Prop. 1953:32
('angående ratifikation av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention an\xad gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
1
Nr 32.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation
av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention an gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna; given Stockholms slott den 16 januari 1953.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över uirikes- departementsärenden för den 16 januari 1953 vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departementschefen hem ställt, godkänna ratifikation av tilläggsprotokoll till Europarådets konven tion angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
GUSTAF ADOLF.
Östen Undén.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom propositionen föreslås godkännande av att Sverige ratificerar ett tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till Europarådets konvention angå ende skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Tilläggs protokollet innehåller artiklar till skydd för äganderätt och rätt till under visning ävensom för politiska rättigheter.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 32.
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastik
departementen anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifika
tion av tilläggsprotokoll till Europarådets konvention av den 4 november
1950 angående skgdd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
Föredraganden anför följande:
Med stöd av riksdagens godkännande, lämnat genom bifall till proposi
tionen nr 165 till 1951 års riksdag, har Sverige den 11 januari 1952 ratifice
rat Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna kon
vention är likväl såtillvida ofullständig, som däri icke upptagits bestämmel
ser om alla de rättigheter, vilka under förarbetena till konventionen befun
nits böra omfattas av denna. Ehuru såväl Europarådets rådgivande försam
ling som samma organisations ministerkommitté funnit att i konventionen
borde meddelas bestämmelser även till skydd för äganderätten, för rätten
till undervisning och för de politiska rättigheterna, blevo nämligen dessa
rättigheter, beträffande vilka närmare bestämmelser icke hunnit utformas,
icke medtagna i konventionen. I samband med konventionens underteck
nande beslöt emellertid ministerkommittén den 4 november 1950 att åt en
expertkommitté uppdraga att utarbeta förslag till komplettering av konven
tionen genom bestämmelser angående skydd även för nyssnämnda tre kate
gorier av rättigheter. Expertkommittén, vari Sverige företräddes av utrikes
rådet Sture Petrén och förste sekreteraren i utrikesdepartementet Carl Hen
rik Petersén, utarbetade därefter ett förslag till tilläggsprotokoll till kon
ventionen. Sedan förslaget underställts den rådgivande församlingens juri
diska och administrativa utskott, blev förslaget efter vissa jämkningar den
20 mars 1952 godkänt av ministerkommittén. I den form tilläggsprotokollet
härigenom erhållit blev det sistnämnda dag undertecknat av Sverige och
Europarådets övriga 14 medlemmar eller Belgien, Danmark, Frankrike,
Kungl. Maj.ts proposition nr 32.
3
Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Saar, Storbritannien, Turkiet och Tyska Förbundsrepubliken.
Art. 1 i tilläggsprotokollet innehåller stadgandet om skydd för ägande rätten. I artikeln föreskrives sålunda, att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt samt att ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Härtill har togats ett tillägg, som uttryckligen gör förbehåll för statens rätt att genom föra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nytt jandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalningen av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.
I art. 2 ha upptagits bestämmelser om rätten till undervisning. Denna rättighet har förlänats ett dubbelt innehåll, i det att dels föreskrives att ingen må förvägras rätten till undervisning, dels ock stadgas att staten vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfost ran och undervisning skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med för äldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
Därefter meddelas i art. 3 ett stadgande, som syftar till att skydda med borgarnas politiska rättigheter och som erhållit den avfattningen att de för- dragsslutande parterna förbinda sig att anordna fria och hemliga val med skäliga mellanrum samt under förhållanden som tillförsäkra folket rätt att fritt ge uttryck åt sin mening beträffande sammansättningen av den lag stiftande församlingen.
De återstående stadgandena i tilläggsprotokollet är o av teknisk natur och avsedda att låta protokollet framstå såsom en integrerande del av Europa rådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I art. 4 föreskrives sålunda, att fördragsslutande part vid undertecknandet eller ratificerandet av protokollet eller när som helst senare må tillställa Europarådets generalsekreterare en förklaring an gående i vilken utsträckning parten förbinder sig att tillämpa protokollets bestämmelser på territorier, som angivas i förklaringen och för vilkas in ternationella förbindelser parten i fråga är ansvarig. Part, vilken avgivit sådan förklaring som nu sagts, tillerkännes vidare rätt att när som helst avgiva ny förklaring, som ändrar innehållet i tidigare avgiven förklaring eller bringar tillämpligheten av bestämmelserna i protokollet att upphöra beträffande visst territorium. Förklaring, som avgivits i enlighet med denna artikel i tilläggsprotokollet, skall anses ha tillkommit i överensstämmelse med art. 63 mom. 1 i konventionen, vilken senare artikel handlar om mot svarande förklaringar såvitt gäller konventionen.
I art. 5 i tilläggsprotokollet fastslås, att i förhållandet mellan de fördrags slutande parterna art. 1—4 i protokollet skola anses såsom tillägg till kon ventionen samt att alla bestämmelser i konventionen skola tillämpas i en lighet härmed.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
Slutligen föreskrives i art. 6 i tilläggsprotokollet, att protokollet är öppet
för undertecknande av medlemmar av Europarådet som undertecknat kon
ventionen. Protokollet skall ratificeras samtidigt med eller efter ratifice
randet av konventionen. Det skall träda i kraft då tio ratifikationsinstru
ment deponerats. För signatärmakt som ratificerar sedermera skall proto
kollet träda i kraft, då ratifikationsinstrumentet deponeras. Depositionerna
skola ske hos Europarådets generalsekreterare.
Av art. 5 i tilläggsprotokollet följer bl. a. att i enlighet med art. 64 i
konventionen en stat vid undertecknandet av tilläggsprotokollet eller depo
nerandet av ratifikationsinstrument rörande detsamma kan göra förbehåll
med avseende på någon särskild bestämmelse i tilläggsprotokollet, i den
mån lagstadgande som äger giltighet inom statens territorium icke överens
stämmer med bestämmelsen i fråga. Vid undertecknandet av tilläggsproto
kollet har Sverige uttalat att Sverige i samband med ratifikationen av pro
tokollet komme att göra förbehåll i enlighet med vad nu sagts. Två andra
stater, nämligen Grekland och Storbritannien, ha redan vid underteck
nandet av protokollet gjort förbehåll mot art. 2 däri. Sålunda har Grekland
förklarat att det i artikeln förekommande ordet »filosofiska» i Grekland
komme att tolkas i överensstämmelse med hithörande bestämmelser i den
inre lagstiftningen. Storbritannien åter har förklarat att, med hänsyn till
vissa bestämmelser i Storbritanniens gällande lagstiftning rörande undervis
ningsväsendet, den princip som fastställts i artikelns andra mening god-
toges av Storbritannien endast i den mån den vore förenlig med tillhanda
hållandet av en ändamålsenlig undervisning och utbildning och icke med
förde oskäliga kostnader för det allmänna.
D e partemen ts chef en.
De tre slag av rättigheter angående vilka bestämmelser upptagits i till-
läggsprotokollet äro av inbördes mycket olika natur men ha alla varit av
grundläggande betydelse för formandet av den samhällstyp som är gemen
sam för Europarådets medlemsstater. Vidare föreligga färska exempel på
att dessa rättigheter icke erkännas i åtskilliga länder. Det framstår därför
såsom naturligt, att Europarådets konvention angående skydd för de mänsk
liga rättigheterna befunnits böra kompletteras genom bestämmelser i nu
ifrågavarande hänseenden.
I art. 1 i tilläggsprotokollet fastslås grundsatsen om skydd för ägande
rätten i vad gäller såväl fysiska som juridiska personer. Detta stadgande
kompletteras emellertid med föreskrifter, som medgiva staten frihet att
företaga sådana inskränkningar i äganderätten som kunna framstå såsom
påkallade i samhällets intresse. Artikeln utgår givetvis från att expropria
tion skall kunna förekomma. Expropriation skall dock endast få ske i det
allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i landets lag
och som överensstämma med ifolkrättens allmänna grundsatser. I vad gäl
ler en stats möjlighet att tillgripa expropriation gentemot sina egna med
5
borgare uppställer artikeln sålunda icke några andra inskränkningar än
att expropriationen skall ske i det allmännas intresse och att förutsätt
ningarna för expropriation skola vara angivna i lag. I fråga om expropria
tion från medborgare i annan stat göres i artikeln en hänvisning till folk
rättens allmänna grundsatser, vilket innebär att någon ändring i nu rådande
rättsläge icke är avsedd. I art. 1 har vidare uttryckligen utsagts, att artikeln
icke inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten kan
finna erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstäm
melse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter
och andra pålagor eller av böter och viten. Artikeln utgör följaktligen icke
något hinder för exempelvis byggnadsreglering eller uttagande av alla slag
av skatter och avgifter.
De bestämmelser om skydd för äganderätten som art. 1 sålunda innehål
ler överensstämma med grunderna för den svenska rättsordningen. Det
föreligger därför intet hinder för Sverige att godkänna denna artikel.
I fråga om rätten till undervisning innehåller art. 2 till en början stad
gandet att ingen må förvägras rätten till undervisning. Det krav på staterna
som innefattas häri är uppenbarligen tillgodosett i ett land som Sverige,
varest allmän skolplikt föreligger.
Däremot föreligger anledning att närmare dröja vid den ytterligare i art. 2
upptagna föreskriften, att staten vid utövandet av den verksamhet staten
kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall respektera för
äldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning,
som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska
övertygelse. Denna bestämmelse är främst att se mot bakgrunden av för
hållandena i länder i vilka den historiska utvecklingen av undervisnings
väsendet följt andra banor än i Sverige. Sålunda finnas länder, i vilka mel
lan stat och kyrka uppkommit ett motsatsförhållande, med påföljd att icke
statliga, konfessionella skolor kommit att stå mot statliga skolor utan un
dervisning på religiös grund och utan religionsundervisning. I en sådan
situation har strid visat sig kunna uppstå dels om föräldrarnas rätt att
sända sina barn till andra skolor än de statliga och dels om statens skyldig
het att ekonomiskt stödja även sådana andra skolor. Det nyss återgivna
stadgandet i art. 2 om statens skyldighet att respektera föräldrarnas rätt
att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i över
ensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse tar icke
sikte på problemets ekonomiska sida och pålägger sålunda icke staten att
utgiva bidrag till icke-statliga skolor. Av stadgandet torde däremot följa,
att därest i ett land undervisningen i de statliga skolorna gjorts obligatorisk
för alla barn, vilkas föräldrar icke bereda dem betryggande skolundervis
ning i annan form, staten är skyldig att sörja för att vid denna undervisning
hänsyn tages till föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, sålunda
att barnen i varje fall icke tvingas att bevista en undervisning, som är riktad
mot denna föräldrarnas övertygelse. Eftersom i Sverige undervisningen i
Kungl. Maj.ts proposition nr 32.
6
Kangl. Maj. ts proposition nr
de statliga skolorna är obligatorisk i den nyss angivna meningen, förelig
ger anledning att undersöka huruvida enligt de i vårt land gällande be
stämmelserna föräldrar till barn, som åtnjuta undervisning i statens sko
lor, äga möjlighet att undantaga barnen från delar av undervisningen i en
utsträckning som svarar mot vad i art. 2 i tilläggsprotokollet stadgas. I det
ta hänseende är att märka, att den undervisning som meddelas i de svenska
statsskolorna i princip är att betrakta såsom ett helt. Gällande författningar
medgiva sålunda icke ett barns målsman att för barnet utbyta delar av det
fastställda kursinnehållet mot privat undervisning utanför skolan. Föräld
rar, som t. ex. skulle anse att skolans historieundervisning icke överens
stämmer med deras historieuppfattning eller att biologiundervisningen i
fråga om utvecklingsläran strider mot deras övertygelse, kunna sålunda icke
under åberopande härav påkalla att deras barn skola fritagas från dessa
delar av undervisningen. Någon möjlighet att på sådant sätt taga hänsyn till
vad som skulle kunna rubriceras såsom föräldrarnas »filosofiska överty
gelse» föreligger sålunda icke enligt gällande svenska bestämmelser.
Annorlunda är däremot förhållandet beträffande den religionsundervis
ning och den morgonandakt som förekomma i de svenska statssskolorna.
Från skyldigheten att deltaga häri kan nämligen befrielse under vissa för
utsättningar erhållas. Jag får här hänvisa till propositionen nr 70 till 1950
års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.
I denna proposition hade chefen för ecklesiastikdepartementet bl. a. att mot
bakgrunden av skolkommissionens betänkande taga ställning till vad dis-
senterlagskommittén i sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag
m. in. (SOU 1949: 20) föreslagit beträffande befrielse från kristendomsun-
dervisning och andaktsövningar i statsskolorna.
Enligt vad skolkommissionen i sitt betänkande anfört hade kristendoms-
undervisningen två väsentliga uppgifter i den obligatoriska skolan: att vara
ett led i den allmänna orienteringen i kunskapens värld och att vara ett
instrument för personlighetsdaningen. Kristendomsundervisningen borde
vidare vara objektiv och utmärkas av tolerans och tankefrihet. Kommissio
nen funne sig i fråga om toleransprincipen kunna hänvisa till det uttryck
denna fått redan i anvisningarna till 1919 års undervisningsplan, där det
hette:
Vid kristendomsundervisningen bör läraren städse erinra sig, att de olika
hem, från vilka lärjungarna på grund av rådande skolplikt komma, i många
fall företräda vitt skilda uppfattningar av de frågor, som vid kristendoms
undervisningen kunna förekomma till behandling. Han bör därför vid sin
undervisning sorgfälligt undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp
på andras åskådning eller motverka uppkomsten hos lärjungarna av en
vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande. Det är av synnerlig vikt, att
undervisningen i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar och
stadga, bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets
krav på tankefrihet för de enskilda individerna.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 32. 7
Enligt kommissionens mening vore vad sålunda uttalats riktigt och väl betänkt men innefattade dock endast en sida av saken. Barnen borde näm ligen, enligt den pedagogiska grunduppfattning som kommissionen före trädde, alltifrån början fostras till självständigt tänkande och personligt ståndpunktstagande. De finge icke i skolan utsättas för en påverkan som motverkade ett framtida, på kringsyn och allvarlig kunskap grundat per sonligt avgörande i livsåskådningsfrågor. Läraren finge icke genom sin framställning auktoritativt påtvinga lärjungarna en viss åskådning.
I fråga om morgonandakten innebar skolkommissionens betänkande att deltagande däri principiellt borde göras obligatoriskt för alla elever, men att befrielse av skolans chef skulle kunna medgivas exempelvis elever som tillhörde en främmande trosbekännelse.
I dissenterlagskommitténs betänkande åter sägess att det för nutida upp fattning tedde sig alldeles självklart, att skolorna icke finge utöva något andligt tvång gentemot den ungdom vars undervisning och fostran de finge sig anförtrodd. Kravet på obligatoriskt deltagande i kristendomsundervis- ningen utgjorde emellertid i och för sig icke en kränkning av religions- och samvetsfrihetens grundsats. Det komme härvid helt och hållet an på vilket innehåll denna undervisning hade och i vilken anda den bedreves. Enligt kommitténs mening gällde vidare att den fostrande uppgift som i förening med den egentliga undervisningen vore och skulle vara skolans syfte icke kunde förenas med en indifferent hållning till de livsvärden som kristen domen företrädde. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas att den fostran och den religiöst och moraliskt vägledande undervisning som gåves i samband med undervisningen i kristendomskunskap vore inordnad som ett viktigt led i skolans allmänna fostrande bildningsarbete. Religionsfri heten krävde förvisso, att undervisningen bedreves på ett sådant sätt att samvetstvång vore uteslutet, men den borde icke fattas som om man av skolan skulle kräva likgiltighet i förhållande till den kristna kulturens kärande ideal och livsvärden. Detta skulle innebära att skolans fostrande uppgift i hög grad försvårades.
Enligt vad kommittén vidare uttalat, torde kristendomsundervisningens allmänt evangeliska prägel i huvudsak tillfredsställa såväl svenska kyrkan som de flesta frikyrkliga samfund inom och utom kyrkan. Endast av mindre grupper kunde den uppfattas som en inskränkning av religionsfri heten.
Innebörden av kommitténs förslag beträffande befrielse från kristen- domsundervisningen var i stort sett, att trossamfund, som i sin åskådning väsentligt avveke från grunderna för skolornas kristendomsundervisning, skulle äga möjlighet att, med Kungl. Maj :ts tillstånd, själva ombesörja religionsundervisningen i skolornas ställe, och att följaktligen barn, som tillhörde sådana samfund, skulle kunna befrias från skolornas kristendoms undervisning. Även barn, som icke tillhörde något trossamfund, skulle en ligt kommitténs förslag kunna befrias från kristendomsundervisningen, om
8
de i annan form erhölle undervisning i religionskunskap. Motsvarande regler
borde enligt kommittén gälla för befrielse från andaktsövningar i skolorna,
ehuru kommittén icke ansåge någon uttrycklig föreskrift härom erfor
derlig, eftersom skolornas styresmän enligt gällande stadgor redan ägde
rätt att meddela befrielse från deltagande i morgonbönerna. Enligt kom
mitténs uppfattning vore det ej erforderligt att förbjuda en av särskilt tros
samfund inrättad religionsskola att mottaga barn från andra trossamfund
eller barn, som icke tillhörde något trossamfund. En skola, som utom un
dervisning i religion meddelade undervisning i andra skolämnen för att
helt ersätta allmän skola, borde däremot, om den vore upprättad för barn
tillhörande trossamfund med väsentligt avvikande trosåskådning eller för
konfessionslösa barn, liksom tidigare endast efter Kungl. Maj :ts medgivan
de kunna mottaga barn under 15 år tillhörande svenska kyrkan. Med barn
tillhörande svenska kyrkan borde likställas sådana tillhörande trossamfund,
vars åskådning icke väsentligt avveke från grunderna för kristendomsun-
dervisningen i de allmänna skolorna.
Angående dissenterlagskommitténs förslag i nu ifrågavarande hänseende
anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, i den nyss
nämnda propositionen nr 70 till 1950 års riksdag (s. 367 ff) följande:
Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendoms-
undervisningen icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de unga
till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott ett fåtal
kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.
Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats
före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna ett sådant
arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt för
deras insatser.
Det är mycket möjligt, att en analys i livsåskådningsfrågorna skulle blotta
djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser kun
de aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa
motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i sko
lan. Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemen
samma i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant är
tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad att till
fredsställa det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års un-
dervisningsplan peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkom
missionens betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att det
bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendoms-
undervisningens problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommis
sionens majoritet uppdragna riktlinjerna.
Då Kungl. Maj :t har att i administrativ väg besluta om de frågor rörande
mistendomsundervisningen, som icke komma att regleras genom lag, torde
det vara lämpligt, att jag här tillkännager min ståndpunkt i vissa av dis-
senterlagskommittén berörda ämnen.
I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra
vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina
barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonan
dakter. Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj :t att på given anledning
pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket från
grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att dylik
Kungl. Maj. ts proposition nr 32.
Kungl. Maj:is proposition nr 32.
9
befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja för reli gionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed bör Kungl. Maj :t Jämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervis ningens innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ. I fråga om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning mottaga lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlags- kommitténs förslag.
Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsunder- visning för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om religion och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på oriente ring i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som ligger i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för med lemmars barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit, åtskilliga praktiska svårigheter.
Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsriktningar vänt undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invänd ningar, som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdif- ferentiering av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra. En tidig uppdelning av barnen i »hedningar» och »kristna» är lika litet förenlig med enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller förmögenhetsförhållanden. Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikal lelse från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som icke tillhöra något trossamfund.
Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de fri- kallade utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänk ligheterna. Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att pri märbeslutet, om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.
Det särskilda utskottet, till vilket propositionen remitterades, fann i sitt utlåtande (nr 1, s. 175) icke anledning göra erinran mot de i propositio nen tillkännagivna intentionerna i fråga om skolarbetet i nu ifrågavarande del. Utskottet anförde härom:
Departementschefen har tagit ställning i dessa för ungdomens fostran betydelsefulla angelägenheter med allvar, varsamhet och hänsynstagande till förefintliga olikheter i livsåskådning och förekomsten av olika religions samfund och av dem anordnad konfirmationsläsning, däri innefattat den av de fria kristna samfundens bibelskolor anordnade. Sedan utskottet tagit kännedom om huru dessa frågor äro avsedda att handläggas, har utskottet icke anledning till erinran emot att de med kristendomsämnet och konfir mationen sammanhängande skolärendena regleras av Kungl. Maj :t i sed vanlig ordning.
De nu berörda frågorna uppmärksammades ånyo i propositionen nr 100 till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag in. m. I denna pro
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 32.
position (s. 128) gav sålunda chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, uttryck åt den uppfattningen, att vid den behandling som frå
gorna om kristendomsundervisningen och rätten till befrielse från denna
erhållit vid 1950 års riksdag, de med religionsfriheten sammanhängande
synpunkterna vunnit beaktande. Samme departementschef anförde i anslut
ning härtill vidare:
Det nu föreliggande förslaget till religionsfrihetslag påkallar icke någon
ändrad ståndpunkt till dessa redan behandlade frågor. Anledning saknas
således att nu upptaga dem till något nytt sakligt bedömande. Jag utgår
därvid från att de uttalanden som gjorts av chefen för ecklesiastikdepar
tementet och av riksdagen äga tillämpning icke endast på förhållandena
efter skolreformen utan även dessförinnan och att de alltså kunna läggas
till grund för de bestämmelser som Kungl. Maj :t bör utfärda vid genom
förandet av den ändrade religionsfrihetslagstiftningen.
Den ståndpunkt chefen för justitiedepartementet sålunda intagit blev icke
föremål för någon erinran vare sig i det utlåtande som av särskilda ut
skottet avgavs över propositionen eller i samband med riksdagens beslut
i anledning av utlåtandet.
Den föregående framställningen har visat huru riksdagen så sent som
1950 och 1951 tagit ställning till de frågor om befrielse från morgonandakt
och från kristendomsundervisning vilka nu ånyo aktualiseras av art. 2 i
tilläggsprotokollet till Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna. Innebörden av det läge som härigenom skapats är
att befrielse från skyldigheten att deltaga i morgonandakten kan uppnås för
barn som icke tillhöra svenska kyrkan, men att befrielse från deltagande i
kristendomsundervisningen endast kan beviljas för barn med annan tros
bekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsunder
visning är anordnad, och sålunda icke för barn som stå utanför varje tros
samfund. Sistnämnda förhållande är tydligen icke förenligt med vad i
art. 2 i tilläggsprotokollet stadgas om föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina
barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa övertygelse. De svenska statsmakterna ha vid sitt
ställningstagande till denna fråga i samband med den senaste skolrefor
men utgått ifrån att kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor
icke är avsedd att påtvinga eleverna eu viss troslära utan att under objektiva
former bibringa dem kunskap om de religiösa och etiska värderingar som
varit bestämmande vid uppbyggandet av det svenska samhället liksom för
den västerländska kulturutvecklingen överhuvudtaget.
Under nu nämnda förhållanden kan ett oreserverat antagande av art. 2 i
tilläggsprotokollet icke för närvarande förordas.
Av den föregående redogörelsen framgår att det icke heller är förenligt
med svensk skollagstiftning att acceptera den föreskrift i art. 2 i tilläggs
protokollet som medger föräldrarna rätt att under åberopande av sin filo
sofiska övertygelse för sina barn påfordra befrielse från delar av de all
männa skolornas undervisning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
11
Vad slutligen angår förbudet för särskilda trossamfunds skolor med un dervisning även i annat än religion att mottaga barn tillhörande svenska kyrkan och denna närstående trossamfund, kan detta förbud icke anses stå i strid mot tilläggsprotokollet och behöver därför här icke särskilt upp märksammas.
Jag finner sålunda att Sveriges ratifikation av tilläggsprotokollet bör ske med förbehåll mot art. 2 i protokollet av innebörd att Sverige icke kan medgiva föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska överty gelse för sina barn erhålla befrielse från skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att deltaga i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfreds ställande religionsundervisning är anordnad. Denna ståndpunkt överens stämmer med den hållning som Sverige intagit under förarbetena till tilläggs protokollet.
Av art. 5 i tilläggsprotokollet, jämförd med art. 64 i konventionen an gående skydd för de mänskliga rättigheterna, följer att förbehåll mot be stämmelse i tilläggsprotokollet skall vara åtföljt av en kort redogörelse för de lagstadganden som nödvändiggöra förbehållet. De stadgor och övriga författningar som reglera befrielse från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna äro för närvarande föremål för översyn inom ecklesia stikdepartementet. Med hänsyn härtill torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att formulera det förbehåll som enligt det förut sagda bör göras och för vars allmänna innebörd redogjorts.
Vad därefter angår art. 3 i tilläggsprotokollet ålägger denna artikel sta terna att med skäliga mellanrum anordna fria och hemliga val till den lag stiftande församlingen. Då detta stadgande står i full samklang med grun derna för den svenska statsförfattningen, möter icke något hinder för Sve rige att godtaga artikeln.
Återstående artiklar i tilläggsprotokollet äro av huvudsakligen teknisk karaktär och påkalla icke några kommentarer.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att här bilagda tilläggsprotokoll av den 20 mars 1952 till Europarådets konvention angå ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe terna av den 4 november 1950 måtte föreläggas riksdagen och hemställer alltså
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riks dagen att godkänna att ratifikation sker av tilläggsproto kollet med förbehåll beträffande art. 2 däri av den inne börd som ovan angivits.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 32.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
L. Kellberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
13
Protocol to the conven tion. för the proteotion of human rights and fundamental freedoms.
The Governments sig- natory hereto, being Mem- bers of the Council of Europé,
Being resolved to take steps to ensure the col- lective enforcement of certain rights and free doms other than those already included in Sec- tion I of the Convention for the Protection of Hu man Rights and Funda mental Freedoms signed åt Rome on 4th Novem ber, 1950 (hereinafter referred to as “the Con vention”),
Have agreed as follows:
Article 1.
Every natural or legal person is entitled to the peaceful enjoyment of his possessions. No one shall be deprived of his pos sessions except in the public interest and sub- ject to the conditions provided for by law and by the general principles of international law.
The preceding provi sions shall not, however, in any way impair the right of a State to enforce such laws as it deems necessary to con- trol the use of property in accordance with the general interest or to
Bilaga.
Protoeole additionnel a la convention de sauve- garde des droits de 1’homme et des libertés
fondamentales.
Les Gouvernements sig- nataires, Membres du Conseil de 1’Europe,
Résolus å prendre des mesures propres ä as- surer la garantie collec- tive de droits et libertés autres que ceux qui figu- rent déjå dans le Titre I de la Convention de sau- vegarde des Droits de 1’homme et des libertés fondamentales, signée å Rome le 4 novembre 1950 (ci-aprés dénommée «la Convention»),
Sont convenus de ce qui suit:
Article 1.
Toute personne physi- que ou morale a droit au respect de ses biens. Nul ne peut étre privé de sa propriété que pour cause d’utilité publique et dans les conditions pré- vues par la loi et les prin- cipes généraux du droit international.
Les dispositions précé- dentes ne portent pas at- teinte au droit que pos- sédent les Etats de mettre en vigueur les lois qu’ils jugent nécessaires pour réglementer 1’usage des biens conformément å Fintérét général ou pour
(Översättning.)
Tilläggsprotokoll till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande frihe
terna.
Undertecknade rege ringar, vilka äro med lemmar av Europarådet, hava,
beslutna att vidtaga åt gärder ägnade att kollek tivt säkerställa även vissa andra rättigheter och fri heter än de som redan upptagits i avdelning I av konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknad i Rom den 4 november 1950 (i det följande benämnd »kon ventionen»),
överenskommit som följer:
Artikel 1.
Envar fysisk eller juri disk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berö vas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsätt ningar som angivas i lag och av folkrättens all männa grundsatser.
Ovanstående bestäm melser inskränka likväl icke en stats rätt att genomföra sådan lag stiftning som staten fin ner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstäm melse med det allmännas
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 32.
secure the payment of
taxes or other contribu-
tions or penalties.
Article 2.
No person shall be de-
nied the right to educa-
tion. In the exercise of
any functions which it
assumes in relation to
education and to teach-
ing, the State shall re-
spect the right of parents
to ensure such education
and teaching in confor-
mity with their own reli-
gious and philosophical
convictions.
Article 3.
The High Contracting
Parties undertake to hold
free elections åt reason-
able intervals by secret
ballot, under conditions
which will ensure the free
expression of the opinion
of the people in the
choice of the legislature.
Article 4.
Any High Contracting
Party may åt the time of
signature or ratification
or åt any time thereafter
communicate to the Se-
cretary-General of the
Council of Europé a de-
claration stating the ex-
tent to which it under-
takes that the provisions
of the present Protocol
shall apply to such of the
territories for the Inter
national relations of which
it is responsible as are
named therein.
assurer le paiement des
impöts ou d’autres con-
tributions ou des amen-
des.
Article 2,
Nul ne peut se voir
refuser le droit å 1’instruc-
tion. L’Etat, dans 1’exer-
cice des fonctions qu’il
assumera dans le do-
maine de 1’éducation et de
1’enseignement, respectera
le droit des parents d’as-
surer cette éducation et
cet enseignement confor-
mément å leurs convic
tions religieuses et philo-
sophiques.
Article 3.
Les Hautes Parties Con-
tractantes s’engagent å
organiser, å des interval-
les raisonnables, des élec-
tions libres au scrutin
secret, dans les conditions
qui assurent la libre ex
pression de 1’opinion du
peuple sur le choix du
corps législatif.
Article 4.
Toute Haute Partie
Contractante peut, au
moment de la signature
ou de la ratification du
present Protocole ou å
tout moment par la suite,
communiquer au Secré-
taire Général du Conseil
de 1’Europe une déclara-
tion indiquant la mesure
dans laquelle elle s’en-
gage å ce que les disposi
tions du présent Protocole
s’appliquent å tels terri-
toires qui sont désignés
dans ladite déclaration et
dont elle assure les rela
tions internationales.
intresse eller för att säker
ställa betalning av skat
ter och andra pålagor eller
av böter och viten.
Artikel 2.
Ingen må förvägras rät
ten till undervisning. Vid
utövandet av den verk
samhet staten kan påtaga
sig i fråga om uppfostran
och undervisning skall
staten respektera föräld
rarnas rätt att tillför
säkra sina barn en upp
fostran och undervisning
som står i överensstäm
melse med föräldrarnas
religiösa och filosofiska
övertygelse.
Artikel 3.
De höga fördragsslu-
tande parterna förbinda
sig att anordna fria och
hemliga val med skäliga
mellanrum samt under
förhållanden som tillför
säkra folket rätten att
fritt ge uttryck åt sin
mening beträffande sam
mansättningen av den
lagstiftande församlingen.
Artikel 4.
Varje hög fördragsslu-
tande part må vid under
tecknandet eller ratifice
randet av detta protokoll
eller när som helst senare
tillställa Europarådets ge
neralsekreterare en för
klaring angående i vilken
utsträckning den höga
fördragsslutande parten
förbinder sig att tillämpa
bestämmelserna i proto
kollet på territorier, som
angivas i förklaringen och
för vilkas internationella
förbindelser den höga för
dragsslutande parten sva
rar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
15
Any High Contracting Party which has com- municated a declaration in virtue of the preceding paragraph may from time to time communicate a further declaration modi- fying the terms of any former declaration or ter- minating the application of the provisions of this Protocol in respect of any territory.
A declaration made in accordance witli this Ar tide shall be deemed to liave been made in ac cordance with Paragraph (1) of Artide 63 of the Convention.
Article 5.
As between the High Contracting Parties the provisions of Artides 1, 2, 3 and 4 of this Protocol shall be regarded as ad ditional Artides to the Convention and all the provisions of the Conven tion shall apply accor- dingly.
Article 6.
This Protocol shall be open for signature by the Members of the Council of Europé, who are the signatories of the Con vention; it shall be rati- fied åt the same time as or after the ratification of the Convention. It shall enter into force after the deposit of ten instruments of ratification. As regards any signatory ratifying subsequently, the Pro tocol shall enter into force åt the date of the depo sit of its instrument of ratification.
The instruments of rati fication shall be depo-
Toute Haute Partie Contractante qui a com- muniqué une déclaration en vertu du paragraphe précédent peut, de temps å autre, communiquer une nouvelle déclaration mo- difiant les termes de toute déclaration antérieure ou mettant fin å 1’applica- tion des dispositions du présent Protocole sur un territoire quelconque.
Une déclaration faite conformément au pré sent artide sera consi- dérée comrne ayant été faite conformément au paragraphe 1 de l’article 63 de la Convention.
Article 5.
Les Hautes Parties Contractantes considére- ront les artides 1, 2, 3 et 4 de ce Protocole comme des artides additionnels å la Convention et toutes les dispositions de la Con vention s’appliqueront en conséquence.
x\.rticle 6,
Le Présent Protocole est ouvert å la signature des Membres du Conseil de 1’Europe, signataires de la Convention; il sera ratifié en méme temps que la Convention ou apres la ratification de celle-ci. Il entrera en vigueur apres le dépot de dix instruments de rati fication. Pour tout sig- nataire qui le ratifiera ultérieurement, le Pro tocole entrera en vigueur des le dépot de 1’instru- ment de ratification.
Les instruments de rati fication seront déposés
Hög fördragsslutande part, som avgivit förkla ring jämlikt nästföregå ende stycke, må när som helst avgiva nya förkla ringar, som ändra inne hållet i tidigare avgiven förklaring eller bringa till- lämpningen av bestäm melserna i protokollet att upphöra beträffande visst territorium.
I enlighet med denna artikel avgiven förklaring skall anses tillkommen i överensstämmelse med ar tikel 63 mom. 1 i kon ventionen.
Artikel 5-
I förhållandet mellan de höga fördragsslutande parterna skola artiklarna 1,2,3 och 4 i detta proto koll anses såsom tillägg till konventionen, och skola alla bestämmelser i kon ventionen tillämpas i en lighet härmed.
Artikel 6.
Detta protokoll är öp pet för undertecknande av de medlemmar av Europarådet som under tecknat konventionen; det skall ratificeras samtidigt med eller efter ratifice randet av konventionen. Protokollet skall träda i kraft, då tio ratifika tionsinstrument depone rats. För signatärmakt, som ratificerar sedermera, skall protokollet träda i kraft den dag då ratifi kationsinstrumentet de poneras.
Ratifikationsinstru menten skola deponeras
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
sited with the Secretary-
General of the Council of
Europé, who will notify
all Members of the names
of those who have rati-
fied.
Done åt Paris on the
20th day of March 1952,
in English and French,
both texts being equally
authentic, in a singie
copy which shall remain
deposited in the archives
of the Council of Europé.
The Secretary-General
shall transmit certified co-
pies to each of the signa-
tory Governments.
For the Government
of the Kingdom of
Belgium:
Paul van Zeeland.
For the Government
of the Kingdom of
Denmark:
Ole Björn Kraft.
For the Government
of the French Republic:
Schuman.
För the Government
of the German Federal
Republic:
Adenauer.
For the Government
of the Kingdom of
Greece:
R. Raphael.
Åt the time of signature
of this Protocol, the Greek
Government, pursuant to
Article 64 of the Conven-
tion, makes the following
reservation relating to Ar
ticle 2 of the Protocol:
The application of the
prés le Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe
qui notifiera å tous les
Membres les noms de
ceux qui 1’auront ratifié.
Fait å Paris, le 20 mars
1952, en frangais et en
anglais, les deux textes
faisant également foi, en
un seul exemplaire qui
sera déposé dans les ar
chives du Conseil de l’Eu-
rope. Le Secrétaire Géné
ral en communiquera co-
pie certifiée conforme å
chacun des gouverne-
ments signataires.
Pour le Gouvernement
du Royaume de Belgique:
Paul van Zeeland.
Pour le Gouvernement
du Royaume de
Danemark:
Ole Björn Kraft.
Pour le Gouvernement de
la République francaise:
Schuman.
Pour le Gouvernement de
la République fédérale
allemande:
Adenauer.
Pour le Gouvernement du
Royaume de Gréce:
R. Raphael.
Au moment de la signa
ture du présent Protocole,
le Gouvernementhellénique,
se prévalant de l’article 64
de ladite Convention, for
mule la réserve suivante,
portant sur Varticle 2 du
Protocole: Le mot cphilo-
hos Europarådets gene
ralsekreterare, som har
att underrätta alla med
lemmar om namnen på
dem som ratificerat.
Upprättat i Paris den
20 mars 1952 på engelska
och franska, vilka båda
texter skola äga samma
vitsord, samt i ett enda
exemplar, som skall vara
deponerat i Europarådets
arkiv. Generalsekretera
ren skall överlämna be
styrkta exemplar till en
var av signatärmakternas
regeringar.
För Konungariket
Belgiens regering:
Paul van Zeeland.
För Konungariket
Danmarks regering:
Ole Björn Kraft.
För Franska Republikens
regering:
Schuman.
För Förbundsrepubliken
Tysklands regering:
Adenauer.
För Konungariket
Greklands regering:
R. Raphael.
Vid undertecknandet av
detta protokoll gör grekiska
regeringen jämlikt artikel
64 i konventionen följande
förbehåll beträffande arti
kel 2 i protokollet: Det näst
sista ordet i paragrafens
andra mening, »filosofiska»,
Kungl. Maj ris proposition nr 32.
17
mord “philosophical”,
which is the penultimate
word of the second sentence
of Article 2, will, in Greece,
conform with the relevant
provisions of internal leqis-
lation.
For the Government of
the Icelandic Republic:
Petur Benediklsson.
For the Government of
the Irish Republic:
Pröinsias Mac Aogåin.
For the Government of
the Italian Republic:
Paolo Emilio Taviani.
For the Government of
the Grand Duchy of
Luxembourg:
Jos. Bech.
For the Government of
the Kingdom of the
Netherlands:
Slikker.
For the Government of
the Kingdom of Norway:
Halvard Lange.
For the Government of
the Saar:
Johannes Hoffmann.
For the Government of
the Kingdom of Sweden:
Östen Undén.
For the Government of
the Turkish Republic:
F. Köprulu.
sophique» par lequel se ter-
mine le second paragraphe
de Varticle 2 recevra en
Gréce une application con-
forme aux dispositions y
relatives de la législation
intérieure.
Pour le Gouvernement de
la République islandaise:
Petur Benediklsson.
Pour le Gouvernement de
la République irlandaise:
Pröinsias Mac Aogåin.
Pour le Gouvernement de
la République italienne:
Paolo Emilio Taviani.
Pour le Gouvernement du
Grand Duché de
Luxembourg:
Jos. Bech.
Pour le Gouvernement du
Royaume des Pays-Bas:
Stikker.
Pour le Gouvernement du
Royaume de Norvége:
Halvard Lange.
Pour le Gouvernement de
la Sarre:
Johannes Hoffmann.
Pour le Gouvernement du
Royaume de Suéde:
Östen Undén.
Pour le Gouvernement de
la République turque:
F. Köprulu.
kommer att i Grekland till-
lämpas i överensstämmelse
med hithörande bestämmel
ser i den inre lagstiftningen.
För Isländska
Republikens regering:
Petur Benediktsson.
För Irländska
Republikens regering:
Pröinsias Mac Aogåin.
För Italienska
Republikens regering:
Paolo Emilio Taviani.
För Storhertigdömet
Luxemburgs regering:
Jos. Bech.
För Konungariket
Nederländernas regering:
Stikker.
För Konungariket
Norges regering:
Jlalvard Lange.
För Saars regering:
Johannes Hoffmann.
För Konungariket
Sveriges regering:
Östen Undén.
För Turkiska
Republikens regering:
F. Köprulu.
Q
Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 32.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
For the Government of
the United Kingdom of
Great Britain and
Northern Ireland:
Anthony Eden.
Åt the lime of signing the
present Protocol, I declare
that, in view of certain
provisions of the Educa-
tion A ds in for ce in the
United Kingdom, the prin-
ciple affirmed in the se-
cond sentence of Article 2
is accepled by the United
Kingdom only so far as it
is compatible with the pro
vision of efficient instruc-
tion and training, and the
avoidance of unreasonable
public expenditure.
Pour le Gouvernement du
Royaume-Uni de Grande-
Bretagne et d’Irlande du
Nord:
Anthony Eden.
Au moment de signer le
present Protocole, fe dé-
clare qu'en raison de cer-
taines dispositions des lois
sur Venseignement en vi-
gueur au Royaume-Uni, le
principe posé dans la se-
conde pbr ase de V article 2
n’est accepté que dans la
mesure oii il est compatible
avec Voctroi d’une instruc-
tion et d’une formation effi-
cace et n’entraine pas de
dépenses publiques déme-
surées.
För det Förenade
Konungariket Storbritan
nien och Nordirlands
regering:
Anthony Eden.
Vid undertecknandet av
detta protokoll förklarar
jag, att med hänsyn till
vissa bestämmelser i del
Förenade Konungarikets
gällande lagstiftning om
undervisningsväsendet den
princip, som fastställts i
andra meningen i artikel
2, godtages av det Förenade
Konungariket endast i den
män den är förenlig med
tillhandahållandet av en
ändamålsenlig undervis
ning och utbildning och
icke medför oskäliga kost
nader för det allmänna.
Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
52
-
2817