uttrcedningar 1 952

fö lrt-tecknäng

12.

13.

14.

15.

16—1717.

18.

191944 ars n kterhetskommitté. 3. Undervisning, fol'olkupplysn ng och forskning på alkoholfrågans orområde. Victor Pettersson. 95 s. Fi. BLBetänkande angående vissa fiskerättsllga för- häiallanden inom lap markerna samt till odogö- rarandet av fisket i ronovnttnen därstä es och i i Jämtlands län 111. m. Marcus. 246 s., 1 karta. Jolo. ' FiFörsla till kommunallaga m. m. Kommunallags- kdmmmi téns betänkande. . Kihlström. 447 s. ].

anarrsko stillgångarna och skogsindustriens råva- ru'uförsör ning. Beckman. 135 s. 11.

Tull- kdren mellan de nordiska länderna. Betänkanden nmr 2 och 3. Gernandt. 31 resp. 15 s. v.

P(Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz" och g

och valntalåttnader i resandetrafi- !

FiFörenta staterna. Bilaga 3 till 1950 års folkom- I röröstnings- och valsiittsutrednings betänkande. 2. :. K'ZKihlstrom. 88 s. Ju.

SeSemester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. Ger— nmandt. 53 s. s.

BvBusslinjeutredningen. 1. Betänkande med för- slslag till beräknande av tillä gsvärde ( oodwill) föför bussföretag m. m. Kata og och Tdskrifts— trtryck. 163 8. x, Raåjongplan för fångvården. Gernandt. 67 s. Ju. B&Betänkande angående hälso- och sjukvården vid kun-ig och andra utomordentliga förhållanden. GGummesson. 219 s. [,

Om särskild tckolt ej angives, år tryckorten SStomckholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn- under vilket utredminglgen avgivits. t. ex. E. = ecklesinstik epartemen-

1 : . ]

fvw.

___”

.. apr.—h*x—t; r .

• Sida 1
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952122 INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN VID KRIG OCH ANDRA UTOMORDENTLIGA FÖRHÅLLANDEN

Avgivet av

Utredningsmannen ang. krigssjukvården m. m.

STOCKHOLM 1952 GUMMESSO NS BOKTRYCKERI

SID

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLLS FÖRTECKNING

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. lnrikesdepartementet . . Förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordent- liga förhållanden ...............................................

A vd. I. Inledning.

1 kap. Utredningsdirektiven m.m. .............................. 13 2 kap. Hälso- och sjukvården i fred ............................ 18

3 kap. Gällande författningsbestämmelser om hälso- och sjukvården i krig .................................................. 20

A ud. II. Nuvarande krigsplanläggning på hälso— och sjukvårdsområdet.

4 kap. Planläggningsarhetets bedrivande ........................ 27 Vissa allmänna principer .............................. 27 Planläggningsarbetet inom krigsmakten ................ 30 Planläggningsarhetet inom civilförsvaret ................ 34 Planläggningsarhetet inom den allmänt civila hälso- och sjukvården .......................................... 36

5 kap. Den nu planlagda verksamheten i krig .................... 38 Sjukvårdstjänstcn inom krigsmakten ................... 38

Hälsovården ....................................... 38 Sjukvården ........................................ 39 Civilförsvarets sjukvårdstjänst ......................... 44 Den allmänt civila hälso- och sjukvården ................ 47 Hälsovården och den öppna sjukvården ............... 47 Kroppssjukhusvården ............................... 50 Sinnessjuk- och sinnesslövården ...................... 54

6 kap. Ledningen i verkställighetsläget .......................... 54 På den militära sidan ................................. 54 På den civila sidan .................................. 55 Åtgärder syftande till samordning och samverkan ........ 56 Hjälpmedel för ledningens utövande .................... 58

7 kap. Personalfrågor ......................................... 59 Medicinalpersonal .................................... 60

Definition. Formerna för tvångsmässigt ianspråktagande

• Sida 4
•  Original

Medicinalpersonalens fördelning och placering för krigs—

tjänstgöring ........................................

Registrering

Inkallelseförfarandet

Utbildning och övning .............................. Annan personal än medicinalpersonal ..................

8 kap. Frivilligorganisationer .................................. Föreningen svenska röda korset ........................ Riksförbundet Sveriges lottakårer ...................... Centralförbundet för befälsutbildning .................. Sveriges civilförsvarsförbund .......................... Vissa samordningssträvanden ..........................

9 kap. Lokal- och materielförsörjningen ........................ Lokaler Gemensamt för de tre organisationsdelarna ............ Speciellt för krigsmakten Speciellt för civilförsvaret ........................... Speciellt för den allmänt civila hälso- och sjukvården . . Materiel Gemensamt för de tre organisationsdelarna ............ Speciellt för krigsmakten ........................... Speciellt för civilförsvaret ........................... Speciellt för den allmänt civila hälso— och sjukvården . .

10 kap. Sjuktransportmedel ..................................... Inom krigsmakten .................................... Inom civilförsvaret Inom den allmänt civila hälso- och sjukvården ..........

A vd. III. Organisationsförslagen med tillhörande motivering.

11 kap. Allmänna förutsättningar ................................ Frågan att till en enhetlig organisation sammanföra all hälso- och sjukvård i krig .............................

64 69 71 72 75

78 81 81 82 83

97

Vissa principer för krigsplanlåggningen ................ 100 Betydelsen av en effektiv civil krigsplanläggning ........ 101

12 kap. Gränsdragningsfrågor ................................... 103 Gränsdragningen mellan den militära och den civila sidan 103

Gränsdragningen mellan det allmänt civila medicinalväsen-

det och civilförsvarets sjukvårdstjänst .................. 107

13 kap. Personalfrågor

• Sida 5
•  Original

14 kap.

15 kap.

16 kap.

17 kap.

18 kap.

19 kap.

Avd. IV.

20 kap.

Tillgång och behov i fråga om medicinalpersonal m. m. . . . . 112 Formerna för tvångsmässigt ianspråktagande av medicinal—

personal ............................................. 114 Avvägningen av det militära och det civila behovet ........ 121 Krigsplacering ........................................ 125 Utbildning ........................................... 130 Registrering .......................................... 134

Allmänna synpunkter på hälso- och sjukvårdsheredskapens organisation ........................................... 138 Organisationen i verkställighetsläget ...................... 142 Den centrala ledningen ............................... 142 Den regionala ledningen .............................. 144 Verksamheten vid de operativa ledningsorganen .......... 150 De lokala organen .................................... 150 Direktivrätt ............................................ 153 Militär direktivrätt gentemot det allmänt civila medicinal- väsendet ............................................. 154 Militär direktivrätt gentemot civilförsvaret .............. 158 Relationerna ur direktivsynpunkt mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret .................... 159 Organisationen i planläggningsläget ...................... 159 Frågan om ett gemensamt planläggningsorgan m.m. ...... 159 Den militära planläggningen .......................... 162 Den civila planläggningen ............................. 165 Centralorgan för den allmänt civila hälso- och sjukvårds— beredskapen ....................................... 165 Centralorgan för civilförsvarets sjukvårdstjänst ........ 187 Regionala organ .................................... 188 Lokala organ ...................................... 191 Bestridandet av kostnaderna för hälso- och sjukvård under krig ................................................... 192 Frivilligorganisationer .................................. 200 Förslag till lag om hälso— och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden ............................. 205 Allmänna synpunkter ................................. 205 Specialmotivering....,.,. , ..... ,..,.,.206

• Sida 6
•  Original

Bilaga 1. Schematisk översikt över den allmänna gången av sjukvår- den inom krigsmakten ................................ 215

Bilaga 2. Nuvarande registrering och krigsplacering av medicinalper- sonal ................................................ 216

• Sida 7
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 29 juni 1950 resp. den 23 februari 1951 har dåvarande chefen för inrikesdepartementet, numera landshövdingen E. Mossberg samma dagar dels tillkallat mig för att inom inrikesdepartementet verkställa översyn av gällande bestämmelser om hälso- och sjukvård vid krig eller krigsfara och utreda vissa därmed sam- manhängande frågor, dels uppdragit åt mig att utreda jämväl vissa frågor om laboratorieverksamheten under krig. Jag har antagit benämningen utred- ningsmannen angående krigssjukvården m. m.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t sagda den 29 juni 1950 har den 5 september 1950 civilförsvarsdirektören i Malmöhus län T. Segrell för- ordnats att vara sekreterare åt mig i egenskap av utredningsman samt den 23 december 1950 följande personer tillkallats att såsom experter medverka vid utredningsarbetet, nämligen kaptenen vid generalstabskåren K. Bildt, t.f. arméöverläkaren E. Strömberg samt leg. läkarna I. Friman och B. Ehren- berg. Biträde vid upprättandet av det lagförslag som ingår i betänkandet har lämnats av hovrättsassessorn L.-E. Björkman.

Inrikesdepartementet har den 28 februari 1951 till mig överlämnat en promemoria angående viss beredskapsplanläggning för centrala sjukvårds- beredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsupp- draget.

Den 30——31 januari 1951 avhölls i Malmö på initiativ och under ledning av mig ett försvarsspel beträffande hälso- och sjukvården under krig i Malmöhus län.

I följande från social- eller inrikesdepartementet till mig remitterade ärenden har jag avgivit utlåtande:

1) den 26 februari 1951 (till socialdepartementet) över ett inom arbets- marknadsstyrelsen upprättat förslag till lag om tjänsteplikt;

• Sida 8
•  Original

2) den 1 juli 1951 över ett av de sakkunniga rörande bakteriologisk krig- föring avgivet preliminärt betänkande angående skyddet av människor och djur mot biologisk krigföring (hemligt ärende); samt

3) den 30 april 1952 över en av 1948 års läkarutbildningskommitté verk- ställd utredning angående viss krigsmedicinsk undervisning.

Ett av medicinalstyrelsen upprättat förslag angående efterutbildning i krigsmedicin av läkare m. fl. har inrikesdepartementet den 23 april 1952 remitterat till mig. Denna remiss får anses besvarad med vad i detta betän- kande anföres i ämnet.

I anslutning till det av utredningen angående länsstyrelsernas krigsorga- nisation m. m. avlåtna betänkandet i fråga om den civila regionala krigs- organisationen har jag till inrikesdepartementet ingivit en den 12 mars 1951 dagtecknad skrift med vissa förslag beträffande den regionala hälso- och sjukvårdsorganisationen i krig.

Till fullgörande av ovannämnda den 23 februari 1951 givna utrednings- uppdrag har jag den 4 december 1951 avgivit betänkande angående plan— läggningen av viss laboratorieverksamhet under krig (hemligt).

Efter att ha slutfört uppdraget i övrigt får jag härmed vördsamt över- lämna betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden.

Vissa delar av sistnämnda betänkande äro av hemlig natur. Detta är förhållandet beträffande argumenteringen till förslaget i 12 kap. att krigs- sjukhusen och de till dessa anslutna konvalescentanstalterna skola uppgå i beredskapssjukhusorganisationen samt beträffande den centrala ledningen i verkställighetsläget och verksamheten vid de operativa ledningsorganen (15 kap.). I det öppna betänkandet ha endast de huvudsakliga förslagen i dessa avseenden angivits. Med särskild skrivelse denna dag överlämnas de hemliga avsnitten av betänkandet.

Stockholm den 19 juli 1952.

Erik Montell

/ Torsten Segrell

• Sida 9
•  Original

Förslag till

lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden.

15.

I denna lag förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård den hälso- och sjukvårdande verksamhet, som bedrives av annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Den organisation, som ansvarar för den allmänt civila hälso- och sjukvården, benämnes i denna lag det allmänt civila medicinalväsendet.

28.

=.

I fråga om krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjuk- vårdstjänst gäller vad därom är särskilt stadgat, såframt icke annat föran- ledes av innehållet i föreskrifter, som meddelas med stöd av denna lag.

35.

1 mom. Är riket i krig, skall den allmänt civila hälso- och sjukvården enligt av Konungen utfärdade särskilda bestämmelser omorganiseras så att den motsvarar de fordringar, som i detta läge ställas på densamma. Därvid skola i lag eller författning meddelade stadganden icke gälla i den mån de strida mot vad sålunda särskilt bestämts.

2 mom. Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det eljest av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket inträffade extra- ordinära händelser, äger Konungen förordna att vad i 1 mom. sägs skall i erforderlig utsträckning tillämpas för riket eller del därav. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad under- ställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

45.

1 mom. Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om ledningen av den hälso- och sj ukvårdande verksamheten i fall, då 3 & tillämpas, samt om samverkan i sådant fall mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigs- maktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst.

• Sida 10
•  Original

2 mom. Konungen må förordna att, då riket befinner sig i krig eller utomordentlig krigsfara, militär myndighet äger av det allmänt civila medi- cinalväsendet påkalla det bistånd, som myndigheten finner erforderligt med hänsyn till den militära verksamheten.

55.

Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i fall, då 3 5 tillämpas, omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar dem som i fredstid utöva motsvarande verksamhet (fredshuvudmännen). Där särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock Konungen föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret.

68.

:.

Konungen äger föreskriva, att redan i fredstid den planläggning skall verkställas och de förberedande åtgärder i övrigt skola vidtagas, som er- fordras för övergång till krigsorganisation.

Det åligger den, som enligt 5 5 är ansvarig för de där avsedda åtgärderna, att i fredstid planlägga och i övrigt förbereda åtgärderna enligt anvisning av myndighet som Konungen bestämmer. Åvilar ansvaret annan än freds- huvudmannen, är denne likväl skyldig att biträda vid den planläggning, som avser hans eget verksamhetsområde, och vad därmed äger samband.

75.

Av planläggning och förberedelser i övrigt under fredstid föranledda kost- nader, som åsamkas den som bär ansvaret för de i 5 & avsedda åtgärderna, bestridas av statsmedel i den mån planläggningen icke kunnat utan särskilda utgifter för honom utföras av hans egen personal.

Kostnader för övergång till den organisation, som den allmänt civila hälso— och sjukvården planenligt skall intaga då 3 & trätt i tillämpning, bestridas av statsmedel.

Vad i nästföregående stycke sågs gäller ock i fråga om kostnader för den verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsen- det, dock att landsting och annan kommun skall bidraga till kostnadstäck- ningen med belopp, som för år motsvarar vederbörandes genomsnittliga net— tokostnad för allmänt civil hälso- och sjukvård under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna kalenderåren.

Därest övergång till den organisation, som den allmänt civila hälso- och sjukvården planenligt skall intaga enligt denna lag, verkställts helt

• Sida 11
•  Original

eller delvis, må, när skäl därtill äro, jämväl för tid då krig icke råder kost- naderna för verksamhet inom denna organisation ersättas av statsmedel enligt grunder, som fastställas av Konungen. Övriga kostnader för den allmänt civila hälso- och sjukvården skola i angivet läge bestridas i den ordning, som tillämpas i fredstid.

I fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i den- na paragraf skola bestridas av statsmedel, gäller vad Konungen därom särskilt stadgar.

85.

Då 3 5 tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalväsen- dets behov.

95.

Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård (medicinal- personal) och icke före löpande kalenderårs början fyllt sjuttio är skyldig att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter och hälso- tillstånd medgiva (tjänsteplikt för medicinalpersonal).

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medi- cinalpersonal, så ock den som är inskriven i civilförsvaret i den mån tjänst- göringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande.

10 5.

Under de förutsättningar, som angivas i 3 5 2 mom., äger Konungen jäm— väl då riket icke är i krig förordna om den tjänsteplikt för medicinalper- sonal, som finnes erforderlig. I fråga om giltigheten av sådant förordnande skall vad i nämnda mom. föreskrives äga motsvarande tillämpning.

11 %.

Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av begrep— pet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal och skyldighet för densamma att lämna för registreringen erforderliga uppgifter, dels för- delning av personalen till tjänstgöring, dels ock bestämmande av ersättning åt den som fullgör i denna lag avsedd tjänsteplikt.

• Sida 12
•  Original

12 5.

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av 9 eller 10 å, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

13 å.

Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft —— — —. Genom lagen upphävas lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården.

• Sida 13
•  Original

Avd. 1. INLEDNING

1 kap. Utredningsdirektiven m. m.

Direktiven för min utredning innefattas i den diktamen till statsråds- protokollet för den 29 juni 1950 som dåvarande chefen för inrikesdeparte- mentet gjorde i samband med sin hemställan om bemyndigande att tillkalla en utredningsman angående krigssjukvården m. m.

Anförandet inledes med en kortfattad redogörelse för de år 1939 utfärdade, alltjämt gällande författningarna beträffande hälso- och sjukvården i krig och vissa i anslutning härtill meddelade föreskrifter. Då dessa författningar och föreskrifter komma att utförligt behandlas redan i 3 kap., synes icke påkallat att återgiva statsrådsanförandet i denna del. Jag vill endast erinra om att enligt gällande bestämmelser den slutna kroppsjukvården under krig skall omhänderhavas både av militära sjukhus, som stå under ledning av försvarets sjukvårdsstyrelse, och av civila sjukhus under medicinalstyrel- sens ledning samt att vid samtliga sjukhus såväl militära som civila patien- ter skola mottagas. Statsrådsanförandet är i övrigt av följande lydelse.

Av såväl militära som civila myndigheter har under de gångna åren nedlagts ett om- fattande arbete på planeringen av sjukhusorganisationen för krig eller krigsfara. Sålunda ha på ömse håll upprättats och fastställts förteckningar över de militära resp. civila sjukhus som skola ingå i organisationen. Vidare ha för verksamheten vid sjukhusen upp- rättats olika slag av planer, såsom organisationsplnner, vilka bl. a. avse anordningarna för att tillgodose sjukhusens behov av personal och materiel, förläggningsplaner, under- hållsplaner, transportplaner och kostnadsplaner.

Den sålunda planlagda organisationen innebär en avsevärd utökning i förhållande till den fredsmässiga sjukhusorganisationen. Det planlagda vårdplatsantalet anses likväl icke tillräckligt utan förslag ha väckts om en betydande utökning av antalet vårdplatser och f. n. pågår inom sjukvårdsberedskapsnämndcn planläggningsarbeten för en dylik utökning.

Avgörande för bedömandet av frågan om en sådan utökning är möjlig är tillgången på medicinalpersonal. Redan med den omfattning sjukhusvården har under nuvarande freds- mässiga förhållanden, föreligga som bekant stora svårigheter att rekrytera både läkar- tjänster och andra befattningar bland medicinalpersonalen vid våra sjukhus. Vid den ansvällning av sjukhusorganisationen, som avses skola ske vid krig eller krigsfara, komma dessa svårigheter givetvis att göra sig ännu starkare gällande. Överhuvudtaget synes man få räkna med att de personella resurserna icke komma att förslå för en sjukhusorganisa- tion i krig av den storlek, som i och för sig vore önskvärd. Icke heller tillgångarna i materiellt hänseende torde bliva tillräckliga för en sådan organisation.

,Under sådana förhållanden framstår det som ytterst angeläget, att de resurser, som

• Sida 14
•  Original

kunna beräknas stå till förfogande, disponeras på ett så planmässigt sätt som möjligt. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om det med nu gällande bestämmelser på hit- hörande område är möjligt att ernå en sådan nödvändig planmässighet. Jag vill därför nu föreslå, att en utredning om revision av bestämmelserna i fråga kommer till stånd. Utredningen synes lämpligen böra anförtros åt en särskilt härför förordnad utrednings- man. Erforderlig speciell sakkunskap på de områden, som beröras av utredningen, torde få tillföras denna genom att särskilda experter tillkallas att medverka vid utrednings- arbetet.

Utrcdningsmannen bör i första hand verkställa en översyn av den nuvarande organisa- tionen av sjukhusvården vid krig eller krigsfara samt formerna för dess planläggning i fredstid. Han bör härvid utarbeta förslag till bestämmelser, som möjliggöra största möj- liga planmässighet såväl när det gäller förberedelsearbetet som för det fall att den plan- lagda organisationcn behöver tagas i anspråk. Målet bör vara att söka skapa en organisa- tion som är tillräckligt smidig för att vid varje läge tillåta bästa möjliga utnyttjande av tillgänglig personal och som vid behov möjliggör en utbyggnad av sjukhusvården inom särskilt hotade eller drabbade områden. En sådan organisation förutsätter en tillräckligt enhetlig, lättmanövrerad central ledning. Den nutida krigföringen är sådan, att den i betydande omfattning riktas även mot civilbefolkningen. Med hänsyn härtill kan man icke numera vid beräkningen av platsbehovet på sjukhus inom ett visst område göra någon större skillnad mellan militära eller civila personer. Generellt bör sålunda liksom f. n. gälla, att i krig varje sjukhus skall stå öppet för såväl militära och civila krigs- skadade som rent civila vårdbehövande. Rådande dubbelorganisation på krigssjukhus- vårdens område kan emellertid till följd av de begränsade personella och materiella resurserna befaras icke blott leda till slitningar mellan civila och militära myndigheter beträffande frågan om vilka vårdbehövande, som i första hand böra komma i fråga, utan även medföra bristande effektivitet. Med hänsyn härtill synes det mig kunna ifråga— sättas, huruvida icke uppdelningen på militär och civil sjukhusvård bör ersättas med en mera enhetlig organisation. Frågan härom bör förutsättningslöst prövas vid utred- ningen. Självfallet torde dock vissa sjukhus, som utgöra enheter i den militära krigs- organisationen såsom t. ex. de militära etappsjukhusen under alla förhållanden böra stå under militär ledning.

Frågan om ledningen av sjukhusvården i krig måste lösas utifrån den ståndpunkt man tar till spörsmålet om huruvida organisationen skall givas en rent militär eller rent civil eller en blandad militärcivil utformning. Skulle man finna att en enhetlig ledning av sjukhusvården är att förorda, böra de sakkunniga framlägga förslag, hur denna led- ning bör vara organiserad. Härvid bör uppmärksammas att om organisationen gives civil utformning ett utrymme för militär direktivrätt i vissa lägen och inom särskilda områden dock torde böra finnas.

Därest den nuvarande uppdelningen i civil och militär krigssjukhusvård anses höra bestå, böra nu gällande vårdbestämmelser underkastas översyn. I samband härmed bör frågan om ledningen inom länen av platsdispositionen på sjukhus vid förbindelseavbrott mellan sjukhusen och milobeläggningscentralerna ägnas uppmärksamhet.

Bedömningen av de organisatoriska spörsmål, som sålunda skola prövas vid utred- ningen, torde kräva, att utredningsmannen skaffar sig en överblick av hur krigssjukhus- vården enligt gällande planer avses skola fungera och av den materiella och personella beredskapen på detta område. Befinues härvid att förehållandena i något avseende äro oklara eller otillfredsställande, bör utredningen föreslå lämpliga åtgärder. Bland de frågor, som i detta sammanhang torde få behandlas må här endast nämnas spörsmål om utrymning av sjukhus och evakuering av sjukhusverksamhet.

Utredningsmannen bör emellertid icke taga upp frågor, som avse detaljplaneringen av

• Sida 15
•  Original

sjukhusorganisationen, alltså spörsmål om vårdplatsernas antal och fördelning, bered- skapssjukhusens förläggning etc.

Ett problem, som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid utredningen, är rekryteringen och registreringen av medicinskt utbildad och övrig sjukvårdskunnig personal. Då behovet av dylik personal i krig med säkerhet kommer att väsentligen överstiga tillgången, är det av största vikt att verkställa en på noggrann prövning grundad fördelning av personalen mellan de huvudmän, som i krig skola svara för landets hälso- och sjukvård. Förslag bör framläggas, hur denna fördelning av medicinalpersonal lämpligen skall organiseras. Härvid är att märka, att några särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinal- persoual f. n. icke finnas och att sådan personal. sedan den allmänna tjänstepliktslagens giltighetstid utgått med årsskiftet 1947/48, ej heller kan åläggas tjänsteplikt med stöd av denna lagstiftning. Den registrering, på vilken tidigare inkallelser till tjänsteplikt grundades, består emellertid alltjämt och i anslutning härtill krigsplaceras vederbörande bl. a. genom medicinalstyrelsens försorg. Utredningsmannen bör ompröva, huruvida denna centrala handläggning av placering av läkare och sjuksköterskor samt principerna därför äro tillfredsställande samt utarbeta bestämmelser, som medgiva en bättre samordning än f. n. mellan en tjänstepliktig läkares krigsplacering och hans civila tjänst. Vidare bör utredas, om och i så fall i vilken utsträckning länsstyrelserna med hjälp av länsarbets- nämnder, landstingens förvaltningsutskott och militära myndigheter böra komma i fråga för registrering och placering av sjukvårdskunnig personal.

I frågor, som beröra tjänsteplikt för medicinalpersonal, bör samråd ske med arbets- marknadsstyrelscn, där enligt vad jag inhämtat vissa utkast till nya allmänna tjänste- pliktsbestämmelser f. n. bearbetas. Utredningsmannen bör emellertid överväga, huruvida Särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal äro påkallade och, om detta befinnes vara fallet, framlägga förslag till sådana bestämmelser och erforderliga tillämpningsföreskrifter. Härvid bör beaktas att med hänsyn till att krigssjukvårds- organisationen bör kunna sättas i funktion lika snabbt som den militära organisationen och civilförsvaret för medicinalpersonalen uppenbarligen böra gälla bestämmelser om inkallelse m. m. av samma enkla och generella karaktär som motsvarande regler för värn- pliktiga och civilförsvarspliktiga.

Åt utredningsmannen torde även böra uppdragas att närmare utreda frågan om för- hållandet mellan tjänsteplikt och civilförsvarsplikt för medicinalpersonal. Härutinnan har medicinalstyrelsen och civilförvarsstyrelsen nyligen överenskommit, att medicinal- personal skall inskrivas i civilförsvaret. Det måste också ur civilförsvarets synpunkt anses angeläget att säkerställa den medicinalpersonal, som avses skola tjänstgöra inom civilförsvarets sjukvårdstjänst, ävensom att möjliggöra denna personals utbildning och övning i civilförsvar. Med hänsyn till de skiftande krav som från tid till annan kunna göra sig gällande måste emellertid möjligheterna till omplacering av medicinalpersonal även efter inskrivning i civilförsvaret alltjämt stå öppna. Utredningsmannen bör ompröva detta spörsmål. Det synes mig vara av stor vikt att härvidlag finna en lösning, som icke blott tillgodoser civilförsvarets behov av mcdicinalpersonal utan även tillförsäkrar medicinalstyrelsen det inflytande på personalens omplacering, tillsyn, ledning och tjänst— göring, som kan vara erforderlig.

Förhållandet mellan civilförsvaret och sjukvårdsväsendet inrymmer jämväl andra spörsmål, som synas böra närmare klarläggas såsom frågan om dispositionsrätten till inom civilförsvaret organiserade förbandsplatser.

Även frågan om rekrytering och placering av rödakorspersonal bör utredas i detta sam- manhang. F. n. tillhandahåller Röda Korset utbildad sjukvårdspersonal till militära sjuk- vårdsanstalter m. m. Denna personal krigsplaceras i vederbörliga befattningar. Därjämte har viss rödakorspersonal inskrivits i civilförsvarets sjukvårdstjänst. Såväl krigsmakten

• Sida 16
•  Original

som civilförsvaret förses sålunda genom Röda Korsets försorg med sjukvårdspersenal med viss utbildning (samariter). Rådande brist på sådan personal understryker ange- liigenheten av att den tillgängliga personalen placeras eller fördelas på sådant sätt, att den kommer till bästa möjliga användning. Det synes därför kunna övervägas, huruvida icke krigsmaktens och civilförsvarets behov av rödakorspersonal samtidigt bör upptagas till bedömning och på grundval härav personalen placeras i de befattningar, där dess kvalifikationer bäst kunna komma till sin rätt.

Jämväl på hälsovårdens och den öppna sjukvårdens område komma ett flertal svår- bemästrade problem att aktualiseras av ett krig. Dessa böra uppmärksammas vid utred- ningen. Som exempel må här endast nämnas de hälsovårdsproblem som uppstå inom inkvarteringsområden vid omfattande evakueringar och de hälsorisker, som inom tät- orter kunna uppstå genom skadegörelser ä avloppssystcm, avbräck i renhållningstrafiken etc., förorsakade av fientliga krigshandlingar. Särskilt bör man här överväga erforderliga planläggningsåtgärder samt utreda möjligheterna att åstadkomma intimast möjliga sam- ordning mellan pä hälsovårdens område verksamma militära och civila organ. Vid utred— ningen av hithörande spörsmål bör samräd ske med de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring.

Av det anförda torde framgå, att ntredningsuppdraget enligt min mening icke endast bör avse en översyn av gällande bestämmelser om sjukhusvården vid krig eller krigs- fara. Utredningsarbetets tyngdpunkt synes emellertid böra ligga på en sådan översyn. I övrigt bör utredningsmannen företrädesvis upptaga de olika spörsmål om sjuk- och hälsovård vid krig eller krigsfara, som antytts i det föregående. Han bör emellertid vara oförhindrad att behandla även angränsande frågor på krigssjukvårdens område.

Det bör vara utredningen obetaget att framlägga förslag om vidtagandet av de tillfälliga anordningar, som kunna finnas lämpliga i avvaktan på utredningsuppdragets slutförande.

Uppdraget avser alltså dels att verkställa en förhållandevis omfattande utredning om förutsättningarna för och tillvägagångssättet vid en samord- ning i rationaliseringssyfte av hälso- och sjukvårdens olika delar under krig, dels att utarbeta härav föranledda författningsförslag, dels ock att taga ställ- ning till ett flertal praktiSkt-organisatoriska spörsmål som angå den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig. På ett tidigt stadium av utredningen kom jag underfund med att krigsberedskapen inom det område för vilket medicinalstyrelsen ansvarar var låg, inom vissa delar av området rentav obefintlig. Vidare fördes vid denna tid sedan länge resultatlösa diskussioner mellan medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen i fråga om den medici- nalpersonal som skulle stå till förfogande för civilförsvarets sjukvårdstjänst. För att få igång beredskapsplanläggningen inom medicinalstyrelsen och bringa berörda diskussioner till ett slut var det nödvändigt att en rad spörs- mål upptogos till behandling. Dessa voro som regel icke av den natur att en lösning av dem förutsatte författningsåndring eller större organisatoriska förändringar. Enligt min mening var det yttersta syftet med att tillkalla en särskild utredningsman angående krigssjukvården m. m. att höja hälso- och och sjukvårdens beredskap vid krigsfall. Av denna anledning och då ett antal i direktiven nämnda eller härmed direkt sammanhängande frågor skulle samtidigt kunna. få sin lösning fann jag det ligga inom utrednings-

• Sida 17
•  Original

uppdragets ram att medverka i krigsförberedelsearbetet inom medicinal— styrelsen och, i viss omfattning, inom sjukvårdsberedskapsnämnden. Denna medverkan kom att avse bl. a. följande i utredningsdirektiven angivna frågor, nämligen registrering och krigsplacering av sjukvårdsbiträden, för- farandet vid inkallelse av medicinalpersonal samt tillgodoseendet av civil- försvarets behov av sådan personal och dennas utbildning för sin verksamhet inom civilförsvaret. Direktiven i dessa delar komma därför som regel icke att föranleda någon särskild behandling av ifrågavarande ämnen utöver vad som anföres i redogörelsen för nuvarande beredskapsplanläggning. Jag sökte vidare stimulera företrädarna för de medicinalstyrelsens verksamhets- : grenar som äro av betydelse i ett krigsfall att påbörja planläggning för verk- samhetens omställning till krigsförhållanden och deltog även i viss mån i detta planläggningsarbete. Vilka områden denna planläggning avser kom- mer att framgå av redogörelsen under 17 kap. nedan.

Redovisningen i det följande av de resultat till vilka jag vid utredningen kommit sker sålunda. I nästföljande avsnitt kommer hälso— och sj ukvårds- organisationen i fred att i största korthet beskrivas. Härefter lämnas en redogörelse för de författningsbestämmelser som reglera nuvarande krigs- beredskap inom hälso- och sjukvårdsområdet. Förevarande (1 kap.) jämte sistnämnda båda avsnitt (2 och 3 kap.) sammanföras till en inledande av- delning, Avd. 1. Betänkandet i övrigt uppdelas i tre avdelningar, av vilka Avd. II i huvudsak innehåller en beskrivning av nuvarande krigsplan- läggning, Avd. III organisationsförslagen med tillhörande motivering och Avd. IV förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utom- ordentliga förhållanden.

Avd. II inledes med ett avsnitt om tillvägagångssättet vid planläggnings- arbetet (4 kap.). Härefter följer en beskrivning av den hälso— och sjuk- vårdande verksamheten i krig enligt gällande planer (5 kap.) och ett av- snitt om ledningen i det läge då upprättade planer skola gå i verkställighet, d. v. 5. vid krig eller krigsfara (6 kap.). I 7—10 kap. upptages ett antal specialfrågor av särskilt intresse, nämligen sådana som beröra personalen, frivilligorganisationernas insatser, lokal- och materielförsörjningen samt sjuktransportmedlen. . _

Under Avd. III behandlas först (11 kap.) vissa allmänna förutsättningar för de följande förslagen. I nästföljande båda avsnitt (12 och 13 kap.) upp- tages frågan om gränsdragning mellan krigsorganisationens olika delar och det betydelsefulla spörsmålet om medicinalpersonalen och dennas fördelning mellan organisationsdelarna. I 14—17 kap. ägnas organisatio- nen dels för ledningen och verksamheten i övrigt under krig, dels för plan- läggningsarbetet i fred en ingående behandling, varjämte frågan om direk- , tivrätt prövas. I de två avsnitt med vilka Avd. III avslutas beröras vissa

• Sida 18
•  Original

kostnadsfrågor (18 kap.) och anläggas vissa synpunkter på frivilliggor- ganisationernas verksamhet (19 kap.). Avd. IV innehåller motivering till lagförslaget (20 kap.).

2 kap. Hälso- och sjukvården i fred.

Hälso- och sjukvårdsorganisationen i krig måste till väsentlig del bygga på motsvarande fredsorganisation, vilken genom mer eller mindre lånlgt- gående förändringar anpassas till krigsförhållandena. Såsom utgångspumkt för övervägandena om de former i vilka hälso- och sjukvården skall fungera under krig bör därför den fredsmässiga organisationen tagas. Här kan endzast bli fråga om en summarisk redogörelse för densamma.

Den fredsmässiga hälso- och sjukvården är till alldeles övervägande (del civil och drives dels i statlig, dels i kommunal -— främst landstingens cich de landstingsfria städernas — och dels i enskild regi.

Den statliga sektorn omfattar i princip sjukhusvården för sinnessjuka owch sinnesslöa, förste provinsial- och provinsialläkarorganisationen samt Velrk- samheten vid karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och vissa centrala laboratorier, av vilka sistnämnda statens bakteriologiska laboratorium Olch statens institut för folkhälsan äro de mest betydande.

Huvudparten av den hälso- och sjukvårdande verksamheten ankommer på landstingen och de landstingsfria städerna. Dessa äro skyldiga att omlbe- sörja den betydelsefulla och omfattande kroppssjukhusvården. I landstings- områdena är denna — bortsett från verksamheten vid specialanstalter för exvis epidemi-, tuberkulos- och kronikervård — som regel organiserad på sådant sätt att ett av sjukhusen utbyggts till centrallasarett och att detta kompletteras med ett eller flera mindre sjukhus och —— särskilt i landstings- områden med gles befolkning och stora avstånd — med sjukstugor. Vid kroppssjukvårdsanstalterna meddelas en omfattande öppen sjukvård på polikliniker och läkarnas öppna mottagningar. Landstingen och de lands- tingsfria städerna ha även kommit att ägna sig åt ett flertal andra former av hälso- och sjukvård, vilka bedrivas antingen på anstalt eller utanför an- stalt. Till den förstnämnda kategorien hör verksamheten vid vårdhem för lättskötta sinnessjuka och vid skilda anstalter för utbildning och vård av sinnesslöa. Den sistnämnda gruppen avser till övervägande del socialhygie- niska åtgärder, såsom förebyggande mödra- och barnavård, distrikts- och dispensärvård, folktandvård m. m. Ifrågavarande huvudmän utbygga på ett planmässigt och effektivt sätt sina sektorer av hälso- och sjukvården.

Av primärkommunala uppgifter på hälso— och sjukvårdsområdet — bort- sett från de landstingsfria städernas nyss nämnda s. k. landstingsuppgifter

l l i

• Sida 19
•  Original

—— vill jag nämna anställande av viss medicinalpersonal, exvis stadsläkare och stadssjuksköterskor, samt tillsyn över den allmänna hälsovården genom hälsovårdsnämnderna och dessas tjänstemän.

hl En icke obetydlig hälso- och sj ukvårdande verksamhet bedrives i enskild |! regi. Härvid må först nämnas privatpraktiserande yrkesutövare, såsom läka- * re, tandläkare 111. fl. Vad angår anstaltsverksamhet utgöres denna till väsent- lig del av sjukhusvård som sedan länge bedrivits av stiftelser eller förening- ar, exvis vid vanföreanstalter, jubileumssanatorier och kustsanatorier. Till en annan del avser verksamheten områden, inom vilka det allmänna först relativt sent engagerat sig, exvis sinnesslövården.

Ett viktigt komplement till hälso- och sj ukvårdsorganisationen är apoteks— väsendet, vilket intager en av staten starkt beroende monopolställning.

Jag övergår härefter till att behandla den statliga hälso- och sjukvårds- administrationen. Denna utgöres av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna samt förste provinsialläkarna och provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen utövar högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården jämte apoteks- väsendet. Detta innebär icke chefskap över ifrågavarande verksamhet utan tillsyn över att huvudmännen för de skilda grenarna av hälso- och sjuk- vården fullgöra sina skyldigheter ävensom rätt att i olika sammanhang meddela erforderliga råd, anvisningar och föreskrifter. För sådant ändamål tillkommer det medicinalstyrelsen bl. a. att i den mån så är erforderligt låta inspektera sj ukvårdsanstalter och låta verkställa undersökningar av he- tydelse för den allmänna hälso- och sjukvården. Härjämte är medicinal- styrelsen överstyrelse för statens sinnessjukhus. Som medicinalstyrelsens regionala organ torde förste provinsialläkarna få betraktas. De ha att full- göra vad medicinalstyrelsen uppdrager åt dem i tjänsten. Förste provinsial- läkaren skall även i rådgivande egenskap biträda länsstyrelsen i de medi— cinala frågor som ankomma på länsstyrelsen. Dessa frågor ligga väsent- ligen inom den allmänna hälsovårdens område. Länsstyrelsen skall näm— ligen vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i fråga om allmänna hälsovården och att vid erhål— len kännedom om sanitära missförhållanden tillse att rättelse sker. Provin— sialläkaren slutligen skall inom sitt distrikt utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården och är skyldig att rätta sig efter vad medicinalstyrelsen och länsstyrelsen föreskriver i fråga om hans verk- samhet.

För landstingets hälso- och sj ukvårdande verksamhet skall finnas en gemensam hälso- och sjukvårdsberedning eller en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning. Normalt fungerar förvaltningsutskottet eller avdelning av detta som sådan beredning. Ledningen av landstingets sjukhus- väsende utövas av sjukvårdsberedningen. Motsvarande gäller för den sjuk- husverksamhet som bedrives av städer utanför landsting. Vidare finnes som

• Sida 20
•  Original

regel för tillsynen och förvaltningen av det särskilda sjukhuset en lokal direktion, vilken utses av den som driver sjukhuset.

Även inom krigsmakten utövas hälso- och sjukvård i fred. Denna är av begränsad omfattning och avser väsentligen läkarbesiktning av värnpliktiga, öppen mottagning och sluten vård på sjukvårdsanstalterna vid de militära förbanden samt verksamheten vid garnisonsavdelningarna på karolinska sjukhuset och vid garnisonssjukhusen. Militära förband utan tillgång till garnisonssjukhus remittera sina sjukdomsfall som kräva specialistvård till de civila lasaretten. Inom militära etablissement bedrives även viss hälso- vårdande verksamhet, främst avseende förläggnings-, förplägnads- och per- sonlig hygien, av förbandsläkare och militärt befäl. Denna militära hälso- och sjukvård sker givetvis helt i statlig regi och står under ledning av för- svarets sjukvårdsstyrelse.

3 kap. Gällande författningsbestämmelser om hälso- och sjukvården i krig.

I civila luftskyddsutredningens den 21 december 1936 avgivna betänkande angående det civila luftskyddet (SOU 1936:57) upptogos även till behand- ling vissa spörsmål angående den allmänna sjukvården. Sålunda framhölls bl. a. att genom de krigföringsmetoder, som man räknade med vid plan- läggningen av det civila luftskyddet, frågan om sjukhusvården under krig kommit i ett förändrat läge. Det borde därför övervägas, om icke den dittills uppehållna gränsen mellan den militära och den civila sjukvården borde i händelse av krig göras mindre skarp. I varje fall borde en gemensam plan för sjukhusvården i krig, grundad på en inventering av de möjligheter för dylik vård som kunde åstadkommas, upprättas under samverkan mellan luftskyddsinspektionen samt de högsta militära och civila sj ukvårdsmyndig— heterna ävensom svenska röda korset. Denna planläggning borde även inne- fatta en fördelning av läkarna på olika verksamhetsområden.

Med anledning av vad sålunda förekommit och på grund av särskild fram- ställning av chefen för försvarsstaben uppdrog Kungl. Maj:t den 10 septem- ber 1937 åt medicinalstyrelsen att i samråd med chefen för försvarsstaben, dåvarande generalfältläkaren och luftskyddsinspektionen samt överstyrelsen för svenska röda korset utarbeta förslag till gemensam plan för den mili- tära och civila sjukhusvården i krig.

Den 15 juni 1938 överlämnade medicinalstyrelsen till Kungl. Maj :t vissa författningsförslag i ämnet. Dessa ligga till grund för följ ande författningar, nämligen lagen den 22 juni 1939 (nr 310; ändr. 563/1941 och 540/1944) om

• Sida 21
•  Original

sjukhusvård vid krig eller krigsfara, kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder för tillämpning av nyssnämnda lag, kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634; ändr. 874/1939, 860/1942 och 653/1944) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av samma lag samt kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635; ändr. 654/1944) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för krigsmakten och civilförsvaret. Nämnda fyra författningar betecknas i det följande lagen, förberedelsekungörelsen, tillämpningskungörelsen och representantkungö- relsen.

Med angivna författningar avsågs närmast att reglera de speciella för- hållanden, som för sjukhusens del kunde förväntas uppstå vid krig eller krigsfara. Snart visade sig emellertid behov föreligga av vissa bestämmelser —— främst beträffande högsta ledningen _ rörande även övriga delar av den allmänna hälso- och sjukvården under krig. Den 17 november 1939 (nr 813) utfärdades förordning om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården.

Vid den följande redogörelsen kommer hänsyn icke att tagas till att vissa av medicinalstyrelsens uppgifter på sjukvårdsberedskapens område från och med den 1 juli 1948 övertagits av sjukvårdsberedskapsnämnden. I fråga om innebörden härav hänvisas till det följande (4 och 17 kap.).

Lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara har karaktären av en fullmaktsförfattning, i det Konungen genom densamma givits rätt att vid krig eller krigsfara för landet förordna att de sakliga bestämmelserna i lagen, d. v. s. de i 3—9 åå innefattade, skola helt eller delvis tillämpas (1 5 1 st. lagen). Sådant förordnande innebär även att tillämpningskungörel- sen och representantkungörelsen samtidigt skola träda i kraft.

Förordnande av det slag som nu berörts har meddelats genom kungörelsen den 8 december 1939 (nr 833). Genom kungörelse den 27 september 1945 (nr 641) har förordnandet sedermera i visst hänseende begränsats. Ehuru förordnandet icke formellt upphävts, kunna dock numera icke de betingel— ser anses föreligga, som lagen förutsätter för ett utnyttjande av det Konung— en lämnade bemyndigandet. De med förordnandet avsedda 3—9 åå i lagen och härmed de båda kungörelser som för sin tillämplighet äro beroende av förordnandet torde därför för närvarande icke vara i kraft.

Ett i kraft varande förordnande innebär, att i lag eller författning med- delade stadganden, som strida mot bestämmelserna enligt förordnandet, icke skola gälla (1 5 2 st. lagen).

Lagen förutsätter bibehållande av två jämställda sjukhusorganisationer, en med militära och en med civila sjukhus. Genom en numera föråldrad uppräkning har angivits, vilka sjukhus som vid tillämpning av lagen skola betraktas såsom tillhörande den ena eller andra kategorien (2 5 lagen). Det

• Sida 22
•  Original

förtjänar påpekas att de militära sjukvårdsanstalter, som äro anslutna till de stridande förbanden, d. v. s. förhandsplatser av olika slag samt fördel- nings- och etappsjukhus, icke skola omfattas av lagen, därest icke Konungen särskilt förordnar detta. Så har emellertid icke skett.

Uppsikten över och ledningen av sj ukhusvärden under krig eller krigsfara vid de militära sjukhusen skall utövas av försvarets sjukvårdsstyrelse och vid de civila av medicinalstyrelsen. Före avgörandet av ärende rörande civilt sjukhus skall medicinalstyrelsen om möjligt inhämta yttrande av sjukhusets styrelse (1 & tillämpn.kung.).

De sjukhus, som under krig eller krigsfara skola ingå i endera av den militära eller civila sjukhusorganisationen, kunna vara av tre typer, näm- ligen a) fredssjukhus, vilka fortsätta sin verksamhet utan förändring av dess art eller omfattning, b) fredssjukhus, vilka fortsätta sin verksamhet med sådan förändring, och e) helt nyupprättade sjukhus. Nyupprättat sjuk- hus kan antingen anordnas som fullt självständigt eller också i viss utsträck- ning ha lokaler, personal eller materiel gemensamma med annat nyupp— rättat sjukhus eller med sjukhus av någon av de två andra typerna (3 5 lagen). Civila kroppssjukhus av ifrågavarande slag benämnas beredskaps- sjukhus.

Förteckningar över de militära sjukhus som skola drivas vid krig eller krigsfara _ främst s. k. krigssjukhus samt konvalescent- och kuranstalter — återfinnas i den s. k. krigssjukvårdsplanen för försvaret. Även över beredskapssjukhusen skola i fredstid förteckningar upprättas. Förteckningarna fastställas av Kungl. Maj:t, som därvid även meddelar före- skrifter om erforderliga förändringar i fråga om verksamheten vid befint- liga sjukhus. Förslag till förteckningar och föreskrifter samt till ändringar av desamma skola avgivas av medicinalstyrelsen, som därvid har att höra överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och generalkommissarien för den frivilliga sjukvården i krig (1 5 2 mom. förb.kung.). I fråga om beredskaps- sjukhusen har förteckning och föreskrifter fastställts senast den 20 juli 1951.

Konungen må ålägga den som driver fredssjukhus att ombesörja upprättandet av nya sjukhus eller föreskriva att visst sjukhus skall ned- läggas vid krig eller krigsfara. Vidare äger Konungen förordna, att sjukhus, som har lokal, personal eller materiel gemensamt med annat sjukhus, kan ställas under förvaltning eller ledning av styrelsen eller chefen (styres- mannen, läkaren) för sistnämnda sjukhus (4 och 5 55 lagen).

Driften av de militära sjukhusen skall ske enligt föreskrifter, som utfär- das av Konungen. De civila sjukhusen åter skola drivas i samma ordning, som gäller i fred, därest Konungen med hänsyn till särskilda omständigheter ej annorlunda bestämmer (7 5 lagen).

Till ledning för verksamheten vid de sjukhus, som skola drivas under

• Sida 23
•  Original

krig eller krigsfara, skola i fredstid utarbetas vissa planer. Dessa skola ut- göras av 1) organisationsplan, som främst skall angiva sjukhusets orga- nisation samt anordningar för att tillgodose behovet av personal och mate- riel, 2) förläggningsplan, avseende de lokala anordningarna inom sjukhuset, 3) underhållsplan, som skall upptaga anordningarna för förplägnad samt för ersättande av förbrukade livsmedel, sjukvårdsmateriel och övriga förnöden- heter, 4) transportplan, som skall angiva anordningarna för sjuk- och mate— rieltransporter mellan sjukhuset och närmaste järnvägsstation samt för an- skaffningen av transportmedel, samt 5) kostnadsplan angivande medels- behovet. Planerna skola utarbetas beträffande nyupprättat sjukhus av den, som enligt vad ovan nämnts ålagts att upprätta detsamma, och i fråga omi fred befintligt sjukhus av dess styrelse eller chef (2 5 1 och 2 mom. förb.- kung.).

Vissa särbestämmelser ha lämnats i fråga om upprättandet av ovan- nämnda organisationsplan såvitt densamma avser tillgodoseendet av behovet av personal och materiel (3 5 förb.kung.). Av särskilt intresse är bestäm- melsen, att till militära myndigheters och svenska röda korsets förfogande stående personal må efter överenskommelse utnyttjas för tillgodoseende av personalbehovet vid civila sjukhus. Härigenom har otvetydigt uttalats, att hinder principiellt ej möter att exempelvis värnpliktig medicinalpersonal placeras för tjänstgöring på civila sjukhus. Denna möjlighet har ytterligare fastslagits i Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1939 rörande värnpliktiga läkares mobiliseringsplacering m. m. Till det närmare innehållet i sist- nämnda beslut återkommer jag i det följande (7 kap.).

De ytterligare anvisningar, som kunna anses behövliga till ledning för upprättandet av ovannämnda planer för sjukhusens verksamhet, skola _ med undantag för kostnadsplanen, beträffande vilken vissa särbestämmelser stadgats _ utfärdas i fråga om militära sjukhus av vederbörande militära myndighet och beträffande civila sjukhus av medicinalstyrelsen. I mån av behov skola före utfärdandet av anvisningarna vissa angivna myndigheter höras (2 5 3 mom. 1 st. förb.kung.). Anvisningar av här avsett slag ha i viss omfattning utfärdats. Beträffande militära sjukhus återfinnas sålunda dylika anvisningar i krigssj ukvårdsplanen. Av anvisningar för civila sjukhus bör särskilt nämnas medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse den 23 februari 1942 angående beredskapssjukhusens öppnande och drift m. m. samt medicinalstyrelsens och sjukvårdsberedskapsnämndens gemensamma anvisningar av maj 1950 i fråga om ny lokalplanläggning för beredskaps- sjukhus.

I lagen har uttryckligen bestämts, att samtliga sjukhus som åsyftas i lagen äro skyldiga att vid behov mottaga såväl militära som civila patienter (6 5 1 st. lagen). Detta berör emellertid icke i och för sig den organisato- riska uppdelningen av sjukhusen i militära och civila. Sålunda har stadgats

• Sida 24
•  Original

att vårdplatserna vid militära sjukhus skola disponeras av militära myndig- heter i enlighet med vad därom särskilt stadgas. Vårdplatserna vid civila sjukhus åter skola disponeras enligt av medicinalstyrelsen utfärdade bestäm- melser, med undantag dock för vårdplatser vid sådana civila sjukhus, som äro belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken belägringstill— stånd inträtt, eller på Gotland, där de stå till vederbörande militärterrito- rielle befälhavares (kommendants) förfogande (5 5 tillämpn.kung.).

I medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulärskrivelse den 23 februari 1942 har föreskrivits, att vid beredskapssjukhus, som ej skall ställas till direkt militärt förfogande (inom krigsskådeplats, fästning och på Gotland), ett antal platser motsvarande 50 procent av kärnsjukhusets ordinarie freds- platsantal skulle stå till chefläkarens förfogande för sådana civila icke krigsskadade, som oundgängligen äro i behov av sjukhusvård. Övriga platser skulle företrädesvis avses för vård av militära och civila krigsskadade, som äro i behov av sjukhusvård.

Som tidigare framhållits bygger gällande lagstiftning på förefintligheten av två jämställda sjukhusorganisationer vid krig eller krigsfara. En dylik anordning har givetvis medfört behov av vissa samordningsåtgärder.

En sådan samordningsåtgärd utgör bestämmelsen, att i medicinalstyrelsen skola vid handläggning av ärenden rörande sjukhusvården vid krig eller krigsfara samt andra ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsva- ret tjänstgöra en representant för krigsmakten, utsedd av överbefälhavaren, samt en representant för civilförsvaret utsedd av civilförsvarsstyrelsen (1 5 2 mom. 3 st. tillämpn.kung. och 1 & repr.kung.). Representant har därjämte ålagts att orientera den myndighet, som utsett honom, om det allmänna sjukvårdsläget, tillgången på lediga vårdplatser m. m. (3 & repr.kung.). Erinras må, att sagda representanters tjänstgöring inom medicinalstyrelsen är begränsad till den tid, varunder förordnande om tillämpning av lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara är i kraft.

En annan möjlighet att åstadkomma samordning mellan de militära och civila sjukvårdsorganisationerna erbjuder bestämmelsen att sjukhus- vårdsärenden, vilka beröra såväl militära som civila intressen, skola efter det Kungl. Maj:t förordnat därom av försvarets sjukvårdsstyrelse och medici- nalstyrelsen för prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj:t utsedd sj ukhusvårdschef (2 & tillämpn.kung.). Sådan har hittills icke utsetts.

I detta sammanhang skall uppmärksammas att överbefälhavaren till- erkänts viss direktivrätt på sj ukhusvårdens område. Sålunda har försvarets sjukvårdsstyrelse samt medicinalstyrelsen, såvitt angår handläggning av ärende, vilket är av den natur att såväl militära som civila intressen därav beröras, avensom sjukhusvårdschefen ålagts att efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 & tillämpn.-

• Sida 25
•  Original

kung.). Den närmare innebörden och omfattningen av denna direktivrätt har emellertid icke blivit föremål för mera ingående klarläggande.

I lagen ha slutligen intagits vissa principiella bestämmelser angående kost- naderna för upprättandet och driften av de sjukhus, som avses i lagen (9 och 10 55). Sålunda har föreskrivits, att kostnaderna för militära sjukhus helt skola bestridas av statsmedel, i den mån särskilda medel icke stå till förfogande. Detsamma skall gälla för sådana civila sjukhus, som nyupp- rättas i anledning av krig eller krigsfara, med den reservationen att civil- försvarslagens bestämmelser skola tillämpas rörande kostnaderna för civil- försvarets hjälpplatser. Beträffande andra civila sjukhus _ alltså sådana som fortsätta sin verksamhet med eller utan förändring i fråga om verksam- hetens art eller omfattning — skola kostnaderna för vård av krigsskadade och övriga extra kostnader, som föranledas av bestämmelserna i lagen, lika- ledes helt gäldas med statsmedel. Från sistnämnda regel har dock gjorts det undantaget, att kostnader för vård av krigsskadade då krig ej råder skola ersättats av statsmedel enligt grunder som fastställas av Konungen. Detta har även skett i ett flertal tidsbestämda kungörelser, utfärdade under åren 1941—1946. Andra kostnader än nu nämnts vid civila sjukhus, som med eller utan förändring skola fortsätta sin verksamhet, bestridas i den ordning som tillämpas i fredstid. _ Såsom definition på krigsskadad har angivits att därmed skall förstås dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigs- fångar. _ Föreskrifter äro meddelade om tillvägagångssättet för bestäm— mande av ersättning.

Den inledningsvis berörda förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den all- männa hälso- och sjukvården är likaledes en fullmaktsförfattning, som ger Konungen bemyndigande att vid krig eller krigsfara för landet föreskriva att förordningens bestämmelser skola tillämpas. Därvid sättas de stadganden ur kraft, som strida mot vad enligt förordnandet bestämts (1 5). Konungen har bemyndigats utfärda de närmare föreskrifter, som erfordras för till- lämpning av förordningen (6 €). Förordnande om tillämpning av denna författning har icke utfärdats och tillämpningsföreskrifter ha därför ej ansetts erforderliga.

Syftet med förordningen, vars bestämmelser enligt förarbetena angivas såsom provisoriska, är närmast att åstadkomma en samordning mellan de delar av den militära och civila allmänna hälso- och sjukvården, som ej be— röra sjukhusvården. I nu nämnd avsikt har föreskrivits att hos central för- valtningsmyndighet vid försvarsväsendet, chefen för försvarsstaben, för-

• Sida 26
•  Original

Svarsgrenschef eller medicinalstyrelsen förekommande ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården _ med undantag för sådana angående sjukhusvården _ vilka beröra såväl militära som civila intressen, skola överlämnas till en av Konungen utsedd sjukvårdschef, som har att pröva och avgöra desamma (2 5).

På motsvarande sätt som stadgats beträffande företrädarna för sjukhus- vården har även sjukvårdschefen skyldighet att vid fullgörande av sina ålig- ganden efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krig- föringen utfärdar (3 5).

Slutligen skall erinras om att helt nyligen vissa författningar utfärdats i syfte att inför ett skärpt läge förbättra våra skydds— och försvarsmöjlig— heter mot biologisk krigföring och överhuvudtaget vår beredskap på bl. a. epidemibekämpandets område. Dessa författningar äro dels lagen den 30 maj 1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m., dels kungörelsen samma dag (nr 271) om tillägg till 7 5 livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824), dels ock lagen samma den 30 maj 1952 (nr 272) om ändrad lydelse av 13 och 28 55 epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

• Sida 27
•  Original

Avd. 11. NUVARANDE KRIGSPLANLÄGGNING PÅ HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSOMRÅDET

4 kap. Planläggningsarbetets bedrivande.

Vissa allmänna principer.

Innan en redogörelse lämnas för huru krigsplanläggningen på hälso— och sjukvårdsområdet med hänsyn till nuvarande bestämmelser och resurser tillgår, torde det vara påkallat att något beröra vissa principer för krigs- förberedelsearbete över huvud.

Krigsförberedelsearbete i allmänhet och därmed även sådant arbete be- träffande hälso- och sjukvården torde principiellt icke nämnvärt skilja sig från annat planläggningsarbete. Krigsplanläggningen kan sålunda uppdelas i ett proj ekterande och ett tillämpande moment, där det förstnämnda inne- bär uppdragande av riktlinjer för planläggningen med hänsyn till rådande förutsättningar och målsättning samt det sistnämnda en närmare utform- ning av planläggningen i enlighet med de tidigare uppdragna riktlinjerna.

Till grund för projekteringsarbetet ligga vissa förutsättningar, vilka i fred låta sig bestämmas med större eller mindre visshet. Av vikt är att förut- sättningarna så fullständigt som möjligt kartläggas samt i fråga om de bestämbara till fullo utnyttjas. Det kan nämligen icke nog understrykas, att, därest de grundläggande förutsättningarna icke klarläggas med till- räcklig sakkunskap, omsorg och framsynthet, den följande utformningen kan bliva värdelös. Nedlägges alltför mycket arbete på utformningen av en på felaktiga förutsättningar grundad planläggning kan till och med mot— satsen till vad man åsyftat ernås, enär det då kan bli särskilt svårt att vid behov frigöra sig från densamma. I synnerhet vid en total försvarsplan- läggning, där de olika delarna mer eller mindre komplettera och gripa in i varandra, kan även ett felaktigt utformat mindre område därav medföra allvarliga vådor.

Vissa av de sålunda till grund för projekteringsarbetet liggande förutsätt- ningarna äro allmängiltiga för krigsplanläggning överhuvud medan andra äro speciella för större eller mindre avsnitt av densamma. De speciella bliva mera framträdande ju mera artskild del av krigsförberedelseområdet man har att planlägga och erfordra icke sällan för sitt bearbetande tillgång på särskild expertis. Hälso- och sjukvården utgör ett typiskt exempel på ett

• Sida 28
•  Original

område, där de speciella förutsättningarna äro särskilt rikliga och behovet av expertis för bedömande av dessa framträdande.

De förutsättningar, man har att beakta vid projekteringen, bliva av icke obetydligt annorlunda beskaffenhet, därest man åsyftar en allmänt offensiv eller en allmänt defensiv planläggning. En planläggning av sistnämnda slag _ vilken är den för vårt land aktuella _ blir särskilt svår att utföra. För- svararen har nämligen icke på långt när samma hållpunkter för sin plan- läggning som angriparen, framför allt ej före ett krigsutbrott, varför han ofta tvingas att utföra sin planläggning i olika alternativ. Icke sällan fram- föres den åsikten, att det har föga mening att i förväg planlägga viss verk- samhet i krig, om förutsättningarna för densamma svårligen låta sig bestäm- mas och avsevärd risk alltså föreligger för att den uppgjorda planen icke kommer till användning. Gentemot ett sådant resonemang bör dock fram- hållas, att de planläggande organen under alla förhållanden tvingas att grundligt genomtänka och bearbeta olika problem och situationer, vilket väsentligt ökar möjligheterna att anpassa ifrågavarande verksamhet efter lägets växlingar under ett krig.

Planläggningsarbetet kan bedrivas helt centralt eller vara uppdelat på två eller flera instanser. Ett exempel på sistnämnda alternativ är att den centrala instansen uppgör en huvudplan, vari grunddragen för organisationen, dess resurser m.m. angivas, samt att lokala instanser därefter med stöd av huvudplanen utarbeta detaljplaner innehållande alla de uppgifter som er- fordras för verkställighetsläget. Några allmängiltiga regler för vilket till- vägagångssätt som i olika sammanhang är mest lämpligt _ såväl i fråga om antalet instanser som beträffande storleken av arbetsfältet för varje instans _ kunna dock icke uppställas. Detta måste avgöras för varje avsnitt av det område som är föremål för krigsförberedelser. Hur fördelningen än sker torde dock en viss projekterande verksamhet alltid komma att åter- stå för varje instans, ehuru denna verksamhet givetvis kommer att minska i omfattning ju mera perifer instansen är och ju grundligare projekteringen i överordnade instanser utförts.

För klarläggande av förutsättningarna för krigsplanläggningen kunna olika hjälpmedel och metoder komma till användning. Som exempel därpå kunna nämnas inhämtande av uppgifter i samlings- och uppslagsverk samt statistiska berättelser, införskaffande av erfarenheter från krigförande län- der, studier av facklitteratur på området, anordnande av forsknings- och försöksverksamhet, försvarsspel och övningar m.m. Behovet och omfatt- ningen av sådana hjälpmedel blir givetvis olika för skilda avsnitt av bered- skapsområdet liksom för olika instanser därinom.

I enlighet med det ovan anförda torde det första arbetsmomentet av en krigsplanläggning för det totala försvaret böra bestå i att fastställa mål- sättningen och uppgöra en allmän plan för nämnda försvar. Till grund

• Sida 29
•  Original

härför bör ligga ett studium av landets militärpolitiska och militärgeogra- fiska läge samt kännedom om landets personella och ekonomiska resurser. Inom ramen för en sålunda fastställd försvarsplan sker därefter en avväg- ning mellan totalförsvarets olika delar. För envar av dessa »försvarsdelan uppdragas därefter riktlinjerna för det fortsatta planläggningsarbetet, där- vid avhandlas exempelvis sådana spörsmål som målsättning, omrädesindel— ning, befälsförhållanden, resursernas lokala fördelning, sättet för samverkan med övriga delar av det totala försvaret etc. Inom envar gren av försvars- delarna sker sedan motsvarande planläggningsarbete med eventuell ytter- ligare uppdelning, varefter centralt, regionalt eller lokalt fortsättes på lik- nande sätt till dess man når fram till lägsta förband eller enhet, som anses böra göras till föremål för planläggning.

I praktiken kommer givetvis planläggningsarbetet icke att bedrivas på ovannämnda schematiska sätt. De ovan angivna faserna måste sannolikt behandlas mer eller mindre samtidigt. Ej heller torde central och lokal planläggning kunna genomföras i bestämd ordningsföljd. I stället kommer planläggningsarbetet ofta att bedrivas i form av växelverkan de olika in— stanserna emellan. Anledningen till detta kan bl.a. vara att den centrala instansen icke besitter tillräcklig kännedom om lokala förhållanden eller gällande fredsorganisation. Först sedan sådan kunskap erhållits med till- hjälp av de lokala organen samt med hänsyn härtill den centrala planlägg- ningen ytterligare utformats kunna direktiv lämnas för lokal planläggning. Denna växelverkan medför att planläggningsarbetet i regel kräver avsevärd tid.

Framhållas må slutligen att en genomförd planläggning regelbundet måste göras till föremål för översyn och revidering med hänsyn till upp- komsten av nya eller förändrade förutsättningar.

Det torde härefter vara på sin plats att definiera vissa begrepp som äro vedertagna vid krigsplanläggningsarbete och som nedan komma att använ— das i olika sammanhang.

I det militära stabsarbetet brukar man skilja mellan operativ och teknisk— ekonomisk (förvaltningsmässig) planläggning. Såsom operativ betecknas härvid den planläggning som inom de militära staberna utföres beträffande krigsmaktens användning i krig (indelning, uppgifter, gruppering m.m.) samt härmed sammanhängande frågor (underrättelsetjänst, samband, skydd, underhåll, transporter m.m.). Den tekniskt-ekonomiska planlägg- ningen åter avser främst förberedelser för att trygga krigsmaktens försörj- ning med erforderliga förnödenheter m. m. och fullgör-es av de militära för- valtningsorganen. _ Även inom civilförsvaret talar man om operativ plan— läggning och åsyftar då närmast dels den planläggning som avser att för- bereda civilförsvarsresuusernas ändamålsenliga användning inom ett större

• Sida 30
•  Original

område, exempelvis upprättande av f järrhjälpsstyrkor, dels de åtgärder som måste vidtagas för att civilförsvarsplanläggningen skall ansluta till den militära operativa planläggningen. Det sistnämnda torde vara mest fram- trädande beträffande utrymnings- och undanförselplanläggningen.

I anslutning till det ovan anförda förstås i militärt språkbruk och inom civilförsvaret med operativ ledning utövandet av ledningen av krigsverksam- heten på basis av de operativa planerna. _ Den del av en stab eller mot- svarande organ, som närmast har att utöva den operativa ledningen i denna bemärkelse, brukar benämnas dess operativa del.

Operativ samverkan mellan olika delar av totalförsvaret innebär i över- ensstämmelse med det tidigare sagda en samverkan i verkställighetsläget till ömsesidigt understöd med syfte främst att höja effektiviteten av total— försvaret.

Vad angår hälso- och sjukvården i krig kommer jag i betänkandet att använda begreppet operativ ledning för att beteckna den verksamhet som syftar till att på det för totalförsvaret ändamålsenligaste sättet med hän- syn till de faktiska förutsättningarna i olika lägen utnyttja tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser.

Icke sällan användes ordet beredskap i olika sammansättningar för att beteckna den verksamhet m.m., som utövas i krigsförberedelsesyfte. Så kommer emellanåt att ske i detta betänkande.

Slutligen vill jag i detta sammanhang påpeka, att jag i betänkandet såsom allmänt civil betecknar den hälso- och sjukvård i krig som utgör fortsätt— ning av motsvarande civila fredsmässiga verksamhet. Med det allmänt civila medicinalväsendet avser jag organisationen för den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Planläggningsarbetet inom krigsmakten.

Krigsmaktens sjukvårdstjänst är en tjänstegren inom underhållstjänsten och har till ändamål att upprätthålla ett gott hälsotillstånd vid trupperna (hälsovård) samt att omhändertaga, transportera och vårda sårade och sjuka (sjukvård). Till sjukvårdstjänstens uppgifter hör även att tillhanda- hålla sjukvårdsmateriel och läkemedel. Däremot tillhör det icke sjukvårds- tjänsten i egentlig bemärkelse att ersätta avgången medicinal- och annan sjukvårdspersonal. Detta sker nämligen huvudsakligen i samma ordning, som gäller beträffande övrig personalersättning inom krigsmakten.

Krigsmaktens sjukvårdstjänst måste med hänsyn till de förhållanden varunder den kommer att fullgöra sina uppgifter givas en betydande bredd och kapacitet. Likväl är den i avsevärd grad beroende av den för krigsför- hållanden omställda civila hälso- och sjukvårdsorganisationen.

• Sida 31
•  Original

Den militära planläggningen är på grund av sitt ändamål mycket omfat- tande och kan därför förefalla komplicerad. Jag vill här börja med en kort redogörelse för huvuddragen av densamma, främst såvitt angår sjukvårds- tjänsten.

Bestämmelser för den operativa krigsplanläggningen i stort utfärdas av överbefälhavaren. Det åligger vidare denne bl. a. att främja samverkan mel- lan försvarsgrenarna samt mellan krigsmakten och civila myndigheter. Chefen för försvarsstaben biträder överbefälhavaren vid utarbetandet av grundläggande bestämmelser för den operativa krigsplanläggningen och handlägger sådana för försvarsgrenarna gemensamma frågor bl.a. rörande stridskrafternas underhåll (t. ex. sjukvårdstjänst), som sammanhänga med nämnda planläggning.

Den operativa krigsplanläggningen i detalj utföres på grundval av över- befälhavarens bestämmelser beträffande armén av militärbefälhavarna samt beträffande marinen och flygvapnet av cheferna för marinen resp. flyg- vapnet.

Samtliga försvarsgrenschefer _ således även chefen för armén _ äro direkt under Kungl. Maj:t ansvariga för hela den verksamhet, som avser personal, organisation, utrustning och utbildning. I krigsplanläggningshän- seende åligger försvarsgrenschef bl.a. _ utöver vad som ovan anförts beträffande cheferna för marinen och flygvapnet att låta utarbeta planer och bestämmelser för försvarsgrenens krigsorganisation och mobilisering samt, där han ej själv äger fastställa dem, underställa förslag därtill Kungl. Maj:t eller i vissa fall överbefälhavaren. För handläggning av frågor rörande sjukvårdstjänst biträdes försvarsgrenscheferna av försvarsgrensöverläkarna (armé-, marin- och flygöverläkaren). ,

Den tekniskt-ekonomiska krigsplanläggningen avser att vid krig eller krigsfara trygga krigsmaktens försörjning och handhaves av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, envar inom sitt verksamhetsområde. Central förvaltningsmyndighet för sjukvårdstjänsten är försvarets sjuk- vårdsstyrelse. Vid sitt planläggningsarbete skall sjukvårdsstyrelsen följa de direktiv och anvisningar som överbefälhavaren eller försvarsgrenschef fin- ner erforderligt meddela och samråda med andra militära myndigheter och medicinalstyrelsen samt i förekommande fall med svenska röda korset och civilförsvarsstyrelsen.

I detta sammanhang må erinras om det av 1944 års militärsjukvårds- kommitté i betänkandet SOU 1947:5 framförda förslaget angående omorga- nisation av den militära sjukvårdens ledning samt den behandling som i propositionen nr 135/ 1949 ägnades detta förslag och ett av generalläkaren avgivet förslag i ämnet. Statsmakterna biträdde därvid i huvudsak general- läkarens som ett provisorium betecknade förslag att denne skulle ha full inspektionsrätt i fråga om försvarets hälso- och sjukvårdstjänst och att så-

• Sida 32
•  Original

dana befogenheter s-kulle tilläggas honom att han kunde samordna verksam- heten på utbildnings- och personalområdet och skapa enhetlighet i denna verksamhet. Denna utökning av generalläkarens befogenheter skulle åstad- kommas genom instruktionsändring men sådan har ännu ej vidtagits.

Härefter torde jag få övergå till den för försvarsgrenarna gemensamma planläggningen.

På grundval av den operativa krigsplanläggningen utföres inom för- svarsstaben beräkningar av de behov av olika slag av sjukvårdsanstalter och vårdplatser på dessa, sjuktransportmedel m. m. som under krig komma att uppstå inom krigsmakten och hur dessa behov fördela sig över landet. I samband härmed fastställes dels hur de för krigsmakten tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurserna skola ur krigsberedskapssynpunkt fördelas, dels på vad sätt krigsmaktens fortlöpande behov under krig av sjukvård m. ni. skall tillgodoses.

De anförda åtgärderna vidtagas i samråd med bl. a. medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden och civilförsvarsstyrelsen samt utmynna i dels överbefälhavarens order till de militära chefer, vilka närmast under denne utföra den operativa krigsplanläggningen, dels anvisningar (direktiv) till försvarets sjukvårdsstyrelse.

Orderna till de militära cheferna innehålla uppgift på de sjukvårdsanstal- ter m.m. som avses ställas till vederbörande chefs förfogande samt de anstalter till vilka hänvändelse kan ske för att avlämna sårade m. 111.

Anvisningarna till försvarets sjukvårdsstyrelse innehålla det operativa underlag, som styrelsen behöver för att kunna på rätt sätt planlägga sjuk- vårdstj änsten. På grundval av dessa anvisningar _ vid behov kompletterade med av vederbörlig försvarsgrenschef utfärdade ytterligare föreskrifter av rent militär art _ vidtager försvarets sjukvårdsstyrelse åtgärder för att anskaffa och på anbefallda platser och tider upprätta sjukvårdsanstalter, sjuktransportmedel m.m. samt tillhandahålla erforderliga förnödenheter. Dessa åtgärder sammanfattas i krigssjukvårdsplanen och krigssjukvårds- materielplanen.

De sjukvårdsanstalter m.m. som upptagas i krigssjukvårdsplanen äro i regel gemensamma för krigsmakten och benämnas då centrala anstalter. De skola även kunna utnyttjas för att tillgodose civilbefolkningens behov av hälso- och sjukvård, därest så är erforderligt och de militära operatio- nerna tillåta detta. Anskaffning och förrådsförvaring av erforderlig sjuk- vårdsmateriel och läkemedel för de centrala anstalterna sker genom för- sorg av försvarets sjukvårdsstyrelse. Denna åligger vidare att med biträde av militärbefälhavare (marindistriktschef, flygbasområdeschef) rekog- noscera lokaler och iordningställa detaljplaner för anstalternas upprättande och verksamhet.

• Sida 33
•  Original

Tillhandahållande av erforderlig personal och viss materiel (t. ex. person- lig utrustning) till de förband som betjäna krigsmaktens centrala sjukvårds- anstalter ävensom dessas mobilisering sker genom försorg av försvarsgrens- cheferna.

I fråga om fasta sjukhus äro krigsmaktens resurser otillräckliga. Krigs- maktens sjukvård bygger därför i detta hänseende i stor utsträckning på verksamheten vid beredskapssjukhusen. Med anledning härav äro chefen för försvarsstaben och försvarets sjukvårdsstyrelse representerade i det organ som närmast handhar planläggningen för dessa, nämligen sjukvårds- beredskapsnämnden.

Vad härefter angår de särskilda försvarsgrenarnas planläggning må föl- jande anföras.

De centrala militära anstalterna jämte beredskapssjukhusen kunna icke tillgodose försvarsgrenarnas samtliga behov av hälso- och sjukvård. De måste kompletteras med rörliga sjukvårdsformationer, som kunna upprättas i nära anslutning till de stridande förbanden eller deras baser. Dessa forma- tioner äro avsedda att tillgodose det första behovet av främst sjukvård och sjuktransporter vid krigsmaktens förband innan de sårade kunna omhän- dertagas vid de centrala anstalterna eller beredskapssjukhusen. Ett flertal olika slag av formationer erfordras alltifrån det första omhändertagandet av de sårade och vidare under transporten bakåt mot alltmer skyddade områden för att bereda en efter hand alltmera kvalificerad vård. För de olika formationerna och deras uppgifter lämnas en närmare redogörelse i 5 kap.

Planläggningen av sjukvårdstjänsten inom de olika försvarsgrenarna utgår från organisationen enligt gällande planer och beaktar egna erfaren- heter av denna samt erfarenheter från de krigförande länderna, så långt möjligt bearbetade och anpassade efter svenska förhållanden. Med ledning härav utarbetas inom försvarsgrensledningarna utkast till mobiliserings- tabeller och utrustningslistor för olika sjukvårdsformationer. Härvid beak- tas våra i regel begränsade tillgångar på personal och materiel. Sålunda uppgjorda utkast prövas vid övningar och försök av olika slag, däribland särskilda sjukvårdsövningar och större fältmässiga övningar. Därefter tages — vid behov även under arbetets gång -— samråd med bl. a. försvarsstaben, försvarets sjukvårdsstyrelse och berörda civila myndigheter och slutligen underställas ovannämnda mobiliseringstabeller Kungl. Maj:t för faststäl- lelse.

När så skett vidtager inom därför ansvariga militära myndigheter arbetet för att säkerställa förbandens mobilisering. Härvid ankommer utbildning, krigsplacering och planläggning för förbandens mobilisering på försvars- grenscheferna. Dessa biträdas härvid av militärbefälhavare (marindistrikts- chef, flygbasområdeschef ), försvarsområ'desbefälhavare (kustartilleriför-

• Sida 34
•  Original

svarschef) samt fredstruppförbandschefer. Anskaffning av sjukvårdsma- teriel och läkemedel verkställes av försvarets sjukvårdsstyrelse, medan övrig materielanskaffning. åligger försvarsgrensförvaltningarna. Beträffande medicinalpersonalens ianspråktagande, krigsplacering, utbildning 111. m. hänvisas till 7 kap.

Slutligen må beträffandebåde centrala och andra sjukvårdsanstalter och formationer framhållas, att krigsplanläggningsarbetet bedrives i stort sett kontinuerligt. Härvid eftersträvas att dels alltmer fullständiga och förbättra gällande planer, dels erhålla så sjukvårdstekniskt effektiva förband som tillgängliga personella och materiella resurser medge.

Planläggningsarbetet inom civilförsvaret.

Ett omfattande luftanfall 'mot en tätort kommer som regel att medföra ett stort antal personskador inom olika delar av orten. De skadade måste _fortast möjligt omhändertagas och lämnas en första hjälp samt i mån av behov föras till sjukhus för att erhålla fortsatt behandling och vård. Den i fred verksamma olycksfallshjälpen är emellertid icke organiserad för upp- gifter av denna storleksordning och beskaffenhet. Det är därför nödvändigt att för katastrof situationer under krig vidtaga särskilda åtgärder. Uppdraget att förbereda och ombesörja dessa har av olika skäl _ bl. a. nödvändigheten av en intim samordning medannan verksamhet som åsyftar att rädda män- niskor och egendom, exempelvis gasskydds-, röjnings- och brandtjänst _ anförtrotts civilförsvaret.

Grundläggande förutsättningar för uppbyggnaden av en sådan utrycknings- och förstahjälpsorganisation äro de yttre förhållanden varunder densamma har att fullgöra sina uppgifter, de möjligheter sjukhusen ha att emottaga skadade samt den tid som åtgår för de skadades överförande till sjukhus. Sistnämnda faktor påverkas av och har betydelse för både transporttekniska och medicinska förhållanden. Härtill komma sådana för organisationens kapacitet avgörande förutsättning ar som tillgången på sjukvårdspersonal, materiel och lokaler.

I egenskap av centralmyndighet för civilförsvaret har civilförsvarsstyrel- sen att leda och övervaka planläggningen av landets civilförsvar. Civilför- svarsstyrelsen skall [även enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande anskaffa för civilförsvaret erforderlig materiel samt, i den mån icke annat förordnas, ha uppsikten över'dylik materiels fö1varing, vård och under- håll. Ifrågavarande verksamhet innebär huvudsakligen att inom den av statsmakterna angivna ramen luppdraga riktlinjerna för civilförsvarets orga- nisation och. verksamhet, att utarbeta anvisningar och föreskrifter av såväl

• Sida 35
•  Original

organisatorisk som taktisk art för den regionala och lokala verksamheten samt att upprätta vissa landsomfattande planer. Vid fullgörandet av sina planläggningsuppgifter skall civilförsvarsstyrelsen i erforderlig utsträck- ning samarbeta med överbefälhavaren och riksnämnden för ekonomisk för- svarsberedskap samt därjämte samråda med de övriga centrala myndig- heter, med vilkas verksamhet de särskilda frågorna äga samband. Såsom expert i hälso- och sjukvårdsfrågor står en mot arvode på deltid anställd civilförsvarsöverläkare till styrelsens förfogande.

Regionalt ankommer det på länsstyrelserna att leda och övervaka plan- läggningen av civilförsvaret. Dessa uppgifter handläggas på en särskild försvarsavdelning. Länsstyrelsernas planläggningsverksamhet avser att med ledning av civilförsvarsstyrelsen-s anvisningar uppgöra planer, främst av operativ natur, som beröra hela länet. I fråga om sjukvårdstjänsten komma sådana planer att innebära förberedelser för att på ändamålsenligaste sätt genom exempelvis f j ärrhjälp utnyttja civilförsvarets lokala sjukvårdsresur- ser inom länet samt att undersöka i vilken utsträckning och på vad sätt biträde i olika situationer kan påräknas från beredskapsorganisationer utan- för civilförsvaret. Länsstyrelserna ha vidare att, efter komplettering av civilförsvarsstyrelsens anvisningar med hänsyn 'till länets förhållanden, kontrollera och medverka till den lokala planläggningens genomförande. Länsstyrelserna skola vid fullgörande av sina åligganden fortlöpande sam- arbeta med de militära staber civilförsvarsstyrelsen efter samråd med över- befälhavaren bestämmer. Någon särskild expertis beträffande hälso- och sjukvårdsfrågor finnes icke företrädd inom länsstyrelsens försvarsavdel- ning. De tjänsteläkare som därvid närmast skulle ha kommit ifråga, näm- ligen förste provinsialläkarna, torde endast i begränsad omfattning ha kommit att medverka vid planläggningen av civilförsvarets sjukvårdstjänst.

Ansvaret för den lokala civilförsvarsplanläggningen åvilar länsstyrelsen underställda civilförsvarschefer, vilka till verksamhetsområden ha med polischefsdistrikten principiellt sammanfallande civilförsvarsområden. Det lokala planläggningsarbetet skall resultera i uppgörandet av en organisa- tionsplan, varav skall framgå civilförsvarets omfattning och beskaffenhet i stora drag, samt s.k. specialplaner, bl.a. en för varje tjänstegren, där dess organisation mera detaljerat utformas. Därjämte uppgöras i händelse av behov vissa andra specialplaner t. ex. huru anskaffning och distribution av materiel lämpligen skall tillgå vid intagande av högsta beredskapsgrad. _ Förutom av viss administrationspersonal, vilken varierar efter civilförsvars- områdenas struktur, biträdes civilförsvarschefen i sitt krigsförberedelse- arbete av tjänstegrenschefer, en för varje tjänstegren. Önskemål har utta- lats om att tjänstegrenschefen för sj ukvårdstjänsten om möjligt skall vara läkare; Emellertid ha intill senaste tid såväl läkare som övrig medicinal- personal undantagits från den uttagning på förhand för civilförsvaret, be-

• Sida 36
•  Original

nämnd inskrivning, som bl.a. innebär skyldighet att undergå utbildning och deltaga i förberedelsearbetet inom civilförsvaret. Detta har medfört att civilförsvarets sjukvårdstjänst även lokalt i betydande utsträckning fått uppbyggas av lekmän.

Planläggningsarbetet inom den allmänt civila hälso- och sjukvården. På den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig ankomma de uppgifter, vilka enligt den tidigare redogörelsen icke skola åvila krigsmaktens eller civilförsvarets sjukvård. Positivt uttryckt kunna dessa uppgifter i korthet sägas utgöra att för fortsatt behandling och vård på sjukhus emottaga de krigsskadade som därför överlämnas av krigsmakten och civilförsvaret, att handhava ledningen av den av krigsförhållandena betingade hälsovården och öppna sjukvården bland civilbefolkningen med undantag för de till- fällen då civilförsvaret helt eller delvis övertager denna verksamhet, samt att så långt detta är möjligt fortsätta den fredsmässiga hälso- och sjuk- vården. Den allmänt civila hälso- och sjukvården kommer genom sin stor- leksordning och sina betydelsefulla arbetsuppgifter att intaga en central ställning inom den hälso- och sjukvårdande verksamheten under krig.

Grundläggande förutsättningar för uppbyggandet av den organisation, som har att lösa ifrågavarande uppgifter, torde framför allt vara arten och omfattningen av de personskador och sjukdomar, vilka äro att förvänta i ett framtida krig, samt tillgången på för deras behandling och vård lämplig personal, materiel och lokaler. Andra synpunkter av vikt äro, att organisa- tionen måste givas en i förhållande till krigsmaktens och civilförsvarets sjukvårdsorganisationer ändamålsenlig anslutning samt att dess anstalter och inrättningar erhålla en med hänsyn till anfall från luften och andra stridshandlingar lämplig placering.

I egenskap av centralorgan för den civila hälso- och sjukvården ankom- mer det på medicinalstyrelsen att ansvara för den planläggningsverksamhet, som på detta område är nödvändig redan i fred för att en krigssituation skall kunna mötas. Härvid bör tillgå så att medicinalstyrelsen dels upp- drager riktlinjerna för den erforderliga planläggningen, dels närmare ut- formar densamma i den mån sistnämnda arbete ej med ledning av medici- nalstyrelsens anvisningar kan överlämnas till regionala och lokala instanser.

Emellertid har det befunnits lämpligt att _ med bibehållande av en viss direktivrätt för medicinalstyrelsen _ förlägga en del av medicinalstyrelsens planläggningsuppgifter till en särskild nämnd, sjukvårdsberedskapsnämn- den. Åt denna har sålunda uppdragits, att vidtaga de åtgärder, som erfordras för upprätthållande av lokal- och materielberedskapen beträffande i huvud- sak den slutna kroppssjukvården. Dessutom har nämnden fristående i för-

• Sida 37
•  Original

hållande till medicinalstyrelsen ålagts att fullgöra vissa uppgifter såsom sakkunnigt organ åt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, näm- ligen beträffande den del av den ekonomiska beredskapsplanläggningen som rör läkemedel och sjukvårdsmateriel för såväl militära som civila ändamål i krig. Med hänsyn till den betydelse sjukvårdsberedskapsnämndens verk- samhet har för det totala försvaret är nämnden sammansatt av representan- ter för medicinalstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets sjukvårds- styrelse, civilförsvarsstyrelsen och svenska landstingsförbundet. Instruktion för nämnden är icke utfärdad.

Det heredskapsarbete som närmast åligger medicinalstyrelsen _ d.v.s. i huvudsak beträffande hälsovården, den öppna sjukvården, sinnessjuk- och sinnesslövården, apoteksväsendet samt krigsplacering av medicinalpersonal för hela den civila hälso- och sjukvården _ är för närvarande uppdelat mellan de olika fredsbyråerna samt en särskild beredskapsavdelning. Be- stämda normer för uppgifternas fördelning finnas icke fastställda. I stort sett kan dock sägas att huvuddelen av personalplanläggningen och allmänna beredskapsärenden ankomma på beredskapsavdelningen medan övriga upp- gifter handläggas på respektive fredsbyråer under större eller mindre med- verkan av beredskapsavdelningen. Samråd äger i förekommande fall rum med sidoordnade myndigheter, framför allt militära sådana och civilför- svarsstyrelsen.

Förste provinsialläkarna utgöra medicinalstyrelsens regionala organ. På grund av det läge, vari beredskapsarbetet hittills befunnit sig ha dessa emel- lertid endast i begränsad omfattning kommit att utnyttjas. I fråga om planläggningen av den slutna kroppssjukhusvården i krig biträdes sjuk- vårdsberedskapsnämnden regionalt av fredssjukhusens huvudmän, d.v.s. i huvudsak landstingen och de landstingsfria städerna. Detta har i avsevärd omfattning skett under den nu pågående heredskapssjukhusplanläggningen.

I förevarande sammanhang må erinras om att Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1951 förordnat att envar länsstyrelse skall uppgöra plan för sin krigsorganisation, innebärande bl. a. att inom varje länsstyrelse skall i krig organiseras en hälso— och sjukvårdssektion. Inom denna skola hand— läggas frågor rörande bl. a. länets sjukvårdsresurser samt deras utnyttjande och fördelning. I sektionen skola ingå förste provinsialläkaren samt en kvalificerad representant för huvudman för sjukhusverksamhet i länet. Länsstyrelserna ha ålagts att utse lämplig person att leda och övervaka arbetet inom sektionen samt att förordna person med administrativ erfa- renhet att biträda på sektionen. Den 20 september 1951 har Kungl. Maj:t som tillägg till nyssnämnda beslut föreskrivit, att varje länsstyrelse skall för utförande av erforderligt förberedelsearbete i fred inom nämnda sek- tion utse person, vilken besitter de särskilda kvalifikationer som erfordras

• Sida 38
•  Original

för att även under krig vara chef för sektionen. _ Medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden ha vidare erhållit i uppdrag att utarbeta an- visningar till ledning för den verksamhet, som enligt ovan skall bedrivas inom sektionen. Sagda myndigheter skola även delgiva länsstyrelserna upp- gifter om medicinalpersonalens krigsplacering och den planerade bered- skapssjukhusorganisationen inom länet. Nämnda anvisningar ha ännu ej färdigställts, varför länsstyrelsernas planläggningsarbete på detta område hittills torde ha varit av mycket begränsad omfattning.

Lokalt ha sjukhusdirektionerna i betydande utsträckning tagits i an- språk för den av sjukvårdsberedskapsnämnden ledda planläggningen av kroppssjukhusvården. I fråga om övriga delar av den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig torde lokal medverkan ännu icke hava förekom- mit i nämnvärd utsträckning. Annorlunda synes emellertid komma att bli fallet, när den centrala planläggningen fortskridit så långt att anvisningar för lokal verksamhet på området kunna utfärdas.

5 kap. Den nu planlagda verksamheten i krig.

Sjukvårdstjänsten inom krigsmakten.

Sjukvårdstjänsten inom krigsmakten omfattar hälsovård, sjukvård och sjukvårdsmaterieltjänst. I detta avsnitt kommer redogörelse att lämnas endast för de båda förstnämnda delarna av verksamheten. Sjukvårdsmate- rieltjänsten kommer att behandlas i 9 kap.

Hälsovården.

Varje militär chef är ansvarig för såväl den personliga som den allmänna hälsovården beträffande honom underställd personal. Han har icke blott att övervaka den individuella hygienen inom truppen utan även att tillse att förläggning, försörjning med vatten och livsmedel, renhållning etc. anordnas på ändamålsenligt sätt samt att lämpliga åtgärder vidtagas, 0111 smittsamma sjukdomar uppträda eller råttor, ohyra och andra skadeinsek- ter förekomma. Militär chef biträdes i nämnda verksamhet av läkare, vete- rinärer och övrig sjukvårdspersonal, som ingå i förbanden.

För hälsovårdande uppgifter organiseras inom krigsmakten även vissa specialförband, nämligen badplutoner och smittskyddskompanier. Vissa fredsmässiga civila hakteriologiska laboratorier omorganiseras därjämte till militära laboratorier.

En badpluton skall efter behov upprätta och betjäna bad-, avlusnings- eller avgasningsanstalt. Den kan dessutom utföra avlusning och desinfek- tion av lokaler och materiel. Plutonens kapacitet är betydande.

• Sida 39
•  Original

Smittskyddskompaniet består av en laboratoriepluton med blodtjänst- grupp, en hälsovårdspluton samt en vattentjänstpluton. Kompaniet skall genom epidemiologiska undersökningar biträda vid bekämpandet av smitt- samma sjukdomar, genom kontroll och rådgivning beträffande sanitära förhållanden medverka till att en god fälthygien upprätthålles, övervaka förbandens vattenförsörjning och avloppsförhållanden samt för transfu- sionsändamål distribuera blod och blodplasma. F. 11. pågår inom för— svarets sj ukvårdsstyrelse en översyn av smittskyddskompaniernas organisa- tion.

Beträffande de ianspråktagna civila laboratoriernas ställning hänvisas till vad jag därutinnan föreslagit i ett den 4 december 1951 avgivet betänkande rörande planläggningen av viss laboratorieverksamhet i krig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, armékårchef (militärbefälhavare) och för- delningschef (försvarsområdesbefälhavare) utfärda bestämmelser för de hygieniska åtgärder som vid olika tillfällen kunna erfordras, exempelvis besiktning, ympning, smittrening, avgasning, sanering, undersökning och rening av vatten samt livsmedelskontroll.

Vid all hälsovårdande verksamhet skall i förekommande fall kontakt och samarbete upptagas med vederbörande civila hälsovårdsmyndigheter.

Sjukvården.

Sjukvården syftar till att efter omhändertagandet inom stridsområde giva de sårade sådan behandling att de antingen kunna'återgå till truppen eller bliva i stånd att tåla transport bakåt till den" sjukvårdsformation eller det sjukhus, där slutlig behandling och vård kan lämnas. Med hänsyn till de speciella förhållandena under strid, den sårades tillstånd och den militära organisationens uppbyggnad kommer transporten ofta att ske stegvis, var- under den sårade vid olika slag av förband'splatser gives erforderlig behand- ling för att kunna tåla fortsatt transport. Strävan är härvid' alltid att låta transporten fortgå utan annan mellanbehandling eller omlastning än sådan som är absolut nödvändig.

Vad här sägs om sårade gäller i princip även om sjuka. En schematisk översikt över den allmänna gången av sj ukvårdsverksam- heten inom krigsmakten lämnas i bilaga 1. I anslutning till denna översikt kommer först de tre försvarsgrenarnas sjukvård att behandlas var för sig. Därefter lämnas beskrivningar av de för krigsmakten gemensamma sjuk- vårdsanstalterna, sjukvården vid depåer och örlogsstationer samt hemvär— nets sjukvård. Framställningen avser främst förhållandena under strid. I tillämpliga delar äger den emellertid giltighet även i fråga om förhållan- dena under marsch och transport samt vid förläggning.

Inom armén. I kompanierna ingår ett antal sjukvårdsmän, sjukbärare

• Sida 40
•  Original

och sjukvårdare. De förstnämnda skola föra de sårade i skydd och lämna den första hjälpen. Av sjukbärarna transporteras de sårade därefter till en på förhand utsedd samlingsplats, där de omhändertagas av sjukvårdarna i avvaktan på transport —— i regel av cykelbårgrupper — till bataljonsför- bandsplatsen.

Vid bataljonsförbandsplatsen tjänstgör en läkare. På grund av bataljons- förbandsplatsens läge i omedelbar närhet till stridslinjen blir sjukvårds— verksamheten därstädes i allmänhet ganska begränsad. Den torde sålunda mestadels komma att inskränka sig till en förberedande sortering för att bestämma ordningsföljden för den vidare transporten, till anläggande av effektivare transportförband samt till behandling av chockl.

Då på grund av terrängförhållandena direkt biltransport icke kan äga rum från bataljonsförbandsplats, upprättas en s.k. hållplats. Denna för— lägges i allmänhet till den längst fram belägna skyddade plats, dit (terräng- gående) sjuktransportbilar kunna framföras. Vid hållplatsen omlastas de sårade. Vid behov kan på hållplatsen motsvarande behandling utföras som på bataljonsförbandsplatsen. Hållplatsens mera tillbakadragna läge medger dock att arbetet där kan ske under lugnare förhållanden. Hållplatsen har särskild betydelse för utsortering av speciellt brådskande fall och för om- händertagande av sådana sårade, vilka av olika skäl icke tidigare behandlats på bataljonsförbandsplats.

Från bataljonsförbandsplats eller hållplats transporteras de sårade till brigadförbandsplats eller, om omständigheterna så medge, direkt till för- delnings- eller etappsjukhus.

Brigadförbandsplatsens belägenhet relativt långt bakom fronten tillåter att en ganska omfattande verksamhet där utövas. Brigadförbandsplatsen har också tilldelats två läkare samt en riktigare utrustning än bataljons— förbands- och hållplatserna. Till följd härav kan förutom omläggningar och chockbehandling även brådskande, mindre komplicerade kirurgiska ingrepp utföras på brigadförbandsplatsen. Däremot böra större ingrepp, såsom buk- operationer, företagas endast i undantagsfall. Den förberedande sorteringen kan här i regel avslutas.

Det är av särskild vikt, att uppehållet på brigadförbandsplatsen begränsas till det minsta möjliga. De sårade, som icke efter behandling kunna åter- sändas till truppen, böra därför snarast föras vidare till fördelnings- eller etappsjukhus, om möjligt utan omlastning. För det fall att hinder för

1 Här avses skadechock i motsats till stkisk chock. Skadechocken är en allvarlig komplikation till svåra kroppsskador. Enär tillståndet i huvudsak innebär en rubbad blod- och vätskefördelning i kroppen, häves chocken bäst genom tillförsel av vätska. Vätskan kan i lättare fall tillföras såsom varm dryck och i svårare fall direkt i blod— systemet. I sistnämnda fall kan vätskan bestå av saltlösning, blodplasma, blodersättnings- medel (dextran) eller helblod. Chockbehandling är ofta nödvändig för att en skadad skall kunna tåla en längre transport eller ett kirurgiskt ingrepp.

• Sida 41
•  Original

omedelbar avtransport från brigadförbandsplats uppkomma, finnes ett visst antal vårdplatser till förfogande.

Vid fördelningssjukhus sker i regel slutsortering av dit inkomna fall. Allmänkirurgisk verksamhet kan där bedrivas. I princip äro dock fördel- ningssjukhusen i första hand avsedda för tidiga operationer av sådana skadade, som fordra detta för att kunna räddas. Avgörande för inläggning och kvarliggande på fördelningssjukhus är den tillströmning av sårade som kan förutses och den tid som sjukhuset kan beräknas få fortsätta sin verk- samhet utan att behöva flyttas. Vid pågående eller väntad stor tillströmning måste därför alla flyttbara patienter ovillkorligen sändas vidare till etapp- eller annat sjukhus, så att platser finnas för senare anländande svåra fall.

Vid etappsjukhus sker slutsortering, behandling och vård av de sårade. Här kan allmänkirurgisk verksamhet utövas i full omfattning. Vid de större etappsj ukhusen finnas därjämte specialavdelningar för behandling av ögon—, öron— och käkskador. Till etappsjukhus — liksom till fördelningssjukhus —— kunna särskilda specialistgrupper för neurokirurgi och psykiatrisk vård anslutas.

Avtransport från etappsjukhus sker till krigs- eller beredskapssjukhus. Avtransport bör genomföras så snart detta med hänsyn till omständig- heterna är möjligt, främst i syfte att kunna möta ytterligare tillströmning.

För lokalförsvarsförbanden upprättas försvarsområdesförbandsplatser. Sådana ha i stort sett samma funktion och uppbyggnad som brigadförbands- platserna. Sjukhusvärd för sårade vid lokalförsvarsförband lämnas vid krigssjukstugor, krigs- eller beredskapssjukhus.

Samtliga nu behandlade sjukvårdsformationer med undantag av krigs- och beredskapssjukhus samt krigssjukstugor äro rörliga.

Inom marinen. Sjukvården inom marinen bedrives dels ombord på flot- tans fartyg, dels i land och därvid främst inom kustartilleriet.

Sjukvårdsorganisationen på flottans fartyg är beroende av dessas storlek, d.v.s. av de anordningar och den personal som finnes på de särskilda far- tygen. På en kryssare är sjukvårdstjänsten organiserad på följande sätt. Sjukvårdspersonalen består av fartygsläkare, biträdande fartygsläkare, tandläkare och ett antal sjukvårdare. I närheten av drabbnings- och andra uppehållsplatser under strid utplaceras sjukvårdsmateriellådor (förbands- poster) för första hjälpen. För omhändertagande av svårt skadade upprättas vidare i lämpliga utrymmen inom olika delar av fartyget ett antal s.k. för- bandsstationer. Endast undantagsvis torde nämligen under strid transport av sårad kunna ske till någon av de förbandsplatser, som upprättas inom fartyget och där mera kvalificerad behandling kan lämnas.

Vid det rörliga kustartilleriet är sj ukvårdstj änsten i huvudsak organiserad på samma sätt som vid kompanier och bataljoner inom armén. Vid behov sker anslutning till förbandsplatser och sjukhus vid armén eller till mari—

• Sida 42
•  Original

nens övriga sjukvårdsformationer. — Vid kustartilleriets fasta anläggningar placeras intill stridsställningar och uppehållsplatser lådor med sjukvårds- materiel (förbandsposter), vilka betjänas av sjukvårdare. Vid de större enheterna upprättas förbandsplatser, vilka i stort sett motsvara arméns bataljonsförbandsplatser.

För evakuering av sårade från sjöstyrkor och kustartilleriets på öar befintliga anläggningar upprättas ett antal evakueringsplatser, i regel på fastlandet. Vid dessa finnas anordningar för att föra iland sårade samt för att omlasta dem till sjuktransportfordon för vidare befordran till krigs— eller beredskapssjukhus. Vid evakueringsplats anordnas vid behov vänt- utrymmen för de sårade,. s.k. väntplats, i avvaktan på avtransport. För evakuering av mindre antal sårade från sjöstyrkor kan i stället för evaku- eringsplats lämplig hamn eller brygga direkt angöras. Framställning om avhämtning göres därvid i första hand hos försvarsområdesbefälhavare, eljest hos närmaste militära chef, hos civilförsvarsmyndighet eller hos chef för sjukhus.

Evakuering av sårade kan även under vissa omständigheter ske till lasa- rettsfartyg. Dessa, som äro utrustade och inredda för fullt sjukhusmässig verksamhet, äro emellertid främst avsedda för att direkt från fartyg (an- läggningar) omhändertaga och vårda särskilt brådskande fall eller för att förstärka sjukhusresurserna inom marina baser.

Inom flygvapnet. Huvuddelen av flygvapnets sjukvårdstjänst organiseras av de s.k. basförhanden (basbataljoner eller depåer). Av dessa upprättas sålunda förbandsplatser i närheten av flygfältet samt sjukkvarter på längre avstånd därifrån. I anslutning till uppställningsplatser, övriga arbetsplatser vid flygfält, skyddsrum och förläggningar m.m. utplaceras vidare förbands- materiel (förbandsposter).

Vid förbandsplatserna skall sådan behandling, bl.a. chockbehandling, kunna lämnas, som erfordras för att de sårade skola tåla transport till etapp-, krigs- eller beredskapssjukhus. Transport till sjukhus utföres i regel med basförhandet tillhöriga sjuktransportbilar. Sårade, som icke erfordra sjukhusvård, överföras till sjukkvarteren.

Erforderlig flygmedicinsk verksamhet handhaves av de i flygflottiljerna ingående läkarna.

För krigsmakten gemensamma sjukvårdsanstalter. Dessa utgöras av vissa fasta anstalter, vilka enligt gällande organisation omfatta krigssjukhus, krigssjukstugor, konvalescent— och kuranstalter samt krigsblodgivarcentraler.

Krigssjukhusen upprättas i regel på orter, som sakna civil sjukvårds- anstalt. De grupperas främst inom sannolika operationsområden eller där evakuering av skadade från marina stridskrafter beräknas ske i större om- fattning. Vid krigssjukhus kan motsvarande verksamhet bedrivas som vid ett lasarett.

• Sida 43
•  Original

Konvalescentanstalterna hava tillkommit för att avlasta krigssjukhusen. De upprättas av svenska röda korset och ställas till krigsmaktens för- fogande. Konvalescentanstalternas behov av läkare tillgodoses av krigssjuk- husen. Konvalescentanstalt bör följaktligen förläggas så nära krigssjukhus som möjligt.

Krigssjukstugor upprättas för att betjäna lokalförsvarsförband, som äro grupperade inom områden, där de civila sjukhusen ha ringa kapacitet eller helt saknas. Möjligheterna till kirurgisk behandling äro begränsade men dock något större än vid brigadförbandsplats.

Kuranstalterna äro sjukvårdsinråttningar, där de sårade före återgång till förnyad utbildning eller omskolning i vapentjänst erhålla erforderlig vila och träning. De upprättas av svenska röda korset och ställas till krigs- maktens förfogande. Läkarvården vid kuranstalterna bestrides av försvarsom- rådesläkare eller av annan läkare som militärhefälhavaren beordrar därtill.

Krigssjukhus och konvalescentanstalter skola principiellt mottaga både militära och civila krigsskadade. Kuranstalterna däremot äro avsedda ute- slutande för krigsmaktens personal.

Med krigsblodgivarcentral slutligen föreslås anstalt för insamling och distribution av blod för att tillgodose den militära sjukvårdens behov härav.

Vid depåer och örlogsstationer. I samband med mobilisering måste vid arméns depåer vissa sjukvårdsresurser stå till buds. Sålunda skall här läkarbesiktning ske av sådana inkallade som av någon anledning ej kunna besiktigas vid sitt mobiliserande förband. För vård av sådana sjuka som —— utan att behöva egentlig sjukhusvård _ icke kunna medfölja sina för- hand, bör därjämte finnas s.k. depåsjukhus (sjukkvarter). För dessa upp- gifter äro vid depån läkare och viss annan sjukvårdspersonal placerade.

Depåernas organisation efter genomförd mobilisering är för närvarande under utredning inom arméstaben. Hur denna utredning än utfaller, kom- mer dock alltid ett visst behov av sjukvård vid depåerna att förefinnas. Även efter genomförd mobilisering måste nämligen läkarbesiktning kunna företagas av inkallad ersättningspersonal samt sjukvård lämnas åt personal vid utbildningsförbanden, vilken delvis kommer att bestå av äldre årsklasser samt från krigssjukvårdsanstalterna utskrivna tidigare skadade och sjuka.

För sjukvårdsorganisationen vid örlogsstationer och övriga marina depåer liksom vid flygdepåerna gäller i stort sett vad nyss anförts rörande arméns depåer. Uppmärksammas bör dock att flygdepåerna i regel samtidigt äro basförhand, i vilka fall de av basförhanden enligt det ovan sagda upprättade sjukkvarteren även komma att utgöra depåsjukhus.

Vid vissa fasta militära anläggningar, bl.a. depåer, örlogsstationer och flygbaser, organiseras militära verkskydd, i vilka vid anläggningarna tjänst- görande sjukvårdspersonal ingår. Verkskyddspersonalen skall även kunna biträda närliggande militära verkskydd ävensom civilförsvaret.

• Sida 44
•  Original

Inom hemvärnet. Hemvärnets sjukvårdstjänst organiseras i såväl perso- nellt som materiellt hänseende av röda korset, som jämväl ansvarar för dess drift. Sjukvårdstjänsten omfattar dels sjuktransportenheter, dels rör- liga och fasta hemvärnsförbandsplatser vid vilka skadade omhändertagas i avvaktan på avtransport för att komma under läkarbehandling eller erhålla sjukhusvård.

Hemvärnets och civilförsvarets sjukvårdstjänst uppbyggdes ursprungligen parallellt. Detta medförde på många håll en dubbelorganisation, som inne- har ett föga rationellt utnyttjande av personal och materiel. För att råda bot häremot har den 18 december 1950 en överenskommelse träffats mellan chefen för armén, civilförsvarsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse och svenska röda korset om samordning av hemvärnets och civilförsvarets sjuk- vård. Samordningen går i korthet ut på att hemvärnet för sin sjukvård skall i princip repliera på civilförsvarets sjukvårdsorganisation. Civilförsvaret skall sålunda svara även för hemvärnets behov av sjukvård. Endast på de orter, där civilförsvaret icke organiserar sjukvårdstjänst eller där civilför- svarets sjukvårdstjänst icke anses tillräcklig jämväl för hemvärnets behov, skola särskilda sjukvårdsorgan för hemvärnet upprättas. Av dessa sjuk- vårdsorgan skola även civila skadade omhändertagas. Överenskommelsen jämte tillämpningsföreskrifter har av hemvärnsstaben, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för röda korset tillställts underlydande myndigheter och organisationer för efterrättelse. Den anbefallda samordningen torde numera i stort sett vara genomförd.

Civilförsvarets sjukvårdstjänst.

Civilförsvarets sjukvårdsresurser återfinnas inom såväl det särskilda civilförsvaret (hemskydd och verkskydd) som det allmänna civilförsvaret.

Sj ukvårdstjänsten inom hemskyddet är i allmänhet av ringa omfattning. Den består i varje hemskydd av en eller ett par personer (samariter), som böra undergå en kortare sjukvårdsutbildning och vilka till sitt förfogande ha enklare förbandsmateriel samt en vanligtvis provisorisk båranordning.

Verkskydd av mindre storlek skall enligt gällande bestämmelser ha en sj ukvårdsorganisation som ungefär motsvarar hemskyddets nyss beskrivna. Inom de större verkskydden åter kan sjukvårdstjänsten få betydande om- fattning med förbandsstållen, samaritpatruller, bårlag samt motoriserade och cykelburna sjuktransportenheter.

För att förstärka den relativt svaga hemskyddsorganisationen uppbygg- des under andra världskriget efter mönster från de krigförande länderna den s.k. blocktjänsten inom allmänna civilförsvaret. Denna innebär, att ett antal hemskydd eller mindre verkskydd sammanföras till block under befäl av en blockchef. Härigenom erhållas förutsättningar för ett ändamåls-

• Sida 45
•  Original

; 1 l ; !

enligare utnyttjande av hemskyddens resurser. Enligt gällande planläggning skola blocken vidare till sitt förfogande ha blockgrupper av olika slag, i vilka bl. a. ingår ett antal samariter och cykelbårlag. Avsikten är att nämnda samariter, till dess mera kvalificerad hjälp i mån av behov anländer, skola övertaga ledningen av sjukvårdsarbetet på sådana skadeplatser inom blocket, där hemskyddssamariterna visa sig ej behärska situationen.

Kärnan i civilförsvarets sjukvårdstjänst utgöres emellertid av en härför inom allmänna civilförsvaret tillskapad tjänstegren. Denna, vilken närmast under civilförsvarschefen ledes av en tjänstegrenschef, har enligt hittills gällande organisation till sitt förfogande dels ett antal sjuktransportenheter, dels vissa organ där enklare behandling och vård skall kunna lämnas. De sistnämnda bestå av större och mindre förbandsplatser samt större och mindre läkarambulanser, av vilka förbandsplatserna äro stationära och läkarambulanserna rörliga. Närmare redogörelse härför anser jag opåkallad, enär »— såsom av det närmast följande framgår —— civilförsvarets sjukvårds- tjänst f. n. är föremål för omorganisation. Till civilförsvarets sjuktransport- enhetcr återkommer jag i 10 kap.

Allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst intager i organisatoriskt hän- seende en viss särställning i jämförelse med övriga tjänstegrenar. Genom att civilförsvarets förbandsplatser regleras av författningarna om sjukhus- vård vid krig eller krigsfara kommer nämligen deras antal och belägenhet ytterst att bli beroende av beslut av Kungl. Maj:t och ej såsom gäller för allmänna civilförsvaret i övrigt av innehållet i den organisationsplan, som skall finnas för varje civilförsvarsområde.

Sj ukvårdande verksamhet skall i mindre omfattning kunna bedrivas även inom andra tjänstegrenar inom allmänna civilförsvaret. Detta skall sålunda kunna ske vid de till gasskyddstjänsten hörande avgasningsplatserna, vilkas hela personal bör vara samaritutbildad. Även utrymnings- och socialtjänsten ansvarar för viss sjukvårdande verksamhet, exvis på de härbärgen som i tätorterna upprättas för omhändertagande av utbombade m.fl. och på de mottagningsplatser som inom inkvarteringsområde anordnas för mottag- ning av evakuerade.

Den hittills gällande organisationen av allmänna civilförsvarets sj ukvårds- tjänst tillkom redan i början av 1940-talet och har på senare tid med hänsyn till erfarenheterna från de krigförande länderna betraktats såsom otidsenlig och alltför svag. Civilförsvarsstyrelsen har också i dagarna beslutat en genomgripande omläggning och förstärkning av tjänstegrenen. Den nya organisationen innebär i korthet följande.

För att behandla i samband med luftanfall lätt skadade personer m.m. skall inom större tätorter finnas ett lämpligt antal s.k. samaritställen. De skola hava fast adress och vara förlagda till normalskyddsrum. Beman—

• Sida 46
•  Original

ningen skall endast bestå av samariter. Samaritställena kunna sägas ersätta de nuvarande mindre förbandsplatserna inom tätorterna.

I de fall sjukhus saknas på en ort eller befintligt sjukhus beräknas bli otillräckligt skola vid behov s.k. förbandsstationer kunna upprättas för omhändertagande av svårare skadade (bårfall). Verksamheten vid för- bandsstation skall i första hand ha till syfte att försätta de skadade i sådant skick, att de kunna transporteras till sj ukhus" å annan ort för vidare behand- ling och vård. Denna verksamhet torde i främsta rummet komma att bestå i tidigare omnämnd s.k. chockbehandling. Några större kirurgiska ingrepp äro icke avsedda att företagas på förbandsstationen. För upprättandet skall viss för varje förbandsstation avsedd personal svara. Denna skall väsentligen bestå av ett antal tandläkare och sjuksköterskor, som under och omedelbart efter luftanfall eller annan krigshandling mot orten stå till civilförsvarets förfogande, samt samariter. För verksamheten vid förbandsstationen erfor- derlig materiel skall anskaffas och lagerhållas i fred. Behovet av transport- medel skall tillgodoses. I verkställighetsläget gives materielen en i förhål- lande till ortens centrum perifer utgångsställning. Till denna plats beger sig personalen vid flyglarm. Finner civilförsvarschefen efter krigshandling mot orten behov av förbandsstation föreligga, dirigerar han nämnda perso— nal- och materielresurser jämte någon i civilförsvaret inskriven läkare till en i förhållande till skadeområdet lämpligt belägen lokal, där förbandssta- tionen upprättas. Emellertid kommer den personal, som enligt vad ovan nämnts är avsedd att upprätta och tjänstgöra vid förbandsstation, i all- mänhet icke att vara tillräcklig för de uppgifter som tillkomma denna. Sär- skilt nlåste den kompletteras med kvalificerad medicinalpersonal. Detta avses ske genom att läkarlag, ettvart bestående av en kirurg- och en medi- cinläkare samt en operationssköterska,beordras till förbandsstationen an- tingen genom länsstyrelsens förmedling från beredskapssjukhus på annan ort eller i undantagsfall från den egna ortens beredskapssjukhus. Förbands— station är i första hand avsedd för den egna orten men skall av länsstyrel- sen kunna dirigeras till annan ort. Förbandsstation ersätter större förbands- plats och läkarambulans i hittills gällande organisation.

På landsbygden och inom mindre tätorter skola upprättas fasta förbands— platser, dit samtliga skadade kunna föras för att erhålla första hjälp samt vård i avvaktan på eventuell vidaretransport till sjukhus.

De läkare, som tilldelats civilförsvaret, skola förses med personbil. Upp- rättas förbandsstation eller förbandsplats, skall sådan läkare i första hand dirigeras dit. Han skall vidare på order av civilförsvarschefen (tjänstegrens- chefen) besöka skadeplatser, uppsamlingsplatser och samaritställen för att därstädes utöva, rådgivande "verksamhet. Nu ifrågavarande enhet har i anvisningarna benämnts läkarbil; ,- '

De åtgärder som vidtagits i syfte att åstadkomma en bättre samordning

• Sida 47
•  Original

mellan civilförsvarets och hemvärnets sjukvårdsorganisationer ha tidigare berörts.

Den hittillsvarande sjukvårdstjänsten inom civilförsvaret liksom den ovan beskrivna nya organisationen för densamma tar i första hand sikte på omhändertagande av kroppsskadade. Med hänsyn till att civilför- svaret vid katastroftillfällen kommer att omfatta praktiskt taget hela det civila samhällslivet är det emellertid uppenbart att civilförsvaret kommer att få beröring även med andra grenar av hälso- och sjukvården.

Påtagligt är detta på hälsovårdsområdet. Sålunda torde exvis skador på vatten- och avloppsledningar, anordnandet av offentlig utspisning, ombesör— jandet av inkvarteling åt evakuerade m. 111. medföra problem, som förutsätta icke blott intimt samarbete med ortens hälsovårdsmyndigheter utan även vissa hälsovårdskunskaper inom civilförsvaret.

I en av medicinalstyrelsen utarbetad, den 28 februari 1951 dagtecknad promemoria angående utredning och förslag rörande sanitetsanstalter i riket och i ett av de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring den 26 april 1951 avgivet preliminärt betänkande har föreslagits att civilförsvaret skulle erhålla betydande uppgifter inom hälsovården eller denna angrän- sande områden.

Inom medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen har vidare en under- sökning påbörjats, huruvida man har anledning räkna med något större antal krigsneuroser bland civilbefolkningen. Till denna undersökning åter- kommer jag i 12 kap.

Den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Hälsovården och den öppna sjukvården.

Kraven på denna vårdgren, vilken i fred väsentligen ombesörjes av tjänste- läkare jämte medhjälpare, kommunala hälsovårdsnämnder och dessas tjänstemän, folktandvårdsorganisationen samt privatpraktiserande läkare och tandläkare, komma att i krig starkt öka. Verksamheten kommer även att förändras i fråga om sin fördelning inom landet och emellanåt beträf— | fande sin inriktning i övrigt. Skälen till de angivna förändringarna äro , många och här skola endast de Viktigaste antydas. Förstöring genom krigs- !

1 |

handling av vatten— och avloppsledningar, bostadsbrist på grund av om- händertagandet av evakuerade och utbombade, knapphet på rengörings- medel och tjänliga livsmedel etc. torde komma att främja uppkomst och spridning av smittsamma sjukdomar. Härtill torde flyktingars ankomst till landet samt omplacering av den svenska befolkningen komma att bidraga. Sagda förhållanden nödvändiggöra en intensifiering av den all- männa hälsovården ävensom epidemibekämpandet och vården av epide-

• Sida 48
•  Original

miskt sjuka. Tillströmningen av militära och civila krigsskadade till sjuk- husen får till följd att ett stort antal sjukdomsfall som under fred nor- malt remitteras till sjukhus under krig måste omhändertagas i öppen Vård. Evakueringen av de ömtåligaste folkgrupperna — åldringar, barn och blivande mödrar — föranleder vidare överflyttning av ett betydande sjuk- vårdsbehov från de evakuerade tätorterna till inkvarteringsområdena.

Samtidigt med att antydda förändringar beträffande hälsovården och den öppna sjukvården inträda, vilka förändringar oftast innebära ökad arbetsbörda för vårdgrenen, komma totalförsvarets övriga behov att nöd- vändiggöra en uttunning av den personal som ombesörjer verksamheten. Detta gäller främst läkare, tandläkare och hälsovårdstillsyningsmän. Ett rationellt utnyttjande under krig av läkare och tandläkare torde exempel- vis komma att medföra att samtliga privatpraktiker inom dessa båda grup- per inordnas i ett allmänt system för medicinalpersonalens användning.

Anförda förhållanden ha nödvändiggjort en särskild civil tjänsteläkar— organisation i krig. Gällande krigsorganisation, vilken fastställdes den 12 januari 1951, innebär att tjänsteläkardistrikten vid krig väsentligt öka i omfattning. De komma att nära anslutas till indelningen i civilförsvars- områden. Skälet härtill är att tjänsteläkaren ansetts normalt böra vara tjänstegrenschef för civilförsvarets sjukvårdstjänst och att den öppna sjuk- vårdens personal vid krigshandling mot hemorten skall temporärt stå till civilförsvarets förfogande. Med anledning av den ändrade indelning i civil- försvarsområden som i samband med ny kommunindelning genomfördes den 1 januari 1952 har medicinalstyrelsen i dagarna avgivit förslag till ny plan för den civila tjänsteläkarorganisationen i krig. Enligt detta förslag komma tjänsteläkardistrikten principiellt att sammanfalla med ett eller flera civilförsvarsområden.

Insikten om att verksamheten i krigstjänsteläkardistrikten kommer att bli mycket krävande har föranlett att tjänsteläkarens medhjälpare i fred —— främst distriktssköterskor, stadssjuksköterskor och distriktsbarn- morskor _ icke minskas vid krigsfall trots knappheten även på sådan medicinalpersonal. För städerna har i stället en utökning som regel skett av sjuksköterskorna i öppen vård. Så långt det varit möjligt med hänsyn till läkartillgången har vidare i vissa t jänsteläkardistrikt, beroende på dessas struktur, befolkningstal m.m., såsom medhjälpare åt krigstjänsteläkaren placerats en eller flera extra läkare.

Ur medicinsk—teknisk synpunkt kommer verksamheten i krigstjänste- läkardistrikten principiellt att bedrivas på motsvarande sätt som i freds- distrikten. Med hänsyn till ökningen av verksamhetens omfattning och de i viss mån ändrade yttre förhållandena för verksamheten har inom medici- nalstyrelsen under min medverkan nyligen färdig-ställts en promemoria om denna verksamhet. I promemorian föreslås att den såsom krigstjänsteläkare

• Sida 49
•  Original

placerade läkaren skall åläggas att redan i fred göra upp en förteckning beträffande de tillgångar på personal och andra resurser som kunna väntas bli tillgängliga för verksamheten samt beträffande de över- och sidoordnade myndigheter —— icke minst inom civilförsvaret —— med vilka tjänsteläkaren under krig skall ha kontakt. I övrigt har promemorian karaktären av väg- ledning. Det konstateras sålunda att omställningen till krigsorganisationen torde, även om förberedelser härför verkställts i fred, komma att medföra betydande organisatoriska uppgifter för krigstjänsteläkaren. Det kan därför bli nödvändigt att under denna tid begränsa den förebyggande vården. Vidare torde läkarna icke kunna göra sjukbesök i hemmen i samma ut- sträckning som i fredstid utan denna uppgift måste delvis fullgöras av distriktssköterskor. I vissa tj änsteläkardistrikt kan det vara fördelaktigt att krigstjänsteläkaren ordnar mottagning på flera orter för att underlätta för befolkningen att söka honom och härmed minska behovet av sjukbesök i hemmen. Dessa och liknande praktiskt-organisatoriska spörsmål behandlas i promemorian.

De betydande arbetsuppgifter som ankomma på krigstjänsteläkaren och dennes medhjälpare komma att i viss mån lättas genom att poliklinisk verksamhet anordnas vid beredskapssjukhusen i den utsträckning som sj uk- ? husens övriga uppgifter möjliggöra detta.

Förlossningsvården under krig torde, beroende på tillströmningen av krigsskadade till beredskapssjukhusen, behöva i större eller mindre omfatt- ning utflyttas från sjukhusen till de enskilda hemmen eller provisoriska förlossningshem. Under beredskapstiden 1939—1945 förberedde civilför- svarsstyrelsen (statens utrymningskommission) upprättandet av proviso- riska förlossningshem inom inkvarteringsområden för evakuerade. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 20 juli 1951 överflyttades ansvaret för sistnämnda förlossningshem till medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden. Hela frågan om förlossningsvårdens ordnande under krig är f.n. föremål för utredning av dessa båda myndigheter.

Den lokala tillsynen över allmänna hälsovården kommer i krig liksom i fred att åligga hälsovårdsnämnderna. Genom inkallelse till militärtjänst och ianspråktagande för andra beredskapsuppgifter torde antalet ledamöter i ! nämnderna komma att mer eller mindre kraftigt minska. Den s.k. admi-

nistrativa fullmaktslagen (SFS 1942: 87) öppnar möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela sådant förordnande att nämnderna ändock äro beslutföra. I angivna promemoria om verksamheten i krigstjänsteläkardistrikten rekom- menderar medicinalstyrelsen hälsovårdsnämnderna att utse en eller flera av sina ledamöter till s. k. hälsovårdsobservatörer med uppgift att ägna särskild tid och uppmärksamhet åt det hygieniska fältarbetet, d. v. s. åt hygienisk inspektion och rådgivning ute i kommunen. Dessa observatörer borde redan i fred genomgå viss utbildning. Förhållandet mellan krigstjän-

• Sida 50
•  Original

steläkaren och hälsovårdsnämnderna i de i dennes distrikt ingående kom- munerna förutsättes vara detsamma i krig som i fred.

Av stor betydelse för epidemibekämpning äro s.k. epidemiologiska fält- undersökningar, d.v.s. undersökningar hur en smitta uppstått och vunnit spridning samt vilka åtgärder som böra vidtagas för att förhindra fortsatt utbredning. I första hand ankommer det på vederbörande tjänsteläkare att verkställa dylika undersökningar. Vid allvarligare epidemier kommer emel- lertid den direkta ledningen av den epidemibekämpande verksamheten att övertagas av den i länsstyrelsens hälso- och sjukvårdssektion placerade förste krigstjänsteläkaren (förste provinsialläkaren) och dennes närmaste medhjälpare, bitr. förste krigstjänsteläkaren. Enligt av mig i betänkande angående planläggningen av viss laboratorieverksamhet under krig framlagt förslag skall förste krigstjänsteläkaren i särskilt besvärliga situationer kunna få hjälp från något av de föreslagna regionala humanbakteriologiska laboratorierna, i vilkas personal fältepidemiologer skola ingå för uppgifter av denna art.

I detta sammanhang vill jag slutligen erinra om att under beredskapstiden förberedelser vidtogos för att utefter landets gränser upprätta anstalter för sanering och smittrening av flyktingar och dessas tillhörigheter. Denna organisation har efter krigsslutet icke underhållits och torde numera vara av tvivelaktigt värde. Jag vill emellertid erinra om medicinalstyrelsens tidi- gare omnämnda promemoria angående utredning och förslag rörande sani- tetsanstalter i riket, vilken främst tager sikte på smittrening av flyktingar.

Kroppssj ukhusvården.

Av den tidigare lämnade redogörelsen torde framgå, att antalet kropps- skadade och sjuka vid krig kommer att betydligt överstiga fredssjukhusens kapacitet. Då krigsmaktens sjukhusresurser icke äro tillräckliga och civil— försvarets sjukvårdsorganisation endast ansvarar för det första omhänder- tagandet, måste det ökade vårdbehovet tryggas genom en utbyggnad av den civila fredsmässiga kroppssjukhusvården. Till de sålunda utbyggda kropps- sjukhusen komma under krig såväl militära som civila skadade och sjuka att i mån av behov föras för att erhålla den slutliga behandlingen och värden.

Omedelbart före och under andra världskriget planlades i ovannämnda syfte en organisation, som i korthet gick ut på följande. Ett antal freds- sjukhus avsågs att under krig få sina vårdplatser betydligt utökade genom att vissa närbelägna lokaler, såsom skolor, hotell m.m., utnyttjades för sjukhusändamål. En sådan av ett fredssjukhus och ett antal andra lokaler bestående sjukvårdsanstalt benämndes beredskapssjukhus. Andra admi- nistrativa förändringar än de oundgängligen nödvändiga voro icke avsedda.

• Sida 51
•  Original

Landstingen och de landstingsfria städerna skulle således fortfarande vara huvudmän för sjukhusen sedan de utbyggts på ovan nämnt sätt.

Beredskapssjukhusen kommo delvis att utnyttjas under beredskapstiden, i det vissa annex togos i anspråk i samband med flyktingmottagning. Några säkra slutsatser rörande verksamheten vid beredskapssjukhus under krig torde emellertid knappast kunna dragas av de erfarenheter, som därvid utvunnos.

Omedelbart efter heredskapstidens slut avvecklades den enligt ovan upp- byggda beredskapssjukhusorganisationen i avsevärd omfattning. Sålunda förbrukades eller avyttrades en del av den anskaffade materielen utan att motsvarande nyanskaffning ägde rum. Vissa byggnadstekniska anordningar avlägsnades och personalplanerna höllos icke aktuella.

Erfarenheterna från andra världskriget ha medfört behov av att ytterli- gare öka antalet vårdplatser för såväl militära som civila kroppsskadade och sjuka. På grund av faran för anfall från luften ha krav därjämte uppkom- mit på att verksamheten skall kunna utövas under förhållanden vilka er- bjuda största möjliga trygghet mot flyganfall.

Sedan ett par år är sjukvårdsberedskapsnämnden sysselsatt med att under medverkan av vederbörande huvudmän och sjukhusdirektioner uppbygga en ny beredskapssjukhusorganisation. Med hänsyn till de nyss angivna an- språken på densamma har den emellertid blivit mera komplicerad än den tidigare gällande samt även kommit att till strukturen avsevärt skilja sig från denna.

Även nu uppbyggas beredskapssjukhusen i möjligaste män i anslutning till en i fred befintlig sjukvårdsinrättning (kärnsjukhus). Det ökade antalet vårdplatser erhålles genom ianspråktagande av andra lokaler (annex). Vid upprättande av beredskapssjukhus sker vidare hemskrivning eller för- flyttning av kärnsjukhusens fredsklientel i den utsträckning detta är möj- ligt. Beredskapssjukhusen skola planläggas, upprättas och drivas av kärn- sjukhusens fredmässiga huvudmän.

Med hänsyn till önskemålet att sjukhusvården skall få bedrivas så ostörd av stridshandlingar som möjligt eftersträvas att förlägga beredskapssjuk- husen till sådana orter, som kunna förväntas icke utgöra fientliga anfalls- j mål (ur risksynpunkt benämnda I-orter). Förmånligt hade givetvis varit i !

om all sjukhusvård under krig kunnat förläggas till sådana mindre utsatta platser. Emellertid är det icke möjligt att lämna de utsatta orterna (II-orter), vilka merendels bestå av större befolkningscentra etc., helt utan lokala sjuk- husresurser. I varje fall ett förstahandsbehov därav — inrymt i skyddsrum eller i lokaler belägna i ortens periferi eller närhet — har ansetts böra tryggas för den civilbefolkning och de militära styrkor, som skola uppehålla

• Sida 52
•  Original

sig i den utsatta orten under krig. På grund av önskvärdheten att erhålla så stort vårdplatsantal som möjligt i därför lämpade lokaler planläggas emellertid beredskapssjukhusen på II-ort understundom större än vad som är nödvändigt för att täcka förstahandsbehovet.

Av den sålunda lämnade beskrivningen av heredskapssjukhusorganisatio— nens struktur framgår att beredskapssjukhusen på I-orterna avses lämna den slutliga behandlingen och värden. Här förutsättes nämligen verksam- heten kunna i allmänhet bedrivas utan störningar. På II—orterna däremot måste man ständigt vara beredd på flyganfall och andra krigshandlingar. Behandlings- och vårdresurser motsvarande förstahandsbehovet av sjukhus- vård skola därför alltid finnas tillgängliga på sistnämnda orter. Bl.a. för att göra detta möjligt måste emellertid de sålunda omhändertagna skadade kontinuerligt förflyttas till beredskapssjukhus på I-ort i den mån medicin- ska och transporttekniska betingelser härför föreligga.

Förtecknin—göv—er de beredskapssjukhus, som skola finnas enligt nu pågå- ende planläggning, fastställdes av Kungl. Maj:t den 20 juli 1951. Förteck- ningen omfattar 143 sjukhus med sammanlagt ca 110.000 vårdplatser. Inom ramen för detta vårdplatsantal har sjukvårdsberedskapsnämnden bemyn- digats verkställa de mindre ändringar, som kunna bliva en följd av freds- sjukhusens om- eller tillbyggnad samt tillkomsten eller bortfallet av lokaler, lämpliga som beredskapssj ukhus.

Såsom i det föregående omnämnts äro krigsmaktens och civilförsvarets sjukvårdsorganisationer i princip avsedda och uppbyggda allenast för det första omhändertagandet av skadade och sjuka samt för dessas överförande till beredskapssjukhusen. Härav framgår angelägenheten av att beredskaps- sjukhusorganisationen erhåller en till de båda förstnämnda ändamålsenlig anslutning. Behovet härav är särskilt framträdande beträffande civilför- svarets sjukvårdstjänst, vilken såsom framgår av den föregående beskriv— ningen därav är av betydligt mindre omfattning än den militära och knap- past har möjlighet att under någon längre tid omhändertaga vårdbehövande. Särskild uppmärksamhet förtjänar i detta avseende beredskapssjukhusen på lI-orterna. De kunna inom den civila sjukvårdsorganisationen sägas ha motsvarande uppgifter som hela kedjan av sjukvårdsformationer från och med brigadförbandsplatser till och med etappsjukhus har inom den militära. Under vissa omständigheter torde dessa beredskapssjukhus erhålla mycket framskjutna uppgifter inom den civila sjukvården under krig. Ett bered- skapssjukhus på II-ort kan sålunda omedelbart efter ett storanfall mot orten komma att få bedriva motsvarande verksamhet som civilförsvarets förbandsstationer. Först sedan dessa senare upprättats och läget i övrigt så medgiver kan beredskapssjukhuset återgå till mera sjukhusmässig verksam- het. Förutsättningen för att en sådan ordning skall kunna tillämpas är ett synnerligen intimt samarbete mellan beredskapssjukhuset och civilför-

• Sida 53
•  Original

svarets sjukvårdstjänst, särskilt i katastroflägen. Detta samarbete måste förberedas redan i fred genom anordnande av gemensamma övningar, spel och överläggningar.

Principiellt avses i gällande beredskapssjukhusorganisation skola ingå samtliga anstalter för kroppssjukvård i fred, vilka äro erforderliga och lämpliga för krigsförhållanden. Övriga sjukvårdsinrättningar skola under krig nedläggas och deras materiel och personal utnyttjas för de sjukhus, som skola vara i verksamhet. Av olika anledningar har det emellertid visat sig nödvändigt att göra vissa undantag från denna regel.

Sålunda har ett antal sjukstugor ansetts alltför små eller för avlägset belägna för att lämpligen kunna bilda kärnsjukhus till eller ingå som annex i ett beredskapssj ukhus. Det har emellertid icke varit uppenbart att de skola nedläggas under krig. De komma därför att ställas till vederbörande krigs- tjänsteläkares förfogande för att drivas i den omfattning, som den inom krigstjänsteläkarområdet tillgängliga medicinalpersonalens kompetens och krafter medgiva.

Kronikervården har till sin karaktär ansetts så skild från den kropps— sjukvård i övrigt som kommer att utövas under krig, att den planerats skola drivas fristående från beredskapssjukhusorganisationen. Vissa aktu- ella frågor beträffande kronikervården i krig komma att beröras i 17 kap.

Det hittillsvarande planläggningsarbetet beträffande beredskapssj ukhusen under sjukvårdsberedskapsnämndens ledning har i huvudsak omfattat an- skaffning av lokaler samt beräkning, inköp och lagerhållning av sj ukvårds- utrustning ävensom undersökning av behovet av de byggnadstekniska för- ändringar som erfordras för att göra lokalerna lämpade för sjukhusända— mål. Däremot återstår till övervägande del planläggningen för beredskaps- sjukhusens upprättande och drift, därvid särskilt frågorna om försörjning med läkemedel, sjukvårdsmateriel, livsmedel samt förbindelse- och trans- portmedel förtjäna beaktande. Anvisningar till ledning för denna planlägg— ning äro emellertid f.n. under arbete inom sjukvårdsberedskapsnämnden.

Ett annat spörsmål, som överväges men ännu icke slutligt klarlagts och vilket är av stor betydelse för den följande planläggningsverksamheten, utgör frågan om vilka specialavdelningar, som under krig böra finnas på de olika beredskapssjukhusen. Hittills har endast en mera principiell för- delning av de utvalda lokalerna ägt rum i sådana lämpliga för allmän medi- cinsk och allmän kirurgisk verksamhet. Denna enkla uppdelning är emeller- tid icke tillfyllest. Sjukvårdsberedskapsnämnden har därför i samarbete med medicinalstyrelsen påbörjat en utredning om den ytterligare uppdel— ning av nämnda båda huvudgrenar av kroppssj ukhusvården, som kan befin- nas erforderlig under krig, ävensom i vilken omfattning sådan uppdelning

• Sida 54
•  Original

bör genomföras på varje enskilt sjukhus. Avgörande för lösningen av dessa frågor måste givetvis —— bortsett från tillgången på respektive specialister _ bliva arten och omfånget av de skador och sjukdomar, som kunna förväntas uppstå under ett eventuellt krig. Med hänsyn till de knappa transport- resurserna är det vidare önskvärt att specialavdelningarna, framför allt de som komma att bliva få till antalet — under skäligt hänsynstagande till önskvärdheten av att även i krig kunna utnyttja de fredsmässiga lokalerna samt att kravet på skydd och ostördhet ej alltför mycket eftersättes — för- läggas på lämpligaste sätt i förhållande till de orter och områden, där frekvensen av skadorna beräknas bliva särskilt stor.

Av intresse för det fortsatta planläggningsarbetet i fråga om beredskaps- sjukhusen är även den av mig tidigare berörda frågan om förlossningsvår- dens ordnande i krig samt spörsmålet om i vilka former blodgivarverksam- heten skall bedrivas vid krigsfall. Till sistnämnda spörsmål återkommer jag i 12 kap.

Sinnessjuk- och sinnesslövården.

Under beredskapstiden företogos — bortsett från verkskyddsplanläggning i civilförsvarssyfte —— beträffande sinnessj uk— och sinnesslövården inga andra krigsförberedelser än att. vissa anstalter, belägna antingen på sådana orter, som befarades bliva särskilt utsatta för fientliga stridshandlingar, eller på sådant sätt att de betraktades utgöra hinder för eget försvar, avsågos skola efter särskild order evakueras. För att möjliggöra mottagning av från dessa anstalter utrymda patienter uppfördes under år 1940 vid vissa bättre belägna sinnessjukhus ett antal 5. k. provisoriska paviljonger. I övrigt avsågs verksamheten inom dessa grenar av sjukvården skola bedrivas på i stort sett samma sätt som i fred, dock med hänsynstagande till att den manliga såväl läkar- som vårdpersonalen skulle på grund av militärinkallelser komma att avsevärt reduceras och endast i viss utsträckning ersättas med kvinnor.

Det nu återupptagna beredskapsarbetet på hälso- och sjukvårdens område har i någon mån avsett även sinnessjuk- och sinnesslövårdens organisation under krig. Endast förberedande undersökningar och diskussioner ha emel- lertid ännu förekommit i denna del. Till det huvudsakliga innehållet i dessa preliminära överväganden återkommer jag i 17 kap.

6 kap. Ledningen i verkställighetsläget.

På den militära sidan.

Högsta ledningen av sjukvårdstjänsten i krig utövas av överbefälhavaren, som härvid biträdes av högkvarteret. Inom detta handläggas sjukvårdsären- den närmast av försvarsstaben, försvarets sjukvårdsstyrelse samt cheferna

• Sida 55
•  Original

för marinen och fly g.vapnet För att centralt planlägga större sjuktranspor- ter och reglera beläggning av vårdplatser inom hela landet organiseras av försvarets sjukvårdsstyrelse högkvarterets beläggningscentral. Till dess or- ganisation m. 111. återkommer jag i detta kap. under avsnittet om samord- ningsåtgärder. I tekniskt och ekonomiskt hänseende står sjukvårdstjänsten under ledning av försvarets sjukvårdsstyrelse.

Under överbefälhavaren ledes sjukvårdstjänsten inom armén av armé- kårcheferna (111ilitärbefälhavarna). Under dessa utövas ledningen av för- delningschefer, brigadchefer, etappgruppchefer och försvarsområdesbefäl- havare, var och en inom sitt område. Angivna chefer (befälhavare) biträdas härvid av sina staber både i operativt och tekniskt-ekonomiskt- hänseende. — Såsom tidigare anförts tillhör personalersättningstjänsten icke sjukvårds- tjänsten. Frågor om ersättning av sjukvårdspersonal inom armén handhavas under överbefälhavaren närmast av chefen för armén. Denne biträdes härvid av arméöverläkaren. Armékårcheferna (militärbefälhavarna) lyda således i vad avser personalersättning närmast under chefen för armén.

Inom marinen utövas under överbefälhavaren den högsta ledningen av sjukvårdstjänsten av chefen för marinen, som härvid biträdes av marin- staben, marinöverläkaren och försvarets sjukvårdsstyrelse. Sjukvårds- tjänsten inom marindistriktet ledes närmast av vederbörande marindistrikts- chef. Inom kustartilleriförsvar, som i regel lyder under marindistriktschef, utövas ledningen av kustartilleriförsvarschefen med biträde av sin stab. Tekniskt- ekonomiska sjukvårdsärenden handläggas vid marindistrikt och kustartilleriförsvar av resp. sjukvårdsförvaltningar. Vid kustflottan ledes sj ukvårdstjänsten närmast av chefen för kustflottan som härvid biträdes av sin stab.

Vad härefter angår flygvapnets sjukvårdstjänst utövas den högsta led- ningen härav under överbefälhavaren av chefen för flygvapnet, som härvid biträdes av flygstaben, flygöverläkaren och försvarets sjukvårdsstyrelse. Regionalt ledes sjukvårdstjänsten närmast av chef för flygbasområde.

På den civila sidan.

Den centrala ledningen av civilförsvaret och därmed även av dess sjuk- vårdstjänst utövas av civilförsvarsstyrelsen. För fullgörande av denna upp— gift under k1ig kommer civilförsvarsstyrelsen att erhålla en för sagda för- hållanden avpassad organisation och lokalisering, vilken icke obetydligt skilje1 sig från den i fred gällande.

Det åligger medicinalstyrelsen att utöva högsta inseendet över den all- männa hälso- och sjukvården jämte apoteksväsendet i riket. Ofrånkomligt synes vara att nämnda arbetsuppgifter _ så länge annan ordning icke bestämts —— måste vid krigsfall utvecklas till att medicinalstyrelsen då blir det centrala ledningsorganet för den allmänt civila hälso- och sjuk-

• Sida 56
•  Original

vården. Att så blir förhållandet har kommit till direkt uttryck i 1939 års krigssjukvårdsförfattningar. Det sjukvårdsberedskapsnämnden lämnade uppdraget att ansvara för viss planläggningsverksamhet innebär icke att nämnden i krig har ledande funktioner. —— Någon definitiv ställning till medicinalstyrelsens krigsorganisation har ännu ej tagits. Vissa riktlinjer för styrelsens omställning för krigsförhållanden ha emellertid uppdragits, vilka bl.a. innebära att sjukvårdsberedskapsnämnden skall uppgå i medi- cinalstyrelsen samt att styrelsen skall kompletteras med viss i fred utanför densamma befintlig sakkunskap.

Regionala ledningsorgan för den civila försvarsverksamheten under krig ha först på senaste tid tillskapats. Sålunda har från och med den 1 juli 1951 flertalet län sammanförts till s.k. civilområden, vilka i stort sett samman- falla med motsvarande militärområden. Inom vart och ett av dessa civil- områden skall finnas en i fred utsedd civilbefälhavare. Under krig ankom- mer på civilbefälhavaren att i enlighet med vad därom är eller kan bliva närmare föreskrivet samordna i princip samtliga civila försvarsåtgärder, således jämväl den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst. Dessa åligganden innebära otvivelaktigt ledningsuppgifter, i första hand av operativ karaktär. Hittills ha dock icke några föreskrifter givits, i vilken omfattning eller vid vilken tidpunkt dylika uppgifter skola ankomma på civilbefälhavarna.

Inom länen skola länsstyrelserna utöva ledningen av den civila försvars- verksamheten under krig. I fråga om civilförsvaret ha dessa uppgifter klart fixerats i civilförsvarslagen och dess följdförfattningar. Beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården har ledningsuppgiften såsom tidigare omnämnts angivits skola bestå i utnyttjande och fördelning på lämpligaste sätt av respektive läns sjukvårdsresurser. Detta innebär att länsstyrelsernas uppgift i fråga om den allmänt civila hälso- och sjukvården skall vara begränsad till huvudsakligen operativ ledning, exempelvis bestämmande i vilken ordning och omfattning beredskapssjukhusen inom länet skola beläg- gas, huru kirurgläkare med medhjälpare, s.k. kirurglag, skola dirigeras från ett eller flera mindre arbetstyngda sjukhus för tillfälligt biträde åt ett hårt ansträngt sjukhus etc.

Lokalt föreligger ej motsvarande samordning av den civila försvarsverk- samheten som enligt det ovan anförda åstadkommits inom civilområdes- och länsinstanserna. Civilförsvarsverksamheten ledes sålunda lokalt av civil- försvarschefer med biträde av bl.a. tjänstegrenschefer. Den allmänt civila hälso- och sjukvårdsverksamheten åter står i avsaknad av särskilda bestäm- melser därom principiellt under samma ledning som i fred.

Åtgärder syftande till samordning och samverkan. Den nu förefintliga uppdelningen av hälso- och sjukvården under krig

• Sida 57
•  Original

på krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet har föranlett behov av vissa åtgärder i syfte att åstadkomma samordning eller i varje fall samverkan mellan de olika delarna. Vissa av dessa åtgärder ha bestämts i författning, medan andra tillkommit mera formlöst som en följd av praktiska erfarenheter under beredskapstiden eller vid avhållna övningar och försvarsspel.

De i krigssjukvårdsförfattningarna intagna bestämmelserna i nu angivet syfte ha tidigare behandlats i 3 kap. rörande gällande författningshestäm- melser 0111 hälso— och sjukvården i krig. Här skall därför allenast erinras 0111 möjligheten att under vissa förutsättningar centralt en gemensam chef för sjukhusverksamheten och en gemensam chef för den allmänna hälso- och sjukvården i övrigt kan utses samt att representanter för krigsmakten och civilförsvaret kunna förordnas att tjänstgöra i medicinalstyrelsen. Av samordningsnatur torde även kunna betraktas den direktivrätt på hälso- och sjukvårdens område, som enligt dessa författningar tillerkänts över- befälhavaren, liksom den dispositionsrätt över jämväl civila sjukhus, vilken i vissa lägen tillagts militär befälhavare inom krigsskådeplats eller fästning eller på Gotland.

Även i andra författningar förekomma bestämmelser med samordnings- syfte. Sålunda kan med stöd av 9 & civilförsvarslagen direktivrätt gentemot civilförsvaret tillkomma vissa militära myndigheter. Vidare föreskrives i 10 5 civilförsvarskungörelsen, att länsstyrelsen vid utövandet av ledningen av civilförsvaret skall fortlöpande samarbeta med de militära staber som civilförsvarsstyrelsen efter samråd med överbefälhavaren bestämmer. I detta sammanhang bör även erinras om, att de militärassistenter som skola fin- nas vid civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna ha till uppgift bl.a. att vara sambandsmän mellan respektive civila organ och vederbörande mili— tära myndigheter.

En av de främsta anledningarna till skapandet av den tidigare behand- lade civilbefälhavarinstitutionen utgjorde det framträdande behovet av ett civilt organ, som kunde samordna de civila försvarsåtgärderna och annan civil verksamhet inom motsvarande områden som militärområdena samt medgiva samverkan med vederbörande militärbefälhavare. Av visst intresse är även föreskriften i 4 g kungörelsen den 20 september 1951 (nr 644) med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig eller krigsfara m. m., varigenom länsstyrelse under vissa förutsättningar kan för underlättande av samverkan med civilbefälhavaren och militära myndig- heter åläggas att på begäran förordna en eller flera tjänstemän att tjänst- göra hos civilbefälhavaren eller militärbefälsstab, försvarsområdesstab, stab vid fördelning eller högre förhand, marindistriktsstab eller flygbasområdes- stab.

Praktiska åtgärder i nu ifrågavarande syfte utan varje författningsregle-

• Sida 58
•  Original

ring kunna de strävanden sägas utgöra som avse att lokalt förlägga militära och civila ledningsorgan så att samverkan dem emellan underlättas.

En påtaglig samordningsåtgärd utan författnings111ässigt stöd utgör den organisation som vid krig tillkommer i militär regi för reglering av belägg- ningen vid militära och civila sjukhus samt för planläggning av större sjuk— transporter. Ifrågavarande organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skola handhavas av en till högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken förutom militär personal ingå representanter för medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Som underorgan till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstabs sjukvårdsavdelning finnas en militärområ- desbeläggningscentral. Sådan beläggningscentral skall f.n. väsentligen ha till uppgift att sammanställa inkomna rapporter över beläggningsläget vid sjukhusen inom respektive militärområde och [hålla högkvarteret fort- löpande orienterat härom, att föreslå de åtgärder för-att reglera belägg- ningen, som på grund av händelseutvecklingen kunna bliva erforderliga, samt att förbereda avtransport av sårade och sjuka från militärområdet, därvid framställning vid behov göres hos högkvarteret om att få disponera centrala transportmedel. För verksamheten vid militärområdesbeläggnings— central är vederbörande stabsläkare ansvarig. Han skall därvid biträdas av en av medicinalstyrelsen utsedd civilläkare.

Den nu beskrivna beläggningsorganisationen är såtillvida centraliserad att verksamheten principiellt avses ledas från högkvarterets beläggnings- central och först vid förbindelseavbrott delegeras till militärområdesbelägg- ningscentralerna. Innevarande år ha emellertid vissa överväganden före- kommit som syfta till en decentralisering av verksamheten. Sålunda avses militärområdesbeläggningscentralerna i princip redan i utgångsläget äga disponera över militärområdets sjukhusvårdplatser. Beläggningscentralen i högkvarteret skulle därefter huvudsakligen ha utjämnande uppgifter de olika militärområdena emellan. För att möjliggöra detta avses att vissa vårdplatser skola stå till centralt förfogande och alltså i princip icke få utnyttjas av militärområdesbeläggningscentralerna förrän efter medgivande av högkvarterets beläggningscentral.

Hjälpmedel för ledningens utövande.

För att de organ, som utöva ledningen i verkställighetsläget, skola kunna fylla sina uppgifter erfordras _ förutom att de ha grundlig kännedom om i utgångsläget tillgängliga resurser — att de fortlöpande erhålla uppgifter om händelseutvecklingen. Dessa uppgifter måste sovras och sammanställas på lämpligt sätt, så att de kunna läggas till grund för de bedömanden, som skola leda till beslut. Besluten skola därefter omsättas i order och dessa expedieras. För ifrågavarande verksamhet är det nödvändigt att äga tillgång till vissa hjälpmedel, av vilka förbindelsemedlen äro de viktigaste.

• Sida 59
•  Original

| i | i i !

De i fred allmänt tillgängliga förbindelsemedlen post, telefon och telegraf böra givetvis i första hand komma till användning. Dessa förbindelsemedel torde emellertid i krig icke alltid finnas till hands i erforderlig omfattning på samtliga ifrågakommande platser. Detta torde framför allt gälla telefon— förhindelserna. Det blir därför ofta nödvändigt att redan i fred uppsätta för beredskapsändamål avsedda telefonapparater eller i varje fall att under— söka var sådana erfordras samt avtala med vederbörande telegrafmyndig- heter om apparaternas installation senast vid mobilisering.

Under krig har man att räkna med att det permanenta telefonnätet, i varje fall i vissa situationer, kommer att bli mycket hårt belastat, varför svårigheter kunna uppstå att snabbt få fram viktiga meddelanden. För att i möjligaste mån säkerställa den viktigaste telefontrafiken har telegraf- verket upprättat s.k. trafikplaner upptagande de myndigheter, företag m. fl., som i första hand böra betjänas vid flyglarm och vid katastrofskada på telefonnätet. Vidare ha vissa myndigheter tillerkänts rätt att i krig utnyttja särskilda slag av telefonsamtal, som innebära olika grader av företrädesrätt.

Med hänsyn till risken i krig för avbrott av trådförbindelserna under längre eller kortare tid böra de ledningsorgan, som under alla förhållanden måste kunna avlämna och mottaga meddelanden och order, givas möjlighet att anlita extraordinära förbindelsemcdel för åtminstone de mest angelägna kommunikationerna. Härmed avses främst radioförbindelser. För befordran av mera lokala meddelanden kunna vidare med' cykel eller motorfordon utrustade ordonnanser komma till användning.

För att erhålla överskådliga och ständigt aktuella översikter rörande olika verksamhetsområden bruka inom ledningsorganen i skilda instanser föras lägeskartor, även benämnda plottar, å vilka exvis med hjälp av olikfärgade nålar eller flaggor fortlöpande markeras tillgängliga resurser och deras utnyttjande.

7 kap. Personalfrågor.

Hälso- och sjukvården är givetvis i krig lika väl som i fred helt avhängig av tillgång på den personal som ur olika synpunkter är nödvändig för verk- samheten. Krigsförberedelserna ha därför till väsentligt syfte att säkra till- gången pä sådan personal.

Med hänsyn till kvalifikationer och användning kan personalen uppdelas i två grupper, nämligen dels sådan som besitter mer eller mindre ingående yrkeskunnighet beträffande hälso- och sjukvård, i det följande benämnd medicinalpersonal, dels annan personal.

Den sistnämnda gruppen omfattar till en början sjuktransportpersonal samt administrations-, ekonomi- och handräckningspersonal vid olika slag

• Sida 60
•  Original

av anstalter — främst sjukhus — som skola bereda sjuka och skadade ett fullständigt omhändertagande under längre eller kortare tid. Det torde knap- past behöva påpekas att för dessa anstalters verksamhet även den sist an- givna personalen är oundgänglig. _— Till gruppen »annan personal» höra även hänföras personer utan fredsmässig yrkeserfarenhet av hälso- och sj uk- vård vilka rekryteras och utbildas för sjukvårdstjänst antingen med an- litande av värnplikt resp. civilförsvarsplikt inom krigsmakten och civil- försvaret eller efter frivilligt åtagande genom frivilligorganisationer. Såsom exempel på här avsedd personal mä anföras vad gäller krigsmakten sjuk- vårdare, sjukbärare och vissa laboratoriebiträden samt i fråga om civilför- svaret samariter. Förefintligheten av denna personal är väsentligen betingad antingen av att den yrkeskunniga medicinalpersonalen är för fåtalig i ett krigsfall eller av att sistnämnda personal till den del densamma är kvinnlig —— särskilt gäller detta sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden — endast i begränsad utsträckning kan användas inom krigsmaktens stridande för- hand. Rekryteringen och utbildningen av ifrågavarande personal erbjuder icke principiell skiljaktighet i förhållande till motsvarande spörsmål för andra personalkategorier inom krigsmakten och civilförsvaret. — Slutligen torde i gruppen »annan personal» även böra ingå fast anställt befäl i sjuk- vårdstjänst inom krigsmakten.

Enligt beredskapsplanläggningen på området kommer vid verkställighet av planerna den erforderliga personalen att tagas i anspråk antingen med någon form av tjänsteplikt — tvångsmässigt ianspråktagande _ eller på grund av frivilligt åtagande. I senare fallet sker åtagandet av vederbörande antingen direkt till företrädare för den i allmän regi organiserade hälso— och sjukvården eller över en s. k. frivilligorganisation. Denna form av ianspråktagande behandlas i nästföljande kap.

De för beredskapsplanläggningen ansvariga myndigheterna ha funnit en effektiv sådan planläggning förutsätta att den övervägande delen av perso- nalen genom tvångsmässigt ianspråktagande bindes vid verksamheten i krig. Detta gäller särskilt den kvalificerade medicinalpersonalen.

Medicinalpersonal.

Definition. Formerna för tvångsmässigt ianspråktagande.

Begreppet medicinalpersonal får en förhållandevis vidsträckt omfattning med den i det föregående angivna bestämningen, att härmed skall förstås sådan personal som besitter yrkeskunnighet beträffande hälso- och sjuk- vård. Hit hänföras personer som ha mer eller mindre kvalificerad och lång- varig utbildning och yrkeserfarenhet inom det fredsmässiga medicinalväsen- det vare sig verksamhet inom hälso- och sjukvård utgör den aktuella freds-

• Sida 61
•  Original

mässiga sysselsättningen för vederbörande eller denne numera lämnat sådan verksamhet.

Preciseringen av de till medicinalpersonal hänförliga yrkeskategorierna ger olika resultat i olika sammanhang. Mest uttömmande angivas dessa kategorier i kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 435; ändr. 44/1951) angående viss registrering av medicinalpersonal. Denna kungörelse är tillkommen för att möjliggöra den registrering av medicinalpersonal på vilken den civila krigsplaceringen av samma personal skall grundas. I denna kungörelse hän- föres till medicinalpersonal:

a) den, som erhållit legitimation såsom läkare, tandläkare, veterinär, apotekare, sjuk— gymnast eller barnmorska;

b) den, som bedrivit teoretiska eller praktiska studier för yrke, som avses under a); 0) den, som erhållit undervisning i av staten godkänd sjuksköterskeskola eller ock av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen förklarats hava förvärvat ett mått av kunskaper och färdigheter, motsvarande det som sådan skola avser att bibringa;

(1) den, som å sjukhus, drivet av staten, landsting eller annan kommun, under minst fyra månader tjänstgjort såsom sjukvårdsbiträde eller såsom sjukvårdstekniskt biträde å sjukhusets röntgenavdelning eller laboratorium, dock att den som tjänstgjort i dylik befattning mindre än två är icke skall hänföras till medicinalpersonal under mer än tio år efter anställningens upphörande;

e) den, som fullgjort föreskriven elevtjänstgöring vid statens sinnessjukhus eller mot- svarande tjänstgöring vid sinnessjukhus, tillhörande stad, som enligt särskilt avtal över- tagit hela sin sinnessjukvård;

f) den, som under minst nio månader (inberäkuat utbildningstid) tjänstgjort såsom la- boratoriebiträde eller i annan anställning fullgjort kvalificerat laboratoriearbete å bak- teriologiskt eller serologiskt laboratorium, dock att den som mindre än två år tjänstgjort såsom dylikt biträde eller fullgjort arbete, som nyss nämnts, icke skall hänföras till medicinalpersonal under mer än tio år efter anställningens upphörande;

g) den, som av medicinalstyrelsen erhållit behörighetsbevis såsom examinerad tand- sköterska eller eljest är behörig att innehava distriktstandskötersketjänst eller i minst tre år (inberäknat utbildningstid) tjänstgjort såsom tandsköterska hos legitimerad tand- läkare;

h) den, som av medicinalstyrelsen erhållit behörighetsbevis såsom examinerad tand- tekniker eller i minst fyra år (inberäkuat utbildningstid) tjänstgjort såsom tandtekniker;

i) den, som avlagt farmacie kandidatexamen eller under minst sex månader tjänst— gjort såsom tekniskt biträdc eller laboratoriebiträde å apotek, dock att den som mindre än två år tjänstgjort i dylik befattning icke skall hänföras till medicinalpersonal under mer än tio år efter anställningens upphörande;

j) den, som genomgått kompletteringskurs eller fullständig kurs för utbildning av hälsovårdstillsyningsmän vid statens institut för folkhälsan; samt

k) den, som innehar av medicinalstyrelsen utfärdat tillstånd att yrkesmässigt begagna vissa gifter till förgörande av ohyra (desinsektör).

Anledningen till att veterinärer i denna kungörelse hänförts till medicinal- personal torde närmast vara att veterinärväsendet vid tiden för kungörel- sens tillkomst sorterade under medicinalstyrelsen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för nuvarande former av tvångs- mässigt ianspråktagande av medicinalpersonal i den mån dessa äro av

• Sida 62
•  Original

betydelse för sådan personals användning inom de olika delarna av hälso- och sjukvårdsorganisationen i krig. Dessa former äro värnplikt, civilför- svarsplikt och civil tjänsteplikt.

Som bekant åligger värnplikt varje svensk man, som ej till följd av lyte, stadigvarande sjukdom e. dyl. blivit därifrån frikallad, från 19 till 47 års ålder. Värnplikten avser dels utbildning och övning i fred, dels tjänstgöring under beredskap och krig. Fredsutbildningen omfattar f. 11. som regel 394 dagar. Härtill kommer, om så med hänsyn till krigsberedskapen prövas nödigt, en eller flera beredskapsövningar f. 11. om sammanlagt högst 180 dagar. Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver kunna de värn- pliktiga enligt 28 & värnpliktslagen inkallas till ytterligare tjänstgöring som ej är tidsbegränsad. Vad gäller medicinalpersonalen äro särskilda bestäm- melser meddelade för värnpliktiga som fullbordat, bedriva eller avse att bedriva studier för utbildning till läkare, tandläkare eller apotekare. Beträf- fande sådana värnpliktiga ägnas den allmänt gällande fredsmässiga värn- pliktstiden om 394 dagar åt specialutbildning. Denna innefattar soldat— och befälsutbildning samt härefter teoretisk fackutbildningskurs och facktjänst— göring. Sistnämnda båda utbildningsmoment avse att bibringa vederbörande de insikter som äro erforderliga för avsedd tjänstgöring inom krigsmakten. I samma syfte åläggas värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare ytter- ligare fredsutbildning under högst 146 dagar. Sistnämnda utbildning kan och bör fördelas i omgångar på hela värnpliktstiden.

De värnpliktiga läkarna, tandläkarna och apotekarna äro till över- vägande del krigsplacerade inom den militära hälso- och sjukvårdsorganisa— tionen. Såsom framgår av det följande innebär emellertid gällande krigs- placering att ett betydande antal av dem vid krigsfall kommer att åtminstone till en början stå till det allmänt civila medicinalväsendets förfogande.

Vid krigsmakten finnas därjämte fast anställda läkare och tandläkare, vilkas tjänstgöringsskyldighet är reglerad enligt särskilda bestämmelser. Att här ingå på dessa bestämmelser finner jag icke anledning.

Civilförsvarsplikt eller skyldighet att så långt kroppskrafter och hälso- tillstånd medgiva tjänstgöra i civilförsvaret åligger alla svenska medborgare i åldern 16—65 år och även i viss omfattning utlänningar som vistas här i riket. Civilförsvarsplikten är i princip utformad på samma sätt som värn- plikten med ett fredsmoment i form av utbildning och övning under bestämd längsta tid för år och ett beredskaps- och krigsmoment, vilket är knutet till för-handenvaron av civilförsvarsberedskap och har den omfattning som på- fordras av fientlig verksamhet samt behov av ytterligare utbildning och övning. Fredstjänstgöringen är i civilförsvarslagen begränsad när det gäller civilförsvarspliktiga i allmänhet till högstBO timmar för år samt beträffande de civilförsvarspliktiga, som—inskrivits för att under .civilförsvarsbereds'kap

• Sida 63
•  Original

fullgöra viss tjänst inom civilförsvaret, till högst 60 timmar för år. Därest inskrivningen skett för tjänstgöring i befälsbefattning, vartill hänföras bl. a. tjänstegrenschef och ersättare för denne inom civilförsvarets sjukvårds- tjänst, är den inskrivne härjämte skyldig att i erforderlig omfattning med- verka vid förberedelsearbetet. Under efterkrigstiden har längden av freds- tjänstgöringen i hög grad reducerats och av stora kategorier civilförsvars- pliktiga har tjänstgöringsskyldigheten icke uttagits.

Vad slutligen angår civil tjänsteplikt finnas f. n. inga författningsbestäm- melser härom. Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag om tjänsteplikt men dessa lagar upphörde att gälla med ut- gången av juni 1940 resp. december 1947. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och ersattes av sistnämnda lag. Det kan likväl vara av intresse att återgiva den i den särskilda tjänstepliktslagen för medicinalper- sonal ingående bestämmelsen om tjänstepliktens omfattning. Medicinalperso- nal, som icke fullgjorde militärtjänst, var sålunda skyldig att i den ordning som anvisades av 111edicinalstyrelsen utföra arbete som erfordrades för häl- sovård, sjukvård, tandvård, förlossningshjälp och apoteksväsen inom riket och, för att tillgodose krigsmaktens behov, även utom riket. Begreppet medicinalpersonal gavs i lagen huvudsakligen samma avgränsning som i 1946 års tidigare i detta avsnitt angivna registreringskungörelse. _— Lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt liksom den särskilda tjänsteplikts- lagen för medicinalpersonal förutsatte för sin tillämpning krig, krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Denna tjänste- plikt innebar alltså till skillnad från värnplikten och civilförsvarsplikten ingen skyldighet att i fred stå till förfogande för utbildning och övning. Lagens huvudsyfte var att säkerställa vissa samhällsviktiga verksamhets- områdens behov av arbetskraft trots den knapphet härpå som i angivet läge orsakades av militära åtgärder och trots den av krigsförhållandena föran- ledda desorganisationen inom arbetslivet. För att förverkliga detta syfte innehöll lagen ett system av tvångsåtgärder av alltmer ökande räckvidd för den enskilde. I lagen behandlades först två institut _ arbetsförmedlings- tvång och företrädesbestämmelse, med vilket sistnämnda förstås förord— nande att visst behov av arbetskraft skall tillgodoses före annat — som väl innebära ingrepp på arbetsmarknaden men icke ha karaktär av tjänsteplikt. Härefter meddelades bestämmelser 0111 ett antal successivt skärpta former av tjänsteplikt, nämligen dels tvångsförlängning (skyldighet att kvarbliva i anställning), dels tjänsteplikt för pensionstagare, dels tjänsteplikt för ungdom och dels allmän tjänsteplikt. Den sistnämnda var mest ingripande och innebar, att det—i den mån Konungen därom förordnade ålåg envar i åldern 16—70 år att efter vederbörandemyndighets — ifråga om medicinal-

• Sida 64
•  Original

personal medicinalstyrelsens _ anvisning antaga och utföra arbete som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgåvo. Förordnande härom kunde inskränkas att avse endast vissa grupper av personer bestämda med hänsyn till bl. a. yrkeskunnighet. I den till grund för lagen liggande propositionen nämndes sjukvården såsom ett exempel på områden, där de lindrigare for- merna av ingripande skulle vara alldeles otillräckliga och därför den all- männa tjänsteplikten omedelbart måste tillgripas vid en mera omfattande mobilisering.

Nuvarande beredskapsplanläggning på hälso- och sjukvårdsområdet —4 vad gäller tillgång på medicinalpersonal som ej kan tagas i anspråk med värnplikt eller civilförsvarsplikt —— förutsätter, att senast vid den tidpunkt, då omställning till krigsorganisation påbörjas och på grund härav berörd personal måste kunna disponeras, en tjänstepliktslag som möjliggör detta föreligger. Av arbetsmarknadsstyrelsen avgivet förslag till tjänstepliktslag som i allt väsentligt överensstämmer med 1939 års lag är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Med ifrågavarande slag av tjänsteplikt avses att tillgodose behovet av medicinalpersonal dels inom krigsmakten i den mån detta behov icke kan täckas genom värnplikt, exvis beträffande kvinnlig medicinalpersonal och frikallad eller överårig manlig medicinalpersonal som besitter för hälso- och sjukvården inom krigsmakten särskilt betydelsefulla kvalifikationer, dels inom det allmänt civila medicinalväsendet. Det bör påpekas, att även värnpliktig medicinalpersonal, som planenligt icke erfordras för krigsmak- tens hälso- och sjukvård i krig och med anledning härav erhållit uppskov och ställts till förfogande för det allmänt civila medicinalväsendet, skall ianspråktagas på detta sätt.

Medicinalpersonalens fördelning och placering för krigstjänstgöring.

Enär hälso- och sjukvården under krig enligt gällande planläggning kom- mer att bedrivas inom tre organisationer, nämligen krigsmakten, civilför- svaret och det allmänt civila medicinalväsendet, måste medicinalpersonalen fördelas mellan dessa organisationer. Såsom tidigare antytts sker principiellt denna fördelning redan i fred.

Innan en beskrivning lämnas av hur fördelningen av tillgänglig medicinal- personal för krigsändamål i praktiken tillgår, torde det vara påkallat att något beröra formerna för fördelningen mellan de olika militära försvars- grenarna av den värnpliktiga medicinalpersonalen för fredstjänstgöring. Denna fördelning bör strängt särhållas från den fördelning, som skall äga rum för tjänstgöring under krig. Den har emellertid visat sig ha betydelse för den sistnämnda fördelningen, då varje försvarsgren helt naturligt strävar efter att i första hand tillgodose sitt mobiliseringsbehov bland de värn- pliktiga som utbildats genom dess försorg.

• Sida 65
•  Original

En medveten fördelning försvarsgrenarna emellan av värnpliktig medici- nalpersonal för fredstjänstgöring förekommer endast i fråga om personal som underkastas specialutbildning. Sådan utbildning meddelas f. n. läkare, tandläkare och apotekare. Armén har åtagit sig att svara för utbildningen av flygvapnets värnpliktiga läkare och tandläkare ävensom för samtliga apotekare. Parallellutbildning förekommer således endast vid armén och marinen i vad avser läkare och tandläkare. Fördelningen mellan armén och marinen av sistnämnda kategorier värnpliktiga fastställes av Konungen i kommandoväg efter framställning av försvarsgrenscheferna.

Försvarsgrenschefernas framställningar om tilldelning av värnpliktig me- dicinalpersonal grunda sig icke endast på mohiliseringsbehovet därav utan även på det tillskott av värnpliktiga läkare och tandläkare, som erfordras för att uppehålla fredssjukvården inom försvarsgrenen genom att för sådant ändamål utnyttja viss del av värnpliktstiden.

Jag övergår härefter till frågan om fördelningen av tillgänglig medicinal— personal för krigsändamål.

Den omfattning i vilken medicinalpersonal av olika kategorier tages i anspråk av krigsmakten bestämmes av innehållet i mobiliseringstabellerna, d. v. s. tabeller över detalj sammansättningen av varje förband och över det antal förhand av varje slag som skall organiseras. Dessa tabeller utarbetas av försvarsgrenscheferna och fastställas — beroende på tabellens innehåll — antingen av dessa eller av Konungen i kommandoväg. Vid tabellernas utarbetande skall instruktionsenligt samråd ske med berörda myndigheter, , i förekommande fall även civila. Beträffande den militära hälso- och sjuk- ; vårdsorganisationen avser detta samråd främst medicinalstyrelsen och sär- ' skilt angeläget är samrådet givetvis när det gäller att taga i anspråk även ! icke värnpliktig medicinalpersonal, exvis sjuksköterskor. Enligt vad jag ? erfarit har samrådet med medicinalstyrelsen icke givit avsett resultat. Anled- ningen härtill har varit att den civila planläggningen icke som regel fort- skridit så långt att medicinalstyrelsen haft en säker uppfattning om vad ett uttalande över ett förslag till sådan tabell betydde för den civila beredskapen.

Genom mobiliseringstabellerna bestämmes antalet militära sjukvårdsfor- mationer av olika slag samt antalet läkare och andra till medicinalpersonal hänförliga yrkesutövare med olika tjänsteställning dels inom sjukvårds- formationerna, dels inom övriga förband. Indirekt ger detta även en antydan om de kvalifikationer man vid krigsplaceringen önskar ställa på den medi- cinalpersonal som skall bekläda de skilda befattningarna enligt tabellerna. Den relativt goda tillgången på medicinalpersonal för krigsmaktens olika mobiliseringsbefattningar har emellertid föranlett att det tidigare icke an— setts nödvändigt att närmare utforma föreskrifter om vilken minimikompe- tens, som är önskvärd för envar av dessa befattningar. På min begäran har

• Sida 66
•  Original

arméöverläkaren utarbetat ett preliminärt förslag till sådana kompetensford- ringar för läkare inom arméns krigsorganisation. Förslaget har lagts till grund för den senaste revideringen av krigsplaceringen av läkare vid armén och flygvapnet och medfört att ett icke obetydligt antal specialister av olika slag kunnat ställas till den civila hälso- och sjukvårdens förfogande. Från 4 marint håll har framhållits att motsvarande kompetensbestämning för ma- rinen skulle innebära betydande svårigheter men att strävan inom marinen sedan länge varit att taga i anspråk yngre läkare och ställa de äldre _ bland vilka flertalet specialister torde återfinnas — till civilt förfogande.

Inom civilförsvaret motsvaras krigsmaktens nu beskrivna mobiliserings- tabeller av dels den organisationsplan, som skall finnas för varje civilför- svarsområde, och dels de specialplaner, vilka skola uppgöras för envar i civilförsvarsområdet representerad tjänstegren. Av dessa planer skall näm- ligen kunna utläsas det antal förband och enheter av skilda slag, som skall kunna uppsättas inom civilförsvarsområdet vid olika beredskapsgrader, ävensom de enskilda förbandens och enheternas utseende och organisation. Planerna fastställas principiellt av vederbörande länsstyrelse. Civilförsvars- organisationens omfattning begränsas framför allt av personaltillgången. Man har nämligen att taga hänsyn icke blott till andra beredskapsorganisa- tioners behov utan även till önskemålet att så litet som möjligt rubba det normala samhällslivet.

Någon direkt motsvarighet till krigsmaktens och civilförsvarets mobilise- ringsplaner finnes icke för den allmänt civila hälso- och sjukvården. Visser- ligen uppgjordes under beredskapsären vissa personalplaner för såväl den , slutna som den öppna vården —— vilka planer för närvarande hålla på att » överses och kompletteras med hänsyn till ändrad organisation av bl. a. beredskapssjukhusen och krigstjänsteläkardistrikten — men dessa torde i varje fall i fråga om läkare och tandläkare icke ha grundat sig på något beräknat eller ens antaget behov utan på den till den civila hälso- och sjuk- * värdens förfogande stående faktiska personaltillgången.

I detta sammanhang vill jag erinra om att civilförsvarsstyrelsen och medi- cinalstyrelsen ha träffat överenskommelse om riktlinjerna för medicinal— personalens inskrivning i det allmänna civilförsvaret. Syftemålet med be- stämmelserna är å ena sidan att civilförsvarets sjukvårdstjänst skall få sitt behov av medicinalpersonal i verkställighetsläget såvitt möjligt garan- terat genom personalens inskrivning och å andra sidan att det allmänt civila medicinalväsendets anstalter _— främst sjukhusen, vilkas verksamhet är av särskild betydelse omedelbart efter bombanfall eller annan krigshandling mot den ort där sjukhuset är beläget — skola få sin personal befriad från tjänstgöring inom andra delar av civilförsvaret än anstaltens eget verk— skydd. Det förstnämnda ändamålet tillgodoses genom att medicinalpersonal väsentligen inom den civila öppna sjukvården tages i anspråk för civilför- *

• Sida 67
•  Original

svarets sjukvårdstjänst under tid då denna är i verksamhet, alltså som regel omedelbart efter krigshandling mot hemorten. Ifrågavarande medicinalper- sonal torde under alla förhållanden i detta läge vara förhindrad att fullgöra sina arbetsuppgifter inom det allmänt civila medicinalväsendet. Enligt nu- varande planläggning kommer vid krigsfall endast en mycket obetydlig del av medicinalpersonalen att under längre tid disponeras av civilförsvaret.

För medicinalpersonalen inom civilförsvarets sjukvårdstjänst och inom den allmänt civila hälso- och sjukvården ha några kompetenskrav i egent- lig mening hittills icke utformats. Detta betyder givetvis icke att krigsplace- ringen av personalen skett utan hänsyn till de särskilda kvalifikationer som fordras vid olika slag av tjänstgöring. Sådana kvalifikationsfordringar ha beaktats så långt detta varit möjligt inom ramen för tillgängliga personal- resurser.

Hittills har medicinalpersonalens fördelning mera i stort mellan krigs- makten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet behandlats. Den snabbhet med vilken det moderna kriget kan öppnas och utveckla sig medför emellertid att de personella beredskapsåtgärderna under fred icke kunna begränsas till sådan fördelning. Det har sålunda befunnits nödvändigt att redan i fred individuellt bestämma i vilka befattningar i varje fall den mera kvalificerade medicinalpersonalen skall tjänstgöra i händelse av mobi- lisering. I fråga om den individuella krigsplaceringen är följande att anföra.

Inom krigsmakten sker krigsplacering av krigstjänstskyldig personal med stöd av bestämmelser i värnpliktslagen och dess följdförfattningar. Närmare föreskrifter för krigsplaceringsarbetets utförande hava senast meddelats i en den 15 december 1950 dagtecknad generalorder. Enligt denna skall krigs- placeringen av medicinalpersonalen i huvudsak verkställas av vederbörande försvarsgrenschefer eller dessa underlydande myndigheter.

Enligt civilförsvarslagen må såsom tidigare antytts personal, som är av- sedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret, på förhand uttagas därtill genom s. k. inskrivning.

Vad gäller övrig krigsplacering av medicinalpersonal har Kungl. Maj:t genom beslut den 25 april 1947 bemyndigat medicinalstyrelsen att i den om- fattning, som rörande krigsmaktens behov anmäles av överbefälhavaren och som i övrigt medicinalstyrelsen finner erforderlig, planlägga använd- ningen vid krig eller krigsfara av medicinalpersonal — därvid närmast torde åsyftas icke krigstjänstskyldig medicinalpersonal samt krigstjänstskyldig sådan personal som ställts till den civila hälso— och sjukvårdens förfogande — ävensom att lämna dylik personal meddelande om avsedda placeringar. Den 30 mars 1951 har Kungl. Maj:t vidare medgivit, att medicinalstyrelsen finge efter överenskommelse med arbetsmarknadsstyrelsen och centrala värnpliktsbyrån beträffande sjukvårdsbiträden och vissa sjukvårdstekniska

• Sida 68
•  Original

biträden på sjukhus överlåta åt vederbörande länsarbetsnämnd respektive truppregistreringsmyndighet att utöva de befogenheter, som tillkomma medi- cinalstyrelsen enligt förstnämnda beslut. Nu ifrågavarande planläggning be- nämnes nedan för enkelhetens skull jämväl krigsplacering.

I fråga om det praktiska tillvägagängssättet vid krigsplaceringen torde jag få hänvisa till Bil. 2 om registrering och krigsplacering av medicinal- personal.

För samordning av krigsplaceringen av den mest kvalificerade medicinal— personalen, nämligen läkare, tandläkare och apotekare, ha särskilda före— skrifter givits i Kungl. Maj:ts (försvarsdepartementet) beslut den 3 februari 1939 angående vissa bestämmelser om värnpliktiga läkares mobiliserings- placering m. m. Bakgrunden till detta beslut var, att dåvarande upp- skovsbeviljande myndighet, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vid be- handlingen av 1938 års ansökningar om uppskov vid mobilisering för värn- pliktiga läkare avslagit en avsevärd del av dessa ansökningar. Till följd härav skulle vid mobilisering många sjukvårdsanstalter ha förlorat större delen av sina läkare. Detta hade föranlett protester från de civila sjuk- husens sida. I en departementspromemoria uttalades, att detta förfarande icke vore tillfredsställande, och föreslogs, att för handläggning av uppskovs- frågor för värnpliktiga läkare och eventuellt även tandläkare och apotekare en kommission skulle tillsättas, i vilken bl. a. medicinalstyrelsen skulle vara representerad. Vidare förordades i promemorian, att former skulle skapas för att även läkare i fältläkarkårens reserv skulle kunna erhålla uppskov vid mobilisering, när detta ur allmän synpunkt vore angeläget. Sedan remiss- myndigheterna riktat kritik mot förslaget att tillsätta en kommission, för- ordnade Kungl. Maj:t i nämnda beslut, att mobiliseringsplaceringen av värn- pliktiga läkare, tandläkare och apotekare skulle omhänderhavas av nuva- rande arméöverläkaren i samarbete med medicinalstyrelsen samt i förekom- mande fall i samråd med bl. a. marinöverläkaren samt nuvarande flygöver- läkaren och civilförsvarsstyrelsen. Vid den årligen återkommande ompröv- ningen av mobiliseringsplaceringarna skulle hänsyn tagas till dels tillgången på icke krigstjänstskyldig personal av ifrågavarande kategorier, dels den plan rörande landets samlade behov av läkare, tandläkare och apotekare i krig som kunde komma att genom medicinalstyrelsens försorg upprättas. Vad sålunda sagts skulle i tillämpliga delar gälla även i fråga om mobilise- ringsplaceringen av bataljonsläkare vid fältläkarkåren och av personal i fältläkarkårens reserv. Slutligen förordnade Kungl. Maj :t att samtliga upp- skovsärenden för värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare skulle 1 an- slutning till frågan om mobiliseringsplaceringen handläggas av nuvarande arméöverläkaren och chefen för medicinalstyrelsen gemensamt, i förekom- mande fall efter samråd med bl. a. marinöverläkaren och nuvarande flyg- överläkaren. I de fall då arméöverläkaren och chefen för medicinalstyrelsen

• Sida 69
•  Original

stannade i olika meningar skulle ärendet hänskjutas till avgörande av Konungen i kommandoväg.

Någon egentlig avvägning av personalbehovet mellan den civila och mili- tära sjukvården i enlighet med beslutet den 3 februari 1939 har ej ägt rum. I praktiken har tillgått så att envar försvarsgren täckt sina behov med till försvarsgrenens förfogande stående krigstjänstskyldig personal, varefter eventuellt överskott — hittills huvudsakligen läkare _ överlämnats för utnyttjande tills vidare inom den civila hälso— och sjukvården. Från mili- tärt håll har upplysts, att anledningen till angivna förhållande är att före- trädarna för den civila hälso- och sjukvården tidigare icke framfört krav på ytterligare medicinalpersonal. När på senaste tid sådana krav framställts, har också till civilt förfogande överlämnats större delen av den reserv, som man tidigare räknat med inom krigsmakten. Uppskovsförfarande i vanlig bemärkelse har ej ansetts erforderligt, då den krigstjänstskyldiga medicinal— personal, som ställts till civilt förfogande, icke kommer att inkallas förrän så anses erforderligt exempelvis för fyllande av uppkomna vakanser.

Registrering.

En förutsättning för fördelningen och krigsplaceringen av medicinalper- sonalen är, att vissa uppgifter om densamma stå till de fördelande och placerande myndigheternas förfogande. Sålunda erforderliga uppgifter sam- manföras och bearbetas till register av olika slag.

Först torde de författningsmässiga bestämmelser som ligga till grund för registreringen få beröras.

Föreskrifter angående registrering av krigstjänstskyldig personal i all- mänhet återfinnas i värnpliktslagen och dess följdförfattningar. Enligt gäl— lande ordning sker denna registrering dels lokalt av inskrivningschefer och truppregistreringsmyndigheter, dels centralt hos centrala värnpliktsbyrån. Genom inskrivningschefernas försorg registreras de värnpliktiga och för— delas på olika vapenslag, varom truppregistreringsmyndigheterna under— rättas. Truppregistreringsmyndigheterna ha sedan att ombesörja inkallelser till freds- och krigstjänstgöring, den sistnämnda i enlighet med tidigare be— stämd krigsplacering. Registreringen hos centrala värnpliktsbyrån tjänar framför allt statistiska ändamål.

Register över de personer, som inskrivas i civilförsvaret skola jämlikt civilförsvarskungörelsen föras av vederbörande civilförsvarschefer.

Enligt den tidigare berörda kungörelsen den 21 juni 1946 angående viss registrering av medicinalpersonal, nedan benämnd registreringskungörelsen, skall medicinalstyrelsen verkställa registrering av medicinalpersonal i den omfattning styrelsen prövar sådan erforderlig utöver den registrering, som äger rum hos arméöverläkaren och till vilken jag strax återkommer. Medi- cinalstyrelsen har vidare bemyndigats att efter överenskommelse med arbets-

• Sida 70
•  Original

marknadsstyrelsen beträffande särskilda grupper av medicinalpersonal över- låta åt arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnderna att utöva de be- fogenheter, som enligt kungörelsen tillkomma medicinalstyrelsen. Överens- kommelse har träffats att sjukvårdsbiträden och vissa sjukvårdstekniska biträden på sjukhus skola registreras av länsarbetsnämnderna.

Utöver nämnda bestämmelser med mera generell räckvidd för medicinal— personalens beredskapsregistrering har Kungl. Maj:t genom beslut den 3 februari 1939 förordnat att hos nuvarande arméöverläkaren skall i samråd med medicinalstyrelsen föras ett register över samtliga både värnpliktiga och icke värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare.

Beträffande registrering av mera fredsbetonad art må erinras om före- skriften i 7 & instruktionen för medicinalstyrelsen, enligt vilken medicinal— styrelsen skall låta föra matriklar över alla legitimerade läkare och andra, som äro behöriga att utöva läkarkonsten, samt över tandläkare, apotekare och övrig farmaceutisk personal, sjuksköterskor, sjukgymnaster och barn- morskor.

På grund av de angivna bestämmelserna verkställes registrering av medi- cinalpersonal. En relativt uttömmande redogörelse för de register som föras lämnas i Bil. 2 till detta betänkande. Här vill jag endast i största korthet sammanfatta redogörelsens innehåll.

Register av förevarande slag ha enbart beredskaps- eller enbart freds- funktion eller samtidigt beredskaps- och fredsändamål. Först torde de vik- tigaste av de register som uteslutande ha beredskapsuppgifter få beröras. Genom förenämnda beslut den 3 februari 1939 anbefallda registrering hos arméöverläkaren av landets samtliga läkare, tandläkare och apotekare om- fattar utom huvudregistret ett flertal hjälpregister. Härutöver föras hos armé- och marinöverläkarna särskilda register för den fredsutbildning som skall fullgöras av armén resp. marinen tilldelade värnpliktiga läkare och tandläkare samt, beträffande armén, värnpliktiga apotekare. Givetvis rull— föras fält- och marinläkarkårernas medlemmar samt flygläkarna av armé-, marin-, resp. flygöverläkarna. —— Typiska beredskapsregister äro vidare de som sedan kort tid föras av länsarbetsnämnderna över sj ukvårdsbiträden.

Hos medicinalstyrelsen föres ett stort antal register, vilka tjäna det dubbla syftet att vara hjälpmedel i styrelsens rent fredsmässiga verksamhet och underlag för den krigsplacering av medicinalpersonal som ankommer på styrelsen. Sålunda föres på medicinalbyrån register över barnmorskor, på sjukhusbyrån register över sjukgymnaster, på tandvårdsbyrån register över tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker, på apoteksbyrån register över apotekare och farmacie kandidater samt på beredskapsavdelningen det myc- ket omfattande sjuksköterskeregistret m. m. På beredskapsavdelningen är vidare ett register över biträdespersonal vid humanbakteriologiska labora-

• Sida 71
•  Original

torier under uppläggning, medan utflyttning till sinnessjukhusen av ett hit- tills på beredskapsavdelningen fört register över sköterskor vid sådana sjuk- hus överväges. _— Härutöver föras på olika byråer inom medicinalstyrelsen ett flertal matriklar och register för skilda rent fredsmässiga ändamål.

Av denna sammanfattning och i ännu högre grad av innehållet i Bil. 2 framgår att registreringen av medicinalpersonal är uppdelad på ett flertal händer och utföres efter skilda system och metoder. För vissa personal— grupper sker dubbelregistrering -— t. o. m. för samma ändamål —— utan något samarbete de olika registren emellan. Denna uppdelning av registreringen har medfört, att densamma blivit synnerligen ojämn. Medan uppgifterna i registren i vissa fall äro förhållandevis aktuella, är förhållandet motsatt i fråga om andra register. Då registren arbeta relativt självständigt i förhål— lande till varandra, torde det dessutom icke vara ovanligt, att sådana upp- gifter till de särskilda registren, vilka erhållas från utbildningsanstalter, myndigheter och arbetsgivare, genom s. k. årlig anmälan från de registre- rade själva samt genom insamling av i pressen införda personalnotiser, in- f örskaffas dubbelt. Förutom att ett dylikt förfarande torde vara oekonomiskt är det ägnat att väcka irritation och osäkerhet bland uppgiftslämnarna.

Inkallelseförfarandet.

En snabb övergång från freds— till krigsorganisation erfordrar att den krigsplacerade i förväg underrättas om den för honom avsedda krigsbefatt- ningen ävensom när och var han har att inställa sig för tjänstgöring samt vilka samfärdsmedel han därvid äger använda.

Inkallelse till krigstjänstgöring av personalen inom krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation och inom civilförsvarets sjukvårdstjänst företer inga skiljaktigheter i förhållande till vad i detta avseende i allmänhet gäller inom krigsmakten resp. civilförsvaret. Anledning att i detta sammanhang närmare ingå på dessa frågor torde icke föreligga.

Beträffande förfarandet vid inkallelse av personalen inom det allmänt civila medicinalväsendet torde däremot en kort beskrivning böra lämnas, enär —— såsom tidigare angivits — spörsmålet härom är särskilt nämnt i utredningsdirektiven men i huvudsak fått sin lösning redan under utred- ningens gång.

Den medicinalpersonal, som krigsplaceras av medicinalstyrelsen för tj änst— göring inom den allmänt civila hälso- och sj ukvården, erhåller genom styrel— sens försorg skriftlig uppgift angående den avsedda tjänstgöringen under krig, krigsplaceringsorder. Inkallelse till tjänstgöring enligt sådan order avses ske centralt antingen genom 5. k. krigstjänstgöringsorder eller genom beredskapslarm. Krigstjänstgöringsordern utskrives av medicinalstyrelsen samtidigt som krigsplaceringsordern och förvaras hos styrelsen intill dess behov av utsändande uppkommer. Krigstjänstgöringsordern och _ vid in-

• Sida 72
•  Original

kallelse genom beredskapslarm — krigsplaceringsordern är tillika färd- biljett. Det har övervägts att även för det allmänt civila medicinalväsendets personal använda s. k. militärexpress vid utsändande av krigstjänstgörings— ordern. De militära myndigheterna ha emellertid ställt sig mycket tvek- samma mot en utvidgning av rätten att använda militärexpress och vid fort— satta överväganden har detta icke befunnits oundgängligt för den civila hälso- och sjukvårdsorganisationens funktionsduglighet. — I fråga om den tjänstepliktiga medicinalpersonal, som registreras regionalt, d. v. 5. för när- varande sjukvårdsbiträdena, har inkallelseförfarandet ännu icke närmare diskuterats.

Utbildning och övning.

Den moderna krigföringen har nödvändiggjort att den personal inom såväl det militära som det civila försvaret, som i första hand har att möta even- tuella stridshandlingar, utbildas och övas. I vårt land har man sökt åstad- komma erforderlig beredskapsutbildning antingen tvångsvis genom värn— plikt och civilförsvarsplikt eller på frivillighetens väg.

Vid bedömande av arten och omfånget av den beredskapsutbildning, som särskilt medicinalpersonalen bör undergå, måste till en början beaktas de avvikelser i fråga om personskadors och sjukdomars natur som kunna förväntas uppkomma i krig jämfört med förhållandena i fred. En rent medicinsk—teknisk utbildning torde emellertid icke vara tillfyllest. På grund av den omfattning som skador eller sjukdomar kunna erhålla under krig samt med hänsyn till de yttre betingelser, som därvid kunna råda, torde även viss inblick i sjukvårdstaktik vara påkallad. Önskvärt är vidare att i varje fall den mest kvalificerade medicinalpersonalen är så väl insatt som möjligt i den organisation av samhällslivet i övrigt, som planlagts för krigs- fall, exvis huru förhindelse- och transportväsende avses fungera under dy— lika extrema förhållanden. Härigenom kommer sannolikt åtskillig tids- vinst till förmån för den rent medicinska verksamheten att ernås samt onödiga missförstånd att undvikas.

Behovet av utbildning och övning för krigsmaktens personal tillgodoses väsentligen genom bestämmelserna i värnpliktslagen om skyldighet för värn- pliktiga att fullgöra viss tjänstgöring i fred. Beträffande vissa personal- kategorier, nämligen blivande läkare, tandläkare och apotekare, skall denna tjänstgöring ske i form av s. k. specialtjänst, d. v. s. tjänstgöringen gives en särskild inriktning i avsikt att kunna nyttiggöra dessa civila experter inom den militära krigsorganisationen. För att ernå bästa möjliga resultat är det därvid angeläget att den militära utbildningen i olika avseenden samordnas med den fortskridande civila.

Armén har åtagit sig utbildningen av samtliga apotekare och av de för flygvapnet behövliga värnpliktiga läkarna och tandläkarna. Parallellutbild-

• Sida 73
•  Original

ning förekommer alltså endast inom armén och marinen i fråga om läkare och tandläkare.

Inom armén underkastas ifrågavarande medicinalpersonal i början av sina medicinska studier en sammanlagd soldat- och förberedande befäls- utbildning om 175 dagar. Läkare och apotekare genomgå därefter pluton- chefsskola om 65 dagar. Sedan den blivande läkaren avslutat sin kliniska tjänstgöring i medicin och kirurgi, tandläkaren genomgått kurs i allmän kirurgi och propedeutiska kurser i tandkirurgi samt apotekaren avlagt far- macie kandidatexamen, genomgår vederbörande s. k. fackutbildning. Denna består dels av en 45 dagars fackutbildningskurs vid militärt förband och dels av assistenttjänstgöring, som av läkare med 90 dagar och av tand- läkare med 75 dagar skall fullgöras vid kirurgisk lasarettsavdelning samt av apotekare med 45 dagar vid försvarets forskningsanstalt, sjukvårdssty— relsens förråd eller militärapoteket. Återstoden av värnpliktstjänstgöringen, vilken för läkare utgör 165 dagar, för tandläkare 245 dagar och för apotekare 210 dagar, fullgöres i form av s. k. facktjänstgöring vid staber och förband och bör fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagars längd.

Inom marinen genomföres utbildningen av värnpliktiga läkare och tand- läkare på så sätt, att de studerande först erhålla 120 dagars militärutbild- ning. Sedan de värnpliktiga läkarna avlagt medicine kandidatexamen och avslutat den kliniska tjänstgöringen i medicin och kirurgi samt de värn— pliktiga tandläkarna genomgått kurs i allmän kirurgi och propedeutiska kur- ser i tandkirurgi, inkallas de till en 60 dagars fackutbildningskurs. Återsto- den av värnpliktstjänstgöringen äger rum i form av facktjänstgöring på fartyg eller i land i kortare eller längre omgångar helst med vissa tidsintervaller.

Det allmänna syftemålet med ifrågavarande utbildning inom armén och marinen är givetvis att göra vederbörande bättre ägnad för krigsuppgifterna. Vad särskilt tandläkarna angår skola dessa efter utbildningen kunna tjänst- göra som läkarassistenter och, beträffande armén, i läkares ställe leda verk- samheten på uppdelad batalj onsförbandsplats.

Av det ovan anförda framgår, att värnpliktsutbildningen av läkare och tandläkare vid armén icke obetydligt skiljer sig från motsvarande utbild- ning inom marinen. Sålunda erhålla arméns värnpliktiga läkare och tand- läkare en avsevärt längre militärutbildning än marinens. De förra fullgöra vidare en assistenttjänstgöring i kirurgi, som hittills icke förekommit inom marinen. Sagda olikheter i värnpliktsutbildningen innebära vissa nackdelar. Sålunda försvåras därigenom ett utbyte för krigsplacering de olika försvars- grenarna emellan. Vid ianspråktagande under krig inom den allmänt civila hälso- och sjukvården av värnpliktiga läkare och tandläkare erhållas vidare olika utgångspunkter vid bedömande av en eventuellt erforderlig tilläggs- utbildning.

• Sida 74
•  Original

I samband med de 5. k. förbandsvisa övningarna äger vidare utbildning rum av viss annan, tidigare icke i militär regi utbildad medicinalpersonal, exvis värnpliktiga hälsovårdsinspektörer.

Vad angår i civilförsvaret inskriven personal i allmänhet är denna enligt gällande bestämmelser skyldig att genomgå dels en första utbildning, som för befälspersonal må omfatta högst 50 timmar och för övriga högst 40 timmar, dels repetitionsutbildning om högst 15 timmar för kalenderår. På framställning av medicinalstyrelsen var emellertid medicinalpersonalen tidi- gare undantagen från inskrivning i civilförsvaret. På grund härav kunde denna personal icke tvångsvis underkastas utbildning. Numera har medici- nalstyrelsen förklarat, att den personal som av medicinalstyrelsen placera- des i öppen vård principiellt finge inskrivas, därest icke medicinalstyrelsen för enskilt fall annorlunda bestämde. I fråga om utbildningen har medicinal- styrelsen den 3 mars 1952 förklarat sig anse att densamma borde genom att viss facklitteratur i förväg utdelades för självstudium kunna begränsas till en grundläggande kurs om 12 timmar, omfattande civilförsvarets organisa- tion och verksamhet samt viss krigsmedicinsk orientering. Civilförsvars- styrelsen har helt nyligen biträtt nämnda förslag, varför utbildning enligt detsamma ännu icke kunnat påbörjas. Den ytterligare utbildning som er- fordras för medicinalpersonal, inskriven i befälsbefattning inom civilför- svaret, har ännu ej utformats.

Vad härefter angår den medicinalpersonal som tages i anspråk med civil tjänsteplikt främst inom den allmänt civila hälso- och sjukvården före- ligger såsom tidigare angivits icke skyldighet för denna att i fred under- kasta sig utbildning eller övning. I den mån sådan anses önskvärd måste den följaktligen genomföras på frivillighetens väg eller som obligatorisk inläggas i de fredsmässiga examensfordringarna.

En beredskapsutbildning av sistnämnda art utgöra de kurser i krigs- kirurgi, gassjukvård och krigsepidemiologi m. m., vilka under beredskaps- tiden infördes vid de medicinska högskolorna och vilka alltjämt i viss ut— sträckning ingå i medicine licentiatexamen.

För utbildade läkare har såvitt kunnat utrönas hittills icke anordnats någon frivillig beredskapsutbildning i egentlig mening. Emellertid har såväl under beredskapstiden som senare på enskilt initiativ anordnats konferenser, där redogörelser lämnats för aktuella krigsmedicinska problem. Dessa redo- görelser ha emellanåt tryckts och distribuerats till landets samtliga läkare. Erinras må även att genom röda korsets förmedling något hundratal läkare bereddes tillfälle att under andra världskriget viss tid tjänstgöra inom finska krigssjukvården, vilket givetvis innebar ett avsevärt höjande av vår krigs— medicinska beredskap.

• Sida 75
•  Original

Någon motsvarighet till de ovan omtalade krigsmedicinska kurserna för medicine kandidater har icke förekommit för de studerande vid tandläkar- högskolorna. Under förra delen av beredskapstiden anordnades däremot på initiativ av tandläkarföreningarna frivilliga kurser för tandläkare, vilka närmast syftade till att göra tandläkarna skickade att tjänstgöra som assistentläkare på beredskapssjukhusen och omfattade såväl teoretisk ut- bildning som tjänstgöring på lasarett.

Redan i mitten av 1930-talet upptogs vid flertalet av landets sj uksköterske— skolor kortare utbildning i gassjukvård. Annan utbildning i beredskapssjuk- vård torde endast sporadiskt ha förekommit vid dessa skolor. I cirkulär- skrivelse den 14 juni 1951 till landets sjuksköterskeskolor har emellertid medicinalstyrelsen framhållit önskvärdheten av att samtliga sjuksköterskor erhölle orientering och undervisning rörande den särskilda sjukvård, som erfordras under krig. Enligt ett skrivelsen bilagt förslag till utbildningsplan borde denna utbildning omfatta omkring 12 undervisningstimmar i krigs- medicinska ämnen. Utbildningen synes endast delvis ha kommit till ut- förande. — I fråga om färdigutbildade sjuksköterskor har såvitt kunnat utrönas någon beredskapsutbildning med inriktning på den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig hittills icke varit anordnad.

I detta sammanhang skall slutligen erinras om de av 1948 års läkarut- bildningskommitté och medicinalstyrelsen i februari 1952 framlagda utred— ningarna om krigsmedicinsk undervisning för medicine studerande resp. krigsmedicinsk efterutbildning av läkare. Vidare har inom medicinalstyrel- sen påbörjats utredning om viss medicinsk tilläggsutbildning för tandläkare m. fl. Till dessa utredningar återkommer jag framdeles i 13 kap.

Annan personal än medicinalpersonal.

Såsom redan tidigare nämnts erfordras för hälso- och sjukvården i krig —— liksom redan i fred —— även annan personal än medicinalpersonal. På sj ukhusen sysselsättes ifrågavarande personal som regel icke med sjukvård men har ändock för sjukhusets verksamhet betydelsefulla uppgifter. Kvali- fikationerna för denna personal skifta starkt. I densamma ingå sålunda intendenter och annan högre administrationspersonal, hantverkare av olika slag, köks-, städnings- och kontorspersonal samt personal för handräckning utan speciell yrkeskunnighet. Inom den krigsmässiga hälso- och sjukvården utanför sjukhusen sysselsättes annan personal än medicinalpersonal väsent- ligen inom krigsmaktens hälso- och sj ukvårdsorganisation såsom sj ukbärare, sjukvårdare, transportpersonal m. m. samt inom civilförsvarets sjukvårds- tjänst i egenskap av samariter etc. Av den personal av förevarande slag som i krig måste tillföras hälso- och sjukvården besitter en del redan på grund av sin fredssysselsättning erforderliga kvalifikationer, exvis personer i inten- dentsbefattning, vissa hantverkare m. fl. En annan del måste bibringas en

• Sida 76
•  Original

längre eller kortare utbildning, exvis sjukvårdare och samariter, medan en tredje del icke behöver särskild utbildning, exvis personal för handräckning.

Den personal av icke medicinalpersonals karaktär, som erfordras för krigsmaktens sjukvårdsorganisation, erhålles dels genom ianspråktagande med värnplikt, dels på frivillig väg genom förmedling av frivilligorganisa— tioner, främst röda korset och lottakårerna.

Registrering, krigsplacering och inkallelse av nu ifrågavarande sjukvårds- personal sker i allmänhet på samma sätt som beträffande krigsmaktens personal i allmänhet.

De värnpliktiga, som avses för mera direkt sjukvårdande uppgifter erhålla i allmänhet sin sjukvårdsutbildning vid trängförband. Motsvarande frivil- liga personal utbildas genom vederbörande frivilligorganisation enligt av vederbörande militära myndigheter godkända utbildningsplaner.

Av vad redan tidigare anförts framgår att civilförsvarets sjukvårdstjänst i huvudsak bygger på icke-medicinalpersonal. Dessa s. k. samariter erfordras inom såväl det allmänna som det särskilda civilförsvaret. Inom det allmänna civilförsvaret sker inskrivning samt registrering och krigsplacering av de- samma enligt för civilförsvaret i allmänhet gällande ordning. Även för verk— skydden äger viss inskrivning av samariter rum, medan så för närvarande icke sker beträffande hemskydden. Utbildning —— i den mån sådan kan genomföras med hänsyn till tillgång på instruktörer _ äger rum av de inskrivna samariterna i civilförsvarets regi i enlighet med av civilförsvars- styrelsen uppgjorda normalplaner. Hemskyddens behov av sjukvårdskunnig personal avses i viss utsträckning skola tillfredsställas genom den sj ukvårds— utbildning om 10 timmar, som föreskrivits för samtliga 18-åriga kvinnor, bosatta inom områden där särskilt civilförsvar skall vara organiserat.

Vad angår den allmänt civila hälso- och sjukvården ankommer tillsynen över hälsovården även i krig väsentligen på de kommunala hälsovårdsnämn- derna och dessas tjänstemän. Emellertid torde åtskilliga av hälsovårds- nämndernas ledamöter och tjänstemän vid mobilisering komma att inkallas till militärtjänst. Det bör tillses att de kvarvarande ej åtaga sig andra bered- skapsuppgifter i sådan omfattning att hälsovårdstillsynen kommer att eftersättas. Beträffande tjänstemännen kan det bliva nödvändigt att an- skaffa ersättare för de militärinkallade ävensom att — med hänsyn till de avsevärt vidgade hälsovårdsuppgifter, som kunna förväntas uppstå under krig — utöka deras antal. Dessa och likartade spörsmål ha övervägts inom medicinalstyrelsen.

Inom den öppna sjukvården torde under krig den fredsmässiga medicinal- personalen icke komma att förslå. Den kompletteringspersonal, som sålunda

• Sida 77
•  Original

kan befinnas erforderlig, torde i första hand böra sökas bland personer på orten, som utan att vara hänförliga till medicinalpersonal redan i fred erhållit viss sjukvårdsutbildning antingen genom sin yrkesutövning eller på frivillig väg, exvis hemvårdarinnor och rödakorspersonal.

Inom sj ukhusvården kommer under krig att behövas motsvarande yrkes- grupper av icke-medicinalpersonals karaktär som i fred. Med hänsyn till den stora utökning av denna vårdgren, som planeras för krigsfallet erfordras emellertid en betydande förstärkning av sagda personal. En del av denna måste besitta högt driven specialutbildning, exvis röntgentekniker, maski- nister, högre administrationspersonal medan annan icke erfordrar några yrkeskunskaper i egentlig mening, exvis personal för städning, handräck- ning m. 111. Av betydelse är även att den mera specialutbildade personalen i fred delvis är anställd vid sjukvårdsinrättningarna och delvis privatanställd, varvid den på beställning betjänar ett eller flera sjukhus och därjämte må- hända även andra samhällsfunktioner. Såsom exempel på sistnämnda båda kategorier kunna anföras maskinister resp. röntgentekniker.

Även inom andra grenar av den allmänt civila hälso- och sjukvården, exvis verksamheten vid de humanbakteriologiska laboratorierna samt för distribution av läkemedel och sj ukvårdsmateriel, fordras tillgång på annan personal än medicinalpersonal.

Ianspråktagande av personal för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig förutsätter en tjänstepliktslagstiftning, vilken hittills icke ut- färdats. På grund härav och i avsaknad av motsvarande bestämmelser som därutinnan meddelats för medicinalpersonal kan registrering och krigsplace- ring tvångsvis icke genomföras beträffande nu ifrågavarande personal. Den möjlighet, som för närvarande står till buds, att i förväg fastare knyta sagda personal till den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig, är därför att förmå lämpliga personer att frivilligt binda sig för avsedd tjänstgöring. Anmälan härom bör ske till vederbörande länsarbetsnämnds beredskaps- register för att undvika att personalen tvångsvis uttages till annan bered- skapstj änstgöring. Beträffande beredskapssjukhusen har medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 24 september 1951 anmodat vissa sjukhus- direktioner m. fl. att i enlighet med översänd norm beräkna behovet av bl. a. kontors- och ekonomipersonal vid beredskapssjukhusen samt att söka kontraktsbinda sådan personal till erforderligt antal. —— Det kan givetvis diskuteras om det är nödvändigt att vidtaga dessa i hög grad arbetskrävande beredskapsåtgärder i fråga om personal av detta slag. Därest de ansvariga arbetsmarknadsorganen kunde åtminstone i viss mån garantera att sådan personal vid krigsfall kan avdelas för tjänstgöring inom sjukvården, synas ifrågavarande åtgärder opåkallade beträffande de mindre kvalificerade per- sonalgrupperna. Däremot torde under alla förhållanden personal med högre eller mera speciell kompetens —— exvis sjukhusintendenter, maskinister, in-

• Sida 78
•  Original

strumentmakare, optiker, röntgentekniker m. fl. _ höra på förhand tillför- säkras sjukvårdsorganisationen och underrättas om sin avsedda tj änst-

göring.

8 kap. Frivilligorganisationer.

Frivilliga insatser till förmån för hälso- och sj ukvården under krig göras av följande organisationer, nämligen föreningen svenska röda korset, riks- förbundet Sveriges lottakårer, centralförbundet för befälsutbildning och Sveriges civilförsvarsförbund.

Skälet till att jag behandlar dessa organisationers verksamhet på områ- det omedelbart efter avsnittet om personalfrågor är att verksamheten synes ha sin största betydelse i vad den avser rekrytering och utbildning av personal.

Föreningen svenska röda korset.

Röda korsets uppgifter inom krigssjukvården skola enligt dess av Kungl. Maj:t den 16 mars 1951 (SFS nr 146/1951) fastställda grundstadgar bestå i att i krig understödja försvarets sjukvård och verksamhet för civilbefolk- ningens skydd samt att i fred förbereda dessa arbetsuppgifter. Nämnda uppgifter åsyfta för närvarande främst att tillhandahålla frivilligt utbildad personal samt materiel ävensom att direkt medverka vid upprättandet av vissa sjukvårdsanstalter.

Ledningen av svenska röda korset utövas centralt av en överstyrelse samt ett inom denna utsett arbetsutskott, vari bl. a. ingår en representant för försvarsväsendet och en för medicinalstyrelsen samt en av Kungl. Maj:t förordnad generalkommissarie för den frivilliga sjukvården i krig. Till den sistnämndes åligganden hör att verka för att krigsmaktens och civilförsva- rets intressen bliva behörigen tillgodosedda inom röda korsets verksamhet. I krig eller då order om mobilisering utgått ankommer på generalkommissa- rien särskilt att utöva överinseendet över den frivilliga sjukvårdspersonal, som av röda korset ställes till förfogande för det militära försvarets och civilförsvarets behov.

Regionalt är landet för rödakorsverksamheten indelat i distrikt, vilka som regel sammanfalla med länen. För varje distrikt finnes en distriktsstyrelse, vari ingår bl. a. en representant för vardera krigsmakten, civilförsvaret och landstinget ävensom en tjänsteläkare.

De lokala rödakorssammanslutningarna utgöras av kretsar, kårer, före- ningar för samaritverksamhet på arbetsplatserna samt föreningar för ung- domens röda kors. Hinder föreligger ej att samtliga ifrågavarande samman- slutningar äro företrädda inom ett och samma verksamhetsområde. Röda-

• Sida 79
•  Original

korskår kan vara ansluten till krets eller som självständig lokalsamman- slutning lyda direkt under distriktsstyrelse.

Den frivilliga rödakorspersonalen består av rödakorshjälpsystrar, röda- korsmän (kårernas aktiva manliga medlemmar), rödakorskårssamariter (kårernas aktiva kvinnliga medlemmar, vanligen benämnda kårsamariter), rödakorssamariter (av kretsarna samaritutbildade män och kvinnor) samt arbetsplatssamariter. De fyra sistnämnda kategorierna bruka gemensamt benämnas röda korsets samaritpersonal.

Rödakorshjälpsystrarna äro avsedda att i krigstid biträda vid de militära krigssjukvårdsanstalterna. Deras utbildning omfattar, förutom en kortare teoretisk kurs, praktisk sjukhustjänstgöring under minst 8 månader var- efter repetitionskurser följa. Hjälpsystrarna, som äro medicinalpersonal, registreras och krigsplaceras av medicinalstyrelsen. Deras antal uppgår för närvarande till omkring 1.000, varav dock icke alla numera besitta erforder- liga kvalifikationer.

Rödakorsmännen och kårsamariterna skola huvudsakligen tagas i anspråk för hjälptjänst inom sjukvården (samarittjänst) såväl i fred som i krig. De utgöra som ovan nämnts de aktiva medlemmarna inom rödakorskårerna och rekryteras och utbildas genom dessas försorg. Utbildningen omfattar _ förutom förberedande kurs i olycksfallsvård _ dels en allmän kurs och dels årliga repetitionskurser. De kårmedlemmar, som därtill äro villiga och lämpliga, kunna därefter genomgå ytterligare kurser. Det nuvarande antalet rödakorsmän och kårsamariter utgör omkring 5.000 av vartdera slaget.

Rödakorssamariterna utgöras av män och kvinnor, avsedda att efter ! vederb irlig utbildning utöva samarittjänst i såväl fred som krig. De antagas i och erhålla sin utbildning genom försorg av röda korsets kretsstyrelser. ! Utbildningen omfattar en kurs i olycksfall- och hemsjukvård samt därefter [ följ ande repetitionskurser. Antalet rödakorssamariter uppgår för närvarande till omkring 15.000.

Arbetsplatssamariterna ha till uppgift att tillgodose främst arbetsplatser- nas behov av hälso-, olycksfalls- och sjukvård. Deras utbildning omfattar grundkurs samt repetitionskurser. Antalet utbildade arbetsplatssamariter uppgår till omkring 30.000.

Förutom utbildning av den egna samaritpersonalen bedriver röda korset även en omfattande utbildningsverksamhet av allmänheten i olycksfalls- och hemsjukvård. Under verksamhetsåret 1950 genomgingo sålunda över 20.000 personer dylika kurser.

Röda korsets kursverksamhet är f. n. föremål för översyn.

Röda korsets samaritpersonal kan för sin tjänst inom krigssjukvården vara.A-, B- eller C-anställd. De båda första anställningsformerna avse

• Sida 80
•  Original

tjänstgöring inom krigsmakten och den sistnämnda tjänstgöring inom civil- försvaret.

A-anställning innebär, att samariten, för tjänstgöring vid en i krigsmak— tens mobiliseringstabeller upptagen befattning, antages av vederbörande försvarsområdesbefälhavare genom personligt avtal, som är bindande minst t. o. m. efterföljande kalenderår. För närvarande äro medelst dylika s. k. krigsfrivilligavtal bundna omkring 3.000 rödakorsmedlemmar.

B-anställning åter innebär att vederbörande frivilliga organisation antager samariten för tjänstgöring vid militär sj ukvårdsorganisation som upprättas genom organisationens försorg. Antagningen sker genom personligt avtal, vilket likaledes är bindande minst t. o. m. efterföljande kalenderår. Ifråga- varande anställningsform innebär i regel tjänstgöring på eller i närheten av egen bostadsort under kortare tidsperioder. Röda korsets B-personal uppgår för närvarande till omkring 13.000 personer. Huvuddelen av dessa är avsedd för hemvärnets krigssjukvårdsorganisation.

Med C-anställd personal förstås sådan samaritpersonal inom röda korset, som inskrivits för tjänstgöring inom civilförsvaret. Omkring 4.000 av röda korsets samaritpersonal tillhöra denna kategori. Härtill bör emellertid nu- mera läggas ett antal arbetsplatssamariter, vilka avses för tjänstgöring inom verkskyddens sjukvårdstjänst.

Utbildningen av A- och B-personal bedrives enligt av chefen för armén fastställda utbildningsplaner.

Röda korsets åligganden beträffande krigsmaktens krigssjukvård regleras genom överenskommelser med vederbörande myndigheter och skola genom- föras i samråd med dessa. Enligt gällande överenskommelser avse åliggan- dena dels att till bestämt antal tillhandahålla utbildad personal för A-anställ- ning vid vissa sjukvårdsanstalter, staber och truppförband, dels att ansvara för behovet av A- eller B-personal jämte materiel för vissa sjukvårdsforma- tioner, som skola organiseras av röda korset. Sålunda skall röda korset svara för såväl planläggningen som upprättandet med personal och materiel av krigsmaktens samtliga konvalescentanstalter och kuranstalter ävensom vissa sjukhuståg (de senare dock icke vad beträffar järnvägsteknisk mate- riel). Vidare har röda korset åtagit sig ansvaret för och även driften av hemvärnets sjukvård.

Beträffande civilförsvaret samt den allmänt civila hälso- och sjukvården har röda korset för närvarande icke påtagit sig några direkta sjukvårds- uppgifter. Den ovannämnda C-personalen torde nämligen i allmänhet icke vara resultatet av någon medveten rekrytering. Indirekt har emellertid röda korsets verksamhet en icke oväsentlig betydelse för civilförsvaret. Således ha åtskilliga rödakorssammanslutningar medverkat till att deras utbildade medlemmar genomgått civilförsvarets instruktörskurser för att därefter

• Sida 81
•  Original

i ! i

tjänstgöra som lärare vid civilförsvarets obligatoriska sjukvårdsutbildning. Röda korsets ovannämnda utbildning av allmänheten i olycksfalls- och hem— sjukvård har vidare tillfört hemskydden, för vilka obligatorisk utbildnings- skyldighet i fred ej föreligger, ett icke obetydligt antal samaritutbildade per- soner. — På senaste tiden har röda korset på sitt program upptagit vissa nya uppgifter, såsom medverkan vid rekrytering av blodgivare under krig.

Riksförbundet Sveriges lottakårer.

Enligt av Kungl. Maj:t den 31 december 1942 fastställda grundstadgar utgör förbundet en sammanslutning av inom riket befintliga lottaförbund och lottakårer, vilka ha till uppgift att på frivillighetens väg verka för vidgat och fördjupat intresse för fosterlandets försvar. Detta skall ske genom att dels arbeta för och understödja den frivilliga befälsutbildningen, hem- värnet och Sjövärnskåren samt biträda övrig försvarsgagnande verksamhet, dels ock till riksförsvarets förfogande ställa för viss tjänst utbildade lottor, vilka frivilligt åtagit sig dylik tjänst.

Lottakårernas verksamhet är f. n. i huvudsak koncentrerad till uppgifter för krigsmakten. I personalrekryteringshänseende bestå dessa i att anskaffa A- och B-personal, vilken på motsvarande sätt som röda korsets A- och B-personal kontraktsbindes av militär myndighet respektive lottakårerna själva. I viss omfattning är denna personal avsedd för sjukvårdstjänst. Lottaorganisationen har sålunda åtagit sig att tillhandahålla sjukvårdsper- sonal för ett antal militära förband och anstalter samt i viss utsträckning biträtt röda korset vid rekrytering av samaritpersonal till hemvärnets sj uk- vårdstjänst genom att för ändamålet ställa samaritutbildade lottor till för- fogande. ]

Den B-personal, som lottakårerna sålunda tillhandahåller för sjukvårds- uppgifter, utbildas antingen genom röda korsets försorg eller vid kurser, som anordnas av lottakårerna själva. A-personalen åter utbildas under medverkan av lottaorganisationen men under ledning och ansvar av veder- börande militära myndigheter. De till grund för utbildningen av ifråga- varande sjukvårdspersonal liggande kursplanerna äro för närvarande före- mål för omarbetning.

Centralförbundet för befälsutbildning.

Detta förbund utgör enligt av Kungl. Maj:t den 4 juni 1943 fastställda grundstadgar en sammanslutning av befälsutbildningsförbunden och befäls- utbildningsföreningarna med ungdomsavdelningar ävensom ett antal special- förbund. Centralförbundet har till uppgift att i samförstånd med veder- börande myndigheter och under samverkan med övriga- frivilliga försvars— organisationer arbeta för riksförsvaret, särskilt genom fortsatt frivillig

• Sida 82
•  Original

utbildning av befäl vid armén (hemvärnet inberäknat) samt förberedande utbildning av ungdom, ävensom i övrigt söka främja intresset för hem- bygdens och fosterlandets försvar.

Den hittillsvarande verksamheten avser i huvudsak utbildning för militär räkning. Vad angår hälso— och sjukvårdsutbildning består denna av repeti- tions- och befordringskurser för såväl värnpliktig som i reserven anställd sjukvårdspersonal.

Utbildningsverksamheten, som bedrives under ledning och ansvar av chefen för armén, närmast representerad av vederbörande försvarsområdes- befälhavare, äger rum i form av s. k. fritidsutbildning på hemorten, genom tjänstgöring vid truppförband och på lägerkurser som anordnas av förbun- det. Överenskommelse har träffats om samordning så långt detta är möj- ligt med bl. a. den genom röda korsets försorg bedrivna utbildningen.

Sveriges civilförsvarsförbund.

Sveriges civilförsvarsförbund (tidigare riksluftskyddsförbundet) utgör en sammanslutning av civilförsvarsförbunden i länen, under vilka de lokala civilförsvarsföreningarna sortera. Förbundet har enligt sina av Kungl. Maj:t den 2 mars 1945 och den 17 juli 1951 fastställda stadgar till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det frivilliga arbetet för detta samt att bedriva frivillig utbildning och medverka i annan verksamhet inom civilförsvaret.

Av det sålunda anförda framgår att förbundets verksamhet är helt in- riktad på civilförsvaret samt _ bortsett från upplysningsverksamheten _ är begränsad till utbildning. Förbundet har alltså icke några personalrekry- terande uppgifter.

Utbildningsverksamheten omfattar dels frivillig utbildning, bestående i kurser för allmänheten i hemskyddstjänst och tilläggskurser för inskriven civilförsvarspersonal, dels medverkan vid genomförandet av den obliga— toriska civilförsvarsutbildningen, därvid förbundet särskilt ägnar sig åt verkskydden. Härjämte bedriver förbundet viss instruktörsutbildning. En icke obetydlig del av nu ifrågavarande utbildning omfattar sjukvård.

Den frivilliga utbildningen i hemskyddstjänst utgöres av kortare kurser i olycksfallsvård samt i vård av skadade och sjuka. Denna utbildning avser att bibringa allmänheten kunskaper i elementär sjukvård under såväl freds- som krigsförhållanden. _ Den frivilliga tilläggsutbildningen av inskriven personal omfattar för närvarande icke sjukvårdspersonal men viss sjuk- vårdstaktisk undervisning ingår i den utbildning som meddelas personal tillhörande andra tjänstegrenar. Förbundet avser att inom den närmaste tiden även anordna tilläggskurser, närmast av taktisk art, för i-sjukvårds- tjänsten inskrivet befäl. '

"Förbundets medverkan vid den obligatoriska utbildningen har på senare

• Sida 83
•  Original

tid alltmera inriktats på verkskyddspersonalen. Dennas utbildning avser i icke obetydlig omfattning även sjukvård. Härutöver biträder förbundet på olika platser i landet, särskilt i Stockholm, civilförsvarscheferna vid genom- förandet av viss annan obligatorisk utbildning. Detta gäller f. n. framför allt sjukvårdsutbildningen av 18-åriga kvinnor samt av hemskyddsledare och blockpersonal. Utvecklingen synes emellertid gå mot att sistnämnda utbild- ning helt kommer att ombesörjas av civilförsvarsmyndigheterna.

Förbundets utbildning av sj ukvårdsinstruktörer avser att bibringa gymna- stik- och folkskollärare sådana kunskaper att dessa kunna meddela skol- ungdomen undervisning i olycksfallsvård.

För sin praktiska sjukvårdsutbildning anlitar förbundet i avsevärd ut- sträckning instruktörer från röda korset.

Vissa samordningssträvanden.

Kommittén för frivilligt försvarsarbete har i sitt den 18 oktober 1950 avgivna betänkande rörande sådant arbete (SOU 1950: 38) även behandlat den frivilliga sjukvårdsverksamheten. Kommittén har sålunda som sin mening uttalat att all frivillig sjukvårdstjänst i princip borde koncentreras till en enda organisation, lämpligen röda korset. Den frivilliga sjukvårds— verksamheten borde vidare begränsas till att omfatta frivillig utbildning, för vilken dock vederbörande myndigheter borde ha ansvaret och ledningen, samt till anskaffning av B-personal och medverkan vid rekrytering av A-personal. Av psykologiska skäl syntes det emellertid kommittén icke lämpligt, att lottorna berövades möjligheten att även i fortsättningen ägna sig åt sjukvårdstjänst. Hinder borde sålunda ej möta, att lottor tills vidare genomginge den sjulwårdsutbildning, som anordnades under med- verkan av röda korset, och att de sålunda utbildade lottorna avtalsbundes i sjukvårdsbefattningar inom totalförsvaret. Den frivilliga sjukvårds- utbildning av civilförsvarspersonal, som enligt vad tidigare omnämnts bedrives av Sveriges civilförsvarsförbund. borde såsom hittills ske under förbundets medverkan. Kommittén har vidare ifrågasatt, om icke den av röda korset nu omhänderhavda uppgiften att upprätta vissa sjukvårds- anstalter inom krigssjukvården borde övertagas av de statliga myndig- heterna. Under hänvisning till det mig lämnade uppdraget att utreda frågan om krigssjukvården överhuvud, har kommittén emellertid funnit sig icke böra närmare ingå på detta spörsmål.

I vissa yttranden över kommitténs betänkande ha ifrågavarande spörs- mål berörts. Sålunda har överstyrelsen för svenska röda korset tillstyrkt förslaget att röda korset skulle medverka vid all frivillig utbildning i sj uk- vård för totalförsvaret. Riksförbundet Sveriges lottakårer däremot anser, att sådan utbildning även i fortsättningen bör få äga rum i förbundets egen regi. Samma uppfattning uttalas av chefen för armén. Försvarets sjukvårds-

• Sida 84
•  Original

styrelse förklarar, att styrelsen icke kan ansluta sig till den uppfattningen att röda korset ensamt skall handhava denna utbildning.

Slutligen vill jag omnämna att vissa överläggningar upptagits mellan arméöverläkaren, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för röda korset och lottakårernas riksförbund i syfte att åstadkomma en bättre överensstäm- melse mellan de utbildning-splaner, som nu tillämpas av de olika organisa- tionerna. I första hand söker man härvid ernå en likformig bottenutbildning, så att denna skall kunna utgöra grund för fortsatt utbildning inom samtliga grenar av det totala försvaret.

9 kap. Lokal- och materielförsörjningen.

Lokaler.

Gemensamt för de tre organisationsdelarna.

Av den i 5 kap. lämnade redogörelsen framgår, att hälso- och sjukvården under krig kommer att väsentligt utökas och förändras i förhållande till motsvarande fredsverksamhet. Sålunda skola vid krigsfall bl. a. krigsmak- tens för sjukvårdsändamål avsedda fasta anstalter och rörliga formationer organiseras, civilförsvarets sjukvårdsenheter snabbt kunna upprättas och de civila kroppssjukhusen omställas till beredskapssjukhus. Ett betydande tillskott av lokaler erfordras för dessa åtgärder. För de mera fasta anstal- terna kunna de erforderliga lokalerna utväljas redan i fred medan detta beträffande de rörliga lämpligen kan ske endast i den mån dessas verk- samhet är knuten till visst område.

Särskilt intresse ur lokalsynpunkt ha de fasta anstalterna. Den ojämför- ligt största delen av hälso- och sjukvården under krig kommer nämligen att förläggas till sådana. Man kan då bygga på befintliga fredsanstalter och ytterligare lokaler kunna på förhand utses och för ändamålet iordnings- ställas.

För att nytillkommande lokaler skola vara lämpade för sjukvårdsändamål måste de uppfylla vissa grundläggande krav. I första hand måste de sålunda vara utrustade med uppvärmnings- och belysningsanordningar samt avlopp och andra sanitära anordningar och ha riklig tillgång på vatten. Lokalerna böra vidare vara så belägna eller beskaffade att verksamheten därstädes så litet som möjligt störes av krigshandlingar. Detta betyder att den hälso- och sjukvårdande verksamheten bör förläggas till lokaler på orter, där man kan förutsätta ringa fientlig stridsverksamhet, eller på mera utsatta orter till lokaler som genom sin konstruktion erbjuda skydd mot krigshand— lingar (skyddSrum). Goda kommunikations- och förbindelsemöjligheter böra förefinnas eller lätt kunna anordnas. Därest lokalerna måste eller böra

• Sida 85
•  Original

uppdelas på ett flertal byggnader bör en alltför spridd belägenhet undvikas, då eljest behovet av personal och transportmedel ökas och administrationen försvåras.

De lokaler, som utöver de fredsmässiga erfordras för mera permanent bruk för hälso- och sjukvården under krig, avses skola tagas i anspråk jämlikt föreskrifterna i gällande rekvisitions- och förfoganderättsförfatt- ningar. Till undvikande av konkurrens i ett verkställighetsläge med andra beredskapsändamål lämnas till vederbörande länsstyrelse uppgift om de lokaler, som äro avsedda för hälso- och sjukvårdsberedskapen.

Lokalrekognosceringen på detta liksom på andra beredskapsområden sker f. n. enbart med ledning av den lokalkännedom, som planläggande myndig- het besitter eller själv kan för-skaffa sig. Detta föranleder icke sällan ett onödigt dubbelarbete. Härtill kommer att garanti icke vinnes för att de olika lokalerna komma till lämpligaste användning. Civilförsvarsstyrelsen har i anledning härav efter utredning föreslagit, att länsstyrelserna skola åläggas att inventera och förteckna samtliga inom respektive län befintliga, för vissa ändamål lämpade lokaler. Härigenom skulle utgångsuppgifter stå de planläggande instanserna till buds. Förslaget är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Speciellt för krigsmakten.

Behov av lokaler av stadigvarande karaktär föreligger för krigsmaktens del beträffande krigssjukhusen och övriga centrala fasta hälso- och sjuk- vårdsanstalter ävensom i fråga om vissa av de hälso- och sj ukvårdsenheter, som ingår i etappgrupperna. Rekognoscering och detaljplanläggning av 10- kaler för nämnda ändamål sker redan i fredstid. Härvid undersökes även nödvändigheten av byggnadstekniska förändringar samt det härav föran- ledda behovet av byggnadsmateriel, sanitetsgods m. m. Vad angår övriga militära hälso- och sjukvårdsenheter avses att dessa skola utnyttja vid varje särskilt tillfälle tillgängliga och lämpliga lokaler. I princip sker däremot ej någon förhandsrekognoscering i fred av sist avsedda lokaler.

Krigsmaktens behov av lokaler för hälso- och sjukvårdsändamål är relativt ringa i förhållande såväl till krigsmaktens övriga lokalbehov som till den allmänt civila hälso- och sjukvårdens anspråk på lokaler. Icke sällan har det emellertid visat sig svårt att tillfredsställa det militära beho— vet, då ifrågavarande hälso- och sjukvårdsinrättningar ofta måste förläg- gas till glest bebyggda trakter.

Speciellt för civilförsvaret.

Enligt hittillsvarande organisation av allmänna civilförsvarets sjukvårds- tjänst torde lokalbehov av någon betydenhet uppkomma främst beträffande

• Sida 86
•  Original

förbandsplatserna. Sålunda skola enligt gällande anvisningar såväl större som mindre förbandsplatser förläggas till normalskyddsrum.

Den nya organisation för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst som i dagarna fastställts och vars huvudsakliga innehåll beskrivits i 5 kap., förutsätter ett delvis annorlunda lokalbehov än tidigare organisation. De nya samaritställena, vilka avses erhålla fast placering, skola inrymmas i normalskyddsrum. Förbandsstationerna åter skola kunna upprättas i an— slutning till ett uppkommande skadeområde, när detta enligt civilförsvars- chefens bedömande visar sig erforderligt. Förbandsstationen kan följakt- ligen ej förläggas till en redan i fred utvald och inredd lokal. De freds- mässiga förberedelseåtgärderna få till följd härav begränsas till en inven- tering av inom orten befintliga, för förbandsstation lämpliga lokaler. Som exempel på sådana ha nämnts skolor, gynmastiksalar, samlingslokaler, garage etc. _ Beträffande de fasta förbandsplatser, som skola upprättas på landsbygden och inom mindre tätorter, har krav att de skola förläggas till skyddsrum ej uppställts.

Speciellt för den allmänt civila hälso- och sjukvården.

För hälsovården och den öppna sjukvården under krig föreligger ett visst behov av lokaler utöver det fredsmässiga. Som exempel därpå kunna nämnas provisoriska mottagningslokaler för krigstjänsteläkarna inom stör- re inkvarteringsområden, ersättningslokaler för ur skyddssynpunkt olämp- ligt belägna hälsovårdsnämndslaboratorier och apotek etc. Sagda lokaler böra givetvis utväljas redan i fredstid men då det ej torde vara fråga om något större behov, synes någon närmare utveckling härav ej vara påkallad i detta sammanhang. Särskilt beaktande kräver dock behovet av evakue— ringslokaler åt vissa centrala och regionala laboratorier, där ett visserligen icke särskilt omfattande men i stället kvalificerat lokalbehov uppkommer. Spörsmålet har närmare berörts i det tidigare omnämnda, av mig avgivna betänkandet angående planläggningen av viss laboratorieverksamhet under krig, till vilket hänvisas. Erinras må även om, att medicinalstyrelsen i ett den 28 februari 1951 dagtecknat förslag rörande sanitetskontrollen av till riket ankommande flyktingar föreslagit anordnande av bl. a. fasta sani- tetsanstalter av såväl permanent som tillfällig art.

Det väsentligt utökade behov av vårdplatser på kroppssjukhus, som be- räknas uppstå under krig, kommer att ställa mycket betydande anspråk på lokalutrymmen. Fråga är till och med om icke tillgången på för sjukhusvård lämpliga lokaler _ bortsett givetvis från tillgången på kvalificerad medici- nalpersonal _ utgör det viktigaste begränsningsmomentet för beredskaps- sjukhusorganisationen.

Som i 5 kap. omtalats skiljes i den aktuella planläggningen mellan bered—

• Sida 87
•  Original

skapssjukhus på s. k. I-orter och II-orter. På I-orterna eftersträvas att erhålla största möjliga antal vårdplatser i lokaler på vilka som regel endast det kravet ställes att de äro lämpliga för sjukhusverksamhet. Beträffande beredskapssjukhusen på II-orterna rekognosceras lokaler för ett vårdplats- antal som motsvarar det tidigare omnämnda förstahandsbehovet. Sist- nämnda sjukhusverksamhet skall i princip bedrivas i skyddade utrymmen av minst normalskyddsrums karaktär.

Som lämpliga lokaler för annex till beredskapssjukhusen på I-orterna ha angivits skolor, hotell, pensionat etc. Det stora kravet på utrymmen för beredskapssjukhusen har emellertid medfört att även mindre lämpliga lo- kaler, som erfordra mer eller mindre omfattande byggnadstekniska för- ändringar måst uttagas. Ej heller önskemålet att annexen böra vara be- lägna nära resp. kärnsjukhus har alltid kunnat uppfyllas. Sålunda har un- derstundom måst utväljas annexlokaler. som ligga på miltals avstånd från kärnsjukhuset. I sistnämnda fall är det dock i allmänhet ej fråga om en- staka byggnad utan en grupp av sådana, vilken kan betraktas som en mer eller mindre självständig underenhet till beredskapssjukhusets huvud- del. I planläggningen har man även nödgats räkna med lokaler, som vid mobilisering erfordras för andra beredskapsändamål men efter en kort tid åter äro fria. Det har vidare i vissa fall varit nödvändigt att för bered- skapssj ukhusen taga i anspråk delar av andra sjukvårdsinrättningar, exem- pelvis sinnessjukhus, sinnesslöanstalter eller kronikeranstalter, vilka följ— aktligen vid beredskapssjukhusets upprättande måste utrymmas.

Kravet på byggnadstekniska förändringar förtjänar att något närmare beaktas. Ju större behovet av sådana äro, desto längre tid erfordras innan lokalerna kunna _ under alla förhållanden i full utsträckning _ utnytt- jas för sjukhusändamål. Därest dessa förändringar utföras redan i fred erhålles givetvis en högre beredskap. Gällande anvisningar för beredskaps- sjukhusens lokalplanläggning föreskriva att lokalerna skola indelas i tre grupper, åsyftande den tid om 5, 15 respektive 30 dagar, som beräknas åtgå att färdigställa dem för beredskapssjukhusändamål. I den första gruppen ingå kärnsjukhusen och vissa andra lokaler, som i stort sett endast erfordra utrymning av fredsklientelet eller förseende med behandlings- och vård- utrustning. Den andra gruppen består av lokaler, där endast mindre instal- lationer m. m. behöva göras, exempelvis vidtagande av ytterligare sanitära anordningar. Lokaler tillhörande tredje gruppen åter måste för använd- ningen underkastas mera genomgripande förändringar, t. ex. framdragning av rörledningsstammar för vatten och avlopp. Personal- och materielbehov för sagda byggnadstekniska förändringar har beräknats av sjukvårdsbered- skapsnämnden och anmälan härom kommer att göras till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap för att beaktas vid fördelningen av tillgäng— liga resurser av detta slag mellan olika intressenter vid mobilisering. Fram-

• Sida 88
•  Original

hållas må i detta sammanhang att årets riksdag anvisat visst belopp för vidtagande i fred av en del av de angelägnaste installationerna eller för in- köp av materiel för ändamålet.

Skyddade utrymmen för beredskapssjukhusen på II-orterna ha icke i till- räcklig omfattning stått till buds. På grund härav ha, såsom redan påpekats, delar av beredskapssjukhusen på dessa orter måst förläggas till annex i ortens periferi eller närhet. I fråga om lokaler till dessa annex gäller i stort sett vad nyss sagts i fråga om annexen till beredskapssjukhusen på I-or- terna. Då sålunda frågan om tillgång på skyddsrum har avgörande bety- delse för beredskapssjukhusens organisation och utseende på II-orterna, finner jag mig böra något utförligare behandla detta spörsmål.

Beträffande fredssjukhusen föreligger samma skyldighet att inrätta skyddsrum, som enligt 24 och 25 55 civilförsvarslagen åvilar varje ägare eller innehavare av vissa i lagrunnuen angivna anläggningar. För sjukhu- sens del innebär detta att inom område eller å plats, där enligt civilför- svarsområdets organisationsplan särskilt civilförsvar skall vara organiserat, skyddsrum av s. k. normalskyddsrumskaraktär skall finnas för minst så många personer, som kunna antagas under krig i allmänhet samtidigt be- söka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom sjukhusan- läggningen. I praktiken ha skyddsrum i enlighet med dessa bestämmelser kommit att inrättas i begränsad utsträckning. Anledningarna därtill äro flera. Sålunda har det i åtskilliga fall visat sig svårt att utan förhållande- vis stora kostnader anordna skyddsrum i befintliga byggnader. I andra fall åter ha tekniska skäl lagt hinder i vägen härför. Förbises må ej heller att i samband med nybyggnader gällande bestämmelser angående skydds- rumsskyldigheten i icke obetydlig utsträckning åsidosatts.

I organisatoriskt avseende har den bristande tillgången på skyddsrum avsevärd betydelse för planläggningen av beredskapssjukhusen, särskilt på II-orterna. Då skyddade utrymmen för förstahandsbehovet ej funnits vid ortens sjukvårdsinrättning har planläggningen måst tillgå antingen så att skyddsrum tillhöriga andra anläggningar och alltså egentligen avsedda för andra ändamål måst tagas i anspråk eller så att sj ukhusverksamheten måst helt eller delvis förläggas till lokaler utanför orten eller i dennas periferi. För sistnämnda lokaler uppkomma då ovannämnda problem i fråga om byggnadstekniska förändringar och härav föranledda kostnader för stats- verket för beredskapssjukhusets iordningsställande. Härtill kommer att ett beredskapssjukhus av detta slag i allmänhet torde bli mera personalkrä- vande och svårare att administrera än om verksamheten kunnat koncent- reras till skyddade utrymmen i eller intill fredssjukhuset.

I samband med inrättandet av fullträffsäkra skyddsrum för allmänheten och civilförsvarets ledning och enheter har spörsmålet om sådana skydds— rum för sjukhusvård upptagits. Sjukvårdsberedskapsnämnden har uttalat

• Sida 89
•  Original

att fullträffsäkra skyddsrum borde inrättas för den del av sjukhusverk- samheten, som enligt planerna skall äga rum inom själva riskområdena på II-orterna. Principiellt borde utrymmena beräknas så att verksamhet be- träffande såväl operationer som övrig behandling och vård för det beräk- nade förstahandsbehovet kunde bedrivas därstädes. Av kostnadsskäl har emellertid nämnden ansett att byggandet av fullträffsäkra skyddsrum tills vidare bör ske allenast på ett antal angivna, särskilt utsatta orter och på envar av dessa begränsas till en mottagnings- och operationsenhet jämte ett mindre antal tillhörande vårdplatser. Medel för ändamålet har emellertid ännu icke ställts till förfogande.

Utöver för beredskapssjukhusändamål torde något större behov av loka- ler borsett från dem som disponeras i fred ej föreligga för den civila slutna krigssj ukvården. Det må emellertid erinras om att det i vissa fall kan visa sig erforderligt att anskaffa ersättningslokaler åt sådana sjukvårdsanstalter, t. ex. kronikerhem och sinnesslöanstalter, vilka planlagts ingå som annex till beredskapssjukhus och som därför måste förflytta sitt nuvarande k1i- entel vid beredskapssjukhusets upprättande.

Materiel.

Gemensamt för de tre organisationsdelama.

Upprättandet och driften av anstalter och formationer för hälso- och sjukvård under krig erfordrar avsevärda kvantiteter materiel. En del av denna är av mera varaktig natur, exvis sängar med utrustning, instrument, röntgenapparatur, förplägnadsutrustning m. m., medan annan har karak- tären av förbrukningsmateriel, såsom förbandsmateriel av olika slag, vissa glasvaror, läkemedel, kemikalier etc. I viss män kan materielen behöva givas olika konstruktion eller förpackning, beroende på om den är avsedd för fasta anstalter eller rörliga formationer.

För planläggningen av materielförsörjningen ha uppställts vissa princi- piella regler, vilka i stort sett äro lika för såväl den militära som den civila hälso- och sjukvården.

Sålunda utgår man från att så mycken materiel skall finnas tillgänglig att sjukvårdsanstalten eller formationen omedelbart vid beslut om upprät- tande eller inom viss angiven tid härefter skall kunna påbörja sin verk- samhet. Den mängd materiel som åtgår härför benämnes utrustningsbeho- vet och beräknas i allmänhet i fråga om den varaktiga materielen efter vad som erfordras för upprättandet samt beträffande förbrukningsmaterielen efter vad som erfarenhetsmässigt anses komma att förbrukas under ett visst antal dagar vid toppbelastning. Naturligt är att den materiel som ingår i utrustningsbehovet bör i fred lagerhållas så nära som möjligt den plats, där anstalten eller formationen skall organiseras.

• Sida 90
•  Original

Den materielersättning som måste tryggas avser främst förbrukningsma- terielen men bör även omfatta den mera varaktiga materielen, vilken ju så småningom förslites eller på grund av fientliga stridshandlingar eller annorledes kan förstöras. Materiel av nu ifrågavarande slag brukar kallas ersättningsbehovet. Ersättningsbehovet kan ur lagerhållningssynpunkt upp- delas i två grupper. Den ena benämnes förrådsbehovet och består av sådan materiel, främst förbrukningsmateriel, som ur beredskapssynpunkt lämp- ligen bör lagerhållas redan i fred för att medgiva en snabb ersättning av förbrukat utrustningsbehov. Den andra gruppen av ersättningsbehovet be- står av sådan materiel, som skall anskaffas genom tillverkning efter mobi- liseringen och brukar benämnas leveransbehovet. Uppenbart är att för- rådsbehovet under alla förhållanden bör täcka den förbrukning, som kan antagas uppstå intill dess tillverkningen kan påbörjas.

Leveransbehovet skall enligt gällande planläggning tryggas genom att respektive intressenter —-— d. v. s. krigsmakten, civilförsvaret och sjukvårds— beredskapsnämnden — med vederbörande tillverkare i fred teckna s. k. krigsproduktionsbesked. På riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ankommer därefter att på grundval av samtliga krigsproduktionsbesked be- döma huru stor del av landets samlade krigsindustripotential må avställas för nämnda ändamål samt att tillse att varje tillverkare icke åtager sig mer än som svarar mot hans kapacitet.

Speciellt för krigsmakten.

Med hänsyn till kravet på en snabb mobilisering av framför allt de rörliga militära hälso— och sjukvårdsenheterna ingår i dessas utrustnings— behov erforderlig materiel av både varaktigt slag och förbrukningska- raktär. För att underlätta organisering och rörlighet är vidare övervägande delen av den materiel som ingår i utrustningsbehovet förpackad i särskilt sammansatta satser, av vilka olika kombinationer bilda utrustningen för de skilda formationer-na. På grund av att verksamheten förutsättes komma att bedrivas under växlande och provisoriska former är materielen icke sällan specialkonstruerad, t. ex. fältröntgenapparatur, vårdtält m. m.

Ersättning av förbrukad och förstörd sjukvårdsmateriel sker på samma sätt som gäller för övrig underhållstjänst inom krigsmakten, d. v. s. i prin- cip genom att framförliggande enheter beställa av bakomvarande till dess centralförråden nås. Påfyllnad av centralförråden sker från olika tillver- kare i enlighet med de i fred upprättade krigsproduktionsbeskeden.

Speciellt för civilförsvaret. Utrustnings- och ersättningsbehovet av materiel för allmänna civilför- svarets sjukvårdstjänst beräknas i stort sett efter samma grunder, som till- lämpas inom krigsmakten. Materielen omfattar dock icke så många

• Sida 91
•  Original

varuslag, då civilförsvaret i betydande utsträckning bygger sin organisa- tion på befintliga byggnader och allenast avser att bedriva enklare sjuk- vård under kortare tid. Vidare förrådshålles ej varor med kort lagringstid, vilka med hänsyn till det relativt ringa behovet beräknas vid mobilisering kunna erhållas i öppna marknaden, närmast från apoteken.

På motsvarande sätt som gäller inom den militära sjukvården är en indelning och förpackning av utrustningsbehovet i satser genomförd.

Lagerhållning av den materiel, som ingår i utrustnings- och ersättnings— behovet, sker i dels lokala och dels centrala förråd.

Ersättning av förbrukad eller förstörd materiel avses huvudsakligen ske med tillhjälp av den nedan omnämnda civila distributionsorganisationen.

Speciellt för den allmänt civila hälso- och sjukvården.

För den öppna sjukvården avses för närvarande ej något utrustnings— behov lagerhållas. Ett förstahandsbehov av framför allt läkemedel beräk- nas nämligen städse finnas tillgängligt på apoteken. Vad angår hälsovården må erinras om att årets riksdag anvisat vissa belopp för anskaffning av kompletteringsmateriel m. m. till humanbakteriologiska laboratorier under krig.

För beredskapssjukhusen har ett utrustningsbehov ansetts nödvändigt. Detta ter sig emellertid något annorlunda än motsvarande för krigsmakten och civilförsvaret. Hänsyn har sålunda till en början tagits till den materiel, som redan finnes dels på de fredssjukhus, vilka enligt vad i 5 kap. om- nämnts skola antingen ingå i beredskapssjukhusen eller nedläggas, dels i de övriga byggnader, som skola tagas i anspråk som annex. Härvid har dock beaktats, att i de fall då utflyttning kan bli nödvändig, exempelvis i fråga om sjukhusen på II-orter, icke all materiel kan utnyttjas med hänsyn till svårigheten att transportera densamma. För anskaffning och lagerhållning av materiel för utrustningsbehov har därför den normen uppställts att den skall avse en myckenhet, som motsvarar skillnaden mellan behovet för det planlagda antalet vårdplatser och den i fred befintliga, lättransportabla materielen. Beskaffenheten av den materiel, som sålunda anskaffas, avpas- sas vidare med hänsyn till att den skall användas i redan under fred ut- valda lokaler och för vård, som avses bliva av mera permanent art.

Den anskaffning som för berörda ändamål hittills skett genom sjuk— vårdsberedskapsnämndens försorg har huvudsakligen tagit sikte'på mate- riel av varaktig karaktär. Omnämnas bör att vid den nu fortskridande materielanskaffningen eftersträvas att för varje etapp först inköpa instru- mentutrustningar m. m. och därefter den allmänna vårdutrustningen. Mo- tivet härför är, att mot en viss mängd instrumentutrustning svarande antal vårdplatser i nödfall skall kunna improviseras genom utnyttjande av enskilda och sammanslutningar tillhörig materiel. För att säkerställa beho-

• Sida 92
•  Original

vet även av förbrukningsmateriel för en första tidsperiod har inom sjuk— vårdsberedskapsnämnden påbörjats en utredning i vilken form och om— fattning detta lämpligen bör ske.

Då utrustningsbehovet av varaktig materiel till beredskapssjukhusen fort- farande företer brister, har frågan om anskaffning i fred av ett ersättnings- behov därav ännu icke närmare diskuterats. Omnämnas bör dock, att sjuk- vårdsberedskapsnämnden inköpt ett antal operationsutrustningar, av vilka vissa äro avsedda att användas som mera permanent förstärkning åt särskilt belastade sjukhus och andra såsom utrustning åt s. k. rörliga operations- lag. Dessa operationsutrustningar kunna sägas samtidigt utgöra ett slags ersättningsbehov, i det de kunna överlämnas till sjukhus som kompensa- tion för förstörda sådana.

I fråga om förbrukningsmateriel ha vissa åtgärder vidtagits för att åstad- komma ett ersättningsbehov. Emellertid redovisas icke för det allmänt civila medicinalväsendet såsom för krigsmakten och civilförsvaret något särskilt ersättningsbehov utan detta beaktas vid och inarbetas i den plan för den totala sjukvårdens försörjning med läkemedel och annan förbruk- ningsmateriel, som det ankommer på sjukvårdsberedskapsnämnden att upprättavi dess egenskap av sakkunnigorgan åt riksnämnden för ekono- misk försvarsberedskap.

Förrådshållningen av den för beredskapssjukhusen på statens bekostnad anskaffade varaktiga materielen åvilar sjukvårdsberedskapsnämnden. Den är för närvarande föremål för översyn, vilken åsyftar att åstadkomma en decentraliserad förrådshållning med i princip ett förråd vid eller intill ett- vart av de fredssjukhus, som skola utgöra kärnor i de blivande bered- skapssjukhusen. Härutöver avses skola finnas ett mindre antal centrala förråd. Den tidigare uppfattningen att kärnsjukhusens huvudmän skola ha ansvaret för och bekosta förrådshållningen har frånträtts i den nya förrådsplanläggningen. Sjukvårdsberedskapsnämnden har sålunda numera anställt egna förrådsförvaltare, varigenom uppbördsansvaret blivit klart bestämt. — Ersättningsbehovet av den sjukvårdsmateriel, som enligt ovan nämnd plan anskaffas genom försorg av riksnämnden, lagerhålles dels i nämndens egna förråd, förlagda till sådana orter som i möjligaste mån till- fredsställa såväl beredskaps- som omsättningssynpunkter, dels hos eller i närheten av de tillverkare, vilka skola utnyttja materielen enligt en av nämnden uppgjord krigsproduktionsplan.

Stora delar av den sjukvårdsmateriel av förbrukningskaraktär, som av- ses bilda det civila ersättningsbehovet under krig, befinner sig i fred på flera händer, såsom hos fabrikanter och grossister samt i statliga förråd. De äro därjämte icke sällan belägna i orter och lokaler, som äro mindre lämpliga ur beredskapssynpunkt. Det är därför nödvändigt att vid krig sammanföra de olika tillgångarna till ett enhetligt system samt vid behov

• Sida 93
•  Original

så förflytta och fördela dessa tillgångar att de om möjligt undandragas verkningarna av fientliga stridshandlingar samt att de komma landets olika delar på lämpligaste sätt tillgodo. Ifrågavarande spörsmål ha beaktats av sjukvårdsberedskapsnämnden och vissa riktlinjer för planläggningsarbetet på detta område ha uppdragits.

Den lokala distributionen av läkemedel avses under krig ske genom apoteken.

10 kap. Sjuktransportmedel.

Inom krigsmakten.

Den militära sjuktransportapparaten utgöres dels av sjuktransportmedel som ingå i de i 5 kap. omförmälda sjukvårds- och sjukhusformationerna, dels av särskilda sjuktransportförband. Då de förstnämnda redan få anses behandlade i sagda kap. kommer den följande redogörelsen att uteslutande avse de särskilda transportförbanden. Dessa utgöras enligt gällande organi- sation av sjuktransportkompanier, sjukhuståg, sjuktransporträlsbussar, sjuktåg, sjuktransportbussplutoner, sjuktransportfartyg samt flygplan för sjuktransport. Av desamma sortera sjukhustågen och sjuktransportbussplu- tonerna i regel direkt under överbefälhavaren och bruka därför benämnas centrala sjuktransportmedel.

Sj uktransportkompanierna ingå i etappgrupperna och stå direkt till veder- börande etappgruppchefs förfogande för transporter i regel från brigadför- bandsplatser och fördelningssjukhus till etappsjukhus.

Sjukhustågen äro uteslutande avsedda för sjuktransporter och särskilt inredda härför. De lämpa sig väl för längre transporter även av svårt ska- dade, då sjukhusmässig vård kan lämnas ombord på dessa tåg. I de normal- spåriga tågen ingår en operationsvagn med fullständig kirurgisk utrustning.

Sjuktransporträlsbussarna, av vilka vissa förses med släpvagn, äro särskilt inredda för sjuktransporter och uteslutande avsedda härför. De äro i regel avsedda för transport av sårade kortare sträckor. I varje sådan buss och i förekommande fall även i släpvagnen tjänstgör en sjukvårdare.

I sådana lägen då sjukhustågens och sjuktransporträlsbussarnas kapacitet är otillräcklig kunna sj uktåg organiseras för tillfälliga transporter av sårade. Sammansättningen av dessa tåg fastställes för varje särskilt fall av veder- börliga järnvägsnlyndigheter med hänsyn till tillgången på rullande mate- riel m.m. samt transportens längd och antalet sårade och sjuka, som skola transporteras.

För landsvägstransport av sårade upprättas sjuktransportbussplutoner. Dessa bestå av bussar särskilt inredda för sjuktransporter. Vid plutonen kan utspisning ske av samtliga medförda sårade. Den är därför lämplig även för

• Sida 94
•  Original

längre landsvägstransporter av sårade. I varje buss medföljer en sjukvår- dare under transporten.

För transporter i kustfarvatten av sårade anordnas sjuktransportfartyg främst genom inredning av skärgårdsbåtar. De användas i första hand för evakuering av sårade från sjöstridskrafter och kustartilleriets anläggningar. Av sj ukvårdspersonal tjänstgör ombord på dessa fartyg endast sjukvårdare.

Sjuktransporter flygledes kunna endast ifrågakomma i ringa omfattning. De utföras antingen med transportflygplan, som tillfälligt kunna ställas till förfogande för sjuktransporter, eller med i fred befintliga sjuktransportflyg- plan. Transportflygplanen förses vid behov med erforderlig sj ukvårdsutrust- ning och sjukvårdspersonal.

Angivna sjuktransportmedel äro i huvudsak beräknade för krigsmaktens behov av större sjuktransporter. Inom områden där ingen eller ringa fient- lig markstridsverksamhet äger rum kunna de dock vid behov förstärka civil- försvarets sjuktransportorganisation. Vid planläggning för användning av de militära sjuktransportmedlen har hänsyn tagits härtill.

Inom civilförsvaret.

Såsom i 5 kap. berörts förfogar civilförsvaret över ett antal sjuktransport- enheter. Dessa äro antingen cykelburna eller motoriserade. De sistnämnda utgöras dels av flertalet fredsambulanser, dels av speciellt för sj uktransport- ändamål konstruerade släpvagnar, vilka kopplas till personbilar. Beman- ningen utgöres av bilförare och samariter.

Nämnda transportorgan äro på grund av sin beskaffenhet och ringa kapa- citet i första hand avsedda för lokala transporter, d. v. s. transporter mellan skadeplats och sjukhus eller förbandsstation inom orten. Då härtill kom- mer att sagda sjuktransportmedel äro relativt fåtaliga, har civilförsvaret för att möta katastrofsituationer nödgats lita till olika former av improvi- sationer. Sålunda har exvis inom en del län planerats, att tillgängliga gum- mihjulsförsedda lastfordon, dragna av häst eller traktor, skola vid behov tagas i anspråk för sjuktransporter.

Någon motsvarighet till krigsmaktens ovan beskrivna centrala sjuktrans- portorgan har hittills icke stått civilförsvaret till buds. På grund härav har civilförsvaret för längre och mera omfattande sjuktransporter varit i hög grad beroende av krigsmaktens möjligheter att lämna biträde.

Då från militärt håll framhållits att krigsmaktens centrala transportmedel endast i vissa lägen kunna ställas till förfogande, har civilförsvarsstyrelsen ägnat speciell uppmärksamhet åt civilförsvarets sjuktransportfrågor. Numera har styrelsen träffat överenskommelse med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att för sjuktransporter få utnyttja bussar i betydande" Omfattning. Ett begränsat antal bussar kommer vid krig att tilldelas civilförsvaret för sjuktransportändamål. Härutöver kommer

• Sida 95
•  Original

ett avsevärt antal bussar, som under krig normalt användas för per- sonbet'ordran, att vid behov av omfattande sjuktransporter tillfälligt ställas till civilförsvarets förfogande. För att bussarna skola vara använd- bara för ifrågavarande ändamål är det emellertid nödvändigt att vidtaga vissa förändringar av deras inredning. Sålunda måste sittplatser och stolp- stöd borttagas och vissa anordningar inmonteras som skola tjäna det dubbla syftet att ersätta stolpstöden samt möjliggöra upphängning av bärarna. Modell till sådana anordningar har konstruerats. Denna har vid prov som utförts i såväl civil som militär regi visat sig motsvara förvänt- ningarna. På grund härav har civilförsvarsstyrelsen bemyndigats utlägga beställning på ett antal dylika anordningar och medel har anvisats för anskaffning av ytterligare sådana. Genomförandet av detta projekt kom- mer att avsevärt förstärka sjuktransportmöjligheterna på den civila sidan. Då upphängningsanordningarna äro användbara för bårar även av krigs- maktens typ, kunna bussarna jämväl utnyttjas för militära sjuktrans— porter.

De bussar som enligt ovan skola avställas för civilförsvaret komma att helt bemannas med civilförsvarspersonal. Beträffande övriga bussar som mera tillfälligt användas för sjuktransporter avses förare tillhandahållas av den civila trafikledningen medan de erforderliga samariterna skola ingå i allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst. Frågan om tillhandahållande av den ytterligare personal, som behövs för utförande av transporter under de i krig speciella förhållandena, t. ex. för att leda till kolonner sam- mansatta fordon under flyglarmtillstånd m.m., har däremot ännu icke närmare behandlats.

Inom den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Sjukvårdsberedskapsnämnden avser icke att för beredskapssjukhusen skapa en särskild sjuktransportorganisation. För mera omfattande förflytt- ningar av sjuka inom samma sjukhus eller från ett sjukhus till ett annat komma således beredskapssjukhusen att vara beroende av den hjälp som för sådant ändamål kan erhållas från krigsmakten och civilförsvaret. Civil- försvarsstyrelsen har vid heräknandet av det antal bussar, som enligt ovan avses under krig skola omändras för sjuktransporter, även beaktat de behov som kunna förväntas uppkomma för sjukhusens del.

Däremot har det ansetts lämpligt att inom beredskapssjukhusens egen ram tillgodose behovet av sådana transportmedel, soul erfordras för deras rutinmässiga drift, exvis för förflyttning av enstaka patienter från behand- lings- till vårdavdelningar eller mellan olika annex, för transport av för- nödenheter m. m. Likaledes böra beredskapssj ukhusen ansvara för att trans- portmedel finnas tillgängliga för den förflyttning av läkare m.fl. mellan

• Sida 96
•  Original

olika beredskapssjukhus och från beredskapssj ukhus till civilförsvarets för- bandsstationer, som enligt vad tidigare berörts förutsättas skola kunna ske.

För att säkra tillgången på sistnämnda transportmedel har Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juli 1951 föreskrivit, att för sjukvårdsberedskapsnämn- dens räkning uttagning av motorfordon enligt civila uttagningsförordningen tills vidare må äga rum. Beräkning av beredskapssjukhusens behov av 1110- torfordon har därefter skett och anmälts till biluttagningsmyndigheten. Där- emot ha föreskrifter ännu ej utformats huru registrering och ianspråk- tagande av nämnda fordon administrativt skall tillgå.

Medicinalstyrelsen har vidare den 4 januari 1952 hemställt, att det sjuk- vårdsberedskapsnämnden sålunda lämnade medgivandet måtte vidgas att avse den allmänt civila hälso- och sjukvården i sin helhet. Härigenom skulle möjlighet erhållas att tillgodose behovet av motorfordon även för andra vårdgrenar än kroppssjukhusvården, exvis sinnessjukvården samt de bakte- riologiska laboratoriernas och tjänsteläkarnas verksamhet. Beslut härom har ännu ej meddelats.

• Sida 97
•  Original

Avd. III. ORGANISATIONSFÖRSLAGEN MED TILLHÖRANDE MOTIVERING

11 kap. Allmänna förutsättningar.

Frågan att till en enhetlig organisation sammanföra all hälso— och sjukvård i krig.

Av den föregående framställningen framgår, att hälso- och sjukvård i krig enligt gällande planläggning är avsedd att bedrivas dels inom krigs- makten, dels inom civilförsvaret och dels av den för krigsförhållandena om- ställda civila hälso- och sjukvårdsorganisation som står under medicinal- styrelsens ledning, det 5. k. allmänt civila medicinalväsendet. Av dessa tre delar är sistnämnda organisation den ojämförligt mest omfattande. Den är avsedd att i princip omhänderha all hälso- och sjukvård på hemorten men har i det totala krigets tid måst kompletteras med civilförsvarets sjuk- vårdstjänst, vilken träder i verksamhet temporärt i samband med krigs- handlingar mot hemorten. Den hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten syftar till att tillgodose det behov härav, som betingas av det taktiska och operativa läget vid de stridande förbanden. Sådana militära krigsskadade eller sjuka som behöva behandling och vård under längre tid skola enligt planerna föras till hemorten och där omhändertagas på fasta sjukhus, vilka till den alldeles övervägande delen tillhöra det allmänt civila medicinalväsendet.

Den angivna uppdelningen av hälso- och sjukvården i krig skulle erbjuda problem av begränsad omfattning, därest tillgången på personal och materiel vore sådan att de tre organisationernas behov härav kunde vart för sig tillgodoses. Såsom i det föregående vid flera tillfällen framhållits är detta emellertid icke fallet, särskilt icke beträffande personalen. För att ernå organisatoriska förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av de knappa personella och materiella sjukvårdsresurserna måste därför en mer eller mindre långtgående samordning av nämnda tre organisationer för hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig eftersträvas.

Betydelsen av denna samordning torde jag ytterligare få något belysa. Vi utgå för enkelhetens skull från att hälso- och sjukvården under krig skall bedrivas endast inom två organisationer, en militär och en civil. Självfallet skola dessa båda organisationer ömsesidigt bistå varandra. Bortsett från verksamheten vid beredskapssjukhusen och andra hälso- och sjukvårds-

• Sida 98
•  Original

anstalter som just äro avsedda för att samtidigt tillgodose såväl militära som civila behov torde dock angivna ömsesidiga bistånd bli av begränsad omfattning. Vid två i viss mån parallella organisationer med sidoordnade behandlings- och vårdmöjligheter torde nämligen vardera sidan komma att vid måttlig påfrestning söka klara sig själv och icke begära hjälp från den andra sidan. När däremot den ena sidan får till uppgift att avhjälpa skador av katastrofal omfattning, kommer spörsmålet om bistånd från den andra sidan att bli aktuellt. Givetvis är det i katastroffallet särskilt angeläget att samtliga tillgängliga resurser ändamålsenligt utnyttjas. I sådana situationer lär emellertid även en aldrig så god vilja att lämna bistånd utan organisa- toriska samordningsåtgärder vara otillräcklig för att medgiva ett rationellt utnyttjande av samtliga sjukvårdsresurser i syfte att avvärja katastrofen. Vid gällande planläggning av krigssjukvården har insikt härom förekom- mit och planer utformats för att på ett eller annat sätt ställa den militära och civila hälso- och sjukvården eller del därav under gemensam central ledning (sjukhusvårdschef, sjukvårdschef, beläggningscentraler).

En gemensam eller på annat sätt samordnad ledning för de olika delarna av hälso- och sjukvården i krig erbjuder uppenbarligen väsentliga fördelar ur synpunkten att ändamålsenligt utnyttja samtliga resurser för sådan vård. Inom en organisation, där ansvaret för verksamhetens olika delar åvilar skilda myndigheter i de olika instanserna — centralt försvarets sjukvårds- styrelse m. fl. militära myndigheter, medicinalstyrelsen och civilförsvars- styrelsen samt regionalt militärbefälhavare å ena sidan och civilbefälhavare och länsstyrelser å den andra —— kommer emellertid även med en sådan gemensam eller samordnad ledning en fullt rationell utjämning av behov och tillgångar endast med svårighet att kunna ernås.

Samtliga återhållande moment för nämnda utjämning torde däremot i princip elimineras därest för hälso- och sjukvården i krig en gemensam organisation kunde åvägabringas. Jag finner det därför angeläget att under- söka om inom krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinal- väsendet ett förenhetligande av hälso- och sjukvårdsorganisationen med fördel kan ske.

En mångfald arbetsuppgifter av betydande storleksordning ankommer i krig primärt på krigsmakten och civilförsvaret. Ansvaret för annan verk- samhet av betydelse för totalförsvaret bör därför åläggas krigsmakten resp. civilförsvaret endast i den mån denna verksamhet och de för sagda organi- sationer primära arbetsuppgifterna äro så avhängiga av varandra att de oundgängligen måste handhavas av samma organ. Detta är en princip som omfattas icke minst av företrädare för krigsmakten och civilförsvaret. Ett sådant kvalificerat samband anser jag icke föreligga från krigsmaktens resp. civilförsvarets sida i förhållande till den verksamhet som enligt gäl- lande planläggning innefattas i begreppet allmänt civil hälso- och sjukvård.

• Sida 99
•  Original

Ett flertal andra förhållanden tala även emot att sistnämnda verksamhet i ett krigsfall överföres till den militära organisationen eller civilförsvaret. Sålunda skulle den hälso- och sjukvård som är avsedd att under krig bedri- vas på hemorten omhänderhavas icke av de organ som utöva motsvarande fredsverksamhet utan av principiellt helt nya organ. En sådan väsentlig organisationsförändring i det kritiska läget vid omställning från freds- till krigsförhållanden skulle innebära mycket allvarliga risker för organisatio- nens funktionsduglighet och slöseri på kvalificerad arbetskraft i ett läge då sträng hushållning härmed är särskilt nödvändig. Bortsett från nämnda sak— skäl tala även vissa mera känslobetonade men därför icke betydelselösa skäl emot att delar av den civila hälso- och sjukvården, exvis den av landsting och landstingsfria städer bedrivna kroppssjukhusvården, vid krig inordnas i den militära organisationen eller i civilförsvaret. Jag finner sålunda uppen- bart att det allmänt civila medicinalväsendet skall bestå även när hälso- och sjukvården organiseras för krigsförhållanden.

Fråga uppkommer då om en enhetlig organisation på hälso- och sjuk- vårdsområdet som underlättar ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser kan åstadkommas genom att det allmänt civila medicinalväsendet övertager de arbetsuppgifter som nu tillkomma krigsmakten och civilför- svaret. Vad angår krigsmakten synes det icke ens med den vidsträcktaste militära direktivrätt vara organisatoriskt möjligt att för krigsmaktens när- maste oundgängliga behov vid exvis de rörliga operativa förbanden och övriga förband med stridsuppgifter låta den hälso- och sjukvårdande verk- samheten handhavas av en civil organisation. Sjukvårdstjänsten liksom all annan underhållstjänst inom krigsmakten mäste nära samordnas med stridsverksamheten i övrigt.

Skälet till att i nuvarande organisation civilförsvaret tilldelats vissa sjuk- vårdande uppgifter är flerfaldigt. Det första omhändertagandet av skadade personer måste sålunda nära samordnas med andra räddningsåtgärder som odiskutabelt ankomma på civilförsvaret. Vidare förfogar civilförsvaret över en lokal beredskapsorganisation som är avsevärt starkare än det allmänt civila medicinalväsendets och kan för sin skadeavhjälpande verksamhet rekrytera och utbilda betydande personalkadrar. Civilförsvaret har även tillgång till transportmedel av betydande storleksordning. Även om det vore teoretiskt möjligt att skapa de personella och materiella förutsättning- arna för att det allmänt civila medicinalväsendet skulle kunna övertaga civilförsvarets sjukvårdande verksamhet, torde så likväl icke böra ske med hänsyn till den nära samordning som måste förekomma mellan det första omhändertagandet av skadade personer vid krigshandling mot hemorten och annan skadeavhjälpande verksamhet i samband härmed som tillkommer civilförsvaret. Inom civilförsvaret bör alltså även framdeles viss sjukvård bedrivas såsom komplement till den allmänt civila hälso- och sjukvården.

• Sida 100
•  Original

Med hänsyn till det anförda finner jag oundgängligt, att hälso- och sjuk- vård under krig bedrives inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning, nämligen inom den allmänt civila medicinalorganisationen, inom krigsmakten och inom civilförsvaret. Till frågan om gränsdragningen mellan och samordningen av dessa olika grenar av hälso- och sjukvårdande verksamhet återkommer jag i det följande.

Vissa principer för krigsplanläggningen.

En allmän förutsättning i fråga om varje slag av försvarsberedskap är att de organ som skola svara för verkställigheten under krig även skola ombesörja planläggningen för denna verksamhet. Denna princip är i och för sig självklar. Den får emellertid icke tolkas bokstavligt utan måste tillåta vissa variationer. Därest det skulle befinnas lämpligt att krigsplanlägg- ningen till viss del omhänderhaves av annat organ än det som skall ansvara för den sålunda planlagda verksamheten i krig, bör detta kunna ske. En bestämd förutsättning härför är emellertid att sistnämnda organ skall vad gäller ifrågavarande del av planläggningen angiva riktlinjerna för den- samma, hålla sig noggrant underrättad om dess fortskridande och med diri- gerande myndighet ingripa när så befinnes påkallat. Förberedelser böra även vara vidtagna för att de delar av det partiellt planläggande organet som väsentligen syssla med ifrågavarande planläggning skola på ett ur organisatorisk synpunkt lämpligt sätt infogas i verkställighetsorganet vid dettas organisering för krigsfall. — Uppenbart är vidare att det av olika anledningar kan befinnas påkallat och i vissa avseenden t. o. m. nödvändigt att planläggningen utföres eller i varje fall sammanhålles centralt, medan ledningen i verkställighetsläget av förbindelsetekniska eller andra skäl måste i möjligaste mån decentraliseras. Antydda förhållanden gör det emellertid i högsta grad angeläget att de i verkställighetsläget ansvariga regionala organen av det centrala planläggningsorganet användas för införskaffande av uppgifter och annat biträde vid planläggningen för ifrågavarande region och även på annat sätt erhålla en ingående förtrogenhet med planläggningens innehåll.

Såsom ett av de viktigaste sakskälen mot att vid krigsfall överföra den fredsmässiga civila hälso- och sjukvårdsorganisationen i militär eller civil- försvarets regi har jag i det föregående anfört, att det icke synes välbetänkt att i ett läge då anspråken på organisationens effektivitet bli särskilt stora ställa denna under ledning av organ, som icke ha full förtrogenhet med organisationens uppbyggnad och arbetssätt. Såsom en allmän princip vid beredskapsplanläggningen synes böra gälla, att i fredsmässiga anordningar endast sådana organisatoriska och administrativa förändringar böra vidtagas som nödvändiggöras av krigsförhållandena. Ett bibehållande i största möj— liga omfattning av de fredsmässiga förutsättningarna i detta avseende inne-

• Sida 101
•  Original

bär en garanti för att organisationen kommer att tåla betydande påfrest- ningar. Beträffande exempelvis kroppssjukhusen innebär principens till— lämpning, att ansvaret för övergång från freds- till krigsorganisation och för den fortsatta verksamheten vid det krigsorganiserade sjukhuset allt- jämt tillkommer den fredsmässiga huvudmannen och dennas olika organ. Detta skall givetvis icke hindra att beträffande sistnämnda organisation alla möjligheter till förenkling i form av decentralisering av beslutanderätt, för— ordnande om beslutförhet med mindre antal ledamöter än eljest 0. s. v. noggrant iakttagas.

Betydelsen av en effektiv civil krigsplanläggning.

Av stor praktisk betydelse är frågan om arbetsformerna för beredskaps- planläggningen.

Min erfarenhet från deltagandet i det praktiska planläggningsarbetet för hälso- och sjukvårdens krigsorganisation är att detta hittills icke bedrivits på ett sådant sätt att resultatet härav kan bli en ur totalförsvarets synpunkt tillfredsställande beredskap. Vad jag här riktar mig mot är sålunda icke organisatoriska förutsättningar för beredskapsplanläggningen, såsom enhet- lig eller delad ledning av verksamheten i krig, principerna för fördelningen av tillgänglig medicinalpersonal o. dyl. Jag avser i stället formerna för planläggningsarbetet, arbetsinsatsen kvantitativt och kvalitativt vid detta arbete och härmed också den intensitet varmed arbetet bedrives.

I fråga om de typiska beredskapsorganisationerna krigsmakten och civil- försvaret, vilkas verksamhet är helt inriktad på att vid krigsfall så effektiva försvarsanordningar som möjligt snabbt skola kunna vidtagas, har mitt nyss gjorda påpekande endast begränsat avseende. Det syftar väsentligen på beredskapsplanläggningen inom den allmänt civila hälso- och sjukvårds- organisationen, d. v. s. den planläggning som f. n. bedrives av medicinal- styrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden och tidigare utförts av medici- nalstyrelsen och dess materielnämnd. Sistnämnda planläggning, som vad avser medicinalstyrelsens del i densamma konkurrerar med mängden av angelägna fredsmässiga arbetsuppgifter, har ännu icke vid något tillfälle nått fram till en första fullständig genomgång av den hälso- och sjukvårds- organisation som i krig skall tillhöra det allmänt civila medicinalväsendet. Trots att detta heredskapsarbete f. n. är längre framfört än vid något tidigare tillfälle befinner det sig ändock endast i sin början. Det område inom vilket beredskapsplanläggningen hunnit längst avser kroppssjukhusen och dessas omställning till beredskapssjukhus. Den grundläggande planläggningen här- för i form av rekognoscering av lokaler, inköp i mån av medelsanvisning av materiel och dennas förrådshållning samt placering av personal föreligger nu i det närmaste klar men måste givetvis bli föremål för fortlöpande revi- dering. Vidare pågår sedan någon tid utarbetande av anvisningar för hur

• Sida 102
•  Original

beredskapssjukhusen skola upprättas och drivas. Inom övriga delar av den civila sjukvårdsberedskapen, av vilka må nämnas försörjningen med läke— medel och sjukvårdsmateriel, den öppna kroppssjukvården, förlossnings- vården, sinnessjukvården och tandvården, har planläggningen hunnit be- tydligt mindre bit på väg och i vissa fall endast nått till förberedande dis- kussioner. Av vad jag här antytt torde framgå, att enligt min uppfattning beredskapen inom den allmänt civila hälso- och sjukvården icke är tillfreds- ställande. I totalförsvaret ingår emellertid denna verksamhet som en bety— delsefull del. Ur det totala försvarets synpunkt finner jag det därför ound— gängligt att planläggningsarbetet för omställning till krigsförhållanden av den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen tilldelas kvalificerad personal i sådan omfattning, att en godtagbar beredskap kan skapas inom rimlig tid och därefter underhållas. Till de närmare detaljerna återkommer jag i det följande.

En annan svaghet hos den hittillsvarande planläggningen för den allmänt civila hälso- och sjukvårdsberedskapen är att den varit i hög grad känslig för skiftningar i den utrikespolitiska situationen. Detta fick sitt mest påtag- liga uttryck i den hastiga och omfattande sänkningen av beredskapen i fråga om beredskapssjukhusen efter krigsslutet 1945. När den utrikespolitiska spänningen i slutet av 1940-talet åter tilltog igångsattes ett mödosamt åter- uppbyggande av beredskapen med de hittillsvarande resultat som i det när- mast föregående antytts. Även om återuppbyggandet skedde med delvis nya förutsättningar, vilka under alla förhållanden nödvändiggjort betydande förändringar i de tidigare gällande planerna, torde det vara ovedersägligt att arbetet försvårades och fördröjdes dels av att den äldre beredskapssjuk- husorganisationen måste provisoriskt i viss mån återställas så att vid behov någon beredskap förefanns, dels av att den erfarna personalen för planlägg- ningsarbetet i viss utsträckning skingrats och måste ersättas med personal, vilkens trimning för arbetsuppgifterna krävt förhållandevis lång tid. Uppen- bart är att en beredskapsplanläggning av det »ryckiga» slag som nu skild- rats icke innebär trygghet vid plötsligt inträdande försämring i de utrikes- politiska relationerna. Jag vågar även påstå, att en forcerad planläggning av krigsorganisationen för den civila hälso— och sjukvården ställer sig betyd- ligt kostsammare och ger en för vårdgrenen sämre beredskap än en i lång- sammare takt bedriven planläggning, vid vilken tillbörlig hänsyn kan tagas till betydelsefulla sidoordnade förhållanden.

Även när det gäller den civila hälso- och sjukvårdens relationer till motsvarande militära organisation och härmed också förutsättningarna för ett rationellt utnyttjande av landets samlade resurser på området äro de former i vilka den civila planläggningen bedrives av största betydelse. Är den civila beredskapen låg eller ojämn och föremål för tvära kastningar, anse sig de ansvariga militära myndigheterna helt naturligt icke kunna sätta

• Sida 103
•  Original

full tillit till densamma. Följden härav blir att krigsmakten icke endast planlägger upprättandet av sådana hälso- och sjukvårdsanordningar som klart böra tillhöra denna. I avsikt att garantera de militära krigsskadade bästa möjliga behandling och vård utsträcker krigsmakten sin planläggning till sådana anstalter i hemorten som lika bra eller måhända bättre kunde upprättas och drivas i civil regi endast planläggning härför verkställts. När så den civila beredskapsplanläggningen intensifieras, kan en ur totalför- svarets synpunkt rationell sådan planläggning försvåras av att delar av den knappa medicinalpersonalen disponerats för dessa militära sjukvårdsan- ordningar, vilka betingats av ovissheten i fråga om den civila beredskapens tillförlitlighet. Sagda under en låg civil beredskap fullt motiverade anord- ningar kunna med andra ord visa sig i viss mån hinderliga när det gäller att genomföra en omorganisation av hela hälso- och sj ukvårdsberedskapen, som syftar till att denna skall så rationellt som möjligt tillgodose det totala försvarets behov.

Om däremot den civila beredskapsplanläggningen fortgår lugnt och effek- tivt skapas ett alltmer ökat förtroende till densamma från militärt håll. Av detta större förtroende följer, att krigsmakten kan begränsa sina åtgärder till det som oundgängligen erfordras för krigsmaktens behov. Härav följer i sin tur bättre betingelser för krigsorganisationen på den civila sidan, främst vad gäller de personella resurserna. För den allmänt civila hälso- och sjuk- vården i krig liksom för all annan krigsviktig civil verksamhet gäller, att beredskapen måste anpassas efter den militära beredskap som tidsläget anses kräva.

12 kap. Gränsdragningsfrågor.

Gränsdragningen mellan den militära och den civila sidan.

I 11 kap. har jag till behandling upptagit frågan om möjligheterna att sam- manf öra den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig till en enda orga- nisation. Jag har härvid kommit till den uppfattningen att det av funktio- nella skäl är nödvändigt att framgent såsom hittills en tredelning av verk- samheten sker, nämligen dels i en civil och en militär sektor, dels — beträf- fande den civila sektorn — i det allmänt civila medicinalväsendet och den detta kompletterande civilförsvarets sjukvårdstjänst. Även om alltså ett fullständigt förenhetligande icke visat sig möjligt, kvarstår dock angelägen— heten av att ett av dessa områden vidgas till största kvantitativa dominans, då härigenom de möjligheter till samordning och utjämning som förefinnas inom en gemensam organisation tillvaratagas inom hälso- och sjukvården i krig så långt detta är praktiskt genomförbart. I det föregående har fram- hållits, att det allmänt civila medicinalväsendet enligt nuvarande krigs- planläggning bygger på civila fredsmässiga anordningar och att just detta

• Sida 104
•  Original

förhållande utgör hinder för att utan betydande vanskligheter ur effektivi- tetssynpunkt helt eller delvis överföra detsamma i militär eller civilför- svarets regi vid krigsutbrott. Då härtill det allmänt civila medicinalväsendet redan enligt gällande planläggning för den hälso- och sjukvårdande verk- samheten i krig är den mest omfattande av denna verksamhets tre delar, bör den eftersträvade breddningen av någon av dessa delar avse sagda all- mänt civila medicinalväsende.

Vid övervägande att ändra gränsdragningen mellan den militära och den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen i krig bör berörda strävan att bredda den civila sidan resultera i överflyttning av viss del av organisationen från den militära till den civila sidan endast därest ifrågavarande del med samma fördel kan tillhöra den civila sidan. Även omivisst fall överflyttning skulle föranleda en mindre olägenhet för militärförsvaret ur funktionell synpunkt, bör dock som regel överflyttningen ske, då sagda olägenhet som regel mer än motväges av fördelen för det totala försvaret av en fortsatt utvidgning av den redan nu mest omfattande organisationsdelen.

Ett skärskådande ur nu förevarande synpunkt av de militära formationer från frontlinjen och bakåt som enligt gällande planer skola upprättas i krig ger vid handen att hälso- och sjukvård vid de stridande förbanden (exvis fördelningar, krigsfartyg och flygflottiljer) och de förband som närmast betjäna dessa (exvis etappgrupper och basförhand) bör liksom all övrig verksamhet därstädes ske i militär regi. Främsta skälet härtill är att hälso- och sjukvård i detta sammanhang måste intimt samordnas med rent militär verksamhet, då den i sina huvudlinjer är på ett avgörande sätt betingad av militära överväganden och dispositioner. Härtill kommer att det allmänt civila medicinalväsendet saknar erfarenhet av motsvarande verksamhet i fred.

Vad härefter angår de militära hälso— och sjukvårdsformationer som enligt nuvarande planläggning skola upprättas och drivas i hemorten, var— med i detta sammanhang avses annat än de stridande förbanden och de förband som närmast betjäna dessa, finner jag att krigssjukstugorna, kur- anstalterna för militära krigsskadade och den hälso- och sj ukvårdande verk- samheten vid de militära depåerna för personalersättning, utbildning m. m. alltjämt böra ingå i den militära organisationen. Krigssjukstugorna, vilka främst skola betjäna lokalförsvarsförbanden, förete nämligen — trots att de äro fasta anstalter —— stora principiella likheter med fältförbandens rör- liga sjukhus. Med hänsyn till sitt ändamål ha de en mycket kort organisa- tionstid och upprättas inom områden där fredsmässiga civila sjukhusresur- ser saknas eller äro mycket obetydliga. Krigssjukstugorna äro sålunda icke ägnade att överföras i civil regi. Den relativt obetydliga hälso- och sjuk- vården vid berörda kuranstalter och utbildningsdepåer utgör ett komple- ment till den militära verksamhet i form av utbildning och träning som där

• Sida 105
•  Original

bedrives och bör organisatoriskt icke utbrytas ur denna. Emellertid är det angeläget att yttersta återhållsamhet iakttages när det gäller ianspråkta— gande av kvalificerad medicinalpersonal härför.

De militära enheter, som skola ombesörja sjuktransporter till hemorten från område för krigshandlingar det må utgöra militär front eller bom- bad ort — eller mellan olika sjukvårdsanstalter på hemorten och av vilka sjukhustågen och sjuktransportbussplutonerna äro de viktigaste, kunna icke med fördel överföras till den civila sektorn. De huvudsakliga skälen till denna min uppfattning äro beträffande samtliga dessa transportenheter, att kravet på rörlighet är stort, samt vad gäller järnvägstransporterna, att krigs- maktens företrädesrätt till järnvägarna kan med fördel utnyttjas om trans- porterna utföras i militär regi, och ifråga om flertalet landsvägstranspor- ter, att härvid ett disciplinerat sammanhållande i fordonskolonner kan åstadkommas.

Beträffande de hittills behandlade hälso- och sjukvårdsformationer, som enligt gällande planläggning skola vid krigsfall upprättas och drivas i mili- tär regi, tala alltså med hänsyn till formationernas syftemål och möjlighe- terna för dessas tillgodoseende så starka skäl emot att formationerna över- föras till den civila sektorn att detta icke bör ske trots de principiella för- delar en vidgning av denna skulle ur organisatorisk synpunkt innebära. Till övervägande kvarstå emellertid tre grupper av militära sjukvårdsenheter som synas ha ett närmare samband än de övriga med den civila hälso- och sjukvård som planenligt skall bedrivas i krig. Dessa grupper äro de 3. k. krigsblodgivarcentralerna, de humanbakteriologiska laboratorier som bil- das genom omställning för krigsförhållanden av de civila fredslaboratorier- na av detta slag samt krigssjukhusen med härtill anslutna konvalescentan— stalter.

Med krigsblodgivarcentral förstås militär anstalt för insamling och distri- buering av blod (blodplasma) för att tillgodose militärsjukvårdens behov härav. Centralerna äro fasta eller rörliga. De planlagda fasta centralerna skola nästan undantagslöst förläggas till beredskapssjukhus, vilkas kärn- sjukhus i fred bedriva begränsad blodgivningsverksamhet. De rörliga krigs- blodgivarcentralerna skola organiseras vid vissa av de fasta för att vid behov kunna upprättas på annan ort. I ett den 26 juni 1951 avgivet betänkande angående transfusionsverksamhetens organisation ha av medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse tillkallade sakkunniga på anförda skäl föreslagit, att blodgivarcentralerna vid beredskapssjukhusen skola drivas i civil regi och givas sådan kapacitet att de kunna svara för både den militära och den civila blodförsörjningen och härmed sammanhängande uppgifter under krig samt att särskilda militära blodgivarcentraler vid sidan härav icke skola upprättas. De sakkunniga påpeka, att denna förändring av krigs- planläggningen måste genomföras på sådant sätt att beredskapen härigenom

• Sida 106
•  Original

icke ens momentant försvagas. Detta förslag, som framkommit efter sam- råd med mig, biträder jag till alla delar och hänvisar i fråga om motive— ringen för förslaget till nämnda betänkande.

I fråga om de civila fredsmässiga humanbakteriologiska laboratorierna planlägger krigsmakten överförande vid krig till militär regi av vissa sådana laboratorier. I det tidigare omförmälda betänkandet angående planlägg— ningen av viss laboratorieverksamhet under krig har jag föreslagit, att förberedelserna för omställning av samtliga ifrågavarande laboratorier till krigsförhållanden liksom verksamheten i krig vid laboratorierna skall bedrivas i civil regi. Beträffande förslagets närmare innebörd torde jag få hänvisa till betänkandet.

Vad härefter angår krigssjukhusen och de till dessa anslutna konvale- scentanstalterna föreslår jag efter en utförlig argumentering vilken är av hemlig natur, att dessa sjukhus och anstalter skola successivt överföras till den civila sektorn.

Efter en förändring av gränsdragningen mellan den militära och den civila sektorn i enlighet med ovanstående förslag skulle alltså den militära sektorn omfatta —— bortsett från mera tillfälliga anstalter, exvis sjukkvarter vid måltidsstationer och transportledningsplatser —— följande hälso- och sjukvårdsformationer:

1. brigad-, fördelnings-, kår- och etappförband avsedda för sjukvårdstjänst (hälsovård, sjukvård, sjuktransporter och sjukvårdsmaterielersättning) samt motsvarande förhand inom marinen och flygvapnet; sjukvårdskompanier och sjuktransportorgan avsedda för sjukvårds- tjänsten inom förvarsområde ;

. hemvärnets sjukvårdsorgan ; . hälso- och sjukvårdsformationer för Bodens fästning och Gotlands trupper; . lasarettsfartyg; . krigssjukstugor;

. kuranstalter;

. centrala förråd för sjukvårdsmateriel och läkemedel; . sjuktransportorgan utöver i punkt 1. avsedda som upprättas enligt krigssjukvårdsplan; samt

10. sjukvårdsorgan vid utbildningsdepåer o.dyl.

Jag har icke ansett mig böra ingå på ovan upptagna militära hälso- och sjukvårdsorgans närmare organisation eller deras omfattning. Vid det nära samråd mellan företrädare för den militära och den civila sektorn som jag i det följande förutsätter komma att äga rum under den framtida planläggningen av hälso- och sjukvårdsberedskapen torde även dessa bety- delsefulla frågor böra upptagas till behandling.

• Sida 107
•  Original

Gränsdragningen mellan det allmänt civila medicinalväsendet

och civilförsvarets sjukvårdstjänst.

I 11 kap. har jag som min uppfattning angivit, att den civila fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen efter omställning för krigsförhållanden icke kan eller lämpligen bör ombesörja alla hälso- och sjukvårdsuppgifter i samband med krigshandlingar mot hemorten. Vissa av dessa uppgifter äro så nära förbundna med annan skadeavhjälpande verksamhet som an- kommer på civilförsvaret, exvis eldsläckning och röjning, att en uppdel- ning på två organisationer skulle innebära uppenbara olägenheter för rädd- ningsarbetets bedrivande och äventyra ett gott totalresultat. Vidare saknar det civila fredsmässiga medicinalväsendet en katastrofberedskap av den uppbyggnad och storleksordning som omfattande krigshandlingar mot hemorten nödvändiggöra. Skapandet av en sådan vid krigsfall i det allmänt civila medicinalväsendets regi skulle dels innebära en för detta medicinal- väsende praktiskt taget ny uppgift för vars lösning dess erfarenhet av fredsmässiga hälso- och sjukvårdsfrågor skulle vara av mindre betydelse, dels medföra behov av att på de olika orterna temporärt ianspråktaga ett mycket stort antal personer och fordon och att redan i fredstid meddela dessa personer viss utbildning m.m., allt arbetsuppgifter för vilkas admi— nistrering det allmänt civila medicinalväsendet saknar lämpliga lokala organ. För civilförsvaret däremot vilket i fred helt sysslar med heredskaps— planläggning av en mångfald olika slag innebär ifrågavarande katastrof- beredskap icke ett spörsmål av principiellt nytt slag. Vilken avgränsning i fråga om detaljerna civilförsvaret vid olika tidpunkter än har, kommer det helt naturligt att såväl i fred som i krig vara den ojämförligt största civila beredskapsorganisationen och ha väl utvecklade lokala organ. Härav följer att administrerandet av berörda sjukvårdsberedskap genom civilförsvaret icke, såsom om den skulle tillhöra det allmänt civila medicinalväsendet, förutsätter tillkomsten av en ny lokal organisation utan kan ske inom ramen för en redan befintlig sådan. Jag finner alltså att gränsdragningen mellan de två delarna av den civila hälso- och sj ukvårdsorganisationen bör åstad- kommas på sådant sätt att beträffande varje verksamhetsgren som kan komma i fråga för inordning i civilförsvarets sjukvårdstjänst undersökes om detta bör ske med hänsyn till vad i det närmast föregående anförts.

Enligt de nya anvisningar för civilförsvarets sjukvårdstjänst, som i dagarna fastställts av civilförsvarsstyrelsen och av mig berörts redan i 5 kap., skall primäruppgiften för denna organisation alltjämt vara att i sam- band med krigshandling mot hemorten ombesörja det första omhänder- tagandet av skadade personer. Genom civilförsvarets försorg skola sålunda de skadade framföras ur det genom krigshandlingarna uppkomna skade- området —- huskomplexet, kvarteret eller stadsdelen alltefter omfattningen

• Sida 108
•  Original

av de krigshandlingar som drabbat den ifrågavarande orten. I samband härmed skall den mest elementära sjukvård, exvis i form av tryck— eller stödförband, ägnas den skadade av samariter inom hem- eller verkskydd, block eller det allmänna civilförsvaret. De skadade som framförts ur skade- området skola på ett så tidigt stadium som möjligt på uppsamlingsplat- ser om sådana anordnats i anslutning till skadeområdet — underkastas en så noggrann sortering som omständigheterna medgiva. Denna syftar till att uppdela de skadade med hänsyn till skadornas art för fortsatt dirigering av de skadade till de behandlingsställen vilkas resurser motsvara de olika skadegruppernas behov. ] den nya organisationen för civilförsvarets sjuk- vårdstj änst ingå vad gäller de större orterna två slag av behandlingsenheter, nämligen samaritställen för lätta skador och förbandsstationer för svårare skador. Beträffande mindre orter äro båda dessa funktioner sammanförda till en gemensam enhet, förbandsplatsen. Därest beredskapssjukhus finnes på den av krigshandling drabbade orten, upprättas förbandsstationer resp. förbandsplatser endast i den mån beredskapssjukhusets resurser icke beräk- nas komma att förslå. Avsikten är att vid dessa behandlingsenheter de svårt skadade som tillika äro »chockade» skola underkastas den för framgångsrik fortsatt terapi och för vidaretransport numera såsom oundgänglig ansedda chockbehandlingen. Jämsides med denna skall enligt de nya planerna viss kirurgisk verksamhet bedrivas vid ifrågavarande anstalter, huvudsakligen den s.k. lilla kirurgien, d.v.s. anläggning av gipsförband och behandling av allvarligare sårskador. De kirurgfall som icke kunna behandlas vid för- bandsstationer och förbandsplatser måste, därest kapaciteten på ortens sjukhus redan helt tagits i anspråk, transporteras till sjukhus på annan ort. Erforderliga transporter av skadade till behandlingsplatsen ombesörjas av civilförsvaret genom sjukbärare, cykelbårlag och motoriserade enheter. Till frågan om tyngre transportmedel återkommer jag i det följande.

Den nya organisation för civilförsvarets sjukvårdstjänst vilkens funk- tionella huvuddrag i det närmast föregående angivits har av civilförsvars- styrelsen ingående diskuterats med mig. I egenskap av utredningsman angående krigssjukvården m. in. har jag intet att erinra mot organisationen. Den överensstämmer väl med de i början av detta avsnitt angivna princi- perna för gränsdragningen mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvarets sjukvårdstjänst. Vid ianspråktagandet av kvalificerad medi— cinalpersonal, vilket i det alldeles övervägande antalet fall blir temporärt, iakttager civilförsvaret stor återhållsamhet.

Såsom i 10 kap. påpekats avser den aktuella civilförsvarsplanläggningen även att tillföra civilförsvarets sjukvårdstjänst vissa möjligheter till trans- port av skadade i större antal över längre avstånd. Utgångspunkten härför är att man i ett eventuellt kommande krig har att räkna med omfattande krigshandlingar, främst luftanfall, mot större städer och att de svåra person-

• Sida 109
•  Original

skadorna härvid emellanåt konnna att bli så talrika att endast en del av dem kan komma till behandling på sjukhus inom eller i omedelbar närhet av den krigshärjade orten. Övriga skadade måste transporteras till längre bort belägna sjukhus, sedan de givits sådan behandling att de kunna tåla transporten. Behov av tyngre sjuktransportformationer föreligger även för evakuering av sjukhus när dessa beräknas komma att beröras av militära operationer och för större omflyttningar av patienter mellan olika sjukhus. För att berörda ändamål skola kunna tillgodoses har civilförsvarsstyrelsen träffat överenskommelse med riksnämnden för ekonomisk försvarsbered- skap i dennas egenskap av centralorgan för den allmänna civila trafikled- ningen i krig, att ett begränsat antal bussar vid krigsfall skola avställas för permanent användning inom civilförsvaret såsom ambulanser envar med plats för ett 20-tal liggande. Vidare har avtalats att beträffande ett betydligt större antal bussar, vilka skola tillhöra den civila trafikledningen och nor- malt användas på korta busslinjer, sådana förändringsarbeten skola vid- tagas att de vid behov snabbt skola kunna apteras till ambulanser. Uppen- bart synes vara att denna transportverksamhet icke kan handhavas av det allmänt civila medicinalväsendet. Vad angår de permanent avställda bus- sarna skall erinras om att inom den militära sjukvårdsorganisationen en tung transportapparat, främst bestående av sjukhuståg och sjuktransport- bussplutoner, redan finnes och att denna är avsedd att, därest så är möjligt, vid behov betjäna även den civila sjukvården. Normalt bör dubblering av anstalter för motsvarande verksamhet på den militära och den civila sidan undvikas. Då krigsmakten synes ha de största förutsättningarna att tekniskt genomföra dessa transporter, borde sistnämnda princip föranleda att den erforderliga utökningen av transportkapaciteten erhölls genom förstärkning av de militära resurserna. Företrädare för krigsmakten ha emellertid för- klarat, att en sådan förstärkning med härav följande skyldigheter icke är ur militär synpunkt motiverad. Då härtill grupperingen av ifrågavarande till- skott till transportkapaciteten såväl i utgångsläget som under tiden därefter torde bättre komma att svara mot civilsjukvårdens behov om det tillföres civilförsvarets sjukvårdstjänst än vid en motsvarande förstärkning av den militära organisationen och förutsättningarna för samordning av militära och civila sjuktransportformationers verksamhet och härmed för ett effek- tivt utnyttjande av dessa formationer synas goda, vill jag icke motsätta mig ifrågavarande av civilförsvarsstyrelsen planlagda anordning. I fråga om det temporära ianspråktagandet av det stora antal bussar beträffande vilka förberedelser för användning som ambulanser skola vidtagas är intet annat att tillägga än att riksnämnden och civilförsvarsstyrelsen böra gemensamt ta ställning till frågan om ansvaret för att transporterna rent trafiktekniskt skola kunna genomföras (kolonnkörning, iakttagande av bestämmelser om trafikreglering m.m.) skall ankomma på den allmänna civila trafikled-

• Sida 110
•  Original

ningen eller på civilförsvaret. Motsvarande spörsmål lär föreligga för riks- nämnden även beträffande andra civila transporter.

Av det anförda torde framgå att på en och samma ort de första leden i verksamheten att bringa hjälp åt de vid krigshandling mot orten skadade personerna ankomma på civilförsvaret och den fortsatta behandlingen på beredskapssj ukhuset sker i det allmänt civila medicinalväsendets regi. Vidare har antytts att, när sjukhusets kapacitet beräknas icke vara tillräck- lig, civilförsvaret supplerar sjukhuset genom att upprätta förbandsstationer och förbandsplatser, där motsvarande skadefall omhändertagas som på sjukhuset. Härav torde utan vidare följa att lokalt på den krigshärjade orten ett mycket nära samarbete måste förekomma mellan civilförsvarsled- ningen och sjukhusledningen. Civilförsvarets ledning måste i varje tids— moment ha kännedom om sjukhusets lediga kapacitet för dirigering dit av skadade och för bedömning av behovet att upprätta sjukhuset komplette- rande sjukvårdsanstalter inom civilförsvaret. Alltefter det situationen hård- nar och svårigheterna att omhändertaga de skadade öka måste samarbetet mellan civilförsvarets sjukvårdstjänst och sjukhuset bli allt intimare. 1943 års civilförsvarsutredning beskriver denna gradvisa skärpning i läget och den alltmer omfattande medverkan från civilförsvarets sida som detta nöd- vändiggör på sid. 113—114 i sitt betänkande med förslag till civilförsvars- lag m.m. (SOU 1944: 5). Här vill jag endast i största korthet söka skildra en tänkt katastrofsituation, varav emellertid en mångfald variationer kunna förekomma. Mot en stad med cirka 50.000 invånare riktas en serie kraftiga flyganfall med brand- och sprängbomber men icke atombomb. Antalet svåra personskador är stort. Betydande delar av det för staden avsedda bered— skapssjukhuset, vilket etablerats i lokaler både inne i staden och i dess när- maste omgivning, ha förstörts men den kvalificerade medicinalpersonalen och viss betydelsefull behandlingsmateriel är intakt. Avtransport av skadade från staden försvåras av omfattande skadegörelse på järnvägar, broar m. m. och möjligheterna att från andra orter tillföra medicinalpersonal äro begrän- sade. I detta läge torde civilförsvars- och sjukhusledningarnas gemensamma ansträngningar komma att inriktas på att bereda samtliga skadade sjukvård av den kvalitet som förhållandena medge. Att denna måste komma att bliva högst betydligt förenklad i förhållande till fredsstandarden synes uppenbart. Den torde främst få inriktas på mängden av elementära livsräddande åt- gärder. Skapandet av de grundläggande materiella betingelserna för en sådan sjukvård i form av lokaler och sängar med utrustning torde böra ankomma på civilförsvaret, vilket på grund av sina ordinarie uppgifter är väl förtroget med sådant arbete. För att så långt det är möjligt täcka det oundgängliga behovet av medicinalpersonal kan denna behöva uttunnas kraftigt. De former i vilka denna sjukvård kommer att bedrivas känneteck— nas av att någon klar åtskillnad mellan en civilförsvarsdel och en sjukhus-

• Sida 111
•  Original

del icke längre kan och bör uppehållas. Så snart läget medgiver böra emel— lertid de två delarna återgå till sina ordinarie funktioner.

Icke endast på sjukhusområdet utan även inom andra delar av den civila hälso- och sjukvården kan civilförsvarets medverkan vara i hög grad påkallad. Jag vill belysa detta med ett par exempel, som redan berörts av 1943 års civilförsvarsutredning i dess ovannämnda betänkande sid. 108— 109. Den öppna sjukvården kommer att bli mycket krävande av olika anled- ningar, av vilka här må nämnas att läkarna inom denna vårdgren måste uttunnas och att klientelet kommer att få större omfattning och förete svårare sjukdomstillstånd än i den fredsmässiga verksamheten, emedan indikationerna för intagning på sjukhus vid krigsfall torde komma att behöva väsentligt skärpas. Det anförda avser särskilt förhållandena i inkvar- teringsområden. Olika praktiska anordningar för att underlätta medicinal- personalens och främst läkarnas arbete kunna därför visa sig påkallade, såsom anordnande av provisoriska mottagningslokaler och sj ukkvarter. För vidtagandet av dylika anordningar är civilförsvarsorganisationen särskilt ägnad och jag utgår från att den kommer att lämna sin medverkan i detta avseende även om några planer härför icke äro i förväg uppgjorda. Ett annat exempel, där civilförsvarets verksamhet måste ske i nära kontakt med det allmänt civila medicinalväsendet, är den situation som uppkommer då vat- ten— och avloppsnäten i en större ort skadas vid flyganfall och härmed helt eller delvis sättas ur funktion. Principiellt ankommer det på civilförsvarets tekniska tjänst att snarast reparera de skador som åsamkats ledningsnäten och på den kommunala hälsovårdsnämnden med underställda eller samver— kande organ att intill dess ledningarna åter fungera vidtaga ändamålsenliga provisoriska anordningar för oundgänglig vattenförsörjning och för avlägs- nande från staden av spillvatten och annan orenlighet. För att denna situation skall kunna bemästras förutsättes nära samarbete mellan civil- försvar och hälsovårdsorgan beträffande frågekomplexets alla delar.

På alla beredskapsområden och alltså även inom hälso- och sjukvården är det nödvändigt att civilförsvaret såsom den ojämförligt största civila beredskapsorganisationen, när verksamheten inom någon sidoordnad bered- skapsorganisation hotas av katastrof, på allt sätt bistår denna organisation för att avvärja katastrofen.

Slutligen vill jag något beröra ytterligare en vårdgren som numera blivit aktuell även inom den civila krigssjukvården —— inom militärsjukvården har den uppmärksammats redan tidigare — nämligen viss psykiatrisk akut- vård. Hittills har väl vid civilförsvarsplanläggningen förutsatts, att på civil- försvarets förbandsplatser, härbärgen för utbombade och andra civilförsva- rets anstalter måste omhändertagas personer som förete nervösa eller psy- kiska rubbningar. Först för någon tid sedan har inom medicinalstyrelsen utredning påbörjats av frågan om den sannolika frekvensen av sådana sj uk-

• Sida 112
•  Original

domstillstånd och om sättet för deras behandling. Såsom preliminära resul- tat av övervägandena har framkommit följande. Ett förhållandevis stort antal fall av s.k. krigsneuroser är att förvänta bland civilbefolkningen i anslutning till krigshandlingar mot hemorten. Flertalet av dessa sj ukdoms- tillstånd kan inom mycket kort tid hävas, därest en effektiv terapi omedel- bart insättes. Denna terapi är sådan att den kan utövas av civilförsvarsper- sonal som erhållit kort utbildning härför. Slutligen anses utsikterna för att terapien skall ge gott resultat vara större om patienten behandlas i nära anslutning till sin vanliga miljö än om han för behandling föres till annan ort. Civilförsvaret kan sålunda även på detta område få en betydelsefull uppgift och den fortsatta utredningen bedrives därför under medverkan även av representanter för civilförsvarsstyrelsen. Vad gäller en kommande gränsdragning i fråga om denna psykiatriska vård torde de i det föregående angivna principerna för fördelningen av ansvaret för den kroppssjukvår- dande verksamheten mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civil- försvaret äga motsvarande tillämpning. Dock kan den ifrågavarande gräns- dragningen på ett mer eller mindre avgörande sätt påverkas av speciella förhållanden beträffande denna vårdgren som framkomma vid den fortsatta utredningen.

13 kap. Personalfrågor.

Tillgång och behov i fråga om medicinalpersonal m. m.

I utredningsdirektiven har knappheten på medicinalpersonal angivits såsom det allvarligaste hindret för en utökning vid krigsfall av hälso- och sjukvårdsorganisationen till den omfattning som i och för sig är önskvärd. Av mig verkställda undersökningar ha till fullo klarlagt personalfrågans fundamentala betydelse i detta sammanhang. Jag vill emellertid icke tynga framställningen med att siffermässigt belysa detta förhållande. Här kom— mer jag endast att allmänt angiva skälen till och omfattningen av den rela- tiva bristen på medicinalpersonal i krig.

Såsom i direktiven framhålles föreligga redan i fred stora svårigheter att rekrytera både läkartjänster och andra befattningar bland medicinalper- sonalen. Beträffande några personalgrupper, exvis sjuksköterskor, före- finnes dock en viss reserv av icke aktuellt yrkesverksamma, vilken vid krigsfall kan åtminstone delvis tagas i anspråk.

Hälso- och sjukvården i krig kommer att ur organisatorisk synpunkt väsentligt avvika från motsvarande verksamhet i fred. Den omfattande militära medicinalorganisation som planenligt skall upprättas vid krigsfall har icke någon fredsmässig motsvarighet. Inom denna vid krig nytillkomna organisation kommer kvalificerad medicinalpersonal, främst läkare, att till förhållandevis mycket stort antal tagas i anspråk. I motsvarande mån

• Sida 113
•  Original

minskas givetvis den medicinalpersonal som står till den civila hälso- och sjukvårdens förfogande.

Den för krig planlagda civila hälso— och sjukvårdsorganisationen bygger på en välutvecklad fredsverksamhet av motsvarande slag. Med rätta betrak- tas detta innebära sådan styrka, att det i olika sammanhang framhållits att i organisation och andra anordningar för den fredsmässiga hälso- och sjukvården endast sådana förändringar böra vid krigsfall vidtagas som nödvändigt betingas av krigsförhållandena. Trots detta kommer den civila krigssjukvården att förete väsentliga skiljaktigheter mot den fredsmässiga verksamheten på området. Antalet vårdplatser jämte behandlingsresurser vid kroppssjukhusen kommer sålunda enligt gällande planläggning att högst väsentligt utökas vid krig för omhändertagande av det beräknade stora antalet militära och civila krigsskadade. Sjukhusverksamheten kom- mer att så omorganiseras att den erhåller bättre skydd mot krigshandlingar men härmed följer att den ofta måste bedrivas i splittrade och för sjukvård icke särskilt avsedda lokaler, vilket medför att verksamheten blir mera arbetskrävande. Vad angår den öppna sjukvården komma mycket stora krav att ställas på denna. Skärpning av indikationerna för intagning på sjukhus nödvändiggör att många sjukdoms- och skadefall som i fred skulle ha behandlats på sjukhus under krig måste omhändertagas i öppen vård. Evakuering av de ömtåligaste delarna av civilbefolkningen kommer att föranleda i vart fall en förskjutning mellan olika landsdelar av sjukvårds- behovet och sannolikt även en betydande ökning av detta behov. Uppkomst och vidarespridning av epidemier torde ha särskilt gynnsamma betingelser i krig och förebyggande och bekämpande åtgärder häremot påkalla bety- dande arbetsinsats av medicinalpersonalen. Det anförda är endast att betrakta som exempel på den mångfald av samverkande omständigheter vilka göra den civila hälso- och sjukvården mera arbetskrävande i krig än i fred. Samtidigt härmed måste ett betydande antal av den mest kvalifice- rade medicinalpersonalen överflyttas från denna vårdgren till den nyorga- niserade militära hälso- och sjukvården. Detta kompenseras endast till en del genom att »lyxbetonad» sjukvård bortfaller och att större individuella prestationer uttagas av personalen. Den samtidiga ökningen av arbetsupp- gifterna och uttunningen av personalen kommer att nödvändiggöra för- enkling av den civila hälso— och sjukvården. Beträffande personalkatego- rier på vilka knappheten i förhållande till behovet beräknas komma att bli särskilt stor, exvis allmänkirurger jämte medhjälpare, måste såsom redan tidigare antytts en betydande rörlighet åvägabringas. Sådana s. k. kirurglag komma sålunda att behöva omplaceras mellan beredskapssjukhusen för att behovet av kirurgarbetskraft skall kunna på ett någorlunda hjälpligt sätt tillgodoses.

Såsom ett nödvändigt komplement till det allmänt civila medicinalväsen-

• Sida 114
•  Original

det organiseras i krig inom civilförsvaret en katastrofberedskap på sjuk- vårdsområdet, civilförsvarets sjukvårdstjänst. I olika sammanhang har antytts att den medicinalpersonal som ställes till civilförsvarets förfogande för ständig tjänstgöring därstädes är fåtalig.

Redan av det anförda torde framgå att vid krigsfall tillgången på medi- cinalpersonal blir ytterligt knapp i förhållande till behovet. Då krigsorga- nisationen måste uppdelas på en militär och en civil sektor och vardera av dessa sektorer måste tilldelas egen medicinpersonal, är det för ett rationellt utnyttjande av den tillgängliga personalen nödvändigt att redan i fred företrädare för den militära och den civila sektorn gemensamt väga och sammanjämka personalbehoven på sådant sätt att de så långt möjligt täckas med de personalresurser som stå till förfogande. Denna verksamhet i fråga om såväl innehåll som form kommer jag i det följande att närmare behandla.

Beträffande annan för hälso- och sjukvården i krig erforderlig personal än medicinpersonal har jag anfört vissa synpunkter i 7 kap. Härav torde framgå att för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig behovet av personal av ifrågavarande slag ännu är mycket ofullständigt utrett. Det- samma gäller frågorna om i vilken utsträckning och under vilka former denna personal bör i förväg tillförsäkras den allmänt civila hälso- och sjukvårdsorganisationen samt i vilken omfattning den i fred bör bibringas särskild beredskapsutbildning. Dessa frågor komma icke att ytterligare behandlas i betänkandet utan torde böra prövas av de för verksamheten ansvariga myndigheterna, medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskaps- nämnden. I det följande kommer jag att begränsa framställningen till medicinalpersonalen.

Formerna för tvångsmässigt ianspråktagande av medicinalpersonal.

Med hänsyn till de i närmast föregående avsnitt antydda förhållandena måste den för hälso- och sjukvården under krig nödvändiga medicinal- personalen kunna omdisponeras dels på sådant sätt att vid omställning från freds- till krigsorganisation dess placering överensstämmer med de förändringar som då vidtagas beträffande organisationen i övrigt, dels så att under den tid krigstillståndet varar personalens gruppering ansluter sig till de från tid till annan skiftande behoven i olika landsdelar. För att sagda och andra erforderliga omdispositioner beträffande personalen skola kunna genomföras och för att organisationen skall erhålla den stadga som är nödvändig med hänsyn till de påfrestningar för vilka den kommer att utsättas måste verksamheten vara i olika lägen garanterad tillgång på oundgänglig persona-l. Detta kanicke ske på annat sätt än att den avgjort större delen av personalen knytes till verksamheten genom tvångsmässigt ianspråktagande; '

• Sida 115
•  Original

Såsom i 7 kap. angivits utgår gällande krigsplanläggning på området från en likartad tredelning beträffande tjänstepliktsbegreppet som i fråga om hälso- och sjukvårdsorganisationen i dess helhet. Tre olika former av tvångsmässigt ianspråktagande äro sålunda avsedda att komma till använd- ning, nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt. Av den tidigare framställningen torde emellertid också ha framgått att någon ensartad och konsekvent användning av de olika grupperna av tjänsteplik- tiga icke förekommer. Detta omöjliggöres redan därav att de särskilda for- merna av tjänsteplikt kraftigt gripa in i varandra och att på grund härav två eller emellanåt samtliga tre former av tjänsteplikt kunna vara tillämp— liga för samma person. I olika sammanhang har påpekats, att det nutida krigets totala omfattning och de betydande uppgifter, som numera åligga och i ännu högre grad vid bifall till mina förslag om förändrad gränsdrag- ning mellan den militära och den civila sidan skulle komma att åligga den allmänt civila hälso- och sjukvården, föranleda så stort behov av kvalificerad medicinalpersonal, främst läkare, att detta icke kan tillgodoses därest all värnpliktig sådan personal ianspråktages av krigsmakten. På grund härav bör noggrann behovsprövning ske av befattningar för denna personal och överskottet ställas till det allmänt civila medicinalväsendets förfogande. Detta tillskott av värnpliktig medicinalpersonal disponeras på den civila sidan med stöd av den civila tjänsteplikten. Det är emellertid också planerat att inom den militära hälso- och sjukvården i krig utnyttja medicinalper- sonal som disponeras med civil tjänsteplikt. Främst komma härvid sjuk- sköterskor och sjukvårdsbiträden ifråga. Det väsentliga skälet till denna anordning är att försvarsansträngningarna för att ge bästa effekt förut- sätta ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna och att därför de värnpliktiga skola till fördel för den aktiva stridsverksamheten i möjli— gaste mån frigöras från placeringar där fredsmässigt yrkeserfaren personal med fördel kan utnyttjas. Vidare må i detta sammanhang erinras om att för tjänstgöring i civilförsvarets sjukvårdstjänst, vilken tjänstgöring är begränsad till de tillfällen då denna tjänstegren behöver träda i verksam- het, ianspråktagande med civilförsvarsplikt kommer att ske av medicinal- personal, som normalt med civil tjänsteplikt är knuten till det allmänt civila medicinalväsendet.

Med hänsyn till det anförda och andra likartade komplikationer vid an- vändning under beredskap och krig av medicinalpersonal i olika situationer med gemensamt syfte att tillgodose hälso- och sjukvård kan ifrågasättas. om icke för medicinalpersonalen de tre formerna av tvångsmässigt ian- språktagande böra utbytas mot en gemensam medicinal försvarsplikt. Teore- tiskt synes detta såtillvida vara möjligt som medicinalpersonalen är relativt lätt avskiljbar från andra yrkesgrupper och den principiellt tages i anspråk i sin helhet inom hälso- och sjukvården i krig.

• Sida 116
•  Original

Ur ytterligare en synpunkt skulle en sådan enhetlig medicinal försvars- plikt vara till fördel. Härigenom skulle nämligen frågan om den utbildning i krigsmedicin, som kan anses nödvändig redan i fred, lösas på ett ensartat sätt och exvis den ena läkaren härmed bli ur utbildningssynpunkt lättare än f. n. utbytbar mot den andra. Fredsutbildningen såsom en integrerande del av försvarsplikten, vars nödvändighet beträffande krigsmakten synes odiskutabel och vilken även för den civila hälso- och sjukvården i krig skulle vara till uppenbar fördel, torde emellertid innebära sådana svårig- heter att projektet icke f. 11. går att genomföra. Medan värnpliktens freds- moment blivit något av en institution och en begränsad fredsutbildning för viss civilförsvarspersonal redan vunnit hävd, synes tiden ännu icke mogen för att skyldighet på grund av civil tjänsteplikt att i krig tjänstgöra inom hälso- och sjukvård förbindes med tvingande bestämmelser om att vederbörande redan i fred skall underkasta sig den utbildning som gör honom skickad för sådan tjänstgöring. När jag i ett senare avsnitt behand- lar vissa utbildningsfrågor finner jag mig därför böra föreslå att innan något slag av tvång i sistnämnt avseende tillgripes försök göres att meddela ifrågavarande utbildning genom frivilligt deltagande i kurser o. dyl. som anordnas av det allmänna. Jag avstår alltså från att framföra förslag om en för den totala hälso- och sjukvården gemensam medicinal försvarsplikt. Enligt min mening bör ianspråktagandet av medicinalpersonal inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för verksamheten.

I sistnämnda avseende vill jag redan i detta sammanhang framhålla, att den kvantitativa fördelningen av medicinalpersonalen i krig mellan krigsmak- ten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet självfallet icke får ske med hänsyn till antalet värnpliktiga, civilförsvarspliktiga och civilt tjänstepliktiga bland medicinalpersonalen utan att sagda fördelning i prin- cip enbart bör grunda sig på utredning angående de skilda behoven av medi- cinalpersonal och behovens angelägenhetsgrad ur totalförsvarets synpunkt. Den individuella placeringen bör göras beroende av vederbörandes kvalifi- kationer för de skilda arbetsuppgifterna i form av medicinsk och annan utbildning och erfarenhet, kroppskonstitution o. dyl. Endast vid i huvud- sak lika kvalifikationer av sist angivna slag bör hänsyn tagas till om för vederbörande den ena eller andra tjänstepliktsformen är tillämplig. Till detaljerna beträffande dessa spörsmål återkommer jag i nästföljande två avsnitt.

Vad härefter angår den författningsmässiga utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt finner jag icke anledning föreslå någon förändring av gällande bestämmelser om värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal äro däremot nuvarande förhål-

• Sida 117
•  Original

landen icke tillfredsställande. Sedan 1939 års tjänstepliktslag upphörde att gälla med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emellertid vara att civil tj änsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i sam- band med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det där- till mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verksamhet erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medi- cinalpersonal vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myndigheter och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande för- fattning om tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestäm- melser för medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråktagande med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behöv- lig, innan det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande med- hunnits.

I det föregående har erinrats om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl. Maj :t överlämnat förslag till ny civil tj änstepliktslag, vilket i sin principiella uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I från mig infordrat, den 26 februari 1951 dagteck- nat utlåtande över förslaget anförde jag i fråga om medicinalpersonalen väsentligen följande.

Vid bedömande av frågan huru en tjänsteplikt avseende hälso- och sjukvården lämp- ligen bör utformas bör beaktas, på vilket sätt den för ifrågavarande verksamhetsområ- den erforderliga personalen avses utnyttjas.

Det kan med säkerhet förutses, att under krig stor knapphet kommer att föreligga på medicinalpersonal, i vart fall kvalificerad sådan. För att på effektivaste sätt utnyttja personalen torde det bli nödvändigt att göra den rörlig i största möjliga utsträckning. Sålunda böra läkare eller arbetslag bestående av läkare, sjuksköterskor och sjukvårds— biträden kunna i enlighet med arbetsbördans växlingar flyttas från ett sjukhus till ett annat för något längre tids tjänstgöring därstädes. Vidare måste läkare och annan kva- lificerad medicinalpersonal —- den må normalt vara verksam på sjukhus eller andra ' anstalter eller i öppen värd — kunna vid bombanfall mot en större stad, vid utbruten epidemi, vid flyktinginvasion o. dyl. kunna tillfälligt sättas in på nya arbetsuppgifter i anledning av det sålunda inträffade och härvid ofta förflyttas från en ort till annan. Ett utnyttjande av medicinalpersonalen på antytt sätt — de angivna situationerna få betraktas som skolexempel, vilka i praktiken komma att förete talrika variationer -— förutsätter dels fasthet i organisationen med gemensamma och klara ordervägar beträf- fande all medicinalpersonal, dels en tjänsteplikt, som bereder möjlighet att utan hind-

• Sida 118
•  Original

rande formalia snabbt förflytta personalen ofta över stora avstånd. Vad den första för- utsättningen angår vill jag erinra om att de av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1950 fastställda riktlinjerna för provisorisk krigsorganisation för länsstyrelserna inne- bära ifråga om sjukvårdsväsendet, att länsstyrelserna under krig komma att handha ledningen inom länen såvitt angår sjukvårdsresursernas utnyttjande eller fördelning. Centralt torde motsvarande arbetsuppgifter inom den allmänt civila hälso- och sjuk— vården tillkomma medicinalstyrelsen. Vad härefter beträffar den andra förutsättningen för ett rationellt utnyttjande av medicinalpersonalen —— nämligen tjänstepliktens inne- håll —- vill jag ytterligare precisera denna sålunda. Oberoende av om vid krig det all- mänt civila medicinalväsendet tillfälligt förstatligas eller drives av de olika freds— mässiga huvudmännen, alltså oberoende av de tjänstepliktsberättigade arbetsgivarna, mås- te deu i det föregående angivna organisationen för ledningen av sjukvårdsväsendet kunna snabbt och utan tillämpning på nytt av tjänstepliktsbestämmelserna förflytta medicinal— personal för annan tjänstgöring under längre eller kortare tid. Denna personal måste alltså enligt min uppfattning stå icke till de särskilda huvudmännens utan till den samlade allmänt civila medicinalorganisationcns — företrädd såsom ovan anförts av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna — förfogande på motsvarande sätt som de värn- pliktiga och civilförsvarspliktiga i förhållande till krigsmakten respektive civilförsva- ret. Därest de i 1939 års tjänstepliktslag innehållna formerna för tjänsteplikt fylla dessa krav, har jag ur förevarande synpunkt intet att erinra mot arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Skulle så icke vara fallet, finner jag det oundgängligt att i en ny tjänstepliktslag införas bestämmelser ifråga om medicinalpersonal av sådan innebörd, att förenämnda fordringar uppfyllas.

Även om beträffande detaljerna vissa jämkningar äro påkallade med hänsyn till exvis tillkomsten av civilbefälhavarinstitutionen och den känne- dom jag fått i fråga om krigsmaktens behov att med tjänsteplikt disponera även civil medicinalpersonal, vidhåller jag dock de principiella synpunkter som anföras i utlåtandet. Dessa kunna i huvudsak sammanfattas så att den med civil tjänsteplikt ianspråktagna medicinalpersonalen måste kunna alltefter lägets växlingar och härav betingade förändringar i verksamhetens inriktning förflyttas och i övrigt disponeras på motsvarande sätt som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga. Vid överläggningar i ämnet som jag haft med personer som biträtt vid tillkomsten av 1939 års tjänstepliktslag och inom socialdepartementet tagit befattning med arbetsmarknadsstyrel- sens lagförslag ha dessa uttalat, att angivna möjlighet sannolikt skulle före- finnas därest förslaget genomfördes. Viss tvekan härom torde dock före- ligga. Med hänsyn härtill samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma om detta begränsade spörsmål skulle sammankopp- las med den vittutseende frågan om en mera omfattande civil tjänsteplikt finner jag mig böra föreslå en särskild civil tjänsteplikt för medicinalper— sonal vid vars utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skola beaktas. Bestämmelser om denna tjänsteplikt böra införas i den lag om hälso— och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden, vilken bör ersätta 1939 års författningskomplex i ämnet. Såsom ovan antytts och

• Sida 119
•  Original

närmare kommer att utvecklas i ett följande avsnitt synes den utbildning i fred, som syftar till att göra den civila medicinalpersonalen mera skickad för krigsuppgifter, böra i varje fall till en början anordnas genom frivilligt del- tagande utan stöd av tjänsteplikt. Den civila tjänsteplikten för medicinalper— sonal bör därför, på motsvarande sätt som beträffande vissa andra civila institut med klar beredskapskaraktär, för sin tillämpning förutsätta krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. I fråga om tjänstepliktens innehåll får jag erinra om uttalandet i propositionen till 1939 års tjänstepliktslag, att hälso- och sjukvårdens behov av medicinal- personal icke torde kunna tillgodoses på annat och för den enskilde mindre ingripande sätt än genom allmän tjänsteplikt. Jag delar denna uppfattning och finner, att ett system i likhet med det som innefattas i 1939 års tjänste- pliktslag med successivt skärpta tvångsåtgärder mot den enskilde icke har någon mening när det gäller en för medicinalpersonal särskilt avsedd tjäns- teplikt. Denna bör därför givas den allmänna tjänstepliktens form. Den nya krigssjukvårdslagen bör innehålla endast grundläggande bestämmelser härom. Därest dessa formuleras på huvudsakligen samma sätt som i 1939 års särskilda tjänstepliktslag för medicinalpersonal, komma de i det före- gående angivna kraven på ifrågavarande tjänsteplikt att bli tillgodosedda. I lagen bör vidare införas föreskrift om påföljd vid underlåtenhet att full- göra tjänsteplikten. I administrativ ordning torde få utfärdas vissa till- lämpningsföreskrifter, nämligen angående omfattningen av begreppet medi- cinalpersonal, registrering och krigsplacering av denna personal och ersätt- ning åt densamma vid fullgörande av tjänsteplikt.

Särskilt intresse erbjuder frågan om bestämningen av begreppet medi- cinalpersonal. Såsom i 7 kap. anförts har i kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 435; ändr. 44/1951) om den registrering av medicinalpersonal som lig- ger till grund för nuvarande krigsplacering av personalen en sådan bestäm- ning skett. Denna begreppsbestämning torde kunna tjäna som utgångspunkt för den nu aktuella. Det i viss mån olika syftet med de båda definitionerna föranleder emellertid att dessa kunna bli något skiljaktiga. Vad jag härmed åsyftar torde jag få belysa med ett exempel och väljer härvid en personal- kategori med begränsade yrkeskvalifikationer, nämligen sj ukvårdsbiträdena. Enligt kungörelsen 435/ 1946 hänföres ett sådant biträde till medicinalper- sonal, därest sjukvårdsbiträdet tjänstgjort såsom sådant under minst fyra månader. Den begränsningen förekommer dock att om tjänstgöringen varit kortare än två år biträdet icke hänföres till medicinalpersonal under mer än tio år efter anställningens upphörande. Självfallet är att då ändamålet med definitionen är att bestämma vilka personer skola bli föremål för registrering man kan vilja fastslå en gemensam och måttligt lång kvalifi- ceringstid vare sig vederbörande har aktuell eller tidigare erfarenhet av arbetet i fråga. När ändamålet är att angiva i vilka lägen en medicinal

• Sida 120
•  Original

tjänsteplikt skall få tillämpas kan bedömningen bli en annan. I fråga om sjukvårdsbiträdena finner jag att samtliga sådana biträden vilka vid tiden för tjånstepliktsbestämmelsens ikraftträdande äro yrkesverksamma som sjukvårdsbiträden böra hänföras till medicinalpersonal och kunna ian- språktagas med tjänsteplikt. Däremot finner jag icke lämpligt att f. d. sjukvårdsbiträden med endast några månaders biträdestjänstgöring skola efter anställningens upphörande under lång tid tillhöra medicinalpersona— len. Den yrkessamhörighet med hälso- och sjukvården som ett sådant bi- träde har torde nämligen som regel vara obetydlig och snabbt förflyktigas. Minsta kvalifikationstiden för sjukvårdsbiträden kan förslagsvis sättas till ett år. Med utgångspunkt från det anförda exemplet vill jag föreslå, att vid tillämpning av tjänsteplikten för medicinalpersonal till sådan personal hänföras alla personer som äro aktuellt yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården och sådana tidigare inom vårdgrenen yrkesverksamma som tjänstgjort där under viss minimitid. Denna bör på förslag av medicinal- styrelsen bestämmas på sådant sätt att det finns anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån bestående samhörighet med hälso- och sj uk- vårdande verksamhet.

I detta sammanhang torde frågan om registrering och krigsplacering av sjukvårdsbiträden få upptagas till behandling även ur andra synpunkter än de nyss anförda. Genom bestämmelserna i 3 a 5 kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 435; ändr. 44/1951) och ett Kungl. Maj:ts beslut den 30 mars 1951, vilket angivits i 7 kap. ovan, har medicinalstyrelsen bemyndigats att träffa överenskommelse med arbetsmarknadsstyrelsen om att registreringen och krigsplaceringen av bl. a. sjukvårdsbiträden skall överflyttas till läns- arbetsnämnderna (truppregistreringsmyndigheterna). Med stöd av dessa bestämmelser har i medio av 1951 under min medverkan överenskommelse om sådan överflyttning träffats beträffande sjukvårdsbiträdena. Såsom framgår av innehållet i Bilaga 2 har emellertid denna överenskommelse endast delvis kunnat praktiskt genomföras. Arbetsmarknadsstyrelsen un- dersöker f. n. i samråd med medicinalstyrelsen de uppnådda resultaten och förutsättningarna för det fortsatta arbetet på området. Det kan härvid visa sig att det administrativa bestyret med registrering och krigsplacering av sjukvårdsbiträdena är så omfattande och arbetskrävande att det icke anses motsvara värdet av åtgärderna ur beredskapssynpunkt. I sådant fall torde det oundgängliga behovet av sjukvårdsbiträden få tillgodoses på i princip följande sätt. De ca 20.000 biträden som f.n. äro anställda vid fredssjukhusen bilda kärnan i motsvarande personalkader för bered- skapssjukhusen. Beträffande dessa aktuellt yrkesverksamma sjukvårds- biträden är emellertid en viss antalsmässig — icke individuell —— omflytt— ning nödvändig för att tillgodose de delar av landet som vid omställning

• Sida 121
•  Original

av kroppssjukhusen från freds- till krigsförhållanden bli typiska under— skottsområden. Denna överflyttning i utjämningssyfte bör verkställas av medicinalstyrelsen. De sjukvårdsbiträden som vid krigsfall erfordras utöver de aktuellt yrkesverksamma torde få anskaffas antingen genom frivilligorganisationers medverkan, vartill jag återkommer i 19 kap., eller genom att länsarbetsnämnderna ställa lämplig arbetskraft till för- fogande för ändamålet, eventuellt genom en kombination av dessa båda utvägar. Hur oumbärligt sjukvårdsbiträdenas arbete än är för sjukhusverk- samheten torde nämligen detta tillskott av arbetskraft icke med nödvän- dighet behöva ha tidigare erfarenhet av sjukvård. Innan arbetsmarknads- styrelsens ovannämnda undersökningar slutförts, är det emellertid icke möjligt att taga ställning till de ytterligare åtgärder som böra vidtagas för att tillgodose sjukhusens behov av sjukvårdsbiträden.

Avvägningen av det militära och det civila behovet.

I det föregående har anförts, att funktionsdugligheten hos krigsorgani— sationen för hälso- och sjukvård icke ur personell synpunkt kan garanteras därest icke den för verksamheten erforderliga medicinalpersonalen tvångs— mässigt ianspråktages med värnplikt, civilförsvarsplikt eller civil tjänste- plikt. Redan i planläggningsskedet måste förberedelser härför ha vidtagits genom krigsplacering av personalen. Enär hälso- och sj ukvårdsorganisationen i krig utgöres av en militär och en civil sektor, i vilken sistnämnda civil- försvarets sjukvårdstjänst ingår, förutsätter emellertid den individuella krigsplaceringen att de personalgrupper som skola utnyttjas inom båda sek- torerna fördelas dem emellan och att härvid krigsmaktens och den civila hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal vägas mot varandra.

I 7 kap. har en utförlig redogörelse lämnats både för gällande bestämmel- ser angående och för det faktiska tillvägagångssättet vid avvägningen mel- lan den militära och den civila sidan beträffande behovet av olika slag av medicinalpersonal. Till denna redogörelse torde jag få hänvisa och vill här lämna endast en kort sammanfattning av densamma. Det militära personal- behovet fixeras i mobiliseringstabeller, vilka utarbetas av försvarsgrensche- ferna i samråd med bl.a. medicinalstyrelsen. Vad gäller värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare skall krigsplaceringen omhänderhavas av armé— överläkaren i samarbete med medicinalstyrelsen. Härvid skall hänsyn tagas till dels tillgången på icke krigstjänstskyldig sådan personal, dels den plan rörande landets totala behov av läkare, tandläkare och apotekare i krig som medicinalstyrelsen kan låta upprätta. Ifrågavarande avvägning har emellertid icke givit åsyftat resultat. Detta får främst tillskrivas det för- hållandet att företrädaren för den civila hälso- och sjukvårdens intressen, nämligen medicinalstyrelsen, på sätt i det föregående antytts icke haft tillräckliga förutsättningar för det samråd och samarbete som varit nödvän-

• Sida 122
•  Original

digt för att hävda dessa intressen. Någon plan rörande den civila hälso- och sjukvårdens behov av läkare, tandläkare och apotekare i krig har i varje fall på senare tid icke upprättats av medicinalstyrelsen och än mindre har detta skett beträffande landets samlade behov under krig av sådana yrkesutövare.

För att fördelningen av den tillgängliga medicinalpersonalen skall bli så rationell som möjligt finner jag att en regelbundet återkommande gemen- sam avvägning av behovet av sådan personal mellan totalförsvarets olika delar bör verkställas. Avvägningen skall avse att för de skilda delarna av totalförsvaret fastställa dels skäliga kvantitativa behov av medicinalper- sonal, dels kompetensfordringar för de mera kvalificerade befattningarna.

Nämnda behovsavvägning bör verkställas av den centrala militärmyndig- het, som har den vidsträcktaste befattningen med militära krigsförbere— delser pä området, och av motsvarande myndighet på den civila sidan. Jag vill redan här förutskicka, att jag kommer att föreslå att medicinalstyrelsen alltjämt skall vara centralmyndigheten beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig och i fråga om planläggningen härför. Denna organi- sation bör alltså även när det gäller ifrågavarande avvägning av de perso- nella behoven företrädas av medicinalstyrelsen. Ifrågavarande personalbe- hov för civilförsvaret, vars sjukvårdstjänst är att betrakta som ett komple-i ment till den allmänt civila sjukvårdsorganisationen, synes böra bevakas av medicinalstyrelsen. Till spörsmålet om den militära myndigheten åter- kommer jag i det följande. Praktiskt synas dessa avvägningsfrågor böra handläggas gemensamt av en representant för ifrågavarande militära myn- dighet och en representant för medicinalstyrelsen.

Denna anordning innebär, att medicinalstyrelsen kan medverka vid ut- formningen i stort av den militära hälso— och sjukvårdsorganisationen, främst i vad gäller behovet av medicinalpersonal. Häremot kan komma att anfö- ras, att medicinalstyrelsen har begränsade förutsättningar att sätta sig in i de militära överväganden som ligga till grund för ett framlagt organisa- tionsförslag och att medicinalstyrelsen kan komma att verka uppbromsande och hämmande på förbättringar inom den militära hälso- och sjukvården. För egen del hyser jag inga betänkligheter i detta avseende. Jag utgår näm- ligen såsom av det följande kommer att framgå från att medicinalstyrelsens beredskapsavdelning kommer att förstärkas. Det skulle vara i hög grad an— märkningsvärt om ej de kvalificerade befattningshavarna på beredskapsav— delningen skulle kunna lära sig förstå rationella militära tankegångar och taga vederbörlig hänsyn härtill vid sin granskning av förslagen till militära hälso— och sjukvårdsplaner.

Vad härefter angår tillvägagängssättet vid behovsavvägningen bör denna inledas med att de militära försvarsgrenscheferna genom sina överläkare

• Sida 123
•  Original

och de civila myndigheter för Vilka krigsuppgifternas fullgörande påverkas av denna avvägning, nämligen medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och såsom kommer att framgå av den följande framställningen sjukvårdsbered- skapsnämnden, utarbeta —— inom sina respektive verksamhetsområden — motiverade förslag till dels beräkning av behovet av medicinalpersonal, dels kompetensfordringar för den kvalificerade personalen. För den militära organisationen är detta i viss mån redan gjort. En kvantitativ behovsbe- räkning ligger sålunda till grund för gällande mobiliseringstabeller och i fråga om kompetenskraven har för armén en preliminär bedömning verk- ställts helt nyligen. Jag föreslår, att ifrågavarande beräkningar och över- väganden fullföljas på den militära sidan och snarast verkställas på den civila. Den militära >>avvägningsmyndigheten» och medicinalstyrelsen böra envar inom sitt område bearbeta förslagen tillsammans med förslagsstäl— larna. Härefter verkställa nämnda båda myndigheter den gemensamma granskningen av förslagen och fastställa behovstäckningen till såväl antal som kompetens inom ramen för tillgängliga personalresurser.

Vid den gemensamma avvägningen kommer ett flertal faktorer att spela in. Uppenbart synes vara att icke helt samma normer kunna tillämpas när det gäller att tillgodose de militära och de civila behoven. För egen del har jag efter ingående diskussioner med företrädare för den militära hälso- och sjukvården funnit mig böra godtaga följande allmänna synpunkter av betydelse för avvägningen. Med allt beaktande av »hemmafrontens» bety- delse i ett framtida krig måste _ främst med hänsyn till stridsmoralen bland trupperna —— krigsmaktens sj ukvårdsbehov tillgodoses förhållandevis bättre än civilbefolkningens. Hur mycket bättre är en fråga, vars besva- rande principiellt är i första hand betingat av de personella resurserna. Det militära systemet måste vidare präglas av en fasthet i organisationen som på sjukvårdsområdet tager sig det uttrycket att mobiliseringen måste i största möjliga omfattning ske med nära nog automatisk precision enligt på förhand uppgjorda planer och resultatet av mobiliseringen måste vara till- komsten av funktionsdugliga formationer. Vid de militära sjukhusen få sålunda ej vakanser förekomma beträffande de i mobiliseringstabellerna upptagna läkarna och annan personal. Inom krigsmakten får med andra ord icke förekomma exvis den rörlighet i fråga om läkare jämte medhjäl— pare som beredskapssjukhusorganisationen enligt det ovan anförda nödgas under alla förhållanden räkna med i nuvarande personalläge.

Emellanåt torde det bli en ingalunda lätt sak att verkställa denna avväg- ning vilken icke i första hand syftar till att tillgodose den ena eller andra militära eller civila försvarsgrenens behov utan att åstadkomma en behovs- täckning som ur totalförsvarets synpunkt kan betraktas som rationell. Samförstånd bör emellertid kunna åstadkommas, därest som jag förut— sätter de båda sidornas representanter äro samarbetsvilliga och väl för-

• Sida 124
•  Original

trogna med det totala försvarets problem. Skulle i undantagsfall enighet icke kunna uppnås, bör frågan underställas prövning av Kungl. Maj:t i konselj. Därest detta avgörande avser att bestämma ett personalbehov som redovisas i en krigsmaktens mobiliseringstabell, som skall fastställas av Konungen i kommandoväg, bör Kungl. Maj:t i konselj först pröva under- ställningsärendet varefter Konungen i kommandoväg fastställer mobilise- ringstabellen. Jämväl i det fall att Konungen i kommandoväg — i strid mot beslut som gemensamt fattats av den militära »avvägningsmyndigheten» och medicinalstyrelsen _ i undantagsfall påfordrar höjning av ett i mobilise- ringstabell upptaget personalbehov bör denna fråga hänskjutas till Kungl. Maj:t i konselj och sedan beslut meddelats i frågan tabellen fastställas av Konungen i kommandoväg.

Av representant för försvarsstaben och av de militära försvarsgrensöver- läkarna har hävdats, att de militära behov av medicinalpersonal som upp- tagas i redan nu fastställda mobiliseringstabeller icke skola göras till före- mål för det föreslagna avvägningsförfarandet, då dessa tabeller tillkommit efter samråd med medicinalstyrelsen och innefatta ett militärt minimihehov. Med hänsyn till vad jag anfört om att medicinalstyrelsen tidigare som regel saknat möjlighet att genom sådant samråd bevaka den civila hälso- och sjukvårdens intressen i detta sammanhang finner jag en genomgång i en- lighet med de principer som i det föregående föreslagits oundgänglig även beträffande den gällande militära hälso- och sjukvårdsorganisationen. Sin största betydelse torde emellertid det föreslagna avvägnings- och fördel- ningsförfarandet komma att få vid disponeringen av den medicinalperso- nal som motsvaras av det successivt framkommande nettotillskottet av

sådan personal.

Sedan innehållet i den av mig föreslagna avvägningen av personalbehovet mellan den militära och den civila sidan angivits, vill jag till prövning upp- taga frågan om vilken militär myndighet skall gemensamt med medicinal- styrelsen verkställa denna avvägning. Det bör förutskickas, att samma mili- tära myndighet skall fördela den medicinalpersonal som ställes till förfo- gande för krigsmakten mellan dennas olika grenar. I fråga om principerna för ansvarsfördelningen mellan krigsmaktens centrala ledningsorgan torde jag få hänvisa till den i 4 kap. lämnade redogörelsen härför.

De tre försvarsgrensöverläkarna ha med gemensam skrivelse den 2 feb- ruari 1952 överlämnat en promemoria angående organisation för fördel- ning m. ni. av medicinalpersonal samt registrering av sådan personal och i skrivelsen förklarat, att de gemensamt godtagit de i promemorian fram- lagda förslagen. Vad gäller nu ifrågavarande spörsmål anföres i prome- morian huvudsakligen följande.

De principer för ansvarsfördelning mellan olika centrala myndigheter, som normalt

• Sida 125
•  Original

tillämpas, höra om möjligt följas. Personalfrågor inom krigsmakten böra sålunda i den centrala instansen, så långt möjligt är, handläggas av försvarsgrenscheferna.

Personalfrågor av gemensamt intresse för flera försvarsgrenar böra normalt handläg- gas av försvarsstaben (ÖB). Då det gäller sådana frågor avseende kvalificerad medicinal- personal bör, med hänsyn till att dessa frågor torde bli ofta återkommande, förfaras på annat sätt.

Så länge den nuvarande organisationen av den centrala militära sjukvårdsledningen bibeliälles, synes det vara lämpligast att alltjämt tillämpa den princip, som Kungl. Maj:t fastställt i kbr 3/2 1939 (TLA 30).1 Avvägningsfrågor, som beröra flera försvars- grenar, böra således avgöras av arméöverläkaren i samråd med marin- och flygöver- läkarna. Som en följd härav bör arméöverläkaren även representera krigsmakten gent- emot medicinalstyrelsen.

Skulle organisationen av den centrala sjukvårdsledningen och ansvarsfördelningen mellan de centrala organen ändras enligt de principer, som angivits i prop. nr 135/1949, bör generalläkaren dels representera krigsmakten gentemot medicinalstyrelsen dels avgöra frågor rörande medicinalpersonal av gemensamt intresse för flera försvarsgrenar inom krigsmakten. Han bör därvid bl. a. disponera ett stabsorgan för handläggning av per— sonalfrågor (en personalavdelning). Om denna ansvarsfördelning blir rådande bör största möjliga frihet bevaras för försvarsgrensöverläkarna, vilka under försvarsgrens- cheferna ha att göra den slutliga fördelningen för krigsplacering inom försvarsgre- narna.

Försvarsgrensöverläkarna föreslå alltså, att intill dess sistnämnda orga- nisationsändring kan komma att genomföras fördelningen av medicinal- personalen mellan å ena sidan krigsmakten och å andra sidan den civila hälso- och sjukvården skall verkställas av arméöverläkaren och medicinal- styrelsen.

Jag biträder i princip försvarsgrensöverläkarnas förslag. Emellertid har jag från försvarsdepartementet inhämtat, att Kungl. Maj:t i fråga om de befogenheter som böra tillkomma försvarets sjukvårdsstyrelse icke nu in- tager annan ståndpunkt än den som angives i propositionen nr 135/ 1949 och att anledningen till uppskovet med ändringen av instruktionen för sty- relsen närmast är av arbetsteknisk art. Med hänsyn härtill föreslår jag, att denna instruktionsändring vidtages och att försvarets sjukvårdsstyrelse blir det organ som vid disponeringen av den samlade medicinalpersonalen före- träder den militära sektorn.

Till frågan om de förändringar i styrelsens inre organisation som för- anledas härav återkommer jag i det följande (17 kap.).

Krigsplacering.

Sedan avvägningen av personalbehoven på den militära och den civila sidan verkställts och resultaten härav angivits i militära mobiliseringstabel-

1 Det i 7 kap. omnämnda Kungl. Maj:ts beslut angående vissa bestämmelser om värn— pliktiga läkares mobiliseringsplacering m. m.

• Sida 126
•  Original

ler och motsvarande civila planel, vidtager krigsplaceringen av medicinal- personalen. Denna syftar givetvis till att envar som tillhör sagda personal skall i k1ig sättas till arbetsuppgifter för vilka han med hänsyn till sina kvalifikationer är särskilt ägnad, att han snabbt skall kunna inställa sig till tjänstgöring och i viss män att han icke skall placeras längre bort från sin henioit än som är nödvändigt. Krigsplaceringen skall därför ske med största möjliga hänsynstagande till vederbörandes utbildning och erfaren- het, kroppskonstitution'och allmänna lämplighet i övrigt, fredstjänstgöring och bostadsort. Principiellt bör vid krigsplaceringen bortses från om veder- börande tages i anspråk med värnplikt, civilförsvarsplikt eller civil tjänste- plikt eller är fast anställd vid krigsmakten (militär tjänsteläkare). I prak- tiken torde emellertid beträffande de personalkategorier som disponeras till en del med värnplikt och till en annan del med civil tjänsteplikt, exvis läkare, tandläkare, apotekare och hälsovårdsinspektörer, följande förfa- rande komma att tillämpas. Den tjänstepliktiga personalen placeras huvud- sakligen inom den civila hälso- och sjukvården. Bland den värnpliktiga och den vid krigsmakten fast anställda personalen, vilkens antal kommer att betydligt överstiga krigsmaktens personalbehov, kommer detta behov att tillgodoses till den väsentliga del det avser fysiskt motståndskraftig yngre medicinalpersonal eller medicinalpersonal med militär specialutbildning. Emellertid måste värnpliktig och vid krigsmakten fast anställd personal till betydande antal disponeras även av den civila hälso- och sjukvården. Avsikten härmed kan vara att viss verksamhet inom denna tillföres perso- nal med de särskilda kvalifikationer som verksamheten förutsätter, exvis specialkirurger. Vidare är det angeläget att handlingskraftig yngre personal placeras på befattningar vilkas innehavare kunna få katastrofuppgifter, exvis vid beredskapssjukhus på utsatt ort eller såsom tjänsteläkare-civil- försvarsläkare i de större städerna. Slutligen erfordras tillskott för täckning av den allmänna bristen på kvalificerad medicinalpersonal inom den civila sektorn.

Fördelningen mellan krigsmakten och den civila hälso- och sjukvården bör i största möjliga utsträckning ske antalsmässigt inom varje personal— grupp. I fråga om den mest kvalificerade medicinalpersonalen _— främst läkarna men även andra kategorier — torde dock de båda »avvägnings- myndigheterna», försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen, ofta bli nödsakade att ingå på en individuell prövning. Detta gäller sådana per- sonalgrupper och kompetensgrupper inom dessa där knappheten på perso- nal gör en vägning av de individuella kvalifikationerna nödvändig. Beträf- fande den omfattande och tillika mindre kvalificerade personalgrupp som Sjukvårdsb1t1adena utgöra sker redan nu genom länsarbetsnämndernas för- sorg en antalsmässig tilldelning till de militära truppregistreringsmyndig— heterna och detta kan ifrågasättas även beträffande de civila beredskaps-

• Sida 127
•  Original

sjukhusen. De sjuksköterskor däremot som skola disponeras av krigs— makten krigsplaceras f. n. individuellt av medicinalstyrelsen. Det huvud- sakliga skälet härtill torde vara att hittills någon kompetensbestämning icke skett beträffande sjuksköterskor vid militära sjukvårdsformationer men att tjänstgöringen vid åtminstone vissa av de nämnda formationerna ansetts så krävande att yngre aktiva sjuksköterskor måste uttagas härför. Då tillgången på sådana ur allmän synpunkt särskilt användbara sjuk- sköterskor är förhållandevis knapp har medicinalstyrelsen velat förbehålla sig krigsplaceringen av sjuksköterskor på militära befattningar. Vidare har styrelsen genom ett sådant tillvägagångssätt ansett sig lättare kunna vidtaga angelägna omplaceringar. Även i framtiden torde vissa kategorier av sjuksköterskor, exvis sådana med mera ingående erfarenhet av special- kirurgisk verksamhet, böra placeras individuellt av representanterna för sj ukvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen gemensamt. Nämnda båda repre— sentanter torde under sitt praktiska samarbete förhållandevis snart komma underfund med vilka personal- och kompetensgrupper som äro ägnade för antalsmässig fördelning och beträffande vilka individuell placering redan av dem är nödvändig.

I undantagsfall kan inträffa att sjukvårdsstyrelsens och medicinalsty- relsens representanter icke komma överens antingen i fråga om princi— perna för sitt krigsplaceringsarbete — varvid här bortses från i närmast föregående avsnitt behandlad kvantitativ behovsavvägning och kompetens- bestämning —— eller beträffande viss individuell placering. De tre militära försvarsgrensöverläkarna ha i förenämnda promemoria föreslagit, att frågan i sådant fall skall avgöres av Kungl. Maj:t. Häremot kan invändas, att en sådan fråga icke har den räckvidd att den påkallar ett Kungl. Maj:ts avgörande utan att någon annan form för att slita tvisten, exvis en perso- nalprövningsnämnd efter mönster av civilförsvarets sådana nämnder, bör eftersträvas. När jag ändock anser mig böra biträda försvarsgrensöverlä- karnas förslag i denna det sker det därför att jag utgår från att sådan underställning skall behöva förekomma endast i enstaka undantagsfall.

Fördelningen av den personal, som ställes till krigsmaktens förfogande, mellan försvarsgrenarna bör verkställas av försvarets sjukvårdsstyrelse. Såsom i ovan intaget avsnitt av försvarsgrensöverläkarnas promemoria framhålles bör härvid största möjliga frihet bevaras åt försvarsgrensche- ferna, vilka genom vederbörande försvarsgrensöverläkare ha att göra den slutliga fördelningen på staber, förband 111. 111. På den civila sidan sker mot- svarande fördelning av medicinalstyrelsen. Den civila sektorn består av dels beredskapssjukhusorganisationen, vilkens planläggning enligt i det föl- jande framförda förslag alltjämt kommer att åvila sjukvårdsberedskaps- nämnden,» dels-den övriga allmänt civila hälso- och sjukvårdsorganisatio— nen för vars beredskapsplanläggning medicinalstyrelsen själv är ansvarig,

• Sida 128
•  Original

dels ock civilförsvarets sjukvårdstjänst. Jag vill erinra om att sistnämnda organisationsdel på grund av den allmänna knappheten på medicinalper- sonal och det förhållandet att civilförsvarets sjukvårdstjänst som regel träder i verksamhet först då krigshandlingar mot hemorten nödvändiggöra detta får sitt behov av medicinalpersonal i huvudsak täckt genom tillfäl- ligt ianspråktagande av personal som tillhör den allmänt civila hälso- och sjukvården. Vid fördelningen av sistnämnda personal måste därför veder— börlig hänsyn tagas till civilförsvarets intressen.

Syftemålet med krigsplaceringen på den militära sidan är såsom tidigare antytts att fylla posterna i krigsmaktens mobiliseringstabeller men icke att avställa någon personal i reserv. Krigsmakten måste dock ha möjlighet att snabbt ersätta avgångar m. m. i verkställighetsläget. En del av den värn- pliktiga personal som krigsplaceras på den civila sidan bör därför tilldelas sådana befattningar att deras inkallelse till tjänst vid krigsmakten icke medför allvarliga olägenheter för den civila hälso- och sjukvården.

För den civila sektorn föreligger anledning räkna med att det, efter en avvägning mellan militärt och civilt behov i enlighet med det framförda förslaget, är möjligt att beträffande det övervägande antalet personalgrup- per åstadkomma behovstäckning, om än avsevärt reducerad i förhållande till fredssituationen. Ifråga 0111 några grupper, främst allmän- och special- kirurger, kommer det däremot att f. n. och under överblickbar framtid före- ligga en absolut brist. Detta skulle innebära att samtliga beredskapssjuk- hus bli på ett försvarligt sätt försedda med annan personal än kirurger och i viss mån de närmaste medhjälparna åt dessa. Häremot kan invändas att verksamheten vid beredskapssjukhusen under krig kommer att, bortsett från en sådan situation då epidemisk sjukdom vunnit utbredd spridning, till övervägande delen vara kirurgisk och att bristen på kirurger kan med- föra att personalen på beredskapssjukhusen icke alltid kommer att utnytt- jas i full utsträckning. Sistnämnda olägenhet måste emellertid accepteras för att, med det korta varsel som nutida krigshandlingar medgiva, en om- fattande kirurgverksamhet skall kunna igångsättas och utföras på bered- skapssjukhus i olika delar av landet. De bästa förutsättningarna härför föreligga naturligt nog om ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till den talrika och betydelsefulla underordnade personalen verksamheten kan igångsättas så snart kirurger eventuellt jämte medhjälpare tillförts beredskapssjukhuset. Det anförda gäller allmänkirurger. Dessa torde med sina närmaste medhjälpare komma att utgångsgrupperas med viss förtätning på beredskapssjukhus i eller intill större städer och andra primära anfalls- mål på hemorten samt i anslutning till sannolika militära operationsom- råden. Allteftersom behovet av kirurgverksamhet växlar måste åtminstone vissa av dessa kirurglag förflyttas mellan olika beredskapssjukhus eller —— tillfälligt — från sjukhus till civilförsvarets förbandsstationer. Härvid kom-

• Sida 129
•  Original

ma givetvis i första hand de kirurglag ifråga, för vilka med hänsyn till medlemmarnas ålder samt fysiska och psykiska spänst förflyttningen och de förändrade och ofta mera primitiva yttre betingelserna verka minst ned- sättande på arbetsprestationen. De fåtaliga specialkirurgerna jämte med- hjälpare torde böra placeras på lämpliga beredskapssjukhus i olika delar av landet. Förflyttning av dem torde normalt icke komma att ske i någon större omfattning annat än i samband med förändrad planläggning för deras verksamhet. De skadade komma alltså att föras till dessa specialister för behandling.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår sker krigsplaceringen f. n. centralt utom beträffande den största, mest överrörliga och tillika allmänt sett minst kvalificerade personalgrup- pen, nämligen sjukvårdsbiträdena, vilka krigsplaceras regionalt genom länsarbetsnämndernas medverkan. Ifrågasättas kan om icke krigsplacering- en även av andra omfattande personalgrupper med fördel skulle kunna ske regionalt. Av särskilt intresse är härvid den ojämförligt näst största grup- pen, sjuksköterskorna. Antalet registrerade sjuksköterskor är icke mindre än ca 20.000. Denna förhållandevis kvalificerade yrkesgrupp företer emel- lertid betydande variationer i fråga om kompetens, vilka äro betingade av skiljaktigheter beträffande utbildning och erfarenhet samt tid för yrkes- tillhörighet eller bortovaro från yrket. Vidare kommer med hänsyn till de förändringar av sjukvårdens organisation som vidtagas vid krigsfall 0111- placering av sjuksköterskor mellan olika landsdelar att bliva nödvändig i icke obetydlig omfattning. Vad nu anförts talar avgjort till förmån för central handläggning av sjuksköterskornas krigsplacering. Då en sådan ur teknisk synpunkt icke innebär några betänkligheter torde skäl icke före- ligga för ändring i nuvarande förfarande. Motsvarande resonemang finner jag tillämpligt beträffande huvuddelen av medicinalpersonalen i övrigt. I fråga om den omfattande grupp som sköterske- och liknande personal vid sinnessjukhusen utgör överväges emellertid f.n. inom medicinalstyrelsen utflyttning av registrering och krigsplacering till sagda sjukhus. Ett likartat tillvägagångssätt kan bli aktuellt även beträffande ytterligare någon perso— nalgrupp.

Krigsplaceringsarbetet i dess verkställande del — registrering, utfär- dande av krigsplaceringsorder och krigstjänstgöringsorder m. m. — bör vad gäller krigsmakten utföras av vederbörlig truppregistreringsmyndighet enligt för försvarsgrenarna gällande generella bestämmelser. Motsvarande arbete för den civila hälso- och sjukvården är avsett att utföras beträf- fande sjukvårdsbiträdena av länsarbetsnämnderna och i övrigt av medici- nalstyrelsen. Vad gäller inkallelsen till tjänstgöring av annan medicinalper- sonal för den civila hälso- och sjukvården än sjukvårdsbiträden kan ifrå- gasättas om icke order härom bör utgå från regional myndighet, exvis läns-

• Sida 130
•  Original

styrelse eller länsarbetsnämnd. Av betydelse även i detta sammanhang är att underskott på personal kommer att vid övergång till krigsorganisation uppstå inom vissa landsdelar, vilka underskott måste täckas från andra delar av landet. Endast för ett mindre antal län torde personalsituationen vara i huvudsak densamma i krig som i fred och alltså inkallelseorder från länsmyndighet i huvudsak endast behöva befordras inom länet. Därest före ett krigsutbrott partiell eller fullständig övergång till krigsorganisa- tion sker, torde centralt utskickande av inkallelseorderna icke medföra större vansklighet eller vara mera tidskrävande än regionalt, då ett betydande antal order med hänsyn till vad nyss sagts om nödvändigheten av personalutjänming mellan olika landsdelar under alla förhållanden måste befordras avsevärda sträckor. Beredskapslarm, vilket gives om landet skulle utsättas för blixtanfall eller omedelbar krigsfara föreligger, utlöser enligt gällande planer automatiskt övergång till krigsorganisation och de i samband med krigsplaceringen utsända meddelandena härom till de pla- cerade innehålla det beskedet att vederbörande skall vid beredskapslarm utan att invänta ytterligare order ofördröjligen inställa sig till den i med- delandet angivna tjänstgöringen. På grund av vad sålunda anförts finner jag icke anledning föreslå någon förändring av gällande system för inkal- lelse av medicinalpersonal till tjänstgöring inom den civila hälso- och sjuk- vården i krig.

Utbildning.

Här avses sådan särskilt anordnad fredsutbildning som syftar till att göra vederbörande skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankommer på honom i krig. Med hänsyn till att krigsförhållandena ofta föranleda väsentlig förändring av vederbörandes fredsmässiga arbetsupp- gifter kommer för ett mycket stort antal personer sagda utbildning att endast utgöra introduktion till de delvis nya arbetsuppgifterna. Tillfreds- ställande färdighet att fullgöra krigsuppgifterna kan i sådana fall förvärvas först genom praktisk erfarenhet av den omfattning som krigsförhållandena själva erbjuda. För vissa personalgrupper bygger den nuvarande krigs— placeringen — utom på en allmän medicinsk grundutbildning _ enbart på en sådan kompletterande erfarenhet i krig. Det kanske mest markerade exemplet härpå är icke-värnpliktiga tandläkares placering såsom läkar- assistenter inom den civila hälso- och sjukvården.

Vad gäller värnpliktig medicinalpersonal är, såsom tidigare i detta betänkande angivits, specialutbildning i fred under f. n. 540 dagar anord- nad inom armén och marinen för de mest kvalificerade grupperna, näm- ligen läkare och tandläkare samt vad gäller armén även apotekare. Fördel- ningen mellan de båda försvarsgrenarna av värnpliktiga inom dessa yrkes- kategorier är i stort sett proportionell mot tilldelningen av värnpliktiga i

• Sida 131
•  Original

allmänhet. Inom såväl armén som marinen har under intrycket av knapp- heten på läkare utbildningen av tandläkare så inriktats att dessa skola kunna tjänstgöra som läkarassistenter, i vilken befattning även flertalet värnpliktiga tandläkare krigsplaceras. Den inom armén och inom mari— nen bedrivna utbildningen av tandläkare, vilken hittills företett skiljaktig- heter, är för närvarande föremål för vissa samordningsåtgärder. — Utbild- ningen av värnpliktiga läkare är till väsenliga delar olika anordnad inom armén och inom marinen. 1944 års militärsjukvårdskommitté före- slog på anförda skäl i sitt den 22 december 1944 avgivna betänkande, del I (SOU 1944:66), att utbildningen av värnpliktiga läkare skulle vara gemen- sam för försvaret i dess helhet. I propositionen nr 135 till 1949 års riksdag uttalade föredragande departementschefen beträffande denna fråga, att det torde få ankomma på generalläkaren att med beaktande av kommitténs förslag och däröver avgivna yttranden i samråd med försvarsgrenscheferna utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Enligt vad jag inhämtat har detta arbete ännu icke kunnat påbörjas. Jag finner, att uppdraget bör fullgöras snarast möjligt.

Även om ur totalförsvarets synpunkt vägande skäl kunna anföras för gemensam utbildning av de värnpliktiga läkarna, främst att dessa läkare härigenom skulle bli lättare än för närvarande utbytbara mot varandra, har jag ingen uppfattning om förutsättningarna för ett förenhetligande av utbildningen. Däremot anser jag mig böra anlägga vissa andra synpunkter på frågan 0111 anordnandet av värnpliktsutbildningen för medicinalpersonal. De värnpliktigas antal inom olika grupper av medicinalpersonal är — bort- sett från de typiska kvinnliga yrkeskategorierna —— betydligt större än an- talet motsvarande befattningar i krigsmaktens sjukvårdsplaner. Värnpliktig medicinalpersonal ställes därför i avsevärt antal till civilt förfogande. Vidare disponeras efter värnpliktstidens slut huvuddelen av den tidigare värnpliktiga medicinalpersonalen av den civila hälso— och sjukvården. AV det närmast följande kommer att framgå, att jag icke anser mig böra föreslå att den civila tjänsteplikten för medicinalpersonal skall omfatta även utbildningsskyldighet i fred. Detta gör det ur totalförsvarets synpunkt ännu viktigare att värnpliktsutbildningen, varav för närvarande ungefär en tredjedel i princip skall fördelas över hela värnpliktstiden, medvetet anordnas på sådant sätt att tidigare värnpliktiga och alltjämt värnplik- tiga vilka ställas till civilt förfogande äro skickade även för tjänstgöring inom den civila hälso- och sjukvården. I denna ingår nämligen ifrågava- rande medicinalpersonal såsom en kvalitativt mycket betydelsefull del. Såsom exempel på sådant hänsynstagande till de civila intressena må anföras angelägenheten av att även den senaste delen av facktjänstgöringen ägnas åt krigsmedicinska frågor. Enligt vad jag erfarit ha redan gjorda strä- vanden i denna riktning hittills förhindrats av de faktiska förhållandena.

• Sida 132
•  Original

Vad härefter angår krigsmedicinsk utbildning i civil regi är sådan obli- gatorisk dels i den mån den ingår i studiestoffet för den examen, vilken är förutsättning för behörighet att utöva yrkesverksamhet på ifrågavarande medicinska område, dels för sådan medicinalpersonal som tages i anspråk med civilförsvarsplikt. Det torde emellertid vara ostridigt att den kvalifi- cerade medicinalpersonal som icke i någon av de angivna formerna erhål- lit krigsmedicinsk utbildning likväl till den övervägande delen är i behov av sådan utbildning. Jag bortser härvid från sådana personalkategorier med alldeles speciell kompetens _ exvis neuro- och thoraxkirurger —— vilkas arbete under krig, även om det får ökad omfattning, likväl icke förändras till sin art. Däremot åsyftas den talrika medicinalpersonal som med hänsyn till sin fredsmässiga förhållandevis breda utbildning och erfarenhet place- ras inom krigsorganisationen på arbetsuppgifter av mera allmän natur. Ett flertal av dessa arbetsuppgifter ha vederbörande icke alls eller i helt obetydlig omfattning mött i sin tidigare praxis. Såsom exempel härpå må anföras krigsneuroser och dessas behandling, epidemiologisk verksamhet både på sjukhus och på fältet, skadechockbehandling och brännskadebe— handling. Därest det befinnes att den för nämnda medicinalpersonal erfor- derliga utbildningen bör vara obligatorisk, torde detta kunna ske antingen såsom tidigare antytts genom att för medicinalpersonalen utbyta de nu- varande tj änstepliktsformerna värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänste- plikt mot en gemensam försvarsplikt som skulle innefatta även skyldighet att underkasta sig fredsutbildning eller genom att kombinera den civila tjänsteplikten med sådan skyldighet. När jag trots det uppenbara behovet av nu ifrågavarande beredskapsutbildning avstår från att föreslå att den- samma skall åvägabringas med tvång sker detta därför att jag anser att innan tvång tillgripes för denna utbildning, som skall i beredskapssyfte meddelas i fred, alla utvägar skola utan avsett resultat ha prövats för att genomföra utbildningen med frivilligt deltagande. Enligt vad jag erfarit torde en sådan frivillig utbildning för läkare och tandläkare samt eventuellt apotekare och vissa sjuksköterskegrupper möta positivt intresse från ifrå- gavarande yrkesutövare och understödjas av dessas fackorganisationer. En bestämd förutsättning härför är emellertid att de utbildningskurser som det allmänna ställer till förfogande för ändamålet noggrant planläggas och så genomföras att kursdeltagarna anse sig få fullt utbyte av dem.

F. 11. föreligga vissa överväganden beträffande civil krigsmedicinsk ut- bildning av läkare och tandläkare. Sålunda har 1948 års läkarutbildnings— kommitté enligt Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag verkställt utredning an- gående viss krigsmedicinsk undervisning för medicine studerande och i skrivelse den 15 februari 1952 redovisat resultaten av utredningen. Häri föreslås på anförda skäl, att krigsmedicinsk undervisning skall meddelas inom den obligatoriska medicinska undervisningens ram i form av dels

• Sida 133
•  Original

anläggandet av vissa krigsmedicinska aspekter på de särskilda medicinska ämnena vid dessas ordinarie studium, dels kirurgiassistenttjänstgöring un- der tre månader mot för närvarande en månad, dels ock kurser i krigsme- dicin och klinisk epidemiologi med krigsepidemiologi under sammanlagt en månad. Denna krigsmedicinska undervisning skall alltså komma alla blivande läkare till del och för att icke de värnpliktiga läkarnas fredstjänst- göring skall förlängas har visst avräkningsförfarande föreslagits. Kommit- tén har vid utarbetandet av sitt förslag samrått med bl.a. mig. Jag har den 30 april 1952 avgivit utlåtande över förslaget och vill livligt tillstyrka dess genomförande såsom ägnat att successivt öka de nyblivna läkarnas förtrogenhet med krigsmedicinska behandlingsmetoder o. dyl.

Vad gäller de färdigutbildade läkarna lämnade Kungl. Maj :t — samti- digt med berörda uppdrag åt läkarutbildningskommittén —- medicinalsty- relsen uppdrag att utreda behovet av och formerna för en efterutbildning av läkare i fråga om sådana behandlingsmetoder som äro av särskild bety- delse i krig. Styrelsen redovisade uppdraget i skrivelse den 25 februari 1952. Häri föreslås, att för ändamålet visst krigsmedicinskt litteraturmaterial skall sammanställas och distribueras till läkare, tandläkare och sjuk— sköterskor samt att en-dagskurser i krigsmedicin skola anordnas i alla delar av landet. I fråga om deltagandet i kurserna anför medicinalstyrelsen huvudsakligen följande.

Till kurserna böra utom läkare även sjuksköterskor inbjudas. Dessa torde med sina allmänmedicinska kunskaper kunna på rätt sätt tillgodogöra sig den givna undervis- ningen. Så är emellertid icke förhållandet med tandläkarna, vilka sakna denna förut- sättning genom en uttalad specialinriktning av deras medicinska kunnande. För denna kategori av medicinalpersonal pågår för närvarande på initiativ av utredningsmannen angående krigssjukvården m. m. inom medicinalstyrelsen en utredning om en bredare lagd utbildning i allmänmedicinska ämnen. Efter en sådan utbildning torde ovannämnda kurs kunna givas med större behållning för deltagarna.

För egen del vill jag starkt ifrågasätta, om de av medicinalstyrelsen före- slagna kurserna motsvara de fordringar som enligt det tidigare anförda måste kunna ställas på kurser i krigsmedicin, i vilka deltagandet är frivil- ligt. Visserligen erbjuder icke innehållet i skrivelsen möjlighet för en lek- man att bilda sig en fullt klar uppfattning om kursens uppläggning men jag kan icke helt frigöra mig från farhågor för att kursen är för kort för att vara av något större värde. I varje fall synes försiktigheten bjuda att till en början någon eller några kurser försöksvis anordnas för att vinna närmare klarhet om kursen är lämpligt utformad.

Såsom i medicinalstyrelsens skrivelse anföres har inom styrelsen utred- ning påbörjats angående en sådan allmänmedicinsk kompletteringsutbild- ning för icke—värnpliktiga tandläkarstuderande och tandläkare som för ett krigsfall skulle göra dessa bättre ägnade såsom medhjälpare åt eller i vissa

• Sida 134
•  Original

fall ersättare för läkare. Med hänsyn till knappheten på läkare är det ange- läget att denna utredning snarast fullföljes.

Vad slutligen angår den i civilförsvaret inskrivna medicinalpersonalens utbildning torde denna liksom hittills böra fastställas av civilförsvarsstyrel- sen efter samråd med medicinalstyrelsen.

Registrering.

För den i det föregående föreslagna avvägningen av personalbehovet mel- lan den militära och den civila sidan samt fördelningen och placeringen av personalen är det nödvändigt att register över personalen föras. Även för ett annat beredskapsändamål nämligen för planläggning och ledning av den obligatoriska fredsutbildningsverksamheten för medicinalpersonal är personalregistrering erforderlig. Vad angår den medicinalpersonal som enligt medicinalstyrelsens medgivande må inskrivas i civilförsvaret registre- ras denna liksom annan civilförsvarspersonal av civilförsvarets lokala or— gan. Jag finner icke anledning föreslå ändring av sistnämnda registrering och i det följande kommer denna icke att vidare behandlas.

Som grund för den nuvarande fördelningen av medicinalpersonal för krigstjänstgöring och sådan fredstjänstgöring som avser att göra vederbö- rande skickad för verksamheten i krig föres ett stort antal register hos olika myndigheter. Redogörelse för denna registrering lämnas i 7 kap. och Bilaga 2.

När jag på ett förhållandevis tidigt stadium av utredningsarbetet gjorde mig närmare underrättad om medicinalpersonalens registrering fann jag att denna är kraftigt splittrad, att de särskilda registren ha olika utseende sinsemellan och att på grund av ettvart registers begränsade omfattning moderna tekniska hjälpmedel endast i obetydlig utsträckning komma till användning. Jag ifrågasatte därför, om denna registrering kunde anses rationellt anordnad och om det icke vore möjligt att sammanföra de grundläggande registren till en arbetsenhet och att i samband härmed un— derlätta och effektivisera registreringsarbetet genom att förse arbetsenheten med den kontorstekniska utrustning som arbetets omfattning och betydelse kunde motivera. Under åberopande av dessa synpunkter hemställde jag i februari 1951 hos statens organisationsnämnd om sakkunnigt biträde i fråga om den centrala registreringen av medicinalpersonalen. Organisa- tionsnämnden åtog sig att lämna sådant biträde och uppdrog åt en av sina tjänstemän, förste byråsekreteraren E. Karlberg, att utreda frågan. I en den 11 september 1951 dagtecknad promemoria redovisade Karlberg resul- taten av utredningen. Härom anförde Karlberg huvudsakligen följande.

För att åstadkomma en rationell organisation beträffande registreringen av all medi— cinalpersonal, såväl den för civilt som för militärt ändamål avsedda, synes registre- ringen böra sammanföras till en organisatorisk enhet. En sådan centralisering skulle

• Sida 135
•  Original

medföra förenkling i rapporteringen såväl från enskilda som från lokala och regionala myndigheter — sjukhus, skolor, universitet, landsting, länsstyrelser etc. — varjämte antalet register skulle kunna avsevärt nedbringas samtidigt som de kontorstekniska möjligheterna skulle kunna utnyttjas bättre. Det rutinmässiga arbetet med skötseln av registren bör utföras som tempoarbete med användande av arbetsordersystemet. Sålunda kommer personalen, som skulle tjänstgöra på en dylik central, att kunna specialiseras på vissa arbetsuppgifter, varigenom en flytande arbetsgång med åtföljande ökad arbets- eflektivitet kunde åstadkommas. Uppenbarligen bör en besparing i personalkostnader vad beträffar biträdespersonalen uppstå genom en centralisering. Ett närmare bedömande av personalens storlek på en dylik central har i detta sammanhang icke kunnat ske.

Karlberg har av utredningsmannen angående krigssjukvården m. m. inhämtat, att därest registreringen kunde sammanföras till ett centralt register, detta borde såsom grund för krigsplaceringen förläggas till medicinalstyrelsen eller försvarets sjukvårdsstyrelse Enär placeringen alltid skall verkställas av befattningshavare hos den myndighet, som i sin verksamhet har ett direkt intresse av vederbörande placerade, är det ur krigspla- ceringssynpunkt utan större betydelse hos vilken myndighet registret placeras. Registrets förläggning får därför bli beroende av de fredsändamål, för vilka registret skall användas.

De i registret ingående uppgifterna bl.a. rörande tidigare tjänstgöringar, specialitet, utbildning, personliga data samt duglighet till krigs- och heredskapstjänst över huvud taget äro nödvändiga även för handläggning av frågor, som sammanhänga med beslut angående krigsplacering samt kommendering till tjänstgöring och utbildning i olika avseenden. På grund härav synes den rationellaste organisationen vara, att handlägg- ningen av sistnämnda frågor ur kontorsteknisk synpunkt samordnades med den centra— liserade registerföringen till en organisatorisk enhet.

De uppgifter, som nu införas på de olika registerkorten, synas kunna sammanföras till dels ett tjänste- eller matrikelkort och dels en registerplåt. Tjänstekortet (prelimi- närt förslag till blankett härför är bilagt promemorian och i denna kommenteras detta förslag) avses vara gemensamt för alla personalkategorier, därest detta av praktiska skäl är möjligt. Registerplåten (vars innehåll behandlas i promemorian) bör lämpligen utformas enligt samma system som det av truppregistreringsmyndigheterna använda.

Utöver centralregistret kunna, därest detta visar sig oundgängligen nödvändigt, arbets- register av olika slag uppläggas. På kortet i vederbörligt arbetsregister appliceras helt eller delvis avtryck av registerplåten. Om förändring av på registerplåten införd upp- gift inträffar, så att omprägling av hela plåten eller del av denna erfordras, utföres detta av det centrala registret, som ombesörjer, att erforderligt antal kort med det nya avtrycket tillställes berörda myndigheter.

Karlbergs utredning utmynnar i ett framhållande av önskvärdheten av att berörda myndigheter lämna utförligt motiverade svar på följande frå- gor:

1. Kan det, trots möjligheten till ovannämnda arbetsregister —— avtrycksregister — bereda byrå eller motsvarande hos Eder, som tidigare fört eget register, väsentlig svårighet, att centraliseringen av registerföringen sker hos ett organ inom a) medicinal- styrelsen b) sjukvårdsstyrelsen?

2. Erfordras några förändringar i det bifogade förslaget till blankett för tjänstekort, för att detta skall bliva fullt användbart för sitt ändamål? Om så är fallet, anhålles om en förteckning över de uppgifter, som erfordras och vilket utrymme, som bör avses för varje uppgift samt om särskild rutindelning erfordras för vissa uppgifter exempel- vis för specialitet. '

3. Vilket oundgängligt behov av arbetsregister — avtrycksregister —— kommer att

• Sida 136
•  Original

föreligga på byrå eller motsvarande, om registerföringen centraliseras? Observera att beslut om krigsplacering avsetts ske av personal, som tillhör den myndighet, för vars räkning placering sker, och som för detta ändamål tjänstgör i det centrala register- organet.

Jag hemställde om yttrande Över promemorian av medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt centrala värnpliktsbyrån. Samtliga dessa myndigheter, sjukvårdssty- relsen efter samråd med försvarsstaben, tillstyrkte i princip att registerfö- ringen centraliserades. Beträffande det centrala registrets förläggning däre- mot voro meningarna mycket delade. Sålunda ansåg både medicinalstyrel- sen och sjukvårdsstyrelsen att registret borde förläggas till den egna myn- digheten. Chefen för armén fann nödvändigt att registret upprättades inom något av försvarets ledande organ, lokalt anknutet till arméöverläkaren. För chefen för marinen var det likgiltigt om registret förlades till medici— nalstyrelsen eller till sjukvårdsstyrelsen men han fann det ofrånkomligt att nuvarande truppregister i marinledningen för bl.a. läkare och tand- läkare bibehölls. Chefen för flygvapnet hade ingen erinran mot en för- läggning av registret vare sig till medicinalstyrelsen eller till sjukvårds- styrelsen men föredrog med hänsyn till »de rent lokala förhållandena» sjuk- vårdsstyrelsen. För åvägabringande av största möjliga återhållsamhet be- träffande förbindelsemedlen var centrala värnpliktsbyrån av den uppfatt- ningen att registret i krig borde anslutas till denna. —— Svaren på de mera detaljerade frågorna 1.—3. i Karlbergs promemoria äro mycket skiftande. Helt allmänt har jag fått det intrycket -— vissa myndigheter uttala sig ock- så i den riktningen — att den i promemorian redovisade utredningen icke varit tillräckligt långtgående för att medgiva ett bestämt ställningstagande från myndigheternas sida till de sålunda framställda frågorna. Jag avstår därför från att lämna någon redogörelse för myndigheternas uttalanden i anledning av dessa frågor. Däremot finner jag mig böra återgiva ett par andra synpunkter av intresse i detta sammanhang. Sålunda föreslog medi— cinalstyrelsen, att registret skulle uppläggas icke på plåtar utan på hål- kort. Vidare framhöll försvarets sjukvårdsstyrelse, att ur militär synpunkt den fordran främst måste ställas på registret att det kunde utnyttjas för beredskapsändamål och under krig i och för krigsplacering m. m. Slutligen ställde chefen för armén det oavvisliga kravet på den föreslagna centrala registreringen att denna på ett fullt betryggande sätt kunde tillgodose krigs- förberedelsearbetet och funktionera även under krigsförhållanden. Armé- chefen uttalade även att slutlig ställning till frågan om ett centralregister icke kunde tagas förrän registrets uppgifter i krig och fred och dess info- gande i organisationen för krigssjukvårdens centrala och regionala led- ning närmare klarlagts.

Beträffande ändamålet med samt placeringen och utformningen av ifrå-

• Sida 137
•  Original

gavarande register uttala de tre försvarsgrensöverläkarna i sin ovannämnda den 2 februari 1952 dagtecknade promemoria huvudsakligen följande.

För att ge underlag för fördelning i fred och i krig av samtliga kategorier kvalificerad medicinalpersonal mellan krigsmakten och den civila hälso- och sjukvården måste ett centralt register, som redovisar den totala tillgången av sådan personal, upprättas. Re- gistret bör främst utformas efter verksamheten i krig. Det system, som avses tillämpas i krig, bör tillämpas även i fred.

Registret bör innehålla alla för verksamheten erforderliga uppgifter. Då registret i krig bör ingå i högkvarteret, bör det redan i fred tillhöra detta. Med hänsyn härtill och till förslaget att arméöverläkaren skall vara den militära myndigheten för avväg- ningen av personalbehovet mellan den militära och den civila sidan m. m. synes det vara naturligast, att registret anslutes till arméöverläkarens expedition. Om så blir fallet och registret kan utformas så att det omspänner erforderliga uppgiftsomräden, torde det i fred i viss utsträckning kunna utnyttjas av samtliga försvarsgrensöverläkare för såväl krigsplaceringsarbetet som arbetet för medicinalpersonalens fredstjänstgöring (inklusive utbildning). De arbetsregister m. m., vilka marinöverläkaren och flygöver- läkaren behöva härutöver torde bli av så liten omfattning, att extra personal icke torde behövas för uppläggning och skötsel av dessa.

Registreringsförfarandet måste säkerställa att registren ständigt kunna hållas aktuella. Detta kräver möjligheter till snabb rapportering. Vidare måste det centrala registret (utdrag ur detsamma) göras så lättransportabelt, att det i krig vid behov kan för- flyttas. Dessa krav äro av väsentlig betydelse för fördelnings- och krigsplaceringsarbetet under pågående krig.

Uppgifter om civil utbildning böra inhämtas endast av centralregistret. Strävan skall vara att, så långt ekonomiska resurser det medge, utnyttja registrerings- teknikcns senaste framsteg. Av registret föranledda kostnader böra fördelas på samt- liga myndigheter, som betjänas av detsamma.

Vid en granskning av den utredning och de synpunkter i övrigt beträf- fande registreringsfrågan som i det föregående redovisats finner jag detta material icke tillräckligt för ett definitivt ställningstagande till frågan. Principiell enighet synes dock råda om att en centralisering av registrering- en skulle innebära påtagliga fördelar. Om till en början hänsyn endast ta— ges till de register på vilka beredskapsåtgärder i form av kommendering till värnpliktstjänstgöring i fred och placering för krigstjänstgöring grun— das, kan nuvarande ordning icke anses tillfredsställande. Splittringen av registreringen på ett flertal skilda arbetsenheter försvårar överblicken över medicinalpersonalen när det gäller tilldelningen i stort av sådan personal till totalförsvarets olika delar. Under krig måste registren under alla för- hållanden vara sammanförda till en enhet. Att åvägabringa ett sådant sam- manförande först vid ett krigsutbrott innebär betydande vanskligheter med hänsyn till verksamhetens funktionsduglighet. Sålunda skall i det ansträng- da läge då övergång sker från freds- till krigsorganisation, omfattande sam- ordningsåtgärder vidtagas beträffande registren och dessas personal. Ytter- ligare en omständighet talar för att den registrering som avser beredskaps- uppgifter sammanföres redan i fred. Varje sådant register för sig 'är näm—

• Sida 138
•  Original

ligen för litet för att kunna tillföras moderna registreringstekniska anord- ningar. Härav blir emellertid följden att registren beträffande frågeställ- ningar som icke äro förutsedda och på grund härav väl förberedda arbeta långsamt även med förhållandevis stor insats av personal. _— Även för rent fredsmässiga arbetsuppgifter föreligga, främst inom medicinalstyrelsen, behov av register över medicinalpersonal, vilka äro så uppbyggda och för- sedda med sådana tekniska hjälpmedel att registermaterialet kan bli före- mål för statistisk bearbetning. Ifrägavarande maskinella utrustning för registren kräver emellertid betydande kostnader. Ur ekonomisk synpunkt finner jag det därför angeläget att, därest så är möjligt, all central regist- rering av medicinalpersonal —— såväl för beredskaps- som för rena freds- ändamål _ sammanföres till en arbetsenhet. Då jag själv icke besitter sak- kunskap för utredning av denna fråga föreslår jag, att statens organisa- tionsnämnd eller annat lämpligt organ erhåller uppdrag att verkställa utred- ningen under medverkan av samtliga berörda parter.

De tre försvarsgrensöverläkarna ha i sin promemoria den 2 februari 1952 detaljerat angivit de uppgifter som dessa överläkare måste disponera för sitt arbete och vilka därför måste ingå i registret. Medicinalstyrelsen har i nyligen avlåten underdånig skrivelse hemställt, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt statens organisationsnämnd att utreda styrelsens behov av personalregistrering för olika ändamål. Det material som sålunda förelig- ger eller kan framkomma bör givetvis tillföras den av mig föreslagna utred- ningen.

14 kap. Allmänna synpunkter på hälso- och sjukvårds-

beredskapens organisation.

Hälso- och sjukvårdsorganisationen under krig kommer även enligt mitt förslag att vara tredelad. Den militära delen avser hälso- och sjukvårdande verksamhet bland trupperna samt utförande av landsomfattande sjuktrans- porter, främst på järnväg och landsväg. Den andra och mest omfattande delen utgöres av den organisation som efter omställning till krigsförhållan- den bildas av den civila fredsorganisationen för hälso- och sjukvård. Denna del förblir i civil regi och innesluter i sig i princip all hälso- och sjukvår- dande verksamhet på hemorten. Emellertid har det befunnits nödvändigt att detta s.k. allmänt civila medicinalväsende kompletteras med civilförsvarets sjukvårdstjänSt, vilken utgör den. tredje organisationsdelen. Vad gäller sj uk- värd träder denna i verksamhet endast därest krigshandlingar mot hemorten föranleda så omfattande personskador att det allmänt civila medicinalväsen- dets resurser pä den drabbade orten och i dess närmaste omgivning icke förslå. Ytterligare en viktig uppgift utöver sj ukvård i angivet läge ankommer

• Sida 139
•  Original

på civilförsvarets sjukvårdstjänst nämligen att utföra lokala och i viss mån även regionala sjuktransporter.

När alltså en gemensam organisation icke kan åstadkommas för hälso- och sjukvården i krig är det såsom jag redan i 11 kap. framhållit angeläget att verksamheten inom de tre organisationerna så samordnas att förutsätt— ningar för ett rationellt utnyttjande av samtliga tillgängliga resurser före- ligga. En sådan samordning bör inom varje sektor omfatta den verksamhet som är av betydelse för att tillgodose behov även inom någon av de andra sektorerna. Ur rent principiell synpunkt torde man kunna säga att all verk- samhet är av detta slag. I praktiken däremot synas vissa verksamhetsgrenar vara av avgjort större allmänt intresse än andra. Jag syftar härvid å ena sidan på sådan verksamhet inom en av organisationerna som är av betydelse för en allmän utjämning av de hälso- och sjukvårdsbehov som uppkomma i krig och å andra sidan på sådan verksamhet som har direkt betydelse endast för att täcka hälso- och sjukvårdsbehov inom den organisation i vars regi verk- samheten bedrives och som därför kan sägas ha en mera lokal natur. Det sistnämnda är väsentligen fallet beträffande den militära hälso— och sjuk- vården. Denna är uppbyggd med syfte att omhändertaga sårade och sjuka soldater samt att snarast möjligt efter ett ianspråktagande vara beredd att ånyo fullgöra denna uppgift. Detta sker principiellt på det sätt att sådana sårade och sjuka som äro i behov av mera omfattande behandling och vård överföras till sjukhus och liknande anstalter på hemorten. Även om vissa militära sjukvårdsenheter, exvis etappsjukhusen, ha ett förhållandevis stort militärt operationsområde att betjäna, måste de dock såtillvida anses ha lokala funktioner att de med hänsyn till angivna syfte icke kunna på till- gångssidan infogas i en hela riket eller en större region omfattande plan för utjämning mellan behov av och tillgång på hälso- och sjukvårdsresurser. På motsvarande sätt förhåller det sig med civilförsvarets sjukvårdstjänst. Den allmänt civila hälso- och sjukvården omfattar även verksamhet vars syfte är lokalt i förevarande mening, exvis den öppna sjukvården och den sinnessjukvård som år en direkt fortsättning av den i fred bedrivna. Högst avsevärda delar av den allmänt civila hälso- och sjukvården ha emellertid utjämnande funktioner och dessa delar utgöra den huvudsakliga faktorn när det gäller att tillgodose hälso- och sj ukvårdsbehov var de än må framkomma. Det mest närliggande exemplet härpå utgör verksamheten vid beredskaps- sjukhusen. För ett gott resultat av denna verksamhet fordras emellertid att ianspråktagandet av verksamhetens resurser samordnas med dispone- ringen av den tunga sjuktransportapparaten vilken till övervägande del ingår i krigsmakten.

I det följande kommer jag att behandla frågorna om enhetlig ledning eller andra organisatoriska åtgärder för samordning'av verksamheten inom de tre organisationerna för hälso- och sjukvård. Jag får härvid tillfälle att

• Sida 140
•  Original

återkomma till innehållet i denna verksamhet ur de sist antydda synpunk- terna.

I enlighet med den i 11 kap. angivna grundsatsen att krigsplanläggningen i fråga om hälso- och sjukvården bör ankomma på det eller de organ som få ansvaret för verkställigheten komma spörsmålen om organisationen i verkställighetsläget att upptagas till behandling före motsvarande spörsmål för planläggningsläget.

Såsom underlag för den följande framställningen vill jag vidare lämna en mycket summarisk orientering om den militära och civila freds- och krigs- organisationen och göra några reflexioner i anslutning härtill närmast med hänsyn till hälso- och sjukvårdens förhållanden.

Den lantmilitära territoriella indelningen i militärområden och försvars- områden är i princip densamma i fred och krig. Ur militär synpunkt äro områden motsvarande länen som regel för små för militär ledningsverksam— het av någon omfattning. På grund härav har tyngden inom den militära led- ningsorganisationen regionalt lagts i militärbefälsinstansen både när det gäller verksamheten i krig och i fråga om de fredsmässiga förberedelserna härför. Försvarsområdesbefälhavarna vilkas områden ha sin civila motsva- righet i länen ha begränsade och i det närmaste lokala uppgifter och befogen- heter. Beträffande den militära verksamheten bör vidare uppmärksammas att vid krigsfall visserligen en betydande decentralisering av ledning och härmed också av ansvar är avsedd att ske men att ledningen ändock i avsevärd utsträckning kommer att kvarligga centralt. På hälso- och sjuk- vårdsområdet tager sig detta förhållande bl. a. uttrycket att betydande en— heter särskilt vad gäller transportmedel disponeras av överbefälhavaren, så länge denne icke annorlunda beslutat eller tills det med hänsyn till förbindelserna icke längre är möjligt. Regionalt samlas i krigsläget mycket stora befogenheter hos militärbefälhavaren (armékårchefen).

På den civila sidan är den regionala ledningen för betydelsefull statlig och kommunal verksamhet i fred som regel knuten till länsorgan. Undan- tag förekomma dock. Sålunda äro regionerna för de statliga affärsdrivande verken avsevärt större än länen. Vad angår den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården står denna centralt under tillsyn av medicinalstyrelsen. Kroppssjukhusvärden, den slutna epidemivården häri inbegripen, ombesör- jes _ utom beträffande de största städerna _ av landstingen, vilkas områ- den nästan undantagslöst överensstämma med länen. Den regionala tillsynen över hälso— och sjukvården utövas av förste provinsialläkaren med länen som verksamhetsområden. När det blev aktuellt att utanför de affärsdri- vande verkens krets erhålla regionala ledningsorgan för olika grenar av civil försvarsverksamhet var det med hänsyn till det anförda naturligt att länsstyrelserna kommo ifråga härför. Redan 1944 inrättades för länsstyrel-

• Sida 141
•  Original

sens befattning med civilförsvaret en försvarsavdelning vid varje länssty- relse och efter ett i juni 1950 meddelat beslut om provisoriska åtgärder i ämnet fastställde Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 riktlinjer för länsstyrelser- nas krigsorganisation. Enligt dessa skall inom varje länsstyrelse vid krig organiseras ett antal sektioner för de olika grenarna av krigsviktig verksam- het varmed länsstyrelsen då har att taga befattning såsom regionalt led- nings- och samordningsorgan. Även en hälso- och sjukvårdssektion skall finnas och på denna skola handläggas frågor angående bl. a. utnyttjandet och fördelningen av länets sjukvårdsresurser. Samtidigt med den mera definitiva utformningen av länsstyrelsens krigsorganisation tillskapades från och med den 1 juli 1951 den s. k. civilbefälhavarinstitutionen. Samtliga rikets län utom Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län ingå i civil- områden, vilka i stort sett överensstämma med militärområdena. Varje civilområde står under ledning av en civilbefälhavare. Skälen till denna nya regionindelning voro att åtskilliga civila beredskapsfrågor befunnits vara av den natur att en till länet begränsad planläggning icke vore tillfyllest samt att behov av militär-civil samverkan inom större områden än länen visat sig föreligga. Först fr.o.m. den 1 juli 1952 har emellertid särskild personal ställts till civilbefälhavarens förfogande, nämligen en heltids- tjänstgörande föredragande med arvode motsvarande lönen till länsassessor. Civilbefälhavarnas uppgifter äro också mycket allmänt angivna i instruktio- nen för dem den 5 juni 1951 (nr 429). I den proposition (nr 149/1951) ge- nom vilken frågan om civilbefälhavarinstitutionen underställdes riksdagen uttalade föredragande departementschefen beträffande den tidpunkt efter ett krigsutbrott då civilbefälhavaren borde tilldelas självständiga befogen- heter, att departementschefen principiellt utginge från att de till civilområ- dena hörande länsstyrelserna borde fungera självständigt så länge förhål- landena medgåve. Även om man kan komma till den uppfattningen att en icke oväsentlig del av ledningen av den civila hälso- och sjukvården måste i ett krigsfall redan från början tilläggas civilbefälhavaren, torde länsstyrel- serna detta oaktat i nämnda läge ha vidsträckta befogenheter.

Vid bedömning av förutsättningarna för samordning i olika instanser mel- lan den militära och den civila medicinalorganisationen måste man alltså utgå från att ledningen i den högre regionala instansen icke kommer att bli samlad hos civilbefälhavaren på motsvarande sätt som hos militärbefälhava- ren. Skälet härtill är väsentligen följande. Den militära organisationen är helt statlig och vid utformningen av densamma för verksamheten i fred har stor hänsyn kunnat tagas och verkligen även tagits till kraven i ett verk- ställighetsläge. Den civila organisationen däremot är sammansatt av både statliga och kommunala element och har sin fredsverksamhet helt knuten till länen—landstingsområdena. Någon högre regional instans förekommer icke i fred och när det gäller att vid krigsfall överflytta befogenheter på en

• Sida 142
•  Original

nyskapad om än väl förberedd instans av nämnt slag bör sådan varsamhet iakttagas att endast av krigsförhållandena nödvändigt betingade organisa- tionsändringar vidtagas. Ett återhållande moment när det gäller att för- lägga ledningsbefogenheter inomlden civila försvarsberedskapen till central eller högre regional instans är även den mycket starka beskärning av för- bindelsemöjligheterna som särskilt civil verksamhet har att räkna med under krig.

15 kap. Organisationen i verkställighetsläget.

Den centrala ledningen.

I detta avsnitt, vars närmare innehåll är av hemlig natur, erinras först om att jag tidigare i betänkandet (11 kap.) funnit det icke möjligt att för- enhetliga hälso— och sjukvårdsorganisationen i krig, varigenom ett fullt rationellt utnyttjande av de knappa resurserna skulle ha garanterats. Hälso- och sjukvård kommer alltså även enligt mitt förslag att i krig bedrivas inom krigsmakten, inom civilförsvaret och inom det allmänt civila medicinal- väsendet. För att nämnda organisationers hälso- och sj ukvårdsresurser skola komma till en ur behovssynpunkt så ändamålsenlig användning som möj- ligt måste emellertid verksamheten inom de tre organisationerna på ett eller annat sätt samordnas. Den mest effektiva samordningen torde — anför jag vidare — erhållas om den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig ställes under gemensam ledning, trots att den organiseras och drives i de särskilda organisationernas regi.

Redan i detta sammanhang må påpekas att — därest en sådan gemensam ledning icke kan åstadkommas eller därest så kan ske men ledningen befin- nes icke böra tilläggas den militära organisationen — militär direktivrätt gentemot de civila hälso- och sjukvårdsorganisationerna är ofrånkomlig.

Efter ingående överväganden finner jag mig icke kunna tillstyrka att all hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig ställes under enhetlig ledning.

Jag prövar härefter alternativet att efter mönster av sj ukhusvårdschefen— sjukvårdschefen enbart centralt inrätta ett ledningsorgan, vars uppgifter skulle vara begränsade till frågor av gemensamt militärt och civilt intresse. Detta organ skulle endast ha till uppgift att operativt leda hälso- och sjukvården, d. v. s. i utjämnande syfte disponera tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser. Även detta alternativ har jag vid närmare granskning ansett mig böra avvisa.

Den återstående utvägen för att åstadkomma en så ändamålsenlig an- vändning som möjligt av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser i krig har jag funnit vara att samverkan anbefalles mellan ledningsorganen för de särskilda hälso- och sjukvårdsorganisationerna i olika instanser och

• Sida 143
•  Original

5 K i 5 s over ledningen av hllso- och sjukvården ! Ing enligt utredning! mannens förslag.

lllllll'llll lllllllllll

N I | | |

L Länsstyr I | Landwind

Transpl Transm Militär Öppen Transport Bersjh— medel medel smkvårds- Sjukvård medel org org TECKENFÖRKLARING. _ Befälsrän | operativ! hänseende ___.._-— Direktiv ————- Befälsrän ! (örvallningshänseende

................... Samverkan

att praktiska förutsättningar för en sådan samverkan med hänsyn till ledningsorganens lokalisering m. m. tillskapas. Jag har framhållit, att det är av särskild betydelse att samverkan sker i fråga om disponeringen av sådana hälso- och sjukvårdsresurser som äro av mera avsevärt intresse ur allmän utjämningssynpunkt. Sådan operativ ledning borde enligt min upp- fattning tillkomma inom den militära sektorn närmast under överbefäl- havaren försvarsstaben förstärkt med medicinsk expertis från försvarets

• Sida 144
•  Original

sjukvårdsstyrelse samt inom den civila sektorn medicinalstyrelsen och i begränsad utsträckning civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda styrelses intresse i detta sammanhang syntes kunna tillgodoses genom att en representant för styrelsen vid krigsfall placeras hos medicinalstyrelsen.

De organisatoriska anordningarna för att möjliggöra en operativ sam— verkan på detta område skola alltså syfta till att en till omfattningen liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen jämte represen- tanten för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning till den del av för- svarsstaben som har motsvarande uppgifter på den militära sidan. Jag har framlagt förslag till sådana anordningar och även funnit lämpligt att ifrå- gavarande hälso- och sjukvårdsledningar sammanföras till ett samarbets- organ. Detta är avsett att ersätta bl. a. den nuvarande beläggningscentralen vid högkvarteret.

Återstående delar av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen skulle vid bifall till förslaget komma att i princip bli förvaltningsmyndig- heter. De böra nära samarbeta och vara lokalt anknutna till varandra.

En schematisk framställning av den föreslagna ledningsorganisationen lämnas på sid. 143.

Den regionala ledningen.

På motsvarande skäl som i närmast föregående avsnitt anförts mot en gemensam central ledning finner jag att icke heller i de regionala instan— serna en gemensam ledning kan ifrågakomma. Jag föreslår därför, att den samordning av verksamheten inom de tre hälso- och sjukvårdsorganisatio- nerna, som syftar till ett ändamålsenligt utnyttjande av samtliga tillgängliga resurser, skall i den högre regionala instansen åstadkommas därigenom att militärbefälhavaren såsom regionalt ledningsorgan för den militära hälso- och sjukvården och civilbefälhavaren i egenskap av motsvarande organ för den allmänt civila hälso- och sjukvården samt civilförsvarets sjukvårds- tjänst anbefallas samarbeta med varandra.

Innan jag går vidare i min framställning vill jag något närmare behandla befogenheter och personalresurser för de organ som sålunda i den högre regionala instansen skola i samarbete utöva den omfattande och kvalifice- rade ledningen av hälso- och sjukvården i krig, nämligen militärbefälha- vare och civilbefälhavare.

I 14 kap. har jag framhållit, att tyngden inom den militära ledningsorga- nisationen regionalt förlagts till militärbefälhavaren både i krig och i fred samt att vid krigsfall stora befogenheter tillkomma militärbefälhavaren (armékårchefen). Enligt nuvarande planläggning består sjukvårdsavdel- ningen i militärbefälsstaben av tre läkare och i armékårstaben av fem. Att märka är emellertid att denna avdelning även har vissa verkställighetsupp- gifter. * * '

• Sida 145
•  Original

Beträffande den förhållandevis nyinrättade civilbefälhavarinstitutionen är läget ett annat. Civilbefälhavarna böra såsom rena beredskapsorgan utan andra fredsfunktioner än dem som hänföra sig till krigsförberedelserna ha befogenheter i ett krigsfall, vilka uteslutande avse operativ ledning och icke till någon del verkställighetsuppgifter. Deras allmänna åligganden äro an- givna i instruktionen för civilbefälhavare den 5 juni 1951 (nr 429). I 3 & nämnda instruktion föreskrives, att civilbefälhavaren i krig skall — i enlig- het med vad därom är eller kan bli närmare föreskrivet och efter samråd med vederbörande militärbefälhavare eller kårchef — samordna de civila försvarsåtgärderna och annan civil verksamhet inom civilområdet samt verka för att det militära försvaret på allt sätt understödjes och att för- svarsviljan och försvarsförmågan hos befolkningen upprätthålles samt el- jest utöva den myndighet som kan anförtros honom. Detta stadgande torde få ses mot bakgrunden av följande uttalande av föredragande departements- chefen i propositionen den 16 mars 1951, nr 149, angående den civila regionala beredskapsorganisationen (sid. 18):

Jag anser mig icke nu behöva taga definitiv ställning till frågan om civilområdenas krigsorganisation liksom ej heller till spörsmålet om vid vilken tidpunkt i händelse- utvccklingen Civilbefälhavarna böra tilldelas självständiga maktbefogenheter. Principiellt utgår jag emellertid ifrån att såväl de till civilområdena hörande länsstyrelserna som andra regionala myndigheter böra fungera självständigt, så länge förhållandena med- giva. Hithörande frågor torde närmare få övervägas av Kungl. Maj:t.

I fråga om hälso- och sjukvården kan emellertid enligt min uppfattning den operativa ledningen med det innehåll begreppet givits i den föregående framställningen icke tilläggas civilbefälhavaren först vid den tidpunkt under ett krig då länsstyrelser och andra regionala myndigheter icke längre kunna fungera självständigt. Denna ledning måste senast vid ett krigsutbrott till- komma civilbefälhavaren. Jag föreslår alltså, att civilbefälhavarens uppgif- ter utvidgas och preciseras på angivet sätt, och återkommer i ett följande avsnitt till frågan om kompetensfördelningen mellan civilbefälhavarens och länsstyrelsens hälso- och sjukvårdsledning.

För att civilbefälhavaren skall kunna utöva denna ledning är det nödvän- digt att han äger tillgång till kvalificerade medhjälpare. F. 11. krigsplaceras hos civilbefälhavaren en av förste provinsialläkarna inom civilområdet så- som s. k. civilläkare. Givetvis är tillgång till medicinsk expertis främst inom sjukhusvård, epidemibekämpning och hälsovård oundgänglig för civilbe- fälhavaren vid fullgörande av ifrågavarande arbetsuppgifter. Av största bety- delse torde emellertid vara att civilbefälhavarens närmaste medarbetare för dessa uppgifter äro goda organisatörer och till den del de icke äro läkare ha god kännedom om organisationsfrågor inom hälso- och sjukvård, exvis landstingsdirektör eller sjukhusdirektör. Jag föreslår, att hos varje civil- befälhavare för ifrågavarande ändamål krigsplaceras tre personer, förslags-

• Sida 146
•  Original

vis två läkare och en icke-läkare alla med de kvalifikationer som nyss angi- vits. Civilbefälhavaren bör utse en av dessa personer att förestå arbetet såväl i planläggningsskedet som under krig. Vid valet av föreståndare torde de kvalifikationer som äro av särskild betydelse i krigsfallet böra väga tyngst. Den enda företrädare för den civila hälso- och sjukvården som i. n. är krigs- placerad hos civilbefälhavaren är civilläkaren. Denna placering verkställes av medicinalstyrelsen i samråd med vederbörande civilbefälhavare. Som ci- villäkare placeras den för ändamålet mest lämpade förste provinsialläkaren inom civilområdet. Med det urval som härigenom erhålles — civilområdena omfatta minst tre, högst sex län —— torde civilläkaren normalt komma att utses till civilbefälhavarens närmaste medhjälpare för hälso- och sjukvårds- ledningen i civilområdet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att vissa delar av riket, nämligen Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, undantagits från civilområdes- indelningen. Beträffande Gotlands län är detta naturligt då länet samman- faller med sjunde militärområdet. I fråga om Västerbottens och Norrbottens län, vilka tillsammans niotsvara sjätte militärområdet, anförde föredragande departementschefen i nämnda proposition nr 149/1951, att för dessa län samordningen torde böra lösas efter delvis andra linjer än för landet i övrigt samt att erforderliga föreskrifter torde kunna utfärdas i administrativ ord— ning. Sådana föreskrifter ha ännu icke meddelats. Tills vidare torde man höra utgå från att civilbefälhavarfunktionerna skola tillkomma den lands- hövding med vilken militärbefälhavaren under det inledande skedet av ett krig närmast samarbetar. På hälso- och sjukvårdssektionen vid den länssty- relse för vilken nämnda landshövding är chef skola alltså beträffande båda länen ankomma de ledningsuppgifter vilka i civilområde äro tillagda civil- befälhavarens ledningsorgan för hälso- och sjukvård. De båda länsstyrelser- nas hälso- och sjukvårdssektioner böra därför under beredskapsplanlägg- ningen ömsesidigt hålla varandra underrättade om planläggningens innehåll på motsvarande sätt som samma sektioner vid länsstyrelserna i civilområde i förhållande till civilbefälhavaren.

Jag återkommer nu till formerna för samarbetet beträffande hälso- och sjukvårdsledningen mellan militärbefälhavaren och civilbefälhavaren. Så- som tidigare påpekats underlättas detta samarbete av att ifrågavarande be- fälhavare jämte medhjälpare skola ha lokal anknytning till varandra. På motsvarande sätt som de samverkande centrala ledningsorganen bör den personal hos militär- och civilbefälhavarna som närmast under dessa ansvara för ifrågavarande verksamhet bilda ett samarbetsorgan. Den nuvarande i militär regi organiserade militärområdesbeläggningscentralen kommer alltså vid bifall till mitt förslag att ersättas med en i nämnda samarbetsorgan ingående »beläggningscentral» som i samverkan handhaves av militärbefäl-

• Sida 147
•  Original

havarens personal beträffande militära sjukvårdsanstalter och av civilbefäl- havarens personal i fråga om civila sådana anstalter.

Beslut i frågor angående den operativa ledningen av hälso- och sjukvår- den i denna instans fattas på grundval av rapporter över hälso- och sjuk- vårdsläget från militära förband och länsstyrelser samt upplysningar om det militära läget och civilförsvarsläget, vilka erhållas av härför tillgänglig expertis inom militärbefälstaben och civilbefälhavarens stab.

Inom militär- och civilbefälhavarens samarbetsorgan för hälso- och sjuk- vårdsfrågor bör liksom inom motsvarande centrala samarbetsorgan sjuk- vårdsplott föras. Härvid måste givetvis även personalläget kontinuerligt följas. I denna del kan emellertid behovet av utförlighet vara skiljaktigt för militärbefälhavaren och för civilbefälhavaren. Den förstnämnde har näm- ligen beträffande personalersättningen sådana verkställighetsuppgifter, vil- kas fullgörande kan förutsätta tillgång till detaljregister över åtminstone den mera kvalificerade medicinalpersonalen. Civilbefälhavaren däremot var- ken har eller torde komma att få motsvarande verkställighetsuppgifter och behöver därför icke äga tillgång till individuella upplysningar beträffande den underställda medicinalpersonalen utan endast ha en översiktlig känne— dom om personalläget.

Tidigare har antytts, att även länsstyrelserna komma att i krig ha vid- sträckta befogenheter beträffande ledningen av den civila hälso- och sj ukvår- den i länen. Såsom framgår av redogörelsen i 4kap. för planläggningen inom det allmänt civila medicinalväsendet skall enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1951 vid varje länsstyrelse i krig finnas en hälso- och sj ukvårdssektion, vilkens befogenheter avse operativ ledning. I fråga om sektionens samman- sättning och närmare arbetsuppgifter fårjag hänvisa tillnämnda redogörelse.

Vad sålunda förordnats i fråga om befogenhet för länsstyrelsen att i operativt avseende leda den allmänt civila hälso- och sjukvården i länet föranleder principiellt icke någon erinran från min sida. Denna ledning kommer emellertid faktiskt att begränsas av de direktiv civilbefälhavaren i utjämnande och samordnande syfte meddelar.

Redan enligt 1944 års civilförsvarslag ankomma motsvarande lednings— befogenheter på länsstyrelsen beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst. Ifrågasättas kan givetvis om ledningen i länsinstansen av verksamheten inom de båda civila hälso- och sjukvårdsorganisationerna skall vara upp- delad på länsstyrelsens hälso- och sjukvårdssektion samt dess försvarsav— delning eller sammanföras till endera av dessa avdelningar. Jag betraktar detta spörsmål som en länsstyrelsens interna angelägenhet, vilken varje länsstyrelse får lösa med hänsyn till sina förutsättningar, icke minst de personella. Under alla förhållanden måste en koordinering ske och denna synes garanterad då ledningen är förlagd till samma myndighet.

• Sida 148
•  Original

Den operativa ledning som enligt det anförda tillkommer länsstyrelsen avser icke endast statlig verksamhet, såsom civilförsvarets sjukvårdstjänst och tj änsteläkarnas arbete, utan även hälso- och sjukvård för vilken annan än staten är huvudman. Främst gäller detta den verksamhet som bedrives av landsting och städer utanför landsting. Beträffande beredskapssjukhu- sen ankommer det på dessa huvudmän att svara för omställningen till krigs- organisation av redan i fred befintliga sjukhus, upprättandet av nya sjuk- hus och driften av beredskapssjukhusen. Utnyttjandet av behandlings- och vårdmöjligheterna på sjukhusen, fördelningen av medicinalpersonal m. fl. moment som ingå i den operativa ledningen av sjukhusens verksamhet an- kommer emellertid i första hand på länsstyrelsen. Krigsförhållandena torde vidare komma att föranleda att flertalet av de många åtgärder som erford— ras för att sjukhusen skola kunna fungera i krig måste vidtagas av de sär- skilda sjukhusledningarna i samarbete med lokala och regionala försörj- ningsmyndigheter av olika slag. Avsedda regionala myndigheter torde som regel bli knutna till länsstyrelsen. Vad nu sagts beträffande sjukhusvården har motsvarande tillämpning beträffande den hälsovård och öppna sjuk- vård som bedrives av landsting och landstingsfria städer. Här tillkom- mer att verksamheten för att ge största möjliga effekt måste ställas under direkt ledning av tjänsteläkaren. Med hänsyn till det anförda synes huvud- mannens intressen bäst bevakas, om en kvalificerad företrädare för huvud— mannen lokalt anslutes till länsstyrelsen. Särskilt torde detta vara betydel— sefullt, om länsstyrelsen bortflyttar från residensstaden. Därest vid sådan bortflyttning representant för huvudmannen icke medföljer, torde nämligen möjligheterna för huvudmannen att följa verksamheten på grund av för- bindelsesvårigheter vara starkt beskurna och i vissa lägen helt obefintliga. Jag föreslår alltså, att till länsstyrelsen _ i varje fall vid dennas eventuella bortflyttning _ anslutes en kvalificerad representant för huvudmännen för hälso- och sjukvård i länet, exvis ordföranden i landstingets eller i lands- tingsfri stads sjukvårdsberedning. För länsstyrelsen kan det även i andra sammanhang vara av värde att för samråd äga tillgång till en kommunal förtroendeman i denna ställning.

Vid varje länsstyrelses hälso- och sjukvårdssektion har medicinalstyrel- sen hittills krigsplacerat en förste krigstjänsteläkare och en ersättare för denne. Såsom förste krigstjänsteläkare har förste provinsialläkaren place- rats utom i de fall där denne utsetts till civilläkare hos civilbefälhavaren. Till biträdande förste krigstjänsteläkare har biträdande förste provinsial- läkaren och beträffande vissa län annan lämplig läkare ifrågakommit. Dessa läkare torde komma att få icke endast lednings- och förvaltnings- uppgifter. De torde även komma att konsulteras av tjänsteläkarna i olika medicinska frågor och få utföra visst fältarbete främst i fråga om epidemi- bekämpning. Avsikten är att även första distriktssköterskan skall krigs-

• Sida 149
•  Original

placeras vid sektionen. Vidare torde en eller flera för hela länet avsedda hälsovårdsinspektörer komma att formellt knytas till sektionen men faktiskt ha sin verksamhet helt förlagd till fältet. Övrig behövlig medicinsk expertis, exvis beträffande sjukhus-, förlossnings- och tandvård, torde få tillföras sektionens arbete genom konsultation av expert på det ifrågavarande om- rådet. Ytterligare kommer enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 15 juni 1951 att i sektionen ingå en kvalificerad landstingstjänsteman, väl som regel landstingsdirektören, och en länsstyrelsetjänsteman. Mot en personal- organisation med i princip den angivna sammansättningen —- givetvis före- komma avvikelser beträffande de särskilda länsstyrelserna — har jag ingen erinran. Dock vill jag framhålla angelägenheten av att organisationen icke göres större än vad som är oundgängligt för att den skall vara funktions- duglig. En sådan återhållsamhet motiveras dels av att knappheten på per- soner med ifrågavarande kvalifikationer är mycket stor i ett krigsfall, dels att länsstyrelsernas personal i detta läge måste begränsas så långt detta är möjligt. I dessa och andra frågor rörande länsstyrelsens interna organisa- tion för ledningsverksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet har jag haft samråd med de personer som innevarande år tillkallats för utredning av frågan om länsstyrelsernas behov av utrymme i fullträffsäkra skyddsrum m. m.

Till chef för hälso— och sjukvårdssektionen har utsetts förste provinsial- läkaren i något mer än halva antalet län, landstingsdirektören i ett 10-tal län och länsstyrelsetjänsteman i ett par län. Härvid skall enligt föreskrift av Kungl. Maj:t hänsyn ha tagits till de särskilda kvalifikationer som er- fordras för att även under krig vara chef för sektionen.

Länsstyrelsen kommer att grunda sina beslut dels på rapporter om hälso- och sjukvårdsläget främst från sjukhus och tjänsteläkare, dels på de upp- lysningar beträffande det militära läget som länsstyrelsen erhåller bl. a. genom militärassistenten hos länsstyrelsen och av den försvarsområdes- befälhavare med vilken länsstyrelsen närmast samverkar, dels ock på den kännedom om civilförsvarsläget länsstyrelsen själv i egenskap av civilför- svarsmyndighet besitter. Länsstyrelsen måste ha ingående kännedom om de civila hälso- och sjukvårdsresurserna i länet och denna kännedom måste ständigt vara aktuell. Läget bör åskådliggöras genom förande av sjukvårds- plott. Över den tillgängliga medicinalpersonalen måste länsstyrelsen föra fullständigt register för att med utgångspunkt från detta kunna omplacera personalen. Mera tillfällig förflyttning av personal, främst för att vid kata- strofhot förstärka personalen vid visst eller vissa beredskapssjukhus eller förse civilförsvarets förbandsstationer med läkarlag, torde dock som regel böra tillgå så att länsstyrelsen beordrar beredskapssjukhus att ur sin per- sonalkader uttaga och till angiven destinationsort sända personer med de kvalifikationer som framgå av länsstyrelsens order. Ledningen för bered-

• Sida 150
•  Original

skapssjukhuset utväljer dem som i det ifrågavarande tidsmomentet äro ur olika synpunkter för ändamålet mest lämpliga. Till dessa omplacerings- frågor återkommer jag i det följande.

Vad angår den militära territoriella instansen i nivå med länsstyrelsen, försvarsområdesbefälhavaren, torde, på grund av de begränsade sjukvårds- resurser som stå till förfogande för försvarsområdesbefälhavaren, dennes deltagande i samverkan på området bli av förhållandevis obetydlig omfatt- ning. Såsom chef för lokalförsvarsförband är han emellertid i hög grad intresserad av hur ledningen för den civila hälso- och sjukvården bedrives. Möjlighet att följa och lägga militära synpunkter på denna ledningsverk- samhet beredes honom som regel genom lokal anknytning till länsstyrelsen. Enligt mitt i det följande framförda förslag kommer vidare försvarsom- rådesbefälhavaren att äga viss direktivrätt gentemot länsstyrelsen. — Slut- ligen må anföras, att behovet av ömsesidigt bistånd mellan den militära och den civila sidan är särskilt påtagligt när fråga är om lokalförsvarsförban- dens relationer till civilbefolkningen. Samma stridshandlingar kunna näm- ligen föranleda personskador inom båda kategorierna. Principen om de ska- dades omhändertagande vid tillgängliga sjukvårdsanstalter oberoende av vilken kategori de tillhöra framstår här såsom självklar.

Även huvuddragen av den regionala ledningen framgå av den schematiska framställningen på sid. 143.

Verksamheten vid de operativa ledningsorganen.

I detta avsnitt, som är hemligt, behandlas främst den inbördes kompe- tensen mellan de operativa ledningsorganen i olika instanser. Härvid före- slår jag, att ansvaret och härmed också ledningen skall i princip ankomma på de lägsta operativa ledningsorganen inom de olika organisationerna. Emellertid torde det bliva nödvändigt att överordnade ledningsorgan giva underställda organ vissa direktiv för dessas verksamhet och att vissa resur- ser emellanåt få ianspråktagas först efter närmast högre ledningsorgans medgivande eller om sådant icke kan inhämtas först i en katastrofsituation. Vidare borde skyldighet föreligga för varje ledningsorgan att kontinuerligt hålla närmast överordnat organ underrättat om hälso- och sjukvårdsläget inom sitt område. Högre ledningsorgan borde ingripa endast därest bistånd begäres av det underställda organet eller därest det överordnade lednings- organet med sin större överblick finner oundgängligt att på visst sätt dirigera verksamheten.

De lokala organen. Vad till en början angår den militära hälso— och sjukvårdsorganisationen

• Sida 151
•  Original

och civilförsvarets sjukvårdstjänst har jag icke anledning ifrågasätta några förändringar beträffande lydnadsförhållanden m.m.

Beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården däremot synes ound- gängligt att diskutera vissa frågor angående de lokala organen. Beredskaps- sjukhusens ledning tilldrager sig härvid i första hand intresset. I fred ut- övas den närmaste tillsynen över och ansvaret för förvaltningen av lands- tingens och motsvarande sjukhus av en direktion. Denna utses av huvud- mannen eller kan enligt huvudmannens beslut utgöras av sjukvårdsbered- ningen. Direktionen kan vara gemensam för två eller flera sjukhus. Den sammanträder så ofta det erfordras och minst en gång i kvartalet. Mellan direktionssammanträdena är den läkare vid sjukhuset som sj ukvårdsbered- ningen därtill förordnar sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Av föreskrifterna för styresmannens verksamhet må här endast anföras, att direktionen kan bestämma att styresmannen när han vidtager kostnads- krävande åtgärd som icke blivit av direktionen anbefalld skall rådföra sig med _ utom sysslomannen — även en eller två härtill utsedda ledamöter av direktionen. Den andre chefstjänstemannen vid sjukhuset, sysslomannen, skall under direktionens förmanskap och styresmannens inseende handha sjukhusets ekonomiska förvaltning och i samband härmed stående angelä- genheter.

I det föregående har framhållits angelägenheten av att andra organisato- riska förändringar beträffande den fredsmässiga hälso- och sjukvården icke i ett krigsfall vidtagas än de som nödvändigt betingas av krigsförhål- landena. Landstingen och de landstingsfria städerna böra alltså även under krig vara huvudmän för den civila slutna kroppssjukvården och ansvara för organiserandet och driften av beredskapssjukhusen. Det har vidare påpekats, att de osäkra signalförbindelserna och den operativa ledning av hälso- och sjukvården som regionalt skall tillkomma länsstyrelsen och civilbefälhavaren kunna innebära betydande svårigheter för lands- tingens sjukvårdsberedning att centralt för sitt område leda verksam-' heten vid de särskilda sjukhusen. Även om dessa svårigheter skulle kunna i viss mån elimineras därigenom att i enlighet med mitt förslag en kva- lificerad företrädare för huvudmannen under krig och i varje fall vid länsstyrelsens bortflyttning från residensstaden anknytes till länsstyrelsen, torde huvudmannen komma att i detta läge finna det nödvändigt att låta ledningen av sjukhusverksamheten inom området till övervägande del ut- övas av direktionerna för de särskilda sjukhusen. Detta föranleder behov av att för krigsfallet lokalt vid varje sjukhus en direktion utses. Uppenbart är att de betydande förändringar fredssjukhuset måste undergå när det omställes till beredskapssjukhus och sjukhusverksamhetens åtminstone tid- vis betydligt större omfattning och svårighetsgrad i krig än i fred komma att föranleda väsentlig ökning av de organisatoriska och administrativa upp-

• Sida 152
•  Original

gifterna vid sjukhuset. Med anledning härav skulle vid oförändrad för- delning av dessa uppgifter beredskapssjukhusets chefsläkare, vilken närmast motsvarar styresmannen vid fredssjukhuset, bli i hög grad ianspråktagen för annat än ren läkarverksamhet. Då chefsläkarna som regel äro mycket kvalificerade läkare och då, såsom av den tidigare framställningen framgår, tillgången i synnerhet på sådana läkare men även på läkare i allmänhet blir mycket knapp under krig, har jag övervägt att föreslå att åtminstone vid de större beredskapssjukhusen chefsläkaren skulle befrias från de organisa- toriska och administrativa uppgifterna och att dessa skulle tilläggas sysslo- mannen. Med hänsyn till angelägenheten av att medicinsk sakkunskap ga- ranteras inflytande när det gäller förutsättningarna för den medicinska verk- samheten under de ofta mycket besvärliga förhållandena under krig avstår jag från ett dylikt förslag. Jag förutsätter emellertid, att samarbetet mel- lan chefsläkaren och sysslomannen ger till resultat att den förre väsentli- gen kan ägna sig åt läkarverksamhet men att samtidigt den medicinska sak- kunskapens inflytande i ledningsarbetet behålles i erforderlig omfattning. Vidare torde den ovan konstaterade möjligheten till samråd mellan före- trädare för sjukhusdirektionen och styresmannen (chefsläkaren) visa sig vara särskilt ändamålsenlig under krig och — vid den arbetsfördelning mellan chefsläkaren och sysslomannen som nyss angavs såsom sannolik under krig — kunna utbyggas att avse även sysslomannen.

På den civila sjukvård som bedrives utanför sjukhus komma enligt min tidigare deklarerade uppfattning mycket stora anspråk att ställas i ett krigsfall. Härtill komma främst följande faktorer att samverka, nämligen skärpningen av indikationerna för intagning på sjukhus, bortfallet av samt- liga privatpraktiserande läkare samt — beträffande tjänsteläkardistrikten på landsbygden — en kraftig utökning av dessas omfattning och en ofta betydande inkvartering av från tätorterna evakuerad befolkning tillhörande de ömtåliga kategorierna barn, åldringar och blivande mödrar. Ansvaret för att sjukvården i krigstjänsteläkardistrikten bedrives så effektivt som möj- ligt åligger krigstjänsteläkaren. För att han skall kunna uppfylla detta ansvar måste han ha rätt vidtaga de dispositioner beträffande den öppna sjukvården i distriktet som han finner erforderliga. Personalen inom denna vårdgren kommer alltså även till den del den är landstingsanställd att stå under krigstjänsteläkarens ledning och denne måste äga förfoga över andra inom distriktet befintliga anordningar för sjukvård än sjukhus och motsva- rande anstalter, exvis läkarmotta'gningar, folktandpolikliniker och förloss- ningsrum. Såsom jag angivit i 5 kap. har medicinalstyrelsen nyligen färdig- ställt en promemoria angående verksamheten i krigstjänsteläkardistrikten.

Den allmänna hälsovården torde i krig komma att bedrivas i huvudsakli— gen samma former som i fred. I kommunerna tillkommer alltså ansvaret härför hälsovårdsnämnderna med de förändringar beträffande dessa som

• Sida 153
•  Original

kunna föranledas av bestämmelserna i den s.k. administrativa fullmakts- lagen. I nyssnämnda promemoria har, såsom redan upplysts i 5 kap., medi- cinalstyrelsen rekommenderat att en eller flera ledamöter av hälsovårds- nämnden skola utses till s. k. hälsovårdsobservatörer. I fråga om hälso- vårdens praktiska bedrivande må vidare påpekas, att knappheten på väl utbildade hälsovårdsinspektörer blir mycket stor under krig. Detta förorsa- kas av å ena sidan att behovet av inspektion och kanske i ännu högre grad rådgivning på hälsovårdsområdet torde komma att kraftigt öka under krig och å andra sidan att ett förhållandevis stort antal värnpliktiga hälsovårds- inspektörer tages i anspråk för hälsovården inom krigsmakten. Vid den krigsplacering av övriga hälsovårdsinspektörer som är nära förestående torde det komma att visa sig rationellt att endast de största kommunerna tilldelas egna hälsovårdsinspektörer och att återstoden placeras till ett mind- re antal vid de humanbakteriologiska laboratorierna för biträde vid fält- epidemiologiska utredningar och till övervägande det vid länsstyrelsernas hälso- och sjukvårdssektioner för verksamhet på de orter där enligt läns- styrelsens bedömande behovet av deras medverkan är särskilt stort. I mitt betänkande den 4 december 1951 angående planläggningen av viss labora- torieverksamhet under krig har jag föreslagit, att beträffande lokala labo- ratorieresurser, exvis hälsovårdsnänmdernas i vissa större städer laborato- rier och vattenlaboratorierna, några förändringar ur ledningssynpunkt icke skola vidtagas i krig men att de humanbakteriologiska laboratorierna vid krigsfall skola inlemmas i en hela landet omfattande laboratorieorganisa- tion och ställas under civilbefälhavarnas chefsskap.

För sinnessjukvården äro när det gäller ledningen av verksamheten vid sinnessjukhus och andra anstalter för vård av sinnessjuka och sinnesslöa inga principiella förändringar aktuella. Uppenbart är emellertid, att krigs- förhållandena kunna för dessa anstalter liksom för kroppssjukhusen nöd- vändiggöra delegering av ledningen från centrala och regionala instanser till de lokala anstaltsorganen.

Vad slutligen angår relationerna mellan civilförsvarschefen och den 10- kala ledningen (chefsläkaren) vid beredskapssjukhuset på en ort som drab- bats av krigshandlingar med en ur synpunkten av antalet svåra personska- dor katastrofal effekt torde jag få hänvisa till vad jag anfört härom i 12 kap. Båda organisationernas ansträngningar inriktas i det angivna läget på samma räddningsarbete. Man bör såsom självklart våga utgå från att civil- försvars- och sjukhusledningarna härvid ha nära kontakt med varandra och så samordna sina åtgärder att bästa möjliga resultat uppnås.

16 kap. Direktivrätt.

I närmast föregående kap. har jag framhållit, att med den delade ledning av hälso- och sjukvården i krig som befunnits ofrånkomlig

• Sida 154
•  Original

ett mycket nära samarbete mellan ledningsorganen i olika instanser är en bestämd förutsättning för att de knappa resurserna skola kunna på ett ur totalförsvarets synpunkt rationellt sätt utnyttjas. Ett sådant samarbete och ömsesidigt bistånd måste för de skilda ledningsorganen framstå såsom en självklar norm för deras handlande. För den gren av totalförsvaret som får direkt stridskänning med fienden och på vars offensivanda framgången av totalförsvaret väsentligen är beroende, nämligen krigsmakten, fordras emellertid härutöver möjlighet att vid behov med bindande verkan påfordra bistånd i olika avseenden från den civila sidan. Detta benämnes militär direktivrätt. Motsvarande befogenhet från den civila sidan gentemot krigs- makten torde icke ifrågakomma. I det följande skall spörsmålet om militär direktivrätt gentemot det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret behandlas. Härefter komma relationerna ur ifrågavarande synpunkt mellan sistnämnda båda organisationer att något beröras.

Militär direktivrätt gentemot det allmänt civila medicinalväsendet.

Författningsmässig reglering av militärt medinflytande över det allmänt civila hälso- och sjukvårdsområdet i krig förekommer dels i kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634) med särskilda bestämmelser angående till- lämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara (här aktuella 2 och 3 55 ändrade genom SFS 874/1939), dels i förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso— och sjukvården.

Enligt 1 5 2 mom. första stycket förstnämnda författning skall vid krig eller krigsfara uppsikten över och ledningen av sjukhusvården vid civila sjukhus utövas av medicinalstyrelsen. Såsom tidigare i detta betänkande påpekats förutsättes i 2 5 första stycket, att Kungl. Maj:t kan komma att förordna därom att sjukhusvårdsärenden som beröra såväl militära som civila intressen skola av den högsta medicinalmyndigheten på den militära resp. den civila sidan underställas en av Kungl. Maj:t utsedd sjukhusvårds- chef. I sin sålunda angivna verksamhet skola emellertid medicinalstyrelsen, såvitt angår ärende som berör även militära intressen, och sjukhusvårds- chefen om sådan tillsatts efterkomma de direktiv som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 5).

Beträffande den allmänna hälso- och sjukvården i övrigt gäller jämlikt 2 5 förordningen den 17 november 1939 (nr 813) att, därest Konungen för— ordnar därom, ärenden inom detta vårdområde, som förekomma hos medi- cinalstyrelsen och vissa militära myndigheter samt äro av såväl militärt som civilt intresse, skola för prövning och avgörande överlämnas till en av Konungen utsedd sjukvårdschef. Denne skall vid fullgörandet av sina ålig- ganden efterkomma de direktiv som överbefälhavaren med hänsyn till krig- föringen utfärdar.

• Sida 155
•  Original

Genom att nämnda båda författningar sättas i kraft kommer alltså beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården en mycket vidsträckt direktivrätt att tilläggas överbefälhavaren.

Nämnda kungörelse den 3 september 1939 (nr 634) innehåller ytterligare följande bestämmelser av intresse i detta sammanhang. I 5 5 andra stycket stadgas, att vårdplatserna vid civila sjukhus, vilka normalt disponeras enligt bestämmelser utfärdade av medicinalstyrelsen, skola i fråga om sådana sjukhus belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken belägringstillstånd inträtt, eller på Gotland stå till vederbörande militär- territorielle befälhavares (kommendants) förfogande. Beträffande militära och civila sjukhus med angivna belägenhet skall vidare jämlikt 4 5 2 mom. beslut om sjukhusens uppgående i varandra fattas av nämnde militäre befälhavare. I den sålunda beskrivna situationen har alltså den militäre chefen i angivna avseenden en befogenhet vilken närmast kan betecknas som befälsrätt.

1939 års författningskomplex angående sjukhusvården vid krig eller krigsfara grundar sig på de förslag i ämnet som medicinalstyrelsen efter samråd med bl. a. chefen för försvarsstaben och dåvarande generalfält- läkaren framfört i skrivelse den 15 juli 1938. Ovan refererade föreskrifter om vissa befogenheter för militär myndighet beträffande civila sjukhus inom krigsskådeplats etc. överensstämma väsentligen med vad medicinal- styrelsen i nämnda skrivelse föreslagit härom. Styrelsen motiverar försla- gen i denna del med att de speciella förhållandena inom ifrågavarande om- råden syntes kräva dessa särskilda befogenheter. —— Vad däremot gäller den militära direktivrätten äro meddelade bestämmelser härom betydligt mera långtgående än medicinalstyrelsens förslag. Detta innehöll dels att överbefälhavaren skulle äga att till medicinalstyrelsen göra de framställ- ningar rörande tillgodoseendet av krigsmaktens behov av vårdplatser vid civila sjukhus, som han med hänsyn till krigföringen funne erforderliga, dels att det skulle åligga styrelsen att taga möjlig hänsyn till dessa fram- ställningar. Som motiv härtill åberopade medicinalstyrelsen de goda erfa- renheterna från samarbetet mellan styrelsen och försvarsväsendets myndig- heter och förutsatte, att dittillsvarande tvångsfria samarbete beträffande personal- och materialbehov samt vårdplatstillgång skulle komma att fort- sätta. Styrelsen anförde vidare, att formerna för ett sådant samarbete torde få bli beroende av erfarenheterna och kunna regleras på administrativ väg. Den närmare anledningen till att en militär direktivrätt skapades med det innehåll i det föregående angivits framgår icke av de arkiverade handling- arna i ärendet och har ej heller på annat sätt kunnat utrönas av mig.

I förordningen den 17 november 1939 (nr 813) erhöll den militära direk- tivrätten i fråga om andra grenar av hälso— och sjukvård än sjukhusvård

• Sida 156
•  Original

motsvarande utformning som beträffande sistnämnda vårdgren utan att nå- gon motivering lämnades härför.

Vad till en början angår den såsom befälsrätt närmast betecknade befo- genhet som enligt det anförda tillkommer den militärterritorielle befälha- varen inom krigsskådeplats, inom fästning i belägringstillstånd och på Gotland finner jag intet att erinra häremot, om med krigsskådeplats etc. avses område där det på grund av krigshandlingar är oundgängligt att all verksamhet samordnas i militär regi. Såsom exempel härpå kan anföras ett försvarat område, samhälle el. dyl. som fienden vid sin framryckning gått förbi och inneslutit, s. k. motti. Att i sådana och liknande situationer den civila hälso- och sjukvården liksom all annan verksamhet som syftar till att stärka totalförsvaret måste ställas under militär ledning finner jag så självklart att särskilda föreskrifter härom icke böra upptagas i ny författ— ning om krigssjukvården.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår är den direktivrätt gentemot den allmänt civila hälso- och sjukvården som jämlikt 1939 års båda för— fattningar kan tilläggas överbefälhavaren mycket vidsträckt. Direktivrätten har i själva verket ingen annan begränsning än den som primärt ligger i begreppet militär direktivrätt såsom sådant.

Anledningen till att militär direktivrätt skapas i vissa sammanhang är att krigsmakten varken kan eller bör erhålla en sådan organisation att den själv utan biträde utifrån förmår tillgodose alla de behov som uppkomma för densamma. Vad angår hälso— och sjukvården förutsätter redan gällande planläggning att sjuka och skadade personer som tillhöra krigsmakten och äro i behov av vård under längre tid skola till väsentligt antal omhänder- tagas på de civila beredskapssj ukhusen. Detta krigsmaktens mera kontinuer— liga behov av biträde från det allmänt civila medicinalväsendet ökas gi— vetvis vid genomförandet av mina i det föregående framlagda förslag om viss överflyttning från den militära till den civila sidan av delar av hälso- och sjukvården under krig/? Vidare kommer krigsmakten framgent liksom hittills att i särskilda situationer tillfälligt behöva hjälp och avlastning från det allmänt civila medicinalväsendets sida. Parentetiskt vill jag inskju- ta att detta hjälpbehov är i hög grad ömsesidigt. Av det anförda torde fram- gå att jag anser en militär direktivrätt gentemot det allmänt civila medi- cinalväsendet ofrånkomlig.

När omfattningen av denna direktivrätt skall bestämmas måste hänsyn tagas till olika förhållanden. För att uppnå största möjliga effektivitet av en verksamhet är det angeläget att det organ som har ansvaret för den- samma icke i sitt handlande alltför mycket bindes av utifrån kommande direktiv. Särskilt gäller detta direktiv beträffande å ena sidan de väsentliga riktlinjerna för verksamheten och å andra sidan dennas olika detaljer. Ur

• Sida 157
•  Original

denna synpunkt är direktivrätten enligt - nuvarande utformning alltför omfattande. Med en sådan direktivrätt kan exvis, när det gäller att till- godose en begäran från civilförsvarschefen i en bombad stad att från bered- skapssjukhus på annan ort erhålla läkarhjälp, ifrågasättas att företrädare för krigsmakten skulle på ett avgörande sätt kunna påverka länsstyrelsens eller civilbefälhavarens beslut i anledning av sådan begäran. Detta är uppenbarligen icke lämpligt. _ Den militära direktivrätten måste så utfor- mas att den blir så litet ingripande som möjligt i det ansvariga civila orga— nets handlande och samtidigt på ett betryggande sätt tillgodoser krigsmak- tens behov av biträde. Det gäller därför att söka bestämma detta behov och jag utgår härvid från att gränsdragningen mellan den militära och den civila hälso- och sjukvården sker i enlighet med mitt i det föregående fram- lagda förslag.

Med den omfattning som krigsmaktens hälso- och sjukvård skulle kom— ma att få enligt förslaget föreligger ett obetingat behov att i huvudsak kon- tinuerligt till beredskapssjukhus och likartade civila inrättningar för fort- satt vård överlämna sjuka och skadade militärpersoner som icke snabbt kunna återställas på militära sjukvårdsanstalter. Vidare förutsätter ett organiserande i civil regi av blodgivningen och verksamheten vid fasta humanbakteriologiska laboratorier att den civila sidan skall tillhandahålla den militära erforderliga mängder blod och plasma resp. de tjänster från laboratorierna som den epidemiologiska verksamheten inom krigsmakten nödvändiggör. Även i andra mera momentana sammanhang kan ett mili- tärt behov av hjälp från den civila hälso- och sjukvårdens sida uppkomma. Såsom exempel härpå må anföras avtransport av sårade direkt till civila sjukhus, därest etappsjukhusen ännu icke hunnit organiseras, ävensom för- sörjning med läkemedel och annan sjukvårdsmateriel, därest den militära organisationen härför av någon anledning tillfälligt skulle bringas ur funk- tion. För antydda och liknande ändamål måste en lämpligt utformad militär direktivrätt förefinnas. Denna bör emellertid såsom ovan framhållits icke innebära militärt medbestämmande i fråga om det allmänna handhavandet av den civila hälso- och sjukvården eller beträffande de verkställighetsåt- gärder som föranledas av de militära direktiven. Vederbörande militäre chef bör exvis kunna med bindande verkan för den civila sidan förordna, att vid beredskapssjukhus inom viss räjong ett angivet antal militära krigs- skadade skall omhändertagas eller t.o.m. ett angivet antal vårdplatser skall friläggas med hänsyn till att omfattande stridshandlingar inom relativt när- belägna militära operationsområden beräknas förestå. Däremot bör den militäre chefen icke få föreskriva exvis att ett visst antal läkare och annan medicinalpersonal skall tillföras beredskapssjukhus där militära krigs- skadade vårdas eller att visst eller vissa beredskapssjukhus skola avställas för vård av militära skadade. Militära synpunkter i sådana avseenden

• Sida 158
•  Original

torde emellertid konnna att framföras vid det samarbete i dessa ämnen som kommer att äga rum mellan militära och civila ledningsorgan och dessa synpunkter komma då givetvis att beaktas så långt detta med hänsyn till den totala sjukvårdens behov och resurser befinnes möjligt. För ett ratio- nellt utnyttjande av de militära sjuktransportmedlen torde en rätt för den militäre chefen att angiva den räjong inom vilken de skadade skola 0111- händertagas på beredskapssjukhus vara tillfyllest. Med hänsyn till det anförda torde ifrågavarande direktivrätt böra så bestämmas, att Konungen må förordna, att under krig eller utomordentlig krigsfara militär myndighet må av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det bistånd som den militära myndigheten finner erforderligt med hänsyn till den militära verk- samheten.

Enär spörsmålet är av intresse för utformningen av tillämpningsföre- skrifter till sist föreslagna stadgande vill jag här något behandla frågan om de militära myndigheter vilka böra tilläggas utövandet av den militära direktivrätten och om de civila hälso- och sjukvårdsmyndigheter gentemot vilka denna rätt bör få utövas. Normalt böra inom båda grupperna endast sådana myndigheter ifrågakomma som ha en viss allmän överblick över hälso- och sjukvården samt andra för totalförsvaret betydelsefulla verk- samhetsområden. Jag föreslår, att sådan direktivrätt skall tillkomma över- befälhavaren gentemot medicinalstyrelsen, armékårchef och militärbefäl- havare gentemot civilbefälhavare och eventuellt länsstyrelse samt för- delningschef och chef för brigad, som lyder direkt under armékårchef (militärbefälhavare), ävensom försvarsområdesbefälhavare gentemot läns- styrelse. I likhet med vad som gäller i fråga om militär direktivrätt gent- emot civilförsvarsmyndighet bör ifrågakommande chef vid armén beträf- fande frågor som beröra marinens eller flygvapnets verksamhetsområden samverka med vederbörande chefer inom marinen resp. flygvapnet. Beträf- fande område som omedelbart beröres av militära operationer bör direk- tivrätten i trängande fall få dels av nämnda armémyndigheter riktas även mot länsstyrelsen underställda hälso- och sjukvårdsmyndigheter, i prak- tiken väl som regel sjukhusehefer, dels tillkomma även andra militära chefer vid armén, lägst bataljonschef (divisionschef) och etappgruppchef, gentemot nämnda länsstyrelsen underställda myndigheter.

Militär direktivrätt gentemot civilförsvaret.

De grundläggande bestämmelserna om sådan direktivrätt utan begräns— ning till viss tjänstegren inom civilförsvaret återfinnas i 9 & civilförsvars- lagen, vilken har följande lydelse: Där det för nödig samordning av civil- försvaret och krigsmakten prövas oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för särskilda fall meddela

• Sida 159
•  Original

civilförsvarsmyndighet föreskrift om fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter. — Sådant förordnande har meddelats av Kungl. Maj:t (social- dep:t) den 23 maj 1947. Då någon principiell skillnad i förevarande avse- ende mellan civilförsvarets sjukvårdstjänst och andra tjänstegrenar inom civilförsvaret icke torde föreligga, finner jag för det biträde på hälso- och sjukvårdsområdet, som militär chef kan behöva påkalla av civilförsvars- myndighet och som främst torde komma att avse första omhändertagande av militära krigsskadade och utförande av sjuktransporter, icke erforder- ligt med ytterligare bestämmelser i ämnet.

Relationerna ur direktivsynpunkt mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret.

I det föregående har civilförsvarets sjukvårdstjänst betecknats såsom ett oundgängligt komplement till i första hand det lokala allmänt civila medicinalväsendet. Vidare har framhållits betydelsen av ett nära samarbete på de olika orterna mellan företrädare för ifrågavarande två organisationer, ett samarbete som i en trängd situation kan närma sig en tillfällig sam- mansmältning av organisationerna. Någon direktivrätt den ena lokala orga- nisationen gentemot den andra torde icke vara påkallad.

Den regionala samverkan mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret kommer att bli av stor betydelse och främst avse att tillföra vissa civilförsvarets sjukvårdsenheter på en bombad ort kvalifice- rad medicinalpersonal från beredskapssjukhus på annan ort samt att verk- ställa hetydande sjuktransporter i civilförsvarets regi. Regionalt tillkom- mer emellertid ledningen av civilförsvaret och den allmänt civila hälso- och sjukvården samma myndighet, nämligen länsstyrelsen resp. civilbefäl- havaren, och någon direktivrätt i dessa instanser kan därför icke bli ak- tuell.

I de fall då frågor om relationerna mellan det allmänt civila medicinal- väsendet och civilförsvaret påkalla centralt avgörande torde ej heller någon direktivrätt den ena centralmyndigheten gentemot den andra vara erfor- derlig.

17 kap. Organisationen i planläggningsläget.

Frågan om ett gemensamt planläggningsorgan m. m.

I diskussionen om hälso- och sjukvårdsberedskapen ifrågasättes emellan- åt om icke den centrala planläggningen av hela denna beredskap med fördel skulle kunna anförtros ett enda organ. Detta borde — menar man — kunna ske trots att hälso- och sjukvården i krig kommer att bedrivas inom tre skilda organisationer. Tredelningen skulle rentav utgöra ett skäl för att samman—

• Sida 160
•  Original

föra planläggningen, då enhetlighet beträffande denna härigenom skulle garanteras. Den gemensamma planläggningen borde emellertid icke an- komma på något av centralorganen för de tre hälso- och sjukvårdsorganisa- tionerna, enär risk då skulle föreligga för att den organisation vars central- organ anförtroddes planläggningen skulle få sina intressen tillgodosedda på de två andra organisationernas bekostnad. I stället borde för ändamålet ett nytt organ med enbart planläggande uppgifter tillskapas. Detta borde antingen i likhet med sjukvårdsberedskapsnämnden få en kollegial sam- mansättning med representanter för myndigheter och motsvarande som ha sakligt intresse av organets verksamhet eller ställas under en chef som ensam hade beslutanderätten. Tillkomsten av ett sådant organ skulle för- anleda avveckling av medicinalstyrelsens beredskapsavdelning, sjukvårds— beredskapsnämnden samt de delar av försvarets sj ukvårdsstyrelse och civil- försvarsstyrelsen som ha"krigsplanläggningsuppgifter på hälso- och sjuk- vårdsområdet. Medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse skulle därefter helt ägna sig åt fredsmässiga uppgifter.

Fördelen med ett planläggningsorgan av angivet slag synes vara att, därest organet tilldelas personal i tillräckligt antal och med erforderliga kvalifika- tioner, inom organet skulle kunna bedrivas en kraftfull och enhetlig plan— läggning i fråga om hälso- och sjukvårdsberedskapens olika delar. Hand- läggning inom en och samma myndighet av konkurrensfrågorna beträffande medicinalpersonal skulle även vara till påtaglig fördel.

Tillskapandet av ett gemensamt planläggningsorgan skulle emellertid innebära ett avsteg från den i 11 kap. angivna principen om identitet mellan de organ som skola svara för verkställigheten under krig och de organ som skola ombesörja planläggningen för denna verksamhet. Denna olägenhet skulle åtminstone såtillvida kunna överbryggas att krigsplanläggningen beträffande envar av de tre hälso- och sjukvårdsorganisationerna handhaves av en särskild avdelning inom planläggningsorganet och att varje sådan avdelning vid eventuell verkställighet bildade kärnan i centralorganet för sin organisation. En betydligt allvarligare nackdel ur ifrågavarande synpunkt är emellertid att huvudmannen för envar av de tre hälso- och sjukvårdsorgani- sationerna — alltså överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen för krigs- maktens resp. civilförsvarets sjukvårdstjänst samt den från krigsplan— läggningsuppgifter i övrigt helt befriade medicinalstyrelsen för det allmänt civila medicinalväsendet —— måste såsom ansvarig för organisationens funk- tionsduglighet i ett krigsfall ha rätt att dirigera planläggningen såvitt angår hans egen organisation. Risken för att denna dirigering från olika håll kom- mer att allvarligt störa enhetligheten i planläggningen är påfallande.

Betänkligt synes vidare vara att vid tillkomsten av ett gemensamt plan— läggningsorgan den betydande sakkunskap såväl på det medicinskt-tekniska som på de organisatoriska och administrativa områdena som ingår i medici-

• Sida 161
•  Original

nalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse icke direkt kan tillgodogöras i det gemensamma planläggningsorganet, då sagda styrelser skulle lämnas utanför krigsplanläggningen.

Ytterligare vill jag påpeka att det ifrågasatta gemensamma planläggnings- organet under inga förhållanden torde kunna få en personaluppsättning som tillnärmelsevis motsvarar behovet av personal hos de centrala lednings- organen i ett krigsfall. Såsom ovan antytts skulle planläggningsorganets personal endast komma att bli en kärna och en förhållandevis mycket liten sådan för nämnda ledningsorgan. Dessas personal i övrigt skulle sålunda som regel komma att sakna erfarenhet av heredskapsarbete och kännedom om den aktuella planeringen för hälso— och sjukvårdande verksamhet i krig. En effektiviserad krigsplanläggning enligt i huvudsak de riktlinjer som nu tillämpas —— alltså genom organ inom de särskilda hälso- och sjukvårds- organisationerna — kommer däremot, även vid inrättande i något fall av särskild beredskapsavdelning, att medföra att ett avsevärt antal befattnings- havare med i huvudsak fredsmässiga arbetsuppgifter dock förvärvar en viss förtrogenhet med beredskapsfrågor som kan bli av stor betydelse vid krigs- fall.

Med hänsyn till det anförda har jag funnit mig icke böra föreslå en sådan ingripande ändring av organisationen för beredskapsarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet att härför skulle skapas ett gemensamt planläggnings- organ.

När jag, mot bakgrunden av mitt förslag till organisation för verkställig- hetsläget, fortsätter behandlingen av frågan om organisationen för plan- läggningsläget kommer jag att undersöka möjligheterna att med mindre jämkningar i den nuvarande organisationen erhålla förutsättningar för en effektivisering av planläggningsarbetet och samordning redan på planlägg- ningsstadiet av hälso- och sjukvårdens olika delar. En mycket viktig fråga i detta avseende gäller fördelningen av medicinalpersonalen, vilken redan i 13 kap. ägnats ingående behandling.

Vid prövningen av förevarande organisationsspörsmål har det icke kunnat bli fråga om att verkställa en utredning i detalj angående den interna orga- nisationen för planläggningen av den militära och civila hälso- och sjuk- vården i krig och att framlägga de förslag till jämkningar i denna organisa- tion som kunna vara betingade av utredningsresultaten. Som regel har jag fått begränsa mig till att påpeka de organisatoriska förändringar som för- anledas av mina i det föregående framförda förslag eller som jag eljest vid min granskning av beredskapsarbetet på medicinalområdet funnit ange- lägna. Beträffande organisationen för den centrala planläggning som avser den allmänt civila hälso- och sjukvården kommer dock utredning och för- slag att väsentligt utsträckas. Anledningen härtill är flerfaldig. Sålunda är

• Sida 162
•  Original

denna planläggning av särskilt intresse ur utjämningssynpunkt mellan de olika organisationsdelarna i krig. Vidare är planläggningen på detta om- råde betydligt eftersläpande och därför i särskilt behov av tillskott på arbets- kraft. Slutligen tilltror jag mig ha större förutsättningar på detta än på de andra områdena att mera i detalj bedöma den inre organisationen och arbetskraftsbehovet, enär jag under förhållandevis lång tid deltagit i bered— skapsarbetet inom den allmänt civila sektorn.

Den militära planläggningen.

Den centrala planläggningen beträffande hälso- och sjukvården inom krigsmakten under krig åligger chefen för försvarsstaben, försvarets sjuk- vårdsstyrelse samt de tre försvarsgrenscheferna med sina överläkare. I 4 kap. har redogörelse lämnats för ansvarsfördelningen mellan dessa myndig- heter och här skola endast huvudpunkterna i denna återgivas.

På försvarsstaben ankommer såvitt nu är i fråga att handlägga sådana för försvarsgrenarna gemensamma frågor rörande 111ilitärsjukvården som sammanhänga med det operativa krigsförberedelsearbetet samt med plan- läggningen och ledningen av de militära operationerna. Dessa arbetsupp- gifter handhavas av försvarsstabens kvartermästaravdelning, vilken icke har någon medicinalpersonal knuten till sig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar enligt sin instruktion i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över försvarets hälso- och sjukvård. Förutom fredsmässiga uppgifter ankommer på sjuk- vårdsstyrelsen att enligt överbefälhavarens direktiv förbereda och planlägga de åtgärder som vid krig eller krigsfara skola genomföras i syfte att trygga hälso- och sjukvården vid försvaret. Denna krigsplanläggning avser väsent- ligen centrala anstalter, vilka äro gemensamma för krigsmakten. Sjukvårds- styrelsen är uppdelad på tre medicinska byråer med ett antal läkare jämte annan medicinalpersonal såsom befattningshavare, en materielbyrå, ett kansli samt en ekonomi- och en tandvårdssektion. Till generalläkarens omedelbara förfogande står en regementsofficer ur generalstabskåren.

Försvarsgrensöverläkarna äro dels tjänstegrensinspektörer, dels vad gäller armé- och marinöverläkarna chefer för fält— respektive marinläkar— kårerna. I förstnämnda egenskap ha de följande tre huvuduppgifter, näm- ligen inspektion av försvarsgrenens hälso— och sjukvårdsväsende, utbild- ningsverksamhet samt handläggning av personalärenden. Härtill kommer en del specialuppgifter för de olika försvarsgrenarna. Arméöverläkaren biträdes av följande kvalificerade personal, nämligen två regementsläkare, en batal- jonsläkare och en aktiv kömpaniofficer. Motsvarande medhjälpare åt marin- överläkaren utgöras av en förste marinläkare och en marinläkare. Flygöver- låkaren biträdes av två förste flygläkare. Härutöver har såväl marinöverläka- ren som flygöverläkaren tillgång till militär sakkunskap i viss omfattning.

• Sida 163
•  Original

I 4 kap. har omnämnts att statsmakterna enligt proposition nr 135/1949 beslutat utöka generalläkarens befogenheter beträffande inspektionsrätt samt i fråga om samordning av verksamheten på utbildnings- och personal- områdena. Instruktionsändring i enlighet härmed har ännu icke skett. Det må endast tilläggas att, i syfte att möjliggöra utvidgningen av general- läkarens inspektionsverksamhet, arméöverläkaren fr.o.m. den 1 juli 1949 varit förordnad att i egenskap av ställföreträdare för generalläkaren avlasta denne en del av de löpande förvaltningsgöromålen och att utgöra en sammanhållande länk för och ledare av arbetet inom ämbetsverket. Sam- tidigt har en befattning som byråöverläkare hos sjukvårdsstyrelsen varit vakantsatt och vikarie på arméöverläkartjänsten varit förordnad.

Med den begränsade inblick jag har i den inre organisationen för de myndigheter som centralt utföra krigsplanläggningen beträffande den mili- tära hälso— och sjukvården är det icke möjligt för mig att ha någon upp- fattning i detalj om hur arbetskraftsbehovet för dessa myndigheters freds- och beredskapsmässiga uppgifter är tillgodosett. Uppenbart är emellertid att behovstäckningen för den militära krigsplanläggningen på området är avse- värt bättre än för motsvarande civila verksamhet. Härmed vill jag emeller- tid endast ha sagt att tillgången på arbetskraft för att ombesörja bered— skapsuppgifterna inom den civila hälso- och sjukvården är klart otillräck— lig —— en uppfattning som jag närmare kommer att utveckla i det följande. Det torde heller icke vara min uppgift att granska personaluppsättningen inom olika berörda myndigheter annat än i sådana fall då denna är otill- räcklig för arbetsuppgifterna eller då den påverkas av de förslag till orga- nisationsändringar som av mig framlagts. Ur förstnämnda synpunkt finner jag icke anledning att ingå på frågan om personalbehovet för de militära ledningsorganen på hälso- och sjukvårdsområdet. Det vill emellertid före- falla som om personalbehovet för organisatoriska och administrativa upp- gifter är förhållandevis bättre tillgodosett för marin- och flygöverläkarna än för arméöverläkaren. Av organisationsförslagen torde endast de som avse att försvarets sjukvårdsstyrelse skall vid fördelningen av tillgänglig medicinalpersonal mellan den militära och den civila sidan företräda krigs- makten ha direkt intresse i förevarande sammanhang. Ytterligare bör den frågan beröras om beredskapsplanläggningen inom sjukvårdsstyrelsen skulle befrämjas genom inrättande av en särskild beredskapsbyrå inom styrelsen.

Vad angår mitt förslag om ändrat förfarande för fördelning av medi- cinalpersonal innebär detta ur nu ifrågavarande begränsade synpunkt vä- sentligen en överflyttning av arbetsuppgifter från försvarsgrensöverläkarna till sjukvårdsstyrelsen. Denna överflyttning blir av icke alltför obetydlig storleksordning främst ”av den anledningen, att fördelningsarbetet beträf-

• Sida 164
•  Original

fande i varje fall den mest kvalificerade personalgruppen, läkarna, även torde komma att innefatta individuell krigsplacering. Enär det i föreva- rande sammanhang huvudsakligen är fråga om att inom samma större orga- nisation gruppera om arbetsuppgifter torde man vara berättigad utgå från att det föreslagna nya förfaringssättet för fördelningen av medicinalperso- nalen skall kunna utan ökning av arbetskraften tillämpas genom att den- samma i viss mån omflyttas inom ramen för den större organisationen. Normalt användes vid sådan omflyttning den tekniken, att utredning verkställes vilka befattningshavare med olika kvalifikationer som i den äldre organisationsformen äro sysselsatta med ifrågavarande arbetsuppgif- ter och att dessa befattningshavare överflyttas till den myndighet som över- tager arbetsuppgifterna. En sådan utredning torde emellertid komma att innebära vissa vanskligheter och sannolikt få till resultat att delar av hel- tidsbefattningar skulle bli föremål för överflyttning. Tveksamt är även om överflyttning är tillrådlig ur praktisk synpunkt. Ledningen och samman- hållningen av arbetet i sjukvårdsstyrelsen dels för den avvägning mellan den militära och den civila sidan beträffande behovet av medicinalpersonal i krig som enligt förslaget skall verkställas av denna styrelse och medicinal- styrelsen, dels för fördelningen av personalen mellan försvarsgrenarna måste tilläggas en kvalificerad befattningshavare hos sjukvårdsstyrelsen, förslagsvis generalläkarens ställföreträdare. Detta synes möjligt utan att ytterligare befattningar tillföras sjukvårdsstyrelsen. Dennas nuvarande per- sonalstat torde nämligen erbjuda någon marginal. Efter slutförandet av upprustningen av truppförbandssjukhusen och förhandlingarna om över— tagande från civila sjukhushuvudmäns sida av vissa garnisonssj ukhus torde sålunda minskning i arbetsbördan på sjukvårdsstyrelsens sjukhusbyrå komma att inträda.

När jag i 13 kap. beskrivit tillvägagångssättet vid behovsavvägningen beträffande medicinalpersonal, har jag förutsatt att denna avvägning för den militära sidan kommer att inledas med att försvarsgrensöverlåkarna utarbeta motiverade förslag till beräkning av behovet av sådan personal och till kompetensfordringar för den kvalificerade personalen. Jag har vidare uttalat, att vid denfördelning av krigsmaktens medicinalpersonal mellan de olika försvarsgrenarna som ankommer på sjukvårdsstyrelsen största möj- liga frihet bör bevaras åt försvarsgrensöverläkarna att göra den slutliga fördelningen på staber, förband m. m. Redan vid den grundläggande be- hovsavvägningen mellan den militära och den civila sidan torde emellertid de ansvariga myndigheterna — sjukvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen — bli nödsakade att när det gäller de mest kvalificerade kategorierna, främst läkare, ingå på en individuell prövning och härmed också en individuell krigsplacering. Denna krigsplacering bör, för att bereda vederbörande för- svarsgrensöverläkare medinflytande, ske i samråd med denne. Av denna

• Sida 165
•  Original

anledning finner jag att den arbetskrävande krigsplacering av läkare och eventuellt annan medicinalpersonal som oundgängligen måste verkställas i samband med behovsavvägning och fördelning bör under ledning av ovan angivna befattningshavare hos sjukvårdsstyrelsen ombesörjas av härför erforderlig arbetskraft som ställes till förfogande av vederbörande försvars- grensöverläkare. Därest företrädarna för sjukvårdsstyrelsen och försvars— grensöverläkaren icke komma överens i viss placeringsfråga får den avgö- ras av generalläkaren efter samråd med försvarsgrensöverläkaren. Med nu- varande provisoriska reglering av förhållandet mellan militärsjukvårdens centrala ledningsorgan synes angivna lösning av förevarande arbetskrafts fråga kunna godtagas.

Det andra spörsmål som i detta sammanhang skall beröras är om det för krigsplanläggningen skulle vara fördelaktigt att denna sammanföres till en särskild byrå i sjukvårdsstyrelsen. Sagda planläggning verkställes för närvarande av ett antal befattningshavare på de medicinska byråerna och på materielbyrån parallellt med fredsmässiga arbetsuppgifter. Den till sj uk- vårdsstyrelsen knutne generalstabsofficeren är huvudsakligen sysselsatt med krigsförberedelsearbete. Till sådant är även att hänföra den i det före- gående behandlade behovsavvägningen, fördelningen och krigsplaceringen av medicinalpersonal. Sjukvårdsstyrelsen är en förhållandevis liten arbets- enhet och av dess kvalificerade befattningshavare torde flertalet i större eller mindre utsträckning ägna sig åt olika sidor av krigsplanläggningen. Denna måste alltid framstå som en huvudsaklig uppgift för sjukvårdssty- relsen. Med hänsyn till det anförda finner jag icke anledning föreslå att en särskild byrå eller avdelning skall inrättas inom styrelsen för handlägg- ning av beredskapsfrågor. Om det skulle befinnas angeläget att avdela vissa befattningshavare helt eller delvis för beredskapsuppgifter, torde detta böra ankomma på sjukvårdsstyrelsen event. efter införande av bestämmelse härom i arbetsordningen.

De regionala militära planläggningsorganen på hälso- och' sjukvårds— området föranleda i detta sammanhang icke något uttalande från min sida.

Den civila planläggningen. Centralorgan för den allmänt civila hälso— och sjukvårdsberedskapen.

Medicinalstyrelsens och sjukvårdsberedskapsnämndens nuvarande verk- samhet och relationer till varandra. Såsom av redogörelsen i 4 kap. framgår är ansvaret för den centrala krigsplanläggningen för den allmänt civila hälso— och sjukvården delat mellan medicinalstyrelsen och sjukvårds— beredskapsnämnden. Vid tiden för nämndens tillkomst den 1 juli 1948 identifierades den allmänt civila hälso- och sjukvårdsberedskapen väsent-

• Sida 166
•  Original

ligen med beredskapssjukhusorganisationen och i fråga om planlägg- ningen för denna organisation skildes schematiskt mellan lokal-, mate- riel- och personalplanläggning. I propositionen nr 119/ 1948, genom vilken frågan om att ersätta medicinalstyrelsens materielnämnd med sjukvårds- beredskapsnämnden underställdes riksdagen och vilken biträddes av riks- dagen, föreslås sålunda att lokal- och materielplanläggningen skall an- komma på sjukvårdsberedskapsnämnden, medan personalplanläggningen skall kvarligga hos medicinalstyrelsen. Nämnden skulle vara en själv- ständig myndighet och bestå av representanter för de myndigheter (motsvarande) som hade det största intresset av att beredskapssjukhus- organisationen skulle vid behov kunna fungera, nämligen medicinalstyrel- sen, chefen för försvarsstaben, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvars- styrelsen och sjukhushuvudmännen genom svenska landstingsförbundet. Vad angår nämndens förhållande till medicinalstyrelsen framhöll styrelsens materielnämnd redan i ett år 1945 framlagt förslag om sjukvårdsbered- skapsnämndens inrättande, att materielnämnden icke ifrågasatte ändring i det förhållandet att vid krig eller krigsfara uppsikten över och ledningen av den civila sj ukhusvården skulle utövas av medicinalstyrelsen. Detta för— utsatte enligt materielnämndens mening att medicinalstyrelsen skulle ha ett avgörande inflytande på den planläggning som skulle ankomma på sjukvårdsberedskapsnämnden. För sådant ändamål föreslog materielnämn- den, att medicinalstyrelsen skulle tillerkännas direktivrätt gentemot sjuk- vårdsberedskapsnämnden och att, därest vid beslut i visst ärende hos nämn- den medicinalstyrelsens representant hade en från nämndens majoritet skiljaktig mening, ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för slutligt avgörande. I nämnda proposition nr 119/ 1948 uttalade föredragande departementschefen att medicinalstyrelsen torde såsom föreslagits böra tillerkännas viss direktivrätt gentemot sjukvårdsberedskapsnämnden och att denna och övriga hithörande frågor torde böra regleras i nämndens instruktion. Sådan har emellertid ännu icke utfärdats.

Enligt berörda proposition nr 119/ 1948 tillkommer sjukvårdsberedskaps- nämnden ytterligare en viktig grupp av uppgifter såsom biträde åt riks- nämnden för ekonomisk för5varsberedskap. Dessa uppgifter avse att vara sakkunnigt organ åt riksnämnden i fråga om försörjningen —— dels under avspärrning utan att krig föreligger dels under krig av läkemedel, sjuk- vårdsmateriel o.dyl. för hela hälso- och sjukvårdsområdet, alltså såväl den allmänt civila som krigsmaktens och civilförsvarets medicinalorganisationer, samt att handha beredskapslagring av färdiga läkemedel för den civila sjuk- vården.

Annan planläggning för den allmänt civila hälso- och sjukvården än den som sålunda åvilar sjukvårdsberedskapsnämnden ankommer i princip på medicinalstyrelsen.

• Sida 167
•  Original

Jag har tidigare betecknat uppdelningen av beredskapssj ukhusplaneringen i lokal-, materiel- och personalplanläggning såsom schematisk. I den gene- rella planeringen måste nämligen ingå betydelsefulla moment som icke naturligt kunna hänföras till någon av de angivna delarna. Planeringen måste sålunda inledas med en ingående undersökning hur beredskapssjuk- husen äro avsedda fungera i krig. Denna förutsätter en så noggrann känne- dom som möjligt om beredskapssjukhusens förhållande till andra civila och militära hälso- och sjukvårdsenheter. Med utgångspunkt från militär— och civilförsvarssynpunkter på frågan 0111 beredskapssjukhusens förläggf ning och övriga anordning måste vidare en medicinsk bedömning av förut- sättningarna för och innehållet i verksamheten ske. Här måste alltså ett nära samarbete äga rum mellan företrädare för olika slag av sakkunskap och utgångspunkterna för den generella planeringen måste framgå som resultat av detta samarbete. I viss mån är sjukvårdsberedskapsnämnden garanterad erforderlig sakkunskap genom bestämmelserna om dess sam- mansättning.

Medicinalstyrelsen äger tillgång till medicinsk-teknisk expertis men denna torde som regel icke vara tillräckligt allsidig för ifrågavarande ändamål. Det må vara riktigt att behandlingsmetoderna i krig icke principiellt avvika från motsvarande metoder i fred och att medicinal— styrelsen bland sina tjänstemän och inom sitt vetenskapliga råd har tillgång till sakkunskap i denna del. Här gäller det dock icke sådana speciella frågor utan ställningstagande av betydelse för den generella plan- läggningen av sjukhusverksamheten i krig. Såsom exempel härpå vill jag nämna spörsmål, huruvida man har anledning att räkna med att flertalet krigsskador är av sådan natur att skadorna behöva omedelbar behandling eller kunna medgiva en längre transport av den skadade, huruvida förflytt- ning av en nyopererad person kan ifrågakomma utan uppenbar risk för att resultatet av behandlingen spolieras, vilka åtgärder skola vidtagas beträf- fande skadade som befinna sig i chocktillstånd innan transport före- tages o. s. v. Svar på dessa och liknande frågor äro av grundläggande betydelse för organiserandet av sjukhusen, för dessas relation till krigs- maktens och civilförsvarets sjukvårdsformationer samt för sjuktransport- väsendet. Ett auktoritativt besvarande av frågorna förutsätter emellertid tillgång till ett mindre antal välkvalificerade sjukhusläkare __ kanske främst allmänkirurger —— som om möjligt ha krigserfarenhet och i varje fall förutsättningar i övrigt att taga ställning till dessa spörsmål. Normalt torde medicinalstyrelsen icke utan särskilda anordningar äga tillgång till sådana läkare.

Härefter torde en kort beskrivning få lämnas på hur den aktuella krigsplan- läggningen för den allmänt civila hälso- och sjukvården faktiskt bedrives.

• Sida 168
•  Original

Efter vissa grundläggande överväganden i fråga om sjukhusverksam- hetens förutsättningar i krig sammanfattade sjukvårdsberedskapsnämnden resultaten av dessa överväganden i anvisningar för lokalplanläggningen av beredskapssjukhusen. Nämnden hemställde härefter hos landstingens för- valtningsutskott och sjukhusdirektionerna i de landstingsfria städerna, att dessa måtte i enlighet med berörda anvisningar och i samråd med veder- börande civilförsvarsdirektörer och försvarsområdesbefälhavare låta i detalj planlägga beredskapssjukhusens lokaler. På nämndens förslag fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juli 1951 ny plan för beredskapssjuk- husen. Under tiden härefter har planen fullständigats beträffande vissa eftersläpande sjukvårdsdistrikt och kan nu betraktas såsom i en första omgång fullständigt genomarbetad. Parallellt härmed har materielplanlägg- ningen reviderats och ytterligare sjukvårdsmateriel anskaffats i mån av medelstillgång. Härutöver har ett annat arbete, som icke heller utan vidare kan hänföras till någon av de av mig såsom schematiserade betecknade planeringsdelarna, upptagits inom nämnden, nämligen utarbetande av an— visningar för upprättande och drift av beredskapssjukhusen. Vidare har nämnden påbörjat utredning av frågan om förlossningsvården i krig skall till väsentlig del meddelas på sjukhus eller om denna vårdgren då måste i huvudsak bedrivas såsom öppen vård. Av det anförda torde framgå att beredskapssjukhusplanläggningen till alla delar utom beträffande spörs- målet att förse sjukhusen med medicinal- och annan personal i realiteten omhänderhafts av sjukvårdsberedskapsnämnden. Samarbetet mellan nämn- den och medicinalstyrelsen har emellertid varit utomordentligt livligt med hänsyn till den av styrelsen omhänderhavda personalplanläggningens stora betydelse för den allmänna planeringen av sjukhusberedskapen. Jag vill redan i detta sammanhang framhålla, att såvitt jag kunnat bedöma nämnds- formen varit ändamålsenlig för ifrågavarande verksamhet och att denna givit goda resultat.

Till den del nämndens verksamhet avsett frågor om försörjning med läkemedel, annan sjukvårdsmateriel o.dyl. har den bedrivits enligt de i propositionen nr 119/1948 angivna riktlinjerna utom såtillvida att anskaff- ning, lagerhållning och omsättning av vissa sådana varor icke såsom avsetts handhafts av sjukvårdsberedskapsnämnden utan av riksnämnden för eko- nomisk försvarsberedskap. Praktiska överväganden ha föranlett detta.

Den beredskapsplanläggning som för närvarande ankommer på medicinal- styrelsen handhaves inom denna dels på beredskapsavdelningen, dels på vissa av fredsbyråerna. Beredskapsavdelningens främsta uppgift har hittills varit att angiva de principiella riktlinjerna för tillgodoseendet av personal- behov av skilda slag inom den civila hälso— och sjukvårdsorganisationen, att samarbeta med motsvarande militära myndigheter i syfte att erhålla en rationell fördelning av tillgången på läkare och annan kvalificerad medici-

• Sida 169
•  Original

nalpersonal samt att krigsplacera läkare, sjuksköterskor och vissa andra personalkategorier. I övrigt har med nuvarande personaluppsättning på beredskapsavdelningen icke medhunnits annat än visst samråd med andra myndigheter, exempelvis beträffande inskrivning i civilförsvaret av medici— nalpersonal, civilförsvarets sjukvårdsanvisningar etc., samt vissa vidlyftiga beredskapsfrågor som eljest skulle ha ankommit på fredsbyråer, exempelvis indelning av riket i tjänsteläkardistrikt vid krigsfall, förslag till kurser i krigsmedicin för viss medicinalpersonal m.m. Såsom av den följande redo- görelsen kommer att framgå befinner sig beredskapsplanläggningen på sty- relsens fredsbyråer som regel i sin begynnelse och i vissa fall t.o.m. på ett rent förberedande stadium.

Alternativ för den framtida beredskapsplanläggningen. När ställning skall tagas till frågan i vilka former beredskapsplanläggningen beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården bör bedrivas i framtiden synas följande tre möjligheter erbjuda sig: »

1. enbart av medicinalstyrelsen, varvid i styrelsen placeras en militärassis- tent och eventuellt en civilförsvarsassistent, eller enbart av en till medi— cinalstyrelsen anknuten nämnd av motsvarande slag som styrelsens fredsmässiga nämnder, exvis socialpsykiatriska nämnden, disciplin- nämnden m.fl.

2. av medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden med arbets- fördelning dem emellan som är likartad den nuvarande eller

3. enbart av ett särskilt tillskapat, helt fristående planläggningsorgan av sjukvårdsberedskapsnämndens typ. Alternativ 3. torde först böra upptagas till behandling. Tidigare i detta kap. har jag avvisat ett av mig diskussionsvis framfört förslag att till ett fristående beredskapsorgan sammanföra all såväl militär som civil bered- skapsplanläggning på hälso- och sj ukvårdsområdet. De mot berörda förslag anförda argumenten finner jag till väsentlig del äga giltighet även i före- varande sammanhang. Här tillkommer att det medbestämmande och med- ansvar från krigsmaktens och militärsjukvårdens sida, som är av största betydelse när det gäller krigsplanläggning för vissa grenar av den allmänt civila hälso- och sjukvården, icke är påkallat beträffande sådan planering som saknar direkt intresse för den militära verksamheten. Att represen- tanter för sistnämnda verksamhet skulle deltaga i avgöranden i fråga om planläggning av hälso- och sjukvård som mera exklusivt är avsedd endast för civilbefolkningen, exempelvis den civila öppna vården, kronikervården utanför sjukhus och folktandvården, synes icke erforderligt. Jag finner mig böra avstyrka en organisationsform enligt alternativ 3.

Vad härefter angår valet mellan alternativen 1. och 2. vill jag tillstå att jag i början av min utredning ställde mig mycket undrande främst ur

• Sida 170
•  Original

administrativ men även ur organisatorisk synpunkt till konstellationen medicinalstyrelsen—sjukvårdsberedskapsnämnden. Med tillskapandet av nämnden åsyftades att beträffande beredskapsplanläggningen av den för totalförsvaret mycket viktiga verksamheten vid kroppssjukhusen på hem- orten få en arbetsform som garanterar att vid avgörandena auktoritativ sak— kunskap är företrädd på de områden som äro av särskild betydelse för plan- läggningen. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen nr 119/ 1948, att en kollegialt beslutande enhet av den dittillsvarande materiel- nämndens typ icke lämpligen kunde inrymmas i medicinalstyrelsen. Detta må vara riktigt men enligt min mening bör beträffande beredskapssjukhus— planläggningen det med nämndens tillkomst avsedda syftet ha väsentligen kunnat tillgodoses inom medicinalstyrelsens ram genom att styrelsens sjuk- husbyrå eller beredskapsavdelning personellt förstärktes för ändamålet, att en särskild sektion för upphandling, lagring och omsättning av materiel inrättades inom styrelsen och, vilket är det icke minst viktiga i detta sam- manhang, att en militärassistent och eventuellt en civilförsvarsassistent placerades i styrelsen. I huvudsak motsvarande anordningar hade måst vidtagas, om planeringsverksamheten tillagts en till styrelsen anknuten nämnd. Jag vill genast framhålla att ingen av dessa organisationsformer enligt min uppfattning skulle ha blivit mindre kostnadskrävande än den nuvarande med uppdelning av verksamheten på medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnänmden.

Mot nämndsformen och för att beredskapsplanläggningen för den allmänt civila hälso- och sjukvården skall odelad ankomma på medicinalstyrelsen talar i främsta rummet personalfrågans stora betydelse för planeringen av beredskapssjukhusens verksamhet samt sjukhusvårdens nära samband med andra grenar av det allmänt civila medicinalväsendet för vilkas verksamhet i krig medicinalstyrelsen är planläggande myndighet. Vid bifall till mitt i det föregående framlagda förslag att den centrala ledningen av beredskaps- sjukhusens verksamhet alltjämt bör ankomma på medicinalstyrelsen kom- mer vidare ett bibehållande av sjukvårdsberedskapsnämnden såsom centralt planeringsorgan att innebära ett avsteg från principen att beredskapsplane- ring skall så långt det är möjligt ombesörjas av det organ som i verkställig- hetsläget har ledningen och ansvaret för verksamheten. Redan vid angi- vande av denna princip i 11 kap. förutsatte jag emellertid att sådana avsteg skulle kunna ske men att verkställighetsorganet då skulle tilläggas viss direktivrätt gentemot planläggningsorganet. Såsom tidigare nämnts gäller detta också f.n. i förhållandet mellan medicinalstyrelsen och sjukvårds- beredskapsnämnden.

Vad angår planläggningen för att förse beredskapssjukhusen med medi- cinalpersonal kan denna planläggning vid ett bibehållande av sjukvårds- beredskapsnämnden icke överflyttas till nämnden för självständigt hand—

• Sida 171
•  Original

havande trots att behovet av sådan personal är betydligt större för bered- skapssjukhusen än för hela den civila hälso- och sjukvården i övrigt. I det föregående (13 kap.) har jag föreslagit, att avvägningen mellan den militära och den civila sidans behov av medicinalpersonal såväl till antal som till kvalifikationer skall ske av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalsty- relsen gemensamt. Inom vardera sektorn skulle förslagen till behovstäck- ning upprättas av de organ som ha närmaste ansvaret för de särskilda gre- narna av hälso- och sjukvården och en förberedande sammanjämkning ske av företrädare för ettvart sådant organ och vederbörande avvägningsmyndig- het. I fråga om verksamheten vid beredskapssjukhusen innebär detta att sjukvårdsberedskapsnämnden därest den skall ansvara för planläggningen av denna verksamhet skall till medicinalstyrelsen anmäla sitt behov av medicinalpersonal med fördelning på olika personalgrupper och — beträf- fande de mest kvalificerade grupperna _ på olika specialiteter. Dessa behovsberäkningar underkastas en förberedande bearbetning av represen- tanter för medicinalstyrelsen och sj ukvårdsberedskapsnämnden gemensamt och resultatet härav ingår i den allmänna avvägningen mellan den militära och den civila hälso- och sjukvårdens behov. Beredskapssjukhusen komma alltså att få sitt behov av medicinalpersonal tillgodosett på motsvarande sätt som annan hälso- och sjukvård. En garanti för att medicinalstyrelsen icke kommer att underskatta beredskapssjukhusens personalbehov i förhållande till behovet inom de vårdgrenar för vilkas krigsverksamhet medicinalstyrel— sen direkt ansvarar är att styrelsen liksom andra i sjukvårdsberedskaps- nämnden representerade myndigheter är medansvarig för beredskapssjuk- husplaneringen. Genom medicinalstyrelsens medverkan och medansvar i nämndens arbete garanteras även att vid planeringen av beredskapssjuk- husens verksamhet tillbörlig hänsyn tages till dennas nära samband med och stora betydelse för de grenar av hälso- och sjukvården vilkas bered- skapsplanläggning ankommer på medicinalstyrelsen. Jag finner alltså att de olägenheter som synas ligga däri, att tilldelningen till beredskapssjuk- husen av medicinalpersonal sker över medicinalstyrelsen och att beredskaps- sjukhusplanläggningen bedrives organisatoriskt skild från annan allmänt civil beredskapsplanläggning på medicinalområdet, kunna i huvudsak eli- mineras.

För ett bibehållande av sjukvårdsberedskapsnämnden tala främst föl- jande förhållanden. Nämnden inrättades så sent som den 1 juli 1948 och har visat sig vara en funktionsduglig arbetsenhet. Nämndens nuvarande plan- läggning avser områden — kroppssj ukhusvården samt läkemedels- och sjuk- vårdsmaterielförsörjningen — inom vilka i ett krigsfall behov samtidigt uppkomma och måste tillgodoses inom krigsmakten och bland civilbefolk— ningen. Nämndsformen erbjuder goda möjligheter att vid planläggningen erhålla medverkan från de myndigheter (motsvarande) för vilka den verk-

• Sida 172
•  Original

samhet planläggningen avser har betydelse. Av särskild vikt är härvid att de fredsmässiga sj ukhushuvudmännen erhålla ett medbestämmande i plan— läggningsfrågorna, vars motsvarighet vid inordnande på ett eller annat sätt av planläggningen i medicinalstyrelsen skulle ha berett svårighet. Ansvaret för sjukhusverksamheten i krig ankommer ju nämligen ytterst på dessa huvudmän och deras organ. I fråga om inköp och handhavande av materiel har det fallit sig naturligt och självklart att ett nära samarbete etablerats mellan sjukvårdsberedskapsnämnden och försvarets sjukvårdsstyrelse. Här— till kommer att slopande av sjukvårdsberedskapsnämnden nödvändiggör att man får se sig om efter och eventuellt nyskapa ett annat sakkunnigorgan åt riksnämnden.

Vid summering av de förhållanden som tala för och emot alternativen att den centrala krigsplanläggningen beträffande det allmänt civila medicinal— väsendet helt tillkommer medicinalstyrelsen eller en till denna anknuten nämnd och att samma planläggning uppdelas mellan medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden finner jag —— trots att organisationen därige- nom synes förlora i rätlinighet och bli mera komplicerad att sakskälen avgjort tala till förmån för sistnämnda alternativ. Jag föreslår alltså, att sjukvårdsberedskapsnämnden skall bibehållas och att ansvaret för bered- skapsplanläggningen beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården skall fördelas mellan denna och medicinalstyrelsen.

Arbetsfördelningen i stort mellan medicinalstyrelsen och sjukvårdsbered- skapsnämnden. I det föregående har förutsatts att sjukvårdsberedskaps- nämnden skall behålla de arbetsuppgifter den för närvarande har beträf— fande planläggningen för beredskapssjukhusens verksamhet och för läke- medels— och sjukvårdsmaterielförsörjningen. Ifrågasättas kan givetvis huru— vida nämndens planläggning icke bör avse ytterligare en del av det allmänt civila medicinalväsendet vilken kan få stor betydelse för att tillgodose behov såväl inom krigsmakten som bland civilbefolkningen nämligen den civila organisationen för epidemibekämpning. Den mest omspännande formen av epidemiberedskap, försvaret mot biologisk krigföring, förutsätter emeller- tid — såsom framgår av de sakkunnigas rörande bakteriologisk krigföring betänkande i ämnet och propositionen nr 130/1952 angående åtgärder till skydd mot biologisk krigföring —— en mångfald åtgärder av ett flertal myn- digheter, vilka ha motsvarande eller närbesläktade arbetsuppgifter under fred eller i vilkas beredskapsplanläggning sådana arbetsuppgifter ingå. Att lägga planeringen av epidemibekämpandet i krig på sjukvårdsberedskaps- nämnden skulle innebära att ur sitt naturliga sammanhang lösrycka denna planering och för ändamålet uppbygga en omfattande beredskapsorganisa— tion inom nämnden. Detta lär icke böra komma ifråga. Jag förordar därför att beredskapen i fråga om epidemibekämpandet i enlighet med vad som

• Sida 173
•  Original

föreslagits i den numera av riksdagen antagna propositionen nr 130/1952 uppbygges genom samarbete mellan berörda myndigheter och institutioner med medicinalstyrelsen såsom ledande och samordnande organ.

Övriga grenar av den allmänt civila hälso- och sjukvården syfta i första hand till att tillgodose civilbefolkningens mera normala behov i förevarande avseende under krig. Skäl föreligga därför icke att från medicinalstyrelsen, som administrerar dessa vårdgrenar i fred och kommer att utöva högsta led- ningen av desamma i krig, överflytta beredskapsplaneringen i denna del till sj ukvårdsberedskapsnämnden.

S jukvårdsberedskapsnämndens arbetsuppgifter och förhållande till medi- cinalstyrelsen. Enligt mitt förslag skall alltså nämndens verksamhet prin- cipiellt vara begränsad till beredskapssjukhusen samt läkemedels- och sjuk- vårdsmaterielförsörjningen.

I fråga om beredskapssjukhusplanlåggningen finner jag, att den hittills- varande utvecklingen bör accepteras. Beredskapssjukhusen böra alltså i princip omfatta all sluten kroppssjukvård på hemorten. Den planlagda orga- nisationens omfattning bestämmes främst av tillgången på olika kategorier av medicinalpersonal. Inom ramen för tilldelade personalresurser bör det odelade ansvaret för ifrågavarande planläggning ankomma på sjukvårds— beredskapsnämnden. Med hänsyn till att den centrala ledningen av de civila sjukhusens verksamhet i krig även enligt mitt förslag skall tillkomma medi- cinalstyrelsen måste emellertid styrelsen ha viss direktivrätt gentemot nämnden i vad avser planläggningen av denna verksamhet. Direktivrätten torde böra så bestämmas att medicinalstyrelsen skall äga befogenhet att efter samråd med andra myndigheter (motsvarande) för vilka verksamheten är av betydelse angiva riktlinjerna för planläggningen. Formellt utövande av direktivrätten torde i praktiken sällan behöva komma i fråga, då skilj— aktiga meningar i allmänhet synas kunna framdeles såsom hittills utjämnas genom diskussioner inom nämnden. Ovan har angivits att medicinalstyrel- sens materielnämnd på sin tid utöver direktivrätten föreslog en bestämmelse att, därest vid beslut i visst ärende hos nämnden medicinalstyrelsens repre- sentant hade en från nämndens majoritet skiljaktig mening, ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för slutligt avgörande. En sådan anord- ning synes icke förenlig med nämndens i princip självständiga ställning och bör därför icke ifrågakomma. I det angivna läget bör medicinalstyrelsen i stället kunna anhålla hos Kungl. Maj :t om överprövning av beslutet.

Inom medicinalstyrelsen tillgänglig sakkunskap bör givetvis nyttiggöras i sj ukvårdsberedskapsnämndens arbete dels genom förmedling av medicinal- styrelsensrepresentant i nämnden, dels genom att vederbörande kontaktas av tjänsteman hos nämnden eller kallas att närvara vid nämndssamman- träde.

• Sida 174
•  Original

Såvitt för närvarande kan bedömas kommer nämndens befattning med beredskapssjukhusplanläggningen att väsentligen avse följande förhållan- den:

1. att klarlägga samtliga förutsättningar för beredskapssjukhusens verk- samhet och på grundval härav bestämma huvuddragen av organisationen,

. att leda och övervaka planläggningen av beredskapssjukhusens lokaler och låta vidtaga byggnadstekniska förändringar såsom framdragande av stammar för vatten och avlopp, vissa skyddsanordningar m.m., . att beräkna och till medicinalstyrelsen anmäla beredskapssjukhusens behov av medicinalpersonal samt att själv vidtaga åtgärder för tillgodo- seendet av personalbehovet i övrigt, . att anskaffa, Iagerhålla, omsätta och fördela materiel för beredskaps- sjukhusens utrustning, . att _ tillsammans med medicinalstyrelsen i vad gäller personalplan- läggningen — utarbeta anvisningar för upprättande och drift av bered- skapssjukhusen, . att ansvara för planläggningen av verksamheten på beredskapssjuk- husens specialavdelningar och laboratorier, varvid skall beaktas att beredskapssjukhusens blodgivarcentraler äro avsedda för i princip all förekommande blodförsörjning samt . att deltaga i övningar och försvarsspel.

Beträffande läkemedels- och sjukvårdsmaterielförsörjningen finner jag icke anledning att föreslå någon ändring av de arbetsuppgifter som enligt förenämnda, av riksdagen biträdda proposition nr 119/1948 tillkommer sjukvårdsberedskapsnämnden. Nämnden bör alltså fortfarande liksom hit- tills vara det sakkunniga organet beträffande försörjningsplaneringen på hela hälso- och sjukvårdsområdet —— omfattande, förutom den allmänt civila hälso- och sjukvården, det militära försvarets och civilförsvarets sj ukvårds- tjänst -— och i sådan egenskap biträda riksnämnden för ekonomisk försvars- beredskap i fråga om sagda planering. Såvitt av nämnda proposition fram- går skulle den väsentliga uppgiften för sjukvårdsberedskapsnämnden såsom sakkunnigorgan åt riksnämnden bestå i sammanställandet av en allmän försörjningsplan. Det synes mig emellertid lämpligt att sjukvårdsbered- skapsnämnden även i övriga ekonomiska beredskapsfrågor på sjukvårdens område, som handläggas av riksnämnden, anlitas såsom ett för de berörda sjukvårdssektorerna gemensamt samordningsorgan. Jag tänker härvid sär- skilt på den viktiga planeringsverksamhet, som avser säkerställandet av materielersättningsbehovet och som utmynnar i de s.k. krigsproduktions- beskeden. Det synesvmig angeläget, icke minst ur krigsindustriens och övriga tillverkares synpunkt, att en samordning av denna planering sker redan på det förberedande stadiet, d.v.s. innan de av de särskilda myndigheterna tecknade beskeden underställas riksnämnden för godkännande. Det före-

• Sida 175
•  Original

faller naturligt, att den erforderliga samordningen av denna produktions- planläggning och utjämningen av därvid eventuellt förekommande mot- stridande intressen sker hos sjukvårdsberedskapsnämnden.

Sjukvårdsberedskapsnämnden förskaffar sig en alltmer omfattande erfa- renhet av upphandling, lagerhållning och handhavandet i övrigt av ett rik— haltigt varusortiment inom sjukvårdens område. Vidare kommer nämnden i egenskap av beredskapsorgan beträffande ett par mycket framträdande grenar av den allmänt civila medicinalvården att behöva knyta och uppe- hålla ett stort antal kontakter med andra myndigheter, institutioner o.dyl. Detta gäller särskilt i fråga om lokaler, transportmedel och signalförbindel- ser. Med hänsyn till det anförda kan det visa sig lämpligt att nämnden i nu berörda och liknande sammanhang lämnar biträde åt annan myndighet. I första hand torde detta komma att bli fallet beträffande den planläggning som ankommer på medicinalstyrelsen men för en större centralupphand— ling kan även exvis försvarets sjukvårdsstyrelse emellanåt med fördel utnyttja nämnden lika väl som hittills i viss mån motsatt tillvägagångssätt använts. Det får med andra ord när det gäller det praktiska handhavandet av beredskapsplanläggningen på hälso- och sjukvårdsområdet icke vara alltför bestämda gränser mellan den ena och den andra myndighetens arbetsuppgifter utan samarbetet mellan myndigheterna bör även ta den for— men att den myndighet som på grund av tidigare erfarenhet eller av annan anledning anses bäst skickad för viss åtgärd får uppdrag att vidtaga denna. Upphandling och lagerhållning för de delar av hälso- och sjukvårdsbered- skapen vilkas planläggning ankommer på medicinalstyrelsen torde i allmän- het böra ombesörjas av sjukvårdsberedskapsnämnden.

Medicinalstyrelsens uppgifter inom hälso— och sjukvårdsberedskapen. Tidigare har jag förutsatt att medicinalstyrelsen skall ansvara för all den beredskapsplanläggning som icke ankommer på sjukvårdsberedskapsnämn- den. Detta betyder, att förutom allmänna beredskapsfrågor huvudsakligen följande uppgifter åvila medicinalstyrelsen:

. deltagande i avvägningen mellan den militära och den civila sidan beträf- fande behovet av medicinalpersonal samt fördelning och i viss mån krigsplacering och utbildning av sådan personal, . hälsovård och öppen sjukvård, inkl. förlossningsvård utanför sjukhus, . epidemibekämpande vare sig epidemien med avsikt framkallats (bio- logisk krigföring) eller den uppkommit på annat sätt, sinnessjuk- och sinnesslövården,

. kronikervården utanför lasarett,

. apoteksväsendets organisation, . tandvårdens organisation samt . initiativ till och deltagande i övningar och försvarsspel.

• Sida 176
•  Original

Med den erfarenhet jag erhållit genom att under åtskillig tid deltaga i nu ifrågavarande beredskapsplanläggning vill jag söka något närmare angiva planläggningens innehåll inom de olika vårdgrenarna. Jag vill emellertid framhålla att beredskapsarbetet ännu endast befinner sig i sin början och att alltefter det arbetet fortskrider nya angelägna arbetsuppgifter med viss- het komma att yppa sig.

Innehållet i de arbetsuppgifter som avses under punkt 1. torde till större delen framgå av mina i 13 kap. framlagda förslag om tillvägagångssättet för en rationell disponering av medicinalpersonalen. Viss uppfattning om perso- nalplanläggningens omfattning inom den civila sektorn torde erhållas av den upplysningen att den i det närmaste helt nya placering av läkare och sjuksköterskor inom den civila hälso- och sjukvården som föranletts av intensifieringen av beredskapsarbetet samt omorganisationen av kropps- sjukhusvårdens och den öppna sjukvårdens verksamhet i krig och vilken i dessa dagar börjar bli färdig krävt en tid av ungefär 11/2 år. Denna place- ring har omhänderhafts av en läkare på deltid under hela perioden, en läkare på halvtid under fyra månader samt två sjuksköterskor, ett kvalifi- cerat biträde och 5—7 biträden samtliga på heltid. Givetvis kräver den första fullständiga nyplaceringen en avsevärt större insats av arbetskraft än det fortsatta placeringsarbetet. Att märka är emellertid att nyplaceringen endast avsåg två, om än mycket kvalificerade och omfattande personalgrupper och att personalplanläggningen ständigt måste vara aktuell för att beredskapen i denna de] skall kunna anses vara godtagbar. — Såsom exempel på utbild- ningsspörsmål i detta sammanhang vill jag nämna frågan om de icke värn- pliktiga tandläkarnas användning såsom läkarassistenter i krig och den härför erforderliga utbildningen. Sistnämnda fråga har varit föremål för behandling inom medicinalstyrelsen under betydligt mer än ett halvt år men ännu återstå åtskilliga tidskrävande delproblem att lösa innan förslag i ämnet kan framläggas.

Den under punkten 2. upptagna hälsovården är av utomordentlig bety- delse för befolkningens hälsotillstånd i krig och härmed för landets försvars- kraft. Vissa överväganden ha därför skett inom medicinalstyrelsen i denna del. Dessa ha avsett de sanitära förhållandena i en större tätort under krig i allmänhet och efter krigshandling mot orten i synnerhet samt möjlig- heterna att komma till rätta med dessa förhållanden. Hälsoövervakning och rådgivning i hälsovårdsfrågor genom hälsovårdsnämnder och dessas tj änste- män samt ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till behovet i krig mycket fåtaliga hälsovårdsinspektörerna äro också ämnen vilka varit och alltjämt äro föremål för diskussion. Ännu återstå många överväganden på detta betydelsefulla område. Angeläget är även att resultaten av över- vägandena sammanfattas i anvisningar dels till ansvariga myndigheter och tjänstemän, dels till allmänheten. _ Beträffande den öppna sjukvården må

• Sida 177
•  Original

nämnas, att medicinalstyrelsen nyligen till Kungl. Maj :t ingivit förslag till ny tjänsteläkarorganisation i krig, vilken ansluter till indelningen i civil- försvarsområden, samt att förberedelser vidtagits för placering av personal i enlighet med den nya organisationen. Såsom i 5 kap. angives har en pro- memoria för verksamheten i krigstjänsteläkardistrikten färdigställts för att utskickas när den nya organisationen fastställts. I denna promemoria anbe- falles även viss lokal planläggning främst i fråga om personal. — Plane- ringen i fråga om förlossningsvårdens organisation under krig är alltjämt föremål för grundläggande diskussion inom sjukvårdsberedskapsnämnden i samråd med medicinalstyrelsen.

I fråga om det under punkten 3. upptagna epidemibekämpandet här i den numera av riksdagen biträdda propositionen nr 130/1952 angående åtgärder till skydd mot biologisk krigföring föredragande departements- chefen uttalat, att av den mångfald av skyddsåtgärder, som sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring föreslagit i sitt betänkande i ämnet, endast vissa förberedande åtgärder borde genomföras för närvarande och att för- slagen i övrigt borde underkastas ytterligare överväganden och utredningar. Huvuddelen av detta fortsatta utredningsarbete, vars närmare innehåll framgår av sakkunnigbetänkandet, kommer att direkt åvila medicinalsty- relsen. I mitt betänkande angående planläggning av viss laboratorieverksam- het under krig föreslås vidare, att medicinalstyrelsen skall fullfölja den genom betänkandet påbörjade planläggningen beträffande de humanbak- teriologiska laboratorierna. Föredragande departementschefen konstaterade i nämnda proposition, att enligt förslag i de båda betänkandena många och viktiga uppgifter ankomma på medicinalstyrelsen. Denna kommer dessutom enligt propositionen att bli det ledande och samordnande organet på om- rådet. Vad hittills sagts avser försvarsåtgärder mot biologiskt angrepp. Den beredskapsplanläggning som vidtages härför innefattar även åtgärder för bekämpande av epidemier, vilka icke äro avsiktligt framkallade men för vilkas uppkomst och vidarespridning riskerna äro betydligt större under krig än i fred.

Sinnessjukvården under krig —— punkt 4. ovan — erbjuder ett antal betydelsefulla spörsmål. I fråga om det klientel som vid övergång från freds- till krigsorganisation är föremål för anstaltsvård måste förutsättningarna för att till enklare vårdformer överföra eller till familjevård utskriva viss del av klientelet klarläggas. Behovet att evakuera vissa sinnessjukhus och att på ett betryggande sätt omhändertaga särskilt farliga patienter bör ut- redas. Inom detta liksom inom andra områden, där planenligt lokaler för fredssjukvård i krig tagas i anspråk för annat ändamål, exvis för bered- skapssjukhus, bör övervägas hur förlusterna av lokaler skola kunna kom- penseras _ genom utskrivning av patienter, genom överbeläggning eller genom rekognoscering av ersättningslokaler. Vidare bör klarläggas om det är

• Sida 178
•  Original

anledning räkna med att under krig ett större antal sinnessjuk- och neuros- fall än eljest kommer att uppträda bland civilbefolkningen. Om detta synes sannolikt bör utredning ske om arten och omfattningen av sådana sjuk- domstillstånd samt hur dessa böra omhändertagas, varvid väsentligen föl- jande vårdformer torde ifrågakomma, nämligen civilförsvarets sjukvårds- eller socialtjänst, psykiatriska avdelningar på beredskapssjukhus och sin- nessjukhus. Dessa vårdformer böra samordnas sinsemellan och med den psykiatriska vården inom krigsmakten. Därest det befinnes att akutfallens antal kan bli stort, torde vissa utbildningsproblem bli aktuella. Inom sin— nessjukvården liksom inom vissa andra omfattande och betydelsefulla vårdgrenar, exvis kroppssjukhusvården och epidemibekämpandet, måste uppenbarligen beredskapsplanläggningen inom det allmänt civila medicinal- väsendet nära samordnas med motsvarande planläggning för krigsmaktens och civilförsvarets sjukvård. Berörda spörsmål ha endast förberedande dis- kuterats och planläggningen för sinnessjukvårdens verksamhet i krig är ännu mycket ofullständig. __ Sinnesslövården torde förete förhållandevis enkla beredskapsproblem.

Kronikervården utanför lasarett — punkt 5. i uppräkningen — synes erbjuda problem ur beredskapssynpunkt främst i följande avseenden. Vissa kronikerhem äro så belägna att risk föreligger för att de skola bli utsatta för krigshandling. Enligt de principer som gälla för beredskapssjukhus— planläggningen böra dessa kronikerhem evakueras. Då huvuddelen av klien- telet är sängliggande och förhållandevis svårskött, innebär emellertid en sådan evakuering betydande svårigheter både ur lokal- och transportsyn- punkt. Ansvaret för evakuering av kronikerhem som utgöra avdelningar av socialvärdsinrättningar, exvis ålderdomshem, anses tillkomma civilförsvaret och vissa planer för sådan evakuering äro upprättade. Beträffande övriga kronikerhem —— sådana som äro fristående eller delar av sjukvårdsinrätt- ningar — torde däremot som regel evakueringsplanläggning saknas. Dessa spörsmål böra göras till föremål för ytterligare övervägande. Under lokal- planläggningen för beredskapssjukhusen har det vidare visat sig angeläget att för ändamålet taga i anspråk ett antal kronikerhem. En summarisk genomgång har utvisat att detta är möjligt antingen genom att samman- tränga klientelet på kronikerhemmen eller genom att flytta över klientelet till annat närliggande kronikerhem och härmed överbelägga detta. Hela kronikerfrågan i krig synes vara i behov av en systematisk översyn.

Under punkt 6. har apoteksväsendets organisation upptagits. Tidigare har upplysts, att de principiella riktlinjerna för försörjningen med läke— medel och annan sjukvårdsmate'riel uppdragas av sjukvårdsberedskaps— nämnden. Med hänsyn till sin starkt decentraliserade fredSorganisation är apoteksväsendet väl ägnat attingå såsom ett betydelsefullt led i ett system för tillverkning 'Och distribution av ifrågavarande förnödenheter under'krig.

• Sida 179
•  Original

Vissa förändringar torde emellertid vara erforderliga för att apoteksväsen- det då skall kunna fungera tillfredsställande. Sålunda böra de särskilda apoteken utökas på orter där i fred endast en mindre sjukvårdsinrättning finnes men vid krigsfall ett betydande beredskapssjukhus upprättas. Där- emot böra i storstädernas centrala delar, dit apoteken som regel kraftigt koncentrerats, en mer eller mindre stark uttunning av apoteken ske i krig. Vidare torde vid krigsfall vissa distriktsapotek med sina tillverkningsresur- ser böra förflyttas från orter som anses utsatta för krigshandlingar till orter som ur skydds- och distributionssynpunkt äro välbelägna. Apoteksväsendets krigsorganisation måste även uppbyggas under hänsynstagande till den vid krig för organisationen tillgängliga personalen. Den berörda beredskaps- planläggningen pågår inom medicinalstyrelsen.

Beträffande tandvårdens krigsorganisation — punkt 7. — ha de grund- läggande diskussionerna inom medicinalstyrelsen fört fram till den upp— fattningen att under krig endast den oundgängliga akuttandvården bör med- delas och att detta bör ske helt i folktandvårdens form. Folktandvårdens personal avses vid krigshandling mot hemorten stå till förfogande för civil- försvarets sjukvårdstjänst. Anledningen till den starka återhållsamheten beträffande tandvårdsorganisationen i krig är att tandläkarna jämte med— hjälpare befunnits användbara inom rent sjukvårdande verksamhet. De värnpliktiga tandläkarna utbildas till och krigsplaceras såsom läkarassisten- ter och en genomgång av arbetsuppgifterna på beredskapssjukhusen har utvisat att även där tandläkare med fördel kunna utnyttjas såsom assisten- ter till och i viss mån ersättare för läkare. Ännu har emellertid icke plan- läggningen för folktandvårdsorganisationen i krig och fördelningen av de icke värnpliktiga tandläkarna mellan folktandvården och beredskapssjuk- husen avslutats. Såsom tidigare antytts syftar beredskapsplanläggningen beträffande tandvårdspersonalens användning i krig även till att utröna vilken tilläggsutbildning personalen är i behov av för att på ett tillfreds- ställande sätt fylla krigsuppgifterna.

När jag i det föregående berörde vissa beredskapsfrågor som avse hälso- vård framhöll jag att anvisningar böra utarbetas till ledning dels för myn- digheternas verksamhet, dels för allmänheten. Behov av sådana anvisningar är särskilt påtagligt inom hälsovårdsområdet men ett motsvarande behov föreligger beträffande flertalet övriga grenar av medicinalväsendet. Anvis- ningarnas iordningställande förutsätter givetvis att den planläggande myn- digheten —— i detta fall medicinalstyrelsen —— på ett sådant sätt genom- arbetat förutsättningarna i krig för verksamheten inom varje särskild vård- gren att de allmänna riktlinjerna för denna verksamhet äro klarlagda. Där- emot synes varken nödvändigt eller lämpligt att låta medianvisningarna anstå till dess detaljerna inom vederbörlig krigsorganisation blivit fixerade. För de myndigheter som i krig" skola regionalt och lokalt svara för verk-

• Sida 180
•  Original

samheten och emellanåt även för allmänheten är det av stor betydelse att anvisningar snarast utkomma, då härigenom på många håll intresset och förståelsen för dessa beredskapsfrågor stimuleras.

Som sista punkt vid uppräkningen av medicinalstyrelsens beredskapsupp- gifter har upptagits initiativ till och deltagande i övningar och försvarsspel. Sådana övningar och spel vilka äro förhållandevis arbetskrävande syfta till att väcka intresse för ifrågavarande spörsmål och att pröva såväl verksam- hetens inre organisation som samverkan med andra delar av totalförsvaret. Hittills ha övningar och spel, i vilka hälso- och sjukvårdsfrågor kunnat beredas något större utrymme, förekommit endast i obetydlig omfattning.

Medicinalstyrelsens beredskapsorganisatiolTDeh lämnade kortfattade och — därom är jag viss — icke fullständiga redogörelsen för medicinalstyrel- sens beredskapsuppgifter torde ge en antydan om dessas storleksordning. Beredskapsuppgifterna skola i första hand omhänderhavas av medicinal- styrelsens beredskapsavdelning. För närvarande består personalen på bered— skapsavdelningen av en deltidsanställd chef med årsarvode av 3.000 kronor samt följande heltidsanställda befattningshavare, nämligen en läkare med arvode=lön i lönegrad Cp 12, en amanuens i reglerad befordringsgång, två sjuksköterskor för den omfattande placeringen av sjuksköterskepersonalen, en pensionerad underofficer för biträde vid läkarplaceringen, två kansli— biträden och ett antal kontorsbiträden. Härutöver har ytterligare personal tillfälligt varit knuten till styrelsen för speciella beredskapsuppgifter. Sedan någon tid tillbaka finnes sålunda en särskild deltidsanställd föredragande i blodtransfusionsfrågor. Medicinalstyrelsen har vidare erhållit medgivande att vid beredskapsavdelningen t.v. under budgetåret 1952/53 anställa en epidemiolog och en hälsovårdsinspektör för planläggningen av åtgärder till skydd mot biologisk krigföring.

Personalen på beredskapsavdelningen kan förefalla relativt rikligt till- tagen. Så är emellertid icke förhållandet. Då de båda sjuksköterskorna äro i huvudsak sysselsatta med registrerings- och placeringsarbete återstå för allmänna beredskapsuppgifter följande kvalificerade befattningshavare, nämligen den på en ringa deltid anställde chefen, den heltidstjänstgörande läkaren vilkens arbetsdag emellertid till stor del upptages av ledning och övervakning av samt direkt deltagande i arbetet med krigsplacering av civilsjukvårdens läkare samt den heltidsanställde amanuensen. Att denna personaluppsättning är klart otillräcklig för medicinalstyrelsens ovan an— tydda, synnerligen omfattande beredskapsuppgifter vågar jag _ med den erfarenhet av uppgifternas innehåll jag vunnit genom att ha under icke alltför kort tid deltagit i beredskapsarbetet —— utan tvekan påstå. Enär jag fann det angeläget att den beredskapsplanläggning för vilken medicinalsty- relsen svarar igångsattes utan alltför lång tidsutdräkt sökte jag därför

• Sida 181
•  Original

stimulera de byråer inom medicinalstyrelsen som i fred ha mot krigsplan- läggningen svarande verksamhetsområden att påbörja planläggningen för organisationens omställning till krigsfall. Även om ett erkännansvärt arbete härför nedlagts på vissa håll kan jag dock icke säga att resultaten mot- svarat förväntningarna. Arbetet har nämligen i allmänhet icke kunnat bedrivas i något raskare tempo och befinner sig därför alltjämt som regel endast i sin början. Resultaten, såvitt de nu kunna skönjas, äro också ojämna. Det främsta skälet till anförda förhållanden torde vara att inom samtliga byråer de rent fredsmässiga arbetsuppgifterna äro så omfattande och påträngande att något utrymme för heredskapsarbete endast med svå- righet kan beredas.

I det föregående har jag sökt klarlägga storleksordningen av de bered- skapsuppgifter som åvila medicinalstyrelsen och funnit att dessa äro syn- nerligen omfattande. Beredskapsplanläggning är till sin natur väsentligen organisationsarbete. Det gäller att klarlägga de genom krigsförhållandena i olika avseenden förändrade förutsättningarna för viss samhällsviktig verk- samhet samt att så jämka och komplettera fredsorganisationen för verk- samheten att organisationen ansluter sig till de nya förutsättningarna. Fredsmässigt organisationsarbete betraktas i allmänhet såsom kvalificerad verksamhet. Vid sådant arbete äro dock utgångspunkterna för och syfte- målen med den ifrågasatta nya eller förändrade organisationen oftast rela- tivt lätt utredda. Annorlunda förhåller det sig som regel beträffande bered- skapsplaneringen. De av krigsförhållandena föranledda särskilda behoven och förändrade betingelserna för behovstäckningen äro förutsättningar för ifrågavarande organisationsarbete som endast med svårighet och aldrig med visshet kunna angivas. De senaste krigserfarenheterna äro härvid vägle- dande men utvecklingen på krigsteknikens område är som bekant numera snabb. Den för beredskapsplanläggningen ansvarige måste emellertid efter så noggrann utredning och så ingående överväganden som möjligt bestämma förutsättningarna för planläggningen. Den karakteristik som här lämnas på heredskapsarbete i allmänhet gäller i full utsträckning beredskapsplan- läggningen inom medicinalväsendet. Detta arbete får alltså betraktas såsom i regel mycket kvalificerat. Ytterligare kännetecknas ifrågavarande bered- skapsplanläggning emellanåt av att den är mycket tidskrävande. Såsom exempel härpå må erinras om den i det föregående angivna tidrymd som trots förhållandevis stor insats av arbetskraft åtgått för nyplaceringen av läkare och sjuksköterskor. Enligt min erfarenhet är den i vissa kretsar spridda uppfattningen, att väsentliga brister beträffande den civila hälso- och sjukvårdsberedskapen kunna i ett skärpt läge snabbt botas, klart fel- aktig. Sammanfattningsvis anser jag mig alltså kunna konstatera att det heredskapsarbete som åvilar medicinalstyrelsen är av betydande omfattning och ofta av mycket kvalificerad och tidskrävande art. Jag förutsätter, att

• Sida 182
•  Original

planläggningsarbetet bör syfta till att beredskapen på området inom de närmaste åren skall nå en nivå som vid jämförelse med förhållandena inom andra beredskapsområden kan betraktas som rimlig. För att nå detta syfte måste för ändamålet kvalificerade personer till större antal än för när- varande sättas in på beredskapsuppgifterna.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att chefen för inrikesdeparte- mentet i 1952 års statsverksproposition, bil. 13, sid. 16, vid beräkningen av anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsavdelning gjort bl.a. följande, av riksdagen utan erinran lämnade uttalande:

För att beredskapsarbetet i de delar som under 1951 upptagits på de olika byråerna i medicinalstyrelsen skall bliva tillräckligt effektivt bör _— med hänsyn till bl. a. byråernas belastning med ordinära uppgifter — övervägas att överföra detsamma eller delar därav till beredskapsavdelningen. — Såsom av det anförda framgår befinner sig beredskaps- arbetet inom vissa delar av den civila hälso- och sjukvården ännu endast i sin början. Betydande ansträngningar erfordras för att organisationen skall erhålla en nödvändig effektivitet. Enligt min mening är det för det totala försvaret av stor betydelse, att en sådan förstärkning snarast möjligt kommer till stånd. Beredskapsavdelningcn måste för den skull kunna tillföras ytterligare arbetskraft. Med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär är det önskvärt, att personer, vilka med hänsyn till utbildning, erfarenhet och läggning äro lämpade för detta slag av arbete, kunna för längre eller kortare tid knytas till avdelningen.

Jag vill till alla delar instämma i detta uttalande. Vid övervägande av skälen för och emot att ifrågavarande beredskapsplanläggning såsom hit- tills är uppdelad mellan beredskapsavdelningen och skilda fredsbyråer eller är mera koncentrerad till beredskapsavdelningen har jag funnit att plane— ringen för att bli tillräckligt effektiv bör väsentligen utföras inom bered- skapsavdelningen. Härvid måste dock den inom fredsbyråerna förefintliga sakkunskapen väl tillvaratagas och planläggningen ske i nära samråd med dessa byråer. Den i det föregående såsom nödvändig konstaterade personal- förstärkningen bör alltså hänföras till beredskapsavdelningen. — Att när- mare angiva antalet befattningshavare på beredskapsavdelningen samt löne- ställning och arbetsområden för envar av dessa låter sig för närvarande icke göra. För att ernå den avsedda förstärkningen av beredskapen inom den allmänt civila hälso- och sjukvården är det emellertid, på sätt departements- chefen framhållit, nödvändigt att personer som med hänsyn till utbildning, erfarenhet och läggning äro lämpade för detta ganska speciella slag av arbete kunna för längre eller kortare tid knytas till beredskapsavdelningen. Under uppbyggnadsskedet kunna givetvis fasta befattningar som regel icke erbjudas dessa personer men detta förhållande i förening med de kvalifika- tioner som måste krävas av dem gör att utnyttjandet av deras tjänster med- för förhållandevis stora kostnader. Sedan sagda skede avslutats bör bered- skapen kunna underhållas av ett betydligt mindre antal befattningshavare och dessa torde då böra beredas anställning på samma sätt som personal för ordinarie arbetsuppgifter.

• Sida 183
•  Original

Tjänsten som chef för beredskapsavdelningen synes dock i nu ifråga- varande hänseenden böra bli föremål för särbehandling. Innehavaren av denna tjänst intager en nyckelställning beträffande beredskapsplanlägg— ningen inom hela medicinalområdet. Han skall leda det mångskiftande heredskapsarbete inom medicinalstyrelsen som i det föregående beskrivits och i detta avseende befordra samverkan mellan beredskapsavdelningen och de olika fredsbyråerna. Han skall vara styrelsens representant hos sjuk- vårdsberedskapsnämnden och härvid bl.a. tillse att nämndens planläggning och den beredskapsplanering som tillkommer medicinalstyrelsen ske under ömsesidigt hänsynstagande till varandra och så samordnas att de bilda ett enhetligt system. Beträffande den avvägning mellan den militära och den civila sidan i fråga om behovet av medicinalpersonal kommer vidare chefen för beredskapsavdelningen att angiva de principiella riktlinjerna för den civila sidans behovsberäkning och när det gäller spörsmål av större bety- delse själv deltaga i avvägningsarbetet. Chefen för beredskapsavdelningen måste med hänsyn till de antydda arbetsuppgifterna vara mycket god orga- nisatör samt besitta omfattande erfarenhet av hälso- och sjukvårdsadmi- nistration och av heredskapsarbete. Med den av mig angivna målsättningen för beredskapen inom den allmänt civila hälso- och sjukvården att denna i totalförsvarets intresse måste lyftas till och därefter bibehållas i nivå med i första hand den militära beredskapen synes det uppenbart att en heltids- anställd chef för medicinalstyrelsens heredskapsarbete är oundgänglig för den tid som nu kan överblickas. Under åberopande av det anförda föreslår jag, att för ändamålet en befattning som överdirektör' 1 lönegrad Cp 15 upp- tages i medicinalstyrelsens personalförteckning.

För avlöning av övrig personal på beredskapsavdelningen torde tills vidare liksom hittills böra upptagas ett särskilt förslagsanslag, rubricerat Medicinalstyrelsen: Beredskapsavdelning. Med hänsyn till svårigheten att under uppbyggandet av beredskapen på området angiva den på avdelningen erforderliga personalen torde Kungl. Maj:t alltjämt böra äga att efter det aktuella behovet besluta om sammansättningen av avdelningens personal.

Vid den beredskapsplanläggning som ankommer på medicinalstyrelsen torde emellanåt behov av auktoritativa utredningar och utlåtanden i medi— cinska frågor uppkomma som äro av grundläggande betydelse för vissa delar av planläggningsarbetet. Vid enstaka tillfällen torde sådana behov icke helt kunna tillgodoses genom den medicinala sakkunskap som finnes företrädd hos styrelsens egna befattningshavare och hos dess vetenskapliga råd. Denna fråga torde få behandlas i det närmast följande i anslutning till motsvarande, sannolikt mer omfattande spörsmål för sjukvårdsberedskaps- nämnden.

Slutligen bör fastslås huruvida —— med den uppdelning av och de anord- ningar för planläggningen av den allmänt civila hälso- och sjukvårdens

• Sida 184
•  Original

verksamhet i krig som av mig föreslagits — behov av militär- eller civilför— svarsassistent hos medicinalstyrelsen föreligger. De delar av nämnda verk- samhet som äro av särskilt intresse ur krigsmaktens eller civilförsvarets synpunkt äro kroppssjukhusvården, läkemedels- och sjukvårdsmaterielför- sörjningen samt epidemibekämpandet. Planläggningen beträffande de två förstnämnda områdena tillkommer sjukvårdsberedskapsnämnden, i vilken militär- och civilförsvaret är representerat. Epidemibekämpandet får väsent- ligen anses ingå i försvaret mot biologisk krigföring. Planläggningen härför skall visserligen ledas och till huvudsaklig del verkställas av medicinalsty- relsen men för ändamålet skall vid medicinalstyrelsens sida inrättas ett råd, vari bl.a. företrädare för krigsmakten och civilförsvaret skola ingå. Jag finner det alltså icke erforderligt att knyta en militär— eller civilförsvars- assistent till medicinalstyrelsen. Detta gör det emellertid ännu angelägnare att envar av de myndigheter som svara för beredskapsplanläggningen på medicinalområdet ger noggrant akt på om viss planläggning kan vara av betydelse och intresse för annan sådan myndighet och i så fall söker sam- råd med denna.

Sjukvårdsberedskapsnämndens organisation. I nämnden böra såsom för närvarande ingå representanter för sjukhushuvudmännen genom svenska landstingsförbundet, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, chefen för försvarsstaben och försvarets sjukvårdsstyrelse. Medicinalstyrelsens repre- sentant bör vara chefen för dess beredskapsavdelning. Civilförsvarsrepresen- tanten skall vara väl insatt i icke endast civilförsvarets sjukvårdstjänst utan även och i minst lika hög grad grundläggande organisatoriska civilförsvars- problem. Försvarets sjukvårdsstyrelse har hittills representerats av chefen för styrelsens materielbyrå. Anskaffning, lagerhållning och omsättning av materiel är en betydelsefull del av nämndens verksamhet. Ännu angelägnare synes emellertid vara att sakkunskapen hos de delar av sjukvårdsstyrelsen som direkt syssla med organisationsfrågor beträffande militärsjukvården i krig tillföres sjukvårdsberedskapsnämnden, exempelvis genom en högkvali- ficerad militärläkare. Verksamheten vid beredskapssj ukhusen och viss annan verksamhet på medicinalområdet i krig vars beredskapsplanläggning åligger sjukvårdsberedskapsnämnden kommer nämligen vid krigsfall att få den största betydelse såsom komplement till militärsjukvården. Såväl med hän- syn till militärsjukvården som ur allmänt medicinal beredskapssynpunkt torde därför nämndens arbete komma att befrämjas om sjukvårdsstyrelsens representant har direkt och allsidig erfarenhet av krigsplanläggningen för militärsjukvården.

Sjukvårdsberedskapsnämnden är uppenbarligen för att rätt fullgöra sina uppgifter i behov av medicinsk sakkunskap. Tidigare voro en kvalificerad kirurgöverläkare och civilförsvarsöverlåkaren representanter i nämnden för

• Sida 185
•  Original

medicinalstyrelsen resp. civilförsvarsstyrelsen. Från den 1 juli 1952 ingår emellertid ingen läkare såsom ledamot i nämnden. Då nämndens arbetsupp- gifter huvudsakligen utgöras av planläggning och förberedelser för kropps- sjukhusens verksamhet i krig och denna verksamhet torde i betydligt större både absolut och relativ omfattning än motsvarande fredsverksamhet kom- ma att avse kirurgi och närliggande discipliner, finner jag mycket angeläget att nämnden alltid äger tillgång till en kvalificerad lasarettsläkare — helst allmänkirurg — vilken om möjligt bör ha krigserfarenhet och vara eller ha varit styresman för lasarett. Denne skall ha till uppgift att kontinuerligt be- vaka de medicinska och medicinsk-organisatoriska intressena inom nämn- dens verksamhet och bör därför icke knytas till nämnden såsom expert utan ingå i nämnden såsom ledamot med den rätt och skyldighet att deltaga i nämndens beslut och det medansvar detta innebär. Jag föreslår alltså att nämnden utökas med en sådan läkarrepresentant och vill till stöd för detta förslag ytterligare åberopa att efter avgången för ett halvt år sedan av berörde kirurgöverläkare-medicinalstyrelserepresentant ett påtagligt behov av en läkarledamot med angivna kvalifikationer förelegat för nämnden och att någon garanti för att detta behov skall kunna tillgodoses icke förefinnes utan den av mig föreslagna anordningen. I avsikt att såsom läkarrepresen- tant erhålla lämpligast möjliga person torde förslag härtill böra avgivas av svenska lasarettsläkarföreningen.

Tillkomsten av en läkarrepresentant i nämnden innebär givetvis icke att nämnden skall kunna undvara möjligheten att vid behandling av särskilda organisations— eller materielanskaffningsfrågor vilka förete medicinska aspekter till sig såsom experter knyta läkare eller annan kvalificerad medi- cinalpersonal. Läkarledamoten synes däremot böra så långt hans tid med- giver utöva ledning och tillsyn över dessa experters verksamhet.

I fråga om sin kanslipersonal bör nämnden, även om dess verksamhets— område är lättare att överblicka och bestämma än medicinalstyrelsens beredskapsplanläggning, åtminstone under beredskapens uppbyggnad intaga en något friare ställning ur anslagsteknisk synpunkt än en myndighet med ordinära fredsuppgifter.

Tillgodoseendet av ytterligare behov av medicinsk expertis o.dyl. Även i andra avseenden än de nyss nämnda kan tillgång till medicinsk expertis eller medicinska utredningar eller sakkunnigutlåtanden vara betydelsefulla, emellanåt t.o.m. utgöra grundläggande förutsättning för sjukvårdsbered- skapsnämndens planläggning. Jag vill något utveckla vad jag här åsyftar.

Innan en så omfattande planläggning som den vilken avser sjukhusverk- samhetens omställning till krigsförhållanden igångsättes måste givetvis för- utsättningarna för verksamheten så längt det är möjligt fastställas. Den militära sakkunskapen och civilförsvarsexpertisen angiva de krav som ur

• Sida 186
•  Original

deras synpunkt måste i olika avseenden ställas på verksamheten. Med beaktande av oeftergivliga sådana krav måste även de medicinska förutsätt- ningarna för verksamheten preciseras. Av frågor som kräva svar må här några även för lekmannen närliggande angivas. Kan och bör när en tätort drabbats av förödande bombanfall med ett mycket stort antal personskador som följd verksamheten på ortens sjukhus bedrivas i de traditionella for- merna eller bör den på något sätt samordnas med civilförsvarets sjukvårds- tjänst? Är det medicinsk-tekniskt möjligt att i det angivna exemplet be- handla de skadade på den bombade ortens sjukhus för att därefter flytta de nyopererade för vård till sjukhus på annan ort eller bör transporten av de . skadade, eventuellt efter viss förberedande behandling, ske snarast möjligt till de sjukhus där den slutliga behandlingen och den omedelbart härefter följande vården kan meddelas? Har man anledning att räkna med krigs- neuroser även bland civilbefolkningen och i så fall vilka yttringar komma dessa att få och hur och var skola de behandlas? Av största vikt är att på angivna och liknande frågor så tillförlitliga svar som möjligt lämnas, då en ofta både tids- och kostnadskrävande planläggning grundas på dessa överväganden. För de väl initierade komma svaren på åtminstone vissa av frågorna icke att erbjuda några svårigheter men både för lekmän och för läkare i allmänhet, vilka sakna erfarenhet av krigsförhållanden och bered— skapsplanering, äro frågorna esomoftast ingalunda lätta att besvara. Med hänsyn härtill böra svaren vara så auktoritativa som möjligt. Sådana svar kunna naturligtvis erhållas genom att de särskilda planeringsorganen få möjlighet att till sig knyta medicinsk sakkunskap. Detta synes emellertid icke vara en tillfredsställande ordning. Ofta uppkomma nämligen likartade spörsmål med skiftningar endast i fråga om nyanseringen inom olika grenar av hälso— och sjukvårdsberedskapen. Det har därför befunnits lämpligt att till ett organ sammanföra utredningar, forskning och försök inom försvars- medicinen. Detta organ är en ständig subkommitté under statens medicinska forskningsråd, den s.k. försvarsmedicinska nämnden. Ehuru avsikten vid nämndens tillkomst år 1948 tydligen varit att den under nämndens ledning bedrivna försvarsmedicinska forskningen skulle tillgodose det totala för- svaret, har nämndens verksamhet kommit att bli inriktad huvudsakligen på den militära hälso- och sjukvårdens problem och till någon del på civil- försvarets sjukvårdsfrågor. Företrädarna för den allmänt civila hälso- och sjukvården ha tydligen icke funnit naturligt att i försvarsmedicinska frågor begära biträde av försvarsmedicinska nämnden. Skälet härtill torde vara att beredskapsplanläggningen på sistnämnda område, i varje fall den som ålig- ger medicinalstyrelsen, kommit igång sent och att medicinalstyrelsen sanno- likt av denna anledning icke blivit representerad i nämnden.

Både sjukvårdsberedskapsnämnden och — såsom tidigare antytts — me- dicinalstyrelsen torde emellertid i sitt heredskapsarbete komma att i ökad

• Sida 187
•  Original

utsträckning få medicinska problem för vilkas lösning försvarsmedicinska nämnden och dess resurser skulle kunna med fördel utnyttjas. Jag föreslår därför, att nämnda båda planläggningsmyndigheter på det allmänt civila medicinalområdet i sådana sammanhang begära biträde av försvarsmedicin— ska nämnden, för vilken lämnande av detta biträde bör vara självfallet inom ramen för tillgängliga resurser. För att garantera ett sådant samarbete mel- lan ifrågavarande planläggningsmyndigheter och försvarsmedicinska nämn- den föreslår jag vidare, att en representant för medicinalstyrelsen skall ingå som ledamot i nämnden. Däremot finner jag icke erforderligt att sjukvårds— beredskapsnämnden får egen sådan representation, då de i sjukvårdsbered- skapsnämnden representerade myndigheterna i allmänhet äro företrädda även i försvarsmedicinska nämnden.

Centralorgan för civilförsvarets sjukvårdstjänst.

Detta organ är civilförsvarsstyrelsen, inom vilken ifrågavarande bered- skapsplanläggning väsentligen ankommer på organisationsbyrån. Av det förhållandet att civilförsvarets sjukvårdstjänst är att betrakta såsom ett komplement för katastrofläget till den allmänt civila sjukvården, för vilkens krigsberedskap medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden an- svara, följer att civilförsvarsstyrelsen vid sin planläggning av civilförsvarets sjukvårdstjänst bör nära samarbeta med de båda andra myndigheterna. Garantier för ett sådant samarbete ligga redan däri att medicinalstyrelsen enligt mitt förslag skall vara det för hela den civila sidan gemensamma avvägningsorganet beträffande medicinalpersonalen och att civilförsvars- styrelsen är representerad i sjukvårdsberedskapsnämnden. Med hänsyn till den stora ömsesidiga betydelse som den allmänt civila sjukvården och civil- försvarets sjukvårdstjänst i krig komma att få för varandra böra emellertid även i övrigt företrädarna för planläggningen på de båda områdena finna det angeläget att så samarbeta att dessa områden bilda delar i ett samman- hängande system;

Sedan civilförsvarsstyrelsens tillkomst år" 1944 har den medicinala sak- kunskapen inom styrelsen företrätts av en deltidsanställd civilförsvarsöver- läkare med ett årsarvode av 6.000 kronor. Arvodesbefattningen tillkom på förslag av 1943 års civilförsvarsutredning, vilken motiverade förslaget med angelägenheten av att de medicinska och hygieniska synpunkterna i full omfattning bli tillgodosedda vid planläggningen av civilförsvarets sjuk- vårdstjänst och den fredsmässiga utbildningen av civilförsvarets sjukvårds- personal m.m. Härutöver har tidvis medicinsk expertis varit knuten till styrelsen för anskaffning av sjukvårdsmateriel och läkemedel. Denna exper- tis har ersatts från vederbörligt materielanslag.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 föreslog civilförsvarssty- relsen, att befattningen som civilförsvarsöverläkare skulle förändras till hel-

• Sida 188
•  Original

tidstjänst placerad i lönegrad Cp 15. Som skäl för detta förslag anförde styrelsen bl.a. att under krig möjligheterna att rädda liv i hemorten bli i stor utsträckning beroende av organisation och effektivitet hos civilförsva- rets sjukvårdstjänst. Styrelsen, som hyste allvarliga farhågor för sjukvårds- tjänstens funktionsduglighet, uttalade vidare att den centrala uppbyggnaden och ledningen av denna verksamhet icke kan utövas medelst råd och anvis- ningar från en civilförsvarsöverläkare med några timmars tjänstgöring per vecka. Vid anmälan i 1952 års statsverksproposition, bil. 13, sid. 347, av detta förslag ansåg sig chefen för inrikesdepartementet icke kunna tillstyrka detsamma i avbidan på resultatet av en av honom samtidigt förordad orga— nisationsundersökning beträffande civilförsvarsstyrelsen.

För egen del vill jag vitsorda de förhållanden styrelsen anfört som moti- vering till ifrågavarande förslag. Sannolikt är att vid den fortsatta civil- försvarsplanläggningen på området större vikt än hittills måste läggas på den verksamhet av hälsovårdande karaktär och för omhändertagande av neurosfall och psykoser med vilken civilförsvaret kan i ett katastroffall bli tvunget ta befattning. För sådan planläggning erforderlig speciell medicinal- expertis bör även kunna knytas till styrelsen.

Regionala organ.

Enligt de i det föregående framlagda förslagen komma i verkställighets- läget bortsett från Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län regionala organ för ledningen av hälso- och sjukvården att finnas i två instanser, nämligen i form av civilbefälhavare och länsstyrelser. Nämnda tre län ingå icke i civilområden. Till berörda organ är sammanförd ledningen av såväl den allmänt civila hälso- och sjukvården som civilförsvarets sjukvårds- tjänst.

Vad till en början angår civilbefälhavarna föreskrives i 2 5 instruktionen för dessa den 5 juni 1951 (nr 429), att civilbefälhavaren skall under fred hålla sig underrättad om den försvarsberedskapsplanläggning som sker inom hans område och samla material härom. Han skall även i görligaste mån verka för att civila försvarsåtgärder i erforderlig omfattning planläggas och att denna planläggning samordnas de olika myndigheterna emellan. I sådant syfte bör civilbefälhavaren jämväl samråda med vederbörande centrala myndigheter och han äger genom framställningar hos dessa och andra myndigheter påkalla de undersökningar eller planläggningsarbeten som han anser erforderliga. Vid civilbefälhavarinstitutionens inrättande den 1 juli 1951 ställdes ingen särskild personal till civilbefälhavarnas förfogande. Från den 1 juli 1952 är en heltidsanställd föredragande knuten till varje civil- befälhavare. I motiveringen härför (prop. 155/1952, sid. 32—33) anfördes bl. a., att det blivit alltmera uppenbart att stora krav ställas på civilbefäl- havarna för att det med organisationen avsedda syftet skall kunna vinnas.

• Sida 189
•  Original

För den erforderliga samordningen vore det sålunda ej nog att civilbefäl- havarna allenast hölle sig underrättade om planläggningen inom civilom— rådet. De måste även aktivt ingripa för att samordna planläggningen de olika myndigheterna emellan och för att, då så behövdes, påkalla komplet- terande undersökningar 111.111. Enligt propositionen bör föredraganden efter civilbefälhavarens bestämmande biträda de enskilda länsstyrelserna och närmast under civilbefälhavaren följa planläggningen och leda samord- ningen mellan de olika länen och skilda verksamhetsområdena.

Den heltidsanställda föredraganden torde komma att i huvudsak insättas på den mycket betydelsefulla och omfattande ekonomiska försvarsbered- skapen. Däremot torde han icke medhinna att ta någon närmare befattning med övriga beredskapsgrenar. Beträffande hälso- och sjukvården har jag i det föregående (15 kap.) uttalat den uppfattningen att den operativa led- ningen härav som syftar till att hälso- och sjukvårdsresurserna bli på ett rationellt sätt utnyttjade och fördelade icke kan —— på sätt synes framgå av vissa uttalanden i propositionen nr 149/1951 —— tilläggas civilbefälhava- ren först vid den tidpunkt under ett krig då länsstyrelser och andra regio— nala myndigheter icke längre kunna självständigt fungera. Denna operativa ledning måste enligt min mening tillkomma civilbefälhavaren senast vid ett krigsutbrott. Jag finner icke osannolikt att motsvarande resonemang kan bli aktuellt i fråga om andra krigsviktiga områden men här kommer jag givetvis att begränsa mig till hälso- och sjukvårdsberedskapen. Tidigare har jag även konstaterat att en sådan till civilbefälhavaren knuten operativ ledning av hälso- och sjukvården i krig förutsätter att civilbefälhavaren äger tillgång till kvalificerade medarbetare. Ytterligare en förutsättning finner jag vara att dessa medarbetare redan i fred haft tillfälle sätta sig in i betingelserna för verksamheten och planläggningen på området. Särskilt gäller detta den person som av civilbefälhavaren utses att förestå ifråga— varande ledningsarbete i krig. För närvarande krigsplaceras en av förste provinsialläkarna i de län som ingå i civilområdet såsom s. k. civilläkare hos civilbefälhavaren och jag har i det föregående uttalat att med hänsyn till urvalsmöjligheterna vid denna krigsplacering civilläkaren normalt torde komma att utses till föreståndare för verksamheten. Under åberopande av det anförda föreslår jag, att ifrågavarande föreståndare beredes tillfälle att under högst 30 dagar per år sätta sig in i hälso- och sjukvårdens bered- skapsplanläggning och beträffande denna och angränsande planläggning nära samarbeta med den heltidsanställda föredraganden och vederbörande militärbefälsläkare. Genom ett sådant samarbete på planläggningsstadiet skapas förutsättningar för en förtroendefull och resultatgivande samverkan vid eventuellt krigsfall.

I normalfallet, då civilläkaren utses till föreståndare, blir tillvägagångs. sättet att denne får tjänstledighet från sin förste provinsialläkarbefattning

• Sida 190
•  Original

och vikarie förordnas på befattningen. Ur beredskapssynpunkt är det ange- läget att till vikarie om möjligt förordnas den läkare som är krigsplacerad såsom förste krigstjänsteläkare i stället för den såsom civilläkare ianspråk- tagne. De sammanlagda årskostnaderna för den föreslagna anordningen beräknar jag till omkring 15.000 kronor.

F örenänmda medhjälpare åt civilbefälhavaren kommer i första hand att bevaka de allmänt civila hälso- och sjukvårdsfrågorna. Därest vik- tiga sidoordnade områden, främst civilförsvaret med dess sjukvårds- tjänst och transportväsendet, komma att få särskilda på motsvarande sätt till civilbefälhavaren knutna föredragande, bör givetvis ett nära samarbete ske mellan dessa och föredraganden för den allmänt civila hälso- och sjuk- vården. I annat fall får den sistnämnde själv ta befattning även med de sidoordnade områdena.

Härefter övergår jag till länsstyrelsernas planläggningsarbete beträffande hälso- och sjukvårdsberedskapen. I 4 kap. har jag omnämnt Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1951 angående fastställande av riktlinjer för länsstyrel- sernas krigsorganisation m. m. Jag har härvid refererat beslutets innehåll i vad genom beslutet förordnas att vid varje länsstyrelse skall i krig finnas organiserad bl. a. en hälso- och sj ukvårdssektion och att denna skall ha när- mare angivna uppgifter och personal. I beslutet föreskrives vidare, att sektionen icke skall vara organiserad i fred men att inrättandet av sektionen skall i fred planläggas inom länsstyrelsen. Härvid skall länsstyrelsen enligt beslutet iakttaga, att länsstyrelsen fortlöpande följer planläggningen inom hälso— och sjukvården, skaffar sig kännedom 0111 den individuella place- ringen av medicinalpersonal inom länet, behovet av transportmedel och lokaler samt dispositionen av sjukvårdsmateriel och läkemedel m.m. För det sålunda angivna förberedande arbetet under fred inom sektionen skall länsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut i ämnet den 20 september 1951 utse person vilken besitter de särskilda kvalifikationer som erfordras för att även under krig vara chef för sektionen. Därest härför utses annan person än sådan, vilken på grund av befattning som han innehar är skyldig utföra arbetet, må till vederbörande utgå ersättning för arbetet med högst 1.500 kronor för år. Denna anordning grundar sig på ett av mig i skrivelse den 12 mars 1951 — refererad i prop. nr 149/1951, sid. 12—13 —— avgivet förslag i ämnet. Såsom motivering till förslaget anförde jag i huvudsak följande.

För att länsstyrelserna skola kunna handha den operativa ledningen av hälso- och sjukvården i krig finner jag nödvändigt att länsstyrelserna redan i fred ägna sig åt visst förberedelsearbete på området. Detta måste minst ha den omfattningen, att de personer i länsstyrelsens krigsorganisation, som komma att ha mera betydande uppgifter i fråga om den operativa ledningen av hälso- och sjukvården, skaffa .sig ingående kännedom om planläggningenför verksamheten i krig inom denna vårdgren. De böra även genom till- lämpningsövningar eller på annat sätt bibringa sig själva och andra en uppfattning om

• Sida 191
•  Original

förutsättningarna för hälso- och sjukvård i olika tänkbara krigsfall samt vana vid att omdisponera sjukvårdsresurserna vid snabba förändringar av det tänkta krigsfallet och att samordna den civila hälso- och sjukvården med andra grenar av det totala försvaret. Sådan planläggning, som väsentligen ankommer på fredsmässiga huvudmän i länsinstan- sen, exvis landstingen och de landstingsfria städerna beträffande beredskapssjukhusen, bör noggrant följas och studeras av ifrågavarande befattningshavare i länsstyrelsens sjuk— vårdsdetalj och dessa böra även beredas tillfälle att anföra sina synpunkter vid plan- läggningen. Andra planläggningsuppgifter kunna ankomma direkt på sjukvårdsdetaljen. Denna måste med andra ord redan i planläggningsskedet ha överblick över länets sam- lade hälso- och sjukvårdsresurser och så långt det nu är möjligt bibringas förmåga att i krig på det mest rationella sätt utnyttja dessa resurser.

Vad jag sålunda anfört äger i väsentliga delar alltjämt giltighet. Trots att i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut samtliga länsstyrelser utsett per- soner för det förberedande arbetet under fred inom hälso- och sjukvårds- sektionen, torde detta arbete i flertalet län ännu icke ha kommit riktigt igång. Skälet härtill är att arbetet som regel förutsätter kännedom om de resultat till vilka den centrala beredskapsplanläggningen på området kom- mit men att denna planläggning alltjämt är i väsentliga delar eftersläpande. Allteftersom resultaten mogna fram komma de givetvis att tillställas läns- styrelserna såsom underlag för dessas krigsförberedelser. Länsstyrelsernas medverkan i planläggningen för hälso- och sj ukvårdsberedskapen bör även vid behov kunna få den formen, att länsstyrelserna på begäran av centrala planläggningsorgan verkställa regionala utredningar i den omfattning deras mycket begränsade personalresurser medgiva. Början har skett med en utredning på framställning av sj ukvårdsberedskapsnämnden beträffande vissa spörsmål av betydelse för förlossningsvården. Sådan utredningsverk- samhet är av värde även såtillvida att ifrågavarande befattningshavare på hälso- och sjukvårdssektionen genom densamma på ett osökt och naturligt sätt kommer i beröring med och får erfarenhet av vissa för planläggningen grundläggande faktorer. Nya arbetsuppgifter torde successivt komma" att tilläggas sektionen. Då emellertid dessa synas bli av måttlig storleksord- ning, finner jag icke anledning föreslå någon arbetskraftsförstärkning på sektionen.

Vad angår civilförsvarets sjukvårdstjänst har jag i det föregående (15 kap.) funnit att, även om ledningen under krig av denna tjänstegren i läns- instansen sker från länsstyrelsens försvarsavdelning och motsvarande led- ningsverksamhet beträffande den allmänt civila hälso- och sjukvården till- konnner hälso— och sjukvårdssektionen, en samordning av ledningen under alla förhållanden måste ske. Motsvarande bör uppenbarligen gälla även i fråga om planläggningen.

Lokala organ. En lokal planläggning kan undvaras varken beträffande den allmänt civila hälso-och sjukvården eller 'i' fråga 'om civilförsvarets sjukvårdstjänst.

• Sida 192
•  Original

Vad till en början angår den allmänt civila hälso— och sjukvårdsbered- skapen kunna och höra de centrala beredskapsorganen lämna råd och anvis- ningar för den lokala detaljplanläggningen och samordna och övervaka den- samma. De kunna däremot som regel icke med fördel själva utföra plan- läggningen. Denna bör ankomma på lokala organ. Ifrågavarande beredskaps- organisation bygger på de civila fredsmässiga anordningarna för hälso- och sjukvård och skapas genom att dessa fredsanordningar utökas och på andra sätt så förändras att de så långt det är praktiskt möjligt svara mot kraven på och betingelserna för verksamheten i krig. I princip böra därför de organ som svara för den civila hälso- och sjukvården i fred ha ansvaret även för verksamheten i krig och planläggningen härför. För kroppssjukhusvården bör alltså den lokala detaljplaneringen ankomma på sjukhushuvudmännen (i allmänhet landsting och landstingsfria städer), sjukhusdirektionerna och chefspersonalen vid sjukhusen, för Sinnessjukvården på direktioner och sjukhusehefer, för verksamheten vid bakteriologiska laboratorier på huvud- män och laboratorieföreståndare, för hälsovården på hälsovårdsnämnder och dessas chefstjänstemän, för den öppna sjukvården på de tjänsteläkare som i krig komma att kvarstanna såsom tjänsteläkare i utvidgade krigs- distrikt o. s. v. Därest ansvaret för planläggningen bör ankomma på statliga organ och tjänstemän, bör detta ordnas instruktionsvägen. För att garantera att den planläggning som enligt det föregående resonemanget bör utföras av icke statliga huvudmän verkligen kommer till stånd måste åläggande härom meddelas i lag. Redan i 1939 års författningskomplex finnes sådant åläggande infört. Till frågan om ersättning i vissa fall för kostnader i anled- ning av ifrågavarande heredskapsarbete återkommer jag i nästa kap.

Även för civilförsvarets sjukvårdstjänst måste en omfattande planlägg- ning verkställas lokalt inom civilförsvarsområdena i enlighet med centrala och regionala direktiv. Denna planläggning företer icke principiella olik- heter mot den som utföres för andra tjänstegrenar inom civilförsvaret.

18 kap. Bestridandet av kostnaderna för hälso- och

sjukvård under krig.

Kostnaderna i planläggnings- och verkställighetsskedena för den militära hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst bestridas på mot— svarande sätt som kostnaderna för andra grenar av militärförsvaret och civilförsvaret, d. v. s. i princip av staten. Jag har icke anledning föreslå ändring i detta avseende.

Vad angår den allmänt civila hälso- och sjukvården äro förhållandena betydligt mera komplicerade. Till en början torde frågan om kostnaderna för

• Sida 193
•  Original

planläggningen av denna vårdgrens verksamhet i krig få behandlas. I 17 kap. har jag föreslagit, att ansvaret för den regionala och lokala planlägg- ningen av beredskapssjukhus och andra civila sjukvårdsanstalter som i krig komma att drivas av de fredsmässiga huvudmännen för den slutna kroppssjukvården skall åligga samma instanser, alltså landstingen och de landstingsfria städerna. Planläggningen bör som hittills i princip ske för de särskilda sjukvårdsområdena samt ledas och samordnas av sjukvårds- beredskapsnämnden. Kostnaderna för planläggningen behöva emellertid icke nödvändigt fördelas på motsvarande sätt som ansvaret. Beträffande viss beredskapsplanering kan det nämligen befinnas praktiskt att utlägga densamma på icke statliga instanser, ehuru den har sådan natur att den principiellt ankommer på staten.

Jag torde på nytt få erinra om gällande författningsbestämmelser i ämnet. Dessa ha följande huvudsakliga innehåll. Den som driver sjukhus kan enligt 4 5 i 1939 års lag om krigssjukhusvården (SFS 310/39) åläggas att vid krig eller krigsfara upprätta, nedlägga eller förändra sjukhus. Härvid skall sjukhushuvudmannen följa av Kungl. Maj:t utfärdade före- skrifter. I detta åliggande ingår givetvis att vidtaga erforderliga förbere- delser (jmfr 1 & tredje stycket i lagen). I 2 5 i kungörelsen angående för- beredande åtgärder för tillämpningen av nämnda lag (SFS 581/39) före- skrives, att det ankommer på sjukhushuvudmannen i fråga om sjukhus som skall upprättas vid krigsfall och på vederbörande sjukhusstyrelse (sj ukhuschef ) beträffande sjukhus som i krig skall fortsätta verksamheten att enligt centrala anvisningar utarbeta vissa uppräknade planer för verk- samheten vid sjukhuset. Denna ansvarsfördelning synes i huvudsak över- ensstämma med den av mig föreslagna. Enligt 9 5 i lagen skola samtliga kostnader för civila sjukhus som särskilt upprättas vid krigsfall samt, i fråga om övriga civila sjukhus, de extra kostnader som föranledas av lagens bestämmelser och vårdkostnaderna för krigsskadade bestridas av staten. Detta stadgande kan emellertid i princip icke avse planläggningskostnader, då ett förordnande om tillämpning av 9 5 förutsätter krig eller krigsfara. Såvitt jag kunnat utröna har först i sjukvårdsberedskapsnämndens skrivelse den 24 maj 1949 med begäran om medel för planläggning av den nya bered- skapssjukhusorganisationen uttalats, att det torde vara nödvändigt räkna med att staten för detaljplanläggningsarbetet betalar skälig ersättning. Som grund härför åberopas förhållandena på andra jämförbara områden, exvis inom civilförsvaret. Vidare påpekas i skrivelsen, att man »under nu- varande förhållanden icke torde kunna räkna med att befattningshavarna vid sjukhusen skola, i varje fall icke i samma utsträckning som under de första krigsåren, utan ersättning påtaga sig dessa maktpåliggande och krävande uppgifter». Kungl. Maj:t anvisade de begärda medlen och synes härmed ha godtagit nämndens uppfattning i fråga om kostnadsfördelningen.

• Sida 194
•  Original

Vid ställningstagandet till frågan om fördelningen av dessa planläggnings- kostnader torde stor vikt böra läggas vid syftemålet med den beredskaps- sj ukhusorganisation som nu planeras. Av erfarenheterna från andra världs- kriget och krigsteknikens utveckling under efterkrigstiden ha de centralt planläggande myndigheterna bibringats den uppfattningen att man numera icke såsom tidigare får utgå från att varje sjukvårdsområde kan i huvud- sak själv omhändertaga sjuka och skadade civilpersoner som äro bosatta inom området och sin anpart av sjuka och sårade krigsmän. De för fientlig krigshandling mera utsatta delarna av landet, främst storstäder och tät- befolkade industriområden, måste i stället få i betydande utsträckning repliera på sjukvårdsresurserna i de landsdelar, där risken för krigshand- lingar mot hemorten synes mindre. Sistnämnda sjukvårdsresurser måste därför dimensioneras på sådant sätt att de täcka icke endast behovet för det egna områdets invånare utan även tillåta mottagande av sjuka och ska— dade från andra delar av landet. Planläggningen för den slutna kroppssjuk- vården under krig är principiellt av samma natur som civilförsvarsplanlägg- ningen och enligt min mening mera landsomfattande än denna. Samtidigt bör emellertid uppmärksammas att det här gäller förberedelser för en verk- samhet som landstingen och de landstingsfria städerna ha att svara för både i fred och i krig. Jag finner en rimlig fördelning av kostnaderna vara, att ersättning icke utgår till huvudmännen för den del av planläggnings- arbetet som kan utföras av den egna personalen utan särskild kompensa- tion åt denna och utan nyanställning men att härutöver uppkommande kostnader för en planläggning i enlighet med vederbörande statliga central- myndigheters direktiv och anvisningar ersättas av staten. Av erfarenhe- terna från den nya beredskapssjukhusplanläggningen att döma synes en så allmänt formulerad fördelningsnorm icke innebära risk för att planlägg- ningskostnader skola på icke avsett sätt överföras på staten.

Planläggning för omställning till krigsfall av den öppna sjukvård och den hälsovård som i fred drives av landstingen och de landstingsfria stä- derna och under krig i princip alltjämt skall ankomma på dessa — exvis distriktsvård och förlossningsvård utanför anstalt — bö—r såsom i 17 kap. framhållits utföras av vederbörande tjänsteläkare. Den väsentliga anled— ningen härtill är nödvändigheten av att berörda vårdformer fast infogas i den verksamhet som skall stå under krigstjänsteläkarens ledning. Emeller- tid bör det åvila huvudmännen att härvid utan ersättning biträda planläg— garen.

Kostnaderna för att låta upprättade planer gå i verkställighet äro prin- cipiellt av två slag, nämligen kostnader för anordnandet av verksamheten och driftkostnader. Det stadgande i 1939 års författningskomplex som har avseende på anordningskostnaderna återfinnes i 9 5 lagen om krigssjuk-

• Sida 195
•  Original

husvården. Här föreskrives att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upprättas i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de extra kostnader som föranledas av lagens bestämmelser. Stadgandet har tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmäs- siga sjukhusen med utrustning och materiel till förfogande utan ersätt- ning och att staten betalar alla anordningar som härutöver äro erforderliga för den avsedda verksamheten i krig. Såsom av den föregående framställ— ningen framgår låter staten genom sjukvårdsberedskapsnämnden succes- sivt i mån av medelstillgång anskaffa och lagerhålla utrustning för be- handlings- och vårdavdelningar som planenligt skola upprättas i krig och vilka icke kunna utrustas med materiel som blir övertalig genom att fredssjukhus då helt eller delvis nedläggas. Vidare avses att redan i fred på statens bekostnad vidtaga vissa sanitetstekniska anordningar för att lokaler, i vilka sjukvård nu icke bedrives men vilka vid krigsfall komma att ingå i beredskapssjukhus, snabbt skola kunna tagas i anspråk för sjukhusändamål. Dessa anordningar omfatta i första hand framdragande av stammar för vatten och avlopp och kompletteras med viss anskaffning och lagring av sanitetsgods. Gällande norm för fördelningen av kostnaderna för att verksamheten vid beredskapssjukhusen skall kunna bedrivas i den omfattning som angives i krigsplanläggningen föranleder ingen erinran från min sida. Jag vill endast påpeka den skyldighet som jämlikt 24 och 25 åå civilförsvarslagen normalt åvilar sjukhushuvudmannen att förse sjukhuset med skyddsrum. — I fråga om andra grenar av hälso- och sjukvård för vilka landsting och landstingsfria städer äro huvudmän och vilka för utövandet kräva lokaler med utrustning _ exvis förlossningshem, folktandpolikliniker m. fl. —- torde fördelningen av anordningskostnaden mellan huvudmannen och staten böra ske på motsvarande sätt som beträf- fande beredskapssjukhusen.

Fördelningen av driftkostnaderna för olika grenar av den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig 0. dyl. är av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksamheten utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap torde få behandlas vart för sig.

Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skola enligt 9 & krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, näm- ligen kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av krigsskadade. Däremot skola kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av sjukhus av »fredmässigt» skadade eller sjuka bestridas iden ordning som tillämpas i fredstid. Vad angår denna grupp av sjukhus, vilken helt domi- nerar i den nya beredskapssjukhusplanläggningen, göres alltså skillnad ur

• Sida 196
•  Original

kostnadssynpunkt mellan krigsskadade och andra vårdbehövande. I förar- betena till detta lagstadgande uttalas endast att krigsskadades vård syntes vara en statlig angelägenhet. Detta uttalande grundar sig på den åtmin- stone teoretiskt riktiga uppfattningen att kostnader för att tillgodose ett behov av sjukhusvård som har klart samband med krigsförhållandena skola bestridas av staten och att kostnader för annan sjukhusvård skola på motsvarande sätt som i fred gäldas av huvudmannen (landsting eller landstingsfri stad) och till en mindre del av den skadade eller sjuke själv. Av betydelse blir då hur begreppet krigsskadade avgränsas i förhållande till andra skadade och sjuka. Enligt 9 5 fjärde stycket i lagen förstås med krigsskadade dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar. Fråga är emellertid om icke relationerna mellan omfattande och betydelsefull civil verksamhet i krig och krigsansträngningarna äro sådana att de i dylik verksamhet sysselsatta borde vid olycksfall i arbete likställas med krigsska- dade i lagens mening. Såsom exempel härpå må nämnas arbetare i ammuni- tionstillverkning eller annan i hög grad krigsviktig industriell verksamhet, som måst kraftigt utökas med ovant folk, provisoriska anordningar och er- sättningsråvaror och där olycksfallsrisken på grund härav är hög. Ett annat exempel erbjuder det civila transportväsendet i krig, som är av största betydelse för totalförsvaret och i hög grad riskfyllt för sina utövare. Det vill således förefalla som om lagens definition på krigsskadade är alltför snäv i ett läge då hela den arbetsföra befolkningens ansträngningar inrik- tas på försvarsarbete.

En fråga som man vid granskning av förevarande bestämmelser ställer sig är om dessa ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig. Erfarenhe- terna från beredskapstiden voro att bestämmelserna redan då erbjödo åt— skilliga besvärligheter vid tillämpningen. Beaktas bör att förutsättningarna då voro gynnsamma ur olika synpunkter. Antalet krigsskadade i lagens mening var förhållandevis litet och möjligheterna med hänsyn till arbets- kraft, tid och förbindelsemedel att utreda de särskilda sjukdoms- och skadefallen voro goda. Förhållandena i dessa avseenden bli givetvis helt annorlunda i krig. Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kommer ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då helt att inriktas på räddningsarbetet. I ett år 1941 avgivet yttrande över ett förslag till jämkning av förevarande stadgande uttalade en remissmyn- dighet att visst föreslaget ersättningsförfarande bleve omständligt samt att det syntes sannolikt att man under krig icke kunde komma ifrån denna ordning men att man under- tider-,- då krigssjukhusvårdslagen visserligen till-

• Sida 197
•  Original

lämpades men krig ej rådde, borde kunna förenkla ersättningsproceduren rätt väsentligt. Jag kan icke dela den uppfattning som ligger till grund för uttalandet utan anser att administrationen under inga förhållanden får arbeta i tyngre former under krig än under de relativt fredsmässiga betingelser beredskapssituationen innebär. Även om det teoretiskt vore möj- ligt att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kostnadsfördelning som väsentligen endast berör två allmänna organ — huvudmannen och staten _ vill jag mycket starkt ifrågasätta om resul- tatet av en sådan verksamhet motiverar härmed förenat arbete.

Min hittillsvarande granskning av bestämmelserna om kostnadsfördel- ning har skett med hänsyn till hur sjukhusverksamhetens art och omfatt- ning i krig sannolikt bedömdes vid tiden för bestämmelsernas tillkomst. Man torde då ha utgått från att behovet av sjukhusvård visserligen kraftigt ökar vid ett krigsfall men att det är föremål för en proportionellt i stort sett lik— värdig ökning de olika sjukvårdsområdena emellan eller i varje fall att även under krig sjukhusen inom visst sjukvårdsområde få utöver krigsskadade i lagens mening huvudsakligen mottaga endast skadade och sjuka civil- personer som i fred tillhöra det egna området. Dessa förutsättningar äro emellertid numera icke för handen. Evakuering av de ömtåligaste be— folkningskategorierna barn, åldringar och blivande mödrar _ sker i sådant antal att befolkningen i vissa inkvarteringsområden stiger till det dubbla eller mer av fredssiffran. Det förefaller icke rättvist att den sjuk- hushuvudman inom vilkens område betydande inkvartering av evakuerad civilbefolkning från annat område sker, skall bekosta en väsentlig del av sjukhusvården för de evakuerade. Förhållandet är likartat när de »fredsmäs- siga» patienterna på sjukhus på mera utsatt ort (II-ort) tillsammans med krigsskadade förflyttas till sjukhus på mera skyddad ort (I—ort) inom annat sjukvårdsområde. Teoretiskt torde det vara möjligt att även i de sålunda beskrivna, i det totala kriget förekommande dynamiska formerna för sjuk- vård tillämpa någon princip för kostnadsfördelningen, varigenom sjukhus- huvudmannen på hemorten ersatte den huvudman som beredde vederbö- rande sjukhusvård merkostnaden härför. I praktiken torde det emellertid vara ogenomförbart, främst emedan fördelningen skulle kräva förvaltnings- personal till ett antal som i detta läge icke står till förfogande men även emedan tillgång till de förbindelsemöjligheter som erfordras för att utred- ningen beträffande de skilda vårdfallen skall bli någorlunda tillförlitlig saknas under krig. I varje fall synes icke insatsen av personal och hjälp- medel i en situation som präglas av stor knapphet härpå uppvägas av angelägenheten av att få kostnaderna på angivet sätt fördelade.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att samtliga kostnader för sjuk— husdriften under krig skola primärt bestridas av staten men att skyldighe- ten för sjukhushuvudmännen att svara för den »fredsmässiga» Sjukhusvår-

• Sida 198
•  Original

den skall bestå. Det gäller då att finna någon lätt tillämpbar och samtidigt någorlunda rättvis norm för att uttaga de kostnader som fullgörandet av nämnda skyldighet föranleder. I denna del vill jag föreslå, att sjukhushu- vudmännen härför till staten utbetala belopp som för år motsvara genom- snittskostnaden för vederbörande huvudman under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna kalenderåren. Dessa förslag innebära, att några avgifter eller andra ersättningar icke skola uttagas av den enskilde för er- hållen sjukhusvård.

För poliklinisk verksamhet vid sjukhus torde motsvarande resonemang vara giltigt som det vilket nyss förts i fråga om den slutna vården vid kroppssjukhusen.

I betänkandet angående planläggningen av viss laboratorieverksamhet under krig har jag förutsatt, att kostnaderna för de humanbakteriologiska laboratoriernas verksamhet efter dennas omställning för krigsförhållanden skola bestridas av staten.

Beträffande öppen sjukvård i andra former än vid sjukhuspoliklinik har — såvitt jag kunnat utröna — något annat system för kostnadernas bestri- dande vid krigsfall icke ifrågasatts än det i fred gällande. Den aktuella planläggningen för civil sjukvård i krig torde nödvändiggöra att kostnads- frågan för nämnda vårdgren upptages till behandling. En av utgångspunk— terna för denna planläggning har varit att sjukvårdsresurserna, främst till- gången på medicinalpersonal, i ett krigsfall bli så begränsade i förhållande till behovet av sjukvård att den civila sjukvården måste i sin helhet bedri- vas i allmän regi, d. v. s. av landsting, landstingsfria städer och staten. Privatpraktiserande läkare och andra privata yrkesutövare inom civil sjuk- vård komma i princip icke att finnas i krig enligt nu gällande planer. För den öppna sjukvården utanför sjukhuspoliklinikerna kommer riket i krig att uppdelas i krigstjänsteläkardistrikt som äro betydligt större än tjänste— läkardistrikten i fred och nära anslutna till indelningen i civilförsvarsom- råden. Ansvaret för verksamheten i krigstjänsteläkardistriktet åvilar krigs- tjänsteläkaren. Denne biträdes härvid i första hand av distriktssköterskor- na, vilkas antal blir ungefär detsamma i krig som i fred, samt av annan hälso— och sjukvårdskunnig personal. Härjämte äro i de större krigstj änste- läkardistrikten extra läkare placerade. I fråga om formerna för ianspråk- tagandet gäller principiellt att från fredsverksamhet yrkeserfaren medicinal- personal disponeras med tjänsteplikt och att annan personal kontraktbindes eller frivilligt ställer sig till förfogande. En tillämpning av de fredsmässiga reglerna för fördelningen av kostnaderna för den öppna vården skulle innebära, att den enskildes kostnadsandel skulle utgöras av läkararvode vid konsultation samt arvode och reseersättning åt läkaren vid hembesök, att på staten skulle falla lönekostnaden för tjänsteläkarna på landsbyg- den samt att de skilda formerna av öppen sjukvård i övrigt —exvis distrikts-

• Sida 199
•  Original

vård, dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård samt förloss- ningsvård utanför anstalt —— i den lnån de kunna utövas i ett krigsfall bekostas av landstingen och motsvarande huvudmän med statsbidrag enligt skiftande grunder. Stadsläkare och andra kommunalanställda läkare skulle under angivna förutsättning helt eller, vid deltidstjänstgöring i fred, till viss del bekostas av kommunen.

I det föregående har jag framlagt förslag som innebära att under krig samtliga patienter på sjukhus skola erhålla behandling och vård utan kostnad för dem själva. Därest kostnadsfördelningen mellan den enskilde och det allmänna skulle, när det gäller öppen vård, vara densamma i krig som i fred, skulle alltså ur kostnadssynpunkt olikhet föreligga mellan de på sjukhus intagna och de av tjänsteläkare utanför sjukhus behandlade och vårdade. Med hänsyn till den stora knappheten på sjukhusplatser i för- hållande till behovet under krig bör intagning på sjukhus såvitt möjligt undvikas. Vården av en sjuk eller skadad i dennes hem kommer ofta att innebära betydande arbete för familjemedlemmarna och kommer som regel icke att bli likvärdig med sjukhusvård. Dessa olägenheter synas emellertid i antydda knapphetssituation vara ofrånkomliga. Härtill skulle emellertid med gällande regler komma att den utanför sjukhus vårdade skulle själv ersätta läkaren för konsultation och behandling. Detta synes icke tillfreds- ställande. Jag föreslår, att under krig även den öppna sjukvården göres avgiftsfri. Mot detta förslag kan anföras dels att tjänsteläkarna i krig kom- ma att bli överhopade med arbete och att därför varje åtgärd som kan få till följd en ytterligare ökning av arbetsbördan bör undvikas, dels att ifrå- gavarande ersättningar kunna även i krig stimulera arbetsprestationen. Ur nämnda synpunkter torde dock avgifternas borttagande ha ringa betydelse. Det måste nämligen i krig finnas stor frihet för tjänsteläkaren att så dis— ponera sin och sina medarbetares arbetskraft att denna allmänt sett kom- mer till bästa möjliga användning och icke alltför hastigt förslites. Mitt för— slag om avgiftsfri öppen sjukvård under krig omfattar givetvis även läke- medel och sjukvårdsmateriel som i samband med sjukbesöket mera normalt tillhandahålles av läkare eller annan medicinalpersonal. Andra läkemedel m. m. böra däremot anskaffas av vederbörande på vanligt sätt.

Fördelningen av kostnaderna för den öppna sjukvården mellan staten och de fredsmässiga huvudmännen, vilka i princip böra kvarstå såsom sådana även i krig, påverkas starkt av de arbetsformer till vilka denna vårdgren är hänvisad. I de olika krigstjänsteläkardistrikten står den under ledning av krigstjänsteläkaren, vilken måste ha stor frihet att efter lägets växlingar disponera den underställda personalen, nedlägga eller återupp- taga delar av verksamheten 0. s. v. Att från huvudmannens sida kontinuer- ligt följa denna utveckling och grunda statsbidraganspråk på de faktiska förhållandena vid olika tidpunkter torde icke vara praktiskt möjligt. Jag

• Sida 200
•  Original

finner med anledning härav övervägande skäl tala för att även i fråga om den öppna sjukvården —— och härmed givetvis också den hälsovård som bedrives av samma personal _ kostnaderna primärt bestridas av staten. Liksom i fråga om sjukhusvården bör huvudmannen ersätta staten härför med ett belopp per år som motsvarar huvudmannens genomsnittliga kost- nad under de tre kalenderåren närmast före krigsutbrottet.

Folktandvården intager i detta sammanhang en viss särställning. Tand— läkarna komma vid krigsfall i betydande omfattning att tagas i anspråk som medhjälpare åt läkare och den nödvändiga tandvården kommer enligt planerna att helt bedrivas såsom folktandvård. Även om tandvården som helhet betraktad kommer att kraftigt reduceras under krig, kommer bort- fallet av de privatpraktiserande tandläkarna att nödvändiggöra att folk- tandvårdens ram i viss mån utökas. Detta föranledes även därav att folk— tandvårdens befattningshavare i krig skola vid behov stå till civilförsvarets förfogande och även i viss mån kunna utnyttjas inom den Öppna sjukvår— den. Jag föreslår därför, att i förhållandet mellan huvudmannen och sta- ten motsvarande anordning vidtages som den vilken av mig föreslagits i fråga om den slutna och den öppna sjukvården. Däremot finner jag icke anledning föreslå, att tandvården i krig skall på samma sätt som sjukvår- den vara för den enskilde avgiftsfri.

Vad gäller h e r e d s k a p s till st å n d torde de fredsmässiga bestäm— melserna för kostnadernas gäldande böra principiellt bestå. Skäl kunna emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet, exvis flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl. Kungl. Maj:t bör därför i ny krigssjukvårdslag erhålla bemyndigande att —— därest övergång till krigsorganisation av den allmänt civila hälso- och sjuk- vården helt eller delvis verkställts utan att krig föreligger -—— bestämma om och i så fall efter vilka grunder kostnader för verksamhet inom den sålunda omställda organisationen skola ersättas av staten.

19 kap. Frivilligorganisationer.

I direktiven för mitt utredningsuppdrag har även upptagits frågan om rekrytering och placering av frivillig rödakorspersonal till de organisationer, som skola utöva sjukvård under krig. Under förmälan att röda korset f. n. förser såväl krigsmakten som civilförsvaret med sjukvårdspersonal med viss utbildning (samariter) påpekas sålunda att rådande brist på sådan personal understryker angelägenheten av att den tillgängliga personalen placeras eller fördelas på sådant sätt, att den kommer till bästa möjliga användning. Det syntes därför kunna övervägas, huruvida icke krigsmaktens

• Sida 201
•  Original

och civilförsvarets behov av rödakorspersonal samtidigt borde upptagas till bedömning och på grundval härav personalen placeras i de befattningar, där dess kvalifikationer bäst kunna komma till sin rätt.

Den i 5 kap. återgivna överenskommelsen mellan chefen för armén, civil- försvarsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse och svenska röda korset rörande samordning av civilförsvarets och hemvärnets sjukvård synes ha avlägsnat flertalet konkurrensspörsmål, som i personellt hänseende förefun- nits mellan ifrågavarande båda delar av krigssjukvården. Enligt vad jag erfarit pågå för närvarande överläggningar mellan civilförsvarsstyrelsen å ena samt röda korset och lottaorganisationerna å andra sidan rörande civil- försvarets utnyttjande av sistnämnda båda organisationers B-personal efter den tidpunkt densamma fullgjort sina militära uppgifter. Därest dessa över- läggningar leda till åsyftad överenskommelse synas frågorna om konkur- rens beträffande den frivilliga sj ukvårdspersonalen mellan civilförsvaret och även andra delar av krigsmakten än hemvärnet komma att lösas. Detta spörsmål torde dock vara av förhållandevis ringa storleksordning.

Jag anser mig emellertid böra ur en något vidare synpunkt beröra frågan om frivilligorganisationernas insatser inom hälso- och sjukvården i krig.

I 13 kap. har jag på angivna skäl förklarat, att hälso- och sjukvården i krig måste i olika lägen vara garanterad tillgång på oundgänglig personal som har yrkeserfarenhet av hälso- och sjukvård och att detta icke kan ske på annat sätt än att den avgjort större delen av personalen knytes till verk- samheten genom tvångsmässigt ianspråktagande. Såsom komplement till denna som regel med tvång ianspråktagna yrkeskunniga personal är emel- lertid frivillig personal med viss utbildning för verksamheten av mycket stor betydelse. På grund av den avsevärda utökningen och omgestaltningen av hälso- och sjukvården vid ett krigsfall kommer nämligen den personal som vid krigsutbrottet är sysselsatt inom eller har någorlunda aktuell yrkes- erfarenhet av sådan verksamhet icke att förslå för att täcka behovet. För— delarna av att denna behovstäckning så långt det är möjligt sker genom frivilligt åtagande av personer som redan i fred likaledes frivilligt undergått viss utbildning äro uppenbara. En rekrytering på frivillighetens grund inne- bär i allmänhet såtillvida ett positivt urval att de som frivilligt ställa sig till förfogande ha intresse och viss fallenhet för uppgiften samt vilja att göra sitt bästa. Ur dessa synpunkter innebär frivilligheten fördelar jämväl i det fall då icke endast rekrytering utan även viss utbildning i fred kan åväga- bringas tvångsvis, exvis genom utnyttjandet av Civilförsvarsplikten. Till antydda fördelar kommer att vid rekrytering och utbildning genom frivillig- organisationer de för verksamheten ansvariga myndigheterna befrias från visst administrativt bestyr. Med hänsyn till det anförda bör frivilligverksam- het som syftar till att biträda vid hälso- och sjukvård i krig uppmuntras och stödjas av det allmänna.

• Sida 202
•  Original

Vissa åtgärder kunna vara erforderliga som syfta till att inrikta frivillig— organisationernas arbete på sådana områden där ur allmän synpunkt behovet av deras tjänster är särskilt angeläget och där de kunna göra sär— skilt värdefulla insatser. Dessa åtgärder få emellertid i princip icke avse det förhållandet att den enskilde frivilligt ställer sig till förfogande, då eljest de tidigare antydda fördelarna med frivilligheten kunna gå förlorade. Där— emot kan det befinnas påkallat att viss frivilligorganisation lämnar biträde inom bestämda vårdgrenar och t. o. m. att organisationens personalram begränsas med hänsyn till den allmänna knappheten på personal för total- försvaret. Att de krav som de ansvariga myndigheterna anse sig behöva ställa på verksamheten måste uppfyllas och att sagda myndigheter skola ha rätt att förvissa sig om att så sker genom inspektion o. dyl. synes uppenbart. Den närmare innebörden av den sålunda helt allmänt angivna samordningen synes böra bestämmas genom överenskommelse mellan vederbörande frivil- ligorganisation och den eller de myndigheter som kunna ha intresse av orga- nisationens arbete. Med hänsyn till de stora verksamhetsfält som erbjuda sig för frivilligorganisationerna på hälso- och sjukvårdsområdet synes risken för icke önskvärd konkurrens mellan dessa organisationer utesluten.

Från angivna utgångspunkter har jag med ifrågakommande frivilligorga- nisationer diskuterat vissa för dem lämpliga arbetsuppgifter. Dessa diskus- sioner och mina överväganden i övrigt ha väsentligen givit följande resultat.

Vad till en början angår centralförbundet för befälsutbildning och Sve- riges civilförsvarsförbund skiljer sig dessa organisationers verksamhet från röda korsets och lottaorganisationernas däruti att de ej såsom de sistnämnda ha personal- eller materielanskaffande uppgifter utan allenast utbildande, befälsutbildningsförbundet beträffande krigsmakten redan tillhörig perso- nal och Sveriges civilförsvarsförbund rörande för civilförsvaret avsedd sådan. Då några konkurrensspörsmål knappast kunna ifrågakomma beträf- fande sagda båda organisationers verksamhet, vilken jag anser väl lämpad för dessa organisationer, har jag ej funnit skäl föreligga att föreslå någon ändring i denna del.

Röda korset och lottakårerna ha för närvarande i sjukvårdshänseende klart angivna uppgifter i huvudsak endast för krigsmakten. De båda organi- sationernas uppgifter äro emellertid sinsemellan i vissa avseenden av olika beskaffenhet. Medan röda korset såväl ställer sjukvårdsutbildad personal till krigsmaktens förfogande som organiserar och även i vissa fall ombe- sörjer driften av ett antal militära sj ukvårdsanstalter, är lottakårernas verk— samhet i sjukvårdshänseende begränsad till att anskaffa och låta utbilda personal.

Röda korsets verksamhet för den militära sjukvården har fortlöpande förskjutits från centrala uppgifter till mera lokalbetonade sådana. Från att tidigare ha haft ansvaret för upprättandet av ett stort antal centrala militära

• Sida 203
•  Original

sjukvårdsinrättningar av kvalificerad natur, exvis krigssjukhus, utgöra sådana uppgifter ”numera, såsom framgår av redogörelsen i 8 kap., endast en mindre del av röda korsets verksamhet för den militära krigssjukvården. Den betydelsefullaste anledningen till denna förändring torde vara följande. Vid all frivillig försvarsverksamhet har det visat sig vara avsevärt lättare att vinna intresse för sådana åtgärder, som i första hand avse den egna orten eller bygden än för åtgärder av mera riksbetonad karaktär. På grund av förändringar av den militära planläggningen och av andra skäl ha de centrala militära sjukvårdsanstalterna numera väsentligen förlorat den an— knytning till viss trakt eller landsdel, som .de tidigare kunna ha haft. Här- igenom ha de även minskat i intresse för frivilliga insatser. De frivilliga krafter inom röda korset, som alltjämt ianspråktagas för planläggning och organisation av vissa militära centrala sj ukvårdsanstalter torde därför kom- ma till en effektivare användning, om de utnyttjas inom verksamhetsom- råden, som erfarenhetsmässigt lämpa sig bättre för frivilliga insatser. Ur allmän synpunkt måste det vidare anses föga rationellt med flera planläg- gande organ än absolut nödvändigt. Med hänsyn till det anförda vill jag i likhet med kommittén för frivilligt försvarsarbete ifrågasätta, om icke ansva- ret för planläggningen och upprättandet av de centrala sjukvårdsanstalter, som nu ankomma på röda korset _ konvalescentanstalter, kuranstalter och ett antal sjukhuståg — lämpligen bör övertagas av vederbörande statliga myndigheter. Detta spörsmål torde höra till fortsatt behandling upptagas av försvarets sjukvårdsstyrelse och överstyrelsen för svenska röda korset. Därest den ifrågasatta överflyttningen befinnes böra ske, skulle röda korsets uppgifter för krigsmakten i nu ifrågavarande avseende bli begränsade till ansvar för upprättandet och i förekommande fall jämväl driften av sådana sjukvårdsanordningar, som ha mera hemortsförsvarskaraktär, framför allt hemvärnets sjukvårdstjänst.

Tillräckliga skäl att föreslå ändring av röda korsets och lottaorganisatio- nernas nuvarande personalrekryterings- och utbildningsuppgifter för krigs- maktens sjukvård har jag icke ansett föreligga.

Frivillig medverkan för civilförsvarets sjukvårdstjänst torde främst böra avse anskaffning och utbildning av personal. Närmast synes röda korset härvid böra ifrågakomma. I samråd med mig ha också civilförsvarsstyrelsen och röda korset på ett antal orter i landet påbörjat en undersökning, huru— vida röda korset i personalhänseende kan åtaga sig att svara för till en början åtminstone vissa avgränsade delar av civilförsvarets sjukvårdstjänst. Särskilt synas härvid böra ifrågakomma uppgifter inom de delar av orga- nisationen vilka äro under uppbyggnad, exvis de tidigare omnämnda buss- ambulansernas förseende med samariter. Undersökningen har ännu ej fort- skridit så långt att några säkra resultat kunna utläsas av densamma. Vidare

• Sida 204
•  Original

hör röda korset kunna göra betydande insatser till civilförsvarets fromma genom att söka förvärva den i civilförsvarets sjukvårdstjänst inskrivna per- sonalen som medlemmar i sina kårer för vidare frivillig utbildning.

Bortsett från att röda korset åtagit sig att medverka vid anskaffningen av blodgivare till den organisation för blodgivning under krig; som enligt i 12 kap. lämnad upplysning föreslagits av särskilt tillkallade sakkunniga, förekommer ännu ingen frivillig medverkan inom den allmänt civila hälso- och sjukvården. Åtskilliga uppgifter för densamma torde dock med fördel kunna omhänderhavas av röda korset och lottaorganisationerna. Nedan skola några av dessa uppgifter omnämnas.

Den planerade utökningen av antalet vårdplatser på beredskapssjukhusen, ofta i lokaler som icke äro avsedda för sjukvårdande verksamhet, kommer att medföra att den i fred på sjukhusen anställda personalen måste utökas. Detta torde bli fallet även i fråga om socialvårdspersonal, sjukvårdsbiträden och viss ekonomipersonal. Rekrytering och begränsad utbildning av personal tillhörande sistnämnda tre kategorier kan vara en lämplig arbetsuppgift för frivilligorganisationerna.

Såsom förut framhållits kommer under krig hälsovården och den öppna sjukvården att få såväl ökad omfattning som ändrad inriktning samtidigt som den härmed i fred sysselsatta personalen avsevärt uttunnas. En ersätt- ning och förstärkning av denna personal torde därför åtminstone tidvis bli erforderlig. Med hänsyn till den utpräglat lokalbetonade karaktären torde en sådan uppgift ligga särskilt väl till för de frivilliga sjukvårdsorga- nisationerna. Bortses får givetvis ej heller från den stora betydelse som röda korsets nuvarande utbildning av allmänheten i olycksfalls- och hemsjuk— vård har för den öppna vården under krig.

På medicinalstyrelsen bör ankomma att med centralorganen för veder- börande frivilligorganisationer överenskomma, vilka uppgifter för den all- mänt civila hälso- och sjukvården under krig böra anförtros de sistnämnda, ävensom att uppdraga de närmare riktlinjerna för huru denna verksamhet lämpligen bör bedrivas.

• Sida 205
•  Original

Avd. IV.

20 kap. Förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig

och andra utomordentliga förhållanden.

Allmänna synpunkter.

Den alltjämt gällande lagen den 22 juni 1939 om sjukhusvård vid krig eller krigsfara jämte tillämpningsförfattningar avser, såsom framgår av lagens rubrik, endast sjukhusverksamhet men täcker i princip all sådan verksamhet, såväl militär som civil. Författningskomplexet syftade till dels att skapa det formella underlaget för sådan omställning och utökning vid krigsfall av den fredsmässiga civila sjukhusorganisationen att denna skulle motsvara de förändrade betingelserna för sjukhusverksamhet i ett sådant läge, dels att samordna verksamheten vid de militära och de civila sjukhu- sen under krig. Några i lag meddelade bestämmelser för enbart den mili- tära sjukhusvården i krig voro uppenbarligen icke påkallade, då denna drives i statlig regi eller, i undantagsfall, av frivilligorganisationer för sta- tens räkning. '

Redan på hösten 1939 fästes uppmärksamheten på att även andra grenar av hälso- och sjukvården än sjukhusverksamheten kunde vid krigsfall bli i behov av särskild reglering. Den 17 november 1939 utfärdades också en förordning om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rö- rande den allmänna hälso— och sjukvården. Genom förordningen öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna att vid krigsfall ärende rörande annan gren av hälso- och sjukvården än sjukhusverksamhet, vilket ärende förekommer hos militär eller civil centralmyndighet och berör såväl mili- tära som civila intressen, skall för prövning och avgörande överlämnas till en av Kungl. Maj :t utsedd sjukvårdschef. Vidare givas i förordningen be- stämmelser om relationerna mellan sjukvårdschefen samt vissa militära Och civila myndigheter. Förordningens syfte är alltså begränsat till att skapa förutsättningar för en samordning i högsta instans vid krigsfall av den militära och den civila hälso- och sjukvården med undantag för sjuk- husvården.

Även om det icke med fog kan sägas att 1939 års författningskomplex beträffande hälso— och sjukvård'i .krig hittills lagt hinder i vägen för en tidsenlig planläggning på området, finner jag likväl bestämmelserna för ifrågavarande verksamhet iybehov av en långtgående översyn och revide—

• Sida 206
•  Original

ring. I nutida planläggning för "hälso- och sjukvårdsberedskapen intager visserligen sjukhusverksamheten alltjämt med rätta en framträdande plats men betydande intresse ägnas även andra grenar av hälso- och sjukvården. Jag syftar härvid på sådan verksamhet som hälsovården, epidemibekämp- ningen i de väsentliga delar den utföres utanför sjukhus, den mycket krä- vande öppna vården i tjänsteläkardistrikten samt försörjningen med läke- medel och annan sjukvårdsmateriel. Skäl föreligga icke för att vid för- fattningsregleringen för krigsfall av den allmänna hälso- och sjukvården utbryta sjukhusverksamheten och giva denna en förhållandevis ingående behandling, medan övriga vårdgrenar, vilka även de som regel äro mycket betydelsefulla i krig, ägnas ingen eller en högst summarisk upp- märksamhet. De för hälso- och sjukvården i krig erforderliga författnings- bestämmelserna böra därför i princip täcka hela hälso- och sjukvårdsom- rådet. Detta betyder emellertid icke att uttömmande föreskrifter beträffande alla delar av området skola återfinnas i samma författning. Den militära hälso— och sjukvården är ingående reglerad genom bestämmelser i skilda sammanhang, vilka ofta avse även annan militär verksamhet. Icke ens i sina grunddrag böra dessa bestämmelser inarbetas i en ny lag om hälso- och sjukvård vid krig o. dyl. Motsvarande gäller beträffande civilförsvarets sjuk- vårdstjänst, för vilken _ ofta gemensamt med andra grenar inom civil- försvaret — föreskrifter äro meddelade främst i civilförsvarslagen och civil- försvarskungörelsen. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag icke finner någon förändring av de grundläggande bestämmelserna för krigs- maktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsberedskap erforderlig i och för sig men att ett rationellt utnyttjande i totalförsvarets intresse av hälso- och sjukvårdsresurserna inom krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet förutsätter samordning av verksamheten inom dessa tre organisationer. Att närmare reglera denna samordning i lag synes dock icke påkallat. Detta får ske i administrativ ordning. Däremot bör lagen innehålla vissa bestämmelser som äro erforderliga för den all- mänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsförhållanden. Lag- förslaget kommer vidare att upptaga föreskrifter om tjänsteplikt för medi- cinalpersonal och om militär direktivrätt.

Slutligen vill jag påpeka, att den av mig föreslagna lagen måste i åtskilliga hänseenden kompletteras med tillämpningsföreskrifter. Förslag till sådana har jag icke utarbetat men föreskrifternas huvudsakliga innehåll, så långt det f.n. kan angivas, torde framgå av vad jag anfört i olika avsnitt av betänkandet.

Specialmotivering. 1 g. '

* I denna paragraf lämnad definition på den allmänt civila hälso- och

• Sida 207
•  Original

sjukvården och härmed också på det allmänt civila medicinalväsendet är föga preciserad. Detta föranledes av att införandet av nämnda begrepp har den begränsade syftningen att särskilja den del av hälso- och sjukvården och den organisation härför, som avses med begreppen, från krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvård och dess organisation. Att positivt bestämma vad i lagen förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård lär icke ifrågakomma. Denna ställning tager jag redan av den anledningen att be- greppet användes i lagen såsom beteckning på dels viss fredsmässig verk- samhet, dels en verksamhet i krig som har nära anknytning till nämnda fredsverksamhet men i fråga om art, omfattning och utformning företer väsentliga skiljaktigheter från denna. Utan anspråk på exakthet torde man kunna säga, att när i lagen talas om allmänt civil hälso- och sjukvård här- med avses den verksamhet i fred som står under medicinalstyrelsens inse- ende och motsvarande verksamhet vid krigsfall.

2 &.

Redan i de allmänna synpunkterna på lagförslaget uttalas, att krigsmak- tens hälso- och sjukvård och civilförsvarets sjukvårdstjänst icke såsom sådana avses skola regleras i förevarande lag. De i särskild ordning med- delade föreskrifterna för den hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten och civilförsvaret skola alltså fortfarande gälla i den mån de icke jämkas av vad som med stöd av lagen kan komma att föreskrivas t. ex. om samverkan mellan skilda organ för hälso- och sjukvården.

3 5.

I denna paragraf meddelas de grundläggande föreskrifterna för den all- mänt civila hälso- och sjukvården under krig o. dyl. Paragrafens bestäm- melser kompletteras av föreskrifterna i 5 S om ansvaret för omställningen av fredsorganisationen till krigsförhållanden och för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen, i 6 5 om skyldighet att verkställa eller biträda vid planläggningsarbetet samt, i viss män, i 7 5 om bestri- dande av kostnaderna för planläggning av krigsorganisationen och verk- samheten inom denna. Samtliga nämnda paragrafer höra med hänsyn till sitt inbördes samband behandlas i förevarande sammanhang.

Tidigare har jag vid skilda tillfällen framhållit, att den allmänt civila hälso— och sjukvården i krig bör baseras på organisationen för motsvarande fredsmässiga verksamhet. En mer eller mindre genomgripande omställning av fredsorganisationen är emellertid nödvändig för att den skall motsvara de krav som i krig komma att ställas på densamma. Militärstrategiska över- väganden kunna innebära, att betydande behov äv sjukhusvård, blodför- sörjning och annan service vid krigsfall sannolikt uppkomma inom delar av landet, där resurser för sådan verksamhet i fred med hänsyn till då före-

• Sida 208
•  Original

liggande behov äro begränsade. På motsvarande sätt kan civilförsvaret, ur de synpunkter det har att bevaka, göra gällande att krigshandlingar mot större tätorter komma att föranleda omfattande personskador vilka måste omhändertagas på sjukhus, att evakuering av civilbefolkning medför ökat behov av hälso- och sj ukvårdsmöjligheter inom inkvarteringsområdena etc. Samtidigt härmed kunna företrädarna för krigsmakten och civilförsvaret samstämmigt vara av den uppfattningen, att vissa fredsanordningar för hälso- och sjukvård icke äro tillräckligt skyddade mot krigshandlingar och därför böra flyttas antingen till lokaler inom samma ort, som genom sin konstruktion, belägenhet i förhållande till sannolika bombmål etc. ge skydd mot krigshandlingar, eller till annan ort, vilken ur skyddssynpunkt har lämpligare läge. När den för krig avsedda organisationen utformas måste vidare hänsyn tagas till medicinska och transporttekniska överväganden, den beräknade tillgången på yrkeskunnig personal m. m. Resultatet av om— ställningen blir därför ofta att krigsorganisationen företer väsentliga skilj- aktigheter i förhållande till den fredsmässiga organisationen. Såsom ett mycket belysande exempel härpå vill jag anföra beredskapssj ukhusen, vilka mer eller mindre kraftigt avvika från de fredssjukvårdsanstalter som utgöra kärnor för beredskapssjukhusen. På grund av det sålunda anförda, vilket utgör ett starkt koncentrat av vad tidigare i betänkandet anförts i ämnet, föreskrives i 3 9" 1 mom. att vid krig skall gälla vad Kungl. Maj :t förordnat om den allmänt civila hälso— och sjukvårdens omställning så att den i möjligaste mån motsvarar fordringarna på densamma i detta läge.

I 2 mom. stadgas att Kungl. Maj ;t, då riket befinner sig i krigsfara eller det eljest påkallas av särskilda utomordentliga förhållanden, äger för- ordna att 1 mom. skall tillämpas för riket i dess helhet eller del därav. Sådant förordnande bör underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida detsamma skall bestå. Reglerna härom ha utformats efter mönster av motsvarande bestämmelser i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyl- dighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beredskaps- larm bör automatiskt innebära sådant förordnande. Bestämmelse härom bör intagas i beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna meddelas utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket vill jag nämna dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen eller av andra skäl befarat bakteriolo— giskt angrepp utan samband med andra krigshandlingar, dels en flykting- ström framkallad av krigsfara för annat land.

Genomföres den föreslagna ordningen kommer omställning av den all- mänt civila hälso- och sjukvården att utlösas automatiskt vid krigsutbrott och under sådana exceptionella förhållanden att beredskapslarm givits. En sådan automatik synes värdefull, då i angivna lägen tiden är dyrbar. Såsom av det följande framgår komma, samtidigt med att den allmänt

• Sida 209
•  Original

civila hälso- och sjukvården omställes för krigsförhållanden, förutsättningar härför att föreligga i form av förfoganderätt beträffande lokaler m. m. samt rätt att tvångsmässigt ianspråktaga medicinalpersonal.

Omställningen från freds- till krigsorganisation av den allmänt civila hälso- och sjukvården är för flertalet vårdgrenar en mycket omfattande åt- gärd, som icke kan ske på ett smidigt sätt utan betydande förberedelser redan i fred. I 17 kap. av betänkandet har jag utförligt behandlat frågan härom. Enligt 6 5 första stycket skall också Kungl. Maj:t äga föreskriva att redan i fredstid den planläggning skall verkställas och de förberedande åtgärder i övrigt vidtagas som erfordras för övergång till krigsorgani- sation.

Ansvaret för omställningen av den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsförhållanden och för verksamheten inom krigsorganisationen bör principiellt ankomma på dem som utöva motsvarande verksamhet i fred. Föreskrift härom meddelas i 5 &. Samtidigt stadgas emellertid, att Kungl. Maj:t när särskilda skäl därtill föranleda äger föreskriva undantag från denna princip. Vad härmed åsyftas torde få belysas med ett par exempel. Ansvaret för omställningen till och verksamheten inom den nya bered- skapssjukhusorganisationen bör helt tillkomma landstingen och de lands— tingsfria städerna trots att i organisationen ingår sjukhusverksamhet som i fred drives av andra huvudmän, exvis staten beträffande karolinska sjuk- huset och serafimerlasarettet, föreningar och stiftelser ifråga om vanföre- anstalter och jubileumssanatorier etc. Anledningen härtill är att landsting- en och nämnda städer i fred äro huvudmän för den alldeles övervägande delen av kroppssj ukhusvården och att strävan för krigsfallet måste vara att erhålla en enhetlig organisation, då en sådan synes vara effektivare och mera anpassbar till behovsutvecklingen i krig än en splittrad organisation. Inom den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten kunna vidare fort- satta överväganden föra fram till den uppfattningen att bortflyttade labo- ratorier icke lämpligen böra drivas av sina fredsmässiga huvudmän utan av motsvarande huvudmän inom de områden dit laboratorierna flyttas eller av staten. För de särskilda delområdena av hälso- och sjukvården och — beträffande betydelsefulla områden där arbetsenheterna äro fåtaliga, exvis nyssnämnda laboratorieverksamhet — från fall till fall torde få bestämmas om sådana särskilda förhållanden föreligga att undantag bör göras från huvudregeln att ansvaret för verksamheten i krig skall tillkomma den som utövar motsvarande verksamhet i fred.

På den som beträffande viss del av hälso- och sjukvården ansvarar för omställning till och verksamhet inom krigsorganisationen måste även an- komma att planlägga angivna omställning och verksamhet. 6 5 andra styc- ket innehåller sådan bestämmelse och tillika föreskrift om att planlägg-

• Sida 210
•  Original

ningen skall ske enligt anvisning av den eller de myndigheter Kungl. Maj:t bestämmer. För att planläggningen skall bli enhetlig och effektiv är det nämligen oundgängligt att den ledes och övervakas av centrala organ. Dessa äro både enligt gällande organisation och enligt mitt förslag medicinal- styrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden. De fredsmässiga huvudmän som på grund av Kungl. Maj:ts jämlikt 5 & meddelade föreskrift icke an- svara för omställning till och utövande av verksamheten i krig äro befriade från skyldigheten att planlägga härför, då denna skyldighet —— för det fall att ifrågavarande verksamhet skall fortsätta under krig — åvilar den som då skall driva verksamheten. För att planläggningen skall ge fullgott resul- tat är det emellertid i allmänhet nödvändigt att den fredsmässiga huvud- mannen biträder vid densamma. Skyldighet härtill föreskrives i andra punkten av 6 5 andra stycket.

Spörsmålen om bestridande av kostnaderna för planläggning av den all- mänt civila hälso- och sjukvårdens organisation i krig samt för övergång till och verksamhet inom en sådan organisation behandlas i 7 5. Beträf- fande den närmare motiveringen till dessa bestämmelser torde jag få hän- visa till det utförliga särskilda avsnittet'i ämnet (18 kap.). Här skall endast tilläggas, att ersättning för i andra punkten av 6 5 andra stycket angivet biträde vid planläggningen icke föreslås. Skälet härtill är att detta biträde som regel torde bli av begränsad omfattning.

I detta sammanhang torde frågan om beredskapsgrader för det allmänt civila medicinalväsendet få beröras. Inom krigsmakten och civilförsvaret äro beredskapsgrader fastställda, vilkas anbefallande innebär att vissa för varje sådan grad bestämda beredskapsåtgärder skola automatiskt vidtagas. Ett likartat system av beredskapsgrader, som nära ansluta till krigsmak- tens och civilförsvarets, finner jag erforderligt för det allmänt civila medi- cinalväsendet. Enligt vad jag erfarit förberedas beredskapsgrader för om- ställning av den fredsmässiga kroppssjukhusvården till verksamheten vid beredskapssjukhusen i anslutning till att anvisningar utarbetas för upp— rättande och drift av sistnämnda sjukhus. Alltefter det planläggningen för den allmänt civila hälso- och sjukvårdsberedskapen fortskrider torde inom allt flera grenar av densamma frågan om en gradvis övergång till krigs- organisation bli aktuell. Att i lagförslaget icke återfinnas bestämmelser om beredskapsgrader för det allmänt civila medicinalväsendet beror av att motsvarande bestämmelser för civila organisationer i allmänhet, vilka verkställa krigsförberedelser, äro meddelade i 6 Q 1 mom. beredskaps— kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). I tredje stycket av nämnda för- fattningsrum stadgas, att beredskapsgrader för sådana organisationer be- stämmas av Kungl. Maj:t och att förslag härtill avgivas av överbefälha- varen i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap när det gäller krigsförberedelser på det ekonomiska området och med civil-

• Sida 211
•  Original

försvarsstyrelsen i övriga fall. Vid bestämmandet av beredskapsgrader för det allmänt civila medicinalväsendet böra emellertid centralmyndigheterna för planläggningen, f. n. medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämn- den, medverka antingen såsom förslagsställare eller i varje fall på sådant sätt att förslaget avgives i samråd med dessa myndigheter. Härav föranledd ändring torde böra vidtagas i beredskapskungörelsen.

4 5.

I fråga om 1 mom. hänvisar jag till den utförliga behandling organisa- tionen i verkställighetsläget ägnats i det föregående (15 kap.). Jag vill här endast understryka angelägenheten av att det i administrativ ordning tyd- ligt klarlägges att i mån av behov civila och militära patienter utan åtskill- nad skola mottagas inom alla grenar av hälso— och sjukvården.

I 2 inom. behandlas den militära direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Beträffande skälen till att direktivrätten erhål- lit ifrågavarande utformning åberopar jag vad ovan i 16 kap. anförts härom. De närmare bestämmelserna torde_böra meddelas av Kungl. Maj :t i admi- nistrativ ordning. Ehuru direktivrätten skall gälla blott då riket är i krig eller vid utomordentlig krigsfara böra bestämmelserna utfärdas dessför- innan. Utformas de så att de skola träda i tillämpning vid krig eller bered— skapslarm, då utomordentlig krigsfara alltid torde föreligga, vinnes auto- matik även på detta område, vilket är fördelaktigt.

5—7 55. Dessa paragrafer ha kommenterats under 3 5.

8 5.

Enligt allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 kan Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara förordna att de grundläggande bestämmelserna om förfogande för kronans eller annans räkning skola träda i tillämpning. Sådant förordnande må, om riksdagssession ej pågår, ej meddelas med mindre Kungl. Maj:t låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av riksdagen gillat inom trettio dagar eller, om förordnande meddelas då session ej pågår, inom trettio dagar från sessionens början,skall förord- nandet efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke för viss tid, högst ett är varje gång, för- ordna om sådan tillämpning helt eller delvis.

Frågan om revision av allmänna förfogandelagen behandlas f. n., av en särskilt tillkallad utredningsman. Vid samråd med denne har jag erfarit, att han väl ämnar förorda en ny allmän förfogandelag men icke har för

• Sida 212
•  Original

avsikt att föreslå genomgripande förändringar i förutsättningarna för lagens tillämpning såvitt angår krig eller krigsfara. Då riket icke befinner sig i krig eller krigsfara, skulle emellertid Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke äga förordna om tillämpning av endast vissa förfogandebestäm- melser helt eller delvis under viss tid, högst ett år för varje gång. Detta skulle få ske under förutsättning att till följd av krig eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller för upprätthållande av en tillfredsställande ekonomisk försvarsbered- skap eller som i övrigt är av vikt för befolkningen eller produktionen.

Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga för- hållanden avses emellertid enligt 3 5 skola tillämpas under andra förutsättningar. Den skall träda i funktion automatiskt vid krig och eljest genom beslut av Kungl. Maj:t, vilket beslut skall underställas riksdagen. Det är uppenbart, att möjlighet att tvångsvis taga egendom i anspråk för tillgodoseende av sjukvårdens behov måste finnas då lagen skall tillämpas. Erforderliga lokaler och förnödenheter måste stå till buds. Givetvis är det tänkbart att ingående regler om ianspråktagande därav kunna inflyta i krigssjukvårdslagen men detta skulle innebära en tyngande utvidgning, som icke är motiverad med hänsyn till den detaljerade allmänna förfogan- delag som finnes och som vid ett antagande av den under arbete varande nya lagen i motsvarande ämne skulle finnas även framgent. För att till- godose önskemålet, att egendom i erforderlig utsträckning skall kunna tagas i anspråk för sjukvårdsändamål vid tillämpning av den av mig före- slagna lagen, bör det därför räcka att där stadgas att, oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, den- samma skall i erforderliga delar gälla, då 3 5 i krigssjukvårdslagen tilläm- pas. Då krigsmaktens och civilförsvarets intressen i ifrågavarande hänseen- de tillvaratagas i rekvisitionslagen respektive civilförsvarslagen, är det endast det allmänt civila medicinalväsendets behov som bör tillgodoses i denna ordning.

Bestämmelser av denna innebörd ha upptagits i denna paragraf.

9 och 10 åå.

I dessa paragrafer äro de grundläggande bestämmelserna 0111 tjänste- plikt för medicinalpersonal meddelade. Dessa äro av betydelse icke endast för den allmänt civila hälso- och sjukvården utan även för den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrives av krigsmakten, enär inom sist- nämnda verksamhet icke värnpliktig medicinalpersonal numera i avsevärt antal kommer att tagas i anspråk vid krigsfall.

I fråga om skälen till att tjänsteplikten för medicinalpersonal utbrutits till särskild behandling i förevarande lag och till att sagda tjänsteplikt ut;

• Sida 213
•  Original

formats såsom allmän tjänsteplikt enligt terminologien i 1939 års generella tjänstepliktslag och att dess tillämpning begränsats till krig o. dyl. torde jag få hänvisa till avsnitten om formerna för tvångsmässigt ianspråkta- gande och om utbildning i 13 kap. Här må endast anmärkas, att jag anser det nödvändigt att bestämmelserna om tjänsteplikt automatiskt träda i tillämpning, då riket råkar i krig, men att de i övrigt skola tillämpas först efter förordnande av Kungl. Maj:t. I fråga om förutsättningarna för med- delande av sådant förordnande och giltigheten därav hänvisas till fram- ställningen under 3 5. Givetvis bör beredskapslarm utlösa även att bestäm— melserna om tjänsteplikt bliva tillämpliga.

I förenämnda avsnitt om formerna för tvångsmässigt ianspråktagande—av medicinalpersonal har jag påvisat nödvändigheten av att ifrågavarande tjänsteplikt gives sådant innehåll att den med tjänsteplikten ianspråktagna medicinalpersonalen kan på motsvarande sätt som värnpliktiga utan be- svärande formalia disponeras i enlighet med lägets växlingar och härav betingade förändringar i verksamhetens inriktning. Detta möjliggöres ge- nom att den tjänstepliktiga medicinalpersonalen tages i anspråk av staten och att vederbörliga statliga myndigheter placera personalen för tjänstgö— ring hos de organ som planenligt driva hälso- och sjukvård i krig och vid behov omplacera densamma för tjänstgöring hos andra sådana organ. En sådan fri disponering av medicinalpersonalen underlättas därav att samt- liga organ som med tjänsteplikt tilldelas sådan personal äro allmänna (staten, landsting eller annan kommun) och att kostnaderna för den all— mänt civila hälso- och sjukvården i krig skola jämlikt bestämmelserna i 7 5 i princip bestridas av statsmedel. Ersättningen till personalen utgår därför enligt samma normer oberoende av tjänstgöringsplatsen. De myn- digheter efter vilkas anvisning vederbörande skall fullgöra sin tjänsteplikt komma att skifta med de lägen i vilka anvisning meddelas. I planläggnings- läget kommer sålunda krigsplaceringen av medicinalpersonal till över- vägande del att ske centralt. I verkställighetsläget däremot måste befogen- heten att disponera den tj änstepliktiga medicinalpersonalen tillkomma myn- digheter i olika instanser. Tillvägagångssättet vid omplacering under krig av medicinalpersonal har behandlats i 15 kap. Kungl. Maj:t skall enligt föreskrift i denna paragraf bestämma de myndigheter som i olika lägen skola disponera den tjänstepliktiga medicinalpersonalen.

Undantagsbestämmelsen i 9 5 andra stycket överensstämmer helt med stadgandet i 18 å andra stycket i 1939 års generella tjänstepliktslag, sådant detta stadgande lydde efter lagändring genom SFS 541 / 1944.

11 5.

I detta lagrum bemyndiga-s Kungl. Maj :t att i vissa särskilt angivna hän— seenden meddela tillämpningsföreskrifter till bestämmelsen om tjänste-

• Sida 214
•  Original

plikt för medicinalpersonal. Vad angår bestämningen av begreppet medici- nalpersonal och registreringen av denna personal äro föreskrifter härom redan utfärdade i kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 435; ändr. 44/1951) angående viss registrering av medicinalpersonal. Beträffande de sakliga ändringarna av begreppet medicinalpersonal hänvisar jag till den föregå- ende framställningen (13 kap.). I fråga om bestämmandet av ersättning åt den som fullgör tjänsteplikt för medicinalpersonal torde jag få erinra om kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249; ändr. 687/1945) med avlöningsbe- stämmelser för tjånstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten.

12 &. Ifrågavarande bestämmelse om straff för underlåtenhet att fullgöra tjäns- teplikt för medicinalpersonal är hämtad från 44 å i 1939 års generella tjänstepliktslag.

13 5. Här stadgas, att Kungl. Maj:t även i de ämnen som icke i föregående paragrafer särskilt nämnts äger utfärda föreskrifter för lagens tillämpning.

Genom den nya lagen upphävas lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjuk- husvård vid krig eller krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Härmed upphör även giltigheten för de bestämmelser som äro meddelade med stöd av sistnämnda lag.

• Sida 215
•  Original

Allmänna gången av Sjukvården inom krigsmakten

Bilaga 1

Sjuktransport- o . . . Sjuktrans rtbussar, sjuktransporträlsbussar, medel Barar,cyketbårar Sjuktransportbilar.Sjuktransportbussar, sjukhuståg, Sjuktåg

Hållplats A . ”mé" Batan” Fördelningssjukhus

Fälttörband + + + Bataljon

ataljon- Briga orbandsplats Konvale- forbagds glass + scentan- stalt

Bataljon Armén

Lokalförsvars- + förband

Bataljon Fo-[örbandsplats

italjonförbands plats

_ , Be redska ps — Kr lesmukmm— sjukhus

F 1 y g vapnet ” Sjukkvarter

Förbandsplats +

. Beredskaps- Ma r i n e n +

Sjukhus Kryssare + % Evak ertngs plats F lotta n

Mlnsvepare + Hjälpfartyg I Hamn, brygga

Lasarettsfartyg

(__|, D.:—

+ Konvale- Marinen

. KrigSSJukhus scentan- l

. + rban ats statt

Kustartitl- '. -

eriet Batteri +

Evakueringsplals

Sjukt r an s - .. . Sjuktransportbilar, sjuktransportbussar Sjukhustäg, sjuktåg po r t m 8 d el Bårar, sjuktransportbatar, Sjuktransportfartyg sjuktransporträlsbussar sjuktransporträlsbussar

• Sida 216
•  Original

Bilaga 2.

Nuvarande registrering och krigsplacering av medicinalpersonal.

Landets samtliga läkare registreras enligt Kungl. Maj:ts beslut härom den 3 februari 1939 hos arméöverläkaren. Grundläggande för denna registrering är ett på viscardkort upplagt huvudregister. Detta är uppdelat i två delar, varav den ena, omfattande krigs- tjänstskyldiga läkare och medicine kandidater, som genomgått viss klinisk utbildning, föres av arméöverläkaren underlydande personal samt den andra, omfattande icke krigs— tjänstskyldiga läkare, föres av personal som tillhör medicinalstyrelsen. Registerkorten äro ordnade i bokstavsordning sedan de beträffande arméöverläkarens del uppdelats i grupper bestående av militärläkare inom olika kårer och värnpliktiga läkare tilldelade olika försvarsgrenar. Till huvudregistret är beträffande arméöverläkarens del anslutet ett tiotal efter olika system upplagda hjälp- och biregister såsom militärområdesvis upplagda adressregister, register över verkställda krigsplaceringar, register över freds— tjänstgöringar, specialitetsregister, förregister över medicine studerande m. fl. Flera av sistnämnda register äro därjämte för olika ändamål dubblerade eller gruppindelade på varierande sätt. Även för medicinalstyrelsens registerdel äro upplagda vissa hjälpregister, exvis länsvis uppställt adressregister, specialitetsregister och krigsplaceringsregister. Över de läkare vilka tillhöra marinläkarkåren eller såsom värnpliktiga tilldelats marinen föres därutöver hos marinöverläkaren ett antal register, nämligen ett på viscardkort upplagt bokstavsregister samt två register bestående av från marinledningens truppregistre- ringsmyndighet erhållna plåtavtryck, varav det ena är ordnat i bokstavsordning och det andra efter krigsplacering. Inom flygstabens personalavdelning föras tjänstekort över flygvapnets läkarpersonal på stat, reservstat eller i reserven. Vidare föres hos flygöver- läkaren ett register över de värnpliktiga läkare som tilldelats flygvapnet. Utöver nu nämnda i första hand för beredskapsändamål upplagda register föres hos medicinal- styrelsen för huvudsakligen fredsändamål dels på medicinalbyrån en fullständig för— teckning i bundna liggare över landets samtliga legitimerade läkare, dels på olika byråer ett tiotal efter skilda system upplagda register över grupper av läkare, såsom sjukhus— läkare, provinsialläkare, sinnessjukläkare, verksläkare, utländska läkare med och utan behörighet, medicine kandidater med begränsad behörighet m. fl.

Krigsplacering av läkare inom armén verkställes av arméöverläkaren. Därvid tillgår så, att arméöverläkaren för arméns behov utväljer erforderligt antal läkare bland fält- läkarkårens personal och armén tilldelade värnpliktiga, varefter överskottet ställes till medicinalstyrelsens förfogande för användning tillsvidare inom den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig. Motsvarande förfarande verkställes för marinens del av marin- överläkaren. För flygvapnets del ter sig förfarandet något annorlunda. Medan flygöver— läkaren krigsplacerat de fast anställda flygläkarna, sker den individuella krigsplaceringen av värnpliktiga läkare vid flygvapnet av arméöverläkaren efter av Konungen i kom- mandoväg på framställning av chefen för flygvapnet föreskrivna normer. Härvid beaktas givetvis av flygöverläkaren framförda synpunkter. De icke krigstjänstskyldiga läkarna samt de läkare som ställts till förfogande av armé- och marinöverläkarna slutligen krigs— placeras av medicinalstyrelsen genom dess hos arméöverläkaren tjänstgörande personal.

Samtliga legitimerade tandläkare registreras likaledes hos arméöverläkaren. Registre- ringen sker tekniskt på samma sätt som beträffande läkarna i form av ett huvudregister och motsvarande hjälp- och biregister, varav särskilt må omnämnas ett för värnpliktiga odontologie studerande upplagt förregister. Till skillnad mot vad som gäller för läkarna föres emellertid registret i sin helhet av arméöverläkaren. Marinen tilldelade tandläkare registreras därutöver hos marinöverläkaren på motsvarande sätt som läkarna. Jämväl på tandvårdsbyrån inom medicinalstyrelsen sker en registrering av landets samtliga legiti—

• Sida 217
•  Original

merade tandläkare. Denna omfattar dels en matrikel (bunden liggare) dels ett på viscard- kort — dock av annat utseende än det av arméöverläkaren nyttjade ——- upplagt register, vilket avser att tjäna såväl fredsmässiga som beredskapsmässiga ändamål. Vidare föres på tandvårdsbyrån ett enligt sistnämnda system upprättat register över utländska tand- läkare. Däremot registreras här icke odontologie studerande. -— Krigsplacering av tand- läkare inom krigsmakten sker försvarsgrensvis på motsvarande sätt som beträffande läkarna. Då tandläkarnas användning inom den civila hälso- och sjukvårdsorganisation som numera planlägges för krigsfall ännu icke klarlagts, har någon särskild krigsplace- ring av icke krigstjänstskyldiga och från krigsmakten till förfogande överlämnade tand- läkare icke vidtagits.

Registrering av samtliga legitimerade apotekare samt farmacie kandidater sker hos arméöverläkaren i samma ordning som beträffande läkare och tandläkare. Även här in- föres i ett förregister värnpliktiga farmacie studerande. Då marinen och flygvapnet ej har egen värnpliktsutbildning av apotekare, äger ingen specialregistrering rum hos marin- och flygöverläkarna över denna personalkategori. På medicinalstyrelsens apoteksbyrå föres dels en matrikel i bunden form, vari införes till apotekselever antagna personer, dels två på speciella viscardkort utformade register, det ena över samtliga legitimerade apotekare och farmacie kandidater och det andra över samtliga apotekselever. De sist- nämnda två registren avse att tjäna såväl freds- som beredskapsändamål. —— All krigs- placering för krigsmakten utföres av arméöverläkaren. Den civila apoteksorganisationen under krig har ännu ej slutligt utformats, varför särskild krigsplacering för densamma ej verkställts.

De legitimerade sjukgymnasterna registreras på medicinalstyrelsens sjukhusbyrå. Regist- reringen verkställes dels i matrikel (bunden liggare), dels i ett av vertikalkort bestå— ende huvudregister, till vilket anslutits likaledes på vertikalkort upplagda krigsplacerings- register, födelseregister samt 5. k. flicknamnsregister. Registren avse att tjäna såväl freds- som beredskapsändamål. —— Krigsplacering av sjukgymnaster verkställes på bered- skapsavdelningen, för krigsmaktens del efter framställning från vederbörande militära myndighet och för beredskapssjukhusens del efter en av medicinalstyrelsen för visst antal vårdplatser fastställd mall.

Över de legitimerade barnmorskorna föras på medicinalstyrelsens medicinalbyrå dels en matrikel (bunden liggare), dels på viscardkort ett huvudregister och ett register över .sådana barnmorskor, som voro krigsplacerade under föregående beredskapstid, dels ock ett efter de fredsmässiga tjänstgöringsplatserna ordnat s. k. radregister. Registren äro avsedda att tjäna såväl freds- som beredskapsändamål. —— Då organisationen av förloss- ningsvården under krig icke slutgiltigt bestämts, har översyn av tidigare skedd krigs- placering ej företagits.

Registrering av landets sjuksköterskor — aktiva, icke aktiva och pensionerade men där- emot icke sjuksköterskeelcver —— omhänderhaves av det till medicinalstyrelsens bered- skapsavdelning förlagda s. k. sjuksköterskeregistret. Registreringen sker dels i ett på viscardkort uppbyggt huvudregister, dels i fem till huvudregistret anslutna hjälpregister, vilka äro upplagda enligt olika system. Bland hjälpregistren må omnämnas krigsplace- ringsregister samt länsvis efter sjuksköterskornas fredssysselsättning uppställt register. Registren äro avsedda att tjäna såväl freds- som beredskapsändamål. — Krigsplaceringen verkställes av registrets föreståndare såväl beträffande den allmänt civila hälso— och sjukvården under krig som i fråga om den militära krigsorganisationen, i sistnämnda fall efter framställning från vederbörande militära myndigheter. — Vid sjuksköterske- registret föresförteckningar även över 5. k. hjälpsystrar, d.v.s. kvinnor som genom röda korsets försorg frivilligt utbildat sig för tjänstgöring vid krigsmaktens sjukvårds- formationer. Förteckningarna utgöras av två. på viscardkort ——- dock av annan typ än

• Sida 218
•  Original

den vid sjuksköterskeregistret använda —— upplagda register, det ena efter bokstavs- ordning och det andra efter krigsplacering. — Krigsplacering av denna personal utföres av föreståndaren för sjuksköterskeregistret med ledning av från vederbörande militära myndigheter erhållna uppgifter.

Under beredskapsären upplades inom medicinalstyrelsen (sjuksköterskeregistret) med ledning av de uppgifter, som erhöllos från den då anbefallda s. k. beredskapsmönst- ringen, ett register över de sjukvårdsbiträden som avgått ur tjänst. Registret avsåg att tjäna som uttagningsunderlag i första hand vid tillgodoseendet av krigsmaktens behov av sjukvårdsbiträden samt i andra hand för anskaffandet av reservpersonal åt bered- skapssjukhusen. Då önskemål framfördes att även i tjänst varande sjukvårdsbiträden skulle registreras samt med hänsyn till svårigheten att centralt hålla ett register av före- varande slag och storleksordning aktuellt har med stöd av registreringskungörelsen över- enskommits, att registreringen av sjukvårdsbiträden skall omhänderhavas av länsarbets- nämnderna. Registreringen skall tekniskt utföras som en del av det vid länsarbets— nämnderna förda beredskapsregistret. Uppgifter skola lämnas av sjukhusen till veder- börande länsarbetsnämnd rörande de i tjänst varande samt de under de senaste åren avgångna sjukvårdsbiträdena. Registreringen har enligt uppgift endast delvis kunnat fullgöras av bl. a. det skälet att svårigheter förelegat att erhålla vederbörliga uppgifter från sjukhusen. — Krigsplacering av sjukvårdsbiträden vid militära sjukvårdsformationer skall ske på sådant sätt att länsarbetsnämnderna ställa erforderligt antal biträden till de olika truppregistreringsmyndigheternas förfogande och att den individuella placeringen verkställes av sistnämnda myndigheter. Beträffande tillvägagångssättet för krigsplacering inom den civila sjukvården ha bestämmelser ännu ej utformats.

Beträffande sinnessjukvårdspersonalen har —— bortsett från den del därav som tillhör någon av ovanberörda kategorier — hittills icke annan registrering ur beredskapssynpunkt ägt rum än att i början av år 1951 upplades ett register på viscardkort och ett huvud- register över den i tjänst varande kvinnliga vårdpersonalen. På grund av vissa pågående överväganden att överflytta registreringsskyldigheten till de olika sinnessjukhusen ha emellertid dessa register icke hållits aktuella. Påpekas må även att medicinalstyrelsen för kamerala ändamål för vissa förteckningar över den personal, som är anställd vid de statliga sinnessjukhusen. — Då frågan om sinnessjukvårdens organisation under krig ännu ej slutdiskuterats, har icke heller någon krigsplacering av personalen ägt rum. Till över- vägande har emellertid upptagits spörsmålet om under vilka former sinnessjukvårdens personalbehov i princip bör tryggas.

Registrering av Iaboratoriebiträden för bakteriologiska laboratorier verkställes för när- varande hos arméöverläkaren beträffande sådana värnpliktiga, som under värnplikts— tjänstgöringen utbildats därtill. I fråga om den biträdespersonal, som är eller under de närmaste åren varit i tjänst vid de fredsmässiga bakteriologiska eller serologiska labora- torierna, har medicinalstyrelsen för någon tid sedan infordrat uppgifter i och för upp- läggandet av ett register. När arbetet härmed slutförts, bör krigsplacering av personalen utan större tidsutdräkt kunna ske. Härvid torde den personalplan för de bakteriologiska laboratorierna, som föreslagits i mitt den 4 december 1951 avgivna betänkande angående planläggningen av viss laboratorieverksamhet under krig, kunna ligga till grund.

Tandsköterskorna registreras centralt hos medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå. Registret är upplagt på s. k. acmekort och avsett att vara hjälpmedel för såväl fredsmässig som beredskapsmässig verksamhet. — För militärt behov har ett antal tandsköterskor uttagits för tjänstgöring som operationsbiträden vid militära sjukvårdsformationer. För civil användning har däremot icke någon krigsplacering ägt rum 'på grund av att tandvårdens organisation under krig såsom tidigare omnämnts ännu ej slutgiltigt utformats. '

Hos medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå registreras även tandteknikema. Registreringen

• Sida 219
•  Original

sker på viscardkort och skall tjäna både freds- och krigsmässiga ändamål. Av samma skäl, som angivits i fråga om tandsköterskor, har krigsplacering av denna personalkategori ännu ej påbörjats.

Krigstjänstskyldiga hälsovårdsinspektörer registreras hos och krigsplaceras för krigsmaktens del av arméöverläkaren. Någon motsvarande registrering av icke krigstjänst- skyldiga hälsovårdsinspektörer sker däremot ej för närvarande. Anledningen härtill torde vara att riktlinjerna för den civila hälsovårdens beredskapsorganisation hittills endast förberedelsevis diskuterats.

Omnäm nas må slutligen att genom arméöverläkarens försorg för krigsmaktens räkning registreras och krigsplaceras ett antal värnpliktiga tillhörande personalkategorier, som — ehuru de ej äro att hänföra till medicinalpersonal enligt registreringskungörelsen — likväl äro av stor betydelse för hälso- och sjukvården. Som exempel på sådana personalgrupper kunna omnämnas röntgentekniker, instrumentmekaniker, optiker, vatteningenjörer och psykologer. Någon motsvarande registrering och krigsplacering av icke krigstjänstskyldig personal för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig verkställes för när- varande ej.

• Sida 220
•  Original

• Sida 221
•  Original

• Sida 222
•  Original

Statens offentliga utredningar 1952

Systematiik förteckning

(Slffrorm inom klammer beteckna utrednirgarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Det yngsta fångvårdsklientelet. [5] Rajongplan för fångvården. [21]

Statsförfaztning. Allmän statsförvaltning.

Löneplan eller kollektivavtal. [3]

Betänkandåj med' förslag till allmänt resereglemene m. m.

Allmän folkonröstnlng. 1950 års folkomröstninga- och valsättu-rednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstn'ngslnstltutet i Schweiz. [8] lh- ga 2. Folkmiröstningsinstitutet i Förenta stater- na. [9] Bilaga 3. Folkomröstninffslnstitutet utaanr Schweiz och Förenta staterna. 1518]

Kommunalförvaltning.

Förslag till kanmunallag m. m. Kommunallagskon— mitt ns betänkande. 3. [14]

Statens )ch kommunernas finansväsen.

1949 års upböidssakkunnign. 2. Betänkande med få"- siläg till viisa ändringar i uppbördsförfarandct.

Politi-

1944 års nyktarhctskommitté 3. Undervisning, fok- ufåalysning och forskning på alkoholfrågans on- r e. [12]

Nationalekonomi och socialpolitik.

S ömännens sukförsåkring. [10]

ttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednllgs llbgågnkåride. Ekonomiskt långtidsprogram 195?— Semester åt hismödrar, lantbrukare m. fl. [10]

Hälso- och rjukvård.

Betänkande aigående hälso- och s'ukvården vid k'ig och andra ttomordentliga förhå landen. [22]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållan- den inom iappmarkerna samt tillgodo örandet av fisket i kronovattnen därstädes och Jämtlands län 111. m. [13]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Barrskogstiilgångarna och skogsindustriens råvaru- försörjning. [15]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen.

Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för buss- företag m. m. [20]

Bank-, kredit— och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2]

Försäkringsväsen.

Kyrkovisen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Försvarsvåsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] Tull- och valutalåttnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkande nr 2 och 3. [16—17]

e..—v. *_59&.——m7—u—:2TEI_=N) __m __ _ _. ___ .

"W 'mg'—!= _ m'wnt-Fc r—_—.

'en;- ”TT”

Ai : emma r!

!.