Försvarsdepartementet

ENHETLIG LEDNING AV KRIGSMAKTEN

1960. ÅRS FÖRSVARSLEDNINGSUTREDNINGS

BETÄNKANDE I

Stockholm 1961

• Sida 3
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Kronologisk förteckning

1. Totalisatorvcrksamheien. Idun. 140 9. Jo. 2. Sparstimulerande ågärder. Idun. 121 s. Fl. 3. Effektivare prisövervnknlng. Idun. 177 8. H.

4. Automatisk databehandling inom folkbokfö- rings- och uppbötdsväsendet. Idun. 230 s. Fi.

5. Begravningsplatser och gravar. Norstedt & Söner. 18 s. u.

6. Underrättema. Idun. 339 s. Ju.

7. Enhetlig ledning av krigsmakten. Beckman. 1 0 5. Få.

Anm. Om särskild tryckori e] angives. är tryckorten Stockholm.

• Sida 1
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961:7

Försvarsdepartementet

ENHETLIG LEDNING AV KRIGSMAKTEN

1960 års försvarsledningsutrednings betänkande

I

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI STOCKHOLM 1961

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Kap. 1. Kap. II. Kap. III. Kap. IV.

i

E

[ Kap. V

| Kap. VI Kap. VII. Kap. VIII.

Särskilt yttrande av herrar Wedén och Kolmodin .

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet

Den 27 maj 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdeparte- mentet att dels tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa ut- redning om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning samt avgiva av utredningen betingade förslag, dels utse en av utredningsmännen att vara ordförande, dels ock besluta om sekreterare samt om tillkallande av särskilda sakkunniga och experter för att stå till utredningsmännens för— fogande för samråd och särskilda utredningsuppdrag.

Med stöd av bemyndigandet anmodade chefen för försvarsdepartemen— tet den 8 juni 1960 statssekreteraren i försvarsdepartementet K. A. F. Frithiofson, ledamöterna av riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka att utföra ifrågavarande upp- drag, därvid Frithiofson tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Samma dag uppdrog departementschefen åt generalmajoren K. R. Kolmodin att såsom särskild sakkunnig stå till utredningsmännens förfogande.

Såsom experter åt utredningen förordnades den 30 juni 1960 byråchefen i statsrådsberedningen S. N. S. Swanstein, den 21 september 1960 numera t.f. chefen för fortifikationsförvaltningen, kanslirådet i försvarsdeparte— mentet G. B. Wallén och den 9 november 1960 kaptenen vid generalstabs- kåren L. A. G. Johannesson.

Uppdrag att vara huvudsekreterare resp. biträdande sekreterare åt ut- redningen lämnades den 8 juni 1960 byråchefen i försvarsdepartementet N. V. Simonsson och den 30 i samma månad överstelöjtnanten i Väster- norrlands regemente F. A. Löwenhielm.

Utredningen, som antagit benämningen 1960 års försvarsledningsutred- ning, får härmed vördsamt överlämna ett första betänkande, »Enhetlig

• Sida 6
•  Original

ledning av krigsmakten», i vilket utredningen redovisar sina överväganden och förslag rörande krigsmaktens högsta ledning.

Särskilt yttrande, avseende chefskapet över de tygförvaltande centrala verken inom krigsmakten, har avgivits av herrar Wedén och Kolmodin.

Stockholm den 22 december 1960.

Karl F rithiofson A. Gillström G. Svärd

Sven Wedén Per Svensson

/ Nils Simonsson

• Sida 7
•  Original

KAPITEL I

Inledning

Bakgrunden till utredningens tillsättande

Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret erinrade chefen för försvarsdepartementet om att 1955 års försvarsberedning framhållit angelägenheten av att möj- ligheterna till en ökad samordning och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det militära försvaret beträffade, anmälde statsrådet att viss personal ställts till överbefälhavarens förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier, avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Statsrådet förklarade sig tillmäta det så- lunda igångsatta utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslut- ning därtill, att det inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörsmål det gällde räknade statsrådet med att, sedan undersökningarna i militär regi slutförts, utredningsarbetet lämp- ligen borde utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet skulle erhållas.

Försvarsministern anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala för- svaret men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av in- vecklad och svårbedömbar beskaffenhet och bl. a. berörde frågan om rege- ringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emel- lertid angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala för- svarets olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myn- digheternas arbete. Han uttalade, att med hänsyn till dessa frågors stora vikt en allsidig utredning av problemkomplexet syntes böra verkställas i lämpligt sammanhang.

I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen

• Sida 8
•  Original

uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär regi slutförts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utrednings- arbetet borde anförtros en kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.

Sedan den i det föregående omnämnda arbetsgruppen slutfört sitt upp- drag, erhöll överbefälhavaren den 3 oktober 1958 Kungl. Maj:ts bemyn- digande att tillsätta en kommitté för att verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Denna kommitté _— 1958 års försvarsledningskommitté1 —— avgav i mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU 1960: 12). Överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, att krigsmaktens högsta ledning skulle _ med vissa avsteg i detaljfrågor _ organiseras i enlighet med i betänkandet framlagda principer..

Utredningsuppdraget

Vid anmälan till statsrådsprotokollet den 27 maj 1960 av fråga om utred— ning rörande totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning anförde chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, bl. a. följande:

Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens högsta ledning nu avslutats och föranlett förslag från överbefälhavaren, bör en- ligt min mening den år 1958 förutsatta utvidgningen av ifrågavarande utred- ningsarbete äga rum utan dröjsmål. En utredning med parlamentariskt inslag bör därför nu tillsättas för ändamålet.

Det är emellertid enligt min mening angeläget, att i detta sammanhang även frågan om totalförsvarets högsta ledning utredes. Härom vill jag anföra följande.

I ett nutida krig måste man räkna med att krigshandlingar riktas icke blott mot de väpnade styrkorna utan även mot den angripnes övriga mänskliga och materiella resurser, mot ledning, försörjnings- och—produktionsapparat och mot den andliga motståndskraften. Genom denna av den moderna tekniken möjlig- gjorda krigföring kommer alla delar av samhället i stridslinjen; kriget är totalt. Det totala kriget måste mötas av ett totalt försvar, som omspänner nationens alla personella, materiella, ekonomiska och psykiska resurser.

Totalförsvaret plägar med hänsyn till uppgifternas art indelas i det militära försvaret, civilförsvaret — jämte polisväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården —— det ekonomiska försvaret, till vilket även anknyter verksamhet för transport, samband m.m., och det psykologiska försvaret. En verksamhet av största betydelse för det totala försvaret är vidare upprätthållandet av erfor- derlig administrativ beredskap. Under Kungl. Maj:t ledes i central instans det

1 Inspektören för kustartilleriet, generalmajor K. R. Kolmodin, ordförande, samt generaldirektören och chefen för försvarets forskningsanstalt E. M. Fehrm, general— direktören och chefen för försvarets fabriksstyrelse 0. Karleby, inspektören för ubåts- tjänsten, kommendör Å. F. Lindemalm, numera översten vid försvarsstaben Å. Mangård, numera utnämnde chefen för arméstaben och generalmajoren A. H. Mohlin, lagbyrå- chefen i justitiedepartementet S. J. G. Rudholm och överstelöjtnanten på arméns reserv- stat, direktören S. A. Wärnsund.

• Sida 9
•  Original

militära försvaret av överbefälhavaren med biträde av högkvarteret, civilför- svaret av civilförsvarsstyrelsen och det ekonomiska försvaret främst av riks- nämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Såsom centralorgan under Kungl. Maj:t för det psykologiska försvaret inrättas i krig statens upplysningscentral, medan i fred det psykologiska försvarets verksamhet och organisation förbe— redes genom beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.

Mellan de olika totalförsvarsdelarnas centrala myndigheter måste ett nära samarbete äga rum för att planläggnings- och förberedelsearbete skall få god- tagbar effektivitet. I detta syfte har bestämmelser om samråd intagits i instruk— tionerna för ett flertal myndigheter, vilkas fredstida verksamhet är av betydelse för totalförsvaret. Jag vill här i korthet erinra om några sådana bestämmel- ser. _ _ — För att främja samordningen av den fredstida beredskapsplan- läggningen har vidare i mer eller mindre reglerade former tillskapats olika samarbetsorgan. _ _ _ I syfte att säkerställa samarbetet i krig har på olika områden särskilda åtgärder vidtagits. I vissa fall har särskilda ledningsorgan bildats. I krig avses sålunda de olika hälso- och sjukvårdsledningarna _ krigs- maktens, civilförsvarets och det allmänt civila medicinalväsendets _ i operativt hänseende samarbeta i ett centralt organ, centrala sjukvårdsledningen. I andra fall har man sökt lösa förevarande problem genom införandet av direktivrätt. Ett exempel härpå är att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet under vissa förutsättningar äger meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om fullgörandet av civilförsvaret ävilande uppgifter.

För att totalförsvaret skall fungera effektivt är det emellertid icke tillräckligt med samverkan och samarbetsorgan på myndighetsnivå. En samordning upp— ifrån av hela totalförsvaret är nödvändig. Det har ansetts naturligen ankomma på regeringen att utöva denna samordning. Till de uppgifter, varom här är fråga, hör i fredstid att mot bakgrunden av en målsättning för totalförsvaret be- stämma avvägningen mellan olika försvarsåtgärder och mellan de resurser, som till följd härav bör avses för olika delar av totalförsvaret. Betydelsefulla krigs- förberedelseuppgifter på regeringsnivå är vidare att lösa de konstitutionella, administrativa och. lagtekniska problem, som aktualiseras vid en krigsorganise- ring och förflyttning av riksstyrelsen. Bland hithörande spörsmål må även fram- hållas delegering av ansvar och beslutanderätt till olika myndigheter.

Krigsförberedclsearbetet ledes genom de olika statsdepartementen, vart och ett för de områden av totalförsvaret, som vederbörligt departement enligt stad- gan angående statsdepartementen har att ansvara för. Verksamhetens samord- ning är en regeringens gemensamma angelägenhet. Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t förordnat ett konsultativt statsråd att i vederbörande departements- chefs ställe bl.a. föredra frågor rörande samordning av den civila försvars- beredskapen. Till detta statsråds förfogande inom statsrådsberedningen står ett fåtal befattningshavare, fr.o.m. den 1 juli 1959 en byråchef och viss arvodes- personal. Uppgifterna i detta sammanhang är att handlägga frågor rörande planläggningen av riksstyrelsens verksamhet i krig, att vaka över den administra- tiva beredskapen samt att följa behandlingen inom de olika statsdepartementen av sådana ärenden av beredskapsnatur _ inbegripet medelsäskanden _ beträf— fande vilka behov av samordning mellan departementen föreligger.

I olika sammanhang har av myndigheter m.fl. framhållits att behov före— ligger av ökad samordning och fastare ledning av totalförsvaret. Vissa förslag har också framlagts i dessa hänseenden. Jag torde här få anföra några exempel på dylika uttalanden och förslag.

• Sida 10
•  Original

Jag övergår nu till att redovisa de riktlinjer, som enligt min mening bör uppdragas för den av mig föreslagna utredningen om totalförsvarets och krigs- maktens högsta ledning.

I det föregående har jag endast helt kortfattat och i exemplifierande form kunnat beröra de komplicerade problem, som frågan om totalförsvarets högsta ledning erbjuder. Utredningen bör närmare klarlägga samordnings- och led- ningsbehovens innebörd i olika avseenden samt på grundval därav undersöka vilka konstitutionella, organisatoriska och administrativa krav som måste upp— fyllas för att de nämnda behoven skall bli tillgodosedda. I fråga om totalför- svarsledningen i fredstid anser jag det vara särskilt betydelsefullt att den får en sådan organisation och sådana resurser, att den kan fortlöpande utveckla och tillämpa en entydig grundsyn på våra totalförsvarsproblem samt verka för en riktig utveckling av totalförsvarsorganisationen och en samordnad planering av hela området. De olika uppslag i fråga om ledningens organisation, som förut redovisats, bör med denna målsättning förutsättningslöst prövas, och ut— redningen bör vara oförhindrad att föreslå ändringar i departementsindelningen. Det torde i anslutning härtill böra framhållas, att begreppet totalförsvaret icke får fattas som enbart omfattande de fyra »totalförsvarsgrenarna- enligt allmänt brukad indelning. Totalförsvarsproblem förefinnes mellan och utanför dessa verksamhetsomräden, och totalförsvarets högsta ledning måste ha möjligheter att överblicka alla dylika problem.

Det ligger i sakens natur, att problemen måste studeras mot bakgrunden av ett modernt krigs karaktär och att krigets krav på ledningen måste, så långt det rimligen kan ske med hänsyn till andra betydelsefulla faktorer, tillmätas avgörande betydelse vid valet av lösning. Med hänsyn till den snabbhet och våldsamhet som måste förutsättas prägla förloppet av ett modernt krig, framför allt i dess inledningsskede, vill jag särskilt understryka vikten av att utred- ningen noggrant studerar hur totalförsvarsledningens effektiva funktion i sam- band med övergång till krigsorganisation skall kunna säkerställas.

Med dessa allmänna utgångspunkter bör utredningen i stora drag klarlägga, hur totalförsvarets ledning i krig bör fungera och vara organiserad. Utred- ningen måste bl.a. beakta förhållandet mellan den högsta riksledningen, å ena sidan, samt det militära försvarets ledning och de civila centrala myndigheter, som skall vara i verksamhet i krig, å den andra. Härvid måste uppmärksamhet ägnas åt det behov av samband och skydd, som bl.a. krigsteknikens utveck- ling aktualiserat och som kommer till uttryck i en omfattande planläggning. Studiet av totalförsvarsledningens organisation m.m. i krig bör emellertid begränsas till vad som bedömes erforderligt för att utredningen skall erhålla en tillräcklig bakgrund för sina förslag rörande ledningens organisation i fred. Utredningen bör således icke ha att framlägga några mera detaljerade förslag rörande totalförsvarsledningens krigsorganisation. Mera ingående överväganden i detta hänseende synes mig utgöra en naturlig uppgift för de ledningsorgan, som kan komma att handha det fredstida planläggningsarbetet.

Vad härefter beträffar de särskilda verksamhetsområdena inom totalförsvaret och deras centrala myndigheter, vill jag erinra om de beslut rörande civilför- svaret, som fattades vid 1959 års riksdag, och om den särskilda utredning rörande riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap verksamhet och organisation, som pågår. Sistnämnda utredning torde, enligt vad jag inhämtat, inom kort komma att framlägga sina förslag. Jag har vidare erfarit, att utredningen ägnat stor uppmärksamhet åt samordningsproblemen och funnit det nödvändigt att fastare former skapas för dessas behandling. Utredningen avser att framföra vissa rekommendationer i detta syfte. Den nu föreslagna ledningsutredningen

• Sida 11
•  Original

torde beträffande den centrala civilförsvarsmyndighetens uppgifter och orga- nisation höra i allt väsentligt utgå från de nyssnämnda besluten. Vad riks- nämnden beträffar, torde först sedan förslagen rörande denna framlagts kunna avgöras, i vad män och på vilket sätt förslagen bör påverka ledningsutredning- ens arbete.

Vad jag anfört om de förhållanden, som särskilt bör beaktas vid utredningen om totalförsvarets högsta ledning, äger i princip giltighet även för den del av utredningsarbetet som skall avse krigsmaktens högsta ledning. Den blivande utredningen bör — vilket också förutsattes då frågan behandlades vid 1958 års riksdag _ syfta. till ökad samordning och mera enhetlig ledning av krigsmak- ten. På vilket sätt dessa mål skall nås bör den nya utredningen ha att fritt pröva, men grundtankarna i överbefälhavarens förslag i ämnet och i den för- beredande utredning, på vilken förslagen bygger, synes mig därvid kunna vara vägledande. Jag anser dock att den nya utredningen bör ha ett i förhållande till den förberedande något utvidgat undersökningsområde. Den bör sålunda pröva frågan om ökad samordning även på det regionala ledningsplanet inom krigsmakten. Vidare bör utredningen vara oförhindrad att undersöka huruvida ändringar i försvarsdepartementets organisation kan påkallas av utredningens förslag rörande krigsmaktens ledning.

Såväl frågan om totalförsvarets som frågan om krigsmaktens högsta ledning är angelägen och brådskande. Med hänsyn till att det redan nu föreligger ett relativt omfattande underlag för prövningen av den sistnämnda frågan, anser jag emellertid att utredningen bör pröva, huruvida det är möjligt och ända- målsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta ledning utan att avvakta de resultat vartill utredningen kan komma beträffande totalförsvars— ledningen. Om så befinnes vara fallet, finner jag det önskvärt att förslag till lösning av frågan om krigsmaktens högsta ledning snarast förelägges Kungl. Maj:t. Även i övrigt bör utredningen kunna avlämna sina resultat successivt i den mån den finner anledning därtill.

Utredningsarbetet

Såsom framgår av direktiven för utredningen, har denna att behandla tre huvudområden: totalförsvarets högsta ledning, krigsmaktens högsta led- ning och krigsmaktens ledning på regional nivå. I enlighet med den an- visning som lämnas i direktiven har utredningen till en början inriktat sitt arbete på att klarlägga, huruvida det är möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta ledning utan att av- vakta de slutsatser, till vilka utredningen kan komma beträffande total- försvarsledningen, och utan att samtidigt framlägga förslag rörande den regionala ledningen av krigsmakten. De undersökningar utredningen ut— fört i detta syfte _ redovisade i kap. V och VI _ har givit vid handen att så kan ske. På grund härav framlägges nu ett första betänkande, av- seende krigsmaktens högsta ledning. Samtidigt med utarbetandet av detta betänkande har utredningen igångsatt undersökningar att ligga till grund för dess överväganden rörande de båda övriga frågekomplexen. Utredningen har under den nu avslutade första etappen av sin verk- samhet såsom arbetsmaterial i första hand utnyttjat betänkandet SOU

• Sida 12
•  Original

1960: 12, i vilket 1958 års försvarsledningskommitté redovisat resultaten av omfattande studier rörande organisation och verksamhet inom krigs— maktens högsta ledning, samt överbefälhavarens förslag i ämnet den 16 maj 1960 jämte därvid fogade yttranden över betänkandet av försvars- grenscheferna och försvarets förvaltningsdirektion. Härjämte har utred— ningen haft tillgång till nämnda kommittés skriftliga grundmaterial samt _ med vederbörande författares medgivande _ till uppteckningar av vissa i kommitténs betänkande (s. 13) omnämnda redogörelser för erfarenheter m.m. Det skriftliga materialet har kompletterats med föredragningar in- för kommittén, bl. a. av representanter för olika myndigheter. På utred— ningens hemställan har vidare f. d. chefen för flygvapnet, general A. Lj ung- dahl, generaldirektören och chefen för försvarets forskningsanstalt M. Fehrm, chefen för försvarsstaben, generalmajor C. Göransson och ord- föranden i försvarets förvaltningsdirektion, disponent Chr. von Sydow ställt sig till förfogande och inför utredningen besvarat av denna framställda frågor.

Utredningen har samrått med ordförandena i 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga och kommandoexpeditionsutredningen samt med den sakkunnige för utredning rörande organisation m.m. av ett för försvaret gemensamt intendentur- förvaltningsverk.

Det förhållandet, att frågan om krigsmaktens högsta ledning nyligen utförligt behandlats i ett tryckt offentligt betänkande, har utredningen an- sett böra påverka omfattningen och dispositionen av här föreliggande be— tänkande. Det har sålunda icke ansetts behövligt att lämna några redo— görelser för den svenska försvarsledningsfrågans historiska utveckling, för utländska förhållanden och tendenser eller för nuvarande organisation och verksamhet inom den svenska krigsmaktens högsta ledning. I dessa delar torde få hänvisas till det tidigare betänkandet. Även då det gäller mera analyserande och resonerande avsnitt har utredningen sökt begränsa om- fattningen av sin framställning. Utredningen är emellertid angelägen om att framhålla, att det delvis ganska kortfattade framställningssättet bör ses mot bakgrunden av de möjligheter till ett mera ingående studium av behandlade frågor, som försvarsledningskommitténs betänkande erbjuder. Utredningen har sökt underlätta ett sådant studium genom hänvisningar.

Begreppsbestämningar m. m.

Föremålet för utredningen är krigsmaktens högsta ledning. Härmed bör i nuvarande organisation förstås överbefälhavaren, militärledningen samt i högkvarteret ingående myndigheter och organ (försvarsstaben, försvars— grensledningarna, försvarets förvaltningsdirektion, de gemensamma cen- trala förvaltningsmyndigheterna, försvarets forskningsanstalt m.fl.).

• Sida 13
•  Original

Försvarsledningskommittén har (s. 18) framhållit, att uttrycken »ope- rativ» och »operationer» f.n. användes på ett så skiftande sätt inom de olika försvarsgrenarna, att de icke utan närmare bestämningar kan be- gagnas vid diskussioner berörande hela krigsmakten. I anslutning till sina undersökningar rörande uttryckens innebörd, vilka redovisats i bilaga I: 1 till kommitténs betänkande, har kommittén för sin del formulerat föl- jande begreppsbestämningar.

Med operativ verksamhet inom krigsmaktens högsta ledning i krig förstås all den verksamhet som i denna instans måste äga rum för att leda våra strids- krafter. Verksamheten består i att bestämma hur resurserna skall fördelas och omfördelas, hur uppgifter skall ställas och hur dessa i nya lägen skall för- ändras samt hur stridskrafterna skall stödjas genom underhålls- och andra stöd- funktioner.

Med operativt krigsförberedelsearbete inom krigsmaktens högsta ledning för- stås dels en verksamhet, som omfattar studier och analyser av vårt lands värde för en angripare och av övriga förutsättningar för landets försvar och genom vilken kraven på vårt försvar skall formuleras, dels utarbetande och utfärdande till direkt under den högsta ledningen lydande chefer och myndigheter av order och anvisningar för den operativa krigsplanläggningen, dels ock utförandet av de delar av denna planläggning, som ankommer på den högsta ledningen.

Med de sålunda bestämda begreppen sammanhänger nära begreppet mobili- seringsplanläggning. Denna verksamhet syftar till att vid given tidpunkt och på given plats ställa vissa bestämda stridskrafter med fastställd utrustning till den operativa ledningens förfogande. Den operativa krigsplanläggningen och mobiliseringsplanläggningen påverkar varandra, men den senare är i sig själv icke av operativ art.

Försvarsledningskommittén har understrukit, att resonemang och för— slag i dess betänkande icke kan rätt uppfattas med mindre den sålunda angivna betydelsen av uttrycken ifråga hålles i minnet.

Utredningen har i sitt arbete utgått från de av försvarsledningskom- mittén gjorda begreppsbestämningarna. Likaså ansluter sig utredningen till kommitténs förslag, att innebörden av uttrycken operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete fastställes genom för hela krigs- makten gällande definitioner av i huvudsak det innehåll kommittén an- givit. Härjämte vill utredningen starkt understryka angelägenheten av att även andra liknande terminologiska frågor ägnas stor uppmärksamhet i syfte att få fram klara, entydiga och, såvitt möjligt, för krigsmaktens olika delar gemensamma definitioner av olika funktioner m.m. Det synes böra ankomma på överbefälhavaren att låta verkställa en översyn och komplet- tering av nu gällande bestämmelser för nomenklatur inom krigsmakten. Hithörande spörsmål bör också beaktas vid kommande omarbetningar av instruktionerna för myndigheterna inom krigsmaktens högsta ledning.

• Sida 14
•  Original

Av praktiska skäl använder utredningen i detta betänkande följande Förkortningar ÖB överbefälhavaren. (C) Fst (chefen för) försvarsstaben. FFD försvarets förvaltningsdirektion. FLK 1958 års försvarsledningskommitté.

• Sida 15
•  Original

KAPITEL II

Vissa utgångspunkter och riktlinjer

Innan utredningen i de följande kapitlen går in på fördelningen av an- svar och uppgifter inom krigsmaktens högsta ledning, är det angeläget att erinra om vissa förhållanden som äger grundläggande betydelse för denna lednings verksamhet, omfattning och sammansättning.

Bestämmande för krigsmaktens högsta lednings uppgifter i krig och fred är de krav, som statsmakterna i enlighet med vår utrikes- och för- svarspolitik och mot bakgrunden av en målsättning för totalförsvaret stäl- ler på krigsmakten. Syftet med vår utrikes- och försvarspolitik är att trygga vår fred och vår frihet. Om ett krig skulle utbryta, är det vårt lands strävan att stå utanför kriget. För att öka våra möjligheter härtill har vi valt att icke ansluta oss till någon försvarsallians. Vårt land medverkar efter måttet av sin förmåga _ i första band inom FN:s ram _ i det in- ternationella arbetet för avspänning och en fredlig utveckling, en med- verkan som under senare tid tagit sig särskilt konkreta uttryck. Upp- gifter, som den på detta sätt sammanfattade politiken ställer krigsmakten inför, är att i sin mån förhindra att vi drages in i krig, bevara vår hand- lingsfrihet och avvisa varje kränkning av vårt lands integritet. Om vi likväl blir angripna, skall målen för krigsmaktens verksamhet vara, att fienden i det längsta hindras att få fast fot på svensk mark, att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former och att överrumplingst'örsök skall avvärjas. I fred skall krigsmakten göra sig skickad och hålla sig beredd att fylla dessa uppgifter. Den skall därjämte, om och i den mån statsmakterna beslutar att även framdeles ställa i Sverige organiserade militära vaktstyrkor till FN:s förfogande, tillhanda- hålla sådana.

Det är från dessa uppgifter för krigsmakten man har att utgå vid över- väganden rörande ansvars- och organisationsförhållanden inom krigsmak- tens högsta ledning. Avgörande för de krav, som måste ställas på led- ningen, är krigsmaktens direkt till vårt eget land knutna uppgifter att verka fredsbevarande och försvara folk och territorium; de krav som den nyssnämnda fredsbevarande uppgiften på det internationella planet ställer torde däremot icke vara av sådan art att de påverkar ledningens principi- ella utformning. Av det sagda följer att ansvars- och organisationsförhål- landen, icke blott i krig utan även i fred, inom krigsmaktens högsta ledning

• Sida 16
•  Original

mäste bestämmas utifrån de uppgifter denna ledning kan komma att ställas inför i krig. Utredningen finner det angeläget att understryka detta för- hållande, icke minst därför att den utrikes- och inrikespolitiska utveck- lingen under den långa tid vårt land levat i fred övat inflytande på be- dömandet av vår krigsmakts uppgifter och den inbördes betydelsen av dess olika funktioner.

Det ankommer på den politiska ledningen att ange målsättningen för landets totala försvar och verka för att den allmänna försvarsviljan upp- rätthålles. Den politiska ledningen bär således det yttersta ansvaret för krigsmaktens verksamhet och utformning. Den skall tilldela den högsta militära ledningen uppgifterna för det militära försvaret och däremot svarande resurser. Dessa uppgifter och resurser måste avvägas mot bak- grund av en målsättning för det militära försvaret, vilken utgår från mål- sättningen för hela totalförsvaret. Den militära ledningsorganisationen har att i fred, på grundval av de beslut statsmakterna fattat, leda krigsmaktens uppbyggnad till en slagkraftig försvarsorganisation, som kan utgöra ett stöd för utrikespolitiken. Denna organisation måste successivt moderni- seras och inriktas med hänsyn till förändringar i förutsättningarna, den måste utbildas och övas samt hållas i en efter läget anpassad beredskap. Den militära ledningsorganisationen skall i krig, enligt de riktlinjer stats- makterna uppdragit för totalförsvaret, leda användningen av krigsmakten i syfte att bevara nationens frihet och oberoende.

Utredningen anser det vara av grundläggande betydelse för vårt försvar, att ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen och den högsta krigsmaktsledningen är klarlagd och tydligt framgår av gällande instruk- tioner och författningar. För att alla viktiga ledningsområden skall bli beaktade är det särskilt betydelsefullt att ansvarsfördelningen är full- ständig.

Den alliansfria utrikespolitiken ställer kravet, att vår krigsmakt i sig själv skall innehålla alla de element _ stridskrafter, vapensystem och un- derhållsresurser m.m. av olika slag _ som erfordras för att uppfylla mål- sättningen för vårt försvar. Krigsmaktens högsta ledning måste därför också innefatta resurser för ledning av alla funktioner, som erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda detta försvar i fred. Det operativa krigsförberedelsearbetet ställer större krav på ledningen vid en alliansfri ställning än om den egna försvarsmakten hade ingått i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste också ha möjligheter att utveckla egna metoder, egen materiel och egen organisation. Stora krav ställes där- för på vår försvarsforskning och vår materielutveckling i övrigt, vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem från grunden fram till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt att ha sådana grundläggande sammanhang för ögonen, när man tar ställning till de frå- gor som denna utredning avser.

• Sida 17
•  Original

De omfattande vapen- och stridstekniska resurser, som en motståndare i ett nutida krig kan insätta mot oss, ställer det allmänna kravet på vår krigsmakt att stridskrafter ur de tre försvarsgrenarna skall genom en ge- mensam insats kunna lösa en stridsuppgift. Härav följer att krigsmaktens högsta ledning skall ha förmåga att samla stridskrafter ur olika försvars- grenar till det operationsomräde, där ett avgörande eftersträvas eller vän- tas, och inom detta område leda dem så att stridskrafternas samordnade insats ger högsta möjliga försvarseffekt.

Mot denna bakgrund ser utredningen som sin uppgift att vid lösandet av ledningsproblemen främja en effektiv samordning mellan krigsmaktens olika delar. Utredningen finner angeläget att framhålla, att effektivitets- kravet måste vara vägledande vid lösandet av organisationsproblemen. Led- ningens organisation måste vara så utformad att den underlättar, ej hind- rar, en snabb och fullständig anpassning till de krav och möjligheter krigs— makten ställes inför.

Krigsmaktens fredsorganisation i stort präglas alltjämt av indelningen i försvarsgrenar. Dessa har den huvuduppgiften gemensam, att de skall uppställa krigsdugliga förband. Den militärtekniska utvecklingen har emellertid icke medfört att det ännu eller inom den tid som utredningen anser sig kunna överblicka _ en period av omkring tio år — finnes till- räckligt starka skäl för att sammanföra all verksamhet i detta syfte i en organisation under direkt ledning av ÖB eller av en enda myndighet under honom. Man måste därför alltjämt räkna med ett system, enligt vilket ett begränsat antal särskilt kvalificerade chefer under ÖB har att svara för avgränsade och såvitt möjligt enhetliga verksamhetsområden. Upp- delningen i ansvarsområden kan tänkas ske på olika sätt, och det är sanno- likt att utvecklingen så småningom kommer att göra den nu gällande an- svarsfördelningen mellan försvarsgrenarna otidsenlig. För nu överblickbar tid har utredningen funnit att det saknas anledning att räkna med någon annan principiell indelningsgrund än den nuvarande, vilken i stort sett bygger på olika metoder att förflytta stridsmedel. Däremot är det antag- ligt att denna indelningsgrund kommer att steg för steg modifieras till följd av förskjutningar mellan försvarsgrenarnas ansvarsområden. På längre sikt kan en sådan utveckling leda till en förändrad indelning. I detta sammanhang finnes anledning att särskilt framhålla, att betydelse— fulla frågor rörande luftförsvaret måste lösas inom en icke avlägsen fram- tid, däribland frågan om var ansvaret för uppsättande av olika för luft- försvaret avsedda stridskrafter skall förläggas.

Utredningen vill härefter beröra vissa frågor om krigsmaktens högsta lednings personalbehov m.m. Till en början må erinras om de uttalanden rörande förhållandet mellan den högsta ledningens och förbandens per- sonalbehov, som gjorts av FLK (s. 21 f. och 99 f.) och som, i vad de avser fredsförhållanden, kan sammanfattas sålunda. Staber och förvaltningar

• Sida 18
•  Original

har som enda uppgift att utveckla och leda krigsmakten. Det är felaktigt, om den kvalificerade personalen reserveras för dem i så stor utsträckning, att det medför bestående skadeverkningar på den praktiska utvecklingen av krigsförbanden och dugligheten vid dessa. Den tekniska utvecklingen medför emellertid allt svårare och mer tidskrävande problem, när det gäller studier av det framtida krigets natur, analys och utformning av den opera— tiva planläggningen samt studium och val av vapensystem och annan materiel. Detsamma gäller för alla länders krigsmakter. Inom allmän och enskild företagsamhet är det också påtagligt, hur sådana funktioner som planering, prognosvcrksamhet, konstruktion och arbetsledning ökar i be— tydelse. Detta förhållande framtvingas av den tekniska utvecklingen. Det är naturligt att motsvarande process äger rum inom vår krigsmakt, lik— som fallet är i andra staters krigsmakter. Allmänt sett har emellertid vår krigsmakts högsta ledning i förhållande till sina uppgifter en personal- styrka, som i jämförelse med motsvarande förhållanden utomlands är liten. De krav, som den nämnda utvecklingen ställer på den högsta led— ningen, har till större delen icke kunnat tillgodoses på annat sätt än genom kommendering av personal från förbanden, vilkas verksamhet därigenom påverkats ogynnsamt.

Den tendens till ökning av personalbehovet i krigsmaktens högsta led- ning, som alltid kommer att vara en följd av teknisk utveckling och krav på hög beredskap, måste mötas av en strävan att genom ständigt pågående rationaliseringar förenkla organisationen och hålla personalstyrkan inom rimliga gränser. Det är av största vikt att ledningen konstrueras så, att den har goda förutsättningar att i första hand själv verka i denna riktning.

Utredningen ansluter sig till vad FLK sålunda anfört och vill för egen del tillägga följande.

Det har synts utredningen vara av intresse att söka siffermässigt belysa relationen mellan tillgångarna av kvalificerad personal dels i krigsmak— tens centrala ledningsorgan, dels inom krigsmakten i övrigt. Utredningen har därför låtit verkställa vissa undersökningar i detta syfte. Uppgifter har inhämtats rörande dels antalet aktiva officerare, som den 1 oktober 1960 tjänstgjorde vid myndigheter tillhörande högkvarteret och vid vissa andra centrala institutioner (försvarets kommandoexpedition, försvarshög— skolan och försvarets brevskola), dels antalet beställningar för officerare på aktiv stat, som fanns inrättade vid samma tidpunkt. Ifrågavarande båda tal uppgick till 706 och 4 385. Med reservation för den felkälla, som ligger däri att den större siffran kan innefatta en del vakanser i löj tnantsgraden, kan alltså konstateras att omkring 14 % av krigsmaktens officerare i freds- organisationen tages i anspråk inom högkvarteret och andra centrala organ.

Utredningen har även ansett det vara av intresse att beträffande de fyra centrala staberna jämföra antalet den 1 oktober 1960 tjänstgörande aktiva officerare med motsvarande antal för några år sedan, varvid valts tid- punkten den 1 oktober 1955. Jämförelsen visar följande.

• Sida 19
•  Original

1 oktober 1955 1 oktober 1960 Förändring

Försvarsstaben .......................... 104 113 + 9 Arméstaben .............................. 120 150 + 30 Marinledningens stabsdelar .............. 105 107 + 2 Flygledningens stabsdelar ................ 62 87 + 25

Summa 391 457 + 66

Härtill kan fogas upplysningen, att under angivna tid inrättats nya beställningar, avsedda för ifrågavarande staber, till ett antal av 16, varav fyra för försvarsstaben, en för arméstaben, två för marinstaben och nio för flygstaben. Behoven av flera officerare i dessa staber har alltså till övervägande delen måst tillgodoses genom kommenderingar.

I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att den finner det icke vara rationellt, att arbetskraftsbehovet i de centrala staberna i så hög grad som nu är fallet varaktigt tillgodoses genom kommendering av personal från förbanden. Systemet bygger på avvägningar i varje upp- kommande fall mellan stabernas uppgifter av planläggningskaraktär och förbandens utbildningsuppgifter. Organisations- och ansvarsförhållanden medför att det möter större svårigheter att kommenderingsvägen öka per- sonaltillgången i försvarsstaben än i en försvarsgrensstab. I det senare fallet skall den inbördes betydelsen av de båda verksamhetsområdena fast— ställas av försvarsgrenschefen, vilken har ett direkt ansvar för dem båda och äger förfoga över officerspersonalen inom hela försvarsgrenen. I det förra fallet däremot representeras de båda områdena av var sin chef, för- svarsstabschefen och försvarsgrenschefen, och kommenderingsfrågan blir — även beträffande personvalet — beroende av den överenskommelse som kan träffas mellan dessa chefer. Det är därför enligt utredningens mening i hög grad önskvärt att minska den gemensamma försvarsstabens beroende av kommenderingar ur försvarsgrenarnas personalkårer för handläggandet av arbetsuppgifter av icke tidsbegränsad natur, som åvilar staben. Sett ur utbildningsarbetets synvinkel gäller samma önskemål med avseende å såväl försvarsstaben som försvarsgrensstaberna. Även om en viss rörlighet med hänsyn till variationer i verksamheten alltid måste känneteckna de cen— trala staberna, bör man därför enligt utredningens mening söka komma fram till en ordning, enligt vilken personalförteckningar för dessa staber i högre grad än nu avspeglar det verkliga personalbehovet. Detta bör vara en riktpunkt vid organisationsarbetet i samband med genomförandet av den försvarsledningsreform, om vilken utredningen framlägger förslag. Där- med skulle en principiell anslutning komma att ske till den översyn av förbandens befälsbehov, som påbörjats och som hittills föranlett beslut om ny befälsordning för infanteriet och kavalleriet.

• Sida 20
•  Original

KAPITEL III

Enhetlig ledning i krig

A. Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i krig

Ledningen av krigsmakten måste vara uppbyggd så, att den kan fullgöra sin uppgift i det eller de slag av krig man kan bedöma som sannolikt (jfr FLK s. 74—75). Nutida stridsmedel gör det möjligt för en motståndare att slå hårda slag mot stora delar av vårt land efter endast en kort tid av hän- delser, som kan innebära en förvarning för oss att göra oss beredda. Efter som ett sådant inledningsskede av ett krig kan anses som troligt, måste organisationen av krigsmaktens högsta ledning i första hand anpassas där- efter. Andra, långsammare händelseförlopp ställer ej samma hårda. krav. Om den högsta ledningen är uppbyggd för att verka vid och efter ett överras- kande och våldsamt krigsutbrott, bör det icke vara förenat med svårigheter att anpassa dess verksamhet efter ett från ledningssynpunkt enklare hän- delseförlopp.

FLK har sammanställt de viktigaste kraven på högsta ledningen i krig i sitt betänkande, s. 76 f. och 93 f. ÖB har förklarat sig dela kommitténs uppfattning om dessa krav. Försvarsledningsutredningen instämmer också i dem och vill särskilt understryka betydelsen av hög beredskap i fred, nöd- vändigheten av att snabbt kunna fatta beslut av avgörande karaktär samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från högsta ledningen till direkt underlydande chefer. Utredningen vill även betona vikten av att arbetet inom krigsmaktens högsta ledning sker i nära samarbete med ledningen av det totala försvarets civila grenar. Detta kräver samordning av den geogra- fiska grupperingen och ett effektivt utnyttjande av sambandsresurserna.

Med hänsyn till de moderna stridsmedlens stora effekt måste vid gruppe— ringen tillses att ledningsorgan finnes i reserv i tillräcklig omfattning och att dessa kontinuerligt hålles orienterade, så att de utan omgång kan överta ledningen. Härjämte måste underlydande chefer kunna handla utan order från den högsta ledningen, om denna under kortare eller längre tid sättes ur funktion. Detta kräver att alla chefer är väl insatta i de allmänna pla- nerna för krigföringen och att de har erforderliga befogenheter och resurser att ensamma eller i samverkan med andra myndigheter lösa operativa upp- gifter.

I krig är den operativa verksamheten den viktigaste, och all annan verk- samhet är underordnad denna. Den högsta ledningen i krig måste därför

• Sida 21
•  Original

ha ansvar, befogenheter och organisation som motsvarar de krav som kom- mer att ställas på den från operativ synpunkt. I enlighet härmed måste ledningen utformas så, att den fortlöpande har en aktuell bild av det sam- lade krigsläget och av de olika faktorer som kan öva inflytande på detta. Den måste också ha en kontinuerlig och realistisk uppfattning om våra militära resursers läge och tillstånd, så att den kan bedöma handlingsmöj- ligheterna i olika situationer.

B. Granskning av nuvarande organisation och verksamhet

ÖB har liksom FLK konstaterat, att det med hänsyn till de uppställda kra- ven föreligger vissa brister i nuläget såväl i fråga om beredskapen som be— träffande organisation och andra förutsättningar för verksamheten i krig (s. 106—108).

Försvarsledningsutredningen vill för sin del dock betona värdet av att det redan i nuläget finnes en överbefälhavare, som i fredstid biträdd av för- svarsstaben och försvarsgrensledningarna genomför ett omfattande krigs- förberedelsearbete och som i krig är beredd att leda verksamheten. Svag— heterna i den nuvarande organisationen ligger främst i den bristande över- ensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisation, som medför en otill- fredsställande beredskap, samt i att det icke finnes en enhetlig ledning av den operativa verksamheten i högkvarteret. I fråga om den inre organisa- tionen av högkvarterets operativa del vill utredningen anföra, att det i nu- läget finns risker för att kompetenstvister kan uppstå mellan cheferna för de olika stabsdelarna och för att högkvarterets verksamhet utåt —— gent- emot regering, samverkande civila myndigheter och direkt underlydande _ icke kommer att i tillräcklig utsträckning få prägeln av en klar helhetssyn.

C. Synpunkter och förslag 1. FLK

I kapitel VI av sitt betänkande har FLK närmare granskat tänkbara alter- nativ för organisationen av krigsmaktens högsta ledning i krig. Härvid har kommittén utgått från uppställda krav samt anförda förtjänster och bris- ter i nuvarande organisation. FLK har framhållit, att vid en värdering av de många kravens inflytande på organisationen hänsyn i första hand en- dast bör tagas till de väsentliga kraven. Vid sin jämförelse mellan olika alternativ för högsta ledningens krigsorganisation har FLK följaktligen endast beaktat de krav, som avser ledningen av den operativa verksamheten, innefattande jämväl stödfunktioner.

De av FLK granskade alternativen har benämnts ÖB- och militärled- ningsalternativen. Såsom gemensamma förutsättningar har FLK bl. a. an—

• Sida 22
•  Original

givit, att toppmyndigheten skall biträdas av- en stab, som har erforderliga resurser _— bättre än den nuvarande försvarsstabens _ att framlägga ett samordnat och allsidigt belyst stabsunderlag, samt att stabsdelar, som kon- tinuerligt skall samarbeta, under hänsynstagande till skyddskravet skall grupperas i anslutning till varandra.

FLKzs granskning (s. 112) syftar främst till att klarlägga för— och nack- delar med en ensamt beslutande överbefälhavare (ÖB-alternativet) och en kollegial ledningsform (militärledningsalternativet). Kommittén konstate- rar att stabsarbetet i högkvarteret måste ledas enhetligt för att bli effektivt. Likaså måste besluten fattas av en ansvarig befattningshavare och icke av flera. Om besluten skulle fattas kollegialt, komme det vid oenighet att kun- na bli rubbningar i ansvarslinjerna, och enheten i det operativa handlandet skulle kunna äventyras. Det skulle även föreligga risk för oklarheter i stabs- arbetet, och ödesdigra tidsförluster skulle kunna uppstå innan beslut fat- tades.

FLK har valt en typlösning för organisationen av den högsta ledningen i krig, som innebär

»att den högsta militära ledningen i krig utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd främst av en allsidigt sammansatt försvarsstab,

att de operativa orderlinjerna går direkt från överbefälhavaren till regio- nala chefer samt

att försvarsgrenscheferna utövar det operativa inflytande, som hör till- komma dem, i egenskap av rådgivare åt och ställföreträdare för överbefäl- havaren.»

Om de närmare uppgifterna för överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna och försvarsstaben i krig har FLK anfört följande.

Överbefälhavaren skall utöva en enhetlig ledning av krigsmaktens. an- strängningar. Han skall ge operativa order direkt till regionala chefer. Dessa order skall utarbetas i en allsidigt sammansatt försvarsstah. Det skall dock ej vara uteslutet att överbefälhavaren kan uppdraga åt andra chefer i hög- kvarteret att utfärda kompletterande order och anvisningar.

Chefen för försvarsstaben skall ha fullständigt ansvar och klara befo- genheter att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret. Den freds- tida operationsledningen1 skall utgöra stommen i högskvarterets operativa del. Staben bör, med hänsyn till kraven på att verksamheten skall kunna fortgå dygnet runt och på alternativa platser, förstärkas genom att försvars- grensstabscheferna och delar av försvarsgrensstaberna tillföres. Härigenom kommer försvarsstaben även att disponera experter på verksamhet som eljest icke är företrädd i staben, bl. a. sådan personal som i fredstid arbetar med mobiliseringsförberedelser.

Försvarsgrenscheferna bör vara ställföreträdare för överbefälhavaren. Deras uppgifter i denna egenskap kan vara att på överbefälhavarens upp—

1 Angående operationsledningen i fred se kap. VII.

• Sida 23
•  Original

drag inspektera och ge order till regionala chefer vid besök på dessa chefers grupperingsplatser eller att representera krigsmakten utomlands vid för- handlingar. En av de ställföreträdande överbefälhavarna bör vara beredd att, om ÖB sättes ur spel, med kort varsel överta ledningen till dess rege- ringen utsett en ny överbefälhavare.

Någon sådan reglerad rådgivning till ÖB, som i fredstid äger rum i mili- tärledningen, räknar FLK icke med under krigsförhållanden.

2. Utredningen

De grundläggande principer för organisationen av och verksamheten inom högsta ledningen i krig, som FLK formulerat, ger ej anledning till erinran från utredningens sida. Utredningen anser, att FLK:s förslag tillgodoser de allmänna krav, som uppställts mot bakgrunden av ett nutida krigs karak- tär. Utredningen vill här endast framhålla hur väsentligt det är, att bered- skapen i fredstid för en snabb övergång till krigsorganisation hålles hög. Detta kräver att den personal, som skall ingå i den krigsorganiserade för- svarsstaben, d.v.s. såväl försvarsstabens egen personal som den som skall tillföras från försvarsgrensstaberna i fred, får en grundlig utbildning och göres väl förtrogen med förutsedda arbetsuppgifter. En intensifierad ut- bildning och träning i stabsarbete är således nödvändig.

Det bör ankomma på ÖB att utarbeta bestämmelser för högkvarterets övergång till krigsorganisation, att fastställa den närmare sammansätt- ningen av högkvarterets operativa del samt att utge erforderliga stabsmäs- siga föreskrifter för verksamhetens bedrivande.

FLK har icke närmare granskat frågan om vilka uppgifter som i krig bör åvila de delar av försvarsgrensstaberna, som icke tages i anspråk för att förstärka försvarsstaben. Ej heller har FLK angivit om försvarsgrens— cheferna i krig bör disponera sina försvarsgrensstaber eller delar av dessa för verksamhet, som de i fredstid är avsedda för. Utredningen anser i lik- het med FLK, att det i första hand gäller att skapa en organisation för den högsta ledningen i krig som effektivt kan leda den operativa verksamheten. Ledningen av sådan verksamhet som är av mera fredsbetonad art måste komma i andra hand. Hänsynen till det allmänna kravet, att krigsmakten i första hand skall inriktas för att stå emot ett häftigt inledningsskede av ett krig, medför att det ej är motiverat att upprätthålla sådan verksamhet annat än i begränsad omfattning. De personella resurserna, framför allt av kvalificerad personal, torde ej heller medge att några större organisationer i krig vidmakthålles för verksamheten i fråga. Endast sådan icke-operativ verksamhet bör därför kvarstå, som är ägnad att snabbt höja eller vid för- luster vidmakthålla de krigsorganiserade stabernas och förbandens krigs- duglighet eller i övrigt kan ge resultat på kort sikt.

Utredningen anser i enlighet med vad nu anförts, att huvuddelen av den

• Sida 24
•  Original

personal, som ingår i försvarsgrensstaberna och som icke tages i anspråk för tjänsti försvarsstaben, bör utnyttjas i krigsorganisationen vid regionala staber och i stridskrafterna. En mindre del bör dock alltjämt stå till för- svarsgrenschefernas förfogande främst för inspektionsverksamhet och led- ning av utbildning vid depåer. I samband härmed vill utredningen fram- hålla, att betydande delar av de centrala förvaltningsmyndigheternas upp- gifter är av sådan natur, att de bör nedläggas i krig. Det är även av andra skäl angeläget, att kraftiga ansträngningar göres för att nedbringa förvalt- ningarnas krigsorganisation.

Av redogörelsen för FLKzs förslag framgår bl. a. att försvarsgrensche- ferna bör vara ställföreträdare för ÖB och på hans uppdrag fullgöra vissa uppgifter. Utredningen anser att detta är i princip riktigt. Utredningen finner dock anledning att närmare beröra frågan om vem som i första hand bör ersätta ÖB, för den händelse denne skulle vara försatt ur spel för längre tid eller definitivt. FLK har ansett att ersättaren i sådant fall bör vara en försvarsgrenschef och därvid anfört, att försvarsstabsehefen sannolikt icke kan komma i fråga, enär han får antagas ha befunnit sig på samma plats som ÖB. För en sådan situation har utredningen intet att erinra mot förslaget. Skulle emellertid i stället det läget ha inträtt, att ÖB men icke försvarsstabsehefen år försatt ur spel, finner utredningen det na- turligt att den sistnämnde inträder som ersättare intill dess Kungl. Maj:t utsett ny ÖB. Han är genom sin verksamhet synnerligen väl förtrogen med överbefälhavarens grundläggande tankegångar och aktuella planer för den pågående krigsverksamheten, vilket bör underlätta arbetets kontinuerliga bedrivande i högkvarteret och minska riskerna för en svaghetsperiod i sam- band med befälets övertagande. Utredningen vill tillägga, att det under alla omständigheter är angeläget att Kungl. Maj:t meddelar erforderliga bestäm- melser rörande den nu berörda frågan senast vid krigsutbrott.

• Sida 25
•  Original

KAPITEL IV

Enhetlig ledning i fred

A. Allmänna krav 1. Fredsverksamhetens bakgrund och innebörd

Huvuddelen av verksamheten inom krigsmakten i fred utgöres av för- beredelser för att lösa krigsuppgifterna. Förberedelserna består i studier, planering för operativ verksamhet, materielanskaffning, organisationsar— bete, utbildning, övningar och mobili—seringsplanläggning. Toppmyndighe- ten skall i en klar strategisk grundsyn kunna ge uttryck för krigsmaktens problem och ange hur dessa bör lösas på kort eller lång sikt. Denna för krigsmakten gemensamma syn skall vara samordnad med en grundsyn på totalförsvarsproblemen. Den bör grundas på studier och prognoser, som utmynnar i ett fastställande av vilka angreppsformer och -metoder värt för- svar i första hand skall kunna möta. I likhet med FLK anser utredningen — såsom anförts i kapitel III — att vår krigsmakt och vårt totalförsvar i övrigt främst skall vara beredda att möta inledningsskedet av ett krig, som insättes mot oss efter kort förvarning och med stor häftighet. Ofrånkomliga krav är därför, att krigsmakten och dess ledning är beredda att snabbt ge- nomföra övergång från freds— till krigsverksamhet och att krigsmakten är krigsduglig omedelbart efter mobilisering.

Såsom FLK uttalat (s. 75), måste vårt försvar i fred utvecklas med hän— syn till att stora variationer är möjliga i ett modernt krigs karaktär. »De hänsyn, som därvid bör tagas till olika angreppsformer, skall komma till uttryck i vår beredskap och våra operationsplaner samt i planerna för krigs- maktens utveckling på lång sikt. Detta är kärnan i den högsta militära led- ningens arbete i fredstid och grunden för verksamheten i krig. Den avväg- ning mellan olika delar av krigsmakten, som härvid måste ske, är den svå- raste av all fredstida militär verksamhet. Med de begränsade resurser, som står till buds för vårt försvar, är det nämligen i regel omöjligt att stärka vår motståndskraft i ett avseende utan att samtidigt minska den i något annat. Därvid dröjer det ofta lång tid från det beslut har fattats till dess styrketillväxten kan utnyttjas. Försvagningar inträder i regel snabbare.»

2. Olika arter av krigsförberedelsearbete och sambandet mellan dem

Verksamheten inom krigsmakten i fred kan indelas i ett flertal funktioner, vilka principiellt sett är sidoordnade men har ett nära inbördes samman-

• Sida 26
•  Original

hang. De viktigaste är enligt FLK operativ verksamhet, långsiktsplanering. forskning och förvaltningsverksamhet. Den operativa verksamheten är en huvudfunktion, som kan indelas i operativt krigsförberedelsearbete _ in- klusive åtgärder för beredskap _ och åtskilliga stödfunktioner, bland vilka här må nämnas sambands- och övrig teletjänst, underrättelsetjänst, kom- munikationstjänst, kvartermästar- och övrig underhållstjänst, fältarbets- tjänst, säkerhetstjänst samt upplysnings- och presstjänst.

Verksamheten inom olika funktioner är beroende av flera faktorer, varav de viktigaste är, förutom målsättningen, stridskrafternas avsedda använd- ning, anslagstilldelningen på kort och lång sikt och det förhållandet, att vårt land har ett värnpliktssystem med en ringa kader av fast anställt befäl.

De krav som FLK ställer på ledningen av de särskilda funktionerna fram- går av betänkandet, s. 78_80. Utredningen biträder de av FLK anförda syn- punkterna. Utredningen anser sålunda att operativ verksamhet, långsikts- planering, forskning och förvaltning är de funktioner som har grundläg- gande betydelse. Med dessa funktioner sammanhänger taktik, organisation, utrustning, mobilisering, utbildning, övningar och personaltjänst. Dessa senare funktioner syftar gemensamt till att vid given tidpunkt och på be- stämda platser ställa krigsberedda stridskrafter i fastställt antal till den operativa ledningens. förfogande. De kan med en gemensam benämning kallas de förbandsproducerande funktionerna.

För sina överväganden 0111 en lämplig organisation av krigsmaktens högs- ta ledning har utredningen funnit det angeläget att närmare granska de olika funktionernas inbördes beroende och deras behov av samband med varandra.

För utredningen står det klart, att ingen av de angivna funktionerna kan verka för sig utan att var och en av dem för sitt fortbestånd och sin utveckling kräver mer eller mindre stark anknytning till någon eller några av de övriga funktionerna. Ytterst är samtliga funktioner beroende av den målsättning för krigsmakten, som statsmakterna fastställt och som ligger till grund för den strategiska grunduppfattningen om vår krigsmakts be- redskap i fred och dess uppträdande i krig.

Funktionerna har olika betydelse och värde sinsemellan i krig och fred. I krig är den operativa funktionen helt dominerande, och de övriga ned- lägger då huvuddelen av sin verksamhet. Endast sådant som har direkt sam- manhang med den operativa verksamheten bibehålles. I fred är den opera- tiva funktionen ledande, men de övriga funktionerna har högt värde och sammanhanget mellan dem är mer eller mindre starkt betonat.

Det sakliga sambandet mellan olika funktioner kräver att personal, som på olika nivåer inom krigsmakten har till uppgift att bereda ärenden till- hörande de särskilda funktionerna, kan överlägga om gemensamma frågor vid personliga sammanträffanden eller på annat sätt. Detta syfte främjas, om olika befattningshavare har en likartad grundutbildning, om föreskrif-

• Sida 27
•  Original

ter finnes för samarbete i olika instanser samt om de lokala förhållandena är sådana att samband kan åstadkommas utan tidsutdräkt. Sambandet un- derlättas vidare genom att olika befattningshavare besjälas av gemensam strävan att nå uppställda mål och hyser förtroende för varandra.

Inom den operativa funktionen syftar det fredstida krigsplanläggnings- arbete för olika tänkbara krigsfall, som bedrives inom krigsmaktens högsta ledning, numera främst till att ge underlydande chefer uppgifter och till- dela dem stridskrafter och övriga resurser, ge föreskrifter om samordning och samverkan samt avdela erforderliga reserver. Arbetet omfattar även utfärdande av bestämmelser för beredskap i olika avseenden (mobilise- rings-, strids- och transportberedskap m.m.). Den nu angivna verksamhe- ten är i hög grad beroende av de operativa stödfunktionerna, främst under- rättelse-, kommunikations-, underhålls- och sambandstjänst. Med stöd av utländska erfarenheter och mot bakgrunden av kravet på hög beredskap samt med hänsyn till att strid numera ej föres försvarsgrensvis utan av stridskrafter från olika försvarsgrenar i samverkan med varandra, anser utredningen att det operativa krigsförberedelsearbetet måste ledas i nära samband med sina stödfunktioner.

Den operativa funktionen i fred omfattar även en inriktning på längre sikt av krigsmaktens verksamhet. Studier och planer måste göras under hänsynstagande till utvecklingen hos presumtiva motståndare. Dessa stu- dier och planer utnyttjas tillsammans med annat underlag, som lämnas av forskningen och förvaltningen, inom funktionen långsiktsplanering. Enär den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen sålunda utgår från samma underlag och kräver ett dagligt samarbete i fråga om krigsmaktens utveckling på längre sikt, är dessa båda funktioner de som har den närmas- te anknytningen till varandra.

Långsiktsplaneringen utgör i sin tur grunden för materielanskaffning, organisation av krigsförband, beräkning av personalbehov samt fredsorga- nisation. Lån—gsiktsplaneringens inflytande på materielanskaffningen kan delas i två faser: dels den allmänna inriktningen av verksamheten och av medelsfördelningen för olika ändamål, dels omsättandet av denna inrikt- ningi materielplaner, som skall ligga till grund för slutlig medelstilldelning och anskaffning. Den förstnämnda fasen har närmast behov av samband med den operativa verksamheten och forskningen och den senare med funk- tionerna organisation, utrustning och materielförvaltning.

I fråga om långsiktsplaneringens inflytande på krigs- och fredsorganisa- tionen samt på personalområdet gäller motsvarande synpunkter som för materielanskaffningen. Sålunda kan även här två faser särskiljas, en av all- mänt inriktande slag och en som innefattar planeringsarbetet i detalj. Den förra kräver samband med den operativa verksamheten, den senare främst med annan långsiktsplanering och med funktionerna organisation, utbild- ning och personaltjänst. Nu avsedda delar av långsiktsplaneringen har även

• Sida 28
•  Original

behov av anknytning till förvaltningen men icke i lika hög grad som pla- neringen inom materielområdet.

Förualtningsfunktionen inom krigsmakten är närmast att se såsom en viktig stödfunktion, vilken kräver nära anknytning till övriga funktioner. Förvaltningen är dock icke något entydigt begrepp utan kan uppdelas i ett antal delfunktioner, som med olika styrka fordrar samband med andra funktioner.

Förvaltningen av tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinärmateriel måste sålunda ha ett nära samband med materielplaneringen och forsk- ningen samt med organisations-, utrustnings- och utbildningsfunktionerna. Erfarenheter från in- och utlandet pekar på att en nära anknytning mellan här nämnda funktioner äger avgörande betydelse för utvecklingen av strids- krafterna.

Civilförvaltningens anknytning till andra funktioner är mest påtaglig i fråga om personalfunktionen. I övrigt är behovet av nära samband icke lika utpräglat.

Fortifikationsförvaltningen kan delas i de två funktionerna byggnads- och fastighetsförvaltning samt verksamhet avseende befästningar. Den förstnämnda delfunktionen behöver samband med långsiktsplaneringen för organisation och med organisationsfunktionen, den senare framför allt med den operativa funktionen och med långsiktsplaneringen för befästnings- arbeten. Fortifikationsförvaltningens två delfunktioner fordrar samband med varandra i fråga om byggnadsteknisk verksamhet.

Budgetarbete och anslagsäskanden, som är en för all förvaltning gemen- sam delfunktion, skall stödjas av och utgå från den operativa verksam- heten och har en nära anknytning till andra funktioner, främst då lång- siktsplaneringens båda faser och förvaltningens olika grenar. Behovet av nära samband är särskilt påtagligt när anslag tilldelas enligt nu gällande princip med fastställda kostnadsramar.

Med forskning brukar enligt inom krigsmakten tillämpad terminologi vanligen avses tekniskt-vetenskaplig och medicinsk forskning. Forskningen inom krigsmakten omfattar dock även andra områden, av vilka det psyko- logiskt-pedagogiska bör nämnas. Den övar inflytande framför allt på lång- siktsplaneringen och förvaltningen. Forskningen kan liksom långsiktspla- neringen indelas i två faser, av vilka den allmänt inriktande närmast bör ha s.amband med långsiktsplaneringen och den mera i detalj arbetande främst med utrustnings- och förvaltningsfunktionerna men också med ut- bildnings- och personalfunktionerna (jfr FLK s. 169 f.).

De av utredningen s. k. förbandsproducerande funktionerna (s. 26) erford- rar ett mycket nära samband med varandra. Gemensamt är de en följd av den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, och de måste därför utövas i god kontakt med dessa funktioner. De är även gemensamt beroende

• Sida 29
•  Original

av förvaltningsverksamheten, främst då materielplaneringen och -anskaff- ningen samt budgetarbete och anslagsäskanden.

Sambandskravet i fred är således icke lika starkt mellan alla funktioner. Behovet av anknytning är särskilt påtagligt mellan det operativa krigsför- beredelsearbetet i fred och stödfunktionerna därför, mellan den operativa verksamheten, långsiktsplaneringen och budgetarbetet samt mellan lång- siktsplaneringen för materielanskaffning, å ena sidan, och funktionerna organisation, utrustning och förvaltning, å den andra. Kravet på nära sam- band är även starkt, men ej i lika hög grad, mellan den operativa verksam- heten och de förbandsproducerande funktionerna. Enligt utredningens me- ning måste dessa förhållanden beaktas vid överväganden om ledningsorga- nisationens uppbyggnad.

3. Sammanfattning av allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred

Med hänsyn bl.a. till vad som anförts. i de båda närmast föregående av- snitten bör på krigsmaktens högsta ledning i fred ställas vissa allmänna krav, av vilka de viktigaste synes kunna sammanfattas sålunda.

Ledningen måste vara uppbyggd så, att den kan åstadkomma en strate- gisk grundsyn samt utveckla och tillämpa denna. Inom krigsmaktens högsta ledning bör ansvar och befogenheter vara samlade så att inriktningen av krigsmaktens verksamhet får kontinuitet och sammanhang. Ansvaret och befogenheterna måste även vara avvägda mot varandra och motsvaras. av kvalitativt och kvantitativt tillräckliga personella resurser. Ledningsorgani- sationen skall möjliggöra ett gott och effektivt samarbete med ledningsor- ganen för de civila grenarna av totalförsvaret.

Den största betydelse måste tillmätas kravet, att den högsta ledningen i fred har en hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen mobilisering och för att utföra operativ ledning. Detta leder i sin tur till att fredsorganisationen skall överensstämma med krigsorganisationen, så långt hänsynen till ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möjligt, och att åtminstone i de viktigaste befattningarna bör vara place- rade samma personer i fred som i krig. I enlighet härmed måste det inom den högsta ledningen i fred finnas en fast och enhetlig organisation för led-

l ning av operativ verksamhet med stödfunktioner, vilken kan utgöra stom- men till högkvarterets operativa del i krig.

Krigsmaktens ledning måste kunna framlägga ett sakligt, entydigt och överskådligt underlag för statsmakternas. prövning av olika behov inom en given kostnadsram och även kunna verka för en snabb och fortgående ra- tionalisering av verksamheten inom krigsmakten.

• Sida 30
•  Original

B. Nuvarande organisation och verksamhet

1. Organisation och uppgifter

FLK har 1 kap. V av sitt betänkande utförligt redovisat gällande föreskrifter för överbefälhavaren och andra chefer, myndigheter m. fl. tillhörande krigs- maktens högsta ledning. Utredningen hänvisar till detta kapitel. Sedan FLK avlämnat sitt betänkande har statsmakterna fattat principbeslut om inrät- tande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola, som skall lyda di- rekt under överbefälhavaren. Chefen för försvarsdepartementet har i detta ärende bl. a. uttalat följande.1

Den militärtekniska utvecklingen skärper enligt min mening kraven på smidig och effektiv samverkan mellan olika försvarsfunktioner. Den tekniska och tak- tiska utvecklingen bidrager till att sudda ut gränserna mellan olika försvarsgre- nar. Om disponibla resurser skall kunna brukas effektivt måste en ökad integra- tion av försvarsgrenarna ske. Förståelse för och kunskap om samtliga stridsmedel kommer att krävas av krigsmaktens personal i ledande befattningar.

Mot bakgrunden härav är det erforderligt att söka samordna utbildningen av dem som skall bekläda viktigare befattningar inom krigsmaktens ledning. Härom råder enighet. Det synes ej heller råda delade meningar om behovet av en för- stärkning av den högre stabsutbildningen särskilt för marinens och flygvapnets officerare. Äsiktsmotsättningar förekommer däremot i fråga om hur utbildningen organisatoriskt skall inpassas inom krigsmakten.

För min egen del anser jag övervägande skäl tala för att den högre utbildningen inom krigsmakten organisatoriskt inordnas i en gemensam högskola. Pågående omprövning av krigsmaktens högsta ledning bör ej utgöra hinder för att beslut härom fattas nu. En gemensam högskola bör nämligen lätt kunna inpassas 1 or- ganisationen oavsett vilken ställning som tages till organisationen av den högsta militärledningen. _ — —

Vad gäller den högre stabsundervisningen bör den samordnas i den utsträck- ning som är erforderlig för att åstadkomma förutsättningar för en gemensam militär grundsyn hos personal i ledande befattningar inom krigsmakten.

I övrigt har inga större förändringar inträtt som motiverar en särskild redovisning.

2. Verksamheten i fred

Utredningen hänvisar i fråga om verksamheten i fred inom krigsmaktens högsta ledning till de synpunkter, som FLK anfört på s. 95—98 och som främst syftar till att redovisa det aktuella läget inom viktigare områden samt de problem som väntas få stor betydelse under den närmaste fram- tiden. .

Utredningen har för sin del konstaterat, att verksamheten inom krigs- maktens högsta ledning bedrives i ett högt tempo. Förutom de ordinarie arbetsuppgifterna, vilka bl. a. på grund av krigsteknikens snabba utveck-

1 Prop. 1960: 142.

• Sida 31
•  Original

ling visar en tendens att öka, har den högsta ledningen ålagts ett stort an- tal utredningsuppdrag, som visat sig vara synnerligen tids- och arbetskrä- vande.

Arbetet med att skapa en för krigsmakten gemensam uppfattning om de grundläggande strategiska problemen har fortsatt på den grund som la- des 1959. Långsiktsplaneringen och ledningen därav synes vara på väg att få ökad stadga och bedömes efter hand kunna ge det underlag som erfordras för krigsmaktens inriktning på längre sikt. De förslag utredningen fram- lägger i det följande avser bl.a. att förbättra de organisatoriska förutsätt- ningarna för studie- och planeringsarbetet inom krigsmaktens högsta led- ning.

4. Huvudförvaltningsprincipen

FLK erinrade i sitt betänkande (s. 160) om den stora vikt man vid- 1954 års förvaltningsreform fäst vid samordnande verksamhet, bl.a. genom till- lämpning av huvudförvaltningsprincipen. Kommittén framhöll, att en ut- veckling mot ökad samordning också ägt rum men att en begränsning ligger däri, att huvudförvaltningsprincipen avser endast materielanskaff- ning och krigsproduktionsplanläggning. Enligt kommittén (s. 168) vore det angeläget att undersöka och praktiskt pröva, vilka möjligheter som finnes att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta även förråds— hållning, vård och underhåll samt materielinspektion. Om och i den mån en dylik utvidgning visade sig möjlig och lämplig, skulle man nå fram till ett system där en förvaltning beträffande viss materiel helt betjänade flera försvarsgrenar.

Kommittén anmälde även, att den praktiska tillämpningen av huvud- förvaltningsprincipen var under utredning inom FFD.

Vid sistnämnda utredning, som numera slutförts men ännu icke slut- behandlats i FFD, har man sökt utforma och utveckla den grundsyn som bör läggas på huvudförvaltningsprincipen och mot bakgrund därav under- sökt, huruvida erfarenheterna av utfärdade bestämmelser och principens praktiska tillämpning ger upphov till krav på ändring, komplettering eller förtydligande av hittills utgivna bestämmelser. Försvarsledningsutred- ningen, som under hand beretts tillfälle att ta del av utredningen, anser sig kunna konstatera att huvudförvaltningsprincipen såsom instrument för samordning av förvaltningsverksamheten varit av betydande värde. FFD:s utredning visar emellertid att ytterligare möjligheter till samordning och rationalisering av förvaltningsverksamheten kan vinnas. genom en ändrad definition av huvudförvaltningsprincipen och en följdriktig tillämpning av denna. Ifrågavarande utrednings förslag redovisas i korthet i det följande.

Syftet med att tillämpa en huvudförvaltnin'gsidé vid anskaffning av för- nödenheter bör vara att genom samordning av två eller flera förvaltningars verksamhet dels minska erforderliga arbetsinsatser i såväl tekniskt som administrativt avseende, dels ock reducera anskaffningskostnaderna genom olika former av samordnade inköp. Härvid förutsättes att kraven på kva- litet och ändamålsenlighet ej får eftersättas. Som följd av ett riktigt till- lämpande av huvudförvaltningside'n kan förväntas bl.a. typminskning och därigenom förenklad >>materielunderhållstjänst». Huvudförvaltningsidén torde med avsett syftemål kunna tillämpas även inom andra förvaltnings- områden än anskaffning av förnödenheter.

• Sida 43
•  Original

Huvudförvaltningsprincipen är fastställd i försvarets anskaffningskun- görelse (1954: 470). FFD utser enligt sin instruktion huvudförvaltnings- myndighet för olika förnödenheter, förordnar, där så bedömes lämpligt, att huvudförvaltningsprincipen helt eller delvis icke skall gälla samt avgör övriga frågor om tillämpning av principen ifråga. Direktionens utredning påvisar, att de praktiska tillämpningsformer som utvecklats för huvudför- valtningsprincipen i flera avseenden går utöver anskaffningskungörelsens bestämmelser. Utredningen föreslår att kungörelsen ändras så att den smi- dighet i tillämpningen, som ett riktigt utnyttjande av huvudförvaltnings- idén förutsätter, får stöd i bestämmelserna. Sålunda bör icke huvudförvalt- ningsansvar ovillkorligt knytas vare sig till hela anskaffningsförloppet (en- ligt definitionen i anskaffningskungörclsens 2 5) eller till all materiel i en förnödenhetsgrupp, för vilken FFD utsett huvudförvaltningsmyndighet. Hu- vudförvaltningsansvar bör heller icke åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet. En undersökning av varje särskilt stadium i an- skaffningsproceduren för en förnödenhet, varvid olika förvaltningars för- , utsättningar att omhänderha de olika stadierna väges mot varandra, torde i ge bättre underlag för rätt val av huvudförvaltningsmyndighet. Därvid kan i det visa sig lämpligt att anskaffningens olika led fördelas mellan flera för— valtningar.

Till skillnad från vad som nu gäller anses huvudförvaltningsansvaret böra omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d.v.s. icke en- dast krigsindustriell planläggning utan även planläggning för anskaffning genom köp, rekvisition och förhyrning.

Möjligheterna att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta även förrådshållning och materielunderhåll har undersökts vid ifrågava- rande utredning. Undersökningarna har lett till slutsatsen, att utöver det tekniska ansvar, som enligt anskaffningskungörelsen ligger i huvudför- valtningsmyndighetens skyldighet att utarbeta materielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktioner, förrådshållning och materielunderhåll icke bör generellt innefattas i en huvudförvaltningsmyndighets ansvar. Ett flertal faktorer, såsom militär organisation och beredskapskrav, vilka ligger utanför den egentliga förvaltningsverksamheten, medför att lämpligheten av att utsträcka huvudförvaltningsansvaret till att omfatta även förråds- hållning och materielunderhåll hör undersökas i varje särskilt fall. Vid ut— redning om huvudförvaltningspriucipens tillämpning för viss förnödenhet eller förnödenhetsgrupp bör emellertid beaktas, huruvida den tillämnade huvudförvaltningsmyndigheten helt eller delvis kan omhänderha även de nämnda funktionerna.

Slutligen må nämnas att FFD:s utredning framhållit samarbetsdelega- tionernas betydelse för samordning av anskaffningsverksamhet, såväl när det rör't förnödenheter för vilka huvudförvaltningsbestämmelser utfärdats

• Sida 44
•  Original

som andra förnödenheter. De orienteringar om anskaffningsplaner, diskus- sioner om kommande projekt m.m., som utgör led i delegationernas verk- samhet, skapar möjligheter till både arbetsfördelning och samordning som kan sägas motsvara den grundidé, på vilken huvudförvaltningsprincipen vilar.

Försvarsledningsutredningen biträder i huvudsak de slutsatser, som dra- gits i FFD:s utredning, och anser att en huvudförvaltningsprincip, som utformas enligt där uppdragna riktlinjer, bör kunna bli ett värdefullt in- strument för ytterligare samordning inom tygförvaltningsområdet. Vid framläggandet av sina förslag i fortsättningen av detta kapitel räknar för— svarsledningsutredningen med att huvudförvaltningsprincipen kommer att få i stort sett den innebörd som sålunda angivits. I samband med att härför erforderliga ändringar genomföres i försvarets anskaffningskungörelse bör enligt utredningens mening denna betydelsefulla författning, som tillkom år 1954, innan erfarenheter vunnits rörande förvaltningsreformen, i sin helhet underkastas en översyn.

5. Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna

Utredningen upptar här frågorna om det inflytande på de centrala för- valtningsmyndigheterna, som bör tillkomma ÖB oc'h försvarsgrenscheferna, samt hur behoven av samordning mellan myndigheterna i övrigt hör till- godoses. Framställningen avser i första hand de tygförvaltande verken.

a) Begreppen direktiv och anvisningar

De högsta militära chefernas befogenheter med avseende å förvaltningen måste grundas på klara och konkreta bestämmelser. Detta förutsätter i sin tur, att man definierar de begrepp med vilka man rör sig, så snart risk kan befaras föreligga att deras innebörd tolkas olika. Utredningen, som funnit lämpligt att i den följande framställningen använda termerna »di- rektiv» och »anvisningar», vill här söka klarlägga den avsedda innebörden av dessa termer. Därvid vill utredningen fästa uppmärksamheten på att uttrycken ifråga användes i nuvarande instruktioner för de centrala för- valtningarna. Deras innebörd i detta sammanhang är icke definierad, men det kan dock konstateras, att den betydelse som brukat inläggas i de båda orden i stora delar icke överensstämmer med vad utredningen här nedan anger.

Med direktiv avser utredningen mera allmänna riktlinjer för verksamhetens eller en viss verksamhetsgrens inriktning, omfattning och målsättning. Vid med- delande av direktiv skall de ekonomiska, tekniska och organisatoriska förutsätt- ningarna för att direktiven skall kunna följas vara åtminstone i huvudsak klar- lagda. Den av direktiven närmast berörda instansen bör få tillfälle att ta del av dem innan de fastställes. Direktiv skall lämnas skriftligen och uttryckligen anges utgöra sådana.

. i | | i ;

• Sida 45
•  Original

Direktiv skall följas, och någon ordning, enligt vilken de kan hänskjutas till högre instans, förutsättes icke. Givetvis kan direktiv, om omständigheterna för- anleder det, bl.a. efter hänvändelse från den myndighet, som fått direktiven, modifieras eller ändras.

Anvisningar går mera i detalj och kan direkt föranleda särskilda förvaltnings— beslut och andra åtgärder. Anvisningar skall dock vara utformade så, att de med- ger en viss frihet i fråga om verkställigheten. Även för anvisningar bör gälla att de organisatoriska, tekniska och ekonomiska förutsättningarna för deras efter- kommande skall vara i huvudsak klarlagda, och de bör i första hand utformas i samförstånd med den berörda myndigheten. Man kan emellertid av praktiska skäl knappast kräva att anvisningar alltid skall lämnas skriftligen, även om detta förfaringssätt bör vara den allmänna regeln.

Myndighet, som erhåller i behörig ordning meddelade anvisningar, har att utgående från sin ställning och sina åligganden självständigt pröva, om de kan eller bör följas. Finner myndigheten detta icke vara fallet, har den att genom före- ställningar hos den myndighet som meddelat anvisningarna söka utverka de änd- ringar den anser erforderliga. Om detta icke lyckas, bör anvisningarna kunna underställas högre instans, som regel Kungl. Maj:t.

Anvisningar får sålunda icke lämnas obeaktade utan skall följas, om icke änd- ring kan utverkas.

Beträffande såväl direktiv som anvisningar bör gälla, att de icke får obehörigen binda förvaltningsverksamheten.

b) Överbefälhavarens inflytande

Den strategiska grundsyn och den prognos rörande den militärtekniska utvecklingen, som omfattas av ÖB, samt dennes därpå grundade, inom ramen för statsmakternas beslut bedrivna planering i stort skall vara nor- merande för den centrala förvaltningsverksamhetens inriktning lika väl som för—försvarsverksamheten i övrigt. I enlighet härmed bör ÖB inom förvaltningsområdet äga de befogenheter m.m., som anges här nedan och som väsentligen överensstämmer med vad FLK föreslagit. Det är själv- fallet, .att dylika befogenheter alltid måste utövas inom de gränser som be- slut eller bestämmelser av statsmakterna kan utgöra, liksom att ÖB:s be- slut i en del frågor — exempelvis godkännande av materielplaner _ nor- malt efterföljes av beslut även från Kungl. Maj:ts sida. Utredningen vill vidare framhålla, att ÖB:s kommunikation med tygförvaltningsmyndighe- terna -— utom i ett särskilt angivet fall _ förutsättes äga rum genom för- svarsgrenscheferna.

ÖB skall i anslutning till den planerade verksamheten i försvarsstaben meddela direktiv rörande materielutvecklingens inriktning och verksam- heten i stort.

ÖB skall i huvuddrag fastställa förslag till materielplaner och mera vå- sentliga ändringar av sådana. Motsvarande befogenhet skall tillkomma ho- nom med avseende å personal-, byggnads- och befästningsplaner.

ÖB skall underställas stora materielprojekt (vilkas förverkligande i form av färdig materiel ofta ligger bortom den tidrymd som omfattas av gällande

• Sida 46
•  Original

materielplaner) och planerade, mera omfattande beställningar från utlandet. Då fråga är om materielprojekt, som berör mera än en försvarsgren —— till vilkas igångsättande ÖB i framtiden torde kunna bli initiativtagare — skall ÖB ha att fastställa arbets- och ansvarsfördelning samt i stora drag reglera erforderlig samverkan mellan försvarsgrenarna. Dylika beslut kan bli i viss mån normerande även för förvaltningarnas verksamhet med avseende på projektet.

ÖB:s avgöranden av de slag, som angivits ovan, torde böra fattas i mili- tärledningen.

ÖB skall i frågor, som anknyter till det operativa krigsförberedelsearbe- tet, äga direkt anvisningsrätt (d.v.s. icke genom försvarsgrenscheferna) i förhållande till förvaltningarna. Sådana anvisningar torde främst avse frågor rörande förråds- och underhållstjänsten, d.v.s. frågor som beredes inom försvarsstabens kvartermästaravdelning, men även frågor inom kom- munikations- och signaltjänstområdena. (Nuvarande instruktioner talar om de direktiv, som ÖB finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigs- beredskapen samt för de militära operationernas planläggning och genom- förande.)

ÖB skall ha en ouillkorlig rätt att bli regelbundet och systematiskt in- formerad rörande den centrala förvaltningsverksamheten. Detta bör ut- tryckligen fastslås. Likaså ligger det i sakens natur att förvaltningarna, liksom för närvarande, skall vara skyldiga att tillhandagå ÖB med uppgifter och utredningar som underlag för bl. a. den planerande och avvägande verk- samheten.

ÖB:s ekonomiska avvägning mellan försvarsgrenarna och direktiv för budgetarbetet enligt FLK:s förslag (se nedan under 6.) blir av s_tor bety- delse för förvaltningarnas verksamhet.

Slutligen må framhållas att utredningen i det följande under »Försva— rets förvaltningsdirektion» framlägger förslag, som ger ÖB ytterligare in- flytande över förvaltningstjänsten.

c) Försvarsgrenschefs inflytande

Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för försvarsgrens- förvaltning. Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta beslut i den ordning, som gäller för förvaltningen ifråga. Detta innebär bl.a. reserva- tionsrätt för souschef och föredragande m.fl. I vissa ärenden, främst för- slag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig att utöva detta sitt chefskap över förvaltningen. Vid genomförande av utredningens förslag om gemensamt intendenturförvaltningsverk kommer anordningen att bortfalla inom intendenturområdet. Frågan uppställer sig nu, om den bör bibehålla-s i de tygförvaltande verken.

FLK, som i sitt betänkande (s. 32, 34 och 43) redogjort för tillkomsten

• Sida 47
•  Original

av »det dubbla chefskapet», har för egen del (s.. 164 f.) ansett sig icke böra föreslå ändring därvidlag. Denna ståndpunkt har biträtts av ÖB och för- svarsgrenscheferna.

Vad som främst ansetts utgöra en fördel med det nuvarande systemet torde vara, att alla meningsskiljaktigheter mellan försvarsgrenschef och förvaltning kan avgöras på ett auktoritativt sätt genom att försvarsgrens- chefen konstituerar sig som förvaltningschef och fattar erforderliga beslut. Det har ofta hävdats, att den möjlighet systemet sålunda erbjuder rentav är oumbärlig för att försvarsgrenschef skall kunna bära sitt ansvar för för-

? svarsgrenens utrustning. Den rådande ordningen har emellertid vissa nackdelar. Försvarsgrens- chefs dubbla Vägar att inverka på förvaltningsverksamheten, nämligen dels ] genom sin rätt att lämna anvisningar och föreskrifter, dels genom sin möj- j lighet att inträda som verkschef, kan lätt verka förvillande. Den felaktiga l uppfattningen kan komma till synes, att försvarsgrenschefen i detta sitt ämbete är överordnad förvaltningen. Förhållandet är ju i stället det, att han i sin person förenar chefskapet över försvarsgrenen med chefskapet över förvaltningen, en anordning som har principiella likheter med att innehavaren av ett visst ämbete kan vara självskriven ordförande i en från ämbetet fristående nämnd e. d. Chefen för ett ämbetsverk har givetvis att vid utövandet av denna sin befattning utgå från de syn- punkter ämbetsverket enligt sin instruktion närmast har att bevaka, i detta fall tekniska och ekonomiska. En försvarsgrenschef kan, när han fungerar som förvaltningschef, komma i den situationen att han måste göra en avvägning mellan å ena sidan ämbetsverkets synpunkter och å andra sidan anvisningar, som han i sin andra egenskap _ såsom försvars- grenschef — tillställt ämbetsverket. Detta kan i extrema fall tvinga honom att i samma fråga fatta två mot varandra stridande beslut. Vissa kompli— kationer med systemet kan befaras uppkomma i den mån förvaltningarna undergår en utveckling i riktning mot fackförvaltningar, varvid en för- valtning får allt flera uppgifter för mera än en försvarsgren och därmed i ökad grad kommer att mottaga anvisningar från olika försvarsgrenschefer. Utredningen, som bedömer att en dylik utveckling kan minska riskerna för att onödigt dubbelarbete utföres, finner det angeläget att sådana förhållan- den undanröjes, som kan verka hindrande på densamma. Ett sådant för- hållande föreligger enligt utredningens mening, när en försvarsgrenschef ger en annan försvarsgrenschef anvisningar i hans. egenskap av chef för en tygförvaltning. Även om de praktiska olägenheterna icke bör överdrivas, finner utredningen för sin del att den nuvarande konstruktionen av chef- skapet över tygförvaltningarna företer logiska bristfälligheter. Det må vi- dare framhållas, att chefskapet för förvaltning f.n. av naturliga skäl i rea- liteten endast kan utövas sporadiskt och att det icke kan begäras av en försvarsgrenschef, att denne skall ha djupare insikter i förvaltningsverk- samheten eller förvaltningens interna förhållanden.

• Sida 48
•  Original

Med hänsyn till angivna förhållanden har utredningen funnit det ange- läget att undersöka, om det icke vore tänkbart att finna ett alternativ, en- ligt vilket försvarsgrenschef i denna sin egenskap utrustas med sådana befogenheter, att han — utan att vara chef för försvarsgrensförvaltningen — med stöd av dem kan utöva det inflytande på förvaltningsverksamheten, som i enlighet med de ovan under 1. anförda allmänna synpunkterna bör tillkomma honom. Utredningen har härvid kommit fram till följande lös- ning.

Förslag till materielplaner och ändringar av sådana skall, givetvis inom ramen för ÖB:s direktiv rörande materielutvecklingen, utarbetas av för- svarsgrenschef (försvarsgrensstab) och förvaltning i samråd.

Större materielprojekt, mera omfattande försök, större beställningar, särskilt från utlandet, materieltyper som är färdiga för serietillverkning, * m.m. skall underställas försvarsgrenschef för godkännande. I de fall, då * dylika frågor också skall underställas ÖB, förutsättes detta ske genom för- j svarsgrenschefens försorg. ;

Försvarsgrenschef skall ha anuisningsrätt gentemot försvarsgrensförvalt- * ning. I den mån dessa förvaltningar utvecklas mot att mera än nu bli »fack- ! förvaltningar», kommer anvisningsrätten — såsom tidigare berörts — att j i viss omfattning avse även annan än egen försvarsgrensförvaltning (jfr bestämmelse i chefens för flygvapnet instruktion, återgiven av FLK s. 163).

I !

Anvisningarna kan avse mycket skilda frågor, såsom krav på materials prestanda, prioritet mellan olika slag av materiel, från militär synpunkt nödvändiga eller önskvärda modifikationer och ändringar i fråga om viss materiel m.m. Även med avseende å förvaltningens förslag till anslags— äskanden skall försvarsgrenschefen ha anvisningsrätt i enlighet med FLK:s förslag.

Försvarsgrenschefs rätt att bli regelbundet informerad om förvaltnings- verksamheten bör slås fast, liksom utredningen förut angivit i fråga om ÖB. Förvaltningarna skall också vara skyldiga att tillhandagå försvarsgrens- chef med erforderliga uppgifter och utredningar. Såsom tidigare antytts skall försvarsgrenschef icke ta befattning med förvaltningens inre ange- lägenheter eller genom sina anvisningar obehörigen binda förvaltningsverk-

samheten. , Enligt nu gällan-de instruktioner skall vissa befattningshavare i försvars- ] grensledningarnas stabsdelar —— inspektörer m.fl. — enligt försvarsgrens-

chefens närmare bestämmande delta i beredningen inom vederbörande för- svarsgrensförvaltning av ärenden, som berör deras verksamhetsområden. Motsvarande bestämmelser förutsättes skola gälla även om försvarsgrens- chef icke längre skall vara förvaltningschef. I detta sammanhang må fram- hållas att hinder givetvis icke möter för försvarsgrenschef att för över- läggning eller orientering tillkalla förvaltningschef jämte vederbörande föredragande i förvaltningen eller att efter överenskommelse med förvalt-

• Sida 49
•  Original

ningschefen själv närvara i förvaltningen vid behandlingen av visst ärende och framföra sina synpunkter på detta.

Vid en jämförelse mellan nuvarande ordning och den här ovan alter— nativt skisserade lösningen har utredningen kommit till den uppfattningen, att den sistnämnda är att föredra. Denna lösning företer principiell likhet med och anpassar sig väl till vad som ovan föreslagits i fråga om ÖB. De högsta militära chefernas inflytande på förvaltningstjänsten skulle därige- nom komma att utövas i former, som bildar ett logiskt och sammanhängan- de s.ystem och som icke obehörigen inkräktar på de centrala förvaltningar- nas ställning såsom Kungl. Maj:t direkt underställda organ. Lösningen an- sluter sig även väl till den under 3. ovan uttalade principen, att organisa- . tionen bör utformas så att den icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i riktning mot en gemensam central tygförvaltning. & På grund härav anser utredningen, att försvarsgrenschefernas chefskap | över de tygförvaltande ämbetsverken bör upphöra och ersättas med sådana befogenheter som här angivits.

I fråga om de gemensamma förvaltningarna förutsätter utredningen ingen annan ändring än» att begreppen »direktiv» och »anvisningar» ges den innebörd som här angivits.

; d) Försvarets förvaltningsdirektion

; Såsom förut framhållits fäste statsmakterna vid 1954 års förvaltningsre- form stort avseende vid förvaltningstjänstens samordning bl.a. genom hu- vudförvaltningsprincipens tillämpning samt FFD:s och samarbetsdelegatio- nernas verksamhet.

När utredningen nu tar upp frågan om hur en ytterligare samordning skall kunna åstadkommas, sker detta närmast med tanke på tygförvaltnings- tjänsten, där problemet får anses vara mest aktuellt. Utredningen erinrar om sina uttalanden i det föregående, att en utveckling i riktning mot en gemensam central tygförvaltning icke bör hindras, att möjligheter till vid- gad tillämpning av huvudförvaltningsprincipen bör öppnas och att det är angeläget att mycket stor uppmärksamhet ägnas frågor rörande icke helt försvarsgrensbundna vapen— och andra system. Vid bedömande av spörs- målet, i vilka organisationsformer en med dessa utgångspunkter bedriven samordning bör äga rum, är det naturligt att i första hand bygga på FFD. I samband med de av 1959 års besparingsutredning för försvaret avgivna förslagen har, såsom i annat sammanhang berörts, fråga väckts om inrät- tande av en styrelse för de tygförvaltande verken. Försvarsledningsutred- ningen vill om styrelsealternativet anföra följande. Om en styrelse inrät- tades, skulle FFD —— vars verksamhet nu omfattar hela förvaltningsområdet _— icke därigenom bli överflödig men få sin verksamhet begränsad till de delar av förvaltningstjänsten, som representeras av de gemensamma för-

• Sida 50
•  Original

valtningarna. Genom förekomsten av två olika samordningsorgan inom förvaltningsområdet skulle man löpa risken av att det sammanhang, som föreligger mellan förvaltningstjänstens olika grenar, försvagades. Detta vore enligt utredningens mening olyckligt. En del principiellt likartade frågor skulle komma att behandlas i både direktionen och styrelsen, och kansliper- sonalen skulle kunna bli mindre rationellt utnyttjad. Utredningen anser där- för övervägande skäl tala för att man bygger vidare på FFD. Det synes möjligt att ändra denna så, att man med bibehållande av sambandet mellan olika förvaltningsgrenar kan lägga tyngdpunkten i verksamheten på tyg- förvaltningstjänsten och därvidlag på en enklare väg i allt väsentligt uppnå den samordningseffekt som avsetts med förslaget om en särskild styrelse.

Utredningen vill i det följande söka att i stort ange de befogenheter och uppgifter med avseende å tygförvaltningen, som enligt utredningens mening bör tillkomma FFD. Av olika skäl kan ifrågavarande befogenheter och uppgifter endast skisseras förhållandevis löst. De bestämmelser, som kan komma att utfärdas i frågan, måste, såvitt utredningen kan bedöma, till en början bli av förhållandevis provisorisk natur, eftersom en mera de- finitiv reglering måste bygga på en icke alltför kort tids erfarenhet. Bl. a. ter det sig vanskligt att ta ställning till spörsmålet, i vilka avseenden FFD bör ha beslutanderätt och fungera som en styrelse. Därest utredningens för- slag i fråga om FFD vinner statsmakternas beaktande, bör det uttryckligen förutsättas att Kungl. Maj:t skall äga avsevärd frihet vid bestämmelsernas utformande.

I fråga om arbetsuppgifter och befogenheter må först framhållas, att FFD liksom nu bör ha att besluta om huvudförvaltningsprincipens tillämp- ning, varvid förutsättes att denna princip i huvudsak utformas enligt vad som förordats under 4. Direktionen bör också kunna vidta åtgärder för att anstalter, förråd, verkstäder m.m., hänförliga till viss försvarsgren, där så befinnes lämpligt skall betjäna även annan försvarsgren. Erfordras där- vid någon form av försöksorganisation, som berör mer än en försvarsgren, bör frågan härom hänskjutas till ÖB, som efter hörande av berörda försvars- grenschefer bör kunna avgöra densamma, under förutsättning att frågan kan lösas inom ramen för de resurser av personal, lokaler, underhållsmedel m.m., som genom statsmakternas beslut ställts till förfogande. Mera vitt- gående beslut i dylika frågor hör av ÖB omedelbart anmälas för Kungl. Maj:t. Direktionen skall alltjämt besluta om inrättande av samarbetsdele- gationer, lämpligen också om tillsättande av arbets— och utredningsgrupper för olika gemensamma frågor. Vidare förutsätter utredningen, att direk- tionen skall ha uppmärksamheten riktad på att det stundom kan vara önsk— värt, att personal tillfälligt omflyttas mellan olika förvaltningar eller att särskilda organisationsenheter försöksvis inrättas inom den centrala för- valtningsorganisationen för handläggning av gemensamma arbetsuppgifter. I de fall direktionen finner dylika åtgärder erforderliga, bör den ha att göra

• Sida 51
•  Original

framställning i ärendet till Kungl. Maj:t. Sedan en försöksorganisation prövats, bör det ankomma på direktionen att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till mera definitiva åtgärder.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att FFD redan nu verkar inom ett mycket vidsträckt område. Sålunda ingår i FFD:s uppgifter »att ägna uppmärksamhet åt att krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter även i övrigt samarbeta rationellt och på lämpligt sätt fördela sin verksamhet». Frågor om gemensam förrådshållning och gemensamt underhåll kan så- lunda tagas upp till prövning i direktionen, oberoende av om huvudförvalt- ningsmyndighet utsetts eller icke. I direktionens tidigare berörda utredning ges även exempel utvisande hurusom gemensam förrådshållning förekom- mer dels på grund av direktiv från överbefälhavaren i de fall operativa skäl föranlett en sådan anordning, dels på grund av direkta överenskom- melser mellan förvaltningarna. Det är att förvänta, att samordningen av förrådsverksamheten kan ytterligare vidgas sedan en samarbetsdelegation för denna verksamhet numera inrättats av FFD.

Även i fråga om materielunderhåll har en ökad samordning eftersträ— vats. En på förvaltningsdirektionens initiativ företagen undersökning rö- rande lämpligheten av att sammanslå de tre försvarsgrenarnas teletekniska verkstadsresurser har lett till att direktionen rekommenderat ett inrättande försöksvis av en gemensam televerkstad för III. militärområdet och inom motsvarande område belägna förband ur marinen och flygvapnet. Efter beslut i vardera armétyg—, marin- och flygförvaltningarna är denna för- söksorganisation under uppbyggnad. En av förvaltningsdirektionen i detta sammanhang tillsatt kommitté undersöker möjligheterna att sammanslå televerkstadsresurserna även inom andra delar av landet. Utredningar på- går om lämplig organisation för gemensamt underhåll inom ytterligare ma- terielområden (helikopter, robot).

Frågor om materiel och system, som berör mer än en försvarsgren, bör redan på projektstadiet prövas av FFD från tekniska och ekonomiska syn- punkter, varvid direktionen bl.a. bör ha att med beaktande av vad ÖB kan ha föreskrivit rörande försvarsgrenarnas. uppgifter m.m. reglera förvalt- ningsverksamheten med avseende å anskaffning, underhåll o.s.v. I sam- band härmed bör framhållas att det är en betydelsefull uppgift för såväl ÖB som direktionen att vid granskning av större materielprojekt redan på ett tidigt stadium — envar från sina utgångspunkter _ verka för att ut- formningen så långt möjligt sker med tanke på att materielen (systemet) skall kunna betjäna flera försvarsgrenar eller i erforderlig omfattning an- passas till inom annan försvarsgren projekterad materiel (system).

Allmänt bör FFD, liksom enligt den nu gällande instruktionen, verka för att de centrala förvaltningsmyndigheterna i olika avseenden samarbetar rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. I denna allmänna uppgift bör bl.a. ingå att verka för en mera långsiktig samverkan med den

• Sida 52
•  Original

berörda industrin, ägna uppmärksamhet åt att den tekniska planeringen (projektering, systemplanering) bedrives rationellt, samordna den inter- na rationaliseringsverksamheten och i förekommande fall föranstalta om expertundersökningar inom olika områden.

I enlighet med vad FLK föreslagit bör FFD verka för utveckling och samordning av budgettekniska regler och metoder samt på begäran av ÖB lämna uppgifter och verkställa utredningar inom budgetområdet. Ett visst samarbete förekommer inom detta område mellan direktionens kansli och försvarsstabens budgetorgan. Utredningen vill understryka betydelsen av att detta samarbete utvecklas, så att de båda organen kan komplettera varandra effektivt.

För att gynnsamma förutsättningar för en intensifiering och effektivi- sering av FFD:s verksamhet inom tygförvaltningsområdet skall åstadkom- mas, synes vissa ändringar i direktionens arbetsformer böra vidtagas. Ut- redningen föreslår, att i behandlingen av frågor som berör enbart de tyg- förvaltande verken skall delta endast vissa av direktionens ledamöter, nämligen ordföranden, de två övriga av Kungl. Maj:t förordnade leda— möterna samt cheferna för de tygförvaltande verken. Behov torde dock ofta föreligga av att även chefen för försvarets forskningsanstalt kallas att deltaga. I princip bör endast gemensamma frågor eller frågor, som berör mer än en förvaltning, behandlas. Som gemensamma frågor bör räknas organisations- m.fl. problem vilka, utan att vara i egentlig mening gemen- samma, på ett likartat sätt gör sig gällande inom samtliga förvaltningar, exempelvis frågor om lämpliga inköpsrutiner m.m. I frågor av stor prin- cipiell räckvidd, som återverkar på försvarsberedskapen eller har operativa aspekter, måste givetvis ÖB:s godkännande inhämtas innan beslut fattas. Då frågornas natur så kräver (de har exempelvis samband med mobilise- ringsplanläggning, utbildning och övningar), skall samråd sökas med be- rörda försvarsgrenschefer. För att säkerställa att beslut icke fattas i en fråga utan att de stabsmässiga aspekterna på densamma blivit klarlagda, bör vid direktionens sammanträden alltid närvara en representant för ÖB.

Ordförandeskapet i FFD bör liksom nu uppdragas åt en utanför krigs- makten stående person med stor erfarenhet och överblick. Utredningen vill beträffande kraven på ordföranden i övrigt endast understryka, att ett villkor för den förutsatta intensifieringen är, att som ordförande kan för- värvas en person som har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget.

Beslutanderätten bör utövas enligt majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. Enighet bör dock eftersträvas i frågor av större räckvidd i tekniskt, ekonomiskt och organisatoriskt avseende. I anslutning till vad tidigare anförts får det förutsättas, att dylika frågor före avgörandet i vissa avseenden underställts ÖB och berörda försvarsgrenschefer. När det gäller en fråga av stor betydelse, i vilken enighet icke kunnat vinnas men som bör avgöras utan längre uppskov, anser utredningen det vara motiverat att

• Sida 53
•  Original

ÖB får det avgörande ordet. Mot tanken att ett ansvar eller en befogenhet av denna art skulle åläggas den högsta militära myndigheten kan enligt utredningens uppfattning icke riktas någon befogad principiell erinran. På den högsta nivån inom krigsmakten torde det nämligen knappast vara möjligt att dra någon skarp gräns mellan »militär» verksamhet och för— valtning. Den nu diskuterade beslutanderätten för ÖB bör utövas på så sätt, att han inträder som ordförande i direktionen och därvid är ensam beslutande, varvid emellertid ledamöterna, den ordinarie ordföranden in- begripen, skall äga reservationsrätt. ÖB:s beslutanderätt bör kunna aktua- liseras på två olika sätt. Sålunda bör ett ärende kunna hänskjutas till ÖB:s avgörande på begäran exempelvis av den ordinarie ordföranden jämte en ledamot eller två ledamöter. Möjlighet bör emellertid också föreligga för ÖB att på eget initiativ inträda som beslutande ordförande, sedan han fått kännedom om att den förut beskrivna situationen föreligger beträf- fande visst ärende. Oberoende av hur förutsättningarna och formerna för ÖB:s beslutande funktioner i FFD utformas, bör det vara honom obetaget att kalla direktionen till överläggningar i olika frågor eller närvara vid sammanträden, där exempelvis mera betydelsefulla orienteringar lämnas.

Det kan ifrågasättas om icke'av ÖB såsom ordförande i FFD träffade avgöranden bör, jämte eventuella reservationer, anmälas till Kungl. Maj:t.

De ändringar i FFD:s arbetsuppgifter och verksamhetsformer, som här skisserats, torde kunna påverka omfattningen och sammansättningen av direktionens kansli. Utredningen har emellertid icke företagit några när- mare undersökningar härutinnan utan förutsätter, att spörsmålet kommer att behandlas av direktionen i yttrande över utredningens förslag.

Utredningen anser att det kan förtjäna övervägas, huruvida icke ett tekniskt rådgivande organ, förslagsvis benämnt teknisk delegation, kunde vara av värde såväl för ÖB i bl. a. den planerande och avvägande verksam- heten som för FFD. Delegationen kunde tänkas bestå av ett antal — för- slagsvis 8-12 — erfarna tekniker inom och utom försvaret. Uppdraget skulle fullgöras vid sidan av ordinarie tjänst.

Förvaltningarnas ställning i krig behandlar utredningen icke närmare. Det får emellertid förutsättas, att de anskaffande förvaltningarnas verk- samhet i krig kommer att krympa och ändra karaktär. De anvisningar ÖB lämnar för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära opera- tionernas planläggning och genomförande måste sannolikt i så stor ut- sträckning bli avgörande för verksamheten, att förvaltningarna de facto blir underställda ÖB.

6. Budgetarbetets ledning

Detta spörsmål har utförligt behandlats av FLK (se s. 175—189), vars för- slag i ämnet biträtts av ÖB och remissmyndigheterna. Utredningen, som

• Sida 54
•  Original

ansluter sig till vad FLK anfört, vill endast erinra om att ifrågavarande förslag innebar i huvudsak följande.

Krigsmaktens budgetarbete bör centralt ledas av ÖB. Nuvarande be- gränsningar i dennes rätt att meddela anvisningar (enligt utredningens terminologi snarare direktiv) för utarbetandet av förslag till anslagsäskan— den bör upphävas utom i fråga om anslagen för försvarets civilförvaltnings egen verksamhet. Alla inom krigsmakten upprättade förslag till äskanden bör insändas genom ÖB. Denne bör få befogenhet att pålägga försvars- grenscheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar för förslag till äskanden, som han tilldelar dem, samt för att dessa ramar icke överskrides. Försvarsgrenscheferna bör erhålla anvisningsrätt gentemot be- rörda försvarsgrensförvaltningar med avseende på upprättandet av förslag till äskanden.

Försvarets förvaltningsdirektion bör åläggas att verka för utveckling och samordning av budgettekniska regler och metoder samt att på begäran av ÖB tillhandahålla denne utredningar och uppgifter inom budgetområdet.

F. Särskilda frågor

! ; i

FLK (s. 195) har för sin del ansett att en försvarsnämnd med huvud- sakligen informativa uppgifter skulle vara av påtagligt värde men däremot funnit olämpligt att andra uppgifter tilldelas en sådan nämnd. »Kommittén bedömer å ena sidan att ett organ, som utan ämbets- eller politiskt an- svar skulle ge råd åt regeringen, knappast vore någon lämplig institution. Å andra sidan skulle ett politiskt ansvarigt organ föregripa ställningsta- ganden i regering och riksdag och därför icke heller erbjuda någon lämplig lösning. Den möjligheten återstår då, att en försvarsnämnd skulle ha upp- gifter av i huvudsak informativ natur. Representanter för de politiska partierna skulle kontinuerligt studera försvarsfrågan så att de inför viktiga avgöranden kunde råda sina partiledningar. De skulle även kunna represen- tera partierna vid parlamentariska utredningar i försvarsfrågor.»

4. Chefsråd eller chefsnämnd

ÖB uttalade i sitt förslag 16 maj 1960 om krigsmaktens högsta ledning, att det på verksplanet syntes lämpligt med någon form av »chefsnämnd» med ett samordnande kansli, sammansatt av representanter för det civila försvarets olika grenar. Ämbetsverkens nuvarande ställning gentemot Kungl. Maj:t borde därvid givetvis icke ändras.

Vidare föreslogs i det av särskild tillkallad utredningsman 21 juni 1960 avgivna betänkandet om riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, dess verksamhet och organisation, att en chefsnämnd skulle inrättas för hela det civila beredskapsområdet med uppgift att till gemensamma över- läggningar upptaga beredskapsfrågor, som är av kontroversiell karaktär eller av särskild vikt eller omfattning. I första hand borde ingå represen- tanter för myndigheter och organ med mera centrala uppgifter inom det civila beredskapsområdet. I fråga om ordförandeskapet diskuterades olika möjligheter men förordades närmast, att detsamma skulle tillkomma det konsultativa statsråd som på regeringsplanet har till uppgift att svara för samordningen av de civila beredskapsfrågorna.

Den regionala ledningen

A. Grunder

De grundläggande principerna för verksamheten inom totalförsvaret, vilka angivits i kap. V, gäller även för militära och civila myndigheter i regional instans. Det kräves sålunda ett nära samband mellan militära och civila åtgärder och en samordning av olika resurser. De regionala myndigheterna lyder under Kungl. Maj:t eller centrala myndigheter och har att på grund— val av direktiv och order uppifrån i fred utföra krigsförberedelsearbete och i krig leda verksamheten inom vederbörliga kompetensområden.

De regionala myndigheterna skall även vara beredda att i krig kunna handla utan att fortlöpande motta direktiv eller order från högre myndig- het. En omfattande delegering av beslutanderätt förutsättes komma att ske till militära och civila regionala myndigheter i sådana lägen, då för- bindelsen med riksstyrelsen är bruten eller kan upprätthållas endast med svårighet. Det förutsättes även, att myndigheterna vid trängande behov av omedelbara åtgärder skall äga utöva befogenheter som eljest tillkom- mer Kungl. Maj:t. Bestämmelserna i här anförda hänseenden återfinnes i administrativa fullmaktslagen (1942: 87).

I syfte att underlätta samverkan mellan militära och civila regionala myndigheter grupperas de som har ansvar inom ett och samma verksam- hetsområde nära varandra och utnyttjar gemensamma skyddsanordningar.

B. Nuvarande organisation

t__.-—_.v__ ___—___ __.-. ___—______________

• Sida 97
•  Original

svarsstaben för att ombesörja samverkan i utvecklingsarbetet med tele- verket, försvarets forskningsanstalt, försvarsgrensförvaltningarna och forti- fikationsförvaltningen på grund av denna tekniska samverkans betydelse för utformning av uppehållsplatser samt ordnandet av stridslednings- och operativa teleförbindelser i krig och fred.

ÖB föreslår även att en allmän avdelning nu inrättas och att den skall ingå i sektion I. Avdelningens uppgifter bör främst vara att genomföra utredningar av mera allmän karaktär samt att behandla remisser. Vid av- delningen bör även handläggas andra för krigsmakten gemensamma ären— den såsom administrativ beredskap, neutralitetsfrågor, ingenjörtekniska ärenden samt ärenden 0111 samverkan med civila myndigheter.

Sektion II uppgifter bör enligt ÖB som hittills vara underrättelse- och säkerhetstjänst. De invanda samverkanslinjer och samarbetsformer, som av praxis uppkommit på dessa speciella områden, såväl inom försvars- staben som mellan denna och utomstående organ, bör icke förändras. Organisationen av sektionen bör i stort bibehållas. Fotoavdelningens huvud- del föreslås dock överförd till arméstaben och kunna utnyttjas av ÖB enligt huvudstabsprincipen. I fråga om sektionens organisation föreslår ÖB, att utrikesavdelningens nuvarande uppdelning på två byråer ersättes med en indelning i avdelningar.

ÖB reser bestämda invändningar mot FLK:s förslag att press- och film- avdelningen skall överföras till sektion I eller sektion II och att sektion III därvid bör utgå. ÖB uttalar härom:

»Sektion III:s uppgift bör vara att handha upplysningsverksamheten i fred och krig för ÖB:s behov. Både ÖB och Cfst måste i fred till sitt omedelbara förfogande ha en representativ, allmänt kunnig, erfaren och omdömesgill officer som upplysningsofficer, både när det gäller att inåt och utåt med auktoritet och utan omgång tillhandagå de allmänna och militära nyhets- och informationsorganen med aktuella upplysningar, som beröra hela försvaret, och när det gäller att genomföra planläggningen för försvarets del av den inåt- och utåtriktade upplysningsverksamheten i krig i samarbete med civila organ med motsvarande uppgifter. Han måste också besitta personlig auktoritet vid sitt samarbete med en rad militära och civila upplysningsorgan. Han skall vidare vara lämpad att företräda ÖB synpunkter i ett flertal kvalificerade nämnder, t.ex. beredskapsnämnden för det psykologiska försvaret, försvarets upplysnings- och personalvårds- nämnd, samt i arbetsutskott i sådana organisationer som Folk och För- svar. En sådan officer måste besitta kvalifikationer, som meritera honom för en sektionschefsbefattning. Att den förutvarande sektion III formellt även omfattade personalvårdsavdelningen, som nu jämlikt statsmakternas beslut blivit självständig byrå inom fst under en byråchef och krigshisto- riska avdelningen vars överförande till ett självständigt militärhistoriskt institut f.n. utredes, får icke inverka på ställningen och lönesättningen

• Sida 98
•  Original

för den officer, som skall företräda ÖB:s upplysningsverksamhet. Det be— gränsade antalet underlydande befattningshavare får under inga förhållan- den bli bestämmande för chefens ställning och lönesättning.»

Om sektion IV uppgifter och organisation säger ÖB:

»Uppgifterna för sektion IV böra avpassas så att sektionen kan anskaffa, sammanfatta, bearbeta och utvärdera allt det underlag, som ÖB behöver för ledning av långsiktsplaneringen och därav följande budgetarbete inom krigsmakten. Sektionen skall därvid principiellt endast verka som ledande och samordnande organ i högkvarteret i nära samarbete med motsvarande organ i försvarsgrensstaber, förvaltningar och forskningsanstalten. Men sektionen måste också vara kapabel att under Cfst ta initiativ till och själv leda vissa grundläggande gemensamma undersökningar och analyser. Både organisations-, personal-, materiel- och ekonomisk planering måste kunna granskas och ledas. Det är betydelsefullt att sektionens budgetpersonal är kvantitativt rustad för att tränga in i och följa upp budgetarbetet inom högkvarterets olika delar i sådan omfattning, att ÖB kan erhålla hållbara ekonomiska kalkyler för sin långsiktsplanering och sina ställningstaganden till myndigheternas förslag till äskanden, vilka ju bli avgörande för de operativa avvägningarnas omsättande i praktisk verksamhet, materielan- skaffningar och byggnadsverksamhet. Detta gäller både drift- och kapital— budgeten.»

I fråga om samordningen mellan verksamheten vid operationsledningen och sektion IV anför ÖB, att det blir försvarsstabsehefens angelägenhet att inför ÖB åstadkomma en slutlig operativ Värdering på grundval av opera- tionsledningens bedömningar och planeringssektionens allsidiga undersök- ningar. Indelningen av sektionen föreslås av ÖB fastställas sålunda:

planeringsavdelning —— krigsmaktens långsiktsplanering, forskningsavdelning — avvägning och prioritering av militärteknisk forskning, samverkan med forskningsanstalten,

budgetdetalj — budgetårenden och budgettekniska ärenden (kontroller, analyser, sammanställningar, förslag, avseende såväl drift- som kapital- budgeten).

Enligt ÖB:s mening är erfarenheterna från den nyinrättade personal— vårdsbyråns ställning, indelning m.m. goda, och några skäl för ändrings— förslag anses icke föreligga.

I samband med reformen föreslås även en omorganisation och rationali- sering av nuvarande uppgiftsfördelning mellan adjutanturen, förvaltnings- officeren, kassan och chefsexpeditionen. Vissa uppgifter bör även överföras till allmänna avdelningen i sektion I. Avdelningschefen för den omorgani- serade adjutanturaudelningen föreslås bli föredragande för försvarsstabs- ehefen i ärenden angående personalen vid staben.

ÖB föreslår vidare att befästningsinspektionen överföres till försvars— staben. Härom anför ÖB bl.a.:

• Sida 99
•  Original

»Under arbetets gång har starka skäl framkommit för att överflytta den under ÖB lydande inspektören över rikets befästningar med till- hörande stab (3 fortifikationsofficerare) till fst. Detta förslag har ej be- handlats i Studien. Inspektionen är intet förvaltningsorgan utan ett rent . stabsorgan, som åt ÖB (Cfst) utför grundläggande utredningar och utger anvisningar till regionala chefer. Befästningsverksamheten har genom vapenteknikens utveckling fått en allt större inverkan på de operativa bedömandena. Den medför också allt större ekonomiska och tekniska av- vägningsproblem, emedan ökade skyddsnivåer och utspridning av befäst- ningar ökar kostnaderna. Vidare är det trots önskemål i motsatt riktning alltjämt nödvändigt att redan i fred utföra många komponenter i försvaret som fasta anordningar, t. ex. större centraler, radarstationer, utskjutnings- platser, baser, förräd och anstalter för alla försvarsgrenar och förvalt- ningar. I befästningsinspektionen genomförs vidare den omfattande rust- ningsplanläggningen i central instans, vilken står i direkt sammanhang med den operativa planläggningen och är av största betydelse med hänsyn till vapenutvecklingen. Alla avvägningsproblem, som måste studeras, och de operativt-tekniska överväganden och anvisningar, som måste utfärdas, talar bestämt för att den främsta befästningstekniska expertisen knytes närmare till ÖB och till fst. Visserligen är IRB-befattningen1 kombinerad med befattningen som byråchef vid befästningsbyrån i FortF,2 men detta bör icke hindra, att inspektionen, vilken icke har några uppgifter i för- valtningen, överflyttas till fst. Huruvida inspektören personligen liksom nu även framdeles skall dela sin verksamhet mellan stahs- och förvalt- ningsuppgifter, det senare i egenskap av byråchef i FortF, torde komma att klarläggas genom den pågående utredningen 0111 FortF organisation.»

Frågan om inspektörens ställning såsom chef för fortifikationskåren upptager ÖB ej till behandling.

Vad avser befattningen som souschef i försvarsstaben erinrar ÖB om att Kungl. Maj:t medgivit att en dylik befattning får vara inrättad under tiden den 1 oktober 1960—den 30 september 1961. ÖB föreslår, att en beställning nu inrättas för souschef på försvarsstabens stat. I fråga om arbetsfördel- ningen mellan försvarsstabsehefen och souschefen anför ÖB, att det bör ankomma på den förstnämnde att bestämma denna alltefter behov och personliga förutsättningar. ÖB fortsätter: »Samverkan och samarbete med civila delar av totalförsvaret samt representation i nämnder, råd och mot- svarande institutioner kommer därvid i blickpunkten, ävensom samord— ning av verksamheten i operationsledningen med verksamheten i fråga om stödfunktionerna och deras återverkningar i försvarsgrensledningarna och hos andra myndigheter.» ÖB föreslår vidare att han skall kunna låta sig

1 IRB = inspektören över rikets befästningar. ' Fortifikationsförvaltningen.

• Sida 100
•  Original

företrädas av antingen försvarsstabsehefen eller souschefen. Förslaget hindrar icke att ÖB »särskilt i frågor, där ansvar delegerats till försvars- grenschef jämlikt huvudstabsprincipen, lämpligen kan företrädas av denne».

ÖB framför även synpunkter och förslag rörande försvarsstabens organi- sation i krig. Han framhåller, att organisationen i krig icke bör ändras, förrän högkvarterets krigsorganisation blivit föremål för översyn. Detta kan icke lämpligen ske förrän förändringarna i fredsorganisationen blivit fastställda och uppgiftsfördelningen mellan de högsta cheferna bestämts. Dessutom kan en ny krigsorganisation icke omedelbart tillämpas, emedan förberedelserna för att genomföra en sådan måste ta avsevärd tid. Det torde emellertid, anför ÖB, efter genomförda förändringar i fredsorganisationen vara möjligt att provisoriskt ändra krigsorganisationen, så att högkvar- terets operativa verksamhet kan anpassas till grundtankarna i FLK:s be- tänkande. Studier, övningar och installationer kan genomföras enligt prin- ciperna för kommande krigsorganisation.

d) Försvarsgrenscheferna har beretts tillfälle att yttra sig över försvars- stabens studie och över ett utkast till ÖB:s förslag till omorganisation av försvarsstaben.

Försvarsgrenscheferna biträder i princip förslagens utformning men framför i flera hänseenden kritik mot detaljer i organisationen. De har även anmält att det föreligger avsevärda svårigheter att i nuläget avstå personal och framför allt beställningar i föreslagen omfattning.

Försvarsgrenschefernas yttranden sammanfattas här, varvid även sådana uttalanden återges, som berör frågor om personalbehovet i försvarsstaben (jfr under 5. nedan).

Arméchefen: »Förslaget biträdes i sina huvuddrag. Erfarenheter av en försöksorganisation måste avvaktas, innan organisationen kan slutligt fast- ställas.

Operationsledningen bör på föreslaget sätt organiseras efter funktionella metoder. Riktlinjer för operationernas genomförande i stort, baserade på en för krigsmakten gemensam strategisk grundsyn, därav följande avväg- ningar (personella och ekonomiska) samt budgetårenden bör handläggas inom operationsledningens del I.

Sektion IV bör benämnas studie- och forskningssektion. Sektionens verksamhet bör koncentreras till den allmänna studie— och forskningsverk- samheten på lång sikt, omfattande bl.a. de speltekniska studierna och dessas samordning inom krigsmakten.

Inrättande av en souschefsbefattning inom försvarsstaben skulle med- föra oklara ansvarsförhållanden och bör sålunda icke förekomma. Cheferna

• Sida 101
•  Original

för under försvarsstabsehefen direkt lydande enheter bör i stället ges vid- gade befogenheter att i försvarsstabsehefens ställe fatta beslut, var inom sitt område.

Chefens för försvarsstaben arbetsbörda bör också lättas genom att per- sonal- och kommendanturavdelningen samt nuvarande personalvårdsbyrå inordnas i sektion III.

Inga officersbeställningar kan f.n. överföras från armén till försvars- staben.

Antalet kommenderade officerare kan inledningsvis ökas med i studien angivna antalet.

På längre sikt är jag beredd att ställa minst det antal officerare till för- fogande för tjänstgöring på beställningar vid försvarsstaben, som förut- sättes i studien.

För att garantera att försvarsstaben kan tillgodogöras begåvningseliten bland krigsmaktens officerare, bör rekryteringsbasen för befattningar, som bör tillsättas oberoende av försvarsgrenstillhörighet, icke bindas genom en schablonmässig tredelningsprincip.

Löneställningen för cheferna för OpL I—III bör vara B 3. Huvuddelen av föreslagna ärendegrupper kan överföras till arméled- ningen.

Inga genomgripande ändringar är att förvänta beträffande arméstabens fredsorganisation. Sannolikt kommer en särskild underrättelseavdelning att behöva organiseras i samband med att fotoavdelningen överföres till arméstaben.

Befästningsinspektionens ansvarsområden måste närmare utredas, innan beslut kan fattas om dess inordnande i försvarsstaben.

Ingen överstebeställning kan överföras från armén till försvarsstaben utan rubbning av inom armén uppgjorda personalplaner.

För att minsta möjliga rubbningar i övrigt skall åsamkas i arméns per- sonalplanering, bör jag beredas tillfälle att ange vilka beställningar, som kan överföras till försvarsstaben.»

Marinchefen anser att militärledningens ansvar för krigsmaktens inriktning och avvägning bör klart uttalas,

att försvarsstabens omorganisation tills vidare bör bli av försökska- raktär,

att i avvaktan på erfarenheterna från försöksorganisationen inga be- ställningar bör överföras från försvarsgrenarnas personalstater,

att avkall icke bör göras på kravet om likartad bemanning av opera- tionsledningen,

att ny arbetsordning för försvarsstaben bör utarbetas i samråd med försvarsgrenscheferna, att befästningsinspektionen icke bör överföras till försvarsstaben samt

• Sida 102
•  Original

att beställningar för officerare icke bör föreslås till överföring från för- svarsstabens stat till en annan stat.

Chefen för flygvapnet anför bl.a.,

att han biträder förslaget till organisation i stort av försvarsstaben lik- som den föreslagna ansvarsfördelningen inom försvarsstaben och försvars- grensledningarna,

att han understryker betydelsen av att operationsledningen erhåller en funktionell indelning,

att den beskrivna centraliseringen till försvarsstaben av de operativa ärendena bör balanseras av ett motsvarande ökat inflytande och aktivering av militärledningen,

att förslaget om befästningsinspektionens överförande till försvarsstaben biträdes,

att planeringssektionen bör ges en mer funktionell indelning, att det icke är möjligt att överföra några beställningar från flygvapnet till försvarsstaben utöver dem som redan nu avses för placering vid för-

svarsstaben,

att den överstebeställning vid flygvapnet som föreslås bli överflyttad till försvarsstaben — chefen för F 14 —— formellt indragits genom riksdagens beslut,

att chefen för flygvapnet är beredd att ställa erforderlig personal ur flygvapnet till förfogande under förutsättning att beställningar finnes upp- förda på försvarsstabens personalförteckning men att detta måste —— bl.a. på grund av de stora vakanserna vid flygvapnet — ske successivt samt

att inga återverkningar av principiell art uppkommer — såvitt chefen för flygvapnet nu kan bedöma — för flygledningens organisation, åt- minstone inga av sådan art att de skapar möjlighet att friställa personal.

e) Utredningen har granskat och övervägt ÖB:s förslag samt erhållit kompletterande föredragningar i ämnet. Utredningen ansluter sig i allt väsentligt till de principiella synpunkter, som ÖB anlagt på försvarsstabens indelning i stort och på uppgiftsfördelningen mellan olika stabsdelar, men vill framhålla följande.

I nuvarande sektion III ingår press- och filmavdelningen samt krigs- historiska avdelningen. Utredningen förutsätter liksom ÖB, att sistnämnda ' avdelning i enlighet med ett föreliggande utredningsförslag skall utgå ur ! försvarsstaben. Därvid anser utredningen tillräckliga skäl icke föreligga för att bibehålla en särskild sektion för upplysnings- och pressverksamhet. j Antalet direkt under chefen för försvarsstaben lydande chefer bör enligt utredningens mening begränsas så långt det är rimligt och möjligt. Utred- l ningen föreslår —— under erinran om FLK:s förslag i frågan _ att press- " och filmavdelningen1 anknytes till sektion II. Därigenom vinnes även en

1 Banämnd upplysningsavdelning.

• Sida 103
•  Original

jämnare belastning på sektionscheferna. Utredningen anser i likhet med ÖB att det bör ställas höga krav på personliga kvalifikationer hos den officer, som under chefen för försvarsstaben ansvarar för presstjänsten inom staben. Dessa krav bör dock enligt utredningens mening kunna väl uppfyllas av en regementsofficer, utan att denne behöver vara sektions- chef. Det bör förutsättas att avdelningschefen kommer att i arbetsordning ges erforderlig handlingsfrihet —— på samma sätt som i nuläget — att sköta sina uppgifter. Utredningen vill tillägga, att om en starkare koncentration av krigsmaktens upplysningstjänst kommer att beslutas i anslutning till pågående särskild utredning, det bör övervägas huruvida försvarsstabens upplysningsavdelning bör få en annan ställning inom stabens organisa- tion. — Intill dess beslut fattats om de organisatoriska formerna för den krigshistoriska verksamhetens bedrivande, torde krigshistoriska avdel- ningen böra stå direkt under chefen för försvarsstaben. Detta kan antagas icke påverka dennes arbetsbörda i nämnvärd grad.

Indragningen av sektion III aktualiserar frågan om hur sektion IV (planeringssektionen) i fortsättningen bör benämnas. Utredningen har vid övervägande härav funnit sig böra föreslå, att denna sektion får benäm- ningen »planeringsledningen». Enligt utredningens mening ges därigenom lämpligt uttryck åt att detta organ vid sidan av operationsledningen före- träder den mest väsentliga av försvarsstabens verksamhet.

I fråga om befästningsinspektionen anser utredningen att den fr.o.m. budgetåret 1961/62 bör överföras till försvarsstaben. Inspektören över rikets befästningar är i nuläget tillika byråchef i fortifikationsförvaltningen och chef för fortifikationskåren. I förstnämnda egenskap är han tillika ställ- företrädare för chefen för fortifikationsförvaltningen. I samband med över- flyttningen till försvarsstaben kan inspektören icke längre åläggas förvalt- ningsuppgifter. Han bör alltså frigöras från befattningen som byråchef. Det torde därför bli nödvändigt att en ny tjänst för byråchef inrättas i fortifikationsförvaltningen. Erinras må att utredning om fortifikationsför- valtningen pågår genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

Frågan om inspektörens ställning såsom personalkårchef bör närmare utredas. Övervägande skäl synes dock tala för att inspektören bibehåller chefskapet över fortifikationskåren och i denna egenskap alltjämt lyder under chefen för armén.

Beträffande arbetsfördelningen mellan försvarsstabsehefen och sous— chefen har ÖB ansett, att den bör bestämmas av försvarsstabsehefen allt— efter behov och personliga förutsättningar. FLK räknade däremot med att försvarsstabsehefen främst skulle ägna sig åt »den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen och att de av stabschefens befogenheter i övrigt, som på grund härav måste delegeras, skulle samlas hos souschefen. Utred- ningen har funnit övervägande skäl tala för ÖB:s förslag.

Enligt utredningens mening bör försvarsstabens fredsorganisation så-

• Sida 104
•  Original

ledes i huvudsak ordnas i enlighet med ÖB:s förslag, dock med de ändringar som här angivits. Huvuddragen av utredningens förslag framgår av tablå VII: 5 (s. 112).

Vad ÖB anfört om försvarsstabens krigsorganisation har icke givit ut- redningen anledning till erinran.

Tablå VII: 1. Huvuddragen i försvarsstabens organisation 30/9 1960

CFst

Sousch1

Adjutantur- avdelning

Sektion I

Sektion II

Sektion III Sektion IV'

Personal- vårdsbyrå

Armé- avdelning

Förvaltnings- officer

Marin- avdelning

Flyg- och luft- försvarsavdeln.

Utrikes- avdelning

Underrättelse- byrå

Press- och filmavdelning

Planerings— avdelning

Central- avdelning

Krigshistorisk avdelning

Forsknings- avdelning

Socialtjänst- avdelning

Kassa- avdelning

Kvartermästar- avdelning

Inrikes- avdelning

Kommunika- tionsavdetning

Fotoavdelning

Chefs- expedition * Fristående sousch 1 oktober 1960—30

Signaltjänst- avdelning

' Provisorisk organisation av sektion IV.

september 1961 enligt Kungl. Maj:ts medgivande.

Budgetdetalj

Undervisnings- avdelning

• Sida 109
•  Original

Tablå VII:2. Officerare på aktiv stat tjänstgörande vid försvarsstaben 30/9 1960

Försvars- Andra personalstater Officerskategori stabens stat Armén Marinen Flygvapnet

Generalspersoner, tlaggmän ...... 1 — Överstar, kommendörer ......... 3 —- 3 Övriga regementsofficerare ....... 7 4 18 Kompaniofflcerare .............. 18 24 58

Försvarsstabsaspiranter .......... — 9 111

Summa 29 37 '91

Anm. Mllitärassistenter, försvarsattachéer samt personal vid krigshistoriska avdelningen ochi personalvårdsbyrån icke inräknade.

1 Skall vara 16 (10+3+3) enligt prop. 1948: 209. ” Med fastställt antal stabsaspiranter 96.

• Sida 110
•  Original

Tablå VII : 3. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt FLK förslag

CFst

Sousch

Opledning Sekt Plan Sekt I Sekt II

& Plan Fo

Fristående Oa B Allm Kvm K S PF1 U In Ft avdelningar

1 Eventueut till sektion II.

Förkortningar :

Allm allmän avdelning Kvm = kvartermästaravdelning

budgetavdelning Oa = operationsanalysavdelning Fo forskningsavdelning PF = press- och tilmavdelning Ft =

fotoavdelning Plan planeringsavdelning In inrikesavdelning S signaltjänstavdelning kommunikationsavdelning U utrikesavdelning

II II [| || || ||

• Sida 111
•  Original

Tablå VII: 4. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt (58 förslag

CFst

Befästnings-

Adjman'm' — Opera'mns' Sektion I Sektion 11 Sektion 111 Sektion IV . . mspektmnen

avdelning ledningen

Allmän Underrättelse- Upplysnings- Planerings- avdelning avdelning tjänst avdelning

II Kvartermästar- Attaché- Forsknings- Personal- avdelning avdelning avdelning

Kommunika- Inrikes- _ Ill tionsavdelning avdelning Budgetdetalj

Signaltjänst- avdelning

• Sida 112
•  Original

Tablå VII: 5. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt

CFst

Sousch

utredningens förslag

Adjutantur- avdelning Operations- ledningen

Planerings— ledningen

Sektion I

Sektion II

Personal— vårdsbyrå

Upplysnings- avdelning1

Studier

Planerings- avdelning

Allmän avdelning

Underrättelse- avdelning

Befästnings- inspektion

Krigsförbere- delsearbete

Forsknings- avdelning

Kvartermästar- avdelning

Attaché- avdelning

Beredskap, övningar m m

Budgetdetalj

Kommunika- tionsavdelning

Inrikes- avdelning

¹ Eventuellt fristående i framtiden.

Signaltjänst- avdelning

Upplysnings- avdelning1

• Sida 113
•  Original

8 1714 60

Tablå VII: 6. översikt över tillgång och behov av officerare på aktiv stat z

försvarsstaben enligt 68 förslag

Personal- kategori

Nuvarande tillgångar

Avgår enligt

Fst Stat ÖB Övriga förslag

stater

Åter-

står

Behov enligt ÖB

förslag

Tillkommer

Överflyttning av beställ- ningar från

Nya be- ställ-

Överföring av beställningar till F st stat för där place- rade

AIMIFV

ningar

AIMIFV

Nya be- ställningar för kom- menderad personal

Kommenderad personal

Beställningar som nu ej äskas

AIMIFV

2 3 4 7 8 9 | 10

11

CFst ............ . . . . . Sousch . . ........ Överstar, kommendörer Övriga regotl . . . . .

Kompaniotf

Summa

11 1 40 3

3 17 55 6 18 71

80 14

76 97

12 24 a1

Anm. I tablån upptages icke militärassistenter, försvarsattachéer och försvarsstabsaspiranter ej heller personal vid krigshistoriska avdelningen,

personalvårdsbyrån och befästningsinspektionen.

¹ Fotoavdelningens personal m.fl. föreslås överförda till arméstaben.

försvarsstaben är sex. ” Regotl' ur marinen avsedd såsom chef för budgetdetaljen i planeringsledningen.

• Sida 114
•  Original

KAPITEL VIII

Sammanfattning

A. Grunder för utredningens förslag

Utredningen har vid sina överväganden om krigsmaktens högsta lednings framtida organisation utgått från ÖB:s förslag i ämnet, vilka i sin tur är grundade på 1958 års försvarsledningskommittés (FLK:s) förslag (SOU 1960: 12). Utredningen har funnit att den i väsentliga avseenden kan an- sluta sig till FLK i fråga om bedömningar och slutsatser. Det har därför ansetts ändamålsenligt att i stor omfattning göra direkta hänvisningar till FLK:s betänkande och icke tynga framställningen med längre referat av detta. Ett närmare studium av utredningens betänkande förutsätter så- ledes att detta läses parallellt med FLK:s.

Utredningens uppdrag avser totalförsvarets högsta ledning, krigsmak- tens högsta ledning och krigsmaktens ledning i regional instans. Enligt sina direktiv har utredningen haft att snarast framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta ledning. En förutsättning härför har dock angivits vara, att det enligt utredningens bedömande icke är erforderligt att av- vakta de resultat vartill utredningen kan komma beträffande totalförsvars— ledningen. Efter undersökningar har utredningen funnit, att dess förslag till organisation av krigsmaktens högsta ledning utan olägenhet kan genom- föras oberoende av hur totalförsvarets ledningsorganisation i framtiden kan komma att utformas. Utredningen har jämväl undersökt om dessa förslag är bestämmande för hur en framtida organisation av den regionala militära ledningen bör utformas. Därvid har befunnits att förslagen icke heller i detta hänseende minskar handlingsfriheten i det fortsatta utred- ningsarbetet men att de synes ägnade att underlätta en reform av den regionala ledningen.

Såsom allmän grund för utredningens arbete har legat bedömningar rörande de krav det nutida kriget ställer på vår krigsmakt och dess högsta ledning. Utredningen har funnit att en mera samordnad och enhetlig högsta ledning i krig är nödvändig för att krigsmakten skall kunna full- göra sina operativa uppgifter. Utredningen har vidare konstaterat, att det — främst med hänsyn till kravet på hög beredskap — bör råda största möjliga överensstämmelse mellan freds— och krigsorganisationerna. Bl.a. av detta skäl bör även fredsorganisationen vara samordnad och enhetligt ledd. Detta gäller också ledningen av fredstida funktioner, vilka helt eller

• Sida 115
•  Original

delvis bortfaller i krig, såsom långsiktig planering av materielanskaffning m.m. samt de s.k. förbandsproducerande funktionerna (utbildning, mo- biliseringsförberedelser etc.).

Ett genomgående tema i förslagen är att befogenheter och resurser i ökad grad koncentreras till överbefälhavaren. Han skall leda och sam- ordna verksamheten inom krigsmakten samt inriktningen och utvecklingen av denna. Ledningen skall främst avse de viktigaste funktionerna, näm- ligen operativ verksamhet och långsiktsplanering. Överbefälhavaren skall styra och inrikta den militära förvaltningsverksamheten genom direktiv och anvisningar, göra avvägningar mellan olika behov inom krigsmakten samt tilldela centrala myndigheter kostnadsramar, inom vilka de har att uppgöra sina förslag till anslagsäskanden.

Utredningen har funnit att vissa mycket viktiga verksamhetsområden i nuläget icke alls eller endast i otillräcklig grad kunnat beaktas. Utred- ningen har därför ansett det nödvändigt att föreslå en viss, om än ringa, personell förstärkning av den högsta ledningen. Om en dylik förstärkning av resurserna tillkommer, bedömer utredningen att de föreslagna änd- ringarna i ansvars- och uppgiftsfördelning också kan verka till rationali- seringar på längre sikt. Ledningen får nämligen då bättre möjligheter än i nuläget att själv föreslå val av riktiga utvecklingslinjer för krigsmak- ten. Därigenom kan högre försvarseffekt uppnås inom en given kostnadsram.

Utredningen har efter ingående överväganden funnit, att man för över— skådlig tid måste räkna med en fortsatt indelning av krigsmakten i för- svarsgrenar. Försvarsgrenarnas huvuduppgift skall vara att inom ramen för överbefälhavarens allmänna direktiv om utveckling och inriktning av krigsmakten ställa krigsdugliga förband till de operativa chefernas för- fogande. Utredningen förutser emellertid, att förändringar i och förskjut- ningar mellan de nuvarande försvarsgrenarnas verksamhetsområden kan bli aktuella även inom den angivna perioden.

B. Sammanfattning av utredningens förslag

1. Organisation m. m. i krig

a) Den högsta militära ledningen utövas av en ensamt beslutande över- befälhavare. Han biträdes vid ledning av den operativa verksamheten av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Försvarsstabschefen samordnar den operativa verksamheten inom högkvarteret.

b) ÖB ger operativa order direkt till regionala militära chefer och övriga omedelbart under ÖB lydande chefer.

c) Försvarsstaben förstärkes i krigsorganisationen med försvarsgrens- stabscheferna jämte delar av försvarsgrensstaberna.

d) Försvarsstabschefen och försvarsgrenscheferna är ställföreträdare för överbefälhavaren.

• Sida 116
•  Original

e) Det bör ankomma på överbefälhavaren att utarbeta den närmare organisationen av högkvarteret. Härvid bör största begränsning iakttagas vid tillgodoseende av de personella behoven för olika i högkvarteret in- gående stabsdelar och förvaltningar.

2. Organisation m.m. i fred

a) Överbefälhavaren är under Kungl. Maj:t ensam ansvarig för det opera- tiva krigsförberedelsearbetet, för krigsmaktens inriktning samt för av- vägning mellan olika behov inom krigsmakten.

b) Överbefälhavaren biträdes av en allsidigt sammansatt försvarsstab.

c) Överbefälhavaren fattar ensam beslut. I grundläggande frågor fattar han sina beslut i militärledningen efter att ha inhämtat försvarsgrens— chefernas uppfattningar och råd.

d) Militärledningen skall vara ett organ för överläggning och ömse- sidig information, i vilket överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna är ledamöter. Vid behov kallas även chefer för centrala verk och myndig- heter att närvara vid militärledningens sammanträden. Försvarsstabschefen är föredragande. Överläggningarna omfattar för krigsmakten centrala frå- gor. Militärledningen skall även verka för samordning och enhetlighet inom krigsmakten. Såsom underlag för överläggningarna tjänar av för- svarsstaben utarbetat eller sammanställt stabsmaterial. Försvarsgrens- cheferna är skyldiga att i frågor, som förelägges dem, inför ÖB redovisa sina råd och ställningstaganden.

e) Försvarsstaben omorganiseras till att bli en allsidigt sammansatt stab. Den viktigaste förändringen är härvid, att ett organ för beredning av ärenden om operativt krigsförberedelsearbete tillkommer. Detta organ, benämnt operationsledningen, övertar de operativa uppgifter som nu an- kommer på sektion I i den nuvarande försvarsstaben samt på marin- och flygstaberna. Ledningen av långsiktsplaneringen utövas i planeringsled- ningen, vars grund utgöres av den nu provisoriskt inrättade planerings- sektionen i försvarsstaben. Det ökade personalbehovet i den omorgani— serade försvarsstaben tillgodoses genom överflyttning av beställningar från försvarsgrensledningarna samt genom tillkomst av tio nya beställ- ningar. Den nuvarande sektion III anses böra utgå. En särskild upplys- ningsavdelning tillkommer och knytes t.v. till sektion II. Avdelningen kan i framtiden komma att få en fristående ställning.

f) I ärenden som rör operativt krigsförberedelsearbete ger överbefäl- havaren order direkt till regionala chefer.

g) För att begränsa försvarsstabens verksamhet till de särskilt väsent- liga verksamhetsområdena skall en huvudstabsprincip tillämpas, som inne— bär att ärende eller ärendesgrupp kan av ÖB överlämnas till försvarsgrens- chef för handläggning. Dennes stab bereder ärendena för överbefälhavaren och tjänar i detta hänseende såsom ÖB:s stabsorgan.

• Sida 117
•  Original

11) Försvarsgrenscheferna är Kungl. Maj:t och ÖB ansvariga för or- ganisation, utbildning, utrustning, personaltjänst, värnpliktsväsende och mobiliseringsarbete inom försvarsgrenens verksamhetsområde. Försvars- grenschef skall därjämte enligt huvudstabsprincipen handlägga sådana ären- den som kan komma att tilldelas honom. Försvarsgrenschef insänder sina framställningar till Kungl. Maj:t genom ÖB, utom i fall då ÖB förordnat annorlunda. Försvarsgrenschef är skyldig att i militärledningen orientera om verksamhet som pågår eller avses igångsättas inom försvarsgrenen.

i) En för krigsmakten gemensam intendenturförvaltning bör tillkomma.

j) Försvarsgrenschefernas chefskap över försvarsgrensförvaltningarna upphör. Förvaltningsverksamheten inriktas genom direktiv och anvisningar från ÖB och försvarsgrenscheferna. Vissa betydelsefulla förvaltningsfrågor av närmare angivet slag skall underställas ÖB resp. försvarsgrenschef. Försvarets förvaltningar är skyldiga att kontinuerligt hålla ÖB och för- svarsgrenscheferna orienterade om pågående verksamhet samt biträda dem med erforderliga utredningar och upplysningar.

k) Förvaltningsverksamheten samordnas i försvarets förvaltningsdirek— tion, vars verksamhet förutsättes bli utökad bl.a. genom att huvudför- valtningsprincipens tillämpningsområde vidgas. Anordningar föreslås vid- tagna för att säkerställa, att de stabsmässiga aspekterna på en fråga blir klarlagda, innan direktionen fattar beslut. För att ett intensivare arbete skall kunna utföras inom tygförvaltningsområdet, skall ärenden som be- rör enbart detta område handläggas av ett mindre antal ledamöter: ord- föranden och de båda övriga av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna samt cheferna för de tre tygförvaltningsverken och i vissa fall chefen för för- svarets forskningsanstalt. Om direktionen i en fråga av stor betydelse icke kan nå enighet, skall ÖB under vissa förutsättningar inträda som ord- förande och ensam fatta direktionens beslut, varvid dock ledamöterna skall ha rätt att reservera sig.

]) Ledningen av den militärtekniska forskningen bör liksom nu till- komma forskningsanstalten. Överbefälhavarens inflytande skall alltjämt säkerställas bl.a. genom rätt för honom att anvisa forskningsuppgift och genom att han äger meddela forskningsanstalten kostnadsram för dess förslag till anslagsäskanden.

m) Ledningen av krigsmaktens budgetarbete skall utövas av ÖB, som äger utfärda härför erforderliga direktiv. ÖB skall ha befogenhet att på- lägga försvarsgrenscheferna ansvaret för anslagsavvägningen inom de kost- nadsramar, som överbefälhavaren tilldelar försvarsgrenarna för deras för- slag till anslagsäskanden. Försvarsgrenscheferna bör ha anvisningsrätt gentemot den gemensamma intendenturförvaltningen och berörda försvars- grensförvaltningar med avseende å upprättande av förslag till äskanden.

• Sida 118
•  Original

__...-._ __—

• Sida 119
•  Original

Särskilt yttrande

beträfande försvarsgrenschefs inflytande på ledningen av tygförvaltningarna

Utredningen har föreslagit att försvarsgrenscheferna skall upphöra att vara chefer för tygförvaltningarna, varigenom dessa — eventuellt redu- cerade på grund av föreslagen gemensam intendenturförvaltning — skulle var och en under en annan chef än försvarsgrenschefen lyda direkt under Kungl. Maj:t. Enligt utredningens förslag skulle förvaltningarna beträf- fande den operativa planläggningen styras genom anvisningar från ÖB och beträffande sin delaktighet i de förbandsproducerande funktionerna genom anvisningar från försvarsgrenscheferna.

Denna uppfattning om försvarsgrenschefernas förhållande till tygför- valtningarna kan vi icke dela. Orsakerna härtill framgår av det följande.

Tygförvaltningen inom alla försvarsgrenar intager en särställning, efter- som det är tillsammans med den, som den egentliga stridsmaterielen ut- formas och anskaffas. Det är väsentligen därigenom som stridskrafterna gives sin militära karaktär och får den utrustning de behöver. Som grund härför måste det förekomma ett långvarigt och intimt samarbete mellan staber och förvaltningar (»team work»), innan det aktuella programmet kan utformas.

Det måste alltid finnas någon eller några som har huvudansvaret för uppställandet av de stridskrafter, som skall ingå i krigsmakten. Det skall enligt utredningens förslag vara försvarsgrenscheferna. Eftersom en strids- enhet består av både personal och materiel, måste försvarsgrenscheferna då ha vederbörlig tygförvaltning i sin hand på grund av det intima sam- arbete mellan stab och förvaltning, som är erforderligt. Ett samarbete med en fristående förvaltning räcker icke härför. Anvisningsrätten kan för öv- rigt vid en fristående förvaltning lätt komma i konflikt med dess för- valtningsansvar, i vilket fall ärendet måste underställas Kungl. Maj:t och arbetsgången blir tyngande.

Utbildning och förvaltning ha likaledes ett nära sammanhang. Då ti- digare —— innan nuvarande ordning trädde i kraft _ ansvaret för för— valtning och utbildning icke var förenade, förekom ofta konflikter och detta även då vederbörande förvaltningschef haft samma militära skol- ning som den utbildningsansvarige.

Nu räknar man emellertid tydligen med att utvecklingen går mot sak- förvaltningar, som i och för sig icke är försvarsgrensbundna. Detta är säkerligen möjligt i viss utsträckning. FLK rekommenderade en försöks- vis tillämpning av denna princip. Men det står likväl klart att en utveck-

• Sida 120
•  Original

ling mot rena sakförvaltningar måste bliva begränsad, eftersom samman— byggda enheter, som av praktiska skäl icke kan skiljas i förvaltnings- hänseende, innehåller vitt skilda sakkomponenter. Skulle emellertid ut- vecklingen gå avsevärt längre än vad som nu synes troligt, återstår det rimligen endast att i ungefärlig överensstämmelse med vad förre över- befälhavaren, generalen Herr Jung, har föreslagit överflytta även ansvaret för uppställandet av stridskrafterna till ÖB (med tillhjälp av försvarsgrens- inspektörer) och göra ÖB i en eller annan form till chef för förvaltnings- sidan med biträde av souschefer.

Utredningen har emellertid på samma sätt som FLK föreslagit att upp- ställandet av stridskrafterna skall ankomma på försvarsgrenscheferna. Det måste då också anses riktigt att försvarsgrenscheferna bibehåller chef- skapet för tygförvaltningarna på sätt som f.n. är fallet.

Sven Wedén Rudolf Kolmodin

Riksdagsman Generalmajor

• Sida 121
•  Original

• Sida 122
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Systematisk förteckning

(Sim-arna inom klammer beteckna utredningarna; nummer i den kronologiska förteckningen) '

Justitiedepartementet Begravning-xplatser och gravar. [5] ' Underrättema. [6] ; Försvar-departementet Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] f.

F'manldepartementet Sparstimulcrande åtgärder. [2]

Automatisk databehandling inom folkbokföringe- och upphördsvåsendet. [4]

Jordbruksdepartementet Totallsatorverksamheten. [1]

Handelsdepartementet Effektivare prisövervakning. [3]

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI. STOCKHOLM 1961