Prop. 1954:109
('angående organisa\xad tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.',)
Kangl. Maj:ts proposition nr 109.
1
Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisa
tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 195å.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nilsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen innefattar förslag om eu genomgripande reformering av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Sålunda föreslås, att krigsmaterielverket indras och dess uppgifter fördelas på övriga centrala för svar sförvaltningar. Arméförvaltningen delas upp på två ämbetsverk, armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen. Förvaltningarnas inre organisation rationaliseras. Enligt den föreslagna organisationen minskas antalet befattningshavare inom försvarsförvalt- ningarna med omkring 300. I propositionen föreslås vidai e, att ett sam ordnande organ, försvarets förvaltningsdirektion, inrättas med bl. a. före trädare för näringslivet som ledamöter, överbefälhavaren skall äga rätt att inträda som ordförande.
Den nya organisationen föreslås skola genomföras med början den 1 juli
195
4.
Slutliga anslagsäslcanden framläggs beträffande de anslag under tjärdc huvudtiteln, som bör redovisas under de av förvaltningsreformen berörda förvaltningsmyndigheterna och som i förslaget till riksstat upptagits med allenast beräknade belopp. 1—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
stats
råden
S
köld
, Z
etterberg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
,
A
ndersson
, N
orup
, H
edlund
, P
ersson
, H
jälmar
N
ilson
, L
indell
,
N
ordenstam
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che
fen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.
Vid anmälan av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition uttalade
jag min avsikt att senare framlägga förslag beträffande organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Med hänsyn
härtill var det icke möjligt för mig att framlägga slutliga anslagsäskan-
den för de ämbetsverk, som jag väntade närmast skulle bli berörda av
det kommande organisationsförslaget, nämligen försvarets civilförvaltning,
krigsmaterielverket, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygför
valtningen. På anförda skäl upptogs därför vid anmälan av statsverks
propositionen under dessa ämbetsverk beräknade anslagsbelopp under
samma anslagsrubriker som redovisats i riksstaten för budgetåret 1953/54.
Jag torde nu, sedan beredningen av ifrågavarande ärende avslutats, få an
mäla frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltning jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. I
samband härmed framlägger jag jämväl slutliga äskanden i fråga om de
anslag, som bör redovisas under berörda förvaltningsmyndigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
3
AVD. I. PRINCIPER OCH ORGANISATION.
KAP. I. INLEDNING.
Organisationen av försvarets centrala förvaltning har till sina grund drag fastställts efter beslut av 1943 års riksdag. Beslutet innebar i stort, att den dittills i princip försvarsgrensvis ordnade förvaltningen för vissa områden organiserades gemensamt för samtliga försvarsgrenar under det att på andra områden en försvarsgrensvis utövad förvaltning bibehölls.
Inom tygförvaltningens område bibehölls visserligen en försvarsgrensvis ordnad förvaltning inordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka var och en för sin försvarsgren har ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigsmateriel som skall anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik materiel. Vid sidan av försvarsgrenarnas för valtningsorgan tillskapades emellertid ett för försvarsgrenarna gemen samt industriorgan — krigsmaterielverlcet -— med huvudsaklig uppgift att omhänderha det industriella krigsförberedelsearbetet (viss del av detta arbete, som tidigare åvilat ett särskilt organ -— rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap — men som under beredskapstiden över flyttats till olika krisorgan, skulle dock tills vidare alltjämt tillkomma dessa), att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning utföra anskaffningar av såväl sådan materiel som är att hänföra till mass- eller standardvaror som även viss annan krigsmateriel, att utöva merkantil avtalsgranslcning och rådgivning, att handlägga standardiserings- och vissa konstruktions- frågor, att utöva leveranskontroll samt att handha s. k. industriförråd (omfattande bl. a. råvaror, halvfabrikat, sammansatt ammunition, verk tygsmaskiner och mätdon).
Även i fråga om intendenturförvaltningen bibehölls genom 1943 års be slut en försvarsgrensvis ordnad förvaltning förlagd till intendenturavdel- ningarna inom armé-, marin- och flygförvaltningarna. I icke obetydlig ut sträckning överläts emellertid anskaffningen av intendenturmateriel åt krigsmaterielverket, som på detta område tillagts likartade befogenheter som beträffande tygmateriel.
Ledningen av försvarets fabriker samt vissa anläggningar för repara tions- och underliållsverksamhet undantogs från försvarsgrensförvalt- ningarna och anförtroddes åt ett med utgångspunkt från försvarsväsendets verkstadsnämnd nytillskapat verk, försvarets fabriksstyrelse.
Vad angår den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen bibe hölls genom 1943 års beslut en försvarsgrensvis ordnad organisation in ordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Försvarets centrala sjukvårdsförvaltning blev genom 1943 års beslut
ordnad helt och hållet gemensam för samtliga försvarsgrenar. Det gemen
samma organet benämndes försvarets sjukvårdsförvaltning.
På civilförvaltningens område slutligen skapades genom inrättandet av
försvarets civilförvaltning även här en för försvarsgrenarna gemensam
organisation. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de vid sidan av för
svarets civilförvaltning upprättade, för försvaret gemensamma förvalt
ningarna erhöll emellertid administrativa organ med uppgift att tillgodose
det behov av civil sakkunskap, som ansetts föreligga inom verken i den
löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring m. m.
Vid anmälan år 1943 av frågan om organisationen av försvarets cen
trala förvaltning (prop. 1943: 180) erinrade föredragande departements
chefen, att den föreslagna organisationen i åtskilliga avseenden innefattade
betydelsefulla nyheter i jämförelse med dittillsvarande organisation. Det
syntes med hänsyn härtill vara uteslutet att på förhand med säkerhet be
döma varje detalj i den nya organisationen, varför jämkningar kunde visa
sig erforderliga eller önskvärda.
Frågan om en översyn av den sålunda fastställda förvaltningsorganisa
tionen eller delar därav har senare i olika sammanhang aktualiserats.
Sålunda framhöll 1945 års riksdag vid behandlingen av frågan om krigs-
materielverkets avlöningsanslag, att ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
om inrättande av ett antal nya extra ordinarie befattningar i krigsmateriel-
verket varit i hög grad svårbedömbart, då säkrare hållpunkter saknades
rörande verkets arbetsomfång vid en återgång till fredsförhållanden. Det
hade närmast förefallit riksdagen, som om verkets ansvällning icke skulle
komma att bli sådan, att behovet av nya tjänster i den omfattning, som av
Kungl. Maj :t föreslagits, kunde anses till fullo motiverat. Att riksdagen
det oaktat icke velat motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag berodde därpå,
att riksdagen utgått från att krigsmaterielverkets organisation skulle
komma att bli föremål för närmare undersökning i samband med den bli
vande översynen av försvarsorganisationens framtida utformning. Därest
det vid denna utredning skulle visa sig, att en omvärdering av verkets per
sonalbehov var påkallad, syntes möjligheter föreligga att återflytta eu del
av personalen till försvarsgrensförvaltningarna.
Riksdagens revisorer ingick i sin berättelse för år 1945 på en gransk
ning av verksamheten vid krigsmaterielverket. I anledning härav uttalade
riksdagen i skrivelse 1946: 212 (p. 3), att under beredskapsperioden uppen
barligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsför
hållanden hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört gav enligt
riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av
beredskapen därmed sammanhängande anslcaffningsuppgifter slutförts en
omprövning av verkets personalorganisation borde företas. Riksdagen
funne det naturligt, att i samband därmed jämväl verkställdes en förnyad,
mer definitiv omprövning av frågan om omfattningen under fred av ver
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
kets arbetsuppgifter. Under beredskapen vunna erfarenheter syntes där
vidlag böra ägnas särskild uppmärksamhet.
Överbefälhavaren anförde i yttrande över krigsmaterielverkets medels äskanden för budgetåret 1946/47, att den fortgående ansvällningen av ut gifterna för de centrala förvaltningsmyndigheterna syntes honom vara ägnad att inge allvarliga betänkligheter med hänsyn till den rätta pro portionen mellan dessa utgifter och kostnaderna för de olika försvars grenarna. Överbefälhavaren förutsatte, att jämväl frågan om organisa tionen av och kostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle komma att upptas till prövning av 1945 års försvarskommitté och att vid den avvägning av kostnaderna för olika ändamål, som därvid syntes bli ofrånkomlig, alla utvägar försöktes för nedbringande av de avsevärda
kostnaderna för förvaltningsmyndigheterna.
Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1946 av de frågor, som tillhörde regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, framhöll chefen för försvarsdepartementet vid behandlingen av krigsmaterielverkets medelsäskanden angelägenheten av att kostnaderna för förvaltningsverksamheten inom försvaret icke stod i oskäligt förhål lande till försvarets utgifter i övrigt. De näraliggande erfarenheterna från beredskapstiden syntes emellertid snarast ge vid handen, att onödiga kost nader i högst avsevärd omfattning förekommit på områden, där förvalt ningsorganisationen varit för svag och ej kunnat tillräckligt hastigt om ställas till den större aktivitet, som krävts under beredskapen. Den av vägning mellan förvaltningskostnader och andra försvar sutgifter som måste ske blev, anförde departementschefen vidare, med nödvändighet svår att genomföra. Även om hesparingssynpunkterna måste skänkas det största beaktande vid prövningen av förvaltningsmyndigheternas medelsbehov, fick man icke förbise, att för stor återhållsamhet på detta område kunde — vid det förhållandet att förvaltningsverksamheten i stor utsträckning var in riktad på tekniska och ekonomiska frågor samt kontroll av militära myn digheters dispositioner i ekonomiskt hänseende — få allvarliga konsekven ser på andra och i ekonomiskt hänseende viktigare områden. Departe mentschefen uttalade vidare, att det i fråga om såväl krigsmaterielverket som återstående delar av den centrala försvarsförvaltningen under alla för hållanden syntes bli erforderligt att verkställa organisationstelcniska under sökningar, i den mån tillräckligt underlag för ett bedömande av verkens personalbehov icke framkom vid pågående utredningar.
I skrivelse den 10 januari 1946 angående organisationen av försvarets högsta ledning in. in. återkom överbefälhavaren till frågan om organisa tionen av försvarets centrala förvaltning, överbefälhavaren anförde därvid all, även om den år 1943 fastställda förvaltningsorganisationen inneburit betydande förbättringar jämfört med tidigare förhållanden, vissa allvarliga olägenheter dock framkommit, vilka var av den art, att åtgärder för deras avhjälpande var nödvändiga. Allvarligast var oklarheten rörande uppdel
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigsmateriel-
verket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklarhet hade
lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare med
fört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförse
ningar icke kunnat klarläggas. Erfarenheterna från beredskapstiden syntes
emellertid ge vid handen, att en fortsatt utveckling av samordnandet av
försvarets förvaltning skulle kunna innebära såväl ökad effektivitet som
besparingar.
Det må även framhållas att 1943 års beslut rörande den centrala för
valtningsorganisationen på tre punkter lämnade i viss mån öppet huru
denna organisation borde i detaljerna närmare gestaltas. Sålunda kunde
vid detta tillfälle i brist på närmare utredning icke slutligt avgöras på vad
sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt sammanhang med verk
samheten för central samordning och handläggning av landets försörj-
ningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida icke den framtida
lösningen av denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa
jämkningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. — Vidare
kunde, vad förvaltningarnas personalorganisation beträffar, vid 1943 års
beslut ställning i huvudsak tas endast till behovet av vissa nyckelbefatt
ningar. Personalbehovet i lägre lönegrader kunde i allmänhet under på
gående förstärkt försvarsberedskap icke tillförlitligt bedömas. Det förut
sattes att denna fråga skulle upptas framdeles, sedan normala förhållan
den inträtt, samt att vissa utökningar av den för fredstid avsedda per
sonalen då kunde bli erforderliga, främst med hänsyn till den beslutade
utbyggnaden av den militära organisationen och till förlängningen av de
värnpliktigas övningstid. — Slutligen utgick man vid 1943 års beslut från
att närmare utredning skulle verkställas rörande organisationen av för
svarets byggnads- och fortifikationsförvaltning; dock fastslogs, att denna
på tre organ fördelade verksamhet skulle centraliseras.
Sedan den förstärkta försvarsberedskapen upphört och det därmed
sammanhängande awecklingsarbetet börjat närma sig sin fullbordan,
blev möjligheterna bättre att bedöma förvaltningsorganisationens belast
ning under normala förhallanden och att beräkna därav betingade per
sonalbehov samt att i övrigt lösa de organisationsfrågor som ställts på
framtiden.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1946 tillkallade
chefen för försvarsdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa
översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation
(194-6 års militära förvaltningsutredning)1.
1 Sakkunniga har varit generaldirektören E. R. Stridsberg och efter dennes död i
oktober 1949 numera landshövdingen G. A. Widell, ordförande, dåvarande chefen för
försvarsstabens kvartermästaravdelning, numera översten N. A. G. Bergh, ledamoten av
riksdagens andra kammare, redaktören K. H. Hagberg, numera t. f. landshövdingen
K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens första kammare, driftsingenjören K. E.
Hesselbom samt generaldirektören €. T. Sällfors.
I direktiven till utredningen anförde departementschefen i huvudsak
följande.
Den översyn av förvaltningsorganisationen, som jag förordar, bör kunna ske på grundvalen av de riktlinjer för denna organisation som fastslagits genom 1943 års beslut och som visat sig i stort sett ändamålsenliga. Någon anledning att mer från grunden revidera denna organisation, som efter mycket långvariga och omfattande utredningsarbeten beslutats så sent som år 1943, föreligger enligt min mening icke. Vid utredningen bör övervägas i vad mån arbetsuppgifter bör och kan överflyttas från ett verk till ett annat i rationaliserings- och besparingssyfte. Härvidlag torde de sedan år 1943 vunna erfarenheterna kunna vara till god vägledning. Dubbelarbete inom verken och verken emellan måste självfallet undvikas. Även bör undersökas i vad mån en ytterligare samordning av försvarets förvalt ning, utöver vad som skett genom 1943 års beslut, kan medföra ökad ekonomi och effektivitet i förvaltningsarbetet. Härvid träder frågan om intendenturförvaltningens ordnande i förgrunden. I samband härmed bör beaktas att arméförvaltningens nuvarande uppdelning på två verksen- heter icke torde utgöra en tillfredsställande organisation. Den blivande utredningen bör givetvis även i övrigt föreslå de jämkningar i verks- och personalorganisationen som kompletterande utredningar och vunna er farenheter visar vara påkallade. Självklart bör förvaltningsorganisationens omfattning anpassas till den ram som kan bli bestämd för försvaret i dess helhet.
Utredningen har att uppmärksamma den av riksdagen berörda frågan om krigsmaterielverkets uppgifter och organisation, vilken fråga måste skärskådas i sitt samband med spörsmålet om den ekonomiska försvars- beredskapens fortsatta handhavande. Även synes vara motiverat att när mare överväga frågan om förhållandet mellan krigsmaterielverket och övriga centrala förvaltningsorgan inom försvaret. Beträffande denna fråga håller jag för min del ej för otroligt, att den av överbefälhavaren påtalade oklarheten beträffande fördelningen av uppgifter, befogenheter och ansvar mellan nämnda verk och myndigheter i viss mån kan ha sin grund i bristfälligheter i organisationen av andra centrala förvaltnings- myndigheter än krigsmaterielverket. Vid översynen bör strävan vara att åvägabringa större klarhet vid gränsdragningen mellan de olika centrala förvaltningsmyndigheter, som handhar försörjningen med krigsmateriel, samt att framlägga förslag om därav pakallade organisatoriska åtgärder, oavsett vilka myndigheter som därav berörs. Särskild uppmärksamhet torde härvid böra ägnas åt de betydelsefulla och svårlösta frågorna om an skaffningens och kontrollens handhavande.
I den mån så finns behövligt bör organisationstekniska undersökningar föregå ställningstagandet i de föreliggande frågorna. För dessa undersök ningar bör utredningen anlita skitens organisationsnämnd.
Redan före igångsättandet av 1946 års militära förvaltningsutredning gjordes vissa med försvarets centrala förvaltningsorganisation samman hängande frågor till föremål för specialutredningar, vilka numera — i före kommande fall efter medverkan av förvaltningsutredningen — resulterat i vissa organisatoriska omläggningar på förevarande område.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
7
8
Sålunda har de uppgifter i fråga om krigsindustriplaneringen, som
tidigare åvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och
under beredskapstiden skilda krisorgan, enligt beslut av 1946 och 1948
års riksdag anförtrotts åt ett nyinrättat verk, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Beredskapsplaneringen av industriens tillverkningar i
krig för försvaret ombesörjs — dock utan att helt undandras riksnämn
den — av försvarets egna organ.
Efter särskilda utredningar av frågan om byggnads- och fortifikations-
förvaltningens organisation inom försvaret har enligt beslut av 1947 års
riksdag för huvuddelen av ifrågavarande förvaltningsverksamhet inrättats
ett för försvaret gemensamt ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvalt-
ningen. Ärenden rörande de militära flygfälten handläggs dock alltjämt
av flygförvaltningen på en särskild byrå, flygfältsbyrån.
Slutligen har den år 1944 tillskapade försvarets sjukvårdsförvaltning
enligt beslut av 1949 års riksdag omvandlats till försvarets sjukvårdssty
relse med vissa vidgade arbetsuppgifter.
Vad angår återstående grenar av försvarets centrala förvaltningsverk
samhet fann 1946 års militära förvaltningsutredning beträffande den verk
samhet, som handhas av försvarets fabriksstyrelse, att någon anledning
att i rationaliserings- eller besparingssyfte överflytta arbetsuppgifter från
fabriksstyrelsen till annat centralt förvaltningsorgan eller att från sådant
organ tillföl a styrelsen nya göromål icke förelåg. På grund härav och då
några väsentliga vinster enligt utredningens mening icke var att förvänta
av mera detaljerade undersökningar av styrelsens uppbyggnad och per-
sonalbestand, fann utredningen sig icke böra ingå på en omprövning av
den för styrelsen fastställda organisationen.
I fråga om den förvaltningsverksamhet åter, som utövas av lcrigs-
matei ielverket, försvarets civilförvaltning och de tre försvarsgrensförvalt-
ningarna, fann utredningen ett ställningstagande böra föregås av ingående
organisationstekniska undersökningar. På därom av utredningen i anslut
ning till utredningsdirektiven gjord framställning uppdrog Kungl. Maj:t
åt statens organisationsnämnd att för utredningens räkning verkställa
organisationsundersökningar vid nämnda verk. Undersökningarna, vilka
pågick under en tidrymd av inemot tre år, resulterade i ingående beskriv
ningar och analyser av gällande organisation. Med ledning av analyserna
samt — beträffande rutinarbeten — i viss utsträckning företagna arbets-
studier utarbetades detaljerade förslag till ny organisation. På grundval
av det omfattande undersökningsmaterial, som sålunda tillfördes utred
ningen, avgav densamma den 16 oktober 1950 betänkande med förslag
röiande försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning (SOU
1950:36 och 37).
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
9
A. 1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningens förslag, för vilket i vissa delar närmare redogörelse senare lämnas, innebar i huvudsak följande. Tygförvaltningstjänsten skulle även i fortsättningen ankomma på de tre försvarsgrensförvaltningarna. Arbets fördelningen förvaltningarna emellan skulle ske enligt den redan tidigare i viss utsträckning tillämpade principen (av utredningen benämnd huvudför valtnings principen) att den förvaltning, som för sin försvarsgren hade att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skulle omhänderha huvudförvaltningen av detsamma, d. v. s. projektering, konstruktion, försök, utarbetande av tekniska underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll o. s. v. Den tekniska bearbetningen av uppgjorda konstruktioner, inköpsverksamhet och kontroll, som vid tid punkten för förslagets avgivande åvilade krigsmaterielverket, föreslogs skola bli uppdelad på försvarsgrensförvaltningarna, som till sitt förfogande skulle erhålla inköpsorgan med kvalificerad merkantil sakkunskap. Den verksamhet för planeringen av krigsmaterielför sörj ningen under bered skap och krig, som ålåg krigsmaterielverket, föreslogs bli överförd till ett nytt ämbetsverk, försvarets industriplanering, vilket även skulle samordna standardiseringsverksamheten, konstruera och anskaffa mätdon, fungera som försvarets patentorgan, utarbeta kontrollmetoder etc. För att åstad komma samordning i fråga om projekt- och konstruktionsverksamheten beträffande telematerielen föreslogs ett för försvarsgrensförvaltningarna gemensamt teletekniskt laboratorium bli inrättat, vilket skulle organisa toriskt anknytas till försvarets industriplanering. Sistnämnda myndighet skulle därjämte samordna och övervaka förvaltningarnas inköpsverksam het samt bestämma, vilken förvaltning som skulle omhänderha huvud förvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. Intendentur- förvaltningsorganen föreslogs skola utbrytas ur försvarsgrensförvaltning arna och bilda ett nytt för försvaret gemensamt verk, försvarets intenden- turförvaltning. Försvarets civilförvaltning skulle kvarsta med delvis ut ökade uppgifter. Krigsmaterielverket föreslogs skola helt utgå ur organi sationen. I fråga om försvarsgrensförvaltningarnas och försvarets civil förvaltnings inre organisation föreslogs icke obetydliga förändringar i rationaliserings- och besparingssyfte.
Remissyttranden.
över förvaltningsutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén och arméförvallningen, chefen för marinen och marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvalt ningen, försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets sjuk vårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, justitiekanslern, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd, statens sakrevision, byggnadsstyrelsen, general
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
poststyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens
handels- och industrikommission, granskningsnämnden för vissa patent
ansökningar m. m., Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen,
svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsen-
dets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet,
svenska militärveterinärsällskapet, försvarets civila tjänstemannaförbund,
försvarsverkens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund,
Sveriges juristförbund, statsverkens ingenjör sförbund, tekniska läroverkens
ingenjör sförbund, civilförvaltningens personalförbund samt civila statsför
valtningens tjänstemannaförbund. Över betänkandets avsnitt Dirigeringen
av krigsmaterielutvecklingen i vårt land har vidare yttranden avgivits av
ingenjörvetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans
lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen
för fysik, svenska nationalföreningen för kemi samt atomkommittén.
Eu närmare redogörelse för innehållet i yttrandena — vilka avgavs
sommaren 1951 — lämnas i det följande under de olika avsnitt, som därav
berörs. I förevarande sammanhang skall blott en översikt lämnas över
de synpunkter på förslaget i stort, som framfördes i yttrandena.
överbefälhavaren ansåg, att det med hänsyn till kravet på beredskap i
då rådande världsläge över huvud taget icke var tillrådligt att genomföra
så genomgripande reformer som förvaltningsutredningen föreslagit. De
omfattande, viktiga materielanskaffningar som pågick skulle allvarligt
kunna störas under det säkerligen långvariga omorganisationsskede, som
en vittgående reform innebar. Överbefälhavaren föreslog därför att endast
sådana reformer skulle vidtas, som — inom ramen för gällande förvalt
ningsorganisation — kunde undanröja vissa förefintliga olägenheter och
därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvalt
ningarna och främja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan. Vid
•ett bibehållande av den gällande förvaltningsorganisationen var enligt
överbefälhavarens mening ett i möjligaste mån klart särskiljande av be
fogenheterna mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna
samt sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen nödvändigt. Mate
riel utan för masstillverkning tillräckligt fixerat underlag borde icke an
skaffas genom krigsmaterielverket. Principiellt borde därför verket an
skaffa materiel i mass- eller standardutförande, varvid anskaffningen en
dast borde omfatta större mängder.
I enlighet med sin sålunda angivna uppfattning avgav överbefälhavaren
förslag till bestämmelser angående reviderade anskaffningsuppdrag för
krigsmaterielverket ävensom, med anledning av den ändrade uppgiftsför
delningen, förslag till ändringar i instruktionen för krigsmaterielverket.
Överbefälhavaren framhöll i sitt yttrande vidare, att beträffande den
materielanskaffning, som skulle åvila försvarsgrensförvaltningarna, huvud-
förvaltningsprincipen borde tillämpas i de fall, då materielen var av samma
eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.
11
För att säkerställa samarbetet och samordna verksamheten avseende militärtekniska och produktionstekniska frågor berörande materielan- skaffningen för krigsmakten föreslog överbefälhavaren att befintliga tek niska delegationer skulle utnyttjas, eventuellt utbyggas, och nya sådana delegationer tillskapas när så erfordrades samt att såsom ett högre forum i samarbetsfrågor skulle inrättas en försvarsförvaltningarnas samarbets- delegation, i vilken borde inga chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna.
Överbefälhavaren framhöll slutligen att för att åstadkomma ratio nellare arbetsformer inom de skilda förvaltningarna de åtgärder i stort borde vidtas, som förvaltningsutredningen förordat. I samband härmed borde även aktuella personalfrågor lösas, vilket borde i viss utsträckning kunna ske oberoende av att krigsmaterielverket bibehölls i organisationen.
Försvarsgrens chef erna, f örsvarsgrensf ör vattningar na, krigsmateriel verket, fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse för klarade sig —- på de skäl överbefälhavaren anfört mot en mera genom gripande omorganisation av förvaltningstjänsten under rådande förhål landen -— eniga med överbefälhavaren beträffande av denne framlagda förslag men ingick likväl, i motsats till överbefälhavaren, pa en sakbedöm ning av utredningsförslagen.
Även statskontoret, statens sakrevision, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen och försvarets civila tjänstemannaförbund förordade försiktighet med före tagande av mera väsentliga ändringar i förvaltningsorganisationen med hänsyn till det utrikespolitiska läget.
Utredningens förslag om tygförvaltningstjänstens ombesörjande av de tre försvarsgrensförvaltningarna och om krigsmaterielverkets avskaffande tillstyrktes i princip av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt ningarna ävensom av förvarets civilförvaltning, statens organisationsnåmnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och civilmilitära tjänste mannaförbundet men avstyrktes av krigsmaterielverket, som ansåg att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en för de tre för svarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation och att det därför var oklokt att rasera den grund som lagts härför genom krigs materielverkets tillskapande. Statskontoret gav uttryck för liknande syn punkter.
Förslaget om inrättande av ett nytt ämbetsverk, försvarets industri planering, avstyrktes av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt ningarna samt av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission och Sveriges industriförbund. De arbets uppgifter, som avsetts skola åvila det nya verket, ansags utan större olägen heter kunna fördelas på redan befintliga organ -— riksnämnden, försvars
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
staben och försvarsgrensförvaltningarna eller särskilda av förvaltningarna
tillsatta samarbetsorgan. Det föreslagna teletekniska laboratoriet ansågs
organiskt böra anslutas till försvarets forskningsanstalt.
Den av utredningen förordade huvudförvaltningsprineipen godtogs av
försvarsgrensförvaltningarna, därvid emellertid såväl marinförvaltningen
som flygförvaltningen framhöll, att principen i fråga icke fick drivas för
långt och sistnämnda myndighet därutöver uttalade, att ställningstagan
det till frågan om vilken materiel, som skulle anskaffas gemensamt,
borde ske genom överenskommelser mellan förvaltningarna.
Tillskapandet av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltnings-
verk tillstyrktes blott av statens sakrevision medan försvarsgrenscheferna,
försvarsgrensförvaltningarna, försvarets civilförvaltning, statens organisa-
tionsnämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund i stället förordade
en uppdelning även i fortsättningen av intendenturförvaltningstjänsten
på olika organ för varje försvarsgren med tillämpning i större eller mindre
omfattning av huvudförvaltningsprineipen. Chefen för armén och armé
förvaltningen förordade att arméns tygförvaltningstjänst och intendentur-
förvaltningstjänst skulle handhas av skilda organ, av arméförvaltningen
förslagsvis benämnda armétygförvaltningen och arméintendenturförvalt-
ningen.
Den överflyttning av vissa till civilförvaltningstjänsten hänförda arbets
uppgifter från försvarsgrensförvaltningarna till försvarets civilförvaltning,
som föreslagits av utredningen, tillstyrktes av sistnämnda ämbetsverk och
statens organisationsnämnd men mötte motstånd från försvarsgrensför-
valtningarnas sida.
Beträffande den inre organisationen av de skilda ämbetsverken fram
fördes i yttrandena olika från utredningsförslaget avvikande yrkanden,
för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande i den mån desamma
alltjämt är aktuella.
B. 1951 års organisationsändringar m. m.
Med föranledande av överbefälhavarens yttrande föreskrev Kungl. Maj :t
genom brev den 28 september 1951, att krigsmaterielverkets anskaffnings-
verksamhet i princip skulle omfatta endast anskaffning av materiel i
större mängder, samt förordnade om sådana provisoriska ändringar i in
struktionen för krigsmaterielverket och om sådana ändrade föreskrifter
angående anskaffning av krigsmateriel att fördelningen av anskaffnings-
verksamheten skulle komma att ske efter de av överbefälhavaren förordade
riktlinjerna. Berörda anskaffningsföreskrifter innehåller, bland annat,
att krigsmaterielverket skall ombesörja endast sådan provtillverkning,
som avser tillverkningsunderlagets anpassning för massanskaffning;
att under sådan av försvarsgrensförvaltning bedriven provtillverkning,
som erfordras för att nykonstruerad materiel skall kunna ur tillverknings-
13
synpunkt i erforderlig grad tekniskt fixeras, krigsmaterielverket skall be redas tillfälle framlägga synpunkter och önskemål;
att i från försvarsgrensförvaltning till krigsmaterielverket överlämnat underlag för anskaffning, tillverkning eller kontroll ändring må ske eller avvikelse göras endast efter medgivande av vederbörlig försvarsgrensför valtning;
att försvarsgrensförvaltning beträffande till krigsmaterielverket över lämnat anskaffningsuppdrag skall beredas tillfälle att, då så erfordras, med teknisk personal deltaga i överläggningar av teknisk art mellan verket och dess leverantörer; samt
att krigsmaterielverket genom kontinuerlig rapportering skall hålla försvarsgrensförvaltning orienterad om beställnings- och leveransläge.
I brevet föreskrevs vidare, i enlighet med överbefälhavarens förslag, att för främjande av samverkan försvarets förvaltningsmyndigheter emellan i frågor avseende materiel på såväl konstruktions- och försöksstadiet som under tillverkning skall verka tekniska delegationer, som tillskapas på tider och med sammansättning, varom överenskommelser för varje sär skilt fall träffas mellan berörda myndigheter, samt att för samordnande och sammanhållande av de tekniska delegationernas verksamhet skall finnas en försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation. Delegationen skall jämväl verka för ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigsmakten.
Delegationen består av chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna. Vid handläggning av ärenden som berör försvarets sjukvårdsstyrelses och fortifikationsförvaltningens verksamhets områden ingår även cheferna för nämnda verk i delegationen. Ledamöterna äger rätt att vid sammanträde biträdas av experter. Vid sammanträde äger även chefen för försvarsstaben eller den han utser närvara och delta i överläggningarna; han äger dock icke rösträtt. Till sammanträde kan även kallas representant från riksnämnden för ekonomisk försvarsbered skap samt från handels- och industrikommissionen. Ordförande är den till tjänsteställningen främste verkschefen.
Kungl. Maj:t uppdrog i brevet åt armé-, marin- och flygförvaltningarna att, efter samråd såväl inbördes som med fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse, inkomma med förslag till bestämmelser rö rande vilken förvaltningsmyndighet som enligt den i förvaltningsutred- ningens betänkande angivna huvudförvaltningsprincipen borde vara an skaffande och förvaltande organ i avseende på materiel, som är av samma eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.
Sedan de infordrade förslagen inkommit från förvaltningarna, medde lade Kungl. Maj :t genom beslut den 24 april 1953 vissa bestämmelser rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning in. m. Däri föreskrevs
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
att huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvaltning an
ses vara, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden
av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, varvid nämnda för
valtning skall handha projektering, konstruktion, försök, utarbetande av
tekniskt underlag för tillverkning (upphandling) samt materielbeskriv-
ningar och underhållsinstruktioner ävensom ombesörja inköp, leverans
kontroll och krigsindustriplanering;
att teknisk huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvalt
ning anses vara, som handhar samtliga i det föregående angivna uppgifter
med undantag av inköp, leveranskontroll och krigsindustriplanering;
att upphandlande myndighet skall den myndighet anses vara, som be
träffande viss materiel handhar inköp, leveranskontroll och krigsindustri
planering;
att avsteg från ovanstående allmänna grunder för huvudförvaltnings-
principens tillämpning in. m. må göras efter samråd mellan vederbörliga
förvaltningsmyndigheter, exempelvis i de fall då huvudförvaltningsprin-
cipens tillämpande helt eller delvis för viss materiel eller vid visst tillfälle
■— såsom vid vissa inköp i utlandet — anses ur ekonomisk synpunkt omo
tiverat eller ur standardiserings- och arbetssynpunkt eller av annan anled
ning obehövligt eller opraktiskt.
Begreppet teknisk huvudförvaltningsmyndighet har skapats med tanke
på sådan materiel, beträffande vilken krigsmaterielverket är upphandlande
myndighet.
Till föreskrifterna är fogade dels förteckning över de olika materiel
slag, i fråga om vilkas anskaffning huvudförvaltningsprincipen skall gälla,
varvid huvudtörvaltningsmyndighet respektive teknisk huvudförvaltnings-
myndighet angetts, dels en förteckning över materiel, beträffande vilken
krigsmaterielverket är upphandlande myndighet.
Genom ifrågavarande föreskrifter har huvudförvaltningsprincipen gjorts
tillämplig på flera viktiga materielslag, såsom viss vapenmateriel (hand
vapen, markkulsprutor, raketgevär, lättare pjäser m. m.), all slags ammu
nition, handgranater, landminor, största delen av fordonsmaterielen, viss
teleteknisk och elektrisk materiel, fältarbetsmateriel samt viss intendentur-
materiel.
Krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet omfattar ammunition med
visst undantag, minor, sprängmedel och explosivämnen, viss teleteknisk
och elektrisk materiel, gasskyddsmateriel, röjningsmateriel, häst- och hund-
utredningsmateriel, cykelmateriel, de viktigaste slagen av intendentur-
materiel, viss sjukvårds-, veterinär- och fortifikationsmateriel samt viss
allmän materiel av eller liknande handelsvarutyp och sådan materiel, som
ej särskilt framställs för försvarsändamål. Exempel på den sista materiel-
gruppen utgör färger, fernissor, tvätt- och rengöringsmedel, järnhandels
varor, lysrör, tågvirke, förpacknings- och distributionsmateriel m. m.
15
I brevet den 28 september 1951 gjordes det uttalandet att Kungl. Maj:t, under beaktande av att krigsmaterielverket bibehölls som ett organ i den militära förvaltningsorganisationen, likväl fann det angeläget att de av för valtningsutredningen framlagda förslagen om ändringar i försvarsgrensför- valtningarnas interna organisation vann beaktande i och för åstadkom mande av besparingar och mera rationella arbetsformer. Med hänsyn till dels de förändringar, som beträffande organisation och personaluppsätt ning inträtt efter de av förvaltningsutredningen gjorda organisationsunder- sökningarna, dels den omvärdering av organisation och personaluppsätt ning, som måste företas på grund av krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen, borde frågan om förändringar i förvaltningsmyndigheter nas organisation och personaluppsättning dock tas under ytterligare över vägande. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t, dels åt försvarets civil förvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med de förslag till ändringar i förvaltningsutredningens för slag, som — med beaktande av då rådande förhållanden — kunde finnas påkallade i förvaltningens organisation, därest krigsmaterielverket bibe hölls med i brevet preciserade uppgifter och den av utredningen föreslagna försvarets industriplanering icke organiserades samt beträffande inten dentur förvaltningstjänsten valdes ett av förvaltningsutredningen med II betecknat alternativ (innebärande försvarsgrensvis organiserad förvalt ning, modifierad enligt huvudförvaltningsprincipen), dels ock åt krigs materielverket att inkomma med de Sörslag till ändringar i organisationen av de i utredningens förslag till försvarets industriplanering hänförda enheterna standardiseringssektion och kontrollmetodiksektion, som be fanns påkallade, därest dessa organisationsenheter ingick i krigsmateri elverket.
De sålunda infordrade uppgifterna inkom från de berörda myndig heterna i slutet av år 1951. Sedermera har från myndigheternas sida i olika sammanhang framförts förslag, innebärande frångående i vissa av seenden från tidigare framlagda synpunkter, främst på den inre organisa tionen av vederbörande verk. För förslagen lämnas — i den mån de berör spörsmål som omfattas av föreliggande proposition — närmare redogörelse i det följande.
C. 1953 års utredning m. m.
Efter ytterligare beredning av organisationsfrågan inom försvarsdepar tementet anmodade jag genom skrivelse den 30 juli 1953 överbefälhavaren att efter samråd med berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huruvida de i yttrandet över förvaltningsutredningens be tänkande den 29 juni 1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets cen trala förvaltning som kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
16
Kangl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts beslut den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträf
fande försvarets centrala förvaltning.
I skrivelsen erinrades om att överbefälhavarens — liksom flera andra
remissmyndigheters — yttranden över ifrågavarande förslag till stor del
kommit att präglas av världsläget vid tidpunkten för yttrandenas av
givande. Ett avgörande av denna för försvaret viktiga organisationsfråga
borde icke baseras på delvis inaktuella bedömanden. Det framhölls vidare,
att underlag dåmera borde finnas att bedöma huruvida de genom beslutet
den 28 september 1951 vidtagna åtgärderna kunde anses ha varit tillfyllest
för att åstadkomma de rationellare arbetsformer inom berörda förvaltningar
och främja den samverkan förvaltningarna emellan, som avsetts.
Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti
1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande
organisationen av försvarets centrala förvaltning. Det förslag, i vilket pro
memorian utmynnar, innebär i huvudsak, att krigsmaterielverket bör av
vecklas och dess uppgifter fördelas på andra organ. Armé-, marin- och
flygförvaltningarna har i allt väsentligt anslutit sig till vad som anförts i
promemorian. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de synpunkter
som anförts i väsentliga avseenden ligger utanför civilförvaltningens verk
samhetsområde. Ämbetsverket har emellertid i och för sig icke funnit an
ledning till erinran. Yttranden med vissa detalj synpunkter från marin
förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning och
försvarets fabriksstyrelse har fogat§ till överbefälhavarens skrivelse.
Krigsmaterielverket, som ansett sig förhindrat att teckna samråd på
promemorian, har i stället till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.
Till denna har fogats eu promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl
havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har
överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av
vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.
Slutligen har chefen för krigsmaterielverket i särskild skrift till mig
framfört vissa synpunkter och förslag.
Över här ovan berörda skrivelser och promemorior har yttranden in
hämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens organisations-
nämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges in
dustriförbund.
En närmare redogörelse för nyssnämnda skrivelser och promemorior
ävensom däröver avgivna yttranden lämnas i det följande under kap.
II. A.
För att erhålla erforderligt underlag att bedöma detalj organisation och
personalbehov har jag infordrat förslag härom från berörda förvaltningar.
Detta har skett genom skrivelse den 30 oktober 1953. Till ledning för be
rörda förslag har lämnats vissa direktiv samt en promemoria angående
grundlinjerna för en förvaltningsreform jämte tablåer, utvisande den till
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
17
tänkta inre organisationen i huvuddrag. Myndigheterna har anmodats att vid utarbetande av ifrågavarande förslag, för så vitt ej annat följde av de allmänna riktlinjerna, så långt möjligt beakta vad förvaltningsutredningen förordat. Ifrågavarande förslag har ingetts till mig genom överbefälhava ren, som därtill fogat ett sammanfattande yttrande.
Departementschefen.
När frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning nu tas upp till statsmakternas prövning, sker detta efter ett långvarigt och omfattande utredningsarbete. Tillfälle har beretts ett stort antal myndigheter och organisationer inom och utom försvaret att framföra sina synpunkter och förslag i olika hänseenden. Med hänsyn till att det världspolitiska läget år 1951 bedömdes lägga hinder i vägen för en mera genomgripande förvaltningsreform, vidtogs endast begränsade jämkningar inom den gällande organisationens ram genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 september 1951. Överbefälhavarens den 12 augusti 1953 avgivna förslag jämte yttranden däröver har byggt jämväl på erfaren heterna av berörda organisationsändringar. Då det utrikespolitiska läget inte längre anses stå i vägen för en förvaltningsreform, torde tiden vara inne att från grunden ompröva den centrala tyg-, intendentur- och civil förvaltningstjänstens organisation. Det förslag, som jag i det följande fram lägger, stämmer i vissa delar icke överens med huvudpunkterna i 1946 års förvaltningsutrednings förslag. De viktigaste skiljaktigheterna be står i att försvarets industriplanering inte föreslås skola inrättas liksom ej heller en för försvaret gemensam intendenturförvaltning. I gengäld innebär mitt förslag tillkomsten av en försvarets förvaltningsdirektion med vissa samordnande och ledande uppgifter. Med hänsyn till den ut veckling, som ägt rum på olika områden, är förvaltningsutredningens organisationsförslag, som bygger på undersökningar åren 1946 1950, nu mera i vad rör detaljerna delvis inaktuellt. Även beträffande huvuddragen av förvaltningarnas inre organisation har vissa jämkningar i jämförelse med utredningens förslag ansetts påkallade. Utredningens personal- och kostnadsberäkningar kan av lätt insedda skäl numera inte oförändrade läggas till grund för ett beslut i förvaltningsfrågan.
Även om det förslag jag här framlägger således i organisatoriskt hän seende innebär delvis icke oväsentliga avvikelser från förvaltningsutred ningen, har jag emellertid strävat efter att så långt möjligt, ehuru under stundom i annan form än utredningen tänkt sig, tillvarata grundtankarna bakom utredningens förslag. Jag torde i det följande fa lämna en över sikt över de allmänna principer för den centrala försvarsförvaltningens organisation, som varit vägledande vid utformande av förslaget.
Huvudintresset knyter sig av naturliga skäl till tygförvaltningstjänsten med hänsyn till dess ekonomiska och militära betydelse. Beträffande denna
2—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.
18
har min strävan varit att skapa förutsättningar för en effektiv materielan-
skaffning och att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda prin
ciper: klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska spe
cialisterna samt god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare. Mot
denna bakgrund har övervägande skäl ansetts tala för att krigsmateriel-
verket utgår ur organisationen och att garantier i annan ordning skapas
för att de kommersiella och ekonomiska synpunkterna skall vinna tillbör
ligt beaktande.
Det har bedömts vara en angelägenhet av första ordningen att elimi
nera det dubbelarbete, som f. n. förekommer såväl vid viss krigsmateriel-
anskaffning som på andra områden, exempelvis i fråga om vissa delar av
civilförvaltningstjänsten. Jag har särskilt sökt tillse att den nya organisa
tionen icke rymmer någon grundval för dubbelarbete.
Målsättningen i fråga om förvaltningarnas inre organisation har varit
att ge de olika underavdelningarna klart och sakligt avgränsade arbets-
uPPgifter samt att till särskilda organ inom respektive förvaltningar sam
manföra sådana funktionella uppgifter, som lämpligen kan handhas cen
tralt för myndigheten i dess helhet. Organisationen tar vidare sikte på
att säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska
sakkunskapen. Den interna organisationen är bl. a. avsedd att skapa för
utsättningar tör ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal- och kost-
nadsbesparande syfte. Det syns mig ofrånkomligt att en dylik verksamhet
bedrivs kontinuerligt, om risken för överorganisation skall kunna före
byggas- Vidgade möjligheter bereds förvaltningarna att anlita experter
utifrån. Jag återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av förvalt
ningsmyndigheternas m. m. organisation.
Särskilt intresse har samordningsfrågorna tilldragit sig. Först må näm
nas den redan nu i stor utsträckning genomförda huvudförvaltningsprincipen,
som avses skola ytterligare byggas ut och som förhindrar att anskaffning
av för försvarsgrenarna gemensam materiel av mera standardmässig natur
splittras pa flera händer. I olika sammanhang utgår jag från att samarbets-
och samordningsorgan för olika frågor inrättas, i den mån så ej redan
skett, och jag förutsätter att nya dylika i mån av behov skall växa fram
inom den nya organisationen. Tanken bakom inrättandet av dessa organ,
som föreslås skola benämnas samarbetsdelegationer, är att likartad verk
samhet inom de olika förvaltningarna bör regleras likformigt och att för
valtningarna skall såväl tillgodogöra sig varandras rön och erfarenheter
som hämta impulser från områden utom försvaret. Samarbetsorganen bör
givetvis aven ägna uppmärksamhet åt att den allmänna tekniska och veten
skapliga utvecklingen inom respektive områden kommer försvaret tillgodo.
Jag räknar vidare med att det redan nu i stor utsträckning mera form
löst bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna och underavdelningar inom
olika förvaltningar skall utvecklas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
19
Som ett samordnande och i viss mån ledande organ på ett högt plan föreslås som jag i det föregående antytt, att en försvarets förvaltningsdirek- tion inrättas med representanter för bl. a. näringslivet som ledamöter. Organisationens byggnad i detta hänseende är icke avsedd att återverka på förvaltningens egenskap av Kungl. Maj :t underställda ämbetsverk.
Som resultat av bl. a. de samordnande åtgärderna kan förväntas att den centrala försvarsförvaltningen i större utsträckning än f. n. såväl utåt som inåt skall komma att fungera som en enhet. På denna väg kan för utsättningar organiskt växa fram för en förenklad och på flera områden gemensam förvaltningsorganisation. Framtiden får utvisa lämpligheten av att skapa ytterligare gemensamma organ för den centrala förvaltningen. Detta spörsmål sammanhänger givetvis även med frågan om den framtida försvarsordningens utseende.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
KAP. II. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ FÖRVALT-
NINGSVERKSAMHETEN INOM TYG-, INTENDENTUR-
OCH CIVILFÖRVALTNINGSTJÄNSTENS OMRÅDEN.
A. Tygförvaltningstjänsten.
1.
1946 års militära förvaltningsutreclniiig.
Under ett särskilt avsnitt av sitt betänkande (s. 24—29) benämnt »Ut
vecklingstendenser inom krigsmaterielområdet» framhåller utredningen
att, då tygförvaltningen har att svara för att landets försvarskrafter är
försedda med för deras krigsberedskap erforderlig, tidsenlig egentlig krigs
materiel, en framträdande uppgift för tygförvaltningens målsmän är att
städse följa den tekniska utvecklingen på alla de områden denna krigs
materiel omspänner. I vår tid går, konstaterar utredningen, denna utveck
ling framåt med större snabbhet än någonsin tillförne och ställer därför
allt större anspråk på de myndigheter, som skall handha materielens för
valtning. För att något belysa de problem, som dessa myndigheter har att
i förevarande hänseende bemästra, lämnar utredningen att flertal exempel
på utvecklingstendenserna i fråga om de viktigare krigsmaterielslagen.
Av de anförda exemplen anser utredningen det framgå, att det tek
niska fortskridandet på krigsmaterielens område icke numera, såsom
tidigare var fallet, karakteriseras av ett långsamt och kontinuerligt fogande
av länk till länk i en utvecklingskedja utan fastmer av en snabb och ofta
språngvis skeende nydaning. Även om alltjämt mycken möda nedläggs på
en förbättring av de traditionella stridsmedlen inriktas krafterna dock i
stor utsträckning på tillskapandet av nya och för blivande motståndare
okända hjälpmedel för krigföringen. De ledande stormakterna offrar
ofantliga summor på forsknings- och konstruktionsarbete för framställande
av sådana medel. Den materiella överlägsenhet, som ett snabbt utnytt
jande av nya tekniska rön kan ge, kan icke i samma utsträckning som
förr uppvägas av kvantitet, personligt mod, god disciplin och skicklig
strategi. Tvärtom tenderar krigföringen att bli alltmer beroende av den
tekniska standarden inom respektive länders krigsmakter. Framgång i
krig kommer, anser utredningen, för vårt lands del icke längre att vara
möjlig, om icke försvarskrafterna är utrustade med vapen, som kan mäta
sig med andra länders. För att vi icke skall komma efter i utvecklingen
erfordras att forsknings-, konstruktions- och försöksverksamhet kan be
drivas i all den omfattning våra resurser medger.
21
Krigsmaterielområdets oerhörda omfattning och vårt lands begränsade
möjligheter nödvändiggör emellertid enligt utredningens mening en stark
sovring av forsknings- och konstruktionsobjekten. Utredningen finner det
därvid vara en angelägenhet av vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt
kunna avgöra om ett objekt förtjänar att bearbetas och, om sa är fallet,
vilken inriktning bearbetningen bör få. Härför erfordras i första hand en
bedömning av det tilltänkta stridsmedlets militära värde och användnings
område. Problem av berörd art kan enligt utredningens uppfattning
endast lösas i samarbete mellan de militära staberna och vetenskaps
männen. Utredningen erinrar om att organ för sådant samarbete under
andra världskriget i Förenta Staterna och Storbritannien utförde ett mycket
värdefullt arbete. Med hänsyn till den stora betydelsen av att såväl forsk
nings- som konstruktionsverksamheten på förevarande område inriktas
mot de lämpligaste målen, anser utredningen det angeläget, att även i vårt
land ett organ skapas för en till en sådan inriktning syftande operativ och
taktisk analys.
Detta organ bör enligt utredningens förslag anknytas till försvarsstaben
samt bestå av taktiskt och strategiskt väl skolade officerare från samtliga
försvarsgrenar samt vetenskapsmän och tekniker. Genom organets verk
samhet skulle berörda myndigheter på tidigt stadium kunna få klara
direktiv om vilken inriktning forskning, materielutveckling och anskaff
ning bör ges. Härigenom minskas, anser utredningen, riskerna för att de
stora summor vårt land årligen offrar på materielanskaffning för försvaret
används på felaktigt sätt samt att de delar av landets vetenskapliga och
tekniska resurser som tas i anspråk härför förslösas på olämpliga forsk
nings- och anskaffningsobjekt.
Den avgörande betydelse, som numera måste tillmätas stridsmedlens
modernitet, nödvändiggör enligt utredningens uppfattning en sådan orga
nisation av den centrala krigsmaterielförvaltningen, att den har möjlighet
att framgångsrikt fylla sina uppgifter i fråga om projektering och kon
struktion samt att, med den snabbhet utvecklingen kräver, i erforderlig
omfattning framskaffa färdig materiel. I fråga om förvaltningsorganisa
tionens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen anför utredningen
vidare i huvudsak följande.
Av utomordentlig vikt är, att organisationen möjliggör och underlättar
en intim kontakt mellan alla de tekniker, som har med ett materielslags
projektering, konstruktion och tillverkning att skaffa. Det organ, som
projekterat en apparat för visst ändamål, måste kunna följa den vidare
bearbetningen av projektet och kontrollera tillverkningen så, att den fär
diga produkten verkligen lämpar sig för den avsedda användningen.
Under tillverkningens gång vinns ofta erfarenheter, vilka, om de görs till
gängliga för konstruktören, kan bidra till en förbättrad konstruktion. Ett
direkt samarbete mellan konstruktören och tillverkaren är även av denna
anledning av stor betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Också vid köp av redan färdigkonstruerad materiel — främst gäller
detta vid inköp från utlandet — är det angeläget med en sådan kontakt
mellan den för materielens lämplighet ansvariga förvaltningsmyndigheten
och leverantören, att garantier finns för att den inköpta materielen kan
användas för avsett ändamål. Organisationen får icke lägga hinder i vägen
för en dylik kontakt.
För att förvaltningsorganisationen skall kunna fylla sitt syfte måste
den vidare förfoga över tekniskt utbildad personal i erforderlig omfatt
ning, i synnerhet mera kvalificerad sådan, och denna personal skall kunna
utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Den långt drivna tekniska utveck
lingen har i förut oanad omfattning ökat komplicitetsgraden hos den
moderna krigsmaterielen. Detta framtvingar i sin tur en långt gående
specialisering av den personal, som är sysselsatt med materielens pro
jektering, konstruktion och underhåll. För att en tekniker skall kunna
tränga så djupt in i de problem, som sammanhänger med ett stridsmedels
användning och konstruktion, att han har utsikt att kunna utveckla eller
förbättra detsamma, måste han inskränka sin verksamhet till ett mycket
begränsat materielområde. På varje sådant område kan vårt land fram
bringa endast ett fåtal specialister. Förvaltningsorganisationen måste där
för vara sådan, att den kräver minsta möjliga antal specialister, samt även
sådan, att specialisterna så långt sig göra låter får odelat ägna sig åt sina
specialiteter. De bör alltså så litet som möjligt belastas med förvaltnings
uppgifter, som verkar hindrande på deras huvudsysselsättning och för
vilka de kanske är mindre väl lämpade.
Slutligen måste förvaltningsapparaten för att kunna tillgodose de an
givna syftena vara så uppbyggd, att fördelningen av förvaltningsansvaret
är absolut klar. Det får exempelvis icke råda någon tvekan om vem som
skall ställas till svars för eventuella materielfel eller anskaffningsför-
seningar.
Av de undersökningar, som för utredningens räkning utförts på tygför
valtningens område, finner utredningen det otvetydigt framgå, att den nu
varande organisationen av krigsmaterielförvaltningen icke motsvarar de
krav, som numera måste ställas på en sådan organisation. Härom anför
utredningen, bland annat, följande.
Inom de områden av tygförvaltningen, där förvaltningsverksamheten för
närvarande är delad mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmateriel-
verket, ledes projektering, konstruktion och försök av respektive försvars-
grensförvaltningar, vilka även handhar behovsberäkningar och ekonomisk
planering. Sedan konstruktionsverksamheten fortskridit så långt att en
prototyp skapats och provserier tillverkats, överlämnas det tekniska under
laget till inköpsorganet, krigsmaterielverket, som helt tar upp och håller
kontakt med tillverkarna — statliga eller icke statliga. Krigsmaterielverket
har en egen teknisk byrå, som granskar det tekniska underlaget och om
arbetar detta med hänsyn till massfabrikationens krav, vilket bl. a. kan
innebära ändring av bearbetningsmetoder, operationsföljder och konstruk
tioner, allt i tillverkningsförenklande syfte. Bearbetningen för förenkling
och förbilligande av tillverkningen sker som regel i samråd med och efter
förslag från den offererande industrien. Leveranskontroll av den materiel,
som köpts av krigsmaterielverket, utförs i huvudsak av verkets egen kon
23
trollbyrå. Undantag utgör materielinköpen från AB Bofors samt inköpen av viss telemateriel, vilka på uppdrag av krigsmaterielverket kontrolleras av de beställande försvarsgrensförvaltningarna. Sedan materielen ^ leve rerats, ankommer uppbördskontrollen och materielens underhåll på för svarsgrensförvaltningarna.
Den sålunda tillämpade fördelningen av förvaltningsverksamheten har redan före utredningens tillsättande i olika sammanhang varit föremål för kritik.
Genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 13 november 1946 har till utredningen för att tas i beaktande vid utredningsuppdragets full görande överlämnats en på uppdrag av chefen för försvarsdepartementet genom statens sakrevision verkställd undersökning angående vissa förhal landen i samband med anskaffningen genom lcrigsmaterielverkets försorg av krigsmateriel för armémyndighets räkning. Undersökningen, som efter det påståenden om fel och försummelser från lcrigsmaterielverkets sida offentligen framförts — tillkommit på därom av chefen för nämnda ämbetsverk gjord framställning, ger vid handen, att — även om grövre fel och försummelser från verkets sida icke kunnat påvisas brister förelegat bl. a. beträffande tillverlcningskontrollen och uppgjorda leverans planer samt framför allt i samarbetet mellan verket och arméförvaltningen. Vilken av nämnda myndigheter, som i de särskilda fallen burit ansvaret för förekommande felaktigheter, har ofta varit oklart med därav följande tekniska och ekonomiska konsekvenser.
Såsom i utredningsdirektiven framhållits har även överbefälhavaren framställt vissa anmärkningar i här förevarande hänseende. Uti sin i direk tiven åberopade skrivelse den 10 januari 1946 angående organisation av försvarets högsta ledning in. m. har överbefälhavaren bl. a. framhållit, att vissa allvarliga olägenheter i den år 1943 fastställda förvaltningsorga nisationen framkommit, av vilka den allvarligaste var oklarheten rörande uppdelningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigs materielverket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklar het hade lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare medfört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leverans förseningar icke kunnat klarläggas.
Även utredningen har kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av förvaltningsverksamheten på förevarande område icke är tillfredsställande. Det har sålunda förekommit, att krigsmaterielverket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaffningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga. Åt gärderna, vilka som regel företagits för att bättre anpassa konstruktionerna efter tillverkningstekniska krav, har understundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som avsetts. I fråga om leveranskontrollen har det visat sig, att försvarsgrensförvaltningarna icke litar på krigsmateriel- verlcets kontroll utan i vissa fall utför noggrann övervakning av densamma. De angivna förfaringssätten medför mycket dubbelarbete, särskilt be träffande kontrollverksamheten men även i fråga om bearbetningen av det tekniska underlaget. En påtaglig olägenhet av den rådande organisationen är, att tekniska specialister på samma matcrielslag måste finnas både inom krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. Såsom överbefäl havaren framhållit, har systemet även medfört oklarhet i ansvarsfördel
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
24
ningen och svårigheter att klarlägga orsakerna till begångna misstag och
uppkomna leveransförseningar. Den allvarligaste följden av det nuvarande
systemet är emellertid enligt utredningens uppfattning, att de konstru
erande och beställande förvaltningarna icke får direkt kontakt med till
verkarna. De erfarenheter, som krigsmaterielverkets tekniker erhåller i
sitt samarbete med tillverkningen dels vid utarbetande av fabrikationsbe-
stämmelser förslag till sådana bestämmelser kommer ofta från de
offererande fabrikerna — och dels vid tillverkningskontrollen, kommer
icke i önskvärd omfattning försvarsgrensförvaltningarna tillgodo.
Det är emellertid icke blott förvaltningsfunktionernas uppdelning på
krigsmaterielverket å ena sidan och försvarsgrensförvaltningarna å den
andra som är otillfredsställande i den nuvarande förvaltningsorganisa
tionen. Fördelningen inom de centrala verken av förvaltningsuppgifterna
på olika enheter kan i många fall ske efter rationellare grunder än för när
varande. I icke ringa utsträckning förekommer det sålunda, att den inre
organisationen av verken är så ordnad, att teknisk sakkunskap på samma
materielslag måste vara tillfinnandes inom flera verksenheter, vilket inne
bär en misshushållning med teknisk personal. Genom att därvid de tek
niska funktionerna icke i tillräcklig grad renodlats utan sammanblandats
med andra uppgifter, får teknikerna ofta icke i önskvärd utsträckning
ägna sig åt den verksamhet för vilken de huvudsakligen avsetts och er
hållit särskild utbildning.
Utredningen finner för sin del, att för att den centrala krigsmateriel-
förvaltningen skall motsvara de krav, man enligt utredningens uppfatt
ning måste ställa på densamma — klar ansvarsfördelning, god kontakt
mellan konstruktörer och tillverkare samt rationellt utnyttjande av de
tekniska specialisterna — det är nödvändigt att i den utsträckning sig
göra låter samla handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande
visst materielslag inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och
inom denna myndighet inom en och samma avdelning eller byrå. En
inaterielförvaltande centralmyndighet bör således enligt utredningen i
första hand bestå av ett antal sakavdelningar eller sakbyråer, var och en
för handhavande av alla de tekniska funktionerna beträffande viss likartad
materiel. I fråga om sammansatt krigsmateriel, t. ex. flygplan, fartyg och
stridsvagnar, finner utredningen det emellertid nödvändigt med en en
hetlig sammanhållning av hela stridsmedlets projektering och konstruktion.
Fördelningen av materielförvaltningen mellan olika förvaltningsmyndig
heter och mellan olika underavdelningar av en myndighet får icke, betonar
utredningen, ske så, att denna sammanhållning äventyras.
För att icke materielspecialisterna skall behöva åläggas sådana med
materielens förvaltning sammanhängande uppgifter för vilka de kanske
är mindre lämpade och som hindrar dem i deras tekniska verksamhet bör
enligt utredningens förslag sådana arbetsuppgifter, som icke förutsätter
detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning inom en viss arbets
funktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift och litteraturtjänst, icke
belasta sakavdelningarna (-byråerna) utan handläggas inom särskilda
Kungl. Maj:t$ proposition nr i09.
25
funktionella organ av personal med erforderliga speciella kvalifikationer. Härutöver erfordras enligt utredningen inom en materielförvaltande myn dighet vissa stabsorgan för ledning och planering av myndighetens verk samhet m. m.
Även i övrigt bör enligt utredningens mening alla de åtgärder vidtas, som är ägnade att renodla ifrågavarande teknikers arbetsuppgifter. En sådan åtgärd finner utredningen vara att från de centrala förvaltningarna och till lokalförvaltningarna delegera beslutanderätten i frågor, som icke ovillkorligen kräver central handläggning, samt att förenkla kommunika tionerna mellan central- och lokalförvaltningarna.
Utredningen har under sina försök att åstadkomma en lämplig organisa tion på tygmaterielförvaltningens område till en början undersökt om icke en sådan skulle kunna ernås genom att låta försvarsgrensförvaltningarna själva omhänderha den tekniska bearbetningen och kontrollen av den materiel förvaltningarna själva projekterat. I den nuvarande förvaltnings organisationen skulle alltså — förutom en viss rationalisering av försvars- grensförvaltningarnas inre organisation — allenast göras den ändringen, att dessa uppgifter överflyttades från krigsmaterielverket till respektive försvarsgrensförvaltningar. Krigsmaterielverket skulle således i fråga om anskaffning av krigsmateriel övergå till att bli ett rent inköpsorgan. Ut redningen har emellertid funnit, att även den rena inköpsverksamheten så intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke bör delas på flera instanser. Erfarenheterna från den nuvarande organisationen utvisar enligt utred ningens uppfattning, att en sådan delning icke kan ske utan slitningar in stanserna emellan, vilka kan menligt inverka på anskaffningen.
Utredningen har funnit, att endast två organisationsalternativ kan tänkas, som på ett tillfredsställande sätt motsvarar kraven på tygmateriel förvaltningens handhavande.
Enligt det ena alternativet, av utredningen kallat alternativ I, skulle all förvaltning av krigsmateriel koncentreras till ett enda för försvaret gemen samt centralt ämbetsverk, vilket verk skulle överta samtliga de uppgifter på tygförvaltningens område, som nu åvilar krigsmaterielverket samt armé-, marin- och flygförvaltningarna. Ett sådant verk bör enligt utredningen lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör utövas an tingen av överbefälhavaren med en souschef för den direkta ledningen av verket eller också av en överbefälhavaren ej underställd chef.
Det andra alternativet (av utredningen kallat alternativ II), efter vilket en lösning av föreliggande organisationsproblem enligt utredningens me ning låter sig tänkas, är en uppdelning även i fortsättningen av tygmateriel- förvaltningen på de tre försvarsgrensförvaltningarna, armé-, marin- och flygförvaltningarna.
Därvid kan emellertid, framhåller utredningen, en återgång till det
Kungl. Ma):ts proposition nr 109.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
tidigare rådande systemet med helt och hållet försvarsgrensvis ordnad
förvaltning icke ifrågakomma. Utredningen anför härom följande.
Inom tygförvaltningens område finns i icke ringa omfattning materiel,
som i samma eller liknande utförande används inom samtliga försvars
grenar eller inom två av dem. En försvarsgrensvis helt genomförd uppdel
ning av konstruktion och anskaffning av sådan materiel skulle icke stå
i överensstämmelse med kravet på koncentration av förvaltningsverksam-
heten i vad avser samma eller liknande materielslag. I stället bör enligt
detta alternativ fördelningen av krigsmaterielens handhavande mellan de
tre försvarsgrensförvaltningarna ske efter principen att den försvarsgrens-
förvaltning, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden
av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skall handha huvud
förvaltningen av detsamma. Med huvudförvaltning förstår utredningen i
detta sammanhang projektering, konstruktion, försök, utarbetande av
tekniskt underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll samt upprät
tande av materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner. I de fall där
en försvarsgrensförvaltning sålunda skall utöva huvudförvaltningen be
träffande viss materiel för annan försvarsgrensförvaltnings räkning, skall
denna andra försvarsgrensförvaltning handlägga allenast frågor rörande
krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, materielinspektion, förråds-
hållning och reparationstjänst. Vissa undantag från sistnämnda princip blir
dock nödvändiga med hänsyn till den sammansatta materielen.
Vidare finns inom tygförvaltningens område funktioner, vilka otvivel
aktigt icke bör anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna utan
bör handhas av för hela försvaret gemensamma organ med direktivrätt i
förhållande till försvarsgrensförvaltningarna.
Hit hör i första hand vissa uppgifter i samband med den s. k. industri
planeringen, d. v. s. den verksamhet för planering av krigsmaterielförsörj-
ningen under beredskap och krig, som redan nu i viss utsträckning undan-
tagits från försvarsgrenschefernas bestämmande och ålagts dels riksnämn-
den för ekonomisk försvarsberedskap och dels krigsmaterielverket. Det
ligger i sakens natur att på detta område måste finnas av försvarsgrens-
cheferna oberoende instanser för bl. a. fördelningen av tillgänglig industri
kapacitet såväl mellan militära och civila behov som ock mellan försvars
grenarna.
Ett annat område där ett samordnande organ för försvarsgrenarnas verk
samhet erfordras är standardiseringens. Erfarenheten från såväl statlig
som enskild företagsamhet visar nödvändigheten av att det inom varje
större organisation, som handhar materiel, finnes en i standardfrågor
ledande och samordnande instans, som med viss tyngd kan hävda stan-
dardiseringssynpunkter. Inom försvaret bör ett dylikt organ dessutom
självt utge standard för viss materiel, främst sådan, som är gemensam för
flera försvarsgrenar och som skall krigstillverkas eller ur förrådshållnings-
och krigsreparationssynpunkt är av väsentlig betydelse. Organet bör vidare
ha att utarbeta för försvaret gemensam nomenklatur och materielkod,
vilken utgör grunden för standardiseringsverksamheten. Inom gällande
förvaltningsorganisation åvilar ifrågavarande standardiseringsuppgifter
krigsmaterielverket.
Ett nära samband med berörda uppgifter på standardiseringens område
har den verksamhet, som avser att utveckla och samordna kontrollmeto
diken. Vid all materieltillverkning är en ändamålsenlig och tillförlitlig
27
kvalitetskontroll av väsentlig betydelse. För försvarets del torde det vara nödvändigt, att de teoretiskt matematiska grunderna för kontrollmeto diken behandlas av ett för försvarsgrenarna gemensamt organ. De teore tiska utredningarna inom detta organ bör praktiskt omsättas i bl. a. ut arbetande av allmänna kontroll- och leveransbestämmelser samt tabeller och normer för statistisk kontroll. För sin verksamhet behöver organet underlag i form av tillförlitliga mätresultat och skall därjämte kunna prova nya mätinstrument. Med hänsyn härtill och da flertalet mätdon är gemen samma för hela försvaret, är “det naturligt, att åt organet i fråga jämväl anförtros uppgiften att konstruera och anskaffa mätdon. En stor del av mätdonsanskaffningen sammanhänger för övrigt intimt med planeringen av krigsmaterieltillverkningen under beredskap och krig. Även den nu berörda verksamheten handhas för närvarande av krigsmaterielverket.
Sistnämnda ämbetsverk fungerar bl. a. även såsom försvarets patent organ. Det torde vara ändamålsenligt, att patentärenden avseende upp finningar beträffande krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets för svar även i fortsättningen behandlas inom en för försvarsgrenarna gemen sam institution.
Försvarets teletekniska materiel har visserligen i stor utsträckning olika användningsområden inom de olika försvarsgrenarna och maste där för i skilda hänseenden ges olika utföranden inom armén, marinen och flygvapnet. Såväl på det systematiska området som inom detaljtekniken finns dock så mycket för telematerielen gemensamt att vid en försvars- grensvis ordnad förvaltning en samordning i nagon form är nödvändig. Konstruktionsverksamheten utförs beträffande telemateriel i huvudsak på laboratorium. Genom att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium, som kan ställa högkvalificerade tekniker inom de olika materiel- och systemområdena till försvarsgrensförvaltningarnas förfogande och där den personal, som inom sistnämnda verk är syssel satt med anpassning och konstruktion av telemateriel, kan utföra sina för sök, bör en samordning i önskvärd omfattning kunna komma till stånd på förevarande område.
Till ett för försvarsgrenarna gemensamt organ måste slutligen också överlåtas att bestämma vilken försvarsgrensförvaltning som skall handha huvudförvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel samt att samordna och övervaka dessa förvaltningars inköpsverksamhet.
De funktioner, som enligt vad sålunda anförts borde handhas av utan för försvarsgrenarna stående organ, är enligt utredningens uppfattning alla — med undantag av de uppgifter, som åvilar riksnämnden för ekono misk försvarsberedskap och vilka alltjämt bör tillkomma nämnden av den art, att de i alternativ II bör kunna inordnas under ett och samma verk, förslagsvis benämnt försvarets industriplanering. Detta verk bör enligt utredningen lyda direkt under Kungl. Maj:t. Då på verket skulle ankomma att i olika avseenden verkställa avvägning mellan försvarsgre narna och slita tvister mellan försvarsgrensförvaltningarna, föreslås det samma skola ställas under chefskap av överbefälhavaren. Under honom föreslås den direkta ledningen av verket skola utövas av en souschef.
Chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna föreslås såsom för när
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
varande skola utövas av respektive försvarsgrenschefer. För den direkta
ledningen av förvaltningsverksamheten bör enligt utredningen liksom nu
finnas en souschef för varje verk.
Vid sina överväganden beträffande vilket av de båda ovan angivna
alternativen för tygmaterielförvaltningens ordnande som bör väljas har
utredningen (betänkandet s. 37—40) verkställt jämförelser mellan alterna
tivens för- och nackdelar med avseende på såväl var och en av de huvud-
materielgrupper i vilka tygmaterielen låter sig indelas som ock envar av
de förvaltningsfunktioner, som enligt utredningens förut återgivna upp
fattning bör frånskiljas den rent tekniska verksamheten. Jämförelserna
ger enligt utredningens mening till resultat, att för alternativ I främst talar,
att krigsplaneringen och inköpsverksamheten bättre kan samordnas samt att
i fråga om materielslagen vapen, ammunition och teleteknisk materiel
kravet på standardisering lättare kan tillgodoses och verksamheten i viss
mån kan bedrivas rationellare med undvikande i stort sett av dubbelar
bete. Till förmån för alternativ II anförs i första hand, att detsamma be
träffande projektering och konstruktion av sammansatta stridsmedel
skapar större förutsättningar för åstadkommande av snabba och kvalita
tivt fullgoda arbetsresultat samt möjliggör intimare kontakt mellan för-
svarsgrenscheferna och förvaltningsorganen. Enligt utredningens uppfatt-
ning finns således skäl, som talar till förmån för båda alternativen. Båda
anses av utredningen innebära väsentliga förbättringar i förhållande till
den nuvarande organisationen av tygförvaltningstjänsten. Rent principiellt
får enligt utredningens mening alternativ I anses innefatta den lämpligaste
organisationsformen pa förevarande område. Emellertid lämpar sig, fram
håller utredningen, detta alternativ mindre väl för den nuvarande försvars-
ordningen där de tre försvarsgrenscheferna svarar envar för sin försvars
grens materielutrustning. Försvarsgrenschefernas inflytande säkerställs
däremot enligt alternativ II, i vilket bibehålls den nuvarande, i detta
hänseende erfarenhetsmässigt ändamålsenliga organisationsformen med
dessa chefer såsom samtidigt chefer för försvarsgrensförvaltningarna.
Med beaktande av vad utredningen sålunda anfört har utredningen för
sin del stannat vid att sasom sitt förslag till organisation av försvarets
centrala tygmaterielförvaltning framlägga alternativ II. Utredningen har
emellertid framhållit, att därest i framtiden en försvarsordning skulle
genomföras, som icke i samma mån som den nuvarande bygger på tre
från varandra avgränsade försvarsgrenar och en tredelning av ansvaret
för försvarskrafternas stridsduglighet, frågan om en ytterligare samord
ning av tygförvaltningstjänsten syns böra upptas till förnyad prövning.
Beträffande motiveringen för valet av alternativ II såsom utredningens
förslag till tygförvaltningstjänstens ordnande har särskilt yttrande avgivits
av herr von Heland, som anfört, att enligt hans mening en organisation
av ifrågavarande verksamhet enligt alternativ II även rent principiellt är
att föredra framför alternativ I.
Kungl. May.ts proposition nr 109.
29
Remissyttranden.
Överbefälhavaren ansåg, såsom i det föregående berörts, med hänsyn till kravet på beredskap i då rådande världsläge det överhuvudtaget icke vara tillrådligt att genomföra så genomgripande reformer, som utredningen före slagit, utan förordade i stället vidtagande av vissa, tidigare angivna åt gärder, vilka avsåg att — inom ramen för gällande förvaltningsorganisa tion — undanröja vissa förefintliga olägenheter och därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvaltningarna och fiämja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan, överbefälhavaren ansåg, att man hade anledning hysa förhoppning att värdet av de av honom före slagna åtgärderna skulle kunna bli bestående. Framtida erfarenheter borde få ge utslag till ett bedömande härutinnan. Huruvida resultat skulle kunna uppnås berodde emellertid helt på den personliga insatsen och viljan till samarbete. Måhända kunde det komma att visa sig att förvalt ningsapparaten med de föreslagna förändringarna även på längre sikt kunde behålla sin hittillsvarande utformning. Varom icke, blev det enligt överbefälhavarens mening nödvändigt att ånyo ta frågan om den militära förvaltningsorganisationen till omprövning.
Samtliga berörda förvaltningsmyndigheter samt försvarsgrenscheferna förklarade sig vara eniga med överbefälhavaren om dennes förslag och beredda att genom samarbete medverka till en lösning efter de av honom angivna riktlinjerna. Flertalet av ifrågavarande myndigheter uttalade sig likväl, såsom i det föregående i korthet berörts, rörande de av utredningen framlagda principerna för, bl. a., tygförvaltningstjänstens ordnande.
Chefen för armén ansåg sålunda att tygförvaltningstjänsten, principiellt sett, i stort borde organiseras enligt det framlagda alternativet II och med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Arméchefen delade utred ningens uppfattning, att den rena inköpsverksamheten så nära samman hängde med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke borde fördelas på flera händer. Då det enligt arméchefens mening var en angelägenhet av vikt, att klara ansvarslinjer skapades vid materielanskaffningen, var det ett önskemål att utredningens förslag i detta hänseende — innefattande även krigsmaterielverkets av skaffande — genomfördes så snart det lämpligen kunde ske. Förslaget om inrättandet av ett nytt verk, försvarets industriplanering, kunde armé chefen av samma skäl som åberopats av arméförvaltningen icke biträda.
Arméförvaltningen uttalade sitt fulla instämmande i vad utredningen anfört i fråga om förvaltningsorganisationens anpassning efter kngs- materielutvecklingen. Efter att ha gett sin anslutning till utredningens uppfattning rörande principerna för anskaffningsverksamhetens ordnande och förslaget om krigsmaterielverkets avskaffande anförde ämbetsverket beträffande valet mellan de av utredningen uppställda båda organisations- alternativen, bl. a., följande.
30
En organisation med ett för försvaret gemensamt s. k. materieldeparte-
ment, ungefär i likhet med vad alternativ I skulle innebära, föreslogs på
sin tid^ av 1940 års militära förvaltningsutredning men föranledde icke
någon åtgärd på grund av de vägande skäl, som då anfördes mot ett dylikt
centralorgan. Krigföringen på marken, på sjön och i luften kräver av
den för stridsverksamheten grundväsentliga materielen egenskaper av
helt skilda slag. Denna omständighet torde i själva verket vara den när
maste anledningen. till stridskrafternas uppdelning på tre försvarsgrenar
och som en naturlig följd härav den tekniska handläggningen av materiel-
frågorna vid tre försvarsgrensförvaltningar, direkt samarbetande med
vederbörlig försvarsgren. Arméförvaltningen instämmer därför i det av
herr von Heland i särskilt yttrande gjorda uttalandet, att en organisation
av tygförvaltningstjänsten enligt alternativ II även rent principiellt är att
föredra.
Genom den av utredningen föreslagna utökade användningen av den
redan tidigare i viss utsträckning tillämpade s. k. huvudförvaltningsprin-
cipen blev enligt arméförvaltningens mening önskemålet om sammanhåll
ning och koncentrering av tygförvaltningen ytterligare tillgodosett. Armé
förvaltningen erinrade om de sedan flera år tillbaka verkande samarbets-
kommittéerna för sammanhållning av likartade materielfrågor inom för
valtningarna m. m. och framhöll, att erfarenheterna av dessa kommittéer
var synnerligen goda. Det syntes arméförvaltningen som om vissa av de
för försvaret gemensamma funktioner, som enligt utredningens alterna
tiv II skulle uppdras åt försvarets industriplanering helt eller delvis skulle
kunna omhänderhas av dels respektive huvudförvaltande myndigheter,
dels samarbetsorgan liknande förutnämnda samarbetskommittéer. Armé
förvaltningen föreslog att industriplaneringsverksamheten skulle uppdelas
mellan överbefälhavaren (med handläggning inom försvarsstabens kvarter-
mästaravdelning), riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt
försvarsgrensförvaltningarna. Standardiseringsverksamheten borde hand
has av vederbörande huvudförvaltande myndighet med den redan befint
liga försvarets standardiseringsdelegation såsom samordnande organ.
Uppdraget att sammanhalla kontrollmetodikfrågorna för försvaret borde
kunna anförtros nagot av de nu förefintliga organen, exempelvis
försvarets fabriksstyrelse. En samarbetsdelegation under ledning av
fabriksstyrelsen och med representanter från förvaltningarnas kon
trollorgan borde tills vidare kunna lösa gemensamma frågor rörande
mätmetodik och mätdon. Mätdonsfrågorna horde i övrigt kunna skötas av
förvaltningarna respektive huvudförvaltningarnas kontrollorgan, vilka
har personal som i praktiken sysslar med hithörande frågor. Erfordras ett
särskilt förråd för eventuellt gemensamma mätdon och kontrollapparater,
ansåg arméförvaltningen detta lämpligen kunna förläggas i anslutning till
något redan befintligt organ, exempelvis Stockholms tygstation, där till
gång även fanns till den av utredningen föreslagna mindre serviceverk
staden. Patentfrågorna syntes utan olägenhet kunna knytas till något
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
31
annat redan befintligt verk, till exempel försvarets forskningsanstalt. Upp kommande frågor rörande fördelningen av för försvarsgrenarna gemensam materiel på olika huvudförvaltningar borde kunna lösas genom samråd förvaltningarna emellan. Förslaget om inrättande av ett för försvaiet gemensamt teletekniskt laboratorium tillstyrktes av arméförvaltningen. Laboratoriet borde emellertid anslutas till försvarets forskningsanstalt.
Marinledningen (chefen för marinen och marinförvaltningen) anslöt sig i princip till vad utredningen anfört rörande förvaltningsorganisationens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen. Av utredningen gjorda ut talanden rörande vikten av ett direkt samarbete mellan konstruktör och tillverkare, rörande erforderlig tillgång till tekniskt utbildad personal och denna personals effektiva utnyttjande ävensom betydelsen av en klarare fördelning av förvaltningsansvaret var enligt marinledningen i hög grad beaktansvärda. Det syntes dock icke vara möjligt att i den utsträckning utredningen förutsatt frigöra den mera kvalificerade tekniska personalen från förvaltningsuppgifter, som verkade hindrande på dess huvudsyssel sättning. Arbetsuppgifterna syntes icke kunna i större omfattning upp spaltas så, att den tekniska personalen skulle uteslutande få ägna sig åt de tekniska uppgifternas lösning. Marinledningen ansåg det högst ange läget att organisationen i sin helhet utformades så, att förvaltningsarbetet underlättades och att förvaltningsrutinen gjordes så enkel som möjligt.
De av utredningen anförda synpunkterna, hur riktiga de än var, fick så lunda icke tillmätas utslagsgivande betydelse vid förvaltningsorganisa tionens uppbyggande. Härvid borde bl. a. beaktas att det för försvarets stridsduglighet, uthållighet och effektivitet var nödvändigt att underhålls- tjänsten vid de stridande förbanden fungerade tillfredsställande. En av förvaltningarnas viktigaste uppgifter var att i tekniska och ekonomiska avseenden vara ledande organ för de lokala myndigheterna, såsom rege menten, örlogsvarv, skolor m. in. Ett behörigt hänsynstagande härtill krävde, att försvarsgrenschefernas inflytande på förvaltningen i dess hel het under fred såväl som krig var säkerställd.
Beträffande bristerna i den nuvarande förvaltningsorganisationen vits ordade marinförvaltningen, att tillskapandet av krigsmaterielverket med fört oklarhet i ansvarsfördelningen, dubbelarbete i icke ringa utsträckning samt otillräcklig kontakt mellan konstruktör och tillverkare.
Marinledningcn instämde i de av förvaltningsutredningen gjorda ut talandena rörande förvaltningsorganisationens utformning, i den mån de avsåg att tillförsäkra försvarsgrenscheferna ett avgörande inflytande på tygmaterielförvaltningen. Detta kunde icke ske med mindre förvaltningen i princip ordnades försvarsgrcnsvis. Härav följde att marinledningen icke kunde ge sin anslutning till det av utredningen diskuterade, såsom alter nativ I betecknade organisationsförslaget innebärande koncentration av all förvaltning av krigsmateriel till ett enda för försvaret gemensamt ämbets verk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Vad angick det lämpligaste sättet för ordnandet av tygmaterielförvalt-
ningen kunde marinledningen i princip godta utredningens förslag i
vad detsamma innebar indragning av krigsmaterielverket. Med hänsyn till
den inledningsvis anförda synpunkten att större ändringar icke borde
företas under rådande förhållanden ansåg marinledningen dock att med
verkets indragning borde tills vidare anstå. För att avhjälpa de olägen
heter och anmärkningar, vartill samarbetet mellan krigsmaterielverket
och marinförvaltningen gett anledning, borde emellertid en översyn ske
av verkets organisation och arbetsformer.
Marinledningen avstyrkte förslaget om inrättande av en försvarets in
dustriplanering. Särskilt måste marinledningen bestämt motsätta sig
den övervakande verksamhet som enligt förslaget skulle tillkomma nämnda
verk beträffande inköpsverksamheten.
Även om försvarets industriplanering icke tillädes nämnda övervakande
uppgift, syntes densamma genom de ämbetsverket i övrigt tilltänkta upp
gifterna ändock komma att erhålla en ställning av chefsverk för försvars-
grensförvaltningarna. Detta gällde främst befogenheten att bestämma,
vilken försvarsgrensförvaltning, som skulle handha huvudförvaltningen
av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. En sådan organisation var
enligt marinledningens mening icke lämplig. Omfattningen av den materiel,
som en försvarsgrensförvaltning hade att förvalta, borde fastställas av
Kungl. Maj :t och föreskrifterna intas i förvaltningens instruktion; even
tuellt behövliga närmare överenskommelser borde kunna träffas mellan
förvaltningarna. Tvister i dessa frågor mellan ämbetsverken borde av
göras av Kungl. Maj :t.
Övriga industriplaneringen tillagda uppgifter var, anförde marinled
ningen, jämväl av den art, att de kunde och borde handläggas utan att
särskilt ämbetsverk härför inrättades. Förslaget att dit förlägga det krigs-
industriella planeringsarbetet syntes sålunda mindre lämpligt. Krigsin
dustriplaneringen syntes nämligen icke kunna bli fullt effektiv med
mindre saväl anskaffning som planering omhänderhades av samma myn
dighet. Även om i enlighet med utredningens av marinledningen avstyrkta
förslag industriplaneringen skulle dirigera försvarsförvaltningens inköps
verksamhet, kunde det vara tveksamt, om verket härigenom skulle få den
intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produktionsmöjlig
heter, som de köpande myndigheterna kunde få vid sin direkta kontakt
med tillverkarna och som måste vara av utomordentligt värde för plan-
läggningen. Enligt marinledningens mening talade vägande principiella
skäl för att anskaffning och industriplanläggning samordnades. De till
tänkta planerande uppgifterna för krigsmaktens försörjning med krigs
materiel och andra förnödenheter under beredskap och krig borde fördelas
på de materielanskaffande ämbetsverken och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Detta gällde även för det fall att krigsmaterielverket
skulle bestå.
33
Även de uppgifter, som avsåg standardisering och kontrollmetodik, kunde uppdelas på förvaltningarna eller tilldelas riksnämnden. Handlägg ningen av patentfrågor, i den mån denna ansetts böra ankomma på indu- striplaneringsverket såsom patentorgan för försvaret, borde kunna över flyttas på regementsofficeren för forskningsärenden i försvarsstaben, vilken för dessa och andra tekniska frågor borde tillföras lämplig personal. Pro cesser i försvaret berörande patentärenden borde i enlighet med utred ningens förslag föras av juridiska byrån i försvarets civilförvaltning.
Tanken att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium fann marinledningen riktig. Laboratoriet borde emellertid icke blott som utredningen förutsatte lokalt förläggas till försvarets forsk ningsanstalt utan även organisatoriskt underställas densamma. Frågan om gränsdragningen mellan verksamhetsområdena för laboratoriet och forsk ningsanstaltens avdelning 3 borde därvid uppmärksammas.
Marinledningen anslöt sig i princip till det av utredningen förordade huvudförvaltningssystemet på tygförvaltningens område. Riktigheten av de konkreta förslag i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, som utredningen framlagt i samband med behandlingen av de särskilda förvaltningsmyndigheternas organisation, var emellertid icke möjlig att bedöma utan ingående prövning i varje särskilt fall, vilken prövning borde ske i samband med det instruktionsmässiga reglerandet av denna fråga. Härvid borde emellertid uppmärksammas vikten av att centraliseringen icke drevs för långt; främst borde undersökas vad i varje särskilt fall kunde befinnas ändamålsenligt. Försiktighet borde i varje fall iakttas innan säkra erfarenheter beträffande systemets lämplighet vunnits. En viss frihet måste tillåtas förvaltningarna vid fastställandet av materielfördel- ningen. Även om viss försvarsgrensförvaltning angivits som huvudför valtning för visst materielslag, borde principen icke fastlåsas så, att den andra förvaltningen icke skulle äga rätt att vid behov efter samråd med huvudförvaltningen anskaffa materiel. Det skulle eljest kunna inträffa, att en anskaffning av för huvudförvaltningen mindre angelägenhetsgrad i jämförelse med andra objekt, skulle kunna bli åsidosatt även i fall, då sådan anskaffning var av stor betydelse för den beställande förvaltningen. Denna fråga var enligt marinledningens mening principiellt ytterst be tydelsefull, enär vederbörande försvarsgrenschef hade ansvaret för den egna försvarsgrenens ltrigsberedskap. Vid tillämpningen av huvudförvalt- ningsprincipen borde vidare iakttas en sådan återhållsamhet, som utred ningen förordat beträffande centralupphandling. Smärre och brådskande inköp borde sålunda kunna ske genom den »egna» förvaltningen även av ett materielslag, beträffande vilket huvudförvaltningen ålåg annan för svarsgrensförvaltning. Slutligen blev det såsom även utredningen fram- hållit nödvändigt att göra vissa undantag från huvudförvaltningsprincipen i fråga om de sammansatta stridsmedlen. Även i andra avseenden kunde
3—49 54
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.
Kungi. Majrts proposition nr 109.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
undantag förekomma exempelvis beträffande vissa för marinen speciella
motorfordon och släpvagnar, vilka borde projekteras och konstrueras
inom marinförvaltningen. Utformningen av huvudförvaltningsprincipen
borde på grundval av närmare överenskommelser förvaltningarna emellan
fastställas av Kungl. Maj :t.
Flygledningen (chefen för flygvapnet och flygförvaltningen) förklarade
sig i princip dela utredningens val av alternativ för tygförvaltningsorga
nisationens utformning. De problem, som var förenade med projek
tering, anskaffning och underhåll av fartyg, flygplan och stridsvagnar,
var så vitt skilda att en central handläggning av dessa frågor inom ett för
försvaret gemensamt ämbetsverk icke innebar några fördelar men däremot
avsevärda nackdelar genom den fördröjning av frågornas handläggning,
som tillkomsten av ett nytt »overhead» skulle innebära. Då flygplanen med
motorer och utrustning jämte all den speciella markmateriel, som er
fordrades för flygplanens och flygtjänstens bedrivande, representerade
c:a 80 % av flygvapnets materielkostnader fanns med de grundförutsätt
ningar för förvaltningsorganisationens effektivitet, som utredningen själv
anfört, icke någon saklig motivering för en centralisering av tygförvalt
ningstjänsten enligt alternativ I.
Om således huvuddelen av flygförvaltningens materielanskaffning enligt
flygledningens mening erbjöd sådana speciella problem att en för hela
försvaret centraliserad tygförvaltningstjänst icke var praktiskt genomför
bar förekom dock materiel, som till sin art och användning var lämpad för
gemensam anskaffning med övriga försvarsgrenar. Det system med huvud
förvaltning för projektering och anskaffning av denna materiel som utred
ningen föreslagit fann flygledningen vara i princip riktigt i vad avsåg ett
samgående mellan försvarsgrenarna vid materielens anskaffning. Pro
jektering och utveckling av ny materiel måste dock förbehållas respektive
försvarsgren så att av utvecklingen betingade förändringar i de taktiska
kraven kunde bli tillgodosedda. Den väsentligaste förutsättningen för till-
lämpning av systemet med huvudförvaltning syntes enligt flygledningens
uppfattning vara att systemet begränsades till anskaffning av sådan
materiel för vilken utförandet och den taktiska användningen var den
samma. Ställningstagandet till vilken materiel, som var av sådan karaktär
att den lämpade sig för gemensam anskaffning i den ena eller andra för
svarsgrenens regi, borde ske genom sucessiva överenskommelser försvars-
grensförvaltningarna emellan och icke genom direktiv från ett helt sido
ordnat organ (försvarets industriplanering) på sätt som förvaltningsut-
redningen föreslagit. Det var flygledningens uppfattning att man endast
genom ett förtroendefullt samarbete kunde nå de fördelar man härmed
åsyftade. Att ett dylikt på gemensamt förtroende uppbyggt samarbete kunde
åstadkommas när förutsättningarna härför fanns bestyrktes av det redan
åstadkomna frivilliga samgåendet mellan försvarsgrenarna med avseende
35
på anskaffning av viss materiel. Kärnpunkten härvid var att den materiel, som anskaffades verkligen var likartad så att ett samgående gav en reell vinst och icke ledde till att den ena försvarsgrenens speciella behov blev eftersatta enbart på grund av en strävan att standardisera där förutsätt ningarna härför saknades.
Beträffande de övriga funktioner, som enligt utredningens förslag skulle omhänderhas av försvarets industriplanering, anförde flygledningen i hu vudsak följande.
Krigsindustriplaneringen borde helt ombesörjas av den i fred anskaf fande myndigheten med — såsom för närvarande — försvarsstabens kvartermästaravdelning såsom sammanhållande instans och såsom över befälhavarens kontaktorgan med riksnämnden för ekonomisk försvars beredskap.
Utredningens förslag, att souschefen för försvarets industriplanering skulle tillse, att de centrala förvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grunder, fann flygledningen icke lämpligt med hänsyn, bl. a., till de konsekvenser en sådan anordning måste få med avseende på försvarsgrensförvaltningarnas ställning gentemot leverantörerna. Dessa måste bibringas den uppfattningen, att förvaltningscheferna i ekonomiska frågor icke åtnjöt myndigheternas odelade förtroende.
Standardiseringsfrågorna inom försvaret borde enligt flygledningens mening kunna lösas inom ramen för den redan befintliga försvarets standardiseringsdelegation, vilken dock borde kompletteras med ett sek retariat, lämpligen förlagt till en av försvarsgrensförvaltningarna. Grunden för en systematisk standardiseringsverksamhet förutsatte en klassificering av all försvarets materiel som underlag för en inventering och för upp görande av en typstandard. Flygledningen erinrade om att flygförvalt ningen utarbetat en egen materielkod, vilken även låg till grund för det klassificeringsarbete, som bedrevs inom armén och marinen. Det intima samarbete, som i denna fråga inletts mellan de tre försvarsgrenarna, ut gjorde ett exmepel på, hur dylika gemensamma frågor bäst fick sin prak tiska lösning genom samverkan mellan de aktivt berörda parterna.
Frågor berörande kontrollmetodiken syntes även kunna lösas enligt samarbetslinjen genom tillsättande av en kontrolldelegation. Fn möjlig lösning syntes även vara att hänskjuta härmed sammanhängande frågor till försvarets fabriksstyrelse, som genom sin egen verksamhet hade de praktiska förutsättningarna för handhavande av kontrollmetodikens ut veckling.
Patentfrågorna borde anförtros ett mindre organ, som borde kunna an slutas till någon av försvarsgrensförvaltningarna, lämpligen den, som hade det största antalet patentärenden.
Ett för försvaret gemensamt teletekniskt laboratrium borde, såsom ut redningen föreslagit, tillskapas men borde i administrativt hänseende knytas till försvarets forskningsanstalt.
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Krigsmaterielverket gjorde i sitt yttrande gällande, att utredningen
genom att bygga på den förutsättningen, att krigsmaterielverkets verk
samhet i allt väsentligt skulle återföras till försvarsgrensförvaltningarna
och verket upphöra, gått vid sidan av givna direktiv. Utredningen hade
därvid icke undersökt eller redovisat, i vad mån 1943 års organisation
med krigsmaterielverket såsom centralt upphandlingsorgan varit eller
kunde göras ändamålsenligt. Verket hade under senare år varit väl med
vetet om att vissa förbättringar skulle kunna genomföras med avseende
å verkets organisation. Några mera omfattande åtgärder härför hade
dock med hänsyn till den pågående utredningen och de för denna läm
nade direktiven icke lämpligen kunnat vidtas.
Beträffande utredningens synpunkter på förvaltningsorganisationens
anpassning efter krigsmaterielutvecklingen hävdade krigsmaterielverket,
bl. a., att det var olämpligt att, såsom utredningen förordat, konstruk
tören (sakorganet) kontrollerade serietillverkningen av sina egna kon
struktioner. Vad som främst behövdes vid serietillverkning var produk
tionsteknisk expertis. En konstruktör var nämligen sällan verkstadstek
niker och det var icke ändamålsenligt att låta serietillverkning dirigeras
och kontrolleras av konstruktörer. Därtill kom, att, om så skedde, det
var tänkbart, att fel beroende på konstruktionssvagheter icke tillräckligt
energiskt påtalades.
Vad utredningen uttalat rörande det direkta samarbetet mellan kon
struktör och tillverkare, ansåg krigsmaterielverket allenast gälla tillverk
ning i mindre omfattning av viss försöksmateriel el. dyl. När serie- eller
masstillverkning ingångsattes i full utsträckning, skulle tillverknings
underlaget vara praktiskt taget färdigställt. Det kunde icke vara ändamåls-
enligt att tillhandahålla ett sådant ofullständigt eller bristfälligt underlag
för serie- och masstillverkning, som under tillverkningens gång måste i
större omfattning ändras eller kompletteras. Tyvärr hade detta dock skett
alltför ofta under den tid krigsmaterielverket haft att ombesörja massan-
skaffningen.
Utredningens uppfattning att förvaltningsorganisationen måste vara
sådan, att den krävde minsta antal specialister, samt även sådan, att
specialisterna så långt sig göra lät fick odelat ägna sig åt sina specialiteter
biträddes av krigsmaterielverket. Verket framhöll, att 1943 års förvalt
ningsorganisation också var uppbyggd på denna princip, nämligen att om
möjbgt var och en av försvarets verk borde vara företrädare för en spe
cialitet, så t. ex. försvarets civilförvaltning å kassa och räkenskapsväsen-
det, fortifikationsförvaltningen å byggnad och underhåll etc. Krigsmateriel
verket skulle i likhet härmed vara specialist på upphandling och de där
med sammanhängande frågorna. Det syntes krigsmaterielverket ologiskt
att samtidigt som utredningen ville tillskapa ytterligare ett specialist
organ, försvarets industriplanering, utredningen föreslog indragningen av
37
ett sådant, krigsmaterielverket, vars arbetsuppgifter, upphandling, skulle
uppdelas på ett flertal myndigheter. Lämpligt hade i stället varit att söka
från övriga förvaltningsmyndigheter utrensa sådant arbete, som i förhål
lande till krigsmaterielverkets specialitet utgjorde dubbelarbete. Det hade
vid bedömande av denna fråga varit värdefullt, om utredningen till be
lysning av detta spörsmål utrett och redovisat motsvarande förhållanden
i främmande länder med större erfarenhet på området än som kunde för
värvas vid studium av svenska förhållanden. I England t. ex. fanns ett
särskilt organ för, bl. a., konstruktion och upphandling av krigsmateriel.
Efter vissa övergångssvårigheter hade erfarenheterna därstädes visat att
sagda organisation varit till stor fördel. Krigserfarenheterna under senaste
världskrig ledde för övrigt till en än starkare centralisering av materiel-
anskaffningen i England efter detta krigs slut.
Krigsmaterielverket medgav, att den gällande organisationen ur ansvars-
synpunkt icke var fullt tillfredsställande, men det var enligt verkets me
ning ingalunda svårt att genom viss justering av gränsdragningen mellan
verkets och förvaltningarnas arbetsuppgifter få ansvarsfrågan löst. I en
reviderad organisation borde verket icke såsom sådant ha befattning med
granskning av förvaltningarnas i samband med materielanskaffningen
tillhandahållna tillverkningsunderlag. Förvaltningarna borde ha det ode
lade ansvaret härför. Härigenom skulle svårigheterna att utpeka vem som
var skyldig till ej blott konstruktionsfel utan även materielfel och leverans-
förseningar elimineras. Felen borde nämligen alltid kunna hänföras till
antingen tillverkningsunderlaget eller till tillverkningen såsom sådan eller
eventuellt till bägge dessa sålunda avgränsade ansvarsområden, i vilket
senare fall ävenledes en gränsdragning i fråga om ansvaret var möjlig. Den
produktionstekniska granskningen av underlaget borde insättas på ett
tidigt stadium, sålunda innan tillverkningsunderlaget var fastställt. I och
med att detta i fastställt skick överlämnades till verket för tillverkning
borde den uppdragsgivande förvaltningen ha ansvaret för alla fel och för
seningar som uppstod på grund av underlagets ofullständighet eller even
tuella felaktigheter under det verket borde ha ansvar för tillverkningsfel
och leveransförseningar.
Beträffande den kritik, som riktats mot krigsmaterielverket, erinrade
verket, att den av utredningen åberopade, genom statens sakrevision verk
ställda undersökningen bl. a. utvisat att en sådan grad av fullkomlighet,
som syntes vara, särskilt från tygavdelningens sida, förutsatt och fordrad
för krigsmaterielverkets del i dess verksamhetsutövning, utan tvivel ej
heller syntes ha kunnat uppnås för tygavdelningens egen del, om avdel
ningen haft att själv svara för såväl konstruktioner och leveransbestäm
melser in. m. å ena, som anskaffningen av materielen med allt vad
därmed sammanhörde, å andra sidan. Man mötte nog vid eu jämförelse
härvidlag egentligen endast den skillnaden, att kritiken från de leveran
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
serna mottagande militära förvaltningsorganen över fel och brister hos
leveranserna hållits mera intern, om allt vilat hos och berott på arméför
valtningens tygavdelning. Det var ingen hemlighet, hade undersökningen
konstaterat, att även de militära i sammanhanget berörda organen — tyg
avdelningen och intendenturavdelningen — haft att anteckna flera miss
lyckanden och missräkningar i sin anskaffningsverksamhet.
Utredningens påstående därom, att det förekommit, att krigsmateriel-
verket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaff-
ningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning
gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga,
vilket stundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som av
setts, syntes enligt krigsmaterielverkets mening till stor del bero på miss
förstånd, sannolikt till följd av att utredningens arbetande organ för
skaffat sig otillräckliga eller ensidiga informationer. Därest i enstaka fall
ändringar i det tekniska underlaget gjorts utan att samråd därvid före
kommit med vederbörande försvarsgrensförvaltning, hade detta skett i
strid mot fastställd arbetsordning och gällande föreskrifter. Varje ändring
av det tekniska underlaget, som av den ena eller andra orsaken var er
forderlig, skulle nämligen omedelbart underställas vederbörande bestäl
lare för godkännande. I allmänhet hade det varit så, att omarbetning av
det tekniska underlaget visat sig vara nödvändig för att möjliggöra en
rationell fabriksmässig tillverkning. Men när omarbetning företagits av
verket, hade den också godkänts av vederbörande beställare.
I fråga om de påtalade bristerna i kontrollförfarandet framhöll krigs-
materielverket, att ett anskaffningsärende omfattade icke blott själva
affärsuppgörelsen utan alla tempon i anskaffningen till dess godkänd vara
levererats. Det blev ohållbart icke minst för säljaren om en myndighet
skötte vissa tempon i upphandlingen och annan eller andra myndigheter
övriga tempon i samma upphandling, då alla de olika delarna av upphand
lingen grep in i varandra och borde avgöras av samma organ. Skulle
exempelvis ett centralt anskaffningsorgan blott ombesörja inköpet för
försvarsgrensförvaltningarnas räkning men dessa själva — vilket redan
nu i viss omfattning skedde — utöva kontrollen under tiden varan till
verkades, ledde detta till att en och samma tillverkare kunde få med icke
mindre än tre andra myndigheter att göra beträffande kontrollen av samma
tillverkningsobjekt. De olika förvaltningarnas bedömanden i kontroll
frågor var icke heller alltid detsamma. Det kunde mycket väl inträffa
och hade också inträffat, att vad en förvaltning godkänt underkänts av
en annan förvaltning, trots att det rört sig om identiskt lika materiel.
Detta måste te sig egendomligt åtminstone för tillverkaren. Anskaffning
och kontroll hörde ihop och måste ligga hos samma organ. Att såsom i
diskussionen om verkets bestånd framhållits dessa uppgifter eventuellt
skulle kunna skiljas från varandra ansåg verket uteslutet.
39
Vad kontrollens bedrivande angick, erinrade krigsmaterielverket, att
kontrollen i allmänhet skedde enligt av respektive beställande myndighet
i detalj fastställda föreskrifter. Erfordrades avsteg från eller uppmjuk
ning av kontrollbestämmelserna, vilka tillhörde tillverkningsunderlaget,
inhämtades vederbörande förvaltnings godkännande härtill. De till krigs
materielverket överlämnade anskaffningsuppdrag, som hänförde sig till
tygmateriel, åtföljdes i regel av tekniska bestämmelser för tillverkning och
kontroll eller hänvisade till tidigare överlämnade dylika. Sedan dessa be
stämmelser granskats ur tillverkningsteknisk synpunkt ehuru endast
ytligt på grund av brådskan att få tillverkning i gång och eventuella
ändringar verkställts efter samråd med den beställande förvaltningens
sakorgan, överlämnades de för beställningens utläggande och för kon
trollens planläggande och verkställande.
I enlighet med krigsmaterielverkets instruktion utövades kontrollen i
allmänhet av verkets kontrollpersonal. För skjutprov och liknande slut
prov samt i de fall verket saknade sakkunnig kontrollpersonal i erforder
lig utsträckning, beställdes kontrollen hos förvaltningarna underställda
organ eller rekvirerades biträde från dem. Detta sistnämnda förfarings
sätt användes t. ex. vid besiktning av elektronrör och vid köp av teleteknisk
materiel och fordon från utlandet.
Därest materielen vid kontrollen befanns tillverkad i enlighet med de
av vederbörande förvaltning utarbetade kontrollbestämmelserna, godkändes
materielen av krigsmaterielverket. I annat fall underställdes frågan om
godkännandet det beställande organet. Under hela kontrollen skedde ett
intimt samarbete med vederbörande förvaltning, varvid även i vissa fall
representant från densamma vid förekommande behov besökte tillverkaren
tillsammans med representant för verket.
Ett visst dubbelarbete hade dock därvid förekommit i det att frågan om
godkännande av en tveksam leverans icke hos vederbörande förvaltning
behandlats av dess sakorgan utan av eller i samråd med dess kontrollbyrå.
Ett sådant förfaringssätt måste anses sakligt felaktigt och därjämte direkt
stridande mot av Kungl. Maj :t fastställda instruktioner. Då verket verk
ställde kontroll, utfördes den av sakkunnig personal under tjänstemanna
ansvar med samma kompetens som förvaltningarnas egen kontrollper
sonal, varför en överkontroll genom vederbörande förvaltnings kontroll
kontor var obefogad.
Huruvida anledning till den av utredningen påtalade bristande kon
takten mellan projekterande organ å ena sidan samt anskaffande organ
och industrier å andra sidan blev undanröjd genom det av utredningen
förordade förslaget kunde enligt krigsmaterielverkets mening starkt sättas
i fråga. Möjligheten för den projekterande specialisten att upprätthålla
kontakt med den materiellevererande industrien syntes i stort sett vara lik
värdig vid nuvarande organisation och vid en organisation enligt alternativ
Kungl. Maj:is proposition nr 109-
40
II. I ena fallet var förmedlaren av kontakten ett nära lierat verk (krigs-
materielverket), i andra fallet var det en sidoordnad byrå inom ett stort
verk. Den avgörande punkten var i båda fallen viljan till samarbete.
Krigsmaterielverket påpekade, att utredningens förslag till organisa
tion av tygförvaltningstjänsten innebar en principiell avvikelse från nu
varande ordning bl. a. såtillvida, som varje försvarsgrensförvaltning icke
längre själv skulle konstruera och utprova all materiel med hänsyn till
de speciella funktionskrav som måste tillgodoses för tjänsten vid försvars
grenen. För detta ändamål hade man hittills från militärt håll ansett det
ofrånkomligt, att vederbörande försvarsgrensförvaltning — bl. a. med
hänsyn till försvarsgrenschefens ansvar — själv konstruerade och ut
provade materielen. Varje försvarsgrens speciella krav beträffande prest
anda å sådan materiel, som var av samma slag eller likartad vid två eller
tre försvarsgrenar, tillgodosågs för närvarande ofta genom att några få
detaljer i materielen gavs ett speciellt utförande, medan övriga detaljer
utfördes identiskt lika. Detta innebar med gällande ordning ur organisa
torisk synpunkt icke något problem eller borde icke innebära något pro
blem, enär varje förvaltnings särskilda krav på materielen framgick av de
tillverkningsunderlag, som krigsmaterielverket erhöll från förvaltningarna.
Annorlunda skulle det bli, om skiljaktigheter i vissa prestandakrav hos
likartad materiel skulle leda därtill, att sådan materiel blev anskaffad vid
varje förvaltning, varvid anskaffningen av de identiskt lika detaljerna
svårligen kunde samordnas.
I fråga om de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle
ankomma på försvarets industriplanering, framhöll krigsmaterielverket, att
industriplaneringen blott berörde sådan materiel som då anskaffades cen
tralt, d. v. s. av krigsmaterielverket. Även om man hade den uppfattningen,
att försvarsgrensförvaltningarna borde omhänderha den anskaffning som
ombesörjdes av krigsmaterielverket, borde man ändock enligt verkets me
ning överväga, om icke anskaffningen likväl borde ske centralt av samma
organ, som hade att handlägga industriplaneringen. Risken förefanns näm
ligen för att denna mycket betydelsefulla planering blev, om den skildes
från anskaffningen, mer eller mindre verklighetsfrämmande. Det syntes
vara en allmän uppfattning bland dem inom och utom försvaret, som
haft med anskaffning och industriplanering att göra, att en effektiv indu
striplanering blott kunde åstadkommas i intim samverkan med motsvarande
normala materielanskaffning, d. v. s. anskaffning under fredstid.
Krigsmaterielverket hade för sin del utgått ifrån att i enlighet med de
för utredningen givna direktiven någon större omorganisation av den cen
trala försvarsförvaltningen icke kom att äga rum. En genomgripande
organisationsändring under rådande förhållanden syntes krigsmateriel
verket framstå såsom oförsvarbar. Härtill kom, att några verkliga för
slag till hur övergången från den nuvarande organisationen till den av ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
41
redningen föreslagna skulle äga rum icke avgetts av utredningen. Verket
ansåg, att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en
för de tre försvarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation
liknande »Ministry of Supply» i England. För verket framstod en sådan
organisation som den enda rätta och verket var övertygat om att frågan om
försvarets tekniska och ekonomiska ledning först skulle slutligt lösas då
ett gemensamt administrativt verk inrättades. Av detta skäl var det synner
ligen oklokt att rasera den grund som redan var lagd härför genom att
avskaffa krigsmaterielverket. Verket ansåg sig sålunda ej böra uttala sig
om organisationen av det föreslagna försvarets industriplanering och
ej heller detta föreslagna verks förbindelser med de övriga centrala för
valtningsmyndigheterna. I stället avgav verket förslag om huru med i
huvudsak bibehållen förvaltningsorganisation krigsmaterielverket borde
vara organiserat och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma detta.
Försvarets forskningsanstalt ansåg, att en utbyggnad av försvarsstaben
med ett centralt organ, dit vetenskapsmän, tekniker och industrimän
samt eventuellt även politiker knöts för en kontinuerlig analys av hur våra
försvarsresurser med hänsyn till möjliga krigsfall borde imiktas, kunde
bli av stort värde. Ett sådant organs arbetsuppgifter och organisation
borde dock närmare utredas. Värdefulla erfarenheter för den fortsatta
utredningen skulle enligt anstaltens mening säkerligen kunna vinnas om
ett provisoriskt organ kunde skapas snarast möjligt för upptagandet av
aktuella delproblem.
Även om utredningens förslag av olika skäl ej kunde i detalj genom
föras, syntes partiella reformer i utredningens anda med framförallt en
vidgad möjlighet att utan allt för manga mellaninstanser koncentiera
tekniska arbetsuppgifter på tekniskt högt kvalificerad personal böra ut
föras.
Inrättandet av ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt labora
torium i lokal anslutning till anstaltens avdelning 3 tillstyrktes av anstalten.
Organisationen borde genomföras, sa snart byggnadssituationen det med
gav. I forskningsanstaltens förslag till nybyggnad för dess avdelning 3 hade
också ingått såsom ett väsentligt led att försvarsgrensförvaltningarnas
telelaborationer, oberoende av om de var självständiga eller tillhörde en
annan organisation, skulle beredas utrymme i direkt anslutning till av
delningens lokaler.
Den av utredningen föreslagna inre organisationen av det teletekniska
laboratoriet syntes dock i åtskilliga avseenden ej lämplig. Ej heller kunde
utredningens förslag att ankyta laboratoriet till försvarets industriplane
ring tillstyrkas av forskningsanstalten. Enda sambandet mellan industri-
planeringen och laboratoriet var att ett visst samarbete borde ske beträf
fande standardiseringsverksamheten. Däremot hade laboratoriet många
anknytningspunkter med anstaltens avdelning 3 och åtskilliga av labora-
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.
42
Kungl. May.ts proposition nr 109.
toriets funktioner skulle säkerligen mer rationellt kunna utföras av befint
liga organ vid nämnda avdelning efter vissa utvidgningar av dessa.
Forskningsanstalten fann att en sådan anknytning till anstalten skulle
gagna den teletekniska försvarsforskningen i sin helhet, allrahelst som
den erforderliga organisationen i stort sett redan fanns och blott tarvade
en måttlig utökning. Oaktat detta skulle medföra en viss belastning för
anstalten, föreslog anstalten att det teletekniska laboratoriet organiserades
och upprättades i nära anslutning till anstaltens avdelning 3.
Om detta förslag skulle vinna beaktande, var forskningsanstalten villig
att framlägga ett detaljerat förslag, som redan utarbetats, och i övrigt att
medverka till den ändamålsenligaste utformningen av ifrågavarande
laboratorium.
Statskontoret föreslog, att med avseende å tygförvaltningstjänsten i då
varande läge endast sådana av behovet påkallade jämkningar skulle
vidtas i den bestående organisationen, som kunde ske utan att rådande
principer för förvaltningsorganisationens utformning rubbades, men att
vid lämplig tidpunkt utredning skulle komma till stånd rörande möjlig
heterna att erhålla en från försvarsgrensindelningen fristående tygför
valtningstjänst.
Statens sakrevision ansåg, att krigsmaterielverket intog en nyckelställ
ning då det gällde utformningen av den centrala tygmaterielförvaltningen.
Under sin granskningsverksamhet hade sakrevisionen i olika sammanhang,
bl. a. vid undersökningar av anskaffningen genom krigsmaterielverkets
försorg av krigsmateriel för såväl arméns som flygvapnets räkning, i lik
het med utredningen kunnat konstatera brister i nuvarande ordning. Man
kunde enligt sakrevisionens mening ej frigöra sig från intrycket att
orsaken till dessa brister i viss utsträckning torde kunna tillskrivas ett
på rent psykologiska skäl grundat mindre gott samarbete mellan verket
och försvarsgrensförvaltningarna. Det ville emellertid synas, som om
under de allra senaste åren en markerad förbättring i sistnämnda avseende
gjort sig märkbar. Sakrevisionen delade dock — med denna reservation
— utredningens uppfattning, att huvudorsaken till de påtalade svagheterna
\ar att söka i organisationen. För att åvägabringa en bättre ordning måste
man tänka sig en viss omorganisation. Hur långt man därvid skulle eller
behövde gå var en omdömesfråga.
Rent allmänt sett syntes det utrikespolitiska läget och det i samband
därmed stående intensifierade arbetet på försvarets uppbyggnad och ut
veckling påkalla en viss varsamhet beträffande mera väsentliga omlägg
ningar inom försvaret, icke minst i dess centrala förvaltning. Redan med
hänsyn härtill var ett förslag, som bl. a. syftade till avskaffande av det
så sent som år 1943 tillskapade krigsmaterielverket och till uppdelning
å andra myndigheter av för försvarets effektiva upprustning helt av
görande uppgifter, ägnat att inge starka betänkligheter. För att man i
43
dagens läge skulle våga påta sig risken av en sådan genomgripande om organisation måste enligt sakrevisionens mening påvisas mycket allvarliga olägenheter av den bestående ordningen och därjämte förebringas över tygande skäl för att man funnit vägar att undanröja dessa olägenheter utan att samtidigt andra nya sådana uppkom. Det ville synas sakrevisionen, som om dessa förutsättningar icke var för handen i detta fall.
Verksamheten för planering av krigsmaterielför sörj ningen under bered skap och krig var en angelägenhet, som sakrevisionen i likhet med utred ningen fann alltjämt böra handhas centralt av ett för hela försvaret gemen samt organ. Emellertid syntes krigsindustriplaneringen icke kunna bli fullt effektiv med mindre den kunde äga rum i intimt samarbete med anskaffningen av krigsmateriel redan i fredstid.
Enligt sakrevisionens mening var det ytterst tveksamt, om föi svarets industriplanering med den direktivrätt beträffande utläggning av prov beställningar, som utredningen föreslagit, i fredstid verkligen skulle kunna få den intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produk tionsmöjligheter, vilken de anskaffande myndigheterna erhöll vid sin direkta kontakt med tillverkarna och som måste vara av väsentlig vikt för planläggningsarbetet. Härtill kom att det var av avgörande betydelse för industrins leveranskapacitet under krig att sa rnanga som möjligt av fabrikerna haft tillfälle att i fred fullgöra leveranser — helt eller i detaljer —- för försvarets räkning. Detta mål, vartill planeringen ytterst syftade, kunde enligt sakrevisionens mening icke nås, om den i fred planerande myndigheten icke hade det direkta bestämmandet över anskaffningen. För fogade denna myndighet över de för en beställning erforderliga medlen, hade den ock möjlighet att få sina planeringssynpunkter för krigstillverk- ningen tillgodosedda på ett helt annat sätt, än om andra myndigheter ut lade beställningarna. Det var även ett intresse för industrin att ha endast en myndighet med vilken den kunde diskutera saväl beställnings- som krigstillverkningsfrågor. Om försvarets industriplanering över huvud skulle få något inflytande och dess krigsindustriplanerande verksamhet någon effekt av verkligt praktiskt värde, måste verket därför äga möjlighet att själv beställa i fred och bära ansvaret för gjorda beställningar. Det kunde icke vara tillfyllest för en rationell och verklighetsbetonad planering att såsom utredningen tänkt sig låta denna bygga på från förvaltningarna insänt skriftligt material i form av kopior på av dem gjorda beställningar. Sakrevisionen erinrade om att statens krisrevision i remissyttrande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag, som låg till grund för krigsmatericlverkets tillkomst, med styrka betonat, att det enligt kiisie- visionens mening var en given förutsättning för att verket skulle kunna genomföra arbetet med krigsindustriplaneringen att även krigsmateriel- anskaffningen huvudsakligen förlädes till detta verk och att undantag från denna huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl
Kangl. Maj:ts proposition nr 109.
kunde åberopas härför. Även sakrevisionen var av den åsikten, att anskaff
ning och planering i princip icke horde skiljas åt. Redan av detta skäl an
såg sig sakrevisionen icke kunna tillstyrka, att anskaffningsverksamheten
helt överfördes på de militära förvaltningarna.
Emot ett sadant överförande talade emellertid enligt sakrevisionens upp
fattning ytterligare ett viktigt skäl. De intressemotsättningar, som kommit
till uttryck mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna,
kunde i viss mån tillskrivas den motvikt krigsmaterielverket represen
terade, då det gällde att gentemot de rent tekniska och militära önske
målen göra ekonomiskt affärsmässiga synpunkter gällande på krigsmate-
rielanskaffningen. De ekonomiska fördelar, som vunnits genom denna
motvikt, var icke möjliga att direkt ange, men man vågade utan vidare
påstå att de måste vara betydande.
Om man med dessa utgångspunkter förutsatte, att anskaffningsverk
samheten såsom hittills i princip skulle åvila krigsmaterielverket, borde
emellertid samtidigt klarhet skapas i fråga om vilka inköpsuppdrag, som
i de enskilda fallen verkligen skulle tillkomma detta ämbetsverk. En revi
dering av gällande bestämmelser härutinnan syntes påkallad för att man
skulle erhalla klara linjer och i fortsättningen undgå sådana av sakrevi
sionen uppmärksammade fall där en försvarsgren själv verkställt anskaff
ningen av ett visst materielslag och staten gått miste om de betydligt gynn
sammare villkor, som krigsmaterielverket eljest lyckats ernå vid sin upp
handling av samma materielslag för en annan försvarsgrens räkning.
Beträffande utredningens förslag att inom försvarets industriplanering
inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium
höll sakrevisionen för sin del före, att laboratoriet borde ingå i försvarets
forskningsanstalt, och ville särskilt understryka det principiellt oriktiga
i att — såsom fallet blev enligt förslaget — organisatoriskt sammanföra
forskningsverksamhet och därav icke betingade administrativa uppgifter
i ett och samma ämbetsverk. Frågan syntes böra närmare omprövas.
Slutligen ansåg sakrevisionen i fråga om försvarets industriplanering,
att principiella betänkligheter mötte mot utredningens förslag, att chef
skapet för denna centrala förvaltningsmyndighet skulle utövas av över
befälhavaren.
De erfarenheter sakrevisionen vunnit under sin granskningsverksamhet
inom tygområdet var av den art, att sakrevisionen ansåg sig kunna in
stämma i utredningens uppfattning, att en av de mest väsentliga svag
heterna i den nuvarande ordningen var att söka i det förhållandet, att icke
hela arbetet med framskaffandet av det tekniska underlaget för anskaff-
ning av krigsmateriel var samlat i en hand, utan att projektering, kon
struktion och försöksverksamhet låg hos militärförvaltningarna, medan
granskningen av det tekniska underlaget för att få detta på bästa sätt
anpassat efter masstillverkningens krav ankom på krigsmaterielverket.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
45
Sakrevisionen hade för sin del funnit, att krigsmaterielverkets nuva
rande uppgifter i fråga om produktionsteknisk granskning och leverans
kontroll borde överföras å militärförvaltningarna, som skulle få det fulla
ansvaret härför. Enligt sakrevisionens mening borde förefintliga brister
i den nuvarande organisationen kunna avhjälpas genom dessa i förhållande
till utredningens förslag mera begränsade åtgärder. Vidare syntes den av
sakrevisionen tänkta omorganisationen mycket väl kunna förenas med
den uppläggning, som utredningen förordat för tygmaterieltjänstens ut
övande i tekniskt avseende, en uppläggning, som sakrevisionen fann sig i
princip med tillfredsställelse kunna acceptera.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kunde med hänsyn till
de av utredningen påtalade och även av nämnden konstaterade olägen
heterna, som var förknippade med den nuvarande organisationen när det
gällde inköp av tygmateriel, och med anslutning jämväl till de synpunkter
utredningen i övrigt anfört beträffande krigsmaterielverkets anskaffnings-
uppgifter etc., i princip förorda att verkets uppgifter överfördes på andra
organ. I rådande internationella läge syntes det dock icke vara lämpligt att
vidta alltför genomgripande förändringar i organisatoriskt hänseende.
Riksnämnden föreslog därför, att inköpsverksamheten beträffande tek
niskt komplicerad materiel successivt överflyttades från krigsmateriel-
verket till försvarsgrensförvaltningarna. Anskaffning av materiel av mass-
eller standardkaraktär syntes däremot, i den utsträckning överfälhavaren
efter försvarsgrensförvaltningarnas hörande fann lämpligt, tills vidare
kunna ske genom krigsmaterielverkets försorg.
Den organisatoriska utformning av det nya ämbetsverket, föis\ arets
industriplanering, under överbefälhavarens chefskap, som utredningen för
ordat, var enligt riksnämndens mening icke tillfredsställande. Vad först
angick planeringsverksamheten ville riksnämnden framhålla, att erfaren
heterna av det planeringsarbete som genomförts och pågick inom nämn
den klart gett vid handen, att krigsindustriplaneringen icke lämpligen
borde handläggas under sådana former som utredningen förutsatt. En
planläggning av denna art kunde nämligen i regel icke bli effektiv med
mindre än att såväl detaljplanering som anskaffning omhänderhades av
samma myndighet. Härigenom skulle också nu förekommande dubbelar
bete kunna avsevärt reduceras. För att överbefälhavaren skulle kunna till
försäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig överblick över den
planläggning som skedde i fråga om krigsmaterielförsörjningen, borde
hithörande frågor handläggas inom försvarsstaben, vars kvartermästar-
avdelning för ändamålet borde förstärkas med viss expertis. Denna av
delning borde inför överbefälhavaren föredra dels typfrågor av beskaffen
het att böra underställas dennes prövning, dels förekommande frågor om
förtursrätt och dels ärenden angående avvägning av olika militära behov
som framkom under planläggningsverksamheten och vilka var av den prin
Kungl. Maj:ts proposition lir 109.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
cipiella betydelse att de påfordrade ett avgörande av överbefälhavaren.
Organet borde därjämte självfallet fortlöpande kunna ge denne en samlad
bild av planeringsarbetet.
Spörsmålet om krigsmaterielförsörjningens planläggning måste emeller
tid enligt riksnämndens mening betraktas ur vidare synvinkel. Det mili
tära försvarets önskemål i fråga om materielleveranser av olika slag
måste nämligen samordnas med de materielbehov av motsvarande art, som
förelåg inom övriga grenar av det totala försvaret. För t. ex. kommunika-
tionsverkens m. fl. myndigheters del handlades hithörande samordnings
frågor av riksnämnden, som var det enda centrala ämbetsverk som hade
en samlad överblick över landets materieltillgångar och produktionskapa
citeter. Det var därför naturligt att samordningen även av de militära
önskemålen ägde rum inom riksnämnden.
Den enklaste formen för att tillgodose de militära kraven på förevarande
område borde vara, att den militära planläggningen ävensom sammanställ
ningar över behov av materiel, arbetskraft etc. i möjligaste mån skedde i
intim kontakt med motsvarande verksamhet inom övriga grenar av det
totala försvaret och under hänsynstagande därjämte till övriga samhälls
krav. Denna samordnande och överblickande uppgift borde ankomma på
riksnämnden även beträffande försvarsgrensförvaltningarnas önskemål.
Det borde sålunda åvila riksnämnden att inom industrin medverka till
att nämnda önskemål tillgodosågs med beaktande av tillgänglig produk
tionskapacitet, materialslag etc. De närmare överläggningarna angående
utförande av detaljplanläggning o. s. v. borde däremot äga rum mellan
vederbörande försvarsgrensförvaltning och industrin. På detta sätt åstad
koms regelmässigt den intima kontakt mellan försvarsgrensförvaltning
och leverantör som för viss materiel med nuvarande organisation i regel
icke ernåddes. Genom att den samordnande planeringen förlädes till riks
nämnden, erhöll man även möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheterna
hos den personal som sysslade med motsvarande arbetsuppgifter beträf
fande kommunikationsverken och övriga civila materielkrävande myn
digheter. Härigenom kunde sålunda tillgänglig teknisk expertis utnyttjas
rationellare, vartill kom att likartade arbetens fördelning på olika händer
undveks.
De arbetsuppgifter, som i övrigt skulle ankomma på försvarets industri
planering, syntes riksnämnden utan större svårigheter kunna omhänder-
has av redan nu befintliga organ.
Uppgiften att vara sammanhållande organ för försvarsgrensförvalt
ningarnas standardiseringsverksamhet syntes sålunda utan olägenhet
kunna ingrupperas under riksnämnden. Verksamheten syntes i stor ut
sträckning böra bedrivas sasom kommittéarbete därvid hänsyn i möjligaste
mån borde tas till industriella och tillverkningstekniska synpunkter. Vid
bedömningen av standardiseringsspörsmål i fråga om modeller och typer,
47
som ägde samband med vapnens taktiska utformning, borde avgörandet,
när enighet icke kunde uppnås mellan förvaltningarna, hänskjutas till
överbefälhavaren. Dylika ärenden syntes lämpligen kunna handläggas
inom försvarsstabens kvartermästaravdelning, sedan denna förstärkts på
sätt riksnämnden i det föregående förordat.
Försvarets industriplanerings tilltänkta arbetsuppgifter med avseende
å kontrollmetodiken syntes utan större olägenhet kunna ombesörjas av
någon av försvarsgrensförvaltningarna.
De patentärenden, som skulle handläggas inom försvarets industriplane
ring, syntes till huvudsaklig del vara av den art att den sakliga behand
lingen därav måste ske med anlitande av tillgänglig teknisk expertis inom
de olika vapengrenarna. De ekonomiska uppgörelser som var förbundna
med patentärendena, syntes också kunna handläggas av vederbörande för-
svarsgrensförvaltning. Den speciella sakkunskap pa området som härut
över kunde erfordras, syntes vid behov från fall till fall kunna tillkallas
av förvaltningarna. Om så ansågs erforderligt kunde ett samordnande organ
tillskapas, förslagsvis i form av en kommitté med företrädare för de olika
förvaltningarna. Inom denna kommitté skulle kunna gemensamt disku
teras de problem som sammanhängde med patentfrågor och de prin
cipiella riktlinjer som borde följas vid dylika ärendens behandling.
Utredningens förslag om inrättande av ett för försvarsgrenarna gemen
samt teletekniskt laboratorium, anknutet till försvarets industriplanering,
kunde riksnämnden icke biträda. Då försvarets industriplanering avsågs
stå under chefskap av överbefälhavaren, skulle ett realiserande av för
slaget i nyss angiven del innebära, att överbefälhavaren i betänklig grad
belastades med uppgifter, vilka icke borde handläggas av en stabsorganisa
tion. Ansågs inrättande av det föreslagna laboratoriet vara erforderligt
borde detsamma anknytas till försvarets forskningsanstalt eller till en
förvaltningsmyndighet.
Avgörandet beträffande fördelningen av huvudförvaltningen borde, i
den mån försvarsgrensförvaltningarna ej inbördes kunde enas, träffas av
överbefälhavaren. Detta borde även vara fallet då frågor om förtur till
följd av bristande industriell kapacitet uppkom. Hithörande ärenden borde
liksom nu handläggas av försvarsstabens kvartermästaravdelning.
Statens handels- och industrikommission uttalade att, därest krigs-
materielverket ansågs böra slopas, det borde sörjas för att de centrala
uppgifter, för vilka verket inrättats, i stället kom att fullgöras av annat
eller andra organ. Tillräckliga skäl syntes likväl icke föreligga att i stället
för krigsmaterielverket inrätta ett nytt stort ämbetsverk med de uppgifter,
som enligt utredningens förslag avsetts för försvarets industriplanering.
De ifrågavarande uppgifterna syntes kunna förläggas till redan befintliga
organ. Det syntes emellertid icke tillrådligt att under den tid av ovisshet
om den utrikespolitiska utvecklingen som rådde ta de olägenheter och
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
risker, som var förenade med en mera omfattande reform av den militära
förvaltningen. Detta borde dock ej hindra, att man i avvaktan på en lämp
ligare tidpunkt efter hand och eventuellt försöksvis vidtog mindre långt
gående anordningar.
Granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. anslöt sig till
utredningens förslag att patentärenden avseende uppfinningar beträffande
krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets försvar även i fortsätt
ningen skulle behandlas inom en för försvaret gemensam institution.
Sveriges industriförbund förordade, att man med hänsyn till det då
varande internationella läget undvek omorganisationer, som för en längre
tid framåt kunde förutsättas komma att minska effektiviteten av för-
valtningsverksamheten, och i stället i stort sett bibehöll den gällande
organisationen med de ändringar, som kunde erfordras för att i möjligaste
mån avhjälpa förefintliga brister. Med denna utgångspunkt gick för
bundet icke närmare in på utredningens omorganisationsförslag. Ett par
punkter i förslaget upptogs dock till granskning.
Bl. a. uttalade förbundet den uppfattningen, att den föreslagna för
svarets industriplanering skulle komma åt! sakna erforderlig kontakt med
tillverkarna. Den skulle dessutom bli en onödigt komplicerad och för
dröjande organisation mellan riksnämnden för ekonomisk försvarsbered
skap och försvarsgrensförvaltningarna, vilka måste utföra en väsentlig del
av planeringsarbetet. Därest utredningens organisationsförslag i övrigt
skulle komma att förverkligas, borde därför den föreslagna industripla
neringen utgå ur organisationen. De planerande uppgifterna syntes kunna
omhändertas av en krigsindustriell grupp inom riksnämnden i nära sam
verkan med försvarsgrensförvaltningarna. Industriplaneringens övriga
uppgifter syntes utan större svårigheter kunna omhändertas av andra
redan befintliga myndigheter.
För att råda bot på de av utredningen berörda bristerna beträffande
kontakten mellan konstruktörer och tillverkare samt i fråga om ansvars
fördelningen vid materielanskaffningen borde den produktionstekniska
granskningen överföras från krigsmaterielverket till förvaltningarna, vilka
sålunda borde helt ombesörja och ansvara för utarbetande av tekniskt
underlag för anskaffning, så att det tekniska underlaget överlämnades
komplett färdigt till krigsmaterielverket. Det var därvid viktigt, att för
valtningarna kunde förfoga över erforderlig produktionsteknisk expertis.
Detta kunde ske dels genom förvaltningarnas egen ingenjör spersonal, dels
genom kontakt med tillverkarnas eller krigsmaterielverkets experter. Det
var enligt förbundets mening ofrånkomligt, att förvaltningarna hade till
gång till såväl konstruktörer som produktionstekniker, och förvaltning
arnas ingenjör spersonal måste rekryteras med tanke härpå. Produktions
tekniker, antingen de var anställda i krigsmaterielverket eller i en för-
svarsgrensförvaltning, måste ha fortlöpande kontakt med tillverkarna, om
49
de skulle kunna följa med i utvecklingen. Den omständigheten alt svårig heter särskilt framkommit beträffande den mer komplicerade materielen tydde på att krigsmaterielverket fått om hand anskaffningsuppgifter, som verket icke var lämpat att ombesörja. Förbundet ville för sin del förorda, att området för krigsmaterielverkets anskaffning gjordes till föremål föl en översyn och att anskaffningen av varor av mer komplicerad natur över lämnades till vederbörande militära förvaltning.
Ett förhållande, där missnöje försports från industriföretagens sida, var den långsamhet med vilken krigsmaterielverket understundom full gjorde förvaltningarnas framställningar om inköp av viss materiel. Ibland hade försök pågått länge och industrin fått meddelande från vederbörande förvaltning att inköp skulle ske. Det kunde därefter gå lång tid innan krigsmaterielverket tog ställning i ärendet. För att industrin skulle få möjlighet att på ett rationellt sätt planera in en sådan tillverkning var det önskvärt, att krigsmaterielverket handlade med större skyndsamhet.
Av vikt var även att någon oklarhet icke vidlådde frågan om leverans kontrollen. Ansvaret för kontrollen borde ligga på en myndighet, och det naturliga syntes vara, att den som gjorde inköpet också svarade för kon trollen. Det dubbelarbete, som utredningen påtalat härvidlag, borde vara onödigt och möjligt att undvika genom ett intimare samarbete mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Skulle oenighet om en vara kunde godkännas uppstå mellan krigsmaterielverket och en förvaltning, borde vederbörande tillverkare stå utanför en sådan meningsskiljaktighet och vara berättigad att anse sin leverans slutförd och att erhålla betalning, när krigsmaterielverket godkänt leveransen.
Enligt krigsmaterielverkets instruktion skulle vid generaldirektörens sida som rådgivande organ stå krigsmaterielverkets råd. Rådet skulle ha att verka för ett effektivt utnyttjande av landets industriella tillgångar i försvarets tjänst ävensom att lämna råd och biträde i frågor rörande planeringen av krigsindustrin samt vid krig eller krigsfara jämväl i frågor rörande principerna för anskaffning av krigsmateriel. Rådet hade aldrig blivit tillsatt. Enligt förbundets mening hade tanken på att tillskapa en dylik institution i princip varit riktig och åtgärder borde vidtas för att föra denna tanke vidare och på denna väg få till stånd ett samarbetsorgan. För att kunna bli effektivt och kunna sammankallas utan större om gång borde det icke göras alltför stort. Organet borde innehålla represen tanter för försvarsstaben, för försvarsgrensförvaltningarna, för industrin, för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt givetvis för krigs materielverket självt. Huruvida det borde organiseras som ett råd eller om det kunde antas nå bättre arbetsresultat i en annan organisations form borde närmare övervägas. Inom ett sådant organ borde eventu ella motsättningar förvaltningarna—krigsmaterielverket—producenterna kunna överbryggas och grunden läggas för ett gott samarbete dessa
4—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
parter emellan till gagn för deras strävanden att förse krigsmakten med
så god utrustning som våra industriella resurser och tillgängliga medel
medgav.
Svenska teknologföreningen ansåg det med hänsyn till det världspoli
tiska läget betänkligt att sätta en bestående organisation ur funktion, då
den nya organisationen inom de närmaste åren inte kunde beräknas bli
effektiv. Då det vidare framgick av utredningen att de förhållanden som
utsatts för kritik icke enbart kunde hänföras till organisatoriska brister
utan till stor del berodde på mindre gott samarbete inom och mellan de
arbetande organen och deras personal, syntes det föreningen än mer
naturligt att en omorganisation i enlighet med förslaget under dåvarande
förhållanden icke genomfördes. Den pågående anspänningen av alla i vårt
försvars utbyggande verksamma krafter framtvingade ett bättre och effek
tivare samarbete. Nya vägar borde därvid kunna finnas för att inom den
bestående organisationsrainen nå det väsentliga av utredningsförslagets
syfte. Det syntes föreningen vara en nödvändighet att den sakkunskap i
tekniska frågor som fanns samlad inom försvarsgrensförvaltningarna till
fullo utnyttjades och att krigsmaterielverkets resurser, redan hårt an
strängda, koncentrerades på sådan materiel för vars handläggande verkets
organisation uppbyggts. Sålunda borde verket till dess en eventuell om
organisation företogs endast handlägga inköp av standardiserad och till
sin beskaffenhet fullständigt definierad materiel, under det att tekniskt
komplicerad utrustning och sådan materiel, som var stadd i utveckling,
omhändertogs av respektive försvarsgrensförvaltningar, vilka redan för
fogade över den tekniska sakkunskap, som krävdes för bedömande av
materielens lämplighet. Därvid borde det av utredningen föreslagna för
farandet, där en förvaltning handlade anskaffning av samma materiel
även för övriga förvaltningars räkning, utnyttjas. När den världspolitiskt
lugnare tid kom, då omorganisationsfrågan åter kunde tas upp, var det
föreningens övertygelse, att de under tiden vunna erfarenheterna och vid
tagna förändringarna skapat helt andra förutsättningar för frågornas
bedömande än vid den tidpunkt då förvaltningsutredningens betänkande
avgavs.
Ingenjör svetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans
lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen
för fysik samt atomkommittén har, såsom förut nämnts, haft att jdtra sig
allenast beträffande vad utredningen anfört rörande dirigeringen av krigs-
materielutvecklingen i vårt land. Institutionerna ifråga tillstyrkte samtliga
utredningens förslag om inrättande av ett organ för operativ och taktisk
analys. I allmänhet framhölls emellertid, att frågan borde ytterligare ut
redas och ett mera konkret förslag utformas innan slutlig ställning till
spörsmålet kunde tas.
Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande
51
organisationen av tygförvaltningstjänsten, förordade försvarets civilförvalt
ning, statens organisationsnämnd och civilmilitåra tjänstemannaförbundet,
att det av utredningen framlagda alternativet II lades till grund för förvalt
ningens ordnande på ifrågavarande område. Försvarets civila tjänstc-
mannaförbund anslöt sig till utredningens uppfattning, att den centrala
tygmaterielförvaltningen alltjämt borde vara försvarsgrensvis organiserad
men ansåg, att huvudförvaltningsprincipen icke var praktiskt genomför
bar. Förbundet förutsatte, att krigsmaterielverket bibehölls. Förutom de
arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle åvila försvarets
industriplanering, borde på krigsmaterielverket ankomma att anskaffa så
dan för två eller flera försvarsgrenar gemensam materiel, vilken var
fullt tekniskt klar och anpassad för serietillverkning, ävensom vissa mass
artiklar, t. ex. ammunition.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.
2.
1953 års utredning m. m.
Såsom närmare framgår av redogörelse under kap. I anmodade jag
genom skrivelse den 30 juli 19o3 överbefälhavaren att efter samrad med
berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huru
vida de i yttrandet över förvaltningsutredningens betänkande den 29 juni
1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var
aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets centrala förvaltning som
kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter Kungl. Maj :ts beslut
den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträffande försvarets cen
trala förvaltning.
Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti
1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande
organisationen av försvarets centrala förvaltning. Yttranden med vissa
detalj synpunkter från marinförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse har fogats till över
befälhavarens skrivelse.
Krigsmaterielverket har till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.
Till denna har fogats en promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl
havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har
överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av
vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.
Chefen för krigsmaterielverket har i särskild skrift till mig framfört
vissa synpunkter och förslag.
Yttranden har inhämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens
organisationsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och
Sveriges industriförbund.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
a. Frågan om krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen.
Överbefälhavaren lämnar först en översikt över förvaltningsutredningens
förslag, vissa yttranden över detsamma samt huvuddragen av de före
skrifter, som utfärdades den 28 september 1951. Därefter behandlas de
motiv, som enligt överbefälhavarens mening talar för krigsmaterielverkets
indragande.
Till en början framhålls, att den kompromiss, som överbefälhavaren
år 1951 mot bakgrunden av då rådande världsläge föreslog och som resul
terade i föreskrifterna den 28 september 1951, icke återgav överbefäl
havarens slutliga ståndpunkt utan innebar ett försök att utan omfattande
och effektivitetsminskande omorganisationer åstadkomma en snabb förbätt
ring av samarbetet mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Enär
detta försök enligt överbefälhavarens mening endast delvis lyckats och
frågan om krigsmaterielverkets upphörande åter aktualiserats, finns det
skäl som talar för mera genomgripande åtgärder i enlighet med förvalt
ningsutredningens förslag. En sådan omorganisation syns numera över
befälhavaren möjlig att genomföra utan att kravet på erforderlig beredskap
eftersätts.
Överbefälhavaren framhåller vidare, att försvarsgrensförvaltningarna vid
tiden för andra världskrigets utbrott var relativt små och icke organiserade
för att med tillgänglig personal bemästra de stora anskaffningsproblem,
som uppstod i samband med krigsmaktens upprustning. Det förutsattes
tidigare att under krig och av krig föranledda särskilda förhållanden spe
ciella organ skulle tillskapas för anskaffning av i första hand ammuni
tion. I och med att statens ammunitionsnämnd, som från början var ett
provisorium, utvecklades till ett självständigt ämbetsverk, kunde de mili
tära förvaltningsmyndigheterna icke längre på samma sätt som förut följa
anskaffningarna.
Den omständigheten att försvarsgrensförvaltningarna själva ombesörjer
huvuddelen av materielanskaffningen anser överbefälhavaren utgöra ett
skäl mot bibehållandet av ett speciellt ämbetsverk för viss materielanskaff-
ning. I detta hänseende anförs.
Enligt krigsmaterielverkets egna beräkningar torde dess anskaffningar
för försvarets räkning utgöra cirka tjugofem procent i värde räknat av för
svarets totala anskaffning. Dessa tjugofem procent utgörs av materiel
av standardkaraktär (ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad materiel).
Sådana anskaffningar har ofta föregåtts av provtillverkningar, som av för
svarsgrensförvaltningarna utlagts på industrin. I värde räknat har det så
ledes ålegat försvarsgrensförvaltningarna att svara för sjuttiofem procent
av försvarets totala anskaffning. Efter tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut
den 24 april 1953 angående huvudförvaltningsprincipen torde den på för
svarsgrensförvaltningarna ankommande anskaffningen komma att uppgå
till cirka åttio procent. Under de år, som förflutit sedan krigsmateriel
verkets tillkomst, har förvaltningarna utökats, och de är således redan
53
nu i huvudsak organiserade för att anskaffa huvuddelen — och därtill den
ur anskaffningssynpunkt mest komplicerade delen — av materielen. Det
torde därför icke i samma grad som tidigare vara motiverat, att ett spe
ciellt ämbetsverk anskaffar viss standardmateriel och viss ammunition.
Det finns icke anledning förmoda, att upphandlingen av denna materiel
skulle ske på ett mindre tillfredsställande sätt, därest den omhänderhas
av den tekniska och ekonomiska sakkunskap som finns inom försvarsgrens-
förvaltningarna. Genom tillämpning av huvudförvaltningsprincipen torde
de synpunkter beträffande behovet av samordning m. m. av landets tek
niska, ekonomiska och produktiva resurser inom ett anskaffningsområde,
som bl. a. motiverade krigsmaterielverkets tillkomst, i huvudsak tillgodo
ses av den huvudförvaltande myndigheten.
Erfarenheterna från inköpsverksamheten vid flygförvaltningen — f. n.
den enda av försvarsgrensförvaltningarna, som har en organiserad inköps-
central i enlighet med förvaltningsutredningens förslag — tyder på att man
genom en sådan organisation kan uppnå en synnerligen ekonomisk upp
handling, fullt jämförbar med och i varje fall icke underlägsen den som
presteras av krigsmaterielverket.
Överbefälhavaren vill i icke ringa grad härleda de friktioner och det
mindre goda samarbete, som upprepade gånger konstaterats i förhållan
det mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna — även efter det att
försvarsförvaltningarnas samax-betsdelegation trätt i verksamhet — ur orga
nisatoriska förhållanden, framför allt den omständigheten att specialister
på samma område finns på båda sidorna. Följden har blivit oklara ansvars
förhållanden och minskad effektivitet. Skarpast har detta framträtt vid
leveranskontroll, vid bearbetning ur produktionsteknisk synpunkt av det
tekniska underlaget till anskaffningar, vid konstruktionsändringar samt
vid utnyttjande av krigsmaterielverkets maskiner och anläggningar för
annan myndighets räkning.
Rådande organisation medför enligt överbefälhavaren dubbelarbete för
tekniska specialister, på vilka tillgången är knapp. Den omfattande skrift
växlingen mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna i anskaffnings-
ärenden anses verka fördröjande och fördyrande.
Överbefälhavaren påtalar även att kontakten mellan konstruktörer och
tillverkare är bristfällig och anför i detta hänseende.
En allvarlig nackdel med nuvarande organisation, som även framhållits
av 1946 års förvaltningsutredning, är att krigsmaterielverket såsom fristå
ende ämbetsverk inkopplats mellan konstruktörer och tillverkare. Detta
försvårar den kontakt mellan dessa som är nödvändig både ur utvecklings-
synpunkt och med hänsyn till konstruktionernas anpassning efter tillverk-
ningssynpunkter. Den av anskaffningen mest intresserade parten (försvars-
grensförvaltningen) förlorar möjligheten till effektiv överblick, kontroll
och bevakning av leveranserna, samtidigt som eventuella ändringar blir
svåra att genomföra. Den förståelse för masstillverkningstekniken, som
är nödvändig från konstruktörernas sida, blir även mindre. Detta förhål
lande kan få olägliga följder, om läget skulle kräva en forcerad tillverk
ning i samband med beredskapstillstånd eller krig.
Knngl. Maj:ts proposition nr 109.
54
Kungl. May.ls proposition nr 109.
Överbefälhavaren uttalar som sin mening att ledningen av ammunitions-
förrådstjänsten vid armén skulle underlättas om krigsmaterielverkets cen
tralförråd för ersättningsammunition i likhet med arméns övriga ammuni-
tionsförråd underställs arméförvaltningens tygavdelning. Denna fråga be
handlas förhållandevis ingående.
I krigsmaterielverkets centralförråd av ammunition förvaras»en stor del
av ersättningsammunitionen för de tre försvarsgrenarna. Denna utgörs
till omkring sjuttiofem procent av arméns ammunition. Arméns ersätt
ningsammunition fördelas på de olika förråden av överbefälhavaren. Vid
fördelningen av ammunitionen måste hänsyn tas till hur ammunitionen
är fördelad på arméns egna ammunitionsförråd. Uppgifter beträffande för-
rådsläget måste således lämnas av såväl arméförvaltningens tygavdelning
som krigsmaterielverket. Svårigheten härvid är att få samstämmighet mel
lan dessa uppgifter, bl. a. emedan uppgifterna grundas på den leverans
kontroll som sker dels av arméförvaltningens tygavdelning, dels av krigs
materielverket. Svårigheter föreligger även med hänsyn till att xörsändning
av ammunition regelbundet äger rum i viss utsträckning. Då ammunitions-
uppgifterna skall ligga till grund för krigsplanläggningen och tillgången
på ammunition är knapp, är det betydelsefullt att uppgifterna är tillförlit
liga. Ur denna synpunkt skulle det underlätta arbetet, om all ammunition
förrådshålls och redovisas av en myndighet. Med tillämpning av huvud-
förvaltningsprincipen bör denna myndighet vara arméförvaltningens tyg
avdelning. Genom att förråden på detta sätt för arméns del skulle komma
att lyda under en myndighet, torde möjligheten bli större att genom ökad
samordning planera och utnyttja förråden på lämpligaste sätt. Det borde
därvid ankomma på överbefälhavaren att liksom tidigare fördela tillgäng
ligt förrådsutrymme mellan försvarsgrenarna. Således skulle det ur mari
nens och flygvapnets synpunkt icke inträffa någon principiell förändring i
förhållande till nuvarande system.
Motsvarande synpunkter anförs beträffande de i centralförråden ingå
ende sammansättningsverkstäderna.
Med utgångspunkt i det förhållandet, att dubbelarbete f. n. förekommer
på materielanskaffningens område, ger överbefälhavaren uttryck åt den
uppfattningen, att krigsmaterielverkets hela nuvarande personal vid verkets
upphörande icke behöver flyttas över till andra myndigheter, varför man
bör kunna räkna med vissa lönebesparingar.
Krigsindustriplaneringen skulle enligt överbefälhavaren främjas, om den
myndighet, som handhar konstruktion och planering i övrigt, även ansvarar
för tillverkningen i krig. Det mellanled, som krigsmaterielverket utgör,
sägs utgöra en hämmande faktor, bl. a. i vad gäller övergång till förenklade
tillverkningsförfaranden, som lämpar sig för krigsindustritillverkning.
Sammanfattningsvis anser sig överbefälhavaren kunna konstatera brister
i nuvarande organisation såväl i ekonomiskt hänseende som ur effektivi
tetssynpunkt. överbefälhavaren framhåller, att det inom den militära för
valtningsorganisationen krävs ett intimt samarbete mellan konstruktions-
och inköpspersonal, varför båda personalkategorierna bör finnas i samma
ämbetsverk.
55
Försvarets sjukvårdsstyrelse riktar i fråga om krigsmaterielverkets an-
skaffningsverksamhet erinringar mot de långa leveranstiderna och den
långa tidrymd, som förflyter mellan anskaffningsuppdrag och inköp. Ett
omfattande dubbelarbete, som bl. a. hänför sig till diskussioner om leverans-
villkor m. m., förefinns enligt styrelsen allt fortfarande beträffande huvud
delen av den sjukvårdsmateriel, som anskaffas av krigsmaterielverket.
Marinförvaltningen framhåller, att olika tydning av bestämmelserna om
krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet förorsakat svåra slitningai
mellan marinförvaltningen och verket. Någon tillfredsställande lösning är
enligt marinförvaltningen ej skönjbar. Vidare påtalas bristande sannåd i
fråga om planeringen av tillverkningen vid krig eller krigsfara av materiel,
som krigsmaterielverket anskaffar för förvaltningens räkning.
Krigsmaterielverket betecknar överbefälhavarens förslag som en tillbaka
gång till en tidigare tillämpad och efter grundlig utredning för omkring
tio år sedan helt utdömd organisation. Verket fortsätter:
Verket erinrar, att vid andra världskrigets utbrott försvarsgrensförvalt-
ningarna i princip hade den organisation, som nu föreslås. Den visade
sig icke effektiv och måste kompletteras med män från näringslivet, vilka
arbetade inom industrikommission, ammunitionsnämnd etc. Ur dessa for
hållanden växte krigsmaterielverket fram. Utan tvivel har den kunskap
och erfarenhet, som på det sättet kommit försvaret tillgodo, varit av nytta
för försvarets materielanskaffning. Tillverkningskapaciteter har skapats,
standardisering vuxit fram, rationella tillverkningsmetoder har kommit att
tillämpas varigenom priser reducerats, en bättre krigsindustriplanering
genomförts etc. Det är av största värde för vårt försvar och även för skatte
betalarna, att ekonomiskt och industriellt tänkande och erfarenhet finns
representerat inom försvarets förvaltning. Sådan erfarenhet måste finnas
och utgör ett värdefullt komplement till den militära kunskapen och bör
kunna berika vederhäftigheten i anslagsäskanden, avtal med industrin etc.
Det är också nödvändigt, att beslutanderätten i ekonomiska och industri
ella frågor ligger i händerna på härför utbildade, erfarna befattningshavare.
Då nu frågan om försvarets centrala förvaltning på nytt tagits upp, vill
krigsmaterielverket framhålla som sin bestämda mening, att berörda vär
den, för närvarande till stor del koncentrerade till krigsmaterielverket, bör
tillvaratas. Man bör nu icke riva ned den organisation, som för detta ända
mål finns, utan i stället bygga vidare så att så mycket som möjligt blir
sammanfört dit för sakkunnig handläggning.
De friktioner, som förekommit, anser verket i stort sett ha berott på att
organiserad kontakt på ett tillräckligt tidigt stadium saknas. En sådan
intim kontakt på tidigt stadium skulle medföra, att projekt, som framkom
mer, är väl genomdiskuterade under hänsynstagande till såväl militära
som ekonomiska och tekniskt-industriella synpunkter. Detta gäller icke
blott olika långtidsprogram, de stora linjerna för anslagsäskanden, större
konstruktionsprojckt och avtal utan även det administrativa och ekono
miska handlandet i stort. Samtliga dessa ärenden bör alltså redan från
början vara allsidigt belysta, varigenom ernås att t. ex. arbete icke i onödan
nedläggs på projekt, som enligt för närvarande tillämpat förtal ingssätt
först senare — ur andra synpunkter än förslagsställaren företräder
visar sig olämpliga eller ogenomförbara.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Förvaltningen av försvaret bör sålunda i stort ledas av ett organ med
största möjliga samlade erfarenhet på alla områden av betydelse. Erhålls
ett sådant organ bör även vad detta beslutar vinna största förtroende hos
såväl myndigheter som industri och allmänhet. Verket anser det sålunda
vara ett intresse av främsta ordningen att vid uppbyggande av organisa
tionen visserligen fasta specialorgan för olika arbetsuppgifter finns men
att dessa specialorgan erhåller ett sådant organisatoriskt samband att de
— trots att de kan komma att representera olika militära eller andra fack-
lntressen — dock utgör en oskiljaktig enhet. Verket anser, att förutsätt
ningarna för en sådan anordning bör skapas. Detta torde bäst ske genom
ett gemensamt förvaltningsorgan.
Verket erinrar därefter om den som alternativ I betecknade organisation
av tygförvaltningstjänsten, som dryftats av förvaltningsutredningen och
enligt vilken all förvaltning av krigsmateriel skulle koncentreras till ett
för försvaret gemensamt centralt ämbetsverk. Även om — såsom förvalt-
nmgsutredningen funnit — denna organisation lämpar sig mindre väl för
den nuvarande föisvarsordningen, där var och en av de tre försvarsgrens-
cheferna svarar för sin försvarsgrens materielutrustning, ifrågasätter
krigsmatei ielverket dock, om icke tiden nu är mogen att närmare överväga
och utveckla de tankegångar som ligger bakom nämnda alternativ I. Med
hänsyn till den samverkan, som måste finnas i ett modernt krig, torde det
vara lämpligt att ompröva försvarsgrenschefernas ställning. Enligt ett av
verket skisserat förslag bör en med försvarsgrenscheferna jämställd civil
chef jämte honom underställda sakkunniga organ svara för anskaffning
och förvaltning av all materiel. De högsta militära cheferna jämte nyss
nämnde förvaltningschef bör bilda en försvarets direktion. I fortsättningen
anför verket.
Krigsmaterielverket är övertygat om att utvecklingen förr eller senare
kommer att gå i denna riktning. Det skulle då vara synnerligen olyckligt,
om den första början till ett sådant gemensamt upphandlande verk, som
dock krigsmaterielverket utgör, skulle försvinna på grund av de slitningar,
som i början av dess tillvaro förelegat. Det bör erinras om att försvars-
grensförvaltningarna är frukten av en månghundraårig utveckling, som
langt ifrån alltid varit friktionsfri under det krigsmaterielverket såsom
sadant bestått endast i omkring tio år. För övrigt torde väl icke krigs-
materielverkets avskaffande undanröja de slitningar, som verket ofta varit
i tillfälle att konstatera mellan de olika försvarsgrenarna.
Slutligen dryftas möjligheterna att inom nuvarande organisations ram
på ett tidigt stadium skapa bättre kontakt myndigheterna emellan. En lös
ning anser verket ligga i att utbygga försvarsförvaltningarnas samarbets-
delegation till en direktion för försvarets förvaltning, inför vilken planer
och projekt kan framläggas på ett tidigt stadium och bli allsidigt disku
terade, varvid det kollegiala samarbetet inom delegationen enligt verkets
mening bör vara ägnat att skapa större inbördes respekt och förståelse.
Avslutningsvis anför krigsmaterielveiket.
57
Kangl. May.ts proposition nr 109.
Det är givet, att även andra lämpliga lösningar med krigsmaterielverkets
bibehållande kan finnas. Med hänsyn till den korta tid, som statt ämbets
verket till buds, bär verket endast velat med det anförda framhalla, att
ärendet långt ifrån kan anses tillfyllest utrett. Verket anser darfor, att
under alla omständigheter en principutredning bor tillsattas och att i denna
utredning de industriella synpunkterna bör få stort inflytande. ^ er ket ar
villigt att för sin del acceptera varje förslag som innebär att det ekono
miska och industriella inflytandet blir säkerställt och att salunda avgoian-
det i sådana frågor icke helt läggs i militära händer.
Den promemoria, som är fogad till krigsmaterielverkets skrivelse, inne
håller i icke ringa utsträckning detalj erinringar, lör vilka en redogörelse
här icke torde vara påkallad. Vissa upplysningar och synpunkter ar emel
lertid av mera allmän räckvidd. Sålunda framhålls att det ofta visat sig,
att verket med sin industriella och ekonomiska sakkunskap kunnat uppnå
väsentligt förmånligare priser och rabatter än förvaltningarna. Vidare ut
talas den uppfattningen att specialisterna på samma område inom verket
och förvaltningarna i största utsträckning har ett mycket gott samarbete.
Huvudförvaltningsprincipen, särskilt om den utvecklas ytterligare, anses
i samma grad som anskaffning genom krigsmaterielverket ägnad att ge
upphov till fördyrande och fördröjande skriftväxling. Det framhålls att
sammanställningen av uppgifter å förrådsläget beträffande ammunition
är en redovisningsteknisk fråga, som ej behöver medföra svårigheter. Ver
ket understryker, att kostnaderna för verket uppgår till mindre belopp
än normal kassarabatt på anskaffningen, och ifrågasätter om detta ej äi
en låg kostnad för att säkerställa sakkunnig handläggning av de på verket
ankommande ärendena. Det syns verket otänkbart att förvaltningarna
kan uppnå samma effektivitet till lägre kostnad. Slutligen uttalas att ett
visst motsatsförhållande helt naturligt måste komma att råda mellan kon
struktions- och inköpsverksamhet, även om dessa bägge delar förläggs
till samma ämbetsverk, och att konstruktionsintressena sannolikt kommer
att tillmätas avgörande betydelse, om inköpen skall ske genom forsvars-
grensförvaltningarna.
Den av överbefälhavaren avlämnade tilläggs promemorian innehåller
vissa bemötanden av vad krigsmaterielverket anfört.
Projektet att utbygga försvarsgrensförvaltningarnas samarbetsdelega-
tion till en direktion för försvarets förvaltning bortser enligt överbefälha
varen från gällande förvaltningsprinciper. Varje förvaltning måste svara
för sitt område och kan icke dela detta ansvar med ett kollegialt organ,
vars övriga medlemmar icke kan överblicka räckvidden och heller inte
behöver dra konsekvenserna av fattade beslut.
Förslaget att tillsätta en principutredning avvisas under hänvisning till
förvaltningsutredningen och under framhållande av att så lång lid för
flutit efter 1943 års förvaltningsbeslut att tillräckliga erfarenheter vunnits
för att bedöma den då beslutade organisationen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
I anslutning till vad krigsmaterielverket anfört om att verket är villigt
att acceptera varje förslag, som innebär att det ekonomiska och industri
ella inflytandet säkerställs och sålunda avgörandet i anskaffningsfrågor
icke helt läggs i militära händer, görs följande uttalande.
Verket syns härvid utgå från att förvaltningarna saknar insikt i ekono
miska och industriella ting och förståelse för därmed sammanhängande
förhållanden. Det får icke förbises, att vid uppdelning av krigsmateriel-
verkets funktioner på förvaltningarna dessa skall tillföras vtterligare
expertis trån krigsmaterielverket. Anskaffningen av krigsmateriel måste
allsidigt bedömas och för att fylla sitt ändamål grundas på såväl övervä
ganden beträffande de ekonomiska och industriella faktorerna som känne
dom om materielens användning och funktion.
Det betonas, att vid upphandling av krigsmateriel icke blott industriella
och ekonomiska utan även militärt fackliga synpunkter måste beaktas. En
av huvudanmärkningarna mot krigsmaterielverkets anskaffningsverksam-
het har enligt överbefälhavaren varit att besparingar kommit att ske på
kvalitetens bekostnad.
Enarenheten anses visa, att vid tillämpning av huvudförvaltningsprin-
cipen skriftväxlingen kan avsevärt inskränkas i jämförelse med vad som
är fallet i fråga om krigsmaterielverkets anskaffningar.
Det framhålls, att det i praktiken visat sig förenat med stora svårig
heter att få rättvisande uppgifter om omfattningen av krigsmaktens totala
ammunitionstillgångar vid en viss tidpunkt på grund av bristande sam
stämmighet vid redovisning av sådan ammunition, som är under leverans,
revidering eller försändning. På grund härav har kompletterande upp
gifter från berörda myndigheter måst infordras direkt till försvarsstaben.
De av krigsmaterielverket uttalade farhågorna för att konstruktions-
intressena skulle komma att dominera i förhållande till de ekonomiska
intressena vid inköp genom förvaltningarnas försorg föranleder följande
kommentar.
Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ett sådant motståndsförhål-
lande lättare gar att balansera eller upphäva, om verksamheterna förläggs
till samma ämbetsverk. Eftersom medelstilldelningen är begränsad, måste
varje berörd myndighet alltid beakta konstruktions- och inköpssyn-
punkterna i ett sammanhang. Om den ifrågavarande verksamheten för-
läggs till samma ämbetsverk vinner man dessutom, att direkt kontakt kan
erhållas mellan konstruktören-beställaren och industrin.
Chefen för krigsmaterielverket berör i sin skrift vissa speciella mel-
lanhavanden mellan verket och de militära myndigheterna. Härutöver
anför han.
Krigsmaterielverket har i sin skrivelse framfört tvenne alternativa
principförslag beträffande den militära förvaltningsorganisationen, båda
med verkets bibehållande. Det torde väl utan vidare vara helt klart att
den organisation, som fanns vid det senaste krigsutbrottet, var mindre
ändamålsenlig bl. a. på grund av de krav på sakkunnigt inflytande å de
59
ekonomiska, industriella och merkantila områdena, som i samband med
materielanskaffningens oerhörda expansion då icke var tillgodosedda. Detta
underströks särskilt av dåvarande departementschefen vid framstallande
av propositionen om krigsmaterielverkets bildande. Den stora upphand-
lin" av försvarsmateriel, som alltjämt pågår och den planläggning a\ en
mångfaldig dubblering av materieltillverkningen vid krig eller krigsfara, som
fortfarande är aktuell, har gjort det nödvändigt att försvarets förvaltnings
organisation tillförs verkligt sakkunnigt folk på nämnda områden och att
sålunda den militära och konstruktionstekniska sakkunskapen vid för
svaret kompletteras med produktions- och affärsmän. Forvaltmngsutred-
nin«en har ansett att sådan sakkunskap skall kunna tillföras de militära
förvaltningarna genom att där inrättas särskilda civila upphandlingsorgan,
men då givetvis på en lägre nivå än om ett särskilt, de militära myndig
heterna icke underordnat verk, representerar ifrågavarande sakkunskap
inom försvaret. Detta bör enligt förvaltningsutredningen dock kunna kom
penseras genom att chefen för det föreslagna industnplanenngsverket far
inflytande å de nämnda särskilda organens verksamhet, överbefälhavaren
anser dessa särskilda organ tillfyllest och finner ett sådant civilt inflytande
icke erforderligt. Jag håller bestämt före, att med hänsyn till de oerhorda
anskaffningar det här är fråga om, allt måste göras för att icke blott den
bästa sakkunskapen blir tillförd försvaret utan också och främst att denna
sakkunskap får inflytande på de ekonomiska och industriella avgöranden,
som träffas. Enligt “överbefälhavaren och delvis också enligt förvaltmngs-
utredningens förslag blir detta avgörande lagt i händerna på högre mili
tärer, som varken utbildats eller har tillräcklig erfarenhet harav. De sär
skilda upphandlingsorganen blir underställda icke blott en militär avdel
ningschef utan också en militär förvaltningschef och i sista hand försvars-
grenschefen. Gencm sakkunskap vid val av leverantörer, vid förhandlingar,
granskning av tillverkningarnas uppläggning, val av lämpliga tillverkare
med hänsyn till maskiner och metoder in. m. bör nog 100 miljoner kro
nor per år f. n. kunna inbesparas. Trots att redan de beslut oia förvalt
ningsorganisationen, som träffades under kriget, förutsatte såvitt jag
förstår — inrättandet av sådana organ inom förvaltningarna har blott
flygförvaltningen under de år, som sedan dess förflutit, haft ett sådant
organ. Meningen var att den betydande anskaffning, som förvaltningarna
själva skulle ombesörja, skulle handläggas om också icke beslutas av sak
kunnigt folk. Anskaffning till ett värde av sammanlagt mer än en miljard
kronor har under dessa år handlagts av folk utan utbildning ellei till
räcklig erfarenhet på det ekonomiska och industriella området och beslu
tats av folk utan annan utbildning än militära skolor. Detta kan icke
vara riktigt och måste betraktas som synnerligen otillfredsställande icke
minst från skattebetalarnas synpunkt.
Enda sättet alt få det ekonomiska inflytandet säkerställt är att låta
upphandlingarna i möjligaste mån handläggas och beslutas av clt själv
ständigt verk, för såvitt icke clt gemensamt förvaltningsverk inrattas under
civil sakkunnig ledning på sådant sätt att de militära kraven blir säker
ställda, såsom
skett
i England efter detta lands erfarenheter av militär
upphandling och tillvcrkningsplanering. Jag föreslår att förutsättningarna
härför skapas och att till dess krigsmaterielverket bibehålls och succes
sivt utbyggs med sikte på att utformas till ett sådant gemensamt verk,
som i allt fall så småningom blir den enda organisationstorm som slutligt
Kung!. Maj:ts proposition nr 109.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
löser förvaltningsfrågan. Även om krigsmaterielverket organiseras bort,
vilket är och ända från tidpunkten för verkets inrättande varit försvars
grenarnas gemensamma strävan, upphör nämligen därmed icke det rivali
serande förhållande mellan försvarsgrenarna, som i många hänseenden
återspeglas i de tre förvaltningarnas arbete och ofördelaktigt inverkar på
arbetets effektivitet.
Remissyttranden.
Statskontoret anknyter till sitt yttrande över förvaltningsutredningens
betänkande och erinrar om däri framförda synpunkter beträffande en från
försvarsgrensindelningen fristående tygförvaltningstjänst. Ämbetsverket
fortsätter.
Vid bedömandet av överbefälhavarens nu framlagda förslag må till eu
början konstateras, att endast mycket summariska uppgifter lämnats,
ägnade att belysa de konsekvenser i olika hänseenden, som uppkommer
vid en omorganisation efter i ärendet antydda riktlinjer. Detta gäller ej
minst statsverkets kostnader för den tilltänkta förvaltningsorganisationen.
I detta avseende har endast utsagts, att de sammanlagda avlöningskostna-
derna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter torde komma att
minska. Statskontoret måste bestämt hävda, att — innan ett principbeslut
fattas — en ingående och klarläggande utredning föreligger rörande det
ekonomiska utfallet av den förordade förvaltningsorganisationen. Oavsett
det nu anförda kan statskontoret icke anse, att överbefälhavarens förslag
kan läggas till grund för ett dylikt beslut. Skälen härtill är följande.
Statskontoret har icke funnit anledning frångå sina i utlåtandet den
17 maj 1951 anlagda synpunkter på frågan om organisationen av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter. I avbidan på en utredning rörande möj-
ligheterna att erhålla en samordnad och från försvarsgrensindelningen
skild tygförvaltningstjänst bör enligt ämbetsverkets uppfattning några
mera genomgripande organisationsändringar icke vidtas beträffande krigs-
materielförsörj ningen. De fördelar av ekonomisk art, som — prin
cipiellt sett — måste vara förenade med ett anskaffningssystem, vilket i
sig imymmer ett civilt centralt inköpsorgan, lär icke kunna förringas. I
detta sammanhang må jämväl uttalas, att den militära fackutbildningen
näppeligen i någon högre grad kan vara ägnad att tillgodose de fordringar
på ingående förtrogenhet med industriell affärsverksamhet, som måste
ställas på försvarets upphandlande personal. Det syns emellertid å andra
sidan uppenbart, att olägenheter är förknippade med gällande organisa
tionsform, främst beroende på att tekniska specialister på samma materiel-
slag ansetts behövliga inom såväl krigsmaterielverket som försvarsgrens-
förvaltningarna samt att samarbetet mellan krigsmaterielverket och Övriga
militära förvaltningsorgan icke löpt friktionsfritt. I förstnämnda hänse
ende har statskontoret svårt att föreställa sig, att icke möjligheter föreligger
att komma till rätta med förekommande dubbelorganisation utan alltför
stora ingrepp i den bestående ordningen. Det torde i sådant syfte kunna
övervägas att beträffande ett visst materielslag undersöka — eventuellt
med anlitandet av utomstående expertis — om icke genom omdisponering
av personalen och dess koncentrering till en myndighet förutsättningar
kan skapas för mera rationella arbetsformer. Med ledning av härigenom
vunna erfarenheter kan dessa undersökningar utsträckas till andraÖmate-
Öl
rielslag, inlill dess alla tänkbara anstalter vidtagits för en eliminering av
dubbelarbetet. Beträffande samarbetet mellan krigsmatenelverket och
Övriga myndigheter må ifrågasättas, om redan nu några mera sakra slut
satser kan dras rörande verkningarna av de åtgärder, som av Kungl.
Maj:t vidtagits genom beslutet den 28 september 1951 och som för övrigt
kompletterats genom ett beslut så sent som under innevarande år. Det ma
dock uttalas, att från Kungl. Maj:ts sida välgrundade och bestamda krav
lär kunna ställas på att de myndigheter, som har att svara för försvarets
matericlanskaffning, ådagalägger god samarbetsvilja vid fullgörandet av
dem åvilande arbetsuppgifter.
Statens sakrevision ger uttryck åt den uppfattningen att, även om världs-
läget numera icke anses lägga hinder i vägen för en mera genomgripande
omorganisation, omständigheter av sådan betydelse likväl icke har före-
bragts att de kan föranleda sakrevisionen att frångå sina tungt vägande
principiella erinringar i sak mot förvaltningsutredningens förslag om krigs-
matericlanskaffningens återförande till de militära förvaltningsmyndighe
terna. Det har enligt sakrevisionen icke visats att krigsmaterielanskaff-
ningen härigenom blir bättre utförd ur ekonomiska synpunkter eller att
besparingar i förvaltningskostnaderna av större betydelse kan åvägabringas.
Sakrevisionen förutser att de allvarliga skäl, som på sin tid föranledde
krigsmaterielverkets inrättande, i ett ansträngt läge kommer att göra sig
gällande med stor styrka, ehuru de måhända ej framträder på samma sätt
under rent fredsmässiga förhållanden.
Slitningar mellan de olika myndigheterna får icke inverka på bedöman
det av organisationen ur principiella och sakliga synpunkter. Sakrevisionen
avråder för en återgång till den ordning på krigsmaterielanskaffningens
område, som gällde vid andra världskrigets utbrott. Även enligt sakrevisio
nens uppfattning har dock de militära förvaltningarna väsentligt upprus
tats sedan dess. Sakrevisionen anför vidare.
Såvitt framgår av överbefälhavarens promemoria har försöken att uppnå
ett bättre samarbete genom de 1951 och 1953 lämnade direktiven endast
delvis lyckats. Även sakrevisionen har under sin granskningsverksamhet
kunnat konstatera såväl ett mindre gott samarbete i av sakrevisionen upp
märksammade fall som bristfälliglieter i handläggningen av anskaffmngs-
ärenden på såväl den ena som den andra sidan. Den omständigheten, att
ett ärende handläggs på ett otillfredsställande sätt av en eller flera tjänste
män inom civila eller militära förvaltningsmyndigheter, får dock enligt
sakrevisionens mening icke vara utslagsgivande för bedömande av en orga
nisations ändamålsenlighet. Sakrevisionen vill därför, bland annat med
hänsyn till den korta tid de nya direktiven varit gällande, icke dra den
slutsatsen, att de nuvarande svårigheterna, i den mån de ligger på det
personliga planet, icke kan utjämnas. Sakrevisionen är för sin del icke
heller övertygad om att krigsmaterielverkets slopande framdeles skulle ute
sluta besvärliga slitningar och omgång mellan de berörda militärförvalt
ningarna, dä den enligt huvudförvaltningsprincipcn anskaffande myndighe-
ten kommer att inta i stort sett samma ställning i förhållande till den
beställande myndigheten som det nuvarande krigsmaterielverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Sakrevisionen upprepar sitt i yttrandet över förvaltningsutredningens
betänkande framförda förslag, att krigsmaterielverkets uppgifter i fråga
om produktionsteknisk granskning och leveranskontroll bör överföras till
militärförvaltningarna, som skulle bära det fulla ansvaret för dessa upp
gifter.
Ledamoten av sakrevisionen Wistrand har anmält avvikande mening och
i huvudsak anfört.
Frågan om statens inköp av krigsmateriel borde handhas av ett från för-
svarsgrensförvaltningarna fristående organ har allt ifrån krigsmateriel
verkets tillkomst varit omtvistad och erfarenheterna av krigsmaterielver
kets behandling av dessa uppgifter har föranlett upprepade klagomål för
byråkratisk försening och bristande kompetens. Det syns mig påtagligt,
att de förväntningar man hyst vid krigsmaterielverkets upprättande icke
blivit infriade. Oavsett vilken uppfattning man principiellt må hysa angå
ende lämpligheten av att sådan verksamhet handhas av ett fristående verk,
äger man rätt att beteckna den nuvarande ordningen som otillfredsstäl
lande. Trots en prövotid på tio år har verket icke förmått skaffa sig det
förtroende, det bör äga hos utomstående och främst hos de militära myn
digheterna. Det syns mig uppenbart, att verket icke kan tillfredsställande
fullgöra sina uppgifter utan gott samarbete med dessa. Huruvida en änd
ring kan åstadkommas uteslutande genom reformer i krigsmaterielverkets
metoder eller om den kräver en nydaning, som går ut över verkets
existens, är svårt att utan ingående undersökningar taga ställning till. De
resultat, som framlagts av 1946 års militära förvaltningsutredning, och
de synpunkter, åt vilka överbefälhavaren i sin ifrågavarande skrivelse gett
uttryck, kan icke utan vidare åsidosättas och de förtjänar enligt min upp
fattning Kungl. Maj :ts synnerliga beaktande.
Statens organisationsnämnd erinrar om att nämnden i sitt yttrande över
förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt att krigsmaterielverket ut
går ur organisationen och att krigsmaterielanskaffningen i dess helhet
uppdras åt försvarsförvaltningarna. Vad som därefter inträffat har icke
rubbat nämndens uppfattning. Det syns nämnden angeläget, att över
gången till den nya organisationen sker snarast möjligt.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap erinrar likaledes om sitt
yttrande över förvaltningsutredningens betänkande i vilket de olägenheter
närmare berördes, som enligt riksnämndens mening var förknippade med
gällande ordning för krigsmaterielanskaffningen.
Nämnden fortsätter.
Olägenheterna har endast delvis undanröjts efter tillkomsten av kungl.
brevet den 28 september 1951. Beträffande viss materiel, vars anskaffande
alltjämt ankommer på krigsmaterielverket, kan nämnas att riksnämnden
trots upprepade påstötningar hittills fått del av krigsproduktionsbesked
allenast i begränsad omfattning. Detta förhållande medför betydande svå
righeter för riksnämnden, när det gäller att bedöma belastningen på
industrin och hur tillgängliga tillverkningsresurser skall kunna utnyttjas
på mest ändamålsenliga sätt.
För att man skall kunna komma till rätta med nuvarande olägenheter
63
syns det erforderligt att genomföra en mera omfattande omorganisation.
De beredskapsskäl, som 1951 talade mot en dylik åtgärd, torde ej längie
föreligga. Riksnämnden får därför för sin del förorda, att krigsmateriel-
verkets nuvarande uppgifter överförs på andra organ.
De farhågor, som krigsmaterielverket uttalat, att försvarsgrensförvalt-
ningarna vid handläggning av materielanskaffningsfrågor efter en omorga
nisation av ifrågasatt slag skulle sakna erforderlig ekonomisk och industri
ell expertis, är enligt riksnämndens mening överdrivna. Såsom överbefäl
havaren framhållit omhänderhar försvarsgrensförvaltningarna, oberoende
av krigsmaterielverket, stora upphandlingar till betydande värden, vilka
fordrar bl. a. ekonomisk sakkunskap. Utvecklingen har även medfört, att
tekniska experter efter hand erhållit ökat inflytande inom försvarsgrens
förvaltningarna, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att förekommande ären
den i många fall handläggs och föredras av tekniker direkt inför chefen
eller souschefen (avdelningschefen) för vederbörande försvarsgrensförvalt-
ning. Det må vidare beaktas, att det nuvarande samarbetet mellan krigs
materielverket och försvarsgrensförvaltningarna av de senare fordrar en
omfattande teknisk verksamhet, innan de upphandlingar, som avses ske
genom krigsmaterielverkets försorg, kan äga rum.
Sveriges industriförbund har av remisshandlingarna fått det intrjcket
att samarbetet mellan förvaltningarna, å ena, samt krigsmaterielverket, å
andra sidan, icke fungerar så som är önskvärt. Då uppgift ofta står mot
uppgift, är orsakerna härtill inte lätta att få fram ur det föreliggande
materialet. Några nya synpunkter för organisationsfrågans bedömande
kan dock enligt förbundets mening knappast sägas ha framkommit.
Förbundet anser, att tillskapandet av ammunitionsnämnden och därefter
krigsmaterielverket på sin tid innebar en riktig för att icke säga nödvändig
åtgärd. De militära förvaltningarna var vid denna tid ej rustade för de
stora anskaffningsuppgifterna utan de behövde kompletteras med ett organ,
inom vilket kommersiell och industriell sakkunskap var företrädd. För
bundet pekar på den organisatoriska och personella förstärkning av för
valtningarna, som därefter ägt rum. Numera kräver den mycket omfat
tande anskaffningsverksamhet, som de själva har att ombesörja, tillgång
till kommersiell och industriell sakkunskap. Man kan därför enligt för
bundets mening icke, när det gäller att bedöma den lämpligaste organisa
tionsformen, utgå från situationen i början av 1940-talet, utan hänsyn
måste tas till det förändrade läget i fråga om förvaltningarnas organisa
tion och omfattningen av deras anskaffning.
I anslutning härtill fortsätter förbundet.
Ovissheten om vilken organisationsform som slutligt skall komma att
väljas har säkerligen stört arbetsförhållandena inom förvaltningarna och
förorsakat svårigheter, särskilt inom det i detta hänseende mest utsatta
förvaltningsorganet, krigsmaterielverket. Denna osäkerhet i fråga om fram
tiden har sannolikt också bidragit till det otillfredsställande samarbetet
mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket. Förbundet
anser det därför vara angeläget, att ståndpunkt nu tas till den princip
enligt vilken förvaltningstjänsten skall organiseras på något längre sikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Två olika lösningar syns härvid i första rummet möjliga, nämligen ett
bibehållande av den nuvarande organisationsformen med ett gemensamt
verk — krigsmaterielverket — för anskaffning av materiel, som är av mass-
eller standardkaraktär, eller ett återförande av anskaffningen till de olika
försvarsgrensförvaltningarna under tillämpande av huvudförvaltningsprin-
cipen. Följs den förstnämnda vägen, torde det vara nödvändigt att när
mare överväga behandlingen av de produktionstekniska frågorna och kon
trollen samt möjligheterna att befordra en förbättrad kontakt mellan kon
struktörer och leverantörer i syfte att i görlig mån undvika dubbelarbete
och förbättra samarbetet. De hittillsvarande erfarenheterna, sådana de
redovisas i nu föreliggande utredningsmaterial, ger emellertid ett starkt
intryck av att föga är att vinna med att ånyo göra ett försök att bibehålla
den nuvarande organisationen med krigsmaterielverket som inköpsorgan
åt förvaltningarna av materiel av mass- och standardkaraktär, även om
ytterligare åtgärder i syfte att förbättra samarbetet vidtas.
En ytterligare möjlighet är att upptaga 1946 års förvaltningsutrednings
tanke att sammanföra hela förvaltningstjänsten till ett centralt organ,
vilket skulle överta krigsmaterielverkets och de militära förvaltningarnas
uppgifter. En sådan lösning torde emellertid för närvarande sakna aktu
alitet redan med hänsyn till den genomgripande förändring av nuvarande
försvarsordning, som en sådan organisationsform förutsätter. I denna
situation har förbundet, med hänsyn till att förvaltningarna numera är
avsevärt bättre rustade för anskaffning av krigsmateriel än vid tidpunkten
för krigsmaterielverkets tillkomst och då möjligheter bör föreligga att ytter
ligare förstärka förvaltningarnas ekonomiska och industriella sakkunskap,
funnit sig böra förorda att en omorganisation av den centrala militära för
valtningen sker i huvudsak enligt överbefälhavarens förslag.
Förbundet uttalar sitt beklagande av att tanken bakom krigsmateriel
verkets tillkomst — en centraliserad anskaffning av materiel av mass-
och standardkaraktär, främst ammunition — icke kunnat förverkligas så
som var avsett. Det syns icke förbundet uteslutet att det i ett skärpt läge
skulle visa sig ändamålsenligt att ånyo sammanföra sådan anskaffning till
ett självständigt organ. Förbundet betonar vikten av att de förvaltningar,
som skall överta krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet, erhåller en
sådan organisation, att industriell och kommersiell sakkunskap får möj
lighet att göra sina synpunkter gällande på ett högt plan såväl i vad avser
den mera långsiktiga planläggningen av materielanskaffningen som prin
ciperna för den direkta upphandlingsverksamheten.
Överbefälhavaren har yttrat sig över chefens för krigsmaterielverket
skrivelse. Med anledning av det däri gjorda uttalandet om att etthundra
miljoner kronor årligen f. n. nog bör kunna inbesparas vid materielanskaff
ningen anför överbefälhavaren.
För att i någon mån belysa frågan redovisas här hur materielanskaff-
ningsanslagen inom försvaret är disponerade för budgetåret 1953/54. Dessa
anslag uppgår sammanlagt till cirka 900 miljoner kronor. Härav anskaffas
materiel för cirka 180 miljoner kronor av krigsmaterielverket självt medan
350 miljoner kronor är avsedda för anskaffning av flygmateriel. Sistnämnda
Kungl. May.ts proposition nr 109.
65
belopp torde böra frånräknas, eftersom detta till sin huvuddel inryms
i det särskilda, av Kungl. Maj:t godkända avtal, som träffats med SAAB.
Återstår 370 miljoner kronor, vilken summa även innefattar materiel som
bestäils direkt vid försvarets fabriksverk liksom materiel från utlandet.
Värdet härav överstiger 100 miljoner kronor. Möjligheten att på angiven
upphandlingsvolym kunna göra inbesparingar på omkring 100 miljoner
kronor genom en ökad effektivisering av upphandlingsverksamheten torde
kräva en betydligt mera ingående belysning än den som framlagts i
skrivelsen.
Närmast med anledning av att chefen för krigsmaterielverket åberopat
den i Storbritannien tillämpade ordningen för krigsmaterielanskaffning,
har under hand från försvarsstaben överlämnats en promemoria angående
krigsmaterielanskaffningens organisation i Storbritannien och Amerikas
Förenta Stater. Till översikten över det brittiska systemet, enligt vilket ett
försörjningsministerium med vissa undantag omhänderhar all anskaffning
av krigsmateriel, har fogats följande kommentarer.
En blick på den brittiska organisationen kan möjligen leda till den
reflexionen att man även i Sverige borde koncentrera krigsmaterielanskaff-
ningen till ett från de militära förvaltningarna fristående verk d. v. s.
krigsmaterielverket, som närmast svarar mot det brittiska försörj nings-
ministeriet.
Emellertid torde ett beaktande av de grundläggande skiljaktigheter, som
finns mellan de båda organisationssystemen, närmast leda till motsatt
resultat. De viktigaste skiljaktigheterna torde vara:
1. Försörj ningsministeriet är så organiserat att representanter för för
svarsgrenarna inom alla instanser är knutna till ministeriet.
2. Försörj ningsministeriet är direkt underställt den myndighet, för-
svarsministeriet, som fullgör de uppgifter vilka i Sverige faller på för
svarsstaben i vad gäller högsta ledningen av underhållstjänsten, krigspro-
duktion in. m.
3. I den brittiska organisationen är de »centrala» förvaltningsmyndig
heterna inlemmade i ministeriet. De ansvariga politikerna utövar sålunda
direkt ledningen inom sina respektive områden. Politikerna och fackmän
nen är sammanknutna inom organisationen på ett i grund olika sätt mot
vad fallet är i Sverige, där sedan äldsta tid de centrala förvaltningarna
intar eu självständig ställning.
Det torde därför kunna sägas att eu organisation som den brittiska med
en särskild krigsmaterielanskaffande myndighet kan fungera därför att,
dels det militära fackmannainflytandet är garanterat inom myndigheten,
dels den anskaffande myndigheten är direkt underställd det »militära»
organ som svarar för underhållstjänstens högsta ledning, dels slutligen
cheferna för de berörda myndigheterna är medlemmar av samma regering,
varigenom samarbetet är garanterat av den gemensamma politiska led
ningen. I Sverige är icke dessa omständigheter för handen.
b. Inrättande av en försvarets industriplancring.
I samband med överbefälhavarens förslag om indragning av krigs-
materielverket har frågan om inrättande av eu försvarets industriplanering
ånyo tagits upp till kortfattad behandling.
5—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
överbefälhavaren avstyrker en dylik åtgärd ock anför till stöd härför.
Enligt förvaltningsutredningens förslag skulle det nya ämbetsverket, för
svarets industriplanering, lyda under överbefälhavaren. Vissa av de arbets
uppgifter, som enligt förslaget ålagts detta verk, är av sådan art och hör
så nära samman med förvaltningstjänsten i övrigt, att de bör handläggas
av förvaltningarna. De arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila
industriplaneringen, skulle i viss utsträckning även bestå i att förse för
valtningarna med informationer m. in. Ett organ med ovannämnda upp
gifter bör icke lyda direkt under överbefälhavaren. Endast sådana arbets-
uppgifter, som ur beredskapssynpunkt och vid uppgörandet av krigsin
dustriplaner m. m. kräver samordning av högsta militära instans, bör åvila
överbefälhavaren. Med anledning härav avstyrks, att en försvarets in
dustriplanering inrättas. De arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutred-
ningen skall åvila denna, bör fördelas på andra myndigheter inom krigs
makten.
Remissyttranden.
Statens organisationsnämnd erinrar att nämnden i sitt yttrande över
förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt förslaget om inrättande av
det nya ämbetsverket. Nämnden förklarar emellertid sig numera icke ha
något att erinra mot att verket i fråga icke kommer till stånd under förut
sättning att den centrala sammanhållning, som är nödvändig i fråga om
flertalet av de verksamhetsgrenar, som förvaltningsutredningen avsett skola
falla under försvarets industriplanering, icke äventyras. Denna samman
hållning bör enligt nämnden kunna säkerställas, om försvarsstabens kvar-
termästaravdelning i enlighet med överbefälhavarens förslag åläggs vissa
hithörande uppgifter.
I övrigt har frågan om försvarets industriplanering ej närmare berörts
av remissmyndigheterna.
c. Fördelningen av krigsmaterielverkets nuvarande arbetsuppgifter på andra myn-
digheter.
Under förutsättning att krigsmaterielverket avvecklas och försvarets
industriplanering icke kommer till stånd måste ställning tas till en rad
spörsmål om fördelningen av dels krigsmaterielverkets nuvarande upp
gifter dels vissa sammanhållande funktioner, som avsetts skola ankomma
på industriplaneringen. Den viktigaste frågan, vilken helt naturligt domi
nerat meningsbrytningarna kring krigsmaterielverkets fortsatta bestånd,
är krigsmaterielanskaffningen. Om krigsmaterielverket upphör får den lös
ningen anses självklar att verkets anskaffningsverksamhet övertas av för-
svarsförvaltningarna efter erforderlig personalförstärkning och under iakt
tagande och utveckling av huvudförvaltningsprincipen. På denna punkt
råder inga meningsskiljaktigheter. Särskild uppmärksamhet påkallar dock
vissa speciella anskaffningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket,
nämligen upphandling av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den
som för statsförvaltningen i övrigt enligt SFS 850/45 skall ombesörjas av
67
*
generalpoststyrelsen, samt upphandlingen av kontorsinventai'ier (möblei,
kassaskåp, armatur, gardiner, mattor m. m.) för hela statsförvaltningen
(SFS 18/50 och 22/50). Upphandlingen av kontorsmateriel har icke berörts i
1953 års utredning i annan mån än att försvarets civilförvaltning eiinrat
om att detta spörsmål måste tas under övervägande. Generalpoststjrel-
sen har emellertid i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande
förklarat sig villig att i enlighet med utredningens förslag handha ifråga
varande anskaffning även för försvaret. Beträffande upphandlingen av
kontorsinventarier anför lcrigsmaterielverket.
Slutligen får verket erinra att verket även har andra viktiga arbetsupp
gifter, som ej alls berörs i överbefälhavarens promemoria. Dit hör bl. a.
de inköp av möbler, textilier m. m. för hela statsförvaltningen, som verket
ombesörjer och där avsevärda belopp årligen inbesparas genom central
handläggning av dessa ärenden. Denna del av verksamheten har under
senare år vuxit betydligt och bör i statens ekonomiska intresse ytterligare
utvecklas.
I överbefälhavarens tilläggspromemoria erinras om förvaltningsutred
ningens förslag, enligt vilket denna verksamhet skall överföras till försvars-
förvaltningarna med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen.
1 detta sammanhang torde en skrivelse från statens sakrevision den 14
december 1953 böra beröras. Sakrevisionen erinrar i denna skrivelse om
vissa speciella anskaffningsuppdrag som åvilar krigsmaterielverket och an
för härom.
Under sin hittillsvarande verksamhet har statens sakrevision sökt, att
där så varit lämpligt, koncentrera upphandlingar till myndighet, som
redan haft större anskaffningar av de ifrågakommande varuslagen. För
utom anknytningar i enskilda fall till träffade överenskommelser eller
tillfälliga anskaffningar efter särskild framställning härom har mera regel
bundet återkommande anskaffningsuppdrag in. in. i olika sammanhang hän
förts till krigsmaterielverket. Utom upphandlingen av kontorsinventaner
upphandlar sålunda krigsmaterielverket glödlampor för alla statliga verk
och myndigheter med undantag för postverket, televerket, \attenfalls-
verket och statens järnvägar samt några till sistnämnda myndigheters
centralavtal anknutna myndigheter. Jämväl upphandlingen av tvätt- och
rengöringsmedel samt husbyggnadsfärger för de statliga, sjukhusens del
sker genom krigsmaterielverket. I båda dessa upphandlingsfall äger an
skaffningen rum för de civila myndigheterna samtidigt med anskaffning
för de militära och avser årsbehov med avropsköp. Även upphandlingen
av gasskyddsmateriel för civilförsvaret skall enligt Kungl. Maj :ts beslut
den 16 juli 1943 ske genom krigsmaterielverkets försorg. Krigsmateriel
verket har ock enligt Kungl. Maj :ts beslut den 26 september 1947 att
träffa avtal om leverans av tvätt- och rengöringsmedel till statliga verk
och myndigheter i Stockholm. Härjämte aligger det verket enligt kungö
relsen den 14 juni 1946, nr 334, all utöva förmedlingsverksamhet till främ
jande av ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna tillhörig teknisk
materiel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
68
Sakrevisionen hävdar, att det är av väsentlig ekonomisk betydelse, att
ifrågakommande huvudförvaltningsmyndighet efter krigsmaterielverkets
indragning övertar de uppgifter, som enligt vad sakrevisionen anfört an
kommer på krigsmaterielverket. I detta syfte anses vederbörande huvud
förvaltningsmyndigheter böra instruktionsmässigt åläggas att efter upp
drag av Kungl. Maj:t eller i den mån det kan ske utan åsidosättande av-
försvarets intressen, efter överenskommelse med statlig myndighet, som
icke tillhör försvaret, ombesörja anskaffning för sådan myndighets räkning-
av materiel likartade med den, vilken det åligger verket att anskaffa för
försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av' myndigheter
anlitade leverantörer. De arbetsuppgifter, som härigenom kan komma att
åläggas huvudförvaltningsmyndigheterna, är enligt sakrevisionens uppfati-
ning i allmänhet icke av' den art, att förvaltningarnas personalbehov' på
verkas därav.
I det följande lämnas en redogörelse för de synpunkter som framkommit
beträffande fördelningen av övriga i och för sig betydelsefulla på krigs
materielverket ankommande arbetsuppgifter. Därvid kommer varje upp
gift att behandlas i ett sammanhang.
1) KRIGSINDUSTRIPLANERINGEN.
Krigsindustriplaneringen beträffande krigsmateriel handhas av den myn
dighet, som ombesörjer upphandling och leveranskontroll, och är alltså upp
delad mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. I dessa
frågor har överbefälhavaren direktivrätt, varjämte han avgör bl. a. priori-
tetsfrågor. Avvägningen i stort mellan försvarets, andra statliga verksam
hetsområdens och folkförsörjningens behov ankommer på riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap.
Överbefälhavaren utgår från att försvarsförvaltningarna skall handha
krigsindustriplaneringen beträffande materiel, vars anskaffning övertas
från krigsmaterielverket. Eftersom en väl planlagd fredsproduktion utgör
den bästa grunden för krigsproduktionen, avser överbefälhavaren att lik
som hittills i erforderlig omfattning bedriva leveransuppföljning samt
följa och påverka frågor rörande krigsmaterielens utveckling i en med hän
syn till krigsberedskapen avpassad omfattning. En särskild industridetalj
bör enligt överbefälhavaren inrättas inom försvarsstabens kvartermästar-
avdelning. För denna bör två å tre befattningar tillkomma.
Överbefälhavaren anser att riksnämnden för ekonomisk försvarsbered
skap skall överta förandet av krigsmaterielverkets maskinregister.
Krigsmaterielverket berör förslaget om inrättande av en industridetalj
inom försvarsstaben. I detta hänseende anföres bl. a.
överbefälhavaren motiverar sitt avstyrkande beträffande försvarets
industriplanering med att dess arbetsuppgifter i viss utsträckning skulle
vara av servicekaraktär i förhållande till förvaltningarna och av denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
69
anledning icke borde åvila ett direkt under överbefälhavaren lydande organ.
Icke desto mindre föreslås att en industridetalj inrättas vid försvarsstabens
kvartermästaravdelning. Denna detalj kan icke undgå att få uppgifter
av servicekaraktär. Oavsett detta inå framhållas att ett utbyggande av
denna industridetalj lätt kan få till följd att den försvarsgrensförvaltning,
som har att ombesörja krigsindustriplaneringen på visst område och varest
den största sakkunskapen på området måste finnas, får motta direktiv
rörande själva planläggningen av tillverkningen från ett organ med väsent
ligt mindre sakkunskap på området.
Remissyttranden.
Statskontoret avstyrker att en industridetalj inrättas bl. a. under fram
hållande av överbefälhavarens övriga maktpåliggande uppgifter, som kom
mer det att framstå som mindre välbetänkt att han i större utsträckning
skall leda krigsindustriplaneringen.
Statens organisationsnämnd anser, att överbefälhavaren bör utöva en
långt gående samordnande och övervakande verksamhet beträffande krigs
industriplaneringen och ifrågasätter om icke — förutom att industridetaljen
inrättas -— en person med erkänd erfarenhet och skicklighet på det industri
ella området bör ställas till överbefälhavarens förfogande för att vid be
hov vara rådgivare i dylika frågor.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppehåller sig förhål
landevis utförligt vid förevarande spörsmål. Nämnden uttalar som sin
mening att överbefälhavaren genom den föreslagna industridetaljen torde
komma att tillförsäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig över
blick över planläggningen på krigsmaterielförsörjningens område. Denna
planläggning måste dock inordnas i ett större sammanhang. Till belysande
härav återger nämnden vissa avsnitt ur sitt yttrande över förvaltningsut-
redningens betänkande. Dessa avsnitt har tidigare refererats.
Riksnämnden framhåller, att ett intimt samarbete måste etableras mellan
överbefälhavaren, försvarsförvaltningarna och riksnämnden för att de an
givna synpunkterna skall bli beaktade i erforderlig grad. I enlighet med
vad som förutsätts i riksnämndens instruktion bör riksnämnden och be
rörda myndigheter träffa närmare överenskommelse om detaljregleringen
av detta samarbete.
Riksnämnden förklarar sig beredd att överta maskinregistret över den
svenska industrin och med ledning därav lämna anvisningar till de krigs-
industriplanläggande myndigheterna om lämpliga industriföretag.
2) STANDARD1SERINGSFRÅGOR.
överbefälhavaren finner, att krigsmaterielverkets uppgift att vara sam
manhållande organ för standardisering av för försvaret gemensam materiel
bör handhas av försvarets standardiseringsdelegation. Då dessa frågor kan
vara av största ekonomiska betydelse för riksförsvaret bör även riksnämn-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
den för ekonomisk försvarsberedskap vara representerad i delegationen,
som nu består av representanter för vissa försvarsmyndigheter och Sveriges
standardiseringskommission. Även forskningsanstalten bör enligt överbe
fälhavarens mening vara företrädd med hänsyn till det standardiserings-
arbete som anstalten utför på teleteknikens område. Delegationen har be
hov av ett arbetande sekretariat, som anses lämpligen kunna inordnas i flyg
förvaltningen, i vilken ingår försvarets klassifikationscentral. Med anled
ning av framförda förslag om sekretariatets anslutning till annan myndig
het framhåller emellertid överbefälhavaren, att denna fråga närmast är
av formell natur.
Remissyttranden.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har förklarat sig beredd
att utse representant i standardiseringsdelegationen.
3) MÄTDON OCH KONTROLLMETODIK.
Förvaltningsutredningen föreslog att tillverkning och förvaltning av
mätdon samt frågor om kontrollmetodik skulle förläggas till försvarets
industriplanering.
Överbefälhavaren förordar, att frågor rörande kontrollmetodik handläggs
av försvarsgrensförvaltningarna med en teknisk delegation som samord
nande organ. I denna bör även fabriksstyrelsen vara företrädd.
Mätdon bör enligt överbefälhavaren anskaffas och förrådshållas av den
huvudförvaltning, som anskaffar den materiel, för vilken mätdonen avses.
Sådana mätdon, som avser krigsmateriel, vilken tillverkas inom försvarets
fabriksverk, bör övertas av fabriksstyrelsen. Erforderligt samarbete tryg
gas genom den tekniska delegationen för kontrollmetodik.
Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att fullgöra ifråga
varande uppgift.
Krigsmaterielverket finner det vara av största vikt ur såväl ekonomiska
synpunkter som med hänsyn till standardiseringen att ej blott konstruk
tion utan även anskaffning, kontroll och förrådshållning av mätdon sker
centralt av en myndighet och ej delas upp på flera.
Remissyttranden.
Statens organisationsnämnd tillstyrker överbefälhavarens förslag. Nämn
den anser det nuvarande mätdonslaboratoriet i krigsmaterielverket böra
anslutas till arméförvaltningen, eftersom huvuddelen av de mätdon, som
i fred bör anskaffas centralt, avser materiel (ammunition) som skall an
skaffas av denna förvaltning.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillstyrker likaledes över
befälhavarens förslag.
71
Sveriges industriförbund framhåller, att krigsmaterielverkets mätdons-
detalj åtnjuter gott anseende och finner det tveksamt, om det är lämpligt
att dela upp denna organisation på förvaltningarna. Det bör övervägas att
även i fortsättningen bibehålla detaljen som en enhet och förlägga den till
en speciell till försvarsstabens industridetalj ansluten arbetsgrupp, som
bör överta även vissa andra av krigsmaterielverkets uppgifter.
4; PATENTFRÅGOR.
Överbefälhavaren förordar att krigsmaterielverkets uppgifter som för
svarets patentorgan övertas av försvarets forskningsanstalt, vilken ar ett
från förvaltningarna fristående organ, som genom sin verksamhet har in
tim kontakt med dylika ärenden. Det framhålls dock att andra lösningar
är tänkbara.
Marinförvaltningen drar i tvivelsmål, om forskningsanstalten är den
lämpligaste instansen för patentärenden, som i avsevärd grad är dels
militära, dels administrativa och juridiska. Förvaltningen ifrågasätter om
det inte är mest ändamålsenligt att förlägga dessa ärenden till en militär
arbetsgrupp (militärassistent) ansluten till patent- och registreringsverket.
Krigsmaterielverket anför i denna fråga.
För handläggning av patentavtal och överenskommelser med uppfinnare
erfordras förutom rent teknisk sakkunskap även merkantil och juridisk
sådan med hänsyn till de förhandlingar, som måste föras med uppfinnarna.
För den skull ifrågasätts lämpligheten av att överföra patentverksamheten
till ett så speciellt organ som forskningsanstalten. För övrigt har erfaren
heten gett mycket starka belägg för att frågor om ersättning till uppfinnare
—- vilka som regel är anställda vid forskningsanstalten eller förvalt
ningarna — bör handläggas av annan myndighet än den till vilken uppfin
naren är bunden.
Remissyttranden.
Statens organisationsnämnd framhåller att det organ, som skall handha
patentfrågorna, skall vara ett serviceorgan åt förvaltningarna. Nämnden
anser det därför icke ändamålsenligt, att organet ansluts till forsknings
anstalten, som icke är avsedd eller organiserad för handläggning av förvalt
ningsärenden. I stället bör det anslutas till någon av försvarsgrensförvalt-
ningarna, förslagsvis flygförvaltningen.
Sveriges industriförbund anser det böra övervägas att förlägga patent
frågorna till samma organ som förbundet ifrågasatt beträffande mätdon
och kontrollmetodik, nämligen en till försvarsstabens industridetalj knuten
speciell arbetsgrupp.
5) SKUGGFABRIKER OCH MASKINER.
överbefälhavaren föreslår att av krigsmaterielverket förvaltade s. k.
skuggfabriker och till industrin utlånade maskiner bör övertas av fabriks
verket och utvecklar sina synpunkter sålunda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
72
Enligt gällande instruktion för försvarets fabriksverk åligger det för
svarets fabriksstyrelse, att, därest ej annat av Kungl. Maj:t föreskrivs, i
sina räkenskaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten till
höriga industriella anläggningar ävensom, i den mån så av Kungl. Maj:t
bestäms, andra statliga kapitaltillgångar. — Härmed avses bl. a. krigs
materielverkets skugglabriker och till industrin utlånade maskiner. Dessa
skuggfabriker och maskiner m. m. är i huvudsak avsedda för tillverkning
av ammunition och vapenmateriel. Eftersom fabriksstyrelsen genom sin
verksamhet är väl förtrogen med dylika maskiner och tillverkningar och
krigsmaterielverkets maskinlond redan nu redovisas av styrelsen, bör med
stöd av ovanstående bestämmelse i styrelsens instruktion såväl skugg
fabrikerna som krigsmaterielverkets maskiner i övrigt omhändertas av
fabriksstyrelsen. Genom lämplig planering skapas möjligheter att minska
ränteförlusterna för dessa anläggningar under fredstid genom att de ut-
nåttjas föi fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. De merkostnader,
som kommer att belasta fabriksstyrelsen, bör redovisas vid sidan om dess
affärsdrivande verksamhet, förslagsvis under anslaget »Bestridande av
beredskapskostnader vid försvarets fabriksverk».
Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att överta denna
uPP§ift» under framkallande likväl av att den avviker från de uppgifter,
som styrelsen i egenskap av affärsdrivande verk i övrigt har sig anför
trodda.
Krigsmaterielverket motsätter sig förslaget med följande motivering.
Fabriksstyrelsen är ett affärsdrivande verk, som tillverkar i konkurrens
med den privata industrin. Uppslaget att fabriksstyrelsen skall uthyra
maskiner till sina konkurrenter kan näppeligen vara genomtänkt utan
förefaller fullständigt verklighetsfrämmande. Ett sådant arrangemang
skulle omedelbart leda till motsättningar mellan uthyrare och förhyrare
och härigenom skulle fabriksstyrelsen få en aldrig avsedd ställning i för
hållande till den Övriga industrin. Fabriksstyrelsen skall vara självständig
i förhållande till sina konkurrenter och icke kunna utöva inflytande på
dessa. Detta har ju också varit den ursprungliga avsikten, då fabrikssty-
i elsen inrättades som ett affärsdrivande verk. Det förklaras att genom
lämplig planering av verkets skuggfabriker möjligheter skapas att få dessa
anläggningar räntebärande under fredstid genom att utnyttja dem för
fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. Härtill må erinras att skugg
fabrikerna utgör en kapacitetsreserv, som icke kan utnyttjas ekonomiskt
vid normal tillverkning. De är inrättade såsom ett led i krigsindustriplane
ringen och bör givetvis vara underställda den direkt planerande myndig
heten. Vidare är skuggfabrikerna byggda för drift genom enskilda företag
och törlagda antingen i anslutning till dessas fabriker eller på avsides be
lägna platser. Hade det varit möjligt att i fredstid göra anläggningarna
räntebärande, skulle detta givetvis för länge sedan ha skett genom de en
skilda företagen. Igångsättning av skuggfabrikerna skulle endast medföra
avsevärda merkostnader.
Remissyttranden.
Statskontoret framhåller att det med hänsyn till fabriksstyrelsens egen
skap av affärsdrivande verk är mindre lämpligt att styrelsen övertar här
ifrågavarande uppgift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
73
Sveriges industriförbund motsätter sig bestämt den av överbefälhavaren
föreslagna anordningen, som förutses komma att leda till motsattmngai
och svårigheter. Det kan enligt förbundets mening icke accepteras att
fabriksverket, som är ett affärsdrivande verk och i princip skall vara
jämställt med den privata industrin och på likställd grund konkurrera
med den, på denna väg får inblick i sina konkurrenters produktionsförhål
landen. Förbundet föreslår i stället att ifrågavarande skuggfabnker och
maskiner övertas av arméförvaltningen eller av den utav förbundet före
slagna speciella arbetsgruppen vid försvarsstaben.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
IVytt förslag från försvarsstaben.
Med anledning av invändningarna mot fabriksstyrelsens övertagande av
maskiner och skuggfabriker har i en särskild promemoria från försvars
staben följande alternativa lösning av frågan skisserats.
Envar huvudförvaltningsmyndighet övertar den del av krigsmateriel-
verkets maskinpark, som faller inom myndighetens anskaffningsområde.
Som krigsindustriplanläggande myndighet åligger det huvudforvalt-
ningsmyndigheten att inom sitt område svara för underhåll, omsättning,
placering och utnyttjande av maskinparken.
Årskostnader och engångskostnader för industriell krigsberedskap äskas
av varje huvudförvaltningsmyndighet för sig i samråd med försvarsstaben
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. För den gemensamma
planläggningen på detta område inrättas eu delegation för krigsindustri
planläggning mellan förvaltningsmyndigheterna (dessas centralplane
ringar), försvarsstaben och riksnämnden.
Av praktiska skäl redovisas maskinfonden även i fortsättningen på för
svarets fabriksfond. Särskilda delfonder inrättas för de olika huvudfor-
valtande myndigheterna.
Arméförvaltningens tygavdelnings skrivelse den 14 december 1953 angaende förvalt
ningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskinet.
1 skrivelse den 30 oktober 1953 anmodade jag arméförvaltningen att
senast den 15 december 1953 efter samråd med berörda förvaltningar in
komma med yttrande, huruvida armétygförvaltningen lämpligen kan och
bör överta förvaltningen av samtliga krigsmaterielverkets skuggfabnkei
och till industrin utlånade maskiner lör krigsmaterieltillveikning.
Den 14 december 1953 har arméförvaltningens tygavdelning efter sam
råd med försvarets fabriksstyrelse, marinförvaltningen och flygförvalt
ningen avgett sålunda begärt förslag.
Beträffande skuggfabrikerna anför tygavdelningen bland annat.
Enligt Kungl. Maj :ts proposition angående bildandet av försvarets
fabriksfond (nr 75/1944) är skuggfabriker en sammanfattande benämning
»å kapitaltillgångar, vilka utgörs av andra staten tillhöriga anläggningar
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
inom krigsmaterielverkets anskaffningsområde än fabriksstyrelsen under
ställda fabriker och anstalter och vilka är avsedda att för försvarets räk
ning utnyttjas i drift vid privata företag». Emellertid har benämningen
skuggfabriker kommit att tillämpas även på privatägda anläggningar, i
vilka staten på olika sätt investerat medel för alt säkerställa viss tillverk
ningskapacitet för försvarets behov. Sålunda ingår i krigsmaterielverkets
förteckning över avtal angående skuggfabriker 15 st. privatägda anlägg
ningar och 12 st., som ägs av staten, av vilka i huvudsak endast de senare
ingår i försvarets fabriksfond.
I samtliga tall — utom ett — har emellan krigsmaterielverket och privata
företag upprättats kontrakt, som innehåller bestämmelser om anläggnin
garnas användning i samband med krigsmaterieltillverkning, underhåll av
byggnader och kontroll därav, villkor och hyresersättning, därest lokalerna
utnyttjas för andra ändamål av företaget.
För underhåll av byggnaderna utan eller mot ersättning svarar det pri
vata företag, med vilket kontrakt upprättats. Expertis för tillsyn av bygg
nadernas skötsel och underhåll har i regel erhållits av fabriksstyrelsen på
uppdrag av krigsmaterielverket. Undantag från övriga skuggfabriker bildar
en berganläggning för tillverkning av spårljusgranater, med vilken kon
trakt angående denna tillverkning ej upprättats med något privat företag.
Anläggningen är för närvarande uthyrd till privat företag för sammansätt
ning av ammunition.
Tygavdelningen framhåller vidare, att kapitalinvesteringarna i skugg-
fabrikei har tillkommit för att tillgodose försvarsgrenarnas, huvudsak
ligen arméns behov av ammunitionstillverkning och att huvuddelen av in
vesteringarna avser anläggningar för tillverkning av nitrocellulosakrut.
Visst mindre belopp har investerats i anläggningar för laddning av flyg
bomber. Dessa anläggningar är emellertid enligt uppgift av flygförvalt
ningen numera icke erforderliga för sitt ändamål, varför de utnyttjas av
krigsmaterielverket som förråd.
Med hänsyn till att planläggningen av ifrågavarande ammunitionstill
verkning enligt huvudförvaltningsprincipen framdeles kommer att åvila
armétygförvaltningen, tinns enligt tygavdelningens åsikt ingen anledning
att uppdela skuggfabrikerna på olika förvaltningar, utan de bör samman
hållas under armétygförvaltningens ledning.
Beträffande skuggfabrikernas redovisning föreslår tygavdelningen, att
i princip ingen ändring görs utan att fabrikernas kapitaltillgångar alltjämt
redovisas av fabriksstyrelsen, vilken i samma ordning som hittills efter
överenskommelse med armétygförvaltningen bör ombesörja underhåll och
skötsel av byggnaderna. De s. k. dimsyreanläggningarna, som är inrymda
i krigsmaterielverkets, av tortifikationsförvaltningen förvaltade bergan
läggningar, anses dock böra överföras till försvarets fastighetsfond, befäst
ningars delfond.
Tygavdelningen har berett fortifikationsförvaltningen tillfälle att yttra
sig över föreliggande förslag beträffande skuggfabrikerna. I sitt yttrande
anför fortifikationslörvaltningen, att enligt ämbetsverkets uppfattning de
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
anläggningar, varom här är fråga, principiellt bör redovisas å armens respek
tive befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hansyn till att
fortifikationsförvaltningen inom en snar framtid väntar att ändrad regiona
och lokal fastighetsförvaltning skall genomföras och detta anses komma
att medföra betydande påfrestningar för ämbetsverket, vill emellertid för
valtningen icke nu motsätta sig tygavdelningens förslag angående skugg-
fabrikernas redovisning. Sedan den nya organisationen genomförts, bor
emellertid frågan om de under den blivande armétygförvaltmngen sorte
rande skuggfabrikernas redovisning tas upp till slutlig provning.
I fråga om de maskiner,om vilka det här rör sig, anför tygavdelningen.
Vad beträffar krigsmaterielverkets maskiner (motsvarande) ar dessa
uppställda vid statliga eller privata tillverkare, i skuggfabnker ellei för
varade i förråd. Även beträffande maskinerna galler att de anskaffats för
ammunitionstillverkning. Den ojämförligt största delen
av inasl^uieL
för tillverkning av ammunitionseffekter (utom krut) antingen i i
svarets fabriksverk eller vid privatindustrin (ev. skuggfabnker). Återstå
ende maskiner utgörs dels av sådana, som används for tillverkning i s lim
fabriker av nc, nckrut, och toluol m. in. dels sadana, som befinnei si*, vid
verkstäder i anslutning till krigsmaterielverkets centralforrad. Några
maskiner, helt avsedda för eller endast anvandbara för viss speciell till
verkning för marin- eller flygförvaltningarnas behov mgar for narvarande
icke, varför en uppdelning av maskinerna på olika förvaltningar icke kan
anses vara befogad. Maskintillgångarna föreslås darfor i princip Överflyttad
från krigsmaterielverket till armétygförvaltmngen, som beträffande an
vändningen av maskinerna vid tillverkning, tillhörande andra forva -
ningars verksamhetsområde, bör ha att träffa överenskommelse harom med
respektive förvaltning.
Ifrågavarande maskiner ingår i försvarets fabriksfond och redovisas å
krigsmaterielverkets maskinkonto. Samtliga maskiner, som representerar
ett anskaffningsvärde av över fyrtiotre xniljonor kronor, ar helt avskrivna.
Tygavdelningen anser, att olägenheter är förenade med den nuvarande
ordningen, enligt vilken inkomster för uthyrda maskiner inlevereras till
statskontoret för att tillgodoföras särskild inkomsttitel å driftbudgeten,
under det att anslagsmedel måste begäras för förnyelse, modernisering eller
större reparationer. Tygavdelningen framhåller att det ur beredskaps- och
planeringssynpunkt skulle medföra fördelar, om hyresmedel fick användas
för nu angivna ändamål ävensom för bekostande av andra krigsindustriella
förberedelseåtgärder. Med hänsyn härtill föreslås, att maskinerna avförs
ur fabriksfonden och ställs under armétygförvaltningens direkta förvalt
ning. Detalj spörsmål ifråga om vissa handvapenammunitionsmaskiner i
drift vid fabriksstyrelsens ammunitionsfabriker anser tygavdelningen lämp
ligen kunna lösas genom direkt överenskommelse mellan fabriksstyrelsen
och förvaltningen. Tygavdelningen finner övervägande skäl tala för att
apparatur och andra anordningar, som ingår i skuggfabriker för nitro-
cellulosa och nitrocellulosakrut och vilkas användning är bunden till viss
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
lokal, kvarblir i iabriksfonden. Slutligen berörs frågan om maskiner vid
krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder. Då driften vid dessa verk
städer kommer att underställas armétygförvaltningens verkstadsavdelning,
vilken skall ha att svara för driften vid övriga arinétygförvaltningen under
ställda verkstäder, bör maskinerna redovisas enligt samma grunder, som
gäller vid nämnda tygverkstäder.
I detta sammanhang tar tygavdelningen till behandling upp frågan om
försvarets fabriksverks medverkan i det krigsindustriella förberedelsear
betet och anför härom.
o Kungl. Maj:ts instruktion för försvarets fabriksverk (SF nr 341/44) inne
håller bl. a. föreskrifter om fabriksstyrelsens åliggande att i sina räken
skaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten tillhöriga indus
triella anläggningar samt vidare att för drift av dylika anläggningar till
handahålla inom fabriksverket tillgänglig teknisk sakkunskap.
„ F.ör att de* krigsindustriella förberedelsearbetet skall kunna bedrivas
pa tillfredsställande sätt, är det emellertid av nedan angivna skäl erforder-
ligt, att även fabriksverket deltar i dylikt arbete.
All detaljplanering av en tillverkning måste ske av företag och personal,
som sysslar med och äger kunskap om ifrågavarande verksamhet, huru
dritten skall organiseras och vilka materiella åtgärder, som bör vidtas.
Dylik kunskap finns vid fabriksstyrelsen underställda företag för tillverk-
ning av t. ex. handvapenammunition, finkalibriga vapen, krut m. m. Dessa
företag ar därför i planeringshänseende att anse som moderfabriker.
Ansvaret för krigsplanläggningen på nyssnämnda område kommer i
anslutning till huvudförvaltningsprincipens tillämpning att åvila armétyg-
torvaltningen och innebär i detta hänseende en återgång till förhållandena
i ore ar 1940, då motsvarande uppgifter åvilade det'dåvarande tygdeparte
mentet. Under detta lydde emellertid ammunitionsfabriken med sina båda
avdelningar, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk, vilka enligt givna direktiv
ombesörjde den erforderliga detaljplaneringen, däri även inbegripet prov
körning och renovering av maskiner, anskaffning av erforderliga verktvs
och ovng utrustning m. m.
På denna grundval igångsattes krigsindustriproduktionen inom berörda
matenelomraden. Den kom snabbt i gång och fungerade under hela bered-
skapstiden. Om systemets riktighet torde inga delade meningar råda. Då
alm k er na alltjämt forutsatts ingå i fabriksverket, torde det enligt tygav-
de ningens mening vara erforderligt, att det i samband med den nya för
valtningsorganisationens tillkomst även meddelas bestämmelser rörande
fabriksverkets deltagande i det krigsindustriella förberedelsearbetet.
6) KRIGSMATERIELVERKETS LOKALFÖRVALTNINGAR.
Överbefälhavaren föreslår att krigsmaterielverkets lokalförvaltningar
< örråd och sammansättningsverkstäder) övertas av arméförvaltningen.
Häremot har ingen remissinstans i och för sig funnit anledning till erinran.
7) KRIGSINDUSTRIOMBUDEN.
Frågan om krigsmaterielverkets krigsindustriombud har berörts av
endast riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Ombud finns i
77
varje län (i vissa fall del av län). Enligt för dem den 14 december 1945
av Kungl. Maj:t utfärdad provisorisk instruktion har de att med utnytt
jande av sin lokalkännedom biträda krigsmaterielverket i vissa planlägg-
ningsfrågor. Dessutom skall de fungera som rådgivande organ i krigsin-
dustriella frågor åt länsstyrelser och militära myndigheter. Riksnämnden
har utförligt motiverat sin uppfattning att ombuden i fråga kan avskaffas.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni och den 20 juli 1951 angående
den ekonomiska försvarsberedskapens anknytning till länsstyrelserna
såsom regionala organ och organiserande i fred av en ekonomisk för-
svarssektion vid varje länsstyrelse, har ett betydelsefullt steg tagits för
att ernå regional medverkan i beredskapsarbetet på det ekonomiska om
rådet. Som"chefer för detaljen för produktion av förnödenheter i övrigt,
inom vilken frågor, som sammanhänger med den krigs- och för sörj nings-
viktiga produktionen, handläggs, har länsstyrelserna i allmänhet lyckats
förvärva personer med ingående kännedom om industriella förhållanden
inom länen. Dessa är för närvarande sysselsatta med att enligt riksnämn-
dens anvisningar skaffa sig eu överblick över förutsättningarna för att
råvaror, bränsle etc. för den enligt önskemål av såväl militära som civila
myndigheter planerade produktionen under beredskapstillstånd eller krig
skall kunna tillhandahållas företag, som är upptagna i riksnämndens före
tagsregister, samt att bilda sig en uppfattning om de förberedelser, som
från länsstyrelsens sida kan vidtas för att förekommande behov för dessa
industrier skall kunna tillgodoses. Härigenom har goda förutsättningar
skapats för att landets resurser i fråga om råvaror, arbetskraft etc. under
beredskapstillstånd och krig skall kunna utnyttjas på bästa sätt.
Även om de centrala myndigheterna jämväl under krig så långt det är
möjligt kommer att ange riktlinjerna för produktionen vid de krigs- och
försörjningsviktiga industriföretagen med ledning av planer, som i fred
uppgjorts av riksnämnden i samråd med övriga berörda myndigheter,
kommer länsstyrelsernas medverkan på förevarande område att bli av stor
betydelse när det gäller att biträda företagen enligt de centrala myndig
heternas anvisningar. Än större roll kommer länsstyrelserna att spela för
det fall att viss landsdel blir avskuren eller förbindelserna med de cen
trala myndigheterna icke kan upprätthållas. I dylika fall måste läns
styrelserna på grundval av sin inblick i planläggningen och kännedom om
företagens behov av olika förnödenheter kunna ingripa för att avhjälpa
akuta bristsituationer i den mån detta under då rådande förhållanden
över huvud taget är möjligt.
Genom den verksamhet på ifrågavarande område, som sålunda bedrivs
inom länsstyrelsernas ekonomiska försvarssektioner, och med hänsyn till
det biträde, som länsstyrelserna under krig vid behov avses lämna de
krigs- och försörj ningsviktiga industriföretagen, torde krigsmaterielverkets
krigsindustriombud i länen icke längre ha någon funktion att fylla och
följaktligen kunna utgå ur organisationen.
8) FÖRSVARETS TELETEKNISKA LABORATORIUM.
överbefälhavaren föreslår, att ett teletekniskt laboratorium för försvaret
i enlighet med förvaltningsuIredningens förslag inrättas och förläggs till
forskningsanstalten. Detta förslag har icke mött några gensagor vid
remissbehandlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
9) VISSA FRÅGOR OM SAMORDNING.
Det syns vara en allmän uppfattning hos de olika myndigheterna, att ut
vecklingen mer och mer aktualiserar kravet på samordnande åtgärder. För
utom den samordnande verksamhet, som f. n. bedrivs av överbefälhavaren i
vissa större frågor av betydelse för krigsberedskapen, utövas dylik verksam
het inom den centrala förvaltningen av försvarsförvaltningarnas samar-
betsdelegation och de tekniska delegationerna. Det frivilliga, oorganiserade
samarbetet mellan förvaltningarna måste även tillmätas stor betydelse.
Överbefälhavaren, som i olika sammanhang förordar inrättande av nya
tekniska delegationer, framhåller, att samordningen mellan de organ, som
enligt hans förslag skall överta krigsmaterielverkets uppgifter, kan tryggas
genom att försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation alltjämt består
i någon form. Även chefen för försvarets fabriksstyrelse bör vid behov
ingå i den. Avgöranden om huvudförvaltningsprincipens tillämpning bör
så långt möjligt överlåtas på samarbetsdelegationen, i den mån de icke
bör ankomma på Kungl. Maj :t. I fall av oenighet bör sådana frågor under
ställas överbefälhavaren. Vidare har överbefälhavaren betonat vikten av
samordnande verksamhet från sin egen sida i fråga om krigsindustri
planläggning och viss anskaffning i fredstid.
Tidigare har redogjorts för krigsmaterielverkets förslag att — utan att
verket slopas — utbygga samarbetsdelegationen till en direktion för för
svarets förvaltning.
Remissyttranden.
Statens organisationsnämnd framhåller angelägenheten av att nya
initiativ ständigt tas beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning
och finner det naturligt, att överbefälhavaren genom kvartermästarav-
delningen övervakar, att denna princip tillämpas i alla de fall, då så är
lämpligt.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har såsom framgår av
tidigare redogörelse betonat vikten av samordning på krigsindustriplane
ringens område. Riksnämnden är beredd att — möjligen efter en obetydlig
personalförstärkning — överta vidgade uppgifter i detta hänseende.
Sveriges industriförbund har i sitt yttrande berett samordningsfrågorna
förhållandevis stort utrymme. Förbundet understryker bl. a. betydelsen
av samordning i fråga om planering och anskaffning. Särskilt angeläget
finner förbundet det vara att anskaffningen planeras så, att belastningen
på industrin blir så jämn som möjligt. Om man förbiser detta krav, blir
resultatet lätt fördyringar och förseningar. Det är därför enligt förbundets
mening av betydelse att all militär anskaffning planeras på lång sikt.
I anslutning till vad förbundet anfört i yttrande över förvaltningsutred-
ningens betänkande återkommer förbundet till tanken att på ett högt plan
inrätta ett samarbetsorgan med få ledamöter, vilket organ skulle ställas
79
till överbefälhavarens förfogande. Det kan lämpligen innefatta represen
tanter för försvarsstaben, de tre försvarsgrensförvaltningarna samt dess
utom två eller tre erfarna och skickliga industrimän. För att få erforder
lig fasthet bör det hålla ett visst antal protokollförda sammanträden
varje år. Förbundet framhåller, att ett sådant organ skulle tillföra förvalt
ningsorganisationen högtstående industriell sakkunskap och skapa möj
ligheter att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrågor
samt bidra till att utjämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan
förvaltningarna och industrin.
Förbundet understryker vikten av att de svåra frågorna om den
militära kvalitetskontrollen tas upp till behandling i samband med ett even
tuellt nedläggande av krigsmaterielverket så att denna kontroll icke kommer
att fastlåsas i mindre lämpliga former. Det är enligt förbundet angeläget för
såväl beställande myndighet som tillverkare, att enhetliga kvalitetskon
trollbestämmelser utarbetas.
Kungl. May.ts proposition nr 109.
3. Materielhanteringsfrågor.
Här må i korthet beröras materielhanteringsfrågorna och den verksamhet
som är i gång för att rationalisera detta område. Allteftersom själva till
verkningsprocesserna mer och mer rationaliseras har inom näringslivet
hanteringsfrågor — frågor om transporter, emballage, förrådsuppläggning
m. m. __ tilldragit sig stigande intresse. Även för försvarets del har det
framstått som ett betydelsefullt spörsmål att få problem i samband med
transporter och hantering av material och materiel allsidigt belysta och så
långt möjligt enhetligt behandlade. Enär det syntes påkallat att för ifråga
varande syfte tillsätta ett särskilt utredningsorgan, anmodade jag genom
skrivelse den 10 april 1953 chefen för försvarsstaben, krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårds
styrelse, arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens intendentur-
avdelning, marinförvaltningen och flygförvaltningen att utse representanter
i eu delegation. Som ordförande utsågs direktören Erik Hjalmar Lindström.
Delegationen, som antagit benämningen Försvarets materielhanterings-
delegation (FMDj, bar uppdragit följande riktlinjer för sin verksamhet,
nämligen
ntt utgöra ett gemensamt organ för materielhanteringsfrågor inom för
svaret,
att skapa samverkan inom försvaret och söka ernå enhetliga linjer vid
hanteringsprocesser, metodval och hanteringsmed el (fordon och hjälp
medel),
att uppgöra förslag till hanteringsprocesser och därvid behandla förråd,
transportmedel och hjälpmedel etc.,
att föreslå försöksverksamhet och följa denna,
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
att följa internationell utveckling på området samt
att vara utredande och rådgivande organ till beslutande myndigheter.
Delegationen består av en fast och en rörlig del samt ett sekretariat.
Den fasta delen utgörs av ordföranden jämte de ledamöter, som utsetts
av i det föregående nämnda myndigheter.
Den rörliga delen indelas i arbets- och materielgrupper, vari allt efter
behov ingår, dels ledamöter av delegationens fasta del, dels expertis, främst
från de centrala förvaltningsmyndigheterna. Hittills har i anslutning till
angelägenhetsgrad bildats tre grupper, nämligen för ammunition, driv
medel och livsmedel. Grupper för intendenturmateriel, tygmateriel, sjuk-
vårdsmateriel, fortifikationsmateriel och verkstadsrörelse kommer atl
bildas successivt. Som förebild har tjänat ingeniörsvetenskapsakademiens
transportforskningskommission och dess materialhanteringskommittés or
ganisation med kommittéer för olika branscher, såsom järnbruk, meka
niska verkstäder, sågverk, cellulosaindustri, konsumentvaruindustrier etc.
Departementschefen.
förvaltnings tjänstens ordnande får anses vara huvudfrågan vid en
reformering av den centrala försvarsförvaltningen. Anledningarna härtill
ligger i öppen dag. Ifrågavarande förvaltningsgren måste tilldra sig stats
makternas särskilda uppmärksamhet redan på grund av de betydande
kostnaderna för krigsmaterielanskaffningen samt den stora personal -— i
icke ringa utsträckning tekniska specialister — som krävs inom detta om
råde. Krigsmaterielen har vidare avgörande betydelse för vårt lands mili
tära värnkraft. Såsom 1946 års militära förvaltningsutredning närmare ut
vecklat måste stora krav ställas på tygförvaltningstjänsten för att den skall
kunna fylla sitt ändamål under ständig anpassning till krigsmaterielut-
vecklingen. Dessa krav accentueras särskilt genom vårt lands begränsade
resurser, som gör eu fortgående omsorgsfull avvägning mellan olika strids
medel nödvändig. Härvidlag måste de tekniska och ekonomiska förut
sättningarna för olika alternativ tillhandahållas av tygförvaltningstjäns
tens företrädare, på vilka även verkställigheten ankommer. Jag erinrar
i detta sammanhang om det organ för operativ och taktisk analys, som
förvaltningsutredningen förordat som ett medel att utröna den för vårt
land lämpligaste inriktningen av forsknings- och konstruktionsverksam
het. Ehuru jag nu inte är beredd att ta ställning till denna fråga finner
jag likväl förslaget beaktansvärt och anser att det bör göras till föremål
för ytterligare utredning och överväganden.
Ett ställningstagande till tygförvaltningstjänsten innefattar spörsmålet
om krigsinaterielverket skall bibehållas i organisationen eller icke. I det
föregående har såväl förvaltningsutredningens som remissinstansernas in
ställning till denna fråga utförligt redovisats. Den år 1953 verkställda ut
81
redningen domineras helt av frågan om krigsmaterielverkets ställning.
De synpunkter och förslag, som där framförts, bygger även på de erfaren
heter, som vunnits i fråga om de år 1951 vidtagna jämkningarna i oiga-
nisationen. Jag har i det föregående utförligt återgett meningsbrytning
arna om krigsmaterielverkets fortbestånd, eftersom frågan är av sådan be
tydelse att dess olika aspekter bör erhålla en allsidig belysning.
När krigsmaterielverket såsom efterträdare till dåvarande statens krigs-
materielnämnd efter förslag av 1941 års militära förvaltningsutredning in
rättades genom beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 180) förelåg inga
mera djupgående meningsskiljaktigheter om behovet av ett för försvaret
gemensamt industriverk, dit teknisk, industriell och kommersiell expertis
skulle vara samlad och komma försvaret i dess helhet tillgodo.
Materielanskaffningen ansågs i vissa delar böra centraliseras till in
dustriorganet. Från den centrala anskaffningen skulle undantas sådan
materiel som hade karaktär av specialmateriel. Stor betydelse fästes även
vid de uppgifter på bl. a. krigsindustriplaneringens område, som avsågs
skola åvila det nya verket, ävensom vid dess rådgivande verksamhet. Det
kan under sådana förhållanden synas överraskande, att förvaltningsutred-
ningen, endast ett fåtal år efter det att verket inrättats, på grundval av
sina undersökningar kommit till den uppfattningen att verket böi a\-
vecklas och dess uppgifter överföras på, dels andra förvaltningsorgan, dels
ett av utredningen föreslaget nytt ämbetsverk, försvarets industriplane
ring. Då frågan om krigsmaterielverkets slopande icke berörts i utred
ningsdirektiven — men väl frågan om en effektivisering av krigsmate-
rielanskaffningen inom ramen för en organisation med bibehållet krigs-
materielverk — måste man utgå från att utredningen funnit allvarliga
brister i rådande organisation. De principer för krigsmaterielanskaff-
ningen, som utredningen uppställt som grund för sitt bedömande, näm
ligen klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer och till
verkare samt ett rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna, fin
ner jag för min del bärande. Vad förvaltningsutredningen anfört syns
mig därför värt stort beaktande, så mycket mera som det erhållit stöd
från många remissinstanser. Huvudtanken bakom krigsmaterielverkets
tillkomst, nämligen att till ett industriellt och kommersiellt betonat cen
tralt verk sammanföra massanskaffning av krigsmateriel av mera stan
dardmässig karaktär, kan emellertid icke frångås enbart på den grun
den, att olägenheter och svårigheter yppat sig i fråga om bl. a. sam
arbetet med de beställande förvaltningarna. Dylika olägenheter och svårig
heter kan bottna i organisatoriska svagheter, som det är möjligt att av
hjälpa, samt även i personliga motsättningar, som kan utjämnas. Denna
utväg försöktes också genom de föreskrifter om försvarets centrala för
valtning, som utfärdades år 1951. Åtgärden var så mycket mera naturlig,
som det världspolitiska läget då bedömdes lägga hinder i vägen för en
fl—40 54 Ttihnnq till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
så genomgripande förvaltningsreform, som utredningen föreslagit. Genom
1951 års bestämmelser fastslogs huvudförvaltningsprincipen som grund
läggande vid krigsmaterielanskaffningen, d. v. s. för försvaret gemensam
materiel skall så långt möjligt anskaffas av den förvaltning, som för sin
del har den största anskaffningen av materielen i fråga. Krigsmateriel-
verkets anskaffning bestämdes till att omfatta materiel av mass- och stan
dardkaraktär, som är ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad. Detta
innebar bl. a. att viss anskaffning återfördes från verket till förvaltning
arna. Reglerande bestämmelser utfärdades om samarbetet mellan krigs-
matexdelverket och förvaltningarna i syfte att i möjligaste mån skapa kla
rare ansvarsfördelning och eliminera det dubbelarbete, som förvaltnings-
utredningen kunnat konstatera.
Av den utredning, som verkställts år 1953 av överbefälhavaren, och
däröver avgivna remissyttranden, torde få anses framgå, att materiel-
anskaffningen genom krigsmaterielverkets försorg trots de vidtagna jämk
ningarna i organisationen allt fortfarande ger upphov till oklarhet och
friktioner samt föranleder dubbelarbete. Den av överbefälhavaren bestämt
hävdade uppfattningen att krigsmaterielverket bör utgå ur organisationen,
delas av såväl försvarsgrensförvaltningarna som tre av de fem remissin
stanserna, nämligen statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekono
misk försvarsberedskap och Sveriges industriförbund. Statskontoret och
statens sakrevision har på i huvudsak principiella grunder och under hän
visning i stor utsträckning till sina yttranden över förvaltningsutredningens
betänkande avstyrkt, att krigsmaterielverket avvecklas. Båda myndig
heterna har emellertid vitsordat, att den nuvarande ordningen icke fun
gerar i allo tillfredsställande.
De ansvariga militära instanserna har förklarat att enligt deras upp
fattning beredskapsskäl numera icke lägger hinder i vägen för en mera
genomgripande förvaltningsreform. Under sådana förhållanden och med
hänsyn till de resultat, vartill den 1953 verkställda utredningen lett, syns
mig tiden nu vara inne att ompröva frågan om handhavandet av maleriel-
anskaffningen inom försvaret. Man har då att välja mellan en mera radi
kal lösning, som innebär krigsmaterielverkets indragning, och mindre radi
kala utvägar, som går ut på att genom ytterligare jämkningar inom den gäl
lande organisationens ram söka avlägsna förefintliga olägenheter. I sist
nämnt hänseende må erinras om sakrevisionens ånyo framförda förslag, att
den produktionstekniska granskningen och leveranskontrollen skulle över
tas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Härigenom skulle krigsmate
rielverket förvandlas till ett rent inköpsorgan. Förvaltningsutredningen har
emellertid förkastat detta alternativ, som även avböjts av krigsmateriel
verket under framhållande av det nära samband som råder mellan in-
köpsfunktionen och berörda gransknings- och kontrollmoment. För egen
del kan jag icke biträda tanken att ett särskilt ämbetsverk bibehålls som
Kungl. Maj:ts proposition nr t09.
83
ett rent inköpsorgan för den relativt begränsade del av försvarets materiel-
anskaffning, varom här är fråga. Över huvud taget har jag efter noggranna
överväganden kommit till den uppfattningen att intet väsentligt står att
vinna genom ytterligare jämkningar i gällande organisation. Jag har där
för stannat vid att förorda att krigsmaterielverket indras och dess upp
gifter fördelas på andra organ. Jag vill i det följande närmare utveckla
de skäl som varit avgörande för mig vid detta ställningstagande.
Till en början önskar jag understryka att krigsmaterielverkets inrät
tande — med hänsyn till då rådande beredskapsläge och försvarsförvalt-
ningens dåvarande möjligheter att handha massanskaffning av materiel,
främst ammunition — otvivelaktigt innebar ett steg mot effektivisering
av krigsmaterielanskaffningen. Det torde också vara en allmän uppfatt
ning, att verket gentemot leverantörer och tillverkare på ett förtjänstfullt
sätt tillvaratagit de kommersiella och ekonomiska intressena. Den kritik
mot vissa av verkets upphandlingar, som vid olika tillfällen framförts
rubbar icke detta allmänna omdöme. Vad beträffar förhållandet mellan
krigsmaterielverket och de beställande förvaltningarna kan jag icke under
låta att framhålla, att jag — i likhet med vissa remissmyndigheter — icke
är främmande för tanken att de friktioner som förekommit till en del
bottnat i personliga motsättningar och i prestigesynpunkter på ömse håll.
Dylika företeelser syns mig dock icke kunna på långt när godtas som en
lillfyllestgörande förklaring till förefintliga brister. Dessa måste enligt min
mening i huvudsak anses ha sin grund i själva organisationsstrukturen.
F. ö. anser jag ett rubbat förtroende mellan organ med huvuduppgifter på
krigsmaterielförvaltningens område, vilket det trots avsevärda jämkningar
i organisationen ej visat sig möjligt att återställa, vara en så allvarlig före
teelse att radikala åtgärder är påkallade. Det måste konstateras, att det
av olika, från början knappast förutsebara anledningar icke visat sig möj
ligt att i den fredsmässiga organisationen på ett friktionsfritt och helt
effektivt sätt inpassa krigsmaterielverket med dess för försvaret i dess hel
het gemensamma uppgifter. Läget har försvårats av den osäkerhet, som
under senare år rått i fråga om den blivande organisationsformen. Denna
osäkerhet har givetvis varit ägnad att verka effektivitetshämmande och ut
gör därför ett starkt skäl för att ett avgörande nu träffas.
De utredningar som verkställts i förvaltningsfrågan syns ge vid
handen att den nuvarande organisationen icke står i överensstämmelse
med de av förvaltningsutredningen uppställda huvudprinciperna för
krigsmaterielanskaffningen, som jag tidigare berört och skänkt min an
slutning till. Jag finner det särskilt betänkligt, att organisationen i viss
utsträckning lett till att tekniska specialister inom samma område måste
finnas hos såväl förvaltningarna som krigsmaterielverket. Frånsett att
tillgången på tekniska specialister är knapp, är detta förhållande otill
fredsställande med tanke på att ifrågavarande specialister representerar
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
en förhållandevis dyrbar arbetskraft. Alla tänkbara utvägar bör anlitas
för att utan men för effektiviteten nedbringa den centrala försvarsför-
valtningens personalkostnader. Detta bör enligt min mening vara ett av
förvaltningsreformens huvudsyften. För detta ändamål bör allt dubbel
arbete elimineras inom den nya organisationens ram. Även om de tek
niska specialisterna hos förvaltningarna huvudsakligen bar konstruktions-
och försöksuppgifter, under det att motsvarande specialister hos krigs-
materielverket har produktionstekniska uppgifter och kontrolluppgifter,
förefaller det uppenbart, att ett sammanförande av samtliga anskaffnings-
funktioner, från projektering och försök till leveranskontroll, till en och
samma myndighet är ägnat att minska behovet av teknisk personal. Sådant
dubbelarbete i fråga om leveranskontroll, som förvaltningsutredningen
kunnat påvisa som en följd av att förvaltningarna i vissa fall icke helt
litar på krigsmaterielverket i detta hänseende, skulle elimineras om an-
skaffningsuppgifterna sammanförs till samma myndighet. Den kontakt
mellan konstruktörer och tillverkare, som kan skapas under nyss angivna
förutsättning, måste antas bli till båtnad för konstruktionsverksamheten.
Utvecklingen efter det att krigsmaterielverket inrättades har otvivelaktigt
gått i den riktningen att såväl konstruktionsverksamheten som tillverk
ningen blivit mera komplicerade. Det är därför av största vikt att kon
struktionsverksamheten från början bedrivs under beaktande av de pro
duktionstekniska förutsättningarna för mass- eller serietillverkning till
rimliga kostnader. Man undviker därigenom i stor utsträckning att fär
diga konstruktioner måste underkastas produktionstekniskt betingade
ändringar, som drar kostnader och verkar försenande.
Vid bedömandet av den militära förvaltningsfrågan bör uppmärksam
mas att förefintligheten av ett självständigt upphandlingsverk i och för
sig är ägnad att medföra att ekonomiska hänsyn i första hand gör sig gällande
vid upphandling. Det förhållandet att det upphandlande organet icke har
något fortsatt ansvar för materielen medför emellertid lätt att militära
funktions- och kvalitetskrav i någon mån undanskjuts. Vidare bör
materielens anskaffningskostnader vägas mot dess underhållskostnader.
Dessa synpunkter torde icke kunna göra sig till fullo gällande med mindre
det anskaffande och materielförvaltande organet är ett och samma. Vid
krigsmaterielanskaffningen måste militära, tekniska och ekonomiska syn
punkter vägas mot varandra. Förebragta utredningar har enligt min
mening påvisat starka skäl för att denna avvägning bör göras enhetligt
hos en och samma myndighet, utrustad med sakkunska.p i angivna hän
seenden. Jag finner det vara av utomordentlig vikt att de ekonomiska
och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen får göra
sig gällande på ett auktoritativt sätt inom den nya organisationens ram.
Jag torde senare få ta upp frågan om skapande av erforderliga garantier
härför.
85
Jag kan icke dela den av krigsniaterielverket och statens sakrevision
framförda uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en åter
gång till de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område, som
rådde vid tiden för andra världskrigets utbrott. Sedan dess har försvars-
förvaltningarna kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i
växande omfattning fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaff-
ningsuppgifter. Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att
krigsmaterielverkets anskaffning, värdemässigt sett, omfattar endast en
fjärdedel av den totala materielanskaffningen för försvaret. Genomförandet
av bestämmelserna om huvudförvaltningsmyndighet beräknas ytterligare
sänka denna andel. Försvar sförvaltningarna ombesörjer således redan
nu den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen
och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning av fartyg,
flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För dessa upp
gifter är redan nu industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd inom
förvaltningarna. En förstärkning av detta inflytande är emellertid enligt
vad jag senare skall närmare utveckla avsedd att komma till stånd. Jag vill
vidare erinra att huvudförvaltningsprincipen innebär garantier för att mass-
anskaffning av för försvaret gemensam, standardiserad materiel inte splitt
ras på flera händer. Det finns därför enligt min mening icke anledning att
förutsätta annat än att försvarsförvaltningarna skall kunna omhänder-
ha från krigsniaterielverket överförda anskaffningsuppgifter på ett så
dant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter
tillbörligen beaktas. Under sådana förhållanden måste de personalbe
sparingar, som krigsmaterielverkets slopande beräknas medföra och som
redovisas i ett senare sammanhang, tillmätas avgörande betydelse.
Innan jag övergår till att närmare behandla fördelningen av krigs
materielverkets nuvarande uppgifter, torde jag få beröra de av förvalt-
ningsutredningen framlagda båda alternativen för tygförvaltningstjäns
tens organisation. Jag är icke nu beredd att ta slutlig ställning till för
mån för något av utredningens alternativ. Såsom utredningen framhållit,
kan starka skäl åberopas för såväl alternativ I, innebärande ett för för
svaret gemensamt tygförvaltningsverk, som alternativ II, vilket innebäi
en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst. De militära remiss
myndigheterna har kraftigt motsatt sig alternativ I, som emellertid för
ordats av statskontoret. Utredningen själv har med hänsyn till bl. a.
rådande försvarsorganisation stannat vid att förorda alternativ II. På
av utredningen anförda skäl finner jag alternativ I icke f. n. böra komma
i fråga. Det syns mig dessutom förenat med praktiska svårigheter och
knappast tillrådligt ur beredskapssynpunkt att i ett sammanhang både av
veckla krigsniaterielverket och bygga upp en gemensam tygförvaltnings
organisation. Jag vill dock understryka, att jag icke är främmande för
tanken all gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvalt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
86
ningens område framdeles kan komma att visa sig innebära den mest
fördelaktiga lösningen. Förutsättningarna härför bör emellertid organiskt
växa fram på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden,
%ilka ingar som viktiga beståndsdelar i den nu aktuella förvaltningsrefor-
men. Ett dylikt sammanförande torde vidare förutsätta en ändrad för-
svarsordning. Jag ansluter mig till utredningens uttalande att, därest i
tiamtiden en försvarsordning skulle genomföras som icke i samma mån
som den nuvarande bygger på tre från varandra avgränsade försvars-
grenai och cn tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglig
het, frågan om en ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten bör
tas upp till förnyad prövning.
Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört anser jag mig böra
föreslå att tygförvaltningstjänsten förläggs till ett tygförvaltningsverk
föi armén, benämnt armétygförvaltningen, i stort sett motsvarande nu
varande arméförvaltningens tygavdelning, samt till marin- och flygför-
^ altningarna, vilka sistnämnda två förvaltningar även får vissa uppgif
ter av annan natur. Den uppdelning av den nuvarande arméförvalt
ningen, som förslaget innebär, utgör ingen genomgripande förändring,
enär tyg- och intendenturavdelningarna alltsedan den nuvarande arméför
valtningens tillkomst i stor utsträckning fungerat som fristående ämbets
verk.
Armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen bör
sta under chefskap av vederbörande försvarsgrenschef och för den omedel
bara ledningen ha souschefer. För att urvalet till souschefsbefattningarna
skall bli så stort som möjligt finner jag det angeläget att dessa — såsom
fallet redan är med souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna
— skall kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil
person. Verkens inre organisation bör rationaliseras. Därvid bör eftersträ
vas att i största möjliga utsträckning begränsa personaluppsättningen
bl. a. genom utläggning av konstruktionsuppgifter på industrin och ian-
språktagande även i övrigt av expertis utifrån m. in.
Ifrågavarande förvaltningar skall vid krigsmaterielverkets slopande
överta den långt övervägande delen av dess anskaffningsuppgifter med
tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Som framgår av vad i kap. I
anförts har s. k. tekniska huvudförvaltningsmyndigheter utsetts beträf
fande en avsevärd del av den materiel, varom här är fråga. Det bör tillses
att de kontakter mellan olika förvaltningar, som föranleds av huvudförvalt-
ningsprincipen, försiggår i smidiga och arbetsbesparande former.
Då huvudförvaltningsprincipen medför att en försvarsgrensförvaltning
anskaffar materiel, som skall bekostas från annan försvarsgrens an
slag, aktualiserar den vissa redovisningsfrågor, som kräver en rationell
lösning. Jag har därför i den i annat sammanhang berörda skrivelsen den
30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. anmodat försvarets civilför
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
87
valtning att i samråd med berörda myndigheter utreda nämnda redovis
ningsfrågor och inkomma med redogörelse för resultatet ävensom av
utredningen betingade förslag.
Som jag tidigare understrukit anser jag det utomordentligt angeläget
att fullgoda garantier skapas mot att ensidigt tekniska och militära in
tressen dominerar anskaffningsfrågornas behandling. Förvaltningarna
bör för att de merkantila och ekonomiska synpunkterna skall vinna er
forderligt inflytande i enlighet med förvaltningsutredningens förslag ut
rustas med souschefen direkt underställda inköpsorgan, benämnda in-
köpsavdelningar, under högt kvalificerad ledning. Cheferna för dessa organ
måste ges en sådan ställning att de med auktoritet kan hävda sina syn
punkter. Inom flygförvaltningen har ett gemensamt inköpsorgan varit orga
niserat sedan länge. Erfarenheterna av detta är goda. Motsvarande enheter
har nyligen provisoriskt organiserats vid armé- och marinförvaltningarna
enligt beslut av 1953 års riksdag.
Jag kommer att under ett särskilt avsnitt till mera utförlig behandling
ta upp idssa samordningsfrågor som bör lösas i samband med förvaltnings-
reformen. Bl. a. avser jag att föreslå inrättande av en försvarets förvalt-
ningsdirektion, som på ett högt plan skall utgöra ett samordnande och i
viss utsträckning övervakande organ på framförallt krigsmaterielf Öl vatt
ningens område. De nuvarande tekniska delegationerna föreslås ersatta
med samarbetsdelegationer och nya samarbetsdelegationer avses skola in
rättas. Vidare förutsätts att det mera formlöst bedrivna samarbetet mellan
förvaltningarna, som förekommer i icke ringa omfattning, skall utvidgas
och intensifieras. Bl. a. ligger det i sakens natur, att chefer för under
avdelningar inom de olika förvaltningarna med likartade eller besläktade
arbetsuppgifter regelbundet samlas för överläggningar och utbyte av er
farenheter. Dessa åtgärder, som här endast skisserats, har som ett huvud
syfte att samordna och effektivisera materielanskaffningen och sörja för
att anskaffningsfrågorna underkastas det allsidiga bedömande som er
fordras för att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.
.lag vill slutligen i detta sammanhang framhålla det i och för sig önsk
värda i att en välorganiserad apparat för försvarets materielanskaffning
kan komma även andra myndigheter, exempelvis civilförsvarsmyndig-
heterna, till godo. Förefintliga möjligheter att utan att försvarets intressen
eftersätts tillhandagå andra myndigheter i anskaffningsfrågor bör därför
framdeles beaktas och utnyttjas. Vad statens sakrevision i detta hän
seende anfört i sin skrivelse den 14 december 1953, för vars huvudsakliga
innehåll redogjorts i det föregående, finner jag beaktansvärt. .lag raknar
med att i de nya instruktionerna tas in en bestämmelse av innehåll, att
vederbörande ämbetsverk efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller, i den män
det kan ske utan åsidosättande av försvarets intressen och utan särskild
kostnad för verket, efter överenskommelse med statlig myndighet, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
88
icke tillhör försvaret, skall ha att ombesörja anskaffning för sådan myndig
hets räkning av materiel, likartad med den, vilken det åligger verket att
anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av
verket anlitade leverantörer.
Förvaltningsutredningens förslag till fördelning av de uppgifter utöver
materielanskaffning, som åvilar krigsmaterielverket, innebär överflyttning
av de mest betydelsefulla arbetsuppgifterna till ett nytt överbefälhavaren
direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering, som skulle
handha krigsindustriplaneringen och viss samordning och övervakning av
materielplaneringen i fredstid, standardiseringsfrågor samt frågor om
mätdon och kontrollmetodik. Verket skulle vidare vara försvarets patent
organ och slutligen skulle däri ingå det försvarets teletekniska laborato
rium, som utredningen ansåg böra inrättas.
Förslaget om inrättande av ifrågavarande ämbetsverk har mött gen
sagor från så gott som alla remissinstanser. Även statens organisations-
nämnd, som tidigare ställt sig välvillig därtill, har i sitt yttrande över över
befälhavarens senaste förslag frångått sin tidigare uppfattning, under för
behåll dock att verkets tilltänkta arbetsuppgifter icke äventyras.
För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att fördelningen
av krigsmaterielverkets uppgifter bör kunna ske efter enklare linjer än
genom att ett nytt gemensamt förvaltningsverk skapas. Jag delar också
av vissa myndigheter uttalade betänkligheter mot att ett förvaltningsverk
direkt underställs överbefälhavaren. Jag kan därför icke biträda för
valtningsutredningens förslag om att ett gemensamt förvaltningsverk med
angivna uppgifter inrättas.
Jag övergår nu till att behandla fördelningen av krigsmaterielverkets
uppgifter. För sammanhangets skull anser jag mig därvid icke böra be
gränsa mig enbart till de uppgifter, som faller inom tygförvaltningstjäns
ten eller direkt anknyter till denna.
Anskaffningsverksamheten, som av naturliga skäl blivit den domine
rande frågan, torde i detta sammanhang icke behöva beröras ytterligare
i annan mån än att jag anser mig böra erinra om vissa speciella anskaff-
ningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket, nämligen upphandling
av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den som för statsförvalt
ningen i övrigt ombesörjs av generalpoststyrelsen (SFS 850/45) samt upp
handlingen och försäljningen av kontorsinventarier för statsverkets räk
ning (SFS 18/50 och 22/50).
Generalpoststyrelsen bör överta upphandlingen av kontorsmateriel
även för försvaret. Styrelsen har förklarat sig villig härtill i sitt yttrande
över förvaltningsutredningens betänkande.
Upphandlingen av kontorsinventarer (möbler, kassaskåp, armatur,
gardiner, mattor m. m.) kan för försvarets del äga rum enligt huvudför-
valtningsprincipen. Med hänsyn till betydelsen av en centraliserad upp
Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.
89
handling för statsverket på detta område bör huvudförvaltningsmyndig-
lieten (arméintendenturförvaltningen) överta krigsmaterielverkets upp
gifter för statsförvaltningen i dess helhet. I min inledningsvis berörda skri
velse den 30 oktober 1953 anmodades arméförvaltningen att utreda möj
ligheterna för en dylik anordning. Armeförvaltningens intendentui av
delning har vid utarbetande av anbefallda organisations- och personal
förslag för arméintendenturförvaltningen räknat med att nämnda ämbets
verk skall överta ifrågavarande anskaffningsuppgifter.
De smärre anskaffningsuppgifter för myndigheter utom försvaret, för
vilka statens sakrevision redogjort i sin tidigare berörda skrivelse den 14
december 1953, anser jag böra i enlighet med sakrevisionens förslag föras
över till vederbörande huvudförvaltningsmyndighet.
Krigsindustriplcineringen framstår som en angelägenhet av första ord
ningen. Den ägnades stor uppmärksamhet redan i samband med 1943
års förvaltningsreform. Emellertid kunde vid detta tillfälle icke slutligt
avgöras på vad sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt samman
hang med verksamheten för central samordning och handläggning av
landets försörjningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida
icke denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa jämk
ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. Sedan dess
har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillkommit. Denna
är enligt sin instruktion (SFS 552/48) under Kungl. Maj:t centralorgan
för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna egenskap att
leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser pa det ekono
miska området i syfte att vid krig och andra utomordentliga förhållanden
försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörj
ningen tryggas. Planeringen inom försvaret handhas f. ö. numera av de
anskaffande myndigheterna med överbefälhavaren som samordnande myn
dighet. Uppgörandet av krigsmaterielplaner, krigsammunitionsplaner, krigs-
drivmedels- och krigsbränsleplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsveteri-
närvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt krigsindustriplaner an
kommer sålunda på försvarsgrensförvaltningarna utom i vad avser sådan
materiel, som anskaffas av krigsmaterielverket. Beträffande denna mate
riel handhar verket krigsindustriplaneringen. Detta samband mellan an
skaffning och krigsindustriplanering, som slagits fast genom bestämmel
serna om försvarets centrala förvaltning den 28 september 1951, återspeg
lar enligt min mening en riktig princip. Emellertid tyder vissa tecken på
att krigsindustriplaneringen för försvarets del f. n. är behäftad med
brister i vad gäller dess samordning och inpassande i ett större sam
manhang. Antydningar om dessa brister ges i olika myndigheters yttran
den. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i yttranden över
såväl förvaltningsutredningens betänkande som överbefälhavarens senaste
förslag icke utan skärpa påtalat ifrågavarande brister och närmare ut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
\ecklat sin i annat sammanhang återgivna principiella syn på ifråga
varande spörsmål. Jag är av den uppfattningen, att frågan om en effektiv
krigsindustriplanering icke kan anses i allo tillfredsställande löst. Vissa
huvudprinciper för hur planeringen bör ordnas kan uppställas utan större
svårighet. Planeringen bör handhas av de anskaffande myndigheterna.
Härom torde i stort sett råda full enighet. Planeringen för försvarets del
måste samordnas och övervakas. Härvidlag bör vissa funktioner utövas av
den i andra sammanhang berörda försvarets förvaltningsdirektion. Sam
ordningen av försvarets planering med motsvarande uppgifter för landet i
dess helhet ankommer på riksnämnden. Det vill av riksnämndens yttranden
synas som om riksnämnden vid samarbetet med krigsmaterielverket icke er
hållit önskvärt inflytande på planeringsfrågorna. Det säger sig självt,
att cn effektiv krigsindustriplanering förutsätter ett intimt samarbete
mellan berörda myndigheter.
Då jag tillmäter här ifrågavarande spörsmål mycket stor betydelse och
följaktligen finner det angeläget att förefintliga brister snarast avhjälps,
har jag i min i flera andra sammanhang nämnda skrivelse den 30 oktober
1953 anmodat överbefälhavaren att i samråd med riksnämnden och be
rörda myndigheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den
tilltänkta organisationens ram och att i sinom tid inkomma med redo
görelse för vidtagna åtgärder ävensom i förekommande fall förslag till
de bestämmelser i ämnet som må böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Jag
ämnar med största uppmärksamhet följa frågans vidare utveckling och
föreslå Kungl. Maj:t av omständigheterna betingade åtgärder.
Jag vill i detta sammanhang ge uttryck för min anslutning till de av
arméförvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 an
gående förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskiner
fi amförda synpunkterna på vikten av att försvarets fabriksverk deltar i
det krigsindustriella förberedelsearbetet. Jag räknar med att denna fråga
kommer att beaktas av överbefälhavaren vid fullgörandet av nyssnämnda
uppdrag. Under D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samord
ningsfrågor berör jag vissa frågor om krigsindustriplaneringen.
Även standardiseringsfrågorna var föremål för stort intresse i samband
med 1943 års förvaltningsreform. Dåvarande chefen för försvarsdepartemen
tet anförde härom i samband med förvaltningspropositionens framläg
gande.
Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste
tillmätas en väl genomförd standardisering av försvarets materiel. Om
standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskaff-
ningen fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad.
Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen
små särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på
sätt nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i
och för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
91
materieltyper kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaff
ning av reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras
och risken för felexpedieringar ökas.
Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan
komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet om standardisering och
förenkling. Härvid uppkommer givetvis avvägningsspörsmål, som för sin
lösning kräver ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssynpunkt
kan vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant vägas
mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden. Det
bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion mången
gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en särartad
konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt för
faren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre
grad av effektivitet.
Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste
sammanhållas av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt sam
lande, samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna er
farenheterna äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardi
seringen skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppen
bart, att detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmateriel-
verket och bli en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksam
heten så långt möjligt inriktas på ett utnyttjande av civil standard och be
drivas i nära kontakt med standardiseringssträvandena utanför försvarets
område.
Då fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmateriel-
verkets försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt att
få tillfälle att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruk
tioner. För att standardiseringens verkningar skall kunna sträcka sig
även till materiel, som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvalt-
ningarna, syns mig lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa
att då fråga om standardisering uppkommer hänvända sig till krigsmateriel-
verket.
Enligt sin ursprungliga instruktion (SFS 339/1944) hade krigsmateriel-
verket att leda standardiseringen av försvarets materiel. Samtidigt med
verkets inrättande tillkom försvarets standardiseringsdelegation med upp
gift att i anslutning till verksamheten inom Sveriges standardiserings-
kommission uppgöra standard för i krigsmateriel ingående materiel,
element och detaljer. Delegationen, för vilken chefen för krigsmateriel-
verket är ordförande, består av representanter för nämnda verk, överbe
fälhavaren, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets fabriksstyrelse samt
Sveriges standardiseringskommission.
Provisoriska bestämmelser för delegationens verksamhet har utfärdats
av Kungl. Maj:t den 4 maj 1945. Delegationen fastställer efter förslag av
vederbörande myndigheter s. k. FSD-standard, i förekommande fall pro
visorisk FSD-standard. Förslag bör vara utarbetat med hänsyn till såväl
militära som vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fordringar samt upp
fylla krav på god formgivning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
92
Krigsmaterielverkets uppgifter på standardiseringens område har i viss
man begränsats genom den provisoriska ändring av verkets instruktion,
som ■\idtogs i samband med de föreskrifter beträffande försvarets centrala
förvaltning, som utfärdades den 28 september 1951. Enligt sagda ändring
skall verket vara sammanhållande organ för standardisering av för för
svaret gemensam materiel. Standardiseringsverksamhet bedrivs sålunda
bos samtliga materielförvaltande centrala förvaltningar.
Jag delar överbefälhavarens mening att ifrågavarande samordnande verk
samhet bör kunna övertas av standardiseringsdelegationen, förstärkt med
företrädare för försvarets forskningsanstalt och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Delegationen, som nu är i kanslihänseende knuten till
krigsmaterielverket, har behov av ett kansli. Det förefaller mig vara en
ändamålsenlig lösning att försvarets förvaltningsdirektions kansli får an
litas för ändamålet. Delegationen blir liksom alla samarbetsdelegationer
underkastad tillsyn från förvaltningsdirektionens sida. Det säger sig självt
att standardiseringsverksamheten, vars betydelse tilltar med den tekniska
utvecklingen och vars ekonomiska betydelse får bedömas vara mycket stor,
bör bedrivas i intimt samarbete med Sveriges standardiseringskommission.
Detaljarbetet kommer att åvila de olika förvaltningarna enligt huvudför-
valtningsprincipen. Enligt min mening bör ifrågavarande arbete bedrivas
bos samma myndighet, som svarar för konstruktions- och anskaffnings-
verksamheten.
I likhet med överbefälhavaren anser jag att tillverkning och förvalt
ning av måtdon bör handhas av vederbörande anskaffande myndighet med
tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Försvarets fabriksstyrelse bör
anskaffa mätdon för sin egen tillverkning. Mätdonslaboratoriet bör lämp
ligen övertas av armétygförvaltningen. Erforderlig samordning och led
ning av frågor om mätdon och kontrollmetodik bör säkras genom att en
samarbetsdelegation inrättas. Även denna blir av den betydelse att den
bör få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Det är enligt min
mening av utomordentlig betydelse, att kontrollmetodiken för försvarets
del följer med den tekniska utvecklingen på detta område. Det är känt
att denna fråga tilldrar sig ett stigande intresse inom industriella kretsar
både här hemma och i utlandet. Bl. a. syns det mig angeläget att de
statistiska och matematiska metoder, som utarbetats inom förevarande
område och är stadda i snabb utveckling, utnyttjas vid kontroll å för
svarets massbeställningar.
I detta sammanhang gör sig behovet påmint av ett samordnande organ
för utarbetande av leverans- och kontrollbestämmelser inom försvaret.
Krigsmaterielverket hade fram till den 28 september 1951 instruktionsenligt
sig ålagt att i samverkan med övriga centrala förvaltningsmyndigheter
verka för enhetliga leverans- och kontrollbestämmelser. Det syns mig befo
gat att för detta ändamål inrätta en eller flera samarbetsdelegationer med
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
93
tillgång till försvarets förvaltningsdirektions kansli. Inrättas flera delega
tioner, bör de givetvis samarbeta inbördes. Med hänsyn till sambandet med
standardiserings- och kontrollmetodikfrågorna bör vidare samarbete äga
rum med för nämnda uppgifter avsedda organ. Fortlöpande uppmärksam
het bör ägnas kontrollfrågorna ur exempelvis den synpunkten, att kontroll
verksamheten ges en rationell omfattning och i förekommande fall redu
ceras i förhållande till tillverkare som har en erkänt effektiv egenkontroll.
Det bör givetvis eftersträvas att en effektiv egenkontroll organiseras vid
försvarets egna fabriker och verkstäder. Man får icke förbise, att kvalitets-
fel hos krigsmateriel ofta medför betydande risker för olycksfall vid mate-
rielens användning. En effektiv leveranskontroll bidrar däiföi att töre
bygga ofta svåra personella och materiella skador.
Beträffande förfarandet i fråga om av krigsmaterielverket förvaltade
maskiner för krigsmaterieltillverkning och s. k. skuggfabriker har armé-
■lorvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 avgivit
förslag för vilkas huvudsakliga innehåll en redogörelse lämnats i det före
gående. Tygavdelningen har inhämtat yttrande över förslaget från
f or tif ikationsf örvaltningen.
Beträffande skuggfabrikerna anser jag att bärande skäl förebragts för
att underställa dem armétygförvaltningen. Fabriksstyrelsen torde i samma
ordning som hittills och efter överenskommelse med förvaltningen böra
ombesörja underhåll och skötsel av byggnaderna.
Jag delar fortifikationsförvaltningens principiella uppfattning, att har
ifrågavarande anläggningar rätteligen bör redovisas å arméns respektive
befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hänsyn till av
fortifikationsförvaltningen anförda förhållanden finner jag det emellertid
befogat, att anläggningarna tills vidare liksom hittills redovisas under
fabriksfonden men att frågan tas under omprövning, sedan ny regional
och lokal organisation av den militära fastighetsförvaltningen genomförts.
Vad gäller de maskiner, om vilka här är fråga, kan jag i huvudsak
biträda tygavdelningens förslag. Jag förordar sålunda, att förvaltningen
i fråga om maskinerna överförs till armétygförvaltningen, dock med un
dantag för maskiner, som är avsedda för driften vid fabriksstyrelsens
fabriker samt sådan apparatur in. in. för tillverkning av krut vid skugg
fabriker, vars användning är knuten till viss lokal.
.Tåg är icke beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om redovis
ningen av ifrågavarande maskiner. Jag ifrågasätter därför lör närvarande
ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken de redovisas av fabriks
styrelsen under försvarets fabriksfond. I samband med den nya oiganisa-
tionens genomförande kommer jag att föranstalta om närmare utiedning
beträffande lämplig redovisningsform och i sinom tid framlägga darav
betingade förslag.
Delade meningar torde knappast behöva råda om att krigsmateriel-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
94
verkets lokalförvaltningar (ammunitionsförråd och sammansättnings-
verkstäder) bör överföras till armétygförvaltningen.
Med hänsyn till den på senare tid tillkomna, till länsstyrelserna knutna
regionala ekonomiska för svar sberedskapsorganisationen anser jag i lik
het med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, att krigsmateriel-
verkets krigsindustriombud kan indras.
Riksnämnden bör i enlighet med överbefälhavarens förslag överta föran
det av maskinregister över industrin och med ledning därav lämna förslag
på lämpliga leverantörer.
Beträffande vilken myndighet som bör överta krigsmaterielverkets upp
gift som försvarets patentorgan har skiftande förslag framlagts. Ifråga
varande uppgifter har alternativt ansetts böra knytas till någon av för-
svarsgrensförvaltningarna, försvarets forskningsanstalt, patent- och re
gistreringsverket eller försvarsstaben. Jag delar den av krigsmateriel-
verket uttalade meningen, att patentfrågor bör handläggas av ett organ
som är fristående i förhållande till den myndighet, hos vilken veder-
böiande uppfinnare är anställd, samt att patentärendenas viktiga merkan
tila och juridiska aspekter måste beaktas. Vad forskningsanstalten beträf
far, är den ej organiserad med tanke på att den skall handha för försvaret
gemensamma administrativa ärenden. Vid mina överväganden av frågan
har jag kommit till den slutsatsen, att försvarets civilförvaltning lämpligen
bor åläggas att fungera som försvarets patentorgan. För detta ändamål
bör viss personal flyttas över från krigsmaterielverket till civilförvaltningen.
I övrigt bör civilförvaltningen kunna påräkna biträde i tekniskt hänse
ende från patentverket, försvarsförvaltningarna och forskningsanstalten.
Handläggningen av försvarets patentfrågor måste ske under beaktande av,
förutom den allmänna patentlagstiftningen, lagen den 18 juni 1949 om
rätt till arbetstagares uppfinningar samt den särskilda lagstiftningen om
uppfinningar av betydelse för försvaret. Jag anser det därför påkallat
att patentärendena förläggs till en myndighet där juridisk sakkunskap
är starkt företrädd. De juridiska synpunkterna får för den skull själv
fallet icke i alltför hög grad dominera patentfrågornas handhavande utan
denna verksamhet, som är av stor betydelse, måste präglas av allsidig hän
syn till även ekonomiska och tekniska synpunkter samt allmänna försvars
synpunkter.
Jag anser mig slutligen i detta sammanhang böra behandla frågan om
inrättande av ett försvarets teletekniska laboratorium. Samtliga remiss
instanser som tagit upp detta spörsmål har i och för sig tillstyrkt förvalt-
ningsutredningens förslag. Enighet syns också råda om att laboratoriet,
om försvarets industriplanering inte kommer till stånd, bör anslutas till’
försvarets forskningsanstalt. Enligt förvaltningsutredningen skall labora
toriet vara ett konstruktions- och standardiseringsorgan på det teletek
niska området.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
95
För egen del anser jag det uppenbart, att en för hela försva
ret organiserad verksamhet på teleteknikens område bör komma
till stånd. Teleteknikens mångsidiga och växande militära användning,
exempelvis för förbindelsetjänst, navigering till sjöss och i luften, spaning,
strids- och eldledning, trafikledning in. m., medför ett starkt behov av ett
gemensamt organ av ifrågavarande slag. En effektiv teleutrustning för
försvarets olika grenar skapar möjligheter att bättre utnyttja bade de
personella och de materiella resurserna. Betydelsen härav för ett land som
vårt ligger i öppen dag. Jag tillstyrker därför att ett försvarets teletek
niska laboratorium inrättas och ansluts till försvarets forskningsanstalt
i enlighet med det organisationsförslag, som jag framlägger i annat sam
manhang.
B. Intendenturförvaltningstjänsten.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Under det att tygförvaltningens uppgift främst är att hålla krigsmakten
försedd med egentliga stridsmedel av olika slag har intendenturförvalt-
ningen huvudsakligen att svara för stridskrafternas beklädnad, förplägnad
och förläggning samt deras förseende med hästar och hundar, drivmedel,
expeditionsmateriel in. in. Till intendenturförvaltningens område hänförs
även handhavandet av för försvaret anslagna medel för undervisning och
övningar.
Såsom framgår av det inledningsvis anförda utövas den centrala inten-
denturförvaltningstjänsten enligt gällande förvaltningsorganisation för-
svarsgrensvis av armé-, marin- och flygförvaltningarna å dessa ämbets
verks intendenturavdelningar, varvid dock i viss utsträckning något av
verken — i första hand arméförvaltningens intendenturavdelning — över
tagit förvaltningsuppgifter även för de andras räkning. Sålunda inköper
arméförvaltningens intendenturavdelning vissa livsmedel (magasinsvaror),
kol och bilbensin även för flygvapnet samt färsk fisk och salt sill för
större delen av försvarsmakten. Samma avdelning handhar vidare kontroll
av bränsleförbrukningen för hela försvaret, uppgör krigsreparationsplaner
för intendenturmateriel även för flygvapnet samt krigsförplägnadsplaner
i vad avser ersättningsbehovet för hela krigsmakten. Flygförvaltningens
intendenturavdelning tillhandahåller flygbensin även för drift av marinens
motortorpedbåtar. Liksom i fråga om tygförvaltningstjänsten har krigs-
materielverket även på intendenturförvaltningens område att ombesörja
vissa uppgifter beträffande industriplanering, standardisering, patent in. in.
ävensom att handha upphandling av materiel. Vissa centrala intendentur-
anstalter är underställda försvarets fabriksstyrelse.
För val tningsu tred ningen har framhållit, att försvarsgrensförvaltningar-
nas intendenturavdelningar för närvarande är ålagda vissa uppgifter, som
icke kan anses hänförliga till intendenturförvaltningstjänst ulan i stället
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
96
avser tygförvaltning. Så är förhållandet i fråga om handhavandet av viss
inaterialutredning för fartyg och framför allt flygförvaltningens inten-
denturavdelnings uppgifter med avseende å motorfordon och motorbåtar,
cyklar och fotografiska förbrukningsmaterialier. Vid sin detalj genomgång
av tygförvaltningens organisation har utredningen funnit det ändamåls-
enligast att förlägga förvaltningen av denna materiel till de enheter inom
de av utredningen föreslagna försvarsgrensförvaltningarna, som handhar
motsvarande materielslag i övrigt. Ärenden angående berörda materiel bör
alltså enligt utredningens mening icke vidare belasta de intendenturför-
valtande organen. I vilken utsträckning en överflyttning av förvaltnings-
uppgifter från intendentur- till tygförvaltningssidan enligt utredningens
uppfattning bör ske framgår närmare av det följande.
Vad angår vissa andra intendenturavdelningarna nu åvilande arbetsupp
gifter har utredningen funnit det tveksamt, huruvida de även i fortsätt
ningen bör åläggas intendenturföx-valtningsorganen.
Hit hör i första hand förvaltningen av driv- och smörjmedel för fordon,
fartyg och flygplan. Endast de organ, som handhar anskaffningen av
motordrivna transportmedel, har enligt utredningens mening möjlighet
att ange de tekniska fordringarna på driv- och smörjmedlen. Föreskrifter
angående driv- och smörjmedlens användning måste utarbetas av motor
specialister. Även lokalt måste förrådshållning och utlämning av driv- och
smörjmedel ombesörjas av personal med god kännedom om dessa — sär
skilt smörjmedel — och om motorer. Såväl centralt som lokalt finns den
sålunda angivna sakkunskapen främst företrädd inom tygförvaltnings
tjänsten. Inom armén har därför driv- och smörjmedlen vid förbanden
underställts tyguppbördsmannen, som i sådant hänseende sorterar under
intendenten.
Kostnaderna för underhållet av motorer och för driv- och smörj medels
förbrukningen påverkar varandra i hög grad. Genom åsidosättande av
underhållet och användningen av förslitna motorer ökar sålunda driv-
och smörj medelsförbrukningen medan omvänt begagnande av driv- eller
smörjmedel av låg kvalitet kan orsaka onormal förslitning av motorerna
och därmed öka underhållskostnaderna.
Förvaltningsutredningen har på grund av angivna förhållanden funnit,
att förvaltningen av driv- och smörjmedel ur rent teknisk synpunkt bör
hänföras till tygförvaltningens område.
Med hänsyn till att för de fasta anläggningarna en övergång i viss ut
sträckning skett från fasta bränslen till brännoljor, syns emellertid enligt
utredningen ekonomiskt sett vissa fördelar vara förenade med att an
skaffningen av drivmedel och av bränslen för fasta anläggningar om-
händerhas av ett och samma organ. Anförda förhållande talar enligt ut
redningen för att drivmedelsanskaffningen alltjämt skall åvila de inten-
denturförvaltande organen, åtminstone så länge dessa såsom nu är fallet
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
97
handhar inköpen av bränslen för fasta anläggningar. För arméns vid
kommande är, framhåller utredningen, vidare att märka, att de regionala
och lokala intendenturförvaltningsorganen för närvarande förfogar över
med drivmedelstjänsten i fält förtrogna officerare, som bl. a. deltagit i
krigsförberedelsearbetet och trupputbildningen på detta område. De i den
lokala och regionala tygförvaltningstjänsten placerade officerarna tillhör
icke såsom intendenturofficerarna en särskild för förvaltningstjänst av
sedd personalkår och har först på senare år getts en mera omfattande
utbildning i sådan tjänst. Utredningen anser därför att vid armén inten-
denturtjänstens personal för närvarande är bättre lämpad att omhänderha
bl. a. den betydelsefulla mobiliseringsplanläggningen för drivmedelstjäns
ten än motsvarande tygpersonal. Även om stor vikt måste fästas vid
sambandet mellan motormaterielen samt driv- och smörjmedlen förklarar
sig utredningen med hänsyn särskilt till angivna omständigheter icke
beredd att i nuvarande läge föreslå ett överförande av driv- och smörj
medlens hela handhavande från intendentur- till tygförvaltningen. När
tygförvaltningstjänstens personalorganisation blivit utbyggd enligt av ut
redningen i annat sammanhang föreslagna riktlinjer och denna organisa
tion vunnit stadga, bör emellertid enligt utredningens uppfattning spörs
målet i fråga tas upp till förnyad prövning.
I avvaktan härpå bör enligt utredningens mening vad driv- och smörj-
medelsförsörjningen beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution
och krigsförberedelsearbete ankomma på intendenturförvaltningen (de
lokala drivmedelsförråden inom armén bör dock såsom för närvarande
sortera under vederbörande tygförrådsförvaltare) under det att utarbetande
av inköpsspecifikationer, leveranskontrollbestämmelser samt den kvalita
tiva anbudsbedömningen bör åvila de centrala tygförvaltningsorganen.
Dessa bör även delges resultaten av utförda prov för kvalitetsövervakning
av förrådshållna driv- och smörjmedel samt ges möjlighet att öva infly
tande på förbrukningsföljden beträffande desamma. Allmänna föreskrifter
för användningen in. in. bör enligt utredningen utarbetas av tygförvalt
ningsorganen i samråd med organ för intendenturförvaltningen. Den
sålunda föreslagna arbetsfördelningen mellan tyg- och intendenturförvalt
ningsorganen motsvarar, framhåller utredningen, i stort sett den fördel
ning på detta område som redan tillämpas mellan materiel- och intenden-
turavdelningarna i den nuvarande flygförvaltningen.
Såsom förut nämnts tillhör anskaffningen av bränslen för försvarets
fasta anläggningar för närvarande intendenturförvaltningen. Uppförandet
och underhållet av anläggningarna ankommer däremot på fortifikations-
förvaltningen. Inom arméförvaltningens intendenturavdelning inrättades
år 1942 ett för hela försvaret avsett organ för kontroll av bränsleförbruk
ningen vid dessa anläggningar. Med hänsyn till det samband som råder
mellan bränsleförbrukningen och fasta anläggningars underhåll har seder-
7—49 54 Biharig till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
mera diskuterats till vilken central förvaltningsmyndighet ifrågavarande
bränslekontroll lämpligast bör vara förlagd. Spörsmålet var föremål för
behandling av 1944 års fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredning,
som föreslog, att ifrågavarande bränslekontroll tillika med statens bränsle-
kontrollerande verksamhet i övrigt skulle förläggas till byggnadsstyrelsens
värmetekniska avdelning. Statens organisationsnämnd avstyrkte detta för
slag och förordade i stället, att försvarets bränslekontroll skulle inordnas
under fortifikationsförvaltningen, varvid även bränsleinköpen för för
svarets fasta anläggningar borde överflyttas till sistnämnda ämbetsverk.
Nämnden ifrågasatte vidare huruvida icke försvarets bränslekontrollerande
verksamhet borde utsträckas att även omfatta förbrukningen av gas, vatten
och elektrisk energi. Förvaltningsutredningen anförde vid avgivande av
förslag till organisation av den centrala fortifikations- och byggnadsförvalt-
ningen inom försvaret i denna fråga följande:
De i försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning ingående
verksamheterna hör så nära tillsammans, att en så långt möjligt är en
hetlig ledning syns önskvärd. Ur denna synpunkt är den för närvarande
tillämpade organisationen — där gemensam bränslekontroll utövas av den
myndighet, som har de största anskaffningsuppgifterna — att föredra
framför den av 1944 års utredning föreslagna, vilken skulle innebära ett
fullständigt skiljande av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kon
troll och underhåll.
Inrättandet av en gemensam ledning för försvarets bränsleförsörjning
och bränsleförbrukning liksom även för kontrollen av förbrukningen av
vatten och elektrisk energi torde — i enlighet med vad statens organisa
tionsnämnd framhållit — utgöra en ekonomiskt tillfredsställande lösning
av hithörande spörsmål. Detta skulle leda till att hos den gemensamma
iortifikations- och byggnadsförvaltningen borde sammanföras icke blott
underhållsverksamheten utan även bränsleanskaffningen, bränslekontrollen
samt forsknings- och försöksverksamheten. Vad den senare beträffar om
besörjs den emellertid redan nu för hela statsförvaltningen av byggnads
styrelsens värmetekniska avdelning. I likhet med 1944 års utredning anser
utredningen, att ett dylikt gemensamt organ är av stort värde. Något skäl
för ändring härutinnan föreligger alltså icke. Det praktiska underlag, som
erfordras för forskningen, torde avdelningen utan svårighet kunna för
värva genom samarbete med de organ, som handhar den rutinmässiga
bränslekontrollen.
Anskaffningen av bränsle för försvaret avser icke endast bränsle för
uppvärmningsändamål. Stora kvantiteter av flytande eller fasta bränslen
åtgår därjämte för drift av motorfordon, fartyg och flygmaskiner. Utred
ningen, som fått sig ålagt att verkställa en översyn över försvarets hela
centrala förvaltning, har därvid beaktat, att fördelar möjligen kan vara
förenade med ett sammanförande av all bränsleanskaffning för försvaret
till ett organ. Ett sådant sammanförande torde dock — i varje fall för
närvarande — icke kunna ske till fortifikationsförvaltningen. Då utred
ningen ännu icke blivit i tillfälle att ta ställning till denna mera om
fattande fråga, anser sig utredningen nu böra föreslå, att bränsleanskaff
ningen tills vidare liksom hittills ombesörjs av vederbörliga försvarsgrens-
förvaltningars intendenturavdelningar.
99
I fråga om bränslekontrollens inordnande i organisationen har skäl
anförts såväl för att bibehålla kontrollen hos arméförvaltningens inten-
denturavdelning som att överföra densamma till fortifikationsförvalt-
ningen. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att motiven
för att sammanhålla kontrollen med underhållet syns mera bärande, vilket
skulle innebära, att kontrollverksamheten borde överföras från arméför
valtningens intendenturavdelning till fortifikationsförvaltningen. Häri
genom skulle den för försvaret gemensamma bränslekontrollen komma
att skötas av den myndighet, som hade att ombesörja den gemensamma
underhållsverksamheten. I likhet med vad ovan berörts beträffande
bränsleanskaffningen syns emellertid en dylik omläggning kunna före
gripa de resultat, vartill utredningen kan komma vid den fortsatta över
synen av bl. a. de centrala intendenturförvaltningsorganen. Vid denna
översyn torde nämligen försvarets spörsmål beträffande icke blott bränsle-
anskaffningen utan jämväl i vad avser bränslekontroll samt kontroll av
förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi böra upptas till enhetlig
granskning. Med anledning härav syns bränslekontrollen tills 'vidaie böra
ombesörjas av arméförvaltningens intendenturavdelning.
I proposition nr 142 till 1947 års riksdag angående omorganisation av
fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. in. förklarade
sig föredragande departementschefen dela militära förvaltningsutred-
ningens uppfattning rörande den bränslekontrollerande verksamheten och
ansåg sig därför icke för det dåvarande böra föreslå någon ändring i den
gällande organisationen. Bränslekontrollen syntes enligt departementsche
fens mening lämpligen inom ramen för den dåvarande personalorganisa
tionen böra utsträckas att avse även förbrukning av vatten, gas och elekt
risk energi. Mot vad departementschefen sålunda anförde hade riksdagen
intet att erinra.
Bränslekontrollen ombesörjs alltså alltjämt av arméförvaltningens in
tendenturavdelning och har numera utsträckts att omfatta även förbruk
ningen av vatten, gas och elektrisk energi.
Utredningen har nu framhållit, att den genom de för utredningens
räkning verkställda organisationsundersökningarna stärkts i sin tidigare
uttalade uppfattning, att övervägande skäl talar för ett sammanförande
av den bränslekontrollerande verksamheten beträffande försvarets fasta
anläggningar med de organ, som handhar underhållet av dessa anlägg
ningar. Detta skulle innebära att bränslekontrollen överflyttades till forti
fikationsförvaltningen. Genom en sådan överflyttning bör, enligt utred
ningen, bl. a. möjligheterna bli större att avväga kostnaderna för planerade
bräiislebesparande byggnadsåtgärder mot därav följande besparingar i
bränslekostnaderna och på så sätt förutsättningarna ökas för att ernå de
totalt sett bästa ekonomiska resultaten. Vidare kan genom en sådan an
ordning besiktningar och andra kontrollåtgärder beträffande anlägg
ningarnas underhåll och bränsleförbrukningen rationellt samordnas. En
avgjord fördel är slutligen enligt utredningens uppfattning åt! samtliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
100
instruktioner och direktiv till underlydande myndigheter beträffande verk
samheten för värmeanläggningarnas personal kommer att lämnas från en
och samma centrala förvaltningsmyndighet, vilken myndighet dessutom
har att handlägga anställningsärendena i fråga om nämnda personal. I
samband med en överflyttning av bränslekontrollen på fortifikationsför-
valtningen bör, föreslår utredningen, även anskaffningen av bränsle för
de fasta anläggningarna överföras dit.
Emellertid har utredningen funnit att såväl bränsleanskaffning som
bränslekontroll handhafts av arméförvaltningens intendenturavdelning på
ett synnerligen tillfredsställande sätt. Utredningen har vidare funnit, att
då fortifikationsförvaltningen är ett nyorganiserat ämbetsverk, som knap
past ännu helt hunnit växa sig in i alla de uppgifter som pålagts verket,
detsamma för närvarande icke utan tvingande skäl bör belastas med ytter
ligare arbetsuppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfatt
ningen, att bränsleanskaffningen för de fasta anläggningarna och bränsle
kontrollen tills vidare bör ombesörjas av de organ, som kommer att mot
svara arméförvaltningens nuvarande intendenturavdelning. Härför kan,
framhåller utredningen, även tala de fördelar, som enligt vad förut
nämnts är förknippade med en sammanhållning av all bränsleanskaffning
såväl för fordon, fartyg och flygplan som för fasta anläggningar.
Utredningen föreslår alltsa, att anskaffningen av bränslen för försvarets
fasta anläggningar samt kontrollen av bränsleförbrukningen vid dessa an
läggningar tills vidare alltjämt hänförs till intendenturförvaltningstjänsten.
Kontrollen bör såsom för närvarande avse även förbrukningen av vatten,
gas och elektrisk energi. Utredningen anser emellertid att förevarande
spörsmål, när fortifikationsförvaltningen vunnit ytterligare organisatorisk
stadga, bör upptas till förnyad prövning.
Enligt utredningens uppfattning har på intendenturförvaltningens om
råde icke i lika hög grad som på tygförvaltningens olägenheter gjort sig
märkbara till följd av den rådande uppdelningen av förvaltningsupp
gifterna mellan törsvarsgrensförvaltningarna å ena sidan och krigsmate-
rielverket å den andra. Detta sammanhänger enligt utredningen därmed
att föremålen för intendenturförvaltningen till stor del utgörs av pro
dukter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna marknaden,
och att de för försvaret speciella intendenturförnödenheterna ur konstruk
tiv synpunkt som regel är enklare än tygmaterielen. Kravet på en sam
manhållning av alla i anskaffningen ingående tekniska funktioner inbördes
samt av dessa funktioner och inköpsverksamheten gör sig därför i fråga
om intendentunnaterielen icke i samma mån gällande som beträffande
tygmateriel.
Även om inom intendenturförvaltningstjänsten tyngdpunkten icke i lika
hög grad som inom tygförvaltningstjänsten ligger på den tekniska verk
Kungl. Maj.ts proposition nr 109.
101
samheten är utredningen likväl av den uppfattningen, att även på inten- denturförvaltningens område den rationellaste organisationen erhålls med tillämpning av de principer, utredningen förordat för tygförvaltningens utformning. Också på förevarande område bör således enligt utredningens mening handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag samlas inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och inom denna myndighet på en och samma verksenhet.
Liksom i fråga om tygförvaltningen anser utredningen i första hand två alternativ vara tänkbara, då det gäller att åstadkomma en tillfreds ställande ordning för den centrala intendenturförvaltningens utövande.
Det ena alternativet — av utredningen kallat alternativ I — är att koncentrera intendenturförvaltningen till ett enda för försvaret gemen samt centralt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning. Detta verk skulle överta i stort sett de uppgifter på intendenturförvaltningens om råde, som nu åvilar armé-, marin- och flygförvaltningarnas intendentur- avdelningar samt krigsmaterielverket, dock att den av utredningen till inrättande föreslagna försvarets industriplanering skulle ha att beträffande intendenturförvaltningen utöva i huvudsak motsvarande verksamhet, som förutsatts skola åligga densamma i fråga om tygförvaltningen. Försvarets industriplanering skulle alltså även på förevarande område handha krigs industriplanering, standardisering, kontrollmetodik, patentärenden m. m.
Det för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket anser ut redningen böra lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör enligt utredningen utövas antingen av överbefälhavaren med en sous chef, generalintendenten, för den direkta ledningen av verket eller också omedelbart av generalintendenten. För det förstnämnda alternativet talar, enligt utredningens uppfattning, att intendenturförvaltningsverket, som skall vara ett serviceorgan för den militära tjänsten i såväl fred som krig, med överbefälhavaren såsom chef direkt skulle knytas till den militära ledningen och större säkerhet därigenom erhållas för en samverkan mellan denna och intendenturförvaltningstjänsten. Mot detta alternativ kan å andra sidan — framhåller utredningen — anföras, att överbefälhavaren icke bör belastas med rena förvaltningsuppgifter. Anses så icke böra ske återstår alternativet med generalintendenten som omedelbar verkschef. För att avlasta generalintendenten en del av den betydande arbetsbörda, som eljest skulle komma att åvila honom, föreslår utredningen att åt en av verkets byråchefer uppdras att mot särskilt arvode vara ställföreträdare för generalintendenten med uppgift att avgöra de ärenden generalinten denten bestämmer.
Såsom ett andra alternativ — av utredningen kallat alternativ II — för ett rationellt ordnande av försvarets intendenturförvaltning har utred ningen tänkt sig en uppdelning även i fortsättningen av densamma på olika förvaltningsenheter för envar av de Irc försvarsgrenarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
102
Enligt detta alternativ bör liksom enligt alternativ I försvarets indu
striplanering omhänderha viss verksamhet i fråga om krigsindustriplane-
ring, standardisering, kontrollmetodik, patent m. m. Åt sistnämnda verk
bör enligt alternativ II dessutom anförtros avgörandet av vissa avvägnings
frågor de olika försvarsgrenarna emellan.
Det stora flertalet förvaltningsobjekt inom intendenturområdet är av
samma eller likartat slag inom samtliga försvarsgrenar, varvid armén i
allmänhet är den största förbrukaren. Med tillämpning av7 den på tyg
förvaltningsområdet föreslagna huvudförvaltningsprincipen bör därför
marinens och flygvapnets intendenturförvaltningsorgan komma att utöva
huvudförvaltningen endast beträffande ett ringa antal förnödenheter. Med
hänsyn härtill och för att alla standardiseringsmöjligheter så långt sig
göra låter skall kunna tillvaratas föreslår utredningen, att arméns centrala
intendenturförvaltningsorgan skall åläggas huvudförvaltningen i fråga om
alla intendenturförnödenheter. Projekt- och försöksverksamhet beträf
fande för marinen och flygvapnet speciell materiel bör dock åvila dessa
försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan. Med hänsyn till de olika
materielslagens överensstämmelse inom försvarsgrenarna är det vidare
enligt utredningens mening mest rationellt att låta arméns organ sköta
jämväl den centrala förrådshållningen i fråga om alla hithörande för
nödenheter. Härigenom anses möjligheterna ökas att upplägga förnöden
heter avsedda för flera försvarsgrenar i samma förråd och på så sätt
åstadkomma en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av varje för
svarsgrens intendenturförnödenheter till ett större antal platser. Vidare
skulle gemensamma förråd möjliggöra ett bättre utnyttjande av förråds-
utrymmena. För marinens och flygvapnets intendenturförvaltande organ
skulle da i huvudsak återstå att ombesörja behovsberäkningar, krigsför
beredelsearbete och ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som
erfordras inom marinen respektive flygvapnet, att handha förrådshållning
och leda det tekniska underhållet av sadan vederbörande försvarsgren
tillhörande materiel, som icke förvaras i centralförråd, samt att handha
förvaltningen av den egna försvarsgrenens anslag till undervisning och
övningar. Härjämte skulle nämnda organ utöva förekommande projekt-
och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flygvapnet
speciell materiel. Arméns intendenturförvaltande organ skulle således
komma att få en jämförelsevis stor omfattning under det att marinens
och flygvapnets motsvarande organ skulle bli av relativt ringa storleks
ordning.
För arméns del skulle organet i fråga utformas såsom ett eget under
Kungl. Maj :t lydande centralt ämbetsverk — arméns intendenturförvalt-
ning — under chefskap av chefen för armén och med generalintendenten
såsom souschef. Den nu existerande gemenskapen mellan arméns centrala
tyg- och intendenturförvaltningsorgan, vilken i huvudsak är endast
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
103
formell, skulle alltså upphöra. Liksom enligt alternativ I borde sous
chefen till sin hjälp ha en ställföreträdare.
De marinen och flygvapnet berörande intendenturförvaltningsuppgifterna
blir enligt utredningens uppfattning i alternativ II ej av den omfattningen
att de utgör tillräckligt underlag för självständiga verk. Nämnda båda
försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan anser utredningen därför
böra såsom intendenturbyråer infogas i de försvarsgrensförvaltningar ut
redningen föreslagit för handhavande av marinens respektive flygvapnets
tygförvaltning.
Utredningen har jämfört de båda alternativens för- och nackdelar och
därvid anfört följande.
Intendenturmateriel förekommer i motsats till tygmateriel endast i
obetydlig omfattning (inredning av fartyg) inbyggd i större stridsenheter.
Den intima samverkan, som enligt vad som tidigare framhållits inom
tygförvaltningstjänsten måste äga rum mellan de instanser som handhar
utformningen av de för respektive försvarsgrenar speciella storre strids
enheterna (stridsvagnar, fartyg, flygplan) samt de organ som konstruerar
den för inbyggnad i dessa enheter avsedda materielen (vapen, telematenel
m. in.), har ingen motsvarighet inom intendenturförvaltningstjänsten. Det
krav på sammanhållning av de sammansatta stridsmedlen, som avgjort
utredningens val av försvarsgrensvis organiserad förvaltning inom tyg
området, gör sig därför icke gällande vad beträffar intendenturfoi \ a -
ningstjänsten. Med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att
intendenturförnödenheterna till struktur och anvandnmg ar i stort sett
likartade inom samtliga försvarsgrenar (i fråga om livsmedel praktiskt
taget helt överensstämmande) föreligger tvärtom ur ren matenelsynpunkt
intet hinder för en centralisering av hela försvarets intendenturforvalt-
ningstiänst till ett gemensamt ämbetsverk.
Till förmån för en sådan centralisering och alltså för det ovan angivna
alternativ I talar främst, att den enhetliga ledningen av intendenturfor-
valtningstjänsten, som detta alternativ innebär, bör medge storre mojlig
heter till standardisering av materielen än en organisation enligt ovan
nämnda alternativ II, vilka möjligheter i sin tur bör skapa bättre förut
sättningar för en ekonomisk produktion och underlätta underhallstjansten
särskilt i krig. Betydelsefulla lättnader för denna tjänst ernas vidare däri
genom att, med eu enhetlig ledning av alla till intendenturforvaltnmgen
hörande organ och anstalter, möjligheterna ökar för försvarsgrenarna att
gemensamt utnyttja upplagda förråd samt att föreskrifter och reglementen
rörande intendenturförnödenlieternas handhavande kan goras mera över
ensstämmande de olika försvarsgrenarna emellan. Slutligen bor alternativ
I rätt genomfört utesluta dubbelarbete och darfor i forhallande till alter
nativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd personalstyrka
(omkring 30 personer motsvarande en avlöningskostnad om cirka 350 000
kronor jier år).
. ... .
.
„ . ,__
Enligt alternativ II skulle försvarsgrenschefernas inflytande pa mtcn-
denturförvaltningstjänsten och därigenom den direkta samverkan mellan
den rent militära verksamheten och intendenturförvaltningsverksamheten
inom försvarsgrenarna bättre tillgodoses än enligt alternativ I. Med en
organisation eiiligl alternativ II torde vidare storre förutsättningar foic-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
104
liggä för en mera omedelbar kontakt mellan de centrala och lokala för
valtningsorganen, vilket bör underlätta ärendenas snabba handläggning.
Av den gjorda jämförelsen mellan de båda alternativen för organisation
av försvarets centrala intendenturförvaltningstjänst har utredningen funnit
det framgå, att alternativ I med dess fullständiga sammanförande av
denna tjänst för samtliga försvarsgrenar till ett enda ämbetsverk innebär
den klaraste och rationellaste organisationsformen samt erbjuder de bästa
garantierna tor en effektiv standardiseringsverksamhet och en ekonomisk
drift i fred samt ett underlättande av underhållstjänsten i krig. Inten-
denturförnödenheternas i allmänhet okomplicerade och för försvars
grenarna ensartade beskaffenhet talar enligt utredningen — i motsats till
■säd förhållandet är med betydelsefulla slag av tygmateriel — för en för
försvaret enhetlig förvaltning av densamma. Vid det samråd, som utred
ningen haft med souscheferna i de tre försvarsgrensförvaltningarna, har
dessa visserligen — framhåller utredningen — avstyrkt den enligt alter
nativ I skisserade organisationen och i stället förordat alternativ II. Ut
redningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att vad som an
förts till forman for alternativ II icke kan uppvägas av de avsevärda
fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt, vilka är för
enade med alternativ I. Utredningen anser därför, att försvarets centrala
intendenturförvaltning bör organiseras enligt alternativ I. Utredningen
ansei \idare att chefskapet över den i detta alternativ förutsatta försvarets
intendenturförvaltning bör direkt under Kungl. Maj:t utövas av general
intendenten.
Inom utredningen har beträffande valet av alternativ för intendentur-
förvaltningstjänstens ordnande särskilda yttranden avgivits av herrar
Bergh och Sällfors.
Herr Berghs yttrande är av följande lydelse.
Både ur effektivitetssynpunkt och ekonomiskt sett måste ett samman
förande av likartade förvaltningsgrenar till för försvaret gemensamma för
valtningsverk vara den fördelaktigaste organisationsformen. Den militära
torvaltningsyerksamheten är emellertid icke ett självändamål utan endast
\()I’ den militära tjänstens bedrivande. Förvaltningsapparaten
bor darfor icke — åtminstone i fråga om de grenar som mest intimt är
knutna tdl den militära tjänsten i krig och fred — i sina grunddrag av-
v!ka från försvarsorganisationen i övrigt. Så länge statsmakterna anser
det nödvändigt att, trots därmed förenade nackdelar av ekonomisk och
organisatorisk art, bibehålla försvarets nuvarande uppdelning på tre från
varandra strängt åtskilda försvarsgrenar utan en gemensam ledning med
tillräckliga befogenheter, måste också enligt min mening förvaltnings-
byggnaden i väsentliga delar anpassas därefter. Främst gäller detta tyg-
iorvaltnmgstjänsten och intendenturförvaltningstjänsten, vilka i alldeles
särskilt hög grad är nära anknutna till den dagliga trupptjänsten i fred
och krig och beträffande vilka det därför är angelägnast att den militära
ledningens inflytande är säkrat. Dessa synpunkter har i så måtto beaktats
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
105
av förvaltningsutredningen, som utredningen föreslår, att tygförvaltnings
tjänsten alltjämt skall vara försvarsgrensvis organiserad och underställd
vederbörlig försvarsgrenschef. Däremot förordar utredningens majoritet,
att intendenturförvaltningstjänsten organiseras inom ett för försvaret
gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning, direkt underställt
Kungl. Maj :t. Med en sådan organisation erhåller enligt inin uppfattning
de för respektive försvarsgrenars militära användbarhet ansvariga för-
svarsgrenscheferna icke ett tillfredsställande inflytande på intendentur-
förvaltningstjänsten, vilket dock är av avgörande betydelse för föx-bandens
liv och verksamhet.
Den av utredningen föreslagna inre strukturen av försvarets intenden
turförvaltning syns mig i och för sig mycket ändamålsenlig. Med all
sannolikhet kommer emellertid ämbetsverkets bristande överensstämmelse
med den gällande försvarsorganisationen snart att medföra välmotiverade
framställningar om att de skilda försvarsgrensledningarna jämväl skall
förses med egna intendenturförvaltningsorgan.
Med hänsyn till angivna omständigheter borde förvaltningsutredningen
enligt min mening ha förordat sitt alternativ II för intendenturförvalt-
ningstjänstens ordnande. Detta alternativ innebär i huvudsak samma för
delar i fråga om enhetlighet o. s. v. som alternativ I, dock utan att de
båda mindre försvarsgrenarna berövas de begränsade intendenturorgan,
vilka de svårligen kan vara utan. Den av alternativ II föranledda kost
nadsökningen i jämförelse med alternativ I, 350 000 kronor, syns mig mer
än väl motvägas av de fördelar, som ernås genom att förvaltningsappa
raten anpassas efter gällande försvarsorganisation. Arméns intendentur
förvaltning, som enligt alternativ II skall ombesörja huvuddelen av den
centrala intendenturförvaltningstjänsten inom hela försvaret, kan i allt
väsentligt — ehuru med något mindre personaluppsättning — organiseras
på samma sätt som försvarets intendenturförvaltning.
När gränserna mellan försvarsgrenarna en gång försvinner, är det lätt
att från den av mig förordade organisationen övergå till ett för försvaret
gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid ett sådant tillfälle syns även
tiden vara inne att överväga lämpligheten av att ställa hela försvarsför-
valtningen under enhetlig ledning.
Förvaltningens nära samordnande med den militära ledningen anser jag
vara av sådan betydelse, att jag finner mig böra föreslå att försvarets
intendenturförvaltning — därest alternativ I och icke alternativ II anses
böra komma i fråga — liksom även fortifikationsförvaltningen och för
svarets sjukvårdsstyrelse underställs överbefälhavaren på enahanda sätt
som försvarsgrensförvaltningarna nu är underställda försvarsgrens-
cheferna.
Herr Sällfors har anfört i huvudsak följande.
Även jag är av den uppfattningen, att alternativ I ur organisatorisk
synpunkt är att föredra framför alternativ II. En bestämd förutsättning
härför är emellertid enligt min mening alt överbefälhavaren görs till chef
för försvarets intendenturförvaltning. Med hänsyn till krigföringens be
roende av alt stridskrafterna förses med intendenturförnödenheter av
lämpligt slag och i tillräcklig mängd samt på ett ändamålsenligt sätt
framstår nämligen eu fullständig samordning mellan den rent militära
tjänsten och förvaltningstjänsten för mig som en nödvändighet. En sådan
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
samordning kan såvitt jag kan finna icke åstadkommas med mindre än att
den som bär ansvaret för stridskrafternas krigsduglighet även äger dirigera
intendenturförvaltningstjänsten. Den av utredningsmajoriteten förordade
organisationen ger enligt min mening icke militärledningen det erforder
liga inflytandet på förvaltningstjänsten. Kravet härpå finner jag vara så
oeftergivligt att jag, därest överbefälhavaren icke anses böra belastas med
förvaltningsuppgifter av ifrågavarande slag, i stället för att ansluta mig
till utredningens majoritet och alltså till ett alternativ I med generalin
tendenten såsom en direkt under Kungl. Maj :t stående chef förordar alter
nativ II, enligt vilket intendenturförvaltningstjänsten till de ur militära
synpunkter väsentligaste delarna skulle komma att ledas för var och en
av försvarsgrenarna av försvarsgrenschefen, vilken enligt gällande för-
svarsordning .är den primärt ansvarige för försvarsgrenens stridsduglighet.
Remissyttranden.
Chefen för armén avstyrker utredningens förslag om en för försvaret
gemensam intendenturförvaltning och förordar i stället det av utredningen
skisserade alternativet II. Arméchefen framhåller, att verksamheten inom
intendenturförvaltningens område är nära anknuten till arméns verksam
het i krig och dess dagliga liv i fred. I förra fallet gäller det mobili-
seringsplanläggning, bl. a. förbandens förseende med utrustning, livsmedel,
drivmedel, hästar in. in. samt förrådshållning, i senare fallet allt som
hör samman med fredsförbandens förplägnad, förläggning, övningar, uni-
formsutrustning m. in. Det krävs om möjligt än intimare kontakt mellan
staber, förband och förvaltning på detta område än inom tygförvaltnings
tjänsten. Arméchefens inflytande kan säkerställas endast genom en direkt
befälslinje. De skäl, som utredningen framlagt för alternativ I, finner
arméchefen därför icke bärande. De beräknade besparingarna anser
arméchefen icke uppväga den effektförlust, som en sammanslagning med
nödvändighet åsamkar de skilda försvarsgrenarna. Om en gemensam in
tendenturförvaltning trots allt skulle komma att inrättas, bör den enligt
arméchefens uppfattning underställas överbefälhavaren.
Arméförvaltningen ansluter sig till vad utredningen kommit till rörande
intendenturförvaltningens uppgifter och understryker därvid, att den
bränslekontrollerande verksamheten måste vara fast förknippad med
själva bränsleanskaffningen, varför ett överflyttande av bränslekontrollen
till fortifikationsförvaltningen också måste medföra en överflyttning dit
av anskaffningen av bränsle, vilken uppgift i övrigt dock måste anses
naturligt tillhöra intendenturförvaltningen såsom främst konsumtionsför-
valtande myndighet. Även den omständigheten att kasernförvaltningens
organisation är under omprövning talar enligt arméförvaltningens mening
för att bränslekontrollen i varje fall tills vidare bör kvarbli under inten
denturförvaltningen.
Enligt arméförvaltningens uppfattning har utredningen vid sitt ställ
ningstagande till de båda av utredningen uppställda alternativen för inten-
107
denturförvaltningens ordnande lagt för mycken tyngd vid den anskaffande
verksamheten och icke tillräckligt beaktat betydelsen av den direkta sam
verkan mellan de rent militära organen och förvaltningsmyndigheten,
vilken i särskilt hög grad gör sig gällande i den förvaltande delen av 'verk
samheten. Härom anför arméförvaltningen vidare följande.
Ingen gren av den militära förvaltningen torde det militära livet i sin
dagliga verksamhet vara så omedelbart beroende av som av intendentui-
förvaltningen. En direkt och omedelbar kontakt mellan stabs- och trupp-
befäl samt intendenturorgan är här av största betydelse. En förtroendefull
samverkan och klar förståelse även från truppbefälets sida för intendentur-
förvaltningens möjligheter och betydelsen av alla krafters medveikan till ett
ekonomiskt utnyttjande av till förfogande stående medel och förnödenheter
av olika slag är här en förutsättning för såväl en effektiv förvaltning som
ett effektivt militärt liv. Detta nära samarbete är av så mycket större
betydelse som intendenturförvaltningens verksamhet direkt berör det dag
liga livet vid förbanden (beklädnad, utspisning, övningar, marketenteri
o. s. v.) och på ett mera påtagligt sätt ingriper i detta än verksamheten
vid övriga förvaltningsgrenar. Av denna anledning bör också försvars-
grenschefen vara chef för förvaltningen.
Genom den förvaltningsreform, som tillkom i samband med 1936 års
härordning, togs det första steget i denna riktning i det att förs^ars-
grenschefen fick ett mera direkt inflytande på förvaltningen genom före
skriften, att han i vissa ärenden skulle inträda som beslutande i för
valtningen. Detta inflytande utvidgades sedermera ytterligare och befästes
genom nu gällande instruktion för arméförvaltningen, enligt vilken chefen
för armén tillika är chef för arméförvaltningen.
Den närmare samverkan och ökade förståelse mellan stabs-, trupp-
och förvaltningsorganen, som härav blivit en följd, har lett till en sundare
och mera ekonomisk blick för intendenturproblemen även från trupphåll,
vilket utan tvivel också varit av stor betydelse för ett ändamålsenligt
utnyttjande av de medel, som stått till förfogande för intendenturända-
mål.
Vid en organisation av intendenturförvaltningen enligt alternativ I
kommer försvarsgrenscheferna endast genom anvisningar till förvaltnings
myndigheten att kunna inverka på försvarsgrenens stridsduglighet, när
det gäller intendenturområdet. Motsvarande blir förhållandet i vad avser
fredskraven på de områden, som intendenturförvaltningen har att till
godose.
En sådan ställning — utan direkt andel för försvarsgrenschef i an
svaret för förvaltningen — torde lätt kunna leda till intressemotsätt
ningar mellan försvarsgrenscheferna och intendenturförvaltningsmyndig-
heten, med därav följande minskat intresse och förståelse inom försvars
grenen för intendenturförvaltningen, d. v. s. en återgång till före 1937
rådande läge. Den nuvarande ordningen, som nödvändiggör för försvars-
grenschefen att personligen sätta sig in i förvaltningsgrenens möjligheter
och själv i egenskap av förvaltningschef träffa de stora avgörandena
beträffande materielanskaffningen, fastställda hushållningsplaner och
övningsanslagens fördelning, har arméförvaltningen funnit vara av stort
värde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
108
På de sålunda anförda skälen anser sig arméförvaltningen i motsats
till utredningen böra lämna ett bestämt förord för alternativ II och i
denna fråga helt ansluta sig till de synpunkter, som av herr Bergh fram
förts i dennes särskilda yttrande.
Alternativ II är enligt arméförvaltningens uppfattning en naturlig ut
veckling av nu rådande förvaltningsorganisation och den samordning av
anskaffningen av vissa förnödenheter, som försvarsgrenarnas intenden-
turförvaltningar genom samarbete redan infört till ernående av ett bättre
ekonomiskt resultat. Det erbjuder — tramhåller arméförvaltningen -—
med den föreslagna organisationen (som för arméns del i princip är lika
i båda alternativen) alla de fördelar beträffande en ekonomisk och enhetlig
anskaffning, som utredningen vill vinna med alternativ I, samtidigt som
en till försvarsgrenarna decentraliserad anslagsförvaltning och ledning av
förnödenheternas tillhandahållande och utnyttjande i den militära verk
samheten skapar ökade förutsättningar för eu sparsam hushållning, något
som måhända är svårare att belysa med siffror men dock enligt armé-
förvaltmngens mening torde vara betydligt mera värt än den personal
besparing, innebärande en utgiftsminskning på ca 350 000 kronor, som
utredningen räknat med.
Arméförvaltningen anser alltså, att för arméns del organet för inten-
denturförvaltningen bör utformas som ett eget under Kungl. Maj :t lydande
centralt ämbetsverk — arméintendenturförvaltningen — under chefskap
av chefen för armén med generalintendenten som souschef. I likhet med
utredningen anser arméförvaltningen att den nuvarade gemenskapen med
arméns tygförvaltning bör upphöra.
Marinledningen vänder sig i sitt yttrande till en början mot utred
ningens förslag att från intendenturförvaltningstjänsten till tygförvalt-
ningstjänsten överföra handhavandet av viss materialutredning för fartyg.
Den nuvarande ordningen har — framhåller marinledningen — erfaren
hetsmässigt befunnits mest lämplig och tillämpas inom flera större marin
organisationer, exempelvis Förenta Staternas, där till sådan utredning
hänförts materiel under intendenturens förvaltning i långt större utsträck-
ning än i Sverige. Skälen för ett kvarblivande vid rådande organisation
i detta hänseende är bland annat att hänföra till beredskapshållningen och
de förhållanden, varunder ifrågavarande materiel utlämnas till konsu
menterna i fred och krig. Marinförvaltningen anmäler i detta samman
hang sin avsikt att göra marinens förrådsorganisation till föremål för
en allmän översyn och att därvid uppta jämväl berörda förhållanden till
omprövning.
Marinledningen ansluter sig till förslaget att driv- och smörj medelsför
sörjningen vad beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution och
krigsförberedelsearbete tills vidare hänförs till intendenturförvaltnings-
tjänstens område, dock under förutsättning, att en intendenturavdelning
bibehålls inom marinförvaltningen.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
109
Mot utredningens förslag att anskaffning av bränslen för försvarets
fasta anläggningar samt kontroll av bränsleförbrukningen vid dessa an
läggningar hänförs till intendcnturförvaltningstjänsten har marinledningen
intet att invända.
Beträffande förvaltningsorganisationens utformning på förevarande om
råde erinrar marinledningen, att marinchefen enligt gällande instruktion
på grundval av de bestämmelser, som överbefälhavaren utfärdar, skall
utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom marinen samt
såsom regel planlägga och leda marinstridskrafternas operationer. Detta
förhållande konstituerar ett bestämt krav på att intendenturtjänsten i
alla för ledningen av marinens militära operationer väsentliga avseenden
underställs marinchefen. Att söka bereda marinchefen erforderligt in
flytande på intendenturförvaltningen på sätt utredningen föreslagit
— insättandet av en representant för marinen i intendenturförvaltnings-
verkets centralplanering — är enligt marinledningens uppfattning icke
tillfyllest. Den föreslagna kontaktofficeren — en för marinen, trots att
denna består av två vapenslag, flotta och kustartilleri — kan aldrig er
sätta eller med tillräcklig kompetens förmedla det kontinuerliga, intima
och direkta samarbete, som äger rum mellan marinförvaltningens inten-
denturavdelning och marinstaben, kustartilleriinspektionen med flera delar
av marinledningen. Det arrangemang med »föredragning och inspektion»
genom vissa chefer i intendenturförvaltningen för att tillgodose försvars-
grenschefernas »behov av sakkunskap på intendenturförvaltningstjänstens
område», som utredningen föreslagit, är, anser marinledningen, alltför
konstlat och verklighetsfrämmande för att på allvar kunna diskuteras.
Förslaget att arméns centrala intendenturförvaltningsorgan skall åläggas
huvudförvaltningen ifråga om alla intendenturförnödenheter kan marin
ledningen ej godta som kategorisk grundregel. Tillämpningen av huvud-
förvaltningsprincipen bör här liksom inom tygförvaltningstjänsten ske
med ledning av en prövning ur ändamålsenlighetssynpunkt. Det är enligt
marinledningens mening alls icke självfallet att vissa för marinen speciella
varuslag bäst anskaffas genom en främmande förvaltning och ett sådant
förfarande skulle dessutom innebära ett avsteg från regeln om huvud
förvaltning sådan denna definierats av utredningen.
Ej heller bör det enligt marinledningens uppfattning i princip fastslås,
att arméns organ skall sköta den centrala förrådshållningen i fråga om
alla intendenturförnödenheter. Även härvidlag bör efter närmare utred
ning och med beaktande av förhållandena under krig den mest ändamåls
enliga ordningen genomföras.
Utredningens uttalande, att det krav på sammanhållning av de samman
satta stridsmedlen, som avgjort utredningens val av försvarsgrensvis
organiserad förvaltning inom tygområdet, icke gjorde sig gällande vad
beträffar intendenturförvaltningstjänsten, strider mot marinledningens
uppfattning. Härom har marinledningen vidare anfört följande.
no
Kungl. Maj:ls proposition nr 109.
Vid inredning och utrustning av fartyg äger ett intimt samarbete rum
mellan skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna. Utrymmesbehov
måste fastställas för förråd av olika slag, kök med diskrum och andra
bilokaler, marketenteri samt å större fartyg anordningar för tvätt och
bakning ävensom reparationsverkstäder för beklädnad. Stuvningsplaner
måste uppgöras till ledning för förrådsutrymmenas fördelning i fartyget
och deras inredning med hänsyn till varornas beskaffenhet och emballage.
Jämväl för marinens transportfartyg för materiel och livsmedel måste i
förekommande fall inredningsprojekt utarbetas och dylika spörsmål upp
kommer även i samband med ianspråktagande av hjälpfartyg för ända
målet. Köksutrustningen varierar för fartyg av skilda typer och måste ut
formas med hänsyn till bland annat de olika sätt att tillgodose värmebe
hovet för kokning och stekning, som lämpligen kan användas. Denna utrust
ning måste vidare anpassas efter fartygets konstruktion i övrigt och med
hänsyn till att den skall kunna användas även under sjögång, varjämte den
måste uppställas efter en ur arbetsdriftssvnpunkt noga genomtänkt plan
inom de ytterst knappa utrymmen, som står till buds. Såsom exempel
kan nämnas att endast för köks- och proviantförrådsanordningarna för
jagarna Öland och Uppland över 100-talet ritningar och skisser behövt
uppgöras. Uppmärksamhet måste jämväl ägnas anordningar å fartygen
för ombordtagande av olika slags intendenturförnödenheter samt transport
vägarna inom fartyget och deras framkomlighet vid varornas förflyttning
från däck till förrådsrum och därifrån till användningsplatserna. Anord
ningar för kylda förvaringsrum måste anpassas efter förhållandena och
möjligheterna på olika fartyg. Inredning ombord för förvaring av besätt
ningens personliga utrustning måste granskas. Förläggningsmaterielen
måste utformas under hänsynstagande till lokaliteterna ombord och med
beaktande av standardiseringsmöjligheterna. Inredningen i arbetshytterna
för intendenturpersonal måste granskas ur ändamålsenlighetssynpunkt.
Den medverkan, som från nuvarande intendenturavdelningens sida
enligt ovan anförda exempel förekommer vid byggnad och modernisering
av fartyg, påkallar ett kontinuerligt och livligt samarbete med skepps-
byggnadsavdelningen. Detta samarbete skulle bli högst försvårat genom
eu organisation enligt alternativ I, och som ett avgörande skäl mot eu
sådan ordning framträder, att här berörda frågor ofta nödvändiggör en
avvägning av intendenturavdelningens önskemål mot kraven på andra
anordningar ombord å fartygen av betydelse för deras stridsvärde. En
sådan avvägning måste göras av den beslutande chefen inom marinför
valtningen och denne måste bära ansvaret härför.
Utredningens skäl till förmån för alternativ I, att den enhetliga led
ningen av intendenturförvaltningstjänsten borde medge större möjlig
heter till standardisering av materielen än en organisation enligt alter
nativ II, vilka möjligheter i sin tur borde skapa bättre förutsättningar
för en ekonomisk produktion och underlätta underhållstjänsten särskilt
i krig, är enligt marinledningens mening icke övertygande. Redan nu är
en ändamålsenlig standardisering av intendenturmateriel i allt väsentligt
genomförd genom samverkan mellan försvarsgrensförvaltningarna in
bördes och med krigsmaterielverket, dit anskaffningarna huvudsakligen
är förlagda och som även har att verka för standardisering. Marinled
in
ningen anser att genom en förnuftig tillämpning av principen om huvud
förvaltningen även i fortsättningen skapas garantier för att standardisering
i lämplig utsträckning sker, i den mån dessa frågor kan avgöras inom
förvaltningarna. Talet om att standardisering av intendenturmateriel
skulle underlätta underhållstjänsten i krig är enligt marinledningens upp
fattning överdrivet, ty även om motsvarande intendenturmateriel i vissa
detaljer är något olika, så är den i regel lika väl användbar för sitt
ändamål. En hel del intendenturmateriel kommer för övrigt, framhåller
marinledningen, att anskaffas först vid krigsfall och av i marknaden då
befintliga typer.
Gentemot utredningens uttalanden, att en organisation enligt alternativ
I ökar möjligheterna för försvarsgrenarna att gemensamt utnyttja upp
lagda förråd samt att föreskrifter och reglementen rörande intendentur-
förnödenheternas handhavande kan göras mera överensstämmande de olika
försvarsgrenarna emellan, framhåller marinledningen, att samverkan i
fråga om utnyttjande av förråd redan är genomförd genom såväl den
centrala som den lokala krigsplanläggningen. Vidare syns utredningen
enligt marinledningen ha förbisett, att stora delar av marinens intenden
turmateriel inom dess basområden uppläggs gemensamt med annan
materiel för marinen för att bli tillgängliga på ett ställe vid utrustning
och underhåll av förbanden. Detta kräver enhetlig ledning inom marinen.
Sammanförandet av likartade förnödenheter i gemensamma förråd inne
bär icke alltid en fördel. Marina drivmedelsförråd bör sålunda placeras
på platser, som lämpar sig för bränslekomplettering åt fartyg medan det
för drivmedelsförråd för motorfordon är viktigare att de lämpar sig för
uttransport landvägen. Vad beträffar lämpligheten av likartade före
skrifter för förnödenheternas handhavande erinrar marinledningen, att
sådana redan finns såsom ett resultat av den på sin tid av statens sak
revision tillsatta s. k. materielvårdskommitténs arbete och att i övrigt
sådana föreskrifter av mera allmän tillämplighet numera icke utarbetas
utan samverkan förvaltningarna emellan.
Påståendet att alternativ I skulle utesluta dubbelarbete och därför i
förhållande till alternativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd
personalstyrka anser marinledningen kunna till riktigheten ifrågasättas.
Det är enligt marinledningens mening tvärtom mera sannolikt att, om en
gemensam intendenturförvaltning skulle få sådana följder som en gemen
sam intendenlurkår, en betydande merkostnad skulle uppkomma. Utred
ningens val av alternativ tyder enligt marinledningen på att utredningen
icke varit på det klara med vad underhållstjänsten i krig numera verk
ligen innebär. Underhållstjänstens planläggning är, framhåller marin
ledningen, oupplösligen förbunden med det operativa förberedelsearbetet
och dess ledning vid krig måste utövas av samma befälhavare, som leder
operationerna. De olika grenarna av underhållstjänsten inom marinen
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
112
måste samordnas, eftersom de alla syftar till att tillgodose marindistrikts-
krafteinas beho\. Att sedan samverkan med andra försvarsgrenar före
kommer i större eller mindre utsträckning inverkar icke på det förhål
landet, att underhållstjänsten vid marinen i första hand måste vara in
riktad på de egna stridskrafterna. Ett ytterligare sönderbrytande av marin
ledningen skulle enligt marinledningens uppfattning innebära en desorga
nisation, som skulle få skadliga följder i fred och helt visst bli ödesdiger
vid krig. Marinledningen finner sig därför under åberopande jämväl av
hittills \unna erfarenheter av för försvaret gemensamma ämbetsverk böra
bestämt motsätta sig intendenturavdelningens avskiljande från marinför
valtningen. I varje fall borde enligt marinledningens mening med princip
beslut om försvarets intendenturförvaltnings inrättande anstå till dess
frågan om en försvarets gemensamma intendenturkår allsidigt utretts.
Flygledningen delar utredningens uppfattning, att vissa tekniskt be
tonade arbetsuppgifter bör överföras från intendentur- till tygförvalt-
ningstjänsten. Erfarenheterna efter tillkomsten av de för försvaret gemen
samma ämbetsverken — försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårds
styrelse, fortifikationsförvaltningen och krigsmaterielverket — föranleder
flygledningen att avstyrka en organisation av intendenturförvaltnings-
tjänsten enligt utredningens alternativ I. Mot en dylik organisationsform
anför flygledningen vidare bland annat följande.
Det förefaller icke osannolikt att en central intendenturförvaltning
rent siffermässigt skulle kunna medföra vissa besparingar, men chefen
för flygvapnet och flygförvaltningen ifrågasätter starkt värdet av en dylik
teoretisk besparing med den föreslagna organisationens tungroddhet i fred
och markerade olämplighet i krig. Chefen för flygvapnet och flygförvalt-
ningen finner det i detta sammanhang vara anmärkningsvärt, att utred
ningen vid behandlingen av de båda alternativen endast i förbigående
omnämner de avsevärda nackdelar, som en centraliserad intendenturför
valtning innebär med hänsyn till den omedelbara kontakten mellan
centrala och lokala förvaltningsorgan och härmed sammanhängande för
dröjning i ärendenas handläggning. Det ligger i sakens natur att en
central intendenturförvaltning icke på samma sätt som ett till respektive
försvarsgren anslutet organ kan tillgodose de för respektive försvarsgren
speciella problemen. Den intima kontakten med utvecklingen inom en
försvarsgren och härav betingade önskemål och behov, som ingriper i
förbandens dagliga rutin, kan ej bli på samma sätt tillgodosedda vid en
centralisering. Även om kontaktmän placeras vid den centrala intendentur-
förvaltningen och försvarsgrenscheferna får intendenturutbildad personal
till sitt förfogande löser man härigenom icke det omedelbara inflytande
på intendenturförvaltningstjänsten, som försvarsgrenscheferna måste ha
med hänsyn till exempelvis planläggning, samordning och genomförande
av de dagliga rutinerna i samband med övningsverksamheten vid för
banden.
Chefeii för flygvapnet har ansvaret för flygvapnets krigsduglighet.
Hans möjligheter att påverka förvaltningsverksamheten måste således
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
113
säkerställas, enär krigsdugligheten i sin tur påverkas härav. Därest
chefen för flygvapnet undandras ansvaret för den centrala förvaltningen
inom vissa tjänstegrenar, förlorar han överblicken över dessa och får
härigenom även minskade möjligheter till en välgrundad avvägning mellan
olika militära krav av ekonomisk innebörd.
I likhet med vad flygledningen anfört beträffande tygförvaltnings
tjänsten finner flygledningen en organisation av intendenturförvaltnings-
tjänsten enligt utredningens alternativ II vara i princip riktig. Flygled
ningen anser, att i sistnämnda alternativ dels tillgodoses försvarsgrens-
chefernas inflytande, dels bibehålls den nödvändiga kontakten mellan
centrala och lokala intendenturorgan samtidigt som ett ekonomiskt sam
gående kommer till stånd i den utsträckning som är praktiskt lämplig
och successivt kan anpassas med hänsyn till försvarsgrenarnas speciella
behov. En förutsättning härför är dock enligt flygledningens uppfattning
att principen med huvudförvaltning ej avser materielens projektering
samt att arbetsfördelningen med avseende på huvudförvaltningsfrågor
icke bestäms genom ett sidoordnat organ utan får växa fram genom ett
praktiskt samarbete mellan försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar.
Flygledningen framhåller, att ett dylikt samarbete för närvarande äger
rum vilket har skapats såsom resultat av praktiska erfarenheter och icke
till följd av ett yttre tvång. Då utredningen icke funnit anledning fram
föra några reella anmärkningar mot den nuvarande organisationens sätt
att fungera måste det enligt flygledningens mening vara riktigast att låta
denna organisation utvecklas vidare för att enligt principen om huvud
förvaltning successivt finna större områden för ett ekonomiskt samarbete
mellan försvarsgrensförvaltningarna.
Fortifikationsförvaltningen ansluter sig till utredningens principiella in
ställning till frågan om handhavandet av bränsleanskaffningen för de
fasta anläggningarna samt utövandet av den bränslekontrollerande verk
samheten beträffande sådana anläggningar. Ämbetsverket anser emellertid
att bränslekontrollen och anskaffningen — utom möjligen själva upphand-
lingsförfarandet — omedelbart och oberoende av lösningen av övriga orga
nisationsfrågor bör överföras till förvaltningen. Jämväl uppgifterna med
tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk energi samt kontrollen över
förbrukningen därav, vilken kontroll redan nu i vissa avseenden om-
händerhas av fortifikationsförvaltningen, bör enligt fortifikationsförvalt-
ningens mening helt överföras på förvaltningen.
Bijggnadsstgrclscn anser sig böra vidhålla sin i tidigare sammanhang
uttalade uppfattning, att en sammanslagning av den militära och civila
bränslekontrollen skulle innebära den mest rationella ordningen. Styrelsen
framhåller emellertid, att såväl det militära som det civila byggnadsbe
ståndet är av sådan storleksordning, att en uppdelning i en militär och
en civil bränslekontrollerande verksamhet kan anses utgöra en tillfreds-
8—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 10!).
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ställande anordning. Därvid bör dock bränslekontrollen för försvarets fasta
anläggningar överföras till fortifikationsförvaltningen. Styrelsen utgår
ifrån att den utredning rörande en samordning av det militära och civila
byggnadsväsendet, som 1951 års riksdag uttryckt önskvärdheten av, får
pröva även frågan om en motsvarande samordning av bränslekontrollen.
Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande in-
tendenturförvaltningstjänstens ordnande, ansluter sig statskontoret oreser
verat till utredningens förslag om en för försvaret gemensam intendentur-
förvaltning och statens sakrevision förklarar sig kunna godta ett sådant
gemensamt verk i huvudsaklig överensstämmelse med det av utredningen
förordade alternativet I. Försvarets civilförvaltning, statens organisations-
nämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund förordar en lösning av
organisationsfrågan enligt utredningens alternativ II. Sveriges Industri
förbund anser, att intendenturförvaltningen utan olägenhet kan vara orga
niserad som för närvarande men har ur de intressen förbundet har att
företräda icke funnit något att erinra mot en koncentrering av intendentur
förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens alterna
tiv I.
Departementschefen.
Beträffande den centrala intendenturförvaltningstjänsten har 1946 års
militära förvaltningsutredning, såsom av det förut anförda framgår, i mot
sats till vad utredningen föreslagit i fråga om tygförvaltningstjänsten, för
ordat att den skulle omhänderhas av ett för de tre försvarsgrenarna gemen
samt verk, försvarets intendenturförvaltning (alternativ I). Det av utred
ningen föreslagna nya verket, försvarets industriplanering, skulle på in-
tendenturförvaltningens område ha att ombesörja motsvarande arbetsupp
gifter, som enligt utredningsförslaget skulle tillkomma verket inom tyg
förvaltningen. Utredningens förslag har biträtts allenast av statskontoret
och statens sakrevision, medan bl. a. en reservant inom utredningen samt
armé-, marin- och flygledningarna bestämt motsatt sig detsamma. Dessa
har i stället förordat en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med
utredningens alternativ II, vilket innebär en försvarsgrensvis ordnad in
tendenturförvaltning. En annan reservant inom utredningen har ansett sig
kunna ansluta sig till utredningsförslaget endast under förutsättning att
det gemensamma intendenturförvaltningsverket ställdes under chefskap av
överbefälhavaren. Om så icke lät sig göra, har han förordat alternativ II.
Vid behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänstens organisa
tion har jag förordat, att krigsmaterielverket skall utgå ur organisationen
och dess anskaffningsuppgifter fördelas på försvarsförvaltningarna. Detta
innebär för den centrala intendenturförvaltningens del, att omfattande an
skaffningsuppgifter i fråga om intendenturmateriel av mera standardmäs
sig karaktär kommer att överföras dit från krigsmaterielverket. I samband
115
med behandlingen av frågan om fördelningen av krigsmaterielverkets nu
varande uppgifter framhöll jag även, att den verket åvilande upphandlingen
av kontorsinventarier för statsförvaltningen i dess helhet är avsedd att
överföras till den centrala intendenturförvaltningen.
Lika litet som i fråga om tygförvaltningstjänsten är jag nu beredd att
beträffande den centrala intendenturförvaltningen hävda en definitiv stånd
punkt till frågan om gemensam eller försvarsgrensvis ordnad förvaltnings
tjänst. För egen del har jag emellertid stannat för att under nuvarande
förhållanden förorda en intendenturförvaltningstjänst försvarsgrensvis en
ligt utredningens alternativ II. Skälen härtill är i korthet följande.
Vad de militära remissmyndigheterna anfört mot förslaget om gemen
sam intendenturförvaltningstjänst syns mig i vissa hänseenden värt beak
tande. Såväl intendenturtjänstens nära samband med den dagliga trupp
tjänsten som dess betydelse i samband med både det operativa krigsför
beredelsearbetet och planläggning av fredsmässiga övningar utgör omstän
digheter, som i och för sig talar för att med nu gällande försvarsorganisa
tion försvarsgrenscheferna bör behålla sitt inflytande på denna tjänst.
Att ålägga överbefälhavaren de förvaltningsuppgifter, som följer med
chefskapet för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag be
tänkligt och jag kan icke förorda en sådan organisation. Alternativet blir
då att det gemensamma verkets chef direkt underställs Kungl. Maj :t. Här
igenom kan emellertid risker tänkas uppkomma för att den centrala inten
denturtjänstens samband med stabs- och trupptjänsten försvagas.
Utan att underskatta de fördelar, som förvaltningsutredningen ansett
följa med ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag likväl
övervägande skäl tala för att i nuvarande läge ställa ett genomförande av
detta alternativ på framtiden. Jag vill som ytterligare stöd för denna stånd
punkt framhålla, att jag anser att en för försvaret gemensam intendentur-
kår utgör en — visserligen icke oeftergivlig -— men i hög grad önskvärd
förutsättning för det gemensamma verket. Dessa två organisationsfrågor
bör därför enligt min mening lösas i ett sammanhang.
Den centrala intendenturförvaltningstjänsten bör vid det av mig för
ordade alternativet organiseras på ett ämbetsverk för armén, benämnt
arméintendenturförvaltningen, samt på intendenturorgan i marin- och flyg
förvaltningarna. Arméintendenturförvaltningen bör stå under chefskap av
chefen för armén och för den direkta ledningen ha en souschef. Liksom
i fråga om armétygförvaltningen bör souschefsposten i arméintendentur
förvaltningen kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller
civil befattningshavare. Såsom närmare utvecklas i annat sammanhang
har arméintendenturförvaltningen ansetts kunna ges en enklare och mindre
differentierad inre organisation än de för tygförvaltningstjänsten avsedda
centrala organen.
En tillämpning av huvudförvaltningsprincipen medför på intendentur-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
förvaltningsområdet, att det övervägande arbetet förläggs till arméorganet,
På marinens och flygvapnets intendenturorgan bör i huvudsak ankomma
att utöva projekt- och försöksverksamhet beträffande för respektive för
svarsgren speciell materiel, att utföra behovsberäkningar, krigsförberedelse
arbete och ekonomisk planering, att handha förrådshållning och tekniskt
underhåll av förnödenheter i den egna försvarsgrenens förråd samt att för
valta försvarsgrenens övningsanslag.
De farhågor, marintörvaltningen uttalat för att huvudförvaltningsprin-
cipen skall komma att drivas för långt i den nya organisationen, anser
jag ogrundade. Det finns enligt min mening ej anledning att förutsätta
annat än att det på förevarande område beslutande organet bör kunna till-
lämpa ifrågavarande princip inom intendenturförvaltningstjänsten så, att
de olika försvarsgrenarnas intressen på ett tillbörligt sätt beaktas. Icke
heller syns det mig böra vara förenat med några större svårigheter att ge
nom överenskommelser mellan berörda myndigheter reglera fördelningen
mellan gemensam lörrådshållning och förrådshållning försvarsgrensvis på
ett ändamålsenligt sätt.
Vad beträffar de av utredningen berörda frågorna om gränsdragningen
mellan intendenturförvaltningstjänsten och andra förvaltningsområden är
jag icke beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om överflyttning av
förvaltningen av viss materialutredning för fartyg vid marinen från inten
dentur- till tygsidan. Frågan härom torde, på sätt marinledningen förut
satt, få tas upp till övervägande i samband med en allmän översyn av
marinens förrådsorganisation. I övrigt kan jag biträda vad utredningen
föreslagit rörande den ifrågavarande gränsdragningen, vilken bl. a. innebär
att viss materiel vid flygvapnet förs över från intendentur- till tygmateriel.
Vad särskilt angår bränsleanskaffningen för försvarets fasta anläggningar
samt kontrollen av förbrukningen av bränsle, vatten, gas och elektrisk
energi, tillhör dessa funktioner principiellt sett området för fortifikations-
och byggnadsförvaltningen. Med ett ställningstagande till en eventuell
överflyttning av dessa arbetsuppgifter till fortifikationsförvaltningen eller
annan myndighet torde dock tills vidare få anstå. Såsom utredningen ock
framhållit, gör sig f. n. inga sakliga skäl gällande till förmån för en om
organisation i förevarande hänseende.
C. Civilförvaltningstjänsten.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Såsom förut nämnts genomfördes genom 1943 års riksdagsbeslut rörande
försvarets centrala förvaltningsverksamhet i och med tillskapandet av för
svarets civilförvaltning en för försvaret gemensam organisation på civil
117
förvaltningstjänstens område. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de
vid sidan av försvarets civilförvaltning inrättade, för försvaret gemen
samma centrala ämbetsverken erhöll dock vissa organ med uppgift att
tillgodose det behov av juridiskt-administrativ sakkunskap, som befanns
alltjämt föreligga inom dessa verk.
Förvallningsutredningen har funnit, att koncentrationen av förvaltnings-
verksamheten på förevarande område till försvarets civilförvaltning visat
sig befrämjande för enhetligheten och effektiviteten i förvaltningsarbetet.
Den splittring av verksamheten i fråga, som dock alltjämt kvarstår, har
— konstaterar förvaltningsutredningen vidare — enligt vad de för utred
ningens räkning verkställda organisationsundersökningarna utvisar, i viss
omfattning lämnat rum för dubbelarbete och även i övrigt för en mindre
rationell arbetsordning. Enligt utredningens mening kan de sålunda på
visade bristerna i stort sett avhjälpas genom överflyttning av ytterligare
arbetsuppgifter på försvarets civilförvaltning. Utredningen har kommit
till den uppfattningen, att till försvarets övriga centrala förvaltnings
myndigheter icke bör förläggas annan verksamhet på civilförvaltningens
område än som oundgängligen erfordras för att sagda myndigheter skall
kunna utan besvärande omgång fylla de uppgifter för vilka de inrättats.
Med utgångspunkt från nämnda uppfattning har utredningen under
sökt om och i vilken utsträckning organ av här ifrågavarande slag är
nödvändiga inom de ämbetsverk, som enligt utredningens principiella
ståndpunktstaganden bör handha den centrala tyg- och intendenturför-
valtningstjänsten för försvarets räkning, eller alltså inom armé-, marin-
och flygförvaltningarna, försvarets intendenturförvaltning och försvarets
industriplanering.
Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att ett materiel-
anskaffande ämbetsverk i sin verksamhet oupphörligen måste ställas inför
problem av juridisk art, främst på det avtalsrättsliga området. I sina
inköpscentraler avses här berörda myndigheter bli tilldelade organ för
sedda med merkantilt utbildad personal, som bör vara skickad att be
härska de mera rutinmässiga formaliteterna i samband med avtal rörande
materiel leveranser, men då det rör mera invecklade rättsfrågor anses
detta organ böra ha möjlighet att falla tillbaka på juridisk sakkunskap.
Utredningen framhåller att, då särskilt i ärenden av ifrågavarande slag
en snabb handläggning kan vara av avgörande betydelse, denna sakkun
skap måste vara till finnandes inom vederbörande myndighet. Sådan sak
kunskap är enligt utredningen även erforderlig i de s. k. avskriv-
ningsärendena, d. v. s. ärenden rörande avskrivning av skada å eller
förlust av egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten. I dessa
ärenden, vilka utgör ett led i den materielvårdande verksamheten och
därför enligt utredningens uppfattning icke lämpligen kan behandlas
annorstädes än inom vederbörande materielförvaltande verk, hänför sig
Kungl. Maj-.ts proposition nr 109.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
— finner utredningen — det primära bedömandet till ansvarsfrågan för
vilket bedömande ofta tarvas juridisk skolning.
På vederbörande verk bör — framhåller utredningen vidare — själv
fallet ankomma att behandla ärenden rörande anställnings- och avlönings
förhållanden för vetkets egen personal. Hit hänför utredningen frågor
om anställning och entledigande, löneklassplacering, semester och tjänst
ledighet, vikariat in. in. Vidare anser utredningen avlöningsuträkning
samt granskning av räkningar, avseende rese-, traktaments-, övertids- och
sjukvårdsersättningar in. in. böra verkställas av det materielförvaltande
verk, där vederbörande är anställd. För berörda uppgifter krävs tillgäng
inom verket på juridiskt-administrativt kunnig personal. Sådan personal
fordras enligt utredningen även för behandlingen av besvär över lokal
myndigheternas beslut i sådana egentliga förvaltningsärenden, som berör
vederbörande centralmyndighets verksamhetsområde och som icke avser
till personal vid försvaret utgående förmåner i kontant eller in natura.
Ärenden avseende sistnämnda förmåner anser utredningen böra såsom för
närvarande handläggas av försvarets civilförvaltning. Personal med juri-
diskt-administrativa kvalifikationer behövs enligt utredningen slutligen
också för att biträda inom verket med granskning av förslag till lagar,
författningar och föreskrifter m. m. som av Kungl. Maj :t eller chef för
statsdepartement remitterats till verket, samt med utformning av för
valtningsföreskrifter m. m., som det ankommer på verket att utfärda.
Utredningen finner, att försvarets civilförvaltning bör ombesörja viss
medelsbokföring för de materielförvaltande verken och vissa av dem blir
enligt utredningens uppfattning icke i behov av egna förskottskassor. För
att avlasta verkens sakorgan arbetet med vissa ekonomiska redovisnings
frågor, för dirigering och kontroll av dispositionsbokföringen samt för
rådgivning i budgettekniska frågor och hjälp med avfattning och samman
ställning av anslagsäskanden anser utredningen dock att det inom verken
erfordras tillgång till ett begränsat antal kameralt utbildade tjänstemän.
Inom personalkontoret i flygförvaltningens civilbyrå finns för när
varande inrättad en organisationsdetalj med uppgift bl. a. att genom ett
fortlöpande studium av tjänsten inom ämbetsverkets expeditioner söka
åstadkomma rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader.
Motsvarande organ saknas inom övriga centrala försvarsförvaltningar.
Utredningen finner, att erfarenheterna från större privatföretag, vilka i
allt större utsträckning låtit inrätta sådana organ, utvisar att desamma
har en betydelsefull funktion att fylla för skapande och vidmakthållande
av eu rationell arbetsordning. Utredningen uttalar den uppfattningen, att
mycket står att vinna genom att införa sådana organ vid de verk, varom
här är fråga, och framlägger därför förslag härom. Organen bör enligt
utredningen utgöras av personal med utbildning och erfarenhet på det
kontorsorganisatoriska området.
119
De ovan angivna arbetsuppgifterna är såsom nämnts sådana, vilka ut
redningen funnit böra tillkomma civila organ inom de av utredningen före
slagna tyg- och intendenturförvaltningsverken. De civila organen inom de
nuvarande försvarsgrensförvaltningarna är emellertid för närvarande be
lastade också med åtskilliga andra göromål. Huvuddelen av dessa har ut
redningen funnit böra överflyttas på försvarets civilförvaltning, varigenom
dubbelarbete skulle undvikas och personalbesparingar kunna göras. Så
är -— finner utredningen — förhållandet med viss del av medelsbok
föringen, som kan ske med anlitande av försvarets civilförvaltnings hål-
kortsanläggning. För de verk som förläggs tillsammans med civilförvalt
ningen i äinbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde anses vidare dessas för-
skottskassor kunna indras. Slutligen anser utredningen, att till försvarets
civilförvaltning bör koncentreras behandlingen av s. k. decentraliserings-
ärenden, nådeärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indriv-
ningsärenden. I den mån de materielförvaltande verkens medverkan i
fortsättningen erfordras i ärenden av sistberörda slag avses allenast
verkens tekniska och militära instanser bli engagerade. Detsamma är
förhållandet med de lägerkasseärenden, som för närvarande handläggs
inom arméförvaltningens civilbyrå. För kollektivavtalsärenden, vilka nu
i viss utsträckning belastar försvarsgrensförvaltningarnas civila organ,
föreslår utredningen en koncentration av behandlingen till vissa fack
organ. För samordning i avtalstekniska frågor och för den speciellt
juridiska expertis, som kan erfordras, avses dessa organ skola repliera
på statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.
Förutom de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts skulle tillföras
försvarets civilförvaltning från de materielförvaltande verken anser utred
ningen, att civilförvaltningen, i överensstämmelse med vad som föreslagits
i fråga om de tyg- och intendenturförvaltande ämbetsverken, bör förses
med organ för övervakning av verkets arbetsmetoder och ledning av dess
kontorsorganisation. Åt detta organ bör enligt utredningen även anförtros
motsvarande uppgifter med avseende å de regionala och lokala förvalt
ningsmyndigheterna där en samordnande kraft på detta område enligt
utredningens uppfattning framstår såsom i hög grad önskvärd och ägnad
att förbilliga administrationskostnaderna. Undantagna från organets verk
samhetsområde anses dock böra vara kontorsorganisationerna vid de verk
städer, som redovisar driftskostnaderna på särskilda driftstitlar. Kontors-
organisationen vid dessa verkstäder är nämligen främst beroende av det
system för verkstadsbokföring som tillämpas och valet av bokförings
system är i sin tur avhängigt av uppläggningen av verkstadsdriften på
vilken civilförvaltningen enligt utredningens mening icke bör ha något in
flytande.
Beträffande handläggningen av civilförvaltningsärendena inom de
materielförvaltande ämbetsverken erinrar utredningen om att i de nuva
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
120
rande försvarsgrensförvaltningarna den civila sakkunskapen huvudsak
ligen är sammanförd till respektive verks civilbyrå. Arméförvaltningens
civilbyrå är provisoriskt organiserad på två huvuddelar med anslutning
den ena främst till intendenturavdelningen och den andra till tygavdel
ningen, vartill kommer eu för dessa delar gemensam kameraldetalj.
Marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer är vardera indelad i tre en
heter — kansli, kameralkontor och personalkontor. Emellertid finns, fram
håller utredningen, inom försvarsgrensförvaltningarna administrativa
organ av här avsett slag, som icke inordnats under civilbyråerna. Sålunda
är inom arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition inrättad en
ekonomisektion, som handhar vissa kamerala uppgifter vilka inom marin-
och flygförvaltningarna handläggs å respektive civilbyrås kameralkontor.
Inom försvarsgrensförvaltningarna finns vidare juridiskt utbildade tjänste
män utplacerade på vissa fackavdelningar för att mera direkt biträda
dessa med sin sakkunskap.
De arbetsuppgifter, som enligt utredningens uppfattning fortsättningsvis
skulle ankomma på civila organ inom de materielförvaltande centralmyn
digheterna, anser utredningen kunna indelas i fyra grupper av vilka en
förutsätter juridisk utbildning, en kunskap på främst det statliga av-
löningsväsendets område, en utbildning i kamerala göromål och en grupp
slutligen särskild förtrogenhet med kontorsorganisatoriska spörsmål. Samt
liga här avsedda grupper finner utredningen vara av den natur att de bör
frånskiljas det x-ent fackliga arbetet inom vederbörande förvaltnings
myndighet och förläggas till de för varje materielförvaltande verk av
utredningen föreslagna stabsorganen. Såvitt utredningen kunnat finna är
det därmed icke nödvändigt eller ens ur organisationsteknisk synpunkt
lämpligt att inordna alla de olika, enligt utredningens mening sinsemellan
föga sammanhörande grupperna till en för varje verk gemensam civilbyrå.
Inom privata företagsledningar brukar, framhåller utredningen, personal-
och avlöningsärenden samt övervakningen av kontorsorganisationen vara
sammanförda till en företagets kontorschef underställd enhet. Enligt ut
redningens uppfattning bör en liknande organisation komma till stånd
inom försvarets materielförvaltande centralmyndigheter där ifrågavarande
arbetsuppgifter skulle utgöra de huvudsakliga göromålen för ett av de
beröida stabsorganen, av utredningen benämnt centralexpeditionen. Den
kamerala ärendegruppen, innefattande sammanställning och avfattning av
anslagsäskanden samt vissa uppgifter i samband med medelsredovisningen,
hör enligt utredningens mening intimt ihop med den allmänt planerande
verksamhet, som avses skola tillkomma ett annat stabsorgan, central
planeringen. Vad slutligen de rent juridiska arbetsuppgifterna beträffar
skulle de omhänderhas av ett särskilt för sådana göromål inrättat stabs
organ juridiska sektionen (i försvarets industriplanering en juridisk
assistent). På sistnämnda organ skulle bl. a. ankomma att i juridiska och
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.
121
juridiskt-administrativa frågor vara rådgivare åt vederbörande verks alla
avdelningar samt att biträda dessa vid utformande av sådana föreskrifter
m. in., som fordrar särskild stringens i formuleringen. Med hänsyn här
till skulle någon utplacering av juridiska experter på fackavdelningarna
enligt utredningens mening icke bli erforderlig.
För utredningens uppfattning rörande civilförvaltningstjänstens ut
övande inom försvarets civilförvaltning redogörs i det följande vid be
handlingen av detta verks inre organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Remissyttranden.
Arméförvaltningen — till vilkens yttrande chefen för armén i före
varande hänseende anslutit sig — anför beträffande den föreslagna kon
centreringen till försvarets civilförvaltning av de utomobligatoriska ersätt-
ningsärendena bland annat följande.
De ärenden som avser ersättning till tredje man för skador i följd av
trafik med arméns motorfordon är av den natur, att de i första hand bör
bli föremål för handläggning inom den förvaltning, som är ansvarig
för materielens anskaffning och vård. Inträffade skador i följd av trafik
med kronans motorfordon torde i stor utsträckning kunna tillskrivas
brister i fordonens konstruktion eller i deras handhavande och vård även
som i bristande utbildning hos fordonens militära förare. Det är därför
av största vikt för det materielförvaltande ämbetsverket, att genom rätte
gångshandlingarna eller annan utredning i dylika mal fa kännedom om
de närmare orsakerna till och omfattningen av inträffade bilkollisioner
inom armén.
Ifråga om övriga till tygförvaltningen hänförliga utomobligatoriska er-
sättningsärenden gäller i stort sett samma förhållande. Åtskilliga av dessa
ärenden avser ersättning för skador — ofta av omfattande och allvarligt
slag -— i anledning av olyckor vid hantering av eldvapen, handgranater,
knallskott, annan ammunition och sprängmedel, stridsfordon samt andra
fordon. Vid utredningen av dylika ärenden måste uppenbarligen ämbets
verkets experter i militära och tekniska frågor anlitas, vilket regelmässigt
sker genom att direkt personlig kontakt tas med vederbörande. Det dubbel
arbete inom civilförvaltningen och arméförvaltningen, som utredningen
velat undanröja, torde beträffande nu ifrågavarande grupp av ärenden
vara av ringa omfattning, då arméförvaltningens handläggning, såsom ovan
anförts, innefattar klarläggande av den tekniska expertisens synpunkter
och ärendets bedömning på grundval av bl. a. dessa synpunkter.
Arméförvaltningen finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl
tala för att koncentrering till civilförvaltningen utav behandlingen av till
tygförvaltningen hörande utomobligatoriska ersättningsärenden icke genom
förs.
De utomobligatoriska ersättningsärenden, som handläggs av intenden-
turförvaltningen, är enligt arméförvaltningen mera sällan av den art att
militär eller teknisk expertis behöver anlitas. Därest så ur allmän syn
punkt befinns lämpligt, anser arméförvaltningen därför hinder icke möta
för en koncentrering av behandlingen av dessa ärenden till civilförvalt
ningen.
Arméförvaltningen framhåller, att de ärenden rörande befrielse av nåd
från återbetalningsskyldighet, som arméförvaltningen haft att ta befatt
ning med, regelmässigt avsett belopp, som vid inleverering skolat tillgodo-
föras vissa av ämbetsverket disponerade sakanslag. På grund härav anser
arméförvaltningen principiella skäl tala för att det bör ankomma på den
anslagsförvaltande myndigheten att avge yttrande över ansökningsärenden
av denna art. Det krav på större enhetlighet i bedömningen, som man
velat tillgodose genom att civilförvaltningen skulle överta handläggningen
av dessa ärenden, finner arméförvaltningen redan vara tillräckligt beaktat
därigenom att ärendena regelbundet remitteras till statskontoret och slut
ligt avgörs av Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t och riksdagen. Med
verkan av civilförvaltningen vid dessa ärendens handläggning anser armé
förvaltningen böra upphöra snarare än vederbörande fackförvaltnings.
I fråga om behandlingen av kollektivavtalsärendena, som för närvarande
handläggs för tygavdelningen å dess verkstadsbyrå samt för intendentur-
avdelningen å civilbyrån, förordar arméförvaltningen, med hänsyn till
mångårig erfarenhet av fördelarna med den nu tillämpade organisationen,
att någon ändring icke vidtas.
Arméförvaltningen framhåller, att — bortsett från den av civilförvalt
ningen bedrivna revisionsverksamheten — lägerkasseärendena hitintills
handlagts av intendenturavdelningen gemensamt med försvarets civilför
valtning. Härvid har ärendena utretts inom civilbyrån, varefter förslag
tdl gemensamma beslut och erforderliga skrivelser upprättats inom byrån
efter föredragning för generalintendenten, varigenom vid dessa ärendens
bedömning betydelsefulla militära synpunkter på ett smidigt sätt kunnat
beaktas. Det är emellertid — hävdar arméförvaltningen -— ostridigt, att
lägerkasseärendena såsom rena förvaltningsärenden icke faller inom ramen
för civilförvaltningstjänsten sådan den definierats av utredningen, varför
det för arméförvaltningen syns egendomligt, att utredningen förordat
ärendenas överflyttning till försvarets civilförvaltning. Arméförvaltningen
anser det principiellt riktigast, att lägerkassemedlens användning in. in.
jämställs med förvaltning av sakanslag och att även lägerkassornas för
valtning underställs vederbörande centrala sakanslagsförvaltande myndig
het, alltså i detta fall arméintendenturförvaltningen. Härigenom kan enligt
arméförvaltningen även framdeles militära synpunkter i erforderlig ut
sträckning på ett smidigt sätt tillgodoses och i den centrala förvaltningen
överensstämmelse ernås med den lokala, där förbandens intendenturav-
delnmg är målsman för lägerkasseärendena. Arméförvaltningen framhåller
vidare, att lägerkassorna i stor omfattning är ägare av materiel samt tek
nisk utrustning vid av dem drivna rörelser, som är av natur att falla inom
intendenturförvaltningen. Det syns klart — uttalar arméförvaltninsen —
* °
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
123
att försvarets civilförvaltning icke bör vara ett materielförvaltande organ.
Då intendenturavdelningens förplägnadsbyrå redan nu handhar marketen-
teriärenden i krigsförberedelsearbetet och motsvarande organ enligt ut
redningen bör utöva kontrollverksamhet över fredsmarketenterierna, talai
enligt arméförvaltningen starka skäl för att alla förvaltningsärenden, som
berör lägerkassorna och av dem bedrivna rörelser, hänförs till forplag-
nadsbyrån. Ifrågavarande ärenden hör så nära samman att ett lösbrytande
av enbart marketenterirörelsen icke skulle vara lämpligt eller rationellt.
Den rent kamerala samt kassa- och revisionsverksamheten beträffande
lägerkassorna anser arméförvaltningen, som hitintills, bora ombesörjas av
försvarets civilförvaltning.
Arméförvaltningen avstyrker inrättandet av särskild organisations-
detalj inom arméns centrala tyg- och intendenturförvaltningsorgan och
föreslår i stället antingen att respektive verk bemyndigas att till en
kostnad av förslagsvis 10 000 kronor för år anlita organisationsexpertis
eller att statens organisationsnämnd utökas med arbetskraft, som särskilt
inriktas på de centrala militära förvaltningsmyndigheternas organisations
frågor. Under erinran om den organisationsverksamhet, som bedrivits av
statens organisationsnämnd vid truppförband och centrala intendentur-
förråd, föreslår arméförvaltningen vidare, att den fortlöpande rationali-
seringsverksamheten in. m. vid regionala och lokala myndigheter, som
enligt utredningens förslag skulle ankomma på försvarets civilförvaltning,
även i framtiden anförtros åt organisationsnämnden.
Arméförvaltningen anser sig icke kunna förorda den utspridning av
till civilförvaltningstjänsten hänförda göromål på skilda organ inom de
materielförvaltande verken som utredningen tänkt sig. Ur såval rationah-
seringssynpunkt som med hänsyn till önskvärd koncentration och effek
tivitet i ledningen är det — framhåller arméförvaltningen — av vikt att
juridiska och juridiskt-administrativa ärenden jämte personalärenden,
avlöningsärenden och viss räkningsgranskning, vilka göromål samtliga
kräver författnings- och prejudikatkännedom, inordnas i en för varje leik
gemensam administrativ byrå.
Marinledningen föreslår på anförda skäl, att förslcottskassan i marm-
förvaltningen bibehålls.
Beträffande förslaget om överföring från försvarsgrensförvaltningarna
till försvarets civilförvaltning av vissa ärendegrupper framhåller marin
ledningen såsom sin mening, att genom anhopning av här avsedda ärenden
på ett organ kommer — även om detta organ tillförs ytterligare personal
lätt försening i ärendenas handläggning att uppkomma. Därest försvars
grensförvaltningarna själva handlägger dem berörande rättsfrågor, uppnås
enligt marinledningen ofta bättre kontakt med motparten, vilket i sin tui
kan leda till snabbare uppgörelse. Hänsyn skulle härvid lättare kunna
tas även till eventuellt förefintliga kvittningsmöjliglieter. Marinledningen
Kungl. Maj:Ls proposition nr 109.
124
anser del vidare böra tillses, att den rådgivande verksamhet, som utred
ningen förutsatt skola vara en av den juridiska personalens i marinför
valtningen tramsta uppgifter, icke isoleras från det praktiska rättslivet,
vilket kunde bli följden, därest arbetsuppgifter av här avsedd natur fråntas
personalen dråga i allt för stor utsträckning. Rådgivningen i marinför
valtningen grundar sig, framhåller marinledningen, bl. a. på mångårig
praktisk kännedom om det speciella förvaltningsrättsliga område, till
vilket marinförvaltningens verksamhet hänför sig. Organisationen’ bör
därför medge, att den juridiskt utbildade personalen i marinförvaltningen
förvärvar all den juridiska erfarenhet, som kan vinnas av verksamheten
inom ämbetsverket. Utredningens förslag kommer enligt marinledningen
att forsvåra bibehållandet av en erfaren, i allmänt administrativa frågor
kunnig personal.
Marinledningen anser, att marinens s. k. decentraliseringsärenden lättast
och mest rationellt behandlas av marinförvaltningen ensam. Samråd borde
tas med försvarets civilförvaltning när ärendet är av allmänt principiell
beskaffenhet eller syns gå mot rättegång eller då i övrigt så anses erfor
derligt.
I fråga om de s. k. nådeärendena finner marinledningen, att någon
ändring icke bör ske i hittills rådande ordning för deras handläggning.
Såvitt fråga är om medel, vilka skall tillföras något av marinförvaltningen
förvaltat anslag, är det riktigast, att förvaltningen får yttra sig i nåde-
frågan, därvid det bör ankomma på den juridiskt utbildade personalen
i förvaltningen att i första hand ta befattning med sådana ärenden.
Ej heller i fråga om handläggningen av rättegångsärenden samt bevak
nings- och indrivningsärendena anser marinledningen anledning föreligga
att frångå den bestående ordningen.
Marinledningen motsätter sig, liksom arméförvaltningen, förslaget om
ett sönderbrytande av försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer. Utred
ningen har enligt marinledningen icke angivit några nackdelar, som är
behäftade med det nuvarande systemet.
Vad föryaltningsutredningen föreslagit beträffande civilförvaltnings
tjänstens fördelning på olika centrala myndigheter och på olika organ
mom myndigheterna har icke gett flygledningen anledning till särskilt
uttalande. En ledamot av flygförvaltningen har emellertid i särskilt
yttrande motsatt sig en ytterligare centralisering av civilförvaltnings
tjänsten och ett sönderbrytande av den nuvarande civilbyråorganisationen.
Denne ledamot har även funnit skäl tala för att frågan om återförande
till flygförvaltningen av en egen kassa görs till föremål för övervägande.
Försvarets civilförvaltning har i stort sett icke funnit anledning till er
inran mot vad förvaltningsutredningen anfört beträffande civilförvalt
ningstjänstens fördelning mellan ämbetsverket och de materielförvaltande
verken. I anledning av förslaget att nuvarande förskottskassor för de
Kungl. MajUs proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
125
ämbetsverk, som är förlagda i ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde, skulle
indras och att de av dessa kassor ombesörjda uppgifterna skulle övertas
av civilförvaltningen, framhåller ämbetsverket, att en sådan anordning
förutsatts redan i 1943 års beslut om försvarsförvaltningens ordnande.
Genomförandet av en dylik centralisering av här avsedd verksamhet har
emellertid — erinrar civilförvaltningen — trots att förslag härom fram
lagts från civilförvaltningens sida, icke kunnat komma till stånd på grund
av de invändningar däremot, som framställts från vederbörliga materiel-
förvaltningar.
Civilförvaltningen påtalar, att utredningen icke syns ha räknat med
att några kollektivavtalsärenden skulle ankomma på civilförvaltningen.
Emellertid avlönas, framhåller civilförvaltningen, ett betydande antal av
försvarets kollektivavtalsanställda arbetare från de till civilförvaltningens
förfogande stående anslagen till avlöningar till viss arbetarpersonal. Så är
fallet med samtliga de för förrådstjänsten vid arméns truppförband (mot
svarande) avsedda arbetarna, viss motsvarande personal vid de övriga
försvarsgrenarna ävensom alla vid förband m. in. såsom ersättare för
ekonomivärnpliktiga kollektivavtalsanställda arbetare. Jämväl huvuddelen
av den avtalsanställda eldarpersonalen avlönas från nämnda anslag. Sam
manlagda antalet arbetare med avlöning från anslag, som står till civil
förvaltningens förfogande, uppges av civilförvaltningen för budgetåret
1951/52 till i runt tal 2 300. Till jämförelse nämns, att antalet arbetare,
avlönade från anslag, som står till arméförvaltningens intendenturavdel-
nings förfogande, samma budgetår uppgått till ca 1 500.
Civilförvaltningen erinrar om att handläggningen av ärenden rörande
förmåner och anställningsförhållanden för här ifrågavarande arbetar
personal hittills av olika skäl handlagts av vederbörande fackmyndigheter.
Med hänsyn till att det största antalet arbetare finns inom armén och då
dessa arbetare avlönas enligt samma kollektivavtal som arbetarna vid
bl. a. arméns centrala intendenturanstalter, har huvudparten av här av
sedda ärenden kommit att handläggas av arméförvaltningens intendentur-
avdelning. Även om den sålunda hittills tillämpade anordningen varit
betingad av praktiska skäl, är det enligt civilförvaltningens mening princi
piellt sett oriktigt, att icke civilförvaltningen, såsom anslagsförvaltande
myndighet i vad avser ifrågakommande avlöningsanslag, har att hesluta
rörande avlönings- och anställningsförhållanden för personalen. Civilför
valtningen föreslår därför, att här avsedda arbetsuppgifter i fortsättningen
skall ankomma på civilförvaltningen. Civilförvaltningen framhåller, att
den sålunda förordade anordningen nära ansluter sig till de på senaste
tid från personalhåll framförda kraven på en minskning av antalet
kollektivavtal genom skapandet av för de tre försvarsgrenarna gemen
samma avtal för arbetare med likartade arbetsuppgifter.
Beträffande handläggningen av till civilförvaltningstjänsten hörande
ärenden inom de materielförvaltande verken anför försvarets civilförvalt
ning följande:
Civilförvaltningstjänsten vid de materielförvaltande verken skall enligt
förslaget handhas av vissa direkt under vederbörande verkschef stående
stabsorgan. Genomförandet av detta förslag skulle bryta den princip, som
hittills tillämpats vid ordnandet av den centrala militärförvaltningsorga
nisationen, nämligen att till civilförvaltningstjänsten hörande ärenden
sammanhålls å särskilda civilbyråer. Avgörande betydelse har därvid till
mätts värdet för de materielförvaltande verken av att vid sidan av den
militära och tekniska expertisen ha tillgång till en högt kvalificerad admi-
nistrativt-juridiskt utbildad tjänsteman i tillräckligt auktoritativ ställning.
Förvaltningsutredningen, som icke närmare berört skälen för den hit
tills tillämpade ordningen i förevarande avseende, har framhållit, att det
enligt utredningens mening icke är nödvändigt eller ens ur organisations-
teknisk synpunkt lämpligt att inordna de till civilförvaltningstjänsten
hörande ärendena under ett organ.
Civilförvaltningen inser väl de fördelar, som är förenade med en anord
ning, enligt vilken till verkschefens direkta förfogande står särskilda funk
tionella organ med från varandra avgränsade arbetsuppgifter. Huruvida
vid en avvägning av de fördelar och nackdelar, som är förenade med de
skilda systemen, den ena eller andra organisationsformen bör ges före
träde, lärer svårligen kunna avgöras utan viss tids erfarenhet. I allt fall
anser civilförvaltningen sig böra utgå från att de nuvarande krigsråds-
och amiralitetsrådstjänsterna i armé- och marinförvaltningarna tills vidare
bibehålls, så länge deras nuvarande innehavare kvarstår i tjänst och att
befattningarna därvid bör utnyttjas för de juridiska sektionerna inom
respektive verk.
Fortifikationsförvaltningen finner icke skäl föreligga att frångå den
hittills tillämpade ordningen beträffande behandlingen av s. k. rätte-
gångsärenden. Till direkt handläggning av försvarets civilförvaltning bör
emellertid enligt fortifikationsförvaltningen utan olägenhet kunna hän
föras bevakning och indrivning av ostridiga fordringar. Fortifikations
förvaltningen anser, att det alltjämt bör få ankomma på respektive verk
att efter eget bedömande till civilförvaltningen för handläggning över
lämna skadeståndsärenden av utomobligatorisk natur. Fortifikationsför
valtningen framhåller vidare, att den juridiska arbetskraften inom de
materielförvaltande verken icke såsom enligt utredningsförslaget bör in
ta en allenast rådgivande och biträdande ställning. Jurist i ansvarig
ställning bör inom verken delta i beslut i frågor av rent juridisk eller
administrativ beskaffenhet eller eljest av principiell natur.
Justitiekanslern uttalar, att utredningens förslag, att handhavande av
försvarets rättsliga angelägenheter i fortsättningen skall ankomma på för
svarets civilförvaltning, syns erbjuda flera fördelar. Den föreslagna kon
centrationen till civilförvaltningen av rättegångs- och skadereglerings-
ärenden syns justitiekanslern, särskilt vad sistnämnda slag av ärenden
beträffar, kunna leda till en snabbare och kanske även säkrare handlägg
ning av ärendena.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 109.
127
Statskontoret framhåller, att eu omläggning av förvaltningsorganisa
tionen i enlighet med utredningens förslag icke bör få leda till ett slopande
av de nuvarande civilbyråerna inom försvarsgrensförvaltningarna.
Riksräkenskapsverket anför i fråga om förslaget om fördelning av
ärenden tillhörande civilförvaltningstjänsten på olika organ inom de
materielförvaltande verken bland annat följande:
Gentemot utredningens uppfattning att de fyra ärendegrupperna,
juridiska ärenden, personal- och avlöningsärenden, kamerala ärenden och
kontorsorganisationsärenden har föga gemensamt vill riksräkenskapsverket
framhålla, att hithörande ärendesgrupper av såväl formella som praktiska
skäl inom statsförvaltningen behandlas såsom en särskild tjänstegren.
Inom verk med tekniska arbetsuppgifter plägar hithörande ärenden regel
mässigt organisatoriskt avgränsas från de fackligt betonade byråernas
verksamhet och sammanhållas inom en eller flera särskilda byråer med
benämningen administrativ byrå, kanslibyrå eller kameralbyrå (motsva
rande).
Inom försvaret har visserligen enligt den från och med den 1 januari
1944 genomförda förvaltningsorganisationen huvuddelen av de civiladmi
nistrativa arbetsuppgifterna koncentrerats till försvarets civilförvaltning.
De arbetsuppgifter på hithörande områden, som alltjämt skall åvila de
materielförvaltande verken, är dock av den omfattning och betydelse för
den löpande tjänsten att de bör bilda underlaget för en särskild byrå.
Härigenom syns de materielförvaltande verkens behov av sakkunskap på
de ekonomiska och juridiskt-administrativa områdena bli bäst tillgodo
sedda. Byrån bör i likhet med byråer med motsvarande arbetsuppgifter
inom andra större ämbetsverk benämnas administrativa byrån och ställas
under ledning av ett krigsråd (Ca 37). Krigsrådet bör ha ställning såsom
ledamot av vederbörande verk. Erinras må att en administrativ byrå
finns inom den på grundval av förslag av militära förvaltningsutredningen
genom beslut av 1947 års riksdag inrättade fortifikationsförvaltningen.
Till administrativa byråns handläggning bör hänföras i huvudsak de
ärenden av kameral och juridiskt-administrativ natur, som enligt utred
ningens förslag skulle åvila särskilda stabsorgan. Därutöver bör till byrån
hänföras dispositionsbokföringen och den kamerala förhandsgranskningen.
Jämväl kollektivavtalsfrågor bör enligt riksräkenskapsverkets mening sam
manhållas av administrativa byrån.
Statens organisationsnamnet biträder utredningens förslag till fördelning
av här ifrågavarande arbetsuppgifter mellan olika förvaltningsmyndigheter.
Med hänsyn till att expeditionstjänsten enligt organisationsnämndens
mening till stor del bör ordnas enligt för hela försvaret enhetliga grunder,
anser organisationsnämnden det vara nödvändigt att försvarets civilför
valtnings uppgifter i fråga om rationalisering av kontorsarbetet in. in.
utvidgas så att civilförvaltningen blir samordnande organ för hela för
svaret beträffande sådana delar av expeditionstjänsten som bör vara
gemensamma. Egentliga rationaliseringsundcrsökningar bör civilförvalt
ningen dock icke enligt organisationsnämndens uppfattning utföra vid
andra myndigheter än som föreslagits av utredningen.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Statens sakrevision finner utredningens förslag till avlastning i gör
ligaste män av civilförvaltningsuppgifter från de materielförvaltande myn
digheterna ändamålsenligt. Enligt sakrevisionens erfarenhet kan det icke
alltid sägas, att de mot försvarsmyndigheterna riktade utomobligatoriska
ersättningsanspråken för närvarande erhåller den för kronan bästa hand-
läggningen. Utredningens förslag att koncentrera behandlingen av bland
annat skadereglerings-, rättegångs- samt bevaknings- och indrivnings-
ärcnden till civilförvaltningen bör enligt sakrevisionens mening vara ägnat
att säkerställa ett snabbare och effektivare tillvaratagande av försvarets
rättsärenden och ett bättre utnyttjande av den juridiskt utbildade perso
nalen än för närvarande.
Försvarets civila tjänstemannaförbund anser, att utredningens uppfatt
ning beträffande fördelningen av uppgifterna mellan försvarets civilförvalt
ning och försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter, innebärande
att å de sistnämnda icke borde läggas annan verksamhet å civilförvalt
ningens område än som oundgängligen erfordras för att dessa skall kunna
utan besvärande omgång fylla de uppgifter, för vilka de inrättats, i princip
är riktig. Förbundet framhåller emellertid, att en viss försiktighet syns
böra iakttas vid överförande av ytterligare arbetsuppgifter till försvarets
civilförvaltning, så att icke koncentrationen av ärenden till nämnda
ämbetsverk blir sådan att besvärande omgång inträder. Förslaget att
slopa förskottskassorna vid de verk, som förläggs till ämbetsbyggnaden
å Gärdet, medför enligt förbundets uppfattning en sådan besvärande om
gång. Förbundet erinrar om att redan år 1949 förslag i denna riktning
framfördes av försvarets civilförvaltning. De tre försvarsgrensförvalt-
ningarna avgav därvid efter företagen utredning gemensamt yttrande över
förslaget, varvid man kraftigt vände sig mot ett borttagande av förskotts
kassorna. De skäl, som från försvarsgrensförvaltningarnas sida anfördes,
anser förbundet alltjämt bärande, varför förbundet förordar att förskotts
kassorna bibehålls enligt nuvarande ordning. Ifråga om inrättandet av
organisationsdetaljer har enligt förbundets uppfattning tillräckliga skäl
icke förebragts för vidtagande av förändringar i nuvarande organisation.
Sveriges juristförbund föreslår, att försvarsgrensförvaltningarnas civil
byråer skall bibehållas. Förbundet erinrar om att försvarsgrensförvalt-
ningarna med hänsyn till deras karaktär av försvarsverk bör vara organi
serade så, att de vid behov kan arbeta självständigt (vid eventuell evakue
ring)- Vid beredskap och krig bör respektive organisation kunna växa ut
kring den redan befintliga, så att icke nya arbetsuppgifter plötsligt kommer
att åvila ämbetsverket. Detta torde icke tillräckligt ha beaktats av utred
ningen.
Den rådgivande verksamheten bör enligt förbundets mening icke isoleras
fian det praktiska rättslivet, vilket skulle bli följden av överflyttande av
vissa arbetsuppgifter från försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer till
129
försvarets civilförvaltning. Förbundet framhåller, att rådgivningen grundar
sig på bl. a. praktisk erfarenhet. Det är därför enligt förbundets upp
fattning av vikt, att den juridiska personalen på försvarsgrensförvalt-
ningarna bär sin verksamhet så organiserad, att den får en omfattande
erfarenhet, såväl praktisk som teoretisk. Synen på ärendena blir eljest
— framhåller förbundet — alltför begränsad. Förbundet påtalar, att ut
redningen förutsatt att juridisk personal endast erfordras för civilrättsliga
och andra ärenden av närmast advokatnatur. Enligt förbundets uppfatt
ning innefattar emellertid en jurists arbetsområde bl. a. betydelsefulla
administrativa problem, för vilkas lösande juridisk utbildning erfordras.
Sådan utbildning tarvas enligt förbundet icke endast för den rättsliga
handläggningen av ärendena av civil karaktär, vilket utredningen syntes
utgå ifrån. Förbundet anser, att utredningen i utomordentligt hög grad
underskattat den juridiska utbildningens värde för det administrativa och
förvaltningsrättsliga området. Härom och beträffande civilförvaltnings
tjänstens organiserande inom de materielförvaltande verken anför för
bundet vidare i huvudsak följande.
En närmare granskning av den av utredningen anförda motiveringen
för ett sönderdelande av civilbyråerna ger vid handen, att utredningen
urskilt fyra ärendegrupper och därav dragit den slutsatsen, att desamma
icke har något gemensamt. Denna slutsats hade utredningen icke dragit,
när det gällt tillskapandet av en administrativ byrå hos fortifikationsför-
valtningen. Utredningen har rekommenderat, att man skulle följa vad
som är brukligt inom privata företagsledningar. Utredningen har emeller
tid härvid icke följt utvecklingen inom det privata näringslivet. De
privata företagen har nämligen numera i vad det gäller de större industri
företagen vanligen en jurist eller flera sådana, vilka som direktionssekre-
terare eller direktörsassistenter handlägger ett flertal ärenden av skiftande
juridisk karaktär, såväl ekonomiska som personalfrågor. Ofta är juristen
personalchef. I detta avseende närmar sig sålunda de större industriföre
tagen den organisation, som finns inom statsförvaltningen med en civil
byrå eller administrativ byrå, vilken handlägger administrativa, juridiska
och personalärenden.
I verk med så övervägande militär och teknisk personal som försvars-
grensförvaltningarna är det av stor vikt, att de juridiska och administra
tiva synpunkterna kan hävdas på ett effektivt sätt. Detta kan ske endast
om den juridiskt-administrativa sakkunskapen har en stark ställning i
organisationen. Dylik erhålls endast genom byråchefskap och genom att
den högste företrädaren för juridiskt-administrativ sakkunskap därjämte
är ledamot i försvarsgrensförvaltningen. Att degradera den juridiska
personalen till biträden utan reellt inflytande torde för staten bli avsevärt
dyrare än de eventuella merkostnaderna vid en organisation med lämpligt
företrädd juridiskt-administrativ sakkunskap. Även personal- och kameral
ärenden, vilka fordrar ett omfattande administrativt och även juridiskt
kunnande, samt budgetärenden är av den natur, att de bör vara samlade
under en civilbyrå, särskilt med hänsyn till sammansättningen av för-
svarsgrensförvaltningarnas ledning i övrigt samt behovet av att ha någon
som med inflytande kan tillvarata kontinuiteten i arbetet. Ur arbetssyn-
9—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
punkt syns det även i övrigt vara av värde, att arbetsuppgifter, vilka till
sin natur hör samman, samlas på en byrå och under enhetlig ledning.
Departementschefen.
Jag delar förvaltningsutredningens uppfattning, att den koncentration av
väsentliga delar utav civilförvaltningstjänsten till ett gemensamt ämbets
verk, försvarets civilförvaltning, som ägde rum genom 1943 års förvalt
ningsbeslut, visat sig befrämja enhetlighet och effektivitet i förvaltnings
arbetet. Det motstånd, som denna åtgärd från början rönte på vissa håll,
torde alltmera ha avtagit med åren. Det torde också ligga i öppen dag att
civilförvaltningens arbetsuppgifter, som hänför sig till bl. a. avlönings-,
kassa-, räkenskaps- och revisionsväsendet, förutsätter ett enhetligt bedö
mande och i mycket stor utsträckning kräver enhetlig reglering för försvaret
i dess helhet. Handhavandet av dessa uppgifter måste bli lidande på att
splittras på flera händer. Motsvarande gäller de arbetsuppgifter som åvilar
civilförvaltningens advokatfiskalskontor.
Förvaltningsutredningen har nu förordat, att den inslagna vägen konse
kvent följs och att till civilförvaltningen koncentreras ytterligare ärende
grupper. Utredningen avser härvid skaderegleringsärenden, d. v. s. ären
den om mot kronan framställda utomobligatoriska skadeståndskrav, nåde-
ärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indrivningsärenden.
Vidare förutsätter förvaltningsutredningen, att viss medelsbokföring över
förs till försvarets civilförvaltning. Som framgår av redogörelsen för re
missyttrandena i denna del, har dessa förslag föranlett invändningar från
armé- och marinledningarna samt från fortifikationsförvaltningen, Sveriges
juristförbund och en ledamot av flygförvaltningen. Å andra sidan har för
svarets civilförvaltning, justitiekansler!!, statens organisationsnämnd och
statens sakrevision uttalat sig till förmån för utredningens förslag.
För egen del finner jag den av utredningen hävdade meningen, att till
de materielförvaltande verken icke bör förläggas annan verksamhet inom
förevarande område än som oundgängligen erfordras för att dessa verk
skall kunna utan besvärande omgång fylla sina uppgifter, vara principiellt
riktig. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vikten av att eliminera
dubbelarbete inom förvaltningsorganisationen ansluter jag mig i stort sett
till utredningens uppfattning rörande vilka göromål inom civilförvaltnings
tjänsten som bör flyttas över till försvarets civilförvaltning från de materiel
förvaltande verken.
Mot förvaltningsutredningens förslag i denna del har såsom nämnts in
vändningar rests. Jag vill för min del understryka, att jag icke kan finna den
hittillsvarande ordningen, enligt vilken vissa grupper av ärenden gemensamt
handläggs av försvarets civilförvaltning och av vederbörande materielförval
tande verk på dess civilbyrå, rationell. En ändring härutinnan i enlighet med
förvaltningsutredningens förslag utgör därför enligt min mening ett nödvän
131
digt led i eu förvaltningsreform, som syftar till ökad effektivitet inom för-
svarsförvaltningen. Därmed bortser jag icke från den av arméförvaltningen
hävdade uppfattningen att de materielförvaltande verken har ett stort in
tresse av trafikskadeärenden och övriga utomobligatoriska skadestånds-
ärenden. Dessa ärenden ger värdefulla upplysningar angående materielens
handhavande och funktionsduglighet samt impulser till förbättrade säker
hetsbestämmelser m. in. Dessa intressen bör emellertid utan svårighet
kunna tillgodoses genom att ifrågavarande ärenden i erforderlig utsträck
ning delges vederbörande förvaltning. Härvidlag är det dock icke civilför
valtningstjänstens företrädare utan de tekniskt och militärt betonade fack
organen som har intresse av att ta del av ärendena i fråga. För såväl för-
svarsgrensförvaltningarna som försvarsgrenscheferna är det av värde att
försvarets skaderegleringsärenden bearbetas statistiskt och att översikter
uppgörs över dem. Jag förutsätter, att sådana översikter efter den nya
organisationens ikraftträdande skall komma till stånd genom civilförvalt
ningens försorg.
Jag kan icke dela arméförvaltningens uppfattning att principiella syn
punkter kräver, att nådeärenden avgörs av vederbörande centrala anslags-
förvaltande verk. Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden kommer givetvis
att liksom hittills delges respektive verk.
Marinförvaltningens farhågor för att här föreslagna ordning skulle med
föra att de materielförvaltande verkens juridiska personal isoleras från
det praktiska rättslivet finner jag överdrivna. Denna synpunkt kan i allt
fall enligt min mening icke åberopas mot en ordning, som i och för sig
framstår som rationell och arbetsbesparande.
Principen om rättegångsärendenas koncentrering till försvarets civil
förvaltning kan måhända ge upphov till vissa vanskliga gränsdragningar.
Jag syftar härvid på förrättningar av delvis processuell natur, såsom
syneförrättningar m. m. Beträffande dylika förrättningar kan omständig
heterna vara sådana att det ställer sig mest ändamålsenligt att vederbö
rande förvaltning representeras av egna tjänstemän. Jag förutsätter att
dessa spörsmål skall kunna lösas genom samarbete mellan förvaltningarna
och icke påkallar någon särskild uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida.
Till den av arméförvaltningen berörda frågan om lägerkasseärendenas
handläggning återkommer jag vid behandlingen av försvarets civilförvalt
nings inre organisation.
Sedan förvaltningsutredningens betänkande avgavs, har försvarets civil
förvaltning med anlitande av sin hålkortsanläggning övertagit vissa bok-
föringsuppgifter från hl. a. flygförvaltningen. Härvid har emellertid delvis
andra linjer följts än de av utredningen skisserade. Jag utgår från att ut
vecklingen inom detta område häst främjas genom överenskommelser mel
lan berörda förvaltningar. Jag vill här endast understryka vikten av att
försvarets civilförvaltning så långt möjligt på det redovisningstekniska om
Kungl. May.ts proposition nr 109.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
rådet strävar efter att fungera som ett serviceorgan åt de materielförval-
tande verken. I detta sammanhang må erinras om den inom försvarsde
partementet pågående utredningen om utnyttjandet av hålkortsanläggningar
inom försvaret.
Jag är nu icke beredd att ta ställning till frågan om bibehållande av de
till försvarets civilförvaltning i kassahänseende anslutna förvaltningarnas
s. k. förskottskassor och föreslår därför icke i detta sammanhang att de
indras.
Jag delar i huvudsak förvaltningsutredningens uppfattning om civilför
valtningstjänstens uppgifter inom de materielförvaltande ämbetsverken.
Beträffande dess organisation intar jag däremot en från utredningen i prin
cip avvikande ståndpunkt. Jag anser nämligen i likhet med ett flertal re
missmyndigheter att vissa fördelar bör vara förenade med att civilförvalt-
ningstjänstens olika grenar icke delas upp på stabsorgan utan inom res
pektive ämbetsverk sammanförs till en byrå, som lämpligen bör benämnas
administrativ byrå. Jag förordar därför att administrativa byråer inrättas
i armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen och marinförvalt
ningen. På grund av särskilda omständigheter kommer dock arméinten-
denturförvaltningens administrativa byrå enligt de organisationsförslag,
som läggs fram i annat sammanhang, att få mera begränsade arbetsupp
gifter än de två övriga.
Flygförvaltningen, som under flera år prövat ett system med stabsorgan
i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag,
önskar bibehålla denna organisationsform, enligt vilken civilförvaltnings
tjänsten är uppdelad på centralplanering, centralexpedition och den nuva
rande civilbyrån. Förvaltningsutredningens förslag upptar dock ingen
civilbyrå utan en juridisk sektion. Då erfarenheterna av denna organisa
tion sägs vara goda och flygförvaltningen uttryckt bestämda önskemål att
få behålla den, föreligger utan tvivel visst fog för att låta ämbetsverket bibe
hålla den redan tillämpade organisationen. Jag anser emellertid, att även
inom flygförvaltningen bör finnas en byrå för civilförvaltningsuppgifter.
Även beträffande detta verk gör sig nämligen gällande en synpunkt, som
jag tillmäter stor betydelse, nämligen att det av flera skäl framstår såsom
önskvärt, att den främste företrädaren för det administrativa arbetet inom
de materielförvaltande ämbetsverken erhåller ställning som byråchef och
ledamot. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att en administrativ
byrå ingår även i flygförvaltningen. Enligt vad jag i annat sammanhang
närmare utvecklar, avser jag för denna byrå något mera begränsade upp
gifter än för armétyg- och marinförvaltningarnas motsvarande organ.
De administrativa byråerna bör omhänderha juridiska uppgifter och
allmänna kansliuppgifter, personal- och avlöningsfrågor, kamerala göro-
mål samt dessutom även innehålla en arbetsgrupp med särskild förtrogen
het med kontorsorganisatoriska frågor. I detta hänseende hänvisar jag till
133
vad jag anfört under kap. I om nödvändigheten av ett fortgående rationalise-
ringsarbete inom förvaltningarna.
Beträffande förvaltningarnas juridiska organ önskar jag framhålla föl
jande.
Vissa klart avgränsade juridiskt-administrativa uppgifter kan, såsom
framgår av förvaltningsutredningens betänkande, urskiljas. Exempel ut
gör utarbetande av föreskrifter av olika slag samt granskning av förslag
till författningar m. in. I detta sammanhang må även nämnas de s. k. av-
skrivningsärendena, vilka såsom förvaltningsutredningen föreslagit bör
kvarbli hos de materielförvaltande verken. Utöver dessa uppgifter bör den
juridiska sakkunskapen inom förvaltningarna i huvudsak tas i anspråk
för rådgivande verksamhet av olika slag. Denna rådgivning bör koncentre
ras till sådana frågor som sammanhänger med verkens huvuduppgift,
nämligen krigsmaterielförvaltningen. Sålunda bör i anskaffningsfrågor
såväl sakorgan som inköpsorgan stå i kontakt med den juridiska perso
nalen. Den förut berörda koncentreringen av vissa ärendegrupper till för
svarets civilförvaltning måste förutsättas bli till båtnad för här ifrågava
rande verksamhet. Någon utplacering av juridiska experter på förvalt
ningarnas fackavdelningar bör icke vidare komma i fråga.
I likhet med förvaltningsutredningen finner jag det mest ändamålsen
ligt, att på förvaltningarna ankommande kollektivavtalsfrågor koncentreras
till vissa fackorgan inom förvaltningarna. Dessa organ förutsätts skola för
den samordning i avtalstekniska frågor, som kan erfordras, repliera på
statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.
På grund av särskilda förhållanden kommer jag i annat sammanhang
att föreslå, att kollektivavtalsfrågorna inom arméintendenturförvaltningen
hänförs till den administrativa byrån.
Vid behandlingen av försvarets civilförvaltnings inre organisation tar jag
till närmare behandling upp de delar av civilförvaltningstjänsten, som av
ses skola hänföras till nämnda ämbetsverk.
D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samordningsåtgärder.
1. Inledning.
I den promemoria angående de allmänna riktlinjerna för det fortsatta
propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som var fogad till min skri
velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren in. fl. förutsattes, att för-
svarsförvaltningarnas samarbctsdelegation skulle utga ur organisationen
och att en försvarets förvaltningsdirektion skulle inrättas. Vissa allmänna
riktlinjer drogs i samband därmed upp för dess arbetsuppgifter.
Förvaltningsdirektionen skulle på ett högt plan utgöra ett samordnande
och i viss utsträckning övervakande organ för försvarsförvaltningen,
främst i vad avsåg krigsmaterielförvaltningen. Inrättandet av direktionen
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
förutsattes ej skola innebära ändring i försvarsförvaltningarnas ställning
såsom centrala ämbetsverk under Kungl. Maj :t. Förvaltningsdirektionen
skulle ha att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipen,
utöva överinseende över samarbetsdelegationerna, verka för samordning
och utveckling av krigsmaterielanskaffningen samt ägna uppmärksamhet
åt krigsindustriplaneringsfrågor samt åt att anskaffningsverksamheten
ordnades rationellt under hänsynstagande till olika krav av bl. a. militär,
teknisk och ekonomisk art.
Direktionen tänktes preliminärt skola vara sammansatt på följande sätt.
Överbefälhavaren skulle äga rätt att, när han så önskade, inträda som
ordförande. Eljest skulle särskild ordförande utses.
Ledamöter skulle vara souscheferna för armétygförvaltningen, arméin-
tendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen.
Försvarsgrenschef skulle ha rätt att inträda, i vilket fall vederbörande
souschef (er) skulle få deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Två eller tre av Kungl. Maj :t utsedda representanter för näringslivet
av erkänd erfarenhet och skicklighet förutsattes skola permanent ingå i
förvaltningsdirektionen.
Vid behandling av fråga, som berörde försvarets civilförvaltning, forti-
fikationsförvaltningen eller försvarets sjukvårdsstyrelse, skulle vederbö
rande verkschef adjungeras som ledamot.
Vid behandling av krigsindustriplaneringsfrågor skulle chefen för riks-
nämnden för ekonomisk försvarsberedskap inträda som ledamot.
Chefen för försvarsstaben och statssekreteraren i försvarsdepartementet
skulle äga närvara vid sammanträdena och delta i överläggningarna.
överbefälhavaren och förvaltningsdirektionen förutsattes komma att få
tillgång till ett kansli, som tänktes kunna betjäna jämväl försvarets stan-
dardiseringsdelegation och vissa av de mera betydelsefulla samarbetsdele
gationerna. Ifrågavarande kansli skulle omfatta endast få personer. Vid
tillfällig ansvällning av arbetet borde förstärkning kunna erhållas från för
valtningarna. Goda möjligheter skulle beredas direktionen att anlita
experter.
Det framhölls slutligen i promemorian, att den närmare utformningen
av förvaltningsdirektionens uppgifter, arbetssätt och beslutanderätt ford
rade ytterligare överväganden.
2. Överbefälhavarens förslag den 7 januari 1954 m. m.
I min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdrogs åt överbefälhavaren att
inkomma med förslag angående organisation och personalbehov för för
valtningsdirektionens kansli ävensom att i samråd med vissa angivna myn
digheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den nya orga
nisationens ram.
135
I anslutning till nämnda uppdrag har överbefälhavaren i skrivelse den
7 januari 1954 framlagt vissa förslag rörande såväl förvaltningsdirek-
tionens organisation, arbetsområde m. in. som vissa andra samordnings
frågor inom den centrala försvarsförvaltningen.
a. Försvarets förvaltningsdirektion.
I fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning ansluter sig över
befälhavarens förslag i väsentliga delar till promemorian, dock att över-
fälhavaren icke förutsätts skola ingå i direktionen eller kunna utöva ord
förandeskapet i densamma. I syfte att säkerställa överbefälhavarens in
flytande föreslås i stället att det skall ankomma på överbefälhavaren att
vid behov uppta samordningsfrågor, liksom andra frågor inom direktionens
verksamhetsområde, till överläggning i militärledningen, i vilket fall direk
tionens medlemmar kallas till militärledningssammanträde. Förslag om
att fråga av angiven art skall tas upp i militärledningen bör enligt överbe
fälhavarens mening kunna avges såväl av direktionen som av vederbörande
förvaltningsmyndigheter liksom även av försvarsgrenschef och av chefen
för försvarsstaben.
Förvaltningsdirektionens uppgifter anges i överbefälhavarens förslag
skola vara att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning, att överlägga om frågor av central betydelse för försvarets för
valtning och att verka för närmare samordning av förvaltningsmyndig
heternas verksamhet samt att utöva överinseende över samarbetsdelegatio-
nerna. Om enighet icke uppnås i direktionen rörande fråga om huvudför
valtningsprincipens tillämpning, bör enligt förslaget direktiv inhämtas från
överbefälhavaren. Det framhålls, att denna direktivrätt innebär en utvidg
ning av överbefälhavarens nuvarande direktivrätt i fråga om förvaltnings
myndigheternas krigsförberedelsearbete. Härav betingade ändringar före
slås i förvaltningarnas instruktioner. I överensstämmelse med vad som
gäller beträffande av överbefälhavaren meddelade direktiv angående krigs
förberedelsearbetet föreslås att, om någon myndighet icke finner sig kunna
följa direktiven i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, myn
digheten skall ha att anmäla detta till överbefälhavaren, som i dylikt fall,
om enighet ej kan uppnås, skall hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t.
Till överbefälhavarens ifrågavarande skrivelse är fogat ett utkast till
instruktion för förvaltningsdirektionen. Enligt utkastet skall direktionens
uppgifter omfatta, utöver vad som framgår av vad som sagts i det före
gående, att behandla samordningsfrågor överhuvudtaget ävensom övriga
ärenden angående effektivisering av försvarets krigsindustriplanering och
krigsmaterielanskaffning i övrigt samt att i samband härmed vidta åtgär
der för att åstadkomma en gynnsam lokalisering av krigsindustrin och ett
effektivt utnyttjande av landets resurser. Direktionen förutsätts vidare
skola vara ett organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
136
verksamhet. Instruktionsutkastet innehåller en bestämmelse om skyldighet
för direktionsmedlemmarna att hålla direktionen underrättad om förestå
ende anskaffningar av större vikt, som planläggs av vederbörande förvalt
ning, liksom om andra ärenden av betydelse. De skall vidare ha att tillse
att frågor, som rör samordning, underställs direktionen.
I anslutning till det sålunda framlagda förslaget hävdar överbefäl
havaren, att man genom att inrätta försvarets förvaltningsdirektion och
genom att mera regelmässigt till överläggning i militärledningen ta upp
även vissa samordningsfrågor, som berör direktionens verksamhetsområde,
vidgar möjligheterna för en ökad samordning av operativ och förvalt-
ningsmässiga frågor till gagn för krigsberedskap och effektivitet.
överbefälhavaren föreslår, att ett gemensamt sekretariat för överbefäl
havaren och förvaltningsdirektionen inrättas för beredning av ärenden,
som berör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Sekretariatet för
utsätts stå under ledning av en överdirektör eller byråchef, som alternativt
bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil. Denne bör vara sekreterare
i förvaltningsdirektionen samt i militärledningen vid sådana samman
träden, då frågor som tillhör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde
där upptas till behandling, överbefälhavaren uttalar som sin mening, att
de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i förvaltningsdirektionen även
bör vara rådgivande experter åt överbefälhavaren och de centrala förvalt
ningsmyndigheterna i industriella frågor och problem, som sammanhänger
med krigsmaterielanskaffningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
b. Samarbetsdelegationer.
Överbefälhavaren biträder tanken på att nuvarande tekniska delega
tioner ersätts av samarbetsdelegationer. Dylika bör enligt överbefälhavarens
uppfattning inrättas efter förvaltningsdirektionens bestämmande, dels för
frågor som gäller viss materiel eller vissa materielgrupper, dels för frågor
av allmän natur, t. ex. krigsindustriplanering. Samarbetsdelegationernas
allmänna uppgifter bör enligt förslaget vara att främja samverkan och
enhetlighet förvaltningsmyndigheterna emellan. Ordförande och sekrete
rare bör i regel utses inom den förvaltningsmyndighet, som har den mest
omfattande verksamheten inom det område, som samarbetsdelegationen
avser, överbefälhavaren förutsätter, att heltidsanställd personal kan komma
att erfordras för vissa samarbetsdelegationers verksamhet.
I bilaga till skrivelsen utvecklas vissa synpunkter på samarbetsdelegatio
nernas verksamhet. Delegationernas allmänna uppgift anses böra bestå i
att vara organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd verk
samhet,
att föreslå att likartade arbetsuppgifter fördelas mellan berörda centrala
förvaltningar så, att dubbelarbete undviks och en rationell arbetsrutin
skapas,
att eftersträva att enhetlighet åvägabringas mellan de centrala förvalt
ningsmyndigheterna i fråga om materiel, materielbeskrivningar m. m. samt
bestämmelser för materielens underhåll, redovisning och förvaltning i
övrigt,
att verka för att enhetliga grunder tillämpas beträffande materielanskaff-
ningens olika stadier,
att i övrigt verka för att alla möjligheter till besparingar och rationali
seringar inom respektive område tillvaratas under hänsynstagande till
olika krav av militär, teknisk och ekonomisk art,
att verka för samordning av resor till utlandet i kommersiellt eller
studiesyfte samt
att hålla övriga samarbetsdelegationer orienterade om frågor, som berör
dessa.
överbefälhavaren förordar, att redan från den nya organisationens
början samarbetsdelegationer inrättas för
standardisering och klassificering,
mätdon och kontrollmetodik samt kontrollbestämmelser,
inköpsfrågor och leveransbestämmelser samt
krigsindustriplanering.
Dessutom förutsätter överbefälhavaren, att nuvarande tekniska delega
tionen bibehålls i form av samarbetsdelegationer.
I samarbetsdelegation bör enligt förslaget ingå, dels representanter för
vederbörande förvaltningsmyndigheter inom försvaret, dels i förekommande
fall representanter för andra berörda myndigheter, varjämte särskilda
experter av förvaltningsdirektionen anses böra kunna ställas till förfo
gande.
Samarbetsdelegation bör inom sig utse ordförande, vilken i regel bör till
höra den förvaltningsmyndighet, som har den mest omfattande verksam
heten inom berört område. Sekreterare bör utses inom den förvaltnings
myndighet, som ordföranden tillhör, dock att sekreterare till samarbets
delegation för krigsindustriplanering utgår ur särskild personal. För vissa
samarbetsdelegationer räknas med att heltidsanställd personal skall ingå
i den försvarsgrensförvaltning, som förvaltningsdirektionen bestämmer.
Samarbetsdelegationernas verksamhet bör övervakas och samordnas av
förvaltningsdirektionen, som enligt förslaget skall ha direktivrätt i förhål
lande till delegationerna. Delegationerna skall genom sina representanter
lämna respektive myndigheter förslag till de åtgärder, som anses påkallade.
Delegation bör även äga befogenhet att föreslå vederbörande myndigheter
att viss fråga tas upp till behandling inom förvaltningsdirektionen. Slut
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
137
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ligen anses samarbetsdelegation böra hålla överbefälhavaren och förvalt-
ningsdirektionen kontinuerligt informerade om sin verksamhet genom att
insända sammanträdesprotokoll och verkställda utredningar till förvalt-
ningsdirektionens sekreterare.
Överbefälhavaren finner det lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda
bestämmelser angående samverkan mellan de centrala förvaltningsmyn
digheterna samt grunderna för huvudförvaltningsprincipens tillämpning
in. in.
c. Vissa frågor om krigsindustriplanering.
överbefälhavaren tar vidare upp vissa frågor om krigsindustriplanering
till behandling och anför därom bland annat följande.
En väl genomförd krigsindustriplanering är av vital betydelse såväl ur
krigsberedskapssynpunkt som med hänsyn till uthålligheten i krig. För
att planeringen skall få full effekt krävs, dels samordning av de krigs-
industriplanläggande myndigheternas verksamhet, dels nära samarbete
dessa myndigheter emellan. Frågor av denna art tillhör militärledningens
och förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Genom den tilltänkta
förvaltningsorganisationen kommer dessa frågor att väsentligt tillta i om
fattning, varjämte ett utökat samarbete kommer att krävas med riksnämn-
den för ekonomisk försvarsberedskap. En rationalisering och effektivise-
ring av verksamheten är även påkallad. Främst för att tillgodose behovet
av samordning och samverkan de olika myndigheterna emellan bör ytter
ligare personal tillkomma i organisationen.
De direktiv, som det åligger överbefälhavaren att utfärda rörande krigs
industriplaneringen, samt de åtgärder i övrigt, som i anslutning härtill bör
vidtas för att rationalisera verksamheten, sammanhänger nära med det
operativa krigsförberedelsearbetet liksom med operationernas genomfö
rande. Det ankommer vidare på överbefälhavaren enligt gällande instruk
tion att avgöra prioritetsfrågor, som bl. a. uppstår vid fördelning av till
gänglig industrikapacitet. Den personal, som erfordras för att i ovan
nämnda hänseende biträda överbefälhavaren, måste emellertid nära sam
arbeta med chefen för tidigare omnämnt sekretariat, särskilt vid förbere
dandet av frågor berörande förvaltningsverksamheten, vilka skall upptas
på militärledningssammanträde. Med hänsyn härtill bör personalen i fråga
ställas till överbefälhavarens förfogande men redovisas i anslutning till
detta sekretariat. Personalens arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållan-
den torde närmare böra regleras av överbefälhavaren. Ur denna personal
bör jämväl sekreterare utgå till ovan angiven samarbetsdelegation för krigs
industriplanering, varigenom även i detta led en fast anknytning sker
mellan den operativa och förvaltningsmässiga verksamheten på det krigs-
industriella området.
Tillkomsten av denna personal liksom inrättandet av en samarbetsdele
gation för krigsindustriplanering utgör ett första led i de åtgärder, som
bör vidtas för att förbereda en effektiv krigsindustriplanläggning. Redo
görelse för övriga åtgärder på krigsindustriplaneringens område ävensom
139
i förekommande fall förslag till de bestämmelser, som må utfärdas av
Kungl. Maj :t, kommer i sinom tid att lämnas.
d. Personalfrågor.
För det för förvaltningsdirektionen och överbefälhavaren gemensamma
sekretariatet föreslås, såsom tidigare berörts, en överdirektor eller byråchef
som chef. De arbetsuppgifter, som skall åligga denne i egenskap av, dels
biträde åt överbefälhavaren, dels biträde åt förvaltningsdirektionen anses
vara av den art, att de ställer stora krav på befattningshavarens förmåga
till samarbete, hans administrativa och förvaltningsmässiga sakkunskap
samt hans kännedom om militära, tekniska, ekonomiska och industriella
förhållanden, överbefälhavaren betonar, att arbetsuppgifterna är mång
skiftande och ofta kommer att kräva stor grannlagenhet, varför det är av
väsentlig betydelse att handlingsfrihet föreligger att tillsätta lämplig per
son. Befattningen bör kunna besättas med lämplig militär, civilmilitär
eller civil person.
Sekretariatet anses i övrigt böra bestå av ett kanslibiträde.
Den personal, som bedöms erforderlig för krigsindustriplanering, anses
böra ställas till överbefälhavarens förfogande med hänsyn till det nära
sammanhanget mellan, å ena sidan, den operativa planläggningen och
operationernas genomförande samt, å andra sidan, krigsindustriplanlägg
ningen och verksamheten vid krigsindustrin. Personalens arbetsuppgifter
och tjänstgöringsförhållanden förutsätts skola regleras av överbefälhavaren.
Överbefälhavaren framhåller, att för närvarande endast en i försvarssta
bens kvartermästaravdelning ingående kapten ur fälttygkåren vid sidan a\
andra omfattande arbetsuppgifter kan ägna sig åt handläggning av krigs
industrifrågor. För att leda verksamheten bör enligt överbefälhavaren av
ses en officer med högre militärteknisk utbildning eller motsvarande civil-
militär befattningshavare med ingående sakkunskap i fråga om den vikti
gaste krigsmaterielens konstruktion och tillverkning och med erforderlig
kännedom om den operativa underhållsplanläggningen. Härutöver bedöms
en kapten med teknisk utbildning eller motsvarande civilmilitär befattnings
havare erforderlig.
Överbefälhavaren framhåller, att tillverkning av krut och sprängämnen
utgör ett av de områden, som bereder och genom den tekniska utvecklingen
även i fortsättningen kommer att bereda de militära myndigheterna jäm
förelsevis stora svårigheter. Tillverkningskapaciteten inom detta område
är helt avgörande för produktionsomfånget beträffande ammunition och
inverkar därför väsentligt på krigsberedskap och krigsuthållighet. Sär
skild sakkunskap bör därför enligt överbefälhavarens uppfattning finnas
företrädd på sprängämnesområdet för att biträda med beredning av hit
hörande frågor och i samråd med förvaltningsmyndigheterna verka för
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
140
att befintlig kapacitet utbyggs till en med hänsyn till bland annat ersätt-
ningstjänsten betryggande omfattning.
överbefälhavaren understryker behovet av att ytterligare statistisk och
ekonomisk expertis ställs till hans förfogande bland annat för att bedöma
och sammanställa försvarskostnadernas utveckling på längre sikt samt för
att förbereda frågor, som av överbefälhavaren kan komma att tas upp
inom militärledningen. Här syftas på spörsmål rörande krigsmaktens
äskanden och medelsbehov och den avvägning mellan försvarsgrenarna,
som överbefälhavaren har att göra.
För biträde med handläggning av nämnda ekonomiska frågor föreslås att
en förste byråsekreterarebefattning inrättas. Innehavaren anses böra inneha
högre utbildning, främst i nationalekonomi och statistik. Arbetsuppgifterna
anges skola i första hand vara att biträda med beräkningar angående för
svarskostnadernas utveckling på längre sikt, statistiska sammanställningar
rörande försvarsanslagen samt jämförande studier av försvarskostnaderna
i utlandet.
e. Försvarsgrenschefernas och försvarsgrensförvaltningarnas skrivelse till överbefäl
havaren.
Vid utarbetandet av överbefälhavarens förslag har samråd ägt rum med
såväl försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna som försva
rets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdssty
relse och försvarets forskningsanstalt. Till överbefälhavarens skrivelse är
fogad en gemensam skrivelse till överbefälhavaren från försvarsgrens
cheferna och försvarsgrensförvaltningarna, i vilken dessa till väsentliga
delar tar avstånd från de allmänna riktlinjerna i min förut berörda prome
moria men ej heller i alla delar kan ansluta sig till överbefälhavarens förslag.
I sistnämnda avseende erinras till en början i skrivelsen om att försvars
grensförvaltningarna vid överläggningar med representanter för försvars
staben framfört den uppfattningen, att överbefälhavaren icke bör ingå i
direktionen. Detta anses oförenligt med överbefälhavarens ställning och det
framhålls att det är lika oriktigt att stabsorgan deltar i det rent förvalt-
ningsmässiga arbetet som om förvaltningsorganen skulle ha medbestäm
manderätt i det operativa arbetet. I skrivelsen anförs vidare bland annat
följande.
Souschefernas m. fl. erinringar berörde jämväl försvarsgrenschefernas
samt statssekreterarens ställning i direktionen ävensom frågan om direk
tionens sekretariat. Inom försvarsstaben har därefter utarbetats nytt ut-
kast till Kungl. Maj :ts instruktion för förvaltningsdirektionen. Det är över
sistnämnda utkast myndigheterna nu har att yttra sig.
Försvarsstaben har i nu förevarande förslag i viss utsträckning beaktat
förvaltningsmyndigheternas erinringar, men på den viktigaste punkten
innehåller förslaget alltjämt den enligt myndigheternas uppfattning oregel
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
141
mässiga ordningen, att överbefälhavaren tilläggs befogenheter såsom för
valtningsmyndighet, främst då det gäller att avgöra fragoi om huvudföl -
valtningsprincipens tillämpning. Instruktionen stadgar sålunda att, därest
enighet i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning icke föreligger,
överbefälhavarens direktiv skall inhämtas. Därjämte skall det^ tillkomma
överbefälhavaren att i militärledningen uppta samordningsfrågor i för
valtningsärenden. Vidare skall förvaltningsdirektionen och överbefälha
varen ha ett sekretariat, i administrativt hänseende anknutet till försvars
staben.
Överbefälhavarens ställning i förhållande till de centrala förvaltnings
myndigheterna är reglerad genom 1942 års försvarsbeslut samt genom 1943
års beslut rörande organisationen av försvarsväsendets centrala förvalt
ning. Vid det förarbete, som föregick nämnda beslut, framgick den prin
cipen att för en klar ansvarsfördelning mellan den högsta militära led
ningen och försvarsgrensförvaltningarna erfordras en klar avgränsning av
överbefälhavarens åligganden i förhållande till förvaltningen. Denna prm-
cip är genomgående i gällande instruktioner för ö\erbefälhavaren, för
militärledningen samt för försvarsgrensförvaltningarna.
I syfte att styrka riktigheten av denna uppfattning åberopas dels utta
lande av 1941 års militära förvaltningsutredning, dels ock uttalande av
föredragande departementschefen i 1943 års förvaltningsproposition (nr
180). Sistnämnda uttalande är av följande lydelse.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har över
befälhavaren ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltnings
myndighet i näst högsta instans icke är förenligt med en fullt rationell
ledning av försvaret. Enligt hans mening bör frågan om en enhetlig led
ning av försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig
redan vid framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fort
satta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter för en
begränsning av överbefälhavarens åligganden i syfte att bevara hans tid
och förmåga åt de stora frågornas bemästrande samt för en effektiv av
lastning av överbefälhavaren från allt detaljarbete. I denna anda har
också gällande instruktion för överbefälhavaren utformats. Enligt denna
instruktion utövar överbefälhavaren under Kungl. Maj :t den militära led
ningen av och uppsikten över krigsmakten. Han är, i vad på honom an
kommer, Kungl. Maj :t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsdug-
ligliet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planläggs
och leds i enlighet med de riktlinjer, som må anges av Kungl. Maj :t. Att
härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansvaret för handhavande
i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsendets angelägenheter
bör enligt min mening icke ifrågakomma. Om så skedde, skulle syftet med
de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställning lätt nog
kunna åtminstone i viss män förfelas och risk uppkomma, att hans väsent
liga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både 1940 och
1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke bör vara
ett mellanled mellan Kungl. Maj it och de centrala ämbetsverken inom den
militära förvaltningen.-------- —
I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsvasendet ge
mensamma förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvalt-
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ningsutredning, att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid full
görandet av krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren
finner erforderligt att meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civil
förvaltningen intar en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt
möjligt självständig ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i för
hållande till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än
grunderna för civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.
I skrivelsen görs gällande, att överbefälhavarens utkast till instruktion
för förvaltningsdirektionen strider mot den konstitutionella uppbygg
naden av och arbetsfördelningen inom försvaret. Det framhålls, att för-
valtningskunskapen inom högkvarteret finns hos centralförvaltningen och
att i överbefälhavarens direktivrätt icke får inläggas någon mera vid
sträckt befogenhet i avseende å rena förvaltningsuppgifter. Om förvalt
ningsdirektionen icke kan enas i frågor om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning, måste övermyndigheten vara Kungl. Maj:t. Endast förvalt
ningsmyndigheterna själva eller Kungl. Maj :t bör kunna döma om vilken
förvaltning, som bör åläggas huvudförvaltningsuppdrag eller om sådant
uppdrag överhuvudtaget bör åläggas. Om förvaltningschef anser, att den
egna förvaltningsmyndigheten t. ex. icke disponerar resurser för att kunna
ta på sig ansvaret i tekniskt och ekonomiskt hänseende, då det gäller att
fungera som huvudförvaltningsmyndighet, kan överbefälhavaren icke anses
ha kompetens att bättre än förvaltningsmyndigheten bedöma dylika möj
ligheter. Endast Kungl. Maj:t bör enligt myndigheternas mening i sådant
fall äga befogenhet att dirigera samarbetsformerna, i vilken verksamhet
ingår att bedöma behovet av förvaltningspersonal m. m.
Skrivelsen innehåller vidare en gensaga mot att förvaltningsfrågor skall
kunna tas upp till behandling i militärledningen. Genom en dylik ordning
anses förvaltningsdirektionen komma i direkt underordnad ställning till
militärledningen, dit direktionens medlemmar enligt överbefälhavarens för
slag skall kunna kallas. Försvarsgrenscheferna och för svar sgrensförvalt-
ningarna finner det befogat, att militärledningen har rätt att erhålla upp
lysningar från förvaltningsdirektionen, och framhåller, att direktionen i
detta hänseende bör inta samma ställning till överbefälhavaren, som de
centrala förvaltningsmyndigheterna nu gör.
Myndigheterna framhåller slutligen, att de icke kan ansluta sig till den
ordningen att förvaltningsdirektionens sekretariat i administrativt hänse
ende anknyts till försvarsstaben. Denna ordning anses ägnad att äventyra
en klar ordning i fråga om handläggning av förvaltningsärenden. Myndig
heterna uttalar den uppfattningen, att särskilt sekretariat icke erfordras
utan att hithörande arbetsuppgifter kan ombesörjas av personal ur för
valtningarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
143
f. Överbefälhavarens bemötande av försvarsgrenschefernas och försvarsgrensfor-
valtningarnas erinringar.
Överbefälhavaren bemöter de invändningar, som sålunda framställts av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna.
I fråga om överbefälhavarens direktivrätt beträffande huvudförvaltnings- principens tillämpning anförs bland annat följande.
Föreslaget stadgande kommer icke att innebära något åsidosättande av inom svensk statsförvaltning förhärskande princip att centrala förvalt ningsmyndigheter lyder direkt under Kungl. Maj :t. Direktivrätt tillkom mer redan i sällande instruktioner överbefälhavaren, utan att detta anses inkräkta på ämbetsverkens ställning. Direktivrätten är nämligen sa ut formad — enligt vad som tidigare anförts — att förvaltningsmyndighet omedelbart skall göra anmälan till överbefälhavaren, därest den finner sig i särskilt fall icke kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv. Kan där vid icke enighet uppnås, skall ärendet av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t. Föreslagen direktivrätt i frågor rörande huvudförvaUnings- principens tillämpning innebär ingen ändring av nuvarande förhållande mellan överbefälhavaren och försvarets centrala förvaltningsmyndigheter utan endast en utvidgning av direktivrättens omfattning. Motivet härtill är bl. a. att en riktig och väl genomförd tillämpning av huvudförvaltmngs- principen kan öka möjligheterna att erhålla en effektivare krigsindustri planläggning och således inverka på krigsberedskapen. Härtill kommer att frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning i de flesta fall torde kunna lösas inom förvaltningsdirektionen.
Till bemötande av invändningarna mot förslaget om att samordnings frågor, som berör förvaltningsdirektionens område, skall kunna tas upp till överläggning i militärledningen, gör överbefälhavaren gällande, att en dylik ordning är väl förenlig med den för militärledningen gällande instruk tionen (SFS 811/48). Enligt denna instruktion är militärledningens upp gift att ur det samlade riksförsvarets synpunkt överlägga om för krigs makten centrala frågor och verka för närmare samordning av verksam heten inom krigsmakten. Då överbefälhavaren kan bestämma vilka per soner, som må kallas till militärledningens sammanträden, anser över befälhavaren att det redan nu finns möjligheter att inom militärledningen överlägga om viktigare förvaltningsfrågor, överbefälhavaren betonar vi dare, att de för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sam manhänger med det operativa krigsförberedelsearbetet och som skall be handlas i militärledningen, nära sammanhänger med det krigsförberedelse arbete, som de centrala förvaltningsmyndigheterna har att utföra på grund val av bland annat överbefälhavarens direktiv.
I fråga om sekretariatet erinrar överbefälhavaren om att dess verksam het såsom organ åt förvaltningsdirektionen enligt förslaget regleras av direktionens ordförande, varigenom förvaltningsmyndigheternas inflytande i detta hänseende anses säkerställt. I anslutning härtill anför överbefäl
havaren.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Myndigheternas farhågor torde främst hänföra sig till den verksamhet,
sekretariatet kommer att utföra för att biträda överbefälhavaren, överbe
fälhavaren är emellertid redan nu oförhindrad att ta upp frågor, som be
rör förvaltningsverksamheten, till överläggning i militärledningen. Sekre
tariatets inrättande innebär i detta hänseende endast att överbefälhavaren
till sitt förfogande får personal för beredning av dessa ärenden. Det torde
vara till väsentlig fördel ur samordnings- och kontinuitetssynpunkt, att
denna personal är gemensam för överbefälhavaren och förvaltningsdirek-
lionen. Möjligheterna att redan i ett förberedande skede sammanjämka
stabs- och förvaltningssynpunkterna kommer härigenom att underlättas.
g. Försvarets civilförvaltnings yttrande till överbefälhavaren.
Överbefälhavaren har även bifogat yttrande från försvarets civilförvalt
ning över här ifrågavarande förslag.
Under framhållande att det på grund av den knappt tillmätta tiden icke
varit möjligt för ämbetsverket att underkasta förslagen någon ingående
granskning, inskränker sig civilförvaltningen till att lägga fram vissa all
männa synpunkter.
Civilförvaltningen framhåller till en början, att överbefälhavarens för-
slag syns bygga på den förutsättningen, att ifrågavarande samarbetsfrågor
skulle ställas under överbefälhavarens överinseende och att viss hithörande
verksamhet skulle ankomma på försvarsstaben. Ämbetsverket ifrågasätter,
huruvida en dylik anordning står i överensstämmelse med inom försvars
departementet uppdragna allmänna riktlinjer för det fortsatta propositions-
arbetet på en förvaltningsreform, sådana de sammanfattats i den av mig
inledningsvis berörda promemorian. I fortsättningen anför civilförvalt
ningen följande.
Ehuruväl något klart uttalande härom icke förekommer i promemorian,
vill det dock av vad i densamma anförs närmast synas som om de upp
dragna riktlinjerna bygger på den tanken, att hithörande frågor skulle
handläggas inom ett från de militära myndigheterna och eljest fristående
organ. Pa detta tyder bl. a. uttalandet, att överbefälhavaren skall äga
rätt att, när han sa önskar, inträda som ordförande i förvaltningsdirek
tören, en anordning som knappast skulle vara erforderlig, därest avsikten
varit, att verksamheten skulle ges den anknytning till försvarsstaben, som
de remitterade förslagen syns ge vid handen.
Mot bakgrunden av den uppfattning, som civilförvaltningen sålunda
bibringats angående sättet för att bedriva den samordnande verksamhet i
hithörande hänseenden, vilken enligt direktiven skulle finna sin organisa
toriska form i försvarets förvaltningsdirektion, förefaller de remitterade
förslagen innebära ett väsentligt avsteg från vad som åsyftats med den i
direktiven skisserade anordningen. Civilförvaltningen kan därför icke an
sluta sig till uppfattningen att de vid genomförandet av den nya organisa
tionen i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna skall bygga
på de grundtankar, som kommit till uttryck i förslagen. Fastmer lär dessa
bestämmelser böra utformas med utgångspunkt från att vid sidan av såväl
145
de militära stabsorganen som förvaltningsorganen skapas en fristående
organisation för samordningsverksamheten. Härvid måste självfallet till
ses, att såväl de militära som de förvaltningsmässiga intressena bereds
tillräckligt inflytande på verksamheten. Civilförvaltningen anser sig emel
lertid icke i förevarande sammanhang böra närmare ingå på frågan om
hur och i vilken form de i direktiven antydda intentionerna skall förverk
ligas utan förutsätter, att detta spörsmål löses inom försvarsdepartementet
vid den fortsatta beredningen av förvaltningsreformen. Stöd för denna
sin uppfattning tror civilförvaltningen sig jämväl finna däri, att något upp
drag härutinnan icke lämnats någon myndighet i departementschefens
skrivelse.
Civilförvaltningen framför den tanken i fråga om utformningen av bli
vande bestämmelser om samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna, att
föreskrifter i frågan bör sammanföras i en urkund. I denna anses
under olika avsnitt böra behandlas syftet med verksamheten samt dess
olika former. Under denna förutsättning anser civilförvaltningen, att det
icke föreligger behov av särskild instruktion för förvaltningsdirektionen
utan att bestämmelserna om dess sammansättning och arbetssätt ävensom
motsvarande spörsmål i fråga om samarbetsdelegationerna lämpligen kan
ingå som särskilda avdelningar i nämnda urkund.
Från de synpunkter, som civilförvaltningen lägger på här ifrågavarande
spörsmål, anser sig ämbetsverket icke kunna ansluta sig till förslaget om
att förvaltningsdirektionens kansli skall utgöra ett i administrativt hänse
ende till försvarsstaben knutet sekretariat.
Civilförvaltningen framhåller, att ämbetsverket saknar möjlighet att när
mare bedöma de personalberäkningar som ingår i överbefälhavarens för
slag, bland annat av den anledningen att behovet av personal blir beroende
av försvarsgrensförvaltningarnas möjligheter att inom ramen för blivande
personaluppsättningar ställa personal till förfogande för samarbetsdelega
tionerna. Vidare uttalar civilförvaltningen, att såvitt ämbetsverket kan
finna, varken tillskapandet av en fast organisation för samarbetet mellan
försvarsgrensförvaltningarna eller andra skäl pakallar den förstärkning
av kvartermästaravdelningen, som överbefälhavaren begär i form av en
förste byråsekreterarbefattning.
Departementschefen.
Förvaltningsutredningen ägnade frågorna om samordningen inom för
svarets centrala förvaltning stort intresse. I detta hänseende ma erinias,
att enligt utredningens uppfattning en för försvaret gemensam tygför
valtningstjänst rent principiellt innefattade den lämpligaste organisations
formen. Utredningen förordade vidare ett gemensamt intendenturförvalt-
ningsverk. Förutom att utredningen förutsatte att vissa samarbetsorgan
skulle inrättas, föreslog den tillskapandet av ett centralt, överbefälhavaren
direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering. Utöver spe-
10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
Kungl. May.ts proposition nr 109.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ciella arbetsuppgifter skulle detta verk utöva viss samordnande och ledande
verksamhet. Verket skulle härigenom komma att i viss utsträckning er
hålla en i förhållande till övriga försvarsförvaltningar överordnad ställ
ning.
För den direkta ledningen av verket borde enligt utredningen finnas
en souschef. På denne borde ankomma att personligen tillse, att de centrala
försvarsförvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grun
der. I fråga om inköp av stor ekonomisk betydelse borde souschefen äga
befogenhet att personligen delta i förvaltningarnas merkantila förhand
lingar. Beslut om inköp borde i dylika fall i vanlig ordning fattas av
respektive förvaltning, men souschefen för industriplaneringen borde ha
skyldighet att i förekommande fall .anmäla avvikande mening, varvid vad
som i ärendet förekommit borde bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Vidare föreslog förvaltningsutredningen, att industriplaneringen i anslut
ning till sin krigsindustriplanerande verksamhet skulle ha möjlighet att
följa av förvaltningarna utlagda större fredsbeställningar. Detta kunde
lämpligen ske genom att förvaltningarna ålades att till industriplaneringen
översända kopior av beställningar överstigande visst belopp, förslagsvis
10 000 kronor. Dessutom borde verket äga befogenhet att infordra uppgift
från förvaltningarna om planerade inköp, som ur krigstillverkningssyn-
punkt eller ekonomisk synpunkt fick anses vara av stor vikt. Industri
planeringen borde ha möjlighet att ge förvaltningarna direktiv beträffande
utläggningen av inköpen så, att i den mån detta var möjligt, industrier,
som avsågs skola delta i tillverkningen under krigsfara och krig, erhöll
beställningar på motsvarande materiel i fred. Därvid borde industriplane
ringen beakta, att anskaffningarna även ur fredsekonomisk synpunkt blev
fördelaktiga.
Industriplaneringen skulle även ha att avgöra frågor om huvudförvalt
ningsmyndighet beträffande olika materielslag. För detta ändamål borde
centralplaneringen inom verket utarbeta ett detaljerat och fullständigt för-
delningsförslag, vilket efter samråd med försvarsgrenscheferna och såvitt
möjligt i samförstånd med dem borde fastställas av försvarets industri
planering med chefskapet i detta fall utövat av överbefälhavaren. Med hän
syn till behovet av jämkningar i grunderna för fördelningen av huvud
förvaltningen borde centralplaneringen utföra ett fortlöpande utrednings
arbete för att åstadkomma en smidig anpassning av fördelningen efter det
aktuella läget.
Det bör här erinras att Kungl. Maj :t samtidigt med föreskrifterna den
28 september 1951 om försvarets centrala förvaltning även meddelade be
stämmelser för samverkan mellan försvarets förvaltningsmyndigheter be
träffande materielanskaffning. Bestämmelserna i fråga, för vilka redo
görelse lämnats under Kap. I, innebär bland annat att tekniska delegatio
ner inrättas efter överenskommelse för varje särskilt fall mellan berörda
147
myndigheter för att främja samverkan mellan försvarets förvaltningsmyn
digheter i frågor, avseende materiel på såväl konstruktions- och försöks
stadiet som under tillverkning. Det samordnande och sammanhallande
organet för de tekniska delegationernas verksamhet utgörs av försvars-
förvaltningarnas samarbetsdelegation. Denna skall därjämte verka för
ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigs
makten.
Såsom framgår av tidigare redogörelser har de myndigheter som yttrat
sig över förvaltningsutredningens förslag eller i anslutning därtill i olika
hänseenden framlagt egna förslag, understrukit vikten av samordning
mellan försvarsförvaltningens olika delar. Vid behandlingen av tygförvalt
ningstjänsten har jag antytt de olika samordningsåtgärder, som jag anser
påkallade. Även om förvaltningsutredningens organisationsförslag icke för
verkligas i fråga om inrättandet av försvarets industriplanering, anser jag
det dock angeläget att vissa till grund för förslaget liggande tankar så
långt möjligt tillvaratas.
I den departementspromemoria med allmänna riktlinjer för det fort
satta propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som utgjorde bilaga
till min merberörda skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren
m. fl., skisserades huvuddragen av vissa samordningsåtgärder. Bl. a. berör
des samarbetsdelegationernas uppgifter och vissa grundläggande synpunk
ter anfördes i fråga om försvarets förvaltningsdirektion. Enligt övervägan
dena inom försvarsdepartementet borde detta organ inrättas för att på ett
högt plan handha vissa samordningsfrågor och i viss utsträckning full
göra funktioner, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle an
komma på försvarets industriplanering.
De förslag i fråga om försvarets förvaltningsdirektions organisation och
arbetsuppgifter m. m. samt beträffande samarbetsdelegationernas ställ
ning in. m. som överbefälhavaren lämnat i anslutning till honom i före-
nämnda skrivelse lämnat uppdrag, ävensom de yttranden till överbefäl
havaren, som försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna ge
mensamt avgett, återspeglar de högsta militära myndigheternas synpunkter
på här ifrågavarande samordningsfrågor. Då jag nu går att mera i detalj
framlägga förslag beträffande samordnande åtgärder, sker detta efter det
att jag noggrant övervägt de sålunda framförda synpunkterna.
Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits bör samarbetsdelega-
tioner inrättas för olika ändamål. Dessa samarbetsdelegationer ersätter
nuvarande tekniska delegationer. Den föreslagna benämningen syns mera
ändamålsenlig än den nuvarande, eftersom även andra frågor än sådana
av teknisk natur med fördel bör kunna göras till föremål för samordning.
Jag erinrar i detta sammanhang att förvaltningsutredningen tänkt sig
ett samarbetsorgan för biblioteks- och referattjänst. Exempel på andra icke
tekniska områden, inom vilka samarbetsdelegationer bör kunna ifråga-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
komma, utgör redovisningsfrågor och till sin natur likartade förvaltnings-
bestämmelser, som utfärdas av olika centrala förvaltningar.
Jag erinrar om att jag vid behandlingen av de principiella synpunkterna
på tygförvaltningstjänsten nämnt vissa samarbetsdelegationer, som enligt
min uppfattning borde tillkomma inom den nya organisationen och av vilka
några borde få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Jag anser
mig sakna anledning att här närmare gå in på frågan om samarbetsdele-
gationernas allmänna uppgifter, befogenheter, arbetsformer m. m. Dessa
frågor bör utredas mera i detalj i samband med att de regleras instruktions-
mässigt. Det vill emellertid synas mig som om av överbefälhavaren fram
lagt förslag i nämnda hänseenden i huvudsak är ägnat att ligga till grund
för blivande bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att
det med hänsyn till de olikartade arbetsområdena knappast torde vara
möjligt att enhetligt reglera samarbetsdelegationernas verksamhet. Jag
återkommer i fortsättningen till vissa frågor angående samarbetsdelegatio
nernas ställning.
I stället för den nuvarande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation
och för att fullgöra vissa uppgifter, som enligt förvaltningsutredningens
förslag skulle ankomma på försvarets industriplanering, bör ett samord
nande organ på hög nivå inrättas. Detta organ torde lämpligen böra be
nämnas försvarets förvaltningsdirektion. Såsom i det följande närmare
utvecklas är direktionens inrättande ej avsett att medföra ändring i för
svarsförvaltningarnas ställning som centrala, Kungl. Maj:t direkt under
ställda ämbetsverk. Direktionen bör under inga förhållanden få utvecklas
till ett forum för löpande ärenden eller frågor av sekundär betydelse. Dess
arbetsuppgifter kan sammanfattas så, att den bör ha att behandla prin
cipiella frågor om huvudförvaltningsprincipen, utöva överinseende över
samarbetsdelegationerna, verka för samordning, utveckling och rationali
sering av krigsmaterielanskaffningen, samordna krigsindustriplaneringen
samt ägna uppmärksamhet åt att den centrala förvaltningsverksamheten
bedrivs rationellt under hänsynstagande till vissa samordningskrav av tek
nisk och ekonomisk art.
Innan jag närmare går in på frågorna om direktionens arbetsuppgifter
m. m. anser jag mig böra beröra frågan om dess sammansättning.
Överbefälhavaren gör gällande, att frågor inom förvaltningsdirektionens
område formellt skulle kunna hänföras till det kompetensområde, som en
ligt 2 § instruktionen för militärledningen (SFS 811/48) dragits upp för
militärledningens verksamhet. Vid det bedömande som militärledningen
skall göra ur det samlade riksförsvarets synpunkt torde emellertid med
de arbetsuppgifter jag tänkt mig för förvaltningsdirektionen tyngdpunkten
böra ligga på andra synpunkter än dem som förvaltningsdirektionen har
att anlägga. Militärledningen syns mig därför icke utgöra ett lämpligt
forum för de förvaltningsmässiga bedömanden under beaktande av telc-
149
niska, ekonomiska och organisatoriska faktorer, som bör ankomma på för-
valtningsdirektionen. Ur organisatorisk synpunkt och med beaktande av
grundtanken bakom förslaget om inrättandet av en förvaltningsdirektion
anser jag att denna bör fungera som ett särskilt organ.
Med utgående från den uppfattningen, att förvaltningsdirektionen bör
behandla ärenden angående huvudförvaltningsprincipens tillämpning, kan
jag icke biträda förslaget om att vid bristande enighet direktivrätt tillaggs
överbefälhavaren. I dylika fall bör enligt min mening frågan underställas
Kungl. Maj :t.
Jag anser det å andra sidan betydelsefullt att inflytande beträffande de
samordnings- in. fl. frågor, varom det här rör sig, bereds överbefälhavaren.
Det säger sig självt att ärenden inom förvaltningsdirektionen kan ha ett
direkt samband med det operativa krigsförberedelsearbetet och andra om
råden, för vilka överbefälhavaren har ansvaret, och att han följaktligen
bör erhålla möjligheter att delta i avgörandena. Den enda konsekventa lös
ningen är enligt min uppfattning att överbefälhavaren bär rätt att fun
gera som ordförande i förvaltningsdirektionen. De principiella invänd
ningar häremot, som rests av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensfor-
valtningarna, kan jag för min del icke tillmäta någon avgörande betydelse.
Bortsett från att det enligt min mening knappast är möjligt att beträffande
den högsta militära instansen uppehålla någon sträng boskillnad mellan
förvaltningsverksamliet och övrig militär verksamhet, anser jag rent for
mella synpunkter icke böra få stå i vägen för en i och för sig ändamåls
enlig organisation. Om den av mig i det föregående angivna ställningen
inom förvaltningsdirektionen bereds överbefälhavaren, innebär, såvitt jag
kan bedöma, detta ingalunda att han otillbörligt betungas med förvaltnings-
göromål eller att med hans ställning oförenliga förvaltningsbefogenheter
inryms åt honom. Detta torde framgå av vad i det följande anförs beträf
fande förvaltningsdirektionens arbetsformer in. m.
Ledamöter av försvarets förvaltningsdirektion bör vara souscheferna för
armé tygförval t ningen, arméintendent urförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen. Försvarsgrenschef bör ha rätt att inträda, i vilket fall
vederbörande souschef (er) bör få deltaga i överläggningarna men icke i be
sluten. Tre av Kungl. Maj :t på viss tid förordnade personer, som represen
terar erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets område, bör pei-
manent ingå i förvaltningsdirektionen. En av de sålunda särskilt ut
sedda ledamöterna bör av Kungl. Maj:t förordnas att fungera som ordfö
rande, då ordförandeskapet ej utövas av överbefälhavaren. Då fråga behand
las, som berör försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen eller
försvarets sjukvårdsstyrelse eller vid vars behandling sakkunskap från nå
gon av dessa myndigheter eljest kan vara erforderlig, bör vederbörande
verkschef adjungeras som ledamot. Vid behandling av krigsindustriplane
ringsfrågor slutligen bör chefen för riksnämnden för ekonomisk försvars-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
beredskap inträda som ledamot. Ledamot bör ha rätt att vid sammanträde
biträdas av experter.
Chefen för försvarsstaben bör äga närvara vid sammanträden och delta
i överläggningarna.
Den här föreslagna sammansättningen ansluter sig i viss utsträckning till
vad som nu gäller beträffande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelega-
tion. Av skäl som jag nyss framlagt anser jag, att överbefälhavaren bör ha
rätt att inträda som ordförande. Jag finner det angeläget och ändamåls
enligt att på ett högt plan till den centrala försvarsförvaltningen knyta per
soner, som är väl förtrogna med näringslivet. Härigenom kommer denna
att tillföras värdefull industriell och ekonomisk sakkunskap. Möjligheter
skapas vidare att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrå-
gor. Stort värde bör även tillmätas möjligheterna att i denna ordning ut
jämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan förvaltningarna
och industrin.
För att fylla sina uppgifter måste förvaltningsdirektionen ha tillgång till
ett kansli. Om förvaltningsdirektionen ges den av mig föreslagna ställningen
och sammansättningen, syns det enligt min mening icke tillräckligt att,
såsom överbefälhavaren föreslagit, för kansliuppgifterna endast inrätta dels
ett sekretariat med även andra uppgifter än att biträda förvaltningsdirektio
nen, dels förstärka försvarsstabens kvartermästaravdelning med viss per
sonal för bl. a. beredning av ärenden angående krigsindustriplanering. I
stället bör ett kansli inrättas för förvaltningsdirektionen, som har till upp
gift att betjäna denna. Detta kansli får omfatta endast få personer och icke
tillatas att växa ut till ett ämbetsverk. Vid tillfällig ansvällning av arbets
uppgifterna bör hjälp kunna erhållas från förvaltningarna. Goda möjligheter
bör beredas förvaltningsdirektionen att anlita experter. Till frågan om den
närmare sammansättningen av kansliet återkommer jag under kap. III För
valtningsmyndigheternas in. m. organisation. Jag vill emellertid redan i detta
sammanhang förutskicka, att jag bedömer det vara av sådan vikt, att chefen
för kansliet besitter höga kvalifikationer och att en auktoritativ ställning
bereds honom, att jag anser att en befattning i lönegrad 16 på löneplan 2
bör avses för ändamålet.
Såsom i annat sammanhang framhållits, bör förvaltningsdirektionens
kansli betjäna även vissa viktigare samarbetsorgan. Exempel härpå utgör
föisvarets standardiseringsdelegation, de samarbetsdelegationer för mätdon
och kontrollmetodik, för enhetliga kontroll- och leveransbestämmelser
m. in., som förutsätts skola inrättas.
Som tidigare framhållits, bör förvaltningsdirektionen utöva överinseendet
över samarbetsdelegationerna, givetvis utan att ta befattning med detalj
spörsmål. Det ligger i sakens natur att direktionen i frågor av mera allmän
räckvidd bör ha direktivrätt i förhållande till delegationerna. Rapporter
över verksamheten bör av delegationerna lämnas till direktionens kansli.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
151
Förvaltningsdirektionen bör ha att behandla frågor om huvudforvalt-
ningsmyndighet enligt i stort sett de principer, som förvaltmngsutredmngen
tänkt sig beträffande försvarets industriplanering. Det bor alltsa ankomma
på direktionen att beträffande olika materielslag utse huvudforvaltmngs-
myndighet samt att tillse att de jämkningar sedan vidtas, som betingas av
det aktuella läget. Direktionen bör även ha att medge undantag från hu-
vudförvaltningsprincipens tillämpning på grund av särskilda oms an i0
heter.
Förvaltningsdirektionen bör även behandla vissa frågor rörande sam
ordning, effektivisering och utveckling av
anskaffningsverksamheten
i fred
Direktionen bör härvidlag beakta att den fredsmassiga planeringen sa vitt
möiligt anknyter till krigsindustriplaneringen.
.
.
Frågan om förvaltningsdirektionens uppgifter i avseende a krigsindu
striplaneringen är i viss mån beroende av resultatet av den utredning i
frågan, som överbefälhavaren anmodats vidta i samråd med nksnamnden
för ekonomisk försvarsberedskap och Övriga berörda myndigheter, överbe
fälhavarens nu föreliggande förslag innebär, såsom också av överbefälha
varen framhållits, icke att ifrågavarande uppdrag slutforts. Jag delar över
befälhavarens i det föregående återgivna synpunkter på betydelsen av en
väl organiserad och effektiv krigsindustriplanering. Till frågan om till
sättandet av särskilda samarbetsdelegationer för krigsindustriplanering an
ser iag att förvaltningsdirektionen bör ta ställning.
Krigsindustriplaneringen för försvaret i dess helhet bör samordnas av for-
valtningsdirektionen under hänsynstagande till av överbefälhavaren utfär
dade direktiv till de centrala förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende
av krigsberedskapen och de militära operationernas planläggning och ge
nomförande. Härvid förutsätts att i likhet med vad nu ar fallet dessa
direktiv före utfärdandet remitteras för yttrande till de centrala förvalt
ningsmyndigheterna. Därjämte bör de remitteras för yttrande till forvalt-
ningsdirektionen, som vid avgivande av sitt yttrande bör ha tillgång ti
förvaltningsmyndigheternas ställningstagande i ärendet.
Därest inom direktionen frågor skulle uppkomma, som kan inverka
på krigsberedskapen samt operationernas genomförande och planläggning,
t. ex. prioritetsfrågor, bör direktionen med yttrande hänskjuta ärendet till
överbefälhavaren, som redan nu har beslutanderätt i dylika frågor
Det bör även ankomma på direktionen att ägna uppmärksamhet åt att
den centrala försvarsförvaltningen arbetar rationellt och med lämplig ar
betsfördelning de olika myndigheterna emellan under eftersträvande av
kostnads- och personalbesparingar. För detta ändamål bor direktionen ha
befogenhet att föranstalta om organisatoriska undersökningar och hos
Kungl. Maj :t framlägga förslag inom detta område.
De mest värdefulla resultaten av förvaltningsdirektionens verksamhet
torde vinnas genom att erfarenheter och synpunkter utbyts under kollegiala
152
former. Emellertid bör direktionen, såsom framgår av vad jag tidigare an
fört, behandla frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning och
tillsättande av samarbetsdelegationer, samt samordna krigsindustriplane-
i ingen. Vidare bor direktionen äga föreslå organisatoriska och ekonomiska
utredningar inom den centrala förvaltningen. I förhållande till samarbets-
delegationerna bör förvaltningsdirektionen ha direktivrätt, såsom jag ock
tidigare framhållit. I övriga frågor beträffande krigsmaterielförvaltningen
och krigsmaterielanskaff ningen anser jag att direktionen bör tillerkännas
ratt att i forhållande till de olika förvaltningarna meddela rekommenda
tioner.
Därest förvaltningsmyndighet icke anser sig kunna följa av förvaltnings
direktionen meddelad rekommendation eller meddelat beslut, skall myndig
heten inom viss tid anmäla detta till direktionen. Kan enighet ej härige
nom nås, skall direktionen underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.
Förvaltningsdirektionen bör sammanträda i regel en gång varje månad.
Vid sammanträdena bör föras protokoll. Beslut torde inom direktionen
bora fattas efter majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. Det
torde bora ankomma på förvaltningsdirektionen att årligen avge berättelse
över sin verksamhet till Kungl. Maj :t. Denna berättelse kan lämpligen inne
hålla även en kortfattad översikt över samarbetsdelegationernas arbete.
Som jag i annat sammanhang framhållit bör den organiserade samord
ningen av förvaltningsverksamheten icke undanskymma vikten av det mera
formlöst bedrivna samarbete i olika frågor, som redan nu äger rum i stor
utsträckning. Detta samarbete bör utvidgas och intensifieras. Det syns mig
bl. a. ändamålsenligt, att chefer för underavdelningar av förvaltningar med
likartade arbetsuppgifter regelbundet sammanträder för utbyte av erfaren
heter och synpunkter. Jag syftar härvid i första hand på sådana för de
olika förvaltningarna gemensamma organ som administrativa byråer, in-
köpsavdelningar, normaliebyråer, organ för ledning av förråds- och verk-
stadsdrift m. in.
Såsom framgår av i det föregående lämnad redogörelse framför försva
rets civilförvaltning tanken att blivande bestämmelser om samverkan mellan
förvaltningsmyndigheterna bör sammanföras i en särskild urkund, i vilken
under olika avsnitt bör behandlas syftet med verksamheten samt dess olika
former. I denna urkund skulle även tas in bestämmelser om förvaltnings-
direktionens sammansättning, ställning, arbetssätt m. in. ävensom erforder
liga allmänna föreskrifter om samarbetsdelegationerna. För egen del finner
jag detta förslag i hög grad beaktansvärt. En för den centrala försvarsför-
valtnmgen i dess helhet gällande författning av detta slag bör därför komma
till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
153
E. Vissa personalkårfrågor.
1946 års militära förvaltningsutredning.
I samband med behandlingen av arméförvaltningen har förvaltnings-
utredningen tagit upp vissa personalkårfrågor. Utredningen har vidare i
anslutning till förslaget om försvarets intendenturförvaltnings organisation
framfört sina synpunkter på spörsmålet om en för försvaret gemensam
intendenturkår.
Vid dryftandet av de personalkårfrågor, som utredningen funnit aktu
ella i samband med utformningen av arméförvaltningens organisation,
framhåller utredningen till en början, att den räknar med att såväl offi
cerare med högre teknisk utbildning som civilmilitära ingenjörer alltjämt
skall tas i anspråk för den mera kvalificerade tekniska tjänst inom för
svaret, som fordrar ett visst mått av militära insikter.
Efter att ha lämnat en översikt över de personalkårer, varom här är
fråga, nämligen fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, uttalar
utredningen som sin åsikt, att den ordning enligt vilken i tygförvaltnings
tjänst sysselsatt personal för närvarande hänförs till olika personalkårer,
framstår som föga rationell.
Enligt utredningens uppfattning bör ur fälttygkåren avföras de för den
centrala tygförvaltningstjänsten erforderliga tekniskt högkvalificerade offi
cerarna. Dessa officerare, av vilka krävs utbildning vid högre kurs inom
artilleri- och ingenjörhögskolan (krigshögskolan) samt därutöver ofta
specialutbildning vid teknisk högskola, bör enligt utredningens mening
antingen bilda en med generalstabskåren jämställd elitkår, förslagsvis
benämnd tygstabskåren, eller ock inordnas i generalstabskåren. Utan att ta
ställning till vilket alternativ som bör väljas har utredningen i sina orga-
nisationsförslag räknat med det förstnämnda alternativet.
Inom fälttygkåren bör enligt utredningen bibehållas övriga nu dithö-
rande personalkategorier. I likhet med bl. a. 1945 års försvarskommitté,
som i detta hänseende dock icke vann statsmakternas gehör, anser utred
ningen vidare, att i fälttygkåren bör inordnas truppförbandens tygoffi
cerare. Utredningen uttalar som sin bestämda uppfattning, att först genom
en sådan åtgärd en enhetlig ledning och utövning av den lokala tygförvalt
ningstjänsten kan upprätthållas.
Utredningen uttrycker vidare den uppfattningen, att till fälttygkåren
bör hänföras även de nu till tygstaten hörande tygförvaltarna och tyg
skrivarna. Dessa anses ha betydligt större samhörighet med den övriga
personalen inom fälttygkåren än med de för användning i reparations-
tjänsten avsedda tygverkmästarna, tyghantverkarna, arméteknikerna och
furirerna, vilka sistnämnda fyra personalkategorier utredningen anser böra
utgöra tygstaten. Fälttygkåren skulle, enligt vad utredningen bedömer, med
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
den föreslagna sammansättningen på tygtjänstens område bli en motsva
righet till vad intendenturkåren är inom intendenturtjänsten.
I fråga om arméingenjörkåren anför utredningen följande.
Till arméingenjörkåren bör enligt utredningens mening principiellt höra
alla ledande ingenjörer vid armén av vilka med hänsyn till deras uppgifter
antingen med avseende å krigsmaterielens projektering, konstruktion och
tekniska underhåll eller i avsedda krigsbefattningar fordras ett visst mått
av militära insikter. I enlighet härmed borde det stora flertalet ledande
ingenjörer inom arméförvaltningen liksom de för tygtjänst avsedda ingen
jörerna inom högre staber samt vid vissa skolor och truppförband vara
arméingenjörer. Med hänsyn till angelägenheten av att dessa ingenjörer äger
erfarenhet av verkstadstjänsten vid armén och för att genom enkla ompla-
ceringsåtgärder kunna bereda dem möjlighet att erhålla sådan erfarenhet
borde vidare verkstadscheferna och verkstadsingenjörerna vid tygverk
städerna tillhöra arméingenjörkåren. Framför allt skulle härigenom också
en tillfredsställande rekrytering av verkstadsbefälet kunna ernås. Ett
genomförande av de angivna principerna skulle emellertid innebära en
avsevärd utökning av kåren. En sådan kan icke ske på en gång utan att
kvalitetskraven eftersätts. Utredningen anser därför att kårens utbyggnad
bör ske successivt, i huvudsak nedifrån genom inrättande — på sätt redan
nu i viss omfattning tillämpas — av ett för varje år lämpligt avpassat antal
rekryteringstjänster men även i viss omfattning genom intagning i kåren
av civilanställda ingenjörer, som på annat sätt än den vanliga rekryterings-
vägen inhämtat erforderliga militära insikter. Jämsides härmed torde en
viss begränsning i personalantalet vid kåren kunna åstadkommas genom
överflyttning av vissa arbetsuppgifter, som nu åvilar arméingenjörer vid
truppförbanden, på tygstatspersonal. Genom utökningen av arméingenjör
kåren skulle en motsvarande minskning av den civila ingenjörpersonalen
äga rum. Under arméingenjörkårens utbyggnadstid torde för arméingen
jörer avsedda befattningar, som ännu icke kunnat besättas med arméingen
jörer, få upprätthållas av personal ur andra personalkategorier.
Chef för den alternativt föreslagna tygstabskåren anser utredningen
fälttygmästaren böra vara. Fälttygkåren, vars personal huvudsakligen av
ses skola handha arméns tygförrådsvård, bör enligt utredningens uppfatt
ning stå under chefskap av chefen för arméförvaltningens förrådsbyrå.
Arméingenjörkåren skall enligt förslaget liksom för närvarande till chef ha
arméöverdirektören, vilken tillika avses skola vara chef för arméförvalt
ningens verkstadsavdelning. Den sistnämnde är även såsom målsman för
såväl freds- som krigsreparationstjänsten tänkt som chef för tygstaten,
som fortsättningsvis skulle komma att bestå så gott som uteslutande av
personal avsedd för sådan tjänst. Vid genomförande av dessa förslag skulle
generalfälttygmästaren erhålla en enligt utredningens bedömande välbe
hövlig befrielse från direkt chefskap över personalkår. I förhållande till
nämnda fyra personalkårer anses emellertid generalfälttygmästaren böra
inta samma ställning, som militärbefälhavare intar till honom underställd
personal, vilken icke tillhör personalkår.
Efter att ha lämnat en redogörelse för rekrytering och utbildning av de
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
155
tre försvarsgrenarnas intendenturofficerare dryftar utredningen i samband
med behandlingen av försvarets intendenturförvaltnings organisation för
hållandevis ingående de fördelar, som enligt utredningens uppfattning
skulle vara förenade med en för försvaret gemensam intendenturkår. Till
komsten av en för försvaret gemensam intendenturförvaltning anser utred
ningen böra föranleda att en dylik kår inrättas. Som skäl härför pekar ut
redningen bl. a. på det förhållandet, att intendenturtjänsten är gemensam
för samtliga försvarsgrenar och att dess utövare fördenskull bör kunna
placeras på flertalet befattningar inom den centrala intendenturförvalt-
ningen. En gemensam kår bedöms vara ägnad att främja en jämnare och
rättvisare befordringsgång. Utredningen anser, att arméns rekryteringssätt
— specialutbildning av officerare med några års trupptjänst bakom sig -—
av flera skäl är det lämpligaste för en gemensam intendenturkår.
Ehuru utredningen sålunda i princip förordar inrättande av en för
försvaret gemensam intendenturkår, föreslår utredningen dock, att frågan
härom och de därmed sammanhängande problemen, såsom rekryterings-
och utbildningsfrågorna, görs till föremål för särskild utredning under
beaktande av att rimliga befordringsmöjligheter skapas inom den gemen
samma kåren.
Utredningen hävdar den ståndpunkten, att förslaget om inrättande av en
för försvaret gemensam intendenturförvaltning bör genomföras utan att
resultatet av utredningen om en gemensam personalkår avvaktas. För in
tendenturofficerare avsedda befattningar inom försvarets intendenturför
valtning bör enligt utredningens mening tills vidare kunna besättas ur de
båda intendenturkårerna vid armén och marinen samt bland officerare i
intendenturbefattning vid flygvapnet.
Remissyttranden.
Försvarets civilförvaltning framhåller i sitt yttrande över förvaltnings-
utredningens betänkande, att ämbetsverket icke kan finna, att behov före
ligger av att ur fälttygkåren avföra tekniskt högkvalificerade officerare
för att antingen sammanföra dem i en särskild kår, tygstabskåren, eller
ock inordna dem i generalstabskåren. Fastmera anser civilförvaltningen
det kunna ifrågasättas, om man icke bör minska antalet personalkårer
genom att sammanslå fälttygkåren och tygstaten till en gemensam kår.
Civilförvaltningen biträder förslaget om alt truppförbandens tygoffi
cerare inordnas i fälttygkåren.
Beträffande frågan om gemensam intendenturkår anför civilförvalt
ningen.
Enligt civilförvaltningens mening talar vissa skäl för att en dylik gemen
sam kår kommer till stånd. A andra sidan står detta spörsmål, såvitt äm
betsverket kan bedöma, i så intimt samband med frågan om en gemensam
central intendenturförvaltning, alt det ena spörsmålet knappast syns
kunna lösas oberoende av den andra. I allt fall lär, på sätt också förvalt-
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ningsutredningen förutsatt, problemet kräva särskild utredning. Utan att
vidare ingå på frågan vill civilföi'valtningen framhålla, att ju mer tekniskt
inriktad den miltära verksamheten blir, desto dyrare ställer sig utbild
ningen till befäl i skilda grader. Att i ett sådant läge för intendenturperso-
nalens del tillämpa ett utbildningssystem, som innebär fullständig utbild
ning till truppbefäl, förefaller knappast försvarligt. Civilförvaltningen kan
sålunda icke på sakens nuvarande ståndpunkt dela utredningens uppfatt
ning, att arméns rekryteringssystem borde tillämpas vid rekrytering av en
blivande egemensam intendenturkår.
Arméförvaltningen tillstyrker, att tekniskt högskoleutbildade officerare
hänförs till stabsofficerskategorin men framhåller, att detta syfte kan för
verkligas utan att en särskild personalkår skapas. Ämbetsverket erinrar i
detta hänseende, att före år 1926 officerare, vilka förordnades som artilleri
stabsofficerare, kvarstod i sina beställningar vid förband. På motsvarande
sätt kan enligt arméförvaltningens mening här avsedda officerare fort
farande tillhöra fälttygkåren men förordnas såsom »tekniska stabsoffice
rare» och under denna särskilda rubrik uppföras i försvarsväsendets rulla.
Arméförvaltningen understryker, att skapandet av en gemensam inten
denturkår — något som ämbetsverket i och för sig avstyrker — förutsätter
ytterligare omfattande utredningsarbete.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. m.
Arméförvaltningens tygavdelning tar i samband med sitt i andra sam
manhang berörda, av mig i skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade orga-
nisationsförslag ånyo upp frågan om tekniska stabsofficerare och anför
bl. a. följande.
Behovet av militärtekniskt kunnande gör sig alltid gällande i spörsmål,
som rör den egentliga krigsmaterielen, men framträder med olika styrka
vid skilda materielslag allt efter graden av dessas överensstämmelse med
i det allmänna livet förekommande produkter. Starkast framträder givetvis
detta behov när det gäller materiel, som är av exklusivt militär natur, så
som vapen, stridsfordon och ammunition. De på speciellt vapen- och am-
munitionsområdet erforderliga kunskaperna bibringas sedan decennier
officerare vid den militärtekniska högskolan (tidigare artilleri- och ingen
jörhögskolans högre kurser och numera efter dennas sammanslagning med
krigshögskolan vid denna skolas högre vapentekniska linje). Förutom
stabsutbildning och undervisning i matematik, fysik, kemi, mekanik etc.
omfattar undervisningen dessa vetenskapers tillämpning på de speciellt
militärtekniska områdena; ytter- och innerballistik, militär materiel- och
konstruktionslära etc. Undervisningen i dessa ämnen förekommer av
naturliga skäl över huvud icke vid civila läroanstalter utan endast vid den
militära högskolan.
Huvuddelen av de officerare, som efter vederbörlig aspiranttjänstgöring
skall användas i fortsatt tjänst vid förvaltningen, genomgår även viss komp
letterande utbildning vid tekniska högskolor, varjämte de genom regel
mässigt återkommande trupptjänstgöring bibehåller den nödvändiga kun
skapen om materielens användning i dess rätta miljö.
157
Tygavdelningen framhåller, att som en följd av våra dagars snabba
tekniska utveckling spörsmålen rörande den egentliga krigsmaterielen
kommit att inta en alltmer framträdande plats — militärt, tekniskt och
ekonomiskt — inom arméorganisationen. Behovet av tekniskt högkvalifice-
rade officerare med sin genom speciell utbildning förvärvade förmåga att
bedöma de kombinerat militära och tekniskt-ekonomiska frågorna har till
följd härav kommit att framträda med ökad styrka.
Tygavdelningen framhåller vidare att frågan om de tekniska officerar
nas antal, befordringsförhållanden m. in. under tolv års tid till följd av
olika mellankommande utredningar skjutits på framtiden och att detta
haft ofördelaktiga återverkningar. Sålunda uppges tio tekniskt välkvalifi-
cerade officerare av annan anledning än uppnådd pensionsålder under åren
1946—1953 ha avgått ur tjänst för att tillträda civila enskilda (i ett fall
statlig) befattningar.
På vissa områden anses de tekniskt välkvalificerade officerarna på
grund av sin speciella utbildning icke kunna ersättas med annan personal.
Därest armétygförvaltningen skall kunna nöjaktigt fullgöra sina uppgifter,
anser tygavdelningen det erforderligt, att dylika officerare i den omfattning,
som organisationsförslaget upptar, beräknas för tjänstgöring vid ämbets
verket.
Med skrivelse den 29 december 1953 har chefen för armén avgett in
fordrat förslag angående förvaltningsreformens återverkan på de mili
tära och civilmilitära kårerna vid armén. Enligt detta förslag skall fälttyg-
kårens officerare bestå av dels officerare med högre militär och teknisk ut
bildning (tekniska stabsofficerare) för teknisk tjänst, dels officerare med
utbildning vid tygförvaltningsskolan (tygofficerare) för egentlig tygför
valtningstjänst. De tekniska stabsofficerarna förutsätts skola tjänstgöra
vid armétygförvaltningen samt i mindre utsträckning dessutom vid armé
staben, försvarets forskningsanstalt och fabriksstyrelsen.
Departementschefen.
Som ett alternativ till förvaltningsutredningens förslag att antingen
sammanföra de tekniskt högskoleutbildade officerarna i central tygför
valtningstjänst vid armén till en särskild kår eller att inordna dem i gene
ralstabskåren, föreslår chefen för armén och arméförvaltningens tygavdel
ning, att inom fälttygkårens ram beställningar inrättas för tekniska stabs
officerare. Till detta spörsmål kommer frågorna om att inordna förban
dens tygofficerare i fälttygkåren samt att eventuellt överflytta tygförvaltare
och tygskrivare från tygstaten till fälttygkåren. Jag erinrar, att chefen
för armén i sistnämnda två hänseenden avgett förslag, vilka tillstyrkts av
försvarets civilförvaltning i ämbetsverkets anslagsäskanden för inne
varande budgetår. Vid anmälan av proposition nr 110 till 1953 års riksdag
förklarade jag mig emellertid ej kunna biträda förslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Vad förvaltningsutredningen uttalat om att den nuvarande ordningen
i fråga om personalkårerna inom tygförvaltningstjänsten framstår som
föga rationell, vill jag för min del understryka. Jag är dock icke beredd att
på grundval av nu föreliggande utredningar ta ställning till berörda per-
sonalkårfrågor. Dessa står enligt min mening icke heller i det direkta sam
band med förvaltningsreformens genomförande att de obetingat kräver sin
lösning i förevarande sammanhang.
Enligt min mening föreligger behov av en allmän och förutsättningslös
översyn av ifrågavarande personalkårers ställning och uppgifter inom för
svaret. Jag ämnar sedermera föranstalta härom.
Såsom jag närmare utvecklat vid behandlingen av principiella synpunk
ter på intendenturförvaltningstjänsten anser jag mig icke för närvarande
böra biträda förslaget om ett gemensamt intendenturförvaltningsverk för
försvaret. Med hänsyn härtill torde ställning till frågan om inrättande av
en gemensam intendenturkår ej böra tas i detta sammanhang. Jag står
emellertid icke främmande för tanken att systemet med gemensam för-
svarsförvaltning i framtiden kan komma att omfatta även intendenturom-
rådet. En dylik utveckling skulle uppenbarligen främjas, därest en gemen
sam kår av officerare i förvaltningstjänst skapades i enlighet med vad för-
valtningsutredningen föreslagit. Förutsättningarna för inrättande av en
gemensam intendenturkår bör enligt min mening sedermera allsidigt över
vägas.
F. Vissa gemensamma personal- och lönefrågor m. m.
1. Sättet för avlöningskostnadernas bestridande.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Avlöningskostnaderna för den vid de nuvarande försvarsgrensförvalt-
ningarna tjänstgörande personalen bestrids dels från särskilda avlönings-
anslag, dels från sakanslag, d. v. s. anslag som av riksdagen anvisats för
anskaffnings- eller underhållsändamål. Militära och civilmilitära tjänste
män innehar beställningar, som är uppförda på personalförteckning an
tingen för armén, marinen eller flygvapnet eller ock för vederbörande cen
trala ämbetsverk. I förra fallet, som är det vanligaste, bestrids avlöningen
från ifrågavarande försvarsgrens avlöningsanslag, i senare fallet från ver
kets avlöningsanslag. Den civila ordinarie personalen avlönas regelmäs
sigt från vederbörande verks avlöningsanslag under det att avlöningen till
civil extra ordinarie och extra personal utgår antingen från verkets avlö
ningsanslag eller från sakanslag. Den sammanlagda avlöningskostnaden
för försvarsgrensförvaltningen finns ingenstädes redovisad.
Olägenheterna av berörda system, som har sin motsvarighet även vad
angår försvarsgrenarnas avlöningskostnader, är mångahanda och har i
159
olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Se
nast har frågan om avlöningskostnadernas bestridande från sakanslag be
handlats av riksdagens år 1948 församlade revisorer, vilka under § 5 i sin
berättelse bl. a. uttalat, att sistnämnda spörsmål snarast borde upptas till
förnyad prövning och att syftet därvid i första hand borde vara att över
föra kostnaderna för tjänstemän, vilka utnyttjades för mera stadigvarande
uppgifter, till avlöningsanslag. I den mån sakanslag jämväl i fortsätt
ningen behövde tas i anspråk för ifrågavarande ändamål, borde enligt
revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet utfärdas.
I underdånigt utlåtande den 15 januari 1949 över vad riksdagsreviso-
rerna i frågan anfört förklarade sig 1946 års militära förvaltningsutred-
ning dela den av revisorerna uttalade uppfattningen att en bättre översikt
och ökad klarhet över lönekostnaderna inom försvarsväsendet ur stats-
finansiell synpunkt var önskvärd. Detta kunde enligt utredningens me
ning åvägabringas genom överförande till redovisning under försvars-
grensförvaltningarnas avlöningsanslag av sådan på sakanslag avlönad per
sonal med stadigvarande arbetsuppgifter som under fredstid och på längre
sikt kunde bedömas ingå i förvaltningens normala organisation. Genom
strukturförändringar i försvarsväsendets organisation och vid tillfälliga an
svällningar inom någon del av verksamheten kunde emellertid behov
komma att uppstå av extra personal utöver normalorganisationen. Sålunda
måste räknas med extraordinära arbetsuppgifter i samband med förekom
mande sporadiska och speciellt stora materielanskaffningar, varvid tids
begränsat behov av exempelvis konstruktörer, kontrollanter samt specialis
ter och undantagsvis även av teknisk servicepersonal för materielens under
håll kunde uppkomma. För sådan extra personal borde enligt utred
ningens uppfattning lönekostnaden även i fortsättningen bestridas från
sakanslag. Vad angår sådana verkstäder och förråd, som redovisar drifts
kostnaderna å särskilda diversemedelstitlar (drifttitlar) helt fristående
från riksstatsanslagen, uttalade utredningen i berörda utlåtande, att alla
lönekostnader borde ingå i driftskostnaderna. Utredningen förklarade sig
slutligen ämna i sina kommande organisationsförslag framlägga konkreta
förslag rörande den personal, som borde avlönas från respektive förvalt
ningars avlöningsanslag, under det att för de lokala förvaltningsmyndig
heterna inom försvaret motsvarande förslag borde kunna uppgöras av för
svarets centrala organisationskommitté efterhand som kommitténs under
sökningar vid nämnda myndigheter fortskred. (Sedan kommittén numera
upphört, fortsätts berörda undersökningar av statens organisationsnämnd.)
Vid sina i dess nu avhandlade betänkande gjorda beräkningar av per
sonalbehovet för armé-, marin- och flygförvaltningarna samt försvarets
intendenturförvaltning har utredningen vad den civila personalen beträffar
i enlighet med sina ovan återgivna uttalanden till en början undersökt
vilken personal, som med den av utredningen föreslagna verksorganisa-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
tionen är erforderlig för stadigvarande arbetsuppgifter på längre sikt, och
beräknar för sådan personal medel under vederbörande verks avlönings-
anslag. I nuläget är emellertid — framhåller utredningen — respektive
förvaltningar belastade med vissa arbetsuppgifter, vilka direkt samman
hänger med pågående konstruktions- eller försöksarbeten eller materiel-
anskaffningar och om vilka man antingen med visshet kan förutse att de
efter viss tid kommer att upphöra eller ock icke för närvarande kan be
döma om och i vilken utsträckning de kommer att bli för framtiden be
stående. Sistnämnda förhållanden finner utredningen vara rådande exem
pelvis inom de förvaltningsenheter, som handhar teleteknisk och robot-
vapenmateriel. Den personal, som utredningen bedömt särskilt erforderlig
för sådana göromål, anser utredningen skola avlönas med anlitande av
vederbörliga sakanslag.
Vad angår den militära och civilmilitära personal, som bör ingå i nyss
nämnda ämbetsverk, är det enligt utredningens mening ur synpunkten att
erhålla bästa möjliga översikt över verkens avlöningskostnader mest ratio
nellt att uppföra beställningar för hela denna personal på respektive verks
personalförteckning och beräkna medel för lön till densamma under ver
kets eget avlöningsanslag. En sådan anordning anser utredningen emel
lertid skola medföra svårigheter främst med avseende å sådana omplace
ringar av beställningshavare mellan de centrala förvaltningarna samt sta
ber och förband m. in., som av olika anledningar är önskvärda. Med
hänsyn härtill anser sig utredningen icke böra förorda en dylik åtgärd
utan stannar i stället för att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som tillämpas för närvarande på vederbörande centrala verks personal
förteckningar uppföra i stort sett allenast för verken avsedda militära och
civilmilitära förordnandetjänster samt sådana tjänster inom verken, som
skall kunna vara alternativt militära, civilmilitära eller civila eller två
av dessa kategorier, samt sådana, som skall kunna alternativt besättas
av beställningshavare ur olika vapenslag inom marinen, övriga militära
och civilmilitära tjänster anser utredningen böra upptas å personalför
teckning för vederbörlig försvarsgren varvid medel för avlöningskostna-
dernas bestridande anses böra beräknas under respektive försvarsgrens
avlöningsanslag.
För att statsmakterna skall erhålla en samlad översikt över avlönings-
kostnaderna för var och en av ifrågavarande centrala försvarsförvaltningar,
bör emellertid enligt utredningens åsikt varje förvaltning i samband med
att medel för ett budgetår äskas å det egna avlöningsanslaget framlägga
ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur olika kategorier
med avlöning från vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag eller sak
anslag ävensom kostnaderna för avlöning till berörda personal. Vid bud
getårets slut anser utredningen en efterkalkyl böra göras rörande de verk
liga avlöningskostnaderna å dessa sistnämnda anslag för vid verket tjänst-
161
görande personal, vilka kostnader bör sammanställas med anslagsbelast
ningen under samma budgetår på verkets eget avlöningsanslag.
Beträffande försvarets industriplanering och försvarets civilförvaltning
beräknar utredningen avlöningskostnaderna för dessa ämbetsverks hela
personal under respektive verks eget avlöningsanslag.
Den personal inom de centrala tyg- och intendenturförvaltningarna, som
enligt de av utredningen angivna principerna fortsättningsvis skall avlönas
från sakanslag, bör enligt utredningens uppfattning bli relativt fåtalig.
Detsamma bör — framhåller utredningen — efter den granskning, som
förutsätts skola företas av statens organisationsnämnd, bli fallet med den
sakanslagsavlönade personalen vid de lokala förvaltningsmyndigheterna,
bortsett från verkstäder och förråd med redovisning på driftstitlar där an
vändning av sakanslag för avlönande av personal alltjämt skulle bli regel.
För att förhindra, att sakanslag för framtiden i onormalt stor omfattning
belastas med avlöningskostnader för tjänstemän, föreslår utredningen vissa
begränsningar i myndigheternas befogenheter att inrätta icke-ordinaiie
tjänster.
Vid den tidigare behandlingen av spörsmålet om bestridandet av för
svarets avlöningskostnader har understundom ifrågasatts att uppta alla
kostnader för avlöning av tjänstemän på avlöningsanslag. Utredningen äi
emellertid av den uppfattningen, att det av utredningen föreslagna till
vägagångssättet erbjuder vissa fördelar framför en sådan anordning. Sa-
lunda anses det av utredningen förordade förfarandet innebära mindie
risker för att ifrågavarande personalförstärkningar förlorar sin interimis
tiska, tidsbegränsade karaktär och sina beröringspunkter med vederbö
rande materielanskaffning än om avlöningskostnaderna upptas under av
löningsanslag där de lätt anses komma att så småningom betraktas såsom
permanenta. Om avlöningskostnader av berört slag upptas under sak
anslag, finns enligt utredningens mening anledning förmoda, att i fort
sättningen en mera grundlig prövning av personalbehovet kommer till
stånd vid uppgörandet av anslagsäskanden. I den mån en sådan prövning
ger vid handen, att visst personalbehov är för framtiden bestående, bör
lönekostnaden självfallet — framhåller utredningen — överföras till av
löningsanslag.
Knngl. Maj:ls proposition nr 109.
Remissyttranden.
Arméförvaltningen tillstyrker utredningens förslag om överförande till
redovisning under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag av sadan pa
sakanslag avlönad personal med stadigvarande arbetsuppgifter, som under
fredstid och på längre sikt kan bedömas ingå i normalorganisationen. Armé
förvaltningen framhåller emellertid, att det med hänsyn till att verksam
hetens omfattning — och därmed personalbeståndet — i viss utsträck
ning är beroende på storleken av beviljade anslag för respektive materiel
lt—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
underhåll, materielanskaffning, forskning och försök, vilka anslag kan
avsevärt variera under olika tidsperioder, ej sällan kan bli vanskligt att
avgöra om en arbetsuppgift är att betrakta såsom stadigvarande på längre
sikt.
Beträffande det av utredningen föreslagna sättet för avlöningskostna-
dernas redovisning inför statsmakterna framhåller arméförvaltningen, att
det ej minst under nuvarande förhållanden särskilt för tygförvaltningen
torde vara förenat med svårigheter att i samband med medelsäskande å
eget avlöningsanslag inemot ett år före början av vederbörligt budgetår
framlägga ens ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur
olika kategorier med avlöning från arméns avlöningsanslag eller sakan
slag samt kostnaderna härför. Det huvudsakliga syftet med förslaget i
denna del förmodar arméförvaltningen kunna ernås, därest förvaltning
arna åläggs att i efterhand lämna uppgift å de verkliga avlöningskostna-
derna å nämnda anslag, lämpligen efter budgetårs utgång och i samband
med nästkommande medelsäskande.
Marinledningen förklarar sig i princip intet ha att erinra mot utred
ningens förslag om överföring till redovisning under marinförvaltningens
avlöningsanslag av större delen av ämbetsverkets på sakanslag avlönade
personal.
Marinledningen anser det emellertid med tanke på den erfarenhet, som
vunnits i fråga om uppkommande personalbehov å vissa områden och
minskade behov å andra, tveksamt om man bör knyta en så stor del av
personalen till avlöningsanslaget, som förslaget innebär.
Beträffande utredningens förslag rörande redovisningen av avlönings-
kostnaderna framhåller marinledningen, att de av utredningen förordade
anordningarna skulle komma att medföra ett extra och betungande ar
bete. Marinledningen erinrar om att officerare och mariningenjörer ofta
tjänstgör endast kortare tider i marinförvaltningen och därvid icke er
håller avlöning genom marinförvaltningen. Exakta löneuppgifter skulle
beträffande sådan personal behöva inhämtas från de olika löneutbetalande
myndigheterna. Marinledningen finner det böra tas i övervägande, huru
vida värdet av en sådan uppgift kommer att stå i rimligt förhållande till
kostnaderna för dess framställande. I varje fall — framhåller marinled
ningen — bör arbetet inskränkas till att avse den ifrågasatta efterkalkylen.
Beräkningar för ett kommande budgetår anser marinledningen bli alltför
osäkra för att kunna tillmätas större värde.
Vad angår frågan om avlöningskostnadernas bestridande då det gäller
personal vid lokalförvaltningarna uttalar marinledningen, att en ovill
korlig förutsättning för en överföring från sak- till avlöningsanslag är, att
marinförvaltningens ställning med avseende på ifrågavarande personal där
vid icke ändras och att sålunda marinförvaltningens befogenheter i fråga
om inrättande av tjänster m. m. icke ges annan inskränkning än den, som
kan föranledas av Kungl. Maj :ts särskilda direktiv härutinnan.
163
Marinledningen ansluter sig i princip till utredningens uttalanden om
önskvärdheten att uppföra beställningarna för den militära och civilmili
tära personal, som bör ingå i marinförvaltningen, pa ämbetsverkets per
sonalförteckning. Marinledningen anser det rationellt att för samtliga
byråchefs- och därmed i organisatoriskt hänseende likställda ävensom
högre tjänster lönen knyts till befattningarna och icke bestäms med led
ning av militär tjänsteställning. Lönen bör enligt marinledningens åsikt
vara avpassad med hänsyn till de med befattningen förenade arbetsupp
gifterna. Marinledningen anser sålunda, att på personalförteckningen bör
uppföras dels de av utredningen angivna tjänsterna, som alternativt kan
besättas ur olika personalkategorier, dels byråchefs- och högre tjänster,
dock ej för befattningshavare, som tillika är kårchefer; dessa tjänster bör
enligt marinledningen uppföras på staten för vederbörande kår. För att
underlätta möjligheten till växeltjänstgöring anser marinledningen att
lönen för de ledande befattningshavarna jämväl vid lokalförvaltningarna
bör knytas till befattningarna och upptas på stat för vederbörande förvalt
ning. Härjämte anser marinledningen lönen för dessa befattningshavare
böra bestämmas i lämplig relation till lönen för byråchef (motsvarande) i
marinförvaltningen. Med hänsyn till angivna förhållanden framhåller ma
rinledningen att för chefstjänstemännen i marinförvaltningen som anställ
ningsform bör ifrågakomma såväl förordnande på viss tid som fullmakt.
Flygledningen förklarar sig dela utredningens uppfattning, att en över
sikt över lönekostnaderna är önskvärd ur statsfinansiell synpunkt och att
detta bör åstadkommas genom att huvuddelen av avlöningskostnaderna
redovisas under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag. Byråchefs-
och högre befattningar anser flygledningen alltid, oavsett anställningsfor
men, böra uppföras å ämbetsverkets stat.
Försvarets civilförvaltning instämmer i utredningens uttalande, att alla
kostnader för löner åt heltidssysselsatt personal vid sådana verkstäder och
förråd, som redovisar driftskostnaderna å särskilda diversemedelstitlar,
bör inräknas i driftskostnaderna och följaktligen belasta sakanslag. Där
emot anser ämbetsverket det knappast erforderligt att härutöver använda
sakanslag för bestridande av avlöningskostnader. Ämbetsverket uttalar, att
vissa skäl måhända kan tala för utredningens förslag, att sakanslag skulle
få tas i anspråk för avlönande av personal, som anställts för extraordi
nära arbetsuppgifter i samband med förekommande sporadiska och spe
ciellt stora materielanskaffningar men att betydande svårigheter måste
möta att avgöra, i vilka fall en arbetsuppgift är av sporadisk natur eller
av stadigvarande art. Utredningens uttalande, att vid användning av sak
anslag en mera grundlig prövning av personalbehovet skulle vara att för
vänta, än om avlöningsanslag togs i anspråk, måste, förmodar civilför
valtningen, grunda sig på en missuppfattning från utredningens sida. Civil
förvaltningen framhåller, att dess hittills vunna erfarenheter härutinnan i
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
varje fall gått i rakt motsatt riktning. Civilförvaltningen förordar, att an
vändningen av sakanslag begränsas till att avse avlöningar åt personal vid
sådana verkstäder och förråd som ovan nämnts. Skulle emellertid sakan
slag anses böra därutöver få anlitas, bör detta enligt civilförvaltningens
mening inskränkas till att avse allenast extra tjänster. Civilförvaltningen
tillstyrker, att specificerade för- och efterkalkyler budgetårsvis skall upp
göras rörande storleken av avlöningskostnaderna å sakanslagen. I syfte
att begränsa möjligheterna att använda sakanslagen för avlöningar anser
civilförvaltningen vidare att i samband med uppgörandet av dispositions-
föreskrifter till de olika sakanslagen skall anges de maximibelopp, som må
tas i anspråk för här avsett ändamål inom såväl centralförvaltningarna
som lokalmyndigheterna.
Statens lönenämnd finner icke anledning till erinran mot de av utred
ningen uppdragna riktlinjerna för avlöningskostnadernas bestridande i
olika fall. Lönenämnden understryker emellertid angelägenheten av att
vid myndigheter, som icke redovisar över driftstitlar, sakanslagsavlönade
tjänster endast inrättas för tillfälliga arbetsuppgifter.
Svenska officers förbundet förklarar sig av andra skäl än utredningens
hysa den uppfattningen, att lönerna för befattningshavare inom den cen
trala förvaltningen bör påföras vederbörlig förvaltnings stat. Vid en ratio
nell organisation bör enligt förbundets åsikt lönen vara knuten till befatt
ningen och avpassas efter med densamma förenade arbetsuppgifter och an
svar, icke efter innehavarens militära tjänsteställning. De av förvaltnings-
utredningen anförda problemen med omplaceringar bör enligt förbundets
mening i princip icke få lägga hinder i vägen för lönens knytande till be
fattningen, åtminstone då det gäller befattning såsom byråchef eller högre
befattningshavare. För de förra finner sig förbundet icke heller kunna
godta lägre lönegradsplacering än normalbyråchefs, vilket i några fall före
slagits av utredningen. För lägre befattningshavare (sektions- och detalj
chefer) anser förbundet att i viss mån andra synpunkter gör sig gällande.
För dessa befattningshavare är — framhåller förbundet — som regel om
placeringar vanligare än för byråchefer och högre befattningshavare, var
till kommer att deras ansvarsområden och arbetsuppgifter icke torde vara
så strängt definierade som byråchefers och högre tjänstemäns. Här anser
förbundet det sålunda icke medföra större olägenheter att placera beställ-
ningshavare upptagen på försvarsgrens stat i befattning inom central för
valtning.
Departementschefen.
De önskemål, som vid olika tillfällen framförts om en bättre översikt
över lönekostnaderna inom försvaret än som är möjlig med det nu till-
lämpade systemet för redovisning av sådana kostnader, anser jag vara
angeläget att i största möjliga utsträckning tillgodose. Jag är emellertid
165
icke beredd att i förevarande sammanhang till behandling uppta frågan i
vidare mån än såvitt angår de förvaltningsmyndigheter, vilka berörs av
det organisationsförslag jag här framlägger. Jag avser emellertid att så
snart sig göra låter föreslå åtgärder till lösning av spörsmålet även för för
svaret i övrigt.
Till vad förvaltningsutredningen anfört rörande sättet för avlönings-
kostnadernas bestridande vid här ifrågavarande centrala förvaltningar kan
jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag anser sålunda, att medel för avlö
nande av den civila personal, som är erforderlig för stadigvarande arbets
uppgifter, bör beräknas under vederbörande verks avlöningsanslag. Även
för tillfälligt anställda civila tjänstemän bör emellertid, såsom inom stats
förvaltningen i allmänhet plägar ske, avlöningskostnaderna i viss omfatt
ning kunna bestridas från verkens avlöningsanslag. Från sakanslag torde
i princip allenast böra bestridas kostnaderna för avlöning till sådana
tjänstemän, som tillfälligt anställs vid förvaltningarna för viss materiel-
anskaffning. Med hänsyn till arbetets natur inom försvarsförvaltningarna,
där än det ena, än det andra materielslaget träder i förgrunden inom an-
skaffningsverksamheten, måste dock antalet sakavlönade tjänstemän bli
av en viss, icke alltför obetydlig storleksordning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att så utforma sina föreskrifter
för sakanslagens användning, att möjligheterna att anlita sådana anslag
för avlöningar till tjänstemän vid förvaltningarna begränsas.
Beträffande den militära och civilmilitära personal, som behövs inom
de centrala förvaltningarna, delar jag utredningens uppfattning att avlö
ningskostnaderna för densamma principiellt bör redovisas över verkens av
löningsanslag. Såsom utredningen framhållit stöter emellertid ett konse
kvent genomförande av en sådan anordning på svårigheter av olika slag.
För närvarande är jag endast beredd att förorda, att av tjänster för ifråga
varande personalkategorier på verkens personalförteckningar uppförs
samtliga byråchefs- och högre tjänster ävensom tjänster, vilka är avsedda
att besättas med alternativt militär/civilmilitär personal eller militär per
sonal från olika försvarsgrenar eller olika vapenslag inom marinen. Vid
beräkningen i det följande av personalbehovet inom de olika förvaltning
arna räknar jag med att ett icke obetydligt antal tjänster skall kunna be
sättas med alternativt civilmilitära/civila innehavare. I avvaktan på resul
tatet av den utredning rörande vissa personalkårfrågor, som jag i det före
gående förklarat mig vilja föreslå, är jag icke beredd att nu föreslå upp
tagande av sådana alternativa tjänster på förvaltningarnas personalförteck
ningar. Tjänster av angivet slag uppför jag därför tills vidare antingen
såsom civila på vederbörande verks personalförteckning eller såsom civil
militära på staten för vederbörande kår med ungefär lika många av vart
dera slaget. Medgivande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att, därest
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
lämplig civilmilitär person icke finns att tillgå för civilmilitär tjänst, över
gångsvis besätta tjänsten med civil innehavare.
Utredningen har föreslagit, att varje centralförvaltning — för att en
översikt skulle erhållas över vederbörande verks samtliga avlöningskost-
nader — budgetårsvis skulle uppgöra för- och efterkalkyler rörande stor
leken av avlöningskostnaderna för vid verket tjänstgörande personal å
sakanslag och vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag. Förslaget har
tillstyrkts av försvarets civilförvaltning men mött gensagor från arméför
valtningen och marinledningen, särskilt vad beträffar förkalkylen. För
egen del anser jag det erforderligt, att statsmakterna hålls underkunniga
om de verkliga avlöningskostnaderna för en var av de centrala försvars-
förvaltningarna. Jag anser därför i likhet med förvaltningsutredningen
att en budgetårsvis skeende för- och efterkalkylering av ifrågavarande kost
nader bör äga rum. Erforderliga sammanställningar av varje för svar sför-
valtnings samtliga avlöningskostnader torde årligen få delges riksdagen i
samband med äskande av medel under förvaltningarnas avlöningsanslag.
Till frågan om återverkningarna av tillämpningen av ovan förordade
principer för avlöningskostnadernas bestridande på storleken av berörda
avlönings- och sakanslag återkommer jag i det följande vid framläggandet
av kostnadsberäkningarna för organisationsförslaget.
2, Personalberäkningar.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen framhåller, att personalbehovet inom den av utredningen
föreslagna förvaltningsorganisationen såsom regel beräknats på grundval
av noggranna arbetsmängdsundersökningar och vad vissa rutinmässiga
arbeten beträffar med ledning jämväl av företagna arbetsstudier. I fråga
om den rent konstruktiva verksamheten, där arbetsmängden icke är fixe
rad, utgår utredningen — bl. a. med hänsyn till den avgörande betydelse,
som måste tillmätas krigsmaterielens modernitet — ifrån att ifrågava
rande verksamhet i allmänhet icke blir av mindre omfattning än vid tid
punkten för utredningsförslagets avgivande utan tvärtom på vissa områden
måste utökas och räknar därför med i stort sett oförändrat personalbehov.
Vissa höjningar i löneställningarna har dock föreslagits i kvalitetsförstär-
kande syfte. Härigenom samt genom sammanförande av likartade arbets
uppgifter till en och samma organisationsenhet och rationaliseringar även
i övrigt av förvaltningsapparaten anser sig utredningen ha — utan egentliga
personalökningar — skapat förutsättningar för en önskvärd intensifiering
av konstruktionsverksamheten.
Den långtgående tekniska utvecklingen på krigsmaterielområdet förut
sätter, enligt utredningens mening, tekniskt välutbildad personal i förvalt
ningstjänst. För en stor del av det kvalificerade arbetet med projektering,
167
anpassning, konstruktion och tekniskt underhåll krävs dessutom, konsta
terar utredningen, att den tekniska personalen besitter erfarenhet av mate-
rielens militära användning. Utredningen erinrar, att personal med an
givna kvalifikationer hittills erhållits dels genom att officerare getts teknisk
utbildning, dels genom att ingenjörer (i allmänhet högskoleingenjörer)
särskilt utbildats för tjänst vid försvaret och därvid bibringats vissa mili
tära insikter och erfarenheter. Ingenjörerna i fråga har hänförts till den
civilmilitära personalen. Det är enligt utredningens åsikt möjligt, att for
den kvalificerade tekniska tjänsten vid försvaret endast en av namnda
rekryteringsvägar skulle behöva anlitas. En undersökning härav och av
vilken anordning som i så fall på lång sikt är att föredra skulle emeller
tid __framhåller utredningen — kräva en så avsevärd tid, att utredningen
icke ansett sig kunna ingå på en sådan. Utredningen utgår därför vid
sina personalbehovsberäkningar från att båda personalkategorierna fort
farande skall tas i anspråk för förvaltningstjänsten. På sådana befatt
ningar, där såväl tekniska som militära insikter erfordras, raknar utred
ningen såsom regel med tekniskt utbildade officerare, där de militära er
farenheterna ansetts böra tillmätas den största betydelsen, och med civil
militära ingenjörer där tekniskt kunnande bedömts vara viktigast. Från
denna princip gör utredningen dock vissa avsteg med tanke på befordrings-
förhållandena för skilda personalkategorier. Utredningen sager sig ha i
möjligaste mån sökt undvika att för befattningar av här avsett slag uppta
alternativt militära/civilmilitära tjänster, enär en sådan anordning försvå
rar beräkningen av de olika kadrernas storlek och planeringen av rekryte
ringen, men har i några fall funnit detta tillvägagångssätt ofrånkomligt.
För vissa speciella arbetsuppgifter av militär art (exempelvis för mobili-
seringsarbete och för viss kontaktverksamhet med staber och trupp) raknar
utredningen med militära tjänster, avsedda för innehavare utan särskild
teknisk utbildning.
I sådana befattningar åter där militära insikter icke ansetts nödvändiga
räknar utredningen med att civil personal bör användas. Så är fallet —
förutom beträffande juridiskt-administrativa, kamerala och merkantila
befattningar samt kontors- och vaktmästartjänster — även i fråga om be
fattningar med vissa tekniska uppgifter. Hit hör sådana befattningar, där
erfarenhet från civil drift ansetts önskvärd, samt sådana av specialist
karaktär (t. ex. för kemiska undersökningar) ävensom flertalet för kon
struktionsarbete avsedda lägre tekniska befattningar. För en del mindre
kvalificerat tekniskt arbete, där jämte lägre teknisk utbildning aven mili
tära insikter och erfarenheter är önskvärda, räknar utredningen med an
vändning i begränsad omfattning av tekniskt utbildade underofficerare
samt personal ur tygstaten samt anser i övrigt behovet kunna fyllas genom
anställande av civil personal som genom tidigare verksamhet (såsom under
officerare, underbefäl eller beställningsmän) förvärvat erforderlig militär
utbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Utredningen framhåller, att det oberoende av den gränsdragning, som
av utredningen gjorts mellan civilmilitära och civila tekniska tjänster, med
hänsyn till rekryteringen av de civila befattningarna måste finnas möjlig
het för innehavare av sådan civil tjänst att — om han på annat sätt än
den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insikter —
erhålla en civilmilitär tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad.
Militära och civilmilitära tjänster upptas av utredningen alla såsom ordi
narie med undantag för ett antal för pensionerad militär personal avsedda
arvodesbefattningar. Sådana befattningar föreslås av utredningen för i
stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. En förutsättning har
dock ansetts böra vara, att för arbetsuppgifternas fullgörande erfordras
militära kunskaper, och en annan, att med befattningen icke är förenad
arbetsledande verksamhet av större omfattning.
Civila tjänster upptas av utredningen såsom ordinarie i den mån de
bedömts under alla förhållanden erforderliga inom den av utredningen
föreslagna organisationsramen. övriga civila tjänster av natur att kost
naderna för desamma bör bestridas från avlöningsanslag upptas med få
undantag såsom extra ordinarie. Behovet av desamma finner utredningen
nämligen — även om förutsättning för ordinarie anställningsform icke an
setts föreligga — likväl vara av den varaktighet att extra ordinarie anställ
ning enligt allmänt tillämpade principer normalt bör tillkomma tjänsternas
innehavare. Utredningen framhåller, att oberoende av den anställnings
form, som föreslås för viss tjänst, anställning i densamma bör, där bestäm
melser om reglerad befordringsgång eller andra förhållanden därtill för
anleder, ske såsom aspirant eller extra tjänsteman. Så bör enligt utred
ningens mening vara regel vid nyrekrytering av befattning. För tjänster,
som ansetts vara av den art att avlöningskostnaderna bör belasta sakan
slag, förutsätter utredningen att extra anställning blir den regelmässiga.
Om anställning å dylik tjänst innehafts under längre tid, bör dock enligt
utredningens mening kunna övervägas att bereda tjänstens innehavare
ställningen såsom extra ordinarie. Den, som sålunda erhållit extra ordinarie
anställning, måste emellertid självfallet — framhåller utredningen — räkna
med att bli entledigad från anställningen när de arbetsuppgifter för vilka
han anställts blivit slutförda.
Flertalet ordinarie tjänster anser utredningen vara av beskaffenhet att
böra tillsättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. Vissa högre ordi
narie tjänster — främst tjänster för verks-(sous-)chefer och ställföreträ
dande verks-(sous-)chefer samt sådana ledande tjänster i övrigt av för
verksamheten avgörande betydelse, vilkas innehavare icke vid olämplighet
för vederbörande befattning kan med bibehållen löneställning omplaceras
till annan tjänstgöring — anser utredningen dock böra tillsättas med för
ordnande för viss tid. Utredningen, som finner att en omplacering i högre
ställning i allmänhet är svårare i fråga om civila befattningshavare än
militära, föreslår förordnandeformen i större utsträckning för civila tjäns
ter än för militära.
Utredningen följer vid lönegradsplaceringen av de tjänster, som ansetts
erforderliga inom den av utredningen föreslagna förvaltningsorganisatio
nen, i stort sett de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänsteförteck-
ningssakkunniga och som på av Kungl. Maj:t i prop. 1947.246 framlftgt
förslag godkänts av 1947 års riksdag. Vid avvägningen av löneställningen
för viss befattning inom lämplig lönegradsserie har — framhåller utred
ningen — i enlighet med de sakkunnigas uttalande såsom främsta bedöm
ningsgrunder tjänat arten av förekommande arbetsuppgifter samt det teo
retiska och praktiska kunskapsmått, som regelmässigt bör förutsättas hos
befattningens innehavare.
Vad särskilt angår de tekniskt inriktade militära, civilmilitära och civila
befattningarna säger sig utredningen ha funnit, att en förutsättning för att
förvaltningarna skall kunna fullgöra sina uppgifter med avseende å krigs-
materielens utveckling är, att de förfogar över ett skikt av ledande befatt
ningshavare av ej alltför obetydlig omfattning. Utredningen har konsta
terat, att på vissa ställen inom den nuvarande förvaltningsorganisationen
lönesättningen icke gjort det möjligt att erhålla ett tillräckligt antal kvali
ficerade tekniker för arbetets planering och ledning. Som följd härav har
— uttalar utredningen — den lägre personalen kommit att sakna tillräcklig
vägledning och därför icke kunnat rationellt utnyttjas. Utredningen har
funnit, att arbetsprestationerna, där nämnda förhållanden varit rådande,
blivit onormalt låga. På områden, där svårigheter av berörd art förelegat,
föreslår utredningen höjning av löneställningar i viss utsträckning. Vid
lönesättningen av för militära innehavare avsedda befattningar beaktar ut
redningen särskilt, att befordringsmöjligheterna för den i den tekniska
förvaltningstjänsten sysselsatta personalen ur rekryteringssynpunkt bör
vara i stort sett jämförliga med stabspersonalens.
Utredningen framhåller, att den för varje personalkategori — så långt
det varit möjligt med hänsyn till arbetsuppgifternas rationella fördelning
— sökt avpassa antalet tjänster i olika lönegrader så, att en tillfredsstäl
lande befordringsgång skapas.
Behovet av kontinuitet i arbetsledning och vissa arbetens utförande gör
det ofta önskvärt — framhåller utredningen — att under längre tid kunna
behålla en tjänsteman i samma befattning. För att möjliggöra detta och
likväl vid inträffande vakans i högre tjänst kunna bereda tjänstemannen
en befordran till vilken han kan anses stå i tur, föreslår utredningen, att
vederbörande ämbetsverk medges befogenhet att å viss befattning placera
tjänsteman i en lönegrad lägre eller eu lönegrad högre inom för veder
börande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räk
nat med såsom normal för befattningen i fråga. Eu förutsättning för eu
dylik placering anser utredningen emellertid böra vara, att den sker inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
169
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ramen för vederbörande verk tilldelat antal tjänster i olika lönegrader och
av olika personalkategorier (officerare, civilmilitära ingenjörer, civila in
genjörer, juridiskt-administrativ personal, kontorspersonal o. s. v.). Vidare
får en med stöd av angivna placeringsbefogenhet företagen placering i viss
befattning av en tjänsteman, tillhörande lägre lönegrad än den utredningen
räknat med för befattningen i fråga, enligt utredningens uppfattning icke
föranleda, att vikariatsersättning eller annan gottgörelse utöver lönen till-
erkänns tjänstemannen.
Utredningen understryker, att en av de betydelsefullaste förutsättning
arna för en god förvaltning är tillgången till duglig personal. Rekryterings
frågorna bör fördenskull enligt utredningens mening ägnas stor uppmärk
samhet och förvaltningarna bör vinnlägga sig om att ta vara på lovande
tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialistbefattningar. Till
chefsbefattningar förutsätter utredningen att endast personer, som ådaga
lagt framstående administrativa ledaregenskaper, skall ifrågakomma.
Remissyttranden.
Chefen för armén framhåller beträffande de av utredningen verkställda
personalberäkningarna, att desamma skett vid en tidpunkt, efter vilken
kraven på förvaltningarnas verksamhet väsentligen ökats, samt att faktiska
personalökningar ägt rum, sedan utredningens organisationsundersök-
ningar utförts.
Även arméförvaltningen framhåller, att det material, som legat till grund
för utredningens beräkningar av personalbehovet, i vissa delar måste be
tecknas såsom icke längre aktuellt.
Utredningens förslag, att vederbörande förvaltningsmyndigheter i vissa
fall skulle medges befogenhet att å viss tjänst placera tjänsteman i en
lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personal
kategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med såsom
normal för befattningen i fråga, anser arméförvaltningen vara praktiskt
användbar i fråga om militära och civilmilitära beställningar men i fråga
om civila befattningar icke stå i överensstämmelse med försvarets tjänste-
förteckningssakkunnigas riktlinjer för lönegradsplacering av civila tjäns
ter, vilken placering enligt de sakkunniga uteslutande bör ske med hänsyn
till arten av å befattningen ankommande arbetsuppgifter samt härför upp
ställda teoretiska och praktiska kvalifikationer. Ledigblivna civila tjäns
ter bör enligt arméförvaltningens uppfattning utlysas och tillsättas enligt
nu gällande ordning.
Marinledningen förklarar sig för marinförvaltningens vidkommande anse,
att en icke oväsentlig ökning av antalet tjänster i förhållande till utred
ningens förslag är nödvändig.
Marinledningen säger sig icke kunna ansluta sig till utredningens utta
lande, att det är möjligt, att för den kvalificerade tekniska tjänsten vid
171
försvaret endast en av de båda nu använda rekryteringsvägarna skulle be
höva anlitas. Det syns marinledningen i stället sannolikt, att även andra
vägar än de vid marinen nu använda måste anlitas för fyllandet av beho
vet av militärtekniskt utbildad personal, exempelvis genom utnyttjande
av ingenjörpersonal med lägre utbildning, icke bara i förvaltningstjänst
utan även i militär tjänst på fartyg, batterier etc. Denna fråga anser ma
rinledningen snarast möjligt böra upptas till utredning.
Fördelningen av tjänster på olika kategorier av personal är enligt marin
ledningen ett problem av synnerligen stor betydelse för utvinnande av
bästa effektivitet i förvaltningsarbetet. Marinledningen framhåller, att i
ett ämbetsverk av marinförvaltningens karaktär personal från såväl mili
tära och civilmilitära som civila personalkategorier erfordras och att en
god avvägning dem emellan är nödvändig. Marinledningen säger sig i prin
cip icke ha något att erinra i detta avseende mot utredningens synpunkter.
Marinledningen biträder förslaget att innehavare av civil tjänst skall
kunna erhålla civilmilitär sådan utan hinder av att han på annat satt an
den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insiktei.
Marinledningen framhåller emellertid, att kompetenskraven icke i något
hänseende får ställas lägre för den så förordade rekryteringsvägen; den
civile befattningshavaren måste i alla avseenden fylla samma kompetens
krav som motsvarande civilmilitärer. För ändamålet är måhända särskild
utbildning erforderlig. Den eftergift, varom här är fråga, får enligt marin-
ledningen ha avseende allenast på sättet för kompetensens förvärvande.
Förslaget att marinförvaltningen skulle medges befogenhet att inom
ramen för tilldelat antal tjänster placera en tjänsteman i en lönegrad lagre
eller en lönegrad högre än den utredningen räknat med såsom normal för
befattningen i fråga tillstyrks i princip av marinledningen. Den föreslagna
marginalen anser marinledningen emellertid knappast vara tillräcklig för
uppnåendet av det avsedda ändamålet under någon längre tid. Tillämp
ningen i praktiken av förslaget befarar marinledningen bli förenad med
rätt betydande svårigheter.
Marinledningen konstaterar med stor tillfredsställelse den grund, som
utredningens förslag ger för en utbyggnad av mariningenjörkåren. Marin
ledningen framhåller emellertid, att den erforderliga utbyggnaden av kåren
av rekryterings- och utbildningsskäl måste ske successivt, så att det icke
skapas en organisation med tjänster, som icke kan besättas på grund av
brist på lämpliga sökande. Rekryteringsfrågan framstår för marinled-
ningen såsom brännande och marinledningen betonar att ett rimligt för
hållande måste erhållas mellan stats- och industrilönerna.
Såsom en allmän synpunkt uttalar marinledningen, alt en på papperet
aldrig så god organisation icke fyller sitt ändamål, om icke statens löne
politik är sådan, att kvalificerad personal söker sig till och stannar i stats
verkets tjänst.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109.
172
Flygledningen understryker särskilt värdet — främst ur rekryterings-
synpunkt — av att civila tjänster, såsom utredningen föreslagit, inrättas
såsom ordinarie i den mån de under alla förhållanden kan anses erfor
derliga inom den av utredningen föreslagna organisationsramen.
Försvarets civilförvaltning säger sig väl inse värdet av arbetsmängds-
undersökningar och tidsstudier och betraktar dem såsom betydelsefulla
hjälpmedel vid bedömandet av personalbehov. De kan emellertid enligt
civilförvaltningens mening ge fullt rättvisande resultat allenast beträf
fande befattningar med övervägande rutinmässiga göromål. I fråga om de
för utredningens räkning bedrivna undersökningarna erinrar civilförvalt
ningen bl. a. att dessa, i varje fall beträffande vissa arbetsområden, verk
ställts för relativt lång tid sedan och alltså icke avspeglar rådande för
hållanden.
Utredningens förslag i fråga om anställningsform för civila tjänster med
avlöning från avlöningsanslag har icke gett civilförvaltningen anledning
till annan erinran än att ämbetsverket anser, att ett större antal tjänster
för kontorspersonal bör ordinariesättas. Härigenom skulle man undvika
vikariatsförordnanden i alltför stor omfattning.
Civilförvaltningen finner sig icke kunna förorda att, såsom utredningen
förutsatt, även personal med avlöning från sakanslag skulle kunna erhålla
extra ordinarie anställning, om tjänsten innehafts under längre tid.
Förslaget att myndigheterna skulle erhålla befogenhet att å viss tjänst
placera befattningshavare i högre eller lägre lönegrad än den, till vilken
tjänsten är hänförd, anser civilförvaltningen innebära ett frångående av
de principer, som hittills ansetts grundläggande för lönegradssystemets
uPPbyggnad.
nämligen att varje tjänst skall hänföras till viss lönegrad med
beaktande av de arbetsuppgifter och det ansvar, som är förenade med
tjänsten, samt de kvalifikationer, som uppställts för densammas inneha
vare. Civilförvaltningen säger sig icke kunna tillstyrka, att den ifråga
satta anordningen kommer till användning på sätt utredningen förutsatt.
Statskontoret framhåller, att ämbetsverket tidigare i olika sammanhang
beträffande centrala ämbetsverk på den allmänna civilförvaltningens om
råde städse intagit den ståndpunkten, att för tjänsteman, vilkens avlöning
utgår från sakanslag, endast den extra anställningsformen bör komma i
fråga. Anledningen härtill hade bl. a. varit, att statskontoret ansett, att
lönegradsplaceringen vid anställandet av personal med avlöning från dylikt
anslag i allmänhet bestämts efter relativt förmånliga grunder med hän
syn till dels att anställningen i regel avsetts omfatta en kortare tid, dels
ock att tjänsten icke varit pensionsgrundande. Ett överförande av tjänsten
till extra ordinarie stat, varvid en omprövning av löneställningen endast
undantagsvis syntes förekomma, skulle medföra, att en förmånligare pen-
sionsberättigande tjänsteställning tillförsäkrades vederbörande än som
gällde för å avlöningsanslag redovisade befattningshavare med motsvarande
Kuiujl. Maj:ts proposition nr 109.
173
arbetsuppgifter. Statskontoret anser emellertid, att -— därest särskilda
personalförteckningar fastställs, utvisande antal och löneställning för de
tjänster, för vilka avlöningskostnaderna får utgå från sakanslag -— frå
gan om ett utnyttjande av den extra ordinarie anställningsformen kom
mer i ett annat läge. Statskontoret framhåller dock som angeläget, att icke
särskilda regler gäller på försvarsväsendets område, utan att generella be
stämmelser, avseende statsförvaltningen i dess helhet, utfärdas rörande de
förutsättningar, under vilka sakanslag får disponeras för avlönande av
extra ordinarie befattningshavare.
Statskontoret avstyrker utredningens förslag, att rätt skulle medges
förvaltningsmyndigheterna att placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller
en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-
gradsserie än den utredningen räknat med sasom normal för befattningen
i fråga. En dylik befogenhet måste enligt statskontorets mening innebära
ett betänkligt avsteg från de principer, efter vilka tjänsters inplacering i
den statliga löneskalan nu sker. Ej heller ur tjänstemannasynpunkt anser
statskontoret ett dylikt arrangemang kunna vara tilltalande.
Även riksräkenskapsverket avstyrker utredningens förslag, att vederbö
rande ämbetsverk skall medges befogenhet att å viss befattning placera
tjänsteman i en lönegrad högre eller lägre inom för vederbörande perso
nalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med så
som normal för befattningen i fråga.
Statens lönenämnd anser, att -— även om de i tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente meddelade anvisningarna för
valet av anställningsform i olika fall icke lägger hinder i vägen för extra-
ordinariesättning i enlighet med utredningens förslag av sakanslagsavlö-
nad personal vid de centrala försvarsförvaltningarna ifrågavarande per
sonalförstärknings tillfälliga karaktär dock bör markeras på så sätt, att
endast extra anställning används för personalen i fråga.
Enligt lönenämndens mening har de hittillsvarande erfarenheterna från
tillämpningen av det nu gällande lönesystemet tydligt visat behovet av
generella riktlinjer rörande användningen av de olika anställningsformer,
som är avsedda för tjänstemän och beställningshavare med lön enligt löne-
plan 2. Lönenämnden föreslår därför, att frågan om tillskapandet av så
dana riktlinjer upptas till övervägande oberoende av en kommande utred
ning rörande de ordinarie anställningsformerna överhuvudtaget. Samtidigt
härmed anser lönenämnden även böra övervägas under vilka förhållanden
löneplan 2 bör komma till användning för tjänster, beträffande vilka an
tingen löncplan 1 eller 2 kan komma i fråga — exempelvis byråchefs
tjänster. Vad angår utredningens förslag föreslår lönenämnden, att det vid
ärendets fortsatta beredning närmare övervägs, huruvida icke vissa av de
av utredningen beräknade förordnandetjänsterna i stället bör inråttas så
som fullmaktstjänster. Såsom exempel på en sådan tjänst nämner löne-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
nämnden generaldirektör stjänsten vid försvarets civilförvaltning, vilken av
utredningen upptagits i nu gällande anställningsform och lönegradsplace-
ring (Cp 19).
Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be
fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller
en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-
gradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen
i fråga, avstyrks bestämt av lönenämnden.
Svenska underofficersförbundet framhåller, att sedan utredningen i okto
ber 1950 framlade sitt förevarande betänkande, marinens underofficers-
sakkunniga i januari 1951 avgett betänkande med förslag rörande flottans
underofficerare. Vissa av de sistnämnda framförda synpunkter och för
slag är enligt förbundet av sådan art, att de bör föranleda en rent prin
cipiell revidering av förvaltningsutredningens förslag, såvitt angår däri för
utsatt ianspråktagande av underofficerspersonal inom den tilltänkta för
valtningsorganisationen. Förbundet förutsätter, att en sådan revidering
kommer till stånd samt att mera betydelsefulla remissutlåtanden över
marinunderofficerssakkunnigas betänkande beaktas även i sammanhang
med föreliggande utredning.
Förbundet påtalar, att förvaltningsutredningen i sitt betänkande icke
närmare redogjort för de motiv, som föranlett ett utnyttjande i endast be
gränsad omfattning av underofficerare i teknisk tjänst. Förbundet hade
fäst sig vid att utredningens ståndpunkt härvidlag icke tycktes ha fattats
under beaktande av underofficerens rent traditionella uppgifter inom den
militära organisationen över huvud. Det bör enligt förbundets mening icke
ha varit utredningen obekant, att underofficeren i större utsträckning än
andra personalgrupper inom försvaret har att befatta sig med den tekniska
materielens praktiska användning och handhavande. Förbundet framhåller,
att underofficeren såväl i sin egen militära skolning som under utbildning av
värnpliktiga och annan personal har anledning att noggrant lära känna
och förstå denna materiels funktion och militära användbarhet. Förbundet
finner det anmärkningsvärt, att förvaltningsutredningen icke funnit med
lämplighet och statsnytta förenat att i större utsträckning än vad som skett
räkna även med underofficerspersonalens tjänster. Inom materielteknisk för
söksverksamhet och anpassning borde en sådan sakkunskap ha kunnat ut
nyttjas.
Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund framhåller, att eu
omorganisation av försvarsgrensförvaltningarna enligt förbundets mening
bland annat bör ge erforderlig stadga åt förvaltningarnas tekniska verk
samhet genom inplacering av kvalificerad ingenjör sper sonal på poster, där
denna får ansvara för och i väsentlig grad medverka vid beslut rörande
konstruktion, anskaffning och underhåll av teknisk krigsmateriel. Den av
utredningen föreslagna organisationen av försvarsförvaltningarna anser för
175
bundet också i stort sett inleda en utveckling mot en riktigare ställning
inom desamma för den tekniska personalen. Beträffande utnyttjande och
inplacering av den civilmilitära ingenjörpersonalen liksom beträffande för
verkligandet av de allmänna principer, efter vilka utredningen arbetat, an
för förbundet, som förklarar sig i väsentliga stycken dela utredningens upp
fattning, i huvudsak följande.
Såsom utredningen anför måste utnyttjande och inplacering av den
civilmilitära ingenjörpersonalen ses mot bakgrund av hur förvaltningar
nas tekniska verksamhet i stort organiseras och hur teknisk sakkunskap
och erfarenhet bäst skall utnyttjas inom denna ram. I ett sådant samman
hang kommer de civilmilitära ingenjörerna att inta en central ställning.
Försvarsgrenarna är i behov av en i tekniskt avseende ledande personal
grupp, som utgör den förenande länken mellan den taktiska och den tek
niska sidan. Det är tydligt, att en sådan personalgrupp måste rekryteras
bland högt kvalificerade ingenjörer eller i vissa fall naturvetenskapsmän,
alldeles oavsett att vissa därtill lämpade officerare erhåller en i och för
sig mycket värdefull teknisk specialutbildning. Det är nämligen icke möj
ligt att endast genom specialkurser tillägna sig det djupgående kunnande
och förvärva den breda erfarenhet, som fordras för att grundlägga ett vedei-
häftigt och förutseende tekniskt och i vissa fall även ekonomiskt omdöme.
För den av teknisk materiel och utveckling beroende försvarsverk-
samheten är det sålunda en ytterst angelägen uppgift att till sig knyta
högt kvalificerade ingenjörer. Konkurrensen om denna kategori ingen
jörer är emellertid mycket hård. På grund av den stora efterfrågan och
de förmåner i form av goda självständiga befattningar och höga löner, som
erbjuds från civilt håll, kan icke försvaret påräkna att knyta ens någon av
de bästa till sig, om dessa icke erbjuds möjligheter att utveckla sig efter
inneboende förmåga samt ges goda löneförmåner och en stimulerande be-
fordringsgäng.
Mycket talar för att ett systematiskt utnyttjande av de civilmilitära
kårerna skulle kunna bringa lättnad i detta avseende. Då aspiranter till
dessa kårer kan erhållas redan bland elever vid de tekniska högskolorna,
kan man förvänta att ett lojalitetsband mellan sådana ingenjörer och deras
tjänst uppkommer, vilket skulle medföra att en större procent önskvärda
stannade än vad fallet är vid rent civil rekrytering. Tas ingenjörerna ur
kårerna, får man därjämte större möjlighet att få rätt man på rätt plats,
då sådana ingenjörer, som bättre lämpar sig för annan verksamhet än den
vid de centrala förvaltningarna bedrivna, kan placeras vid trupp, lokalför
valtningar eller verkstäder. Sistnämnda förhållande gör det också ur en
annan synpunkt lämpligt att använda civilmilitära ingenjörer, då dessa vid
växlande arbetslägen lättare kan omflyttas.
Förbundet anser sig dock ej böra motsätta sig utredningens i betänkan
det redovisade uppfattning, att möjlighet måste finnas för civil innehavare
av teknisk tjänst »att — om han på annat sätt än den vanliga rekryterings-
vägen inhämtat erforderliga militära insikter — erhålla en civilmilitär
tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad». De civilmilitära kårerna
syns även på denna väg kunna tillföras dugliga ingenjörer. En förutsätt
ning är, alL avkall ej görs på kompetensens omfattning utan endast på
sättet för dess förvärvande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Civilmilitära tjänstemannaförbundet säger sig med tillfredsställelse ha
tagit del av utredningens uttalande om behovet av tekniskt välutbildad per
sonal i förvaltningstjänsten, vilken bibringats orientering och erfarenhet av
materielens militära användning, och om att denna personal borde inneha
militär och civilmilitär ställning.
Den av utredningen angivna grunden för fördelningen av befattningar
mellan de båda angivna personalgrupperna efter å ena sidan grundligare
militära erfarenheter och å andra sidan ökat tekniskt kunnande finner
förbundet riktig. Likaså att i sådana befattningar, där det icke erfordras
militära insikter, civil personal kommer till användning.
Förbundet tycker sig emellertid ha funnit, att utredningen rest en spärr
mot användningen av den civilmilitära personalen av underofficers tjänste-
klass i tjänstebefattningar i högre än 22 lönegraden, även i fall då denna per
sonal är fullt kvalificerad för arbetsuppgifterna. Enligt förbundets mening
bör vidare den civilmilitära personalen med fördel kunna bestrida en del
av de befattningar för vilka utredningen föreslagit biträdande ingenjörer
eller ingenjörer. För flygvapnets mästare förefinns enligt förbundet ett tungt
vägande skäl för en sådan tjänsteplacering, nämligen nödvändigheten att
bereda äldre personal annan tjänstgöring än ansvaret för den rörliga ser
vicetjänsten vid stationsavdelning, vilken ställer stora krav på personalens
rörlighet. Förbundet anser det erforderligt med en utredning i förevarande
avseenden.
Försvarets civila tjänstemannaförbund framhåller, att de av utredningen
företagna undersökningarna icke syns ge ett rättvisande resultat i fråga om
personalbehovet. Den av utredningen beräknade personalmängden är en
ligt förbundets uppfattning alltför knappt tilltagen. Förbundet framhåller
även, att utredningen icke syns ha tagit hänsyn till föreliggande behov
av reservpersonal för utjämning av arbetsbördan under semester- och sjuk
ledighet.
Förbundet påtalar, att ingenjörpersonalens löneställning i andra befatt
ningar än chefsbefattningar i utredningens förslag över lag kraftigt för
sämrats. Som helhet hade någon sådan intensifiering av konstruktions
verksamheten som utredningen avsett därför icke erhållits. Det måste näm
ligen enligt förbundets mening framstå som uppenbart att en aldrig så dug
lig chef kommer till korta, om han icke till sitt förfogande har underställd
duglig personal, som kan utföra hans intentioner och uppdrag. Förbundet
framhåller vidare, att antalet befattningar för kvalificerad kontorspersonal
av utredningen kraftigt reducerats, vilket syntes få till följd att en stor del
icke-tekniska arbetsuppgifter med nödvändighet skulle få utföras av teknisk
personal, något som ju utredningen sagt sig vilja undvika.
För ett rationellt utnyttjande av den tekniskt utbildade personalen en
ligt utredningens intentioner erfordras enligt förbundets mening, att samt
liga befattningar med arbetsuppgifter av övervägande teknisk art besätts
med tekniskt skolad personal.
177
Denna förbundets uppfattning borde icke fattas så, att förbundet an
ser officerare obehövliga inom de centrala förvaltningarna. Utom den kom-
mendering av officerare i förvaltningstjänst, som erfordras för dessas vi
dare befordran till högre beställningar och befattningar, är det enligt för
bundets uppfattning tvärtom nödvändigt för ett riktigt bedrivande av kon
struktions- och utvecklingsarbetet, att tillgång inom förvaltningen finns
till militär sakkunskap. Den militära sakkunskap, som erfordras inom för
valtningarnas tekniska konstruktions- och utvecklingsorgan, bör enligt för
bundets mening tillföras dessa genom att officerare fungerar som nnlitar-
assistenter till bl. a. byrå- och sektionschefer. Endast på detta sätt an
ser förbundet både den tekniska och den militära personalens sakkunskap
kunna rationellt utnyttjas och kontinuiteten i arbetet tryggas.
Genom att sålunda frigöra ett icke obetydligt antal befattningar, speci
ellt i högre lönegrader, för tekniskt utbildad personal, anser förbundet att
rekryteringsmöjligheterna skulle avsevärt förbättras. Att anställa och be
hålla tekniskt kvalificerad personal i förvaltningarna under nuvarande för
hållanden, då även högt kvalificerade civilingenjörer utan saklig motive
ring underställs exempelvis unga kaptener, är enligt förbundets åsikt prak
tiskt taget omöjligt och är en av förklaringarna till nuvarande rekryterings-
svårigheter.
Vad åter angår den civilmilitära ingenjörpersonalen uttalar förbundet
den uppfattningen, att det militära kunnande, som meddelas denna, en
dast till viss del är av värde för central förvaltningstjänst och på intet
sätt i detta hänseende överträffar de motsvarande kunskaper, som den
civila ingenjörpersonalen efter hand automatiskt förvärvar i tjänsten. Det
finns därför — hävdar förbundet — endast i enstaka undantagsfall an
ledning att reservera befattningar för civilmilitära beställningshavare.
I den mån den civilmilitära anställningsformen kommer till användning
inom försvarsgrensförvaltningarna syns det emellertid förbundet ange
läget alt möjlighet förefinns för de civila befattningshavarna att erhålla
civilmilitär tjänst i samma eller högre lönegrad.
För att få så bred bas som möjligt vid rekryteringen bör befattningarna
enligt förbundets uppfattning icke låsas fast vid viss kår eller kategori. Vid
ledigförklarande av befattning bör således endast anges befattningens ar
betsuppgifter och lönegrad. Det bör sedan ankomma på verket att vid till
sättande utvälja den av de sökande, som kan anses mest kompetent. Därest
en militär eller civilmilitär beställningshavare erhåller befattningen i fråga,
bör denne enligt förbundets mening övergå till civil anställning.
I fråga om de framlagda förslagen beträffande anställningsformen för
de civila tjänstemännen framhåller förbundet, att ordinariesättning bör
komma till stånd i avsevärt större omfattning än utredningen föreslagit.
1 särskild grad gäller detta kontorspersonalen.
Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be-
12—49 r>4 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 saml. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
178
fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller
en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-
gradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen
i fråga, anser törbundet innebära ett frångående av gällande principer för
lönegradssystemets uppbyggnad, varför förslaget på det bestämdaste av
styrks av förbundet.
Förbundet understryker utredningens uttalande att en av de betydelse
fullaste föi utsättningarna för en god förvaltning är tillgången på duglig
personal, liksom även att rekryteringsfrågorna för den skull bör ägnas
stor uppmärksamhet och förvaltningarna vinnlägga sig om att ta vara på
lovande tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialisfbefattningar.
Förutsättningen för att den vackra tanke, som utredningen sålunda fram
fört, skall kunna realiseras är emellertid enligt förbundets mening att man
icke på sätt utredningen gjort, binder flertalet chefsbefattningar till vissa
kårer eller personalkategorier.
Sveriges juristförbund framhåller, att förbundet bibragts den uppfatt
ningen, att den undersökning som av utredningen påbörjades år 1947 full
gjorts — åtminstone i vad avser »fältarbetet» — av i många fall beträf
fande förvaltningsverksamheten i allmänhet och försvarsförvaltningen i
synnerhet relativt oerfaren personal. Undersökningen hade också huvud
sakligen fullgjorts å tid, som karakteriserades av avvecklingen av bered
skapen. Utredningsmaterialet kunde därför icke anses representativt för
det normala arbetet inom ämbetsverken. Även eljest hade en förändring av
arbetsuppgifter och arbetssätt förekommit sedan undersökningen verk
ställts. Utredningsmaterialet bestod bland annat av tidsuppgifter, avseende
olika arbetsuppgifter. Tidsstudier av ett intellektuellt arbete borde emeller
tid enligt förbundets åsikt icke tillmätas alltför stor betydelse. Så hade
emellertid i detta tall skett. Härigenom hade beräkningen av personalbe
hovet kommit att bli missvisande, då i många fall vid beräknandet av den
tid, en arbetsuppgift ansågs kräva, hänsyn icke tagits till tankearbete, stu
dium av författningar, äldre handlingar, juridisk litteratur etc.
Förbundet erinrar om vikten av att personalberäkningarna icke görs allt
för snäva utan att desamma hänför sig till det erfarenhetsmässiga beho
vet. Försvarsgrensförvaltningarnas personal är enligt förbundets uppfatt
ning alltför tåtalig, bl. a. när det gäller de juridiskt-administrativa arbets
uppgifterna. Detta kommer enligt förbundet till synes däri, att den juri
diska personalen måste underkasta sig övertidsarbete i icke oväsentlig ut
sträckning.
Civilförvaltningens personalförbund konstaterar, att utredningen före
slagit en högst väsentlig nedskärning av expeditionsvakternas antal och
en övergång till användande av yngre, okvalificerade kvinnliga kontors-
bud. En icke ringa olägenhet kommer enligt förbundets åsikt helt visst att
uppstå för verken och de besökande med en sådan anordning. Utredning
Kungl. Maj.ts proposition nr 109.
179
ens förslag till fördelning av befattningarna på ordinarie och icke-ordi-
narie anställningsform är enligt förbundets mening högst otillfredsställande.
Det ringa antalet ordinarie befattningar missgynnar enligt förbundet sär
skilt expeditionsvakter och likställda, som saknar befordringsgång.
Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund uttalar, att utredningens
beräkningar rörande personalbehovet är grundade på organisationsunder-
sökningar, vilka förbundet icke funnit fullt tillförlitliga. De hade utförts
under en tidsperiod, som var ganska avlägsen från det datum, då omorga
nisationen kunde beräknas komma att genomföras. Under den tid, som
förflutit, sedan tidsstudierna gjordes, hade såväl arbetsmängd som arbets
förhållanden i övrigt i flera avseenden förändrats. Förbundet framhåller
särskilt, att verksamheten inom försvaret avsevärt utökats, att försvars-
utgifterna vuxit och att värnpliktstjänstgöringen förlängts. Skulle därtill
en ytterligare utökning av värnpliktstiden komma att genomföras, skulle
detta ställa än större krav på de centrala förvaltningarna. Förbundet fram
håller även, att sådana arbetsuppgifter, varom här är fråga, i många avse
enden är av den karaktären, att tidsstudier beträffande desamma måste
ge osäkra resultat. I fråga om personalorganisationens uppbyggnad fram
håller förbundet angelägenheten av att det för de stora grupperna av lägre
och högre rekryteringspersonal skapas tillfredsställande befordringsmöjlig-
heter.
Departementschefen.
Såsom flera remissmyndigheter framhållit var de personalbehovsberäk-
ningar, som utredningen gjort och vilka grundade sig på undersökningar,
som verkställts under åren 1947—1950, redan vid remissyttrandenas av
givande hösten 1951 på grund av förvaltningsverksamhetens ansvällning
åtminstone delvis föråldrade. Sedan dess har arbetsuppgifterna på berörda
förvaltningsområde ytterligare ökat så att numera knappast någon vägled
ning kan hämtas ur utredningens beräkningar vad antalet erforderliga tjäns
ter beträffar.
De beräkningar härutinnan, som jag framlägger, har därför huvudsak
ligen måst grundas på nytt material som helt nyligen infordrats från be
rörda myndigheter och som således kan anses fylla alla anspråk på aktu
alitet. I fråga om behovet av personal för den rent konstruktiva verksam
heten har jag vid mina bedömanden såsom en utgångspunkt haft de lång-
tidsprogram för materielanskaffningen som uppställts för försvarsgrenarna.
I likhet med utredningen räknar jag för sistnämnda verksamhet med att
en viss förstärkning av personalens kvalitet erfordras och föreslår därför
ett utbyte i viss utsträckning av lägre tjänster mot något högre, varvid jag
söker undvika kostnadsökningar genom att tillvarata förefintliga rationali
seringsmöjligheter. Angivna förhållanden belyses närmare i det följande
under kap. III.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
180
Kungl. Maj:ls proposition nr 109.
Jag delar utredningens uppfattning att för den tekniska tjänsten inom
militärförvaltningen fordras tekniskt välutbildad personal och att på en
stor del av denna personal måste ställas krav på erfarenhet i större eller
mindre utsträckning av materielens militära användning. Utredningen har
— med erinran om att personal med angivna kvalifikationer hittills er
hållits, dels genom att officerare bibringats teknisk utbildning, dels genom
att ingenjörer erhållit viss militär utbildning — uttalat, att det är möjligt,
att endast en av nämnda rekryteringsvägar skulle behöva anlitas, men
att utredningen icke ansett sig kunna ingå på en undersökning härav utan
utgått från att båda personalkategorierna fortfarande skall tas i anspråk
för förvaltningstjänsten. För egen del utgår jag från att inom överskådlig
framtid kommer att på krigsmaterielförvaltningens område finnas såväl
tekniskt utbildade militärer som militärt utbildade ingenjörer. Huruvida av
vägningen dessa båda personalkategorier sinsemellan och mellan dem och
den rent civila ingenjörspersonalen för närvarande är den lämpligaste inom
förvaltningarna anser jag emellertid väl förtjäna att övervägas. Jag är
dock icke beredd att nu ingå på en närmare granskning av detta spörs
mål men avser att uppta detsamma till behandling i samband med den ut
redning rörande vissa kårfrågor, som jag tidigare anmält min avsikt att
igångsätta. De uppfattningar, som i personalsammanslutningarnas remiss
yttranden kommit till uttryck i fråga om berörda avvägning, innefattar en
ligt min mening ofta övervärderingar av förtjänsterna inom de egna leden
liksom också underskattningar av andra personalkategoriers företräden.
Tills vidare räknar jag med användning av teknisk personal av olika typer
i relationer som icke mera väsentligt skiljer sig från de nuvarande. För
att möjliggöra större valfrihet föreslår jag dock att flera tjänster skall
kunna besättas med alternativt militär/civilmilitär eller civilmilitär/civil
personal än vad nu är fallet.
För den icke tekniska tjänsten räknar jag med personal av samma kate
gorier som de med vilka utredningen kalkylerat. Antalet tjänster har där
vid beräknats med hänsyn till arbetsuppgifternas omfång inom den av
mig förordade organisationen.
Beträffande ordinarie- och extraordinariesättningen av tjänster kan jag
i stort sett ansluta mig till vad utredningen anfört. Militära och civilmilitära
tjänster bör sålunda vara ordinarie med undantag av för pensionerad militär
personal avsedda arvodesbefattningar. Likaså bör i princip civila tjänster
göras ordinarie i den utsträckning de bedöms under alla förhållanden er
forderliga inom den nya organisationen. Övriga civila tjänster på avlönings-
anslag bör såsom regel vara extra ordinarie om icke på grund av bestäm
melser rörande reglerad befordringsgång eller med hänsyn till anställning
ens tillfällighet eller av eljest brukliga skäl anställning såsom aspirant eller
extra tjänsteman bör förekomma. I likhet med utredningen anser jag, att
tjänster å sakanslag som regel skall vara extra men att extra ordinarie an
181
ställning undantagsvis bör kunna ifrågakomma vid längre tids anställ
ning, varvid vederbörande givetvis måste räkna med att bli entledigad från
anställningen när de arbetsuppgifter för vilka han anställts blivit slutförda.
Jag kan alltså icke dela den uppfattning som kommit till uttryck i vissa
remissutlåtanden, vari hävdats att extra ordinarie tjänster överhuvudtaget
icke borde inrättas på sakanslag. Genom de föreskrifter, vilka såsom
jag tidigare nämnt — bör utfärdas för begränsning av myndigheternas möj
ligheter att anställa personal med anlitande av sakanslag bör enligt min
mening antalet extra ordinarie tjänster å sakanslag — vilkas inrättande
helt bör förbehållas Kungl. Maj :t — kunna hållas mycket lågt.
Ordinarie tjänster bör såsom utredningen framhållit i allmänhet till
sättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. I likhet med utredningen
anser jag emellertid att vissa högre tjänster bör tillsättas med förordnande
för viss tid. Även om förordnandeformen enligt min uppfattning bör an
vändas med stor försiktighet är jag likväl av den åsikten, att den är den
riktigaste då det gäller ledande tjänster av för förvaltningsverksamheten
avgörande betydelse där möjligheterna är små att vid konstaterad olämp
lighet för befattningen i fråga omplacera vederbörande på annan tjänst. Så
är främst förhållandet med tjänsterna såsom souschefer i av föreliggande
förslag berörda militära förvaltningar samt tjänsten såsom generaldirek
tör och chef för försvarets civilförvaltning. Jag kan därför icke dela sta
tens lönenämnds mening att man borde överväga att omvandla sistnämnda
tjänst, som nu är förordnandetjänst, till fullmaktstjänst. Även beträffande
vissa andra tjänster anser jag angiven förutsättning för förordnandefor
mens tillämpning föreligga.
Vid lönegradsplaceringen av tjänster har utredningen, såsom framgår
av det föregående, följt de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänste-
förteckningssakkunniga och som godkänts av 1947 års riksdag. Sedan dess
har den allmänna tjänsteförteckningsrevision mellankommit, som be
slutats av 1952 och 1953 års riksdagar. Jag har vid mina överväganden
rörande lönegradsplaceringen av olika tjänster tillämpat de principer, som
knäsatts vid sistnämnda revision.
Vid beredningen av frågan om lönesättningen för tjänsterna inom för-
svarsförvaltningarnas ledning har de enligt Ivungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 mars 1951 av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga
för översyn av löneställningen för vissa chefstjänstemän (i det följande
kallad chefslöncutrcdningcn) deltagit och framfört sina synpunkter, för
vilka kortfattad redogörelse lämnas i det följande vid behandlingen av de
olika verkens personalbehov. Här må dock nämnas, att de sakkunniga
såsom regel ansett sig förhindrade förorda, att chefer, vilka icke lyder
direkt under vederbörande souschef utan mellan sig och souschefen har
eu avdelningschef, placeras i byråchefslönegrad. De har i dylika fall ansett,
att eu placering av chefstjänsten i 37 lönegraden eller motsvarande eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
högre lönegrad på löneplan 2 är ägnad att inge allvarliga betänkligheter,
särskilt med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som härigenom kan
uppkomma i avseende å lönesättningen för närmast motsvarande tjänster
vid de affärsdrivande kommunikationsverken, beträffande vilkas löneställ-
ning utredning pågår genom särskilda av chefen för civildepartementet till
kallade sakkunniga. För egen del får jag i fråga om lönesättningen för
chefstjänstemännen anföra följande.
Souscheferna i de olika centrala förvaltningarna bör enligt min mening
samtliga placeras i 19 lönegraden på löneplan 2 och, såsom förut nämnts,
erhålla förordnandetjänster. För arméintendenturförvaltningens del kan
visserligen ifrågasättas om icke en lägre lönegradsplacering är motiverad,
men jag har ansett övervägande skäl tala för att samtliga souschefer erhåller
samma placering.
Vad angår de souscheferna direkt underställda cheferna för olika orga
nisationsenheter får jag erinra, att lönegraden Ca 37 resp. 13 lönegraden
på löneplan 2 är normallönegraden för sådan chef. Vid de affärsdrivande
verken och vissa andra verk har vissa byråchefer erhållit en högre löne
gradsplacering. Vidare förekommer det, att chefer för små organisations
enheter med arbetsuppgifter av mera begränsad omfattning placeras i lägre
lönegrad än normallönegraden för byråchefer. I enlighet med dessa normer
bör i de centrala försvarsförvaltningarna de souscheferna direkt under
ställda cheferna för olika organisationsenheter normalt placeras i Ca eller
Ma 37 eller Cp 13. Av min redogörelse i det föregående framgår emellertid,
att vissa av dessa organisationsenheter svarar för mycket betydelsefulla och
omfattande delar av verkets verksamhetsområde samt att det för hand-
havande av förekommande arbetsuppgifter krävs stora personalstyrkor.
För cheferna för dessa avdelningar syns en högre placering än i normal
grad för byråchefer motiverad. Dessa tjänster bör enligt min mening i all
mänhet placeras i 15 lönegraden å löneplan 2. Lägre placering än i normal
lönegraden för byråchefer har i huvudsak föreslagits endast för cheferna
för vissa s. k. stabsorgan.
Med hänsyn till pågående översyn av löneställningen för vissa chefs
tjänstemän vid de affärsdrivande kommunikationsverken har under de che
fer, vilka är direkt underställda vederbörande souschef, i allmänhet inte in
rättats chefstjänster i högre lönegrad än 33 på löneplan 1 och 10 på löneplan 2.
Undantagsvis har dock arbetsuppgifternas art och det därmed förenade
ansvaret samt organisationsenhetens storlek befunnits motivera, att sådan
chefstjänst placeras i den normala byråchefsgraden (37) eller dess mot
svarighet på löneplan 2 (lönegrad 13). Sedan nämnda undersökning vid
kommunikationsverken slutförts, torde i anslutning därtill en ytterligare
översyn böra verkställas av ifrågavarande chefstjänster vid försvaret. I av-
bidan på resultatet av denna översyn har ett antal tjänster upptagits så
som extra ordinarie i lönegrad Cs 10.
183
I detta sammanhang vill jag erinra att Kungl. Maj :t med stöd av riks
dagens bemyndigande (skr. 1951:219) meddelat vikariatslöneförordnan-
den å vissa byråchefstjänster i de centrala försvarsförvaltningarna. I den
mån innehavare av sådant vikariatslöneförordnande ifrågakommer såsom
chef för enhet, för vilken avsetts extra ordinarie tjänst i Cs 10, torde han
böra övergångsvis få bibehålla dylikt förordnande i avbidan på resultatet
av nyssnämnda översyn. Det torde få ankomma på Kungl. Maj .t att med
dela beslut härom.
Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj :t att i samband med ut
färdande av instruktioner för de centrala försvarsförvaltningarna eller
genom senare instruktionsändringar vidtaga de jämkningar med avseende å
benämningarna å de olika . organisationsenheterna, som kan befinnas på
kallade med hänsyn till det slutliga ställningstagandet till chefstjänsternas
löneställning.
Vissa byråchefstjänster föreslås av mig skola placeras i Ma 37 eller alter
nativt Ma 37/Ca 37. Enligt 21 § statens allmänna avlöningsreglemente skall
den, som tillträder tjänst i Ca 37, regelmässigt placeras i lönegradens lägsta
löneklass (37) och därefter för varje tidsperiod av tre år uppflyttas en
löneklass till dess lönegradens högsta löneklass (40) uppnåtts medan den,
som tillträder beställning i lönegrad Ma 37, omedelbart skall placeras i högsta
löneklassen (40). Då det beträffande byråchefstjänster icke kan anses för
enat med rättvisa och billighet att en militär innehavare skall erhalla för
månligare lönetur än en civil eller civilmilitär, är det min uppfattning att
berörda bestämmelser i avlöningsreglementet bör ändras så att för här
avsedda tjänster de löneklassplaceringsregler blir tillämpliga, som nu gäller
för Ca 37. Chefen för civildepartementet torde i annat sammanhang komma
att avge förslag till erforderliga författningsändringar.
Jag har icke kunnat biträda utredningens förslag att för bl. a. be
främjande av kontinuiteten vederbörande myndighet skulle äga be
fogenhet att på vissa villkor å viss befattning placera tjänsteman i en lägre
eller en högre lönegrad inom vederbörlig lönegradsserie än den för befatt
ningen normala. En sådan anordning skulle, sasom också fiamhallits a\
ett flertal remissmyndigheter, innebära ett avsteg från gällande principer
för det nuvarande lönegradssystemets uppbyggnad.
Jag kan slutligen helt ansluta mig till utredningens uttalande, att en
förutsättning för en god förvaltning är tillgången på duglig personal och att
rekryterings- och utbildningsfrågorna därför bör ägnas stor uppmärk
samhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
184
Kungl. ilajits proposition nr 109.
KAP. III. FÖRVALTNINGSMYNDIGHETERNAS M. M.
ORGANISATION.
A. Inledning.
År 19ol ansågs icke förutsättningar föreligga för en mera genomgripande
förvaltningsreform. Endast vissa jämkningar inom den bestående organisa
tionens ram vidtogs genom Kungl. Maj :ts brev den 28 september 1951 med
vissa bestämmelser angående försvarets centrala förvaltning. Redogörelse
för dessa bestämmelser lämnas i andra sammanhang liksom även för de
den 24 april 1953 utfärdade bestämmelserna om huvudförvaltninssmvn-
dighet.
Då nu frågan om den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltnings
tjänstens organisation tas upp från grunden, sker detta så lång tid efter
det att 1946 års militära förvaltningsutredning avgav sitt betänkande, att
däri framlagda detaljförslag beträffande den inre organisationen ävensom
personalberäkningarna är delvis inaktuella. Motsvarande gäller vad som
anförts om detaljorganisatoriska frågor och personalbehov i remissyttran
dena samt i de under kap. I omnämnda förslag, som infordrades från för
valtningarna till den 15 december 1951. Dessa senare förslag byggde för
övrigt på den förutsättningen, att krigsmaterielverket skulle bibehållas i
organisationen.
På grund av anförda omständigheter har — såsom ock berörts under
kap. I — det visat sig erforderligt att införskaffa nya detaljförslag i fråga
om organisation och personal från berörda förvaltningar. Så har skett
genom min i flera andra sammanhang berörda skrivelse till överbefäl
havaren m. fl. den 30 oktober 1953 angående organisationen av den cen
trala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Till
denna skrivelse var fogade, dels en kortfattad promemoria med allmänna
riktlinjer för en förvaltningsreform, dels organisationstablåer, som utvisade
de berörda förvaltningarnas tillämnade inre organisation t. o. m. byrå
(motsvarande) och sektion (motsvarande) som ej var avsedd att ingå i
byrå.
Förvaltningarna erhöll i nämnda skrivelse förhållandevis utförliga direk
tiv angående förutsättningarna för och utformningen av vederbörliga de
talj förslag.
Den redogörelse jag i det följande kommer att lämna för förvaltningar
nas inre organisation kommer att behandla varje förvaltning för sig under
fem avsnitt, nämligen allmänna uppgifter, vederbörande ämbetsverks led-
ning, huvuddragen av organisationen, detaljorganisation samt personal
behov.
185
Till grund för de avsnitt, som behandlar huvuddragen av förvaltningar
nas organisation, ligger förvaltningsutredningens förslag, remissyttrandena
över detta samt i viss utsträckning de av förvaltningarna i december 1951
ingivna förslagen ävensom vissa därefter avlämnade förslag och promemo
rior. Förslag från myndigheterna efter den 30 oktober 1953 har i vissa fall
föranlett jämkningar i den organisation, vilken var angiven i de tablåer,
som var fogade till min skrivelse sagda dag. De avsnitt som behand
lar detalj organisation och personalbehov, bygger i huvudsak på förvalt
ningsutredningens betänkande och de förslag, som infordrades med skri
velse den 30 oktober 1953, samt vad beträffar försvarets civilförvaltning,
även dess anslagsäskanden för budgetåret 1954/55.
De genom min skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade organisations-
förslagen har ingetts genom överbefälhavaren, vilken vidarebefordrat dem
till mig med skrivelse den 7 januari 1954.
I denna skrivelse framhåller överbefälhavaren, att han i samband med
överläggningar inom militärledningen understrukit behovet av ökad effekt
genom rationalisering av förvaltningarna men samtidigt förordat största
återhållsamhet vid förslagens uppgörande i syfte att inskränka kostna
derna för den centrala försvarsförvaltningen. Vid dessa överläggningar
har försvarsgrenscheferna meddelat, att ursprungligen uppgjorda organisa-
tionsförslag starkt beskurits.
Vissa av överbefälhavarens synpunkter och ställningstaganden beträf
fande förslagen har sammanförts i en skrivelsen bifogad promemoria.
I denna promemoria framhålls bl. a., att den tekniska utvecklingen fort
skridit i snabb takt, sedan förvaltningsutredningens betänkande avläm
nades. Detta har medfört vidgade uppgifter för förvaltningarna i jämfö
relse med vad förvaltningsutredningen räknade med. I detta hänseende
erinras framförallt om frågor, som berör robot- och raketvapen samt tele
teknisk materiel. I promemorian erinras vidare, att förvaltningarna i sina
yttranden sommaren 1951 över förvaltningsutredningens betänkande häv
dat den ståndpunkten, att utredningen beräknat personalbehovet allt för
knappt med hänsyn till då radande förhallanden. Det ändrade läge, som
inträffat sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete, anser över
befälhavaren förtjäna att beaktas, då förvaltningsmyndigheternas förslag
skall bedömas.
Beträffande frågan om rationalisering av den centrala förvaltningsorga
nisationen anförs i promemorian bl. a. följande.
Möjligheterna att — med beaktande av den tekniska utvecklingens
krav __ effektivisera och rationalisera här berörda centrala förvaltningar
har i avvaktan på beslut rörande förvaltningsutredningens förslag varit
begränsade. Det är betydelsefullt, att en förbättring härvidlag kan komma
till stånd från och med nästkommande budgetår. Med hänsyn till vad som
tidigare anförts syns det inom viktiga arbetsområden vid förvaltningarna
nödvändigt med vissa utökningar, utöver vad som betingas av att arbets
uppgifter övertas från krigsmaterielverket.
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
186
Innan erfarenheter vunnits av den föreslagna organisationens verknings
sätt, torde dock utökningarna böra ske med viss försiktighet.
Det ytterligare behov av rationalisering och effektivisering av verksam
heten som otvivelaktigt framdeles kommer att göra sig gällande, bör i första
hand prövas av de olika myndigheterna själva med hjälp av de härför av
sedda organ, som numera finns eller är under inrättande hos myndigheterna
ifråga.
Vidare erinras i promemorian, att förvaltningsmyndigheterna i regel sär
skilt framhållit, att personalbehovet beräknats under förutsättning att kon
struktionsuppgifter läggs ut på industrin och att utom förvaltningarna stå
ende expertis anlitas i all den utsträckning, som är möjlig. I anslutning
härtill framhålls att användning i ökad omfattning av civil expertis och
privat industri kan komma att ta tid att genomföra, bl. a. med hänsyn till
konkurrensförhållandena och det relativa fåtal industrier, som för närva-
i ande sysslar med krigsmaterieltillverkning. På längre sikt anses emeller
tid att åtminstone inom vissa områden möjligheter till ytterligare bespa
ringar bör kunna skapas genom antydda åtgärder.
Det må i detta sammanhang framhållas, att det material, som ligger till
grund för organisationsförslagen, är så omfattande, att en fullständig redo
visning icke är möjlig inom propositionens ram. I detta hänseende må bl. a.
eiinras, att förvaltningsutredningen i en omfattande bildbilaga redovisade
sina förslag beträffande organisation och personal. Då denna bilaga såväl
i vad gäller detaljorganisationsfrågor som personalförslag numera får anses
i stor utsträckning inaktuell, har någon hänvisning till densamma icke
gjorts. Icke heller de av myndigheterna ingivna organisations- och per
sonalförslagen kan av utrymmesskäl i detalj återges. De till grund för
propositionens förslag liggande handlingarna kommer att i vanlig ordning
tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.
I anslutning till föreliggande organisationsförslag har vissa bilagor upp
gjorts. Sålunda redovisas å bilagor i tablåform förvaltningarnas nuvarande
organisation samt huvuddragen av den föreslagna organisationen. Vidare
redovisas å särskilda bilagor förslagen till personaluppsättning på ämbets
verkens olika underavdelningar.
Departementschefen.
I det föregående har jag under kap. I anfört vissa allmänna synpunkter
på det organisationsförslag som nu framläggs. Det ligger i sakens natur,
att jag vid förslagens utformning har måst beakta den utveckling på olika
områden, som ägt rum sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete.
I jämförelse med förvaltningsutredningen innebär därför mina förslag vissa
jämkningar saväl i fråga om huvuddragen av de berörda myndigheternas
organisation som beträffande detaljorganisationen. Detta förhållande sam
manhänger framför allt med den snabba tekniska utveckling och den därav
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
187
betingade förskjutning av arbetsuppgifterna för förvaltningarnas del, som
ägt rum under de senaste åren. Såsom överbefälhavaren framhåller, till
drar sig i detta sammanhang det teletekniska området i första hand upp
märksamhet. Även den ökade krigsmaterielanskaffningen måste uppen
barligen få konsekvenser för förvaltningarnas organisation och personal
behov.
Mina förslag sträcker sig i organisatoriskt hänseende ned till och med
enheter, som utgörs av sektioner (motsvarande) eller av detaljer (motsva
rande) vilka är fristående inom byrå eller annan högre organisationsenhet.
Indelningen av sektionerna i detaljer anser jag som regel böra överlåtas åt
vederbörande förvaltning. Endast i den mån jag funnit särskilda skäl föl
anleda därtill har jag till behandling upptagit frågor om detaljer, som in
går i sektioner (motsvarande). Härvidlag har jag fäst särskilt avseende
vid de funktionella organens och stabsorganens detaljindelning. Vad be
träffar sakorganen är dessas indelning i detaljer som regel en ren lämplig-
hetsfråga. De sakliga arbetsuppgifternas växlande föremål och omfattning
medför, att organisationen härutinnan måste ges en mera smidig och an
passbar karaktär än vad fallet är beträffande de funktionella organen och
stabsorganen.
Oaktat den hänsyn jag sålunda tagit till antydda omständigheter vid
utformningen av mina förslag, innebär dessa en kraftig reduktion av föi-
valtningarnas personalförslag. Min strävan hav varit att sa langt möjligt
begränsa antalet befattningshavare i förvaltningarna utan att effektiviteten
i organisationen rubbas. De förslag jag i det följande framlägger innebär,
att totalantalet tjänstemän i de av förvaltningsreformen berörda ämbets
verken kommer att minska i förhållande till nuläget med cirka 300. Vid
mina personalberäkningar har jag utgått från att den nya förvaltnings
organisationen bör, i avvaktan på närmare erfarenheter, ges en personal
uppsättning, som på en del punkter snarast är för snäv, såvitt nu kan be
dömas.
Mina personalförslag upptar ett relativt sett större antal högre tjänster
än som finns i den nuvarande organisationen. Den hittillsvarande propor
tionen mellan högre och lägre personal inom försvarsförvaltningarna torde
knappast ha varit den ur effektivitetssynpunkt lämpligaste. Jag erinrar
om att förvaltningsutredningen även räknade med vissa utbyten av tjäns
ter i kvalitetsförstärkande syfte.
Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för prövningen av
lönefrågorna, och med beaktande jämväl av den osäkeihct, som maste \id-
låda lönevärderingen av vissa tjänster för nytillkomna arbetsuppgifter,
anser jag det nödvändigt, alt lönesättningen underkastas omprövning, se
dan den nya organisationen varit i kraft en tid. Eu konsekvens av det
sagda är, att jag endast med försiktighet tillstyrker, att ordinarie civila
tjänster nyinrättas eller alt redan befintliga icke-ordinarie tjänster ombildas
till ordinarie.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.
188
Kiuujl. Maj:ts proposition nr 109.
Ett genomförande av organisationsförslaget kommer självfallet att åter
verka på de militära och civilmilitära kårernas (den ordinarie personalens
vid flygvapnet) sammansättning. Det har emellertid icke varit möjligt att
i detta sammanhang utreda dessa frågor i detalj. Kungl. Maj :t torde där
för lämpligen böra bemyndigas att under budgetåret 1954/55 vidta de pro
visoriska åtgärder (exempelvis meddelande av vikariatslöneförordnanden,
vakanssättningar m. m.) i avseende å staterna i fråga, vilka betingas av
omorganisationen. I samband med anmälan denna dag av proposition an
gående vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1954/55 framlägger jag förslag om utverkande av bemyndi
gande härutinnan.
Den förvaltningsorganisation, som jag här föreslår, kan naturligen icke
betraktas på det sättet att därigenom skulle för avsevärd tid framåt fast
låsas såväl förvaltningarnas interna organisation som deras personalbe
hov. Den snabba utvecklingen gör det nödvändigt att förvaltningsorga
nisationen inom försvaret smidigt anpassas till skiftande förhållanden. Ett
kontinuerligt rationaliseringsarbete och hänsynstagande till den militär
tekniska utvecklingen måste prägla utformningen av den militära förvalt
ningsorganisationen.
Det fortsatta rationaliseringsarbete, som jag bedömer erforderligt, hänför
sig icke enbart till förvaltningarnas egen verksamhet i detta hänseende.
Frånsett att omständigheterna kan föranleda Kungl. Maj:t att framdeles
föranstalta om översyn, total eller partiell, av organisation och personal
behov, bör de samordningsåtgärder, som ingår som ett led i förvaltnings-
reformen, verka rationaliserande på förvaltningsapparaten. Inrättandet av
försvarets förvaltningsdirektion tillmäter jag i detta hänseende särskild
vikt. Jag hyser dessutom den uppfattningen, att den föreslagna organisa
tionen, under förutsättning att den bringas att fungera enligt de principer,
som varit vägledande vid dess utformning, bör på längre sikt kunna med
föra ytterligare rationaliserings- och besparingsmöjligheter utöver dem som
nu kunnat tillvaratas.
I likhet med överbefälhavaren anser jag mig böra räkna med att, åt
minstone på längre sikt, industrin skall kunna utnyttjas för konstruktions-
m. fl. uppgifter i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet.
Med en sådan utveckling bör följa vissa personalbesparingar, över huvud
taget anser jag det betydelsefullt, att utom förvaltningarna stående expertis
utnyttjas i all den utsträckning så kan visa sig ändamålsenligt ur ekono
miska och andra synpunkter.
En vidgad användning av mera avancerade kontorstekniska hjälpmedel,
måhända främst hålkortsmaskiner, bör kunna resultera i besparingar av
för redovisnings- och rutinarbete avsedd personal. Den inom försvarsde
partementet pågående utredningen angående utnyttjandet av hålkortsan-
189
läggningar inom försvaret syftar härtill. Redan pågående eller planlagd
övergång till hålkortsredovisning kan beräknas inom de närmaste åren icke
oväsentligt nedbringa behovet av biträdespersonal vid bl. a. vissa av de i
förvaltningarna ingående organen för central förrådsredovisning.
Till de kontorstekniska hjälpmedel, som förtjänar att särskilt uppmärk
sammas, hör enligt min mening moderna dikteringsapparater. Använd
ningen av dessa verkar tidsbesparande och nedbringar behovet av personal
för stenografering.
Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på att vissa organisationsen
heter inom försvarsförvaltningarna, exempelvis flygförvaltningens robot-
och luftbevakningsbyråer, är sysselsatta med omfattande uppgifter av för
söks- och engångskaraktär. Icke oväsentliga personalreduktioner bör där
för framdeles kunna påräknas på dylika punkter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
B. Armétygförvaltningen (Arméförvaltningen).
1. Armétygförvaltningens allmänna uppgifter.
Den nuvarande arméförvaltningen utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt
och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och
intendenturförvaltningen vid armén.
1946 års militära förvaUiiingsutredning.
Såsom i det föregående berörts, föreslår förvaltningsutredningen, att in
tendentur förvaltningstjänsten skall omhänderhas av ett för hela försvaret
gemensamt ämbetsverk medan tygförvaltningstjänsten alltjämt skall orga-'
niseras försvarsgrensvis. Arméförvaltningen skulle till följd härav fortsätt
ningsvis vara högsta förvaltningsmyndighet för tygförvaltningstjänsten
vid armén. Med tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen avses
arméförvaltningen vidare skola handha vissa anskaffningsuppgifter beträf
fande för marinen och flygvapnet avsedd tygmateriel. Enligt samma princip
skall återigen marin- och flygförvaltningarna enligt utredningens förslag i
viss utsträckning utöva huvudförvaltningen beträffande armétygmateriel,
varjämte arméförvaltningens ämbetsbefattning liksom för närvarande be
gränsas av de befogenheter, som tillagts de för försvaret gemensamma cen
trala förvaltningsmyndigheterna.
Förvaltningsutredningen lämnar en utförlig redovisning av den före
slagna arméförvaltningens olika arbetsuppgifter. Det torde icke vara ertor-
derligt att här i varje detalj återge vad utredningen anfört i detta hänseende.
Eu kortfattad redogörelse lämnas i det följande.
Utredningen indelar arméförvaltningens arbetsuppgifter i följande huvud
funktioner: militärteknisk anpassning, krigsförberedelsearbcte, ekonomisk
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
planering, inköps- och försälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning
och förrådshållning samt tekniskt underhåll. Härtill kommer vissa upp
gifter av servicekaraktär.
Med militärteknisk anpassning förstår utredningen den tekniska verk
samhet, som med utgångspunkt från tillgängliga forskningsresultat, tjänste-
erfarenheter m. m. erfordras, innan materiel av olika slag kan börja till
verkas. Utredningen framhåller att de stridsmedel, som efter hand fram
kommer, ytterst är resultat av fri forskning jämte målbunden forskning
för militärtekniska ändamål. Utredningen anser att några egentliga forsk
ningsuppgifter icke bör ankomma på försvarets centrala förvaltningsmyn
digheter men väl ett utvecklande och en anpassning för praktiskt bruk inom
krigsmakten av olika konkreta projekt, grundade på av försvarets forsk
ningsanstalt eller andra institutioner klarlagda tekniskt-fysikaliska
underlag.
Verksamheten för militärteknisk anpassning indelas i studier, projekt
arbete, konstruktions- och försöksverksamhet samt utarbetande av tekniskt
underlag för anskaffning.
Projektarbetet, vilket utredningen anser vara en av arméförvaltningens
viktigaste arbetsuppgifter, definieras som ett tekniskt planläggningsarbete,
som kan innebära antingen utformande av direktiv eller program för visst
konstruktionsarbete eller också sammanjämkning och inplacering av olika
konstruktioner i en större enhet.
Utredningen betonar, att konstruktionsverksamheten måste utövas i nära
kontakt med tillverkningen av materielen och därför bland annat bör i möj
ligaste mån förläggas till den privata eller statliga industrin. Konstruktions
arbetet inom förvaltningen anser utredningen i allmänhet böra inskränka
sig till att gälla sådan materiel, vars konstruktion bör hemlighållas eller för
vars framställning man inte lyckats intressera någon industri. Det fram
hålls, att standardiseringsmöjligheterna bör tillvaratas i samband med all
konstruktionsverksamhet.
Försöksverksamheten indelas i tekniska försök och tjänsteförsök. De
förra slagen av försök är vanligen intimt förknippade med konstruktions
arbetet och utförs parallellt med eller i anslutning till detta. Tjänsteförsöken
har till syfte att utröna materielens fältmässiga användbarhet.
Utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning förutsätter att kon
struktions- och försöksverksamheten avslutas i fråga om den materiel, som
skall anskaffas. Till detta underlag räknar utredningen ritningar med till
hörande specifikationer, tekniska anvisningar, tillverkningsbestämmelser,
leverans- och kontrollbestämmelser samt i förekommande fall uppgift om
tillverkningsverktyg, som kan tillhandahållas genom förvaltningen.
I krigsförberedelsearbetet innefattar utredningen i huvudsak arbetet med
att utarbeta krigsförvaltningsplaner, krigsorganisationsplaner och krigskost-
nadsplaner. Utredningen utgår härvid från att krigsindustriplanerna med
visst undantag skulle utarbetas av försvarets industriplanering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
191
Utredningen avser med ekonomisk planering, dels utarbetande av under
lag för samt sammanställande av förslag till medelsäskanden, dels förvalt
ning av tilldelade anslagsmedel. Utredningen understryker vikten av att be
räkningsgrunderna för olika utgiftsändamål noggrant anges vid samman
ställande av förslag till medelsäskanden.
I samband med att utredningen utvecklar sina synpunkter på den ekono
miska planeringen tar utredningen upp försvarets titelredovisningssystem
till behandling. Utredningen erinrar till en början att riksdagens år 1948
församlade revisorer framställt vissa erinringar mot detta system och att
statsutskottet i utlåtande 1949: 143 (punkt 3) uttalat, att anledning förelåg
att ägna frågan om berörda system speciell uppmärksamhet i syfte atl
undersöka möjligheterna till förenklingar och kostnadsbesparingar. Innan
nuvarande bokföringssystem inom försvaret ytterligare utbyggs, borde enligt
utskottet nu tillämpade former för arbetet vid den så kallade hålkortsde-
taljen inom försvarets civilförvaltnings bokföringskontor undersökas. Med
anledning härav hade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 november 1949
uppdragit åt förvaltningsutredningen att vid fullgörandet av sitt uppdrag
överväga berörda spörsmål.
Utredningen anför därefter följande.
De för utredningens räkning företagna organisationsundersökningarna
har bl. a. också berört formerna för försvarets medelsbokföring. Vid under
sökningstillfället var bokföringen så ordnad, att försvarets civilförvaltning
med utnyttjande av sin hålkortsanläggning utförde bokföring för försvaret
inom ramen för ett av ämbetsverket i samråd med övriga centrala förvalt
ningsmyndigheter utarbetat titelsystem. Detta system tillgodoser helt de
statsfinansiella bokföringskraven men blott delvis de olika centralförvalt
ningarnas behov av ytterligare spjälkning av anslagsmedlen på olika konton.
Vid sidan av nämnda bokföring sker därför en särskild kontobokföring inom
centralförvaltningarna. Utredningen anser det självfallet att dessa båda bok-
föringsformer bör koordineras och bokföringen i sin helhet ske genom civil
förvaltningens hålkortsanläggning. Härigenom skulle bl. a. det dubbelarbete,
som vid undersökningstillfället förekom, elimineras. För att möjliggöra
detta bör en detaljerad genomarbetning av titelsystemet komma till stånd i
syfte att inom detsamma inrymma såväl den »statsfinansiella» som den för
varje förvaltnings interna behov erforderliga »affärsmässiga» bokfö
ringen. Vid undersökningstillfället innehöll det av försvarets civilförvalt
ning utarbetade titelsystemet en sifferlcombination om 8 positioner (grupp
nummer 2 siffror, titel 5 siffror samt 1 statistiksiffra). För de centrala för
valtningsmyndigheternas interna bokföring används vanligen ytterligare 3
till 4 positioner. Fn utbyggnad av titelsystemet att omfatta även förvalt
ningarnas kontobokföring kommer otvivelaktigt att medföra en utökning av
antalet synliga titlar. Den föreslagna bearbetningen av titelsystemet bör
emellertid ta sikte på — förutom en samordning — att utan eftersättande
av de krav, som skäligen kan uppställas ur kontroll- och statistiksynpunkter,
minska det sammanlagda antalet positioner och därigenom göra litclsyste-
met mera lätthanterligt. En dylik revidering av försvarets titelsystem är
doek så omfattande och tidsödande att det icke varit möjligt alt inrymma
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
en sådan i utredningens arbetsprogram. Utredningen föreslår därför, att
spörsmålet i fråga görs till föremål för en särskild utredning, åt vilken även
bör uppdras att från grunden undersöka den hålkortsmässiga bearbetningen
inom civilförvaltningen. Därvid bör bl. a. uppmärksammas, att civilförvalt
ningens bokföring blir så ordnad, att resultaten snabbt blir tillgängliga för
övriga förvaltningar.
Utredningen ägnar förhållandevis stort utrymme åt inköps- och försälj-
ningsverksamheten och uppmärksammar bl. a. frågan om central upphand
ling. Härom anför utredningen.
Det förhållandet att en förvaltning skall ombesörja inköpsverksamheten
i fråga om ett visst materielslag innebär icke med nödvändighet, att varje
inköp av sådan materiel skall göras av förvaltningen själv. Tvärtom är det
i många fall lämpligt att förvaltningen delegerar inköpsrätten till underly
dande lokalförvaltningar. Visserligen har centralupphandling i den omfatt
ning den hittills kommit till användning i de flesta fall visat sig vara
ekonomiskt fördelaktig. En utpräglad tendens har emellertid kunnat för
märkas, att vid bedömningen av centralupphandlingens fördelar ensidigt
beakta storleken av erhållna rabattsatser och att mer eller mindre bortse
från de betydande omkostnader (i huvudsak administrations- och fraktkost
nader), som är förenade med ett sådant upphandlingssätt. En central inköps
organisation måste framför allt vara så uppbyggd, att den kan fullgöra kom
plicerade och ekonomiskt betydelsefulla inköpsuppdrag. Höga fordringar på
merkantilt kunnande måste därför ställas på dess personal, och dess inköps-
rutiner måste med hänsyn till kravet på noggrann kontroll bli jämförelsevis
omfattande. Därav följer att administrationskostnaderna per inköpsuppdrag
blir väsentligt större vid centralupphandling än vid upphandling genom
lokalförvaltningarna. Centralupphandling bör därför ske blott vid inköps
uppdrag av stor ekonomisk betydelse eller i de fall då det med beaktande av
alla distributions- och administrationskostnader befinns fördelaktigast med
samköp för hela försvaret eller för en hel försvarsgren. Det är av vikt att
förvaltningarna utfärdar klara direktiv rörande vilken materiel, som skall
inköpas centralt och vilken som får upphandlas direkt genom lokalförvalt
ningarna. I fråga om viss materiel (särskilt verktyg samt för reparationer
erforderliga reservdelar och materialier), beträffande vilken centralupp
handling bör föreskrivas såsom allmän regel, bör dock för att icke stagna
tion skall uppstå i den lokala verksamheten undantag göras för inköp i be
gränsad omfattning för tillgodoseende av hastigt påkommande behov.
Utredningen dryftar därefter fördelarna i vissa fall med beställning på
bok och räkning samt med s. k. rabattavtal och ramavtal. Rabattavtalen för
ordas ifråga om standard- och katalogvaror. Det framhålls, att lokalförvalt
ningarna som regel bör äga rätt att göra direkta beställningar under åbero
pande av utav centralförvaltningen ingånget rabattavtal. Centralupphand
ling i den formen, att rabattavtal ingås, bör enligt utredningen även ske i
sådana fall, då det ställer sig ekonomiskt mest fördelaktigt att uttnyttja
lokala återförsäljares distributionsapparat. Vid s. k. ramavtal ställer tillver
karen viss kapacitet till förfogande, vilken beställaren förbinder sig att helt
eller i viss omfattning utnyttja.
193
Viss förenkling föreslås beträffande den förgranskning, som från leve
rantörer inkomna räkningar underkastas och som innebär bl. a. en jäm
förelse mellan räkning och kopia av beställningsskrivelse eller kontrakt
rörande priser, varuslag, betalningsvillkor, frakt- och emballagekostna
der in. in. Slutligen dryftas under detta avsnitt vissa redovisningsfrågor,
som aktualiseras i de fall då en förvaltning inköper materiel som skall be
kostas av medel, som står till annan myndighets förfogande. Utredningen
erinrar att för sådant ändamål särskilt rörelsekapital anvisats krigsmateriei-
verket i form av investeringsanslag ur fonden för förlag till statsverket. För
sin del förordar utredningen, att ifrågavarande behov av rörelsemedel i fort
sättningen tillgodoses genom beviljande av fri dragningsrätt å särskild föi-
sträckningstitel. Utredningen erinrar, att krigsmaterielverket bemyndigats
att på vissa villkor anlita viss del av sitt rörelsekapital för s. k. planerings-
köp. Härigenom kan verket verkställa inköp av svåråtkomlig materiel, när
tillfälle yppar sig, även om medelsbehovet för ändamålet i fråga i betalnings-
planerna beräknats uppkomma först senare. Vidare har verket bemyndigats
att använda viss del av sitt rörelsekapital för lagerköp av beredskapslager
av råmateriel, halvfabrikat och detaljer för krigstillverkning av vapen och
ammunition m. in. Utredningen föreslår att lämpligt avpassade rörelseka
pital ur förlagsfonden för motsvarande ändamål tilldelas förvaltningarna
och försvarets industriplanering.
Leveranskontroll omfattar enligt utredningen kontrollplanering, leverans
övervakning, tillverkningskontroll, mottagningskontroll, leveransrapporte
ring och garantiövervakning. Utredningens närmare behandling av dessa
olika moment förbigås här.
1 samband med behandlingen av tilldelning och jörrådshållning berör ut
redningen den s. k. förrådskontrollen, som består dels i bokföringsmässig
övervakning av materiels tagande till uppbörd och avgång ur uppbörden,
dels i kontroll av att verklig och bokförd behållning stämmer överens. I
samband med förrådskontrollen bör enligt utredningen sakgranskning ut
föras. Denna bör innebära kontroll av att föreskrivna eller eljest lämpliga
kvantiteter av olika inaterielslag hålls i förråd, att inköp och försäljningar
sker i behörig ordning samt att priserna på inköpt och försåld materiel och
kostnaderna för utförda arbeten är skäliga.
Som ett led i det tekniska underhållet har förvaltningen alt utarbeta be
skrivningar, instruktioner, föreskrifter och kataloger av skilda slag. De
grundläggande bestämmelserna meddelas i tygmaterielinstruktionen. Vid
sidan av denna utfärdas allmänna instruktioner och föreskrifter för olika
tjänstegrenar, t. ex. materielvårdsinstruktioner, föreskrifter för verkstads-
tjänsten och förrådstjänsten. Utredningen betonar vikten av alt de grund
läggande förvaltningsföreskrifterna rörande uppbörd och redovisning är
i möjligaste mån likartade för all materiel, som används inom armén.
Genom samråd de olika centrala förvaltningarna emellan bör sörjas
13—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 saml. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
för att materielreglementen med tillhörande instruktioner samordnas i ovan
berörda hänseende.
I detta sammanhang berör utredningen behovet av ett gemensamt mate-
rielklassifikationssystem för försvaret.
Beträffande övervakningen av tygmaterielens tillstånd och vård föreslår
utredningen, att partiindelningen för bl. a. underlättande av årsprov i fråga
om ammunition utreds i syfte att åstadkomma en ökning av partistorle
karna. En sådan ökning bedöms vara ägnad att medföra avsevärda lätt
nader ifråga om redovisning och övervakning av ammunitionen.
Till uppgifter av servicekaraktär räknar förvaltningsutredningen tryc
keriverksamheten. Utredningen redogör i stora drag för gällande bestämmel
ser angående denna verksamhet inom försvaret. Dessa bestämmelser inne
bär ifråga om tryckning av publikationer, att tryckningen skall prövas av-
chefen för försvarets kommandoexpedition och i vissa fall av Kungl. Maj :t.
Utredningen gör gällande, att någon verklig granskning av försvarets mate-
rielförvaltande centrala myndigheters behov av publikationer svårligen kan
äga rum inom kommandoexpeditionen. Med hänsyn härtill föreslår utred
ningen, att de materielförvaltande ämbetsverken medges att inom ramen för
anvisade medel själva bestämma om utgivning och tryckning av för
materielförvaltningen erforderliga publikationer, i vissa fall efter samråd
med vederbörande stabsorgan.
Vidare föreslår utredningen att en för samtliga myndigheter i ämbets-
huset å Ladugårdsgärde gemensam ljuskopieringsanläggning inrättas vid
arméförvaltningen. På så sätt anses en helautomatisk dylik maskin kunna
utnyttjas ekonomiskt.
Utredningen reser invändningar mot tanken på ett fullföljande av 1946
års riksdagsbeslut om centralisering av de centrala försvarsförvaltningarnas
hjälptryckerier till ett försvarets tryckeri. Detta beslut har ännu icke kunnat
verkställas, enär byggnadstillstånd för erforderliga lokaler inte kunnat be
viljas. Då tillgång till egna hjälptryckerier måste anses vara av stort värde
för förvaltningarna, föreslår utredningen, att deras hjälptryckerier bibe
hålls. I samband därmed förordar utredningen, att vissa lättnader bereds
förvaltningarna ifråga om tryckning vid deras egna hjälptryckerier. Stats
kontorets råd och anvisningar anses sålunda icke böra behöva inhämtas för
varje särskilt fall. Det bör enligt utredningen vara tillräckligt, att statskon
torets tryckeriintendent stickprovsvis granskar tryckningsärendenas hand
läggning.
Slutligen behandlar utredningen i detta sammanhang förvaltningarnas
biblioteks- och referattjänst. Utredningen förordar, att de berörda myndig
heterna bildar ett samarbetsorgan för att lösa gemensamma frågor i detta
hänseende.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
195
Remissyttranden.
Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om titelredovisningssystemet
till närmare behandling och anför härom bl. a. följande.
Redovisningstitlarna erfordras dels för specifikation av utgifterna i en
lighet med gällande stater och andra av statsmakterna meddelade disposi-
tionsbestämmelser, dels för tillgodoseende av förvaltningsmyndigheternas
krav på erforderlig specificering av utgifterna, dels ock i statistiskt syfte.
Enbart för förstnämnda ändamål erfordrades under budgetåret 1948/49 i
runt tal 2 050 titlar.
Redan i god tid före införandet vid årsskiftet 1944/45 av systemet med
redovisning över hålkort upptog civilförvaltningen till ingående övervägan
den frågan om titelsystemets utformning. Härvid eftersträvades framför
allt att göra systemet så lätthanterligt och överskådligt som möjligt för de
lokala myndigheter, som har att tillämpa detsamma. Ämbetsverket har
också tagit vederbörlig hänsyn till kravet på att titelsystemet skall medge
en enkel övergång till krigsredovisning. Vunna erfarenheter har gett civil
förvaltningen anledning räkna med att de krav på fullständig redovisning,
statistiska uppgifter, lämplighet för hålkortsbokföring, överskådlighet m. m.,
som det nuvarande systemet fyller, icke kan tillgodoses med färre antal
siffror i titlarna än fem (jämte två gruppsiffror). Därtill kommer, i den
mån särskild statistik erfordras, exempelvis för uppgifter i samband med
nationalbudgetens utformande, ytterligare en sjätte siffra.
Uppenbarligen framstår det såsom ett önskemål, att utgiftsspecifika-
tionen förenklas. Ett första villkor härför är emellertid, att statsmakterna
ger avkall på de krav beträffande utgiftsstatistik och medelskontroll, som
f. n. är avgörande för redovisningssystemets utformning, samt att förvalt
ningsmyndigheterna visar större återhållsamhet än vad f. n. är fallet i fråga
om önskemål om specificering av skilda utgifter. Vilka förenklingar här-
utinnan, som kan ernås, torde emellertid icke kunna avgöras utan ingående
undersökningar.
Beträffande den av de centrala fackmyndigheterna anbefallda statistik
bokföringen utöver civilförvaltningens titelsystem framhöll civilförvalt
ningen i utlåtande den It januari 1949 med anledning av vad 1948 års stats
revisorer anfört i frågan, att den tillkommit utan civilförvaltningens med
verkan och i vissa fall var väl ingående. Ämbetsverket framhöll även att,
i den mån statistik erfordrades, det under alla förhållanden var en fördel,
om den inlemmades i hålkortssystemet. Härigenom vinns framför allt, att
arbetet med bearbetning och sammanställande av statistikuppgifterna inbe-
sparas. Civilförvaltningen avsåg att undersöka denna fråga i samarbete med
förvaltningsutredningen.
Då förvaltningsutredningen icke funnit det möjligt att inrymma en ut
redning angående titelsystemet i sitt arbetsprogram, bör de ovan berörda
spörsmålen i enlighet med utredningens förslag göras till föremål för sär
skild utredning. Civilförvaltningen har intet att erinra mot att i samband
därmed jämväl övriga frågor rörande titelsystemet upptas till prövning. Äm
betsverket vill emellertid förutskicka, att en sådan utredning kommer att
bli jämförelsevis tidsödande och kräva tillkallande av särskilda utred
ningsmän.
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Civilförvaltningen ställer sig avvisande mot förvaltningsutredningens för
slag om att fri dragningsrätt å försträckningstitel skulle medges förvalt
ningarna för bestridande av vissa utgifter, som är av natur att slutligt skola
belasta annan försvarsgrens anslag eller fördelas mellan flera anslag. Såväl
denna fråga som frågan om finansiering av planeringsköp och beredskaps-
köp anser civilförvaltningen böra utredas ytterligare.
Departementschefen.
Såsom jag närmare utvecklat i annat sammanhang anser jag att för
arméns vidkommande tyg- och intendenturförvaltningsuppgifterna bör upp
delas på två skilda ämbetsverk, benämnda armétygförvaltningen och armé-
intendenturförvaltningen.
På armétygförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t i tek
niskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen och uppsikten över
tygförvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med huvudförvaltningsprin-
cipen skall armétygförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms,
handha förvaltningsuppgifter med avseende å viss marinens och flygvap
nets tygmateriel. Armétygförvaltningens ämbetsbefattning begränsas å
andra sidan av de uppdrag, som enligt nämnda princip kan komma att
tilldelas marin- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som
skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.
Vad förvaltningsutredningen anfört angående arméförvaltningens all
männa arbetsuppgifter ger mig i stort sett ingen anledning till erinran.
Jag önskar emellertid kortfattat beröra vissa av de spörsmål, som utred
ningen behandlat i detta sammanhang.
Jag vill till en början erinra, att vid det förhållandet att försvarets in
dustriplanering icke inrättas det kommer att falla på det centrala tygför
valtningsorganet att utarbeta även krigsindustriplaner, i den mån dessa
icke hänförs under de krigsindustriplaneringsuppgifter, som läggs på ett
samordnande organ.
Med hänsyn till bland annat frågans ekonomiska betydelse vill jag starkt
understryka vad förvaltningsutredningen anfört om vikten av en ratio
nell fördelning av konstruktionsarbetet mellan förvaltningarna och in
dustrin.
Såsom jag ock framhöll vid behandling av civilförvaltningstjänsten,
har försvarets civilförvaltnings övertagande av bokföringsuppgifter från
de materielförvaltande verken delvis kommit att följa andra linjer än för
valtningsutredningen tänkt sig. Sålunda har icke den affärsmässiga konto
bokföringen utan den s. k. dispositionsbokföringen kommit att i viss ut
sträckning flyttas över till civilförvaltningens hålkortsanläggning. En
fortsatt utveckling efter dessa linjer kan förväntas. Under sådana förhål
landen är de av förvaltningsutredningen framförda synpunkterna i fråga
197
om titelsystemets utformning icke helt aktuella. En viss översyn och för
enkling har kommit till stånd under de senare åren genom civilförvalt
ningens och övriga centrala myndigheters försorg. Jag bedömer det vara
av stor betydelse att försvarets titelredovisningssystem är lämpligt utfor
mat. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har jag den 8 januari
1954 tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa en allsidig och
förutsättningslös utredning av detta spörsmål.
I anslutning till vad utredningen anfört angående upphandlingsverk-
samheten vill jag understryka vikten av en rationell gränsdragning mellan
central och lokal upphandling.
Med anledning av utredningens förslag, att förvaltningarna för inköp
för annan myndighets räkning bör erhålla dragningsrätt å försträcknings-
titel erinrar jag — såsom jag redan i annat sammanhang framhållit -
att försvarets civilförvaltning anmodats att utreda de redovisnings
frågor, som aktualiseras av huvudförvaltningsprincipen. Jag har under
hand utvidgat detta uppdrag till att avse även utredning av formerna för
finansiering av planeringsköp och beredskapsköp. Jag förutsätter att, om
så skulle visa sig erforderligt i samband med genomförandet av förvalt-
ningsreformen, Kungl. Maj :t skall äga att överföra dispositionsrätten
beträffande viss del av krigsmaterielverkets nuvarande rörelsekapital till
försvarsförvaltningarna för att sedermera, då behovet av rörelsemedel
in. m. säkrare kan bedömas, underställa frågan riksdagens prövning.
Den militära leveranskontrollen har behandlats i annat sammanhang,
varvid det förutsatts att särskilda samarbetsorgan inrättas för att utarbeta
gemensamma kontroll- och leveransbestämmelser. Jag vill här endast
framhålla, att denna fråga enligt min mening bör ägnas ingående uppmärk
samhet.
Jag kan icke finna det påkallat att hela frågan om tryckningsverksam-
heten vid försvaret omprövas i detta sammanhang. Tills vidare bör för
valtningarna få behålla sina nuvarande hjälptryckerier och trycknings-
verksamheten i huvudsak bedrivas i enlighet med utredningens förslag.
Till frågan om att inrätta en gemensam ljuskopieringsanläggning vid
armétygförvaltningen är jag icke beredd att nu ta ställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
2. Armétygförvaltningens ledning.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Såsom förut nämnts anser utredningen att chefen för armén liksom för
närvarande skall vara chef för arméförvaltningen och i denna egen
skap Kungl. Maj :t i främsla rummet ansvarig för fullgörandet av äm
betsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden
inom ämbetsverket i samma omfattning, som nu ankommer på honom vad
beträffar tygförvaltningen.
198
För den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen
undei chefen för armén finnas en souschef, som skall ha att avgöra
ärenden av beskaffenhet att på grund av sin principiella natur eller större
räckvidd eller av annan anledning böra avgöras av honom eller där han
eljest förbehållit sig avgörandet. Utredningen har funnit övervägande skäl
tala för att souschefen alltjämt skall vara militär men anser likväl möj-
lighet böia lörefinnas att besätta befattningen med civilmilitär. Sous
chefen bör enligt utredningens mening, såsom för närvarande är fallet med
chefen för armétörvaltningens tygavdelning, benämnas generalfälttygmäs-
taie och med souschefskapet förena befattningen såsom tjänstegrensinspek-
tör inom arméledningen för tygmaterielvårdstjänsten. Enligt nu gällande
organisation är arméöverdirektören tjänstegrensinspektör för den tekniska
fältrepaiationstjänsten i fråga om tyginateriel och för den tekniska motor-
tjänsten. Enligt utredningens mening bör dessa uppgifter övertas av gene-
ralfalttygmästaren, som därigenom blir tjänstegrensinspektör beträffande
hela tygmaterieltjänsten. Vid utövande av denna inspektionsverksamhet
förutsätts han skola biträdas av ämbetsverkets materielinspektion och
veikstadsavdelning. Souschefen bör enligt utredningens mening liksom nu
förordnas för viss tid och tillhöra lönegraden Mp eller Cp 19. Befattningen
bör uppföras på arméförvaltningens stat.
I arméförvaltningen skall vidare enligt förslaget finnas en ställ
företrädande souschef med uppgift att biträda souschefen vid utöv
ningen av dennes ämbete. Etter uppdrag av souschefen i dennes ställe
och med den befogenhet som eljest tillkommer denne, förutsätts ställföre-
tiädande souschefen skola avgöra visst ärende eller viss grupp av ären
den. Ställföreträdande souschefen motsvaras i den nuvarande organisa
tionen närmast av fälttygmästaren, som är generalfälttygmästarens ställ
företrädare. Fälttygmästarbeställningen, som är militär, tillsätts medelst
tullmakt. Enligt utredningens mening bör några mera genomgripande för
ändringar i berörda hänseende icke genomföras. Ställföreträdande sous
chefen föreslås därför skola vara militär och benämnas fälttygmästare.
Vad anställningsformen beträffar anser emellertid utredningen i enlighet
med sin härutinnan i annat sammanhang uttalade principiella uppfattning,
att icke fullmakt utan förordnande för viss tid bör komma till använd
ning. I fråga om löneställningen föreslår utredningen i det följande, att
arméförvaltningens avdelningschefer skall hänföras till 14 lönegraden. Med
hänsyn härtill och i betraktande av den med befattningen förenade ansvars-
ställningen, anser utredningen att ställföreträdande souschefen bör placeras
i lönegrad Mp 15. Befattningen bör liksom souschefsbefattningen uppföras
på arméförvaltningens stat. Därest på sätt utredningen i annat samman
hang ifrågasatt, en tygstabskår inrättas, förutsätts fälttygmästaren skola
vara chef för denna kår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
199
Remissyttrande.
Arméförvaltningen uttalar i sitt yttrande över förvaltningsutredmngens
betänkande den åsikten, att befattningen som
gener
alfälttygmastare kol
vara militär. Enligt vad ämbetsverket framhåller kraver nämligen befatt
ningen bland annat ingående rent militära fackkunskaper och en på per
sonliga erfarenheter grundad förståelse för den militära verksamheten.
Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 19^3.
I den promemoria med allmänna riktlinjer för eu förvaltningsreform,
som var fogad till min i andra sammanhang berörda skrivelse den 30 o o-
ber 1953 till överbefälhavaren in. fl. anförs bland annat, att för att ui-
valet till souschefsbefattningarna skall bli så stort som möjligt, bor dessa
kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil person. Sa
är redan nu fallet med souschef stjänsterna i marin- och flygforvaltnmg-
arT de organisationstablåer, som var fogade till nyssnämnda skrivelse,
upptogs icke någon befattning som ställföreträdande souschef. Till grund
härför låg närmast den tanken, att fälttygmästaren, samtidigt som han
skulle vara souschefens ställföreträdare, skulle fungera som chef for cen
tralbyrån.
Arméförvahniogens lygavdelnings förslag den 14 december
1953.
Arméförvaltningen har tagit upp frågan om souschefens ställning till
behandling och anför därom bland annat följande.
Frågeställningen rörande icke-militär verkschef har vid diskussioner i
förvaltningsfrågan förelegat i olika sammanhang och därvid som ^gängs-
punkt i regel haft en förment likhet mellan verksamhetens natur vid å ena
sidan en teknisk försvarsförvaltning å den andra ett industriföretag. Skill
naden i såväl målsättning för verksamheten som formerna for dennas ut
övande är emellertid grundväsentliga. En industri producerar varor, som
under konkurrens skall avyttras på den allmänna marknaden. En mili
tär förvaltning ombesörjer anskaffning av materiel som skall anvandas
av trupp i krig. Begreppet »anskaffning, innebär härvid icke enbart in
köp, som endast är en fas i anskaffningsverksamheten, vilken i sin le-
het bland annat omfattar militärtekniska studier och bedömanden, pro
jektverksamhet, samarbete med konstruerande inhemska och utländska
företag samt på vissa områden även konstruktionsverksamhet i egen regi,
prov och försök med materiel, träffande av slutliga avgöranden beträf
fande utformningen av de objekt, som skall inköpas, samt kvalitativ och
kvantitativ kontroll av levererad materiel och ammunition. Inköpsverk
samheten, givetvis i och för sig betydelsefull, innebar icke det svåraste
eller tyngst vägande momentet i anskaffningsverksamheten. Tyngdpunk
ten ligger på de militära och tekniska överväganden och beslut, som före
går inköpen och vilka måste träffas ur synpunkter, som betingas av mate-
rielens avsedda användning i fält.
200
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
Förvaltningen har emellertid även att svara för och genom inspektions
verksamhet m. m. hålla sig underkunnig om materielens lämplighet och
tillstånd under användningen vid trupp och vidta härav betingade åtgär
der, ävensom kontrollera materielens och ammunitionens förvaring samt
att den härunder städse hålls i krigsdugligt skick. Denna verksamhet har
icke någon motsvarighet inom civila företag, där strävan fastmer i regel
är att snarast avyttra produkterna. För verksamheten, som med hänsyn
till dess betydelse för krigsberedskapen utgör en utomordentligt viktig del
av tjänsten inom armén, biträds förvaltningen i regionala och lokala in
stanser av militära chefer, som i förvaltningsfrågor lyder under ämbets
verket. Förvaltningen skall vidare enligt den militärledningens direktiv
forbereda och säkerställa underhållstjänsten vid krig inom' sin tjänste-
gren. Den har även att i detta syfte ombesörja viss skolning och utbild
ning av personal.
,.. A„v f]Ieti anf'örda torde framgå, att militära och militärtekniska faktorer
tor ämbetsverkets verksamhetsutövning spelar en så dominerande roll, att
dess högsta ledning måste åvila i dessa hänseenden skolad personal Verks-
chefen -- generalfälttygmästaren — bör därför liksom hittills vara militär.
Sås°m ytterligare skal härför förutsätts i enlighet med tidigare förslag, att
generalfalttygmästaren i förhållande till cheferna för de' till tygförvalt-
nmgstjansten hörande kårerna skall intaga samma ställning som'militär
befälhavare i forhållande till underlydande personalkårchefer.
Även frågan om behovet av ställföreträdande souschef och om fälttyg-
mästarens ställning ägnar arméförvaltningen förhållandevis stort utrymme.
Till en början erinrar arméförvaltningen att — förutom 1946 års
militära förvaltningsutredning — även 1930 års försvarskommission och
1941 års militära förvaltningsutredning vitsordat behovet av en från det
egentliga byråarbetet befriad ställföreträdande souschef. Till vidare ut
veckling av sina synpunkter anför arméförvaltningen följande.
Med hänsyn till de erfarenheter, som hittills vunnits i fråga om betydel
sen och behovet av befattningen såsom fälttygmästare, har skälen för ett
bibehållande av den nu rådande ordningen ytterligare förstärkts. Till be
lysande härav må framhållas, att den tekniska utvecklingen på krigsmate-
lielområdet medfört allt flera och mera svårlösta förvaltningsproblem, var
till kommer att materielanskaffningen erhållit en ökad omfattning, söm ej
tidigare förutsetts. Det är härvid ej enbart den kvantitativa omfattningen,
matt i anslagsbelopp, som övar inflytande, utan i lika hög grad mångfalden
av olikartade ärenden, vilken har sin grund i arméns sammansättning av
flera truppslag med starkt skiftande utrustning. Under angivna förhållan
den och då den blivande armétygförvaltningens storleksordning redan i och
foi sig torde motivera behovet av en ställföreträdande souschef, anser sm
tygavdelningen böra bestämt påyrka, att befattningen såsom fälttygmäs-
tare bibehålls såsom ställföreträdande souschef med de uppgifter, som hit
tills i huvudsak åvilat honom. Såsom ytterligare motiv härför vill tygav
delningen hanvisa till sitt i såväl tidigare sammanhang som nedan annivna
orslag rörande chefskapet för fälttygkåren, innebärande att fälttygmäs-
taren jämväl skall tjänstgöra såsom chef för sagda kår.
De omfattande uppgifter, som i minst lika hög grad som för närvarande
201
är fallet kommer att åvila fälttygmästaren i den blivande förvaltnings
organisationen, torde enligt tygavdelningens uppfattning utesluta möjlig
heten av att fälttygmästaren belastas jämväl med chefskapet för en sär
skild byrå (motsvarande). En dylik anordning skulle i och för sig inne
fatta degradering av en befattning, som av ett flertal organisationskom
mittéer inom försvaret befunnits nödvändig och vars betydelse torde bil
än mer markerad i den här föreslagna organisationen än för närvarande.
Med hänsyn till sistnämnda förhållande har i föreliggande förslag tälttyg-
mästarebefattningen upptagits i lönegrad Mp 16.
I den promemoria, som fogats till överbefälhavarens sammanfattande
yttrande den 7 januari 1954 över förvaltningarnas organisationsförslag, be
handlas även frågan om befattningar för souschefer och ställföietiädandc
souschefer. Här uttalas, att det med hänsyn till bland annat generalfält-
tygmästarens omfattande inspektionsverksamhet gentemot militära chefei
och hans militära chefställning i förhållande till vederbörande personal
kårer samt i övrigt till vad arméförvaltningens tygavdelning anfört, får an
ses nödvändigt, att souschefen i armétygförvaltningen är militär.
Med hänsyn till den blivande armétygförvaltningens storlek görs vidare
gällande, att en befattning som ställföreträdande souschef är erforderlig.
Departementschefen.
Vad som anförts av arméförvaltningens tygavdelning samt i den till
överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade promemorian ger
mig icke anledning att frångå min i annat sammanhang uttalade uppfatt
ning, att souschefsbefattningen i armétygförvaltningen bör göras alter
nativt militär, civilmilitär eller civil. Jag erinrar, att denna ordning redan
nu gäller i fråga om marin- och flygförvaltningarna. Därest vid armétyg
förvaltningen — i motsats till nyssnämnda förvaltningar — souschefen
under alla förhållanden skulle vara militär, skulle detta enligt min me
ning innebära en icke önskvärd inskränkning av urvalsmöjligheterna vid
besättande av denna viktiga post och en avvikelse från vad som gäller för
de två andra försvarsgrenarnas förvaltningar, för vilken jag för min del
icke kan finna övertygande skäl förebragta. Skulle befattningen i fråga
erhålla civil innehavare, ligger det i sakens natur, att kravet på militära in
sikter och militär erfarenhet inom armétygförvaltningens ledning ändock
måste tillgodoses. Detta är emellertid enligt min mening icke förenat med
några avgörande svårigheter. Icke heller kan, såvitt jag kan finna, general-
fälttygmästarens chefskap för personalkår åberopas till förmån för att
han skall vara självskriven som souschef.
Jag är icke beredd att tillstyrka förslaget om att inrätta särskild befatt
ning för ställföreträdande souschef i armétygförvaltningen. Vid förfall för
souschefen bör den främste av ledamöterna inträda i utövandet av sous
chefens åligganden för såvitt annan icke blivit av Kungl. Maj:t utsedd.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.
202
Såsom jag närmare utvecklar i annat sammanhang, har jag stannat vid
att i mitt slutliga organisationsförslag icke medta någon centralbyrå för
armétygförvaltningen utan förordar att två stabsorgan — centralplanering
och materielinspektion — i stället inrättas i överensstämmelse med för
val tningsutredningens förslag. Dessa två stabsorgan förutsätter jag skola
vara direkt underställda fälttygmästaren i likhet med vad som nu gäller
beträffande arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition. Även till
detta spörsmål återkommer jag i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
3. Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation.
Arméförvaltningens tygavdelnings nuvarande indelning.
Arméförvaltningens nuvarande tygavdelning är indelad i en chefsexpe
dition, nio byråer, nämligen första och andra vapenbyråerna samt for
dons-, signalmateriel-, underhålls-, ammunitionsförråds-, materielvårds-,
kontroll- och verkstadsbyråerna, ävensom ett konstruktionskontor och ett
fristående försäljningskontor. Gemensam för tyg- och intendenturavdel-
ningarna finns en civilbyrå, som emellertid arbetar på två i stort sett fri
stående avdelningar, anknutna till tyg- resp. intendenturavdelningen.
Bilaga 1 utgör en tablå över arméförvaltningens indelning.
1946 års militära förvahningsutreclning.
Enligt utredningens i det föregående angivna principer för tygförvalt
ningstjänstens ordnande bör ett materielförvaltande verk bestå av vissa
sakorgan, vilka vart och ett på sitt område i den utsträckning sig göra låter
skall handlägga alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag
eller viss grupp av materielslag. Vidare bör i verket ingå funktionella organ
för sådana med materielcns förvaltning sammanhängande uppgifter, som
icke förutsätter detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning be
träffande en viss arbetsfunktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift
och litteraturtjänst. Slutligen erfordras enligt utredningens uppfattning
inom verket vissa stabsorgan för ledning av planering av verkets verksam
het m. m.
Utredningen föreslår för arméförvaltningen tre sakorgan, nämligen va
penavdelning, signalbyrå och fordonsavdelning. Vidare föreslås fyra funk
tionella organ, verkstadsavdelning, förrådsbyrå, inköpscentral och förlags-
byrå. Som stabsorgan anses centralplanering, materielinspektion, central
expedition och juridisk sektion erforderliga.
Sakorganen, nämligen vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdel-
ningen, skall enligt utredningen var och en inom sitt materielområde __
vapen och ammunition, signal- och belysningsmateriel respektive fordons-
och fältarbetsmateriel — handha alla på arméförvaltningen ankommande
203
tekniska arbetsuppgifter, som kräver specialistkunskap beträffande visst
materielslag. Dessa uppgifter utgörs i stort sett av att svara för militär
teknisk anpassning, uppgöra detaljplaner för anskaffning och modifiering
av materielen, ombesörja den tekniska sidan av inköpsverksamheten, ut
föra den mera kvalificerade leveranskontrollen samt utarbeta visst undei-
lag för det tekniska underhållet. Ovannämnda arbetsuppgifter beträffande
tygmaterielen är för närvarande •— framhåller utredningen — uppdelade på
vapen-, signalmateriel- och fordonsbyråerna, konstruktionskontoret, kon
trollbyrån och materielvårdsbyrån inom arméförvaltningens tygavdelning
samt vad angår materiel, som anskaffas genom krigsmaterielverket, där
jämte på detta verks tekniska byrå och kontrollbyrå. Utredningen håller
före att man genom den föreslagna organisationen erhåller en med hän
syn till kraven på personalens utbildning lämplig fördelning av arbets
uppgifterna samt en klar ansvarslinje beträffande tygmaterielens konstruk
tiva utformning.
Enligt utredningens förslag skall vapenavdelningen innehålla två byråer,
infanteribyrå och artilleribyrå, samt dessutom som fristående enheter
centralsektion, kontrollkontor, ritkontor och skjutcentral.
Fordonsavdelningen anser utredningen böra likaledes indelas i två byråer,
fordonsbyrå och fältarbetsbyrå, samt dessutom som fristående enheter
centralsektion, motorsektion, ritkontor och kontrollkontor.
Till verkstadsavdelningen bör enligt utredningen sammanföras samtliga
ärenden rörande arméns tygreparationstjänst i fred och krig. Den nuva
rande ordningen, enligt vilken dessa ärenden är splittrade på flera skilda
organisationsenheter, såsom tygavdelningens verkstads- och underhålls-
byråer, avdelningens sakbyråer och dess chefsexpedition samt dessutom
arméöverdirektören, försvårar samordning och klar ansvarsfördelning.
I fråga om fördelarna med den föreslagna anordningen anför utredningen
följande:
Planeringen av maskin-, verktygs- och reservdelsutrustning samt ut
bildning av personal för krigsreparationstjänsten måste ske med ledning
av erfarenheter från motsvarande tjänst under fred. Det föreslagna sam
manförandet av alla reparationstjänstfrågor till en avdelning inom armé
förvaltningen bör medföra ökade möjligheter härvidlag. Med den samlade
överblick över hela tygreparationstjänsten, som en för hela denna tjänst
ansvarig avdelningschef erhåller, bör vidare med större säkerhet kunna
åstadkommas en lämplig avvägning vid fördelningen av reparationsobjekt,
utrustning och personal på krigsreparationstjänslens olika organ. Reserv-
delsanskaffningen måste grunda sig på bl. a. eu bedömning av förbruk
ningen. Verkstadsavdelningen får härvidlag genom sin erfarenhet från
reparations tjänsten de största förutsättningarna att göra rättvisande be
räkningar. För sin planering av verkstadsdriften behöver verkstadsavdel
ningen vidare en kontinuerlig och klar överblick över reservdelsläget. Re-
servdelsförsörjningens överföring till verkstadsavdelningen är ur dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
204
synpunkter naturlig och torde vara ägnad att ekonomisera anskaffningen
av och säkerställa tillgången på reservdelar samt att därmed undvika drift
störningar. Ehuru verkstadsavdelningen sålunda bör ansvara för anskaff
ning och omsättning av7 reservdelar, bör de centrala reservdelsförråden
lokalt och administrativt vara anslutna till de centrala tygmaterielförråd,
s?n\ enliSt„ utredningens förslag skall sortera under arméförvaltningens
föriadsbyrå. Beträffande icke satsbundna reservdelar bör emellertid obe
roende härav ansvaret för bokföring, tilldelning och förrådshållning åvila
verkstadsavdelningen.
På arméförvaltningens förrådsbyrå bör, med undantag för icke sats-
bundna reservdelar, enligt utredningens förslag ankomma att utföra be-
hovsberäkningar samt att handha förrådshållning och tilldelning beträf
fande arméns tygmateriel och ammunition, vilka uppgifter för närvarande
åvilar tygavdelningens underhålls- och ammunitionsförrådsbyråer. Där
jämte bör enligt utredningens uppfattning för försvaret gemensamma am-
munitionsförråd med tillhörande sammansättningsverkstäder, som för när
varande sorterar under krigsinaterielverket, underställas förrådsbyråns
ledning. Byrån avses vidare skola ombesörja den för närvarande på tyg
avdelningens fordonsbyrå ankommande uttagningen och tilldelningen av
civila motorfordon för försvarets och vissa civila myndigheters behov. Ge
nom den sålunda föreslagna organisationen vinns bl. a. att behov och till
gång beträffande all arméns tygmateriel och ammunition (med undantag
av reservdelar, som ej ingår i förbandens utrustning) övervakas av ett
enda oigan med denna kvantitativa övervakning som huvuduppgift.
Till armétörvaltningens inköpscentral skall enligt förslaget koncentrc-
las den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk
samhet. Härutöver bör centralen ha att ombesörja viss leveransövervak
ning och leveransrapportering samt handha viss försäljning av kasserad och
utrangerad materiel. Utredningen finner, att väsentliga fördelar står att
vinna genom denna ordning i jämförelse med dagsläget, enligt vilket nyss
nämnda del av inköpsverksamheten är uppdelad på bl. a. krigsmateriel-
verket, tygavdelningens vapen-, signalmateriel-, fordons- och verkstads-
byråei samt vad angår viss del av sådan materiel, för vilken arméförvalt-
ningen föieslås skola handha huvudförvaltningen för marinen och flyg-
\apnet, även på marin- och flygförvaltningarna. Försäljningsverksamheten
ombesörjs för närvarande i fråga om arméns tygmateriel främst av tygav
delningens försäljningsorganisation och beträffande övrig materiel av res
pektive centrala förvaltningsmyndigheter. Försäljning av materiel sker
också i viss utsträckning genom de lokala myndigheternas försorg.
Förlngsbyrån skall enligt utredningens förslag handha den redaktionella
behandlingen och reproduktionen av de publikationer m. m., som erfordras
för tygmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst o. s. v., om
besörja ljuskopiering och arkivering av ritningar samt omhänderha biblio
teks- och reterattjänsten för armeförvaltningen. Genom att dessa uppgif
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
205
ter, som för närvarande åvilar tygavdelningens olika sakbyråer och dess
konstruktionskontor, sammanförs till ett gemensamt organ bör enligt ut
redningens mening —- förutom att de tekniska organen avlastas för dem
ovidkommande spörsmål — eu bättre service erhållas. Till förlagsbyråns
uppgifter hör enligt förslaget även den sammanhållande verksamheten be
träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslås i hyrån skola
ingå verkets materiallaboratorium, som skall utgöra ett gemensamt service
organ. Laboratoriets uppgifter med avseende å materialstandard bedöms av
utredningen genom dess anslutning till byrån smidigt kunna samordnas
med verkets standardiseringsfrågor i (ivrigt.
Vid sidan av ovannämnda sakorgan och funktionella organisationsen
heter tillkommer enligt de av utredningen framlagda organisationsprin
ciperna de fyra tidigare nämnda stabsorganen till hjälp vid planering, led
ning och övervakning av arméförvaltningens omfattande verksamhet samt
för vissa i samband därmed förekommande arbetsuppgifter med avseende
å personal, kontorsdrift, fördelning och registrering av handlingar m. m.
Utredningen framhåller, att ett fullgott resultat av arméförvaltningens
verksamhet förutsätter att samtliga organ inom verket arbetar mot ett ge-
mentsamt mål. Härför erfordras en central planering på lång sikt av verk
samheten samt eu omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel och upp
gifter mellan de olika organen. Dessas verksamhet måste vid planeringen
samordnas också till tiden. En noggrann övervakning måste vidare ske av
att uppgjorda planer följs. Planeringen och övervakningen kan exempel
vis, framhåller utredningen, avse att delar av materielslag, som faller inom
skilda organisationsenheters arbetsområden, erhålls i för vederbörande ma-
terielslags sammansättning riktig tidsföljd, att erforderligt tekniskt under
lag för materielens underhåll framkommer till den tidpunkt, då materielen
skall tas i bruk, samt att vid nämnda tidpunkt berörd personal erhållit er
forderlig utbildning beträffande materielens handhavande och vård. Vid
denna planering och övervakning, som för ett verk med så mångskiftande
och vidsträckt verksamhet som arméförvaltningens blir av betydande om
fattning, skall enligt utredningens förslag verksledningen biträdas av
centralplaneringen. Detta organ skall därvid särskilt ha till uppgift att
sammanhålla den ekonomiska planeringen och krigsförberedelsearbetet samt
att vara verksledningen behjälpligt med erforderliga utredningar av olika
slag. Centralplaneringens personal bör enligt utredningens uppfattning vis
serligen vara underställd en särskild chef för detta organ men vid behov
bör dock verksledningen utan anlitande av tjänstevägen över centralplane
ringens chef äga ta i anspråk erforderlig personal därur för uppdrag av
olika slag.
Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag biträda sous
chefen för verket vid hans övervakning av materieltillståndet inom verkets
arbetsområde samt materielvårdens bedrivande.
Kungi. Maj:ta proposition nr 109.
206
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Den juridiska sektionens uppgift enligt förslaget är främst att vara ett
för arméförvaltningen i juridiska och juridiskt-administrativa frågor råd
givande organ, men den skall därjämte själv handlägga vissa ärenden av
juridisk art.
Vad slutligen angår centralexpeditionen föreslår utredningen, att på den
bl. a. skall ankomma att handlägga vissa personalärenden och frågor rö
rande kontorsorganisationen vid verket, att motta, fördela, expediera, re
gistrera och arkivera verkets handlingar, att ombesörja vakttjänst, bud
sändning och skötsel av verkets telefonväxel samt att enligt anvisningar
från verkets säkerhetschef under fredsförhållanden handha den inre säker
hetstjänsten vid verket.
Remissyttranden.
Arméförvaltningen uttalar i sitt utlåtande den 29 juni 1951 över förvalt-
ningsutredningens förslag, att utredningens principer för tygförvaltningens
organiserande syns arméförvaltningen vara riktiga. Ämbetsverket vill med
stöd av de under de senare åren gjorda erfarenheterna särskilt understryka
lämpligheten av följande av utredningen föreslagna åtgärder i fråga om
arméns centrala tygförvaltning, nämligen
att hela anskaffningsverksamheten koncentreras till arméförvaltningen,
att samtliga till anskaffningsverksamheten hörande rent tekniska upp
gifter för närbesläktade materielslag sammanförs till samma organ inom
arméförvaltningen,
att ansvaret för reparationstjänsten koncentreras,
att den i fråga om arbetsuppgifter och ansvar oklara ställning, som
arméöverdirektören och materielvårdsbyrån innehar, avskaffas samt
att särskilda organ skapas för vissa gemensamma frågor och arbets
uppgifter.
I anslutning härtill har arméförvaltningen framfört i huvudsak följande
allmänna synpunkter.
Utredningen hävdar med eftertryck, att den rena inköpsverksamheten
intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens an
skaffning. Konsekvenserna härav borde egentligen bli att de tre tekniska
sakorganen — vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdelningen —
får var sin inköpscentral. Då utredningen emellertid icke ansett sig böra
stiäcka sig så långt, måste förhållandet mellan den för arméförvaltningen
föreslagna gemensamma inköpscentralen och nämnda sakorgan regleras
så, att samarbetet med inköpscentralen ges så enkla former som möjligt
och att icke dubbelarbete eller för sakorganen onödigt extra arbete upp
står. Själva inköpet innebär i regel en relativt ringa del av allt det arbete
som fordras, innan åtminstone mera tekniskt komplicerad materiel kan
komma fram, d. v. s. av vad som innefattas i begreppet anskaffning. In
köpscentralen bör därför mera ges karaktären av ett serviceorgan till de
för materielanskaffningarna ansvariga sakorganen än ett självständigt
under verkschefen arbetande organ.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
207
Med hänsyn till reparationstjänstens ökade omfattning och betydelse
för arméns materielunderhåll har behovet av en klarare uppdelning av ar
betsuppgifterna på reparationstjänstens område under de senaste åren
blivit alltmer aktuellt. Rationaliseringsåtgärder härutinnan har emellertid
uppskjutits för att icke föregripa utredningens resultat. Föreslagna orga
nisationsförändringar på detta område syns därför vara särskilt angelägna.
Utredningens förslag i fråga om reservdelsförsörjningen syns i viss mån
oklara, varför arméförvaltningen anser sig böra närmare beröra denna
fråga.
Ansvaret för all anskaffning och omsättning av reservdelar (och verk
tyg) syns enligt utredningens förslag skola åvila verkstadsavdelningen. Upp
lysningsvis har inhämtats, att utredningens åsikt dock är, att den första an
skaffningen av för freds- och krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg)
— vilken bör äga rum samtidigt med tillverkning av ny speciell materiel
eller upphandling av standardmateriel — skall ske genom vederbörligt sak
organs försorg, vilket givetvis underlättar och förbilligar anskaffningen.
Verkstadsavdelningen skall dock i detta fall svara för alt reservdelarna
(verktygen) till antal och slag blir lämpligt avpassade med hänsyn till för
ändamålet disponibla medel. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar
skall ske av verkstadsavdelningen efter samråd med vederbörligt för mate-
rielslaget ansvarigt sakorgan.
Enligt utredningen bör ansvaret för bokföring, tilldelning och förråds-
hållning av »icke satsbundna» reservdelar åvila verkstadsavdelningen. AU
på så sätt splittra den centrala förrådshållningen av satsbundna och icke
satsbundna reservdelar på olika organ är i praktiken inom armén knappast
genomförbart. En dylik uppdelning av verksamheten på ett och samma
område syns f. ö. strida mot av utredningen uppställda villkor för en ratio
nell förvaltning. Uppdelningen skulle försvåra förrådsplaneringen och or
saka besvärligheter och slitningar samt oklarhet i fråga om ansvar och
befogenheter.
Arméförvaltningen finner vidare utredningens skäl icke tillräckligt vä
gande för alt bryta ut det för förrådsverksamlieten erforderliga centrala
reservdelsregistret från förrådsbyråns övriga uppgifter i fråga om mate-
rielbokföringen. Reparationstjänstens krav bör bli tillbörligt beaktade
genom att verkstadsavdelningen i egenskap av sakorgan på reparations
tjänstens område lämnar alla nödiga anvisningar för hur reservdels
registret skall uppläggas och skötas.
Till de centrala förvaltningsuppgifterna hör bl. a. viss inspektions- och
besiktningsverksamhet för hl. a. övervakning och kontroll av materielens
underhåll och materielstockens allmänna tillstånd. Enligt utredningen skall
nämnda verksamhet utövas av »materielinspcktionen», varvid personal från
sakorganen skall biträda. Erfarenheterna visar, att inom respektive sak
organ — vapenavdelningen, signalbyrån, fordonsavdelningen — bör hit
hörande frågor sammanhållas av något organ, lämpligen av respektive kon
trollkontor. Härigenom underlättas även »materielinspektioncns» samar
bete med sakorganen.
Vid föreslagen uppdelning av det nuvarande konstruktionskontorets upp
gifter på i första hand de tre sakorganen — vapenavdelningen, signal
byrån och fordonsavdelningen - - syns följande böra beaktas.
Samtliga på respektive sakorgans ritkontor uppgjorda ritningar och
materielspecifikationcr hör, innan de godkänts på respektive avdelning
208
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
(.byrå), ha underkastats central granskning bl. a. i avseende på enhetlig
het i utförandet och uppställningen, standardiseringsmöjligheternas ut
nyttjande, mått- och toleranssättning. Denna granskning bör lämpligen
åviia föreslagen »förlagsbyrå». Alla inom arméförvaltningen uppgjorda
eller till arméförvaltningen inkomna ritningar bör även registreras på
nämnda byrå. Benämningarna på själva ritningarna, under vilka dessa
skall registreras, skall dock godkännas (bestämmas) av vederbörligt sak
organ.
Utredningens förslag ifråga om organisation av beskrivningsarbetet
syns icke fullt tillfredställande. Arbetsfördelningen mellan förlagsbyrån
och sakorganen är i detta avseende oklar och kan ge anledning till att
arbetet icke får den målmedvetna och ansvarslcännande ledning, som av
erfarenhet fordras på detta område. Ansvaret för att beskrivningar blir
utarbetade och utsända i rätt tid bör därför åvila den för vederbörlig
materiel ansvariga avdelningen (byrån). Det bör nämligen vara för sak
organen av alldeles särskilt intresse, att truppen snabbt kan lära sig förstå
och rätt handha och använda den materiel, som de själva anskaffat.
Sakorganen bör i ett tidigt stadium av sitt arbete på beskrivnings-
området söka samråd med förlagsbyrån angående nomenklatur, uppställ
ning m. in. för att önskvärd enhetlighet skall erhållas. Manuskript till
beskrivningar bör i nämnda avseenden även granskas av förlagsbyrån,
innan sakorganet slutligen godkänner beskrivningen för tryckning och
utsändning genom förlagsbyråns försorg.
För att biträda med beskrivningsarbetet och sammanhålla detsamma
inom respektive sakorgan bör personalen på förlagsbyråns beskrivnings-
detalj uppdelas på vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsbyrån.
Den av utredningen förordade organisationen av arméns centrala tyg
förvaltning innebär en ökning av antalet organ, direkt underställda
souschefen. Detta är en olägenhet, som dock uppvägs av den klarare ar
bets- och ansvarsfördelning, som den föreslagna organisationen medför.
Enligt arméförvaltningens åsikt är emellertid vissa ändringar av de före
slagna »stabsorganens» sammansättning önskvärda, vilka möjliggör en
minskning av antalet stabsorgan.
Beträffande arméförvaltningens huvudindelning har ämbetsverket i detta
sammanhang föreslagit följande ändringar i förhållande till utredningens
förslag:
vapenavdelningens byråer föreslås benämnda vapenbyrån och ammuni-
tionsbyrån med i stort sett den arbetsfördelning, benämningarna utvisar;
förrådsbyrån föreslås med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning
omvandlad till en förrådsavdelning, innehållande två byråer, tygförråds-
och ammunitionsförrådsbyråerna;
förlagsbyrån föreslås få benämningen normaliebyrån, som redan an
vänds för närmast motsvarande organ inom flygförvaltningen;
de fyra stabsorganen föreslås ombildade till två byråer, centralbyrån
och administrativa byrån, genom i stort sett en sammanslagning av cen-
tralplaneringen och materielinspektionen respektive centralexpeditionen
och juridiska sektionen;
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
209
en personalkårexpedition föreslås skola inrättas, innefattande såväl
fält tygkårens som arméingenjörkårens och tygstatens chefsexpeditioner
(på expeditionen ankommande uppgifter fördelas enligt utredningens för
slag på centralplaneringen, förrådsbyrån och verkstadsavdelningen).
I en till försvarsdepartementet den 2 mars 1953 överlämnad promemoria
har arméförvaltningen vidtagit vissa jämkningar i sitt ovan angivna för
slag till ämbetsverkets indelning. Dessa är följande:
signalbyrån föreslås med hänsyn till den successivt utökade arbets
bördan och den storleksordning, byrån under senare år uppnått, skola
omvandlas till en elektroavdelning, innehållande bl. a. två byråer, tele-
och radarbyråerna;
förslaget om inrättande av en förrådsavdelning frånträds men den av
utredningen förordade förrådsbyrån anses fortfarande böra uppdelas på
två byråer, tygförråds- och ammunitionsförrådsbyråerna — i stort sett
motsvarande de nuvarande underhålls- och ammunitionsförrådsbyråerna.
Enligt sistnämnda förslag skulle alltså armétygförvaltningen bestå av
fyra avdelningar, vapen-, fordons- elektro- och verkstadsavdelningarna,
envar innehållande två byråer, fem självständiga byråer, nämligen cen
tral-, tygförråds-, ammunitionsförråds- och normaliebyråerna samt admi
nistrativa byrån, ävensom en inköpscentral och en personalkårexpedition.
Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953.
De organisationstahlåer, som bifogades min skrivelse den 30 oktober
1953 till överbefälhavaren m. fl. angående organisationen av den centrala
tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret upptog föl
jande organ för armétygförvaltningen.
Sakorgan: vapenavdelning, elektroavdelning och fordonsavdelning.
Funktionella organ: verkstadsavdelning, förrådsbyrå, normaliebyrå och
inköpscentral.
Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med personalkårexpedition,
gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, samt ad
ministrativ byrå.
Vapenavdelningens huvudindelning: centralsektion, första vapenbyrån,
andra vapenbyrån, ritkontor, kontrollkontor och provskjutningscentral.
Elektroavdelningens huvudindelning: centralsektion, telebyrå, radarbyrå,
elkraftsektion, ritkontor och kontrollkontor.
Fordonsavdelningens huvudindelning: centralsektion, fordonsbyrå, fält-
arbetsbyrå, specialteknisk sektion, ritkontor och kontrollkontor.
Verkstadsavdelningens huvudindelning: centralsektion, krigsreparations-
byrå, driftbyrå, anläggningssektion och reservdelssektion.
14—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. in.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 inne
bär ifråga om grunddragen av armétygförvaltningens organisation vissa
avvikelser från de i min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdragna rikt
linjerna. Skiljaktigheterna kan sammanfattas sålunda.
Tygavdelningen anser lämpligt att personalkårexpeditionen, som skall
vara gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, såsom
en icke förvaltningsorganisatorisk enhet icke inordnas i centralbyrån utan
organiseras som en fristående expedition.
Vidare föreslår tygavdelningen att kontrollkontoret inom vapenavdel
ningen organiseras som en kontrollbyrå.
Som alternativt förslag till förrådsbyrån framlägger tygavdelningen
förslag till två förrådsbyråer, tygförrådsbyrån och ammunitionsförråds-
byrån.
Tygavdelningen framhåller i detta sammanhang att den verksamhet,
som kommer att falla på en sammanslagen förrådsbyrå för såväl materiel
som ammunition, blir av en synnerligen omfattande storleksordning, i det
att byrån måste utöva den verksamhet, som för närvarande åvilar icke
blott nuvarande underhållsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån utan även
krigsmaterielverkets förrådsbyrå med undantag för verksamheten med av
seende å ammunitionssammansättningsverkstäderna. Tygavdelningen erin
rar om sitt tidigare förslag om organiserandet av två fristående byråer,
tygförrådsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån. Motivet härför hänförde
sig till det förhållandet, att de två byråernas arbetsuppgifter i såväl krig
som fred skulle vara i stort sett fristående från varandra, eftersom verk
samheten skulle följa två skilda underhållslinjer: tygmaterieltjänst respek
tive ammunitionstjänst. Då verksamhetsområdena sålunda i stort sett
är klart skilda från varandra, syns det tygavdelningen ur alla synpunkter
vara mest rationellt att båda verksamhetsgrenarna erhåller en sinsemel
lan fristående organisatorisk utformning. Tygavdelningen vidhåller där
för sitt tidigare förslag om tygförråds- och ammunitionsförrådsbyrå, den
förra för behovsberäkning, tilldelning och förrådshållning av arméns tyg-
materiel samt för förande av erforderliga materiel- och reservdelsregister,
samt den senare med uppgifter, som motsvarar den nuvarande ammuni-
tionsförrådsbyråns och krigsmaterielverkets förrådsbyrås verksamhet.
Tidigare framlagda förslag om krigsindustrisektion inom vapenavdel
ningen samt krigsindustridetaljer inom fordons- och elektroavdelningarna
vidhålls av tygavdelningen. Dessutom har beträffande sakavdelningarna
föreslagits fristående ur centralsektionerna utbrutna expeditioner.
Slutligen föreslår tygavdelningen, att den nu till ämbetsverkets kontroll
byrå knutna provskjutningscentralen direkt underställs ämbetsverket och
således icke som en provskjutningssektion ingår i vapenavdelningen. Moti
veringen är i huvudsak följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
211
Enligt förvaltningsutredningens förslag och tygavdelningens däröver av
givna utlåtande avsågs provskjutningscentralen att såsom en sektion ingå
i vapenavdelningen. Efter förnyade överväganden rörande provskjutnings-
centralens ställning i organisatoriskt hänseende har tygavdelningen kommit
till den uppfattningen, att centralen lämpligen bör utgå ur armétygför-
valtningcns organisation och bilda en fristående förvaltningsenhet. Såsom
skäl härför må framhållas, att provskjutningscentralen fullgör uppgifter
jämväl för andra centralförvaltningar inom försvaret ävensom i viss ut
sträckning för civila industrier. Med hänsyn såväl till arbetsuppgifterna som
till förläggningen å annan ort är en självständig ställning för provskjut
ningscentralen påkallad i överensstämmelse med vad som gäller för övriga
utom ämbetsverket förlagda underställda anstalter.
Tygavdelningen upptar ånyo till behandling frågan om anskaffning av
reservdelar och anför därom.
Uti tidigare i förevarande förvaltningsfråga avgivna yttranden har
ämbetsverket ifråga om reservdelsför sörj ningen anslutit sig till förvalt
ningsutredningens förslag, att anskaffning och omsättning av reservdelar
(verktyg) skulle åvila verkstadsavdelningen. Tygavdelningen har emeller
tid därvid utgått ifrån att den första anskaffningen av för freds- och
krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg), vilken bör äga rum samtidigt
med tillverkning av ny specialmateriel eller upphandling av standard-
maleriel, skulle ske genom vederbörande sakavdelnings försorg. Verk-
stadsavdelningen skulle dock i detta fall svara för att reservdelarna till
antal och slag blev lämpligt avpassade med hänsyn till för ändamålet
disponibla medel med mera. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar
skulle däremot ske genom verkstadsavdelningen efter samråd med veder
börligt, för materielslaget ansvarigt sakorgan. I motsats till förvaltningsut-
redningen fann tygavdelningen det emellertid mera ändamålsenligt, att
den centrala förrådshållningen av såväl satsbundna som icke satsbundna
reservdelar skulle åvila ämbetsverkets förrådsorgan beträffande materiel.
Till sagda organ borde jämväl anslutas det centrala reservdelsregistret så
som ett led i organets övriga materielbokföring.
Med hänsyn till de erfarenheter, som numera vunnits i föreliggande
spörsmål, och för att undvika dubblering av specialsakkunnig personal
anser tygavdelningen, att ansvaret för handläggningen av armétygförvalt-
ningens ärenden rörande reservdelar, materialier och allmänbruksverk-
tyg bör fördelas på följande sätt. Verkstadsavdelningen skall åligga att
verkställa utredning, då beställning med ofullständig beteckning inkom
mer, att bestämma beställningspunkter för reservdelar, materialier och
allmänbruksverktyg, att anskaffa materialier och allmänbruksverktyg, att
i samråd med respektive sakorgan uppgöra förslag till nyanskaffning av
reservdelar, att uppgöra förslag till fortsatt anskaffning av alla reservdelar
samt att överlämna dessa förslag till respektive sakbyrå för teknisk gransk
ning och anskaffning samt att lämna direktiv för behovsprövning i den
män dylik prövning förekommer. Sakbyråerna åligger, var och eu inom
sitt arbetsområde, att tekniskt granska och anskaffa (inköpsverksamheten
handläggs givetvis å inköpscentralen) de reservdelar, som vcrkstadsavdel-
ningen föreslår, samt att hålla verkstadsavdelningen underrättad om alla
förhållanden, som kan inverka på reservdelsbehovet.
212
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Tygavdelningens förslag innebär en principiell skillnad i jämförelse
med förvaltningsutredningens i det hänseendet, att beskrivningsarbetet
på av ämbetsverket tidigare anförda skäl förutsätts skola förläggas till sak
organen och icke, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, till förlags-
byrån. I detta syfte har i tygavdelningens förslag beskrivningsdetaljer
lagts in i de tre sakorganens centralsektioner. Vidare har inom samma sek
tioner lagts in detaljer för teknisk dokumentationstjänst, vilken närmast
torde avse referattjänst inom vederbörande avdelnings verksamhetsområde.
I den promemoria som är fogad till överbefälhavarens skrivelse den 7
januari 1954 med sammanfattande yttrande över förvaltningarnas organisa-
tionsförslag berörs även förrådsverksamheten vid armétygförvaltningen.
Där framhålls att de uppgifter, som åvilar var och en av av de utav armé-
förvaltningen föreslagna byråerna skulle bli omfattande och helt art-
skilda, varför det anses kunna starkt ifrågasättas om det är möjligt för
en byråchef att lösa bl. a. det omfattande krigsförberedelsearbete, som
erfordras ifråga om såväl tygmateriel- som ammunitionstjänsten. Vidare
erinras om den för närvarande pågående omfattande försöksverksamheten
i syfte att genom förenklad materielhantering (bland annat enhetslaster
för ammunition) öka förrådens effektivitet i såväl krig som fred. Verksam
heten framhålls vara av vital betydelse för det operativa krigsförberedelse-
arbetet. Två förrådsbyråer förklaras därför vara erforderliga.
Yttrande i denna fråga har under hand infordrats från ordföranden i
försvarets materielhanteringsdelegation. I detta anförs bl. a. följande.
Ammunitionsförrådstjänsten utgör ett specialområde, som väsentligt
skiljer sig från förrådstjänst beträffande annan materiel. För ammunition
tillkommer i förhållande till annan materiel bl. a. en sådan viktig uppgift
som att skapa säkerhet mot explosionsrisk, dels för ammunitionen som
sådan, dels för förrådsanläggningar, dels ock i förhållande till tredje man.
Säkerhetsfrågan ställer ammunitionsförrådstjänsten i särklass och kräver
specialutbildad personal och en organisation, som väsentligt skiljer sig från
annan förrådstjänst. Ammunitionen med sina explosiva laddningar krä
ver dessutom för att undgå förstörelse genom fukt, temperaturvariationer
etc. speciella former för förrådshållning och övervakning. Som avgörande
skäl för att en uppdelning av förrådstjänsten på olika byråer bör ske
talar enligt min mening vidare de mycket stora ekonomiska värden, som
arméns tygmateriel och ammunition var för sig representerar.
Departementschefen.
Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation bör enligt min
mening i stort sett ges den utformning som angavs i bilagor till min skri
velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. och för vilken orga
nisation förut lämnats en redogörelse. Med hänsyn till vad arméförvalt
ningens tygavdelning anfört i sin skrivelse den 14 december 1953 är jag
emellertid beredd att föreslå jämkningar på enstaka punkter. Härtill åter
kommer jag i det följande. I jämförelse med förvaltningsutredningens
förslag företer det förslag, jag här framlägger, avvikelser i vissa hänseen
den.
I stället för den av utredningen förordade signalbyrån föreslår jag
inrättande av en elektroavdclning. Jag hänvisar härvid till vad jag vid
behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänsten (kap. II A) anfört
om betydelsen av att de teletekniska hjälpmedlen utnyttjas inom vårt för
svar. Särskild hänsyn måste också tas till den tekniska utveckling inom
detta område, som ägt rum sedan förvaltningsutredningens undersökningar
verkställdes.
Efter förnyade överväganden har jag funnit tillräckliga skäl icke före
ligga att frångå förvaltningsutredningens förslag om fristående central
planering och materielinspektion. Mera begränsade uppgifter bör dock
avses för centralplaneringen än vad förvaltningsutredningen tänkt sig, i
det att de kamerala arbetsuppgifterna enligt mitt förslag hänförs till
administrativa byrån. Jag anser sålunda icke att här ifrågavarande
två stabsorgan bör sammanföras till en centralbyrå. I detta hänseende
råder likhet med vad jag i annat sammanhang föreslår i fråga om flyg
förvaltningen. För marinförvaltningens del är frågan icke aktuell, enär
det icke finns behov av någon materielinspektion inom detta ämbetsverk.
Då emellertid de två stabsorganens verksamhet i vissa hänseenden bör
samordnas och ledas enhetligt, men souschefen icke lämpligen bör be
lastas med denna uppgift, bör de enligt min mening direkt underställas
fälttygmästaren i likhet med vad som är föreskrivet i fråga om den nu
varande tygavdelningens chefsexpedition.
Med hänsyn till det anförda kommer personalkårexpeditionen att vara
fristående.
Efter att ingående ha övervägt de av tygavdelningen anförda skälen
för att den centrala förrådstjänsten inom armétygförvaltningen bör upp
delas på två byråer samt med beaktande av vad som anförts i frågan, dels
i den till överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade prome
morian, dels av ordföranden i försvarets materielhanteringsdelegation, har
jag kommit till den uppfattningen, att ledningen av en gemensam för-
rådsbyrå för såväl tygmateriel som ammunition skulle bli förenad med
påtagliga svårigheter. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här
gäller anser jag mig därför icke kunna förorda den sistnämnda organisa
tionsformen. Jag föreslår sålunda, att inom armétygförvaltningen inrättas
en tygförrådsbyrå och eu ammnnitionsförrådsbgrå.
I fråga om vapenavdelningen innebär mitt förslag den avvikelsen från
förvaltningsutredningens förslag, att första och andra vapenbyråerna er
sätter infanteri- och artilleribyråerna. Förstnämnda byråer finns redan
nu inom armeförvaltningens tygavdelning. Ändringen återverkar i huvud
sak endast på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de två byråerna.
Med hänsyn till kontrollkontorets storlek och omfattande arbetsuppgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
213
214
Kungl. May.ts proposition nr 109.
anser jag, att det bör organiseras som en kontrollbyrå inom vapenavdel
ningen. Icke heller har jag något att invända mot att provskjutningscen-
tralen som en från avdelningarna fristående enhet underställs ämbetsverket.
Tygavdelningen har vidare begärt en sektion inom vapenavdelningen för
krigsindustriplaneringsarbetet. Detta förslag anser jag mig icke kunna bi
träda, enär ifrågavarande arbete enligt min mening bör förläggas till avdel
ningens olika sakorgan.
Elektroavdelningens indelning bygger på av arméförvaltningen tidigare
framlagt förslag. I detta förslag ingår en fristående industridetalj, beträf
fande vilken gäller vad nyss sagts om vapenavdelningens krigsindustri
sektion.
Fordonsavdelningens indelning ansluter sig till förvaltningsutredningens
förslag utom i så måtto att den inom avdelningen fristående motorsektio
nen i stället erhållit benämningen specialteknisk sektion. Även inom
denna avdelning begär arméförvaltningen en industridetalj. Förslaget här
om kan jag dock icke biträda.
Efter närmare undersökning har jag kommit till den uppfattningen,
att det icke är nödvändigt att, såsom förvaltningsutredningen föreslagit,
inom verkstadsavdelmngen inrätta en byrå för krigsreparationstjänsten.
Någon krigsreparationsbyrå bör sålunda icke komma till stånd. Det är
enligt min mening tillfyllest med en inom avdelningen fristående krigs-
reparationssektion. Mitt förslag innebär vidare den skillnaden i jämförelse
med förvaltningsutredningen, att utrustningssektionen brutits ut ur drift
byrån. Då jag funnit tygavdelningens synpunkter i fråga om reservdels-
försörjningen beaktansvärda, tillkommer i mitt förslag en fristående re-
servdelssektion. Jag anser sålunda, att verkstadsavdelmngen bör indelas i
centralsektion, driftbyrå, krigsreparationssektion, anläggningssektion och
reservdelssektion.
En mera adekvat benämning på den av förvaltningsutredningen före
slagna inköpscentralen är enligt min uppfattning inköpsavdelning. För-
lagsbyrån bör benämnas normaliebyrån. En byrå med denna benämning
och i stort sett motsvarande uppgifter finns f. n. inom flygförvaltningen.
Till frågan om beskrivningsarbetets organisation samt förslaget om fri
stående expeditioner för , sakavdelningarna ävensom till vissa andra i
det föregående berörda spörsmål återkommer jag vid behandlingen av
armétygförvaltningens detalj organisation.
Huvuddragen av den av mig föreslagna organisationen framgår av bil. 2
med underbilagor.
4. Armétygförvaltningens detaljorganisation.
Förvaltningsutredningen behandlar mycket utförligt frågan om armé
förvaltningens organisation. En översiktlig redogörelse härför kommer att
215
lämnas i det följande. I samband härmed belyses närmare de under före
gående avsnitt nämnda avdelningarnas, byråernas och sektionernas m. in.
arbetsuppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
a. VAPENAVDELNINGEN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Den föreslagna infanteribyråns arbetsområde avser vapen, som används
av infanteriet jämte tillhörande ammunition, vartill kommer minor, hand
granater, sprängämnesmateriel m. in. Byrån föreslås indelad i handvapen
sektion, raketsektion, kemisk sektion och minsektion, vartill kommer en
fristående granatkastardetalj. Sektionerna utom raketsektionen föreslås
indelade i detaljer.
Artilleribyråns arbetsområde avser enligt förslaget pjäsmateriel, eldled-
ningsmateriel och till pjäsmaterielen hörande ammunition. I anslutning
därtill föreslås byrån indelad i pjäs-, eldlednings- och ammunitionssek-
tioner. Sektionerna avses skola indelas i detaljer.
På vapenavdelningens ritkontor skall enligt utredningens förslag kon-
struktionsritarbetet utföras för avdelningen i dess helhet. Det föreslås
uppdelat på fyra arbetsgrupper, nämligen en infanterivapengrupp, en
artillerivapengrupp, en instrumentgrupp samt en ammunitions- och för-
packningsgrupp.
Avdelningens kontrollkontor avses i första hand skola handha leverans-
kontrollen av den vapen- och ammunitionsutrustning, som anskaffas av
arméförvaltningen. Härtill kommer vissa andra uppgifter, såsom utförande
av årsprov i fråga om ammunition. Vidare föreslås att kontorets chef skall
ingå i undersökningskommissioner, i den mån sådana tillsätts vid inträffade
vapenhaverier och sprängolyckor. Slutligen anses kontoret böra fungera
som ett kontaktorgan för vapenavdelningens leverantörer och i före
kommande fall tillhandahålla dem detaljer och tillbehör från arméns för
råd, utlåna tillverkningsverktyg och mätdon samt i övrigt underlätta
deras kontakter med förvaltningen.
Vid överbelastning eller när kontrolluppdrag gäller särskilt komplicerad
materiel förutsätter utredningen, att vederbörande sakorgan skall ställa er
forderlig personal till kontrollkontorets förfogande.
Kontrollkontoret indelas enligt förvaltningsutredningens förslag i ammu-
nitionssektion, centraldetalj, pjäsdetalj och eldledningsdetalj. Ammunitions-
sektioncn föreslås uppdelad i detaljer.
Vapenavdelningens skjutcentral avses skola för armens räkning utföra
sådana skjutningar och sprängförsök, som av säkerhetsskäl eller på grund
av behovet av speciell instrumentering eller anläggning lämpligen bör ut
föras vid central skjutplats. Skjutningarna utgörs av leveranskontroll-,
årsprov-, tabell- och försöksskjutningar. Vissa av dessa skjutningar ut
förs dock, vad beträffar ammunition levererad från aktiebolaget Bofors,
hos leverantören.
216
Skjutningarna förutsätts liksom för närvarande skola försiggå i första
hand på skjutfältet i Karlsborg och till mindre del på skjutplatsen i
Marma, till vilka platser även delar av skjutcentralen enligt utredningen
förläggs.
Skjutcentralen föreslås indelad i ett antal detaljer.
Centralsektionen är utformad som ett funktionellt organ, vilket i första
hand skall biträda avdelningschefen vid planläggningen och ledningen av
verksamheten inom avdelningen. Den skall sålunda enligt förslaget utföra
vissa utrednings- och sammanställningsarbeten, föra dispositionsanteck-
ningar, handlägga vissa personalärenden samt utföra skrivservice in. m.
Den föreslås skola indelas i utredningsdetalj och expedition med skriv
central.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Såsom framgår av tidigare redogörelse har enligt detta förslag i vapenav
delningen inrymts en fristående expedition samt en krigsindustrisektion.
\idare har skjutcentralen utbrutits ur vapenavdelningen och föreslagits
skola under namnet provskjutningscentral bilda en fristående enhet.
Tygavdelningen föreslår, att första vapenbijrån indelas i infanterisek
tion, pjässektion och eldledningssektion. Dessa sektioner återfinns också
i förvaltningsutredningens betänkande, fördelade mellan infanteri- och
artilleribyråerna. Infanterisektionen motsvarar närmast förvaltningsut
redningens handvapensektion. Tygavdelningen har icke medtagit någon
fristående granatkastardetalj. Sektionernas indelning i detaljer skiljer sig
i icke ringa grad från förvaltningsutredningens förslag. Genomgående
räknar tygavdelningen med en mera differentierad detaljindelning än vad
förvaltningsutredningen gjort.
Enligt tygavdelningens förslag indelas andra vapenbijrån i artilleri-
ammunitionssektion, minsektion, kemisk sektion, rekylfri sektion samt
fristående ballistisk detalj.
Den rekylfria sektionen motsvarar närmast förvaltningsutredningens
raketsektion. Enligt förvaltningsutredningens förslag är den ballistiska
detaljen inrymd i ammunitionssektionen. Beträffande detaljindelningen
gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om första vapenbyrån.
Ritkontorets indelning skiljer sig icke oväsentligt från förvaltningsut
redningens förslag.
Kontrollbyrån inrymmer enligt tygavdelningens förslag centralsektion,
vapensektion, ammunitionssektion, mätdonssektion och underhållssektion.
Den enligt förvaltningsutredningen fristående eldledningsdetaljen är inord
nad i vapensektionen. Mätdonssektionen är avsedd för arbetsuppgifter, som
skall övertas från krigsmaterielverket. Tygavdelningen har funnit det
lämpligt att förlägga dessa uppgifter till kontrollbyrån. Även inom kon
217
trollbyrån föreslår tygavdelningen en mera differentierad och från förvalt-
ningsutredningens förslag i flera hänseenden skiljaktig detaljindelning.
Såsom framgår av tidigare redogörelse föreslår tygavdelningen en fri
stående expedition.
Beträffande krigsindustrisektionens tilltänkta arbetsuppgifter framhåller
tygavdelningen att den i samråd med centralbyrån skall svara för upp
rättande och revidering av de ifråga om avdelningens arbetsområde anbe
fallda krigsförvaltningsplanerna, innefattande såväl krigsmateriel- som
krigsammunitionsplaner, ävensom övriga krigsförberedelseåtgärder.
Centralsektionen indelas i centraldetalj, ekonomidetalj, beskiivnings-
detalj och teknisk dokumentationstjänst. Beskrivningsdetaljen och den
tekniska dokumentationstjänsten har tidigare berörts. Centraldetaljen och
ekonomidetaljen motsvarar i huvudsak förvaltningsutredningens utred-
ningsdetalj.
Departementschefen.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar jag med att vapen
avdelningen indelas i tre byråer, första och andra vapenbyrån samt kontroll-
bvrån, ävensom fristående centralsektion och ritkontor.
Tygavdelningens förslag till sektionsindelning beträffande första och
andra vapenbyråerna anser jag mig kunna godta.
Vad beträffar kontrollbyrån finner jag icke tillräckliga skäl att till
styrka, att någon underhållssektion inrättas inom densamma. De uppgifter
som avses för denna sektion kan enligt min mening fördelas mellan Övriga
sektioner. Icke heller kan jag biträda förslaget att en centralsektion skulle
ingå i byrån. Jag föreslår, att den ersätts av en centraldetalj.
Jag kan icke biträda förslaget att armétygförvaltningens sakavdelningar
utrustas med fristående expeditioner. Expeditionerna bör enligt min mening
i enlighet med förvaltningsutredningens förslag inrymmas i centralsek
tionerna.
Bärande skäl finns enligt min uppfattning icke för tygavdelningens
förslag att beskrivningsarbetet och referattjänsten skall i huvudsak för
läggas till sakorganen. Dessa arbetsuppgifter bör i enlighet med förvalt
ningsutredningens förslag lokaliseras till normaliebyråns beskrivnings-
sektion respektive dess bibliotek. Jag kan sålunda icke tillstyrka, att
särskilda organ för ändamålet inrättas inom sakavdelningarna. Utarbetande
av det underlag för beskrivningsarbetet, som sakorganen bör lämna till
normaliebyrån, bör fördelas mellan sakorganens underavdelningar. Det
av förvaltningsutredningen föreslagna systemet utgör enligt min mening
det mest rationella sättet att ordna beskrivningsarbetet. I likhet med tyg
avdelningen anser jag att detta arbete är av stor betydelse och att brist
på sakkunnigt uppgjorda beskrivningar kan äventyra den tekniska mate-
rielens såväl användning som underhall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
218
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört räknar jag med att såväl be-
skrivningsdetaljen som den tekniska dokumentationstjänsten utgår ur
centralsektionen.
I likhet med förvaltningsutredningen räknar jag med en utrednings-
detalj inom centralsektionen i stället för den av tygavdelningen föreslagna
ekonomidetaljen.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört är jag icke beredd att till
styrka att en särskild krigsindustrisektion inrättas inom vapenavdelningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
b. FOR DONS AVDELNINGEN.
1946 års militära förvaltningsutredniug.
Fordonsavdelningens arbetsområde anges av utredningen skola omfatta
följande materielgrupper: stridsvagnar, pansarbilar, motorlavettage, väg-,
terräng- och släpfordon, kärror och vagnar, vinterfordonsmateriel, häst-
och hundutredningsmateriel, cykelmateriel, järnvägsbro- och landsvägs-
bromateriel, båtmateriel, arbetsfordon, snöröjningsmateriel, maskiner och
redskap för fältarbeten, bärgningsmateriel, brandsläckningsmateriel samt
materiel för sjö- och lufttransporter.
Utredningen föreslår att fordonsavdelningens fordonsbyrå indelas i två
sektioner, stridsfordonssektion och lastfordonssektion, samt en från dessa
fristående detalj, släpfordonsdetaljen. Sektionerna indelas i detaljer.
Enligt utredningens mening bör arméförvaltningen vara huvudförvalt
ningsmyndighet beträffande motorfordon av standardkaraktär, avsedda
främst för transporter på vägar, samt motorfordon av speciell karaktär,
ai sedda för transporter saväl i terräng som på vägar, ävensom motor
cyklar. Beträffande vissa specialutrustade fordon anses flygförvaltningen
böra vara huvudförvaltningsmyndighet.
Fältarbetsbyrån föreslås indelad i brosektion och maskinsektion, båda i
sin tur indelade i ett antal detaljer.
Fordonsavdelningens ritkontor är tänkt som ett funktionellt organ med
uPPgifter motsvarande dem, som avses skola åvila motsvarande organ inom
vapena'! delningen. Det indelas enligt förslaget i tre arbetsgrupper, näm
ligen fordonsgrupp, fältarbetsgrupp och elgrupp.
Verksamheten inom fordonsavdelningens motorsektion avses icke såsom
inom fordons- och fältarbetsbyråerna skola vara knuten till viss materiel-
anskaffning utan bestå i utvecklings- och försöksverksamhet av konsul
terande karaktär i principiella frågor rörande motorer, driv- och smörj
medel, elutrustning å fordon, däck in. in. Såsom i det föregående nämnts
bör enligt utredningens mening beträffande driv- och smörjmedel krigs
förberedelseal bete, anskaffning, förradshallning och tilldelning åtminstone
tillsvidare hänföras till försvarets intendenturförvaltnings förvaltnings
område. På motorsektionen skall emellertid enligt förslaget ankomma att
219
utarbeta specifikationer, föreskrifter och leveranskontrollbestämmelser för
anskaffningen, att kvalitativt bedöma anbud å driv- och smörj medelsleve
ranser samt att utöva kvalitetsövervakning av förrådshållna driv- och
smörjmedel.
Den föreslagna indelningen av kontrollkontoret upptar centraldetalj,
fordonsdetalj och fältarbetsdetalj. Uppgifterna ansluter sig i stort sett till
motsvarande uppgifter för vapenavdelningens kontrollkontor. Kontoret
föreslås skola utöva föreskriven legalbesiktning av försvarets motor- och
släpfordon.
Centralsektionen är avsedd för funktionella uppgifter, motsvarande dem
som utredningen föreslår beträffande vapenavdelningens centralsektion.
Arméförvaltnmgens tygavdelnings förslag den
14
december
1953.
Även beträffande fordonsavdelningen föreslår arméförvaltningens tyg
avdelning en fristående expedition och en krigsindustridetalj.
Fordonsbyrån är enligt förslaget indelad i stridsfordonssektion, bilsek
tion, släpfordonssektion och biluttagningssektion. Släpfordonssektionen
innebär en utvidgning av den av förvaltningsutredningen föreslagna släpfor-
donsdetaljen. Biluttagningssektionen motsvarar förvaltningsutredningens
till förrådsbyrån förlagda fordonsregister. Tygavdelningen anser det mest
ändamålsenligt att ämbetsverkets organ för uttagning av bilar in. in. an
knyts till fordonsavdelningen. Sektionerna är enligt förslaget indelade i
ett antal detaljer. Även här gäller att tygavdelningen drivit detaljindel
ningen längre än förvaltningsutredningen.
Fältarbetsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i beräkningssek-
tion, brosektion och maskinsektion. Beräkningssektionen motsvarar i
huvudsak den enligt förvaltningsutredningens förslag i brosektionen in
gående projektdetaljen. Enligt uppgift från tygavdelningen saknas civil
sakkunskap beträffande frågor om projektering av krigsbroar, varför detta
arbete helt och hållet måste ombesörjas av armétygförvaltningen.
Detaljindelningen skiljer sig delvis från förvaltningsutredningens för
slag.
Den specialtekniska sektionen motsvarar i huvudsak förvaltnmgsutred-
ningens motorsektion. Den är sålunda tänkt skola handlägga bland annat
ärenden rörande motor- och fordonstekniska frågor av allmän natur samt
i samråd med normaliebyrån utarbeta tekniskt underlag för arméintenden-
turförvaltningens upphandling av motorbränsle och smörjmedel.
Tygavdelningen framhåller, att nu gällande inskränkning beträffande
huvudförvaltningsprincipens tillämpning ifråga om terrängdragbilar for
släpfordon över tolv ton bör tas under omprövning.
Ritkontorets och kontrollsektionens inre organisation skiljer sig enligt
förslaget från förvaltningsutredningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
220
Centralsektionens indelning överensstämmer med vad tygavdelningen
föreslagit beträffande motsvarande organ inom vapenavdelningen.
Departementschefen.
Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag räknar med att fordonsav-
delningen indelas i fordonsbyrå, fältarbetsbyrå, specialteknisk sektion, rit
kontor, kontrollsektion och centralsektion.
Jag anser mig kunna godta tygavdelningens förslag beträffande fordons-
byråns indelning. Med hänsyn till släpfordonens betydelse vill jag icke
motsätta mig att frågor rörande dem handläggs på en särskild sektion.
På av tygavdelningen anförda skäl har jag icke heller något att invända
mot att det enligt förvaltningsutredningen till förrådsbyrån förlagda for-
donsregistret i stället ingår i fordonsavdelningen under benämningen bil-
uttagningssektion.
Jag kan icke biträda förslaget om att beräkningsarbetet beträffande
krigsbroar organiseras på en särskild sektion, varför beräkningssektionen
enligt min mening bör utgå och i stället motsvarande detaljer inrymmas
under brosektionen. I övrigt har jag intet att erinra beträffande fältarbets-
byråns organisation.
Jag har heller intet att erinra mot att kontrollkontoret benämns kontroll
sektion.
Lika litet som i fråga om vapenavdelningen kan jag biträda förslaget
om att fiistående expedition och krigsindustridetalj inrättas inom fordons
avdelningen.
Beträffande centralsektionens ekonomidetalj, beskrivningsdetalj och
tekniska dokumentationstjänst gäller vad jag anfört i fråga om motsva
rande organ inom vapenavdelningen. Jag föreslår sålunda, att dessa detaljer
utgår ur centralsektionen, dit i stället expeditionen förläggs.
Jag erinrar slutligen om att de uppgifter i samband med uttagning av
båtar, avsedda för armén, som enligt förordningen den 13 november 1953
(SFS nr 673) om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigs
maktens behov (militär uttagningsförordning) ålagts tygavdelningen,
kommer att falla inom fältarbetsbyråns område.
c. ELEK TRO A VDELNINGEN (SIGNALBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Signalbyråns arbetsområde anges av utredningen skola utgöras av elek
trisk svagströmsmateriel, avsedd för förbindelsetjänst samt för spanings-
strids- och eldledning, minsökning m. m„ belysningsmateriel för fältbruk,
optisk signalmateriel, materiel för elektrisk strömförsörjning i fält även
som instrument och annan utrustning för betjäning, kontroll och vård av
nämnda materielslag.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.
221
Det erforderliga laboratoriearbetet anser utredningen böra utföras inom
det teletekniska laboratoriet, vars expertis bör utnyttjas för ändamålet.
Enligt utredningens förslag bör signalbyrån indelas i centralsektion,
radiosektion, radarsektion, trådsektion, elsektion samt kontrollkontor. Så
väl sektionerna som kontrollkontoret anses böra ytterligare uppdelas i
detaljer, kontrollkontoret dock i en fast grupp och en rörlig grupp.
För att de militära synpunkterna och erfarenheterna skall vinna erfor
derligt beaktande vid signal- och belysningsmaterielens konstruktion, an
skaffning och modernisering och för att underlätta byråchefens samarbete
med staber och truppförband föreslår utredningen att denne till sitt för
fogande får två militärassistenter, officerare med om möjligt högre teknisk
utbildning. Den ene bör tillhöra signaltrupperna och vara specialist på
telekommunikation, den andre luftvärnet och vara specialist på radar.
Utredningen framhåller såsom lämpligt, att arméförvaltningen utövar
huvudförvaltningen beträffande viss radio- och radarmateriel samt dess
utom beträffande transportabla elverk och laddningsutrustningar, fälthe-
lysningsmateriel, ackumulatorer och torrbatterier, kabel- och anslutnings
don för starkström, glödlampor m. m. Även beträffande fälttelefon- och
linjemateriel samt viss telefonutrustning och transportabla fjärrskrift-
apparater samt viss ljudmätmateriel bör arméförvaltningen enligt förvalt-
ningsutredningens mening vara huvudförvaltningsmyndighet, i den mån
fråga är om materiel av standardtyp.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den
14
december
1953.
Även för elektroavdelningens del föreslår tygavdelningen fristående
expedition och krigsindustridetalj. Vidare föreslås bibehållande av eu
specialteknisk sektion (telelaboratorium).
Tclebijrån föreslår tygavdelningen indelad i trådsektion, truppradiosek
tion och stabsradiosektion. Även beträffande dessa sektioner innehåller
förslaget en långtgående detaljindelning.
Radarbijrån indelas i stridsledningsradarsektion, eldledningsradarsektion
och specialradarsektion. Varje sektion indelas i detaljer.
Elkraftsektionen skall enligt förslaget få till uppgift att anskaffa under
fältmässiga förhållanden utnyttjad transportabel elkrafts- och strömför-
sörjningsmateriel till den teletekniska materielen ävensom dylik materiel
till elektriskt drivna pjäser och eldledningsutrustningar inom vapenavdel
ningens verksamhetsområde. Sektionen föreslås skola indelas i tie detaljei.
I stället för kontrollkontor används, liksom i fråga om fordonsavdel-
ningen, benämningen kontrollsektion.
Centralsektionens indelning enligt förslaget överensstämmer med mot
svarande organ inom vapen- och fordonsavdelningarna.
I den specialtekniska sektionen ingår en verkstad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Beträffande den specialtekniska sektionen (elektrotekniska laboratoriet)
anlör tygavdelningen, att den bibehållits i organisationen med hänsyn till
att det föreslagna för försvaret gemensamma teletekniska laboratoriet på
grund av lokalbrist icke torde komma till stånd under budgetåret 1954/55.
Sektionens uppgift omfattar sammanställning, utprovning och teknisk an
passning av konstruktioner inom elektroavdelningens verksamhetsområden.
Departementschefen.
Jag erinrar att elektroavdelningen av mig förutsatts skola indelas i
telebyrå och radarbyrå samt som fristående enheter centralsektion, elkraft
sektion, ritkontor och kontrollsektion. På av tygavdelningen anförda skäl
tillstyrker jag dessutom att den specialtekniska sektionen (ellaboratoriet)
bibehålls åtminstone tills vidare.
Den av tygavdelningen för tele- och radarbyråerna föreslagna sektions-
indelningen ger mig icke anledning till erinran. Jag har övervägt att föreslå
sammanslagning av telebyråns stabs- och truppradiosektioner. Vid när
mare undersökning har jag emellertid kommit till den uppfattningen att
med hänsyn till pågående utbyggnad av arméns signalförbindelser en dylik
sammanslagning åtminstone tills vidare icke bör ske.
Beträffande den föreslagna expeditionen, den fristående krigsindustri-
detaljen samt i centralsektionen ingående beskrivningsdetalj och teknisk
dokumentationstjänst gäller vad jag tidigare anfört vid behandlingen av
övriga sakavdelningar.
Jag har intet att erinra mot att benämningen kontrollsektion kommer
till användning i stället för kontrollkontor.
d. VER KS TA DS A V DELNING EN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Som arbetsuppgifter för verkstadsavdelningen anger förvaltningsutred-
ningen att handlägga alla tekniska ärenden rörande arméns reparations-
tjänst i saväl fred som krig samt hela landets behov av fordonsreparationer
i krig. Därjämte bör det ankomma på avdelningen att biträda ämbets
verkets förrådsbyrå vid handläggning av kollektivavtals- och arbetsstudie-
frågor samt vid uppläggning av ekonomisk organisation för och utförande
av ekonomisk driftkontroll vid byrån underställda ammunitionssamman-
sättningsverkstäder och förråd.
Krigsreparationsbyråns föreslagna indelning upptar utbildningssektion
och krigsreparationssektion, den senare indelad i tre detaljer.
På utbildningssektionen bör enligt utredningen ankomma att planlägga
utbildningen av personalen vid arméingenjörkåren och tygstaten samt, be
träffande krigsreparationstjänsten, av verkstädernas civila arbetsledare och
arbetare ävensom värnpliktiga tekniker och mekaniker. Utredningen fram
223
håller, att vid denna planläggning, som bör omfatta utbildningens fördel
ning på förband och skolor samt angivande av tidpunkter för olika kurser,
lokalbehov, erforderliga lärare och instruktörer, läroämnenas omfattning
m. m., ett intimt samarbete måste äga rum med arméstaben samt cheferna
för berörda truppförband och skolor.
Enligt förvaltningsutredningens förslag skall driftbyrån indelas i orga-
nisationssektion, driftsektion, reservdelssektion, utrustningssektion samt en
fristående avtalsdetalj. De olika sektionerna, utom utrustningssektionen,
föreslås indelade i ett antal detaljer.
Utredningen framhåller, att driftbyrån närmast intar ställning som
koncernledning för arméförvaltningen underställda verkstäder. En sådan
ledning måste för att arbeta effektivt som grund för sina ställnings
taganden samt för att kunna överblicka vunna resultat i stor utsträckning
bearbeta statistiskt material. För att jämn belastning av verkstäderna skall
uppnås måste vidare viss planering utföras av ledningen. Både planerings
arbetet och den ekonomiska övervakningen av driften vid verkstäderna är
enligt utredningens uppfattning i hög grad beroende av statistiken. Nu
nämnd statistikbearbetning, planering och övervakning finner utredningen
böra inom drifbyråns ram sammanhållas av organisationssektionen, inom
vilken enligt förslaget skall finnas en statistikdetalj. Utredningen berör när
mare de olika avseenden, i vilka statistiska redogörelser bör uppgöras. Som
exempel anför utredningen löneutvecklingen och förtjänstnivån för den
kollektivavtalsanställda personalen samt medelsförbrukningen beträffande
anslaget till underhåll av tygmateriel. Utredningen framhåller, att för
svarets civilförvaltnings hålkortsanläggning bör utnyttjas för statistik
arbetet.
Den inom verkstadsavdelningen fristående avtalsdetaljen skall enligt
utredningens förslag handlägga avtalsfrågor, arbetarskyddsfrågor och
andra sociala frågor för de verkstäder och förråd, vilka i drifttekniskt
hänseende underställts verkstadsavdelningen eller förrådsbyrån. Arbetar-
skyddsfrågorna bör dock handläggas av förrådsbyrån beträffande denna
byrå underställda förråd och ammunitionssammansättningsverkstäder samt
beträffande arméns skjutplatser.
Avdelningens centralsektion föreslås indelad i expedition och personal-
detalj. Personaldetaljen har enligt förslaget tillagts mycket omfattande upp
gifter beträffande krigsredovisningen av personal. Dessutom har utred
ningen ansett detaljen böra handha viss registrering beträffande perso
nalens fredsredovisning. Denna registrering skall framförallt avse armé
ingen jörkår ens och tygstatens personal. Personalärenden beträffande denna
personal avses även skola i viss utsträckning handläggas inom detaljen,
exempelvis i vad rör transport till och från vederbörande personalkår,
fredsplacering, befordran, förordnanden, avsked m. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
224
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.
Armé förvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Krigsreparationsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i utbild
ningssektion och krigsreparationssektion, vilket överensstämmer med för-
valtningsutredningens förslag. Utbildningssektionen, beträffande vilken
förvaltningsutredningen icke föreslagit någon underindelning, skall enligt
tygavdelningens förslag indelas i utbildningsdetalj och verkstadsskola.
Krigsreparationssektionens indelning sammanfaller med förvaltningsut-
redningens förslag utom i så måtto att centralsektionens personaldetalj
under benämningen personalregister överflyttats till krigsreparationssek-
tionen. Detta motiveras av tygavdelningen med det förhållandet att per
sonalregistret uteslutande kommer att handlägga personalfrågor, som sam
manhänger med krigsreparationsbyråns verksamhet.
Driftbyrån indelas enligt förslaget i organisationssektion, tygverkstads-
sektion, ammunitionsverkstadssektion samt arbetsstudiesektion, vartill
kommer en fristående avtalsdetalj. Tygverkstadssektionen motsvarar i
huvudsak förvaltningsutredningens driftsektion. Ammunitionsverkstads-
sektionen är avsedd för ledningen av de sammansättningsverkstäder, som
ingår i krigsmaterielverkets lokalförvaltningar och som skall övertas av
tygavdelningen. Enligt förvaltningsutredningens förslag avsågs frågor
rörande såväl krigsmaterielverkets nuvarande centralförråd av ammunition
som sainmansättningsverkstäderna skola handläggas å förrådsbyrån. Tvg-
avdelningen framhåller emellertid, att avdelningen funnit det mera ända
målsenligt, att ärenden rörande driften vid ifrågavarande sammansätt
ningsverkstäder handläggs inom verkstadsavdelningen.
Den föreslagna arbctsstudiesektionen innebär en utvidgning av den utav
förvaltningsutredningen föreslagna arbetsstudiedetaljen inom driftsek
tionen. Denna utvidgning har från tygavdelningen under hand motiverats
med att arbetsstudieverksamheten är av så stor ekonomisk betydelse för
verkstadsdriften att den måste bedrivas inom en vidare ram än vad för
valtningsutredningen tänkt sig.
Samtliga sektioner inom driftbyrån föreslås av tygavdelningen skola in
delas i ett antal detaljer. Beträffande de två förstnämnda sektionerna råder
i detta avseende i huvudsak överensstämmelse med förvaltningsutred
ningens förslag.
Centralsektionen föreslås skola indelas i expedition och centraldetalj.
Departementschefen.
Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag räknar med att verk
stadsavdelningen indelas i centralsektion, driftbyrå och såsom fristående
enheter krigsreparationssektion, anläggningssektion och reservdelssektion.
Jag biträder förslaget om att ärenden rörande de från krigsmateriel-
verket övertagna ammunitionssammansättningsverkstäderna handläggs på
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
225
en särskild sektion inom driftbyrån. Med hänsyn till arbetsstudieverksam-
hetens betydelse för en rationell verkstadsdrift finner jag mig också kunna
godta förslaget om att en särskild arbetsstudiesektion inrättas inom drift
byrån. Vid det förhållandet att jag icke räknar med någon krigsreparations-
byrå inom avdelningen bör någon ändring ej ske beträffande förvaltnings-
utredningens förslag om utbildningsfrågornas förläggande till centralsek
tionen.
Jag förutsätter, att reservdelssektionen kommer att erhålla de arbets
uppgifter som följer av tygavdelningens förslag den 14 december 1953.
c. TYGFÖRRÅDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFÖRRÅDSBYRÅN
(FÖRRÅDSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Förrådsbyrån skall enligt förvaltningsutredningen utföra behovsberäk-
ningar samt handha tilldelning och förrådshållning beträffande arméns
tygmateriel och ammunition. Därjämte avses byrån skola ombesörja ut-
tagning och tilldelning av civila motorfordon för såväl arméns som
marinens och flygvapnets samt vissa civila myndigheters behov. Härtill
kommer distribution och förrådshållning av viss ammunition för marinens
och flygvapnets räkning.
Byrån indelas enligt förslaget i planeringssektion, materielsektion,
ammunitionssektion och fordonsregister. Sektionerna indelas i detaljer
och fordonsregistret i arbetsgrupper.
Inom materielsektionen skall enligt förslaget föras materielregister.
Sektionen skall vidare svara för förrådskontrollen inom byråns materiel-
område samt utföra sakgranskning (även beträffande ammunition) av de
lokala tygorganens räkenskaper, med undantag dock av verkstädernas.
Dessas medelsverifikationer avses skola granskas av verkstadsavdelningens
organisationssektion, som skall ha att ta fram och tillställa materielsek
tionen det i verifikationerna ingående material, som erfordras för förråds
kontrollen.
Förrådsbyråns fordonsregister skall ur landets civila motorpark utta för
avsedda ändamål lämpliga motorfordon (underlaget erhålls från länssty
relserna), tilldela förband och myndigheter dessa fordon samt registrera
fordonen och tilldelningen. Underlag för beräkning av uttagningsbehovet
erhålls, vad beträffar utrustningsbehovet, från byråns planeringssektion
och, vad beträffar tillgången på stamfordon, från byråns materielsektion.
Armeförvaltningens tygavdclnings förslag den 14 december 1953.
Arméförvaltningens tygavdelning har avgelt organisationsförslag för så
väl eu förrådsbyrå som alternativt för en tygförråds- och en ammuni-
tionsförrådsbyrå. Här lämnas eu kortfattad redogörelse för båda förslagen.
15—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Förrådsbyrån, under vilken skall sortera centralförråd för materiel och
centralförråd för ammunition, indelas enligt tygavdelningens förslag i
centralsektion, materielsektion, materielredovisningssektion, ammunitions-
sektion och ammunitionsredovisningssektion. Såsom tidigare berörts före
slår avdelningen att det fordonsregister, som enligt förvaltningsutred-
ningens förslag skulle vara förlagt till förrådsbyrån, under benämningen
biluttagningssektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå.
Beaktas denna överflyttning föreslår tygavdelningen fem sektioner i stället
för förvaltningsutredningens tre. Samtliga sektioner förutsätts skola in
delas i ett antal detaljer.
Den föreslagna centralsektionen motsvarar i stor utsträckning förvalt
ningsutredningens planeringssektion, i det att den innehåller expedition
samt detaljer för planering, behovsberäkningar m. in.
Beträffande sektionernas arbetsuppgifter anför tygavdelningen.
På centralsektionen ankommer att sammanhålla alla frågor beträffande
tillämpningsföreskrifter rörande tyg- och ammunitionsförrådstjänsten med
avseende å mobiliseringsförberedelser för lokala respektive regionala myn
digheter samt centrala anstalter, att utfärda förvaltningsföreskrifter för
mobilisering och krig samt att planlägga underhållstjänsten i krig. Materiel-
sektionens huvudsakliga uppgifter omfattar tilldelning av materiel och till
behör till lokalmyndigheter enligt materielregister in. in., att utöva förråds-
kontroll, omfattande ekonomisk sakgranskning samt revision beträffande
främst lokalt förd materielredovisning vid lokala myndigheter och centrala
anstalter, att utarbeta erforderliga fredsförvaltningsföreskrifter, att hand
lägga materielfördelningsplaner beträffande olika uppbördsmyndigheter
ävensom frågor rörande förrådsplanering samt att lämna sakorganen förslag
till anskaffning av materiel för att täcka brister i fastställda behov. Mate-
rielredovisningssektionen har till huvudsaklig uppgift att redovisa lokal
myndigheters och centrala anstalters materiel samt tillgång på reservdelar
och material vid centrala anstalter, att lämna sakorganen underlag för
materielanskaffning och materielklassificering samt att omfördela vid
armétygförvaltningen redovisad materiel. Ammunitionssektionens respek
tive ammunitionsredovisningssektionens uppgifter motsvarar i stort sett
vad nyss anförts i fråga om materiel- respektive materielredovisnings-
sektionernas. Sålunda ankommer det på byrån att i fråga om ammuni
tionen upprätta ammunitionsöversikter, verkställa ammunitionsfördelning
enligt anvisningar från såväl försvars- och arméstaberna som marin- och
ftygstaBerna, att uppgöra förslag till utformning av olika ammunitions-
förråd, deras modernisering och underhåll, föreslå anskaffning av ammu
nition för mobiliseringsändamål och för övningar, att utfärda bestämmelser
för förvaring, vård och omsättning av befintliga ammunitionseffekter samt
att utarbeta sammandrag över verkställda ammunitionsbesiktningar.
Enligt det alternativa förslaget skall tygförrådsbyrån indelas i central
sektion, materielsektion och materielredovisningssektion under det att
ammunitionsförrådsbyrån indelas i centralsektion, ammunitionssektion och
ammunitionsredovisningssektion. De två byråerna innebär organisatoriskt
sett att den gemensamma förrådsbyrån halveras.
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
227
Departementschefen.
Enligt vad jag närmare utvecklade vid behandlingen av huvuddragen av
armé tygförvaltningens organisation har jag efter att ingående ha övervägt
frågan stannat vid att tillstyrka förslaget om två förrådsbyråer, en tyg-
förrådsbyrå och en ammunitionsförrådsbyrå. Som ytterligare stöd för
detta mitt ställningstagande hänvisar jag till tygavdelningens i det föregå
ende återgivna redogörelse för de omfattande och skiftande uppgifter, som
skulle komma att åvila en icke uppdelad förrådsbyrå.
I fråga om de två byråernas inre organisation anser jag mig kunna
biträda tygavdelningens förslag utom i det hänseendet att föreslagen
centralsektion enligt min mening för ammunitionsförrådsbyråns del bör
utbytas mot centraldetalj. Jag erinrar att fordonsregistret enligt tyg
avdelningens av mig godtagna förslag under benämningen biluttagnings-
sektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå. Vidare erinrar
jag att sammansättningsverkstäderna för ammunition vid krigsmate-
rielverkets lokalförvaltningar, som skall övertas av armétygförvaltningen,
förläggs till verkstadsavdelningens driftbyrå i stället för, såsom förvalt-
ningsutredningen föreslagit, till förrådsbyrån.
f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN).
1946 års militära förva itningsutredning.
Enligt förslaget skall, såsom tidigare berörts, inköpscentralen som
främsta arbetsuppgift handha den merkantila delen av den inköpsverksam
het, som åvilar arméförvaltningen, jämte den därtill hörande räkningsbe-
handlingen. Ifråga om materiel av enklare beskaffenhet, beträffande vilken
mottagaren hav att utföra mottagningskontroll, bör inköpscentralen enligt
utredningens mening i vissa fall även ombesörja leveransövervakning och
leveransrapportering. Utredningen finner det lämpligt, att inköpscentralen
omhänderhar försäljningen av kasserad och utrangerad materiel, i första
hand för arméförvaltningens räkning men, i den mån det visar sig ekono
miskt fördelaktigt eller eljest ändamålsenligt, även för övriga försvarsför-
valtningar.
Utredningen behandlar förhållandevis utförligt frågan om upphandlings-
ärendenas gång enligt den nya organisationen och anför härom bl. a.
följande.
Underlaget för en upphandling utgörs i regel av en inköpsanmodan till
inköpscentralen från vederbörande sakorgan. Anmodan skall innehålla eller
åtföljas av erforderligt tekniskt underlag, uppgifter beträffande önskade
leverantörer, leveranstider, materielens avsedda användning samt förkal
kylerat maximibelopp på kostnaderna ävensom titel och konto, som kost
naderna vid betalning skall påföras. Inköpsanmodan bör icke tillställas
inköpscentralen förrän förvaltningsbeslut om anskaffning fattats av den
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
chef, som äger bestämma om berörda anslagsmedels användning. I in-
köpsanmodan skall sakorganet ange, huruvida inkommande anbud skall
granskas även av sakorganet, samt om kontrollen skall utövas av detta
eller av inköpscentralen med mottagningskontrollen hos mottagaren. Med
ledning av inköpsanmodan och i förekommande fall efter samråd med
sakorganet skall inköpscentralen infordra anbud från lämpliga leverantörer.
Därvid bör anges den tjänsteman inom dels sakorganet, dels inköpscen
tralen till vilken anbudsgivarna har att vända sig i tekniska respektive
ekonomiska frågor. Inköpscentralen skall granska inkomna anbud beträf
fande priser och betalningsvillkor m. m. och verkställer därefter — såvida
icke sakorganet förbehållit sig rätten att granska anbuden ur teknisk syn
punkt — beställning. Har sådant förbehåll gjorts, överlämnas anbuden
jämte uppgjord förteckning samt av inköpscentralen avgivet förord till
sakorganet, som granskar desamma ur angiven synpunkt och med hän
synstagande till de ekonomiska villkoren. Sakorganet delger inköpscen
tralen sin uppfattning, varefter — om enighet uppnåtts med centralen —
beslut i ärendet fattas av sakorganet eller på föredragning av detsamma.
Kan inköpscentralen och sakorganet icke enas om beslutet, skall chefen
för inköpscentralen, som har att tillse att inköpen sker på för staten för
månligaste sätt, i närvaro av vederbörande avdelningschef (motsvarande)
föredra ärendet för souschefen för dennes avgörande. Sedan beslut fattats,
övertas handlingarna av inköpscentralen för verkställighet.
Beträffande sådan materiel, för vilken det tekniska underlaget icke är
klart utan konstruktion avses skola helt eller delvis utföras av tillverkaren,
tar vederbörande sakorgan som regel första kontakten med denne. På detta
stadium förekommer vanligtvis inga ekonomiska förhandlingar som kräver
medverkan av inköpscentralen. Det är emellertid av vikt att samråd så
tidigt som möjligt söks med inköpscentralen så att icke uppgörelser träffas,
som kan ogynnsamt påverka senare ekonomiska förhandlingar rörande till
verkningen. Sedan ett projekt godkänts av förvaltningen och antingen till
verkning avses direkt skola igångsättas eller en prototyp först avses skola
framställas, skall de ekonomiska förhandlingarna föras av inköpscentralen
med biträde i erforderlig utsträckning av vederbörande sakorgan.
1 fråga om materiel för försök och prov, beträffande vilken fullständigt
tekniskt underlag som regel icke finns, bör vederbörande sakorgan äga att
självt utlägga beställning när det rör sig om blott mindre kostnadsbelopp.
Samråd bör emellertid även i sådana fall på ett tidigt stadium sökas med
inköpscentralen för ärendets registrering och för förhindrande av överens
kommelser, som kan menligt påverka inköpscentralens förhandlingar vid
utläggande av kommande beställningar och dess möjligheter att skapa kon
kurrens. I här avsedda fall skall inköpscentralen alltid tillställas en kopia
av beställningshandingen.
Därest förändringar avses skola vidtas beträffande utlagda beställningar,
vid leveransförseningar in. m. bör vederbörande sakorgan ta kontakt med
inköpscentralen för att denna skall kunna bedöma eventuella ekonomiska
konsekvenser. Besked till leverantörerna skall i sådana fall regelmässigt
lämnas genom inköpscentralen, som även skall träffa ekonomisk upp
görelse. Endast i de fall då sakorganet kan avgöra, att vissa ändringar
är av uteslutande teknisk karaktär eller överenskommelse träffats med
leverantören att ändringen ej skall ha ekonomiska följder, behöver inköps
centralen icke medverka.
229
Vid inköp av materiel för annan förvaltnings räkning skall vederbörande
sakorgan inom arméförvaltningen tillse, att inköpet ifråga samordnas med
inköp av samma materielslag för egen och eventuellt även andra myndig
heters del. Efter i förekommande fall vidtagen komplettering av det tek
niska underlaget och data beträffande leveranstider m. m. överlämnar sak-
organet anmodan — som alltså kan avse samtidigt inköp för flera myndig
heters räkning — till inköpscentralen. I tekniska frågor har inköpscen-
tralen att i sådana ärenden samråda med berört sakorgan inom arméför
valtningen, som där så erfordras söker kontakt med beställande förvalt
ning. I ekonomiska frågor har inköpscentralen att direkt samråda med den
eller de förvaltningar för vilken materielen är avsedd.
Vad ovan sagts rörande inköp av materiel skall i tillämpliga delar gälla
även beställning av arbeten.
Sådana frågor i samband med inköpsverksamheten, som även kraver
juridisk sakkunskap, t. ex. upprättande av mera komplicerade kontrakt
eller tvistigheter rörande tolkning av ingångna avtal, skall vid behov hand
läggas med biträde av juridiska sektionen.
Ifråga om inköpscentralens indelning föreslår utredningen, att den
egentliga inköpsverksamheten förläggs till en inköpssektion, försäljnings-
verksamheten till ett försäljningskontor, de arbetsuppgifter, som samman
hänger med granskning och utställning av räkningar m. in., till en räk-
ningssektion samt de expeditionella göromålen till en expedition med skriv
central.
Kungl. Maj:Is proposition nr 109.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Tygavdelningen föreslår, att inköpscentralen indelas i centralsektion,
inköpssektion, räkningssektion och försäljningssektion.
I centralsektionen, som icke återfinns i förvaltningsutredningens för
slag, har tygavdelningen inrymt den enligt förvaltningsutredningen fri
stående expeditionen. Dessutom innehåller centralsektionen enligt för
slaget centraldetalj samt import- och valutadetalj. Centraldetaljen anges
ha till uppgift att inhämta och bearbeta uppgifter angående marknads-
och prisförhållanden i in- och utlandet beträffande såväl specifik krigs
materielindustri som aktuell stål- och metallmanufaktur, maskingjuteri-
och verkstadsindustri samt kemisk-teknisk industri. Härutöver avses
detaljen skola inhämta andra marknadsuppgifter av olika slag i plane
rande syfte.
I motsats till förvaltningsutredningen räknar tygavdelningen med viss
detaljindelning av inköps- och försäljningssektionerna. I fråga om den först-
nämda sektionen ansluter sig indelningen till armétygförvaltningens tre
sakavdelningar.
Departementschefen.
Jag kan icke biträda tygavdelningens förslag att en centralsektion in
rättas inom inköpsavdelningen. Denna centralsektion skulle enligt tygavdel
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ningen innehålla, förutom expedition, organ för marknadsundersökningar
samt för import- och valutafrågor. Dessa frågor bör enligt min mening
handhas inom inköpssektionen. Jag föreslår sålunda, att inköpsavdelningen
indelas i expedition, inköpssektion, räkningssektion och försäljningssek-
tion, allt i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, dock med den
ändringen att benämningen försäljningskontor enligt tygavdelningens för
slag utbyts mot försälj ningssektion.
Beträffande räkningssektionen vill jag särskilt framhålla, att jag förut
sätter att den räkningsgranskning, som sker där, skall vara fullständig
och resultera i utanordningsbeslut, färdiga att, sedan vederbörliga note
ringar i och för anslagsövervakning gjorts, sändas över till försvarets civil
förvaltning för likvidering.
g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Förlagsbyrån föreslås skola handha
frågor sammanhängande med standardisering och klassificering,
arméförvaltningens förlagsverksamhet, innefattande dels det redaktio
nellt betonade arbetet med utgivning av instruktioner, beskrivningar,
reservdelskataloger, tekniska order, bildband m. m., dels reproduktion och
i vissa fall distribution av sådana publikationer,
arkivering av ämbetsverkets ritningar,
ljuskopiering för samtliga myndigheter i ämbetshuset på Ladugårds
gärde,
biblioteks- och referattjänst,
sammanhållning för arméförvaltningens del av patentärenden samt
verksamheten vid arméförvaltningens materiallaboratorium.
Byrån föreslås skola indelas i standardiseringssektion, beskrivnings-
sektion, förlagssektion, bibliotek, materiallaboratorium samt expedition
med skrivcentral.
Huvuduppgiften för standardiseringssektionen bör enligt utredningen
vara att i samråd med berörda organ inom arméförvaltningen handlägga
frågor rörande detalj- och materialstandardisering samt att utgöra ämbets
verkets kontaktorgan utåt i dessa frågor. Standardisering av komponenter,
ingående i arméns telemateriel, förutsätts dock skola omhänderhas av det
teletekniska laboratoriet.
Även materielklassificeringen bör enligt utredningen förläggas till
standardiseringssektionen, som föreslås indelad i detaljer m. m.
Ifråga om övriga sektioners och bibliotekets samt materiallaboratoriets
uppgifter anför utredningen följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
231
Arméförvaltningen bör årligen i samråd med arméstaben uppgöra en
arbetsplan över de publikationer m. m., som under nästkommande budget
år skall utarbetas. Planen skall sammanställas och dess realiserande över
vakas av förlagsbijråns beskrivningssektion.
Råmanuskript till ifrågavarande publikationer m. m. skall utarbetas av
de sakorgan eller andra instanser, som har att svara för innehållets tek
niska riktighet. I vissa fall kan materielinstruktioner m. in. utarbetas av
vederbörande leverantör. Beskrivningssektionen skall lämna råd och anvis
ningar för disposition in. in. av råmanuskripten, granska desamma ur
språkliga, pedagogiska och vissa tryckeritekniska synpunkter samt i tore-
kommande fall renskriva dem för tryckning. Sektionen skall vidare handha
i anslutning till publikationerna förekommande nomenklaturarbete utom
vad an "år telematerielen, för vilken försvarets teletekniska laboratorium
skall handlägga denna arbetsuppgift. Vid sektionen bor finnas en tecknar-
atelié, som skall ha att utföra det tecknings- och retUschenngsarbete som
erfordras för utarbetande av bildband och planscher samt bildsidor i be
skrivningar, kataloger in. in.
Förlaqsbgråns förlags sektion skall handha arméförvaltningens reproduk-
tionsverksamhet utom ljuskopiering samt ombesörja alla förvaltningens be
ställningar av tryck hos utomstående tryckerier. Sektionen skall vidare
uppgöra erforderliga distributionsplaner och utfärda distributionsorder till
det centrala bokförråd, som utredningen enligt vad tidigare nämnts före
slår skola inrättas vid Stockholms tygstation.
På förlaqsbgråns bibliotek skall ankomma att handha biblioteks- och
referattjänsten inom arméförvaltningen samt att utföra för ämbetsverket
erforderligt översättningsarbete av mera kvalificerad art. Vad reterat-
tiänsten beträffar bör inom sakorganen utsedda kontaktman vara biblio
teket behjälpliga med utväljande av de referatkort, som bor inga i referat-
kartoteket, med fördelningen av erhållna referatkort, med att uppratt a
kontakten med huvudreferenterna samt med litteraturefterforskningar.
Inom förlaqsbgråns materiallaboratorium skall såsom förut nämnts viss
provningsverksamhet äga rum i samband med arméförvaltningens kon
struktions- och utvecklingsarbete samt ämbetsverkets leveranskontrolle-
rande verksamhet.
I anslutning därtill skall laboratoriet följa utvecklingen på materia om
rådet samt biträda sakorganen vid deras val av material för olika kon
struktioner och standardiseringssektionen med att utarbeta standard, att av
ge vttrande över ny standard och att verkställa urval ur befintlig standard.
Laboratoriet avses endast skola täcka viss del av arméforvaltningens prov-
ningsbehov. För undvikande av dubbelarbete och anskaffning av labora-
torieutrustning, som icke blir utnyttjad i mot kostnaderna svarande om
fattning, bör arméförvaltningen i den utsträckning det ar lämpligt to
materialprovningen utnyttja industrins resurser samt de statliga prov-
ningsanstalterna. Den provningsverksamhet, som bor bedrivas vid material
laboratoriet, torde för närvarande huvudsakligen behöva omfatta följande
material: metaller, rostskyddsmedel och läderfett, färger, gummi plast och
textilier. Materiallaboratoriet bör med hänsyn liartill besta av ett mctall-
ur"iskt och ett kemiskt laboratorium ,vartill bor komma eu textil
ingen i ör och — i avvaktan på ytterligare erfarenheter rörande lämp
ligaste utförande av erforderliga plastprov — en plastingenjor.
232
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den
14
december
1953
.
Tygavdelningen föreslår, att norraalicbyrån indelas i centralsektion,
standardiseringssektion, förlagssektion, kontrollmetodiksektion och mate
rialsektion.
Det enligt förvaltningsutredningens förslag fristående biblioteket har av
tygavdelningen inrymts i centralsektionen. Denna sektion, som ej åter
finns i förvaltningsutredningens förslag, omfattar bibliotek, expedition,
distribution och experimentverkstad. Distributionen avser beskrivningar’
kataloger, ntningskopior in. in. Experimentverkstaden är avsedd för vissa
av förvaltningens avdelningars försöksverksamhet och finns redan nu inom
tygavdelningen.
Tygavdelningens förslag innehåller icke någon beskrivningsdetalj. Såsom
tidigare berörts hyser tygavdelningen den uppfattningen att beskrivnings
arbetet skall i huvudsak vara förlagt till sakorganen. Förlagssektionen
innehåller enligt förslaget tecknarateljé, fotoateljé, tryckeri, ljuskopiering
och ritmngsarkiv. Kontrollmetodiksektionen som är avsedd att handha
från krigsmaterielverket överflyttade kontrollmetodikfrågor, har enligt för
slaget att i samarbete med kontrollorganen, industrin samt industriella
och tekniska institutioner m. m. utarbeta underlag för kontrollarbetets
bedrivande genom att på det kontrolltekniska området tillämpa moderna
principer.
Materialsektionen motsvarar det av förvaltningsutredningen föreslagna
materiallaboratoriet. Det förutsätts skola innehålla underavdelningar‘för
textil och plast, metallurgiska undersökningar, kemiska undersökningar
och ytbehandling.
Departementschefen.
Av skäl, som delvis framgår av vad jag anfört vid behandlingen av
armetygforvaltningens sakavdelningars inre organisation, kan jag icke bi
träda tygavdelningens förslag beträffande normaliebyråns organisation.
Detta förslag bygger på att såväl beskrivningsarbetet som referattjänsten
i största utsträckning decentraliseras till sakorgan. Jag anser för min del
att verksamheten inom dessa båda områden bör organiseras i enlighet med
vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jag förordar, att normaliebyrån in
delas i standardiseringssektion, beskrivningssektion, förlagssektion, expedi
tion, bibliotek och materiallaboratorium, vartill bör komma den av tyg-
avdelningen föreslagna kontrollmetodiksektionen och experimentverksta
den. Under beskrivningssektionen bör falla, förutom beskrivningsdetalj
nomenklaturdetalj och tecknardetalj, vilka två sistnämnda enheter enligt
tyga\ delningens förslag ingår i standardiseringssektionen respektive för
lagssektionen.
På biblioteket bör, såsom förvaltningsutredningen föreslagit, ankomma
översättningsarbeten och referattjänst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Som framgår av det föregående, bör materialsektionen benämnas mate
riallaboratorium.
h. CENTRALPLANERINGEN OCH MATERIELINSPEKTIONEN
(CENTRALBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Centralplaneringen avses av utredningen skola utgöra ett stabsorgan
med huvuduppgift att biträda souschefen vid hans ledning i stort av
ämbetsverket. I detta syfte skall planeringen utarbeta planer på lång sikt
över ämbetsverkets verksamhet samt följa verksamhetens fortskridande i
enlighet med de uppgjorda planerna.
De uppgifter, som utredningen tänkt sig skola åvila centralplaneringen,
kan i huvudsak sammanfattas sålunda:
att i samarbete med försvars- och arméstaberna samt verkets berörda
sakorgan uppgöra långsiktiga anskaffningsplaner,
att uppgöra förslag till avvägning, lämna direktiv för och samordna ut
arbetande av underlag för medelsäskande,
att uppgöra förslag till fördelning av de till arméförvaltningens förfo
gande ställda medlen å verkets olika organ och, vad angår underhålls-
anslaget, även på truppförband (motsvarande),
att handha verkets dispositionsanteckningar,
att uppgöra krigsorganisationsplaner in. in.,
att utarbeta vissa krigsförvaltningsplaner in. in. samt
att handha vissa personal- och utbildningsfrågor.
Vidare är centralplaneringen tänkt att biträda souschefen med utred
ningar av olika slag av betydelse för verksamheten, samla och samman
ställa fakta och uttalanden, som kan tjäna som grundval för beslut, samt
slutligen samordna verksamheten inom förvaltningen med utarbetande
av reglementen, instruktioner m. m.
Centralplaneringen föreslås skola indelas i centraldetalj och ekonomi
detalj.
Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag utgöra det stabs
organ, med vars hjälp souschefen erhåller kännedom om tygmaterielens
och ammunitionens tillstånd samt kan övervaka, att materielvården bedrivs
på ett ändamålsenligt sätt, att tygförvaltningspersonalen besitter erfor
derlig kunskap om materiel och materielvårdsföreskrifter samt att dessa
föreskrifter tillämpas rätt. övervakningen är avsedd att utföras dels
genom inspektioner, dels genom särskilda materielbesiktningar.
Bland materielinspektionens uppgifter bör enligt utredningen ingå att
sammanställa iakttagelser från inspektionerna, att bevaka att av inspek
tioner föranledda utredningar och andra åtgärder vidtas samt att ur allmän
materielvårdssynpunkt bearbeta vid inspektioner gjorda erfarenheter samt
att planlägga och leda materielvårdsförsök av allmän natur.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
233
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Enligt förslaget skall materielvårdsinspektionen indelas i vapengrupp,
signalgrupp och fordonsgrupp.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Tygavdelningen föreslår, att centralbyrån indelas i planeringssektion,
ekonomisektion, mobiliserings- och utbildningssektion samt materielin-
spektionssektion. Planeringssektionen och materielinspektionssektionen
föreslås skola indelas i detaljer. Underindelningen ansluter sig, vad be
träffar materielinspektionssektionen, till ämbetsverkets tre sakavdelningars
materielområden.
Mobiliserings- och utbildningssektionens uppgifter enligt förslaget är
bl. a. att handlägga utbildningsfrågor rörande ämbetsverkets egen personal
och personal tillhörande fälttygkåren samt frågor rörande utbildning vid
tygförvaltningsskolan m. m.
Materielinspektionssektionen motsvarar förvaltningsutredningens mate-
rielinspektion. Motsvarande uppgifter åvilar f. n. materielvårdsbyrån.
Såsom i annat sammanhang framhållits, har tygavdelningen förklarat
sig villig att överta förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker.
Enligt förslaget skall härmed sammanhängande arbete förläggas till cen
tralbyråns planeringssektion.
Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse bygger tygavdelningens
förslag på att den för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten ge
mensamma personalkårexpeditionen skall göras fristående och sålunda ej
ingå i centralbyrån.
Departementschefen.
Centralplanering och materieiinspektion bör enligt vad jag utvecklat
i ett tidigare avsnitt icke sammanföras till en centralbyrå utan inrättas
som fristående stabsorgan i huvudsaklig överensstämmelse med förvalt-
ningsutredningens förslag, dock med den avvikelsen, att ekonomisektionen
bör inordnas i den administrativa byrån. Den redovisningstekniska och
anslagsövervakande verksamhet, som enligt förvaltningsutredningens för
slag skulle åvila centralplaneringen, kommer härigenom i stället att hän
föras till nämnda byrå. Oaktat detta bör det ankomma på centralpla
neringen att, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, göra upp förslag
till avvägning m. in. beträffande medelsäskanden samt att föreslå viss
fördelning av till armétygförvaltningens förfogande ställda medel. Denna
verksamhet förutsätter givetvis ett intimt samarbete med den administra
tiva byråns ekonomisektion.
Jag har intet att erinra mot att förvaltningen av de från krigsmateriel-
verket övertagna s. k. skuggfabrikerna förläggs till centralplaneringen.
Jag räknar med att centralplaneringen indelas i centraldetalj, krigs-
respektive fredsdetalj ävensom en mobiliserings- och utbildningsdetalj
235
samt att materielinspektionen indelas i enlighet med förvaltningsutred-
ningens förslag. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, bitrader jag
tygavdelningens förslag om fristående personalkårexpedition.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH
CENTRALEXPEDITIONEN).
1946 års militära förvakningsmredmng.
Den juridiska sektionen är tänkt att främst vara ett rådgivande organ i
juridiska och juridiskt-administrativa frågor. I denna sin egenskap bor
sektionen enligt förslaget tillhandagå verkets övriga organ med tolkning
av innebörden i lagar, författningar och andra föreskrifter samt biträda
dessa organ med utformandet av förvaltningsföreskrifter av olika slag
och av skrivelser, då ur juridisk synpunkt formuleringen fordrar särskild
stringens. Vidare bör, i den mån så erfordras, sektionen vara inkopscen-
tralen behjälplig med olika formaliteter i samband med ingående och full
följande av leveransavtal. Dessutom anses vissa speciella ärenden böra
ankomma på sektionen, såsom ärenden rörande avskrivning av förlust
eller skada, som drabbat egendom vilken tillhör eller nyttjas av staten
(s. k. avskrivningsärenden), ärenden rörande besvär i sådana egentliga för
valtningsärenden, som icke skall handläggas av försvarets civilförvaltning,
s. k. obligatoriska ersättningsärenden d. v. s. mot kronan riktade ersätt
ningsanspråk, som grundar sig på ingångna avtal, samt slutligen vissa
remisser från Kungl. Maj :t m. m.
Centralexpeditionen har som stabsorgan enligt utredningen till uppgift
att handlägga vissa ärenden av för arméförvaltningen gemensam art, näm
ligen, dels vissa personaladministrativa ärenden, dels frågor rörande armé
förvaltningens kontor sorganisation, dels ock vissa för verket eller dess
stabsorgan centrala expeditionsuppgifter. Vidare skall det enligt utred
ningen ankomma på centralexpeditionen att uppgöra förslag till anslags-
äskanden beträffande arméförvaltningens avlönings- och omkostnads-
anslag.
Centralexpeditionens indelning enligt förslaget upptar personaldetalj,
organisationsdetalj och expedition.
Organisationsdetaljen bör enligt utredningens uppfattning utföra for
förvaltningen erforderlig kontorsorganisatorisk verksamhet, innefattande
fortlöpande översyn och rationalisering av kontorspersonalens arbetsruti
ner och metoder, anskaffning av kontorstekniska hjälpmedel, utarbetande
av arbetsinstruktioner, beräkning av erforderlig personal, övervakning av
lokalernas disposition och arbetsplatsernas ändamålsenlighet m. in. Detal
jen avses vidare skola biträda det statliga centrala rationaliseringsorganet
vid eventuella organisationsundersökningar inom arméförvaltningen. Expe
ditionen är avsedd att omhänderha registratur, skrivarbete och vakttjänst.
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
I fråga om vakttjänsten bör enligt förslaget under en vaktchef samman
föras all personal, som inom arméförvaltningen erfordras för arbetsupp
gifter i samband med den dagliga säkerhetstjänsten, intern budsändning
och annan kontorsservice av olika slag.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Arméförvaltningens tygavdelning föreslår, att den administrativa byrån
skall indelas i expedition, juridisk sektion, personalsektion samt en fri
stående organisationsdetalj och en sysslomannaexpedition. Expeditionen
innehåller enligt förslaget registratur, skrivcentral, vakttjänst och telefon
växel. Personalsektionen indelas i personaldetalj och kameraldetalj.
Sysslomannaexpeditionen, för vilken beräknats två befattningshavare,
avses skola handha bl. a. frågor om ordningsföreskrifter m. m. inom fas
tigheten »Tre Vapen» ävensom vissa personalvårdsfunktioner.
Departementschefen.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag i fråga om den administra
tiva byråns indelning kan jag i stort sett godta. Jag föreslår dock, i anslut
ning till vad jag anfört beträffande centralplaneringens organisation, att i
hyran skall ingå även en ekonomisektion. Vidare bör den föreslagna syss
lomannaexpeditionen utgå.
På den juridiska sektionen bör ankomma, förutom handläggningen av
juridiska och därmed sammanhängande ärenden, även att sammanhålla
för armétygförvaltningen i dess helhet gemensamma ärenden av adminis
trativ natur. Då denna arbetsuppgift måste tillmätas förhållandevis stor
betydelse, anser jag, att sektionen lämpligen bör benämnas kanslisektion.
I stället för personalsektion bör enligt min mening benämningen per
sonalkontor användas.
j. PR O VSKJ U TN1NGSCEN T It ALEX.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse i samband med behand
lingen av huvuddragen av armétygförvaltningens organisation, föreslår
tygavdelningen, att provskjutningscentralen, som enligt förvaltningsutred-
ningens förslag skulle vara inlemmad i vapenavdelningen, direkt underställs
ämbetsverket. Enligt förslaget skall provskjutningscentralen indelas i cen
traldetalj, handvapendetalj, verkstadsdetalj, skjutfältsdetalj och mätde-
talj. De tre förstnämnda detaljerna avses skola förläggas till Ulriksdal,
under det att skjutfältsdetaljen skall vara förlagd till Karlsborg och Marma
samt mätdetaljen till Karlsborg.
Departementschefen.
Som jag tidigare framhållit, anser jag mig kunna biträda förslaget om
att provskjutningscentralen blir fristående. Beträffande dess organisation
har jag intet att erinra mot tygavdelningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
237
5.
Armétygförvaltningens personalbehov.
Armé tygförvaltningens ledning.
Departementschefen.
Befattningen såsom souschef i armétygförvaltningen bör placeras i alter
nativt
Mp/Cp 19,
vilken placering tillstyrkts av chefslöneutredningen.
Fälttygmästarens befattning bör liksom hittills vara placerad i
Mo 15.
a. VAPENAVDELNINGEN OCH PROVSKJUTNINGSCENTRALEN.
1946 års militära förvaltningsntredning.
Chefen för vapenavdelningen bör enligt utredningen vara officer med
högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från förvaltnings-
och trupptjänst. På grund av arbetsområdets storlek och betydelse måste
höga krav ställas på hans militärtekniska insikter. I betraktande härav
och med hänsyn till angelägenheten av att alltid kunna hålla befattningen
besatt med för densamma väl lämpad person föreslår utredningen, att be
fattningen tillsätts på förordnande för viss tid och placeras i Mp 14.
Enligt utredningens förslag skall chefen för vapenavdelningen till sitt
direkta förfogande ha en
teknisk assistent,
armédirektör av 1. graden med
speciell fallenhet för teoretiskt-tekniskt utredningsarbete och ingående
kunskaper om vapenmaterielen. Befattningen motiveras med att rent tek
niska ställningstaganden ofta krävs vid ledningen av olika organisationsen
heter.
Chefen för infanteribyrån bör enligt förslaget inneha högre teknisk ut
bildning och vid sidan av militärtekniska kunskaper om materielens an
vändning in. in. äga betydande konstruktions- och tillverkningsteknislca
erfarenheter. För att de största urvalsmöjligheterna skall erhållas förordar
utredningen, att för befattningen skall kunna ifrågakomma militär, civil-
militär eller civil innehavare. Med hänsyn till ansvarsställningen föreslås
befattningen skola placeras i alternativt Ma 12/Cp 10.
För sektionschef sbefattningarna räknar utredningen med 2 majorer ur
tygstabskåren, en armédirektör av 2. graden och en byrådirektör i Ca 31.
Infanteribyråns personalbehov beräknas till sammanlagt 35 befattnings
havare.
Av
dem är, bortsett från byråchefen,
5
militärer,
4
civilmilitärer
och
4
civila i
27
eller högre lönegrader.
Enligt utredningens mening bör på chefen för artilleribyrån ställas mot
svarande fordringar som på chefen för infanteribyrån. Utredningen före
slår fördenskull, att han skall vara alternativt militär, civilmilitär eller
civil med placering i Ma 12/Cp 10.
238
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
För sektionschefsbefattningarna avser utredningen 2 majorer vid tyg-
stabskåren och en armédirektör av 2. graden.
Artilleribyråns personalbehov beräknas till 47 befattningshavare, av
vilka, frånsett byråchefen, 7 är militärer, 6 civilmilitärer och 2 civila i 27
lönegraden.
Ritkontorschefen bör enligt utredningen ha teoretisk utbildning, mot
svarande lägst examen från tekniskt gymnasium, ävensom omfattande er
farenhet av ritkontorsarbete samt av standardiserings- och tillverknings-
tekniska frågor inom det mekaniska fackområdet. Med hänsyn härtill bör
han enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ca 29 och vid sin sida ha en
assistent, byråingenjör i Ca 24.
Utredningen beräknar ritkontorets personalbehov till sammanlagt 18
personer, samtliga civila och med undantag av kontorschefen placerade
i lägre lönegrader än den 27.
Som chef för kontrollkontoret föreslår utredningen en överstelöjtnant ur
tygstabskåren, som undergått utbildning vid teknisk högskola samt har
kontroll- och verkstadsteknisk erfarenhet.
Chefen för ammunitionssektionen skall enligt förslaget vara major ur
tygstabskåren med mående artilleristiska och ballistiska kunskaper jämte
erfarenhet av moderna kontrollmetoder och tillverkningstekniska frågor
inom den mekaniska verkstadsindustrin.
För kontrollkontoret beräknar utredningen 50 befattningshavare. Av
dem är, frånsett kontorschefen, 6 militärer och 4 civilmilitärer. Av de sist
nämnda är 2 tygverkmästare och en tyghantverkare.
Chefskapet för skjutcentralen bör enligt förslaget utövas av en major
ur tygstabskåren med härför lämpliga kvalifikationer.
Skjutcentralens personalbehov uppskattas till — frånsett arbetarpersonal
— 27 befattningshavare, av vilka, förutom chefen, 3 militärer (2 underoffi
cerare) och 3 civilmilitärer ur tygstaten. Bland de civila ingår en förste
byråingenjör i 29 lönegraden.
Vad slutligen angar avdelningens centralsektion föreslår utredningen att
den skall förestås av kapten ur tygstabskåren. Personalbehovet för cen
tralsektionen beräknar utredningen till 18 befattningshavare, bland dem
en förste byråsekreterare, matematiker med akademisk examen eller mot
svarande kunskapsmått, avsedd som utredningsassistent.
För vapenavdelningen i dess helhet beräknar utredningen sammanlagt
197 befattningshavare enligt följande.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster....................................................................... 3
Militärer:
officerare ........................................................................................................... 22
underofficerare ............................................................................................... 2 24
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ............
ur tygstaten ...................................
Civila i 27 eller högre lönegrader
Övriga ...................................................
Antal
.......
11
........
7
18
...... “
9
.............. 143
Summa 197
239
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Tygavdelningen föreslår, att chefen för vapenavdelningen skall vara
militär och placeras i Mp 15. Som teknisk assistent åt avdelningschefen
föreslås armédirektör av 1. graden.
Till förfogande skall avdelningschefen därjämte enligt förslaget ha en
byrådirektör i 31 lönegraden, vilken skall vara aerodynamiker. I denna
egenskap skall han tillhandagå även marin- och flygförvaltningarna.
Befattningen som chef för 1. vapenbijrån föreslås skola vara en alterna
tivt militär eller civil förordnandetjänst i Mp/Cp 13. Som sektionschefer
avses en överstelöjtnant, en major och en armédirektör av 2. graden, den
sistnämnde på eldledningssektionen.
Byråns sammanlagda personal uppgår enligt förslaget till 62 befattnings
havare. Av dessa är — frånsett byråchefen — 11 militärer, 5 civilmilitärer
(en ur tygstaten), 2 alternativt civilmilitärer/civila och 7 civila i 27 eller
högre lönegrader.
Även för chefen för 2. vapenbijrån föreslår tygavdelningen en alternativ
förordnandetjänst i Mp/Cp 13.
Som sektionschefer föreslås en överstelöjtnant, 2 majorer och en byrå
direktör i 31 lönegraden, den sistnämnde på kemiska sektionen. För den
fristående ballistiska detaljen avses en byråingenjör i 27 lönegraden som
chef. Som assistent åt byråchefen räknar tygavdelningen med alternativt
arméingenjör av 1. graden/förste byråingenjör.
Sammanlagt uppgår det beräknade personalbehovet för 2. vapenbyrån
enligt förslaget till 69 befattningshavare. Av dem är — bortsett från
byråchefen — 7 militärer, 3 alternativt civilmilitärer/civila och 8 civila i 27
eller högre lönegrader.
Chefen för kontrollbijrån föreslås skola vara militär i Ma 37.
Som sektionschefer upptar förslaget en major, en kapten, en armé
ingenjör av 1. graden, en byrådirektör i 31 lönegraden samt en byråingen
jör i 27 lönegraden. Byrådirektören är avsedd för mätdonssektionen.
För kontrollbyrån räknar tygavdelningen med ett sammanlagt behov av
161 befattningshavare, varibland, frånsett byråchefen, 4 militärer och 2
civilmilitärer (en ur tygstaten). Bland den civila personalen ingår 6 befatt
ningshavare i 27 eller högre lönegrader.
Som chef för centralsektionen avser tygavdelningen kapten samt för
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
krigsindustrisektionen armédirektör av 2. graden, alternativt civil i mot
svarande lönegrad. Ritkontoret anses böra förestås av byrådirektör i 31
lönegraden.
För centralsektionen, expeditionen inbegripen, beräknas 40 befattnings
havare, bland vilka 3 militärer, en civilmilitär ur tygstaten och en civil
(byråintendent på ekonomidetaljen) i 27 lönegraden. För krigsindustrisek
tionen avser tygavdelningen 4 befattningshavare. Av dem är en alterna
tivt civilmilitär/civil och 2 civila i 27 respektive 29 lönegraderna. För rit
kontoret slutligen beräknas 26 civila befattningshavare erforderliga. Av dem
är 2 placerade i 27 eller högre lönegrad.
Chefen för provskjutningscentralen skall enligt förslaget vara major.
Av det beräknade personalbehovet, 44 befattningshavare, är —utom chefen
2 militärer (1 underofficer), 4 civilmilitärer ur tygstaten och eu civil
i 29 lönegraden.
Enligt tygavdelningens förslag uppgår personalbehovet för vapenavdel
ningen till 366 befattningshavare samt för nämnda avdelning och prov-
skjuningscentralen till 410 befattningshavare enligt följande.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster .................................................................. 3
Militärer :
officerare ........................................................................................................... 28
underofficerare .............................................................................................. j
29
Civilmilitärer:
-----
ur arméingenjörkåren....................................................................................
q
ur tygstaten ....................................................................................................... 7
]3
Alternativt civilmilitärer/civila .....................................................................77777
g
Civila i 27 eller högre lönegrader ...................................................................... 28
Arvodister ................................................................................................................ 4
övriga ...................................................................................................................... 327
Summa 410
Departementschefen.
I motsats till förvaltningsutredningen och arméförvaltningens tygav
delning anser jag att befattningen som chef för vapenavdelningen bör vara
alternativt militär/civilmilitär/civil och placeras i Mp/Cp 15. Chefslöneutred-
ningen har ej framfört erinran mot denna placering. Jag avser armédirek
tör av 1. graden såsom teknisk assistent åt avdelningschefen. Jag biträder
ty8avdelningens förslag att på avdelningen skall finnas en avdelnings
chefen direkt underställd aerodynamiker, byrådirektör i 31 lönegraden.
Denne befattningshavare bör tillhandagå även marin- och flygförvaltning
arna.
Befattningen som chef för 1. vapenbyrån bör enligt min mening vara
placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har förordat placering i Ma/Ca 33.
241
Som sektionschefer å byrån räknar jag med, för infanterisektionen
överstelöjtnant, för pjässektionen major samt för eldledningssektionen
armédirektör av 2. graden.
Personalbehovet för 1. vapenbyrån uppskattar jag till 62 befattnings
havare enligt bilaga 9.
Även beträffande 2. vapenbyrån anser jag att befattningen som byrå
chef bör vara placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har även beträffande
denna befattning förordat placering i Ma/Ca 33.
Artilleriammunitionssektionen anser jag böra förestås av överstelöjtnant,
under det att jag beträffande minsektionen och rekylfria sektionen räknar
med majorer som chefer. Den kemiska sektionen bör vara underställd
byrådirektör i 31 lönegraden.
Jag uppskattar 2. vapenbyråns personalbehov till 65 befattningshavare,
vilka redovisas å bilaga 10.
Chefen för kontrollbyrån bör enligt min mening placeras i Cs 10. Chefs
löneutredningen har tillstyrkt Ma 33.
Vapensektionen bör enligt min uppfattning förestås av kapten, ammunl-
tionssektionen av major samt mätdonssektionen av byrådirektör i 31 löne
graden.
Det av mig beräknade personalbehovet för kontrollbyrån, 152 befattnings
havare, redovisas å bilaga 11.
Beträffande vapenavdelningens centralsektion räknar jag med kapten
som chef, under det att jag som chef för avdelningens ritkontor avser
byrådirektör i 31 lönegraden. För centralsektionen avser jag dessutom en
befattning för alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 löne
graden.
Av bilaga 12 framgår att jag för centralsektionen beräknar 26 befatt
ningshavare. Ritkontorets personalbehov enligt mitt förslag, likaledes 26
befattningshavare, redovisas å bilaga 13.
Det sammanlagda personalbehovet för vapenavdelningen enligt mitt för
slag utgör 334 befattningshavare.
Jag avser major som chef för provskjutningscentralen. Personalbehovet
uppskattas, såsom framgår av bilaga 14, till 44 befattningshavare.
b. FORDONSAVDELNINGEN.
1946 års militära förvaltningsutrcdning.
På chefen för fordonsavdelningen ställer utredningen det kravet, att
han skall äga högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från
förvaltningstjänst. Han bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil och
befattningen bör hänföras till Mp/Cp 14.
10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 saml. Nr 109.
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
242
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Befattningen som chef för fordonsbijrån kräver enligt utredningen såväl
konstruktions- och tillverkningsteknisk erfarenhet som militärtekniska
kunskaper ävensom erfarenhet av fordonsmaterielens militära användning.
Befattningen föreslås alternativt militär/civilmilitär/civil och hänförd till
Ma 12/Cp 10.
För fordonsbyrån beräknar utredningen 26 befattningshavare. Av dem
är -— med bortseende från byråchefen — 7 militärer (varav en motorut-
bildad kapten ur kustartilleriet) och 5 civilmilitärer ur arméingenjörkåren.
Som chef för fältarbetsbijrån avser utredningen överste ur tygstabskåren
i Ma 12. Brosektionens chef bör enligt utredningens mening vara byrå
direktör i Ca 31 med civilingenjörsexamen på fackavdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst samt med erfarenhet av dels konstruktionsverksam
het beträffande bromateriel, dels militär och civil brobyggnad.
Personalbehovet för fältarbetsbyrån beräknas till 24 befattningshavare,
varibland, förutom byråchefen, 4 militärer och 7 civila i 27 eller högre
lönegrader.
Chefen för ritkontoret bör enligt utredningen liksom chefen för vapen
avdelningens ritkontor vara förste byråingenjör i Ca 29. Även denne be
dömer utredningen ha behov av en assistent, byråingenjör i Ca 24. För rit
kontoret beräknar utredningen 18 befattningshavare.
För motor sektionen beräknas 9 befattningshavare med en armédirek
tör av 2. graden som chef. Bland personalen ingår en byråingenjör i 27
lönegraden.
Som chef för kontrollkontoret förordar utredningen major ur tygstabs
kåren med kontroll- och Verkstadstekniska erfarenheter. Han föreslås
tillika skola vara chef för kontorets centraldetalj. Personalbehovet för kon
trollkontoret uppskattas till 13 befattningshavare, av dem 3 militärer och en
civilmilitär ur tygstaten.
För fordonsavdelningens centralsektion slutligen beräknar utredningen
14 befattningshavare med en kapten ur tygstabskåren som chef.
Det sammanlagda personalbehovet för fordonsavdelningen uppgår en
ligt förslaget till 105 befattningshavare enligt följande.
Antal
Innehavare
av förordnandetjänster ................................................................ 2
Officerare
.............................................................................................................. 16
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ..................................................................................... 6
ur tygstaten ....................................................................................................... 1
7
Civila i 27 eller högre lönegrader .................................................................. 9
Övriga ............................................................................................................................. 71
Summa 105
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
243
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Enligt tygavdelningens förslag skall chefen för fordonsavdelningen vara
alternativt militär/civilmilitär/civil i Mp/Cp 15.
Även beträffande cheferna för fordons- och f ältarbetsbgråerna föreslås
förordnandetjänster i Mp/Cp 13. Dessa inräknas i det följande icke vid an
givandet av byråernas beräknade personalbehov.
Som sektionschefer på fordonsbijrån upptar förslaget en överstelöjt
nant och 2 majorer samt en arvodist (31 löneklassen). Den sistnämnde
är avsedd för biluttagningssektionen.
Det beräknade personalbehovet för byrån uppgår till 80 befattningsha
vare. Av dessa är 9 militärer (en ur kustartilleriet) på stat och 2 arvodister,
4 civilmilitärer ur arméingenjörkåren, en alternativt civilmilitär/civil samt
9 civila i 27 eller högre lönegrader.
Enligt förslaget skall på fältarbetsbijrån en byrådirektör i 33 lönegraden
(beräkningssektionen), en byrådirektör i 31 lönegraden och en major vara
sektionschefer. Av den sammanlagda personalen, 37 befattningshavare, är
3 militärer, en civilmilitär ur arméingenjörkåren och 9 civila i 27 eller
högre lönegrader. Bland personalen ingår även en arvodist (expeditions-
officer).
Som chef för centralsektionen avser tygavdelningen kapten, för special
tekniska sektionen alternativt armédirektör av 1. graden/byrådirektör i
33 lönegraden, för kontrollsektionen ävensom för ritkontoret byrådirektör
i 31 lönegraden samt för krigsindustridetaljen byråingenjör i 27 lönegraden.
Beräknat personalbehov för nyssnämnda enheter utgör, för centralsek
tionen (expeditionen inbegripen) 41, för specialtekniska sektionen 12, för
kontrollsektionen 34, för ritkontoret 24 samt för krigsindustridetaljen 2
befattningshavare. Av dessa 113 befattningshavare är 3 militärer (varav en
underofficer), en civilmilitär ur arméingenjörkåren, en alternativt civil
militär/civil och 7 civila i 27 eller högre lönegrader. Bland personalen i
fråga ingår även 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditions-
underofficer).
För fordonsavdelningen i dess helhet räknar tygavdelningen med ett
personalbehov av 234 befattningshavare enligt följande.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster ................................................................... 3
Militärer:
officerare ........................................................................................................... 13
underofficer ..................................................................................................... ......1 14
. Civilmilitärer ur arméingenjörkåren ................................................................... 6
Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 2
Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 25
Arvodister .................................................................................................................... 5
Övriga ............................................................................................................ 179
Summa 234
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Departementschefen.
Även beträffande chefen för fordonsavdelningen räknar jag med för
ordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15, vilken placering tillstyrkts av chefs-
löneutredningen.
Befattningen som chef för fordonsbyrån anser jag böra vara placerad i
Cs 10. Chefslöneutredningen har förordat Ma/Ca 33.
Beträffande stridsfordonssektionen räknar jag med överstelöjtnant samt
beträffande bilsektionen med major som chef under det att jag som chef
för släpfordonssektionen avser armédirektör av 2. graden. Biluttagnings-
sektionen slutligen syns liksom motsvarande organ inom den nuvarande
tygavdelningen lämpligen kunna underställas pensionerad officer i arvodes-
befattning med arvode motsvarande 32 löneklassen.
Sammanlagt uppskattar jag personalbehovet för fordonsbyrån till 80 be
fattningshavare enligt bilaga 15.
Beträffande chefens för fältarbetsbyrån löneställning gäller vad jag i
det föregående anfört i fråga om chefen för fordonsbyrån.
Brosektionen anser jag bör vara underställd byrådirektör i 33 löne
graden, under det att jag som chef för maskinsektionen avser major.
Sammanlagt beräknar jag för fältarbetsbyrån 31 befattningshavare i
enlighet med bilaga 16.
Som chef för den fristående specialtekniska sektionen avser jag alterna
tivt armédirektör av 1. graden/byrådirektör i 33 lönegraden. Centralsek
tionen bör förestås av' kapten. Kontrollsektionen bör ledas av byrådirektör
i 31 lönegraden och som chef för det fristående ritkontoret räknar jag med
förste byråingenjör.
Personalbehovet för dessa enheter framgår av bilagorna 17—20 och utgör
för specialtekniska sektionen 11, för centralsektionen 32, för ritkontoret 22
och för kontrollsektionen 32 befattningshavare.
Fordonsavdelningens personalbehov enligt mitt förslag utgör 209 befatt
ningshavare.
c. ELEKTROAVDELNINGEN (SIGNALBYRÅN).
1946 ars militära förvaltningsutredning.
Utredningen framhåller att chefen för signalbyrån måste ha ingående
kännedom och erfarenhet om signal- och belysningsmaterielens konstruk
tion, tillverkningssätt, användning, anskaffning, kontroll och underhåll.
Befattningen skall enligt förslaget tillsättas för viss tid och vara placerad
i Cp 12.
Enligt vad som tidigare berörts, förutsätter utredningen, att två militär
assistenter placeras på signalbyrån.
Signalbyråns personalbehov beräknas av utredningen till 104 befattnings
havare enligt följande.
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
245
Officerare ...............................................
Civilmilitärer ur arméingenjörkåren
Civila i 27 eller högre lönegrader......
Övriga ........................................................
Antal
.............
2
.............. 18
.............
10
..............
74
Summa 104
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
För såväl chefen för elektroavdelningen som för byråcheferna föreslår
arméförvaltningens tygavdelning alternativa förordnandetjänster i Mp/Cp 15
respektive Mp/Cp 13. I det följande bortses från dessa tjänster vid an
givandet av byråernas beräknade personalbehov. Som teknisk assistent åt
avdelningschefen föreslås överingenjör i Cp 10, tillika chef för specialtek
niska sektionen (ellaboratoriet), samt som militärassistent inom avdel
ningen en major.
På telebyrån föreslås som sektionschefer en armédirektör av 2. graden,
alternativt civil i motsvarande lönegrad samt 2 byrådirektörer i 31 löne
graden.
Av byråns beräknade personalbehov, 43 befattningshavare, är 3 alterna
tivt civilmilitärer/civila och 12 civila i 27 eller högre lönegrader.
Radarbyråns sektionschefer är enligt förslaget byrådirektörer i 31 löne
graden. Av för byrån i dess helhet föreslagna 34 befattningshavare är en
alternativt civilmilitär/civil och 10 civila i 27 eller högre lönegrader.
För avdelningens från byråindelningen fristående enheter räknar för
slaget med följande chefer, nämligen för centralsektionen kapten, för el
kraftsektionen och ritkontoret byrådirektörer i 31 lönegraden, för kontroll
sektionen armédirektör av 2. graden samt för krigsindustridetaljen byrå
ingenjör. Såsom nämnts i det föregående skall enligt förslaget överingen
jören vara chef för den specialtekniska sektionen.
Av nyssnämnda enheters sammanlagda personal enligt förslaget, 149
befattningshavare, är en militär, en civilmilitär ur arméingenjörkåren och
en ur tygstaten samt 14 civila i 27 eller högre lönegrader. Bland personalen
i fråga ingår 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditionsunder-
officer).
Det sammanlagda personalbehovet för elektroavdelningen är enligt tyg
avdelningens förslag 230 befattningshavare enligt följande.
Antal'
innehavare av förordnandetjänster ................................................................... 4
Officerare .................................................................................................................... ^
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren .................................................................................... 1
ur lygstaten ...................................................................................................................2
Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 4
Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 36
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Antal
Arvodister .................................................................................................................... 2
Övriga ............................................................................................................................. ISO
Summa 230
Departementschefen.
Även befattningen som chef för elektr oav delning en bör enligt min me
ning vara förordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15. Denna uppfattning
delas av chefslöneutredningen.
Chefen för elektroavdelningen torde till sitt förfogande böra ha dels en
militärassistent, dels en teknisk assistent. Som militärassistent torde lämp
ligen en major böra placeras, under det att den tekniske assistenten torde
böra inneha förordnandetjänst i Cp 10 och benämnas överingenjör. Han
bör, i enlighet med vad tygavdelningen föreslagit, tillika förestå avdelningens
specialtekniska sektion.
Enligt min mening bör med hänsyn till arbetsområdets art chefen för
telebyrån inneha förordnandetjänst i Cp 10. Chefslöneutredningen har för
ordat denna löneställning.
Enligt mitt förslag skall telebyråns tre sektioner — tråd-, truppradio- och
stabsradiosektionerna -—• förestås av alternativt armédirektörer av 2. gra
den/byrådirektörer i 31 lönegraden.
Sammanlagt räknar jag, såsom bilaga 21 utvisar, med 39 befattnings
havare för telebyrån.
Beträffande löneställningen för chefen för radarbyrån gäller vad jag an
fört beträffande chefen för telebyrån.
För såväl stridsledningsradar- som eldledningsradar- och specialradar-
sektionerna avser jag såsom chefer alternativt armédirektörer av 2. graden
/byrådirektörer i 31 lönegraden.
Såsom framgår av bilaga 22 beräknar jag för radarbyrån ett personal
behov av 28 befattningshavare.
Som chefer för de fristående elkraft- och kontrollsektionerna avser jag
alternativt arméingenjör av 1. graden/förste byråingenjör respektive alter
nativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden. Såsom
jag i det föregående berört, bör den tekniske chefsassistenten tillika
vara chef för specialtekniska sektionen (ellaboratoriet). Jag anser,
att 2 byrådirektörer i 31 lönegraden bör placeras som detaljchefer
•på nämnda sektion. I samma mån som försvarets teletekniska laboratorium
byggs ut» kommer personalbehovet för den specialtekniska sektionen liksom
för motsvarande organ inom övriga förvaltningar att omprövas.
Avdelningens ritkontor bör förestås av förste byråingenjör och central
sektionen av kapten.
Jag uppskattar personalbehovet, för elkraftsektionen till 9 (bil. 23), för
specialtekniska sektionen till 41 (bil. 24), för kontrollsektionen till 30
(bil. 25), för centralsektionen till 28 (bil. 26) samt för ritkontoret till 23
befattningshavare (bil. 27).
Elektroavdelningens sammanlagda personalbehov beräknar jag
befattningshavare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
247
till 200
d. VERKSTADSAVDELNINGEN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen understryker de mycket höga krav som måste ställas på
chefen för verlcstadsavdelningen. Förutom fullgod inblick i och förståelse
för krigsreparationstjänstens betydelse fordras av avdelningschefen enligt
utredningen god kunskap om verkstadsdrift ur såväl driftteknisk som
ekonomisk synpunkt. Han bör därjämte vara god organisatör. Med hän
syn till de uppgifter, som föreslås skola tillkomma avdelningen i avseende
på arméingenjörkåren och tygstaten, bör avdelningschefen enligt utred
ningens mening vara chef för nämnda personalkårer och benämnas arme
överdirektör.
.
Utredningen anser att arméöverdirektören bör ha samma löneställmng
som flygöverdirektören eller Cp 15.
På avdelningen skall enligt förslaget finnas en kapten ur generalstabs
kåren som militärassistent.
Beträffande chefen för krigsreparationsbyrån uttalar utredningen det
omdömet, att han måste äga god kännedom om krigsreparationstjänstens
organisation och ha omfattande erfarenhet från utbildning av personal
för reparationstjänsten. Vidare anses han böra äga vidsträckt kunskap
om arméns tygmateriel och om möjligt även erfarenhet från större meka
nisk reparationsverkstad. Han skall enligt förslaget vara armédirektör
av 1. graden.
Som sektionschefer på krigsreparationsbyrån föreslår utredningen arme
direktörer av 2. graden.
Sammanlagt 18 befattningshavare anses av utredningen erforderliga för
byrån. Av dem är 3 militärer, 7 civilmilitärer ur arméingenjörkåren och
2 ur tygstaten samt 2 civila i 27 lönegraden.
Med hänsyn till arten och omfattningen av driftbyråns arbetsuppgifter
anser utredningen att höga fordringar måste ställas på byråns chef. En
dast ingenjör med examen från teknisk högskola eller undantagsvis från
tekniskt gymnasium, med omfattande och väl meriterad erfarenhet av
verkstadsdrift och de olika frågor, som förekommer inom eu industriled
ning, även sådana av ekonomisk art, bör enligt utredningen ifrågakomma.
Befattningen föreslås skola placeras i Cp 12. Tjänstebeteckningen bör en
ligt utredningen vara verkstadsdirektör.
Chefen för driftbyråns organisationssektion föreslås av utredningen
skola vara byrådirektör i Ce 31. Han bör ha erfarenhet från det drifttek
niska området.
Som chef för driftbyråns driftsektion bör enligt utredningens uppfatt
248
Kurigl. Maj:ts proposition nr 109.
ning endast ifrågakomma ingenjör med examen från teknisk högskola eller
tekniskt gymnasium samt med omfattande erfarenhet från mekanisk verk-
stadsdrift, särskilt reparationsverksamhet. Kännedom om arméns materiel-
slag och arbetsstudiekunskap bör räknas som merit. För befattningen före
slås placering i Ca 31. Tjänstebenämningen bör vara byrådirektör.
Som chef för driftbyråns reservdelssektion avses förste byråingenjör i
Ca 29. Utrustningssektionen inom byrån skall enligt förslaget som chef ha
byrådirektör i Ca 31, vilken bör vara ingenjör med examen från teknisk
högskola eller tekniskt gymnasium och med omfattande erfarenhet av an
läggningsteknik samt med verkstadsdrift förenade maskin- och verktygs-
frågor.
Kollektivavtalsfrågorna bör enligt utredningen handhas av en förste
byråingenjör i Ca 29 med examen lägst från tekniskt gymnasium samt stor
praktisk erfarenhet av kollektivavtalsfrågors handläggning vid större stat
lig eller privat industri. Därjämte ställer utredningen krav på god för-
handlingsvana. Han bör enligt förslaget fungera som arméförvaltningens
representant i försvarets avtalsdelegation och försvarets centrala säkerhets-
nämnd.
Byråns beräknade personalbehov utgör 66 befattningshavare. Av dem är
3 civilmilitärer ur tygstaten och 13 civila i 27 eller högre lönegrader.
Enligt förslaget skall chefen för verkstadsavdelningens centralsektion,
1)1. a. i stort planlägga utbildningen av arméingenjörkårens och tygstatens
personal. Härför avses armédirektör av 2. graden. För centralsektionen
beräknas 18 befattningshavare, bland dem 2 civilmilitärer ur arméingen-
jörkaren och 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditionsunder-
officer).
Verkstadsavdelningens totala personalbehov enligt förslaget uppgår till
104
befattningshavare enligt följande.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster .................................................................. 2
Officerare ........................................................................................................... 4
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren .................................................................................... 9
ur tygstaten ....................................................................................................... 5 14
Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................77777 15
Arvodister ........................................................................................................... 2
Övriga ............................................................................................ •................................ 67
Summa 104
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
För chefen för verkstadsavdelningen, arméöverdirektören, föreslår tyg
avdelningen förordnandetjänst i Cp 16, under det att för chefen för drift
byrån, verkstadsdirektören, föreslås förordnandetjänst i Cp 13. Chefen för
krigsreparationsbyrån föreslås skola placeras i Ca 37.
249
För sektionschefsbefattningarna på krigsreparationsbyrån avses enligt
förslaget armédirektörer av 2. graden. Byråns personalbehov uppskattas till
20 befattningshavare. Av dem är — med bortseende från byråchefen —
3 civilmilitärer ur arméingenjörkåren och 2 ur tygstaten, 3 alternativt
civilmilitärer/civila samt 2 civila i 27 lönegraden.
Beträffande driftbyrån räknar tygavdelningen genomgående med byrå
direktörer i 31 lönegraden som sektionschefer. Byråns sammanlagt 72 be
fattningshavare enligt förslaget är samtliga civila, av dem frånsett byrå
chefen __ 13 i 27 eller högre lönegrader. Bland dem ingår en förste byrå
ingenjör, avsedd som chef för den fristående avtalsdetaljen, samt en byrå
intendent, avsedd för organisationssektionens ekonomi- och organisations-
detalj.
I fråga om avdelningens från byråindelningen fristående enheter räknar
tygavdelningen med arméingenjör av 1. graden, alternativt civil i mot
svarande lönegrad som chef för centralsektionen, byrådirektör i 31 löne
graden som chef för anläggningssektionen samt förste byråingenjor som
chef för reservdelssektionen. Personalbehovet för nämnda enheter upp
skattas till respektive 17, 18 och 9 befattningshavare. Av dessa 44 befatt
ningshavare är en militär, en alternativt civilmilitär/civil, en civilmilitär
ur tygstaten samt 4 civila i 27 eller högre lönegrader.
Det totala personalbehovet för verkstadsavdelningen enligt tygavdel
ningens förslag uppgår till 137 befattningshavare enligt följande.
Antal
o
Innehavare av förordnandetjänster ...................................................................
Officerare ....................................................................................................................
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ..................................................................................... ®
ur tygstaten .................................................................................................... _
Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 4
Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 20
,,
.
104
Övriga ......................................................................................... ...........................
Summa 137
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Departementschefen.
Befattningen som arméöverdirektör och chef för verkstadsavdelningen
anser jag böra vara förordnandetjänst i Cp 15, vilken placering har till
styrkts av chefslöneutredningen.
Enligt min mening är befattningen som chef för driftbgrån av den art
att den bör utgöra förordnandetjänst i Cp 10. Denna lönegrad har förordats
av chefslöneutredningen.
Som chef för byråns organisationssektion avser jag förste byråingenjör,
under det att jag för såväl tygverkstads- som ammunitionsverkstadssek-
tionerna räknar med byrådirektörer i 31 lönegraden som chefer. Arbets-
studiesektionen torde liksom den fristående avtalsdetaljen böra förestås av
förste byråingenjör.
Såsom framgår av bilaga 28 räknar jag med 66 befattningshavare på
driftbyrån.
Som chefer för avdelningens fristående sektioner räknar jag med, för
centralsektionen armédirektör av 2. graden, för krigsreparationssektionen
alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden, för
anläggningssektionen byrådirektör i 31 lönegraden samt för reservdels-
sektionen slutligen byråingenjör.
Jag uppskattar personalbehovet för centralsektionen till 20 (bil. 29),
för krigsreparationssektionen till 13 (bil. 30), för anläggningssektionen till
17 (bil. 31) samt för reservdelssektionen till 8 befattningshavare (bil. 32).
Verkstadsavdelningens sammanlagda personal utgör enligt mitt förslag
125 befattningshavare.
250
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
e. TYGFÖRRÄDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFORRÅDSBYRÅN
(FöRRÅDSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Chefen för förrådsbyrån skall enligt förslaget vara överste ur fälttyg-
kåren och ha omfattande erfarenhet av förvaltnings- och trupptjänst. I
lönehänseende föreslås han skola vara likställd med chefen för signal
byrån, dock att befattningen anses böra tillsättas med fullmakt och hän
föras till Mo 12. Med byråchefskapet anser utredningen befattningen såsom
chef för fälttygkåren böra vara förenad.
Som sektionschefer avser utredningen en överstelöjtnant och 2 majorer
ur fälttygkåren, som chef för fordonsregistret en byråingenjör.
Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 85 befattningshavare.
Utredningen pekar på vissa omständigheter, som kan komma att inverka
på byråns personalbehov, såsom uppläggning av buffertlager av materiel
vid förbanden samt vissa ändringar i armeorganisationen, som varit under
genomförande vid tiden för betänkandets avlämnande. Av nämnda 85 be
fattningshavare är 13 militärer, 5 civilmilitärer ur tygstaten samt 2 civila
i 27 respektive 29 lönegraderna. Dessutom ingår en arvodist som expedi-
tionsofficer på planeringssektionen.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Chefen för tygförrådsbyrån skall enligt tygavdelningens förslag vara
militär med placering i Ma 37.
Som sektionschefer avses en överstelöjtnant och 2 majorer.
Det totala personalbehovet uppskattas till 110 befattningshavare, varav
11 militärer, 9 civilmilitärer ur tygstaten och en civil i 27 lönegraden.
Dessutom ingår 4 arvodister (en expeditionsofficer och 3 expeditions-
underofficerare).
Även beträffande ammunitionsförrådsbyrån räknar tygavdelningen med
militär byråchef i Ma 37. För befattningar som sektionschefer avses en
överstelöjtnant och 2 kaptener. Totalt personalbehov utgör 51 befattnings
havare, av dem 6 militärer, 3 civilmilitärer ur tygstaten, en civil i 27 löne
graden samt en arvodist (expeditionsofficer).
Departementschefen.
För tygförrådsbyrån räknar jag med byråchefsbefattning i Ma 37. Chefs-
löneutredningen har stannat vid att förorda Ma 33.
Beträffande denna byrå räknar jag med uteslutande militära sektions
chefer, nämligen majorer å såväl materielsektionen som centralsektionen
och materielredovisningssektionen.
Såsom framgår av bilaga 33 beräknar jag byråns personalbehov till 100
befattningshavare.
Även för chefen för ammunitionsförrådsbyrån räknar jag med befattning
i Ma 37, under det att chefslöneutredningen stannat vid Ma 33.
Chefen för ammunitionssektionen bör enligt min mening vara major,
under det att jag som chef för centraldetaljen avser kapten samt för ammu-
nitionsredovisningssektionen byråassistent i 25 lönegraden.
Mitt förslag innebär, att för ammunitionsförrådsbyrån avses 46 befatt
ningshavare, vilka redovisas å bilaga 34.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
251
f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen framhåller, att de arbetsuppgifter, som skall åligga chefen
för inköpscentralen, ställer stora krav på dennes kompetens, varför han
lämpligen bör vara examinerad från teknisk högskola eller tekniskt
gymnasium samt äga omfattande, väl meriterad erfarenhet från industriell
affärsverksamhet med in- och utlandet. Vidare förutsätts goda språk
kunskaper. Vederbörande bör vara omdömesgill och tränad förhandlare.
Befattningen föreslås placerad i Cp 14 och som tjänstebenämning förordas
inköpsdirektör.
Chefen för inköpssektionen skall enligt förslaget vara ingenjör med
erfarenhet av bl. a. inköpsverksamhet samt mekanisk verkstadsdrift. Be
fattningen förutsätts skola vara en byrådirektörsbefattning i Ca 31.
Chefen för försäljningskontoret skall enligt förslaget vara förste byrå
ingenjör eller förste byråintendent i Ce 29. Huvudvikten bör enligt utred
ningen läggas på att för befattningen erhålls en innehavare med omfattande
och väl meriterad erfarenhet av försäljningsverksamhet inom lämplig
252
bransch samt med god förhandlingsvana, varför kravet på teknisk utbild
ning icke anses böra vara utslagsgivande.
Som chef för räkningssektionen avses kamrerare i Ca 25 med teoretisk
merkantil utbildning och ingående kännedom om för staten gällande upp-
handlingsföreskrifter.
Personalbehovet för inköpscentralen beräknas av utredningen till sam
manlagt 50 befattningshavare, av vilka — inköpsdirektören inbegripen __
8 i 27 eller högre lönegrader.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den
14
december
1953.
Som chef för inköpscentralen föreslår arméförvaltningens tygavdelning
inköpsdirektör i Cp 15. Enligt förslaget skall chefen för centralsektionen
■\ara byrådirektör i 31 lönegraden, chefen för inköpssektionen byrådirektör
i 33 lönegraden, chefen för räkningssektionen byråassistent i 25 löne
graden samt chefen för försäljningssektionen förste byråintendent i 29
lönegraden.
Det totala personalbehovet utgör 83 befattningshavare, av vilka — in
köpsdirektören inbegripen — 18 är placerade i 27 eller högre lönegrader,
bland dem 11 byråintendenter i 27 och 3 förste byråintendenter i 29 löne
graden.
Departementschefen.
Chefen för inköpsavdelningen bör lämpligen benämnas inköpsdirektör
och inneha förordnandetjänst i Cp 15, vilken placering har tillstyrkts av
chefslöneutredningen. Med hänsyn till omfattningen och arten av den in
köpsverksamhet, som kommer att åvila armétygförvaltningens inköpsav-
delning, bedömer jag det erforderligt att en befattning för byrådirektör
i 33 lönegraden avses för en högt kvalificerad assistent åt inköpsdirektören.
Som chef för inköpssektionen räknar jag med byrådirektör i 33 löne-
giaden, under det att jag anser, att försäljningssektionen bör förestås av
förste byråintendent i 29 lönegraden och räkningssektionen av kamrerare
i 27 lönegraden.
Jag erinrar om vad jag anfört vid behandlingen av armétygförvaltningens
detaljorganisation att räkningsgranskningen skall slutföras och anordnings-
beslut meddelas å inköpsavdelningen. Ansvaret härför faller i huvudsak
på kamreraren. Det får anses vara en intern organisationsfråga, huruvida
denne skall teckna samtliga anordningsbeslut eller huruvida "anordnings-
beslut, som avser likvider i större och mera komplicerade inköpsärenden,
efter föredragning skall tecknas av exempelvis chefen för inköpssektionen
eller i sista hand inköpsdirektören.
Såsom framgår av bilaga 35 beräknar jag för inköpsavdelningen 78 be
fattningshavare. Då man bedömer denna personaluppsättning måste veder-
bö1 lig hänsyn tas till den stora omfattning, som armétygförvaltningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
253
inköpsverksamhet kommer att få på grund av bl. a. överförande fiån
krigsmaterielverket av betydande anskaffningsuppgifter samt till följd av
huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Då arbetsbelastningen vid verk
samhet i avsedd omfattning för närvarande är svår att bedöma, är mina
beräkningar av avdelningens personalbehov behäftade med viss osäkerhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Chefen för förlagsbyrån bör enligt förvaltningsutredningen vara civil
ingenjör med erfarenhet av konstruktions- och standardiseringsverksamhet
samt kännedom om arméns tygmateriel. Befattningen föreslås hänförd
till Cp 10.
Enligt förslaget skall chefen för standardiseringssektionen vara förste
byråingenjör med examen från teknisk högskola, chefen för beskrivnings-
sektionen förste byråintendent med akademisk examen i moderna språk,
chefen för förlagssektionen byråintendent, chefen för biblioteket assistent,
likaledes med akademisk examen i moderna språk, samt slutligen chefen
för materiallaboratoriet byrådirektör med högre teknisk eller akademisk
utbildning. Utredningen beräknar förlagsbyråns personalbehov till 84 be
fattningshavare. Av dem avses 2 vara militärer (kaptener ur fälttygkåren).
Sammanlagt 7 civila befattningshavare — byråchefen inbegripen — före
slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Arméförvaltningens tygavdelning räknar med alternativt Ma/Ca 37 för
byråchefsbefattningen.
Tygavdelningen, som räknar med fullständig sektionsindelning av byrån,
avser 3 byrådirektörer i 31, en byråintendent i 27 och en byråingenjör
i 25 lönegraden som sektionschefer.
Det totala personalbehovet uppskattas till 111 befattningshavare. Av
dem är — inberäknat byråchefen — 17 avsedda att placeras i 27 eller
högre lönegrader.
Departementschefen.
Befattningen som chef för normaliebyrån anser jag böra vara placerad
i Ca 37. Denna uppfattning delas av chefslöneutredningen.
Cheferna för standardiserings- och kontrollmetodiksektionerna samt för
materiallaboratoriet bör vara byrådirektörer i 31 lönegraden. Som chef för
förlagssektionen räknar jag med byråassistent i 25 lönegraden. Beträf
fande beskrivningssektioncn, vilken ej var medtagen i arméförvaltningens
tygavdelnings förslag den 14 december 1953, har under hand framhållits
från tygavdelningen, att dess beskrivningsarbete i stor utsträckning för när
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
varande leds av en kapten, vilken visat sig lämplig för denna uppgift. Bl. a.
har vederbörandes materielkännedom visat sig vara av stort värde i detta
sammanhang. Tygavdelningen önskar därför att kapten avses som chef för
normaliebyråns beskrivningssektion. Även om det icke varit avsett att
ifrågavarande befattning skall vara militär, vill jag icke motsätta mig tyg
avdelningens önskemål i detta hänseende och utgår sålunda från att kapten
tills vidare avses för befattningen.
Såsom framgår av bilaga 36 räknar jag med 122 befattningshavare på
normaliebyrån. Jag har noggrant undersökt möjligheterna att minska
detta antal men icke funnit detta möjligt utan att äventyra någon av
byråns verksamhetsgrenar. Det bör särskilt framhållas, att armétygför-
valtningens beskrivnings- och förlagsverksamhet får förutsättas komma
att bli av stor omfattning.
h. CENTRALPLANERINGEN OCH MA TERIELINSPEK TION EN
(CENTRALBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Chef för centralplaneringen är enligt förslaget överste ur tygstabskåren.
Han bör äga allsidiga kunskaper i förvaltningstjänst, allmän kännedom
om armématerielen, dess konstruktion och verkningssätt, samt förmåga att
bedöma tekniska utvecklingstendenser på tygmaterielområdet och dessas
militära aspekter.
För centralplaneringen beräknas sammanlagt 13 befattningshavare erfor
derliga. Av dem är 5 militärer, 2 civilmilitärer ur arméingenjörkåren, en
civil i 27 lönegraden samt en arvodist (expeditionsofficer).
Som chef för materielinspektionen avser utredningen överstelöjtnant ur
tygstabskåren. Sammanlagt beräknas för inspektionen 8 befattningshavare,
bland dem 5 arméingenjörer.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Chefen för centralbyrån är enligt tygavdelningens förslag militär i
Ma 37, under det att 2 av sektionscheferna är överstelöjtnanter, en major
och en (ekonomisektionen) kamrerare i 29 lönegraden.
Personalbehovet uppskattas till 35 befattningshavare. Av dem är 8
militärer, 6 civilmilitärer, 2 alternativt civilmilitärer/civila, 2 civila i 29
lönegraden samt 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditions-
underofficer).
Departementschefen.
Centralplaneringen torde böra stå under chefskap av en överstelöjtnant.
För att biträda med det kvalificerade planeringsarbetet avser jag en major
och en alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden.
Jag uppskattar personalbehovet till 17 befattningshavare, som redovisas å
bilaga 37.
Även för materielinspektionen räknar jag med överstelöjtnant som chef.
I avsaknad av säkra hållpunkter för uppskattning av personalbehovet be
räknar jag 6 befattningshavare, bland dem 3 arméingenjörer av 1. graden,
för denna enhet. Personalen redovisas å bilaga 38.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
255
i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH
CENTRALEXPEDITIONEN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Med hänsyn till det ansvar, som kommer att åvila chefen för juridiska
sektionen såsom armeförvaltningens främste expert i juridiska och admi
nistrativa frågor, anser utredningen denne böra vara lägst byrådirektör i
Ca 31. Som närmaste medhjälpare skall han enligt förslaget ha en förste
byråsekreterare i Ca 27, vilken skall ha att'föredra de ärenden, som av
görs av sektionschefen, samt självständigt besvara till sektionen från
andra organ inom arméförvaltningen framställda förfrågningar. Vidare
erfordras enligt utredningen på sektionen en amanuens i reglerad beford-
ringsgång och ett kanslibiträde i 11 lönegraden.
Chefen för centralexpeditionen bör enligt utredningens mening vara
civilekonom med omfattande erfarenhet från statliga och privata företag
såsom rationaliseringsman och administratör, särskilt på det kontorstek-
niska området. Han föreslås skola placeras i Ca 31 med tjänstebenäm-
ningen kontorschef.
Personalbehovet för centralexpeditionen uppgår enligt förslaget till 55
befattningshavare, varibland 3 i 27 eller högre lönegrader samt en arvodist
(expeditionsofficer).
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
Som chef för administrativa byrån föreslår arméförvaltningens tygav
delning krigsråd i Ca 37. Cheferna för juridiska sektionen och personal
sektionen är enligt förslaget byrådirektörer i 31 lönegraden, under det att
byråintendenter avses för organisationsdetalj och sysslomannaexpedition.
Sammanlagt beräknas 64 befattningshavare för byrån, av vilka 8 före
slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.
Departementschefen.
Chefen för administrativa byrån bör benämnas krigsråd och inneha
befattning i Ca 37. Denna placering har tillstyrkts av chefslöneutredningen.
Med hänsyn till de på kanslisektionen fallande arbetsuppgifternas art
bör enligt min mening chefen för denna sektion vara byrådirektör i 31
256
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
lönegraden. Även för chefen för personalkontoret räknar jag med denna
lönegrad. Ekonomisektionen anser jag böra förestås av kamrerare i 29
lönegraden och organisationsdetaljen av byråintendent i 27 lönegraden.
Av bilaga 39 framgår byråns personal enligt mitt förslag, vilket omfattar
69 befattningshavare. Vid undersökning i syfte att söka reducera antalet
befattningshavare på personalkontoret, har detta icke visat sig tillrådligt
med hänsyn till bl. a. antalet personalärenden och månadslöner samt
mängden av reseräkningar (av vilka många avser resor till utlandet),
sjukvårdsräkningar m. m.
/. PERSONALKÅREXPEDITIONEN.
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.
För personalkårexpeditionen beräknar tygavdelningen en personalupp
sättning av 2 pensionerade officerare i arvodesbefattning (därav en i löne-
klass 31 och en i löneklass 30) samt en pensionerad underofficer, likaledes
i arvodesbefattning, ävensom ett kanslibiträde såsom registrator och steno
graf jämte ett biträde för skriv- och kontorsgöromål.
Departementschefen.
Jag har intet att erinra mot tygavdelningens beräkning av personalkår-
expeditionens personalbehov. (Bil. 40.) Föreståndaren bör åtnjuta arvode
enligt 32 löneklassen.
k. SAMMANFATTNING.
1946 års militära förvaltningsutredning.
För arméförvaltningen i dess helhet beräknar förvaltningsutredningen
ett personalbehov av 811 befattningshavare, vilka i stort fördelar sig på
följande sätt.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster ..................................................................... 12
Militärer:
officerare ........................................................................................................... 67
underofficerare .............................................................................................. 2
69
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ........................................................................ 51
ur tygstaten ....................................................................................................... 18
69
Civila i 27 eller högre lönegrader .................................................................. 66
Arvodister
...................................................................................................... 7
Övriga ............................................................................................................................. 588
Summa 811
257
Arméförvaltningens tygavdelnings förslag
den 14
december
1933.
Det sammanlagda personalbehovet enligt förslaget utgör 1467 befatt
ningshavare. Härom anför arméförvaltningens tygavdelning bl. a. följande.
I samband med uppbyggandet av det här framlagda organisationsför-
slaget har tygavdelningen i allt väsentligt följt de riktlinjer, som upp-
dragits av 1946 års militära förvaltningsutredning. Tygavdelningen har
särskilt eftersträvat att undvika sådana organisatoriska förändringar, som
kan ge anledning till dubbelarbete, samt i övrigt genomfört erforderliga
rationaliseringsåtgärder. Vid organiserandet av vissa nyinrättade enheter
har tygavdelningen emellertid saknat underlag för att tillförlitligt bedöma
behovet av personal. Här åsyftas sådana organ som inköpscentralen, vissa
sektioner inom normaliebyrån med flera. Tygavdelningen har därför
för avsikt att framdeles vidtaga de jämkningar i här föreslagna organisa
tionsform och personalbestånd, som kan befinnas påkallade. En fortlöpande
översyn av förvaltningsorganisationens deltaljer och arbetsrutiner kommer
för övrigt att ske genom det särskilda organ, som för sådant ändamål
knutits till den administrativa byrån.
Antalet befattningshavare i den föreslagna förvaltningsorganisationen
kommer att uppgå till 1 4661 — inberäknat det antal av 44 befattnings
havare, som ingår i den utanför ämbetsverket organiserade provskjut-
ningscentralen. Förslaget innebär en personalökning av 2001 befattnings
havare i jämförelse med nuläget. Denna ökning är emellertid till övervä
gande del föranledd av krigsmaterielverkets upphörande samt överflyttning
till den blivande armétygförvaltningen av verkets arbetsuppgifter med av
seende å upphandling, kontroll, förrådshållning m. m. av ammunition jämte
vissa uppgifter i samband med anskaffning av mätdon, handläggning av
ärenden rörande skuggfabriker in. m. Tygavdelningen räknar med att i den
föreslagna armétygförvaltningen inrymma från krigsmaterielverket över
förda tjänster till ett antal av 140. Den reella personalökningen därutöver ut-
göres sålunda av 601 befattningshavare, för vilken utökning följande motiv
kan anföras.
Under senare år har tygavdelningens verksamhetsområde undergått en
fortlöpande utvidgning i följd av såväl tillkomsten av nya materielslag som
en intensifierad försöksverksamhet inom skilda materielområden. Tygav
delningen vill vidare hänvisa till den utökade anskaffningsverksamhet,
som är en direkt följd av den under år 1953 antagna materielplanen för
armén och som självfallet i viss utsträckning jämväl medfört behov av
viss personalförstärkning. Oaktat angivna förhållanden bär tygavdelningen
under de senare åren — framför allt inför den väntade omorganisationen
av den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret — sökt att i
■förligaste mån motverka en av verksamhetens omfattning i och för sig
betingad personalökning. Det antal befattningshavare, som enligt ovan
ingår i den nuvarande förvaltningsorganisationen, utgör sålunda i dagens
läge ett minimiantal, utan vilket verksamheten icke kunnat bedrivas utan
allvarliga nackdelar i form av minskad försöksverksamhet, försenade
materielanskaffningar in. in. Ett led i tygavdelningens strävan att mot
verka en alltför påtaglig personalökning har varit att i fall, dår tekniska
1 Härtill kommer vid (lön föreslagna uppdelningen av förrädsbjrån ytterligare en
befattningshavare.
17—49 54 Bihanij till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
258
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
förutsättningar härför förelegat och kostnaderna bedömts såsom skäliga,
utlägga konstruktionsuppdrag hos civila industrier eller eljest anlita civil
expertis. Sagda förfaringssätt har redan i dagens läge föranlett viss be
gränsning av tygavdelningens personaluppsättning.
Den enligt ovan beräknade reella personalökningen utgör emellertid till
viss del en av förhållandena framtvingad förstärkning inom områden, där
eftersläpningen i uppgifterna kommit att framstå som mera påtaglig och
där ändring i första hand befunnits påkallad. Vidare må framhållas, att
i den blivande organisationen inryms organ för vissa uppgifter, som hittills
icke direkt åvilat tygavdelningen och som av personalbrist eller annan an
ledning ej heller i erforderlig omfattning kunnat fullgöras av krigsmateriel-
verket. Här åsyftas närmast uppgifter med avseende å kontrollmetodik,
klassifikations- och standardiseringsverksamhet samt i viss utsträckning
även krigsindustriplanering, vilka uppgifter av förvaltningsutredningen
föreslagits skola åvila försvarets industriplanering, vars inrättande icke
numera torde vara aktuellt. En ytterligare anledning till viss personalför
stärkning i förevarande sammanhang är hänförlig till armétygförvalt-
ningens uppgifter i samband med huvudförvaltningsprincipens tillämpning.
Slutligen är det ofrånkomligt, att en viss personalökning blir en följd av
vissa nuvarande byråers övergång till den högre organisationsform, som
en avdelning i och för sig utgör.
I överensstämmelse med förvaltningsutredningens intentioner har tyg
avdelningen i förevarande sammanhang sökt att -— såsom en av de ledande
principerna i förslaget — åvägabringa en viss förstärkning i kvalitativt
hänseende beträffande särskilt den tekniska personalen. Sålunda har i
förslaget upptagits, bl. a., vissa högre tekniska tjänster i syfte att till
tygavdelningens verksamhet underlätta en ökad rekrytering av i första
hand personal med teknisk högskolekompetens. Även inom andra än de
rent tekniska verksamhetsgrenarna har tygavdelningen ansett en kvalitativ
förstärkning erforderlig, vilket tagit sig uttryck i föreslagen lönesättning.
Personalen fördelar sig enligt förslaget i stort på följande sätt.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster ....................................................... 16
Militärer:
officerare ............................................................................................. 69
underofficerare .................................................................................... 2
71
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ........................................................................ 22
ur tygstaten ......................................................................................... 23
45
Alternativt militär/civil ............................................................................... 1
Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................... 18
Civila i 27 eller högre lönegrader ........................................................... 154
Arvodister ......................................................................................................... 21
Övriga ............................................................................................................. 1 141
Summa 1 467
Kungl. Maj:ts proposition nr i09.
259
Departementschefen.
Bilaga 41 utgör en sammanfattning av personalbehovet för armétygför-
valtningen enligt mitt förslag. Detta personalbehov omfattar 1 357 befatt
ningshavare. Arméförvaltningens tygavdelnings personal uppgick den 1
december 1953, såsom närmare berörs i annat sammanhang, till 1 266
tjänstemän, ökningen hänger samman med övertagande av arbetsuppgifter
från krigsmaterielverket.
Enligt mitt förslag fördelar sig personalen på följande sätt.
Innehavare av förordnandetjänster
Militärer:
officerare ......................................
underofficerare .............................
Civilmilitärer:
ur arméingenjörkåren ............
ur tygstaten .................................
Alternativt civilmilitärer/civila
Civila i 27 eller högre lönegrader ..
Militära arvodister ...........................
Övriga ...............................................
Antal
.............
15
...... 60
...... 1
61
....... 18
....... 22
40
..... 77
.
25
............. 132
............. 18
............. 1066
Summa 1 357
Jag återkommer i annat sammanhang till frågor om den civila perso
nalens fördelning på anställningsform, avlöningskostnadernas fördelning
på anslag m. m.
C. ArméintendenturfÖrvaltningen. (Försvarets intendentur-
förvaltning.)
1. Arméintendenturförvaltningens allmänna uppgifter.
Arméintendenturförvaltningens motsvarighet i den nuvarande organisa
tionen, arméförvaltningens intendenturavdelning, handlägger såsom en del
av arméförvaltningen — som under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekono
miskt avseende utövar högsta ledningen och uppsikten över tyg- och inten-
denturförvaltningen vid armén — ärenden angående arméns intendentur-
och veterinärmateriel, förplägnad, drivmedel, undervisning och övningar,
remontering och hästhållning samt verksamheten vid intendenturavdel-
ningen underlydande anstalter m. m.
260
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
1916 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen har, såsoin i det föregående berörts, förordat inrättande
av ett nytt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning, som skulle ha
till uppgift att under Kungl. Maj:t handha intendenturförvaltningstjänsten
för hela försvaret, varvid emellertid dess ämbetsbefattning skulle begrän
sas av de befogenheter, som tillagts andra till försvaret hörande centrala
förvaltningsmyndigheter.
Såsom ett alternativ härtill har utredningen uppställt en organisation
med försvarsgrensvis ordnad intendenturförvaltning, varvid ett särskilt
ämbetsverk, arméns intendenturförvaltning, skulle omhänderha intenden-
turförvaltningstjänsten för armén samt med tillämpning av den s. k.
huvudförvaltningsprincipen i stort sett även anskaffningen av intendentur-
förnödenheter för marinen och flygvapnet. Sistnämnda båda försvars
grenars speciella intendenturförvaltningsuppgifter skulle enligt detta alter
nativ handhas av en intendenturbyrå inom vardera marin- och flygförvalt
ningarna.
Enligt förslaget kan arbetsuppgifterna för försvarets intendenturför
valtning uppdelas på samma huvudfunktioner som verksamheten inom
arméförvaltningen, nämligen militärteknisk anpassning, krigsförberedelse
arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leve
ranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tekniskt underhåll samt vissa
serviceuppgifter. Beträffande dessa olika huvudfunktioner begränsar sig
utredningen till att ange vissa för intendenturförvaltningstjänsten speci
ella uppgifter.
Angående arbetsuppgifterna i fråga om militärteknisk anpassning anför
utredningen.
Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten utgörs till stor del av
produkter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna mark
naden, och de intendenturförnödenheter, som är speciella för försvaret, är
som regel konstruktivt sett jämförelsevis enkla. En viss projekt- och kon
struktionsverksamhet måste dock äga rum för anpassning av inom det
enskilda näringslivet förekommande produkter efter militära krav. Så är
bl. a. förhållandet beträffande viss förläggningsmateriel, förplägnads- och
köksutrustning, veterinärmateriel, beklädnad samt livsmedel och därtill
hörande emballage. Projektverksamheten på området bör i huvudsak för
siggå inom intendenturförvaltningen medan konstruktionsverksamheten
liksom på tygförvaltningens område bör förläggas till industrin. Vad angår
beklädnaden finns utöver de egentliga konstruktionsproblemen (tillskär-
ning, uppsyning av modell, tillverkning av mallar och mönster) andra tek
niska spörsmål såsom bestämning av varornas egenskaper genom meka
niska och kemiska prov. För bedömningen av kvaliteten på textilier er
fordras liksom för närvarande ett särskilt textillaboratorium medan verket
för kontroll av vissa kemiskt-tekniska produkter kan repliera på bl. a.
arméförvaltningens materiallaboratorium. Även på livsmedelsområdet er
fordras liksom nu ett laboratorium för framställning av speciallivsmedel
261
för försvarets räkning samt ett provkök för utförande av provmatlagning,
som har till syfte bl. a. att utröna olika livsmedels förändringar efter
längre lagringstider samt in- och utländska recepts och nya i åvarors an
vändbarhet för försvaret. De tekniska problemen i samband med faststäl
lande av lämpliga typer av driv- och smörjmedel skall såsom i det före
gående nämnts lösas av vederbörande sakorgan inom försvarsgrensförvalt-
ningarna.
Intendenturförvaltningens försöksverksamhet omfattar i mindre ut
sträckning tekniska försök i egentlig mening. Sådana försök går oftast
hand i hand med tjänsteförsöken, vilka alltid äger rum vid truppförband.
Truppförsöken skall utföras i intendenturförvaltningens regi efter hän
vändelse till och på order från respektive försvarsgrenschefer eller överbe
fälhavaren. På drivmedelsområdet skall även försöksverksamheten bedri
vas av försvarsgrensförvaltningarna. Till intendenturförvaltningens för
söksverksamhet kan räknas den kontroll beträffande förbrukningen av
bränsle för fasta anläggningar, som enligt vad tidigare nämnts tills vidare
skall åvila verket.
Av intendenturförvaltningen frambringade konstruktioner (modeller)
skall underställas respektive försvarsgrenschefer för yttrande. Konstruk
tionerna bör fastställas av förvaltningen där icke fråga är om modeller till
uniformer in. in., som enligt gällande bestämmelser skall fastställas av
Kungl. Maj :t, eller där samförstånd icke kan nås mellan förvaltningen
och försvarsgrenschef, då avgörandet likaledes bör tillkomma Kungl.
Maj :t.
De i krigsförberedelsearbetet ingående planerna, som skall utarbetas av
intendenturförvaltningen, är enligt förvaltningsutredningen krigsintenden-
turmaterielplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsdrivmedelsplaner, krigs-
bränsleplaner, krigsveterinärvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt
krigsreparationsplaner beträffande alla förnödenheter inom ämbetsverkets
arbetsområde ävensom krigsorganisationsplaner beträffande verket självt.
I samband med behandling av inköps- och försäljningsverksamheten be
rör utredningen den försäljning av intendenturförnödenheter, som före
kommer till enskilda militära befattningshavare, statliga och kommunala
institutioner, ideella sammanslutningar och hjälporganisationer m. fl. För
säljningen omfattar såväl i militärt hänseende fullt brukbar som kasserad
materiel. Central försäljning av kasserad och utrangerad materiel samt
överskottsmateriel bör enligt utredningens mening, i den utsträckning så
befinns lämpligt, äga rum med anlitande av försäljningskontoret i armé
förvaltningens inköpscentral.
I fråga om leveranskontrollen framhåller utredningen, att som regel
ingen tillverkningskontroll behöver utföras beträffande varor, som är för
sedda med tillverkarens inregistrerade varumärke, tillverkarens namn eller
varans ursprungsbeteckning (s. k. märkesvaror), konsumtionsmaterialier
av handelsvarunatur samt materiel för försök och prov. Vad gäller livs
medel skall mottagningskon trollen ske enligt av intendenturförvaltningen
för olika varuslag utfärdade föreskrifter, innebärande bl. a. att mottagaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
262
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
skall ta ut och till förvaltningen insända prover, vilka inom verket eller
annorstädes underkastas analys. För kontroll av charkuterivaror bör mot
tagaren insända prov direkt till statens institut för folkhälsan. Mottag-
ningskontroll av drivmedel bör ske vid lämpliga laboratorier, t. ex. det
laboratorium, som finns vid centrala flygverkstaden i Malmslätt.
Vid behandlingen av verksamheten i fråga om tekniskt underhåll fram
håller utredningen, att de allmänna förvaltningsbestämmelserna för inten-
denturtjänsten måste samordnas med respektive försvarsgrens materielför-
valtningsbestämmelser, varför försvarets intendenturförvaltning bör ut
arbeta sina bestämmelser i samråd med respektive försvarsgrensförvalt-
ning.
Departementschefen.
Såsom förut nämnts anser jag, att intendenturförvaltningstjänsten bör
ordnas försvarsgrensvis. Arméns centrala intendenturförvaltningsorgan
bör, såsom jag tidigare angett, benämnas arméintendenturförvaltningen.
På arméintendenturförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t
i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen av och upp
sikten över intendentur förvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med
huvudförvaltningsprincipen skall arméintendenturförvaltningen vidare, i
den omfattning så bestäms, handha förvaltningsuppgifter med avseende
å intendenturförnödenheter för marinen och flygvapnet. Arméintendentur-
förvaltningens ämbetsbefattning begränsas återigen av de befogenheter, som
skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.
Vad utredningen anfört angående försvarets intendenturförvaltnings
arbetsuppgifter gäller i största utsträckning även arméintendenturförvalt
ningen.
2. Arméintemlenturförvaltningens ledning.
1946 års militära forvaltningsutredning.
Sasom i annat sammanhang nämnts skall enligt förvaltningsutredningens
förslag generalintendenten vara chef för försvarets intendentur
förvaltning och i denna egenskap i främsta rummet vara Kungl. Maj:t
ansvarig för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden. Därest en för för
svaret gemensam intendenturkår kommer till stånd, bör generalintenden
ten enligt utredningen vara personalkårchef för densamma. Även intill dess
så skett syns det utredningen lämpligt, att personalärendena rörande all
intendenturpersonal ankommer på generalintendenten. Generalintendents-
beställningen anses böra ha samma ställning i lönehänseende som sous-
chefsbefattningarna i försvarsgrensförvaltningarna och alltså hänföras till
lönegrad Mp 19. Beställningen bör uppföras på intendenturförvaltningens
stat.
263
Vid sin sida skall generalintendenten enligt förslaget ha en ställföre
trädare __tillika chef för en av intendenturförvaltningens byråer som
mot ett särskilt ställföreträdararvode av 1 200 kronor för år skall ha att
biträda generalintendenten i dennes ämbetsutövning och därvid i general
intendentens ställe avgöra de ärenden denne överlämnar till honom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december
1953.
I den promemoria, som fogats till min skrivelse den 30 oktober 1953 till
överbefälhavaren m. fl., uttalades att befattningen som souschef i armé-
intendenturförvaltningen borde vara alternativt militär, civilmilitär eller
civil. Intendenturavdelningen hävdar, att souschefsbefattningen bör upp
tagas som militär beställning i lönegrad Mp 19. Avdelningen avstyrker, att
befattningen inrättas såsom alternativ, och anför härom.
På grund av generalintendentens ställning som chef för en militär pei-
sonalkår (intendenturkåren) och tjänstegrensinspektör för intendentur-
tiänsten, måste ett tillsättande av en civil chef (chef ur någon nu befintlig
civilmilitär kår torde icke kunna ifrågakomma) for armeintendenturfor-
valtningen föranleda inrättandet av en särskild befattning som chef för
intendenturkåren och tjänstegrensinspektör med harmed förenade okade
kostnader. Den förening av högsta ledningen av intendenturforvaltningen
med chefskapet för den kår som skall handha hithörande uppgifter, har
ur alla synpunkter, särskilt med hänsyn till utbildnings-, inspektions- och
fältmässig verksamhet, visat sig vara till ovärderlig nytta för tjänsten i sin
helhet, varför bestämt avstyrks att här räkna med alternativet civilmilitär
eller civil innehavare.
I likhet med förvaltningsutredningen räknar intendenturavdelningen
med att en av byråcheferna mot ett årligt arvode skall vara ställföreträdare
för souschefen.
Överbefälhavaren har i sitt yttrande den 7 januari 1954 över förvalt
ningsmyndigheternas organisationsförslag framhållit, att generalintenden
ten, bland annat, utövar en omfattande inspektionsverksamhet gentemot
de militära chefer, som i regionala och lokala instanser svarar för inten-
denturtjänsten. Med hänsyn härtill och till generalintendentens ställning
som chef för intendenturkåren samt med hänsyn till vad intendenturavdel
ningen anfört, hävdar överbefälhavaren, att det får anses nödvändigt att
souschefen i arméintendenturförvaltningen är militär.
Departementschefen.
På i huvudsak samma skäl, som jag vid behandlingen av frågan om
armétygförvaltningens ledning anfört till stöd för att souschefsbefattningen
i nämnda verk skall kunna vara alternativt militär, civilmilitär eller civil,
förordar jag, att även souschefsbefattningen i arméintendenturförvalt
ningen skall vara alternativ i nämnda hänseenden.
264
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
3. Huvuddragen av arméintendenturförvaltningens organisation.
Arméförvaltningens intendentura v delnings nuvarande
indelning.
Intendenturavdelningen i den nuvarande arméförvaltningen är indelad i
sex byråer, nämligen central-, utrustnings-, underhålls-, kasernutrednings-,
häst- och veterinärmateriel- samt drivmedelsbyråerna ävensom ett förråds-
kontrollkontor. I centralbyrån ingår intendenturkårens chefsexpedition.
Gemensam för tyg- och intendenturavdelningarna är en civilbyrå.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1953 har såsom en proviso
risk anordning kasernutredningsbyrån avförts ur organisationen.
Bil. 1 utvisar i tablåform den nuvarande arméförvaltningens organisa
tion.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Enligt utredningens förslag skall försvarets intendenturförvaltning in
delas i fem byråer, nämligen materielbyrå, förplägnadsbyrå, bränslebyrå,
häst- och veterinärmaterielbyrå samt förrådsbyrå, den sistnämnda ett funk
tionellt organ, vartill kommer inköpscentral samt fyra stabsorgan, central
expedition, centralplanering, kårexpedition och juridisk sektion.
Motsvarande indelning föreslås enligt alternativ II för arméns intenden
turförvaltning.
Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten kan enligt utredningen
med hänsyn till struktur och användning indelas i fyra tämligen klart av
gränsade grupper, nämligen intendenturmateriel, livsmedel, drivmedel och
bränsle samt hästar, hundar och veterinärmateriel. Med utgångspunkt här
ifrån och i enlighet med de av utredningen vid behandlingen av tygförvalt-
HiHgstjänsten angivna principerna för ett materielförvaltande verks inre
organisation föreslås nyssnämnda fyra sakbyråer. Materielbyrån avses för
egentlig intendenturmateriel med undantag av förplägnadsmateriel, distri-
butionsmateriel för drivmedel, bränsleinventarier samt viss övnings-
materiel. Förplägnadsbyråns uppgifter gäller livsmedel, livsmedelsembal-
lage och förplägnadsmateriel. Bränslebyrån sysslar med fasta och flytande
bränslen, smörjmedel m. m., distributionsmateriel för drivmedel samt
bränsleinventarier. Häst- och veterinärmaterielbyråns arbete slutligen gäl
ler hästar, hundar och veterinärmateriel. Beträffande den intendenturma
teriel, som undantagits från materielbyråns arbetsområde, hävdar utred
ningen, att det förvaltningsmässigt föreligger ett så intimt samband mellan
förplägnadsmaterielen och livsmedlens användning ävensom mellan distri-
butionsmaterielen för drivmedel och bränsleinventarier, å ena sidan, samt
fasta och flytande bränslen, å den andra, att ett sammanförande under ett
och samma sakorgan — förplägnadsbyrån respektive bränslebyrån — anses
265
mest rationellt. Materiel, som anskaffas med anlitande av övningsanslag
och i regel är av handelsvarunatur, finner utredningen lämpligen böra
handhas av samma organ, som förvaltar övningsanslagen eller, såsom fram
går av det följande, intendenturförvaltningens centralplanering.
På sätt föreslagits för tygförvaltningstjänstens vidkommande föreslår
utredningen att intendenturförvaltningens sakbyråer var och en inom sitt
område skall handha den militärtekniska anpassningen, uppgöra detalj
planer för anskaffning, ombesörja den tekniska delen av inköpsverksam
heten, utföra mera kvalificerad leveranskontroll samt utarbeta visst under
lag för det tekniska underhållet. Ledningen av driften vid intendenturför-
valtningen nu underställda reparationsverkstäder och tvättanstalter anses
icke mera krävande än att det organ, som erfordras härför, lämpligen an
knyts till materielbyrån, vilken avses skola handlägga övriga tekniska frå
gor beträffande den materiel, som repareras och tvättas vid ifrågavarande
verkstäder och anstalter. — Utredningen erinrar i detta sammanhang om
sitt genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 november 1949 erhållna uppdrag
att utreda frågan om centralisering av tvätt- och reparationstjänsten vid
försvaret. Därest utredningens undersökningar härvidlag skulle leda till
att ändringar bör vidtas i fråga om ledningen av dessa verkstäder, åter
kommer utredningen härtill vid redovisningen av nämnda uppdrag.
De i krigsförberedelsearbetet ingående behovsberäkningarna sker efter
så skilda principer, vad beträffar de olika förnödenhetsgrupperna (egentlig
intendenturmateriel och veterinärmateriel, bränslen och drivmedel samt
livsmedel), att ett sammanförande av dessa beräkningar till en byrå icke
syns utredningen medföra några fördelar. Särskilt i fråga om drivmedel
och livsmedel hör behovsberäkningar och tilldelning intimt ihop med an-
skaffningsplaneringen, som åvilar vederbörande sakbyrå. Med hänsyn till
det anförda har sakbyråerna inom intendenturförvaltningen tillagts krigs
förberedelsearbeten var och en inom sitt område, dock att materielbyrån
förutsätts skola utföra behovsberäkningar rörande all egentlig intendentur
materiel och veterinärmateriel för krigsbruk. Även lagringskontrollen av
förrådsförvarad materiel anser utredningen böra åvila sakbyråerna, vilkas
personal äger erforderlig teknisk specialkunskap härför.
Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av försvarsgrensförvaltning-
arnas organisation föreslår utredningen, att från bränslebyråns handlägg
ning undantas militärteknisk anpassning och uppgörande av underlag för
det tekniska underhållet beträffande drivmedel. Dessa arbetsuppgifter fin
ner utredningen böra fullgöras av försvarsgrensförvaltningarna, var och
en i fråga om sådana drivmedel, som används för av vederbörande förvalt
ning omhänderhavd materiel. Försvarsgrensförvaltningarna skall enligt
förslaget även ha att granska av bränslebyrån uppgjorda kontrollrapporter
rörande drivmedel.
Häst- och veterinärinaterielbyrån bör handha hela inköpsverksamheten
Kungl. Maj:ls proposition nr 109.
266
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
beträffande hästar. Dessa inköp är nämligen enligt utredningens mening
ur marknads- och prissynpunkt så artskilda från andra inköp och kräver
sådan fackkunskap att de icke lämpligen bör åläggas ett för hela intenden-
turförvaltningen gemensamt, funktionellt inköpsorgan. Samråd med detta
organ bör dock äga rum i principiella frågor.
Såsom funktionella organ föreslås inköpscentral och förrådsbyrå. För
lagsverksamheten på intendenturförvaltningens område anses icke vara av
den omfattning att den såsom inom försvarsgrensförvaltningarna bör utgöra
underlag för en särskild funktionell byrå. Beskrivningar, instruktioner
och föreskrifter anses kunna utarbetas av respektive sakbyråer, medan ut
arbetandet av materielkataloger på grund av katalogiseringens anknytning
till förrådstjänsten sammanhålls av förrådsbyrån. Inköpscentralen avses
på intendenturförvaltningens område skola handha samma arbetsuppgifter,
som arméförvaltningens inköpscentral tillagts inom sistnämnda verks an-
skaffningsområde, dock med nyss berörda undantag beträffande hästar
samt hundar, vilka senare anskaffas genom chefens för arméhundväsen-
det försorg.
På förrådsbyrån ankommer enligt förslaget för förvaltningen gemen
samma förrådsärenden, berörande förrådsverksamhetens administrativa
del, avtalsärenden berörande all intendenturverksamhet, ärenden rörande
förrådskontroll och sakgranskning, statistisk bearbetning, sammanhållning
av katalogarbeten m. m.
Av de stabsorgan, som enligt utredningens förslag skall finnas inom för
svarets intendenturförvaltning, avses centralplaneringen, juridiska sektio
nen och centralexpeditionen skola ha i huvudsak samma arbetsuppgifter
som motsvarande organ inom arméförvaltningen. För centralplaneringens
del tillkommer att förvalta försvarsgrenarnas anslag till undervisning och
övningar samt att anskaffa viss övningsmateriel ävensom att förmedla er
forderlig kontakt mellan intendenturförvaltningen och de tre för sina för
svarsgrenars stridsduglighet ansvariga försvarsgrenscheferna. Kårexpedi
tionen är avsedd att utgöra generalintendentens organ för handläggning
av ärenden rörande intendenturpersonalen.
I det av utredningen framförda alternativet med försvarsgrensvis ord
nad intendenturförvaltningstjänst överensstämmer arméns intendenturför-
valtnings inre organisation i sina huvuddrag helt med den, som enligt
utredningens uppfattning bör gälla för försvarets intendenturförvaltning.
De olika organens uppgifter skulle dock enligt detta alternativ begränsas
med hänsyn till de göromål, som skulle ankomma på intendenturbyråerna
inom marin- och flygförvaltningarna. Dessa byråer skulle i huvudsak ha
till uppgift att ombesörja behovsberäkningar, krigsförberedelsearbete och
ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som erfordras inom mari
nen respektive flygvapnet, handha förrådshållning och leda det tekniska
underhållet av sådan vederbörande försvarsgren tillhörande materiel, som
267
icke förvaras i centralförråd, samt handha förvaltningen av den egna för
svarsgrenens anslag till undervisning och övningar. Härtill kommer att
nämnda organ, enligt vad utredningen tänker sig, bör utöva förekommande
projekt- och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flyg
vapnet speciell materiel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Remissyttranden.
Arméförvaltningen har i sitt den
29
juni
1951
avgivna utlåtande över
förvaltningsutredningens betänkande — med förordande av en försvars-
grensvis ordnad intendenturförvaltning och, vad beträffar arméns inten-
denturförvaltningstjänst, en fristående arméintendenturförvaltmng —
framfört i stort sett följande erinringar i fråga om huvuddragen av armé-
intendenturförvaltningens inre organisation.
Till underlättande av verkschefens löpande arbetsuppgifter samt för er
nående av ökad koncentration och effektivitet i ledningen bör antalet direkt
under verkschefen lydande enheter nedbringas och de fyra av utredningen
föreslagna stabsorganen — centralexpeditionen, centralplaneringen, kår
expeditionen och juridiska sektionen — på liknande sätt som arméförvalt
ningen förordat beträffande arméförvaltningen sammanföras i två organ,
centralbyrån och administrativa byrån.
Om förslaget att inrätta inköpscentral och förrådsbyrå har arméförvalt
ningen framhållit följande.
Karakteristiskt för den centrala intendenturförvaltningens nuvarande
inre organisation är, att varje byrå i sin helhet svarar för sin gren av för
valtningsområdet, omfattande militärteknisk anpassning, krigsförberedelse
arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leverans-
kontroll, tilldelning och förrådshållning samt tekniskt underhåll liksom
även uppgifter av servicekaraktär, med undantag för att de direkta mate-
rielinköpen sedan 1944 åvilat krigsmaterielverket. Då juridisk expertis er
fordras medverkar civilbyrån. Centralbokföring, statistik och sakgransk
ning utförs vid förrådskontrollkontoret under samarbete med respektive
sakbyråchefer.
Arméförvaltningen har funnit, att dessa former varit ägnade att väl
tillgodose tjänsten. Ansvarsfördelningen har varit klar, byråchefen har en
sam inför generalintendenten burit ansvaret i alla avseenden för till sin
byrå hörande del av förvaltningen. Inköpsverksamheten beträffande livs
medel och bränsle har handhafts på ett sådant sätt att det befunnits ui
statsnyttans synpunkt lämpligt att hänvisa även icke militära myndigheter
i vissa avseenden att genom intendenturavdelningen tillgodose sina behov.
Utredningen föreslår nu eu särskild inköpscentral för förvaltningen. Huru
vida härigenom en bättre organisationsform ernås får framtiden utvisa. Det
ligger nära till hands att anta, att utredningen här sökt åstadkomma eu
»rationalisering» för att ernå organisatorisk överensstämmelse med de
Övriga matcrielanskaflande verken inom försvaret. Utredningen ger ut
tryck för viss tveksamhet, när det gäller hänförandet av inköpen av driv
medel och brännoljor till inköpscentralen. Starka tvivelsmål kan även
268
framföras, när det gäller inköp av livsmedel. Vid jämförelse med tygför
valtningen är intendenturförvaltningen betydligt mindre tekniskt betonad
och ställer följaktligen i tekniskt hänseende mindre krav på byråcheferna,
vilket lett till att deras allmänt administrativa och merkantila förmåga
kunnat mera utvecklas. Häri torde grunden vara att söka till det sam
manförande av verksamheten inom respektive byråer som nu råder. Ehuru
arméförvaltningen med här framförda synpunkter håller för sannolikt att
en fullt effektiv inköpsverksamhet inom respektive byråer skulle kunna
ordnas till mindre kostnad än den av utredningen föreslagna inköpscen-
tralen torde komma att betinga, vill emellertid arméförvaltningen för in-
tendenturförvaltningens del icke motsätta sig inrättande av en inköpscen-
tral. Arméförvaltningen förutsätter emellertid härvid att verkschefen skall
ha full befogenhet att samordna verksamheten mellan inköpscentralens
personal och sakbyråernas på ändamålsenligaste sätt.
Beträffande försäljning av kasserad och utrangerad materiel håller
arméförvaltningen före att erforderlig sakkunskap härför alltjämt kommer
att finnas inom materielbyrån och den nytillkomna inköpscentralen och att
någon omväg via arméförvaltningens försäljningskontor icke skall behövas.
Arméförvaltningen anser avtalsärendena icke böra tillhöra förrådsbyrån
utan att de i huvudsak bör överföras till administrativa byrån, som, enligt
'ad erfarenheten utvisat, i samarbete med sakbyråernas personal lämp
ligen bör sammanhålla denna verksamhet. Utredningen har kommit till att
behov föreligger att till en byrå, förrådsbyrån, sammanföra för verket
gemensamma förradsärenden av administrativ natur. En sådan anordning
måste emellertid leda till ett betydande dubbelarbete. Den verkliga sak-
kunskapen inom förråds- och magasinstjänsten finns inom materiel- och
förplägnadsbyråerna. Denna fackkunskap måste också ligga till grund för
de administrativa åtgärderna berörande förrådstjänsten. För att lösa alla
de uppgifter, det här är fråga om, erfordras direktiv från sakbyråcheferna
och en ständig kontakt med dessa byråers personal. Sakbyråcheferna
måste under alla förhållanden utöva den centrala ledningen och uppsikten
över den praktiska förråds- och magasinstjänsten. Deras inspektionsresor
är ofrånkomliga. Skulle nu förrådsbyråchefen åläggas den administrativa
ledningen av förråden, måste han också skaffa sig lokala erfarenheter,
vilket skulle kräva ytterligare tid och kostnader för resor m. m. När
enligt utredningens förslag all materieltjänst praktiskt taget sammanförs
till en byrå, materielbyrån, finner arméförvaltningen det ur alla syn-
punkter lämpligast, att chefen för denna byrå övertar de för förråds
tjänsten gemensamma administrativa uppgifterna, i förekommande fall i
samråd med förplägnadsbyrån. Ledningen och sammanhållningen av ge
neralintendentens och byråchefernas inspektionsverksamhet hör hemma
inom den föreslagna centralbyrån och icke inom förrådsbyrån. I
I eu till försvarsdepartementet den 5 mars 1953 överlämnad promemoria
har generalintendenten sedermera föreslagit,
att den av förvaltningsutredningen föreslagna bränslebyrån med hän
syn till drivmedlens dominerande betydelse inom byrån skulle benämnas
drivmedelsbyrån,
att den föreslagna förrådsbyrån med anledning av de minskade arbets-
uppgifter arméförvaltningen ansett böra tillkomma densamma — i över-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
ensstämmelse med rådande förhållanden — organiseras som ett förråds-
kontrollkontor,
samt att med hänsyn till av arméförvaltningen åberopade förhållanden
i fråga om inköpsverksamheten på intendenturområdet, någon särskild
inköpscentral icke inrättas, i allt fall icke för det dåvarande.
Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953.
Enligt den organisationstablå som beträffande arméintendenturförvalt-
ningen var fogad till min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälha
varen m. fl. angående organisationen av den centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltningstjänsten skulle arméintendenturförvaltningen erhålla föl
jande indelning.
Sakorgan: materielbyrå, förplägnadsbyrå, drivmedelsbyrå och häst-
och veterinärmaterielbyrå.
Funktionellt organ: förrådskontrollkontor.
Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med chefsexpedition och admi
nistrativ byrå.
Departementschefen.
Jag förordar, att arméintendenturförvaltningen i huvudsak erhåller den
organisation som framgår av bilaga till min skrivelse den 30 oktober 1953
till överbefälhavaren m. fl. Denna organisation överensstämmer i stora
drag med den som för närvarande gäller för arméförvaltningens intenden-
turavdelning. Efter ytterligare överväganden har jag emellertid kommit
till den uppfattningen, att centralbyrån bör kunna ersättas av en chefs
expedition, gemensam för ämbetsverket och intendenturkåren. I jämförelse
med vad förvaltningsutredningen föreslagit innebär detta en reduktion, i
det att förrådsbvrån ersätts av ett förrådskontrollkontor samt någon in
köpscentral icke organiseras. De av förvaltningsutredningen förordade
stabsorganen ersätts vidare av nyssnämnda chefsexpedition och en admi
nistrativ byrå.
Av bilaga 3 framgår huvuddragen av den föreslagna organisationen.
Huvudanledningen till att jag, med beaktande av arméförvaltningens
synpunkter, föreslår denna i jämförelse med förvaltningsutredningens för
slag förenklade organisation är att jag kommit till den uppfattningen, att
den centrala intendenturförvaltningstjänsten icke har behov av en lika
differentierad organisation, som föreslagits beträffande tygförvaltnings
tjänsten. I detta hänseende syns det mig tillräckligt att peka på det för
hållandet, att intendenturmaterielen är ur teknisk synpunkt väsentligt
mindre komplicerad än tygmaterielen och att detta förhållande återverkar
på praktiskt taget samtliga de huvudfunktioner, i vilka utredningen indelat
intendenturförvaltningens arbetsuppgifter. Några gemensamma funktio
nella organ för inköps- och förrådsfrågor syns mig därför icke erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
269
270
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Då större principiella frågor av merkantil natur uppkommer i samband
med anskaffningar, bör arméintendenturförvaltningens sakorgan äga att
erhålla råd och upplysningar från armétygförvaltningens inköpsavdelning.
Skyldigheten för denna avdelning att tillhandagå arméintendenturförvalt
ningens sakorgan torde böra fastslås i instruktionsväg.
Med anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om dess uppdrag
att utreda frågan om tvätt- och reparationstjänsten inom försvaret får jag
erinra om att utredningen den 12 augusti 1953 överlämnat en av den verk
ställd kostnadsundersökning. För denna undersökning har en redogörelse
lämnats i innevarande års statsverksproposition under anslaget Armén:
Tvätt (bil. 6, punkt 58). Jag får i förevarande sammanhang hänvisa till
vad jag därvid anfört.
4. Arméintendenturförvaltningens detaljorganisation.
Den följande redogörelsen hänför sig till förvaltningsutredningens för
slag beträffande försvarets intendenturförvaltning. Som tidigare framhål
lits har dock samma huvudindelning föreslagits beträffande arméns inten
denturförvaltning enligt utredningens alternativ II, ehuru den inre orga
nisationen icke närmare utvecklats beträffande sistnämnda alternativ.
a. MATERIELBYRÅN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Enligt förslaget skall materielbyråns arbetsområde — såsom framgår
av tidigare redogörelse — omfatta all egentlig intendenturmateriel utom
förplägnadsmateriel, bränsleinventarier, distributionsmateriel för drivme
del och viss övningsmateriel. Utredningen föreslår, att byrån indelas i an-
skaffningssektion, mobiliserings- och tilldelningssektion, kontrollkontor,
verkstadssektion samt expedition. Sektionerna, utom verkstadssektionen,
samt kontrollkontoret föreslås uppdelade i detaljer.
I anskaffningssektionen avses bl. a. textillaboratoriet skola ingå. Utred
ningen framhåller, att beträffande somliga till anskaffningssektionen
hörande förnödenheter vissa funktioner bör utövas av andra centrala
ämbetsverk än intendenturförvaltningen. Som exempel härpå anges att
fastställa lämpliga typer samt att inköpa och kontrollera sådana färger och
lernissor, som ingår bland förläggningsmaterialierna. Detta arbete bör en
ligt utredningen ankomma på arméförvaltningen. Vidare erinras om att
inköp av viss kontorsmateriel skall ske genom generalpoststyrelsens för
sorg samt att redigering, anskaffning, förrådshållning och distribution av
blanketter handhas av försvarets civilförvaltning.
Utredningen uttalar som sin uppfattning att de byrån åvilande upp
271
gifterna med avseende å krigsförberedelsearbetet är av den betydelse att
de tillika med byråns därmed i viss mån sammanhängande tilldelnings-
verksamhet bör bilda underlag för en särskild mobiliserings- och tilldel-
ningssektion.
Byråns kontrollkontor skall enligt förslaget handha kontrollplaneringen
inom intendenturförvaltningens hela arbetsområde samt i övrigt utföra
leveranskontroll i de fall, då särskilda specialister icke erfordras för kon
trollen eller densamma icke skall verkställas av mottagaren.
Verkstadssektionen är avsedd att leda driften av intendenturförvalt-
ningen underställda verkstäder för reparation av kläder och skodon samt
tvättinrättningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Arincförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
I jämförelse med förvaltningsutredningens förslag har materielbyråns
arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag något vidgats. Mate-
rielbyrån avses sålunda skola handlägga för arméintendenturförvaltningen
gemensamma förrådsärenden, som berör förrådsverksamhetens administra
tiva del. Intendenturavdelningen räknar vidare med att arméintendentur
förvaltningen från krigsmaterielverket skall överta anskaffning av kon
torsinventarier för statsförvaltningen. Enligt förslaget indelas byrån i ex
pedition och utrustningssektion, inventariesektion, mobiliserings- och för-
rådssektion, inköpssektion samt kontroll- och verkstadssektion. Samtliga
sektioner föreslås uppdelade på detaljer.
Utrustningssektionen, som indelas i en försöks- och en utrustningsdetalj,
motsvarar i huvudsak den av förvaltningsutredningen föreslagna anskaff-
ningssektionen.
Med anledning av att arméintendenturförvaltningen förutsätts skola
överta den anskaffning av kontorsinventarier för statsförvaltningen, som
nu åvilar krigsmaterielverket, föreslås en särskild inventariesektion. Denna
avses jämväl skola förvalta arméns anslag till telefon och expenser samt
inventarier. Sektionen delas på en konstruktions- och en inventariedetalj.
Mobiliserings- och förrådssektionen motsvarar förvaltningsutredning
ens mobiliserings- och tilldelningssektion. Inom en förrådsdetalj på sek
tionen skall handläggas vissa ärenden angående förrådsverksamhetens
administrativa del, vilka enligt förvaltningsutredningen skulle handhas av
en allmän detalj på förrådsbyrån. En närmare redogörelse för förvalt
ningsutredningens syn på arten av dessa ärenden lämnas vid behandlingen
av förrådskontrollkontoret.
Intendenturförvaltningen föreslår, att den personal, som förvaltningsut
redningen avsett för inköpscentralen, fördelas på förplägnads-, drivmedels-
och materielbyråerna. Huvuddelen av personalen föreslås bli tilldelad matc-
rielbyrån, där de avses skola utgöra en särskild inköpssektion. Sektionens
uppgifter inom byråns arbetsområde förutsätts bli i huvudsak desamma,
som förvaltningsutredningen räknat med för inköpscentralen.
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Med hänsyn till de stora fördelar, som enligt intendenturavdelningens
mening kan vinnas genom ett fortlöpande samarbete mellan företrädare för
reparationstjänst och kontrollverksamhet, anses kontrollkontor och verk-
stadssektion, som enligt förvaltningsutredningen skulle vara fristående
enheter, böra sammanföras till en kontroll- och verkstadssektion.
Departementschefen.
Jag tillstyrker, att det arbetsområde, som förvaltningsutredningen räk
nat med beträffande materielbyrån, utökas med den anskaffning av kon
torsinventarier för statsförvaltningen, som nu ombesörjs av krigsmateriel-
verket. Vidare finner jag det ändamålsenligt att, såsom intendenturavdel-
ningen föreslagit, vissa för ämbetsverket gemensamma förrådsärenden av
administrativ natur hänförs till materielbyrån.
En väsentlig ökning av byråns arbetsuppgifter föranleds av att, såsom
förut omnämnts, någon inköpsavdelning icke inrättas inom arméintenden-
turförvaltningen. Huvuddelen av upphandlingsärendena och samtidigt de
mest komplicerade kommer därigenom att tillföras materielbyrån.
Då arméintendenturförvaltningen skall ombesörja den anskaffning av
kontorsinventarier för statsförvaltningen, som hittills ålegat krigsmateriel-
verket, finner jag det motiverat att en särskild inventariesektion inrättas.
På denna sektion bör jämväl handläggas ärenden rörande telefon och
expenser för armén.
Med hänsyn till att inköpsärendena inom materielbyrån kan väntas bli
talrika anser jag det vara ändamålsenligt att inköpsverksamheten inom
byrån förläggs till en särskild inköpssektion.
På av intendenturavdelningen anförda skäl tillstyrker jag, att, i stället
för de av förvaltningsutredningen föreslagna organen kontrollkontor och
verkstadssektion, inrättas en kontroll- och verkstadssektion.
Jag förordar sålunda, att materielbyrån organiseras på en expedition
och fem sektioner, nämligen utrustningssektion, inventariesektion, mobili
serings- och tilldelningssektion, inköpssektion samt kontroll- och verk
stadssektion.
b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Förplägnadsbyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget livsmedel
(proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage och förplägnads-
materiel.
Utredningen föreslår, att byrån indelas i anskaffningssektion, driftsek
tion och expedition. Sektionerna föreslås skola indelas i detaljer. Anskaff-
ningssektionen skall handha anskaffning, tilldelning, emballering och för-
rådshållning av livsmedel samt därmed förknippat krigsförberedelsearbete,
273
under det att driftsektionens arbetsuppgifter är avsedda att omfatta för
söks- och kontrollverksamhet, ledning av driften vid matinrättningarna,
anskaffning av förplägnadsmateriel m. m.
Bland driftsektionens uppgifter enligt förslaget må närmare anges ären
den rörande livsmedelskonsumtion (utspisnings- och utfodringsstater, mat
sedlar), matinrättningar och driften vid dessa, marketenterier samt ran
soneringar m. m. Sektionen förutsätts skola företa förplägnadsinspektioner
och meddela undervisning vid förbanden. Undervisningen anses huvud
sakligen böra bedrivas i form av konsulentverksamhet på platsen. Vidare
skall inom sektionen fastställas tillverknings-, kontroll- och kvalitetsford-
ringar, verkställas offert-, leverans- och lagringskontroll samt utföras för
sök beträffande livsmedel och livsmedelsemballage. Kontroll- och försöks
verksamheten bör enligt utredningen äga rum, dels vid ett provkök, dels
vid förband, dels ock genom anlitande av statens institut för folkhälsan,
Svenska institutet för konservforskning, statens hantverksinstitut, statens
växtskyddsanstalt, statens frökontrollanstalt eller andra institutioner, som
inom livsmedelsområdet bedriver forskning eller liknande verksamhet.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december
1953.
Byråns arbetsområde har enligt förslaget icke undergått någon föränd
ring i förhållande till förvaltningsutredningens förslag. Byrån föreslås
skola indelas i mobiliserings- och anskaffningsselction, driftsektion och
expedition. Sektionerna indelas i detaljer i enlighet med förvaltningsutred
ningens förslag. Sektionsindelningen överensstämmer med vad förvalt-
ningsutredningen föreslagit utom sa tillvida att benämningen anskaffnings-
sektion föreslås ändrad till mobiliserings- och anskaffningssektion. Rö
rande motiven för ändringen anför intendenturavdelningen bland annat.
Vid utarbetandet av organisationen för sektionen har särskild hänsyn
måst tas till mobiliseringsarbetets omfattning. Krigsförberedelsearbetet
vid sektionen har en avsevärd vikt och omfattning med betydelse för hela
krigsmakten. Erfarenheterna under åren efter det förvaltningsutredningen
avgett sitt organisationsförslag och arméförvaltningens i samband där
med avgivna yttrande visar, att mobiliseringsarbetet på långt när icke kan
hinna utföras i tillfredsställande omfattning av sektionschefen vid sidan
av honom i övrigt åliggande uppgifter. Krigsförberedelsearbetet kräver
ovillkorligen ytterligare en kvalificerad arbetskraft.
Departementschefen.
Förplägnadsbyråns arbetsområde bör i enlighet med avgivna förslag
omfatta livsmedel (proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage
och förplägnadsmateriel. Då jag i likhet med intendenturavdelningen icke
räknar med att någon särskild inköpsavdelning upprättas, kommer byråns
arbetsuppgifter inom det angivna arbetsområdet att omfatta all anskaff-
ningsverksamhet.
18—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
274
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Jag förordar, att byrån indelas i expedition samt två sektioner, mobi
liserings- och anskaffningssektion samt driftsektion.
c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Bränslebyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget fasta och flytande
bränslen, smörjmedel, kyl- och bromsvätskor, stötdämparoljor och dylikt,
lysfotogen och karbid, distributionsmateriel för nämnda förnödenheter samt
bränsleinventarier. Föremål för byråns förvaltning avses vidare skola vara
förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten.
I fråga om byråns arbetsuppgifter framhåller utredningen, att den mili
tärtekniska anpassningen beträffande driv- och smörjmedel, såsom ut
vecklats i annat sammanhang, bör ankomma på respektive sakorgan inom
försvarsgrensförvaltningarna. Dessa organ bör även uppgöra erforderligt
underlag för det tekniska underhållet av förnödenheterna i fråga samt för
godkännande erhålla del av förekommande rapporter över genom bränsle
byråns försorg utförd leveranskontroll. Vidare framhålls, att byrån bör
tillhandagå med viss driftservice beträffande förbrukningen av elektrisk
energi, lysgas och vatten samt beträffande skötseln av försvarets fasta
värmeanläggningar och bränsleförbrukningen därstädes.
Byrån indelas enligt förslaget i oljesektion, driftsektion och expedition.
Sektionerna indelas i detaljer. Oljesektionen avses skola i huvudsak hand
ha försvarets försörjning med flytande bränsle, under det att försörjningen
med fasta bränslen faller på driftsektionen. Bränsletekniska undersök
ningar och driftövervakning beträffande försvarets samtliga värmeanlägg
ningar skall enligt förslaget utövas å driftsektionen, som även skall ha att
verkställa den förut berörda kontrollen beträffande förbrukningen av
elektrisk energi, lysgas och vatten.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Drivmedelsbyrån motsvarar bränslebyrån i förvaltningsutredningens
förslag. Byråns arbetsområde motsvarar i huvudsak vad förvaltningsut-
redningen föreslagit. Tillgodoseendet av marinens och flygvapnets behov av
speciella förnödenheter (såsom fartygsoljor, flygdrivmedel, speciell smörj-
materiel in. m.) tillkommer icke arméintendenturförvaltningen. Inten-
denturavdelningen erinrar om att byråns arbetsområde för närvarande om
fattar jämväl uppvärmningsbränsle för vissa civila förvaltningsmyndig
heter. Avdelningen räknar med att dessa uppgifter skall bibehållas vid
byrån. Byrån indelas enligt förslaget i expedition, drivmedelssektion och
bränslesektion, vilka sektioner i huvudsak motsvarar förvaltningsutred
ningens olje- och driftsektioner, vartill kommer en mobiliseringssektion.
Förvaltningsutredningen föreslog, att en mobiliseringsdetalj skulle in
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
275
rättas inom oljesektionen. Då krigsplanläggningsarbetet omfattar jämväl
fasta bränslen, hävdar intendenturavdelningen, att en särskild mobiliserings-
sektion bör tillkomma för krigsplanläggningen för såväl drivmedel som
bränsle, samt dessutom för att handha byråns hemliga handlingar, säker
hetstjänsten samt i övrigt med mobilisering och beredskap sammanhängande
frågor inom hela byråns verksamhetsområde.
Såväl drivmedels- som bränslesektionerna förutsätts skola indelas i
detaljer. I bränslesektionen ingår en specialdetalj för frågor rörande ren
hållnings- och belysningsmaterielen med inventarier, yttre och inre ren
hållning, bad samt leveranser av elektrisk energi och vatten.
Departementschefen.
Drivmedelsbyråns arbetsområde bör i huvudsak utformas i enlighet med
förvaltningsutredningens förslag. Föremål för byråns förvaltning bör
vidare utgöra förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten inom
försvaret. Anskaffning av för marinen och flygvapnet speciella drivmedel
m. m. bör icke ankomma på arméintendenturförvaltningen. Den anskaff
ning av uppvärmningsbränslen för delar av den civila statsförvaltningen,
som för närvarande ombesörjs av intendenturavdelningen, har visat sig
medföra betydande fördelar för statsverket. Jag räknar därför med att
sådan anskaffningsverksamhet skall ankomma på byrån.
Då krigsplanläggningen omfattar såväl drivmedel som fasta bränslen,
syns det ändamålsenligt, att dessa arbetsuppgifter inom byråns hela arbets
område sammanförs till en fristående mobiliseringsdetalj. Jag är icke be
redd att biträda intendenturavdelningens förslag om att en sektion skall
avses för ändamålet.
Med den jämkning, som följer av vad jag nyss anfört, förordar jag att
byråns arbetsuppgifter i övrigt fördelas mellan två sektioner. I överens
stämmelse med intendenturavdelningens förslag bör dessa benämnas driv-
medelssektion och bränslesektion.
d. HÄST- OCH VETERINÄRM A T ERI ECB YR ÅN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Arbetsområdet för denna byrå är enligt förslaget hästar och hundar
samt veterinärmateriel.
Byrån föreslås skola indelas i allmän sektion, fristående remonterings-
detalj samt hästuttagningssektion. Ytterligare underindelning förekommer
icke. Gemensam expedition anses icke erforderlig på byrån utan utred
ningen förutsätter, att det gemensamma expeditionsarbetet skall förläggas
till den allmänna sektionen.
På den allmänna sektionen skall det enligt förslaget ankomma att hand
lägga ärenden angående ackordhästar och hundar, veterinärmateriel, stall-
276
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
materiel för hundar samt ärenden rörande andra frågor, som tillhör by
råns arbetsområde och icke skall handläggas av annat organ inom byrån.
Utredningen gör gällande, att ärenden angående hunduttagning och hund
inköp liksom hittills bör ombesörjas av chefen för arméhundväsendet.
Remonteringsdetaljen skall, som namnet antyder, enligt förslaget handha
ärenden rörande remonteringsväsendet. Även remontinköpen bör — så
som tidigare sagts — ombesörjas av detaljen och sålunda icke förläggas
till inköpscentralen.
Detaljen är utformad med tanke på att den även skall, dels handlägga
ärenden som rör uttagning av hästar för avelsändamål, uppställande av
»egna» hästar och inlösen av hästar till kronan, dels föra centralt häst-
register över stam- och ackordhästar. Registret skall möjliggöra såväl an-
talsmässig som veterinärteknisk kontroll av hästbeståndet.
Hästuttagningssektionen skall enligt förslaget handlägga ärenden rö
rande uttagning av hästar för krigsmaktens mobiliseringsbehov och i sam
band därmed föra hästuttagningsregister och utöva viss kontrollverksam
het m. m.
Utredningen framhåller, att arméns stamhästbestånd inom de närmaste
åren kommer att reduceras avsevärt och att i samband därmed en minsk
ning av de centrala förvaltningsuppgifterna kan förutses. Med hänsyn
härtill bör enligt utredningens mening varken den föreslagna byråorga
nisationen eller det beräknade personalbehovet betraktas som definitiva.
Utredningen förutsätter, att en omprövning kommer till stånd sedan minsk
ningen i hästbeståndet genomförts.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Byråns arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag ansluter
sig till vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jämväl byråns indelning
överensstämmer med utredningens förslag utom såtillvida att i stället för
remonteringsdetalj föreslås en remonteringssektion.
Som förut nämnts har förvaltningsutredningen förutsatt, att en om
prövning av byråns organisation och personalbehov borde genomföras,
sedan den planerade minskningen i arméns hästbestånd ägt rum. I anled
ning härav framhåller intendenturavdelningen, att hittillsvarande minsk
ning av hästantalet icke medfört sådan nedgång i de centrala förvaltnings
uppgifterna, att någon ändring i byråns organisation bör göras. I den mån
ytterligare väsentlig nedskärning av arméns hästbestånd kommer att ske,
bör en omprövning av organisation och personalbehov vid byrån komma
till stånd.
Departementschefen.
Någon väsentlig minskning av byråns organisation i förhållande till vad
förvaltningsutredningen föreslagit på grund av de senaste årens nedgång
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
277
i arméns hästbestånd syns med hänsyn till vad intendenturavdelningen
anfört icke för närvarande kunna ske. Jag förutsätter emellertid, att en
omprövning av organisation och personalbehov på detta område framdeles
kommer till stånd.
Den föreslagna organisationen av byrån anser jag mig tills vidare i
huvudsak kunna godta. Organisationsenheten för remonteringsärenden bör
emellertid utgöras av en detalj. Jag föreslår således, att byrån indelas i
allmän sektion, remonteringsdetalj och hästuttagningssektion.
e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÄDSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Förrådsbyråns arbetsuppgifter är enligt förslaget att handlägga för för
svarets intendenturförvaltning gemensamma förrådsärenden, som berör
förrådsverksamhetens administrativa del, samt avtalsärenden rörande all
försvarets intendenturverksamhet. Byrån avses vidare skola utöva förråds-
kontroll och sakgranskning beträffande alla förnödenheter, som faller un
der ämbetsverkets förvaltning, tillhandahålla övriga organ inom verket
erforderliga uppgifter beträffande förnödenheternas tillgång och fördelning
samt utföra statistisk bearbetning av visst inom byrån förvarat material.
Byrån föreslås skola indelas i expedition och fem detaljer: allmänna,
avtals-, sakgransknings-, bokförings- och statistikdetaljerna.
De administrativa förrådsärendena, som hänförs till byråns allmänna
detalj, omfattar enligt utredningen bland annat
beräkning av erforderliga förrådslokaler,
fördelning och samordning av befintliga förrådsutrymmen,
planläggning i samarbete med fortifikationsförvaltningen av nya förråd,
deras utförande, storlek och belägenhet,
rationalisering och standardisering av förrådsdriften genom uppgörande
av förslag till lämpliga förrådsinredningar, emballage och transporthjälp
medel,
utarbetande av föreskrifter för förrådstjänsten samt för uppläggning av
intendenturförnödenheter vid centrala och lokala förråd,
ledning av driftvärnet vid de centrala intendenturanstalterna och ut
arbetande av militära säkerhetsföreskrifter för dessa,
beräkning av behovet av förrådspersonal, förande av personalstatistik
och behandling av vissa personalärenden samt
inspektion av att utfärdade allmänna förrådsföreskrifter följs.
I anslutning till sistnämnda uppgift hör det enligt utredningen ankomma
på allmänna detaljen att samordna inspektionsverksamheten för hela in-
tcndenturförvaltningen. Sålunda förutsätts detaljen årligen skola uppgöra
ett förslag till inspektionsprogram för generalintendenten och infordra
förslag från sakbyråerna rörande dessas inspektionsverksamhet.
278
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Till detaljens förrådsadministrativa verksamhet anses även höra att
redigera och sammanställa materielkataloger över intendenturförnöden-
heter. Underlaget för katalogerna skall enligt förslaget i huvudsak upp
göras av sakbyråerna under det att allmänna detaljen skall ha att anskaffa
fotografier, teckningar och ritningar, utföra lay-outarbete, provtryck och
korrekturläsning, beställa tryckning samt iordningställa erforderligt antal
katalogexemplar.
Arbetsfördelningen mellan övriga detaljer torde framgå av deras be
nämningar och av vad som anförts beträffande förrådsorganens uppgifter
inom andra förvaltningar. På avtalsdetaljen faller -— förutom kollektivav-
talsärenden — även arbetarskyddsärenden, frågor rörande den sociala
verksamheten samt övervakning av verksamheten inom de lokala företags
nämnderna ävensom förande av erforderlig lönestatistik rörande kollektiv-
avtalsanställda arbetare.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Förrådskontrollkontoret motsvarar i väsentliga delar den av förvalt-
ningsutredningen föreslagna förrådsbyrån. Enligt intendenturavdelningens
förslag skall kontorets arbetsuppgifter dock i viss mån inskränkas i för
hållande till vad förvaltningsutredningen räknat med i fråga om förråds
byrån. Såsom anförts vid behandlingen av materielbyråns organisation,
föreslås att vissa för arméintendenturförvaltningen gemensamma förråds-
ärenden skall överföras till denna byrå. Vidare är intendenturavdelningen
av den uppfattningen, att administrativa byrån bör handlägga avtalsären-
den. I enlighet härmed har förvaltningsutredningens allmänna detalj och
avtalsdetalj överförts till materielbyrån respektive administrativa byrån.
För återstående arbetsuppgifter föreslås förrådskontrollkontoret, i enlighet
med förvaltningsutredningens förslag, skola indelas i expedition samt sak-
granskningsdetalj, bokföringsdetalj och statistikdetalj.
Departementschefen.
Jag biträder vad intendenturavdelningen föreslagit i fråga om förråds-
kontrollkontorets indelning i expedition, sakgranskningsdetalj, bokförings
detalj och statistikdetalj.
f. INKÖPSCENTRALEX.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Såsom tidigare nämnts skall enligt förslaget från inköpscentralens äm-
betsbefattning undantagas inköp av hästar och hundar. Det har enligt ut
redningen ifrågasatts, om icke inköp av drivmedel, brännoljor och upp-
värmningsbränslen borde helt eller delvis ombesörjas av bränslebyrån.
Motiveringen för en sådan uppfattning har uppgetts vara att det med hän
279
syn till de speciella marknadsförhållandena på detta område icke medför
några ekonomiska besparingar eller andra fördelar att härvidlag låta in-
köpscentralen handha den merkantila delen av inköpsverksamheten. En
ligt utredningens uppfattning bör emellertid — även om handeln med olja
är starkt bunden av kartell- och monopolbildningar prisbildningen på
området genom medverkan av ekonomisk expertis kunna påverkas vid in
köp av de avsevärda kvantiteter, varom här är fråga. De möjligheter till
förmånliga inköp, som alltså kan föreligga, anser utredningen bäst kunna
tillvaratas av den merkantila och inköpstekniska sakkunskapen inom in-
köpscentralen. Utredningen föreslår därför, att inköpscentralen även på
förevarande område skall fylla samma funktioner som beträffande inten-
denturförnödenheter i allmänhet.
Vad inköpscentralens indelning beträffar bedöms inköpen av livsmedel
med dess speciella varu-, marknads- och distributionsproblem ställa så
särpräglade krav på den inköpande personalens kvalifikationer, att de
samma bör ombesörjas av en särskild inköpsselction för livsmedel, under
det att övriga inköp anses böra handhas av en inköpssektion för inten-
denturmateriel. Räkenskapsgranskning och utställande av räkningar m. m.
föreslås skola utföras inom en räkningssektion. För de expeditionella
göromålen avses en expedition.
Departementschefen.
Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, räknar jag i fråga
om arméintendenturförvaltningen icke med något självständigt inköps-
organ utan föreslår, att inköpsverksamheten inordnas under sakbyråerna.
g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDITIO
NEN, CENTRALPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CENTRAL
EXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Kårexpeditionen, vars uppgift enligt förslaget är att handlägga, dels
vissa mobiliserings- och personalärenden, dels vissa organisations- och ut-
bildningsärenden, indelas med hänsyn härtill i mobiliserings- och peisonal-
sektion samt organisations- och utbildningssektion.
Arbetsuppgifterna för den förstnämnda sektionen anges skola i huvud
sak utgöras av
fredsredovisning av personal tillhörande den för försvaret gemensamma
intendenturkåren, eller intill dess en sådan kår kommer till stånd, mot
svarande personal inom de tre försvarsgrenarna,
krigsplacering av nämnda personal samt viss annan pci sonal, som en
ligt utfärdade bestämmelser skall krigsplaceras av generalintendenten, samt
åtgärder i anledning av förfoganderätt jämlikt 28 § värnpliktslagen i vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
280
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
avser civilanställd personal vid intendenturförvaltningen och under den
samma lydande anstalter.
Härtill kommer rekryteringsfrågor samt de rent expeditionella göro-
målen.
På organisations- och utbildningssektionen skall enligt förslaget an
komma
att handlägga utbildningsärenden beträffande all till intendenturtjänsten
knuten personal såsom intendenter, förvaltare, krigskassörer, kommissarier
och koktrosspersonal,
att behandla organisationsärenden avseende intendenturväsendets ut
veckling i stort, centrala, regionala och lokala intendenturförvaltnings-
organ samt intendenturtrupptjänsten ävensom
att utöva inspektionsverksamhet beträffande intendenturtjänsten.
Härtill kommer uppgiften att planlägga och genomföra intendentur-
fältövningar samt befälsutbildningen av den vid förvaltningen placerade
militära personalen.
Centralplaneringen indelas enligt förslaget i allmän detalj och ekonomi
detalj. Arbetsuppgifterna torde ej påkalla någon närmare redogörelse. Ut
redningen betonar, att det som en följd av ämbetsverkets ställning som en
för försvaret gemensam centralförvaltning tillkommer centralplaneringen
att utgöra verkets kontaktorgan med de tre försvarsgrenarna och därvid
förmedla och söka tillgodose försvarsgrenarnas behov och önskemål be
träffande intendenturtjänsten.
Icke heller för juridiska sektionen tarvas någon mera ingående redo
görelse. Utredningen anser det särskilt förtjäna nämnas, att sektionen icke
avses skola ha att ta befattning med ärenden rörande läger- och manskaps-
kassor. Dessa ärenden föreslås av utredningen skola koncentreras till för
svarets civilförvaltning och i den mån intendenturförvaltningens med
verkan påkallas i sådana ärenden, blir det fråga om militärtekniska eller
ekonomiska bedömanden, vilka bör tillkomma centralplaneringen eller
någon av verkets byråer.
Centralexpeditionen slutligen föreslås i analogi med motsvarande organ
inom andra förvaltningar skola indelas i personaldetalj, organisations-
detalj, registratur, skrivcentral och vakttjänst.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
1. Centralbyrån med intendenturkårens chefsexpedition.
Till centralbyrån har förts de arbetsuppgifter, som enligt förvaltnings-
utredningens förslag skulle ankomma på kårexpedition, centralexpedition
och centralplanering; dock har centralexpeditionens personaldetalj hän
förts till administrativa byrån. Enligt intendenturavdelningens förslag in
delas centralbyrån i expedition, centralsektion samt personal- och mobili-
281
seringssektion. Centralsektionen föreslås uppdelad på organisationsdetalj
och utbildningsdetalj.
2. Administrativa byrån.
Av de stabsorgan, som upptagits i förvaltningsutredningens förslag, har
till administrativa byrån förts juridiska sektionen och centralexpeditionens
personaldetalj. Såsom tidigare anförts, föreslår intendenturavdelnmgen
jämväl att den av förvaltningsutredningen föreslagna avtalsdetaljen på
förrådsbyrån hänförs till administrativa byrån. Denna byrå organiseras
enligt intendenturavdelningens förslag på tre sektioner, juridisk sektion,
avtalssektion och personalsektion. Dessa sektioner avses för arbetsuppgif
ter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle ankomma på res
pektive juridiska sektionen, förrådsbyråns avtalsdetalj och centralexpedi
tionens personaldetalj.
Departementschefen.
Jag utgår från att chefsexpeditionen tilldelas i huvudsak de arbetsupp
gifter, som intendenturavdelningen förutsatt beträffande centralbyrån.
Chefsexpeditionens föreslagna organisation ansluter sig i huvudsak till
nuvarande intendenturavdelningens centralbyrå. Jag förordar, att den i en
lighet med intendenturavdelningens förslag indelas i expedition, central
sektion samt personal- och mobiliseringssektion.
Vad därefter beträffar administrativa byrån anser jag mig kunna
godta, att dess arbetsuppgifter bestäms i huvudsaklig överensstämmelse
med vad intendenturavdelningen föreslagit. Den föreslagna juridiska sek
tionen bör, i överensstämmelse med vad jag uttalat vid behandlingen av
armétygförvaltningens administrativa byrå, benämnas kanslisektion. De
föreslagna avtals- och personalsektionerna anser jag bör ersättas av
detaljer. Administrativa byrån bör sålunda indelas i kanslisektion, avtals
detalj och personaldetalj.
Jag anser mig böra framhålla, att civilförvaltningstjänstens olika gre
nar endast ofullständigt blir sammanförda till den av mig här föreslagna
administrativa byrån. Sålunda förutsätter intendenturavdelningen, att an-
slagsövervakningen och därmed sammanhängande redovisningsfrågor allt
jämt — såsom f. n. är fallet inom intendenturavdelningen — skall hän
föras till sakbyråerna. Något internt rationaliseringsorgan, motsvarande
övriga administrativa byråers organisationsdetalj er, ingår icke i organisa
tionen. Avtalsfrågorna har hänförts till administrativa byrån, en ordning
som sammanfaller med den nuvarande, men som icke är föreslagen för
andra förvaltningar och som förvaltningsutredningen ej tänkt sig.
Skälen till att jag tillstyrker denna organisation av arméintendenturför-
valtningcns administrativa byrå är att den hittillsvarande ordningen syns
ha fungerat i stort sett tillfredsställande, varför jag tills vidare icke ansett
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
282
några djupare ingrepp i organisationen erforderliga. Med hänsyn till äm
betsverkets begränsade omfattning bedömer jag något särskilt rationalise-
ringsorgan icke erforderligt, bortsett från den föredragande i organisa
tionsfrågor, som skall finnas hos varje centralmyndighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
5. Armémtendenturförvaltningens personalbehov.
I den följande redogörelsen avser de uppgifter, som lämnas ifråga om
förvaltningsutredningens förslag, det tidigare omnämnda av utredningen
föreslagna för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket, för
svarets intendenturförvaltning.
Arméintendenturförvaltningens ledning.
Departementschefen.
Befattningen såsom souschef i arméintendenturförvaltningen bör pla
ceras i alternativt Mp/Cp 19, vilken placering tillstyrkts av chefslöneutred-
ningen.
a. MATERIELBYRÅN.
1946 ars militära förvaltningsutredning.
Chef för materielbyrån bör enligt utredningen vara intendenturofficer
i Ma 12 med god kännedom om byråns materielslag och någon erfarenhet
av dessas tillverkning.
Materielbyråns anskaffningssektion anses böra stå under chefskap av
intendenturotficer i Ma 11. Som chef för mobiliserings- och tilldelnings-
sektionen räknar utredningen med intendenturofficer i Ma 10. Enligt för
slaget skall chefen för kontrollkontoret vara en kontrollofficersutbildad
intendenturofficer i Mall. Chefen för verkstadssektionen förutsätts skola
besitta ingående verkstadspraktik beträffande tvätt- och reparationstjänst
samt erfarenhet ifråga om arbetsstadier samt ackords- och löneförhand
lingar. Han skall enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ce 29. Examen
från teknisk högskola bedöms erforderlig.
Utredningen beräknar personalbehovet för materielbyrån till 45 be
fattningshavare, av dem 14 militärer. Av den civila personalen föreslås
4 befattningshavare placerade i 27 eller högre lönegrader.
Arméförvaltningens intcndcnturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Intendenturavdelningen föreslår att chefen för materielbyrån, som bör
vara intendenturofficer, placeras i Mp 14. Den omfattande inköps- och
kontrollverksamhet för de tre försvarsgrenarna, som är knuten till denna
hyra, anses motivera en sådan löneställning. Chef för utrustningssektionen
283
skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 33, medan som chef för
inventariesektionen avses byrådirektör i Ce 31. Mobiliserings- och förråds-
sektionen bör förestås av intendenturofficer i Ma 33. Den i jämförelse med
förvaltningsutredningens förslag höjda löneställningen motiverar intenden-
turavdelningen med de ökade arbetsuppgifter, som enligt dess förslag skall
åvila ifrågavarande sektion. Chefen för inköpssektionen föreslås i överens
stämmelse med vad förvaltningsutredningen föreslagit beträffande chefen
för inköpscentralen skola benämnas inköpsdirektör. Han anses bora hän
föras till Cp 12. Som chef för kontroll- och verkstadssektionen bör, i enlig
het med vad förvaltningsutredningen föreslagit ifråga om verkstadssektio
nen, tjänstgöra en ingenjör. Med hänsyn till de utökade arbetsuppgifter,
som tillkommer enligt intendenturavdelningens förslag, bör befattnings
havaren enligt avdelningens mening vara byrådirektör i Ca 33.
Personalbehovet beräknas av intendenturavdelningen till 84 befatt
ningshavare. Av dem anses 3 erforderliga övergångsvis under högst två år.
Av befattningshavarna är 12 militärer, en civilmilitär (departements-
skrivare), 2 pensionerade militärer i arvodesbefattning och övriga civila,
bland de senare 11 i 27 eller högre lönegrader.
För handläggning av ärenden rörande anskaffning av kontorsinventa
rier för den civila statsförvaltningen räknar intendenturavdelningen med
4 befattningshavare.
Departementschefen.
I enlighet med vad förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen
föreslagit bör chefen för materielbyrån vara intendenturofficer. Vad angår
löneställningen anser jag mig icke kunna biträda intendenturavdelningens
förslag, utan förordar att byråchefen placeras i Ma 37, vilket överensstäm
mer med vad chefslöneutredningen förordat. I likhet med intendentur
avdelningen räknar jag med att intendenturofficer i Ma 33 placeras som
chef för utrustningssektionen och att intendenturofficer i Ma 30 avses som
chef för sektionens för söksdetalj. Även som chef för inventariesektionen
räknar jag med intendenturofficer i Ma 30. Jag har härvid särskilt be
aktat vikten av att äga tillgång till militär expertis vid anskaffning av
och försök med militära inventarier för fältbruk, framför allt stabs-
materiel. Ytterligare behov av militär personal å sektionen föreligger ej
enligt min mening, varför en av intendenturavdelningen för sektionen före
slagen kaptensbefattning bör ersättas med civil befattning for ingenjör.
»I överensstämmelse med intendenturavdelningens förslag upptar jag
intendenturofficer i Ma 33 såsom chef för mobiliserings- och tilldelnings-
sektionen. Förslaget att placera en inköpsdirektör i Cp 12 som chef för
inköpssektionen kan jag icke biträda. Intendenturofficer i Ma 33 torde
få avses för ändamålet. Mitt ståndpunktstagande är delvis en konsekvens
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
284
av att jag föreslagit, att något gemensamt inköpsorgan icke skall inrättas
inom ai méintendenturförvaltningen utan att inköpsverksamheten inordnas
i sakorganen.
I likhet med intendenturavdelningen räknar jag med att en ingenjör
skall vara chef för kontroll- och verkstadssektionen. Jag anser mig
emellertid icke kunna tillstyrka att befattningshavaren placeras i högre löne
grad än den 31. Jag vill framhålla att fullt säkra hållpunkter för att be
döma behovet av kontrollanter för närvarande icke föreligger. Personal
uppsättningen i denna del torde därför framdeles få omprövas.
För materielbyrån beräknar jag, enligt vad närmare framgår av bil. 42,
personalbehovet till sammanlagt 82 befattningshavare, varav 2, en ingenjör
i Cg 23 och ett biträde på mobiliserings- och anskaffningssektionen, under
en övergångstid av två år.
b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Som chef för förplägnadsbyrån räknar utredningen med intendentur-
officer i Ma 12 med ingående kännedom om livsmedelsbranschen. Chefen
för anskaffningssektionen föreslås skola vara intendenturofficer i Ma 10.
Som chef för driftsektionen avses intendenturofficer i Ma 10 med viss
specialutbildning i födoämneslära, födoämneshygien m. m.
Det av utredningen beräknade personalbehovet för förplägnadsbyrån
uppgår till 19 befattningshavare, varav 7 militärer och en pensionerad
militär i arvodesbefattning. Antalet civila befattningshavare i 27 eller
högre lönegrader utgör 2.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Chefen för förplägnadsbyrån skall enligt förslaget vara intendenturoffi
cer i Ma 37. Som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen avses
intendenturofficer i Ma 33. Chef för sektionens livsmedelsdetalj anses
böra vara byrådirektör i Ce 31 med god handelsutbildning samt i övrigt
goda insikter i livsmedelsbranschen och i militära förhållanden. För
driftsektionen bör, i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, en
intendenturofficer i Ma 30 vara chef.
Förplägnadsbyråns personalbehov uppskattas av intendenturavdelningen
till 24 befattningshavare, av vilka en anses erforderlig endast under en
övergångstid av två år. Av byråns personal är 6 militärer. Bland de civila
befattningshavarna föreslås 4 placerade i 27 eller högre lönegrader.
Departementschefen.
Jag tillstyrker, att som chef för förplägnadsbyrån placeras intendentur
officer i Ma 37. Chefslöneutredningen har icke framfört erinran mot denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
285
löneställning. Intendenturavdelningens förslag i fråga om sektionscheferna
anser jag mig även kunna biträda. Jag räknar således med intendentur-
officer i Ma 33 som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen och
intendenturofficer i Ma 30 ,som chef för driftsektionen. Som chef för
mobiliserings- och anskaffningssektionens livsmedelsdetalj har intendentur
avdelningen upptagit byrådirektör i Ce 31. För egen del föreslår jag, att
intendenturofficer i Ma 30 placeras som chef för denna detalj. Utsikterna
att till den föreslagna tjänsten förvärva en civil befattningshavare, som
fyller de av intendenturavdelningen med fog uppställda kraven, måste
nämligen enligt min mening bedömas vara förhållandevis små.
Det sammanlagda personalbehovet för förplägnadsbyrån beräknar jag
till 25 befattningshavare, vilka närmare redovisas å bilaga 43. I överens
stämmelse med intendenturavdelningens förslag har jag räknat med att
en befattningshavare, en ingenjör i Cg 23 på driftsektionen, endast skall
erfordras under viss övergångstid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN).
1946 års militära förvahningsutredning.
I likhet med cheferna för materiel- och förplägnadsbyråerna förut
sätts chefen för bränslebyrån skola vara intendenturofficer i Ma 12. Ut
redningen uppställer det kravet att han bör ha god kännedom om bränsle-
och smörjmedel. Chef för oljesektionen bör enligt utredningen vara
intendenturofficer i Ma 10. Chefen för driftsektionen föreslås skola vara
byrådirektör i Ce 31 med examen från teknisk högskola och god erfaren
het beträffande värmeanläggningar.
Bränslebyråns beräknade personalbehov uppgår till 19 befattningshavare,
varav 3 militärer. Av de civila föreslås 4 bli placerade i 27 eller högre
lönegrader.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den
14
december
1953.
Intendenturavdelningen håller före, att chefen för drivmedelsbyrån bör
vara intendenturofficer i Ma 37. Chefen för drivmedelssektionen anses
böra vara intendenturofficer i Ma 33, medan chefen för bränslesektionen
föreslås skola vara byrådirektör i Cp 10. Som chef för mobiliseringssektionen
upptar intendenturavdelningen en intendenturofficer i Ma 27.
Personalbehovet för drivmedelsbyrån anges av intendenturavdelningen
till 33 befattningshavare, varav 4 militärer. Antalet civila befattningar i
27 eller högre lönegrader föreslås av intendenturavdelningen bli G. För
upphandling av bränsle för civila statliga verk in. in. avses 2 befattnings
havare.
286
Kungi. Maj:ts proposition nr 109.
Departementschefen.
I likhet med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen före
slår jag intendenturofficer i Ma 37 som chef för drivmedelsbyrån. Denna
löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. Chefen för driv-
medelssektionen bör vara intendenturofficer i Ma 33. I fråga om chefen
för bränslesektionen kan jag, även med beaktande av sektionens anskaff
ning av bränsle för myndigheter utom försvaret, icke tillstyrka högre löne
grad än den 33. De arbetsuppgifter, som skall ankomma på den av inten
denturavdelningen föreslagna specialdetaljen inom bränslesektionen, bör
enligt min uppfattning lämpligen ombesörjas av byråinspektör i 25 löne
graden. Som chef för den fristående mobiliseringsdetaljen förordar jag
intendenturofficer i Ma 27.
Sammanlagt beräknar jag 31 befattningshavare för drivmedelsbyrån.
Personaluppsättningen redovisas närmare å bilaga 44. I likhet med inten
denturavdelningen beräknar jag två befattningshavare för upphandling av
bränsle för civila statliga verk.
d. HÄST- OCH VETEHINÄHMATEHIELBYRÅN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen förutsätter, att chef för häst- och veterinärmaterielbyrån
skall vara överfältveterinären, vilken nu är chef för motsvarande byrå inom
arméförvaltningens intendenturavdelning. Han föreslås skola hänföras till
lönegrad Ca 33 och vara, förutom byråchef, tjänstegrensinspektör för
veterinärtjänsten. I sistnämnda egenskap bör han enligt utredningen liksom
hittills betjänas av en tjänstegrensinspektion, som bör vara lokalt sam
manförd med häst- och veterinärmaterielbyrån men organisatoriskt stå
utanför förvaltningen. Inspektionen bör bestå av en fältveterinär och eu
regementsveterinär, av vilka den sistnämnde till omkring halv tjänst
göringstid bör kunna tas i anspråk av byråns allmänna sektion. Sist
nämnda sektion bör å sin sida enligt utredningens mening ombesörja de
expeditionella göromålen för inspektionen. Som chefer för allmänna sek
tionen och hästuttagningssektionen räknar utredningen med intendentur
officer i Ma 10 respektive fältveterinär. Enligt förslaget skall chefen för
remonteringsdetaljen vara pensionerad officer i arvodesbefattning, löne-
klass 1: 31, med ingående kännedom om hästar och hästuppfödning samt
med god förhandlingsvana. Han förutsätts tillika skola vara ordförande
i remonteringsnämnden.
Det beräknade personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån
uppgår till 19 befattningshavare, av vilka en militär, 2 civilmilitärer
(veterinärer) och 3 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Såsom i
annat sammanhang nämnts, förutsätter utredningen, att häst- och veteri-
närmaterielbyråns organisation och personalbehov omprövas, sedan arméns
hästbestånd ytterligare nedgått.
287
Armeförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
I likhet med förvaltningsutredningen förutsätter intendenturavdelningen,
att överfältveterinären skall vara chef för häst- och veterinärmateriel-
byrån och liksom för närvarande placerad i Ca 37. Avdelningen anför, att
överfältveterinärens ställning av såväl byråchef som tjänstegrensinspek-
tör torde föranleda att den slutliga löneställningen omprövas i annat sam
manhang. Lönen till överfältveterinären bör såsom för närvarande och
i överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag utgå från fält-
veterinärkårens stat. Som chef för allmänna sektionen upptar intendentur
avdelningen, liksom förvaltningsutredningen, intendenturofficer i Ma 30.
Avdelningen räknar emellertid med att den regementsveterinärbeställning,
som för närvarande finns inrättad vid intendenturavdelningens motsva
rande byrå, skall dras in först vid uppkommande vakans. I avbidan härpå
bör nämnda officersbeställning i Ma 30 ersättas med beställning för in
tendenturofficer i Ma 27. Cheferna för remonterings- och hästuttagnings-
sektionerna förutsätts skola vara pensionerad officer i arvodesbefattning
respektive fältveterinär.
Häst- och veterinärmaterielbyråns personalbehov beräknas till 18 befatt
ningshavare. Av dessa är en militär, 2 civilmilitärer (veterinärei) samt 2
pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Intendenturavdelningen fram
håller, att någon omprövning av byråns personalbehov i anledning av den
under de senaste åren genomförda minskningen av arméns hästbestånd
icke bör ske. I den mån en ytterligare väsentlig nedskärning av hästbe
ståndet äger rum, skulle detta emellertid återverka på personalbehovet.
Intendenturavdelningens förslag bygger på den förutsättningen, att
byrån förläggs i lokal anslutning till överfältveterinärens tjänstegrens-
inspektion.
Departementschefen.
Överfältveterinären är för närvarande chef för motsvarande hyra inom
arméförvaltningens intendenturavdelning och placerad i Ca 37. Denna
löneställning, som icke mött någon erinran från chefslöneutredningen, bör
enligt min mening omprövas vid nuvarande innehavares avgång. I likhet
med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen räknar jag icke
med någon ändring av överfältveterinärens nuvarande ställning såsom
tjänstegrensinspektör för veterinärtjänsten. .lag föreslår att beställningen
såsom överfältveterinär uppförs på arméintendenturförvaltningens stat.
Chef för allmänna sektionen bör, i överensstämmelse med vad förvaltnings
utredningen och intendenturavdelningen föreslagit, vara intendenturofficer
i Ma 30. Enligt intendenturavdelningens förslag torde dock denna beställ
ning, i avbidan på att en till följd av omorganisationen övertalig regements-
veterinärbeställning indras, få'uppehållas av intendenturofficer i Ma 27.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
288
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
För hästuttagningssektionen räknar jag med fältveterinär som chef. Jag
tillstyrker likaledes, att som chef för remonteringsdetaljen avses pensione
rad officer med arvode enligt löneklass 1: 32. Befattningshavaren bör såsom
för närvarande vara ordförande i remonteringsnämnden.
Personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån uppskattar jag till
17 befattningshavare, redovisade å bilaga 45. Vid beräkningen av personal
behovet har jag förutsatt, att överfältveterinärens tjänstegrensexpedition
skall förläggas i lokal anslutning till byrån, varigenom, såsom förvaltnings-
utredningen påvisat, vissa fördelar kan vinnas. Som jag berört i det före
gående vid behandlingen av häst- och veterinärmaterielbyråns organisa
tion, förutsätter jag att vissa personalbesparingar framdeles skall kunna ske.
e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÅDSBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Som chef för förrådsbyrån räknar utredningen med intendenturofficer
i Ma 11. Utredningen föreslår, att chefen för avtalsdetaljen skall vara
tjänsteman i lönegrad Ce 29, förste byråingenjör eller förste byråsekre
terare, med ingående kännedom om kollektivavtalsfrågor och om de lokala
arbetsförhållandena.
Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 38 befattningshavare.
Av dessa är 2 militärer, 2 civilmilitärer och 7 pensionerade militärer i
arvodesbefattningar. Den civila personalen är — med undantag för före-
nämnda tjänsteman i lönegrad Ce 29 — placerad i lägre lönegrader än
den 27.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Chefen för förradskontrollkontoret skall enligt intendenturavdelningens
förslag vara intendenturofficer i Ma 33.
Kontorets personalbehov beräknas till 21 befattningshavare, varav en
militär, 3 civilmilitärer (departementsskrivare) och 4 pensionerade militärer
i arvodesbefattningar.
Departementschefen.
I likhet med intendenturavdelningen anser jag, att chefen för förråds-
kontrollkontoret bör vara intendenturofficer i Ma 33.
Kontorets personalbehov beräknar jag till 20 befattningshavare, vilka
närmare redovisas å bilaga 46.
f. INKÖPSCENTRALEN.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Chefen för inköpscentralen bör enligt utredningens mening, liksom che
fen för arméförvaltningens inköpscentral, vara inköpsdirektör i Cp 14.
289
Han förutsätts skola ha högre handelsutbildning eller däremot svarande
praktiska kunskaper samt äga omfattande och väl meriterad erfarenhet
från affärsverksamhet med in- och utlandet. Därjämte uppställer utred
ningen det kravet, att han skall äga god kännedom om intendenturför-
nödenlieterna, helst vara insatt i livsmedelsbranschen, äga goda språk
kunskaper samt vara omdömesgill och tränad förhandlare.
Chefen för inköpssektionen för intendenturmateriel skall enligt ut
redningens förslag vara byrådirektör i Ca 31, antingen civilekonom eller
ingenjör. Utredningen framhåller, att han bör ha god erfarenhet av in
dustriella företag och deras kalkyleringsprinciper, i första hand inom
textilbranschen men helst även på möbelomradet.
Som chef för inköpssektionen för livsmedel räknar utredningen med
förste byråintendent i Ca 29 med examen från handelshögskola eller med
motsvarande merkantil utbildning. Han bör enligt utredningen i övrigt be
sitta samma kvalifikationer som den förutnämnde sektionschefen, men med
de praktiska erfarenheterna hämtade från livsmedelsbranschen.
Chef för räkningssektionen skall enligt förslaget vara kamrerare i Ca 25.
Inköpscentralens personalbehov beräknas till 28 befattningshavare, alla
civila. I 27 eller högre lönegrader upptar utredningens förslag 6 befattnings
havare.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag ilen
14
december
1953.
Med hänsyn till att någon inköpscentral icke avses skola inrättas har
intendenturavdelningen fördelat den personal, som förvaltningsutred-
ningen räknat med för inköpscentralen, på de olika sakbyråerna med
huvuddelen på materielbyråns inköpssektion.
Departementschefen.
Såsom framgår av vad jag anfört i annat sammanhang anser jag det
icke erforderligt att ett centralt inköpsorgan inrättas inom arméintenden-
turförvaltningen.
Kungl. Maj:t$ proposition nr 109.
g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDI
TIONEN, CENTRAEPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CEN
TRALEXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN).
1946 års militära förvaltningsutredning.
Som chef för kår expeditionen räknar utredningen med intendenturofficer
i Mall. Han bör enligt utredningens mening tillika vara chef för mobili
serings- och personalsektionen. Chef för organisations- och utbildnings
sektionen skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 10.
Personalbehovet för kårexpeditionen beräknas av utredningen till 8
befattningshavare, av vilka 4 är militärer på stat ocli 2 pensionerade mili
tärer i arvodesbefattningar.
19
—
49 54
Bihang till riksdagens protokoll 1954.
1 samt. Nr 109.
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Utredningen föreslår, att som chef för centralplaneringen placeras
intendenturofficer i Ma 11 och som chef för planeringens allmänna detalj
intendenturofficer i Ma 10. Ekonomidetaljen skall enligt förslaget förestås
av en ltamrerare i Ce 27. För kontaktverksamheten med försvarsgrenarna
skall enligt förslaget i allmänna detaljen ingå en kapten ur vardera armén,
marinen och flygvapnet. I detta sammanhang understryker utredningen be
tydelsen av att inom de centrala staberna tillräcklig tillgång finns på in-
tendenturutbildad personal.
Det beräknade personalbehovet för centralplaneringen uppgår till 7 be
fattningshavare, samtliga utom 2 militärer.
Personalbehovet på den juridiska sektionen beräknas av utredningen till
lägst en byrådirektör i Ca 31 såsom sektionschef, en förste byråsekreterare
i Ce 27 och ett kanslibiträde.
Som chef för centralexpeditionen räknar utredningen liksom för armé
förvaltningens motsvarande organ med en kontorschef i Ca 31.
Sammanlagt uppskattar utredningen centralexpeditionens personal till
29 civila befattningshavare, bland dem 2 i lönegrad 27 eller högre.
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
1. Chefen för centralbyrån skall enligt intendenturavdelningens för
slag vara intendenturofficer i Ma 37. Såsom chef för centralsektionen upp
tar intendenturavdelningen intendenturofficer i Ma 33, medan intenden
turofficer i Ma 30 anses böra vara chef för personal- och mobiliserings-
sektionen.
Det sammanlagda personalbehovet anges av intendenturavdelningen till
26 befattningshavare, varav 8 militärer på stat och 3 pensionerade militärer
i arvodesbefattningar. Avdelningen har därvid icke beräknat någon per
sonal för telefontjänst, enär behovet av sådan personal blir beroende av
verkets lokala förläggning.
Beträffande behovet av arbetskraft på hyrån anför intendenturavdel
ningen vidare.
Förvallningsutredningen har beträffande till denna byrå sammanförda
stabsorgan undervärderat behovet av arbetskraft. Detta sammanhänger san
nolikt med att de arbetsöversikter, som överlämnats till utredningen icke
tillräckligt beaktat den omfattande lärarverksamhet och ledning av (del
tagande i) befälsutbildning, som i särskilt hög grad belastar personalen
inom denna byrå. Sedan förvaltningsutredningen avgav sitt betänkande,
bär också den militära verksamheten betydligt intensifierats. Som exem
pel må särskilt nämnas tillkomsten av krigsförbandsvisa repetitionsöv-
ningar, ökad försöksverksamhet in. m. Detta förhållande har lett till
att intendenturavdelningen varit nödsakad att göra en uppräkning av per
sonalen på vissa organisationsenheter inom denna byrå. Genom den om
läggning och samordning av stabsorganen, som skett i föreliggande för
slag, har emellertid å andra sidan vissa personalminskningar kunnat ernås
vilka i sin tur medfört, att intendenturavdelningen beträffande stabsorganen
i stort sett kunnat hålla sig inom den av utredningen framlagda kostnads
ramen.
291
I detta sammanhang torde jämväl få anmälas, att intendenturavdelningen
framlägger förslag om att förbindelseofficerare ur marin- och flygförvalt
ningarna skall tjänstgöra vid arméintendenturförvaltningen och placeras vid
verkets centralbyrå. Intendenturavdelningen framhåller, att arméinten
denturförvaltningen enligt huvudförvaltningsprincipen kommer att åläg
gas stora anskaffningsuppdrag för marin- och flygförvaltningarna. I an
slutning härtill anförs bl. a. följande.
Förbindelseofficerens främsta uppgift torde vara att som talesman för
sin egen förvaltning medverka vid alla de anskaffningsuppdrag, som jäm
likt huvudförvaltningsprincipen kommer att åligga arméintendenturförvalt
ningen.
I andra hand skulle förbindelseofficeren förmedla sin egen förvaltnings
synpunkter och biträda vid arbetet inom arméintendenturförvaltningen
med sådana reglementen, instruktioner och andra förvaltningsföreskrifter
och dylikt, som bör vara av samma innebörd för de tre försvarsgrenarna,
varigenom dessa synpunkter redan på detta stadium av utformningen
vinner erforderligt beaktande.
Därjämte syns förbindelseofficeren böra medverka vid handläggningen
inom arméintendenturförvaltningen av andra gemensamma frågor, t. ex.
yttranden och utredningar i ärenden av för försvarsgrenarna gemensam
natur, utformning av utbildningsföreskrifter vid sådan för försvarsgrenarna
gemensam utbildning, som är underställd generalintendenten, t. ex. rege-
mentskassörsutbildning in. m.
Chefen för marinen föreslår i skrivelse den 15 december 1953, att en
beställning i lönegrad Ma 30 vid marinintendenturkåren skall avses för
förbindelseofficer ur marinen, medan flygför valt ningen i sitt organisa-
tionsförslag samma dag räknat med en kapten i intendenturbefattning vid
flygvapnet.
2. Chef för administrativa byrån skall enligt intendenturavdelningens
förslag vara krigsråd i Ca 37. Av sektionscheferna på byrån anses chefen
för avtalssektionen böra vara byrådirektör i Ca 31, under det att chefen
för juridiska sektionen föreslås skola vara förste byråsekreterare i Ca 29.
Det sammanlagda personalbehovet för administrativa byrån beräknar
intendenturavdelningen till 10 befattningshavare, av vilka 4 i 27 eller
högre lönegrader.
Departementschefen.
Jag biträder intendenturavdelningens förslag, att en intendenturofficer
skall vara chef för chefsexpeditionen. Chefslöneutredningen har förordat
att befattningen skall placeras i Ma 33. För egen del biträder jag detta
förslag. Chefen för chefsexpeditionen bör även tjänstgöra som stabschef
hos generalintendenten. Vidare räknar jag med intendenturofficerare så
som chefer för expeditionens båda sektioner. I fråga om chefen för central
sektionen kan jag icke tillstyrka den av intendenturavdelningen föreslagna
löneställningen utan föreslår placering i Ma 30. Till samma lönegrad torde,
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
292
såsom intendenturavdelningen föreslagit, jämväl chefen för personal- och
mobiliseringssektionen få hänföras. Jag anser mig kunna godta, att i enlig
het med intendenturavdelningens förslag 4 intendenturofficerare i Ma 27
avses för centralsektionen, då jag förutsätter, att en av befattningshavarna
i viss utsträckning skall kunna disponeras som personalreserv för inten-
denturkåren. En av dessa befattningshavare skall därjämte tjänstgöra som
adjutant hos generalintendenten. Jag biträder vidare intendenturavdel
ningens förslag att registrering av öppna och hemliga handlingar skall om
besörjas av en pensionerad officer med arvode enligt löneklass 1: 32 med
biträde av ett kanslibiträde. Officeren skall tjänstgöra som chef för expedi
tionen in. in. och fördela inkommande ärenden mellan byråerna. Denna
anordning innebär vissa kostnadsbesparingar i jämförelse med nuvarande
ordning.
Chefsexpeditionens personalbehov beräknar jag till 25 befattningsha
vare, som närmare redovisas å bilaga 47. Under vissa förutsättningar kan
därutöver tillkomma personal för telefontjänst. Härtill återkommer jag i
det följande.
Jag anser mig icke kunna tillstyrka alt särskilda beställningar inrättas
för sambandsofficerare ur marinen och flygvapnet vid arméintenden-
turförvaltningen. Behovet av sådana officerare torde få tillgodoses genom
kommendering.
Chefen för administrativa byrån bör liksom motsvarande byråchef i
armétygförvaltningen benämnas krigsråd och hänföras till Ca 37. Denna
löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. I enlighet med inten
denturavdelningens förslag tillstyrker jag att som chef för kanslisektio
nen avses en förste byråsekreterare i 29 lönegraden. Chefen för avtalsdetal-
jen bör liksom närmast motsvarande befattningshavare vid övriga försvars-
grensförvaltningar hänföras till 29 lönegraden. Befattningshavaren bör be
nämnas förste byråsekreterare. Som chef för personaldetaljen räknar jag
med byråsekreterare i 25 lönegraden.
Administrativa byråns personalbehov beräknar jag till 9 befattnings
havare enligt vad som närmare framgår av bilaga 48.
h. SAMMANFATTNING.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Förvaltningsutredningen beräknar det sammanlagda personalbehovet
för försvarets intendenturförvaltning till 216 befattningshavare. Dessas
fördelning framgår av följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster .............................................................. 2
Militärer:
officerare ....................................................................................................... 35
underofficerare ......................................................................................... 1 36
Kungl. Maj:ls proposition nr 109.
293
Civilmilitärer ......................................
Civila i 27 eller högre lönegrader
Militära arvodister ........................
Övriga ...................................................
1 Härav 4 civila arvodesanställda.
Antal
..............
4
............. 21
..............
13
.............. 1401
Summa 2161
Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.
Enligt intendenturavdelningens förslag uppgår det sammanlagda per
sonalbehovet för arméintendenturförvaltningen till 217 befattningshavare.
Dessas fördelning framgår av följande sammanställning.
Innehavare av förordnandetjänster
Militärer (officerare) ........................
Civilmilitärer ......................................
Civila i 27 eller högre lönegrader ..
Militära arvodister................................
Övriga ........................................................
Antal
................. 4
................ 31
.................
6
.............. 23
.............. 12
.............. 1411
Summa 2171
1 Härav två kollektivavtalsanställda.
Det må erinras, att i förvaltningsutredningens förslag till personalupp
sättning räknats med 3 befattningshavare för telefontjänst, medan intenden
turavdelningens förslag saknar personal härför.
Departementschefen.
Jag beräknar arméintendenturförvaltningens sammanlagda personalbe
hov till 210 befattningshavare. En sammanställning över personalen läm
nas å bilaga 49.
Till jämförelse må nämnas att arméförvaltningens intendenturavdel
nings personal den 1 december 1953 uppgick till 154 tjänstemän, ökningen
sammanhänger med övertagande av arbetsuppgifter från krigsmateriel-
verket.
Den av mig föreslagna personalen fördelar sig på följande sätt.
Antal
Innehavare av förordnandetjänster
Militärer:
officerare ............................................
underofficerare ..............................
Civilmilitärer ..........................................
Civila i 27 eller högre lönegrader ..
Militära arvodister .............................
Övriga ........................................................
1
34
1
35
777
4
...
15
...
13
... 142
Summa 210
294
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
1 ill frågor om de civila befattningarnas fördelning på anställningsform,
kostnadernas fördelning mellan avlöningsanslag och sakanslag in. m. åter
kommer jag i samband med äskande av medel för arméintendenturförvalt
ningen för nästa budgetår.
Jag vill slutligen framhålla, att det för närvarande icke kan bedömas, om
personal för telefontjänst kommer att erfordras, enär detta behov blir be
roende av förvaltningens framtida lokalförhållanden.
D. Marinförvaltningen.
1. Marinförvaltningens allmänna uppgifter.
Den nuvarande marinförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t i tek
niskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över
marinen.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Utredningen har såsom förut berörts förordat, att intendenturförvalt-
ningstjänsten för hela försvaret skall ombesörjas av ett gemensamt ämbets
verk, medan tygförvaltningstjänsten liksom för närvarande skall vara för-
svarsgrensvis organiserad. Marinförvaltningen skulle sålunda i fortsätt
ningen vara högsta förvaltningsmyndigheten för tygförvaltningstjänsten
vid marinen. Enligt den s. k. huvudförvaltningsprincipen skulle marin
förvaltningen vidare handha vissa anskaffningsuppgifter beträffande för
armén och flygvapnet avsedd tygmateriel, medan å andra sidan arméför
valtningen och flygförvaltningen i viss utsträckning skulle utöva förvalt-
ningsfunktioner med avseende å marin tygmateriel. Marinförvaltningens
ämbetsbefattning begränsas av de befogenheter, som tillkommer de för
försvaret gemensamma centrala förvaltningsmyndigheterna.
Marinförvaltningens arbetsuppgifter kan enligt utredningen uppdelas på
samma huvudfunktioner som arméförvaltningens, nämligen militärteknisk
anpassning, krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, inköps- och för
sälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tek
niskt underhåll samt vissa uppgifter av servicekaraktär.
Vad utredningen anfört om arméförvaltningens arbetsuppgifter för
klaras vara i princip tillämpligt även på marinförvaltningen. Med anledning
därav berörs endast sådana förhållanden, vilka framstår såsom speciella
för marinen och beträffande vilka marinförvaltningens arbetsuppgifter
skiljer sig från arméförvaltningens.
I fråga om den militärtekniska anpassningen framhåller utredningen,
att arbetet inom marinförvaltningen får sin särprägel av att en väsentlig
del av stridsmedlen är fartygsburen och att skeppsbyggnadstekniken därför
295
får en dominerande betydelse. Marinförvaltningen måste därför hålla kon
takt med alla de institutioner inom och utom landet, som bedriver forsk
nings- och utvecklingsarbete inom skeppsbyggnadsfacket.
Utredningen betonar att såväl i fråga om projektarbete som konstruk
tionsverksamhet beträffande fartyg och fartygsmateriel ett intimt sam
arbete måste äga rum mellan skeppsbyggnadsingenjörerna och specia
listerna på de olika slagen av vapen och utrustningsmateriel, så att fartygen
såsom konstruktiva enheter blir ändamålsenliga. Samarbete måste även
äga rum med vederbörande specialister inom marinstaben och hos tjanste-
grensinspektörerna.
Utredningen uttalar vidare, att såväl en del projekterings- och konstruk
tionsarbeten som viss del av försöksverksamheten kan förläggas till de
stora örlogsvarven.
Beträffande krigsförberedelsearbetet nämns särskilt marinförvaltningens
skyldighet att efter direktiv från riksnämnden för ekonomisk försvarsbe
redskap planlägga krigsreparationstjänsten för alla fartyg, som utnyttjas
för militära behov, civilförsvaret och folkförsörjningen. Även i detta hän
seende ger utredningen uttryck åt den uppfattningen, att detaljarbetet i
stor utsträckning bör kunna avlastas på marindistrikten med anlitande av
örlogsvarven och kustartilleriförsvaren.
Vid behandlingen av inköps- och försäljningsverksamheten uttalar ut
redningen som sin mening att eu decentralisering av inköpsverksamheten
till örlogsvarven bör kunna äga rum i betydande omfattning. Sålunda bör,
enligt vad utredningens framhåller, marinverkstäderna i regel verkställa
inköp av materiel och material, som vid utläggning av beställningar till
privat industri normalt brukar anskaffas av tillverkaren. Anskaffningen av
fartyg, vilken normalt sker med anlitande av flera leverantörer och under
leverantörer, måste noga planeras och följas av marinförvaltningen.
Även för leveranskontroll i form av mottagningskontroll bör örlogsvarven
enligt utredningens mening kunna utnyttjas i stor omfattning. Beträffande
leveranskontrollen framhålls bland annat att för större ny- och ombygg
nader av fartyg vid privata varv erfordras särskilda konstruktions- och
tillverkningskontrollanter med biträden, stationerade vid byggnadsvarven.
Mottagningskontrollen beträffande nybyggda fartyg brukar uppdras åt en
besiktningsnämnd eller åt en särskild mottagningskontrollant.
Departementschefen.
Såsom jag förut nämnt bör enligt min uppfattning icke blott tygförvalt
ningstjänsten utan även intendenturförvaltningstjänsten liksom för när
varande organiseras för svar sgrensvis. För marinens vidkommande bör
såsom jag även berört i det föregående — de båda förvaltningsgrenarna
utövas av samma ämbetsverk, marinförvaltningen. Marinförvaltningen
skall alltså under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva
Kungl. Maj:ts proposition ur 109.
296
högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och intendenturförvaltnings-
tjänsten vid marinen. I enlighet med huvudförvaltningsprincipen skall
marinförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms, handha förvalt
ningsuppgifter beträffande viss arméns och flygvapnets materiel. Marin
förvaltningens ämbetsbefattning skall återigen vara begränsad på grund
av de uppdrag, som enligt nämnda princip må tilldelas armétyg-, arméin-
tendentur- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som till
kommer försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.
Vad förvaltningsutredningen anfört beträffande marinförvaltningens all
männa arbetsuppgifter ger mig ej anledning till erinran. Vissa av de syn
punkter, som jag framförde vid behandlingen av armétygförvaltningens
allmänna uppgifter, gör sig gällande även i fråga om marinförvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
2. Marinförvaltningens ledning.
1946 års militära förvaltningsutredning.
Såsom tidigare nämnts avser utredningen att chefen för marinen liksom
för närvarande skall vara chef för marinförvaltningen och i denna
egenskap Kungl. Maj:t i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av
ämbetsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden
inom ämbetsverket i samma omfattning som för närvarande.
Föi den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen
under chefen för marinen finnas en souschef med samma ställning som
souschefen i arméförvaltningen. Utredningen har funnit övervägande skäl
tala för att souschefen skall vara militär, men anser dock att möjlighet
liksom för närvarande bör finnas att besätta befattningen med civilmilitär.
Souschefen skall enligt förslaget utöva inspektion över all av verket för
valtad materiel och i denna verksamhet biträdas, dels av centralplane-
i ingen, dels av personal från sakorganen. Souschefen föreslås skola liksom
nu förordnas för viss tid och tillhöra lönegrad Mp 19 eller Cp 19. Befatt
ningen bör uppföras på marinförvaltningens stat.
I marinförvaltningen skall vidare enligt förslaget liksom inom armé-
förvaltningen finnas en ställföreträdande souschef med uppgift att
biträda souschefen vid utövningen av dennes ämbete. Med hänsyn bl. a.
till teknikens alltmer ökade betydelse inom marinen har utredningen
funnit det lämpligt att denne ställföreträdare är mariningenjör. Ställföre
trädaren avses vara souschefens främste tekniske rådgivare och utöva
överinseendet över fartygen som enheter. Beslutanderätten, i första hand
beträffande ärenden tillhörande skeppsbyggnadsavdelningens och verk-
stadsbyråns verksamhet, bör enligt utredningens uppfattning, i den mån
de icke kan delegeras till avdelnings- och byråchefer, i stor utsträckning
överlåtas åt ställföreträdande souschefen. Vid föredragning av de viktigare
297
ärendena rörande fartygen, såsom projekt angående ny- och ombyggnader,
anskaffning av fartyg samt fastställande av rustnings- och underhålls-
planer, bör ställföreträdaren delta i föredragning inför souschefen. Ut
redningen räknar med att ställföreträdaren även bör vara inspektör för
den tekniska tjänsten inom marinen och chef för mariningenjörkåren. Ut
redningen har icke tagit ställning till hur det organ, som erfordras för
den tekniska inspektionsverksamheten och för handläggning av kår
frågorna, bör inordnas i marinens organisation och har icke i sitt förslag
beträffande marinförvaltningen beräknat särskild personal för dessa upp
gifter. Till ifrågavarande organ bör emellertid enligt utredningens be
dömande även hänföras frågor beträffande skyddstjänsten ombord medan
ärenden rörande skyddsmaterielen förutskickas skola handläggas inom
skeppsbyggnadsavdelningen. Ställföreträdaren för souschefen bör enligt ut
redningen benämnas marinöverdirektör och befattningen föreslås liksom
den nuvarande marinöverdirektörsbefattningen skola placeras i lönegrad
Cp 17 och upptas på marinförvaltningens stat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Remissyttranden.
Marinförvaltningen
tar i sitt yttrande över förvaltningsutredningens
betänkande upp frågan om ämbetsverkets ledning till ingående behand
ling och uttalar bl. a. den uppfattningen, att souschefens arbetsbörda
avlastas mera effektivt genom delegering av beslutanderätten till under
ställda avdelningschefer (motsvarande) än genom att en befattning som
ställföreträdande souschef inrättas. Ämbetsverket anser att utöver den
avlastning, som erhålls genom en organisation, som bygger på avdel
ningschefer (motsvarande) och under dessa lydande byråchefer såsom före
dragande, erfordras inga ytterligare lättnader än vad som ernås genom
centralplaneringens verksamhet. Förverkligas utredningens förslag om en
ställföreträdande souschef som beslutande i ärenden inom skeppsbygg-
nadsavdelningens och verkstadsbyråns områden, befarar marinforvalt-
ningen, att souschefen kommer att förlora överblicken över en del av de
viktigaste frågorna samt att marinförvaltningen i realiteten får två vid
varandras sida ställda souschefer, något som ämbetsverket betecknar som
en organisatorisk anomali.
Efter att ytterligare ha utvecklat vissa synpunkter på frågan förklarar
marinförvaltningen sig icke kunna biträda förslaget om att en ställföre
trädande souschef skall finnas i marinförvaltningen. Vid förfall för sous
chefen anses i överensstämmelse med hittills gällande ordning den till
tjänsteställningen främste av ledamöterna höra inträda i utövandet av
souschefens åligganden.
Efter att ha dryftat olika alternativ hur marinöverdirektören bör in
ordnas i marinförvaltningens organisation har marinförvaltningen i syfte
att säkra marinöverdirektörens inflytande på den skeppsbyggnadstekniska
298
förvaltningsverksamheten stannat vid att förorda ett bibehållande av
nuvarande ordning, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skepps-
byggnadsavdelningen.
Departementschefen.
Jag har i annat sammanhang uttalat den uppfattningen att souschefen
i marinförvaltningen, liksom i övriga försvarsgrensförvaltningar, bör kunna
vara alternativt militär, civilmilitär eller civil.
Med hänsyn såväl till vad marinförvaltningen anfört i frågan som till
marinförvaltningens i jämförelse med armétyg- och flygförvaltningarna
mera begränsade organisation, räknar jag icke med någon befattning för
ställföreträdande souschef i ämbetsverket. Vid förfall för souschefen bör,
såsom marinförvaltningen förordat, den främste av ledamöterna inträda
i utövandet av souschefens åligganden, för så vitt annan icke blivit av
Kungl. Maj :t utsedd.
I likhet med marinförvaltningen anser jag att den nuvarande ordningen
bör bibehållas, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skeppsbvgg-
nadsavdelningen.
Kuiigl. May.ls proposition nr 109.
3. Huvuddragen av marinförvaltningens organisation.
Marinförvaltningens nuvarande indelning.
Marinförvaltningen är enligt gällande organisation indelad i tre avdel
ningar, vapen-, skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna, samt en
fristående byrå, civilbyrån. Inom ämbetsverket finns därjämte ett förråds-
kontrollkontor, en försöksvis inrättad centralplanering samt en inköpscen-
tral, som befinner sig under organisering.
Vapenavdelningen består av avdelningsexpedition, artilleribyrå, artille
riteknisk byrå, torpedbyrå, torpedteknisk byrå, minbyrå, minteknisk byrå,
kontrollkontor samt stridsledningskontor, vilket senare innehåller tele
teknisk byrå och nautisk assistent.
Skeppsbyggnadsavdelningen är uppdelad i avdelningsexpedition, upp-
handlingscentral, inspektionsbyrå, varvs- och verkstadsbyrå samt kon
struktionskontor, innehållande sex byråer, nämligen projekt-, fartygs-,
maskin-, ubåts-, elektrofartygs- och skyddstjänstbyråerna.
Intendenturavdelningen slutligen är indelad i avdelningsexpedition och
tre byråer, central-, underhålls- och utrustningsbyråerna.
Bil. 4 utgör en tablå över marinförvaltningens nuvarande organisation.
1946 års militära förvaltningsutredning.
I enlighet med sina principer för ett materielförvaltande verks organisa
tion föreslår förvaltningsutredningen, att i marinförvaltningen — som
299
enligt det av utredningen förordade organisationsalternativet icke skulle
handha någon intendenturförvaltningstjänst — skall ingå tre sakorgan,
nämligen vapenavdelning, telebyrå och skeppsbyggnadsavdelning. Vidare
föreslås tre funktionella organ, verkstadsbyrå, inköpscentral och förlags-
byrå. Slutligen anses tre stabsorgan erforderliga, nämligen centralexpedi
tion, centralplanering och juridisk sektion.
Vapenavdelningen, telebyrån och skeppsbyggnadsavdelningen skall var
och en inom sitt materielområde — vapen och ammunition, törbindelse-
och annan telemateriel respektive tyg- och fartygsmaieriel i övrigt -
handha alla på marinförvaltningen ankommande tekniska arbetsuppgif
ter, som kräver specialkunskap beträffande visst materielslag. Dessa
arbetsuppgifter, som är av samma art som de, vilka enligt utredningens
förslag tillkommer arméförvaltningens sakorgan inom deras arbetsområ
den, handläggs för närvarande beträffande marinens tyg- och fartygs-
materiel av vapenavdelningen och skeppsbyggnadsavdelningen inom marin
förvaltningen samt i viss utsträckning av krigsmaterielverkets tekniska
byrå och kontrollbyrå. På stridsledningskontoret för närvarande ankom
mande arbetsuppgifter beträffande utbildning bör enligt utredningens
mening överföras till marinstaben. Genom den föreslagna organisationen
har utredningen ansett att man vinner, att den nuvarande vapenavdel
ningens arbetsområde, som är mycket vidsträckt och omfattar så olika
materielslag som egentlig vapenmateriel och telemateriel, får en rimligare
omfattning. Vidare åsyftar utredningen en lämpligare fördelning av ar
betsuppgifterna och en klarare ansvarsfördelning beträffande materielens
konstruktiva utformning.
Vapenavdelningen skall enligt utredningens förslag innehålla tre byråer,
artilleribyrå, torpedbyrå och minbyrå samt därutöver centralsektion och
kontrollkontor.
Skeppsbyggnadsavdelningen indelas enligt förslaget i fyra byråer, far-
tygsbyrå, ubåtsbyrå, maskinbyrå och elektrobyrå, vartill som fristående
organ kommer centralsektion, nybyggnadssektion samt ny- och ombygg-
nadskontrollanter.
Inom marinförvaltningens nuvarande skeppsbyggnadsavdelning svarar
varvs- och verkstadsbyrån för den centrala ledningen av marinens varv
och viktigare verkstäder, för planläggning av krigsreparationstjänsten samt
för magnetminskydd och avmagnetiseringsstationer. Byrån har arbets
uppgifter, som hänför sig till alla materielslag och som icke har direkt
samband med den nuvarande skeppsbyggnadsavdelningens Övriga arbets
uppgifter. Utredningen har därför funnit det lämpligast att under be
nämningen verkstadsbgrån bryta ut denna byrå ur skeppsbyggnadsav
delningen och ställa den direkt under souschefen. Inom marinförval t-
ningen är enligt utredningens mening de arbetsuppgifter, som motsvarar
förrådsbyråns göromål inom arméförvaltningen, icke av den omfattning
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
300
att de motiverar en särskild förrådsbyrå. För handläggning av ärenden
rörande forrådsdrift och förrådskontroll föreslås i stället en förråds-
sektion inom verkstadsbyrån. Nuvarande magnetminskyddssektion inom
varvs- och verkstadsbyrån tillkom under kriget, då magnetminskydds-
frågorna blev aktuella och särskilda åtgärder blev nödvändiga för att be
mästra hotet från magnetminorna. För att erhålla ett snabbt resultat
koncentrerades alla frågor beträffande utveckling av metoder på områ
det, anskaffning av materiel och drift av avmagnetiseringsstationer till en
enda enhet utan hänsyn till marinens organisation i övrigt. Sedan för
hållandena stabiliserats, bör enligt utredningens uppfattning verksam
heten fordelas mellan marinförvaltningens olika organ och lokalförvalt
ningarna efter samma principer, som tillämpas i övrigt. Marinförvalt
ningen anses sålunda icke böra belastas med alla de detaljfrågor, som
sammanhänger med den direkta driften vid avmagnetiseringsstationerna,
utan dessa anses böra överföras till örlogsvarven, dock att verkstadsbyrån
bor ha den centrala övervakningen av driften vid desamma. Utvecklingen
av motmedel mot magnetminor sammanhänger enligt utredningens mening
så intimt med utvecklingen av minorna, att dessa arbetsuppgifter bör ut
föras inom samma organisationsenhet, nämligen vapenavdelningens min
byrå.
Till marinförvaltningens inköpscentral bör enligt samma principer som
utformats av utredningen ifråga om arméförvaltningens inköpscentral hän
föras den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk
samhet. I dagsläget utövas nyssnämnda del av inköpsverksamheten dels
av marinförvaltningens olika avdelningar med dess upphandlingscentral
som serviceorgan, dels av krigsmaterielverket. Inköpscentralen kommer
enligt utredningens förslag att få mera omfattande arbetsuppgifter och
större ansvar än upphandlingscentralen nu har.
Av samma skäl som av utredningen anförts vid behandlingen av arbets
uppgifterna för arméförvaltningens förlagsbyrå bör marinförvaltningens
forlagsbyrå enligt förslaget handha den redaktionella behandlingen och
reproduktionen av de publikationer m. in., som inom marinen erfordras
för tyg- och fartygsmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst
m. m., samt omhänderha biblioteks- och referattjänsten för marinförvalt
ningen samt den sammanhållande verksamheten inom ämbetsverket be
träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslår utredningen,
att marinledningens hjälptryckeri och fotolaboratorium, vilka för närva-
lande tillhör marinstabens förbindelseavdelning, överförs till förlags-
byrån, vilken blir särskilt lämpad att leda tryckeri- och fotoverksamheten.
Av verksamheten vid marinförvaltningens ljuskopierings- och duplice-
ringsanstalt anses ljuskopieringen, såsom förut nämnts, böra överföras till
arméförvaltningen, medan dupliceringen förutsätts skola ankomma på
förlagsbyrån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.