SOU 1968:68

Lagstiftning mot rasdiskriminering

Skrivelse till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken

Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 & tryckfrihetsförordningen .......

1 Inledning .............

2 Riksdagens behandling av frågor om rasdiskriminering m. m. ...... 3 Förenta Nationernas konvention om avskaj9'ande av alla former av ras- diskriminering .......... Konventionens bakgrund Konventionens innehåll ......

4 Utländsk rätt

5 Redogörelse för i vad mån svensk rätt uppfyller FN—konventionens föreskrif— ter ............... Inledande anmärkningar Artikel 4. Artikel 5 . ............ Ytterligare regler med avseende på art. 4 och 5 Artikel 6. ............ Sammanfattning av föreskrifter i kon- ventionen som inte har tillfredsstäl- lande täckning i svensk rätt . . . .

6 Allmän motivering för förslag till viss lagstiftning mot rasdiskriminering . . Inledande anmärkningar ..... Olika medel mot rasdiskriminering . Ny lagstiftning mot rasdiskriminering

12

17 17 21

30

40

40 43

53 53

54

56 56 57 58

7 Specialmotivering till lagförslagen . . 8 Sammanfattning av förslagen . . . .

Bilaga: Internationell konvention om avskaffandet av alla former av ras- diskriminering, antagen av FN:s gene- ralförsamling den 21 december 1965

70

75

80

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1966 bemyndigades chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla högst tre sakkunniga för utredning angående förbud mot rasdis— kriminering m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades som sakkunniga justitierådet Carl Holmberg, ordförande, redaktören och le- damoten av riksdagens andra kammare Kaj Björk samt rektorn och ledamoten av riks- dagens andra kammare Thorvald Källstad.

De sakkunniga har antagit namnet utred- ningen angående förbud mot rasdiskrimine- ring.

Till sekreterare förordnades den 25 maj 1966 hovrättsassessorn Hans Olsson.

Under utredningsarbetet har överlägg- ningar hållits med delegerade från Dan- mark, Finland och Norge. Danmark har representerats av professor, dr. jur. Knud Waaben, kontorchef Frank Poulsen och statsadvokatfuldmaegtig H. C. Beck, Fin- land av jur. dr. J. O. Söderhjelm, jur. dr. Toivo Sainio och tf. lagstiftningsrådet, vice- häradshövdingen Heikki Immonen, samt Norge av sorenskriver Ole F. Harbek.

Vidare har under utredningsarbetet kon- takt tagits med Arbetsgruppen för invand- rarfrågor.

Under fyra dagar i oktober 1967 har de sakkunniga och sekreteraren tillsammans med delegerade från Danmark och Finland besökt Storbritannien för överläggningar med brittiska myndigheter.

Sedan arbetet nu slutförts överlämnas här- med betänkandet >>Lagstiftning mot rasdis- kriminering», som innefattar förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken samt förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 % tryckfrihetsförordningen jämte motiv.

Stockholm i december 1968.

Carl Holmberg

Kaj Björk Thorvald Källstad

/ Hans Olsson

Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 8 & brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 16 kap. nämnda balk skall införas en ny paragraf, betecknad 8aé.

(Nuvarande lydelse)

8 5.

H otar, förtalar eller smädar någon offent- ligen folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folk- grupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

(Föreslagen lydelse) 8 5.

Om någon bland allmänheten sprider ut- talande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ros eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folk- grupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas, dömes för hets mot folk— grupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

8 a 5.

Om näringsidkare eller den, som är an- ställd hos honom i hans näringsverksamhet, eller den, som är anställd i allmän tjänst, i sin yrkesutövning icke går någon till handa på allmänt gällande villkor på grund av dennes ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung, dömes för rasdiskrimine- ring till böter eller fängelse i högst sex må— nader.

För rasdiskriminering dömes även om an— ordnare av eller medhjälpare till anordnare av offentlig tillställning eller allmän sam- mankomst icke på allmänt gällande villkor bereder någon tillträde till sådan tillställning eller sammankomst på grund av dennes ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ur- sprung.

Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 & tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 &.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som inne- fattar:

1. högförräderi, förövat —————————————— sådant högförräderi; 2. krigsanstiftan, såframt —————————————— utländskt bistånd; 3. uppror, förövat —————————————————— sådant uppror; 4. landsförräderi eller ——————————————— eller landssvek; 5 . landsskadlig vårdslöshet ————————————————— under 4; 6. ärekränkning mot ——————————————— rikets höghetstecken; 7. förolämpning mot ———————————————— hans befattning; 8. skymfande av ———————————————— dess höghetstecken; 9. uppvigling, varigenom —————————————— mot myndighet; 10. spridande av —————————————————— eller påstående; 11. spridande av ——————————————— allmänna angelägenheter; 12. ha!, förtal eller smädelse mot folk- 12. spridande av uttalande eller annat grupp med viss härstamning eller trosbe- meddelande, vari ras eller raser eller folk- kännelse; grupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas; 13. skymfande av —————————————————— hållas heligt; 14. förfarande, som ————————————————— sedlighet; eller 15. ärekränkning mot enskild person. Med ärekränkning ——————————————————— mot honom.

1 SFS 1965: 818.

1. Inledning

Kungl. Maj:t bemyndigade den 11 februari 1966 chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning angåen- de förbud mot rasdiskriminering m. in. Som grund för sin hemställan om bemyndigan- det anförde departementschefen till stats- rådsprotokollet följande.

Förenta Nationerna har i december 1965 antagit en konvention om avskaffande av ras- diskriminering som kompletterar redan existe- rande internationella instrument med syfte att förverkliga tanken på alla människors lika värde och lika rättigheter. Konventionen inne- håller inte bara föreskrifter om att alla män- niskor oberoende av ras skall vara lika inför lagen och ha samma medborgerliga rättig- heter och samma sociala och andra samhäl- leliga förmåner. Den vänder sig mot varje form av rasdiskriminering, även den som före- kommer i vardagslivet och som inte beror på statlig reglering och maktutövning utan på att det finns enskilda personer, företag och sammanslutningar som i skilda sammanhang låter sitt handlingssätt bestämmas av rasför- domar. Varje stat som biträder konventionen förbinder sig att på ett antal specificerade punkter vidta åtgärder, vid behov lagstiftnings- åtgärder, för att komma till rätta med ytt- ringar av sådana fördomar. För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt rapport- och övervakningssystem och under vissa förutsättningar skall övervaknings- organen kunna ta upp även klagomål av en- skilda mot förhållandena i deras eget land. Detta förutsätter dock att vederbörande stat har gått med på denna form av kontroll.

Sverige har i Förenta Nationernas general- församling röstat för konventionen. Det råder inte någon tvekan om att de värderingar som

konventionen ger uttryck åt är fast förankra- de i den allmänna opinionen i vårt land, och innehållet i flertalet bestämmelser i konven- tionen är sådant att det utan vidare kan god- tas av oss. Som underlag för riksdagens ställ- ningstagande till ratifikationsfrågan torde emel- lertid på enstaka punkter behövas en mer in- gående granskning av den slutliga konven- tionstexten än som har kunnat ske före om- röstningen i generalförsamlingen. Detta gäller bl.a. den i artikel 5 (f) i konventionen före— skrivna skyldigheten för konventionsbunden stat att sörja för att serviceinrättningar som är avsedda för allmänheten — t. ex. transport- företag, hotell och restauranger, kaféer, teat- rar och parker - står öppna för alla på sam- ma villkor oberoende av ras.

Inom den serviceverksamhet som bedrivs i statlig eller kommunal regi fordras inte någ- ra särskilda lagstiftningsåtgärder för att vi för vårt lands vidkommande skall kunna ga- rantera en tillämpning av konventionens lika— behandlingsprincip. Detsamma torde ofta gäl- la även privata serviceföretag som är under- kastade tillståndstvång och står under tillsyn av statlig myndighet. Inom den stora sektor där det råder full etableringsfrihet är förhål- landena i viss mån annorlunda. Där anses av gammalt den enskilde företagaren principiellt ha rätt att själv fritt bestämma till vem och på vilka villkor han vill tillhandahålla sina varor och tjänster. Det är dock inte fråga om en helt obegränsad frihet. Rättsutveck- lingen inom näringslivet går otvetydigt i den riktningen att det ställs allt större krav på att företagaren vid skötseln av sitt företag skall ta tillbörlig hänsyn till olika samhälls- intressen som kan komma i konflikt med hans eget vinstintresse. I flera sammanhang gäller numera att en företagare på grund av lag- stiftning, avtal eller sedvänja är skyldig att kunna redovisa objektivt godtagbara skäl för

sitt handlande. Sedan länge förekommer i åt— skilliga privaträttsliga lagar bestämmelser som ger domstolarna möjligheter att i tillämpning- en jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörliga. I rättspraxis finns vidare vissa avgöranden som tyder på att domstolar- na även utan uttryckligt stöd i lag utgår från att ett företag med en faktisk monopol- ställning inte godtyckligt får avvisa personer som vill anlita företaget. En konsekvens av en sådan rättsregel torde vara att ett mono- polföretag, som brukar tillämpa standardvill- kor i förhållande till sina kunder, inte får diskriminera enstaka kunder eller särskilda kategorier av kunder genom att uppställa spe- ciella villkor som inte är sakligt motiverade. Oavsett hur det förhåller sig härmed är det emellertid tydligt att gällande rätt inte inrym- mer något generellt avtalstvång för företagare med en serviceverksamhet som är inriktad på allmänheten. Det privaträttsliga regelsystemet ger alltså f.n. inte effektiva möjligheter att komma till rätta med t. ex. en restaurang- eller hotellidkare som på grund av rasfördo- mar vägrar en gäst servering eller nattlogi.

Inom den straffrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser som särskilt tar sikte på ras- diskriminering och liknande företeelser. Jag syftar på bestämmelserna i brottsbalken om hets mot folkgrupp. Detta brott består i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning eller tros- bekännelse. Brottsbeskrivningen träffar ras- diskriminerande propaganda som vänder sig till allmänheten. Sådana trakasserier som åsyf- tas i artikel 5 (f) i FN-konventionen torde endast i undantagsfall vara straffbara såsom hets mot folkgrupp. Ett avvisande av en per- son från en restaurang, ett hotell eller någon annan serviceinrättning kan naturligtvis ibland tänkas ske under sådana former att åtgärden innefattar förargelseväckande beteende eller ärekränkning. Inte heller brottsbalkens be- stämmelser om dessa brott är emellertid nå- got verksamt medel när det gäller att stävja motbjudande yttringar av rasfördomar i var- dagslivet.

Det brukar framhållas att trakasserier mot folkminoriteter är sällsynta i vårt land och att det bästa medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka kvardröjande fördomar mot främ- mande raser och nationaliteter är upplysning och fostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för människovärdet. Båda påståendena torde vara riktiga. Det finns emel- lertid anledning att se allvarligt även på över- grepp som är sällsynta undantagsföreteelser. De fall av rasdiskriminering som på senare år har kommit till allmän kännedom har väckt stor uppmärksamhet och berättigad indigna-

tion. Samtidigt som denna reaktion har gett entydigt besked om var den allmänna opinio- nen står, har de inträffade fallen visar hur begränsade möjligheter myndigheterna har att hävda jämlikhetskrav och rättfärdighetssyn- punkter som de flesta bedömer som självklara. Ett mer vittgående förbud mot rasdiskrimi— nering än brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp är behövligt och skulle kunna bli ett värdefullt stöd för den opinion som på goda grunder utdömer yttringar av ras- fördomar var de än förekommer. Flera oss närstående länder, bland dem helt nyligen Storbritannien, har genomfört en sådan lag- stiftning.

Behovet av en effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering har även en annan bakgrund. Sverige har länge varit ett land med en osed— vanligt homogen befolkning. Härvidlag håller stora förändringar på att ske. En ström av invandrare söker sig till Sverige för att arbeta här och stanna här kortare eller längre tid. Dessa invandrare kommer i allt större ut- sträckning från avlägsna länder med en be- folkning av ett helt annat ursprung och en helt annan tradition än vår. Det kan inte ute- slutas, att ras- och andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt land kan dyka upp och utvecklas i allvarlig rikt- ning, om inte vakthållningen mot fördomarna är god och myndigheternas handlingsbered- skap i olika hänseenden tillräckligt hög.

Det finns alltså flera skäl som talar för att en utredning nu bör komma till stånd för att undersöka möjligheterna att med utgångspunkt i artikel 5 (f) i den nyligen antagna FN-kon- ventionen utforma ett straffsanktionerat för- bud mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och förstärker det minori- tetsskydd som nu finns i brottsbalkens be— stämmelser om hets mot folkgrupp. Konven- tionen kan dock härvidlag inte bli mer än en utgångspunkt. Till de olika avgränsnings- och andra problem som möter under utrednings- arbetet måste givetvis tas ställning självstän- digt utifrån våra egna rättstraditioner och det behov av skydd för minoriteter som har eller kan få aktualitet hos oss. Redan nu torde kun- na sägas att en ny lagstiftning i likhet med gällande bestämmelser om hets mot folkgrupp bör bereda skydd inte bara för rasminorite- ter utan även för andra främmande minori- teter.

Det är inte att vänta att ett straffsanktio- nerat förbud skall kunna avse alla de situa- tioner i vardagslivet där en diskriminering kan komma i fråga. Sannolikt bör ambitio- nerna inte sträckas längre än till att försöka få garantier för att personer som yrkesmäs- sigt såsom företagare eller såsom anställda i företag tillhandahåller allmänheten varor eller

tjänster på standardiserade villkor inte gör åtskillnad efter ras eller nationalitet. Även ett förbud som begränsas på detta eller liknan- de sätt torde emellertid kunna komma att påverka rättsuppfattningen gynnsamt och få en betydande normbildande verkan även utan- för sitt egentliga tillämpningsområde.

Utredningen bör, som framgått, inte bin— das vid någon på förhand given lösning. Diskri- mineringsförbudets närmare omfattning och innehåll kan inte bestämmas annat än efter ingående undersökning av de praktiska möj- ligheterna att ge effekt åt förbudet. Härvid måste bl. a. bevissvårighetema och olika tänk- bara metoder att bemästra dem komma i för- grunden. Utredningen bör inte räkna med att någon särskild administration eller några sär- skilda organ inrättas för att övervaka förbu- dets efterlevnad.

Kommittén har under utredningsarbetet vänt sig till vissa organisationer, represen- terande olika intressegrupper i Sverige, bl.a. yrkesgrupper och nationella eller et- niska minoritetsgrupper, för att få känne- dom om dessa organisationers uppfatt— ning om förekomsten av rasdiskriminering i vårt land. Ambitionen har därvid inte varit att göra en undersökning av veten- skaplig valör. Till frågan om verkställan- de av sådana undersökningar återkommer kommittén i det avsnitt av betänkandet som innehåller en allmän motivering till förslag till ny lagstiftning.

De organisationer från vilka kommittén erhållit uppgifter är följande: Centralför— bundet för finska föreningar i Sverige, De mosaiska församlingarnas centr-alråd i Sve- rige, Esternas representation i Sverige, För- eningen Chinuch (huvudman för bl. a. Hillelskolan i Stockholm), Föreningen fria jugoslaver, Lettiska centralrådet i Sverige, Svenska samernas riksförbund, samt vida- re Hyresgästernas riksförbund, Stockholms studenters centnalorganisation, Sveriges ad- vokatsamfund, Sveriges fastighetsägareför- bund, Sveriges hotell- och restaurangför- bund och Sveriges läkarförbund.

Svaren från de nationella eller etniska minoritetsgrupperna har huvudsakligen be— rört förhållandet mellan svenska myndig— heter och gruppen i fråga. Särskilt har framhållits problem rörande gruppens an-

passning till det svenska samhället och grup— pens möjligheter att bevara sin kulturella särprägel. Frågor av denna art skall utredas av de sakkunniga som Kungl. Maj:t den 28 maj 1968 bemyndigade chefen för inrikes— departementet att tillkalla.

De svar som erhållits från övriga orga- nisationer går i stort sett ut på att någon nämnvärd rasdiskriminering ej kunnat kon- stateras inom respektive samhällsområden.

2. Riksdagens behandling av frågor om

rasdiskriminering m.m.

Fram till början av 1960-talet var det i ras- diskrimineringsfrågan huvudsakligen före- kommande yttringar av antisemitisk pro- paganda som behandlades i riksdagen. Stad- gandet om hets mot folkgrupp i 11 kap. 7 & strafflagen, som tillkom 1948, föran- leddes sålunda främst av önskemålet att göra slut på nämnda företeelse (se SOU 1944: 69, s. 222 ff). Under förra hälften av innevarande decennium började diskussio- nen i riksdagen att alltmer röra också and- ra folkgrupper. Debatten ändrade vidare karaktär på det sättet, att den kom att in- riktas på skydd mot rasdiskriminering för ej endast folkgrupper utan även individer. Åtgärder för att hindra rasdiskriminering mot enskilda personer inom olika områ- den av samhällslivet, särskilt i servicein- rättningar för allmänheten, blev i allt hög- re grad föremål för riksdagens intresse.

Vid 1960 års riksdag framställdes i and- ra kammaren interpellationer avseende bl. a. de åtgärder som hade vidtagits eller skulle komma att vidtas för att i framtiden för- hindra och komma till rätta med olika ytt- ringar av rasdiskriminering och rasförföl- jelse. Interpellationerna föranleddes närmast av vissa aktuella händelser, varigenom stö- tande former av antisemitism kommit till uttryck. Chefen för justitiedepartementet, som besvarade interpellationerna den 27 januari 1960 (II kamm. prot. 2: 256), an- förde att han för sin del trodde, att det mest effektiva medlet, i varje fall på lång

sikt, att motverka rashat och hetspropa- ganda var upplysning och uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och akt- ning för människovärdet. Härutöver hade det emellertid visat sig nödvändigt att till- gripa lagstiftningsåtgärder. Departements- chefen redogjorde för bestämmelserna om hets mot folkgrupp och anförde därvid bl.a. att frågan om skärpning av straff- latituden borde övervägas. Sådan skärpning skedde i samband med brottsbalkens in- förande (prop. 1962: 10 del C s. 202). Che- fen för inrikesdepartementet besvarade nyss angivna dag i första kammaren en fråga an- gående upphovet till i vårt land förekom- mande antisemitisk propaganda (I kamm. prot. 2: 159).

Vid ifrågavarande riksdag begärdes vida- re i två likalydande motioner (1:84 och II: 83) erforderliga åtgärder inom undervis— ningens område i syfte att motverka ras- förföljelse o.d. Även dessa motioner för— anleddes av aktuella händelser, varigenom olika former av antisemitism kommit till uttryck. Allmänna beredningsutskottet an- såg i utlåtande 1960: 27 motionärernas önskemål vara väl tillgodosedda och fann därför ej anledning förorda någon åtgärd. Riksdagen gillade vad utskottet anfört (I kamm. prot. 16: 3, 11 kamm. prot. 16: 43).

Chefen för försvarsdepartementet besva- rade vid 1961 års riksdag en fråga röran- de i svensk press publicerade uppgifter om att manskap ur den svenska FN-bataljonen

i Kongo skulle ha gjort sig skyldigt till ras— diskriminerande uttalanden och handling— ar (I kamm. prot. 34: 7). I sitt svar anför— de departementschefen bl. a. att från an- svarigt militärt håll på det bestämdaste be- stritts de beskyllningar för bl. a. rasdiskri- minering som i viss press riktats mot sven- ska FN-soldater. Däremot bestreds enligt departementschefen inte att olämpliga ut- tryck och tanklösa nedsättande värdering- ar kunnat förekomma. Departementschefen framhöll vidare, att varje form av rasdiskri- minering är ovärdig och måste motverkas genom uppfostran och upplysning, att så- dan upplysning ingår i förberedelserna till FN-tjänsten samt att denna upplysnings- verksamhet om möjligt skulle intensifieras.

Vid 1962 års riksdag tillfrågades chefen för justitiedepartementet om han observe- rat de rasfördomar och den rasdiskrimi- nering, som i Sverige tagit sig uttryck i att färgade, inklusive zigenare, förvägrats ho- tellrum och andra bostäder eller avvisats från restauranger och andra näringsställen, samt huruvida några åtgärder övervägts häremot. I sitt svar (11 kamm. prot. 35: 57) erinrade departementschefen om ovannämn— da interpellationsvar vid 1960 års riksdag samt uttalade bl. a. att han inte ansåg det aktuellt att förorda ytterligare lagstiftnings- åtgärder för att motverka rasförföljelse och hetspropaganda.

Frågor om rasdiskriminering berördes vidare vid 1963 års riksdag i första kam- maren i samband med en interpellation an- gående adoption av färgade barn (I kamm. prot. 26: 4).

Vid 1964 års riksdag väcktes motioner (1:34 och 11:42), vari begärdes utredning om åtgärder för att förekomma diskrimi- nering av ras- och minoritetsgrupper i Sve- rige. Utredningen skulle undersöka lämp- ligheten och möjligheten att inrätta en stat- lig nämnd, helst med parlamentariskt in- slag och förslagsvis knuten till socialstyrel- sen, för att motverka diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper och för att stäv- ja tendenser till sådan diskriminering var- helst denna förekommer genom att efter anmälan eller på eget initiativ företa ut-

redningar och publicera dem samt genom andra lämpliga förslag hindra användandet av nedsättande benämningar. Vidare skul— le utredningen bl.a. överväga lagstiftning om straffsanktionerat förbud att på grund av vissa personers grupptillhörighet avvisa dem från restaurang, biograf och liknande inrättning som står öppen för allmänheten.

Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt utlåtande 1964: 27 över motionerna bl. a. att en utveckling i riktning mot en allt större förståelse för ras- och minoritets- gruppernas problem kunde iakttas och att utskottet ej kunde finna att tillräckliga skäl förelåg för inrättande av den föreslagna nämnden. Mot en sådan åtgärd talade en— ligt utskottet även att förekomsten av ett särskilt organ för att övervaka behandling- en av vissa befolkningsgrupper kunde bi- dra till att dessa grupper fick en marke- rad särställning som skulle motverka önske— målet om deras integrering i befolkningen i stort. Utskottet hänvisade även till det remedium mot övergrepp, som fanns i strafflagens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om straff för hets mot folk- grupp. Utskottet ansåg sig på i huvudsak samma skäl som nyss anförts ej heller böra biträda den i motionsyrkandet framförda tanken på ett straffsanktionerat förbud att på grund av deras grupptillhörighet avvisa personer från restaurang, biograf etc., som står öppen för allmänheten. Det torde vi- dare, uttalade utskottet, i praktiken knap— past bli möjligt att effektivt upprätthålla ett sådant förbud — bevisningssvårigheterna torde bli avsevärda. Ej heller borde enligt utskottet bortses från att ett förbud skul— le kunna medföra nackdelar för dem det är avsett att skydda.

Riksdagen avslog motionerna (I kamm. prot. 25: 98, 106; 11 kamm. prot. 25: 137).

Vid 1964 års riksdag framställdes vida- re till chefen för justitiedepartementet — i anledning av ett uttalande av justitieom- budsmannen i rasdiskrimineringsfrågan; se nedan — i en interpellation i andra kamma— ren frågan om justitieministern övervägde åtgärder för att förhindra eller beivra tra- kasserier, diskriminering eller annan för-

följelse mot människor av annan ras, na- tionalitet eller folkgrupp. I sitt svar den 1 december 1964 (II kamm. prot. 38: 15) hän- visade departementschefen ånyo till sitt ut- talande inför 1960 års riksdag. Departe— mentschefen anförde vidare bl. a. att han avsåg att överväga en utredning av de frå- gor som berördes i interpellationen samt att genom Förenta Nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna utarbetats ett utkast till konvention rörande avskaf- fande av rasdiskriminering och att, såvitt kunde bedömas vid tiden för svarets av- givande, en anslutning till konventionen från svensk sida torde föranleda en viss översyn av den svenska lagstiftningen i hit- hörande frågor.

Det uttalande av justitieombudsmannen, som nämnts ovan, hänför sig till ett ären- de som anhängiggjordes genom en klago- skrift vari hänvisades till en tidningsnotis av innehåll, att två svenska medborgare avvisats från en restaurang i en mellan- svensk stad under motivering av vederbö— rande servitris att »enligt order serverar vi inga zigenare här». Enligt notisen hade en av ägarna till restaurangen uttalat, att »vi har dåliga erfarenheter av zigenare och serverar dem inte» samt att servitrisen hand- lat helt enligt hans order. JO anförde i sitt uttalande bl. a. följande (JO:s ämbetsbe- rättelse 1965 s. 78):

Den som i enskild regi bedriver rörelse för betjänande av allmänheten, exempelvis restau- rang såsom här är i fråga, har i och för sig icke någon skyldighet att mottaga och be— tjäna envar som så önskar. Av hans rätt att disponera över sin lokal och bestämma om sitt företags bedrivande följer otvivelaktigt viss rätt att neka personer tillträde till eller betjäning inom restaurangen. Restauranginne- havaren behöver därvid icke ha något objek- tivt godtagbart skäl för avvisningsåtgärden. Han behöver icke ens redovisa skälet, det må vara antagande att den besökande är berusad, ogillande av hans ras eller härkomst eller annat förhållande, exempelvis att besökaren saknat slips. Emellertid får en restaurang- idkare, oavsett sina bevekelsegrunder, icke vid- taga sina åtgärder på sådant sätt att han över- träder sådana straffbud som tillkommit till skydd för allmänt eller enskilt intresse. Som skydd mot ras- eller folkgruppsdiskriminerande

beteenden i dylika sammanhang torde främst följande bestämmelser kunna få betydelse. Stadgandet i 11 kap. 7 & SL om hets mot folk- grupp innebär att det är straffbelagt att offent- ligen hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Smädel- ser mot enskilda individer på grund av deras ras eller ursprung kunna även falla under be- stämmelserna om ärekränkning enligt 16 ka- pitlet SL, varvid det i så fall ankommer på den kränkte att själv väcka åtal. En offentlig manifestation av ogillande av viss folkgrupp kan vidare tänkas vara sådan att beteendet är att betrakta som förargelseväckande beteen- de enligt 11 kap. 11 & SL. Otvivelaktigt är dock att de nu berörda bestämmelserna icke täcka alla fall av ras- eller folkgruppsdiskri- minerande åtgärder av ifrågakommen art. En fullt effektiv lagstiftning mot dylika åtgärder kan därför icke sägas föreligga enligt gällan- de rätt.

Något större behov av lagregler, innefat- tande förbud mot ras— eller folkgruppsdiskri— minering såsom sådan vid utövande av enskild rörelse för betjänande av allmänheten, torde dessbättre hittills ej ha gjort sig gällande i vårt land. För det övervägande flertalet med- borgare torde det vara en självklar sak att alla oavsett ras böra behandlas lika även i sådana sammanhang. Då och då ha dock stö- tande exempel på diskriminering av angiven art inträffat, och det synes mig i högsta grad befogat att uppmärksamt följa vad som före- kommer i dylikt hänseende. För närvarande finner jag dock erfarenheterna ej vara sådana, att det är påkallat att överväga något initiativ till lagstiftning i ämnet.

Efter beslutets meddelande kom det till JO:s kännedom att hans uttalande i ären- det på olika håll utomlands föranlett miss- förstånd om svensk rättsuppfattning i ras— diskrimineringsfrågor. JO publicerade i an- ledning därav ett tillrättaläggande i form av en kommentar, som är intagen i an— givna ämbetsberättelse (s. 80) och vilken har följande lydelse:

I JO:s avgörande fastslogs att en restaurang- idkare enligt gällande svensk rätt kunde, utan att ådraga sig straff, neka personer av viss ras eller härkomst tillträde till eller servering inom restaurangen, under förutsättning att av- visandet icke skedde på ett sätt som stod i strid mot straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp, om ärekränkning eller om förargel- seväckande beteende. Restaurangidkarens makt att under angivna förutsättningar avvisa vissa personer har icke tillagts honom genom någon

lagstiftningsakt och utgör alls icke någon sorts oangriplig rättighet utan är allenast en följd av att det i detta avseende saknas straffbe— stämmelser som begränsa hans handlingsfri- het såsom ägare eller företagare. Att ett mera omfattande förbud mot rasdiskriminering sak- nas i Sverige beror icke på att ett sådant för- bud enligt svensk rättsuppfattning skulle vara oförenligt med de befogenheter som följa med äganderätt och rätt att utöva näring. Det före- ligger i vårt land icke något som helst prin- cipiellt hinder mot att lagstiftningsvägen — med inskränkning av nämnda befogenheter — införa förbud mot rasdiskriminering i här ak- tuellt hänseende. Förklaringen till att sådant förbud det oaktat icke införts i svensk rätt är uteslutande att förhållandena i Sverige varit sådana att det icke framträtt något starkare behov av ett straffrättsligt skydd mot ras- diskriminering i hithörande sammanhang.

Även i Sverige har visserligen då och då förekommit stötande exempel på ras- eller folkgruppsdiskriminering, och det synes — så- som även framhölls i JO:s beslut — i högsta grad påkallat att uppmärksamt följa vad som förekommer i dylikt hänseende. Det är emel- lertid enligt svensk rättstradition icke brukligt att ingripa med strafflagstiftning på grund av att enstaka missförhållanden yppats. Det må sålunda erinras att justitieministern år 1960 — i anledning av framställda interpellationer i riksdagen rörande frågan om åtgärder mot rasdiskriminering och rasförföljelse — uttala- de att det effektivaste medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka sådana motbjudande företeelser som rashets och hetspropaganda vore upplysning och uppfostran av det upp- växande släktet till respekt och aktning för människovärdet. Justitieministern förklarade sig även vilja på det kraftigaste understryka det förkastliga i varje form av rasförföljelse och hetspropaganda som riktar sig mot män- niskor på grund av deras härstamning eller religion.

Att det för närvarande saknas straffbestäm— melse, som direkt riktar sig mot rasdiskrimi- nering av den art som i JO-ärendet var i frå- ga, innebär alltså ingalunda att dylik diskri- minering skulle stå i överensstämmelse med svenskt rättsmedvetande. Det är självfallet att frågan om införande av förbud mot rasdiskri- minering i angivet sammanhang kommer i ett annat läge, om händelser av det slag som för- anledde JO:s uttalanden skulle bli ofta före- kommande.

Slutligen torde böra anmärkas att uttalan- dena i JO-ärendet allenast gällde frågan om det straffrättsliga skyddet mot rasdiskrimine— ring. Däremot gav ärendet ej anledning att beröra vilka konsekvenser av annan art än straff som en restaurangidkare får räkna med

att riskera om han i sin yrkesutövning ådaga- lägger rasfientlig inställning. Därvid åsyftas särskilt dels den opinionsbildning mot utslag av rasdiskriminering som en vaksam press kan åstadkomma, dels kundkretsens, anställdas och andras säkerligen negativa reaktion inför dy- lika företeelser inom en restaurangrörelse, dels ock i vad mån en restaurangidkares ras- diskriminering kan utgöra ett sådant allmänt störande och otrivselskapande inslag vid rörel- sens bedrivande att det kan äga betydelse i fråga om beståndet av sådana rättigheter som restaurangidkaren kan ha förvärvat enligt ut- skänkningslagstiftningen.

Chefen för justitiedepartementet besva- rade vid 1965 års riksdag i andra kamma- ren (prot. 37: 13) åter en fråga avseende lagstiftning mot diskriminering på grund av ras eller nationalitet. Departementsche- fen anförde, att lagstiftningsärendet skulle behandlas med all den skyndsamhet som var möjlig med hänsyn till andra inom justi- tiedepartementet föreliggande lagstiftnings- uppgifter av motsvarande angelägenhets- grad.

Det kan därjämte omnämnas att vid 1965 års riksdag chefen för inrikesdepartemen- tet och chefen för ecklesiastikdepartemen- tet besvarade interpellationer rörande bl.a. dels de svenska myndigheternas resurser för att uppspåra grupper och enskilda som ägnar sig åt rashetspropaganda och dels åtgärder för att i skolundervisningen och på annat sätt öka upplysningen om nazis- mens ideologi och ogärningar (II kamm. prot. 29: 5).

Frågan om lagstiftning mot rasdiskrimi— nering aktualiserades även vid I 966 års riksdag. I två likalydande motioner (I: 582, II: 709) yrkades att förslag till lag mot ras- diskriminering snarast skulle framläggas och att vederbörliga åtgärder skulle vidtas för Sveriges ratificering av den konvention i ämnet, som antagits av Förenta Natio- nernas generalförsamling i december månad 1965. Motionärerna framhöll bl.a. att det med hänsyn till den ökade invandringen av utländsk arbetskraft, som i viss utsträck- ning har andra levnadsvanor och beteende- mönster än dem vi är vana vid, är ange- läget att statsmakterna vidtar effektiva åt— gärder mot tendenser att hålla dessa män-

niskor utanför samhällsgemenskapen. Som exempel på sådana tendenser åberopade motionärerna i pressen uppmärksammade fall, där personer på grund av sin hudfärg inte fått hyra bostad eller inte blivit in- släppta på matställen.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt ut— låtande 1966: 25, dagtecknat den 8 mars 1966, dels till att chefen för justitiedeparte- mentet efter bemyndigande den 11 februari 1966 tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning rörande de frågor som aktuali- serats i motionerna och dels till att rati- fikationsfrågan syntes vara beroende av utredningsresultatet. Därför ansåg utskot- tet att något riksdagens initiativ i anled- ning av motionerna inte var erforderligt. Riksdagen godkände vad utskottet anfört (I kamm. prot. 11: 184, II kamm. prot. 12: 168).

Vid 1967 års riksdag slutligen ställdes ännu en fråga till chefen för justitiedeparte— mentet angående åtgärder mot yttringar av främlingshat och rasdiskriminering. Depar- tementschefen hänvisade i sitt svar till på- gående utredning om lagstiftning i föreva- rande ämne (II kamm. prot. 38: 7).

3. Förenta Nationernas konvention om avskaffande

av alla former av rasdiskriminering

Förenta Nationernas generalförsamling god- kände den 21 december 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskri- minering.

Konventionens bakgrund

Under vintern 1959—1960 förekom i många länder olika uttryck för antisemitism och för andra former av rashat och rasfördo- mar, nationellt hat samt religiösa fördomar. Antisemitismen yttrade sig bl. a. i hakkors- målning.

Dessa händelser föranledde viss aktivitet iFN. '

Den s. k. underkommissionen för hind- rande av diskriminering och för skydd av minoriteter (»The Sub-Commission on Pre- vention of Discrimination and Protection of Minorities») fördömde i en resolution det inträffade som brott mot principerna i FN-stadgan och i den allmänna förkla- ringen om de mänskliga rättigheterna. Un- derkommissionen tog också initiativ till att skaffa närmare upplysningar om händel- serna samt rekommenderade åtgärder mot sådana yttringar av rashat etc.

Underkommissionens ingripande ledde till att generalförsamlingen den 12 december 1960 vid femtonde ordinarie mötet antog resolution nr 1510. I denna erinras inled- ningsvis om att det för uppfyllande av FN:s grundläggande ändamål är nödvändigt att

stärka samverkan mellan folken och na- tionerna samt att uppfostra den yngre ge- nerationen i denna anda. Det konstateras i resolutionen att ännu existerande utslag av ras- och nationalhat samt religiös into- lerans och rasfördomar alltid fördömts av FN. I resolutionens huvuddel fördömer för- samlingen på det bestämdaste alla utslag av rashat, religiöst hat och nationalhat inom samhällslivets politiska, ekonomiska, socia- la eller kulturella områden, liksom inom undervisningsväsendet, och anser dern ut- göra kränkningar av FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Slutligen uppmanas i reso- lutionen alla staters regeringar att vidta var— je nödvändig åtgärd till hindrande av så- dana yttringar (se Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet, »blå bok», ny serie 1: A: 11, Stockholm 1961, s. 141).

Frågan om yttringar av rasdiskrimine- ring samt nationell och religiös ofördrag— samhet behandlades åter av generalförsam— lingen vid det sjuttonde ordinarie mötet 1962. I december detta år antog försam- lingen i nämnda fråga enhälligt tre reso- lutioner, nris 1779—1781.

Resolutionen nr 1780 om avskaffande av rasdiskriminering och resolutionen nr 1781 om avskaffande av religiös diskrimi- nering är praktiskt taget identiska till sin lydelse. I inledningsparagraferna i båda texterna säger sig församlingen önska ge-

nomföra principen om likhet för alla utan åtskillnad på grund av ras, färg eller reli- gion i enlighet med FN:s stadga. Den säger sig vara djupt oroad av de uttryck för diskriminering på grund av skillnader i frå- ga om ras, färg och religion, som alltjämt förekommer i världen, och anser det nöd- vändigt att vidta alla åtgärder, som kan leda till det slutliga och fullständiga av- skaffandet av alla sådana företeelser, vilka kränker FN:s stadga och den allmänna de- klarationen om de mänskliga rättigheterna, samt understryker, att varje stat bör göra allt som är nödvändigt för att göra slut på dessa kränkningar, som skadar människo- värdet. I den operativa delen av resolu- tionerna uppmanas ekonomiska och sociala rådet ombedja kommissionen för de mänsk- liga rättigheterna att förbereda dels ett de— klarationsförslag om avskaffandet av alla former av ras- (respektive religions-) diskri- minering, delr ett konventionsförslag om avskaffandet av alla former av ras- (re- spektive religions-) diskriminering (se UD:s »blå bok» ny serie 1:A: 13, Stockholm 1963, s. 190 f).

Beslutet att skilja frågan om rasdiskri- minering, som skulle ha prioritet, från frå- gan om religiös intolerans var en kompro— miss som hade sin grund i konflikten mel- lan arabvärlden och Israel. Därtill kom att många länder, särskilt östeuropeiska, inte ansåg religionsfrågor så viktiga och angelägna som rasfrågor.

Vid sitt adertonde ordinarie möte an- tog generalförsamlingen den 20 november 1963 resolution nr 1906 om utarbetande av ett förslag till en internationell konven- tion om avskaffande av alla former av ras- diskriminering. I resolutionen uppmanas det ekonomiska och sociala rådet att an— moda kommissionen för de mänskliga rät- tigheterna att ge absolut prioritet åt ut- arbetandet av ett konventionsutkast. Kom— missionen efterkom denna anmodan och antog ett utkast, som det ekonomiska och sociala rådet den 30 juli 1964 underställde församlingen. Vid sitt tjugonde ordinarie möte 1965 behandlade församlingen utkas- tet samt godkände konventionen den 21

december 1965 (se UD:s »blå bok» ny serie 1:A: 14, 1964, s. 161 f samt 1:A: 15, 1965, s. 160 ff och 272 ff).

Den 20 november 1963 antog försam- lingen förutom nyssnämnda resolution nr 1906 även två andra resolutioner om ras- diskriminering, nämligen dels nr 1904 an- gående FN:s deklaratian om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, dels nr 1905 som avser publicitet och spridande av kännedom om deklarationen.

I inledningen till nämnda deklaration be- kräftar församlingen högtidligen nödvän- digheten av att snabbt avskaffa rasdiskri- minering i hela världen i alla dess former och uttryck liksom även att säkra förståel- se och respekt för människovärdet. Vidare bekräftas nödvändigheten av att vidta na- tionella och internationella åtgärder i så- dant syfte, inbegripet undervisning, utbild- ning och upplysning för att säkra univer- sellt och effektivt erkännande och tilläm- pande av principerna i deklarationen. Den- na innehåller elva artiklar i vilka fördöms alla former och uttryck av diskriminering grundad på ras, hudfärg eller etniskt ur- sprung. Vissa delar av deklarationen är hämtade från eller har sin bakgrund i prin- ciperna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, till vilken även ett flertal hänvisningar görs. Den centrala arti- keln är den nionde, vari all propaganda och alla organisationer vilka är grundade på idéer eller teorier om överlägsenhet på grund av hudfärg eller etniskt ursprung i syfte att rättfärdiggöra eller främja ras- diskriminering i någon form starkt för- döms. Våldshandlingar eller uppmuntran till våldshandlingar av individer eller or- ganisationer, riktade mot någon ras eller persongrupp med annan hudfärg eller et- niskt ursprung, skall anses som brott mot samhället och straffas enligt lag. Alla sta- ter skall vidta omedelbara och positiva åt- gärder lagstiftningsvägen eller på annat sätt för att lagföra och/eller olagligförklara or- ganisationer som främjar eller uppmuntrar rasdiskriminering eller uppmuntrar till eller tillgriper våld i sådant syfte (se UD:s nyss- nämnda »blå bok», 1: A: 14, s. 160 f).

Deklarationen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering åberopas i in- gressen till ifrågavarande konvention. De- klarationen utgör sålunda bakgrund till kon- ventionen.

Detsamma kan sägas om de andra för- klaringar och överenskommelser som åbe- ropas i konventionens inledning nämligen FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (antagen vid ge— neralförsamlingens tredje ordinarie möte genom resolution nr 217 A den 10 decem- ber 1948), deklarationen angående kolonial- systemets avskaffande (antagen vid försam- lingens femtonde ordinarie möte genom resolution nr 1514 den 14 december 1960), konventionen angående diskriminering i frå- ga om anställning och yrkesutövning (an- tagen den 25 juni 1958 av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens) samt konventionen mot diskriminering inom undervisningen (antagen den 14 december 1960 av Unescos generalkonferens).

I FN-stadgans art. 1 anges organisatio- nens ändamål, varav ett är att åstadkomma internationell samverkan »vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion».

Den allmänna förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna anger i art. 1 och 2 vissa generella principer, dels att människorna är födda fria och lika, utrustade med förnuft och samvete, dels att alla är utan diskrimi- nering av något slag berättigade till alla i förklaringen omnämnda fri- och rättighe- ter. I art. 3—17 uppräknas individuella rättig- heter såsom bl. a. rätt till liv, frihet och per- sonlig säkerhet, allas rättskapacitet och likhet inför lagen, skydd mot godtyckligt fängslande och landsförvisning, rätt till offentlig rätte- gång inför opartisk domstol, rätt till rörelse- frihet inom och över vederbörande lands gränser, rätt att söka asyl i andra länder, rätt till en nationalitet, som envar kan ändra och som ej kan godtyckligt berövas någon, rätt till äktenskap och familj, samt rätt att be- sitta egendom. I art. 18—21 proklameras offentliga fri— och rättigheter: tanke-, sam-

vets- och religionsfrihet, åsikts- och yttran- defrihet, församlingsfrihet och rätt för envar att direkt eller indirekt deltaga i sitt lands styrelse. I art. 22—27 uppräknas ekono- miska, sociala och kulturella rättigheter, bl.a. rätt till social trygghet, rätt till arbete och gynnsamma arbetsförhållanden, lika lön för lika arbete samt rättvisa avlöningsför- hållanden i övrigt, rätt att bilda och an- sluta sig till fackföreningar, rätt till under- visning, och rätt att fritt deltaga i kulturlivet (se Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikes- departementet, Stockholm 1949, s. 89 f).

1 deklarationen angående kolonialsystemets avskaffande proklameras nödvändigheten av ett snabbt och förbehållslöst avskaffande av kolonialismen i alla dess former. För- samlingen förklarar därför bl. a att i för- valtarskaps- och icke-självstyrande områden liksom i alla andra områden som inte upp- nått oberoende omedelbara åtgärder skall vidtas för att utan villkor och förbehåll till dessa områdens befolkningar överföra all makt i enlighet med deras fritt uttryckta önskemål och utan hänsynstagande till ras, religion eller hudfärg, så att dessa folk kan komma i åtnjutande av oinskränkt självständighet och frihet (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 11, s. 78 f).

Enligt art. 2 i konventionen angående dis- kriminering i fråga om anställning och yr— kesutövning förbinder sig ratificerande stat att utforma och tillämpa en nationell poli- tik, avsedd att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende på möjligheter och behandling i fråga om anställning och yr- kesutövning i syfte att avskaffa varje dis— kriminering i nämnda hänseende. För detta ändamål skall ratificerande stat enligt art. 3 genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, söka få till stånd samverkan med arbetsgivarnas och arbetar- nas organisationer ävensom med andra be- rörda organ i syfte att främja godtagande och tillämpning av denna politik. Vidare skall ratificerande part enligt art. 3 utfärda sådana lagar och stödja sådana undervis- ningsprogram som kan vara ägnade att tryg- ga ifrågavarande politiks godtagande och

tillämpning. Därjämte föreskrivs i art. 3 att stat skall upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och praxis, vilka är oförenliga med nämnda politik, fullfölja politiken såvitt avser anställning som är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll samt sörja för att ifrå- gavarande politik tillämpas inom den yrkes- väglednings-, yrkesutbildnings- och arbets- förmedlingsverksamhet, som bedrivs under ledning av statlig myndighet. Begreppet »diskriminering» definieras i art. 1 såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell här- stamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet med avseende på möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgörs eller beskärs.

I prop. 1959: 23, vari hemställdes om riksdagens yttrande över bl. a. nyssnämnda konvention, ansåg sig chefen för socialde- partementet inte kunna tillstyrka svensk ra- tifikation. Departementschefen hänvisade till principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser i lönefrågor samt uttala- de att nämnda princip inte torde låta sig för- ena med de förpliktelser att främja lika lön för män och kvinnor, som en ratifikation av konventionen skulle ålägga statsmakter- na. Andra lagutskottet (1959: 2) fann i lik- het med departementschefen hinder före- ligga för ratifikation. Utskottet anförde att statsmakterna numera intagit den stånd- punkten att likalönsprincipens genomföran- de på det statliga området är en förhand- lingsfråga och att denna ståndpunkt knap- past är förenlig med konventionen. Vidare anförde utskottet bl. a. att inom övriga delar av arbetsmarknaden likalönsprincipens ge- nomförande är helt beroende på arbetsmark- nadsparternas överenskommelser och att det skulle strida mot hävdvunnen ordning om statsmakterna — i enlighet med de för- pliktelser, som skulle följa med en rati- fikation — sökte förmå arbetsmarknadspar- terna att genomföra likalönsprincipen. Riks- dagen godtog vad utskottet anförde (prot.

I art. 1 av konventionen mot diskrimi- nering inom undervisningen definieras ut- trycken »diskriminering» och »undervis- ning». Diskriminering innebär varje åtskill- nad, uteslutning, begränsning eller fördel på grund av bl. a. ras, hudfärg eller nationellt ursprung med syfte eller verkan att upphäva eller inskränka likställighet inom undervis- ningen. Med undervisning (>>education>>) av- ses alla typer och nivåer av undervisning. Som exempel på diskriminering inom under- visningen omnämns särskilt fall då en person eller grupp vägras tillträde till undervisning eller hänvisas till undervisning på lägre nivå samt fall då skilda undervisningssystem el- ler läroanstalter inrättas eller bibehålls för vissa personer eller grupper eller då en per- son eller grupp påtvingas villkor som är oförenliga med mänsklig värdighet. Art. 3—7 innehåller en uppräkning av de kon- kreta åtgärder, som staterna har att vidta för att uppfylla konventionens bestämmel- ser. Enligt art. 3 skall fördragsslutande sta- ter förbinda sig att upphäva varje författ- ningsbestämmelse, förvaltningsföreskrift el- ler förvaltningspraxis, som innebär diskri- minering inom undervisningen. De skall se till, genom lagstiftning om så är nödvändigt, att ingen diskriminering förekommer vid intagning av elever till läroanstalter och inte tillåta någon åtskillnad, annat än på grund av förtjänst eller behov, mellan med— borgare i vad avser skolavgifter, stipendier eller andra former av studiehjälp samt nö- diga tillstånd och andra anordningar för studier utomlands. De skall inte heller tillåta att myndigheternas bistånd till läroanstalter inskränks eller utökas enbart på grund av att eleverna tillhör en viss grupp. De skall ge utländska medborgare, som är bosatta inom landet, samma tillträde till undervis- ning som de egna medborgarna. Art. 4 ålägger fördragsslutande stater att föra en nationell politik som tillgodoser allas rätt till grundläggande undervisning och vidare- utbildning efter förmåga. Art. 5 innehåller allmänna uttalanden om undervisningens uppgift att främja förståelse mellan folken och stärka respekten för mänskliga rättig-

heter, om föräldrars frihet i fråga om barn- uppfostran, om religionsfrihet och om folk- minoriteters rätt till egen undervisningsverk- samhet.

Genom prop. 1967: 36 föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen skulle godkänna kon— ventionen mot diskriminering inom under- visningen. I utlåtande 1967: 14 konstaterade utrikesutskottet att de i konventionen ned- lagda principerna sedan länge är allmänt omfattade i vårt land. Utskottet fann det önskvärt att Sverige genom att ratificera konventionen även formellt deklarerade sin anslutning till nämnda principer, samt hem- ställde att riksdagen måtte godkänna kon- ventionen. Riksdagen biföll denna hemstäl- lan (prot. 1967: 49, I. kamm. s. 48, II. kamm. s. 130).

Frågan om rasdiskriminering har av ge- neralförsamlingen behandlats också under åren 1966—1967.

Vid sitt tjugoförsta ordinarie möte antog församlingen bl.a. resolution nr 2142, den 19 december 1966. I inledningen till denna resolution erinrar församlingen om vissa tidigare resolutioner i frågan, understryker att rasdiskriminering och apartheid kränker människovärdet och utgör allvarliga hinder mot ekonomisk och social utveckling samt utttalar sin övertygelse om den trängande nödvändigheten av ytterligare åtgärder för att helt utrota alla former av rasdiskri- minering och apartheid. Församlingen för- dömer i resolutionens huvuddel alla ytt- ringar av apartheid, rasdiskriminering och segregation, ävensom den diskriminering som är en naturlig beståndsdel i kolonia- lismen. Man erinrar om att sådana företeel— ser är oförenliga med medlemsstaternas för- pliktelser enligt FN:s stadga. Församlingen anmodar i resolutionen ånyo alla berörda stater att ställa sig 1963 års deklaration till efterrättelse, att vidta åtgärder för att ansluta sig till konventionen mot rasdiskri- minering och att igångsätta program syf- tande till lika möjligheter och lika rättig— heter för alla, oavsett ras, färg eller etniskt ursprung. Församlingen beslutar i resolu- tionen förklara den 21 mars (årsdagen av

Sharpeville-massakern) som den internatio- nella dagen för avskaffande av rasdiskri- minering (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 16, Stockholm 1967, s. 134).

Vidare antog församlingen vid det tjugo- andra ordinarie mötet två resolutioner, nris 2331—2332 den 18 december 1967, angåen- de rasdiskriminering. I resolution nr 2331 fördöms ideologier, inklusive nazism, som baserar sig på rasdiskriminering och terror samt uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder mot yttringar av sådana ideologier. Resolution nr 2332 innehåller rekommenda— tioner som avser genomförande av olika FN-beslut riktade mot rasdiskriminering och beslut om att vid tjugotredje mötet behandla frågan om avskaffande av alla for- mer av rasdiskriminering (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 17, Stockholm 1968, s. 159 f). Vid det tjugoandra ordinarie mötet påbörjades också behandlingen av konven- tionsförslag om religiös ofördragsamhet (a. a. s. 160 ff).

Det kan därjämte erinras om att Sverige den 11 januari 1952 ratificerat Europarådets konvention av den 4 november 1950 angå— ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I art. 14 i denna konvention förklaras, att åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som anges i konventionen, skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmö- genhet, börd eller ställning i övrigt. Den 17 april 1952 ratificerade Sverige ett till— läggsprotokoll av den 20 mars 1952 till nyssnämnda konvention. Vissa av föreskrif- terna i konventionen och i dess tilläggs- protokoll kommer att beröras i anslutning till redogörelsen för svensk rätt.

Konventionens innehåll

Såsom nämnts antog generalförsamlingen vid tjugonde ordinarie mötet, på förslag av tredje (sociala) utskottet, den 21 decem-

ber 1965 enhälligt resolution nr 2106 av- seende ifrågavarande konvention.

Resolutionen har två avdelningar, 2106 A och 2106 B.

I avdelning 2106 A, till vilken föreva- rande konvention utgör bilaga, uttalar för- samlingen att det är lämpligt att inom FN:s ram avsluta en konvention mot rasdiskri- minering och sin övertygelse att konven- tionen utgör ett viktigt steg mot avskaf- fande av alla former av rasdiskriminering samt att den bör undertecknas och ratifi- ceras snarast möjligt.

I nyssnämnda del av resolutionen dels antas och öppnas för undertecknande och ratifikation föreliggande konvention, dels uppmanas de stater som avses i konven- tionens art. 17 att underteckna och rati- ficera konventionen utan dröjsmål, dels anmodas regeringar och icke—statliga or- ganisationer att ge konventionens text störs- ta möjliga spridning, med utnyttjande av alla tillgängliga medel, inklusive därtill ägnade informationsmedia, dels anmodas generalsekreteraren att ombesörja omedel- bar och vid spridning av konventionen och att i detta syfte utge och distribuera texten till den, samt dels anmodas generalsekre— teraren att avge rapporter rörande ratifi- kation av konventionen till kommande mö- ten med församlingen som skall behandla dem under en särskild punkt på dagord— ningen.

I inledningen till avdelning 2106 B av resolutionen åberopar församlingen dels kolonialdeklarationen av den 14 december 1960 och dels resolutionen nr 1654 om ko- lonialkommitténs upprättande, som antogs den 27 november 1961 vid sextonde ordi- narie mötet. Nämnda kommitté skulle upp- göra förslag och rekommendationer angåen- de tillämpningen av kolonialdeklarationen.

Vidare uttalar församlingen i avdelning 2106 B sin övertygelse att nära samarbete mellan kommittén för avskaffande av ras- diskriminering, upprättad genom konven- tionen, och de FN-organ som har till upp- gift att motta och granska petitioner från invånare i beroende områden kommer att underlätta uppnåendet av de mål som upp—

satts av såväl konventionen som kolonial- deklarationen. Församlingen uppmanar ge- neralsekreteraren att tillhandahålla kommit- tén för avskaffande av rasdiskriminering allt för honom tillgängligt materiel sam- manhängande med konventionens art. 15 och anmodar kolonialkommittén och and- ra FN-organ, som bemyndigats motta och granska petitioner från invånare i beroen- de områden, att till kommittén för avskaf- fande av rasdiskriminering för kommenta- rer och rekommendationer överlämna av- skrift av sådana petitioner som berör kom— mitténs verksamhet. Församlingen anmo- dar de nämnda organen att i sin årliga rap- portering till generalförsamlingen i samman- drag redogöra för åtgärder vidtagna med anledning av denna resolution (angående det ovanstående, se UD:s »blå bok» ny serie 1:A:15, Stockholm 1966, s. 160 ff; ny serie 1: A: 12, Stockholm 1962, s. 64 — om kolonialkommitténs upprättande — samt ny serie 1: A: 13, Stockholm 1963, s. 52 ff, om kolonialkommitténs rapport).

Själva konventionen består av ingress jämte tre avdelningar. Första avdelningen innehåller dels vissa definitioner (art. 1), dels allmänna föreskrifter om konventions- stats förpliktelser (art. 2) och dels närmare angivande av nämnda förpliktelser (art. 3—7). Andra avdelningen ger bestämmelser om konventionens efterlevnad (art. 8—16). I tredje avdelningen (art. 17—25) finns reg- ler om bl. a. ratifikation och uppsägning av konventionen. Ingressen. Häri sägs till en början att kon- ventionsstaterna beaktar att FN-stadgan byg— ger på principerna om alla människors med- födda värdighet och jämlikhet och att FN:s medlemsstater förbundit sig att verka för uppnående av det av FN:s syften som är be- fordrande och främjande av universell akt- ning för och iakttagande av mänskliga rät- tigheter och friheter för alla oavsett ras, kön, språk eller religion.

Vidare säger sig konventionsstaterna be- akta att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna proklamerar att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter och att envar är berättigad

till alla de fri- och rättigheter som uttalas i förklaringen, utan åtskillnad av något slag, särskilt med avseende på ras, hudfärg eller nationellt ursprung.

Enligt ingressen beaktar konventionssta- terna också alla människors likhet inför lagen och lika rätt till skydd av lagen mot varje diskriminering och mot varje uppvig- ling till diskriminering.

Konventionsstaterna beaktar därjämte att FN fördömt kolonialism och diskrimine- ring. Härvid hänvisas till förutnämnda ko- lonialdeklaration.

Vidare beaktas att deklarationen om av- skaffande av alla former av rasdiskrimine- ring bekräftar nödvändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering över hela världen och i alla dess former och uttryck samt att säkra förståelse och aktning för människo- värdet.

Konventionsstaterna förklarar sig i in- gressen övertygade om att alla doktriner om rasöverlägsenhet är vetenskapligt orik- tiga, moraliskt förkastliga, socialt orättvisa och farliga samt att rasdiskriminering inte någonstans kan rättfärdigas, vare sig i teori eller praxis. Staterna är också övertygade om att förekomsten av rasbarriärer strider mot idealen för varje mänskligt samhälle och bekräftar ånyo att diskriminering på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung är ett hinder för vänskaplig och fredlig samlevnad mellan nationer samt kan störa freden och säkerheten folken emellan och lugnet bland människor inom en och sam- ma stat.

Konventionsstaterna säger sig vidare vara oroade över den rasdiskriminering som före- kommer i vissa delar av världen och över sådana regeringars politik som bygger på idéer om rasöverlägsenhet eller rashat, så- som politik innebärande apartheid, segrega- tion eller separation.

I ingressen beslutar konventionsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snabbt eliminera rasdiskriminering i alla dess former och uttryck och att hindra och bekämpa rasistiska doktriner och rasis- tisk praxis för att främja förståelsen mel- lan olika raser samt för att bygga ett inter-

nationellt samhälle som är fritt från alla former av rassegregation och rasdiskrimi— nering.

Konventionsstaterna nämner vidare dels konventionen angående diskriminering i frå- ga om anställning och yrkesutövning och dels konventionen mot diskriminering inom undervisningen.

Slutligen förklarar konventionsstaterna i ingressen, att de önskar uppfylla principer- na i deklarationen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och att de önskar säkra att praktiska åtgärder för det ändamålet snarast vidtas (angående ingres- sen se UD:s »blå bok» ny serie 1:A: 15, s. 162 f, och Egon Schwelb, »The Inter- national Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination», i The International and Comparative Law Quarterly, Volume 15, London 1966, s. 1029 ff). Avdelning I. Enligt art. 1 punkt ]) avses i konventionen med rasdiskriminering »varje skillnad, uteslutning, inskränkning eller före- träde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra el- ler inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och andra områden av det offentliga livet».

Rasdiskriminering — sådan som avses i konventionen — förutsätter sålunda dels en viss handling eller underlåtenhet, dvs. skill- nad, uteslutning, inskränkning eller före- träde dels att handlingen eller underlåten— heten är grundad på vissa skäl nämligen ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung och dels att hand- lingen eller underlåtenheten har ett visst syfte eller en viss verkan, nämligen att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet (jfr Schwelb, a. a. s. 1001).

Uttrycket »härstamning» (»descent») kom med efter förslag från indiskt håll. Kon-

ventionens förarbeten ger ingen ledning i frågan huruvida nämnda uttryck avses täc— ka förhållanden som ej omfattas av uttryc- ken »nationellt eller etniskt ursprung». Det har antagits att »descent» omfattar »caste» på vilken grund diskriminering är förbju- den enligt den indiska konstitutionen, som dock även använder uttrycket »descent» jämsides med »caste» (se Schwelb, a. a. s. 1002 f med not 43).

I viss mån är uttrycket »nationellt ur- sprung» (»national origin») ägnat att leda till missuppfattningar. Detta sammanhänger med att uttrycket »nationality» kan vara dels en legal term med innebörden medlemskap av en stat (»membership of a State») och dels en icke—legal term som betecknar med- lemskap av en nation (»membership of a nation») i sociologisk och etnografisk be- märkelse. Under konventionens förarbeten klargjordes inte vilken av nämnda betydelser som är tillämplig med avseende på uttrycket »nationellt ursprung». Vid tolkning av kon- ventionen torde emellertid få anses att nyss- nämnda uttryck, jämte uttrycken »härstam- ning» och »etniskt ursprung», täcker såväl åtskillnader på grund av nuvarande eller ti- digare nationalitet i etnografisk bemärkelse som åtskillnader på grund av tidigare natio- nalitet i den legala betydelsen av medborgar- skap. Jämlikt punkt 2) är emellertid kon- ventionen »inte tillämplig på sådana skill- nader, uteslutningar, inskränkningar eller företräden som av konventionsstat görs mellan medborgare och icke-medborgare». Konventionen fördömer eller förbjuder allt- så inte åtskillnader som grundas på det »faktum» att en person har, eller inte har, medborgarskap. Däremot fördöms eller för- bjuds åtskillnader på grund av ras, hud- färg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung även i fråga om utlänningar (jfr a. a. s. 1006 f).

Punkt 3) föreskriver, att »intet i denna konvention får tolkas så att det på något sätt inverkar på konventionsstaternas rätts- regler rörande nationalitet, medborgarskap eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler inte diskriminerar mot någon särskild nationalitet». Såsom nedan skall

redovisas begränsas räckvidden av nyss- nämnda föreskrift genom bestämmelsen i art. 5 punkt d III) om rätten till nationa- litet. Med hänsyn till denna bestämmelse strider det under alla förhållanden mot konventionen om en medborgare i en kon- ventionsstat fråntas sitt medborgarskap där- för att han är av viss ras etc. Det anses inte fullt klart om med ordet »nationalitet» i uttrycket »diskriminerar mot någon sär- skild nationalitet» åsyftas ordets legala eller sociologiska och etnografiska bemärkelse. Den legala bemärkelsen synes, såsom Schwelb påpekar (a. a. s. 1009), ligga när- mast till hands, helt enkelt därför att sam- ma ord ej rimligen kan antas ha två olika betydelser i samma sats (ordet »nationalitet» används på två olika ställen i punkt 3).

Schwelb (p. a. st.) ställer vidare frågan om punkt 3) innebär att staten A och staten B ej får komma överens om att medborgare i staten B skall åtnjuta särskilt gynnsamma villkor vid beviljande av naturalisering i staten A, och vice versa. Frågan har prak- tisk betydelse för de nordiska länderna. En- ligt 10 5 lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap äger Konungen, efter avtal med Danmark, Finland, Island eller Norge, förordna om tillämpning av speciella be- stämmelser om medborgarskap i förhållan- de till sagda stater. Sådana bestämmelser har genom kungörelse den 22 december 1950 nr 664 kommit i tillämpning med av— seende på Danmark och Norge.

Avsikten med föreskriften i punkt 3) tor- de inte vara att förbjuda bestämmel— ser av nyssnämnda slag. En orsak till före- skriftens tillkomst synes i stället vara att man velat ge konventionsstat möjlighet till att i vissa avseenden ha särregler för na- turaliserade personer. Som exempel kan nämnas att i Storbritannien får brittiska kvinnor, som förlorat sitt brittiska medbor- garskap genom äktenskap, lättnader vid an- sökan om att återvinna sådant medborgar- skap. Här föreligger »företräde på grund av nationellt ursprung», som ej berörs av kon- ventionen. Vidare utgör t. ex. rättsregler, som ger möjlighet att beröva en naturali- serad person hans medborgarskap av skäl

som ej gäller personer som förvärvat sitt medborgarskap genom födsel, en >>skillnad, uteslutning eller inskränkning på grund av nationellt ursprung» som konventionen ej förbjuder. Under förarbetena till konventio- nen förutsattes från franskt håll att ej bara sådana inskränkningar för naturaliserade personer, som rör medborgarskap, utan även inskränkningar på andra områden godkänns genom punkt 3). I Frankrike kan en natura- liserad person t. ex. ej väljas till befattningar, för vilka franskt medborgarskap fordras, förrän tio år efter naturaliseringen. I den amerikanska konstitutionen föreskrivs t. ex. att bara en infödd medborgare kan väljas till president. Sådana regler torde ej omfattas av konventionen (se Schwelb, a. a. s. 1009 ff). Det kan erinras om att enligt 33 5 i den svenska regeringsformen likställs naturalise- rade personer med infödda utom beträffan— de tillträde till statsrådsämbete.

I punkt 4) sägs att »särskilda åtgärder vidtagna uteslutande för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för Visa rasgrup- per, etniska grupper eller enskilda personer i behov av sådant skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rät- tigheter och grundläggande friheter inte skall anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning dock att sådana åtgärder inte leder till att skilda rättigheter vidmakthålls för olika rasgrupper och under förutsätt— ning att de icke bibehålls sedan syftet där- med uppnåtts».

Denna punkt behandlar sålunda s.k. po- sitiv diskriminering, dvs. särbehandling som innebär fördelar för vissa grupper eller per— soner.

Enligt art. 2 punkt ] ) »fördömer kon- ventionsstaterna rasdiskriminering och för- pliktar sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål följa en politik syftande till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelse mellan alla raser». Envar konventionsstat förplik— tar sig därför att >>inte inlåta sig på eller utöva rasdiskriminering mot personer, grup- per av personer eller institutioner och att tillse att alla offentliga myndigheter och in— stitutioner, såväl nationella som lokala,

handlar i enlighet med denna förpliktel- se» (a).

Vidare förpliktar sig envar konventions— stat »att inte verka för, försvara eller stöd— ja rasdiskriminering från personers eller organisationers sida» (b) och att »vidta ef- fektiva åtgärder för att granska statlig, na- tionell och lokal myndighetsutövning och för att ändra, återkalla eller upphäva alla lagar och bestämmelser som ger upphov till rasdiskriminering eller har till verkan att redan förekommande rasdiskriminering vidmakthålls» (c). Därjämte skall envar konventionsstat »förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som må vara påkallad av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering från perso- ners, gruppers eller organisationers sida» (d).

Envar konventionsstat förpliktar sig ock- så att, »där så är lämpligt, uppmuntra or- ganisationer och rörelser, som represente— rar flera raser och syftar till integrering, att främja användandet av andra medel att avskaffa skiljemurar mellan raser och att motarbeta allt sådant som kan få till följd ökad splittring mellan raser» (e).

Enligt punkt 2) skall konventionsstaterna, »när omständigheterna därtill föranleder, vid- ta särskilda och konkreta åtgärder på socia- la, ekonomiska, kulturella och andra områ- den för att åstadkomma tillfredsställande ut— veckling och skydd för vissa rasgrupper eller enskilda personer tillhörande dessa i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter». Dessa åtgärder må »i intet fall leda till vidmakthållande av oli- ka eller skilda rättigheter för olika rasgrup- per sedan syftet med åtgärderna uppnåtts».

Genom art. 2 åtar sig konventionsstat sålunda till en början att fördöma ras- diskriminering. Detta åtagande får anses uppfyllt om inte förr så genom att staten ansluter sig till konventionen (jfr Schwelb, a. a. s. 1015). Ett annat allmänt åtagande är det som avser att konventionsstat med alla lämpliga medel skall följa en politik som syftar till att avskaffa rasdiskrimine- ring i alla dess former.

Nu nämnda föreskrifter syftar närmast

till att främja vissa allmänna mål och ej till att ange vissa normer. Föreskrifterna i punkt 1) mom. a-d) är däremot av mer normativ art.

I mom. a—c) åläggs konventionsstat sör- ja för att i och genOm dess myndighetsut- övning rasdiskriminering hindras.

Mom. d) avser rasdiskriminering som ut- övas av personer, grupper eller organisa- tioner. Konventionsstat skall förbjuda så- dan diskriminering och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som må vara påkallad av omständigheterna, göra slut på den.

Orden »som må vara påkallad av om- ständigheterna» tillkom på förslag av Ghana för att föreskriften skulle bli mer accepta- bel i fråga om nödvändigheten av lagstift- ning. Konventionsstat är således förpliktad att tillgripa lagstiftning bara om förhållan- dena i staten gör det erforderligt. Om det inte förekommer någon rasdiskriminering i staten eller om lagen där redan förbjuder sådan diskriminering, krävs enligt föreva- rande konventionsbestämmelse ingen ny lag- stiftning. Som nedan skall redovisas kan dock viss tvekan råda om skyldigheten att lagstifta beträffande de företeelser som an- ges i art. 4 a—b).

I art. 3 fördömer konventionsstaterna »särskilt rassegregation och apartheid och förpliktar sig att hindra, förbjuda och ut- rota alla företeelser av detta slag inom om- råden under deras jurisdiktion».

Detta omnämnande av vissa former av rasdiskriminering strider mot tredje utskot- tets beslut att inte i konventionen inta »nå— gon hänvisning till specificerade former av rasdiskriminering». Detta beslut föranleddes av att ett dödläge hotade uppkomma i ut- skottsbehandlingen sedan Förenta Staterna framlagt förslag om bestämmelse att anti- semitismen särskilt skulle fördömas och Sovjetunionen med stöd från övriga öststa- ter och arabstater framlagt vissa ändrings- förslag (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 15, s. 163).

Art. 3 torde vara riktad direkt mot den sydafrikanska regeringen. I rättsligt avseen- de har art. 3 knappast någon självständig

betydelse, då där avsedda företeelser om- fattas av såväl art. 2 som art. 5 .

Enligt art. 4 fördömer konventionsstater- na »all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teo- rier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är över- lägsen någon annan, eller som söker rätt— färdiga eller främja rashat och diskrimine- ring i någon form, och förpliktar sig att vidta omedelbara positiva åtgärder syftande till att avskaffa all uppvigling till, eller ytt- ringar av sådan diskriminering».

I nämnda syfte skall enligt art. 4 kon- ventionsstaterna vidta åtgärder, »med ve- derbörligt beaktande av de principer som nedlagts i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som ut— tryckligen anges i art. 5 av denna konven- tion».

I art. 4 åläggs konventionsstaterna sär- skilt att »(a) som förbrytelse, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöver- lägsenhet eller rashat grundade idéer, upp— vigling till rasdiskriminering, varje vålds— handling eller uppvigling till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav,

(b) olagligförklara och förbjuda organi- sationer och organiserad och annan propa— ganda, som främjar och uppviglar till ras- diskriminering, och förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksam- het som en förbrytelse, straffbar enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter el- ler offentliga institutioner, vare sig natio- nella eller lokala, att främja eller uppvigla till rasdiskriminering.»

Under utskottsbehandlingen uppstod dis- kussioner i frågan hur kraven i mom. a—b) skulle kunna förenas med de principer och rättigheter som enligt art. 4 skall beaktas.

Ur nordisk synpunkt är det av intresse att här först notera, att vid församlingens behandling är 1963 av deklarationen om avskaffande av alla former rasdiskrimine- ring de nordiska länderna avgav en röst- förklaring i en liknande fråga om hänsy-

nen till yttrande- och föreningsfriheterna. Det gällde därvid särskilt art. 9 punkt 3) i nämnda deklaration. I denna bestäm- melse sägs, att »i syfte att genomföra ända- målen och grundsatserna i denna deklara- tion skall alla stater vidta omedelbara och bestämda åtgärder, däri inbegripet lagstift- nings- och andra åtgärder, för att lagföra och/eller olagligförklara organisationer som främjar eller uppmuntrar rasdiskriminering eller uppmuntrar till eller tillgriper våld för diskriminering på grund av ras, hudfärg el- ler etniskt ursprung». I den nordiska röst- förklaringen uttalades, att blotta framföran- det av synpunkter och åsikter inte är straff- bart hur vi än må fördöma sådana och att det i våra länder skulle ses som ett allvarligt steg bakåt om våra lagar ändrades i syfte att möjliggöra åtal mot organisationer för att de uttrycker åsikter. Vidare anfördes bl. a. att sådant åtal inte är möjligt enligt vår nuvarande lagstiftning om yttrande- och föreningsfrihet samt att den antagna texten utgör en principförklaring, inte en rad bin- dande regler (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 14, s. 165).

För att söka undgå konflikt mellan syftet med mom. a—b) i konventionen, å ena si- dan, samt yttrande- och föreningsfriheterna, å andra sidan, framlade de nordiska län- derna gemensamt under utskottsbehandling- en ett förslag som ledde till att i art. 4 med- togs passusen om beaktande av de rättighe- ter som uttryckligen anges i art. 5 av kon- ventionen (se UD:s »blå bok» ny serie 1: A: 15, s. 164). I art. 5 punkterna d VIII —IX) nämns rätten till åsikts- och yttrande- frihet samt rätten till församlings- och för- eningsfrihet i fredligt syfte.

Hänvisningen i art. 4 till deklarationen om de mänskliga rättigheterna tillkom på franskt initiativ (se Schwelb, a. a. s. 1025). I denna deklarations art. 19 och 20 före- skrivs åsikts- och yttrandefrihet resp. rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sam- manslutningar.

Som påpekats i anslutning till redogörel- sen för art. 2 punkt 1 d) kan viss oklarhet anses råda om skyldigheten att lagstifta om de företeelser som anges i art. 4 mom.

a—b). I art. 4 sägs ju att konventionsstat skall som förbrytelse, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer, olagligförklara och förbjuda organisationer samt förklara delta- gande i vissa organisationer eller viss verk- samhet som en förbrytelse, straffbar enligt lag.

Mot dessa till synes kategoriska formule- ringar står emellertid dels regeln i art. 2 punkt 1 d), enligt vilken lagstiftning krävs bara om det är påkallat av omständigheter- na, och dels hänvisningarna i art. 4 till prin- ciperna i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och till rättigheterna i art. 5 av konventionen.

Till uppfyllande av de grundläggande för- pliktelserna i art. 2 i denna konvention för- pliktar sig konventionsstaterna enligt art. 5 att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg ellerl nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutande av följande rättigheter:

»(a) rätten till lika behandling inför dom- stolar och andra rättsskipande organ,

(b) rätten till personlig säkerhet och till skydd av staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada av någon myndighetsper- son eller av någon individ, grupp eller in- stitution,

(c) politiska rättigheter, i synnerhet rät- ten att deltaga i val — att rösta och vara val- bar — på grundval av allmän och lika röst- rätt, att ta del i landets styrelse och all- männa angelägenheter på alla plan och att på lika villkor ha tillträde till offentlig tjänst,

(d) andra medborgerliga rättigheter i syn— nerhet:

(I) rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom landets gränser,

(II) rätten att lämna vilket som helst land, också det egna, och att återvända till det egna landet,

(III) rätten till nationalitet,

(IV) rätten till äktenskap och val av make, (V) rätten att äga egendom ensam eller tillsammans med annan,

(VI) rätten att ärva, (VII) rätten till tanke-, samvets- och re- ligionsfrihet,

(VIII) rätten till åsikts- och yttrandefri- het,

(IX) rätten till församlings- och förenings- frihet i fredligt syfte,

(e) ekonomiska, sociala och kulturella rät- tigheter, i synnerhet:

(I) rätten till arbete, till fritt val av an- ställning, till rättvisa och gynnsamma ar- betsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete, till rättvis och_ gynnsam lön för arbete,

(II) rätten att bilda och ansluta sig till fackförening,

(III) rätten till bostad, (IV) rätten till allmän hälsovård. sjuk- vård, social trygghet och allmänna tjänster,

(V) rätten till undervisning och utbildning, (VI) rätten att deltaga på lika villkor i kul- turell verksamhet,

(f) rätten till tillträde till varje för all- mänheten avsedd plats eller serviceinrätt- ning, såsom kommunikationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker.»

Uppräkningen är inte uttömmande, vilket framgår av inledningen till förevarande art. Där talas om rätten till likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av uppräk- nade rättigheter.

I vissa avseenden föreligger skillnader mellan art. 1 och art. 5.

Art. 1 punkt 1) nämner som diskrimine- ringsgrunder ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. I art. 5 nämns emellertid inte härstamning.

Schwelb behandlar särskilt ett par andra skillnader mellan nämnda artiklar. Han an- för härom i huvudsak (a. a. s. 1004 ff):

Art. 1 punkt 1) talar om mänskliga rättig- heter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella områden och på andra områden av det offentliga livet. Art. 5 innehåller emellertid en lista på rättig- heter av vilka en del ej omfattas av nyss- nämnda definition i art. 1. I FN:s terminologi har det blivit ett fast bruk att indela de mänskliga rättigheterna i »civila och politiska rättigheter» samt »ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter». Konventionens defini-

tionsartikel nämner ej »civila rättigheter». Någ- ra men knappast alla »civila rättigheter» täcks av uttrycket »andra områden av det offent- liga livet». Förarbetena ger ej svar på frågan varför »civila rättigheter» ej omfattas av defi- nitionen i art. 1 punkt 1). Måhända förelig- ger ett förbiseende. Art. 5 anger politiska rät- tigheter, en rad ekonomiska, sociala och kul- turella rättigheter samt rätten till tillträde till kommunikationsmedel o.d. Artikeln anger emellertid också rätten till lika behandling in- för domstolar och andra rättsskipande organ samt rätten till personlig säkerhet, vilka rät— tigheter, åtminstone enligt FN:s språkbruk, van- ligen anses som »civila rättigheter». Art. 5 an- ger vidare en kategori som uttryckligen be— skrivs som »andra civila (medborgerliga) rättig— heter». Det finns också en annan motsägelse mellan definitionen i art. ], å ena, samt art. 5, å andra sidan. Art. 1 använder frasen »andra områden av det offentliga livet». Art. 5 anger emellertid åtskilliga rättigheter som inte kan räknas till det offentliga livet, t. ex. rätten till äktenskap och val av make samt rätten att ärva. Med hänsyn till sammanhanget i kon- ventionen och till dess syften råder det ingen tvekan om att i de fall då art. 1 punkt 1) och art. 5 står i strid med varandra, art. 5 skall ha företräde.

Kommittén har förut påpekat att bestäm— melsen i art. 5 punkt d III) om rätten till nationalitet begränsar räckvidden av före- skriften i art. 1 punkt 3) om konventionens inverkan på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap eller naturalisering. Art. 5 punkt d III) synes i och för sig kunna tolkas så att syftet är att hindra diskriminering av främlingar som ansöker om medborgarskap. En sådan tolk- ning skulle dock inte stämma med art. 1 punkt 3). Art. 5 d III) är troligen begrän— sad till att förbjuda att personer av rasskäl berövas sitt medborgarskap (a. a. s. 1008).

Beträffande art. 5 råder ingen tvekan om att lagstiftning enligt konventionen fordras endast om det är påkallat av omständighe- terna i konventionsstat.

Konventionsstaterna skall enligt art. 6 >>tillförsäkra envar under deras jurisdiktion verksamt skydd och rättsmedel, genom ve- derbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner, mot varje rasdiskrimi- nerande handling som kränker hans mänsk- liga rättigheter och grundläggande friheter

i strid mot denna konvention, ävensom rät- ten att vid sådana domstolar begära rättvis och tillfredsställande gottgörelse eller ersätt- ning för skada liden till följd av sådan diskriminering».

Föreskriften att envar skall tillförsäkras verksamt skydd och rättsmedel genom na- tionella domstolar och andra statliga myn— digheter förutsätter, att konventionSStater- nas interna rättssystem är utformat i enlig- het därmed; eljest har ju domstolarna och andra myndigheter ingen möjlighet att bistå med avsett rättsskydd.

Man torde här få skilja mellan proces- suella och materiella regler. En första för- utsättning för meddelande av rättsskydd är att det finns regler av processuell natur som medger envar att vända sig till domstolar eller liknande organ. För bifall till ett yr- kande om rättsskydd är givetvis dessutom nödvändigt att det finns materiella regler som tillåter detta. Enligt art. 6 skall rätts- skydd finnas mot varje rasdiskriminerande handling som kränker mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid mot kon- vention. Om sådant rättsskydd skall kunna meddelas måste alltså, förutom processuella regler, finnas materiella regler som står i överensstämmelse med konventionen.

Enligt art. 7 förpliktar sig konventions- staterna att »vldta omedelbara och effektiva åtgärder, särskilt på undervisningens, upp- fostrans, kulturens och upplysningens områ- den, i syfte att bekämpa fördomar som le- der till rasdiskriminering, och att främja för- ståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan rasgrupper eller etniska grupper, ävensom att Sprida kunskap om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, de- klarationen om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt denna konvention».

Denna art. har karaktären av en allmän proklamation. Från de svenska statsmakter- nas sida har åtskilliga åtgärder vidtagits på detta område, bl. a. inom undervisningen. Avdelningarna II och III. I avd. II ges be— stämmelser om att en ständig kommitté för avskaffande av rasdiskriminering skall

tillsättas av konventionsstaterna. Denna kommitté skall bestå av 18 sakkunniga och ha till uppgift att bl.a. granska kon- ventionsstaternas rapporter om konventio- nens tillämpning och i sin tur rapportera och avge allmänna rekommendationer till FN:s generalförsamling. Nämnda kommitté skall vidare bl. a. medverka till att tvis- ter mellan konventionsstater om påstådda kränkningar av konventionen blir föremål för förlikningsförsök genom tillfälliga för- likningskommissioner.

Enligt en föreskrift i avd. III (art. 19) träder konventionen i kraft på trettionde dagen efter den dag då det tjugosjunde ra- tifikations- eller anslutningsinstrumentet de- ponerats hos FN:s generalsekreterare. I bör- jan av december 1968 hade enligt tillgäng- liga uppgifter sammanlagt 27 stater ratifi- cerat eller anslutit sig till konventionen. Stat äger göra reservationer i samband med rati- fikation eller anslutning. En reservation som är oförenlig med konventionens ändamål och syfte tillåts inte och inte heller en re- servation som skulle hindra något av de genom konventionen upprättade organen att verka. En reservation skall anses ofören- lig eller hindrande om minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invändning mot den (art. 20).

Beträffande innehållet i övrigt av kon- ventionens avd. 11 och III hänvisas till kon- ventionstexten som bifogats betänkandet.

4. Utländsk rätt

Många främmande länders författningar in- nehåller föreskrifter om individernas fri- och rättigheter. En viss motsvarighet i vårt land till dessa rättighetsförklaringar utgör 16 & regeringsformen.

En författning av nämnda slag är den belgiska, vari fastslås alla belgares likhet inför lagen (art. 6, kap. II) och lämnas ga- rantier för individens frihet, religionsfri- het, yttrandefrihet m.m. Ett annat exem- pel är den italienska konstitutionen (art. 3), enligt vilken alla medborgare skall ha sam- ma människovärde och vara lika inför la- gen utan åtskillnad av kön, ras, språk, re- ligion, politisk åskådning eller personliga eller sociala villkor. Ett liknande stadgan- de finns även i den turkiska konstitutio- nen (art. 12). Därjämte kan nämnas att art. 123 i Sovjetunionens konstitution förklarar att principen om jämlikhet mellan med- borgarna oberoende av deras nationalitet och ras på alla områden av det ekonomiska, statliga, kulturella och samhällelig-politiska livet skall vara tvingande lag. Slutligen kan som exempel på författningsregler av före— varande slag anföras art. 141 5 5 i den brasilianska konstitutionen, vari bl. a. ras- åtskillnad förbjuds.

I en del främmande länder förekommer lagstiftning mot rasdiskriminering även i form av straff- eller civilrättsliga regler eller i form av föreskrifter av administra- tiv natur.

Nyssnämnda lagstiftning kan i stort sett

sägas vara av två olika slag. Å ena sidan finns regler till skydd mot diskriminering av persongrupper. Dessa regler svarar i prin- cip mot föreskrifterna i art. 4 i FN-kon- ventionen. Å andra sidan finns regler som avser att skydda enskilda individer mot diskriminering. Sistnämnda regler har sin motsvarighet i konventionens art. 5.

Om främmande länders lagstiftning av det slag som omfattas av art. 4 i konven- tionen må följande nämnas.

I 266 b 5 i den danska strafflagen kri- minaliseras förföljelse eller uppvigling till hat mot varje grupp av landets befolkning på grund av dess religion, ras eller natio- nalitet. Enligt 135 5 i den norska straff- lagen straffas den som offentligt hånar eller hetsar till hat mot eller ringaktning av folk- grupp av viss trosbekännelse eller härstam- ning eller som hotar eller sprider falska be- skyllningar om sådan folkgrupp. En fransk lag av den 29 juli 1881 (»Loi sur la Liberté de la Presse»), modifierad 1939, 1943 och 1944, stadgar straff för kränkningar eller smädelser av persongrupp av viss ras eller re- ligion i avsikt att väcka hat mellan männi- skor. Den nederländska strafflagen (art. 137 c—d) föreskriver straff för den som offentli- gen genom tal eller i skrift eller bild föroläm- par en befolkningsgrupp. I den sovjetiska la- gen den 25 december 195 8 om straffansvar för brott mot staten bestraffas bl. a. pro- paganda eller agitation i syfte att väcka ras- mässig eller nationell fiendskap eller oenig-

het. Den brittiska »Race Relations Act» av år 1965 (sektion 6) kriminaliserar upp- vigling till rashat mot varje grupp av lan- dets befolkning med viss hudfärg eller av viss ras eller med visst etniskt eller natio— nellt ursprung. Den brottsliga handlingen består i att publicera eller distribuera skrif— ter av hotande eller smädande natur eller i att använda uttryck av sådan natur på offentlig plats eller allmän sammankomst. Enligt art. 142 i den turkiska strafflagen kan straff ådömas bl.a. den som på ras- mässiga grunder gör propaganda i avsikt att kränka i konstitutionen fastslagna rät- tigheter. Enligt 130 5 i den västtyska straff— lagen bestraffas den som genom vissa sär- skilt angivna handlingar mot delar av be- folkningen (»Teile der Bevölkerung») krän- ker andras människovärde på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna friden. De i lagen angivna brottsliga handlingarna är dels uppvigling till hat, dels uppmaning till bl. a. våldshandlingar, och dels skymfande eller illvilligt förtal. Vidare kan nämnas att enligt en brasiliansk presslag av den 12 november 1953, nr 2083, det är brottsligt bl. a. att sprida propaganda i avsikt att upp- egga till rasfördomar. Enligt en brasiliansk lag av den 5 januari 1953, nr 1802, som rör statens säkerhet, bestraffas spridande av propaganda som främjar bl. a. rashat.

Lagstiftning mot rasdiskriminering i så- dana förhållanden som avses i konventio-| nens art. 5 finns i Förenta Staterna, Kana- da och Storbritannien.

Vid utarbetande av redogörelsen för nyss- nämnda område av den utländska rätten har kommittén, särskilt i fråga om lagstiftningen i Förenta Staterna, bl. a. använt sig av upp- gifter i en engelsk utredning (»the Street Report»), som publicerades hösten 1967 av institutet för »Political and Economic Plann- ing» med stöd av »The Race Relations Board» och »The National Committee for Commonwealth Immigrants».

Lagstiftning mot rasdiskriminering finns i Förenta Staterna på såväl delstatlig som federal nivå.

I delstaterna fanns före 1945 blott frag-

mentarisk lagstiftning som berörde högst begränsade samhällsområden. Staten New York hade t. ex. regler om förbud mot diskriminering i fråga om vissa typer av statliga anställningar. Sistnämnda stat fick emellertid 1945 lagstiftning av mer bety- dande slag genom »the Ives-Quinn Act». Denna lag har sedermera i olika omgångar fått ett vidgat tillämpningsområde och har varit förebild för andra delstaters lag- stiftning i förevarande ämne.

Federal lagstiftning infördes 1964 ge- nom »the Civil Rights Act», som bl.a. innehåller förbud mot diskriminering i ar- betsförhållanden och i serviceinrättningar för allmänheten. Innevarande år har ytter- ligare en lag om »civil rights» genomförts, varvid framför allt diskriminering i bostads- förhållanden förbjudits. Lagstiftning av fe— deralt slag anses ha särskild betydelse som ett medel att komma till rätta med ras- diskrimineringen i sydstaterna, som härut- innan saknar egen lagstiftning.

De förbud mot rasdiskriminering som ovannämnda lagstiftning innehåller är bl. a. följande. Om ej annat framgår avser fram- ställningen i fortsättningen staten New York.

I arbetsförhållanden råder förbud för arbetsgivare att diskriminera vid anställan— de och avskedande av arbetskraft eller i fråga om lön eller andra arbetsvillkor. Di- skriminering är förbjuden även i samband med befordran. Det är vidare olagligt för arbetsförmedlingar att diskriminera vid platshänvisningar eller eljest vid tillhanda- hållande av tjänster. Förbud av ifrågava- rande slag föreligger även för fackförening- ar beträffande enskildas förvärv och för- lust av medlemskap. Fackföreningar får ej heller diskriminera mot medlem eller mot arbetsgivare. För arbetsgivare och arbets- förmedlingar är förbud också stadgat mot att i annonser eller andra meddelanden ange diskriminerande begränsningar i frå- ga om anställande av arbetskraft e. d.

Följande undantag från nu sagda bestäm— melser må nämnas. Lagen för staten New York undantar arbetsgivare som har mind- re än fyra anställda, därvid vissa familje—

eller hushållsmedlemmar ej medräknas. I 1964 års federala »Civil Rights Act», som i fråga om arbetsförhållanden har liknande diskrimineringsregler som staten New York, undantogs till en början arbetsgivare med färre än 100 anställda och fackföreningar med färre än 100 medlemmar. Sagda antal skall enligt lagen slutligen vara 25 anställda resp. medlemmar.

Diskrimineringsförbud finns vidare be- träffande serviceinrättningar som är avsed- da för allmänheten (>>places of public ac- commodation»). Förbuden gäller diskrimi- nering vid tillhandahållande av tjänster c. (1. Vidare får ej heller annonser eller andra meddelanden innehålla uppgifter om att diskriminerande villkor är uppställda i verk- samhet av ifrågavarande slag. Inrättningar som omfattas av förbuden är t.ex. hotell, restauranger, varuhus, sjukhus, teatrar, golf- banor, garage, resebyråer och transport- medel.

Även på nyssnämnda områden har 1964 års »Civil Rights Act» regler liknande dem i staten New York. Från den federala la- gen undantas, såvitt gäller hotell och andra inrättningar som erbjuder logi för tillfäl- liga gäster, sådana mindre inrättningar i vilka antalet rum inte överstiger fem och där ägaren själv bor på stället.

Bostadsmarknaden är ett annat område för vilket förbud mot rasdiskriminering gäl- ler. Sålunda är det olagligt om fastighets- ägare eller hyresvärdar av rasskäl vägrar att sälja eller uthyra bostäder eller om de diskriminerar i fråga om försäljnings- eller hyresvillkor. Annonsering o.d. får ej an- tyda åtskillnader på grund av ras. Fastig- hetsmäklare är förbjudna att diskriminera genom vägran att sälja eller uthyra eller förhandla om försäljning eller uthyrning av bostäder, jord eller affärslokaler. Det är även förbjudet för fastighetsmäklare att di- skriminera genom att felaktigt inge någon föreställningen att viss bostad e. d. ej är tillgänglig för försäljning eller uthyrning. Därjämte gäller förbud för banker och vissa andra penninginrättningar att diskriminera i samband med utlåning för förvärv, byg- gande, reparation m. ni. av bostäder.

I staten New York gäller nämnda för- bud såväl det offentliga som det privata bostadsbeståndet. Av de stater som har la- gar mot diskriminering i bostadsförhållan- den finns några vars lagar ej omfattar den senare kategorien bostäder.

Utanför de regler som gäller i staten New York faller det fall då en byggnad ej innehåller bostäder för mer än två fa- miljer och då fastighetsägaren eller hans familjemedlemmar utgör den ena av dessa familjer. Vidare omfattar nämnda regler ej heller det fall då en fastighetsägare el- ler en hyresgäst hyr ut rum i sin bostad. Vissa delstaters lagar saknar helt undan- tag av berörda slag; så är fallet med lagar- na i Michigan och Alaska.

1968 års »Civil Rights Act» innehåller i fråga om bostadsförhållanden förbuds- regler som i stor utsträckning överensstäm- mer med dem som finns istaten New York. Vidare är det enligt en särskild bestämmel- se i den federala lagen förbjudet att för- må, eller söka förmå, en person att sälja eller hyra ut bostadshus, lägenhet e. (1. un- der påstående att en eller flera personer av viss ras, hudfärg, religion eller av visst na- tionellt ursprung kommer att flytta in i det bostadsområde varom är fråga.

Bestämmelserna i 1968 års federala lag träder i kraft i etapper. Bostäder byggda med federal hjälp omfattas av lagens be- stämmelser i och med antagandet. Hus med fem eller flera lägenheter kommer att falla under lagens bestämmelser från den 1 januari 1969. Den tredje etappen, som omfattar övriga hus med undantag för så- dana som säljs utan bistånd av mäklare och utan diskriminerande annonsering, kom- mer att träda i kraft den 1 januari 1970.

I lagen för staten New York förbjuds vidare rasdiskriminering i undervisningsan- stalter. Det är sålunda olagligt att av ras- skäl vägra någon att komma i åtnjutande av undervisning.

Det finns ej någon federal lag som för- bjuder diskriminering i undervisningsanstal— ter, vilka ej finansieras med federala medel.

För verkställande av bestämmelserna om skydd mot rasdiskriminering har i staten

New York, liksom i nästan varje annan delstat som infört lagstiftning av föreva- rande slag, upprättats ett särskilt admi- nistrativt organ. I staten New York heter detta organ »the State Commission for Human Rights». Kommissionen har sju le- damöter, som utses av statens guvernör. Bland kommissionens befogenheter märks rätten att motta och handlägga klagomål angående överträdelser av ifrågavarande förbud. Härvid äger kommissionen lösa tvistefrågor genom förlikning och kan för det ändamålet träffa överenskommelser. Kommissionen kan även själv ta initiativ till att undersöka ifrågasatta lagöverträdel- ser. Klagomål skall framställas skriftligen till kommissionen och åtföljas av en »verifi- cation». Sistnämnda krav kan uppfyllas av den klagande genom att hos notarius publi- cus försäkra att uppgifterna i klagomålet är sanna. Klagomål måste framställas in- om ett år från den tidpunkt då den på- stådda diskriminerande handlingen ägt rum. Motsvarande tidsfrist är av annan längd i andra delstater; den kortaste fristen är 60 dagar. Framställt klagomål kan i sta- ten New York ej återkallas utan kommis- sionens samtycke. I några delstater ford- ras ej sådant samtycke vid återkallelse.

När ett klagomål inkommit utser ord- föranden i kommissionen en av dess leda- möter att undersöka fallet med hjälp av en hos kommissionen anställd tjänsteman. Sedan denne avslutat sin undersökning skall nämnde kommissionsledamot avgöra om diskriminering i det föreliggande fallet san- nolikt ägt rum. Anses så ej vara fallet be- slutar ledamoten om klagomålets avvisan- de. Mot detta beslut äger klaganden besvära sig hos kommissionens ordförande som där- vid har att ompröva fallet.

Anses i ett visst fall diskriminering san- nolikt ha ägt rum, skall vederbörande kom- missionsledamot sträva efter att uppnå för- likning. Avtal om förlikning ingås mellan kommiSSionen och den mot vilken klago- målet riktats. I ett förlikningsavtal måste föreskrivas att svaranden framdeles skall avhålla sig från att begå olagliga diskrimi-

nerande handlingar. Därjämte kan avtalet innehålla andra av såväl kommissionen som svaranden godtagna föreskrifter, inklusive föreskrift att avtalet skall stadfästas av domstol (genom en »consent order»).

Vid överträdelse av föreskrift i ett för- likningsavtal, som stadfästs av domstol, kan kommissionen vända sig till domstolen för verkställande av avtalet. Därvid måste be- visas att avtalsbrott ägt rum. I det fall då ett av domstol stadfäst förlikningsavtal ej föreligger anses avtalsbrottet utgöra olaglig diskriminering och på grundval härav kan ett nytt klagomål framställas hos kommis- sionen.

Om förlikning ej kommer till stånd, skall den kommissionsledamot som utreder kla- gomålet föranstalta om offentligt förhör (»public hearing»). Sådant äger rum inför tre kommissionsledamöter. Den som ut- reder klagomålet i fråga får ej vara en av dessa. Vid förhöret kan bl.a. vittnesbevis- ning upptas. Finner kommissionen genom förhöret bevisat att olaglig diskriminering förekommit, måste kommissionen föreskri- va att svaranden skall upphöra med och avstå från diskriminering. Vidare måste kommissionen föreskriva att svaranden skall vidta sådana åtgärder som erfordras för vinnande av lagens syfte. T.ex. kan före- skrivas att en avskedad person skall åter- anställas eller att en person som ute- slutits ur en fackförening skall återfå sitt medlemskap eller att till den klagande skall utbetalas skadestånd. I detta sammanhang må också nämnas att den kommissionsle- damot som utreder ett klagomål har möj- lighet att å kommissionens vägnar begära ett interimistiskt beslut hos domstol för att säkerställa den klagandes rätt till gott- görelse: exempelvis kan vid ifrågasatt bo- stadsdiskriminering interimistiskt förbud ut- färdas mot uthyrning av viss bostad.

Skulle klaganden eller svaranden vara missnöjd med vad kommissionen föreskri- vit, kan besvär anföras hos domstol.

Om svaranden ej efterkommer kommis- sionens beslut, kan denna vända sig till domstol för beslutets verkställande. _

Enligt 1964 års federala »Civil Rights

Act» finns beträffande diskriminering i ar- betsförhållanden ett administrativt organ -— the Equal Employment Opportunity Com- mission — av liknande slag som ovannämn- da kommission i staten New York. Den federala kommissionen har till uppgift att utreda klagomål om olaglig diskriminering framförda av antingen målsäganden eller en ledamot av kommissionen. Finner kom- missionen skälig anledning till antagande att klagomålet är riktigt, och har klago- målet framställts inom 90 dagar från tid- punkten för den påstådda diskrimineringens inträffande, skall kommissionen söka upp- nå förlikning. Lyckas inte detta har kom- missionen ej — såsom motsvarande del— statliga organ — någon befogenhet att för- anstalta om offentligt förhör. Ej heller kan den i ett sådant fall utfärda några före— skrifter. Klaganden har emellertid möjlig- het att få sina intressen tillgodosedda ge- nom anhängiggörande av civil talan vid federal domstol. Anser denna att olaglig diskriminering skett, kan den utfärda ett föreläggande (»injunction») och föreskriva vidtagande av åtgärder av det slag som en delstatlig kommission enligt vad förut sagts kan besluta om.

Som tidigare påpekats innehåller 1964 års »Civil Rights Act» även regler till skydd mot diskriminering i serviceinrättningar av- sedda för allmänheten. För dessa reglers genomförande finns ej någon särskild ad- ministration. Civil talan kan emellertid fö- ras vid federal domstol. Nämnda federala lag har vidare regler som syftar till att hindra diskriminering i inrättningar, anstal- ter o.d., vilka finansieras med federala medel, t. ex. sjukhus. Sanktionen mot över- trädelse av dessa regler är indragning av det federala stödet.

För genomförande av reglerna om bo- stadsdiskriminering i 1968 års »Civil Rights Act» skall ansvaret åvila »the Secretary of Housing and Urban Development». Till denne kan klagomål framställas av varje person som anser sig drabbad av bostads- diskriminering eller som tror att han kom- mer att drabbas av sådan diskriminering. Om uppgörelse ej kan nås på frivillig

väg, kan klaganden under vissa förutsätt- ningar anhängiggöra civil talan vid fede- ral domstol. Även »justitiekanslern» (>>the Attorney General») kan, bl. a. då han har skälig anledning anta att någon person eller persongrupp motarbetar syftet med reglerna om skydd mot rasdiskriminering, inleda civil talan. Domstolen har bl. a. möj- lighet att utfärda permanenta eller tillfälli- ga förelägganden (»injunctions»).

Slutligen kan nämnas att en i Förenta Staterna använd metod, som ej hänför sig till lagstiftning, för att förebygga diskri- minering i arbetsförhållanden, är intagande av en klausul om diskrimineringsförbud i den federala regeringens kontrakt med pri- vata företag. Överträdelse av sådant för— bud kan bl. a. medföra annullering av kon- trakt och publicering av namnet på den som begått kontraktsbrott.

I Kanada har den federala regeringen och de flesta provinser antagit lagar till skydd mot diskriminering på grund av bl. a. ras eller religion.

Lagarna berör diskriminering huvudsak- ligen inom arbets— och bostadsmarknaden samt i serviceinrättningar för allmänheten, dvs. hotell, restauranger o. d.

I fråga om arbetsmarknaden har berör- da lagar i allmänhet följande innehåll. Dis- kriminering är olaglig i samband med an- nonsering efter arbetskraft och i ansöknings— formulär för arbetssökande samt vid inter- vjuer med sådana sökande. Därjämte finns förbud mot att diskriminera vid valet av arbetskraft och beträffande arbetsvillkor och vid avskedande. Diskrimineringsförbu- den avser även medlemskap och rättigheter för medlemmar i fackföreningar.

Vissa undantag är stadgade från nyss- nämnda förbud. I provinsen Ontario un- dantas t. ex. personer som är anställda i hushåll. Före en år 1967 gjord lagändring gällde diskrimineringsförbudet i sagda pro- vins ej arbetsgivare med färre än fem an- ställda. Efter lagändringen omfattar för- budet även sådana arbetsgivare.

För att bekämpa diskriminering inom bostadsmarknaden har den federala rege-

ringen förbjudit diskriminering vid försälj- ning eller uthyrning av varje bostadshus eller lägenhet i flerfamiljshus, vars byg- gande finansierats med lån enligt »National Housing Act». I provinsen Ontario råder förbud mot att diskriminera genom att väg— ra en person eller persongrupp hyresrätt till affärslokal o.d. eller till varje slags enfamiljsbostad; diskriminering får i des- sa fall ej heller ske i fråga om hyresvillko- ren.

Diskriminering kan medföra straffansvar men innan en sak för sådan handläggning förs till domstol skall förlikningsförsök äga rum.

I t. ex. provinsen Ontario administreras ifrågavarande lagstiftning (»the Ontario Human Rights Code, 1961—62») av en särskild kommission, »the Ontario Human Rights Commission». Förutom uppgiften att tillse att diskrimineringsförbuden ef- terlevs, skall kommissionen också genom upplysningsverksamhet svara för allmän- hetens uppfostran i rasfrågor.

Kommissionen äger undersöka varje fall av påstådd diskriminering som kommer till dess kännedom genom skriftligt klagomål. Det åligger det undersökande organet att under hela undersökningens gång söka för- lika parterna. Lyckas kommissionen ej upp- nå förlikning, kan den rekommendera ve- derbörande minister att utnämna en sär- skild undersökningsnämnd, bestående av en eller flera personer, för att utreda ärendet. Nämnden äger anordna vittnesförhör och anskaffa skriftlig bevisning. Anser nämn— den, som också äger göra förlikningsför- sök, att det finns bevisning till stöd för ett klagomål, avlägger den rapport till kom- missionen med förslag till lämplig åtgärd. Ett sådant förslag kan t.ex. gå ut på att ett näringstillstånd bör indras. När kom- missionen får rapporten från nämnden, kan den ej utan vidare verkställa nämndens förslag. Härför erfordras ett beslut av ve- derbörande minister. Ett sådant beslut är definitivt. Ministern kan dock ej själv ådö— ma straff. Dylikt kan endast ådömas av domstol efter åtal. För åtal krävs minis- terns tillstånd. Förutom straff kan dom-

stol även utfärda föreläggande (»injunc- tion») mot sådan person som gjort sig skyl- dig till diskriminering om personen i frå- ga enligt domstolens mening sannolikt av- ser att fortsätta sitt olagliga beteende.

Lagstiftning mot rasdiskriminering inför- des i Storbritannien år 1965 genom den s. k. »Race Relations Act 1965». Den 25 oktober 1968 antog parlamentet »Race Relations Act 1968», som träder i kraft efter utgången av en månad från antagandet och delvis er- sätter 1965 års lag. Den nya lagen har ett vidsträcktare tillämpningsområde än den ti- digare. Enligt ingendera lagen är rasdiskrimi- nering kriminaliserad i sådana förhållanden som avses i art. 5 i konventionen. Den nya lagen lägger liksom den tidigare huvudvik- ten vid att tvister i förekommande fall av diskriminering i första hand skall lösas ge- nom förlikning för vilket ändamål en sär- skild administration inrättats.

En viktig anledning till att man reviderat lagstiftningen mot rasdiskriminering är det resultat som en våren 1967 framlagd veten- skaplig undersökning utvisade angående fö- rekomsten av rasdiskriminering i Storbritan- nien. Undersökningen, som utfördes av det förutnämnda institutet för »Political and Economic Planning», var inriktad på diskri- minering dels inom arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, dels inom penninginrätt- ningar, såsom banker och försäkringsbolag, samt dels inom sådana för allmänheten av— sedda serviceinrättningar som ej omfattas av 1965 års lag. Genom undersökningen kunde konstateras en betydande utbredning av rasdiskriminerande beteenden inom nämnda samhällsområden.

Närmast lämnas en översiktlig redogö- relse för innehållet i och tillämpningen av 1965 års lag.

Lagen vänder sig mot rasdiskriminering på vissa uppräknade platser eller lokaler avsedda för allmänheten (»places of public resort»). Först i lagens uppräkning (sektion 1) nämns hotell. Härmed avses endast så- dana hotell, som omfattas av 1956 års >>Hotel Proprietors Act». I inträffade fall av ifrågasatt rasdiskriminering har det

ibland visat sig svårt att avgöra om ett visst hotell kan inordnas under definitio- nen i 1956 års lag. Bundenheten vid den- na har lett till otillfredsställande resultat. Vidare tar 1965 års lag sikte på restaurang- er, kaféer, pubar och liknande ställen där allmänheten serveras mat eller dryck. Emel- lertid anses lagen gälla bara för den del av en byggnad där sådan servering före- kommer. 1965 års lag inbegriper också så- dana för allmänheten avsedda ställen som är inriktade på underhållning och rekrea- tion. I lagen anges särskilt teatrar, bio- grafer, danslokaler, idrottsplatser och sim- bassänger. Därutöver omfattar lagen såda- na fordon, fartyg och flygplan, vilka an- vänds som allmänt transportmedel i re- guljär trafik, ävensom lokaler i anslutning till nämnda transportmedel, såsom vänt- hallar och biljettkontor. Med hänsyn till att endast transportmedel i reguljär trafik avses torde exempelvis taxibilar, som ej kör efter tidtabell, falla utanför lagen. Slut- ligen förbjuder lagen diskriminering på så- dana för allmänheten avsedda platser eller lokaler som står under förvaltning av kom- munal eller annan myndighet, dock inte myndighet som är statlig, ty lagen är inte bindande för statens organ. Lagen omfat- tar t. ex. muséer, bibliotek och salutorg som förvaltas av kommunal myndighet.

Förbudet mot rasdiskriminering i ovan- nämnda förhållanden är riktat mot såväl ägare till som chef för eller anställd i in- rättning av förevarande slag. De som lagen avser att skydda är personer av viss hud- färg eller ras eller av visst etniskt eller na- tionth ursprung. Med diskriminering aVSer lagen vägran eller uraktlåtenhet att på all- mänt gällande villkor bereda någon tillträde till ifrågavarande platser eller lokaler, eller vägran eller uraktlåtenhet att på allmänt gällande villkor tillhandahålla någon de tjänster som erbjuds där.

Efterlevnaden av reglerna skall tryggas genom ett speciellt förlikningsförfarande. För detta ändamål har upprättats en sär- skild nämnd för rasfrågor (»The Race Re- lations Board»), bestående av ordförande och två andra ledamöter. Enligt lagen skall

nämnden upprätta lokala förlikningskom- mittéer (»Conciliation Committees») för de områden där sådana behövs.

Klagomål över inträffade fall av ras- diskriminering kan anföras hos antingen nämnden för rasfrågor eller vederbörande förlikningskommitté. Sker klagan hos nämn- den, skall denna hänskjuta ärendet till kom- mittén. Klagomål kan framställas muntligen eller skriftligen av den person som gör gäl- lande att han blivit utsatt för diskrimine- ring eller av ombud för denne med stöd av skriftlig fullmakt.

När ett klagomål inkommit, skall den 10- kala kommittén företa sådana undersökning— ar som den bedömer erforderliga med hän- syn till de omständigheter som gjorts gäl- lande i klagomålet. Kommittén tillsätter en- ligt praxis en underkommitté som närmast har att utreda ärendet. Genom dennas för- sorg hörs berörda parter och eventuella vittnen. Lagen ger dock ej någon möjlighet till att tvångsvis förmå någon att medverka till utredningen.

Sedan undersökningen i anledning av ett klagomål avslutats, skall underkommittén ta ställning till frågan huruvida diskriminering förekommit eller ej. Parterna bereds där- efter tillfälle att hos kommittén i dess hel- het göra invändningar mot detta ställnings- tagande. Om rasdiskriminering ej anses ha förekommit avskrivs ärendet. Om däremot diskriminering anses ha skett, måste under- kommittén försöka få till stånd en förlik- ning mellan parterna och en försäkran av den felande att i fortsättningen inte över- träda lagens förbud mot rasdiskriminering. Villkoren i en sådan förlikning eller för- säkran skall godkännas av kommittén i dess helhet. .

Kommer en förlikning inte till stånd, skall kommittén avge rapport härom till nämnden. Sådan rapportskyldighet förelig- ger även när kommittén visserligen fått till stånd en förlikning men misslyckats med att få en försäkran mot fortsatt diskrimi- nering. Rapport skall slutligen avges också i det fallet då en försäkran av nämnda slag erhållits men omständigheterna ger vid han- den att utfästelsen inte hållits.

Om nämnden till följd av en kommitté- rapport finner att rasdiskriminering ägt rum fortlöpande (»a course of conduct») och att detta förhållande sannolikt kommer att bestå, åligger det enligt lagen nämnden att i sin tur rapportera till — i England och Wales — »justitiekanslern» (»the Attorney General»). Nämnden grundar härvid sitt av- görande enbart på kommittérapporten.

»Justitiekanslern» äger, när ett ärende hänskjutits till honom från nämnden, an- hängiggöra civil talan för att genom dom- stolsföreläggande (»injunction») trygga att lagen efterlevs. Domstol kan utfärda före- läggande för svaranden om i en sådan rät- tegång blivit utrett, att svaranden fortlöpan— de gjort sig skyldig till olagliga rasdiskri- minerande handlingar och att han sannolikt, såvida han ej hindras genom ett dom- stolsbeslut, kommer att framhärda i sådant handlingssätt. Föreläggandet kan av dom- stolen ges det innehåll som den i det en— skilda fallet anser mest lämpligt. I lagen nämns att ett föreläggande kan gå ut på att hindra svaranden från att begå eller för— orsaka eller tillåta olagliga rasdiskrimine- rande handlingar av sådant slag eller mot sådana personer som särskilt anges i före- läggandet.

Även om »justitiekanslern» vinner bifall till sin talan vid domstolen, ger 1965 års lag ej någon möjlighet att utdöma gottgö- relse åt den som drabbats av rasdiskrimi- nerande behandling.

Överträdelse av ett föreläggande av ovan- nämnda att kan medföra straff, inte för rasdiskriminering, som enligt vad i det före- gående sagts i och för sig ej kriminaliserats, men för »contempt of court».

1968 års lag innehåller bestämmelser som ersätter ovan redovisade regler i 1965 års lag.

Diskrimineringsförbud stadgas i den nya lagen för den som tillhandahåller allmänhe- ten, eller en del av denna, varor eller tjäns- ter av vilket slag som helst. Av en i lagen lämnad exemplifiering framgår att bl. a. följande inrättningar omfattas av det nyin- förda förbudet: hotell, pensionat e. d., ban- ker, försäkringsinrättningar, undervisnings-

anstalter, nöjesinrättningar och kommunika- tionsmedel.

Inom arbetsmarknaden får enligt den nya lagen diskriminering inte ske vid anställande eller avskedande av arbetskraft eller i fråga om arbetsvillkor och befordran eller beträf- fande medlemskap och rättigheter i fackliga Organisationer. I andra författningar givna bestämmelser angående anställning berörs ej av de nyssnämnda förbuden.

Vad angår bostadsmarknaden är det en- ligt den nya lagen förbjudet att diskrimi- nera vid försäljning eller uthyrning av fast egendom eller eljest av bostäder eller af- färslokaler.

Vidare förbjuder lagen annonsering av rasdiskriminerande karaktär. Det skall så- lunda i princip vara olagligt att offentlig- göra eller föranleda offentliggörandet av varje annons eller meddelande som antyder eller som skäligen kan uppfattas såsom an- tydande en avsikt att företa en handling som skulle innebära rasdiskriminering av annan person, oavsett om nyssnämnda hand- ling skulle vara olaglig enligt förevarande bestämmelser.

Från ovannämnda förbud stadgas vissa undantag varav följande kan nämnas.

Beträffande bostäder, hotell, pensionat e. d. gäller att fastighetsägare, som själv bor i sin fastighet, fritt får välja hyresgäst om fastigheten ej är avsedd för fler än två hushåll utöver ägarens. Vidare inbegriper diskrimineringsförbudet ej uthyrning av rum i lägenhet eller pensionat som normalt inte har plats för fler än sex gäster.

I fråga om anställningar undantas från de angivna förbuden mot rasdiskrimine- ring under de två första åren efter lagens ikraftträdande arbetsgivare med högst 25 anställda förutom anställda i hans privata hushåll. Under de därefter följande två åren undantas på samma sätt arbetsgivare med högst tio anställda. Ifrågavarande regler skall alltså träda i kraft successivt under en fyraårsperiod. Förbudsbestämmelserna omfattar över huvud taget ej anställning i hushåll och ej heller anställning på fartyg där personer av olika ras kan komma att be- höva dela logi e. d. Därjämte gör en arbets—

givare sig ej skyldig till olaglig rasdiskri- minering, om han vid anställande av arbets- kraft eller vid tilldelande av arbetsuppgif- ter >>in good faith» söker upprätthålla skälig balans i sin arbetsstyrka mellan personer av olika ras.

Undantag från diskrimineringsförbuden skall gälla bl.a. även för åtgärder som vid- tas för att uppfylla bestämmelser som av- ser välgörande ändamål.

Statens organ skall i princip vara bundna av den nya lagen.

Efterlevnaden av den nyinförda lagen skall väsentligen tryggas på liknande sätt som enligt 1965 års bestämmelser, dvs. i första hand genom förlikningsförfarande. Ansvaret härför, och för utredningen av ärenden, avses liksom hittills åvila nämn- den för rasfrågor och av denna tillsatta för- likningskommittéer. I fråga om arbetsför- hållanden kan emellertid enligt den nya la- gen utredning och förlikningsförsök i det enskilda fallet också ombesörjas av särskilt utsedda personer till vilka ministern för sys— selsättnings- och produktivitetsdepartemen- tet hänvisar ärendet.

Klagomål över olaglig diskriminering i andra fall än sådana som rör arbetsförhål- landen kan framställas hos nämnden eller en förlikningskommitté inom två månader från den tidpunkt då den påstådda gärning- en ägt rum. Om särskilda skäl föreligger mottas klagomål även efter utgången av sagda tid. Klagomål som inkommit till nämnden kan denna enligt lagen hänvisa till en förlikningskommitté för handläggning. Nämnden kan å andra sidan även beordra att ett klagomål, som mottagits av en kom- mitté, hänskjuts till nämnden.

Då nämnden eller en förlikningskommitté handlägger ett klagomål, skall enligt la- gen erforderlig undersökning av ärendet verkställas och beslut fattas om huruvida olaglig diskriminerande handling begåtts. Anses så vara fallet, skall försök göras att förlika parterna och, om det befinns lämp- ligt, försök göras att få en skriftlig försäk- ran av svaranden att i fortsättningen ej begå rasdiskriminerande handlingar.

Finner nämnden vid undersökning av ett

klagomål att olaglig handling begåtts och lyckas den ej få till stånd förlikning och försäkran av nyss angivet slag, skall enligt lagen nämnden ta ställning till om saken skall föras till domstol. Samma gäller om det visar sig att den som avgett en försäk— ran att ej rasdiskriminera brutit detta löfte.

Om på motsvarande sätt en förliknings- kommitté vid undersökning av ett klago- mål finner att olaglig handling begåtts och förlikningsförsök m. m. ej lyckas, skall kom- mittén rapportera härom till nämnden. Den- na skall efter granskning av rapporten av- göra om den själv skall undersöka ärendet eller föra talan vid domstol.

Klagomål rörande diskriminering i ar- betsförhållanden, inklusive medlemskap och rättigheter i fackliga organisationer, kan inom två månader från den påstådda gär- ningens begående framställas till ministern för sysselsättnings- och produktivitetsdepar- tementet, nämnden eller en förlikningskom- mitté. Om särskilda skäl föreligger mottas klagomål även efter utgången av sagda tid. Till nämnden eller en kommitté framställt klagomål skall hänskjutas till ministern. Denne kan, såsom förut antytts, bestämma att ärendet skall handläggas av särskilda för ändamålet lämpliga personer. Beslutar ministern ej om handläggning i sådan ord- ning skall han hänvisa ärendet till nämn- den, varvid antingen denna eller en kom- mitté har att sköta handläggningen. Lyckas nyssnämnda särskilt utsedda personer ej få till stånd förlikning och försäkran om att diskriminerande handling framdeles ej skall företas, återgår ärendet till nämnden som har möjlighet att anhängiggöra talan vid domstol.

Återkallar målsägande sitt klagomål, äger nämnden enligt den nya lagen ändå fortsätta handläggningen av ärendet i fråga. Nämn- den har vidare rätt att av eget initia- tiv, alltså oberoende av om något klagomål framställts, ta upp misstänkta fall av diskri- minering till handläggning.

Nämnden för rasfrågor skall såsom fram- gått vara det organ som äger anhängiggöra talan vid domstol. Rättegången i ärenden av förevarande slag skall enligt lagen vara

av civil natur. I domstolen skall ingå två ledamöter som har speciell kunskap om och erfarenhet av ras— och samhällsproblem. Lagen anger särskilt vad nämndens talan får gå ut på. Först och främst kan nämnden begära att domstolen utfärdar ett föreläg- gande (>>injunction>>) för svaranden. Dom- stolen kan — i likhet med vad som gäller enligt 1965 års lag — i det enskilda fallet utfärda ett föreläggande av det innehåll som den efter omständigheterna finner lämpligt. Förutsättningarna för att domstolen skall kunna utfärda sådant föreläggande överens- stämmer i stort sett med dem som är upp— tagna i 1965 års lag. Nämnden äger vidare enligt den nya lagen vid domstol yrka ersätt- ning å målsägandens vägnar för den skada som denne kan ha tillfogats genom den ifrå— gavarande rasdiskriminerande handlingen. Slutligen kan nämndens talan vid domstol gå ut på att få en förklaring av innehåll att en viss handling utgör olaglig rasdiskrimi- nering.

I övrigt må följande utländsk lagstiftning nämnas.

Brasilien har en lag av den 3 juli 1951 som kriminaliserar rasdiskriminering i fram- för allt kommersiella inrättningar och un- dervisningsanstalter. Sålunda är det förbju- det att av rasskäl vägra någon logi på ho— tell, pensionat, värdshus eller liknande in- rättningar, att vägra att sälja varor i varje slag av varuhus eller butiker och att vägra betjäna gäster i restauranger, barer eller lik- nande för allmänheten avsedda inrättningar, där mat, dryck o.d. brukar tillhandahållas. Vidare förbjuds vägran att på sagda grund bereda någon tillträde till bl. a. nöjes- eller sportetablissement och att vägra skriva in en elev — på grund av hans ras eller hud- färg — i en undervisningsanstalt. Slutligen innehåller lagen förbud mot rasdiskrimine- ring vid statsanställning och vid anställande av arbetskraft i företag.

I Nya Zeeland är det enligt 1962 års lag om försäljning av rusdrycker olagligt för innehavare av utskänkningsrättigheter och för chef eller anställd i rörelse som säljer rusdrycker, dels att vägra någon, bl. a. på

grund av dennes ras, hudfärg eller natio- nalitet, tillträde till lokal där rörelse av nämnda slag bedrivs, dels att av rasskäl till- säga någon att avlägsna sig från lokal som nyss sagts, och dels att av rasskäl vägra nå- gon logi, mat eller spritdrycker i lokal av angivet slag. Vid försäljning av fastighet och vissa andra rättshandlingar är sådant avtalsvillkor ogiltigt som förbjuder eller be- gränsar vissa förfoganden med egendomen i fråga, t. ex. avtalsvillkor innebärande för- bud mot uthyrning till färgade (»The Pro- perty Law Amendment Act» av 1965). Till sist kan anföras beträffande Sovjet- unionen att, enligt den förut nämnda lagen den 25 december 1958 om straffansvar för brott mot staten, straffbarhet föreligger vid bl. a. sådan direkt eller indirekt begräns- ning av rättigheter som sker på grund av medborgares rasmässiga eller nationella till- hörighet.

5. Redogörelse för i vad mån svensk rätt uppfyller

FN-konventionens föreskrifter

Inledande anmärkningar

I art. 4, 5 och 6 i konventionen stadgas för vinnande av dess syfte bestämda för— pliktelser som berör stora delar av samhälls- livet. Dessa förpliktelser måste konventions- stat uppfylla genom lagstiftning om det är påkallat av omständigheterna i staten.

För att kunna avgöra om det för vårt lands del krävs nya eller ändrade lagreg— ler för uppfyllande av konventionens vill- kor, är en första förutsättning att man får en kartläggning av i vilken utsträckning svensk rätt för närvarande ger skydd i de avseenden konventionen fordrar. I den mån sådant rättsskydd redan finns behövs givet- vis ingen ytterligare lagstiftning. Beträffan- de de områden där rättsskydd av ifrågava— rande slag kan visa sig saknas, uppkommer frågan om omständigheterna i vårt land är sådana att lagstiftning krävs enligt konven- tionen.

I detta kapitel skall sålunda redovisas så- dana regler i svensk rätt som har anknyt- ning till föreskrifterna i art. 4, 5 och 6 i konventionen. Därigenom torde också hu- vuddelen av olika tänkbara former av ras— diskriminering i samhällslivet bli belysta. Eftersom konventionen emellertid i princip avser alla former av rasdiskriminering skall även sådan diskriminering som inte särskilt anges i nämnda artiklar, jämte relevanta rättsregler härutinnan, beröras.

Artikel 4

Enligt punkt a) kan ifrågakomma att kri- minalisera »allt spridande av på rasöver- lägsenhet eller rashat grundade idéer, upp- vigling till rasdiskriminering, varje vålds- handling eller uppvigling till sådan hand- ling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller ann-at etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering där- av». Beträffande våldshandlingar eller uppvig- ling till sådana handlingar finns regler om ansvar bl. a. i 3 kap., 12 kap. och 16 kap. 5 5 brottsbalken. Frånsett lagen den 20 mars 1964 om straff för folkmord finns ej sär- skilda bestämmelser om påföljd för sådan gärning som riktar sig mot annan ras eller person av annan ras etc. I denna del torde dock svensk lag kunna anses uppfylla kon- ventionens krav.

I fråga om övriga föreskrifter i punkt a) finns för svensk rätts del inga motsvaran- de regler. I någon mån torde dock framför allt regeln om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 & brottsbalken kunna tillämpas på de fö- reteelser som omfattas av nämnda före- skrifter. Vad särskilt gäller frågan om stöd åt rasförföljelse är åtskilligt handlan— de som kan anses som rasförföljelse i svensk rätt kriminaliserat genom dels nyssnämnda regler i 3 och 12 kap. brottsbalken dels

andra regler om brott mot person och om förmögenhetsbrott. Vidare kan i detta sam- manhang också nämnas bestämmelsen om hets mot folkgrupp och lagen om straff för folkmord. I de fall där straffbestämmelser finns kan lämnande av stöd till sådan gär- ning utgöra medverkan till brott.

I punkt b) talas om att »olagligförklara och förbjuda organisationer och organise- rad och annan propaganda, som främjar och uppviglar till rasdiskriminering», och att kriminalisera »deltagande i dylika orga- nisationer eller dylik verksamhet».

Någon möjlighet att olagligförklara eller förbjuda organisation som främjar och upp- viglar till rasdiskriminering, finns för när- varande inte i svensk rätt.

När det gäller olagligförklarande, förbju- dande e. d. av organisationer kan man säga att två olika metoder tillämpats i svensk lag- stiftning. Den ena metoden är att förbjuda bildande av eller deltagande i viss samman- slutning; så har skett beträffande olovlig kårverksamhet, 18 kap. 4 & brottsbalken. Den andra metoden är att utfärda bestäm- melser om upplösning i viss ordning av en sammanslutning, såsom skedde i den nu- mera upphävda lagen av den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslut- ningar m. m.

För olovlig kårverksamhet straffas den som bildar eller deltar i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker för- svaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrust- ning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med pen- ningar eller på annat sätt.

Bestämmelser om olovlig kårverksamhet infördes i svensk rätt genom lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslut- ningar, vilken upphävdes 1948. Enligt 1 5 i sistnämnda lag var det bl. a. förbjudet,

såsom i brottsbalkens regler om olovlig kår- verksamhet, att bilda eller deltaga i sam- manslutning av viss beskaffenhet.

I motiven till 1934 års lag diskuterade de sakkunniga olika metoder för att ingri- pa mot sådana sammanslutningar som la- gen skulle hindra. Såsom en utväg för att uppnå nämnda syfte angavs meddelande av bestämmelser om upplösning i viss ordning av sammanslutningar av ifrågavarande slag. Det uttalades, att man på sådant sätt i vissa länder sökt komma tillrätta med missför- hållanden på detta område. Enligt de sak- kunniga syntes dock nämnda metod åtmin- stone icke då böra förordas i vårt land, när- mast på den grund att vårt lands lagstift— ning på det föreningsrättsliga området var tämligen ofullständig. Även bortsett från dessa förhållanden framstod emellertid för de sakkunniga såsom den mest ändamåls- enliga utvägen införande av särskilda be- stämmelser innefattande förbud under straff- hot mot bildande av eller deltagande i en- skild-a sammanslutningar av förevarande slag (prop. 1934: 264 s. 18).

Enligt 1 5 första stycket lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m., som gällde till ut- gången av juni 1944, kunde sammanslut- ning, vars verksamhet åsyftar att med våld— samma medel eller med hjälp av främman— de makt omstörta eller förändra rikets stats- skick eller vars verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara eller att allvar- ligt störa ordningen inom landet, av Kungl. Maj:t och riksdagen genom samfällt beslut förklarats upplöst. I 1 5 andra stycket gavs Kungl. Maj:t möjlighet att, i avbidan på att riksdagens medverkan kunde erhållas, för— bjuda sammanslutning av nämnda slag att tills vidare fortsätta sin verksamhet. 1 5 tred- je stycket stadgade bl. a. att, då sammanslut- ning förklarats upplöst, ny sammanslutning inte fick bildas för att fortsätta dess verk- samhet. Enligt 2 5 skulle i regel upplöst sammanslutnings egendom förverkas till kronan. Jämlikt 3 & straffades den som, ef- ter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsätt-

ningen av sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut eller be- vista sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att erlägga avgift eller tillhandahålla lokal eller redskap eller ge- nom att bilda eller deltaga i sammanslut- ning, som uppenbarligen är avsedd att fort- sätta den förbjudna verksamheten (prop. 1940: 260).

I förevarande sammanhang är det av in- tresse att få en överblick även över de möj- ligheter som finns att på annat sätt än ge- nom straffbestämmelser upplösa en orga- nisation som är ekonomisk eller ideell före- ning.

Vad gäller ekonomiska föreningar stad- gas i 735 lagen den 1 juni 1951 om eko- nomiska föreningar att, om förenings verk— samhet drivs på sätt som uppenbarligen icke motsvarar de förutsättningar, under vilka registrering skett, rätten kan på an- sökan av ombud, som justitiekanslern el- ler länsstyrelsen utser att sådan talan ut- föra, och efter föreningens hörande, förkla- ra att föreningen skall träda i likvidation. Sagda paragraf hade viss motsvarighet i 46 5 lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska för- eningar enligt vilken offentlig myndighet kunde ingripa för att upplösa en ekono- misk förening bl. a. om det befanns att föreningens verksamhet var lagstridig eller uppenbart osedlig. Att sistnämnda formu- lering inte medtogs i 1951 års lag torde ha berott bl. a. på att 465 i 1911 års lag inte kom i tillämpning och att en sådan be- stämmelse därför antogs sakna praktisk be- tydelse. 73 5 i 1951 års lag får främst ses mot bakgrunden av att man sökt utforma föreningslagen så att från föreningsformen utestängs företag som bort ikläda sig aktie- bolagets form (SOU 1949: 17 s. 223).

Vad angår 1911 års föreningslag stadga- des i dess 75 5 bl. a. att registrering för så- dan förening skulle vägras, om föreningens stadgar befanns åsyfta lagstridig eller up- penbart osedlig verksamhet eller eljest stri- da mot lag eller författning. I 1951 års föreningslag (1005) har ej formuleringen »lagstridig eller uppenbart osedlig verksam- het» medtagits, av motsvarande skäl som

ovan angivits beträffande 73 5 i 1951 års lag (jfr SOU 1949: 17 s. 245).

Med hänsyn till det nyss anförda synes man med visst fog kunna göra gällande att 73 5 är tillämplig om en ekonomisk för- ening efter registreringen börjat bedriva verksamhet som strider mot goda seder. Huruvida rättspraxis skulle vara benägen att godta en sådan tolkning att 73 5 tilläm- pas beträffande förening som i sin verk- samhet utövar rasdiskriminering får dock anses osäkert.

För de ideella föreningarna saknas lag- stiftning. Införande av sådan lagstiftning har varit på tal vid skilda tillfällen men har inte ansetts påkallat.

Det förefaller knappast troligt, att 735 1951 års lag analogt kan tillämpas på ideel- la föreningar. Sådan tvångsupplösning av en förening torde kunna ske endast med stöd av särskild bestämmelse. Därtill kom— mer att 735 avser sådana förändringar i den ekonomiska föreningens verksamhet, som skett efter registrering. Någon motsva- righet till registreringen finns ej beträffan- de ideella föreningar.

Vidare skall även stiftelser något berö- ras. Ett stiftelseförordnande anses inte god- tagbart, om ändamålet strider mot goda seder (jfr H. Hessler, Om stiftelser, Lund 1952, s. 302). Är ändamålet inte godtag- bart blir förordnandet i princip ogiltigt (a.a.s. 306). Om ändamålet på grund av ändrade förhållanden kommit att strida mot lag eller sedlighet synes på beslut av Kungl. Maj:t ändring i stiftelseförordnandets be- stämmelser kunna ske (a. a. s. 410). Främ- jande av rasdiskriminering torde otvivelak- tigt vara ett exempel på stiftelseändamål, som strider mot goda seder.

Förutom olagligförklarande och förbju- dande av organisationer nämner punkt b) i förevarande art. också sådana åtgärder med avseende på organiserad och annan propa- ganda, som främjar och uppviglar till ras- diskriminering. Därjämte nämns deltagan- de i sådan propaganda. För närvarande finns i svensk rätt i dessa avseenden vä- sentligen bara regeln om hets mot folk- grupp att tillgå. Denna regel kan inte an-

ses helt tillgodose ifrågavarande konven- tionsföreskrifter.

Punkt c) utsäger att konventionsstat inte skall »tillåta offentliga myndigheter eller of- fentliga institutioner, vare sig nationella el- ler lokala, att främja eller uppvigla till ras- diskriminering». Särskilda regler för de beslutande statliga och kommunala organen finns visserligen inte. Denna föreskrift torde emellertid inte vara något problem för Sve- riges vidkommande. En ämbetsman som rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning tor- de kunna fällas till ansvar för ämbetsbrott enligt reglerna i 20 kap. brottsbalken.

A rtikel 5

Denna art. avser skydd mot rasdiskrimi- nering inte bara i förhållanden mellan det offentliga och enskilda personer utan ock- så i sådana personers inbördes förhållan- den. I princip vänder sig ifrågavarande kon- ventionsföreskrift mot alla former av ras- diskriminering i nämnda relationer. Genom den rättighetskatalog, som föreskriften in- nehåller, anges särskilt följande samhälls- områden inom vilka diskriminering skall hindras.

(a) rätten till lika behandling inför dom- stolar och andra rättsskipande organ. Ifråga- varande rättighet får anses tillgodosedd ge- nom rättegångsbalkens regler och gällan- de bestämmelser rörande olika former av administrativ process.

I Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna art. 6 finns en liknande rättighetsförklaring. Det stadgas häri bl. a. att envar skall, när det gäl- ler att pröva hans civila rättigheter och skyl- digheter eller anklagelser mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och of- fentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

(b) rätten till personlig säkerhet och till

skydd av staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada av någon myndighetsper- son eller av någon individ, grupp eller insti- tution. I Europarådets konvention art. 5 för- klaras bl.a., att envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Denna rättighet an- ses garanterad genom 16 5 regeringsformen. Skyddet av staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada är tillgodosett ge- nom brottsbalken samt författningar som reglerar domstolars, åklagares och polisens verksamhet.

(c) politiska rättigheter, i synnerhet rätten att deltaga i val — att rösta och vara valbar — på grundval av allmän och lika rösträtt, att ta del i landets styrelse och allmänna an- gelägenheter på alla plan och att på lika villkor ha tillträde till offentlig tjänst. An- gående stadgandet om lika villkor till of- fentlig tjänst hänvisas till redogörelsen ne- dan vid e I för 28 5 regeringsformen. De svenska rösträtts- och valbarhetsreglerna, så- som 9, 16 och 19 55 riksdagsordningen el- ler 6 och 7 55 kommunallagen den 18 de- cember 1953, uppfyller de krav förevaran— de konventionsbestämmelse ställer. Före- skriften om rätt att ta del i landets styrel- se och allmänna angelägenheter synes om- fatta väsentligen samma förhållanden som nyssnämnda föreskrifter om valbarhet och offentlig tjänst.

(d I—II) rätten att fritt röra sig och bo- sätta sig inom landets gränser; rätten att lämna vilket land som helst, också det egna, och att återvända till det egna landet. Skydd för ifrågavarande rättigheter får i princip anses givet genom 16 5 regeringsformen, vari föreskrivs att ingen får förmenas att fritt välja vistelseort annat än såsom ett av domstol ådömt straff.

KK 31 maj 1940 om utfärdande inom riket av pass åt svensk medborgare för ut- rikes resa (passkungörelsen) innehåller ej några rasdiskriminerande bestämmelser, ej heller utlänningslagen den 30 april 1954, ut- länningskungörelsen den 4 juni 1954 eller lagen den 14 juni 1917 om förbud för vis- sa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

(d III) rätten till nationalitet. Garantier härvidlag är lämnade genom 33 5 regerings- formen och lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap.

(d IV) rätten till äktenskap och val av make. I giftermålsbalkens 2 kap. finns reg- ler om hinder mot äktenskap. Den svenska lagstiftningen överensstämmer på detta om- råde med vad konventionen kräver.

I 1 kap. 25 första stycket lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap, förmynder- skap och adoption, stadgas emellertid, att om utländsk undersåte vill inför svensk myndighet träda i äktenskap, hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen i den stat han tillhör. Svensk myndighet kan därför ställas inför uppgiften att tillämpa även utländsk lag med rasdiskriminerande innehåll. På grund av internationella kon- ventioner kan möjligheten att genom åbe- ropande av »ordre public» undgå sådan lag- tillämpning stundom tänkas vara utesluten men man torde kunna utgå från att ut- ländska bestämmelser av rasdiskrimineran- de art inte skulle tillämpas i vårt land.

Art. 12 i Europarådets konvention före- skriver, att giftasvuxna män och kvinnor skall äga rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar, som reglerar utövandet av denna rättighet.

(d V) rätten att äga egendom ensam el- ler tillsammans med annan. Denna förkla- ring överensstämmer med grunderna för den svenska rättsordningen, som ej känner nå- gon skillnad på grund av ras e. d.

(d VI) rätten att ärva. Även denna för- klaring står i samklang med svensk rätt. I ärvdabalken ] kap. 3 5 första punkten fastslås att utländsk medborgare lika med svensk får ta arv här i riket. Motsvarande gäller enligt 9 kap. 35 nämnda balk om rätten för utländsk medborgare att här i riket ta testamente.

Frågor om arv och testamente kan en- ligt 1 kap. lagen den 5 mars 1937 om in- ternationella förhållanden rörande dödsbo

stundom bli att bedöma efter utländsk rätt. Grundsatsen om hänsynstagande till »ordre public» har emellertid i denna lag särskilt kommit till uttryck. I 1 kap. 125 före- skrivs nämligen att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grun- derna för rättsordningen här i riket ej får vinna tillämpning här.

(d VII) rätten till tanke-, samvets— och religionsfrihet. Skydd för dessa rättigheter utgör 16 5 regeringsformen och religionsfri- hetslagen den 26 oktober 1951.

(d VIII) rätten till åsikts- och yttrande- frihet. Förklaringen överensstämmer med svenska rättsprinciper.

I art. 10 i Europarådets konvention stad- gas bl.a. att envar skall äga rätt till ytt- randefrihet samt att denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att motta och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av ter- ritoriella gränser. Utrikesministern yttrade i prop. 1951: 165 ang. godkännande av Sveri- ges anslutning till sistnämnda konvention (s. 12) att den i art. 10 innefattade beskriv- ningen av yttrandefriheten i vad gäller spri- dandet av tryckta skrifter överensstämmer med den svenska tryckfrihetslagstiftningen.

(d IX) rätten till församlings- och för- eningsfrihet i fredligt syfte. Församlingsfri- heten regleras i lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster, för- eningsfriheten i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt 11 5 lagen om ekonomiska förening- ar får sådan förening inte vägra någon in- träde som medlem såvida inte med hän— syn till arten eller omfattningen av för- eningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl är därtill. Ekonomiska föreningar — även bostadsrätts- föreningar (Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, 1964 s. 148) — skall alltså i princip vara öppna. Motsvarande gäller rätten att bli medlem i fackförening (se nedan vid e H). Lagstiftning om ideella föreningar saknas dock, såsom kommittén förut påpekat, och

någon allmän rätt för en enskild att bli an- tagen som medlem i en ideell förening torde ej finnas (jfr justitiedepartementets prome- morior 193811 om grunderna för en lag- stiftning angående ideella föreningar, s. 65).

I art. ll Europarådets konvention för- klaras bl. a. att envar skall äga rätt till fri— het att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rät- ten att bilda och ansluta sig till fackför- eningar för att skydda sina intressen. I prop. 1951: 165 uttalade departementschefen (s. 12) att det i nämnda art. stadgade skyddet för förenings— och församlingsfriheten har motsvarighet i den svenska rätten.

Slutligen kan erinras om att principen om församlings- och föreningsfrihet kommit till uttryck genom stadgandet i 18 kap. 5 5 brottsbalken om brott mot medborgerlig fri- het (prop. 1962: 10 del B s. 272).

(e I) rätten till arbete, till fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma ar- betsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete, till rättvis och gynn- sam lön för arbete. Att envar har rätt till arbete är en allmänt accepterad grundsats i vårt land. Bestämmelserna i utlänningsla- gen (15—17 55) och utlänningskungörelsen (37—44 55) om arbetstillstånd utgör ej så- dant avsteg från nämnda grundsats som är av betydelse i förevarande sammanhang: restriktionerna grundar sig inte på ras, hudfärg e. d. och konventionen omfattar inte sådana skillnader som av konventions- stat görs mellan egna medborgare och ut- lämningar.

Rätten till skydd mot arbetslöshet får åtminstone i viss utsträckning anses vara en annan sida av den generella rätten till arbete.

Statsmakternas ekonomiska politik, däri inbegripet arbetsmarknadspolitiken, syftar bl. a. till att hindra arbetslöshet. Denna po- litik har inga rasdiskriminerande inslag.

I rätten till skydd mot arbetslöshet kan vidare anses ingå rätten till understöd då ar- betslöshet faktiskt inträffat. Denna rätt är beroende av rätten att vinna inträde och kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshets-

kassa. Härom stadgas i 11 5 förordningen den 14 december 1956 om erkända arbets- löshetskassor (SFS 1964: 495), att för svensk medborgare får inte föreskrivas andra be- gränsningar än som anges i 9 och 10 55 samma förordning. Dessa är inte av ras- diskriminerande karaktär. För den som inte är svensk medborgare äger enligt 11 5 nämn- da förordning vederbörande tillsynsmyndig- het beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva de ytterligare begränsning- ar som är påkallade. Det får förutsättas att inga rasdiskriminerande begränsningar före- skrivs.

Ej heller i fråga om övriga föreskrifter i ifrågavarande konventionsbestämmelse — rätten till fritt val av anställning, till rätt- visa och gynnsamma arbetsvillkor, till lika lön för lika arbete samt till rättvis och gynn- sam lön för arbete — finns regler av ras- diskriminerande natur. I den mån konven- tionen får anses kräva att bestämmelser finns som garanterar alla och envar före- varande rättigheter, är följande att säga.

Först uppmärksammas den rasdiskrimi- nering som kan utövas av arbetsgivare gent— emot arbetstagare.

Härvid kommer i förgrunden den situa— tion då arbetsgivaren anställer arbetskraft. Arbetsgivaren kan tänkas av rasskäl vägra att anställa vissa personer. Även då arbets- kraft friställs kan diskriminering direkt el- ler indirekt tänkas bli utövad av arbetsgiva- ren. I en sysselsättningskris t. ex. säger den- ne upp företrädesvis arbetstagare av viss ras. Vidare kan arbetsgivaren även i annat sammanhang tänkas vara mer benägen att avskeda sådana arbetstagare än andra: ex- empelvis är han beträffande misskötsamhet i arbetet mindre överseende när det gäller färgade än när det är fråga om andra an- ställda. Diskriminering kan vidare tänkas förekomma i fråga om arbetsvillkor. En ar- betsgivare har t. ex. visserligen anställt en färgad person men bjuder denne lägre lön, sämre befordringsmöjliheter osv. än andra anställda.

Diskriminering i arbetsförhållanden kan tänkas förekomma också på det sättet, att den är riktad från arbetstagare mot arbets-

givare. T. ex. kan en arbetsgivare, därför att han är av viss härkomst, tänkas bli hind- rad att få önskad arbetskraft till sitt före- tag. En annan tänkbar typ av diskrimine- ring är den som sker arbetstagare emellan. En arbetstagare av viss ras blir t. ex. utsatt för olika slags trakasserier från arbetskam- raternas sida.

Förevarande konventionsbestämmelse av- ser emellertid den rasdiskriminering som arbetsgivare kan ha möjlighet att utöva mot arbetstagare.

I svensk rätt finns inga regler som direkt syftar till skydd mot rasdiskriminering av nämnda slag.

Vad gäller frågan om den diskriminering som är möjlig i samband med anställande av arbetskraft erinras om att arbetsgivare anses ha rätt att fritt välja vilka han vill anställa. Denna princip har kommit till ut- tryck i »5 23» i Svenska arbetsgivareför- eningens stadgar, där det bl. a. sägs att ar- betsgivaren äger att »fritt antaga» arbetare. Enligt den s. k. decemberkompromissen 1906 accepterade Landsorganisationen att »5 23» skulle inflyta i kollektivavtalen. Något lag- ligt eller avtalsmässigt hinder föreligger så- ledes inte för en arbetsgivare att av ras- skäl vägra anställa viss person.

För tillsättning av statliga befattningar gäller enligt 285 regeringsformen att av- seende skall fästas enbart vid förtjänst och skicklighet. Samma gäller sådana kommu- nala tjänstebefattningar, där tillsättningsak- ten åvilar statsmyndighet. Därjämte kan på- pekas att enligt nämnda grundlagsbestäm- melse svenskt medborgarskap i allmänhet är en förutsättning för att en person skall kunna få en offentlig befattning.

En offentlig befattningshavare som med- verkar till att en person av rasskäl vägras anställning i ett allmänt organ torde kunna fällas till ansvar jämlikt reglerna om äm- betsbrott i 20 kap. brottsbalken. Såtillvida finns inom den offentliga sektorn av ar- betsmarknaden skydd mot rasdiskrirnine- ring.

Utgångspunkt beträffande läget i sam- band med friställande av arbetskraft är grundsatsen om arbetsgivarens fria uppsäg-

ningsrätt. Denna rätt är emellertid på oli- ka sätt kringskuren, genom lagstiftning, all- männa rättsgrundsatser och avtalsbestäm- melser (se F. Schmidt, Tjänsteavtalet, 1968, s. 69 ff).

Sålunda riktar sig 1936 års lag om för- enings- och förhandlingsrätt mot åtgärder av arbetsgivare mot arbetstagare, eller av arbetstagare mot arbetsgivare, som syftar till att förmå den andre att inte inträda i eller utträda ur förening eller att inte utnyttja medlemskap i förening eller att inte verka för förening eller bildande av sådan. Skydd finns vidare i lagen den 14 okto- ber 1939 om förbud mot arbetstagares av- skedande med anledning av värnpliktstjänst— göring m.m. I lagen den 21 december 1945 stadgas förbud mot arbetstagares avskedan- de i anledning av äktenskap eller havande- skap m.m. 425 arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 upptar ett stadgande om för- bud mot avskedande av och andra trakas- seringsåtgärder mot skyddsombud i anled- ning av dennes verksamhet.

Arbetsgivaren får vidare enligt rättspraxis inte begagna uppsägningsrätten för ett syf- te som strider mot lag eller goda seder (jfr t. ex. arbetsdomstolens dom 1932 nr 100). En uppsägning — eller hot om uppsägning -— har ett syfte som strider mot lag, då den avser att förmå arbetstagaren att inte full- göra en skyldighet som åligger honom en- ligt lag, t. ex. vittna inför domstol. Mot goda seder strider en uppsägning, eller hot där- om, som syftar till att förmå arbetstagaren till en handling som allmänt anses starkt moraliskt förkastlig; den behöver inte vara straffbar eller eljest i lag förbjuden.

En arbetsgivares uppsägning av en an- ställd som vägrat utföra en rasdiskrimine- rande handling, t.ex. mot en arbetskam- rat, torde få anses strida mot goda seder och alltså vara obehörig.

En annan sak är tydligen spörsmålet om rättsenligheten i en uppsägning som sker därför att den anställde är av viss ras e. d. Här är det inte fråga om att arbetsgivaren söker förmå arbetstagaren vare sig till att inte fullgöra en lagstadgad skyldighet eller till att företa en moraliskt förkastlig hand-

ling. Visserligen bör det enligt kommitténs mening vara befogat att bedöma en av ras- skäl föranledd uppsägning som stridande mot goda seder. Vad som i detta avseende skall anses som gällande rätt synes dock inte vara helt klart.

Arbetsgivarens fria uppsägningsrätt kan slutligen vara begränsad genom avtalsklau- suler. Vanligen får enligt kollektivavtalen uppsägning ske endast om arbetstagaren misskött sig eller om arbetsgivaren har brist på arbete. Vid avskedande på grund av ar- betsbrist gäller i regel att den senast an- ställde avskedas först. I den mån avtal så- lunda föreligger finns alltså skydd mot ras- diskriminering.

Beträffande arbetsvillkor kan fackför- eningarnas verksamhet förutsättas garante- ra att rasdiskriminerande villkor inte före— kommer, i varje fall för organiserade ar— betstagare. Denna verksamhet kan även komma oorganiserade arbetstagare till godo, då kollektivavtalen i viss utsträckning ligger till grund för bruk och sedvänja på arbets— marknaden. I övrigt kan om rasdiskrimine- rande arbetsvillkor sägas att sådana enligt kommitténs mening i princip bör kunna be- dömas som stridande mot goda seder. I vad mån domstolarna skulle vara benägna att godta denna ståndpunkt är dock osäkert.

För anställda i allmän tjänst får skydd mot rasdiskriminerande uppsägningar och arbetsvillkor anses finnas genom framför allt reglerna om ämbetsbrott i brottsbalken, såsom förut anmärkts i fråga om anstäl- lande av arbetskraft i sådan tjänst.

(e II) rätten att bilda och ansluta sig till fackförening. Här kan hänvisas till vad ovan vid punkt d IX sagts om föreningsfrihet. Därjämte bör framhållas den i rättspraxis fastslagna principen att en fackförening in- te utan särskilda skäl får utesluta en arbe- tare eller vägra honom inträde (jfr t.ex. Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, 1946 s. 83 och 1948 s. 513).

(e III) rätten till bostad. Liksom rätten till arbete är rätten till bostad en allmänt omfattad princip i vårt samhälle. Några regler som hindrar någon på grund av hans

Å andra sidan finns inte några rättsreg- ler som uttryckligen ger skydd mot rasdis- kriminering i bostadsförhållanden.

När det gäller olika tänkbara former av rasdiskriminering inom detta område bör först nämnas den rasdiskriminering som fas- tighetsägare, hyresvärd c. d. kan utöva mot bostadssökande, hyresgäster, köpare e. d. i samband med upplåtelse eller överlåtelse av bostad eller i samband med uppsägning av hyresavtal.

Sådan diskriminering kan tänkas ske ge- nom vägran att upplåta eller överlåta bo- stad till en person på grund av dennes ras, nationalitet etc. Diskriminering kan emeller- tid vidare tänkas förekomma på annat sätt än genom vägran att upplåta eller överlåta, nämligen genom att uthyrning eller för- säljning förknippas med särskilt oförmån— liga villkor för hyresgäst eller köpare. Slut- ligen kan en hyresvärd tänkas utöva ras— diskriminering mot en hyresgäst genom upp- sägning av hyresavtal.

Rasdiskriminering i bostadsförhållanden kan också tänkas bli utövad av bostadssö- kande, hyresgäster, köpare e. (1. mot fas- tighetsägare, hyresvärdar e. d. Bostadssökan- de bojkottar t. ex. en fastighetsägare av ras- skäl. Till rasdiskriminering i bostadsförhål- landen kan möjligen också räknas diskri- minering hyresgäster emellan eller fastig- hetsägare emellan. I ett flerfamiljshus ut- sätts t. ex. en färgad hyresgäst för diverse trakasserier från andra hyresgästers sida. Eller i ett radhusområde utestängs en hus- ägare av främmande ursprung exempelvis från deltagande i någon för området gemen- sam fritidssysselsättning.

Förevarande konventionsbestämmelse tor- de emellertid avse blott den diskriminering som fastighetsägare e. d. kan utöva mot hy- resgäster, köpare e. d. Redogörelsen för svensk rätt begränsas därför till denna form av diskriminering.

Fastighetsägare har i princip rätt att fritt välja hyresgäst.

Viktiga inskränkningar i denna rätt kan emellertid anses ligga däri, att kommunala bostadsförmedlingar på olika sätt skaffat

sig anvisningsrätt till lediga lägenheter. Här kan särskilt nämnas avtal om anvisnings- rätt mellan kommuner och bostadsproducen- ter i samband med försäljning av mark, tomträttsupplåtelser och förmedling av stat- liga lån. Och när bostadsförmedlingarna an— visar lägenheter åt bostadssökande, som re- dan har bostad, söker förmedlingarna i all- mänhet skaffa sig anvisningsrätten till de ledigblivna lägenheterna.

Enligt avtal om anvisningsrätt kan veder- börande bostadsproducent vara skyldig att anta anvisad bostadssökande, om denne skä- ligen kan tas för god som hyresgäst. Med godtagbar hyresgäst avses den som vid en objektiv prövning bör godtas med hänsyn till förmåga att betala hyran, skötsamhet och familjens storlek i förhållande till bo— staden (prop. 1967: 100 s. 254). En hyres- värd bör därför inte kunna åberopa en an- visad bostadssökandes ras e. d. som grund för vägran att godta denne. Avtalsbrott i anledning av avtal om förmedlingsrätt sy- nes inte ha förekommit (SOU 1967:1 s. 116). Redan det förhållandet, att kommu- nen kan bli obenägen att i fortsättningen upplåta mark till byggnadsföretagare som underlåtit att ställa sig kommunens önske- mål om förmedlingsrätt till efterrättelse, tor- de vara ett verksamt medel för att förmå byggnadsföretagare att uppfylla ifrågava- rande slags avtal. Ett annat påtrycknings- medel kan vara t.ex. en vitesbestämmelse. Några vitesklausuler synes emellertid inte ha förekommit i avtal om förmedlingsrätt (SOU 1967: 1 s. 115 f).

Vad särskilt angår statliga bostadslån kan på begäran av kommun som villkor för så- dant lån krävas att med stöd av lånen upp- förda bostäder ställs till förfogande för kommunal bostadsförmedling. Villkoren kan avse bostäder i flerfamiljshus och i småhus som inte skall bebos av låntagaren. Vid lån till småhus som skall bebos av låntagaren kan fästas villkoret att han medverkar till att bostadsförmedlingen får förmedlingsrätt till den bostad han lämnar (prop. 1967: 100 s. 252, rskr 1967: 265). Det kan framhållas att den övervägande delen av nyproduktio- nen av bostäder under de senaste åren fi—

I den mån kommunerna har hand om för- delningen av bostäder föreligger alltså goda möjligheter att med deras medverkan åstad- komma skydd mot rasdiskriminering.

De möjligheter till skydd mot rasdiskri- minering som nu nämnts föreligger, såsom framgått, endast i fråga om en del av bo- stadsmarknaden. Vissa fastighetsägare är in- te på angivet sätt beroende av det allmän— na. Framför allt gäller detta fastighetsäga- re som ej yrkesmässigt överlåter eller upp— låter lägenheter eller bostadshus. Samma är förhållandet med hyresvärdar som hyr ut en del av sin bostad eller hyr ut hela denna >>i andra hand».

I fråga om skydd mot rasdiskrimineran- de villkor i hyresavtal erinras om den nya bestämmelsen i 3 kap. 64 & lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egen- dom (SFS 1968: 346). Med stöd av denna bestämmelse, som träder i kraft den 1 ja- nuari 1969, kan hyresvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otill— börlig. Enligt kommitténs mening bör ett hyresvillkor av rasdiskriminerande art kun- na anses strida mot god sed i hyresförhål- landen. Införs ett allmänt stadgande om straff för rasdiskriminering i näringsverk- samhet, torde detta också få betydelse för tolkningen av uttrycket god sed i hyresför- hållanden. Vad nu anförts gäller även den nya regeln i 3 kap. 46 5 9 ovannämnda lag som, då hyresvärd uppsagt hyresavtal röran- de bostadslägenhet, ger hyresgäst rätt till förlängning av avtalet om hyresförhållan- dets upphörande skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest skulle vara obilligt mot hyresgästen. Slutligen kan i frå- ga om bostadsrättsföreningar sägas att visst skydd mot rasdiskriminerande åtgärder från föreningens sida mot dess medlemmar lig- ger i principen att alla medlemmar i en förening skall behandlas lika (205 andra stycket lagen om ekonomiska föreningar och 25 lagen den 25 april 1930 om bostads- rättsföreningar).

(e IV) rätten till allmän hälsovård, sjuk- vård, social trygghet och allmänna tjänster. Här kan till en början hänvisas till den prestationSSkyldighet som åligger vissa för allmänheten avsedda inrättningar, bl. a. sjuk- vårdsinrättningar (se nedan vid punkt f).

Vad särskilt angår rätten till social trygg- het gör vår sociallagstiftning ingen skillnad mellan personer av olika ras etc. Sverige har år 1963 ratificerat Internationella ar- betsorganisationens konvention nr 118 an— gående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet (prop. 1963: 29).

Beträffande rätten till allmänna tjänster i övrigt torde, såsom berörts i det före— gående, kunna hävdas att en statlig eller kommunal befattningshavare som rasdiskri- minerar i sin tjänsteutövning löper risk att ådömas disciplinärt ansvar eller påföljd en— ligt brottsbalkens regler om ämbetsbrott.

(e V) rätten till undervisning och utbild- ning. Enligt art. 2 i tilläggsprotokollet till Europarådets konvention får ingen förväg- ras rätten till undervisning. Utrikesminis- tern (prop. 1953: 32 s. 5) yttrade härtill, att det krav som innefattas häri uppenbar- ligen är tillgodosett i ett land som Sverige, som har allmän skolplikt.

(e VI) rätten att deltaga på lika villkor i kulturell verksamhet. I fråga om denna rät- tighet kan hänvisas till vad nedan vid punkt f) sägs angående offentlig tillställning och allmän sammankomst.

(f) rätten till tillträde till varje för all- mänheten avsedd plats eller serviceinrätt- ning, såsom kommunikationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker. Be- träffande denna föreskrift kan i fråga om svensk rätt till en början hänvisas till be- stämmelserna om allmän plats enligt allmän- na ordningsstadgan av den 14 december 1956.

Med allmän plats förstås gata, torg, park och annan plats, som enligt fastställd stads- plan eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, för

allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

En väg t.ex. får anses nyttjad för all- män samfärdsel då den är allmänneligen be- faren. Åtskilliga enskilda vägar är därför att anse som allmän plats i ordningsstadgans mening. I lokal ordningsstadga kan bestäm— mas, att andra till allmänt begagnande upp— låtna områden än nyss sagts vid tillämpning— en av de allmänna ordningsföreskrifterna i allmänna ordningsstadgan och av föreskrift i lokal ordningsstadga skall vara likställda med allmän plats. Varje kommun har såle- des fria händer att bestämma för vilka om- råden — utöver de som är allmän plats en- ligt allmänna ordningsstadgan — ifrågava- rande ordningsföreskrifter skall gälla.

Enligt allmänna ordningsstadgan kan de ytterligare föreskrifter avseende den allmän— na ordningen, som för kommun eller del därav finns erforderliga och ej angår för- hållanden, om vilka annat är bestämt, med— delas i lokal ordningsstadga. Vid meddelan— de av sådan föreskrift skall tillses att däri- genom inte läggs onödigt tvång på allmän— heten eller eljest görs obefogad inskränkning iden enskildes frihet.

Beträffande allmänna platser och därmed jämförliga områden äger myndighet med stöd av ordningsstadgan utfärda föreskrif— ter rörande den allmänna ordningen. Dessa föreskrifter kan inte lagligen ha rasdiskri- minerande karaktär. Enskild person får in- te hindra annan att beträda ifrågavarande platser eller områden.

I fråga om rätten till tillträde till service- inrättningar avsedda för allmänheten, vil- ken rätt självfallet också måste innefatta rätt att på gängse villkor bli tillhandahål- len varor eller tjänster, kan erinras om att utvecklingen inom avtalsrätten lett till att enskildas rätt att sluta avtal och bestämma dessas innehåll i många situationer begrän- sats. Även rätten att underlåta att sluta av- tal har blivit kringskuren. Exempelvis är enligt järnvägstrafikstadgan den 13 maj 1966 järnväg skyldig att verkställa transporter mot vederbörligen fastställda avgifter och

enligt telegrafreglementet den 11 december 1959 har envar rätt att få telegram befordra- de. Näringsfrihetsrådet kan enligt lagen den 25 september 1953 om motverkande i vis- sa fall av konkurrensbegränsning inom nä- ringslivet bl. a. förelägga företagare vid vi- te att leverera varor till återförsäljare då rådet funnit konkurrensbegränsning medfö- ra skadlig verkan enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom för— handling. Kommittén erinrar i detta sam- manhang även om den i det föregående nämnda rätten att bli medlem av ekonomisk förening eller fackförening.

Som exempel på serviceinrättningar för allmänheten nämns i punkt 5 f) kommuni- kationsmedel. Sådana är i stor utsträckning offentliga eller står under offentlig kon- troll. Även åtskilliga andra inrättningar är offentliga i den meningen att de drivs av staten, kommuner eller andra offentligrätts- liga subjekt, eller av "enskilda subjekt vilka underkastats en rättslig särreglering av en art som normalt inte förekommer vid pri- vatföretag utan endast vid inrättningar som ingår i den offentliga förvaltningsorganisa- tionen.

Offentliga inrättningar av detta slag är: Postverket, televerket, statens järnvägar, sta- 'tens vattenfallsverk, sjukvårdsinrättningar, undervisningsanstalter, bibliotek, arkiv och muséer, undersökningsanstalter, penningin- rättningar, försäkringsinrättningar, elektri- citets— och gasverk, vattenlednings-, avlopps- och renhållningsverk, slakthus, rättshjälps— anstalter, auktionsverk, enskilda järnvägar, spårvägar, biltrafikföretag, åkerier, stads- budsföreningar o.d., trafikförsäkringsanstal- ter, systembolag och apotek (jfr H. Ström— berg, Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare, Lund 1949, s. 48 ff).

Dessa inrättningar har i regel prestations- plikt gentemot envar. I flera fall finns ut- tryckliga stadganden om sådan plikt. Ovan har exempelvis nämnts järnvägstrafikstad— gan och telegrafreglementet. Ett annat ex- empel är förordningen den 25 oktober 1940 aug. yrkesmässig automobiltrafik m.m. (23 5). Även utan uttryckliga stadganden

därom torde prestationsplikt få antas före— ligga för de flesta statliga och kommunala inrättningar av förevarande slag. Beträffan- de inrättningar som drivs av andra subjekt än stat eller kommun kan förbehåll om prestationsskyldighet ha gjorts i samband med myndighets fastställelse av reglemen- ten c. d. Garantier för att prestationsplikten fullgörs finns däri att olika rättsliga på- följder kan drabba inrättningens huvudman, såsom förlust av tillstånd eller statsbidrag, eller dess tjänstemän, såsom straffrättsligt eller disciplinärt ansvar samt skadestånds- ansvar. Därjämte har den enskilde möjlig- heter att påkalla rättsliga åtgärder i förhål— lande till inrättningen, såsom klagomål eller besvär.

Som nämnts kan, då en inrättning av ovan angivet slag inte uppfyller sin plikt att prestera, indragning av myndighets till- stånd komma i fråga som sanktion. Sådan sanktion kan emellertid bli aktuell även i andra fall. I åtskilliga författningar anges att tillståndet för näringsidkare att utöva viss verksamhet under vissa omständigheter kan återkallas e. d. I det följande skall läm- nas en kortfattad redogörelse för vissa för— fattningar av nämnda slag. Framställningen begränsas därvid inte till vad som här kal- lats offentliga inrättningar och ej heller till kommunikationsmedel.

Lagen den 18 april 1935 med vissa be- stämmelser om arbetsförmedling äger enligt 1 5 första stycket tillämpning på all slags arbetsförmedling som bedrivs av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller god- känd sjuksköterskebyrå och som inte sker genom utgivande av skrift, varå tryckfri- hetsförordningen är tillämplig. Arbetsför- medling får inte bedrivas i förvärvssyfte (2 5 första stycket). Vill någon eljest be- driva arbetsförmedling, för vilken från ar- betsgivare eller arbetssökande uppbärs in- skrivnings- eller förmedlingsavgift, perio- diskt bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos arbetsmarknadsstyrel- sen (2 5 andra stycket). När anledning där- till förekommer kan arbetsmarknadsstyrel- sen återkalla tillstånd ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verk-

samheten (4 ä). Enligt förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. får yrkesmässig trafik bedrivas en- dast efter vederbörligt tillstånd, s.k. trafik- tillstånd. Tillstånd meddelas enligt 5 & av antingen statens biltrafiknämnd eller lokal trafiknämnd eller länsstyrelse, beroende på trafikens art. Trafiktillstånd kan av myn- dighet, som meddelat tillståndet, återkal— las eller för viss tid indras vid svåra el- ler upprepade överträdelser av bestämmel- serna i nämnda förordning, vid underlå- tenhet att begagna tillståndet ävensom när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill förekommer. Har innehavare av tra— fiktillstånd gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda åter- kallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, kan varning i stället meddelas (19 å).

Statens biltrafiknämnd har på kommitténs förfrågan, huruvida trafiktillstånd blivit åter- kallat eller indraget på grund av förhållande som har avseende å rasdiskriminering, upp— lyst »att såvitt nämnden har sig bekant så— dant förhållande icke anförts som skäl för återkallande av trafiktillstånd».

Auktorisation meddelas enligt kungörel- sen den 30 juni 1947 om auktorisation av fastighetsmäklare av handelskammare (l 5). Ett av kraven för auktorisation är att ve- derbörande gjort sig känd för redbarhet och jämväl i övrigt finns lämplig (2 å). Handelskammaren skall tillse att auktori- serad fastighetsmäklare i sin verksamhet bl.a. iakttar god affärssed (7 €). Handels- kammaren kan återkalla auktorisationen bl. a. om mäklaren förfar oredligt i sin verksamhet eller om han på annat sätt vi- sar sig olämplig (8 5). '

I 4 kap. rusdrycksförsäljningsförordning- en den 26 maj 1954, som handlar om ut- skänkning, sägs i 40 ä 1 mom. första styc— ket, att rätt till utskänkning får av detalj- handelsbolaget överlåtas endast till den som gjort sig känd för ordentlighet och anses med hänsyn till personliga egenskaper i öv-

rigt och andra förhållanden lämpligen böra utöva rörelsen. Enligt 2 mom. får över- låtelse till annan än enskild person ske endast där för rörelsen utsetts en förestån- dare som godkänns av detaljhandelsbola- get. Iakttas inte vid utskänkning bestämmel- serna i förordningen, med stöd därav med- delade föreskrifter eller villkor i överlå- telseavtal eller uppfyller utskänkningsrörel- se inte de särskilda krav som med hänsyn till nykterhet, ordning och trevnad bör uppställas på sådan rörelse, skall intenden- ten för utskänkningsärenden, efter hörande av en rådgivande nämnd, alltefter omstän- digheterna antingen tillhålla rättighetsinne- havaren att vidta rättelse eller hos läns? styrelsen påkalla förklaring att överlåtelse- avtalet skall upphöra att gälla eller om så finns lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden, hos länsstyrelsen hemställa om föreskrifter rörande utskänkningen (43 å). Jämlikt 31 & första stycket får läns- styrelsen ej meddela tillstånd till utskänk- ning som avstyrkts av kommunens full- mäktige. Finner fullmäktige med hänsyn till särskilda förhållanden inskränkningar erforderliga i fråga om utskänkningens be- drivande är länsstyrelsen skyldig att vid tillstånds meddelande fastställa vad full- mäktige i sådant hänseende föreslagit i den mån inskränkningarna inte bl. a. innebär förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer; 31 å andra stycket. ' Angående rätt till detaljhandel, sägs i 7 5 ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961, att ölförsäljare som är enskild per- son och själv handhar utminutering även— som föreståndare för utminutering skall med hänsyn till personliga förhållanden vara lämplig att utöva verksamheten. Mot- svarande gäller utskänkning (11 å). Till- stånd till utminutering meddelas av polis- myndigheten i den ort där försäljningsstäl- let är beläget (8 5). Tillstånd till tillfällig utskänkning meddelas av polismyndighet (12 5). Till årsutskänkning meddelas till- stånd av länsstyrelse (13 5). När det anses påkallat av särskilda förhållanden kan i sam- band med utskänkningstillståndet meddelas

närmare föreskrifter rörande utskänkning- ens bedrivande. Föreskrift får dock bl.a. ej innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer (16 å). Iakttas inte bestämmelserna i för- ordningen eller med stöd därav meddelade föreskrifter kan polismyndigheten eller, när tillstånd meddelats av länsstyrelsen, denna, efter hörande av kommunens nykterhets- nämnd meddela ölförsäljaren varning. Om rättelse ej vinns eller varning ej anses vara tillfyllest kan försäljningen helt eller delvis förbjudas eller tillståndet återkallas med verkan för viss tid eller tills vidare. Om så anses lämpligt på grund av särskilda förhållanden kan föreskrifter som i 16 & sägs meddelas (27 å).

Enligt 3 5 1) allmänna läkarinstruktio- nen den 10 maj 1963 (SFS 1963: 341) är varje läkare, vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket, skyldig att i överensstämmelse med vetenskap och be- prövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar. Handlar läkare i strid mot vad som sålunda åligger honom döms, om ej förseelsen eljest jämlikt lag eller annan författning är belagd med straff, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader (10 5 första stycket instruk- tionen). Enligt läkarregler antagna av Sve- riges läkarförbunds fullmäktige den 9 de- cember 1951 får läkarens förhållande till patient inte påverkas av bl. a. vare sig ras eller religionsbekännelse. I 4 5 första styc- ket lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket sägs, att har legitime- rad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare, äger so- cialstyrelsen återkalla hans legitimation. Enligt l & hotellförordningen den 16 de- cember 1966 (SFS 1966: 742) avses med hotell- eller pensionatrörelse yrkesmässig verksamhet med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Förordningen kan tillämpas på, förutom verksamhet som drivs under beteckningen hotell eller pen- sionat, exempelvis motell, resandevåningar, resanderum, natthärbärgen, vandrarhem

och vissa småstugor (prop. 1966: 124 s. 77). Rörelse som är avsedd huvudsakligen för uthyrning av stadigvarande bostad omfat- tas inte av förordningen. Tillstånd, som meddelas av polismyndigheten i orten, ford- ras för rörelse, som är avsedd att samti- digt motta minst nio gäster eller som om- fattar minst fem gästrum. Tillstånd skall meddelas, om det inte finns anledning anta att den som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer (2 å). Är tillstånds- havare inte lämplig att driva rörelsen av den anledningen att han upprepade gånger fun- nits skyldig till brott mot förordningen el- ler åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning underlåtit att vidta rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall polismyndigheten återkalla tillståndet (19 å).

Ytterligare exempel på författningar med liknande bestämmelser som nu nämnda författ- ningar är mäklareordningen den 9 juni 1893, lagen den 16 maj 1919 om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet, lagen den 21 maj 1931 om upplagshus och upplagsbevis, skeppsklarerarförordningen den 4 maj 1934, frihamnsförordningen den 31 maj 1935, kun- görelsen den 21 augusti 1935 om förestån— darskap å apotek, rättegångsbalken den 18 juli 1942 (8 kap. 7 5 om advokat), lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, för- ordningen den 10 juni 1949 om explosiva va- ror, lagen den 29 december 1949 om pantlåne- rörelse, förordningen den 29 december 1949 aug. handel med skrot, lump och begagnat gods, kungörelsen den 28 september 1951 om auktorisation av enskilda bevakningsföre- tag, lagen den 31 mars 1955 om bankrö- relse, förordningen den 5 juni 1959 om han- del med preventivmedel, förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor, läke— medelsförordningen, giftförordningen, bekämp- ningsmedelsförordningen och narkotikaförord- ningen, alla av den 14 december 1962, lagen den 31 maj 1963 om behörighet att utöva tandläkaryrket, allmänna tandläkarinstruktio- nen den 6 december 1963 och kungörelsen den 21 maj 1964 om medicinalpersonal under so- cialstyrelsens inseende. Slutligen kan även näm- nas lagen den 29 november 1968 om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket och förordningen den 29 november 1968 om tillfällig handel.

Företag som idkar sjö- och lufttrafik är

i allmänhet ej underkastade någon sådan rättslig reglering, att de på samma sätt som kommunikationsmedel till lands kan betecknas som offentliga inrättningar. För fartygstrafik fordras i allmänhet inte något tillstånd av offentlig myndighet och för- hållandet mellan redare samt befraktare el— ler passagerare är reglerat genom allmän lag. För luftfart i regelbunden trafik på viss luftfartsled eller annan luftfart mot ersättning krävs visserligen statligt tillstånd men rättsförhållandet mellan lufttrafikföre- tag och dess trafikanter är i huvudsak re- glerat genom allmän lag (Strömberg a. a. s. 102 f).

Förutom serviceinrättningar som kom- munikationsmedel nämns i punkt f) hotell, restauranger och kaféer. I fråga om så- dana inrättningar föreligger som förut på- pekats vissa krav på myndighets tillstånd enligt hotell-, rusdrycksförsäljnings— och öl- försäljningsförordningarna. Särskilda be- stämmelser till ingripande mot utövad ras- diskriminering finns inte. I den mån till- ståndsgivningen inte kan användas för att dirigera företagets val av gäster lär den som driver inrättningar av nämnda slag fritt kunna välja sina gäster.

Bland de i punkt f) angivna serviceinrätt- ningarna nämns också teatrar. Vissa möjlig- heter till skydd mot rasdiskriminering får anses ligga däri att vissa teatrar är be- roende av att uppbära anslag av allmänna medel. Några särskilda bestämmelser till skydd mot rasdiskriminering finns dock inte. På liknande sätt förhåller det sig med andra inrättningar som anordnar offentliga tillställningar, t. ex. konserter, eller allmän- na sammankomster, exempelvis föreläs- ningar.

Uppräkningen i punkt f) av för allmän- heten avsedda serviceinrättningar är inte uttömmande utan får ses som en exempli- fiering. Banker, butiker, frisersalonger o. d. inrättningar tillhör också förevarande ka— tegori liksom advokatbyråer, tandläkarmot— tagningar o. d. Över huvud taget hör hit, utöver förutnämnda inrättningar av offent- lig natur, alla andra inrättningar som har till syfte att tillhandahålla allmänheten nyt-

tigheter av olika slag. Frånsett möjligheten att i en del fall ingripa med åtal för äm- betsbrott, indragning av tillstånd e. (1. finns beträffande dessa inrättningar ej något rättsligt skydd mot rasdiskriminering.

Ytterligare regler med avseende på art. 4 och 5

Utöver vad som framgått av det föregåen- de kan visst skydd mot rasdiskriminering som avses i art. 4 och 5 nås genom brotts— balkens regler om förtal, förolämpning och förargelseväckande beteende. Dessa regler kan få betydelse även för sådan diskrimi- nering som förekommer i privatlivet.

I 5 kap. 1 5 första stycket brottsbalken sägs att den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnads- sätt eller eljest lämnar uppgift, som är äg- nad att utsätta denne för andras missakt— ning, döms för förtal. I 5 kap. 3 & första stycket brottsbalken stadgas, att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymf- ligt beteende mot honom, döms, om gär- ningen ej är belagd med straff för förtal (eller grovt förtal), för förolämpning. En- ligt 16 kap. 16 & brottsbalken kan den som för oljud på allmän plats eller eljest of- fentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, vara förfallen till ansvar för förargelseväckande beteende.

A rti kel 6

Jämlikt denna artikel skall konventionssta- terna tillförsäkra envar under deras juris- diktion verksamt skydd och rättsmedel, ge- nom vederbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner, mot varje ras- diskriminerande handling som kränker hans mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid mot ifrågavarande konven- tion. Nu nämnda rättsskydd kan för svensk rätts del anses tillförsäkrat genom rätte- gångsbalken och bestämmelserna för ad-

ministrativ process i de fall då handlingen i fråga är rättsstridig.

Det kan erinras om att i art. 13 i Eu- roparådets konvention stadgas, att envar, vars i sistnämnda konventiOn angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myn- dighet och detta även i det fall, att kränk- ningen förövats av ämbetsman i tjänste— utövning. Departementschefen (prop. 1951: 165) hänvisade härvid till JO- och MO- institutionerna, under anförande att de till- kommit just för'att tillgodose de synpunk- ter som här är i fråga.

I art. 6 omnämns även rätten att vid nationella domstolar begära rättvis och till- fredsställande gottgörelse eller ersättning för skada liden till följd av sådan diskrimi- nering som sägs i artikeln.

Till en början kan härom anmärkas att svensk rätt i princip inte erkänner någon skyldighet för stat och kommun att ersätta skada föranledd av felaktiga myndighets- avgöranden. Ersättning kan erhållas av ve— derbörande befattningshavare i den mån han kan göras ansvarig.

I övrigt kan beträffande förevarande för- klaring i art. 6 sägas, att enligt 6 kap. l & strafflagen skall skada, som någon ge- nom brott tillfogar annan, ersättas av den brottslige. I den mån rasdiskriminering kriminaliseras kommer alltså att finnas möj- ligheter till skadestånd.

Enligt 6 kap. 3 5 första stycket straff- lagen kan ersättning utgå även för lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande gärning, må an- ses någon tillskyndat. På begäran av den kränkte kan enligt andra stycket i nämn- da lagrum den som gjort sig skyldig till ärekränkande gärning dömas att bekosta tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom varigenom den kränkte vunnit upprättelse. Uttrycket ärekränkande gärning omfattar inte bara de i brottsbalkens kap. 5 angivna brotten utan också andra brott som kan innefatta kränkning av någons ära (jfr SOU 1944: 69 s. 111).

Då det torde vara naturligt att bedöma rasdiskriminerande handlingar som ärekrän-

kande i den mening uttrycket har i 6 kap. 3 & strafflagen, synes enligt kommitténs me- ning rasdiskriminerande handling, som är kriminaliserad, i princip böra medföra att detta stadgande blir tillämpligt.

Sammanfattning av föreskrifter i konven- tionen som inte har tillfredsställande täckning i svensk rätt

De företeelser i art. 4 a—b som inte är straffbara eller eljest olagliga i svensk rätt —— i den mån handlingarna inte faller in under framför allt reglerna om hets mot folkgrupp och uppvigling i brottsbalken — är allt spridande av på rasöverlägsenhet el- ler rashat grundade idéer, uppvigling till rasdiskriminering och lämnande av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive fi- nansiering därav. Vidare saknas möjlighe- ter att olagligförklara och förbjuda orga- nisationer och organiserad och annan pro- paganda, som främjar och uppviglar till rasdiskriminering. Straffbart eller eljest olagligt enligt svensk rätt är slutligen inte heller deltagande i nämnda slags organi- sationer eller verksamhet.

Beträffande i art. 5 angivna förhållan- den saknas rättsligt skydd mot rasdiskri- minering såtillvida att lagligt hinder inte finns för enskild arbetsgivare att av ras- skäl vägra arbetssökande anställning. Inte heller mot sådan diskriminering i fråga om arbetsvillkor och uppsägning finns i svensk rätt fullständiga regler. Motsvarande gäl- ler om förhållandena på bostadsmarkna- den.

Vad angår serviceinrättningar för all- mänheten finns visserligen i viss utsträck- ning sanktionsmöjligheter genom reglerna om ämbetsbrott, indragning av tillstånd o.d. Dessa regler träffar emellertid inte alla personer som är verksamma i dessa inrättningar. Tjänsteansvar åvilar inte en- var. Och en person som är anställd drab- bas ej i samma grad som arbetsgivaren om ett tillstånd c. d. indras. Vidare finns serviceinrättningar som ej alls är beroende av tillstånd, anslag m.m. Komplettering av

det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering i fråga om serviceinrättningar behövs alltså för överensstämmelse mellan svensk rätt och förevarande konventionsföreskrift.

Eftersom art. 5 avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering, dvs. inte bara diskriminering i de förhållanden som särskilt nämns i artikeln, vill kommittén till sist erinra om att svensk rätt, när det gäller enskilda, inte har något generellt stadgande mot rasdiskriminering.

6. Allmän motivering för förslag till viss lagstiftning

mot rasdiskriminering

Inledande anmärkningar

Att rasdiskriminering förekommer i Sve- rige torde inte kunna förnekas. Uppgifter i bl. a. pressen ger belägg härpå. Redan detta förhållande utgör i och för sig anled- ning att överväga åtgärder mot rasdiskrimi- nering.

Kommittén har inte funnit det möjligt att med någon säkerhet fastställa i vilken om— fattning rasdiskriminerande beteenden här förekommer. För att erhålla sådan kunskap torde det krävas kartläggningar och utred- ningar av vetenskaplig karaktär. Ett utred- ningsarbete av denna art kan inte anses lig- ga inom kommitténs mera begränsade upp- drag. Kommittén har övervägt möjligheten att anhålla om tillstånd att ta initiativ till sådana mera omfattande undersökningar för att få ett säkrare faktiskt underlag för sina ställningstaganden. Dessa överväganden har emellertid lett till slutsatsen att ett utred- nings- och undersökningsarbete av nämnda slag väsentligt skulle fördröja kommitténs möjligheter att framlägga förslag till ny eller ändrad lagstiftning på punkter där sådana tillägg eller ändringar framstår som särskilt angelägna. Det bör inte heller för— bises att den av chefen för inrikesdeparte- mentet tillsatta arbetsgruppen för invand— rarfrågor i viss utsträckning tagit initiativ till undersökningar om problem som ligger nära kommitténs uppgifter. Kommittén er- inrar i detta sammanhang också om den utredning om invandrares anpassningspro- blem m. rn. som Kungl. Maj:t i år bemyn-

digat chefen för inrikesdepartementet att till- sätta.

Kommittén vill helt allmänt understryka behovet av ökad kunskap om förekomsten av rasdiskriminering i det svenska samhäl- let. Skulle ett fortsatt forsknings- och utred- ningsarbete röja existensen av mera svår- artade problem på detta område, kan frå- gan om en mera långtgående och detalje- rad lagstiftning än vad kommittén kommer att föreslå aktualiseras. Skulle undersök- ningar däremot visa att problemet har blyg- samma proportioner, torde det tills vidare inte vara nödvändigt att ytterligare skärpa lagstiftningen utöver kommitténs förslag.

Vid bedömande av frågan om i vilken ut- sträckning åtgärder mot rasdiskriminering nu är motiverade har man att beakta inte bara de förhållanden som för närvarande råder. Man måste även söka bedöma hur utvecklingen framdeles kan tänkas komma att gestalta sig. Såsom erfarenheterna från andra länder, t. ex. Storbritannien, visar, kan man inte bortse från risken för att i framtiden även svårartade former av rasdiskriminering följer i en fortsatt invandrings spår, om ej motåtgärder i tid vidtas. Detta är otvivel- aktigt en omständighet som talar för att man nu vidtar åtgärder som går längre än vad enstaka rapporterade fall av diskrimi— nering i och för sig skulle motivera.

Eftersom den framtida invandringens om- fattning och sammansättning inte kan för- utses av kommittén och det inte heller är möjligt att förutsäga vilka motsättningar och vilken benägenhet till diskriminering som

denna invandring kan tänkas framkalla, har kommittén avstått från att i detta skede pröva möjligheten av en så omfattande och detaljrik lagstiftning som den som nyligen genomförts i Storbritannien mot bakgrund av de skärpta rasmotsättningarna i det brit- tiska samhället. En sådan prövning skulle uppenbarligen bli av synnerligen spekulativ karaktär och de slutsatser, som prövningen kunde föranleda, skulle löpa risken att inte svara mot vare sig aktuella eller framtida behov av medel mot rasdiskriminering.

Ett ytterligare skäl till att nu överväga åt- gärder mot rasdiskriminering är såsom nämns i direktiven intresset av att möjlig- göra Sveriges ratificering av FN- konventio- nen. Denna konvention förutsätter att lag- stiftning eller andra medel står till buds för att hindra olika former av rasdiskriminering. Kommitténs undersökning måste därför få den omfattningen att svar ges på frågan vad som bör krävas för svensk anslutning till konventionen. Denna fråga har vidrörts i samband med redogörelsen för i vad mån gällande svensk rätt uppfyller konventionens föreskrifter. Med hänsyn till ratificerings- frågan måste undersökas vilka åtgärder som på grund av konventionen kan krävas be- träffande de områden av samhällslivet, där enligt nämnda redogörelse svensk rätt inte kan anses täcka konventionen.

Vad kommittén här anfört ger vid han- den att frågan om i vilken utsträckning åtgärder nu bör vidtas på nyssnämnda om- råden av samhällslivet får bedömas med ut— gångspunkt från dels den omständigheten att vissa, om än relativt fåtaliga, uttryck för rasdiskriminering redan visat sig i vårt land, dels det förhållandet att det med hänsyn till möjligheten av en fortsatt invandring finns risk för skärpta motsättningar i framtiden, och dels intresset av att Sverige kan ratifi- cera konventionen.

Olika medel mot rasdiskriminering

Enligt direktiven är kommitténs uppgift fö- reträdesvis att utreda frågan om ett straff- sanktionerat förbud mot rasdiskriminering. Kommittén är emellertid inte bunden vid en

sådan lösning. Även andra sanktionsformer än kriminalrättsliga bör därför övervägas. Detta överensstämmer med principen att kri- minalisering bör användas som sanktions— form endast om andra medel är mindre lämpliga för att få till stånd en viss önskad ordning i samhällslivet. Konventionen utgör härvidlag inte något hinder. Som kommittén anmärkt på annat ställe fordrar visserligen konventionen att lagstiftning finns om det är påkallat av omständigheterna. Denna lag- stiftning behöver emellertid inte vara av kriminalrättslig natur.

Beträffande rasdiskriminerande beteenden synes i huvudsak följande andra sanktions- former än rent kriminalrättsliga komma i fråga. Man kan införa ett system varigenom domstol eller annan myndighet vid vite åläg- ger någon att upphöra med rasdiskriminering eller att försätta den drabbade i en situation som motsvarar den i vilken han skulle ha varit om han inte utsatts för diskriminering— en. Vidare kan man tänka sig att i avtal,. t. ex. mellan kommunal eller statlig myndig- het, å ena sidan, och enskilda personer eller företag, å andra sidan, uppta bestämmelser varigenom det allmännas motpart vid vite åtar sig att i sin anställningspolitik etc. ej— vidta rasdiskriminerande åtgärder. En annan sanktionsforrn är ogiltigförklaring av rätts- handlingar. En ytterligare utväg är att vid myndighets tillståndsgivning kräva att den som får tillstånd till viss näringsverksamhet e. d. ej rasdiskriminerar och att sedan, om villkoren inte iakttas, dra in tillståndet. Vi- dare kan nämnas åtgärder av icke-rättslig natur, särskilt ekonomisk bojkott mot en- skilda personer eller företag som utövar ras-» diskriminering. En kommun upphör t. ex. med att göra inköp hos ett företag som rasdiskriminerar.

När det gäller att inskrida med lagstift- ning mot rasdiskriminering måste man vid valet av sanktionsforrn ta hänsyn till i vad mån man kan räkna med att kunna beivra inträffade fall av rasdiskriminering. Här framträder särskilt problemet om möjlig- heterna att föra bevisning. Om svårigheter ofta föreligger att föra bevisning om ett visst beteende, är detta en omständighet som

talar mot att i lag stadga sanktioner mot detta beteende. Särskilt gäller detta krimi- nalrättsliga sanktioner för vilka måste krä- vas att till fullo styrkts att en rasdiskrimi- nerande handling begåtts.

Vad hittills sagts om kriminalrättsliga el- ler andra sankioner mot rasdiskriminerande beteenden har främst tagit sikte på att ge- nom åtgärder av olika slag förhindra ras- diskriminering.

Vid övervägande av frågan hur ingripan- de mot rasdiskriminering bör ske får man emellertid också beakta intresset av att den som i det enskilda fallet drabbats av ras- diskriminerande behandling kan få olägen- heterna härav upphävda. I viss utsträckning kan detta tänkas ske genom skadestånd eller genom vitesföreläggande. Men långt ifrån alltid torde sådan åtgärd lösa den drabbades problem.

En metod av annat slag, för att söka lösa problemen för den som i det enskilda fallet drabbats av rasdiskriminering, är någon form av förlikningsförfarande enligt t. ex. den brittiska modellen. Frågan hur ett så- dant system närmare skulle kunna utformas i vårt land faller emellertid utanför ramen för kommitténs uppdrag. Detta hindrar na- turligtvis inte att ett förlikningsförfarande av nämnda slag diskuteras av kommittén beträffande de områden av samhällslivet där ett sådant system skulle kunna tänkas vara lämpligt.

Vid sidan av olika sanktionsformer utgör allmän upplysningsverksamhet i undervis— ningsanstalter, press, radio, television m. m. ett medel mot rasfördomar och därav för- anledd diskriminering. Medel av sådan art skall ej närmare behandlas av kommittén. Det är emellertid i stor utsträckning sådana medel man får förlita sig på i den mån sanktionsåtgärder mot enskilda fall av ras- diskriminering ej kan vidtas.

Kommittén skall i fortsättningen - vid diskussion om behövliga åtgärder i Sverige — beakta nu angivna medel mot rasdiskrimi- nering och redovisa sin ståndpunkt beträf- fande kriminalisering eller annan åtgärd.

Ny lagstiftning mot rasdiskriminering

Förenta Nationernas konvention avser av- skaffande av rasdiskriminering i alla dess former. Utöver de områden av samhällsli- vet där enligt den tidigare lämnade redogö- relsen svensk rätt inte täcker konventionen finns knappast några områden för vilka åt- gärder mot rasdiskriminering kan ifrågasät- tas. Kommitténs överväganden om behovet av lagstiftning inriktas därför på de områ- den där svensk rätt är ofullständig i förhål- lande till konventionen. Dessa områden hän- för sig till art. 4 och 5.

I fråga om art. 4 uppmärksammas först frågan om förbud mot allt spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer.

Nämnda uttryck torde i första hand inne- bära att någon under åberopande av över- lägsenhet i ett eller flera avseenden hos en viss ras gör gällande att personer av annan ras än den förstnämnda bör behandlas på-ett visst sätt. Som exempel kan nämnas att en person i ett offentligt anförande hävdar överlägsenheten hos en viss ras i intelligens och att därför personer av annan ras bör utestängas från universitetsstudier.

Spridande av på rasöverlägsenhet grun- dade idéer synes dock ej nödvändigtvis be- höva innebära en sådan uppmaning till visst handlingssätt — inbegripet underlåtenhet att handla - som nyss sagts. Idéerna kan möj— ligen också tänkas innefatta något annat än en uppmaning riktad till andra männi- skor, nämligen bara en önskan att framhålla och sprida påståenden om en värdeskillnad i fråga om egenskaper mellan olika raser. En vetenskapsman t. ex. hävdar och önskar sprida sin åsikt att en viss ras är intellek- tuellt överlägsen andra raser.

I båda de nämnda formerna av spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer in- går sålunda spridande av åsikter om att en viss ras e. d. i ett eller flera avseenden är överlägsen en annan ras e. d.

Detta aktualiserar gränserna mot yttran- defriheten. På motsvarande sätt som nu gäl- ler om hets mot folkgrupp måste det vara ett önskemål att inte förbjuda omdömen som ingår i försök till en saklig och objek-

1 l : | l l

tiv beslkrivning av en viss ras eller folk- grupp (jfr SOU 1944: 69 s. 229 och första lagutskottets utlåtande 1948: 39 s. 33). Man måste således med beaktande av principen om yttrandefrihet söka fastställa vilka slags omdömen som inte bör få spridas.

Avfattningen av konventionen mot bak- grunden av diskussionen vid dess tillkomst måste enligt kommitténs mening innebära att principen om yttrandefrihet — liksom prin- cipen om föreningsfrihet — inte skall in- skränkas genom art. 4. Uttalanden av sådan innebörd har under 1968 även gjorts av Europarådets ministerkommitté i dess reso- lution (68) 30. Denna uppfattning ligger till grund för den fortsatta diskussionen av art. 4.

En möjlig lösning för att tillgodose kon- ventionens krav på lagstiftning synes vara att anknyta till bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som är riktad endast mot en pro- paganda, som arbetar med hotelser, osanna uppgifter eller påståenden vilka på grund av sin form eller eljest är att anse som smädelser (SOU 1944: 69 s. 229). Bestäm- melsen skulle kunna ändras så att den om- fattar den som genom hot, förtal eller smä- delse sprider åsikter om värdeskillnad mellan olika raser eller mellan folkgrupper med oli- ka hudfärg, nationalitet e. d. Härvid skulle föremålet för nämnda hot, förtal eller smä- delse bli den eller de raser eller folkgrupper som direkt eller indirekt påstås vara av un- derlägsen natur, t. ex. icke-vita folkgrupper. Motsvarande objekt i hets mot folkgrupp har en mer begränsad bestämning, nämligen folkgrupp med viss härstamning. Genom att ändra regeln om hets mot folkgrupp så att föremålet för hot etc. inte begränsas på nämnda sätt utan i stället vidgas till att avse ras eller raser eller folkgrupp eller folk— grupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung, skulle straffbarhet kunna inträda även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Det skulle vara tillräckligt om t. ex. en viss ras eller en folkgrupp med viss hudfärg prisas på sådant sätt att alla andra raser resp. folkgrupper med annan hudfärg måste anses smädade. Skillnaden i

förhållande till hets mot folkgrupp i dess nuvarande form skulle alltså bli den att för straffbarhet inte nödvändigtvis krävs att hotet etc. är riktat mot en särskilt utpekad folkgrupp. Även ett kollektiv av raser eller folkgrupper skulle kunna vara föremål för brottslig handling. Härigenom skulle ges större möjligheter att beivra sådant spri- dande av åsikter om rasöverlägsenhet som omfattas av art. 4.

En lagändring av nämnda slag skulle så- ledes innebära en utvidgning av den brotts- liga handlingens föremål. Själva den brotts- liga handlingen —- hot, förtal, smädelse - skulle inte ändras. Härav följer att straff- barhet skulle kunna inträda såväl i de fall då åsikter rörande värdeskillnad mellan olika raser sprids som i de fall då så inte är förhållandet. Redan den omständigheten att ett på nyss angivet sätt bestämt objekt utsätts för hot, förtal eller smädelse skulle alltså kunna medföra straff. En sådan straff- bestämmelse är tydligen vidare än en regel som för straffbarhet också skulle fordra spridande av åsikter om värdeskillnad mel— lan raser e. (1. Å andra sidan är regeln, ge- nom att den endast avser hot, förtal och smädelse, mer begränsad än vad konven- tionsartikeln synes vara. Begränsningen tor- de dock ej vara avsevärd, ty de gärningar man vill hindra torde ofta ske under om- ständigheter som kan karakteriseras som hot, förtal eller smädelse.

Det måste beaktas att konventionsföre- skriften avser allt spridande av på rasöver- lägsenhet grundade idéer medan i regeln om hets mot folkgrupp avses handling som sker offentligen. Det sistnämnda innebär, att ut- talandet skall direkt vända sig till'allmän- heten, ske muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller i annat meddelande till allmänheten (SOU 1944: 69 s. 228).

Att kriminalisera allt spridande av utta- landen eller andra meddelanden som inne- fattar hot, förtal eller smädelse av ras, folk- grupp m. m. skulle medföra att även t.ex. ett uttalande avsett enbart för en nära an- hörig skulle kunna vara straffbart. Mot en så långtgående straffbestämmelse talar bl. a.

bevissvårigheterna. Å andra sidan torde, om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionsföreskrif— ten, ett offentlighetskrav såsom i hets mot folkgrupp innebära en alltför kraftig be— gränsning. Man synes i denna fråga, såsom i stadgandet i 16 kap. 6 & brottsbalken om samhällsfarlig ryktesspridning, kunna låta den brottsliga handlingen bestå i spridande bland allmänheten. Det blir därvid tillräck- ligt, att förtal sprids bland allmänheten ge— nom upprepade uttalanden vid privata sam- tal.

Det anförda leder fram till en bestäm- melse enligt vilken det är straffbart att bland allmänheten sprida uttalande eller annat meddelande vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung, hotas, förtalas eller smädas.

Innebörden av ordet smädelse kan tänkas att med tiden undergå förändringar. I den mån ogillandet av rasdiskriminering växer i kraft i samhället lär rättspraxis blir alltmer benägen att som smädelse bedömer yttringar av ringaktning för eller nedlåtande behand- ling av en viss ras eller folkgrupp.

Något avgörande hinder mot att låta en ändring av offenlighetsrekvisitet i den nu- varande regeln i hets mot folkgrupp gälla även gärningar som inte kan karakteriseras som rasdiskriminering synes ej föreligga. Vid tillkomsten av den nu gällande regeln gavs ej någon närmare motivering till att handlingen skall utföras offentligen.

Härefter skall ytterligare något under- sökas det fall av spridande av på rasöver- lägsenhet grundade idéer som innefattar, förutom spridande av åsikter om värdeskill- nad mellan olika raser e. d., även uppma- ning till vissa handlingar.

Vad angår uppmaningar till straffbara handlingar kan hänvisas till uppviglings- brottet i 16 kap. 5 & brottsbalken. Enligt det- ta lagrum straffas den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till bl. a. brottslig

Det är således uppvigling att i ett med— delande till allmänheten söka förleda denna till sådan rasdiskriminering för vilken stad- gats straff. Sådant spridande av på rasöver- lägsenhet grundade idéer som inbegriper uppmaning till straffbara rasdiskrimineran- de handlingar är m. a. o. i princip delvis redan kriminaliserat genom uppviglingsbe- stämmelsen. Omfattningen av det område som på angivet sätt är täckt genom sist- nämnda bestämmelse blir givetvis större om kriminaliseringen av rasdiskriminerande handlingar vidgas.

För att uppvigling skall vara för handen fordras att brottet sker genom meddelande till allmänheten och att det innefattar ett försök till förledande av denna. På grund av dessa rekvisit föreligger en begränsning också av vad som kan straffas när det gäller uppmaningar till straffbara handlingar av rasdiskriminerande art. I betydande utsträck- ning torde dock sådana uppmaningar som ej faller under uppvigling kunna strlffas som hets mot folkgrupp, särskilt om om- rådet för sistnämnda brott utvidgas på sätt förut angivits. Uppmaningarna lär näm- ligen ofta åtföljas av hot, förtal eller smä— delse. Vidare är att märka att en uppmaning som ej riktar sig till allmänheten men väl till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 & brottsbalken.

Spridande av på rasöverlägsenhet grunda- de idéer, som innebär uppmaning till icke straffbelagda handlingar av rasdiskrimine- rande karaktär, faller inte under uppvig- lingsparagrafen. Även ifrågavarande upp- maningar torde dock i avsevärd mån lemna medföra straff för hets mot folkgrupp så- som nyss sagts beträffande uppmaningar till straffbar rasdiskriminering. Det måste emel- lertid framhållas att hets mot folkgrupp, sådant brottet nyss beskrivits, ej alltid kan anses föreligga och att därför uppmanngar till rasdiskriminering stundom skulle kunna undgå straff. Det synes kommittén kunna anföras skäl mot att kriminalisera uppma- ningar till handlingar som inte medför straff för den som utför dem. Kommittén är

dock medveten om att uppmaningar till rasdiskriminering som sker offentligen kan vara betydligt farligare än enstaka hand- lingar av enskilda personer. Om — såsom kommittén i det följande kommer att fö- reslå — ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering av rätt vidsträckt tillämp- ningsområde införs, anser emellertid kom- mittén att något behov av särskild krimi- nalisering av uppmaningar inte föreligger.

Konventionens föreskrift om kriminali- sering av allt spridande av på rasöverlägsen- het grundade idéer bör således enligt kom- mitténs mening ej föranleda annan ny lag- stiftning än de ändringar i regeln om hets mot folkgrupp som angivits i det föregåen- de.

Konventionens föreskrift om allt spri- dande av på rashat grundade idéer är upp- byggd på liknande sätt som föreskriften om :allt spridande av på rasöverlägsenhet grun- dade idéer.

Rashat synes kunna sägas bestå i att på starkt emotionell grund, med inslag av för- akt och avsky, hysa den uppfattningen att en viss ras eller folkgrupp har en eller flera mindervärda egenskaper. Vidare torde i re- gel den som har en sådan uppfattning också önska att medlemmarna av rasen eller folk- gruppen i fråga skall utsättas för kränkning- ar. Spridande av rashat skulle alltså betyda ett tillkännagivande och spridande av åsik- ten att en ras e. (1. har någon mindervärdig egenskap. Sådant spridande innefattas i spri- dande av på rasöverlägsenhet grundade idéer såsom detta uttryck uppfattats i det föregående. Det andra ledet i den här an- tagna innebörden av uttrycket rashat, att rasen eller folkgruppen i fråga bör utsättas för kränkningar, har karaktären av en upp- maning till rasdiskriminering. I den mån ras- diskriminering, till vilken sålunda uppmanas, utgör brottslig gärning, kan uppvigling en- ligt 16 kap. 5 & brottsbalken föreligga.

Av det anförda torde följa att spridande av på rashat grundade idéer väsentligen om- fattar samma slags gärningar som spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer. Där— för synes beträffande spridande av på ras- hat grundade idéer kunna hänvisas till fram-

ställningen om spridande av på rasöverläg- senhet grundade idéer.

Givetvis kan delade meningar råda om den bestämning av uttrycket rashat som kommittén här utgått från. Enligt kommit- téns mening bör man med hänsyn till den oklarhet som vidlåder uttrycket inte an— vända det i en straffbestämmelse.

Konventionens särskilda föreskrift om uppvigling till rasdiskriminering ger inte an- ledning till några anmärkningar utöver vad redan sagts om sådan uppvigling i samband med spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer.

Vad angår våldshandlingar får, såsom framhållits i redogörelsen för svensk rätt, reglerna i 3 kap. brottsbalken om brott mot liv och hälsa samt reglerna i 12 kap. samma balk om skadegörelsebrott anses vara till- fyllest även för förevarande ändamål.

Konventionen föreskriver att förbud skall stadgas för lämnande av stöd i någon form åt rasförföljelse. Liksom när det gäller ras- hat finner kommittén vissa svårigheter att finna en närmare bestämning av uttrycket rasförföljelse. Såsom förut påpekats är dock åtskilligt handlande som kan anses ingå däri i svensk rätt kriminaliserat bl. a. genom dels nyssnämnda regler i 3 och 12 kap. brottsbalken dels andra regler om brott mot person och om förmögenhetsbrott. Kommit- tén anser sig ej böra föreslå ytterligare be- stämmelser i förevarande avseende.

Kommittén har i det föregående behandlat konventionens krav om straffbestämmelser mot uppvigling till rasdiskriminering. De synpunkter om räckvidden av ett sådant stadgande, som där anförts, har betydelse även när det gäller det i konventionen un- der särskild punkt upptagna stadgandet om organisationer som främjar och uppviglar till rasdiskriminering samt deltagande i så- dana organisationer.

Om detta stadgande är ytterligare att an- föra följande. När det gäller sådan upp- vigling till rasdiskriminering som är krimi- naliserad skulle konventionens krav kunna tillmötesgås genom bestämmelser om förbud under straffhot mot bildande av eller del- tagande i sammanslutningar som bedriver

nämnda slags verksamhet. Härvid skulle man få en konstruktion som överensstäm- mer med den i 18 kap. 4 & brottsbalken för olovlig kårverksamhet. Det kan dock ifråga- sättas om förhållandena i vårt land för när-

varande motiverar kriminalisering redan av bildande av eller deltagande i ifrågavarande slags sammanslutningar. Att märka är att verksamhet som en person utövar i en sam- manslutning, som ägnar sig åt att främja el- ler uppvigla till straffbar diskriminering, i viss utsträckning torde kunna medföra straff för medverkan till brott. Härigenom bör man ha en garanti för att verksamhet i nämnda slags sammanslutningar straffrätts- ligt kan beivras i åtminstone flagranta fall. Anledning att nu överväga ett stadgande om olagligförklarande och förbjudande av sådana sammanslutningar, varom nu är fråga, finner kommittén ej föreligga. Det kan i detta sammanhang knappast komma i fråga att ingå i prövning av ändring och utvidgning av den svenska föreningslagstift- ningen.

Slutligen är i fråga om art. 4 att anföra, att organiserad propaganda som främjar och uppviglar till rasdiskriminering samt deltagande i sådan verksamhet torde vara förknippad med bildande eller deltagande i sådana sammanslutningar som nyss berörts. Vad kommittén därvid anfört om krimi- nalisering äger därför tillämpning. Annan propaganda, som art 4 talar om, torde i huvudsak omfattas av reglerna om hets mot folkgrupp och uppvigling.

Sammanfattningsvis skulle alltså enligt det anförda art. 4 nu föranleda ändrad svensk lagstiftning endast i fråga om regeln om hets mot folkgrupp. Ändringen skulle avse först offentlighetsrekvisitet, där en utvidg- ning skulle ske så att redan spridande bland allmänheten - av uttalanden eller andra meddelanden som innebär hot, förtal eller smädelse - kan straffas. Vidare skulle änd— ringen avse objektet för ifrågavarande hot, förtal eller smädelse. I det avseendet skulle en utvidgning ske så att föremål för brott kan vara ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hud- färg eller av visst nationellt eller etniskt

Förhållandena i Sverige motiverar enligt kommitténs mening ej nu ytterligare åtgär- der på ifrågavarande områden.

Det är av stor betydelse för den före- slagna bestämmelsens effektivitet att en motsvarighet härtill upptas i 7 kap. 4 5 12 tryckfrihetsförordningen. Enligt detta lag- rum i dess nuvarande lydelse skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses fram- ställning som innefattar hot, förtal eller smä- delse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Denna bestämmelse bör ändras till att avse framställning som innefattar spridande av uttalande eller an— nat meddelande vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt el- ler etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse, hotas, förtalas eller smädas. En ändring av 7 kap. 4 & nämnda förordning får genom hänvisningen i 2 & radioansvarig- hetslagen den 30 december 1966 omedelbar betydelse även för yttrandefriheten i radio och television.

Den nuvarande regeln om hets mot folk- grupp avser, förutom folkgrupp med viss härstamning, även folkgrupp med viss tros- bekännelse.

Kommitténs uppdrag omfattar inte dis- kriminering som kan tänkas förekomma på religiös grund. Genomförs en ändring av offentlighetsrekvisitet i regeln om hets mot folkgrupp synes skäl föreligga att låta änd- ringen också innefatta folkgrupp med viss trosbekännelse. Kommittén föreslår därför att ändringen i fråga också får gälla nämnda slags grupper. Det bör uppmärksammas att närliggande problem behandlas av kommit- tén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.

Som framgått av redogörelsen för gäl- lande svensk rätt finns för vårt lands vid- kommande inga regler som direkt tar sikte på skydd mot rasdiskriminering i sådana förhållanden som berörs i konventionens art. 5. Redogörelsen visar emellertid att svensk rätt indirekt ger rättsskydd av ifråga-

varande slag beträffande de flesta av nämn— da förhållanden.

Av de särskilt angivna punkterna i art. 5 är, såsom framgår av det föregående, de som avser arbetsförhållanden, bostadsförhål— landen och serviceinrättningar för allmänhe- ten inte täckta av svensk rätt.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering inom nämnda samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad gäller förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte med be- stämdhet kan besvaras.

Angående förhållandena på arbetsmark- naden kan nämnas att andra lagutskottet i utlåtande 1959: 2 i anledning av förutnämn- da konventionen angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning bl. a. yttrade — efter att för statliga befattningar ha hänvisat till 28 & regeringsformen — att även beträffande kommunala och privata anställningar i de flesta avseenden torde till— lämpas principer, som är förenliga med kon- ventionen.

I de yttranden som kommittén inhämtat från Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund sägs att nämn- värd rasdiskriminering ej kunnat konstate- ras på den svenska bostadsmarknaden, åt- minstone ej vid direktuthyrning av lägen- heter i flerfamiljshus. När det gäller uthyr- ning av möblerade rum synes, såsom bl. 21. Stockholms studentkårers centralorganisation påpekat, viss rasdiskriminering förekomma.

Visserligen måste framhållas att belägg saknas för att rasdiskriminering för när- varande förekommer på ifrågavarande om- råden i avsevärd utsträckning. Det kan emellertid knappast bestridas vare sig att enstaka fall av här avsedd diskriminering förekommer eller att ej obetydlig risk finns för mer utbredd sådan diskriminering i framtiden. Med hänsyn till framför allt sist— nämnda förhållande finns det enligt kom- mitténs mening skäl att nu undersöka om åtgärder bör vidtas på sagda områden av samhällslivet.

I fråga om arbetsförhållanden blir främst frågan om skydd mot de former av rasdis— kriminering som arbetsgivare kan utöva mot

I arbetsförhållanden inom den statliga och kommunala sektorn är framför allt reg- lerna i 20 kap. brottsbalken i princip ägnade att motverka här avsedd diskriminering, ef- tersom tjänsteman som gör sig skyldig till sådan diskriminering kan drabbas av ansvar för ämbetsbrott.

Inom den enskilda sektorn saknas mot- svarande möjlighet till straffrättsligt ingri- pande. I fråga om den diskriminering som är tänkbar i samband med att arbetsgivare anställer arbetskraft finns över huvud taget inget rättsligt skydd: arbetsgivaren har rätt att fritt anta arbetskraft. När det gäller uppsägning av rasskäl kan skydd tänkas föreligga med hänsyn till att rättshandling som strider mot goda seder stundom är ogil- tig. Det är dock ovisst om en sådan princip skulle tillämpas av domstolarna i förevaran- de avseende. Vad som sagts angående upp- sägning gäller även rasdiskriminerande ar- betsvillkor.

I förevarande sammanhang är alltså det väsentliga om ett förstärkt skydd mot ras- diskriminering nu bör införas särskilt för den enskilda sektorn av arbetsmarknaden.

Att med lagbestämmelser ingripa regle- rande i förhållandena på arbetsmarknaden möter principiella betänkligheter (jfr SOU 1944: 69 s. 214). Detta understryks av den omständigheten att även ingripanden av ci- vilrättslig art i förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden enligt traditionen ivårt land bör ske i minsta möjliga utsträckning. Denna princip har dock inte fått hindra att åtskilliga regler av social natur införts, t. ex. regler om arbetarskydd.Avtalsfrihetens prin- cip har på arbetsmarknaden liksom på andra områden fått råda endast om den fyllt en funktion som kunnat bedömas som socialt nyttig. Principen om arbetsmarknadens fri- het bör alltså ej ses som något absolut utan kan genombrytas — även med straffrätts- liga regler — om så anses erforderligt av sociala hänsyn. Innan kriminalisering eller annan lagstiftning, som skulle bryta mot vår tradition på förevarande samhällsom- råde, tillgrips, bör dock också andra vägar prövas.

Vid denna prövning måste särskild vikt fästas vid att arbetsmarknadens parter i hög grad har fasta organisationer som samarbe- tar med varandra enligt ett hävdvunnet mönster.

Det kan förutsättas att dessa organisa- tioner har en önskan att motverka rasdiskri- minering. Redan genom den upplysning or- ganisationerna kan bedriva bland sina med- lemmar torde man i ej obetydlig utsträck- ning ha en ersättning för lagstiftning. Vidare synes kunna komma i fråga att arbetsmark- nadens parter träffar en särskild överens- kommelse i förevarande ämne. På grund- val av ett sådant avtal kan måhända växa fram någon form av förlikningsförfarande varigenom tvister rörande rasdiskriminering kan lösas. Det är tänkbart att man här- igenom också får bättre möjligheter än eljest att i det enskilda fallet hjälpa den som med rätt eller orätt känner sig drab- bad.

Möjligheter kan sålunda finnas att under medverkan av arbetsmarknadens organisa- tioner skapa och upprätthålla ett system till skydd mot rasdiskriminering. Enligt kommit- téns bedömning är problemen rörande ras- diskriminering på arbetsmarknaden inte så stora att det är nödvändigt att nu ingripa med lagstiftning. Skulle ytterligare under- sökningar visa att på detta område förekom- mer diskriminering, som inte kan bemästras genom åtgärder av arbetsmarknadens parter, får frågan tas upp på nytt mot bakgrunden av vad man då vet. Det synes därvid böra övervägas om inte ett förstärkt skydd kan nås på annan väg än genom strafflagstift- ning. Det kan tänkas vara lämpligt med ett förlikningsförfarande. Kommitténs uppdrag är emellertid inte inriktat på lösningar av nyss skisserad art. Kommittén framlägger därför inte förslag som tar sikte direkt på arbetsmarknaden.

Om det framdeles skulle befinnas nödvän- digt att överväga kriminalisering för att komma tillrätta med rasdiskriminering på arbetsmarknaden, får kommittén uttala, att avgörande hinder ej kan anses möta med hänsyn till bevissvårigheter. Kommittén får härom anföra följande och skiljer därvid

mellan större och mindre företag samt mel- lan kvalificerade och icke kvalificerade be- fattningar.

Vad beträffar anställande av icke kvalifi— cerade befattningshavare vid större företag synes tämligen goda möjligheter finnas att uppdaga förekommande diskriminering. Be- dömningen av arbetssökandes lämplighet för sådana befattningar kan ske tämligen scha- blonmässigt. Man kan gå efter påtagliga, relativt få faktorer, såsom ålder, antal år i yrket o. d. Om företräde till en befattning ges en viss person framför en annan, torde anledningen härtill alltså ofta vara ganska lätt att fastställa. Därför torde en arbets- givare inte så lätt kunna dölja om det verk- liga skälet till att ej vilja anställa vissa personer är rasfördomar. Bevissvårigheter synes således ej kunna anföras mot infö- rande av ett kriminaliserat förbud mot Väg- ran att anställa en person på grund av den- nes ras, nationalitet etc.

I fråga om tillsättande av kvalificerade befattningar i större eller mindre företag gör sig däremot bevissvårigheter betydligt star- kare gällande. Tillsättandet av en kvalifice- rad post kräver — i motsats till icke kvalifi- cerade befattningar i större företag — be- aktande av åtskilliga faktorer med stort ut- rymme i det enskilda fallet för svårgripbara bedömningsgrunder, t. ex. utbildning, tidi- gare verksamhet och erfarenhet samt inte minst personliga egenskaper. Att bevisa ett påstående om att en person missgynnats på grund av sin ras kan därför i sådana fall vara ytterst vanskligt.

Läget vid anställande av icke kvalificerad arbetskraft i mindre företag torde vara an- norlunda än vid anställande av sådan arbets- kraft i större företag. I det förra fallet torde vad man kan kalla den personliga faktorn vara högst väsentlig. Härmed avses att ar- betets normala gång i detta fall är i särskilt hög grad beroende av att arbetsgivaren och arbetstagaren förmår samarbeta. Svår— gripbara bedömningsgrunder — som ej be- höver bottna i rasfördomar — är här för handen. Mot införande av straffbelagt för- bud mot diskriminering i fråga om anstäl- lande av icke kvalificerad arbetskrafti mind-

re företag kan således åberopas bevissvårig- heter.

Vad sålunda anförts äger motsvarande gil- tighet för frågan om införande av straff mot sådan diskriminering som kan förekom- ma i samband med arbetsvillkor och av- skedande. Endast då det gäller icke kvali- ficerad arbetskraft i större företag torde man alltså ha goda möjligheter att över- vinna bevissvårigheterna.

Vill man med hänsyn till nämnda bevis- svårigheter begränsa det område av arbets- marknaden, som görs till föremål för dis— krimineringsförbud, till icke kvalificerade arbetstagare vid större företag, uppstår tyd- ligen vissa avgränsningsproblem. Vad som skall menas med större företag behöver dock inte medföra speciella svårigheter. Man kan efter utländsk förebild bestämma de företag som skall omfattas av förbudet till sådana som har ett visst minimiantal an- ställda. Mer intrikat torde vara att söka definiera utrycken kvalificerad och icke kva- lificerad arbetstagare.

Beträffande bostadsförhållanden avses i det följande resonemanget sådan rasdiskri- minering som kan utövas av fastighetsägare eller hyresvärd mot köpare eller hyresgäst i samband med överlåtelser eller upplåtelser av bostäder. Med sistnämnda uttryck åsyf- tas här och i fortsättningen, om ej annat framgår, bostadshus, lägenhet eller annan bostad och även bostadsrätt eller därmed jämförlig rättighet, t. ex. på grund av aktie- innehav.

Som framhållits i den förut lämnade redo- görelsen för gällande regler finns visserligen redan en del sanktionsmöjligheter mot fas- tighetsägare o. d. Kommittén syftar fram- för allt på det allmännas inflytande på för- säljning av mark, tomträttsupplåtelser och bostadslån. Härigenom kan dock blott ett tämligen ofullständigt skydd vinnas. Krimi- nalisering synes därför vara en åtgärd som bör övervägas för att komplettera skyddet.

Rätten till bostad är — liksom rätten till

arbete — av fundamental betydelse för den enskilde i hans vardagsliv. Införande av ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskri- minering på bostadsmarknaden får — åt-

minstone i samband med upplåtelser och överlåtelser av bostäder i yrkesmässig verk- samhet — anses ha ett så stort socialt intres- se att det ej bör hindras av principen om avtalsfrihet. Den som yrkesmässigt utbju- der en bostad bör i princip inte kunna av- visa en bostadssökande om denne kan för- väntas betala hyran eller köpesumman och i övrigt på objektiva grunder kan anses godtagbar som hyresgäst eller köpare med hänsyn till skötsamhet o. d. Att uthyrning eller försäljning till en färgad person enligt en fastighetsägares mening exempelvis kan antas leda till lägre fastighetsvärde bör så- ledes inte få utgöra anledning till att vägra hyra ut eller sälja.

Svårigheterna att bevisa att rasdiskrirni- nering förekommit torde ej vara ett avgö- rande hinder mot att införa ett straffsank- tionerat förbud beträffande yrkesmässiga upplåtelser eller överlåtelser av bostäder. I dessa fall, där fastighetsägare o. d. torde se helt allmänt ekonomiskt på sin verksam- het, bör det kunna visas om någon — som har förmåga att betala vad som krävs och som i övrigt vid en objektiv prövning kan godtas som hyresgäst eller köpare — avvisas på grund av sin ras etc.

Skäl kan anföras för att införa förbud mot rasdiskriminering även inom den del av bostadsmarknaden, som inte avser yr- kesmässig uthyrning eller försäljning av bo- städer. Bevissvårigheterna torde dock vara särskilt kännbara i dessa fall. Åtminstone torde detta gälla upplåtelser, såsom uthyr- ning >>i andra hand», uthyrning av del av upplåtares bostad och uthyrning av enfa- miljshus. När det gäller nämnda eller lik- nande slag av uthyrning måste man nämli- gen ta hänsyn till ur bevissynpunkt svår- bedömda faktorer av personlig art. Det kan därför ifrågasättas om man inte i nämnda fall bl. a. med hänsyn till bevissvårigheter- na bör pröva en annan väg än krimina- lisering. Liksom kommittén i det föregåen- de antytt rörande arbetsmarknaden synes någon form av förlikningsförfarande kun- na övervägas. Därigenom skulle den enskil- de bostadssökande kanske mer effektivt kunna få hjälp med sin bostadsfråga. In-

nan ställning tas härtill krävs emellertid ytterligare undersökningar. Kommittén har med hänsyn till inriktningen av utrednings- uppdraget inte ansett sig böra företa utred- ning härom.

Beträffande den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden anser sig kommittén emellertid nu böra föreslå ett förbud mot rasdiskriminering. Den närmare utform- ningen av bestämmelsen skall behandlas i det följande.

I fråga om den i art. 5 fastslagna rätten till tillträde till varje för allmänheten av- sedd plats eller serviceinrättning hänför sig problemet om ny lagstiftning till bestäm- melsen om serviceinrättningar avsedda för allmänheten.

Med utgångspunkt från den exemplifie- ring som lämnas i konventionsföreskriften kan tre olika kategorier serviceinrättningar urskiljas, nämligen sådana som avser kom- munikationsmedel, vidare hotell, restaurang- er, kaféer o.d. samt slutligen teatrar o.d., såsom biografer. Utmärkande för dessa in- rättningar är att allmänheten där tillhanda- hålls varor eller tjänster av huvudsakligen standardiserad art.

Det finns inrättningar som har samma kännetecken som de nyss angivna, t. ex. van- liga affärer, såväl varuhus som mindre bu- tiker. Därmed jämförliga inrättningar är bensinstationer, bilverkstäder, frisersalonger, skomakerier o. d. som huvudsakligen till- handahåller tjänster av hantverksmässig art. Med nämnda inrättningar kan vidare jäm- ställas t. ex. sådana som ägnar sig åt bil- eller båtuthyrning.

Även företag som tillhandahåller annan egendom än varor kan nämnas. Allt slag av egendom kan komma i fråga, såväl lös som fast. Vad fast egendom beträffar är tillhandahållande av bostadsfastigheter ett praktiskt fall, exempelvis ett byggnadsföre- tag som producerar och till allmänheten ut- bjuder radhus för försäljning. När det gäl- ler rättigheter kan nämnas utbjudande av hyres- och bostadsrätter.

Det finns anledning att uppmärksamma också inrättningar som inte tillhandahåller varor eller tjänster av huvudsakligen stan-

dardiserad typ utan andra typer av varor eller tjänster. Inrättningar som tillhandahål- ler icke standardiserade varor eller tjänster erbjuder ofta såväl standardiserade som icke standardiserade varor eller tjänster. Ex- empel härpå är banker. Försäljning av pre- mieobligationer får t. ex. anses som en stan- dardiserad tjänst. Den är nämligen entydig, dvs. den utförs i regel på samma sätt gång efter gång och förutsättningen för dess upp— fyllande — betalning — är densamma för en- var. Så är däremot inte fallet med en bank- tjänst som exempelvis gäller ett komplice- rat notariatärende.

Andra inrättningar som i likhet med ban- ker tillhandahåller allmänheten tjänster av såväl standardiserad som icke standardiserad typ är t. ex. försäkringsbolag. Även t. ex. advokatbyråer och läkarmottagningar tor- de kunna i viss utsträckning hänföras till denna kategori.

Skall ett stadgande angående rasdiskri— minering införas på ifrågavarande område, bör det enligt kommitténs mening avfattas så att det täcker handlingar i alla de för- hållanden som nu antytts.

I fråga om den närmare utformningen av ett förbud av detta slag är följande att an- föra.

Förbudet skall hänföra sig till inrättning- ar vari allmänheten tillhandahålls tjänster, varor eller annan egendom. Tanken är där- vid väsentligen att den som i sitt yrke har till uppgift att gå allmänheten till handa i ett eller annat avseende inte skall rasdis- kriminera i sin yrkesutövning. Såväl en- skilda näringsidkare som personer anställda i enskild eller allmän tjänst kommer härvid i fråga.

I vissa nyare lagar, såsom varumärkes- lagen den 2 december 1960 och lagen den 29 juli 1966 om företagsinteckning, används uttrycket näringsidkare med viss bestämd innebörd. Utredningen om illojal konkur- rens har i sitt förslag till lag om otillbör- lig konkurrens (SOU 1966: 71) givit uttryc- ket näringsidkare samma innebörd som i berörda lagar.

Med näringsidkare förstås sålunda enligt motiven till nyssnämnda lagförslag envar

som yrkesmässigt driver verksamhet av eko- nomisk art. Verksamheten behöver inte vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon annan. Den omständigheten att den ekonomiska verksamheten avser att främja ett ideellt eller välgörande syfte utgör inte hinder för att vederbörande anses såsom näringsidkare. Inte bara verksamhet inom handel och industri är näringsverksamhet. Till näringsidkare räknas exempelvis också hantverkare, lantbrukare samt utövare av s. k. fria yrken, konstnärer, författare, fo- tografer, arkitekter, advokater, läkare m. fl. Annons- och reklambyråer, mäklare, spe- ditörer samt konsulterande ingenjörer och andra självständigt verksamma konsulenter är näringsidkare. Verksamheten behöver in— te vara stadigvarande. Även den som under begränsad tid bedriver verksamhet av eko- nomisk art kan vara näringsidkare. I kra- vet på yrkesmässighet avses dock ligga att ett visst mått av permanens fordras. Yrkes- mässighet innebär däremot inte att det skall vara fråga om vederbörandes huvudsyssel— sättning. Näringsidkare kan även den va- ra som driver en verksamhet som deltids- sysselsättning eller som extraarbete på fri- tid. Näringsidkare kan vara fysisk eller ju- ridisk person. Aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar torde undantagslöst vara näringsidkare, om de över huvud ta- get driver verksamhet. Stiftelser och ideella föreningar är näringsidkare om de främjar sitt syfte genom att driva näringsverksam- het. Att ett bolag är statligt eller kommu- nalt betager det inte egenskapen av närings- idkare. Även andra statliga eller kommu- nala juridiska personer kan vara näringsid- kare (a. a. s. 90 f).

Ett förbud mot rasdiskriminering bör kunna gälla näringsidkare i den mening som nu återgivits. Förbudet skulle gälla nä- ringsidkare i deras verksamhet i förhållande till kunder, klienter o. d.

Med en på detta sätt gjord bestämning av vem förbudet riktar sig mot, och av i vilka förhållanden det gäller, får bestäm- melsen ett vidsträckt tillämpningsområde. Det skulle avse inte bara tjänster, varor m. ni. som tillhandahålls allmänheten, dvs.

medborgare i gemen till skillnad från en särskild kategori eller annan särskild per- sonkrets. Också sådant tillhandahållande inbegrips som endast avser en begränsad krets, t. ex. andra näringsidkare i en viss bransch inom ett visst distrikt.

För att ett förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet skall bli effektivt bör det uppenbarligen gälla inte bara närings- idkaren själv — om han är fysisk person — utan också hans anställda.

Även alla anställda i allmän tjänst, som i sin verksamhet på ett med näringsidkare eller dennes anställda jämförligt sätt skall gå allmänheten eller särskilda personkate- gorier till handa, bör träffas av ifrågavaran- de slags diskrimineringsförbud. Att det all- männas inrättningar utgör gott föredöme i kampen mot rasdiskriminering får anses ha särskild betydelse ur uppfostrande syn- punkt.

Kommittén anser det vara angeläget att nu införa en bestämmelse mot rasdiskri- minering på förevarande område. Även om —- såsom förut framhållits — utbredningen av rasdiskriminering i vårt land inte kunnat fastställas kan det inte bestridas att sådan diskriminering förekommer. Det är också angeläget att nu införa en sådan bestämmel- se för att motverka den eventuella uppkoms— ten av en mer utbredd rasdiskriminering i framtiden. En bestämmelse som förbjuder rasdiskriminering får antas ha en moralbil- dande verkan.

Eftersom det diskuterade stadgandet om förbud mot rasdiskriminering har ett vid- sträckt giltighetsområde, kan man räkna med att i vissa fall svårigheter kan upp- komma att föra i bevis att rasdiskrimine- ring förekommit. Detta torde särskilt gälla näringsidkare eller anställda som tillhanda- håller tjänster av kvalificerad art. Sådana personer torde nämligen i större utsträck- ning än andra, t. ex. sådana som säljer stan- dardiserade varor, ha möjlighet att genom påståenden om bristande tid, förmåga o. d. dölja att de på grund av rasfördomar inte vill stå till tjänst. Även om det sålunda ibland torde vara svårt att komma åt un- danflykter av nämnda slag, synes man dock

kunna utgå från att åtminstone vid uppre— pade fall av rasdiskriminering från en viss persons sida bevisning i ifrågavarande av- seende kan föras. När avgränsningen av re- gelns räckvidd övervägs måste beaktas den negativa effekt som kan bli följden av att rasdiskriminering som skulle omfattas av be- stämmelsen inte är åtkomlig med åtgärder från de rättsvårdande myndigheternas sida. Denna synpunkt bör emellertid inte hindra införandet av en regel med den utformning kommittén här angivit. Enligt kommitténs mening kan man räkna med goda bevis- möjligheter i de flesta fall som omfattas av den allmänt utformade regeln. En för- del med en allmän regel med vidsträckt tillämpningsområde är att man undgår att genom en mera preciserad bestämning av vissa områden inom t.ex. näringslivet in- direkt ange att inom andra områden, som ej omfattas av bestämmelsen, rättsligt in— gripande mot rasdiskriminering ej kan äga rum. En allmän regel har också den för- delen att man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa områden såsom sär- skilt benägna att rasdiskriminera.

Enligt kommitténs mening bör den disku- terade regeln få formen av ett straffsank- tionerat förbud. Visserligen gäller för åt- skilliga av berörda verksamheter regler om tillståndsgivning. Härigenom skulle ingri- pande mot rasdiskriminering kunna ske. Emellertid finns ej tillståndsregler för alla verksamheter och de bestämmelser som finns tar ej direkt sikte på rasdiskrimine- ring. Med hänsyn härtill, och då det disku- terade förbudet avser också anställda i så- väl enskild som allmän tjänst, torde det ej vara tillräckligt att i förevarande avseende hålla sig till bestämmelser om tillstånds- givning. Införs ett straffsanktionerat för- bud mot rasdiskriminering med relativt vid- sträckt tillämpningsområde, synes man emel- lertid kunna anta att detta förhållande får betydelse för praxis i tillståndsärenden. I åtskilliga författningar med regler om till- ståndsgivning sägs att tillstånd kan indras, varning meddelas m.m., om den som inne— har visst tillstånd är olämplig, om särskilda skäl föreligger e. (1. Sådana bestämmelser

torde i vissa fall kunna utnyttjas för att in- skrida mot tillståndsinnehavare som utövar rasdiskriminering.

Enligt det anförda skulle således närings- idkare eller den som är anställd hOS honom i hans näringsverksamhet eller den som är anställd i allmän tjänst kunna straffas om vederbörande i sin yrkesutövning på grund av någons ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung inte går denne till handa på allmänt gällande villkor.

Ett stadgande av detta slag går längre än vad som speciellt angivits i punkt f) i art. 5. Det kommer också, genom att an- ställda i allmän tjänst inbegrips, att inne- bära ett förstärkt skydd på områden där redan nu skydd mot rasdiskriminering före- ligger. Även om stadgandet alltså väl sva- rar mot konventionens syfte innebär det emellertid ej skydd mot rasdiskriminering i alla dess former. Förbudet omfattar ej tillhandahållande av tjänster e. (L på om- råden utanför näringsverksamhet eller där- med jämförlig allmän verksamhet eller över- huvud enskildas mera privata förhållan- den. Att ingripa med påföljder på dessa and- ra områden är vanskligt. De rör i stor ut— sträckning personliga förhållanden som kan vara av de mest skiftande slag. Svårighe- terna att bevisa att rasdiskriminering före— kommit torde också vara särskilt kännbara i förhållanden av sådan natur. Bl. a. synes nämligen i dessa fall ofta en mängd svårbe- dömbara subjektiva bevekelsegrunder, som ej behöver bottna i rasfördomar, kunna tänkas såsom anledning till ett visst hand» lingssätt. Vissa möjligheter att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden på nu avsedda områden ger brottsbalkens bestämmelser om förolämpning Och förargelseväckande bete- ende. I huvudsak får man emellertid här enligt kommitténs mening —— åtminstone tills vidare — förlita sig på andra medel än straff— rättsliga åtgärder, främst upplysningsverk- samhet. Möjligheterna att uppnå god effekt av sådan verksamhet bör bli större om den föreslagna regeln rörande näringsförhållan- den o.d. genomförs. Under förarbetena till lagstiftningen om hets mot folkgrupp fram- fördes bl. a. synpunkten att lagen skulle

kunna ge intryck av att de skyddade grup— perna placerades i särställning och därige- nom vara ägnad att skärpa motsättningarna. Denna synpunkt ansågs emellertid inte böra hindra lagstiftning. Kommittén anser inte att någon risk föreligger att det nu föreslagna stadgandet skall förvärra motsättningar som eljest skulle kunna överbryggas genom upp- fostran, upplysning 05v. Enligt kommit- téns mening bör stadgandet tvärtom kunna bli ett stöd för sådan verksamhet genom att på ett påtagligt sätt ge uttryck åt ansvariga myndigheters inställning till rasdiskrimine- ring.

Bland de näringsidkare och anställda som omfattas av det föreslagna stadgandet är sådana som sysslar med teater- och bio- grafverksamhet e. d. Sådan verksamhet kan också inordnas under begreppet offentlig tillställning enligt 9 & allmänna ordnings— stadgan. I nämnda lagrum förstås nämligen med offentlig tillställning teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknads- nöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna sam— mankomster.

Offentliga tillställningar i allmänna ord— ningsstadgans mening kommer i flera fall att omfattas av det föreslagna förbudet för näringsidkare och dennes anställda. Stundom torde emellertid offentlig tillställning inte kunna bedömas som näringsverksamhet. Otvivelaktigt bör skydd mot rasdiskrimine- ring gälla alla slags offentliga tillställningar. Särskilt stadgande bör därför ges beträffan- de anordnare av eller medhjälpare till an- ordnare av offentlig tillställning.

Vad som anförts om offentliga tillställ- ningar äger giltighet även i fråga om sam— mankomster av det slag som nämns i l 5 lagen om allmänna sammankomster, dvs. sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till re—

ligionsövning. Även beträffande allmänna sammankomster bör bestämmelser upptas i särskilt stadgande.

De allmänna synpunkter som kommittén här utvecklat angående lagstiftning mot ras- diskriminering och som leder fram till för— slag om ändring i 16 kap. brottsbalken har diskuterats vid sammanträden som kommit- tén haft med delegerade från Danmark, Finland och Norge. Vid dessa överlägg— ningar har samstämmighet uppnåtts rörande huvuddragen av lagstiftningens innehåll. Förslag till lagstiftning i de övriga nordiska länderna, som får utformas med hänsyn till resp. lands interna lagstiftning, har ännu inte framlagts.

Kommittén har inte att ta ställning till frågan om Sverige bör ratificera FN-kon- ventionen. Kommittén får emellertid uttala att, om den lagstiftning som nu föreslås blir genomförd, hinder mot en ratifikation enligt kommitténs mening inte föreligger med hänsyn till de förpliktelser konven- tionsstat åtar sig enligt art. 1—7.

7. Specialmotiverin g till lagförslagen

I den nuvarande regeln om hets mot folk- grupp i 16 kap. 8 & brottsbalken föreslår kommittén vissa ändringar som har sin bakgrund i konventionens art. 4 punkt a) som föreskriver förbud mot allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grunda- de idéer.

Enligt gällande rätt föreligger hets mot folkgrupp om någon offentligen hotar, för— talar eller smädar folkgrupp med viSs här- stamning eller trosbekännelse.

Den brottsliga handlingen består enligt förslaget i spridande bland allmänheten av uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas.

Hotet, förtalet eller smädelsen skall alltså enligt förslaget ske genom uttalande eller annat meddelande. Såtillvida avses ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Ordet meddelande innefattar inte endast muntlig eller skriftlig framställning utan även t.ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses som skrift (jfr SOU 1944: 69 s. 214 och 228).

Det föreslagna stadgandet skiljer sig emel- lertid beträffande offentlighetsrekvisitet från nuvarande regel därigenom, att med— delandet enligt förslaget ej behöver på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Med-

delandet behöver över huvud taget ej rikta sig omedelbart till en större krets. Enligt förslaget är det nämligen tillräckligt om meddelandet Sprids bland allmänheten. Spri- dandet kan exempelvis ske genom uppre- pade uttalanden vid privata samtal. En förutsättning för straffbarhet är dock — i likhet med vad som gäller för samhälls- farlig ryktesspridning enligt 16 kap. 6 & brottsbalken — att gärningsmannens upp- såt omfattar spridning bland en obestämd krets. Straff skall alltså ej inträda om hans uppsåt varit inriktat på en krets bekanta, även om denna varit vidsträckt (SOU 1944: 69 s. 220 och prop. 1948: 80 s. 193).

Därutöver föreligger mellan den före- slagna regeln och den nuvarande en skill- nad i fråga om brottsobjektet, dock ej så- vitt avser religiösa folkgrupper.

Såsom nämnts i den allmänna motivering- en till förslaget krävs enligt den nu gällan- de regeln att hotet, förtalet eller smädelsen avser en särskilt utpekad folkgrupp med viss härstamning.

Vid den föreslagna utvidgningen av brotts- objektet beaktar kommittén att enligt art. 4 i konventionen skydd mot brott av ifråga- varande slag skall tillkomma ras eller per- songrupp med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Kommittén föreslår sålunda till en början att även ras eller raser skall kunna vara föremål för brott. Härvid åsyftas de grup-

per av människosläktet som brukar upptas i antropologiska rasindelningar. Dessa grun- dar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska egenskaper bl.a. pigmentering och ansikts- form.

Som brottsobjekt nämner förslaget vidare folkgrupp eller folkgrupper av viss ras. Till en del omfattas denna kategori av den nyss angivna. Exempelvis torde den alpina ra- sen helt allmänt kunna sägas vara en folk- grupp av viss ras. Sistnämnda uttryck sy- nes emellertid också kunna ha en mindre vidsträckt bemärkelse och endast innefat- ta en viss del av en ras, t. ex. representan- terna för den alpina rasen i ett visst land. Motsvarande gäller för det föreslagna brotts- objektet folkgrupp eller folkgrupper med viss hudfärg.

I viss överensstämmelse med art. 4 i kon- ventionen kan enligt förslaget även folk- grupp eller folkgrupper av visst etniskt ur- sprung utgöra föremål för brott. Med denna kategori avses folkgrupper vari medlem- marna har ett relativt enhetligt kulturmöns- ter. Samer torde t. ex. kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är av samma nationalitetstill- hörighet. Eftersom nationalitetstillhörighe— ten är en egenskap som är av särskild vikt ur praktisk synpunkt i en lagstiftning av förevarande slag, anser kommittén be- fogat att i lagtexten särskilt nämna folkgrupper, som kännetecknas av att de- ras medlemmar har samma nationalitets- tillhörighet. Exempel på sådana folkgrup- per i vårt land är de som består av hit in- vandrade italienare, jugoslaver etc. I en- lighet med det anförda har i det föreslagna stadgandet upptagits folkgrupp eller folk- grupper av visst nationellt ursprung.

En folkgrupp torde i det enskilda fallet ofta kunna inordnas under mer än en av ovannämnda kategorier. Exempelvis kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en folkgrupp med viss hud- färg. Ifrågavarande brottsobjekt har alltså beskrivits på sådant sätt att de delvis sam- manfaller med varandra. Detta förhållande, som beror på svårigheten att exakt avgrän- sa de grupper varom är fråga från varand-

ra, torde ej behöva föranleda några svårig- heter i praxis.

I den nuvarande regeln om hets mot folk- grupp anges folkgrupp med viss härstam- ning som brottsföremål. Med hänsyn till att uttrycket härstamning ej torde täcka andra förhållanden än som omfattas av ovan diskuterade kategorier finner kommit- tén anledning saknas att medta detta uttryck i det föreslagna stadgandet. Någon inskränk— ning i förhållande till gällande rätt åsyftas därvid ej.

Såsom påpekats i den allmänna motive- ringen behöver enligt förslaget brottsföre- målet ej vara en särskilt utpekad ras eller folkgrupp av viss ras e. (1. Brottet kan även vara riktat mot ett kollektiv av ej särskilt specificerade raser eller folkgrupper av fö- revarande art.

Liksom gällande rätt avser förslaget en- dast uppsåtliga brott. Även i övrigt innebär förslaget, frånsett ovan diskuterade änd- ringar, inte någon skillnad i förhållande till vad som nu gäller om hets mot folkgrupp. I fråga om straffskalan — fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter — an- ser kommittén således skäl ej föreligga att föreslå ändring.

Såsom även påpekats i den allmänna mo- tiveringen föreslår kommittén i fråga om framställningar i tryckt skrift att en motsva- righet till det nya stadgandet om hets mot folkgrupp upptas i 7 kap. 4 €; 12 tryckfri- hetsförordningen. Med tryckt skrift förstås enligt 1 kap. 5 & denna förordning skrift som framställts i tryckpress. Till skrift hän- förs karta, ritning eller bild även om den ej åtföljs av text. Enligt 1 kap. 6 & förordning— en skall tryckt skrift för att anses som sådan vara utgiven. Skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Av 6 kap. 1 5 förordningen framgår att själva spridandet av tryckt skrift ej är straffbart.

Kommittén föreslår vidare att en ny pa- ragraf införs i brottsbalken i omedelbar an- slutning till bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 5 nämnda balk. Den nya paragrafen, som avser kriminalisering

av vissa andra former av rasdiskrimine- ring, föreslås få beteckningen 8 a &.

Utgångspunkten för ifrågavarande förslag till 8 a 5 är konventionens föreskrift i art. 5 punkt f) om rätten till tillträde till varje för allmänheten avsedd serviceinrätt- ning. Såsom framgår av den allmänna mo— tivering till ny lagstiftning som kommittén lämnat går förslaget emellertid längre än nämnda konventionsbestämmelse kräver. Förslaget omfattar nämligen i princip skydd mot rasdiskriminering vid tillhandahållan- de av varor, tjänster e. d. i näringsverksam- ket över huvud taget och i allmän verk- samhet.

Den personkrets mot vilken det föreslag- na förbudet riktar sig inbegriper dels nä- ringsidkare och den som är anställd hos så— dan i dennes näringsverksamhet dels den som är anställd i allmän tjänst.

Med näringsidkare menas varje fysisk el- ler juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Den när- mare innebörden härav har redovisats i den allmänna motiveringen. Med näringsverk- samhet avses — i överensstämmelse med nyssnämnda definition av termen närings— idkare — yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art.

Vad angår personer som är anställda hos näringsidkare eller i allmän tjänst märks att förslaget åsyftar såväl högre som lägre befattningshavare. Den anställdes tjänste- grad saknar sålunda i och för sig betydelse för frågan om straffbarhet. Såvitt gäller anställda i allmän tjänst kan följaktligen även den som ej är underkastad ämbetsan- svar ådömas ansvar enligt förevarande be- stämmelse.

För att en person som är anställd hos näringsidkare skall omfattas av det före- slagna stadgandet fordras emellertid att an- ställningen i fråga avser huvudmannens nä- ringsverksamhet. Den som t. ex. är anställd hos en näringsidkare i dennes privata hus- håll faller alltså utanför bestämmelsen.

Med anställda i allmän tjänst avser kom- mitten huvudsakligen personer med anställ- ning hos stat eller kommun. Men även per- soner i vissa andra organisationer än stat el-

ler kommun kan enligt förslaget anses va- ra anställda i allmän tjänst. Härvid åsyftas anställda i sådana av Konungen stadfästa- de allmänna inrättningar, som t. ex. utövar någon offentlig funktion, tjänar ett allmän- nyttigt ändamål eller grundats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel (SOU 1944169 s. 433). Dessa inrättningar torde dock i viss ut- sträckning även kunna betecknas som nä- ringsidkare.

Den brottsliga gärningen skall enligt för- slaget bestå i att näringsidkare eller anställd av ovan angivet slag i sin yrkesutövning på grund av någons ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung ej går denne till handa på allmänt gällande villkor.

Att >>ej gå någon till handa» har karak- tären av en uraktlåtenhet att handla. I fö- revarande fall skall för straffbarhet denna uraktlåtenhet medföra den verkan att den drabbade inte på allmänt gällande villkor bereds möjlighet att erhålla den tjänst, va- ra etc. varom är fråga. Uraktlåtenhet av här avsett slag kan manifestera sig på olika sätt. För det första kan den komma till ut- tryck s. a. s. aktivt genom uttalande, åtbörd, våldshandling eller annat positivt förfaran- de, varigenom förutnämnda effekt inträder. Exempel härpå är att en person avhyses från en lokal där vissa tjänster tillhanda- hålls eller debiteras högre avgift än andra. Vidare kan nämnda slags uraktlåtenhet åda- galäggas genom passivitet. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare ej bryr sig om att betjäna en kund som infunnit sig i hans affärslokal eller låter kunden vänta obefogat länge på betjäning.

Skyldigheten att gå till handa på allmänt gällande villkor innefattar förbud mot att såväl helt förvägra någon möjlighet att komma i åtnjutande av den tjänst, vara etc. varom är fråga som att visserligen be- reda någon sådan möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från vad som i allmänhet gäller för andra kunder, klien- ter o.d., exempelvis beträffande pris eller kvalitet.

Det föreslagna stadgandet förutsätter för straffbarhet att den brottsliga gärningen blir

begången i yrkesutövning. Följaktligen om- fattar stadgandet beträffande näringsidkare och hos honom anställda endast förhål- landen som utgör del av näringsverksam- heten. På motsvarande sätt är det straff- bara området för den som är anställd i allmän tjänst begränsat till själva tjänste— utövningen. Interna mellanhavanden i före- tag, inrättning e. d., exempelvis sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, omfattas ej av stadgandet.

Ansvar kan vidare enligt stadgandet ådö- mas endast om anledningen till att någon inte går annan till handa på allmänt gällan- de är den senares ras, hudfärg eller nationel- la eller etniska ursprung.

För bifall till åtal måste fordras sådan bevisning att det kan anses klarlagt att det avgörande motivet för gärningen varit av nämnda art. I praxis torde man ej sällan få räkna med invändning från den åtalades sida om att han haft ett annat, behörigt mo— tiv för sitt beteende, t. ex. att målsäganden vid tillfället i fråga uppträtt bråkigt. Det får åligga åklagaren att i ett sådant fall söka gendriva invändningen.

Diskrimineringsgrunderna — någons ras, hudfärg eller nationella eller etniska ur- sprung — överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 ikonventionen. Innebörden av dessa grunder har närmare angivits i kommitténs specialmotivering för förslaget till ändringar i 16 kap. 8 & brottsbalken. I förevarande stadgande åsyftas individer till— hörande sådan ras eller folkgrupp som om— fattas av regeln om hets mot folkgrupp.

Skydd enligt det föreslagna stadgandet till- kommer i första hand den som begår pre- station av näringsidkare c. (1. I vissa fall kan skydd tänkas tillkomma även den som ej framställer sådan begäran. Härvid åsyf- tas fall då det föreligger rättslig skyldighet, exempelvis för en tjänsteman inom social- vården, att av eget initiativ gå viss person- kategori till handa i ett eller annat avseen- de. Den skyddade personkretsen utgörs allt- så av kunder, klienter, rättssökande eller därmed jämförliga kategorier. Kommittén anser det ej nödvändigt att särskilt utsäga detta i lagtexten. Förhållandet i fråga får

ändå anses tillräckligt klart framgå av stad- gandets formulering.

Nämnda begäran om prestation behöver ej ha någon viss form. Vanligen torde en sådan begäran ske muntligen. Att en pre— station begärs kan emellertid också på an— nat sätt framgå av omständigheterna. Ett exempel härpå är om en person slår sig ner vid ett bord i en restaurang.

Det föreslagna stadgandet omfattar en- dast uppsåtliga gärningar. Om gärningsman- nen felaktigt utgår från att en kund e. (1. är av t. ex. viss ras är det föreslagna stadgandet i princip inte tillämpligt.

Ifrågavarande brott kan otvivelaktigt i viss mån sägas vara ett brott av ärekränkan- de slag. Enligt kommitténs mening är emel- lertid rasdiskriminering huvudsakligen ett brott mot allmän ordning. Det föreslagna stadgandet har därför sin plats i 16 kap. brottsbalken.

Kommittén har ej ansett erforderligt fö— reslå särskilda bestämmelser angående åtals— rätten. Brott mot det föreslagna stadgandet kommer därför att ligga under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning.

Straffsatsen föreslås till böter eller fäng- else i högst sex månader. Det kan påpekas att detta överensstämmer med straffet enligt 5 kap. 3 ?) brottsbalken för förolämpning som är grov.

I ett flertal svenska lagar och författ- ningar finns särregler för personer som in- te är svenska medborgare. Enligt art. 1 and- ra punkten i ifrågavarande konvention är denna inte tillämplig på sådana skillnader, uteslutningar, inskränkningar eller företrä- den som av konventionsstat görs mellan medborgare och icke- medborgare. Om t. ex. en statlig befattningshavare handlar i över- ensstämmelse med en författning, enligt vil- ken olika regler gäller för svenska medbor- gare och andra, föreligger således enligt konventionen inte rasdiskriminering. Sådant och liknande fall omfattas ej heller av fö- revarande straffbestämmelse. Kommittén anser emellertid inte nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå an— ses klart att stadgandet ej gäller sådana skillnader, uteslutningar, inskränkningar el-

ler företräden som i lag eller författning gjorts mellan personer med svenskt med- borgarskap och andra (ang. utlännings rätts- ställning, jfr SOU 1963: 17 s. 204 ff).

Beträffande tillträde till offentliga till— ställningar och allmänna sammankomster föreslås en särskild bestämmelse i andra stycket av 8 a &. Skälet härtill är att möjlig- het bör ges till kriminalrättsligt ingripande även i fråga om sådana offentliga tillställ- ningar och allmänna sammankomster som ej utgör närings- resp. allmän verksamhet.

Termerna offentlig tillställning och all- män sammankomst har i förslaget samma innebörd som i 9 ?; allmänna ordningsstad- gan och 1 & lagen om allmänna samman— komster.

Förslaget i 8 a 5 andra stycket riktar sig mot anordnare av och medhjälpare till an- ordnare av offentlig tillställning eller all- män sammankomst. Uttrycken anordnare och medhjälpare omfattar sådana perso- ner som är angivna i första stycket av nämn- da paragraf. Därjämte vänder sig ifrågava- rande förslag mot varje annan person som anordnar eller hjälper till med att anordna tillställning eller sammankomst av här av- sett slag. Uttrycken anordnare och med- hjälpare har alltså en mer vidsträckt betydel- se än de motsvarande uttrycken näringsid- kare och anställd i första stycket av 8 a 5. Vid konkurrens mellan sistnämnda regel och förevarande bestämmelse bör den senare, som är av speciell natur, ha företräde.

Den brottsliga handlingen enligt 8 a 5 andra stycket består i att anordnare eller medhjälpare ej på allmänt gällande villkor bereder någon till-träde till tillställning eller sammankomst på grund av dennes ras, hud- färg eller nationella eller etniska ursprung.

Även i ifrågavarande stadgande är det — liksom i 8 a & första stycket — fråga om en uraktlåtenhet att handla, som för straff- barhet skall medföra en viss verkan, i det- ta fall nämligen att den drabbade inte på allmänt gällande villkor får tillträde till tillställningen eller sammankomsten. An- ordnaren eller medhjälparen måste alltså, för att ej göra sig skyldig till brottslig gär-

ning, förfara så att nämnda verkan ej in- träder. Vad härutinnan och i därmed före- nade frågor sagts ovan vid 8 a 5 första stycket äger motsvarande giltighet för fö- revarande stadgande.

Skydd enligt stadgandet tillkommer envar som begår tillträde till offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Även beträffan- de frågan hur en sådan begäran kan kom- ma till uttryck kan hänvisas till vad som anförts vid 8 a 5 första stycket.

8. Sammanfattning av förslagen

Kommitténs uppgift har varit att undersöka möjligheterna att utforma ett straffsanktio- nerat förbud mot rasdiskriminering som på lämpligt sätt kompletterar och förstärker det minoritetsskydd som finns i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 & brotts- balken.

Anledningen till att frågan om åtgärder mot rasdiskriminering aktualiserats är främst att Förenta Nationernas generalförsamling den 21 december 1965 antog en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskri- minering, som fullständigar andra interna- tionella instrument med syfte att förverkliga tanken på alla människors lika värde och lika rättigheter. Stat som biträder konven- tionen förbinder sig att hindra rasdiskrimi- nering med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som kan vara påkallad av omständigheterna.

Förutom intresset av att Sverige kan ra- tificera konventionen finns också andra skäl till att överväga åtgärder mot rasdiskrirni— nering.

Det kan inte förnekas att vissa uttryck för rasdiskriminering visat sig i vårt land. Detta förhållande utgör i och för sig an- ledning att överväga åtgärder i ifrågava- rande ämne. Ett ytterligare skäl är, såsom erfarenheterna från bl. a. Storbritannien vi— sar, risken för att i framtiden även svårar- tade former av rasdiskriminering kan följa i en fortsatt invandrings spår, om inte mot-

åtgärder vidtas i tid. Detta är en faktor som talar för att nu vidta åtgärder som går längre än vad enstaka rapporterade fall av diskri- minering i och för sig skulle motivera.

Kommittén har inte funnit det möjligt att med någon säkerhet fastställa hur ofta ras- diskriminerande beteenden här förekommer. För att få sådan kunskap krävs omfattande kartläggningar och utredningar av veten- skaplig karaktär. Kommittén har övervägt möjligheten att anhålla om tillstånd att ta initiativ till sådana mera omfattande under- sökningar för att få ett säkrare faktiskt un- derlag för sina ställningstaganden. Ett ut— redningsarbete av nämnda slag skulle emel- lertid väsentligt fördröja kommitténs möj- ligheter att framlägga förslag till ny eller ändrad lagstiftning på punkter där sådana tillägg eller ändringar framstår som särskilt angelägna. Skulle ett fortsatt forsknings— och utredningsarbete röja existensen av mera svårartade problem på förevarande område, kan frågan om en mera långtgående och detaljerad lagstiftning än vad kommittén fö- reslår komma att aktualiseras.

I överensstämmelse med direktiven har kommittén utgått från FN-konventionen vid diskussionen om behövliga åtgärder mot rasdiskriminering.

Konventionen vänder sig inte bara mot sådan diskriminering som kan bero på stat- lig e. d. myndighetsutövniug utan även dis— kriminering som kan föranledas av att en-

skilda personer, företag eller sammanslut- ningar i skilda sammanhang låter sitt hand- lingssätt bestämmas av rasfördomar.

Konventionen syftar till att avskaffa ras- diskriminering i alla dess former men inne- håller inte en uttömmande uppräkning av de samhällsområden inom vilka rasdiskrimi- nering skall hindras. Artiklarna 4 och 5 i konventionen upptar emellertid bestämda förpliktelser som berör stora delar av sam— hällslivet.

Art. 4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på upp— fattningar eller teorier, att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst et- niskt ursprung är överlägsen någon annan, eller som söker rättfärdiga eller främja ras- hat och diskriminering i någon form.

Art. 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar särskilt i fråga om de i artikeln angivna rättigheterna skall tillför- säkras likhet inför lagen utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung.

Kommittén har undersökt i vilken ut— sträckning gällande svensk rätt ger skydd mot rasdiskriminering inom de områden av samhällslivet som särskilt nämns i konven- tionen. Denna undersökning visar att de i art. 4 angivna företeelser beträffande vilka fullt rättsskydd saknas är »allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer», >>uppvigling till rasdiskriminering» och >>lämnande av stöd i någon form åt ras- förföljelse, inklusive finansiering därav». Svensk rätt täcker vidare inte heller före- skrifterna i art. 4 om olagligförklarande och förbjudande dels av organisationer och orga- niserad och annan propaganda som främjar och uppviglar till rasdiskriminering, dels av deltagande i nämnda slags organisationer eller verksamhet. Beträffande i art. 5 an— givna rättigheter framgår att det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering är ofullstän- digt inom såväl arbets- som bostadsmarkna- den. Detsamma gäller i fråga om servicein- rättningar för allmänheten.

För att tillgodose konventionens föreskrift om åtgärder för att hindra allt spridande av

på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 % brottsbalken. Enligt detta lagrum i dess nuvarande lydelse döms den som of- fentligen hotar, förtalar eller smädar folk— grupp med viss härstamning eller trosbe- kännelse till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. I kommitténs förslag beskrivs den brottsliga handlingen såsom spridande bland allmänheten av ut— talande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas.

Hänsynen till principen om yttrandefrihet fordrar enligt kommitténs mening en be- gränsning av vad som skall vara straffbart så att inte alla slags uttalanden eller andra meddelanden rörande raser och folkgrupper förbjuds. För straffbarhet krävs därför en- ligt förslaget, såsom också är fallet med nu- varande regel, att uttalande eller annat med- delande innebär hot, förtal eller smädelse.

Att hotet, förtalet eller smädelsen enligt förslaget skall ske genom uttalande eller annat meddelande innebär ingen saklig änd- ring i förhållande till gällande rätt. Ordet meddelande innefattar inte endast muntlig eller skriftlig framställning utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses som skrift.

Det föreslagna stadgandet skiljer sig emel- lertid från nuvarande regel därigenom, att meddelandet enligt förslaget ej behöver på ett direkt sätt vända sig till allmänheten. Meddelandet behöver över huvud taget ej rikta sig omedelbart till en större krets. En— ligt förslaget är det nämligen tillräckligt om meddelandet sprids bland allmänheten. Spri- dandet kan exempelvis ske genom uppre- pade uttalanden vid privata samtal. En för- utsättning för straffbarhet är dock att går- ningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obestämd krets.

Vidare föreligger mellan den föreslagna regeln och den nuvarande den skillnaden att det enligt förslaget inte krävs att hotet, för—

talet eller smädelsen avser en särskilt utpe- kad folkgrupp med viss härstamning. Även ras eller raser skall kunna vara föremål för brott. Härvid åsyftas de grupper av män- niskosläktet som brukar upptas i antropo- logiska rasindelningar. Vidare nämner för— slaget folkgrupp eller folkgrupper av viss ras. Till en del omfattas denna kategori av den nyss angivna. Uttrycket folkgrupp av viss ras skall emellertid också förstås i en mindre vidsträckt bemärkelse och endast in— nefatta en viss del av en ras. Motsvarande gäller för folkgrupp eller folkgrupper med viss hudfärg. Enligt förslaget kan även folk- grupp eller folkgrupper av visst etniskt ur— sprung utgöra föremål för brott. Med denna kategori avses folkgrupper vari medlem- marna har ett relativt enhetligt kulturmöns- ter. Samer torde t. ex. kunna räknas hit lik- som i betydande grad folkgrupper vars med- lemmar är av samma nationalitetstillhörig— het. Eftersom nationalitetstillhörigheten är en egenskap som är av särskild vikt ur prak— tisk synpunkt i en lagstiftning av föreva- rande slag, har kommittén ansett det befo— gat att i lagtexten särskilt nämna folkgrup- per, som kännetecknas av att deras medlem— mar har samma nationalitetstillhörighet. Ex- empel på sådana folkgrupper i vårt land är de som består av hit invandrade italienare, jugoslaver etc.

För att den föreslagna ändringen skall få avsedd verkan föreslår kommittén ändring även beträffande 7 kap. 4 5 12 tryckfrihets— förordningen, vilket får omedelbar betydelse också för yttrandefriheten i radio och tele- vision.

Utöver nämnda ändringar i regeln om hets mot folkgrupp motiverar förhållandena i Sverige enligt kommitténs mening inte att ytterligare åtgärder nu vidtas i de hänseen- den som avses i art. 4 i konventionen. Så- dana åtgärder kan inte heller anses erfor— derliga för ratifikation av konventionen. I fråga om uppvigling till straffbar rasdis- kriminering anmärker kommittén bl. a. att sådan är straffbar enligt uppviglingsbestäm— melsen i 16 kap. 5 5 brottsbalken och att omfattningen av det område som täcks ge— nom nämnda bestämmelse givetvis blir stör-

re om kriminaliseringen av rasdiskrimineran- de handlingar vidgas. Kommittén påpekar också — i anledning av den inte funnit skäl att nu föreslå kriminalisering av bildande av och deltagande i organisationer som främjar och uppviglar till rasdiskriminering — att verksamhet som en person utövar i en sådan organisation i viss utsträckning torde kunna medföra ansvar för medverkan till brott.

När det gäller förhållanden som avses i art. 5, skyddet för individer, föreslår kom- mittén att en ny paragraf införs i brotts— balken i omedelbar anslutning till bestäm— melsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 5. Den nya paragrafen, som avser kriminalise- ring av vissa former av rasdiskriminering, föreslås få beteckningen 8 a &. Förslaget omfattar skydd mot rasdiskriminering vid tillhandahållande av varor, tjänster e. (1. i näringsverksamhet och i allmän verksamhet. Bestämmelsen får räckvidd utöver konven- tionsföreskriften om rätt till tillträde till varje för allmänheten avsedd serviceinrätt- ning. Bl.a. omfattas en stor del av bostads— marknaden av förslaget. Därjämte föreslås särskilda regler beträffande offentliga till- ställningar och allmänna sammankomster.

Syftet med förslaget är att den som i sitt yrke har till uppgift att gå allmänheten eller någon särskild personkategori till handa inte skall rasdiskriminera i sin yrkesutövning. Den personkrets mot vilken det föreslagna förbudet riktar sig inbegriper dels närings- idkare och den som är anställd hos sådan i dennes näringsverksamhet dels den som är anställd i allmän tjänst. I fråga om innebör— den av begreppen näringsidkare och nå- ringsverksamhet anknyter förslaget till vissa nyare lagar, såsom 1960 års varumärkeslag och 1966 års lag om företagsinteckning. Med näringsidkare menas varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Med närings- verksamhet avses yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art. Stadgandet kommer att gälla t. ex. restauranger, hotell och biografer men också t. ex. yrkesmässig fastighetsförsäljning och bostadsuthyrning

Vad angår personer som är anställda hos näringsidkare eller i allmän tjänst märks att förslaget åsyftar såväl högre som lägre be- fattningshavare. Den anställdes tjänstegrad saknar sålunda i och för sig betydelse för frågan om straffbarhet. Såvitt gäller an— ställda i allmän tjänst kan följaktligen även den som ej är underkastad ämbetsansvar ådömas ansvar enligt förevarande bestäm- melse.

Den brottsliga gärningen består enligt för- slaget i att näringsidkare eller anställd i sin yrkesutövning på grund av någons ras, hud— färg eller nationella eller etniska ursprung ej går denne till handa på allmänt gällande villkor.

Skyldigheten att gå till handa på allmänt gällande villkor innefattar förbud mot att såväl helt förvägra någon möjlighet att komma i åtnjutande av den tjänst, vara etc. varom är fråga som att visserligen bereda någon sådan möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från de gängse, t. ex. beträffande pris eller kvalitet. Det föreslag- na stadgandet förutsätter för straffbarhet att den brottsliga gärningen blir begången i gärningsmannens yrkesutövning. Således är exempelvis det straffbara området för den som är anställd i allmän tjänst begränsat till själva tjänsteutövningen. Ansvar kan vidare enligt stadgandet ådömas endast om anled- ningen till att någon inte går annan till han- da på allmänt gällande villkor är den sena- res ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung.

Skydd enligt det föreslagna stadgandet tillkommer i första hand den som begär prestation. I vissa fall kan skydd tänkas till- komma även den som ej framställer sådan begäran. Härvid syftas på fall då det före- ligger rättslig skyldighet, exempelvis för en tjänsteman inom socialvården, att av eget initiativ gå viss personkategori till handa i ett eller annat avseende. Den skyddade per- sonkretsen utgörs alltså av kunder, klienter, rättssökande eller därmed jämförliga katego— rier. Begäran om prestation behöver ej ha någon viss form. Vanligen torde en sådan begäran ske muntligen. Att en prestation

begärs kan emellertid också på annat sätt framgå av omständigheterna. Ett exempel härpå är om en person slår sig ner vid ett bord i en restaurang.

Straffsatsen föreslås till böter eller fängel- se i högst sex månader.

Beträffande tillträde till offentliga tillställ— ningar och allmänna sammankomster före- slås en särskild bestämmelse i paragrafens andra stycke. Syftet är att ge möjlighet till kriminalrättsligt ingripande även i fråga om sådana offentliga tillställningar och allmän— na sammankomster som ej utgör närings- resp. allmän verksamhet. Förslaget riktar sig mot anordnare av och medhjälpare till an- ordnare av offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Den brottsliga handlingen består i att anordnare eller medhjälpare ej på allmänt gällande villkor bereder någon tillträde till tillställning eller sammankomst på grund av dennes ras, hudfärg eller natio- nella eller etniska ursprung.

De föreslagna förbuden mot rasdiskrimi- nering har ett vidsträckt giltighetsområde. Man måste räkna med att i vissa fall svå- righeter uppkommer att föra i bevis att ras- diskriminering förekommit, särskilt i fråga om näringsidkare eller anställda som till- handahåller tjänster av kvalificerad art. En- ligt kommitténs mening kan man dock räk- na med goda bevismöjligheter i de flesta fall som omfattas av de allmänt utformade reglerna. En fördel med en allmän regel med vidsträckt tillämpningsområde är att man undgår att genom en mera preciserad bestämning av vissa områden indirekt ange att inom andra områden, som ej omfattas av bestämmelsen, kriminalrättsligt ingripande mot rasdiskriminering ej kan äga rum.

Förslaget innebär att bestämmelser införs om straff för rasdiskriminering. För åtskil- liga av berörda verksamheter gäller bestäm- melser om myndighets tillståndsgivning var- igenom ingripande mot rasdiskriminering skulle kunna ske. Emellertid finns ej till- ståndsregler för alla verksamheter och de bestämmelser som finns tar ej direkt sikte på rasdiskriminering. Med hänsyn härtill, och då de föreslagna förbuden avser också anställda i såväl enskild som allmän tjänst,

är det enligt kommitténs mening inte till- räckligt att hålla sig till bestämmelser om tillståndsgivning. Införs ett straffsanktione- rat förbud mot rasdiskriminering med rela— tivt vidsträckt tillämpningsområde, synes man emellertid kunna anta att detta förhål- lande får betydelse för praxis i tillstånds- ärenden.

De föreslagna förbuden omfattar — med visst undantag i fråga om offentliga till— ställningar och allmänna sammankomster —— ej tillhandahållande av tjänster 0. d. på om- råden utanför näringsverksamhet eller där- med jämförlig allmän verksamhet. Förbuden omfattar över huvud ej enskildas mera pri- vata förhållanden. Att ingripa med påföljder på dessa andra områden är vanskligt. De rör i stor utsträckning personliga förhållanden av skiftande slag. Bevissvårigheter utgör här också ett skäl för att inte ingripa. Beträf- fande nu avsedda områden får man enligt kommitténs mening — åtminstone tills vi- dare — förlita sig på andra medel, främst upplysningsverksamhet. Möjligheterna att nå god effekt av sådan verksamhet bör bli större om de föreslagna reglerna genomförs. Kommittén pekar även på att vissa möjlig- heter till ingripande mot rasdiskrimineran— de beteenden ges genom brottsbalkens be— stämmelser om förolämpning och förargel- seväckande beteende.

Kommittén finner att det möter betänk- ligheter att med lagbestämmelser ingripa reglerande i förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Innan kriminalisering el- ler annan lagstiftning tillgrips för att hindra rasdiskriminering inom nyssnämnda sam— hällsområde, bör därför andra vägar först prövas. Arbetsmarknadens parter har i hög grad fasta organisationer som samarbetar med varandra enligt ett hävdvunnet mönster. Det kan enligt kommitténs mening förutsät- tas att dessa organisationer har en önskan att motverka rasdiskriminering. Redan ge- nom den upplysning organisationerna kan bedriva bland sina medlemmar torde man i inte obetydlig utsträckning ha en ersätt- ning för lagstiftning. Vidare synes kunna komma i fråga att arbetsmarknadens parter

träffar en särskild överenskommelse i före- varande ämne. På grundval av ett sådant avtal kan måhända växa fram någon form av förlikningsförfarande varigenom tvister om rasdiskriminering kan lösas. Det är tänk- bart att man härigenom också får bättre möjligheter än eljest att i det enskilda fallet hjälpa den som känner sig drabbad. Möjlig- heter kan sålunda finnas att under medver- kan av arbetsmarknadens organisationer skapa och upprätthålla ett system till skydd mot rasdiskriminering. Enligt kommitténs bedömning är problemen rörande rasdiskri- minering på arbetsmarknaden inte så stora att det är nödvändigt att nu ingripa med lag- stiftning. Skulle ytterligare undersökningar visa att på detta område förekommer dis— kriminering, som inte kan bemästras genom åtgärder av arbetsmarknadens parter, får frågan tas upp på nytt mot bakgrunden av vad man då vet. Det synes därvid böra övervägas om inte ett förstärkt skydd kan nås på annan väg än genom strafflagstift- ning. Det kan tänkas vara lämpligt med ett förlikningsförfarande. Kommitténs uppdrag har emellertid inte varit inriktat på lösningar av denna art, och kommittén framlägger inte förslag som tar sikte direkt på arbets- marknaden.

Bilaga

Internationell konvention om avskaffandet av alla

former av rasdiskriminering1

Antagen av Förenta Nationernas generalförsamling den 21 december 1965

( Konventionens inledning utelämnad här )

Del I Artikel 1

1. I denna konvention avser uttrycket >>ras- diskriminering» varje skillnad, uteslutning, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka er- kännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekono- miska, sociala, kulturella och andra om— råden av det offentliga livet.

2. Konventionen är icke tillämplig på sådana skillnader, uteslutningar, inskränk- ningar eller företräden som av konventions- stat göres mellan medborgare och icke-med- borgare.

3. Intet i denna konvention får tolkas så att det på något sätt inverkar på kon- ventionsstaternas rättsregler rörande natio- nalitet, medborgarskap eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler icke diskriminerar mot någon särskild nationa- litet.

4. Särskilda åtgärder vidtagna uteslutan- de för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för vissa rasgrupper, etniska grup- per eller enskilda personer i behov av så- dant skydd för att kunna på lika Villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall icke anses ut-

göra rasdiskriminering, under förutsättning dock att sådana åtgärder icke leder till att skilda rättigheter vidmakthålles för olika ras- grupper och under förutsättning att de icke bibehålles sedan syftet därmed uppnåtts.

Artikel 2

1. Konventionsstaterna fördömer rasdiskri- minering och förpliktar sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål följa en politik syftande till att avskaffa rasdiskri- minering i alla dess former och till att främ- ja förståelse mellan alla raser, i vilket syfte: (a) envar konventionsstat förpliktar sig att icke inlåta sig på eller utöva rasdiskri- minering mot personer, grupper av personer eller institutioner och att tillse att alla offent- liga myndigheter och institutioner, såväl nationella som lokala, handlar i enlighet med denna förpliktelse, (b) envar konventionsstat förpliktar sig att icke verka för, försvara eller stödja rasdiskriminering från personers eller orga- nisationers sida, (0) envar konventionsstat skall vidtaga effektiva åtgärder för att granska statlig, nationell och lokal myndighetsutövning och för att ändra, återkalla eller upphäva alla lagar och bestämmelser som ger upphov till rasdiskriminering eller har till verkan att

1 Svensk översättning enligt Aktstycken ut- givna av Kungl. Utrikesdepartementet, ny serie 1: A: 15, Stockholm 1966, s. 272 ff.

redan förekommande rasdiskriminering vid- makthålles,

(d) envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som må vara påkallad av om- ständigheterna, göra slut på rasdiskrimine- ring från personers, gruppers eller organisa- tioners sida,

(e) envar konventionsstat förpliktar sig att, där så är lämpligt, uppmuntra organisa- tioner och rörelser, som representerar flera raser och syftar till integrering, att främja användandet av andra medel att avskaffa skiljemurar mellan raser och att motarbeta allt sådant som kan få till följd ökad splitt- ring mellan raser.

2. Konventionsstaterna skall, när omstän— digheterna därtill föranleder, vidtaga sär— skilda och konkreta åtgärder på sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande utveck- ling och skydd för vissa rasgrupper eller enskilda personer tillhörande dessa i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Dessa åtgärder må i intet fall leda till vidmakthållande av olika eller skilda rättigheter för olika rasgrupper sedan syftet med åtgärderna uppnåtts.

Artikel 3

Konventionsstaterna fördömer särskilt ras- segregation och apartheid och förpliktar sig att hindra, förbjuda och utrota alla före- teelser av detta slag inom områden under deras jurisdiktion.

Artikel 4

Konventionsstaterna fördömer all propagan- da och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan, eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form, och förpliktar sig att vidtaga omedel— bara positiva åtgärder syftande till att av- skaffa all uppvigling till, eller yttringar av

sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt be- aktande av de principer som nedlagts i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen an- ges i artikel 5 av denna konvention, bland annat:

(a) som förbrytelse, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöverlägsen— het eller rashat grundade idéer, uppvigling till rasdiskriminering, varje våldshandling eller uppvigling till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hud- färg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasför- följelse, inklusive finansiering därav,

(b) olagligförklara och förbjuda organisa— tioner och organiserad och annan propa- ganda, som främjar och uppviglar till ras— diskriminering, och förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en förbrytelse, straffbar enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter el- ler offentliga institutioner, vare sig nationel- la eller lokala, att främja eller uppvigla till rasdiskriminering.

Artikel 5

Till uppfyllande av de grundläggande för— pliktelserna i artikel 2 i denna konvention förpliktar sig konventionsstaterna att för- bjuda och avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av följande rättigheter:

(a) rätten till lika behandling inför dom- stolar och andra rättsskipande organ,

(b) rätten till personlig säkerhet och till skydd av staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada av någon myndighetsper- son eller av någon individ, grupp eller in- stitution,

(c) politiska rättigheter, i synnerhet rät- ten att deltaga i val — att rösta och vara val- bar — på grundval av allmän och lika röst- rätt, att taga del i landets styrelse och all- männa angelägenheter på alla plan och att

på lika villkor ha tillträde till offentlig tjänst,

(d) andra medborgerliga rättigheter, i synnerhet:

(D rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom landets gränser,

(II) rätten att lämna vilket som helst land, också det egna, och att återvända till det egna landet,

(111) rätten till nationalitet, (IV) rätten till äktenskap och val av make,

(V) rätten att äga egendom ensam eller tillsammans med annan,

(VI) rätten att ärva, (VII) rätten till tanke-, samvets- och reli- gionsfrihet,

(VIII) rätten till åsikts- och yttrandefrihet, (IX) rätten till församlings- och före- ningsfrihet i fredligt syfte,

(e) ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, i synnerhet:

(I) rätten till arbete, till fritt val av an— ställning, till rättvisa och gynnsamma arbets- villkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete, till rättvis och gynnsam lön för arbete,

(11) rätten att bilda och ansluta sig till fackförening,

(III) rätten till bostad, (IV) rätten till allmän hälsovård, sjuk- vård, social trygghet och allmänna tjänster,

(V) rätten till undervisning och utbild- ning,

(VI) rätten att deltaga på lika villkor i kulturell verksamhet,

(f) rätten till tillträde till varje för all- mänheten avsedd plats eller serviceinrätt- ning, såsom kommunikationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker.

Artikel 6

Konventionsstaterna skall tillförsäkra envar under deras jurisdiktion verksamt skydd och rättsmedel, genom vederbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner, mot varje rasdiskriminerande handling som kränker hans mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid mot denna

konvention, ävensom rätten att vid sådana domstolar begära rättvis och tillfredsställan— de gottgörelse eller ersättning för skada li- den till följd av sådan diskriminering.

Artikel 7

Konventionsstaterna förpliktar sig att vid- taga omedelbara och effektiva åtgärder, sär— skilt på undervisningens, uppfostrans, kul-. turens och upplysningens områden, i syfte att bekämpa fördomar som leder till ras- diskriminering, och att främja förståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan rasgrupper eller etniska grupper, ävensom att sprida kunskap om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, FN:s de- klaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt denna konvention.

Del II Artikel 8

1. En kommitté för avskaffandet av ras- diskriminering (härnedan kallad kommittén) skall tillsättas och skall bestå av aderton moraliskt högtstående och erkänt opartiska sakkunniga med personligt uppdrag. De skall väljas av konventionsstaterna bland dessas medborgare med iakttagande av en skälig geografisk fördelning och av att ci- vilisationens olika former och de viktigaste rättssystemen blir företrädda.

2. Kommitténs medlemmar skall väljas genom hemlig omröstning från en förteck- ning över personer, vilka föreslagits av konventionsstaterna. Varje konventionsstat må föreslå en person bland sina egna med- borgare.

3. Det första valet skall äga rum sex månader efter dagen för konventionens i- kraftträdande. Senast tre månader före var- je valdag skall FN:s generalsekreterare skriftligen uppmana konventionsstaterna att inom två månader inkomma med sina för- slag. Generalsekreteraren skall upprätta och till konventionsstaterna överlämna en för- teckning i alfabetisk ordning över alla de

sålunda föreslagna personerna med angivan- de av vilka stater som föreslagit dem.

4. Val av kommitténs medlemmar skall förrättas vid ett av generalsekreteraren sam- mankallat möte mellan konventionsstaterna i FN:s huvudkvarter. Vid sådant samman- träde, där två tredjedelar av konventions- staterna måste vara företrädda för att be- slut skall kunna fattas, skall de kandidater inväljas i kommittén som uppnår det största antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och röstande konventionsstater— nas röster. 5 .(a) Kommitténs medlemmar skall väljas för en tid av fyra år. För nio av de med- lemmar som väljes vid det första valet skall dock tiden utlöpa efter två år. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa nio medlemmar utses genom lottdragning av kommitténs ordförande. (b) I händelse av tillfällig vakans skall den konventionsstat, vars expert upphört att vara medlem av kommittén, utse en annan sakkunnig bland sina medborgare med förbehåll för kommitténs godkännande.

6. Konventionsstaterna skall svara för kommittémedlemmarnas utgifter när de ut- för kommittéuppdrag.

Artikel 9

1. Konventionsstaterna förpliktar sig att för kommitténs granskning tillställa generalsek— reteraren en rapport om de lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad: a) inom ett år efter konventio— nens ikraftträdande för vederbörande stat och b) därefter vartannat år och närhelst kommittén begär. Kommittén äger påfordra ytterligare upplysningar av konventionssta- terna.

2. Kommittén skall genom generalsekre- teraren årligen rapportera till generalför- samlingen om sin verksamhet och må fram- ställa förslag och allmänna rekommenda- tioner på grundval av sin granskning av de från konventionsstaterna mottagna rappor- terna och upplysningarna. Sådana förslag och allmänna rekommendationer skall före-

läggas generalförsamlingen tillsammans med konventionsstaternas eventuella kommenta- rer.

Artikel 10

1. Kommittén antager själv sin arbetsord- ning.

2. Kommittén väljer sitt presidium för en tid av två år.

3. FN:s generalsekreterare skall sörja för sekretariat åt kommittén.

4. Kommitténs sammanträden hålles som regel i FN:s huvudkvarter.

Artikel 11

1. Om en konventionsstat finner att en an- nan konventionsstat icke efterlever konven- tionens bestämmelser, kan den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Kom— mittén skall då överlämna meddelandet därom till den andra staten. Inom tre må- nader skall den mottagande staten tillställa kommittén en skriftlig förklaring eller en klargörande redogörelse för förhållandet och den åtgärd som må ha vidtagits av den staten.

2. Om ärendet icke regleras på ett för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar eller annat för dem tillgängligt förfarande inom sex månader efter det den mottagande staten mottog det ursprungliga meddelandet, har vardera sta- ten rätt att åter hänskjuta ärendet till kom— mittén genom anmälan till såväl kommittén som den andra staten.

3. Kommittén skall till behandling upp— taga ärende som hänskjutits till den enligt punkt 2 i denna artikel först sedan den utrönt att alla inhemska rättsmedel tagits i anspråk och uttömts i fallet i överens— stämmelse med folkrättens allmänt veder- tagna grundsatser. Detta skall dock ej gälla om rättsmedlens utnyttjande är oskäligt tidskrävande.

4. I varje till kommittén hänskjutet ären— de äger kommittén ålägga de berörda kon- ventionsstaterna att ställa ytterligare rele— vanta upplysningar till förfogande.

5. När ärende, som avses i denna artikel, behandlas av kommittén skall berörda stater ha rätt att sända en representant för att utan rösträtt deltaga i kommitténs arbete under ärendets behandling.

Artikel 12

l. (a) Sedan kommittén mottagit och sam- manställt alla de upplysningar den anser nödvändiga, skall ordföranden utse en för- likningskommission ad hoc (härnedan kal- lad kommissionen) bestående av fem perso- ner, som utvalts bland kommitténs med- lemmar eller bland andra. Kommissionens medlemmar skall utses med de tvistande parternas samtycke, och dess bona officia skall ställas till de berörda staternas förfo- gande i syfte att åstadkomma en uppgörelse i godo grundad på respekt för konventionen.

(b) Har de tvistande staterna icke inom tre månader enats om kommissionens sam— mansättning, helt eller delvis, skall de kom- missionsmedlemmar, varom enighet icke nåtts mellan de tvistande staterna, väljas av kommittén bland dess medlemmar med två- tredjedels majoritet vid hemlig omröstning.

2. Kommissionens medlemmar skall fun- gera i personlig egenskap. De må ej vara medborgare i tvistande stat eller i stat som icke biträtt konventionen.

3. Kommissionen skall själv välja sin ord- förande och antaga sin arbetsordning.

4. Kommissionens sammanträden skall som regel hållas i FN:s huvudkvarter eller på annan lämplig plats enligt kommissio- nens bestämmande.

5. Det sekretariat som ställes till förfo— gande enligt artikel 10, punkt 3, skall, när en tvist mellan konventionsstater leder till utseendet av en kommission, biträda även denna.

6. De tvistande parterna skall sinsemellan lika fördela kostnaderna för medlemmarna i kommissionen enligt beräkningar som om- besörjes av FN:s generalsekreterare.

7. Generalsekreteraren är bemyndigad att, om så erfordras, betala kostnaderna för kommissionens medlemmar, innan de tvis-

tande staterna ersatt dem enligt punkt 6 i denna artikel.

8. De upplysningar som kommittén mot- tagit och sammanställt skall ställas till kom- missionens förfogande, och kommissionen må anmoda de berörda staterna att inkom- ma med ytterligare relevanta upplysningar.

Artikel 13

1. När kommissionen avslutat prövningen av ärende, skall den upprätta och till kom- mitténs ordförande överlämna en rapport omfattande dess utredning om de med tvis- ten sammanhängande faktiska förhållandena och innehållande de rekommendationer den finner ägnade att åvägabringa en uppgörelse i godo av tvisten.

2. Kommitténs ordförande skall överläm— na kommissionens rapport till envar av de tvistande konventionsstaterna. Dessa skall inom tre månader underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner rekom- mendationerna i kommissionens rapport.

3. När den i punkt 2 i denna artikel an— givna tiden utlöpt, skall kommitténs ordfö- rande överlämna kommissionens rapport och de berörda konventionsstaternas dekla- rationer till övriga konventionsstater.

Artikel 14

1. En konventionsstat må när som helst förklara, att den erkänner kommitténs be- hörighet att mottaga och pröva framställ- ningar från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens juris- diktionsområde, som påstår sig ha genom den staten blivit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna. Framställning skall icke mot— tagas av kommittén, om den gäller en konventionsstat som ej avgivit sådan för— klaring.

2. Varje konventionsstat som avger en förklaring enligt punkt 1 i denna artikel må upprätta eller ange ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att mottaga och pröva framställningar från sådana enskilda personer eller grupper av

enskilda inom statens jurisdiktionsområde, som påstår sig ha blivit utsatta för kränk- ning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna och som uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.

3. En förklaring, som göres enligt punkt 1 i denna artikel, och namnet på det organ, som må ha upprättats eller angivits enligt punkt 2 i denna artikel, skall deponeras av vederbörande konventionsstat hos FN:s ge- neralsekreterare, som skall tillställa övriga konventionsstater kopior därav. En förkla— ring kan återkallas när som helst genom meddelande till generalsekreteraren, men sådan återkallelse har ingen verkan vad gäl- ler hos kommittén anhängiggjorda fram- ställningar.

4. Ett register över framställningar skall föras av organ som upprättats eller angivits enligt punkt 2 i denna artikel, och be- styrkta kopior av registret skall årligen på lämplig väg tillställas generalsekreteraren, varvid förutsättes att innehållet icke göres offentligt.

5. Om den klagande icke får sitt fall tillfredsställande reglerat genom organ som upprättats eller angivits enligt punkt 2 i denna artikel, har han rätt att hänskjuta ärendet till kommittén inom sex månader.

6. (a) Kommittén skall konfidentiellt del- ge varje av den mottagen framställning med den konventionsstat som påstås ha brutit mot bestämmelse i konventionen men skall icke röja identiteten hos vederbörande person eller grupp av personer utan dennes eller dessas uttryckliga samtycke. Kommit- tén må icke mottaga anonyma framställ- ningar.

(b) Den mottagande staten skall inom tre månader tillställa kommittén en skriftlig förklaring eller en klargörande redogörelse för ärendet och den åtgärd som må ha vidtagits av staten.

7. (a) Kommittén skall pröva fram- ställningar i ljuset av alla de upplysningar som ställts till dess förfogande av ve- derbörande konventionsstat och av den klagande. Kommittén må ej pröva fram- ställning från klagande med mindre den utrönt att den klagande uttömt alla till—

gängliga inhemska rättsmedel. Detta skall dock icke gälla om rättsmedlens utnytt- jande är oskäligt tidskrävande.

(b) Kommittén skall överlämna sina eventuella förslag och rekommendationer till den berörda konventionsstaten och till den klagande.

8. Kommittén skall i sin årliga rapport intaga en summarisk redogörelse för mot- tagna framställningar och, där så lämpligen bör ske, för de berörda konventionsstaternas klarlägganden och uttalanden ävensom för sina egna förslag och rekommendationer.

9. Kommittén är behörig utöva de funk- tioner som angivits i denna artikel endast om minst tio konventionsstater är bundna av förklaringar enligt punkt 1 i denna ar- tikel.

Artikel 15

1. I avvaktan på förverkligandet av målet för den i generalförsamlingens resolution 1514 (XV) den 14 december 1960 intagna deklarationen angående beviljande av själv- ständighet åt koloniala länder och folk skall bestämmelserna i denna konvention på intet sätt begränsa den petitionsrätt som tillerkänts dessa folk genom andra interna— tionella instrument eller av FN och dess fackorgan.

2. (a) Den enligt konventionens artikel 8, punkt 1, upprättade kommittén skall er- hålla kopior av petitionerna, och avge om- dömen och rekommendationer beträffande dessa petitioner till de FN-organ som be— handlar frågor vilka direkt sammanhänger med denna konventions principer och syften i sin befattning med petitioner från invånare i förvaltarskaps— och icke-självstyrande om- råden samt alla andra områden på vilka generalförsamlingens resolution 1514 (XV) äger tillämpning, rörande frågor inom ra- men för denna konvention vilka är an- hängiggjorda i dessa organ.

(b) Kommittén skall från vederbörande FN-organ erhålla kopior av rapporter an- gående lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- eller andra åtgärder som direkt samman- hänger med denna konventions principer

och syften och som vidtagits av de förval- tande staterna inom de i (3) ovan nämnda områdena, och skall avge omdömen och rekommendationer till dessa organ.

3. Kommittén skall i sin rapport till generalförsamlingen intaga en summarisk redogörelse för de petitioner och rapporter den har mottagit från FN:s organ liksom de omdömen och rekommendationer kommit- tén avgivit med avseende på dessa peti- tioner och rapporter.

4. Kommittén skall från FN:s general- sekreterare begära alla uppgifter samman- hängande med denna konventions syften som han har tillgängliga avseende de i punkt 2 (a) nämnda områdena.

Artikel 16

Denna konventions bestämmelser om biläg- gandet av tvister och klagomål är tillämpliga utan förfång för sådana andra förfaranden för biläggandet av tvister och klagomål på diskriminationsområdet om vilka stadgats i konstituerande instrument avseende, eller i konventioner antagna av, FN och dess fackorgan, och skall icke hindra konven- tionsstater från att anlita andra förfaranden för lösandet av tvister i överensstämmelse med allmänna eller särskilda internationella överenskommelser i kraft mellan dem.

Del III Artikel 17

1. Denna konvention står öppen för under- tecknande av varje stat som är medlem i FN eller i något av dess fackorgan, av varje stat som anslutit sig till internationella domstolens stadga och av varje annan stat som av FN:s generalförsamling inbjudits att biträda konventionen.

2. Denna konvention skall ratificeras. Ra- tifikationsinstrument skall deponeras hos FN:s generalsekreterare.

1. Denna konvention står öppen för anslut- ning av varje stat som omförmäles i artikel 17, punkt 1.

2. Anslutning äger rum genom deposition av anslutningsinstrument hos FN:s general- sekreterare.

Artikel 19

1. Denna konvention träder i kraft på tret- tionde dagen efter den dag då det tjugo- sjunde ratifikations- eller anslutningsinstru- mentet deponerats hos FN:s generalsekre- terare.

2. För varje stat, som ratificerar denna konvention eller ansluter sig till den sedan det tjugosjunde ratifikations- eller anslut- ningsinstrumentet deponerats, skall konven- tionen träda i kraft på trettionde dagen efter det att dess eget ratifikations- eller anslutningsinstrument deponerats.

Artikel 20

1. FN:s generalsekreterare skall mottaga reservationer, som av stater göres i samband med ratifikation eller anslutning, och del- ge dessa med alla stater som är eller kan bli konventionsstater. Envar stat som har invändning mot någon reservation skall inom nittio dagar från mottagandet av så- dant meddelande underrätta generalsekrete- raren att den icke godtager reservationen.

2. En reservation som är oförenlig med denna konventions ändamål och syfte skall icke tillåtas och icke heller en reservation som skulle hindra något av de genom denna konvention upprättade organen att verka. En reservation skall anses oförenlig eller hindrande om minst två tredjedelar av kon- ventionsstaterna har invändning mot den.

3. Reservationer kan när som helst åter- tagas genom underrättelse härom till gene- ralsekreteraren. Sådan underrättelse träder i kraft den dag den mottages.

Artikel 21

Konventionsstat äger uppsäga konventionen genom skriftlig underrättelse till FN:s gene-

ralsekreterare. Uppsägning träder i kraft ett år efter den dag då underrättelsen mot- tagits av generalsekreteraren.

Artikel 22

Varje tvist mellan två eller flera konven- tionsstater rörande konventionens tolkning eller tillämpning, vilken icke bilägges genom förhandlingar eller genom de förfaranden om vilka uttryckligen stadgas i konventionen, skall på begäran av någon av de tvistande staterna hänskjutas till internationella dom- stolen för avgörande, såvida icke de tvis- tande enas om annat sätt för tvistens biläg- gande.

Artikel 23

1. Framställning om ändring av denna kon- vention kan när som helst göras av varje konventionsstat genom skriftlig underrät- telse ställd till FN:s generalsekreterare.

2. FN:s generalförsamling skall fatta be- slut om de eventuella åtgärder till vilka sådan framställning må föranleda.

Artikel 24

FN:s generalsekreterare skall hålla alla de stater, som avses i artikel 17, punkt 1, i den- na konvention, underrättade om:

(a) undertecknande, ratifikation eller an- slutning i enlighet med artiklarna 17 och 18,

(b) dagen för konventionens ikraftträdan- de i enlighet med artikel 19,

(c) meddelande eller förklaring mottagen i enlighet med artiklarna 14, 20 och 23,

(d) uppsägning i enlighet med artikel 21.

Artikel 25

1. Denna konvention, vars engelska, fran- ska, kinesiska, ryska och spanska texter äger lika vitsord, skall deponeras i FN:s arkiv.

2. Bestyrkta avskrifter av denna konven- tion skall av FN:s generalsekreterare till- ställas alla stater som tillhör någon av de kategorier som nämnes i konventionens ar- tikel 17, punkt 1.