2

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

4 §.

4 §.

Är gäldbunden — — — kortare tid.

Förmånsrätt i----------- nämnda lag.

Därefter skall------------lag sägs.

11

§•

Därefter skola,------- — är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller liv­

ränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycks­

fall i arbete åligger gäldenären att ut­

giva.

Förmånsrätt efter------- - ■— enligt

4 §.

12

§.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmåns­

rätt ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sins­

emellan: statlig inkomst- och förmö­

genhetsskatt, särskild skatt å förmö-

Är gäldbunden---------- kortare tid.

Förmånsrätt i — —----- nämnda lag.

Har på grund av införsel jämlikt

1, 19 eller 20 § lagen om införsel i

avlöning, pension eller livränta inne­

hållits avlönings-, pensions- eller liv­

räntebelopp, som skulle utgått med

förmånsrätt enligt första eller andra

stycket, gälle samma förmånsrätt för

fordran å det sålunda innehållna be­

loppet.

Därefter skall----------- - lag sägs.

11

§•

Därefter skola,------- — är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller liv­

ränta, som det enligt lag angående er­

sättning för skada till följd av olycks­

fall i arbete åligger gäldenären att ut­

giva. Har på grund av införsel jäm­

likt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel

i avlöning, pension eller livränta in­

nehållits livräntebelopp, som skulle

utgått med förmånsrätt enligt näst­

föregående punkt, gälle samma för­

månsrätt för fordran å det sålunda

innehållna beloppet.

Förmånsrätt efter — — •— enligt

4 §■

12

§.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmåns­

rätt ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sins­

emellan: statlig inkomstskatt, statlig

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, 1

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1937:523, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander, statsråden S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson,

S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund,

P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmä­

ler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändrade be­

stämmelser angående förmånsrätt för skatt m. m. och anför därvid följande.

1. Inledning.

Sedan vid 1945 års riksdag beslut fattats om genomförande av ett nytt

uppbördssystem, antogs vid 1946 års riksdag ett härav föranlett förslag om

ändrade bestämmelser rörande förmånsrätt för skatt. 1949 års uppbörds-

sakkunniga (landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, häradsskrivaren

G. M. E:son Alin, nuvarande regeringsrådet S. E. Jarnerup, ekonomidirek­

tören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och kronokamreraren B.

E. V. Åkerstedt), åt vilka uppdragits att verkställa en översyn av uppbörds-

reglerna och därmed sammanhängande bestämmelser, har den 24 januari

1952 avlämnat ett betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbörds-

förfarandet (SOU 1952: 1). I detta betänkande har föreslagits vissa änd­

ringar bl. a. i förmånsrättsbestämmelserna.

Betänkandet har, för avgivande av yttrande, remitterats till ett stort an­

tal myndigheter och organisationer. Yttrandena över vissa delar av betän­

kandet har kring månadsskiftet februari—mars inkommit från justitiekans-

lersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräk en skaps verket, riksför-

säkringsanstalten, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statens organisa-

tionsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea hov­

rätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Öster­

götlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr-

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska arbetsgivare­

föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsgivareförening för ho­

tell och restauranter, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

Enligt 6 § äger kronan förmånsrätt till betalning ur fast egendom för

skogsvårdsavgift ävensom kommun eller annan menighet enahanda för­

månsrätt för fastighetsskatt, vilken skall utgå för egendomen och utgöras

av den, som innehaft densamma med äganderätt eller ock med fideikom­

missrätt eller eljest på grund av testamente, därest skatten icke stått inne

längre än ett år efter förfallodagen. Dylik förmånsrätt åtnjutes vidare för

bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning

av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och räntor å lån från statens

avdikningslånefond.

I 7 § avhandlas förmånsrätt för förlagsinteckning och inteckning i jord-

bruksinventarier. I 8 § talas om förmånsrätt bland annat då lös egendom ta­

gits i mät för fordran och i 9 § då inteckning finns i fast egendom eller

sådan egendom utmätts för fordran. Förmånsrätt för myndlings fordran i

förmyndarens konkurs föreskrives i 10 §.

I 11 § första stycket stadgas, att »därefter skola, utan förmånsrätt sig

emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors och sockenmagasiners fordringar

hos deras föreståndare; kronans, rikets ständers, städers och allmänna av

Konungen stadsfästade kassors, penningeverks och inrättningars ford­

ringar hos de tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära, för

vad av sådan uppbörd hos dem innestår; fordringar hos utmätningsmän

och andra, som äga att med utsökningsmål taga befattning eller fått ut­

mätningsmans uppdrag att verkställa indrivning, för vad till dem i sådan

egenskap överlämnats; så ock fordringar i övrigt hos kronans ämbets- eller

tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit».

Enligt 11 § andra stycket föreligger förmånsrätt för vissa livräntor.

I 12 § har upptagits bestämmelser av innebörd, att sist skola, i den mån

ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egen­

dom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, er­

sättningsskatt, värnskatt, krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt,

landstingsmedel, tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift enligt lagen om

folkpensionering samt av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggs­

avgifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samtliga skatter

och avgifter dock endast om de enligt verkställd debitering förfallit till be­

talning innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Nu angiven

förmånsrätt åtnjutes dock icke för utskylder eller avgifter, som påförts på

grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den

tid, för vilken förmånsrätt enligt vad nyss nämnts åtnjutes.

I detta sammanhang må även erinras om bestämmelsen i 18 § att böter

äger minsta rätt.

Uttryckliga bestämmelser angående förmånsrätt för kronans fordran å

skatt, som arbetsgivare innehållit eller bort innehålla å arbetstagares lön,

har icke meddelats. I praxis (jfr NJA 1931 s. 386 och 1949 s. 318) har emel­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

12 § handelsbalken upptagna stadgandet avsåge kvarstående och tillkom­

mande skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt. I anslutning därtill

framhåller de sakkunniga, att förmånsrätten måste anses omfatta jämväl

sådan konkursgäldenären avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut

av länsstyrelse eller kronokamrerare uppdebiterats på grund av att kon-

kursgäldenärens arbetsgivare vid verkställd undersökning befunnits ha un­

derlåtit att i behörig ordning verkställa löneavdrag. I och med myndighe­

tens beslut vore sådan skatt att likställa med annan debiterad preliminär

skatt.

Vidare påpekas att förmånsrätt icke förelåge i arbetstagarens konkurs för

sådan skatt, som av arbetsgivaren innehållits genom löneavdrag enligt upp-

bördsförordningen eller på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917

om införsel i avlöning, pension eller livränta men som av denne icke redo­

visats. Arbetstagaren vore jämlikt 97 § uppbördsförordningen och punkt 5)

av 21 § nyssnämnda lag fri från betalningsansvar för motsvarande skattebe­

lopp, varför någon skattefordran gentemot arbetstagaren icke längre förelåge.

De sakkunniga framhåller, att genom de ändringar av förmånsrättsbe-

stämmelserna, som gjordes vid införandet av det nya uppbördssystemet,

kronans förmånsrätt såtillvida försämrats, att förmånsrätt i pågående kon­

kurs icke längre åtnjötes för skatter och avgifter, som förfölle till betalning

efter det egendomen avträtts till konkurs. Å andra sidan ägde numera för­

månsrätten längre tillbakaverkande kraft än tidigare. Det syntes enligt de

sakkunnigas mening icke kunna komma i fråga att nu ifrågasätta ändring

på denna punkt. De nya reglerna hade knappast medfört några egentliga

olägenheter.

De sakkunniga tillägger, att enligt 17 kap. 12 § handelsbalken förutsattes

för förmånsrätt att skatten »enligt verkställd debitering förfallit till betal­

ning» före viss tidpunkt. Det syntes böra påpekas, att framflyttning av den

normala förfallodagen kunde äga rum på grund av beslut om anstånd såväl

av den lokala skattemyndigheten som i speciella fall av postverket. Sådant

beslut inverkade dock ej på den tid under vilken förmånsrätt åtnjötes. Den­

na tid måste alltid räknas med hänsyn till skattens förfallodag enligt den

verkställda debiteringen. I 17 kap. 6 § handelsbalken nämndes icke direkt,

att förfallotiden hänförde sig till den verkställda debiteringen. Det syntes

dock uppenbart, att även vid tillämpningen av sistnämnda stadgande en

motsvarande tolkning måste göras.

Här må även omnämnas, att de sakkunniga föreslagit att den i 17 kap.

12 § handelsbalken gjorda uppräkningen av skatter och avgifter, för vilka

förmånsrätt föreligger, borde så ändras att förteckningen komme att om­

fatta statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, er­

sättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

samt pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering och olycksfallsför-

säkringsavgifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

För ett tjugutal arbetsgivare överstiger det av varje arbetsgivare för sig

oredovisade skattebeloppet 50 000 kr.

För tiden intill den 1 juli 1949 ha uppgifter införskaffats rörande storle­

ken av de skattebelopp, som de enskilda arbetsgivarna underlåtit att redo­

visa. Dessa uppgifter, omfattande hela riket med undantag för Göteborgs

och Bohus län, ha sammanfattats i följande tabell:

Oredovisat skattebelopp

Antal

arbetsgivare

Summa oredovisat

belopp, kr.

Högst 1 000 kr...................................

20 395

3 217 232

1001- 5000 . ................................

1212

2 837 816

5 001—10 000 > ................................

168

1157 396

10 001-20 000 > ................................

59

812 049

över

20 000 > .................................

31

1 449 931

Summa

21865

9 474424

Under hänvisning till den nyss återgivna redogörelsen framhåller de sak­

kunniga att underlåtenhet att redovisa innehållna skattebelopp förekommit

i relativt stor utsträckning. De skattebelopp, som icke redovisats, hade i åt­

skilliga fall varit avsevärda. Utan förmånsrätt i någon form för skattebelop­

pen i händelse av arbetsgivarens konkurs kunde det allmännas skatteför-

luster befaras bli stora. Som exempel kunde nämnas rättsfallet NJA 1949 s.

318. I den konkurs, varom där vore fråga, hade det allmänna bevakat av

konkursgäldenären genom löneavdrag innehållna medel till belopp av ca

108 000 kronor. Till oprioriterade borgenärer hade utdelats allenast 3,75 pro­

cent. Det allmännas skatteförlust i detta enda fall hade uppgått till ca

104 000 kronor.

De sakkunniga anför därefter.

Det torde böra erinras därom, att skyldighet för arbetsgivare att enligt upp-

bördsförordningen verkställa avdrag å arbetstagares lön för skatt omfattar

icke allenast preliminär skatt utan även kvarstående skatt. Båda dessa skat-

teslag omfattas jämväl av avdragsskyldigheten enligt införsellagen. De reg­

ler som gälla angående löneinnehållande och redovisning av innehållna be­

lopp enligt båda författningarna äro i väsentliga delar överensstämmande.

I ett avseende råder emellertid en olikhet, som tagits till utgångspunkt för

den åsikten, att de båda instituten ha olika karaktär. Jämlikt 16 § och 21 §

1) införsellagen må belopp, som innehållits enligt nämnda lag till gäldande

av arbetstagares skatt, ej utmätas för annan arbetstagarens gäld. Motsva­

rande stadgande återfinnes ej i uppbördsförordningen. Anledningen till att

bestämmelse härom ej infördes i uppbördsförordningen finnes ej berörd i

förarbetena till förordningen. Det synes dock icke ha varit meningen, att

genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen innehållna lönebelopp

skulle ha annan karaktär än belopp, som innehållits genom införsel enligt

införsellagen. Enligt uppbördssakkunnigas mening böra samma bestämmel­

ser gälla i förevarande avseende oberoende av enligt vilken författning av­

drag för skatt verkställts. Bestämmelserna i införsellagen gälla icke allenast

avdrag för skatt utan även innehållande till gäldande av underhållsbidrag.

Enahanda bestämmelser som för underhållsbidrag böra liksom f. n. gälla

beträffande införsel för skatt. Då någon anledning icke föreligger att ifråga­

sätta ändring i gällande bestämmelser beträffande införsel för underhålls­

bidrag, böra införsellagens bestämmelser förbli oförändrade. I stället bör ett

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

na av statsmakterna ålagts att medverka vid skatternas erläggande. Vad an-

ginge övriga borgenärers rätt torde det vara anledning att räkna med, att

myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna skulle kunna effektivi­

seras så, att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit,

icke behövde uppkomma. Det syntes därför de sakkunniga ofrånkomligt, att

statsverket tillerkändes förmånsrätt för sin fordran mot arbetsgivare för av

denne oredovisade belopp, innehållna genom löneavdrag å arbetstagares lön.

Ehuru väl närmast förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken borde

komma i fråga med hänsyn till att det allmännas skattefordran härledde sig

från arbetstagares lönefordran, syntes dock, anför de sakkunniga vidare,

sådan förmånsrätt icke böra ifrågasättas. Förmånsrätt enligt nämnda stad­

gande syntes av sociala skäl alltjämt böra förbehållas egentliga lönefordring-

ar och fordringar som av sociala skäl i förmånsrättshänseende borde lik­

ställas med lönefordringar. Den förmånsrätt, som i stället närmast kunde

tänkas, torde vara enligt 17 kap. 11 eller 12 § handelsbalken. Eftersom ar­

betsgivarna ur vissa synpunkter kunde likställas med kronans uppbördsmän

såvitt gällde uppbörd av skatt, skulle på grund därav tillämpning av 11 §

kunna vara berättigad. Ä andra sidan hade skattefordringarna, frånsett fas­

tighetsskatt, i förmånsrättshänseende sammanförts till 12 §. Det syntes

lämpligt att i stort sett likartade slag av fordringar erhölle sannna förmåns­

rätt, och med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att 12 § bleve tillämp­

lig-

Det må tilläggas, att de sakkunniga även övervägt lämpligheten av att för­

plikta arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp av­

skilda från övriga tillgångar. De sakkunniga framhålla att med en sådan

föreskrift vore det icke svårt att tillgodose kravet på säkerhet för att det

allmänna utfinge av arbetsgivare innehållna medel för gäldande av skatt.

Kunde denna skyldighet utsträckas till att omfatta även skyldighet att ome­

delbart efter skatteinnehållandet insätta medlen på spärrade konton hos post­

verket eller i bank, skulle problemet ställa sig ännu enklare. Därigenom

skulle man nämligen försvåra möjligheterna för arbetsgivarna att i händel­

se av obestånd utnyttja medlen i rörelsen för att därigenom till borgenärer­

nas nackdel uppskjuta konkursens inträde. Vidare skulle det allmänna kun­

na vid konkurs åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken.

De sakkunniga anföra emellertid som sin mening att det av praktiska skäl

syntes uteslutet att arbetsgivarna skulle kunna åläggas angivna skyldighet.

Detta gällde även om skyldigheten begränsades till att hålla skattemedlen

avskilda och icke kombinerades med åläggande att använda spärrkonto. Det

borde också framhållas, att separationsrätten enligt 17 kap. 2 § handelsbal­

ken skulle vara utan värde i de säkerligen icke sällsynta fall, där arbetsgi­

varna trots bestämmelser av antytt innehåll likväl toge de innehållna skatte­

medlen i anspråk för att stärka sin kredit. Uppbördssakkunniga ville därför

icke ifrågasätta någon ändring i gällande bestämmelser på detta område.

Det verksammaste medlet att förmå arbetsgivarna att i behörig ordning redo­

visa innehållna skattemedel måste anses vara att skärpa gällande straffbe­

stämmelser.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Beträffande bestämmelserna om förmånsrätt för gälde-

nären påförd skatt ifrågasätter länsstyrelsen i Jämtlands län, om

icke uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken av de skatter och avgifter,

för vilka förmånsrätt åtnjötes, borde ersättas med ett mera allmänt stad­

gande om förmånsrätt för sådana skatter och avgifter, vilka uttoges som

kvarstående och tillkommande skatt och icke ägde bättre förmånsrätt en­

ligt 6 § i samma kapitel.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att av den föreslagna lag­

texten kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debite­

rad preliminär skatt, eftersom sådan skatt tekniskt sett icke uppdebitera­

des å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa. Ett

förtydligande av författningstexten vore därför önskvärt.

I fråga om förmånsrätt för belopp, som arbetsgivare in­

nehållit å arbetstagares lön genom löneavdrag men ej

redovisat, förordar riksräkenskapsverket sådan enligt 17 kap. 4 § han­

delsbalken men efter de fordringar, som för närvarande äga förmånsrätt

enligt nämnda lagrum. Riksräkenskapsverket anför därvid, att verket ur de

synpunkter verket hade att företräda icke kunde biträda de sakkunnigas

förslag. Sedan högsta domstolen förklarat kronan sakna förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken i arbetsgivares konkurs för innehållen preliminär

A-skatt, hade kronans möjligheter att i konkurs erhålla utdelning för sina

skattefordringar allvarligt reducerats. Uttrycklig lagbestämmelse om för­

månsrätt saknades liksom i fråga om förmånsrätt för oredovisade införsel­

medel. Enligt gällande finsk rätt skulle bestämmelserna angående förmåns­

rätt för lönefordran, som uppkommit av arbetares arbetsförhållande, äga

motsvarande tillämpning med avseende å belopp som arbetsgivare innehål­

lit å lön och för vilka lian gentemot staten vore ansvarig. Mot bakgrunden

härav borde kronan för sina fordringar å innehållna icke redovisade skatte­

avdrag erhålla förmånsrätt enligt samma lagrum som anställda för sina

löner. För sina fordringar å innehållen skatt syntes dock kronan ur sociala

synpunkter böra erhålla förmånsrätt efter de fordringar, som för närvaran­

de åtnjöte förmånsrätt enligt lagrummet. Vidare borde förmånsrätten be­

gränsas till fordringar å innehållen skatt avseende lön för de sista sex må­

naderna.

Förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken föreslås även av länssty­

relserna i Kalmar och Värmlands lån, därvid sistnämnda länsstyrelse anför

följande.

Någon tvekan torde icke råda om att kronan bör givas viss förmånsrätt

för av arbetsgivare innehållna, men icke redovisade skatteavdrag, enär i

annat fall det nya uppbördssystemet alltjämt kommer att hava till följd, att

oprioriterade borgenärer vid arbetsgivarens konkurs erhålla större möjlighet

till högre procentuell utdelning. Enär skatteavdraget i sak kan betraktas

motsvara en på kronan överförd lönefordran, synes förmånsrätt enligt 17

kap. 4 § handelsbalken ligga närmast till hands. Sådan förmånsrätt förelig­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

vad erfarenheten utvisar, oprioriterade fordringsägare till avsevärt men.

Dessa skattebelopp stå dock, då gäldenären är näringsidkare, regelmässigt i

någorlunda beräknelig relation till företagets storlek, vinster och tillgångar.

Så kan däremot icke antagas bli fallet med de av arbetstagarnas löner inne­

hållna, men icke inlevererade utskylder, för vilka förmånsrätt av de sakkun­

niga föreslås. På grund av bristande kontroll av fordringsägaren-staten och

andra omständigheter torde icke sällan kunna inträffa, att den föreslagna

nya förmånsrätten komme att avse belopp, som i förhållande till företagets

storlek framstå såsom oproportionerligt höga. Det allmänna anlitar samtliga

i uppbördsförordningen såsom arbetsgivare betecknade personer och sam­

manslutningar såsom uppbördsorgan utan hänsynstagande till vederbörandes

lämplighet för uppgiften. Vi framförde på sin tid allvarliga betänkligheter

mot en dylik vidsträckt användning av arbetsgivare såsom uppbördsmän. Då

de sakkunniga nu konstatera, att underlåtenhet att redovisa innehållna

skattebelopp förekommit i relativt stor utsträckning, bekräftar detta, att våra

betänkligheter voro välgrundade.

Det kan icke enligt vår mening anses skäligt och billigt att, då statsmak­

terna trots varningar tagit risken av att utan åtskillnad anlita praktiskt ta­

get varje inom riket vistande person såsom uppbördsmän, medelst införande

av den föreslagna förmånsrätten övervältra de genom ett dylikt inkasso-

system uppkommande förlusterna på andra fordringsägare. Vi hemställa av

ovan anförda skäl, att någon ändring icke vidtages i 17 kap. 12 § handels-

balken.

Sveriges grossistförbund anför.

Erfarenheten har visat att en fordringsägare, som har ett förmånsberätti-

gat krav, ofta med hänsyn till den säkerhet, som förmånsrätten innebär, ej

med samma snabbhet och styrka framför sina anspråk, då fordringen för­

faller till betalning. Detta kan, exempelvis i ett fall där staten äger förmåns­

rätt för skatteavdrag, som icke inbetalats till skatteverket, medföra att gäl­

denären under en kanske relativt lång tidsperiod försummar sin redovis­

ningsskyldighet och att sålunda, när skatteverket framställer sitt krav, detta

kommer att avse mycket betydande belopp, kanske av den storleksordning

att alla möjligheter uteslutits för vederbörande att träffa en ackordsuppgö-

relse. I sådant fall blir konkurs oundviklig och även om staten därvid kan

få in sin fordran blir det i regel så att oprioriterade fordringar icke få någon

täckning.

Redan i tidigare sammanhang ha starka betänkligheter riktats emot det

nu i vårt land praktiserade systemet, enligt vilket statsmakterna utan någon

egentlig åtskillnad praktiskt taget använda varje arbetsgivare i riket som

uppbördsmän. Ett införande av den nu föreslagna förmånsrätten skulle som

vi ovan visat betyda, att de genom detta uppbördsförfarande uppkomna för­

lusterna övervältrades på andra fordringsägare. För den skull få vi avstyrka

de sakkunnigas förslag härutinnan.

De sakkunnigas förslag beträffande förmånsrätt för belopp,

som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön ge­

nom införsel för utskylder eller allmänna avgifter

men ej redovisat, avstgrkes av riksräkenskapsverket, enär förslaget

skulle innebära en avsevärd försämring av kronans genom praxis tillerkända

förmånsrätt. Vidare avstyrkes förslaget av Föreningen Sveriges stadsfogdar,

som framhåller, att några tungt vägande skäl för en ändring av gällande,

mer än tjuguåriga praxis icke förebragts.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr

7

.

sådana omständigheter framkomme, vilka gåve anledning till en granskning

av arbetsgivarens räkenskaper. Vidare kunde genom de sistnämndas ofull­

ständighet granskningen avsevärt försvåras och mången gång icke slutföras

utan skriftväxling med arbetstagarna för utrönande av skatteavdragens fak­

tiska storlek. Med anledning därav finge det framlagda förslaget anses vara

för statsverket synnerligen ogynnsamt. Fall kunde till och med tänkas före­

komma, där ingen som helst förmånsrätt kunde komma i fråga.

Liknande uttalanden göras av riksräkenskapsverket, överståthållarämbe-

tet, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Väster-

norrlands län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller därutöver, att den föreslagna

tiden av två år, inom vilken förmånsrätt erhölles, kunde ha gått till ända

redan innan skattemedel innehållits genom införsel. I sådant fall komme kro­

nan ej att åtnjuta någon förmånsrätt, medan enligt gällande ordning för­

månsrätt medgåves såsom för innestående lönefordran.

För att förmånsrätten skall få ett mera praktiskt värde för kronan ha i

remissyttrandena olika lösningar föreslagits. Sålunda förordar riksräken­

skapsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län, att förmånsrätten skall

gälla belopp, som arbetsgivaren innehållit innan beslutet om egendomens av­

trädande till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursan­

sökningens ingivande. Justitiekanslersåmbetet och länsstyrelsen i Koppar­

bergs län ifrågasätter om icke som utgångspunkt för förmånsrätten kunde

tagas den uppbördstermin, under vilken de innehållna beloppen skolat in­

betalas. Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt Föreningen Sve­

riges kronokamrerare uttalar att den tidpunkt, då de avdragna beloppen för­

fattningsenligt senast skolat inbetalas till uppbördsmyndigheterna, borde

vara avgörande för förmånsrätten. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län finge

det anses tillräckligt om uppdebiteringen — för att förmånsrätt skulle kunna

medgivas — verkställdes före bevakningstidens utgång.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller i förevarande hänseende att för­

månsrätten, till undvikande av den obillighet som vid ett genomförande

av de sakkunnigas förslag uppkomme, borde fastställas att omfatta samtliga

de avdrag, som av arbetsgivaren verkställts före konkursens inträde. Därest

en begränsning av tiden för prioritetsrättens åtnjutande ansåges erforderlig,

borde densamma icke understiga två år. Länsstyrelsen anför vidare.

Om förmånsrätten skulle anknytas till tidpunkten för avdraget, skulle

emellertid genom en sådan gränsdragning åtskilliga problem uppkomma. I

enstaka fall kan nämligen vara svårt att fastställa nämnda tidpunkt. Vidare

omfattar en uppdebitering vanligen ett flertal, vid skilda avlöningstillfällen

verkställda avdrag, varför en uppdebitering kunde tänkas bliva endast till

viss del förenad med förmånsrätt. Att i efterhand företaga en uppdelning av

en uppdebitering på olika avdragsperioder är tänkbart men å andra sidan

mången gång i praktiken ogenomförbart.

En annan till synes bättre lösning skulle vara att såsom i förslaget fram-

föres låta debiteringen vara avgörande, dock med det tillägg, att förmånsrätt

skulle åtnjutas jämväl för de skatteavdrag, som verkställts före konkursens

inträde och debiterats inom viss lagstadgad tid därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

19

Slutligen får länsstyrelsen framhålla, att med »uppdebitering» av preli­

minär skatt bör förstås lokala skattemyndighetens beslut i ärendet och så­

ledes icke den uppdebitering, som långt senare sker i kronans räkenskaper.

Sveriges grossistförbund framhåller, att en eventuell förmånsrätt för ifrå­

gavarande fordringar obetingat borde förenas med det villkoret, att kravet

måste göras gällande senast sex månader efter den dag, då det gjorda löne­

avdraget senast bort redovisas till vederbörande myndighet. Den angivna tids­

fristen om sex månader torde vara tämligen väl avpassad med hänsyn till

den tid, efter vilken man för närvarande, med hjälp av de tekniska hjälp­

medel som stode till förfogande inom uppbördsverket, kunde konstatera, att

likvid uteblivit.

Justitiekanslersämbctet och kammarrätten uttalar den meningen, att den

i motiven föreslagna omfattningen av förmånsrätten borde komma till tyd­

ligt uttryck i lagtexten.

Svea hovrätt — som erinrat om de sakkunnigas tidigare återgivna utta­

lande att om en arbetsgivare vid utbetalning av arbetstagares lön genom

löneavdrag innehållit en del därav, arbetstagarens lönefordran gentemot ar­

betsgivaren kvarstode i motsvarande omfattning, dock att fordringen över­

gått å kronan — anför följande.

Som en konsekvens härav har framhållits, att till den del det genom skatte­

avdrag innehållna beloppet överstiger, vad som skall inbetalas till uppbörds-

myndigheterna, arbetstagaren har en direkt fordran å arbetsgivaren om ut­

bekommande av ytterligare lön, vilken fordran arbetstagaren i händelse av

arbetsgivarens konkurs själv har att bevaka. Huruvida detta för arbetstaga­

ren är helt tillfredsställande kan enligt hovrättens förmenande vara föremål

för delade meningar. Väl synes den arbetstagaren tillförsäkrade förmånsrät­

ten jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i allmänhet utgöra en tillräcklig sä­

kerhet för tillgodoseende av arbetstagarens anspråk, men ifrågasättas kan

huruvida icke för de måhända mera sällan förekommande undantagsfall,

där arbetstagarens fordran helt eller delvis icke utgår vid arbetsgivarens

konkurs, bör stadgas en subsidiär ersättningsskyldighet för statsverket. Att

statsverket i sådant läge är närmare än arbetstagaren att bära förlusten sy­

nes hovrätten uppenbart.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening

för hotell och restauranter anför.

Om en arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men un­

derlåtit att redovisa innehållet belopp, skall detta vid avräkningen med den

slutliga skatten tillgodoräknas arbetstagaren. En väsentlig inskränkning här-

uti föreligger emellertid enligt de sakkunnigas mening. Har en arbetstagare

av en eller annan anledning icke överlämnat sin debetsedel å preliminär

skatt till arbetsgivaren, är denne för närvarande skyldig att verkställa skatte­

avdrag med 25 procent av den utbetalda lönen. Har härigenom innehållits

större belopp, än som enligt till arbetsgivaren senare överlämnad debetsedel

under närmast följande uppbördstermin skall inbetalas, skall arbetsgivaren

återbetala, vad som för mycket innehållits. Enahanda är fallet, då arbets­

givaren innehållit större belopp, än vad som enligt beslut om jämkning un­

der närmast följande uppbördstermin skall inbetalas. I händelse av arbets­

givarens konkurs har arbetstagaren enligt de sakkunniga att själv bevaka

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

den fordran arbetstagaren har å arbetsgivaren för det belopp, som sålunda

för mycket innehållits. Det allmännas bevakning skulle endast omfatta det

belopp, som skall inbetalas till det allmänna. Om anledningen till att arbets­

tagaren ej överlämnat debetsedel till arbetsgivaren ej är försumlighet, eller

då jämkningsbeslut beror på felaktighet från den lokala skattemyndigheten,

synes det oss obilligt, att arbetstagaren genom för högt skatteavdrag i hän­

delse av arbetsgivarens obestånd skall lida en ekonomisk förlust, varför

det allmännas bevakning i dylika fall synes böra omfatta hela det innehåll­

na skattebeloppet.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att underrättelse beträf­

fande beslut om egendomsavträde skulle jämlikt 20 § kon­

kurslagen alltid meddelas utmätningsmannen i gäldenärens hemortskom­

mun. Enligt 25 § uppbördskungörelsen ålåge det utmätningsman, då han

erhållit kännedom om att arbetsgivare försatts i konkurs, att ofördröj ligen

därom underrätta den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemorts­

kommun. Sistnämnda föreskrift torde emellertid icke alltid ha iakttagits.

Med hänsyn därtill samt till vikten av att den lokala skattemyndigheten så

snabbt som möjligt erhölle kännedom om förhandenvarande konkurs, syn­

tes det lämpligt, att i konkurslagen intoges en bestämmelse, enligt vilken

det skulle åligga konkursdomaren att omedelbart underrätta lokala skatte­

myndigheten om att sådan ansökan till konkursdomaren inkommit, varom

förmäldes i 7 § konkurslagen.

Frågan om skyldighet för konkursdomare att underrätta lokal skattemyn­

dighet om gäldenär försättande i konkurs beröres även av länsstyrelsen i

Norrbottens län, som emellertid förklarar sig anse en sådan utvidgning av

konkursdomarens skyldigheter icke erforderlig, enär — åtminstone vad

Norrbottens län beträffade — länsstyrelsen efter genomgång av Post- och

Inrikes Tidningar skriftligen underrättade såväl lokala skattemyndigheter

som utmätningsmän om konkurser och bodelningar.

Departementschefen. Bestämmelserna om förmånsrätt för g ä 1-

d c nären påförd skatt återfinns, om här bortses från de i 17 kap.

6 § handelsbalken upptagna reglerna om förmånsrätt till betalning ur fast

egendom för fastighetsskatt m. m., i 12 § samma kapitel. I sistnämnda pa­

ragraf angiven förmånsrätt avser, som av den tidigare lämnade redogörel­

sen framgår, vissa uppräknade skatter och avgifter till den del dessa enligt

verkställd debitering förfallit till betalning innan beslut om egendomens av­

trädande till konkurs meddelats men ej tidigare än två år före konkursan­

sökningens ingivande.

Mot utformningen av de nu antydda bestämmelserna har riktats vissa

invändningar.

Bestämmelserna erhöll sin nuvarande utformning genom beslut vid 1946

års riksdag. Dessförinnan gällde att förmånsrätten avsåg utskylder och

avgifter »för sista och löpande året». Detta innebar att förmånsrätten om­

fattade även vissa skatter och avgifter, som förföll till betalning efter det

egendomen avträtts till konkurs. Då förmånsrätten numera är avgränsad till

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

beräknas antingen med ledning av uppgifter i fastställda skattetabeller eller,

undantagsvis, med viss procent av lönebeloppet. Det genom löneavdrag inne­

hållna beloppet avses i princip skola omfatta alla sådana på inkomsten be­

löpande skatter och avgifter, vilka skall erläggas preliminärt.

Vid anmälan i statsrådet den 18 oktober 1946 av den förut omnämnda

propositionen nr 376 framhölls (s. 15), att förmånsrätten enligt 12 § borde,

såsom ock skedde, begränsas till debiterad skatt. Vederbörande departe­

mentschef underströk, att förmånsrätten därigenom komme att avse kvar­

stående och tillkommande skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt.

Det sist återgivna innebär alltså, att förmånsrätten förutsattes omfatta

även debiterad preliminär skatt, oaktat att densamma icke finnes i räken­

skaperna uppförd under de olika skattetitlarna. Mot denna uppfattning rik­

tades icke några invändningar vid ärendets behandling i lagrådet eller el­

jest vid lagstiftningens genomförande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har i sitt yttrande över uppbördssak-

kunnigas nu ifrågavarande förslag uttalat den meningen att av författnings­

texten kunde dragas den slutsatsen, att förmånsrätten icke omfattade debi­

terad preliminär skatt eftersom sådan skatt icke i räkenskaperna uppdebi­

terades å de i slutlig skatt ingående skattetitlarna utan i en enda summa.

Uppbördssakkunniga har å sin sida utgått från att departementschefens

nyss återgivna uttalande gåve uttryck för gällande rätt samt därutöver

framhållit att förmånsrätten finge anses omfatta jämväl sådan konkursgäl-

denären avseende preliminär A-skatt, som enligt beslut av länsstyrelse eller

kronokamrerare uppdebiterats på grund av att konkursgäldenärens arbets­

givare vid verkställd undersökning befunnits ha underlåtit att i behörig ord­

ning verkställa löneavdrag.

För egen del har jag den uppfattningen att bestämmelserna i 17 kap. 12 §

icke innefattar längre gående krav än att fråga skall vara om i nämnda

paragraf angivna skatter och avgifter, vilka ingå i debiterad preliminär,

slutlig eller tillkommande skatt, oavsett om därvid någon specifikation å de

särskilda skattetitlarna ägt rum eller ej. Då några nya omständigheter av

beskaffenhet att påverka bedömandet av denna fråga icke tillkommit sedan

år 1946, då lagstiftaren måste anses ha godtagit en sådan uppfattning, finner

jag nu icke påkallat att förorda någon omredigering av lagtexten. Jag vill

även uttala min anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att till sådan

debiterad skatt, som omfattas av förmånsrättsreglerna, även är att hän­

föra s. k. uppdebiterad preliminär A-skatt. Sådan uppdebitering sker med

tillämpning av bestämmelserna i 24 § kungörelsen den 30 december 1946,

nr 890, med vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförord-

ningen och innebär att länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad i rä­

kenskaperna uppdebiterar det belopp, som arbetsgivare vid verkställd under­

sökning befunnits ha felaktigt underlåtit att genom löneavdrag innehålla.

De sakkunniga ha föreslagit vissa ändringar i den förteckning över skat­

ter och avgifter, som finnes upptagen i 12 §. Då förordningarna om statlig

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Skyldighet att verkställa löneavdrag föreligger jämväl för preliminär Il-

skatt, nämligen om den lokala skattemyndigheten icke förordnat att arbets­

tagare, som påförts sådan skatt, själv äger erlägga skatten.

När fråga är om preliminär A-skatt och sådan preliminär B-skatt för vil­

ken löneavdrag verkställes, gäller enligt 55 § uppbördsförordningen att om

lokal skattemyndighet genom jämkning nedsatt den preliminära skatten

och om genom löneavdrag innehållits större belopp än som genom jämk-

ningsbeslutet skall inbetalas under närmast infallande uppbördstermin, ar­

betsgivaren skall återbetala överskjutande belopp till arbetstagaren.

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt skall av arbetsgivaren verk­

ställas huvudsakligen i sådana fall, då skyldighet föreligger att göra löneav­

drag för preliminär skatt. Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren överläm­

nat debetsedel å slutlig skatt eller för arbetsgivaren uppvisat sådan debet­

sedel eller ock intyg av lokal skattemyndighet att arbetstagaren icke har att

erlägga kvarstående skatt, skall arbetsgivaren verkställa löneavdrag för kvar­

stående skatt med 25 procent av lönen. Företer arbetstagaren efter det sådant

avdrag gjorts vederbörlig debetsedel, skall om återbetalning gälla vad som i

motsvarande hänseende föreskrivits beträffande preliminär A-skatt.

I 97 § uppbördsförordningen stadgas, att om arbetsgivare verkställt löne­

avdrag men icke inbetalat innehållet belopp i föreskriven tid och ordning,

beloppet må uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i frå­

ga om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren skall å beloppet erlägga rest-

avgift. Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmelsen i samma

paragraf att arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande

skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna

icke kan utfås hos denne.

överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt, skall en­

ligt 89 § samma förordning vederbörande länsstyrelse till den skattskyldige

återbetala det överskjutande beloppet.

Enligt 95 § uppbördsförordningen är arbetsgivare, som utan skälig anled­

ning underlåtit att verkställa föreskrivet löneavdrag, jämte arbetstagaren

ansvarig för mot löneavdraget svarande skatt. Arbetsgivarens ansvarighet

kan dock göras gällande endast om arbetstagaren underlåter att efter an-

maning erlägga ifrågavarande skatt. Felande belopp kan uttagas hos arbets­

givaren i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt. Ar­

betsgivare, som betalt skatt i enlighet med nu återgivna bestämmelser, äger

söka beloppet åter hos arbetstagaren.

Av det tidigare anförda framgår, att några uttryckliga bestämmelser om

förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för skatt, som denne innehållit å ar­

betstagarens lön, icke meddelats. Huruvida detta oaktat förmånsrätt i sådant

hänseende skulle förefinnas har tidigare varit i viss mån tveksamt. Genom

några av högsta domstolen år 1949 avgjorda mål (NJA 1949, s. 66 och

318) har emellertid rättsläget klarlagts; någon sådan förmånsrätt före­

ligger icke.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

ifrågasatta förmånsrätten skulle för övrigt, som länsstyrelsen i Värmlands

län framhållit, ett resultat av uppbördsreformen bli att oprioriterade borge­

närer skulle erhålla större möjlighet till högre procentuell utdelning i ar­

betsgivarens konkurs än vad fallet varit om äldre uppbördsregler fortfaran­

de gällt. Såsom ett ytterligare och icke oväsentligt skäl för förslagets genom­

förande bör vidare anföras, att arbetstagare, vilka genom det nya uppbörds-

systemet betagits rätten att själva erlägga sina skatter, med fog kunna

kräva att vad de avstått i form av löneavdrag å sin intjänta lön verkligen

kommer — så långt nu detta låter sig göra med hänsyn till andra intressen

som jämväl måste beaktas -— det avsedda ändamålet till godo. Slutligen bör

gentemot invändningen om det mindre lämpliga i att införa en s. k. tyst för­

månsrätt framhållas, att då i det enskilda fallet lämpligheten av en kredit-

givning skall bedömas, hänsyn givetvis bör tagas till det allmänt kända för­

hållandet att en arbetsgivare har redovisningsskyldighet till kronan för ge­

nom löneavdrag innehållna medel. Det kan för övrigt förutses, att en arbets­

givare finner det angeläget att jämväl av sist antydda skäl fullgöra denna

sin redovisningsskyldighet; har kreditgivaren anledning misstänka att ar­

betsgivaren brustit härutinnan, lärer denna omständighet nämligen starkt

påverka bedömandet av dennes kreditvärdighet.

Av det nu anförda framgår, att jag för egen del vill instämma i de sak­

kunnigas förslag att förmånsrätt bör införas för kronans fordran å arbets­

givare för av denne genom löneavdrag innehållen men icke redovisad skatt.

Med denna uppfattning uppkommer frågan vilken förmånsrätt som skäli­

gen bör ifrågakomma.

De sakkunniga framhåller att de övervägt lämpligheten av att förplikta

arbetsgivare att hålla genom löneavdrag innehållna skattebelopp avskilda

från övriga tillgångar samt tillika föreskriva att skattemedlen skulle insät­

tas på spärrat konto. Med en sådan anordning skulle det allmänna vid kon­

kurs kunna åberopa separationsrätt enligt 17 kap. 2 § handelsbalken. Av

närmare angivna skäl har de sakkunniga emellertid ansett sig böra avvisa

en sådan anordning.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot införande av bestämmelser

av antytt slag.

De sakkunniga har vidare uttalat den meningen, att det allmännas ifråga­

varande skattefordran härledde sig från arbetstagarens lönefordran och att

med hänsyn härtill förmånsrätt enligt 4 § samma kapitel kunde anses böra

ifrågakomma. De sakkunniga avvisar emellertid denna tanke, då i sistnämn­

da paragraf angiven förmånsrätt av sociala skäl syntes böra förbehållas

egentliga lönefordringar och därmed enligt gällande bestämmelser i före­

varande avseende likställda fordringar. Efter överväganden jämväl huruvida

förmånsrätt borde föreskrivas enligt 17 kap. It §, har de sakkunniga stan­

nat för att föreslå förmånsrätt enligt samma kapitels 12 §.

Även för egen del anser jag övervägande skäl tala för förmånsrätt enligt

17 kap. 12 § handelsbalken. Det synes mig nämligen riktigt och lämpligt att

i förmånsrättshänseende likställa skattefordringar gentemot gäldenären med

28

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

månsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Först sedan vederbörande utmät­

ningsman av arbetsgivaren mottagit beloppet i fråga, torde karaktären av

lönefordran ha upphört att existera.

Det torde emellertid, oaktat de bakomliggande förhållandena, ur vissa syn­

punkter te sig egendomligt att bibehålla förmånsrätt enligt sistnämnda para­

graf för genom införsel för skatt eller allmänna avgifter innehållet belopp,

därest bättre förmånsrätt än enligt 17 kap. 12 § icke skulle föreskrivas för

vad som genom löneavdrag innehålles. Jag vill därför ansluta mig till de

sakkunnigas förslag att i sistnämnda paragraf intages eu bestämmelse om

att jämväl för ifrågavarande införselmedel skall åtnjutas där angiven för­

månsrätt. I detta sammanhang må framhållas att genom införsel inne­

hållna belopp f. n. icke alltid åtnjuter förmånsrätt. Förutsättningen för att

sådan skall föreligga är att den löne-, pensions- eller livräntefordran, vari

införsel beviljats, är föx-enad med förmånsrätt. Vad angår livräntef or dringar

torde dessa ofta vara oprioriterade. För att få en enhetlig reglering bör

emellertid den nya bestämmelsen i 17 kap. 12 § avse även sådana för skatt

innehållna införselmedel, som nu icke ha förmånsrätt.

Jag har förut framhållit, att enligt min mening har vad som genom veder­

börligt löneavdrag av arbetsgivaren innehållits å arbetstagares lön förlorat

sin karaktär av lönefordran samtidigt som för kronan uppkommit en mot­

svarande skattefordran hos arbetsgivaren. Det sagda torde emellertid i vissa

speciella fall icke helt gälla. Jag erinrar om de förut omnämnda fallen, då

arbetsgivaren — på grund av arbetstagarens underlåtenhet att överlämna

debetsedel — kan ha gjort högre löneavdrag än som skulle ha verkställts,

därest debetsedeln i fråga överlämnats. I dessa fall skall, om debetsedeln

överlämnas innan arbetsgivaren nästföljande uppbördstermin redovisat de

innehållna medlen till uppbördsmyndigheterna, arbetsgivaren till arbetstaga­

ren återställa vad som för mycket innehållits. Detsamma gäller om jämk-

ningsbeslut av lokal skattemyndighet företes efter det löneavdrag gjorts.

I nu antydda fall torde arbetstagaren få anses ha bibehållit en motsva­

rande lönefordran å arbetsgivaren. Denna fordran äger han vid arbetsgiva­

rens konkurs bevaka under åberopande av förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

handelsbalken. Skulle kronan i sådant fall ha bevakat hela det genom löne­

avdrag innehållna beloppet, bör följaktligen en mot det av arbetstagaren

bevakade beloppet svarande avräkning å av kronan bevakat belopp göras.

Det kan tilläggas, att i vissa av dessa fall arbetstagaren kan finna det för­

delaktigare att underlåta bevakning, nämligen med hänsyn till uppbördsför-

ordningens bestämmelser att preliminär skatt, som arbetsgivaren genom löne­

avdrag innehållit, under alla förhållanden tillgodoräknas den skattskyldige

för att i förekommande fall av skattemyndigheterna restitueras.

I detta sammanhang må erinras om vad Svea hovrätt anfört därom att

statsverket borde ersätta arbetstagare, som i arbetsgivarens konkurs icke

kunnat utfå genom löneavdrag för mycket innehållen skatt. Enligt min me­

ning torde tillräckliga skäl för en sådan bestämmelse knappast föreligga. Av

30

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

stämmelser böra meddelas beträffande vad som i avseende å förmånsrätt

skall gälla för annan i anledning av införsel uppkommen fordran.

Införsel i avlöning, pension eller livränta kan erhållas enligt 1 § införsel­

lagen för vissa närmare angivna familjerättsliga underhållsbidrag, enligt

20 § samma lag för fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i nämnda

paragraf angivna fordran å enskild försörjningsskyldig och enligt 22 § in­

försellagen för förfallna böter och viten.

Förut har framhållits att uttryckliga bestämmelser om förmånsrätt i av­

seende på införselmedel icke meddelats. Ej heller har frågan varit föremål

för prövning i högsta instans annat än då fråga varit om införsel för skatt.

Likväl torde i den i ämnet förda diskussionen i allmänhet ha antagits att för­

månsrätt skulle även i övriga fall föreligga enligt 17 kap. 4 § handels-

balken. Såsom stöd för en sådan uppfattning har därvid kunnat åberopas

vissa uttalanden i samband med lagstiftningsåtgärder berörande reglerna om

förmånsrätten. Här må erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande

nr 12 till 1925 års riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 10

med förslag till vissa ändringar i införsellagen samt i anledning därav väck­

ta motioner uttalade, att där stat eller kommun genom införsel övertoge löne-

fordran såsom likvid för oguldna utskylder, kunde med skäl ifrågasättas,

att jämväl den med lönefordringen förbundna förmånsrätten överginge på

staten eller kommunen. Utskottet tilläde att en sådan uppfattning vunne

stöd i åtskilliga uttalanden, som i svensk teori och praxis förekommit be­

träffande likartade spörsmål. Sålunda hade lagrådet vid ett tillfälle tagit

ståndpunkt till frågan, huruvida vid frivillig överlåtelse av en lönefordran

den i 17 kap. 4 § handelsbalken stadgade förmånsrätten överginge på den

som övertagit fordringen. I anledning av en vid 1914 års riksdag ifrågasatt

provisorisk utsträckning av giltighetstiden för den i nyssnämnda lagrum

stadgade förmånsrätten för lönefordringar (proposition nr 280/1914 B) ut­

talades nämligen inom lagrådet den meningen, att enligt gällande rätt en

fordran på innestående lön även efter överlåtelse från den ursprunglige

fordringsägaren vore förenad med den förmånsrätt, som denne kunnat på­

fordra, och denna uppfattning delades även av chefen för justitiedeparte­

mentet. Anmärkas finge även, att den besläktade frågan huruvida den, som

gått i borgen för annans förbindelse, när han nödgades infria densamma,

inträdde icke blott i borgenärens fordringsrätt utan även i hans förmånsrätt,

i praxis besvarats jakande i mål rörande förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § han­

delsbalken för oguldna arrendeavgifter med mera (NJA 1915 s. 426). Ansåges

kronan och kommunerna vid införsel inträda i den förmånsrätt, som enligt

17 kap. 4 § handelsbalken tillkomme arbetaren för hans lönefordran, syn­

tes särskilda bestämmelser till tryggande av det allmännas rätt icke vara

erforderliga. Skulle emellertid behov yppa sig att i lag reglera hithörande

frågor, torde Kungl. Maj :t icke underlåta att för riksdagen framlägga för­

slag i ämnet.

Något dylikt förslag har emellertid icke framlagts. I proposition nr 210 till

1944 års riksdag med förslag till vissa ändringar i införsellagen berördes

Kungl. Maj. ts proposition nr 7.

31

ånyo förevarande spörsmål. Vederbörande departementschef gjorde nämli­

gen på förekommen anledning det uttalandet att fordran på oredovisade

införselmedel i arbetsgivares konkurs vore förenad med den förmånsrätt

som tillkomme arbetstagares lönefordran samt att något särskilt stadgande

därom följaktligen icke vore erforderligt.

Till uppfattningen att förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken skulle

föreligga för fordran på arbetsgivare i anledning av att denne icke redovisat

genom införsel för annat än skatt innehållet belopp har naturligen i hög

grad bidragit utgången i det förut omnämnda av högsta domstolen år 1931

avgjorda målet, då sådan förmånsrätt förklarades föreligga för genom in­

försel för skatt innehållet belopp.

Den sålunda återgivna uppfattningen torde i första hand ha avseende å

de fall, då införsel skett jämlikt 1 eller 20 § införsellagen för uttagande av

underhållsbidrag. Det torde böra observeras att för dessa fall även gäller, att

arbetsgivarens insolvens drabbar den underhållsskyldige; fordringen å den­

ne torde nämligen få anses kvarstå till dess den underhållsberättigade res­

pektive fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden utfått underhållsbi­

draget. Detta synes utgöra ett ytterligare skäl för att i nu avsedda fall

samma förmånsrätt skall förefinnas beträffande det genom införsel inne­

hållna beloppet som för den fordran, vari införseln skett. I 17 kap. 4 § bör

därför, såsom ett tredje stycke, införas ett stadgande av innehåll, att sannna

förmånsrätt, som enligt första eller andra stycket åtnjutes för fordran å av­

lönings-, pensions- eller livräntebelopp, även skall gälla för fordran å belopp,

som på grund av införsel jämlikt 1 eller 20 § införsellagen innehållits av

avlöningen, pensionen eller livräntan.

Även 17 kap. 11 § innehåller såsom förut nämnts en bestämmelse om för­

månsrätt för visst slag av livräntor. Jämväl detta stadgande bör på mot­

svarande sätt som 17 kap. 4 § kompletteras med en regel avseende det fall

att införsel beviljats i livräntan.

Även vid införsel för böter och viten kan göras gällande att fråga är om

eu kvarstående, av det allmänna övertagen lönefordran och att på grund

härav förmånsrätt skulle föreligga enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. En så­

dan uppfattning ter sig dock något oviss, nämligen med hänsyn till stadgan­

det i 18 § samma kapitel att böter äga minsta rätt. Möjligen kan emellertid

göras gällande att sistnämnda stadgande allenast har avseende å förmåns­

rätt för fordran å böter som ådömts gäldenären.

Oaktat hur gällande bestämmelser om förmånsrätt bör tolkas i nu före­

varande hänseende, synes emellertid kunna göras gällande att tillräckliga

skäl icke föreligger för förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Tvärt­

om synes naturligt att i förmånsrättshänseende likställa dessa fordringar

med böter. En sådan lösning skulle stå i överensstämmelse med den enhet­

liga reglering som jag tidigare föreslagit skola gälla i avseende å förmåns­

rätt för skatt. Jag förordar följaktligen att en bestämmelse därom meddelas.

Det nuvarande stadgandet i 17 kap. 18 § avser enligt ordalagen endast

böter men torde gälla även beträffande viten. Om paragrafen nu komplet­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

teras med en bestämmelse avseende införselmedel, som innehållits för böter

och viten, bör samtidigt den formella jämkningen vidtagas att paragrafen

även i övrigt uttryckligen kommer att gälla såväl böter som viten. Att med

viten i de sammanhang varom nu är fråga skall förstås endast viten, som

utdömes på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund

av lag eller författning, och icke viten, som utdömes på grund av avtal och

som sålunda har karaktären av ett på förhand bestämt skadestånd, torde

icke särskilt behöva angivas i lagen.

Jag får i detta sammanhang slutligen framhålla, att vad jag i det före­

gående anfört haft avseende uteslutande å de av mig direkt behandlade frå­

gorna. Det sagda innebär alltså icke något ställningstagande till hur sådana

förmånsrättsfrågor bör bedömas, som kan uppkomma i andra fall då för-

månsberättigad fordran överlåtits eller eljest övertagits.

8. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. Förslaget

torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över

nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen om förmälda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

33

Bilagn.

Förslag

till

lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4, 11, 12 och 18 §§ handelsbalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

4 §.

4 §.

Är gäldbunden — — — kortare

tid.

Förmånsrätt i----------- nämnda lag.

Därefter skall----------- lag sägs.

11

§•

Därefter skola,------- — är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva.

Förmånsrätt efter------------ enligt

4 §.

12

§.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt G §, med förmåns­

rätt ur gäldenärens egendom så i

fast som löst gäldas med lika rätt

sinsemellan: statlig inkomst- och för-

1 Senaste lydelse

3

Bihang till riksdagens protokoll 1953.

Är gäldbunden — ------ kortare

tid.

Förmånsrätt i----------- nämnda lag.

Samma förmånsrätt, som enligt

första eller andra stycket åtnjutes för

fordran å avlönings-, pensions- eller

livräntebelopp, skall ock gälla för

fordran å belopp, som på grund av

införsel jämlikt 1 eller 20 § lagen om

införsel i avlöning, pension eller liv­

ränta innehållits av avlöningen, pen­

sionen eller livräntan.

Därefter skall------- — lag sägs.

11

§•

Därefter skola,------------är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på

tiden efter konkursansökningens in­

givande belöpande sjukhjälp eller

livränta, som det enligt lag angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete åligger gäldenären

att utgiva. Samma förmånsrätt skall

ock gälla för fordran å belopp, som

på grund av införsel jämlikt 1 eller

20 § lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta innehållits av

livräntan, i den mån denna belöper

på tiden efter konkursansökningens

ingivande.

Förmånsrätt efter-------------- enligt

4 §■

12

§.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt G §, med förmåns­

rätt ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sins­

emellan: statlig inkomstskatt, statlig

av 4 och It §§ so 1937:525, av 12 § se 1946:777 och av 18 § se 1861:59.

1 samt. Nr 7.

34

Kungi. Maj:ts proposition nr

7

.

Nuvarande lydelse:

mögenhets skatt, särskild skatt å

förmögenhet, utskiftningsskatt, er­

sättningsskatt, värnskatt, krigskon-

junkturskatt, allmän kommunal­

skatt, landstingsmedel, tingshusme­

del, skogsaccis, pensionsavgift enligt

lagen om folkpensionering samt av

statsverket förskjutna försäkrings-

och tilläggsavgifter enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete,

samtliga skatter och avgifter dock

endast om de enligt verkställd debi­

tering förfallit till betalning innan

beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej tidi­

gare än två år före konkursansök­

ningens ingivande. Förmånsrätt som

nu sagts må dock icke åtnjutas för

utskylder eller avgifter, som påförts

på grund av eftertaxering och som

eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjutes.

18 §.

Böter äga minsta rätt.

Föreslagen lydelse:

förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,

ersättningsskatt, värnskatt, krigs-

konjunktur skatt, konjunkturs katt,

allmän kommunalskatt, landstings­

medel, tingshusmedel, skogsaccis, pen­

sionsavgift enligt lagen om folkpensio­

nering samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt

lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, samtliga skatter och avgifter

dock endast om de enligt verkställd

debitering förfallit till betalning in­

nan beslutet om egendomens avträ­

dande till konkurs meddelas men ej

tidigare än två år före konkursan­

sökningens ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke åtnjutas

för utskylder eller avgifter, som på­

förts på grund av eftertaxering och

som eljest skolat förfalla till betal­

ning före den tid, för vilken för­

månsrätt enligt första punkten åt­

njutes.

Enahanda förmånsrätt tillkomme

kronan för fordran å belopp, som ar­

betsgivare innehållit genom löneav-

drag för utskylder eller avgifter som

i första stycket avses eller på grund

av införsel för utskylder eller all­

männa avgifter, dock endast för be­

lopp som innehållits innan beslutet

om egendomens avträdande till kon­

kurs meddelas men e j tidigare än två

år före konkursansökninqens inai-

vande.

18 §.

Böter och viten ävensom fordran

å belopp, som arbetsgivare innehål­

lit på grund av införsel för böter eller

viten, äga minsta rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952 men skall icke äga tillämpning

i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

35

Bihang.

1949 års uppbördssakkunnigas förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

12

§.

Sist skola, i den män ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersätt­

ningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tinghusmedel, pen­

sionsavgift enligt lagen om folkpensionering samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, samtliga skatter och avgifter dock endast om de enligt verkställd

debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande

till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens

ingivande. Förmånsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för utskylder

eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat

förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätt enligt första punk­

ten åtnjutes.

Enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs, tillkomme kronan för

belopp, som arbetsgivare innehållit av arbetstagares lön genom skatteavdrag

eller genom införsel för utskylder eller allmänna avgifter men icke inbetalat

till vederbörande myndighet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, dock att de nya

bestämmelserna icke skola äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egen-

domsavträde meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 maj

1952.

N är varande:

justitieråden E

kberg

,

L

junggren

,

regeringsrådet

B^jörkholm,

justitierådet

G

östa

L

ind

.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 21 mars

1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat för­

slag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen i finansdepartementet G. T. Hedborg.

Lagrådet yttrade:

Den viktigaste fråga, som avses i förslaget, rör införandet av förmåns­

rätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare å belopp, som denne jäm­

likt uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag för arbetstagares

utskylder m. in. Olika meningar ha tidigare rått, huruvida detta fordrings­

anspråk var förenat med förmånsrätt. Sålunda har gjorts gällande, att an­

språket skulle utgöra fordran å innestående lön, som övergått från arbets­

tagaren till kronan, och att denna följaktligen skulle ha förmånsrätt en­

ligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Att detta betraktelsesätt ej är riktigt är nu­

mera fastslaget genom de i remissprotokollet åberopade avgörandena av

högsta domstolen under år 1949. Lagrådet finner i likhet med departements­

chefen, att löneavdraget utgör en form av skattebetalning för löntagaren,

vilken verkställes genom arbetsgivarens förmedling, samt att den fordrings-

rätt, som kronan genom innehållandet förvärvar å arbetsgivaren, är till sin

natur fullt självständig och saknar förmånsrätt.

Enligt förslaget skall kronan åtnjuta förmånsrätt i arbetsgivarens kon­

kurs jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken för omförmälda fordringsanspråk.

Antages förslaget, införes i vår rätt en ny tyst förmånsrätt. Häremot ha all­

varliga betänkligheter uttalats av organisationer inom näringslivet. Enligt

lagrådets mening sakna dessa betänkligheter icke fog. De sakkunniga, vil­

kas betänkande ligger till grund för departementsförslaget, ha själva fram­

hållit, att det allmännas bevakning i en konkurs för innehållna medel ibland

avser betydande belopp, och till belysande härav hänvisat till rättsfallet

Kungl. Maj. ts proposition nr

7

.

37

i NJA 1949 s. 318, där fråga var om oredovisade löneavdrag till belopp

överstigande 100 000 kronor. I yttranden av justitiekanslersämbetet och

länsstyrelsen i Värmlands län har vidare påpekats, att arbetsgivarens un­

derlåtenhet att redovisa vanligen icke upptäckes förrän i samband med

arbetsgivarens konkurs. En företagares konkursborgenärer (t. ex. förlags-

givare eller leverantörer) kunna således lätteligen komma att för sina ford­

ringar konkurrera med ett kronans fordringsbelopp, varom de saknat känne­

dom före konkursen och som kanske betager dem möjlighet till utdelning.

Häremot har, såsom av remissprotokollet framgår, bland andra synpunkter

anförts, att utan den föreslagna förmånsrätten ett resultat av uppbörds-

reformen skulle bliva, att oprioriterade borgenärer skulle erhålla möjlighet

till högre procentuell utdelning i arbetsgivarens konkurs än med tillämp­

ning av äldre uppbördsregler. Detta påstående kan synas teoretiskt riktigt,

men förhållandena torde ofta ställa sig annorlunda i verkligheten. Det van­

ligaste fallet lärer nämligen vara, att en företagare fortsätter sin rörelse

även sedan den börjat gå med förlust. Då han, vid risk av arbetsinställelse,

icke kan underlåta att betala sina arbetare deras löner, tvingades han,

medan det gamla uppbördssystemet gällde, att inställa betalningarna, sedan

kreditmöjligheterna uttömts. Det nya uppbördssystemet med löneavdrag

möjliggör emellertid, att han med samma kreditmöjligheter kan uppskjuta

betalningsinställelsen, samt medför normalt, att då konkurs inträder skuld­

summan ökats men tillgångarna ej vuxit. Denna situation erbjuder ingen

fördel för de oprioriterade borgenärerna.

Emellertid framstår det, såsom de sakkunnigas betänkande och avgivna

yttranden bestyrka, ur statsverkets synpunkt angeläget, att kronans ford-

ringsrätt beredes bättre skydd än denna nu har. Det torde vara att förvänta,

att kreditgivare och andra borgenärer i framtiden komma att få större möj­

lighet än nu att förutse och beräkna kronans fordran gentemot företagaren.

Såsom de sakkunniga anfört, föreligger också anledning att räkna med att

myndigheternas kontroll beträffande arbetsgivarna kan effektiviseras så,

att skattefordringar till så stora belopp, som tidigare förekommit, icke be­

höva uppkomma. Av nu anförda skäl och i betraktande av vad övrigt an­

förts till stöd för förslaget samt särskilt därav att kronan ej tillförsäkrats

bättre förmånsrätt än enligt 12 § anser sig lagrådet — om än med viss

tvekan — icke böra ställa sig avvisande mot förslaget.

Departementschefen har i remissprotokollet berört åtskilliga speciella frå­

gor angående kronans och arbetstagarens bevakningsrätt i konkurs, varom

olika meningar kunna råda. De föreslagna lagändringarna i 17 kap. han-

delsbalken ha emellertid ej till uppgift att lösa dessa frågor, vilka främst

röra tolkningen av uppbördsförordningen och dess grunder. Det synes när­

mast ankomma å rättstillämpningen att besvara dem. Vid sådant förhål­

lande och då frågorna icke lära äga någon större praktisk betydelse för

belysande av omfånget av den föreslagna förmånsrätten, anser sig lagrådet

sakna anledning att i detta sammanhang taga ställning till desamma.

Vad angår den föreslagna förmånsrätten för kronans fordran å belopp,

38

Ilungl. Maj. ts proposition nr

7

.

som arbetsgivare innehållit på grund av införsel för utskylder eller allmänna

avgifter, kan förtjäna framhållas att, enligt den åsikt som numera torde

vara rådande, den förmånsrätt, som tillkommer en fordran, är oberoende

av vem som gör fordringen gällande. Godtages betraktelsesättet, att genom

införseln arbetstagarens lönefordran överföres på det allmänna, utgör försla­

get om förmånsrätt, vilken icke är bättre än enligt 12 §, i vissa fall ett bry­

tande av denna princip, innebärande ett tillbakaflyttande av kronans för­

månsrätt. Å andra sidan kunna, såsom i remissprotokollct framhållits, goda

skäl anföras för att likställighet förefinnes mellan fordringsanspråk av sist

omförmälda beskaffenhet och fordringsanspråk, som grunda sig på löneav­

drag. Vad nu sagts hänför sig till att lönefordringen i kronans hand försäm­

ras med avseende å förmånsrätten. Att märka är emellertid också, att ford­

ringen understundom kan få förmånsrätt, ehuru sådan rätt nu saknas. För­

utom i vissa av departementschefen omnämnda fall blir detta händelsen,

när lönen avser tid mellan ett år och två år före konkursansökningen. Löne­

fordringen är då icke förenad med förmånsrätt i arbetstagarens hand ens om

denne är att hänföra till den i förmånsrättshänseende bäst ställda katego­

rien löntagare, nämligen betjänter och tjänstehjon, men fordringen får det

oaktat i kronans hand förmånsrätt enligt 12 §. Beträffande andra löntagare

kommer denna olikhet att föreligga i fråga om ännu längre tidsperiod.

Härefter övergår lagrådet till att närmare beröra vissa detalj spörsmål.

I 4- § tredje stycket behandlas frågan om förmånsrätt för fordran å belopp,

som på grund av införsel jämlikt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlö­

ning, pension eller livränta innehållits av avlöning, pension eller livränta

till gäldande av visst i 1 § sagda lag omförmält familjerättsligt underhålls­

bidrag eller av fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds i 20 § angivna

fordringsanspråk å enskild försörjningsskyldig. Förslagets mening lärer icke

vara att här såsom i det nya stycket i 12 g tillskapa ett nytt slag av för­

månsrätt utan endast att lagfästa den förmånsrätt, som enligt rättspraxis

redan förefinnes. Belysande för gällande rätt är det i remissprotokollet om­

förmälda rättsfallet i NJA 1931 s. 386 och departementschefens uttalanden i

propositionen nr 210 till riksdagen år 1944 med förslag till lag angående änd­

ring i införsellagen (se NJA 1944 avd. II s. 572). Härav framgår att den,

för vilkens räkning införsel skett i underhålls- eller försörj ningsskyldig till­

kommande lön, pension eller livränta, i den innehållandes konkurs åtnjuter

samma förmånsrätt för sin fordran å oredovisat införselbelopp, som den un-

derhålls- eller försörjningsskyldige själv skulle haft, om han bevakat belop­

pet såsom fordran å lön, pension eller livränta. Vid sådant förhållande kunde

det synas överflödigt att nu meddela bestämmelser i ämnet. Under hänvis­

ning till gällande rättspraxis har också väckt förslag om dylik lagstiftning

tidigare avvisats. (Se NJA 1944 avd. II s. 572.) Emellertid föreligger i föreva­

rande fall en särskild anledning att i lag reglera detta spörsmål därutinnan

att bestämmelser angående förmånsrätt för kronan beträffande fordrings­

anspråk i anledning av införsel för utskylder eller allmänna avgifter ansetts

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

39

böra införas i 17 kap. 12 § handelsbalken. Lagrådet har därför intet att in­

vända mot ett lagfästande av gällande rättspraxis i förevarande fråga. Emel­

lertid är avfattningen av den föreslagna bestämmelsen icke tillfredsställande.

Därav framgår nämligen icke klart, att den avsedda förmånsrätten är be­

gränsad till de i första och andra styckena för varje särskilt fall stadgade

tiderna. Det synes därför önskvärt, att den gällande rättens mening kommer

till tydligare uttryck än som skett i förslaget. Vidare finner lagrådet, att den

i paragrafen gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §» införsellagen bör i klarhe­

tens intresse kompletteras med eu hänvisning jämväl till 19 §. Förslagsvis

kan det nya tredje stycket erhålla följande lydelse: Har på grund av införsel

jämlikt 1, 19 eller 20 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta

innehållits avlönings-, pensions- eller livräntebelopp, som skulle utgått med

förmånsrätt enligt första eller andra stycket, gäl le samma förmånsrätt för

fordran å det sålunda innehållna beloppet.

Vad angår den föreslagna andra punkten i 11 § andra stycket synes denna

lämpligen böra omformuleras i anslutning till den av lagrådet förordade

lydelsen av 4 § tredje stycket. Emellertid vill lagrådet framhålla, att ifråga­

varande bestämmelse — såsom avseende allenast under fortlöpande konkurs

innehållna medel av livränta, vilken enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete utgår för skada i anled­

ning av en före den 1 januari 1918 inträffad olyckshändelse — icke lärer ha

någon egentlig praktisk betydelse och efter en del år förlorar varje sådan.

Beträffande 12 § första stycket vill lagrådet erinra följande. I förslaget

göres liksom i nu gällande lag en uppräkning av de skatter och avgifter,

som skola åtnjuta där angiven förmånsrätt. Statlig inkomst- och förmö­

genhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet, vilka för närvarande upp­

tagas i lagrummet, ha emellertid uteslutits. Visserligen är o dessa skatter nu­

mera ersatta av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, men man

torde likväl böra räkna med att bevakning för äldre skatt av förstnämnda

slag alltjämt kan förekomma i konkurs. Meningen torde vara, att kronan för

sådan skatt skall åtnjuta förmånsrätt såsom beträffande de nya skatterna.

Detta följer emellertid ej därav att i paragrafen omnämnas statlig inkomst­

skatt och statlig förmögenhetsskatt samt att i övergångsbestämmelserna till

förordningarna den 26 juli 1947 om sagda nya skatter är stadgat, att vad i

lag eller allmän författning sägs angående förordningen om statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet i

stället skall avse 1947 års förordningar. Även om en analogisk tillämpning-

skulle kunna ifrågakomma, torde likväl — med hänsyn till det uti ifråga­

varande paragraf valda förfaringssättet att fullständigt uppräkna de skatter

och avgifter, som äro förenade med förmånsrätt — uttrycklig bestämmelse

böra meddelas om kronans förmånsrätt jämväl beträffande nu berörda

skatter. Detta kan ske antingen genom en komplettering av lagtexten i före­

varande paragraf eller genom en övergångsbestämmelse.

Väljes den sistnämnda utvägen, torde övergångsbestämmelsen lämpligen

40

Kungl. Ma j:ts proposition nr 7.

böra omfatta även värnskatt, krigskonjunkturskatt och skogsaccis. Samt­

liga sist omförmälda skatter ha nämligen regelmässigt upphört att utgå.

Liksom beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt

å förmögenhet kan det dock allt fortfarande hända, att bevakning sker i kon­

kurs för sådana skatter. Emellertid blir detta tydligen alltmera sällsynt och

kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att helt upphöra. Det synes

vid sådant förhållande mindre lämpligt att betunga lagtexten i 12 § med en

uppräkning av skatter, som upphört att utgå.

Den ifrågasatta övergångsbestämmelsen kan förslagsvis få det innehåll,

att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som

där angivits, gälla jämväl för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sär­

skild skatt å förmögenhet, värnskatt, krigskonjunktur skatt och skogsaccis

samt för kronans fordran å belopp, som genom löneavdrag eller på grund av

införsel innehållits för utskylder som nu sagts. Visserligen lärer redan av

den föreslagna lydelsen av andra stycket i 12 §, jämförd med 21 § lagen

om införsel i avlöning, pension eller livränta, följa, att kronan äger för­

månsrätt för fordran å belopp, som på grund av införsel innehållits för be­

rörda utskylder, men till undvikande av missförstånd kan det vara befogat,

att erinran härom göres i förevarande sammanhang.

Enligt andra stycket i 12 § skall kronan under vissa betingelser ha för­

månsrätt för fordran å belopp, som »arbetsgivare» innehållit för utskylder

eller allmänna avgifter genom löneavdrag eller på grund av införsel. När det

gäller bl. a. innehållande av pensions- eller livräntebelopp, är emellertid ut­

trycket »arbetsgivare» missvisande. På grund av stadganden i 3 § 1 och 46 §

1 mom. uppbördsförordningen är visserligen även den som utbetalar pen­

sion eller livränta att betrakta som arbetsgivare, men detta avviker från

gängse tolkning av begreppet och den innebörd, som detsamma i allmänhet

har i lagstiftningen. Eu omredigering av lagtexten är därför påkallad. Lag­

rådet vill i detta sammanhang erinra om den olikhet, som torde föreligga

mellan förevarande fall och det fall, som behandlas i 4 § tredje stycket. Då

här är fråga om en självständig förmånsrätt, lärer denna nämligen vara obe­

roende av den tidsbegränsning, som jämlikt 4 § första eller andra stycket gäl­

ler beträffande förmånsrätt för den löne-, pensions- eller livräntefordran,

vilken varit förmål för löneavdrag eller införsel, liksom av de inskränkning­

ar, som i 12 § första stycket äro stadgade i fråga om förmånsrätt för skatte­

fordran hos arbetstagaren själv.

I fråga om 18 § vill lagrådet framhålla att, såsom i remissprotokollet an­

förts, uttrycket »viten» i detta sammanhang avser endast viten, som utdömas

på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund av lag eller

författning men icke viten av rent civilrättslig karaktär. Denna begränsning

har kommit till klart uttryck i Jagen den 20 april 1951 med vissa bestäm­

melser om böter och viten. Det skulle kunna ifrågasättas att välja samma

formulering här som i sagda lag. Emellertid har ingen sådan begränsning

gjorts i vare sig stadgandet i 21 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

41

av bötesstraff eller den samtidigt därmed tillkomna bestämmelsen i 22 §

lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, ehuru uttrycket vite i

dessa bestämmelser äger den inskränkta innebörd som förut sagts. Det sy­

nes riktigast att, såsom i förslaget skett, avfattningen av ifrågavarande stad­

gande ansluter sig till omförmälda bestämmelse i införsellagen.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 7.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådei å Stockholms slott den 5 de­

cember 1952.

N ärva rande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

L^ingman, H^ammarskjöld, H^edlund, P^ersson, L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 29 maj 1952

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade för­

slaget till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken.

Föredragande departementschefen anför.

Vid anmälan i statsrådet den 21 mars 1952 av nu ifrågavarande lagför­

slag framhöll jag, att spörsmålet om ändrade bestämmelser rörande kro­

nans förmånsrätt för skatt behandlats av 1949 års uppbördssakkunniga i ett

den 24 januari 1952 avlämnat betänkande med förslag till vissa ändringar

i uppbördsförfarandet. Med hänsyn till de sakkunnigas mycket vittgående

förslag till ändrade uppbördsregler in. in. och nödvändigheten av ett vid­

lyftigt remissförfarande framstod det såsom uteslutet att kunna för 1952

års vårriksdag framlägga något mera omfattande på betänkandet grundat

förslag. Jag anmälde därför i statsrådet allenast spörsmålet om ändrade för-

månsrättsbestämmelser rörande skatt, vilken fråga enligt min mening på­

kallade en omedelbar uppmärksamhet och som var av beskaffenhet att

kunna utbrytas till separat behandling.

Det på min hemställan till lagrådet remitterade förslaget om ändring i

17 kap. handelsbalken utformades med tanke på att kunna föreläggas vår­

riksdagen. Med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning våren 1952 visade det

sig emellertid icke görligt att fullfölja denna tanke.

Förslaget synes i stället böra underställas 1953 års riksdag. De vid lag­

förslaget fogade bestämmelserna rörande ikraftträdande bör av skäl, som

framgår av det nyss sagda, jämkas.

I anledning av lagrådets utlåtande får jag härefter anföra följande.

Vad lagrådet i principiellt avseende uttalat innebär i allt väsentligt ett

godtagande av förslaget och de synpunkter på det föreliggande spörsmålet,

som anlades vid föredragningen i statsrådet den 21 mars 1952. Jag anser

mig följaktligen icke ha något ytterligare att anföra i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

43

I detalj hänseenden har lagrådet emellertid gjort vissa påpekanden, hu­

vudsakligen avseende utformningen av själva lagtexten.

Vad först angår 4 § tredje stycket, har lagrådet förordat en formulering,

som tydligare än den föreslagna anger, att där avsedd förmånsrätt är be­

gränsad på sätt lagrådet i sitt utlåtande framhållit. Härjämte har lagrådet

ansett att den i nämnda stadgande gjorda hänvisningen till »1 eller 20 §»

införsellagen borde i klarhetens intresse kompletteras med en hänvisning

jämväl till 19 § samma lag.

De av lagrådet sålunda framförda synpunkterna bör beaktas. Härav föl­

jer, såsom ock lagrådet framhållit, att en motsvarande omformulering av

11 § andra stycket jämväl bör företagas.

Lagrådet, som erinrat att den i 12 § angivna förmånsrätten torde avsetts

skola i förekommande fall omfatta jämväl fordran å skatt enligt de numera

upphävda och av andra författningar ersatta förordningarna om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet, har ut­

talat sin tvekan huruvida den valda avfattningen av sistnämnda paragraf

möjliggjorde en sådan tolkning. Lagrådet har förordat en komplettering av

lagtexten eller införande av en särskild övergångsbestämmelse.

Såsom lagrådet framhållit har meningen varit att förmånsrätten skall om-

fatta även nyssnämnda äldre skatter i de fall bevakning av sådana i kon­

kurs förekommer. Enligt min uppfattning borde redan 12 § i den föreslagna

lydelsen kunna ge utrymme åt en sådan tolkning, något som ock lagrådet

antytt möjligheten av. Jag har emellertid intet att erinra mot lagrådets för­

slag att förmånsrätt i angivet hänseende uttryckligen fastslås. Detta synes

lämpligast böra ske i särskilda övergångsbestämmelser, utformade på sätt

lagrådet förordat.

I 12 § andra stycket bör slutligen, såsom lagrådet framhållit, den änd­

ringen i den föreslagna lagtexten vidtagas, att uttrycket »arbetsgivare» utgår

såsom ur vissa synpunkter missvisande. Detsamma gäller 18 §. Slutligen

bör ett par jämkningar av redaktionell karaktär vidtagas i 12 § andra

stycket.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande

förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, jämkat i överensstäm­

melse med det nu anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­

position föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.