2

nuvarande bestämmelsen att lagen icke äger tillämpning när avbetalnings-

priset överstiger 3 000 kronor. Alla avbetalningsköp skola alltså enligt pro­

positionen falla under lagens tvingande bestämmelser. Vidare innehåller

propositionen förslag i bland annat följande hänseenden, nämligen om nog­

grannare regler rörande avräkningen mellan parterna när sålt gods åter-

tages; anstånd med handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d.; princi­

piellt förbud mot s. k. kopplings- och avräkningsförbehåll; införande av ett

stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider mot

gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas utan av­

seende; förbud mot återtagande av oundgängligen behövliga gång- och säng­

kläder; samt förbud mot utmätning i gods som köpts på avbetalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

honom åligger, må särskild påföljd,

som för sådan händelse kan vara av­

talad, icke vinna tillämpning, för så

vitt sådant med hänsyn till de före­

liggande omständigheterna skulle

vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo, förutom oguldna

poster, för vilka betingad förfallodag

är inne vid tiden för godsets åter­

tagande, nio tiondelar av övriga då

oguldna poster; har säljaren vid

domstol yrkat godsets återbekom-

mande, skall i stället tagas hänsyn

till tiden för stämningens delgivning.

Ränta skall ock tillgodoräknas säl­

jaren, där sådan blivit utfäst eller

enligt lag skall utgå.

Därest köparen efter utgången av

den i första stycket angivna fristen

men innan godset återtages erlägger

belopp, som ej betalats i rätt tid, jäm­

te ränta samt ersätter kostnader, som

säljaren måst vidkännas i anledning

av dröjsmålet, må säljaren ej göra

gällande påföljd, som i första styc­

ket sägs, om detta skulle vara obil­

ligt med hänsyn till att dröjsmålet

berott på att köparen till följd av

sjukdom eller arbetslöshet eller av

annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalnings-

svårigheter.

3 §•

Vilt säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

Godsets värde beräknas efter vad säl­

jaren kan antagas utvinna genom att

ombesörja dess försäljning på lämp­

ligt sätt. Hänsyn skall sålunda tagas

till omständigheter, som åro ägnade

att höja värdet i säljarens hand, så­

som att han kan ånyo sälja godset i

egen rörelse och dessförinnan bota

möjligen förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i av­

talet bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguld­

na poster som det pris, vilket godset

skulle hava betingat om det köpts

mot kontant betalning, utgör i för­

hållande till avbetalningspriset;

3) ränta och gottgörelse för för­

säkringspremie, som säljaren har att

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Har säljaren förbehållit sig, att

köparens rätt till gods, som blivit

genom ett avbetalningsköp försålt,

skall vara beroende därav att han

rätteligen fullgör vad honom enligt

annat sådant avtal åligger, skall, där

köparen det yrkar, vid tillämpning

av de i 2 § första stycket givna be­

stämmelser så anses som om allt god­

set blivit genom samma avbetalnings­

köp försålt.

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §•

Innehåller avtalet bestämmelse, en­

ligt vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § första och andra

styckena givna regler äga motsva­

rande tillämpning.

till. Säljarens fordran skall därvid

beräknas enligt de i 4 § angivna grun­

derna; dock skall, om betalning sker

å annan tid än någon i avtalet be­

stämd förfallodag, den post, som när­

mast förfaller till betalning, i sin hel­

het räknas säljaren till godo.

8

§•

Förbehåll att köparens rätt till

godset skall vara beroende av att

köparen fullgör annan förpliktelse

än sådan, som åligger honom enligt

avbetalningsköpet, vare utan verkan,

såframt förbehållet ej avser ersätt­

ning för reparation eller annan åt­

gärd med avseende å godset.

Vad i första stycket sägs gälle ock

förbehåll att av köparen inbetalt be­

lopp först skall avräknas å fordran,

som tillkommer säljaren av annan

grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat vill­

kor vid avbetalningsköp uppenbarli­

gen vara stridande mot gott affärs-

skick eller eljest otillbörlig, må vill­

koret jämkas eller lämnas utan av­

seende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, en­

ligt vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § givna reglerna äga

motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse.)

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

Visar köparen — -—----------------------

12

§.

Då fråga är om handräckning, som

i denna lag avses, skall vad i å § and­

ra stycket är stadgat om beräkning

av säljarens fordran icke äga till-

lämpning. Ej heller skall i ty fall rän­

ta räknas säljaren till godo.

13 §.

Gods, för —- ■—--------------------- —- —

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som räknats säj aren till go­

do, äge denne icke återbekomma

godset, med mindre han hos utmät­

ningsmannen nedsätter det överskju­

tande beloppet.

Gång- och sängkläder, som äro

oundgängligen behövliga för köpa­

ren, hans make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, må icke i något

fall återtagas.

------- heller beviljas.

12

§.

Finnes, då handräckning sökts på

grund av dröjsmål med betalningen,

dröjsmålet bero på att köparen till

följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller av annan särskild orsak huvud­

sakligen utan egen skuld råkat i be-

talningssvårigheter, som kunna anta­

gas vara av tillfällig natur, äge ut­

mätningsmannen, såframt icke sälja­

rens rätt till godset äventyras eller

hans rätt eljest otillbörligt åsidosät-

tes, medgiva anstånd med verkställig­

heten intill tre månader från dagen

för ansökningen om handräckning.

Där synnerliga skäl därtill äro, må

anstånd ånyo medgivas intill sex må­

nader från nämnda dag Utmätnings­

mannen må föreskriva villkor för an­

ståndet och, om anledning därtill fö­

rekommer, förklara att anståndet

skall upphöra att gälla.

13 §.

■ vid värderingen.

(Jämför 5 § första stycket.)

(Föreslagen lydelse.)

14 §.

14 §.

Beslut i----------------—----------------- klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd, med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits, som vid handräckningen vidtagits,

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

17 §.

Har köparen, i avtalet eller seder­

mera, för den händelse han framde­

les skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efter­

rättelse.

Avtal om

der förflutit från dagen för ansök­

ningen, vare ansökningen förfallen.

För fordran på grund av avbetal­

ningsköp må det gods köpet avser

icke tagas i mät.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller seder­

mera, för den händelse han framde­

les skulle komma att åsidosätta sina

förpliktelser, avstått från någon rätt

eller förmån, som honom enligt här

ovan givna stadganden tillkommer,

skola dessa ändock lända till efter­

rättelse. Utfästelse, varigenom köpa­

ren avstått från honom enligt 6 §

tredje stycket tillkommande rätt till

förskottsbetalning, vare utan verkan.

utan verkan.

(Föreslagen lydelse.)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1954. Har avbetalningsköp

slutits före nämnda dag, skall dock,

i den mån ej annat följer av vad här

nedan sägs, äldre lag äga tillämpning

med avseende därå.

Vad 8 § tredje stycket nya lagen

innehåller om jämkning eller åsido­

sättande av villkor vid avbetalnings­

köp skall lända till efterrättelse, där

sådant villkor göres gällande först ef­

ter lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 12 § ävensom

15 § första stycket nya lagen i vad

detta stycke innehåller hänvisning

till 12 § skola, i fråga om förrättning

som sökes efter nya lagens ikraftträ­

dande, äga tillämpning, där avbetal-

ningspriset icke överstiger tre tusen

kronor.

Stadgandet i 16 § förslå stycket

andra punkten nya lagen skall gälla,

där av säljaren medgivet uppskov

med sökt förrättning består vid la-

12

Kungl. Maj ds proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 43 §, av följande lydelse samt att 62 § samma lag1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

43 §.

Vid verkställighet av dom, varigenom den som köpt gods genom avbetal­

ningsköp förpliktats att utgiva godset, skall föreskrifter i 15 § första styc­

ket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

62 §.

Av gäldenärs------------med lösören.

Häftar på------------övriga tillgångar.

Hurusom med ----------- nämnda lag.

Vid utmätning för fordran på grund av avbetalningsköp skall föreskrif­

ten i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp iakttagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Senaste lydelse se SFS 1928: 164.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in-

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 augusti 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden S^köld, Z^etterberg, T^orsten

N ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, L

ingman

, N

orup

, H

jalmar

N

ilson

,

L^indell.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ändrad

lagstiftning om avbetalningsköp. Föredraganden anför följande.

Efter utredning i nordiskt samarbete avlämnade särskilt tillkallade ut­

redningsmän den 14 oktober 1950 betänkande med förslag till ändrad lag­

stiftning om avbetalningsköp (SOU 1950: 42). Vid betänkandet fanns fogade

förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om av­

betalningsköp och förslag till lag angående ändrad lydelse av 62 § utsök-

ningslagen. Lagförslagen torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

över detta betänkande med därvid fogade lagförslag har efter remiss ytt­

randen avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrät­

ten för Nedre Norrland, kommerskollegium, socialstyrelsen, överståthållar-

ämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Öre­

bro, Gävleborgs och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industri­

förbund, kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorgani­

sation, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges pianoförbund, Sve­

riges radiohandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund, svenska

bokförläggareföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund, svenska bank­

föreningen, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen i Sve­

rige, Sveriges lantbruksförbund, svenska lasttrafikbilägareförbundet, motor­

männens riksförbund, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges

landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden av handelskam-

rarna i riket, överståthållarämbetet har bifogat ett yttrande av förste stads­

fogden i Stockholm samt de hörda överexekutorerna yttranden av förste

stadsfogdarna i respektive städer. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat

yttranden av magistraterna i Malmö, Hälsingborg och Lund samt av stads­

fogden i Lund och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, länsstyrelsen i

Örebro län yttranden av magistraten i Örebro, stadsfogden därstädes, lands­

fogden i Örebro län och Örebro länsavdelning av föreningen Sveriges lands­

fiskaler samt länsstyrelsen i Gävleborgs län av föreningen Gävleborgs läns

landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har därjämte beretts cykel-

och sporthandlarnas riksförbund, Sveriges pälsvaruhandlares riksförening,

svenska droskbilägareförbundet, svenska omnibusägareförbundet och sven­

ska exekutionsmännens riksförbund, men från dessa organisationer har ytt­

randen ej inkommit.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

I detta sammanhang torde jag även få i ett särskilt avsnitt behandla frågan

om avbetalningssäljares ställning enligt bilansvarighetslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

15

Inledning.

Gällande bestämmelser om avbetalningsköp finns upptagna i lagen den 11

juni 1915 om avbetalningsköp. Frånsett vissa processuella bestämmelser in­

nehåller lagen i det stora hela samma regler som en norsk lag i ämnet av år

1916, en dansk lag av år 1917 och en finsk lag av år 1933.

Enligt avbetalningslagen förstås med avbetalningköp ett avtal, varigenom

lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skall

erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor att säljaren

skall äga rätt antingen att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad som

åligger honom, eller att äganderätten till godset skall förbli hos säljaren in­

till dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Lagen äger emellertid

icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de poster som köparen en­

ligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger 3 000 kronor.

Lagen innehåller åtskilliga regler, som avser att bereda köparen skydd mot

alltför stränga avtalsbestämmelser om påföljder av kontraktsbrott. Sålunda

stadgas bl. a., att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldig­

het, säljaren ej äger att på grund därav återtaga godset, utkräva post som

eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd

gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar ut­

över förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av

avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden, förut förfallen post

utgör minst en tjugondedel därav (2 § första stycket). Om köparen i annat

avseende än nu sagts åsidosätter vad som åligger honom, må särskild på­

följd härför icke vinna tillämpning, försåvitt detta med hänsyn till de före­

liggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt (2 § andra stycket).

Å andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avser att under­

lätta återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hän­

seende stadgas, att därest skriftlig handling upprättats om avbetalningsköp,

säljaren äger att direkt hos utmätningsmannen i orten söka handräckning

för godsets återtagande (10 §).

Frågan om revision av 1915 års lagstiftning rörande avbetalningsköp har

vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda anhöll 1927

16

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 183) om utredning rörande avbe-

talningssystemets omfattning och verkningssätt. I skrivelsen uttalades, att

avbetalningssystemet enligt riksdagens mening utvecklat sig på ett sådant

sätt, att det kunde befaras medföra allvarliga vådor av den art, att åtgärder i

reglerande syfte från det allmännas sida kunde befinnas av behovet påkal­

lade. Riksdagen antydde åtskilliga utvägar, varigenom man kunde tänkas

råda bot på missförhållandena. Bland annat framhölls, att eu reglering av

agentverksamheten säkerligen skulle medföra ett bättre tillstånd över hu­

vud taget inom avbetalningshandeln. Införandet av en bestämmelse, att varor

under ett visst värde ej finge säljas på avbetalning utan tillstånd av offent­

lig myndighet, kunde måhända verka i samma riktning. Vidare pekade riks­

dagen på möjligheten att såsom ett medel att inskränka avbetalningsköp av

lyxartiklar begränsa den tid, på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas.

Den av riksdagen begärda utredningen påbörjades inom handelsdeparte­

mentet och fortsattes av kommerskollegium, som 1933 framlade förslag i

ämnet. Kollegiet ställde sig avvisande till tanken att genom statlig reglering

av agentverksamheten komma till rätta med missförhållandena. Enligt kol­

legiets mening borde ej heller komma i fråga att göra rätten att driva för­

säljning på avbetalning beroende av offentlig myndighets prövning eller att

begränsa den tidrymd, inom vilken avbetalningsköpare hade att fullgöra sin

betalningsskyldighet. Kollegiet föreslog i stället, att rättsverkan skulle från-

kännes äganderättsförbehåll, då köpet avsåge kläder, skodon eller vissa lyx­

föremål eller avbetalningspriset icke överstege 500 kronor. Vidare föreslogs

en höjning av värdegränsen för lagens tillämpningsområde från 3 000 till

5 000 kronor.

I proposition (nr 98) till 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag-

till ändrade bestämmelser om åtal för förskingring av avbetalningsgods.

Förslaget innebar, att förskingring av avbetalningsgods icke längre skulle

falla under allmänt åtal utan hänföras till målsägandebrott. Föredragande

departementschefen uttalade, att den föreslagna ändringen beträffande åtals-

rätten otvivelaktigt skulle komma att tvinga säljarna till en viss försiktig­

het, då det gällde att anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av

grundfelen i avbetalningssystemet såsom det utvecklats i vårt land. På an­

förda skäl avvisades den av kommerskollegium ifrågasatta utvägen. Frågor­

na om reglering av agentverksamheten och införande av tillståndstvång för

avbetalningshandel upptogs icke till behandling, enär verkningarna av den

föreslagna ändringen av åtalsrätten ansågs böra avvaktas, innan andra och

mera vittgående åtgärder vidtogs.

Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag till ändrade bestämmelser om åtal

för förskingring av avbetalningsgods. Sedermera har genom 1942 års lag­

stiftning om förmögenhetsbrott vad som tidigare betecknades såsom för­

skingring av avbetalningsgods inordnats under begreppet olovligt förfo­

gande, varom stadgas i 22 kap. 4 § strafflagen. Sådant brott må jämlikt 22

kap. 10 § icke åtalas av allmän åklagare, med mindre statsåklagaren finner

åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

18

viktigaste förslagen är den nuvarande värdegränsens slopande (1 §); prin­

cipiellt förbud mot s. k. kopplingsförbehåll (8 § första stycket); införande

av ett stadgande att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider

mot gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas

utan avseende (8 § tredje stycket); förbud mot återtagande av oundgäng­

ligen behövliga gång- och sängkläder (11 § andra stycket); anstånd med

handräckning vid sjukdom, arbetslöshet o. d. (12 §); förbud mot utmät­

ning i gods som köpts på avbetalning (16 § andra stycket); och införande

av ett stadgande varigenom säljarens rätt att återtaga godset preskriberas

efter viss tid (18 §). Vidare har utredningen i syfte att råda bot på miss­

förhållandena inom avbetalningshandeln föreslagit en bestämmelse av

innehåll att, om någon som yrkesmässigt säljer gods på avbetalning finnes

bedriva verksamheten i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen

kräver, domstol skall äga på talan av allmän åklagare vid vite förbjuda säl­

jaren att under viss tid, högst fem år, sälja gods på avbetalning (19 §).

Utredningens förslag har i stort sett fått ett mycket gynnsamt mottagan­

de under remissbehandlingen. Förslaget anses sålunda av flertalet remiss­

instanser ägnat att lindra de skadeverkningar, som befunnits vidlåda avbe­

talningshandeln, utan att den lojala handelns legitima intressen åsidosatts

eller kommit i fara. Även flera av handelns representanter bland remissin­

stanserna anser förslaget i allt väsentligt innefatta en ändamålsenlig avväg­

ning mellan säljarens och köparens intressen. Vissa näringsorganisatio-

ner ifrågasätter emellertid om icke förslaget i åtminstone några hänseen­

den utformats alltför mycket till köparens förmån. En kritisk inställning

till förslaget präglar det yttrande som avgivits av advokatsamfundet, vilket

betonar att en lagstiftning som i oskäligt hög grad ökar avbetalningssäljar-

nas förlustrisker kan medföra icke önskvärda konsekvenser i form av bland

annat höjda priser även för de skötsamma avbetalningsköparna, vägran att

sälja vissa slag av föremål på avbetalning eller rentav en mera allmän strä­

van från säljarnas sida att slopa systemet med avbetalningskontrakt och i

stället sälja sina varor genom vanliga kreditköp med äganderättsförbehåll, i

vilket sistnämnda fall lagen om avbetalningsköp sattes helt ur kraft. Vissa

modifikationer i förslaget är enligt advokatsamfundets mening därför önsk­

värda. Även åtskilliga andra remissinstanser har på enskilda punkter fram­

ställt erinringar mot förslaget.

För egen del anser jag, att utredningens förslag i stort sett innefattar en

ändamålsenlig gränsdragning mellan köparens behov av skydd mot obilliga

kontraktsvillkor och mot en ur sociala synpunkter alltför hård tillämpning av

den med äganderättsförbehållet, å ena sidan, samt säljarens berättigade

krav på säkerhet för sin fordran, å den andra. Jag anser följaktligen försla­

get väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I vad mån de un­

der remissbehandlingen på olika punkter framförda ändringsförslagen bör

beaktas, kommer att diskuteras i det följande.

Från lagteknisk synpunkt föreligger frågan, huruvida en helt ny lag om

avbetalningsköp bör komma till stånd eller om de ifrågasatta bestämmel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

landena i samband med agentverksamheten icke vore en lämplig utväg att

medge köpare rätt att godtyckligt rygga alla genom agent förmedlade av­

betalningsköp. Det hade därvid framhållits, att konsekvenserna av en sådan

regel skulle kunna bli betänkliga, i det att den uppfattningen kunde vinna

insteg, att ingångna avtal icke behövde hållas.

Några av de äldre reformförslagen har tagit sikte på att söka hindra

avbetalnings han del med vissa varuslag. I detta syfte har

föreslagits att rättsverkan — antingen helt och hållet eller åtminstone

i straffrättsligt hänseende och i förhållande till tredje man — skulle f rån­

kännas äganderättsförbehåll beträffande vissa angiv­

na slag av varor. Utredningen har på närmare anförda skäl—-rörande

vilka må hänvisas till s. 25 i betänkandet —- tillbakavisat denna tanke både

i vad angår lyxartiklar och beträffande konsumtionsvaror.

Utredningen har även (s. 26) ansett sig böra avstyrka det vid ett par till­

fällen framförda förslaget att från känna äganderättsförbehåll

rättsverkan, där avbetalningspriset icke uppgår till

visst minimibelopp. Till stöd för sin uppfattning i denna del har

utredningen anfört, att varje värdegräns måste bli godtycklig samt att en

regel om ogiltighet av äganderättsförbehåll vid köp under ett visst värde

skulle huvudsakligen komma att beröra de ekonomiskt sämst situerade, vil­

ka vore beroende av att erhålla kredit även å små belopp.

Ej heller har utredningen kunnat ansluta sig till den av första lagutskot­

tet vid 1934 års riksdag framkastade tanken att komma till rätta med miss­

förhållanden inom avbetalningshandeln genom att inskränka eller

upphäva befogenheten för avbetafningssäljare att

utan föregående dom erhålla handräckning för godsets

återtagande. Utredningen har nämligen (s. 26) ansett, att om säl­

jarna skulle bli tvungna att anlita den betydligt dyrare domstolsvägen för

att få tillbaka godset, betydande olägenhet skulle uppstå ej blott för säljarna

utan även för köparna. Eftersom säljaren vid den uppgörelse, som skall ske

när godset återtages, äger tillgodoräkna sig sina kostnader för återtagandet,

låge det i köparens intresse, att dessa kostnader bleve så låga som möjligt.

Utredningen har (s. 49 f) nämnt, att det tidigare — i syfte att förebygga

att avtal om köp på avbetalning ingås av obetänksamhet — varit ifrågasatt

att införa en föreskrift om att avbetalningsköp alltid skulle upprättas skrift­

ligen och med två vittnen. Under de gemensamma nordiska överläggningar­

na hade denna tanke dock icke vunnit anklang på något håll. Det hade där­

vid framhållits att en sådan formföreskrift, särskilt om det krävdes att vitt­

nena vore närvarande, skulle vålla praktiska olägenheter för den lojala avbe­

talningshandeln utan att utgöra ett tillräckligt effektivt medel att tvinga köpa­

ren till önskvärd eftertanke.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningen före­

slagit införande av möjlighet att förbjuda fortsättandet av

en avbetalning srörelse, som bedrives på uppenbart

olämpligt sätt. I enlighet härmed har i 19 § av utredningens lagför­

22

organisation — och några har uttryckligen tillstyrkt detsamma. Andra stäl­

ler sig tveksamma av principiella skäl eller därför att de anser att stadgan­

det skulle bli ineffektivt. Ett stort antal instanser avstyrker däremot för­

slaget. I en del yttranden framföres i stället för eller utöver beredningens

förslag vissa andra förslag att råda bot på missförhållandena inom avbetal-

ningshandeln.

Ur de yttranden, i vilka 19 § tillstyrkts, må bär återgivas följande uttalan­

de av stadsfogden i Örebro:

I min egenskap av stadsfogde har jag givetvis under de gånga åren kunnat

konstatera en del mindre goda förhållanden inom avbetalningshandeln. Det

enligt min mening mest otillfredsställande har bestått däri, att de agenter,

som sålt gods på avbetalning, icke alltid varit så lämpliga för sin uppgift.

Sålunda har jag iakttagit, att försäljning stundom skett till personer, vilkas

ekonomi varit sådan, att agenten bort inse, att de ej haft förmåga att kunna

fullfölja köpeavtalet. Det är ej i överensstämmelse med avbetalningslagens

anda att behöva återtaga en radiogrammofon, såld för 1 800 kronor, från en

tattarfamilj, som saknade dagligt bröd. Vidare har jag iakttagit, att försälj­

ning i rätt stor utsträckning skett av föremål, för vilka vederbörande icke haft

något som helst intresse eller användning. Som exempel härpå kan nämnas

försäljning av bokverket Litteraturens pärlor till en person, som närmast

fick betraktas som analfabet. Med dessa och liknande exempel för ögonen

är det med stor tillfredsställelse man hälsar bestämmelserna i förslaget § 19.

Redan det förhållandet att bestämmelsen finns torde i de flesta fall vara till­

räckligt för att förhindra eventuellt missbruk.

Automobilhandlareförbundet förklarar sig kunna principiellt stödja be­

stämmelsen i förslagets 19 § men understryker angelägenheten av att åtgär­

der, för vilka anställd bär ansvaret, cj får konsekvenser av här avsedd art

för arbetsgivaren. Lantbruksförbundet anser, att även om förslagets 19 § i

vissa avseenden ger ett vagt intryck, man icke torde ha möjlighet att komma

längre lagstiftningsvägen. Ett vite borde emellertid vara väl tilltaget och —

med tanke på att alla bulvanmöjligheter med säkerhet komrne att utnyttjas

-— kunna omfatta såväl den säljande firman och dess ledning som den agent,

som utfört den icke önskvärda verksamheten.

Såsom redan nämnts har vissa remissinstanser, utan att direkt avstyrka

bestämmelsen i 19 § av utredningens förslag, likväl uttalat mer eller mindre

starka tvivel om bestämmelsens effektivitet. Sålunda anmärker skånska hov­

rätten att flertalet fall, då otillbörliga försäljningsmetoder använts, nog cj

lär komma till myndigheternas kännedom och att bevissvårigheter oftast

torde omöjliggöra ingripande. Hovrätten för Nedre Norrland anför liknande

synpunkter och fortsätter:

Den avbetalningshandel, som skulle bli föremål för ingripande, torde ofta

bedrivas efter sådana principer, att det icke inneburs några mera betydande

nackdelar för säljarna att, därest de förhindrades att under en tid bedriva

avbetalningsförsäljning som faller under lagen, i stället sälja godset på av­

betalning utan äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Även i andra fall sy­

nas större svårigheter icke föreligga för en skrupelfri säljare att kringgå ett

meddelat förbud, t. ex. genom att använda bulvaner. Något större effekt

skulle bestämmelsen möjligen få om det tillika föreskreves att meddelat för­

bud kunde träda i tillämpning utan avbidan på att domen vunne laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

För del första anser styrelsen, att bestämmelsen står i strid med grunderna

för näringsfrihetsförordningen. För det andra finner styrelsen, att det i prin­

cip får anses förkastligt att i svensk lagstiftning införa ett slags specialstraff,

som innebär förbud att utöva viss näring. Detta skulle kunna leda till att

liknande straffpåföljder allmänt infördes i speciallagstiftningen i närings­

frågor. Därigenom skulle personer, som göra sig skyldiga till några kanske

relativt betydelselösa förseelser, kunna bestraffas med förbud att under viss

tid arbeta inom den näring, där de fått sin utbildning och har sin utkomst.

En sådan rättsordning synes styrelsen mycket otillfredsställande och den

bar -— frånsett ren krislagstiftning — ej förekommit i svensk lag i modern

tid. För det tredje synes det styrelsen oförenligt med hittills tillämpade prin­

ciper i svensk lagstiftning att låta en så diffus brottsbeskrivning som den i

§ 19 —■ »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen kräver» —

konstituera straffpåföljd.

Sveriges advokatsamfund föreslår att bestämmelsen slopas och yttrar:

Utredningen uttalar i motiven att i sådana fall, då rörelsen bedrives av eu

juridisk person, förbudet och det därtill anknutna vitesföreläggandet bör

kunna riktas antingen mot den juridiska personen eller mot dess ställföre­

trädare. Denna uppfattning synes utredningen bygga på vissa uttalanden

under förarbetena till nya rättegångsbalken. Därvid synes utredningen

emellertid ha förbisett att det där är fråga om processuella vitesföreläggan­

den, givna för att tvinga någon till viss handling eller underlåtenhet av bety­

delse i processuellt hänseende. Att utan vidare tillämpa samma regler på ci­

vilrättens område är icke möjligt. Av skäl, som antytts av de sakkunniga,

med vilka utredningen överlagt, vill styrelsen för sin del avstyrka den före­

slagna bestämmelsen. Densamma kan icke heller antagas komma att erhålla

av utredningen åsyftad effekt. Drives rörelsen exempelvis av ett aktiebolag,

bör förbudet först och främst riktas mot detta. Att rikta förbudet mot ställ­

företrädarna är skäligen meningslöst, enär dessa utan svårighet kunna ut­

bytas mot andra. Men även förbudet för bolaget kan utan svårighet kring­

gås genom bildande av ett nytt aktiebolag. Den mot vilken förbudet egentli­

gen borde riktas är den eller de fysiska personer, som i realiteten äga bola­

get och bestämma över dess verksamhet. Det är emellertid icke säkert att

domstolen ens kan utreda, vem eller vilka dessa personer äro. Än mindre

kan det effektivt förhindras att vederbörande efter förbudet bilda ett nytt

aktiebolag, i vilket de icke utåt framträda vare sig som ställföreträdare eller

som aktieägare. Då en regel av föreslaget innehåll sålunda utan svårighet

kan kringgås, och de illojala säljare, som man vill komma åt, helt säkert

icke skulle underlåta att i mån av behov begagna dessa möjligheter, vill

styrelsen även av nu anförda skäl föreslå att bestämmelsen slopas.

Föreningen Sveriqes stadsfogdar vänder sig mot ett avsnitt i motiveringen

till 19 § och anför:

Det skulle vara synnerligen olyckligt, om det skulle åligga exekutiv myn­

dighet, som erhåller vetskap om att avbetalningssäljare bedriver verksamhet

på sätt som synes strida mot gott affärsskick, att göra anmälan därom till

åklagare i den ort, där rörelsen har sitt säte. Sådant sysslande bör ej till­

komma exekutiv myndighet. En dylik anmälningsskyldighet skulle förvisso

åstadkomma åtskilliga intressekollisioner. Det bör ankomma på köparen

och icke den exekutiva myndigheten att göra sådan anmälan. Antag, att dy­

lik anmälan gjordes av exekutiv myndighet och att därefter den säljare, mot

vilken anmälningen riktades, lämnade in ytterligare handräckningsansök-

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

bli ett betydelsefullt medel att motverka att avbetalningsköp ingås utan

närmare eftertanke. Dessutom bär överexekutor i Hälsingborg ansett det

möjligen kunna upptagas till övervägande, om icke genom införande av

vissa formföreskrifter garantier kunde vinnas mot förhastade och oförmån­

liga avbetalningsköp. När det gällde äkta makar, kunde sålunda genom en

omvänd tillämpning av giftermålsbalkens bestämmelser om avhändande av

lösören, däri andra maken har giftorätt, fordras båda makarnas samtycke

till ingående av avbetalningsköp. Även fråga om sådana köps ingående i

vittnens närvaro borde enligt överexekutors mening kunna övervägas.

Slutligen må här återgivas vad yttrandena innehålla i frågan huruvida

äganderättsförbehåll bör från kännas rättsverkan be­

träffande all försäljning av varor på avbetalning eller i fråga om vissa an­

givna slag av varor.

En mera principiell debatt rörande problemet äganderättsförbehåll och av­

betalning har upptagits i ett enda yttrande, nämligen av kooperativa förbun­

det, vars styrelse anser att det är i äganderättsförbehållet som roten till alla

missförhållanden på avbetalningshandelns område är att söka. Styrelsen an­

för :

Kredithandel genom avbetalningsköp är enligt styrelsens mening en kre­

ditform, som är särskilt farlig för tanklösa och svaga köpare. Lättheten att

genast få hand om den åtrådda varan mot utfästelse om framtida betalning

verkar på vederbörande starkt stimulerande till köp, även om hans ekonomi

i realiteten icke tål denna belastning. Härtill kommer att då avbetalnings-

godset får utgöra säkerhet för köpeskillingen bli säljarna ofta mindre nog­

granna då det gäller att granska de ifrågasatta köparnas kvalifikationer att

fullgöra sin betalningsskyldighet. Erfarenheten visar också, att avbetal-

ningsfirmornas agenter ofta ge prov på uppenbar vårdslöshet vid val av

kunder; ja de t. o. m. uppsåtligen förleda sådana personer att ingå avbetal­

ningsköp, vilka genom sjukdom, fattigdom o. s. v. totalt sakna möjlighet att

göra rätt för sig. Av anförda orsaker medför det nu tillämpade avbetalnings­

systemet, att det ingås ett stort antal avbetalningsköp, som äro direkt skad­

liga för köparnas ekonomi och som alltså bedömda ur objektiva ekonomiska

synpunkter aldrig borde komma till stånd.

Enligt styrelsens uppfattning är det mest effektiva medlet att komma till

rätta med ovan berörda olägenheter beträffande avbetalningsköp att ogiltig-

förklara äganderättsförbehållen.

Kooperativa förbundet anser det därför lämpligt att vid lagförslagets fort­

satta bearbetning verkställes en grundlig utredning om införande av lag­

stiftning innebärande äganderättsförbehållets bortfall vid avbetalningsköp

enligt svensk rätt. Skulle nämnda förbehåll försvinna, medförde detta auto­

matiskt, att en hel del av de specialbestämmelser, vilka avsetts såsom skydd

för köparna, bleve alldeles överflödiga.

Kooperativa förbundet är som sagt den enda remissinstans, som närmare

diskuterat äganderättsförbehållets giltighet. Dock må nämnas att även in­

dustriförbundet såtillvida berört problemet, att förbundet uttryckt sin till­

fredsställelse över att utredningen icke föreslagit någon mera betydelsefull

ändring i fråga om den rättsverkan, som bör tillerkännas äganderättsförbe­

28

dig person till affärer, som han i det långa loppet ej förmår fullfölja, eller

att köpa saker och ting, av vilka han icke har något egentligt behov. En

mindre nogräknad säljare kan lätt utnyttja detta förhållande till sin fördel.

Skulle avtalsfrihet på området råda, kunde säljaren både i dylika fall och

även vid fullt lojala avbetalningsaffärer lätt missbruka den maktställning

som äganderättsförbehållet ger honom genom att uppställa för köparen

mycket stränga betalningsvillkor och förverkandeförbehåll. Dessa olägen­

heter bär man sökt att i görligaste mån motverka genom att till köparens

skydd uppställa ett regelsystem av tvingande karaktär. Detta skedde genom

1915 års avbetalningslag. Det visade sig emellertid, att det sålunda införda

regelsystemet icke var tillräckligt effektivt och att vissa missförhållanden

inom avbetalningshandeln alltjämt kvarstod.

En praktiskt mycket betydelsefull åtgärd i syfte att råda bot på dessa miss­

förhållanden företogs år 1934 genom den ändrade lagstiftning om åtal för

förskingring av avbetalningsgods, för vilken förut redogjorts. Riksdagen lät

sig dock icke nöja med denna åtgärd utan begärde samtidigt att man skulle

undersöka möjligheten att på andra närmare angivna vägar råda bot på

utväxterna inom avbetalningshandeln. Särskilt framfördes därvid ånyo tan­

ken på att ingripa mot agentverksamheten.

I det av kommerserådet Matz år 1946 avlämnade betänkandet har vissa

uppgifter lämnats beträffande förekomsten av missförhållanden på avbetal-

ningshandelns område. Utredningen har för sin del utgått från att dylika

missförhållanden alltjämt bestode och med denna utgångspunkt övervägt de

utvägar att uppnå en bättre ordning inom avbetalningshandeln som tidigare

anvisats. Vad beträffar de av riksdagen särskilt uppmärksammade missför­

hållanden som framträtt i samband med agentverksamheten har utredningen

i detta sammanhang anfört, att även om på senare år användningen av

agenter torde ha minskat och agentkårens sammansättning förbättrats, allt­

jämt klagomål förekomme över att en del agenter använde olämpliga för­

sälj ningsmetoder.

Utredningen har för sin del icke närmare diskuterat en av kooperativa

förbundet under remissbehandlingen anvisad, radikal utväg att råda bot på

missförhållandena inom avbetalningshandeln, nämligen att frånkänna ägan­

derättsförbehållet laga verkan. I anledning av detta förslag må framhållas,

att avbetalningshandeln uppenbarligen i väsentlig omfattning förutsätter, att

säljaren har möjlighet att till säkerhet för sin fordran förbehålla sig ägan­

derätten till det sålda godset intill dess krediten avvecklats. Den av koopera­

tiva förbundet anvisade utvägen skulle därför innebära, att avbetalnings­

systemets existens äventyrades. I varje fall skulle ett underkännande av

äganderättsförbehållet säkerligen medföra att de kategorier, som har det

största behovet av att utnyttja avbetalningssystemet, bleve urståndsatta att

göra detta. Med hänsyn härtill bör ett dylikt ingripande mot avbetalnings­

handeln enligt min mening icke ske.

Utgår man från att äganderätts- och återtagandeförbehållet i princip bör

respekteras, uppställer sig frågan, om det finns någon lämplig utväg att råda

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

med stadgandet att de avbetalningskontrakt, som ingåtts av en utav ett han-

delsförbud drabbad säljare, skulle vara i och för sig ogiltiga. Trots den i

mycket tilltalande tankegång, som ligger bakom utredningens förslag, fin­

ner jag på grund av vad nu anförts övervägande skäl tala mot dess genom­

förande i nuvarande läge. Jag vill härvid än en gång betona, att det prak­

tiska behovet av en dylik regel får anses mindre framträdande, om man

genomför det ökade skydd för köparen, som blir följden av att det tving­

ande regelsystemet rörande rättsförhållandet parterna emellan ytterligare

utbygges på sätt jag i det följande kommer att föreslå. Skulle allvarligare

missförhållanden inom avbetalningshandeln komma att framträda även efter

effektiviseringen av köpareskyddet, kan det givetvis bli anledning att på

nytt angripa problemet i hela dess vidd.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

1 §•

Betänkandet.

Såsom förut nämnts äger lagen om avbetalningsköp icke tillämpning,

när avbetalningspriset överstiger 3 000 kronor.

Utredningen har (s. 27) framhållit, att denna värdegräns hänför sig till

penningvärdet vid tiden strax före det första världskrigets utbrott och att

redan den inträdda försämringen av penningvärdet skulle motivera en

avsevärd höjning av gränsen. En sådan åtgärd skulle dock enligt utred­

ningens mening icke vara tillfyllest, enär det vore vanligare nu än förr att

även mycket dyrbara föremål, såsom bilar och vissa lantbruksmaskiner,

såldes på avbetalning till personer i sådan ställning, att de kunde vara i

behov av avbetalningsköplagens skydd. Utredningen har ansett, att prin­

cipiella och praktiska betänkligheter kan anföras mot att olika regler skall

gälla allteftersom köpeskillingen över- eller understiger en viss värdegräns,

och föreslår därför — i likhet med de danska och norska kommittéerna

och i överensstämmelse med gällande finsk rätt —- att värdegränsen för la­

gens tillämpningsområde slopas. Utredningen framhåller, att värdegrän­

sens avskaffande för säljarnas del kommer att medföra den fördelen, att

handräckning för godsets återtagande kan erhållas även vid större köp.

Utvidgningen av lagens tillämpningsområde påkallar enligt utredning­

ens mening vissa andra ändringar i lagen. En del av de nuvarande reglerna

synes nämligen — yttrar utredningen — vara alltför summariska för att

lämpligen kunna tillämpas å köp, som angår mera betydande värden. Med

hänsyn härtill föreslår utredningen bland annat upphävande av bestämmel­

serna om att säljarens fordran skall beräknas på ett mera schematiskt

sätt vid handräckning än vid återtagande efter domstols dom samt av den

inskränkning i återtagningsrätten, som består i att godset icke får åter­

tagas, om endast en sista del lämnats ogulden och denna icke uppgår till

viss kvotdel av köpeskillingen.

handlingen av lagstiftningsärendet överväges, huruvida icke försiktigheten

bjuder att man nöjer sig med en viss höjning av värdegränsen i stället för

att helt slopa densamma. Skulle värdegränsens slopande framstå såsom ett

så behjärtansvärt önskemål att det under alla omständigheter bör realiseras,

synes böra undersökas, i vad mån det är möjligt att på annat sätt från

lagens tillämplighetsområde utesluta köp, som uppenbarligen icke böra

hänföras dit. Måhända skulle ett tillfredsställande resultat kunna vinnas

genom en — eventuellt med vissa undantagsbestämmelser kompletterad

— regel av innehåll att lagen icke skall vara tillämplig å köp som enligt

köplagen äro att hänföra till handelsköp, eller i varje fall icke å handels-

köp över viss värdegräns.

Vidare må nämnas att Sveriges möbelhandlares centralförbund visserli­

gen ansett sig kunna principiellt godtaga den föreslagna utvidgningen av

lagen till att omfatta även avtal, där avbetalningspriset överstiger 3 000

kronor, men hävdat att lagen icke borde vara tvingande, när det gällde

köp över nämnda värdegräns.

Departementschefen.

Redan vid avbetalningslagens tillkomst var man tveksam om lämplig­

heten att begränsa lagens tillämpningsområde genom uppställande av en

värdegräns. Att så likväl skedde motiverades bland annat därmed att de

stora affärerna socialt och ekonomiskt sett hörde till en annan typ av av­

tal än dem man egentligen hade i sikte. Denna synpunkt har onekligen,

såsom advokatsamfundet betonat, alltjämt en viss betydelse, men i dagens

läge framträder den icke med samma styrka som för ett fyrtiotal år sedan.

Belysande är, att den yrkesmässiga biltrafiken numera i stor utsträckning

bedrives av kapitalsvaga småföretagare, som anskaffar sina för trafiken

behövliga bilar genom avbetalningsköp. Det synes mig uppenbart, att den­

na avbetalningshandel icke bör lämnas utanför en reglering, som syftar

till att ur sociala synpunkter stärka köparnas ställning. I likhet med ut­

redningen anser jag följaktligen, att om en värdegräns för lagens tillämp­

ningsområde skall bibehållas, denna i varje fall bör sättas så högt, att alla

köp av motorfordon kommer att falla under lagen. Lastbilar och omni-

busar är emellertid så dyrbara, att gränsen i så fall skulle få sättas myc­

ket högt. De avbetalningsköp, som komme att falla utanför lagen, skulle

därigenom bli förhållandevis sällsynta. På grund härav och på de skäl ut­

redningen i övrigt anfört, vill jag biträda dess förslag att helt slopa värde­

gränsen. Det må nämnas, att den finska avbetalningslagen icke ens från

början upptog någon värdegräns samt att de danska och norska försla­

gen går på samma linje som det svenska. Det norska förslagets ståndpunkt

har bekräftats i en proposition av den 18 april 1952 (Ot. prp. nr. 27).

I ett remissyttrande har förordats att man, om lagens tillämpningsom­

råde utvidgades att omfatta alla köp, dock borde bibehålla den nuvarande

värdegränsen såtillvida, att lagens regler icke skulle vara tvingande vid

köp över denna gräns utan kunna sättas åt sidan genom avtal. Därest detta

förslag genomfördes, skulle emellertid följden i praktiken lätt bli att köpa-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

avbetalningsposter i egentlig mening. Det räcker alltså ej att denna gräns

uppnås genom att en avbetalningspost sammanlägges exempelvis med ett för­

fallet räntebelopp. Enligt utredningens mening erbjuder systemet med av-

betalningstillägg i form av löpande ränta ej sällan fördelar framför syste­

met med fast tillägg. Det bör därför om möjligt undvikas, att det förra i nå­

got hänseende blir ogynnsammare för säljaren än det senare. Möjlighet att

återtaga godset bör därför medges, då det förfallna oguldna beloppet består

av en avbetalningspost och ett räntebelopp som sammanlagt uppgå till en

tiondel av avbetalningspriset. Detsamma bör gälla även försäkringspremie.

Med hänsyn härtill föreslås, att ordet »post» i Vio-regeln utbytes mot »be­

lopp». Beträffande 1/20-regeln har det däremot ansetts nödvändigt att behålla

det nuvarande villkoret att två eller flera poster skola vara förfallna och

utestå oguldna. Om även här finge tagas hänsyn till räntebelopp, skulle näm­

ligen Vio-regeln förlora all betydelse vid avbetalningsköp med avtalad ränta.

Yttrandena.

Flera remissinstanser, däribland ett antal handelskammare och automobil-

handlareförbundet, har med tillfredsställelse hälsat utredningens förslag om

sådan ändring av 2 § första stycket att kravet, att det oguldna beloppet skall

vara av viss storlek, icke upprätthålles för det fall att detta utgör återstoden

av säljarens fordran. I dessa instansers yttranden har betonats att ändringen

vore nödvändig, därest värdegränsen för avbetalningsköpen slopades. Endast

två instanser, nämligen förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg, har

avstyrkt förslaget i denna del såsom varande alltför hårt för köparen. Viss

tvekan rörande förslaget uttalas även av landsorganisationen, som dock för­

klarar sig kunna godtaga ändringen i betraktande bl. a. av de föreslagna

reglerna om anstånd samt om vissa förnödenhetsvarors undantagande från

återtagningsrätten.

I vissa yttranden kritiseras utredningens ståndpunkt, att vid tillämpning

av Vn0-regeln hänsyn icke skall få tagas till räntebelopp och försäljnings-

premicr. Sålunda anför hovrätten för Nedre Norrland:

Det synes hovrätten oegentligt, att endast avbetalningsposter i egentlig

mening skola beaktas vid 1/20-regeln. I konsekvens med vad som föreslagits

i fråga"om V10-regeln torde, om i det förfallna oguldna beloppet ingå två eller

flera avbetalningsposter och beloppet sammanlagt uppgår till en tjugondei

av avbetalningspriset, förutsättning föreligga för återtagande av godset, även

om beloppet delvis utgöres av ogulden ränta eller försäkringspremie. Även

om frågan kanske saknar större praktisk betydelse, borde därför orden »eller

består av flera poster, som sammanlagt uppgå till» utbytas mot orden »eller,

om i beloppet ingå flera poster, till».

Samma uppfattning uttalas av handelskammaren i Karlstad, som betonar

att räntebeloppen i vissa fall kunna komma att bli mycket stora, om lagen

göres tillämplig på alla köp oberoende av köpeskillingens storlek. Sistnämn­

da synpunkt utvecklas närmare av automobilhandlareförbundet, som fram­

håller att den icke erlagda delen av avbetalningspriset även vid en rimlig

kontantinsats kan uppgå till flera tiotusental kronor och att räntebeloppen

vid dylika affärer kan bli relativt stora.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

36

12 § i förslaget skall -— fortsätter utredningen — visst anstånd med verk­

ställigheten av handräckning kunna beviljas, när köparen till följd av sjuk­

dom, arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter, som kan antagas vara av tillfällig natur. Den­

na möjlighet till anstånd skulle enligt utredningens mening ej sällan bli av

föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart anståndstiden gått till

ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att återtaga godset eller att ut­

kräva eljest ej förfallen post. Enligt utredningens mening borde köparen,

om han före anståndstidens utgång lyckats betala alla enligt den ursprung­

liga betalningsplanen förfallna poster — jämte ränta och kostnader i anled­

ning av dröjsmålet — vara berättigad att fortsättningsvis erlägga återstå­

ende poster å deras förfallodagar enligt nämnda plan. Även i andra situatio­

ner borde samma skydd tillkomma en köpare, som råkat i dröjsmål till

följd av oförvållade betalningssvårigheter men erlade det enligt planen för­

fallna beloppet. Att sådant skydd tillerkändes köparna kunde icke för säl­

jarna anses innebära någon nämnvärd olägenhet och överensstämde för öv­

rigt med god köpmannased inom avbetalningshandeln. Utredningen har där­

för föreslagit att i förevarande stycke skall upptagas ett stadgande, som tar

sikte på samma fall av sjukdom etc. som 12 § och som innebär att säljaren

ej heller efter utgången av den i 2 § första stycket angivna fristen skall äga

göra gällande särskild påföljd av dröjsmål med betalningen — exempelvis

återtaga godset eller utkräva post som eljest ej skulle vara förfallen — om

köparen betalar det belopp, som ej guldits i rätt tid, jämte dröjsmålsränta

och ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas med anledning av

dröjsmålet.

Ur motiven må här vidare återgivas följande:

Då säljaren anhängiggjort talan vid domstol, bör det icke stå köparen

öppet att på vilket stadium av rättegången som helst frigöra sig från på­

följd av dröjsmålet genom att betala det förfallna beloppet. En lämplig

gräns utgör enligt utredningens mening målets företagande till huvudför­

handling. Har köparen sökt återvinning mot tredskodom, som meddelats un­

der förberedelsen, torde fristen anses böra utlöpa först vid huvudförhand­

lingen i återvinningsmålet. För sådana fall då säljaren icke väckt talan vid

domstol synes det icke erforderligt att bestämma någon frist, inom vilken

betalningen av det förfallna beloppet skall erläggas. Härav följer, att då

handräckning begärts betalning med angiven verkan kan ske intill dess god­

set återtagits.

Yttrandena.

Endast i några fä remissyttranden uttalas kritik mot det stadgande, som

upptagits i 2 § andra stycket av utredningens förslag. Eljest lämnas stad­

gandet utan erinran eller också tillstyrkes detsamma uttryckligen. Det sist­

nämnda är fallet beträffande exempelvis Stockholms handelskammare, som

förklarar att förslaget i denna del torde överensstämma med den praxis som

tillämpas av det stora flertalet vederhäftiga avbetalningsföretag.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ifrågasätter, om med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

38

Kangl. Maj:ts proposition nr 3.

de, att de av utredningen föreslagna ordalagen »till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld» vore

alltför oklara. Det torde emellertid knappast vara möjligt att göra en när­

mare precisering. Jag vill erinra om att formuleringen är praktiskt taget

ordagrant hämtad från 88 c § utsökningslagen.

I betänkandet förutsättes i princip att köparen skall kunna freda sig mot

ett påfölj ds yrkande från säljarens sida genom att erlägga betalningen senast

innan godset återtagits. Denna princip torde, såsom under remissbehand­

lingen anmärkts, böra komma till klart uttryck i lagtexten, något som för

övrigt också skett i den norska propositionen. Utredningen har emellertid

uppställt ett undantag från angivna regel, nämligen att i det fall då sälja­

ren väckt talan vid domstol betalning icke skall med angiven verkan kunna

ske efter det målet företagits till huvudförhandling. Trots vad Svea hov­

rätt anfört mot detta förslag synes detsamma böra biträdas, då eljest en

motsättning skulle kunna uppstå mellan lag och domstols dom.

I anledning av en lagteknisk anmärkning av skånska hovrätten bör ut­

trycket »den angivna fristens utgång» i andra stycket första punkten av ut­

redningens förslag ändras till »den i första stycket angivna fristens utgång».

3 §■

Betänkandet.

Vill säljaren taga tillbaka godset, skall enligt 3 § i gällande lag vid upp­

görelse mellan honom och köparen värdet av godset, när det återtages,

räknas köparen till godo. Gällande lag innehåller icke någon bestäm­

melse om principerna för värderingen av godset. Under förarbetena till lagen

uttalades emellertid, att värderingen icke finge innebära allenast ett faststäl­

lande av det pris godset kunde beräknas inbringa vid exekutiv försäljning.

Avgörande borde i stället i första hand vara, hur mycket säljaren genom

att på det för honom förmånligaste sättet realisera godset kunde med sä­

kerhet antagas erhålla för detsamma. Vidare framhölls att en omständig­

het, som borde kunna komma i betraktande vid värderingen, vore att säl­

jaren kunde vara i tillfälle att genom en obetydlig reparation i avsevärd

mån höja värdet av det återtagna godset.

Utredningen (s. 34—35) säger sig dela den i lagens förarbeten uttalade

uppfattningen om de principer, som bör ligga till grund för bestämmande

av godsets värde vid återtagandet. Med hänsyn till att värderingen av god­

set är en huvudpunkt vid uppgörelsen mellan köparen och säljaren har

utredningen ansett det ej vara fullt tillfredsställande, att de regler som

därvid skall tillämpas icke återfinns i lagtexten utan endast i motiven.

I förslaget har därför som ett tillägg till 3 § upptagits bestämmelser om

värderingen, vilka avfattats i nära anslutning till uttalandena i de äldre

motiven. Utredningen har beträffande stadgandet anfört bl. a. följande:

I sådana fall då säljaren på nytt kan avyttra godset i sin rörelse avses

uttrycket »utvinna» skola omfatta vad som kan antagas inflyta genom för­

säljningen med avdrag av de särskilda kostnader, som kunna beräknas

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Det finnes därför enligt förbundets uppfattning ingen anledning att för­

moda att utmätningsmännen, även om vederbörande säljares uppgifter

icke skulle kunna accepteras, sakna förmåga att bilda sig en uppfattning

även i denna fråga, t. ex. genom kontakt med detaljhandelns organisatio­

ner.

Utredningsmännen anföra också ett annat skäl, nämligen att den extra­

kostnad som genom värderingsreglerna i 3 § drabbar en säljare, icke torde

representera mer än en mindre del av hans totala omkostnader. Ur princi­

piell synpunkt synes emellertid detta argument sakna bärkraft. En felaktig

värderingsprincip blir knappast bättre enbart av denna anledning. Efter­

som värdegränsen för lagens tillämplighetsområde slopats i förslaget, fram­

träder därjämte olägenheterna av den föreslagna värderingsregeln starkare

än tidigare. Utredningsmännen ha säkerligen betydligt underskattat bety­

delsen av ifrågavarande norm.

Förbundet anser därför, att det i såväl lagtext som motiv till 3 § bör

klart utsägas att godsets värde skall utgöra försäljningsvärdet minskat

med de försäljningskostnader som säljaren normalt måste räkna med för

ifrågavarande varuslag.

Några handelskammare anser det icke rimligt att säljaren på grund av

den ursprungliga köparens kontraktsbrott skall vid avräkningen gå miste

om skälig handelsvinst på den nya försäljningen.

Industriförbundet påtalar, att intet nämnts om den normala och tillika

betydande kostnad, som utgöres av försäljningsprovision. In­

dustriförbundet förutsätter, att även denna kostnad skall beaktas vid värde­

ringen och hemställer om ett förtydligande i denna riktning. Därjämte fram-

håller industriförbundet, att det visserligen vore svårt att uppskatta de fasta

kostnaderna i det individuella fallet. Då emellertid säljaren principiellt bor^

de få täckning även för de fasta försäljningskostnaderna — vilka för övrigt

icke vore så obetydliga som utredningen syntes mena — borde man en­

ligt förbundets mening överväga en sådan bestämmelse, att säljaren vid

värderingen gottskreves en enhetlig approximativt beräknad ersättning för

de fasta försäljningskostnaderna; denna ersättning kunde förslagsvis ut­

göra fyra eller fem procent av avbetalningspriset. Även advokatsamfundet

anser det icke vara omöjligt att i lagen införa en bestämmelse om visst

schablonmässigt beräknat avdrag (t. ex. viss %) beträffande allmänna för­

säljningskostnader och handelsvinst. Sveriges pianoförbund yrkar, att från

godsets värde skall avräknas den provision, som säljaren regelmässigt bru­

kar utbetala, samt ett belopp beräknat till viss procent av godsets värde,

förslagsvis 5 %, motsvarande de fasta kostnaderna.

Automobilhandlareförbundet vidhåller för bilbranschens del bestämt kra­

vet på rätt till avdrag för samtliga försäljningskostnader. Försäljning av

begagnade bilar, i synnerhet specialbyggda lastbilar kunde vara en mycket

komplicerad och krävande prestation. Provisions- och lönekostnad för den

personal som på olika sätt medverkat vid försäljningsarbetet borde ovill­

korligen få avdras från försäljningssumman. Rätt till avdrag för försälj­

ningskostnader borde egentligen också gynna köparen, då säljaren i annat

42

som det kan vara ganska svårt att ånyo sälja på den öppna marknaden. Att

säljaren skulle A'ara skyldig att ställa sin försäljningsapparat gratis till för­

fogande för den avbetalningsköpare, som ej fullgör sina avbetalningar, synes

mig obilligt mot säljaren. Principen bör därför enligt min mening vara, att

alla försäljningskostnader -— både fasta sådana, försäljningsprovision och

mera speciella kostnader, t. ex. för annonsering — skall beaktas. Det säger

sig självt, att man svårligen kan uppställa några allmänna regler för be­

räkningen av dessa kostnader. Ofta torde dock den av industriförbundet

nämnda approximativa beräkningen — fyra å fem procent av avbetalnings-

priset — kunna ge en viss ledning vid beräkningen av de fasta kostnaderna.

Den ståndpunkt som bär utvecklats torde icke behöva föranleda någon änd­

ring av lagtexten i utredningens förslag. Rent språkligt synes nämligen det

där använda uttrycket »utvinna» bättre täcka den uppfattningen att försälj­

ningskostnaderna i princip skall avräknas än den motsatta ståndpunkten.

I likhet med utredningen anser jag det innebära en rimlig avvägning mel­

lan säljarens och köparens intressen att vid värderingen bortse från han­

delsvinst på den andra försäljningen.

4 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vad säljaren får räkna

sig till godo vid den uppgörelse som skall ske, när godset återtages.

Betänkandet.

Utredningens förslag innebär i flera hänseenden jämkningar i de gällande

reglerna. Huvudprinciperna för beräkningen av säljarens tillgodohavande

har dock bibehållits. Till vinnande av större överskådlighet har paragrafen

uppställts på annat sätt än för närvarande. Vad säljaren äger räkna sig till

godo har upptagits under fem punkter i första stycket.

Punkt 1) i förslaget avser o gul dna poster, för vilka i avtalet

bestämd förfallotid är inne vid tiden för godsets åter­

tagande. I sak överensstämmer den föreslagna texten med gällande lag.

Den redaktionella jämkningen har emellertid gjorts, att »betingad förfallo-

dag» utbytts mot »i avtalet bestämd förfallodag». Därigenom — anför ut­

redningen - - utmärkes tydligare, att den ursprungligen bestämda förfallo-

dagen avses eller, med andra ord, att hänsyn icke skall tagas till en klau­

sul, enligt vilken köparens underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser med­

för att samtliga poster omedelbart förfaller till betalning.

För närvarande innehåller 4 § ett undantag från regeln att tidpunkten för

godsets återtagande är avgörande för frågan, vilka poster som skall betrak­

tas såsom förfallna. Då säljaren går domstolsvägen för att få tillbaka god­

set, skall i stället hänsyn tagas till tiden för stämningens delgivning. Utred­

ningen har (se s. 36 i betänkandet) föreslagit, att denna undantagsbestäm­

melse helt slopas.

Enligt punkt 2) i förslaget (s. 36—38) skall säljaren vidare äga räkna

sig till godo så stor kvotdel av icke förfallna poster som kon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Mot utredningens förslag att slopa 9/10-regeln invänder överståt-

hållaråmbetet:

De föreslagna nya reglerna om vad säljaren får räkna sig till godo vid

den uppgörelse, som skall ske, när godset återtages, äro — i varje fall på

papperet — materiellt överlägsna de nu gällande. Det förtjänar emellertid

understrykas att det blir mera tidsödande att räkna med det faktiska för­

hållandet mellan kontantpris och avbetalningspris än att reducera de oguld-

na posterna med en tiondel och att uppgiften att fastställa kontantpriset icke

alltid är så enkel. Förslaget är så utformat, att den utmätningsman som har

benägenhet eller anser sig av tidsnöd tvingad att behandla avbetalnings-

ärendena schematiskt i allmänhet får möjlighet att utan efterräkningar för

egen del taga det i avtalet angivna kontantpriset för gott, medan den ut­

mätningsman, vars ambition bjuder honom att följa lagstiftarens intentio­

ner, därmed drar på sig en arbetsbörda, som icke kan anses rimlig med

hänsyn till dessa ärendens natur. Den mera markerade instabilitet som in­

trätt i penningvärdet sedan remitterade förslaget avgavs försvårar för övrigt

uppgiften att bestämma kontantpriset vid en förfluten tidpunkt, enär den

prisnivå, som då gällde, icke längre är aktuell.

Det otillfredsställande i den nuvarande ordningen ligger enligt ämbetets

mening i stadgandet i 12 §. Borttages detta, kan ämbetet däremot icke finna

det onöjaktigt att 9/10-regeln får utgöra en presumtionsregel, som träder i

tillämpning där utredning saknas om kontantpriset. Nämnda ordning har

ju också accepterats i det finska förslaget. Det får sålunda ankomma på

parterna att förebringa utredning om att kontantpriset med mer eller

mindre än en tiondel understigit avbetalningspriset, vilken utredning för säl­

jarens del torde komma att avse, att han haft skäl för det kontantpris som

han uppgivit i avtalet. Måhända bör emellertid ordet »visa» i nuvarande 4 §

andra stycket utbytas mot »göra sannolikt».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och överexekutor i Hälsingborg vill bi­

behålla 9/10-regeln såsom presumtionsregel.

Däremot har länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län

godtagit förslaget att slopa %0-regeln och detta trots att de ansett förslagets

genomförande medföra en icke oväsentlig belastning för utmätningsmän-

nen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser lika med utredningen, att även vid

handräckning det faktiska förhållandet mellan kontantpris och avbetal­

ningspris bör ligga till grund för beräkningen av säljarens fordran. Däremot

kan det enligt hovrättens mening ifrågasättas, om det bör anförtros åt utmät­

ningsman att avgöra förhållandet mellan kontantpris och avbetalningspris i

det fall att anledning föreligger till antagande, att godset kunde ha köpts

kontant till lägre pris än det i avtalet uppgivna kontantpriset. Dylikt av­

görande torde enligt hovrättens mening ofta kräva en så besvärlig bevis­

prövning, att den icke lämpligen kunde ske annat än vid domstol. Handräck­

ning syntes därför böra få äga rum endast, då det i avtalet uppgivna kon­

tantpriset komme att tillämpas. En sådan ordning syntes även medföra den

fördelen, att säljarna för att icke utsätta sig för risken att nödgas använda

den betydligt omständligare domstolsvägen, tvingas att i avtalet angiva ett

46

handräckning, hänsyn icke bör tagas till sådana kostnader som utgifter för

upprättande av ansökan och inställelse vid förrättningen. Samfundet förme­

nar, att dylika kostnader rätteligen bör ersättas av köparen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departementschefen.

Självfallet är det önskvärt, att man vid den beräkning som avses i första

stycket punkt 2) utgår från ett så rättvisande kontantpris som möjligt. Detta

blir av särskild vikt, om lagen utsträckes till att omfatta även större köp. I

likhet med utredningen anser jag det därför icke lämpligt att bibehålla en

så grov beräkningsmetod som den nuvarande 9/10-regeln innebär. På sätt i

betänkandet föreslagits torde som huvudregel böra uppställas, att man från

fall till fall skall söka nå fram till det objektiva kontantpriset. Som en

hjälp regel bör emellertid härvid gälla, att säljarens i själva avtalet lämnade

uppgift om kontantpriset skall tagas för god, där det ej kan antagas, att

godset kunde ha köpts till lägre pris. Det synes mig icke lämpligt att, på

sätt i några yttranden föreslagits, såsom en ytterligare hjälpregel uppställa

att kontantpriset vid bristande utredning skall anses utgöra 9/10 av avbe-

talningspriset.

Den bedömning av kontantpriset som skall ske enligt de nu föreslagna

reglerna torde kunna överlämnas åt utmätningsmännen.

Utredningens förslag att ränta och försäkringspremie skall tillgodoräk­

nas säljaren även vid handräckning måste enligt min uppfattning godtagas,

därest värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas. Man torde icke

böra överdriva de praktiska svårigheter, som kan vara förenade med en rän-

teberäkning på handräckningsstadiet, helst som säljaren enligt 10 § andra

stycket ålagts skyldighet att uppgiva sina ränteanspråk i handräckningsan-

sökningen.

Vid tillämpning av första stycket punkt 4) synes det, såsom advokatsam­

fundet påpekat, vara riktigast att taga hänsyn till samtliga kostnader för

godsets återtagande, alltså icke blott till egentliga förrättningskostnader.

För den händelse köparen icke anser sig kunna vitsorda av säljaren i olika

hänseenden fordrade belopp, bör utmätningsmannen givetvis icke tillgodo­

räkna säljaren mer än vad som kan anses styrkt.

Till innehållet i första stycket punkt 5) återkommer jag vid behandlingen

av 8 §.

5 §.

Om det vid godsets återtagande visar sig, att dess värde överstiger det

belopp som räknats säljaren till godo, äger enligt 5 § första stycket i gäl­

lande lag säljaren, när återtagandet sker på grund av domstols förordnande,

icke aterfa godset, med mindre han till köparen erlägger det överskjutande

beloppet. Vid handräckning är det däremot tillräckligt att han nedsätter

beloppet hos utmätningsmannen. Denna olikhet har motiverats med att

i domstolsfallet någon rubbning av de grunder, efter vilka säljarens till­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yttrandena.

Betänkandets innehåll vid denna paragraf har berörts endast i ett par ytt­

randen. Sålunda anför handelskammaren i Karlstad:

Det bör beaktas att lagen endast reglerar förhållandet mellan säljaren och

köparen. Skulle köpet vara baserat på växlar, vilka diskonterats hos tredje

man, blir frågan om uppgörelsen i samband med köparens rätt att påfordra

förtidsinbetalning mera oklar. Det vore önskvärt, att rättsförhållandena här­

vid bleve bättre preciserade. Handelskammaren anser ett stadgande böra

övervägas av sådan innebörd, att den förlust, säljaren kan förorsakas för

diskonto, genom av köparen påfordrad förtidsinbetalning, skall räknas säl­

jaren till godo vid den ekonomiska uppgörelsen.

Automobilhandlareförbundet berör samma problem och anför:

Den i 6 § köparen förbehållna rätten att fullgöra sin betalningsskyldighet

i förtid kan i vissa fall medföra nackdel för säljaren. Här avses det av ut­

redningen i motiven omnämnda fallet att tredje man anlitas som finansiär.

Visserligen framhålles i motiven att »lagen om avbetalningsköp icke får

antas rubba det rättsläge som föranledes av växellagens regler» och att efter

överlåtelse av växel »säljaren ej längre är rätt borgenär i förhållande till

köparen». Å andra sidan framhålles att köparens möjlighet att till växelinne­

havaren verkställa förtidsinbetalning blir beroende av om det bakom växeln

liggande rättsförhållandet till säljaren kan åberopas. En viss, icke önskvärd

oklarhet synes på denna punkt kvarstå och antingen kräva inskränkning av

den ovillkorliga rätten till förtidsbetalning eller komplettering med bestäm­

melsen att säljaren äger tillgodoräkna sig rimlig kostnad som uppstått ge­

nom anlitande av tredje man som finansiär.

I detta sammanhang må nämnas att lasttrafikbilägareförbundet påkallat

viss ändring i 6 § andra stycket och 7 §. Förbundet anför, att den i 6 § gäl­

lande lag angivna tiden för återlösning av gods, 14 dagar, förefölle alltför

kort. Med hänsyn till de stora värden, som det kan komma att bli fråga om

därest värdegränsen slopades, syntes en lösningstid av en månad böra med­

givas köparen. Denna utvidgade lösningstid sjmtes i enlighet härmed även

böra medgivas i fall enligt 7 §, d. v. s. i fråga om återlösning av något eller

några av flera föremål.

Departementschefen.

Jag biträder utredningens förslag att i ett nytt tredje stycke upptaga be­

stämmelser om rätt för köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet i för­

tid. Ett par remissinstanser har yrkat, att säljaren i sådant fall skall äga

tillgodoräkna sig rimlig kostnad, som uppstått genom anlitande av tredje

man som finansiär. Även om vissa billighetsskäl talar för denna ståndpunkt,

skulle det dock erbjuda mycket stora praktiska svårigheter att reglera

spörsmålet på ett rättvist och enkelt sätt. Förslaget torde därför icke böra

upptagas.

Det i ett yttrande väckta förslaget att utsträcka tiden för den i 6 § andra

stycket och 7 § bestämda återlösningsfristen bör enligt min mening icke

genomföras, enär det skulle innebära en alltför hård belastning för sälja­

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

De representanter för organisationer av bilhandlare och bilägare, med

vilka utredningen haft överläggningar, ha givit uttryck åt den uppfattning­

en att säljarnas och köparnas intressen här sammanstämde. Det vore till

ömsesidig fördel, att möjlighet bereddes säljaren att efter reparation lämna

ut bilen, även om köparen icke förmådde betala reparationen kontant. Det­

ta hade särskild betydelse i fråga om fordon, som begagnades i yrkesmäs­

sig trafik eller eljest i köparens näring. Köparens förmåga att fullgöra av­

betalningarna å köpeskillingen vore därvid ofta beroende av de inkomster

han kunde få genom att begagna bilen.

I ett andra stycke av 8 § föreslår utredningen, att förbehåll, att av

köparen inbetalt belopp först skall avräknas å fordran som tillkommer säl­

jaren av annan grund än avbetalningsköpet, skall vara utan verkan i sam­

ma omfattning som kopplingsförbehåll (se s. 47 i betänkandet). Såsom

framgår av lagtextens hänvisning till första stycket riktar sig stadgandet

—- enligt vad i motiven uttryckligen framhålles — ej mot förbehåll att av­

räkning i första hand skall ske å fordran för reparation eller annan åtgärd

med avseende å godset.

Det föreslagna tredje stycket i8§är avsett att ersätta 2 § andra

stycket i gällande lag, enligt vilket stadgande särskild påföljd, som kan vara

avtalad för den händelse köparen i annat avseende än i fråga om betalning­

ens erläggande åsidosätter vad som åligger honom, icke må vinna tillämp­

ning, såframt detta med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle

vara uppenbart obilligt.

Sedan utredningen (s. 47 f) erinrat om att i nyare lagar rörande vissa

andra slag av avtal införts bestämmelser, som tillerkänner domstol rätt att

jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det särskilda

fallet finnes otillbörlig, har utredningen anfört att behov syntes föreligga

av en liknande jämkningsregel även när det gäller avbetalningsköp. Den i

förslaget intagna bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till 8 § skul­

debrevslagen. Utredningen säger sig icke ha avsett att uttrycket »villkor»

skall omfatta det avtalade vederlaget. Bestämmelsen finge alltså icke använ­

das för nedsättning av avbetalningspriset eller räntan. Utredningen har an­

sett, att vid avbetalningsköp liksom vid andra köp frågan om och i vad mån

köparen är bunden av en utfästelse att utge en köpeskilling, som kan anses

oskälig, bör avgöras med tillämpning av bestämmelserna i avtalslagen eller

allmänna rättsregler. Då det enligt utredningens mening bör ankomma på

domstol att pröva en sådan fråga, föreskrives i 11 § tredje stycket att hand­

räckning skall vägras, om köparen visar sannolika skäl att godset blivit sålt

till oskäligt pris.

Utredningen nämner, att en ledamot inom sakkunnigkretsen, represente­

rande kooperativa förbundet, framfört betänkligheter mot bestämmelsen i

8 § tredje stycket med hänsyn till att dess räckvidd vore obestämd, särskilt

genom användningen av uttrycket »stridande mot gott af färsskick». Farhå­

gorna för att en dylik lagregel skulle leda till godtycklighet och osäkerhet i

rättslivet syntes emellertid enligt utredningens mening icke i någon mån

ha bekräftats av erfarenheten.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

En person, som köpt en bil på avbetalning och låter säljaren reparera den,

kommer därigenom nästan helt i händerna på säljaren. Denne kan låta ut­

föra ett undermåligt arbete eller debitera ett oskäligt pris, utan att köparen

har något praktiskt användbart korrektiv häremot. Betalar han icke, äger

säljaren handräckningsvis få bilen tillbaka och den oguldna reparationskost­

naden tillgodoföres säljaren. Köparen kan måhända deponera beloppet och

låta säljaren stämma, men den vägen kommer troligen endast sällan att be­

gagnas. Det blir antagligen snarare så, att köparen antingen nödgas betala

det dåligt eller dyrt utförda arbetet eller ock finna sig i att bilen tages ifrån

honom. Dessa bestämmelsers innebörd synes komma att bli betungande för

köparen, som i allmänhet är den ekonomiskt svagare av kontrahenterna.

Icke heller landsorganisationen anser helt övertygande skäl ha anförts för

undantagsregeln. Därest densamma godtoges, borde dock en restslculd som

endast avsåge reparationskostnad enligt landsorganisationens mening icke

berättiga säljaren att återtaga godset, med mindre den uppginge till viss

större andel av köpeskillingen för det gods, om vars reparation vore fråga.

Den i andra stycket av 8 § föreslagna regeln rörande avräkning s-

förbehåll har icke berörts i remissyttrandena.

Vad beträffar den i paragrafens tredje stycke upptagna generalklau­

sulen har kooperativa förbundet vidhållit sin under utredningsarbetet

framförda kritik. Förbundets styrelse säger sig hysa i princip starka be­

tänkligheter mot att en så vag och svårtolkad bestämmelse som »stridande

mot gott affärsskick» får inflyta i lagtext. Frågan om en i näringsverksam­

het vidtagen åtgärd står i överensstämmelse eller i strid med god affärssed

eller gott affärsskick är, yttrar styrelsen, ofta mycket svår — ja t. o. m.

omöjlig att objektivt besvara, och styrelsen anför flera exempel på att vär­

deomdömena angående god eller dålig affärssed kan skifta högst väsentligt

allt efter vederbörandes uppfattning beträffande olika sociala, ekonomiska

och politiska problem. Styrelsen fortsätter:

Det finnes alltså enligt styrelsens mening icke någon absolut tillförlitlig

norm att gå efter, då man skall avgöra om en åtgärd eller ett förfarande i

näringsverksamhet står i överensstämmelse eller i strid med god affärs­

sed. Med denna inställning har styrelsen alltid avböjt införande av den s. k.

generalklausulen i lagstiftningen mot illojal konkurrens i svensk rätt. Sty­

relsen anser därför, att det vore mycket olyckligt, om bestämmelser av lik­

nande innebörd som generalklausulen skulle godtagas i speciallagstiftning

på olika områden, tv på så sätt skulle generalklausulen kunna komma att

på en bakväg intränga i svensk rätt. En sådan bestämmelse har visserligen

fått inflyta i 8 § skuldebrevslagen och detta är enligt styrelsens mening be­

klagligt. Det är emellertid enligt styrelsens mening synnerligen viktigt att

se till att bestämmelsen icke får en vidare utbredning i lagstiftningen.

Styrelsen vill alltså förorda, att lagstadgandet i § 2 st. 2 i nu gällande av­

betalningslag bibehålies i den nya lagen och att den föreslagna bestämmel­

sen i § 8 st. 3 får bortfalla. Förstnämnda bestämmelse »att påföljd icke må

vinna tillämpning såframt detta med hänsyn till de föreliggande omstän­

digheterna skulle vara uppenbart obilligt» torde få anses fullt tillfredsstäl­

lande, då det gäller att avvärja alltför hotande övergrepp mot avbetalnings-

köparna från säljarnas sida.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

o.

s. v. Därför har i 2 § andra stycket av gällande lag upptagits en bestäm­

melse, enligt vilken uppenbart obilliga kontraktsvillkor av detta slag kan

åsidosättas.

Denna bestämmelse är på sätt och vis en föregångare till de s. k. gene­

ralklausuler som influtit i vissa nyare lagar rörande förmögenhetsrättsliga

avtalsförhållanden. För att fullfölja och trygga olika sociala syften av vä­

sentlig betydelse har det nämligen befunnits erforderligt att i flera sådana

lagar icke blott uppställa detaljbestämmelser av tvingande karaktär utan

också införa mera allmänt formulerade stadganden, som tillerkänner dom­

stol rätt att jämka eller lämna åsido avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det

särskilda fallet finnes otillbörlig. Sådana stadganden återfinns i 34 § för­

säkringsavtalslagen, 8 § skuldebrevslagen, 43 § allmänna hyreslagen och 9 §

lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Utredningen har nu före­

slagit, att ett liknande stadgande måtte inflyta i avbetalningslagen och där­

vid ersätta 2 § andra stycket i dess gällande lydelse. Den i förslaget intagna

bestämmelsen har avfattats i nära anslutning till skuldebrevslagens stad­

gande och innehåller, att villkor vid avbetalningsköp må jämkas eller läm­

nas utan avseende, om tillämpning av villkoret uppenbarligen skulle vara

stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig.

Då det icke gärna är möjligt att på förhand överblicka och därmed i själ­

va lagen uttryckligen ange alla de avtalsvillkor, vilkas tillämpning i det

enskilda fallet kan befinnas otillbörlig, synes det vara den bästa lösningen

att också i avbetalningslagen upptaga en allmän regel av den typ som bli­

vit alltmer vanlig i nyare lagar. Något praktiskt behov av att just i avbe­

talningslagen närmare bestämma vilka villkor som kan anses otillbörliga

torde ej föreligga. Vad beträffar den kritik som från kooperativa förbundets

sida riktats mot en regel sådan som den här diskuterade vill jag, utan att

i detta sammanhang taga ställning till frågan om lämpligheten av att en

dylik regel införes i lagstiftningen mot illojal konkurrens, såsom min me­

ning framhålla, att den åsiktsskillnad angående innebörden av uttrycket

god affärssed som kan föreligga på ett mera allmänt ekonomiskt plan knap­

past kan väntas komma att spela någon roll, när det gäller att inom ett så

begränsat område som avbetalningshandelns bedöma, huruvida tillämpning­

en i det särskilda fallet av ett visst villkor skall anses innebära ett uppen­

bart missbruk av avtalsfriheten.

Enligt utredningens mening skulle uttrycket »villkor» i den nu diskute­

rade regeln ej omfatta det avtalade vederlaget. Visserligen torde det vid

tillkomsten av försäkringsavtalslagen icke ha varit meningen, att motsva­

rande regel i nämnda lag skulle avse försäkringspremien, och icke heller

finns i förarbetena till skuldebrevslagen något uttalande, som tyder på att

8 § i denna lag avsetts utgöra ett medel att nedsätta en oskäligt hög gälds-

ränta. Men något uttryckligt undantag för själva vederlaget har icke gjorts

i vare sig den ena eller den andra lagen. Däremot har i förarbetena till så­

väl den allmänna hyreslagen som lagen om rätten till arbetstagares uppfin­

ningar klart sagts ifrån, att den allmänna klausulen kunde tänkas omfatta

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ningen med tanke framför allt på förhållandena inom avbetalningshan-

deln med motorfordon föreslagit, undantag skall göras för förbehåll, var­

igenom köparens rätt till godset göres beroende av att han betalar sälja­

rens fordran på ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende

å godset. Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot denna un­

dantagsregel kan icke betecknas såsom helt ogrundad, då det onekligen kan

tänkas, att en bilsäljare utnyttjar regeln på ett sätt, som måste kännas be­

tungande för köparen. Men å andra sidan innebär det givetvis en mycket

stor fördel för den köpare av ett på avbetalning sålt motorfordon, som ej

har möjlighet att betala en reparation kontant, om säljaren-reparatören är

villig att trots den retentionsrätt, som i dylikt fall föreligger, omedelbart ef­

ter utförd reparation utlämna fordonet till köparen eller att över huvud åtaga

sig en reparation på kredit. Denna fördel måste anses så betydande, särskilt

för många kapitalsvaga lastbils- och bussägare, att den uppväger olägenhe­

terna av den föreslagna undantagsregeln. Jag har därför slutligen kommit

till det resultatet, att regeln bör godtagas. En följd härav är att, om sådant

kopplingsförbehåll skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säl­

jaren vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får

tillgodoräkna sig jämväl reparationsf ordringen (4 § första stycket punkt

5) i utredningens förslag). Att säljaren beredes denna fördel synes icke

mer än rimligt med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas

till godo godsets värde i reparerat skick. Vad nu sagts om kopplingsförbe­

håll bör även gälla avräkningsförbehåll.

Om kopplings- och avräkningsförbehåll godkännes i vad angår repara­

tionsf ordringar och därmed jämställda fordringar, blir följden att avtals­

frihet i princip kommer att råda på detta område. Reglerna i 2 § första styc­

ket kommer alltså icke att gälla beträffande sådana påföljder, som må vara

föreskrivna rörande betalningen av en reparationsfordran. Men å andra si­

dan kan säljaren icke heller utnyttja handräckningsvägen för att återta

godset på grund av köparens underlåtenhet att betala reparationsskulden.

Stadgandet i 11 § första stycket departementsförslaget avser nämligen en­

dast sådant dröjsmål som sägs i 2 § första stycket eller att köparen eljest

åsidosatt en väsentlig förpliktelse enligt själva avbetalningsköpet. En an­

nan sak är, att säljaren genom att i första hand avräkna inbetalt belopp på

reparationsf ordringen kan tänkas åstadkomma, att köparen blir i dröjsmål

beträffande kapitalskulden och att förutsättningarna för återtagande en­

ligt 2 § första stycket på så sätt likväl blir uppfyllda. Men vill säljaren ut­

nyttja ett avtalsvillkor om rätt att återtaga godset i händelse av köparens

underlåtenhet att i föreskriven ordning betala reparationsskulden, måste

säljaren instämma sin talan till domstol. Med hänsyn till innehållet i 15 §

första stycket departementsförslaget kan anståndsreglerna i 12 § då bli

gällande på verkställighetsstadiet.

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

angives i avtalet eller ansökningen. Detta har till följd, att utmätningsman­

nen icke kan bedöma, när avbetalningarna skola påbörjas. För undvikande

om möjligt, att kompletteringar i detta avseende måste verkställas, vore

det av praktiska skäl lämpligt med ett stadgande, att i ansökningen jämväl

skall angivas den dag, då godset levererats.

Även förste stadsfogden i Stockholm föreslår en komplettering av andra

stycket, innebärande att i eller med ansökningen skall lämnas en uppställ­

ning över gjorda avbetalningar med angivande av tidpunkterna för avbetal­

ningarna och avbetalningarnas belopp. Denna uppställning skulle, när bok-

föringsplikt förelåge, utgöras av utdrag ur reskontran eller däremot svaran­

de handelsbok. Som skäl för sitt förslag anför förste stadsfogden, att säljaren

och köparen ofta hade olika meningar om vilka inbetalningar som gjorts och

om huru inbetalningarna bort räknas köparen tillgodo.

Vidare har föreningen Sveriges stadsfogdar hävdat, att i 10 § borde införas

bestämmelse därom att säljaren skall vara skyldig att vid ansökningen foga

de växlar i huvudskrift, som i avbetalningsköpet åberopas och ej äro inlösta.

Köparen syntes böra skyddas mot risk att både få avbetalningsgodset åter­

taget och ändå krävas på grund av till avbetalningsköpet hörande växel, som

kommit i godtroende tredjemans hand.

Slutligen må nämnas, att förste stadsfogden i Stockholm upptagit en fråga

beträffande sista stycket i 10 §, vilket stadgande alls ej berörts av utred­

ningen. Förste stadsfogden anför:

I avbetalningslagens 10 § sista stycket är stadgat att angående rätt för ut­

mätningsman att i vissa fall meddela handräckning utan hinder av köpa­

rens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är ifråga om utmät­

ning föreskrivet äga motsvarande tillämpning. Vidare gäller enligt 16 § att

ifråga om handräckningsförrättning utsökningslagens föreskrifter i tillämp­

liga delar skola lända till efterrättelse. Enligt min uppfattning är man på

grund av dessa hänvisningar till utsökningslagen berättigad att anse att även

sådan vårdhållning, som omförmäles i 59 § andra stycket utsökningslagen,

må kunna vidtagas, då det gäller återtagande av avbetalningsgods. Då det

emellertid kan ifrågasättas, om denna uppfattning är riktig, och ett behov

av att hålla vård över gods, som skall återtagas enligt avbetalningslagen,

otvivelaktigt föreligger i vissa fall, är möjligen ett förtydligande av lagtexten

på denna punkt önskvärd.

Departementschefen.

I första stycket av denna paragraf föreslår utredningen, att handräckning

för återtagande av avbetalningsvis försålt gods icke skall kunna erhållas

med mindre en köpehandling företes, som fyller vissa närmare angivna

enkla minimikrav. Utredningens förslag i denna del har under remissbe­

handlingen icke mött någon annan erinran än att i ett yttrande hävdats att

även leveransdagen borde vara angiven i köpehandlingen. Att uppställa en

allmän regel härom synes ej erforderligt, enär leveransdagen icke ur de syn­

punkter varom nu är fråga torde ha självständig praktisk betydelse i andra

fall än då förfallotiderna ställts i relation till denna dag. Om därvid leverans­

dagen likväl ej angivits i själva kontraktet, torde visserligen det i punkt 3)

60

Sedan det emellertid ifrågasatts att från handräckning undantaga löstän­

der, proteser o. d. samt oundgängligen behövliga gång- och sängkläder, har

utredningen för att få närmare kännedom om praxis på detta område in­

hämtat upplysningar från ett antal utmätningsmän. Resultatet av denna

undersökning redovisas å s. 52 f i betänkandet. Utredningen framhåller, att

den icke vill förorda något totalt förbud mot avbetalningshandel med gång-

och sängkläder. Ett förbud mot att handräckningsvis återtaga oundgängligen

behövliga gång- och sängkläder skulle emellertid enligt utredningens mening

icke medföra att avbetalningshandeln med dessa varuslag helt upphörde. En

av de sakkunniga, representerande Sveriges köpmannaförbund, har dock

haft en annan mening och avstyrkt förslaget. Att löständer, proteser och and­

ra liknande med köparens person nära förbundna ting ej borde bli föremål

för återtagande, syntes enligt utredningen vara så uppenbart, att något ut­

tryckligt stadgande därom icke kunde anses behövligt.

Yttrandena.

Utredningens förslag att oundgängligen erforderliga gång- och sängkläder

icke skall få återtagas är föremål för delade meningar bland remissinstan­

serna. Det övervägande antalet av dem har dock lämnat förslaget utan erin­

ran och några, däribland kommerskollegium, tillstyrker detsamma uttryck­

ligen. I åtskilliga yttranden avstyrkes emellertid förslaget och vissa instanser

gör gällande, att den av utredningen föreslagna regeln i sak har samma in­

nebörd som ett förbud mot avbetalningshandel med gång- och sängkläder.

Bland dem som ställer sig mycket tveksamma mot förslaget märkes köpman­

naförbundet och flera handelskammare. Några instanser, däribland bankför­

eningen och Stockholms handelskammare, finner det oegentligt att lagstift­

ningen, samtidigt som den erkänner äganderättsförbehåilet beträffande dy­

lika varor, förvägrar ägaren att göra sin äganderätt gällande. En handels­

kammare anser det vara mindre tilltalande, att en avbetalningssäljare skall

tvingas lämna socialhjälp i denna form.

Även skånska hovrätten anser, att regeln bör utgå. Därest en undantags­

bestämmelse för vissa slag av varor likväl intoges i lagen, anser hovrätten

det riktigast, att också i fråga om andra oundgängliga personliga tillhörig-

heter än gång- och sängkläder intages en bestämmelse, som kan utgöra ett

lagenligt stöd för utmätningsmannen att vägra handräckning. Landsorgani­

sationen är inne på en liknande linje och anser, att en uttrycklig bestäm­

melse av motsvarande innehåll bör meddelas jämväl i fråga om sådana sär­

skilda hjälpmedel, som erfordras för arbetsförmågans höjande eller eljest

till lindrande av menliga följder av sjukdom eller olycksfall. Slutligen må

nämnas att länsstyrelsen i Örebro län och stadsfogden i Örebro väckt frågan,

huruvida bestämmelsen borde vara tillämplig jämväl å gravvård.

Departementschefen.

På de skäl utredningen anfört anser jag det icke vara möjligt att till

skydd mot återtagande av avbetalningsgods införa lika vidsträckta undantag

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

få utgöra mer än tre månader, men att utmätningsmannen skall äga medge

ytterligare anstånd under högst tre månader, om synnerliga skäl föreligger

därtill. Utredningen anför:

Att maximitiden för anstånd räknas från handräckningsansökningens in­

givande medför den fördelen, att en säljare icke riskerar att komma i sämre

ställning, om han efter att ha ansökt om handräckning själv medger köpa­

ren någon tids anstånd. Har säljaren sålunda frivilligt lämnat anstånd under

två månader från dagen för handräckningsansökningen, kan följaktligen

utmätningmannen icke under några förhållanden bevilja anstånd under längre

tid än sammanlagt fyra månader. I sådana fall då en säljare begär hand­

räckning först sedan köparen fått åtnjuta visst anstånd, åligger det utmät­

ningsmannen att vid sin prövning av frågan om och i vad mån anstånd med

verkställigheten skall beviljas taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande.

I nära anslutning till vad som gäller enligt 88 c § utsökningslagen före­

slås vidare, att utmätningsmannen äger föreskriva villkor för anståndet och,

om anledning därtill förekommer, förklara att detta skall upphöra att gälla.

Såsom exempel på villkor som böra kunna uppställas må nämnas, att köpa­

ren under anståndstiden gör vissa regelbundna avbetalningar å sin skuld

eller att godset endast på visst sätt eller icke alls får begagnas.

Utredningen har vid denna paragraf slutligen hänvisat till vad den anfört

vid 2 § andra stycket.

Yttrandena.

I några yttranden avstyrkes regeln i 12 § av utredningens förslag. Detta

gäller om advokatsamfundet, vars styrelse anför:

Om ett av utmätningsmannen beviljat anstånd icke leder till att köparen

gör rätt för sig, medför detsamma regelmässigt större eller mindre förlust

för säljaren i form av värdeminskning å godset. Utmätningsmannens pröv­

ning av anståndsfrågan måste med nödvändighet bli tämligen skönsmässig;

någon egentlig partsförhandling eller bevisupptagning inför honom kan av

naturliga skäl knappast ifrågakomma. Man torde ha anledning befara att

praxis skulle bli synnerligen växlande. En del utmätningsmän skulle troligen

mer eller mindre konsekvent bevilja anstånd, medan andra icke skulle våga

utsätta sig för de anmärkningar från säljarens sida, som säkerligen skulle

komma att framställas, därest köparen trots anståndet icke fullgjorde sina

förpliktelser och godset under tiden förstördes eller försämrades. Ett skäl,

som kan anföras mot den föreslagna anståndsbestämmelsen, ligger däri att

köparens behov av anstånd blir vida mindre än vad nu är fallet, om den av

utredningen föreslagna bestämmelsen i 2 § andra stycket införes. För när­

varande kan köparen, om han kommit i sådant dröjsmål att säljaren äger

återtaga godset, icke hindra återtagandet annat än genom att gälda allt vad

säljaren enligt 4 § har att fordra; genom nyssnämnda bestämmelse får kö­

paren däremot möjlighet att rädda godset genom att betala vad som ej gul-

dits i rätt tid jämte ränta och kostnader. Det belopp, som köparen genast

måste prestera, blir därför ofta väsentligt lägre än enligt nu gällande lag.

På nu anförda skäl anser sig styrelsen, trots den i och för sig tilltalande

tanke, på vilken den föreslagna anståndsbestämmelsen vilar, böra avstyrka

att densamma upptages i lagen.

Även förste stadsfogdarna i Malmö och Hälsingborg anser, att bestämmel­

sen bör utgå ur förslaget.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

lagtexten en uttrycklig föreskrift intages om skyldighet för utmätningsman­

nen att höra säljaren, innan anstånd beviljas. 1 vissa andra yttranden utgår

man såsom något självklart från att utmätningsmannen även utan uttrycklig

föreskrift undantagslöst kommer att höra säljaren.

Bankföreningen uttalar sin betänksamhet mot att anförtro åt en kår med

så skiftande utbildning och förutsättningar i övrigt som utmätningsmän-

nen att i handräckningsväg avgöra så svårbedömbara frågor som huruvida

betalningssvårigheterna tillkommit utan egen skuld, huruvida de kan anta­

gas vara av tillfällig natur samt huruvida säljarens rätt till godset skulle

äventyras eller hans rätt eljest otillbörligen åsidosättas genom anståndet.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar att, även om goda skäl i och för sig

talade för att åt utmätningsman anförtro prövningen av frågan om anstånd

med återtagande av avbetalningsgods, det kunde ifrågasättas, om det vore

lämpligt att förfarandet i dessa fall skulle vara annorlunda än vad som gäl­

ler i fråga om uppskov med försäljning av utmätt gods, d. v. s. att sådant

anstånd skall beviljas av överexekutor. Lånsstgrelsen i Malmöhus län ifrå­

gasätter, huruvida ej frågan om beviljande av anstånd i de fall säljaren mot­

sätter sig anståndet bör av utmätningsmannen hänskjutas till överexekutors

prövning. Länsstyrelsen anför:

Ett stadgande av detta innehåll skulle, förutom att det bereder en lättnad

för utmätningsmännen, överensstämma med bestämmelsen i 88 c § utsök-

ningslagen. Det synes föga ändamålsenligt att låta utmätningsmännen pröva

hithörande frågor enligt lagen om avbetalningsköp, medan åter ett eventu­

ellt uppskov enligt utsökningslagen beslutas av överexekutor. Den önskvärda

samstämmigheten i författningsrummen kan givetvis ernås på så sätt, att

utsökningslagens bestämmelser i ämnet ändras, vilket länsstyrelsen emellertid

bland annat med hänsyn till utmätningsmännen icke är beredd att föreslå.

Liknande synpunkter anföres av magistraten i Malmö, som uttalar att det,

om anståndsprövningen lägges på utmätningsmannen och ej på överexekutor,

kan befaras att han i ett mycket stort antal fall kommer att mötas med

helt obefogade krav på anstånd.

Departementschefen.

Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot förslaget att över

huvud införa en anståndsregel är enligt min mening något överdriven. För

egen del anser jag starka skäl tala för en sådan regel. Såsom i betänkandet

framhållits är emellertid att märka, att stadgandet icke innebär någon ovill­

korlig rätt till anstånd utan endast befogenhet för exekutiv myndighet att

efter diskretionär prövning meddela anstånd.

Förutsättningarna för att anstånd skall få beviljas bör vara desamma som

enligt 88 c § utsökningslagen gäller i fråga om uppskov med försäljning av

utmätt gods. Anstånd bör alltså icke kunna ifrågakomma, med mindre be-

talningsförsummelsen har sin grund i att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan skuld råkat i be-

talningssvårigheter, som kan antagas vara av tillfällig natur. Det

bör i an-

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Andra stycket ersätter 15 § i gällande lag. De föreslagna avvikelserna äro

en följd av att enligt 5 § första stycket i förslaget säljaren även vid verk­

ställighet av domstols dom kan bli skyldig att nedsätta visst belopp hos

utmätningsmannen. I motsats till vad som enligt 14 § första stycket gäller

om handräckning är i detta fall överexekutor ej högsta instans. Skulle över-

exekutors beslut överklagas, innebär en motsvarande tillämpning av 14 §

andra stycket, att den angivna tiden av en månad räknas från det slutligt

beslut meddelades.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har med avseende å den föreslagna bestäm­

melsen i 15 § första stycket, jämförd med 11 § andra stycket, ifrågasatt,

huruvida det kan anses lämpligt att reglera dessa frågor så att det kan

inträffa att domstol förpliktar köparen att återlämna visst gods, varpå ut­

mätningsmannen konstaterar att domen lagligen icke får verkställas. Även

om frågan icke vore av större praktisk betydelse, syntes det styrelsen lämp­

ligare att, därest deL föreslagna stadgandet i 11 § andra stycket lagfästes,

förlägga prövningen av stadgandets tillämplighet till domstolen, för den

händelse säljaren nu gått domstolsvägen i stället för att begära handräck­

ning.

Svea hovrätt och Skånska hovrätten har ansett, att en erinran om inne­

hållet i 15 § — i likhet med vad som föreslagits beträffande 16 § andra

stycket — borde intagas på lämplig plats i utsökningslagen, exempelvis i en

återupplivad 43 §.

Departementschefen.

Det får anses rimligt, att bestämmelserna i 11 § andra stycket och 12 §

skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning för verkställig­

het av dom, varigenom en avbetalningsköpare förpliktats att utgiva avbetal-

ningsgodset till säljaren. Den i ett remissyttrande gjorda invändningen mot

att tillämpligheten av 11 § andra stycket skulle få prövas så sent som på

verkställighetsstadiet synes mig ej förtjäna beaktande. Det ligger nämligen

i sakens natui*, att man först på detta stadium kan med någon större grad av

säkerhet bedöma, om försålda gång- och sängkläder verkligen är oundgäng­

ligen behövliga för köparen eller hans familj.

En erinran om innehållet i 15 § torde, såsom ett par ho\ rätter framhållit,

böra intagas i utsökningslagen. Det synes lämpligt, att detta sker i en åter­

upplivad 43 §.

16 § första stycket.

Betänkandet.

I detta stycke har enligt förslaget tillagts en bestämmelse, som avser att

hindra att gamla ärenden belasta utmätningsmans dagbok. Utredningen

anför:

Det är mycket vanligt, att en avbetalningssäljare som sökt handräck­

ning lämnar köparen anstånd »tills vidare», önskvärt är, att gamla hand-

räckningsärenden avföras ur dagboken. Detsamma gäller ansökningar om

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Ur motiven till andra punkten i stycket må återgivas följande:

Det kan ifrågasättas, om icke avbetalningssäljare för täckande av sin

fordran i första hand borde hänvisas att återtaga godset med den verkan

att utmätning av annans egendom finge ske endast i den mån godsets värde

vid återtagandet understege fordringens belopp. Enligt utredningens mening

saknas anledning att gå så långt. Vissa modifikationer i den rätt att erhålla

utmätning, som enligt utsökningslagen tillkommer säljaren, synas emeller­

tid vara av behovet påkallade. En tredskande köpare, som exempelvis har

kontanta medel eller tillgodohavande i bank, bör icke rimligen kunna tvinga

säljaren att återtaga godset. Omfattade förbudet mot utmätning även så­

dana fall, innebure detta i realiteten, att köparen kunde när som helst

frånträda köpet. Å andra sidan kan utmätning av annan egendom än av-

betalningsgodset ej sällan tänkas medföra betydande men för köparen. Det

kan vara svårt för honom att avvara egendomen, framför allt när det gäller

föremål, som han behöver i sitt hem eller sin näring. Bestämmelserna i

65 § utsökningslagen om utmätningsfrihet ge i detta hänseende köparen

endast ett begränsat skydd. Risk kan vidare föreligga, att den exekutiva

försäljningen lämnar ett ogynnsamt resultat. Ianspråktagande av annan

egendom än avbetalningsgodset framstår som särskilt obilligt mot köparen,

där han på grund av en agents övertalning förmåtts att på avbetalning köpa

ett föremål, av vilket han icke har något nämnvärt behov.

En erinran om bestämmelserna i 16 § andra stycket har intagits i ett av

utredningen föreslaget tillägg till 62 § utsökningslagen.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig helt allmänt hysa vissa betänk­

ligheter mot förslaget att helt förbjuda utmätning av avbetalningsgods. Det

synes länsstyrelsen i varje fall rimligt, att köparen skall kunna uppgiva av­

betalningsgodset till utmätning. Även Gotlands handelskammare anför be­

tänkligheter i denna del och framhåller därvid särskilt, att det icke sällan

förekommer att gods säljes på avbetalning för samma pris som vid kontant-

köp. Speciellt i sådana fall syntes avbetalningssäljarna icke böra komma i

sämre läge än varje annan säljare.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke kunna tillstyrka bestämmelsen

i 16 § andra stycket andra punkten och anför:

I den mån ett giltigt köpavtal föreligger måste väl säljaren, liksom vid

alla andra köp, vara berättigad att fordra att köparen fullgör avtalet. Betalar

icke köparen en förfallen post, måste det stå säljaren fritt att, om han så

önskar, indriva sin fordran hos köparen. Någon anledning att meddela sär­

skilda bestämmelser, som inskränka säljarens rätt att vinna utmätning i

annan köparens egendom än avbetalningsgodset, föreligger enligt styrelsens

mening icke. En bestämmelse av sådant innehåll som utredningen här före­

slagit innebär ur principiell synpunkt ett betänkligt avsteg från allmänna

rättsgrundsatser och är ägnad att hos allmänheten framkalla den uppfatt­

ningen att en köpares förpliktelser på grund av ett avbetalningsköp icke

behöva tagas så allvarligt. Utredningens försök att begränsa bestämmelsens

tillämpning genom att såsom förutsättning för utmätningsförbudet uppställa

krav på att utmätningen skall lända till »avsevärt men» för köparen är en­

ligt styrelsens mening föga ändamålsenligt. Det förhåller sig nog — tyvärr —

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Liknande synpunkter liar anförts av hovrätten för Nedre Norrland.

Stockholms handelskammare anmärker, att i de fall, då enligt förslaget

oundgängligen nödvändiga gång- eller sängkläder icke skulle få återtagas,

säljaren i regel skulle sakna möjlighet att få betalt för sin fordran, därest

icke annan egendom finge utmätas. Handelskammaren förutsätter, att ut­

mätning — i den mån annan utmätningsbar egendom finnes — i dessa fall

må äga rum. Detta borde emellertid komma till uttryck i själva lagtexten.

Departementschefen.

En säljare, som har fordran på grund av avbetalningsköp, kan enligt rätts­

praxis erhålla utmätning av det sålda godset. En förutsättning härför är

dock, att han ovillkorligen avstått från sin rätt på grund av äganderätts-

förbehållet (jfr NJA 1945 s. 160). Såvitt angår utmätning av annan egen­

dom än det gods köpet avser är fordringar på grund av avbetalningsköp lik­

ställda med fordringar i allmänhet.

Om utmätning tillätes ske i själva avbetalningsgodset, kan följden onek­

ligen bli, att de i avbetalningslagen till köparens skydd uppställda reglerna

angående vad som vid godsets återtagande skall räknas den ene och den

andre parten till godo blir satta ur spel. Av särskild betydelse är i detta

sammanhang, att köpeskillingen vid en exekutiv försäljning erfarenhets­

mässigt icke sällan blir lägre än om godset skulle ha värderats enligt av­

betalningslagen. Det får därför anses överensstämma med lagstiftningens

allmänna syfte att förbjuda utmätning i själva avbetalningsgodset och att

alltså hänvisa den säljare, som vill utnyttja detta gods för täckning av sin

fordran, att städse göra detta enligt avbetalningslagens egna regler. Såsom

i betänkandet framhållits torde för övrigt ett sådant förbud praktiskt sett

knappast innebära någon nämnvärd försämring av säljarens nuvarande ställ­

ning. Sedan i rättspraxis fastslagits, att utmätning förutsätter ett ovillkorligt

avstående från rätten på grund av äganderättsförbehållet, vill det nämligen

synas, som om säljarna med hänsyn till den risk för rättsförlust, som ett

sådant avstående medför i händelse av mellankommande konkurs, sällan

använder utmätningsvägen.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att för fordringar

på grund av avbetalningsköp i princip förbjuda utmätning också av annan

egendom än det gods köpet avser. Till en början vill jag i anledning av advo­

katsamfundets yttrande framhålla, att ett dylikt förbud rimligtvis icke skulle

kunna uppställas i sådana fall, då köparen efter dom, lagsökning eller be­

talningsföreläggande förpliktas att utbetala en förfallen avbetalningspost

men säljaren på grund av reglerna i 2 § första stycket det oaktat icke

äger återtaga godset. Det torde icke heller ha varit utredningens avsikt, att

utmätningsförbudet skulle gälla i sådana fall. Om emellertid utmätning i an­

nan egendom än avbetalningsgodset får ske i ett läge sådant som det nu

beskrivna — och dylika situationer torde bli långt ifrån sällsynta, därest

värdegränsen för lagens tillämpningsområde slopas — synes det ur prak­

tisk synpunkt ställa sig mycket svårt att exakt angiva vid vilken tidpunkt

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Betänkandet.

Utredningen anför, att säljarens fordran på betalning enligt ett avbetal­

ningsköp är underkastad den allmänna tioårspreskriptionen. Däremot lä­

rer enligt utredningen säljarens på äganderättsförbehållet grundade rätt

till godset icke vara föremål för preskription. Det förekomme ej sällan,

framhåller utredningen, att en säljare, som under lång tid underlåtit att

utkräva ogulden del av köpeskillingen och därigenom bibragt köparen upp­

fattningen att säljaren avstått från sin rätt, sedermera sökte indriva sin

fordran. Detta skedde särskilt i sådana fall, då säljarens ekonomiska ställ­

ning försvagats eller då en av honom driven rörelse avvecklas i samband

med konkurs. Enligt utredningens mening är det ur flera synpunkter otill­

fredsställande, att köparens rätt till avbetalningsgods kan hållas svävande

under avsevärd tid. Utredningen anser det emellertid ej lämpligt, att en

kortare preskriptionstid fastställes för fordringar på grund av avbetalnings­

köp än för fordringar på grund av andra köp. Däremot har utredningen så­

som ett provisorium föreslagit, att en särskild preskriptionsregel införes be­

träffande avbetalningssäljares rätt att återtaga det sålda godset.

Utredningen har ansett preskriptionstiden lämpligen kunna bestämmas

till tre år, räknat från den i avtalet angivna förfallodagen för sista posten.

Rörande förslagets närmare innebörd hänvisas till s. 61 f i betänkandet.

Yttrandena.

Flera remissinstanser uttalar stor tvekan beträffande lämpligheten av en

särskild preskriptionsregel på detta område. Sålunda anför Svea hovrätt,

att den icke kan finna tillräckliga skäl vara anförda för att på detta om­

råde införa en i svensk rätt så ovanlig bestämmelse som en preskriptions­

regel med sakrättslig verkan. Än mindre vore hovrätten övertygad om att

behovet av en dylik preskriptionsbestämmelse vore så trängande, att man

nu skulle nödgas skapa ett provisorium i avvaktan på en allmän lagstift­

ning i ämnet. Därest det ansåges önskligt att redan nu genom kortare pre­

skriptionstid begränsa säljarens rätt, torde det enligt hovrättens mening

vara bäst att taga steget fullt ut och låta preskriptionen utsträckas att om­

fatta den på köpet grundade fordringsrätten.

Kommerskollegium anför:

De skäl för införande av en sådan preskriptionsregel, som utredningen

framhållit, synas värda beaktande. Å andra sidan vill det synas som om en

bestämmelse av detta slag jämte föreskrifterna i 16 § om förbud mot utmät­

ning i avbetalningsgodset för fordran på grund av avbetalningsköpet skulle

i alltför hög grad försämra säljarens ställning. Med hänsyn härtill och då

en bestämmelse av detta slag endast skulle utgöra ett provisorium i avvak­

tan på den allmänna revision av lagstiftningen om preskription, som in-

ginge i programmet för det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, stäl­

ler sig kollegium ytterst tveksamt till införandet av en sådan sakrättslig

preskriptionsregel, varom här är fråga.

Enligt bankföreningens mening bör man vara ytterst försiktig med att

i en speciallagstiftning som denna införa ett stadgande, som innebär pre­

74

De i 12 § och 15 § första stycket upptagna reglerna om anstånd torde,

när förrättning för godsets återtagande sökes efter ikraftträdandet, böra till-

lämpas å dessförinnan ingångna köp, som omfattas av den äldre lagen. Vis­

serligen får säljaren på grund av de äldre bestämmelserna, i händelse av god­

sets återtagande genom handräckning, icke tillgodoräkna sig dröjsmålsränta

vid uppgörelsen. Att ränta för den förlängda kredittiden ej kan uttagas vid

handräckning synes emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Vid

köp varom här är fråga kan det gälla endast jämförelsevis obetydliga ränte-

belopp. Vill säljaren utkräva ränta, har han för övrigt möjlighet att påkalla

uPPgörelse vid domstol. Stadgandet i 2 § andra stycket, som har nära sam­

band med anståndsreglerna, har på grund av sin civilrättsliga innebörd där­

emot icke ansetts böra göras tillämpligt å äldre avtal.

Utredningens förslag har under remissbehandlingen mött erin­

ran endast på en punkt. Sålunda har svenska bankföreningen ifrågasatt rätt­

mätigheten av det stadgande i de föreslagna övergångsbestämmelserna, som

ger möjlighet till tillämpning av de nya anståndsreglerna jämväl å avtal

som slutits före deras ikraftträdande. Frånsett att det överhuvud syntes vara

stridande mot sunda lagstiftningsprinciper att förläna en lagstiftning sådan

som den föreslagna retroaktiv verkan, skulle detta även — anför bankför­

eningen —- kunna lända till ekonomiskt ohägn för säljare, som icke haft an­

ledning att i sina kalkyler räkna med de nya förlustrisker som den före­

slagna lagstiftningen skulle medföra.

Departementschefen.

Jag vill föreslå, att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1954. I

princip bör de nya bestämmelserna icke tillämpas å avbetalningsköp, som

slutits dessförinnan. Upprätthållandet av denna princip är av särskilt stor

praktisk betydelse, när det gäller avbetalningsköp över 3 000 kronor, enär

dessa köp hittills fallit helt utanför avbetalningslagstiftningen och alltså ej

varit underkastade dess tvingande regler. Några undantag från principen

torde dock böra uppställas. Till en början bör sålunda, liksom motsvarande

bestämmelse i skuldebrevslagen, stadgandet i 8 § tredje stycket om jämkning

eller åsidosättande av otillbörliga avtalsvillkor göras tillämpligt, när ett

i äldre avtal upptaget villkor göres gällande efter lagens ikraftträdande. Vi­

dare synes det rimligt, att de i 12 § och 15 § första stycket upptagna an­

ståndsreglerna blir retroaktivt tillämpliga när det gäller äldre avbetalnings­

köp där avbetalningspriset icke överstiger 3 000 kronor. De i ett remissytt­

rande framförda erinringarna mot detta förslag synes mig överdrivna. Slut­

ligen bör, även om avbetalningsköpet slutits före nya lagens ikraftträdande,

regeln i 16 § första stycket andra punkten om avförande ur utmätnings­

mans dagbok av vissa äldre ärenden utan olägenhet kunna tillämpas dels

när uppskov med förrättningen meddelats efter lagens ikraftträdande oav­

sett om ansökan skett före eller efter nämnda tid och dels, i enlighet med

utredningens förslag, när av säljaren medgivet uppskov med sökt förrätt­

ning består vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, i vilket sistnämn­

da fall den föreslagna tidsfristen å sex månader dock bör räknas från

ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

76

givarens ansvarighet är vid varje händelse som medför skada begränsad i

fråga om personskada till 60 000 kronor för varje skadad eller dödad per­

son, dock sammanlagt högst 300 000 kronor, samt i fråga om egendoms-

skada till 10 000 kronor. Beträffande omnibus höjes dock beloppet 300 000

kronor med 5 000 kronor för varje person, varmed det högsta antalet per­

soner, som må befordras med fordonet, överstiger 9. Om fordonet ej är tra-

fikförsäkrat, är samtliga trafikförsäkringsanstalter solidariskt ansvariga

gentemot den skadade med regressrätt mot den som är ansvarig för skadan

(21

§).

Sveriges automobilhandlareförbund har i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 15 juni 1946 hemställt om sådan lagändring, att avbetal-

ningssäljares ansvarighet enligt bilansvarighetslagen skulle bortfalla eller

begränsas, förslagsvis till värdet av den sålda bilen. I skrivelsen framhålles

i huvudsak följande. Avbetalningssäljares ansvarighet enligt bilansvarighets­

lagen medförde visserligen i regel inga ekonomiska konsekvenser för honom,

enär trafikförsäkringsanstalten reglerade inträffade skadefall. För den hän­

delse skadan överstege den gällande begränsningen av försäkringsgivarens

ansvarighet, kunde emellertid den skadade mot säljaren framställa anspråk

på ytterligare ersättning. Säljarens ansvarighet kunde vidare aktualiseras

i

sådana fall, då köparen underlåtit att hålla bilen trafikförsäkrad. Det syn­

tes förbundet opåkallat att den som skadats genom en på avbetalning köpt bil

ägde vända sig, förutom mot föraren och köparen, mot en ytterligare per­

son, nämligen säljaren. I motsats till en vanlig ägare hade en avbetalnings-

säljare icke något inflytande på sättet för bilens användande eller på valet

av förare. Från den skadelidandes synpunkt vore det en tillfällighet, om

skadan uppkommit medan en — kanske obetydlig — restskuld återstod eller

först sedan köpeskillingen till fullo erlagts. Att det i praktiken endast i un­

dantagsfall inträffade att den gällande ordningen medförde ekonomiska kon­

sekvenser för en avbetalningssäljare, undanröjde icke betänkligheterna mot

densamma, helst som det vid en katastrofskada kunde bli fråga om ett för

säljaren ruinerande skadestånd.

Sedan denna framställning från justitiedepartementet överlämnats till

utredningen rörande avbetalningsköp, har denna med skrivelse den 30 no­

vember 1950 överlämnat en promemoria angående avbetalningssäljares ställ­

ning enligt bilansvarighetslagen med därvid fogat förslag om ändrad lydelse

av 1 § nämnda lag.

Efter det utredningen lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser

och redovisat automobilhandlareförbundets framställning i ärendet, anföres

i promemorian:

I fråga om bil som sålts genom avbetalningsköp är säljaren i sin egen­

skap av ägare ansvarig för skada i följd av trafik med bilen. Denna ansva­

righet mildras i hög grad genom trafikförsäkringen. Emellertid är det skydd

som denna försäkring bereder säljaren — även om man bortser från den

mera teoretiska möjligheten att köparen tecknar försäkring med självrisk

och därigenom ställer säljaren utan skydd — icke fullständigt. I automobil-

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

78

förbundet och svenska omnibusägareförbundet. Alla remissinstanserna till­

styrker i sak utredningens förslag med undantag för lasttrafikbilägareför-

bundet, som anser att spörsmålet icke bör lösas nu utan tagas upp till be­

handling i samband med en fullständig revision av lagstiftningen om an­

svarighet för trafikskada. Förbundet motiverar sitt avstyrkande av lagför­

slaget på följande sätt:

De i bilansvarighetslagen och lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon meddelade bestämmelserna ha tillkommit för att bereda all­

mänheten skydd för de skador, som kunna vållas genom trafik med dylika

fordon. Enligt förbundets uppfattning skulle ett genomförande av den före­

slagna lagändringen medföra att detta skydd försvagades. Det torde visser­

ligen endast i undantagsfall förekomma, att de skador, som vållas, uppgå till

sådana belopp, att dessa icke täckas av trafikförsäkringen. För den händelse

emellertid det senare blir fallet utgör nu gällande ordning med möjlighet

för den skadelidande att jämväl kunna vända sig mot avbetalningssäljaren

ett väsentligt säkerhetsmoment i det rättsskydd, som lagstiftningen avser

att giva. Ett borttagande av detta säljarens ansvar skulle i praktiken inne­

bära, att den skadelidandes möjligheter att erhålla ersättning i de flesta

fall komme att begränsas till de i trafikförsäkringslagen fastställda belop­

pen. Flertalet av avbetalningsköparna torde nämligen få anses sakna såda­

na ekonomiska resurser att de ha möjlighet att ersätta skadebelopp, som

i väsentlig omfattning överstiga de av försäkringarna täckta.

Som en följd av att avbetalningssäljarna för närvarande stå en viss an­

svarighet för de skador, som kunna orsakas av en på avbetalning försåld bil,

har det blivit allt mera vanligt att vederbörande säljare i samband med för-

säljning tillser, att försäkring till relativt betryggande belopp tecknas, d. v. s.

till belopp, som äro avsevärt högre än de i lag föreskrivna. Genom detta

förfaringssätt erhåller såväl säljaren som köparen liksom i sista hand all­

mänheten en större trygghet. I och med att säljarens ansvar slopades torde

intresset från dennes sida att få till stånd dylika höga försäkringar komma

att avtaga, vilket återigen komme att menligt inverka på skyddet för allmän­

heten.

Genom överenskommelser mellan försäkringsbolagen och bilsäljarna har

vidare avtalats, att för den händelse en avbetalningsköpare icke skulle ha

fullgjort sina skyldigheter beträffande försäkringen och skada inträffar,

försäkringsbolagen utbetala skadeersättning mot att säljaren fullgör veder­

börlig premiebetalning. Även i sådant fall har således säljare möjlighet att

gardera sig mot ersättningskrav.

Departementschefen.

De skäl utredningen framlagt för att från ansvar enligt 1916 års bilan­

svarighetslag befria den som sålt en bil genom avbetalningsköp är enligt

min mening övertygande. Väl är det i och för sig sant, att det med hänsyn

till att avbetalningssäljaren i regel har en bättre ekonomisk ställning än kö­

paren kan vara av värde för den skadelidande, att han har möjlighet att

vända sig mot avbetalningssäljaren, när skadorna uppgår till belopp som ej

läcks av trafikförsäkringen. Denna synpunkt bör emellertid ej få vara ut­

slagsgivande. Det kan nämligen icke anses rimligt, att den skadelidande

skall komma i en bättre ställning därför att det råkar kvarstå en, kanske

obetydlig, skuld på den bil som vållat hans skada. Av det sagda framgår,

Kungi. Maj:ts proposition nr 3.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

%

angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetalningsköp.

Härigenom förordnas, att 1—6 och 8—17 §§ lagen den 11 juni 1915 om av­

betalningsköp1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1

§•

Med avbetalningsköp — — — —

Har avtalet--------------------------------

Lagen äger icke tillämpning, när

sammanlagda beloppet av de poster,

som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalningspriset), över­

stiger tre tusen kronor.

2

§.

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gäl­

lande, med mindre någon post ute-

står ogulden minst fjorton dagar ut­

över förfallodagen och denna post

antingen uppgår till minst en tiondel

av avbetalningspriset eller tillsam­

mans med annan ogulden förut för­

fallen post utgör minst en tjugondei

därav.

Där köparen i annat avseende än i

första stycket sägs åsidosätter vad

honom åligger, må särskild påföljd,

som för sådan händelse kan vara av-

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

------------------- blivit erlagd.

------ ägare därav.

Sammanlagda beloppet av de pos­

ter, som köparen enligt avtalet har

att erlägga, benämnes i denna lag

avbetalningspriset.

2

§.

Underlåter köparen att fullgöra sin

betalningsskyldighet, äge säljaren

icke på grund därav rätt att taga

godset åter, utkräva post, som eljest

ej vore förfallen, eller göra annan i

avtalet stadgad särskild påföljd gäl­

lande, med mindre köparens under­

låtenhet avser belopp, som utestår

oguldet minst fjorton dagar utöver

förfallodagen, och detta belopp upp­

går till minst en tiondel av avbetal­

ningspriset eller, om i beloppet ingå

flera poster, till minst en tjugondei

därav, eller ock utgör återstoden av

säljarens fordran.

Beror dröjsmålet på att köparen

till följd av sjukdom eller arbetslös­

het eller annan särskild orsak hu-

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1946: 841.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förmår köparen eller säljaren vi­

sa, att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kon­

tant betalning (kontantpriset), med

mer eller mindre än en tiondel un­

derstiger avbetalningspriset, skall

sammanlagda beloppet av de icke

förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas

till den kvotdel, som kontantpriset

utgör i förhållande till avbetalnings­

priset.

Kostnad, som säljaren måste vid­

kännas för godsets återtagande, skall

ock räknas honom till godo.

(Gällande lydelse.)

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § eller, där fråga

är om handräckning, enligt 12 § räk­

nats säljaren till godo, äge denne

icke återbekomma godset, med mind­

re överskottet gäldas till köparen el­

ler nedsättning sker, efter ty i 13 §

andra stycket stadgas.

Är godsets---------------- — — — —

6

§•

Där säljaren yrkat att återbekom­

ma godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det eller gäldar han,

där fråga är om handräckning, det

belopp, som därvid räknats säljaren

till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren------- —------------------

som säljaren har att fordra och som

icke inräknats i avbetalningspriset;

4) kostnad, som säljaren måste

vidkännas för godsets återtagande;

samt

5) i fall köparens rätt till godset är

beroende av att han ersätter säljaren

för reparation eller annan åtgärd med

avseende å godset, fordran å sådan

ersättning.

Har säljaren i avtalet uppgivit det

pris, till vilket han varit villig att

sälja godset mot kontant betalning,

lägges denna uppgift till grund för

beräkningen enligt första stycket 2),

där det ej kan antagas, att godset

kunde hava köpts till lägre pris.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det

belopp, som enligt 4 § räknats säl­

jaren till godo, äge denne icke åter­

bekomma godset, med mindre han

gäldar överskottet till köparen eller,

om godsets värdering verkställts av

utmätningsman, hos denne nedsätter

överskottet.

— — överskjutande beloppet.

6

§•

Där säljaren yrkat att återbekom­

ma godset, äge köparen, i stället för

att fullgöra sin betalningsskyldighet

enligt avtalet, på en gång betala vad

säljaren enligt 4 § har att fordra.

Gör köparen det, må ej godset åter­

tagas.

------ att fordra.

Vill köparen i annat fall än i första

stycket avses fullgöra sin betalnings­

skyldighet i förtid, äge han rätt där-

(Föreslagen lydelse.)

84

Iiungl. Maj:ts proposition nr 3.

10

§.

Har om avbetalningsköp upprät­

tats skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan an­

sökan skall göras skriftligen och in­

nehålla uppgift å oguldna poster med

deras förfallotider samt vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

(Gällande lydelse.)

Kostnaden för — —- — —• —------

Angående rätt för utmätningsman

att i vissa fall meddela handräckning

utan hinder av köparens frånvaro

skall vad i 59 och 60 §§ utsöknings-

lagen är i fråga om utmätning före­

skrivet äga motsvarande tillämpning.

11

§•

Handräckning må ej beviljas, med

mindre utmätningsmannen finner

uppenbart, att med betalningen före­

ligger sådant dröjsmål, som i 2 §

sägs.

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsman­

nen i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagan­

de, under förutsättning att om avbe-

talningsköpet upprättats en av köpa­

ren underskriven handling, som

1) innehåller förbehåll om sälja­

rens äganderätt eller om rätt för säl­

jaren att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket

säljaren är villig att sälja godset mot

kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att er­

lägga och när de särskilda beloppen

förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla upp­

gift å den del av avbetalnings pris et

som utestår ogulden och, där sälja­

ren gör anspråk på ränta, försäk­

ringspremie eller ersättning som i

4 § första stycket 5) avses, vad han

i sådant avseende fordrar. Ansök­

ningen skall vara åtföljd av köpe­

handlingen i huvudskrift och be­

styrkt avskrift.

— — av sökanden.

Vad i 59 och 60 §§ ut sökning slag en

är föreskrivet i fråga om utmätning

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å handräckning enligt

denna lag.

11

§•

Handräckning må beviljas endast

där utmätningsmannen finner up­

penbart, att sådant dröjsmål före­

ligger med betalningen, som i 2 §

första stycket sägs, eller att köparen

eljest åsidosatt förpliktelse, vars upp­

fyllande är av väsentlig betydelse för

säljaren.

(Föreslagen lydelse.)

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

dan uppgörelse, som skolat äga rum,

om godset återtagits annorledes än

genom handräckning, vare honom ej

förment att efter stämning å den

andre utföra sin talan vid domstol.

Visar ej säljaren, att han instämt så­

dan talan inom trettio dagar efter

det handräckning gavs eller, där för­

rättningen inom den tid överklagats,

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen hos

utmätningsmannen lyfta det belopp,

som, efter ty i 13 § andra stycket

sägs, må hava blivit hos denne ned­

satt.

15 §.

(Gällande lydelse.)

Vid förrättning för verkställighet

av dom, varigenom köparen förplik­

tats utgiva gods, som blivit försålt

genom avbetalningsköp, skall, där ej

i domen annorlunda förordnats, i

fråga om värdering av godset gälla

vad i 13 § första stycket är stadgat.

År någon missnöjd med det värde,

som satts å godset, stånde honom

fritt att instämma sin talan till dom­

stol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, ut-

sökningslagens föreskrifter i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse.

stämning å den andre utföra sin

talan vid domstol. Visar ej säljaren,

att han väckt sådan talan inom en

månad efter det handräckning gavs

eller, där förrättningen inom den tid

överklagats, inom lika tid efter det

överexekutors beslut meddelades, äge

köparen hos utmätningsmannen lyf­

ta det belopp, som enligt 5 § första

stycket må hava blivit hos denne

nedsatt.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra styc­

ket och 12 § skola äga motsvarande

tillämpning beträffande förrättning

för verkställighet av dom, varigenom

köparen förpliktats utgiva gods, som

blivit sålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första styc­

ket avses, skall, där ej i domen an­

norlunda förordnats, i fråga om vär­

dering av godset gälla vad i 13 § är

stadgat. Beträffande talan mot ut­

mätningsmannens värdering skola be­

stämmelserna i lb § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, ut-

sökningslagens föreskrifter i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse. Har

säljaren medgivit uppskov med sökt

förrättning och har på grund därav

verkställighet ej skett, då sex måna-

88

med sökt förrättning består vid la­

gens ikraftträdande så ock om sälja­

ren därefter medgiver sådant upp­

skov; och skall i förstnämnda fall i

stadgandet angiven tid av sex måna­

der räknas från dagen för ikraftträ­

dandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

^m Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 §•

Med automobil

-------------i timmen,

Härvid förstås----------- på skenor.

Till automobil----------- av gående.

Beträffande automobil, som sålts genom avbetalningsköp eller annat köp

med äganderättsförbehåll, skall vid tillämpningen av denna lag köparen an­

ses som ägare, ändå att äganderätten ännu icke övergått å honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 650.

92

liggande omständigheterna

vara uppenbart obilligt.

(Gällande lydelse.)

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall

■vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

4 §•

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo, förutom oguldna

poster, för vilka betingad förfallodag

är inne vid tiden för godsets åter­

tagande, nio tiondelar av övriga då

oguldna poster; har säljaren vid

domstol yrkat godsets återbekom-

mande, skall i stället tagas hänsyn

till tiden för stämningens delgivning.

Ränta skall ock tillgodoräknas säl­

jaren, där sådan blivit utfäst eller

enligt lag skall utgå.

Förmår köparen eller säljaren vi­

sa, att det pris, som godset skulle

hava betingat, om det sålts mot kon­

tant betalning (kontantpriset), med

mer eller mindre än en tiondel un­

derstiger avbetalnings pris et, skall

sammanlagda beloppet av de icke

förfallna posterna i stället för att

minskas till nio tiondelar beräknas

till den kvotdel, som kontantpriset

heller efter den angivna fristens ut­

gång göra gällande sådan påföljd, om

köparen orlågger det belopp, som ej

guldits i rätt tid, jämte ränta samt

ersätter kostnader, som säljaren måst

vidkännas i anledning av dröjsmålet.

Har säljaren vid domstol väckt talan

med yrkande om påföljdens tillämp­

ning, äge köparen icke till sitt fre­

dande åberopa betalning, som skett

efter det målet företagits till huvud­

förhandling.

3 §•

Vill säljaren taga godset åter, skall

vid uppgörelse mellan honom och

köparen värdet av godset, då det

återtages, räknas köparen till godo.

Godsets värde beräknas efter vad säl­

jaren kan antagas utvinna genom att

på lämpligt sätt sörja för dess för­

säljning. Vid beräkningen skall så­

lunda hänsyn tagas till omständig­

heter, som äro ägnade att höja vär­

det i säljarens hand, såsom att han

i egen rörelse kan ånyo försälja god­

set och dessförinnan bota möjligen

förefintlig skada därå.

4 §.

Säljaren äge, där godset återtages,

räkna sig till godo:

1) oguldna poster, för vilka i av­

talet bestämd förfallodag är inne vid

tiden för godsets återtagande;

2) så stor kvotdel av övriga oguld­

na poster, som det pris, vilket godset

skulle hava betingat, om det köpts

mot kontant betalning, (kontantpri­

set) utgör i förhållande till avbetal-

ningspriset;

3) ränta och försäkringspremie,

som säljaren har att fordra och som

icke inräknats i avbetalnings pris et;

4) kostnad, som säljaren måste

vidkännas för godsets återtagande;

samt

5) i fall, då köparens rätt till god­

set är beroende av att han ersätter

säljaren för reparation eller annan

åtgärd med avseende å gödsel, ford­

ran å sådan ersättning.

(Föreslagen lydelse.)

skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

godset blivit genom samma avbetal­

ningsköp försålt.

(Gällande lydelse.)

(Jämför 2 § andra stycket.)

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, en­

ligt vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkräver

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § första och andra

styckena givna regler äga motsva­

rande tillämpning.

¹⁰ §.

Har om avbetalningsköp upprät­

tats skriftlig handling, äge säljaren

hos utmätningsmannen i den ort,

där godset finnes, söka handräckning

för godsets återtagande. Sådan an­

sökan skall göras skriftligen och in­

nehålla uppgift å oguldna poster med

deras förfaUotider samt vara åtföljd

av köpehandlingen i huvudskrift och

bestyrkt avskrift.

förbehåll, att av köparen inbetalt be­

lopp först skall avräknas å fordran,

som tillkommer säljaren av annan

grund än avbetalningsköpet.

Skulle tillämpning av annat vill­

kor vid avbetalningsköp uppenbarli­

gen vara stridande mot gott affårs-

skick eller eljest otillbörlig, må vill­

koret jämkas eller lämnas utan av­

seende.

9 §.

Innehåller avtalet bestämmelse, en­

ligt vilken köparens underlåtenhet

att fullgöra vad honom åligger skall

medföra, att han icke äger åtnjuta

betingad förfallotid, och utkrävejr

säljaren med åberopande av sådan

bestämmelse hela den överenskomna

betalningen eller större del därav än

som frånsett bestämmelsen skulle

vara till betalning förfallen, skola i

fråga om beräkningen av säljarens

fordran de i 4 § givna regler äga mot­

svarande tillämpning.

10 §.

Säljaren äge hos utmätningsman­

nen i den ort, där godset finnes, söka

handräckning för godsets återtagan­

de, där om avbetalningsköpet upp­

rättats en av köparen underskriven

handling, som

1) innehåller förbehåll om sälja­

rens äganderätt eller om rätt för säl­

jaren att återtaga godset;

2) upptager det pris, till vilket

säljaren är villig att sälja godset mot

kontant betalning; samt

3) angiver vad köparen har att er­

lägga och när de särskilda beloppen

förfalla till betalning.

Ansökan om handräckning skall

göras skriftligen samt innehålla upp­

gift å den del av avbetalningspriset,

som utestår ogulden, och där sälja­

ren gör anspråk på ränta, försäk­

ringspremie eller ersättning, som i

4 § första stycket 5) avses, vad han

i sådant avseende fordrar. Ansök­

ningen skall vara åtföljd av köpe-

(Föreslagen lydelse.)

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

14 §.

Beslut i —---------------------------------

Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits,

eller vill någon av dem påkalla så­

dan uppgörelse, som skolat äga rum,

om godset återtagits annorledes än

genom handräckning, vare honom ej

förment att efter stämning å den

andre utföra sin talan vid domstol.

Visar ej säljaren, att han instämt så­

dan talan inom trettio dagar efter

det handräckning gavs eller, där för­

rättningen inom den tid överklagats,

inom lika tid efter det överexekutors

beslut meddelades, äge köparen hos

utmätningsmannen lyfta det belopp,

som efter ty i 13 § andra stycket

sägs, må hava blivit hos denne ned­

satt.

15 §.

(Gällande lydelse.)

Vid förrättning för verkställighet

av dom, varigenom köparen förplik­

tats utgiva gods, som blivit försålt

genom avbetalningsköp, skall, där ej

i domen annorlunda förordnats, i

fråga om värdering av godset gälla

vad i 13 § första stycket är stadgat.

Är någon missnöjd med det värde,

som satts å godset, stånde honom

fritt att instämma sin talan till dom­

stol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—

15 § § finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, ut-

sökningslagens föreskrifter i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse.

14 §.

klagan föras.

Är köparen eller säljaren missnöjd

med värdering eller annan åtgärd,

som vid handräckningen vidtagits,

vare honom ej förment att efter

stämning å den andre utföra sin

talan vid domstol. Visar ej säljaren,

att han instämt sådan talan inom en

månad efter det handräckning gavs

eller, där förrättningen inom den tid

överklagats inom lika tid efter det

överexekutors beslut meddelades, äge

köparen hos utmätningsmannen lyf­

ta det belopp, som enligt 5 § första

stycket må hava blivit hos denne

nedsatt.

(Föreslagen lydelse.)

15 §.

Bestämmelserna i 11 § andra styc­

ket och 12 § skola äga motsvarande

tillämpning beträffande förrättning

för verkställighet av dom, varigenom

köparen förpliktats utgiva gods, som

blivit försålt genom avbetalningsköp.

Vid förrättning, som i första styc­

ket avses, skall, där ej i domen an­

norlunda förordnats, i fråga om vär­

dering av godset gälla vad i 13 § är

stadgat. Beträffande talan mot ut­

mätningsmannens värdering skola

bestämmelserna i 14 § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 1 fl­

is §§ finnas meddelade, skola i fråga

om förrättning, som där avses, ut-

sökningslagens föreskrifter i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse. Har

säljaren medgivit uppskov med sökt

förrättning och har på grund därav

verkställighet ej skett, då tre måna-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

(Gällande lydelse.)

lagens ikraftträdande, där sådant

villkor göres gällande först efter

ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 12 § ävensom

15 § första stycket nya lagen i vad

det innehåller hänvisning till nämn­

da lagrum skola, i fråga om förrätt­

ning som sökes efter nya lagens

ikraftträdande, äga tillämpning, där

avbetalnings priset icke överstiger tre

tusen kronor.

Stadgandet i 16 § första stycket

nya lagen skall gälla, där av säljaren

medgivet uppskov med sökt förrätt­

ning består vid tiden för lagens

ikraftträdande; dock skall i stadgan­

det angiven tid av tre månader räk­

nas från dagen för ikraftträdandet.

I 18 § nya lagen givna bestämmel­

ser skola äga tillämpning jämväl å

avbetalningsköp, som slutits före la­

gens ikraftträdande; dock att angi­

ven tid för talans väckande, i fall där

den i avtalet bestämda förfallotiden

för sista posten inträtt före dagen för

ikraftträdandet, skall räknas från

sagda dag.

(Föreslagen lydelse.)

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 oktober 1952.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerberg.

Enligt lagrådet den 25 september 1952 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 20 augusti 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetal­

ningsköp;

2) lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsasses­

sorn S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om avbetalningsköp.

¹ §•

Lagrådet:

Uttrycket »post» tages i lagförslaget liksom i gällande lag i en betydelse,

som näppeligen i allo täckes av allmänt språkbruk. Enligt vad i remisspro-

lokollet framhålles omfattar uttrycket ej avbetalningstillägg i form av lö­

pande ränta och ej heller belopp, som köparen vid sidan av den egentliga

köpesumman kan ha att betala i ersättning för säljarens utgifter för försäk­

ring av godset. Detta må visserligen kunna utläsas ur den remitterade lag­

texten men framgår knappast med tillräcklig tydlighet förrän i 4 §, medan

betydelsen av uttrycket är av vikt redan för 2 §. Lagtexten skulle bliva mera

lättläst, om uttryckets innebörd angåves i förevarande paragraf. Lagrådet

vill därför förorda, att till paragrafens tredje stycke fogas en ny punkt av

innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse för försäk­

ringspremie, som köparen skall särskilt utgiva.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

liksom till 2 § andra stycket i dess nu gällande lydelse. Ordet »urimelig»

i det norska förslaget torde böra ersättas med »uppenbart obilligt» eller lik­

värdigt uttryck.

För att köparen skall kunna hindra att påföljderna göras gällande fordras

enligt andra punkten i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan

godset återtagits eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet

företagits till huvudförhandling. Grunden till det angivna undantaget från

regeln att betalning skall erläggas innan godset återtagits är enligt remiss­

protokollet en önskan att undvika att motsättning skulle kunna uppstå mel­

lan lag och domstols dom. Det angivna syftemålet torde dock endast ofull­

ständigt vinnas genom det föreslagna stadgandet. Det må erinras att icke

alla mål gå till huvudförhandling, i det att i vissa fall tredskodom kan

meddelas under förberedelsen. Vidare har hänsyn icke tagits till möjlig­

heten att i lagsökningsväg få köparen ålagd betalningsskyldighet; utslag i

lagsökningsmål torde, sedan tiden för anställande av återvinningstalan ut­

gått, i nu förevarande hänseende kunna likställas med domstols dom. Stad­

gandet hade därför bort erhålla en lydelse, som tagit sikte även på dessa

fall. Emellertid torde det kunna ifrågasättas om stadgandet över huvud

är tillräckligt motiverat. Härutinnan kunna vi ansluta oss till vad Svea

hovrätt anfört i sitt yttrande över betänkandet. Dessutom må framhållas att

för det visserligen icke fullt likartade fall som avses i 6 §, nämligen att kö­

paren hindrar godsets återtagande genom att på en gång betala vad säl­

jaren enligt 4 § har att fordra, någon motsvarande bestämmelse ej finnes i

gällande lag och ej heller nu föreslagits. Jämväl på grund av reglerna i 7 §

och i 15 § jämförd med It § andra stycket kan det förekomma, att dom­

stols dom icke kan verkställas enligt sitt innehåll. Det här behandlade un­

dantaget från regeln i andra punkten av andra stycket, att betalningen skall

ske senast innan godset återtagits, torde alltså icke böra bibehållas. Nämnda

regel lär kunna infogas i styckets första punkt.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att åt förevarande stycke

gives den lydelse, att därest köparen efter utgången av den i första stycket

angivna fristen men innan godset återtages erlägger belopp, som ej gäldats

i rätt tid, jämte ränta samt ersätter kostnader, som säljaren måst vidkännas

i anledning av dröjsmålet, säljaren ej må göra gällande påföljd, som i första

stycket sägs, om dröjsmålet berott på att köparen till följd av sjukdom eller

arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld

råkat i betalningssvårigheter och det med hänsyn därtill skulle vara uppen­

bart obilligt att påföljden vinner tillämpning.

Regeringsrådet Eckerberg:

Tvekan synes kunna råda huruvida 2 § andra stycket är tillämpligt även

då det som orsakat köparens betalningssvårigheter inträffat först efter för-

fallodagen. Denna tvekan hänför sig till innebörden av ordet »dröjsmålet»,

vilket alltefter de olika sammanhang vari det förekommer kan ha en

något skiftande betydelse. Här gäller det att avgöra, om ordet åsyftar det i

104

skall ske senast innan godset återtagits, icke böra bibehållas. Nämnda regel

torde kunna infogas i styckets första punkt, därvid denna lämpligen bör så

omformuleras, att vad som sägs rörande betalningen kommer närmast efter

ordet »betalningssvårigheter» och inledes med orden »men erlägger han

innan godset återtages».

4

§•

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest 8 § ändras på sätt vi här nedan komma att hemställa, bör punkt 5

i första stycket av förevarande paragraf utgå.

8

§.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Från det enligt denna paragraf föreslagna principiella ogiltigförklarandet

av s. k. kopplingsförbehåll och avräkningsförbehåll göras de praktiskt bety­

delsefulla undantagen, att sådana förbehåll alltjämt skola gälla i fråga om

ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Undan­

tagsregeln är föranledd av hänsyn till de speciella förhållandena inom av-

betalningshandeln med motorfordon. Förbehållen skulle, har man hävdat,

gagna icke blott säljarna utan även köparna, i det att en köpare som icke

förmår kontant betala reparation av bilen måhända ej kan utverka sig dylik

reparation, om säljaren ej äger kopplings- eller avräkningsrätt beträffande

kostnaden.

Det är tydligt att ett kopplingsförbehåll innebär en sådan utvidgning av

äganderättsförbehållet som kan, även om den begränsas till fordringar för

reparation och liknande, medföra en avsevärd belastning för köparen. De

tungt vägande skäl, som anförts för att kopplingsförbehåll i allmänhet böra

anses ogiltiga och som redovisats av utredningen (s. 45 i betänkandet), göra

sig med styrka gällande även här. I remissyttranden från sammanslutningar,

vilka äga stor praktisk erfarenhet på området, har ock understrukits, huru­

som kopplingsrätten i föreliggande fall är ägnad att utnyttjas till skada för

ekonomiskt svagt ställda köpare -— bl. a. just sådana kapitalsvaga trafikut­

övare som undantagsregeln närmast har i sikte — t. o. m. så att köparna

komma i mer eller mindre fullständigt beroende av säljarna. Särskilt betänk­

ligt är detta vid det förhållandet att — om man bortser från det väl endast i

extrema fall ingripande stadgandet i 8 § tredje stycket — avtalsfrihet skulle

råda i förevarande hänseende. En köpare skulle sålunda, enligt vad departe­

mentschefen anfört, beträffande reparationskostnaden icke tillgodonjuta det

skydd, som enligt 2 § första stycket eljest tillförsäkras avbetalningsköpare.

Bland annat kan kopplingsförbehållets giltighet leda till stötande konsekven­

ser, när för köparen resterar blott en ringa del av köpeskillingen för bilen

(jfr landsorganisationens remissyttrande).

Även i övrigt kunna resas invändningar mot den föreslagna regleringen.

Man kan fråga sig varför just säljaren i motsats till andra företagare, som

verkställa bilreparationer, skall erhålla den speciella säkerhets- och förmåns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 3.

Av det anförda framgår, att enligt vår mening i allt fall förbudet mot

kopplingsförbehåll bör göras undantagslöst. Även förslaget om avräknings-

förbehållets giltighet i vad angår reparationsfordran m. m. synes ingiva så­

dana betänkligheter att vi icke anse oss kunna tillstyrka detsamma. Enligt

denna ståndpunkt skulle stadgandet, såvitt gäller kopplingsförbudet, bringas

i överensstämmelse med de danska och norska förslagen.

Vi hemställa alltså, att undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 §

ävensom andra stycket i paragrafen få utgå.

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Eckerberg:

Man torde kunna utgå från att tredje stycket i förevarande paragraf skall

så läsas, att det kan bliva tillämpligt jämväl å förbehåll, som i de två föregå­

ende styckena sägs, såvitt förbehållen avse ersättning för reparation eller

annan åtgärd med avseende å det försålda godset. Det saknas anledning var­

för dylika förbehåll, som ej äro verkningslösa enligt de båda första styckena,

icke i stället skulle träffas av regeln i tredje stycket.

10

§.

Lagrådet:

I förevarande paragraf uppställas vissa formella betingelser för att säl­

jaren skall erhålla handräckning för godsets återtagande; bland annat ford­

ras företeende av en köpehandling, som uppfyller en del angivna minimi­

krav. Stadgandet utesluter emellertid uppenbarligen icke, att säljaren må

vara nödsakad att förete andra handlingar, såsom en å köpeskillingen eller

del därav utfärdad förskrivning, till bestyrkande av att de materiella förut­

sättningarna för hans rätt att med åberopande av köparens kontraktsbrott

återbekomma godset föreligga. Det kan nämligen av skäl, som icke framgå

av lagen om avbetalningsköp utan följa av allmänna rättsgrundsatser, gälla

ytterligare villkor för utövande av den säljarens hävningsrätt varom här är

fråga. I enlighet härmed är än vidare möjligt, att säljaren med stöd av all­

männa rättsgrundsatser — eller kanske med hänsyn till vad mellan kontra­

henterna särskilt överenskommits — över huvud saknar en på köparens

kontraktsbrott grundad materiell rätt att återfordra godset, trots att köpa­

ren ej kan stödja ett påstående att så förhåller sig på någon bestämmelse i

nämnda lag. Frågan härom kan för övrigt icke alltid lösas i handräcknings-

ärendet utan måste understundom i vederbörlig ordning hänskjutas till

domstols prövning. Köparen gör t. ex. under hänvisning till ett oskäligt högt

pris för godset jämte andra omständigheter sannolikt, att köpet enligt all­

männa avtalsrättsliga regler icke är för honom bindande (jfr yttranden av

utredningen dels s. 51 f. dels i anslutning till 11 § tredje stycket s. 48 i

betänkandet).

Vad nu anmärkts om att lagen om avbetalningsköp icke uttömmande reg­

lerar de betingelser, som gälla beträffande säljarens rätt att återfå godset,

har särskild betydelse för det i ett remissyttrande berörda fallet att å köpe­

skillingen utställts en eller flera växlar, som av köparen accepterats. Har

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kronor. Skulle åter i det valda exemplet godsets värde uppskattas till alle­

nast 15 000 kronor, har köparen, som genom godsets återställande icke för­

nöjt säljaren ens med beloppet av de poster som ej avses med växlarna, in­

tet anspråk på att befrias från någon del av sitt växelansvar.

Då allmänna rättsgrundsatser torde ge tillräcklig vägledning för bedö­

mande av hithörande spörsmål, synes ett fullständigande av lagtexten i fö­

revarande hänseende icke vara erforderligt.

Justitieråden Hellquist och Karlgren:

Därest av oss föreslagen ändring i 8 § vidtages, bör i förevarande paragraf

hänvisningen till 4 § första stycket 5) utgå.

12

§.

Lagrådet:

I första punkten av förevarande paragraf avses, enligt vad remissprotokol­

let utvisar, att dröjsmålet skall bero på köparens betalningssvårigheter.

Punkten synes böra undergå sådan jämkning att detta sammanhang mellan

betalningssvårigheterna och dröjsmålet kommer till uttryck.

För att av andra punkten i paragrafen skall tydligt framgå att, såsom av­

sett är, den sammanlagda anståndstiden icke får överskrida sex månader,

räknat från dagen för ansökningen om handräckning, hemställer lagrådet

att det i punkten får heta, att där synnerliga skäl därtill äro, må anstånd

ånyo medgivas intill sex månader från nämnda dag.

15 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf, jämfört med 12 §, kan verkställig-

ket av dom, varigenom köparen förpliktats utgiva godset, av utmätnings­

mannen uppskjutas sammanlagt högst sex månader från ansökan om verk­

ställighet. Uppskovet har uppenbarligen samma syfte som anstånd med

handräckning enligt 12 §. I betänkandet har (s. 33) som motivering för 2 §

andra stycket bl. a. framhållits, att möjligheten till sådant anstånd ej säl­

lan skulle bliva av föga värde, om det stode säljaren fritt att så snart an­

ståndstiden gått till ända påkalla tillämpning av förbehåll om rätt att åter­

taga godset. Har domstol efter huvudförhandling förpliktat köparen att ut­

giva godset, skulle enligt 2 § andra stycket andra punkten i förslaget kö­

paren icke genom betalning enligt första punkten i samma stycke kunna

upphäva verkan av domen. Ett anstånd med verkställighet av denna skulle

därför ofta vara köparen till ringa nytta. Vad sist sagts gäller dock icke

därest, såsom lagrådet vid behandlingen av 2 § andra stycket förordat, den

omständigheten att betalning ej skett innan målet företagits till huvudför­

handling kommer att sakna betydelse.

I remissprotokollet har departementschefen under 12 § understrukit ut­

redningens uttalande, att vid prövning av frågan om och i vad mån anstånd

med verkställigheten av sökt handräckning skall beviljas tillbörlig hänsyn

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 31 oktober 1952.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, statsråden S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund,

P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 14 ok­

tober 1952 avgivna utlåtande över de den 20 augusti 1952 till lagrådet remit­

terade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 (nr 219) om avbetal­

ningsköp;

2) lag om ändring i utsökningslagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) an­

gående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört vid 1 § i förslaget till lag om ändring

i lagen om avbetalningsköp torde till paragrafens tredje stycke böra fogas

en ny punkt av innehåll att med post icke avses sådan ränta eller gottgörelse

för försäkringspremie, som köparen skall särskilt utgiva. I förtydligande

syfte torde vidare den inledande satsen i 2 § första stycket i samma förslag

böra fullständigas i anslutning till lagrådets hemställan.

Vad beträffar 2 § andra stycket avser det däri upptagna stadgandet det

fall att köparen, ehuru efter den i första stycket medgivna fjortondagars-

fristens utgång, betalar förfallet belopp jämte ränta och kostnader. Under

förutsättning att dröjsmålet med betalningen berott på att köparen till följd

av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen

utan egen skuld råkat i betalnings svårigheter, skall säljaren då icke få göra

gällande de i första stycket åsyftade påföljderna. För att köparen skall

kunna hindra att påföljderna görs gällande fordras dock enligt andra punk­

ten i andra stycket, att betalningen erlägges senast innan godset återtagits

eller, om säljaren väckt talan vid domstol, innan målet företagits till huvud­

förhandling.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

2 § andra stycket torde —- i enlighet med samtliga lagrådsledamöters hem­

ställan -— den i styckets andra punkt uppställda undantagsregeln om betal­

ning före huvudförhandlingen icke böra bibehållas.

Två av lagrådets ledamöter har på anförda skäl hemställt, att s. k. kopp-

lingsförbehåll och avräkningsförbehåll städse måtte förklaras ogiltiga och

att följaktligen undantagsbestämmelsen i första stycket av 8 § ävensom i

paragrafens andra stycke — vilken avser ersättning för reparation eller

annan åtgärd med avseende å godset -— finge utgå.

Såsom redan i remissprotokollet framhållits har jag själv varit i viss mån

tveksam om lämpligheten av att uppställa något undantag från förbudet mot

kopplings- och avräkningsförbehåll. Efter en avvägning mellan olika intres­

sen och synpunkter kom jag dock slutligen till det resultatet, att den av

utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen borde godtagas. De två lag-

rådsledamöternas yttrande har icke föranlett mig att ändra ståndpunkt i

denna fråga. I anledning av att i yttrandet efterlysts en uppgift om den ut­

sträckning i vilken det förekommer att bilhandlare reparerar bilar som de

själva sålt, får jag nämna att, enligt vad jag inhämtat från Sveriges automo-

bilhandlareförbund, omkring en tredjedel av samtliga bilreparationer i lan­

det torde avse reparationer, som bilhandlare utför på bilar vilka de själva

en gång sålt. Med hänsyn härtill är det uppenbart, att det av mig förordade

undantaget från förbudet mot kopplings- och avräkningsförbehåll har stor

praktisk betydelse. När de båda lagrådsledamöterna påpekar, att det ordi­

nära utsökningsförfarandet ju alltid står till säljaren-reparatörens förfogan­

de och därvid tydligen underförstår att detta i regel kan antagas vara i

huvudsak tillfyllest ur säljarens synpunkt, torde de ej tillräckligt ha beaktat,

att undantaget från förbudet mot kopplingsförbehåll i främsta rummet är

dikterat av säljarens intresse att ej behöva konkurrera med köparens övriga,

måhända förmånsberättigade borgenärer. Det är med andra ord den tänk­

bara konfliktsituationen i förhållande till tredje man och icke till köparen,

som främst motiverar säljarens intresse av att godset skall få utgöra säker­

het även för reparationskostnaden. Mot de båda lagrådsledamöternas förslag

talar vidare att detta skulle medföra att jämväl 4 § första stycket punkt 5

måste slopas. Detta stadgande innebär, att därest kopplings- eller avräk­

ningsförbehåll skett och fråga uppkommer om godsets återtagande, säljaren

vid den uppgörelse mellan kontrahenterna, som då skall äga rum, får till­

godoräkna sig jämväl reparationsfordringen. Jag har enligt remissprotokollet

uttalat, att det icke syntes mer än rimligt att säljaren bereddes denna fördel

med hänsyn till att köparen vid uppgörelsen skall räknas till godo godsets

värde i reparerat skick. Detta uttalande vill jag ytterligare understryka un­

der framhållande av att säljaren enligt gängse uppfattning icke är berätti­

gad att i ett handräcknings- eller annat verkställighetsärende ens kvittnings­

vis göra gällande en icke domfäst och exigibel fordran på köparen (jfr

NJA 1925 s. 258). Om de båda lagrådsledamöternas hemställan bifölles,

skulle följden alltså kunna bli, att säljaren icke ägde återta en av honom

själv reparerad bil med mindre han till den insolvente köparen betalade