Prop. 1954:109

('angående organisa\xad tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.',)

Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisa­

tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 195å.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag om eu genomgripande reformering av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Sålunda föreslås, att krigsmaterielverket indras och dess uppgifter fördelas på övriga centrala för svar sförvaltningar. Arméförvaltningen delas upp på två ämbetsverk, armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen. Förvaltningarnas inre organisation rationaliseras. Enligt den föreslagna organisationen minskas antalet befattningshavare inom försvarsförvalt- ningarna med omkring 300. I propositionen föreslås vidai e, att ett sam­ ordnande organ, försvarets förvaltningsdirektion, inrättas med bl. a. före­ trädare för näringslivet som ledamöter, överbefälhavaren skall äga rätt att inträda som ordförande.

Den nya organisationen föreslås skola genomföras med början den 1 juli

195

4.

Slutliga anslagsäslcanden framläggs beträffande de anslag under tjärdc huvudtiteln, som bör redovisas under de av förvaltningsreformen berörda förvaltningsmyndigheterna och som i förslaget till riksstat upptagits med allenast beräknade belopp. 1—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

,

N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che­

fen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.

Vid anmälan av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition uttalade

jag min avsikt att senare framlägga förslag beträffande organisationen av

försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Med hänsyn

härtill var det icke möjligt för mig att framlägga slutliga anslagsäskan-

den för de ämbetsverk, som jag väntade närmast skulle bli berörda av

det kommande organisationsförslaget, nämligen försvarets civilförvaltning,

krigsmaterielverket, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygför­

valtningen. På anförda skäl upptogs därför vid anmälan av statsverks­

propositionen under dessa ämbetsverk beräknade anslagsbelopp under

samma anslagsrubriker som redovisats i riksstaten för budgetåret 1953/54.

Jag torde nu, sedan beredningen av ifrågavarande ärende avslutats, få an­

mäla frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur-

och civilförvaltning jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. I

samband härmed framlägger jag jämväl slutliga äskanden i fråga om de

anslag, som bör redovisas under berörda förvaltningsmyndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3

AVD. I. PRINCIPER OCH ORGANISATION.

KAP. I. INLEDNING.

Organisationen av försvarets centrala förvaltning har till sina grund­ drag fastställts efter beslut av 1943 års riksdag. Beslutet innebar i stort, att den dittills i princip försvarsgrensvis ordnade förvaltningen för vissa områden organiserades gemensamt för samtliga försvarsgrenar under det att på andra områden en försvarsgrensvis utövad förvaltning bibehölls.

Inom tygförvaltningens område bibehölls visserligen en försvarsgrensvis ordnad förvaltning inordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka var och en för sin försvarsgren har ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigsmateriel som skall anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik materiel. Vid sidan av försvarsgrenarnas för­ valtningsorgan tillskapades emellertid ett för försvarsgrenarna gemen­ samt industriorgan — krigsmaterielverlcet -— med huvudsaklig uppgift att omhänderha det industriella krigsförberedelsearbetet (viss del av detta arbete, som tidigare åvilat ett särskilt organ -— rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap — men som under beredskapstiden över­ flyttats till olika krisorgan, skulle dock tills vidare alltjämt tillkomma dessa), att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning utföra anskaffningar av såväl sådan materiel som är att hänföra till mass- eller standardvaror som även viss annan krigsmateriel, att utöva merkantil avtalsgranslcning och rådgivning, att handlägga standardiserings- och vissa konstruktions- frågor, att utöva leveranskontroll samt att handha s. k. industriförråd (omfattande bl. a. råvaror, halvfabrikat, sammansatt ammunition, verk­ tygsmaskiner och mätdon).

Även i fråga om intendenturförvaltningen bibehölls genom 1943 års be­ slut en försvarsgrensvis ordnad förvaltning förlagd till intendenturavdel- ningarna inom armé-, marin- och flygförvaltningarna. I icke obetydlig ut­ sträckning överläts emellertid anskaffningen av intendenturmateriel åt krigsmaterielverket, som på detta område tillagts likartade befogenheter som beträffande tygmateriel.

Ledningen av försvarets fabriker samt vissa anläggningar för repara­ tions- och underliållsverksamhet undantogs från försvarsgrensförvalt- ningarna och anförtroddes åt ett med utgångspunkt från försvarsväsendets verkstadsnämnd nytillskapat verk, försvarets fabriksstyrelse.

Vad angår den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen bibe­ hölls genom 1943 års beslut en försvarsgrensvis ordnad organisation in­ ordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försvarets centrala sjukvårdsförvaltning blev genom 1943 års beslut

ordnad helt och hållet gemensam för samtliga försvarsgrenar. Det gemen­

samma organet benämndes försvarets sjukvårdsförvaltning.

På civilförvaltningens område slutligen skapades genom inrättandet av

försvarets civilförvaltning även här en för försvarsgrenarna gemensam

organisation. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de vid sidan av för­

svarets civilförvaltning upprättade, för försvaret gemensamma förvalt­

ningarna erhöll emellertid administrativa organ med uppgift att tillgodose

det behov av civil sakkunskap, som ansetts föreligga inom verken i den

löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring m. m.

Vid anmälan år 1943 av frågan om organisationen av försvarets cen­

trala förvaltning (prop. 1943: 180) erinrade föredragande departements­

chefen, att den föreslagna organisationen i åtskilliga avseenden innefattade

betydelsefulla nyheter i jämförelse med dittillsvarande organisation. Det

syntes med hänsyn härtill vara uteslutet att på förhand med säkerhet be­

döma varje detalj i den nya organisationen, varför jämkningar kunde visa

sig erforderliga eller önskvärda.

Frågan om en översyn av den sålunda fastställda förvaltningsorganisa­

tionen eller delar därav har senare i olika sammanhang aktualiserats.

Sålunda framhöll 1945 års riksdag vid behandlingen av frågan om krigs-

materielverkets avlöningsanslag, att ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag

om inrättande av ett antal nya extra ordinarie befattningar i krigsmateriel-

verket varit i hög grad svårbedömbart, då säkrare hållpunkter saknades

rörande verkets arbetsomfång vid en återgång till fredsförhållanden. Det

hade närmast förefallit riksdagen, som om verkets ansvällning icke skulle

komma att bli sådan, att behovet av nya tjänster i den omfattning, som av

Kungl. Maj :t föreslagits, kunde anses till fullo motiverat. Att riksdagen

det oaktat icke velat motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag berodde därpå,

att riksdagen utgått från att krigsmaterielverkets organisation skulle

komma att bli föremål för närmare undersökning i samband med den bli­

vande översynen av försvarsorganisationens framtida utformning. Därest

det vid denna utredning skulle visa sig, att en omvärdering av verkets per­

sonalbehov var påkallad, syntes möjligheter föreligga att återflytta eu del

av personalen till försvarsgrensförvaltningarna.

Riksdagens revisorer ingick i sin berättelse för år 1945 på en gransk­

ning av verksamheten vid krigsmaterielverket. I anledning härav uttalade

riksdagen i skrivelse 1946: 212 (p. 3), att under beredskapsperioden uppen­

barligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsför­

hållanden hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört gav enligt

riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av

beredskapen därmed sammanhängande anslcaffningsuppgifter slutförts en

omprövning av verkets personalorganisation borde företas. Riksdagen

funne det naturligt, att i samband därmed jämväl verkställdes en förnyad,

mer definitiv omprövning av frågan om omfattningen under fred av ver­

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kets arbetsuppgifter. Under beredskapen vunna erfarenheter syntes där­

vidlag böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Överbefälhavaren anförde i yttrande över krigsmaterielverkets medels­ äskanden för budgetåret 1946/47, att den fortgående ansvällningen av ut­ gifterna för de centrala förvaltningsmyndigheterna syntes honom vara ägnad att inge allvarliga betänkligheter med hänsyn till den rätta pro­ portionen mellan dessa utgifter och kostnaderna för de olika försvars­ grenarna. Överbefälhavaren förutsatte, att jämväl frågan om organisa­ tionen av och kostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle komma att upptas till prövning av 1945 års försvarskommitté och att vid den avvägning av kostnaderna för olika ändamål, som därvid syntes bli ofrånkomlig, alla utvägar försöktes för nedbringande av de avsevärda

kostnaderna för förvaltningsmyndigheterna.

Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1946 av de frågor, som tillhörde regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, framhöll chefen för försvarsdepartementet vid behandlingen av krigsmaterielverkets medelsäskanden angelägenheten av att kostnaderna för förvaltningsverksamheten inom försvaret icke stod i oskäligt förhål­ lande till försvarets utgifter i övrigt. De näraliggande erfarenheterna från beredskapstiden syntes emellertid snarast ge vid handen, att onödiga kost­ nader i högst avsevärd omfattning förekommit på områden, där förvalt­ ningsorganisationen varit för svag och ej kunnat tillräckligt hastigt om­ ställas till den större aktivitet, som krävts under beredskapen. Den av­ vägning mellan förvaltningskostnader och andra försvar sutgifter som måste ske blev, anförde departementschefen vidare, med nödvändighet svår att genomföra. Även om hesparingssynpunkterna måste skänkas det största beaktande vid prövningen av förvaltningsmyndigheternas medelsbehov, fick man icke förbise, att för stor återhållsamhet på detta område kunde — vid det förhållandet att förvaltningsverksamheten i stor utsträckning var in­ riktad på tekniska och ekonomiska frågor samt kontroll av militära myn­ digheters dispositioner i ekonomiskt hänseende — få allvarliga konsekven­ ser på andra och i ekonomiskt hänseende viktigare områden. Departe­ mentschefen uttalade vidare, att det i fråga om såväl krigsmaterielverket som återstående delar av den centrala försvarsförvaltningen under alla för­ hållanden syntes bli erforderligt att verkställa organisationstelcniska under­ sökningar, i den mån tillräckligt underlag för ett bedömande av verkens personalbehov icke framkom vid pågående utredningar.

I skrivelse den 10 januari 1946 angående organisationen av försvarets högsta ledning in. in. återkom överbefälhavaren till frågan om organisa­ tionen av försvarets centrala förvaltning, överbefälhavaren anförde därvid all, även om den år 1943 fastställda förvaltningsorganisationen inneburit betydande förbättringar jämfört med tidigare förhållanden, vissa allvarliga olägenheter dock framkommit, vilka var av den art, att åtgärder för deras avhjälpande var nödvändiga. Allvarligast var oklarheten rörande uppdel­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigsmateriel-

verket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklarhet hade

lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare med­

fört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförse­

ningar icke kunnat klarläggas. Erfarenheterna från beredskapstiden syntes

emellertid ge vid handen, att en fortsatt utveckling av samordnandet av

försvarets förvaltning skulle kunna innebära såväl ökad effektivitet som

besparingar.

Det må även framhållas att 1943 års beslut rörande den centrala för­

valtningsorganisationen på tre punkter lämnade i viss mån öppet huru

denna organisation borde i detaljerna närmare gestaltas. Sålunda kunde

vid detta tillfälle i brist på närmare utredning icke slutligt avgöras på vad

sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt sammanhang med verk­

samheten för central samordning och handläggning av landets försörj-

ningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida icke den framtida

lösningen av denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa

jämkningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. — Vidare

kunde, vad förvaltningarnas personalorganisation beträffar, vid 1943 års

beslut ställning i huvudsak tas endast till behovet av vissa nyckelbefatt­

ningar. Personalbehovet i lägre lönegrader kunde i allmänhet under på­

gående förstärkt försvarsberedskap icke tillförlitligt bedömas. Det förut­

sattes att denna fråga skulle upptas framdeles, sedan normala förhållan­

den inträtt, samt att vissa utökningar av den för fredstid avsedda per­

sonalen då kunde bli erforderliga, främst med hänsyn till den beslutade

utbyggnaden av den militära organisationen och till förlängningen av de

värnpliktigas övningstid. — Slutligen utgick man vid 1943 års beslut från

att närmare utredning skulle verkställas rörande organisationen av för­

svarets byggnads- och fortifikationsförvaltning; dock fastslogs, att denna

på tre organ fördelade verksamhet skulle centraliseras.

Sedan den förstärkta försvarsberedskapen upphört och det därmed

sammanhängande awecklingsarbetet börjat närma sig sin fullbordan,

blev möjligheterna bättre att bedöma förvaltningsorganisationens belast­

ning under normala förhallanden och att beräkna därav betingade per­

sonalbehov samt att i övrigt lösa de organisationsfrågor som ställts på

framtiden.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1946 tillkallade

chefen för försvarsdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa

översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation

(194-6 års militära förvaltningsutredning)1.

1 Sakkunniga har varit generaldirektören E. R. Stridsberg och efter dennes död i

oktober 1949 numera landshövdingen G. A. Widell, ordförande, dåvarande chefen för

försvarsstabens kvartermästaravdelning, numera översten N. A. G. Bergh, ledamoten av

riksdagens andra kammare, redaktören K. H. Hagberg, numera t. f. landshövdingen

K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens första kammare, driftsingenjören K. E.

Hesselbom samt generaldirektören €. T. Sällfors.

I direktiven till utredningen anförde departementschefen i huvudsak

följande.

Den översyn av förvaltningsorganisationen, som jag förordar, bör kunna ske på grundvalen av de riktlinjer för denna organisation som fastslagits genom 1943 års beslut och som visat sig i stort sett ändamålsenliga. Någon anledning att mer från grunden revidera denna organisation, som efter mycket långvariga och omfattande utredningsarbeten beslutats så sent som år 1943, föreligger enligt min mening icke. Vid utredningen bör övervägas i vad mån arbetsuppgifter bör och kan överflyttas från ett verk till ett annat i rationaliserings- och besparingssyfte. Härvidlag torde de sedan år 1943 vunna erfarenheterna kunna vara till god vägledning. Dubbelarbete inom verken och verken emellan måste självfallet undvikas. Även bör undersökas i vad mån en ytterligare samordning av försvarets förvalt­ ning, utöver vad som skett genom 1943 års beslut, kan medföra ökad ekonomi och effektivitet i förvaltningsarbetet. Härvid träder frågan om intendenturförvaltningens ordnande i förgrunden. I samband härmed bör beaktas att arméförvaltningens nuvarande uppdelning på två verksen- heter icke torde utgöra en tillfredsställande organisation. Den blivande utredningen bör givetvis även i övrigt föreslå de jämkningar i verks- och personalorganisationen som kompletterande utredningar och vunna er­ farenheter visar vara påkallade. Självklart bör förvaltningsorganisationens omfattning anpassas till den ram som kan bli bestämd för försvaret i dess helhet.

Utredningen har att uppmärksamma den av riksdagen berörda frågan om krigsmaterielverkets uppgifter och organisation, vilken fråga måste skärskådas i sitt samband med spörsmålet om den ekonomiska försvars- beredskapens fortsatta handhavande. Även synes vara motiverat att när­ mare överväga frågan om förhållandet mellan krigsmaterielverket och övriga centrala förvaltningsorgan inom försvaret. Beträffande denna fråga håller jag för min del ej för otroligt, att den av överbefälhavaren påtalade oklarheten beträffande fördelningen av uppgifter, befogenheter och ansvar mellan nämnda verk och myndigheter i viss mån kan ha sin grund i bristfälligheter i organisationen av andra centrala förvaltnings- myndigheter än krigsmaterielverket. Vid översynen bör strävan vara att åvägabringa större klarhet vid gränsdragningen mellan de olika centrala förvaltningsmyndigheter, som handhar försörjningen med krigsmateriel, samt att framlägga förslag om därav pakallade organisatoriska åtgärder, oavsett vilka myndigheter som därav berörs. Särskild uppmärksamhet torde härvid böra ägnas åt de betydelsefulla och svårlösta frågorna om an­ skaffningens och kontrollens handhavande.

I den mån så finns behövligt bör organisationstekniska undersökningar föregå ställningstagandet i de föreliggande frågorna. För dessa undersök­ ningar bör utredningen anlita skitens organisationsnämnd.

Redan före igångsättandet av 1946 års militära förvaltningsutredning gjordes vissa med försvarets centrala förvaltningsorganisation samman­ hängande frågor till föremål för specialutredningar, vilka numera — i före­ kommande fall efter medverkan av förvaltningsutredningen — resulterat i vissa organisatoriska omläggningar på förevarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

7

8

Sålunda har de uppgifter i fråga om krigsindustriplaneringen, som

tidigare åvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och

under beredskapstiden skilda krisorgan, enligt beslut av 1946 och 1948

års riksdag anförtrotts åt ett nyinrättat verk, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Beredskapsplaneringen av industriens tillverkningar i

krig för försvaret ombesörjs — dock utan att helt undandras riksnämn­

den — av försvarets egna organ.

Efter särskilda utredningar av frågan om byggnads- och fortifikations-

förvaltningens organisation inom försvaret har enligt beslut av 1947 års

riksdag för huvuddelen av ifrågavarande förvaltningsverksamhet inrättats

ett för försvaret gemensamt ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvalt-

ningen. Ärenden rörande de militära flygfälten handläggs dock alltjämt

av flygförvaltningen på en särskild byrå, flygfältsbyrån.

Slutligen har den år 1944 tillskapade försvarets sjukvårdsförvaltning

enligt beslut av 1949 års riksdag omvandlats till försvarets sjukvårdssty­

relse med vissa vidgade arbetsuppgifter.

Vad angår återstående grenar av försvarets centrala förvaltningsverk­

samhet fann 1946 års militära förvaltningsutredning beträffande den verk­

samhet, som handhas av försvarets fabriksstyrelse, att någon anledning

att i rationaliserings- eller besparingssyfte överflytta arbetsuppgifter från

fabriksstyrelsen till annat centralt förvaltningsorgan eller att från sådant

organ tillföl a styrelsen nya göromål icke förelåg. På grund härav och då

några väsentliga vinster enligt utredningens mening icke var att förvänta

av mera detaljerade undersökningar av styrelsens uppbyggnad och per-

sonalbestand, fann utredningen sig icke böra ingå på en omprövning av

den för styrelsen fastställda organisationen.

I fråga om den förvaltningsverksamhet åter, som utövas av lcrigs-

matei ielverket, försvarets civilförvaltning och de tre försvarsgrensförvalt-

ningarna, fann utredningen ett ställningstagande böra föregås av ingående

organisationstekniska undersökningar. På därom av utredningen i anslut­

ning till utredningsdirektiven gjord framställning uppdrog Kungl. Maj:t

åt statens organisationsnämnd att för utredningens räkning verkställa

organisationsundersökningar vid nämnda verk. Undersökningarna, vilka

pågick under en tidrymd av inemot tre år, resulterade i ingående beskriv­

ningar och analyser av gällande organisation. Med ledning av analyserna

samt — beträffande rutinarbeten — i viss utsträckning företagna arbets-

studier utarbetades detaljerade förslag till ny organisation. På grundval

av det omfattande undersökningsmaterial, som sålunda tillfördes utred­

ningen, avgav densamma den 16 oktober 1950 betänkande med förslag

röiande försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning (SOU

1950:36 och 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

9

A. 1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningens förslag, för vilket i vissa delar närmare redogörelse senare lämnas, innebar i huvudsak följande. Tygförvaltningstjänsten skulle även i fortsättningen ankomma på de tre försvarsgrensförvaltningarna. Arbets­ fördelningen förvaltningarna emellan skulle ske enligt den redan tidigare i viss utsträckning tillämpade principen (av utredningen benämnd huvudför­ valtnings principen) att den förvaltning, som för sin försvarsgren hade att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skulle omhänderha huvudförvaltningen av detsamma, d. v. s. projektering, konstruktion, försök, utarbetande av tekniska underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll o. s. v. Den tekniska bearbetningen av uppgjorda konstruktioner, inköpsverksamhet och kontroll, som vid tid­ punkten för förslagets avgivande åvilade krigsmaterielverket, föreslogs skola bli uppdelad på försvarsgrensförvaltningarna, som till sitt förfogande skulle erhålla inköpsorgan med kvalificerad merkantil sakkunskap. Den verksamhet för planeringen av krigsmaterielför sörj ningen under bered­ skap och krig, som ålåg krigsmaterielverket, föreslogs bli överförd till ett nytt ämbetsverk, försvarets industriplanering, vilket även skulle samordna standardiseringsverksamheten, konstruera och anskaffa mätdon, fungera som försvarets patentorgan, utarbeta kontrollmetoder etc. För att åstad­ komma samordning i fråga om projekt- och konstruktionsverksamheten beträffande telematerielen föreslogs ett för försvarsgrensförvaltningarna gemensamt teletekniskt laboratorium bli inrättat, vilket skulle organisa­ toriskt anknytas till försvarets industriplanering. Sistnämnda myndighet skulle därjämte samordna och övervaka förvaltningarnas inköpsverksam­ het samt bestämma, vilken förvaltning som skulle omhänderha huvud­ förvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. Intendentur- förvaltningsorganen föreslogs skola utbrytas ur försvarsgrensförvaltning­ arna och bilda ett nytt för försvaret gemensamt verk, försvarets intenden- turförvaltning. Försvarets civilförvaltning skulle kvarsta med delvis ut­ ökade uppgifter. Krigsmaterielverket föreslogs skola helt utgå ur organi­ sationen. I fråga om försvarsgrensförvaltningarnas och försvarets civil­ förvaltnings inre organisation föreslogs icke obetydliga förändringar i rationaliserings- och besparingssyfte.

Remissyttranden.

över förvaltningsutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén och arméförvallningen, chefen för marinen och marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvalt­ ningen, försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets sjuk­ vårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, justitiekanslern, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd, statens sakrevision, byggnadsstyrelsen, general­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

poststyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens

handels- och industrikommission, granskningsnämnden för vissa patent­

ansökningar m. m., Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen,

svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsen-

dets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet,

svenska militärveterinärsällskapet, försvarets civila tjänstemannaförbund,

försvarsverkens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund,

Sveriges juristförbund, statsverkens ingenjör sförbund, tekniska läroverkens

ingenjör sförbund, civilförvaltningens personalförbund samt civila statsför­

valtningens tjänstemannaförbund. Över betänkandets avsnitt Dirigeringen

av krigsmaterielutvecklingen i vårt land har vidare yttranden avgivits av

ingenjörvetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­

lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen

för fysik, svenska nationalföreningen för kemi samt atomkommittén.

Eu närmare redogörelse för innehållet i yttrandena — vilka avgavs

sommaren 1951 — lämnas i det följande under de olika avsnitt, som därav

berörs. I förevarande sammanhang skall blott en översikt lämnas över

de synpunkter på förslaget i stort, som framfördes i yttrandena.

överbefälhavaren ansåg, att det med hänsyn till kravet på beredskap i

då rådande världsläge över huvud taget icke var tillrådligt att genomföra

så genomgripande reformer som förvaltningsutredningen föreslagit. De

omfattande, viktiga materielanskaffningar som pågick skulle allvarligt

kunna störas under det säkerligen långvariga omorganisationsskede, som

en vittgående reform innebar. Överbefälhavaren föreslog därför att endast

sådana reformer skulle vidtas, som — inom ramen för gällande förvalt­

ningsorganisation — kunde undanröja vissa förefintliga olägenheter och

därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvalt­

ningarna och främja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan. Vid

•ett bibehållande av den gällande förvaltningsorganisationen var enligt

överbefälhavarens mening ett i möjligaste mån klart särskiljande av be­

fogenheterna mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna

samt sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen nödvändigt. Mate­

riel utan för masstillverkning tillräckligt fixerat underlag borde icke an­

skaffas genom krigsmaterielverket. Principiellt borde därför verket an­

skaffa materiel i mass- eller standardutförande, varvid anskaffningen en­

dast borde omfatta större mängder.

I enlighet med sin sålunda angivna uppfattning avgav överbefälhavaren

förslag till bestämmelser angående reviderade anskaffningsuppdrag för

krigsmaterielverket ävensom, med anledning av den ändrade uppgiftsför­

delningen, förslag till ändringar i instruktionen för krigsmaterielverket.

Överbefälhavaren framhöll i sitt yttrande vidare, att beträffande den

materielanskaffning, som skulle åvila försvarsgrensförvaltningarna, huvud-

förvaltningsprincipen borde tillämpas i de fall, då materielen var av samma

eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.

11

För att säkerställa samarbetet och samordna verksamheten avseende militärtekniska och produktionstekniska frågor berörande materielan- skaffningen för krigsmakten föreslog överbefälhavaren att befintliga tek­ niska delegationer skulle utnyttjas, eventuellt utbyggas, och nya sådana delegationer tillskapas när så erfordrades samt att såsom ett högre forum i samarbetsfrågor skulle inrättas en försvarsförvaltningarnas samarbets- delegation, i vilken borde inga chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna.

Överbefälhavaren framhöll slutligen att för att åstadkomma ratio­ nellare arbetsformer inom de skilda förvaltningarna de åtgärder i stort borde vidtas, som förvaltningsutredningen förordat. I samband härmed borde även aktuella personalfrågor lösas, vilket borde i viss utsträckning kunna ske oberoende av att krigsmaterielverket bibehölls i organisationen.

Försvarsgrens chef erna, f örsvarsgrensf ör vattningar na, krigsmateriel­ verket, fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse för­ klarade sig —- på de skäl överbefälhavaren anfört mot en mera genom­ gripande omorganisation av förvaltningstjänsten under rådande förhål­ landen -— eniga med överbefälhavaren beträffande av denne framlagda förslag men ingick likväl, i motsats till överbefälhavaren, pa en sakbedöm­ ning av utredningsförslagen.

Även statskontoret, statens sakrevision, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen och försvarets civila tjänstemannaförbund förordade försiktighet med före­ tagande av mera väsentliga ändringar i förvaltningsorganisationen med hänsyn till det utrikespolitiska läget.

Utredningens förslag om tygförvaltningstjänstens ombesörjande av de tre försvarsgrensförvaltningarna och om krigsmaterielverkets avskaffande tillstyrktes i princip av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt­ ningarna ävensom av förvarets civilförvaltning, statens organisationsnåmnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och civilmilitära tjänste­ mannaförbundet men avstyrktes av krigsmaterielverket, som ansåg att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en för de tre för­ svarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation och att det därför var oklokt att rasera den grund som lagts härför genom krigs­ materielverkets tillskapande. Statskontoret gav uttryck för liknande syn­ punkter.

Förslaget om inrättande av ett nytt ämbetsverk, försvarets industri­ planering, avstyrktes av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt­ ningarna samt av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission och Sveriges industriförbund. De arbets­ uppgifter, som avsetts skola åvila det nya verket, ansags utan större olägen­ heter kunna fördelas på redan befintliga organ -— riksnämnden, försvars­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

staben och försvarsgrensförvaltningarna eller särskilda av förvaltningarna

tillsatta samarbetsorgan. Det föreslagna teletekniska laboratoriet ansågs

organiskt böra anslutas till försvarets forskningsanstalt.

Den av utredningen förordade huvudförvaltningsprineipen godtogs av

försvarsgrensförvaltningarna, därvid emellertid såväl marinförvaltningen

som flygförvaltningen framhöll, att principen i fråga icke fick drivas för

långt och sistnämnda myndighet därutöver uttalade, att ställningstagan­

det till frågan om vilken materiel, som skulle anskaffas gemensamt,

borde ske genom överenskommelser mellan förvaltningarna.

Tillskapandet av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltnings-

verk tillstyrktes blott av statens sakrevision medan försvarsgrenscheferna,

försvarsgrensförvaltningarna, försvarets civilförvaltning, statens organisa-

tionsnämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund i stället förordade

en uppdelning även i fortsättningen av intendenturförvaltningstjänsten

på olika organ för varje försvarsgren med tillämpning i större eller mindre

omfattning av huvudförvaltningsprineipen. Chefen för armén och armé­

förvaltningen förordade att arméns tygförvaltningstjänst och intendentur-

förvaltningstjänst skulle handhas av skilda organ, av arméförvaltningen

förslagsvis benämnda armétygförvaltningen och arméintendenturförvalt-

ningen.

Den överflyttning av vissa till civilförvaltningstjänsten hänförda arbets­

uppgifter från försvarsgrensförvaltningarna till försvarets civilförvaltning,

som föreslagits av utredningen, tillstyrktes av sistnämnda ämbetsverk och

statens organisationsnämnd men mötte motstånd från försvarsgrensför-

valtningarnas sida.

Beträffande den inre organisationen av de skilda ämbetsverken fram­

fördes i yttrandena olika från utredningsförslaget avvikande yrkanden,

för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande i den mån desamma

alltjämt är aktuella.

B. 1951 års organisationsändringar m. m.

Med föranledande av överbefälhavarens yttrande föreskrev Kungl. Maj :t

genom brev den 28 september 1951, att krigsmaterielverkets anskaffnings-

verksamhet i princip skulle omfatta endast anskaffning av materiel i

större mängder, samt förordnade om sådana provisoriska ändringar i in­

struktionen för krigsmaterielverket och om sådana ändrade föreskrifter

angående anskaffning av krigsmateriel att fördelningen av anskaffnings-

verksamheten skulle komma att ske efter de av överbefälhavaren förordade

riktlinjerna. Berörda anskaffningsföreskrifter innehåller, bland annat,

att krigsmaterielverket skall ombesörja endast sådan provtillverkning,

som avser tillverkningsunderlagets anpassning för massanskaffning;

att under sådan av försvarsgrensförvaltning bedriven provtillverkning,

som erfordras för att nykonstruerad materiel skall kunna ur tillverknings-

13

synpunkt i erforderlig grad tekniskt fixeras, krigsmaterielverket skall be­ redas tillfälle framlägga synpunkter och önskemål;

att i från försvarsgrensförvaltning till krigsmaterielverket överlämnat underlag för anskaffning, tillverkning eller kontroll ändring må ske eller avvikelse göras endast efter medgivande av vederbörlig försvarsgrensför­ valtning;

att försvarsgrensförvaltning beträffande till krigsmaterielverket över­ lämnat anskaffningsuppdrag skall beredas tillfälle att, då så erfordras, med teknisk personal deltaga i överläggningar av teknisk art mellan verket och dess leverantörer; samt

att krigsmaterielverket genom kontinuerlig rapportering skall hålla försvarsgrensförvaltning orienterad om beställnings- och leveransläge.

I brevet föreskrevs vidare, i enlighet med överbefälhavarens förslag, att för främjande av samverkan försvarets förvaltningsmyndigheter emellan i frågor avseende materiel på såväl konstruktions- och försöksstadiet som under tillverkning skall verka tekniska delegationer, som tillskapas på tider och med sammansättning, varom överenskommelser för varje sär­ skilt fall träffas mellan berörda myndigheter, samt att för samordnande och sammanhållande av de tekniska delegationernas verksamhet skall finnas en försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation. Delegationen skall jämväl verka för ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigsmakten.

Delegationen består av chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna. Vid handläggning av ärenden som berör försvarets sjukvårdsstyrelses och fortifikationsförvaltningens verksamhets­ områden ingår även cheferna för nämnda verk i delegationen. Ledamöterna äger rätt att vid sammanträde biträdas av experter. Vid sammanträde äger även chefen för försvarsstaben eller den han utser närvara och delta i överläggningarna; han äger dock icke rösträtt. Till sammanträde kan även kallas representant från riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­ skap samt från handels- och industrikommissionen. Ordförande är den till tjänsteställningen främste verkschefen.

Kungl. Maj:t uppdrog i brevet åt armé-, marin- och flygförvaltningarna att, efter samråd såväl inbördes som med fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse, inkomma med förslag till bestämmelser rö­ rande vilken förvaltningsmyndighet som enligt den i förvaltningsutred- ningens betänkande angivna huvudförvaltningsprincipen borde vara an­ skaffande och förvaltande organ i avseende på materiel, som är av samma eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.

Sedan de infordrade förslagen inkommit från förvaltningarna, medde­ lade Kungl. Maj :t genom beslut den 24 april 1953 vissa bestämmelser rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning in. m. Däri föreskrevs

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvaltning an­

ses vara, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden

av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, varvid nämnda för­

valtning skall handha projektering, konstruktion, försök, utarbetande av

tekniskt underlag för tillverkning (upphandling) samt materielbeskriv-

ningar och underhållsinstruktioner ävensom ombesörja inköp, leverans­

kontroll och krigsindustriplanering;

att teknisk huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvalt­

ning anses vara, som handhar samtliga i det föregående angivna uppgifter

med undantag av inköp, leveranskontroll och krigsindustriplanering;

att upphandlande myndighet skall den myndighet anses vara, som be­

träffande viss materiel handhar inköp, leveranskontroll och krigsindustri­

planering;

att avsteg från ovanstående allmänna grunder för huvudförvaltnings-

principens tillämpning in. m. må göras efter samråd mellan vederbörliga

förvaltningsmyndigheter, exempelvis i de fall då huvudförvaltningsprin-

cipens tillämpande helt eller delvis för viss materiel eller vid visst tillfälle

■— såsom vid vissa inköp i utlandet — anses ur ekonomisk synpunkt omo­

tiverat eller ur standardiserings- och arbetssynpunkt eller av annan anled­

ning obehövligt eller opraktiskt.

Begreppet teknisk huvudförvaltningsmyndighet har skapats med tanke

på sådan materiel, beträffande vilken krigsmaterielverket är upphandlande

myndighet.

Till föreskrifterna är fogade dels förteckning över de olika materiel­

slag, i fråga om vilkas anskaffning huvudförvaltningsprincipen skall gälla,

varvid huvudtörvaltningsmyndighet respektive teknisk huvudförvaltnings-

myndighet angetts, dels en förteckning över materiel, beträffande vilken

krigsmaterielverket är upphandlande myndighet.

Genom ifrågavarande föreskrifter har huvudförvaltningsprincipen gjorts

tillämplig på flera viktiga materielslag, såsom viss vapenmateriel (hand­

vapen, markkulsprutor, raketgevär, lättare pjäser m. m.), all slags ammu­

nition, handgranater, landminor, största delen av fordonsmaterielen, viss

teleteknisk och elektrisk materiel, fältarbetsmateriel samt viss intendentur-

materiel.

Krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet omfattar ammunition med

visst undantag, minor, sprängmedel och explosivämnen, viss teleteknisk

och elektrisk materiel, gasskyddsmateriel, röjningsmateriel, häst- och hund-

utredningsmateriel, cykelmateriel, de viktigaste slagen av intendentur-

materiel, viss sjukvårds-, veterinär- och fortifikationsmateriel samt viss

allmän materiel av eller liknande handelsvarutyp och sådan materiel, som

ej särskilt framställs för försvarsändamål. Exempel på den sista materiel-

gruppen utgör färger, fernissor, tvätt- och rengöringsmedel, järnhandels­

varor, lysrör, tågvirke, förpacknings- och distributionsmateriel m. m.

15

I brevet den 28 september 1951 gjordes det uttalandet att Kungl. Maj:t, under beaktande av att krigsmaterielverket bibehölls som ett organ i den militära förvaltningsorganisationen, likväl fann det angeläget att de av för­ valtningsutredningen framlagda förslagen om ändringar i försvarsgrensför- valtningarnas interna organisation vann beaktande i och för åstadkom­ mande av besparingar och mera rationella arbetsformer. Med hänsyn till dels de förändringar, som beträffande organisation och personaluppsätt­ ning inträtt efter de av förvaltningsutredningen gjorda organisationsunder- sökningarna, dels den omvärdering av organisation och personaluppsätt­ ning, som måste företas på grund av krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen, borde frågan om förändringar i förvaltningsmyndigheter­ nas organisation och personaluppsättning dock tas under ytterligare över­ vägande. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t, dels åt försvarets civil­ förvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med de förslag till ändringar i förvaltningsutredningens för­ slag, som — med beaktande av då rådande förhållanden — kunde finnas påkallade i förvaltningens organisation, därest krigsmaterielverket bibe­ hölls med i brevet preciserade uppgifter och den av utredningen föreslagna försvarets industriplanering icke organiserades samt beträffande inten­ dentur förvaltningstjänsten valdes ett av förvaltningsutredningen med II betecknat alternativ (innebärande försvarsgrensvis organiserad förvalt­ ning, modifierad enligt huvudförvaltningsprincipen), dels ock åt krigs­ materielverket att inkomma med de Sörslag till ändringar i organisationen av de i utredningens förslag till försvarets industriplanering hänförda enheterna standardiseringssektion och kontrollmetodiksektion, som be­ fanns påkallade, därest dessa organisationsenheter ingick i krigsmateri­ elverket.

De sålunda infordrade uppgifterna inkom från de berörda myndig­ heterna i slutet av år 1951. Sedermera har från myndigheternas sida i olika sammanhang framförts förslag, innebärande frångående i vissa av­ seenden från tidigare framlagda synpunkter, främst på den inre organisa­ tionen av vederbörande verk. För förslagen lämnas — i den mån de berör spörsmål som omfattas av föreliggande proposition — närmare redogörelse i det följande.

C. 1953 års utredning m. m.

Efter ytterligare beredning av organisationsfrågan inom försvarsdepar­ tementet anmodade jag genom skrivelse den 30 juli 1953 överbefälhavaren att efter samråd med berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huruvida de i yttrandet över förvaltningsutredningens be­ tänkande den 29 juni 1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets cen­ trala förvaltning som kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

16

Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts beslut den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträf­

fande försvarets centrala förvaltning.

I skrivelsen erinrades om att överbefälhavarens — liksom flera andra

remissmyndigheters — yttranden över ifrågavarande förslag till stor del

kommit att präglas av världsläget vid tidpunkten för yttrandenas av­

givande. Ett avgörande av denna för försvaret viktiga organisationsfråga

borde icke baseras på delvis inaktuella bedömanden. Det framhölls vidare,

att underlag dåmera borde finnas att bedöma huruvida de genom beslutet

den 28 september 1951 vidtagna åtgärderna kunde anses ha varit tillfyllest

för att åstadkomma de rationellare arbetsformer inom berörda förvaltningar

och främja den samverkan förvaltningarna emellan, som avsetts.

Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti

1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande

organisationen av försvarets centrala förvaltning. Det förslag, i vilket pro­

memorian utmynnar, innebär i huvudsak, att krigsmaterielverket bör av­

vecklas och dess uppgifter fördelas på andra organ. Armé-, marin- och

flygförvaltningarna har i allt väsentligt anslutit sig till vad som anförts i

promemorian. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de synpunkter

som anförts i väsentliga avseenden ligger utanför civilförvaltningens verk­

samhetsområde. Ämbetsverket har emellertid i och för sig icke funnit an­

ledning till erinran. Yttranden med vissa detalj synpunkter från marin­

förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning och

försvarets fabriksstyrelse har fogat§ till överbefälhavarens skrivelse.

Krigsmaterielverket, som ansett sig förhindrat att teckna samråd på

promemorian, har i stället till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.

Till denna har fogats eu promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­

havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har

överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av

vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.

Slutligen har chefen för krigsmaterielverket i särskild skrift till mig

framfört vissa synpunkter och förslag.

Över här ovan berörda skrivelser och promemorior har yttranden in­

hämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens organisations-

nämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges in­

dustriförbund.

En närmare redogörelse för nyssnämnda skrivelser och promemorior

ävensom däröver avgivna yttranden lämnas i det följande under kap.

II. A.

För att erhålla erforderligt underlag att bedöma detalj organisation och

personalbehov har jag infordrat förslag härom från berörda förvaltningar.

Detta har skett genom skrivelse den 30 oktober 1953. Till ledning för be­

rörda förslag har lämnats vissa direktiv samt en promemoria angående

grundlinjerna för en förvaltningsreform jämte tablåer, utvisande den till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

17

tänkta inre organisationen i huvuddrag. Myndigheterna har anmodats att vid utarbetande av ifrågavarande förslag, för så vitt ej annat följde av de allmänna riktlinjerna, så långt möjligt beakta vad förvaltningsutredningen förordat. Ifrågavarande förslag har ingetts till mig genom överbefälhava­ ren, som därtill fogat ett sammanfattande yttrande.

Departementschefen.

När frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning nu tas upp till statsmakternas prövning, sker detta efter ett långvarigt och omfattande utredningsarbete. Tillfälle har beretts ett stort antal myndigheter och organisationer inom och utom försvaret att framföra sina synpunkter och förslag i olika hänseenden. Med hänsyn till att det världspolitiska läget år 1951 bedömdes lägga hinder i vägen för en mera genomgripande förvaltningsreform, vidtogs endast begränsade jämkningar inom den gällande organisationens ram genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 september 1951. Överbefälhavarens den 12 augusti 1953 avgivna förslag jämte yttranden däröver har byggt jämväl på erfaren­ heterna av berörda organisationsändringar. Då det utrikespolitiska läget inte längre anses stå i vägen för en förvaltningsreform, torde tiden vara inne att från grunden ompröva den centrala tyg-, intendentur- och civil­ förvaltningstjänstens organisation. Det förslag, som jag i det följande fram­ lägger, stämmer i vissa delar icke överens med huvudpunkterna i 1946 års förvaltningsutrednings förslag. De viktigaste skiljaktigheterna be­ står i att försvarets industriplanering inte föreslås skola inrättas liksom ej heller en för försvaret gemensam intendenturförvaltning. I gengäld innebär mitt förslag tillkomsten av en försvarets förvaltningsdirektion med vissa samordnande och ledande uppgifter. Med hänsyn till den ut­ veckling, som ägt rum på olika områden, är förvaltningsutredningens organisationsförslag, som bygger på undersökningar åren 1946 1950, nu­ mera i vad rör detaljerna delvis inaktuellt. Även beträffande huvuddragen av förvaltningarnas inre organisation har vissa jämkningar i jämförelse med utredningens förslag ansetts påkallade. Utredningens personal- och kostnadsberäkningar kan av lätt insedda skäl numera inte oförändrade läggas till grund för ett beslut i förvaltningsfrågan.

Även om det förslag jag här framlägger således i organisatoriskt hän­ seende innebär delvis icke oväsentliga avvikelser från förvaltningsutred­ ningen, har jag emellertid strävat efter att så långt möjligt, ehuru under­ stundom i annan form än utredningen tänkt sig, tillvarata grundtankarna bakom utredningens förslag. Jag torde i det följande fa lämna en över­ sikt över de allmänna principer för den centrala försvarsförvaltningens organisation, som varit vägledande vid utformande av förslaget.

Huvudintresset knyter sig av naturliga skäl till tygförvaltningstjänsten med hänsyn till dess ekonomiska och militära betydelse. Beträffande denna

2—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.

18

har min strävan varit att skapa förutsättningar för en effektiv materielan-

skaffning och att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda prin­

ciper: klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska spe­

cialisterna samt god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare. Mot

denna bakgrund har övervägande skäl ansetts tala för att krigsmateriel-

verket utgår ur organisationen och att garantier i annan ordning skapas

för att de kommersiella och ekonomiska synpunkterna skall vinna tillbör­

ligt beaktande.

Det har bedömts vara en angelägenhet av första ordningen att elimi­

nera det dubbelarbete, som f. n. förekommer såväl vid viss krigsmateriel-

anskaffning som på andra områden, exempelvis i fråga om vissa delar av

civilförvaltningstjänsten. Jag har särskilt sökt tillse att den nya organisa­

tionen icke rymmer någon grundval för dubbelarbete.

Målsättningen i fråga om förvaltningarnas inre organisation har varit

att ge de olika underavdelningarna klart och sakligt avgränsade arbets-

uPPgifter samt att till särskilda organ inom respektive förvaltningar sam­

manföra sådana funktionella uppgifter, som lämpligen kan handhas cen­

tralt för myndigheten i dess helhet. Organisationen tar vidare sikte på

att säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska

sakkunskapen. Den interna organisationen är bl. a. avsedd att skapa för­

utsättningar tör ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal- och kost-

nadsbesparande syfte. Det syns mig ofrånkomligt att en dylik verksamhet

bedrivs kontinuerligt, om risken för överorganisation skall kunna före­

byggas- Vidgade möjligheter bereds förvaltningarna att anlita experter

utifrån. Jag återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av förvalt­

ningsmyndigheternas m. m. organisation.

Särskilt intresse har samordningsfrågorna tilldragit sig. Först må näm­

nas den redan nu i stor utsträckning genomförda huvudförvaltningsprincipen,

som avses skola ytterligare byggas ut och som förhindrar att anskaffning

av för försvarsgrenarna gemensam materiel av mera standardmässig natur

splittras pa flera händer. I olika sammanhang utgår jag från att samarbets-

och samordningsorgan för olika frågor inrättas, i den mån så ej redan

skett, och jag förutsätter att nya dylika i mån av behov skall växa fram

inom den nya organisationen. Tanken bakom inrättandet av dessa organ,

som föreslås skola benämnas samarbetsdelegationer, är att likartad verk­

samhet inom de olika förvaltningarna bör regleras likformigt och att för­

valtningarna skall såväl tillgodogöra sig varandras rön och erfarenheter

som hämta impulser från områden utom försvaret. Samarbetsorganen bör

givetvis aven ägna uppmärksamhet åt att den allmänna tekniska och veten­

skapliga utvecklingen inom respektive områden kommer försvaret tillgodo.

Jag räknar vidare med att det redan nu i stor utsträckning mera form­

löst bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna och underavdelningar inom

olika förvaltningar skall utvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

19

Som ett samordnande och i viss mån ledande organ på ett högt plan föreslås som jag i det föregående antytt, att en försvarets förvaltningsdirek- tion inrättas med representanter för bl. a. näringslivet som ledamöter. Organisationens byggnad i detta hänseende är icke avsedd att återverka på förvaltningens egenskap av Kungl. Maj :t underställda ämbetsverk.

Som resultat av bl. a. de samordnande åtgärderna kan förväntas att den centrala försvarsförvaltningen i större utsträckning än f. n. såväl utåt som inåt skall komma att fungera som en enhet. På denna väg kan för­ utsättningar organiskt växa fram för en förenklad och på flera områden gemensam förvaltningsorganisation. Framtiden får utvisa lämpligheten av att skapa ytterligare gemensamma organ för den centrala förvaltningen. Detta spörsmål sammanhänger givetvis även med frågan om den framtida försvarsordningens utseende.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

KAP. II. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ FÖRVALT-

NINGSVERKSAMHETEN INOM TYG-, INTENDENTUR-

OCH CIVILFÖRVALTNINGSTJÄNSTENS OMRÅDEN.

A. Tygförvaltningstjänsten.

1.

1946 års militära förvaltningsutreclniiig.

Under ett särskilt avsnitt av sitt betänkande (s. 24—29) benämnt »Ut­

vecklingstendenser inom krigsmaterielområdet» framhåller utredningen

att, då tygförvaltningen har att svara för att landets försvarskrafter är

försedda med för deras krigsberedskap erforderlig, tidsenlig egentlig krigs­

materiel, en framträdande uppgift för tygförvaltningens målsmän är att

städse följa den tekniska utvecklingen på alla de områden denna krigs­

materiel omspänner. I vår tid går, konstaterar utredningen, denna utveck­

ling framåt med större snabbhet än någonsin tillförne och ställer därför

allt större anspråk på de myndigheter, som skall handha materielens för­

valtning. För att något belysa de problem, som dessa myndigheter har att

i förevarande hänseende bemästra, lämnar utredningen att flertal exempel

på utvecklingstendenserna i fråga om de viktigare krigsmaterielslagen.

Av de anförda exemplen anser utredningen det framgå, att det tek­

niska fortskridandet på krigsmaterielens område icke numera, såsom

tidigare var fallet, karakteriseras av ett långsamt och kontinuerligt fogande

av länk till länk i en utvecklingskedja utan fastmer av en snabb och ofta

språngvis skeende nydaning. Även om alltjämt mycken möda nedläggs på

en förbättring av de traditionella stridsmedlen inriktas krafterna dock i

stor utsträckning på tillskapandet av nya och för blivande motståndare

okända hjälpmedel för krigföringen. De ledande stormakterna offrar

ofantliga summor på forsknings- och konstruktionsarbete för framställande

av sådana medel. Den materiella överlägsenhet, som ett snabbt utnytt­

jande av nya tekniska rön kan ge, kan icke i samma utsträckning som

förr uppvägas av kvantitet, personligt mod, god disciplin och skicklig

strategi. Tvärtom tenderar krigföringen att bli alltmer beroende av den

tekniska standarden inom respektive länders krigsmakter. Framgång i

krig kommer, anser utredningen, för vårt lands del icke längre att vara

möjlig, om icke försvarskrafterna är utrustade med vapen, som kan mäta

sig med andra länders. För att vi icke skall komma efter i utvecklingen

erfordras att forsknings-, konstruktions- och försöksverksamhet kan be­

drivas i all den omfattning våra resurser medger.

21

Krigsmaterielområdets oerhörda omfattning och vårt lands begränsade

möjligheter nödvändiggör emellertid enligt utredningens mening en stark

sovring av forsknings- och konstruktionsobjekten. Utredningen finner det

därvid vara en angelägenhet av vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt

kunna avgöra om ett objekt förtjänar att bearbetas och, om sa är fallet,

vilken inriktning bearbetningen bör få. Härför erfordras i första hand en

bedömning av det tilltänkta stridsmedlets militära värde och användnings­

område. Problem av berörd art kan enligt utredningens uppfattning

endast lösas i samarbete mellan de militära staberna och vetenskaps­

männen. Utredningen erinrar om att organ för sådant samarbete under

andra världskriget i Förenta Staterna och Storbritannien utförde ett mycket

värdefullt arbete. Med hänsyn till den stora betydelsen av att såväl forsk­

nings- som konstruktionsverksamheten på förevarande område inriktas

mot de lämpligaste målen, anser utredningen det angeläget, att även i vårt

land ett organ skapas för en till en sådan inriktning syftande operativ och

taktisk analys.

Detta organ bör enligt utredningens förslag anknytas till försvarsstaben

samt bestå av taktiskt och strategiskt väl skolade officerare från samtliga

försvarsgrenar samt vetenskapsmän och tekniker. Genom organets verk­

samhet skulle berörda myndigheter på tidigt stadium kunna få klara

direktiv om vilken inriktning forskning, materielutveckling och anskaff­

ning bör ges. Härigenom minskas, anser utredningen, riskerna för att de

stora summor vårt land årligen offrar på materielanskaffning för försvaret

används på felaktigt sätt samt att de delar av landets vetenskapliga och

tekniska resurser som tas i anspråk härför förslösas på olämpliga forsk­

nings- och anskaffningsobjekt.

Den avgörande betydelse, som numera måste tillmätas stridsmedlens

modernitet, nödvändiggör enligt utredningens uppfattning en sådan orga­

nisation av den centrala krigsmaterielförvaltningen, att den har möjlighet

att framgångsrikt fylla sina uppgifter i fråga om projektering och kon­

struktion samt att, med den snabbhet utvecklingen kräver, i erforderlig

omfattning framskaffa färdig materiel. I fråga om förvaltningsorganisa­

tionens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen anför utredningen

vidare i huvudsak följande.

Av utomordentlig vikt är, att organisationen möjliggör och underlättar

en intim kontakt mellan alla de tekniker, som har med ett materielslags

projektering, konstruktion och tillverkning att skaffa. Det organ, som

projekterat en apparat för visst ändamål, måste kunna följa den vidare

bearbetningen av projektet och kontrollera tillverkningen så, att den fär­

diga produkten verkligen lämpar sig för den avsedda användningen.

Under tillverkningens gång vinns ofta erfarenheter, vilka, om de görs till­

gängliga för konstruktören, kan bidra till en förbättrad konstruktion. Ett

direkt samarbete mellan konstruktören och tillverkaren är även av denna

anledning av stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Också vid köp av redan färdigkonstruerad materiel — främst gäller

detta vid inköp från utlandet — är det angeläget med en sådan kontakt

mellan den för materielens lämplighet ansvariga förvaltningsmyndigheten

och leverantören, att garantier finns för att den inköpta materielen kan

användas för avsett ändamål. Organisationen får icke lägga hinder i vägen

för en dylik kontakt.

För att förvaltningsorganisationen skall kunna fylla sitt syfte måste

den vidare förfoga över tekniskt utbildad personal i erforderlig omfatt­

ning, i synnerhet mera kvalificerad sådan, och denna personal skall kunna

utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Den långt drivna tekniska utveck­

lingen har i förut oanad omfattning ökat komplicitetsgraden hos den

moderna krigsmaterielen. Detta framtvingar i sin tur en långt gående

specialisering av den personal, som är sysselsatt med materielens pro­

jektering, konstruktion och underhåll. För att en tekniker skall kunna

tränga så djupt in i de problem, som sammanhänger med ett stridsmedels

användning och konstruktion, att han har utsikt att kunna utveckla eller

förbättra detsamma, måste han inskränka sin verksamhet till ett mycket

begränsat materielområde. På varje sådant område kan vårt land fram­

bringa endast ett fåtal specialister. Förvaltningsorganisationen måste där­

för vara sådan, att den kräver minsta möjliga antal specialister, samt även

sådan, att specialisterna så långt sig göra låter får odelat ägna sig åt sina

specialiteter. De bör alltså så litet som möjligt belastas med förvaltnings­

uppgifter, som verkar hindrande på deras huvudsysselsättning och för

vilka de kanske är mindre väl lämpade.

Slutligen måste förvaltningsapparaten för att kunna tillgodose de an­

givna syftena vara så uppbyggd, att fördelningen av förvaltningsansvaret

är absolut klar. Det får exempelvis icke råda någon tvekan om vem som

skall ställas till svars för eventuella materielfel eller anskaffningsför-

seningar.

Av de undersökningar, som för utredningens räkning utförts på tygför­

valtningens område, finner utredningen det otvetydigt framgå, att den nu­

varande organisationen av krigsmaterielförvaltningen icke motsvarar de

krav, som numera måste ställas på en sådan organisation. Härom anför

utredningen, bland annat, följande.

Inom de områden av tygförvaltningen, där förvaltningsverksamheten för

närvarande är delad mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmateriel-

verket, ledes projektering, konstruktion och försök av respektive försvars-

grensförvaltningar, vilka även handhar behovsberäkningar och ekonomisk

planering. Sedan konstruktionsverksamheten fortskridit så långt att en

prototyp skapats och provserier tillverkats, överlämnas det tekniska under­

laget till inköpsorganet, krigsmaterielverket, som helt tar upp och håller

kontakt med tillverkarna — statliga eller icke statliga. Krigsmaterielverket

har en egen teknisk byrå, som granskar det tekniska underlaget och om­

arbetar detta med hänsyn till massfabrikationens krav, vilket bl. a. kan

innebära ändring av bearbetningsmetoder, operationsföljder och konstruk­

tioner, allt i tillverkningsförenklande syfte. Bearbetningen för förenkling

och förbilligande av tillverkningen sker som regel i samråd med och efter

förslag från den offererande industrien. Leveranskontroll av den materiel,

som köpts av krigsmaterielverket, utförs i huvudsak av verkets egen kon­

23

trollbyrå. Undantag utgör materielinköpen från AB Bofors samt inköpen av viss telemateriel, vilka på uppdrag av krigsmaterielverket kontrolleras av de beställande försvarsgrensförvaltningarna. Sedan materielen ^ leve­ rerats, ankommer uppbördskontrollen och materielens underhåll på för­ svarsgrensförvaltningarna.

Den sålunda tillämpade fördelningen av förvaltningsverksamheten har redan före utredningens tillsättande i olika sammanhang varit föremål för kritik.

Genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 13 november 1946 har till utredningen för att tas i beaktande vid utredningsuppdragets full­ görande överlämnats en på uppdrag av chefen för försvarsdepartementet genom statens sakrevision verkställd undersökning angående vissa förhal­ landen i samband med anskaffningen genom lcrigsmaterielverkets försorg av krigsmateriel för armémyndighets räkning. Undersökningen, som efter det påståenden om fel och försummelser från lcrigsmaterielverkets sida offentligen framförts — tillkommit på därom av chefen för nämnda ämbetsverk gjord framställning, ger vid handen, att — även om grövre fel och försummelser från verkets sida icke kunnat påvisas brister förelegat bl. a. beträffande tillverlcningskontrollen och uppgjorda leverans­ planer samt framför allt i samarbetet mellan verket och arméförvaltningen. Vilken av nämnda myndigheter, som i de särskilda fallen burit ansvaret för förekommande felaktigheter, har ofta varit oklart med därav följande tekniska och ekonomiska konsekvenser.

Såsom i utredningsdirektiven framhållits har även överbefälhavaren framställt vissa anmärkningar i här förevarande hänseende. Uti sin i direk­ tiven åberopade skrivelse den 10 januari 1946 angående organisation av försvarets högsta ledning in. m. har överbefälhavaren bl. a. framhållit, att vissa allvarliga olägenheter i den år 1943 fastställda förvaltningsorga­ nisationen framkommit, av vilka den allvarligaste var oklarheten rörande uppdelningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigs­ materielverket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklar­ het hade lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare medfört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leverans­ förseningar icke kunnat klarläggas.

Även utredningen har kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av förvaltningsverksamheten på förevarande område icke är tillfredsställande. Det har sålunda förekommit, att krigsmaterielverket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaffningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga. Åt­ gärderna, vilka som regel företagits för att bättre anpassa konstruktionerna efter tillverkningstekniska krav, har understundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som avsetts. I fråga om leveranskontrollen har det visat sig, att försvarsgrensförvaltningarna icke litar på krigsmateriel- verlcets kontroll utan i vissa fall utför noggrann övervakning av densamma. De angivna förfaringssätten medför mycket dubbelarbete, särskilt be­ träffande kontrollverksamheten men även i fråga om bearbetningen av det tekniska underlaget. En påtaglig olägenhet av den rådande organisationen är, att tekniska specialister på samma matcrielslag måste finnas både inom krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. Såsom överbefäl­ havaren framhållit, har systemet även medfört oklarhet i ansvarsfördel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

24

ningen och svårigheter att klarlägga orsakerna till begångna misstag och

uppkomna leveransförseningar. Den allvarligaste följden av det nuvarande

systemet är emellertid enligt utredningens uppfattning, att de konstru­

erande och beställande förvaltningarna icke får direkt kontakt med till­

verkarna. De erfarenheter, som krigsmaterielverkets tekniker erhåller i

sitt samarbete med tillverkningen dels vid utarbetande av fabrikationsbe-

stämmelser förslag till sådana bestämmelser kommer ofta från de

offererande fabrikerna — och dels vid tillverkningskontrollen, kommer

icke i önskvärd omfattning försvarsgrensförvaltningarna tillgodo.

Det är emellertid icke blott förvaltningsfunktionernas uppdelning på

krigsmaterielverket å ena sidan och försvarsgrensförvaltningarna å den

andra som är otillfredsställande i den nuvarande förvaltningsorganisa­

tionen. Fördelningen inom de centrala verken av förvaltningsuppgifterna

på olika enheter kan i många fall ske efter rationellare grunder än för när­

varande. I icke ringa utsträckning förekommer det sålunda, att den inre

organisationen av verken är så ordnad, att teknisk sakkunskap på samma

materielslag måste vara tillfinnandes inom flera verksenheter, vilket inne­

bär en misshushållning med teknisk personal. Genom att därvid de tek­

niska funktionerna icke i tillräcklig grad renodlats utan sammanblandats

med andra uppgifter, får teknikerna ofta icke i önskvärd utsträckning

ägna sig åt den verksamhet för vilken de huvudsakligen avsetts och er­

hållit särskild utbildning.

Utredningen finner för sin del, att för att den centrala krigsmateriel-

förvaltningen skall motsvara de krav, man enligt utredningens uppfatt­

ning måste ställa på densamma — klar ansvarsfördelning, god kontakt

mellan konstruktörer och tillverkare samt rationellt utnyttjande av de

tekniska specialisterna — det är nödvändigt att i den utsträckning sig

göra låter samla handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande

visst materielslag inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och

inom denna myndighet inom en och samma avdelning eller byrå. En

inaterielförvaltande centralmyndighet bör således enligt utredningen i

första hand bestå av ett antal sakavdelningar eller sakbyråer, var och en

för handhavande av alla de tekniska funktionerna beträffande viss likartad

materiel. I fråga om sammansatt krigsmateriel, t. ex. flygplan, fartyg och

stridsvagnar, finner utredningen det emellertid nödvändigt med en en­

hetlig sammanhållning av hela stridsmedlets projektering och konstruktion.

Fördelningen av materielförvaltningen mellan olika förvaltningsmyndig­

heter och mellan olika underavdelningar av en myndighet får icke, betonar

utredningen, ske så, att denna sammanhållning äventyras.

För att icke materielspecialisterna skall behöva åläggas sådana med

materielens förvaltning sammanhängande uppgifter för vilka de kanske

är mindre lämpade och som hindrar dem i deras tekniska verksamhet bör

enligt utredningens förslag sådana arbetsuppgifter, som icke förutsätter

detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning inom en viss arbets­

funktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift och litteraturtjänst, icke

belasta sakavdelningarna (-byråerna) utan handläggas inom särskilda

Kungl. Maj:t$ proposition nr i09.

25

funktionella organ av personal med erforderliga speciella kvalifikationer. Härutöver erfordras enligt utredningen inom en materielförvaltande myn­ dighet vissa stabsorgan för ledning och planering av myndighetens verk­ samhet m. m.

Även i övrigt bör enligt utredningens mening alla de åtgärder vidtas, som är ägnade att renodla ifrågavarande teknikers arbetsuppgifter. En sådan åtgärd finner utredningen vara att från de centrala förvaltningarna och till lokalförvaltningarna delegera beslutanderätten i frågor, som icke ovillkorligen kräver central handläggning, samt att förenkla kommunika­ tionerna mellan central- och lokalförvaltningarna.

Utredningen har under sina försök att åstadkomma en lämplig organisa­ tion på tygmaterielförvaltningens område till en början undersökt om icke en sådan skulle kunna ernås genom att låta försvarsgrensförvaltningarna själva omhänderha den tekniska bearbetningen och kontrollen av den materiel förvaltningarna själva projekterat. I den nuvarande förvaltnings­ organisationen skulle alltså — förutom en viss rationalisering av försvars- grensförvaltningarnas inre organisation — allenast göras den ändringen, att dessa uppgifter överflyttades från krigsmaterielverket till respektive försvarsgrensförvaltningar. Krigsmaterielverket skulle således i fråga om anskaffning av krigsmateriel övergå till att bli ett rent inköpsorgan. Ut­ redningen har emellertid funnit, att även den rena inköpsverksamheten så intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke bör delas på flera instanser. Erfarenheterna från den nuvarande organisationen utvisar enligt utred­ ningens uppfattning, att en sådan delning icke kan ske utan slitningar in­ stanserna emellan, vilka kan menligt inverka på anskaffningen.

Utredningen har funnit, att endast två organisationsalternativ kan tänkas, som på ett tillfredsställande sätt motsvarar kraven på tygmateriel­ förvaltningens handhavande.

Enligt det ena alternativet, av utredningen kallat alternativ I, skulle all förvaltning av krigsmateriel koncentreras till ett enda för försvaret gemen­ samt centralt ämbetsverk, vilket verk skulle överta samtliga de uppgifter på tygförvaltningens område, som nu åvilar krigsmaterielverket samt armé-, marin- och flygförvaltningarna. Ett sådant verk bör enligt utredningen lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör utövas an­ tingen av överbefälhavaren med en souschef för den direkta ledningen av verket eller också av en överbefälhavaren ej underställd chef.

Det andra alternativet (av utredningen kallat alternativ II), efter vilket en lösning av föreliggande organisationsproblem enligt utredningens me­ ning låter sig tänkas, är en uppdelning även i fortsättningen av tygmateriel- förvaltningen på de tre försvarsgrensförvaltningarna, armé-, marin- och flygförvaltningarna.

Därvid kan emellertid, framhåller utredningen, en återgång till det

Kungl. Ma):ts proposition nr 109.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tidigare rådande systemet med helt och hållet försvarsgrensvis ordnad

förvaltning icke ifrågakomma. Utredningen anför härom följande.

Inom tygförvaltningens område finns i icke ringa omfattning materiel,

som i samma eller liknande utförande används inom samtliga försvars­

grenar eller inom två av dem. En försvarsgrensvis helt genomförd uppdel­

ning av konstruktion och anskaffning av sådan materiel skulle icke stå

i överensstämmelse med kravet på koncentration av förvaltningsverksam-

heten i vad avser samma eller liknande materielslag. I stället bör enligt

detta alternativ fördelningen av krigsmaterielens handhavande mellan de

tre försvarsgrensförvaltningarna ske efter principen att den försvarsgrens-

förvaltning, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden

av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skall handha huvud­

förvaltningen av detsamma. Med huvudförvaltning förstår utredningen i

detta sammanhang projektering, konstruktion, försök, utarbetande av

tekniskt underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll samt upprät­

tande av materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner. I de fall där

en försvarsgrensförvaltning sålunda skall utöva huvudförvaltningen be­

träffande viss materiel för annan försvarsgrensförvaltnings räkning, skall

denna andra försvarsgrensförvaltning handlägga allenast frågor rörande

krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, materielinspektion, förråds-

hållning och reparationstjänst. Vissa undantag från sistnämnda princip blir

dock nödvändiga med hänsyn till den sammansatta materielen.

Vidare finns inom tygförvaltningens område funktioner, vilka otvivel­

aktigt icke bör anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna utan

bör handhas av för hela försvaret gemensamma organ med direktivrätt i

förhållande till försvarsgrensförvaltningarna.

Hit hör i första hand vissa uppgifter i samband med den s. k. industri­

planeringen, d. v. s. den verksamhet för planering av krigsmaterielförsörj-

ningen under beredskap och krig, som redan nu i viss utsträckning undan-

tagits från försvarsgrenschefernas bestämmande och ålagts dels riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap och dels krigsmaterielverket. Det

ligger i sakens natur att på detta område måste finnas av försvarsgrens-

cheferna oberoende instanser för bl. a. fördelningen av tillgänglig industri­

kapacitet såväl mellan militära och civila behov som ock mellan försvars­

grenarna.

Ett annat område där ett samordnande organ för försvarsgrenarnas verk­

samhet erfordras är standardiseringens. Erfarenheten från såväl statlig

som enskild företagsamhet visar nödvändigheten av att det inom varje

större organisation, som handhar materiel, finnes en i standardfrågor

ledande och samordnande instans, som med viss tyngd kan hävda stan-

dardiseringssynpunkter. Inom försvaret bör ett dylikt organ dessutom

självt utge standard för viss materiel, främst sådan, som är gemensam för

flera försvarsgrenar och som skall krigstillverkas eller ur förrådshållnings-

och krigsreparationssynpunkt är av väsentlig betydelse. Organet bör vidare

ha att utarbeta för försvaret gemensam nomenklatur och materielkod,

vilken utgör grunden för standardiseringsverksamheten. Inom gällande

förvaltningsorganisation åvilar ifrågavarande standardiseringsuppgifter

krigsmaterielverket.

Ett nära samband med berörda uppgifter på standardiseringens område

har den verksamhet, som avser att utveckla och samordna kontrollmeto­

diken. Vid all materieltillverkning är en ändamålsenlig och tillförlitlig

27

kvalitetskontroll av väsentlig betydelse. För försvarets del torde det vara nödvändigt, att de teoretiskt matematiska grunderna för kontrollmeto­ diken behandlas av ett för försvarsgrenarna gemensamt organ. De teore­ tiska utredningarna inom detta organ bör praktiskt omsättas i bl. a. ut­ arbetande av allmänna kontroll- och leveransbestämmelser samt tabeller och normer för statistisk kontroll. För sin verksamhet behöver organet underlag i form av tillförlitliga mätresultat och skall därjämte kunna prova nya mätinstrument. Med hänsyn härtill och da flertalet mätdon är gemen­ samma för hela försvaret, är “det naturligt, att åt organet i fråga jämväl anförtros uppgiften att konstruera och anskaffa mätdon. En stor del av mätdonsanskaffningen sammanhänger för övrigt intimt med planeringen av krigsmaterieltillverkningen under beredskap och krig. Även den nu berörda verksamheten handhas för närvarande av krigsmaterielverket.

Sistnämnda ämbetsverk fungerar bl. a. även såsom försvarets patent­ organ. Det torde vara ändamålsenligt, att patentärenden avseende upp­ finningar beträffande krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets för­ svar även i fortsättningen behandlas inom en för försvarsgrenarna gemen­ sam institution.

Försvarets teletekniska materiel har visserligen i stor utsträckning olika användningsområden inom de olika försvarsgrenarna och maste där­ för i skilda hänseenden ges olika utföranden inom armén, marinen och flygvapnet. Såväl på det systematiska området som inom detaljtekniken finns dock så mycket för telematerielen gemensamt att vid en försvars- grensvis ordnad förvaltning en samordning i nagon form är nödvändig. Konstruktionsverksamheten utförs beträffande telemateriel i huvudsak på laboratorium. Genom att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium, som kan ställa högkvalificerade tekniker inom de olika materiel- och systemområdena till försvarsgrensförvaltningarnas förfogande och där den personal, som inom sistnämnda verk är syssel­ satt med anpassning och konstruktion av telemateriel, kan utföra sina för­ sök, bör en samordning i önskvärd omfattning kunna komma till stånd på förevarande område.

Till ett för försvarsgrenarna gemensamt organ måste slutligen också överlåtas att bestämma vilken försvarsgrensförvaltning som skall handha huvudförvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel samt att samordna och övervaka dessa förvaltningars inköpsverksamhet.

De funktioner, som enligt vad sålunda anförts borde handhas av utan­ för försvarsgrenarna stående organ, är enligt utredningens uppfattning alla — med undantag av de uppgifter, som åvilar riksnämnden för ekono­ misk försvarsberedskap och vilka alltjämt bör tillkomma nämnden av den art, att de i alternativ II bör kunna inordnas under ett och samma verk, förslagsvis benämnt försvarets industriplanering. Detta verk bör enligt utredningen lyda direkt under Kungl. Maj:t. Då på verket skulle ankomma att i olika avseenden verkställa avvägning mellan försvarsgre­ narna och slita tvister mellan försvarsgrensförvaltningarna, föreslås det­ samma skola ställas under chefskap av överbefälhavaren. Under honom föreslås den direkta ledningen av verket skola utövas av en souschef.

Chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna föreslås såsom för när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varande skola utövas av respektive försvarsgrenschefer. För den direkta

ledningen av förvaltningsverksamheten bör enligt utredningen liksom nu

finnas en souschef för varje verk.

Vid sina överväganden beträffande vilket av de båda ovan angivna

alternativen för tygmaterielförvaltningens ordnande som bör väljas har

utredningen (betänkandet s. 37—40) verkställt jämförelser mellan alterna­

tivens för- och nackdelar med avseende på såväl var och en av de huvud-

materielgrupper i vilka tygmaterielen låter sig indelas som ock envar av

de förvaltningsfunktioner, som enligt utredningens förut återgivna upp­

fattning bör frånskiljas den rent tekniska verksamheten. Jämförelserna

ger enligt utredningens mening till resultat, att för alternativ I främst talar,

att krigsplaneringen och inköpsverksamheten bättre kan samordnas samt att

i fråga om materielslagen vapen, ammunition och teleteknisk materiel

kravet på standardisering lättare kan tillgodoses och verksamheten i viss

mån kan bedrivas rationellare med undvikande i stort sett av dubbelar­

bete. Till förmån för alternativ II anförs i första hand, att detsamma be­

träffande projektering och konstruktion av sammansatta stridsmedel

skapar större förutsättningar för åstadkommande av snabba och kvalita­

tivt fullgoda arbetsresultat samt möjliggör intimare kontakt mellan för-

svarsgrenscheferna och förvaltningsorganen. Enligt utredningens uppfatt-

ning finns således skäl, som talar till förmån för båda alternativen. Båda

anses av utredningen innebära väsentliga förbättringar i förhållande till

den nuvarande organisationen av tygförvaltningstjänsten. Rent principiellt

får enligt utredningens mening alternativ I anses innefatta den lämpligaste

organisationsformen pa förevarande område. Emellertid lämpar sig, fram­

håller utredningen, detta alternativ mindre väl för den nuvarande försvars-

ordningen där de tre försvarsgrenscheferna svarar envar för sin försvars­

grens materielutrustning. Försvarsgrenschefernas inflytande säkerställs

däremot enligt alternativ II, i vilket bibehålls den nuvarande, i detta

hänseende erfarenhetsmässigt ändamålsenliga organisationsformen med

dessa chefer såsom samtidigt chefer för försvarsgrensförvaltningarna.

Med beaktande av vad utredningen sålunda anfört har utredningen för

sin del stannat vid att sasom sitt förslag till organisation av försvarets

centrala tygmaterielförvaltning framlägga alternativ II. Utredningen har

emellertid framhållit, att därest i framtiden en försvarsordning skulle

genomföras, som icke i samma mån som den nuvarande bygger på tre

från varandra avgränsade försvarsgrenar och en tredelning av ansvaret

för försvarskrafternas stridsduglighet, frågan om en ytterligare samord­

ning av tygförvaltningstjänsten syns böra upptas till förnyad prövning.

Beträffande motiveringen för valet av alternativ II såsom utredningens

förslag till tygförvaltningstjänstens ordnande har särskilt yttrande avgivits

av herr von Heland, som anfört, att enligt hans mening en organisation

av ifrågavarande verksamhet enligt alternativ II även rent principiellt är

att föredra framför alternativ I.

Kungl. May.ts proposition nr 109.

29

Remissyttranden.

Överbefälhavaren ansåg, såsom i det föregående berörts, med hänsyn till kravet på beredskap i då rådande världsläge det överhuvudtaget icke vara tillrådligt att genomföra så genomgripande reformer, som utredningen före­ slagit, utan förordade i stället vidtagande av vissa, tidigare angivna åt­ gärder, vilka avsåg att — inom ramen för gällande förvaltningsorganisa­ tion — undanröja vissa förefintliga olägenheter och därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvaltningarna och fiämja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan, överbefälhavaren ansåg, att man hade anledning hysa förhoppning att värdet av de av honom före­ slagna åtgärderna skulle kunna bli bestående. Framtida erfarenheter borde få ge utslag till ett bedömande härutinnan. Huruvida resultat skulle kunna uppnås berodde emellertid helt på den personliga insatsen och viljan till samarbete. Måhända kunde det komma att visa sig att förvalt­ ningsapparaten med de föreslagna förändringarna även på längre sikt kunde behålla sin hittillsvarande utformning. Varom icke, blev det enligt överbefälhavarens mening nödvändigt att ånyo ta frågan om den militära förvaltningsorganisationen till omprövning.

Samtliga berörda förvaltningsmyndigheter samt försvarsgrenscheferna förklarade sig vara eniga med överbefälhavaren om dennes förslag och beredda att genom samarbete medverka till en lösning efter de av honom angivna riktlinjerna. Flertalet av ifrågavarande myndigheter uttalade sig likväl, såsom i det föregående i korthet berörts, rörande de av utredningen framlagda principerna för, bl. a., tygförvaltningstjänstens ordnande.

Chefen för armén ansåg sålunda att tygförvaltningstjänsten, principiellt sett, i stort borde organiseras enligt det framlagda alternativet II och med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Arméchefen delade utred­ ningens uppfattning, att den rena inköpsverksamheten så nära samman­ hängde med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke borde fördelas på flera händer. Då det enligt arméchefens mening var en angelägenhet av vikt, att klara ansvarslinjer skapades vid materielanskaffningen, var det ett önskemål att utredningens förslag i detta hänseende — innefattande även krigsmaterielverkets av­ skaffande — genomfördes så snart det lämpligen kunde ske. Förslaget om inrättandet av ett nytt verk, försvarets industriplanering, kunde armé­ chefen av samma skäl som åberopats av arméförvaltningen icke biträda.

Arméförvaltningen uttalade sitt fulla instämmande i vad utredningen anfört i fråga om förvaltningsorganisationens anpassning efter kngs- materielutvecklingen. Efter att ha gett sin anslutning till utredningens uppfattning rörande principerna för anskaffningsverksamhetens ordnande och förslaget om krigsmaterielverkets avskaffande anförde ämbetsverket beträffande valet mellan de av utredningen uppställda båda organisations- alternativen, bl. a., följande.

30

En organisation med ett för försvaret gemensamt s. k. materieldeparte-

ment, ungefär i likhet med vad alternativ I skulle innebära, föreslogs på

sin tid^ av 1940 års militära förvaltningsutredning men föranledde icke

någon åtgärd på grund av de vägande skäl, som då anfördes mot ett dylikt

centralorgan. Krigföringen på marken, på sjön och i luften kräver av

den för stridsverksamheten grundväsentliga materielen egenskaper av

helt skilda slag. Denna omständighet torde i själva verket vara den när­

maste anledningen. till stridskrafternas uppdelning på tre försvarsgrenar

och som en naturlig följd härav den tekniska handläggningen av materiel-

frågorna vid tre försvarsgrensförvaltningar, direkt samarbetande med

vederbörlig försvarsgren. Arméförvaltningen instämmer därför i det av

herr von Heland i särskilt yttrande gjorda uttalandet, att en organisation

av tygförvaltningstjänsten enligt alternativ II även rent principiellt är att

föredra.

Genom den av utredningen föreslagna utökade användningen av den

redan tidigare i viss utsträckning tillämpade s. k. huvudförvaltningsprin-

cipen blev enligt arméförvaltningens mening önskemålet om sammanhåll­

ning och koncentrering av tygförvaltningen ytterligare tillgodosett. Armé­

förvaltningen erinrade om de sedan flera år tillbaka verkande samarbets-

kommittéerna för sammanhållning av likartade materielfrågor inom för­

valtningarna m. m. och framhöll, att erfarenheterna av dessa kommittéer

var synnerligen goda. Det syntes arméförvaltningen som om vissa av de

för försvaret gemensamma funktioner, som enligt utredningens alterna­

tiv II skulle uppdras åt försvarets industriplanering helt eller delvis skulle

kunna omhänderhas av dels respektive huvudförvaltande myndigheter,

dels samarbetsorgan liknande förutnämnda samarbetskommittéer. Armé­

förvaltningen föreslog att industriplaneringsverksamheten skulle uppdelas

mellan överbefälhavaren (med handläggning inom försvarsstabens kvarter-

mästaravdelning), riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt

försvarsgrensförvaltningarna. Standardiseringsverksamheten borde hand­

has av vederbörande huvudförvaltande myndighet med den redan befint­

liga försvarets standardiseringsdelegation såsom samordnande organ.

Uppdraget att sammanhalla kontrollmetodikfrågorna för försvaret borde

kunna anförtros nagot av de nu förefintliga organen, exempelvis

försvarets fabriksstyrelse. En samarbetsdelegation under ledning av

fabriksstyrelsen och med representanter från förvaltningarnas kon­

trollorgan borde tills vidare kunna lösa gemensamma frågor rörande

mätmetodik och mätdon. Mätdonsfrågorna horde i övrigt kunna skötas av

förvaltningarna respektive huvudförvaltningarnas kontrollorgan, vilka

har personal som i praktiken sysslar med hithörande frågor. Erfordras ett

särskilt förråd för eventuellt gemensamma mätdon och kontrollapparater,

ansåg arméförvaltningen detta lämpligen kunna förläggas i anslutning till

något redan befintligt organ, exempelvis Stockholms tygstation, där till­

gång även fanns till den av utredningen föreslagna mindre serviceverk­

staden. Patentfrågorna syntes utan olägenhet kunna knytas till något

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

31

annat redan befintligt verk, till exempel försvarets forskningsanstalt. Upp­ kommande frågor rörande fördelningen av för försvarsgrenarna gemensam materiel på olika huvudförvaltningar borde kunna lösas genom samråd förvaltningarna emellan. Förslaget om inrättande av ett för försvaiet gemensamt teletekniskt laboratorium tillstyrktes av arméförvaltningen. Laboratoriet borde emellertid anslutas till försvarets forskningsanstalt.

Marinledningen (chefen för marinen och marinförvaltningen) anslöt sig i princip till vad utredningen anfört rörande förvaltningsorganisationens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen. Av utredningen gjorda ut­ talanden rörande vikten av ett direkt samarbete mellan konstruktör och tillverkare, rörande erforderlig tillgång till tekniskt utbildad personal och denna personals effektiva utnyttjande ävensom betydelsen av en klarare fördelning av förvaltningsansvaret var enligt marinledningen i hög grad beaktansvärda. Det syntes dock icke vara möjligt att i den utsträckning utredningen förutsatt frigöra den mera kvalificerade tekniska personalen från förvaltningsuppgifter, som verkade hindrande på dess huvudsyssel­ sättning. Arbetsuppgifterna syntes icke kunna i större omfattning upp­ spaltas så, att den tekniska personalen skulle uteslutande få ägna sig åt de tekniska uppgifternas lösning. Marinledningen ansåg det högst ange­ läget att organisationen i sin helhet utformades så, att förvaltningsarbetet underlättades och att förvaltningsrutinen gjordes så enkel som möjligt.

De av utredningen anförda synpunkterna, hur riktiga de än var, fick så­ lunda icke tillmätas utslagsgivande betydelse vid förvaltningsorganisa­ tionens uppbyggande. Härvid borde bl. a. beaktas att det för försvarets stridsduglighet, uthållighet och effektivitet var nödvändigt att underhålls- tjänsten vid de stridande förbanden fungerade tillfredsställande. En av förvaltningarnas viktigaste uppgifter var att i tekniska och ekonomiska avseenden vara ledande organ för de lokala myndigheterna, såsom rege­ menten, örlogsvarv, skolor m. in. Ett behörigt hänsynstagande härtill krävde, att försvarsgrenschefernas inflytande på förvaltningen i dess hel­ het under fred såväl som krig var säkerställd.

Beträffande bristerna i den nuvarande förvaltningsorganisationen vits­ ordade marinförvaltningen, att tillskapandet av krigsmaterielverket med­ fört oklarhet i ansvarsfördelningen, dubbelarbete i icke ringa utsträckning samt otillräcklig kontakt mellan konstruktör och tillverkare.

Marinledningcn instämde i de av förvaltningsutredningen gjorda ut­ talandena rörande förvaltningsorganisationens utformning, i den mån de avsåg att tillförsäkra försvarsgrenscheferna ett avgörande inflytande på tygmaterielförvaltningen. Detta kunde icke ske med mindre förvaltningen i princip ordnades försvarsgrcnsvis. Härav följde att marinledningen icke kunde ge sin anslutning till det av utredningen diskuterade, såsom alter­ nativ I betecknade organisationsförslaget innebärande koncentration av all förvaltning av krigsmateriel till ett enda för försvaret gemensamt ämbets­ verk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vad angick det lämpligaste sättet för ordnandet av tygmaterielförvalt-

ningen kunde marinledningen i princip godta utredningens förslag i

vad detsamma innebar indragning av krigsmaterielverket. Med hänsyn till

den inledningsvis anförda synpunkten att större ändringar icke borde

företas under rådande förhållanden ansåg marinledningen dock att med

verkets indragning borde tills vidare anstå. För att avhjälpa de olägen­

heter och anmärkningar, vartill samarbetet mellan krigsmaterielverket

och marinförvaltningen gett anledning, borde emellertid en översyn ske

av verkets organisation och arbetsformer.

Marinledningen avstyrkte förslaget om inrättande av en försvarets in­

dustriplanering. Särskilt måste marinledningen bestämt motsätta sig

den övervakande verksamhet som enligt förslaget skulle tillkomma nämnda

verk beträffande inköpsverksamheten.

Även om försvarets industriplanering icke tillädes nämnda övervakande

uppgift, syntes densamma genom de ämbetsverket i övrigt tilltänkta upp­

gifterna ändock komma att erhålla en ställning av chefsverk för försvars-

grensförvaltningarna. Detta gällde främst befogenheten att bestämma,

vilken försvarsgrensförvaltning, som skulle handha huvudförvaltningen

av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. En sådan organisation var

enligt marinledningens mening icke lämplig. Omfattningen av den materiel,

som en försvarsgrensförvaltning hade att förvalta, borde fastställas av

Kungl. Maj :t och föreskrifterna intas i förvaltningens instruktion; even­

tuellt behövliga närmare överenskommelser borde kunna träffas mellan

förvaltningarna. Tvister i dessa frågor mellan ämbetsverken borde av­

göras av Kungl. Maj :t.

Övriga industriplaneringen tillagda uppgifter var, anförde marinled­

ningen, jämväl av den art, att de kunde och borde handläggas utan att

särskilt ämbetsverk härför inrättades. Förslaget att dit förlägga det krigs-

industriella planeringsarbetet syntes sålunda mindre lämpligt. Krigsin­

dustriplaneringen syntes nämligen icke kunna bli fullt effektiv med

mindre saväl anskaffning som planering omhänderhades av samma myn­

dighet. Även om i enlighet med utredningens av marinledningen avstyrkta

förslag industriplaneringen skulle dirigera försvarsförvaltningens inköps­

verksamhet, kunde det vara tveksamt, om verket härigenom skulle få den

intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produktionsmöjlig­

heter, som de köpande myndigheterna kunde få vid sin direkta kontakt

med tillverkarna och som måste vara av utomordentligt värde för plan-

läggningen. Enligt marinledningens mening talade vägande principiella

skäl för att anskaffning och industriplanläggning samordnades. De till­

tänkta planerande uppgifterna för krigsmaktens försörjning med krigs­

materiel och andra förnödenheter under beredskap och krig borde fördelas

på de materielanskaffande ämbetsverken och riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Detta gällde även för det fall att krigsmaterielverket

skulle bestå.

33

Även de uppgifter, som avsåg standardisering och kontrollmetodik, kunde uppdelas på förvaltningarna eller tilldelas riksnämnden. Handlägg­ ningen av patentfrågor, i den mån denna ansetts böra ankomma på indu- striplaneringsverket såsom patentorgan för försvaret, borde kunna över­ flyttas på regementsofficeren för forskningsärenden i försvarsstaben, vilken för dessa och andra tekniska frågor borde tillföras lämplig personal. Pro­ cesser i försvaret berörande patentärenden borde i enlighet med utred­ ningens förslag föras av juridiska byrån i försvarets civilförvaltning.

Tanken att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium fann marinledningen riktig. Laboratoriet borde emellertid icke blott som utredningen förutsatte lokalt förläggas till försvarets forsk­ ningsanstalt utan även organisatoriskt underställas densamma. Frågan om gränsdragningen mellan verksamhetsområdena för laboratoriet och forsk­ ningsanstaltens avdelning 3 borde därvid uppmärksammas.

Marinledningen anslöt sig i princip till det av utredningen förordade huvudförvaltningssystemet på tygförvaltningens område. Riktigheten av de konkreta förslag i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, som utredningen framlagt i samband med behandlingen av de särskilda förvaltningsmyndigheternas organisation, var emellertid icke möjlig att bedöma utan ingående prövning i varje särskilt fall, vilken prövning borde ske i samband med det instruktionsmässiga reglerandet av denna fråga. Härvid borde emellertid uppmärksammas vikten av att centraliseringen icke drevs för långt; främst borde undersökas vad i varje särskilt fall kunde befinnas ändamålsenligt. Försiktighet borde i varje fall iakttas innan säkra erfarenheter beträffande systemets lämplighet vunnits. En viss frihet måste tillåtas förvaltningarna vid fastställandet av materielfördel- ningen. Även om viss försvarsgrensförvaltning angivits som huvudför­ valtning för visst materielslag, borde principen icke fastlåsas så, att den andra förvaltningen icke skulle äga rätt att vid behov efter samråd med huvudförvaltningen anskaffa materiel. Det skulle eljest kunna inträffa, att en anskaffning av för huvudförvaltningen mindre angelägenhetsgrad i jämförelse med andra objekt, skulle kunna bli åsidosatt även i fall, då sådan anskaffning var av stor betydelse för den beställande förvaltningen. Denna fråga var enligt marinledningens mening principiellt ytterst be­ tydelsefull, enär vederbörande försvarsgrenschef hade ansvaret för den egna försvarsgrenens ltrigsberedskap. Vid tillämpningen av huvudförvalt- ningsprincipen borde vidare iakttas en sådan återhållsamhet, som utred­ ningen förordat beträffande centralupphandling. Smärre och brådskande inköp borde sålunda kunna ske genom den »egna» förvaltningen även av ett materielslag, beträffande vilket huvudförvaltningen ålåg annan för­ svarsgrensförvaltning. Slutligen blev det såsom även utredningen fram- hållit nödvändigt att göra vissa undantag från huvudförvaltningsprincipen i fråga om de sammansatta stridsmedlen. Även i andra avseenden kunde

3—49 54

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

Kungi. Majrts proposition nr 109.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

undantag förekomma exempelvis beträffande vissa för marinen speciella

motorfordon och släpvagnar, vilka borde projekteras och konstrueras

inom marinförvaltningen. Utformningen av huvudförvaltningsprincipen

borde på grundval av närmare överenskommelser förvaltningarna emellan

fastställas av Kungl. Maj :t.

Flygledningen (chefen för flygvapnet och flygförvaltningen) förklarade

sig i princip dela utredningens val av alternativ för tygförvaltningsorga­

nisationens utformning. De problem, som var förenade med projek­

tering, anskaffning och underhåll av fartyg, flygplan och stridsvagnar,

var så vitt skilda att en central handläggning av dessa frågor inom ett för

försvaret gemensamt ämbetsverk icke innebar några fördelar men däremot

avsevärda nackdelar genom den fördröjning av frågornas handläggning,

som tillkomsten av ett nytt »overhead» skulle innebära. Då flygplanen med

motorer och utrustning jämte all den speciella markmateriel, som er­

fordrades för flygplanens och flygtjänstens bedrivande, representerade

c:a 80 % av flygvapnets materielkostnader fanns med de grundförutsätt­

ningar för förvaltningsorganisationens effektivitet, som utredningen själv

anfört, icke någon saklig motivering för en centralisering av tygförvalt­

ningstjänsten enligt alternativ I.

Om således huvuddelen av flygförvaltningens materielanskaffning enligt

flygledningens mening erbjöd sådana speciella problem att en för hela

försvaret centraliserad tygförvaltningstjänst icke var praktiskt genomför­

bar förekom dock materiel, som till sin art och användning var lämpad för

gemensam anskaffning med övriga försvarsgrenar. Det system med huvud­

förvaltning för projektering och anskaffning av denna materiel som utred­

ningen föreslagit fann flygledningen vara i princip riktigt i vad avsåg ett

samgående mellan försvarsgrenarna vid materielens anskaffning. Pro­

jektering och utveckling av ny materiel måste dock förbehållas respektive

försvarsgren så att av utvecklingen betingade förändringar i de taktiska

kraven kunde bli tillgodosedda. Den väsentligaste förutsättningen för till-

lämpning av systemet med huvudförvaltning syntes enligt flygledningens

uppfattning vara att systemet begränsades till anskaffning av sådan

materiel för vilken utförandet och den taktiska användningen var den­

samma. Ställningstagandet till vilken materiel, som var av sådan karaktär

att den lämpade sig för gemensam anskaffning i den ena eller andra för­

svarsgrenens regi, borde ske genom sucessiva överenskommelser försvars-

grensförvaltningarna emellan och icke genom direktiv från ett helt sido­

ordnat organ (försvarets industriplanering) på sätt som förvaltningsut-

redningen föreslagit. Det var flygledningens uppfattning att man endast

genom ett förtroendefullt samarbete kunde nå de fördelar man härmed

åsyftade. Att ett dylikt på gemensamt förtroende uppbyggt samarbete kunde

åstadkommas när förutsättningarna härför fanns bestyrktes av det redan

åstadkomna frivilliga samgåendet mellan försvarsgrenarna med avseende

35

på anskaffning av viss materiel. Kärnpunkten härvid var att den materiel, som anskaffades verkligen var likartad så att ett samgående gav en reell vinst och icke ledde till att den ena försvarsgrenens speciella behov blev eftersatta enbart på grund av en strävan att standardisera där förutsätt­ ningarna härför saknades.

Beträffande de övriga funktioner, som enligt utredningens förslag skulle omhänderhas av försvarets industriplanering, anförde flygledningen i hu­ vudsak följande.

Krigsindustriplaneringen borde helt ombesörjas av den i fred anskaf­ fande myndigheten med — såsom för närvarande — försvarsstabens kvartermästaravdelning såsom sammanhållande instans och såsom över­ befälhavarens kontaktorgan med riksnämnden för ekonomisk försvars­ beredskap.

Utredningens förslag, att souschefen för försvarets industriplanering skulle tillse, att de centrala förvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grunder, fann flygledningen icke lämpligt med hänsyn, bl. a., till de konsekvenser en sådan anordning måste få med avseende på försvarsgrensförvaltningarnas ställning gentemot leverantörerna. Dessa måste bibringas den uppfattningen, att förvaltningscheferna i ekonomiska frågor icke åtnjöt myndigheternas odelade förtroende.

Standardiseringsfrågorna inom försvaret borde enligt flygledningens mening kunna lösas inom ramen för den redan befintliga försvarets standardiseringsdelegation, vilken dock borde kompletteras med ett sek­ retariat, lämpligen förlagt till en av försvarsgrensförvaltningarna. Grunden för en systematisk standardiseringsverksamhet förutsatte en klassificering av all försvarets materiel som underlag för en inventering och för upp­ görande av en typstandard. Flygledningen erinrade om att flygförvalt­ ningen utarbetat en egen materielkod, vilken även låg till grund för det klassificeringsarbete, som bedrevs inom armén och marinen. Det intima samarbete, som i denna fråga inletts mellan de tre försvarsgrenarna, ut­ gjorde ett exmepel på, hur dylika gemensamma frågor bäst fick sin prak­ tiska lösning genom samverkan mellan de aktivt berörda parterna.

Frågor berörande kontrollmetodiken syntes även kunna lösas enligt samarbetslinjen genom tillsättande av en kontrolldelegation. Fn möjlig lösning syntes även vara att hänskjuta härmed sammanhängande frågor till försvarets fabriksstyrelse, som genom sin egen verksamhet hade de praktiska förutsättningarna för handhavande av kontrollmetodikens ut­ veckling.

Patentfrågorna borde anförtros ett mindre organ, som borde kunna an­ slutas till någon av försvarsgrensförvaltningarna, lämpligen den, som hade det största antalet patentärenden.

Ett för försvaret gemensamt teletekniskt laboratrium borde, såsom ut­ redningen föreslagit, tillskapas men borde i administrativt hänseende knytas till försvarets forskningsanstalt.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Krigsmaterielverket gjorde i sitt yttrande gällande, att utredningen

genom att bygga på den förutsättningen, att krigsmaterielverkets verk­

samhet i allt väsentligt skulle återföras till försvarsgrensförvaltningarna

och verket upphöra, gått vid sidan av givna direktiv. Utredningen hade

därvid icke undersökt eller redovisat, i vad mån 1943 års organisation

med krigsmaterielverket såsom centralt upphandlingsorgan varit eller

kunde göras ändamålsenligt. Verket hade under senare år varit väl med­

vetet om att vissa förbättringar skulle kunna genomföras med avseende

å verkets organisation. Några mera omfattande åtgärder härför hade

dock med hänsyn till den pågående utredningen och de för denna läm­

nade direktiven icke lämpligen kunnat vidtas.

Beträffande utredningens synpunkter på förvaltningsorganisationens

anpassning efter krigsmaterielutvecklingen hävdade krigsmaterielverket,

bl. a., att det var olämpligt att, såsom utredningen förordat, konstruk­

tören (sakorganet) kontrollerade serietillverkningen av sina egna kon­

struktioner. Vad som främst behövdes vid serietillverkning var produk­

tionsteknisk expertis. En konstruktör var nämligen sällan verkstadstek­

niker och det var icke ändamålsenligt att låta serietillverkning dirigeras

och kontrolleras av konstruktörer. Därtill kom, att, om så skedde, det

var tänkbart, att fel beroende på konstruktionssvagheter icke tillräckligt

energiskt påtalades.

Vad utredningen uttalat rörande det direkta samarbetet mellan kon­

struktör och tillverkare, ansåg krigsmaterielverket allenast gälla tillverk­

ning i mindre omfattning av viss försöksmateriel el. dyl. När serie- eller

masstillverkning ingångsattes i full utsträckning, skulle tillverknings­

underlaget vara praktiskt taget färdigställt. Det kunde icke vara ändamåls-

enligt att tillhandahålla ett sådant ofullständigt eller bristfälligt underlag

för serie- och masstillverkning, som under tillverkningens gång måste i

större omfattning ändras eller kompletteras. Tyvärr hade detta dock skett

alltför ofta under den tid krigsmaterielverket haft att ombesörja massan-

skaffningen.

Utredningens uppfattning att förvaltningsorganisationen måste vara

sådan, att den krävde minsta antal specialister, samt även sådan, att

specialisterna så långt sig göra lät fick odelat ägna sig åt sina specialiteter

biträddes av krigsmaterielverket. Verket framhöll, att 1943 års förvalt­

ningsorganisation också var uppbyggd på denna princip, nämligen att om

möjbgt var och en av försvarets verk borde vara företrädare för en spe­

cialitet, så t. ex. försvarets civilförvaltning å kassa och räkenskapsväsen-

det, fortifikationsförvaltningen å byggnad och underhåll etc. Krigsmateriel­

verket skulle i likhet härmed vara specialist på upphandling och de där­

med sammanhängande frågorna. Det syntes krigsmaterielverket ologiskt

att samtidigt som utredningen ville tillskapa ytterligare ett specialist­

organ, försvarets industriplanering, utredningen föreslog indragningen av

37

ett sådant, krigsmaterielverket, vars arbetsuppgifter, upphandling, skulle

uppdelas på ett flertal myndigheter. Lämpligt hade i stället varit att söka

från övriga förvaltningsmyndigheter utrensa sådant arbete, som i förhål­

lande till krigsmaterielverkets specialitet utgjorde dubbelarbete. Det hade

vid bedömande av denna fråga varit värdefullt, om utredningen till be­

lysning av detta spörsmål utrett och redovisat motsvarande förhållanden

i främmande länder med större erfarenhet på området än som kunde för­

värvas vid studium av svenska förhållanden. I England t. ex. fanns ett

särskilt organ för, bl. a., konstruktion och upphandling av krigsmateriel.

Efter vissa övergångssvårigheter hade erfarenheterna därstädes visat att

sagda organisation varit till stor fördel. Krigserfarenheterna under senaste

världskrig ledde för övrigt till en än starkare centralisering av materiel-

anskaffningen i England efter detta krigs slut.

Krigsmaterielverket medgav, att den gällande organisationen ur ansvars-

synpunkt icke var fullt tillfredsställande, men det var enligt verkets me­

ning ingalunda svårt att genom viss justering av gränsdragningen mellan

verkets och förvaltningarnas arbetsuppgifter få ansvarsfrågan löst. I en

reviderad organisation borde verket icke såsom sådant ha befattning med

granskning av förvaltningarnas i samband med materielanskaffningen

tillhandahållna tillverkningsunderlag. Förvaltningarna borde ha det ode­

lade ansvaret härför. Härigenom skulle svårigheterna att utpeka vem som

var skyldig till ej blott konstruktionsfel utan även materielfel och leverans-

förseningar elimineras. Felen borde nämligen alltid kunna hänföras till

antingen tillverkningsunderlaget eller till tillverkningen såsom sådan eller

eventuellt till bägge dessa sålunda avgränsade ansvarsområden, i vilket

senare fall ävenledes en gränsdragning i fråga om ansvaret var möjlig. Den

produktionstekniska granskningen av underlaget borde insättas på ett

tidigt stadium, sålunda innan tillverkningsunderlaget var fastställt. I och

med att detta i fastställt skick överlämnades till verket för tillverkning

borde den uppdragsgivande förvaltningen ha ansvaret för alla fel och för­

seningar som uppstod på grund av underlagets ofullständighet eller even­

tuella felaktigheter under det verket borde ha ansvar för tillverkningsfel

och leveransförseningar.

Beträffande den kritik, som riktats mot krigsmaterielverket, erinrade

verket, att den av utredningen åberopade, genom statens sakrevision verk­

ställda undersökningen bl. a. utvisat att en sådan grad av fullkomlighet,

som syntes vara, särskilt från tygavdelningens sida, förutsatt och fordrad

för krigsmaterielverkets del i dess verksamhetsutövning, utan tvivel ej

heller syntes ha kunnat uppnås för tygavdelningens egen del, om avdel­

ningen haft att själv svara för såväl konstruktioner och leveransbestäm­

melser in. m. å ena, som anskaffningen av materielen med allt vad

därmed sammanhörde, å andra sidan. Man mötte nog vid eu jämförelse

härvidlag egentligen endast den skillnaden, att kritiken från de leveran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

serna mottagande militära förvaltningsorganen över fel och brister hos

leveranserna hållits mera intern, om allt vilat hos och berott på arméför­

valtningens tygavdelning. Det var ingen hemlighet, hade undersökningen

konstaterat, att även de militära i sammanhanget berörda organen — tyg­

avdelningen och intendenturavdelningen — haft att anteckna flera miss­

lyckanden och missräkningar i sin anskaffningsverksamhet.

Utredningens påstående därom, att det förekommit, att krigsmateriel-

verket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaff-

ningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning

gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga,

vilket stundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som av­

setts, syntes enligt krigsmaterielverkets mening till stor del bero på miss­

förstånd, sannolikt till följd av att utredningens arbetande organ för­

skaffat sig otillräckliga eller ensidiga informationer. Därest i enstaka fall

ändringar i det tekniska underlaget gjorts utan att samråd därvid före­

kommit med vederbörande försvarsgrensförvaltning, hade detta skett i

strid mot fastställd arbetsordning och gällande föreskrifter. Varje ändring

av det tekniska underlaget, som av den ena eller andra orsaken var er­

forderlig, skulle nämligen omedelbart underställas vederbörande bestäl­

lare för godkännande. I allmänhet hade det varit så, att omarbetning av

det tekniska underlaget visat sig vara nödvändig för att möjliggöra en

rationell fabriksmässig tillverkning. Men när omarbetning företagits av

verket, hade den också godkänts av vederbörande beställare.

I fråga om de påtalade bristerna i kontrollförfarandet framhöll krigs-

materielverket, att ett anskaffningsärende omfattade icke blott själva

affärsuppgörelsen utan alla tempon i anskaffningen till dess godkänd vara

levererats. Det blev ohållbart icke minst för säljaren om en myndighet

skötte vissa tempon i upphandlingen och annan eller andra myndigheter

övriga tempon i samma upphandling, då alla de olika delarna av upphand­

lingen grep in i varandra och borde avgöras av samma organ. Skulle

exempelvis ett centralt anskaffningsorgan blott ombesörja inköpet för

försvarsgrensförvaltningarnas räkning men dessa själva — vilket redan

nu i viss omfattning skedde — utöva kontrollen under tiden varan till­

verkades, ledde detta till att en och samma tillverkare kunde få med icke

mindre än tre andra myndigheter att göra beträffande kontrollen av samma

tillverkningsobjekt. De olika förvaltningarnas bedömanden i kontroll­

frågor var icke heller alltid detsamma. Det kunde mycket väl inträffa

och hade också inträffat, att vad en förvaltning godkänt underkänts av

en annan förvaltning, trots att det rört sig om identiskt lika materiel.

Detta måste te sig egendomligt åtminstone för tillverkaren. Anskaffning

och kontroll hörde ihop och måste ligga hos samma organ. Att såsom i

diskussionen om verkets bestånd framhållits dessa uppgifter eventuellt

skulle kunna skiljas från varandra ansåg verket uteslutet.

39

Vad kontrollens bedrivande angick, erinrade krigsmaterielverket, att

kontrollen i allmänhet skedde enligt av respektive beställande myndighet

i detalj fastställda föreskrifter. Erfordrades avsteg från eller uppmjuk­

ning av kontrollbestämmelserna, vilka tillhörde tillverkningsunderlaget,

inhämtades vederbörande förvaltnings godkännande härtill. De till krigs­

materielverket överlämnade anskaffningsuppdrag, som hänförde sig till

tygmateriel, åtföljdes i regel av tekniska bestämmelser för tillverkning och

kontroll eller hänvisade till tidigare överlämnade dylika. Sedan dessa be­

stämmelser granskats ur tillverkningsteknisk synpunkt ehuru endast

ytligt på grund av brådskan att få tillverkning i gång och eventuella

ändringar verkställts efter samråd med den beställande förvaltningens

sakorgan, överlämnades de för beställningens utläggande och för kon­

trollens planläggande och verkställande.

I enlighet med krigsmaterielverkets instruktion utövades kontrollen i

allmänhet av verkets kontrollpersonal. För skjutprov och liknande slut­

prov samt i de fall verket saknade sakkunnig kontrollpersonal i erforder­

lig utsträckning, beställdes kontrollen hos förvaltningarna underställda

organ eller rekvirerades biträde från dem. Detta sistnämnda förfarings­

sätt användes t. ex. vid besiktning av elektronrör och vid köp av teleteknisk

materiel och fordon från utlandet.

Därest materielen vid kontrollen befanns tillverkad i enlighet med de

av vederbörande förvaltning utarbetade kontrollbestämmelserna, godkändes

materielen av krigsmaterielverket. I annat fall underställdes frågan om

godkännandet det beställande organet. Under hela kontrollen skedde ett

intimt samarbete med vederbörande förvaltning, varvid även i vissa fall

representant från densamma vid förekommande behov besökte tillverkaren

tillsammans med representant för verket.

Ett visst dubbelarbete hade dock därvid förekommit i det att frågan om

godkännande av en tveksam leverans icke hos vederbörande förvaltning

behandlats av dess sakorgan utan av eller i samråd med dess kontrollbyrå.

Ett sådant förfaringssätt måste anses sakligt felaktigt och därjämte direkt

stridande mot av Kungl. Maj :t fastställda instruktioner. Då verket verk­

ställde kontroll, utfördes den av sakkunnig personal under tjänstemanna­

ansvar med samma kompetens som förvaltningarnas egen kontrollper­

sonal, varför en överkontroll genom vederbörande förvaltnings kontroll­

kontor var obefogad.

Huruvida anledning till den av utredningen påtalade bristande kon­

takten mellan projekterande organ å ena sidan samt anskaffande organ

och industrier å andra sidan blev undanröjd genom det av utredningen

förordade förslaget kunde enligt krigsmaterielverkets mening starkt sättas

i fråga. Möjligheten för den projekterande specialisten att upprätthålla

kontakt med den materiellevererande industrien syntes i stort sett vara lik­

värdig vid nuvarande organisation och vid en organisation enligt alternativ

Kungl. Maj:is proposition nr 109-

40

II. I ena fallet var förmedlaren av kontakten ett nära lierat verk (krigs-

materielverket), i andra fallet var det en sidoordnad byrå inom ett stort

verk. Den avgörande punkten var i båda fallen viljan till samarbete.

Krigsmaterielverket påpekade, att utredningens förslag till organisa­

tion av tygförvaltningstjänsten innebar en principiell avvikelse från nu­

varande ordning bl. a. såtillvida, som varje försvarsgrensförvaltning icke

längre själv skulle konstruera och utprova all materiel med hänsyn till

de speciella funktionskrav som måste tillgodoses för tjänsten vid försvars­

grenen. För detta ändamål hade man hittills från militärt håll ansett det

ofrånkomligt, att vederbörande försvarsgrensförvaltning — bl. a. med

hänsyn till försvarsgrenschefens ansvar — själv konstruerade och ut­

provade materielen. Varje försvarsgrens speciella krav beträffande prest­

anda å sådan materiel, som var av samma slag eller likartad vid två eller

tre försvarsgrenar, tillgodosågs för närvarande ofta genom att några få

detaljer i materielen gavs ett speciellt utförande, medan övriga detaljer

utfördes identiskt lika. Detta innebar med gällande ordning ur organisa­

torisk synpunkt icke något problem eller borde icke innebära något pro­

blem, enär varje förvaltnings särskilda krav på materielen framgick av de

tillverkningsunderlag, som krigsmaterielverket erhöll från förvaltningarna.

Annorlunda skulle det bli, om skiljaktigheter i vissa prestandakrav hos

likartad materiel skulle leda därtill, att sådan materiel blev anskaffad vid

varje förvaltning, varvid anskaffningen av de identiskt lika detaljerna

svårligen kunde samordnas.

I fråga om de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle

ankomma på försvarets industriplanering, framhöll krigsmaterielverket, att

industriplaneringen blott berörde sådan materiel som då anskaffades cen­

tralt, d. v. s. av krigsmaterielverket. Även om man hade den uppfattningen,

att försvarsgrensförvaltningarna borde omhänderha den anskaffning som

ombesörjdes av krigsmaterielverket, borde man ändock enligt verkets me­

ning överväga, om icke anskaffningen likväl borde ske centralt av samma

organ, som hade att handlägga industriplaneringen. Risken förefanns näm­

ligen för att denna mycket betydelsefulla planering blev, om den skildes

från anskaffningen, mer eller mindre verklighetsfrämmande. Det syntes

vara en allmän uppfattning bland dem inom och utom försvaret, som

haft med anskaffning och industriplanering att göra, att en effektiv indu­

striplanering blott kunde åstadkommas i intim samverkan med motsvarande

normala materielanskaffning, d. v. s. anskaffning under fredstid.

Krigsmaterielverket hade för sin del utgått ifrån att i enlighet med de

för utredningen givna direktiven någon större omorganisation av den cen­

trala försvarsförvaltningen icke kom att äga rum. En genomgripande

organisationsändring under rådande förhållanden syntes krigsmateriel­

verket framstå såsom oförsvarbar. Härtill kom, att några verkliga för­

slag till hur övergången från den nuvarande organisationen till den av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

41

redningen föreslagna skulle äga rum icke avgetts av utredningen. Verket

ansåg, att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en

för de tre försvarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation

liknande »Ministry of Supply» i England. För verket framstod en sådan

organisation som den enda rätta och verket var övertygat om att frågan om

försvarets tekniska och ekonomiska ledning först skulle slutligt lösas då

ett gemensamt administrativt verk inrättades. Av detta skäl var det synner­

ligen oklokt att rasera den grund som redan var lagd härför genom att

avskaffa krigsmaterielverket. Verket ansåg sig sålunda ej böra uttala sig

om organisationen av det föreslagna försvarets industriplanering och

ej heller detta föreslagna verks förbindelser med de övriga centrala för­

valtningsmyndigheterna. I stället avgav verket förslag om huru med i

huvudsak bibehållen förvaltningsorganisation krigsmaterielverket borde

vara organiserat och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma detta.

Försvarets forskningsanstalt ansåg, att en utbyggnad av försvarsstaben

med ett centralt organ, dit vetenskapsmän, tekniker och industrimän

samt eventuellt även politiker knöts för en kontinuerlig analys av hur våra

försvarsresurser med hänsyn till möjliga krigsfall borde imiktas, kunde

bli av stort värde. Ett sådant organs arbetsuppgifter och organisation

borde dock närmare utredas. Värdefulla erfarenheter för den fortsatta

utredningen skulle enligt anstaltens mening säkerligen kunna vinnas om

ett provisoriskt organ kunde skapas snarast möjligt för upptagandet av

aktuella delproblem.

Även om utredningens förslag av olika skäl ej kunde i detalj genom­

föras, syntes partiella reformer i utredningens anda med framförallt en

vidgad möjlighet att utan allt för manga mellaninstanser koncentiera

tekniska arbetsuppgifter på tekniskt högt kvalificerad personal böra ut­

föras.

Inrättandet av ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt labora­

torium i lokal anslutning till anstaltens avdelning 3 tillstyrktes av anstalten.

Organisationen borde genomföras, sa snart byggnadssituationen det med­

gav. I forskningsanstaltens förslag till nybyggnad för dess avdelning 3 hade

också ingått såsom ett väsentligt led att försvarsgrensförvaltningarnas

telelaborationer, oberoende av om de var självständiga eller tillhörde en

annan organisation, skulle beredas utrymme i direkt anslutning till av­

delningens lokaler.

Den av utredningen föreslagna inre organisationen av det teletekniska

laboratoriet syntes dock i åtskilliga avseenden ej lämplig. Ej heller kunde

utredningens förslag att ankyta laboratoriet till försvarets industriplane­

ring tillstyrkas av forskningsanstalten. Enda sambandet mellan industri-

planeringen och laboratoriet var att ett visst samarbete borde ske beträf­

fande standardiseringsverksamheten. Däremot hade laboratoriet många

anknytningspunkter med anstaltens avdelning 3 och åtskilliga av labora-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

42

Kungl. May.ts proposition nr 109.

toriets funktioner skulle säkerligen mer rationellt kunna utföras av befint­

liga organ vid nämnda avdelning efter vissa utvidgningar av dessa.

Forskningsanstalten fann att en sådan anknytning till anstalten skulle

gagna den teletekniska försvarsforskningen i sin helhet, allrahelst som

den erforderliga organisationen i stort sett redan fanns och blott tarvade

en måttlig utökning. Oaktat detta skulle medföra en viss belastning för

anstalten, föreslog anstalten att det teletekniska laboratoriet organiserades

och upprättades i nära anslutning till anstaltens avdelning 3.

Om detta förslag skulle vinna beaktande, var forskningsanstalten villig

att framlägga ett detaljerat förslag, som redan utarbetats, och i övrigt att

medverka till den ändamålsenligaste utformningen av ifrågavarande

laboratorium.

Statskontoret föreslog, att med avseende å tygförvaltningstjänsten i då­

varande läge endast sådana av behovet påkallade jämkningar skulle

vidtas i den bestående organisationen, som kunde ske utan att rådande

principer för förvaltningsorganisationens utformning rubbades, men att

vid lämplig tidpunkt utredning skulle komma till stånd rörande möjlig­

heterna att erhålla en från försvarsgrensindelningen fristående tygför­

valtningstjänst.

Statens sakrevision ansåg, att krigsmaterielverket intog en nyckelställ­

ning då det gällde utformningen av den centrala tygmaterielförvaltningen.

Under sin granskningsverksamhet hade sakrevisionen i olika sammanhang,

bl. a. vid undersökningar av anskaffningen genom krigsmaterielverkets

försorg av krigsmateriel för såväl arméns som flygvapnets räkning, i lik­

het med utredningen kunnat konstatera brister i nuvarande ordning. Man

kunde enligt sakrevisionens mening ej frigöra sig från intrycket att

orsaken till dessa brister i viss utsträckning torde kunna tillskrivas ett

på rent psykologiska skäl grundat mindre gott samarbete mellan verket

och försvarsgrensförvaltningarna. Det ville emellertid synas, som om

under de allra senaste åren en markerad förbättring i sistnämnda avseende

gjort sig märkbar. Sakrevisionen delade dock — med denna reservation

— utredningens uppfattning, att huvudorsaken till de påtalade svagheterna

\ar att söka i organisationen. För att åvägabringa en bättre ordning måste

man tänka sig en viss omorganisation. Hur långt man därvid skulle eller

behövde gå var en omdömesfråga.

Rent allmänt sett syntes det utrikespolitiska läget och det i samband

därmed stående intensifierade arbetet på försvarets uppbyggnad och ut­

veckling påkalla en viss varsamhet beträffande mera väsentliga omlägg­

ningar inom försvaret, icke minst i dess centrala förvaltning. Redan med

hänsyn härtill var ett förslag, som bl. a. syftade till avskaffande av det

så sent som år 1943 tillskapade krigsmaterielverket och till uppdelning

å andra myndigheter av för försvarets effektiva upprustning helt av­

görande uppgifter, ägnat att inge starka betänkligheter. För att man i

43

dagens läge skulle våga påta sig risken av en sådan genomgripande om­ organisation måste enligt sakrevisionens mening påvisas mycket allvarliga olägenheter av den bestående ordningen och därjämte förebringas över­ tygande skäl för att man funnit vägar att undanröja dessa olägenheter utan att samtidigt andra nya sådana uppkom. Det ville synas sakrevisionen, som om dessa förutsättningar icke var för handen i detta fall.

Verksamheten för planering av krigsmaterielför sörj ningen under bered­ skap och krig var en angelägenhet, som sakrevisionen i likhet med utred­ ningen fann alltjämt böra handhas centralt av ett för hela försvaret gemen­ samt organ. Emellertid syntes krigsindustriplaneringen icke kunna bli fullt effektiv med mindre den kunde äga rum i intimt samarbete med anskaffningen av krigsmateriel redan i fredstid.

Enligt sakrevisionens mening var det ytterst tveksamt, om föi svarets industriplanering med den direktivrätt beträffande utläggning av prov­ beställningar, som utredningen föreslagit, i fredstid verkligen skulle kunna få den intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produk­ tionsmöjligheter, vilken de anskaffande myndigheterna erhöll vid sin direkta kontakt med tillverkarna och som måste vara av väsentlig vikt för planläggningsarbetet. Härtill kom att det var av avgörande betydelse för industrins leveranskapacitet under krig att sa rnanga som möjligt av fabrikerna haft tillfälle att i fred fullgöra leveranser — helt eller i detaljer —- för försvarets räkning. Detta mål, vartill planeringen ytterst syftade, kunde enligt sakrevisionens mening icke nås, om den i fred planerande myndigheten icke hade det direkta bestämmandet över anskaffningen. För­ fogade denna myndighet över de för en beställning erforderliga medlen, hade den ock möjlighet att få sina planeringssynpunkter för krigstillverk- ningen tillgodosedda på ett helt annat sätt, än om andra myndigheter ut­ lade beställningarna. Det var även ett intresse för industrin att ha endast en myndighet med vilken den kunde diskutera saväl beställnings- som krigstillverkningsfrågor. Om försvarets industriplanering över huvud skulle få något inflytande och dess krigsindustriplanerande verksamhet någon effekt av verkligt praktiskt värde, måste verket därför äga möjlighet att själv beställa i fred och bära ansvaret för gjorda beställningar. Det kunde icke vara tillfyllest för en rationell och verklighetsbetonad planering att såsom utredningen tänkt sig låta denna bygga på från förvaltningarna insänt skriftligt material i form av kopior på av dem gjorda beställningar. Sakrevisionen erinrade om att statens krisrevision i remissyttrande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag, som låg till grund för krigsmatericlverkets tillkomst, med styrka betonat, att det enligt kiisie- visionens mening var en given förutsättning för att verket skulle kunna genomföra arbetet med krigsindustriplaneringen att även krigsmateriel- anskaffningen huvudsakligen förlädes till detta verk och att undantag från denna huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl

Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

kunde åberopas härför. Även sakrevisionen var av den åsikten, att anskaff­

ning och planering i princip icke horde skiljas åt. Redan av detta skäl an­

såg sig sakrevisionen icke kunna tillstyrka, att anskaffningsverksamheten

helt överfördes på de militära förvaltningarna.

Emot ett sadant överförande talade emellertid enligt sakrevisionens upp­

fattning ytterligare ett viktigt skäl. De intressemotsättningar, som kommit

till uttryck mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna,

kunde i viss mån tillskrivas den motvikt krigsmaterielverket represen­

terade, då det gällde att gentemot de rent tekniska och militära önske­

målen göra ekonomiskt affärsmässiga synpunkter gällande på krigsmate-

rielanskaffningen. De ekonomiska fördelar, som vunnits genom denna

motvikt, var icke möjliga att direkt ange, men man vågade utan vidare

påstå att de måste vara betydande.

Om man med dessa utgångspunkter förutsatte, att anskaffningsverk­

samheten såsom hittills i princip skulle åvila krigsmaterielverket, borde

emellertid samtidigt klarhet skapas i fråga om vilka inköpsuppdrag, som

i de enskilda fallen verkligen skulle tillkomma detta ämbetsverk. En revi­

dering av gällande bestämmelser härutinnan syntes påkallad för att man

skulle erhalla klara linjer och i fortsättningen undgå sådana av sakrevi­

sionen uppmärksammade fall där en försvarsgren själv verkställt anskaff­

ningen av ett visst materielslag och staten gått miste om de betydligt gynn­

sammare villkor, som krigsmaterielverket eljest lyckats ernå vid sin upp­

handling av samma materielslag för en annan försvarsgrens räkning.

Beträffande utredningens förslag att inom försvarets industriplanering

inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium

höll sakrevisionen för sin del före, att laboratoriet borde ingå i försvarets

forskningsanstalt, och ville särskilt understryka det principiellt oriktiga

i att — såsom fallet blev enligt förslaget — organisatoriskt sammanföra

forskningsverksamhet och därav icke betingade administrativa uppgifter

i ett och samma ämbetsverk. Frågan syntes böra närmare omprövas.

Slutligen ansåg sakrevisionen i fråga om försvarets industriplanering,

att principiella betänkligheter mötte mot utredningens förslag, att chef­

skapet för denna centrala förvaltningsmyndighet skulle utövas av över­

befälhavaren.

De erfarenheter sakrevisionen vunnit under sin granskningsverksamhet

inom tygområdet var av den art, att sakrevisionen ansåg sig kunna in­

stämma i utredningens uppfattning, att en av de mest väsentliga svag­

heterna i den nuvarande ordningen var att söka i det förhållandet, att icke

hela arbetet med framskaffandet av det tekniska underlaget för anskaff-

ning av krigsmateriel var samlat i en hand, utan att projektering, kon­

struktion och försöksverksamhet låg hos militärförvaltningarna, medan

granskningen av det tekniska underlaget för att få detta på bästa sätt

anpassat efter masstillverkningens krav ankom på krigsmaterielverket.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

45

Sakrevisionen hade för sin del funnit, att krigsmaterielverkets nuva­

rande uppgifter i fråga om produktionsteknisk granskning och leverans­

kontroll borde överföras å militärförvaltningarna, som skulle få det fulla

ansvaret härför. Enligt sakrevisionens mening borde förefintliga brister

i den nuvarande organisationen kunna avhjälpas genom dessa i förhållande

till utredningens förslag mera begränsade åtgärder. Vidare syntes den av

sakrevisionen tänkta omorganisationen mycket väl kunna förenas med

den uppläggning, som utredningen förordat för tygmaterieltjänstens ut­

övande i tekniskt avseende, en uppläggning, som sakrevisionen fann sig i

princip med tillfredsställelse kunna acceptera.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kunde med hänsyn till

de av utredningen påtalade och även av nämnden konstaterade olägen­

heterna, som var förknippade med den nuvarande organisationen när det

gällde inköp av tygmateriel, och med anslutning jämväl till de synpunkter

utredningen i övrigt anfört beträffande krigsmaterielverkets anskaffnings-

uppgifter etc., i princip förorda att verkets uppgifter överfördes på andra

organ. I rådande internationella läge syntes det dock icke vara lämpligt att

vidta alltför genomgripande förändringar i organisatoriskt hänseende.

Riksnämnden föreslog därför, att inköpsverksamheten beträffande tek­

niskt komplicerad materiel successivt överflyttades från krigsmateriel-

verket till försvarsgrensförvaltningarna. Anskaffning av materiel av mass-

eller standardkaraktär syntes däremot, i den utsträckning överfälhavaren

efter försvarsgrensförvaltningarnas hörande fann lämpligt, tills vidare

kunna ske genom krigsmaterielverkets försorg.

Den organisatoriska utformning av det nya ämbetsverket, föis\ arets

industriplanering, under överbefälhavarens chefskap, som utredningen för­

ordat, var enligt riksnämndens mening icke tillfredsställande. Vad först

angick planeringsverksamheten ville riksnämnden framhålla, att erfaren­

heterna av det planeringsarbete som genomförts och pågick inom nämn­

den klart gett vid handen, att krigsindustriplaneringen icke lämpligen

borde handläggas under sådana former som utredningen förutsatt. En

planläggning av denna art kunde nämligen i regel icke bli effektiv med

mindre än att såväl detaljplanering som anskaffning omhänderhades av

samma myndighet. Härigenom skulle också nu förekommande dubbelar­

bete kunna avsevärt reduceras. För att överbefälhavaren skulle kunna till­

försäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig överblick över den

planläggning som skedde i fråga om krigsmaterielförsörjningen, borde

hithörande frågor handläggas inom försvarsstaben, vars kvartermästar-

avdelning för ändamålet borde förstärkas med viss expertis. Denna av­

delning borde inför överbefälhavaren föredra dels typfrågor av beskaffen­

het att böra underställas dennes prövning, dels förekommande frågor om

förtursrätt och dels ärenden angående avvägning av olika militära behov

som framkom under planläggningsverksamheten och vilka var av den prin­

Kungl. Maj:ts proposition lir 109.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

cipiella betydelse att de påfordrade ett avgörande av överbefälhavaren.

Organet borde därjämte självfallet fortlöpande kunna ge denne en samlad

bild av planeringsarbetet.

Spörsmålet om krigsmaterielförsörjningens planläggning måste emeller­

tid enligt riksnämndens mening betraktas ur vidare synvinkel. Det mili­

tära försvarets önskemål i fråga om materielleveranser av olika slag

måste nämligen samordnas med de materielbehov av motsvarande art, som

förelåg inom övriga grenar av det totala försvaret. För t. ex. kommunika-

tionsverkens m. fl. myndigheters del handlades hithörande samordnings­

frågor av riksnämnden, som var det enda centrala ämbetsverk som hade

en samlad överblick över landets materieltillgångar och produktionskapa­

citeter. Det var därför naturligt att samordningen även av de militära

önskemålen ägde rum inom riksnämnden.

Den enklaste formen för att tillgodose de militära kraven på förevarande

område borde vara, att den militära planläggningen ävensom sammanställ­

ningar över behov av materiel, arbetskraft etc. i möjligaste mån skedde i

intim kontakt med motsvarande verksamhet inom övriga grenar av det

totala försvaret och under hänsynstagande därjämte till övriga samhälls­

krav. Denna samordnande och överblickande uppgift borde ankomma på

riksnämnden även beträffande försvarsgrensförvaltningarnas önskemål.

Det borde sålunda åvila riksnämnden att inom industrin medverka till

att nämnda önskemål tillgodosågs med beaktande av tillgänglig produk­

tionskapacitet, materialslag etc. De närmare överläggningarna angående

utförande av detaljplanläggning o. s. v. borde däremot äga rum mellan

vederbörande försvarsgrensförvaltning och industrin. På detta sätt åstad­

koms regelmässigt den intima kontakt mellan försvarsgrensförvaltning

och leverantör som för viss materiel med nuvarande organisation i regel

icke ernåddes. Genom att den samordnande planeringen förlädes till riks­

nämnden, erhöll man även möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheterna

hos den personal som sysslade med motsvarande arbetsuppgifter beträf­

fande kommunikationsverken och övriga civila materielkrävande myn­

digheter. Härigenom kunde sålunda tillgänglig teknisk expertis utnyttjas

rationellare, vartill kom att likartade arbetens fördelning på olika händer

undveks.

De arbetsuppgifter, som i övrigt skulle ankomma på försvarets industri­

planering, syntes riksnämnden utan större svårigheter kunna omhänder-

has av redan nu befintliga organ.

Uppgiften att vara sammanhållande organ för försvarsgrensförvalt­

ningarnas standardiseringsverksamhet syntes sålunda utan olägenhet

kunna ingrupperas under riksnämnden. Verksamheten syntes i stor ut­

sträckning böra bedrivas sasom kommittéarbete därvid hänsyn i möjligaste

mån borde tas till industriella och tillverkningstekniska synpunkter. Vid

bedömningen av standardiseringsspörsmål i fråga om modeller och typer,

47

som ägde samband med vapnens taktiska utformning, borde avgörandet,

när enighet icke kunde uppnås mellan förvaltningarna, hänskjutas till

överbefälhavaren. Dylika ärenden syntes lämpligen kunna handläggas

inom försvarsstabens kvartermästaravdelning, sedan denna förstärkts på

sätt riksnämnden i det föregående förordat.

Försvarets industriplanerings tilltänkta arbetsuppgifter med avseende

å kontrollmetodiken syntes utan större olägenhet kunna ombesörjas av

någon av försvarsgrensförvaltningarna.

De patentärenden, som skulle handläggas inom försvarets industriplane­

ring, syntes till huvudsaklig del vara av den art att den sakliga behand­

lingen därav måste ske med anlitande av tillgänglig teknisk expertis inom

de olika vapengrenarna. De ekonomiska uppgörelser som var förbundna

med patentärendena, syntes också kunna handläggas av vederbörande för-

svarsgrensförvaltning. Den speciella sakkunskap pa området som härut­

över kunde erfordras, syntes vid behov från fall till fall kunna tillkallas

av förvaltningarna. Om så ansågs erforderligt kunde ett samordnande organ

tillskapas, förslagsvis i form av en kommitté med företrädare för de olika

förvaltningarna. Inom denna kommitté skulle kunna gemensamt disku­

teras de problem som sammanhängde med patentfrågor och de prin­

cipiella riktlinjer som borde följas vid dylika ärendens behandling.

Utredningens förslag om inrättande av ett för försvarsgrenarna gemen­

samt teletekniskt laboratorium, anknutet till försvarets industriplanering,

kunde riksnämnden icke biträda. Då försvarets industriplanering avsågs

stå under chefskap av överbefälhavaren, skulle ett realiserande av för­

slaget i nyss angiven del innebära, att överbefälhavaren i betänklig grad

belastades med uppgifter, vilka icke borde handläggas av en stabsorganisa­

tion. Ansågs inrättande av det föreslagna laboratoriet vara erforderligt

borde detsamma anknytas till försvarets forskningsanstalt eller till en

förvaltningsmyndighet.

Avgörandet beträffande fördelningen av huvudförvaltningen borde, i

den mån försvarsgrensförvaltningarna ej inbördes kunde enas, träffas av

överbefälhavaren. Detta borde även vara fallet då frågor om förtur till

följd av bristande industriell kapacitet uppkom. Hithörande ärenden borde

liksom nu handläggas av försvarsstabens kvartermästaravdelning.

Statens handels- och industrikommission uttalade att, därest krigs-

materielverket ansågs böra slopas, det borde sörjas för att de centrala

uppgifter, för vilka verket inrättats, i stället kom att fullgöras av annat

eller andra organ. Tillräckliga skäl syntes likväl icke föreligga att i stället

för krigsmaterielverket inrätta ett nytt stort ämbetsverk med de uppgifter,

som enligt utredningens förslag avsetts för försvarets industriplanering.

De ifrågavarande uppgifterna syntes kunna förläggas till redan befintliga

organ. Det syntes emellertid icke tillrådligt att under den tid av ovisshet

om den utrikespolitiska utvecklingen som rådde ta de olägenheter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

risker, som var förenade med en mera omfattande reform av den militära

förvaltningen. Detta borde dock ej hindra, att man i avvaktan på en lämp­

ligare tidpunkt efter hand och eventuellt försöksvis vidtog mindre långt­

gående anordningar.

Granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. anslöt sig till

utredningens förslag att patentärenden avseende uppfinningar beträffande

krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets försvar även i fortsätt­

ningen skulle behandlas inom en för försvaret gemensam institution.

Sveriges industriförbund förordade, att man med hänsyn till det då­

varande internationella läget undvek omorganisationer, som för en längre

tid framåt kunde förutsättas komma att minska effektiviteten av för-

valtningsverksamheten, och i stället i stort sett bibehöll den gällande

organisationen med de ändringar, som kunde erfordras för att i möjligaste

mån avhjälpa förefintliga brister. Med denna utgångspunkt gick för­

bundet icke närmare in på utredningens omorganisationsförslag. Ett par

punkter i förslaget upptogs dock till granskning.

Bl. a. uttalade förbundet den uppfattningen, att den föreslagna för­

svarets industriplanering skulle komma åt! sakna erforderlig kontakt med

tillverkarna. Den skulle dessutom bli en onödigt komplicerad och för­

dröjande organisation mellan riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­

skap och försvarsgrensförvaltningarna, vilka måste utföra en väsentlig del

av planeringsarbetet. Därest utredningens organisationsförslag i övrigt

skulle komma att förverkligas, borde därför den föreslagna industripla­

neringen utgå ur organisationen. De planerande uppgifterna syntes kunna

omhändertas av en krigsindustriell grupp inom riksnämnden i nära sam­

verkan med försvarsgrensförvaltningarna. Industriplaneringens övriga

uppgifter syntes utan större svårigheter kunna omhändertas av andra

redan befintliga myndigheter.

För att råda bot på de av utredningen berörda bristerna beträffande

kontakten mellan konstruktörer och tillverkare samt i fråga om ansvars­

fördelningen vid materielanskaffningen borde den produktionstekniska

granskningen överföras från krigsmaterielverket till förvaltningarna, vilka

sålunda borde helt ombesörja och ansvara för utarbetande av tekniskt

underlag för anskaffning, så att det tekniska underlaget överlämnades

komplett färdigt till krigsmaterielverket. Det var därvid viktigt, att för­

valtningarna kunde förfoga över erforderlig produktionsteknisk expertis.

Detta kunde ske dels genom förvaltningarnas egen ingenjör spersonal, dels

genom kontakt med tillverkarnas eller krigsmaterielverkets experter. Det

var enligt förbundets mening ofrånkomligt, att förvaltningarna hade till­

gång till såväl konstruktörer som produktionstekniker, och förvaltning­

arnas ingenjör spersonal måste rekryteras med tanke härpå. Produktions­

tekniker, antingen de var anställda i krigsmaterielverket eller i en för-

svarsgrensförvaltning, måste ha fortlöpande kontakt med tillverkarna, om

49

de skulle kunna följa med i utvecklingen. Den omständigheten alt svårig­ heter särskilt framkommit beträffande den mer komplicerade materielen tydde på att krigsmaterielverket fått om hand anskaffningsuppgifter, som verket icke var lämpat att ombesörja. Förbundet ville för sin del förorda, att området för krigsmaterielverkets anskaffning gjordes till föremål föl­ en översyn och att anskaffningen av varor av mer komplicerad natur över­ lämnades till vederbörande militära förvaltning.

Ett förhållande, där missnöje försports från industriföretagens sida, var den långsamhet med vilken krigsmaterielverket understundom full­ gjorde förvaltningarnas framställningar om inköp av viss materiel. Ibland hade försök pågått länge och industrin fått meddelande från vederbörande förvaltning att inköp skulle ske. Det kunde därefter gå lång tid innan krigsmaterielverket tog ställning i ärendet. För att industrin skulle få möjlighet att på ett rationellt sätt planera in en sådan tillverkning var det önskvärt, att krigsmaterielverket handlade med större skyndsamhet.

Av vikt var även att någon oklarhet icke vidlådde frågan om leverans­ kontrollen. Ansvaret för kontrollen borde ligga på en myndighet, och det naturliga syntes vara, att den som gjorde inköpet också svarade för kon­ trollen. Det dubbelarbete, som utredningen påtalat härvidlag, borde vara onödigt och möjligt att undvika genom ett intimare samarbete mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Skulle oenighet om en vara kunde godkännas uppstå mellan krigsmaterielverket och en förvaltning, borde vederbörande tillverkare stå utanför en sådan meningsskiljaktighet och vara berättigad att anse sin leverans slutförd och att erhålla betalning, när krigsmaterielverket godkänt leveransen.

Enligt krigsmaterielverkets instruktion skulle vid generaldirektörens sida som rådgivande organ stå krigsmaterielverkets råd. Rådet skulle ha att verka för ett effektivt utnyttjande av landets industriella tillgångar i försvarets tjänst ävensom att lämna råd och biträde i frågor rörande planeringen av krigsindustrin samt vid krig eller krigsfara jämväl i frågor rörande principerna för anskaffning av krigsmateriel. Rådet hade aldrig blivit tillsatt. Enligt förbundets mening hade tanken på att tillskapa en dylik institution i princip varit riktig och åtgärder borde vidtas för att föra denna tanke vidare och på denna väg få till stånd ett samarbetsorgan. För att kunna bli effektivt och kunna sammankallas utan större om­ gång borde det icke göras alltför stort. Organet borde innehålla represen­ tanter för försvarsstaben, för försvarsgrensförvaltningarna, för industrin, för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt givetvis för krigs­ materielverket självt. Huruvida det borde organiseras som ett råd eller om det kunde antas nå bättre arbetsresultat i en annan organisations­ form borde närmare övervägas. Inom ett sådant organ borde eventu­ ella motsättningar förvaltningarna—krigsmaterielverket—producenterna kunna överbryggas och grunden läggas för ett gott samarbete dessa

4—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

parter emellan till gagn för deras strävanden att förse krigsmakten med

så god utrustning som våra industriella resurser och tillgängliga medel

medgav.

Svenska teknologföreningen ansåg det med hänsyn till det världspoli­

tiska läget betänkligt att sätta en bestående organisation ur funktion, då

den nya organisationen inom de närmaste åren inte kunde beräknas bli

effektiv. Då det vidare framgick av utredningen att de förhållanden som

utsatts för kritik icke enbart kunde hänföras till organisatoriska brister

utan till stor del berodde på mindre gott samarbete inom och mellan de

arbetande organen och deras personal, syntes det föreningen än mer

naturligt att en omorganisation i enlighet med förslaget under dåvarande

förhållanden icke genomfördes. Den pågående anspänningen av alla i vårt

försvars utbyggande verksamma krafter framtvingade ett bättre och effek­

tivare samarbete. Nya vägar borde därvid kunna finnas för att inom den

bestående organisationsrainen nå det väsentliga av utredningsförslagets

syfte. Det syntes föreningen vara en nödvändighet att den sakkunskap i

tekniska frågor som fanns samlad inom försvarsgrensförvaltningarna till

fullo utnyttjades och att krigsmaterielverkets resurser, redan hårt an­

strängda, koncentrerades på sådan materiel för vars handläggande verkets

organisation uppbyggts. Sålunda borde verket till dess en eventuell om­

organisation företogs endast handlägga inköp av standardiserad och till

sin beskaffenhet fullständigt definierad materiel, under det att tekniskt

komplicerad utrustning och sådan materiel, som var stadd i utveckling,

omhändertogs av respektive försvarsgrensförvaltningar, vilka redan för­

fogade över den tekniska sakkunskap, som krävdes för bedömande av

materielens lämplighet. Därvid borde det av utredningen föreslagna för­

farandet, där en förvaltning handlade anskaffning av samma materiel

även för övriga förvaltningars räkning, utnyttjas. När den världspolitiskt

lugnare tid kom, då omorganisationsfrågan åter kunde tas upp, var det

föreningens övertygelse, att de under tiden vunna erfarenheterna och vid­

tagna förändringarna skapat helt andra förutsättningar för frågornas

bedömande än vid den tidpunkt då förvaltningsutredningens betänkande

avgavs.

Ingenjör svetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­

lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen

för fysik samt atomkommittén har, såsom förut nämnts, haft att jdtra sig

allenast beträffande vad utredningen anfört rörande dirigeringen av krigs-

materielutvecklingen i vårt land. Institutionerna ifråga tillstyrkte samtliga

utredningens förslag om inrättande av ett organ för operativ och taktisk

analys. I allmänhet framhölls emellertid, att frågan borde ytterligare ut­

redas och ett mera konkret förslag utformas innan slutlig ställning till

spörsmålet kunde tas.

Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande

51

organisationen av tygförvaltningstjänsten, förordade försvarets civilförvalt­

ning, statens organisationsnämnd och civilmilitåra tjänstemannaförbundet,

att det av utredningen framlagda alternativet II lades till grund för förvalt­

ningens ordnande på ifrågavarande område. Försvarets civila tjänstc-

mannaförbund anslöt sig till utredningens uppfattning, att den centrala

tygmaterielförvaltningen alltjämt borde vara försvarsgrensvis organiserad

men ansåg, att huvudförvaltningsprincipen icke var praktiskt genomför­

bar. Förbundet förutsatte, att krigsmaterielverket bibehölls. Förutom de

arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle åvila försvarets

industriplanering, borde på krigsmaterielverket ankomma att anskaffa så­

dan för två eller flera försvarsgrenar gemensam materiel, vilken var

fullt tekniskt klar och anpassad för serietillverkning, ävensom vissa mass­

artiklar, t. ex. ammunition.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109.

2.

1953 års utredning m. m.

Såsom närmare framgår av redogörelse under kap. I anmodade jag

genom skrivelse den 30 juli 19o3 överbefälhavaren att efter samrad med

berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huru­

vida de i yttrandet över förvaltningsutredningens betänkande den 29 juni

1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var

aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets centrala förvaltning som

kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter Kungl. Maj :ts beslut

den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträffande försvarets cen­

trala förvaltning.

Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti

1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande

organisationen av försvarets centrala förvaltning. Yttranden med vissa

detalj synpunkter från marinförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse,

försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse har fogats till över­

befälhavarens skrivelse.

Krigsmaterielverket har till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan.

Till denna har fogats en promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­

havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har

överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av

vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört.

Chefen för krigsmaterielverket har i särskild skrift till mig framfört

vissa synpunkter och förslag.

Yttranden har inhämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens

organisationsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och

Sveriges industriförbund.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

a. Frågan om krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen.

Överbefälhavaren lämnar först en översikt över förvaltningsutredningens

förslag, vissa yttranden över detsamma samt huvuddragen av de före­

skrifter, som utfärdades den 28 september 1951. Därefter behandlas de

motiv, som enligt överbefälhavarens mening talar för krigsmaterielverkets

indragande.

Till en början framhålls, att den kompromiss, som överbefälhavaren

år 1951 mot bakgrunden av då rådande världsläge föreslog och som resul­

terade i föreskrifterna den 28 september 1951, icke återgav överbefäl­

havarens slutliga ståndpunkt utan innebar ett försök att utan omfattande

och effektivitetsminskande omorganisationer åstadkomma en snabb förbätt­

ring av samarbetet mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Enär

detta försök enligt överbefälhavarens mening endast delvis lyckats och

frågan om krigsmaterielverkets upphörande åter aktualiserats, finns det

skäl som talar för mera genomgripande åtgärder i enlighet med förvalt­

ningsutredningens förslag. En sådan omorganisation syns numera över­

befälhavaren möjlig att genomföra utan att kravet på erforderlig beredskap

eftersätts.

Överbefälhavaren framhåller vidare, att försvarsgrensförvaltningarna vid

tiden för andra världskrigets utbrott var relativt små och icke organiserade

för att med tillgänglig personal bemästra de stora anskaffningsproblem,

som uppstod i samband med krigsmaktens upprustning. Det förutsattes

tidigare att under krig och av krig föranledda särskilda förhållanden spe­

ciella organ skulle tillskapas för anskaffning av i första hand ammuni­

tion. I och med att statens ammunitionsnämnd, som från början var ett

provisorium, utvecklades till ett självständigt ämbetsverk, kunde de mili­

tära förvaltningsmyndigheterna icke längre på samma sätt som förut följa

anskaffningarna.

Den omständigheten att försvarsgrensförvaltningarna själva ombesörjer

huvuddelen av materielanskaffningen anser överbefälhavaren utgöra ett

skäl mot bibehållandet av ett speciellt ämbetsverk för viss materielanskaff-

ning. I detta hänseende anförs.

Enligt krigsmaterielverkets egna beräkningar torde dess anskaffningar

för försvarets räkning utgöra cirka tjugofem procent i värde räknat av för­

svarets totala anskaffning. Dessa tjugofem procent utgörs av materiel

av standardkaraktär (ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad materiel).

Sådana anskaffningar har ofta föregåtts av provtillverkningar, som av för­

svarsgrensförvaltningarna utlagts på industrin. I värde räknat har det så­

ledes ålegat försvarsgrensförvaltningarna att svara för sjuttiofem procent

av försvarets totala anskaffning. Efter tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut

den 24 april 1953 angående huvudförvaltningsprincipen torde den på för­

svarsgrensförvaltningarna ankommande anskaffningen komma att uppgå

till cirka åttio procent. Under de år, som förflutit sedan krigsmateriel­

verkets tillkomst, har förvaltningarna utökats, och de är således redan

53

nu i huvudsak organiserade för att anskaffa huvuddelen — och därtill den

ur anskaffningssynpunkt mest komplicerade delen — av materielen. Det

torde därför icke i samma grad som tidigare vara motiverat, att ett spe­

ciellt ämbetsverk anskaffar viss standardmateriel och viss ammunition.

Det finns icke anledning förmoda, att upphandlingen av denna materiel

skulle ske på ett mindre tillfredsställande sätt, därest den omhänderhas

av den tekniska och ekonomiska sakkunskap som finns inom försvarsgrens-

förvaltningarna. Genom tillämpning av huvudförvaltningsprincipen torde

de synpunkter beträffande behovet av samordning m. m. av landets tek­

niska, ekonomiska och produktiva resurser inom ett anskaffningsområde,

som bl. a. motiverade krigsmaterielverkets tillkomst, i huvudsak tillgodo­

ses av den huvudförvaltande myndigheten.

Erfarenheterna från inköpsverksamheten vid flygförvaltningen — f. n.

den enda av försvarsgrensförvaltningarna, som har en organiserad inköps-

central i enlighet med förvaltningsutredningens förslag — tyder på att man

genom en sådan organisation kan uppnå en synnerligen ekonomisk upp­

handling, fullt jämförbar med och i varje fall icke underlägsen den som

presteras av krigsmaterielverket.

Överbefälhavaren vill i icke ringa grad härleda de friktioner och det

mindre goda samarbete, som upprepade gånger konstaterats i förhållan­

det mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna — även efter det att

försvarsförvaltningarnas samax-betsdelegation trätt i verksamhet — ur orga­

nisatoriska förhållanden, framför allt den omständigheten att specialister

på samma område finns på båda sidorna. Följden har blivit oklara ansvars­

förhållanden och minskad effektivitet. Skarpast har detta framträtt vid

leveranskontroll, vid bearbetning ur produktionsteknisk synpunkt av det

tekniska underlaget till anskaffningar, vid konstruktionsändringar samt

vid utnyttjande av krigsmaterielverkets maskiner och anläggningar för

annan myndighets räkning.

Rådande organisation medför enligt överbefälhavaren dubbelarbete för

tekniska specialister, på vilka tillgången är knapp. Den omfattande skrift­

växlingen mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna i anskaffnings-

ärenden anses verka fördröjande och fördyrande.

Överbefälhavaren påtalar även att kontakten mellan konstruktörer och

tillverkare är bristfällig och anför i detta hänseende.

En allvarlig nackdel med nuvarande organisation, som även framhållits

av 1946 års förvaltningsutredning, är att krigsmaterielverket såsom fristå­

ende ämbetsverk inkopplats mellan konstruktörer och tillverkare. Detta

försvårar den kontakt mellan dessa som är nödvändig både ur utvecklings-

synpunkt och med hänsyn till konstruktionernas anpassning efter tillverk-

ningssynpunkter. Den av anskaffningen mest intresserade parten (försvars-

grensförvaltningen) förlorar möjligheten till effektiv överblick, kontroll

och bevakning av leveranserna, samtidigt som eventuella ändringar blir

svåra att genomföra. Den förståelse för masstillverkningstekniken, som

är nödvändig från konstruktörernas sida, blir även mindre. Detta förhål­

lande kan få olägliga följder, om läget skulle kräva en forcerad tillverk­

ning i samband med beredskapstillstånd eller krig.

Knngl. Maj:ts proposition nr 109.

54

Kungl. May.ls proposition nr 109.

Överbefälhavaren uttalar som sin mening att ledningen av ammunitions-

förrådstjänsten vid armén skulle underlättas om krigsmaterielverkets cen­

tralförråd för ersättningsammunition i likhet med arméns övriga ammuni-

tionsförråd underställs arméförvaltningens tygavdelning. Denna fråga be­

handlas förhållandevis ingående.

I krigsmaterielverkets centralförråd av ammunition förvaras»en stor del

av ersättningsammunitionen för de tre försvarsgrenarna. Denna utgörs

till omkring sjuttiofem procent av arméns ammunition. Arméns ersätt­

ningsammunition fördelas på de olika förråden av överbefälhavaren. Vid

fördelningen av ammunitionen måste hänsyn tas till hur ammunitionen

är fördelad på arméns egna ammunitionsförråd. Uppgifter beträffande för-

rådsläget måste således lämnas av såväl arméförvaltningens tygavdelning

som krigsmaterielverket. Svårigheten härvid är att få samstämmighet mel­

lan dessa uppgifter, bl. a. emedan uppgifterna grundas på den leverans­

kontroll som sker dels av arméförvaltningens tygavdelning, dels av krigs­

materielverket. Svårigheter föreligger även med hänsyn till att xörsändning

av ammunition regelbundet äger rum i viss utsträckning. Då ammunitions-

uppgifterna skall ligga till grund för krigsplanläggningen och tillgången

på ammunition är knapp, är det betydelsefullt att uppgifterna är tillförlit­

liga. Ur denna synpunkt skulle det underlätta arbetet, om all ammunition

förrådshålls och redovisas av en myndighet. Med tillämpning av huvud-

förvaltningsprincipen bör denna myndighet vara arméförvaltningens tyg­

avdelning. Genom att förråden på detta sätt för arméns del skulle komma

att lyda under en myndighet, torde möjligheten bli större att genom ökad

samordning planera och utnyttja förråden på lämpligaste sätt. Det borde

därvid ankomma på överbefälhavaren att liksom tidigare fördela tillgäng­

ligt förrådsutrymme mellan försvarsgrenarna. Således skulle det ur mari­

nens och flygvapnets synpunkt icke inträffa någon principiell förändring i

förhållande till nuvarande system.

Motsvarande synpunkter anförs beträffande de i centralförråden ingå­

ende sammansättningsverkstäderna.

Med utgångspunkt i det förhållandet, att dubbelarbete f. n. förekommer

på materielanskaffningens område, ger överbefälhavaren uttryck åt den

uppfattningen, att krigsmaterielverkets hela nuvarande personal vid verkets

upphörande icke behöver flyttas över till andra myndigheter, varför man

bör kunna räkna med vissa lönebesparingar.

Krigsindustriplaneringen skulle enligt överbefälhavaren främjas, om den

myndighet, som handhar konstruktion och planering i övrigt, även ansvarar

för tillverkningen i krig. Det mellanled, som krigsmaterielverket utgör,

sägs utgöra en hämmande faktor, bl. a. i vad gäller övergång till förenklade

tillverkningsförfaranden, som lämpar sig för krigsindustritillverkning.

Sammanfattningsvis anser sig överbefälhavaren kunna konstatera brister

i nuvarande organisation såväl i ekonomiskt hänseende som ur effektivi­

tetssynpunkt. överbefälhavaren framhåller, att det inom den militära för­

valtningsorganisationen krävs ett intimt samarbete mellan konstruktions-

och inköpspersonal, varför båda personalkategorierna bör finnas i samma

ämbetsverk.

55

Försvarets sjukvårdsstyrelse riktar i fråga om krigsmaterielverkets an-

skaffningsverksamhet erinringar mot de långa leveranstiderna och den

långa tidrymd, som förflyter mellan anskaffningsuppdrag och inköp. Ett

omfattande dubbelarbete, som bl. a. hänför sig till diskussioner om leverans-

villkor m. m., förefinns enligt styrelsen allt fortfarande beträffande huvud­

delen av den sjukvårdsmateriel, som anskaffas av krigsmaterielverket.

Marinförvaltningen framhåller, att olika tydning av bestämmelserna om

krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet förorsakat svåra slitningai

mellan marinförvaltningen och verket. Någon tillfredsställande lösning är

enligt marinförvaltningen ej skönjbar. Vidare påtalas bristande sannåd i

fråga om planeringen av tillverkningen vid krig eller krigsfara av materiel,

som krigsmaterielverket anskaffar för förvaltningens räkning.

Krigsmaterielverket betecknar överbefälhavarens förslag som en tillbaka­

gång till en tidigare tillämpad och efter grundlig utredning för omkring

tio år sedan helt utdömd organisation. Verket fortsätter:

Verket erinrar, att vid andra världskrigets utbrott försvarsgrensförvalt-

ningarna i princip hade den organisation, som nu föreslås. Den visade

sig icke effektiv och måste kompletteras med män från näringslivet, vilka

arbetade inom industrikommission, ammunitionsnämnd etc. Ur dessa for­

hållanden växte krigsmaterielverket fram. Utan tvivel har den kunskap

och erfarenhet, som på det sättet kommit försvaret tillgodo, varit av nytta

för försvarets materielanskaffning. Tillverkningskapaciteter har skapats,

standardisering vuxit fram, rationella tillverkningsmetoder har kommit att

tillämpas varigenom priser reducerats, en bättre krigsindustriplanering

genomförts etc. Det är av största värde för vårt försvar och även för skatte­

betalarna, att ekonomiskt och industriellt tänkande och erfarenhet finns

representerat inom försvarets förvaltning. Sådan erfarenhet måste finnas

och utgör ett värdefullt komplement till den militära kunskapen och bör

kunna berika vederhäftigheten i anslagsäskanden, avtal med industrin etc.

Det är också nödvändigt, att beslutanderätten i ekonomiska och industri­

ella frågor ligger i händerna på härför utbildade, erfarna befattningshavare.

Då nu frågan om försvarets centrala förvaltning på nytt tagits upp, vill

krigsmaterielverket framhålla som sin bestämda mening, att berörda vär­

den, för närvarande till stor del koncentrerade till krigsmaterielverket, bör

tillvaratas. Man bör nu icke riva ned den organisation, som för detta ända­

mål finns, utan i stället bygga vidare så att så mycket som möjligt blir

sammanfört dit för sakkunnig handläggning.

De friktioner, som förekommit, anser verket i stort sett ha berott på att

organiserad kontakt på ett tillräckligt tidigt stadium saknas. En sådan

intim kontakt på tidigt stadium skulle medföra, att projekt, som framkom­

mer, är väl genomdiskuterade under hänsynstagande till såväl militära

som ekonomiska och tekniskt-industriella synpunkter. Detta gäller icke

blott olika långtidsprogram, de stora linjerna för anslagsäskanden, större

konstruktionsprojckt och avtal utan även det administrativa och ekono­

miska handlandet i stort. Samtliga dessa ärenden bör alltså redan från

början vara allsidigt belysta, varigenom ernås att t. ex. arbete icke i onödan

nedläggs på projekt, som enligt för närvarande tillämpat förtal ingssätt

först senare — ur andra synpunkter än förslagsställaren företräder

visar sig olämpliga eller ogenomförbara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningen av försvaret bör sålunda i stort ledas av ett organ med

största möjliga samlade erfarenhet på alla områden av betydelse. Erhålls

ett sådant organ bör även vad detta beslutar vinna största förtroende hos

såväl myndigheter som industri och allmänhet. Verket anser det sålunda

vara ett intresse av främsta ordningen att vid uppbyggande av organisa­

tionen visserligen fasta specialorgan för olika arbetsuppgifter finns men

att dessa specialorgan erhåller ett sådant organisatoriskt samband att de

— trots att de kan komma att representera olika militära eller andra fack-

lntressen — dock utgör en oskiljaktig enhet. Verket anser, att förutsätt­

ningarna för en sådan anordning bör skapas. Detta torde bäst ske genom

ett gemensamt förvaltningsorgan.

Verket erinrar därefter om den som alternativ I betecknade organisation

av tygförvaltningstjänsten, som dryftats av förvaltningsutredningen och

enligt vilken all förvaltning av krigsmateriel skulle koncentreras till ett

för försvaret gemensamt centralt ämbetsverk. Även om — såsom förvalt-

nmgsutredningen funnit — denna organisation lämpar sig mindre väl för

den nuvarande föisvarsordningen, där var och en av de tre försvarsgrens-

cheferna svarar för sin försvarsgrens materielutrustning, ifrågasätter

krigsmatei ielverket dock, om icke tiden nu är mogen att närmare överväga

och utveckla de tankegångar som ligger bakom nämnda alternativ I. Med

hänsyn till den samverkan, som måste finnas i ett modernt krig, torde det

vara lämpligt att ompröva försvarsgrenschefernas ställning. Enligt ett av

verket skisserat förslag bör en med försvarsgrenscheferna jämställd civil

chef jämte honom underställda sakkunniga organ svara för anskaffning

och förvaltning av all materiel. De högsta militära cheferna jämte nyss­

nämnde förvaltningschef bör bilda en försvarets direktion. I fortsättningen

anför verket.

Krigsmaterielverket är övertygat om att utvecklingen förr eller senare

kommer att gå i denna riktning. Det skulle då vara synnerligen olyckligt,

om den första början till ett sådant gemensamt upphandlande verk, som

dock krigsmaterielverket utgör, skulle försvinna på grund av de slitningar,

som i början av dess tillvaro förelegat. Det bör erinras om att försvars-

grensförvaltningarna är frukten av en månghundraårig utveckling, som

langt ifrån alltid varit friktionsfri under det krigsmaterielverket såsom

sadant bestått endast i omkring tio år. För övrigt torde väl icke krigs-

materielverkets avskaffande undanröja de slitningar, som verket ofta varit

i tillfälle att konstatera mellan de olika försvarsgrenarna.

Slutligen dryftas möjligheterna att inom nuvarande organisations ram

på ett tidigt stadium skapa bättre kontakt myndigheterna emellan. En lös­

ning anser verket ligga i att utbygga försvarsförvaltningarnas samarbets-

delegation till en direktion för försvarets förvaltning, inför vilken planer

och projekt kan framläggas på ett tidigt stadium och bli allsidigt disku­

terade, varvid det kollegiala samarbetet inom delegationen enligt verkets

mening bör vara ägnat att skapa större inbördes respekt och förståelse.

Avslutningsvis anför krigsmaterielveiket.

57

Kangl. May.ts proposition nr 109.

Det är givet, att även andra lämpliga lösningar med krigsmaterielverkets

bibehållande kan finnas. Med hänsyn till den korta tid, som statt ämbets­

verket till buds, bär verket endast velat med det anförda framhalla, att

ärendet långt ifrån kan anses tillfyllest utrett. Verket anser darfor, att

under alla omständigheter en principutredning bor tillsattas och att i denna

utredning de industriella synpunkterna bör få stort inflytande. ^ er ket ar

villigt att för sin del acceptera varje förslag som innebär att det ekono­

miska och industriella inflytandet blir säkerställt och att salunda avgoian-

det i sådana frågor icke helt läggs i militära händer.

Den promemoria, som är fogad till krigsmaterielverkets skrivelse, inne­

håller i icke ringa utsträckning detalj erinringar, lör vilka en redogörelse

här icke torde vara påkallad. Vissa upplysningar och synpunkter ar emel­

lertid av mera allmän räckvidd. Sålunda framhålls att det ofta visat sig,

att verket med sin industriella och ekonomiska sakkunskap kunnat uppnå

väsentligt förmånligare priser och rabatter än förvaltningarna. Vidare ut­

talas den uppfattningen att specialisterna på samma område inom verket

och förvaltningarna i största utsträckning har ett mycket gott samarbete.

Huvudförvaltningsprincipen, särskilt om den utvecklas ytterligare, anses

i samma grad som anskaffning genom krigsmaterielverket ägnad att ge

upphov till fördyrande och fördröjande skriftväxling. Det framhålls att

sammanställningen av uppgifter å förrådsläget beträffande ammunition

är en redovisningsteknisk fråga, som ej behöver medföra svårigheter. Ver­

ket understryker, att kostnaderna för verket uppgår till mindre belopp

än normal kassarabatt på anskaffningen, och ifrågasätter om detta ej äi

en låg kostnad för att säkerställa sakkunnig handläggning av de på verket

ankommande ärendena. Det syns verket otänkbart att förvaltningarna

kan uppnå samma effektivitet till lägre kostnad. Slutligen uttalas att ett

visst motsatsförhållande helt naturligt måste komma att råda mellan kon­

struktions- och inköpsverksamhet, även om dessa bägge delar förläggs

till samma ämbetsverk, och att konstruktionsintressena sannolikt kommer

att tillmätas avgörande betydelse, om inköpen skall ske genom forsvars-

grensförvaltningarna.

Den av överbefälhavaren avlämnade tilläggs promemorian innehåller

vissa bemötanden av vad krigsmaterielverket anfört.

Projektet att utbygga försvarsgrensförvaltningarnas samarbetsdelega-

tion till en direktion för försvarets förvaltning bortser enligt överbefälha­

varen från gällande förvaltningsprinciper. Varje förvaltning måste svara

för sitt område och kan icke dela detta ansvar med ett kollegialt organ,

vars övriga medlemmar icke kan överblicka räckvidden och heller inte

behöver dra konsekvenserna av fattade beslut.

Förslaget att tillsätta en principutredning avvisas under hänvisning till

förvaltningsutredningen och under framhållande av att så lång lid för­

flutit efter 1943 års förvaltningsbeslut att tillräckliga erfarenheter vunnits

för att bedöma den då beslutade organisationen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I anslutning till vad krigsmaterielverket anfört om att verket är villigt

att acceptera varje förslag, som innebär att det ekonomiska och industri­

ella inflytandet säkerställs och sålunda avgörandet i anskaffningsfrågor

icke helt läggs i militära händer, görs följande uttalande.

Verket syns härvid utgå från att förvaltningarna saknar insikt i ekono­

miska och industriella ting och förståelse för därmed sammanhängande

förhållanden. Det får icke förbises, att vid uppdelning av krigsmateriel-

verkets funktioner på förvaltningarna dessa skall tillföras vtterligare

expertis trån krigsmaterielverket. Anskaffningen av krigsmateriel måste

allsidigt bedömas och för att fylla sitt ändamål grundas på såväl övervä­

ganden beträffande de ekonomiska och industriella faktorerna som känne­

dom om materielens användning och funktion.

Det betonas, att vid upphandling av krigsmateriel icke blott industriella

och ekonomiska utan även militärt fackliga synpunkter måste beaktas. En

av huvudanmärkningarna mot krigsmaterielverkets anskaffningsverksam-

het har enligt överbefälhavaren varit att besparingar kommit att ske på

kvalitetens bekostnad.

Enarenheten anses visa, att vid tillämpning av huvudförvaltningsprin-

cipen skriftväxlingen kan avsevärt inskränkas i jämförelse med vad som

är fallet i fråga om krigsmaterielverkets anskaffningar.

Det framhålls, att det i praktiken visat sig förenat med stora svårig­

heter att få rättvisande uppgifter om omfattningen av krigsmaktens totala

ammunitionstillgångar vid en viss tidpunkt på grund av bristande sam­

stämmighet vid redovisning av sådan ammunition, som är under leverans,

revidering eller försändning. På grund härav har kompletterande upp­

gifter från berörda myndigheter måst infordras direkt till försvarsstaben.

De av krigsmaterielverket uttalade farhågorna för att konstruktions-

intressena skulle komma att dominera i förhållande till de ekonomiska

intressena vid inköp genom förvaltningarnas försorg föranleder följande

kommentar.

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ett sådant motståndsförhål-

lande lättare gar att balansera eller upphäva, om verksamheterna förläggs

till samma ämbetsverk. Eftersom medelstilldelningen är begränsad, måste

varje berörd myndighet alltid beakta konstruktions- och inköpssyn-

punkterna i ett sammanhang. Om den ifrågavarande verksamheten för-

läggs till samma ämbetsverk vinner man dessutom, att direkt kontakt kan

erhållas mellan konstruktören-beställaren och industrin.

Chefen för krigsmaterielverket berör i sin skrift vissa speciella mel-

lanhavanden mellan verket och de militära myndigheterna. Härutöver

anför han.

Krigsmaterielverket har i sin skrivelse framfört tvenne alternativa

principförslag beträffande den militära förvaltningsorganisationen, båda

med verkets bibehållande. Det torde väl utan vidare vara helt klart att

den organisation, som fanns vid det senaste krigsutbrottet, var mindre

ändamålsenlig bl. a. på grund av de krav på sakkunnigt inflytande å de

59

ekonomiska, industriella och merkantila områdena, som i samband med

materielanskaffningens oerhörda expansion då icke var tillgodosedda. Detta

underströks särskilt av dåvarande departementschefen vid framstallande

av propositionen om krigsmaterielverkets bildande. Den stora upphand-

lin" av försvarsmateriel, som alltjämt pågår och den planläggning a\ en

mångfaldig dubblering av materieltillverkningen vid krig eller krigsfara, som

fortfarande är aktuell, har gjort det nödvändigt att försvarets förvaltnings­

organisation tillförs verkligt sakkunnigt folk på nämnda områden och att

sålunda den militära och konstruktionstekniska sakkunskapen vid för­

svaret kompletteras med produktions- och affärsmän. Forvaltmngsutred-

nin«en har ansett att sådan sakkunskap skall kunna tillföras de militära

förvaltningarna genom att där inrättas särskilda civila upphandlingsorgan,

men då givetvis på en lägre nivå än om ett särskilt, de militära myndig­

heterna icke underordnat verk, representerar ifrågavarande sakkunskap

inom försvaret. Detta bör enligt förvaltningsutredningen dock kunna kom­

penseras genom att chefen för det föreslagna industnplanenngsverket far

inflytande å de nämnda särskilda organens verksamhet, överbefälhavaren

anser dessa särskilda organ tillfyllest och finner ett sådant civilt inflytande

icke erforderligt. Jag håller bestämt före, att med hänsyn till de oerhorda

anskaffningar det här är fråga om, allt måste göras för att icke blott den

bästa sakkunskapen blir tillförd försvaret utan också och främst att denna

sakkunskap får inflytande på de ekonomiska och industriella avgöranden,

som träffas. Enligt “överbefälhavaren och delvis också enligt förvaltmngs-

utredningens förslag blir detta avgörande lagt i händerna på högre mili­

tärer, som varken utbildats eller har tillräcklig erfarenhet harav. De sär­

skilda upphandlingsorganen blir underställda icke blott en militär avdel­

ningschef utan också en militär förvaltningschef och i sista hand försvars-

grenschefen. Gencm sakkunskap vid val av leverantörer, vid förhandlingar,

granskning av tillverkningarnas uppläggning, val av lämpliga tillverkare

med hänsyn till maskiner och metoder in. m. bör nog 100 miljoner kro­

nor per år f. n. kunna inbesparas. Trots att redan de beslut oia förvalt­

ningsorganisationen, som träffades under kriget, förutsatte såvitt jag

förstår — inrättandet av sådana organ inom förvaltningarna har blott

flygförvaltningen under de år, som sedan dess förflutit, haft ett sådant

organ. Meningen var att den betydande anskaffning, som förvaltningarna

själva skulle ombesörja, skulle handläggas om också icke beslutas av sak­

kunnigt folk. Anskaffning till ett värde av sammanlagt mer än en miljard

kronor har under dessa år handlagts av folk utan utbildning ellei till­

räcklig erfarenhet på det ekonomiska och industriella området och beslu­

tats av folk utan annan utbildning än militära skolor. Detta kan icke

vara riktigt och måste betraktas som synnerligen otillfredsställande icke

minst från skattebetalarnas synpunkt.

Enda sättet alt få det ekonomiska inflytandet säkerställt är att låta

upphandlingarna i möjligaste mån handläggas och beslutas av clt själv­

ständigt verk, för såvitt icke clt gemensamt förvaltningsverk inrattas under

civil sakkunnig ledning på sådant sätt att de militära kraven blir säker­

ställda, såsom

skett

i England efter detta lands erfarenheter av militär

upphandling och tillvcrkningsplanering. Jag föreslår att förutsättningarna

härför skapas och att till dess krigsmaterielverket bibehålls och succes­

sivt utbyggs med sikte på att utformas till ett sådant gemensamt verk,

som i allt fall så småningom blir den enda organisationstorm som slutligt

Kung!. Maj:ts proposition nr 109.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

löser förvaltningsfrågan. Även om krigsmaterielverket organiseras bort,

vilket är och ända från tidpunkten för verkets inrättande varit försvars­

grenarnas gemensamma strävan, upphör nämligen därmed icke det rivali­

serande förhållande mellan försvarsgrenarna, som i många hänseenden

återspeglas i de tre förvaltningarnas arbete och ofördelaktigt inverkar på

arbetets effektivitet.

Remissyttranden.

Statskontoret anknyter till sitt yttrande över förvaltningsutredningens

betänkande och erinrar om däri framförda synpunkter beträffande en från

försvarsgrensindelningen fristående tygförvaltningstjänst. Ämbetsverket

fortsätter.

Vid bedömandet av överbefälhavarens nu framlagda förslag må till eu

början konstateras, att endast mycket summariska uppgifter lämnats,

ägnade att belysa de konsekvenser i olika hänseenden, som uppkommer

vid en omorganisation efter i ärendet antydda riktlinjer. Detta gäller ej

minst statsverkets kostnader för den tilltänkta förvaltningsorganisationen.

I detta avseende har endast utsagts, att de sammanlagda avlöningskostna-

derna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter torde komma att

minska. Statskontoret måste bestämt hävda, att — innan ett principbeslut

fattas — en ingående och klarläggande utredning föreligger rörande det

ekonomiska utfallet av den förordade förvaltningsorganisationen. Oavsett

det nu anförda kan statskontoret icke anse, att överbefälhavarens förslag

kan läggas till grund för ett dylikt beslut. Skälen härtill är följande.

Statskontoret har icke funnit anledning frångå sina i utlåtandet den

17 maj 1951 anlagda synpunkter på frågan om organisationen av försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter. I avbidan på en utredning rörande möj-

ligheterna att erhålla en samordnad och från försvarsgrensindelningen

skild tygförvaltningstjänst bör enligt ämbetsverkets uppfattning några

mera genomgripande organisationsändringar icke vidtas beträffande krigs-

materielförsörj ningen. De fördelar av ekonomisk art, som — prin­

cipiellt sett — måste vara förenade med ett anskaffningssystem, vilket i

sig imymmer ett civilt centralt inköpsorgan, lär icke kunna förringas. I

detta sammanhang må jämväl uttalas, att den militära fackutbildningen

näppeligen i någon högre grad kan vara ägnad att tillgodose de fordringar

på ingående förtrogenhet med industriell affärsverksamhet, som måste

ställas på försvarets upphandlande personal. Det syns emellertid å andra

sidan uppenbart, att olägenheter är förknippade med gällande organisa­

tionsform, främst beroende på att tekniska specialister på samma materiel-

slag ansetts behövliga inom såväl krigsmaterielverket som försvarsgrens-

förvaltningarna samt att samarbetet mellan krigsmaterielverket och Övriga

militära förvaltningsorgan icke löpt friktionsfritt. I förstnämnda hänse­

ende har statskontoret svårt att föreställa sig, att icke möjligheter föreligger

att komma till rätta med förekommande dubbelorganisation utan alltför

stora ingrepp i den bestående ordningen. Det torde i sådant syfte kunna

övervägas att beträffande ett visst materielslag undersöka — eventuellt

med anlitandet av utomstående expertis — om icke genom omdisponering

av personalen och dess koncentrering till en myndighet förutsättningar

kan skapas för mera rationella arbetsformer. Med ledning av härigenom

vunna erfarenheter kan dessa undersökningar utsträckas till andraÖmate-

Öl

rielslag, inlill dess alla tänkbara anstalter vidtagits för en eliminering av

dubbelarbetet. Beträffande samarbetet mellan krigsmatenelverket och

Övriga myndigheter må ifrågasättas, om redan nu några mera sakra slut­

satser kan dras rörande verkningarna av de åtgärder, som av Kungl.

Maj:t vidtagits genom beslutet den 28 september 1951 och som för övrigt

kompletterats genom ett beslut så sent som under innevarande år. Det ma

dock uttalas, att från Kungl. Maj:ts sida välgrundade och bestamda krav

lär kunna ställas på att de myndigheter, som har att svara för försvarets

matericlanskaffning, ådagalägger god samarbetsvilja vid fullgörandet av

dem åvilande arbetsuppgifter.

Statens sakrevision ger uttryck åt den uppfattningen att, även om världs-

läget numera icke anses lägga hinder i vägen för en mera genomgripande

omorganisation, omständigheter av sådan betydelse likväl icke har före-

bragts att de kan föranleda sakrevisionen att frångå sina tungt vägande

principiella erinringar i sak mot förvaltningsutredningens förslag om krigs-

matericlanskaffningens återförande till de militära förvaltningsmyndighe­

terna. Det har enligt sakrevisionen icke visats att krigsmaterielanskaff-

ningen härigenom blir bättre utförd ur ekonomiska synpunkter eller att

besparingar i förvaltningskostnaderna av större betydelse kan åvägabringas.

Sakrevisionen förutser att de allvarliga skäl, som på sin tid föranledde

krigsmaterielverkets inrättande, i ett ansträngt läge kommer att göra sig

gällande med stor styrka, ehuru de måhända ej framträder på samma sätt

under rent fredsmässiga förhållanden.

Slitningar mellan de olika myndigheterna får icke inverka på bedöman­

det av organisationen ur principiella och sakliga synpunkter. Sakrevisionen

avråder för en återgång till den ordning på krigsmaterielanskaffningens

område, som gällde vid andra världskrigets utbrott. Även enligt sakrevisio­

nens uppfattning har dock de militära förvaltningarna väsentligt upprus­

tats sedan dess. Sakrevisionen anför vidare.

Såvitt framgår av överbefälhavarens promemoria har försöken att uppnå

ett bättre samarbete genom de 1951 och 1953 lämnade direktiven endast

delvis lyckats. Även sakrevisionen har under sin granskningsverksamhet

kunnat konstatera såväl ett mindre gott samarbete i av sakrevisionen upp­

märksammade fall som bristfälliglieter i handläggningen av anskaffmngs-

ärenden på såväl den ena som den andra sidan. Den omständigheten, att

ett ärende handläggs på ett otillfredsställande sätt av en eller flera tjänste­

män inom civila eller militära förvaltningsmyndigheter, får dock enligt

sakrevisionens mening icke vara utslagsgivande för bedömande av en orga­

nisations ändamålsenlighet. Sakrevisionen vill därför, bland annat med

hänsyn till den korta tid de nya direktiven varit gällande, icke dra den

slutsatsen, att de nuvarande svårigheterna, i den mån de ligger på det

personliga planet, icke kan utjämnas. Sakrevisionen är för sin del icke

heller övertygad om att krigsmaterielverkets slopande framdeles skulle ute­

sluta besvärliga slitningar och omgång mellan de berörda militärförvalt­

ningarna, dä den enligt huvudförvaltningsprincipcn anskaffande myndighe-

ten kommer att inta i stort sett samma ställning i förhållande till den

beställande myndigheten som det nuvarande krigsmaterielverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sakrevisionen upprepar sitt i yttrandet över förvaltningsutredningens

betänkande framförda förslag, att krigsmaterielverkets uppgifter i fråga

om produktionsteknisk granskning och leveranskontroll bör överföras till

militärförvaltningarna, som skulle bära det fulla ansvaret för dessa upp­

gifter.

Ledamoten av sakrevisionen Wistrand har anmält avvikande mening och

i huvudsak anfört.

Frågan om statens inköp av krigsmateriel borde handhas av ett från för-

svarsgrensförvaltningarna fristående organ har allt ifrån krigsmateriel­

verkets tillkomst varit omtvistad och erfarenheterna av krigsmaterielver­

kets behandling av dessa uppgifter har föranlett upprepade klagomål för

byråkratisk försening och bristande kompetens. Det syns mig påtagligt,

att de förväntningar man hyst vid krigsmaterielverkets upprättande icke

blivit infriade. Oavsett vilken uppfattning man principiellt må hysa angå­

ende lämpligheten av att sådan verksamhet handhas av ett fristående verk,

äger man rätt att beteckna den nuvarande ordningen som otillfredsstäl­

lande. Trots en prövotid på tio år har verket icke förmått skaffa sig det

förtroende, det bör äga hos utomstående och främst hos de militära myn­

digheterna. Det syns mig uppenbart, att verket icke kan tillfredsställande

fullgöra sina uppgifter utan gott samarbete med dessa. Huruvida en änd­

ring kan åstadkommas uteslutande genom reformer i krigsmaterielverkets

metoder eller om den kräver en nydaning, som går ut över verkets

existens, är svårt att utan ingående undersökningar taga ställning till. De

resultat, som framlagts av 1946 års militära förvaltningsutredning, och

de synpunkter, åt vilka överbefälhavaren i sin ifrågavarande skrivelse gett

uttryck, kan icke utan vidare åsidosättas och de förtjänar enligt min upp­

fattning Kungl. Maj :ts synnerliga beaktande.

Statens organisationsnämnd erinrar om att nämnden i sitt yttrande över

förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt att krigsmaterielverket ut­

går ur organisationen och att krigsmaterielanskaffningen i dess helhet

uppdras åt försvarsförvaltningarna. Vad som därefter inträffat har icke

rubbat nämndens uppfattning. Det syns nämnden angeläget, att över­

gången till den nya organisationen sker snarast möjligt.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap erinrar likaledes om sitt

yttrande över förvaltningsutredningens betänkande i vilket de olägenheter

närmare berördes, som enligt riksnämndens mening var förknippade med

gällande ordning för krigsmaterielanskaffningen.

Nämnden fortsätter.

Olägenheterna har endast delvis undanröjts efter tillkomsten av kungl.

brevet den 28 september 1951. Beträffande viss materiel, vars anskaffande

alltjämt ankommer på krigsmaterielverket, kan nämnas att riksnämnden

trots upprepade påstötningar hittills fått del av krigsproduktionsbesked

allenast i begränsad omfattning. Detta förhållande medför betydande svå­

righeter för riksnämnden, när det gäller att bedöma belastningen på

industrin och hur tillgängliga tillverkningsresurser skall kunna utnyttjas

på mest ändamålsenliga sätt.

För att man skall kunna komma till rätta med nuvarande olägenheter

63

syns det erforderligt att genomföra en mera omfattande omorganisation.

De beredskapsskäl, som 1951 talade mot en dylik åtgärd, torde ej längie

föreligga. Riksnämnden får därför för sin del förorda, att krigsmateriel-

verkets nuvarande uppgifter överförs på andra organ.

De farhågor, som krigsmaterielverket uttalat, att försvarsgrensförvalt-

ningarna vid handläggning av materielanskaffningsfrågor efter en omorga­

nisation av ifrågasatt slag skulle sakna erforderlig ekonomisk och industri­

ell expertis, är enligt riksnämndens mening överdrivna. Såsom överbefäl­

havaren framhållit omhänderhar försvarsgrensförvaltningarna, oberoende

av krigsmaterielverket, stora upphandlingar till betydande värden, vilka

fordrar bl. a. ekonomisk sakkunskap. Utvecklingen har även medfört, att

tekniska experter efter hand erhållit ökat inflytande inom försvarsgrens­

förvaltningarna, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att förekommande ären­

den i många fall handläggs och föredras av tekniker direkt inför chefen

eller souschefen (avdelningschefen) för vederbörande försvarsgrensförvalt-

ning. Det må vidare beaktas, att det nuvarande samarbetet mellan krigs­

materielverket och försvarsgrensförvaltningarna av de senare fordrar en

omfattande teknisk verksamhet, innan de upphandlingar, som avses ske

genom krigsmaterielverkets försorg, kan äga rum.

Sveriges industriförbund har av remisshandlingarna fått det intrjcket

att samarbetet mellan förvaltningarna, å ena, samt krigsmaterielverket, å

andra sidan, icke fungerar så som är önskvärt. Då uppgift ofta står mot

uppgift, är orsakerna härtill inte lätta att få fram ur det föreliggande

materialet. Några nya synpunkter för organisationsfrågans bedömande

kan dock enligt förbundets mening knappast sägas ha framkommit.

Förbundet anser, att tillskapandet av ammunitionsnämnden och därefter

krigsmaterielverket på sin tid innebar en riktig för att icke säga nödvändig

åtgärd. De militära förvaltningarna var vid denna tid ej rustade för de

stora anskaffningsuppgifterna utan de behövde kompletteras med ett organ,

inom vilket kommersiell och industriell sakkunskap var företrädd. För­

bundet pekar på den organisatoriska och personella förstärkning av för­

valtningarna, som därefter ägt rum. Numera kräver den mycket omfat­

tande anskaffningsverksamhet, som de själva har att ombesörja, tillgång

till kommersiell och industriell sakkunskap. Man kan därför enligt för­

bundets mening icke, när det gäller att bedöma den lämpligaste organisa­

tionsformen, utgå från situationen i början av 1940-talet, utan hänsyn

måste tas till det förändrade läget i fråga om förvaltningarnas organisa­

tion och omfattningen av deras anskaffning.

I anslutning härtill fortsätter förbundet.

Ovissheten om vilken organisationsform som slutligt skall komma att

väljas har säkerligen stört arbetsförhållandena inom förvaltningarna och

förorsakat svårigheter, särskilt inom det i detta hänseende mest utsatta

förvaltningsorganet, krigsmaterielverket. Denna osäkerhet i fråga om fram­

tiden har sannolikt också bidragit till det otillfredsställande samarbetet

mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket. Förbundet

anser det därför vara angeläget, att ståndpunkt nu tas till den princip

enligt vilken förvaltningstjänsten skall organiseras på något längre sikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Två olika lösningar syns härvid i första rummet möjliga, nämligen ett

bibehållande av den nuvarande organisationsformen med ett gemensamt

verk — krigsmaterielverket — för anskaffning av materiel, som är av mass-

eller standardkaraktär, eller ett återförande av anskaffningen till de olika

försvarsgrensförvaltningarna under tillämpande av huvudförvaltningsprin-

cipen. Följs den förstnämnda vägen, torde det vara nödvändigt att när­

mare överväga behandlingen av de produktionstekniska frågorna och kon­

trollen samt möjligheterna att befordra en förbättrad kontakt mellan kon­

struktörer och leverantörer i syfte att i görlig mån undvika dubbelarbete

och förbättra samarbetet. De hittillsvarande erfarenheterna, sådana de

redovisas i nu föreliggande utredningsmaterial, ger emellertid ett starkt

intryck av att föga är att vinna med att ånyo göra ett försök att bibehålla

den nuvarande organisationen med krigsmaterielverket som inköpsorgan

åt förvaltningarna av materiel av mass- och standardkaraktär, även om

ytterligare åtgärder i syfte att förbättra samarbetet vidtas.

En ytterligare möjlighet är att upptaga 1946 års förvaltningsutrednings

tanke att sammanföra hela förvaltningstjänsten till ett centralt organ,

vilket skulle överta krigsmaterielverkets och de militära förvaltningarnas

uppgifter. En sådan lösning torde emellertid för närvarande sakna aktu­

alitet redan med hänsyn till den genomgripande förändring av nuvarande

försvarsordning, som en sådan organisationsform förutsätter. I denna

situation har förbundet, med hänsyn till att förvaltningarna numera är

avsevärt bättre rustade för anskaffning av krigsmateriel än vid tidpunkten

för krigsmaterielverkets tillkomst och då möjligheter bör föreligga att ytter­

ligare förstärka förvaltningarnas ekonomiska och industriella sakkunskap,

funnit sig böra förorda att en omorganisation av den centrala militära för­

valtningen sker i huvudsak enligt överbefälhavarens förslag.

Förbundet uttalar sitt beklagande av att tanken bakom krigsmateriel­

verkets tillkomst — en centraliserad anskaffning av materiel av mass-

och standardkaraktär, främst ammunition — icke kunnat förverkligas så

som var avsett. Det syns icke förbundet uteslutet att det i ett skärpt läge

skulle visa sig ändamålsenligt att ånyo sammanföra sådan anskaffning till

ett självständigt organ. Förbundet betonar vikten av att de förvaltningar,

som skall överta krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet, erhåller en

sådan organisation, att industriell och kommersiell sakkunskap får möj­

lighet att göra sina synpunkter gällande på ett högt plan såväl i vad avser

den mera långsiktiga planläggningen av materielanskaffningen som prin­

ciperna för den direkta upphandlingsverksamheten.

Överbefälhavaren har yttrat sig över chefens för krigsmaterielverket

skrivelse. Med anledning av det däri gjorda uttalandet om att etthundra

miljoner kronor årligen f. n. nog bör kunna inbesparas vid materielanskaff­

ningen anför överbefälhavaren.

För att i någon mån belysa frågan redovisas här hur materielanskaff-

ningsanslagen inom försvaret är disponerade för budgetåret 1953/54. Dessa

anslag uppgår sammanlagt till cirka 900 miljoner kronor. Härav anskaffas

materiel för cirka 180 miljoner kronor av krigsmaterielverket självt medan

350 miljoner kronor är avsedda för anskaffning av flygmateriel. Sistnämnda

Kungl. May.ts proposition nr 109.

65

belopp torde böra frånräknas, eftersom detta till sin huvuddel inryms

i det särskilda, av Kungl. Maj:t godkända avtal, som träffats med SAAB.

Återstår 370 miljoner kronor, vilken summa även innefattar materiel som

bestäils direkt vid försvarets fabriksverk liksom materiel från utlandet.

Värdet härav överstiger 100 miljoner kronor. Möjligheten att på angiven

upphandlingsvolym kunna göra inbesparingar på omkring 100 miljoner

kronor genom en ökad effektivisering av upphandlingsverksamheten torde

kräva en betydligt mera ingående belysning än den som framlagts i

skrivelsen.

Närmast med anledning av att chefen för krigsmaterielverket åberopat

den i Storbritannien tillämpade ordningen för krigsmaterielanskaffning,

har under hand från försvarsstaben överlämnats en promemoria angående

krigsmaterielanskaffningens organisation i Storbritannien och Amerikas

Förenta Stater. Till översikten över det brittiska systemet, enligt vilket ett

försörjningsministerium med vissa undantag omhänderhar all anskaffning

av krigsmateriel, har fogats följande kommentarer.

En blick på den brittiska organisationen kan möjligen leda till den

reflexionen att man även i Sverige borde koncentrera krigsmaterielanskaff-

ningen till ett från de militära förvaltningarna fristående verk d. v. s.

krigsmaterielverket, som närmast svarar mot det brittiska försörj nings-

ministeriet.

Emellertid torde ett beaktande av de grundläggande skiljaktigheter, som

finns mellan de båda organisationssystemen, närmast leda till motsatt

resultat. De viktigaste skiljaktigheterna torde vara:

1. Försörj ningsministeriet är så organiserat att representanter för för­

svarsgrenarna inom alla instanser är knutna till ministeriet.

2. Försörj ningsministeriet är direkt underställt den myndighet, för-

svarsministeriet, som fullgör de uppgifter vilka i Sverige faller på för­

svarsstaben i vad gäller högsta ledningen av underhållstjänsten, krigspro-

duktion in. m.

3. I den brittiska organisationen är de »centrala» förvaltningsmyndig­

heterna inlemmade i ministeriet. De ansvariga politikerna utövar sålunda

direkt ledningen inom sina respektive områden. Politikerna och fackmän­

nen är sammanknutna inom organisationen på ett i grund olika sätt mot

vad fallet är i Sverige, där sedan äldsta tid de centrala förvaltningarna

intar eu självständig ställning.

Det torde därför kunna sägas att eu organisation som den brittiska med

en särskild krigsmaterielanskaffande myndighet kan fungera därför att,

dels det militära fackmannainflytandet är garanterat inom myndigheten,

dels den anskaffande myndigheten är direkt underställd det »militära»

organ som svarar för underhållstjänstens högsta ledning, dels slutligen

cheferna för de berörda myndigheterna är medlemmar av samma regering,

varigenom samarbetet är garanterat av den gemensamma politiska led­

ningen. I Sverige är icke dessa omständigheter för handen.

b. Inrättande av en försvarets industriplancring.

I samband med överbefälhavarens förslag om indragning av krigs-

materielverket har frågan om inrättande av eu försvarets industriplanering

ånyo tagits upp till kortfattad behandling.

5—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

överbefälhavaren avstyrker en dylik åtgärd ock anför till stöd härför.

Enligt förvaltningsutredningens förslag skulle det nya ämbetsverket, för­

svarets industriplanering, lyda under överbefälhavaren. Vissa av de arbets­

uppgifter, som enligt förslaget ålagts detta verk, är av sådan art och hör

så nära samman med förvaltningstjänsten i övrigt, att de bör handläggas

av förvaltningarna. De arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila

industriplaneringen, skulle i viss utsträckning även bestå i att förse för­

valtningarna med informationer m. in. Ett organ med ovannämnda upp­

gifter bör icke lyda direkt under överbefälhavaren. Endast sådana arbets-

uppgifter, som ur beredskapssynpunkt och vid uppgörandet av krigsin­

dustriplaner m. m. kräver samordning av högsta militära instans, bör åvila

överbefälhavaren. Med anledning härav avstyrks, att en försvarets in­

dustriplanering inrättas. De arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutred-

ningen skall åvila denna, bör fördelas på andra myndigheter inom krigs­

makten.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd erinrar att nämnden i sitt yttrande över

förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt förslaget om inrättande av

det nya ämbetsverket. Nämnden förklarar emellertid sig numera icke ha

något att erinra mot att verket i fråga icke kommer till stånd under förut­

sättning att den centrala sammanhållning, som är nödvändig i fråga om

flertalet av de verksamhetsgrenar, som förvaltningsutredningen avsett skola

falla under försvarets industriplanering, icke äventyras. Denna samman­

hållning bör enligt nämnden kunna säkerställas, om försvarsstabens kvar-

termästaravdelning i enlighet med överbefälhavarens förslag åläggs vissa

hithörande uppgifter.

I övrigt har frågan om försvarets industriplanering ej närmare berörts

av remissmyndigheterna.

c. Fördelningen av krigsmaterielverkets nuvarande arbetsuppgifter på andra myn-

digheter.

Under förutsättning att krigsmaterielverket avvecklas och försvarets

industriplanering icke kommer till stånd måste ställning tas till en rad

spörsmål om fördelningen av dels krigsmaterielverkets nuvarande upp­

gifter dels vissa sammanhållande funktioner, som avsetts skola ankomma

på industriplaneringen. Den viktigaste frågan, vilken helt naturligt domi­

nerat meningsbrytningarna kring krigsmaterielverkets fortsatta bestånd,

är krigsmaterielanskaffningen. Om krigsmaterielverket upphör får den lös­

ningen anses självklar att verkets anskaffningsverksamhet övertas av för-

svarsförvaltningarna efter erforderlig personalförstärkning och under iakt­

tagande och utveckling av huvudförvaltningsprincipen. På denna punkt

råder inga meningsskiljaktigheter. Särskild uppmärksamhet påkallar dock

vissa speciella anskaffningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket,

nämligen upphandling av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den

som för statsförvaltningen i övrigt enligt SFS 850/45 skall ombesörjas av

67

*

generalpoststyrelsen, samt upphandlingen av kontorsinventai'ier (möblei,

kassaskåp, armatur, gardiner, mattor m. m.) för hela statsförvaltningen

(SFS 18/50 och 22/50). Upphandlingen av kontorsmateriel har icke berörts i

1953 års utredning i annan mån än att försvarets civilförvaltning eiinrat

om att detta spörsmål måste tas under övervägande. Generalpoststjrel-

sen har emellertid i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande

förklarat sig villig att i enlighet med utredningens förslag handha ifråga­

varande anskaffning även för försvaret. Beträffande upphandlingen av

kontorsinventarier anför lcrigsmaterielverket.

Slutligen får verket erinra att verket även har andra viktiga arbetsupp­

gifter, som ej alls berörs i överbefälhavarens promemoria. Dit hör bl. a.

de inköp av möbler, textilier m. m. för hela statsförvaltningen, som verket

ombesörjer och där avsevärda belopp årligen inbesparas genom central

handläggning av dessa ärenden. Denna del av verksamheten har under

senare år vuxit betydligt och bör i statens ekonomiska intresse ytterligare

utvecklas.

I överbefälhavarens tilläggspromemoria erinras om förvaltningsutred­

ningens förslag, enligt vilket denna verksamhet skall överföras till försvars-

förvaltningarna med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen.

1 detta sammanhang torde en skrivelse från statens sakrevision den 14

december 1953 böra beröras. Sakrevisionen erinrar i denna skrivelse om

vissa speciella anskaffningsuppdrag som åvilar krigsmaterielverket och an­

för härom.

Under sin hittillsvarande verksamhet har statens sakrevision sökt, att

där så varit lämpligt, koncentrera upphandlingar till myndighet, som

redan haft större anskaffningar av de ifrågakommande varuslagen. För­

utom anknytningar i enskilda fall till träffade överenskommelser eller

tillfälliga anskaffningar efter särskild framställning härom har mera regel­

bundet återkommande anskaffningsuppdrag in. in. i olika sammanhang hän­

förts till krigsmaterielverket. Utom upphandlingen av kontorsinventaner

upphandlar sålunda krigsmaterielverket glödlampor för alla statliga verk

och myndigheter med undantag för postverket, televerket, \attenfalls-

verket och statens järnvägar samt några till sistnämnda myndigheters

centralavtal anknutna myndigheter. Jämväl upphandlingen av tvätt- och

rengöringsmedel samt husbyggnadsfärger för de statliga, sjukhusens del

sker genom krigsmaterielverket. I båda dessa upphandlingsfall äger an­

skaffningen rum för de civila myndigheterna samtidigt med anskaffning

för de militära och avser årsbehov med avropsköp. Även upphandlingen

av gasskyddsmateriel för civilförsvaret skall enligt Kungl. Maj :ts beslut

den 16 juli 1943 ske genom krigsmaterielverkets försorg. Krigsmateriel­

verket har ock enligt Kungl. Maj :ts beslut den 26 september 1947 att

träffa avtal om leverans av tvätt- och rengöringsmedel till statliga verk

och myndigheter i Stockholm. Härjämte aligger det verket enligt kungö­

relsen den 14 juni 1946, nr 334, all utöva förmedlingsverksamhet till främ­

jande av ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna tillhörig teknisk

materiel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

68

Sakrevisionen hävdar, att det är av väsentlig ekonomisk betydelse, att

ifrågakommande huvudförvaltningsmyndighet efter krigsmaterielverkets

indragning övertar de uppgifter, som enligt vad sakrevisionen anfört an­

kommer på krigsmaterielverket. I detta syfte anses vederbörande huvud­

förvaltningsmyndigheter böra instruktionsmässigt åläggas att efter upp­

drag av Kungl. Maj:t eller i den mån det kan ske utan åsidosättande av-

försvarets intressen, efter överenskommelse med statlig myndighet, som

icke tillhör försvaret, ombesörja anskaffning för sådan myndighets räkning-

av materiel likartade med den, vilken det åligger verket att anskaffa för

försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av' myndigheter

anlitade leverantörer. De arbetsuppgifter, som härigenom kan komma att

åläggas huvudförvaltningsmyndigheterna, är enligt sakrevisionens uppfati-

ning i allmänhet icke av' den art, att förvaltningarnas personalbehov' på­

verkas därav.

I det följande lämnas en redogörelse för de synpunkter som framkommit

beträffande fördelningen av övriga i och för sig betydelsefulla på krigs­

materielverket ankommande arbetsuppgifter. Därvid kommer varje upp­

gift att behandlas i ett sammanhang.

1) KRIGSINDUSTRIPLANERINGEN.

Krigsindustriplaneringen beträffande krigsmateriel handhas av den myn­

dighet, som ombesörjer upphandling och leveranskontroll, och är alltså upp­

delad mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. I dessa

frågor har överbefälhavaren direktivrätt, varjämte han avgör bl. a. priori-

tetsfrågor. Avvägningen i stort mellan försvarets, andra statliga verksam­

hetsområdens och folkförsörjningens behov ankommer på riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap.

Överbefälhavaren utgår från att försvarsförvaltningarna skall handha

krigsindustriplaneringen beträffande materiel, vars anskaffning övertas

från krigsmaterielverket. Eftersom en väl planlagd fredsproduktion utgör

den bästa grunden för krigsproduktionen, avser överbefälhavaren att lik­

som hittills i erforderlig omfattning bedriva leveransuppföljning samt

följa och påverka frågor rörande krigsmaterielens utveckling i en med hän­

syn till krigsberedskapen avpassad omfattning. En särskild industridetalj

bör enligt överbefälhavaren inrättas inom försvarsstabens kvartermästar-

avdelning. För denna bör två å tre befattningar tillkomma.

Överbefälhavaren anser att riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­

skap skall överta förandet av krigsmaterielverkets maskinregister.

Krigsmaterielverket berör förslaget om inrättande av en industridetalj

inom försvarsstaben. I detta hänseende anföres bl. a.

överbefälhavaren motiverar sitt avstyrkande beträffande försvarets

industriplanering med att dess arbetsuppgifter i viss utsträckning skulle

vara av servicekaraktär i förhållande till förvaltningarna och av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

69

anledning icke borde åvila ett direkt under överbefälhavaren lydande organ.

Icke desto mindre föreslås att en industridetalj inrättas vid försvarsstabens

kvartermästaravdelning. Denna detalj kan icke undgå att få uppgifter

av servicekaraktär. Oavsett detta inå framhållas att ett utbyggande av

denna industridetalj lätt kan få till följd att den försvarsgrensförvaltning,

som har att ombesörja krigsindustriplaneringen på visst område och varest

den största sakkunskapen på området måste finnas, får motta direktiv

rörande själva planläggningen av tillverkningen från ett organ med väsent­

ligt mindre sakkunskap på området.

Remissyttranden.

Statskontoret avstyrker att en industridetalj inrättas bl. a. under fram­

hållande av överbefälhavarens övriga maktpåliggande uppgifter, som kom­

mer det att framstå som mindre välbetänkt att han i större utsträckning

skall leda krigsindustriplaneringen.

Statens organisationsnämnd anser, att överbefälhavaren bör utöva en

långt gående samordnande och övervakande verksamhet beträffande krigs­

industriplaneringen och ifrågasätter om icke — förutom att industridetaljen

inrättas -— en person med erkänd erfarenhet och skicklighet på det industri­

ella området bör ställas till överbefälhavarens förfogande för att vid be­

hov vara rådgivare i dylika frågor.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppehåller sig förhål­

landevis utförligt vid förevarande spörsmål. Nämnden uttalar som sin

mening att överbefälhavaren genom den föreslagna industridetaljen torde

komma att tillförsäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig över­

blick över planläggningen på krigsmaterielförsörjningens område. Denna

planläggning måste dock inordnas i ett större sammanhang. Till belysande

härav återger nämnden vissa avsnitt ur sitt yttrande över förvaltningsut-

redningens betänkande. Dessa avsnitt har tidigare refererats.

Riksnämnden framhåller, att ett intimt samarbete måste etableras mellan

överbefälhavaren, försvarsförvaltningarna och riksnämnden för att de an­

givna synpunkterna skall bli beaktade i erforderlig grad. I enlighet med

vad som förutsätts i riksnämndens instruktion bör riksnämnden och be­

rörda myndigheter träffa närmare överenskommelse om detaljregleringen

av detta samarbete.

Riksnämnden förklarar sig beredd att överta maskinregistret över den

svenska industrin och med ledning därav lämna anvisningar till de krigs-

industriplanläggande myndigheterna om lämpliga industriföretag.

2) STANDARD1SERINGSFRÅGOR.

överbefälhavaren finner, att krigsmaterielverkets uppgift att vara sam­

manhållande organ för standardisering av för försvaret gemensam materiel

bör handhas av försvarets standardiseringsdelegation. Då dessa frågor kan

vara av största ekonomiska betydelse för riksförsvaret bör även riksnämn-

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den för ekonomisk försvarsberedskap vara representerad i delegationen,

som nu består av representanter för vissa försvarsmyndigheter och Sveriges

standardiseringskommission. Även forskningsanstalten bör enligt överbe­

fälhavarens mening vara företrädd med hänsyn till det standardiserings-

arbete som anstalten utför på teleteknikens område. Delegationen har be­

hov av ett arbetande sekretariat, som anses lämpligen kunna inordnas i flyg­

förvaltningen, i vilken ingår försvarets klassifikationscentral. Med anled­

ning av framförda förslag om sekretariatets anslutning till annan myndig­

het framhåller emellertid överbefälhavaren, att denna fråga närmast är

av formell natur.

Remissyttranden.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har förklarat sig beredd

att utse representant i standardiseringsdelegationen.

3) MÄTDON OCH KONTROLLMETODIK.

Förvaltningsutredningen föreslog att tillverkning och förvaltning av

mätdon samt frågor om kontrollmetodik skulle förläggas till försvarets

industriplanering.

Överbefälhavaren förordar, att frågor rörande kontrollmetodik handläggs

av försvarsgrensförvaltningarna med en teknisk delegation som samord­

nande organ. I denna bör även fabriksstyrelsen vara företrädd.

Mätdon bör enligt överbefälhavaren anskaffas och förrådshållas av den

huvudförvaltning, som anskaffar den materiel, för vilken mätdonen avses.

Sådana mätdon, som avser krigsmateriel, vilken tillverkas inom försvarets

fabriksverk, bör övertas av fabriksstyrelsen. Erforderligt samarbete tryg­

gas genom den tekniska delegationen för kontrollmetodik.

Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att fullgöra ifråga­

varande uppgift.

Krigsmaterielverket finner det vara av största vikt ur såväl ekonomiska

synpunkter som med hänsyn till standardiseringen att ej blott konstruk­

tion utan även anskaffning, kontroll och förrådshållning av mätdon sker

centralt av en myndighet och ej delas upp på flera.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd tillstyrker överbefälhavarens förslag. Nämn­

den anser det nuvarande mätdonslaboratoriet i krigsmaterielverket böra

anslutas till arméförvaltningen, eftersom huvuddelen av de mätdon, som

i fred bör anskaffas centralt, avser materiel (ammunition) som skall an­

skaffas av denna förvaltning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillstyrker likaledes över­

befälhavarens förslag.

71

Sveriges industriförbund framhåller, att krigsmaterielverkets mätdons-

detalj åtnjuter gott anseende och finner det tveksamt, om det är lämpligt

att dela upp denna organisation på förvaltningarna. Det bör övervägas att

även i fortsättningen bibehålla detaljen som en enhet och förlägga den till

en speciell till försvarsstabens industridetalj ansluten arbetsgrupp, som

bör överta även vissa andra av krigsmaterielverkets uppgifter.

4; PATENTFRÅGOR.

Överbefälhavaren förordar att krigsmaterielverkets uppgifter som för­

svarets patentorgan övertas av försvarets forskningsanstalt, vilken ar ett

från förvaltningarna fristående organ, som genom sin verksamhet har in­

tim kontakt med dylika ärenden. Det framhålls dock att andra lösningar

är tänkbara.

Marinförvaltningen drar i tvivelsmål, om forskningsanstalten är den

lämpligaste instansen för patentärenden, som i avsevärd grad är dels

militära, dels administrativa och juridiska. Förvaltningen ifrågasätter om

det inte är mest ändamålsenligt att förlägga dessa ärenden till en militär

arbetsgrupp (militärassistent) ansluten till patent- och registreringsverket.

Krigsmaterielverket anför i denna fråga.

För handläggning av patentavtal och överenskommelser med uppfinnare

erfordras förutom rent teknisk sakkunskap även merkantil och juridisk

sådan med hänsyn till de förhandlingar, som måste föras med uppfinnarna.

För den skull ifrågasätts lämpligheten av att överföra patentverksamheten

till ett så speciellt organ som forskningsanstalten. För övrigt har erfaren­

heten gett mycket starka belägg för att frågor om ersättning till uppfinnare

—- vilka som regel är anställda vid forskningsanstalten eller förvalt­

ningarna — bör handläggas av annan myndighet än den till vilken uppfin­

naren är bunden.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd framhåller att det organ, som skall handha

patentfrågorna, skall vara ett serviceorgan åt förvaltningarna. Nämnden

anser det därför icke ändamålsenligt, att organet ansluts till forsknings­

anstalten, som icke är avsedd eller organiserad för handläggning av förvalt­

ningsärenden. I stället bör det anslutas till någon av försvarsgrensförvalt-

ningarna, förslagsvis flygförvaltningen.

Sveriges industriförbund anser det böra övervägas att förlägga patent­

frågorna till samma organ som förbundet ifrågasatt beträffande mätdon

och kontrollmetodik, nämligen en till försvarsstabens industridetalj knuten

speciell arbetsgrupp.

5) SKUGGFABRIKER OCH MASKINER.

överbefälhavaren föreslår att av krigsmaterielverket förvaltade s. k.

skuggfabriker och till industrin utlånade maskiner bör övertas av fabriks­

verket och utvecklar sina synpunkter sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

72

Enligt gällande instruktion för försvarets fabriksverk åligger det för­

svarets fabriksstyrelse, att, därest ej annat av Kungl. Maj:t föreskrivs, i

sina räkenskaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten till­

höriga industriella anläggningar ävensom, i den mån så av Kungl. Maj:t

bestäms, andra statliga kapitaltillgångar. — Härmed avses bl. a. krigs­

materielverkets skugglabriker och till industrin utlånade maskiner. Dessa

skuggfabriker och maskiner m. m. är i huvudsak avsedda för tillverkning

av ammunition och vapenmateriel. Eftersom fabriksstyrelsen genom sin

verksamhet är väl förtrogen med dylika maskiner och tillverkningar och

krigsmaterielverkets maskinlond redan nu redovisas av styrelsen, bör med

stöd av ovanstående bestämmelse i styrelsens instruktion såväl skugg­

fabrikerna som krigsmaterielverkets maskiner i övrigt omhändertas av

fabriksstyrelsen. Genom lämplig planering skapas möjligheter att minska

ränteförlusterna för dessa anläggningar under fredstid genom att de ut-

nåttjas föi fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. De merkostnader,

som kommer att belasta fabriksstyrelsen, bör redovisas vid sidan om dess

affärsdrivande verksamhet, förslagsvis under anslaget »Bestridande av

beredskapskostnader vid försvarets fabriksverk».

Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att överta denna

uPP§ift» under framkallande likväl av att den avviker från de uppgifter,

som styrelsen i egenskap av affärsdrivande verk i övrigt har sig anför­

trodda.

Krigsmaterielverket motsätter sig förslaget med följande motivering.

Fabriksstyrelsen är ett affärsdrivande verk, som tillverkar i konkurrens

med den privata industrin. Uppslaget att fabriksstyrelsen skall uthyra

maskiner till sina konkurrenter kan näppeligen vara genomtänkt utan

förefaller fullständigt verklighetsfrämmande. Ett sådant arrangemang

skulle omedelbart leda till motsättningar mellan uthyrare och förhyrare

och härigenom skulle fabriksstyrelsen få en aldrig avsedd ställning i för­

hållande till den Övriga industrin. Fabriksstyrelsen skall vara självständig

i förhållande till sina konkurrenter och icke kunna utöva inflytande på

dessa. Detta har ju också varit den ursprungliga avsikten, då fabrikssty-

i elsen inrättades som ett affärsdrivande verk. Det förklaras att genom

lämplig planering av verkets skuggfabriker möjligheter skapas att få dessa

anläggningar räntebärande under fredstid genom att utnyttja dem för

fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. Härtill må erinras att skugg­

fabrikerna utgör en kapacitetsreserv, som icke kan utnyttjas ekonomiskt

vid normal tillverkning. De är inrättade såsom ett led i krigsindustriplane­

ringen och bör givetvis vara underställda den direkt planerande myndig­

heten. Vidare är skuggfabrikerna byggda för drift genom enskilda företag

och törlagda antingen i anslutning till dessas fabriker eller på avsides be­

lägna platser. Hade det varit möjligt att i fredstid göra anläggningarna

räntebärande, skulle detta givetvis för länge sedan ha skett genom de en­

skilda företagen. Igångsättning av skuggfabrikerna skulle endast medföra

avsevärda merkostnader.

Remissyttranden.

Statskontoret framhåller att det med hänsyn till fabriksstyrelsens egen­

skap av affärsdrivande verk är mindre lämpligt att styrelsen övertar här

ifrågavarande uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

73

Sveriges industriförbund motsätter sig bestämt den av överbefälhavaren

föreslagna anordningen, som förutses komma att leda till motsattmngai

och svårigheter. Det kan enligt förbundets mening icke accepteras att

fabriksverket, som är ett affärsdrivande verk och i princip skall vara

jämställt med den privata industrin och på likställd grund konkurrera

med den, på denna väg får inblick i sina konkurrenters produktionsförhål­

landen. Förbundet föreslår i stället att ifrågavarande skuggfabnker och

maskiner övertas av arméförvaltningen eller av den utav förbundet före­

slagna speciella arbetsgruppen vid försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

IVytt förslag från försvarsstaben.

Med anledning av invändningarna mot fabriksstyrelsens övertagande av

maskiner och skuggfabriker har i en särskild promemoria från försvars­

staben följande alternativa lösning av frågan skisserats.

Envar huvudförvaltningsmyndighet övertar den del av krigsmateriel-

verkets maskinpark, som faller inom myndighetens anskaffningsområde.

Som krigsindustriplanläggande myndighet åligger det huvudforvalt-

ningsmyndigheten att inom sitt område svara för underhåll, omsättning,

placering och utnyttjande av maskinparken.

Årskostnader och engångskostnader för industriell krigsberedskap äskas

av varje huvudförvaltningsmyndighet för sig i samråd med försvarsstaben

och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. För den gemensamma

planläggningen på detta område inrättas eu delegation för krigsindustri­

planläggning mellan förvaltningsmyndigheterna (dessas centralplane­

ringar), försvarsstaben och riksnämnden.

Av praktiska skäl redovisas maskinfonden även i fortsättningen på för­

svarets fabriksfond. Särskilda delfonder inrättas för de olika huvudfor-

valtande myndigheterna.

Arméförvaltningens tygavdelnings skrivelse den 14 december 1953 angaende förvalt­

ningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskinet.

1 skrivelse den 30 oktober 1953 anmodade jag arméförvaltningen att

senast den 15 december 1953 efter samråd med berörda förvaltningar in­

komma med yttrande, huruvida armétygförvaltningen lämpligen kan och

bör överta förvaltningen av samtliga krigsmaterielverkets skuggfabnkei

och till industrin utlånade maskiner lör krigsmaterieltillveikning.

Den 14 december 1953 har arméförvaltningens tygavdelning efter sam­

råd med försvarets fabriksstyrelse, marinförvaltningen och flygförvalt­

ningen avgett sålunda begärt förslag.

Beträffande skuggfabrikerna anför tygavdelningen bland annat.

Enligt Kungl. Maj :ts proposition angående bildandet av försvarets

fabriksfond (nr 75/1944) är skuggfabriker en sammanfattande benämning

»å kapitaltillgångar, vilka utgörs av andra staten tillhöriga anläggningar

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

inom krigsmaterielverkets anskaffningsområde än fabriksstyrelsen under­

ställda fabriker och anstalter och vilka är avsedda att för försvarets räk­

ning utnyttjas i drift vid privata företag». Emellertid har benämningen

skuggfabriker kommit att tillämpas även på privatägda anläggningar, i

vilka staten på olika sätt investerat medel för alt säkerställa viss tillverk­

ningskapacitet för försvarets behov. Sålunda ingår i krigsmaterielverkets

förteckning över avtal angående skuggfabriker 15 st. privatägda anlägg­

ningar och 12 st., som ägs av staten, av vilka i huvudsak endast de senare

ingår i försvarets fabriksfond.

I samtliga tall — utom ett — har emellan krigsmaterielverket och privata

företag upprättats kontrakt, som innehåller bestämmelser om anläggnin­

garnas användning i samband med krigsmaterieltillverkning, underhåll av

byggnader och kontroll därav, villkor och hyresersättning, därest lokalerna

utnyttjas för andra ändamål av företaget.

För underhåll av byggnaderna utan eller mot ersättning svarar det pri­

vata företag, med vilket kontrakt upprättats. Expertis för tillsyn av bygg­

nadernas skötsel och underhåll har i regel erhållits av fabriksstyrelsen på

uppdrag av krigsmaterielverket. Undantag från övriga skuggfabriker bildar

en berganläggning för tillverkning av spårljusgranater, med vilken kon­

trakt angående denna tillverkning ej upprättats med något privat företag.

Anläggningen är för närvarande uthyrd till privat företag för sammansätt­

ning av ammunition.

Tygavdelningen framhåller vidare, att kapitalinvesteringarna i skugg-

fabrikei har tillkommit för att tillgodose försvarsgrenarnas, huvudsak­

ligen arméns behov av ammunitionstillverkning och att huvuddelen av in­

vesteringarna avser anläggningar för tillverkning av nitrocellulosakrut.

Visst mindre belopp har investerats i anläggningar för laddning av flyg­

bomber. Dessa anläggningar är emellertid enligt uppgift av flygförvalt­

ningen numera icke erforderliga för sitt ändamål, varför de utnyttjas av

krigsmaterielverket som förråd.

Med hänsyn till att planläggningen av ifrågavarande ammunitionstill­

verkning enligt huvudförvaltningsprincipen framdeles kommer att åvila

armétygförvaltningen, tinns enligt tygavdelningens åsikt ingen anledning

att uppdela skuggfabrikerna på olika förvaltningar, utan de bör samman­

hållas under armétygförvaltningens ledning.

Beträffande skuggfabrikernas redovisning föreslår tygavdelningen, att

i princip ingen ändring görs utan att fabrikernas kapitaltillgångar alltjämt

redovisas av fabriksstyrelsen, vilken i samma ordning som hittills efter

överenskommelse med armétygförvaltningen bör ombesörja underhåll och

skötsel av byggnaderna. De s. k. dimsyreanläggningarna, som är inrymda

i krigsmaterielverkets, av tortifikationsförvaltningen förvaltade bergan­

läggningar, anses dock böra överföras till försvarets fastighetsfond, befäst­

ningars delfond.

Tygavdelningen har berett fortifikationsförvaltningen tillfälle att yttra

sig över föreliggande förslag beträffande skuggfabrikerna. I sitt yttrande

anför fortifikationslörvaltningen, att enligt ämbetsverkets uppfattning de

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

anläggningar, varom här är fråga, principiellt bör redovisas å armens respek­

tive befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hansyn till att

fortifikationsförvaltningen inom en snar framtid väntar att ändrad regiona

och lokal fastighetsförvaltning skall genomföras och detta anses komma

att medföra betydande påfrestningar för ämbetsverket, vill emellertid för­

valtningen icke nu motsätta sig tygavdelningens förslag angående skugg-

fabrikernas redovisning. Sedan den nya organisationen genomförts, bor

emellertid frågan om de under den blivande armétygförvaltmngen sorte­

rande skuggfabrikernas redovisning tas upp till slutlig provning.

I fråga om de maskiner,om vilka det här rör sig, anför tygavdelningen.

Vad beträffar krigsmaterielverkets maskiner (motsvarande) ar dessa

uppställda vid statliga eller privata tillverkare, i skuggfabnker ellei för

varade i förråd. Även beträffande maskinerna galler att de anskaffats för

ammunitionstillverkning. Den ojämförligt största delen

av inasl^uieL

för tillverkning av ammunitionseffekter (utom krut) antingen i i

svarets fabriksverk eller vid privatindustrin (ev. skuggfabnker). Återstå­

ende maskiner utgörs dels av sådana, som används for tillverkning i s lim­

fabriker av nc, nckrut, och toluol m. in. dels sadana, som befinnei si*, vid

verkstäder i anslutning till krigsmaterielverkets centralforrad. Några

maskiner, helt avsedda för eller endast anvandbara för viss speciell till­

verkning för marin- eller flygförvaltningarnas behov mgar for narvarande

icke, varför en uppdelning av maskinerna på olika förvaltningar icke kan

anses vara befogad. Maskintillgångarna föreslås darfor i princip Överflyttad

från krigsmaterielverket till armétygförvaltmngen, som beträffande an­

vändningen av maskinerna vid tillverkning, tillhörande andra forva -

ningars verksamhetsområde, bör ha att träffa överenskommelse harom med

respektive förvaltning.

Ifrågavarande maskiner ingår i försvarets fabriksfond och redovisas å

krigsmaterielverkets maskinkonto. Samtliga maskiner, som representerar

ett anskaffningsvärde av över fyrtiotre xniljonor kronor, ar helt avskrivna.

Tygavdelningen anser, att olägenheter är förenade med den nuvarande

ordningen, enligt vilken inkomster för uthyrda maskiner inlevereras till

statskontoret för att tillgodoföras särskild inkomsttitel å driftbudgeten,

under det att anslagsmedel måste begäras för förnyelse, modernisering eller

större reparationer. Tygavdelningen framhåller att det ur beredskaps- och

planeringssynpunkt skulle medföra fördelar, om hyresmedel fick användas

för nu angivna ändamål ävensom för bekostande av andra krigsindustriella

förberedelseåtgärder. Med hänsyn härtill föreslås, att maskinerna avförs

ur fabriksfonden och ställs under armétygförvaltningens direkta förvalt­

ning. Detalj spörsmål ifråga om vissa handvapenammunitionsmaskiner i

drift vid fabriksstyrelsens ammunitionsfabriker anser tygavdelningen lämp­

ligen kunna lösas genom direkt överenskommelse mellan fabriksstyrelsen

och förvaltningen. Tygavdelningen finner övervägande skäl tala för att

apparatur och andra anordningar, som ingår i skuggfabriker för nitro-

cellulosa och nitrocellulosakrut och vilkas användning är bunden till viss

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lokal, kvarblir i iabriksfonden. Slutligen berörs frågan om maskiner vid

krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder. Då driften vid dessa verk­

städer kommer att underställas armétygförvaltningens verkstadsavdelning,

vilken skall ha att svara för driften vid övriga arinétygförvaltningen under­

ställda verkstäder, bör maskinerna redovisas enligt samma grunder, som

gäller vid nämnda tygverkstäder.

I detta sammanhang tar tygavdelningen till behandling upp frågan om

försvarets fabriksverks medverkan i det krigsindustriella förberedelsear­

betet och anför härom.

o Kungl. Maj:ts instruktion för försvarets fabriksverk (SF nr 341/44) inne­

håller bl. a. föreskrifter om fabriksstyrelsens åliggande att i sina räken­

skaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten tillhöriga indus­

triella anläggningar samt vidare att för drift av dylika anläggningar till­

handahålla inom fabriksverket tillgänglig teknisk sakkunskap.

„ F.ör att de* krigsindustriella förberedelsearbetet skall kunna bedrivas

pa tillfredsställande sätt, är det emellertid av nedan angivna skäl erforder-

ligt, att även fabriksverket deltar i dylikt arbete.

All detaljplanering av en tillverkning måste ske av företag och personal,

som sysslar med och äger kunskap om ifrågavarande verksamhet, huru

dritten skall organiseras och vilka materiella åtgärder, som bör vidtas.

Dylik kunskap finns vid fabriksstyrelsen underställda företag för tillverk-

ning av t. ex. handvapenammunition, finkalibriga vapen, krut m. m. Dessa

företag ar därför i planeringshänseende att anse som moderfabriker.

Ansvaret för krigsplanläggningen på nyssnämnda område kommer i

anslutning till huvudförvaltningsprincipens tillämpning att åvila armétyg-

torvaltningen och innebär i detta hänseende en återgång till förhållandena

i ore ar 1940, då motsvarande uppgifter åvilade det'dåvarande tygdeparte­

mentet. Under detta lydde emellertid ammunitionsfabriken med sina båda

avdelningar, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk, vilka enligt givna direktiv

ombesörjde den erforderliga detaljplaneringen, däri även inbegripet prov­

körning och renovering av maskiner, anskaffning av erforderliga verktvs

och ovng utrustning m. m.

På denna grundval igångsattes krigsindustriproduktionen inom berörda

matenelomraden. Den kom snabbt i gång och fungerade under hela bered-

skapstiden. Om systemets riktighet torde inga delade meningar råda. Då

alm k er na alltjämt forutsatts ingå i fabriksverket, torde det enligt tygav-

de ningens mening vara erforderligt, att det i samband med den nya för­

valtningsorganisationens tillkomst även meddelas bestämmelser rörande

fabriksverkets deltagande i det krigsindustriella förberedelsearbetet.

6) KRIGSMATERIELVERKETS LOKALFÖRVALTNINGAR.

Överbefälhavaren föreslår att krigsmaterielverkets lokalförvaltningar

< örråd och sammansättningsverkstäder) övertas av arméförvaltningen.

Häremot har ingen remissinstans i och för sig funnit anledning till erinran.

7) KRIGSINDUSTRIOMBUDEN.

Frågan om krigsmaterielverkets krigsindustriombud har berörts av

endast riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Ombud finns i

77

varje län (i vissa fall del av län). Enligt för dem den 14 december 1945

av Kungl. Maj:t utfärdad provisorisk instruktion har de att med utnytt­

jande av sin lokalkännedom biträda krigsmaterielverket i vissa planlägg-

ningsfrågor. Dessutom skall de fungera som rådgivande organ i krigsin-

dustriella frågor åt länsstyrelser och militära myndigheter. Riksnämnden

har utförligt motiverat sin uppfattning att ombuden i fråga kan avskaffas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni och den 20 juli 1951 angående

den ekonomiska försvarsberedskapens anknytning till länsstyrelserna

såsom regionala organ och organiserande i fred av en ekonomisk för-

svarssektion vid varje länsstyrelse, har ett betydelsefullt steg tagits för

att ernå regional medverkan i beredskapsarbetet på det ekonomiska om­

rådet. Som"chefer för detaljen för produktion av förnödenheter i övrigt,

inom vilken frågor, som sammanhänger med den krigs- och för sörj nings-

viktiga produktionen, handläggs, har länsstyrelserna i allmänhet lyckats

förvärva personer med ingående kännedom om industriella förhållanden

inom länen. Dessa är för närvarande sysselsatta med att enligt riksnämn-

dens anvisningar skaffa sig eu överblick över förutsättningarna för att

råvaror, bränsle etc. för den enligt önskemål av såväl militära som civila

myndigheter planerade produktionen under beredskapstillstånd eller krig

skall kunna tillhandahållas företag, som är upptagna i riksnämndens före­

tagsregister, samt att bilda sig en uppfattning om de förberedelser, som

från länsstyrelsens sida kan vidtas för att förekommande behov för dessa

industrier skall kunna tillgodoses. Härigenom har goda förutsättningar

skapats för att landets resurser i fråga om råvaror, arbetskraft etc. under

beredskapstillstånd och krig skall kunna utnyttjas på bästa sätt.

Även om de centrala myndigheterna jämväl under krig så långt det är

möjligt kommer att ange riktlinjerna för produktionen vid de krigs- och

försörjningsviktiga industriföretagen med ledning av planer, som i fred

uppgjorts av riksnämnden i samråd med övriga berörda myndigheter,

kommer länsstyrelsernas medverkan på förevarande område att bli av stor

betydelse när det gäller att biträda företagen enligt de centrala myndig­

heternas anvisningar. Än större roll kommer länsstyrelserna att spela för

det fall att viss landsdel blir avskuren eller förbindelserna med de cen­

trala myndigheterna icke kan upprätthållas. I dylika fall måste läns­

styrelserna på grundval av sin inblick i planläggningen och kännedom om

företagens behov av olika förnödenheter kunna ingripa för att avhjälpa

akuta bristsituationer i den mån detta under då rådande förhållanden

över huvud taget är möjligt.

Genom den verksamhet på ifrågavarande område, som sålunda bedrivs

inom länsstyrelsernas ekonomiska försvarssektioner, och med hänsyn till

det biträde, som länsstyrelserna under krig vid behov avses lämna de

krigs- och försörj ningsviktiga industriföretagen, torde krigsmaterielverkets

krigsindustriombud i länen icke längre ha någon funktion att fylla och

följaktligen kunna utgå ur organisationen.

8) FÖRSVARETS TELETEKNISKA LABORATORIUM.

överbefälhavaren föreslår, att ett teletekniskt laboratorium för försvaret

i enlighet med förvaltningsuIredningens förslag inrättas och förläggs till

forskningsanstalten. Detta förslag har icke mött några gensagor vid

remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

9) VISSA FRÅGOR OM SAMORDNING.

Det syns vara en allmän uppfattning hos de olika myndigheterna, att ut­

vecklingen mer och mer aktualiserar kravet på samordnande åtgärder. För­

utom den samordnande verksamhet, som f. n. bedrivs av överbefälhavaren i

vissa större frågor av betydelse för krigsberedskapen, utövas dylik verksam­

het inom den centrala förvaltningen av försvarsförvaltningarnas samar-

betsdelegation och de tekniska delegationerna. Det frivilliga, oorganiserade

samarbetet mellan förvaltningarna måste även tillmätas stor betydelse.

Överbefälhavaren, som i olika sammanhang förordar inrättande av nya

tekniska delegationer, framhåller, att samordningen mellan de organ, som

enligt hans förslag skall överta krigsmaterielverkets uppgifter, kan tryggas

genom att försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation alltjämt består

i någon form. Även chefen för försvarets fabriksstyrelse bör vid behov

ingå i den. Avgöranden om huvudförvaltningsprincipens tillämpning bör

så långt möjligt överlåtas på samarbetsdelegationen, i den mån de icke

bör ankomma på Kungl. Maj :t. I fall av oenighet bör sådana frågor under­

ställas överbefälhavaren. Vidare har överbefälhavaren betonat vikten av

samordnande verksamhet från sin egen sida i fråga om krigsindustri­

planläggning och viss anskaffning i fredstid.

Tidigare har redogjorts för krigsmaterielverkets förslag att — utan att

verket slopas — utbygga samarbetsdelegationen till en direktion för för­

svarets förvaltning.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd framhåller angelägenheten av att nya

initiativ ständigt tas beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning

och finner det naturligt, att överbefälhavaren genom kvartermästarav-

delningen övervakar, att denna princip tillämpas i alla de fall, då så är

lämpligt.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har såsom framgår av

tidigare redogörelse betonat vikten av samordning på krigsindustriplane­

ringens område. Riksnämnden är beredd att — möjligen efter en obetydlig

personalförstärkning — överta vidgade uppgifter i detta hänseende.

Sveriges industriförbund har i sitt yttrande berett samordningsfrågorna

förhållandevis stort utrymme. Förbundet understryker bl. a. betydelsen

av samordning i fråga om planering och anskaffning. Särskilt angeläget

finner förbundet det vara att anskaffningen planeras så, att belastningen

på industrin blir så jämn som möjligt. Om man förbiser detta krav, blir

resultatet lätt fördyringar och förseningar. Det är därför enligt förbundets

mening av betydelse att all militär anskaffning planeras på lång sikt.

I anslutning till vad förbundet anfört i yttrande över förvaltningsutred-

ningens betänkande återkommer förbundet till tanken att på ett högt plan

inrätta ett samarbetsorgan med få ledamöter, vilket organ skulle ställas

79

till överbefälhavarens förfogande. Det kan lämpligen innefatta represen­

tanter för försvarsstaben, de tre försvarsgrensförvaltningarna samt dess­

utom två eller tre erfarna och skickliga industrimän. För att få erforder­

lig fasthet bör det hålla ett visst antal protokollförda sammanträden

varje år. Förbundet framhåller, att ett sådant organ skulle tillföra förvalt­

ningsorganisationen högtstående industriell sakkunskap och skapa möj­

ligheter att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrågor

samt bidra till att utjämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan

förvaltningarna och industrin.

Förbundet understryker vikten av att de svåra frågorna om den

militära kvalitetskontrollen tas upp till behandling i samband med ett even­

tuellt nedläggande av krigsmaterielverket så att denna kontroll icke kommer

att fastlåsas i mindre lämpliga former. Det är enligt förbundet angeläget för

såväl beställande myndighet som tillverkare, att enhetliga kvalitetskon­

trollbestämmelser utarbetas.

Kungl. May.ts proposition nr 109.

3. Materielhanteringsfrågor.

Här må i korthet beröras materielhanteringsfrågorna och den verksamhet

som är i gång för att rationalisera detta område. Allteftersom själva till­

verkningsprocesserna mer och mer rationaliseras har inom näringslivet

hanteringsfrågor — frågor om transporter, emballage, förrådsuppläggning

m. m. __ tilldragit sig stigande intresse. Även för försvarets del har det

framstått som ett betydelsefullt spörsmål att få problem i samband med

transporter och hantering av material och materiel allsidigt belysta och så

långt möjligt enhetligt behandlade. Enär det syntes påkallat att för ifråga­

varande syfte tillsätta ett särskilt utredningsorgan, anmodade jag genom

skrivelse den 10 april 1953 chefen för försvarsstaben, krigsmaterielverket,

försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårds­

styrelse, arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens intendentur-

avdelning, marinförvaltningen och flygförvaltningen att utse representanter

i eu delegation. Som ordförande utsågs direktören Erik Hjalmar Lindström.

Delegationen, som antagit benämningen Försvarets materielhanterings-

delegation (FMDj, bar uppdragit följande riktlinjer för sin verksamhet,

nämligen

ntt utgöra ett gemensamt organ för materielhanteringsfrågor inom för­

svaret,

att skapa samverkan inom försvaret och söka ernå enhetliga linjer vid

hanteringsprocesser, metodval och hanteringsmed el (fordon och hjälp­

medel),

att uppgöra förslag till hanteringsprocesser och därvid behandla förråd,

transportmedel och hjälpmedel etc.,

att föreslå försöksverksamhet och följa denna,

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att följa internationell utveckling på området samt

att vara utredande och rådgivande organ till beslutande myndigheter.

Delegationen består av en fast och en rörlig del samt ett sekretariat.

Den fasta delen utgörs av ordföranden jämte de ledamöter, som utsetts

av i det föregående nämnda myndigheter.

Den rörliga delen indelas i arbets- och materielgrupper, vari allt efter

behov ingår, dels ledamöter av delegationens fasta del, dels expertis, främst

från de centrala förvaltningsmyndigheterna. Hittills har i anslutning till

angelägenhetsgrad bildats tre grupper, nämligen för ammunition, driv­

medel och livsmedel. Grupper för intendenturmateriel, tygmateriel, sjuk-

vårdsmateriel, fortifikationsmateriel och verkstadsrörelse kommer atl

bildas successivt. Som förebild har tjänat ingeniörsvetenskapsakademiens

transportforskningskommission och dess materialhanteringskommittés or­

ganisation med kommittéer för olika branscher, såsom järnbruk, meka­

niska verkstäder, sågverk, cellulosaindustri, konsumentvaruindustrier etc.

Departementschefen.

förvaltnings tjänstens ordnande får anses vara huvudfrågan vid en

reformering av den centrala försvarsförvaltningen. Anledningarna härtill

ligger i öppen dag. Ifrågavarande förvaltningsgren måste tilldra sig stats­

makternas särskilda uppmärksamhet redan på grund av de betydande

kostnaderna för krigsmaterielanskaffningen samt den stora personal -— i

icke ringa utsträckning tekniska specialister — som krävs inom detta om­

råde. Krigsmaterielen har vidare avgörande betydelse för vårt lands mili­

tära värnkraft. Såsom 1946 års militära förvaltningsutredning närmare ut­

vecklat måste stora krav ställas på tygförvaltningstjänsten för att den skall

kunna fylla sitt ändamål under ständig anpassning till krigsmaterielut-

vecklingen. Dessa krav accentueras särskilt genom vårt lands begränsade

resurser, som gör eu fortgående omsorgsfull avvägning mellan olika strids­

medel nödvändig. Härvidlag måste de tekniska och ekonomiska förut­

sättningarna för olika alternativ tillhandahållas av tygförvaltningstjäns­

tens företrädare, på vilka även verkställigheten ankommer. Jag erinrar

i detta sammanhang om det organ för operativ och taktisk analys, som

förvaltningsutredningen förordat som ett medel att utröna den för vårt

land lämpligaste inriktningen av forsknings- och konstruktionsverksam­

het. Ehuru jag nu inte är beredd att ta ställning till denna fråga finner

jag likväl förslaget beaktansvärt och anser att det bör göras till föremål

för ytterligare utredning och överväganden.

Ett ställningstagande till tygförvaltningstjänsten innefattar spörsmålet

om krigsinaterielverket skall bibehållas i organisationen eller icke. I det

föregående har såväl förvaltningsutredningens som remissinstansernas in­

ställning till denna fråga utförligt redovisats. Den år 1953 verkställda ut­

81

redningen domineras helt av frågan om krigsmaterielverkets ställning.

De synpunkter och förslag, som där framförts, bygger även på de erfaren­

heter, som vunnits i fråga om de år 1951 vidtagna jämkningarna i oiga-

nisationen. Jag har i det föregående utförligt återgett meningsbrytning­

arna om krigsmaterielverkets fortbestånd, eftersom frågan är av sådan be­

tydelse att dess olika aspekter bör erhålla en allsidig belysning.

När krigsmaterielverket såsom efterträdare till dåvarande statens krigs-

materielnämnd efter förslag av 1941 års militära förvaltningsutredning in­

rättades genom beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 180) förelåg inga

mera djupgående meningsskiljaktigheter om behovet av ett för försvaret

gemensamt industriverk, dit teknisk, industriell och kommersiell expertis

skulle vara samlad och komma försvaret i dess helhet tillgodo.

Materielanskaffningen ansågs i vissa delar böra centraliseras till in­

dustriorganet. Från den centrala anskaffningen skulle undantas sådan

materiel som hade karaktär av specialmateriel. Stor betydelse fästes även

vid de uppgifter på bl. a. krigsindustriplaneringens område, som avsågs

skola åvila det nya verket, ävensom vid dess rådgivande verksamhet. Det

kan under sådana förhållanden synas överraskande, att förvaltningsutred-

ningen, endast ett fåtal år efter det att verket inrättats, på grundval av

sina undersökningar kommit till den uppfattningen att verket böi a\-

vecklas och dess uppgifter överföras på, dels andra förvaltningsorgan, dels

ett av utredningen föreslaget nytt ämbetsverk, försvarets industriplane­

ring. Då frågan om krigsmaterielverkets slopande icke berörts i utred­

ningsdirektiven — men väl frågan om en effektivisering av krigsmate-

rielanskaffningen inom ramen för en organisation med bibehållet krigs-

materielverk — måste man utgå från att utredningen funnit allvarliga

brister i rådande organisation. De principer för krigsmaterielanskaff-

ningen, som utredningen uppställt som grund för sitt bedömande, näm­

ligen klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer och till­

verkare samt ett rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna, fin­

ner jag för min del bärande. Vad förvaltningsutredningen anfört syns

mig därför värt stort beaktande, så mycket mera som det erhållit stöd

från många remissinstanser. Huvudtanken bakom krigsmaterielverkets

tillkomst, nämligen att till ett industriellt och kommersiellt betonat cen­

tralt verk sammanföra massanskaffning av krigsmateriel av mera stan­

dardmässig karaktär, kan emellertid icke frångås enbart på den grun­

den, att olägenheter och svårigheter yppat sig i fråga om bl. a. sam­

arbetet med de beställande förvaltningarna. Dylika olägenheter och svårig­

heter kan bottna i organisatoriska svagheter, som det är möjligt att av­

hjälpa, samt även i personliga motsättningar, som kan utjämnas. Denna

utväg försöktes också genom de föreskrifter om försvarets centrala för­

valtning, som utfärdades år 1951. Åtgärden var så mycket mera naturlig,

som det världspolitiska läget då bedömdes lägga hinder i vägen för en

fl—40 54 Ttihnnq till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

så genomgripande förvaltningsreform, som utredningen föreslagit. Genom

1951 års bestämmelser fastslogs huvudförvaltningsprincipen som grund­

läggande vid krigsmaterielanskaffningen, d. v. s. för försvaret gemensam

materiel skall så långt möjligt anskaffas av den förvaltning, som för sin

del har den största anskaffningen av materielen i fråga. Krigsmateriel-

verkets anskaffning bestämdes till att omfatta materiel av mass- och stan­

dardkaraktär, som är ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad. Detta

innebar bl. a. att viss anskaffning återfördes från verket till förvaltning­

arna. Reglerande bestämmelser utfärdades om samarbetet mellan krigs-

matexdelverket och förvaltningarna i syfte att i möjligaste mån skapa kla­

rare ansvarsfördelning och eliminera det dubbelarbete, som förvaltnings-

utredningen kunnat konstatera.

Av den utredning, som verkställts år 1953 av överbefälhavaren, och

däröver avgivna remissyttranden, torde få anses framgå, att materiel-

anskaffningen genom krigsmaterielverkets försorg trots de vidtagna jämk­

ningarna i organisationen allt fortfarande ger upphov till oklarhet och

friktioner samt föranleder dubbelarbete. Den av överbefälhavaren bestämt

hävdade uppfattningen att krigsmaterielverket bör utgå ur organisationen,

delas av såväl försvarsgrensförvaltningarna som tre av de fem remissin­

stanserna, nämligen statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekono­

misk försvarsberedskap och Sveriges industriförbund. Statskontoret och

statens sakrevision har på i huvudsak principiella grunder och under hän­

visning i stor utsträckning till sina yttranden över förvaltningsutredningens

betänkande avstyrkt, att krigsmaterielverket avvecklas. Båda myndig­

heterna har emellertid vitsordat, att den nuvarande ordningen icke fun­

gerar i allo tillfredsställande.

De ansvariga militära instanserna har förklarat att enligt deras upp­

fattning beredskapsskäl numera icke lägger hinder i vägen för en mera

genomgripande förvaltningsreform. Under sådana förhållanden och med

hänsyn till de resultat, vartill den 1953 verkställda utredningen lett, syns

mig tiden nu vara inne att ompröva frågan om handhavandet av maleriel-

anskaffningen inom försvaret. Man har då att välja mellan en mera radi­

kal lösning, som innebär krigsmaterielverkets indragning, och mindre radi­

kala utvägar, som går ut på att genom ytterligare jämkningar inom den gäl­

lande organisationens ram söka avlägsna förefintliga olägenheter. I sist­

nämnt hänseende må erinras om sakrevisionens ånyo framförda förslag, att

den produktionstekniska granskningen och leveranskontrollen skulle över­

tas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Härigenom skulle krigsmate­

rielverket förvandlas till ett rent inköpsorgan. Förvaltningsutredningen har

emellertid förkastat detta alternativ, som även avböjts av krigsmateriel­

verket under framhållande av det nära samband som råder mellan in-

köpsfunktionen och berörda gransknings- och kontrollmoment. För egen

del kan jag icke biträda tanken att ett särskilt ämbetsverk bibehålls som

Kungl. Maj:ts proposition nr t09.

83

ett rent inköpsorgan för den relativt begränsade del av försvarets materiel-

anskaffning, varom här är fråga. Över huvud taget har jag efter noggranna

överväganden kommit till den uppfattningen att intet väsentligt står att

vinna genom ytterligare jämkningar i gällande organisation. Jag har där­

för stannat vid att förorda att krigsmaterielverket indras och dess upp­

gifter fördelas på andra organ. Jag vill i det följande närmare utveckla

de skäl som varit avgörande för mig vid detta ställningstagande.

Till en början önskar jag understryka att krigsmaterielverkets inrät­

tande — med hänsyn till då rådande beredskapsläge och försvarsförvalt-

ningens dåvarande möjligheter att handha massanskaffning av materiel,

främst ammunition — otvivelaktigt innebar ett steg mot effektivisering

av krigsmaterielanskaffningen. Det torde också vara en allmän uppfatt­

ning, att verket gentemot leverantörer och tillverkare på ett förtjänstfullt

sätt tillvaratagit de kommersiella och ekonomiska intressena. Den kritik

mot vissa av verkets upphandlingar, som vid olika tillfällen framförts

rubbar icke detta allmänna omdöme. Vad beträffar förhållandet mellan

krigsmaterielverket och de beställande förvaltningarna kan jag icke under­

låta att framhålla, att jag — i likhet med vissa remissmyndigheter — icke

är främmande för tanken att de friktioner som förekommit till en del

bottnat i personliga motsättningar och i prestigesynpunkter på ömse håll.

Dylika företeelser syns mig dock icke kunna på långt när godtas som en

lillfyllestgörande förklaring till förefintliga brister. Dessa måste enligt min

mening i huvudsak anses ha sin grund i själva organisationsstrukturen.

F. ö. anser jag ett rubbat förtroende mellan organ med huvuduppgifter på

krigsmaterielförvaltningens område, vilket det trots avsevärda jämkningar

i organisationen ej visat sig möjligt att återställa, vara en så allvarlig före­

teelse att radikala åtgärder är påkallade. Det måste konstateras, att det

av olika, från början knappast förutsebara anledningar icke visat sig möj­

ligt att i den fredsmässiga organisationen på ett friktionsfritt och helt

effektivt sätt inpassa krigsmaterielverket med dess för försvaret i dess hel­

het gemensamma uppgifter. Läget har försvårats av den osäkerhet, som

under senare år rått i fråga om den blivande organisationsformen. Denna

osäkerhet har givetvis varit ägnad att verka effektivitetshämmande och ut­

gör därför ett starkt skäl för att ett avgörande nu träffas.

De utredningar som verkställts i förvaltningsfrågan syns ge vid

handen att den nuvarande organisationen icke står i överensstämmelse

med de av förvaltningsutredningen uppställda huvudprinciperna för

krigsmaterielanskaffningen, som jag tidigare berört och skänkt min an­

slutning till. Jag finner det särskilt betänkligt, att organisationen i viss

utsträckning lett till att tekniska specialister inom samma område måste

finnas hos såväl förvaltningarna som krigsmaterielverket. Frånsett att

tillgången på tekniska specialister är knapp, är detta förhållande otill­

fredsställande med tanke på att ifrågavarande specialister representerar

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

en förhållandevis dyrbar arbetskraft. Alla tänkbara utvägar bör anlitas

för att utan men för effektiviteten nedbringa den centrala försvarsför-

valtningens personalkostnader. Detta bör enligt min mening vara ett av

förvaltningsreformens huvudsyften. För detta ändamål bör allt dubbel­

arbete elimineras inom den nya organisationens ram. Även om de tek­

niska specialisterna hos förvaltningarna huvudsakligen bar konstruktions-

och försöksuppgifter, under det att motsvarande specialister hos krigs-

materielverket har produktionstekniska uppgifter och kontrolluppgifter,

förefaller det uppenbart, att ett sammanförande av samtliga anskaffnings-

funktioner, från projektering och försök till leveranskontroll, till en och

samma myndighet är ägnat att minska behovet av teknisk personal. Sådant

dubbelarbete i fråga om leveranskontroll, som förvaltningsutredningen

kunnat påvisa som en följd av att förvaltningarna i vissa fall icke helt

litar på krigsmaterielverket i detta hänseende, skulle elimineras om an-

skaffningsuppgifterna sammanförs till samma myndighet. Den kontakt

mellan konstruktörer och tillverkare, som kan skapas under nyss angivna

förutsättning, måste antas bli till båtnad för konstruktionsverksamheten.

Utvecklingen efter det att krigsmaterielverket inrättades har otvivelaktigt

gått i den riktningen att såväl konstruktionsverksamheten som tillverk­

ningen blivit mera komplicerade. Det är därför av största vikt att kon­

struktionsverksamheten från början bedrivs under beaktande av de pro­

duktionstekniska förutsättningarna för mass- eller serietillverkning till

rimliga kostnader. Man undviker därigenom i stor utsträckning att fär­

diga konstruktioner måste underkastas produktionstekniskt betingade

ändringar, som drar kostnader och verkar försenande.

Vid bedömandet av den militära förvaltningsfrågan bör uppmärksam­

mas att förefintligheten av ett självständigt upphandlingsverk i och för

sig är ägnad att medföra att ekonomiska hänsyn i första hand gör sig gällande

vid upphandling. Det förhållandet att det upphandlande organet icke har

något fortsatt ansvar för materielen medför emellertid lätt att militära

funktions- och kvalitetskrav i någon mån undanskjuts. Vidare bör

materielens anskaffningskostnader vägas mot dess underhållskostnader.

Dessa synpunkter torde icke kunna göra sig till fullo gällande med mindre

det anskaffande och materielförvaltande organet är ett och samma. Vid

krigsmaterielanskaffningen måste militära, tekniska och ekonomiska syn­

punkter vägas mot varandra. Förebragta utredningar har enligt min

mening påvisat starka skäl för att denna avvägning bör göras enhetligt

hos en och samma myndighet, utrustad med sakkunska.p i angivna hän­

seenden. Jag finner det vara av utomordentlig vikt att de ekonomiska

och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen får göra

sig gällande på ett auktoritativt sätt inom den nya organisationens ram.

Jag torde senare få ta upp frågan om skapande av erforderliga garantier

härför.

85

Jag kan icke dela den av krigsniaterielverket och statens sakrevision

framförda uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en åter­

gång till de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område, som

rådde vid tiden för andra världskrigets utbrott. Sedan dess har försvars-

förvaltningarna kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i

växande omfattning fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaff-

ningsuppgifter. Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att

krigsmaterielverkets anskaffning, värdemässigt sett, omfattar endast en

fjärdedel av den totala materielanskaffningen för försvaret. Genomförandet

av bestämmelserna om huvudförvaltningsmyndighet beräknas ytterligare

sänka denna andel. Försvar sförvaltningarna ombesörjer således redan

nu den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen

och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning av fartyg,

flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För dessa upp­

gifter är redan nu industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd inom

förvaltningarna. En förstärkning av detta inflytande är emellertid enligt

vad jag senare skall närmare utveckla avsedd att komma till stånd. Jag vill

vidare erinra att huvudförvaltningsprincipen innebär garantier för att mass-

anskaffning av för försvaret gemensam, standardiserad materiel inte splitt­

ras på flera händer. Det finns därför enligt min mening icke anledning att

förutsätta annat än att försvarsförvaltningarna skall kunna omhänder-

ha från krigsniaterielverket överförda anskaffningsuppgifter på ett så­

dant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter

tillbörligen beaktas. Under sådana förhållanden måste de personalbe­

sparingar, som krigsmaterielverkets slopande beräknas medföra och som

redovisas i ett senare sammanhang, tillmätas avgörande betydelse.

Innan jag övergår till att närmare behandla fördelningen av krigs­

materielverkets nuvarande uppgifter, torde jag få beröra de av förvalt-

ningsutredningen framlagda båda alternativen för tygförvaltningstjäns­

tens organisation. Jag är icke nu beredd att ta slutlig ställning till för­

mån för något av utredningens alternativ. Såsom utredningen framhållit,

kan starka skäl åberopas för såväl alternativ I, innebärande ett för för­

svaret gemensamt tygförvaltningsverk, som alternativ II, vilket innebäi

en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst. De militära remiss­

myndigheterna har kraftigt motsatt sig alternativ I, som emellertid för­

ordats av statskontoret. Utredningen själv har med hänsyn till bl. a.

rådande försvarsorganisation stannat vid att förorda alternativ II. På

av utredningen anförda skäl finner jag alternativ I icke f. n. böra komma

i fråga. Det syns mig dessutom förenat med praktiska svårigheter och

knappast tillrådligt ur beredskapssynpunkt att i ett sammanhang både av­

veckla krigsniaterielverket och bygga upp en gemensam tygförvaltnings­

organisation. Jag vill dock understryka, att jag icke är främmande för

tanken all gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvalt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

86

ningens område framdeles kan komma att visa sig innebära den mest

fördelaktiga lösningen. Förutsättningarna härför bör emellertid organiskt

växa fram på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden,

%ilka ingar som viktiga beståndsdelar i den nu aktuella förvaltningsrefor-

men. Ett dylikt sammanförande torde vidare förutsätta en ändrad för-

svarsordning. Jag ansluter mig till utredningens uttalande att, därest i

tiamtiden en försvarsordning skulle genomföras som icke i samma mån

som den nuvarande bygger på tre från varandra avgränsade försvars-

grenai och cn tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglig­

het, frågan om en ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten bör

tas upp till förnyad prövning.

Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört anser jag mig böra

föreslå att tygförvaltningstjänsten förläggs till ett tygförvaltningsverk

föi armén, benämnt armétygförvaltningen, i stort sett motsvarande nu­

varande arméförvaltningens tygavdelning, samt till marin- och flygför-

^ altningarna, vilka sistnämnda två förvaltningar även får vissa uppgif­

ter av annan natur. Den uppdelning av den nuvarande arméförvalt­

ningen, som förslaget innebär, utgör ingen genomgripande förändring,

enär tyg- och intendenturavdelningarna alltsedan den nuvarande arméför­

valtningens tillkomst i stor utsträckning fungerat som fristående ämbets­

verk.

Armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen bör

sta under chefskap av vederbörande försvarsgrenschef och för den omedel­

bara ledningen ha souschefer. För att urvalet till souschefsbefattningarna

skall bli så stort som möjligt finner jag det angeläget att dessa — såsom

fallet redan är med souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna

— skall kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil

person. Verkens inre organisation bör rationaliseras. Därvid bör eftersträ­

vas att i största möjliga utsträckning begränsa personaluppsättningen

bl. a. genom utläggning av konstruktionsuppgifter på industrin och ian-

språktagande även i övrigt av expertis utifrån m. in.

Ifrågavarande förvaltningar skall vid krigsmaterielverkets slopande

överta den långt övervägande delen av dess anskaffningsuppgifter med

tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Som framgår av vad i kap. I

anförts har s. k. tekniska huvudförvaltningsmyndigheter utsetts beträf­

fande en avsevärd del av den materiel, varom här är fråga. Det bör tillses

att de kontakter mellan olika förvaltningar, som föranleds av huvudförvalt-

ningsprincipen, försiggår i smidiga och arbetsbesparande former.

Då huvudförvaltningsprincipen medför att en försvarsgrensförvaltning

anskaffar materiel, som skall bekostas från annan försvarsgrens an­

slag, aktualiserar den vissa redovisningsfrågor, som kräver en rationell

lösning. Jag har därför i den i annat sammanhang berörda skrivelsen den

30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. anmodat försvarets civilför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

87

valtning att i samråd med berörda myndigheter utreda nämnda redovis­

ningsfrågor och inkomma med redogörelse för resultatet ävensom av

utredningen betingade förslag.

Som jag tidigare understrukit anser jag det utomordentligt angeläget

att fullgoda garantier skapas mot att ensidigt tekniska och militära in­

tressen dominerar anskaffningsfrågornas behandling. Förvaltningarna

bör för att de merkantila och ekonomiska synpunkterna skall vinna er­

forderligt inflytande i enlighet med förvaltningsutredningens förslag ut­

rustas med souschefen direkt underställda inköpsorgan, benämnda in-

köpsavdelningar, under högt kvalificerad ledning. Cheferna för dessa organ

måste ges en sådan ställning att de med auktoritet kan hävda sina syn­

punkter. Inom flygförvaltningen har ett gemensamt inköpsorgan varit orga­

niserat sedan länge. Erfarenheterna av detta är goda. Motsvarande enheter

har nyligen provisoriskt organiserats vid armé- och marinförvaltningarna

enligt beslut av 1953 års riksdag.

Jag kommer att under ett särskilt avsnitt till mera utförlig behandling

ta upp idssa samordningsfrågor som bör lösas i samband med förvaltnings-

reformen. Bl. a. avser jag att föreslå inrättande av en försvarets förvalt-

ningsdirektion, som på ett högt plan skall utgöra ett samordnande och i

viss utsträckning övervakande organ på framförallt krigsmaterielf Öl vatt­

ningens område. De nuvarande tekniska delegationerna föreslås ersatta

med samarbetsdelegationer och nya samarbetsdelegationer avses skola in­

rättas. Vidare förutsätts att det mera formlöst bedrivna samarbetet mellan

förvaltningarna, som förekommer i icke ringa omfattning, skall utvidgas

och intensifieras. Bl. a. ligger det i sakens natur, att chefer för under­

avdelningar inom de olika förvaltningarna med likartade eller besläktade

arbetsuppgifter regelbundet samlas för överläggningar och utbyte av er­

farenheter. Dessa åtgärder, som här endast skisserats, har som ett huvud­

syfte att samordna och effektivisera materielanskaffningen och sörja för

att anskaffningsfrågorna underkastas det allsidiga bedömande som er­

fordras för att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

.lag vill slutligen i detta sammanhang framhålla det i och för sig önsk­

värda i att en välorganiserad apparat för försvarets materielanskaffning

kan komma även andra myndigheter, exempelvis civilförsvarsmyndig-

heterna, till godo. Förefintliga möjligheter att utan att försvarets intressen

eftersätts tillhandagå andra myndigheter i anskaffningsfrågor bör därför

framdeles beaktas och utnyttjas. Vad statens sakrevision i detta hän­

seende anfört i sin skrivelse den 14 december 1953, för vars huvudsakliga

innehåll redogjorts i det föregående, finner jag beaktansvärt. .lag raknar

med att i de nya instruktionerna tas in en bestämmelse av innehåll, att

vederbörande ämbetsverk efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller, i den män

det kan ske utan åsidosättande av försvarets intressen och utan särskild

kostnad för verket, efter överenskommelse med statlig myndighet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

88

icke tillhör försvaret, skall ha att ombesörja anskaffning för sådan myndig­

hets räkning av materiel, likartad med den, vilken det åligger verket att

anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av

verket anlitade leverantörer.

Förvaltningsutredningens förslag till fördelning av de uppgifter utöver

materielanskaffning, som åvilar krigsmaterielverket, innebär överflyttning

av de mest betydelsefulla arbetsuppgifterna till ett nytt överbefälhavaren

direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering, som skulle

handha krigsindustriplaneringen och viss samordning och övervakning av

materielplaneringen i fredstid, standardiseringsfrågor samt frågor om

mätdon och kontrollmetodik. Verket skulle vidare vara försvarets patent­

organ och slutligen skulle däri ingå det försvarets teletekniska laborato­

rium, som utredningen ansåg böra inrättas.

Förslaget om inrättande av ifrågavarande ämbetsverk har mött gen­

sagor från så gott som alla remissinstanser. Även statens organisations-

nämnd, som tidigare ställt sig välvillig därtill, har i sitt yttrande över över­

befälhavarens senaste förslag frångått sin tidigare uppfattning, under för­

behåll dock att verkets tilltänkta arbetsuppgifter icke äventyras.

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att fördelningen

av krigsmaterielverkets uppgifter bör kunna ske efter enklare linjer än

genom att ett nytt gemensamt förvaltningsverk skapas. Jag delar också

av vissa myndigheter uttalade betänkligheter mot att ett förvaltningsverk

direkt underställs överbefälhavaren. Jag kan därför icke biträda för­

valtningsutredningens förslag om att ett gemensamt förvaltningsverk med

angivna uppgifter inrättas.

Jag övergår nu till att behandla fördelningen av krigsmaterielverkets

uppgifter. För sammanhangets skull anser jag mig därvid icke böra be­

gränsa mig enbart till de uppgifter, som faller inom tygförvaltningstjäns­

ten eller direkt anknyter till denna.

Anskaffningsverksamheten, som av naturliga skäl blivit den domine­

rande frågan, torde i detta sammanhang icke behöva beröras ytterligare

i annan mån än att jag anser mig böra erinra om vissa speciella anskaff-

ningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket, nämligen upphandling

av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den som för statsförvalt­

ningen i övrigt ombesörjs av generalpoststyrelsen (SFS 850/45) samt upp­

handlingen och försäljningen av kontorsinventarier för statsverkets räk­

ning (SFS 18/50 och 22/50).

Generalpoststyrelsen bör överta upphandlingen av kontorsmateriel

även för försvaret. Styrelsen har förklarat sig villig härtill i sitt yttrande

över förvaltningsutredningens betänkande.

Upphandlingen av kontorsinventarer (möbler, kassaskåp, armatur,

gardiner, mattor m. m.) kan för försvarets del äga rum enligt huvudför-

valtningsprincipen. Med hänsyn till betydelsen av en centraliserad upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

89

handling för statsverket på detta område bör huvudförvaltningsmyndig-

lieten (arméintendenturförvaltningen) överta krigsmaterielverkets upp­

gifter för statsförvaltningen i dess helhet. I min inledningsvis berörda skri­

velse den 30 oktober 1953 anmodades arméförvaltningen att utreda möj­

ligheterna för en dylik anordning. Armeförvaltningens intendentui av­

delning har vid utarbetande av anbefallda organisations- och personal­

förslag för arméintendenturförvaltningen räknat med att nämnda ämbets­

verk skall överta ifrågavarande anskaffningsuppgifter.

De smärre anskaffningsuppgifter för myndigheter utom försvaret, för

vilka statens sakrevision redogjort i sin tidigare berörda skrivelse den 14

december 1953, anser jag böra i enlighet med sakrevisionens förslag föras

över till vederbörande huvudförvaltningsmyndighet.

Krigsindustriplcineringen framstår som en angelägenhet av första ord­

ningen. Den ägnades stor uppmärksamhet redan i samband med 1943

års förvaltningsreform. Emellertid kunde vid detta tillfälle icke slutligt

avgöras på vad sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt samman­

hang med verksamheten för central samordning och handläggning av

landets försörjningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida

icke denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa jämk­

ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. Sedan dess

har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillkommit. Denna

är enligt sin instruktion (SFS 552/48) under Kungl. Maj:t centralorgan

för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna egenskap att

leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser pa det ekono­

miska området i syfte att vid krig och andra utomordentliga förhållanden

försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörj­

ningen tryggas. Planeringen inom försvaret handhas f. ö. numera av de

anskaffande myndigheterna med överbefälhavaren som samordnande myn­

dighet. Uppgörandet av krigsmaterielplaner, krigsammunitionsplaner, krigs-

drivmedels- och krigsbränsleplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsveteri-

närvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt krigsindustriplaner an­

kommer sålunda på försvarsgrensförvaltningarna utom i vad avser sådan

materiel, som anskaffas av krigsmaterielverket. Beträffande denna mate­

riel handhar verket krigsindustriplaneringen. Detta samband mellan an­

skaffning och krigsindustriplanering, som slagits fast genom bestämmel­

serna om försvarets centrala förvaltning den 28 september 1951, återspeg­

lar enligt min mening en riktig princip. Emellertid tyder vissa tecken på

att krigsindustriplaneringen för försvarets del f. n. är behäftad med

brister i vad gäller dess samordning och inpassande i ett större sam­

manhang. Antydningar om dessa brister ges i olika myndigheters yttran­

den. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i yttranden över

såväl förvaltningsutredningens betänkande som överbefälhavarens senaste

förslag icke utan skärpa påtalat ifrågavarande brister och närmare ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

\ecklat sin i annat sammanhang återgivna principiella syn på ifråga­

varande spörsmål. Jag är av den uppfattningen, att frågan om en effektiv

krigsindustriplanering icke kan anses i allo tillfredsställande löst. Vissa

huvudprinciper för hur planeringen bör ordnas kan uppställas utan större

svårighet. Planeringen bör handhas av de anskaffande myndigheterna.

Härom torde i stort sett råda full enighet. Planeringen för försvarets del

måste samordnas och övervakas. Härvidlag bör vissa funktioner utövas av

den i andra sammanhang berörda försvarets förvaltningsdirektion. Sam­

ordningen av försvarets planering med motsvarande uppgifter för landet i

dess helhet ankommer på riksnämnden. Det vill av riksnämndens yttranden

synas som om riksnämnden vid samarbetet med krigsmaterielverket icke er­

hållit önskvärt inflytande på planeringsfrågorna. Det säger sig självt,

att cn effektiv krigsindustriplanering förutsätter ett intimt samarbete

mellan berörda myndigheter.

Då jag tillmäter här ifrågavarande spörsmål mycket stor betydelse och

följaktligen finner det angeläget att förefintliga brister snarast avhjälps,

har jag i min i flera andra sammanhang nämnda skrivelse den 30 oktober

1953 anmodat överbefälhavaren att i samråd med riksnämnden och be­

rörda myndigheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den

tilltänkta organisationens ram och att i sinom tid inkomma med redo­

görelse för vidtagna åtgärder ävensom i förekommande fall förslag till

de bestämmelser i ämnet som må böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Jag

ämnar med största uppmärksamhet följa frågans vidare utveckling och

föreslå Kungl. Maj:t av omständigheterna betingade åtgärder.

Jag vill i detta sammanhang ge uttryck för min anslutning till de av

arméförvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 an­

gående förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskiner

fi amförda synpunkterna på vikten av att försvarets fabriksverk deltar i

det krigsindustriella förberedelsearbetet. Jag räknar med att denna fråga

kommer att beaktas av överbefälhavaren vid fullgörandet av nyssnämnda

uppdrag. Under D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samord­

ningsfrågor berör jag vissa frågor om krigsindustriplaneringen.

Även standardiseringsfrågorna var föremål för stort intresse i samband

med 1943 års förvaltningsreform. Dåvarande chefen för försvarsdepartemen­

tet anförde härom i samband med förvaltningspropositionens framläg­

gande.

Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste

tillmätas en väl genomförd standardisering av försvarets materiel. Om

standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskaff-

ningen fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad.

Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen

små särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på

sätt nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i

och för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

91

materieltyper kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaff­

ning av reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras

och risken för felexpedieringar ökas.

Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan

komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet om standardisering och

förenkling. Härvid uppkommer givetvis avvägningsspörsmål, som för sin

lösning kräver ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssynpunkt

kan vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant vägas

mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden. Det

bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion mången

gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en särartad

konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt för­

faren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre

grad av effektivitet.

Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste

sammanhållas av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt sam­

lande, samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna er­

farenheterna äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardi­

seringen skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppen­

bart, att detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmateriel-

verket och bli en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksam­

heten så långt möjligt inriktas på ett utnyttjande av civil standard och be­

drivas i nära kontakt med standardiseringssträvandena utanför försvarets

område.

Då fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmateriel-

verkets försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt att

få tillfälle att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruk­

tioner. För att standardiseringens verkningar skall kunna sträcka sig

även till materiel, som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvalt-

ningarna, syns mig lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa

att då fråga om standardisering uppkommer hänvända sig till krigsmateriel-

verket.

Enligt sin ursprungliga instruktion (SFS 339/1944) hade krigsmateriel-

verket att leda standardiseringen av försvarets materiel. Samtidigt med

verkets inrättande tillkom försvarets standardiseringsdelegation med upp­

gift att i anslutning till verksamheten inom Sveriges standardiserings-

kommission uppgöra standard för i krigsmateriel ingående materiel,

element och detaljer. Delegationen, för vilken chefen för krigsmateriel-

verket är ordförande, består av representanter för nämnda verk, överbe­

fälhavaren, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets fabriksstyrelse samt

Sveriges standardiseringskommission.

Provisoriska bestämmelser för delegationens verksamhet har utfärdats

av Kungl. Maj:t den 4 maj 1945. Delegationen fastställer efter förslag av

vederbörande myndigheter s. k. FSD-standard, i förekommande fall pro­

visorisk FSD-standard. Förslag bör vara utarbetat med hänsyn till såväl

militära som vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fordringar samt upp­

fylla krav på god formgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

92

Krigsmaterielverkets uppgifter på standardiseringens område har i viss

man begränsats genom den provisoriska ändring av verkets instruktion,

som ■\idtogs i samband med de föreskrifter beträffande försvarets centrala

förvaltning, som utfärdades den 28 september 1951. Enligt sagda ändring

skall verket vara sammanhållande organ för standardisering av för för­

svaret gemensam materiel. Standardiseringsverksamhet bedrivs sålunda

bos samtliga materielförvaltande centrala förvaltningar.

Jag delar överbefälhavarens mening att ifrågavarande samordnande verk­

samhet bör kunna övertas av standardiseringsdelegationen, förstärkt med

företrädare för försvarets forskningsanstalt och riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap. Delegationen, som nu är i kanslihänseende knuten till

krigsmaterielverket, har behov av ett kansli. Det förefaller mig vara en

ändamålsenlig lösning att försvarets förvaltningsdirektions kansli får an­

litas för ändamålet. Delegationen blir liksom alla samarbetsdelegationer

underkastad tillsyn från förvaltningsdirektionens sida. Det säger sig självt

att standardiseringsverksamheten, vars betydelse tilltar med den tekniska

utvecklingen och vars ekonomiska betydelse får bedömas vara mycket stor,

bör bedrivas i intimt samarbete med Sveriges standardiseringskommission.

Detaljarbetet kommer att åvila de olika förvaltningarna enligt huvudför-

valtningsprincipen. Enligt min mening bör ifrågavarande arbete bedrivas

bos samma myndighet, som svarar för konstruktions- och anskaffnings-

verksamheten.

I likhet med överbefälhavaren anser jag att tillverkning och förvalt­

ning av måtdon bör handhas av vederbörande anskaffande myndighet med

tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Försvarets fabriksstyrelse bör

anskaffa mätdon för sin egen tillverkning. Mätdonslaboratoriet bör lämp­

ligen övertas av armétygförvaltningen. Erforderlig samordning och led­

ning av frågor om mätdon och kontrollmetodik bör säkras genom att en

samarbetsdelegation inrättas. Även denna blir av den betydelse att den

bör få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Det är enligt min

mening av utomordentlig betydelse, att kontrollmetodiken för försvarets

del följer med den tekniska utvecklingen på detta område. Det är känt

att denna fråga tilldrar sig ett stigande intresse inom industriella kretsar

både här hemma och i utlandet. Bl. a. syns det mig angeläget att de

statistiska och matematiska metoder, som utarbetats inom förevarande

område och är stadda i snabb utveckling, utnyttjas vid kontroll å för­

svarets massbeställningar.

I detta sammanhang gör sig behovet påmint av ett samordnande organ

för utarbetande av leverans- och kontrollbestämmelser inom försvaret.

Krigsmaterielverket hade fram till den 28 september 1951 instruktionsenligt

sig ålagt att i samverkan med övriga centrala förvaltningsmyndigheter

verka för enhetliga leverans- och kontrollbestämmelser. Det syns mig befo­

gat att för detta ändamål inrätta en eller flera samarbetsdelegationer med

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

93

tillgång till försvarets förvaltningsdirektions kansli. Inrättas flera delega­

tioner, bör de givetvis samarbeta inbördes. Med hänsyn till sambandet med

standardiserings- och kontrollmetodikfrågorna bör vidare samarbete äga

rum med för nämnda uppgifter avsedda organ. Fortlöpande uppmärksam­

het bör ägnas kontrollfrågorna ur exempelvis den synpunkten, att kontroll­

verksamheten ges en rationell omfattning och i förekommande fall redu­

ceras i förhållande till tillverkare som har en erkänt effektiv egenkontroll.

Det bör givetvis eftersträvas att en effektiv egenkontroll organiseras vid

försvarets egna fabriker och verkstäder. Man får icke förbise, att kvalitets-

fel hos krigsmateriel ofta medför betydande risker för olycksfall vid mate-

rielens användning. En effektiv leveranskontroll bidrar däiföi att töre

bygga ofta svåra personella och materiella skador.

Beträffande förfarandet i fråga om av krigsmaterielverket förvaltade

maskiner för krigsmaterieltillverkning och s. k. skuggfabriker har armé-

■lorvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 avgivit

förslag för vilkas huvudsakliga innehåll en redogörelse lämnats i det före­

gående. Tygavdelningen har inhämtat yttrande över förslaget från

f or tif ikationsf örvaltningen.

Beträffande skuggfabrikerna anser jag att bärande skäl förebragts för

att underställa dem armétygförvaltningen. Fabriksstyrelsen torde i samma

ordning som hittills och efter överenskommelse med förvaltningen böra

ombesörja underhåll och skötsel av byggnaderna.

Jag delar fortifikationsförvaltningens principiella uppfattning, att har

ifrågavarande anläggningar rätteligen bör redovisas å arméns respektive

befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hänsyn till av

fortifikationsförvaltningen anförda förhållanden finner jag det emellertid

befogat, att anläggningarna tills vidare liksom hittills redovisas under

fabriksfonden men att frågan tas under omprövning, sedan ny regional

och lokal organisation av den militära fastighetsförvaltningen genomförts.

Vad gäller de maskiner, om vilka här är fråga, kan jag i huvudsak

biträda tygavdelningens förslag. Jag förordar sålunda, att förvaltningen

i fråga om maskinerna överförs till armétygförvaltningen, dock med un­

dantag för maskiner, som är avsedda för driften vid fabriksstyrelsens

fabriker samt sådan apparatur in. in. för tillverkning av krut vid skugg­

fabriker, vars användning är knuten till viss lokal.

.Tåg är icke beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om redovis­

ningen av ifrågavarande maskiner. Jag ifrågasätter därför lör närvarande

ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken de redovisas av fabriks­

styrelsen under försvarets fabriksfond. I samband med den nya oiganisa-

tionens genomförande kommer jag att föranstalta om närmare utiedning

beträffande lämplig redovisningsform och i sinom tid framlägga darav

betingade förslag.

Delade meningar torde knappast behöva råda om att krigsmateriel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

94

verkets lokalförvaltningar (ammunitionsförråd och sammansättnings-

verkstäder) bör överföras till armétygförvaltningen.

Med hänsyn till den på senare tid tillkomna, till länsstyrelserna knutna

regionala ekonomiska för svar sberedskapsorganisationen anser jag i lik­

het med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, att krigsmateriel-

verkets krigsindustriombud kan indras.

Riksnämnden bör i enlighet med överbefälhavarens förslag överta föran­

det av maskinregister över industrin och med ledning därav lämna förslag

på lämpliga leverantörer.

Beträffande vilken myndighet som bör överta krigsmaterielverkets upp­

gift som försvarets patentorgan har skiftande förslag framlagts. Ifråga­

varande uppgifter har alternativt ansetts böra knytas till någon av för-

svarsgrensförvaltningarna, försvarets forskningsanstalt, patent- och re­

gistreringsverket eller försvarsstaben. Jag delar den av krigsmateriel-

verket uttalade meningen, att patentfrågor bör handläggas av ett organ

som är fristående i förhållande till den myndighet, hos vilken veder-

böiande uppfinnare är anställd, samt att patentärendenas viktiga merkan­

tila och juridiska aspekter måste beaktas. Vad forskningsanstalten beträf­

far, är den ej organiserad med tanke på att den skall handha för försvaret

gemensamma administrativa ärenden. Vid mina överväganden av frågan

har jag kommit till den slutsatsen, att försvarets civilförvaltning lämpligen

bor åläggas att fungera som försvarets patentorgan. För detta ändamål

bör viss personal flyttas över från krigsmaterielverket till civilförvaltningen.

I övrigt bör civilförvaltningen kunna påräkna biträde i tekniskt hänse­

ende från patentverket, försvarsförvaltningarna och forskningsanstalten.

Handläggningen av försvarets patentfrågor måste ske under beaktande av,

förutom den allmänna patentlagstiftningen, lagen den 18 juni 1949 om

rätt till arbetstagares uppfinningar samt den särskilda lagstiftningen om

uppfinningar av betydelse för försvaret. Jag anser det därför påkallat

att patentärendena förläggs till en myndighet där juridisk sakkunskap

är starkt företrädd. De juridiska synpunkterna får för den skull själv­

fallet icke i alltför hög grad dominera patentfrågornas handhavande utan

denna verksamhet, som är av stor betydelse, måste präglas av allsidig hän­

syn till även ekonomiska och tekniska synpunkter samt allmänna försvars­

synpunkter.

Jag anser mig slutligen i detta sammanhang böra behandla frågan om

inrättande av ett försvarets teletekniska laboratorium. Samtliga remiss­

instanser som tagit upp detta spörsmål har i och för sig tillstyrkt förvalt-

ningsutredningens förslag. Enighet syns också råda om att laboratoriet,

om försvarets industriplanering inte kommer till stånd, bör anslutas till’

försvarets forskningsanstalt. Enligt förvaltningsutredningen skall labora­

toriet vara ett konstruktions- och standardiseringsorgan på det teletek­

niska området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

95

För egen del anser jag det uppenbart, att en för hela försva­

ret organiserad verksamhet på teleteknikens område bör komma

till stånd. Teleteknikens mångsidiga och växande militära användning,

exempelvis för förbindelsetjänst, navigering till sjöss och i luften, spaning,

strids- och eldledning, trafikledning in. m., medför ett starkt behov av ett

gemensamt organ av ifrågavarande slag. En effektiv teleutrustning för

försvarets olika grenar skapar möjligheter att bättre utnyttja bade de

personella och de materiella resurserna. Betydelsen härav för ett land som

vårt ligger i öppen dag. Jag tillstyrker därför att ett försvarets teletek­

niska laboratorium inrättas och ansluts till försvarets forskningsanstalt

i enlighet med det organisationsförslag, som jag framlägger i annat sam­

manhang.

B. Intendenturförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Under det att tygförvaltningens uppgift främst är att hålla krigsmakten

försedd med egentliga stridsmedel av olika slag har intendenturförvalt-

ningen huvudsakligen att svara för stridskrafternas beklädnad, förplägnad

och förläggning samt deras förseende med hästar och hundar, drivmedel,

expeditionsmateriel in. in. Till intendenturförvaltningens område hänförs

även handhavandet av för försvaret anslagna medel för undervisning och

övningar.

Såsom framgår av det inledningsvis anförda utövas den centrala inten-

denturförvaltningstjänsten enligt gällande förvaltningsorganisation för-

svarsgrensvis av armé-, marin- och flygförvaltningarna å dessa ämbets­

verks intendenturavdelningar, varvid dock i viss utsträckning något av

verken — i första hand arméförvaltningens intendenturavdelning — över­

tagit förvaltningsuppgifter även för de andras räkning. Sålunda inköper

arméförvaltningens intendenturavdelning vissa livsmedel (magasinsvaror),

kol och bilbensin även för flygvapnet samt färsk fisk och salt sill för

större delen av försvarsmakten. Samma avdelning handhar vidare kontroll

av bränsleförbrukningen för hela försvaret, uppgör krigsreparationsplaner

för intendenturmateriel även för flygvapnet samt krigsförplägnadsplaner

i vad avser ersättningsbehovet för hela krigsmakten. Flygförvaltningens

intendenturavdelning tillhandahåller flygbensin även för drift av marinens

motortorpedbåtar. Liksom i fråga om tygförvaltningstjänsten har krigs-

materielverket även på intendenturförvaltningens område att ombesörja

vissa uppgifter beträffande industriplanering, standardisering, patent in. in.

ävensom att handha upphandling av materiel. Vissa centrala intendentur-

anstalter är underställda försvarets fabriksstyrelse.

För val tningsu tred ningen har framhållit, att försvarsgrensförvaltningar-

nas intendenturavdelningar för närvarande är ålagda vissa uppgifter, som

icke kan anses hänförliga till intendenturförvaltningstjänst ulan i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

96

avser tygförvaltning. Så är förhållandet i fråga om handhavandet av viss

inaterialutredning för fartyg och framför allt flygförvaltningens inten-

denturavdelnings uppgifter med avseende å motorfordon och motorbåtar,

cyklar och fotografiska förbrukningsmaterialier. Vid sin detalj genomgång

av tygförvaltningens organisation har utredningen funnit det ändamåls-

enligast att förlägga förvaltningen av denna materiel till de enheter inom

de av utredningen föreslagna försvarsgrensförvaltningarna, som handhar

motsvarande materielslag i övrigt. Ärenden angående berörda materiel bör

alltså enligt utredningens mening icke vidare belasta de intendenturför-

valtande organen. I vilken utsträckning en överflyttning av förvaltnings-

uppgifter från intendentur- till tygförvaltningssidan enligt utredningens

uppfattning bör ske framgår närmare av det följande.

Vad angår vissa andra intendenturavdelningarna nu åvilande arbetsupp­

gifter har utredningen funnit det tveksamt, huruvida de även i fortsätt­

ningen bör åläggas intendenturföx-valtningsorganen.

Hit hör i första hand förvaltningen av driv- och smörjmedel för fordon,

fartyg och flygplan. Endast de organ, som handhar anskaffningen av

motordrivna transportmedel, har enligt utredningens mening möjlighet

att ange de tekniska fordringarna på driv- och smörjmedlen. Föreskrifter

angående driv- och smörjmedlens användning måste utarbetas av motor­

specialister. Även lokalt måste förrådshållning och utlämning av driv- och

smörjmedel ombesörjas av personal med god kännedom om dessa — sär­

skilt smörjmedel — och om motorer. Såväl centralt som lokalt finns den

sålunda angivna sakkunskapen främst företrädd inom tygförvaltnings­

tjänsten. Inom armén har därför driv- och smörjmedlen vid förbanden

underställts tyguppbördsmannen, som i sådant hänseende sorterar under

intendenten.

Kostnaderna för underhållet av motorer och för driv- och smörj medels­

förbrukningen påverkar varandra i hög grad. Genom åsidosättande av

underhållet och användningen av förslitna motorer ökar sålunda driv-

och smörj medelsförbrukningen medan omvänt begagnande av driv- eller

smörjmedel av låg kvalitet kan orsaka onormal förslitning av motorerna

och därmed öka underhållskostnaderna.

Förvaltningsutredningen har på grund av angivna förhållanden funnit,

att förvaltningen av driv- och smörjmedel ur rent teknisk synpunkt bör

hänföras till tygförvaltningens område.

Med hänsyn till att för de fasta anläggningarna en övergång i viss ut­

sträckning skett från fasta bränslen till brännoljor, syns emellertid enligt

utredningen ekonomiskt sett vissa fördelar vara förenade med att an­

skaffningen av drivmedel och av bränslen för fasta anläggningar om-

händerhas av ett och samma organ. Anförda förhållande talar enligt ut­

redningen för att drivmedelsanskaffningen alltjämt skall åvila de inten-

denturförvaltande organen, åtminstone så länge dessa såsom nu är fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

97

handhar inköpen av bränslen för fasta anläggningar. För arméns vid­

kommande är, framhåller utredningen, vidare att märka, att de regionala

och lokala intendenturförvaltningsorganen för närvarande förfogar över

med drivmedelstjänsten i fält förtrogna officerare, som bl. a. deltagit i

krigsförberedelsearbetet och trupputbildningen på detta område. De i den

lokala och regionala tygförvaltningstjänsten placerade officerarna tillhör

icke såsom intendenturofficerarna en särskild för förvaltningstjänst av­

sedd personalkår och har först på senare år getts en mera omfattande

utbildning i sådan tjänst. Utredningen anser därför att vid armén inten-

denturtjänstens personal för närvarande är bättre lämpad att omhänderha

bl. a. den betydelsefulla mobiliseringsplanläggningen för drivmedelstjäns­

ten än motsvarande tygpersonal. Även om stor vikt måste fästas vid

sambandet mellan motormaterielen samt driv- och smörjmedlen förklarar

sig utredningen med hänsyn särskilt till angivna omständigheter icke

beredd att i nuvarande läge föreslå ett överförande av driv- och smörj­

medlens hela handhavande från intendentur- till tygförvaltningen. När

tygförvaltningstjänstens personalorganisation blivit utbyggd enligt av ut­

redningen i annat sammanhang föreslagna riktlinjer och denna organisa­

tion vunnit stadga, bör emellertid enligt utredningens uppfattning spörs­

målet i fråga tas upp till förnyad prövning.

I avvaktan härpå bör enligt utredningens mening vad driv- och smörj-

medelsförsörjningen beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution

och krigsförberedelsearbete ankomma på intendenturförvaltningen (de

lokala drivmedelsförråden inom armén bör dock såsom för närvarande

sortera under vederbörande tygförrådsförvaltare) under det att utarbetande

av inköpsspecifikationer, leveranskontrollbestämmelser samt den kvalita­

tiva anbudsbedömningen bör åvila de centrala tygförvaltningsorganen.

Dessa bör även delges resultaten av utförda prov för kvalitetsövervakning

av förrådshållna driv- och smörjmedel samt ges möjlighet att öva infly­

tande på förbrukningsföljden beträffande desamma. Allmänna föreskrifter

för användningen in. in. bör enligt utredningen utarbetas av tygförvalt­

ningsorganen i samråd med organ för intendenturförvaltningen. Den

sålunda föreslagna arbetsfördelningen mellan tyg- och intendenturförvalt­

ningsorganen motsvarar, framhåller utredningen, i stort sett den fördel­

ning på detta område som redan tillämpas mellan materiel- och intenden-

turavdelningarna i den nuvarande flygförvaltningen.

Såsom förut nämnts tillhör anskaffningen av bränslen för försvarets

fasta anläggningar för närvarande intendenturförvaltningen. Uppförandet

och underhållet av anläggningarna ankommer däremot på fortifikations-

förvaltningen. Inom arméförvaltningens intendenturavdelning inrättades

år 1942 ett för hela försvaret avsett organ för kontroll av bränsleförbruk­

ningen vid dessa anläggningar. Med hänsyn till det samband som råder

mellan bränsleförbrukningen och fasta anläggningars underhåll har seder-

7—49 54 Biharig till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

mera diskuterats till vilken central förvaltningsmyndighet ifrågavarande

bränslekontroll lämpligast bör vara förlagd. Spörsmålet var föremål för

behandling av 1944 års fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredning,

som föreslog, att ifrågavarande bränslekontroll tillika med statens bränsle-

kontrollerande verksamhet i övrigt skulle förläggas till byggnadsstyrelsens

värmetekniska avdelning. Statens organisationsnämnd avstyrkte detta för­

slag och förordade i stället, att försvarets bränslekontroll skulle inordnas

under fortifikationsförvaltningen, varvid även bränsleinköpen för för­

svarets fasta anläggningar borde överflyttas till sistnämnda ämbetsverk.

Nämnden ifrågasatte vidare huruvida icke försvarets bränslekontrollerande

verksamhet borde utsträckas att även omfatta förbrukningen av gas, vatten

och elektrisk energi. Förvaltningsutredningen anförde vid avgivande av

förslag till organisation av den centrala fortifikations- och byggnadsförvalt-

ningen inom försvaret i denna fråga följande:

De i försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning ingående

verksamheterna hör så nära tillsammans, att en så långt möjligt är en­

hetlig ledning syns önskvärd. Ur denna synpunkt är den för närvarande

tillämpade organisationen — där gemensam bränslekontroll utövas av den

myndighet, som har de största anskaffningsuppgifterna — att föredra

framför den av 1944 års utredning föreslagna, vilken skulle innebära ett

fullständigt skiljande av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kon­

troll och underhåll.

Inrättandet av en gemensam ledning för försvarets bränsleförsörjning

och bränsleförbrukning liksom även för kontrollen av förbrukningen av

vatten och elektrisk energi torde — i enlighet med vad statens organisa­

tionsnämnd framhållit — utgöra en ekonomiskt tillfredsställande lösning

av hithörande spörsmål. Detta skulle leda till att hos den gemensamma

iortifikations- och byggnadsförvaltningen borde sammanföras icke blott

underhållsverksamheten utan även bränsleanskaffningen, bränslekontrollen

samt forsknings- och försöksverksamheten. Vad den senare beträffar om­

besörjs den emellertid redan nu för hela statsförvaltningen av byggnads­

styrelsens värmetekniska avdelning. I likhet med 1944 års utredning anser

utredningen, att ett dylikt gemensamt organ är av stort värde. Något skäl

för ändring härutinnan föreligger alltså icke. Det praktiska underlag, som

erfordras för forskningen, torde avdelningen utan svårighet kunna för­

värva genom samarbete med de organ, som handhar den rutinmässiga

bränslekontrollen.

Anskaffningen av bränsle för försvaret avser icke endast bränsle för

uppvärmningsändamål. Stora kvantiteter av flytande eller fasta bränslen

åtgår därjämte för drift av motorfordon, fartyg och flygmaskiner. Utred­

ningen, som fått sig ålagt att verkställa en översyn över försvarets hela

centrala förvaltning, har därvid beaktat, att fördelar möjligen kan vara

förenade med ett sammanförande av all bränsleanskaffning för försvaret

till ett organ. Ett sådant sammanförande torde dock — i varje fall för

närvarande — icke kunna ske till fortifikationsförvaltningen. Då utred­

ningen ännu icke blivit i tillfälle att ta ställning till denna mera om­

fattande fråga, anser sig utredningen nu böra föreslå, att bränsleanskaff­

ningen tills vidare liksom hittills ombesörjs av vederbörliga försvarsgrens-

förvaltningars intendenturavdelningar.

99

I fråga om bränslekontrollens inordnande i organisationen har skäl

anförts såväl för att bibehålla kontrollen hos arméförvaltningens inten-

denturavdelning som att överföra densamma till fortifikationsförvalt-

ningen. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att motiven

för att sammanhålla kontrollen med underhållet syns mera bärande, vilket

skulle innebära, att kontrollverksamheten borde överföras från arméför­

valtningens intendenturavdelning till fortifikationsförvaltningen. Häri­

genom skulle den för försvaret gemensamma bränslekontrollen komma

att skötas av den myndighet, som hade att ombesörja den gemensamma

underhållsverksamheten. I likhet med vad ovan berörts beträffande

bränsleanskaffningen syns emellertid en dylik omläggning kunna före­

gripa de resultat, vartill utredningen kan komma vid den fortsatta över­

synen av bl. a. de centrala intendenturförvaltningsorganen. Vid denna

översyn torde nämligen försvarets spörsmål beträffande icke blott bränsle-

anskaffningen utan jämväl i vad avser bränslekontroll samt kontroll av

förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi böra upptas till enhetlig

granskning. Med anledning härav syns bränslekontrollen tills 'vidaie böra

ombesörjas av arméförvaltningens intendenturavdelning.

I proposition nr 142 till 1947 års riksdag angående omorganisation av

fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. in. förklarade

sig föredragande departementschefen dela militära förvaltningsutred-

ningens uppfattning rörande den bränslekontrollerande verksamheten och

ansåg sig därför icke för det dåvarande böra föreslå någon ändring i den

gällande organisationen. Bränslekontrollen syntes enligt departementsche­

fens mening lämpligen inom ramen för den dåvarande personalorganisa­

tionen böra utsträckas att avse även förbrukning av vatten, gas och elekt­

risk energi. Mot vad departementschefen sålunda anförde hade riksdagen

intet att erinra.

Bränslekontrollen ombesörjs alltså alltjämt av arméförvaltningens in­

tendenturavdelning och har numera utsträckts att omfatta även förbruk­

ningen av vatten, gas och elektrisk energi.

Utredningen har nu framhållit, att den genom de för utredningens

räkning verkställda organisationsundersökningarna stärkts i sin tidigare

uttalade uppfattning, att övervägande skäl talar för ett sammanförande

av den bränslekontrollerande verksamheten beträffande försvarets fasta

anläggningar med de organ, som handhar underhållet av dessa anlägg­

ningar. Detta skulle innebära att bränslekontrollen överflyttades till forti­

fikationsförvaltningen. Genom en sådan överflyttning bör, enligt utred­

ningen, bl. a. möjligheterna bli större att avväga kostnaderna för planerade

bräiislebesparande byggnadsåtgärder mot därav följande besparingar i

bränslekostnaderna och på så sätt förutsättningarna ökas för att ernå de

totalt sett bästa ekonomiska resultaten. Vidare kan genom en sådan an­

ordning besiktningar och andra kontrollåtgärder beträffande anlägg­

ningarnas underhåll och bränsleförbrukningen rationellt samordnas. En

avgjord fördel är slutligen enligt utredningens uppfattning åt! samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

100

instruktioner och direktiv till underlydande myndigheter beträffande verk­

samheten för värmeanläggningarnas personal kommer att lämnas från en

och samma centrala förvaltningsmyndighet, vilken myndighet dessutom

har att handlägga anställningsärendena i fråga om nämnda personal. I

samband med en överflyttning av bränslekontrollen på fortifikationsför-

valtningen bör, föreslår utredningen, även anskaffningen av bränsle för

de fasta anläggningarna överföras dit.

Emellertid har utredningen funnit att såväl bränsleanskaffning som

bränslekontroll handhafts av arméförvaltningens intendenturavdelning på

ett synnerligen tillfredsställande sätt. Utredningen har vidare funnit, att

då fortifikationsförvaltningen är ett nyorganiserat ämbetsverk, som knap­

past ännu helt hunnit växa sig in i alla de uppgifter som pålagts verket,

detsamma för närvarande icke utan tvingande skäl bör belastas med ytter­

ligare arbetsuppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfatt­

ningen, att bränsleanskaffningen för de fasta anläggningarna och bränsle­

kontrollen tills vidare bör ombesörjas av de organ, som kommer att mot­

svara arméförvaltningens nuvarande intendenturavdelning. Härför kan,

framhåller utredningen, även tala de fördelar, som enligt vad förut

nämnts är förknippade med en sammanhållning av all bränsleanskaffning

såväl för fordon, fartyg och flygplan som för fasta anläggningar.

Utredningen föreslår alltsa, att anskaffningen av bränslen för försvarets

fasta anläggningar samt kontrollen av bränsleförbrukningen vid dessa an­

läggningar tills vidare alltjämt hänförs till intendenturförvaltningstjänsten.

Kontrollen bör såsom för närvarande avse även förbrukningen av vatten,

gas och elektrisk energi. Utredningen anser emellertid att förevarande

spörsmål, när fortifikationsförvaltningen vunnit ytterligare organisatorisk

stadga, bör upptas till förnyad prövning.

Enligt utredningens uppfattning har på intendenturförvaltningens om­

råde icke i lika hög grad som på tygförvaltningens olägenheter gjort sig

märkbara till följd av den rådande uppdelningen av förvaltningsupp­

gifterna mellan törsvarsgrensförvaltningarna å ena sidan och krigsmate-

rielverket å den andra. Detta sammanhänger enligt utredningen därmed

att föremålen för intendenturförvaltningen till stor del utgörs av pro­

dukter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna marknaden,

och att de för försvaret speciella intendenturförnödenheterna ur konstruk­

tiv synpunkt som regel är enklare än tygmaterielen. Kravet på en sam­

manhållning av alla i anskaffningen ingående tekniska funktioner inbördes

samt av dessa funktioner och inköpsverksamheten gör sig därför i fråga

om intendentunnaterielen icke i samma mån gällande som beträffande

tygmateriel.

Även om inom intendenturförvaltningstjänsten tyngdpunkten icke i lika

hög grad som inom tygförvaltningstjänsten ligger på den tekniska verk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

101

samheten är utredningen likväl av den uppfattningen, att även på inten- denturförvaltningens område den rationellaste organisationen erhålls med tillämpning av de principer, utredningen förordat för tygförvaltningens utformning. Också på förevarande område bör således enligt utredningens mening handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag samlas inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och inom denna myndighet på en och samma verksenhet.

Liksom i fråga om tygförvaltningen anser utredningen i första hand två alternativ vara tänkbara, då det gäller att åstadkomma en tillfreds­ ställande ordning för den centrala intendenturförvaltningens utövande.

Det ena alternativet — av utredningen kallat alternativ I — är att koncentrera intendenturförvaltningen till ett enda för försvaret gemen­ samt centralt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning. Detta verk skulle överta i stort sett de uppgifter på intendenturförvaltningens om­ råde, som nu åvilar armé-, marin- och flygförvaltningarnas intendentur- avdelningar samt krigsmaterielverket, dock att den av utredningen till inrättande föreslagna försvarets industriplanering skulle ha att beträffande intendenturförvaltningen utöva i huvudsak motsvarande verksamhet, som förutsatts skola åligga densamma i fråga om tygförvaltningen. Försvarets industriplanering skulle alltså även på förevarande område handha krigs­ industriplanering, standardisering, kontrollmetodik, patentärenden m. m.

Det för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket anser ut­ redningen böra lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör enligt utredningen utövas antingen av överbefälhavaren med en sous­ chef, generalintendenten, för den direkta ledningen av verket eller också omedelbart av generalintendenten. För det förstnämnda alternativet talar, enligt utredningens uppfattning, att intendenturförvaltningsverket, som skall vara ett serviceorgan för den militära tjänsten i såväl fred som krig, med överbefälhavaren såsom chef direkt skulle knytas till den militära ledningen och större säkerhet därigenom erhållas för en samverkan mellan denna och intendenturförvaltningstjänsten. Mot detta alternativ kan å andra sidan — framhåller utredningen — anföras, att överbefälhavaren icke bör belastas med rena förvaltningsuppgifter. Anses så icke böra ske återstår alternativet med generalintendenten som omedelbar verkschef. För att avlasta generalintendenten en del av den betydande arbetsbörda, som eljest skulle komma att åvila honom, föreslår utredningen att åt en av verkets byråchefer uppdras att mot särskilt arvode vara ställföreträdare för generalintendenten med uppgift att avgöra de ärenden generalinten­ denten bestämmer.

Såsom ett andra alternativ — av utredningen kallat alternativ II — för ett rationellt ordnande av försvarets intendenturförvaltning har utred­ ningen tänkt sig en uppdelning även i fortsättningen av densamma på olika förvaltningsenheter för envar av de Irc försvarsgrenarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

102

Enligt detta alternativ bör liksom enligt alternativ I försvarets indu­

striplanering omhänderha viss verksamhet i fråga om krigsindustriplane-

ring, standardisering, kontrollmetodik, patent m. m. Åt sistnämnda verk

bör enligt alternativ II dessutom anförtros avgörandet av vissa avvägnings­

frågor de olika försvarsgrenarna emellan.

Det stora flertalet förvaltningsobjekt inom intendenturområdet är av

samma eller likartat slag inom samtliga försvarsgrenar, varvid armén i

allmänhet är den största förbrukaren. Med tillämpning av7 den på tyg­

förvaltningsområdet föreslagna huvudförvaltningsprincipen bör därför

marinens och flygvapnets intendenturförvaltningsorgan komma att utöva

huvudförvaltningen endast beträffande ett ringa antal förnödenheter. Med

hänsyn härtill och för att alla standardiseringsmöjligheter så långt sig

göra låter skall kunna tillvaratas föreslår utredningen, att arméns centrala

intendenturförvaltningsorgan skall åläggas huvudförvaltningen i fråga om

alla intendenturförnödenheter. Projekt- och försöksverksamhet beträf­

fande för marinen och flygvapnet speciell materiel bör dock åvila dessa

försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan. Med hänsyn till de olika

materielslagens överensstämmelse inom försvarsgrenarna är det vidare

enligt utredningens mening mest rationellt att låta arméns organ sköta

jämväl den centrala förrådshållningen i fråga om alla hithörande för­

nödenheter. Härigenom anses möjligheterna ökas att upplägga förnöden­

heter avsedda för flera försvarsgrenar i samma förråd och på så sätt

åstadkomma en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av varje för­

svarsgrens intendenturförnödenheter till ett större antal platser. Vidare

skulle gemensamma förråd möjliggöra ett bättre utnyttjande av förråds-

utrymmena. För marinens och flygvapnets intendenturförvaltande organ

skulle da i huvudsak återstå att ombesörja behovsberäkningar, krigsför­

beredelsearbete och ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som

erfordras inom marinen respektive flygvapnet, att handha förrådshållning

och leda det tekniska underhållet av sadan vederbörande försvarsgren

tillhörande materiel, som icke förvaras i centralförråd, samt att handha

förvaltningen av den egna försvarsgrenens anslag till undervisning och

övningar. Härjämte skulle nämnda organ utöva förekommande projekt-

och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flygvapnet

speciell materiel. Arméns intendenturförvaltande organ skulle således

komma att få en jämförelsevis stor omfattning under det att marinens

och flygvapnets motsvarande organ skulle bli av relativt ringa storleks­

ordning.

För arméns del skulle organet i fråga utformas såsom ett eget under

Kungl. Maj :t lydande centralt ämbetsverk — arméns intendenturförvalt-

ning — under chefskap av chefen för armén och med generalintendenten

såsom souschef. Den nu existerande gemenskapen mellan arméns centrala

tyg- och intendenturförvaltningsorgan, vilken i huvudsak är endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

103

formell, skulle alltså upphöra. Liksom enligt alternativ I borde sous­

chefen till sin hjälp ha en ställföreträdare.

De marinen och flygvapnet berörande intendenturförvaltningsuppgifterna

blir enligt utredningens uppfattning i alternativ II ej av den omfattningen

att de utgör tillräckligt underlag för självständiga verk. Nämnda båda

försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan anser utredningen därför

böra såsom intendenturbyråer infogas i de försvarsgrensförvaltningar ut­

redningen föreslagit för handhavande av marinens respektive flygvapnets

tygförvaltning.

Utredningen har jämfört de båda alternativens för- och nackdelar och

därvid anfört följande.

Intendenturmateriel förekommer i motsats till tygmateriel endast i

obetydlig omfattning (inredning av fartyg) inbyggd i större stridsenheter.

Den intima samverkan, som enligt vad som tidigare framhållits inom

tygförvaltningstjänsten måste äga rum mellan de instanser som handhar

utformningen av de för respektive försvarsgrenar speciella storre strids­

enheterna (stridsvagnar, fartyg, flygplan) samt de organ som konstruerar

den för inbyggnad i dessa enheter avsedda materielen (vapen, telematenel

m. in.), har ingen motsvarighet inom intendenturförvaltningstjänsten. Det

krav på sammanhållning av de sammansatta stridsmedlen, som avgjort

utredningens val av försvarsgrensvis organiserad förvaltning inom tyg­

området, gör sig därför icke gällande vad beträffar intendenturfoi \ a -

ningstjänsten. Med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att

intendenturförnödenheterna till struktur och anvandnmg ar i stort sett

likartade inom samtliga försvarsgrenar (i fråga om livsmedel praktiskt

taget helt överensstämmande) föreligger tvärtom ur ren matenelsynpunkt

intet hinder för en centralisering av hela försvarets intendenturforvalt-

ningstiänst till ett gemensamt ämbetsverk.

Till förmån för en sådan centralisering och alltså för det ovan angivna

alternativ I talar främst, att den enhetliga ledningen av intendenturfor-

valtningstjänsten, som detta alternativ innebär, bör medge storre mojlig­

heter till standardisering av materielen än en organisation enligt ovan­

nämnda alternativ II, vilka möjligheter i sin tur bör skapa bättre förut­

sättningar för en ekonomisk produktion och underlätta underhallstjansten

särskilt i krig. Betydelsefulla lättnader för denna tjänst ernas vidare däri­

genom att, med eu enhetlig ledning av alla till intendenturforvaltnmgen

hörande organ och anstalter, möjligheterna ökar för försvarsgrenarna att

gemensamt utnyttja upplagda förråd samt att föreskrifter och reglementen

rörande intendenturförnödenlieternas handhavande kan goras mera över­

ensstämmande de olika försvarsgrenarna emellan. Slutligen bor alternativ

I rätt genomfört utesluta dubbelarbete och darfor i forhallande till alter­

nativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd personalstyrka

(omkring 30 personer motsvarande en avlöningskostnad om cirka 350 000

kronor jier år).

. ... .

.

„ . ,__

Enligt alternativ II skulle försvarsgrenschefernas inflytande pa mtcn-

denturförvaltningstjänsten och därigenom den direkta samverkan mellan

den rent militära verksamheten och intendenturförvaltningsverksamheten

inom försvarsgrenarna bättre tillgodoses än enligt alternativ I. Med en

organisation eiiligl alternativ II torde vidare storre förutsättningar foic-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

104

liggä för en mera omedelbar kontakt mellan de centrala och lokala för­

valtningsorganen, vilket bör underlätta ärendenas snabba handläggning.

Av den gjorda jämförelsen mellan de båda alternativen för organisation

av försvarets centrala intendenturförvaltningstjänst har utredningen funnit

det framgå, att alternativ I med dess fullständiga sammanförande av

denna tjänst för samtliga försvarsgrenar till ett enda ämbetsverk innebär

den klaraste och rationellaste organisationsformen samt erbjuder de bästa

garantierna tor en effektiv standardiseringsverksamhet och en ekonomisk

drift i fred samt ett underlättande av underhållstjänsten i krig. Inten-

denturförnödenheternas i allmänhet okomplicerade och för försvars­

grenarna ensartade beskaffenhet talar enligt utredningen — i motsats till

■säd förhållandet är med betydelsefulla slag av tygmateriel — för en för

försvaret enhetlig förvaltning av densamma. Vid det samråd, som utred­

ningen haft med souscheferna i de tre försvarsgrensförvaltningarna, har

dessa visserligen — framhåller utredningen — avstyrkt den enligt alter­

nativ I skisserade organisationen och i stället förordat alternativ II. Ut­

redningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att vad som an­

förts till forman for alternativ II icke kan uppvägas av de avsevärda

fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt, vilka är för­

enade med alternativ I. Utredningen anser därför, att försvarets centrala

intendenturförvaltning bör organiseras enligt alternativ I. Utredningen

ansei \idare att chefskapet över den i detta alternativ förutsatta försvarets

intendenturförvaltning bör direkt under Kungl. Maj:t utövas av general­

intendenten.

Inom utredningen har beträffande valet av alternativ för intendentur-

förvaltningstjänstens ordnande särskilda yttranden avgivits av herrar

Bergh och Sällfors.

Herr Berghs yttrande är av följande lydelse.

Både ur effektivitetssynpunkt och ekonomiskt sett måste ett samman­

förande av likartade förvaltningsgrenar till för försvaret gemensamma för­

valtningsverk vara den fördelaktigaste organisationsformen. Den militära

torvaltningsyerksamheten är emellertid icke ett självändamål utan endast

\()I’ den militära tjänstens bedrivande. Förvaltningsapparaten

bor darfor icke — åtminstone i fråga om de grenar som mest intimt är

knutna tdl den militära tjänsten i krig och fred — i sina grunddrag av-

v!ka från försvarsorganisationen i övrigt. Så länge statsmakterna anser

det nödvändigt att, trots därmed förenade nackdelar av ekonomisk och

organisatorisk art, bibehålla försvarets nuvarande uppdelning på tre från

varandra strängt åtskilda försvarsgrenar utan en gemensam ledning med

tillräckliga befogenheter, måste också enligt min mening förvaltnings-

byggnaden i väsentliga delar anpassas därefter. Främst gäller detta tyg-

iorvaltnmgstjänsten och intendenturförvaltningstjänsten, vilka i alldeles

särskilt hög grad är nära anknutna till den dagliga trupptjänsten i fred

och krig och beträffande vilka det därför är angelägnast att den militära

ledningens inflytande är säkrat. Dessa synpunkter har i så måtto beaktats

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

105

av förvaltningsutredningen, som utredningen föreslår, att tygförvaltnings­

tjänsten alltjämt skall vara försvarsgrensvis organiserad och underställd

vederbörlig försvarsgrenschef. Däremot förordar utredningens majoritet,

att intendenturförvaltningstjänsten organiseras inom ett för försvaret

gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning, direkt underställt

Kungl. Maj :t. Med en sådan organisation erhåller enligt inin uppfattning

de för respektive försvarsgrenars militära användbarhet ansvariga för-

svarsgrenscheferna icke ett tillfredsställande inflytande på intendentur-

förvaltningstjänsten, vilket dock är av avgörande betydelse för föx-bandens

liv och verksamhet.

Den av utredningen föreslagna inre strukturen av försvarets intenden­

turförvaltning syns mig i och för sig mycket ändamålsenlig. Med all

sannolikhet kommer emellertid ämbetsverkets bristande överensstämmelse

med den gällande försvarsorganisationen snart att medföra välmotiverade

framställningar om att de skilda försvarsgrensledningarna jämväl skall

förses med egna intendenturförvaltningsorgan.

Med hänsyn till angivna omständigheter borde förvaltningsutredningen

enligt min mening ha förordat sitt alternativ II för intendenturförvalt-

ningstjänstens ordnande. Detta alternativ innebär i huvudsak samma för­

delar i fråga om enhetlighet o. s. v. som alternativ I, dock utan att de

båda mindre försvarsgrenarna berövas de begränsade intendenturorgan,

vilka de svårligen kan vara utan. Den av alternativ II föranledda kost­

nadsökningen i jämförelse med alternativ I, 350 000 kronor, syns mig mer

än väl motvägas av de fördelar, som ernås genom att förvaltningsappa­

raten anpassas efter gällande försvarsorganisation. Arméns intendentur­

förvaltning, som enligt alternativ II skall ombesörja huvuddelen av den

centrala intendenturförvaltningstjänsten inom hela försvaret, kan i allt

väsentligt — ehuru med något mindre personaluppsättning — organiseras

på samma sätt som försvarets intendenturförvaltning.

När gränserna mellan försvarsgrenarna en gång försvinner, är det lätt

att från den av mig förordade organisationen övergå till ett för försvaret

gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid ett sådant tillfälle syns även

tiden vara inne att överväga lämpligheten av att ställa hela försvarsför-

valtningen under enhetlig ledning.

Förvaltningens nära samordnande med den militära ledningen anser jag

vara av sådan betydelse, att jag finner mig böra föreslå att försvarets

intendenturförvaltning — därest alternativ I och icke alternativ II anses

böra komma i fråga — liksom även fortifikationsförvaltningen och för­

svarets sjukvårdsstyrelse underställs överbefälhavaren på enahanda sätt

som försvarsgrensförvaltningarna nu är underställda försvarsgrens-

cheferna.

Herr Sällfors har anfört i huvudsak följande.

Även jag är av den uppfattningen, att alternativ I ur organisatorisk

synpunkt är att föredra framför alternativ II. En bestämd förutsättning

härför är emellertid enligt min mening alt överbefälhavaren görs till chef

för försvarets intendenturförvaltning. Med hänsyn till krigföringens be­

roende av alt stridskrafterna förses med intendenturförnödenheter av

lämpligt slag och i tillräcklig mängd samt på ett ändamålsenligt sätt

framstår nämligen eu fullständig samordning mellan den rent militära

tjänsten och förvaltningstjänsten för mig som en nödvändighet. En sådan

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

samordning kan såvitt jag kan finna icke åstadkommas med mindre än att

den som bär ansvaret för stridskrafternas krigsduglighet även äger dirigera

intendenturförvaltningstjänsten. Den av utredningsmajoriteten förordade

organisationen ger enligt min mening icke militärledningen det erforder­

liga inflytandet på förvaltningstjänsten. Kravet härpå finner jag vara så

oeftergivligt att jag, därest överbefälhavaren icke anses böra belastas med

förvaltningsuppgifter av ifrågavarande slag, i stället för att ansluta mig

till utredningens majoritet och alltså till ett alternativ I med generalin­

tendenten såsom en direkt under Kungl. Maj :t stående chef förordar alter­

nativ II, enligt vilket intendenturförvaltningstjänsten till de ur militära

synpunkter väsentligaste delarna skulle komma att ledas för var och en

av försvarsgrenarna av försvarsgrenschefen, vilken enligt gällande för-

svarsordning .är den primärt ansvarige för försvarsgrenens stridsduglighet.

Remissyttranden.

Chefen för armén avstyrker utredningens förslag om en för försvaret

gemensam intendenturförvaltning och förordar i stället det av utredningen

skisserade alternativet II. Arméchefen framhåller, att verksamheten inom

intendenturförvaltningens område är nära anknuten till arméns verksam­

het i krig och dess dagliga liv i fred. I förra fallet gäller det mobili-

seringsplanläggning, bl. a. förbandens förseende med utrustning, livsmedel,

drivmedel, hästar in. in. samt förrådshållning, i senare fallet allt som

hör samman med fredsförbandens förplägnad, förläggning, övningar, uni-

formsutrustning m. in. Det krävs om möjligt än intimare kontakt mellan

staber, förband och förvaltning på detta område än inom tygförvaltnings­

tjänsten. Arméchefens inflytande kan säkerställas endast genom en direkt

befälslinje. De skäl, som utredningen framlagt för alternativ I, finner

arméchefen därför icke bärande. De beräknade besparingarna anser

arméchefen icke uppväga den effektförlust, som en sammanslagning med

nödvändighet åsamkar de skilda försvarsgrenarna. Om en gemensam in­

tendenturförvaltning trots allt skulle komma att inrättas, bör den enligt

arméchefens uppfattning underställas överbefälhavaren.

Arméförvaltningen ansluter sig till vad utredningen kommit till rörande

intendenturförvaltningens uppgifter och understryker därvid, att den

bränslekontrollerande verksamheten måste vara fast förknippad med

själva bränsleanskaffningen, varför ett överflyttande av bränslekontrollen

till fortifikationsförvaltningen också måste medföra en överflyttning dit

av anskaffningen av bränsle, vilken uppgift i övrigt dock måste anses

naturligt tillhöra intendenturförvaltningen såsom främst konsumtionsför-

valtande myndighet. Även den omständigheten att kasernförvaltningens

organisation är under omprövning talar enligt arméförvaltningens mening

för att bränslekontrollen i varje fall tills vidare bör kvarbli under inten­

denturförvaltningen.

Enligt arméförvaltningens uppfattning har utredningen vid sitt ställ­

ningstagande till de båda av utredningen uppställda alternativen för inten-

107

denturförvaltningens ordnande lagt för mycken tyngd vid den anskaffande

verksamheten och icke tillräckligt beaktat betydelsen av den direkta sam­

verkan mellan de rent militära organen och förvaltningsmyndigheten,

vilken i särskilt hög grad gör sig gällande i den förvaltande delen av 'verk­

samheten. Härom anför arméförvaltningen vidare följande.

Ingen gren av den militära förvaltningen torde det militära livet i sin

dagliga verksamhet vara så omedelbart beroende av som av intendentui-

förvaltningen. En direkt och omedelbar kontakt mellan stabs- och trupp-

befäl samt intendenturorgan är här av största betydelse. En förtroendefull

samverkan och klar förståelse även från truppbefälets sida för intendentur-

förvaltningens möjligheter och betydelsen av alla krafters medveikan till ett

ekonomiskt utnyttjande av till förfogande stående medel och förnödenheter

av olika slag är här en förutsättning för såväl en effektiv förvaltning som

ett effektivt militärt liv. Detta nära samarbete är av så mycket större

betydelse som intendenturförvaltningens verksamhet direkt berör det dag­

liga livet vid förbanden (beklädnad, utspisning, övningar, marketenteri

o. s. v.) och på ett mera påtagligt sätt ingriper i detta än verksamheten

vid övriga förvaltningsgrenar. Av denna anledning bör också försvars-

grenschefen vara chef för förvaltningen.

Genom den förvaltningsreform, som tillkom i samband med 1936 års

härordning, togs det första steget i denna riktning i det att förs^ars-

grenschefen fick ett mera direkt inflytande på förvaltningen genom före­

skriften, att han i vissa ärenden skulle inträda som beslutande i för­

valtningen. Detta inflytande utvidgades sedermera ytterligare och befästes

genom nu gällande instruktion för arméförvaltningen, enligt vilken chefen

för armén tillika är chef för arméförvaltningen.

Den närmare samverkan och ökade förståelse mellan stabs-, trupp-

och förvaltningsorganen, som härav blivit en följd, har lett till en sundare

och mera ekonomisk blick för intendenturproblemen även från trupphåll,

vilket utan tvivel också varit av stor betydelse för ett ändamålsenligt

utnyttjande av de medel, som stått till förfogande för intendenturända-

mål.

Vid en organisation av intendenturförvaltningen enligt alternativ I

kommer försvarsgrenscheferna endast genom anvisningar till förvaltnings­

myndigheten att kunna inverka på försvarsgrenens stridsduglighet, när

det gäller intendenturområdet. Motsvarande blir förhållandet i vad avser

fredskraven på de områden, som intendenturförvaltningen har att till­

godose.

En sådan ställning — utan direkt andel för försvarsgrenschef i an­

svaret för förvaltningen — torde lätt kunna leda till intressemotsätt­

ningar mellan försvarsgrenscheferna och intendenturförvaltningsmyndig-

heten, med därav följande minskat intresse och förståelse inom försvars­

grenen för intendenturförvaltningen, d. v. s. en återgång till före 1937

rådande läge. Den nuvarande ordningen, som nödvändiggör för försvars-

grenschefen att personligen sätta sig in i förvaltningsgrenens möjligheter

och själv i egenskap av förvaltningschef träffa de stora avgörandena

beträffande materielanskaffningen, fastställda hushållningsplaner och

övningsanslagens fördelning, har arméförvaltningen funnit vara av stort

värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

108

På de sålunda anförda skälen anser sig arméförvaltningen i motsats

till utredningen böra lämna ett bestämt förord för alternativ II och i

denna fråga helt ansluta sig till de synpunkter, som av herr Bergh fram­

förts i dennes särskilda yttrande.

Alternativ II är enligt arméförvaltningens uppfattning en naturlig ut­

veckling av nu rådande förvaltningsorganisation och den samordning av

anskaffningen av vissa förnödenheter, som försvarsgrenarnas intenden-

turförvaltningar genom samarbete redan infört till ernående av ett bättre

ekonomiskt resultat. Det erbjuder — tramhåller arméförvaltningen -—

med den föreslagna organisationen (som för arméns del i princip är lika

i båda alternativen) alla de fördelar beträffande en ekonomisk och enhetlig

anskaffning, som utredningen vill vinna med alternativ I, samtidigt som

en till försvarsgrenarna decentraliserad anslagsförvaltning och ledning av

förnödenheternas tillhandahållande och utnyttjande i den militära verk­

samheten skapar ökade förutsättningar för eu sparsam hushållning, något

som måhända är svårare att belysa med siffror men dock enligt armé-

förvaltmngens mening torde vara betydligt mera värt än den personal­

besparing, innebärande en utgiftsminskning på ca 350 000 kronor, som

utredningen räknat med.

Arméförvaltningen anser alltså, att för arméns del organet för inten-

denturförvaltningen bör utformas som ett eget under Kungl. Maj :t lydande

centralt ämbetsverk — arméintendenturförvaltningen — under chefskap

av chefen för armén med generalintendenten som souschef. I likhet med

utredningen anser arméförvaltningen att den nuvarade gemenskapen med

arméns tygförvaltning bör upphöra.

Marinledningen vänder sig i sitt yttrande till en början mot utred­

ningens förslag att från intendenturförvaltningstjänsten till tygförvalt-

ningstjänsten överföra handhavandet av viss materialutredning för fartyg.

Den nuvarande ordningen har — framhåller marinledningen — erfaren­

hetsmässigt befunnits mest lämplig och tillämpas inom flera större marin­

organisationer, exempelvis Förenta Staternas, där till sådan utredning

hänförts materiel under intendenturens förvaltning i långt större utsträck-

ning än i Sverige. Skälen för ett kvarblivande vid rådande organisation

i detta hänseende är bland annat att hänföra till beredskapshållningen och

de förhållanden, varunder ifrågavarande materiel utlämnas till konsu­

menterna i fred och krig. Marinförvaltningen anmäler i detta samman­

hang sin avsikt att göra marinens förrådsorganisation till föremål för

en allmän översyn och att därvid uppta jämväl berörda förhållanden till

omprövning.

Marinledningen ansluter sig till förslaget att driv- och smörj medelsför­

sörjningen vad beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution och

krigsförberedelsearbete tills vidare hänförs till intendenturförvaltnings-

tjänstens område, dock under förutsättning, att en intendenturavdelning

bibehålls inom marinförvaltningen.

Kimgl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

109

Mot utredningens förslag att anskaffning av bränslen för försvarets

fasta anläggningar samt kontroll av bränsleförbrukningen vid dessa an­

läggningar hänförs till intendcnturförvaltningstjänsten har marinledningen

intet att invända.

Beträffande förvaltningsorganisationens utformning på förevarande om­

råde erinrar marinledningen, att marinchefen enligt gällande instruktion

på grundval av de bestämmelser, som överbefälhavaren utfärdar, skall

utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom marinen samt

såsom regel planlägga och leda marinstridskrafternas operationer. Detta

förhållande konstituerar ett bestämt krav på att intendenturtjänsten i

alla för ledningen av marinens militära operationer väsentliga avseenden

underställs marinchefen. Att söka bereda marinchefen erforderligt in­

flytande på intendenturförvaltningen på sätt utredningen föreslagit

— insättandet av en representant för marinen i intendenturförvaltnings-

verkets centralplanering — är enligt marinledningens uppfattning icke

tillfyllest. Den föreslagna kontaktofficeren — en för marinen, trots att

denna består av två vapenslag, flotta och kustartilleri — kan aldrig er­

sätta eller med tillräcklig kompetens förmedla det kontinuerliga, intima

och direkta samarbete, som äger rum mellan marinförvaltningens inten-

denturavdelning och marinstaben, kustartilleriinspektionen med flera delar

av marinledningen. Det arrangemang med »föredragning och inspektion»

genom vissa chefer i intendenturförvaltningen för att tillgodose försvars-

grenschefernas »behov av sakkunskap på intendenturförvaltningstjänstens

område», som utredningen föreslagit, är, anser marinledningen, alltför

konstlat och verklighetsfrämmande för att på allvar kunna diskuteras.

Förslaget att arméns centrala intendenturförvaltningsorgan skall åläggas

huvudförvaltningen ifråga om alla intendenturförnödenheter kan marin­

ledningen ej godta som kategorisk grundregel. Tillämpningen av huvud-

förvaltningsprincipen bör här liksom inom tygförvaltningstjänsten ske

med ledning av en prövning ur ändamålsenlighetssynpunkt. Det är enligt

marinledningens mening alls icke självfallet att vissa för marinen speciella

varuslag bäst anskaffas genom en främmande förvaltning och ett sådant

förfarande skulle dessutom innebära ett avsteg från regeln om huvud­

förvaltning sådan denna definierats av utredningen.

Ej heller bör det enligt marinledningens uppfattning i princip fastslås,

att arméns organ skall sköta den centrala förrådshållningen i fråga om

alla intendenturförnödenheter. Även härvidlag bör efter närmare utred­

ning och med beaktande av förhållandena under krig den mest ändamåls­

enliga ordningen genomföras.

Utredningens uttalande, att det krav på sammanhållning av de samman­

satta stridsmedlen, som avgjort utredningens val av försvarsgrensvis

organiserad förvaltning inom tygområdet, icke gjorde sig gällande vad

beträffar intendenturförvaltningstjänsten, strider mot marinledningens

uppfattning. Härom har marinledningen vidare anfört följande.

no

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Vid inredning och utrustning av fartyg äger ett intimt samarbete rum

mellan skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna. Utrymmesbehov

måste fastställas för förråd av olika slag, kök med diskrum och andra

bilokaler, marketenteri samt å större fartyg anordningar för tvätt och

bakning ävensom reparationsverkstäder för beklädnad. Stuvningsplaner

måste uppgöras till ledning för förrådsutrymmenas fördelning i fartyget

och deras inredning med hänsyn till varornas beskaffenhet och emballage.

Jämväl för marinens transportfartyg för materiel och livsmedel måste i

förekommande fall inredningsprojekt utarbetas och dylika spörsmål upp­

kommer även i samband med ianspråktagande av hjälpfartyg för ända­

målet. Köksutrustningen varierar för fartyg av skilda typer och måste ut­

formas med hänsyn till bland annat de olika sätt att tillgodose värmebe­

hovet för kokning och stekning, som lämpligen kan användas. Denna utrust­

ning måste vidare anpassas efter fartygets konstruktion i övrigt och med

hänsyn till att den skall kunna användas även under sjögång, varjämte den

måste uppställas efter en ur arbetsdriftssvnpunkt noga genomtänkt plan

inom de ytterst knappa utrymmen, som står till buds. Såsom exempel

kan nämnas att endast för köks- och proviantförrådsanordningarna för

jagarna Öland och Uppland över 100-talet ritningar och skisser behövt

uppgöras. Uppmärksamhet måste jämväl ägnas anordningar å fartygen

för ombordtagande av olika slags intendenturförnödenheter samt transport­

vägarna inom fartyget och deras framkomlighet vid varornas förflyttning

från däck till förrådsrum och därifrån till användningsplatserna. Anord­

ningar för kylda förvaringsrum måste anpassas efter förhållandena och

möjligheterna på olika fartyg. Inredning ombord för förvaring av besätt­

ningens personliga utrustning måste granskas. Förläggningsmaterielen

måste utformas under hänsynstagande till lokaliteterna ombord och med

beaktande av standardiseringsmöjligheterna. Inredningen i arbetshytterna

för intendenturpersonal måste granskas ur ändamålsenlighetssynpunkt.

Den medverkan, som från nuvarande intendenturavdelningens sida

enligt ovan anförda exempel förekommer vid byggnad och modernisering

av fartyg, påkallar ett kontinuerligt och livligt samarbete med skepps-

byggnadsavdelningen. Detta samarbete skulle bli högst försvårat genom

eu organisation enligt alternativ I, och som ett avgörande skäl mot eu

sådan ordning framträder, att här berörda frågor ofta nödvändiggör en

avvägning av intendenturavdelningens önskemål mot kraven på andra

anordningar ombord å fartygen av betydelse för deras stridsvärde. En

sådan avvägning måste göras av den beslutande chefen inom marinför­

valtningen och denne måste bära ansvaret härför.

Utredningens skäl till förmån för alternativ I, att den enhetliga led­

ningen av intendenturförvaltningstjänsten borde medge större möjlig­

heter till standardisering av materielen än en organisation enligt alter­

nativ II, vilka möjligheter i sin tur borde skapa bättre förutsättningar

för en ekonomisk produktion och underlätta underhållstjänsten särskilt

i krig, är enligt marinledningens mening icke övertygande. Redan nu är

en ändamålsenlig standardisering av intendenturmateriel i allt väsentligt

genomförd genom samverkan mellan försvarsgrensförvaltningarna in­

bördes och med krigsmaterielverket, dit anskaffningarna huvudsakligen

är förlagda och som även har att verka för standardisering. Marinled­

in

ningen anser att genom en förnuftig tillämpning av principen om huvud­

förvaltningen även i fortsättningen skapas garantier för att standardisering

i lämplig utsträckning sker, i den mån dessa frågor kan avgöras inom

förvaltningarna. Talet om att standardisering av intendenturmateriel

skulle underlätta underhållstjänsten i krig är enligt marinledningens upp­

fattning överdrivet, ty även om motsvarande intendenturmateriel i vissa

detaljer är något olika, så är den i regel lika väl användbar för sitt

ändamål. En hel del intendenturmateriel kommer för övrigt, framhåller

marinledningen, att anskaffas först vid krigsfall och av i marknaden då

befintliga typer.

Gentemot utredningens uttalanden, att en organisation enligt alternativ

I ökar möjligheterna för försvarsgrenarna att gemensamt utnyttja upp­

lagda förråd samt att föreskrifter och reglementen rörande intendentur-

förnödenheternas handhavande kan göras mera överensstämmande de olika

försvarsgrenarna emellan, framhåller marinledningen, att samverkan i

fråga om utnyttjande av förråd redan är genomförd genom såväl den

centrala som den lokala krigsplanläggningen. Vidare syns utredningen

enligt marinledningen ha förbisett, att stora delar av marinens intenden­

turmateriel inom dess basområden uppläggs gemensamt med annan

materiel för marinen för att bli tillgängliga på ett ställe vid utrustning

och underhåll av förbanden. Detta kräver enhetlig ledning inom marinen.

Sammanförandet av likartade förnödenheter i gemensamma förråd inne­

bär icke alltid en fördel. Marina drivmedelsförråd bör sålunda placeras

på platser, som lämpar sig för bränslekomplettering åt fartyg medan det

för drivmedelsförråd för motorfordon är viktigare att de lämpar sig för

uttransport landvägen. Vad beträffar lämpligheten av likartade före­

skrifter för förnödenheternas handhavande erinrar marinledningen, att

sådana redan finns såsom ett resultat av den på sin tid av statens sak­

revision tillsatta s. k. materielvårdskommitténs arbete och att i övrigt

sådana föreskrifter av mera allmän tillämplighet numera icke utarbetas

utan samverkan förvaltningarna emellan.

Påståendet att alternativ I skulle utesluta dubbelarbete och därför i

förhållande till alternativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd

personalstyrka anser marinledningen kunna till riktigheten ifrågasättas.

Det är enligt marinledningens mening tvärtom mera sannolikt att, om en

gemensam intendenturförvaltning skulle få sådana följder som en gemen­

sam intendenlurkår, en betydande merkostnad skulle uppkomma. Utred­

ningens val av alternativ tyder enligt marinledningen på att utredningen

icke varit på det klara med vad underhållstjänsten i krig numera verk­

ligen innebär. Underhållstjänstens planläggning är, framhåller marin­

ledningen, oupplösligen förbunden med det operativa förberedelsearbetet

och dess ledning vid krig måste utövas av samma befälhavare, som leder

operationerna. De olika grenarna av underhållstjänsten inom marinen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

112

måste samordnas, eftersom de alla syftar till att tillgodose marindistrikts-

krafteinas beho\. Att sedan samverkan med andra försvarsgrenar före­

kommer i större eller mindre utsträckning inverkar icke på det förhål­

landet, att underhållstjänsten vid marinen i första hand måste vara in­

riktad på de egna stridskrafterna. Ett ytterligare sönderbrytande av marin­

ledningen skulle enligt marinledningens uppfattning innebära en desorga­

nisation, som skulle få skadliga följder i fred och helt visst bli ödesdiger

vid krig. Marinledningen finner sig därför under åberopande jämväl av

hittills \unna erfarenheter av för försvaret gemensamma ämbetsverk böra

bestämt motsätta sig intendenturavdelningens avskiljande från marinför­

valtningen. I varje fall borde enligt marinledningens mening med princip­

beslut om försvarets intendenturförvaltnings inrättande anstå till dess

frågan om en försvarets gemensamma intendenturkår allsidigt utretts.

Flygledningen delar utredningens uppfattning, att vissa tekniskt be­

tonade arbetsuppgifter bör överföras från intendentur- till tygförvalt-

ningstjänsten. Erfarenheterna efter tillkomsten av de för försvaret gemen­

samma ämbetsverken — försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårds­

styrelse, fortifikationsförvaltningen och krigsmaterielverket — föranleder

flygledningen att avstyrka en organisation av intendenturförvaltnings-

tjänsten enligt utredningens alternativ I. Mot en dylik organisationsform

anför flygledningen vidare bland annat följande.

Det förefaller icke osannolikt att en central intendenturförvaltning

rent siffermässigt skulle kunna medföra vissa besparingar, men chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen ifrågasätter starkt värdet av en dylik

teoretisk besparing med den föreslagna organisationens tungroddhet i fred

och markerade olämplighet i krig. Chefen för flygvapnet och flygförvalt-

ningen finner det i detta sammanhang vara anmärkningsvärt, att utred­

ningen vid behandlingen av de båda alternativen endast i förbigående

omnämner de avsevärda nackdelar, som en centraliserad intendenturför­

valtning innebär med hänsyn till den omedelbara kontakten mellan

centrala och lokala förvaltningsorgan och härmed sammanhängande för­

dröjning i ärendenas handläggning. Det ligger i sakens natur att en

central intendenturförvaltning icke på samma sätt som ett till respektive

försvarsgren anslutet organ kan tillgodose de för respektive försvarsgren

speciella problemen. Den intima kontakten med utvecklingen inom en

försvarsgren och härav betingade önskemål och behov, som ingriper i

förbandens dagliga rutin, kan ej bli på samma sätt tillgodosedda vid en

centralisering. Även om kontaktmän placeras vid den centrala intendentur-

förvaltningen och försvarsgrenscheferna får intendenturutbildad personal

till sitt förfogande löser man härigenom icke det omedelbara inflytande

på intendenturförvaltningstjänsten, som försvarsgrenscheferna måste ha

med hänsyn till exempelvis planläggning, samordning och genomförande

av de dagliga rutinerna i samband med övningsverksamheten vid för­

banden.

Chefeii för flygvapnet har ansvaret för flygvapnets krigsduglighet.

Hans möjligheter att påverka förvaltningsverksamheten måste således

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

113

säkerställas, enär krigsdugligheten i sin tur påverkas härav. Därest

chefen för flygvapnet undandras ansvaret för den centrala förvaltningen

inom vissa tjänstegrenar, förlorar han överblicken över dessa och får

härigenom även minskade möjligheter till en välgrundad avvägning mellan

olika militära krav av ekonomisk innebörd.

I likhet med vad flygledningen anfört beträffande tygförvaltnings­

tjänsten finner flygledningen en organisation av intendenturförvaltnings-

tjänsten enligt utredningens alternativ II vara i princip riktig. Flygled­

ningen anser, att i sistnämnda alternativ dels tillgodoses försvarsgrens-

chefernas inflytande, dels bibehålls den nödvändiga kontakten mellan

centrala och lokala intendenturorgan samtidigt som ett ekonomiskt sam­

gående kommer till stånd i den utsträckning som är praktiskt lämplig

och successivt kan anpassas med hänsyn till försvarsgrenarnas speciella

behov. En förutsättning härför är dock enligt flygledningens uppfattning

att principen med huvudförvaltning ej avser materielens projektering

samt att arbetsfördelningen med avseende på huvudförvaltningsfrågor

icke bestäms genom ett sidoordnat organ utan får växa fram genom ett

praktiskt samarbete mellan försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar.

Flygledningen framhåller, att ett dylikt samarbete för närvarande äger

rum vilket har skapats såsom resultat av praktiska erfarenheter och icke

till följd av ett yttre tvång. Då utredningen icke funnit anledning fram­

föra några reella anmärkningar mot den nuvarande organisationens sätt

att fungera måste det enligt flygledningens mening vara riktigast att låta

denna organisation utvecklas vidare för att enligt principen om huvud­

förvaltning successivt finna större områden för ett ekonomiskt samarbete

mellan försvarsgrensförvaltningarna.

Fortifikationsförvaltningen ansluter sig till utredningens principiella in­

ställning till frågan om handhavandet av bränsleanskaffningen för de

fasta anläggningarna samt utövandet av den bränslekontrollerande verk­

samheten beträffande sådana anläggningar. Ämbetsverket anser emellertid

att bränslekontrollen och anskaffningen — utom möjligen själva upphand-

lingsförfarandet — omedelbart och oberoende av lösningen av övriga orga­

nisationsfrågor bör överföras till förvaltningen. Jämväl uppgifterna med

tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk energi samt kontrollen över

förbrukningen därav, vilken kontroll redan nu i vissa avseenden om-

händerhas av fortifikationsförvaltningen, bör enligt fortifikationsförvalt-

ningens mening helt överföras på förvaltningen.

Bijggnadsstgrclscn anser sig böra vidhålla sin i tidigare sammanhang

uttalade uppfattning, att en sammanslagning av den militära och civila

bränslekontrollen skulle innebära den mest rationella ordningen. Styrelsen

framhåller emellertid, att såväl det militära som det civila byggnadsbe­

ståndet är av sådan storleksordning, att en uppdelning i en militär och

en civil bränslekontrollerande verksamhet kan anses utgöra en tillfreds-

8—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 10!).

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställande anordning. Därvid bör dock bränslekontrollen för försvarets fasta

anläggningar överföras till fortifikationsförvaltningen. Styrelsen utgår

ifrån att den utredning rörande en samordning av det militära och civila

byggnadsväsendet, som 1951 års riksdag uttryckt önskvärdheten av, får

pröva även frågan om en motsvarande samordning av bränslekontrollen.

Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande in-

tendenturförvaltningstjänstens ordnande, ansluter sig statskontoret oreser­

verat till utredningens förslag om en för försvaret gemensam intendentur-

förvaltning och statens sakrevision förklarar sig kunna godta ett sådant

gemensamt verk i huvudsaklig överensstämmelse med det av utredningen

förordade alternativet I. Försvarets civilförvaltning, statens organisations-

nämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund förordar en lösning av

organisationsfrågan enligt utredningens alternativ II. Sveriges Industri­

förbund anser, att intendenturförvaltningen utan olägenhet kan vara orga­

niserad som för närvarande men har ur de intressen förbundet har att

företräda icke funnit något att erinra mot en koncentrering av intendentur­

förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens alterna­

tiv I.

Departementschefen.

Beträffande den centrala intendenturförvaltningstjänsten har 1946 års

militära förvaltningsutredning, såsom av det förut anförda framgår, i mot­

sats till vad utredningen föreslagit i fråga om tygförvaltningstjänsten, för­

ordat att den skulle omhänderhas av ett för de tre försvarsgrenarna gemen­

samt verk, försvarets intendenturförvaltning (alternativ I). Det av utred­

ningen föreslagna nya verket, försvarets industriplanering, skulle på in-

tendenturförvaltningens område ha att ombesörja motsvarande arbetsupp­

gifter, som enligt utredningsförslaget skulle tillkomma verket inom tyg­

förvaltningen. Utredningens förslag har biträtts allenast av statskontoret

och statens sakrevision, medan bl. a. en reservant inom utredningen samt

armé-, marin- och flygledningarna bestämt motsatt sig detsamma. Dessa

har i stället förordat en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med

utredningens alternativ II, vilket innebär en försvarsgrensvis ordnad in­

tendenturförvaltning. En annan reservant inom utredningen har ansett sig

kunna ansluta sig till utredningsförslaget endast under förutsättning att

det gemensamma intendenturförvaltningsverket ställdes under chefskap av

överbefälhavaren. Om så icke lät sig göra, har han förordat alternativ II.

Vid behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänstens organisa­

tion har jag förordat, att krigsmaterielverket skall utgå ur organisationen

och dess anskaffningsuppgifter fördelas på försvarsförvaltningarna. Detta

innebär för den centrala intendenturförvaltningens del, att omfattande an­

skaffningsuppgifter i fråga om intendenturmateriel av mera standardmäs­

sig karaktär kommer att överföras dit från krigsmaterielverket. I samband

115

med behandlingen av frågan om fördelningen av krigsmaterielverkets nu­

varande uppgifter framhöll jag även, att den verket åvilande upphandlingen

av kontorsinventarier för statsförvaltningen i dess helhet är avsedd att

överföras till den centrala intendenturförvaltningen.

Lika litet som i fråga om tygförvaltningstjänsten är jag nu beredd att

beträffande den centrala intendenturförvaltningen hävda en definitiv stånd­

punkt till frågan om gemensam eller försvarsgrensvis ordnad förvaltnings­

tjänst. För egen del har jag emellertid stannat för att under nuvarande

förhållanden förorda en intendenturförvaltningstjänst försvarsgrensvis en­

ligt utredningens alternativ II. Skälen härtill är i korthet följande.

Vad de militära remissmyndigheterna anfört mot förslaget om gemen­

sam intendenturförvaltningstjänst syns mig i vissa hänseenden värt beak­

tande. Såväl intendenturtjänstens nära samband med den dagliga trupp­

tjänsten som dess betydelse i samband med både det operativa krigsför­

beredelsearbetet och planläggning av fredsmässiga övningar utgör omstän­

digheter, som i och för sig talar för att med nu gällande försvarsorganisa­

tion försvarsgrenscheferna bör behålla sitt inflytande på denna tjänst.

Att ålägga överbefälhavaren de förvaltningsuppgifter, som följer med

chefskapet för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag be­

tänkligt och jag kan icke förorda en sådan organisation. Alternativet blir

då att det gemensamma verkets chef direkt underställs Kungl. Maj :t. Här­

igenom kan emellertid risker tänkas uppkomma för att den centrala inten­

denturtjänstens samband med stabs- och trupptjänsten försvagas.

Utan att underskatta de fördelar, som förvaltningsutredningen ansett

följa med ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag likväl

övervägande skäl tala för att i nuvarande läge ställa ett genomförande av

detta alternativ på framtiden. Jag vill som ytterligare stöd för denna stånd­

punkt framhålla, att jag anser att en för försvaret gemensam intendentur-

kår utgör en — visserligen icke oeftergivlig -— men i hög grad önskvärd

förutsättning för det gemensamma verket. Dessa två organisationsfrågor

bör därför enligt min mening lösas i ett sammanhang.

Den centrala intendenturförvaltningstjänsten bör vid det av mig för­

ordade alternativet organiseras på ett ämbetsverk för armén, benämnt

arméintendenturförvaltningen, samt på intendenturorgan i marin- och flyg­

förvaltningarna. Arméintendenturförvaltningen bör stå under chefskap av

chefen för armén och för den direkta ledningen ha en souschef. Liksom

i fråga om armétygförvaltningen bör souschefsposten i arméintendentur­

förvaltningen kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller

civil befattningshavare. Såsom närmare utvecklas i annat sammanhang

har arméintendenturförvaltningen ansetts kunna ges en enklare och mindre

differentierad inre organisation än de för tygförvaltningstjänsten avsedda

centrala organen.

En tillämpning av huvudförvaltningsprincipen medför på intendentur-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förvaltningsområdet, att det övervägande arbetet förläggs till arméorganet,

På marinens och flygvapnets intendenturorgan bör i huvudsak ankomma

att utöva projekt- och försöksverksamhet beträffande för respektive för­

svarsgren speciell materiel, att utföra behovsberäkningar, krigsförberedelse­

arbete och ekonomisk planering, att handha förrådshållning och tekniskt

underhåll av förnödenheter i den egna försvarsgrenens förråd samt att för­

valta försvarsgrenens övningsanslag.

De farhågor, marintörvaltningen uttalat för att huvudförvaltningsprin-

cipen skall komma att drivas för långt i den nya organisationen, anser

jag ogrundade. Det finns enligt min mening ej anledning att förutsätta

annat än att det på förevarande område beslutande organet bör kunna till-

lämpa ifrågavarande princip inom intendenturförvaltningstjänsten så, att

de olika försvarsgrenarnas intressen på ett tillbörligt sätt beaktas. Icke

heller syns det mig böra vara förenat med några större svårigheter att ge­

nom överenskommelser mellan berörda myndigheter reglera fördelningen

mellan gemensam lörrådshållning och förrådshållning försvarsgrensvis på

ett ändamålsenligt sätt.

Vad beträffar de av utredningen berörda frågorna om gränsdragningen

mellan intendenturförvaltningstjänsten och andra förvaltningsområden är

jag icke beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om överflyttning av

förvaltningen av viss materialutredning för fartyg vid marinen från inten­

dentur- till tygsidan. Frågan härom torde, på sätt marinledningen förut­

satt, få tas upp till övervägande i samband med en allmän översyn av

marinens förrådsorganisation. I övrigt kan jag biträda vad utredningen

föreslagit rörande den ifrågavarande gränsdragningen, vilken bl. a. innebär

att viss materiel vid flygvapnet förs över från intendentur- till tygmateriel.

Vad särskilt angår bränsleanskaffningen för försvarets fasta anläggningar

samt kontrollen av förbrukningen av bränsle, vatten, gas och elektrisk

energi, tillhör dessa funktioner principiellt sett området för fortifikations-

och byggnadsförvaltningen. Med ett ställningstagande till en eventuell

överflyttning av dessa arbetsuppgifter till fortifikationsförvaltningen eller

annan myndighet torde dock tills vidare få anstå. Såsom utredningen ock

framhållit, gör sig f. n. inga sakliga skäl gällande till förmån för en om­

organisation i förevarande hänseende.

C. Civilförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Såsom förut nämnts genomfördes genom 1943 års riksdagsbeslut rörande

försvarets centrala förvaltningsverksamhet i och med tillskapandet av för­

svarets civilförvaltning en för försvaret gemensam organisation på civil­

117

förvaltningstjänstens område. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de

vid sidan av försvarets civilförvaltning inrättade, för försvaret gemen­

samma centrala ämbetsverken erhöll dock vissa organ med uppgift att

tillgodose det behov av juridiskt-administrativ sakkunskap, som befanns

alltjämt föreligga inom dessa verk.

Förvallningsutredningen har funnit, att koncentrationen av förvaltnings-

verksamheten på förevarande område till försvarets civilförvaltning visat

sig befrämjande för enhetligheten och effektiviteten i förvaltningsarbetet.

Den splittring av verksamheten i fråga, som dock alltjämt kvarstår, har

— konstaterar förvaltningsutredningen vidare — enligt vad de för utred­

ningens räkning verkställda organisationsundersökningarna utvisar, i viss

omfattning lämnat rum för dubbelarbete och även i övrigt för en mindre

rationell arbetsordning. Enligt utredningens mening kan de sålunda på­

visade bristerna i stort sett avhjälpas genom överflyttning av ytterligare

arbetsuppgifter på försvarets civilförvaltning. Utredningen har kommit

till den uppfattningen, att till försvarets övriga centrala förvaltnings­

myndigheter icke bör förläggas annan verksamhet på civilförvaltningens

område än som oundgängligen erfordras för att sagda myndigheter skall

kunna utan besvärande omgång fylla de uppgifter för vilka de inrättats.

Med utgångspunkt från nämnda uppfattning har utredningen under­

sökt om och i vilken utsträckning organ av här ifrågavarande slag är

nödvändiga inom de ämbetsverk, som enligt utredningens principiella

ståndpunktstaganden bör handha den centrala tyg- och intendenturför-

valtningstjänsten för försvarets räkning, eller alltså inom armé-, marin-

och flygförvaltningarna, försvarets intendenturförvaltning och försvarets

industriplanering.

Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att ett materiel-

anskaffande ämbetsverk i sin verksamhet oupphörligen måste ställas inför

problem av juridisk art, främst på det avtalsrättsliga området. I sina

inköpscentraler avses här berörda myndigheter bli tilldelade organ för­

sedda med merkantilt utbildad personal, som bör vara skickad att be­

härska de mera rutinmässiga formaliteterna i samband med avtal rörande

materiel leveranser, men då det rör mera invecklade rättsfrågor anses

detta organ böra ha möjlighet att falla tillbaka på juridisk sakkunskap.

Utredningen framhåller att, då särskilt i ärenden av ifrågavarande slag

en snabb handläggning kan vara av avgörande betydelse, denna sakkun­

skap måste vara till finnandes inom vederbörande myndighet. Sådan sak­

kunskap är enligt utredningen även erforderlig i de s. k. avskriv-

ningsärendena, d. v. s. ärenden rörande avskrivning av skada å eller

förlust av egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten. I dessa

ärenden, vilka utgör ett led i den materielvårdande verksamheten och

därför enligt utredningens uppfattning icke lämpligen kan behandlas

annorstädes än inom vederbörande materielförvaltande verk, hänför sig

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

— finner utredningen — det primära bedömandet till ansvarsfrågan för

vilket bedömande ofta tarvas juridisk skolning.

På vederbörande verk bör — framhåller utredningen vidare — själv­

fallet ankomma att behandla ärenden rörande anställnings- och avlönings­

förhållanden för vetkets egen personal. Hit hänför utredningen frågor

om anställning och entledigande, löneklassplacering, semester och tjänst­

ledighet, vikariat in. in. Vidare anser utredningen avlöningsuträkning

samt granskning av räkningar, avseende rese-, traktaments-, övertids- och

sjukvårdsersättningar in. in. böra verkställas av det materielförvaltande

verk, där vederbörande är anställd. För berörda uppgifter krävs tillgäng

inom verket på juridiskt-administrativt kunnig personal. Sådan personal

fordras enligt utredningen även för behandlingen av besvär över lokal­

myndigheternas beslut i sådana egentliga förvaltningsärenden, som berör

vederbörande centralmyndighets verksamhetsområde och som icke avser

till personal vid försvaret utgående förmåner i kontant eller in natura.

Ärenden avseende sistnämnda förmåner anser utredningen böra såsom för

närvarande handläggas av försvarets civilförvaltning. Personal med juri-

diskt-administrativa kvalifikationer behövs enligt utredningen slutligen

också för att biträda inom verket med granskning av förslag till lagar,

författningar och föreskrifter m. m. som av Kungl. Maj :t eller chef för

statsdepartement remitterats till verket, samt med utformning av för­

valtningsföreskrifter m. m., som det ankommer på verket att utfärda.

Utredningen finner, att försvarets civilförvaltning bör ombesörja viss

medelsbokföring för de materielförvaltande verken och vissa av dem blir

enligt utredningens uppfattning icke i behov av egna förskottskassor. För

att avlasta verkens sakorgan arbetet med vissa ekonomiska redovisnings­

frågor, för dirigering och kontroll av dispositionsbokföringen samt för

rådgivning i budgettekniska frågor och hjälp med avfattning och samman­

ställning av anslagsäskanden anser utredningen dock att det inom verken

erfordras tillgång till ett begränsat antal kameralt utbildade tjänstemän.

Inom personalkontoret i flygförvaltningens civilbyrå finns för när­

varande inrättad en organisationsdetalj med uppgift bl. a. att genom ett

fortlöpande studium av tjänsten inom ämbetsverkets expeditioner söka

åstadkomma rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader.

Motsvarande organ saknas inom övriga centrala försvarsförvaltningar.

Utredningen finner, att erfarenheterna från större privatföretag, vilka i

allt större utsträckning låtit inrätta sådana organ, utvisar att desamma

har en betydelsefull funktion att fylla för skapande och vidmakthållande

av eu rationell arbetsordning. Utredningen uttalar den uppfattningen, att

mycket står att vinna genom att införa sådana organ vid de verk, varom

här är fråga, och framlägger därför förslag härom. Organen bör enligt

utredningen utgöras av personal med utbildning och erfarenhet på det

kontorsorganisatoriska området.

119

De ovan angivna arbetsuppgifterna är såsom nämnts sådana, vilka ut­

redningen funnit böra tillkomma civila organ inom de av utredningen före­

slagna tyg- och intendenturförvaltningsverken. De civila organen inom de

nuvarande försvarsgrensförvaltningarna är emellertid för närvarande be­

lastade också med åtskilliga andra göromål. Huvuddelen av dessa har ut­

redningen funnit böra överflyttas på försvarets civilförvaltning, varigenom

dubbelarbete skulle undvikas och personalbesparingar kunna göras. Så

är -— finner utredningen — förhållandet med viss del av medelsbok­

föringen, som kan ske med anlitande av försvarets civilförvaltnings hål-

kortsanläggning. För de verk som förläggs tillsammans med civilförvalt­

ningen i äinbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde anses vidare dessas för-

skottskassor kunna indras. Slutligen anser utredningen, att till försvarets

civilförvaltning bör koncentreras behandlingen av s. k. decentraliserings-

ärenden, nådeärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indriv-

ningsärenden. I den mån de materielförvaltande verkens medverkan i

fortsättningen erfordras i ärenden av sistberörda slag avses allenast

verkens tekniska och militära instanser bli engagerade. Detsamma är

förhållandet med de lägerkasseärenden, som för närvarande handläggs

inom arméförvaltningens civilbyrå. För kollektivavtalsärenden, vilka nu

i viss utsträckning belastar försvarsgrensförvaltningarnas civila organ,

föreslår utredningen en koncentration av behandlingen till vissa fack­

organ. För samordning i avtalstekniska frågor och för den speciellt

juridiska expertis, som kan erfordras, avses dessa organ skola repliera

på statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.

Förutom de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts skulle tillföras

försvarets civilförvaltning från de materielförvaltande verken anser utred­

ningen, att civilförvaltningen, i överensstämmelse med vad som föreslagits

i fråga om de tyg- och intendenturförvaltande ämbetsverken, bör förses

med organ för övervakning av verkets arbetsmetoder och ledning av dess

kontorsorganisation. Åt detta organ bör enligt utredningen även anförtros

motsvarande uppgifter med avseende å de regionala och lokala förvalt­

ningsmyndigheterna där en samordnande kraft på detta område enligt

utredningens uppfattning framstår såsom i hög grad önskvärd och ägnad

att förbilliga administrationskostnaderna. Undantagna från organets verk­

samhetsområde anses dock böra vara kontorsorganisationerna vid de verk­

städer, som redovisar driftskostnaderna på särskilda driftstitlar. Kontors-

organisationen vid dessa verkstäder är nämligen främst beroende av det

system för verkstadsbokföring som tillämpas och valet av bokförings­

system är i sin tur avhängigt av uppläggningen av verkstadsdriften på

vilken civilförvaltningen enligt utredningens mening icke bör ha något in­

flytande.

Beträffande handläggningen av civilförvaltningsärendena inom de

materielförvaltande ämbetsverken erinrar utredningen om att i de nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

120

rande försvarsgrensförvaltningarna den civila sakkunskapen huvudsak­

ligen är sammanförd till respektive verks civilbyrå. Arméförvaltningens

civilbyrå är provisoriskt organiserad på två huvuddelar med anslutning

den ena främst till intendenturavdelningen och den andra till tygavdel­

ningen, vartill kommer eu för dessa delar gemensam kameraldetalj.

Marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer är vardera indelad i tre en­

heter — kansli, kameralkontor och personalkontor. Emellertid finns, fram­

håller utredningen, inom försvarsgrensförvaltningarna administrativa

organ av här avsett slag, som icke inordnats under civilbyråerna. Sålunda

är inom arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition inrättad en

ekonomisektion, som handhar vissa kamerala uppgifter vilka inom marin-

och flygförvaltningarna handläggs å respektive civilbyrås kameralkontor.

Inom försvarsgrensförvaltningarna finns vidare juridiskt utbildade tjänste­

män utplacerade på vissa fackavdelningar för att mera direkt biträda

dessa med sin sakkunskap.

De arbetsuppgifter, som enligt utredningens uppfattning fortsättningsvis

skulle ankomma på civila organ inom de materielförvaltande centralmyn­

digheterna, anser utredningen kunna indelas i fyra grupper av vilka en

förutsätter juridisk utbildning, en kunskap på främst det statliga av-

löningsväsendets område, en utbildning i kamerala göromål och en grupp

slutligen särskild förtrogenhet med kontorsorganisatoriska spörsmål. Samt­

liga här avsedda grupper finner utredningen vara av den natur att de bör

frånskiljas det x-ent fackliga arbetet inom vederbörande förvaltnings­

myndighet och förläggas till de för varje materielförvaltande verk av

utredningen föreslagna stabsorganen. Såvitt utredningen kunnat finna är

det därmed icke nödvändigt eller ens ur organisationsteknisk synpunkt

lämpligt att inordna alla de olika, enligt utredningens mening sinsemellan

föga sammanhörande grupperna till en för varje verk gemensam civilbyrå.

Inom privata företagsledningar brukar, framhåller utredningen, personal-

och avlöningsärenden samt övervakningen av kontorsorganisationen vara

sammanförda till en företagets kontorschef underställd enhet. Enligt ut­

redningens uppfattning bör en liknande organisation komma till stånd

inom försvarets materielförvaltande centralmyndigheter där ifrågavarande

arbetsuppgifter skulle utgöra de huvudsakliga göromålen för ett av de

beröida stabsorganen, av utredningen benämnt centralexpeditionen. Den

kamerala ärendegruppen, innefattande sammanställning och avfattning av

anslagsäskanden samt vissa uppgifter i samband med medelsredovisningen,

hör enligt utredningens mening intimt ihop med den allmänt planerande

verksamhet, som avses skola tillkomma ett annat stabsorgan, central­

planeringen. Vad slutligen de rent juridiska arbetsuppgifterna beträffar

skulle de omhänderhas av ett särskilt för sådana göromål inrättat stabs­

organ juridiska sektionen (i försvarets industriplanering en juridisk

assistent). På sistnämnda organ skulle bl. a. ankomma att i juridiska och

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.

121

juridiskt-administrativa frågor vara rådgivare åt vederbörande verks alla

avdelningar samt att biträda dessa vid utformande av sådana föreskrifter

m. in., som fordrar särskild stringens i formuleringen. Med hänsyn här­

till skulle någon utplacering av juridiska experter på fackavdelningarna

enligt utredningens mening icke bli erforderlig.

För utredningens uppfattning rörande civilförvaltningstjänstens ut­

övande inom försvarets civilförvaltning redogörs i det följande vid be­

handlingen av detta verks inre organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen — till vilkens yttrande chefen för armén i före­

varande hänseende anslutit sig — anför beträffande den föreslagna kon­

centreringen till försvarets civilförvaltning av de utomobligatoriska ersätt-

ningsärendena bland annat följande.

De ärenden som avser ersättning till tredje man för skador i följd av

trafik med arméns motorfordon är av den natur, att de i första hand bör

bli föremål för handläggning inom den förvaltning, som är ansvarig

för materielens anskaffning och vård. Inträffade skador i följd av trafik

med kronans motorfordon torde i stor utsträckning kunna tillskrivas

brister i fordonens konstruktion eller i deras handhavande och vård även­

som i bristande utbildning hos fordonens militära förare. Det är därför

av största vikt för det materielförvaltande ämbetsverket, att genom rätte­

gångshandlingarna eller annan utredning i dylika mal fa kännedom om

de närmare orsakerna till och omfattningen av inträffade bilkollisioner

inom armén.

Ifråga om övriga till tygförvaltningen hänförliga utomobligatoriska er-

sättningsärenden gäller i stort sett samma förhållande. Åtskilliga av dessa

ärenden avser ersättning för skador — ofta av omfattande och allvarligt

slag -— i anledning av olyckor vid hantering av eldvapen, handgranater,

knallskott, annan ammunition och sprängmedel, stridsfordon samt andra

fordon. Vid utredningen av dylika ärenden måste uppenbarligen ämbets­

verkets experter i militära och tekniska frågor anlitas, vilket regelmässigt

sker genom att direkt personlig kontakt tas med vederbörande. Det dubbel­

arbete inom civilförvaltningen och arméförvaltningen, som utredningen

velat undanröja, torde beträffande nu ifrågavarande grupp av ärenden

vara av ringa omfattning, då arméförvaltningens handläggning, såsom ovan

anförts, innefattar klarläggande av den tekniska expertisens synpunkter

och ärendets bedömning på grundval av bl. a. dessa synpunkter.

Arméförvaltningen finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl

tala för att koncentrering till civilförvaltningen utav behandlingen av till

tygförvaltningen hörande utomobligatoriska ersättningsärenden icke genom­

förs.

De utomobligatoriska ersättningsärenden, som handläggs av intenden-

turförvaltningen, är enligt arméförvaltningen mera sällan av den art att

militär eller teknisk expertis behöver anlitas. Därest så ur allmän syn­

punkt befinns lämpligt, anser arméförvaltningen därför hinder icke möta

för en koncentrering av behandlingen av dessa ärenden till civilförvalt­

ningen.

Arméförvaltningen framhåller, att de ärenden rörande befrielse av nåd

från återbetalningsskyldighet, som arméförvaltningen haft att ta befatt­

ning med, regelmässigt avsett belopp, som vid inleverering skolat tillgodo-

föras vissa av ämbetsverket disponerade sakanslag. På grund härav anser

arméförvaltningen principiella skäl tala för att det bör ankomma på den

anslagsförvaltande myndigheten att avge yttrande över ansökningsärenden

av denna art. Det krav på större enhetlighet i bedömningen, som man

velat tillgodose genom att civilförvaltningen skulle överta handläggningen

av dessa ärenden, finner arméförvaltningen redan vara tillräckligt beaktat

därigenom att ärendena regelbundet remitteras till statskontoret och slut­

ligt avgörs av Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t och riksdagen. Med­

verkan av civilförvaltningen vid dessa ärendens handläggning anser armé­

förvaltningen böra upphöra snarare än vederbörande fackförvaltnings.

I fråga om behandlingen av kollektivavtalsärendena, som för närvarande

handläggs för tygavdelningen å dess verkstadsbyrå samt för intendentur-

avdelningen å civilbyrån, förordar arméförvaltningen, med hänsyn till

mångårig erfarenhet av fördelarna med den nu tillämpade organisationen,

att någon ändring icke vidtas.

Arméförvaltningen framhåller, att — bortsett från den av civilförvalt­

ningen bedrivna revisionsverksamheten — lägerkasseärendena hitintills

handlagts av intendenturavdelningen gemensamt med försvarets civilför­

valtning. Härvid har ärendena utretts inom civilbyrån, varefter förslag

tdl gemensamma beslut och erforderliga skrivelser upprättats inom byrån

efter föredragning för generalintendenten, varigenom vid dessa ärendens

bedömning betydelsefulla militära synpunkter på ett smidigt sätt kunnat

beaktas. Det är emellertid — hävdar arméförvaltningen -— ostridigt, att

lägerkasseärendena såsom rena förvaltningsärenden icke faller inom ramen

för civilförvaltningstjänsten sådan den definierats av utredningen, varför

det för arméförvaltningen syns egendomligt, att utredningen förordat

ärendenas överflyttning till försvarets civilförvaltning. Arméförvaltningen

anser det principiellt riktigast, att lägerkassemedlens användning in. in.

jämställs med förvaltning av sakanslag och att även lägerkassornas för­

valtning underställs vederbörande centrala sakanslagsförvaltande myndig­

het, alltså i detta fall arméintendenturförvaltningen. Härigenom kan enligt

arméförvaltningen även framdeles militära synpunkter i erforderlig ut­

sträckning på ett smidigt sätt tillgodoses och i den centrala förvaltningen

överensstämmelse ernås med den lokala, där förbandens intendenturav-

delnmg är målsman för lägerkasseärendena. Arméförvaltningen framhåller

vidare, att lägerkassorna i stor omfattning är ägare av materiel samt tek­

nisk utrustning vid av dem drivna rörelser, som är av natur att falla inom

intendenturförvaltningen. Det syns klart — uttalar arméförvaltninsen —

* °

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

123

att försvarets civilförvaltning icke bör vara ett materielförvaltande organ.

Då intendenturavdelningens förplägnadsbyrå redan nu handhar marketen-

teriärenden i krigsförberedelsearbetet och motsvarande organ enligt ut­

redningen bör utöva kontrollverksamhet över fredsmarketenterierna, talai

enligt arméförvaltningen starka skäl för att alla förvaltningsärenden, som

berör lägerkassorna och av dem bedrivna rörelser, hänförs till forplag-

nadsbyrån. Ifrågavarande ärenden hör så nära samman att ett lösbrytande

av enbart marketenterirörelsen icke skulle vara lämpligt eller rationellt.

Den rent kamerala samt kassa- och revisionsverksamheten beträffande

lägerkassorna anser arméförvaltningen, som hitintills, bora ombesörjas av

försvarets civilförvaltning.

Arméförvaltningen avstyrker inrättandet av särskild organisations-

detalj inom arméns centrala tyg- och intendenturförvaltningsorgan och

föreslår i stället antingen att respektive verk bemyndigas att till en

kostnad av förslagsvis 10 000 kronor för år anlita organisationsexpertis

eller att statens organisationsnämnd utökas med arbetskraft, som särskilt

inriktas på de centrala militära förvaltningsmyndigheternas organisations­

frågor. Under erinran om den organisationsverksamhet, som bedrivits av

statens organisationsnämnd vid truppförband och centrala intendentur-

förråd, föreslår arméförvaltningen vidare, att den fortlöpande rationali-

seringsverksamheten in. m. vid regionala och lokala myndigheter, som

enligt utredningens förslag skulle ankomma på försvarets civilförvaltning,

även i framtiden anförtros åt organisationsnämnden.

Arméförvaltningen anser sig icke kunna förorda den utspridning av

till civilförvaltningstjänsten hänförda göromål på skilda organ inom de

materielförvaltande verken som utredningen tänkt sig. Ur såval rationah-

seringssynpunkt som med hänsyn till önskvärd koncentration och effek­

tivitet i ledningen är det — framhåller arméförvaltningen — av vikt att

juridiska och juridiskt-administrativa ärenden jämte personalärenden,

avlöningsärenden och viss räkningsgranskning, vilka göromål samtliga

kräver författnings- och prejudikatkännedom, inordnas i en för varje leik

gemensam administrativ byrå.

Marinledningen föreslår på anförda skäl, att förslcottskassan i marm-

förvaltningen bibehålls.

Beträffande förslaget om överföring från försvarsgrensförvaltningarna

till försvarets civilförvaltning av vissa ärendegrupper framhåller marin­

ledningen såsom sin mening, att genom anhopning av här avsedda ärenden

på ett organ kommer — även om detta organ tillförs ytterligare personal

lätt försening i ärendenas handläggning att uppkomma. Därest försvars­

grensförvaltningarna själva handlägger dem berörande rättsfrågor, uppnås

enligt marinledningen ofta bättre kontakt med motparten, vilket i sin tui

kan leda till snabbare uppgörelse. Hänsyn skulle härvid lättare kunna

tas även till eventuellt förefintliga kvittningsmöjliglieter. Marinledningen

Kungl. Maj:Ls proposition nr 109.

124

anser del vidare böra tillses, att den rådgivande verksamhet, som utred­

ningen förutsatt skola vara en av den juridiska personalens i marinför­

valtningen tramsta uppgifter, icke isoleras från det praktiska rättslivet,

vilket kunde bli följden, därest arbetsuppgifter av här avsedd natur fråntas

personalen dråga i allt för stor utsträckning. Rådgivningen i marinför­

valtningen grundar sig, framhåller marinledningen, bl. a. på mångårig

praktisk kännedom om det speciella förvaltningsrättsliga område, till

vilket marinförvaltningens verksamhet hänför sig. Organisationen’ bör

därför medge, att den juridiskt utbildade personalen i marinförvaltningen

förvärvar all den juridiska erfarenhet, som kan vinnas av verksamheten

inom ämbetsverket. Utredningens förslag kommer enligt marinledningen

att forsvåra bibehållandet av en erfaren, i allmänt administrativa frågor

kunnig personal.

Marinledningen anser, att marinens s. k. decentraliseringsärenden lättast

och mest rationellt behandlas av marinförvaltningen ensam. Samråd borde

tas med försvarets civilförvaltning när ärendet är av allmänt principiell

beskaffenhet eller syns gå mot rättegång eller då i övrigt så anses erfor­

derligt.

I fråga om de s. k. nådeärendena finner marinledningen, att någon

ändring icke bör ske i hittills rådande ordning för deras handläggning.

Såvitt fråga är om medel, vilka skall tillföras något av marinförvaltningen

förvaltat anslag, är det riktigast, att förvaltningen får yttra sig i nåde-

frågan, därvid det bör ankomma på den juridiskt utbildade personalen

i förvaltningen att i första hand ta befattning med sådana ärenden.

Ej heller i fråga om handläggningen av rättegångsärenden samt bevak­

nings- och indrivningsärendena anser marinledningen anledning föreligga

att frångå den bestående ordningen.

Marinledningen motsätter sig, liksom arméförvaltningen, förslaget om

ett sönderbrytande av försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer. Utred­

ningen har enligt marinledningen icke angivit några nackdelar, som är

behäftade med det nuvarande systemet.

Vad föryaltningsutredningen föreslagit beträffande civilförvaltnings­

tjänstens fördelning på olika centrala myndigheter och på olika organ

mom myndigheterna har icke gett flygledningen anledning till särskilt

uttalande. En ledamot av flygförvaltningen har emellertid i särskilt

yttrande motsatt sig en ytterligare centralisering av civilförvaltnings­

tjänsten och ett sönderbrytande av den nuvarande civilbyråorganisationen.

Denne ledamot har även funnit skäl tala för att frågan om återförande

till flygförvaltningen av en egen kassa görs till föremål för övervägande.

Försvarets civilförvaltning har i stort sett icke funnit anledning till er­

inran mot vad förvaltningsutredningen anfört beträffande civilförvalt­

ningstjänstens fördelning mellan ämbetsverket och de materielförvaltande

verken. I anledning av förslaget att nuvarande förskottskassor för de

Kungl. MajUs proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

125

ämbetsverk, som är förlagda i ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde, skulle

indras och att de av dessa kassor ombesörjda uppgifterna skulle övertas

av civilförvaltningen, framhåller ämbetsverket, att en sådan anordning

förutsatts redan i 1943 års beslut om försvarsförvaltningens ordnande.

Genomförandet av en dylik centralisering av här avsedd verksamhet har

emellertid — erinrar civilförvaltningen — trots att förslag härom fram­

lagts från civilförvaltningens sida, icke kunnat komma till stånd på grund

av de invändningar däremot, som framställts från vederbörliga materiel-

förvaltningar.

Civilförvaltningen påtalar, att utredningen icke syns ha räknat med

att några kollektivavtalsärenden skulle ankomma på civilförvaltningen.

Emellertid avlönas, framhåller civilförvaltningen, ett betydande antal av

försvarets kollektivavtalsanställda arbetare från de till civilförvaltningens

förfogande stående anslagen till avlöningar till viss arbetarpersonal. Så är

fallet med samtliga de för förrådstjänsten vid arméns truppförband (mot­

svarande) avsedda arbetarna, viss motsvarande personal vid de övriga

försvarsgrenarna ävensom alla vid förband m. in. såsom ersättare för

ekonomivärnpliktiga kollektivavtalsanställda arbetare. Jämväl huvuddelen

av den avtalsanställda eldarpersonalen avlönas från nämnda anslag. Sam­

manlagda antalet arbetare med avlöning från anslag, som står till civil­

förvaltningens förfogande, uppges av civilförvaltningen för budgetåret

1951/52 till i runt tal 2 300. Till jämförelse nämns, att antalet arbetare,

avlönade från anslag, som står till arméförvaltningens intendenturavdel-

nings förfogande, samma budgetår uppgått till ca 1 500.

Civilförvaltningen erinrar om att handläggningen av ärenden rörande

förmåner och anställningsförhållanden för här ifrågavarande arbetar­

personal hittills av olika skäl handlagts av vederbörande fackmyndigheter.

Med hänsyn till att det största antalet arbetare finns inom armén och då

dessa arbetare avlönas enligt samma kollektivavtal som arbetarna vid

bl. a. arméns centrala intendenturanstalter, har huvudparten av här av­

sedda ärenden kommit att handläggas av arméförvaltningens intendentur-

avdelning. Även om den sålunda hittills tillämpade anordningen varit

betingad av praktiska skäl, är det enligt civilförvaltningens mening princi­

piellt sett oriktigt, att icke civilförvaltningen, såsom anslagsförvaltande

myndighet i vad avser ifrågakommande avlöningsanslag, har att hesluta

rörande avlönings- och anställningsförhållanden för personalen. Civilför­

valtningen föreslår därför, att här avsedda arbetsuppgifter i fortsättningen

skall ankomma på civilförvaltningen. Civilförvaltningen framhåller, att

den sålunda förordade anordningen nära ansluter sig till de på senaste

tid från personalhåll framförda kraven på en minskning av antalet

kollektivavtal genom skapandet av för de tre försvarsgrenarna gemen­

samma avtal för arbetare med likartade arbetsuppgifter.

Beträffande handläggningen av till civilförvaltningstjänsten hörande

ärenden inom de materielförvaltande verken anför försvarets civilförvalt­

ning följande:

Civilförvaltningstjänsten vid de materielförvaltande verken skall enligt

förslaget handhas av vissa direkt under vederbörande verkschef stående

stabsorgan. Genomförandet av detta förslag skulle bryta den princip, som

hittills tillämpats vid ordnandet av den centrala militärförvaltningsorga­

nisationen, nämligen att till civilförvaltningstjänsten hörande ärenden

sammanhålls å särskilda civilbyråer. Avgörande betydelse har därvid till­

mätts värdet för de materielförvaltande verken av att vid sidan av den

militära och tekniska expertisen ha tillgång till en högt kvalificerad admi-

nistrativt-juridiskt utbildad tjänsteman i tillräckligt auktoritativ ställning.

Förvaltningsutredningen, som icke närmare berört skälen för den hit­

tills tillämpade ordningen i förevarande avseende, har framhållit, att det

enligt utredningens mening icke är nödvändigt eller ens ur organisations-

teknisk synpunkt lämpligt att inordna de till civilförvaltningstjänsten

hörande ärendena under ett organ.

Civilförvaltningen inser väl de fördelar, som är förenade med en anord­

ning, enligt vilken till verkschefens direkta förfogande står särskilda funk­

tionella organ med från varandra avgränsade arbetsuppgifter. Huruvida

vid en avvägning av de fördelar och nackdelar, som är förenade med de

skilda systemen, den ena eller andra organisationsformen bör ges före­

träde, lärer svårligen kunna avgöras utan viss tids erfarenhet. I allt fall

anser civilförvaltningen sig böra utgå från att de nuvarande krigsråds-

och amiralitetsrådstjänsterna i armé- och marinförvaltningarna tills vidare

bibehålls, så länge deras nuvarande innehavare kvarstår i tjänst och att

befattningarna därvid bör utnyttjas för de juridiska sektionerna inom

respektive verk.

Fortifikationsförvaltningen finner icke skäl föreligga att frångå den

hittills tillämpade ordningen beträffande behandlingen av s. k. rätte-

gångsärenden. Till direkt handläggning av försvarets civilförvaltning bör

emellertid enligt fortifikationsförvaltningen utan olägenhet kunna hän­

föras bevakning och indrivning av ostridiga fordringar. Fortifikations­

förvaltningen anser, att det alltjämt bör få ankomma på respektive verk

att efter eget bedömande till civilförvaltningen för handläggning över­

lämna skadeståndsärenden av utomobligatorisk natur. Fortifikationsför­

valtningen framhåller vidare, att den juridiska arbetskraften inom de

materielförvaltande verken icke såsom enligt utredningsförslaget bör in­

ta en allenast rådgivande och biträdande ställning. Jurist i ansvarig

ställning bör inom verken delta i beslut i frågor av rent juridisk eller

administrativ beskaffenhet eller eljest av principiell natur.

Justitiekanslern uttalar, att utredningens förslag, att handhavande av

försvarets rättsliga angelägenheter i fortsättningen skall ankomma på för­

svarets civilförvaltning, syns erbjuda flera fördelar. Den föreslagna kon­

centrationen till civilförvaltningen av rättegångs- och skadereglerings-

ärenden syns justitiekanslern, särskilt vad sistnämnda slag av ärenden

beträffar, kunna leda till en snabbare och kanske även säkrare handlägg­

ning av ärendena.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109.

127

Statskontoret framhåller, att eu omläggning av förvaltningsorganisa­

tionen i enlighet med utredningens förslag icke bör få leda till ett slopande

av de nuvarande civilbyråerna inom försvarsgrensförvaltningarna.

Riksräkenskapsverket anför i fråga om förslaget om fördelning av

ärenden tillhörande civilförvaltningstjänsten på olika organ inom de

materielförvaltande verken bland annat följande:

Gentemot utredningens uppfattning att de fyra ärendegrupperna,

juridiska ärenden, personal- och avlöningsärenden, kamerala ärenden och

kontorsorganisationsärenden har föga gemensamt vill riksräkenskapsverket

framhålla, att hithörande ärendesgrupper av såväl formella som praktiska

skäl inom statsförvaltningen behandlas såsom en särskild tjänstegren.

Inom verk med tekniska arbetsuppgifter plägar hithörande ärenden regel­

mässigt organisatoriskt avgränsas från de fackligt betonade byråernas

verksamhet och sammanhållas inom en eller flera särskilda byråer med

benämningen administrativ byrå, kanslibyrå eller kameralbyrå (motsva­

rande).

Inom försvaret har visserligen enligt den från och med den 1 januari

1944 genomförda förvaltningsorganisationen huvuddelen av de civiladmi­

nistrativa arbetsuppgifterna koncentrerats till försvarets civilförvaltning.

De arbetsuppgifter på hithörande områden, som alltjämt skall åvila de

materielförvaltande verken, är dock av den omfattning och betydelse för

den löpande tjänsten att de bör bilda underlaget för en särskild byrå.

Härigenom syns de materielförvaltande verkens behov av sakkunskap på

de ekonomiska och juridiskt-administrativa områdena bli bäst tillgodo­

sedda. Byrån bör i likhet med byråer med motsvarande arbetsuppgifter

inom andra större ämbetsverk benämnas administrativa byrån och ställas

under ledning av ett krigsråd (Ca 37). Krigsrådet bör ha ställning såsom

ledamot av vederbörande verk. Erinras må att en administrativ byrå

finns inom den på grundval av förslag av militära förvaltningsutredningen

genom beslut av 1947 års riksdag inrättade fortifikationsförvaltningen.

Till administrativa byråns handläggning bör hänföras i huvudsak de

ärenden av kameral och juridiskt-administrativ natur, som enligt utred­

ningens förslag skulle åvila särskilda stabsorgan. Därutöver bör till byrån

hänföras dispositionsbokföringen och den kamerala förhandsgranskningen.

Jämväl kollektivavtalsfrågor bör enligt riksräkenskapsverkets mening sam­

manhållas av administrativa byrån.

Statens organisationsnamnet biträder utredningens förslag till fördelning

av här ifrågavarande arbetsuppgifter mellan olika förvaltningsmyndigheter.

Med hänsyn till att expeditionstjänsten enligt organisationsnämndens

mening till stor del bör ordnas enligt för hela försvaret enhetliga grunder,

anser organisationsnämnden det vara nödvändigt att försvarets civilför­

valtnings uppgifter i fråga om rationalisering av kontorsarbetet in. in.

utvidgas så att civilförvaltningen blir samordnande organ för hela för­

svaret beträffande sådana delar av expeditionstjänsten som bör vara

gemensamma. Egentliga rationaliseringsundcrsökningar bör civilförvalt­

ningen dock icke enligt organisationsnämndens uppfattning utföra vid

andra myndigheter än som föreslagits av utredningen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statens sakrevision finner utredningens förslag till avlastning i gör­

ligaste män av civilförvaltningsuppgifter från de materielförvaltande myn­

digheterna ändamålsenligt. Enligt sakrevisionens erfarenhet kan det icke

alltid sägas, att de mot försvarsmyndigheterna riktade utomobligatoriska

ersättningsanspråken för närvarande erhåller den för kronan bästa hand-

läggningen. Utredningens förslag att koncentrera behandlingen av bland

annat skadereglerings-, rättegångs- samt bevaknings- och indrivnings-

ärcnden till civilförvaltningen bör enligt sakrevisionens mening vara ägnat

att säkerställa ett snabbare och effektivare tillvaratagande av försvarets

rättsärenden och ett bättre utnyttjande av den juridiskt utbildade perso­

nalen än för närvarande.

Försvarets civila tjänstemannaförbund anser, att utredningens uppfatt­

ning beträffande fördelningen av uppgifterna mellan försvarets civilförvalt­

ning och försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter, innebärande

att å de sistnämnda icke borde läggas annan verksamhet å civilförvalt­

ningens område än som oundgängligen erfordras för att dessa skall kunna

utan besvärande omgång fylla de uppgifter, för vilka de inrättats, i princip

är riktig. Förbundet framhåller emellertid, att en viss försiktighet syns

böra iakttas vid överförande av ytterligare arbetsuppgifter till försvarets

civilförvaltning, så att icke koncentrationen av ärenden till nämnda

ämbetsverk blir sådan att besvärande omgång inträder. Förslaget att

slopa förskottskassorna vid de verk, som förläggs till ämbetsbyggnaden

å Gärdet, medför enligt förbundets uppfattning en sådan besvärande om­

gång. Förbundet erinrar om att redan år 1949 förslag i denna riktning

framfördes av försvarets civilförvaltning. De tre försvarsgrensförvalt-

ningarna avgav därvid efter företagen utredning gemensamt yttrande över

förslaget, varvid man kraftigt vände sig mot ett borttagande av förskotts­

kassorna. De skäl, som från försvarsgrensförvaltningarnas sida anfördes,

anser förbundet alltjämt bärande, varför förbundet förordar att förskotts­

kassorna bibehålls enligt nuvarande ordning. Ifråga om inrättandet av

organisationsdetaljer har enligt förbundets uppfattning tillräckliga skäl

icke förebragts för vidtagande av förändringar i nuvarande organisation.

Sveriges juristförbund föreslår, att försvarsgrensförvaltningarnas civil­

byråer skall bibehållas. Förbundet erinrar om att försvarsgrensförvalt-

ningarna med hänsyn till deras karaktär av försvarsverk bör vara organi­

serade så, att de vid behov kan arbeta självständigt (vid eventuell evakue­

ring)- Vid beredskap och krig bör respektive organisation kunna växa ut

kring den redan befintliga, så att icke nya arbetsuppgifter plötsligt kommer

att åvila ämbetsverket. Detta torde icke tillräckligt ha beaktats av utred­

ningen.

Den rådgivande verksamheten bör enligt förbundets mening icke isoleras

fian det praktiska rättslivet, vilket skulle bli följden av överflyttande av

vissa arbetsuppgifter från försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer till

129

försvarets civilförvaltning. Förbundet framhåller, att rådgivningen grundar

sig på bl. a. praktisk erfarenhet. Det är därför enligt förbundets upp­

fattning av vikt, att den juridiska personalen på försvarsgrensförvalt-

ningarna bär sin verksamhet så organiserad, att den får en omfattande

erfarenhet, såväl praktisk som teoretisk. Synen på ärendena blir eljest

— framhåller förbundet — alltför begränsad. Förbundet påtalar, att ut­

redningen förutsatt att juridisk personal endast erfordras för civilrättsliga

och andra ärenden av närmast advokatnatur. Enligt förbundets uppfatt­

ning innefattar emellertid en jurists arbetsområde bl. a. betydelsefulla

administrativa problem, för vilkas lösande juridisk utbildning erfordras.

Sådan utbildning tarvas enligt förbundet icke endast för den rättsliga

handläggningen av ärendena av civil karaktär, vilket utredningen syntes

utgå ifrån. Förbundet anser, att utredningen i utomordentligt hög grad

underskattat den juridiska utbildningens värde för det administrativa och

förvaltningsrättsliga området. Härom och beträffande civilförvaltnings­

tjänstens organiserande inom de materielförvaltande verken anför för­

bundet vidare i huvudsak följande.

En närmare granskning av den av utredningen anförda motiveringen

för ett sönderdelande av civilbyråerna ger vid handen, att utredningen

urskilt fyra ärendegrupper och därav dragit den slutsatsen, att desamma

icke har något gemensamt. Denna slutsats hade utredningen icke dragit,

när det gällt tillskapandet av en administrativ byrå hos fortifikationsför-

valtningen. Utredningen har rekommenderat, att man skulle följa vad

som är brukligt inom privata företagsledningar. Utredningen har emeller­

tid härvid icke följt utvecklingen inom det privata näringslivet. De

privata företagen har nämligen numera i vad det gäller de större industri­

företagen vanligen en jurist eller flera sådana, vilka som direktionssekre-

terare eller direktörsassistenter handlägger ett flertal ärenden av skiftande

juridisk karaktär, såväl ekonomiska som personalfrågor. Ofta är juristen

personalchef. I detta avseende närmar sig sålunda de större industriföre­

tagen den organisation, som finns inom statsförvaltningen med en civil­

byrå eller administrativ byrå, vilken handlägger administrativa, juridiska

och personalärenden.

I verk med så övervägande militär och teknisk personal som försvars-

grensförvaltningarna är det av stor vikt, att de juridiska och administra­

tiva synpunkterna kan hävdas på ett effektivt sätt. Detta kan ske endast

om den juridiskt-administrativa sakkunskapen har en stark ställning i

organisationen. Dylik erhålls endast genom byråchefskap och genom att

den högste företrädaren för juridiskt-administrativ sakkunskap därjämte

är ledamot i försvarsgrensförvaltningen. Att degradera den juridiska

personalen till biträden utan reellt inflytande torde för staten bli avsevärt

dyrare än de eventuella merkostnaderna vid en organisation med lämpligt

företrädd juridiskt-administrativ sakkunskap. Även personal- och kameral­

ärenden, vilka fordrar ett omfattande administrativt och även juridiskt

kunnande, samt budgetärenden är av den natur, att de bör vara samlade

under en civilbyrå, särskilt med hänsyn till sammansättningen av för-

svarsgrensförvaltningarnas ledning i övrigt samt behovet av att ha någon

som med inflytande kan tillvarata kontinuiteten i arbetet. Ur arbetssyn-

9—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

punkt syns det även i övrigt vara av värde, att arbetsuppgifter, vilka till

sin natur hör samman, samlas på en byrå och under enhetlig ledning.

Departementschefen.

Jag delar förvaltningsutredningens uppfattning, att den koncentration av

väsentliga delar utav civilförvaltningstjänsten till ett gemensamt ämbets­

verk, försvarets civilförvaltning, som ägde rum genom 1943 års förvalt­

ningsbeslut, visat sig befrämja enhetlighet och effektivitet i förvaltnings­

arbetet. Det motstånd, som denna åtgärd från början rönte på vissa håll,

torde alltmera ha avtagit med åren. Det torde också ligga i öppen dag att

civilförvaltningens arbetsuppgifter, som hänför sig till bl. a. avlönings-,

kassa-, räkenskaps- och revisionsväsendet, förutsätter ett enhetligt bedö­

mande och i mycket stor utsträckning kräver enhetlig reglering för försvaret

i dess helhet. Handhavandet av dessa uppgifter måste bli lidande på att

splittras på flera händer. Motsvarande gäller de arbetsuppgifter som åvilar

civilförvaltningens advokatfiskalskontor.

Förvaltningsutredningen har nu förordat, att den inslagna vägen konse­

kvent följs och att till civilförvaltningen koncentreras ytterligare ärende­

grupper. Utredningen avser härvid skaderegleringsärenden, d. v. s. ären­

den om mot kronan framställda utomobligatoriska skadeståndskrav, nåde-

ärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indrivningsärenden.

Vidare förutsätter förvaltningsutredningen, att viss medelsbokföring över­

förs till försvarets civilförvaltning. Som framgår av redogörelsen för re­

missyttrandena i denna del, har dessa förslag föranlett invändningar från

armé- och marinledningarna samt från fortifikationsförvaltningen, Sveriges

juristförbund och en ledamot av flygförvaltningen. Å andra sidan har för­

svarets civilförvaltning, justitiekansler!!, statens organisationsnämnd och

statens sakrevision uttalat sig till förmån för utredningens förslag.

För egen del finner jag den av utredningen hävdade meningen, att till

de materielförvaltande verken icke bör förläggas annan verksamhet inom

förevarande område än som oundgängligen erfordras för att dessa verk

skall kunna utan besvärande omgång fylla sina uppgifter, vara principiellt

riktig. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vikten av att eliminera

dubbelarbete inom förvaltningsorganisationen ansluter jag mig i stort sett

till utredningens uppfattning rörande vilka göromål inom civilförvaltnings­

tjänsten som bör flyttas över till försvarets civilförvaltning från de materiel­

förvaltande verken.

Mot förvaltningsutredningens förslag i denna del har såsom nämnts in­

vändningar rests. Jag vill för min del understryka, att jag icke kan finna den

hittillsvarande ordningen, enligt vilken vissa grupper av ärenden gemensamt

handläggs av försvarets civilförvaltning och av vederbörande materielförval­

tande verk på dess civilbyrå, rationell. En ändring härutinnan i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag utgör därför enligt min mening ett nödvän­

131

digt led i eu förvaltningsreform, som syftar till ökad effektivitet inom för-

svarsförvaltningen. Därmed bortser jag icke från den av arméförvaltningen

hävdade uppfattningen att de materielförvaltande verken har ett stort in­

tresse av trafikskadeärenden och övriga utomobligatoriska skadestånds-

ärenden. Dessa ärenden ger värdefulla upplysningar angående materielens

handhavande och funktionsduglighet samt impulser till förbättrade säker­

hetsbestämmelser m. in. Dessa intressen bör emellertid utan svårighet

kunna tillgodoses genom att ifrågavarande ärenden i erforderlig utsträck­

ning delges vederbörande förvaltning. Härvidlag är det dock icke civilför­

valtningstjänstens företrädare utan de tekniskt och militärt betonade fack­

organen som har intresse av att ta del av ärendena i fråga. För såväl för-

svarsgrensförvaltningarna som försvarsgrenscheferna är det av värde att

försvarets skaderegleringsärenden bearbetas statistiskt och att översikter

uppgörs över dem. Jag förutsätter, att sådana översikter efter den nya

organisationens ikraftträdande skall komma till stånd genom civilförvalt­

ningens försorg.

Jag kan icke dela arméförvaltningens uppfattning att principiella syn­

punkter kräver, att nådeärenden avgörs av vederbörande centrala anslags-

förvaltande verk. Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden kommer givetvis

att liksom hittills delges respektive verk.

Marinförvaltningens farhågor för att här föreslagna ordning skulle med­

föra att de materielförvaltande verkens juridiska personal isoleras från

det praktiska rättslivet finner jag överdrivna. Denna synpunkt kan i allt

fall enligt min mening icke åberopas mot en ordning, som i och för sig

framstår som rationell och arbetsbesparande.

Principen om rättegångsärendenas koncentrering till försvarets civil­

förvaltning kan måhända ge upphov till vissa vanskliga gränsdragningar.

Jag syftar härvid på förrättningar av delvis processuell natur, såsom

syneförrättningar m. m. Beträffande dylika förrättningar kan omständig­

heterna vara sådana att det ställer sig mest ändamålsenligt att vederbö­

rande förvaltning representeras av egna tjänstemän. Jag förutsätter att

dessa spörsmål skall kunna lösas genom samarbete mellan förvaltningarna

och icke påkallar någon särskild uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida.

Till den av arméförvaltningen berörda frågan om lägerkasseärendenas

handläggning återkommer jag vid behandlingen av försvarets civilförvalt­

nings inre organisation.

Sedan förvaltningsutredningens betänkande avgavs, har försvarets civil­

förvaltning med anlitande av sin hålkortsanläggning övertagit vissa bok-

föringsuppgifter från hl. a. flygförvaltningen. Härvid har emellertid delvis

andra linjer följts än de av utredningen skisserade. Jag utgår från att ut­

vecklingen inom detta område häst främjas genom överenskommelser mel­

lan berörda förvaltningar. Jag vill här endast understryka vikten av att

försvarets civilförvaltning så långt möjligt på det redovisningstekniska om­

Kungl. May.ts proposition nr 109.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rådet strävar efter att fungera som ett serviceorgan åt de materielförval-

tande verken. I detta sammanhang må erinras om den inom försvarsde­

partementet pågående utredningen om utnyttjandet av hålkortsanläggningar

inom försvaret.

Jag är nu icke beredd att ta ställning till frågan om bibehållande av de

till försvarets civilförvaltning i kassahänseende anslutna förvaltningarnas

s. k. förskottskassor och föreslår därför icke i detta sammanhang att de

indras.

Jag delar i huvudsak förvaltningsutredningens uppfattning om civilför­

valtningstjänstens uppgifter inom de materielförvaltande ämbetsverken.

Beträffande dess organisation intar jag däremot en från utredningen i prin­

cip avvikande ståndpunkt. Jag anser nämligen i likhet med ett flertal re­

missmyndigheter att vissa fördelar bör vara förenade med att civilförvalt-

ningstjänstens olika grenar icke delas upp på stabsorgan utan inom res­

pektive ämbetsverk sammanförs till en byrå, som lämpligen bör benämnas

administrativ byrå. Jag förordar därför att administrativa byråer inrättas

i armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen och marinförvalt­

ningen. På grund av särskilda omständigheter kommer dock arméinten-

denturförvaltningens administrativa byrå enligt de organisationsförslag,

som läggs fram i annat sammanhang, att få mera begränsade arbetsupp­

gifter än de två övriga.

Flygförvaltningen, som under flera år prövat ett system med stabsorgan

i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag,

önskar bibehålla denna organisationsform, enligt vilken civilförvaltnings­

tjänsten är uppdelad på centralplanering, centralexpedition och den nuva­

rande civilbyrån. Förvaltningsutredningens förslag upptar dock ingen

civilbyrå utan en juridisk sektion. Då erfarenheterna av denna organisa­

tion sägs vara goda och flygförvaltningen uttryckt bestämda önskemål att

få behålla den, föreligger utan tvivel visst fog för att låta ämbetsverket bibe­

hålla den redan tillämpade organisationen. Jag anser emellertid, att även

inom flygförvaltningen bör finnas en byrå för civilförvaltningsuppgifter.

Även beträffande detta verk gör sig nämligen gällande en synpunkt, som

jag tillmäter stor betydelse, nämligen att det av flera skäl framstår såsom

önskvärt, att den främste företrädaren för det administrativa arbetet inom

de materielförvaltande ämbetsverken erhåller ställning som byråchef och

ledamot. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att en administrativ

byrå ingår även i flygförvaltningen. Enligt vad jag i annat sammanhang

närmare utvecklar, avser jag för denna byrå något mera begränsade upp­

gifter än för armétyg- och marinförvaltningarnas motsvarande organ.

De administrativa byråerna bör omhänderha juridiska uppgifter och

allmänna kansliuppgifter, personal- och avlöningsfrågor, kamerala göro-

mål samt dessutom även innehålla en arbetsgrupp med särskild förtrogen­

het med kontorsorganisatoriska frågor. I detta hänseende hänvisar jag till

133

vad jag anfört under kap. I om nödvändigheten av ett fortgående rationalise-

ringsarbete inom förvaltningarna.

Beträffande förvaltningarnas juridiska organ önskar jag framhålla föl­

jande.

Vissa klart avgränsade juridiskt-administrativa uppgifter kan, såsom

framgår av förvaltningsutredningens betänkande, urskiljas. Exempel ut­

gör utarbetande av föreskrifter av olika slag samt granskning av förslag

till författningar m. in. I detta sammanhang må även nämnas de s. k. av-

skrivningsärendena, vilka såsom förvaltningsutredningen föreslagit bör

kvarbli hos de materielförvaltande verken. Utöver dessa uppgifter bör den

juridiska sakkunskapen inom förvaltningarna i huvudsak tas i anspråk

för rådgivande verksamhet av olika slag. Denna rådgivning bör koncentre­

ras till sådana frågor som sammanhänger med verkens huvuduppgift,

nämligen krigsmaterielförvaltningen. Sålunda bör i anskaffningsfrågor

såväl sakorgan som inköpsorgan stå i kontakt med den juridiska perso­

nalen. Den förut berörda koncentreringen av vissa ärendegrupper till för­

svarets civilförvaltning måste förutsättas bli till båtnad för här ifrågava­

rande verksamhet. Någon utplacering av juridiska experter på förvalt­

ningarnas fackavdelningar bör icke vidare komma i fråga.

I likhet med förvaltningsutredningen finner jag det mest ändamålsen­

ligt, att på förvaltningarna ankommande kollektivavtalsfrågor koncentreras

till vissa fackorgan inom förvaltningarna. Dessa organ förutsätts skola för

den samordning i avtalstekniska frågor, som kan erfordras, repliera på

statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation.

På grund av särskilda förhållanden kommer jag i annat sammanhang

att föreslå, att kollektivavtalsfrågorna inom arméintendenturförvaltningen

hänförs till den administrativa byrån.

Vid behandlingen av försvarets civilförvaltnings inre organisation tar jag

till närmare behandling upp de delar av civilförvaltningstjänsten, som av­

ses skola hänföras till nämnda ämbetsverk.

D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samordningsåtgärder.

1. Inledning.

I den promemoria angående de allmänna riktlinjerna för det fortsatta

propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som var fogad till min skri­

velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren in. fl. förutsattes, att för-

svarsförvaltningarnas samarbctsdelegation skulle utga ur organisationen

och att en försvarets förvaltningsdirektion skulle inrättas. Vissa allmänna

riktlinjer drogs i samband därmed upp för dess arbetsuppgifter.

Förvaltningsdirektionen skulle på ett högt plan utgöra ett samordnande

och i viss utsträckning övervakande organ för försvarsförvaltningen,

främst i vad avsåg krigsmaterielförvaltningen. Inrättandet av direktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förutsattes ej skola innebära ändring i försvarsförvaltningarnas ställning

såsom centrala ämbetsverk under Kungl. Maj :t. Förvaltningsdirektionen

skulle ha att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipen,

utöva överinseende över samarbetsdelegationerna, verka för samordning

och utveckling av krigsmaterielanskaffningen samt ägna uppmärksamhet

åt krigsindustriplaneringsfrågor samt åt att anskaffningsverksamheten

ordnades rationellt under hänsynstagande till olika krav av bl. a. militär,

teknisk och ekonomisk art.

Direktionen tänktes preliminärt skola vara sammansatt på följande sätt.

Överbefälhavaren skulle äga rätt att, när han så önskade, inträda som

ordförande. Eljest skulle särskild ordförande utses.

Ledamöter skulle vara souscheferna för armétygförvaltningen, arméin-

tendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen.

Försvarsgrenschef skulle ha rätt att inträda, i vilket fall vederbörande

souschef (er) skulle få deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Två eller tre av Kungl. Maj :t utsedda representanter för näringslivet

av erkänd erfarenhet och skicklighet förutsattes skola permanent ingå i

förvaltningsdirektionen.

Vid behandling av fråga, som berörde försvarets civilförvaltning, forti-

fikationsförvaltningen eller försvarets sjukvårdsstyrelse, skulle vederbö­

rande verkschef adjungeras som ledamot.

Vid behandling av krigsindustriplaneringsfrågor skulle chefen för riks-

nämnden för ekonomisk försvarsberedskap inträda som ledamot.

Chefen för försvarsstaben och statssekreteraren i försvarsdepartementet

skulle äga närvara vid sammanträdena och delta i överläggningarna.

överbefälhavaren och förvaltningsdirektionen förutsattes komma att få

tillgång till ett kansli, som tänktes kunna betjäna jämväl försvarets stan-

dardiseringsdelegation och vissa av de mera betydelsefulla samarbetsdele­

gationerna. Ifrågavarande kansli skulle omfatta endast få personer. Vid

tillfällig ansvällning av arbetet borde förstärkning kunna erhållas från för­

valtningarna. Goda möjligheter skulle beredas direktionen att anlita

experter.

Det framhölls slutligen i promemorian, att den närmare utformningen

av förvaltningsdirektionens uppgifter, arbetssätt och beslutanderätt ford­

rade ytterligare överväganden.

2. Överbefälhavarens förslag den 7 januari 1954 m. m.

I min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdrogs åt överbefälhavaren att

inkomma med förslag angående organisation och personalbehov för för­

valtningsdirektionens kansli ävensom att i samråd med vissa angivna myn­

digheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den nya orga­

nisationens ram.

135

I anslutning till nämnda uppdrag har överbefälhavaren i skrivelse den

7 januari 1954 framlagt vissa förslag rörande såväl förvaltningsdirek-

tionens organisation, arbetsområde m. in. som vissa andra samordnings­

frågor inom den centrala försvarsförvaltningen.

a. Försvarets förvaltningsdirektion.

I fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning ansluter sig över­

befälhavarens förslag i väsentliga delar till promemorian, dock att över-

fälhavaren icke förutsätts skola ingå i direktionen eller kunna utöva ord­

förandeskapet i densamma. I syfte att säkerställa överbefälhavarens in­

flytande föreslås i stället att det skall ankomma på överbefälhavaren att

vid behov uppta samordningsfrågor, liksom andra frågor inom direktionens

verksamhetsområde, till överläggning i militärledningen, i vilket fall direk­

tionens medlemmar kallas till militärledningssammanträde. Förslag om

att fråga av angiven art skall tas upp i militärledningen bör enligt överbe­

fälhavarens mening kunna avges såväl av direktionen som av vederbörande

förvaltningsmyndigheter liksom även av försvarsgrenschef och av chefen

för försvarsstaben.

Förvaltningsdirektionens uppgifter anges i överbefälhavarens förslag

skola vara att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipens

tillämpning, att överlägga om frågor av central betydelse för försvarets för­

valtning och att verka för närmare samordning av förvaltningsmyndig­

heternas verksamhet samt att utöva överinseende över samarbetsdelegatio-

nerna. Om enighet icke uppnås i direktionen rörande fråga om huvudför­

valtningsprincipens tillämpning, bör enligt förslaget direktiv inhämtas från

överbefälhavaren. Det framhålls, att denna direktivrätt innebär en utvidg­

ning av överbefälhavarens nuvarande direktivrätt i fråga om förvaltnings­

myndigheternas krigsförberedelsearbete. Härav betingade ändringar före­

slås i förvaltningarnas instruktioner. I överensstämmelse med vad som

gäller beträffande av överbefälhavaren meddelade direktiv angående krigs­

förberedelsearbetet föreslås att, om någon myndighet icke finner sig kunna

följa direktiven i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, myn­

digheten skall ha att anmäla detta till överbefälhavaren, som i dylikt fall,

om enighet ej kan uppnås, skall hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t.

Till överbefälhavarens ifrågavarande skrivelse är fogat ett utkast till

instruktion för förvaltningsdirektionen. Enligt utkastet skall direktionens

uppgifter omfatta, utöver vad som framgår av vad som sagts i det före­

gående, att behandla samordningsfrågor överhuvudtaget ävensom övriga

ärenden angående effektivisering av försvarets krigsindustriplanering och

krigsmaterielanskaffning i övrigt samt att i samband härmed vidta åtgär­

der för att åstadkomma en gynnsam lokalisering av krigsindustrin och ett

effektivt utnyttjande av landets resurser. Direktionen förutsätts vidare

skola vara ett organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

136

verksamhet. Instruktionsutkastet innehåller en bestämmelse om skyldighet

för direktionsmedlemmarna att hålla direktionen underrättad om förestå­

ende anskaffningar av större vikt, som planläggs av vederbörande förvalt­

ning, liksom om andra ärenden av betydelse. De skall vidare ha att tillse

att frågor, som rör samordning, underställs direktionen.

I anslutning till det sålunda framlagda förslaget hävdar överbefäl­

havaren, att man genom att inrätta försvarets förvaltningsdirektion och

genom att mera regelmässigt till överläggning i militärledningen ta upp

även vissa samordningsfrågor, som berör direktionens verksamhetsområde,

vidgar möjligheterna för en ökad samordning av operativ och förvalt-

ningsmässiga frågor till gagn för krigsberedskap och effektivitet.

överbefälhavaren föreslår, att ett gemensamt sekretariat för överbefäl­

havaren och förvaltningsdirektionen inrättas för beredning av ärenden,

som berör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Sekretariatet för­

utsätts stå under ledning av en överdirektör eller byråchef, som alternativt

bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil. Denne bör vara sekreterare

i förvaltningsdirektionen samt i militärledningen vid sådana samman­

träden, då frågor som tillhör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde

där upptas till behandling, överbefälhavaren uttalar som sin mening, att

de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i förvaltningsdirektionen även

bör vara rådgivande experter åt överbefälhavaren och de centrala förvalt­

ningsmyndigheterna i industriella frågor och problem, som sammanhänger

med krigsmaterielanskaffningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

b. Samarbetsdelegationer.

Överbefälhavaren biträder tanken på att nuvarande tekniska delega­

tioner ersätts av samarbetsdelegationer. Dylika bör enligt överbefälhavarens

uppfattning inrättas efter förvaltningsdirektionens bestämmande, dels för

frågor som gäller viss materiel eller vissa materielgrupper, dels för frågor

av allmän natur, t. ex. krigsindustriplanering. Samarbetsdelegationernas

allmänna uppgifter bör enligt förslaget vara att främja samverkan och

enhetlighet förvaltningsmyndigheterna emellan. Ordförande och sekrete­

rare bör i regel utses inom den förvaltningsmyndighet, som har den mest

omfattande verksamheten inom det område, som samarbetsdelegationen

avser, överbefälhavaren förutsätter, att heltidsanställd personal kan komma

att erfordras för vissa samarbetsdelegationers verksamhet.

I bilaga till skrivelsen utvecklas vissa synpunkter på samarbetsdelegatio­

nernas verksamhet. Delegationernas allmänna uppgift anses böra bestå i

att vara organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd verk­

samhet,

att föreslå att likartade arbetsuppgifter fördelas mellan berörda centrala

förvaltningar så, att dubbelarbete undviks och en rationell arbetsrutin

skapas,

att eftersträva att enhetlighet åvägabringas mellan de centrala förvalt­

ningsmyndigheterna i fråga om materiel, materielbeskrivningar m. m. samt

bestämmelser för materielens underhåll, redovisning och förvaltning i

övrigt,

att verka för att enhetliga grunder tillämpas beträffande materielanskaff-

ningens olika stadier,

att i övrigt verka för att alla möjligheter till besparingar och rationali­

seringar inom respektive område tillvaratas under hänsynstagande till

olika krav av militär, teknisk och ekonomisk art,

att verka för samordning av resor till utlandet i kommersiellt eller

studiesyfte samt

att hålla övriga samarbetsdelegationer orienterade om frågor, som berör

dessa.

överbefälhavaren förordar, att redan från den nya organisationens

början samarbetsdelegationer inrättas för

standardisering och klassificering,

mätdon och kontrollmetodik samt kontrollbestämmelser,

inköpsfrågor och leveransbestämmelser samt

krigsindustriplanering.

Dessutom förutsätter överbefälhavaren, att nuvarande tekniska delega­

tionen bibehålls i form av samarbetsdelegationer.

I samarbetsdelegation bör enligt förslaget ingå, dels representanter för

vederbörande förvaltningsmyndigheter inom försvaret, dels i förekommande

fall representanter för andra berörda myndigheter, varjämte särskilda

experter av förvaltningsdirektionen anses böra kunna ställas till förfo­

gande.

Samarbetsdelegation bör inom sig utse ordförande, vilken i regel bör till­

höra den förvaltningsmyndighet, som har den mest omfattande verksam­

heten inom berört område. Sekreterare bör utses inom den förvaltnings­

myndighet, som ordföranden tillhör, dock att sekreterare till samarbets­

delegation för krigsindustriplanering utgår ur särskild personal. För vissa

samarbetsdelegationer räknas med att heltidsanställd personal skall ingå

i den försvarsgrensförvaltning, som förvaltningsdirektionen bestämmer.

Samarbetsdelegationernas verksamhet bör övervakas och samordnas av

förvaltningsdirektionen, som enligt förslaget skall ha direktivrätt i förhål­

lande till delegationerna. Delegationerna skall genom sina representanter

lämna respektive myndigheter förslag till de åtgärder, som anses påkallade.

Delegation bör även äga befogenhet att föreslå vederbörande myndigheter

att viss fråga tas upp till behandling inom förvaltningsdirektionen. Slut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

137

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligen anses samarbetsdelegation böra hålla överbefälhavaren och förvalt-

ningsdirektionen kontinuerligt informerade om sin verksamhet genom att

insända sammanträdesprotokoll och verkställda utredningar till förvalt-

ningsdirektionens sekreterare.

Överbefälhavaren finner det lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda

bestämmelser angående samverkan mellan de centrala förvaltningsmyn­

digheterna samt grunderna för huvudförvaltningsprincipens tillämpning

in. in.

c. Vissa frågor om krigsindustriplanering.

överbefälhavaren tar vidare upp vissa frågor om krigsindustriplanering

till behandling och anför därom bland annat följande.

En väl genomförd krigsindustriplanering är av vital betydelse såväl ur

krigsberedskapssynpunkt som med hänsyn till uthålligheten i krig. För

att planeringen skall få full effekt krävs, dels samordning av de krigs-

industriplanläggande myndigheternas verksamhet, dels nära samarbete

dessa myndigheter emellan. Frågor av denna art tillhör militärledningens

och förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Genom den tilltänkta

förvaltningsorganisationen kommer dessa frågor att väsentligt tillta i om­

fattning, varjämte ett utökat samarbete kommer att krävas med riksnämn-

den för ekonomisk försvarsberedskap. En rationalisering och effektivise-

ring av verksamheten är även påkallad. Främst för att tillgodose behovet

av samordning och samverkan de olika myndigheterna emellan bör ytter­

ligare personal tillkomma i organisationen.

De direktiv, som det åligger överbefälhavaren att utfärda rörande krigs­

industriplaneringen, samt de åtgärder i övrigt, som i anslutning härtill bör

vidtas för att rationalisera verksamheten, sammanhänger nära med det

operativa krigsförberedelsearbetet liksom med operationernas genomfö­

rande. Det ankommer vidare på överbefälhavaren enligt gällande instruk­

tion att avgöra prioritetsfrågor, som bl. a. uppstår vid fördelning av till­

gänglig industrikapacitet. Den personal, som erfordras för att i ovan­

nämnda hänseende biträda överbefälhavaren, måste emellertid nära sam­

arbeta med chefen för tidigare omnämnt sekretariat, särskilt vid förbere­

dandet av frågor berörande förvaltningsverksamheten, vilka skall upptas

på militärledningssammanträde. Med hänsyn härtill bör personalen i fråga

ställas till överbefälhavarens förfogande men redovisas i anslutning till

detta sekretariat. Personalens arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållan-

den torde närmare böra regleras av överbefälhavaren. Ur denna personal

bör jämväl sekreterare utgå till ovan angiven samarbetsdelegation för krigs­

industriplanering, varigenom även i detta led en fast anknytning sker

mellan den operativa och förvaltningsmässiga verksamheten på det krigs-

industriella området.

Tillkomsten av denna personal liksom inrättandet av en samarbetsdele­

gation för krigsindustriplanering utgör ett första led i de åtgärder, som

bör vidtas för att förbereda en effektiv krigsindustriplanläggning. Redo­

görelse för övriga åtgärder på krigsindustriplaneringens område ävensom

139

i förekommande fall förslag till de bestämmelser, som må utfärdas av

Kungl. Maj :t, kommer i sinom tid att lämnas.

d. Personalfrågor.

För det för förvaltningsdirektionen och överbefälhavaren gemensamma

sekretariatet föreslås, såsom tidigare berörts, en överdirektor eller byråchef

som chef. De arbetsuppgifter, som skall åligga denne i egenskap av, dels

biträde åt överbefälhavaren, dels biträde åt förvaltningsdirektionen anses

vara av den art, att de ställer stora krav på befattningshavarens förmåga

till samarbete, hans administrativa och förvaltningsmässiga sakkunskap

samt hans kännedom om militära, tekniska, ekonomiska och industriella

förhållanden, överbefälhavaren betonar, att arbetsuppgifterna är mång­

skiftande och ofta kommer att kräva stor grannlagenhet, varför det är av

väsentlig betydelse att handlingsfrihet föreligger att tillsätta lämplig per­

son. Befattningen bör kunna besättas med lämplig militär, civilmilitär

eller civil person.

Sekretariatet anses i övrigt böra bestå av ett kanslibiträde.

Den personal, som bedöms erforderlig för krigsindustriplanering, anses

böra ställas till överbefälhavarens förfogande med hänsyn till det nära

sammanhanget mellan, å ena sidan, den operativa planläggningen och

operationernas genomförande samt, å andra sidan, krigsindustriplanlägg­

ningen och verksamheten vid krigsindustrin. Personalens arbetsuppgifter

och tjänstgöringsförhållanden förutsätts skola regleras av överbefälhavaren.

Överbefälhavaren framhåller, att för närvarande endast en i försvarssta­

bens kvartermästaravdelning ingående kapten ur fälttygkåren vid sidan a\

andra omfattande arbetsuppgifter kan ägna sig åt handläggning av krigs­

industrifrågor. För att leda verksamheten bör enligt överbefälhavaren av­

ses en officer med högre militärteknisk utbildning eller motsvarande civil-

militär befattningshavare med ingående sakkunskap i fråga om den vikti­

gaste krigsmaterielens konstruktion och tillverkning och med erforderlig

kännedom om den operativa underhållsplanläggningen. Härutöver bedöms

en kapten med teknisk utbildning eller motsvarande civilmilitär befattnings­

havare erforderlig.

Överbefälhavaren framhåller, att tillverkning av krut och sprängämnen

utgör ett av de områden, som bereder och genom den tekniska utvecklingen

även i fortsättningen kommer att bereda de militära myndigheterna jäm­

förelsevis stora svårigheter. Tillverkningskapaciteten inom detta område

är helt avgörande för produktionsomfånget beträffande ammunition och

inverkar därför väsentligt på krigsberedskap och krigsuthållighet. Sär­

skild sakkunskap bör därför enligt överbefälhavarens uppfattning finnas

företrädd på sprängämnesområdet för att biträda med beredning av hit­

hörande frågor och i samråd med förvaltningsmyndigheterna verka för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

140

att befintlig kapacitet utbyggs till en med hänsyn till bland annat ersätt-

ningstjänsten betryggande omfattning.

överbefälhavaren understryker behovet av att ytterligare statistisk och

ekonomisk expertis ställs till hans förfogande bland annat för att bedöma

och sammanställa försvarskostnadernas utveckling på längre sikt samt för

att förbereda frågor, som av överbefälhavaren kan komma att tas upp

inom militärledningen. Här syftas på spörsmål rörande krigsmaktens

äskanden och medelsbehov och den avvägning mellan försvarsgrenarna,

som överbefälhavaren har att göra.

För biträde med handläggning av nämnda ekonomiska frågor föreslås att

en förste byråsekreterarebefattning inrättas. Innehavaren anses böra inneha

högre utbildning, främst i nationalekonomi och statistik. Arbetsuppgifterna

anges skola i första hand vara att biträda med beräkningar angående för­

svarskostnadernas utveckling på längre sikt, statistiska sammanställningar

rörande försvarsanslagen samt jämförande studier av försvarskostnaderna

i utlandet.

e. Försvarsgrenschefernas och försvarsgrensförvaltningarnas skrivelse till överbefäl­

havaren.

Vid utarbetandet av överbefälhavarens förslag har samråd ägt rum med

såväl försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna som försva­

rets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdssty­

relse och försvarets forskningsanstalt. Till överbefälhavarens skrivelse är

fogad en gemensam skrivelse till överbefälhavaren från försvarsgrens­

cheferna och försvarsgrensförvaltningarna, i vilken dessa till väsentliga

delar tar avstånd från de allmänna riktlinjerna i min förut berörda prome­

moria men ej heller i alla delar kan ansluta sig till överbefälhavarens förslag.

I sistnämnda avseende erinras till en början i skrivelsen om att försvars­

grensförvaltningarna vid överläggningar med representanter för försvars­

staben framfört den uppfattningen, att överbefälhavaren icke bör ingå i

direktionen. Detta anses oförenligt med överbefälhavarens ställning och det

framhålls att det är lika oriktigt att stabsorgan deltar i det rent förvalt-

ningsmässiga arbetet som om förvaltningsorganen skulle ha medbestäm­

manderätt i det operativa arbetet. I skrivelsen anförs vidare bland annat

följande.

Souschefernas m. fl. erinringar berörde jämväl försvarsgrenschefernas

samt statssekreterarens ställning i direktionen ävensom frågan om direk­

tionens sekretariat. Inom försvarsstaben har därefter utarbetats nytt ut-

kast till Kungl. Maj :ts instruktion för förvaltningsdirektionen. Det är över

sistnämnda utkast myndigheterna nu har att yttra sig.

Försvarsstaben har i nu förevarande förslag i viss utsträckning beaktat

förvaltningsmyndigheternas erinringar, men på den viktigaste punkten

innehåller förslaget alltjämt den enligt myndigheternas uppfattning oregel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

141

mässiga ordningen, att överbefälhavaren tilläggs befogenheter såsom för­

valtningsmyndighet, främst då det gäller att avgöra fragoi om huvudföl -

valtningsprincipens tillämpning. Instruktionen stadgar sålunda att, därest

enighet i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning icke föreligger,

överbefälhavarens direktiv skall inhämtas. Därjämte skall det^ tillkomma

överbefälhavaren att i militärledningen uppta samordningsfrågor i för­

valtningsärenden. Vidare skall förvaltningsdirektionen och överbefälha­

varen ha ett sekretariat, i administrativt hänseende anknutet till försvars­

staben.

Överbefälhavarens ställning i förhållande till de centrala förvaltnings­

myndigheterna är reglerad genom 1942 års försvarsbeslut samt genom 1943

års beslut rörande organisationen av försvarsväsendets centrala förvalt­

ning. Vid det förarbete, som föregick nämnda beslut, framgick den prin­

cipen att för en klar ansvarsfördelning mellan den högsta militära led­

ningen och försvarsgrensförvaltningarna erfordras en klar avgränsning av

överbefälhavarens åligganden i förhållande till förvaltningen. Denna prm-

cip är genomgående i gällande instruktioner för ö\erbefälhavaren, för

militärledningen samt för försvarsgrensförvaltningarna.

I syfte att styrka riktigheten av denna uppfattning åberopas dels utta­

lande av 1941 års militära förvaltningsutredning, dels ock uttalande av

föredragande departementschefen i 1943 års förvaltningsproposition (nr

180). Sistnämnda uttalande är av följande lydelse.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har över­

befälhavaren ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltnings­

myndighet i näst högsta instans icke är förenligt med en fullt rationell

ledning av försvaret. Enligt hans mening bör frågan om en enhetlig led­

ning av försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig

redan vid framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fort­

satta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter för en

begränsning av överbefälhavarens åligganden i syfte att bevara hans tid

och förmåga åt de stora frågornas bemästrande samt för en effektiv av­

lastning av överbefälhavaren från allt detaljarbete. I denna anda har

också gällande instruktion för överbefälhavaren utformats. Enligt denna

instruktion utövar överbefälhavaren under Kungl. Maj :t den militära led­

ningen av och uppsikten över krigsmakten. Han är, i vad på honom an­

kommer, Kungl. Maj :t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsdug-

ligliet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planläggs

och leds i enlighet med de riktlinjer, som må anges av Kungl. Maj :t. Att

härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansvaret för handhavande

i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsendets angelägenheter

bör enligt min mening icke ifrågakomma. Om så skedde, skulle syftet med

de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställning lätt nog

kunna åtminstone i viss män förfelas och risk uppkomma, att hans väsent­

liga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både 1940 och

1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke bör vara

ett mellanled mellan Kungl. Maj it och de centrala ämbetsverken inom den

militära förvaltningen.-------- —

I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsvasendet ge­

mensamma förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvalt-

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningsutredning, att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid full­

görandet av krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren

finner erforderligt att meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civil­

förvaltningen intar en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt

möjligt självständig ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i för­

hållande till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än

grunderna för civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.

I skrivelsen görs gällande, att överbefälhavarens utkast till instruktion

för förvaltningsdirektionen strider mot den konstitutionella uppbygg­

naden av och arbetsfördelningen inom försvaret. Det framhålls, att för-

valtningskunskapen inom högkvarteret finns hos centralförvaltningen och

att i överbefälhavarens direktivrätt icke får inläggas någon mera vid­

sträckt befogenhet i avseende å rena förvaltningsuppgifter. Om förvalt­

ningsdirektionen icke kan enas i frågor om huvudförvaltningsprincipens

tillämpning, måste övermyndigheten vara Kungl. Maj:t. Endast förvalt­

ningsmyndigheterna själva eller Kungl. Maj :t bör kunna döma om vilken

förvaltning, som bör åläggas huvudförvaltningsuppdrag eller om sådant

uppdrag överhuvudtaget bör åläggas. Om förvaltningschef anser, att den

egna förvaltningsmyndigheten t. ex. icke disponerar resurser för att kunna

ta på sig ansvaret i tekniskt och ekonomiskt hänseende, då det gäller att

fungera som huvudförvaltningsmyndighet, kan överbefälhavaren icke anses

ha kompetens att bättre än förvaltningsmyndigheten bedöma dylika möj­

ligheter. Endast Kungl. Maj:t bör enligt myndigheternas mening i sådant

fall äga befogenhet att dirigera samarbetsformerna, i vilken verksamhet

ingår att bedöma behovet av förvaltningspersonal m. m.

Skrivelsen innehåller vidare en gensaga mot att förvaltningsfrågor skall

kunna tas upp till behandling i militärledningen. Genom en dylik ordning

anses förvaltningsdirektionen komma i direkt underordnad ställning till

militärledningen, dit direktionens medlemmar enligt överbefälhavarens för­

slag skall kunna kallas. Försvarsgrenscheferna och för svar sgrensförvalt-

ningarna finner det befogat, att militärledningen har rätt att erhålla upp­

lysningar från förvaltningsdirektionen, och framhåller, att direktionen i

detta hänseende bör inta samma ställning till överbefälhavaren, som de

centrala förvaltningsmyndigheterna nu gör.

Myndigheterna framhåller slutligen, att de icke kan ansluta sig till den

ordningen att förvaltningsdirektionens sekretariat i administrativt hänse­

ende anknyts till försvarsstaben. Denna ordning anses ägnad att äventyra

en klar ordning i fråga om handläggning av förvaltningsärenden. Myndig­

heterna uttalar den uppfattningen, att särskilt sekretariat icke erfordras

utan att hithörande arbetsuppgifter kan ombesörjas av personal ur för­

valtningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

143

f. Överbefälhavarens bemötande av försvarsgrenschefernas och försvarsgrensfor-

valtningarnas erinringar.

Överbefälhavaren bemöter de invändningar, som sålunda framställts av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna.

I fråga om överbefälhavarens direktivrätt beträffande huvudförvaltnings- principens tillämpning anförs bland annat följande.

Föreslaget stadgande kommer icke att innebära något åsidosättande av inom svensk statsförvaltning förhärskande princip att centrala förvalt­ ningsmyndigheter lyder direkt under Kungl. Maj :t. Direktivrätt tillkom­ mer redan i sällande instruktioner överbefälhavaren, utan att detta anses inkräkta på ämbetsverkens ställning. Direktivrätten är nämligen sa ut­ formad — enligt vad som tidigare anförts — att förvaltningsmyndighet omedelbart skall göra anmälan till överbefälhavaren, därest den finner sig i särskilt fall icke kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv. Kan där­ vid icke enighet uppnås, skall ärendet av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t. Föreslagen direktivrätt i frågor rörande huvudförvaUnings- principens tillämpning innebär ingen ändring av nuvarande förhållande mellan överbefälhavaren och försvarets centrala förvaltningsmyndigheter utan endast en utvidgning av direktivrättens omfattning. Motivet härtill är bl. a. att en riktig och väl genomförd tillämpning av huvudförvaltmngs- principen kan öka möjligheterna att erhålla en effektivare krigsindustri­ planläggning och således inverka på krigsberedskapen. Härtill kommer att frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning i de flesta fall torde kunna lösas inom förvaltningsdirektionen.

Till bemötande av invändningarna mot förslaget om att samordnings­ frågor, som berör förvaltningsdirektionens område, skall kunna tas upp till överläggning i militärledningen, gör överbefälhavaren gällande, att en dylik ordning är väl förenlig med den för militärledningen gällande instruk­ tionen (SFS 811/48). Enligt denna instruktion är militärledningens upp­ gift att ur det samlade riksförsvarets synpunkt överlägga om för krigs­ makten centrala frågor och verka för närmare samordning av verksam­ heten inom krigsmakten. Då överbefälhavaren kan bestämma vilka per­ soner, som må kallas till militärledningens sammanträden, anser över­ befälhavaren att det redan nu finns möjligheter att inom militärledningen överlägga om viktigare förvaltningsfrågor, överbefälhavaren betonar vi­ dare, att de för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sam­ manhänger med det operativa krigsförberedelsearbetet och som skall be­ handlas i militärledningen, nära sammanhänger med det krigsförberedelse­ arbete, som de centrala förvaltningsmyndigheterna har att utföra på grund­ val av bland annat överbefälhavarens direktiv.

I fråga om sekretariatet erinrar överbefälhavaren om att dess verksam­ het såsom organ åt förvaltningsdirektionen enligt förslaget regleras av direktionens ordförande, varigenom förvaltningsmyndigheternas inflytande i detta hänseende anses säkerställt. I anslutning härtill anför överbefäl­

havaren.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Myndigheternas farhågor torde främst hänföra sig till den verksamhet,

sekretariatet kommer att utföra för att biträda överbefälhavaren, överbe­

fälhavaren är emellertid redan nu oförhindrad att ta upp frågor, som be­

rör förvaltningsverksamheten, till överläggning i militärledningen. Sekre­

tariatets inrättande innebär i detta hänseende endast att överbefälhavaren

till sitt förfogande får personal för beredning av dessa ärenden. Det torde

vara till väsentlig fördel ur samordnings- och kontinuitetssynpunkt, att

denna personal är gemensam för överbefälhavaren och förvaltningsdirek-

lionen. Möjligheterna att redan i ett förberedande skede sammanjämka

stabs- och förvaltningssynpunkterna kommer härigenom att underlättas.

g. Försvarets civilförvaltnings yttrande till överbefälhavaren.

Överbefälhavaren har även bifogat yttrande från försvarets civilförvalt­

ning över här ifrågavarande förslag.

Under framhållande att det på grund av den knappt tillmätta tiden icke

varit möjligt för ämbetsverket att underkasta förslagen någon ingående

granskning, inskränker sig civilförvaltningen till att lägga fram vissa all­

männa synpunkter.

Civilförvaltningen framhåller till en början, att överbefälhavarens för-

slag syns bygga på den förutsättningen, att ifrågavarande samarbetsfrågor

skulle ställas under överbefälhavarens överinseende och att viss hithörande

verksamhet skulle ankomma på försvarsstaben. Ämbetsverket ifrågasätter,

huruvida en dylik anordning står i överensstämmelse med inom försvars­

departementet uppdragna allmänna riktlinjer för det fortsatta propositions-

arbetet på en förvaltningsreform, sådana de sammanfattats i den av mig

inledningsvis berörda promemorian. I fortsättningen anför civilförvalt­

ningen följande.

Ehuruväl något klart uttalande härom icke förekommer i promemorian,

vill det dock av vad i densamma anförs närmast synas som om de upp­

dragna riktlinjerna bygger på den tanken, att hithörande frågor skulle

handläggas inom ett från de militära myndigheterna och eljest fristående

organ. Pa detta tyder bl. a. uttalandet, att överbefälhavaren skall äga

rätt att, när han sa önskar, inträda som ordförande i förvaltningsdirek­

tören, en anordning som knappast skulle vara erforderlig, därest avsikten

varit, att verksamheten skulle ges den anknytning till försvarsstaben, som

de remitterade förslagen syns ge vid handen.

Mot bakgrunden av den uppfattning, som civilförvaltningen sålunda

bibringats angående sättet för att bedriva den samordnande verksamhet i

hithörande hänseenden, vilken enligt direktiven skulle finna sin organisa­

toriska form i försvarets förvaltningsdirektion, förefaller de remitterade

förslagen innebära ett väsentligt avsteg från vad som åsyftats med den i

direktiven skisserade anordningen. Civilförvaltningen kan därför icke an­

sluta sig till uppfattningen att de vid genomförandet av den nya organisa­

tionen i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna skall bygga

på de grundtankar, som kommit till uttryck i förslagen. Fastmer lär dessa

bestämmelser böra utformas med utgångspunkt från att vid sidan av såväl

145

de militära stabsorganen som förvaltningsorganen skapas en fristående

organisation för samordningsverksamheten. Härvid måste självfallet till­

ses, att såväl de militära som de förvaltningsmässiga intressena bereds

tillräckligt inflytande på verksamheten. Civilförvaltningen anser sig emel­

lertid icke i förevarande sammanhang böra närmare ingå på frågan om

hur och i vilken form de i direktiven antydda intentionerna skall förverk­

ligas utan förutsätter, att detta spörsmål löses inom försvarsdepartementet

vid den fortsatta beredningen av förvaltningsreformen. Stöd för denna

sin uppfattning tror civilförvaltningen sig jämväl finna däri, att något upp­

drag härutinnan icke lämnats någon myndighet i departementschefens

skrivelse.

Civilförvaltningen framför den tanken i fråga om utformningen av bli­

vande bestämmelser om samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna, att

föreskrifter i frågan bör sammanföras i en urkund. I denna anses

under olika avsnitt böra behandlas syftet med verksamheten samt dess

olika former. Under denna förutsättning anser civilförvaltningen, att det

icke föreligger behov av särskild instruktion för förvaltningsdirektionen

utan att bestämmelserna om dess sammansättning och arbetssätt ävensom

motsvarande spörsmål i fråga om samarbetsdelegationerna lämpligen kan

ingå som särskilda avdelningar i nämnda urkund.

Från de synpunkter, som civilförvaltningen lägger på här ifrågavarande

spörsmål, anser sig ämbetsverket icke kunna ansluta sig till förslaget om

att förvaltningsdirektionens kansli skall utgöra ett i administrativt hänse­

ende till försvarsstaben knutet sekretariat.

Civilförvaltningen framhåller, att ämbetsverket saknar möjlighet att när­

mare bedöma de personalberäkningar som ingår i överbefälhavarens för­

slag, bland annat av den anledningen att behovet av personal blir beroende

av försvarsgrensförvaltningarnas möjligheter att inom ramen för blivande

personaluppsättningar ställa personal till förfogande för samarbetsdelega­

tionerna. Vidare uttalar civilförvaltningen, att såvitt ämbetsverket kan

finna, varken tillskapandet av en fast organisation för samarbetet mellan

försvarsgrensförvaltningarna eller andra skäl pakallar den förstärkning

av kvartermästaravdelningen, som överbefälhavaren begär i form av en

förste byråsekreterarbefattning.

Departementschefen.

Förvaltningsutredningen ägnade frågorna om samordningen inom för­

svarets centrala förvaltning stort intresse. I detta hänseende ma erinias,

att enligt utredningens uppfattning en för försvaret gemensam tygför­

valtningstjänst rent principiellt innefattade den lämpligaste organisations­

formen. Utredningen förordade vidare ett gemensamt intendenturförvalt-

ningsverk. Förutom att utredningen förutsatte att vissa samarbetsorgan

skulle inrättas, föreslog den tillskapandet av ett centralt, överbefälhavaren

direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering. Utöver spe-

10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

Kungl. May.ts proposition nr 109.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ciella arbetsuppgifter skulle detta verk utöva viss samordnande och ledande

verksamhet. Verket skulle härigenom komma att i viss utsträckning er­

hålla en i förhållande till övriga försvarsförvaltningar överordnad ställ­

ning.

För den direkta ledningen av verket borde enligt utredningen finnas

en souschef. På denne borde ankomma att personligen tillse, att de centrala

försvarsförvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grun­

der. I fråga om inköp av stor ekonomisk betydelse borde souschefen äga

befogenhet att personligen delta i förvaltningarnas merkantila förhand­

lingar. Beslut om inköp borde i dylika fall i vanlig ordning fattas av

respektive förvaltning, men souschefen för industriplaneringen borde ha

skyldighet att i förekommande fall .anmäla avvikande mening, varvid vad

som i ärendet förekommit borde bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Vidare föreslog förvaltningsutredningen, att industriplaneringen i anslut­

ning till sin krigsindustriplanerande verksamhet skulle ha möjlighet att

följa av förvaltningarna utlagda större fredsbeställningar. Detta kunde

lämpligen ske genom att förvaltningarna ålades att till industriplaneringen

översända kopior av beställningar överstigande visst belopp, förslagsvis

10 000 kronor. Dessutom borde verket äga befogenhet att infordra uppgift

från förvaltningarna om planerade inköp, som ur krigstillverkningssyn-

punkt eller ekonomisk synpunkt fick anses vara av stor vikt. Industri­

planeringen borde ha möjlighet att ge förvaltningarna direktiv beträffande

utläggningen av inköpen så, att i den mån detta var möjligt, industrier,

som avsågs skola delta i tillverkningen under krigsfara och krig, erhöll

beställningar på motsvarande materiel i fred. Därvid borde industriplane­

ringen beakta, att anskaffningarna även ur fredsekonomisk synpunkt blev

fördelaktiga.

Industriplaneringen skulle även ha att avgöra frågor om huvudförvalt­

ningsmyndighet beträffande olika materielslag. För detta ändamål borde

centralplaneringen inom verket utarbeta ett detaljerat och fullständigt för-

delningsförslag, vilket efter samråd med försvarsgrenscheferna och såvitt

möjligt i samförstånd med dem borde fastställas av försvarets industri­

planering med chefskapet i detta fall utövat av överbefälhavaren. Med hän­

syn till behovet av jämkningar i grunderna för fördelningen av huvud­

förvaltningen borde centralplaneringen utföra ett fortlöpande utrednings­

arbete för att åstadkomma en smidig anpassning av fördelningen efter det

aktuella läget.

Det bör här erinras att Kungl. Maj :t samtidigt med föreskrifterna den

28 september 1951 om försvarets centrala förvaltning även meddelade be­

stämmelser för samverkan mellan försvarets förvaltningsmyndigheter be­

träffande materielanskaffning. Bestämmelserna i fråga, för vilka redo­

görelse lämnats under Kap. I, innebär bland annat att tekniska delegatio­

ner inrättas efter överenskommelse för varje särskilt fall mellan berörda

147

myndigheter för att främja samverkan mellan försvarets förvaltningsmyn­

digheter i frågor, avseende materiel på såväl konstruktions- och försöks­

stadiet som under tillverkning. Det samordnande och sammanhallande

organet för de tekniska delegationernas verksamhet utgörs av försvars-

förvaltningarnas samarbetsdelegation. Denna skall därjämte verka för

ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigs­

makten.

Såsom framgår av tidigare redogörelser har de myndigheter som yttrat

sig över förvaltningsutredningens förslag eller i anslutning därtill i olika

hänseenden framlagt egna förslag, understrukit vikten av samordning

mellan försvarsförvaltningens olika delar. Vid behandlingen av tygförvalt­

ningstjänsten har jag antytt de olika samordningsåtgärder, som jag anser

påkallade. Även om förvaltningsutredningens organisationsförslag icke för­

verkligas i fråga om inrättandet av försvarets industriplanering, anser jag

det dock angeläget att vissa till grund för förslaget liggande tankar så

långt möjligt tillvaratas.

I den departementspromemoria med allmänna riktlinjer för det fort­

satta propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som utgjorde bilaga

till min merberörda skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren

m. fl., skisserades huvuddragen av vissa samordningsåtgärder. Bl. a. berör­

des samarbetsdelegationernas uppgifter och vissa grundläggande synpunk­

ter anfördes i fråga om försvarets förvaltningsdirektion. Enligt övervägan­

dena inom försvarsdepartementet borde detta organ inrättas för att på ett

högt plan handha vissa samordningsfrågor och i viss utsträckning full­

göra funktioner, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle an­

komma på försvarets industriplanering.

De förslag i fråga om försvarets förvaltningsdirektions organisation och

arbetsuppgifter m. m. samt beträffande samarbetsdelegationernas ställ­

ning in. m. som överbefälhavaren lämnat i anslutning till honom i före-

nämnda skrivelse lämnat uppdrag, ävensom de yttranden till överbefäl­

havaren, som försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna ge­

mensamt avgett, återspeglar de högsta militära myndigheternas synpunkter

på här ifrågavarande samordningsfrågor. Då jag nu går att mera i detalj

framlägga förslag beträffande samordnande åtgärder, sker detta efter det

att jag noggrant övervägt de sålunda framförda synpunkterna.

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits bör samarbetsdelega-

tioner inrättas för olika ändamål. Dessa samarbetsdelegationer ersätter

nuvarande tekniska delegationer. Den föreslagna benämningen syns mera

ändamålsenlig än den nuvarande, eftersom även andra frågor än sådana

av teknisk natur med fördel bör kunna göras till föremål för samordning.

Jag erinrar i detta sammanhang att förvaltningsutredningen tänkt sig

ett samarbetsorgan för biblioteks- och referattjänst. Exempel på andra icke

tekniska områden, inom vilka samarbetsdelegationer bör kunna ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma, utgör redovisningsfrågor och till sin natur likartade förvaltnings-

bestämmelser, som utfärdas av olika centrala förvaltningar.

Jag erinrar om att jag vid behandlingen av de principiella synpunkterna

på tygförvaltningstjänsten nämnt vissa samarbetsdelegationer, som enligt

min uppfattning borde tillkomma inom den nya organisationen och av vilka

några borde få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Jag anser

mig sakna anledning att här närmare gå in på frågan om samarbetsdele-

gationernas allmänna uppgifter, befogenheter, arbetsformer m. m. Dessa

frågor bör utredas mera i detalj i samband med att de regleras instruktions-

mässigt. Det vill emellertid synas mig som om av överbefälhavaren fram­

lagt förslag i nämnda hänseenden i huvudsak är ägnat att ligga till grund

för blivande bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att

det med hänsyn till de olikartade arbetsområdena knappast torde vara

möjligt att enhetligt reglera samarbetsdelegationernas verksamhet. Jag

återkommer i fortsättningen till vissa frågor angående samarbetsdelegatio­

nernas ställning.

I stället för den nuvarande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation

och för att fullgöra vissa uppgifter, som enligt förvaltningsutredningens

förslag skulle ankomma på försvarets industriplanering, bör ett samord­

nande organ på hög nivå inrättas. Detta organ torde lämpligen böra be­

nämnas försvarets förvaltningsdirektion. Såsom i det följande närmare

utvecklas är direktionens inrättande ej avsett att medföra ändring i för­

svarsförvaltningarnas ställning som centrala, Kungl. Maj:t direkt under­

ställda ämbetsverk. Direktionen bör under inga förhållanden få utvecklas

till ett forum för löpande ärenden eller frågor av sekundär betydelse. Dess

arbetsuppgifter kan sammanfattas så, att den bör ha att behandla prin­

cipiella frågor om huvudförvaltningsprincipen, utöva överinseende över

samarbetsdelegationerna, verka för samordning, utveckling och rationali­

sering av krigsmaterielanskaffningen, samordna krigsindustriplaneringen

samt ägna uppmärksamhet åt att den centrala förvaltningsverksamheten

bedrivs rationellt under hänsynstagande till vissa samordningskrav av tek­

nisk och ekonomisk art.

Innan jag närmare går in på frågorna om direktionens arbetsuppgifter

m. m. anser jag mig böra beröra frågan om dess sammansättning.

Överbefälhavaren gör gällande, att frågor inom förvaltningsdirektionens

område formellt skulle kunna hänföras till det kompetensområde, som en­

ligt 2 § instruktionen för militärledningen (SFS 811/48) dragits upp för

militärledningens verksamhet. Vid det bedömande som militärledningen

skall göra ur det samlade riksförsvarets synpunkt torde emellertid med

de arbetsuppgifter jag tänkt mig för förvaltningsdirektionen tyngdpunkten

böra ligga på andra synpunkter än dem som förvaltningsdirektionen har

att anlägga. Militärledningen syns mig därför icke utgöra ett lämpligt

forum för de förvaltningsmässiga bedömanden under beaktande av telc-

149

niska, ekonomiska och organisatoriska faktorer, som bör ankomma på för-

valtningsdirektionen. Ur organisatorisk synpunkt och med beaktande av

grundtanken bakom förslaget om inrättandet av en förvaltningsdirektion

anser jag att denna bör fungera som ett särskilt organ.

Med utgående från den uppfattningen, att förvaltningsdirektionen bör

behandla ärenden angående huvudförvaltningsprincipens tillämpning, kan

jag icke biträda förslaget om att vid bristande enighet direktivrätt tillaggs

överbefälhavaren. I dylika fall bör enligt min mening frågan underställas

Kungl. Maj :t.

Jag anser det å andra sidan betydelsefullt att inflytande beträffande de

samordnings- in. fl. frågor, varom det här rör sig, bereds överbefälhavaren.

Det säger sig självt att ärenden inom förvaltningsdirektionen kan ha ett

direkt samband med det operativa krigsförberedelsearbetet och andra om­

råden, för vilka överbefälhavaren har ansvaret, och att han följaktligen

bör erhålla möjligheter att delta i avgörandena. Den enda konsekventa lös­

ningen är enligt min uppfattning att överbefälhavaren bär rätt att fun­

gera som ordförande i förvaltningsdirektionen. De principiella invänd­

ningar häremot, som rests av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensfor-

valtningarna, kan jag för min del icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Bortsett från att det enligt min mening knappast är möjligt att beträffande

den högsta militära instansen uppehålla någon sträng boskillnad mellan

förvaltningsverksamliet och övrig militär verksamhet, anser jag rent for­

mella synpunkter icke böra få stå i vägen för en i och för sig ändamåls­

enlig organisation. Om den av mig i det föregående angivna ställningen

inom förvaltningsdirektionen bereds överbefälhavaren, innebär, såvitt jag

kan bedöma, detta ingalunda att han otillbörligt betungas med förvaltnings-

göromål eller att med hans ställning oförenliga förvaltningsbefogenheter

inryms åt honom. Detta torde framgå av vad i det följande anförs beträf­

fande förvaltningsdirektionens arbetsformer in. m.

Ledamöter av försvarets förvaltningsdirektion bör vara souscheferna för

armé tygförval t ningen, arméintendent urförvaltningen, marinförvaltningen

och flygförvaltningen. Försvarsgrenschef bör ha rätt att inträda, i vilket fall

vederbörande souschef (er) bör få deltaga i överläggningarna men icke i be­

sluten. Tre av Kungl. Maj :t på viss tid förordnade personer, som represen­

terar erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets område, bör pei-

manent ingå i förvaltningsdirektionen. En av de sålunda särskilt ut­

sedda ledamöterna bör av Kungl. Maj:t förordnas att fungera som ordfö­

rande, då ordförandeskapet ej utövas av överbefälhavaren. Då fråga behand­

las, som berör försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen eller

försvarets sjukvårdsstyrelse eller vid vars behandling sakkunskap från nå­

gon av dessa myndigheter eljest kan vara erforderlig, bör vederbörande

verkschef adjungeras som ledamot. Vid behandling av krigsindustriplane­

ringsfrågor slutligen bör chefen för riksnämnden för ekonomisk försvars-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

beredskap inträda som ledamot. Ledamot bör ha rätt att vid sammanträde

biträdas av experter.

Chefen för försvarsstaben bör äga närvara vid sammanträden och delta

i överläggningarna.

Den här föreslagna sammansättningen ansluter sig i viss utsträckning till

vad som nu gäller beträffande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelega-

tion. Av skäl som jag nyss framlagt anser jag, att överbefälhavaren bör ha

rätt att inträda som ordförande. Jag finner det angeläget och ändamåls­

enligt att på ett högt plan till den centrala försvarsförvaltningen knyta per­

soner, som är väl förtrogna med näringslivet. Härigenom kommer denna

att tillföras värdefull industriell och ekonomisk sakkunskap. Möjligheter

skapas vidare att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrå-

gor. Stort värde bör även tillmätas möjligheterna att i denna ordning ut­

jämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan förvaltningarna

och industrin.

För att fylla sina uppgifter måste förvaltningsdirektionen ha tillgång till

ett kansli. Om förvaltningsdirektionen ges den av mig föreslagna ställningen

och sammansättningen, syns det enligt min mening icke tillräckligt att,

såsom överbefälhavaren föreslagit, för kansliuppgifterna endast inrätta dels

ett sekretariat med även andra uppgifter än att biträda förvaltningsdirektio­

nen, dels förstärka försvarsstabens kvartermästaravdelning med viss per­

sonal för bl. a. beredning av ärenden angående krigsindustriplanering. I

stället bör ett kansli inrättas för förvaltningsdirektionen, som har till upp­

gift att betjäna denna. Detta kansli får omfatta endast få personer och icke

tillatas att växa ut till ett ämbetsverk. Vid tillfällig ansvällning av arbets­

uppgifterna bör hjälp kunna erhållas från förvaltningarna. Goda möjligheter

bör beredas förvaltningsdirektionen att anlita experter. Till frågan om den

närmare sammansättningen av kansliet återkommer jag under kap. III För­

valtningsmyndigheternas in. m. organisation. Jag vill emellertid redan i detta

sammanhang förutskicka, att jag bedömer det vara av sådan vikt, att chefen

för kansliet besitter höga kvalifikationer och att en auktoritativ ställning

bereds honom, att jag anser att en befattning i lönegrad 16 på löneplan 2

bör avses för ändamålet.

Såsom i annat sammanhang framhållits, bör förvaltningsdirektionens

kansli betjäna även vissa viktigare samarbetsorgan. Exempel härpå utgör

föisvarets standardiseringsdelegation, de samarbetsdelegationer för mätdon

och kontrollmetodik, för enhetliga kontroll- och leveransbestämmelser

m. in., som förutsätts skola inrättas.

Som tidigare framhållits, bör förvaltningsdirektionen utöva överinseendet

över samarbetsdelegationerna, givetvis utan att ta befattning med detalj­

spörsmål. Det ligger i sakens natur att direktionen i frågor av mera allmän

räckvidd bör ha direktivrätt i förhållande till delegationerna. Rapporter

över verksamheten bör av delegationerna lämnas till direktionens kansli.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

151

Förvaltningsdirektionen bör ha att behandla frågor om huvudforvalt-

ningsmyndighet enligt i stort sett de principer, som förvaltmngsutredmngen

tänkt sig beträffande försvarets industriplanering. Det bor alltsa ankomma

på direktionen att beträffande olika materielslag utse huvudforvaltmngs-

myndighet samt att tillse att de jämkningar sedan vidtas, som betingas av

det aktuella läget. Direktionen bör även ha att medge undantag från hu-

vudförvaltningsprincipens tillämpning på grund av särskilda oms an i0

heter.

Förvaltningsdirektionen bör även behandla vissa frågor rörande sam­

ordning, effektivisering och utveckling av

anskaffningsverksamheten

i fred

Direktionen bör härvidlag beakta att den fredsmassiga planeringen sa vitt

möiligt anknyter till krigsindustriplaneringen.

.

.

Frågan om förvaltningsdirektionens uppgifter i avseende a krigsindu­

striplaneringen är i viss mån beroende av resultatet av den utredning i

frågan, som överbefälhavaren anmodats vidta i samråd med nksnamnden

för ekonomisk försvarsberedskap och Övriga berörda myndigheter, överbe­

fälhavarens nu föreliggande förslag innebär, såsom också av överbefälha­

varen framhållits, icke att ifrågavarande uppdrag slutforts. Jag delar över­

befälhavarens i det föregående återgivna synpunkter på betydelsen av en

väl organiserad och effektiv krigsindustriplanering. Till frågan om till­

sättandet av särskilda samarbetsdelegationer för krigsindustriplanering an­

ser iag att förvaltningsdirektionen bör ta ställning.

Krigsindustriplaneringen för försvaret i dess helhet bör samordnas av for-

valtningsdirektionen under hänsynstagande till av överbefälhavaren utfär­

dade direktiv till de centrala förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende

av krigsberedskapen och de militära operationernas planläggning och ge­

nomförande. Härvid förutsätts att i likhet med vad nu ar fallet dessa

direktiv före utfärdandet remitteras för yttrande till de centrala förvalt­

ningsmyndigheterna. Därjämte bör de remitteras för yttrande till forvalt-

ningsdirektionen, som vid avgivande av sitt yttrande bör ha tillgång ti

förvaltningsmyndigheternas ställningstagande i ärendet.

Därest inom direktionen frågor skulle uppkomma, som kan inverka

på krigsberedskapen samt operationernas genomförande och planläggning,

t. ex. prioritetsfrågor, bör direktionen med yttrande hänskjuta ärendet till

överbefälhavaren, som redan nu har beslutanderätt i dylika frågor

Det bör även ankomma på direktionen att ägna uppmärksamhet åt att

den centrala försvarsförvaltningen arbetar rationellt och med lämplig ar­

betsfördelning de olika myndigheterna emellan under eftersträvande av

kostnads- och personalbesparingar. För detta ändamål bor direktionen ha

befogenhet att föranstalta om organisatoriska undersökningar och hos

Kungl. Maj :t framlägga förslag inom detta område.

De mest värdefulla resultaten av förvaltningsdirektionens verksamhet

torde vinnas genom att erfarenheter och synpunkter utbyts under kollegiala

152

former. Emellertid bör direktionen, såsom framgår av vad jag tidigare an­

fört, behandla frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning och

tillsättande av samarbetsdelegationer, samt samordna krigsindustriplane-

i ingen. Vidare bor direktionen äga föreslå organisatoriska och ekonomiska

utredningar inom den centrala förvaltningen. I förhållande till samarbets-

delegationerna bör förvaltningsdirektionen ha direktivrätt, såsom jag ock

tidigare framhållit. I övriga frågor beträffande krigsmaterielförvaltningen

och krigsmaterielanskaff ningen anser jag att direktionen bör tillerkännas

ratt att i forhållande till de olika förvaltningarna meddela rekommenda­

tioner.

Därest förvaltningsmyndighet icke anser sig kunna följa av förvaltnings­

direktionen meddelad rekommendation eller meddelat beslut, skall myndig­

heten inom viss tid anmäla detta till direktionen. Kan enighet ej härige­

nom nås, skall direktionen underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

Förvaltningsdirektionen bör sammanträda i regel en gång varje månad.

Vid sammanträdena bör föras protokoll. Beslut torde inom direktionen

bora fattas efter majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. Det

torde bora ankomma på förvaltningsdirektionen att årligen avge berättelse

över sin verksamhet till Kungl. Maj :t. Denna berättelse kan lämpligen inne­

hålla även en kortfattad översikt över samarbetsdelegationernas arbete.

Som jag i annat sammanhang framhållit bör den organiserade samord­

ningen av förvaltningsverksamheten icke undanskymma vikten av det mera

formlöst bedrivna samarbete i olika frågor, som redan nu äger rum i stor

utsträckning. Detta samarbete bör utvidgas och intensifieras. Det syns mig

bl. a. ändamålsenligt, att chefer för underavdelningar av förvaltningar med

likartade arbetsuppgifter regelbundet sammanträder för utbyte av erfaren­

heter och synpunkter. Jag syftar härvid i första hand på sådana för de

olika förvaltningarna gemensamma organ som administrativa byråer, in-

köpsavdelningar, normaliebyråer, organ för ledning av förråds- och verk-

stadsdrift m. in.

Såsom framgår av i det föregående lämnad redogörelse framför försva­

rets civilförvaltning tanken att blivande bestämmelser om samverkan mellan

förvaltningsmyndigheterna bör sammanföras i en särskild urkund, i vilken

under olika avsnitt bör behandlas syftet med verksamheten samt dess olika

former. I denna urkund skulle även tas in bestämmelser om förvaltnings-

direktionens sammansättning, ställning, arbetssätt m. in. ävensom erforder­

liga allmänna föreskrifter om samarbetsdelegationerna. För egen del finner

jag detta förslag i hög grad beaktansvärt. En för den centrala försvarsför-

valtnmgen i dess helhet gällande författning av detta slag bör därför komma

till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

153

E. Vissa personalkårfrågor.

1946 års militära förvaltningsutredning.

I samband med behandlingen av arméförvaltningen har förvaltnings-

utredningen tagit upp vissa personalkårfrågor. Utredningen har vidare i

anslutning till förslaget om försvarets intendenturförvaltnings organisation

framfört sina synpunkter på spörsmålet om en för försvaret gemensam

intendenturkår.

Vid dryftandet av de personalkårfrågor, som utredningen funnit aktu­

ella i samband med utformningen av arméförvaltningens organisation,

framhåller utredningen till en början, att den räknar med att såväl offi­

cerare med högre teknisk utbildning som civilmilitära ingenjörer alltjämt

skall tas i anspråk för den mera kvalificerade tekniska tjänst inom för­

svaret, som fordrar ett visst mått av militära insikter.

Efter att ha lämnat en översikt över de personalkårer, varom här är

fråga, nämligen fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, uttalar

utredningen som sin åsikt, att den ordning enligt vilken i tygförvaltnings­

tjänst sysselsatt personal för närvarande hänförs till olika personalkårer,

framstår som föga rationell.

Enligt utredningens uppfattning bör ur fälttygkåren avföras de för den

centrala tygförvaltningstjänsten erforderliga tekniskt högkvalificerade offi­

cerarna. Dessa officerare, av vilka krävs utbildning vid högre kurs inom

artilleri- och ingenjörhögskolan (krigshögskolan) samt därutöver ofta

specialutbildning vid teknisk högskola, bör enligt utredningens mening

antingen bilda en med generalstabskåren jämställd elitkår, förslagsvis

benämnd tygstabskåren, eller ock inordnas i generalstabskåren. Utan att ta

ställning till vilket alternativ som bör väljas har utredningen i sina orga-

nisationsförslag räknat med det förstnämnda alternativet.

Inom fälttygkåren bör enligt utredningen bibehållas övriga nu dithö-

rande personalkategorier. I likhet med bl. a. 1945 års försvarskommitté,

som i detta hänseende dock icke vann statsmakternas gehör, anser utred­

ningen vidare, att i fälttygkåren bör inordnas truppförbandens tygoffi­

cerare. Utredningen uttalar som sin bestämda uppfattning, att först genom

en sådan åtgärd en enhetlig ledning och utövning av den lokala tygförvalt­

ningstjänsten kan upprätthållas.

Utredningen uttrycker vidare den uppfattningen, att till fälttygkåren

bör hänföras även de nu till tygstaten hörande tygförvaltarna och tyg­

skrivarna. Dessa anses ha betydligt större samhörighet med den övriga

personalen inom fälttygkåren än med de för användning i reparations-

tjänsten avsedda tygverkmästarna, tyghantverkarna, arméteknikerna och

furirerna, vilka sistnämnda fyra personalkategorier utredningen anser böra

utgöra tygstaten. Fälttygkåren skulle, enligt vad utredningen bedömer, med

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den föreslagna sammansättningen på tygtjänstens område bli en motsva­

righet till vad intendenturkåren är inom intendenturtjänsten.

I fråga om arméingenjörkåren anför utredningen följande.

Till arméingenjörkåren bör enligt utredningens mening principiellt höra

alla ledande ingenjörer vid armén av vilka med hänsyn till deras uppgifter

antingen med avseende å krigsmaterielens projektering, konstruktion och

tekniska underhåll eller i avsedda krigsbefattningar fordras ett visst mått

av militära insikter. I enlighet härmed borde det stora flertalet ledande

ingenjörer inom arméförvaltningen liksom de för tygtjänst avsedda ingen­

jörerna inom högre staber samt vid vissa skolor och truppförband vara

arméingenjörer. Med hänsyn till angelägenheten av att dessa ingenjörer äger

erfarenhet av verkstadstjänsten vid armén och för att genom enkla ompla-

ceringsåtgärder kunna bereda dem möjlighet att erhålla sådan erfarenhet

borde vidare verkstadscheferna och verkstadsingenjörerna vid tygverk­

städerna tillhöra arméingenjörkåren. Framför allt skulle härigenom också

en tillfredsställande rekrytering av verkstadsbefälet kunna ernås. Ett

genomförande av de angivna principerna skulle emellertid innebära en

avsevärd utökning av kåren. En sådan kan icke ske på en gång utan att

kvalitetskraven eftersätts. Utredningen anser därför att kårens utbyggnad

bör ske successivt, i huvudsak nedifrån genom inrättande — på sätt redan

nu i viss omfattning tillämpas — av ett för varje år lämpligt avpassat antal

rekryteringstjänster men även i viss omfattning genom intagning i kåren

av civilanställda ingenjörer, som på annat sätt än den vanliga rekryterings-

vägen inhämtat erforderliga militära insikter. Jämsides härmed torde en

viss begränsning i personalantalet vid kåren kunna åstadkommas genom

överflyttning av vissa arbetsuppgifter, som nu åvilar arméingenjörer vid

truppförbanden, på tygstatspersonal. Genom utökningen av arméingenjör­

kåren skulle en motsvarande minskning av den civila ingenjörpersonalen

äga rum. Under arméingenjörkårens utbyggnadstid torde för arméingen­

jörer avsedda befattningar, som ännu icke kunnat besättas med arméingen­

jörer, få upprätthållas av personal ur andra personalkategorier.

Chef för den alternativt föreslagna tygstabskåren anser utredningen

fälttygmästaren böra vara. Fälttygkåren, vars personal huvudsakligen av­

ses skola handha arméns tygförrådsvård, bör enligt utredningens uppfatt­

ning stå under chefskap av chefen för arméförvaltningens förrådsbyrå.

Arméingenjörkåren skall enligt förslaget liksom för närvarande till chef ha

arméöverdirektören, vilken tillika avses skola vara chef för arméförvalt­

ningens verkstadsavdelning. Den sistnämnde är även såsom målsman för

såväl freds- som krigsreparationstjänsten tänkt som chef för tygstaten,

som fortsättningsvis skulle komma att bestå så gott som uteslutande av

personal avsedd för sådan tjänst. Vid genomförande av dessa förslag skulle

generalfälttygmästaren erhålla en enligt utredningens bedömande välbe­

hövlig befrielse från direkt chefskap över personalkår. I förhållande till

nämnda fyra personalkårer anses emellertid generalfälttygmästaren böra

inta samma ställning, som militärbefälhavare intar till honom underställd

personal, vilken icke tillhör personalkår.

Efter att ha lämnat en redogörelse för rekrytering och utbildning av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

155

tre försvarsgrenarnas intendenturofficerare dryftar utredningen i samband

med behandlingen av försvarets intendenturförvaltnings organisation för­

hållandevis ingående de fördelar, som enligt utredningens uppfattning

skulle vara förenade med en för försvaret gemensam intendenturkår. Till­

komsten av en för försvaret gemensam intendenturförvaltning anser utred­

ningen böra föranleda att en dylik kår inrättas. Som skäl härför pekar ut­

redningen bl. a. på det förhållandet, att intendenturtjänsten är gemensam

för samtliga försvarsgrenar och att dess utövare fördenskull bör kunna

placeras på flertalet befattningar inom den centrala intendenturförvalt-

ningen. En gemensam kår bedöms vara ägnad att främja en jämnare och

rättvisare befordringsgång. Utredningen anser, att arméns rekryteringssätt

— specialutbildning av officerare med några års trupptjänst bakom sig -—

av flera skäl är det lämpligaste för en gemensam intendenturkår.

Ehuru utredningen sålunda i princip förordar inrättande av en för

försvaret gemensam intendenturkår, föreslår utredningen dock, att frågan

härom och de därmed sammanhängande problemen, såsom rekryterings-

och utbildningsfrågorna, görs till föremål för särskild utredning under

beaktande av att rimliga befordringsmöjligheter skapas inom den gemen­

samma kåren.

Utredningen hävdar den ståndpunkten, att förslaget om inrättande av en

för försvaret gemensam intendenturförvaltning bör genomföras utan att

resultatet av utredningen om en gemensam personalkår avvaktas. För in­

tendenturofficerare avsedda befattningar inom försvarets intendenturför­

valtning bör enligt utredningens mening tills vidare kunna besättas ur de

båda intendenturkårerna vid armén och marinen samt bland officerare i

intendenturbefattning vid flygvapnet.

Remissyttranden.

Försvarets civilförvaltning framhåller i sitt yttrande över förvaltnings-

utredningens betänkande, att ämbetsverket icke kan finna, att behov före­

ligger av att ur fälttygkåren avföra tekniskt högkvalificerade officerare

för att antingen sammanföra dem i en särskild kår, tygstabskåren, eller

ock inordna dem i generalstabskåren. Fastmera anser civilförvaltningen

det kunna ifrågasättas, om man icke bör minska antalet personalkårer

genom att sammanslå fälttygkåren och tygstaten till en gemensam kår.

Civilförvaltningen biträder förslaget om alt truppförbandens tygoffi­

cerare inordnas i fälttygkåren.

Beträffande frågan om gemensam intendenturkår anför civilförvalt­

ningen.

Enligt civilförvaltningens mening talar vissa skäl för att en dylik gemen­

sam kår kommer till stånd. A andra sidan står detta spörsmål, såvitt äm­

betsverket kan bedöma, i så intimt samband med frågan om en gemensam

central intendenturförvaltning, alt det ena spörsmålet knappast syns

kunna lösas oberoende av den andra. I allt fall lär, på sätt också förvalt-

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningsutredningen förutsatt, problemet kräva särskild utredning. Utan att

vidare ingå på frågan vill civilföi'valtningen framhålla, att ju mer tekniskt

inriktad den miltära verksamheten blir, desto dyrare ställer sig utbild­

ningen till befäl i skilda grader. Att i ett sådant läge för intendenturperso-

nalens del tillämpa ett utbildningssystem, som innebär fullständig utbild­

ning till truppbefäl, förefaller knappast försvarligt. Civilförvaltningen kan

sålunda icke på sakens nuvarande ståndpunkt dela utredningens uppfatt­

ning, att arméns rekryteringssystem borde tillämpas vid rekrytering av en

blivande egemensam intendenturkår.

Arméförvaltningen tillstyrker, att tekniskt högskoleutbildade officerare

hänförs till stabsofficerskategorin men framhåller, att detta syfte kan för­

verkligas utan att en särskild personalkår skapas. Ämbetsverket erinrar i

detta hänseende, att före år 1926 officerare, vilka förordnades som artilleri­

stabsofficerare, kvarstod i sina beställningar vid förband. På motsvarande

sätt kan enligt arméförvaltningens mening här avsedda officerare fort­

farande tillhöra fälttygkåren men förordnas såsom »tekniska stabsoffice­

rare» och under denna särskilda rubrik uppföras i försvarsväsendets rulla.

Arméförvaltningen understryker, att skapandet av en gemensam inten­

denturkår — något som ämbetsverket i och för sig avstyrker — förutsätter

ytterligare omfattande utredningsarbete.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. m.

Arméförvaltningens tygavdelning tar i samband med sitt i andra sam­

manhang berörda, av mig i skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade orga-

nisationsförslag ånyo upp frågan om tekniska stabsofficerare och anför

bl. a. följande.

Behovet av militärtekniskt kunnande gör sig alltid gällande i spörsmål,

som rör den egentliga krigsmaterielen, men framträder med olika styrka

vid skilda materielslag allt efter graden av dessas överensstämmelse med

i det allmänna livet förekommande produkter. Starkast framträder givetvis

detta behov när det gäller materiel, som är av exklusivt militär natur, så­

som vapen, stridsfordon och ammunition. De på speciellt vapen- och am-

munitionsområdet erforderliga kunskaperna bibringas sedan decennier

officerare vid den militärtekniska högskolan (tidigare artilleri- och ingen­

jörhögskolans högre kurser och numera efter dennas sammanslagning med

krigshögskolan vid denna skolas högre vapentekniska linje). Förutom

stabsutbildning och undervisning i matematik, fysik, kemi, mekanik etc.

omfattar undervisningen dessa vetenskapers tillämpning på de speciellt

militärtekniska områdena; ytter- och innerballistik, militär materiel- och

konstruktionslära etc. Undervisningen i dessa ämnen förekommer av

naturliga skäl över huvud icke vid civila läroanstalter utan endast vid den

militära högskolan.

Huvuddelen av de officerare, som efter vederbörlig aspiranttjänstgöring

skall användas i fortsatt tjänst vid förvaltningen, genomgår även viss komp­

letterande utbildning vid tekniska högskolor, varjämte de genom regel­

mässigt återkommande trupptjänstgöring bibehåller den nödvändiga kun­

skapen om materielens användning i dess rätta miljö.

157

Tygavdelningen framhåller, att som en följd av våra dagars snabba

tekniska utveckling spörsmålen rörande den egentliga krigsmaterielen

kommit att inta en alltmer framträdande plats — militärt, tekniskt och

ekonomiskt — inom arméorganisationen. Behovet av tekniskt högkvalifice-

rade officerare med sin genom speciell utbildning förvärvade förmåga att

bedöma de kombinerat militära och tekniskt-ekonomiska frågorna har till

följd härav kommit att framträda med ökad styrka.

Tygavdelningen framhåller vidare att frågan om de tekniska officerar­

nas antal, befordringsförhållanden m. in. under tolv års tid till följd av

olika mellankommande utredningar skjutits på framtiden och att detta

haft ofördelaktiga återverkningar. Sålunda uppges tio tekniskt välkvalifi-

cerade officerare av annan anledning än uppnådd pensionsålder under åren

1946—1953 ha avgått ur tjänst för att tillträda civila enskilda (i ett fall

statlig) befattningar.

På vissa områden anses de tekniskt välkvalificerade officerarna på

grund av sin speciella utbildning icke kunna ersättas med annan personal.

Därest armétygförvaltningen skall kunna nöjaktigt fullgöra sina uppgifter,

anser tygavdelningen det erforderligt, att dylika officerare i den omfattning,

som organisationsförslaget upptar, beräknas för tjänstgöring vid ämbets­

verket.

Med skrivelse den 29 december 1953 har chefen för armén avgett in­

fordrat förslag angående förvaltningsreformens återverkan på de mili­

tära och civilmilitära kårerna vid armén. Enligt detta förslag skall fälttyg-

kårens officerare bestå av dels officerare med högre militär och teknisk ut­

bildning (tekniska stabsofficerare) för teknisk tjänst, dels officerare med

utbildning vid tygförvaltningsskolan (tygofficerare) för egentlig tygför­

valtningstjänst. De tekniska stabsofficerarna förutsätts skola tjänstgöra

vid armétygförvaltningen samt i mindre utsträckning dessutom vid armé­

staben, försvarets forskningsanstalt och fabriksstyrelsen.

Departementschefen.

Som ett alternativ till förvaltningsutredningens förslag att antingen

sammanföra de tekniskt högskoleutbildade officerarna i central tygför­

valtningstjänst vid armén till en särskild kår eller att inordna dem i gene­

ralstabskåren, föreslår chefen för armén och arméförvaltningens tygavdel­

ning, att inom fälttygkårens ram beställningar inrättas för tekniska stabs­

officerare. Till detta spörsmål kommer frågorna om att inordna förban­

dens tygofficerare i fälttygkåren samt att eventuellt överflytta tygförvaltare

och tygskrivare från tygstaten till fälttygkåren. Jag erinrar, att chefen

för armén i sistnämnda två hänseenden avgett förslag, vilka tillstyrkts av

försvarets civilförvaltning i ämbetsverkets anslagsäskanden för inne­

varande budgetår. Vid anmälan av proposition nr 110 till 1953 års riksdag

förklarade jag mig emellertid ej kunna biträda förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vad förvaltningsutredningen uttalat om att den nuvarande ordningen

i fråga om personalkårerna inom tygförvaltningstjänsten framstår som

föga rationell, vill jag för min del understryka. Jag är dock icke beredd att

på grundval av nu föreliggande utredningar ta ställning till berörda per-

sonalkårfrågor. Dessa står enligt min mening icke heller i det direkta sam­

band med förvaltningsreformens genomförande att de obetingat kräver sin

lösning i förevarande sammanhang.

Enligt min mening föreligger behov av en allmän och förutsättningslös

översyn av ifrågavarande personalkårers ställning och uppgifter inom för­

svaret. Jag ämnar sedermera föranstalta härom.

Såsom jag närmare utvecklat vid behandlingen av principiella synpunk­

ter på intendenturförvaltningstjänsten anser jag mig icke för närvarande

böra biträda förslaget om ett gemensamt intendenturförvaltningsverk för

försvaret. Med hänsyn härtill torde ställning till frågan om inrättande av

en gemensam intendenturkår ej böra tas i detta sammanhang. Jag står

emellertid icke främmande för tanken att systemet med gemensam för-

svarsförvaltning i framtiden kan komma att omfatta även intendenturom-

rådet. En dylik utveckling skulle uppenbarligen främjas, därest en gemen­

sam kår av officerare i förvaltningstjänst skapades i enlighet med vad för-

valtningsutredningen föreslagit. Förutsättningarna för inrättande av en

gemensam intendenturkår bör enligt min mening sedermera allsidigt över­

vägas.

F. Vissa gemensamma personal- och lönefrågor m. m.

1. Sättet för avlöningskostnadernas bestridande.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Avlöningskostnaderna för den vid de nuvarande försvarsgrensförvalt-

ningarna tjänstgörande personalen bestrids dels från särskilda avlönings-

anslag, dels från sakanslag, d. v. s. anslag som av riksdagen anvisats för

anskaffnings- eller underhållsändamål. Militära och civilmilitära tjänste­

män innehar beställningar, som är uppförda på personalförteckning an­

tingen för armén, marinen eller flygvapnet eller ock för vederbörande cen­

trala ämbetsverk. I förra fallet, som är det vanligaste, bestrids avlöningen

från ifrågavarande försvarsgrens avlöningsanslag, i senare fallet från ver­

kets avlöningsanslag. Den civila ordinarie personalen avlönas regelmäs­

sigt från vederbörande verks avlöningsanslag under det att avlöningen till

civil extra ordinarie och extra personal utgår antingen från verkets avlö­

ningsanslag eller från sakanslag. Den sammanlagda avlöningskostnaden

för försvarsgrensförvaltningen finns ingenstädes redovisad.

Olägenheterna av berörda system, som har sin motsvarighet även vad

angår försvarsgrenarnas avlöningskostnader, är mångahanda och har i

159

olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Se­

nast har frågan om avlöningskostnadernas bestridande från sakanslag be­

handlats av riksdagens år 1948 församlade revisorer, vilka under § 5 i sin

berättelse bl. a. uttalat, att sistnämnda spörsmål snarast borde upptas till

förnyad prövning och att syftet därvid i första hand borde vara att över­

föra kostnaderna för tjänstemän, vilka utnyttjades för mera stadigvarande

uppgifter, till avlöningsanslag. I den mån sakanslag jämväl i fortsätt­

ningen behövde tas i anspråk för ifrågavarande ändamål, borde enligt

revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet utfärdas.

I underdånigt utlåtande den 15 januari 1949 över vad riksdagsreviso-

rerna i frågan anfört förklarade sig 1946 års militära förvaltningsutred-

ning dela den av revisorerna uttalade uppfattningen att en bättre översikt

och ökad klarhet över lönekostnaderna inom försvarsväsendet ur stats-

finansiell synpunkt var önskvärd. Detta kunde enligt utredningens me­

ning åvägabringas genom överförande till redovisning under försvars-

grensförvaltningarnas avlöningsanslag av sådan på sakanslag avlönad per­

sonal med stadigvarande arbetsuppgifter som under fredstid och på längre

sikt kunde bedömas ingå i förvaltningens normala organisation. Genom

strukturförändringar i försvarsväsendets organisation och vid tillfälliga an­

svällningar inom någon del av verksamheten kunde emellertid behov

komma att uppstå av extra personal utöver normalorganisationen. Sålunda

måste räknas med extraordinära arbetsuppgifter i samband med förekom­

mande sporadiska och speciellt stora materielanskaffningar, varvid tids­

begränsat behov av exempelvis konstruktörer, kontrollanter samt specialis­

ter och undantagsvis även av teknisk servicepersonal för materielens under­

håll kunde uppkomma. För sådan extra personal borde enligt utred­

ningens uppfattning lönekostnaden även i fortsättningen bestridas från

sakanslag. Vad angår sådana verkstäder och förråd, som redovisar drifts­

kostnaderna å särskilda diversemedelstitlar (drifttitlar) helt fristående

från riksstatsanslagen, uttalade utredningen i berörda utlåtande, att alla

lönekostnader borde ingå i driftskostnaderna. Utredningen förklarade sig

slutligen ämna i sina kommande organisationsförslag framlägga konkreta

förslag rörande den personal, som borde avlönas från respektive förvalt­

ningars avlöningsanslag, under det att för de lokala förvaltningsmyndig­

heterna inom försvaret motsvarande förslag borde kunna uppgöras av för­

svarets centrala organisationskommitté efterhand som kommitténs under­

sökningar vid nämnda myndigheter fortskred. (Sedan kommittén numera

upphört, fortsätts berörda undersökningar av statens organisationsnämnd.)

Vid sina i dess nu avhandlade betänkande gjorda beräkningar av per­

sonalbehovet för armé-, marin- och flygförvaltningarna samt försvarets

intendenturförvaltning har utredningen vad den civila personalen beträffar

i enlighet med sina ovan återgivna uttalanden till en början undersökt

vilken personal, som med den av utredningen föreslagna verksorganisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tionen är erforderlig för stadigvarande arbetsuppgifter på längre sikt, och

beräknar för sådan personal medel under vederbörande verks avlönings-

anslag. I nuläget är emellertid — framhåller utredningen — respektive

förvaltningar belastade med vissa arbetsuppgifter, vilka direkt samman­

hänger med pågående konstruktions- eller försöksarbeten eller materiel-

anskaffningar och om vilka man antingen med visshet kan förutse att de

efter viss tid kommer att upphöra eller ock icke för närvarande kan be­

döma om och i vilken utsträckning de kommer att bli för framtiden be­

stående. Sistnämnda förhållanden finner utredningen vara rådande exem­

pelvis inom de förvaltningsenheter, som handhar teleteknisk och robot-

vapenmateriel. Den personal, som utredningen bedömt särskilt erforderlig

för sådana göromål, anser utredningen skola avlönas med anlitande av

vederbörliga sakanslag.

Vad angår den militära och civilmilitära personal, som bör ingå i nyss­

nämnda ämbetsverk, är det enligt utredningens mening ur synpunkten att

erhålla bästa möjliga översikt över verkens avlöningskostnader mest ratio­

nellt att uppföra beställningar för hela denna personal på respektive verks

personalförteckning och beräkna medel för lön till densamma under ver­

kets eget avlöningsanslag. En sådan anordning anser utredningen emel­

lertid skola medföra svårigheter främst med avseende å sådana omplace­

ringar av beställningshavare mellan de centrala förvaltningarna samt sta­

ber och förband m. in., som av olika anledningar är önskvärda. Med

hänsyn härtill anser sig utredningen icke böra förorda en dylik åtgärd

utan stannar i stället för att i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som tillämpas för närvarande på vederbörande centrala verks personal­

förteckningar uppföra i stort sett allenast för verken avsedda militära och

civilmilitära förordnandetjänster samt sådana tjänster inom verken, som

skall kunna vara alternativt militära, civilmilitära eller civila eller två

av dessa kategorier, samt sådana, som skall kunna alternativt besättas

av beställningshavare ur olika vapenslag inom marinen, övriga militära

och civilmilitära tjänster anser utredningen böra upptas å personalför­

teckning för vederbörlig försvarsgren varvid medel för avlöningskostna-

dernas bestridande anses böra beräknas under respektive försvarsgrens

avlöningsanslag.

För att statsmakterna skall erhålla en samlad översikt över avlönings-

kostnaderna för var och en av ifrågavarande centrala försvarsförvaltningar,

bör emellertid enligt utredningens åsikt varje förvaltning i samband med

att medel för ett budgetår äskas å det egna avlöningsanslaget framlägga

ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur olika kategorier

med avlöning från vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag eller sak­

anslag ävensom kostnaderna för avlöning till berörda personal. Vid bud­

getårets slut anser utredningen en efterkalkyl böra göras rörande de verk­

liga avlöningskostnaderna å dessa sistnämnda anslag för vid verket tjänst-

161

görande personal, vilka kostnader bör sammanställas med anslagsbelast­

ningen under samma budgetår på verkets eget avlöningsanslag.

Beträffande försvarets industriplanering och försvarets civilförvaltning

beräknar utredningen avlöningskostnaderna för dessa ämbetsverks hela

personal under respektive verks eget avlöningsanslag.

Den personal inom de centrala tyg- och intendenturförvaltningarna, som

enligt de av utredningen angivna principerna fortsättningsvis skall avlönas

från sakanslag, bör enligt utredningens uppfattning bli relativt fåtalig.

Detsamma bör — framhåller utredningen — efter den granskning, som

förutsätts skola företas av statens organisationsnämnd, bli fallet med den

sakanslagsavlönade personalen vid de lokala förvaltningsmyndigheterna,

bortsett från verkstäder och förråd med redovisning på driftstitlar där an­

vändning av sakanslag för avlönande av personal alltjämt skulle bli regel.

För att förhindra, att sakanslag för framtiden i onormalt stor omfattning

belastas med avlöningskostnader för tjänstemän, föreslår utredningen vissa

begränsningar i myndigheternas befogenheter att inrätta icke-ordinaiie

tjänster.

Vid den tidigare behandlingen av spörsmålet om bestridandet av för­

svarets avlöningskostnader har understundom ifrågasatts att uppta alla

kostnader för avlöning av tjänstemän på avlöningsanslag. Utredningen äi

emellertid av den uppfattningen, att det av utredningen föreslagna till­

vägagångssättet erbjuder vissa fördelar framför en sådan anordning. Sa-

lunda anses det av utredningen förordade förfarandet innebära mindie

risker för att ifrågavarande personalförstärkningar förlorar sin interimis­

tiska, tidsbegränsade karaktär och sina beröringspunkter med vederbö­

rande materielanskaffning än om avlöningskostnaderna upptas under av­

löningsanslag där de lätt anses komma att så småningom betraktas såsom

permanenta. Om avlöningskostnader av berört slag upptas under sak­

anslag, finns enligt utredningens mening anledning förmoda, att i fort­

sättningen en mera grundlig prövning av personalbehovet kommer till

stånd vid uppgörandet av anslagsäskanden. I den mån en sådan prövning

ger vid handen, att visst personalbehov är för framtiden bestående, bör

lönekostnaden självfallet — framhåller utredningen — överföras till av­

löningsanslag.

Knngl. Maj:ls proposition nr 109.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen tillstyrker utredningens förslag om överförande till

redovisning under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag av sadan pa

sakanslag avlönad personal med stadigvarande arbetsuppgifter, som under

fredstid och på längre sikt kan bedömas ingå i normalorganisationen. Armé­

förvaltningen framhåller emellertid, att det med hänsyn till att verksam­

hetens omfattning — och därmed personalbeståndet — i viss utsträck­

ning är beroende på storleken av beviljade anslag för respektive materiel­

lt—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

underhåll, materielanskaffning, forskning och försök, vilka anslag kan

avsevärt variera under olika tidsperioder, ej sällan kan bli vanskligt att

avgöra om en arbetsuppgift är att betrakta såsom stadigvarande på längre

sikt.

Beträffande det av utredningen föreslagna sättet för avlöningskostna-

dernas redovisning inför statsmakterna framhåller arméförvaltningen, att

det ej minst under nuvarande förhållanden särskilt för tygförvaltningen

torde vara förenat med svårigheter att i samband med medelsäskande å

eget avlöningsanslag inemot ett år före början av vederbörligt budgetår

framlägga ens ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur

olika kategorier med avlöning från arméns avlöningsanslag eller sakan­

slag samt kostnaderna härför. Det huvudsakliga syftet med förslaget i

denna del förmodar arméförvaltningen kunna ernås, därest förvaltning­

arna åläggs att i efterhand lämna uppgift å de verkliga avlöningskostna-

derna å nämnda anslag, lämpligen efter budgetårs utgång och i samband

med nästkommande medelsäskande.

Marinledningen förklarar sig i princip intet ha att erinra mot utred­

ningens förslag om överföring till redovisning under marinförvaltningens

avlöningsanslag av större delen av ämbetsverkets på sakanslag avlönade

personal.

Marinledningen anser det emellertid med tanke på den erfarenhet, som

vunnits i fråga om uppkommande personalbehov å vissa områden och

minskade behov å andra, tveksamt om man bör knyta en så stor del av

personalen till avlöningsanslaget, som förslaget innebär.

Beträffande utredningens förslag rörande redovisningen av avlönings-

kostnaderna framhåller marinledningen, att de av utredningen förordade

anordningarna skulle komma att medföra ett extra och betungande ar­

bete. Marinledningen erinrar om att officerare och mariningenjörer ofta

tjänstgör endast kortare tider i marinförvaltningen och därvid icke er­

håller avlöning genom marinförvaltningen. Exakta löneuppgifter skulle

beträffande sådan personal behöva inhämtas från de olika löneutbetalande

myndigheterna. Marinledningen finner det böra tas i övervägande, huru­

vida värdet av en sådan uppgift kommer att stå i rimligt förhållande till

kostnaderna för dess framställande. I varje fall — framhåller marinled­

ningen — bör arbetet inskränkas till att avse den ifrågasatta efterkalkylen.

Beräkningar för ett kommande budgetår anser marinledningen bli alltför

osäkra för att kunna tillmätas större värde.

Vad angår frågan om avlöningskostnadernas bestridande då det gäller

personal vid lokalförvaltningarna uttalar marinledningen, att en ovill­

korlig förutsättning för en överföring från sak- till avlöningsanslag är, att

marinförvaltningens ställning med avseende på ifrågavarande personal där­

vid icke ändras och att sålunda marinförvaltningens befogenheter i fråga

om inrättande av tjänster m. m. icke ges annan inskränkning än den, som

kan föranledas av Kungl. Maj :ts särskilda direktiv härutinnan.

163

Marinledningen ansluter sig i princip till utredningens uttalanden om

önskvärdheten att uppföra beställningarna för den militära och civilmili­

tära personal, som bör ingå i marinförvaltningen, pa ämbetsverkets per­

sonalförteckning. Marinledningen anser det rationellt att för samtliga

byråchefs- och därmed i organisatoriskt hänseende likställda ävensom

högre tjänster lönen knyts till befattningarna och icke bestäms med led­

ning av militär tjänsteställning. Lönen bör enligt marinledningens åsikt

vara avpassad med hänsyn till de med befattningen förenade arbetsupp­

gifterna. Marinledningen anser sålunda, att på personalförteckningen bör

uppföras dels de av utredningen angivna tjänsterna, som alternativt kan

besättas ur olika personalkategorier, dels byråchefs- och högre tjänster,

dock ej för befattningshavare, som tillika är kårchefer; dessa tjänster bör

enligt marinledningen uppföras på staten för vederbörande kår. För att

underlätta möjligheten till växeltjänstgöring anser marinledningen att

lönen för de ledande befattningshavarna jämväl vid lokalförvaltningarna

bör knytas till befattningarna och upptas på stat för vederbörande förvalt­

ning. Härjämte anser marinledningen lönen för dessa befattningshavare

böra bestämmas i lämplig relation till lönen för byråchef (motsvarande) i

marinförvaltningen. Med hänsyn till angivna förhållanden framhåller ma­

rinledningen att för chefstjänstemännen i marinförvaltningen som anställ­

ningsform bör ifrågakomma såväl förordnande på viss tid som fullmakt.

Flygledningen förklarar sig dela utredningens uppfattning, att en över­

sikt över lönekostnaderna är önskvärd ur statsfinansiell synpunkt och att

detta bör åstadkommas genom att huvuddelen av avlöningskostnaderna

redovisas under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag. Byråchefs-

och högre befattningar anser flygledningen alltid, oavsett anställningsfor­

men, böra uppföras å ämbetsverkets stat.

Försvarets civilförvaltning instämmer i utredningens uttalande, att alla

kostnader för löner åt heltidssysselsatt personal vid sådana verkstäder och

förråd, som redovisar driftskostnaderna å särskilda diversemedelstitlar,

bör inräknas i driftskostnaderna och följaktligen belasta sakanslag. Där­

emot anser ämbetsverket det knappast erforderligt att härutöver använda

sakanslag för bestridande av avlöningskostnader. Ämbetsverket uttalar, att

vissa skäl måhända kan tala för utredningens förslag, att sakanslag skulle

få tas i anspråk för avlönande av personal, som anställts för extraordi­

nära arbetsuppgifter i samband med förekommande sporadiska och spe­

ciellt stora materielanskaffningar men att betydande svårigheter måste

möta att avgöra, i vilka fall en arbetsuppgift är av sporadisk natur eller

av stadigvarande art. Utredningens uttalande, att vid användning av sak­

anslag en mera grundlig prövning av personalbehovet skulle vara att för­

vänta, än om avlöningsanslag togs i anspråk, måste, förmodar civilför­

valtningen, grunda sig på en missuppfattning från utredningens sida. Civil­

förvaltningen framhåller, att dess hittills vunna erfarenheter härutinnan i

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varje fall gått i rakt motsatt riktning. Civilförvaltningen förordar, att an­

vändningen av sakanslag begränsas till att avse avlöningar åt personal vid

sådana verkstäder och förråd som ovan nämnts. Skulle emellertid sakan­

slag anses böra därutöver få anlitas, bör detta enligt civilförvaltningens

mening inskränkas till att avse allenast extra tjänster. Civilförvaltningen

tillstyrker, att specificerade för- och efterkalkyler budgetårsvis skall upp­

göras rörande storleken av avlöningskostnaderna å sakanslagen. I syfte

att begränsa möjligheterna att använda sakanslagen för avlöningar anser

civilförvaltningen vidare att i samband med uppgörandet av dispositions-

föreskrifter till de olika sakanslagen skall anges de maximibelopp, som må

tas i anspråk för här avsett ändamål inom såväl centralförvaltningarna

som lokalmyndigheterna.

Statens lönenämnd finner icke anledning till erinran mot de av utred­

ningen uppdragna riktlinjerna för avlöningskostnadernas bestridande i

olika fall. Lönenämnden understryker emellertid angelägenheten av att

vid myndigheter, som icke redovisar över driftstitlar, sakanslagsavlönade

tjänster endast inrättas för tillfälliga arbetsuppgifter.

Svenska officers förbundet förklarar sig av andra skäl än utredningens

hysa den uppfattningen, att lönerna för befattningshavare inom den cen­

trala förvaltningen bör påföras vederbörlig förvaltnings stat. Vid en ratio­

nell organisation bör enligt förbundets åsikt lönen vara knuten till befatt­

ningen och avpassas efter med densamma förenade arbetsuppgifter och an­

svar, icke efter innehavarens militära tjänsteställning. De av förvaltnings-

utredningen anförda problemen med omplaceringar bör enligt förbundets

mening i princip icke få lägga hinder i vägen för lönens knytande till be­

fattningen, åtminstone då det gäller befattning såsom byråchef eller högre

befattningshavare. För de förra finner sig förbundet icke heller kunna

godta lägre lönegradsplacering än normalbyråchefs, vilket i några fall före­

slagits av utredningen. För lägre befattningshavare (sektions- och detalj­

chefer) anser förbundet att i viss mån andra synpunkter gör sig gällande.

För dessa befattningshavare är — framhåller förbundet — som regel om­

placeringar vanligare än för byråchefer och högre befattningshavare, var­

till kommer att deras ansvarsområden och arbetsuppgifter icke torde vara

så strängt definierade som byråchefers och högre tjänstemäns. Här anser

förbundet det sålunda icke medföra större olägenheter att placera beställ-

ningshavare upptagen på försvarsgrens stat i befattning inom central för­

valtning.

Departementschefen.

De önskemål, som vid olika tillfällen framförts om en bättre översikt

över lönekostnaderna inom försvaret än som är möjlig med det nu till-

lämpade systemet för redovisning av sådana kostnader, anser jag vara

angeläget att i största möjliga utsträckning tillgodose. Jag är emellertid

165

icke beredd att i förevarande sammanhang till behandling uppta frågan i

vidare mån än såvitt angår de förvaltningsmyndigheter, vilka berörs av

det organisationsförslag jag här framlägger. Jag avser emellertid att så

snart sig göra låter föreslå åtgärder till lösning av spörsmålet även för för­

svaret i övrigt.

Till vad förvaltningsutredningen anfört rörande sättet för avlönings-

kostnadernas bestridande vid här ifrågavarande centrala förvaltningar kan

jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag anser sålunda, att medel för avlö­

nande av den civila personal, som är erforderlig för stadigvarande arbets­

uppgifter, bör beräknas under vederbörande verks avlöningsanslag. Även

för tillfälligt anställda civila tjänstemän bör emellertid, såsom inom stats­

förvaltningen i allmänhet plägar ske, avlöningskostnaderna i viss omfatt­

ning kunna bestridas från verkens avlöningsanslag. Från sakanslag torde

i princip allenast böra bestridas kostnaderna för avlöning till sådana

tjänstemän, som tillfälligt anställs vid förvaltningarna för viss materiel-

anskaffning. Med hänsyn till arbetets natur inom försvarsförvaltningarna,

där än det ena, än det andra materielslaget träder i förgrunden inom an-

skaffningsverksamheten, måste dock antalet sakavlönade tjänstemän bli

av en viss, icke alltför obetydlig storleksordning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att så utforma sina föreskrifter

för sakanslagens användning, att möjligheterna att anlita sådana anslag

för avlöningar till tjänstemän vid förvaltningarna begränsas.

Beträffande den militära och civilmilitära personal, som behövs inom

de centrala förvaltningarna, delar jag utredningens uppfattning att avlö­

ningskostnaderna för densamma principiellt bör redovisas över verkens av­

löningsanslag. Såsom utredningen framhållit stöter emellertid ett konse­

kvent genomförande av en sådan anordning på svårigheter av olika slag.

För närvarande är jag endast beredd att förorda, att av tjänster för ifråga­

varande personalkategorier på verkens personalförteckningar uppförs

samtliga byråchefs- och högre tjänster ävensom tjänster, vilka är avsedda

att besättas med alternativt militär/civilmilitär personal eller militär per­

sonal från olika försvarsgrenar eller olika vapenslag inom marinen. Vid

beräkningen i det följande av personalbehovet inom de olika förvaltning­

arna räknar jag med att ett icke obetydligt antal tjänster skall kunna be­

sättas med alternativt civilmilitära/civila innehavare. I avvaktan på resul­

tatet av den utredning rörande vissa personalkårfrågor, som jag i det före­

gående förklarat mig vilja föreslå, är jag icke beredd att nu föreslå upp­

tagande av sådana alternativa tjänster på förvaltningarnas personalförteck­

ningar. Tjänster av angivet slag uppför jag därför tills vidare antingen

såsom civila på vederbörande verks personalförteckning eller såsom civil­

militära på staten för vederbörande kår med ungefär lika många av vart­

dera slaget. Medgivande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lämplig civilmilitär person icke finns att tillgå för civilmilitär tjänst, över­

gångsvis besätta tjänsten med civil innehavare.

Utredningen har föreslagit, att varje centralförvaltning — för att en

översikt skulle erhållas över vederbörande verks samtliga avlöningskost-

nader — budgetårsvis skulle uppgöra för- och efterkalkyler rörande stor­

leken av avlöningskostnaderna för vid verket tjänstgörande personal å

sakanslag och vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag. Förslaget har

tillstyrkts av försvarets civilförvaltning men mött gensagor från arméför­

valtningen och marinledningen, särskilt vad beträffar förkalkylen. För

egen del anser jag det erforderligt, att statsmakterna hålls underkunniga

om de verkliga avlöningskostnaderna för en var av de centrala försvars-

förvaltningarna. Jag anser därför i likhet med förvaltningsutredningen

att en budgetårsvis skeende för- och efterkalkylering av ifrågavarande kost­

nader bör äga rum. Erforderliga sammanställningar av varje för svar sför-

valtnings samtliga avlöningskostnader torde årligen få delges riksdagen i

samband med äskande av medel under förvaltningarnas avlöningsanslag.

Till frågan om återverkningarna av tillämpningen av ovan förordade

principer för avlöningskostnadernas bestridande på storleken av berörda

avlönings- och sakanslag återkommer jag i det följande vid framläggandet

av kostnadsberäkningarna för organisationsförslaget.

2, Personalberäkningar.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen framhåller, att personalbehovet inom den av utredningen

föreslagna förvaltningsorganisationen såsom regel beräknats på grundval

av noggranna arbetsmängdsundersökningar och vad vissa rutinmässiga

arbeten beträffar med ledning jämväl av företagna arbetsstudier. I fråga

om den rent konstruktiva verksamheten, där arbetsmängden icke är fixe­

rad, utgår utredningen — bl. a. med hänsyn till den avgörande betydelse,

som måste tillmätas krigsmaterielens modernitet — ifrån att ifrågava­

rande verksamhet i allmänhet icke blir av mindre omfattning än vid tid­

punkten för utredningsförslagets avgivande utan tvärtom på vissa områden

måste utökas och räknar därför med i stort sett oförändrat personalbehov.

Vissa höjningar i löneställningarna har dock föreslagits i kvalitetsförstär-

kande syfte. Härigenom samt genom sammanförande av likartade arbets­

uppgifter till en och samma organisationsenhet och rationaliseringar även

i övrigt av förvaltningsapparaten anser sig utredningen ha — utan egentliga

personalökningar — skapat förutsättningar för en önskvärd intensifiering

av konstruktionsverksamheten.

Den långtgående tekniska utvecklingen på krigsmaterielområdet förut­

sätter, enligt utredningens mening, tekniskt välutbildad personal i förvalt­

ningstjänst. För en stor del av det kvalificerade arbetet med projektering,

167

anpassning, konstruktion och tekniskt underhåll krävs dessutom, konsta­

terar utredningen, att den tekniska personalen besitter erfarenhet av mate-

rielens militära användning. Utredningen erinrar, att personal med an­

givna kvalifikationer hittills erhållits dels genom att officerare getts teknisk

utbildning, dels genom att ingenjörer (i allmänhet högskoleingenjörer)

särskilt utbildats för tjänst vid försvaret och därvid bibringats vissa mili­

tära insikter och erfarenheter. Ingenjörerna i fråga har hänförts till den

civilmilitära personalen. Det är enligt utredningens åsikt möjligt, att for

den kvalificerade tekniska tjänsten vid försvaret endast en av namnda

rekryteringsvägar skulle behöva anlitas. En undersökning härav och av

vilken anordning som i så fall på lång sikt är att föredra skulle emeller­

tid __framhåller utredningen — kräva en så avsevärd tid, att utredningen

icke ansett sig kunna ingå på en sådan. Utredningen utgår därför vid

sina personalbehovsberäkningar från att båda personalkategorierna fort­

farande skall tas i anspråk för förvaltningstjänsten. På sådana befatt­

ningar, där såväl tekniska som militära insikter erfordras, raknar utred­

ningen såsom regel med tekniskt utbildade officerare, där de militära er­

farenheterna ansetts böra tillmätas den största betydelsen, och med civil­

militära ingenjörer där tekniskt kunnande bedömts vara viktigast. Från

denna princip gör utredningen dock vissa avsteg med tanke på befordrings-

förhållandena för skilda personalkategorier. Utredningen sager sig ha i

möjligaste mån sökt undvika att för befattningar av här avsett slag uppta

alternativt militära/civilmilitära tjänster, enär en sådan anordning försvå­

rar beräkningen av de olika kadrernas storlek och planeringen av rekryte­

ringen, men har i några fall funnit detta tillvägagångssätt ofrånkomligt.

För vissa speciella arbetsuppgifter av militär art (exempelvis för mobili-

seringsarbete och för viss kontaktverksamhet med staber och trupp) raknar

utredningen med militära tjänster, avsedda för innehavare utan särskild

teknisk utbildning.

I sådana befattningar åter där militära insikter icke ansetts nödvändiga

räknar utredningen med att civil personal bör användas. Så är fallet —

förutom beträffande juridiskt-administrativa, kamerala och merkantila

befattningar samt kontors- och vaktmästartjänster — även i fråga om be­

fattningar med vissa tekniska uppgifter. Hit hör sådana befattningar, där

erfarenhet från civil drift ansetts önskvärd, samt sådana av specialist­

karaktär (t. ex. för kemiska undersökningar) ävensom flertalet för kon­

struktionsarbete avsedda lägre tekniska befattningar. För en del mindre

kvalificerat tekniskt arbete, där jämte lägre teknisk utbildning aven mili­

tära insikter och erfarenheter är önskvärda, räknar utredningen med an­

vändning i begränsad omfattning av tekniskt utbildade underofficerare

samt personal ur tygstaten samt anser i övrigt behovet kunna fyllas genom

anställande av civil personal som genom tidigare verksamhet (såsom under­

officerare, underbefäl eller beställningsmän) förvärvat erforderlig militär

utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utredningen framhåller, att det oberoende av den gränsdragning, som

av utredningen gjorts mellan civilmilitära och civila tekniska tjänster, med

hänsyn till rekryteringen av de civila befattningarna måste finnas möjlig­

het för innehavare av sådan civil tjänst att — om han på annat sätt än

den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insikter —

erhålla en civilmilitär tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad.

Militära och civilmilitära tjänster upptas av utredningen alla såsom ordi­

narie med undantag för ett antal för pensionerad militär personal avsedda

arvodesbefattningar. Sådana befattningar föreslås av utredningen för i

stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. En förutsättning har

dock ansetts böra vara, att för arbetsuppgifternas fullgörande erfordras

militära kunskaper, och en annan, att med befattningen icke är förenad

arbetsledande verksamhet av större omfattning.

Civila tjänster upptas av utredningen såsom ordinarie i den mån de

bedömts under alla förhållanden erforderliga inom den av utredningen

föreslagna organisationsramen. övriga civila tjänster av natur att kost­

naderna för desamma bör bestridas från avlöningsanslag upptas med få

undantag såsom extra ordinarie. Behovet av desamma finner utredningen

nämligen — även om förutsättning för ordinarie anställningsform icke an­

setts föreligga — likväl vara av den varaktighet att extra ordinarie anställ­

ning enligt allmänt tillämpade principer normalt bör tillkomma tjänsternas

innehavare. Utredningen framhåller, att oberoende av den anställnings­

form, som föreslås för viss tjänst, anställning i densamma bör, där bestäm­

melser om reglerad befordringsgång eller andra förhållanden därtill för­

anleder, ske såsom aspirant eller extra tjänsteman. Så bör enligt utred­

ningens mening vara regel vid nyrekrytering av befattning. För tjänster,

som ansetts vara av den art att avlöningskostnaderna bör belasta sakan­

slag, förutsätter utredningen att extra anställning blir den regelmässiga.

Om anställning å dylik tjänst innehafts under längre tid, bör dock enligt

utredningens mening kunna övervägas att bereda tjänstens innehavare

ställningen såsom extra ordinarie. Den, som sålunda erhållit extra ordinarie

anställning, måste emellertid självfallet — framhåller utredningen — räkna

med att bli entledigad från anställningen när de arbetsuppgifter för vilka

han anställts blivit slutförda.

Flertalet ordinarie tjänster anser utredningen vara av beskaffenhet att

böra tillsättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. Vissa högre ordi­

narie tjänster — främst tjänster för verks-(sous-)chefer och ställföreträ­

dande verks-(sous-)chefer samt sådana ledande tjänster i övrigt av för

verksamheten avgörande betydelse, vilkas innehavare icke vid olämplighet

för vederbörande befattning kan med bibehållen löneställning omplaceras

till annan tjänstgöring — anser utredningen dock böra tillsättas med för­

ordnande för viss tid. Utredningen, som finner att en omplacering i högre

ställning i allmänhet är svårare i fråga om civila befattningshavare än

militära, föreslår förordnandeformen i större utsträckning för civila tjäns­

ter än för militära.

Utredningen följer vid lönegradsplaceringen av de tjänster, som ansetts

erforderliga inom den av utredningen föreslagna förvaltningsorganisatio­

nen, i stort sett de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänsteförteck-

ningssakkunniga och som på av Kungl. Maj:t i prop. 1947.246 framlftgt

förslag godkänts av 1947 års riksdag. Vid avvägningen av löneställningen

för viss befattning inom lämplig lönegradsserie har — framhåller utred­

ningen — i enlighet med de sakkunnigas uttalande såsom främsta bedöm­

ningsgrunder tjänat arten av förekommande arbetsuppgifter samt det teo­

retiska och praktiska kunskapsmått, som regelmässigt bör förutsättas hos

befattningens innehavare.

Vad särskilt angår de tekniskt inriktade militära, civilmilitära och civila

befattningarna säger sig utredningen ha funnit, att en förutsättning för att

förvaltningarna skall kunna fullgöra sina uppgifter med avseende å krigs-

materielens utveckling är, att de förfogar över ett skikt av ledande befatt­

ningshavare av ej alltför obetydlig omfattning. Utredningen har konsta­

terat, att på vissa ställen inom den nuvarande förvaltningsorganisationen

lönesättningen icke gjort det möjligt att erhålla ett tillräckligt antal kvali­

ficerade tekniker för arbetets planering och ledning. Som följd härav har

— uttalar utredningen — den lägre personalen kommit att sakna tillräcklig

vägledning och därför icke kunnat rationellt utnyttjas. Utredningen har

funnit, att arbetsprestationerna, där nämnda förhållanden varit rådande,

blivit onormalt låga. På områden, där svårigheter av berörd art förelegat,

föreslår utredningen höjning av löneställningar i viss utsträckning. Vid

lönesättningen av för militära innehavare avsedda befattningar beaktar ut­

redningen särskilt, att befordringsmöjligheterna för den i den tekniska

förvaltningstjänsten sysselsatta personalen ur rekryteringssynpunkt bör

vara i stort sett jämförliga med stabspersonalens.

Utredningen framhåller, att den för varje personalkategori — så långt

det varit möjligt med hänsyn till arbetsuppgifternas rationella fördelning

— sökt avpassa antalet tjänster i olika lönegrader så, att en tillfredsstäl­

lande befordringsgång skapas.

Behovet av kontinuitet i arbetsledning och vissa arbetens utförande gör

det ofta önskvärt — framhåller utredningen — att under längre tid kunna

behålla en tjänsteman i samma befattning. För att möjliggöra detta och

likväl vid inträffande vakans i högre tjänst kunna bereda tjänstemannen

en befordran till vilken han kan anses stå i tur, föreslår utredningen, att

vederbörande ämbetsverk medges befogenhet att å viss befattning placera

tjänsteman i en lönegrad lägre eller eu lönegrad högre inom för veder­

börande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räk­

nat med såsom normal för befattningen i fråga. Eu förutsättning för eu

dylik placering anser utredningen emellertid böra vara, att den sker inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

169

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ramen för vederbörande verk tilldelat antal tjänster i olika lönegrader och

av olika personalkategorier (officerare, civilmilitära ingenjörer, civila in­

genjörer, juridiskt-administrativ personal, kontorspersonal o. s. v.). Vidare

får en med stöd av angivna placeringsbefogenhet företagen placering i viss

befattning av en tjänsteman, tillhörande lägre lönegrad än den utredningen

räknat med för befattningen i fråga, enligt utredningens uppfattning icke

föranleda, att vikariatsersättning eller annan gottgörelse utöver lönen till-

erkänns tjänstemannen.

Utredningen understryker, att en av de betydelsefullaste förutsättning­

arna för en god förvaltning är tillgången till duglig personal. Rekryterings­

frågorna bör fördenskull enligt utredningens mening ägnas stor uppmärk­

samhet och förvaltningarna bör vinnlägga sig om att ta vara på lovande

tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialistbefattningar. Till

chefsbefattningar förutsätter utredningen att endast personer, som ådaga­

lagt framstående administrativa ledaregenskaper, skall ifrågakomma.

Remissyttranden.

Chefen för armén framhåller beträffande de av utredningen verkställda

personalberäkningarna, att desamma skett vid en tidpunkt, efter vilken

kraven på förvaltningarnas verksamhet väsentligen ökats, samt att faktiska

personalökningar ägt rum, sedan utredningens organisationsundersök-

ningar utförts.

Även arméförvaltningen framhåller, att det material, som legat till grund

för utredningens beräkningar av personalbehovet, i vissa delar måste be­

tecknas såsom icke längre aktuellt.

Utredningens förslag, att vederbörande förvaltningsmyndigheter i vissa

fall skulle medges befogenhet att å viss tjänst placera tjänsteman i en

lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personal­

kategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med såsom

normal för befattningen i fråga, anser arméförvaltningen vara praktiskt

användbar i fråga om militära och civilmilitära beställningar men i fråga

om civila befattningar icke stå i överensstämmelse med försvarets tjänste-

förteckningssakkunnigas riktlinjer för lönegradsplacering av civila tjäns­

ter, vilken placering enligt de sakkunniga uteslutande bör ske med hänsyn

till arten av å befattningen ankommande arbetsuppgifter samt härför upp­

ställda teoretiska och praktiska kvalifikationer. Ledigblivna civila tjäns­

ter bör enligt arméförvaltningens uppfattning utlysas och tillsättas enligt

nu gällande ordning.

Marinledningen förklarar sig för marinförvaltningens vidkommande anse,

att en icke oväsentlig ökning av antalet tjänster i förhållande till utred­

ningens förslag är nödvändig.

Marinledningen säger sig icke kunna ansluta sig till utredningens utta­

lande, att det är möjligt, att för den kvalificerade tekniska tjänsten vid

171

försvaret endast en av de båda nu använda rekryteringsvägarna skulle be­

höva anlitas. Det syns marinledningen i stället sannolikt, att även andra

vägar än de vid marinen nu använda måste anlitas för fyllandet av beho­

vet av militärtekniskt utbildad personal, exempelvis genom utnyttjande

av ingenjörpersonal med lägre utbildning, icke bara i förvaltningstjänst

utan även i militär tjänst på fartyg, batterier etc. Denna fråga anser ma­

rinledningen snarast möjligt böra upptas till utredning.

Fördelningen av tjänster på olika kategorier av personal är enligt marin­

ledningen ett problem av synnerligen stor betydelse för utvinnande av

bästa effektivitet i förvaltningsarbetet. Marinledningen framhåller, att i

ett ämbetsverk av marinförvaltningens karaktär personal från såväl mili­

tära och civilmilitära som civila personalkategorier erfordras och att en

god avvägning dem emellan är nödvändig. Marinledningen säger sig i prin­

cip icke ha något att erinra i detta avseende mot utredningens synpunkter.

Marinledningen biträder förslaget att innehavare av civil tjänst skall

kunna erhålla civilmilitär sådan utan hinder av att han på annat satt an

den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insiktei.

Marinledningen framhåller emellertid, att kompetenskraven icke i något

hänseende får ställas lägre för den så förordade rekryteringsvägen; den

civile befattningshavaren måste i alla avseenden fylla samma kompetens­

krav som motsvarande civilmilitärer. För ändamålet är måhända särskild

utbildning erforderlig. Den eftergift, varom här är fråga, får enligt marin-

ledningen ha avseende allenast på sättet för kompetensens förvärvande.

Förslaget att marinförvaltningen skulle medges befogenhet att inom

ramen för tilldelat antal tjänster placera en tjänsteman i en lönegrad lagre

eller en lönegrad högre än den utredningen räknat med såsom normal för

befattningen i fråga tillstyrks i princip av marinledningen. Den föreslagna

marginalen anser marinledningen emellertid knappast vara tillräcklig för

uppnåendet av det avsedda ändamålet under någon längre tid. Tillämp­

ningen i praktiken av förslaget befarar marinledningen bli förenad med

rätt betydande svårigheter.

Marinledningen konstaterar med stor tillfredsställelse den grund, som

utredningens förslag ger för en utbyggnad av mariningenjörkåren. Marin­

ledningen framhåller emellertid, att den erforderliga utbyggnaden av kåren

av rekryterings- och utbildningsskäl måste ske successivt, så att det icke

skapas en organisation med tjänster, som icke kan besättas på grund av

brist på lämpliga sökande. Rekryteringsfrågan framstår för marinled-

ningen såsom brännande och marinledningen betonar att ett rimligt för­

hållande måste erhållas mellan stats- och industrilönerna.

Såsom en allmän synpunkt uttalar marinledningen, alt en på papperet

aldrig så god organisation icke fyller sitt ändamål, om icke statens löne­

politik är sådan, att kvalificerad personal söker sig till och stannar i stats­

verkets tjänst.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109.

172

Flygledningen understryker särskilt värdet — främst ur rekryterings-

synpunkt — av att civila tjänster, såsom utredningen föreslagit, inrättas

såsom ordinarie i den mån de under alla förhållanden kan anses erfor­

derliga inom den av utredningen föreslagna organisationsramen.

Försvarets civilförvaltning säger sig väl inse värdet av arbetsmängds-

undersökningar och tidsstudier och betraktar dem såsom betydelsefulla

hjälpmedel vid bedömandet av personalbehov. De kan emellertid enligt

civilförvaltningens mening ge fullt rättvisande resultat allenast beträf­

fande befattningar med övervägande rutinmässiga göromål. I fråga om de

för utredningens räkning bedrivna undersökningarna erinrar civilförvalt­

ningen bl. a. att dessa, i varje fall beträffande vissa arbetsområden, verk­

ställts för relativt lång tid sedan och alltså icke avspeglar rådande för­

hållanden.

Utredningens förslag i fråga om anställningsform för civila tjänster med

avlöning från avlöningsanslag har icke gett civilförvaltningen anledning

till annan erinran än att ämbetsverket anser, att ett större antal tjänster

för kontorspersonal bör ordinariesättas. Härigenom skulle man undvika

vikariatsförordnanden i alltför stor omfattning.

Civilförvaltningen finner sig icke kunna förorda att, såsom utredningen

förutsatt, även personal med avlöning från sakanslag skulle kunna erhålla

extra ordinarie anställning, om tjänsten innehafts under längre tid.

Förslaget att myndigheterna skulle erhålla befogenhet att å viss tjänst

placera befattningshavare i högre eller lägre lönegrad än den, till vilken

tjänsten är hänförd, anser civilförvaltningen innebära ett frångående av

de principer, som hittills ansetts grundläggande för lönegradssystemets

uPPbyggnad.

nämligen att varje tjänst skall hänföras till viss lönegrad med

beaktande av de arbetsuppgifter och det ansvar, som är förenade med

tjänsten, samt de kvalifikationer, som uppställts för densammas inneha­

vare. Civilförvaltningen säger sig icke kunna tillstyrka, att den ifråga­

satta anordningen kommer till användning på sätt utredningen förutsatt.

Statskontoret framhåller, att ämbetsverket tidigare i olika sammanhang

beträffande centrala ämbetsverk på den allmänna civilförvaltningens om­

råde städse intagit den ståndpunkten, att för tjänsteman, vilkens avlöning

utgår från sakanslag, endast den extra anställningsformen bör komma i

fråga. Anledningen härtill hade bl. a. varit, att statskontoret ansett, att

lönegradsplaceringen vid anställandet av personal med avlöning från dylikt

anslag i allmänhet bestämts efter relativt förmånliga grunder med hän­

syn till dels att anställningen i regel avsetts omfatta en kortare tid, dels

ock att tjänsten icke varit pensionsgrundande. Ett överförande av tjänsten

till extra ordinarie stat, varvid en omprövning av löneställningen endast

undantagsvis syntes förekomma, skulle medföra, att en förmånligare pen-

sionsberättigande tjänsteställning tillförsäkrades vederbörande än som

gällde för å avlöningsanslag redovisade befattningshavare med motsvarande

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 109.

173

arbetsuppgifter. Statskontoret anser emellertid, att -— därest särskilda

personalförteckningar fastställs, utvisande antal och löneställning för de

tjänster, för vilka avlöningskostnaderna får utgå från sakanslag -— frå­

gan om ett utnyttjande av den extra ordinarie anställningsformen kom­

mer i ett annat läge. Statskontoret framhåller dock som angeläget, att icke

särskilda regler gäller på försvarsväsendets område, utan att generella be­

stämmelser, avseende statsförvaltningen i dess helhet, utfärdas rörande de

förutsättningar, under vilka sakanslag får disponeras för avlönande av

extra ordinarie befattningshavare.

Statskontoret avstyrker utredningens förslag, att rätt skulle medges

förvaltningsmyndigheterna att placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller

en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-

gradsserie än den utredningen räknat med sasom normal för befattningen

i fråga. En dylik befogenhet måste enligt statskontorets mening innebära

ett betänkligt avsteg från de principer, efter vilka tjänsters inplacering i

den statliga löneskalan nu sker. Ej heller ur tjänstemannasynpunkt anser

statskontoret ett dylikt arrangemang kunna vara tilltalande.

Även riksräkenskapsverket avstyrker utredningens förslag, att vederbö­

rande ämbetsverk skall medges befogenhet att å viss befattning placera

tjänsteman i en lönegrad högre eller lägre inom för vederbörande perso­

nalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med så­

som normal för befattningen i fråga.

Statens lönenämnd anser, att -— även om de i tilläggsbestämmelserna

till statens allmänna avlöningsreglemente meddelade anvisningarna för

valet av anställningsform i olika fall icke lägger hinder i vägen för extra-

ordinariesättning i enlighet med utredningens förslag av sakanslagsavlö-

nad personal vid de centrala försvarsförvaltningarna ifrågavarande per­

sonalförstärknings tillfälliga karaktär dock bör markeras på så sätt, att

endast extra anställning används för personalen i fråga.

Enligt lönenämndens mening har de hittillsvarande erfarenheterna från

tillämpningen av det nu gällande lönesystemet tydligt visat behovet av

generella riktlinjer rörande användningen av de olika anställningsformer,

som är avsedda för tjänstemän och beställningshavare med lön enligt löne-

plan 2. Lönenämnden föreslår därför, att frågan om tillskapandet av så­

dana riktlinjer upptas till övervägande oberoende av en kommande utred­

ning rörande de ordinarie anställningsformerna överhuvudtaget. Samtidigt

härmed anser lönenämnden även böra övervägas under vilka förhållanden

löneplan 2 bör komma till användning för tjänster, beträffande vilka an­

tingen löncplan 1 eller 2 kan komma i fråga — exempelvis byråchefs­

tjänster. Vad angår utredningens förslag föreslår lönenämnden, att det vid

ärendets fortsatta beredning närmare övervägs, huruvida icke vissa av de

av utredningen beräknade förordnandetjänsterna i stället bör inråttas så­

som fullmaktstjänster. Såsom exempel på en sådan tjänst nämner löne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nämnden generaldirektör stjänsten vid försvarets civilförvaltning, vilken av

utredningen upptagits i nu gällande anställningsform och lönegradsplace-

ring (Cp 19).

Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be­

fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller

en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-

gradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen

i fråga, avstyrks bestämt av lönenämnden.

Svenska underofficersförbundet framhåller, att sedan utredningen i okto­

ber 1950 framlade sitt förevarande betänkande, marinens underofficers-

sakkunniga i januari 1951 avgett betänkande med förslag rörande flottans

underofficerare. Vissa av de sistnämnda framförda synpunkter och för­

slag är enligt förbundet av sådan art, att de bör föranleda en rent prin­

cipiell revidering av förvaltningsutredningens förslag, såvitt angår däri för­

utsatt ianspråktagande av underofficerspersonal inom den tilltänkta för­

valtningsorganisationen. Förbundet förutsätter, att en sådan revidering

kommer till stånd samt att mera betydelsefulla remissutlåtanden över

marinunderofficerssakkunnigas betänkande beaktas även i sammanhang

med föreliggande utredning.

Förbundet påtalar, att förvaltningsutredningen i sitt betänkande icke

närmare redogjort för de motiv, som föranlett ett utnyttjande i endast be­

gränsad omfattning av underofficerare i teknisk tjänst. Förbundet hade

fäst sig vid att utredningens ståndpunkt härvidlag icke tycktes ha fattats

under beaktande av underofficerens rent traditionella uppgifter inom den

militära organisationen över huvud. Det bör enligt förbundets mening icke

ha varit utredningen obekant, att underofficeren i större utsträckning än

andra personalgrupper inom försvaret har att befatta sig med den tekniska

materielens praktiska användning och handhavande. Förbundet framhåller,

att underofficeren såväl i sin egen militära skolning som under utbildning av

värnpliktiga och annan personal har anledning att noggrant lära känna

och förstå denna materiels funktion och militära användbarhet. Förbundet

finner det anmärkningsvärt, att förvaltningsutredningen icke funnit med

lämplighet och statsnytta förenat att i större utsträckning än vad som skett

räkna även med underofficerspersonalens tjänster. Inom materielteknisk för­

söksverksamhet och anpassning borde en sådan sakkunskap ha kunnat ut­

nyttjas.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund framhåller, att eu

omorganisation av försvarsgrensförvaltningarna enligt förbundets mening

bland annat bör ge erforderlig stadga åt förvaltningarnas tekniska verk­

samhet genom inplacering av kvalificerad ingenjör sper sonal på poster, där

denna får ansvara för och i väsentlig grad medverka vid beslut rörande

konstruktion, anskaffning och underhåll av teknisk krigsmateriel. Den av

utredningen föreslagna organisationen av försvarsförvaltningarna anser för­

175

bundet också i stort sett inleda en utveckling mot en riktigare ställning

inom desamma för den tekniska personalen. Beträffande utnyttjande och

inplacering av den civilmilitära ingenjörpersonalen liksom beträffande för­

verkligandet av de allmänna principer, efter vilka utredningen arbetat, an­

för förbundet, som förklarar sig i väsentliga stycken dela utredningens upp­

fattning, i huvudsak följande.

Såsom utredningen anför måste utnyttjande och inplacering av den

civilmilitära ingenjörpersonalen ses mot bakgrund av hur förvaltningar­

nas tekniska verksamhet i stort organiseras och hur teknisk sakkunskap

och erfarenhet bäst skall utnyttjas inom denna ram. I ett sådant samman­

hang kommer de civilmilitära ingenjörerna att inta en central ställning.

Försvarsgrenarna är i behov av en i tekniskt avseende ledande personal­

grupp, som utgör den förenande länken mellan den taktiska och den tek­

niska sidan. Det är tydligt, att en sådan personalgrupp måste rekryteras

bland högt kvalificerade ingenjörer eller i vissa fall naturvetenskapsmän,

alldeles oavsett att vissa därtill lämpade officerare erhåller en i och för

sig mycket värdefull teknisk specialutbildning. Det är nämligen icke möj­

ligt att endast genom specialkurser tillägna sig det djupgående kunnande

och förvärva den breda erfarenhet, som fordras för att grundlägga ett vedei-

häftigt och förutseende tekniskt och i vissa fall även ekonomiskt omdöme.

För den av teknisk materiel och utveckling beroende försvarsverk-

samheten är det sålunda en ytterst angelägen uppgift att till sig knyta

högt kvalificerade ingenjörer. Konkurrensen om denna kategori ingen­

jörer är emellertid mycket hård. På grund av den stora efterfrågan och

de förmåner i form av goda självständiga befattningar och höga löner, som

erbjuds från civilt håll, kan icke försvaret påräkna att knyta ens någon av

de bästa till sig, om dessa icke erbjuds möjligheter att utveckla sig efter

inneboende förmåga samt ges goda löneförmåner och en stimulerande be-

fordringsgäng.

Mycket talar för att ett systematiskt utnyttjande av de civilmilitära

kårerna skulle kunna bringa lättnad i detta avseende. Då aspiranter till

dessa kårer kan erhållas redan bland elever vid de tekniska högskolorna,

kan man förvänta att ett lojalitetsband mellan sådana ingenjörer och deras

tjänst uppkommer, vilket skulle medföra att en större procent önskvärda

stannade än vad fallet är vid rent civil rekrytering. Tas ingenjörerna ur

kårerna, får man därjämte större möjlighet att få rätt man på rätt plats,

då sådana ingenjörer, som bättre lämpar sig för annan verksamhet än den

vid de centrala förvaltningarna bedrivna, kan placeras vid trupp, lokalför­

valtningar eller verkstäder. Sistnämnda förhållande gör det också ur en

annan synpunkt lämpligt att använda civilmilitära ingenjörer, då dessa vid

växlande arbetslägen lättare kan omflyttas.

Förbundet anser sig dock ej böra motsätta sig utredningens i betänkan­

det redovisade uppfattning, att möjlighet måste finnas för civil innehavare

av teknisk tjänst »att — om han på annat sätt än den vanliga rekryterings-

vägen inhämtat erforderliga militära insikter — erhålla en civilmilitär

tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad». De civilmilitära kårerna

syns även på denna väg kunna tillföras dugliga ingenjörer. En förutsätt­

ning är, alL avkall ej görs på kompetensens omfattning utan endast på

sättet för dess förvärvande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet säger sig med tillfredsställelse ha

tagit del av utredningens uttalande om behovet av tekniskt välutbildad per­

sonal i förvaltningstjänsten, vilken bibringats orientering och erfarenhet av

materielens militära användning, och om att denna personal borde inneha

militär och civilmilitär ställning.

Den av utredningen angivna grunden för fördelningen av befattningar

mellan de båda angivna personalgrupperna efter å ena sidan grundligare

militära erfarenheter och å andra sidan ökat tekniskt kunnande finner

förbundet riktig. Likaså att i sådana befattningar, där det icke erfordras

militära insikter, civil personal kommer till användning.

Förbundet tycker sig emellertid ha funnit, att utredningen rest en spärr

mot användningen av den civilmilitära personalen av underofficers tjänste-

klass i tjänstebefattningar i högre än 22 lönegraden, även i fall då denna per­

sonal är fullt kvalificerad för arbetsuppgifterna. Enligt förbundets mening

bör vidare den civilmilitära personalen med fördel kunna bestrida en del

av de befattningar för vilka utredningen föreslagit biträdande ingenjörer

eller ingenjörer. För flygvapnets mästare förefinns enligt förbundet ett tungt

vägande skäl för en sådan tjänsteplacering, nämligen nödvändigheten att

bereda äldre personal annan tjänstgöring än ansvaret för den rörliga ser­

vicetjänsten vid stationsavdelning, vilken ställer stora krav på personalens

rörlighet. Förbundet anser det erforderligt med en utredning i förevarande

avseenden.

Försvarets civila tjänstemannaförbund framhåller, att de av utredningen

företagna undersökningarna icke syns ge ett rättvisande resultat i fråga om

personalbehovet. Den av utredningen beräknade personalmängden är en­

ligt förbundets uppfattning alltför knappt tilltagen. Förbundet framhåller

även, att utredningen icke syns ha tagit hänsyn till föreliggande behov

av reservpersonal för utjämning av arbetsbördan under semester- och sjuk­

ledighet.

Förbundet påtalar, att ingenjörpersonalens löneställning i andra befatt­

ningar än chefsbefattningar i utredningens förslag över lag kraftigt för­

sämrats. Som helhet hade någon sådan intensifiering av konstruktions­

verksamheten som utredningen avsett därför icke erhållits. Det måste näm­

ligen enligt förbundets mening framstå som uppenbart att en aldrig så dug­

lig chef kommer till korta, om han icke till sitt förfogande har underställd

duglig personal, som kan utföra hans intentioner och uppdrag. Förbundet

framhåller vidare, att antalet befattningar för kvalificerad kontorspersonal

av utredningen kraftigt reducerats, vilket syntes få till följd att en stor del

icke-tekniska arbetsuppgifter med nödvändighet skulle få utföras av teknisk

personal, något som ju utredningen sagt sig vilja undvika.

För ett rationellt utnyttjande av den tekniskt utbildade personalen en­

ligt utredningens intentioner erfordras enligt förbundets mening, att samt­

liga befattningar med arbetsuppgifter av övervägande teknisk art besätts

med tekniskt skolad personal.

177

Denna förbundets uppfattning borde icke fattas så, att förbundet an­

ser officerare obehövliga inom de centrala förvaltningarna. Utom den kom-

mendering av officerare i förvaltningstjänst, som erfordras för dessas vi­

dare befordran till högre beställningar och befattningar, är det enligt för­

bundets uppfattning tvärtom nödvändigt för ett riktigt bedrivande av kon­

struktions- och utvecklingsarbetet, att tillgång inom förvaltningen finns

till militär sakkunskap. Den militära sakkunskap, som erfordras inom för­

valtningarnas tekniska konstruktions- och utvecklingsorgan, bör enligt för­

bundets mening tillföras dessa genom att officerare fungerar som nnlitar-

assistenter till bl. a. byrå- och sektionschefer. Endast på detta sätt an­

ser förbundet både den tekniska och den militära personalens sakkunskap

kunna rationellt utnyttjas och kontinuiteten i arbetet tryggas.

Genom att sålunda frigöra ett icke obetydligt antal befattningar, speci­

ellt i högre lönegrader, för tekniskt utbildad personal, anser förbundet att

rekryteringsmöjligheterna skulle avsevärt förbättras. Att anställa och be­

hålla tekniskt kvalificerad personal i förvaltningarna under nuvarande för­

hållanden, då även högt kvalificerade civilingenjörer utan saklig motive­

ring underställs exempelvis unga kaptener, är enligt förbundets åsikt prak­

tiskt taget omöjligt och är en av förklaringarna till nuvarande rekryterings-

svårigheter.

Vad åter angår den civilmilitära ingenjörpersonalen uttalar förbundet

den uppfattningen, att det militära kunnande, som meddelas denna, en­

dast till viss del är av värde för central förvaltningstjänst och på intet

sätt i detta hänseende överträffar de motsvarande kunskaper, som den

civila ingenjörpersonalen efter hand automatiskt förvärvar i tjänsten. Det

finns därför — hävdar förbundet — endast i enstaka undantagsfall an­

ledning att reservera befattningar för civilmilitära beställningshavare.

I den mån den civilmilitära anställningsformen kommer till användning

inom försvarsgrensförvaltningarna syns det emellertid förbundet ange­

läget alt möjlighet förefinns för de civila befattningshavarna att erhålla

civilmilitär tjänst i samma eller högre lönegrad.

För att få så bred bas som möjligt vid rekryteringen bör befattningarna

enligt förbundets uppfattning icke låsas fast vid viss kår eller kategori. Vid

ledigförklarande av befattning bör således endast anges befattningens ar­

betsuppgifter och lönegrad. Det bör sedan ankomma på verket att vid till­

sättande utvälja den av de sökande, som kan anses mest kompetent. Därest

en militär eller civilmilitär beställningshavare erhåller befattningen i fråga,

bör denne enligt förbundets mening övergå till civil anställning.

I fråga om de framlagda förslagen beträffande anställningsformen för

de civila tjänstemännen framhåller förbundet, att ordinariesättning bör

komma till stånd i avsevärt större omfattning än utredningen föreslagit.

1 särskild grad gäller detta kontorspersonalen.

Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be-

12—49 r>4 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 saml. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

178

fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller

en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd löne-

gradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen

i fråga, anser törbundet innebära ett frångående av gällande principer för

lönegradssystemets uppbyggnad, varför förslaget på det bestämdaste av­

styrks av förbundet.

Förbundet understryker utredningens uttalande att en av de betydelse­

fullaste föi utsättningarna för en god förvaltning är tillgången på duglig

personal, liksom även att rekryteringsfrågorna för den skull bör ägnas

stor uppmärksamhet och förvaltningarna vinnlägga sig om att ta vara på

lovande tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialisfbefattningar.

Förutsättningen för att den vackra tanke, som utredningen sålunda fram­

fört, skall kunna realiseras är emellertid enligt förbundets mening att man

icke på sätt utredningen gjort, binder flertalet chefsbefattningar till vissa

kårer eller personalkategorier.

Sveriges juristförbund framhåller, att förbundet bibragts den uppfatt­

ningen, att den undersökning som av utredningen påbörjades år 1947 full­

gjorts — åtminstone i vad avser »fältarbetet» — av i många fall beträf­

fande förvaltningsverksamheten i allmänhet och försvarsförvaltningen i

synnerhet relativt oerfaren personal. Undersökningen hade också huvud­

sakligen fullgjorts å tid, som karakteriserades av avvecklingen av bered­

skapen. Utredningsmaterialet kunde därför icke anses representativt för

det normala arbetet inom ämbetsverken. Även eljest hade en förändring av

arbetsuppgifter och arbetssätt förekommit sedan undersökningen verk­

ställts. Utredningsmaterialet bestod bland annat av tidsuppgifter, avseende

olika arbetsuppgifter. Tidsstudier av ett intellektuellt arbete borde emeller­

tid enligt förbundets åsikt icke tillmätas alltför stor betydelse. Så hade

emellertid i detta tall skett. Härigenom hade beräkningen av personalbe­

hovet kommit att bli missvisande, då i många fall vid beräknandet av den

tid, en arbetsuppgift ansågs kräva, hänsyn icke tagits till tankearbete, stu­

dium av författningar, äldre handlingar, juridisk litteratur etc.

Förbundet erinrar om vikten av att personalberäkningarna icke görs allt­

för snäva utan att desamma hänför sig till det erfarenhetsmässiga beho­

vet. Försvarsgrensförvaltningarnas personal är enligt förbundets uppfatt­

ning alltför tåtalig, bl. a. när det gäller de juridiskt-administrativa arbets­

uppgifterna. Detta kommer enligt förbundet till synes däri, att den juri­

diska personalen måste underkasta sig övertidsarbete i icke oväsentlig ut­

sträckning.

Civilförvaltningens personalförbund konstaterar, att utredningen före­

slagit en högst väsentlig nedskärning av expeditionsvakternas antal och

en övergång till användande av yngre, okvalificerade kvinnliga kontors-

bud. En icke ringa olägenhet kommer enligt förbundets åsikt helt visst att

uppstå för verken och de besökande med en sådan anordning. Utredning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

179

ens förslag till fördelning av befattningarna på ordinarie och icke-ordi-

narie anställningsform är enligt förbundets mening högst otillfredsställande.

Det ringa antalet ordinarie befattningar missgynnar enligt förbundet sär­

skilt expeditionsvakter och likställda, som saknar befordringsgång.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund uttalar, att utredningens

beräkningar rörande personalbehovet är grundade på organisationsunder-

sökningar, vilka förbundet icke funnit fullt tillförlitliga. De hade utförts

under en tidsperiod, som var ganska avlägsen från det datum, då omorga­

nisationen kunde beräknas komma att genomföras. Under den tid, som

förflutit, sedan tidsstudierna gjordes, hade såväl arbetsmängd som arbets­

förhållanden i övrigt i flera avseenden förändrats. Förbundet framhåller

särskilt, att verksamheten inom försvaret avsevärt utökats, att försvars-

utgifterna vuxit och att värnpliktstjänstgöringen förlängts. Skulle därtill

en ytterligare utökning av värnpliktstiden komma att genomföras, skulle

detta ställa än större krav på de centrala förvaltningarna. Förbundet fram­

håller även, att sådana arbetsuppgifter, varom här är fråga, i många avse­

enden är av den karaktären, att tidsstudier beträffande desamma måste

ge osäkra resultat. I fråga om personalorganisationens uppbyggnad fram­

håller förbundet angelägenheten av att det för de stora grupperna av lägre

och högre rekryteringspersonal skapas tillfredsställande befordringsmöjlig-

heter.

Departementschefen.

Såsom flera remissmyndigheter framhållit var de personalbehovsberäk-

ningar, som utredningen gjort och vilka grundade sig på undersökningar,

som verkställts under åren 1947—1950, redan vid remissyttrandenas av­

givande hösten 1951 på grund av förvaltningsverksamhetens ansvällning

åtminstone delvis föråldrade. Sedan dess har arbetsuppgifterna på berörda

förvaltningsområde ytterligare ökat så att numera knappast någon vägled­

ning kan hämtas ur utredningens beräkningar vad antalet erforderliga tjäns­

ter beträffar.

De beräkningar härutinnan, som jag framlägger, har därför huvudsak­

ligen måst grundas på nytt material som helt nyligen infordrats från be­

rörda myndigheter och som således kan anses fylla alla anspråk på aktu­

alitet. I fråga om behovet av personal för den rent konstruktiva verksam­

heten har jag vid mina bedömanden såsom en utgångspunkt haft de lång-

tidsprogram för materielanskaffningen som uppställts för försvarsgrenarna.

I likhet med utredningen räknar jag för sistnämnda verksamhet med att

en viss förstärkning av personalens kvalitet erfordras och föreslår därför

ett utbyte i viss utsträckning av lägre tjänster mot något högre, varvid jag

söker undvika kostnadsökningar genom att tillvarata förefintliga rationali­

seringsmöjligheter. Angivna förhållanden belyses närmare i det följande

under kap. III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

180

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Jag delar utredningens uppfattning att för den tekniska tjänsten inom

militärförvaltningen fordras tekniskt välutbildad personal och att på en

stor del av denna personal måste ställas krav på erfarenhet i större eller

mindre utsträckning av materielens militära användning. Utredningen har

— med erinran om att personal med angivna kvalifikationer hittills er­

hållits, dels genom att officerare bibringats teknisk utbildning, dels genom

att ingenjörer erhållit viss militär utbildning — uttalat, att det är möjligt,

att endast en av nämnda rekryteringsvägar skulle behöva anlitas, men

att utredningen icke ansett sig kunna ingå på en undersökning härav utan

utgått från att båda personalkategorierna fortfarande skall tas i anspråk

för förvaltningstjänsten. För egen del utgår jag från att inom överskådlig

framtid kommer att på krigsmaterielförvaltningens område finnas såväl

tekniskt utbildade militärer som militärt utbildade ingenjörer. Huruvida av­

vägningen dessa båda personalkategorier sinsemellan och mellan dem och

den rent civila ingenjörspersonalen för närvarande är den lämpligaste inom

förvaltningarna anser jag emellertid väl förtjäna att övervägas. Jag är

dock icke beredd att nu ingå på en närmare granskning av detta spörs­

mål men avser att uppta detsamma till behandling i samband med den ut­

redning rörande vissa kårfrågor, som jag tidigare anmält min avsikt att

igångsätta. De uppfattningar, som i personalsammanslutningarnas remiss­

yttranden kommit till uttryck i fråga om berörda avvägning, innefattar en­

ligt min mening ofta övervärderingar av förtjänsterna inom de egna leden

liksom också underskattningar av andra personalkategoriers företräden.

Tills vidare räknar jag med användning av teknisk personal av olika typer

i relationer som icke mera väsentligt skiljer sig från de nuvarande. För

att möjliggöra större valfrihet föreslår jag dock att flera tjänster skall

kunna besättas med alternativt militär/civilmilitär eller civilmilitär/civil

personal än vad nu är fallet.

För den icke tekniska tjänsten räknar jag med personal av samma kate­

gorier som de med vilka utredningen kalkylerat. Antalet tjänster har där­

vid beräknats med hänsyn till arbetsuppgifternas omfång inom den av

mig förordade organisationen.

Beträffande ordinarie- och extraordinariesättningen av tjänster kan jag

i stort sett ansluta mig till vad utredningen anfört. Militära och civilmilitära

tjänster bör sålunda vara ordinarie med undantag av för pensionerad militär

personal avsedda arvodesbefattningar. Likaså bör i princip civila tjänster

göras ordinarie i den utsträckning de bedöms under alla förhållanden er­

forderliga inom den nya organisationen. Övriga civila tjänster på avlönings-

anslag bör såsom regel vara extra ordinarie om icke på grund av bestäm­

melser rörande reglerad befordringsgång eller med hänsyn till anställning­

ens tillfällighet eller av eljest brukliga skäl anställning såsom aspirant eller

extra tjänsteman bör förekomma. I likhet med utredningen anser jag, att

tjänster å sakanslag som regel skall vara extra men att extra ordinarie an­

181

ställning undantagsvis bör kunna ifrågakomma vid längre tids anställ­

ning, varvid vederbörande givetvis måste räkna med att bli entledigad från

anställningen när de arbetsuppgifter för vilka han anställts blivit slutförda.

Jag kan alltså icke dela den uppfattning som kommit till uttryck i vissa

remissutlåtanden, vari hävdats att extra ordinarie tjänster överhuvudtaget

icke borde inrättas på sakanslag. Genom de föreskrifter, vilka såsom

jag tidigare nämnt — bör utfärdas för begränsning av myndigheternas möj­

ligheter att anställa personal med anlitande av sakanslag bör enligt min

mening antalet extra ordinarie tjänster å sakanslag — vilkas inrättande

helt bör förbehållas Kungl. Maj :t — kunna hållas mycket lågt.

Ordinarie tjänster bör såsom utredningen framhållit i allmänhet till­

sättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. I likhet med utredningen

anser jag emellertid att vissa högre tjänster bör tillsättas med förordnande

för viss tid. Även om förordnandeformen enligt min uppfattning bör an­

vändas med stor försiktighet är jag likväl av den åsikten, att den är den

riktigaste då det gäller ledande tjänster av för förvaltningsverksamheten

avgörande betydelse där möjligheterna är små att vid konstaterad olämp­

lighet för befattningen i fråga omplacera vederbörande på annan tjänst. Så

är främst förhållandet med tjänsterna såsom souschefer i av föreliggande

förslag berörda militära förvaltningar samt tjänsten såsom generaldirek­

tör och chef för försvarets civilförvaltning. Jag kan därför icke dela sta­

tens lönenämnds mening att man borde överväga att omvandla sistnämnda

tjänst, som nu är förordnandetjänst, till fullmaktstjänst. Även beträffande

vissa andra tjänster anser jag angiven förutsättning för förordnandefor­

mens tillämpning föreligga.

Vid lönegradsplaceringen av tjänster har utredningen, såsom framgår

av det föregående, följt de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänste-

förteckningssakkunniga och som godkänts av 1947 års riksdag. Sedan dess

har den allmänna tjänsteförteckningsrevision mellankommit, som be­

slutats av 1952 och 1953 års riksdagar. Jag har vid mina överväganden

rörande lönegradsplaceringen av olika tjänster tillämpat de principer, som

knäsatts vid sistnämnda revision.

Vid beredningen av frågan om lönesättningen för tjänsterna inom för-

svarsförvaltningarnas ledning har de enligt Ivungl. Maj:ts bemyndigande

den 30 mars 1951 av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga

för översyn av löneställningen för vissa chefstjänstemän (i det följande

kallad chefslöncutrcdningcn) deltagit och framfört sina synpunkter, för

vilka kortfattad redogörelse lämnas i det följande vid behandlingen av de

olika verkens personalbehov. Här må dock nämnas, att de sakkunniga

såsom regel ansett sig förhindrade förorda, att chefer, vilka icke lyder

direkt under vederbörande souschef utan mellan sig och souschefen har

eu avdelningschef, placeras i byråchefslönegrad. De har i dylika fall ansett,

att eu placering av chefstjänsten i 37 lönegraden eller motsvarande eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

högre lönegrad på löneplan 2 är ägnad att inge allvarliga betänkligheter,

särskilt med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som härigenom kan

uppkomma i avseende å lönesättningen för närmast motsvarande tjänster

vid de affärsdrivande kommunikationsverken, beträffande vilkas löneställ-

ning utredning pågår genom särskilda av chefen för civildepartementet till­

kallade sakkunniga. För egen del får jag i fråga om lönesättningen för

chefstjänstemännen anföra följande.

Souscheferna i de olika centrala förvaltningarna bör enligt min mening

samtliga placeras i 19 lönegraden på löneplan 2 och, såsom förut nämnts,

erhålla förordnandetjänster. För arméintendenturförvaltningens del kan

visserligen ifrågasättas om icke en lägre lönegradsplacering är motiverad,

men jag har ansett övervägande skäl tala för att samtliga souschefer erhåller

samma placering.

Vad angår de souscheferna direkt underställda cheferna för olika orga­

nisationsenheter får jag erinra, att lönegraden Ca 37 resp. 13 lönegraden

på löneplan 2 är normallönegraden för sådan chef. Vid de affärsdrivande

verken och vissa andra verk har vissa byråchefer erhållit en högre löne­

gradsplacering. Vidare förekommer det, att chefer för små organisations­

enheter med arbetsuppgifter av mera begränsad omfattning placeras i lägre

lönegrad än normallönegraden för byråchefer. I enlighet med dessa normer

bör i de centrala försvarsförvaltningarna de souscheferna direkt under­

ställda cheferna för olika organisationsenheter normalt placeras i Ca eller

Ma 37 eller Cp 13. Av min redogörelse i det föregående framgår emellertid,

att vissa av dessa organisationsenheter svarar för mycket betydelsefulla och

omfattande delar av verkets verksamhetsområde samt att det för hand-

havande av förekommande arbetsuppgifter krävs stora personalstyrkor.

För cheferna för dessa avdelningar syns en högre placering än i normal­

grad för byråchefer motiverad. Dessa tjänster bör enligt min mening i all­

mänhet placeras i 15 lönegraden å löneplan 2. Lägre placering än i normal­

lönegraden för byråchefer har i huvudsak föreslagits endast för cheferna

för vissa s. k. stabsorgan.

Med hänsyn till pågående översyn av löneställningen för vissa chefs­

tjänstemän vid de affärsdrivande kommunikationsverken har under de che­

fer, vilka är direkt underställda vederbörande souschef, i allmänhet inte in­

rättats chefstjänster i högre lönegrad än 33 på löneplan 1 och 10 på löneplan 2.

Undantagsvis har dock arbetsuppgifternas art och det därmed förenade

ansvaret samt organisationsenhetens storlek befunnits motivera, att sådan

chefstjänst placeras i den normala byråchefsgraden (37) eller dess mot­

svarighet på löneplan 2 (lönegrad 13). Sedan nämnda undersökning vid

kommunikationsverken slutförts, torde i anslutning därtill en ytterligare

översyn böra verkställas av ifrågavarande chefstjänster vid försvaret. I av-

bidan på resultatet av denna översyn har ett antal tjänster upptagits så­

som extra ordinarie i lönegrad Cs 10.

183

I detta sammanhang vill jag erinra att Kungl. Maj :t med stöd av riks­

dagens bemyndigande (skr. 1951:219) meddelat vikariatslöneförordnan-

den å vissa byråchefstjänster i de centrala försvarsförvaltningarna. I den

mån innehavare av sådant vikariatslöneförordnande ifrågakommer såsom

chef för enhet, för vilken avsetts extra ordinarie tjänst i Cs 10, torde han

böra övergångsvis få bibehålla dylikt förordnande i avbidan på resultatet

av nyssnämnda översyn. Det torde få ankomma på Kungl. Maj .t att med­

dela beslut härom.

Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj :t att i samband med ut­

färdande av instruktioner för de centrala försvarsförvaltningarna eller

genom senare instruktionsändringar vidtaga de jämkningar med avseende å

benämningarna å de olika . organisationsenheterna, som kan befinnas på­

kallade med hänsyn till det slutliga ställningstagandet till chefstjänsternas

löneställning.

Vissa byråchefstjänster föreslås av mig skola placeras i Ma 37 eller alter­

nativt Ma 37/Ca 37. Enligt 21 § statens allmänna avlöningsreglemente skall

den, som tillträder tjänst i Ca 37, regelmässigt placeras i lönegradens lägsta

löneklass (37) och därefter för varje tidsperiod av tre år uppflyttas en

löneklass till dess lönegradens högsta löneklass (40) uppnåtts medan den,

som tillträder beställning i lönegrad Ma 37, omedelbart skall placeras i högsta

löneklassen (40). Då det beträffande byråchefstjänster icke kan anses för­

enat med rättvisa och billighet att en militär innehavare skall erhalla för­

månligare lönetur än en civil eller civilmilitär, är det min uppfattning att

berörda bestämmelser i avlöningsreglementet bör ändras så att för här

avsedda tjänster de löneklassplaceringsregler blir tillämpliga, som nu gäller

för Ca 37. Chefen för civildepartementet torde i annat sammanhang komma

att avge förslag till erforderliga författningsändringar.

Jag har icke kunnat biträda utredningens förslag att för bl. a. be­

främjande av kontinuiteten vederbörande myndighet skulle äga be­

fogenhet att på vissa villkor å viss befattning placera tjänsteman i en lägre

eller en högre lönegrad inom vederbörlig lönegradsserie än den för befatt­

ningen normala. En sådan anordning skulle, sasom också fiamhallits a\

ett flertal remissmyndigheter, innebära ett avsteg från gällande principer

för det nuvarande lönegradssystemets uppbyggnad.

Jag kan slutligen helt ansluta mig till utredningens uttalande, att en

förutsättning för en god förvaltning är tillgången på duglig personal och att

rekryterings- och utbildningsfrågorna därför bör ägnas stor uppmärk­

samhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

184

Kungl. ilajits proposition nr 109.

KAP. III. FÖRVALTNINGSMYNDIGHETERNAS M. M.

ORGANISATION.

A. Inledning.

År 19ol ansågs icke förutsättningar föreligga för en mera genomgripande

förvaltningsreform. Endast vissa jämkningar inom den bestående organisa­

tionens ram vidtogs genom Kungl. Maj :ts brev den 28 september 1951 med

vissa bestämmelser angående försvarets centrala förvaltning. Redogörelse

för dessa bestämmelser lämnas i andra sammanhang liksom även för de

den 24 april 1953 utfärdade bestämmelserna om huvudförvaltninssmvn-

dighet.

Då nu frågan om den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltnings­

tjänstens organisation tas upp från grunden, sker detta så lång tid efter

det att 1946 års militära förvaltningsutredning avgav sitt betänkande, att

däri framlagda detaljförslag beträffande den inre organisationen ävensom

personalberäkningarna är delvis inaktuella. Motsvarande gäller vad som

anförts om detaljorganisatoriska frågor och personalbehov i remissyttran­

dena samt i de under kap. I omnämnda förslag, som infordrades från för­

valtningarna till den 15 december 1951. Dessa senare förslag byggde för

övrigt på den förutsättningen, att krigsmaterielverket skulle bibehållas i

organisationen.

På grund av anförda omständigheter har — såsom ock berörts under

kap. I — det visat sig erforderligt att införskaffa nya detaljförslag i fråga

om organisation och personal från berörda förvaltningar. Så har skett

genom min i flera andra sammanhang berörda skrivelse till överbefäl­

havaren m. fl. den 30 oktober 1953 angående organisationen av den cen­

trala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Till

denna skrivelse var fogade, dels en kortfattad promemoria med allmänna

riktlinjer för en förvaltningsreform, dels organisationstablåer, som utvisade

de berörda förvaltningarnas tillämnade inre organisation t. o. m. byrå

(motsvarande) och sektion (motsvarande) som ej var avsedd att ingå i

byrå.

Förvaltningarna erhöll i nämnda skrivelse förhållandevis utförliga direk­

tiv angående förutsättningarna för och utformningen av vederbörliga de­

talj förslag.

Den redogörelse jag i det följande kommer att lämna för förvaltningar­

nas inre organisation kommer att behandla varje förvaltning för sig under

fem avsnitt, nämligen allmänna uppgifter, vederbörande ämbetsverks led-

ning, huvuddragen av organisationen, detaljorganisation samt personal­

behov.

185

Till grund för de avsnitt, som behandlar huvuddragen av förvaltningar­

nas organisation, ligger förvaltningsutredningens förslag, remissyttrandena

över detta samt i viss utsträckning de av förvaltningarna i december 1951

ingivna förslagen ävensom vissa därefter avlämnade förslag och promemo­

rior. Förslag från myndigheterna efter den 30 oktober 1953 har i vissa fall

föranlett jämkningar i den organisation, vilken var angiven i de tablåer,

som var fogade till min skrivelse sagda dag. De avsnitt som behand­

lar detalj organisation och personalbehov, bygger i huvudsak på förvalt­

ningsutredningens betänkande och de förslag, som infordrades med skri­

velse den 30 oktober 1953, samt vad beträffar försvarets civilförvaltning,

även dess anslagsäskanden för budgetåret 1954/55.

De genom min skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade organisations-

förslagen har ingetts genom överbefälhavaren, vilken vidarebefordrat dem

till mig med skrivelse den 7 januari 1954.

I denna skrivelse framhåller överbefälhavaren, att han i samband med

överläggningar inom militärledningen understrukit behovet av ökad effekt

genom rationalisering av förvaltningarna men samtidigt förordat största

återhållsamhet vid förslagens uppgörande i syfte att inskränka kostna­

derna för den centrala försvarsförvaltningen. Vid dessa överläggningar

har försvarsgrenscheferna meddelat, att ursprungligen uppgjorda organisa-

tionsförslag starkt beskurits.

Vissa av överbefälhavarens synpunkter och ställningstaganden beträf­

fande förslagen har sammanförts i en skrivelsen bifogad promemoria.

I denna promemoria framhålls bl. a., att den tekniska utvecklingen fort­

skridit i snabb takt, sedan förvaltningsutredningens betänkande avläm­

nades. Detta har medfört vidgade uppgifter för förvaltningarna i jämfö­

relse med vad förvaltningsutredningen räknade med. I detta hänseende

erinras framförallt om frågor, som berör robot- och raketvapen samt tele­

teknisk materiel. I promemorian erinras vidare, att förvaltningarna i sina

yttranden sommaren 1951 över förvaltningsutredningens betänkande häv­

dat den ståndpunkten, att utredningen beräknat personalbehovet allt för

knappt med hänsyn till då radande förhallanden. Det ändrade läge, som

inträffat sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete, anser över­

befälhavaren förtjäna att beaktas, då förvaltningsmyndigheternas förslag

skall bedömas.

Beträffande frågan om rationalisering av den centrala förvaltningsorga­

nisationen anförs i promemorian bl. a. följande.

Möjligheterna att — med beaktande av den tekniska utvecklingens

krav __ effektivisera och rationalisera här berörda centrala förvaltningar

har i avvaktan på beslut rörande förvaltningsutredningens förslag varit

begränsade. Det är betydelsefullt, att en förbättring härvidlag kan komma

till stånd från och med nästkommande budgetår. Med hänsyn till vad som

tidigare anförts syns det inom viktiga arbetsområden vid förvaltningarna

nödvändigt med vissa utökningar, utöver vad som betingas av att arbets­

uppgifter övertas från krigsmaterielverket.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

186

Innan erfarenheter vunnits av den föreslagna organisationens verknings­

sätt, torde dock utökningarna böra ske med viss försiktighet.

Det ytterligare behov av rationalisering och effektivisering av verksam­

heten som otvivelaktigt framdeles kommer att göra sig gällande, bör i första

hand prövas av de olika myndigheterna själva med hjälp av de härför av­

sedda organ, som numera finns eller är under inrättande hos myndigheterna

ifråga.

Vidare erinras i promemorian, att förvaltningsmyndigheterna i regel sär­

skilt framhållit, att personalbehovet beräknats under förutsättning att kon­

struktionsuppgifter läggs ut på industrin och att utom förvaltningarna stå­

ende expertis anlitas i all den utsträckning, som är möjlig. I anslutning

härtill framhålls att användning i ökad omfattning av civil expertis och

privat industri kan komma att ta tid att genomföra, bl. a. med hänsyn till

konkurrensförhållandena och det relativa fåtal industrier, som för närva-

i ande sysslar med krigsmaterieltillverkning. På längre sikt anses emeller­

tid att åtminstone inom vissa områden möjligheter till ytterligare bespa­

ringar bör kunna skapas genom antydda åtgärder.

Det må i detta sammanhang framhållas, att det material, som ligger till

grund för organisationsförslagen, är så omfattande, att en fullständig redo­

visning icke är möjlig inom propositionens ram. I detta hänseende må bl. a.

eiinras, att förvaltningsutredningen i en omfattande bildbilaga redovisade

sina förslag beträffande organisation och personal. Då denna bilaga såväl

i vad gäller detaljorganisationsfrågor som personalförslag numera får anses

i stor utsträckning inaktuell, har någon hänvisning till densamma icke

gjorts. Icke heller de av myndigheterna ingivna organisations- och per­

sonalförslagen kan av utrymmesskäl i detalj återges. De till grund för

propositionens förslag liggande handlingarna kommer att i vanlig ordning

tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

I anslutning till föreliggande organisationsförslag har vissa bilagor upp­

gjorts. Sålunda redovisas å bilagor i tablåform förvaltningarnas nuvarande

organisation samt huvuddragen av den föreslagna organisationen. Vidare

redovisas å särskilda bilagor förslagen till personaluppsättning på ämbets­

verkens olika underavdelningar.

Departementschefen.

I det föregående har jag under kap. I anfört vissa allmänna synpunkter

på det organisationsförslag som nu framläggs. Det ligger i sakens natur,

att jag vid förslagens utformning har måst beakta den utveckling på olika

områden, som ägt rum sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete.

I jämförelse med förvaltningsutredningen innebär därför mina förslag vissa

jämkningar saväl i fråga om huvuddragen av de berörda myndigheternas

organisation som beträffande detaljorganisationen. Detta förhållande sam­

manhänger framför allt med den snabba tekniska utveckling och den därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

187

betingade förskjutning av arbetsuppgifterna för förvaltningarnas del, som

ägt rum under de senaste åren. Såsom överbefälhavaren framhåller, till­

drar sig i detta sammanhang det teletekniska området i första hand upp­

märksamhet. Även den ökade krigsmaterielanskaffningen måste uppen­

barligen få konsekvenser för förvaltningarnas organisation och personal­

behov.

Mina förslag sträcker sig i organisatoriskt hänseende ned till och med

enheter, som utgörs av sektioner (motsvarande) eller av detaljer (motsva­

rande) vilka är fristående inom byrå eller annan högre organisationsenhet.

Indelningen av sektionerna i detaljer anser jag som regel böra överlåtas åt

vederbörande förvaltning. Endast i den mån jag funnit särskilda skäl föl­

anleda därtill har jag till behandling upptagit frågor om detaljer, som in­

går i sektioner (motsvarande). Härvidlag har jag fäst särskilt avseende

vid de funktionella organens och stabsorganens detaljindelning. Vad be­

träffar sakorganen är dessas indelning i detaljer som regel en ren lämplig-

hetsfråga. De sakliga arbetsuppgifternas växlande föremål och omfattning

medför, att organisationen härutinnan måste ges en mera smidig och an­

passbar karaktär än vad fallet är beträffande de funktionella organen och

stabsorganen.

Oaktat den hänsyn jag sålunda tagit till antydda omständigheter vid

utformningen av mina förslag, innebär dessa en kraftig reduktion av föi-

valtningarnas personalförslag. Min strävan hav varit att sa langt möjligt

begränsa antalet befattningshavare i förvaltningarna utan att effektiviteten

i organisationen rubbas. De förslag jag i det följande framlägger innebär,

att totalantalet tjänstemän i de av förvaltningsreformen berörda ämbets­

verken kommer att minska i förhållande till nuläget med cirka 300. Vid

mina personalberäkningar har jag utgått från att den nya förvaltnings­

organisationen bör, i avvaktan på närmare erfarenheter, ges en personal­

uppsättning, som på en del punkter snarast är för snäv, såvitt nu kan be­

dömas.

Mina personalförslag upptar ett relativt sett större antal högre tjänster

än som finns i den nuvarande organisationen. Den hittillsvarande propor­

tionen mellan högre och lägre personal inom försvarsförvaltningarna torde

knappast ha varit den ur effektivitetssynpunkt lämpligaste. Jag erinrar

om att förvaltningsutredningen även räknade med vissa utbyten av tjäns­

ter i kvalitetsförstärkande syfte.

Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för prövningen av

lönefrågorna, och med beaktande jämväl av den osäkeihct, som maste \id-

låda lönevärderingen av vissa tjänster för nytillkomna arbetsuppgifter,

anser jag det nödvändigt, alt lönesättningen underkastas omprövning, se­

dan den nya organisationen varit i kraft en tid. Eu konsekvens av det

sagda är, att jag endast med försiktighet tillstyrker, att ordinarie civila

tjänster nyinrättas eller alt redan befintliga icke-ordinarie tjänster ombildas

till ordinarie.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.

188

Kiuujl. Maj:ts proposition nr 109.

Ett genomförande av organisationsförslaget kommer självfallet att åter­

verka på de militära och civilmilitära kårernas (den ordinarie personalens

vid flygvapnet) sammansättning. Det har emellertid icke varit möjligt att

i detta sammanhang utreda dessa frågor i detalj. Kungl. Maj :t torde där­

för lämpligen böra bemyndigas att under budgetåret 1954/55 vidta de pro­

visoriska åtgärder (exempelvis meddelande av vikariatslöneförordnanden,

vakanssättningar m. m.) i avseende å staterna i fråga, vilka betingas av

omorganisationen. I samband med anmälan denna dag av proposition an­

gående vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel

för budgetåret 1954/55 framlägger jag förslag om utverkande av bemyndi­

gande härutinnan.

Den förvaltningsorganisation, som jag här föreslår, kan naturligen icke

betraktas på det sättet att därigenom skulle för avsevärd tid framåt fast­

låsas såväl förvaltningarnas interna organisation som deras personalbe­

hov. Den snabba utvecklingen gör det nödvändigt att förvaltningsorga­

nisationen inom försvaret smidigt anpassas till skiftande förhållanden. Ett

kontinuerligt rationaliseringsarbete och hänsynstagande till den militär­

tekniska utvecklingen måste prägla utformningen av den militära förvalt­

ningsorganisationen.

Det fortsatta rationaliseringsarbete, som jag bedömer erforderligt, hänför

sig icke enbart till förvaltningarnas egen verksamhet i detta hänseende.

Frånsett att omständigheterna kan föranleda Kungl. Maj:t att framdeles

föranstalta om översyn, total eller partiell, av organisation och personal­

behov, bör de samordningsåtgärder, som ingår som ett led i förvaltnings-

reformen, verka rationaliserande på förvaltningsapparaten. Inrättandet av

försvarets förvaltningsdirektion tillmäter jag i detta hänseende särskild

vikt. Jag hyser dessutom den uppfattningen, att den föreslagna organisa­

tionen, under förutsättning att den bringas att fungera enligt de principer,

som varit vägledande vid dess utformning, bör på längre sikt kunna med­

föra ytterligare rationaliserings- och besparingsmöjligheter utöver dem som

nu kunnat tillvaratas.

I likhet med överbefälhavaren anser jag mig böra räkna med att, åt­

minstone på längre sikt, industrin skall kunna utnyttjas för konstruktions-

m. fl. uppgifter i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet.

Med en sådan utveckling bör följa vissa personalbesparingar, över huvud

taget anser jag det betydelsefullt, att utom förvaltningarna stående expertis

utnyttjas i all den utsträckning så kan visa sig ändamålsenligt ur ekono­

miska och andra synpunkter.

En vidgad användning av mera avancerade kontorstekniska hjälpmedel,

måhända främst hålkortsmaskiner, bör kunna resultera i besparingar av

för redovisnings- och rutinarbete avsedd personal. Den inom försvarsde­

partementet pågående utredningen angående utnyttjandet av hålkortsan-

189

läggningar inom försvaret syftar härtill. Redan pågående eller planlagd

övergång till hålkortsredovisning kan beräknas inom de närmaste åren icke

oväsentligt nedbringa behovet av biträdespersonal vid bl. a. vissa av de i

förvaltningarna ingående organen för central förrådsredovisning.

Till de kontorstekniska hjälpmedel, som förtjänar att särskilt uppmärk­

sammas, hör enligt min mening moderna dikteringsapparater. Använd­

ningen av dessa verkar tidsbesparande och nedbringar behovet av personal

för stenografering.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på att vissa organisationsen­

heter inom försvarsförvaltningarna, exempelvis flygförvaltningens robot-

och luftbevakningsbyråer, är sysselsatta med omfattande uppgifter av för­

söks- och engångskaraktär. Icke oväsentliga personalreduktioner bör där­

för framdeles kunna påräknas på dylika punkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

B. Armétygförvaltningen (Arméförvaltningen).

1. Armétygförvaltningens allmänna uppgifter.

Den nuvarande arméförvaltningen utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt

och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och

intendenturförvaltningen vid armén.

1946 års militära förvaUiiingsutredning.

Såsom i det föregående berörts, föreslår förvaltningsutredningen, att in­

tendentur förvaltningstjänsten skall omhänderhas av ett för hela försvaret

gemensamt ämbetsverk medan tygförvaltningstjänsten alltjämt skall orga-'

niseras försvarsgrensvis. Arméförvaltningen skulle till följd härav fortsätt­

ningsvis vara högsta förvaltningsmyndighet för tygförvaltningstjänsten

vid armén. Med tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen avses

arméförvaltningen vidare skola handha vissa anskaffningsuppgifter beträf­

fande för marinen och flygvapnet avsedd tygmateriel. Enligt samma princip

skall återigen marin- och flygförvaltningarna enligt utredningens förslag i

viss utsträckning utöva huvudförvaltningen beträffande armétygmateriel,

varjämte arméförvaltningens ämbetsbefattning liksom för närvarande be­

gränsas av de befogenheter, som tillagts de för försvaret gemensamma cen­

trala förvaltningsmyndigheterna.

Förvaltningsutredningen lämnar en utförlig redovisning av den före­

slagna arméförvaltningens olika arbetsuppgifter. Det torde icke vara ertor-

derligt att här i varje detalj återge vad utredningen anfört i detta hänseende.

Eu kortfattad redogörelse lämnas i det följande.

Utredningen indelar arméförvaltningens arbetsuppgifter i följande huvud­

funktioner: militärteknisk anpassning, krigsförberedelsearbcte, ekonomisk

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

planering, inköps- och försälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning

och förrådshållning samt tekniskt underhåll. Härtill kommer vissa upp­

gifter av servicekaraktär.

Med militärteknisk anpassning förstår utredningen den tekniska verk­

samhet, som med utgångspunkt från tillgängliga forskningsresultat, tjänste-

erfarenheter m. m. erfordras, innan materiel av olika slag kan börja till­

verkas. Utredningen framhåller att de stridsmedel, som efter hand fram­

kommer, ytterst är resultat av fri forskning jämte målbunden forskning

för militärtekniska ändamål. Utredningen anser att några egentliga forsk­

ningsuppgifter icke bör ankomma på försvarets centrala förvaltningsmyn­

digheter men väl ett utvecklande och en anpassning för praktiskt bruk inom

krigsmakten av olika konkreta projekt, grundade på av försvarets forsk­

ningsanstalt eller andra institutioner klarlagda tekniskt-fysikaliska

underlag.

Verksamheten för militärteknisk anpassning indelas i studier, projekt­

arbete, konstruktions- och försöksverksamhet samt utarbetande av tekniskt

underlag för anskaffning.

Projektarbetet, vilket utredningen anser vara en av arméförvaltningens

viktigaste arbetsuppgifter, definieras som ett tekniskt planläggningsarbete,

som kan innebära antingen utformande av direktiv eller program för visst

konstruktionsarbete eller också sammanjämkning och inplacering av olika

konstruktioner i en större enhet.

Utredningen betonar, att konstruktionsverksamheten måste utövas i nära

kontakt med tillverkningen av materielen och därför bland annat bör i möj­

ligaste mån förläggas till den privata eller statliga industrin. Konstruktions­

arbetet inom förvaltningen anser utredningen i allmänhet böra inskränka

sig till att gälla sådan materiel, vars konstruktion bör hemlighållas eller för

vars framställning man inte lyckats intressera någon industri. Det fram­

hålls, att standardiseringsmöjligheterna bör tillvaratas i samband med all

konstruktionsverksamhet.

Försöksverksamheten indelas i tekniska försök och tjänsteförsök. De

förra slagen av försök är vanligen intimt förknippade med konstruktions­

arbetet och utförs parallellt med eller i anslutning till detta. Tjänsteförsöken

har till syfte att utröna materielens fältmässiga användbarhet.

Utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning förutsätter att kon­

struktions- och försöksverksamheten avslutas i fråga om den materiel, som

skall anskaffas. Till detta underlag räknar utredningen ritningar med till­

hörande specifikationer, tekniska anvisningar, tillverkningsbestämmelser,

leverans- och kontrollbestämmelser samt i förekommande fall uppgift om

tillverkningsverktyg, som kan tillhandahållas genom förvaltningen.

I krigsförberedelsearbetet innefattar utredningen i huvudsak arbetet med

att utarbeta krigsförvaltningsplaner, krigsorganisationsplaner och krigskost-

nadsplaner. Utredningen utgår härvid från att krigsindustriplanerna med

visst undantag skulle utarbetas av försvarets industriplanering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

191

Utredningen avser med ekonomisk planering, dels utarbetande av under­

lag för samt sammanställande av förslag till medelsäskanden, dels förvalt­

ning av tilldelade anslagsmedel. Utredningen understryker vikten av att be­

räkningsgrunderna för olika utgiftsändamål noggrant anges vid samman­

ställande av förslag till medelsäskanden.

I samband med att utredningen utvecklar sina synpunkter på den ekono­

miska planeringen tar utredningen upp försvarets titelredovisningssystem

till behandling. Utredningen erinrar till en början att riksdagens år 1948

församlade revisorer framställt vissa erinringar mot detta system och att

statsutskottet i utlåtande 1949: 143 (punkt 3) uttalat, att anledning förelåg

att ägna frågan om berörda system speciell uppmärksamhet i syfte atl

undersöka möjligheterna till förenklingar och kostnadsbesparingar. Innan

nuvarande bokföringssystem inom försvaret ytterligare utbyggs, borde enligt

utskottet nu tillämpade former för arbetet vid den så kallade hålkortsde-

taljen inom försvarets civilförvaltnings bokföringskontor undersökas. Med

anledning härav hade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 november 1949

uppdragit åt förvaltningsutredningen att vid fullgörandet av sitt uppdrag

överväga berörda spörsmål.

Utredningen anför därefter följande.

De för utredningens räkning företagna organisationsundersökningarna

har bl. a. också berört formerna för försvarets medelsbokföring. Vid under­

sökningstillfället var bokföringen så ordnad, att försvarets civilförvaltning

med utnyttjande av sin hålkortsanläggning utförde bokföring för försvaret

inom ramen för ett av ämbetsverket i samråd med övriga centrala förvalt­

ningsmyndigheter utarbetat titelsystem. Detta system tillgodoser helt de

statsfinansiella bokföringskraven men blott delvis de olika centralförvalt­

ningarnas behov av ytterligare spjälkning av anslagsmedlen på olika konton.

Vid sidan av nämnda bokföring sker därför en särskild kontobokföring inom

centralförvaltningarna. Utredningen anser det självfallet att dessa båda bok-

föringsformer bör koordineras och bokföringen i sin helhet ske genom civil­

förvaltningens hålkortsanläggning. Härigenom skulle bl. a. det dubbelarbete,

som vid undersökningstillfället förekom, elimineras. För att möjliggöra

detta bör en detaljerad genomarbetning av titelsystemet komma till stånd i

syfte att inom detsamma inrymma såväl den »statsfinansiella» som den för

varje förvaltnings interna behov erforderliga »affärsmässiga» bokfö­

ringen. Vid undersökningstillfället innehöll det av försvarets civilförvalt­

ning utarbetade titelsystemet en sifferlcombination om 8 positioner (grupp­

nummer 2 siffror, titel 5 siffror samt 1 statistiksiffra). För de centrala för­

valtningsmyndigheternas interna bokföring används vanligen ytterligare 3

till 4 positioner. Fn utbyggnad av titelsystemet att omfatta även förvalt­

ningarnas kontobokföring kommer otvivelaktigt att medföra en utökning av

antalet synliga titlar. Den föreslagna bearbetningen av titelsystemet bör

emellertid ta sikte på — förutom en samordning — att utan eftersättande

av de krav, som skäligen kan uppställas ur kontroll- och statistiksynpunkter,

minska det sammanlagda antalet positioner och därigenom göra litclsyste-

met mera lätthanterligt. En dylik revidering av försvarets titelsystem är

doek så omfattande och tidsödande att det icke varit möjligt alt inrymma

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

en sådan i utredningens arbetsprogram. Utredningen föreslår därför, att

spörsmålet i fråga görs till föremål för en särskild utredning, åt vilken även

bör uppdras att från grunden undersöka den hålkortsmässiga bearbetningen

inom civilförvaltningen. Därvid bör bl. a. uppmärksammas, att civilförvalt­

ningens bokföring blir så ordnad, att resultaten snabbt blir tillgängliga för

övriga förvaltningar.

Utredningen ägnar förhållandevis stort utrymme åt inköps- och försälj-

ningsverksamheten och uppmärksammar bl. a. frågan om central upphand­

ling. Härom anför utredningen.

Det förhållandet att en förvaltning skall ombesörja inköpsverksamheten

i fråga om ett visst materielslag innebär icke med nödvändighet, att varje

inköp av sådan materiel skall göras av förvaltningen själv. Tvärtom är det

i många fall lämpligt att förvaltningen delegerar inköpsrätten till underly­

dande lokalförvaltningar. Visserligen har centralupphandling i den omfatt­

ning den hittills kommit till användning i de flesta fall visat sig vara

ekonomiskt fördelaktig. En utpräglad tendens har emellertid kunnat för­

märkas, att vid bedömningen av centralupphandlingens fördelar ensidigt

beakta storleken av erhållna rabattsatser och att mer eller mindre bortse

från de betydande omkostnader (i huvudsak administrations- och fraktkost­

nader), som är förenade med ett sådant upphandlingssätt. En central inköps­

organisation måste framför allt vara så uppbyggd, att den kan fullgöra kom­

plicerade och ekonomiskt betydelsefulla inköpsuppdrag. Höga fordringar på

merkantilt kunnande måste därför ställas på dess personal, och dess inköps-

rutiner måste med hänsyn till kravet på noggrann kontroll bli jämförelsevis

omfattande. Därav följer att administrationskostnaderna per inköpsuppdrag

blir väsentligt större vid centralupphandling än vid upphandling genom

lokalförvaltningarna. Centralupphandling bör därför ske blott vid inköps­

uppdrag av stor ekonomisk betydelse eller i de fall då det med beaktande av

alla distributions- och administrationskostnader befinns fördelaktigast med

samköp för hela försvaret eller för en hel försvarsgren. Det är av vikt att

förvaltningarna utfärdar klara direktiv rörande vilken materiel, som skall

inköpas centralt och vilken som får upphandlas direkt genom lokalförvalt­

ningarna. I fråga om viss materiel (särskilt verktyg samt för reparationer

erforderliga reservdelar och materialier), beträffande vilken centralupp­

handling bör föreskrivas såsom allmän regel, bör dock för att icke stagna­

tion skall uppstå i den lokala verksamheten undantag göras för inköp i be­

gränsad omfattning för tillgodoseende av hastigt påkommande behov.

Utredningen dryftar därefter fördelarna i vissa fall med beställning på

bok och räkning samt med s. k. rabattavtal och ramavtal. Rabattavtalen för­

ordas ifråga om standard- och katalogvaror. Det framhålls, att lokalförvalt­

ningarna som regel bör äga rätt att göra direkta beställningar under åbero­

pande av utav centralförvaltningen ingånget rabattavtal. Centralupphand­

ling i den formen, att rabattavtal ingås, bör enligt utredningen även ske i

sådana fall, då det ställer sig ekonomiskt mest fördelaktigt att uttnyttja

lokala återförsäljares distributionsapparat. Vid s. k. ramavtal ställer tillver­

karen viss kapacitet till förfogande, vilken beställaren förbinder sig att helt

eller i viss omfattning utnyttja.

193

Viss förenkling föreslås beträffande den förgranskning, som från leve­

rantörer inkomna räkningar underkastas och som innebär bl. a. en jäm­

förelse mellan räkning och kopia av beställningsskrivelse eller kontrakt

rörande priser, varuslag, betalningsvillkor, frakt- och emballagekostna­

der in. in. Slutligen dryftas under detta avsnitt vissa redovisningsfrågor,

som aktualiseras i de fall då en förvaltning inköper materiel som skall be­

kostas av medel, som står till annan myndighets förfogande. Utredningen

erinrar att för sådant ändamål särskilt rörelsekapital anvisats krigsmateriei-

verket i form av investeringsanslag ur fonden för förlag till statsverket. För

sin del förordar utredningen, att ifrågavarande behov av rörelsemedel i fort­

sättningen tillgodoses genom beviljande av fri dragningsrätt å särskild föi-

sträckningstitel. Utredningen erinrar, att krigsmaterielverket bemyndigats

att på vissa villkor anlita viss del av sitt rörelsekapital för s. k. planerings-

köp. Härigenom kan verket verkställa inköp av svåråtkomlig materiel, när

tillfälle yppar sig, även om medelsbehovet för ändamålet i fråga i betalnings-

planerna beräknats uppkomma först senare. Vidare har verket bemyndigats

att använda viss del av sitt rörelsekapital för lagerköp av beredskapslager

av råmateriel, halvfabrikat och detaljer för krigstillverkning av vapen och

ammunition m. in. Utredningen föreslår att lämpligt avpassade rörelseka­

pital ur förlagsfonden för motsvarande ändamål tilldelas förvaltningarna

och försvarets industriplanering.

Leveranskontroll omfattar enligt utredningen kontrollplanering, leverans­

övervakning, tillverkningskontroll, mottagningskontroll, leveransrapporte­

ring och garantiövervakning. Utredningens närmare behandling av dessa

olika moment förbigås här.

1 samband med behandlingen av tilldelning och jörrådshållning berör ut­

redningen den s. k. förrådskontrollen, som består dels i bokföringsmässig

övervakning av materiels tagande till uppbörd och avgång ur uppbörden,

dels i kontroll av att verklig och bokförd behållning stämmer överens. I

samband med förrådskontrollen bör enligt utredningen sakgranskning ut­

föras. Denna bör innebära kontroll av att föreskrivna eller eljest lämpliga

kvantiteter av olika inaterielslag hålls i förråd, att inköp och försäljningar

sker i behörig ordning samt att priserna på inköpt och försåld materiel och

kostnaderna för utförda arbeten är skäliga.

Som ett led i det tekniska underhållet har förvaltningen alt utarbeta be­

skrivningar, instruktioner, föreskrifter och kataloger av skilda slag. De

grundläggande bestämmelserna meddelas i tygmaterielinstruktionen. Vid

sidan av denna utfärdas allmänna instruktioner och föreskrifter för olika

tjänstegrenar, t. ex. materielvårdsinstruktioner, föreskrifter för verkstads-

tjänsten och förrådstjänsten. Utredningen betonar vikten av alt de grund­

läggande förvaltningsföreskrifterna rörande uppbörd och redovisning är

i möjligaste mån likartade för all materiel, som används inom armén.

Genom samråd de olika centrala förvaltningarna emellan bör sörjas

13—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 saml. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

för att materielreglementen med tillhörande instruktioner samordnas i ovan

berörda hänseende.

I detta sammanhang berör utredningen behovet av ett gemensamt mate-

rielklassifikationssystem för försvaret.

Beträffande övervakningen av tygmaterielens tillstånd och vård föreslår

utredningen, att partiindelningen för bl. a. underlättande av årsprov i fråga

om ammunition utreds i syfte att åstadkomma en ökning av partistorle­

karna. En sådan ökning bedöms vara ägnad att medföra avsevärda lätt­

nader ifråga om redovisning och övervakning av ammunitionen.

Till uppgifter av servicekaraktär räknar förvaltningsutredningen tryc­

keriverksamheten. Utredningen redogör i stora drag för gällande bestämmel­

ser angående denna verksamhet inom försvaret. Dessa bestämmelser inne­

bär ifråga om tryckning av publikationer, att tryckningen skall prövas av-

chefen för försvarets kommandoexpedition och i vissa fall av Kungl. Maj :t.

Utredningen gör gällande, att någon verklig granskning av försvarets mate-

rielförvaltande centrala myndigheters behov av publikationer svårligen kan

äga rum inom kommandoexpeditionen. Med hänsyn härtill föreslår utred­

ningen, att de materielförvaltande ämbetsverken medges att inom ramen för

anvisade medel själva bestämma om utgivning och tryckning av för

materielförvaltningen erforderliga publikationer, i vissa fall efter samråd

med vederbörande stabsorgan.

Vidare föreslår utredningen att en för samtliga myndigheter i ämbets-

huset å Ladugårdsgärde gemensam ljuskopieringsanläggning inrättas vid

arméförvaltningen. På så sätt anses en helautomatisk dylik maskin kunna

utnyttjas ekonomiskt.

Utredningen reser invändningar mot tanken på ett fullföljande av 1946

års riksdagsbeslut om centralisering av de centrala försvarsförvaltningarnas

hjälptryckerier till ett försvarets tryckeri. Detta beslut har ännu icke kunnat

verkställas, enär byggnadstillstånd för erforderliga lokaler inte kunnat be­

viljas. Då tillgång till egna hjälptryckerier måste anses vara av stort värde

för förvaltningarna, föreslår utredningen, att deras hjälptryckerier bibe­

hålls. I samband därmed förordar utredningen, att vissa lättnader bereds

förvaltningarna ifråga om tryckning vid deras egna hjälptryckerier. Stats­

kontorets råd och anvisningar anses sålunda icke böra behöva inhämtas för

varje särskilt fall. Det bör enligt utredningen vara tillräckligt, att statskon­

torets tryckeriintendent stickprovsvis granskar tryckningsärendenas hand­

läggning.

Slutligen behandlar utredningen i detta sammanhang förvaltningarnas

biblioteks- och referattjänst. Utredningen förordar, att de berörda myndig­

heterna bildar ett samarbetsorgan för att lösa gemensamma frågor i detta

hänseende.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

195

Remissyttranden.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om titelredovisningssystemet

till närmare behandling och anför härom bl. a. följande.

Redovisningstitlarna erfordras dels för specifikation av utgifterna i en­

lighet med gällande stater och andra av statsmakterna meddelade disposi-

tionsbestämmelser, dels för tillgodoseende av förvaltningsmyndigheternas

krav på erforderlig specificering av utgifterna, dels ock i statistiskt syfte.

Enbart för förstnämnda ändamål erfordrades under budgetåret 1948/49 i

runt tal 2 050 titlar.

Redan i god tid före införandet vid årsskiftet 1944/45 av systemet med

redovisning över hålkort upptog civilförvaltningen till ingående övervägan­

den frågan om titelsystemets utformning. Härvid eftersträvades framför

allt att göra systemet så lätthanterligt och överskådligt som möjligt för de

lokala myndigheter, som har att tillämpa detsamma. Ämbetsverket har

också tagit vederbörlig hänsyn till kravet på att titelsystemet skall medge

en enkel övergång till krigsredovisning. Vunna erfarenheter har gett civil­

förvaltningen anledning räkna med att de krav på fullständig redovisning,

statistiska uppgifter, lämplighet för hålkortsbokföring, överskådlighet m. m.,

som det nuvarande systemet fyller, icke kan tillgodoses med färre antal

siffror i titlarna än fem (jämte två gruppsiffror). Därtill kommer, i den

mån särskild statistik erfordras, exempelvis för uppgifter i samband med

nationalbudgetens utformande, ytterligare en sjätte siffra.

Uppenbarligen framstår det såsom ett önskemål, att utgiftsspecifika-

tionen förenklas. Ett första villkor härför är emellertid, att statsmakterna

ger avkall på de krav beträffande utgiftsstatistik och medelskontroll, som

f. n. är avgörande för redovisningssystemets utformning, samt att förvalt­

ningsmyndigheterna visar större återhållsamhet än vad f. n. är fallet i fråga

om önskemål om specificering av skilda utgifter. Vilka förenklingar här-

utinnan, som kan ernås, torde emellertid icke kunna avgöras utan ingående

undersökningar.

Beträffande den av de centrala fackmyndigheterna anbefallda statistik­

bokföringen utöver civilförvaltningens titelsystem framhöll civilförvalt­

ningen i utlåtande den It januari 1949 med anledning av vad 1948 års stats­

revisorer anfört i frågan, att den tillkommit utan civilförvaltningens med­

verkan och i vissa fall var väl ingående. Ämbetsverket framhöll även att,

i den mån statistik erfordrades, det under alla förhållanden var en fördel,

om den inlemmades i hålkortssystemet. Härigenom vinns framför allt, att

arbetet med bearbetning och sammanställande av statistikuppgifterna inbe-

sparas. Civilförvaltningen avsåg att undersöka denna fråga i samarbete med

förvaltningsutredningen.

Då förvaltningsutredningen icke funnit det möjligt att inrymma en ut­

redning angående titelsystemet i sitt arbetsprogram, bör de ovan berörda

spörsmålen i enlighet med utredningens förslag göras till föremål för sär­

skild utredning. Civilförvaltningen har intet att erinra mot att i samband

därmed jämväl övriga frågor rörande titelsystemet upptas till prövning. Äm­

betsverket vill emellertid förutskicka, att en sådan utredning kommer att

bli jämförelsevis tidsödande och kräva tillkallande av särskilda utred­

ningsmän.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Civilförvaltningen ställer sig avvisande mot förvaltningsutredningens för­

slag om att fri dragningsrätt å försträckningstitel skulle medges förvalt­

ningarna för bestridande av vissa utgifter, som är av natur att slutligt skola

belasta annan försvarsgrens anslag eller fördelas mellan flera anslag. Såväl

denna fråga som frågan om finansiering av planeringsköp och beredskaps-

köp anser civilförvaltningen böra utredas ytterligare.

Departementschefen.

Såsom jag närmare utvecklat i annat sammanhang anser jag att för

arméns vidkommande tyg- och intendenturförvaltningsuppgifterna bör upp­

delas på två skilda ämbetsverk, benämnda armétygförvaltningen och armé-

intendenturförvaltningen.

På armétygförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t i tek­

niskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen och uppsikten över

tygförvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med huvudförvaltningsprin-

cipen skall armétygförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms,

handha förvaltningsuppgifter med avseende å viss marinens och flygvap­

nets tygmateriel. Armétygförvaltningens ämbetsbefattning begränsas å

andra sidan av de uppdrag, som enligt nämnda princip kan komma att

tilldelas marin- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som

skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.

Vad förvaltningsutredningen anfört angående arméförvaltningens all­

männa arbetsuppgifter ger mig i stort sett ingen anledning till erinran.

Jag önskar emellertid kortfattat beröra vissa av de spörsmål, som utred­

ningen behandlat i detta sammanhang.

Jag vill till en början erinra, att vid det förhållandet att försvarets in­

dustriplanering icke inrättas det kommer att falla på det centrala tygför­

valtningsorganet att utarbeta även krigsindustriplaner, i den mån dessa

icke hänförs under de krigsindustriplaneringsuppgifter, som läggs på ett

samordnande organ.

Med hänsyn till bland annat frågans ekonomiska betydelse vill jag starkt

understryka vad förvaltningsutredningen anfört om vikten av en ratio­

nell fördelning av konstruktionsarbetet mellan förvaltningarna och in­

dustrin.

Såsom jag ock framhöll vid behandling av civilförvaltningstjänsten,

har försvarets civilförvaltnings övertagande av bokföringsuppgifter från

de materielförvaltande verken delvis kommit att följa andra linjer än för­

valtningsutredningen tänkt sig. Sålunda har icke den affärsmässiga konto­

bokföringen utan den s. k. dispositionsbokföringen kommit att i viss ut­

sträckning flyttas över till civilförvaltningens hålkortsanläggning. En

fortsatt utveckling efter dessa linjer kan förväntas. Under sådana förhål­

landen är de av förvaltningsutredningen framförda synpunkterna i fråga

197

om titelsystemets utformning icke helt aktuella. En viss översyn och för­

enkling har kommit till stånd under de senare åren genom civilförvalt­

ningens och övriga centrala myndigheters försorg. Jag bedömer det vara

av stor betydelse att försvarets titelredovisningssystem är lämpligt utfor­

mat. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har jag den 8 januari

1954 tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa en allsidig och

förutsättningslös utredning av detta spörsmål.

I anslutning till vad utredningen anfört angående upphandlingsverk-

samheten vill jag understryka vikten av en rationell gränsdragning mellan

central och lokal upphandling.

Med anledning av utredningens förslag, att förvaltningarna för inköp

för annan myndighets räkning bör erhålla dragningsrätt å försträcknings-

titel erinrar jag — såsom jag redan i annat sammanhang framhållit -

att försvarets civilförvaltning anmodats att utreda de redovisnings­

frågor, som aktualiseras av huvudförvaltningsprincipen. Jag har under

hand utvidgat detta uppdrag till att avse även utredning av formerna för

finansiering av planeringsköp och beredskapsköp. Jag förutsätter att, om

så skulle visa sig erforderligt i samband med genomförandet av förvalt-

ningsreformen, Kungl. Maj :t skall äga att överföra dispositionsrätten

beträffande viss del av krigsmaterielverkets nuvarande rörelsekapital till

försvarsförvaltningarna för att sedermera, då behovet av rörelsemedel

in. m. säkrare kan bedömas, underställa frågan riksdagens prövning.

Den militära leveranskontrollen har behandlats i annat sammanhang,

varvid det förutsatts att särskilda samarbetsorgan inrättas för att utarbeta

gemensamma kontroll- och leveransbestämmelser. Jag vill här endast

framhålla, att denna fråga enligt min mening bör ägnas ingående uppmärk­

samhet.

Jag kan icke finna det påkallat att hela frågan om tryckningsverksam-

heten vid försvaret omprövas i detta sammanhang. Tills vidare bör för­

valtningarna få behålla sina nuvarande hjälptryckerier och trycknings-

verksamheten i huvudsak bedrivas i enlighet med utredningens förslag.

Till frågan om att inrätta en gemensam ljuskopieringsanläggning vid

armétygförvaltningen är jag icke beredd att nu ta ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2. Armétygförvaltningens ledning.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Såsom förut nämnts anser utredningen att chefen för armén liksom för

närvarande skall vara chef för arméförvaltningen och i denna egen­

skap Kungl. Maj :t i främsla rummet ansvarig för fullgörandet av äm­

betsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden

inom ämbetsverket i samma omfattning, som nu ankommer på honom vad

beträffar tygförvaltningen.

198

För den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen

undei chefen för armén finnas en souschef, som skall ha att avgöra

ärenden av beskaffenhet att på grund av sin principiella natur eller större

räckvidd eller av annan anledning böra avgöras av honom eller där han

eljest förbehållit sig avgörandet. Utredningen har funnit övervägande skäl

tala för att souschefen alltjämt skall vara militär men anser likväl möj-

lighet böia lörefinnas att besätta befattningen med civilmilitär. Sous­

chefen bör enligt utredningens mening, såsom för närvarande är fallet med

chefen för armétörvaltningens tygavdelning, benämnas generalfälttygmäs-

taie och med souschefskapet förena befattningen såsom tjänstegrensinspek-

tör inom arméledningen för tygmaterielvårdstjänsten. Enligt nu gällande

organisation är arméöverdirektören tjänstegrensinspektör för den tekniska

fältrepaiationstjänsten i fråga om tyginateriel och för den tekniska motor-

tjänsten. Enligt utredningens mening bör dessa uppgifter övertas av gene-

ralfalttygmästaren, som därigenom blir tjänstegrensinspektör beträffande

hela tygmaterieltjänsten. Vid utövande av denna inspektionsverksamhet

förutsätts han skola biträdas av ämbetsverkets materielinspektion och

veikstadsavdelning. Souschefen bör enligt utredningens mening liksom nu

förordnas för viss tid och tillhöra lönegraden Mp eller Cp 19. Befattningen

bör uppföras på arméförvaltningens stat.

I arméförvaltningen skall vidare enligt förslaget finnas en ställ­

företrädande souschef med uppgift att biträda souschefen vid utöv­

ningen av dennes ämbete. Etter uppdrag av souschefen i dennes ställe

och med den befogenhet som eljest tillkommer denne, förutsätts ställföre-

tiädande souschefen skola avgöra visst ärende eller viss grupp av ären­

den. Ställföreträdande souschefen motsvaras i den nuvarande organisa­

tionen närmast av fälttygmästaren, som är generalfälttygmästarens ställ­

företrädare. Fälttygmästarbeställningen, som är militär, tillsätts medelst

tullmakt. Enligt utredningens mening bör några mera genomgripande för­

ändringar i berörda hänseende icke genomföras. Ställföreträdande sous­

chefen föreslås därför skola vara militär och benämnas fälttygmästare.

Vad anställningsformen beträffar anser emellertid utredningen i enlighet

med sin härutinnan i annat sammanhang uttalade principiella uppfattning,

att icke fullmakt utan förordnande för viss tid bör komma till använd­

ning. I fråga om löneställningen föreslår utredningen i det följande, att

arméförvaltningens avdelningschefer skall hänföras till 14 lönegraden. Med

hänsyn härtill och i betraktande av den med befattningen förenade ansvars-

ställningen, anser utredningen att ställföreträdande souschefen bör placeras

i lönegrad Mp 15. Befattningen bör liksom souschefsbefattningen uppföras

på arméförvaltningens stat. Därest på sätt utredningen i annat samman­

hang ifrågasatt, en tygstabskår inrättas, förutsätts fälttygmästaren skola

vara chef för denna kår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

199

Remissyttrande.

Arméförvaltningen uttalar i sitt yttrande över förvaltningsutredmngens

betänkande den åsikten, att befattningen som

gener

alfälttygmastare kol­

vara militär. Enligt vad ämbetsverket framhåller kraver nämligen befatt­

ningen bland annat ingående rent militära fackkunskaper och en på per­

sonliga erfarenheter grundad förståelse för den militära verksamheten.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 19^3.

I den promemoria med allmänna riktlinjer för eu förvaltningsreform,

som var fogad till min i andra sammanhang berörda skrivelse den 30 o o-

ber 1953 till överbefälhavaren in. fl. anförs bland annat, att för att ui-

valet till souschefsbefattningarna skall bli så stort som möjligt, bor dessa

kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil person. Sa

är redan nu fallet med souschef stjänsterna i marin- och flygforvaltnmg-

arT de organisationstablåer, som var fogade till nyssnämnda skrivelse,

upptogs icke någon befattning som ställföreträdande souschef. Till grund

härför låg närmast den tanken, att fälttygmästaren, samtidigt som han

skulle vara souschefens ställföreträdare, skulle fungera som chef for cen­

tralbyrån.

Arméförvahniogens lygavdelnings förslag den 14 december

1953.

Arméförvaltningen har tagit upp frågan om souschefens ställning till

behandling och anför därom bland annat följande.

Frågeställningen rörande icke-militär verkschef har vid diskussioner i

förvaltningsfrågan förelegat i olika sammanhang och därvid som ^gängs-

punkt i regel haft en förment likhet mellan verksamhetens natur vid å ena

sidan en teknisk försvarsförvaltning å den andra ett industriföretag. Skill­

naden i såväl målsättning för verksamheten som formerna for dennas ut­

övande är emellertid grundväsentliga. En industri producerar varor, som

under konkurrens skall avyttras på den allmänna marknaden. En mili­

tär förvaltning ombesörjer anskaffning av materiel som skall anvandas

av trupp i krig. Begreppet »anskaffning, innebär härvid icke enbart in­

köp, som endast är en fas i anskaffningsverksamheten, vilken i sin le-

het bland annat omfattar militärtekniska studier och bedömanden, pro­

jektverksamhet, samarbete med konstruerande inhemska och utländska

företag samt på vissa områden även konstruktionsverksamhet i egen regi,

prov och försök med materiel, träffande av slutliga avgöranden beträf­

fande utformningen av de objekt, som skall inköpas, samt kvalitativ och

kvantitativ kontroll av levererad materiel och ammunition. Inköpsverk­

samheten, givetvis i och för sig betydelsefull, innebar icke det svåraste

eller tyngst vägande momentet i anskaffningsverksamheten. Tyngdpunk­

ten ligger på de militära och tekniska överväganden och beslut, som före­

går inköpen och vilka måste träffas ur synpunkter, som betingas av mate-

rielens avsedda användning i fält.

200

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningen har emellertid även att svara för och genom inspektions­

verksamhet m. m. hålla sig underkunnig om materielens lämplighet och

tillstånd under användningen vid trupp och vidta härav betingade åtgär­

der, ävensom kontrollera materielens och ammunitionens förvaring samt

att den härunder städse hålls i krigsdugligt skick. Denna verksamhet har

icke någon motsvarighet inom civila företag, där strävan fastmer i regel

är att snarast avyttra produkterna. För verksamheten, som med hänsyn

till dess betydelse för krigsberedskapen utgör en utomordentligt viktig del

av tjänsten inom armén, biträds förvaltningen i regionala och lokala in­

stanser av militära chefer, som i förvaltningsfrågor lyder under ämbets­

verket. Förvaltningen skall vidare enligt den militärledningens direktiv

forbereda och säkerställa underhållstjänsten vid krig inom' sin tjänste-

gren. Den har även att i detta syfte ombesörja viss skolning och utbild­

ning av personal.

,.. A„v f]Ieti anf'örda torde framgå, att militära och militärtekniska faktorer

tor ämbetsverkets verksamhetsutövning spelar en så dominerande roll, att

dess högsta ledning måste åvila i dessa hänseenden skolad personal Verks-

chefen -- generalfälttygmästaren — bör därför liksom hittills vara militär.

Sås°m ytterligare skal härför förutsätts i enlighet med tidigare förslag, att

generalfalttygmästaren i förhållande till cheferna för de' till tygförvalt-

nmgstjansten hörande kårerna skall intaga samma ställning som'militär­

befälhavare i forhållande till underlydande personalkårchefer.

Även frågan om behovet av ställföreträdande souschef och om fälttyg-

mästarens ställning ägnar arméförvaltningen förhållandevis stort utrymme.

Till en början erinrar arméförvaltningen att — förutom 1946 års

militära förvaltningsutredning — även 1930 års försvarskommission och

1941 års militära förvaltningsutredning vitsordat behovet av en från det

egentliga byråarbetet befriad ställföreträdande souschef. Till vidare ut­

veckling av sina synpunkter anför arméförvaltningen följande.

Med hänsyn till de erfarenheter, som hittills vunnits i fråga om betydel­

sen och behovet av befattningen såsom fälttygmästare, har skälen för ett

bibehållande av den nu rådande ordningen ytterligare förstärkts. Till be­

lysande härav må framhållas, att den tekniska utvecklingen på krigsmate-

lielområdet medfört allt flera och mera svårlösta förvaltningsproblem, var­

till kommer att materielanskaffningen erhållit en ökad omfattning, söm ej

tidigare förutsetts. Det är härvid ej enbart den kvantitativa omfattningen,

matt i anslagsbelopp, som övar inflytande, utan i lika hög grad mångfalden

av olikartade ärenden, vilken har sin grund i arméns sammansättning av

flera truppslag med starkt skiftande utrustning. Under angivna förhållan­

den och då den blivande armétygförvaltningens storleksordning redan i och

foi sig torde motivera behovet av en ställföreträdande souschef, anser sm

tygavdelningen böra bestämt påyrka, att befattningen såsom fälttygmäs-

tare bibehålls såsom ställföreträdande souschef med de uppgifter, som hit­

tills i huvudsak åvilat honom. Såsom ytterligare motiv härför vill tygav­

delningen hanvisa till sitt i såväl tidigare sammanhang som nedan annivna

orslag rörande chefskapet för fälttygkåren, innebärande att fälttygmäs-

taren jämväl skall tjänstgöra såsom chef för sagda kår.

De omfattande uppgifter, som i minst lika hög grad som för närvarande

201

är fallet kommer att åvila fälttygmästaren i den blivande förvaltnings­

organisationen, torde enligt tygavdelningens uppfattning utesluta möjlig­

heten av att fälttygmästaren belastas jämväl med chefskapet för en sär­

skild byrå (motsvarande). En dylik anordning skulle i och för sig inne­

fatta degradering av en befattning, som av ett flertal organisationskom­

mittéer inom försvaret befunnits nödvändig och vars betydelse torde bil

än mer markerad i den här föreslagna organisationen än för närvarande.

Med hänsyn till sistnämnda förhållande har i föreliggande förslag tälttyg-

mästarebefattningen upptagits i lönegrad Mp 16.

I den promemoria, som fogats till överbefälhavarens sammanfattande

yttrande den 7 januari 1954 över förvaltningarnas organisationsförslag, be­

handlas även frågan om befattningar för souschefer och ställföietiädandc

souschefer. Här uttalas, att det med hänsyn till bland annat generalfält-

tygmästarens omfattande inspektionsverksamhet gentemot militära chefei

och hans militära chefställning i förhållande till vederbörande personal­

kårer samt i övrigt till vad arméförvaltningens tygavdelning anfört, får an­

ses nödvändigt, att souschefen i armétygförvaltningen är militär.

Med hänsyn till den blivande armétygförvaltningens storlek görs vidare

gällande, att en befattning som ställföreträdande souschef är erforderlig.

Departementschefen.

Vad som anförts av arméförvaltningens tygavdelning samt i den till

överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade promemorian ger

mig icke anledning att frångå min i annat sammanhang uttalade uppfatt­

ning, att souschefsbefattningen i armétygförvaltningen bör göras alter­

nativt militär, civilmilitär eller civil. Jag erinrar, att denna ordning redan

nu gäller i fråga om marin- och flygförvaltningarna. Därest vid armétyg­

förvaltningen — i motsats till nyssnämnda förvaltningar — souschefen

under alla förhållanden skulle vara militär, skulle detta enligt min me­

ning innebära en icke önskvärd inskränkning av urvalsmöjligheterna vid

besättande av denna viktiga post och en avvikelse från vad som gäller för

de två andra försvarsgrenarnas förvaltningar, för vilken jag för min del

icke kan finna övertygande skäl förebragta. Skulle befattningen i fråga

erhålla civil innehavare, ligger det i sakens natur, att kravet på militära in­

sikter och militär erfarenhet inom armétygförvaltningens ledning ändock

måste tillgodoses. Detta är emellertid enligt min mening icke förenat med

några avgörande svårigheter. Icke heller kan, såvitt jag kan finna, general-

fälttygmästarens chefskap för personalkår åberopas till förmån för att

han skall vara självskriven som souschef.

Jag är icke beredd att tillstyrka förslaget om att inrätta särskild befatt­

ning för ställföreträdande souschef i armétygförvaltningen. Vid förfall för

souschefen bör den främste av ledamöterna inträda i utövandet av sous­

chefens åligganden för såvitt annan icke blivit av Kungl. Maj:t utsedd.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

202

Såsom jag närmare utvecklar i annat sammanhang, har jag stannat vid

att i mitt slutliga organisationsförslag icke medta någon centralbyrå för

armétygförvaltningen utan förordar att två stabsorgan — centralplanering

och materielinspektion — i stället inrättas i överensstämmelse med för­

val tningsutredningens förslag. Dessa två stabsorgan förutsätter jag skola

vara direkt underställda fälttygmästaren i likhet med vad som nu gäller

beträffande arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition. Även till

detta spörsmål återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3. Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation.

Arméförvaltningens tygavdelnings nuvarande indelning.

Arméförvaltningens nuvarande tygavdelning är indelad i en chefsexpe­

dition, nio byråer, nämligen första och andra vapenbyråerna samt for­

dons-, signalmateriel-, underhålls-, ammunitionsförråds-, materielvårds-,

kontroll- och verkstadsbyråerna, ävensom ett konstruktionskontor och ett

fristående försäljningskontor. Gemensam för tyg- och intendenturavdel-

ningarna finns en civilbyrå, som emellertid arbetar på två i stort sett fri­

stående avdelningar, anknutna till tyg- resp. intendenturavdelningen.

Bilaga 1 utgör en tablå över arméförvaltningens indelning.

1946 års militära förvahningsutreclning.

Enligt utredningens i det föregående angivna principer för tygförvalt­

ningstjänstens ordnande bör ett materielförvaltande verk bestå av vissa

sakorgan, vilka vart och ett på sitt område i den utsträckning sig göra låter

skall handlägga alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag

eller viss grupp av materielslag. Vidare bör i verket ingå funktionella organ

för sådana med materielcns förvaltning sammanhängande uppgifter, som

icke förutsätter detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning be­

träffande en viss arbetsfunktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift

och litteraturtjänst. Slutligen erfordras enligt utredningens uppfattning

inom verket vissa stabsorgan för ledning av planering av verkets verksam­

het m. m.

Utredningen föreslår för arméförvaltningen tre sakorgan, nämligen va­

penavdelning, signalbyrå och fordonsavdelning. Vidare föreslås fyra funk­

tionella organ, verkstadsavdelning, förrådsbyrå, inköpscentral och förlags-

byrå. Som stabsorgan anses centralplanering, materielinspektion, central­

expedition och juridisk sektion erforderliga.

Sakorganen, nämligen vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdel-

ningen, skall enligt utredningen var och en inom sitt materielområde __

vapen och ammunition, signal- och belysningsmateriel respektive fordons-

och fältarbetsmateriel — handha alla på arméförvaltningen ankommande

203

tekniska arbetsuppgifter, som kräver specialistkunskap beträffande visst

materielslag. Dessa uppgifter utgörs i stort sett av att svara för militär­

teknisk anpassning, uppgöra detaljplaner för anskaffning och modifiering

av materielen, ombesörja den tekniska sidan av inköpsverksamheten, ut­

föra den mera kvalificerade leveranskontrollen samt utarbeta visst undei-

lag för det tekniska underhållet. Ovannämnda arbetsuppgifter beträffande

tygmaterielen är för närvarande •— framhåller utredningen — uppdelade på

vapen-, signalmateriel- och fordonsbyråerna, konstruktionskontoret, kon­

trollbyrån och materielvårdsbyrån inom arméförvaltningens tygavdelning

samt vad angår materiel, som anskaffas genom krigsmaterielverket, där­

jämte på detta verks tekniska byrå och kontrollbyrå. Utredningen håller

före att man genom den föreslagna organisationen erhåller en med hän­

syn till kraven på personalens utbildning lämplig fördelning av arbets­

uppgifterna samt en klar ansvarslinje beträffande tygmaterielens konstruk­

tiva utformning.

Enligt utredningens förslag skall vapenavdelningen innehålla två byråer,

infanteribyrå och artilleribyrå, samt dessutom som fristående enheter

centralsektion, kontrollkontor, ritkontor och skjutcentral.

Fordonsavdelningen anser utredningen böra likaledes indelas i två byråer,

fordonsbyrå och fältarbetsbyrå, samt dessutom som fristående enheter

centralsektion, motorsektion, ritkontor och kontrollkontor.

Till verkstadsavdelningen bör enligt utredningen sammanföras samtliga

ärenden rörande arméns tygreparationstjänst i fred och krig. Den nuva­

rande ordningen, enligt vilken dessa ärenden är splittrade på flera skilda

organisationsenheter, såsom tygavdelningens verkstads- och underhålls-

byråer, avdelningens sakbyråer och dess chefsexpedition samt dessutom

arméöverdirektören, försvårar samordning och klar ansvarsfördelning.

I fråga om fördelarna med den föreslagna anordningen anför utredningen

följande:

Planeringen av maskin-, verktygs- och reservdelsutrustning samt ut­

bildning av personal för krigsreparationstjänsten måste ske med ledning

av erfarenheter från motsvarande tjänst under fred. Det föreslagna sam­

manförandet av alla reparationstjänstfrågor till en avdelning inom armé­

förvaltningen bör medföra ökade möjligheter härvidlag. Med den samlade

överblick över hela tygreparationstjänsten, som en för hela denna tjänst

ansvarig avdelningschef erhåller, bör vidare med större säkerhet kunna

åstadkommas en lämplig avvägning vid fördelningen av reparationsobjekt,

utrustning och personal på krigsreparationstjänslens olika organ. Reserv-

delsanskaffningen måste grunda sig på bl. a. eu bedömning av förbruk­

ningen. Verkstadsavdelningen får härvidlag genom sin erfarenhet från

reparations tjänsten de största förutsättningarna att göra rättvisande be­

räkningar. För sin planering av verkstadsdriften behöver verkstadsavdel­

ningen vidare en kontinuerlig och klar överblick över reservdelsläget. Re-

servdelsförsörjningens överföring till verkstadsavdelningen är ur dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

204

synpunkter naturlig och torde vara ägnad att ekonomisera anskaffningen

av och säkerställa tillgången på reservdelar samt att därmed undvika drift­

störningar. Ehuru verkstadsavdelningen sålunda bör ansvara för anskaff­

ning och omsättning av7 reservdelar, bör de centrala reservdelsförråden

lokalt och administrativt vara anslutna till de centrala tygmaterielförråd,

s?n\ enliSt„ utredningens förslag skall sortera under arméförvaltningens

föriadsbyrå. Beträffande icke satsbundna reservdelar bör emellertid obe­

roende härav ansvaret för bokföring, tilldelning och förrådshållning åvila

verkstadsavdelningen.

På arméförvaltningens förrådsbyrå bör, med undantag för icke sats-

bundna reservdelar, enligt utredningens förslag ankomma att utföra be-

hovsberäkningar samt att handha förrådshållning och tilldelning beträf­

fande arméns tygmateriel och ammunition, vilka uppgifter för närvarande

åvilar tygavdelningens underhålls- och ammunitionsförrådsbyråer. Där­

jämte bör enligt utredningens uppfattning för försvaret gemensamma am-

munitionsförråd med tillhörande sammansättningsverkstäder, som för när­

varande sorterar under krigsinaterielverket, underställas förrådsbyråns

ledning. Byrån avses vidare skola ombesörja den för närvarande på tyg­

avdelningens fordonsbyrå ankommande uttagningen och tilldelningen av

civila motorfordon för försvarets och vissa civila myndigheters behov. Ge­

nom den sålunda föreslagna organisationen vinns bl. a. att behov och till­

gång beträffande all arméns tygmateriel och ammunition (med undantag

av reservdelar, som ej ingår i förbandens utrustning) övervakas av ett

enda oigan med denna kvantitativa övervakning som huvuduppgift.

Till armétörvaltningens inköpscentral skall enligt förslaget koncentrc-

las den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk­

samhet. Härutöver bör centralen ha att ombesörja viss leveransövervak­

ning och leveransrapportering samt handha viss försäljning av kasserad och

utrangerad materiel. Utredningen finner, att väsentliga fördelar står att

vinna genom denna ordning i jämförelse med dagsläget, enligt vilket nyss­

nämnda del av inköpsverksamheten är uppdelad på bl. a. krigsmateriel-

verket, tygavdelningens vapen-, signalmateriel-, fordons- och verkstads-

byråei samt vad angår viss del av sådan materiel, för vilken arméförvalt-

ningen föieslås skola handha huvudförvaltningen för marinen och flyg-

\apnet, även på marin- och flygförvaltningarna. Försäljningsverksamheten

ombesörjs för närvarande i fråga om arméns tygmateriel främst av tygav­

delningens försäljningsorganisation och beträffande övrig materiel av res­

pektive centrala förvaltningsmyndigheter. Försäljning av materiel sker

också i viss utsträckning genom de lokala myndigheternas försorg.

Förlngsbyrån skall enligt utredningens förslag handha den redaktionella

behandlingen och reproduktionen av de publikationer m. m., som erfordras

för tygmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst o. s. v., om­

besörja ljuskopiering och arkivering av ritningar samt omhänderha biblio­

teks- och reterattjänsten för armeförvaltningen. Genom att dessa uppgif­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

205

ter, som för närvarande åvilar tygavdelningens olika sakbyråer och dess

konstruktionskontor, sammanförs till ett gemensamt organ bör enligt ut­

redningens mening —- förutom att de tekniska organen avlastas för dem

ovidkommande spörsmål — eu bättre service erhållas. Till förlagsbyråns

uppgifter hör enligt förslaget även den sammanhållande verksamheten be­

träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslås i hyrån skola

ingå verkets materiallaboratorium, som skall utgöra ett gemensamt service­

organ. Laboratoriets uppgifter med avseende å materialstandard bedöms av

utredningen genom dess anslutning till byrån smidigt kunna samordnas

med verkets standardiseringsfrågor i (ivrigt.

Vid sidan av ovannämnda sakorgan och funktionella organisationsen­

heter tillkommer enligt de av utredningen framlagda organisationsprin­

ciperna de fyra tidigare nämnda stabsorganen till hjälp vid planering, led­

ning och övervakning av arméförvaltningens omfattande verksamhet samt

för vissa i samband därmed förekommande arbetsuppgifter med avseende

å personal, kontorsdrift, fördelning och registrering av handlingar m. m.

Utredningen framhåller, att ett fullgott resultat av arméförvaltningens

verksamhet förutsätter att samtliga organ inom verket arbetar mot ett ge-

mentsamt mål. Härför erfordras en central planering på lång sikt av verk­

samheten samt eu omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel och upp­

gifter mellan de olika organen. Dessas verksamhet måste vid planeringen

samordnas också till tiden. En noggrann övervakning måste vidare ske av

att uppgjorda planer följs. Planeringen och övervakningen kan exempel­

vis, framhåller utredningen, avse att delar av materielslag, som faller inom

skilda organisationsenheters arbetsområden, erhålls i för vederbörande ma-

terielslags sammansättning riktig tidsföljd, att erforderligt tekniskt under­

lag för materielens underhåll framkommer till den tidpunkt, då materielen

skall tas i bruk, samt att vid nämnda tidpunkt berörd personal erhållit er­

forderlig utbildning beträffande materielens handhavande och vård. Vid

denna planering och övervakning, som för ett verk med så mångskiftande

och vidsträckt verksamhet som arméförvaltningens blir av betydande om­

fattning, skall enligt utredningens förslag verksledningen biträdas av

centralplaneringen. Detta organ skall därvid särskilt ha till uppgift att

sammanhålla den ekonomiska planeringen och krigsförberedelsearbetet samt

att vara verksledningen behjälpligt med erforderliga utredningar av olika

slag. Centralplaneringens personal bör enligt utredningens uppfattning vis­

serligen vara underställd en särskild chef för detta organ men vid behov

bör dock verksledningen utan anlitande av tjänstevägen över centralplane­

ringens chef äga ta i anspråk erforderlig personal därur för uppdrag av

olika slag.

Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag biträda sous­

chefen för verket vid hans övervakning av materieltillståndet inom verkets

arbetsområde samt materielvårdens bedrivande.

Kungi. Maj:ta proposition nr 109.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Den juridiska sektionens uppgift enligt förslaget är främst att vara ett

för arméförvaltningen i juridiska och juridiskt-administrativa frågor råd­

givande organ, men den skall därjämte själv handlägga vissa ärenden av

juridisk art.

Vad slutligen angår centralexpeditionen föreslår utredningen, att på den

bl. a. skall ankomma att handlägga vissa personalärenden och frågor rö­

rande kontorsorganisationen vid verket, att motta, fördela, expediera, re­

gistrera och arkivera verkets handlingar, att ombesörja vakttjänst, bud­

sändning och skötsel av verkets telefonväxel samt att enligt anvisningar

från verkets säkerhetschef under fredsförhållanden handha den inre säker­

hetstjänsten vid verket.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen uttalar i sitt utlåtande den 29 juni 1951 över förvalt-

ningsutredningens förslag, att utredningens principer för tygförvaltningens

organiserande syns arméförvaltningen vara riktiga. Ämbetsverket vill med

stöd av de under de senare åren gjorda erfarenheterna särskilt understryka

lämpligheten av följande av utredningen föreslagna åtgärder i fråga om

arméns centrala tygförvaltning, nämligen

att hela anskaffningsverksamheten koncentreras till arméförvaltningen,

att samtliga till anskaffningsverksamheten hörande rent tekniska upp­

gifter för närbesläktade materielslag sammanförs till samma organ inom

arméförvaltningen,

att ansvaret för reparationstjänsten koncentreras,

att den i fråga om arbetsuppgifter och ansvar oklara ställning, som

arméöverdirektören och materielvårdsbyrån innehar, avskaffas samt

att särskilda organ skapas för vissa gemensamma frågor och arbets­

uppgifter.

I anslutning härtill har arméförvaltningen framfört i huvudsak följande

allmänna synpunkter.

Utredningen hävdar med eftertryck, att den rena inköpsverksamheten

intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens an­

skaffning. Konsekvenserna härav borde egentligen bli att de tre tekniska

sakorganen — vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdelningen —

får var sin inköpscentral. Då utredningen emellertid icke ansett sig böra

stiäcka sig så långt, måste förhållandet mellan den för arméförvaltningen

föreslagna gemensamma inköpscentralen och nämnda sakorgan regleras

så, att samarbetet med inköpscentralen ges så enkla former som möjligt

och att icke dubbelarbete eller för sakorganen onödigt extra arbete upp­

står. Själva inköpet innebär i regel en relativt ringa del av allt det arbete

som fordras, innan åtminstone mera tekniskt komplicerad materiel kan

komma fram, d. v. s. av vad som innefattas i begreppet anskaffning. In­

köpscentralen bör därför mera ges karaktären av ett serviceorgan till de

för materielanskaffningarna ansvariga sakorganen än ett självständigt

under verkschefen arbetande organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

207

Med hänsyn till reparationstjänstens ökade omfattning och betydelse

för arméns materielunderhåll har behovet av en klarare uppdelning av ar­

betsuppgifterna på reparationstjänstens område under de senaste åren

blivit alltmer aktuellt. Rationaliseringsåtgärder härutinnan har emellertid

uppskjutits för att icke föregripa utredningens resultat. Föreslagna orga­

nisationsförändringar på detta område syns därför vara särskilt angelägna.

Utredningens förslag i fråga om reservdelsförsörjningen syns i viss mån

oklara, varför arméförvaltningen anser sig böra närmare beröra denna

fråga.

Ansvaret för all anskaffning och omsättning av reservdelar (och verk­

tyg) syns enligt utredningens förslag skola åvila verkstadsavdelningen. Upp­

lysningsvis har inhämtats, att utredningens åsikt dock är, att den första an­

skaffningen av för freds- och krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg)

— vilken bör äga rum samtidigt med tillverkning av ny speciell materiel

eller upphandling av standardmateriel — skall ske genom vederbörligt sak­

organs försorg, vilket givetvis underlättar och förbilligar anskaffningen.

Verkstadsavdelningen skall dock i detta fall svara för alt reservdelarna

(verktygen) till antal och slag blir lämpligt avpassade med hänsyn till för

ändamålet disponibla medel. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar

skall ske av verkstadsavdelningen efter samråd med vederbörligt för mate-

rielslaget ansvarigt sakorgan.

Enligt utredningen bör ansvaret för bokföring, tilldelning och förråds-

hållning av »icke satsbundna» reservdelar åvila verkstadsavdelningen. AU

på så sätt splittra den centrala förrådshållningen av satsbundna och icke

satsbundna reservdelar på olika organ är i praktiken inom armén knappast

genomförbart. En dylik uppdelning av verksamheten på ett och samma

område syns f. ö. strida mot av utredningen uppställda villkor för en ratio­

nell förvaltning. Uppdelningen skulle försvåra förrådsplaneringen och or­

saka besvärligheter och slitningar samt oklarhet i fråga om ansvar och

befogenheter.

Arméförvaltningen finner vidare utredningens skäl icke tillräckligt vä­

gande för alt bryta ut det för förrådsverksamlieten erforderliga centrala

reservdelsregistret från förrådsbyråns övriga uppgifter i fråga om mate-

rielbokföringen. Reparationstjänstens krav bör bli tillbörligt beaktade

genom att verkstadsavdelningen i egenskap av sakorgan på reparations­

tjänstens område lämnar alla nödiga anvisningar för hur reservdels­

registret skall uppläggas och skötas.

Till de centrala förvaltningsuppgifterna hör bl. a. viss inspektions- och

besiktningsverksamhet för hl. a. övervakning och kontroll av materielens

underhåll och materielstockens allmänna tillstånd. Enligt utredningen skall

nämnda verksamhet utövas av »materielinspcktionen», varvid personal från

sakorganen skall biträda. Erfarenheterna visar, att inom respektive sak­

organ — vapenavdelningen, signalbyrån, fordonsavdelningen — bör hit­

hörande frågor sammanhållas av något organ, lämpligen av respektive kon­

trollkontor. Härigenom underlättas även »materielinspektioncns» samar­

bete med sakorganen.

Vid föreslagen uppdelning av det nuvarande konstruktionskontorets upp­

gifter på i första hand de tre sakorganen — vapenavdelningen, signal­

byrån och fordonsavdelningen - - syns följande böra beaktas.

Samtliga på respektive sakorgans ritkontor uppgjorda ritningar och

materielspecifikationcr hör, innan de godkänts på respektive avdelning

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

(.byrå), ha underkastats central granskning bl. a. i avseende på enhetlig­

het i utförandet och uppställningen, standardiseringsmöjligheternas ut­

nyttjande, mått- och toleranssättning. Denna granskning bör lämpligen

åviia föreslagen »förlagsbyrå». Alla inom arméförvaltningen uppgjorda

eller till arméförvaltningen inkomna ritningar bör även registreras på

nämnda byrå. Benämningarna på själva ritningarna, under vilka dessa

skall registreras, skall dock godkännas (bestämmas) av vederbörligt sak­

organ.

Utredningens förslag ifråga om organisation av beskrivningsarbetet

syns icke fullt tillfredställande. Arbetsfördelningen mellan förlagsbyrån

och sakorganen är i detta avseende oklar och kan ge anledning till att

arbetet icke får den målmedvetna och ansvarslcännande ledning, som av

erfarenhet fordras på detta område. Ansvaret för att beskrivningar blir

utarbetade och utsända i rätt tid bör därför åvila den för vederbörlig

materiel ansvariga avdelningen (byrån). Det bör nämligen vara för sak­

organen av alldeles särskilt intresse, att truppen snabbt kan lära sig förstå

och rätt handha och använda den materiel, som de själva anskaffat.

Sakorganen bör i ett tidigt stadium av sitt arbete på beskrivnings-

området söka samråd med förlagsbyrån angående nomenklatur, uppställ­

ning m. in. för att önskvärd enhetlighet skall erhållas. Manuskript till

beskrivningar bör i nämnda avseenden även granskas av förlagsbyrån,

innan sakorganet slutligen godkänner beskrivningen för tryckning och

utsändning genom förlagsbyråns försorg.

För att biträda med beskrivningsarbetet och sammanhålla detsamma

inom respektive sakorgan bör personalen på förlagsbyråns beskrivnings-

detalj uppdelas på vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsbyrån.

Den av utredningen förordade organisationen av arméns centrala tyg­

förvaltning innebär en ökning av antalet organ, direkt underställda

souschefen. Detta är en olägenhet, som dock uppvägs av den klarare ar­

bets- och ansvarsfördelning, som den föreslagna organisationen medför.

Enligt arméförvaltningens åsikt är emellertid vissa ändringar av de före­

slagna »stabsorganens» sammansättning önskvärda, vilka möjliggör en

minskning av antalet stabsorgan.

Beträffande arméförvaltningens huvudindelning har ämbetsverket i detta

sammanhang föreslagit följande ändringar i förhållande till utredningens

förslag:

vapenavdelningens byråer föreslås benämnda vapenbyrån och ammuni-

tionsbyrån med i stort sett den arbetsfördelning, benämningarna utvisar;

förrådsbyrån föreslås med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning

omvandlad till en förrådsavdelning, innehållande två byråer, tygförråds-

och ammunitionsförrådsbyråerna;

förlagsbyrån föreslås få benämningen normaliebyrån, som redan an­

vänds för närmast motsvarande organ inom flygförvaltningen;

de fyra stabsorganen föreslås ombildade till två byråer, centralbyrån

och administrativa byrån, genom i stort sett en sammanslagning av cen-

tralplaneringen och materielinspektionen respektive centralexpeditionen

och juridiska sektionen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

209

en personalkårexpedition föreslås skola inrättas, innefattande såväl

fält tygkårens som arméingenjörkårens och tygstatens chefsexpeditioner

(på expeditionen ankommande uppgifter fördelas enligt utredningens för­

slag på centralplaneringen, förrådsbyrån och verkstadsavdelningen).

I en till försvarsdepartementet den 2 mars 1953 överlämnad promemoria

har arméförvaltningen vidtagit vissa jämkningar i sitt ovan angivna för­

slag till ämbetsverkets indelning. Dessa är följande:

signalbyrån föreslås med hänsyn till den successivt utökade arbets­

bördan och den storleksordning, byrån under senare år uppnått, skola

omvandlas till en elektroavdelning, innehållande bl. a. två byråer, tele-

och radarbyråerna;

förslaget om inrättande av en förrådsavdelning frånträds men den av

utredningen förordade förrådsbyrån anses fortfarande böra uppdelas på

två byråer, tygförråds- och ammunitionsförrådsbyråerna — i stort sett

motsvarande de nuvarande underhålls- och ammunitionsförrådsbyråerna.

Enligt sistnämnda förslag skulle alltså armétygförvaltningen bestå av

fyra avdelningar, vapen-, fordons- elektro- och verkstadsavdelningarna,

envar innehållande två byråer, fem självständiga byråer, nämligen cen­

tral-, tygförråds-, ammunitionsförråds- och normaliebyråerna samt admi­

nistrativa byrån, ävensom en inköpscentral och en personalkårexpedition.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953.

De organisationstahlåer, som bifogades min skrivelse den 30 oktober

1953 till överbefälhavaren m. fl. angående organisationen av den centrala

tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret upptog föl­

jande organ för armétygförvaltningen.

Sakorgan: vapenavdelning, elektroavdelning och fordonsavdelning.

Funktionella organ: verkstadsavdelning, förrådsbyrå, normaliebyrå och

inköpscentral.

Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med personalkårexpedition,

gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, samt ad­

ministrativ byrå.

Vapenavdelningens huvudindelning: centralsektion, första vapenbyrån,

andra vapenbyrån, ritkontor, kontrollkontor och provskjutningscentral.

Elektroavdelningens huvudindelning: centralsektion, telebyrå, radarbyrå,

elkraftsektion, ritkontor och kontrollkontor.

Fordonsavdelningens huvudindelning: centralsektion, fordonsbyrå, fält-

arbetsbyrå, specialteknisk sektion, ritkontor och kontrollkontor.

Verkstadsavdelningens huvudindelning: centralsektion, krigsreparations-

byrå, driftbyrå, anläggningssektion och reservdelssektion.

14—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. in.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 inne­

bär ifråga om grunddragen av armétygförvaltningens organisation vissa

avvikelser från de i min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdragna rikt­

linjerna. Skiljaktigheterna kan sammanfattas sålunda.

Tygavdelningen anser lämpligt att personalkårexpeditionen, som skall

vara gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, såsom

en icke förvaltningsorganisatorisk enhet icke inordnas i centralbyrån utan

organiseras som en fristående expedition.

Vidare föreslår tygavdelningen att kontrollkontoret inom vapenavdel­

ningen organiseras som en kontrollbyrå.

Som alternativt förslag till förrådsbyrån framlägger tygavdelningen

förslag till två förrådsbyråer, tygförrådsbyrån och ammunitionsförråds-

byrån.

Tygavdelningen framhåller i detta sammanhang att den verksamhet,

som kommer att falla på en sammanslagen förrådsbyrå för såväl materiel

som ammunition, blir av en synnerligen omfattande storleksordning, i det

att byrån måste utöva den verksamhet, som för närvarande åvilar icke

blott nuvarande underhållsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån utan även

krigsmaterielverkets förrådsbyrå med undantag för verksamheten med av­

seende å ammunitionssammansättningsverkstäderna. Tygavdelningen erin­

rar om sitt tidigare förslag om organiserandet av två fristående byråer,

tygförrådsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån. Motivet härför hänförde

sig till det förhållandet, att de två byråernas arbetsuppgifter i såväl krig

som fred skulle vara i stort sett fristående från varandra, eftersom verk­

samheten skulle följa två skilda underhållslinjer: tygmaterieltjänst respek­

tive ammunitionstjänst. Då verksamhetsområdena sålunda i stort sett

är klart skilda från varandra, syns det tygavdelningen ur alla synpunkter

vara mest rationellt att båda verksamhetsgrenarna erhåller en sinsemel­

lan fristående organisatorisk utformning. Tygavdelningen vidhåller där­

för sitt tidigare förslag om tygförråds- och ammunitionsförrådsbyrå, den

förra för behovsberäkning, tilldelning och förrådshållning av arméns tyg-

materiel samt för förande av erforderliga materiel- och reservdelsregister,

samt den senare med uppgifter, som motsvarar den nuvarande ammuni-

tionsförrådsbyråns och krigsmaterielverkets förrådsbyrås verksamhet.

Tidigare framlagda förslag om krigsindustrisektion inom vapenavdel­

ningen samt krigsindustridetaljer inom fordons- och elektroavdelningarna

vidhålls av tygavdelningen. Dessutom har beträffande sakavdelningarna

föreslagits fristående ur centralsektionerna utbrutna expeditioner.

Slutligen föreslår tygavdelningen, att den nu till ämbetsverkets kontroll­

byrå knutna provskjutningscentralen direkt underställs ämbetsverket och

således icke som en provskjutningssektion ingår i vapenavdelningen. Moti­

veringen är i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

211

Enligt förvaltningsutredningens förslag och tygavdelningens däröver av­

givna utlåtande avsågs provskjutningscentralen att såsom en sektion ingå

i vapenavdelningen. Efter förnyade överväganden rörande provskjutnings-

centralens ställning i organisatoriskt hänseende har tygavdelningen kommit

till den uppfattningen, att centralen lämpligen bör utgå ur armétygför-

valtningcns organisation och bilda en fristående förvaltningsenhet. Såsom

skäl härför må framhållas, att provskjutningscentralen fullgör uppgifter

jämväl för andra centralförvaltningar inom försvaret ävensom i viss ut­

sträckning för civila industrier. Med hänsyn såväl till arbetsuppgifterna som

till förläggningen å annan ort är en självständig ställning för provskjut­

ningscentralen påkallad i överensstämmelse med vad som gäller för övriga

utom ämbetsverket förlagda underställda anstalter.

Tygavdelningen upptar ånyo till behandling frågan om anskaffning av

reservdelar och anför därom.

Uti tidigare i förevarande förvaltningsfråga avgivna yttranden har

ämbetsverket ifråga om reservdelsför sörj ningen anslutit sig till förvalt­

ningsutredningens förslag, att anskaffning och omsättning av reservdelar

(verktyg) skulle åvila verkstadsavdelningen. Tygavdelningen har emeller­

tid därvid utgått ifrån att den första anskaffningen av för freds- och

krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg), vilken bör äga rum samtidigt

med tillverkning av ny specialmateriel eller upphandling av standard-

maleriel, skulle ske genom vederbörande sakavdelnings försorg. Verk-

stadsavdelningen skulle dock i detta fall svara för att reservdelarna till

antal och slag blev lämpligt avpassade med hänsyn till för ändamålet

disponibla medel med mera. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar

skulle däremot ske genom verkstadsavdelningen efter samråd med veder­

börligt, för materielslaget ansvarigt sakorgan. I motsats till förvaltningsut-

redningen fann tygavdelningen det emellertid mera ändamålsenligt, att

den centrala förrådshållningen av såväl satsbundna som icke satsbundna

reservdelar skulle åvila ämbetsverkets förrådsorgan beträffande materiel.

Till sagda organ borde jämväl anslutas det centrala reservdelsregistret så­

som ett led i organets övriga materielbokföring.

Med hänsyn till de erfarenheter, som numera vunnits i föreliggande

spörsmål, och för att undvika dubblering av specialsakkunnig personal

anser tygavdelningen, att ansvaret för handläggningen av armétygförvalt-

ningens ärenden rörande reservdelar, materialier och allmänbruksverk-

tyg bör fördelas på följande sätt. Verkstadsavdelningen skall åligga att

verkställa utredning, då beställning med ofullständig beteckning inkom­

mer, att bestämma beställningspunkter för reservdelar, materialier och

allmänbruksverktyg, att anskaffa materialier och allmänbruksverktyg, att

i samråd med respektive sakorgan uppgöra förslag till nyanskaffning av

reservdelar, att uppgöra förslag till fortsatt anskaffning av alla reservdelar

samt att överlämna dessa förslag till respektive sakbyrå för teknisk gransk­

ning och anskaffning samt att lämna direktiv för behovsprövning i den

män dylik prövning förekommer. Sakbyråerna åligger, var och eu inom

sitt arbetsområde, att tekniskt granska och anskaffa (inköpsverksamheten

handläggs givetvis å inköpscentralen) de reservdelar, som vcrkstadsavdel-

ningen föreslår, samt att hålla verkstadsavdelningen underrättad om alla

förhållanden, som kan inverka på reservdelsbehovet.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Tygavdelningens förslag innebär en principiell skillnad i jämförelse

med förvaltningsutredningens i det hänseendet, att beskrivningsarbetet

på av ämbetsverket tidigare anförda skäl förutsätts skola förläggas till sak­

organen och icke, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, till förlags-

byrån. I detta syfte har i tygavdelningens förslag beskrivningsdetaljer

lagts in i de tre sakorganens centralsektioner. Vidare har inom samma sek­

tioner lagts in detaljer för teknisk dokumentationstjänst, vilken närmast

torde avse referattjänst inom vederbörande avdelnings verksamhetsområde.

I den promemoria som är fogad till överbefälhavarens skrivelse den 7

januari 1954 med sammanfattande yttrande över förvaltningarnas organisa-

tionsförslag berörs även förrådsverksamheten vid armétygförvaltningen.

Där framhålls att de uppgifter, som åvilar var och en av av de utav armé-

förvaltningen föreslagna byråerna skulle bli omfattande och helt art-

skilda, varför det anses kunna starkt ifrågasättas om det är möjligt för

en byråchef att lösa bl. a. det omfattande krigsförberedelsearbete, som

erfordras ifråga om såväl tygmateriel- som ammunitionstjänsten. Vidare

erinras om den för närvarande pågående omfattande försöksverksamheten

i syfte att genom förenklad materielhantering (bland annat enhetslaster

för ammunition) öka förrådens effektivitet i såväl krig som fred. Verksam­

heten framhålls vara av vital betydelse för det operativa krigsförberedelse-

arbetet. Två förrådsbyråer förklaras därför vara erforderliga.

Yttrande i denna fråga har under hand infordrats från ordföranden i

försvarets materielhanteringsdelegation. I detta anförs bl. a. följande.

Ammunitionsförrådstjänsten utgör ett specialområde, som väsentligt

skiljer sig från förrådstjänst beträffande annan materiel. För ammunition

tillkommer i förhållande till annan materiel bl. a. en sådan viktig uppgift

som att skapa säkerhet mot explosionsrisk, dels för ammunitionen som

sådan, dels för förrådsanläggningar, dels ock i förhållande till tredje man.

Säkerhetsfrågan ställer ammunitionsförrådstjänsten i särklass och kräver

specialutbildad personal och en organisation, som väsentligt skiljer sig från

annan förrådstjänst. Ammunitionen med sina explosiva laddningar krä­

ver dessutom för att undgå förstörelse genom fukt, temperaturvariationer

etc. speciella former för förrådshållning och övervakning. Som avgörande

skäl för att en uppdelning av förrådstjänsten på olika byråer bör ske

talar enligt min mening vidare de mycket stora ekonomiska värden, som

arméns tygmateriel och ammunition var för sig representerar.

Departementschefen.

Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation bör enligt min

mening i stort sett ges den utformning som angavs i bilagor till min skri­

velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. och för vilken orga­

nisation förut lämnats en redogörelse. Med hänsyn till vad arméförvalt­

ningens tygavdelning anfört i sin skrivelse den 14 december 1953 är jag

emellertid beredd att föreslå jämkningar på enstaka punkter. Härtill åter­

kommer jag i det följande. I jämförelse med förvaltningsutredningens

förslag företer det förslag, jag här framlägger, avvikelser i vissa hänseen­

den.

I stället för den av utredningen förordade signalbyrån föreslår jag

inrättande av en elektroavdclning. Jag hänvisar härvid till vad jag vid

behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänsten (kap. II A) anfört

om betydelsen av att de teletekniska hjälpmedlen utnyttjas inom vårt för­

svar. Särskild hänsyn måste också tas till den tekniska utveckling inom

detta område, som ägt rum sedan förvaltningsutredningens undersökningar

verkställdes.

Efter förnyade överväganden har jag funnit tillräckliga skäl icke före­

ligga att frångå förvaltningsutredningens förslag om fristående central­

planering och materielinspektion. Mera begränsade uppgifter bör dock

avses för centralplaneringen än vad förvaltningsutredningen tänkt sig, i

det att de kamerala arbetsuppgifterna enligt mitt förslag hänförs till

administrativa byrån. Jag anser sålunda icke att här ifrågavarande

två stabsorgan bör sammanföras till en centralbyrå. I detta hänseende

råder likhet med vad jag i annat sammanhang föreslår i fråga om flyg­

förvaltningen. För marinförvaltningens del är frågan icke aktuell, enär

det icke finns behov av någon materielinspektion inom detta ämbetsverk.

Då emellertid de två stabsorganens verksamhet i vissa hänseenden bör

samordnas och ledas enhetligt, men souschefen icke lämpligen bör be­

lastas med denna uppgift, bör de enligt min mening direkt underställas

fälttygmästaren i likhet med vad som är föreskrivet i fråga om den nu­

varande tygavdelningens chefsexpedition.

Med hänsyn till det anförda kommer personalkårexpeditionen att vara

fristående.

Efter att ingående ha övervägt de av tygavdelningen anförda skälen

för att den centrala förrådstjänsten inom armétygförvaltningen bör upp­

delas på två byråer samt med beaktande av vad som anförts i frågan, dels

i den till överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade prome­

morian, dels av ordföranden i försvarets materielhanteringsdelegation, har

jag kommit till den uppfattningen, att ledningen av en gemensam för-

rådsbyrå för såväl tygmateriel som ammunition skulle bli förenad med

påtagliga svårigheter. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här

gäller anser jag mig därför icke kunna förorda den sistnämnda organisa­

tionsformen. Jag föreslår sålunda, att inom armétygförvaltningen inrättas

en tygförrådsbyrå och eu ammnnitionsförrådsbgrå.

I fråga om vapenavdelningen innebär mitt förslag den avvikelsen från

förvaltningsutredningens förslag, att första och andra vapenbyråerna er­

sätter infanteri- och artilleribyråerna. Förstnämnda byråer finns redan

nu inom armeförvaltningens tygavdelning. Ändringen återverkar i huvud­

sak endast på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de två byråerna.

Med hänsyn till kontrollkontorets storlek och omfattande arbetsuppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

213

214

Kungl. May.ts proposition nr 109.

anser jag, att det bör organiseras som en kontrollbyrå inom vapenavdel­

ningen. Icke heller har jag något att invända mot att provskjutningscen-

tralen som en från avdelningarna fristående enhet underställs ämbetsverket.

Tygavdelningen har vidare begärt en sektion inom vapenavdelningen för

krigsindustriplaneringsarbetet. Detta förslag anser jag mig icke kunna bi­

träda, enär ifrågavarande arbete enligt min mening bör förläggas till avdel­

ningens olika sakorgan.

Elektroavdelningens indelning bygger på av arméförvaltningen tidigare

framlagt förslag. I detta förslag ingår en fristående industridetalj, beträf­

fande vilken gäller vad nyss sagts om vapenavdelningens krigsindustri­

sektion.

Fordonsavdelningens indelning ansluter sig till förvaltningsutredningens

förslag utom i så måtto att den inom avdelningen fristående motorsektio­

nen i stället erhållit benämningen specialteknisk sektion. Även inom

denna avdelning begär arméförvaltningen en industridetalj. Förslaget här­

om kan jag dock icke biträda.

Efter närmare undersökning har jag kommit till den uppfattningen,

att det icke är nödvändigt att, såsom förvaltningsutredningen föreslagit,

inom verkstadsavdelmngen inrätta en byrå för krigsreparationstjänsten.

Någon krigsreparationsbyrå bör sålunda icke komma till stånd. Det är

enligt min mening tillfyllest med en inom avdelningen fristående krigs-

reparationssektion. Mitt förslag innebär vidare den skillnaden i jämförelse

med förvaltningsutredningen, att utrustningssektionen brutits ut ur drift­

byrån. Då jag funnit tygavdelningens synpunkter i fråga om reservdels-

försörjningen beaktansvärda, tillkommer i mitt förslag en fristående re-

servdelssektion. Jag anser sålunda, att verkstadsavdelmngen bör indelas i

centralsektion, driftbyrå, krigsreparationssektion, anläggningssektion och

reservdelssektion.

En mera adekvat benämning på den av förvaltningsutredningen före­

slagna inköpscentralen är enligt min uppfattning inköpsavdelning. För-

lagsbyrån bör benämnas normaliebyrån. En byrå med denna benämning

och i stort sett motsvarande uppgifter finns f. n. inom flygförvaltningen.

Till frågan om beskrivningsarbetets organisation samt förslaget om fri­

stående expeditioner för , sakavdelningarna ävensom till vissa andra i

det föregående berörda spörsmål återkommer jag vid behandlingen av

armétygförvaltningens detalj organisation.

Huvuddragen av den av mig föreslagna organisationen framgår av bil. 2

med underbilagor.

4. Armétygförvaltningens detaljorganisation.

Förvaltningsutredningen behandlar mycket utförligt frågan om armé­

förvaltningens organisation. En översiktlig redogörelse härför kommer att

215

lämnas i det följande. I samband härmed belyses närmare de under före­

gående avsnitt nämnda avdelningarnas, byråernas och sektionernas m. in.

arbetsuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

a. VAPENAVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Den föreslagna infanteribyråns arbetsområde avser vapen, som används

av infanteriet jämte tillhörande ammunition, vartill kommer minor, hand­

granater, sprängämnesmateriel m. in. Byrån föreslås indelad i handvapen­

sektion, raketsektion, kemisk sektion och minsektion, vartill kommer en

fristående granatkastardetalj. Sektionerna utom raketsektionen föreslås

indelade i detaljer.

Artilleribyråns arbetsområde avser enligt förslaget pjäsmateriel, eldled-

ningsmateriel och till pjäsmaterielen hörande ammunition. I anslutning

därtill föreslås byrån indelad i pjäs-, eldlednings- och ammunitionssek-

tioner. Sektionerna avses skola indelas i detaljer.

vapenavdelningens ritkontor skall enligt utredningens förslag kon-

struktionsritarbetet utföras för avdelningen i dess helhet. Det föreslås

uppdelat på fyra arbetsgrupper, nämligen en infanterivapengrupp, en

artillerivapengrupp, en instrumentgrupp samt en ammunitions- och för-

packningsgrupp.

Avdelningens kontrollkontor avses i första hand skola handha leverans-

kontrollen av den vapen- och ammunitionsutrustning, som anskaffas av

arméförvaltningen. Härtill kommer vissa andra uppgifter, såsom utförande

av årsprov i fråga om ammunition. Vidare föreslås att kontorets chef skall

ingå i undersökningskommissioner, i den mån sådana tillsätts vid inträffade

vapenhaverier och sprängolyckor. Slutligen anses kontoret böra fungera

som ett kontaktorgan för vapenavdelningens leverantörer och i före­

kommande fall tillhandahålla dem detaljer och tillbehör från arméns för­

råd, utlåna tillverkningsverktyg och mätdon samt i övrigt underlätta

deras kontakter med förvaltningen.

Vid överbelastning eller när kontrolluppdrag gäller särskilt komplicerad

materiel förutsätter utredningen, att vederbörande sakorgan skall ställa er­

forderlig personal till kontrollkontorets förfogande.

Kontrollkontoret indelas enligt förvaltningsutredningens förslag i ammu-

nitionssektion, centraldetalj, pjäsdetalj och eldledningsdetalj. Ammunitions-

sektioncn föreslås uppdelad i detaljer.

Vapenavdelningens skjutcentral avses skola för armens räkning utföra

sådana skjutningar och sprängförsök, som av säkerhetsskäl eller på grund

av behovet av speciell instrumentering eller anläggning lämpligen bör ut­

föras vid central skjutplats. Skjutningarna utgörs av leveranskontroll-,

årsprov-, tabell- och försöksskjutningar. Vissa av dessa skjutningar ut­

förs dock, vad beträffar ammunition levererad från aktiebolaget Bofors,

hos leverantören.

216

Skjutningarna förutsätts liksom för närvarande skola försiggå i första

hand på skjutfältet i Karlsborg och till mindre del på skjutplatsen i

Marma, till vilka platser även delar av skjutcentralen enligt utredningen

förläggs.

Skjutcentralen föreslås indelad i ett antal detaljer.

Centralsektionen är utformad som ett funktionellt organ, vilket i första

hand skall biträda avdelningschefen vid planläggningen och ledningen av

verksamheten inom avdelningen. Den skall sålunda enligt förslaget utföra

vissa utrednings- och sammanställningsarbeten, föra dispositionsanteck-

ningar, handlägga vissa personalärenden samt utföra skrivservice in. m.

Den föreslås skola indelas i utredningsdetalj och expedition med skriv­

central.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Såsom framgår av tidigare redogörelse har enligt detta förslag i vapenav­

delningen inrymts en fristående expedition samt en krigsindustrisektion.

\idare har skjutcentralen utbrutits ur vapenavdelningen och föreslagits

skola under namnet provskjutningscentral bilda en fristående enhet.

Tygavdelningen föreslår, att första vapenbijrån indelas i infanterisek­

tion, pjässektion och eldledningssektion. Dessa sektioner återfinns också

i förvaltningsutredningens betänkande, fördelade mellan infanteri- och

artilleribyråerna. Infanterisektionen motsvarar närmast förvaltningsut­

redningens handvapensektion. Tygavdelningen har icke medtagit någon

fristående granatkastardetalj. Sektionernas indelning i detaljer skiljer sig

i icke ringa grad från förvaltningsutredningens förslag. Genomgående

räknar tygavdelningen med en mera differentierad detaljindelning än vad

förvaltningsutredningen gjort.

Enligt tygavdelningens förslag indelas andra vapenbijrån i artilleri-

ammunitionssektion, minsektion, kemisk sektion, rekylfri sektion samt

fristående ballistisk detalj.

Den rekylfria sektionen motsvarar närmast förvaltningsutredningens

raketsektion. Enligt förvaltningsutredningens förslag är den ballistiska

detaljen inrymd i ammunitionssektionen. Beträffande detaljindelningen

gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om första vapenbyrån.

Ritkontorets indelning skiljer sig icke oväsentligt från förvaltningsut­

redningens förslag.

Kontrollbyrån inrymmer enligt tygavdelningens förslag centralsektion,

vapensektion, ammunitionssektion, mätdonssektion och underhållssektion.

Den enligt förvaltningsutredningen fristående eldledningsdetaljen är inord­

nad i vapensektionen. Mätdonssektionen är avsedd för arbetsuppgifter, som

skall övertas från krigsmaterielverket. Tygavdelningen har funnit det

lämpligt att förlägga dessa uppgifter till kontrollbyrån. Även inom kon­

217

trollbyrån föreslår tygavdelningen en mera differentierad och från förvalt-

ningsutredningens förslag i flera hänseenden skiljaktig detaljindelning.

Såsom framgår av tidigare redogörelse föreslår tygavdelningen en fri­

stående expedition.

Beträffande krigsindustrisektionens tilltänkta arbetsuppgifter framhåller

tygavdelningen att den i samråd med centralbyrån skall svara för upp­

rättande och revidering av de ifråga om avdelningens arbetsområde anbe­

fallda krigsförvaltningsplanerna, innefattande såväl krigsmateriel- som

krigsammunitionsplaner, ävensom övriga krigsförberedelseåtgärder.

Centralsektionen indelas i centraldetalj, ekonomidetalj, beskiivnings-

detalj och teknisk dokumentationstjänst. Beskrivningsdetaljen och den

tekniska dokumentationstjänsten har tidigare berörts. Centraldetaljen och

ekonomidetaljen motsvarar i huvudsak förvaltningsutredningens utred-

ningsdetalj.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar jag med att vapen­

avdelningen indelas i tre byråer, första och andra vapenbyrån samt kontroll-

bvrån, ävensom fristående centralsektion och ritkontor.

Tygavdelningens förslag till sektionsindelning beträffande första och

andra vapenbyråerna anser jag mig kunna godta.

Vad beträffar kontrollbyrån finner jag icke tillräckliga skäl att till­

styrka, att någon underhållssektion inrättas inom densamma. De uppgifter

som avses för denna sektion kan enligt min mening fördelas mellan Övriga

sektioner. Icke heller kan jag biträda förslaget att en centralsektion skulle

ingå i byrån. Jag föreslår, att den ersätts av en centraldetalj.

Jag kan icke biträda förslaget att armétygförvaltningens sakavdelningar

utrustas med fristående expeditioner. Expeditionerna bör enligt min mening

i enlighet med förvaltningsutredningens förslag inrymmas i centralsek­

tionerna.

Bärande skäl finns enligt min uppfattning icke för tygavdelningens

förslag att beskrivningsarbetet och referattjänsten skall i huvudsak för­

läggas till sakorganen. Dessa arbetsuppgifter bör i enlighet med förvalt­

ningsutredningens förslag lokaliseras till normaliebyråns beskrivnings-

sektion respektive dess bibliotek. Jag kan sålunda icke tillstyrka, att

särskilda organ för ändamålet inrättas inom sakavdelningarna. Utarbetande

av det underlag för beskrivningsarbetet, som sakorganen bör lämna till

normaliebyrån, bör fördelas mellan sakorganens underavdelningar. Det

av förvaltningsutredningen föreslagna systemet utgör enligt min mening

det mest rationella sättet att ordna beskrivningsarbetet. I likhet med tyg­

avdelningen anser jag att detta arbete är av stor betydelse och att brist

på sakkunnigt uppgjorda beskrivningar kan äventyra den tekniska mate-

rielens såväl användning som underhall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

218

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört räknar jag med att såväl be-

skrivningsdetaljen som den tekniska dokumentationstjänsten utgår ur

centralsektionen.

I likhet med förvaltningsutredningen räknar jag med en utrednings-

detalj inom centralsektionen i stället för den av tygavdelningen föreslagna

ekonomidetaljen.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört är jag icke beredd att till­

styrka att en särskild krigsindustrisektion inrättas inom vapenavdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

b. FOR DONS AVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutredniug.

Fordonsavdelningens arbetsområde anges av utredningen skola omfatta

följande materielgrupper: stridsvagnar, pansarbilar, motorlavettage, väg-,

terräng- och släpfordon, kärror och vagnar, vinterfordonsmateriel, häst-

och hundutredningsmateriel, cykelmateriel, järnvägsbro- och landsvägs-

bromateriel, båtmateriel, arbetsfordon, snöröjningsmateriel, maskiner och

redskap för fältarbeten, bärgningsmateriel, brandsläckningsmateriel samt

materiel för sjö- och lufttransporter.

Utredningen föreslår att fordonsavdelningens fordonsbyrå indelas i två

sektioner, stridsfordonssektion och lastfordonssektion, samt en från dessa

fristående detalj, släpfordonsdetaljen. Sektionerna indelas i detaljer.

Enligt utredningens mening bör arméförvaltningen vara huvudförvalt­

ningsmyndighet beträffande motorfordon av standardkaraktär, avsedda

främst för transporter på vägar, samt motorfordon av speciell karaktär,

ai sedda för transporter saväl i terräng som på vägar, ävensom motor­

cyklar. Beträffande vissa specialutrustade fordon anses flygförvaltningen

böra vara huvudförvaltningsmyndighet.

Fältarbetsbyrån föreslås indelad i brosektion och maskinsektion, båda i

sin tur indelade i ett antal detaljer.

Fordonsavdelningens ritkontor är tänkt som ett funktionellt organ med

uPPgifter motsvarande dem, som avses skola åvila motsvarande organ inom

vapena'! delningen. Det indelas enligt förslaget i tre arbetsgrupper, näm­

ligen fordonsgrupp, fältarbetsgrupp och elgrupp.

Verksamheten inom fordonsavdelningens motorsektion avses icke såsom

inom fordons- och fältarbetsbyråerna skola vara knuten till viss materiel-

anskaffning utan bestå i utvecklings- och försöksverksamhet av konsul­

terande karaktär i principiella frågor rörande motorer, driv- och smörj­

medel, elutrustning å fordon, däck in. in. Såsom i det föregående nämnts

bör enligt utredningens mening beträffande driv- och smörjmedel krigs­

förberedelseal bete, anskaffning, förradshallning och tilldelning åtminstone

tillsvidare hänföras till försvarets intendenturförvaltnings förvaltnings­

område. På motorsektionen skall emellertid enligt förslaget ankomma att

219

utarbeta specifikationer, föreskrifter och leveranskontrollbestämmelser för

anskaffningen, att kvalitativt bedöma anbud å driv- och smörj medelsleve­

ranser samt att utöva kvalitetsövervakning av förrådshållna driv- och

smörjmedel.

Den föreslagna indelningen av kontrollkontoret upptar centraldetalj,

fordonsdetalj och fältarbetsdetalj. Uppgifterna ansluter sig i stort sett till

motsvarande uppgifter för vapenavdelningens kontrollkontor. Kontoret

föreslås skola utöva föreskriven legalbesiktning av försvarets motor- och

släpfordon.

Centralsektionen är avsedd för funktionella uppgifter, motsvarande dem

som utredningen föreslår beträffande vapenavdelningens centralsektion.

Arméförvaltnmgens tygavdelnings förslag den

14

december

1953.

Även beträffande fordonsavdelningen föreslår arméförvaltningens tyg­

avdelning en fristående expedition och en krigsindustridetalj.

Fordonsbyrån är enligt förslaget indelad i stridsfordonssektion, bilsek­

tion, släpfordonssektion och biluttagningssektion. Släpfordonssektionen

innebär en utvidgning av den av förvaltningsutredningen föreslagna släpfor-

donsdetaljen. Biluttagningssektionen motsvarar förvaltningsutredningens

till förrådsbyrån förlagda fordonsregister. Tygavdelningen anser det mest

ändamålsenligt att ämbetsverkets organ för uttagning av bilar in. in. an­

knyts till fordonsavdelningen. Sektionerna är enligt förslaget indelade i

ett antal detaljer. Även här gäller att tygavdelningen drivit detaljindel­

ningen längre än förvaltningsutredningen.

Fältarbetsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i beräkningssek-

tion, brosektion och maskinsektion. Beräkningssektionen motsvarar i

huvudsak den enligt förvaltningsutredningens förslag i brosektionen in­

gående projektdetaljen. Enligt uppgift från tygavdelningen saknas civil

sakkunskap beträffande frågor om projektering av krigsbroar, varför detta

arbete helt och hållet måste ombesörjas av armétygförvaltningen.

Detaljindelningen skiljer sig delvis från förvaltningsutredningens för­

slag.

Den specialtekniska sektionen motsvarar i huvudsak förvaltnmgsutred-

ningens motorsektion. Den är sålunda tänkt skola handlägga bland annat

ärenden rörande motor- och fordonstekniska frågor av allmän natur samt

i samråd med normaliebyrån utarbeta tekniskt underlag för arméintenden-

turförvaltningens upphandling av motorbränsle och smörjmedel.

Tygavdelningen framhåller, att nu gällande inskränkning beträffande

huvudförvaltningsprincipens tillämpning ifråga om terrängdragbilar for

släpfordon över tolv ton bör tas under omprövning.

Ritkontorets och kontrollsektionens inre organisation skiljer sig enligt

förslaget från förvaltningsutredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

220

Centralsektionens indelning överensstämmer med vad tygavdelningen

föreslagit beträffande motsvarande organ inom vapenavdelningen.

Departementschefen.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag räknar med att fordonsav-

delningen indelas i fordonsbyrå, fältarbetsbyrå, specialteknisk sektion, rit­

kontor, kontrollsektion och centralsektion.

Jag anser mig kunna godta tygavdelningens förslag beträffande fordons-

byråns indelning. Med hänsyn till släpfordonens betydelse vill jag icke

motsätta mig att frågor rörande dem handläggs på en särskild sektion.

På av tygavdelningen anförda skäl har jag icke heller något att invända

mot att det enligt förvaltningsutredningen till förrådsbyrån förlagda for-

donsregistret i stället ingår i fordonsavdelningen under benämningen bil-

uttagningssektion.

Jag kan icke biträda förslaget om att beräkningsarbetet beträffande

krigsbroar organiseras på en särskild sektion, varför beräkningssektionen

enligt min mening bör utgå och i stället motsvarande detaljer inrymmas

under brosektionen. I övrigt har jag intet att erinra beträffande fältarbets-

byråns organisation.

Jag har heller intet att erinra mot att kontrollkontoret benämns kontroll­

sektion.

Lika litet som i fråga om vapenavdelningen kan jag biträda förslaget

om att fiistående expedition och krigsindustridetalj inrättas inom fordons­

avdelningen.

Beträffande centralsektionens ekonomidetalj, beskrivningsdetalj och

tekniska dokumentationstjänst gäller vad jag anfört i fråga om motsva­

rande organ inom vapenavdelningen. Jag föreslår sålunda, att dessa detaljer

utgår ur centralsektionen, dit i stället expeditionen förläggs.

Jag erinrar slutligen om att de uppgifter i samband med uttagning av

båtar, avsedda för armén, som enligt förordningen den 13 november 1953

(SFS nr 673) om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigs­

maktens behov (militär uttagningsförordning) ålagts tygavdelningen,

kommer att falla inom fältarbetsbyråns område.

c. ELEK TRO A VDELNINGEN (SIGNALBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Signalbyråns arbetsområde anges av utredningen skola utgöras av elek­

trisk svagströmsmateriel, avsedd för förbindelsetjänst samt för spanings-

strids- och eldledning, minsökning m. m„ belysningsmateriel för fältbruk,

optisk signalmateriel, materiel för elektrisk strömförsörjning i fält även­

som instrument och annan utrustning för betjäning, kontroll och vård av

nämnda materielslag.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

221

Det erforderliga laboratoriearbetet anser utredningen böra utföras inom

det teletekniska laboratoriet, vars expertis bör utnyttjas för ändamålet.

Enligt utredningens förslag bör signalbyrån indelas i centralsektion,

radiosektion, radarsektion, trådsektion, elsektion samt kontrollkontor. Så­

väl sektionerna som kontrollkontoret anses böra ytterligare uppdelas i

detaljer, kontrollkontoret dock i en fast grupp och en rörlig grupp.

För att de militära synpunkterna och erfarenheterna skall vinna erfor­

derligt beaktande vid signal- och belysningsmaterielens konstruktion, an­

skaffning och modernisering och för att underlätta byråchefens samarbete

med staber och truppförband föreslår utredningen att denne till sitt för­

fogande får två militärassistenter, officerare med om möjligt högre teknisk

utbildning. Den ene bör tillhöra signaltrupperna och vara specialist på

telekommunikation, den andre luftvärnet och vara specialist på radar.

Utredningen framhåller såsom lämpligt, att arméförvaltningen utövar

huvudförvaltningen beträffande viss radio- och radarmateriel samt dess­

utom beträffande transportabla elverk och laddningsutrustningar, fälthe-

lysningsmateriel, ackumulatorer och torrbatterier, kabel- och anslutnings­

don för starkström, glödlampor m. m. Även beträffande fälttelefon- och

linjemateriel samt viss telefonutrustning och transportabla fjärrskrift-

apparater samt viss ljudmätmateriel bör arméförvaltningen enligt förvalt-

ningsutredningens mening vara huvudförvaltningsmyndighet, i den mån

fråga är om materiel av standardtyp.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den

14

december

1953.

Även för elektroavdelningens del föreslår tygavdelningen fristående

expedition och krigsindustridetalj. Vidare föreslås bibehållande av eu

specialteknisk sektion (telelaboratorium).

Tclebijrån föreslår tygavdelningen indelad i trådsektion, truppradiosek­

tion och stabsradiosektion. Även beträffande dessa sektioner innehåller

förslaget en långtgående detaljindelning.

Radarbijrån indelas i stridsledningsradarsektion, eldledningsradarsektion

och specialradarsektion. Varje sektion indelas i detaljer.

Elkraftsektionen skall enligt förslaget få till uppgift att anskaffa under

fältmässiga förhållanden utnyttjad transportabel elkrafts- och strömför-

sörjningsmateriel till den teletekniska materielen ävensom dylik materiel

till elektriskt drivna pjäser och eldledningsutrustningar inom vapenavdel­

ningens verksamhetsområde. Sektionen föreslås skola indelas i tie detaljei.

I stället för kontrollkontor används, liksom i fråga om fordonsavdel-

ningen, benämningen kontrollsektion.

Centralsektionens indelning enligt förslaget överensstämmer med mot­

svarande organ inom vapen- och fordonsavdelningarna.

I den specialtekniska sektionen ingår en verkstad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande den specialtekniska sektionen (elektrotekniska laboratoriet)

anlör tygavdelningen, att den bibehållits i organisationen med hänsyn till

att det föreslagna för försvaret gemensamma teletekniska laboratoriet på

grund av lokalbrist icke torde komma till stånd under budgetåret 1954/55.

Sektionens uppgift omfattar sammanställning, utprovning och teknisk an­

passning av konstruktioner inom elektroavdelningens verksamhetsområden.

Departementschefen.

Jag erinrar att elektroavdelningen av mig förutsatts skola indelas i

telebyrå och radarbyrå samt som fristående enheter centralsektion, elkraft­

sektion, ritkontor och kontrollsektion. På av tygavdelningen anförda skäl

tillstyrker jag dessutom att den specialtekniska sektionen (ellaboratoriet)

bibehålls åtminstone tills vidare.

Den av tygavdelningen för tele- och radarbyråerna föreslagna sektions-

indelningen ger mig icke anledning till erinran. Jag har övervägt att föreslå

sammanslagning av telebyråns stabs- och truppradiosektioner. Vid när­

mare undersökning har jag emellertid kommit till den uppfattningen att

med hänsyn till pågående utbyggnad av arméns signalförbindelser en dylik

sammanslagning åtminstone tills vidare icke bör ske.

Beträffande den föreslagna expeditionen, den fristående krigsindustri-

detaljen samt i centralsektionen ingående beskrivningsdetalj och teknisk

dokumentationstjänst gäller vad jag tidigare anfört vid behandlingen av

övriga sakavdelningar.

Jag har intet att erinra mot att benämningen kontrollsektion kommer

till användning i stället för kontrollkontor.

d. VER KS TA DS A V DELNING EN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Som arbetsuppgifter för verkstadsavdelningen anger förvaltningsutred-

ningen att handlägga alla tekniska ärenden rörande arméns reparations-

tjänst i saväl fred som krig samt hela landets behov av fordonsreparationer

i krig. Därjämte bör det ankomma på avdelningen att biträda ämbets­

verkets förrådsbyrå vid handläggning av kollektivavtals- och arbetsstudie-

frågor samt vid uppläggning av ekonomisk organisation för och utförande

av ekonomisk driftkontroll vid byrån underställda ammunitionssamman-

sättningsverkstäder och förråd.

Krigsreparationsbyråns föreslagna indelning upptar utbildningssektion

och krigsreparationssektion, den senare indelad i tre detaljer.

På utbildningssektionen bör enligt utredningen ankomma att planlägga

utbildningen av personalen vid arméingenjörkåren och tygstaten samt, be­

träffande krigsreparationstjänsten, av verkstädernas civila arbetsledare och

arbetare ävensom värnpliktiga tekniker och mekaniker. Utredningen fram­

223

håller, att vid denna planläggning, som bör omfatta utbildningens fördel­

ning på förband och skolor samt angivande av tidpunkter för olika kurser,

lokalbehov, erforderliga lärare och instruktörer, läroämnenas omfattning

m. m., ett intimt samarbete måste äga rum med arméstaben samt cheferna

för berörda truppförband och skolor.

Enligt förvaltningsutredningens förslag skall driftbyrån indelas i orga-

nisationssektion, driftsektion, reservdelssektion, utrustningssektion samt en

fristående avtalsdetalj. De olika sektionerna, utom utrustningssektionen,

föreslås indelade i ett antal detaljer.

Utredningen framhåller, att driftbyrån närmast intar ställning som

koncernledning för arméförvaltningen underställda verkstäder. En sådan

ledning måste för att arbeta effektivt som grund för sina ställnings­

taganden samt för att kunna överblicka vunna resultat i stor utsträckning

bearbeta statistiskt material. För att jämn belastning av verkstäderna skall

uppnås måste vidare viss planering utföras av ledningen. Både planerings­

arbetet och den ekonomiska övervakningen av driften vid verkstäderna är

enligt utredningens uppfattning i hög grad beroende av statistiken. Nu

nämnd statistikbearbetning, planering och övervakning finner utredningen

böra inom drifbyråns ram sammanhållas av organisationssektionen, inom

vilken enligt förslaget skall finnas en statistikdetalj. Utredningen berör när­

mare de olika avseenden, i vilka statistiska redogörelser bör uppgöras. Som

exempel anför utredningen löneutvecklingen och förtjänstnivån för den

kollektivavtalsanställda personalen samt medelsförbrukningen beträffande

anslaget till underhåll av tygmateriel. Utredningen framhåller, att för­

svarets civilförvaltnings hålkortsanläggning bör utnyttjas för statistik­

arbetet.

Den inom verkstadsavdelningen fristående avtalsdetaljen skall enligt

utredningens förslag handlägga avtalsfrågor, arbetarskyddsfrågor och

andra sociala frågor för de verkstäder och förråd, vilka i drifttekniskt

hänseende underställts verkstadsavdelningen eller förrådsbyrån. Arbetar-

skyddsfrågorna bör dock handläggas av förrådsbyrån beträffande denna

byrå underställda förråd och ammunitionssammansättningsverkstäder samt

beträffande arméns skjutplatser.

Avdelningens centralsektion föreslås indelad i expedition och personal-

detalj. Personaldetaljen har enligt förslaget tillagts mycket omfattande upp­

gifter beträffande krigsredovisningen av personal. Dessutom har utred­

ningen ansett detaljen böra handha viss registrering beträffande perso­

nalens fredsredovisning. Denna registrering skall framförallt avse armé­

ingen jörkår ens och tygstatens personal. Personalärenden beträffande denna

personal avses även skola i viss utsträckning handläggas inom detaljen,

exempelvis i vad rör transport till och från vederbörande personalkår,

fredsplacering, befordran, förordnanden, avsked m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

224

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

Armé förvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Krigsreparationsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i utbild­

ningssektion och krigsreparationssektion, vilket överensstämmer med för-

valtningsutredningens förslag. Utbildningssektionen, beträffande vilken

förvaltningsutredningen icke föreslagit någon underindelning, skall enligt

tygavdelningens förslag indelas i utbildningsdetalj och verkstadsskola.

Krigsreparationssektionens indelning sammanfaller med förvaltningsut-

redningens förslag utom i så måtto att centralsektionens personaldetalj

under benämningen personalregister överflyttats till krigsreparationssek-

tionen. Detta motiveras av tygavdelningen med det förhållandet att per­

sonalregistret uteslutande kommer att handlägga personalfrågor, som sam­

manhänger med krigsreparationsbyråns verksamhet.

Driftbyrån indelas enligt förslaget i organisationssektion, tygverkstads-

sektion, ammunitionsverkstadssektion samt arbetsstudiesektion, vartill

kommer en fristående avtalsdetalj. Tygverkstadssektionen motsvarar i

huvudsak förvaltningsutredningens driftsektion. Ammunitionsverkstads-

sektionen är avsedd för ledningen av de sammansättningsverkstäder, som

ingår i krigsmaterielverkets lokalförvaltningar och som skall övertas av

tygavdelningen. Enligt förvaltningsutredningens förslag avsågs frågor

rörande såväl krigsmaterielverkets nuvarande centralförråd av ammunition

som sainmansättningsverkstäderna skola handläggas å förrådsbyrån. Tvg-

avdelningen framhåller emellertid, att avdelningen funnit det mera ända­

målsenligt, att ärenden rörande driften vid ifrågavarande sammansätt­

ningsverkstäder handläggs inom verkstadsavdelningen.

Den föreslagna arbctsstudiesektionen innebär en utvidgning av den utav

förvaltningsutredningen föreslagna arbetsstudiedetaljen inom driftsek­

tionen. Denna utvidgning har från tygavdelningen under hand motiverats

med att arbetsstudieverksamheten är av så stor ekonomisk betydelse för

verkstadsdriften att den måste bedrivas inom en vidare ram än vad för­

valtningsutredningen tänkt sig.

Samtliga sektioner inom driftbyrån föreslås av tygavdelningen skola in­

delas i ett antal detaljer. Beträffande de två förstnämnda sektionerna råder

i detta avseende i huvudsak överensstämmelse med förvaltningsutred­

ningens förslag.

Centralsektionen föreslås skola indelas i expedition och centraldetalj.

Departementschefen.

Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag räknar med att verk­

stadsavdelningen indelas i centralsektion, driftbyrå och såsom fristående

enheter krigsreparationssektion, anläggningssektion och reservdelssektion.

Jag biträder förslaget om att ärenden rörande de från krigsmateriel-

verket övertagna ammunitionssammansättningsverkstäderna handläggs på

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

225

en särskild sektion inom driftbyrån. Med hänsyn till arbetsstudieverksam-

hetens betydelse för en rationell verkstadsdrift finner jag mig också kunna

godta förslaget om att en särskild arbetsstudiesektion inrättas inom drift­

byrån. Vid det förhållandet att jag icke räknar med någon krigsreparations-

byrå inom avdelningen bör någon ändring ej ske beträffande förvaltnings-

utredningens förslag om utbildningsfrågornas förläggande till centralsek­

tionen.

Jag förutsätter, att reservdelssektionen kommer att erhålla de arbets­

uppgifter som följer av tygavdelningens förslag den 14 december 1953.

c. TYGFÖRRÅDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFÖRRÅDSBYRÅN

(FÖRRÅDSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Förrådsbyrån skall enligt förvaltningsutredningen utföra behovsberäk-

ningar samt handha tilldelning och förrådshållning beträffande arméns

tygmateriel och ammunition. Därjämte avses byrån skola ombesörja ut-

tagning och tilldelning av civila motorfordon för såväl arméns som

marinens och flygvapnets samt vissa civila myndigheters behov. Härtill

kommer distribution och förrådshållning av viss ammunition för marinens

och flygvapnets räkning.

Byrån indelas enligt förslaget i planeringssektion, materielsektion,

ammunitionssektion och fordonsregister. Sektionerna indelas i detaljer

och fordonsregistret i arbetsgrupper.

Inom materielsektionen skall enligt förslaget föras materielregister.

Sektionen skall vidare svara för förrådskontrollen inom byråns materiel-

område samt utföra sakgranskning (även beträffande ammunition) av de

lokala tygorganens räkenskaper, med undantag dock av verkstädernas.

Dessas medelsverifikationer avses skola granskas av verkstadsavdelningens

organisationssektion, som skall ha att ta fram och tillställa materielsek­

tionen det i verifikationerna ingående material, som erfordras för förråds­

kontrollen.

Förrådsbyråns fordonsregister skall ur landets civila motorpark utta för

avsedda ändamål lämpliga motorfordon (underlaget erhålls från länssty­

relserna), tilldela förband och myndigheter dessa fordon samt registrera

fordonen och tilldelningen. Underlag för beräkning av uttagningsbehovet

erhålls, vad beträffar utrustningsbehovet, från byråns planeringssektion

och, vad beträffar tillgången på stamfordon, från byråns materielsektion.

Armeförvaltningens tygavdclnings förslag den 14 december 1953.

Arméförvaltningens tygavdelning har avgelt organisationsförslag för så­

väl eu förrådsbyrå som alternativt för en tygförråds- och en ammuni-

tionsförrådsbyrå. Här lämnas eu kortfattad redogörelse för båda förslagen.

15—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förrådsbyrån, under vilken skall sortera centralförråd för materiel och

centralförråd för ammunition, indelas enligt tygavdelningens förslag i

centralsektion, materielsektion, materielredovisningssektion, ammunitions-

sektion och ammunitionsredovisningssektion. Såsom tidigare berörts före­

slår avdelningen att det fordonsregister, som enligt förvaltningsutred-

ningens förslag skulle vara förlagt till förrådsbyrån, under benämningen

biluttagningssektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå.

Beaktas denna överflyttning föreslår tygavdelningen fem sektioner i stället

för förvaltningsutredningens tre. Samtliga sektioner förutsätts skola in­

delas i ett antal detaljer.

Den föreslagna centralsektionen motsvarar i stor utsträckning förvalt­

ningsutredningens planeringssektion, i det att den innehåller expedition

samt detaljer för planering, behovsberäkningar m. in.

Beträffande sektionernas arbetsuppgifter anför tygavdelningen.

På centralsektionen ankommer att sammanhålla alla frågor beträffande

tillämpningsföreskrifter rörande tyg- och ammunitionsförrådstjänsten med

avseende å mobiliseringsförberedelser för lokala respektive regionala myn­

digheter samt centrala anstalter, att utfärda förvaltningsföreskrifter för

mobilisering och krig samt att planlägga underhållstjänsten i krig. Materiel-

sektionens huvudsakliga uppgifter omfattar tilldelning av materiel och till­

behör till lokalmyndigheter enligt materielregister in. in., att utöva förråds-

kontroll, omfattande ekonomisk sakgranskning samt revision beträffande

främst lokalt förd materielredovisning vid lokala myndigheter och centrala

anstalter, att utarbeta erforderliga fredsförvaltningsföreskrifter, att hand­

lägga materielfördelningsplaner beträffande olika uppbördsmyndigheter

ävensom frågor rörande förrådsplanering samt att lämna sakorganen förslag

till anskaffning av materiel för att täcka brister i fastställda behov. Mate-

rielredovisningssektionen har till huvudsaklig uppgift att redovisa lokal­

myndigheters och centrala anstalters materiel samt tillgång på reservdelar

och material vid centrala anstalter, att lämna sakorganen underlag för

materielanskaffning och materielklassificering samt att omfördela vid

armétygförvaltningen redovisad materiel. Ammunitionssektionens respek­

tive ammunitionsredovisningssektionens uppgifter motsvarar i stort sett

vad nyss anförts i fråga om materiel- respektive materielredovisnings-

sektionernas. Sålunda ankommer det på byrån att i fråga om ammuni­

tionen upprätta ammunitionsöversikter, verkställa ammunitionsfördelning

enligt anvisningar från såväl försvars- och arméstaberna som marin- och

ftygstaBerna, att uppgöra förslag till utformning av olika ammunitions-

förråd, deras modernisering och underhåll, föreslå anskaffning av ammu­

nition för mobiliseringsändamål och för övningar, att utfärda bestämmelser

för förvaring, vård och omsättning av befintliga ammunitionseffekter samt

att utarbeta sammandrag över verkställda ammunitionsbesiktningar.

Enligt det alternativa förslaget skall tygförrådsbyrån indelas i central­

sektion, materielsektion och materielredovisningssektion under det att

ammunitionsförrådsbyrån indelas i centralsektion, ammunitionssektion och

ammunitionsredovisningssektion. De två byråerna innebär organisatoriskt

sett att den gemensamma förrådsbyrån halveras.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

227

Departementschefen.

Enligt vad jag närmare utvecklade vid behandlingen av huvuddragen av

armé tygförvaltningens organisation har jag efter att ingående ha övervägt

frågan stannat vid att tillstyrka förslaget om två förrådsbyråer, en tyg-

förrådsbyrå och en ammunitionsförrådsbyrå. Som ytterligare stöd för

detta mitt ställningstagande hänvisar jag till tygavdelningens i det föregå­

ende återgivna redogörelse för de omfattande och skiftande uppgifter, som

skulle komma att åvila en icke uppdelad förrådsbyrå.

I fråga om de två byråernas inre organisation anser jag mig kunna

biträda tygavdelningens förslag utom i det hänseendet att föreslagen

centralsektion enligt min mening för ammunitionsförrådsbyråns del bör

utbytas mot centraldetalj. Jag erinrar att fordonsregistret enligt tyg­

avdelningens av mig godtagna förslag under benämningen biluttagnings-

sektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå. Vidare erinrar

jag att sammansättningsverkstäderna för ammunition vid krigsmate-

rielverkets lokalförvaltningar, som skall övertas av armétygförvaltningen,

förläggs till verkstadsavdelningens driftbyrå i stället för, såsom förvalt-

ningsutredningen föreslagit, till förrådsbyrån.

f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN).

1946 års militära förva itningsutredning.

Enligt förslaget skall, såsom tidigare berörts, inköpscentralen som

främsta arbetsuppgift handha den merkantila delen av den inköpsverksam­

het, som åvilar arméförvaltningen, jämte den därtill hörande räkningsbe-

handlingen. Ifråga om materiel av enklare beskaffenhet, beträffande vilken

mottagaren hav att utföra mottagningskontroll, bör inköpscentralen enligt

utredningens mening i vissa fall även ombesörja leveransövervakning och

leveransrapportering. Utredningen finner det lämpligt, att inköpscentralen

omhänderhar försäljningen av kasserad och utrangerad materiel, i första

hand för arméförvaltningens räkning men, i den mån det visar sig ekono­

miskt fördelaktigt eller eljest ändamålsenligt, även för övriga försvarsför-

valtningar.

Utredningen behandlar förhållandevis utförligt frågan om upphandlings-

ärendenas gång enligt den nya organisationen och anför härom bl. a.

följande.

Underlaget för en upphandling utgörs i regel av en inköpsanmodan till

inköpscentralen från vederbörande sakorgan. Anmodan skall innehålla eller

åtföljas av erforderligt tekniskt underlag, uppgifter beträffande önskade

leverantörer, leveranstider, materielens avsedda användning samt förkal­

kylerat maximibelopp på kostnaderna ävensom titel och konto, som kost­

naderna vid betalning skall påföras. Inköpsanmodan bör icke tillställas

inköpscentralen förrän förvaltningsbeslut om anskaffning fattats av den

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

chef, som äger bestämma om berörda anslagsmedels användning. I in-

köpsanmodan skall sakorganet ange, huruvida inkommande anbud skall

granskas även av sakorganet, samt om kontrollen skall utövas av detta

eller av inköpscentralen med mottagningskontrollen hos mottagaren. Med

ledning av inköpsanmodan och i förekommande fall efter samråd med

sakorganet skall inköpscentralen infordra anbud från lämpliga leverantörer.

Därvid bör anges den tjänsteman inom dels sakorganet, dels inköpscen­

tralen till vilken anbudsgivarna har att vända sig i tekniska respektive

ekonomiska frågor. Inköpscentralen skall granska inkomna anbud beträf­

fande priser och betalningsvillkor m. m. och verkställer därefter — såvida

icke sakorganet förbehållit sig rätten att granska anbuden ur teknisk syn­

punkt — beställning. Har sådant förbehåll gjorts, överlämnas anbuden

jämte uppgjord förteckning samt av inköpscentralen avgivet förord till

sakorganet, som granskar desamma ur angiven synpunkt och med hän­

synstagande till de ekonomiska villkoren. Sakorganet delger inköpscen­

tralen sin uppfattning, varefter — om enighet uppnåtts med centralen —

beslut i ärendet fattas av sakorganet eller på föredragning av detsamma.

Kan inköpscentralen och sakorganet icke enas om beslutet, skall chefen

för inköpscentralen, som har att tillse att inköpen sker på för staten för­

månligaste sätt, i närvaro av vederbörande avdelningschef (motsvarande)

föredra ärendet för souschefen för dennes avgörande. Sedan beslut fattats,

övertas handlingarna av inköpscentralen för verkställighet.

Beträffande sådan materiel, för vilken det tekniska underlaget icke är

klart utan konstruktion avses skola helt eller delvis utföras av tillverkaren,

tar vederbörande sakorgan som regel första kontakten med denne. På detta

stadium förekommer vanligtvis inga ekonomiska förhandlingar som kräver

medverkan av inköpscentralen. Det är emellertid av vikt att samråd så

tidigt som möjligt söks med inköpscentralen så att icke uppgörelser träffas,

som kan ogynnsamt påverka senare ekonomiska förhandlingar rörande till­

verkningen. Sedan ett projekt godkänts av förvaltningen och antingen till­

verkning avses direkt skola igångsättas eller en prototyp först avses skola

framställas, skall de ekonomiska förhandlingarna föras av inköpscentralen

med biträde i erforderlig utsträckning av vederbörande sakorgan.

1 fråga om materiel för försök och prov, beträffande vilken fullständigt

tekniskt underlag som regel icke finns, bör vederbörande sakorgan äga att

självt utlägga beställning när det rör sig om blott mindre kostnadsbelopp.

Samråd bör emellertid även i sådana fall på ett tidigt stadium sökas med

inköpscentralen för ärendets registrering och för förhindrande av överens­

kommelser, som kan menligt påverka inköpscentralens förhandlingar vid

utläggande av kommande beställningar och dess möjligheter att skapa kon­

kurrens. I här avsedda fall skall inköpscentralen alltid tillställas en kopia

av beställningshandingen.

Därest förändringar avses skola vidtas beträffande utlagda beställningar,

vid leveransförseningar in. m. bör vederbörande sakorgan ta kontakt med

inköpscentralen för att denna skall kunna bedöma eventuella ekonomiska

konsekvenser. Besked till leverantörerna skall i sådana fall regelmässigt

lämnas genom inköpscentralen, som även skall träffa ekonomisk upp­

görelse. Endast i de fall då sakorganet kan avgöra, att vissa ändringar

är av uteslutande teknisk karaktär eller överenskommelse träffats med

leverantören att ändringen ej skall ha ekonomiska följder, behöver inköps­

centralen icke medverka.

229

Vid inköp av materiel för annan förvaltnings räkning skall vederbörande

sakorgan inom arméförvaltningen tillse, att inköpet ifråga samordnas med

inköp av samma materielslag för egen och eventuellt även andra myndig­

heters del. Efter i förekommande fall vidtagen komplettering av det tek­

niska underlaget och data beträffande leveranstider m. m. överlämnar sak-

organet anmodan — som alltså kan avse samtidigt inköp för flera myndig­

heters räkning — till inköpscentralen. I tekniska frågor har inköpscen-

tralen att i sådana ärenden samråda med berört sakorgan inom arméför­

valtningen, som där så erfordras söker kontakt med beställande förvalt­

ning. I ekonomiska frågor har inköpscentralen att direkt samråda med den

eller de förvaltningar för vilken materielen är avsedd.

Vad ovan sagts rörande inköp av materiel skall i tillämpliga delar gälla

även beställning av arbeten.

Sådana frågor i samband med inköpsverksamheten, som även kraver

juridisk sakkunskap, t. ex. upprättande av mera komplicerade kontrakt

eller tvistigheter rörande tolkning av ingångna avtal, skall vid behov hand­

läggas med biträde av juridiska sektionen.

Ifråga om inköpscentralens indelning föreslår utredningen, att den

egentliga inköpsverksamheten förläggs till en inköpssektion, försäljnings-

verksamheten till ett försäljningskontor, de arbetsuppgifter, som samman­

hänger med granskning och utställning av räkningar m. in., till en räk-

ningssektion samt de expeditionella göromålen till en expedition med skriv­

central.

Kungl. Maj:Is proposition nr 109.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Tygavdelningen föreslår, att inköpscentralen indelas i centralsektion,

inköpssektion, räkningssektion och försäljningssektion.

I centralsektionen, som icke återfinns i förvaltningsutredningens för­

slag, har tygavdelningen inrymt den enligt förvaltningsutredningen fri­

stående expeditionen. Dessutom innehåller centralsektionen enligt för­

slaget centraldetalj samt import- och valutadetalj. Centraldetaljen anges

ha till uppgift att inhämta och bearbeta uppgifter angående marknads-

och prisförhållanden i in- och utlandet beträffande såväl specifik krigs­

materielindustri som aktuell stål- och metallmanufaktur, maskingjuteri-

och verkstadsindustri samt kemisk-teknisk industri. Härutöver avses

detaljen skola inhämta andra marknadsuppgifter av olika slag i plane­

rande syfte.

I motsats till förvaltningsutredningen räknar tygavdelningen med viss

detaljindelning av inköps- och försäljningssektionerna. I fråga om den först-

nämda sektionen ansluter sig indelningen till armétygförvaltningens tre

sakavdelningar.

Departementschefen.

Jag kan icke biträda tygavdelningens förslag att en centralsektion in­

rättas inom inköpsavdelningen. Denna centralsektion skulle enligt tygavdel­

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningen innehålla, förutom expedition, organ för marknadsundersökningar

samt för import- och valutafrågor. Dessa frågor bör enligt min mening

handhas inom inköpssektionen. Jag föreslår sålunda, att inköpsavdelningen

indelas i expedition, inköpssektion, räkningssektion och försäljningssek-

tion, allt i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, dock med den

ändringen att benämningen försäljningskontor enligt tygavdelningens för­

slag utbyts mot försälj ningssektion.

Beträffande räkningssektionen vill jag särskilt framhålla, att jag förut­

sätter att den räkningsgranskning, som sker där, skall vara fullständig

och resultera i utanordningsbeslut, färdiga att, sedan vederbörliga note­

ringar i och för anslagsövervakning gjorts, sändas över till försvarets civil­

förvaltning för likvidering.

g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Förlagsbyrån föreslås skola handha

frågor sammanhängande med standardisering och klassificering,

arméförvaltningens förlagsverksamhet, innefattande dels det redaktio­

nellt betonade arbetet med utgivning av instruktioner, beskrivningar,

reservdelskataloger, tekniska order, bildband m. m., dels reproduktion och

i vissa fall distribution av sådana publikationer,

arkivering av ämbetsverkets ritningar,

ljuskopiering för samtliga myndigheter i ämbetshuset på Ladugårds­

gärde,

biblioteks- och referattjänst,

sammanhållning för arméförvaltningens del av patentärenden samt

verksamheten vid arméförvaltningens materiallaboratorium.

Byrån föreslås skola indelas i standardiseringssektion, beskrivnings-

sektion, förlagssektion, bibliotek, materiallaboratorium samt expedition

med skrivcentral.

Huvuduppgiften för standardiseringssektionen bör enligt utredningen

vara att i samråd med berörda organ inom arméförvaltningen handlägga

frågor rörande detalj- och materialstandardisering samt att utgöra ämbets­

verkets kontaktorgan utåt i dessa frågor. Standardisering av komponenter,

ingående i arméns telemateriel, förutsätts dock skola omhänderhas av det

teletekniska laboratoriet.

Även materielklassificeringen bör enligt utredningen förläggas till

standardiseringssektionen, som föreslås indelad i detaljer m. m.

Ifråga om övriga sektioners och bibliotekets samt materiallaboratoriets

uppgifter anför utredningen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

231

Arméförvaltningen bör årligen i samråd med arméstaben uppgöra en

arbetsplan över de publikationer m. m., som under nästkommande budget­

år skall utarbetas. Planen skall sammanställas och dess realiserande över­

vakas av förlagsbijråns beskrivningssektion.

Råmanuskript till ifrågavarande publikationer m. m. skall utarbetas av

de sakorgan eller andra instanser, som har att svara för innehållets tek­

niska riktighet. I vissa fall kan materielinstruktioner m. in. utarbetas av

vederbörande leverantör. Beskrivningssektionen skall lämna råd och anvis­

ningar för disposition in. in. av råmanuskripten, granska desamma ur

språkliga, pedagogiska och vissa tryckeritekniska synpunkter samt i tore-

kommande fall renskriva dem för tryckning. Sektionen skall vidare handha

i anslutning till publikationerna förekommande nomenklaturarbete utom

vad an "år telematerielen, för vilken försvarets teletekniska laboratorium

skall handlägga denna arbetsuppgift. Vid sektionen bor finnas en tecknar-

atelié, som skall ha att utföra det tecknings- och retUschenngsarbete som

erfordras för utarbetande av bildband och planscher samt bildsidor i be­

skrivningar, kataloger in. in.

Förlaqsbgråns förlags sektion skall handha arméförvaltningens reproduk-

tionsverksamhet utom ljuskopiering samt ombesörja alla förvaltningens be­

ställningar av tryck hos utomstående tryckerier. Sektionen skall vidare

uppgöra erforderliga distributionsplaner och utfärda distributionsorder till

det centrala bokförråd, som utredningen enligt vad tidigare nämnts före­

slår skola inrättas vid Stockholms tygstation.

förlaqsbgråns bibliotek skall ankomma att handha biblioteks- och

referattjänsten inom arméförvaltningen samt att utföra för ämbetsverket

erforderligt översättningsarbete av mera kvalificerad art. Vad reterat-

tiänsten beträffar bör inom sakorganen utsedda kontaktman vara biblio­

teket behjälpliga med utväljande av de referatkort, som bor inga i referat-

kartoteket, med fördelningen av erhållna referatkort, med att uppratt a

kontakten med huvudreferenterna samt med litteraturefterforskningar.

Inom förlaqsbgråns materiallaboratorium skall såsom förut nämnts viss

provningsverksamhet äga rum i samband med arméförvaltningens kon­

struktions- och utvecklingsarbete samt ämbetsverkets leveranskontrolle-

rande verksamhet.

I anslutning därtill skall laboratoriet följa utvecklingen på materia om­

rådet samt biträda sakorganen vid deras val av material för olika kon­

struktioner och standardiseringssektionen med att utarbeta standard, att av­

ge vttrande över ny standard och att verkställa urval ur befintlig standard.

Laboratoriet avses endast skola täcka viss del av arméforvaltningens prov-

ningsbehov. För undvikande av dubbelarbete och anskaffning av labora-

torieutrustning, som icke blir utnyttjad i mot kostnaderna svarande om­

fattning, bör arméförvaltningen i den utsträckning det ar lämpligt to

materialprovningen utnyttja industrins resurser samt de statliga prov-

ningsanstalterna. Den provningsverksamhet, som bor bedrivas vid material­

laboratoriet, torde för närvarande huvudsakligen behöva omfatta följande

material: metaller, rostskyddsmedel och läderfett, färger, gummi plast och

textilier. Materiallaboratoriet bör med hänsyn liartill besta av ett mctall-

ur"iskt och ett kemiskt laboratorium ,vartill bor komma eu textil­

ingen i ör och — i avvaktan på ytterligare erfarenheter rörande lämp­

ligaste utförande av erforderliga plastprov — en plastingenjor.

232

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den

14

december

1953

.

Tygavdelningen föreslår, att norraalicbyrån indelas i centralsektion,

standardiseringssektion, förlagssektion, kontrollmetodiksektion och mate­

rialsektion.

Det enligt förvaltningsutredningens förslag fristående biblioteket har av

tygavdelningen inrymts i centralsektionen. Denna sektion, som ej åter­

finns i förvaltningsutredningens förslag, omfattar bibliotek, expedition,

distribution och experimentverkstad. Distributionen avser beskrivningar’

kataloger, ntningskopior in. in. Experimentverkstaden är avsedd för vissa

av förvaltningens avdelningars försöksverksamhet och finns redan nu inom

tygavdelningen.

Tygavdelningens förslag innehåller icke någon beskrivningsdetalj. Såsom

tidigare berörts hyser tygavdelningen den uppfattningen att beskrivnings­

arbetet skall i huvudsak vara förlagt till sakorganen. Förlagssektionen

innehåller enligt förslaget tecknarateljé, fotoateljé, tryckeri, ljuskopiering

och ritmngsarkiv. Kontrollmetodiksektionen som är avsedd att handha

från krigsmaterielverket överflyttade kontrollmetodikfrågor, har enligt för­

slaget att i samarbete med kontrollorganen, industrin samt industriella

och tekniska institutioner m. m. utarbeta underlag för kontrollarbetets

bedrivande genom att på det kontrolltekniska området tillämpa moderna

principer.

Materialsektionen motsvarar det av förvaltningsutredningen föreslagna

materiallaboratoriet. Det förutsätts skola innehålla underavdelningar‘för

textil och plast, metallurgiska undersökningar, kemiska undersökningar

och ytbehandling.

Departementschefen.

Av skäl, som delvis framgår av vad jag anfört vid behandlingen av

armetygforvaltningens sakavdelningars inre organisation, kan jag icke bi­

träda tygavdelningens förslag beträffande normaliebyråns organisation.

Detta förslag bygger på att såväl beskrivningsarbetet som referattjänsten

i största utsträckning decentraliseras till sakorgan. Jag anser för min del

att verksamheten inom dessa båda områden bör organiseras i enlighet med

vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jag förordar, att normaliebyrån in­

delas i standardiseringssektion, beskrivningssektion, förlagssektion, expedi­

tion, bibliotek och materiallaboratorium, vartill bör komma den av tyg-

avdelningen föreslagna kontrollmetodiksektionen och experimentverksta­

den. Under beskrivningssektionen bör falla, förutom beskrivningsdetalj

nomenklaturdetalj och tecknardetalj, vilka två sistnämnda enheter enligt

tyga\ delningens förslag ingår i standardiseringssektionen respektive för­

lagssektionen.

På biblioteket bör, såsom förvaltningsutredningen föreslagit, ankomma

översättningsarbeten och referattjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Som framgår av det föregående, bör materialsektionen benämnas mate­

riallaboratorium.

h. CENTRALPLANERINGEN OCH MATERIELINSPEKTIONEN

(CENTRALBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Centralplaneringen avses av utredningen skola utgöra ett stabsorgan

med huvuduppgift att biträda souschefen vid hans ledning i stort av

ämbetsverket. I detta syfte skall planeringen utarbeta planer på lång sikt

över ämbetsverkets verksamhet samt följa verksamhetens fortskridande i

enlighet med de uppgjorda planerna.

De uppgifter, som utredningen tänkt sig skola åvila centralplaneringen,

kan i huvudsak sammanfattas sålunda:

att i samarbete med försvars- och arméstaberna samt verkets berörda

sakorgan uppgöra långsiktiga anskaffningsplaner,

att uppgöra förslag till avvägning, lämna direktiv för och samordna ut­

arbetande av underlag för medelsäskande,

att uppgöra förslag till fördelning av de till arméförvaltningens förfo­

gande ställda medlen å verkets olika organ och, vad angår underhålls-

anslaget, även på truppförband (motsvarande),

att handha verkets dispositionsanteckningar,

att uppgöra krigsorganisationsplaner in. in.,

att utarbeta vissa krigsförvaltningsplaner in. in. samt

att handha vissa personal- och utbildningsfrågor.

Vidare är centralplaneringen tänkt att biträda souschefen med utred­

ningar av olika slag av betydelse för verksamheten, samla och samman­

ställa fakta och uttalanden, som kan tjäna som grundval för beslut, samt

slutligen samordna verksamheten inom förvaltningen med utarbetande

av reglementen, instruktioner m. m.

Centralplaneringen föreslås skola indelas i centraldetalj och ekonomi­

detalj.

Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag utgöra det stabs­

organ, med vars hjälp souschefen erhåller kännedom om tygmaterielens

och ammunitionens tillstånd samt kan övervaka, att materielvården bedrivs

på ett ändamålsenligt sätt, att tygförvaltningspersonalen besitter erfor­

derlig kunskap om materiel och materielvårdsföreskrifter samt att dessa

föreskrifter tillämpas rätt. övervakningen är avsedd att utföras dels

genom inspektioner, dels genom särskilda materielbesiktningar.

Bland materielinspektionens uppgifter bör enligt utredningen ingå att

sammanställa iakttagelser från inspektionerna, att bevaka att av inspek­

tioner föranledda utredningar och andra åtgärder vidtas samt att ur allmän

materielvårdssynpunkt bearbeta vid inspektioner gjorda erfarenheter samt

att planlägga och leda materielvårdsförsök av allmän natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

233

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Enligt förslaget skall materielvårdsinspektionen indelas i vapengrupp,

signalgrupp och fordonsgrupp.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Tygavdelningen föreslår, att centralbyrån indelas i planeringssektion,

ekonomisektion, mobiliserings- och utbildningssektion samt materielin-

spektionssektion. Planeringssektionen och materielinspektionssektionen

föreslås skola indelas i detaljer. Underindelningen ansluter sig, vad be­

träffar materielinspektionssektionen, till ämbetsverkets tre sakavdelningars

materielområden.

Mobiliserings- och utbildningssektionens uppgifter enligt förslaget är

bl. a. att handlägga utbildningsfrågor rörande ämbetsverkets egen personal

och personal tillhörande fälttygkåren samt frågor rörande utbildning vid

tygförvaltningsskolan m. m.

Materielinspektionssektionen motsvarar förvaltningsutredningens mate-

rielinspektion. Motsvarande uppgifter åvilar f. n. materielvårdsbyrån.

Såsom i annat sammanhang framhållits, har tygavdelningen förklarat

sig villig att överta förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker.

Enligt förslaget skall härmed sammanhängande arbete förläggas till cen­

tralbyråns planeringssektion.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse bygger tygavdelningens

förslag på att den för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten ge­

mensamma personalkårexpeditionen skall göras fristående och sålunda ej

ingå i centralbyrån.

Departementschefen.

Centralplanering och materieiinspektion bör enligt vad jag utvecklat

i ett tidigare avsnitt icke sammanföras till en centralbyrå utan inrättas

som fristående stabsorgan i huvudsaklig överensstämmelse med förvalt-

ningsutredningens förslag, dock med den avvikelsen, att ekonomisektionen

bör inordnas i den administrativa byrån. Den redovisningstekniska och

anslagsövervakande verksamhet, som enligt förvaltningsutredningens för­

slag skulle åvila centralplaneringen, kommer härigenom i stället att hän­

föras till nämnda byrå. Oaktat detta bör det ankomma på centralpla­

neringen att, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, göra upp förslag

till avvägning m. in. beträffande medelsäskanden samt att föreslå viss

fördelning av till armétygförvaltningens förfogande ställda medel. Denna

verksamhet förutsätter givetvis ett intimt samarbete med den administra­

tiva byråns ekonomisektion.

Jag har intet att erinra mot att förvaltningen av de från krigsmateriel-

verket övertagna s. k. skuggfabrikerna förläggs till centralplaneringen.

Jag räknar med att centralplaneringen indelas i centraldetalj, krigs-

respektive fredsdetalj ävensom en mobiliserings- och utbildningsdetalj

235

samt att materielinspektionen indelas i enlighet med förvaltningsutred-

ningens förslag. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, bitrader jag

tygavdelningens förslag om fristående personalkårexpedition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH

CENTRALEXPEDITIONEN).

1946 års militära förvakningsmredmng.

Den juridiska sektionen är tänkt att främst vara ett rådgivande organ i

juridiska och juridiskt-administrativa frågor. I denna sin egenskap bor

sektionen enligt förslaget tillhandagå verkets övriga organ med tolkning

av innebörden i lagar, författningar och andra föreskrifter samt biträda

dessa organ med utformandet av förvaltningsföreskrifter av olika slag

och av skrivelser, då ur juridisk synpunkt formuleringen fordrar särskild

stringens. Vidare bör, i den mån så erfordras, sektionen vara inkopscen-

tralen behjälplig med olika formaliteter i samband med ingående och full­

följande av leveransavtal. Dessutom anses vissa speciella ärenden böra

ankomma på sektionen, såsom ärenden rörande avskrivning av förlust

eller skada, som drabbat egendom vilken tillhör eller nyttjas av staten

(s. k. avskrivningsärenden), ärenden rörande besvär i sådana egentliga för­

valtningsärenden, som icke skall handläggas av försvarets civilförvaltning,

s. k. obligatoriska ersättningsärenden d. v. s. mot kronan riktade ersätt­

ningsanspråk, som grundar sig på ingångna avtal, samt slutligen vissa

remisser från Kungl. Maj :t m. m.

Centralexpeditionen har som stabsorgan enligt utredningen till uppgift

att handlägga vissa ärenden av för arméförvaltningen gemensam art, näm­

ligen, dels vissa personaladministrativa ärenden, dels frågor rörande armé­

förvaltningens kontor sorganisation, dels ock vissa för verket eller dess

stabsorgan centrala expeditionsuppgifter. Vidare skall det enligt utred­

ningen ankomma på centralexpeditionen att uppgöra förslag till anslags-

äskanden beträffande arméförvaltningens avlönings- och omkostnads-

anslag.

Centralexpeditionens indelning enligt förslaget upptar personaldetalj,

organisationsdetalj och expedition.

Organisationsdetaljen bör enligt utredningens uppfattning utföra for

förvaltningen erforderlig kontorsorganisatorisk verksamhet, innefattande

fortlöpande översyn och rationalisering av kontorspersonalens arbetsruti­

ner och metoder, anskaffning av kontorstekniska hjälpmedel, utarbetande

av arbetsinstruktioner, beräkning av erforderlig personal, övervakning av

lokalernas disposition och arbetsplatsernas ändamålsenlighet m. in. Detal­

jen avses vidare skola biträda det statliga centrala rationaliseringsorganet

vid eventuella organisationsundersökningar inom arméförvaltningen. Expe­

ditionen är avsedd att omhänderha registratur, skrivarbete och vakttjänst.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I fråga om vakttjänsten bör enligt förslaget under en vaktchef samman­

föras all personal, som inom arméförvaltningen erfordras för arbetsupp­

gifter i samband med den dagliga säkerhetstjänsten, intern budsändning

och annan kontorsservice av olika slag.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Arméförvaltningens tygavdelning föreslår, att den administrativa byrån

skall indelas i expedition, juridisk sektion, personalsektion samt en fri­

stående organisationsdetalj och en sysslomannaexpedition. Expeditionen

innehåller enligt förslaget registratur, skrivcentral, vakttjänst och telefon­

växel. Personalsektionen indelas i personaldetalj och kameraldetalj.

Sysslomannaexpeditionen, för vilken beräknats två befattningshavare,

avses skola handha bl. a. frågor om ordningsföreskrifter m. m. inom fas­

tigheten »Tre Vapen» ävensom vissa personalvårdsfunktioner.

Departementschefen.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag i fråga om den administra­

tiva byråns indelning kan jag i stort sett godta. Jag föreslår dock, i anslut­

ning till vad jag anfört beträffande centralplaneringens organisation, att i

hyran skall ingå även en ekonomisektion. Vidare bör den föreslagna syss­

lomannaexpeditionen utgå.

På den juridiska sektionen bör ankomma, förutom handläggningen av

juridiska och därmed sammanhängande ärenden, även att sammanhålla

för armétygförvaltningen i dess helhet gemensamma ärenden av adminis­

trativ natur. Då denna arbetsuppgift måste tillmätas förhållandevis stor

betydelse, anser jag, att sektionen lämpligen bör benämnas kanslisektion.

I stället för personalsektion bör enligt min mening benämningen per­

sonalkontor användas.

j. PR O VSKJ U TN1NGSCEN T It ALEX.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse i samband med behand­

lingen av huvuddragen av armétygförvaltningens organisation, föreslår

tygavdelningen, att provskjutningscentralen, som enligt förvaltningsutred-

ningens förslag skulle vara inlemmad i vapenavdelningen, direkt underställs

ämbetsverket. Enligt förslaget skall provskjutningscentralen indelas i cen­

traldetalj, handvapendetalj, verkstadsdetalj, skjutfältsdetalj och mätde-

talj. De tre förstnämnda detaljerna avses skola förläggas till Ulriksdal,

under det att skjutfältsdetaljen skall vara förlagd till Karlsborg och Marma

samt mätdetaljen till Karlsborg.

Departementschefen.

Som jag tidigare framhållit, anser jag mig kunna biträda förslaget om

att provskjutningscentralen blir fristående. Beträffande dess organisation

har jag intet att erinra mot tygavdelningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

237

5.

Armétygförvaltningens personalbehov.

Armé tygförvaltningens ledning.

Departementschefen.

Befattningen såsom souschef i armétygförvaltningen bör placeras i alter­

nativt

Mp/Cp 19,

vilken placering tillstyrkts av chefslöneutredningen.

Fälttygmästarens befattning bör liksom hittills vara placerad i

Mo 15.

a. VAPENAVDELNINGEN OCH PROVSKJUTNINGSCENTRALEN.

1946 års militära förvaltningsntredning.

Chefen för vapenavdelningen bör enligt utredningen vara officer med

högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från förvaltnings-

och trupptjänst. På grund av arbetsområdets storlek och betydelse måste

höga krav ställas på hans militärtekniska insikter. I betraktande härav

och med hänsyn till angelägenheten av att alltid kunna hålla befattningen

besatt med för densamma väl lämpad person föreslår utredningen, att be­

fattningen tillsätts på förordnande för viss tid och placeras i Mp 14.

Enligt utredningens förslag skall chefen för vapenavdelningen till sitt

direkta förfogande ha en

teknisk assistent,

armédirektör av 1. graden med

speciell fallenhet för teoretiskt-tekniskt utredningsarbete och ingående

kunskaper om vapenmaterielen. Befattningen motiveras med att rent tek­

niska ställningstaganden ofta krävs vid ledningen av olika organisationsen­

heter.

Chefen för infanteribyrån bör enligt förslaget inneha högre teknisk ut­

bildning och vid sidan av militärtekniska kunskaper om materielens an­

vändning in. in. äga betydande konstruktions- och tillverkningsteknislca

erfarenheter. För att de största urvalsmöjligheterna skall erhållas förordar

utredningen, att för befattningen skall kunna ifrågakomma militär, civil-

militär eller civil innehavare. Med hänsyn till ansvarsställningen föreslås

befattningen skola placeras i alternativt Ma 12/Cp 10.

För sektionschef sbefattningarna räknar utredningen med 2 majorer ur

tygstabskåren, en armédirektör av 2. graden och en byrådirektör i Ca 31.

Infanteribyråns personalbehov beräknas till sammanlagt 35 befattnings­

havare.

Av

dem är, bortsett från byråchefen,

5

militärer,

4

civilmilitärer

och

4

civila i

27

eller högre lönegrader.

Enligt utredningens mening bör på chefen för artilleribyrån ställas mot­

svarande fordringar som på chefen för infanteribyrån. Utredningen före­

slår fördenskull, att han skall vara alternativt militär, civilmilitär eller

civil med placering i Ma 12/Cp 10.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För sektionschefsbefattningarna avser utredningen 2 majorer vid tyg-

stabskåren och en armédirektör av 2. graden.

Artilleribyråns personalbehov beräknas till 47 befattningshavare, av

vilka, frånsett byråchefen, 7 är militärer, 6 civilmilitärer och 2 civila i 27

lönegraden.

Ritkontorschefen bör enligt utredningen ha teoretisk utbildning, mot­

svarande lägst examen från tekniskt gymnasium, ävensom omfattande er­

farenhet av ritkontorsarbete samt av standardiserings- och tillverknings-

tekniska frågor inom det mekaniska fackområdet. Med hänsyn härtill bör

han enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ca 29 och vid sin sida ha en

assistent, byråingenjör i Ca 24.

Utredningen beräknar ritkontorets personalbehov till sammanlagt 18

personer, samtliga civila och med undantag av kontorschefen placerade

i lägre lönegrader än den 27.

Som chef för kontrollkontoret föreslår utredningen en överstelöjtnant ur

tygstabskåren, som undergått utbildning vid teknisk högskola samt har

kontroll- och verkstadsteknisk erfarenhet.

Chefen för ammunitionssektionen skall enligt förslaget vara major ur

tygstabskåren med mående artilleristiska och ballistiska kunskaper jämte

erfarenhet av moderna kontrollmetoder och tillverkningstekniska frågor

inom den mekaniska verkstadsindustrin.

För kontrollkontoret beräknar utredningen 50 befattningshavare. Av

dem är, frånsett kontorschefen, 6 militärer och 4 civilmilitärer. Av de sist­

nämnda är 2 tygverkmästare och en tyghantverkare.

Chefskapet för skjutcentralen bör enligt förslaget utövas av en major

ur tygstabskåren med härför lämpliga kvalifikationer.

Skjutcentralens personalbehov uppskattas till — frånsett arbetarpersonal

— 27 befattningshavare, av vilka, förutom chefen, 3 militärer (2 underoffi­

cerare) och 3 civilmilitärer ur tygstaten. Bland de civila ingår en förste

byråingenjör i 29 lönegraden.

Vad slutligen angar avdelningens centralsektion föreslår utredningen att

den skall förestås av kapten ur tygstabskåren. Personalbehovet för cen­

tralsektionen beräknar utredningen till 18 befattningshavare, bland dem

en förste byråsekreterare, matematiker med akademisk examen eller mot­

svarande kunskapsmått, avsedd som utredningsassistent.

För vapenavdelningen i dess helhet beräknar utredningen sammanlagt

197 befattningshavare enligt följande.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster....................................................................... 3

Militärer:

officerare ........................................................................................................... 22

underofficerare ............................................................................................... 2 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ............

ur tygstaten ...................................

Civila i 27 eller högre lönegrader

Övriga ...................................................

Antal

.......

11

........

7

18

...... “

9

.............. 143

Summa 197

239

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Tygavdelningen föreslår, att chefen för vapenavdelningen skall vara

militär och placeras i Mp 15. Som teknisk assistent åt avdelningschefen

föreslås armédirektör av 1. graden.

Till förfogande skall avdelningschefen därjämte enligt förslaget ha en

byrådirektör i 31 lönegraden, vilken skall vara aerodynamiker. I denna

egenskap skall han tillhandagå även marin- och flygförvaltningarna.

Befattningen som chef för 1. vapenbijrån föreslås skola vara en alterna­

tivt militär eller civil förordnandetjänst i Mp/Cp 13. Som sektionschefer

avses en överstelöjtnant, en major och en armédirektör av 2. graden, den

sistnämnde på eldledningssektionen.

Byråns sammanlagda personal uppgår enligt förslaget till 62 befattnings­

havare. Av dessa är — frånsett byråchefen — 11 militärer, 5 civilmilitärer

(en ur tygstaten), 2 alternativt civilmilitärer/civila och 7 civila i 27 eller

högre lönegrader.

Även för chefen för 2. vapenbijrån föreslår tygavdelningen en alternativ

förordnandetjänst i Mp/Cp 13.

Som sektionschefer föreslås en överstelöjtnant, 2 majorer och en byrå­

direktör i 31 lönegraden, den sistnämnde på kemiska sektionen. För den

fristående ballistiska detaljen avses en byråingenjör i 27 lönegraden som

chef. Som assistent åt byråchefen räknar tygavdelningen med alternativt

arméingenjör av 1. graden/förste byråingenjör.

Sammanlagt uppgår det beräknade personalbehovet för 2. vapenbyrån

enligt förslaget till 69 befattningshavare. Av dem är — bortsett från

byråchefen — 7 militärer, 3 alternativt civilmilitärer/civila och 8 civila i 27

eller högre lönegrader.

Chefen för kontrollbijrån föreslås skola vara militär i Ma 37.

Som sektionschefer upptar förslaget en major, en kapten, en armé­

ingenjör av 1. graden, en byrådirektör i 31 lönegraden samt en byråingen­

jör i 27 lönegraden. Byrådirektören är avsedd för mätdonssektionen.

För kontrollbyrån räknar tygavdelningen med ett sammanlagt behov av

161 befattningshavare, varibland, frånsett byråchefen, 4 militärer och 2

civilmilitärer (en ur tygstaten). Bland den civila personalen ingår 6 befatt­

ningshavare i 27 eller högre lönegrader.

Som chef för centralsektionen avser tygavdelningen kapten samt för

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

krigsindustrisektionen armédirektör av 2. graden, alternativt civil i mot­

svarande lönegrad. Ritkontoret anses böra förestås av byrådirektör i 31

lönegraden.

För centralsektionen, expeditionen inbegripen, beräknas 40 befattnings­

havare, bland vilka 3 militärer, en civilmilitär ur tygstaten och en civil

(byråintendent på ekonomidetaljen) i 27 lönegraden. För krigsindustrisek­

tionen avser tygavdelningen 4 befattningshavare. Av dem är en alterna­

tivt civilmilitär/civil och 2 civila i 27 respektive 29 lönegraderna. För rit­

kontoret slutligen beräknas 26 civila befattningshavare erforderliga. Av dem

är 2 placerade i 27 eller högre lönegrad.

Chefen för provskjutningscentralen skall enligt förslaget vara major.

Av det beräknade personalbehovet, 44 befattningshavare, är —utom chefen

2 militärer (1 underofficer), 4 civilmilitärer ur tygstaten och eu civil

i 29 lönegraden.

Enligt tygavdelningens förslag uppgår personalbehovet för vapenavdel­

ningen till 366 befattningshavare samt för nämnda avdelning och prov-

skjuningscentralen till 410 befattningshavare enligt följande.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster .................................................................. 3

Militärer :

officerare ........................................................................................................... 28

underofficerare .............................................................................................. j

29

Civilmilitärer:

-----

ur arméingenjörkåren....................................................................................

q

ur tygstaten ....................................................................................................... 7

]3

Alternativt civilmilitärer/civila .....................................................................77777

g

Civila i 27 eller högre lönegrader ...................................................................... 28

Arvodister ................................................................................................................ 4

övriga ...................................................................................................................... 327

Summa 410

Departementschefen.

I motsats till förvaltningsutredningen och arméförvaltningens tygav­

delning anser jag att befattningen som chef för vapenavdelningen bör vara

alternativt militär/civilmilitär/civil och placeras i Mp/Cp 15. Chefslöneutred-

ningen har ej framfört erinran mot denna placering. Jag avser armédirek­

tör av 1. graden såsom teknisk assistent åt avdelningschefen. Jag biträder

ty8avdelningens förslag att på avdelningen skall finnas en avdelnings­

chefen direkt underställd aerodynamiker, byrådirektör i 31 lönegraden.

Denne befattningshavare bör tillhandagå även marin- och flygförvaltning­

arna.

Befattningen som chef för 1. vapenbyrån bör enligt min mening vara

placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har förordat placering i Ma/Ca 33.

241

Som sektionschefer å byrån räknar jag med, för infanterisektionen

överstelöjtnant, för pjässektionen major samt för eldledningssektionen

armédirektör av 2. graden.

Personalbehovet för 1. vapenbyrån uppskattar jag till 62 befattnings­

havare enligt bilaga 9.

Även beträffande 2. vapenbyrån anser jag att befattningen som byrå­

chef bör vara placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har även beträffande

denna befattning förordat placering i Ma/Ca 33.

Artilleriammunitionssektionen anser jag böra förestås av överstelöjtnant,

under det att jag beträffande minsektionen och rekylfria sektionen räknar

med majorer som chefer. Den kemiska sektionen bör vara underställd

byrådirektör i 31 lönegraden.

Jag uppskattar 2. vapenbyråns personalbehov till 65 befattningshavare,

vilka redovisas å bilaga 10.

Chefen för kontrollbyrån bör enligt min mening placeras i Cs 10. Chefs­

löneutredningen har tillstyrkt Ma 33.

Vapensektionen bör enligt min uppfattning förestås av kapten, ammunl-

tionssektionen av major samt mätdonssektionen av byrådirektör i 31 löne­

graden.

Det av mig beräknade personalbehovet för kontrollbyrån, 152 befattnings­

havare, redovisas å bilaga 11.

Beträffande vapenavdelningens centralsektion räknar jag med kapten

som chef, under det att jag som chef för avdelningens ritkontor avser

byrådirektör i 31 lönegraden. För centralsektionen avser jag dessutom en

befattning för alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 löne­

graden.

Av bilaga 12 framgår att jag för centralsektionen beräknar 26 befatt­

ningshavare. Ritkontorets personalbehov enligt mitt förslag, likaledes 26

befattningshavare, redovisas å bilaga 13.

Det sammanlagda personalbehovet för vapenavdelningen enligt mitt för­

slag utgör 334 befattningshavare.

Jag avser major som chef för provskjutningscentralen. Personalbehovet

uppskattas, såsom framgår av bilaga 14, till 44 befattningshavare.

b. FORDONSAVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutrcdning.

chefen för fordonsavdelningen ställer utredningen det kravet, att

han skall äga högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från

förvaltningstjänst. Han bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil och

befattningen bör hänföras till Mp/Cp 14.

10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 saml. Nr 109.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Befattningen som chef för fordonsbijrån kräver enligt utredningen såväl

konstruktions- och tillverkningsteknisk erfarenhet som militärtekniska

kunskaper ävensom erfarenhet av fordonsmaterielens militära användning.

Befattningen föreslås alternativt militär/civilmilitär/civil och hänförd till

Ma 12/Cp 10.

För fordonsbyrån beräknar utredningen 26 befattningshavare. Av dem

är -— med bortseende från byråchefen — 7 militärer (varav en motorut-

bildad kapten ur kustartilleriet) och 5 civilmilitärer ur arméingenjörkåren.

Som chef för fältarbetsbijrån avser utredningen överste ur tygstabskåren

i Ma 12. Brosektionens chef bör enligt utredningens mening vara byrå­

direktör i Ca 31 med civilingenjörsexamen på fackavdelning för väg- och

vattenbyggnadskonst samt med erfarenhet av dels konstruktionsverksam­

het beträffande bromateriel, dels militär och civil brobyggnad.

Personalbehovet för fältarbetsbyrån beräknas till 24 befattningshavare,

varibland, förutom byråchefen, 4 militärer och 7 civila i 27 eller högre

lönegrader.

Chefen för ritkontoret bör enligt utredningen liksom chefen för vapen­

avdelningens ritkontor vara förste byråingenjör i Ca 29. Även denne be­

dömer utredningen ha behov av en assistent, byråingenjör i Ca 24. För rit­

kontoret beräknar utredningen 18 befattningshavare.

För motor sektionen beräknas 9 befattningshavare med en armédirek­

tör av 2. graden som chef. Bland personalen ingår en byråingenjör i 27

lönegraden.

Som chef för kontrollkontoret förordar utredningen major ur tygstabs­

kåren med kontroll- och Verkstadstekniska erfarenheter. Han föreslås

tillika skola vara chef för kontorets centraldetalj. Personalbehovet för kon­

trollkontoret uppskattas till 13 befattningshavare, av dem 3 militärer och en

civilmilitär ur tygstaten.

För fordonsavdelningens centralsektion slutligen beräknar utredningen

14 befattningshavare med en kapten ur tygstabskåren som chef.

Det sammanlagda personalbehovet för fordonsavdelningen uppgår en­

ligt förslaget till 105 befattningshavare enligt följande.

Antal

Innehavare

av förordnandetjänster ................................................................ 2

Officerare

.............................................................................................................. 16

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ..................................................................................... 6

ur tygstaten ....................................................................................................... 1

7

Civila i 27 eller högre lönegrader .................................................................. 9

Övriga ............................................................................................................................. 71

Summa 105

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

243

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Enligt tygavdelningens förslag skall chefen för fordonsavdelningen vara

alternativt militär/civilmilitär/civil i Mp/Cp 15.

Även beträffande cheferna för fordons- och f ältarbetsbgråerna föreslås

förordnandetjänster i Mp/Cp 13. Dessa inräknas i det följande icke vid an­

givandet av byråernas beräknade personalbehov.

Som sektionschefer på fordonsbijrån upptar förslaget en överstelöjt­

nant och 2 majorer samt en arvodist (31 löneklassen). Den sistnämnde

är avsedd för biluttagningssektionen.

Det beräknade personalbehovet för byrån uppgår till 80 befattningsha­

vare. Av dessa är 9 militärer (en ur kustartilleriet) på stat och 2 arvodister,

4 civilmilitärer ur arméingenjörkåren, en alternativt civilmilitär/civil samt

9 civila i 27 eller högre lönegrader.

Enligt förslaget skall på fältarbetsbijrån en byrådirektör i 33 lönegraden

(beräkningssektionen), en byrådirektör i 31 lönegraden och en major vara

sektionschefer. Av den sammanlagda personalen, 37 befattningshavare, är

3 militärer, en civilmilitär ur arméingenjörkåren och 9 civila i 27 eller

högre lönegrader. Bland personalen ingår även en arvodist (expeditions-

officer).

Som chef för centralsektionen avser tygavdelningen kapten, för special­

tekniska sektionen alternativt armédirektör av 1. graden/byrådirektör i

33 lönegraden, för kontrollsektionen ävensom för ritkontoret byrådirektör

i 31 lönegraden samt för krigsindustridetaljen byråingenjör i 27 lönegraden.

Beräknat personalbehov för nyssnämnda enheter utgör, för centralsek­

tionen (expeditionen inbegripen) 41, för specialtekniska sektionen 12, för

kontrollsektionen 34, för ritkontoret 24 samt för krigsindustridetaljen 2

befattningshavare. Av dessa 113 befattningshavare är 3 militärer (varav en

underofficer), en civilmilitär ur arméingenjörkåren, en alternativt civil­

militär/civil och 7 civila i 27 eller högre lönegrader. Bland personalen i

fråga ingår även 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditions-

underofficer).

För fordonsavdelningen i dess helhet räknar tygavdelningen med ett

personalbehov av 234 befattningshavare enligt följande.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster ................................................................... 3

Militärer:

officerare ........................................................................................................... 13

underofficer ..................................................................................................... ......1 14

. Civilmilitärer ur arméingenjörkåren ................................................................... 6

Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 2

Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 25

Arvodister .................................................................................................................... 5

Övriga ............................................................................................................ 179

Summa 234

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departementschefen.

Även beträffande chefen för fordonsavdelningen räknar jag med för­

ordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15, vilken placering tillstyrkts av chefs-

löneutredningen.

Befattningen som chef för fordonsbyrån anser jag böra vara placerad i

Cs 10. Chefslöneutredningen har förordat Ma/Ca 33.

Beträffande stridsfordonssektionen räknar jag med överstelöjtnant samt

beträffande bilsektionen med major som chef under det att jag som chef

för släpfordonssektionen avser armédirektör av 2. graden. Biluttagnings-

sektionen slutligen syns liksom motsvarande organ inom den nuvarande

tygavdelningen lämpligen kunna underställas pensionerad officer i arvodes-

befattning med arvode motsvarande 32 löneklassen.

Sammanlagt uppskattar jag personalbehovet för fordonsbyrån till 80 be­

fattningshavare enligt bilaga 15.

Beträffande chefens för fältarbetsbyrån löneställning gäller vad jag i

det föregående anfört i fråga om chefen för fordonsbyrån.

Brosektionen anser jag bör vara underställd byrådirektör i 33 löne­

graden, under det att jag som chef för maskinsektionen avser major.

Sammanlagt beräknar jag för fältarbetsbyrån 31 befattningshavare i

enlighet med bilaga 16.

Som chef för den fristående specialtekniska sektionen avser jag alterna­

tivt armédirektör av 1. graden/byrådirektör i 33 lönegraden. Centralsek­

tionen bör förestås av' kapten. Kontrollsektionen bör ledas av byrådirektör

i 31 lönegraden och som chef för det fristående ritkontoret räknar jag med

förste byråingenjör.

Personalbehovet för dessa enheter framgår av bilagorna 17—20 och utgör

för specialtekniska sektionen 11, för centralsektionen 32, för ritkontoret 22

och för kontrollsektionen 32 befattningshavare.

Fordonsavdelningens personalbehov enligt mitt förslag utgör 209 befatt­

ningshavare.

c. ELEKTROAVDELNINGEN (SIGNALBYRÅN).

1946 ars militära förvaltningsutredning.

Utredningen framhåller att chefen för signalbyrån måste ha ingående

kännedom och erfarenhet om signal- och belysningsmaterielens konstruk­

tion, tillverkningssätt, användning, anskaffning, kontroll och underhåll.

Befattningen skall enligt förslaget tillsättas för viss tid och vara placerad

i Cp 12.

Enligt vad som tidigare berörts, förutsätter utredningen, att två militär­

assistenter placeras på signalbyrån.

Signalbyråns personalbehov beräknas av utredningen till 104 befattnings­

havare enligt följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

245

Officerare ...............................................

Civilmilitärer ur arméingenjörkåren

Civila i 27 eller högre lönegrader......

Övriga ........................................................

Antal

.............

2

.............. 18

.............

10

..............

74

Summa 104

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

För såväl chefen för elektroavdelningen som för byråcheferna föreslår

arméförvaltningens tygavdelning alternativa förordnandetjänster i Mp/Cp 15

respektive Mp/Cp 13. I det följande bortses från dessa tjänster vid an­

givandet av byråernas beräknade personalbehov. Som teknisk assistent åt

avdelningschefen föreslås överingenjör i Cp 10, tillika chef för specialtek­

niska sektionen (ellaboratoriet), samt som militärassistent inom avdel­

ningen en major.

telebyrån föreslås som sektionschefer en armédirektör av 2. graden,

alternativt civil i motsvarande lönegrad samt 2 byrådirektörer i 31 löne­

graden.

Av byråns beräknade personalbehov, 43 befattningshavare, är 3 alterna­

tivt civilmilitärer/civila och 12 civila i 27 eller högre lönegrader.

Radarbyråns sektionschefer är enligt förslaget byrådirektörer i 31 löne­

graden. Av för byrån i dess helhet föreslagna 34 befattningshavare är en

alternativt civilmilitär/civil och 10 civila i 27 eller högre lönegrader.

För avdelningens från byråindelningen fristående enheter räknar för­

slaget med följande chefer, nämligen för centralsektionen kapten, för el­

kraftsektionen och ritkontoret byrådirektörer i 31 lönegraden, för kontroll­

sektionen armédirektör av 2. graden samt för krigsindustridetaljen byrå­

ingenjör. Såsom nämnts i det föregående skall enligt förslaget överingen­

jören vara chef för den specialtekniska sektionen.

Av nyssnämnda enheters sammanlagda personal enligt förslaget, 149

befattningshavare, är en militär, en civilmilitär ur arméingenjörkåren och

en ur tygstaten samt 14 civila i 27 eller högre lönegrader. Bland personalen

i fråga ingår 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditionsunder-

officer).

Det sammanlagda personalbehovet för elektroavdelningen är enligt tyg­

avdelningens förslag 230 befattningshavare enligt följande.

Antal'

innehavare av förordnandetjänster ................................................................... 4

Officerare .................................................................................................................... ^

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren .................................................................................... 1

ur lygstaten ...................................................................................................................2

Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 4

Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 36

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal

Arvodister .................................................................................................................... 2

Övriga ............................................................................................................................. ISO

Summa 230

Departementschefen.

Även befattningen som chef för elektr oav delning en bör enligt min me­

ning vara förordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15. Denna uppfattning

delas av chefslöneutredningen.

Chefen för elektroavdelningen torde till sitt förfogande böra ha dels en

militärassistent, dels en teknisk assistent. Som militärassistent torde lämp­

ligen en major böra placeras, under det att den tekniske assistenten torde

böra inneha förordnandetjänst i Cp 10 och benämnas överingenjör. Han

bör, i enlighet med vad tygavdelningen föreslagit, tillika förestå avdelningens

specialtekniska sektion.

Enligt min mening bör med hänsyn till arbetsområdets art chefen för

telebyrån inneha förordnandetjänst i Cp 10. Chefslöneutredningen har för­

ordat denna löneställning.

Enligt mitt förslag skall telebyråns tre sektioner — tråd-, truppradio- och

stabsradiosektionerna -—• förestås av alternativt armédirektörer av 2. gra­

den/byrådirektörer i 31 lönegraden.

Sammanlagt räknar jag, såsom bilaga 21 utvisar, med 39 befattnings­

havare för telebyrån.

Beträffande löneställningen för chefen för radarbyrån gäller vad jag an­

fört beträffande chefen för telebyrån.

För såväl stridsledningsradar- som eldledningsradar- och specialradar-

sektionerna avser jag såsom chefer alternativt armédirektörer av 2. graden

/byrådirektörer i 31 lönegraden.

Såsom framgår av bilaga 22 beräknar jag för radarbyrån ett personal­

behov av 28 befattningshavare.

Som chefer för de fristående elkraft- och kontrollsektionerna avser jag

alternativt arméingenjör av 1. graden/förste byråingenjör respektive alter­

nativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden. Såsom

jag i det föregående berört, bör den tekniske chefsassistenten tillika

vara chef för specialtekniska sektionen (ellaboratoriet). Jag anser,

att 2 byrådirektörer i 31 lönegraden bör placeras som detaljchefer

•på nämnda sektion. I samma mån som försvarets teletekniska laboratorium

byggs ut» kommer personalbehovet för den specialtekniska sektionen liksom

för motsvarande organ inom övriga förvaltningar att omprövas.

Avdelningens ritkontor bör förestås av förste byråingenjör och central­

sektionen av kapten.

Jag uppskattar personalbehovet, för elkraftsektionen till 9 (bil. 23), för

specialtekniska sektionen till 41 (bil. 24), för kontrollsektionen till 30

(bil. 25), för centralsektionen till 28 (bil. 26) samt för ritkontoret till 23

befattningshavare (bil. 27).

Elektroavdelningens sammanlagda personalbehov beräknar jag

befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

247

till 200

d. VERKSTADSAVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen understryker de mycket höga krav som måste ställas på

chefen för verlcstadsavdelningen. Förutom fullgod inblick i och förståelse

för krigsreparationstjänstens betydelse fordras av avdelningschefen enligt

utredningen god kunskap om verkstadsdrift ur såväl driftteknisk som

ekonomisk synpunkt. Han bör därjämte vara god organisatör. Med hän­

syn till de uppgifter, som föreslås skola tillkomma avdelningen i avseende

på arméingenjörkåren och tygstaten, bör avdelningschefen enligt utred­

ningens mening vara chef för nämnda personalkårer och benämnas arme­

överdirektör.

.

Utredningen anser att arméöverdirektören bör ha samma löneställmng

som flygöverdirektören eller Cp 15.

På avdelningen skall enligt förslaget finnas en kapten ur generalstabs­

kåren som militärassistent.

Beträffande chefen för krigsreparationsbyrån uttalar utredningen det

omdömet, att han måste äga god kännedom om krigsreparationstjänstens

organisation och ha omfattande erfarenhet från utbildning av personal

för reparationstjänsten. Vidare anses han böra äga vidsträckt kunskap

om arméns tygmateriel och om möjligt även erfarenhet från större meka­

nisk reparationsverkstad. Han skall enligt förslaget vara armédirektör

av 1. graden.

Som sektionschefer på krigsreparationsbyrån föreslår utredningen arme­

direktörer av 2. graden.

Sammanlagt 18 befattningshavare anses av utredningen erforderliga för

byrån. Av dem är 3 militärer, 7 civilmilitärer ur arméingenjörkåren och

2 ur tygstaten samt 2 civila i 27 lönegraden.

Med hänsyn till arten och omfattningen av driftbyråns arbetsuppgifter

anser utredningen att höga fordringar måste ställas på byråns chef. En­

dast ingenjör med examen från teknisk högskola eller undantagsvis från

tekniskt gymnasium, med omfattande och väl meriterad erfarenhet av

verkstadsdrift och de olika frågor, som förekommer inom eu industriled­

ning, även sådana av ekonomisk art, bör enligt utredningen ifrågakomma.

Befattningen föreslås skola placeras i Cp 12. Tjänstebeteckningen bör en­

ligt utredningen vara verkstadsdirektör.

Chefen för driftbyråns organisationssektion föreslås av utredningen

skola vara byrådirektör i Ce 31. Han bör ha erfarenhet från det drifttek­

niska området.

Som chef för driftbyråns driftsektion bör enligt utredningens uppfatt­

248

Kurigl. Maj:ts proposition nr 109.

ning endast ifrågakomma ingenjör med examen från teknisk högskola eller

tekniskt gymnasium samt med omfattande erfarenhet från mekanisk verk-

stadsdrift, särskilt reparationsverksamhet. Kännedom om arméns materiel-

slag och arbetsstudiekunskap bör räknas som merit. För befattningen före­

slås placering i Ca 31. Tjänstebenämningen bör vara byrådirektör.

Som chef för driftbyråns reservdelssektion avses förste byråingenjör i

Ca 29. Utrustningssektionen inom byrån skall enligt förslaget som chef ha

byrådirektör i Ca 31, vilken bör vara ingenjör med examen från teknisk

högskola eller tekniskt gymnasium och med omfattande erfarenhet av an­

läggningsteknik samt med verkstadsdrift förenade maskin- och verktygs-

frågor.

Kollektivavtalsfrågorna bör enligt utredningen handhas av en förste

byråingenjör i Ca 29 med examen lägst från tekniskt gymnasium samt stor

praktisk erfarenhet av kollektivavtalsfrågors handläggning vid större stat­

lig eller privat industri. Därjämte ställer utredningen krav på god för-

handlingsvana. Han bör enligt förslaget fungera som arméförvaltningens

representant i försvarets avtalsdelegation och försvarets centrala säkerhets-

nämnd.

Byråns beräknade personalbehov utgör 66 befattningshavare. Av dem är

3 civilmilitärer ur tygstaten och 13 civila i 27 eller högre lönegrader.

Enligt förslaget skall chefen för verkstadsavdelningens centralsektion,

1)1. a. i stort planlägga utbildningen av arméingenjörkårens och tygstatens

personal. Härför avses armédirektör av 2. graden. För centralsektionen

beräknas 18 befattningshavare, bland dem 2 civilmilitärer ur arméingen-

jörkaren och 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditionsunder-

officer).

Verkstadsavdelningens totala personalbehov enligt förslaget uppgår till

104

befattningshavare enligt följande.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster .................................................................. 2

Officerare ........................................................................................................... 4

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren .................................................................................... 9

ur tygstaten ....................................................................................................... 5 14

Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................77777 15

Arvodister ........................................................................................................... 2

Övriga ............................................................................................ •................................ 67

Summa 104

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

För chefen för verkstadsavdelningen, arméöverdirektören, föreslår tyg­

avdelningen förordnandetjänst i Cp 16, under det att för chefen för drift­

byrån, verkstadsdirektören, föreslås förordnandetjänst i Cp 13. Chefen för

krigsreparationsbyrån föreslås skola placeras i Ca 37.

249

För sektionschefsbefattningarna på krigsreparationsbyrån avses enligt

förslaget armédirektörer av 2. graden. Byråns personalbehov uppskattas till

20 befattningshavare. Av dem är — med bortseende från byråchefen —

3 civilmilitärer ur arméingenjörkåren och 2 ur tygstaten, 3 alternativt

civilmilitärer/civila samt 2 civila i 27 lönegraden.

Beträffande driftbyrån räknar tygavdelningen genomgående med byrå­

direktörer i 31 lönegraden som sektionschefer. Byråns sammanlagt 72 be­

fattningshavare enligt förslaget är samtliga civila, av dem frånsett byrå­

chefen __ 13 i 27 eller högre lönegrader. Bland dem ingår en förste byrå­

ingenjör, avsedd som chef för den fristående avtalsdetaljen, samt en byrå­

intendent, avsedd för organisationssektionens ekonomi- och organisations-

detalj.

I fråga om avdelningens från byråindelningen fristående enheter räknar

tygavdelningen med arméingenjör av 1. graden, alternativt civil i mot­

svarande lönegrad som chef för centralsektionen, byrådirektör i 31 löne­

graden som chef för anläggningssektionen samt förste byråingenjor som

chef för reservdelssektionen. Personalbehovet för nämnda enheter upp­

skattas till respektive 17, 18 och 9 befattningshavare. Av dessa 44 befatt­

ningshavare är en militär, en alternativt civilmilitär/civil, en civilmilitär

ur tygstaten samt 4 civila i 27 eller högre lönegrader.

Det totala personalbehovet för verkstadsavdelningen enligt tygavdel­

ningens förslag uppgår till 137 befattningshavare enligt följande.

Antal

o

Innehavare av förordnandetjänster ...................................................................

Officerare ....................................................................................................................

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ..................................................................................... ®

ur tygstaten .................................................................................................... _

Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................................ 4

Civila i 27 eller högre lönegrader ....................................................................... 20

,,

.

104

Övriga ......................................................................................... ...........................

Summa 137

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departementschefen.

Befattningen som arméöverdirektör och chef för verkstadsavdelningen

anser jag böra vara förordnandetjänst i Cp 15, vilken placering har till­

styrkts av chefslöneutredningen.

Enligt min mening är befattningen som chef för driftbgrån av den art

att den bör utgöra förordnandetjänst i Cp 10. Denna lönegrad har förordats

av chefslöneutredningen.

Som chef för byråns organisationssektion avser jag förste byråingenjör,

under det att jag för såväl tygverkstads- som ammunitionsverkstadssek-

tionerna räknar med byrådirektörer i 31 lönegraden som chefer. Arbets-

studiesektionen torde liksom den fristående avtalsdetaljen böra förestås av

förste byråingenjör.

Såsom framgår av bilaga 28 räknar jag med 66 befattningshavare på

driftbyrån.

Som chefer för avdelningens fristående sektioner räknar jag med, för

centralsektionen armédirektör av 2. graden, för krigsreparationssektionen

alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden, för

anläggningssektionen byrådirektör i 31 lönegraden samt för reservdels-

sektionen slutligen byråingenjör.

Jag uppskattar personalbehovet för centralsektionen till 20 (bil. 29),

för krigsreparationssektionen till 13 (bil. 30), för anläggningssektionen till

17 (bil. 31) samt för reservdelssektionen till 8 befattningshavare (bil. 32).

Verkstadsavdelningens sammanlagda personal utgör enligt mitt förslag

125 befattningshavare.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

e. TYGFÖRRÄDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFORRÅDSBYRÅN

(FöRRÅDSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Chefen för förrådsbyrån skall enligt förslaget vara överste ur fälttyg-

kåren och ha omfattande erfarenhet av förvaltnings- och trupptjänst. I

lönehänseende föreslås han skola vara likställd med chefen för signal­

byrån, dock att befattningen anses böra tillsättas med fullmakt och hän­

föras till Mo 12. Med byråchefskapet anser utredningen befattningen såsom

chef för fälttygkåren böra vara förenad.

Som sektionschefer avser utredningen en överstelöjtnant och 2 majorer

ur fälttygkåren, som chef för fordonsregistret en byråingenjör.

Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 85 befattningshavare.

Utredningen pekar på vissa omständigheter, som kan komma att inverka

på byråns personalbehov, såsom uppläggning av buffertlager av materiel

vid förbanden samt vissa ändringar i armeorganisationen, som varit under

genomförande vid tiden för betänkandets avlämnande. Av nämnda 85 be­

fattningshavare är 13 militärer, 5 civilmilitärer ur tygstaten samt 2 civila

i 27 respektive 29 lönegraderna. Dessutom ingår en arvodist som expedi-

tionsofficer på planeringssektionen.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Chefen för tygförrådsbyrån skall enligt tygavdelningens förslag vara

militär med placering i Ma 37.

Som sektionschefer avses en överstelöjtnant och 2 majorer.

Det totala personalbehovet uppskattas till 110 befattningshavare, varav

11 militärer, 9 civilmilitärer ur tygstaten och en civil i 27 lönegraden.

Dessutom ingår 4 arvodister (en expeditionsofficer och 3 expeditions-

underofficerare).

Även beträffande ammunitionsförrådsbyrån räknar tygavdelningen med

militär byråchef i Ma 37. För befattningar som sektionschefer avses en

överstelöjtnant och 2 kaptener. Totalt personalbehov utgör 51 befattnings­

havare, av dem 6 militärer, 3 civilmilitärer ur tygstaten, en civil i 27 löne­

graden samt en arvodist (expeditionsofficer).

Departementschefen.

För tygförrådsbyrån räknar jag med byråchefsbefattning i Ma 37. Chefs-

löneutredningen har stannat vid att förorda Ma 33.

Beträffande denna byrå räknar jag med uteslutande militära sektions­

chefer, nämligen majorer å såväl materielsektionen som centralsektionen

och materielredovisningssektionen.

Såsom framgår av bilaga 33 beräknar jag byråns personalbehov till 100

befattningshavare.

Även för chefen för ammunitionsförrådsbyrån räknar jag med befattning

i Ma 37, under det att chefslöneutredningen stannat vid Ma 33.

Chefen för ammunitionssektionen bör enligt min mening vara major,

under det att jag som chef för centraldetaljen avser kapten samt för ammu-

nitionsredovisningssektionen byråassistent i 25 lönegraden.

Mitt förslag innebär, att för ammunitionsförrådsbyrån avses 46 befatt­

ningshavare, vilka redovisas å bilaga 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

251

f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen framhåller, att de arbetsuppgifter, som skall åligga chefen

för inköpscentralen, ställer stora krav på dennes kompetens, varför han

lämpligen bör vara examinerad från teknisk högskola eller tekniskt

gymnasium samt äga omfattande, väl meriterad erfarenhet från industriell

affärsverksamhet med in- och utlandet. Vidare förutsätts goda språk­

kunskaper. Vederbörande bör vara omdömesgill och tränad förhandlare.

Befattningen föreslås placerad i Cp 14 och som tjänstebenämning förordas

inköpsdirektör.

Chefen för inköpssektionen skall enligt förslaget vara ingenjör med

erfarenhet av bl. a. inköpsverksamhet samt mekanisk verkstadsdrift. Be­

fattningen förutsätts skola vara en byrådirektörsbefattning i Ca 31.

Chefen för försäljningskontoret skall enligt förslaget vara förste byrå­

ingenjör eller förste byråintendent i Ce 29. Huvudvikten bör enligt utred­

ningen läggas på att för befattningen erhålls en innehavare med omfattande

och väl meriterad erfarenhet av försäljningsverksamhet inom lämplig

252

bransch samt med god förhandlingsvana, varför kravet på teknisk utbild­

ning icke anses böra vara utslagsgivande.

Som chef för räkningssektionen avses kamrerare i Ca 25 med teoretisk

merkantil utbildning och ingående kännedom om för staten gällande upp-

handlingsföreskrifter.

Personalbehovet för inköpscentralen beräknas av utredningen till sam­

manlagt 50 befattningshavare, av vilka — inköpsdirektören inbegripen __

8 i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den

14

december

1953.

Som chef för inköpscentralen föreslår arméförvaltningens tygavdelning

inköpsdirektör i Cp 15. Enligt förslaget skall chefen för centralsektionen

■\ara byrådirektör i 31 lönegraden, chefen för inköpssektionen byrådirektör

i 33 lönegraden, chefen för räkningssektionen byråassistent i 25 löne­

graden samt chefen för försäljningssektionen förste byråintendent i 29

lönegraden.

Det totala personalbehovet utgör 83 befattningshavare, av vilka — in­

köpsdirektören inbegripen — 18 är placerade i 27 eller högre lönegrader,

bland dem 11 byråintendenter i 27 och 3 förste byråintendenter i 29 löne­

graden.

Departementschefen.

Chefen för inköpsavdelningen bör lämpligen benämnas inköpsdirektör

och inneha förordnandetjänst i Cp 15, vilken placering har tillstyrkts av

chefslöneutredningen. Med hänsyn till omfattningen och arten av den in­

köpsverksamhet, som kommer att åvila armétygförvaltningens inköpsav-

delning, bedömer jag det erforderligt att en befattning för byrådirektör

i 33 lönegraden avses för en högt kvalificerad assistent åt inköpsdirektören.

Som chef för inköpssektionen räknar jag med byrådirektör i 33 löne-

giaden, under det att jag anser, att försäljningssektionen bör förestås av

förste byråintendent i 29 lönegraden och räkningssektionen av kamrerare

i 27 lönegraden.

Jag erinrar om vad jag anfört vid behandlingen av armétygförvaltningens

detaljorganisation att räkningsgranskningen skall slutföras och anordnings-

beslut meddelas å inköpsavdelningen. Ansvaret härför faller i huvudsak

på kamreraren. Det får anses vara en intern organisationsfråga, huruvida

denne skall teckna samtliga anordningsbeslut eller huruvida "anordnings-

beslut, som avser likvider i större och mera komplicerade inköpsärenden,

efter föredragning skall tecknas av exempelvis chefen för inköpssektionen

eller i sista hand inköpsdirektören.

Såsom framgår av bilaga 35 beräknar jag för inköpsavdelningen 78 be­

fattningshavare. Då man bedömer denna personaluppsättning måste veder-

bö1 lig hänsyn tas till den stora omfattning, som armétygförvaltningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

253

inköpsverksamhet kommer att få på grund av bl. a. överförande fiån

krigsmaterielverket av betydande anskaffningsuppgifter samt till följd av

huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Då arbetsbelastningen vid verk­

samhet i avsedd omfattning för närvarande är svår att bedöma, är mina

beräkningar av avdelningens personalbehov behäftade med viss osäkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Chefen för förlagsbyrån bör enligt förvaltningsutredningen vara civil­

ingenjör med erfarenhet av konstruktions- och standardiseringsverksamhet

samt kännedom om arméns tygmateriel. Befattningen föreslås hänförd

till Cp 10.

Enligt förslaget skall chefen för standardiseringssektionen vara förste

byråingenjör med examen från teknisk högskola, chefen för beskrivnings-

sektionen förste byråintendent med akademisk examen i moderna språk,

chefen för förlagssektionen byråintendent, chefen för biblioteket assistent,

likaledes med akademisk examen i moderna språk, samt slutligen chefen

för materiallaboratoriet byrådirektör med högre teknisk eller akademisk

utbildning. Utredningen beräknar förlagsbyråns personalbehov till 84 be­

fattningshavare. Av dem avses 2 vara militärer (kaptener ur fälttygkåren).

Sammanlagt 7 civila befattningshavare — byråchefen inbegripen — före­

slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Arméförvaltningens tygavdelning räknar med alternativt Ma/Ca 37 för

byråchefsbefattningen.

Tygavdelningen, som räknar med fullständig sektionsindelning av byrån,

avser 3 byrådirektörer i 31, en byråintendent i 27 och en byråingenjör

i 25 lönegraden som sektionschefer.

Det totala personalbehovet uppskattas till 111 befattningshavare. Av

dem är — inberäknat byråchefen — 17 avsedda att placeras i 27 eller

högre lönegrader.

Departementschefen.

Befattningen som chef för normaliebyrån anser jag böra vara placerad

i Ca 37. Denna uppfattning delas av chefslöneutredningen.

Cheferna för standardiserings- och kontrollmetodiksektionerna samt för

materiallaboratoriet bör vara byrådirektörer i 31 lönegraden. Som chef för

förlagssektionen räknar jag med byråassistent i 25 lönegraden. Beträf­

fande beskrivningssektioncn, vilken ej var medtagen i arméförvaltningens

tygavdelnings förslag den 14 december 1953, har under hand framhållits

från tygavdelningen, att dess beskrivningsarbete i stor utsträckning för när­

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varande leds av en kapten, vilken visat sig lämplig för denna uppgift. Bl. a.

har vederbörandes materielkännedom visat sig vara av stort värde i detta

sammanhang. Tygavdelningen önskar därför att kapten avses som chef för

normaliebyråns beskrivningssektion. Även om det icke varit avsett att

ifrågavarande befattning skall vara militär, vill jag icke motsätta mig tyg­

avdelningens önskemål i detta hänseende och utgår sålunda från att kapten

tills vidare avses för befattningen.

Såsom framgår av bilaga 36 räknar jag med 122 befattningshavare på

normaliebyrån. Jag har noggrant undersökt möjligheterna att minska

detta antal men icke funnit detta möjligt utan att äventyra någon av

byråns verksamhetsgrenar. Det bör särskilt framhållas, att armétygför-

valtningens beskrivnings- och förlagsverksamhet får förutsättas komma

att bli av stor omfattning.

h. CENTRALPLANERINGEN OCH MA TERIELINSPEK TION EN

(CENTRALBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Chef för centralplaneringen är enligt förslaget överste ur tygstabskåren.

Han bör äga allsidiga kunskaper i förvaltningstjänst, allmän kännedom

om armématerielen, dess konstruktion och verkningssätt, samt förmåga att

bedöma tekniska utvecklingstendenser på tygmaterielområdet och dessas

militära aspekter.

För centralplaneringen beräknas sammanlagt 13 befattningshavare erfor­

derliga. Av dem är 5 militärer, 2 civilmilitärer ur arméingenjörkåren, en

civil i 27 lönegraden samt en arvodist (expeditionsofficer).

Som chef för materielinspektionen avser utredningen överstelöjtnant ur

tygstabskåren. Sammanlagt beräknas för inspektionen 8 befattningshavare,

bland dem 5 arméingenjörer.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Chefen för centralbyrån är enligt tygavdelningens förslag militär i

Ma 37, under det att 2 av sektionscheferna är överstelöjtnanter, en major

och en (ekonomisektionen) kamrerare i 29 lönegraden.

Personalbehovet uppskattas till 35 befattningshavare. Av dem är 8

militärer, 6 civilmilitärer, 2 alternativt civilmilitärer/civila, 2 civila i 29

lönegraden samt 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditions-

underofficer).

Departementschefen.

Centralplaneringen torde böra stå under chefskap av en överstelöjtnant.

För att biträda med det kvalificerade planeringsarbetet avser jag en major

och en alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden.

Jag uppskattar personalbehovet till 17 befattningshavare, som redovisas å

bilaga 37.

Även för materielinspektionen räknar jag med överstelöjtnant som chef.

I avsaknad av säkra hållpunkter för uppskattning av personalbehovet be­

räknar jag 6 befattningshavare, bland dem 3 arméingenjörer av 1. graden,

för denna enhet. Personalen redovisas å bilaga 38.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

255

i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH

CENTRALEXPEDITIONEN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Med hänsyn till det ansvar, som kommer att åvila chefen för juridiska

sektionen såsom armeförvaltningens främste expert i juridiska och admi­

nistrativa frågor, anser utredningen denne böra vara lägst byrådirektör i

Ca 31. Som närmaste medhjälpare skall han enligt förslaget ha en förste

byråsekreterare i Ca 27, vilken skall ha att'föredra de ärenden, som av­

görs av sektionschefen, samt självständigt besvara till sektionen från

andra organ inom arméförvaltningen framställda förfrågningar. Vidare

erfordras enligt utredningen på sektionen en amanuens i reglerad beford-

ringsgång och ett kanslibiträde i 11 lönegraden.

Chefen för centralexpeditionen bör enligt utredningens mening vara

civilekonom med omfattande erfarenhet från statliga och privata företag

såsom rationaliseringsman och administratör, särskilt på det kontorstek-

niska området. Han föreslås skola placeras i Ca 31 med tjänstebenäm-

ningen kontorschef.

Personalbehovet för centralexpeditionen uppgår enligt förslaget till 55

befattningshavare, varibland 3 i 27 eller högre lönegrader samt en arvodist

(expeditionsofficer).

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

Som chef för administrativa byrån föreslår arméförvaltningens tygav­

delning krigsråd i Ca 37. Cheferna för juridiska sektionen och personal­

sektionen är enligt förslaget byrådirektörer i 31 lönegraden, under det att

byråintendenter avses för organisationsdetalj och sysslomannaexpedition.

Sammanlagt beräknas 64 befattningshavare för byrån, av vilka 8 före­

slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Chefen för administrativa byrån bör benämnas krigsråd och inneha

befattning i Ca 37. Denna placering har tillstyrkts av chefslöneutredningen.

Med hänsyn till de på kanslisektionen fallande arbetsuppgifternas art

bör enligt min mening chefen för denna sektion vara byrådirektör i 31

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lönegraden. Även för chefen för personalkontoret räknar jag med denna

lönegrad. Ekonomisektionen anser jag böra förestås av kamrerare i 29

lönegraden och organisationsdetaljen av byråintendent i 27 lönegraden.

Av bilaga 39 framgår byråns personal enligt mitt förslag, vilket omfattar

69 befattningshavare. Vid undersökning i syfte att söka reducera antalet

befattningshavare på personalkontoret, har detta icke visat sig tillrådligt

med hänsyn till bl. a. antalet personalärenden och månadslöner samt

mängden av reseräkningar (av vilka många avser resor till utlandet),

sjukvårdsräkningar m. m.

/. PERSONALKÅREXPEDITIONEN.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953.

För personalkårexpeditionen beräknar tygavdelningen en personalupp­

sättning av 2 pensionerade officerare i arvodesbefattning (därav en i löne-

klass 31 och en i löneklass 30) samt en pensionerad underofficer, likaledes

i arvodesbefattning, ävensom ett kanslibiträde såsom registrator och steno­

graf jämte ett biträde för skriv- och kontorsgöromål.

Departementschefen.

Jag har intet att erinra mot tygavdelningens beräkning av personalkår-

expeditionens personalbehov. (Bil. 40.) Föreståndaren bör åtnjuta arvode

enligt 32 löneklassen.

k. SAMMANFATTNING.

1946 års militära förvaltningsutredning.

För arméförvaltningen i dess helhet beräknar förvaltningsutredningen

ett personalbehov av 811 befattningshavare, vilka i stort fördelar sig på

följande sätt.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster ..................................................................... 12

Militärer:

officerare ........................................................................................................... 67

underofficerare .............................................................................................. 2

69

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ........................................................................ 51

ur tygstaten ....................................................................................................... 18

69

Civila i 27 eller högre lönegrader .................................................................. 66

Arvodister

...................................................................................................... 7

Övriga ............................................................................................................................. 588

Summa 811

257

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag

den 14

december

1933.

Det sammanlagda personalbehovet enligt förslaget utgör 1467 befatt­

ningshavare. Härom anför arméförvaltningens tygavdelning bl. a. följande.

I samband med uppbyggandet av det här framlagda organisationsför-

slaget har tygavdelningen i allt väsentligt följt de riktlinjer, som upp-

dragits av 1946 års militära förvaltningsutredning. Tygavdelningen har

särskilt eftersträvat att undvika sådana organisatoriska förändringar, som

kan ge anledning till dubbelarbete, samt i övrigt genomfört erforderliga

rationaliseringsåtgärder. Vid organiserandet av vissa nyinrättade enheter

har tygavdelningen emellertid saknat underlag för att tillförlitligt bedöma

behovet av personal. Här åsyftas sådana organ som inköpscentralen, vissa

sektioner inom normaliebyrån med flera. Tygavdelningen har därför

för avsikt att framdeles vidtaga de jämkningar i här föreslagna organisa­

tionsform och personalbestånd, som kan befinnas påkallade. En fortlöpande

översyn av förvaltningsorganisationens deltaljer och arbetsrutiner kommer

för övrigt att ske genom det särskilda organ, som för sådant ändamål

knutits till den administrativa byrån.

Antalet befattningshavare i den föreslagna förvaltningsorganisationen

kommer att uppgå till 1 4661 — inberäknat det antal av 44 befattnings­

havare, som ingår i den utanför ämbetsverket organiserade provskjut-

ningscentralen. Förslaget innebär en personalökning av 2001 befattnings­

havare i jämförelse med nuläget. Denna ökning är emellertid till övervä­

gande del föranledd av krigsmaterielverkets upphörande samt överflyttning

till den blivande armétygförvaltningen av verkets arbetsuppgifter med av­

seende å upphandling, kontroll, förrådshållning m. m. av ammunition jämte

vissa uppgifter i samband med anskaffning av mätdon, handläggning av

ärenden rörande skuggfabriker in. m. Tygavdelningen räknar med att i den

föreslagna armétygförvaltningen inrymma från krigsmaterielverket över­

förda tjänster till ett antal av 140. Den reella personalökningen därutöver ut-

göres sålunda av 601 befattningshavare, för vilken utökning följande motiv

kan anföras.

Under senare år har tygavdelningens verksamhetsområde undergått en

fortlöpande utvidgning i följd av såväl tillkomsten av nya materielslag som

en intensifierad försöksverksamhet inom skilda materielområden. Tygav­

delningen vill vidare hänvisa till den utökade anskaffningsverksamhet,

som är en direkt följd av den under år 1953 antagna materielplanen för

armén och som självfallet i viss utsträckning jämväl medfört behov av

viss personalförstärkning. Oaktat angivna förhållanden bär tygavdelningen

under de senare åren — framför allt inför den väntade omorganisationen

av den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret — sökt att i

■förligaste mån motverka en av verksamhetens omfattning i och för sig

betingad personalökning. Det antal befattningshavare, som enligt ovan

ingår i den nuvarande förvaltningsorganisationen, utgör sålunda i dagens

läge ett minimiantal, utan vilket verksamheten icke kunnat bedrivas utan

allvarliga nackdelar i form av minskad försöksverksamhet, försenade

materielanskaffningar in. in. Ett led i tygavdelningens strävan att mot­

verka en alltför påtaglig personalökning har varit att i fall, dår tekniska

1 Härtill kommer vid (lön föreslagna uppdelningen av förrädsbjrån ytterligare en

befattningshavare.

17—49 54 Bihanij till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förutsättningar härför förelegat och kostnaderna bedömts såsom skäliga,

utlägga konstruktionsuppdrag hos civila industrier eller eljest anlita civil

expertis. Sagda förfaringssätt har redan i dagens läge föranlett viss be­

gränsning av tygavdelningens personaluppsättning.

Den enligt ovan beräknade reella personalökningen utgör emellertid till

viss del en av förhållandena framtvingad förstärkning inom områden, där

eftersläpningen i uppgifterna kommit att framstå som mera påtaglig och

där ändring i första hand befunnits påkallad. Vidare må framhållas, att

i den blivande organisationen inryms organ för vissa uppgifter, som hittills

icke direkt åvilat tygavdelningen och som av personalbrist eller annan an­

ledning ej heller i erforderlig omfattning kunnat fullgöras av krigsmateriel-

verket. Här åsyftas närmast uppgifter med avseende å kontrollmetodik,

klassifikations- och standardiseringsverksamhet samt i viss utsträckning

även krigsindustriplanering, vilka uppgifter av förvaltningsutredningen

föreslagits skola åvila försvarets industriplanering, vars inrättande icke

numera torde vara aktuellt. En ytterligare anledning till viss personalför­

stärkning i förevarande sammanhang är hänförlig till armétygförvalt-

ningens uppgifter i samband med huvudförvaltningsprincipens tillämpning.

Slutligen är det ofrånkomligt, att en viss personalökning blir en följd av

vissa nuvarande byråers övergång till den högre organisationsform, som

en avdelning i och för sig utgör.

I överensstämmelse med förvaltningsutredningens intentioner har tyg­

avdelningen i förevarande sammanhang sökt att -— såsom en av de ledande

principerna i förslaget — åvägabringa en viss förstärkning i kvalitativt

hänseende beträffande särskilt den tekniska personalen. Sålunda har i

förslaget upptagits, bl. a., vissa högre tekniska tjänster i syfte att till

tygavdelningens verksamhet underlätta en ökad rekrytering av i första

hand personal med teknisk högskolekompetens. Även inom andra än de

rent tekniska verksamhetsgrenarna har tygavdelningen ansett en kvalitativ

förstärkning erforderlig, vilket tagit sig uttryck i föreslagen lönesättning.

Personalen fördelar sig enligt förslaget i stort på följande sätt.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster ....................................................... 16

Militärer:

officerare ............................................................................................. 69

underofficerare .................................................................................... 2

71

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ........................................................................ 22

ur tygstaten ......................................................................................... 23

45

Alternativt militär/civil ............................................................................... 1

Alternativt civilmilitärer/civila ............................................................... 18

Civila i 27 eller högre lönegrader ........................................................... 154

Arvodister ......................................................................................................... 21

Övriga ............................................................................................................. 1 141

Summa 1 467

Kungl. Maj:ts proposition nr i09.

259

Departementschefen.

Bilaga 41 utgör en sammanfattning av personalbehovet för armétygför-

valtningen enligt mitt förslag. Detta personalbehov omfattar 1 357 befatt­

ningshavare. Arméförvaltningens tygavdelnings personal uppgick den 1

december 1953, såsom närmare berörs i annat sammanhang, till 1 266

tjänstemän, ökningen hänger samman med övertagande av arbetsuppgifter

från krigsmaterielverket.

Enligt mitt förslag fördelar sig personalen på följande sätt.

Innehavare av förordnandetjänster

Militärer:

officerare ......................................

underofficerare .............................

Civilmilitärer:

ur arméingenjörkåren ............

ur tygstaten .................................

Alternativt civilmilitärer/civila

Civila i 27 eller högre lönegrader ..

Militära arvodister ...........................

Övriga ...............................................

Antal

.............

15

...... 60

...... 1

61

....... 18

....... 22

40

..... 77

.

25

............. 132

............. 18

............. 1066

Summa 1 357

Jag återkommer i annat sammanhang till frågor om den civila perso­

nalens fördelning på anställningsform, avlöningskostnadernas fördelning

på anslag m. m.

C. ArméintendenturfÖrvaltningen. (Försvarets intendentur-

förvaltning.)

1. Arméintendenturförvaltningens allmänna uppgifter.

Arméintendenturförvaltningens motsvarighet i den nuvarande organisa­

tionen, arméförvaltningens intendenturavdelning, handlägger såsom en del

av arméförvaltningen — som under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekono­

miskt avseende utövar högsta ledningen och uppsikten över tyg- och inten-

denturförvaltningen vid armén — ärenden angående arméns intendentur-

och veterinärmateriel, förplägnad, drivmedel, undervisning och övningar,

remontering och hästhållning samt verksamheten vid intendenturavdel-

ningen underlydande anstalter m. m.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1916 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen har, såsoin i det föregående berörts, förordat inrättande

av ett nytt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning, som skulle ha

till uppgift att under Kungl. Maj:t handha intendenturförvaltningstjänsten

för hela försvaret, varvid emellertid dess ämbetsbefattning skulle begrän­

sas av de befogenheter, som tillagts andra till försvaret hörande centrala

förvaltningsmyndigheter.

Såsom ett alternativ härtill har utredningen uppställt en organisation

med försvarsgrensvis ordnad intendenturförvaltning, varvid ett särskilt

ämbetsverk, arméns intendenturförvaltning, skulle omhänderha intenden-

turförvaltningstjänsten för armén samt med tillämpning av den s. k.

huvudförvaltningsprincipen i stort sett även anskaffningen av intendentur-

förnödenheter för marinen och flygvapnet. Sistnämnda båda försvars­

grenars speciella intendenturförvaltningsuppgifter skulle enligt detta alter­

nativ handhas av en intendenturbyrå inom vardera marin- och flygförvalt­

ningarna.

Enligt förslaget kan arbetsuppgifterna för försvarets intendenturför­

valtning uppdelas på samma huvudfunktioner som verksamheten inom

arméförvaltningen, nämligen militärteknisk anpassning, krigsförberedelse­

arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leve­

ranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tekniskt underhåll samt vissa

serviceuppgifter. Beträffande dessa olika huvudfunktioner begränsar sig

utredningen till att ange vissa för intendenturförvaltningstjänsten speci­

ella uppgifter.

Angående arbetsuppgifterna i fråga om militärteknisk anpassning anför

utredningen.

Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten utgörs till stor del av

produkter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna mark­

naden, och de intendenturförnödenheter, som är speciella för försvaret, är

som regel konstruktivt sett jämförelsevis enkla. En viss projekt- och kon­

struktionsverksamhet måste dock äga rum för anpassning av inom det

enskilda näringslivet förekommande produkter efter militära krav. Så är

bl. a. förhållandet beträffande viss förläggningsmateriel, förplägnads- och

köksutrustning, veterinärmateriel, beklädnad samt livsmedel och därtill

hörande emballage. Projektverksamheten på området bör i huvudsak för­

siggå inom intendenturförvaltningen medan konstruktionsverksamheten

liksom på tygförvaltningens område bör förläggas till industrin. Vad angår

beklädnaden finns utöver de egentliga konstruktionsproblemen (tillskär-

ning, uppsyning av modell, tillverkning av mallar och mönster) andra tek­

niska spörsmål såsom bestämning av varornas egenskaper genom meka­

niska och kemiska prov. För bedömningen av kvaliteten på textilier er­

fordras liksom för närvarande ett särskilt textillaboratorium medan verket

för kontroll av vissa kemiskt-tekniska produkter kan repliera på bl. a.

arméförvaltningens materiallaboratorium. Även på livsmedelsområdet er­

fordras liksom nu ett laboratorium för framställning av speciallivsmedel

261

för försvarets räkning samt ett provkök för utförande av provmatlagning,

som har till syfte bl. a. att utröna olika livsmedels förändringar efter

längre lagringstider samt in- och utländska recepts och nya i åvarors an­

vändbarhet för försvaret. De tekniska problemen i samband med faststäl­

lande av lämpliga typer av driv- och smörjmedel skall såsom i det före­

gående nämnts lösas av vederbörande sakorgan inom försvarsgrensförvalt-

ningarna.

Intendenturförvaltningens försöksverksamhet omfattar i mindre ut­

sträckning tekniska försök i egentlig mening. Sådana försök går oftast

hand i hand med tjänsteförsöken, vilka alltid äger rum vid truppförband.

Truppförsöken skall utföras i intendenturförvaltningens regi efter hän­

vändelse till och på order från respektive försvarsgrenschefer eller överbe­

fälhavaren. På drivmedelsområdet skall även försöksverksamheten bedri­

vas av försvarsgrensförvaltningarna. Till intendenturförvaltningens för­

söksverksamhet kan räknas den kontroll beträffande förbrukningen av

bränsle för fasta anläggningar, som enligt vad tidigare nämnts tills vidare

skall åvila verket.

Av intendenturförvaltningen frambringade konstruktioner (modeller)

skall underställas respektive försvarsgrenschefer för yttrande. Konstruk­

tionerna bör fastställas av förvaltningen där icke fråga är om modeller till

uniformer in. in., som enligt gällande bestämmelser skall fastställas av

Kungl. Maj :t, eller där samförstånd icke kan nås mellan förvaltningen

och försvarsgrenschef, då avgörandet likaledes bör tillkomma Kungl.

Maj :t.

De i krigsförberedelsearbetet ingående planerna, som skall utarbetas av

intendenturförvaltningen, är enligt förvaltningsutredningen krigsintenden-

turmaterielplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsdrivmedelsplaner, krigs-

bränsleplaner, krigsveterinärvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt

krigsreparationsplaner beträffande alla förnödenheter inom ämbetsverkets

arbetsområde ävensom krigsorganisationsplaner beträffande verket självt.

I samband med behandling av inköps- och försäljningsverksamheten be­

rör utredningen den försäljning av intendenturförnödenheter, som före­

kommer till enskilda militära befattningshavare, statliga och kommunala

institutioner, ideella sammanslutningar och hjälporganisationer m. fl. För­

säljningen omfattar såväl i militärt hänseende fullt brukbar som kasserad

materiel. Central försäljning av kasserad och utrangerad materiel samt

överskottsmateriel bör enligt utredningens mening, i den utsträckning så

befinns lämpligt, äga rum med anlitande av försäljningskontoret i armé­

förvaltningens inköpscentral.

I fråga om leveranskontrollen framhåller utredningen, att som regel

ingen tillverkningskontroll behöver utföras beträffande varor, som är för­

sedda med tillverkarens inregistrerade varumärke, tillverkarens namn eller

varans ursprungsbeteckning (s. k. märkesvaror), konsumtionsmaterialier

av handelsvarunatur samt materiel för försök och prov. Vad gäller livs­

medel skall mottagningskon trollen ske enligt av intendenturförvaltningen

för olika varuslag utfärdade föreskrifter, innebärande bl. a. att mottagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skall ta ut och till förvaltningen insända prover, vilka inom verket eller

annorstädes underkastas analys. För kontroll av charkuterivaror bör mot­

tagaren insända prov direkt till statens institut för folkhälsan. Mottag-

ningskontroll av drivmedel bör ske vid lämpliga laboratorier, t. ex. det

laboratorium, som finns vid centrala flygverkstaden i Malmslätt.

Vid behandlingen av verksamheten i fråga om tekniskt underhåll fram­

håller utredningen, att de allmänna förvaltningsbestämmelserna för inten-

denturtjänsten måste samordnas med respektive försvarsgrens materielför-

valtningsbestämmelser, varför försvarets intendenturförvaltning bör ut­

arbeta sina bestämmelser i samråd med respektive försvarsgrensförvalt-

ning.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts anser jag, att intendenturförvaltningstjänsten bör

ordnas försvarsgrensvis. Arméns centrala intendenturförvaltningsorgan

bör, såsom jag tidigare angett, benämnas arméintendenturförvaltningen.

På arméintendenturförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t

i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen av och upp­

sikten över intendentur förvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med

huvudförvaltningsprincipen skall arméintendenturförvaltningen vidare, i

den omfattning så bestäms, handha förvaltningsuppgifter med avseende

å intendenturförnödenheter för marinen och flygvapnet. Arméintendentur-

förvaltningens ämbetsbefattning begränsas återigen av de befogenheter, som

skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.

Vad utredningen anfört angående försvarets intendenturförvaltnings

arbetsuppgifter gäller i största utsträckning även arméintendenturförvalt­

ningen.

2. Arméintemlenturförvaltningens ledning.

1946 års militära forvaltningsutredning.

Sasom i annat sammanhang nämnts skall enligt förvaltningsutredningens

förslag generalintendenten vara chef för försvarets intendentur­

förvaltning och i denna egenskap i främsta rummet vara Kungl. Maj:t

ansvarig för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden. Därest en för för­

svaret gemensam intendenturkår kommer till stånd, bör generalintenden­

ten enligt utredningen vara personalkårchef för densamma. Även intill dess

så skett syns det utredningen lämpligt, att personalärendena rörande all

intendenturpersonal ankommer på generalintendenten. Generalintendents-

beställningen anses böra ha samma ställning i lönehänseende som sous-

chefsbefattningarna i försvarsgrensförvaltningarna och alltså hänföras till

lönegrad Mp 19. Beställningen bör uppföras på intendenturförvaltningens

stat.

263

Vid sin sida skall generalintendenten enligt förslaget ha en ställföre­

trädare __tillika chef för en av intendenturförvaltningens byråer som

mot ett särskilt ställföreträdararvode av 1 200 kronor för år skall ha att

biträda generalintendenten i dennes ämbetsutövning och därvid i general­

intendentens ställe avgöra de ärenden denne överlämnar till honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december

1953.

I den promemoria, som fogats till min skrivelse den 30 oktober 1953 till

överbefälhavaren m. fl., uttalades att befattningen som souschef i armé-

intendenturförvaltningen borde vara alternativt militär, civilmilitär eller

civil. Intendenturavdelningen hävdar, att souschefsbefattningen bör upp­

tagas som militär beställning i lönegrad Mp 19. Avdelningen avstyrker, att

befattningen inrättas såsom alternativ, och anför härom.

På grund av generalintendentens ställning som chef för en militär pei-

sonalkår (intendenturkåren) och tjänstegrensinspektör för intendentur-

tiänsten, måste ett tillsättande av en civil chef (chef ur någon nu befintlig

civilmilitär kår torde icke kunna ifrågakomma) for armeintendenturfor-

valtningen föranleda inrättandet av en särskild befattning som chef för

intendenturkåren och tjänstegrensinspektör med harmed förenade okade

kostnader. Den förening av högsta ledningen av intendenturforvaltningen

med chefskapet för den kår som skall handha hithörande uppgifter, har

ur alla synpunkter, särskilt med hänsyn till utbildnings-, inspektions- och

fältmässig verksamhet, visat sig vara till ovärderlig nytta för tjänsten i sin

helhet, varför bestämt avstyrks att här räkna med alternativet civilmilitär

eller civil innehavare.

I likhet med förvaltningsutredningen räknar intendenturavdelningen

med att en av byråcheferna mot ett årligt arvode skall vara ställföreträdare

för souschefen.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande den 7 januari 1954 över förvalt­

ningsmyndigheternas organisationsförslag framhållit, att generalintenden­

ten, bland annat, utövar en omfattande inspektionsverksamhet gentemot

de militära chefer, som i regionala och lokala instanser svarar för inten-

denturtjänsten. Med hänsyn härtill och till generalintendentens ställning

som chef för intendenturkåren samt med hänsyn till vad intendenturavdel­

ningen anfört, hävdar överbefälhavaren, att det får anses nödvändigt att

souschefen i arméintendenturförvaltningen är militär.

Departementschefen.

På i huvudsak samma skäl, som jag vid behandlingen av frågan om

armétygförvaltningens ledning anfört till stöd för att souschefsbefattningen

i nämnda verk skall kunna vara alternativt militär, civilmilitär eller civil,

förordar jag, att även souschefsbefattningen i arméintendenturförvalt­

ningen skall vara alternativ i nämnda hänseenden.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3. Huvuddragen av arméintendenturförvaltningens organisation.

Arméförvaltningens intendentura v delnings nuvarande

indelning.

Intendenturavdelningen i den nuvarande arméförvaltningen är indelad i

sex byråer, nämligen central-, utrustnings-, underhålls-, kasernutrednings-,

häst- och veterinärmateriel- samt drivmedelsbyråerna ävensom ett förråds-

kontrollkontor. I centralbyrån ingår intendenturkårens chefsexpedition.

Gemensam för tyg- och intendenturavdelningarna är en civilbyrå.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1953 har såsom en proviso­

risk anordning kasernutredningsbyrån avförts ur organisationen.

Bil. 1 utvisar i tablåform den nuvarande arméförvaltningens organisa­

tion.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Enligt utredningens förslag skall försvarets intendenturförvaltning in­

delas i fem byråer, nämligen materielbyrå, förplägnadsbyrå, bränslebyrå,

häst- och veterinärmaterielbyrå samt förrådsbyrå, den sistnämnda ett funk­

tionellt organ, vartill kommer inköpscentral samt fyra stabsorgan, central­

expedition, centralplanering, kårexpedition och juridisk sektion.

Motsvarande indelning föreslås enligt alternativ II för arméns intenden­

turförvaltning.

Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten kan enligt utredningen

med hänsyn till struktur och användning indelas i fyra tämligen klart av­

gränsade grupper, nämligen intendenturmateriel, livsmedel, drivmedel och

bränsle samt hästar, hundar och veterinärmateriel. Med utgångspunkt här­

ifrån och i enlighet med de av utredningen vid behandlingen av tygförvalt-

HiHgstjänsten angivna principerna för ett materielförvaltande verks inre

organisation föreslås nyssnämnda fyra sakbyråer. Materielbyrån avses för

egentlig intendenturmateriel med undantag av förplägnadsmateriel, distri-

butionsmateriel för drivmedel, bränsleinventarier samt viss övnings-

materiel. Förplägnadsbyråns uppgifter gäller livsmedel, livsmedelsembal-

lage och förplägnadsmateriel. Bränslebyrån sysslar med fasta och flytande

bränslen, smörjmedel m. m., distributionsmateriel för drivmedel samt

bränsleinventarier. Häst- och veterinärmaterielbyråns arbete slutligen gäl­

ler hästar, hundar och veterinärmateriel. Beträffande den intendenturma­

teriel, som undantagits från materielbyråns arbetsområde, hävdar utred­

ningen, att det förvaltningsmässigt föreligger ett så intimt samband mellan

förplägnadsmaterielen och livsmedlens användning ävensom mellan distri-

butionsmaterielen för drivmedel och bränsleinventarier, å ena sidan, samt

fasta och flytande bränslen, å den andra, att ett sammanförande under ett

och samma sakorgan — förplägnadsbyrån respektive bränslebyrån — anses

265

mest rationellt. Materiel, som anskaffas med anlitande av övningsanslag

och i regel är av handelsvarunatur, finner utredningen lämpligen böra

handhas av samma organ, som förvaltar övningsanslagen eller, såsom fram­

går av det följande, intendenturförvaltningens centralplanering.

På sätt föreslagits för tygförvaltningstjänstens vidkommande föreslår

utredningen att intendenturförvaltningens sakbyråer var och en inom sitt

område skall handha den militärtekniska anpassningen, uppgöra detalj­

planer för anskaffning, ombesörja den tekniska delen av inköpsverksam­

heten, utföra mera kvalificerad leveranskontroll samt utarbeta visst under­

lag för det tekniska underhållet. Ledningen av driften vid intendenturför-

valtningen nu underställda reparationsverkstäder och tvättanstalter anses

icke mera krävande än att det organ, som erfordras härför, lämpligen an­

knyts till materielbyrån, vilken avses skola handlägga övriga tekniska frå­

gor beträffande den materiel, som repareras och tvättas vid ifrågavarande

verkstäder och anstalter. — Utredningen erinrar i detta sammanhang om

sitt genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 november 1949 erhållna uppdrag

att utreda frågan om centralisering av tvätt- och reparationstjänsten vid

försvaret. Därest utredningens undersökningar härvidlag skulle leda till

att ändringar bör vidtas i fråga om ledningen av dessa verkstäder, åter­

kommer utredningen härtill vid redovisningen av nämnda uppdrag.

De i krigsförberedelsearbetet ingående behovsberäkningarna sker efter

så skilda principer, vad beträffar de olika förnödenhetsgrupperna (egentlig

intendenturmateriel och veterinärmateriel, bränslen och drivmedel samt

livsmedel), att ett sammanförande av dessa beräkningar till en byrå icke

syns utredningen medföra några fördelar. Särskilt i fråga om drivmedel

och livsmedel hör behovsberäkningar och tilldelning intimt ihop med an-

skaffningsplaneringen, som åvilar vederbörande sakbyrå. Med hänsyn till

det anförda har sakbyråerna inom intendenturförvaltningen tillagts krigs­

förberedelsearbeten var och en inom sitt område, dock att materielbyrån

förutsätts skola utföra behovsberäkningar rörande all egentlig intendentur­

materiel och veterinärmateriel för krigsbruk. Även lagringskontrollen av

förrådsförvarad materiel anser utredningen böra åvila sakbyråerna, vilkas

personal äger erforderlig teknisk specialkunskap härför.

Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av försvarsgrensförvaltning-

arnas organisation föreslår utredningen, att från bränslebyråns handlägg­

ning undantas militärteknisk anpassning och uppgörande av underlag för

det tekniska underhållet beträffande drivmedel. Dessa arbetsuppgifter fin­

ner utredningen böra fullgöras av försvarsgrensförvaltningarna, var och

en i fråga om sådana drivmedel, som används för av vederbörande förvalt­

ning omhänderhavd materiel. Försvarsgrensförvaltningarna skall enligt

förslaget även ha att granska av bränslebyrån uppgjorda kontrollrapporter

rörande drivmedel.

Häst- och veterinärinaterielbyrån bör handha hela inköpsverksamheten

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

beträffande hästar. Dessa inköp är nämligen enligt utredningens mening

ur marknads- och prissynpunkt så artskilda från andra inköp och kräver

sådan fackkunskap att de icke lämpligen bör åläggas ett för hela intenden-

turförvaltningen gemensamt, funktionellt inköpsorgan. Samråd med detta

organ bör dock äga rum i principiella frågor.

Såsom funktionella organ föreslås inköpscentral och förrådsbyrå. För­

lagsverksamheten på intendenturförvaltningens område anses icke vara av

den omfattning att den såsom inom försvarsgrensförvaltningarna bör utgöra

underlag för en särskild funktionell byrå. Beskrivningar, instruktioner

och föreskrifter anses kunna utarbetas av respektive sakbyråer, medan ut­

arbetandet av materielkataloger på grund av katalogiseringens anknytning

till förrådstjänsten sammanhålls av förrådsbyrån. Inköpscentralen avses

på intendenturförvaltningens område skola handha samma arbetsuppgifter,

som arméförvaltningens inköpscentral tillagts inom sistnämnda verks an-

skaffningsområde, dock med nyss berörda undantag beträffande hästar

samt hundar, vilka senare anskaffas genom chefens för arméhundväsen-

det försorg.

På förrådsbyrån ankommer enligt förslaget för förvaltningen gemen­

samma förrådsärenden, berörande förrådsverksamhetens administrativa

del, avtalsärenden berörande all intendenturverksamhet, ärenden rörande

förrådskontroll och sakgranskning, statistisk bearbetning, sammanhållning

av katalogarbeten m. m.

Av de stabsorgan, som enligt utredningens förslag skall finnas inom för­

svarets intendenturförvaltning, avses centralplaneringen, juridiska sektio­

nen och centralexpeditionen skola ha i huvudsak samma arbetsuppgifter

som motsvarande organ inom arméförvaltningen. För centralplaneringens

del tillkommer att förvalta försvarsgrenarnas anslag till undervisning och

övningar samt att anskaffa viss övningsmateriel ävensom att förmedla er­

forderlig kontakt mellan intendenturförvaltningen och de tre för sina för­

svarsgrenars stridsduglighet ansvariga försvarsgrenscheferna. Kårexpedi­

tionen är avsedd att utgöra generalintendentens organ för handläggning

av ärenden rörande intendenturpersonalen.

I det av utredningen framförda alternativet med försvarsgrensvis ord­

nad intendenturförvaltningstjänst överensstämmer arméns intendenturför-

valtnings inre organisation i sina huvuddrag helt med den, som enligt

utredningens uppfattning bör gälla för försvarets intendenturförvaltning.

De olika organens uppgifter skulle dock enligt detta alternativ begränsas

med hänsyn till de göromål, som skulle ankomma på intendenturbyråerna

inom marin- och flygförvaltningarna. Dessa byråer skulle i huvudsak ha

till uppgift att ombesörja behovsberäkningar, krigsförberedelsearbete och

ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som erfordras inom mari­

nen respektive flygvapnet, handha förrådshållning och leda det tekniska

underhållet av sådan vederbörande försvarsgren tillhörande materiel, som

267

icke förvaras i centralförråd, samt handha förvaltningen av den egna för­

svarsgrenens anslag till undervisning och övningar. Härtill kommer att

nämnda organ, enligt vad utredningen tänker sig, bör utöva förekommande

projekt- och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flyg­

vapnet speciell materiel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen har i sitt den

29

juni

1951

avgivna utlåtande över

förvaltningsutredningens betänkande — med förordande av en försvars-

grensvis ordnad intendenturförvaltning och, vad beträffar arméns inten-

denturförvaltningstjänst, en fristående arméintendenturförvaltmng —

framfört i stort sett följande erinringar i fråga om huvuddragen av armé-

intendenturförvaltningens inre organisation.

Till underlättande av verkschefens löpande arbetsuppgifter samt för er­

nående av ökad koncentration och effektivitet i ledningen bör antalet direkt

under verkschefen lydande enheter nedbringas och de fyra av utredningen

föreslagna stabsorganen — centralexpeditionen, centralplaneringen, kår­

expeditionen och juridiska sektionen — på liknande sätt som arméförvalt­

ningen förordat beträffande arméförvaltningen sammanföras i två organ,

centralbyrån och administrativa byrån.

Om förslaget att inrätta inköpscentral och förrådsbyrå har arméförvalt­

ningen framhållit följande.

Karakteristiskt för den centrala intendenturförvaltningens nuvarande

inre organisation är, att varje byrå i sin helhet svarar för sin gren av för­

valtningsområdet, omfattande militärteknisk anpassning, krigsförberedelse­

arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leverans-

kontroll, tilldelning och förrådshållning samt tekniskt underhåll liksom

även uppgifter av servicekaraktär, med undantag för att de direkta mate-

rielinköpen sedan 1944 åvilat krigsmaterielverket. Då juridisk expertis er­

fordras medverkar civilbyrån. Centralbokföring, statistik och sakgransk­

ning utförs vid förrådskontrollkontoret under samarbete med respektive

sakbyråchefer.

Arméförvaltningen har funnit, att dessa former varit ägnade att väl

tillgodose tjänsten. Ansvarsfördelningen har varit klar, byråchefen har en­

sam inför generalintendenten burit ansvaret i alla avseenden för till sin

byrå hörande del av förvaltningen. Inköpsverksamheten beträffande livs­

medel och bränsle har handhafts på ett sådant sätt att det befunnits ui

statsnyttans synpunkt lämpligt att hänvisa även icke militära myndigheter

i vissa avseenden att genom intendenturavdelningen tillgodose sina behov.

Utredningen föreslår nu eu särskild inköpscentral för förvaltningen. Huru­

vida härigenom en bättre organisationsform ernås får framtiden utvisa. Det

ligger nära till hands att anta, att utredningen här sökt åstadkomma eu

»rationalisering» för att ernå organisatorisk överensstämmelse med de

Övriga matcrielanskaflande verken inom försvaret. Utredningen ger ut­

tryck för viss tveksamhet, när det gäller hänförandet av inköpen av driv­

medel och brännoljor till inköpscentralen. Starka tvivelsmål kan även

268

framföras, när det gäller inköp av livsmedel. Vid jämförelse med tygför­

valtningen är intendenturförvaltningen betydligt mindre tekniskt betonad

och ställer följaktligen i tekniskt hänseende mindre krav på byråcheferna,

vilket lett till att deras allmänt administrativa och merkantila förmåga

kunnat mera utvecklas. Häri torde grunden vara att söka till det sam­

manförande av verksamheten inom respektive byråer som nu råder. Ehuru

arméförvaltningen med här framförda synpunkter håller för sannolikt att

en fullt effektiv inköpsverksamhet inom respektive byråer skulle kunna

ordnas till mindre kostnad än den av utredningen föreslagna inköpscen-

tralen torde komma att betinga, vill emellertid arméförvaltningen för in-

tendenturförvaltningens del icke motsätta sig inrättande av en inköpscen-

tral. Arméförvaltningen förutsätter emellertid härvid att verkschefen skall

ha full befogenhet att samordna verksamheten mellan inköpscentralens

personal och sakbyråernas på ändamålsenligaste sätt.

Beträffande försäljning av kasserad och utrangerad materiel håller

arméförvaltningen före att erforderlig sakkunskap härför alltjämt kommer

att finnas inom materielbyrån och den nytillkomna inköpscentralen och att

någon omväg via arméförvaltningens försäljningskontor icke skall behövas.

Arméförvaltningen anser avtalsärendena icke böra tillhöra förrådsbyrån

utan att de i huvudsak bör överföras till administrativa byrån, som, enligt

'ad erfarenheten utvisat, i samarbete med sakbyråernas personal lämp­

ligen bör sammanhålla denna verksamhet. Utredningen har kommit till att

behov föreligger att till en byrå, förrådsbyrån, sammanföra för verket

gemensamma förradsärenden av administrativ natur. En sådan anordning

måste emellertid leda till ett betydande dubbelarbete. Den verkliga sak-

kunskapen inom förråds- och magasinstjänsten finns inom materiel- och

förplägnadsbyråerna. Denna fackkunskap måste också ligga till grund för

de administrativa åtgärderna berörande förrådstjänsten. För att lösa alla

de uppgifter, det här är fråga om, erfordras direktiv från sakbyråcheferna

och en ständig kontakt med dessa byråers personal. Sakbyråcheferna

måste under alla förhållanden utöva den centrala ledningen och uppsikten

över den praktiska förråds- och magasinstjänsten. Deras inspektionsresor

är ofrånkomliga. Skulle nu förrådsbyråchefen åläggas den administrativa

ledningen av förråden, måste han också skaffa sig lokala erfarenheter,

vilket skulle kräva ytterligare tid och kostnader för resor m. m. När

enligt utredningens förslag all materieltjänst praktiskt taget sammanförs

till en byrå, materielbyrån, finner arméförvaltningen det ur alla syn-

punkter lämpligast, att chefen för denna byrå övertar de för förråds­

tjänsten gemensamma administrativa uppgifterna, i förekommande fall i

samråd med förplägnadsbyrån. Ledningen och sammanhållningen av ge­

neralintendentens och byråchefernas inspektionsverksamhet hör hemma

inom den föreslagna centralbyrån och icke inom förrådsbyrån. I

I eu till försvarsdepartementet den 5 mars 1953 överlämnad promemoria

har generalintendenten sedermera föreslagit,

att den av förvaltningsutredningen föreslagna bränslebyrån med hän­

syn till drivmedlens dominerande betydelse inom byrån skulle benämnas

drivmedelsbyrån,

att den föreslagna förrådsbyrån med anledning av de minskade arbets-

uppgifter arméförvaltningen ansett böra tillkomma densamma — i över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ensstämmelse med rådande förhållanden — organiseras som ett förråds-

kontrollkontor,

samt att med hänsyn till av arméförvaltningen åberopade förhållanden

i fråga om inköpsverksamheten på intendenturområdet, någon särskild

inköpscentral icke inrättas, i allt fall icke för det dåvarande.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953.

Enligt den organisationstablå som beträffande arméintendenturförvalt-

ningen var fogad till min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälha­

varen m. fl. angående organisationen av den centrala tyg-, intendentur- och

civilförvaltningstjänsten skulle arméintendenturförvaltningen erhålla föl­

jande indelning.

Sakorgan: materielbyrå, förplägnadsbyrå, drivmedelsbyrå och häst-

och veterinärmaterielbyrå.

Funktionellt organ: förrådskontrollkontor.

Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med chefsexpedition och admi­

nistrativ byrå.

Departementschefen.

Jag förordar, att arméintendenturförvaltningen i huvudsak erhåller den

organisation som framgår av bilaga till min skrivelse den 30 oktober 1953

till överbefälhavaren m. fl. Denna organisation överensstämmer i stora

drag med den som för närvarande gäller för arméförvaltningens intenden-

turavdelning. Efter ytterligare överväganden har jag emellertid kommit

till den uppfattningen, att centralbyrån bör kunna ersättas av en chefs­

expedition, gemensam för ämbetsverket och intendenturkåren. I jämförelse

med vad förvaltningsutredningen föreslagit innebär detta en reduktion, i

det att förrådsbvrån ersätts av ett förrådskontrollkontor samt någon in­

köpscentral icke organiseras. De av förvaltningsutredningen förordade

stabsorganen ersätts vidare av nyssnämnda chefsexpedition och en admi­

nistrativ byrå.

Av bilaga 3 framgår huvuddragen av den föreslagna organisationen.

Huvudanledningen till att jag, med beaktande av arméförvaltningens

synpunkter, föreslår denna i jämförelse med förvaltningsutredningens för­

slag förenklade organisation är att jag kommit till den uppfattningen, att

den centrala intendenturförvaltningstjänsten icke har behov av en lika

differentierad organisation, som föreslagits beträffande tygförvaltnings­

tjänsten. I detta hänseende syns det mig tillräckligt att peka på det för­

hållandet, att intendenturmaterielen är ur teknisk synpunkt väsentligt

mindre komplicerad än tygmaterielen och att detta förhållande återverkar

på praktiskt taget samtliga de huvudfunktioner, i vilka utredningen indelat

intendenturförvaltningens arbetsuppgifter. Några gemensamma funktio­

nella organ för inköps- och förrådsfrågor syns mig därför icke erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

269

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Då större principiella frågor av merkantil natur uppkommer i samband

med anskaffningar, bör arméintendenturförvaltningens sakorgan äga att

erhålla råd och upplysningar från armétygförvaltningens inköpsavdelning.

Skyldigheten för denna avdelning att tillhandagå arméintendenturförvalt­

ningens sakorgan torde böra fastslås i instruktionsväg.

Med anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om dess uppdrag

att utreda frågan om tvätt- och reparationstjänsten inom försvaret får jag

erinra om att utredningen den 12 augusti 1953 överlämnat en av den verk­

ställd kostnadsundersökning. För denna undersökning har en redogörelse

lämnats i innevarande års statsverksproposition under anslaget Armén:

Tvätt (bil. 6, punkt 58). Jag får i förevarande sammanhang hänvisa till

vad jag därvid anfört.

4. Arméintendenturförvaltningens detaljorganisation.

Den följande redogörelsen hänför sig till förvaltningsutredningens för­

slag beträffande försvarets intendenturförvaltning. Som tidigare framhål­

lits har dock samma huvudindelning föreslagits beträffande arméns inten­

denturförvaltning enligt utredningens alternativ II, ehuru den inre orga­

nisationen icke närmare utvecklats beträffande sistnämnda alternativ.

a. MATERIELBYRÅN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Enligt förslaget skall materielbyråns arbetsområde — såsom framgår

av tidigare redogörelse — omfatta all egentlig intendenturmateriel utom

förplägnadsmateriel, bränsleinventarier, distributionsmateriel för drivme­

del och viss övningsmateriel. Utredningen föreslår, att byrån indelas i an-

skaffningssektion, mobiliserings- och tilldelningssektion, kontrollkontor,

verkstadssektion samt expedition. Sektionerna, utom verkstadssektionen,

samt kontrollkontoret föreslås uppdelade i detaljer.

I anskaffningssektionen avses bl. a. textillaboratoriet skola ingå. Utred­

ningen framhåller, att beträffande somliga till anskaffningssektionen

hörande förnödenheter vissa funktioner bör utövas av andra centrala

ämbetsverk än intendenturförvaltningen. Som exempel härpå anges att

fastställa lämpliga typer samt att inköpa och kontrollera sådana färger och

lernissor, som ingår bland förläggningsmaterialierna. Detta arbete bör en­

ligt utredningen ankomma på arméförvaltningen. Vidare erinras om att

inköp av viss kontorsmateriel skall ske genom generalpoststyrelsens för­

sorg samt att redigering, anskaffning, förrådshållning och distribution av

blanketter handhas av försvarets civilförvaltning.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att de byrån åvilande upp­

271

gifterna med avseende å krigsförberedelsearbetet är av den betydelse att

de tillika med byråns därmed i viss mån sammanhängande tilldelnings-

verksamhet bör bilda underlag för en särskild mobiliserings- och tilldel-

ningssektion.

Byråns kontrollkontor skall enligt förslaget handha kontrollplaneringen

inom intendenturförvaltningens hela arbetsområde samt i övrigt utföra

leveranskontroll i de fall, då särskilda specialister icke erfordras för kon­

trollen eller densamma icke skall verkställas av mottagaren.

Verkstadssektionen är avsedd att leda driften av intendenturförvalt-

ningen underställda verkstäder för reparation av kläder och skodon samt

tvättinrättningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arincförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

I jämförelse med förvaltningsutredningens förslag har materielbyråns

arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag något vidgats. Mate-

rielbyrån avses sålunda skola handlägga för arméintendenturförvaltningen

gemensamma förrådsärenden, som berör förrådsverksamhetens administra­

tiva del. Intendenturavdelningen räknar vidare med att arméintendentur­

förvaltningen från krigsmaterielverket skall överta anskaffning av kon­

torsinventarier för statsförvaltningen. Enligt förslaget indelas byrån i ex­

pedition och utrustningssektion, inventariesektion, mobiliserings- och för-

rådssektion, inköpssektion samt kontroll- och verkstadssektion. Samtliga

sektioner föreslås uppdelade på detaljer.

Utrustningssektionen, som indelas i en försöks- och en utrustningsdetalj,

motsvarar i huvudsak den av förvaltningsutredningen föreslagna anskaff-

ningssektionen.

Med anledning av att arméintendenturförvaltningen förutsätts skola

överta den anskaffning av kontorsinventarier för statsförvaltningen, som

nu åvilar krigsmaterielverket, föreslås en särskild inventariesektion. Denna

avses jämväl skola förvalta arméns anslag till telefon och expenser samt

inventarier. Sektionen delas på en konstruktions- och en inventariedetalj.

Mobiliserings- och förrådssektionen motsvarar förvaltningsutredning­

ens mobiliserings- och tilldelningssektion. Inom en förrådsdetalj på sek­

tionen skall handläggas vissa ärenden angående förrådsverksamhetens

administrativa del, vilka enligt förvaltningsutredningen skulle handhas av

en allmän detalj på förrådsbyrån. En närmare redogörelse för förvalt­

ningsutredningens syn på arten av dessa ärenden lämnas vid behandlingen

av förrådskontrollkontoret.

Intendenturförvaltningen föreslår, att den personal, som förvaltningsut­

redningen avsett för inköpscentralen, fördelas på förplägnads-, drivmedels-

och materielbyråerna. Huvuddelen av personalen föreslås bli tilldelad matc-

rielbyrån, där de avses skola utgöra en särskild inköpssektion. Sektionens

uppgifter inom byråns arbetsområde förutsätts bli i huvudsak desamma,

som förvaltningsutredningen räknat med för inköpscentralen.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Med hänsyn till de stora fördelar, som enligt intendenturavdelningens

mening kan vinnas genom ett fortlöpande samarbete mellan företrädare för

reparationstjänst och kontrollverksamhet, anses kontrollkontor och verk-

stadssektion, som enligt förvaltningsutredningen skulle vara fristående

enheter, böra sammanföras till en kontroll- och verkstadssektion.

Departementschefen.

Jag tillstyrker, att det arbetsområde, som förvaltningsutredningen räk­

nat med beträffande materielbyrån, utökas med den anskaffning av kon­

torsinventarier för statsförvaltningen, som nu ombesörjs av krigsmateriel-

verket. Vidare finner jag det ändamålsenligt att, såsom intendenturavdel-

ningen föreslagit, vissa för ämbetsverket gemensamma förrådsärenden av

administrativ natur hänförs till materielbyrån.

En väsentlig ökning av byråns arbetsuppgifter föranleds av att, såsom

förut omnämnts, någon inköpsavdelning icke inrättas inom arméintenden-

turförvaltningen. Huvuddelen av upphandlingsärendena och samtidigt de

mest komplicerade kommer därigenom att tillföras materielbyrån.

Då arméintendenturförvaltningen skall ombesörja den anskaffning av

kontorsinventarier för statsförvaltningen, som hittills ålegat krigsmateriel-

verket, finner jag det motiverat att en särskild inventariesektion inrättas.

På denna sektion bör jämväl handläggas ärenden rörande telefon och

expenser för armén.

Med hänsyn till att inköpsärendena inom materielbyrån kan väntas bli

talrika anser jag det vara ändamålsenligt att inköpsverksamheten inom

byrån förläggs till en särskild inköpssektion.

På av intendenturavdelningen anförda skäl tillstyrker jag, att, i stället

för de av förvaltningsutredningen föreslagna organen kontrollkontor och

verkstadssektion, inrättas en kontroll- och verkstadssektion.

Jag förordar sålunda, att materielbyrån organiseras på en expedition

och fem sektioner, nämligen utrustningssektion, inventariesektion, mobili­

serings- och tilldelningssektion, inköpssektion samt kontroll- och verk­

stadssektion.

b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Förplägnadsbyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget livsmedel

(proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage och förplägnads-

materiel.

Utredningen föreslår, att byrån indelas i anskaffningssektion, driftsek­

tion och expedition. Sektionerna föreslås skola indelas i detaljer. Anskaff-

ningssektionen skall handha anskaffning, tilldelning, emballering och för-

rådshållning av livsmedel samt därmed förknippat krigsförberedelsearbete,

273

under det att driftsektionens arbetsuppgifter är avsedda att omfatta för­

söks- och kontrollverksamhet, ledning av driften vid matinrättningarna,

anskaffning av förplägnadsmateriel m. m.

Bland driftsektionens uppgifter enligt förslaget må närmare anges ären­

den rörande livsmedelskonsumtion (utspisnings- och utfodringsstater, mat­

sedlar), matinrättningar och driften vid dessa, marketenterier samt ran­

soneringar m. m. Sektionen förutsätts skola företa förplägnadsinspektioner

och meddela undervisning vid förbanden. Undervisningen anses huvud­

sakligen böra bedrivas i form av konsulentverksamhet på platsen. Vidare

skall inom sektionen fastställas tillverknings-, kontroll- och kvalitetsford-

ringar, verkställas offert-, leverans- och lagringskontroll samt utföras för­

sök beträffande livsmedel och livsmedelsemballage. Kontroll- och försöks­

verksamheten bör enligt utredningen äga rum, dels vid ett provkök, dels

vid förband, dels ock genom anlitande av statens institut för folkhälsan,

Svenska institutet för konservforskning, statens hantverksinstitut, statens

växtskyddsanstalt, statens frökontrollanstalt eller andra institutioner, som

inom livsmedelsområdet bedriver forskning eller liknande verksamhet.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december

1953.

Byråns arbetsområde har enligt förslaget icke undergått någon föränd­

ring i förhållande till förvaltningsutredningens förslag. Byrån föreslås

skola indelas i mobiliserings- och anskaffningsselction, driftsektion och

expedition. Sektionerna indelas i detaljer i enlighet med förvaltningsutred­

ningens förslag. Sektionsindelningen överensstämmer med vad förvalt-

ningsutredningen föreslagit utom sa tillvida att benämningen anskaffnings-

sektion föreslås ändrad till mobiliserings- och anskaffningssektion. Rö­

rande motiven för ändringen anför intendenturavdelningen bland annat.

Vid utarbetandet av organisationen för sektionen har särskild hänsyn

måst tas till mobiliseringsarbetets omfattning. Krigsförberedelsearbetet

vid sektionen har en avsevärd vikt och omfattning med betydelse för hela

krigsmakten. Erfarenheterna under åren efter det förvaltningsutredningen

avgett sitt organisationsförslag och arméförvaltningens i samband där­

med avgivna yttrande visar, att mobiliseringsarbetet på långt när icke kan

hinna utföras i tillfredsställande omfattning av sektionschefen vid sidan

av honom i övrigt åliggande uppgifter. Krigsförberedelsearbetet kräver

ovillkorligen ytterligare en kvalificerad arbetskraft.

Departementschefen.

Förplägnadsbyråns arbetsområde bör i enlighet med avgivna förslag

omfatta livsmedel (proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage

och förplägnadsmateriel. Då jag i likhet med intendenturavdelningen icke

räknar med att någon särskild inköpsavdelning upprättas, kommer byråns

arbetsuppgifter inom det angivna arbetsområdet att omfatta all anskaff-

ningsverksamhet.

18—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Jag förordar, att byrån indelas i expedition samt två sektioner, mobi­

liserings- och anskaffningssektion samt driftsektion.

c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Bränslebyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget fasta och flytande

bränslen, smörjmedel, kyl- och bromsvätskor, stötdämparoljor och dylikt,

lysfotogen och karbid, distributionsmateriel för nämnda förnödenheter samt

bränsleinventarier. Föremål för byråns förvaltning avses vidare skola vara

förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten.

I fråga om byråns arbetsuppgifter framhåller utredningen, att den mili­

tärtekniska anpassningen beträffande driv- och smörjmedel, såsom ut­

vecklats i annat sammanhang, bör ankomma på respektive sakorgan inom

försvarsgrensförvaltningarna. Dessa organ bör även uppgöra erforderligt

underlag för det tekniska underhållet av förnödenheterna i fråga samt för

godkännande erhålla del av förekommande rapporter över genom bränsle­

byråns försorg utförd leveranskontroll. Vidare framhålls, att byrån bör

tillhandagå med viss driftservice beträffande förbrukningen av elektrisk

energi, lysgas och vatten samt beträffande skötseln av försvarets fasta

värmeanläggningar och bränsleförbrukningen därstädes.

Byrån indelas enligt förslaget i oljesektion, driftsektion och expedition.

Sektionerna indelas i detaljer. Oljesektionen avses skola i huvudsak hand­

ha försvarets försörjning med flytande bränsle, under det att försörjningen

med fasta bränslen faller på driftsektionen. Bränsletekniska undersök­

ningar och driftövervakning beträffande försvarets samtliga värmeanlägg­

ningar skall enligt förslaget utövas å driftsektionen, som även skall ha att

verkställa den förut berörda kontrollen beträffande förbrukningen av

elektrisk energi, lysgas och vatten.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Drivmedelsbyrån motsvarar bränslebyrån i förvaltningsutredningens

förslag. Byråns arbetsområde motsvarar i huvudsak vad förvaltningsut-

redningen föreslagit. Tillgodoseendet av marinens och flygvapnets behov av

speciella förnödenheter (såsom fartygsoljor, flygdrivmedel, speciell smörj-

materiel in. m.) tillkommer icke arméintendenturförvaltningen. Inten-

denturavdelningen erinrar om att byråns arbetsområde för närvarande om­

fattar jämväl uppvärmningsbränsle för vissa civila förvaltningsmyndig­

heter. Avdelningen räknar med att dessa uppgifter skall bibehållas vid

byrån. Byrån indelas enligt förslaget i expedition, drivmedelssektion och

bränslesektion, vilka sektioner i huvudsak motsvarar förvaltningsutred­

ningens olje- och driftsektioner, vartill kommer en mobiliseringssektion.

Förvaltningsutredningen föreslog, att en mobiliseringsdetalj skulle in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

275

rättas inom oljesektionen. Då krigsplanläggningsarbetet omfattar jämväl

fasta bränslen, hävdar intendenturavdelningen, att en särskild mobiliserings-

sektion bör tillkomma för krigsplanläggningen för såväl drivmedel som

bränsle, samt dessutom för att handha byråns hemliga handlingar, säker­

hetstjänsten samt i övrigt med mobilisering och beredskap sammanhängande

frågor inom hela byråns verksamhetsområde.

Såväl drivmedels- som bränslesektionerna förutsätts skola indelas i

detaljer. I bränslesektionen ingår en specialdetalj för frågor rörande ren­

hållnings- och belysningsmaterielen med inventarier, yttre och inre ren­

hållning, bad samt leveranser av elektrisk energi och vatten.

Departementschefen.

Drivmedelsbyråns arbetsområde bör i huvudsak utformas i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag. Föremål för byråns förvaltning bör

vidare utgöra förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten inom

försvaret. Anskaffning av för marinen och flygvapnet speciella drivmedel

m. m. bör icke ankomma på arméintendenturförvaltningen. Den anskaff­

ning av uppvärmningsbränslen för delar av den civila statsförvaltningen,

som för närvarande ombesörjs av intendenturavdelningen, har visat sig

medföra betydande fördelar för statsverket. Jag räknar därför med att

sådan anskaffningsverksamhet skall ankomma på byrån.

Då krigsplanläggningen omfattar såväl drivmedel som fasta bränslen,

syns det ändamålsenligt, att dessa arbetsuppgifter inom byråns hela arbets­

område sammanförs till en fristående mobiliseringsdetalj. Jag är icke be­

redd att biträda intendenturavdelningens förslag om att en sektion skall

avses för ändamålet.

Med den jämkning, som följer av vad jag nyss anfört, förordar jag att

byråns arbetsuppgifter i övrigt fördelas mellan två sektioner. I överens­

stämmelse med intendenturavdelningens förslag bör dessa benämnas driv-

medelssektion och bränslesektion.

d. HÄST- OCH VETERINÄRM A T ERI ECB YR ÅN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Arbetsområdet för denna byrå är enligt förslaget hästar och hundar

samt veterinärmateriel.

Byrån föreslås skola indelas i allmän sektion, fristående remonterings-

detalj samt hästuttagningssektion. Ytterligare underindelning förekommer

icke. Gemensam expedition anses icke erforderlig på byrån utan utred­

ningen förutsätter, att det gemensamma expeditionsarbetet skall förläggas

till den allmänna sektionen.

På den allmänna sektionen skall det enligt förslaget ankomma att hand­

lägga ärenden angående ackordhästar och hundar, veterinärmateriel, stall-

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

materiel för hundar samt ärenden rörande andra frågor, som tillhör by­

råns arbetsområde och icke skall handläggas av annat organ inom byrån.

Utredningen gör gällande, att ärenden angående hunduttagning och hund­

inköp liksom hittills bör ombesörjas av chefen för arméhundväsendet.

Remonteringsdetaljen skall, som namnet antyder, enligt förslaget handha

ärenden rörande remonteringsväsendet. Även remontinköpen bör — så­

som tidigare sagts — ombesörjas av detaljen och sålunda icke förläggas

till inköpscentralen.

Detaljen är utformad med tanke på att den även skall, dels handlägga

ärenden som rör uttagning av hästar för avelsändamål, uppställande av

»egna» hästar och inlösen av hästar till kronan, dels föra centralt häst-

register över stam- och ackordhästar. Registret skall möjliggöra såväl an-

talsmässig som veterinärteknisk kontroll av hästbeståndet.

Hästuttagningssektionen skall enligt förslaget handlägga ärenden rö­

rande uttagning av hästar för krigsmaktens mobiliseringsbehov och i sam­

band därmed föra hästuttagningsregister och utöva viss kontrollverksam­

het m. m.

Utredningen framhåller, att arméns stamhästbestånd inom de närmaste

åren kommer att reduceras avsevärt och att i samband därmed en minsk­

ning av de centrala förvaltningsuppgifterna kan förutses. Med hänsyn

härtill bör enligt utredningens mening varken den föreslagna byråorga­

nisationen eller det beräknade personalbehovet betraktas som definitiva.

Utredningen förutsätter, att en omprövning kommer till stånd sedan minsk­

ningen i hästbeståndet genomförts.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Byråns arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag ansluter

sig till vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jämväl byråns indelning

överensstämmer med utredningens förslag utom såtillvida att i stället för

remonteringsdetalj föreslås en remonteringssektion.

Som förut nämnts har förvaltningsutredningen förutsatt, att en om­

prövning av byråns organisation och personalbehov borde genomföras,

sedan den planerade minskningen i arméns hästbestånd ägt rum. I anled­

ning härav framhåller intendenturavdelningen, att hittillsvarande minsk­

ning av hästantalet icke medfört sådan nedgång i de centrala förvaltnings­

uppgifterna, att någon ändring i byråns organisation bör göras. I den mån

ytterligare väsentlig nedskärning av arméns hästbestånd kommer att ske,

bör en omprövning av organisation och personalbehov vid byrån komma

till stånd.

Departementschefen.

Någon väsentlig minskning av byråns organisation i förhållande till vad

förvaltningsutredningen föreslagit på grund av de senaste årens nedgång

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

277

i arméns hästbestånd syns med hänsyn till vad intendenturavdelningen

anfört icke för närvarande kunna ske. Jag förutsätter emellertid, att en

omprövning av organisation och personalbehov på detta område framdeles

kommer till stånd.

Den föreslagna organisationen av byrån anser jag mig tills vidare i

huvudsak kunna godta. Organisationsenheten för remonteringsärenden bör

emellertid utgöras av en detalj. Jag föreslår således, att byrån indelas i

allmän sektion, remonteringsdetalj och hästuttagningssektion.

e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÄDSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Förrådsbyråns arbetsuppgifter är enligt förslaget att handlägga för för­

svarets intendenturförvaltning gemensamma förrådsärenden, som berör

förrådsverksamhetens administrativa del, samt avtalsärenden rörande all

försvarets intendenturverksamhet. Byrån avses vidare skola utöva förråds-

kontroll och sakgranskning beträffande alla förnödenheter, som faller un­

der ämbetsverkets förvaltning, tillhandahålla övriga organ inom verket

erforderliga uppgifter beträffande förnödenheternas tillgång och fördelning

samt utföra statistisk bearbetning av visst inom byrån förvarat material.

Byrån föreslås skola indelas i expedition och fem detaljer: allmänna,

avtals-, sakgransknings-, bokförings- och statistikdetaljerna.

De administrativa förrådsärendena, som hänförs till byråns allmänna

detalj, omfattar enligt utredningen bland annat

beräkning av erforderliga förrådslokaler,

fördelning och samordning av befintliga förrådsutrymmen,

planläggning i samarbete med fortifikationsförvaltningen av nya förråd,

deras utförande, storlek och belägenhet,

rationalisering och standardisering av förrådsdriften genom uppgörande

av förslag till lämpliga förrådsinredningar, emballage och transporthjälp­

medel,

utarbetande av föreskrifter för förrådstjänsten samt för uppläggning av

intendenturförnödenheter vid centrala och lokala förråd,

ledning av driftvärnet vid de centrala intendenturanstalterna och ut­

arbetande av militära säkerhetsföreskrifter för dessa,

beräkning av behovet av förrådspersonal, förande av personalstatistik

och behandling av vissa personalärenden samt

inspektion av att utfärdade allmänna förrådsföreskrifter följs.

I anslutning till sistnämnda uppgift hör det enligt utredningen ankomma

på allmänna detaljen att samordna inspektionsverksamheten för hela in-

tcndenturförvaltningen. Sålunda förutsätts detaljen årligen skola uppgöra

ett förslag till inspektionsprogram för generalintendenten och infordra

förslag från sakbyråerna rörande dessas inspektionsverksamhet.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Till detaljens förrådsadministrativa verksamhet anses även höra att

redigera och sammanställa materielkataloger över intendenturförnöden-

heter. Underlaget för katalogerna skall enligt förslaget i huvudsak upp­

göras av sakbyråerna under det att allmänna detaljen skall ha att anskaffa

fotografier, teckningar och ritningar, utföra lay-outarbete, provtryck och

korrekturläsning, beställa tryckning samt iordningställa erforderligt antal

katalogexemplar.

Arbetsfördelningen mellan övriga detaljer torde framgå av deras be­

nämningar och av vad som anförts beträffande förrådsorganens uppgifter

inom andra förvaltningar. På avtalsdetaljen faller -— förutom kollektivav-

talsärenden — även arbetarskyddsärenden, frågor rörande den sociala

verksamheten samt övervakning av verksamheten inom de lokala företags­

nämnderna ävensom förande av erforderlig lönestatistik rörande kollektiv-

avtalsanställda arbetare.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Förrådskontrollkontoret motsvarar i väsentliga delar den av förvalt-

ningsutredningen föreslagna förrådsbyrån. Enligt intendenturavdelningens

förslag skall kontorets arbetsuppgifter dock i viss mån inskränkas i för­

hållande till vad förvaltningsutredningen räknat med i fråga om förråds­

byrån. Såsom anförts vid behandlingen av materielbyråns organisation,

föreslås att vissa för arméintendenturförvaltningen gemensamma förråds-

ärenden skall överföras till denna byrå. Vidare är intendenturavdelningen

av den uppfattningen, att administrativa byrån bör handlägga avtalsären-

den. I enlighet härmed har förvaltningsutredningens allmänna detalj och

avtalsdetalj överförts till materielbyrån respektive administrativa byrån.

För återstående arbetsuppgifter föreslås förrådskontrollkontoret, i enlighet

med förvaltningsutredningens förslag, skola indelas i expedition samt sak-

granskningsdetalj, bokföringsdetalj och statistikdetalj.

Departementschefen.

Jag biträder vad intendenturavdelningen föreslagit i fråga om förråds-

kontrollkontorets indelning i expedition, sakgranskningsdetalj, bokförings­

detalj och statistikdetalj.

f. INKÖPSCENTRALEX.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Såsom tidigare nämnts skall enligt förslaget från inköpscentralens äm-

betsbefattning undantagas inköp av hästar och hundar. Det har enligt ut­

redningen ifrågasatts, om icke inköp av drivmedel, brännoljor och upp-

värmningsbränslen borde helt eller delvis ombesörjas av bränslebyrån.

Motiveringen för en sådan uppfattning har uppgetts vara att det med hän­

279

syn till de speciella marknadsförhållandena på detta område icke medför

några ekonomiska besparingar eller andra fördelar att härvidlag låta in-

köpscentralen handha den merkantila delen av inköpsverksamheten. En­

ligt utredningens uppfattning bör emellertid — även om handeln med olja

är starkt bunden av kartell- och monopolbildningar prisbildningen på

området genom medverkan av ekonomisk expertis kunna påverkas vid in­

köp av de avsevärda kvantiteter, varom här är fråga. De möjligheter till

förmånliga inköp, som alltså kan föreligga, anser utredningen bäst kunna

tillvaratas av den merkantila och inköpstekniska sakkunskapen inom in-

köpscentralen. Utredningen föreslår därför, att inköpscentralen även på

förevarande område skall fylla samma funktioner som beträffande inten-

denturförnödenheter i allmänhet.

Vad inköpscentralens indelning beträffar bedöms inköpen av livsmedel

med dess speciella varu-, marknads- och distributionsproblem ställa så

särpräglade krav på den inköpande personalens kvalifikationer, att de­

samma bör ombesörjas av en särskild inköpsselction för livsmedel, under

det att övriga inköp anses böra handhas av en inköpssektion för inten-

denturmateriel. Räkenskapsgranskning och utställande av räkningar m. m.

föreslås skola utföras inom en räkningssektion. För de expeditionella

göromålen avses en expedition.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, räknar jag i fråga

om arméintendenturförvaltningen icke med något självständigt inköps-

organ utan föreslår, att inköpsverksamheten inordnas under sakbyråerna.

g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDITIO­

NEN, CENTRALPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CENTRAL­

EXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Kårexpeditionen, vars uppgift enligt förslaget är att handlägga, dels

vissa mobiliserings- och personalärenden, dels vissa organisations- och ut-

bildningsärenden, indelas med hänsyn härtill i mobiliserings- och peisonal-

sektion samt organisations- och utbildningssektion.

Arbetsuppgifterna för den förstnämnda sektionen anges skola i huvud­

sak utgöras av

fredsredovisning av personal tillhörande den för försvaret gemensamma

intendenturkåren, eller intill dess en sådan kår kommer till stånd, mot­

svarande personal inom de tre försvarsgrenarna,

krigsplacering av nämnda personal samt viss annan pci sonal, som en­

ligt utfärdade bestämmelser skall krigsplaceras av generalintendenten, samt

åtgärder i anledning av förfoganderätt jämlikt 28 § värnpliktslagen i vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

avser civilanställd personal vid intendenturförvaltningen och under den­

samma lydande anstalter.

Härtill kommer rekryteringsfrågor samt de rent expeditionella göro-

målen.

På organisations- och utbildningssektionen skall enligt förslaget an­

komma

att handlägga utbildningsärenden beträffande all till intendenturtjänsten

knuten personal såsom intendenter, förvaltare, krigskassörer, kommissarier

och koktrosspersonal,

att behandla organisationsärenden avseende intendenturväsendets ut­

veckling i stort, centrala, regionala och lokala intendenturförvaltnings-

organ samt intendenturtrupptjänsten ävensom

att utöva inspektionsverksamhet beträffande intendenturtjänsten.

Härtill kommer uppgiften att planlägga och genomföra intendentur-

fältövningar samt befälsutbildningen av den vid förvaltningen placerade

militära personalen.

Centralplaneringen indelas enligt förslaget i allmän detalj och ekonomi­

detalj. Arbetsuppgifterna torde ej påkalla någon närmare redogörelse. Ut­

redningen betonar, att det som en följd av ämbetsverkets ställning som en

för försvaret gemensam centralförvaltning tillkommer centralplaneringen

att utgöra verkets kontaktorgan med de tre försvarsgrenarna och därvid

förmedla och söka tillgodose försvarsgrenarnas behov och önskemål be­

träffande intendenturtjänsten.

Icke heller för juridiska sektionen tarvas någon mera ingående redo­

görelse. Utredningen anser det särskilt förtjäna nämnas, att sektionen icke

avses skola ha att ta befattning med ärenden rörande läger- och manskaps-

kassor. Dessa ärenden föreslås av utredningen skola koncentreras till för­

svarets civilförvaltning och i den mån intendenturförvaltningens med­

verkan påkallas i sådana ärenden, blir det fråga om militärtekniska eller

ekonomiska bedömanden, vilka bör tillkomma centralplaneringen eller

någon av verkets byråer.

Centralexpeditionen slutligen föreslås i analogi med motsvarande organ

inom andra förvaltningar skola indelas i personaldetalj, organisations-

detalj, registratur, skrivcentral och vakttjänst.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

1. Centralbyrån med intendenturkårens chefsexpedition.

Till centralbyrån har förts de arbetsuppgifter, som enligt förvaltnings-

utredningens förslag skulle ankomma på kårexpedition, centralexpedition

och centralplanering; dock har centralexpeditionens personaldetalj hän­

förts till administrativa byrån. Enligt intendenturavdelningens förslag in­

delas centralbyrån i expedition, centralsektion samt personal- och mobili-

281

seringssektion. Centralsektionen föreslås uppdelad på organisationsdetalj

och utbildningsdetalj.

2. Administrativa byrån.

Av de stabsorgan, som upptagits i förvaltningsutredningens förslag, har

till administrativa byrån förts juridiska sektionen och centralexpeditionens

personaldetalj. Såsom tidigare anförts, föreslår intendenturavdelnmgen

jämväl att den av förvaltningsutredningen föreslagna avtalsdetaljen på

förrådsbyrån hänförs till administrativa byrån. Denna byrå organiseras

enligt intendenturavdelningens förslag på tre sektioner, juridisk sektion,

avtalssektion och personalsektion. Dessa sektioner avses för arbetsuppgif­

ter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle ankomma på res­

pektive juridiska sektionen, förrådsbyråns avtalsdetalj och centralexpedi­

tionens personaldetalj.

Departementschefen.

Jag utgår från att chefsexpeditionen tilldelas i huvudsak de arbetsupp­

gifter, som intendenturavdelningen förutsatt beträffande centralbyrån.

Chefsexpeditionens föreslagna organisation ansluter sig i huvudsak till

nuvarande intendenturavdelningens centralbyrå. Jag förordar, att den i en­

lighet med intendenturavdelningens förslag indelas i expedition, central­

sektion samt personal- och mobiliseringssektion.

Vad därefter beträffar administrativa byrån anser jag mig kunna

godta, att dess arbetsuppgifter bestäms i huvudsaklig överensstämmelse

med vad intendenturavdelningen föreslagit. Den föreslagna juridiska sek­

tionen bör, i överensstämmelse med vad jag uttalat vid behandlingen av

armétygförvaltningens administrativa byrå, benämnas kanslisektion. De

föreslagna avtals- och personalsektionerna anser jag bör ersättas av

detaljer. Administrativa byrån bör sålunda indelas i kanslisektion, avtals­

detalj och personaldetalj.

Jag anser mig böra framhålla, att civilförvaltningstjänstens olika gre­

nar endast ofullständigt blir sammanförda till den av mig här föreslagna

administrativa byrån. Sålunda förutsätter intendenturavdelningen, att an-

slagsövervakningen och därmed sammanhängande redovisningsfrågor allt­

jämt — såsom f. n. är fallet inom intendenturavdelningen — skall hän­

föras till sakbyråerna. Något internt rationaliseringsorgan, motsvarande

övriga administrativa byråers organisationsdetalj er, ingår icke i organisa­

tionen. Avtalsfrågorna har hänförts till administrativa byrån, en ordning

som sammanfaller med den nuvarande, men som icke är föreslagen för

andra förvaltningar och som förvaltningsutredningen ej tänkt sig.

Skälen till att jag tillstyrker denna organisation av arméintendenturför-

valtningcns administrativa byrå är att den hittillsvarande ordningen syns

ha fungerat i stort sett tillfredsställande, varför jag tills vidare icke ansett

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

282

några djupare ingrepp i organisationen erforderliga. Med hänsyn till äm­

betsverkets begränsade omfattning bedömer jag något särskilt rationalise-

ringsorgan icke erforderligt, bortsett från den föredragande i organisa­

tionsfrågor, som skall finnas hos varje centralmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

5. Armémtendenturförvaltningens personalbehov.

I den följande redogörelsen avser de uppgifter, som lämnas ifråga om

förvaltningsutredningens förslag, det tidigare omnämnda av utredningen

föreslagna för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket, för­

svarets intendenturförvaltning.

Arméintendenturförvaltningens ledning.

Departementschefen.

Befattningen såsom souschef i arméintendenturförvaltningen bör pla­

ceras i alternativt Mp/Cp 19, vilken placering tillstyrkts av chefslöneutred-

ningen.

a. MATERIELBYRÅN.

1946 ars militära förvaltningsutredning.

Chef för materielbyrån bör enligt utredningen vara intendenturofficer

i Ma 12 med god kännedom om byråns materielslag och någon erfarenhet

av dessas tillverkning.

Materielbyråns anskaffningssektion anses böra stå under chefskap av

intendenturotficer i Ma 11. Som chef för mobiliserings- och tilldelnings-

sektionen räknar utredningen med intendenturofficer i Ma 10. Enligt för­

slaget skall chefen för kontrollkontoret vara en kontrollofficersutbildad

intendenturofficer i Mall. Chefen för verkstadssektionen förutsätts skola

besitta ingående verkstadspraktik beträffande tvätt- och reparationstjänst

samt erfarenhet ifråga om arbetsstadier samt ackords- och löneförhand­

lingar. Han skall enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ce 29. Examen

från teknisk högskola bedöms erforderlig.

Utredningen beräknar personalbehovet för materielbyrån till 45 be­

fattningshavare, av dem 14 militärer. Av den civila personalen föreslås

4 befattningshavare placerade i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens intcndcnturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Intendenturavdelningen föreslår att chefen för materielbyrån, som bör

vara intendenturofficer, placeras i Mp 14. Den omfattande inköps- och

kontrollverksamhet för de tre försvarsgrenarna, som är knuten till denna

hyra, anses motivera en sådan löneställning. Chef för utrustningssektionen

283

skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 33, medan som chef för

inventariesektionen avses byrådirektör i Ce 31. Mobiliserings- och förråds-

sektionen bör förestås av intendenturofficer i Ma 33. Den i jämförelse med

förvaltningsutredningens förslag höjda löneställningen motiverar intenden-

turavdelningen med de ökade arbetsuppgifter, som enligt dess förslag skall

åvila ifrågavarande sektion. Chefen för inköpssektionen föreslås i överens­

stämmelse med vad förvaltningsutredningen föreslagit beträffande chefen

för inköpscentralen skola benämnas inköpsdirektör. Han anses bora hän­

föras till Cp 12. Som chef för kontroll- och verkstadssektionen bör, i enlig­

het med vad förvaltningsutredningen föreslagit ifråga om verkstadssektio­

nen, tjänstgöra en ingenjör. Med hänsyn till de utökade arbetsuppgifter,

som tillkommer enligt intendenturavdelningens förslag, bör befattnings­

havaren enligt avdelningens mening vara byrådirektör i Ca 33.

Personalbehovet beräknas av intendenturavdelningen till 84 befatt­

ningshavare. Av dem anses 3 erforderliga övergångsvis under högst två år.

Av befattningshavarna är 12 militärer, en civilmilitär (departements-

skrivare), 2 pensionerade militärer i arvodesbefattning och övriga civila,

bland de senare 11 i 27 eller högre lönegrader.

För handläggning av ärenden rörande anskaffning av kontorsinventa­

rier för den civila statsförvaltningen räknar intendenturavdelningen med

4 befattningshavare.

Departementschefen.

I enlighet med vad förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen

föreslagit bör chefen för materielbyrån vara intendenturofficer. Vad angår

löneställningen anser jag mig icke kunna biträda intendenturavdelningens

förslag, utan förordar att byråchefen placeras i Ma 37, vilket överensstäm­

mer med vad chefslöneutredningen förordat. I likhet med intendentur­

avdelningen räknar jag med att intendenturofficer i Ma 33 placeras som

chef för utrustningssektionen och att intendenturofficer i Ma 30 avses som

chef för sektionens för söksdetalj. Även som chef för inventariesektionen

räknar jag med intendenturofficer i Ma 30. Jag har härvid särskilt be­

aktat vikten av att äga tillgång till militär expertis vid anskaffning av

och försök med militära inventarier för fältbruk, framför allt stabs-

materiel. Ytterligare behov av militär personal å sektionen föreligger ej

enligt min mening, varför en av intendenturavdelningen för sektionen före­

slagen kaptensbefattning bör ersättas med civil befattning for ingenjör.

»I överensstämmelse med intendenturavdelningens förslag upptar jag

intendenturofficer i Ma 33 såsom chef för mobiliserings- och tilldelnings-

sektionen. Förslaget att placera en inköpsdirektör i Cp 12 som chef för

inköpssektionen kan jag icke biträda. Intendenturofficer i Ma 33 torde

få avses för ändamålet. Mitt ståndpunktstagande är delvis en konsekvens

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

284

av att jag föreslagit, att något gemensamt inköpsorgan icke skall inrättas

inom ai méintendenturförvaltningen utan att inköpsverksamheten inordnas

i sakorganen.

I likhet med intendenturavdelningen räknar jag med att en ingenjör

skall vara chef för kontroll- och verkstadssektionen. Jag anser mig

emellertid icke kunna tillstyrka att befattningshavaren placeras i högre löne­

grad än den 31. Jag vill framhålla att fullt säkra hållpunkter för att be­

döma behovet av kontrollanter för närvarande icke föreligger. Personal­

uppsättningen i denna del torde därför framdeles få omprövas.

För materielbyrån beräknar jag, enligt vad närmare framgår av bil. 42,

personalbehovet till sammanlagt 82 befattningshavare, varav 2, en ingenjör

i Cg 23 och ett biträde på mobiliserings- och anskaffningssektionen, under

en övergångstid av två år.

b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Som chef för förplägnadsbyrån räknar utredningen med intendentur-

officer i Ma 12 med ingående kännedom om livsmedelsbranschen. Chefen

för anskaffningssektionen föreslås skola vara intendenturofficer i Ma 10.

Som chef för driftsektionen avses intendenturofficer i Ma 10 med viss

specialutbildning i födoämneslära, födoämneshygien m. m.

Det av utredningen beräknade personalbehovet för förplägnadsbyrån

uppgår till 19 befattningshavare, varav 7 militärer och en pensionerad

militär i arvodesbefattning. Antalet civila befattningshavare i 27 eller

högre lönegrader utgör 2.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Chefen för förplägnadsbyrån skall enligt förslaget vara intendenturoffi­

cer i Ma 37. Som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen avses

intendenturofficer i Ma 33. Chef för sektionens livsmedelsdetalj anses

böra vara byrådirektör i Ce 31 med god handelsutbildning samt i övrigt

goda insikter i livsmedelsbranschen och i militära förhållanden. För

driftsektionen bör, i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, en

intendenturofficer i Ma 30 vara chef.

Förplägnadsbyråns personalbehov uppskattas av intendenturavdelningen

till 24 befattningshavare, av vilka en anses erforderlig endast under en

övergångstid av två år. Av byråns personal är 6 militärer. Bland de civila

befattningshavarna föreslås 4 placerade i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Jag tillstyrker, att som chef för förplägnadsbyrån placeras intendentur­

officer i Ma 37. Chefslöneutredningen har icke framfört erinran mot denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

285

löneställning. Intendenturavdelningens förslag i fråga om sektionscheferna

anser jag mig även kunna biträda. Jag räknar således med intendentur-

officer i Ma 33 som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen och

intendenturofficer i Ma 30 ,som chef för driftsektionen. Som chef för

mobiliserings- och anskaffningssektionens livsmedelsdetalj har intendentur­

avdelningen upptagit byrådirektör i Ce 31. För egen del föreslår jag, att

intendenturofficer i Ma 30 placeras som chef för denna detalj. Utsikterna

att till den föreslagna tjänsten förvärva en civil befattningshavare, som

fyller de av intendenturavdelningen med fog uppställda kraven, måste

nämligen enligt min mening bedömas vara förhållandevis små.

Det sammanlagda personalbehovet för förplägnadsbyrån beräknar jag

till 25 befattningshavare, vilka närmare redovisas å bilaga 43. I överens­

stämmelse med intendenturavdelningens förslag har jag räknat med att

en befattningshavare, en ingenjör i Cg 23 på driftsektionen, endast skall

erfordras under viss övergångstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN).

1946 års militära förvahningsutredning.

I likhet med cheferna för materiel- och förplägnadsbyråerna förut­

sätts chefen för bränslebyrån skola vara intendenturofficer i Ma 12. Ut­

redningen uppställer det kravet att han bör ha god kännedom om bränsle-

och smörjmedel. Chef för oljesektionen bör enligt utredningen vara

intendenturofficer i Ma 10. Chefen för driftsektionen föreslås skola vara

byrådirektör i Ce 31 med examen från teknisk högskola och god erfaren­

het beträffande värmeanläggningar.

Bränslebyråns beräknade personalbehov uppgår till 19 befattningshavare,

varav 3 militärer. Av de civila föreslås 4 bli placerade i 27 eller högre

lönegrader.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den

14

december

1953.

Intendenturavdelningen håller före, att chefen för drivmedelsbyrån bör

vara intendenturofficer i Ma 37. Chefen för drivmedelssektionen anses

böra vara intendenturofficer i Ma 33, medan chefen för bränslesektionen

föreslås skola vara byrådirektör i Cp 10. Som chef för mobiliseringssektionen

upptar intendenturavdelningen en intendenturofficer i Ma 27.

Personalbehovet för drivmedelsbyrån anges av intendenturavdelningen

till 33 befattningshavare, varav 4 militärer. Antalet civila befattningar i

27 eller högre lönegrader föreslås av intendenturavdelningen bli G. För

upphandling av bränsle för civila statliga verk in. in. avses 2 befattnings­

havare.

286

Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

Departementschefen.

I likhet med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen före­

slår jag intendenturofficer i Ma 37 som chef för drivmedelsbyrån. Denna

löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. Chefen för driv-

medelssektionen bör vara intendenturofficer i Ma 33. I fråga om chefen

för bränslesektionen kan jag, även med beaktande av sektionens anskaff­

ning av bränsle för myndigheter utom försvaret, icke tillstyrka högre löne­

grad än den 33. De arbetsuppgifter, som skall ankomma på den av inten­

denturavdelningen föreslagna specialdetaljen inom bränslesektionen, bör

enligt min uppfattning lämpligen ombesörjas av byråinspektör i 25 löne­

graden. Som chef för den fristående mobiliseringsdetaljen förordar jag

intendenturofficer i Ma 27.

Sammanlagt beräknar jag 31 befattningshavare för drivmedelsbyrån.

Personaluppsättningen redovisas närmare å bilaga 44. I likhet med inten­

denturavdelningen beräknar jag två befattningshavare för upphandling av

bränsle för civila statliga verk.

d. HÄST- OCH VETEHINÄHMATEHIELBYRÅN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen förutsätter, att chef för häst- och veterinärmaterielbyrån

skall vara överfältveterinären, vilken nu är chef för motsvarande byrå inom

arméförvaltningens intendenturavdelning. Han föreslås skola hänföras till

lönegrad Ca 33 och vara, förutom byråchef, tjänstegrensinspektör för

veterinärtjänsten. I sistnämnda egenskap bör han enligt utredningen liksom

hittills betjänas av en tjänstegrensinspektion, som bör vara lokalt sam­

manförd med häst- och veterinärmaterielbyrån men organisatoriskt stå

utanför förvaltningen. Inspektionen bör bestå av en fältveterinär och eu

regementsveterinär, av vilka den sistnämnde till omkring halv tjänst­

göringstid bör kunna tas i anspråk av byråns allmänna sektion. Sist­

nämnda sektion bör å sin sida enligt utredningens mening ombesörja de

expeditionella göromålen för inspektionen. Som chefer för allmänna sek­

tionen och hästuttagningssektionen räknar utredningen med intendentur­

officer i Ma 10 respektive fältveterinär. Enligt förslaget skall chefen för

remonteringsdetaljen vara pensionerad officer i arvodesbefattning, löne-

klass 1: 31, med ingående kännedom om hästar och hästuppfödning samt

med god förhandlingsvana. Han förutsätts tillika skola vara ordförande

i remonteringsnämnden.

Det beräknade personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån

uppgår till 19 befattningshavare, av vilka en militär, 2 civilmilitärer

(veterinärer) och 3 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Såsom i

annat sammanhang nämnts, förutsätter utredningen, att häst- och veteri-

närmaterielbyråns organisation och personalbehov omprövas, sedan arméns

hästbestånd ytterligare nedgått.

287

Armeförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

I likhet med förvaltningsutredningen förutsätter intendenturavdelningen,

att överfältveterinären skall vara chef för häst- och veterinärmateriel-

byrån och liksom för närvarande placerad i Ca 37. Avdelningen anför, att

överfältveterinärens ställning av såväl byråchef som tjänstegrensinspek-

tör torde föranleda att den slutliga löneställningen omprövas i annat sam­

manhang. Lönen till överfältveterinären bör såsom för närvarande och

i överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag utgå från fält-

veterinärkårens stat. Som chef för allmänna sektionen upptar intendentur­

avdelningen, liksom förvaltningsutredningen, intendenturofficer i Ma 30.

Avdelningen räknar emellertid med att den regementsveterinärbeställning,

som för närvarande finns inrättad vid intendenturavdelningens motsva­

rande byrå, skall dras in först vid uppkommande vakans. I avbidan härpå

bör nämnda officersbeställning i Ma 30 ersättas med beställning för in­

tendenturofficer i Ma 27. Cheferna för remonterings- och hästuttagnings-

sektionerna förutsätts skola vara pensionerad officer i arvodesbefattning

respektive fältveterinär.

Häst- och veterinärmaterielbyråns personalbehov beräknas till 18 befatt­

ningshavare. Av dessa är en militär, 2 civilmilitärer (veterinärei) samt 2

pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Intendenturavdelningen fram­

håller, att någon omprövning av byråns personalbehov i anledning av den

under de senaste åren genomförda minskningen av arméns hästbestånd

icke bör ske. I den mån en ytterligare väsentlig nedskärning av hästbe­

ståndet äger rum, skulle detta emellertid återverka på personalbehovet.

Intendenturavdelningens förslag bygger på den förutsättningen, att

byrån förläggs i lokal anslutning till överfältveterinärens tjänstegrens-

inspektion.

Departementschefen.

Överfältveterinären är för närvarande chef för motsvarande hyra inom

arméförvaltningens intendenturavdelning och placerad i Ca 37. Denna

löneställning, som icke mött någon erinran från chefslöneutredningen, bör

enligt min mening omprövas vid nuvarande innehavares avgång. I likhet

med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen räknar jag icke

med någon ändring av överfältveterinärens nuvarande ställning såsom

tjänstegrensinspektör för veterinärtjänsten. .lag föreslår att beställningen

såsom överfältveterinär uppförs på arméintendenturförvaltningens stat.

Chef för allmänna sektionen bör, i överensstämmelse med vad förvaltnings­

utredningen och intendenturavdelningen föreslagit, vara intendenturofficer

i Ma 30. Enligt intendenturavdelningens förslag torde dock denna beställ­

ning, i avbidan på att en till följd av omorganisationen övertalig regements-

veterinärbeställning indras, få'uppehållas av intendenturofficer i Ma 27.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För hästuttagningssektionen räknar jag med fältveterinär som chef. Jag

tillstyrker likaledes, att som chef för remonteringsdetaljen avses pensione­

rad officer med arvode enligt löneklass 1: 32. Befattningshavaren bör såsom

för närvarande vara ordförande i remonteringsnämnden.

Personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån uppskattar jag till

17 befattningshavare, redovisade å bilaga 45. Vid beräkningen av personal­

behovet har jag förutsatt, att överfältveterinärens tjänstegrensexpedition

skall förläggas i lokal anslutning till byrån, varigenom, såsom förvaltnings-

utredningen påvisat, vissa fördelar kan vinnas. Som jag berört i det före­

gående vid behandlingen av häst- och veterinärmaterielbyråns organisa­

tion, förutsätter jag att vissa personalbesparingar framdeles skall kunna ske.

e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÅDSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Som chef för förrådsbyrån räknar utredningen med intendenturofficer

i Ma 11. Utredningen föreslår, att chefen för avtalsdetaljen skall vara

tjänsteman i lönegrad Ce 29, förste byråingenjör eller förste byråsekre­

terare, med ingående kännedom om kollektivavtalsfrågor och om de lokala

arbetsförhållandena.

Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 38 befattningshavare.

Av dessa är 2 militärer, 2 civilmilitärer och 7 pensionerade militärer i

arvodesbefattningar. Den civila personalen är — med undantag för före-

nämnda tjänsteman i lönegrad Ce 29 — placerad i lägre lönegrader än

den 27.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Chefen för förradskontrollkontoret skall enligt intendenturavdelningens

förslag vara intendenturofficer i Ma 33.

Kontorets personalbehov beräknas till 21 befattningshavare, varav en

militär, 3 civilmilitärer (departementsskrivare) och 4 pensionerade militärer

i arvodesbefattningar.

Departementschefen.

I likhet med intendenturavdelningen anser jag, att chefen för förråds-

kontrollkontoret bör vara intendenturofficer i Ma 33.

Kontorets personalbehov beräknar jag till 20 befattningshavare, vilka

närmare redovisas å bilaga 46.

f. INKÖPSCENTRALEN.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Chefen för inköpscentralen bör enligt utredningens mening, liksom che­

fen för arméförvaltningens inköpscentral, vara inköpsdirektör i Cp 14.

289

Han förutsätts skola ha högre handelsutbildning eller däremot svarande

praktiska kunskaper samt äga omfattande och väl meriterad erfarenhet

från affärsverksamhet med in- och utlandet. Därjämte uppställer utred­

ningen det kravet, att han skall äga god kännedom om intendenturför-

nödenlieterna, helst vara insatt i livsmedelsbranschen, äga goda språk­

kunskaper samt vara omdömesgill och tränad förhandlare.

Chefen för inköpssektionen för intendenturmateriel skall enligt ut­

redningens förslag vara byrådirektör i Ca 31, antingen civilekonom eller

ingenjör. Utredningen framhåller, att han bör ha god erfarenhet av in­

dustriella företag och deras kalkyleringsprinciper, i första hand inom

textilbranschen men helst även på möbelomradet.

Som chef för inköpssektionen för livsmedel räknar utredningen med

förste byråintendent i Ca 29 med examen från handelshögskola eller med

motsvarande merkantil utbildning. Han bör enligt utredningen i övrigt be­

sitta samma kvalifikationer som den förutnämnde sektionschefen, men med

de praktiska erfarenheterna hämtade från livsmedelsbranschen.

Chef för räkningssektionen skall enligt förslaget vara kamrerare i Ca 25.

Inköpscentralens personalbehov beräknas till 28 befattningshavare, alla

civila. I 27 eller högre lönegrader upptar utredningens förslag 6 befattnings­

havare.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag ilen

14

december

1953.

Med hänsyn till att någon inköpscentral icke avses skola inrättas har

intendenturavdelningen fördelat den personal, som förvaltningsutred-

ningen räknat med för inköpscentralen, på de olika sakbyråerna med

huvuddelen på materielbyråns inköpssektion.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag anfört i annat sammanhang anser jag det

icke erforderligt att ett centralt inköpsorgan inrättas inom arméintenden-

turförvaltningen.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 109.

g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDI­

TIONEN, CENTRAEPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CEN­

TRALEXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning.

Som chef för kår expeditionen räknar utredningen med intendenturofficer

i Mall. Han bör enligt utredningens mening tillika vara chef för mobili­

serings- och personalsektionen. Chef för organisations- och utbildnings­

sektionen skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 10.

Personalbehovet för kårexpeditionen beräknas av utredningen till 8

befattningshavare, av vilka 4 är militärer på stat ocli 2 pensionerade mili­

tärer i arvodesbefattningar.

19

49 54

Bihang till riksdagens protokoll 1954.

1 samt. Nr 109.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utredningen föreslår, att som chef för centralplaneringen placeras

intendenturofficer i Ma 11 och som chef för planeringens allmänna detalj

intendenturofficer i Ma 10. Ekonomidetaljen skall enligt förslaget förestås

av en ltamrerare i Ce 27. För kontaktverksamheten med försvarsgrenarna

skall enligt förslaget i allmänna detaljen ingå en kapten ur vardera armén,

marinen och flygvapnet. I detta sammanhang understryker utredningen be­

tydelsen av att inom de centrala staberna tillräcklig tillgång finns på in-

tendenturutbildad personal.

Det beräknade personalbehovet för centralplaneringen uppgår till 7 be­

fattningshavare, samtliga utom 2 militärer.

Personalbehovet på den juridiska sektionen beräknas av utredningen till

lägst en byrådirektör i Ca 31 såsom sektionschef, en förste byråsekreterare

i Ce 27 och ett kanslibiträde.

Som chef för centralexpeditionen räknar utredningen liksom för armé­

förvaltningens motsvarande organ med en kontorschef i Ca 31.

Sammanlagt uppskattar utredningen centralexpeditionens personal till

29 civila befattningshavare, bland dem 2 i lönegrad 27 eller högre.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

1. Chefen för centralbyrån skall enligt intendenturavdelningens för­

slag vara intendenturofficer i Ma 37. Såsom chef för centralsektionen upp­

tar intendenturavdelningen intendenturofficer i Ma 33, medan intenden­

turofficer i Ma 30 anses böra vara chef för personal- och mobiliserings-

sektionen.

Det sammanlagda personalbehovet anges av intendenturavdelningen till

26 befattningshavare, varav 8 militärer på stat och 3 pensionerade militärer

i arvodesbefattningar. Avdelningen har därvid icke beräknat någon per­

sonal för telefontjänst, enär behovet av sådan personal blir beroende av

verkets lokala förläggning.

Beträffande behovet av arbetskraft på hyrån anför intendenturavdel­

ningen vidare.

Förvallningsutredningen har beträffande till denna byrå sammanförda

stabsorgan undervärderat behovet av arbetskraft. Detta sammanhänger san­

nolikt med att de arbetsöversikter, som överlämnats till utredningen icke

tillräckligt beaktat den omfattande lärarverksamhet och ledning av (del­

tagande i) befälsutbildning, som i särskilt hög grad belastar personalen

inom denna byrå. Sedan förvaltningsutredningen avgav sitt betänkande,

bär också den militära verksamheten betydligt intensifierats. Som exem­

pel må särskilt nämnas tillkomsten av krigsförbandsvisa repetitionsöv-

ningar, ökad försöksverksamhet in. m. Detta förhållande har lett till

att intendenturavdelningen varit nödsakad att göra en uppräkning av per­

sonalen på vissa organisationsenheter inom denna byrå. Genom den om­

läggning och samordning av stabsorganen, som skett i föreliggande för­

slag, har emellertid å andra sidan vissa personalminskningar kunnat ernås

vilka i sin tur medfört, att intendenturavdelningen beträffande stabsorganen

i stort sett kunnat hålla sig inom den av utredningen framlagda kostnads­

ramen.

291

I detta sammanhang torde jämväl få anmälas, att intendenturavdelningen

framlägger förslag om att förbindelseofficerare ur marin- och flygförvalt­

ningarna skall tjänstgöra vid arméintendenturförvaltningen och placeras vid

verkets centralbyrå. Intendenturavdelningen framhåller, att arméinten­

denturförvaltningen enligt huvudförvaltningsprincipen kommer att åläg­

gas stora anskaffningsuppdrag för marin- och flygförvaltningarna. I an­

slutning härtill anförs bl. a. följande.

Förbindelseofficerens främsta uppgift torde vara att som talesman för

sin egen förvaltning medverka vid alla de anskaffningsuppdrag, som jäm­

likt huvudförvaltningsprincipen kommer att åligga arméintendenturförvalt­

ningen.

I andra hand skulle förbindelseofficeren förmedla sin egen förvaltnings

synpunkter och biträda vid arbetet inom arméintendenturförvaltningen

med sådana reglementen, instruktioner och andra förvaltningsföreskrifter

och dylikt, som bör vara av samma innebörd för de tre försvarsgrenarna,

varigenom dessa synpunkter redan på detta stadium av utformningen

vinner erforderligt beaktande.

Därjämte syns förbindelseofficeren böra medverka vid handläggningen

inom arméintendenturförvaltningen av andra gemensamma frågor, t. ex.

yttranden och utredningar i ärenden av för försvarsgrenarna gemensam

natur, utformning av utbildningsföreskrifter vid sådan för försvarsgrenarna

gemensam utbildning, som är underställd generalintendenten, t. ex. rege-

mentskassörsutbildning in. m.

Chefen för marinen föreslår i skrivelse den 15 december 1953, att en

beställning i lönegrad Ma 30 vid marinintendenturkåren skall avses för

förbindelseofficer ur marinen, medan flygför valt ningen i sitt organisa-

tionsförslag samma dag räknat med en kapten i intendenturbefattning vid

flygvapnet.

2. Chef för administrativa byrån skall enligt intendenturavdelningens

förslag vara krigsråd i Ca 37. Av sektionscheferna på byrån anses chefen

för avtalssektionen böra vara byrådirektör i Ca 31, under det att chefen

för juridiska sektionen föreslås skola vara förste byråsekreterare i Ca 29.

Det sammanlagda personalbehovet för administrativa byrån beräknar

intendenturavdelningen till 10 befattningshavare, av vilka 4 i 27 eller

högre lönegrader.

Departementschefen.

Jag biträder intendenturavdelningens förslag, att en intendenturofficer

skall vara chef för chefsexpeditionen. Chefslöneutredningen har förordat

att befattningen skall placeras i Ma 33. För egen del biträder jag detta

förslag. Chefen för chefsexpeditionen bör även tjänstgöra som stabschef

hos generalintendenten. Vidare räknar jag med intendenturofficerare så­

som chefer för expeditionens båda sektioner. I fråga om chefen för central­

sektionen kan jag icke tillstyrka den av intendenturavdelningen föreslagna

löneställningen utan föreslår placering i Ma 30. Till samma lönegrad torde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

292

såsom intendenturavdelningen föreslagit, jämväl chefen för personal- och

mobiliseringssektionen få hänföras. Jag anser mig kunna godta, att i enlig­

het med intendenturavdelningens förslag 4 intendenturofficerare i Ma 27

avses för centralsektionen, då jag förutsätter, att en av befattningshavarna

i viss utsträckning skall kunna disponeras som personalreserv för inten-

denturkåren. En av dessa befattningshavare skall därjämte tjänstgöra som

adjutant hos generalintendenten. Jag biträder vidare intendenturavdel­

ningens förslag att registrering av öppna och hemliga handlingar skall om­

besörjas av en pensionerad officer med arvode enligt löneklass 1: 32 med

biträde av ett kanslibiträde. Officeren skall tjänstgöra som chef för expedi­

tionen in. in. och fördela inkommande ärenden mellan byråerna. Denna

anordning innebär vissa kostnadsbesparingar i jämförelse med nuvarande

ordning.

Chefsexpeditionens personalbehov beräknar jag till 25 befattningsha­

vare, som närmare redovisas å bilaga 47. Under vissa förutsättningar kan

därutöver tillkomma personal för telefontjänst. Härtill återkommer jag i

det följande.

Jag anser mig icke kunna tillstyrka alt särskilda beställningar inrättas

för sambandsofficerare ur marinen och flygvapnet vid arméintenden-

turförvaltningen. Behovet av sådana officerare torde få tillgodoses genom

kommendering.

Chefen för administrativa byrån bör liksom motsvarande byråchef i

armétygförvaltningen benämnas krigsråd och hänföras till Ca 37. Denna

löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. I enlighet med inten­

denturavdelningens förslag tillstyrker jag att som chef för kanslisektio­

nen avses en förste byråsekreterare i 29 lönegraden. Chefen för avtalsdetal-

jen bör liksom närmast motsvarande befattningshavare vid övriga försvars-

grensförvaltningar hänföras till 29 lönegraden. Befattningshavaren bör be­

nämnas förste byråsekreterare. Som chef för personaldetaljen räknar jag

med byråsekreterare i 25 lönegraden.

Administrativa byråns personalbehov beräknar jag till 9 befattnings­

havare enligt vad som närmare framgår av bilaga 48.

h. SAMMANFATTNING.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen beräknar det sammanlagda personalbehovet

för försvarets intendenturförvaltning till 216 befattningshavare. Dessas

fördelning framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster .............................................................. 2

Militärer:

officerare ....................................................................................................... 35

underofficerare ......................................................................................... 1 36

Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

293

Civilmilitärer ......................................

Civila i 27 eller högre lönegrader

Militära arvodister ........................

Övriga ...................................................

1 Härav 4 civila arvodesanställda.

Antal

..............

4

............. 21

..............

13

.............. 1401

Summa 2161

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

Enligt intendenturavdelningens förslag uppgår det sammanlagda per­

sonalbehovet för arméintendenturförvaltningen till 217 befattningshavare.

Dessas fördelning framgår av följande sammanställning.

Innehavare av förordnandetjänster

Militärer (officerare) ........................

Civilmilitärer ......................................

Civila i 27 eller högre lönegrader ..

Militära arvodister................................

Övriga ........................................................

Antal

................. 4

................ 31

.................

6

.............. 23

.............. 12

.............. 1411

Summa 2171

1 Härav två kollektivavtalsanställda.

Det må erinras, att i förvaltningsutredningens förslag till personalupp­

sättning räknats med 3 befattningshavare för telefontjänst, medan intenden­

turavdelningens förslag saknar personal härför.

Departementschefen.

Jag beräknar arméintendenturförvaltningens sammanlagda personalbe­

hov till 210 befattningshavare. En sammanställning över personalen läm­

nas å bilaga 49.

Till jämförelse må nämnas att arméförvaltningens intendenturavdel­

nings personal den 1 december 1953 uppgick till 154 tjänstemän, ökningen

sammanhänger med övertagande av arbetsuppgifter från krigsmateriel-

verket.

Den av mig föreslagna personalen fördelar sig på följande sätt.

Antal

Innehavare av förordnandetjänster

Militärer:

officerare ............................................

underofficerare ..............................

Civilmilitärer ..........................................

Civila i 27 eller högre lönegrader ..

Militära arvodister .............................

Övriga ........................................................

1

34

1

35

777

4

...

15

...

13

... 142

Summa 210

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1 ill frågor om de civila befattningarnas fördelning på anställningsform,

kostnadernas fördelning mellan avlöningsanslag och sakanslag in. m. åter­

kommer jag i samband med äskande av medel för arméintendenturförvalt­

ningen för nästa budgetår.

Jag vill slutligen framhålla, att det för närvarande icke kan bedömas, om

personal för telefontjänst kommer att erfordras, enär detta behov blir be­

roende av förvaltningens framtida lokalförhållanden.

D. Marinförvaltningen.

1. Marinförvaltningens allmänna uppgifter.

Den nuvarande marinförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t i tek­

niskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över

marinen.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningen har såsom förut berörts förordat, att intendenturförvalt-

ningstjänsten för hela försvaret skall ombesörjas av ett gemensamt ämbets­

verk, medan tygförvaltningstjänsten liksom för närvarande skall vara för-

svarsgrensvis organiserad. Marinförvaltningen skulle sålunda i fortsätt­

ningen vara högsta förvaltningsmyndigheten för tygförvaltningstjänsten

vid marinen. Enligt den s. k. huvudförvaltningsprincipen skulle marin­

förvaltningen vidare handha vissa anskaffningsuppgifter beträffande för

armén och flygvapnet avsedd tygmateriel, medan å andra sidan arméför­

valtningen och flygförvaltningen i viss utsträckning skulle utöva förvalt-

ningsfunktioner med avseende å marin tygmateriel. Marinförvaltningens

ämbetsbefattning begränsas av de befogenheter, som tillkommer de för

försvaret gemensamma centrala förvaltningsmyndigheterna.

Marinförvaltningens arbetsuppgifter kan enligt utredningen uppdelas på

samma huvudfunktioner som arméförvaltningens, nämligen militärteknisk

anpassning, krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, inköps- och för­

sälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tek­

niskt underhåll samt vissa uppgifter av servicekaraktär.

Vad utredningen anfört om arméförvaltningens arbetsuppgifter för­

klaras vara i princip tillämpligt även på marinförvaltningen. Med anledning

därav berörs endast sådana förhållanden, vilka framstår såsom speciella

för marinen och beträffande vilka marinförvaltningens arbetsuppgifter

skiljer sig från arméförvaltningens.

I fråga om den militärtekniska anpassningen framhåller utredningen,

att arbetet inom marinförvaltningen får sin särprägel av att en väsentlig

del av stridsmedlen är fartygsburen och att skeppsbyggnadstekniken därför

295

får en dominerande betydelse. Marinförvaltningen måste därför hålla kon­

takt med alla de institutioner inom och utom landet, som bedriver forsk­

nings- och utvecklingsarbete inom skeppsbyggnadsfacket.

Utredningen betonar att såväl i fråga om projektarbete som konstruk­

tionsverksamhet beträffande fartyg och fartygsmateriel ett intimt sam­

arbete måste äga rum mellan skeppsbyggnadsingenjörerna och specia­

listerna på de olika slagen av vapen och utrustningsmateriel, så att fartygen

såsom konstruktiva enheter blir ändamålsenliga. Samarbete måste även

äga rum med vederbörande specialister inom marinstaben och hos tjanste-

grensinspektörerna.

Utredningen uttalar vidare, att såväl en del projekterings- och konstruk­

tionsarbeten som viss del av försöksverksamheten kan förläggas till de

stora örlogsvarven.

Beträffande krigsförberedelsearbetet nämns särskilt marinförvaltningens

skyldighet att efter direktiv från riksnämnden för ekonomisk försvarsbe­

redskap planlägga krigsreparationstjänsten för alla fartyg, som utnyttjas

för militära behov, civilförsvaret och folkförsörjningen. Även i detta hän­

seende ger utredningen uttryck åt den uppfattningen, att detaljarbetet i

stor utsträckning bör kunna avlastas på marindistrikten med anlitande av

örlogsvarven och kustartilleriförsvaren.

Vid behandlingen av inköps- och försäljningsverksamheten uttalar ut­

redningen som sin mening att eu decentralisering av inköpsverksamheten

till örlogsvarven bör kunna äga rum i betydande omfattning. Sålunda bör,

enligt vad utredningens framhåller, marinverkstäderna i regel verkställa

inköp av materiel och material, som vid utläggning av beställningar till

privat industri normalt brukar anskaffas av tillverkaren. Anskaffningen av

fartyg, vilken normalt sker med anlitande av flera leverantörer och under­

leverantörer, måste noga planeras och följas av marinförvaltningen.

Även för leveranskontroll i form av mottagningskontroll bör örlogsvarven

enligt utredningens mening kunna utnyttjas i stor omfattning. Beträffande

leveranskontrollen framhålls bland annat att för större ny- och ombygg­

nader av fartyg vid privata varv erfordras särskilda konstruktions- och

tillverkningskontrollanter med biträden, stationerade vid byggnadsvarven.

Mottagningskontrollen beträffande nybyggda fartyg brukar uppdras åt en

besiktningsnämnd eller åt en särskild mottagningskontrollant.

Departementschefen.

Såsom jag förut nämnt bör enligt min uppfattning icke blott tygförvalt­

ningstjänsten utan även intendenturförvaltningstjänsten liksom för när­

varande organiseras för svar sgrensvis. För marinens vidkommande bör

såsom jag även berört i det föregående — de båda förvaltningsgrenarna

utövas av samma ämbetsverk, marinförvaltningen. Marinförvaltningen

skall alltså under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva

Kungl. Maj:ts proposition ur 109.

296

högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och intendenturförvaltnings-

tjänsten vid marinen. I enlighet med huvudförvaltningsprincipen skall

marinförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms, handha förvalt­

ningsuppgifter beträffande viss arméns och flygvapnets materiel. Marin­

förvaltningens ämbetsbefattning skall återigen vara begränsad på grund

av de uppdrag, som enligt nämnda princip må tilldelas armétyg-, arméin-

tendentur- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som till­

kommer försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter.

Vad förvaltningsutredningen anfört beträffande marinförvaltningens all­

männa arbetsuppgifter ger mig ej anledning till erinran. Vissa av de syn­

punkter, som jag framförde vid behandlingen av armétygförvaltningens

allmänna uppgifter, gör sig gällande även i fråga om marinförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

2. Marinförvaltningens ledning.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Såsom tidigare nämnts avser utredningen att chefen för marinen liksom

för närvarande skall vara chef för marinförvaltningen och i denna

egenskap Kungl. Maj:t i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av

ämbetsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden

inom ämbetsverket i samma omfattning som för närvarande.

Föi den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen

under chefen för marinen finnas en souschef med samma ställning som

souschefen i arméförvaltningen. Utredningen har funnit övervägande skäl

tala för att souschefen skall vara militär, men anser dock att möjlighet

liksom för närvarande bör finnas att besätta befattningen med civilmilitär.

Souschefen skall enligt förslaget utöva inspektion över all av verket för­

valtad materiel och i denna verksamhet biträdas, dels av centralplane-

i ingen, dels av personal från sakorganen. Souschefen föreslås skola liksom

nu förordnas för viss tid och tillhöra lönegrad Mp 19 eller Cp 19. Befatt­

ningen bör uppföras på marinförvaltningens stat.

I marinförvaltningen skall vidare enligt förslaget liksom inom armé-

förvaltningen finnas en ställföreträdande souschef med uppgift att

biträda souschefen vid utövningen av dennes ämbete. Med hänsyn bl. a.

till teknikens alltmer ökade betydelse inom marinen har utredningen

funnit det lämpligt att denne ställföreträdare är mariningenjör. Ställföre­

trädaren avses vara souschefens främste tekniske rådgivare och utöva

överinseendet över fartygen som enheter. Beslutanderätten, i första hand

beträffande ärenden tillhörande skeppsbyggnadsavdelningens och verk-

stadsbyråns verksamhet, bör enligt utredningens uppfattning, i den mån

de icke kan delegeras till avdelnings- och byråchefer, i stor utsträckning

överlåtas åt ställföreträdande souschefen. Vid föredragning av de viktigare

297

ärendena rörande fartygen, såsom projekt angående ny- och ombyggnader,

anskaffning av fartyg samt fastställande av rustnings- och underhålls-

planer, bör ställföreträdaren delta i föredragning inför souschefen. Ut­

redningen räknar med att ställföreträdaren även bör vara inspektör för

den tekniska tjänsten inom marinen och chef för mariningenjörkåren. Ut­

redningen har icke tagit ställning till hur det organ, som erfordras för

den tekniska inspektionsverksamheten och för handläggning av kår­

frågorna, bör inordnas i marinens organisation och har icke i sitt förslag

beträffande marinförvaltningen beräknat särskild personal för dessa upp­

gifter. Till ifrågavarande organ bör emellertid enligt utredningens be­

dömande även hänföras frågor beträffande skyddstjänsten ombord medan

ärenden rörande skyddsmaterielen förutskickas skola handläggas inom

skeppsbyggnadsavdelningen. Ställföreträdaren för souschefen bör enligt ut­

redningen benämnas marinöverdirektör och befattningen föreslås liksom

den nuvarande marinöverdirektörsbefattningen skola placeras i lönegrad

Cp 17 och upptas på marinförvaltningens stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Remissyttranden.

Marinförvaltningen

tar i sitt yttrande över förvaltningsutredningens

betänkande upp frågan om ämbetsverkets ledning till ingående behand­

ling och uttalar bl. a. den uppfattningen, att souschefens arbetsbörda

avlastas mera effektivt genom delegering av beslutanderätten till under­

ställda avdelningschefer (motsvarande) än genom att en befattning som

ställföreträdande souschef inrättas. Ämbetsverket anser att utöver den

avlastning, som erhålls genom en organisation, som bygger på avdel­

ningschefer (motsvarande) och under dessa lydande byråchefer såsom före­

dragande, erfordras inga ytterligare lättnader än vad som ernås genom

centralplaneringens verksamhet. Förverkligas utredningens förslag om en

ställföreträdande souschef som beslutande i ärenden inom skeppsbygg-

nadsavdelningens och verkstadsbyråns områden, befarar marinforvalt-

ningen, att souschefen kommer att förlora överblicken över en del av de

viktigaste frågorna samt att marinförvaltningen i realiteten får två vid

varandras sida ställda souschefer, något som ämbetsverket betecknar som

en organisatorisk anomali.

Efter att ytterligare ha utvecklat vissa synpunkter på frågan förklarar

marinförvaltningen sig icke kunna biträda förslaget om att en ställföre­

trädande souschef skall finnas i marinförvaltningen. Vid förfall för sous­

chefen anses i överensstämmelse med hittills gällande ordning den till

tjänsteställningen främste av ledamöterna höra inträda i utövandet av

souschefens åligganden.

Efter att ha dryftat olika alternativ hur marinöverdirektören bör in­

ordnas i marinförvaltningens organisation har marinförvaltningen i syfte

att säkra marinöverdirektörens inflytande på den skeppsbyggnadstekniska

298

förvaltningsverksamheten stannat vid att förorda ett bibehållande av

nuvarande ordning, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skepps-

byggnadsavdelningen.

Departementschefen.

Jag har i annat sammanhang uttalat den uppfattningen att souschefen

i marinförvaltningen, liksom i övriga försvarsgrensförvaltningar, bör kunna

vara alternativt militär, civilmilitär eller civil.

Med hänsyn såväl till vad marinförvaltningen anfört i frågan som till

marinförvaltningens i jämförelse med armétyg- och flygförvaltningarna

mera begränsade organisation, räknar jag icke med någon befattning för

ställföreträdande souschef i ämbetsverket. Vid förfall för souschefen bör,

såsom marinförvaltningen förordat, den främste av ledamöterna inträda

i utövandet av souschefens åligganden, för så vitt annan icke blivit av

Kungl. Maj :t utsedd.

I likhet med marinförvaltningen anser jag att den nuvarande ordningen

bör bibehållas, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skeppsbvgg-

nadsavdelningen.

Kuiigl. May.ls proposition nr 109.

3. Huvuddragen av marinförvaltningens organisation.

Marinförvaltningens nuvarande indelning.

Marinförvaltningen är enligt gällande organisation indelad i tre avdel­

ningar, vapen-, skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna, samt en

fristående byrå, civilbyrån. Inom ämbetsverket finns därjämte ett förråds-

kontrollkontor, en försöksvis inrättad centralplanering samt en inköpscen-

tral, som befinner sig under organisering.

Vapenavdelningen består av avdelningsexpedition, artilleribyrå, artille­

riteknisk byrå, torpedbyrå, torpedteknisk byrå, minbyrå, minteknisk byrå,

kontrollkontor samt stridsledningskontor, vilket senare innehåller tele­

teknisk byrå och nautisk assistent.

Skeppsbyggnadsavdelningen är uppdelad i avdelningsexpedition, upp-

handlingscentral, inspektionsbyrå, varvs- och verkstadsbyrå samt kon­

struktionskontor, innehållande sex byråer, nämligen projekt-, fartygs-,

maskin-, ubåts-, elektrofartygs- och skyddstjänstbyråerna.

Intendenturavdelningen slutligen är indelad i avdelningsexpedition och

tre byråer, central-, underhålls- och utrustningsbyråerna.

Bil. 4 utgör en tablå över marinförvaltningens nuvarande organisation.

1946 års militära förvaltningsutredning.

I enlighet med sina principer för ett materielförvaltande verks organisa­

tion föreslår förvaltningsutredningen, att i marinförvaltningen — som

299

enligt det av utredningen förordade organisationsalternativet icke skulle

handha någon intendenturförvaltningstjänst — skall ingå tre sakorgan,

nämligen vapenavdelning, telebyrå och skeppsbyggnadsavdelning. Vidare

föreslås tre funktionella organ, verkstadsbyrå, inköpscentral och förlags-

byrå. Slutligen anses tre stabsorgan erforderliga, nämligen centralexpedi­

tion, centralplanering och juridisk sektion.

Vapenavdelningen, telebyrån och skeppsbyggnadsavdelningen skall var

och en inom sitt materielområde — vapen och ammunition, törbindelse-

och annan telemateriel respektive tyg- och fartygsmaieriel i övrigt -

handha alla på marinförvaltningen ankommande tekniska arbetsuppgif­

ter, som kräver specialkunskap beträffande visst materielslag. Dessa

arbetsuppgifter, som är av samma art som de, vilka enligt utredningens

förslag tillkommer arméförvaltningens sakorgan inom deras arbetsområ­

den, handläggs för närvarande beträffande marinens tyg- och fartygs-

materiel av vapenavdelningen och skeppsbyggnadsavdelningen inom marin­

förvaltningen samt i viss utsträckning av krigsmaterielverkets tekniska

byrå och kontrollbyrå. På stridsledningskontoret för närvarande ankom­

mande arbetsuppgifter beträffande utbildning bör enligt utredningens

mening överföras till marinstaben. Genom den föreslagna organisationen

har utredningen ansett att man vinner, att den nuvarande vapenavdel­

ningens arbetsområde, som är mycket vidsträckt och omfattar så olika

materielslag som egentlig vapenmateriel och telemateriel, får en rimligare

omfattning. Vidare åsyftar utredningen en lämpligare fördelning av ar­

betsuppgifterna och en klarare ansvarsfördelning beträffande materielens

konstruktiva utformning.

Vapenavdelningen skall enligt utredningens förslag innehålla tre byråer,

artilleribyrå, torpedbyrå och minbyrå samt därutöver centralsektion och

kontrollkontor.

Skeppsbyggnadsavdelningen indelas enligt förslaget i fyra byråer, far-

tygsbyrå, ubåtsbyrå, maskinbyrå och elektrobyrå, vartill som fristående

organ kommer centralsektion, nybyggnadssektion samt ny- och ombygg-

nadskontrollanter.

Inom marinförvaltningens nuvarande skeppsbyggnadsavdelning svarar

varvs- och verkstadsbyrån för den centrala ledningen av marinens varv

och viktigare verkstäder, för planläggning av krigsreparationstjänsten samt

för magnetminskydd och avmagnetiseringsstationer. Byrån har arbets­

uppgifter, som hänför sig till alla materielslag och som icke har direkt

samband med den nuvarande skeppsbyggnadsavdelningens Övriga arbets­

uppgifter. Utredningen har därför funnit det lämpligast att under be­

nämningen verkstadsbgrån bryta ut denna byrå ur skeppsbyggnadsav­

delningen och ställa den direkt under souschefen. Inom marinförval t-

ningen är enligt utredningens mening de arbetsuppgifter, som motsvarar

förrådsbyråns göromål inom arméförvaltningen, icke av den omfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

300

att de motiverar en särskild förrådsbyrå. För handläggning av ärenden

rörande forrådsdrift och förrådskontroll föreslås i stället en förråds-

sektion inom verkstadsbyrån. Nuvarande magnetminskyddssektion inom

varvs- och verkstadsbyrån tillkom under kriget, då magnetminskydds-

frågorna blev aktuella och särskilda åtgärder blev nödvändiga för att be­

mästra hotet från magnetminorna. För att erhålla ett snabbt resultat

koncentrerades alla frågor beträffande utveckling av metoder på områ­

det, anskaffning av materiel och drift av avmagnetiseringsstationer till en

enda enhet utan hänsyn till marinens organisation i övrigt. Sedan för­

hållandena stabiliserats, bör enligt utredningens uppfattning verksam­

heten fordelas mellan marinförvaltningens olika organ och lokalförvalt­

ningarna efter samma principer, som tillämpas i övrigt. Marinförvalt­

ningen anses sålunda icke böra belastas med alla de detaljfrågor, som

sammanhänger med den direkta driften vid avmagnetiseringsstationerna,

utan dessa anses böra överföras till örlogsvarven, dock att verkstadsbyrån

bor ha den centrala övervakningen av driften vid desamma. Utvecklingen

av motmedel mot magnetminor sammanhänger enligt utredningens mening

så intimt med utvecklingen av minorna, att dessa arbetsuppgifter bör ut­

föras inom samma organisationsenhet, nämligen vapenavdelningens min­

byrå.

Till marinförvaltningens inköpscentral bör enligt samma principer som

utformats av utredningen ifråga om arméförvaltningens inköpscentral hän­

föras den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk­

samhet. I dagsläget utövas nyssnämnda del av inköpsverksamheten dels

av marinförvaltningens olika avdelningar med dess upphandlingscentral

som serviceorgan, dels av krigsmaterielverket. Inköpscentralen kommer

enligt utredningens förslag att få mera omfattande arbetsuppgifter och

större ansvar än upphandlingscentralen nu har.

Av samma skäl som av utredningen anförts vid behandlingen av arbets­

uppgifterna för arméförvaltningens förlagsbyrå bör marinförvaltningens

forlagsbyrå enligt förslaget handha den redaktionella behandlingen och

reproduktionen av de publikationer m. in., som inom marinen erfordras

för tyg- och fartygsmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst

m. m., samt omhänderha biblioteks- och referattjänsten för marinförvalt­

ningen samt den sammanhållande verksamheten inom ämbetsverket be­

träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslår utredningen,

att marinledningens hjälptryckeri och fotolaboratorium, vilka för närva-

lande tillhör marinstabens förbindelseavdelning, överförs till förlags-

byrån, vilken blir särskilt lämpad att leda tryckeri- och fotoverksamheten.

Av verksamheten vid marinförvaltningens ljuskopierings- och duplice-

ringsanstalt anses ljuskopieringen, såsom förut nämnts, böra överföras till

arméförvaltningen, medan dupliceringen förutsätts skola ankomma på

förlagsbyrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.