2

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet. Svensk

ratificering av konventionerna angående semester inom jordbruket och

minimistandard för social trygghet tillstyrkes beträffande den senare under

visst villkor. Med prövningen av frågan om ratificering av konventionen an­

gående skydd vid havandeskap och barnsbörd anses t. v. böra anstå. Rekom­

mendationerna anses icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 feb­

ruari 1953.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson,

L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­

fen för inrikesdepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, stats­

rådet Sträng, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna kon­

ferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskon-

ferensen — som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i stadgan att beträffande förslag, som uppförts på dess dagordning, välja

mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett

förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisatio­

nens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation, av­

sedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bin­

dande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest beslutet

är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det

gäller en begäran om utredning, plägar det givas formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och re­

kommendationer vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vid­

tagande av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myn­

dighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns general­

direktör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari kon­

ventionens bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lag­

stiftning, administrativa åtgärder, kollektivavta] eller annorledes, med an­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

givande tillika av de omständigheter, som förhindra eller fördröja ratifi-

ceringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i

rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid an­

tagande eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konven­

tioner och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorga­

nisationen, har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsby-

rån (artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med be­

stämmelsen i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiofemte sammanträde hölls i Ge­

neve under tiden den 4—28 juni 1952. I sammanträdet deltog representan­

ter för 60 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och

arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig de­

legation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggnings-

ämnen:

I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämp­

ning av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Semester inom jordbruket (andra behandling).

V. Målsättning och standard för social trygghet:

a) Minimistandard för social trygghet (andra behandling);

b) Målsättning och högre standard för social trygghet (första be­

handling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 april och den 15 maj 1952 hade att deltaga i

konferensen från svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck

och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter förste

kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici, tillika ersättare för rege-

ringsombuden, fru Inga Thorsson och byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Lars André;

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt så­

som experter ombudsmännen i Landsorganisationen Ture Flyboo och Sigrid Ekendahl

samt förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld; samt

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Ber­

genström samt såsom experter direktörerna i samma förening Erik Brodén och Tore Bro-

waldli samt sekreteraren däri C.-S. Giesecke.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda dele­

gationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

5

VI. Samverkan mellan offentliga myndigheter, arbetsgivar- och arbetar­

organisationer:

a) Samverkan på företagsplanet (andra behandling av förslag till en

rekommendation angående samverkan på företagsplanet samt

första behandling av ett förslag till text innehållande — såsom

vägledande principer — exempel på önskvärd praxis rörande

samråd och samverkan);

b) Samverkan inom olika industrier och inom näringslivet i dess hel­

het (första behandling).

^ II. Revision av konvention (nr 3) angående kvinnas användande till ar­

bete före och efter barnsbörd, 1919.

VIII. Skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen (första behandling).

IX. Reglering av minderårigas sysselsättning under jord i kolgruvor (all­

män överläggning, avsedd att betraktas såsom en första behandling,

därest konferensen skulle besluta utarbeta ett förslag till interna­

tionell reglering i ämnet för andra behandling år 1953).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internatio­

nella arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1953; budgeten fast­

ställdes till 6 469 085 U.S. dollars.

Beträffande den under punkten V b) upptagna frågan angående målsätt­

ning och högre standard för social trygghet antog konferensen en resolu7

tion, vari arbetsbyråns styrelse anmodades att på nytt överväga frågan samt

välja lämplig tidpunkt för dess uppförande på konferensens dagordning.

Med anledning härav behandlades denna fråga icke vid 1952 års konferens.

Vidare må beträffande punkten VI anmärkas, att konferensen på förslag

av arbetsbyråns styrelse beslöt att t. v. uppskjuta fortsatta diskussioner ay

andra frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än den

som rör samverkan på företagsplanet, varför den under VI b) upptagna frå­

gan avfördes från konferensens dagordning.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV,

V a), VI a) och VII på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med

artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas

riksdagen, nämligen

1) Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 93) angående semester inom jordbruket.

3) Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.

4) Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad).

5) Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barns-

börd.

6 ) Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan ar­

betsgivare och arbetare på företagsplanet.

6

Texterna till dessa konventioner och rekommendationer torde få såsom

bilagor (Bilagor A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga G) lämnas en förteckning över samtliga vid kon­

ferenssammanträdet antagna resolutioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Konvention (nr 101) och rekommendation (nr 93) angaende semester

inom jordbruket.

Sedan frågan varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

34 :e sammanträde år 1951, därvid till grund för diskussionen lades de syn­

punkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater — bland dem

Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade

den uppförts på dagordningen för 1952 års konferenssammanträde för slut­

ligt avgörande.

Inom det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet var

såväl regeringsgruppen som arbetsgivar- och arbetargrupperna ense om att

en internationell reglering i syfte att tillerkänna lantarbetarna rätt till eu år­

lig betald ledighet borde komma till stånd. Emellertid yppade sig skiljaktiga

meningar i fråga om formen för den tilltänkta regleringen. Arbetsgivarnas

representanter i utskottet vidhöll sin under frågans första behandling vid

1951 års konferens intagna ståndpunkt, att regleringen borde erhålla formen

av en rekommendation. Denna uppfattning delades av ett antal medlemmar

av regeringsgruppen. En i sådant syfte framlagd motion avslogs emellertid

av utskottet.

Till belysning av innehållet i den antagna konventionen (Bilaga A)

må nämnas följande.

Med beaktande av de särskilda förhållandena inom jordbruket fastslår

konventionen den allmänna principen, att i jordbruket anställda arbetare

skall åtnjuta semester samt lämnar myndigheterna i vederbörande land full

frihet att bestämma semesterns varaktighet, den minimiperiod av oavbru­

ten anställning, som erfordras för semesterns erhållande, de metoder för se­

mesterns genomförande, som bäst lämpar sig för de nationella förhållande­

na, samt de personkategorier, på vilka konventionens bestämmelser bör till-

lämpas. Konventionen föreskriver, att där så befinnes lämpligt, minderåriga

arbetare och lärlingar skall behandlas förmånligare än vuxna arbetare, att

semestern skall förlängas alltefter anställningens varaktighet samt att en i

förhållande till anställningstiden beräknad semester skall tillerkännas arbe­

tare, som icke fyller kraven å viss tids oavbruten anställning. Arbetaren bör

i allmänhet få uppbära sin vanliga lön under semestertiden, och varje över­

enskommelse om avstående från rätten till semester eller från uttagande av

semester skall anses ogiltig. Medlem, som ratificerar konventionen, skall för­

binda sig att anordna tillfredsställande inspektion och övervakning av be­

stämmelsernas tillämpning eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.

Slutligen innehåller konventionen bestämmelser om arbetarnas och arbets­

givarnas medverkan i regleringen av semester inom jordbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

7

Rekommendationen (Bilaga B) angiver, att semestern bör omfatta

minst en arbetsvecka för en period av ett års oavbruten anställning. Vid

oavbruten anställning av kortare varaktighet bör semestern utgå i förhållan­

de till anställningens längd. För minderåriga arbetare och lärlingar under 16

år bör semestern avse minst två arbetsveckor. Vidare förordas, att semestern

förlänges efter anställningens varaktighet. Om semestern uppdelas, bör arbe­

taren äga rätt att uttaga åtminstone en del av semestern i en sammanhäng­

ande period, vilken icke bör understiga viss föreskriven minimitid. I rekom­

mendationen förordas vidare att, där så befinnes lämpligt, åtgärder vidtages

för att undvika att semestern sammanfaller med perioder av hög arbetsbe­

lastning inom jordbruket eller att jordbruksproduktionen allvarligt hotas.

Konventionen antogs med 124 röster mot 16, medan 51 delegater ned­

lade sina röster. De svenska regerings- och arbetarombuden röstade för

konventionens antagande, medan arbetsgivarombudet avstod från att rösta.

Rekommendationen antogs med 136 röster mot 12 med 31 nedlagda rös­

ter. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, Svenska

lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen ävensom de­

legationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Socialstyrelsen framhåller, att de i konventionen och rekommendationen

intagna bestämmelserna i allmänhet vore väl förenliga med den svenska

semesterlagstiftningen. De smärre avvikelser, som förelåge i motsatt rikt­

ning, saknade betydelse för Sveriges ställningstagande. Något hinder för

svensk anslutning till konventionen och rekommendationen förelåge därför

icke. Beträffande innehållet i de olika artiklarna anför socialstyrelsen i hu­

vudsak följande.

Då den svenska semesterlagen icke ägde tillämpning å medlem av ar­

betsgivarens familj — vilket torde vara av stor betydelse inom jordbruket

— eller å arbetstagare, som avlönades uteslutande genom andel i vinst,

borde Sverige i händelse av ratificering av konventionen jämlikt artikel 4

mom. 2 göra motsvarande undantag från densamma. I artikel 5 a) i kon­

ventionen hade intagits en bestämmelse, som syftade till att bereda minder­

åriga arbetstagare längre semester än vuxna i sådana fall, då den för vux­

na arbetstagare medgivna semestern icke kunde anses tillfyllest för minder­

åriga arbetstagare; motsvarande önskemål hade intagits i punkt 2 av re­

kommendationen. I den svenska semester lagen gjordes numera icke åt­

skillnad beträffande semesterns längd mellan minderåriga och vuxna ar­

betstagare. Mot bakgrunden av rekommendationens minimisemester på en

vecka resp. två veckor för arbetstagare under 16 år (pp. 1 och 3) måste

emellertid treveckorssemestern för alla arbetstagare enligt den svenska se­

mesterlagstiftningen anses fullt tillfredsställande i förevarande hänseende.

Åtgärder med avseende å förmånligare behandling av minderåriga arbets­

tagare behövde för övrigt enligt artikel 5 vidtagas endast om vederbörande

medlemsstat funne dylika åtgärder lämpliga. I den svenska lagen funnes

icke — bortsett från anställningstider under ett år —- några sådana be­

stämmelser om förlängning av semestern alltefter anställningens varaktig­

het, som åsyftades i artikel 5 b) i konventionen och punkt 4 i rekommen­

dationen. Då emellertid en semester om en arbetsvecka med något till-

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

lägg för längre anställningstid vore förenlig med konventionens och re­

kommendationens föreskrifter, borde rimligen en semester om tre veckor

för alla arbetstagare anses minst lika tillfredsställande. För övrigt gällde

liksom beträffande förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare,

att bestämmelser i förevarande hänseende behövde införas endast, där så

befunnes lämpligt. Samma vore förhållandet i fråga om de i artikel 5 d)

av konventionen avsedda bestämmelserna om undantagande från semester­

tiden av lagstadgade samt sedvanemässiga fridagar ävensom perioder av

veckovila samt tillfälliga avbrott i arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller

olycksfall. Enligt den svenska lagen inräknades icke söndagar i semestern.

Däremot inräknades sedvanliga fridagar och, under förutsättning att se­

mestern utginge med minst sex dagar i en följd, jämväl helgdagar. Nack­

delen därmed finge ock otvivelaktigt anses uppvägd av den långa semes­

tern. Beträffande semesterns förläggning syntes arbetsgivaren enligt svensk

lag rättsligt sett oförhindrad att bestämma, att semester skulle uttagas un­

der tid, då arbetstagaren vore oförmögen till arbete på grund av sjukdom

eller olycksfall, såvida fråga ej vore om sådan privilegierad frånvaro, som

avsåges i 7 § semesterlagen (.olycksfall i arbete eller däri ådragen yrkes­

sjukdom). Det torde emellertid höra till sällsyntheterna att så verkligen

skedde.

I artikel 10 i konventionen hade intagits ett stadgande om övervakning

av konventionsbestämmelsernas tillämpning. Artikeln hade i konventionens

engelska text följande avfattning: »Each Member which ratifies this Con-

vention undertakes to maintain, or satisfy itself that there is maintained,

an adequate system of inspection and supervision to ensure the application

of its provisions». I det förslag till konvention, som funnes intaget i ar-

betsbyråns rapport i ämnet till 1951 års arbetskonferens, hade motsvarande

artikel följande lydelse: »Each Member which ratifies this Conventiön shall

maintain an adequate system of inspection and supervision to ensure the

application of its provisions». Mot den sålunda föreslagna lydelsen gjordes

under den förberedande behandlingen av konventionsförslaget invändning­

ar av Danmark och Norge. Danmark föreslog sålunda, att det skulle över­

lämnas åt medlemsstaterna att avgöra, huruvida och i så fall i vilken om­

fattning särskild övervakning vore erforderlig. Norges ändringsförslag hade

samma innebörd. Med anledning härav föreslog arbetsbyrån den avfattning,

som artikel 10 erhållit i konventionen. I samband härmed gjorde arbets­

byrån beträffande artikelns innebörd ett uttalande, som i svensk översätt­

ning hade följande lydelse: »Syftet med denna artikel har alltid varit att un­

der tillfredsställande övervakning garantera tillämpningen av de bestäm­

melser, som ha avseende å regleringen av semester inom jordbruket, medan

åt staterna själva skulle överlämnas att besluta rörande formen och sättet

för utövande av sådan övervakning. Med anledning härav och under be­

aktande av de erinringar, som framförts av danska och norska regeringar­

na, vilka uttalat sig för ett effektivt system av ömsesidig övervakning, helt

överlämnat åt vederbörande parter, har byrån vidtagit en mindre ändring

i texten . . .»

I den svenska semesterlagen funnes inga sanktioner i form av straff,

utan korrektivet mot överträdelser av lagen utgjordes av skadestånd, och

det tillkomme arbetstagaren själv eller — i kollektivavtalsförhållanden —

hans organisation att påtala dylika överträdelser. Denna anordning för över­

vakning av lagens efterlevnad hade visat sig fullt tillräcklig för att skydda

arbetstagarnas intressen. Då anordningen även syntes stå i överensstäm­

melse med artikel 10, sådan artikelns innebörd angivits av arbetsbyrån,

kunde nämnda artikel icke anses innebära hinder för Sveriges anslutning

till konventionen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Sammanfattningsvis uttalar föreningen, att, ehuru det måste synas ange­

läget att ha en internationell reglering i fråga om semester inom jordbruket,

föreningen likväl icke kunde tillstyrka, att konventionen ratificerades från

svensk sida och detta framför allt med hänsyn till den i artikel 10 i konven­

tionen förekommande bestämmelsen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför föl­

jande:

De invändningar, som från Svenska lantarbetsgivareföreningens sida

framförts mot en svensk ratificering av konventionen och vilka grunda sig

framför allt på bestämmelsen i artikel 10 rörande inspektion och övervak­

ning, torde vara fullt tillfredsställande vederlagda genom de i socialstyrel­

sens yttrande återgivna uttalandena från den förberedande behandlingen av

konventionen. Då i övrigt bestämmelserna i konventionen synas vara väl

förenliga med den svenska semesterlagstiftningen, får delegationen tillstyr­

ka, att konventionen ratificeras av Sverige.

Jämväl rekommendationens innehåll torde, såsom socialstyrelsen anmärkt,

redan få anses ha vunnit beaktande i den svenska semesterlagstiftningen.

På grund härav synas inga särskilda åtgärder vara påkallade från svensk

sida med anledning av rekommendationen.

Departementschefen.

Genom de ändringar, som år 1951 vidtogs i 1945 års lag om semester, är

i vårt land semesterns längd lika för alla arbetstagare som omfattas av la­

gen bestämd till tre veckor om året. Genom 1951 års lagstiftning har vidare

den tidigare för jordbruket med binäringar gällande särregleringen i fråga

om semesterns förläggning upphävts. Jordbruksarbetarna äger alltså nu­

mera utfå sin semester enligt samma regler som gäller för övriga arbets­

tagare.

I konventionen har icke angivits hur lång semestern skall vara för de i

jordbruket anställda, men rekommendationen utgår från en minimisemester

om en vecka för vuxna arbetstagare och en dylik semester om två veckor

för arbetstagare under 16 år. Den svenska lagstiftningen är alltså generellt

sett betydligt förmånligare för arbetstagarna än som följer av den ifrågava­

rande internationella regleringen.

1 vissa hänseenden överensstämmer emellertid den svenska lagstiftningen

ej med vad konventionen utgår från skola utgöra en normalreglering av

jordbruksarbetarnas semester. Jag syftar härvid på vad i artikel 5 stadgas

i fråga om bl. a. förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare, för­

längning av semestern alltefter anställningstidens varaktighet samt undan­

tagande från semestern av sedvanliga fridagar som infaller under semestern.

Från dessa skiljaktigheter kan dock bortses, eftersom vederbörande land

har frihet att pröva, huruvida det i förevarande hänseenden vill anpassa sin

lagstiftning efter konventionen eller ej.

Enligt artikel 10 i konventionen förbinder sig varje medlem, som ratifice­

rar konventionen, att säkerställa bestämmelsernas tillämpning genom att

vårdsorganisationen på framställning av Internationella arbetsorganisatio­

nen.

Under den allmänna diskussionen inom konferensutskottet hävdade ar­

betsgivarnas representanter, att det föreslagna internationella instrumentet

endast borde äga tillämpning på arbetstagare, emedan konferensens kompe­

tens icke sträckte sig utöver denna personkategori. Genom att lämna de en­

skilda länderna frihet att själva välja vilka grenar av social trygghet, som

deras ratifikation skulle omfatta, komme — framhölls det vidare från ar­

betsgivarsidan -— den föreslagna texten i motsättning Lill principen, att en

konvention skulle pålägga varje ratificerande medlemsstat likvärdiga för­

pliktelser; varje social trygghetsgren borde behandlas i en särskild konven­

tion. Arbetsgivarnas representanter betonade även önskvärdheten av att so­

cial trygghet uppmuntrades genom frivillig försäkring samt frivilliga icke­

statliga åtgärder; och frågan om formen för det föreslagna internationella

instrumentet borde lämnas öppen, intill den tidpunkt då beslut fattats om

dess faktiska innehåll.

Utskottets arbetarrepresentanter förklarade sig föredraga en enda smidig

konvention med en vittomfattande tillämpning, framför flera olika efter

ämnen uppdelade konventioner.

Utskottet avslog ett av arbetsgivarnas representanter framställt förslag, att

texten skulle läggas till grund för en rekommendation.

Därefter utarbetade utskottet en konventionstext rörande minimistandard

för social trygghet, vilken sedermera med vissa ändringar antogs av konfe­

rensen med 123 röster mot 32 och 22 nedlagda. Av de svenska ombuden rös­

tade regerings- och arbetarombuden för samt arbetsgivarombudet mot kon­

ventionens antagande.

Konventionen (Bilaga C) grundar sig på de principer, som kommit till ut­

tryck i de av arbetsorganisationen år 1944 i Philadelphia antagna rekom­

mendationerna angående ekonomisk trygghet samt hälso- och sjukvård. Kon­

ventionen omfattar hela det sociala trygghetsområdet, vilket är uppdelat i

nio olika slag av riskfall. Den medgiver en första ratificering beträffande

minst tre av konventionens delar med en successiv utsträckning av ratifi-

ceringen även till övriga delar. Konventionen godkänner obligatorisk och fri­

villig socialförsäkring, tillhandahållande av förmåner genom det allmännas

försorg samt socialhjälp. För skyddets omfattning fastställda normer ut-

tryckes med statistiska kriterier, antingen i procent av befolkningen eller i

procent av vissa kategorier av densamma. Beträffande varje riskfall är mini-

miförmånerna fixerade för en »standardförmånstagare» — i de flesta fall

en man med hustru och två barn — i förhållande till en manlig yrkesarbe­

tares lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i förhållande

till en vuxen manlig grovarbetares lön (då förmånen utgår med ett fast

belopp eller efter behovsprövning).

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillämpa 1)

vissa allmänna bestämmelser, 2) de normer, som fastställts beträffande åt­

minstone tre av de nio delarna rörande hälso- och sjukvård, kontantförmå­

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

14

betande befolkningen, utgörande minst 20 procent av alla i landet bosatta.

I fråga om hälso- och sjukvård måste även familjeförsörjarens hustru och

barn omfattas av systemet. Då emellertid dessa villkor i många fall torde

vara alltför svåra att uppfylla för länder, där de ekonomiska resurserna samt

hälso- och sjukvårdsanordningarna är otillräckligt utvecklade, äger ett dy­

likt land likväl ratificera konventionen, såvida hälso- och sjukvård är till­

gänglig för minst 50 procent av alla anställda inom industriföretag, som

sysselsätter minst 20 personer.

De viktigaste förmåner, som behandlas i konventionen, utgår i form av

periodiska utbetalningar. Kortfristiga förmåner skall tillhandahållas vid

sjukdom, arbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd, medan långfristiga

förmåner skall utgå vid ålderdom, invaliditet och familjeförsörjarens död.

I avseende å yrkesskada måste såväl kort- som långfristiga förmåner till­

handahållas. Skyddet vid sjukdom innefattar de olika huvudtyperna av

hälso- och sjukvård. Sådan vård tillika med kontantförmåner skall utgå vid

havandeskap och barnsbörd samt yrkesskada. Familjeförmåner kan an­

tingen utgöras av kontantbelopp eller av naturaförmåner, såsom livsmedel,

kläder, bostad, ferievistelse eller hemhjälp.

Medlemsstaterna äger göra rätten till envar av dessa förmåner beroende

av fullgörandet av en kvalifikationsperiod av anställning, avgiftsbetalning

eller vistelse. Vid fall av yrkesskada kräves dock endast, att vederbörande

skall ha varit anställd vid tidpunkten för olycksfallets inträffande eller

sjukdomens ådragande. Beträffande hälso- och sjukvård samt kortfristiga

kontantförmåner föreskrives, att den fullgjorda kvalifikationsperioden skall

vara av sådan längd som må anses erforderlig till förekommande av miss­

bruk. I fråga om långfristiga förmåner kan däremot kvalifikationsperioden

förlängas till 15 år vid invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle och

ända till 30 år såvitt avser förmåner vid ålderdom.

Konventionen medgiver, att en gräns uppställes för de kortfristiga för­

månernas varaktighet: 26 veckor vid sjukdom, 12 veckor vid havandeskap

och barnsbörd samt 13 eller 26 veckor vid arbetslöshet (beroende på huru­

vida rätten till förmånen är avhängig av behovsprövning eller ej). Konven­

tionen angiver de olika slag av hälso- och sjukvård, som skall betraktas så­

som ett minimum för förmånerna, och innehåller ganska utförliga regler,

avsedda att garantera att de periodiska utbetalningsbeloppen uppnår en

bestämd nivå, som kan anses tillfredsställande.

Hälso- och sjukvård. Enligt bestämmelserna angående liälso-

och sjukvård skall förmån vid sjukdomstillstånd omfatta al vård av all­

mänpraktiserande läkare (innefattande jämväl hembesök); b) specialist­

vård å sjukhus för där intagna och för patienter i öppen vård samt sådan

specialistvård, som må finnas tillgänglig utanför sjukhus; c) väsentliga läke­

medel, som ordineras av läkare eller annan legitimerad utövare av sjuk­

vård; samt dl vård å sjukhus om så erfordras. Förmånstagaren eller den

som är ansvarig för hans försörjning må kunna åläggas att deltaga i be­

stridandet av kostnaderna för hälso- och sjukvården. Bestämmelserna an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

16

Hänför sig skyddet till alla i landet bosatta personer, vilkas tillgångar un­

der tiden för riskfallet icke överstiger vissa föreskrivna gränser, måste det

sammanlagda beloppet av den periodiska utbetalningen och övriga tillgång­

ar, efter avdrag av vissa föreskrivna belopp, vara tillräckligt för att tillför­

säkra förmånstagarens familj »sunda och drägliga levnadsförhållanden» och

må icke understiga ett förmånsbelopp, som är beräknat på sådant sätt att

det uppnår den fastställda procenten av en vanlig vuxen manlig aibetares

lön ökad med familjebidrag. Vad beträffar förmånerna vid sjukdom, ålder­

dom, invaliditet samt förmåner till efterlevande skall nämnda bestämmelse

anses vara uppfylld, om det sammanlagda beloppet av enligt vederbörande

del av konventionen utgivna förmåner med minst 30 procent överstiger de

beräknade kostnaderna för enhetliga förmåner enligt samma del, när för­

månerna omfattar 20 procent av befolkningen.

Den fastställda procentsatsen är 45 för man med hustru och två barn i

fall av sjukdom och arbetslöshet samt för kvinna vid havandeskap och

barnsbörd, för man och hustru, som är berättigade till ålderspension, för

änka med två barn samt för en till invalidpension berättigad man med

hustru och två barn. Då sjukdom eller invaliditet härrör från olycksfall

i arbete, är procentsatsen för förmånen fastställd till 50.

Familjeförmåner. Sammanlagda värdet av de olika formerna av

familj ef ör måner, som utgår till skyddade personer, skall uppgå till minst

3 procent av en vanlig vuxen manlig arbetares lön, multiplicerade med hela

antalet barn till de skyddade personerna, eller 1,5 procent av nämnda lön,

multiplicerad med hela antalet barn till alla i landet bosatta.

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillförsäkra

i landet bosatta utländska medborgare samma rättigheter som landets egna

där bosatta medborgare men äger, såvitt avser förmåner, vilka utgår av all­

männa medel, fastställa särskilda regler för utländska medborgare och så­

dana landets egna medborgare, som är födda utom medlemsstatens terri­

torium. Konventionen föreskriver, att inom sociala trygghetssystem, som

grundar sig på erlagda avgifter och omfattar arbetstagare, skall de skyd­

dade personer, som är medborgare i annan medlemsstat, vilken ratificerat

samma del av konventionen, äga samma rättigheter som medlemsstatens

egna medborgare, dock att tillämpningen av denna punkt ma kunna göras

beroende av förekomsten av ett avtal om ömsesidighet.

Envar som gör anspråk på social trygghetsförmån skall äga anföra be­

svär över avslag å framställning därom. Vissa normer för förvaltning och

finansiering av sociala trygghetssystem har angivits i konventionen. Kost­

naderna för förmåner, som utgår vid tillämpning av konventionen, även­

som förvaltningskostnader skall bestridas kollektivt genom försäkringsav­

gifter eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke alltför tunga

bördor må påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt. Det sammanlagda

beloppet av de försäkringsavgifter, som bestrides av skyddade arbetstagare,

må icke överstiga 50 procent av vad som åtgår för skyddet av arbetstagarna

samt deras hustrur och barn. För att bestämma om detta villkor är uppfyllt

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

17

må alla av medlemsstaten enligt konventionen tillhandahållna förmåner

sammanräknas, med undantag dock för familjebidrag samt förmåner vid

yrkesskada, därest de sistnämnda utgör en särskild social trygghetsgren.

Varje ratificerande land skall tid efter annan till Internationella arbetsby-

råns generaldirektör avgiva redogörelse för gällande lagstiftning och praxis

med avseende å de delar av konventionen, som icke omfattats av dess rati­

fikation.

Yttranden över konventionen har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrel­

sen, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat en inom styrelsen

upprättad promemoria rörande bestämmelserna i konventionen. Prome­

morian torde få såsom bilaga (Bilaga H) fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende.

Socialstyrelsen framhåller, att i styrelsens promemoria uppmärksamhet

ägnats företrädesvis åt de i statistiska termer föreskrivna villkoren angå­

ende 1) den skyddade personkretsens omfattning; 2) de sociala förmåner­

nas storlek; 3) förmånernas varaktighet; och 4) kostnadsfördelningen. Så­

som framginge av promemorian syntes dessa villkor för Sveriges del för

närvarande vara uppfyllda beträffande fem av konventionens delområden,

nämligen hälso- och sjukvård (del II), förmåner vid ålderdom (del V) och

yrkesskada (del VI), familjeförmåner (del VII) och förmåner vid invali­

ditet (del IX).

Fråga uppkomme då — anför socialstyrelsen vidare — huruvida Sverige

med hänsyn till föreskrifterna i övrigt i konventionen kunde ratificera

denna, såvitt avsåge nämnda fem delområden; beträffande övriga fyra del­

områden vore enligt socialstyrelsens mening ratifikation för närvarande

utesluten men syntes vad anginge kontantförmåner vid sjukdom (del III)

och förmåner vid arbetslöshet (del IV) bli möjlig, därest vid 1953 års riks­

dag väntade ändringar beträffande den allmänna sjukförsäkringen och den

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen genomfördes. Socialstyrelsen hade vid

granskning av dessa föreskrifter icke funnit anledning till tvekan i före­

varande hänseende annat än beträffande bestämmelserna i artikel 68.

Enligt artikel 68 skulle, fortsätter styrelsen, i landet bosatta utländska

medborgare i princip äga samma rättigheter som landets egna där bosatta

medborgare. Detta villkor vore för Sveriges del uppfyllt i fråga om hälso-

och sjukvård (del II), förmåner vid yrkesskada (del VI) och familjeför­

måner (del VII). Vad däremot anginge förmånerna vid ålderdom (del V)

och invaliditet (del IX) — vilka förmåner i Sverige motsvarades av ålders-

och invalidpensionerna — vore den svenska lagen om folkpensionering i prin­

cip tillämplig endast beträffande svenska medborgare. Enligt 42 g i lagen ägde

Konungen emellertid träffa överenskommelse med främmande makt i fråga

om tillämpning av lagen å dess här i riket bosatta medborgare. Förutsätt-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

]8

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ning härför torde vara, att i den främmande staten bosatta svenskar där

finge åtnjuta motsvarande förmåner. Sådant villkor kunde uppställas även

enligt konventionen, dock endast i fråga om sociala trygghetssystem, som

grundade sig på erlagda avgifter, och detta vore icke förhållandet beträffan­

de den svenska folkpensioneringen; förmånerna enligt denna utginge oav­

sett huruvida avgiftsskyldigheten fullgjorts eller ej. Sverige uppfyllde där­

för i fråga om ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villko­

ren i artikel 68.

Enligt socialstyrelsens mening borde emellertid övervägas sådan ändring

av folkpensioneringslagen, att den i förevarande hänseende bringades i

överensstämmelse med konventionen. Därvid kunde enligt artikel 68 mom.

1 föreskrivas särskilda regler — t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att

utländska medborgare skulle komma i åtnjutande av folkpension. Det tor­

de i sådant hänseende vara lämpligt att använda den tidsperiod, som före-

skreves i den av Europarådets kommitté av socialexperter utarbetade kon­

ventionen för ålderspensionering, eller 15 års vistelse i landet, av vilka

minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om pension gjordes.

Riksförsäkringsanstalten har granskat konventionens bestämmelser om

ersättning för yrkesskada. Granskningen har föranlett följande uttalanden

av anstalten.

Artikel 3b, mom. 2. I artikeln angåves under mom. 2 vad hälso- och sjuk­

vården (medical care) skulle omfatta vid sjukdomstillstånd.

I anslutning härtill kunde framhållas, att den svenska olycksfallsförsäk­

ringslagen (6 § 1 mom.) tillförsäkrade den skadade »erforderlig» läkar­

vård jämte läkemedel m. m„ vilket i huvudsak syntes motsvara vad som i

artikeln avsåges. Jämför dock nedan under d).

d) Denna punkt upptoge bl. a. vård å konvalescenthem. Med avseende

härå kunde framhållas, att konvalescentvård ej bekostades enligt den svens­

ka olycksfallsförsäkringslagen i andra fall, än då vården kunde hänföras

under läkarvård.

Artikel 35. Den svenska olycksfallsförsäkringslagen innehölle icke be­

stämmelser om arbetsvärd. Sådant samarbete, som avsåges i artikeln, före-

komme f. n. som regel icke i Sverige i annan mån, än att skadade vid för­

frågan om yrkesutbildning eller arbetsanskaffning hänvisades till veder­

börande länsarbetsnämnd, där särskilda assistenter funnes med uppgift

att omhändertaga invalidiserade personer för placering i arbete eller för

yrkesutbildning. Endast mera undantagsvis skedde hänvisning utan särskild

förfrågan från den skadades sida.

Artikel 36, mom. 3. Såsom momentet formulerats 1'örefölle det, som om

utbyte mot kapital skulle kunna ifrågakomma även under sjukdomstid.

Om så vore förhållandet, överensstämde konventionen ej med olycksfalls­

försäkringslagen, som endast medgåve utbyte av livränta mot kapital.

Artikel 65, mom. 1—9. Fordringarna enligt dessa punkter syntes f. n.

uppfyllas av den svenska lagstiftningen.

Anmärkas kunde, att anknytningen av inkomstens övre gräns till en »yr-

kesutbildad manlig kroppsarbetares» lön kunde komma att innebära, att

olycksfallsförsäkringslagen med oförändrade bestämmelser om högsta er­

sättning och arbetsförtjänst ej skulle uppfylla konventionens krav på maxi­

mibeloppen, om en mera avsevärd allmän lönestegring skulle inträda.

Mom. 10. I detta moment föreskreves »översyn i anslutning till väsent-

20

Såsom tidigare framhållits bekostade sålunda de erkända sjukkassorna

exempelvis ej förebyggande läkarvård.

Vad i artikel 9 och annorstädes sades om »prescribed classes» vore icke

tillämpligt å svenska förhållanden. Liksom tidigare framhållits finge emel­

lertid det i artikel 9 c) [8 b) i förslaget] angivna villkoret anses uppfyllt

av den svenska statsunderstödda sjukförsäkringen. Medräknades sjukkas-

semedlemmarnas barn under 15 år — vilka åtnjöte försäkringsskydd i form

av sjukvårdsersättning — omfattade nämligen försäkringsskyddet för när­

varande mer än 60 % av i landet bosatta personer. Den i sjukförsäkringen

ingående moderskapsförsäkringen lämnade tillsammans med moderskaps-

penningen hjälp vid havandeskap och barnsbörd åt sa gott som alla mödrar,

därvid dock i fråga om moderskapspenningen förelåge viss inkomstpröv­

ning.

Del II syntes sålunda alltjämt utgöra hinder för ratifikation under nu­

varande förhållanden.

I detta sammanhang erinrar styrelsen därom, att socialförsäkringsutred-

ningen i sitt nyligen avgivna betänkande föreslagit genomförandet från

och med den 1 januari 1955 av obligatorisk sjukförsäkring med vissa för­

bättringar i jämförelse med 1947 års ännu ej genomförda lag om allmän

sjukförsäkring.

Del III. Kontantförmåner vid sjukdom. Artikel 15 i konventionen inne-

hölle de i artikel 14 av förslaget intagna bestämmelserna. Såsom styrelsen

i sitt tidigare yttrande anfört, vore bestämmelserna icke tillämpliga för

svensk de!.

Sedan den 1 juli 1952, då vissa ändringar i förordningen den 26 juni

1931 om erkända sjukkassor trätt i kraft, ägde medlemmar av dylika kassor

rätt att efter fritt val tillförsäkra sig sjukpenning å 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12

eller 14 kronor. Den medlemmarna tillförsäkrade genomsnittliga sjukpen­

ningen uppginge år 1950 till kronor 2: 27. För närvarande bedreve sjukkas­

sorna propaganda bland medlemmarna i syfte att förmå dem att — indivi­

duellt eller genom kollektiv övergång från mindre till mera omfattande

sjukhjälp — höja sjukpenningbeloppen. Med hänsyn till den förhållande­

vis korta tid, varunder den nya sjukpenningskalan varit i tillämpning, sak­

nades uppgifter för bedömande av de resultat, som uppnåtts härvidlag. Man

syntes emellertid kunna utgå från att den medlemmarna genomsnittligt

tillförsäkrade sjukpenningen alltjämt understege de kontantförmåner, som

enligt konventionen skulle utgå vid sjukdom. I detta sammanhang kunde

erinras om det nyssnämnda förslaget angående ändringar i 1947 års lag

om allmän sjukförsäkring.

Del V. Förmåner vid ålderdom. Den svenska folkpensioneringen omfat­

tade alla i Sverige mantalsskrivna svenska medborgare. Pensionsåldern vore

67 år. Härutinnan uppfylldes således villkoren i artikel 26 p. 2 och artikel

27 c).

Pensionsstyrelsen hade beträffande ålderspensionens storlek tidigare an­

fört följande:

»Den svenska allmänna ålderspensionen är icke beroende av egen in­

komst eller förmögenhet och ej heller av avgiftsbetalning. Den utgår med

800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter

folkpension eller nedan omförmält hustrutillägg, och med 1 000 kronor

årligen för annan pensionsberättigad. Med hänsyn till bostads- och bränsle­

kostnadernas storlek tillkommer i vissa delar av landet ett bostadstillägg,

som för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller hustru­

tillägg, varierar mellan högst 100—400 kronor för år och för annan mellan

högst 150—600 kronor. Ålderspensionen kan, där kommun så beslutat, ökas

Kungl. Maj.ts proposition nr 73'.

22

heter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses

varaktig. I praktiken godtages en nedsättning till 1/3 av arbetsförmågan.

Har åter sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som här sagts

varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den utan att anses varaktig

antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå sjuk­

bidrag.

Invalidpensionen och sjukbidraget utgå efter samma grunder. Salunda

utgår ett grundbelopp å 200 kronor om året oberoende av den egna in­

komsten eller förmögenheten. Härtill kommer ett tillägg å högst 600 kronor

om året till gift pensionsberättigad, vars make uppbär folkpension eller ne­

dan omförmält hustrutillägg, och å högst 800 kronor om året till övriga

pensionsberättigade. Tillägget reduceras i princip med 5/10 av den upp­

skattade årliga inkomst, som överstiger 600 kronor för makar tillsammans

och 400 kronor för annan pensionsberättigad. Till dessa förmåner kunna

komma sådana bostadstillägg och särskilda bostadstillägg, som enligt vad

förut nämnts kunna tillkomma ålderspensionärerna, ävensom i vissa fall

s. k. hustrutillägg. Invalidpension och sjukbidrag liksom även hustrutillägg

därtill förhöjas med indextillägg efter ungefärligen samma grunder som

gälla för ålderspensionerna.»

Beträffande de sålunda lämnade uppgifterna kunde anmärkas, att vissa

ändringar numera skett i folkpensioneringslagen.

Sålunda hade med verkan från och med den 1 juli 1952 till och med

utgången av 1953 vid inkomstberäkningen medgivits viss privilegiering av

pension på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. Vidare hade den

ovannämnda karenstiden om ett år för erhållande av sjukbidrag mildrats

till att avse endast sex månader och rätten till hustru tillägg något vidgats.

Den 1 januari 1954 komme två vittgående ändringar i folkpensionerings­

lagen att genomföras. Då komme nämligen de nuvarande allmänna (stat­

liga) och särskilda (kommunala) bostadstilläggen att avlösas av kommunala

bostadstillägg; införandet i kommunen av dessa tillägg bleve varje kom­

muns ensak. Vidare skulle de ovan angivna avdragsreglerna ändras för de

inkomstprövade förmånerna — tilläggspension, hustrutillägg och kommu­

nalt bostadstillägg. Den avdragsfria inkomsten, som nu vore 400 kronor för

icke gift person och 600 kronor för två makar, komme att höjas från och

med 1954 till 1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för makar tillsammans.

Förutnämnda avdragsfaktorn B/io bleve 33 V3 % för inkomst mellan 1 000

och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor för

två makar samt 66 Va '% för inkomst därutöver.

Beträffande möjligheten att ratificera konventionen i avseende å del IX

gällde i stort sett samma synpunkter som ovan anförts rörande del V. Tolk­

ningen av artikel 67 b) vore sålunda av stor betydelse i förevarande avse­

ende.

Del X. Förmåner till efterlevande. Styrelsen erinrar, att styrelsen härom

tidigare anfört följande:

»Beträffande de i denna del angivna riskfallen i anslutning till familje­

försörjarens frånfälle må anmärkas, att änkepension efter inkomstpröv­

ning kan utgå med högst 600 kronor om året till änka, som vid mannens

frånfälle uppnått 55-årsåldern och varit gift med honom minst fem år. Än­

kepension förhöj es å vissa orter med bostadstillägg. Vidare kunna bidrag

till änkor och änklingar med barn under 10 år utgå av allmänna medel

efter samma grunder och med belopp av samma storlek som änkepensio­

nerna, därest barnet står under den efterlevande makens vårdnad och den

efterlevande maken stadigvarande bor tillsammans med barnet. Bidragen

kunna ej utgå till vårdnadstagare som åtnjuter folkpension. Änkepensioner­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

24

I den statsunderstödda sjukförsäkringen finnes visserligen ingen besvärs-

rätt stadgad över sjukkassornas beslut men detta förhållande har i praktiken

icke hindrat att sådana beslut kunnat prövas av pensionsstyrelsen. Då de be-

svärsregler i övriga författningar av intresse i förevarande sammanhang, som

avse styrelsens ämbetsområde, torde vara tillfyllest, synes från pensionssty-

relsens utgångspunkter bestämmelserna i artikel 66 vara uppfyllda.>

Nämnda artikel 66 motsvarade artikel 70 i konventionen. Någon ändring i

sakförhållandet hade ej inträffat.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig ha begränsat sin granskning av

konventions texten till de delar, som avser förmåner utgående vid arbetslös­

het. Granskningen hade skett med utgångspunkt från förhållandena inom

den jämlikt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor

bedrivna arbetslöshetsförsäkringen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening

torde de i arbetslöshetskasseförordningen nu medgivna förmånerna icke upp­

fylla de i konventionen angivna minimikraven. Vissa av konventionens artik­

lar syntes även i övrigt giva anledning till särskilt uttalande. Härom anför

arbetsmarknadsstyrelsen:

Artikel 21. Enligt artikel 21 a) skulle de av skyddet omfattade personerna

utgöra minst 50 % av samtliga arbetstagare. Antalet medlemmar inom de

erkända arbetslöshetskassorna uppginge för närvarande till omkring

1 140 000. Några aktuella uppgifter om totala antalet arbetstagare inom riket

torde icke finnas tillgängliga, men enligt de beräkningar, som av socialvårds-

kommittén utförts för dess år 1948 avgivna betänkande angående obligato­

risk arbetslöshetsförsäkring, skulle år 1950 totalantalet uppgå till omkring

2 450 000 (arbetare och tjänstemän i privat och offentlig tjänst). Arbets­

löshetsförsäkringen syntes sålunda för närvarande omfatta icke fullt 50 %

av totalantalet, därest man fattade löntagarbegreppet i dess vidaste mening.

Det måste nämligen framhållas, att det av socialvårdskommittén framräkna-

de antalet löntagare innefattade samtliga löntagargrupper, sålunda även

statstjänstemän och andra för vilka något behov av arbetslöshetsförsäkring

knappast syntes föreligga. Avgörande för siffrans storlek vore självfallet hur

begreppet löntagare utformades. Med hänsyn till den allmänna uppfattning

som man kunde bilda sig om antalet personer, vilka stode utanför försäk­

ringen, torde man kunna antaga, att antalet arbetslöshetsförsäkrade redan

nu upginge till omkring 50 % av arbetstagarna.

De i artikel 21 b) och c) angivna alternativen för försäkringens omfatt­

ning syntes icke vara tillämpliga på svenska förhållanden.

Artikel 65. Enligt artikel 65 skulle arbetslöshetsunderstödet till manlig

medlem med hustru och två barn uppgå till minst 45 procent av medlem­

mens tidigare, på grund av arbetslösheten bortfallna inkomst. Härvid finge

bortses från inkomster utöver viss i artikeln angiven gräns. För närvarande

kunde enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor en medlem med

angivna familj vid arbetslöshet erhålla högst 11,25 kronor per dag (högsta

medgivna daglijälp å 8 kr + maketillägg å 1,25 kr + 2 barntillägg å vart­

dera 1 kr). Toges i enlighet med konventionstexten hänsyn till de allmänna

barnbidragen (beräknade till 0,93 kr per barn och dag) skulle med detta un-

derstödsbelopp det i artikel 65 uppställda kravet på beloppets storlek vara

uppfyllt i de fall, då den bortfallna dagsinkomsten ej överstege 27,27 kro­

nor. Enligt preliminära beräkningar skulle för närvarande ca 63 procent

av kassamedlemmarna vara tillförsäkrade den högsta medgivna daghjälpen

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

26

Den ifrågasatta regleringens syfte är att åvägabringa en samordning i

mera väsentliga avseenden mellan de olika grenarna av socialvårdssyste-

met samt en sådan utformning av de materiella bestämmelserna att syste­

met bättre än de särskilda förkrigstida konventionerna svarar mot nutida

uppfattning av den sociala omvårdnadens karaktär och uppgifter. Regle­

ringen är grundad på de ledande principerna i 1944 års Philadelphiarekoin-

mendationer om ekonomisk trygghet (Income Security) och om hälso- och

sjukvård (Medical Care); dess tilltänkta form av konvention avser att ge

en mera precis och förbindande karaktär åt bestämmelserna i dessa re­

kommendationer.

Idén om en sådan allmän internationell konvention, omslutande samtliga

socialvårdsformer — eller åtminstone de väsentliga av dessa — härrör från

ILO:s expertkommitté för social trygghet (Committee of Social Security

Experts). Det i remitterade betänkandet ingående frågeformuläret utgör en

av denna kommitté verkställd överarbetning av ett tidigare av arbetsbyrån

utarbetat formulär.

Landsorganisationen ansluter sig helt till den grundsyn på socialvården,

som utvecklas i betänkandet, och finner det från denna utgångspunkt följd­

riktigt att den internationella regleringen utformas i ett instrument, vari de

olika socialvårdsgrenarna sammanföras och samordnas med syfte att så

långt möjligt vinna enhetlighet i fråga om tillämpningsområde, kvalifikations­

villkor, understödsrelationer o. s. v.» -— Landsorganisationen tilläde vidare,

att de i olika sammanhang förekommande undantagsbestämmelserna för

lågt utvecklade länder visserligen i princip vore oegentliga; av praktiska skäl

torde man emellertid vara nödsakad att tills vidare acceptera minimistan­

darden.

Bedömandet av frågan huruvida svensk ratificering vore möjlig — fortsät­

ter Landsorganisationen — förutsatte en detaljerad jämförelse mellan å ena

sidan konventionens och å andra sidan den hithörande svenska lagstiftning­

ens regler rörande ersättningsunderlag, understödsrelationer, understöds-

perioder och kvalifikationsvillkor. Denna rent tekniska och siffermässiga

jämförelse borde uppenbarligen ankomma på respektive tillsynsmyndighe­

ter. Landsorganisationen inskränkte sig följaktligen till det yttrandet, att

vad anginge de allmänna bestämmelserna i konventionen — dennas omfatt­

ning i avseende å särskilda socialvårdsgrenar, den av skyddet omfattade

personkretsen, ratifikationssystemet o. s. v. — hinder för svensk ratifika­

tion icke syntes föreligga.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att enär de mot konventionen sva­

rande socialförmånerna i Sverige icke beräknades enligt i konventionen (del

XI) angivna normerna, en svensk ratifikation icke kunde komma i fråga.

Det torde även vara tvivelaktigt, huruvida Sverige uppfyllde de krav, som

uppställdes i den till del XI fogade tabellen. De däri angivna procentsatser­

na, beräknade på inkomstsummor av i del XI föreskriven storleksordning,

syntes i många fall komma att leda till alltför höga förmånsbelopp. Sverige

torde icke uppfylla kraven i fråga om förmåner vid sjukdom, vid arbetslös­

het, vid havandeskap och barnsbörd och vid invaliditet samt endast med tvek­

samhet i fråga om förmåner vid ålderdom och för efterlevande. Härvid hade

hänsyn icke tagits till skattebelastning, vilket, om man så finge tyda kon­

ventionens tystnad härvidlag, icke heller torde ha avsetts. Huruvida ett så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

27

dant hänsynstagande skulle ändra nyss angivna förhållande, torde sålunda

kunna lämnas därhän. Utom i fråga om vissa delar av folkpensionen sak­

nade vidare svensk lagstiftning bestämmelser motsvarande dem i artikel 65

punkt 10 och artikel 66 punkt 8, vari stadgades, att »beloppen av löpande

periodiska utbetalningar avseende ålderdom, yrkesskada (utom i fall av över­

gående arbetsoförmåga), invaliditet samt försörjarens död skola göras till

föremål för översyn i anslutning till väsentliga ändringar i den allmänna in­

komstnivån, då sådana föranledas av väsentliga förändringar i levnadskost­

naderna.»

Föreningen övergår härefter till att behandla de övriga olikheter i kon­

ventionens olika delar, vilka skulle kunna hindra en ratifikation i dessa de­

lar, samt anför härom följande:

Artikel 21. Troligen omfattade vår arbetslöshetsförsäkring icke de under

a) eller b) åsyftade personkretsarna. Den under c) angivna kvalifikationen

torde däremot uppnås. Denna utgjorde dock enligt artikel 3 ett sådant tem­

porärt undantag, som av otillräckligt utvecklade länder för viss tid finge till-

lämpas.

Artikel A8. Det skydd som lämnades genom moderskapspenning och mo­

der skapshjälp omfattade icke de i denna artikel nämnda kategorierna.

Artikel 50 (jfr även andra satsen i artikel 47). Häremot svarande bestäm­

melser funnes icke i Sverige.

Artiklarna 65—67. Dessa utgjorde såsom ovan anförts ratifikationshinder.

Artikel 68. De här i riket förekommande socialförmånerna kunde endast

delvis åtnjutas även av utländska medborgare, bosatta i Sverige. Dock torde

de svenska reglerna uppfylla kraven med hänsyn till de i artikeln givna be­

stämmelserna om ömsesidighet.

Slutligen framhåller föreningen, att även om det vore möjligt för Sverige

att nu helt eller delvis tillträda denna detaljrika konvention, så ändock ej

borde ske i nuvarande läge, då en allmän översyn ägde rum av den svenska

sociallagstiftningen. Ett flertal lagförslag inom områden, som behandlades i

konventionen, vore som bekant nu föremål för statsmakternas övervägande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner att i vad gäller de all­

männa bestämmelserna, som funnes intagna i konventionens del I och del

XII, XIII och XIV, dessa syntes ur den svenska lagstiftningens synpunkt

icke giva anledning till några större svårigheter ur ratificeringssynpunkt.

TCO hade visserligen icke i detalj granskat dessa bestämmelser, men i stort

sett syntes svensk lagstiftning uppfylla de här angivna förutsättningarna.

Att däremot före en eventuell ratificering av konventionen bedöma, huruvi­

da svensk lagstiftning uppfyllde de olika branschernas föreskrifter i vad

framför allt avsåge den skyddade personkretsens omfattning och de olika

förmånernas procentuella storlek, ställde sig betydligt svårare. I vissa fall

kunde utan vidare fastställas, att svensk lagstiftning icke möjliggjorde en ra­

tificering, exempelvis i vad gällde förmåner vid havandeskap och barnsbörd

samt förmåner till efterlevande. Det förefölle emellertid TCO som om pröv­

ningen av dessa frågor närmast borde ankomma på de offentliga myndig­

heterna.

TCO framhåller vidare, att med hänsyn till att den svenska lagstiftningen

liungl. Maj:ts proposition nr 73.

för närvarande på vissa punkter vore föremål för en genomgående revision,

det icke synes önskvärt att nu taga ställning till ratificering av delarna rö­

rande hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom samt förmåner

vid arbetslöshet. En eventuell ratificering av dessa delar torde böra ske i an­

slutning till ikraftträdandet av de nya lagförslagen på dessa områden.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet erinrar i

sitt yttrande inledningsvis om att medlemsstat, som ratificerade konventio­

nen, skulle förbinda sig att tillämpa a) vissa allmänna bestämmelser (del I),

b) standardnormerna för åtminstone tre av de nio socialvårdsgrenarna (del

II—X), däri inbegripen minst en av de delar, som avsåge förmånerna vid ar­

betslöshet (del IV), ålderdom (del V), yrkesskada (del VI), invaliditet (del

IX) eller till efterlevande (del X), samt c) de generella villkor, som hänför­

de sig till de delområden ratifikationen omfattade.

Vad till en början anginge de i konventionen under a) och c) härovan upp­

tagna bestämmelser och villkor, vilka hänförde sig till delarna I och XIII,

anser delegationen hinder för ratifikation från svensk sida i och för sig icke

föreligga.

Beträffande övriga delar anför delegationen:

Del II (hälso- och sjukvård). I artikel 10 mom. 1 stadgas, att

förmånerna vid sjukdomstillstånd minst skola omfatta bl. a. specialistvård

utanför sjukhus samt tillhandahållande av väsentliga läkemedel. Under hän­

visning till vad i socialstyrelsens promemoria anföres beträffande denna

del av konventionen anser styrelsen, att Sverige fyller konventionens krav

beträffande förmånerna i del II. Pensionsstyrelsen håller däremot före, att

den svenska sjukförsäkringen icke uppfyller villkoren i fråga om hälso­

vården, enär de erkända sjukkassorna ej bekosta exempelvis förebyggande

läkarvård.

Delegationen finner sig kunna godtaga den i promemorian framförda åsik­

ten, att de möjligheter till specialistvård utanför sjukhus, som erbjudas i

vårt land, i stort sett motsvara konventionens krav. Vad däremot beträffar

tillhandahållande av väsentliga läkemedel kan delegationen icke finna, att

Sverige på sätt i promemorian göres gällande, med nuvarande lagstiftning

uppfyller det i artikel 9 c) uppställda kravet, att den skyddade personkret­

sen skall omfatta minst 50 % av samtliga i landet bosatta personer. Vis­

serligen är det riktigt, att över hälften av de till sjukkassor anslutna samt

alla för vård å allmän säl å offentlig sjukvårdsinrättning intagna tillför­

säkras erforderliga läkemedel utan kostnad för den enskilde, men detta sy­

nes icke vara tillräckligt för att uppfylla det i nämnda artikel uppställda

villkoret med avseende å den skyddade personkretsen.

I förevarande artikel uppställas emellertid fyra alternativa villkor (a—d)

angående hälso- och sjukvårdens omfattning. Av dessa kan från början bort­

ses från det sista, nämligen alternativ d), enär detta är en undantagsbe­

stämmelse, som avser tillämpning av artikel 3. Man har alltså ifråga om

svenska förhållanden att välja mellan de tre återstående alternativen a) —

c) , enligt vilka hälso- och sjukvårdsförmånerna i del II av konventionen

skall omfatta föreskrivna kategorier av

a) arbetstagare, utgörande minst 50 % av alla arbetstagare ävensom deras

hustrur och barn, eller

b) den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande minst 20 % av alla i

landet bosatta ävensom deras hustrur och barn, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

29

c) i landet bosatta, utgörande minst 50 % av samtliga.

I syfte att erhålla underlag för en bedömning av spörsmålet, huruvida

Sverige vid en tillämpning av något av de här ovan angivna alternativen

skulle kunna anses fylla konventionens krav i del II med avseende å den skyd­

dade personkretsen, har socialstyrelsen på anmodan av delegationen verk­

ställt viss kompletterande utredning.

Efter att ha framhållit att ovan angivna tre alternativ icke äro ekvivalenta

utan ge rätt avvikande resultat uttalar styrelsen i sin utredning, att verk­

ställda beräkningar giva vid handen, att de förvärvsarbetande utgöra 45 %

av hela befolkningen, arbetstagarna 36 % och företagarna 9 %. Hustrur och

barn till arbetstagarna utgöra tillsammans 27 %, till företagarna 12 % och

till samtliga förvärvsarbetande 39 % av hela befolkningen.

En tillämpning av de alternativa kriterierna i artikel 9 ger, yttrar styrel­

sen vidare, för Sveriges del följande resultat beträffande skyddets minimi-

omfattning ifråga om hälso- och sjukvård.

I % av

befolkningen

9 a) hälften av arbetstagarna ............................................................. 18

»

» hustrur och barn .................................................... 14

Tillhopa 32

23

20

Tillhopa 43

9 c) »

» befolkningen ............................................................. 50

Kraven i alternativ a) äro sålunda betydligt lindrigare än i c). Alternativ

b) representerar ett mellanalternativ.

Härefter anför styrelsen följande. Anledningen till att i styrelsens förut­

nämnda promemoria beräkningarna beträffande skyddets omfattning i frå­

ga om hälso- och sjukvård grundats på artikel 9 c) vore, att detta stad­

gande vore det enklaste att tillämpa. Sjukkassestatistiken redovisade näm­

ligen icke medlemmarnas uppdelning på arbetstagare, förvärvsarbetande

befolkning o. dyl. utan endast på vuxna män resp. kvinnor och barn. Arti­

kel 9 a) eller b) kunde emellertid även användas i detta sammanhang.

Om man använde alternativ a), kunde det visserligen icke exakt beräknas

hur stor andel av samtliga arbetstagare i riket som vore sjukvårdsförsäk­

rade. Med all säkerhet vore dock anslutningen till sjukkassorna större bland

arbetstagare än bland andra. När antalet sjukvårdsförsälcrade vid utgången

av 1950 uppgick till 3 029 000 eller till 56 % av samtliga vuxna, torde därför

motsvarande procenttal för arbetstagarna vara något högre.

Vad anginge läkemedel vore samtliga sjukvårdsför säkrade tillförsäkrade

dylika vid vård på sjukhus. Förmånen av fria läkemedel tillkomme emel­

lertid varje patient, som vore intagen för vård å sjukvårdsanstalt, alltså

även icke sjukförsäkrade. I den öppna vården vore f. n. något över hälften

av de sjukvårdsförsäkrade tillförsäkrade läkemedelsersättning, nämligen

bland vuxna ca 1 600 000 och bland barn ca 700 000 eller tillsammans

2 300 000. Inalles vore i den öppna vården 32 % av befolkningen tillförsäk­

rade läkemedelsersättning genom sjukkassorna. Motsvarande procenttal vore

för de vuxna 30 % och för barnen 42 %. Skyddet måste emellertid enligt

9 a) omfatta minst 50 % av arbetstagarna och dessutom deras hustrur och

barn. Detta vore icke fallet. Även om andelen läkemedelsförsäkrade bland

arbetstagarna vore större än bland de vuxna över huvud, så torde den dock

9 b)

de förvärvsarbetande

hustrur och barn

30

icke nå upp till 50 %. Sannolikt låge talet något över 35 %. För att villkoren

i artikel 9 a) skulle vara helt uppfyllda, skulle samtliga de 2 300 000 per­

soner som f. n. vore tillförsäkrade läkemedelsersättning från sjukkassorna

utgöras av arbetstagare samt deras hustrur och barn. Såvitt anginge sjuk­

försäkringen, uppfylldes sålunda icke villkoren i artikel 9 a) beträffande

läkemedelsersättningen i den öppna vården. Ännu mindre uppfylldes givet­

vis villkoren i artikel 9 b) och c), vilka enligt det föregående ginge något

längre i sina fordringar än alternativ a).

I detta sammanhang borde nämnas, uttalar styrelsen slutligen, att lands­

tingen i vissa fall ersatte läkemedelskostnaderna i den öppna vården t. ex.

för insulin, leverpreparat, hormonpreparat in. in. Dessutom vore vissa befatt­

ningshavare i allmän och enskild tjänst genom sina anställningsavtal till­

försäkrade sjukvård och läkemedel, dock i regel icke för hustrur och barn.

Det vore dock icke möjligt, att i beräkningarna taga någon hänsyn till dessa

förmåner, då det icke vore känt i vilken omfattning de utginge.

Med hänsyn till att ersättning för viktiga läkemedel ej för närvarande all­

mänt tillhandahålles av sjukkassorna och då konventionen torde böra tol­

kas så, att var och en av de i art. 10 angivna förmånerna skall äga sin mot­

svarighet inom medlemsstatens lagstiftning för att kraven i del II skola

anses vederbörligen tillgodosedda, anser delegationen sålunda, att bestäm­

melserna i del II av konventionen icke kunna för vårt lands vidkommande

anses fyllda. Denna del kan därför nu icke medräknas för en eventuell rati­

fikation. Frågan om godkännande av de ur denna del av konventionen här­

rörande förpliktelserna torde emellertid böra omprövas, sedan riksdagens

år 1946 fattade principbeslut om fria eller rabatterade läkemedel i särskild

ordning vid sidan av sjukförsäkringen genomförts, vilket av socialförsäk-

ringsutredningen förutsatts skola ske senast i samband med den föreslagna

reviderade sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

I fråga om del III (kontantförmåner vid sjukdom) uttala så­

väl socialstyrelsen som pensionsstyrelsen, att Sverige icke uppfyller de i

denna del uppställda kraven. Visserligen ligger den övre gränsen för förmå­

nernas varaktighet väsentligt högre i Sverige än vad i konventionens art. 18

förutsättes, men den sjukkassemedlemmarna i genomsnitt tillförsäkrade

sjukpenningen torde — trots att denna i de erkända sjukkassorna sedan den

1 juli 1952 utgår med lägst 2 och högst 14 kronor per dag — alltjämt un­

derstiga de kontantförmåner, som enligt konventionen skola utgå vid sjuk­

dom.

I fråga om denna del av konventionen synes ett slutligt bedömande av

frågan huruvida Sverige kan godtaga därur härrörande förpliktelser böra

anstå i avbidan på prövning av det förutnämnda sjukförsäkringsförslaget.

Del IV (förmåner vid a r b e t s 1 ö s h e t). Enligt både social­

styrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens mening uppnå de från den nuva­

rande svenska arbetslöshetsförsäkringen utgående försäkringsförmånerna

icke de i konventionen förutsatta beloppen. Socialstyrelsen utgår dock ifrån

att denna del, i vad densamma avser kontantförmåner, kommer att fylla kon­

ventionens krav, därest de vid innevarande års riksdag väntade ändringarna

beträffande arbetslöshetsförsäkringen genomföras, medan arbetsmarknads­

styrelsen finner det tveksamt, huruvida ens därefter den svenska arbetslös­

hetsförsäkringen kommer att motsvara de i konventionen uppställda mini­

mikraven. Det kan nämligen tänkas, säger styrelsen, att vissa kassor, trots

att möjligheter föreligga därtill, underlåta att vidtaga önskvärda höjningar

av under stödsbeloppen. Det synes vidare tveksamt, om den av den svenska

försäkringen skyddade personkretsen är tillräckligt omfattande enligt vill­

koret i art. 21 a). Avgörande härför torde vara hur begreppet löntagare ut­

formas. Vad däremot angår förmånens varaktighet, så medgiva de svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

31

arbetslöshetskassorna längre understödstid under en 12-månadersperiod än

vad som angives såsom minimum i art. 24 mom. 1 a), som bör tillämpas

på svenska förhållanden.

Av det anförda lärer framgå, att Sverige för närvarande icke kan ratifi­

cera förevarande del av konventionen. Möjligheterna för en framtida ratifi-

cering torde böra ytterligare undersökas, sedan det av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen i november 1952 framlagda förslaget till vissa

förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkring­

en in. m. blivit föremål för statsmakternas prövning.

Del V (förmåner vid ålderdom), "i fråga om denna del av

konventionen synes Sverige uppfylla konventionens krav i avseende å såväl

den skyddade personkretsen som, vid tillämpning av art. 67 d), jämväl för­

månernas storlek.

Emellertid synas bestämmelserna i art. 68 utgöra hinder för svensk rati-

ficering av denna del. Enligt nämnda artikel skola i landet bosatta utländska

medborgare i princip äga samma rättigheter som landets egna där bosatta

medborgare. Detta villkor är, såsom socialstyrelsen framhåller, icke uppfyllt

för Sveriges del såvitt avser lagen om folkpensionering, vilken i princip är

tillämplig endast beträffande svenska medborgare. Styrelsen anser, att en

sådan ändring i lagen bör övervägas, att den i förevarande hänseende bring­

as i överensstämmelse med konventionen. Därvid kan, anför styrelsen, en­

ligt art. 68 mom. 1 föreskrivas särskilda regler — t. ex. viss tids vistelse i

Sverige — för att utländska medborgare skola komma i åtnjutande av folk­

pension.

I likhet med socialstyrelsen finner delegationen att en ändring i folk-

pensioneringslagen i enlighet med de av socialstyrelsen angivna riktlinjerna

skulle innebära en utväg att avlägsna ratifikationshindret" beträffande den­

na del av konventionen. Med hänsyn till angelägenheten av att denna bety­

delsefulla konvention må kunna från svensk sida ratificeras, förordar dele­

gationen, med instämmande i styrelsens förslag, att en sådan ändring av la­

gen upptages till övervägande.

Del VI (förmåner vid yrkesskada). Vidkommande den

skyddade personkretsen torde Sverige uppfylla i art. 33 stadgade villkor.

Vad beträffar förmånernas omfattning och" beskaffenhet finner socialsty­

relsen konventionens krav vara tillgodosedda för Sveriges del, medan riks-

försäkringsanstalten hyser betänkligheter på vissa punkter.

Sålunda anmärker riksförsäkringsanstalten, att den i art. 34 mom. 2 d)

angivna vården å konvalescenthem ej enligt den svenska olycksfallsförsäk­

ringslagen bekostas i andra fall, än då vården kan hänföras under läkar­

vård. Enligt delegationens uppfattning kan emellertid detta förhållande

icke utgöra ratifikationshinder, då vård å dylikt hem måste anses såsom

ett substitut för sjukhusvård. Enligt momentets ordalag utgör dessutom

värd å konvalescenthem ett alternativ för vård å sjukhus, sanatorium eller

annan sj ukvårdsinrättning.

I anslutning till art. 35 mom. 1 framhåller riksförsäkringsanstalten vida­

re, att den svenska olycksfallsförsäkringslagen saknar bestämmelser om

arbetsvärd. Härtill må endast anmärkas, att sådant samarbete med de all­

männa arbetsvårdsorganen, som avses i nämnda inom., enligt momentets

ayfattning skall äga rum, »när så lämpligen kan ske». Ratifikationshinder

föreligger således ej på denna punkt.

Beträffande art. 36 mom. 3 yttrar riksförsäkringsanstalten, att det med

momentets formulering förefaller, som om utbyte mot kapital skulle kunna

ifrågakomma även under sjukdomstid, medan olycksfallsförsäkringslagen

medgiver utbyte endast av livränta mot kapital. I anledning härav torde

böra erinras, att enligt konventionens formulering de periodiska utbetalning­

32

arna må utbytas mot kapital för en gång. Här är alltså icke fråga om en

ovillkorlig föreskrift, att dylikt utbyte skall äga rum.

Såvitt delegationen kan finna, uppfyller den svenska lagstiftningen så­

lunda konventionens krav beträffande förevarande del VI. Sverige torde

därför kunna godtaga de ur denna del härrörande förpliktelserna.

Del VII (familjeförmåner). Såsom framgår av socialstyrelsens

yttrande och den därvid fogade promemorian lärer Sverige uppfylla kon­

ventionens krav i denna del i avseende å såväl kretsen av skyddade perso­

ner som familj ef örmånernas storlek. Förevarande del torde därför kunna

godtagas från svensk sida.

Del VIII (förmåner vid havandeskap och barns­

börd). Nyssnämnda promemoria giver vid handen, att i Sverige de i art.

49 mom. 2 föreskrivna hälso- och sjukvårdsförmånerna vid havandeskap

och barnsbörd tillhandahållas, medan däremot i art. 50 avsedda kontanta

förmåner vid inkomstbortfall, föranlett av havandeskap och barnsbörd, icke

utgå i Sverige. Konventionens allmänna villkor i denna del kunna därför

icke anses uppfyllda i vårt land. I detta sammanhang må emellertid erinras

därom, att socialförsäkringsutredningen har att ompröva den samhälleliga

hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, varvid visst samråd skall ske med

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

Del IX (förmåner vid invaliditet). Konventionens krav

beträffande den skyddade personkretsen samt beträffande förmånernas

storlek synas vara uppfyllda genom de i Sverige utgående invalidpensioner­

na. Även i fråga om denna del av konventionen uppkommer emellertid det

vid behandlingen av del V (förmåner vid ålderdom) berörda spörsmålet om

utländska medborgares rättigheter enligt art. 68. För att möjliggöra svensk

ratificering av förevarande del av konventionen lärer den tidigare föreslag­

na ändringen av folkpensioneringslagen vara erforderlig.

Vad slutligen beträffar del X (förmåner till efterlevande)

fyller Sverige varken konventionens allmänna villkor i art. 60 mom. 1 samt

i art. 63 inom. 5 eller dess krav beträffande storleken av förmånerna till

efterlevande. Ej heller denna del kan därför ratificeras av Sverige.

Sammanfattningsvis finner delegationen, att för närvarande säkra förut­

sättningar för svensk ratificering endast funnes beträffande delarna VI (för­

måner vid yrkesskada) och VII (familjeförmåner). En ändring av folkpen­

sioneringslagen i enlighet med i det föregående angivna riktlinjer beträf­

fande utländska medborgares ställning skulle skapa möjligheter för en ra-

tificiering även av delarna V (förmåner vid ålderdom) och IX (förmåner

o

vid invaliditet). Vidare torde genomförandet av den beslutade läkemedels­

reformen bli avgörande för frågan, huruvida del II (hälso- och sjukvård)

skulle kunna godtagas. Huruvida del III (kontantförmåner vid sjukdom)

kunde accepteras med hänsyn till villkoren beträffande sjukpenningens

storlek bleve beroende av utformningen av hithörande bestämmelser i en

reviderad sjukförsäkringslag. Då för en ratifikation krävdes, att vederbö­

rande medlemsstat skulle kunna tillämpa standardnormerna för åtminstone

tre av de nio delarna II—X, därav minst en av delarna IV, V, VI, IX eller X,

saknades för närvarande enligt delegationens mening förutsättningar för

en svensk ratifikation av konventionen.

I anledning av vad Svenska arbetsgivareföreningen yttrat beträffande ar­

tiklarna 65 inom. 10 och 66 mom. 8 framhåller delegationen, att svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

33

beträffande omräkning av förmånernas storlek vid förändringar i lönelä­

get komme att uppstå i alla länder, där icke automatisk indexreglering fun­

nes. Ifrågavarande bestämmelser torde emellertid endast vara avsedda att

ge en anvisning om att en översyn av förmånerna skulle äga rum, när en

allmän ändring i löneläget inträffat på grund av exempelvis ökade levnads­

kostnader, men däremot torde det ej vara avsett, att man i lagstiftningen

skulle inskriva en förpliktelse för vederbörande land att vid varje åsyftad

höjning av lönerna även omräkna förmånerna. Det av föreningen påpekade

förhållandet utgjorde således ej ratifikationshinder.

Departementschefen.

De yttranden, som avgivits i ärendet, ger enligt min mening klart vid

handen, att hinder för ratifikation från svensk sida icke i och för sig

föreligger i fråga om konventionens del I (allmänna bestämmelser), del XI

(normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna) och del XIII (ge­

mensamma bestämmelser); ej heller synes några berättigade erinringar

kunna göras med avseende å konventionens del XIV (diverse bestämmelser)

och del XV (slutartiklar). Om tills vidare bortses från del XII (likabehand­

ling av i landet bosatta utländska medborgare) — härtill återkommer jag i

det följande — uppställer konventionen såsom krav för medlemsstats rati-

ficering, att åtminstone tre av de nio delar, som avser olika grenar av det

sociala trygghetssystemet skall tillämpas, av dem minst eu av delarna IV

(förmåner vid arbetslöshet), V (förmåner vid ålderdom), VI (förmåner

vid yrkesskada), IX (förmåner vid invaliditet) eller X (förmåner till efter­

levande).

Liksom med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anser jag, att förutsättningar för en svensk ratificering av ifrågavarande kon­

vention föreligger beträffande delarna VI (förmåner vid yrkesskada) och

VII (familjeförmåner).

Vad angår delarna II (hälso- och sjukvård), III (kontantförmåner vid

sjukdom), VIII (förmåner vid havandeskap och barnsbörd) samt X (för­

måner till efterlevande) synes mig det lämpligaste vara, att prövningen av

frågan huruvida konventionen i dessa delar kan godtagas från svensk sida

får anstå till dess statsmakterna varit i tillfälle att taga ståndpunkt till olika

på området f. n. aktuella reformförslag.

I fråga om del IV (förmåner vid arbetslöshet) har arbetsmarknadssty­

relsen och socialstyrelsen uttalat viss tvekan, huruvida det i konventionens

artikel 21 a) uppställda kravet på den skyddade personkretsens omfattning,

d. v. s. minst 50 procent av alla arbetstagare, vore uppfyllt i Sverige. Vidare

har framhållits, att den från vår arbetslöshetsförsäkring nu utgående er­

sättningen icke helt motsvarade de krav, som uppställdes i konventionen.

Omfattningen av den skyddade personkretsen är beroende av det sätt, på

vilket begreppet arbetstagare definieras. Om hänsyn tages till samtliga kate-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 73.

34

gorier av arbetstagare — således även till alla statliga och kommunala

tjänstemän och vissa högre befattningshavare i enskild tjänst — kan man

kanske säga, att vår arbetslöshetsförsäkring ej uppfyller konventionens

krav. I detta sammanhang torde man emellertid enligt min mening kunna

bortse från sådana grupper, beträffande vilka behovet av försäkringsmässigt

skydd vid arbetslöshet är av närmast teoretisk art. Och därest så sker,

framgår av utredningen i ärendet, att i detta hänseende ej föreligger något

ratifikationshinder.

På sätt arbetsmarknadsstyrelsen uttalat torde det förhålla sig så, att den

hjälp som i dagens läge lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna lig­

ger något — om än ej mycket — under den standard, som konventionen

avser att trygga. Såsom anmärkts i årets statsverksproposition (femte hu­

vudtiteln, punkt 50) har emellertid 1951 års utredning om arbetslöshets­

försäkringen i slutet av år 1952 framlagt ett förslag till väsentlig förbätt­

ring av ersättningarna från försäkringen. Rörande innebörden i detta för­

slag må här nämnas, att maximidaghjälpen föreslås höjd från 8 till 20

kronor, make- och husföreståndarinnetillägget höjt från 1 krona 25 öre

till 2 kronor samt barntillägget höjt från 1 krona till 1 krona 50 öre. Vi­

dare föreslås statens bidrag till försäkringen höjt i betydande mån; och be­

stämmelserna i detta hänseende föreslås utformade så, att de skall stimu­

lera arbetslöshetskassorna att skapa möjligheter för medlemmarna att höja

sina försäkringar. Ett genomförande av utredningens förslag skulle med­

föra, att en medlem, som har hustru och två minderåriga barn och nu har

en daghjälp av 8 kronor och familjetillägg av 3 kronor 25 öre om dagen

— den genomsnittliga daghjälpen uppgick i mitten av år 1952 till 7 kro­

nor 24 öre — som regel skulle komma att få 17 kronor om dagen. Med

utgångspunkt från en dagsförtjänst av 30 kronor, skulle således i detta fall

ersättningen från försäkringen motsvara över 50 procent av hans brutto­

förtjänst.

Jag har redan i statsverkspropositionen tillkännagivit, att det är min av­

sikt att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga denna riksdag ett på grundval av

arbetslöshetsförsäkringsutredningens betänkande utarbetat förslag om för­

bättring från och med den 1 juli 1953 av ersättningarna från arbetslöshets­

försäkringen. I detta sammanhang torde jag ej behöva ingå på detaljerna

i detta förslag. Det synes mig emellertid uppenbart, att efter ett genomfö­

rande av förslaget försäkringens belopp kommer att bli högre än konventio­

nen föreskriver. Enligt vad jag inhämtat från ansvarigt arbetslöshetskasse-

håll saknas varje anledning att antaga annat än att arbetslöshetskassorna

kommer att vidtaga sådana åtgärder att ersättningsnivån höjes i erforder­

lig mån. Konventionens krav torde således även i detta hänseende bli upp­

fyllt.

De i del V (förmåner vid ålderdom) och del IX (förmåner vid invaliditet)

av konventionen angivna kraven avseende den skyddade personkretsen och

förmånernas storlek synes vara uppfyllda i Sverige. Emellertid kvarstår

beträffande dessa delar ett hinder för svensk ratifikation, vilket icke före­

ligger när det gäller godtagandet av delarna IV, VI och VII. Detta samman­

Iiungl. Maj. ts proposition nr 73.

Kungl. Maj. ts proposition nr 73.

35

hänger därmed att konventionen i del XII (artikel 68) föreskriver, att i

landet bosatta utländska medborgare i princip skall äga samma rättighe­

ter som landets egna där bosatta medborgare, dock med rätt för det rati­

ficerande landet att föreskriva särskilda regler rörande utländsk medbor­

gare. Den svenska lagen om folkpensionering är tillämplig endast å svenska

medborgare. Enligt 42 § i lagen äger Kungl. Maj :t visserligen träffa över­

enskommelse med främmande makt i fråga om tillämpning av lagen å dess

här i riket bosatta medborgare, varvid förutsättningen torde vara, att i

den främmande staten bosatta svenskar där får åtnjuta motsvarande förmå­

ner. Sådant villkor kan uppställas även enligt konventionen, dock endast

i fråga om sociala trygghetssystem, som grundar sig på erlagda avgifter

och är begränsade till arbetstagare. Så är icke förhållandet med den svenska

folkpensioneringen; enligt denna utgår ju förmånerna oavsett huruvida av-

giftsskyldigheten fullgjorts eller ej. Sverige uppfyller därför i fråga om

ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villkoren i artikel 68.

Socialstyrelsen har med instämmande av delegationen för det interna­

tionella socialpolitiska samarbetet ifrågasatt, huruvida ej folkpensionerings-

iagen borde ändras så, att den i förevarande hänseende komme i överens­

stämmelse med konventionen. Därvid kunde föreskrivas särskilda regler —

t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att utländska medborgare skulle

komma i åtnjutande av folkpension. Lämpligt syntes vara att använda den

tidsperiod, som föreskreves i den av Europarådets kommitté av socialex­

perter utarbetade konventionen för ålderspensionering eller 15 års vistelse

i landet, av vilka minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om

pension gjordes.

Vad sålunda föreslagits synes mig vara förtjänt att närmare övervägas.

Frågan härom torde få prövas i samband med den allmänna översyn av folk­

pensioneringslagen som föreslås.

Enligt min uppfattning är det angeläget, att Sverige genom en snar ratifi-

cering av denna betydelsefulla konvention lämnar sin medverkan till strä­

vandena att påskynda utvecklingen på det sociala området i olika länder.

För att Sverige skall kunna ratificera konventionen kräves såsom nämnts

att Sverige — utöver de tidigare berörda delarna VI och VII — skall kunna

tillämpa åtminstone ytterligare en av de delar av konventionen, som avser

olika grenar av det sociala trygghetssystemet. Såsom jag redan framhållit,

skulle även konventionens del IV kunna tillämpas av Sverige, därest det

av mig förebådade förslaget om bättring av ersättningarna från arbetslös­

hetskassorna vinner riksdagens bifall. Jag tillstyrker därför att under nyss­

nämnda villkor förevarande konvention ratificeras av Sverige. I ratifika-

tionshandlingen bör angivas, att Sverige godtager de ur delarna IV, VI och

VII härrörande förpliktelserna.

I fråga om den fortsatta behandlingen av spörsmålet om Sveriges anslut­

ning till övriga delar av konventionen må erinras därom, att i artikel 4

mom. 1 stadgas, att varje medlem som ratificerat konventionen, därefter

äger underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att med­

lemmen godtager de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avse­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ende å en eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess rati-

fikationshandling. Med avseende å delarna II, III, V, VIII, IX och X torde

det i enlighet härmed få ankomma på Kungl. Maj :t att, allteftersom förut­

sättningar för ett godtagande från svensk sida prövas komma att föreligga,

utsträcka ratifikationen att omfatta ifrågavarande delar och underrätta In­

ternationella arbetsbyråns generaldirektör härom.

Konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) angående skydd vid

havandeskap och barnsbörd.

På grundval av textförslag, som utarbetats av arbetsbyrån, antog konfe­

rensen en reviderad version av konventionen (nr 3) angående kvinnors an­

vändande till arbete före och efter barnsbörd, antagen av 1919 års arbets-

konferens, ävensom en kompletterande rekommendation i ämnet.

Ett flertal betydelsefulla ändringar vidtogs i 1919 års konvention, som

äger tillämpning å kvinnor anställda i industriella och handelsföretag. Den

reviderade konventionen (Bilaga D) omfattar kvinnor anställda i industri­

företag, i icke industriellt arbete samt d jordbruksarbete ävensom kvinnor,

vilka utför förvärvsarbete i hemmet (artikel 1 mom. 1). Från konventio­

nens tillämpning får undantagas företag, i vilka endast medlemmar av ar­

betsgivarens familj är anställda (artikel 1 mom. 6), vissa kategorier av icke­

industriella och jordbruksföretag samt transporter till sjöss (artikel 7

mom. 1).

Ledigheten vid havandeskap och barnsbörd, vilken i 1919 års konvention

fastställts till sex veckors obligatorisk ledighet efter nedkomsten och sex

veckors valfri ledighet före nedkomsten, omfattar nu en minimiperiod av

12 veckor, av vilka minst sex måste uttagas efter nedkomsten, och återsto­

den får uttagas före eller efter nedkomsten eller delvis före och delvis efter

denna (artikel 3). Ledigheten skall kunna förlängas, om nedkomsten inträf­

far senare än beräknat, samt då sjukdomskomplikationer uppstår till följd

av havandeskapet eller förlossningen.

Bestämmelserna angående kontantförmåner samt hälso- och sjukvårds­

förmåner (artikel 4) har ytterligare preciserats. Sådana förmåner måste till­

handahållas antingen inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller

bestridas av allmänna medel. Den kontanta ersättningen skall fastställas på

sådant sätt, att »kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt uppehälle under

hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar levnads­

standard» och skall, såvida ersättningen utgår enligt obligatorisk socialför­

säkring och beräknas på grundval av tidigare inkomst, motsvara minst två

tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst. Den reviderade konventio­

nen fastslår uttryckligen, att arbetsgivaren icke skall individuellt svara för

sådana förmåner, som utgår till av honom anställda kvinnor.

Konventionen föreskriver vidare (artikel 5) att kvinna, som ammar sitt

barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt arbete; dylika avbrott är att

betrakta som arbetstid och skall ersättas såsom sådan, för det fall frågan

regleras genom eller i enlighet med den nationella lagstiftningen; vid regle­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

37

ring genom kollektivavtal skall avtalets bestämmelser gälla. Arbetsgivare

får icke uppsäga kvinna under tiden för hennes frånvaro från arbetet på

grund av havandeskap eller barnsbörd eller vid sådan tidpunkt att uppsäg­

ningstiden utlöper under dylik frånvaro (artikel 6).

Konventionen antogs med 114 röster mot 36 med 25 nedlagda. De svenska

regerings- och arbetarombuden röstade för konventionens antagande, medan

arbetsgivarombudet röstade mot.

Rekommendationen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd (Bi­

laga E) uppställer såsom ett önskvärt mål en högre och mera noggrant an­

given standard i fråga om ledighet och förmåner vid havandeskap och barns­

börd än den i konventionen stadgade. Rekommendationen innehåller även

föreskrifter för genomförandet av konventionens principer (t. ex. beträffan­

de anordningar för ammande mödrar samt skydd för kvinnans anställning);

i rekommendationen behandlas även vissa andra frågor (t. ex. skydd för

kvinnans hälsa under havandeskapsperioden).

Rekommendationen antogs med 112 röster mot 31 med 29 nedlagda. De

svenska ombuden röstade på samma sätt som i fråga om konventionen i

ämnet.

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, arbetar-

slcyddsstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, Yr­

keskvinnors samarbetsförbund och delegationen för det internationella so­

cialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Socialstyrelsen erinrar inledningsvis om att bestämmelser om ledighet i

samband med havandeskap och förlossning funnes dels i lagen den 21 de­

cember 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äkten­

skap eller havandeskap m. in., och dels i arbetarskyddslagen den 3 januari

1949. Enligt förstnämnda lag finge arbetsgivare, som hade vetskap om att

kvinnlig arbetstagare blivit havande eller fött barn, ej skilja arbetstagaren

från anställningen på den grund att hon i samband med havandeskapet eller

barnsbörden avhölle sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader.

Den ledighetsperiod, som sålunda tillförsäkrats kvinnlig arbetstagare, torde

i och för sig uppfylla kraven enligt artikel 3 i konventionen. 1945 års lag

vore emellertid tillämplig endast beträffande kvinnlig arbetstagare, som se­

dan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, och nå­

gon motsvarande begränsning gjordes icke i konventionen.

Arbetarskyddslagen vore, fortsätter styrelsen, i motsats till 1945 års lag

icke tillämplig å all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för

arbetsgivares räkning, men dess tillämpningsområde syntes täcka konven­

tionens med undantag för vissa arbetsområden, vilka dock jämlikt artikel 1

mom. 6 och artikel 7 mom. 1 torde kunna uteslutas jämväl från konventio­

nens tillämpningsområde. Enligt 35 § arbetarskyddslagen kunde ledighet

från arbetet ej förvägras kvinna, som företedde intyg av läkare eller barn­

morska av innehåll, att hon sannolikt kunde vänta sin nedkomst inom sex

veckor. Kvinna, som fött barn, finge enligt samma paragraf icke under de

38

sex forsta veckorna efter barnsbörden användas till visst i 24 § första styc­

ket av lagen angivet arbete, därest icke med läkarintyg styrktes, att hon

utan men för sig eller barnet kunde börja arbetet tidigare. Någon obligato­

risk ledighetsperiod efter förlossningen stadgades sålunda icke i arbetar­

skyddslagen. Ej heller gåves däri föreskrifter om förlängd ledighet före resp.

efter nedlcomsten i fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrörde av ha­

vandeskapet eller förlossningen. Av det anförda finner socialstyrelsen fram­

gå, att den svenska lagstiftningen icke till fullo motsvarade de krav, som

uppställdes i artikel 3 av konventionen.

Beträffande artikel 4 yttrar socialstyrelsen, att den samhälleliga hjälp,

som för närvarande utginge i Sverige vid havandeskap och barnsbörd —

bland annat i form av moderskapshjälp, moderskapspenning och mödra-

hjälp — icke svarade mot de i konventionen föreskrivna förmånerna. Frå­

gan om en utvidgad hjälp från samhällets sida vid havandeskap och barns-

börd vore emellertid föremål för utredning. Sålunda skulle enligt direkti­

ven för 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen denna utredning

närmare undersöka möjligheterna att inom nämnda försäkrings ram be­

reda förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomstbortfall vid barnsbörd.

Vidare skulle i samband med utredningen angående översyn av bestämmel­

serna rörande den allmänna sjukförsäkringen prövas i vad mån den sam­

hälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd borde sammankopplas

med sjukförsäkringen.

I fråga om artikel 5 framhåller socialstyrelsen, att enligt 35 § arbetar­

skyddslagen kvinna, som ammade sitt barn, ej finge förvägras erforderlig

ledighet härför. Någon annan bestämning av ledighetens längd än som låge

i ordet »erforderlig» hade icke intagits i lagen. Denna bestämning torde

emellertid få anses uppfylla konventionens krav i detta hänseende. Någon

bestämmelse om att amningsavbrott skulle betraktas såsom arbetstid och

betalas som sådan återfunnes icke i arbetarskyddslagen. Enligt artikel 5

kunde emellertid ersättningsfrågan regleras genom kollektivavtal. Huruvida

avtalsparterna därvid kunde överenskomma, att ersättning över huvud icke

skulle utgå, framginge icke med erforderlig tydlighet av konventionen.

I anslutning till artikel 6 finner styrelsen, under hänvisning till den i det

föregående nämnda lagen av den 21 december 1945, att något skydd mot­

svarande det i denna lag stadgade icke enligt svensk lagstiftning funnes för

kvinnlig arbetstagare med kortare anställningstid än ett år.

Socialstyrelsen uttalar slutligen, att de förut berörda avvikelserna mellan

konventionens föreskrifter och den gällande svenska lagstiftningen vore så

betydande, att Sverige icke för närvarande kunde eller borde ansluta sig till

konventionen. Detta gällde i än högre grad rekommendationen, som i stort

sett syftade till att bereda de kvinnor, å vilka konventionen ägde tillämp­

ning, större förmåner i omförmälda hänseenden än som stipulerades i kon­

ventionen.

Arbetarskyddsstyrelsen finner vid en jämförelse med arbetarskyddslagens

hithörande bestämmelser, att konventionens tillämpningsområde vore betyd­

ligt mera vittomfattande än arbetarskyddslagens. Genom bestämmelser i ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

39

tikel 7 gåves emellertid möjlighet att utesluta vissa grupper av kvinnliga

arbetstagare från konventionens tillämpningsområde. Om en ratifikation från

Sveriges sida ansåges böra komma i fråga, ville arbetarskyddsstyrelsen för

sin del förorda, att här aktuella föreskrifter bleve tillämpliga på kvinnor

inom så många verksamhetsområden som möjligt. Man kunde dock ej uppnå

fullständig överensstämmelse i här berörda avseende genom att begagna ute-

slutningsmöjligheten enligt artikel 7. I konventionen användes nämligen ut­

trycket »industriföretag», vilket innefattade alla grenar av sådana företag,

således även kontorsanställda m. fl., medan i 24 § arbetarskyddslagen, till

vilken 35 § andra stycket hänvisade, uttrycket »industriellt arbete» före-

komme. Någon möjlighet att från konventionens tillämpningsområde un­

dantaga anställda i industriföretag funnes icke.

En ändring av arbetarskyddslagens tillämpningsområde i syfte att ernå

överensstämmelse med konventionen vore enligt arbetar skydds styrel sens

mening ur flera synpunkter utesluten.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar vidare om att konventionens krav på en

obligatorisk ledighetsperiod om sex veckor för kvinna efter barnsbörd mot­

svarades av en bestämmelse i arbetarskyddslagens 35 §, enligt vilken kvin­

na, som fött barn, icke finge användas till visst arbete under de sex första

veckorna efter barnsbörden. Kvinnan hade dock möjlighet att börja arbetet

tidigare, om hon med läkarintyg styrkte, att hon kunde göra detta utan men

för sig eller barnet. Denna senare bestämmelse torde utgöra ett ratifika-

tionshinder. Enligt styrelsens erfarenhet hade den under senare år — i mot­

sats mot tidigare — tillämpats i mycket ringa utsträckning. Utnyttjandet av

möjligheten till tidigare återgång i arbetet sammanhängde troligen i flerta­

let fall med ekonomiska förhållanden. Konventionens ovillkorliga krav på

obligatorisk ledighet kompletterades emellertid av bestämmelser om kontant

ersättning vid frånvaro i samband med barnsbörd, vilka syntes göra den

svenska lagens undantagsbestämmelse överflödig. Exempel funnes dock på

att möjligheten till tidigare återgång i arbetet varit till nytta för kvinnor,

framför allt av psykiska orsaker.

Arbetarskyddsstyrelsen anför vidare:

Konventionens bestämmelse om kvinnas rätt till ytterligare sex veckors

ledighet i samband med barnsbörd motsvaras i viss mån av bestämmelsen

i 35 § första stycket arbetarskyddslagen. Enligt svensk lag kan denna ledig­

het endast tagas ut före barnets födelse, medan konventionen anvisar flera

möjligheter till förläggning av ledigheten, vilket synes vara av icke ringa

praktisk betydelse. Denna motsättning torde dock icke utgöra något ratifika-

tionshinder.

Kvinna skall enligt konventionen vid sjukdom i samband med barnsbörd

äga rätt till ytterligare ledighet utöver de stipulerade tolv veckorna. Varje

land skall dock äga rätt att bestämma längsta tiden för sådan ledighet. Det

kan ifrågasättas, om icke konventionens fordringar i detta avseende täckes

av bestämmelserna om rätt till sex månaders ledighet i samband med barns-

börd i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äkten­

skap eller havandeskap in. m.

Ett väsentligt ratifikationshinder utgör fjärde artikelns fordran på obliga­

torisk, kontant ersättning åt kvinna i samband med barnsbörd. Beträffande

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ersättningsbeloppets storlek kräves, att det skall tillförsäkra kvinnan och

barnet skäligt uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden

och vid en godtagbar levnadsstandard. De bestämmelser om ersättning i sam­

band med barnsbörd, som finnes i Sverige, kan på intet sätt sägas täcka

konventionens krav. För att konventionen skall kunna ratificeras, synes nå­

gon form av moderskapsförsäkring, motsvarande konventionens fordringar,

behöva införas. Denna fråga torde emellertid uppmärksammas av sociaiför-

säkringsutredningen.

Konventionens krav i artikel 5 mom. 1 att kvinna skall äga rätt att avbryta

sitt arbete för amningspauser, kan i huvudsak sägas överensstämma med

motsvarande bestämmelse i 35 § arbetarskyddslagen. I mom. 2 talas om er­

sättning under amningspauser, vilket saknar motsvarighet i svensk lag. En­

ligt vad som synes framgå av konventionens text, ges här icke blott möjlighet

till val mellan lagstiftningsåtgärder och överenskommelser genom kollektiv­

avtal utan också en möjlighet att lämna frågan om ersättning helt oreglerad.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning av kvinna i samband

med havandeskap eller barnsbörd motsvaras i stort sett av den svenska la­

gen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap in. m. Denna gäller kvinnliga arbetstagare inom alla verksam­

hetsområden. Den äger dock endast tillämpning på kvinna, som varit anställd

minst ett år hos samma arbetsgivare. För ratifikation synes det vara nöd­

vändigt, att kravet på ett års kvalifikationstid borttages ur den svenska lagen.

Pensionsstijrelsen uttalar, att hithörande svensk lagstiftning icke i sin nu­

varande form uppfyllde de i konventionen intagna bestämmelserna i fråga

om samhällelig ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd, varför

konventionen med nu gällande svenska bestämmelser icke torde kunna rati­

ficeras av Sverige.

Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. i anslutning till den del av bestäm­

melsen i artikel 4 mom. 3 av konventionen, vari stadgades att fritt val av

läkare och sjukvårdsinrättning skulle lämnas oförkränkt, att styrelsen fun­

ne denna synpunkt riktig. För närvarande hade emellertid gravid kvinna

i Sverige icke fritt val på denna punkt. Hon måste vid förlossning å sjukhus

förlösas inom sitt sjukvårdsområde, om hon icke skulle tvingas att betala

»utomlänstaxa». Styrelsen finner vidare den i artikel 7 mom. 1 angivna

möjligheten att från konventionens tillämpning undantaga vissa kategorier

av arbete opåkallad, enär kvinnor, som vore verksamma i dessa kategorier,

genom undantaget skulle komma i sämre ställning än övriga.

Landsorganisationen — som begränsar sitt yttrande till konventionen —

anmärker, att densamma ägde tillämpning å kvinnor anställda i industri­

företag, i icke industriellt arbete samt i jordbruksarbete, ävensom å kvin­

nor, som utförde arbete i hemmet. Landsorganisationen yttrar härefter i

huvudsak följande.

Enligt den svenska arbetarskyddslagen göres, i avseende å tillämpnings­

området för motsvarande skyddsregler i 35 §, skillnad mellan tid före och

tid efter nedkomsten. För tiden före denna gälla reglerna allt arbete varå

arbetarskyddslagen äger tillämpning. Med hänsyn dels till lagens begräns­

ning till rörelse och särskilda arbetsföretag (1 §), dels till undantagen för

vissa arbeten (3 §), synes konventionen emellertid även i fråga om tiden

före nedkomsten ha ett vidare tillämpningsområde än den svenska arbetar­

skyddslagens hithörande föreskrifter. Ännu mer gäller detta beträffande

41

tiden efter nedkomsten, där enligt nämnda föreskrifter skyddet endast gäller

för arbete, som avses i 24 § första stycket (hantverks- och industriellt arbe­

te, byggnadsarbete o. s. v.), och sålunda bl. a. inte för jordbruk, kontors­

arbete m. m.

Med hänsyn till den i konventionens artikel 7 medgivna möjligheten till

undantag för vissa yrkesgrupper synes dock vad nu sagts om tillämpnings­

området inte utgöra ratifikationshinder. Vad angår rätten till ledighet resp.

törbudet mot avskedande är också att uppmärksamma den svenska lagen

1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap, vilken lag gäller all verksamhet och för övrigt utsträcker den

skyddade tiden till sex månader. Såtillvida täcker emellertid ej heller denna

lag konventionens tillämpningsområde som det legala frånvaroskyddet gäl­

ler först efter ett års anställning. För svensk ratifikation synes det sålunda

vara nödvändigt att utnyttja konventionens berörda möjlighet till undan-

tag.

Tveksamt är huruvida bestämmelserna om ledighetstidens omfattning ut­

göra hinder för ratifikation. Tvekan härutinnan kan för det första —- där

1945 års lag icke är tillämplig — råda beträffande bestämmelserna i artikel

3 punkterna 5 och 6 om förlängd ledighet vid av havandeskapet eller ned­

^{komsten föranledd sjukdom. Vidare stadgar konventionen i artikel 3} p. ³

eu obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten av minst sex veckor, utan

möjlighet till undantag, medan svenska lagen, som föreskriver samma pe­

riod, medger tidigare återgång i arbetet, därest kvinnan kan med läkarintyg

styrka, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare.

Ett med nuvarande svenska lagstiftning oundvikligt ratifikationshinder

ligger i konventionens regler om ersättning m. m. under ledighetstiden. Det­

ta hinder kan endast undanröjas genom att frågan om moderskapsförsäk-

rmg eller annan moderskapsersättning, med förmåner svarande mot de i kon­

ventionen förutsatta, bringas till sin lösning. Enligt direktiven för den vid

årsskiftet tillsatta socialförsäkringsutredningen har denna att pröva även

frågan om den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

Konventionens regler om ledighet för amning överensstämma icke helt

med den svenska lagen. Konventionen förutsätter — opraktiskt noo-__ att

ledigheten i fråga till sin längd fixeras i lag; i arbetarskyddslagen talas en­

dast om »ert or der lig» ledighet. Ratifikationshinder torde detta emellertid

inte utgöra. Vad angår ersättning under amningsavbrotten — såsom för ar­

betstid — förutsättes i konventionen att reglering kan ske antingen genom

lag eller genom kollektivavtal. Det torde vara avsett att, vid avtal, parterna

äga fritt överenskomma ej blott om beloppet av denna ersättning utan ock­

så huruvida ersättning över huvud skall utgå. Med en sådan tolkning uteör

bestämmelsen icke ratifikationshinder.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning icke blott under

frånvarotiden utan även å sådan tidpunkt före denna, att uppsägningstiden

utlöper under frånvarotiden torde täckas av den svenska lagstiftningen, enär

törbudet i fråga där hänföres till uppsägning på grund av havandeskapet

resp. barnsbörden.

r

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Förvärvsarbetande kvinnor, som vore frånvarande från arbetet på grund

av havandeskap eller barnsbörd i vårt land, vore icke tillförsäkrade ekono­

miska bidrag, som stode i relation till deras inkomst. Det ville därjämte sy­

nas, som om de förmåner, som för närvarande kunde ifrågakomma i form

av moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp, i de flesta fall

icke uppginge till de belopp förvärvsarbetande kvinnor skulle komma i åt­

njutande av med en tillämpning av konventionens bestämmelser. Detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

gällde uppenbarligen i än högre grad rekommendationen. Konventionen

Syntes därför icke kunna ratificeras av vårt land förrän obligatorisk mo-

derskapsförsäkring hunnit genomföras, vilken fråga som bekant hänskju-

iits till socialförsäkringsutredningen. Föreningen ville emellertid fram­

hålla, att den vore positivt inställd till ett bidragssystem, som vore utformat

i enlighet med konventionens regler på denna punkt.

Enligt konventionen skulle den enskilde arbetsgivaren i intet fall svara

för kostnaderna för förmåner, som utginge till hos honom anställda kvin­

nor. Denna princip syntes stå i överensstämmelse med strävandena att und­

vika regler, som minskade kvinnornas möjligheter att erhålla anställning

på villkor likvärdiga dem som gällde för den manliga arbetskraften. För­

eningen ville emellertid framhålla, att det på relativt stora delar av den

svenska arbetsmarknaden vore vanligt, att arbetsgivaren lämnade under­

stöd till kvinnliga anställda, som vore frånvarande på grund av havande­

skap eller barnsbörd. Detta gällde tjänstemän i såväl allmän som enskild

tjänst. Ett exempel på de regler som i detta avseende tillämpades inom för­

eningens område, utgjorde § 4 mom. 5 i avtal mellan Sveriges Verkstads­

förening och Svenska Industritjänstemannaförbundet. Nämnda inom. vore

av följande lydelse: »Kvinnlig tjänsteman som beviljas tjänstledighet i

samband med havandeskap eller barnsbörd och förklarar sig ha för avsikt

att återinträda i tjänst efter ledigheten under minst tre månader, erhåller

full lön under en månad för varje fullt anställningsår hos företaget, dock

högst två månader, samt halv lön under ytterligare en månad. Vid sjukdom,

som sammanhänger med havandeskapet och som fortvarar eller inträffar

de närmast följande tre månaderna efter tjänstledigheten, utgår sjuklön

för därtill berättigad med hälften av ordinarie belopp och är sjuklönerat-

ten begränsad till högst tre månader.» Av protokollsanteckning 5 till samma

paragraf framginge dock, att dessa bestämmelser skulle upphöra att galla,

då obligatorisk moderskapsförsäkring trädde i kraft. En sådan bestäm­

melse återfunnes dock icke i alla avtal av detta slag.

Konventionen föreskreve förbud mot uppsägning under frånvaro på grund

av havandeskap eller barnsbörd eller under sådan tid dessförinnan, att

uppsägningstiden utlöpte under havandeskapsledigheten. Rekommendatio­

nen innehölle längre gående regler på denna punkt. Konventionens bestäm­

melser avveke uppenbarligen från de regler som gällde i vårt land. En-

ligt dessa finge en kvinnlig arbetstagare över huvud taget icke skiljas från

sin anställning på grund av havandeskap eller barnsbörd, såframt hon varit

anställd ett år hos arbetsgivaren och icke avhölle sig från arbete under

längre tid än 6 månader. Däremot kunde hon uppsägas även under havan­

deskapsledigheten, om andra skäl förelåge härför såsom drif tsnedläggelse.

Bevisbördan åvilade i detta fall arbetsgivaren. Det ville synas, som om de

svenska lagreglerna skulle erbjuda ett väsentligt bättre skydd an kon­

ventionens bestämmelser i frågan.

Vissa av reglerna i rekommendationen syntes mindre lämpliga, i varje

fält för svenska förhållanden. Hit hörde exempelvis bestämmelserna, afl

särskilda lokaler för amning och spädbarnsvård skulle inrättas i anslut­

ning till arbetsplatsen. Som bekant ansåges det med hänsyn till infektions­

riskerna icke lämpligt att sammanföra barn under 3 år i lokaler av detta

slag. Härtill komme att havandeskapsledigheten i vårt land redan nu ofta

utsträcktes till den största delen av amningsperioden. Om den framtida

moderskapsförsäkringen utformades i enlighet med tidigare förslag torde

tendensen härtill komma att förstärkas.

...

Rekommendationens sista del behandlade skyddet pa arbetsplatser loi

anställda kvinnors hälsa före och efter nedkomsten. Utan att i detalj ingå

på de olika stadgandena ville föreningen framhålla, att reglerna härom

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Ilungl. Maj:ts proposition nr 73.

43

syntes ha utformats på ett alltför stelt och onyanserat sätt. De problem som

uppstode i detta avseende torde utan undantag lösas fullt tillfredsställande

genom praktiska åtgärder på den enskilda arbetsplatsen.

Föreningen anser sålunda, att det för närvarande icke är möjligt för

vårt land att ratificera konventionen eller att bringa svensk lagstiftning

och praxis i överensstämmelse med rekommendationen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller bl. a., att svensk

sociallagstiftning ännu icke generellt reglerat frågan om rätten till ekono­

misk ersättning vid moderskap i vidare mån än genom reglerna om moder-

skapspenning och mödrahjälp. Därtill komme de regler, som gällde för

kvinnor, försäkrade i den frivilliga sjukförsäkringen. Bestämmelserna i

detta avseende utgjorde ett klart ratifikationshinder. TCO funne därför

icke anledning att för närvarande till granskning upptaga konventionens

och rekommendationens bestämmelser.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar sin anslutning til! konventio­

nens principiella innebörd, nämligen att kvinna skulle äga rätt till en tids

ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd samt att kvinnan och bar­

net tillförsäkrades skäligt uppehälle under hygieniskt tillfredsställande för­

hållanden och vid en godtagbar levnadsstandard. Förbundet anför härefter

bl. a. följande:

Det vore en brist, att konventionen endast syftade till att bereda vissa

kategorier anställda kvinnor de förmåner, som konventionen avsåge. Kvin­

nor som arbetade i egna företag eller utövade s. k. fria yrken omfattades

sålunda icke av konventionen. Detta vore ett av skälen till att förbundet an-

såge, att konventionen i sitt nuvarande skick icke borde ratificeras av vårt

land. Då förbundet dessutom toge för givet, att densamma komme att för

närmare prövning överlämnas till socialförsäkringsutredningen, funne för­

bundet icke skäl att för närvarande ingå på en detalj granskning av kon­

ventionens och rekommendationens innehåll.

Förbundet ville dock fästa uppmärksamheten på konventionens artikel 7,

punkt 1 enligt vilken från konventionens skydd undantag kunde göras för

ett stort antal arbetsområden. Enligt förbundets uppfattning skulle eu så­

dan bestämmelse helt kunna äventyra syftet med konventionen.

Beträffande frågan om bibehållandet av tjänst och tjänsteförmåner ville

förbundet framhålla, att gällande svensk lag av den 21 december 1945 om

förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havan­

deskap in. in. skyddade kvinnliga arbetstagare inom alla verksamhetsområ­

den. Förbundet ville bestämt hävda, att det skydd som nämnda lag erbjöde

de kvinnliga arbetstagarna, icke finge vedervågas.

Vad anginge frågan om ekonomisk ersättning under frånvaro till följd

av havandeskap och barnsbörd, syntes det förbundet som om frågan angå­

ende genomförandet av en allmän moderskapsförsäkring i högsta grad ak­

tualiserats genom ifrågavarande konvention.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför:

Samtliga av delegationen hörda myndigheter och organisationer äro ense

därom, att konventionen icke kan ratificeras av Sverige med den nuvarande

utformningen av de svenska bestämmelserna i ämnet. Skiljaktigheterna mel­

lan konventionen och den svenska lagstiftningen äro flerfaldiga. Vad först

beträffar konventionens tillämpningsområde (artikel 1) i jämförelse med

lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i an­

44

ledning av äktenskap eller havandeskap in. in. samt arbetatskyddslagen, sy­

nes konventionen vara längre gående än nämnda lagar, ehuru delade me­

ningar härom framkommit i remissyttrandena med hänsyn till de undan-

tagsmöjligheter, som inrymmas i konventionens artikel 1 mom. 6 och arti­

kel 7 inom. 1. Vidare må framhållas, att konventionen i artikel 3 mom. 2

och 3 föreskriver en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten av minst

sex veckor, utan möjligheter till undantag, medan arbetarskyddslagens 35 g,

som föreskriver samma period, medgiver kvinnan möjlighet att upptaga ar­

betet tidigare, om hon med läkarintyg styrker, att så kan ske utan men för

henne och barnet. I arbetarskyddslagen finnes vidare icke — såsom i kon­

ventionen (artikel 3 inom. 5 och 6) — föreskrifter om förlängd ledighet före

respektive efter nedkomsten i fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör

av havandeskapet eller förlossningen.

Medan viss tvekan kan råda, huruvida hittills berörda skiljaktigheter in­

nebära ovillkorliga ratifikationshinder, är det å andra sidan obestridligt, att

konventionens regler i artikel 4 om ersättning samt hälso- och sjukvårdsför­

måner under ledighetstiden äro väsentligt mera vittgående än de i vårt land

gällande. Den hjälp från samhällets sida, som nu utgår i Sverige vid havan­

deskap och barnsbörd — bland annat i form av moderskapshjälp, moder-

skapspenning och mödrahjälp — svarar sålunda icke mot de förmåner, som

skola utgå enligt konventionens artikel 4.

Konventionens regler i artikel 5 mom. 1 om ledighet för amning synas,

ehuru icke helt överensstämmande med 35 § arbetarskyddslagen, dock i hu­

vudsak motsvara nämnda lagrum. Vad beträffar föreskriften i artikel 5 inom.

2 om ersättning under avbrott för amning, saknas bestämmelser härom i

svensk lag. Konventionen förutsätter, att regleringen kan ske antingen ge­

nom lag eller genom kollektivavtal. Avsikten torde ha varit att i sistnämnda

fall parterna skulle äga fritt bestämma ej blott beloppet av ersättning utan

även huruvida ersättning över huvud skall utgå. Vid en sådan tolkning av

bestämmelsen lärer ratifikationshinder icke föreligga.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning icke blott under från­

varotiden utan även å sådan tidpunkt före denna, att uppsägningstiden utlö­

per under frånvarotiden, torde i stort sett motsvaras av den förutnämnda

lagen av 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äkten­

skap eller havandeskap in. in. Denna lag är dock endast tillämplig å kvinna,

som varit anställd minst ett år hos samma arbetsgivare. Enligt arbetar-

skyddsstyrelsens mening erfordras för ratificering, att kravet på ett års kva­

lifikationstid borttages ur lagen, medan landsorganisationen uttalat, att fö­

revarande artikel täckes av lagen, enär förbudet i fråga där hänföres till upp­

sägning på grund av havandeskapet respektive barnsbörden.

Såsom delegationen inledningsvis framhållit, lärer en ratificering från

svensk sida av ifrågavarande konvention för närvarande vara utesluten. Frå­

gan om den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd är emeller­

tid föremål för utredning av socialförsäkringsutredningen d. v. s. de sakkun­

niga som den 28 december 1951 tillkallats för att biträda med utredning an­

gående översyn rörande den allmänna sjukförsäkringen. I vad frågan avser

skydd för förvärvsarbetande kvinnor mot inkomstbortfall vid barnsbörd

skall enligt direktiven för utredningen samarbete ske med en sedan den 1

november 1951 pågående utredning rörande översyn av bestämmelserna an­

gående den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Med hän­

syn till att den i konventionen behandlade frågan befinner sig under ut­

redning, anser sig delegationen icke kunna förorda annan åtgärd beträffan­

de konventionen, än att densamma överlämnas till nämnda båda utredning­

ar för att av dem tagas under övervägande. Frågan om konventionens ratifi­

cering för Sveriges del lärer böra vila i avvaktan på utredningens förslag och

de åtgärder, som därav kunna föranledas.

liungl. Maj:ts proposition nr 73.

45

Vad slutligen angår rekommendationen angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd, vilken innehåller en del kompletterande och längre gående

föreskrifter i ämnet, torde den icke för närvarande böra föranleda annan åt-

gärd än att även den överlämnas till utredningarna för att, i den mån så är

möjligt och lämpligt, beaktas i samband med utredningsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

Departementschefen.

I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbe­

tet finner jag ifrågavarande konvention och rekommendation böra överläm­

nas till socialförsäkringsutredningen för att tagas i beaktande vid fullgöran­

de av det utredningen lämnade uppdraget. Jag förutsätter därvid att utred­

ningen i erforderlig mån samråder med 1951 års utredning om arbetslös­

hetsförsäkringen. Spörsmålet om en svensk ratificering av konventionen

torde i avbidan på utredningarnas resultat och de överväganden, vartill des­

sa kan ge anledning, tills vidare böra anstå.

Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.

Vid sitt 34 :e sammanträde (år 1951) hade arbetskonferensen att behandla

bl. a. spörsmålen om samarbete mellan statliga myndigheter samt arbetsgi-

var- och arbetarorganisationer i olika instanser, nämligen på företagsplanet,

inom de särskilda näringsgrenarna och inom folkhushållét i dess helhet. På

grund av tidsnöd kunde endast frågan om samarbete mellan arbetsgivare

och arbetare på företagsplanet förberedande diskuteras i syfte att få detta

spörsmål närmare utrett för vidare behandling vid 1952 års konferenssam­

manträde.

Som resultat av den vid 34 :e sammanträdet förda diskussionen rörande

samverkan på företagsplanet framlades vid sammanträdet ett förslag till re­

kommendation i ämnet. Vidare beslöt konferensen uppdraga åt arbetsbvrån

att utarbeta och underställa regeringarna en text innehållande vägledande

principer, avsedda att vinna beaktande vid genomförande av anordningar

för samverkan på företagsplanet. Slutligen beslöts att å dagordningen för

35:e sammanträdet (år 1952) för en första diskussion skulle uppföras frå­

gan om samverkan mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivar- och ar­

betarorganisationer inom de särskilda näringsgrenarna och inom folkhushål­

let i dess helhet.

Emellertid beslöt konferensen — såsom framhållits i samband med redo­

görelsen för konferensens dagordning — vid sistnämnda sammanträde på

lörslag av arbetsbyråns styrelse att tills vidare uppskjuta fortsatta diskus­

sioner av andra frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbe­

tare än den som rör samverkan å företagsplanet.

Det vid konferensen tillsatta utskottet för behandlingen av sistnämnda

fråga tog till utgångspunkt för sina överläggningar det förslag till rekom­

4:6

mendation i ämnet, som antagits av konferensen år 1951 efter en första be­

handling. Utskottet diskuterade de förutnämnda vägledande principerna,

vilka av arbetsbyrån utformats under hänsynstagande till de erinringar,

som framförts av medlemsstaternas regeringar.

Utskottet antog enhälligt texten till en rekommendation (Bilaga F), av­

sedd att genomföras av de berörda parterna eller av de offentliga myndighe­

terna, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de na­

tionella förhållandena. Huvudpunkterna i rekommendationen är följande.

Lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor av ömse­

sidigt intresse, vilka icke tillhör området för kollektivavtalsmässig reglering

och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av arbetsvillkor

stadgad ordning. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis ma sådant

samråd och sådan samverkan a) underlättas genom uppmuntrande av fri­

villiga överenskommelser mellan parterna, eller b) främjas genom lagstift­

ning, varigenom organ för samråd och samverkan upprättas samt bestäm­

melser rörande dessa organs kompetensområde, uppgifter, sammansättning

och arbetsformer utfärdas med beaktande av förhållandena inom skilda fö­

retag, eller c) underlättas eller främjas genom dessa metoder i förening.

Sedan utskottet avslutat diskussionen rörande rekommendationen, antog

utskottet en resolution angående vissa principer, som kan tjäna såsom ex­

empel på god praxis i fråga om samverkan på företagsplanet. Resolutionen

innehåller i huvudsak följande.

Arbetarnas representanter i organ för samråd och samverkan bör fritt till­

sättas eller entledigas av företagets arbetare själva. Olika kategorier av inom

företaget anställda arbetare bör på lämpligt sätt vara representerade i orga­

nen. Dessas främsta uppgift bör vara att utveckla en ömsesidig förståelse

mellan alla företagets parter samt bistå företagsledningen med råd, upp­

lysningar och förslag i frågor rörande produktionen samt de anställdas

välfärd. Företagsledningen bör underlätta organens verksamhet, särskilt

genom att till deras förfogande ställa materiel och vid behov även personal

i den utsträckning som är oundgänglig för fullgörande av deras uppgifter,

underrätta organen om företagets verksamhet samt om planerna för fram­

tiden, lämna organen upplysningar om företagets allmänna ekonomiska och

tekniska ställning samt medgiva arbetarnas representanter erforderlig ledig­

het utan löneavdrag för fullgörande av deras uppgifter. I övrigt innehåller

resolutionen vissa regler rörande förbud mot yppande av konfidentiella upp­

lysningar, som lämnats organets medlemmar, rörande skydd för arbetarnas

representanter mot varje slag av diskriminerande behandling på grund av

deras medlemskap i organet samt rörande skyldigheten för alla i organets

verksamhet deltagande parter att hålla företagets personal underrättad

därom.

Slutligen anmodades arbetsbyråns generaldirektör att noga följa utveck­

lingen på detta område i olika länder samt att avgiva redogörelse härför

till arbetsbyråns styrelse.

Kungl. Maj ds proposition nr 73.

47

Rekommendationen antogs med 174 röster mot 2 med 13 nedlagda. Samt­

liga svenska ombud röstade för rekommendationen. Resolutionen antogs

(efter omröstning genom handuppräckning) med 137 röster mot 2 med 16

nedlagda.

Socialstyrelsen, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation och delegationen för det internationel­

la socialpolitiska samarbetet har yttrat sig över denna rekommendation.

Socialstyrelsen anser, att det skulle ha varit önskvärt om rekommenda­

tionen erhållit ett mera positivt innehåll, så att däri intagits icke blott ett

allmänt uttalande om att lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av

samråd och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet

utan även närmare regler om hur det i rekommendationen avsedda samar­

betet i praktiken bör utformas och organiseras. Då emellertid rekommenda­

tionen innebure ett steg i rätt riktning, och det med hänsyn därtill vore an­

geläget, att dess principer vunne största möjliga tillämpning bland med­

lemsstaterna, borde Sverige enligt styrelsens mening följa rekommenda­

tionen.

Landsorganisationen framhåller, att anledning saknades att från svensk

sida vidtaga några åtgärder i rekommendationens syfte. Systemet med före­

tagsnämnder vore i vårt land så utbildat — såväl vad anginge den privata

som den offentliga arbetsmarknaden — att dylika åtgärder vore helt opå­

kallade.

Svenska arbetsgivareföreningen har icke någon erinran mot rekommenda­

tionen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anmärker, att de i rekom­

mendationen intagna bestämmelserna om företagsdemokrati vore av den

allmänna karaktär, att de knappast kunde föranleda något särskilt yttrande

från TCO:s sida. De intagna bestämmelserna syntes TCO icke strida mot på

svensk arbetsmarknad rådande bestämmelser om företagsnämnderna, vare

sig vad gällde de regler som fastställts i avtalen mellan Svenska arbets­

givareföreningen å ena sidan och Landsorganisationen samt TCO å den andra

eller de bestämmelser, vilka funnes på andra områden.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar

sig vidhålla sin under förarbetena till ifrågavarande internationella regle­

ring uttalade uppfattning, att rekommendationen ej borde ha inskränkts till

en deklaration, att samarbete borde etableras utan även angiva, hur delta

samarbete skulle organiseras och på vilka uppgifter det borde inriktas. I

rekommendationen borde med andra ord ha inarbetats de principer, som

nu i stället kommit till uttryck i en särskild resolution vid sidan av rekom­

mendationen. Önskemal i sadant hänseende hade även från svenska rege-

i ingen framförts till Internationella arbetsbyrån. Med den utformning, re­

kommendationen numera slutgiltigt erhållit, syntes densamma icke påkalla

nagra åtgärder från svensk sida. Resolutionen krävde icke något ställnings­

tagande från statsmakterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

48

Kungl. Mcij.ts proposition nr 73.

Departementschefen.

Ifrågavarande rekommendation har till syfte att genom frivilliga över­

enskommelser eller lagstiftning eller med anlitande av dessa metoder i för­

ening söka främja uppkomsten av vad som i Sverige benämnes föietags-

nämnder. Dylika nämnder har sedan flera år tillbaka funnits i vårt land.

Sålunda träffade Svenska arbetsgivareföreningen den 30 augusti 1946 ett

avtal med Landsorganisationen — det s. k. samarbetsavtalet — och ett avtal

med Tjänstemännens centralorganisation om företagsnämnder in. in. Före­

tagsnämnderna är avsedda att vara ett forum, där arbetsgivaren skall in­

formera arbetstagarna om företagets tekniska och ekonomiska förhållanden

och därigenom skapa möjlighet för arbetstagarna att komma med uppslag

till gagn för produktionen. Genom denna ömsesidiga informationsverksamhet

och genom den omständigheten att i nämnderna behandlas även arbetarnas

trvsshetsfrågor, blir företagsnämnderna centra för samarbetet inom före-

tagen. Enligt samarbetsavtalet förbinder sig arbetsgivareföreningen och lands­

organisationen att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse an­

taget såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. Avtalet

innehåller även närmare regler för utformningen och organisationen av

företagsnämndernas praktiska verksamhet.

I anslutning till dessa avtal har särskilda avtal om företagsnämnder kom­

mit till stånd i vidsträckt omfattning. Nämnas må sålunda att överens­

kommelser träffats om anordnande av företagsnämnder avseende bl. a.

statens avtalsnämnd, Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperativa

förbundet. Även på det kommunala området finns dylika överenskommel­

ser. Enligt senast tillgängliga uppgifter beräknas i runt tal 3 000 företags­

nämnder vara i verksamhet.

Av vad jag anfört framgår, att det samråd och den samverkan mellan ar­

betsgivare och arbetstagare, som i Sverige uppnåtts inom företagsnämnder­

nas ram, vunnit eu sådan utbredning och har sådan fasthet i formerna, att

rekommendationens krav mer än väl uppfylles. Med hänsyn härtill finner

jag densamma icke påkalla några åtgärder från svensk sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1952

vid dess trettiofemte sammanträde antagna konventioner

och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Åke Åström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

49

Bilaga A.

Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående semester inom jordbruket,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående semester

inom jordbruket, 1952» [Holidays with Pay (Agriculture) Convention,

Artikel 1.

Arbetare, anställda i jordbruksföretag och därmed sammanhörande likar­

tade verksamhetsgrenar skola erhålla en årlig, betald ledighet (semester)

efter en period av oavbruten anställning hos en och samma arbetsgivare.

Artikel 2.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger meddela erfor­

derliga föreskrifter rörande sättet för genomförande av semester inom jord­

bruket.

J

2. Genomförandet av semester inom jordbruket kan, där så är lämpligt,

ske genom kollektivavtal eller med anlitande av särskilda organ.

3. Då sättet för genomförande av semester inom jordbruket så medgiver

a) skall ingående förberedande samråd äga rum med vederbörande

mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana

finnas, ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller

sin verksamhet äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande

myndighet finner lämpligt att i sådant syfte anlita;

b) skola vederbörande arbetsgivare och arbetare medverka vid av­

fattningen av föreskrifterna om semester eller konsulteras eller äga att

yttra sig därom under de former och i den utsträckning den nationella

lagstiftningen bestämmer, dock städse på lika villkor.

Artikel 3.

Den erforderliga minimiperioden av oavbruten anställning samt semes­

terns minsta varaktighet skola bestämmas genom nationell lagstiftning, kol­

lektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda organ, som handhava regle­

ringen av semester inom jordbruket, eller på annat av vederbörande myn­

dighet godkänt sätt.

J

Artikel 4.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger att, efter sam­

råd med vederbörande mest representativa arbetsgivar- och arbetarorgani-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 73.

50

sationer, där sådana finnas, bestämma, å vilka av de i art. 1 avsedda företag,

verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier konventionen skall äga till-

lämpning.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, må från tillämpning­

en helt eller delvis av bestämmelserna i konventionen utesluta arbetstagar­

kategorier, å vilkas anställningsvillkor nämnda bestämmelser icke äro till­

lämpliga, exempelvis medlemmar av jordbrukarens familj, som äro anställ­

da hos honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 5.

Där så befinnes lämpligt, skola åtgärder i enlighet med det fastställda

förfarandet för reglering av semester inom jordbruket vidtagas i avseende å

a) förmånligare behandling av minderåriga arbetare, lärlingar där­

under inbegripna, i sådana fall, då den för vuxna arbetare medgivna

semestern icke anses tillfyllest för minderåriga arbetare;

b) förlängning av semestern alltefter anställningens varaktighet;

c) en i förhållande till anställningstiden beräknad semester eller

semesterersättning i de fall, då perioden av oavbruten anställning icke

är tillräckligt lång för att berättiga till semester, men likväl överskri­

der en minimiperiod, som bestämmes i enlighet med det fastställda för­

farandet;

d) undantagande från semestertiden av lagstadgade samt sedvane-

mässiga fridagar ävensom perioder av veckovila, samt, i sådan omfatt­

ning som må bestämmas i enlighet med det fastställda förfarandet,

tillfälliga avbrott i arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller olycksfall.

Artikel 6.

Semestern må uppdelas inom de gränser, som fastställas i nationell lag­

stiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda organ, som

handhava regleringen av semester inom jordbruket, eller på annat av ve­

derbörande myndighet godkänt sätt.

Artikel 7.

1. Envar, som uttager semester med stöd av denna konvention, skall för

hela semestertiden uppbära minst sin vanliga avlöning eller sådan avlö­

ning som må föreskrivas i enlighet med punkterna 2 och 3 i denna artikel.

2. Avlöning under semestertid skall beräknas på sätt, som föreskrives

i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda

organ, som handhava regleringen av semester inom jordbruket, eller på

annat av vederbörande myndighet godkänt sätt.

3. I de fall då semestertagares avlöning innefattar naturaförmåner, må

kontant ersättning utgå för sådana å semesterperioden belöpande förmåner.

Artikel 8.

Varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 9.

Arbetstagare, som utan eget förvållande entledigats, innan han uttagit

honom tillkommande semester, skall för varje honom tillkommande se­

mesterdag enligt denna konvention äga utfå det i art. 7 stadgade ersätt­

ningsbeloppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Öl

Artikel 10.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att säker­

ställa bestämmelsernas tillämpning genom att anordna tillfredsställande in­

spektion och övervakning, eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.

Artikel It.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen lämna

Internationella arbetsbyrån en allmän redogörelse med uppgift om sättet

för konventionsbestämmelsernas genomförande ävensom kortfattade upp­

lysningar rörande de verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier samt det

ungefärliga antal arbetstagare, som äro underkastade ifrågavarande regle­

ring, längden av medgiven semester, samt de övriga viktigare åtgärder, som

må ha vidtagits beträffande semester inom jordbruket.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter­

nationella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av gene­

raldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikatio­

ner registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna­

der efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisa­

tionens stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbin­

der sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt in­

nebörden av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall till-

lämpas samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med den­

samma identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla för­

behåll, som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)

eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt be­

stämmelserna i artikel 16 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny för­

klaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 15.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbets­

52

organisationens stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser

skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa

jämkningarf därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmel­

ser skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla när­

mare uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring lielt eller delvis avstå från rätten att åberopa

varje i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,

under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 16

kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förkla­

ring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven för­

klaring och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions till-

lämpning.

Artikel 16.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den

registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett ar etter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel 17.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­

gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konven­

tionen träder i kraft.

Artikel 18.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas ge­

neralsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förkla­

ring och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmel­

serna i föregående artiklar.

Artikel 19.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konfe­

rens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under över­

vägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning upp­

föra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 20.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­

sion, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

53

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 16 här ovan

stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och in­

nehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 21.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr

93)

angående semester inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående semester inom jordbruket,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, avsedd att komplettera konventionen angående semester inom iord-

bruket, 1952,

J

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtio-

tva följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation an­

gående semester inom jordbruket, 1952» [Holidays with Pay (Agriculture)

Recommendation, 1952].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje

enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Inter­

nationella arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att

bestämma, insänder redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för att genom­

föra desamma.

1. Semestern bör minst omfatta en arbetsvecka för en period av ett års

oavbruten anställning; vid oavbruten anställning av kortare varaktighet bör

semester utgå i förhållande till anställningens längd.

2. Vederbörande myndighet bör överväga möjligheten av förmånligare

bestämmelser avseende minderåriga arbetstagare under 18 år, lärlingar där­

under inbegripna, i syfte att under tiden för deras fysiska utveckling göra

övergången från skolan till jordbruksarbetet mindre påfrestande.

3. För minderåriga arbetare under 16 år, lärlingar därunder inbegripna,

bor semestern avse minst två arbetsveckor vid ett års oavbruten anställning;

vid oavbruten anställning av kortare varaktighet bör semester utgå i för­

hallande till anställningstidens längd.

4. Den kontinuitet i anställningen, som utgör villkor för att arbetaren

skall aga ratt till semester, bör icke röna inverkan av tillfälliga avbrott,

föranledda av sjukdom eller olycksfall, familjeangelägenheter eller andra

dylika omständigheter.

54

5. Vederbörande myndighet bör, där så befinnes lämpligt, bestämma att

semestern förlänges alltefter anställningens varaktighet. Sådan förläng­

ning bör komma till stånd snarast möjligt och genomföras successivt i syfte

att stadgad minimitid uppnås efter ett bestämt antal år.

6. Ehuru det kan vara önskvärt, att möjligheter i undantagsfall öppnas

för uppdelning av semestern, bör noga tillses, att en dylik uppdelning icke

motverkar semesterns syfte att bereda arbetstagarna tillfälle till återhämt­

ning. I detta syfte bör arbetaren äga att uttaga åtminstone en del av sin

semester i en sammanhängande period, som icke bör understiga viss före­

skriven minimitid.

7. Där så befinnes lämpligt, böra i enlighet med det fastställda förfa­

randet åtgärder vidtagas, för att undvika att semestern sammanfaller med

perioder av hög arbetsbelastning inom jordbruket eller att jordbrukspro­

duktionen allvarligt hotas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Bilaga C.

Konvention (ur 102) angående minimistandard för social trygghet.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sam­

manträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimistandard för social

trygghet, vilken fråga inbegripes under den femte punkten på samman­

trädets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den 28 dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå följande

konvention, som skall benämnas »konvention angående minimistandard för

social trygghet, 1952» [Social Security (Minimum Standards) Convention,

1952].

Del 1. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. I denna konvention skall

a) med uttrycket »föreskrivet» förstås fastställt i eller med stöd av

den nationella lagstiftningen;

b) med uttrycket »vistelse» (residence) förstås regelmässig vistelse

inom medlemsstatens territorium och med uttrycket »i landet bosatt»

(resident) envar, som regelmässigt vistas inom medlemsstats territo­

rium;

c) med uttrycket »hustru» förstås hustru, som försörjes av sin make;

d) med uttrycket »änka» förstås kvinna, som vid tidpunkten för ma­

kens död försörjdes av honom;

e) med uttrycket »barn» förstås barn under den ålder, då skolplikten

upphör, eller barn under 15 år, alltefter vad därom må föreskrivas;

f) med uttrycket »kvalifikationsperiod» förstås en period av full­

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

55

gjorda avgiftsbetalningar eller av arbetsanställning eller en vistelse­

period eller dylika perioder i förening, alltefter vad därom må före­

skrivas.

2. I artiklarna 10, 34 och 49 avser uttrycket »förmån» antingen direkt

tillhandahållen förmån i form av vård, eller indirekt förmån bestående av

ersättning för vederbörandes kostnader.

Artikel 2.

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

konvention är i kraft, skall

a) tillämpa

i) del I;

ii) minst tre av delarna II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX och X,

däri inbegripen minst en av delarna IV, V, VI, IX eller X;

iii) ifrågakommande bestämmelser i delarna XI, XII och XIII; och

iv) del XIV; samt

b) i sin ratifikationshandling angiva vilka av delarna II—X, beträf­

fande vilka medlemmen godtager de ur konventionen härrörande för­

pliktelserna.

Artikel 3.

1. Medlem, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjukvårdsanord-

ningar äro otillräckligt utvecklade, må, om och under så lång tid veder­

börande myndighet finner erforderligt, genom en vid ratifikationshandlingen

fogad förklaring begagna sig av de temporära undantag, som finnas angivna

i följande artiklar, nämligen 9 d), 12: 2), 15 d), 18: 2), 21 c), 27 d), 33 b),

34: 3), 41 d), 48 c), 55 d) och 61 d).

2. Medlem, som avgivit förklaring enligt mom. 1 av denna artikel, skall

i den årliga redogörelsen rörande tillämpningen av denna konvention enligt

artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga beträffande varje

undantag, varav medlemmen begagnar sig, giva tillkänna:

a) att skälen härför alltjämt föreligga; eller

b) att medlemmen avstår från rätten att begagna sig av ifrågavaran­

de undantag från och med viss dag.

Artikel 4.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, äger därefter under­

rätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att medlemmen god­

tager de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avseende å en

eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess ratifikations­

handling.

2. I mom. 1 av förevarande artikel omnämnda åtaganden skola anses

såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma

identiska rättsverkningar från och med dagen för underrättelsens delgi­

vande.

Artikel 5.

När en medlem i och för tillämpningen av de av delarna II—X av före­

varande konvention, vilka skola omfattas av ratifikationen, har att bereda

skydd åt föreskrivna kategorier av personer, utgörande minst en viss pro­

cent av arbetstagarna eller av i landet bosatta personer, skall medlemmen,

innan den förbinder sig att tillämpa någon av dessa delar, förvissa sig om

att ifrågavarande procenttal är uppnått.

56

Kungl. May.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 6.

I och för tillämpningen av delarna II, III, IV, V, VIII (såvitt avser hälso-

och sjukvård), IX eller X av förevarande konvention må medlemmen med­

räkna sådant skydd som ernås genom försäkring, vilken, ehuru den icke

blivit genom den nationella lagstiftningen obligatoriskt föreskriven för de

personer, som skola beredas skydd,

a) övervakas av offentlig myndighet eller i enlighet med föreskrivna

normer handhaves gemensamt av arbetsgivare och arbetare;

b) omfattar en väsentlig del av de personer, vilkas inkomster icke

överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares; samt

c) i förening med övriga eventuellt förekommande former av skydd

fyller de krav, som uppställts i konventionens tillämpliga föreskrifter.

Del II. Hälso- och sjukvård.

Artikel 7.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner, när deras tillstånd kräver

hälso- och sjukvård av förebyggande eller botande art, i enlighet med föl­

jande artiklar av denna del.

Artikel 8.

Här avsedda riskfall skola gälla varje sjukdomstillstånd, vad dess orsak

än må vara, havandeskap samt förlossning och följderna därav.

Artikel 9.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av alla arbetstagare ävensom deras hustrur och barn; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, ut­

görande minst 20 procent av alla i landet bosatta, ävensom deras hust­

rur och barn; eller

c) föreskrivna kategorier av i landet bosatta, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer, ävensom deras

hustrur och barn.

Artikel 10.

1. Förmånerna skola minst omfatta:

a) vid sjukdomstillstånd:

i) vård av allmänpraktiserande läkare, innefattande jämväl hem­

besök ;

ii) specialistvård å sjukhus för där intagna och för patienter

i öppen vård samt sådan specialistvård, som må finnas tillgänglig

utanför sjukhus;

iii) väsentliga läkemedel, som ordineras av läkare eller annan

legitimerad utövare av sjukvård;

iv) vård å sjukhus, om så erfordras, samt

b) vid havandeskap och förlossning samt följderna därav

i) vård av läkare eller utbildad barnmorska såväl före som vid

förlossningen ävensom eftervård; samt

ii) vård å sjukhus, om så erfordras.

57

2. Förmånstagare!! eller den, som är ansvarig för hans försörjning, må

kunna åläggas att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hälso- och

sjukvård, somförmånstagaren åtnjuter vid sjukdom; reglerna härför skola

utformas på sådant sätt, att ekonomiska svårigheter icke uppstå för veder­

börande.

3. Den i enlighet med denna artikel tillhandahållna hälso- och sjukvården

skall syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra den skyddades

hälsa samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

4. De myndigheter eller institutioner, som är o ansvariga för tillhandahål­

landet av förmånen, skola på lämpligt sätt söka förmå de skyddade att ut­

nyttja de allmänna hälso- och sjukvårdsanordningar, som ställas till deras

förfogande av offentliga myndigheter eller av andra av sådana myndigheter

erkända organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 11.

I artikel 10 angivna förmåner skola i här avsett riskfall tillförsäkras åt­

minstone sådana skyddade personer, som själva eller vilkas försörj are full­

gjort en kvalifikationsperiod, som må anses erforderlig till förekommande

av missbruk.

Artikel 12.

1. I artikel 10 angivna förmåner skola utgå så länge följderna av det in-

fräffade riskfallet bestå, dock att vid sjukdom förmånernas varaktighet må

begränsas till 26 veckor i varje särskilt fall; förmånerna skola emellertid

icke indragas, så länge kontantförmån utgår, och åtgärder skola vidtagas i

syfte att förlänga tiden för förmånernas åtnjutande vid vissa föreskrivna

sjukdomar, som enligt vunnen erfarenhet kräva utdragen vårdtid.

2. När en i enlighet med artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, må för-

månstiden begränsas till 13 veckor i varje särskilt fall.

Del III. Kontantförmåner vid sjukdom.

Artikel 13.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer kontantförmåner vid sjukdom i en­

lighet med följande artiklar av denna del.

Artikel 14.

Här avsett riskfall skall gälla arbetsoförmåga, härrörande av sjukdom och

medförande inkomstbortfall av den innebörd den nationella lagstiftningen

angiver.

°

Artikel 15.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, ut­

görande minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det in­

träffade riskfallet bestå icke överstiga viss gräns, som står i överens­

stämmelse med vad i artikel 67 föreskrives; eller,

58

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 16.

1. När skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av

den förvärvsarbetande befolkningen, skall kontantförmånen utgöras av en

periodisk utbetalning, beräknad i enlighet med bestämmelserna i artikel 65

eller artikel 66.

......

2. När skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, sa länge

följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga föreskrivna grän­

ser, skall kontantförmånen utgöras av en i enlighet med bestämmelserna i

artikel 67 beräknad periodisk utbetalning.

Artikel 17.

I artikel 16 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åtmin­

stone sådana skyddade personer, vilka fullgjort en kvalifikationsperiod, som

må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

Artikel 18.

1. I artikel 16 angiven förmån skall utgå så länge följderna av det in­

träffade riskfallet bestå, dock att förmånens varaktighet må begränsas till

26 veckor i varje särskilt sjukdomsfall, samt att förmånen icke behöver ut­

givas för de första tre dagarna av inkomstbortfallet.

2. När en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, må förmånens

varaktighet begränsas till

a) en period så beräknad att det totala antalet dagar, för vilka kon-

tantförmånen utgår under ett år, icke understiger tio gånger det genom­

snittliga antalet under nämnda år skyddade personer; eller

b) i3 veckor i varje särskilt sjukdomsfall, varvid förmånen icke be­

höver utgå för de tre första dagarna av inkomstbortfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Del IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Artikel 19.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid arbetslöshet i en­

lighet med följande artiklar av denna del.

Artikel 20.

Här avsett riskfall skall gälla inkomstbortfall — av den mnebörd den

nationella lagstiftningen angiver — på grund av bristande tillgång på lämp­

ligt arbete för en skyddad person, som är arbetsför och oförhindrad att åtaga

sig arbete.

Artikel 21.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

b) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, sä länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå, icke överstiga viss gräns, som står i överens­

stämmelse med vad i artikel 67 föreskrives; eller

59

c) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 22.

1. När skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, skall för­

månen utgöras av en periodisk utbetalning, beräknad i enlighet med be­

stämmelserna i artikel 65 eller artikel 66.

2. När skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, så länge

följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga föreskrivna grän­

ser, skall förmånen utgöras av en i enlighet med bestämmelserna i artikel

67 beräknad periodisk utbetalning.

Artikel 23.

I artikel 22 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åt­

minstone sådana skyddade personer, vilka fullgjort en kvalifikationsperiod,

som må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

Artikel 24-,

1. I artikel 22 angiven förmån skall utgå så länge följderna av det in­

träffade riskfallet bestå, dock att förmånens varaktighet må begränsas

a) när skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, till

13 veckor under en period av 12 månader; eller

b) när skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, så

så länge följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga före­

skrivna gränser, till 26 veckor under en period av 12 månader.

2. När enligt den nationella lagstiftningen förmånens varaktighet skall be­

stämmas i föhållande till avgiftsperiodens längd eller tidigare under en

föreskriven period uppburna förmåner, skola bestämmelserna i mom. 1 a)

anses uppfyllda, om förmånens genomsnittliga varaktighet uppgår till minst

13 veckor under en period av 12 månader.

_ 3. Förmånen behöver icke utgå under en karenstid omfattande de första

sju dagarna av varje period av inkomstbortfall varvid dagar av arbetslöshet

före och efter en tillfällig anställning, som icke överstiger en föreskriven tid­

rymd, skola räknas såsom utgörande del av en och samma period av in­

komstbortfall.

4. I fråga om säsongarbetare må förmånens varaktighet och karenstiden

anpassas efter arbetsförhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Del V. Förmåner vid ålderdom.

Artikel 25.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid ålderdom i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 26.

1. Här avsett riskfall skall gälla överskridandet av en stadgad ålders­

gräns.

2. Den stadgade högsta åldersgränsen skall ligga vid 65 år eller den högre

ålder, som behöriga myndigheter må fastställa med beaktande av äldre per­

soners arbetsförmåga i vederbörande land.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr (Bilagor).

3. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att med utgivande av för­

månerna må anstå, därest den därtill eljest berättigade utövar visst förvärvs­

arbete, eller att förmånerna, därest dessa grunda sig på erlagda avgifter,

må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst överstiger ett föreskrivet

belopp, ävensom att förmånerna, därest de icke grunda sig på erlagda avgif­

ter, må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst eller övriga tillgångar

eller bådadera sammanlagt överstiga ett föreskrivet belopp.

Artikel 27.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, ut­

görande minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet av­

ser, icke överstiga viss gräns, som står i överensstämmelse med vad i

artikel 67 föreskrives; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställ­

da inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 28.

Förmån skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid, riskfallet omfat­

tar, icke överstiga fastställda gränser.

Artikel 29.

1. I artikel 28 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åt­

minstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen 30

års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 20 års vistelse i lan­

det; eller

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna föreskriven kvalifikationsperiod av av­

giftsbetalningar och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder er-

lagts föreskrivet genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäk­

ras åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av 15 års avgiftsbetal­

ningar eller anställning; eller

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna föreskriven kvalifikationsperiod av av­

giftsbetalningar och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder er-

lagts halva det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b)

av denna artikel.

3. Bestämmelserna i mom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procent­

61

tal 10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, som i enlighet med föreskrivna regler kan tillgodo­

räkna antingen tio års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock fem

års vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen må pro­

portionellt nedsättas, när kvalifikationsperioden för den förmån, som mot­

svarar det reducerade procenttalet, omfattar mer än 10 men mindre än 30

år av avgiftsbetalningar eller anställning; överstiger nämnda kvalifikations-

period 15 år, skall en avkortad förmån utgå enligt mom. 2 av denna artikel.

5. När förmån, som avses i mom. 1, 3 eller 4 av denna artikel, är beroen­

de av en mimmrperiod av avgiftsbetalningar eller anställning, skall en av-

kortad^ formån under fastställda villkor utgå till skvddad person, som en­

dast på grund av sin framskridna ålder vid tidpunkten för ikraftträdandet

av de bestämmelser, vilka medgiva tillämpning av förevarande del av kon­

ventionen, icke kunnat uppfylla de i enlighet med mom. 2 av denna artikel

ioreskrivna villkoren, såvida icke förmån i enlighet med bestämmelserna i

mom. 1, 3 eller 4 av denna artikel tillkommer sådan person först vid högre

alder än den normala.

°

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 30.

De i artiklarna 28 och 29 angivna förmånerna skola utgå under hela ti­

den efter det vederbörande överskridit stadgad åldersgräns.

Del VI. Förmåner vid yrkesskada.

Artikel 31.

.... niedlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid yrkesskada i enlig­

het med följande artiklar av denna de!.

Artikel 32.

Här avsedda riskfall skola innefatta följande fall, för såvitt de härröra av

olycksfall i arbete eller föreskriven yrkessjukdom:

a) sjukdomstillstånd;

b) av sådant sjukdomstillstånd orsakad arbetsoförmåga, medföran­

de inkomstbortfall av den innebörd den nationella lagstiftningen angi-

c) sannolikt bestående fullständig förlust av förvärvsförmågan eller

mera avsevärd partiell förlust därav eller annan motsvarande fysisk

invaliditet; samt

J

f änbas eller barns förlust av försörjningen vid familjeförsörjarens

frånfalle; i fråga om anka må dock rätten till förmån göras beroende

ay..1at,t..en.!1<?t ,dcn nationella lagstiftningen presumtion för oförmåga till

självförsörjning kan anses föreligga.

Artikel 33.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga och, i fråga om förmån vid familjeförsörjarens död

aven deras hustrur och barn; eller

b) nar en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

62

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställ­

da inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer och, i fråga

om förmån vid familjeförsörjarens död, även deras hustrur och barn.

Artikel 34.

1. Vid sjukdomstillstånd skall förmånen utgöras av hälso- och sjukvård

enligt mom. 2 och 3 av denna artikel.

2. Hälso- och sjukvården skall omfatta:

a) såväl sluten som öppen vård av allmänpraktiserande läkare och

av specialist, innefattande jämväl hembesök;

b) tandvård;

c) sjuksköterskevård i hemmet eller å sjukhus eller annan sjuk­

vårdsinrättning;

d) vård å sjukhus, konvalescenthem, sanatorium eller annan sjuk­

vårdsinrättning;

e) tandproteser o. d., läkemedel jämte övriga medicinska eller kirur­

giska hjälpmedel, däri inbegripna proteser samt underhåll av sådana,

ävensom glasögon;

f) vård, som under kontroll av läkare eller tandläkare lämnas av

andra legitimerade utövare av sjukvård.

3. När en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, skall hälso- och

sjukvården omfatta åtminstone

a) vård av allmänpraktiserande läkare, innefattande jämväl hembe­

sök;

b) specialistvård å sjukhus för där intagna och för patienter i öppen

vård samt sådan specialistvård, som må finnas tillgänglig utanför sjuk­

hus;

c) väsentliga läkemedel, som ordineras av läkare eller annan legi­

timerad utövare av sjukvård; samt

d) vård å sjukhus, om så erfordras.

4. I enlighet med mom. 1—3 tillhandahållen hälso- och sjukvård skall

syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra den skyddades hälsa

samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

Artikel 35.

1. De myndigheter eller institutioner, som äro ansvariga för tillhandahål­

landet av hälso- och sjukvården, skola, när så lämpligen kan ske, samarbeta

med de allmänna arbetsvårdsorganen i syfte att återanpassa personer med

nedsatt arbetsförmåga till lämpligt arbete.

2. Den nationella lagstiftningen må uppdraga åt nämnda myndigheter el­

ler institutioner att vidtaga åtgärder för yrkesomskolning av personer med

nedsatt arbetsförmåga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 36.

1. Vid arbetsoförmåga, sannolikt bestående fullständig förlust av förvärvs­

förmågan eller annan motsvarande fysisk invaliditet eller vid familjeför­

sörjarens död skall förmånen utgöras av periodiska utbetalningar, beräkna­

de i enlighet med bestämelserna i artikel 65 eller artikel 66.

2. Vid sannolikt bestående partiell förlust av förvärvsförmågan eller an­

nan motsvarande fysisk invaliditet skall förmånen, där sådan skall utgivas,

utgöras av periodiska utbetalningar, vilka stå i lämplig relation till den för­

mån, som bestämts vid fullständig förlust av förvärvsförmågan eller annan

motsvarande fysisk invaliditet.

63

3. De periodiska utbetalningarna må utbytas mot ett kapital för en gång

a) då arbetsförmågan är endast obetydligt nedsatt; eller

b) då vederbörande myndighet prövar kapitalet komma att använ­

das på lämpligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 37.

I artiklarna 34 och 36 angivna förmåner skola i här avsett riskfall till­

försäkras åtminstone varje skyddad person, som var sysselsatt såsom ar­

betstagare inom medlemmens territorium vid tidpunkten för olycksfallets

inträffande eller sjukdomens ådragande, samt, såvitt avser periodiska ut­

betalningar vid familjeförsörjarens frånfälle, dennes änka och barn.

Artikel 38.

I artiklarna 34 och 36 angivna förmåner skola utgå så länge följderna

av det inträffade riskfallet bestå, dock att i avseende å arbetsoförmåga för­

månen icke behöver utgivas för de tre första dagarna av inkomstbortfallet.

Del VII. Familjeförmåner.

Artikel 39.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall

tillförsäkra av skyddet omfattade personer familjeförmåner i enlighet med

följande artiklar av denna del.

Artikel 40.

Här avsett riskfall skall gälla försörjningsplikt mot barn i enlighet med

givna föreskrifter.

Artikel 41.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, ut­

görande minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå icke överstiga föreskrivna gränser; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 42.

Förmånen skall utgöras av

a) periodiska utbetalningar till varje skyddad person, som kan till­

godoräkna den föreskrivna kvalifikationsperioden; eller

b) tillhandahållande åt barn eller för barns räkning av föda, kläder,

bostad, ferievistelse eller hemhjälp; eller

c) under a) och b) angivna förmåner i förening.

Artikel 43.

f artikel 42 angiven förmån skall tillförsäkras åtminstone varje skyddad

person, som under föreskriven tid kan tillgodoräkna en kvalifikationspe-

riod, utgörande antingen tre månaders avgiftsbetalningar eller anställning

eller ock ett års vistelse i landet, alltefter vad därom må finnas föreskrivet.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 44.

Sammanlagda värdet av de enligt artikel 42 till skyddade personer ut­

gående förmånerna skall uppgå tilll

a) 3 procent av en vanlig (ordinary) vuxen manlig arbetares lön,

sådan denna bestämmes enligt i artikel 66 angivna regler, multiplicerad

med hela antalet barn till de skyddade personerna; eller

b) 1,5 procent av nämnda lön, multiplicerad med hela antalet barn

till alla i landet bosatta.

Artikel 45.

När förmånen består av periodiska utbetalningar, skall den utgå under

hela den tid riskfallet omfattar.

Del VIII. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Artikel 46.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid havandeskap och

barnsbörd i enlighet med följande artiklar av denna del.

-

Artikel 47.

Här avsett riskfall skall gälla havandeskap och förlossning, ävensom följ­

derna därav, samt härigenom uppkommet inkomstbortfall av den innebörd

den nationella lagstiftningen angiver.

Artikel 48.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) alla kvinnor inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgö­

rande minst 50 procent av samtliga arbetstagare samt, såvitt avser

hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barnsbörd, även

hustrur till män tillhörande dessa kategorier; eller

b) alla kvinnar inom föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande

befolkningen, utgörande minst 20 procent av alla i landet bosatta samt,

såvitt avser hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barns­

börd, även hustrur till män tillhörande dessa kategorier; eller,

c) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, alla kvinnor

inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av alla anställda inom industriföretag, som sysselsätta minst 20

personer samt, såvitt avser hälso- och sjukvårdsförmåner vid havande­

skap och barnsbörd, även hustrur till män tillhörande dessa kate­

gorier.

Artikel 49.

1. Med avseende å havandeskap och förlossning samt följderna därav

skall hälso- och sjukvårdsförmånen vid havandeskap och barnsbörd utgöras

av i mom. 2 och 3 av denna artikel angiven hälso- och sjukvård.

2. Hälso- och sjukvården skall omfatta åtminstone

a) vård av läkare eller utbildad barnmorska såväl före som vid för­

lossningen ävensom eftervård; samt

b) vård å sjukhus, om så erfordras.

3. Den i mom. 2 av denna artikel angivna hälso- och sjukvården skall

syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra skyddad kvinnas hälsa

samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

65

4. De myndigheter eller institutioner, som äro ansvariga för tillhandahål­

lande av hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barnsbörd, skola

på lämpligt sätt söka förmå skyddade kvinnor att utnyttja de allmänna häl­

so- och sjukvårdsanordningar, som ställas till deras förfogande av offent­

liga myndigheter eller av andra av sådana myndigheter erkända organ.

Artikel 50.

Vid inkomstbortfall, föranlett av havandeskap och barnsbörd ävensom

följderna därav, skall förmånen utgöras av en periodisk utbetalning beräk­

nad i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66. Beloppet av

sådan utbetalning må variera under betalningsperioden, såframt genom-

snittsbeloppet fyller i nämnda artiklar uppställda krav.

Artikel 51.

I artiklarna 49 och 50 angivna förmåner skola i här avsett riskfall tillför­

säkras minst varje kvinna inom de skyddade kategorierna, vilken kan till­

godoräkna en kvalifikationsperiod, som må anses erforderlig till förekom­

mande av missbruk; den i artikel 49 angivna förmånen skall jämväl tillför­

säkras hustru till man tillhörande de skyddade kategorierna, under förut­

sättning att mannen kan räkna sig till godo en sådan kvalifikationsperiod.

Artikel 52.

I artiklarna 49 och 50 angivna förmåner skola utgå under hela den tid

riskfallet omfattar, dock att den periodiska utbetalningen må begränsas till

12 veckor, där icke en längre frånvaro från arbetet är påkallad eller med­

given i den nationella lagstiftningen, i vilket fall utbetalningen icke må avse

kortare period.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Del IX. Förmåner vid invaliditet.

Artikel 53.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid invaliditet i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 54.

Här avsett riskfall skall gälla oförmåga till förvärvsarbete i viss föreskri­

ven utsträckning, när det kan antagas, att nämnda oförmåga kommer att

vara bestående eller kvarstår efter upphörandet av kontantförmånerna vid

sjukdom.

Artikel 55.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 pro­

cent av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, ut­

görande minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå icke överstiga viss gräns, i enlighet med vad

i artikel 67 föreskrives; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 56.

Förmånen skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar

icke överstiga föreskrivna gränser.

Artikel 57.

1. I artikel 56 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen

15 års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 10 års vistelse i

landet; eller,

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av tre års av­

giftsbetalningar och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder er-

lagts föreskrivet genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av fem års avgiftsbe­

talningar eller anställning; eller,

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av tre års av­

giftsbetalningar och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder er­

lagts halva det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b)

av denna artikel.

3. Bestämmelserna i mom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procent­

tal 10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, som i enlighet med föreskrivna regler kan tillgodo­

räkna fem års avgiftsbetalningar, anställning eller vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen, må pro­

portionellt nedsättas, när kvalifilcationsperioden för den pension, som mot­

svarar det reducerade procenttalet, omfattar mer än fem men mindre än

15 år av avgiftsbetalningar eller anställning; en avkortad förmån skall ut­

givas enligt mom. 2 av denna artikel.

Artikel 58.

De i artiklarna 56 och 57 angivna förmånerna skola utgivas under hela

den tid riskfallet omfattar eller till dess de ersättas med förmåner vid ålder­

dom.

Del X. Förmåner till efterlevande.

Artikel 59.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall till­

försäkra av skyddet omfattade personer förmåner vid familjeförsörjarens

frånfälle i enlighet med följande artiklar av denna del.

67

Artikel 60.

1. Här avsett riskfall skall avse änkas eller barns förlust av försörj­

ningen till följd av familjeförsörjarens frånfälle; i fråga om änka må dock

ratten till förmån göras beroende av att enligt den nationella lagstiftningen

presumtion för oförmåga till självförsörjning kan anses föreligga.

2. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att med utgivande av för­

månerna ma anstå, därest den därtill eljest berättigade utövar visst förvärvs­

arbete, eller att förmånerna, därest dessa grunda sig på erlagda avgifter, må

nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst överstiger ett föreskrivet be­

lopp, ävensom att förmånerna, därest de icke grunda sig på erlagda avgifter,

må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst eller övriga tillgångar el­

ler bådadera sammanlagt överstiga ett föreskrivet belopp.

Artikel 61.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) hustru och barn till familjeförsörjare inom föreskrivna kategorier

av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av samtliga; eller

b) hustru och barn till familjeförsörjare inom föreskrivna katego­

rier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande minst 20 procent

av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta änkor och barn, vilka förlorat sin försörjare

och vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar icke överstiga

viss gräns, i enlighet med vad i artikel 67 föreskrives; eller,

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, hustru och

barn till försörjare inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgö­

rande minst 50 procent av alla anställda inom industriföretag, som sys­

selsätta minst 20 personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 62.

Förmånen skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar

icke överstiga föreskrivna gränser.

Artikel 63.

1. I artikel 62 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åt­

minstone

a) skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna reg­

ler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen 15

års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 10 års vistelse i landet;

eller,

b) när skyddet i princip omfattar hustru och barn till alla förvärvs­

arbetande, skyddad person, vilkens försörjare kan tillgodoräkna en kva­

lifikationsperiod av tre års avgiftsbetalningar, under förutsättning att för

denne försörj ares räkning under hans arbetsföra ålder erlagts föreskri­

vet genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna reg­

ler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av fem års avgiftsbetal-

ningar eller anställning; eller,

b) när skyddet i princip omfattar hustru och barn till alla förvärvs­

arbetande, skyddad person, vilkens försörj are kan tillgodoräkna en kvali­

fikationsperiod av tre års avgiftsbetalningar, under förutsättning att

för denne försörjares räkning under hans arbetsföra ålder erlagts halva

det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b) av denna

artikel.

3. Bestämmelserna i inom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procent­

tal 10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna regler

fullgjort fem års avgiftsbetalningar, anställning eller vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen, må pro­

portionellt nedsättas, när kvalifikationsperioden för den förmån, som mot­

svarar det reducerade procenttalet, omfattar mer än fem men mindre än

15 år av avgiftsbetalningar eller anställning; en avkortad förmån skall utgå

enligt mom. 2 av denna artikel.

5. För att barnlös änka, som presumeras vara oförmögen att själv för­

sörja sig, skall äga rätt till förmåner vid familjeförsörjarens frånfälle, må

krävas att äktenskapet bestått viss minimitid.

Artikel 64.

De i artiklarna 62 och 63 angivna förmånerna skola utgå under hela den

tid riskfallet omfattar.

Del XI. Normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna.

Artikel 65.

1. Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning, skall

förmånens belopp, ökat med beloppet av familjebidrag, som må utgå under

den tid riskfallet omfattar vara sådant, att det för i bifogade tabell angiven

standardförmånstagare vid riskfallet ifråga utgör minst i tabellen angiven

procent av summan av förmånstagarens eller hans familjeförsörjares ti­

digare inkomster och familjebidragen till en skyddad person med samma

försörjningsplikt som standardförmånstagaren.

2. Förmånstagarens eller hans försörj ares tidigare inkomster skola be­

räknas enligt föreskrivna regler; när de skyddade personerna eller deras

försörj are äro uppdelade i inkomstklasser, må deras tidigare inkomster be­

räknas efter grundlönerna inom de inkomstklasser, vilka de tillhörde.

3. För förmånsbeloppet liksom för de inkomster, vilka ligga till grund för

beräkningen av förmånen, må fastställas ett högsta belopp under förutsätt­

ning att detta bestämmes på sådant sätt, att föreskrifterna i inom. 1 av den­

na artikel uppfyllas, när förmånstagarens eller hans försörjares tidigare in­

komster icke överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares lön.

4. Förmånstagarens eller hans försörj ares tidigare inkomster, en yrkesut­

bildad manlig kroppsarbetares lön, förmånen och familjebidragen skola

samtliga beräknas i förhållande till samma tidsenhet.

5. Vad beträffar övriga förmånstagare skall förmånen stå i skäligt för­

hållande till standardförmånstagarens förmån.

6. I denna artikel avses med yrkesutbildad manlig kroppsarbetare

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

69

a) hopsättare eller svarvare inom industri för tillverkning av andra

maskiner än elektriska sådana; eller

b) person, som kan anses typisk för yrkesutbildad arbetskraft, ut­

vald i enlighet med föreskrifterna i mom. 7; eller

c) person, vilkens inkomst är lika med eller överstiger den inkomst

som uppnås av 75 procent av alla skyddade personer, skolande inkoms­

terna beräknas för ett år eller kortare tid, i enlighet med vad därom må

föreskrivas; eller ock

d) person, vilkens inkomster äro lika med 125 procent av genom­

snittsinkomsterna för samtliga skyddade.

7. Såsom typisk för yrkesutbildad arbetskraft enligt mom. 6 b) skall an­

ses person, som tillhör den undergrupp, vilken med hänsyn till antalet av

ifrågavarande riskskydd omfattade manliga förvärvsarbetande eller med

hänsyn till antalet försörjare för skyddade personer, utgör den största grup­

pen inom den huvudgrupp, som i sig innesluter det största antalet dylika

förvärvsarbetande eller försörjare; vid bedömandet härav skall begagnas den

av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd vid dess sjunde sam­

manträde den 27 augusti 1948 antagna, såsom bilaga till denna konvention

fogade internationella standardindelningen av all ekonomisk verksamhet ef­

ter verksamhetens art med de ändringar, som senare må komma att vid­

tagas i nämnda indelning.

8. Om förmånens storlek växlar inom olika områden, må den yrkesutbil-

dade manliga kroppsarbetaren för varje område utväljas i enlighet med

mom. 6 och 7 av denna artikel.

9. Yrkesutbildad manlig kroppsarbetares lön skall bestämmas på grund­

val av den för normal arbetstid gällande lönen — såsom denna fastställts ge­

nom kollektivavtal eller, i förekommande fall, genom eller i kraft av na­

tionell lagstiftning eller genom sedvana — inklusive dyrtidstillägg, om så­

dana utgå; i de fall då den sålunda bestämda lönen varierar mellan olika

områden, men mom. 8 av denna artikel icke tillämpas, skall medianlönen

användas.

10. Beloppen av löpande periodiska utbetalningar avseende ålderdom, yr­

kesskada (utom i fall av övergående arbetsoförmåga), invaliditet samt för-

sörjarens död, skola göras till föremål för översyn i anslutning till väsent­

liga ändringar i den allmänna inkomstnivån, då sådana föranledas av vä­

sentliga ändringar i levnadskostnaderna.

Artikel 66.

1. Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning, skall

förmånens belopp, ökat med beloppet av familjebidrag, som må utgå under

den tid riskfallet omfattar vara sådant, att det för i bifogade tabell angiven

standardförmånstagare vid riskfallet i fråga utgör minst i tabellen angiven

procent av summan av en vanlig vuxen manlig arbetares lön och familje­

bidragen till en skyddad person med samma försörjningsplikt som standard-

förmånstagaren.

2. En vanlig vuxen manlig arbetares lön, förmånen och familjebidragen

skola samtliga beräknas i förhållande till samma tidsenhet.

3. Vad beträffar övriga förmånstagare skall förmånen stå i skäligt för­

hållande till standardförmånstagarens förmån.

4. I denna artikel avses med vanlig vuxen manlig arbetare

a) person, som kan anses typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft

inom industri för tillverkning av andra maskiner än elektriska sådana;

eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

b) person, som kan anses typisk för icke yrlcesutbildad arbetskraft,

utvald i enlighet med föreskrifterna i inom. 5.

5. Såsom typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft enligt mom. 4 b) skall

anses person, som tillhör den undergrupp, vilken med hänsyn till antalet av

ifrågavarande riskskydd omfattade manliga förvärvsarbetande eller med

hänsyn till antalet försörj are för skyddade personer, utgör den största grup­

pen inom den huvudgrupp, som i sig innesluter det största antalet dylika

förvärvsarbetande eller försörj are; vid bedömandet härav skall begagnas den

av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd vid dess sjunde sam­

manträde den 27 augusti 1948 antagna, såsom bilaga till denna konvention

fogade internationella standardindelningen av all ekonomisk verksamhet

efter verksamhetens art med de ändringar, som senare må komma att vidta­

gas i nämnda indelning.

6. Om förmånens storlek växlar inom olika områden, må den vanliga

vuxna manliga arbetaren för varje område utväljas i enlighet med mom. 4

och 5 av denna artikel.

7. Den vanliga vuxna manliga arbetarens lön skall bestämmas på grund­

val av den för normal arbetstid gällande lönen — såsom denna fastställts

genom kollektivavtal eller, i förekommande fall, genom eller i kraft av

nationell lagstiftning eller genom sedvana — inklusive dyrtidstillägg, om

sådana utgå; i de fall då den sålunda bestämda lönen varierar mellan olika

områden, men mom. 6 av denna artikel icke tillämpas, skall medianlönen

användas.

8. Beloppen av löpande periodiska utbetalningar avseende ålderdom,

yrkesskada (utom i fall av övergående arbetsoförmåga), invaliditet samt

försörj arens död, skola göras till föremål för översyn i anslutning till vä­

sentliga ändringar i den allmänna inkomstnivån, då sådana föranledas av

väsentliga ändringar i levnadskostnaderna.

Artikel 67.

Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning.

a) skall förmånens belopp bestämmas efter en föreskriven skala el­

ler en av vederbörande offentliga myndighet i enlighet med föreskriv­

na regler fastställd skala;

b) må sådant belopp nedsättas endast i den mån förmånstagarens

familjs övriga tillgångar överstiga föreskrivna väsentliga belopp eller

av vederbörande offentliga myndighet i enlighet med föreskrivna regler

fastställda väsentliga belopp;

c) skall det sammanlagda beloppet av förmåner och samtliga övriga

tillgångar — efter avdrag av under b) nämnda väsentliga belopp —

vara tillräckligt för att tillförsäkra förmånstagarens familj sunda och

drägliga levnadsförhållanden och må icke understiga det förmånsbe-

lopp, som beräknats i enlighet med artikel 66;

d) skola bestämmelserna i punkt c) anses vara uppfyllda, om det

sammanlagda beloppet av enligt vederbörande del av denna konven­

tion utgivna förmåner med minst 30 procent överstiger det samman­

lagda förmånsbelopp, som skulle ernås genom tillämpning av bestäm­

melserna i artikel 66 samt bestämmelserna i

i) artikel 15 b) i fråga om del III;

ii) artikel 27 b) i fråga om del V;

iii) artikel 55 b) i fråga om del IX;

iv) artikel 61 b) i fråga om del X.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

71

Tabell till del XI. Periodiska utbetalningar till standardförmånstagare.

Del

Riskfall

Standardförmånstagare

Procent­

sats

'

III

Sjukdom

Man med hustru och två barn

45

IV

Arbetslöshet

Man med hustru och två barn

45

V

Ålderdom

Man med hustru i pensionsåldern

40

VI

Yrkesskada:

Arbetsoförmåga

Man med hustru och två barn

50

Invaliditet

Man med hustru och två barn

50

Efterlevande

Änka med två barn

40

VIII

Havandeskap och

barnsbörd

Kvinna

45

IX

Invaliditet

Man med hustru och två barn

40

x

Efterlevande

Änka med två barn

40

Del XII. Likabehandling av i landet bosatta utländska medborgare.

Artikel 68.

1. I landet bosatta utländska medborgare skola äga samma rättigheter som

landets egna där bosatta medborgare, dock att särskilda regler rörande ut­

ländska medborgare och landets egna medborgare, födda utom medlems­

statens territorium, må föreskrivas, .såvitt fråga är om förmåner eller delar

därav, som helt eller till övervägande del utgå av allmänna medel, eller så­

vitt fråga är om system av övergångskaraktär.

2. Inom sociala trygghetssystem, som grunda sig på erlagda avgifter och

omfatta arbetstagare, skola de skyddade personer, som äro medborgare i

annan medlemsstat, vilken godtagit de ur vederbörande del av konventio­

nen härflytande förpliktelserna, med avseende å nämnda del äga samma

rättigheter som medlemsstatens egna medborgare, dock att tillämpningen av

detta mom. må göras beroende av förekomsten av ett bilateralt eller mul­

tilateralt avtal om ömsesidighet.

Del XIII. Gemensamma bestämmelser.

Artikel 69.

Förmån, vartill skyddad person eljest vore berättigad i enlighet med nå­

gon av delarna

II

—X av denna konvention, må innehållas i den utsträck­

ning som må varda stadgad,

a) så länge vederbörande icke befinner sig inom medlemsstatens ter­

ritorium;

b) så länge vederbörande försörjes av allmänna medel eller på so­

cial trygghetsinstitutions bekostnad, dock att om förmånen överstiger

underhållskostnaden, skillnaden må utgå till dem som för sin försörj­

ning äro beroende av förmånstagaren;

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

c) så länge vederbörande åtnjuter annan kontant social trygghets­

förmån än familjebidrag, samt under tid, för vilken han hålles skades­

lös för riskfallet av tredje part, under förutsättning att den sålunda

innehållna delen icke överstiger sistnämnda förmån eller från tredje

part utgående skadestånd;

d) då vederbörande sökt erhålla förmån under falska förutsättning­

ar;

e) då riskfallet framkallats av ett av vederbörande begånget brott;

f) då riskfallet framkallats av en av vederbörande avsiktligt be­

gången förseelse;

g) när så kan anses skäligt i fall då vederbörande underlåter att

utnyttja till hans förfogande stående hälso- och sjukvårds- eller arbets-

vårdsanordningar eller icke iakttager för styrkande av riskfallets in­

träffande eller fortvaro eller för förmånstagarens uppförande föreskriv­

na regler;

h) i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande underlåtit att

utnyttja till hans förfogande stående arbetsförmedlingsinstitutioner;

i) i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande förlorat sin

anställning som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i samband med

arbetstvist eller frivilligt lämnat anställningen utan giltigt skäl; samt

j) i fråga om efterlevandepension, så länge änkan sammanlever med

en man såsom dennes hustru.

Artikel 70.

1. Envar som gör anspråk på social trygghetsförmån skall äga anföra be­

svär över avslag å framställning därom samt klagan rörande dess beskaf­

fenhet eller storlek.

2. När vid tillämpningen av förevarande konvention ett inför den lag­

stiftande församlingen ansvarigt regeringsdepartement handhaver admini­

strationen av hälso- och sjukvård må i mom. 1 avsedd besvärsrätt ersättas

med en rätt att få klagan rörande vägrad hälso- och sjukvård eller beskaf­

fenheten av meddelad vård prövad av vederbörande myndighet.

3. Då ansökan om förmån avgöres av en för behandling av socialförsäk-

ringsfrågor särskilt inrättad domstol, i vilken de skyddade personerna äro

representerade, är besvärsrätt icke erforderlig.

Artikel 71.

1. Kostnaderna för förmåner, som utgå vid tillämpning av denna konven­

tion, ävensom förvaltningskostnader skola bestridas kollektivt genom för­

säkringsavgifter eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke

alltför tunga bördor må påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt, var­

jämte hänsyn bör tagas till medlemsstatens och de skyddade personkate­

goriernas ekonomiska läge.

2. Det sammanlagda beloppet av de försäkringsavgifter, som bestridas av

skyddade arbetstagare, må icke överstiga 50 procent av vad som åtgår för

skyddet av arbetstagarna samt deras hustrur och barn. För att bestämma

om detta villkor är uppfyllt må alla av medlemsstaten enligt denna kon­

vention tillhandahållna förmåner sammanräknas med undantag för familje­

bidrag samt förmåner vid yrkesskada därest de sistnämnda utgöra en sär­

skild social trygghetsgren.

3. Medlemsstaten skall ikläda sig ansvaret för vederbörligt tillhandahål­

lande av de förmåner, som skola utgå enligt denna konvention och vidtaga

alla nödiga åtgärder i sådant syfte; där så lämpligen kan ske har medlems­

staten att tillse, att erforderliga försäkringstekniska undersökningar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

73

beräkningar rörande finansiell balans företagas med vissa bestämda mel­

lanrum och i varje fall före varje ändring av förmånerna, försäkringsav­

gifternas storlek eller skatter för täckande av ifrågavarande riskskydd.

Artikel 72.

1. Då administrationen icke handhaves av institution under kontroll av

offentlig myndighet eller av ett inför den lagstiftande församlingen ansva­

rigt regeringsdepartement, skola representanter för de skyddade personerna

medverka vid administrationen eller knytas till densamma i egenskap av

rådgivare under föreskrivna villkor; den nationella lagstiftningen må även

innehålla bestämmelser om representation för arbetsgivare och för offent­

liga myndigheter.

2. Medlemsstaten skall ikläda sig det allmänna ansvaret för behörig ad­

ministration av de institutioner och inrättningar, som handhava tillämp­

ningen av denna konvention.

Del

XIV.

Diverse bestämmelser.

Artikel 73.

Förevarande konvention skall icke äga tillämpning å

a) riskfall, som inträffat före ikraftträdandet för medlemmen i fråga

av vederbörande del av konventionen;

b) förmåner vid riskfall, som inträffat före ikraftträdandet för med­

lemmen i fråga av vederbörande del av konventionen, i den mån rätten

till sådana förmåner hänför sig till tid före nämnda ikraftträdande.

Artikel 74.

Denna konvention skall icke anses innebära revision av någon nu gällande

konvention.

Artikel 75.

Därest konvention, som senare må komma att antagas av konferensen

rörande något eller några av de i förevarande konvention behandlade ämnen,

så stadgar, skola sådana bestämmelser i förevarande konvention, vilka i den

nya konventionen särskilt angivas, upphöra att gälla för medlem, som rati­

ficerat den nya konventionen, från och med den dag, då sistnämnda kon­

vention träder i kraft för medlemmen.

Artikel 76.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall i sin år sredo­

görelse angående tillämpningen av konventionen enligt artikel 22 av Inter­

nationella arbetsorganisationens stadga lämna

a) fullständiga upplysningar angående den lagstiftning, enligt vilken

konventionens bestämmelser genomföras; samt

b) bevis (vilka till formen så nära som möjligt ansluta sig till av

Internationella arbetsbyråns styrelse framlagda förslag avseende större

likformighet) rörande uppfyllandet av de statistiska krav, som angivas

i

i) artiklarna 9 a), b), c) eller d); 15 a), b), eller d); 21 a) eller

c) ; 27 a), b) eller d); 33 a) eller b); 41 a), b) eller d); 48 a), b)

eller c); 55 a), b) eller d); 61 a), b) eller d), såvitt avser antalet

skyddade personer;

ii) artiklarna 44, 65, 66 eller 67, såvitt avser förmånernas belopp;

iii) artikel 18 mom. 2 a), såvitt avser varaktigheten av kontant­

förmån;

74

iv) artikel 24 inom. 2, såvitt avser varaktigheten av förmån vid

arbetslöshet; samt

v) artikel 71 mom. 2, såvitt avser den andel av de medel, som ut­

göras av försäkringsavgifter från skyddade arbetstagare.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall tid efter annan,

enligt vad styrelsen därom må komma att bestämma, till Internationella ar-

betsbyråns generaldirektör avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis med

avseende å de av delarna II—X i konventionen, vilka icke redan angivits i

medlemmens ratifikationshandling eller i underrättelse, som avses i artikel 4.

Artikel 77.

1. Denna konvention äger icke tillämpning å sjömän och utövare av havs­

fiske; bestämmelserna rörande skydd av sjömän och utiövare av havsfiske

ha antagits av Internationella arbetskonferensen i konventionen angående

social trygghet för sjömän, 1946, och i konventionen angående pensionering

av sjömän 1946.

2. Medlem må utesluta sjömän och utövare av havsfiske från antalet an­

ställda, från antalet av den förvärvsarbetande befolkningen eller från an­

talet i landet bosatta vid beräkningen av procenttalet anställda eller i landet

bosatta, som skyddas i enlighet med de av delarna II—X, som omfattas av

medlemmens ratificering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Del XV. Slutartiklar.

Artikel 78.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Inter­

nationella arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 79.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Interna­

tionella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

direktören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifika­

tioner registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 80.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisatio­

nens stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbin­

der sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen eller

i vissa delar av densamma;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa bestämmelserna i konventionen eller i vissa delar av densam­

ma med vissa jämkningar samt innebörden av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall till-

lämpas samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom en integrerande del av ratifikationen och, medföra med densam­

ma identiska verkningar.

Kungl. Muj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

75

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbe­

håll, som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt inom. 1 b), c) eller

d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt be­

stämmelserna i artikel 82 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny för­

klaring, som i varje annat avseeende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 81.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirek­

tör i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsor­

ganisationens stadga, skola angiva huruvida bestämmelserna i konventio­

nen eller i vissa delar av densamma, vilka omfattas av förklaringen skola

tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa jämk­

ningar; därest i förklaringen angives, att bestämmelserna i konventionen

eller i vissa delar av densamma skola tillämpas med vissa jämkningar, skall

förklaringen innehålla närmare upgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje

i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,

under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 82

kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förkla­

ring, som i varje annat avseende ändrar- lydelsen av tidigare avgiven för­

klaring och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tillämp­

ning.

Artikel 82.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

Irån den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga konventio­

nen eller en eller flera av delarna II—X av densamma genom skrivelse, som

delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Upp­

sägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen eller en eller flera av delarna

II—X av densamma vid utgången av varje följande tioårsperiod.

Artikel 83.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om re­

gistreringen av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventio­

nen träder i kraft.

Artikel 84.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas gene­

ralsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i

föregående artiklar.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 85.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konfe­

rens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervä­

gande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning upp­

föra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 86.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­

sion, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 82 här ovan

stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och in­

nehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 87.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

Bilaga.

Internationell standardindelning av all ekonomisk verksamhet efter verk­

samhetens art.

Förteckning över huvudgrupper och undergrupper.

Huvudgrupp 0.

Öl.

02

.

03.

04.

Jordbruk med binäringar:

Jordbruk och boskapsskötsel.

Skogsbruk.

Jakt.

Fiske.

Huvudgrupp

11.

12

.

13.

14.

19.

I. Gruvbrytning:

Kolbrytning.

Malmbrytning.

Utvinning av råoljor och naturgas.

Stenbrytning, ler- och sandtäkt.

Utvinning av icke metallförande mineral, som icke

redovisats annorstädes.

Huvudgrupperna 2—3.

20

.

21

.

22

.

23.

24.

25.

26.

Industri och hantverk:

Livsmedelsindustri (utom tillverkning av dryckes­

varor).

Dryckesvaruindustri.

Tobaksindustri.

Textilindustri.

Sko- och beklädnadsindustri.

Trä- och korkindustri (utom möbelindustri).

Möbel- och inredningsindustri.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

Huvudgrupp 4.

40.

Huvudgrupp 5.

51.

52.

Huvudgrupp 6.

61.

62.

63.

64.

Huvudgrupp 7.

71.

72.

73.

Huvudgrupp 8.

81.

82.

83.

84.

Huvudgrupp 9.

90.

Pappers- och pappersvaruindustri.

Grafisk och därmed besläktad industri.

Läder- och lädervaruindustri (utom skoindustri).

Gummivaruindustri.

Kemisk-teknisk industri.

Framställning av olje- och kolprodukter.

Jord- och stenindustri (utom produkter av olja och

kol).

Järn- och stålverk samt andra metallverk.

Metallmanufaktur (utom maskiner och transport-

materiel).

Tillverkning av maskiner (utom elektriska maski­

ner).

Elektroteknisk industri.

Tillverkning av transportmateriel.

Övrig industri.

Byggnads- och anläggningsverksamhet:

Byggnads- och anläggningsverksamhet.

Elektricitets-, gas-, vattenlednings- och renhåll­

ningsverk:

Elektricitets-, gasverk o. d.

Vattenlednings- och renhållningsverk.

Handel:

Parti- och detaljhandel.

Bankväsen.

Försäkringsverksamhet.

Fastighetsförvaltning.

Samfärdsel m. ,m.:

Transportverksamhet.

Lager- och magasinsrörelse.

Post, telegraf, telefon och radio.

Tjänster:

Administrativa tjänster.

Andra samhälleliga tjänster, kommersiell uppdrags­

verksamhet in. m.

Rekreations- och nöjesverksamhet.

Personliga tjänster.

Ospecificerad verksamhet:

Ospecificerad verksamhet.

Bilaga D.

Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad 1952).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte samman­

träde

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd vid havandeskap och

barnsbörd, vilken fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtio-

två följande konvention, som skall benämnas »konvention angående skydd

vid havandeskap och barnsbörd (reviderad), 1952» [Maternity Protection

Convention (Revised), 1952].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å kvinnor, anställda i industriföre­

tag, i icke-industriellt arbete samt i jordbruksarbete, ävensom å kvinnor, vil­

ka utföra förvärvsarbete i hemmet.

2. Vid tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »industri­

företag» förstås offentliga och enskilda företag ävensom alla grenar av så­

dana företag; i uttrycket innefattas särskilt:

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mi­

neral;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras,

utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, nedskrotas eller för­

störas eller inom vilka råämnen förarbetas, däri inbegripet företag för

skeppsbyggeri, samt alstrande, transformering och överförande av elek­

trisk eller annan drivkraft;

c) företag för byggnads- och anläggningsarbete, däri inbegripet ny­

byggnads-, reparations-, underhålls-, ändrings- eller rivningsarbete;

d) företag för transport av passagerare eller gods å lands- eller järn­

väg, till sjöss, å inre vattenväg, eller i luften, däri inbegripet handhavan-

de av gods vid dockor, kajer, varv, magasin och flygplatser.

3. Vid tillämpningen av denna konvention skall såsom »icke-industriellt

arbete» anses allt arbete, som utföres vid eller i samband med nedan nämnda

företag eller tjänster, såväl offentliga som enskilda:

a) affärsföretag;

b) post samt telefon-, telegraf- och radioförvaltning;

c) företag och förvaltningsorgan, inom vilka de anställda huvudsak­

ligen äro sysselsatta med kontorsarbete;

d) tidningsföretag;

e) hotell, pensionat, restauranger, klubbar, kaféer och andra närings­

ställen;

f) anstalter för behandling och vård av sjuka, invalider, fattiga och

föräldralösa;

g) teatrar och offentliga nöjeslokaler;

h) avlönat husligt arbete i enskilda hushåll;

samt varje annat icke-industriellt arbete, som efter vederbörande myn­

dighets bestämmande skall vara underkastat konventionens föreskrifter.

4. Vid tillämpningen av denna konvention skall såsom »jordbruksarbete»

anses allt arbete, som utföres inom jordbruksföretag, däri även inbegripna

plantager och industrialiserade storföretag inom jordbruket.

5. Yppas tvekan huruvida förevarande konvention är tillämplig på visst

företag, gren av företag eller sysselsättning, skall frågan avgöras av veder­

börande myndighet efter samråd med berörda representativa arbetsgivar- och

arbetarorganisationer, där sådana finnas.

6. Den nationella lagstiftningen må från tillämpningen av denna konven­

tion undantaga företag, i vilka endast äro anställda medlemmar av arbets­

givarens familj, såsom detta begrepp definieras i nämnda lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 (Bilagor).

79

Artikel 2.

Vid tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »kvinna» för­

stås envar av kvinnligt kön oavsett ålder, nationalitet, ras eller trosbekän­

nelse, gift eller ogift; uttrycket »barn» innefattar barn födda inom eller utom

äktenskapet.

Artikel 3.

1. Kvinna, å vilken denna konvention är tillämplig, skall efter företeende

av läkarintyg, som angiver den sannolika tidpunkten för hennes nedkomst,

äga rätt till en tids ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd.

2. Sådan ledighet skall avse minst 12 veckor och innefatta en obligatorisk

ledighetsperiod efter nedkomsten.

3. Varaktigheten av den obligatoriska ledighetsperioden efter nedkomsten

skall fastställas i den nationella lagstiftningen, men må densamma icke

i något fall underskrida sex veckor; återstoden av den sammanlagda ledig­

heten på grund av havandeskap och barnsbörd må uttagas antingen före den

sannolika dagen för nedkomsten eller efter utgången av den obligatoriska le­

dighetsperioden eller delvis före den sannolika dagen för nedkomsten och

delvis efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden, i enlighet med

vad som härom må föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

4. Ledigheten före den sannolika dagen för nedkomsten skall utsträckas

att omfatta tidsperioden mellan nämnda dag och den dag, då nedkomsten

verkligen inträffat; den obligatoriska ledighetsperiod, som skall uttagas efter

nedkomsten, må dock icke på grund härav inskränkas.

5. I fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör av havandeskap, skall

den nationella lagstiftningen föreskxåva ytterligare ledighet före nedkomsten.

Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

6. I fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör av förlossningen, skall

kvinnan äga rätt till förlängd ledighet efter nedkomsten. Längsta tiden för

sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

Artikel 4.

1. Under frånvaron från arbetet jämlikt föreskrifterna i artikel 3 skall

kvinnan äga åtnjuta kontant ersättning samt hälso- och sjukvård.

2. Beloppet av den kontanta ersättningen skall i den nationella lagstift­

ningen fastställas på sådant sätt, att kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt

uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en god­

tagbar levnadsstandard.

3. Hälso- och sjukvården skall innefatta vård av utbildad barnmorska el­

ler läkare såväl före som vid förlossningen ävensom eftervård samt vård å

sjukhus, om så erfordras. Rätten till fritt val av läkare liksom av sjukvårds­

inrättning, offentlig eller privat, skall lämnas oförkränkt.

4. Kontant ersättning liksom hälso- och sjukvård skola tillhandahållas an­

tingen inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller bestridas av all­

männa medel, skolande sagda förmåner under alla omständigheter såsom en

i lag grundad rätt tillkomma alla kvinnor, som uppfylla härutinnan före­

skrivna villkor.

5. Kvinnor, som icke kunna åberopa i lag grundad rätt till förmånerna i

fråga, skola äga åtnjuta skäliga förmåner i form av socialhjälp, efter den in­

komstprövning, som föreskrives för sådan hjälp.

6. Uå kontant ersättning, som utgår jämlikt obligatorisk socialförsäkring,

beräknas på grundval av tidigare inkomst, skall densamma motsvara minst

två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, beräknad på sätt i och för

socialförsäkringen föreskrives.

80

7. Avgifter, som påföras enligt en obligatorisk socialförsäkring, som läm­

nar förmåner vid havandeskap och barnsbörd, och skatter, som utgå på

grundval av utbetalad avlöning i syfte att tillhandahålla sådana förmåner

skola, vare sig de erläggas av både arbetsgivaren och de anställda eller av

arbetsgivaren ensam, inbetalas för samtliga inom vederbörande företag an­

ställda män och kvinnor utan avseende å kön.

8. I intet fall skall arbetsgivaren individuellt svara för kostnaderna för så­

dana förmåner, som utgå till av honom anställda kvinnor.

Artikel 5.

1. Kvinna, som ammar sitt barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt

arbete under en eller flera perioder, vilkas längd bestämmes i den nationella

lagstiftningen.

2. Avbrott i arbetet för amning äro att betrakta som arbetstid och skola

ersättas såsom sådan för det fall frågan regleras genom eller i enlighet med

den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal skola avta­

lets bestämmelser gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 6.

Kvinna, som är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap eller

barnsbörd enligt föreskrifterna i artikel 3, må arbetsgivaren icke uppsäga

under dylik frånvaro ej heller å sådan tidpunkt, att uppsägningstiden utlö­

per under frånvaro, som nyss nämnts.

Artikel 7.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, kan genom en vid ratifikationshandlingen fogad förkla­

ring från konventionens tillämpningsområde utesluta

a) vissa kategorier av icke industriellt arbete;

b) arbete inom annat jordbruksföretag än plantager;

c) avlönat husligt arbete i enskilda hushåll;

d) kvinnor, som mot avlöning utföra arbete i hemmet;

e) företag för transport av passagerare eller gods till sjöss.

2. Arbete och företag, med avseende å vilka medlemmen önskar tillämpa

mom. 1 av denna artikel, skola angivas i den vid ratifikationen fogade för­

klaringen.

3. Medlem, som avgivit sådan förklaring, må när som helst helt eller del­

vis återkalla densamma, genom förnyad förklaring.

4. Medlem, för vilken en enligt inom. 1 av denna artikel avgiven förkla­

ring är i kraft, skall årligen i sin rapport rörande tillämpningen av denna

konvention avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis i fråga om de ar­

beten eller företag, på vilka i kraft av nämnda förklaring mom. 1 av denna

artikel är tillämplig, ävensom den omfattning, i vilken konventionens be­

stämmelser genomförts eller avses att genomföras med avseende å sådana

arbeten och företag.

5. Sedan fem år förflutit från tidpunkten för det första ikraftträdandet av

denna konvention, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga kon­

ferensen särskild redogörelse rörande tillämpningen av dessa undantag

tillika med de förslag som styrelsen anser lämpliga för vidare åtgärder i

förevarande hänseende.

Artiklarna 8—17.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 12—21 av konventionen

(nr 101) angående semester inom jordbruket, dock att då i artiklarna 14

81

inom. 4, 15 mom. 3 och 20 mom. 1 a) av sistnämnda konvention hänvisas

till artikel 16, detta i förevarande konvention motsvaras av i artiklarna 10

mom. 4, 11 mom. 3 och 16 mom. 1 a) upptagna hänvisningar till artikel 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Bilaga E.

Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte samman­

träde

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd, vilken fråga utgör sjunde punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion, avsedd att komplettera konventionen angående skydd vid havande­

skap och barnsbörd (reviderad), 1952,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtio-

två följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation an­

gående skydd vid havandeskap och barnsbörd, 1952» (Maternity Protection

Recommendation, 1952).

I. Ledighet vid havandeskap och barnsbörd.

1. 1) Då så befinnes nödvändigt med hänsyn till kvinnans hälsa och eljest

närhelst så är möjligt, bör den i arikel 3, mom. 2 av konventionen angåen­

de skydd vid havandeskap och barnsbörd (reviderad), 1952, stadgade ledig­

heten utsträckas till en sammanlagd period av 14 veckor.

2) Övervakande myndighet bör äga att för särskilda fall med stöd av

läkarintyg föreskriva en ytterligare förlängning av den i mom. 4, 5 och 6 av

artikel 3 i konventionen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad), 1952, stadgade ledigheten före och efter nedkomsten om och

i den mån en dylik förlängning synes erforderlig för att skydda moderns

och barnets hälsa, samt särskilt i händelse av förhandenvarande eller förut­

sebara abnorma förhallanden, sasom missfall och andra komplikationer

före eller efter barnets födelse.

II. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

2. 1) Såvitt möjligt, bör kontant ersättning som skall utgå jämlikt ar­

tikel 4 av konventionen angående havandeskap och barnsbörd (reviderad),

1952, fastställas efter en högre skala än den i konventionen angivna minimi­

standarden och uppgå till 100 procent av kvinnans tidigare arbetsinkomst,

beräknad på sätt i och för socialförsäkringen föreskrives.

2) Såvitt möjligt, böra de hälso- och sjukvårdsförmåner, vilka skola

utgå i enlighet med artikel 4 av nämnda konvention, omfatta såväl sluten

som öppen vård av allmänpraktiserande läkare och av specialist, innefattande

jämväl hembesök; tandvård; vård av utbildad barnmorska och annan för­

lossningsvård i hemmet eller å sjukhus; sjuksköterskevård i hemmet eller å

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

82

Kungi. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning; vistelse å sjukhus eller annan

sjukvårdsinrättning; läkemedel, tandproteser o. d. jämte övriga medicinska

eller kirurgiska hjälpmedel; samt vård, som under lämplig medicinsk kon­

troll lämnas av andra legitimerade utövare av vård i samband med havande­

skap och barnsbörd.

3) Hälso- och sjukvårdsförmåner böra syfta till att vidmakthålla, åter­

ställa eller förbättra den skyddade kvinnans hälsa samt förmåga att arbeta

och tillgodose sina personliga behov.

4) De institutioner eller myndigheter, som äro ansvariga för tillhanda­

hållandet av hälso- och sjukvårdsförmånerna, böra på lämpligt sätt söka

förmå kvinnorna att utnyttja de allmänna hälsovårdsanordningar, som stäl­

las till deras förfogande av offentliga myndigheter eller av andra, av dessa

myndigheter erkända organ.

5) Därutöver må den nationella lagstiftningen kunna uppdraga åt så­

dan institution eller myndighet att vidtaga åtgärder till främjande av ifråga­

varande kvinnors och deras barns hälsa.

6) Andra natura- eller kontantförmåner, såsom spädbarnsutrustning

eller bidrag till inköp av sådan, tillhandahållandet av mjölk eller särskilda

bidrag till ammande mödrar etc., böra lämpligen utgå vid sidan av de i punk­

terna 2) och 3) nämnda förmånerna.

III. Anordningar för ammande mödrar och spädbarn.

3. 1) Då så är möjligt böra amningsraster utsträckas till sammanlagt

minst 1 V2 timme för arbetsdag; ändring i amningsperiodernas antal och

längd bör medgivas, då behovet härav styrkes genom läkarintyg.

2) åtgärder böra vidtagas för inrättandet av lokaler för amning och

spädbarnsvård under dagen, företrädesvis utanför de företag, där kvinnor­

na arbeta; såvitt möjligt höra åtgärder vidtagas för att dylika anordningar

skola finansieras eller åtminstone ekonomiskt understödjas av samhället

eller inom ramen för den obligatoriska socialförsäkringen.

3) Utrustningen och den hygieniska standarden av lokaler för amning

och spädbarnsvård under dagen samt dagvårdspersonalens antal och kvali­

fikationer böra motsvara de krav, som angivits i vederbörligen fastställda

anvisningar, och böra godkännas och övervakas av vederbörande myndig­

het.

IY. Skydd mot uppsägning.

4. 1) Såvitt möjligt bör den period före och efter nedkomsten, under

vilken kvinna jämlikt artikel 6 av konventionen angående skydd vid ha­

vandeskap och barnsbörd (reviderad), 1952, icke må av arbetsgivaren av­

skedas, utsträckas att gälla från och med den dag, då kvinnan genom före­

tett läkarintyg underrättat arbetsgivaren om sitt havandeskap, till och med

minst en månad efter utgången av den ledighet i samband med havandeskap

och barnsbörd, som angives i konventionens artikel 3.

2) Bland de skäl som berättiga till entledigande även under den pe­

riod, då kvinnan eljest åtnjuter skydd däremot, må nämnas fall av allvarlig

försummelse från den anställda kvinnans sida, inställande av företagets

drift eller anställningskontraktets upphörande. Där företagsnämnd finnes,

är det önskvärt att denna beredes tillfälle att yttra sig rörande sådant av­

skedande.

83

3) Under sin författningsenligt medgivna frånvaro från arbetet före

och efter nedkomsten, bör kvinnan äga rätt att räkna tjänstetid och bibe­

hållas vid sin rätt att återinträda i sitt tidigare arbete eller i motsvarande

arbete med samma lön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

V. Skydd för anställda kvinnors hälsa före och efter nedkomsten.

5. 1) Natt- och övertidsarbete bör vara förbjudet för havande och am­

mande kvinnor, och deras arbetstid bör vara förlagd så, att tillräckliga vilo-

perioder tillförsäkras dem.

2) Anställning av en kvinna i ett arbete, som enligt vederbörande

myndighets beprövande finnes kunna äventyra hennes eller barnets hälsa,

bör förbjudas under havandeskapet och intill åtminstone tre månader efter

nedkomsten eller längre, om kvinnan ammar sitt barn.

3) Arbete som åsyftas i punkt 2) bör särskilt innefatta

a) allt tungt arbete

i) som innebär att lyfta, draga eller skjuta tyngre föremål;

eller

ii) som kräver en oskäligt stor eller ovanlig fysisk ansträng­

ning, däri inbegripna långa perioder av stående;

b) arbete, som fordrar särskild ansträngning att hålla balansen,

ävensom

c) arbete med vibrerande maskiner.

4) Kvinna, som i vanliga fall är anställd vid arbete som av vederbö­

rande myndighet befunnits hälsovådligt, bör, utan att behöva vidkännas

minskning av löneförmåner, äga kräva förflyttning till annat slag av arbete,

som icke är menligt för hennes hälsa.

5) Sådan rätt till förflyttning bör i särskilda fall vid havandeskap även

tillkomma envar kvinna, som genom läkarintyg styrker, att en förändring

av hennes arbete är nödvändig med hänsyn till egen och barnets hälsa.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sam­

manträde

och beslutat antaga vissa förslag angående samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet, vilken fråga inbe-

gripes under den sjätte punkten på sammanträdets dagordning^

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommen­

dation, vars bestämmelser är o avsedda att "genomföras av de berörda

parterna eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som

må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

samråd och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet,

1952» (Cooperation åt the Level of the Undertaking Recommendation, 1952).

1. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för främjande av samråd och sam­

verkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor

av ömsesidigt intresse, vilka icke tillhöra området för kollektivavtalsmässig

reglering och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av

arbetsvillkor stadgad ordning.

2. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis må sådant samråd och

sådan samverkan

a) underlättas genom uppmuntrande av frivilliga överenskommelser

mellan parterna, eller

b) främjas genom lagstiftning, varigenom organ för samråd och sam­

verkan upprättas samt bestämmelser rörande dessa organs kompetens­

område, uppgifter, sammansättning och arbetsformer utfärdas med

beaktande av förhållandena inom skilda företag, eller

c) underlättas eller främjas genom en förening av dessa metoder.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr (Bilagor).

Bilaga G.

Resolutioner.

I. Resolution angående fackföreningsrörelsens oavhängighet.

II. Resolution angående bistånd åt underutvecklade länder.

III. Resolution angående ett effektivt fullföljande i alla länder av Inter­

nationella arbetsorganisationens mål och uppgifter under fria och

trygga förhållanden.

IV. Resolution angående medlemskap för Libyen i Internationella arbets­

organisationen.

V. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetarnas hälsa på

arbetsplatsen.

VI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om minimiåldern för tillträde till

arbete under jord i kolgruvor.

VII. Resolution angående målsättning och högre standard för social trygg­

het.

VIII. Resolution angående utlänningars och migrerande arbetares stallnmg

på den sociala trygghetens område.

IX. Resolution angående social trygghet och sociala välfärdsanordningar

i kolgruvor.

X. Resolution angående reglering av minderårigas sysselsättning i kol­

gruvor.

XI. Resolution angående avlägsnande eller minskning av risker for ar­

betare, som äro utsatta för eller komma i beröring med hälsofarliga

ämnen eller strålning.

XII. Resolution angående insamlande och spridning av upplysningar be­

träffande ersättning av hälsofarliga ämnen med ofarliga eller mindre

hälsofarliga.

XIII. Resolution angående samråd och samverkan mellan arbetsgivare och

arbetare på företagsplanet.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 35 :e budgetåret (1953)

och fördelning av utgifterna för samma år på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1953.

XVI. Resolution angående erläggande i god tid av medlemsstaternas av­

gifter.

______

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

85

Bilaga H.

P.M. om bestämmelserna i konventionen angående minimistandard för

social trygghet.

Den vid internationella arbetsorganisationens trettiofemte sammanträde i

juni 1952 antagna konventionen nr 102 uppställer vissa krav på standard i

skilda avseenden i fråga om olika socialförsäkringsgrenar och sociala hjälp-

former. Dessa krav skola vara uppfyllda för att konventionen i berörda de­

lar skall kunna ratificeras av vederbörande medlemsstat. För att det skall

kunna bedömas i vilken utsträckning konventionen kan ratificeras för Sve­

riges del skall i det följande undersökas, huruvida de olika kraven i avse­

ende på konventionens skilda delområden för närvarande äro uppfyllda be­

träffande motsvarande grenar av det svenska sociala trygghetssystemet.

Uppmärksamhet ägnas därvid företrädesvis de i statistiska termer före­

skrivna villkoren angående 1) den skyddade personkretsens omfattning, 2)

de sociala förmånernas storlek, 3) förmånernas varaktighet och 4) kostnads­

fördelningen.

Till en början bör emellertid lämnas en översikt över de sociala trygg-

hetsgrenar, som beröras av konventionen, och deras svenska motsvarigheter.

1. Bestämmelserna om förmånernas art.

I konventionen uppdelas fältet för den sociala tryggheten efter riskfallens

och förmånernas art på nio områden. Dessa äro 1) hälso- och sjukvård (de!

II), 2) kontantförmåner vid sjukdom (del III), 3) förmåner vid arbetslöshet

(del IV), 4) vid ålderdom (del V), 5) vid yrkesskada (de! VI), 6) familje-

förmåner (del VII), 7) förmåner vid havandeskap och barnsbörd (del VIII),

8) vid invaliditet (del IX) och 9) förmåner till efterlevande (del X). Enligt

konventionen godtages icke blott obligatorisk socialförsäkring utan även

system, som finansieras av allmänna medel i stället för försäkringsavgif­

ter, samt under vissa i artikel 6 angivna förutsättningar jämväl frivillig för­

säkring. Medlemsstat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att

tillämpa a) vissa allmänna bestämmelser del I), b) standardnormerna för

åtminstone tre av de nio delområdena (del II—X), däri inbegripen minst en

av de delar som avse förmånerna vid arbetslöshet (del IV), ålderdom (de!

V), yrkesskada (del VI), invaliditet (del IX) eller till efterlevande (del X)

samt c) de generella villkor, som hänföra sig till de delområden ratifika­

tionen omfattar.

Beträffande de svenska motsvarigheterna till de förmåner, som föreskri­

vas i konventionen, kan anföras följande.

I fråga om förmånerna i del II (hälso- och sjukvård) skiljes i artikel 10

mom. 1 mellan förmåner vid sjukdomstillstånd och förmåner vid havande­

skap och förlossning samt följderna därav.

Vad angår förmånerna vid sjukdomstillstånd (artikel 10 mom. 1 a) må

till en början erinras därom, att hälso- och sjukvården i Sverige till över­

vägande del är organiserad och finansierad av centrala och lokala myndig­

heter. Den har sedan gammalt karaktären av en prisbillig nyttighet, som på

lika villkor står till varje medborgares förfogande vid sjukdom. Majoriteten

av sjukvårdsanstalterna äges och drives av samhället. Vården vid de offent­

liga sjukhusen är ännu icke — utom i vissa fall (epidemivård och vård av

veneriska sjukdomar) — helt kostnadsfri för den enskilde, men avgifterna

motsvara vid vård å allmän sal och poliklinikvård endast en ringa del av den

verkliga kostnaden. Enligt artikel 10 mom. 2 i konventionen kan för övrigt

den enskilde åläggas att deltaga i bestridandet av kostnaderna för hälso-

och sjukvård, som åtnjutes vid sjukdomstillstånd.

86

Enligt artikel (i i konventionen må medlemsstat i och för tillämpningen av

del II medräkna sådant skydd, som ernås genom frivillig försäkring, under

förutsättning bland annat att försäkringsverksamheten övervakas av of­

fentlig myndighet och omfattar en väsentlig del av de personer, vilkas in­

komster icke överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares. Dessa för­

utsättningar äro för Sveriges del uppfyllda beträffande den sjukvårdsersätt­

ning, som utgår till medlemmar i de erkända sjukkassorna; enligt artikel^ 1

inom. 2 avser uttrycket »förmån» i artikel 10 antingen direkt tillhandahål­

len förmån i form av vård eller indirekt förmån bestående av ersättning för

vederhörandes kostnader.

Fråga uppkommer då, huruvida genom den av samhället vid de offent­

liga sjukvårdsinrättningarna tillhandahallna hälso- och sjukvården samt

sjukvårdsersättningen från de allmänna sjukkassorna de i artikel 10 mom.

1 a) stipulerade förmånerna vid sjukdomstillstånd täckas för Sveriges del.

Detta synes vara fallet beträffande vård av allmänpraktiserande läkare, in­

nefattande jämväl hembesök, vård å sjukhus samt specialistvård å sjukhus

för där intagna och för patienter i öppen vård. I fråga om förmånen av vä­

sentliga läkemedel må anmärkas, att de erkända sjukkassorna visserligen

icke äro skyldiga att inkludera ersättning härför i sjukvårdser sättningen.

Genom frivilliga beslut av sjukkassorna förekommer detta emellertid i myc­

ket stor utsträckning; vid utgången av år 1950 voro i runt tal 1 600 000 av

sjukkassemedlemmarna eller över hälften av samtliga tillförsäkrade ersätt­

ning för läkemedel. Vidare kan framhållas, att vid vård å allmän sal å of­

fentlig sjukvårdsinrättning erforderliga läkemedel tillhandahållas utan sär­

skild kostnad för den enskilde. Med hänsyn till det anförda får även för­

månen av väsentliga läkemedel anses ha sin motsvarighet i Sverige. Hu­

ruvida detta är fallet beträffande förmånen av specialistvård, som finnes

tillgänglig utanför sjukhus, kan synas tveksammare. Emelleitid omfattar

den från sjukkassorna utgående sjukvårdsersättningen även eisättning för

utgifter till dylik vård, ehuru ersättningen icke utgår med högre belopp än

vid vård av legitimerad läkare i allmänhet; i den man specialistvård i Sve­

rige finnes tillgänglig utanför sjukhus torde den för övrigt i regel tillhanda­

hållas av allmänpraktiserande läkare, som specialiserat sig på viss eller vissa

sjukdomar. Ett annat spörsmål är, huruvida sjukkassornas regler om den

enskildes deltagande i kostnaderna för specialistvård äro utformade i en­

lighet med stadgandet i artikel 10 inom. 2. Det torde emellertid generellt

kunna antagas, att utformningen av dessa regler är sådan, att ekonomiska

svårigheter icke uppstå för den enskilde. I detta sammanhang må slutligen

anmärkas, att i Sverige erforderlig specialistvård regelmässigt torde kunna

erhållas å offentlig sjukvårdsinrättning.

Även de i artikel 10 inom. 1 b) angivna förmånerna vid havandeskap och

förlossning samt följderna därav ha sin motsvarighet i Sverige. Här må forst

erinras om de förmåner, som mödrarna i Sverige åtnjuta från den förebyg­

gande mödra- och barnavården. Vid mödra- och barnavårdscentraler bedn-

ves kostnadsfritt dels en rådgivande verksamhet i samband med fortlöpande

kontroll av hälsotillståndet hos barn och blivande mödrar, dels även behand-

ling under havandeskap av sjukdomar, vilka ha föranletts av havandeska-

pet och icke fordra vård på sjukhus. Havande och ammande mödrar som äro

i ekonomiskt behov därav, åtnjuta dessutom kostnadsfria skyddslakemedel.

Barnmorskevården är i Sverige i princip kostnadsfri; patienterna maste

dock i förekommande fall betala barnmorskans resekostnader. Pa iorloss-

ningsanstalterna, där omkring 90 procent av alla förlossningar ske ar sjalya

förlossningsvården kostnadsfri för barnaföderskan. Den laga avgift tor

närvarande eu krona per dygn å allmän sal — som uttages å dessa anstal-

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 73 (Bilagor).

87

U'i ii i avsedd såsom bidrag till anstaltens utgifter för kost under barnsängs-

tiden, avgiften täckes för övrigt ofta av moderskapshjälp eller moderskaps-

penning.

r w

De kontanta förmånerna vid sjukdom (del III) motsvaras av den sjuk­

penning, som utgår från den frivilliga sjukförsäkringen och förmånerna vid

arbetslöshet (del IV) av den daghjälp, som utgår från den frivilliga arbets­

löshetsförsäkringen (jfr artikel 6). Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen

finnes dessutom såsom en kompletterande hjälpform för arbetslöshetsfall,

vilka icke kunna beredas hjälp i annan form, en kontant understödsverk-

samhet, där understöden utgå efter behovsprövning med maximerade be­

lopp. Arbetslöshetsförsäkringen är emellertid för närvarande den domine­

rande hjälpformen.

Det ekonomiska skyddet vid ålderdom (del V) utgöres i Sverige av ålders­

pensionerna (inkl. tilläggsförmåner i form av bostadstillägg och dyrtids-

tillägg). Enligt bestämmelsen i artikel 26 mom. 2 i konventionen skall pen­

sionsåldern ligga vid 65 år eller den högre ålder, som behöriga myndigheter

må fastställa med beaktande av äldre personers arbetsförmåga i vederbö­

rande land. I Sverige är pensionsåldern 67 år. Med hänsyn till att medel­

livslängden i landet är högre än i de flesta andra länder, torde emellertid

nämnda bestämmelse få anses uppfylld för Sveriges del.

Området i del VI av konventionen, som avser riskfall härrörande av

olycksfall i arbete eller föreskriven yrkessjukdom, täckes av de svenska

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringax-na. Dessa socialförsäkringsgre-

nar omfatta samtliga de riskfall som anges i artikel 32, och förmånerna en­

ligt dessa båda lagar utgöras av dels de i artikel 34 mom. 2 föreskrivna hälso-

och sjukvårdsförmånerna och dels de i artikel 36 angivna kontantförmå­

nerna vid sjukdom, invaliditet och dödsfall.

Till de familjeförmåner, som uppräknas i del VII, kunna i Sverige hän­

föras flertalet av de samhälleliga stödåtgärderna för barnfamiljerna. Bland

dessa komma först (artikel 42 a) de allmänna barnbidragen, som äro de

mest kostnadskrävande. I övrigt skall enligt artikel 42 b) räknas hit till­

handahållna förmåner åt barn eller för barns räkning av föda, kläder, bo­

stad, ferievistelse eller hemhjälp. Här avsedda stödåtgärder utgöras i Sverige

av fria skolmåltider, familj ebostadsbidrag, ferieresor för barn och hus­

mödrar, driftsbidrag till barnkolonier, semesterhem och feriebarnsverksam-

het, stipendier för underlättande av husmoderssemester samt social hem­

hjälp.

Vad gäller havandeskap och barnsbörd (del VIII) tillgodoses i Sverige de

i artikel 49 inom. 2 föreskrivna hälso- och sjukvårdsförmånerna av de i det

föregående vid artikel 10 mom. 1 b) behandlade förmånerna. Däremot utgå

i Sverige — utom i vissa anställningsförhållanden — ännu inga kontanta

törmåner vid inkomstbortfall föranlett av havandeskap och barnsbörd,

varom konventionen lämnar föreskrifter i artikel 50. De kontantförmåner

vid barnsbörd, som för närvarande utgå i Sverige,1 ha icke den karaktär, som

avses i sistnämnda artikel. Sverige kan därför icke anses uppfylla konven­

tionens allmänna villkor i denna del.

De kontanta förmåner vid invaliditet, som avses i del IX, motsvaras i Sve­

rige av de invalidpensioner och sjukbidrag (inkl. tilläggsförmåner), som en­

ligt folkpensioneringslagen utgå vid oförmåga till förvärvsarbete. Till inva­

lider med barn kunna dessutom utgå särskilda barnbidrag.

De i del X föreskrivna förmånerna till efterlevande utgöras i Sverige av

1 De äro av tre olika slag. Kvinna, som är medlem i sjukkassa, är vid barnsbörd berätti­

gad erhålla moderskapshjälp (i regel 125 kr). För icke medlem utgår genom sjukkassan kon­

tant moderskapspenning efter behovsprövning med 75 kr. Härutöver utgår en kompletterande

hjälp, mödrahjälp, till behövande med högst 400 kr, vid flerbörd 500 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

änkepension, änke- och änklingsbidrag samt särskilda barnbidrag. Vid änkas

förlust av försörjningen till följd av mannens frånfälle utgår änkepension.

Härför förutsättes i regel, att änkan vid mannens död fyllt 55 år och varit

gift med honom minst fem år. Till änkor med barn kunna dessutom utgå

särskilda barnbidrag. Föräldralösa barn åtnjuta särskilda barnbidrag. Änke-

och änklingsbidrag utgå med samma belopp som änkepensionen till änka

resp. änkling, som har vårdnaden om barn under 10 år och icke åtnjuter

folkpension (dvs ålders-, invalid- resp. änkepension).

Vad beträffar änkepensionen föreskrives i konventionen inga villkor i av­

seende på änkans ålder; enligt artikel (SO inom. 1 får emellertid förmån gö­

ras beroende av att enligt den nationella lagstiftningen prostitution för oför­

måga till självförsörjning kan anses föreligga. Enligt artikel 63 mom. 5 får

vidare endast beträffande barnlös änka för rätt till förmån krävas, att äkten­

skapet bestått viss minimitid. Sverige synes därför icke helt uppfylla kon­

ventionens allmänna villkor i denna del.

2. Bestämmelserna om skyddets omfattning.

Den standard, som konventionen föreskriver för skyddets omfattning, ut­

trycks i statistiska termer, antingen som en viss procent av befolkningen

eller som eu viss procent av föreskrivna kategorier av befolkningen, van­

ligen av den förvärvsarbetande befolkningen. För varje delområde finnas

alternativa bestämmelser för skyddets omfattning. För att uppfylla konven­

tionen måste respektive trygghetssystem skydda antingen minst 50 % av alla

arbetstagare eller också kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen,

som utgöra minst 20 % av alla i landet bosatta. I fråga om hälso- och sjuk­

vården skall försörj arens hustru och barn också omfattas av systemet. Med­

lemsstat, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjulcvårdsanordningar

äro otillräckligt utvecklade kan begagna sig av vissa temporära undantags­

bestämmelser (artikel 3) bl. a. om skyddets minimiomfattning, vilka det

emellertid icke är anledning att uppehålla sig vid för Sveriges del.

I fråga om hälso- och sjukvård uppfyller Sverige för närvarande de krav,

som uppställas i artikel 9 c) av konventionen om att den skyddade person­

kretsen skall omfatta minst 50 % av samtliga i landet bosatta personer.

Den i det föregående omnämnda rätten till vård å offentliga sjukvårds­

inrättningar tillkommer samtliga i landet bosatta.

Inom den frivilliga sjukförsäkringen uppgick vid utgången av år 1950 an­

talet sjukvårdsförsäkrade medlemmar till 3 029 000, varav 2 933 000 voro

försäkrade för både sjukpenning och sjukvårdsersättning och 96 000 för en­

bart sjukvårdsersättning. Dessutom voro 1 289 000 barn (under 15 år) till

medlemmar i kassorna sjukvårdsförsäkrade. Inalles voro alltså 4 318 000

personer eller 61 % av hela befolkningen i riket sjukvårdsförsäkrade i de

erkända sjukkassorna.

Förmånerna av fri barnmorskevård och låga vårdavgifter vid förloss-

ningsanstalterna, vilka komma i betraktande i fråga om artikel 10 mom.

1 b), gälla alla i landet bosatta kvinnor. Den förebyggande mödra- och bar­

navården omfattar för närvarande i organisatoriskt hänseende 99 % av lan­

dets befolkning. Antalet inom denna verksamhet övervakade mödrar upp­

gick år 1950 till 68 % av samtliga barnaföderskor.

Kontanta förmåner vid sjukdom i form av sjukpenning voro 2 991 500

medlemmar i de erkända sjukkassorna tillförsäkrade vid utgången av år

1950. Dessa, som bestodo icke endast av arbetstagare utan också av företa­

gare och hemarbetande hustrur, utgjorde 55 % av den vuxna befolkningen

i riket. Emellertid finnas inga uppgifter om hur de sjukpenningförsäkrade

fördela sig på arbetstagare och andra. Det kan därför icke exakt beräknas,

89

hur stor andel av samtliga arbetstagare i riket, som äro sjukpenningförsäk­

rade. Med all säkerhet är dock anslutningen till sjukkassorna större hland

arbetstagare än bland andra. Härför talar bl. a. det förhållandet, att antalet

sjukkassemedlemmar i % av folkmängden inom olika åldersgrupper är

störst i de arbetsföra åldrarna. I samtliga åldersgrupper 15—55 år översti­

ger procenttalet 55 och är högst i åldern 30—35 år (för män 69 och för

kvinnor 85). När det relativa antalet sjukpenningförsäkrade bland samtliga

vuxna är 55 %, torde därför motsvarande tal för arbetstagarna vara något

högre. Sannolikt är dock anslutningen till sjukkassorna mindre bland lägre

inkomsttagare än bland högre.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen, som hör in under del IV, har trots

sin frivilliga karaktär efter hand fått en mycket stor omfattning. Vid ut­

gången av år 1951 omfattade den 1 122 000 medlemmar, vilka utgjorde 46 %

av samtliga ca 2 450 000 arbetstagare i riket. Kravet i artikel 21 a) om att

skyddet vid arbetslöshet skall omfatta minst 50 % av alla arbetstagare är

sålunda ännu icke uppfyllt. Emellertid har bland arbetstagarna även inräk­

nats sådana, som ha endast ringa behov av försäkringsmässigt skydd vid

arbetslöshet, nämligen statliga och kommunala befattningshavare och en del

högre enskilda tjänstemän samt vissa andra grupper, tillsammans uppskat­

tade till ca 600 000 personer. Bortser man från dessa uppgick andelen ar-

betslöshetsförsäkrade till 61 % av övriga arbetstagare i riket. Den svenska

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen torde därför kunna anses uppfylla de i

artikel 21 a) uppställda kraven beträffande den vid arbetslöshet skyddade

personkretsens omfattning.

Vad angår de delar av konventionen, som handla om ålderdom (V), yrkes­

skada (VI) och invaliditet (IX), äro motsvarande socialförsäkringsgrenar i

Sverige obligatoriska och — frånsett vissa smärre undantag vid olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringarna — allmänna. Vad som stipulerats i artik­

larna 27, 33 resp. 55 beträffande skyddets omfattning uppfylles alltså för

Sveriges del.

Av de i Sverige förekommande familjeförmånerna utgå en del till famil­

jer med inkomster under vissa gränser. Detta gäller bl. a. ferieresor för barn

och husmödrar. I fråga om dessa uppfyllas de i artikel 41 c) angivna vill­

koren för skyddets omfattning. I fråga om allmänna barnbidrag och fria

skolmåltider uppfyllas villkoren i artikel 41 a). Allmänt barnbidrag utgår

till varje barn under 16 år med 290 kr per år. Fria skolmåltider åtnjutas

f. n. av ca 2/3 av samtliga barn i skolplikt^ ålder.

I fråga om skyddet vid havandeskap och barnsbörd (del VIII) uppfyller

Sverige, såsom framgår av det föregående, icke de allmänna villkoren be­

träffande förmånernas art. Detta gäller även förmåner till efterlevande

(del X). 3

3. Bestämmelserna om förmånernas storlek.

För kontantförmånerna inom de olika delområdena uppställas vissa mi-

nimifordringar. Dessa ha i artiklarna 65—67 formulerats för tre olika för­

månssystem :

1) förmånen är proportionell till förmånstagarens tidigare inkomster (ar­

tikel 65);

2) förmånen utgör ett fast belopp, som kan uttryckas i procent av en

manlig grovarbetares lön (artikel 66);

3) förmånens belopp bestämmes efter en föreskriven skala och får ned­

sättas i den mån förmånstagarens familjs övriga tillgångar överstiga före­

skrivna väsentliga belopp (artikel 67).

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

90

Kangl. Mnj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

Minimiförmånerna äro fixerade för en standardförmånstagare (i de

flesta fall en man med hustru och två barn), i förhållande till en manlig

yrkesarbetares lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i för­

hållande till en vuxen manlig grovarbetares lön ( då förmånen utgår med ett

fast belopp eller efter behovsprövning).

Enligt artikel 05 skall det sammanlagda beloppet av förmånen och ut­

gående familjebidrag uppgå för en standardförmånstagare till en stipulerad

procent av hans tidigare inkomster ökat med familjebidrag till en skyddad

person med samma försörjningsskyldighet som standardförmånstagaren

(inom. 1). Är en maximigräns föreskriven för förmånsbeloppet liksom för de

inkomster vilka ligga till grund för beräkningen av förmånen, skall denna

gräns vara fastställd så att de i mom. 1 angivna villkoren äro uppfyllda, när

förmånstagarens eller hans försörjares tidigare inkomster icke överstiga en

manlig yrkesarbetares lön (mom. 2).

I de fall, då artikel 66 är tillämplig, skall förmånsbeloppet ökat med be­

loppet av utgående familjebidrag utgöra för en standardförmånstagare minst

en stipulerad procent av summan av en manlig grovarbetares lön och famil­

jebidragen till en skyddad person med samma försörjningsplikt som stan­

dardförmånstagaren.

När förmånerna äro graderade efter förmånstagarnas övriga tillgångar,

skall enligt artikel 67 totalbeloppet av förmåner och samtliga övriga till­

gångar — med frånräknande av avdragsfria belopp — vara tillräckligt för

att tillförsäkra förmånstagarens familj sunda och drägliga levnadsförhållan­

den och får icke understiga det förmånsbelopp, som beräknats enligt artikel

66 på grundval av en stipulerad procent av en manlig grovarbetares lön ökad

med familjebidrag. Ifråga om kontantförmånerna vid sjukdom samt förmå­

nerna vid ålderdom, invaliditet och till efterlevande anses detta villkor vara

uppfyllt, om det sammanlagda beloppet av enligt vederbörande del av kon­

ventionen utgivna förmåner med minst 30 % överstiger det sammanlagda

förmånsbelopp, som skulle ernås genom tillämpning av bestämmelserna i

artikel 66 på 20 % av befolkningen.

Den stipulerade procenten är 45 för en man med hustru och två barn

ifråga om kontantförmåner vid sjukdom och arbetslöshet och för en kvinna

vid havandeskap och barnsbörd. Andelen är 40 % för en ålderspensionär och

lians hustru, för en änka med två barn och för en invalidpensionär med

hustru och två barn. När sjukdom eller invaliditet är förorsakad av yr­

kesskada, stadgas ett något högre förmånsbelopp (50 %).

Ifråga om de olika former av familjeförmåner som åtnjutas av försörjare

med barn gälla särskilda regler. Totala beloppet av dessa förmåner skall

enligt artikel 44 utgöra åtminstone 3 % av en vuxen manlig grovarbetares

lön multiplicerad med totala antalet barn, som omfattas av skyddet, eller

1,5 % av denna lön multiplicerad med totala antalet barn till alla i riket bo­

satta.

Den yrkesutbildade manlige kroppsarbetare, vars lön skall användas så­

som beräkningsgrund för minimiförmånerna i artikel 65, skall utgöras an­

tingen av hopsättare eller svarvare inom industri för tillverkning av andra

maskiner än elektriska sådana eller av person, som kan anses typisk för

yrkesutbildad arbetskraft, utvald i enlighet med föreskrifterna i artikel

65 mom. 7, eller av person, vilkens inkomst är lika med eller överstiger den

inkomst, som uppnås av 75 % av alla skyddade personer. Den manlige grov­

arbetare, vars lön skall utgöra beräkningsgrund för minimiförmånerna en­

ligt artiklarna 66 och 67, skall utgöras antingen av person, som kan anses

typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft inom industri för tillverkning av

andra maskiner än elektriska sådana, eller av person, som kan anses ty­

Kungl. Maj:ts proposition ni 73 (Bilagor).

91

pisk för icke yrkesutbildad arbetskraft, utvald i enlighet med föreskrifterna

i artikel G6 mom. 5.

En undersökning av i vad mån konventionens bestämmelser beträffande

de kontanta förmånernas storlek inom de olika delområdena uppfyllas för

Sveriges del bör grundas på löneförhållandena inom den mekaniska verk­

stadsindustrien. Denna näringsgren intager en mycket framskjuten plats

inom Sveriges industriella produktion, och arbetarantalet inom densamma

är större än inom någon annan undergrupp av den med avseende på arbetar-

personalen största näringshuvudgruppen industri och hantverk (se artikel

65 mom. 7 resp. artikel 66 mom. 5). Ifråga om denna näringsgren finnas i

den lönestatistik, som utarbetats av Sveriges Verkstadsförening, särskilda

löneuppgifter för yrkesarbetare och för grovarbetare, vilka kunna läggas

till grund för beräkningarna. Detta är icke fallet inom andra näringsgrenar.

I den officiella lönestatistiken finnas inga löneuppgifter för yrkesutbildad

resp. icke-yrkesutbildad arbetskraft utan endast medellönen för arbetar-

personalen överhuvud.

Enligt verkstadsföreningens statistik uppgingo timlönerna under andra

kvartalet 1952 för manliga yrkesarbetare till 4,15 kr och för grovarbetare

till 3,25 kr. Detta ger, om man räknar med genomsnittligt 2 400 arbetstim­

mar per år, en årlig arbetsförtjänst för yrkesarbetare av 9 960 kr och för

grovarbetare av 7 800 kr. Dagsförtjänsten är för en yrkesarbetare 33,20 kr

och för en grovarbetare 26,oo kr.

Vid beräkningarna skola inkomsterna liksom vederbörande förmån ökas

med familj eförmånerna enligt del VII av konventionen. De totala kostna­

derna för dessa familj ef örmåner uppgå f. n. till 550 milj. kr, varav 453

milj. kr komma på de allmänna barnbidragen, 50 milj. kr på skolmåltiderna,

32 milj. kr på familjebostadsbidragen, 2V? milj. kr på ferieresor för barn

och husmödrar och 12 milj. kr på den sociala hemhjälpen. Per barn uppgå

familj eförmånerna i genomsnitt till 323 kr per år eller till l,os kr per ar­

betsdag (räknat med 300 arbetsdagar per år).

Det minimibelopp, vartill familj eförmånerna enligt artikel 44 a) skola upp­

gå efter svenska förhållanden, utgör, räknat med en grovarbetarlön av 7 800

kr per år och ett sammanlagt barnantal i landet av 1 700 000, 397,8 milj. kr.

Den alternativa beräkningsgrunden enligt artikel 44 b) ger halva detta be­

lopp, beroende på att det i Sverige icke råder någon skillnad mellan antalet

skyddade barn och samtliga barn. Villkoren beträffande familjeförmånernas

storlek äro alltså uppfyllda för Sveriges del.

De beräkningsgrunder, som föreskrivits i artikel 65 av konventionen, äro

tillämpliga på de kontanta förmånerna inom de svenska olycksfalls- och

yrkessjukdomsförsäkringarna, vilka förmåner äro proportionella mot för-

månstagarens eller försörj arens arbetsförtjänst året innan skadan inträf­

fade. Sjukpenningen utgår med belopp, som i stort sett motsvarar 2/3 av

arbetsförtjänsten (lägst 3,so och högst 14 kr). Härtill kommer för försörjare

med barn ett familjetillägg om l,so kr. Vid invaliditet utgår livränta med i

regel n/i2 arbetsförtjänsten vid total arbetsoförmåga; är arbetsoförmågan

endast delvis nedsatt, reduceras livräntan i proportion därtill. Vid beräk­

ning av livräntan tas dock ej hänsyn till inkomst under 900 kr eller över

7 200 kr per år. Lägsta livränta vid total arbetsoförmåga utgör 600 kr och

högsta 6 600 kr per år. Till invalid, som är i behov av särskild vård, kan

vårdbidrag med högst 1 800 kr per år utgå. Vid dödsfall utgår livränta till

änka med 1/3 och till vart och ett av barnen med 1/6 av årsförtjänsten,

sammanlagt dock ej med mer än 5/6 av årsförtjänsten.

Tillämpar man föreskrifterna i artikel 65, visar det sig att de kontanta

förmånerna från de svenska olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringarna

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

f. n. överstiga de i konventionen stipulerade minimiförmånerna. Jämförel­

sen kan inskränkas till ett invaliditetsfall till följd av olycksfall i arbete.

Om förmånstagaren är den i artikel 65 angivne yrkesarbetaren med en års-

förtjänst f. n. av 9 960 kr erhåller han vid total invaliditet, om han befinner

sig i åldern 18—67 år, en livränta av 6 600 kr och eljest av 4 800 kr. Liv­

räntan järnte familj ef örmåner för 2 barn (646 kr) uppgår till 7 246 kr resp.

5 446 kr, vilka belopp överstiga den i konventionen föreskrivna minimiför-

månen [50 % av (9 960 -f- 646) = 5 303 kr]. När förmånstagarens årsin­

komst är lägre än den nämnde yrkesarbetarens uppfyllas villkoren relativt

sett ännu bättre.

Sverige uppfyller för närvarande icke de i artikel 66 stipulerade villkoren

i fråga om kontantförmånernas storlek beträffande vare sig den frivilliga

sjukförsäkringen eller den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Försäkringsförmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöras av ett

grundbelopp om lägst 2 och högst 8 kr per dag, benämnt daghjälp, jämte

familjetillägg för make eller husföreståndarinna (1,25 kr per dag) och barn­

tillägg (1 kr per barn och dag). Det utbetalade medelunderstödet per dag

i arbetslöshetskassorna under år 1952 är icke känt, men torde vara något

högre än under år 1951. Under år 1951 utgick till en arbetslös medlem med

hustru och två barn i medeltal 10,os kr. Lägges härtill utgående familj e-

förmåner med l,os kr utgör sammanlagda förmånsbeloppet 11,16 kr. Detta

belopp är något lägre än de stipulerade minimiförmånerna [45 % av (26 -f-

1,08) = 12,19 kr].

Sjukpenningen i de erkända sjukkassorna utgår sedan den 1 juli 1952

med lägst 2 kr och högst 14 kr per dag. Den genomsnittliga sjukpenningen

efter den genomförda höjningen är icke känd. Den var emellertid under

år 1950, då det lägsta sjukpenningbeloppet var 1 kr och det högsta 6 kr,

för män 2,65 kr per dag. Härutöver utgår ett kristillägg med 0,50 kr per dag

för medlem med 1 eller 2 barn och l,oo kr för medlem med 3 eller flera barn.

För en standardförmånstagare med två barn utgjorde sålunda de genom­

snittliga kontantförmånerna från sjukkassan 3,15 kr, vilket avsevärt under­

stiger de stipulerade minimiförmånerna.

Beträffande de svenska ålderspensionerna och invalidpensionerna, vilka

delvis äro graderade efter inkomst, och ifråga om änkepensionerna, som

i sin helhet äro föremål för inkomstprövning, skola tillämpas beräknings­

grunderna i artikel 67.

De högsta ålderspensionsförmånerna till två makar, vilka båda äro pen-

sionsberättigade, uppgå för närvarande — om man bortser från de inkomst-

prövade kommunala bostadstilläggen, vilka till sin storlek äro mycket

varierande — till följande belopp i de olika bostadskostnadsgrupper, vari

landet är indelat.

Bostads-

kostnads-

grupp

Allmän-

ålders-

pension

(ej inkomst-

prövad)

Index­

tillägg

(35s)

Bostads­

tillägg

(inkomst-

prövat)

Summa

I

1.600

560

_

2.160

II

1.600

560

200

2.360

III

1.600

560

400

2.560

IV

1.600

560

600

2.760

V

1.600

560

800

2.960

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

93

Enligt artikel 67 c) skall förmånen jämte pensionstagarens övriga till­

gångar — sedan avdragsfria belopp frånräknats — minst uppgå till 40 %

av en grovarbetares lön d. v. s. 3 120 kr (= 40 % av 7 800 kr). Pensions-

tagarnas övriga tillgångar utöver folkpensionen torde enligt den av social­

styrelsen år 1948 verkställda konsumtionsundersökningen kunna uppskattas

till i genomsnitt 30 % av deras sammanlagda inkomster.1 Då emellertid vid

beräknandet av minimistandarden avdragsfria belopp skola frånräknas, är

denna standard för Sveriges del icke uppfylld i de lägsta ortsgrupperna.

Bestämmelserna i artikel 67 c) skola emellertid enligt punkt d) i sammia

artikel anses uppfyllda, om det sammanlagda beloppet av utgivna förmåner

med minst 30 % överstiger det sammanlagda förmånsbelopp, som skulle

ernås genom tillämpning av bestämmelserna i artikel 66 på 20 % av be­

folkningen. Tillämpas detta på de svenska ålderspensionerna erhålles föl­

jande resultat. Antalet ålderspensionärer uppgick vid 1952 års ingång til!

623 760 och totala årsbeloppet av deras folkpensioner utgjorde 807,5 milj.

kr. För 20 % av ålderspensionärerna skulle, om ålderspensionen motsvarade

40 % av en grovarbetares lön, d. v. s. 3 120 kr, sammanlagda pensionsbelop­

pet uppgå till 389,2 milj. kr. De faktiska kostnaderna för ålderspensionerna

uppgå sålunda till ett mer än dubbelt så stort belopp som det i artikel 67 d)

stipulerade. Sverige uppfyller sålunda de föreskrivna villkoren beträffande

ålderspensionens storlek.

När kraven ifråga om ålderspensionernas storlek äro uppfyllda, gäller

detta i än högre grad om invalidpensionerna. Dessas maximibelopp äro de­

samma som ålderspensionernas, men dessutom tillkomma särskilda barn­

bidrag.

Änkepensionerna i Sverige uppfylla icke de krav, som konventionen upp­

ställer för storleken av förmånerna till efterlevande. Storleken av denna

pension jämte utgående särskilda barnbidrag i olika bostadskostnadsgrupper

framgår av följande tablå.

Bostadskost-

nadsgrupp

Änkepension

Bostads­

tillägg

Särskilda

barnbidrag

Summa

I

810

_

640

1450

II

810

100

640

1550

III

810

200

640

1650

IV

810

300

640

1750

V

810

400

640

1850

Förmånerna skola i detta fall, ökade med familj ef örmåner för 2 barn

(= 646 kr), uppgå till 3 378 kr, vilket icke är fallet inom någon av orts­

grupperna.

Icke heller vid beräkning i enlighet med bestämmelserna i artikel 67 d)

uppfylla änkepensionerna den föreskrivna minimistandarden.

4. Förmånernas varaktighet.

Kontanta förmåner, vilka äro tidsbegränsade, skola enligt konventionen

utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet bestå men få begränsas

vid sjukdom till 26 veckor (artikel 18), vid havandeskap och barnsbörd till

1 Sociala Meddelanden 1950: 3.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

12 veckor (artikel 52), och vid arbetslöshet (artikel 24) till 26 eller 13 vec­

kor (beroende på om rätten till förmån är föremål för prövning med avse­

ende på förmånstagarens tillgångar enligt artikel 67 eller icke).

Dessa bestämmelser äro av betydelse för Sverige endast när det gäller

sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De föreskrivna kontantför­

månerna vid havandeskap och barnsbörd finnas icke i vårt land.

I de svenska sjukkassorna är sjukhjälpstiden i avseende på sjukpenning

och sjukhusvård i regel begränsad men den övre gränsen ligger väsentligt

högre än den i konventionen angivna. Den är icke i någon kassa kortare än

2 år (= 730 dagar) vid ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Åtskilliga

kassor ha dock utsträckt tiden till 3 år, och en del kassor ha icke infört

någon som helst tidsbegränsning.

Även i fråga om den svenska arbetslöshetsförsäkringen ha kassorna läng­

re understödstid under en 12*månadersperiod än vad som stipuleras såsom

minimum i konventionen enligt artikel 24 inom. 1 a), som bör tillämpas på

svenska förhållanden. I Sverige är understödstiden lägst 90 och högst 156

dagar. I flertalet kassor ligger understödstiden mellan 120 och 138 dagar.

5. Kostnadsfördelningen.

Kostnaderna för förmåner, som utgå vid tillämpning av konventionen,

ävensom förvaltningskostnader skola bestridas kollektivt genom försäkrings­

avgifter eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke alltför

tunga bördor få påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt (artikel 71

mom. 1). Det sammanlagda beloppet av de försäkringsavgifter, som bestridas

av skyddade arbetstagare, får icke överstiga 50 % av vad som åtgår för skyd­

det av arbetstagarna samt deras hustrur och barn. För att bestämma om

detta villkor är uppfyllt, få alla av medlemsstaten enligt konventionen till­

handahållna förmåner sammanräknas med undantag för familj ef örmåner

samt förmåner vid yrkesskada, därest de sistnämnda utgöra en särskild so­

cial trygghetsgren (artikel 71 mom. 2).

I Sverige äro principerna för finansieringen mycket olika för de social-

försäkringsgrenar, som avses i konventionen. Detta framgår av följande

tablå, som visar utgifternas (inkl. förvaltningskostnadernas) fördelning i

absoluta och relativa tal för de olika socialförsäkringsgrenarna under år

1950.

Inkomst­

slag

Sjuk­

försäk­

ringen

Olycks-

falls-

försäk-

ringen

Arbets-

löshets-

försäk-

ringen

Folk-

pen-

sione-

ringen

Sjuk­

försäk­

ringen

Olycks-

falls-

försäk-

ringen

Arbets-

löshets-

försäk-

ringen

Folk-

pen-

sione-

ringen

Miljoner kr

Fördelnin g i procent

Statsbidrag

52.8

4.7

12.7

591.7

31.0

3.2

28.1

68.8

Kommunbidrag

5.0

—

—

102.7

2.9

—

—

11.9

Arbetsgivar-

bidrag

0.1

128.0

___

—

0.1

87.7

___

___

Försäkrades

avgifter

109.5

0.2

29.0

13S.0

64.2

0.1

65.4

16.0

Räntor, fonder

o. dyl.

3.1

13.1

2.9

28.2

1.8

9.0

6.5

3.0

Tillhopa

170.5

146.0

45.2

860.6

100

100

100

100

I fråga om sjukförsäkringen är det icke möjligt att lämna särskilda upp­

gifter om kostnadsfördelningen för sjukvårdsersättningen, som ingår under

del II av konventionen, och för sjukpenningen, som hör till del III, allden-

stund dessa två slag av förmåner tillsammans finansieras ur sjukkassornas

samtliga inkomster av olika slag. Ej heller för folkpensioneringen, som om­

fattar ålderspensioneringen, invalidpensioneringen och änkepensioneringen,

kan anges kostnadsfördelningen för förmånerna vid ålderdom (del V), vid

invaliditet (del IX) och till efterlevande (del X) var för sig.

Inom den svenska sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen finan­

sieras nära 2/3 av kostnaderna med de försäkrades avgifter. Huvudparten

av olycksfallsförsäkringens kostnader bestridas av arbetsgivarna, och ut­

gifterna för folkpensioneringen täckas till huvudsaklig del av statsmedel.

De olika slag av familj ef örmåner, som förekomma i Sverige, betalas prak­

tiskt taget helt av skattemedel; i en del fall erläggas vissa avgifter för för­

månerna, men dessa avgifter utgöra en mycket ringa del av de totala kost­

naderna.

Bestämmelsen i artikel 71 mom. 2 uppfylls icke i fråga om den svenska

sjukförsäkringen, men däremot beträffande övriga delar av konventionen,

vilka Sverige för närvarande kan ratificera. Det villkor, som anges i nämn­

da moment, skall emellertid anses uppfyllt, om det gäller för de samman­

lagda utgifterna för sjukvårdsersättningen från sjukkassorna och för ål­

ders- och invalidpensioneringen. Då sjukvårdsersättningen är en del av

sjukkassornas totala utgifter, kan det vara tillräckligt att sammanräkna

sjukförsäkringens och folkpensioneringens totalkostnader. Om det angivna

villkoret är uppfyllt för dessa socialförsäkringsgrenars totala utgiftsbelopp,

så är det i ännu högre grad uppfyllt för summan av utgifterna för sjuk­

vårdsersättningen samt ålders- och invalidpensioneringen. Sjukförsäkring­

ens och folkpensioneringens kostnader fördelade sig under år 1950 på föl­

jande sätt på olika inkomstslag.

Milj. kr %

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

95

Statsbidrag ......................................................... 644.5

62.5

Kommunbidrag ............................................... 107.7

10.5

Arbetsgivarbidrag............................................... O.i

0,o

Försäkrades avgifter ....................................... 247,5

24,o

Räntor, fonder o. dyl.......................................... 31.3

3.o

Summa 1 031.1 lOO.o

Då de försäkrades avgifter inom sjukförsäkringen och folkpensioneringen

tillsammans uppgå till mindre än V4 av totalutgiften äro alltså de i artikel

71 mom. 2 stipulerade villkoren uppfyllda för Sveriges del.