2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 februari 195/f.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

nders

­

son

, L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

,

N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che­

fen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.

Maj:t under punkt 332 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro­

position i ämnet, för budgetåret 1954/55 beräkna

a) till Statens biografbyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 125 400 kro­

nor och

b) till Statens biografbyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 12 000 kro­

nor.

Sedan beredningen av berörda anslagsfrågor numera avslutats, anhåller

jag att ånyo få anmäla desamma. I anslutning härtill torde jag även få

anmäla frågan om ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens ut­

övande m. m.

Inledning.

Filmen har under sin snabba utveckling från en oansenlig början under

1800-talets sista årtionde blivit en samhälls- och kulturfaktor av stor bety­

delse. Genom sin väldiga utbredning, sin starka suggestionskraft och sina

växande tekniska resurser är filmen ett av vår tids effektivaste medel för

masspåverkan. I vårt land beräknas biografbesökamas skara varje vecka

uppgå till omkring en miljon människor. Antalet biografer i Sverige uppgick

den 1 januari 1954 till 2 494.

Första gången film visades offentligt i Sverige torde ha varit 1896 i sam­

band med en industri- och slöjdutställning i Malmö. Filmvisningens egent­

liga genombrott i vårt land kan hänföras till perioden 1905—1910. Under

de första åren utgjordes biografernas publik övervägande av barn och ung­

dom, medan den vuxna allmänheten, särskilt den genom bildning och social

ställning opinionsbildande delen därav, ej skänkte den något särskilt in­

4

rebyggande av det skadliga inflytandet av biografföreställningar, särskilt på

den uppväxande ungdomen i vårt land, samt, därest verkställd utredning

därtill gåve anledning, till riksdagen göra de framställningar som härav

kunde föranledas. I skrivelsen anfördes i övrigt bland annat följande.

Det torde ej kunna förnekas, att biografföreställningar med goda och ge­

digna program kan i viss mån utgöra verksamma bildningsmedel och för

allmänheten vara en både nyttig och nöjsam förströelse. Men å andra sidan

har erfarenheten tyvärr redan visat, att de mången gång urartat till ett mer

eller mindre osunt geschäft, som går ut på att, genom att ibland de goda

och bildande numren i programmen insticka omoraliska, rafflande, skräm­

mande dylika, ockra på allmänhetens godtrogenhet. I stället för att verka

bildande och förädlande, verkar de därför ofta skadligt och förråande. De

har därigenom börjat bliva en verklig fara speciellt för det uppväxande släk­

tet. Det förhållandet, att biografteatern framställer levande bilder, gör,

att intrycken härav djupare inpräglas i de ungas sinnen. Och särskilt torde

det vara just de mest rafflande scenerna, som på barnasinnet utövar ett

oemotståndligt inflytande. Det torde därför ej råda mer än en mening där­

om, att man bör göra allt vad göras kan för att söka råda bot på de allvar­

liga och svåra missförhållanden, som på jämförelsevis kort tid börjat inrota

sig i fråga om biografföreställningar.

Riksdagsskrivelsen föranledde vederbörande departementschef att utver­

ka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga för att verk­

ställa den av riksdagen begärda utredningen.

De sakkunniga avgav den 2 september 1910 betänkande med förslag till

förordning, innefattande vissa bestämmelser angående förevisning av bio­

grafbilder.

Enligt de sakkunnigas åsikt syntes det uppenbart — bland annat på

grund av erfarenheterna av den förhandscensur av biografprogrammen i

städerna Malmö och Hälsingborg som sedan år 1908 på därvarande polis­

myndigheters föranstaltande utövats av särskilda tillsyningsmän — att det

enda effektiva medlet att vinna rättelse i de rådande missförhållandena var

att låta biografbildema underkastas förhandsgranskning av ett för hela

landet gemensamt organ. Censurens centraliserande skulle enligt de sakkun­

nigas mening medföra likformighet i tillämpningen samt betydande bespa­

ring av tid, arbete och kostnad för kontrollen av biograf programmen. Till

stöd för inrättandet av en preventiv, central biografcensur åberopades vi­

dare i samma riktning gående utvecklingstendenser på biografkontrollens

område i utlandet.

De sakkunnigas förslag till författning i ämnet underkastades överarbet-

ning inom vederbörande departement, varvid vissa jämkningar i förslaget

vidtogs. Departementsförslaget underställdes genom propositionen 1911:160

riksdagen för yttrande. Sedan lagutskottet avgivit utlåtande (nr 48) i ären­

det, anmälde riksdagen (rskr. 227), att den efter granskning av förslaget

icke funnit skäl till annan erinran än att på två punkter i den föreslagna

förordningen vissa ändringar borde vidtagas. Erinringarna avsåg dock icke

de förordade principerna för filmgranskningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

ligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga ut­

veckling och hälsa.

Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biograf­

byrå ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befin-

nes lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik

eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra

förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsav-

gift och stämpelavgift, den förra efter en i biografförordningens 5 § be­

stämd taxa. Ifrågavarande taxa kommer att närmare beröras i det följande.

För att ge en bild av den årliga omfattningen av biografbyråns censur­

ingripanden må här återges några av chefen för byrån lämnade uppgifter,

som samtliga hänför sig till bedömningen av längre dramatiska filmer under

år 1952.

Antalet granskade filmer av dylikt slag var 385. 227 stycken eller när­

mare 59 % av totalantalet filmer tilläts för offentlig förevisning endast för

vuxna, 155 stycken eller över 40 % tilläts även för barn under 15 år och

3 stycken eller något mindre än 1 % förbjöds helt för offentlig förevisning.

(Sistnämnda siffra är ovanligt låg. Åren 1950, 1951 och 1953 utfärdades

resp. 21, 14 och 15 förbud.) Dessutom framhålles, att 40 stycken eller 17,

g

%

av de barnförbjudna filmerna av byrån underkastades partiell beskärning

av olämpliga scener eller scenföljder för att över huvud taget bli tillåtna

och att 16 stycken eller omkring 10 % av de barntillåtna filmerna beskars

för att kunna godkännas för minderåriga. Anledningarna till de utfärdade

förbuden och föreskrivna klippen är i främsta rummet att finna i förekoms­

ten av enligt granskningsmännens åsikt förråande och upphetsande bilder

av brutala och sadistiska våldshandlingar, skräckscener, pornografiska sce­

ner och dylikt. Det understrykes, att biografbyrån saknar befogenhet att

utöva smakcensur i vanlig mening och således icke kan ingripa mot scener,

som kan verka fördummande och smaklösa.

Filmcensurens effektivitet garanteras av stadgandet i § 4 biografförord­

ningen, att vid offentliga föreställningar endast får förevisas film som god­

känts av biografbyrån. Undantag från regeln medges dock i samma para­

graf beträffande vissa bilder som »troget skildra nyligen inom riket inträf­

fade händelser och som förevisas under en tid av högst 10 dagar efter det

de skildrade händelserna ägt rum»; dock gäller att bilderna skall godkännas

av den myndighet i orten som enligt § 1 biografförordningen har att efter

ansökning meddela tillstånd till anordnande av offentlig filmföreställning.

Det tillståndskort som biografbyrån enligt § 7 biografförordningen utfärdar

för en film skall jämlikt samma paragraf vid anfordran tillhandahållas an­

givna myndighet och polisman. Efter mönster från ordningsstadgan för ri­

kets städer är i § 2 biografförordningen föreskrivet, att sistnämnda myndig­

het under särskilt angivna förutsättningar äger förbjuda föreställnings för­

nyande liksom inställa eller upplösa föreställning. Att ge offentlig föreställ­

ning utan föreskrivna tillstånd straffbelägges i § 8 biografförordningen.

6

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

8

siastikdepartementet den 3 januari 1949 Kung], Maj:ts bemyndigande att

tillkalla särskilda sakkunniga för att dels överse gällande bestämmelser om

filmgranskningsverksamheten, dels utreda frågan om för barn lämpad film.

Enligt utredningsdirektiven skulle de sakkunniga i samband med behand­

lingen av frågan om behovet av nya granskningsbestämmelser för barntill-

låten film även överväga lämpligheten av den nuvarande åldersgränsen, 15

år, för bamförbjudna filmer. Problemet barn och film borde ventileras från

alla synpunkter med särskilt beaktande av vad ungdomsvårdskommittén

anfört och föreslagit. Vidare borde det av statens biografbyrå framförda

förslaget om ett granskningsråd i eensurfrågor underkastas prövning, var­

jämte principerna för uttagandet av granskningsavgifter borde upptagas

till övervägande.

Såsom sakkunniga tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare,

rektorn vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg S. J. E.

Ohlon, tillika ordförande, direktören, fil. lic. C. A. Dymling, t. f. direktören

för statens biografbyrå, med. lic. G. S. Klackenberg, rektorn vid Fjellstedt-

ska skolan, docenten J. G. Landberg, överläraren vid Stockholms folksko­

lor, fil. kand. H. E. Rynnel, fru Eva Wigforss och redaktören, fil. kand. Eva

von Zweigbergk.

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1949 års filmkommitté —

har till fullgörande av sitt uppdrag avlämnat dels ett i maj 1951 dagtecknat

betänkande om filmcensuren (SOU 1951: 16), dels ock ett i december 1952

dagtecknat betänkande om barn och film (SOU 1952: 51).

Kommitténs betänkande om filmcensuren kan i korthet

sammanfattas sålunda.

1. Kommittén anser, att filmcensuren bör behållas, främst därför att den

behövs som ett mentalhygieniskt skydd mot sadistiska och ångestpressande

inslag i filmerna.

2. I fråga om utformningen av grunderna för censurens bedömanden an­

ser kommittén, att de nuvarande bestämmelserna bör omarbetas, dock utan

att väsentligt förändras. De mentalhygieniska kraven bör understrykas ge­

nom en omformulering av författningstexten. Den nuvarande bestämmelsen

om att sådana filmbilder inte får godkännas »vilkas förevisande kan anses

olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt» anses

kunna undvaras under fredstid, alternativt omformuleras. I fråga om be­

stämmelserna för barnförbjuden och barntillåten film föreslås dels en höj­

ning av den nuvarande 15-årsgränsen till 16 år, dels införandet av en andra

åldersgräns vid 11 år. Då avgörandet om en films hänförande till den ena

eller andra kategorien skall fattas av filmcensuren, bör till denna knytas

ytterligare en ordinarie granskningsman med barnpsykologisk utbildning.

3. Bestämmelsen om att censuren under vissa förutsättningar äger med­

dela föreskrift om visning av film vid skilda föreställningar för män och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

10

återkommande debatten om filmcensuren har därför gjorts gällande, att

filmen nått sådan mognad och ställning i samhällslivet, att filmcensuren

kunde undvaras. Det har också sagts, att normerna för censuren vore otids­

enliga, då de i väsentliga avseenden ej undergått några förändringar sedan

1911. Röster har vidare höjts för såväl en skärpning av censuren som en

utvidgning av dess befogenheter.

Dylika opinionsyttringar föranledde dåvarande chefen för ecklesiastik­

departementet att i januari 1949 utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla särskilda sakkunniga — 1949 års filmkommitté — med upp­

drag att underkasta censurbestämmelserna en allmän och förutsättnings­

lös omprövning och översyn. Såsom framgår av den kortfattade redogö­

relse jag nyss lämnat för huvudpunkterna i det av kommittén år 1951 av­

givna betänkandet om filmcensuren har kommittén förordat censurens

bibehållande och framlagt åtskilliga förslag rörande grunderna för dess ut­

övande m. in. Vid betänkandets remissbehandling har man i yttrandena

allmänt uttalat sig för fortsatt censur och även eljest i stort sett anslutit

sig till kommitténs förslag. För egen del har jag ansett mig böra på grund­

val av betänkandet nu framlägga förslag i fråga om grunderna för censur­

verksamhetens utövande m. m. Härtill återkommer jag i samband med den

följande detaljredo visningen av innehållet i betänkandet och remissytt­

randena.

Dessförinnan torde jag emellertid få beröra kommitténs förslag att i

en enda författning, benämnd förordning för filmcensuren, upptaga dels

motsvarigheten till de censuren berörande bestämmelser, som nu ingår i

biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå, dels ock

erforderliga bestämmelser rörande det förordade granskningsrådet. Enligt

samma förslag skulle samtidigt de i biografförordningen ingående ordnings­

föreskrifterna m. m. utbrytas ur denna och beredas plats i annat författ-

ningssammanhang, därvid kommittén synes åsyfta gällande ordningsstadga

för rikets städer. En revision av biografförordningen i sist angiven rikt­

ning överväges emellertid — enligt vad jag inhämtat — för närvarande

av den år 1949 tillkallade s. k. ordningsstadgeutredningen. Frågan om en

dylik revision synes mig därför ej böra prövas i förevarande sammanhang.

Även i övrigt ställer jag mig avvisande till kommitténs nu avsedda förslag

till författningsreglering. Jag kan nämligen icke finna det lämpligt, att

biografförordningens bestämmelser av mera allmän räckvidd sammanföres

med föreskrifter av instruktionskaraktär. Med hänsyn till det anförda av­

styrker jag nämnda förslag och utgår därför i det följande från att författ­

ningsbestämmelserna rörande filmcensuren och biografbyrån även fram­

deles bör vara uppdelade i biografförordningen och instruktionen för bio­

grafbyrån.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

11

Frågan om filmcensurens bibehållande.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommitténs överväganden har till en början gällt frågan, huruvida film­

censuren över huvud taget är nödvändig i fortsättningen.

Kommittén har därvid kommit fram till en reservationslöst omfattad

mening, att förhandsgranskning av film är påkallad för skyddande av bar­

nen mot det stundom skadliga inflytande som filmen, enligt vad som klar­

lagts av flera undersökningar, kan utöva på minderåriga.

Huruvida filmcensuren även är behövlig med tanke på den vuxna all­

mänheten har kommittén däremot funnit tveksamt. Kommittén säger sig

ha övervägt att låta »filmer för vuxna, alltså barnförbjudna filmer» helt be­

frias från censur. Härom anföres följande.

Den åsikten har framförts, att vuxna människor, som möter så många

»upphetsande» och »förråande» inslag i andra former av konst och i verk­

ligheten, också skulle tåla vid sådant i filmerna utan allvarligare psykiska

följder. Man har ansett det önskvärt, att vuxna individer så mycket som

möjligt lämnas utan statligt förmynderskap. Man har tagit i betraktande

risken att de verkligt goda, konstnärliga filmerna formellt kan falla under

censurbestämmelserna och klippas ner eller förbjudas, medan andra i reali­

teten mera nerbrytande och underhaltiga alster måste släppas igenom, vari­

genom bestämmelserna i realiteten kan bli meningslösa. Och man har slut­

ligen övervägt att det råder skarpt delade meningar om vad som är mora­

liskt och mentalhygieniskt farligt.

Kommittén har dock stannat för att förorda censurens julla bibehållande.

Till utveckling av denna ståndpunkt anför kommittén följande.

Kommittén vill behålla filmcensuren, därför att filmen inte bara är en

konstart utan också ett påverkningsmedel av betydande styrka och utbred­

ning och filmproduktionen är ekonomiskt beroende av en bred och lätt sug­

gererad publik. Då filmen i stor utsträckning sysslar med brott och skräck­

scener, behövs censuren främst som mentalhygieniskt skydd mot sadistiska

och skadligt ångestpressande inslag i filmerna. Med tanke på filmens väx­

ande inflytande och stora publik bland ungdomen är det fortfarande ett

samhällsintresse, att ett kontrollorgan håller vakt mot osund spekulation i

upphetsning och råhet. Kommittén vill härigenom förebygga allmänt för­

råande inflytanden, men den tror sig icke kunna bedöma frågan om krimi­

nalfilmernas eventuella omedelbara inverkan på ungdomsbrottsligheten.

Problemet är ytterst komplicerat, och filmerna torde i ifrågakommande fall

få anses som tillfälliga utlösande orsaker.

Med en fortsatt statlig förhandsgranskning av all film elimineras också

risken för en privat censur från enskilda eller organisationer, t. ex. efter

amerikanska mönster. Den statliga censuren ger en viss garanti åt alla

medborgare. Om den upphörde, kunde man riskera en både godtyckligare

12

och strängare privat censur. Redan nu har sådana ansatser förekommit med

hot om blockad av biografer, därför att där visats filmer, som varit miss­

hagliga för vissa grupper.

YTTRANDEN.

Vad kommittén uttalat om censurens bibehållande beträffande filmer av­

sedda att visas för barn, har vunnit mer eller mindre klart uttalad anslut­

ning i samtliga de yttranden, vari denna fråga närmare berörts. I huvud­

parten av dessa yttranden har också vitsordats behovet av en förhands­

granskning av all film. Att ett dylikt behov föreligger har emellertid

bestritts från vissa håll. Sålunda förklarar svenska facklärarförbundet, att

förbundet icke i princip delar uppfattningen, att filmcensuren bör bibehål­

las även för vuxnas skull samt att det torde strida mot hävdvunna demo­

kratiska principer att genom en förhandsgranskning undanhålla allmänhe­

ten viss film, särskilt om detta sker via en statlig organisation. Vidare är de

hörda fih)ifackorganisationertias biträdande av kommitténs ståndpunkt i

ämnet icke helt reservationslös. Föreningen Sveriges filmproducenter finner

visserligen befogat att skydda biografpublikens starka inslag av ungdomar

i de övre tonåren från skadlig påverkan men framhåller samtidigt, att det

är uppenbart, att majoriteten av samma publik består av till myndig ålder

komna personer. Det kunde därför principiellt ifrågasättas, om denna bety­

dande del av publiken, vilken ju har tillfälle att se ocensurerade teater-,

revy- och varietéföreställningar och att läsa ocensurerade tidningar, tid­

skrifter och böcker, verkligen behöver skyddas just då den skall se film.

Föreningen fortsätter:

Om föreningen likväl icke vill motsätta sig en fortsatt förhandsgransk­

ning även av film för vuxna, beror detta främst på två omständigheter.

Den ena är, att filmcensuren sådan den hittills arbetat inte kan sägas ha

medfört några allvarligare olägenheter, även om verksamheten då och då

och av naturliga skäl kunnat bli föremål för kritik. Den andra är, att före­

fintligheten av ett statligt censurorgan — vilket utredningen också fram­

håller och som föreningen vill understryka — skapar en viss garanti mot

risken av den privata censur, som lätt kan tänkas uppträda, därest den offi­

ciella censuren icke fanns.

Sveriges biografägareförbund hävdar i sak samma mening som produ-

cen tf öreningen.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Frågan om censuren bör bibehållas eller icke har kommittén besvarat

jakande. Till denna ståndpunkt ansluter sig praktiskt taget samtliga de

myndigheter eller sammanslutningar som yttrat sig i ämnet, däribland de

tre filmfackorganisationerna. För egen del har jag kommit till samma upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

13

fattning. Censurens betydelse ligger främst i att den erbjuder ett skydd

för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gäller film avsedd

för visning inför en vuxen publik fyller censuren en viktig mentalhygienisk

funktion. Jag vill därvid erinra om filmens erkänt särskilda förmåga att

kunna psykiskt påverka sin publik. De argument mot censurinstitutionen,

som framförs av dem som från i huvudsak principiella utgångspunkter

hävdar filmens absoluta frihet, kan enligt min mening icke tillmätas

någon avgörande betydelse, när såsom här obestridliga praktiska hän­

syn talar för kontrollerande anordningar i syfte att hålla vakt mot

osunda och skadliga företeelser eller tendenser inom filmen. Jämte Sverige

har ett stort antal länder, däribland Danmark, Finland och Norge, funnit

nödvändigt att företaga förhandsgranskning av film. Det förtjänar också

framhållas, att den svenska censuren under sin drygt fyrtioåriga tillvaro

skött sitt grannlaga värv på ett sätt som av en bred opinion betecknats

som i stort sett mönstergillt. Korrektiv mot godtyckliga eller obefogade

granskningsbeslut utgör rätten att hos Kungl. Maj:t i statsrådet över­

klaga biografbyråns beslut. Inrättas dessutom på sätt kommittén föresla­

git — och såsom jag ämnar förorda — ett granskningsråd torde man ha

än större anledning utgå ifrån att vid censurverksamhetens praktiska

utövande en fortgående anpassning kommer att ske till vad den allmänna

opinionen kan sägas godtaga inom andra områden av kulturlivet — bil­

dande konst, teater, litteratur, press och radio — där censur icke före­

kommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

14

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

Censurbestämmelserna.

Grunderna för den nuvarande film granskningen

är — såsom förut framhållits — angivna i biografförordningens 6 §. I para­

grafens första stycke fastslås de mentalhygieniska och socialetiska normer,

som bör läggas på filmen i allmänhet. Andra stycket föreskriver hänsyn till

främmande makt och till rikets säkerhet. Tredje stycket bemyndigar cen­

suren att avgöra vilka filmer som skall få visas för barn under 15 år och

skärper de mentalhygieniska kraven på filmer för minderåriga. Fjärde styc­

ket ger censuren rätt att föreskriva, att en film skall visas vid skilda före­

ställningar för män och kvinnor eller endast i samband med föredrag.

A. Den mentalhygieniska principen.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Enligt kommitténs uppfattning bör filmcensuren vara huvudsakligen

mentalhygieniskt inriktad. Härom anför kommittén:

Statliga ingrepp i filmerna efter genomfört moraliska eller renodlat este­

tiska principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga

svårigheterna att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av

dessa områden. Att praktiskt försöka genomföra en censur, som tog ställ­

ning till alla moraliskt eller estetiskt diskutabla inslag i filmerna, skulle,

frånsett andra betänkligheter, vara svårt redan därför att det vore omöj­

ligt att annat än i ytterligt vaga ordalag fastslå vad som skulle kunna god­

kännas och underkännas. I de särskilda fallen skulle då granskningsmännen

ställas inför de mest subtila avgöranden, t. ex. att väga formens kvaliteter

mot innehållets, och hela censuren skulle kunna bli orimligt subjektiv och

nyckfull.

Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kate­

goriska uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller

barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor,

är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphets­

ning och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå

kunna accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren in­

gripa mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens sug­

gestionskraft, filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få

mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti

för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande.

Kommitténs förslag till granskningsreglernas författningsmässiga utform­

ning — jämförda med de nu gällande — framgår av efterföljande samman­

ställning.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande bestämmelse.

Statens biografbyrå må ej godkänna

biografbilder, vilkas förevisande skulle

strida mot allmän lag eller goda seder

eller eljest kunna verka förråande, upp­

hetsande eller till förvillande av rättsbe­

greppen. Biograf bilder, som framställa

skräckscener, självmord eller grova för­

brytelser på sådant sätt eller i sådant

sammanhang, att dylik verkan kan åstad­

kommas, må sålunda icke godkännas.

Kommitténs förslag.

Statens filmcensur må ej godkänna

film, som kan verka förråande eller skad­

ligt upphetsande eller där förbrytelser

framställas så att de kunna locka till ef­

terföljd eller innebära en uppmaning till

lagstridig handling. Avgörande vid pröv­

ning av sådan verkan skall vara det sätt

varpå händelserna framställas eller det

sammanhang i vilket de förekomma.

I sin kommentar av förslaget motiverar kommittén utbytet av benäm­

ningen »statens biografbyrå» mot »statens filmcensur» med att den gällan­

de beteckningen är ologisk och föranlett missförstånd. — Beträffande öv­

riga avvikelser från nuvarande text anför kommittén följande.

Förslaget innehåller icke orden »strida mot allmän lag eller goda seder»,

som är ett historiskt betingat, stelnat uttryck, närmast hämtat ur 1868

års ordningsstadga för rikets städer och med ytterst vag betydelse. Kom­

mittén har i stället försökt finna en formulering med mera adekvat inne­

börd. Formuleringen »till förvillande av rättsbegreppen» anser kommittén

böra utgå, då rättsbegreppen är för skiftande för att uttrycket skall få

någon fullt gripbar mening. Däremot vill kommittén hindra visning av

direkt brottsinstruktiva scener och scener som uppmanar till lagstridig

handling. Här avses självfallet inte varje skildring av brott eller lagstridig

handling, utan endast sådana scener, som innebär en uppfordran till efter­

följd i lagbrott eller som undervisar i brottstekniska detaljer.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen

inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte

funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censur­

bestämmelse. Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt

upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära

något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,

som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan

oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller

inte i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den

närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

Slutmeningen i den av kommittén föreslagna författningstexten avses av

kommittén som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen

skall komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna; det understry-

kes, att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestäm­

melserna bör bedömas insatta i sitt sammanhang och med hänsyn till fil­

mens helhetsverkan. Kommittén anför härom följande.

Censuren bör alltså inte lägga formalistiska hinder i vägen för konstnär­

liga filmer. Därmed avses då filmer, som syftar till att fördjupa kunskapen

om människorna och deras villkor, som berikar och befriar åskådarna och

tvingar dem att reflektera över mänskliga känslor och människors förhål­

lande till varandra eller till samhället; detta till skillnad från de enbart ar­

16

tistiska filmerna, som kan vara estetiskt tilltalande och verka stimulerande

men har en övervägande karaktär av förströelse.

God konst är alltid ett samhällsvärde, vilket ämne konsten än behand­

lar, och censurens uppgift skall vara att hejda de nerbrytande och förråande

tendenserna i filmen men inte att hämma de allvarliga konstnärliga strä­

vanden, som kan föra filmen upp på ett högre och värdefullare plan.

I sistnämnda sammanhang framhåller kommittén, att den inte funnit

möjligt att tillmötesgå framförda önskemål om att censurens befogenheter

skall utvidgas till att avse ingripanden mot film av »fördummande, föryt-

ligande och smaklös» natur. En dylik censur anser kommittén böra över­

lämnas åt kritiken och den allmänna opinionen; staten kan inte utvidga sin

verksamhet till att döma i dessa ytterst vanskliga smakfrågor, och det

skulle stå i alltför skarp kontrast mot yttrande- och tryckfriheten att ge­

nomföra en filmcensur på sådana grunder. Kommittén anför vidare:

Kommittén har övervägt, om någon bestämmelse skulle kunna inryckas

i förordningen, som gav censuren möjlighet att ingripa mot äreröriga be­

skyllningar mot enskilda personer på film. I tryckfrihetsförordningen kap.

7, § 4, mom. 13 upptas bland straffbara framställningar även »ärekränk­

ning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för annan gär­

ning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende,

yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller annan rniss-

firmlig gärning». När det gäller film, är det emellertid inte »genom rätts­

praxis eller på annat sätt klarlagt om och i vad mån av censuren lämnat

tillståndsbevis skyddar dem, som är delaktiga i en filmförevisning, från an­

svar enligt t. ex. strafflagens stadganden angående ärekränkning eller brott

mot rikets säkerhet, för filmens innehåll» }

Sådana fall får närmast hänföras till ärekränkningslagen. Men filmcen­

suren bör ändå, i kraft av de gällande bestämmelserna, kunna ingripa mot

film, som framställer enskild person på grovt kränkande sätt, eftersom så­

dan kränkning bör betraktas som förråande på den allmänna opinionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Kommitténs uttalande att censuren bör vara huvudsakligen

mentalhygieniskt inriktad har vid remissbehandlingen i all­

mänhet godtagits eller lämnats utan erinran. I några av remissyttrandena

har dock gjorts vissa kritiska uttalanden mot kommitténs uppfattning här-

utinnan.

Svenska jacklärarjörbnndet anser sålunda, att kommittén, med förbise­

ende av de pedagogiska och socialpedagogiska synpunkterna, tryckt för

mycket på de mentalhygreniska.

Flick- och samskolelärarnas riksförbund finner det — beträffande för-

fattningsformuleringen — betänkligt att tillmäta »det sätt varpå händel­

serna framställas eller det sammanhang i vilket de förekomma» avgörande

betydelse vid prövningen av en films verkan. Förbundet anser, att händel-

1 Hilding Eek: Nya tryckfrihetsförordningen (Stockholm 1948; sid. 29).

17

sernas art i och för sig dock icke torde böra helt åsidosättas och föreslår for­

muleringen: »Vid prövning av sådan verkan bör hänsyn tagas såväl till det

sätt, varpå händelserna framställas, som till det sammanhang, i vilket de

förekomma».

Sveriges filmuthyrareförening befarar en viss risk för att de förordade

bestämmelserna beträffande »film, som kan verka förråande eller skadligt

upphetsande» kan av censurmyndigheten ges en alltför vid innebörd. Det

hade varit värdefullt, säger föreningen, om det i betänkandet och författ­

ningstexten hade starkare understrukits, att censuren bör ingripa endast i

sådana fall, där uppenbar risk för skadeverkningar föreligger. En utifrån

mentalhygieniska synpunkter arbetande censur kan komma till principiellt

diskutabla resultat. Föreningen anför — under åberopande av ett konkret

exempel — härom följande.

Er Julien Duviviers film »Under Paris’ himmel» avlägsnade statens bio­

grafbyrå delar av den operationsscen, i vilken filmen kulminerar. Klippet

innehöll bilder av ett i bröstkorgen frilagt människohjärta. För biobesökare

med normal psykisk balans — och de får väl anses utgöra det långt övervä­

gande flertalet — torde dessa bilder knappast i någon större utsträckning

ha kunnat verka »upphetsande». Byrån hade en motsatt uppfattning och

förbjöd dem, såvitt man förstår, av »mentalhygieniska» skäl. Kommittén,

som varit uppmärksam på möjligheten att feltolka ordet upphetsande, har

nu förtydligat bestämmelsen till »skadligt upphetsande». Fråga är emeller­

tid, om icke trots detta förtydligande biografbyrån, även om de nya be­

stämmelserna tillämpats, haft formell rätt att ingripa mot de åsyftade bil­

derna.

Det anförda exemplet — det kunde anföras åtskilliga liknande, mer eller

mindre omotiverade detalj ingripanden — tillhör icke sådana fall, där risken

för skadeverkningar är uppenbar. Censurmyndigheten bör alltså enligt

föreningens mening icke ingripa i sådana fall. Exemplet ger ett tydligt be­

lägg för att den »mentalhygieniska» principen, tillämpad i praktiken, kan

medföra konsekvenser, som kommittén icke synes ha förutsett och som un­

der inga förhållanden är önskvärda.

Även föreningen Sveriges filmproducenter hävdar, att filmgranskningen

hela tiden bör utgå från att filmpubliken till långt övervägande del består

av personer med normal psykisk balans; en motsatt inställning skulle kunna

leda till egendomliga, aldrig avsedda konsekvenser.

Frågan om och i vad mån filmcensuren bör anlägga etiska, este­

tiska eller konstnärliga värderingar har berörts i några

av yttrandena.

Skolöverstyrelsen anser det från uppfostrarsynpunkt önskvärt, att åt­

gärder vidtas i syfte att komma tillrätta med inte blott ångestutlösande

och förråande filminslag utan även med filmer som verkar förytligande och

smakförsämrande samt förutsätter att filmcensorerna under alla förhållan­

den har rätt och plikt att vid sin filmbedömning anlägga även etiska syn­

punkter.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 105i. 1 samt. Nr Ilo.

ICungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

18

Även läroverkslärarnas riksförbund uttalar sig för åtgärder i någon form

mot filmer av »fördummande, förytligande och smaklös natur».

Å andra sidan finner medicinalstyrelsen en moraliserande censur vara av

ondo.

Föreningen Sveriges filmproducenter förklarar sig vara fullt ense med

kommittén om att statliga ingrepp i filmerna efter direkt moraliska eller

estetiska principer måste avvisas. Samtidigt framhåller föreningen, att den

av kommittén använda termen »mentalhygienisk» är en smula oklar. I

kommitténs författningsformulering på denna punkt talas om »film som

kan verka förråande och skadligt upphetsande». Ordet »förråande» ger dock

en antydan om en moralisk värderingsgrund. I detta sammanhang under­

stryker föreningen vad kommittén framhållit om betydelsen av att en film

bedöms som helhet, efter sammanhanget och syftet och inte efter enstaka

detaljer.

I detta sammanhang må redovisas ett uttalande av chefen för försvars­

staben. Under hänvisning till kommitténs förslag till författningsbestäm­

melser i förevarande delar påpekar denne, att det måste förutsättas, att be­

stämmelserna har avseende även på filmer som syftar till att skapa under­

lag för brottsliga handlingar mot allmän säkerhet, vilka kan vara för sam­

hället lika farliga som förbrytelser mot enskilda medborgares ära, liv och

egendom. Sådan inskränkande censur bör dock endast tillgripas i uppenbara

fall och då stor fara för inverkan i brottslig riktning kan konstateras.

Kommitténs förslag att ändra namnet på censurinstitutio­

nen från det nuvarande »statens biografbyrå» till »statens filmcensur»

finner skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen diskutabelt med tanke på

möjligheten att institutionen i en framtid kan komma att anförtros även

positiva och rekommenderande åtgärder på filmområdet, exempelvis i fråga

om barnfilmer.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Jag delar helt kommitténs uppfattning, att censuren bör vara huvud­

sakligen mentalhygieniskt inriktad och att ingripande efter strängt mora­

liska eller estetiska linjer icke bör få förekomma. I likhet med kommittén

finner jag också varje form av smakcensur böra bestämt avböjas. Jag är

vidare ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener inte

blott bedömes efter sina rent formella element utan också med behörigt

hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Den företagna granskningen av kommitténs förslag till författningstext

har dock givit mig anledning till vissa erinringar. Sålunda föreslår jag till

en början, att benämningen »statens biografbyrå» bibehålies. Tänkbart

är nämligen, att biografbyrån — såsom varande den enda statliga myn­

digheten för handläggning av ärenden rörande film — i en framtid kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

19

komma att anförtros även positiva uppgifter på filmens område vid sidan

av dess nuvarande i huvudsak preventiva och till sin karaktär rent nega­

tiva granskningsfunktion. Den föreslagna benämningen »statens filmcen­

sur» skulle under angiven förutsättning vara mindre lämplig än den nu­

varande.

Kommittén föreslår bland annat, att uttrycken »biografbilder vilkas

förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder» samt »till för­

villande av rättsbegreppen» skall utgå ur författningstexten (biografför­

ordningen 6 § första stycket). Till stöd därför anföres, att angivna formu­

leringar har en ytterst väg innebörd och föranleder tolkningssvårigheter

för granskningsmännen. I stället förordas en mera konkretiserande formu­

lering med sikte på att förhindra visning av direkt brottsinstruktiva scener

och sådana, som innebär uppmaning till lagstridig handling.

Hänvisningen till »allmän lag» såsom norm för filmgranskningen be­

tecknades i 1911 års proposition såsom självklar, dock utan att innebörden

därav på något sätt belystes. Med uttrycket »strida mot allmän lag eller

goda seder» i 6 § biografförordningen korresponderar en liknande formu­

lering i 2 § samma förordning, där såsom förutsättning för vederbörande

myndighets befogenhet att förbjuda biografföreställnings förnyande respek­

tive inställa eller upplösa sådan är stadgat, att föreställningen visar sig

åsyfta eller innebära något »som strider mot sedlighet eller allmän lag». Då

något förhandsinskridande mot biografföreställning icke kan göras av polis­

myndighet, är det sannolikt, att man vid biografförordningens tillkomst

avsett att ge censurmyndigheten rätten att stoppa en film med lagstridigt

innehåll eller lagstridig tendens redan på censurstadiet. Ett stöd för denna

uppfattning ger ordalagen, att biografbyrån ej får godkänna »biografbil­

der, vilkas jörevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder». För

egen del kan jag inte anse annat än välbefogat, att ett ingripande kan ske

från censurens sida, om den klart finner, att en film kränker ett i allmän

lag skyddat intresse. Som exempel må anföras uppenbar ärekränkning.

Att en del dylika fall kan åtkommas med tillämpning av förbudsgrunderna

»förråande» eller »upphetsande» synes mig icke utgöra skäl för frångående

av min här angivna uppfattning. Jag förordar därför, att statens biograf­

byrå tillerkännes rätt att inskrida mot film, om byrån finner förevisandet

därav uppenbarligen strida mot allmän lag. Jag vill starkt understryka,

att censurförfarandet i sådana fall icke kan inverka på ansvarsfrågans be­

dömning.

Vad angår uttrycket »goda seder» delar jag kommitténs uppfattning.

Onekligen föreligger vid tillämpning av denna enligt sakens natur mycket

vaga förbudsgrund vissa risker för godtyckliga avgöranden, som från en

del håll lätt kan uppfattas som uttryck för en viss smakcensur. Ej heller

kommitténs uttalande till förmån för avlägsnande av uttrycket »till förvil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

20

lande av rättsbegreppen» föranleder någon erinran från min sida. Kom­

mitténs förslag att normen »upphetsande» skall förtydligas till »skadligt

upphetsande» anser jag innebära en förbättring av författningstexten.

I anslutning till vad jag nyss nämnde om korrespondensen mellan ut­

trycken »allmän lag eller goda seder» i 6 § biografförordningen och »sedlig­

het eller allmän lag» i 2 § samma förordning vill jag slutligen framhålla,

att jag i förevarande sammanhang icke tagit ställning till frågan om beho­

vet av ändring i andra paragrafer av biografförordningen än dem som berör

censurens verksamhet, bortsett från att jag efter samråd med ordnings-

stadgeutredningen funnit mig böra förorda, att de numera föråldrade 10

och 11 §§ samma förordning upphäves. Frågan om en ändring av biograf­

förordningen i övrigt torde böra upptagas först i samband med prövningen

av det förslag till revision av ordningsstadgan för rikets städer och därmed

sammanhängande författningar som ordningsstadgeutredningen inom en

snar framtid torde komma att framlägga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet.

Biograf förordningens 6 § andra stycket stadgar i detta avseende följande.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämp­

ligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända

till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, till­

stånd, ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försva­

ret, försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommittén anser, att den nuvarande bestämmelsen om att sådana film­

bilder, vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till ri­

kets förhållande till främmande makt, icke får godkän­

nas, bör kunna tas bort under fredstid. Härom anföres följande.

Avgöranden om sådan verkan måste bli ytterst vanskliga, och sådana

filmscener kan knappast få någon betydelse under normala förhållanden, då

propagandan ändå flödar fritt t. ex. i pressen. Kommittén förutsätter emel­

lertid som självklart, att någon form av kontroll även över filmen i fall av

krig eller beredskap utövas av något annat statligt organ.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänste­

männen vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psyko­

logiska bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en

film i olika lägen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.

Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt

kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta

sådana beslut.

Att exempelvis anknyta en tjänsteman från utrikesdepartementet som

expert med särskild beslutanderätt i sådana frågor förefaller inte heller

21

lämpligt. Filmcensuren skulle då få en klart politisk prägel och driva en av

regeringen auktoriserad utrikespolitik, vilket skulle förändra censurens ka­

raktär och säkert väsentligt inkräkta på filmens konstnärliga frihet. Inte

heller är det tänkbart att föreskriva, att någon av filmcensorerna skall ha

utrikespolitisk sakkunskap, eftersom dessa utrikespolitiska frågor utgör en

mycket liten del av hela granskningsarbetet i fredstid. På grund av hänsyn

till främmande makt förbjöds 1943 22 filmer, under 1944 18 filmer, under

hela perioden 1945—1949 1 film och under 1950 2 filmer. Det är här fråga

om en propaganda, som främst i kritiska lägen kan tänkas ha någon bety­

delse för opinionen inom och utom landet, och kommittén anser det därför

naturligast, om frågan om en filmcensur i krig och beredskap löses av sam­

ma myndigheter och efter samma principer som andra nödvändiga inskränk­

ningar i yttrandefriheten i sådana lägen.

För den händelse bestämmelsen skulle befinnas böra kvarstå, föreslår

kommittén följande formulering: »Sådan film må ej godkännas, som up­

penbart skymfar främmande makt ...» I anslutning härtill framhålles, att

vad som i det ena eller andra fallet kan anses »olämpligt» närmast blir ett

rent politiskt bedömande. Enligt kommitténs mening bör dock paragrafens

mening vara att förhindra förevisandet, inte av varje politisk satir eller

varje film, som kritiskt berör förhållanden i andra länder, men av film som

innehåller uppenbara kränkningar av främmande makt. Som jämförelse

åberopas tryckfrihetsförordningens 7 kap. 4 § 7 mom., enligt vilket stad­

gande såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straff­

bar framställning som innefattar skymfande av främmande makts flagga

eller vapen eller annat dess höghetstecken eller smädelse eller annan miss-

firmlig gärning mot främmande makts statsöverhuvud eller representant

här i riket.

Bestämmelsen om att biografbilder ej må godkännas, vilkas förevisande

kan lända till för rikets försvar skadlig upplysning före­

slås i sak oförändrad men omformulerad därhän att godkännande skall för­

vägras sådan film »som lämnar upplysning till skada för rikets försvar».

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

YTTRANDEN.

I fragan om en av utrikespolitiska hänsyn betingad censur

föreligger uttalanden endast från statens biografbyrå och samverkande bild­

ningsförbunden, som båda ansluter sig till kommitténs rekommendation om

borttagandet under fredstid av den därutinnan nu gällande bestämmelsen.

Skall en sådan censur bibehållas, anser samverkande bildningsförbunden,

att den av kommittén alternativt föreslagna formuleringen är att föredraga

framför den gällande.

Över kommitténs uttalanden och förslag i avseende å den av militära

säkerhetsskäl anordnade censuren har endast chefen för försvars­

22

staben yttrat sig. I dennes yttrande framhålles, att förslaget i denna del

principiellt inte innebär någon ändring av gällande ordning, vilken från

militär synpunkt fungerat tillfredsställande. Motiverat vore emellertid att

vid filmgranskning från försvarssynpunkt hänsyn tages inte blott till det

militära försvaret utan även till civilförsvaret och det ekonomiska försva­

ret, då även på dessa områden förhållanden förekommer, som bör hållas

hemliga men som kan röjas genom filmbilder, tagna från marken eller från

luften. Med hänsyn därtill syntes tillrådligt att till vederbörande bestäm­

melser (nu biografförordningen 4 § andra stycket, 7 och 13 §§ samt instruk­

tionen för statens biografbyrå 6 § andra stycket) om granskning av film­

bilder berörande »svenska krigsmakten vidkommande förhållanden» foga

orden »eller andra för försvaret viktiga verksamheter».

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

De här behandlade, av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhets­

skäl betingade bestämmelserna tillädes 6 § biografförordningen genom en

i oktober 1914 utfärdad kungörelse, som föranleddes av en framställning

av chefen för generalstaben. De har sedermera i sak icke undergått någon

ändring.

Anledning att under nuvarande förhållanden borttaga den av utrikes­

politiska hänsyn dikterade censurnormen kan jag inte finna föreligga.

Många demokratiska stater har icke ansett sig kunna undvara bestämmel­

ser av sådant slag, enär ett alldeles okontrollerat utnyttjande av filmen

som propagandamedel befunnits föga förenligt med intresset att upprätt­

hålla vänskapliga förbindelser med främmande makt. Kommittén ifråga­

sätter alternativt en omformulering av bestämmelsen sålunda, att god­

kännande av en film skulle vägras, om filmen »uppenbart skymfar främ­

mande makt». I valet mellan denna enligt min mening väl onyanserade

formulering och den nuvarande synes mig den sistnämnda vara att före­

draga. Jag förordar därför, att bestämmelsen bibehålies i sin nuvarande

lydelse. I anslutning därtill vill jag framhålla att — vid bifall till det för­

slag om inrättande av ett granskningsråd som jag i ett senare sammanhang

ämnar förorda — censuren beredes tillfälle att i tveksamma bedömnings-

fall av denna art inhämta yttrande av granskningsrådet.

I fråga om den av militära säkerhetsskäl motiverade förbudsgrunden

torde vad chefen för försvarsstaben anfört böra beaktas vid den omredige­

ring av gällande författningstext som synes påkallad. Bestämmelsen torde

formuleras sålunda, att sådan film eller del av film ej må godkännas, »vars

förevisande —------- kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas

uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säker­

het». — Den föreslagna ändrade avfattningen av 6 § biografförordningen

bör föranleda häremot svarande jämkningar av bestämmelserna i 4, 7 och

13 §§ biografförordningen samt 6 § instruktionen för statens biografbyrå.

24

som är av provisorisk och frivillig karaktär, har med anlitande av psyko­

logisk sakkunskap bland annat granskat barntillåtna filmer och för sin de!

godkänt ett urval bland dem såsom lämpliga för barn i olika åldrar. Kom­

mittén säger sig ha övervägt förslag om att barnfilmjuryn i någon form och

omfattning skulle inlemmas i censuren. Andra uppslag som diskuterats har

varit, dels att censuren skulle få viss rekommenderande befogenhet och möj­

lighet att bestämma vilka barntillåtna filmer som fick visas på matinéer

o. s. v., dels att liksom i Finland införa »flytande» barngräns och helt för­

bjuda barn under skolåldern att gå på biograf annat än i särskilda undan­

tagsfall.

Efter att ha diskuterat olika förslag har kommittén emellertid kommit

till den uppfattningen, att filmcensuren fortfarande endast bör ha rent ne­

gativa uppgifter och inte utrustas med någon rekommenderande befogenhet,

vilket skulle förändra dess karaktär.

Enligt kommitténs mening bör emellertid vissa ändringar av censur­

principerna kunna medföra en del förbättringar. Kommittén påpekar, att

det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla en enda

barngräns vid 15 år, eftersom barn under 15 år reagerar helt olika vid olika

åldrar för samma film. Det som utmärkt väl kan visas för 11—12-åringar

kan skada 7—8-åringar, och det som är lämpligt för 7—8-åringar kan bli så

tråkigt för 11—12-åringar, att de i stället försöker och ofta lyckas komma

in på de barnförbjudna filmerna.

Med hänsyn därtill föreslår kommittén införandet av ytterligare

en barngräns, 11 år, samt i anslutning härtill en höjning av d e n nu­

varande gränsen från 15 år till 16 år. Man skulle därigenom få två

grupper av »barntillåten» film.

Till detta förslag fogar kommittén i huvudsak följande synpunkter:

De föreslagna åldersgränserna ansluter till psykologiska erfarenheter och

i viss mån till skolorganisationen. Att den övre gränsen höjs från 15 till 16

år följer praxis i samtliga nordiska och flera andra europeiska länder. En

sådan höjning kan också möjligen bidra till en något mildare censurbedöm­

ning av vissa barnförbjudna filmer, då byrån inte längre behöver räkna med

årsgruppen 15—16 år. De nya bestämmelserna bör bli till väsentlig nytta

för alla: dels för småbarnen som får bättre skydd mot skrämmande upple­

velser, dels för de större barnen som får se fler filmer av dem som nu är

barnförbjudna och dels för föräldrarna som får mer nyanserad upplysning-

om filmernas lämplighet för barn.

I sammanhanget anmäler kommittén, att den diskuterat lämpligheten av

ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar.

Kommittén har emellertid funnit ett sådant förbud opåkallat, då det får

förutsättas, att de filmer som godkännes för barn under 11 år blir strängt

gallrade. — En ledamot i kommittén, fru Wigforss, föreslår i ett till betän­

kandet fogat särskilt yttrande, att barn under 7 år, som inte åtföljes av

målsman eller till mogen ålder kommen person, skall förvägras tillträde till

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

26

Kravet på legitimation avvisas av flick- och samskolelärarnas riksför­

bund, som anser att man mera bör förlita sig på en bättre övervakning av

barnens biografbesök från hemmens sida.

Införandet av legitimationskort förordas däremot av målsmännens riks­

förbund och kooperativa kvinnogillesförbundet.

Målsmännens riksförbund — som i sammanhanget föreslår att ålders­

gränserna fixeras till ingången av det kalenderår, under vilket barnet upp­

når 11 respektive 16 års ålder — framhåller, att ett slags legitimationskort

redan finnes i bruk för skolungdom, även om bruket därav icke är obligato­

riskt. Sådant kort är försett med fotografi, skolans stämpel, elevens namn

och födelsedatum. Korten skulle kunna bli lätt kontrollerbara, om de två

sista siffrorna i födelseårtalet trycktes med kraftig stil; genom en sådan an­

ordning skulle dessa legitimationskort kunna användas år från år och även

av dem som slutat sin skolgång före 16 års ålder.

Kooperativa kvinnogillesförbundet anser, att legitimationskort bör utde­

las av folkskolan.

Även Sveriges småskollärarinneförbund anser, att legitimation i någon

form blir nödvändig om åldersgränserna skall kunna hållas i praktiken; dy­

lik legitimation bör emellertid ordnas utan skolans medverkan.

Samtliga i ärendet hörda filmfackorganisationer har uttalat sig i kontroll­

frågan.

Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmuthyrareförening

finner, att fördelarna med de nya åldersgränserna avgjort överväger de an­

märkta nackdelarna i avseende å kontrollsvårigheterna; producentförening­

en anmärker därvid, att sådana svårigheter finnes redan nu.

Av Sveriges biografägareförbunds yttrande synes kunna utläsas, att för­

bundet inte vill motsätta sig ett införande av de föreslagna åldersgränserna.

A andra sidan säger sig förbundet förutse vissa praktiska olägenheter av en

sådan mera differentierad gruppindelning, »vilken i sämsta fall rent av kan

komma att motverka strävandena att få fram för de mindre barnen lämpad

film». Förbundet påpekar, att gällande bestämmelser liksom kommitténs

författningsförslag stadgar bötesstraff för den som ger filmföreställning i

strid med föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis. I polismyndighetens för

varje särskild biograf utfärdade tillståndsresolution erinras biografägaren

om skyldigheten att ställa sig biografförordningens bestämmelser till efter­

rättelse; genom underlåtenhet härutinnan äventyrar biografägaren att det

honom meddelade tillståndet omedelbart återkallas. I anslutning härtill an­

för förbundet:

Filmbranschens arbetsgivareorganisation har fastställt särskilda ord­

nings- och tjänstgöringsbestämmelser för biografpersonal, däri föreskrifter­

na om barns tillträde till biografföreställningar inskärps hos såväl kas­

sörskor som vaktmästare. Men redan nu föreligger för biografpersonalen

stora svårigheter att bedöma de biografbesökande barnens ålder och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

27

strikt tillämpa nu gällande 15-års gräns. Så mycket svårare måste övervak­

ningen bli, om de föreslagna åldersgränserna vid 11 och 16 år fastställes. Of­

tast går det så till, att äldre och storvuxna barn köper biljetterna. När sedan

föreställningen skall taga sin början och köbildning uppstår vid entrédör­

rarna, har biografpersonalen näppeligen tid eller möjlighet att granska alla

de ungdomar, som är ivriga att komma in. Det förekommer även, att måls­

män vid förfrågan om barnens ålder lämnar felaktiga uppgifter och vid så­

dana tillfällen har biografpersonalen svårt att inskrida. Förbundet måste

därför starkt ifrågasätta skäligheten av att ansvaret för barnen i förevaran­

de hänseende, vilket väl främst bör åvila föräldrarna, helt övervältras på

biograf ägarna och deras personal. Att under straff hot och rentav under hot

om en för biograf ägaren så katastrofal påföljd som indragning av hans bio­

graftillstånd ålägga honom en skyldighet, som han helt enkelt icke ager möj­

lighet att helt uppfylla, kan icke vara riktigt. Bestämmelsen blir icke mera

tilltalande därigenom, att effektiv kontroll ej medhinnes av polismyndighe­

ten. En uppmjukning av straffbestämmelsen, så att denna tar sikte på ekla-

tanta fall av medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga, torde inne­

fatta en tillfredsställande lösning av problemet, och en sådan uppmjukning-

torde få anses påkallad vare sig kommitténs förslag om två åldersgränser

genomförs eller icke.

Slutligen framhåller Sveriges småskollärarinneförbund, att införandet av

en lägre åldersgräns vid It år troligen kan medföra en nedgång i den in­

hemska produktionen av lämplig barnfilm för den yngre

åldersgruppen; man kunde nämligen inte räkna med att filmbolagen skulle

vara villiga att riskera för stora investeringar i dylika filmer med hänsyn

till svårigheterna att samla tillräckligt stor publik för dem på biograferna.

Synpunkten vore värd beaktande — tillägger förbundet — eftersom ut­

ländsk film, även om den är försedd med svensk text, är svårtillgänglig för

mindre barn.

Det av kommittéledamoten fru Wigforss i särskilt yttrande till betänkan­

det framförda förslaget, att barn under 7 år skall vägras tillträde

till biograf, om de icke åtföljs av vuxen person, har fått instämmanden av

sex lärarorganisationer, målsmännens riksförbund och Sveriges husmoders­

föreningars riksförbund. Medicinalstyrelsen finner dock en gränsdragning

vid 5 år lämpligare. Skolöverstyrelsen rekommenderar, att ett dylikt förbud

»i varje fall» bör stadgas för barn under 5 år.

En av lärarorganisationerna — svenska folkhögskolans lärarförening —

ifrågasätter, om icke ett totalt förbud för barn under 6 eller 7 år bör

införas; alternativt biträder föreningen fru Wigforss’ förslag.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund föreslår, att bestämmelsen

om två åldersgränser uppmjukas på sådant sätt, att yngre barn tillätes be­

söka film, avsedd för åldersgruppen It—16 år, i föräldrars eller målsmans

sällskap. Till stöd därför anföres, att bestämmelsen kan verka onödigt irri­

terande för familjer med barn i olika åldersgrupper.

Sveriges biografägareförbund framhåller — under hänvisning till bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

28

melsen i 3 § biografförordningen om att barn under 15 år, som icke åtföljs

av målsman eller annan till mogen ålder kommen person, ej må lämnas

tillträde till föreställning, som avslutas senare än klockan nio e. m. — att

olägenheter av bestämmelsen kan uppkomma på orter, där endast en före­

ställning ges, vanligen med början klockan 20. Förbundet ifrågasätter

därför, om icke bestämmelsen, därest den icke finge anses helt umbärlig,

åtminstone kunde ändras på sa sätt, att den angivna tidpunkten fastställ­

des till klockan 22.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Frågan om villkoren för barns tillträde till biografföreställningar och

därmed sammanhängande spörsmål har vid skilda tillfällen under årens

lopp varit föremal för offentlig debatt. Med anledning av opinionsytt­

ringar från ett stort antal skolmyndigheter i landet anbefallde Kungl.

Maj:t i september 1916 statens biografbyrå att verkställa utredning av

frågan om lämpligheten att vidtaga en höjning av 15-årsgränsen för barns

tillträde till barnförbjudna biografföreställningar. Den av biografbyrån

1923 framlagda utredningen behandlade flertalet av de i problemkomplexet

barn, film och censur ingående spörsmålen och utmynnade bland annat i

ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år.

Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Majrts åtgärd.

Sedermera har saken dryftats i ungdomsvårdskommitténs år 1945 fram­

lagda betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22). Ung-

domsvårdskommittén avvisade där förslaget om en höjning av åldersgrän­

sen för barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar till 16 år

och fann inte tillräckliga skäl föreligga för införande av förbud för barn

under förslagsvis 7 ar att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén till­

rådligt att föreslå införandet av två grupper barntillåtna filmer med en

fixering av åldersgränserna till 15 år och förslagsvis 10 år.

Hithörande frågor har nu aktualiserats genom 1949 års filmkommittés

betänkande om filmcensuren. Av dessa vill jag först gå in på frågan om

lämpligheten att införa två åldersgränser för barn. Att den nuvarande

anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägen­

heter, som bereder både censuren och föräldrarna till de biografbesökande

barnen bekymmer, står för mig klart. Biografbyråns granskningsmän måste

vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» för­

söka finna ett slags medelproportional mellan hänsynen å ena sidan till

vad som kan anses tolerabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra

till de äldre barngruppernas mera avancerade filmsmak. Det som passar

för en fjortonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga

filmer, särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför

att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

29

därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering

av de för bampublik godkända filmerna. En höjning av den nuvarande

åldersgränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre ålders­

gräns — såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda

synpunkterna avgjort leda till ökade svårigheter för censuren och möjligen

även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig påverkan. En

isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen.

Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig

skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste

ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt över­

vägbara möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktligen

erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två

åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre åldersgränsen tager

den nuvarande gränsen, 15 år, eller — på sätt filmkommittén föreslagit —

sätter den vid 16 år synes mig mindre betydelsefullt än att få den nya

lägre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre åldersgräns skall

införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén för­

ordade 11-årsgränsen godtages.

Att vissa olägenheter, framförallt i samband med biografpersonalens

kontroll av de biografbesökande barnens ålder, är förbundna med införan­

det av en andra åldersgräns påpekades av ungdomsvårdskommittén i dess

förutnämnda betänkande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen

för remissbehandlingen av 1949 års filmkommittés förslag i förevarande

del har liknande betänkligheter också kommit till uttryck i några av ytt­

randena. Att märka är dock, att samtliga remissinstanser, som tagit ställ­

ning till nu avsedda fråga, tillstyrkt eller i varje fall icke motsatt sig för­

slaget. Den omständigheten att de i ärendet hörda filmfackorganisatio-

nema erkänt förslagets förtjänster synes mig därvid icke böra underskattas.

För egen del kan jag inte finna annat än att de invändningar som fram­

förts väger lätt i förhållande till det obestridliga värde, som ligger däri,

att den film som visas för barn och ungdom genom en kategoriklyvning

kan anpassas efter de ungas utvecklingsstadier. Framförallt gäller detta,

om den nuvarande 15-årsgränsen — såsom jag ämnar förorda — behålles

såsom övre gräns. Under sådan förutsättning skulle biografpersonalens

kontroll, när det gäller de äldre barnen, inte bli mer komplicerad än den

för närvarande till äventyrs må vara. Den nytillkommande kontrollen

i fråga om barnen under It år synes mig å andra sidan inte rimligen kunna

medföra några större svårigheter. De i ett av remissyttrandena uttalade

farhågorna för att produktionen av svensk barnfilm, lämplig för barngrup­

pen under 11 år, skulle krympa torde vara överdrivna. Under alla förhål­

landen kan jag inte tillmäta en sådan högst eventuell konsekvens någon

avgörande betydelse vid mitt ställningstagande till föreliggande fråga.

Däremot är jag fullt medveten om att införandet av ytterligare en ålders­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

30

gräns kommer att ställa större krav på censuren och öka dess arbetsbörda.

Denna konsekvens bör, om förslaget bifalles, mötas med en förstärkning

av granskningsmännens antal på sätt kommittén förordat.

På grund av dessa överväganden finner jag mig böra tillstyrka, att vid

sidan av en övre barngräns sättes en lägre vid 11 år. Jag är emellertid icke

beredd att förorda ett frångående av den nuvarande 1 5-årsgränsen.

Denna har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst år

1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad

utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar. Vid höj­

ning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontroll­

svårigheter sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den

övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av min­

deråriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psy­

kiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen

torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra

om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Dessa synpunkter till förmån för bibehållande av 15-årsgränsen synes

mig väga väsentligt tyngre än kommitténs förmodan att en höjning av

denna gräns till 16 år möjligen också skulle kunna bidra till en något mil­

dare censurbedömning av vissa barnförbjudna filmer.

Några ytterligare gränsdragningar utöver de av mig nu tillstyrkta vid

11 och 15 år bör enligt min mening icke ifrågakomma. Till tanken att in­

föra ett totalförbud för barn i förskoleåldern ställer jag mig liksom kom­

mittén helt avvisande. Jag kan ej heller biträda den mildare form av regle­

ring i detta hänseende, som innefattas i det av en kommittéledamot

reservationsvis framförda förslaget om att barn under 7 år endast i sällskap

med vuxen person skall erhålla tillträde till biografföreställningar. Till­

räckliga skäl synes mig vidare ej föreligga för den i ett av remissyttran­

dena ifrågasatta jämkningen, att barn under 11 år, därest de åtföljes av

föräldrar eller annan målsman, skall få tillträde till biografföreställningar

med program som godkänts för barn i åldern 11—14 år.

I sin ursprungliga lydelse innehöll biografförordningen en bestämmelse

av innebörd, att barn under 15 år, som icke åtföljes av målsman, skulle

vägras tillträde till biografföreställning som avslutades senare än klockan

20. Sistnämnda tidpunkt har sedermera, med hänsyn till de ändrade bio­

graftiderna, skjutits fram en timme, d. v. s. till klockan 21. Sveriges bio-

grafägareförbund har i sitt yttrande föreslagit, att bestämmelsen skall

borttagas eller åtminstone ändras dithän, att ifrågavarande tidpunkt an-

gives till klockan 22. Till stöd därför har anförts, att genom nuvarande

bestämmelse olägenheter kan uppkomma på orter, där endast en före­

ställning ges, vanligen med början klockan 20. Enligt vad jag inhämtat

beröres härav bortåt 400 i folketshuslokaler, bygdegårdar och ordenshus

inrymda biografer. Det har också sagts, att försök till överträdelser av

Kungl. May.ts proposition nr 116.

31

bestämmelsen från barnens sida ofta förekommer vid dessa biografer. För

egen del anser jag mig böra tillstyrka en sådan ändring av här ifrågavaran­

de bestämmelse, att den däri nu angivna tidpunkten klockan 21 ändras till

klockan 22. En dylik ändring, vilken i praktiken kommer att beröra hu­

vudsakligen landsbygdsbiografema, lärer näppeligen kunna medföra några

för de biografbesökande barnen menliga verkningar. Vid bifall till vad jag

sålunda förordat erfordras en ändring i 3 § biograf förordningen.

Vad kommittén anfört till stöd för sitt avböjande av framkomna för­

slag om legitimationsplikt för barnen vid deras biografbesök anser jag

bärande.

Av Sveriges biografägareförbund föreligger slutligen ett uttalande till

förmån för en uppmjukning av den i 8 § biograf förordningen intagna be­

stämmelsen om bötesansvar för överträdelse av meddelade tillståndsföre-

skrifter. Enligt förbundet bör straffbestämmelsen uppmjukas så, att den

tar sikte på medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga om ålders­

gränskontrollen. Ett ställningstagande till denna fråga synes mig emeller­

tid utan olägenhet kunna uppskjutas i avbidan på såväl erfarenheterna av

ett införande av här förordade alternativa åldersgränser som resultatet av

ordningsstadgeutredningens nu pågående arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

D. Inskränkning i visningsrätten.

Till det principiella stadgandet i biografförordningens 6 § sista stycket,

att statens biografbyrå ej må vägra godkänna film av annan beskaffenhet

än som nämnts i paragrafen, fogades år 1929 en bestämmelse av följande

lydelse:

». . .; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att före­

visas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i sam­

band med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan

begränsning av före visningsrätten.»

1 9 4 9 ÅRS FILMKOMMITTÉ.

Sistnämnda bestämmelse finner kommittén föråldrad och föreslår dess

upphävande. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén, att bestämmel­

sen närmast avser sexuella upplysningsfilmer men att angivna uppdelning

av publiken, som gärna ger ett sensationellt skimmer åt filmen, snarast tor­

de motverka det upplysande syftet och den anda i vilken den moderna

sexualupplysningen bör bedrivas. En meddelad föreskrift om att visningen

måste åtföljas av föredrag blir enligt kommitténs mening knappast prak­

tiskt genomförbar, även om naturligtvis biografägaren frivilligt kan ordna

sådana föredrag eller, vilket numera är vanligt, låta spela in en svensk kom­

mentar i samband med filmen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Endast medicinalstyrelsen och kooperativa kvinnogillesförbundet har ytt­

rat sig på denna punkt. Båda biträder förslaget, kvinnogillesförbundet un­

der framhållande av att bestämmelsen uteslutande är ägnad att väcka sen­

sation och att den står i fullkomlig strid med all objektiv upplysning.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Kommitténs förslag på denna punkt finner jag mig böra tillstyrka.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

33

Frågan om inrättande av ett granskningsråd.

19 4 9 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

Kommittén framhåller, att offentlighetsprincipen är en förutsättning för

att en censur skall kunna infogas i ett demokratiskt styrelsesätt. Biografby­

råns handlingar är som andra ämbetsverks offentliga, men dess beslut om

förbud och klippningar når sällan fram till allmänheten. Byråns beslut kan

överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna utväg har — framhåller

kommittén — praktiskt taget aldrig lett till ändring av byråns beslut och

användes därför sällan. Risken för godtyckliga bedömningsgrunder blir då

inte tillräckligt förebyggd. En allmän insyn i censurverksamheten framstår

därför som principiellt önskvärd.

Från dessa synpunkter föreslår kommittén — med biträdande i huvudsak

av det förslag härutinnan som biografbyrån framlagt för Kungl. Maj:t i

skrivelse den 13 december 1946 (jmfr s. 7) — att ett granskningsråd an-

knytes till censurmyndigheten. Enligt kommitténs förslag skall rådet bestå

av fem ledamöter och fem suppleanter, vilka skall vara »vidsynta, erfarna

personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse» samt

förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Rådet skall icke tillerkännas

någon beslutande befogenhet utan dess funktion skall ligga uteslutande på

det rådgivande planet. Rådet skall vara en garanti mot eventuellt makt­

missbruk från censurmyndighetens sida och en för denna värdefull kon­

taktmöjlighet med opinionen. Det skall av censurmyndigheten inkallas för

att höras i frågor om totalförbud av eller väsentliga ingrepp i filmer samt

härutöver i tveksamma fall av principiell karaktär. Om minst två ordinarie

eller extra filmcensorer finner skäl därtill, skall rådet inkallas. Vägrar cen­

surmyndigheten att tillmötesgå ett filmbolags begäran om rådets inkallande,

skall bolaget hos Kungl. Maj:t kunna göra framställning därom. Det förut-

sättes, att den ansvarige filmproducenten eller hans representant beredes

tillfälle att framlägga sina synpunkter för rådet. Till sammanträdena skall

suppleanterna regelmässigt kallas. Arvodet till rådets ledamöter och supple­

anter föreslås utgå med 35 kronor per sammanträde. Under förutsättning

att ett tjugutal sammanträden hålles om året skulle arvodeskostnaderna för

rådet uppgå till cirka 7 000 kronor årligen.

Kommittéledamoten fru Wigforss föreslår i sitt förenämnda särskilda ytt­

rande, att till medlemmar av rådet skall utses »vidsynta och erfarna perso­

ner med intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och kulturella

betydelse».

3 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 116.

34

Kungl. Maj ds proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Förslaget om att inrätta ett granskningsråd har i det tjugutal remissytt­

randen som berört frågan fått ett så gott som enhälligt positivt mottagande.

Endast läroverkslärarnas riksförbund ställer sig tveksamt till värdet av ett

sådant organ under påpekande, att detsamma enligt förslaget icke skall er­

hålla några egentliga befogenheter. Förbundet har i övrigt anfört huvudsak­

ligen följande.

Någon betydelse skulle rådet dock få, om det bestämmes, att rådets ut­

låtanden skall på ett tillfredsställande sätt bringas till allmänhetens känne­

dom. Men då måste man också sörja för att rådets uppgifter ej inskränkes

till att ta del av sådana filmer, för vilka totalförbud eller ingrepp av väsent­

lig natur ifrågasättes. Möjligen skulle rådet — som är avsett att utgöra re­

presentant för den biografbesökande allmänheten — kunna tilläggas befo­

genheter med avseende på »värdebedömningen» av sådana filmer, som cen­

suren funnit tveksamma men likväl godkänt.

Sveriges småskollärarinne förbund finner det för närvarande vara omöjligt

att bedöma vilken betydelse ett granskningsråd kan komma att erhålla men

anser förslaget värt att pröva som en försöksanordning. Förbundet framhål­

ler vidare, att det — med hänsyn till önskvärdheten av att uppdelningen av

film i bamförbjuden och barntillåten göres med största omsorg — torde

vara lämpligt att i tveksamma fall av denna art inhämta rådets uppfatt­

ning. Även kooperativa kvinnogillesförbundet framhåller betydelsen av att

rådet höres vid avgörande av tveksamma fall i fråga om en films lämplig­

het för barn.

Målsmännens riksförbund ifrågasätter, om det icke är lämpligt att fram­

deles utbygga granskningsrådet så, att en del av detsamma får specialisera

sig på barnfilm och erhålla rekommenderande befogenhet; rådet kunde då

ersätta den nuvarande på frivillig grund arbetande barnfilmjuryn.

Frågan om grunderna för rådets sammansättning har i ytt­

randena ägnats stor uppmärksamhet. Två lärarorganisationer framhåller,

med instämmande av skolöverstyrelsen, att grunderna bör fixeras i författ­

ningstext. I övrigt bryter sig meningarna beträffande vilka kompetenskrav

som skall uppställas för medlemskap i rådet och vilka intressegrupper som

skall ges representation i detsamma.

Av de tio hörda lärarorganisationerna har åtta framhållit, att i rådet bör

ingå personer med intresse för filmens uppfostrande betydelse; av dessa har

tre uttalat sin anslutning till det av kommittéledamoten fru Wigforss fram­

förda förslaget. Sistnämnda förslag har även fått stöd av samverkande bild­

ningsförbunden, som tillika erinrar om att i utredningsdirektiven för kom­

mittén angivits, att ett granskningsråd »skulle kunna bestå av representan­

ter för olika kulturintressen, för folkrörelserna samt för hem- och föräldra-

intressena». Därest så icke sker — uttalas det i bildningsförbundens ytt­

rande — kan man riskera, att det ifrågasatta granskningsrådet kommer

35

att bestå av personer som mera intresserar sig för filmens konstnärliga än

för dess uppfostrande, allmänt sociala och kulturella betydelse. Skol över­

styrelsen förutsätter, att föräldrarepresentanter skall ingå i rådet.

En av lärarorganisationerna vill att rådet skall innefatta pedagogisk och

psykologisk sakkunskap samt representation från föräldrahåll.

Föreningen Sveriges filmproducenter gör ingen erinran mot kommitténs

formulering på denna punkt men betonar vikten av att ledamöterna såvitt

möjligt kommer att representera olika åldersklasser bland publiken, så att

rådet verkligen skall kunna avspegla opinionen bland olika kategorier av

filmintresserade.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Med hänsyn till att biografbyrån hittills skött sina uppgifter på ett sätt

som icke givit anledning till några berättigade anmärkningar om maktmiss­

bruk eller godtyckliga bedömningar från granskningsmännens sida torde

kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl för närvarande föreligger för

att inrätta ett granskningsråd. Emellertid förefaller det ganska klart, att

ett organ av sådan karaktär som det föreslagna granskningsrådet komme

att få en viktig funktion därigenom, att det gav den allmänna opinionen

en viss insyn i censurens verksamhet och samtidigt också censurens utövare

värdefulla kontakter med representativa företrädare för samma opinion.

Påtagligt är också, att ett sådant råd skulle få en uppgift att fylla som

remissinstans vid överklaganden hos Kungl. Maj:t av biografbyråns beslut

i censurärenden. Jag anser mig därför böra biträda förslaget om inrättande

av ett granskningsråd, även om jag finner försiktigheten bjuda, att det nya

organet tills vidare ges karaktären av en försöksanordning. Benämningen

granskningsrådet kan jag godtaga. I likhet med kommittén anser jag, att

rådet i förhållandet till biografbyrån bör vara uteslutande ett rådgivande

organ. Enligt min mening bör det åligga biografbyrån att inhämta gransk-

ningsrådets yttrande, då för byrån uppkommer fråga om att helt förbjuda

en film eller att vidtaga beskärningar av icke oväsentlig omfattning i en

film eller då eljest ett censuringripande förefaller biografbyrån särskilt

tveksamt. Över byråns beslut att låta inkalla rådet synes klagan hos

Kungl. Maj:t ej böra medgivas, liksom ej heller vid vägran från byråns

sida att tillmötesgå vederbörande filmägares begäran om granskningsrå-

dets inkallande. Att någon besvärsrätt i det förra fallet icke bör finnas,

torde knappast behöva motiveras. Vad angår det senare fallet bör framhål­

las att, då filmägaren enligt gällande bestämmelser äger besvärsrätt såvitt

angår biografbyråns reella censuringripanden och då granskningsrådet torde

komma att regelmässigt höras i dylika besvärsmål, denne genom att ut­

nyttja sistnämnda besvärsrätt har möjlighet att få granskningsrådets ut­

talande i det aktuella granskningsärendet. Att medge filmägaren besvärs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

36

rätt över biografbyråns beslut att vägra granskningsrådets inkallande torde

i många fall komma att komplicera behandlingsordningen och försena tvis-

tiga ärendens slutliga avgörande. Mot förslaget att filmägaren — eller den­

nes representant — bör beredas tillfälle att för rådet framlägga sina syn­

punkter i den aktuella frågan har jag intet att erinra. Motsvarande rätt

bör givetvis tillkomma biografbyråns chef samt den eller de gransknings-

män som byrån i varje särskilt fall må utse.

Granskningsrådet torde böra bestå av fem av Kungl. Maj:t förordnade

ledamöter, utvalda bland personer som förenar vidsynthet och erfarenhet

med dokumenterat intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och

kulturella betydelse. Kungl. Maj:t torde böra utse en av ledamöterna att

vara ordförande liksom att enligt angivna urvalsgrund utse suppleant för

var och en av ledamöterna. Förordnandena bör i samtliga fall gälla för en

tid av 3 år i sänder. På Kungl. Maj:t torde vidare ankomma att utse sekre­

terare åt rådet och bestämma dennes arvode ävensom att meddela närmare

föreskrifter rörande rådets arbetsformer och verksamhet.

Till rådets ledamöter och suppleanter bör utgå arvode med 25 kronor

per bevistat sammanträde. Resekostnadsersättning och traktamente bör utgå

enligt grunder som Kungl. Maj:t torde få bestämma. Till frågan om anvi­

sande av medel härför återkommer jag i ett senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

37

Granskningsmännen.

19 4 9

ÅRS

FILMKOMMITTÉ.

I anslutning till sitt förordande av alternativa åldersgränser föreslår kom­

mittén, att den barnpsykologiska expertisen inom biografbyrån — nu före­

trädd av en ordinarie granskningsman — utökas med ytterligare en repre­

sentant i ordinarie granskningsmans ställning. För två av de ordinarie

granskningsmännen skulle sålunda krävas kompetens som barnpsykolog el­

ler barnpsykiater. Härom anför kommittén:

Avgörandet om vilken åldersgräns som skall sättas i varje särskilt fall bör

fortfarande träffas av censurmyndigheten. Att i någon form anknyta någon

del av den nuvarande barnfilmjuryn skulle bli alltför omständligt och dess­

utom principiellt olämpligt, eftersom byråns beslut då samtidigt skulle kun­

na få en viss karaktär av rekommendation. Däremot är det önskvärt, att

censorernas antal utökas med ytterligare en barnpsykolog och att i fortsätt­

ningen två av granskningsmännen obligatoriskt skulle vara barnpsykologer,

så att någon av dessa två granskar alla barntillåtna filmer och avgör ålders­

gränsen. Som det nu är, hinner inte den ende barnpsykologen bland censo­

rerna se alla de bamtillåtna filmerna, som utgör över hälften av hela antalet

filmmeter (vartill kommer alla gränsfall, som sedan blir bamförbjudna).

Men med en sådan sakkunskap som avgörande instans anser kommittén, att

fastställandet av åldersgränserna tryggt kan lämnas till dem. Liksom de öv­

riga censorerna bör dessa naturligtvis hålla kontakt med den forskning som

bedrivs på detta område, särskilt de nya resultat som kan komma fram ur

undersökningarna i Sverige och utomlands angående filmens inverkan på

barnpubliken.

YTTRANDEN.

Förslaget att tillföra censurmyndigheten ytterligare en ordina­

rie granskningsman med kompetens som barnpsykolog el­

ler barnpsykiater har tillstyrkts av fyra lärarorganisationer samt

av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. Överstyrelsen framhåller i sam­

band därmed önskvärdheten av att till filmcensuren även knytes en peda­

gog med god psykologisk och social utbildning jämte praktisk lärarerfaren­

het. Medicinalstyrelsen anser angeläget, att i författningstexten utsäges, att

åtminstone en av de ifrågavarande filmcensorerna skall vara barnpsykiater.

Ytterligare ett antal synpunkter på frågan om granskningsmännens kompe­

tens har framförts.

Sveriges överlärarförbund finner det vara värdefullt, om en av gransk­

ningsmännen äger erfarenhet från praktiskt skolarbete.

Svenska facklärarförbundet anser, att granskningsmännens kompetens

38

bör utförligare fastställas. Minst en av de ordinarie grankningsmännen bör

vara en erkänt skicklig barnpsykolog. Vidare bör någon av de extra gransk-

ningsmännen vara pedagog och besitta god pedagogisk och psykologisk ut­

bildning samt social erfarenhet.

Statens biografbyrå invänder, att det knappast finns några officiellt ve­

dertagna kvalifikationer för »barnpsykologer» och att tillgången på sådana

som kan komma i fråga är mycket begränsad. Biografbyrån föreslår därför,

att kompetenskraven formuleras så, att två av de ordinarie gransknings-

männen skall äga omfattande barnpsykologisk eller pedagogisk utbildning

och praktik. Även bestämmelsen att varje barntillåten film skall granskas

av en granskningsman med barnpsykologiska (eventuellt pedagogiska) kva­

lifikationer finner byrån vara alltför rigorös och ge anledning till praktiska

olägenheter i situationer, där tjänstgörande »barncensom» av någon anled­

ning är förhindrad närvara och brådskande expedition är nödvändig. Byrån

förordar formuleringen, att »som regel» varje barntillåten film skall ses av

ifrågavarande granskningsman, varigenom chefen för byrån finge befogen­

het att dispensera från bestämmelsen. Det påpekas, att ett stort antal filmer

— journalfilmer, reklamfilmer, musikfilmer med flera — har ett harmlöst

innehåll och icke torde kräva en speciellt »barnpsykologisk» granskning.

Vidare må nämnas, att biografbyrån framfört vissa önskemål av beskaf­

fenhet att böra här redovisas.

Biografbyrån anser till en början, att arvodena till extra gransk-

ningsmannen och till den suppleant (för de ordinarie granskningsmännen),

som för närvarande finnes förordnad, bör höjas med hänsyn till att lönerna

för all övrig personal vid byrån ökats. Den extra granskningsmännen, som

äger långvarig medicinsk utbildning och erfarenhet, tjänstgör som psykiat­

risk rådgivare; dennes nuvarande arvode, 12 kronor per granskningstimme,

måste i förhållande till gängse läkartaxor anses synnerligen lågt. Byrån före­

slår därför, att det höjes till 25 kronor. Vad suppleanten beträffar åtnjuter

denne ett fast arvode av 360 kronor per år och därutöver ett arvode av

12 kronor per granskningstimme. Detta timarvode bör enligt byråns me­

ning höjas till 15 kronor.

Vidare framhåller biografbyrån de svårigheter som yppat sig att vid plöts­

ligt inträdande sjukdom eller ledighet av andra skäl kunna räkna med att

suppleanten står till förfogande. På grund därav föreslår byrån, att ant a-

let suppleanter för de ordinarie granskningsmännen ökas till två;

därvid skulle man dock ej behöva räkna med annan utgift än det fasta

arvodet av 360 kronor per år.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit torde vid bifall till det

av mig förordade införandet av alternativa barngränser för de barntillåtna

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

39

filmerna en ökad arbetsbelastning för biografbyrån vara att emotse. Kom­

mitténs förslag att till biografbyrån skall knytas yttterligare en ordinarie

granskningsman med speciell uppgift att granska filmmaterialet ur syn­

punkten av dess tillåtlighet för barn i den ena eller andra åldersgruppen

torde därför böra vinna bifall.

För närvarande är en av de såsom ordinarie betecknade granskningsmän-

nen barnpsykiater. Enligt kommittén bör av den nytillkommande gransk-

ningsmannen krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater, vil­

ken kvalifikationsgrund kommittén förutsätter skola föreskrivas i fortsätt­

ningen för två ordinarie granskningsmän. Medicinalstyrelsen anser i sitt

yttrande angeläget, att åtminstone en av dem är barnpsykiater. I biograf­

byråns yttrande har dock på denna punkt, utan erinran från de två i ären­

dets handläggning deltagande psykiatriska experterna bland gransknings-

männen, föreslagits sådan jämkning i de av kommittén förordade kompe­

tenskraven, att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga kvalifice­

rad barnpsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Då de skäl

som av biografbyrån anförts därför inte kan frånkännas giltighet, ansluter

jag mig till biografbyråns avgivna uppfattning. En föreskrift av sådan inne­

börd utesluter givetvis inte, att de bär avsedda granskningsmännen i första

hand bör sökas bland därför lämpade personer med barnpsykologisk eller

barnpsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Såsom biografbyrån vidare fram­

håller lärer ett strikt följande av kommitténs förslag, att varje barntillåten

film skall granskas av någon av de båda ifrågavarande granskningsmännen

kunna i praktiken medföra svårigheter i enskilda brådskande fall. Jag vill

därför icke motsätta mig det förslag till utrymme för undantag härutinnan

som biografbyrån framfört.

Jag övergår härefter till de av biografbyrån anmälda arvodesfrågorna.

De nuvarande arvodena till extra granskningsman och suppleant för gransk­

ningsmännen har varit gällande från och med budgetåret 1939/40. I likhet

med biografbyrån anser jag, att det med 12 kronor per granskningstimme

utgående arvodet till den extra granskningsmännen — för närvarande och

tidigare en läkare med kvalificerad psykiatrisk utbildning och praktik —

och till dennes suppleant numera måste anses vara för lågt. Jag kan dock

icke förorda en högre höjning av beloppet än till 15 kronor. Till suppleant

för de ordinarie granskningsmännen utgår för närvarande ett fast arvode

om 30 kronor per månad — vilket medför granskningsskyldighet utan

särskild ersättning intill 2'A timme i månaden — samt för tjänstgöring där­

utöver ett tilläggsarvode av 12 kronor för hel granskningstimme. Jag finner

mig även i sistnämnda avseende böra föreslå, att timarvodet höjes till 15

kronor och att det fasta arvodet i anslutning därtill bestämmes till 37 kro­

nor 50 öre.

Vid bifall till vad jag förordat om ökat antal granskningsmän torde det

av biografbyrån anmälda behovet av ytterligare eu suppleant för de ordina­

Kungl. May.ts proposition nr 116.

40

rie granskningsmännen kunna förväntas bli mindre framträdande. I varje

fall är jag icke beredd att ta ställning till en sådan utvidgning av personal­

organisationen vid biografbyrån, innan någon tids erfarenhet vunnits av

verkningarna av den här tillstyrkta förstärkningen. Biografbyråns förslag i

förevarande del kan jag sålunda inte tillstyrka.

Slutligen vill jag i före varande sammanhang förorda, att tjänstebenäm-

ningen granskningsman ersätts med den numera allmänt brukade benäm­

ningen filmcensor. Ej heller synes mig ordinariebegreppet lämpligen böra

användas för de arvodesanställda granskningsmännen. Jag föreslår därför,

att de nu såsom ordinarie betecknade granskningsmännen i fortsättningen

benämnes filmcensorer liksom att övriga censorer anges som extra filmcen­

sor respektive suppleant för filmcensor eller för extra filmcensor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

41

Avgifterna för filmgranskningen.

INLEDNING.

Den som påkallar biografbyråns granskning av film har att erlägga

granskningsavgift enligt en i biograf förordningens 5 § intagen taxa. Härut­

över utgår stämpelavgift med 1 krona per censurkort.

Granskningsavgift erlägges enligt följande:

Normalfilm.

a) För granskning av efter verkligheten upptagen film samt för tecknad

film erlägges 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-tal meter,

varmed filmens längd överstiger 100 meter. Om flera än fem exemplar av

samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar nyligen in­

träffade händelser, samtidigt inlämnas till granskning, utgår gransknings­

avgift endast för de fem första exemplaren.

För efter verkligheten upptagen film, som av biografbyrån anses ha när­

mast »undervisande syfte och betydelse», utgår, därest den godkännes,

ingen granskningsavgift.

b) För uppenbarligen inspelad film utgår granskningsavgift med fyra

gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.

Smalfilm.

För granskning av all slags smalfilm beräknas granskningsavgiften som

om filmens längd vore 2/2 gånger den verkliga längden. (För den vanligast

förekommande typen av smalfilm, som har en bredd av 16 millimeter, gäl­

ler nämligen, att 1 meter motsvarar 2,5 meter i normalfilm.)

Här må tilläggas, att med »efter verkligheten upptagen film» förstås så­

dan film, för vilken inga särskilda scenarrangemang vidtagits och i vilken

inga skådespelare uppträder, t. ex. journal- och naturfilmer. Till »uppenbar­

ligen inspelad film» hänföres icke blott ateljéfilmer utan även andra upp­

tagningar vari skådespelare medverkar. Gränsdragningen mellan de i taxan

angivna två huvudgrupperna av filmer är i praktiken icke otvetydig, då det

i åtskilliga filmer förekommer inslag av blandad karaktär. Härvid måste en

bedömning av filmernas huvudsakliga karaktär verkställas för klassifice­

ringen.

Den nuvarande taxan bygger i väsentlig del på de grunder för avgiftsbe­

läggningen som fastställdes vid filmgranskningsverksamhetens tillkomst år

1911. I 1910 års förut omnämnda sakkunnigbetänkande med förslag till

granskningsinstitution m. m. föreslogs, att kostnaderna för granskningsmän-

nens arvoden borde täckas genom en lämpligt avvägd taxa, medan statsver­

ket genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen borde tillföras ersätt­

ning för vissa fasta kostnader såsom lokalhyra, apparatutrustning och dy­

42

likt. I anslutning härtill framlades jämväl förslag till taxa och stämpelav­

gift, vilka båda avpassats så, att byråns verksamhet beräknades bli självbä­

rande. De sakkunnigas förslag härutinnan upptogs oförändrat i propositio­

nen till 1911 års riksdag och föranledde inte någon erinran från riksdagens

sida. Efter en tids mera provisorisk organisation uppfördes biografbyrån ef­

ter förslag i statsverkspropositionen till 1912 års riksdag på riksstaten.

Vederbörande departementschef erinrade härvid om byråns karaktär av

självfinansierande institution. Då rörelsen dittills lämnat visst underskott

föreslogs — enligt då gällande budgettekniska principer — anvisande av

förslagsanslag för bestridande av byråns utgifter att i första hand utgå ur

inflytande avgifter. Det förutsattes likväl, att balans mellan inkomster och

utgifter skulle ernås, sedan organisationen blivit genomförd och vissa inves­

teringskostnader reglerats.

Från och med år 1915 började rörelsen lämna överskott, vilket förhållan­

de alltsedan dess bestått. En första konsekvens av detta förbättrade ekono­

miska utfall var, att byråns medelsanvisningar fick reservationsanslags ka­

raktär. I fråga om överskottets disponerande bestämde statsmakterna, att

detsamma fr. o. m. år 1917 till viss del skulle användas för »befrämjande av

sådana i samband med kinematografien stående ändamål, som Kungl. Maj:t

funne vara förtjänta av understöd». Härmed synes ha avsetts framställ­

ning och förevisande av undervisnings- och vissa slags allmännyttiga propa­

gandafilmer. Dessa understöd utgick under en lång följd av år efter av bio­

grafbyrån avgivna förslag med belopp, som i genomsnitt rörde sig omkring

30 000 kronor för år. I slutet av 1920-talet genomfördes av budgettekniska

skäl den förändringen, att regleringen av byråns utgifter frigjordes från det

direkta beroendet av inkomsterna, vilka senare i stället redovisades på bud­

getens inkomstsida bland »egentliga statsinkomster». Denna anordning in­

nebar dock i och för sig icke något förändrat ställningstagande till biograf­

byråns ekonomiska karaktär. Understödsverksamheten fortsatte t. o. m.

budgetåret 1939/40, då densamma indrogs i samband med de av krisför­

hållandena betingade besparingsåtgärderna.

Under årens lopp har icke obetydliga belopp tillförts statsverket därige­

nom, att inkomsterna av granskningsavgifterna i förhållande till omkostna­

derna för biografbyrån givit i stort sett successivt stigande överskott. Sålun­

da har årliga överskottet under de sista tio budgetåren (1943/44—1952/53)

utgjort i genomsnitt 167 150 kronor. Härvid har dock bortsetts från såväl

biografbyråns — av byggnadsstyrelsen erlagda — lokalkostnader (f. n. cirka

10 000 kronor årligen) som den inkomst statsverket tillförts genom stämpel­

beläggningen av censurkorten. Under nämnda period har i genomsnitt

cirka 18 450 kronor influtit genom stämpelavgifter. För budgetåret 1952/53

uppgick stämpelavgifterna till 19 118 kronor. Efter korrigeringar i nu berör-

ra hänseenden kan statsverkets nettoöverskott av biografbyråns verksam­

het under budgetåret 1952/53 beräknas till 139 825 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

43

STATENS SAKREVISION.

I skrivelse den 5 juli 1947, nr 329 (p. 13), anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte företaga en omprövning av gällande statliga taxor. Med an­

ledning därav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 17 oktober 1947 åt

statens sakrevision att verkställa utredning och avge förslag i ämnet.

Efter att ha granskat den för biografbyråns verksamhetsområde tilläm­

pade taxan överlämnade sakrevisionen med skrivelse den 31 maj 1948 till

Kungl. Maj:t en promemoria med principuttalanden rörande taxesättning-

en vid statens biografbyrå.

I promemorian har till en början diskuterats, huruvida avgifterna för film­

granskningen liksom nu bör avpassas efter filmernas metriska längd eller om

en taxa i relation till tiden för granskningsarbetet borde övervägas. För en

tidstaxa talade det förhållandet, att omfattningen och svårighetsgraden av

granskningsarbetet kunde uppvisa betydande variationer. Alternativet tids­

taxa avvisas emellertid av sakrevisionen, som anser övervägande skäl tala

för den metriska taxans bibehållande. Härom anföres bland annat följande.

Fn tidstaxa synes i den praktiska tillämpningen komma att medföra svå­

righeter, som i avsevärd grad reducerar fördelarna. Sålunda torde det icke

vara möjligt att med önskvärd grad av exakthet fastställa den för varje sär­

skild film av de olika befattningshavarna använda tiden. Med hänsyn därtill

och då det för undvikande av ett alltför komplicerat debiteringssystem är

nödvändigt att även vid tillämpning av en tidstaxa göra vissa generella an­

taganden i fråga om de i granskningsarbetet ingående momenten, kommer

även en sådan taxa att innebära en betydande approximering vid debite­

ringen. Ur rättvisesynpunkt synes därför inga mera påtagliga fördelar kunna

vinnas genom en dylik omläggning.

En viss omkonstruktion av den nuvarande taxan anser sakrevisionen

emellertid böra övervägas, eftersom den i vissa avseenden framstode som

föråldrad och irrationell till sina verkningar. Såsom exempel på taxans omo­

derna konstruktion framhålles, att efter verkligheten upptagna filmer av

pedagogiskt värde i vissa fall kan befrias från granskningsavgift under det

att för en inspelad film av dylik karaktär högsta granskningsavgift måste

erläggas. Det förhållandet att pedagogiska filmer helt eller delvis inspelas i

ateljé och med anlitande av skådespelare syntes inte utgöra något sakligt

skäl för att pålägga dem en tyngre avgiftsbelastning.

Sakrevisionen föreslår — under förutsättning att en differentiering i av-

giftshänseende bibehålies mellan olika slags filmer — att en dylik i princip

göres beroende av filmernas allmänna karaktär av nyttofilm respektive

nöjesfilm. Därvid borde filmer av det förstnämnda slaget i taxehänseende

behandlas förmånligare än det senare slaget. Erfarenheten syntes ge belägg

för, att en gränsdragning mellan olika filmer efter en sådan grund i prak­

tiken icke skulle ge anledning till meningsbrytningar eller mera ingående

överväganden. För det helt övervägande antalet filmer torde klassifice­

44

ringen falla av sig själv, medan det för de mera oklara fallen syntes vara

möjligt, att genom lämplig utformning av författningstexten ge erforder­

lig ledning. Någon mera betydande tveksamhet torde endast kunna upp­

stå i fråga om vissa långfilmer eller helaftonsfilmer av framträdande doku­

mentärt person- eller kulturhistoriskt värde. Då emellertid filmer av denna

längd drar avsevärda inspelningskostnader och förty, även om en viss

»nyttokaraktär» kan anses vara för handen, torde framställas och förevisas

huvudsakligen i kommersiellt och konstnärligt syfte, syntes enligt sakrevi­

sionens uppfattning övervägande skäl tala för att ifrågavarande filmer

regelmässigt hänfördes till den högre avgiften. Detta kunde enklast ernås

genom att filmer överstigande förslagsvis 1 000 meter städse avgiftsbela-

des enligt den högsta taxesatsen. Beslut om granskad films hänförande till

högre eller lägre taxa borde fattas av biografbyrån.

I fråga om tecknade filmer — i gällande taxa undantagslöst upptagna i

den lägsta avgiftsgruppen — framhålles, att dylika filmer numera till över­

vägande del är av nöjeskaraktär. Skäl för att bibehålla dem i förmånsställ­

ning syntes inte kunna förebringas, varför de borde avgiftbeläggas efter

samma grunder som för annan nöjesbetonad film.

Den nuvarande principen för smalfilmens avgiftbeläggning anser sakrevi­

sionen böra lämnas orubbad.

Sakrevisionen påpekar härefter, att granskningsavgiften för närvarande

utgår dels med visst lägsta belopp, som gäller för de första 100 meterna av

en film (oavsett om den verkliga längden understiger 100 meter) och dels

med ett tillägg för varje därutöver påbörjat 50-tal meter. I jämförelse med

förhållandena, då denna gränsdragning gjordes, förekommer numera till

granskning med betydligt stegrad frekvens filmer av en längd, som under­

stiger 100 meter, och för vilka sålunda en förhållandevis hög grundavgift får

erläggas. Så är t. ex. fallet med de rikligt förekommande s. k. annonsfilmer­

na, vilkas längd i regel uppgår till endast 30 å 35 meter. Dessa filmer debi­

teras enligt nuvarande bestämmelser en granskningsavgift, som är tre gång­

er högre än den, som motiveras av filmernas längd. Då dessa filmer dess­

utom utgår i ett stort antal kopior, för vilka samma granskningsavgift debi­

teras som för originalet, blir de oproportionerligt hårt avgiftstyngda, särskilt

som arbetet med granskningen av dylika filmer som regel är av mycket en­

kel beskaffenhet. En viss lindring av avgifterna för dessa korta filmer anser

sakrevisionen därför sakligt motiverad. Sakrevisionen föreslår i sådant syfte,

att den nuvarande 100-meter sgränsen slopas, samt att granskning savgifter­

na utgår med vissa enhetliga belopp för varje påbörjat 50-tal meter film.

Att en differentiering i avgiftshänseende göres mellan den först granskade

s. k. provfilmen och övriga kopior av filmen finner sakrevisionen befogat,

eftersom arbetet med att kontrollera, kopiorna är av enklare beskaffenhet

och kan utföras av annan personal på biografbyrån än granskningsmännen.

Den enda form av rabatt, som nu gällande bestämmelser medgiver (och

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

45

som även återfinns i 1911 års taxa), åsyftar det fallet, att »flera än fem

exemplar av samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar

nyligen inträffade händelser, samtidigt inlämnas till granskning». Härvid

uttages nämligen enligt nuvarande taxa granskningsavgift endast för de

fem första exemplaren. Om en generell avgiftsnedsättning införes för kopior

till granskade provfilmer, bör enligt sakrevisionens uttalande rabattbestäm­

melsen utgå ur taxan.

I frågan om en ny t a x e s ä 11 n i n g anför sakrevisionen till en början

följande.

Granskningsfrekvensen har under de senaste åren nått en höjd, som tan­

gerar byråns nuvarande kapacitet. Antalet granskade filmer har under de

senaste åren utgjort:

1937 ...

6639

st.

1940. . . 9649

st.

1943. . . 11 442

st.

1946. . .

17688

st.

1938 ...

8879 »

1941. . . 9 985 »

1944. . . 15259

»

1947. . .

25413 »

1939 ...

9 428 »

1942 ... 10 550 »

1945 ... 16 253

»

De sista årens kraftiga stegring synes delvis vara konjunkturbetonad, men

ökningen torde väsentligen bero på dels en fortgående allmän stegring av

filmproduktionen, dels en vidgad användning av kopior för samtidig visning

av aktuella filmer på ett flertal biografer, dels en betydligt ökad användning

av reklambetonade filmer, som likaledes i regel utgår i ett stort antal kopior,

och dels en viss tillväxt av biografernas antal. Härigenom har överskottet,

trots inträdda kostnadsstegringar, kunnat ökas för varje år. Å andra sidan

må ej förglömmas, att vid en eventuellt inträffande nedgång i gransknings­

frekvensen kostnaderna icke kommer att påverkas i motsvarande grad. För­

slag till en eventuell sänkning av grundtaxan får därför behandlas med viss

försiktighet.

I det föregående har framlagts vissa förslag till förändring av den nu gäl­

lande, delvis föråldrade taxan i syfte att bringa densamma i bättre överens­

stämmelse med de krav och synpunkter, som numera kan anläggas på dess

konstruktion och verkningar. Under förutsättning att inga fiskaliska syn­

punkter skall anläggas på avvägningen av biografbyråns taxa utan att dy­

lika intressen framdeles — i enlighet med numera tillämpad praxis — skall

tillgodoses enbart genom stämpelbeläggning av granskningsbevisen, synes

det ekonomiska resultatet av verksamheten vid biografbyrån i och för sig

ge rum för en allmän taxesänkning. Frågan om en ny avvägning av stäm­

pelavgiften i samband härmed har icke ansetts böra upptagas till behand­

ling i detta sammanhang.

Till utgångspunkt för beräkning av en reviderad taxa har antagits, att

granskningsfrekvensen icke kommer att understiga 15 000 filmer per år, var­

av i runt tal 1 500 utgöra egentliga provfilmer och 13 500 kopior. Härav tor­

de kategorien nytto- och därmed jämställda filmer med stöd av erfarenhe­

ten kunna anslås till 500 provfilmer och 2 000 kopior, medan de mera ut­

präglade nöjesfilmerna beräknas utgöra 1 000 respektive 11 500 exemplar.

Längderna å dessa fyra grupper filmer kan uppskattas till 150 000 respek­

tive 1 000 000, 950 000 och 4 650 000 meter. De årliga kostnader, som svarar

mot det sålunda antagna antalet filmmeter, uppgår för närvarande till

85 000 kronor. Av detta belopp bör i runt tal 55 000 kronor täckas av avgif­

ter för provfilmer och 30 000 kronor av avgifter för kopior. Vid denna för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

46

delning har följande kostnader ansetts böra hänföras till granskningen av

provfilmer, nämligen hela kostnaden för granskningsmännens arvoden, 90 %

av chefens lön, 50 % av maskinisternas löner, 30 % av kontorspersonalens

löner och 33 % av biografbyråns övriga omkostnader.

Det är förenat med betydande svårigheter, att med någon grad av exakt­

het fastställa den faktiska skillnaden i kostnadshänseende vid granskning av

nytto- respektive nöjesfilmer, liksom mellan »efter verkligheten upptagna»

och »inspelade» filmer. Rent allmänt må emellertid framhållas, att, därest en

differens i avgiftshänseende skall finnas, denna icke bör vara alltför ringa,

om den skall ha någon praktisk betydelse. För närvarande gäller, att avgif­

ten för »inspelade» filmer är fyra gånger högre än för »efter verkligheten

upptagna» filmer. Denna relation synes böra bibehållas, även om differensen

ur rent kostnadsmässiga synpunkter är något mindre.

Från angivna förutsättningar kommer sakrevisionen fram till att de i ef­

terföljande tablå angivna taxebeloppen skulle ge full kostnadstäck­

ning för biografbyråns omkostnader jämte en sä­

kerhetsmarginal av skälig storlek:

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

150 000 m. »nyttofilm», provfilm å 0:75 kr/50 m ........................................ 2 250

950 000 m. »nöjesfilm»,

»

a 3:—

»

........................................ 57 000 59 250

1000 000 m. »nyttofilm», kopior ä 0:10

»

........................................ 2 000

4 650 000 m. »nöjesfilm»,

»

å 0: 40

»

........................................ 37 200 39 200

Summa kronor 98 450

Som ett alternativ har sakrevisionen — med utgående från 1944 års eko­

nomiska resultat av biografbyråns verksamhet — framlagt efterföljande

tablå, vari de taxebelopp anges som skulle erfordras, därest som mål för

verksamheten skulle uppställas att uppnå i stort sett samma inkomst­

överskott som genom den nuvarande taxan:

150 000 m. »nyttofilm», provfilm å 0:80 kr/50 m ........................................ 2 400

950 000 m. »nöjesfilm»,

»

ä 3:20

»

........................................ 60 800 63 200

1000 000 m. »nyttofilm», kopior å 0:45

»

........................................ 9 000

4 650 000 m. »nöjesfilm»,

»

ä 1:80

»

........................................ 167 400 176 400

Summa kronor 239 600

1949 ÅRS FILM KOMMITTÉ.

De förslag som kommittén framlägger rörande granskningsavgiftema

grundar sig i allt väsentligt på de uttalanden och rekommendationer som

gjorts av sakrevisionen. Endast smärre jämkningar har vidtagits på sätt

som framgår av efterföljande sammanfattning av kommit­

téns förslag.

1. Taxorna bör avvägas så att inkomsterna av granskningen — i överens­

stämmelse med vad som ursprungligen avsetts — endast ger täckning för

biografbyråns omkostnader och en viss skälig säkerhetsmarginal därutöver.

2. Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande

för olika kulturella filmändamål.

47

3. En differentiering av taxan bör ske på grundval av en uppdelning av fil­

merna i nyttofilm, annonsfilm och övrig film. Granskningen av nyttofilm

ersättes efter en billigare taxa än film hänförlig till någon av de båda andra

kategorierna.

I förhållande till sakrevisionens utredning på denna punkt innebär kom-

mittéförslaget den avvikelsen, att annonsfilm upptagits som särskild grupp

samt att från gruppen nyttofilm generellt undantages filmer över 1 500 me­

ters längd; i sakrevisionens förslag förordades 1 000 meter såsom gräns. Den­

na ändring har av kommittén vidtagits för att lämpliga barnfilmer av en

längd mellan 1 000 och 1 500 meter skall kunna gå efter den lägre avgiften.

Till nyttofilm skulle alltså hänföras film under 1 500 meters längd av be­

skaffenhet, att den av filmcensuren anses vara av huvudsakligen undervi­

sande, upplysande eller allmännyttig karaktär. Till denna kategori bör, en­

ligt kommitténs förslag till författningstext på denna punkt, hänföras »efter

verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser

(journalfilmer) samt filmer som huvudsakligen skildra naturscenerier och

arbetsliv (dokumentär- och reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående

kortfilmer».

4. Avgifterna bör liksom nu uttagas efter en metrisk taxa. Nuvarande reg­

ler — ett grundbelopp för de första 100 meterna och ett tillägg för varje på­

börjat 50-tal meter — bör dock, med särskild tanke på de i stort antal före­

kommande korta annonsfilmerna, ändras därhän, att 100-metersgränsen slo­

pas och avgiften generellt utgår för varje påbörjat 50-tal meter film.

5. Provfilmen (d. v. s. det första granskade exemplaret av en film) bör på­

föras högre avgift än de kopior av samma film som granskas i överensstäm­

melse med resultatet av provfilmgranskningen.

6. Om de föreslagna taxeprinciperna godtages, bör nu gällande bestämmel­

se om avgiftsbefrielse för »efter verkligheten upptagen film» som av biograf­

byrån anses ha »närmast undervisande syfte och betydelse» icke bibehållas.

7. Nuvarande rabattbestämmelser bör utgå.

8. Som ett alternativ till de av sakrevisionen framräknade taxebeloppen

föreslås »på grundval av 1949 års statistik från statens biografbyrå» de taxe-

belopp som anges i efterföljande av kommittén redovisade tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

30 000 ra. annonsfilm, provfilm a 3:— kr/50 in ..................................... 1300

724 000 m. »

, kopior »0:75

»

..................................... 10 800

12 600

265 000 m.

nyttofilm, provfilm » 0:75

»

3 975

965 000 m.

» , kopior

»0:15

>

2 895

6 870

867 000 m.

nöjesfilm, provfilm »3: —

»

52 020

4 051 000 m.

> , kopior

»0:75

»

60 765

112 785

Summa kronor 132 315

Kommittén har även framlagt följande förslag till författningsbestämmel­

ser, avsedda att ersätta i biografförordningens 5 § nu intagna:

48

För granskning av filmer av normalbredd (omkring 35 mm.) erlägges,

vare sig godkännande följer eller icke, avgift enligt följande taxa.

1. För första exemplaren av till granskning lämnad film utgår för varje

påbörjat 50-tal meter

a) 3: 00 kr. för annonsfilmer;

b) 0: 75 kr. för filmer under 1 500 meters längd, som av statens filmcen­

sur anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande eller allmännyt­

tig karaktär. Till denna kategori böra hänföras efter verkligheten upptagna

filmer, som skildra nyligen inträffade händelser (journalfilmer) samt filmer

som huvudsakligen skildra naturscenerier och arbetsliv (dokumentär- och

reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående kortfilmer;

c) 3: 00 kr. i övriga fall.

2. För kopior, som äro identiska med enligt punkt 1 granskad film, utgår

för varje påbörjat 50-tal meter

a) 0: 75 kr. om provfilmen räknats till 1 a) ovan

b) 0: 15 kr. om provfilmen räknats till 1 b) samt

c) 0: 75 kr. om provfilmen räknats till 1 c).

För granskning av filmer av ringare bredd än ovan sagts, (s. k. smalfilm)

skola granskningsavgifterna beräknas såsom om filmens längd vore två och

en halv gånger den verkliga längden.

Statens filmcensur äger påfordra, att den, som begär granskning av film,

erlägger avgiften före granskningen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

YTTRANDEN.

Den förordade revisionen av taxebestämmelserna har hälsats med till­

fredsställelse i de yttranden som avgivits av de tre i ärendet hörda filmfack-

organisationerna. I övrigt har vid remissbehandlingen inte någon annan

anmärkning framförts mot kommittéförslaget, såvitt angår principerna för

avgiftsbeläggningen och taxekonstruktionen, än att riksräkenskapsverlcet

ifrågasatt, huruvida inte föreskrifterna om differentiering av filmerna i fråga

om granskningsavgifterna bör samordnas med bestämmelserna om diffe­

rentiering av filmerna i nöjesskattehänseende. Detta skulle kunna ske på

det sättet, att den lägre granskningsavgiften utom beträffande journalfil­

mer tillämpades endast för filmer, vilkas visning enligt förhandsbesked av

statens biografbyrå förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål

eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte. En detaljinvänd­

ning göres av målsmännens riks]örbund, som — under hävdande av åsik­

ten, att någon differentiering mellan konstnärlig och icke-konstnärlig film

inte bör ifrågakomma i samband med granskningsförfarandet — föreslår

att uttrycket »konstnärligt högtstående kortfilmer» icke upptas i taxe-

paragrafen.

I yttrandena från statskontoret, statens sakrevision, riksräkenskapsver-

ket och statens biografbyrå har de föreslagna taxebeloppen föranlett

bestämda erinringar, i det man påpekar, att de icke tillgodoser det av kom­

mittén uppställda kravet på full omkostnadstäckning jämte betryggande

49

marginal. Sålunda konstaterar statskontoret och sakrevisionen, att de med

kommitténs taxesättning framräknade granskningsinkomsterna om cirka

132 000 kronor endast täcker de (hösten 1951) beräknade utgifterna för bio­

grafbyrån (d. v. s. avlöningar och omkostnader, lokalhyra samt pensione-

ringskostnader); med beaktande jämväl av önskvärdheten av en skälig mar­

ginal ävensom de utgiftsökningar som föranledes vid bifall till kommitténs

förslag om tillsättning av ett granskningsråd och utvidgning av censurper­

sonalen måste taxan enligt statskontorets och sakrevisionens mening om­

räknas med sikte på att ge en inkomst av 170 000—175 000 kronor. Bio­

grafbyrån uppskattar motsvarande siffra till 149 000 kronor; därvid har

byrån på omkostnadssidan å ena sidan icke beaktat pensioneringskostna-

dema men å andra sidan räknat med bifall till byråns i remissyttrandet

gjorda framställning om ökning av timarvodet för extra granskningsman-

nen och suppleanten m. m.

Förslaget om fondering av uppkommande avgiftsöverskott till

förmån för kulturella filmändamål biträdes av filmfackorganisationerna,

som rekommenderar, att Filmhistoriska samlingarna i första hand erhåller

stöd. Statskontoret avstyrker fondering under förmenande att frågan om

eventuellt understöd åt den kulturella filmen bör lösas i annan ordning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Vid biografbyråns inrättande 1911 förutsattes, att den skulle vara en

självfinansierande institution, vars utgifter skulle täckas genom intäkter i

form av taxe- och stämpelavgifter. Något senare uttalande, som tyder på

att denna ursprungliga avsikt skulle ha frångåtts, föreligger inte.

Emellertid har biografbyrån alltsedan 1915 redovisat överskott. För bud­

getåret 1952/53 uppgick detta till i avrundat tal 140 000 kronor, varav

19 100 kronor utgjorde stämpelavgifter. Ehuru under senare år en tendens

till minskning av de årliga överskotten varit skönjbar, synes man likväl

vara berättigad att såsom ett allmänt omdöme uttala, att biografbyråns

verksamhet lämnar så stort överskott, att detsamma kan betecknas såsom

en form av beskattning.

Såsom ett led i den av 1947 års riksdag begärda allmänna omprövning­

en av taxesättningen vid olika statsmyndigheter och institutioner gjorde

statens sakrevision en undersökning av biografbyråtaxan. Resultatet därav

redovisades i en av sakrevisionen i maj 1948 avgiven utredningspromemo-

ria till Kungl. Maj:t. Det framgår av den redogörelse för sakrevisionens

uttalanden och förslag som nyss lämnats, att sakrevisionen anser, att

nämnda taxa bör bringas i bättre överensstämmelse med de krav och syn­

punkter som numera bör anläggas på dess konstruktion och verkningar.

Av sakrevisionen har visats, att en ekonomiskt sett icke obetydlig taxe-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 sand. Nr 116.

50

nedsättning kan göras, därest såsom mål endast uppställes full täckning

av biografbyråns omkostnader med betryggande marginal.

Sakrevisionens utredning har därefter varit föremål för övervägande av

1949 års filmkommitté, som i sitt förslag till taxerevision i alla väsentliga

punkter anknyter till sakrevisionens synpunkter och rekommendationer.

För egen del utgår jag från att fiskaliska synpunkter inte skall få spela

in vid avvägningen av taxan utan att dylika intressen — i enlighet med

tillämpad praxis — endast skall tillgodoses genom stämpelbeläggning av

censurkorten. Till frågan om en eventuell ny avvägning av stämpelavgif­

ten torde bli anledning återkomma i samband med prövningen av de för­

slag, vartill den pågående utredningen angående översyn av lösen- och

stämpelförordningen må ge anledning.

Riktpunkten vid bestämmande av taxesatserna bör därför vara, att in­

komsterna av biografbyråns verksamhet skall täcka de av verksamheten

föranledda utgifterna av olika slag och dessutom ge en betryggande säker­

hetsmarginal, så att vid behov oförutsedda inkomstminskningar eller ut-

giftsstegringar skall kunna mötas. Mina synpunkter i denna del samman­

faller med dem som anförts av kommittén.

Med kommittén är jag vidare ense om att grunderna för avgiftsbelägg­

ningen bör omarbetas så, att de smidigare anpassas till den olikartade be­

skaffenheten av det filmmaterial som underställes biografbyrån för gransk­

ning.

För bibehållandet av en avgiftsbeläggning avpassad efter filmernas met­

riska längd synes mig sakrevisionen ha förebragt övertygande skäl. Att

även något slag av taxedifferentiering bibehålies synes mig riktigt. Ett

skäl härför är, att vissa filmer normalt förorsakar mindre granskningsar-

bete än andra (exempelvis naturbilder och journalfilm). Ett annat skäl som

talar i samma riktning är, att filmernas allmänna karaktär av huvud­

sakligen underhållning respektive nyttobetoning låter en gränsdragning i

taxehänseende framstå som tämligen naturlig. Möjligt är att överväganden

om en distinktion mellan nyttofilm och nöjesfilm ligger bakom den i gäl­

lande taxa gjorda åtskillnaden mellan å ena sidan »efter verkligheten upp­

tagna filmer» samt å den andra »uppenbarligen inspelade filmer». Lämp­

ligheten av denna distinktion efter inspelningstekniska grunder synes nu­

mera mer än tveksam, då den i åtskilliga fall leder till en avgiftsnedsätt-

ning eller en avgiftshöjning, som med hänsyn till vederbörande filmers

karaktär eller syfte förefaller föga sakligt grundad. Det är sålunda knap­

past rimligt, att en tecknad kortfilm — nu i taxehänseende jämställd med

»efter verkligheten upptagna filmer» — skall beläggas med lägre avgift

än en »uppenbarligen inspelad» eller att en upplysningsfilm skall taxeras

fyra gånger dyrare om den använder skådespelare än om den är helt »efter

verkligheten upptagen».

Frågan blir då, efter vilken grund en ny differentiering bör göras. Två

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

51

förslag föreligger härutinnan. Det ena är kommitténs från sakrevisionens

utredning upptagna förslag om en indelning i dels nyttofilm, dels nöjesfilm

och annonsfilm. Till nyttofilm skulle därvid räknas sådan film under 1 500

meters längd som kan anses vara av huvudsakligen »undervisande, upp­

lysande eller allmännyttig karaktär»; vilka typer av film som skulle böra

hänföras till denna kategori exemplifieras närmare av kommittén. Det

andra förslaget har framförts av riksräkenskapsverket, som ifrågasätter,

om inte en differentiering kan göras på det sättet, att till en grupp — i

lägre taxa — hänförs sådan film som nu av statens biografbyrå i enlighet

med 14 § nöjesskatteförordningen förklaras fylla de där angivna förutsätt­

ningarna för nöjesskattebefrielse, d. v. s. vara ägnad att tjäna vetenskap­

ligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssvfte; till

denna taxegrupp skulle även journalfilm hänföras.

Riksräkenskapsverkets förslag innebär onekligen en fördel såtillvida, att

differentieringen av filmerna i taxehänseende skulle bli samordnad med

deras differentiering i nöjesskattehänseende. Ur andra synpunkter synes

mig emellertid detta förslag vara en mindre lycklig lösning. Biografbyråns

tillämpning av det omnämnda stadgandet i 14 § nöjesskatteförordningen

är — och så torde också ha varit avsett — tämligen restriktiv, enär bio­

grafbyråns förhandsbesked i fråga om nöjesskatt kan få avsevärda ekono­

miska konsekvenser och det dessutom gäller att avgöra, huruvida veder­

börande film fyller det i praxis uppställda kravet att inte blott vara ägnad

att tjäna något av de i stadgandet angivna syftena utan även vara av

allmänt värde för samhället. Det har också förutsatts, att biografbyrån

i mån av behov skall kunna anlita utomstående expertis för bedömningen

(prop. 1952: 178, s. 15). I följd härav är denna prövning normalt förenad

med ingående överväganden. Enligt de upplysningar jag erhållit från bio­

grafbyrån har under tiden från och med 1 juli 1952 — då 14 § nöjesskatte­

förordningen fick sin nuvarande lydelse — till och med januari i år endast

74 filmer (därav 50 st. endast i smalfilm) efter lagakraftvunnet förhands­

besked från biografbyrån vunnit befrielse från nöjesskatt. Om man mot

denna snävt begränsade grupp filmer av utpräglat pedagogisk och allmän­

nyttig karaktär — inklusive, enligt riksräkenskapsverkets förslag, omkring

300 journalfilmkopior i månaden under biografsäsongen — skulle ställa

övriga filmer, d. v. s. den överväldigande majoriteten, i en ur taxehänse­

ende sämre ställning, synes mig tämligen säkert, att ett flertal »från verk­

ligheten upptagna» dokumentär-, industri- och reportagefilmer av icke ut­

präglad nyttokaraktär skulle komma i ett betydligt sämre avgiftsläge än

nu och utan rimlig motivering avgiftsbeläggas pa samma sått som de ur

ekonomisk synpunkt fullkomligt inkommensurabla spelfilmerna. Detta kan

varken vara rättvist eller rationellt, om man tar i betraktande att ifraga-

varande filmer för censuren medför betydligt mindre arbete än spelfilmerna.

Tveksamt synes mig för övrigt vara, om journalfilmerna generellt sett har

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

52

ett sådant påtagligt nyttovärde, att deras föreslagna sidoställande med

den nöjesskattebefriade kvalificerade nyttofilmgruppen är berättigad. Av

det sagda följer, att jag icke kan förorda den av riksräkenskapsverket före­

slagna differentieringsnormen.

Sakrevisionen har för sin del förordat, att differentieringen i avgiftshän-

seende göres beroende av filmernas huvudsakliga karaktär av nyttofilm

eller nöjesfilm. Vad som företrädesvis kan invändas mot en sådan indelning

är, att det i särskilda fall kan vara förenat med svårigheter att avgöra, om

en film är av det ena eller andra slaget, särskilt i fråga om vissa längre fil­

mer av etnografisk, personhistorisk, kulturhistorisk eller liknande upplägg­

ning. Kommitténs förslag att radikalt undanröja sådana svårigheter genom

att låta den för nyttofilm bestämda lägre taxan gälla endast filmer under­

stigande en längd av 1 500 bredfilmmeter kan synas i princip något disku­

tabel. Jag medger emellertid, att man kan utgå från att filmer över denna

längd — med hänsyn till de stora ekonomiska investeringar som ligger

bakom deras produktion — praktiskt taget undantagslöst torde framställas

och förevisas i kommersiellt syfte. Underhållningsmomentet lärer därför

praktiskt taget alltid vara dominerande i dem. En annan omständighet som

talar för att filmer utöver denna längd pålägges den högre granskningsav-

giften är även tidsfaktorn, granskningstidens längd. Med hänsyn härtill

och då de i denna sak närmast intresserade parterna — statens biografbyrå

och filmfackets organisationer på produktions-, distributions- och biograf-

ägaresidan — ej gjort några invändningar, saknar jag anledning att mot­

sätta mig ett genomförande av den ifrågavarande gränsdragningen vid

1 500 meter.

Kommitténs förslag till utformning av taxeparagrafen bör enligt min

mening omarbetas. Den av kommittén gjorda uppräkningen av filmtyper,

som bör hänföras under kommitténs bestämning »filmer under 1 500 me­

ters längd som . .. anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande

eller allmännyttig karaktär», synes i och för sig ej fullt adekvat i förhål­

lande till angivna begrepp. Särskilt gäller detta uttrycket »konstnärligt

högtstående kortfilmer». Att censuren skulle behöva ge sig in på en dylik

kvalitetsbedömning, anser jag inte förenligt med dess allmänna uppgift.

Jag föreställer mig, att man skulle kunna sammanföra samtliga de här av­

sedda filmkategorierna i en enhetlig bestämning, förslagsvis av den inne­

börden att till den lägsta avgiftsgruppen skall hänföras sådana filmer av

en längd icke överstigande 1 500 meter i bredfilm och en däremot svarande

längd i smalfilm, vilka statens biografbyrå anser vara helt eller till väsent­

lig del upptagna från verkligheten (dokumentärfilmer) och där det infor­

merande, pedagogiska eller nyhetsbetonade draget är mera framträdande

än underhållnings- eller reklamsynpunkterna. Jag avser här exempelvis

sådana filmtyper som informations- och upplysningsfilm, reportage- och

journalfilm. — De filmer som ej kan inordnas under denna bestämning

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

skulle då falla in under den högre taxegruppen, där spelfilmerna kan för­

modas bli det dominerande inslaget.

Vad angår de s. k. annonsfilmerna om i allmänhet 33 meters längd, synes

kommittén ha utgått från att denna filmkategori regelmässigt skall föras

in under den högre taxan. För egen del håller jag också för sannolikt, att

den alldeles övervägande delen av den stora mängden annonsfilmer inte

uppfyller villkoren för att gå in under den lägre taxan; vid den prelimi­

nära framräkning av taxebeloppen, som jag i det följande kommer att

redovisa, har jag ansett mig kunna utgå från en sådan förutsättning. Ute­

slutet är givetvis icke, att dessa filmer i speciella fall kan betraktas vara

till sin art och syftning jämförbara med de förenämnda dokumentärfilmer­

na. Emellertid måste man här räkna med tämligen svåra tolkningsfrågor

från fall till fall, vilka skulle föranleda besvär och tidsspillan vid gransk­

ningen. Vid sådant förhållande och då den ekonomiska differensen i avgifts­

beläggningen knappast torde äga någon praktisk betydelse för annonsfilm-

beställarna har jag ansett mig böra biträda kommitténs linje att generellt

avgiftsbelägga annonsfilmerna enligt den högsta taxesatsen. För att mar­

kera detta finns skäl för att i taxan upptaga annonsfilmerna såsom en sär­

skild grupp. Därunder bör även falla de s. k. trailers, d. v. s. korta spelfilm­

avsnitt som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordi­

narie programmet. Att även längre mera typiska reklamfilmer föres under

den högre taxan synes mig tämligen naturligt.

De av kommittén i övrigt förordade principerna för taxan anser jag böra

godtagas. Avgiftsrabattering och hel befrielse från granskningsavgift torde

kunna borttagas.

Vad slutligen angår själva taxesättningen är det klart, såsom från olika

myndigheters sida framhållits, att kommittén vid framräknandet av de

olika taxesatserna utgått från en för låg kostnad för biografbyråns verk­

samhet. Sedan betänkandet avgavs i juni 1951 har anslagen till avlöningar

och omkostnader för biografbyrån ytterligare ökats. Inklusive de kostnads-

stegringar som föranledes vid bifall till vad som av mig förordats i fråga

om inrättandet av ett granskningsråd, utvidgning av personalorganisatio­

nen vid biografbyrån, höjning av arvodena till extra granskningsmannen

och suppleanter— skulle numera ett belopp av i runt tal 195 000 kronor

i första hand behöva täckas genom granskningsavgifter. Härutöver krävs,

såsom förut nämnts, en rimlig säkerhetsmarginal. Försiktigheten synes mig

bjuda, att denna ej beräknas lägre än motsvarande 20 procent av omkost-

nadssumman. Som riktpunkt för beräkningen av en reviderad taxa skulle

man då få ett belopp av i avrundat tal 234 000 kronor. I fråga om den

viktiga faktor för taxeberäkningen som omfattningen av det granskade

filmmaterialet utgör har sakrevisionen och kommittén utgått från en sam­

manlagd meterlängd granskad film av i avrundat tal 0 750 000 respektive

0 900 000, vilka siffror bygger på granskningsstatistiken för 1944 respek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

53

54

tive 1949. Med hänsyn till granskningsfrekvensens årsvariationer synes

mig emellertid riktigast att grunda beräkningarna på medeltalssiffran för

de femton sistförflutna budgetåren, 6 500 000 meter, utslagen på de här

avsedda filmgrupperna.

Från dessa förutsättningar och med tillämpning av samma relationstal

4: 1 mellan taxegrupperna som i nuvarande taxa har en inom departemen­

tet verkställd preliminär beräkning, grundad på uppgifter från biograf­

byrån, givit till resultat, att för »nyttofilmer» avgiften för provfilmen skulle

behöva sättas till 1 krona 10 öre per 50 meter film och för kopior till 40 öre

per 50 meter film samt att beträffande övriga filmer taxebeloppen skulle

bli 4 kronor 40 öre per 50 meter film respektive 1 krona 50 öre per 50 meter

film.

Till belysande av hur en dylik taxesättning skulle verka jämfört med

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

den gällande torde följande exempel få anföras.

Granskningskostnad

Nu

Framdeles

kronor

kronor

En spelfilm (långfilm) om 2 500 meters längd

(provfilm och 20 kopior).................................. 2 100:—

1 720: —

En ren dokumentärfilm om 400 meters längd

(provfilm och 10 kopior).................................. 44:—

40: 80

En annonsfilm (i huvudsak ateljéinspelad) om

33 meters längd (provfilm och 100 kopior) . .

404:—

154:40

Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare beredning

av ärendet som kan bli erforderlig, i huvudsaklig överensstämmelse med nu

angivna grunder utfärda ny granskningstaxa ävensom att vidtaga de i an­

slutning härtill erforderliga författningsändringarna. I sådant avseende

synes mig lämpligt att överföra bestämmelserna om taxegrunderna från

biografförordningen till instruktionen för statens biografbyrå eller till en

särskild författning.

I förevarande sammanhang har kommittén framställt förslag om att de

överskott som må uppkomma av biografbyråns verksamhet skall fonderas

för att stå till förfogande för olika kulturella filmändamål. För egen del

är jag icke nu beredd att taga ställning till denna fråga, som synes mig böra

göras till föremål för övervägande i annat sammanhang.

Ivungl. Maj:ts proposition nr 116.

55

Anslagsberäkningar.

Statens biografbyrå: Avlöningar.

Anslag

Nettoutgift

1952/53 ............................................................ 106 500

121 148

1953/54 ............................................................ 122 500

1954/55 (förslag) ............................................ 150 100

BIOGRAFBYRÅN

föreslår i anslagsäskandena för budgetåret 1954/55, att avlöningsanslaget

för nämnda budgetår höjes med 2 900 kronor enligt följande sammanställ­

ning:

Ökning

1. Höjning av ordinarieposten på grund av löneklassupp-

flyttning ............................................................................... 600

2. Ökning av posten till rörligt tillägg................................. 2 300

Summa ökning 2 900 kronor

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, som för innevarande budgetår är uppförd med 34 500 kro­

nor, bör vid bifall till förslaget om anställande av ytterligare en filmcensor

höjas med 16 008 kronor. De av mig i det föregående förordade höjningarna

av de till extra filmcensorn och suppleanter för filmcensorerna utgående

arvodena föranleder därjämte en merbelastning av arvodesposten med i av­

rundat tal 700 kronor. Jag vill vidare erinra om förslaget att inrätta ett

granskningsråd. Genomförandet därav medför bland annat utgifter i form

av sammanträdesarvoden till rådets ledamöter och suppleanter samt ersätt­

ning till rådets sekreterare. Dessa kostnader, som torde belasta här avsedda

anslagspost uppskattar jag till omkring 8 000 kronor. Anslagsposten bör i

enlighet härmed för nästa budgetår uppföras med (34 500 + 16 008 +

+ 700 + 8 000 =) 59 208 kronor eller i avrundat tal 59 200 kronor. Pos­

ten, som i gällande avlöningsstat är upptagen till bestämt belopp, torde

i fortsättningen böra betecknas som förslagsvis.

Ordinarieposten bör på grund av löneklassuppflyttning av en befatt­

ningshavare höjas med 600 kronor till 59 100 kronor. Icke-ordinarieposten

torde upptagas till oförändrat belopp, 500 kronor. Posten till rörligt till-

lägg, vilken för närvarande synes vara för lågt beräknad, torde för juste­

56

ring härav och på grund av nämnda löneklassuppflyttning böra ökas med

2 300 kronor till 31 300 kronor.

Anslaget bör sålunda upptagas till (59 200 -f- 59 100 + 500 + 31 300 =)

150 100 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Statens biografbyrå: Omkostnader.

1952/53 ............

1953/54 ............

1954/55 (förslag)

BIOGRAFBYRÅN

föreslår i anslagsäskandena för budgetåret 1954/55, att omkostnadsansla-

get för nämnda budgetår höjes med 3 000 kronor.

Till motivering härför anföres i huvudsak följande.

Statens biografbyrås inventariebestånd är sedan lång tid i behov av för­

nyelse. Möblerna i de sju gransknings- och kontorsrummen anskaffades

huvudsakligen budgetåren 1911 och 1912, 1914 och 1915 samt 1928/29. De

är nu nötta och omoderna. Efter samråd med krigsmaterielverket har bio­

grafbyrån innevarande budgetår avyttrat några av de mest förslitna enhe­

terna, men någon nyanskaffning av möbler har praktiskt taget icke ägt rum

under de senaste tjugufem åren. Med ledning av uppgifterna i kataloger

över statens kontorsmöbler beräknas en nyuppsättning av de viktigare

möblerna till omkring 4 600 kronor. En dylik nyuppsättning synes utan

större olägenhet kunna genomföras etappvis, därvid 2 600 kronor torde böra

bestridas under nästa budgetår och återstoden, 2 000 kronor, under budget­

året 1955/56. Vidare föreligger behov att anskaffa en omspolningsapparat i

maskinrummet. Kostnaden därför uppgår till 400 kronor.

Anslag

Nettoutgift

10 000

13 900

12 000

20 000

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Med hänsyn till vad biografbyrån anfört beträffande byråns kontorsmöb­

ler beräknar jag en medelsanvisning av 2 600 kronor för nästa budgetår för

nyanskaffning av dylika möbler. Likaså tillstyrker jag, att 400 kronor an­

visas för anskaffning av en omspolningsapparat i maskinrummet. Ifråga­

varande belopp, sammanlagt 3 000 kronor, torde bestridas från den i om-

kostnadsstaten upptagna anslagsposten till expenser.

Från en anslagspost, benämnd reseersättningar, som från och med nästa

budgetår bör upptagas i omkostnadsstaten, torde i förekommande fall utgå

resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöterna och suppleanterna

i granskningsrådet. Medelsbehovet härför uppskattar jag till 5 000 kronor.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör ifrågavarande anslag för nästa

budgetår höjas med (3 000 -f- 5 000 =) 8 000 kronor till 20 000 kronor.

57

Samtidigt med att förutnämnda anslagsfrågor underställes riksdagen

för prövning torde riksdagen även böra beredas tillfälle att yttra sig be­

träffande de ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens utövan­

de, som förordats i det föregående och som torde böra vinna tillämpning

från och med den 1 juli 1954. I anslutning härtill må nämnas, att innan

1911 års biografförordning utfärdades riksdagens yttrande inhämtades

över ett inom vederbörande departement upprättat förslag till dylik förord­

ning. I samband med beredningen av nu förevarande ärende har inom eckle­

siastikdepartementet uppgjorts ett förslag till kungörelse om ändring i

vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföre­

ställningar. Detta förslag torde få såsom bilaga fogas till dagens statsråds­

protokoll. I detta sammanhang vill jag tillägga, att den förordade anord­

ningen med två åldersgränser i fråga om barntillåtna filmer kan tänkas

komma att i ett antal fall medföra framställningar från filmbolagens sida

om omprövning av filmer, däribland sådana som hittills bamförbjudits

med tanke på att de kan verka skrämmande för barn i de lägre åldersgrup­

perna. Frågan i vad mån övergångsbestämmelser i följd härav kan bli erfor­

derliga har jag emellertid funnit mig icke nu kunna taga ställning till.

Denna fråga synes böra bli föremål för ytterligare utredning. Det torde

därefter få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga övergångs­

bestämmelser i anslutning till den tillämnade författningsändringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Hemställan.

Under åberopande av vad som i det föregående anförts hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte

dels inhämta riksdagens yttrande över de ändrade grun­

der för filmgranskningsverksamhetens utövande som jag

i det föregående förordat;

dels ock föreslå riksdagen att

a) godkänna följande avlöningsstat för statens biograf­

byrå att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags­

vis ......................................................................... 59 100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis.............................. 59 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . .

500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis . . ............................ 31 300

Summa kronor 150 100

58

b) till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret

1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 150 100 kronor;

c) till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret

1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Bilaga.

59

Förslag

till

kungörelse

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911

(nr 71) angående biografföreställningar.

Härigenom förordnas, att §§ 10 och 11 förordningen den 22 juni 1911

angående biografföreställningar skola upphöra att gälla samt att §§ 3—7

och 13 samma förordning1 skola er

gives.

Gällande lydelse:

§ 3.

Barn under 15 år må ej lämnas

tillträde till biografföreställning,

där förevisning äger rum av andra

bilder än sådana, som, på sätt här

nedan sägs, blivit godkända till fö­

revisning jämväl för barn, ej heller,

där barnet icke åtföljes av måls­

man eller annan till mogen ålder

kommen person, till sådan före­

ställning, som avslutas senare än

klockan nio eftermiddagen.

Genom tydliga anslag skall ut­

märkas, huruvida barn äga till­

träde till biografföreställning eller

icke.

§ 4.

Vid föreställning, som avses i

§ 1, må ej förevisas bilder, såvida

de icke dessförinnan blivit efter

verkställd granskning godkända i

den ordning här nedan sägs.

1 Senaste lydelse av §§ 3 och 6 se 1929:305,

samt av § 13 se 1932: 546.

ändrad lydelse pa satt nedan an-

Föreslagen lydelse:

§ 3.

1. Barn i ålder under 15 år må

ej lämnas tillträde till biografföre­

ställning, där förevisning äger rum

av annan film än sådan, som, på

sätt här nedan sägs, blivit godkänd

till förevisning jämväl för barn i

den åldersgrupp barnet tillhör.

Genom tydliga anslag skall ut­

märkas, i vad mån barn i ålder un­

der 15 år äga tillträde till biograf­

föreställning.

2. Barn i ålder under 15 år, som

icke åtföljes av målsman eller an­

nan till mogen ålder kommen per­

son, må ej lämnas tillträde till bio­

grafföreställning, som avslutas se­

nare än klockan 22.

§ 4.

Vid föreställning, som avses i

§ 1, må ej förevisas film, som icke

dessförinnan blivit efter verkställd

granskning godkänd i den ordning

här nedan sägs.

§§ 4 och 7 se 1944:431, av § 5 se 1939:703

60

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

Vad sålunda föreskrivits gäller

ej, därest bilder, vilka icke beröra

svenska krigsmakten vidkomman­

de förhållanden och icke heller upp­

tagits från luftfartyg (fasta och

fria ballonger, motorballonger och

flygplan), troget skildra nyligen

inom riket inträffade händelser och

förevisas under en tid av högst 10

dagar efter det de skildrade hän­

delserna ägt rum; dock att ej heller

i sådant fall bilderna må förevisas,

innan de godkänts av myndighet,

som i § 1 mom. 1 sägs.

§ 5.

Sådan granskning av bilder, som

i § 4 första stycket sägs, verkställes

av statens biografbyrå.

Gällande lydelse:

Den, som vill påkalla dylik

granskning, skall därom göra skrift­

lig anmälan till statens biograf­

byrå. I denna anmälan skola, där

så kan ske, filmernas längd och

fabrikat angivas.

Anmälan skall vara åtföljd av

fullständig förteckning över varje

film tillhörande texter, med vilka

den är avsedd att förevisas, även­

som av en redogörelse för innehål­

let i filmen. Från tillämpningen av

denna bestämmelse kan statens

Vad sålunda föreskrivits gäller

ej, därest film, som icke berör för­

svaret eller eljest rikets säkerhet

vidkommande förhållanden och

icke heller upptagits från luften,

troget skildrar nyligen inom riket

inträffade händelser och förevisas

under en tid av högst 10 dagar ef­

ter det de skildrade händelserna

ägt rum; dock att ej heller i sådant

fall filmen må förevisas, innan den

godkänts av myndighet, som i § 1

mom. 1 sägs.

§ 5.

1. Sådan granskning av film,

som i § 4 första stycket sägs, verk­

ställes av statens biografbyrå.

2. Till statens biografbyrå skall

såsom rådgivande organ vara knu­

tet ett granskning sråd. Angående

dess sammansättning och verksam­

het är särskilt stadgat.

3. Den, som vill påkalla gransk­

ning av film, skall göra skriftlig

anmälan därom till statens biograf­

byrå. I denna anmälan skola, där

så kan ske, filmernas längd och

fabrikat angivas. XJppgift skall vi­

dare lämnas, om filmen önskas till­

låten även för barn i ålder under

11 år eller för barn, som fyllt 11

men ej 15 år.

Anmälan skall vara åtföljd av

fullständig förteckning över de tex­

ter, med vilka filmen är avsedd att

förevisas, ävensom av en redogö­

relse för filmens innehåll. Från till-

lämpningen av denna bestämmelse

kan statens biografbyrå i särskilda

Föreslagen lydelse:

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Gällande lydelse:

biografbyrå i särskilda fall med­

giva befrielse.

För granskning av filmer av nor­

malbredd (omkring 35 millimeter)

erlägges, vare sig godkännande föl­

jer eller icke, avgift efter följande

taxa:

a) för efter verkligheten upp­

tagna filmer, om vilka ej nedan

annorlunda stadgas, ävensom för

tecknade filmer 1 krona med till-

lägg av 50 öre för varje påbörjat

50-tal meter, varmed filmens längd

överstiger 100 meter;

b) för uppenbarligen inspelade

filmer fyra gånger beloppet av den

under a) angivna avgiften.

För granskning av filmer av

ringare bredd än ovan sagts (s. k.

smalfilm) skola granskningsavgif-

terna beräknas såsom om filmens

längd vore två och en halv gånger

den verkliga längden.

För efter verkligheten upptagen

film, vilken av statens biografbyrå

anses närmast hava undervisande

syfte och betydelse, utgår, därest

den godkännes, ingen gransknings-

avgift.

Därest flera än fem exemplar av

samma efter verkligheten upptag­

na film, vilken troget skildrar nyli­

gen inträffade händelser, samtidigt

inlämnas till granskning, utgår

granskningsavgift allejiast för de

fem första exemplaren.

Statens biografbyrå äger på­

fordra, att den, som anmäler film

till granskning, före granskningens

verkställande erlägger avgiften. El­

jest erlägges avgiften efter avslu­

tad granskning.

Föreslagen lydelse:

fall medgiva befrielse.

4. Angående avgift för gransk­

ning av film är särskilt stadgat.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

^§ 6

.

Statens biografbyrå må ej god­

känna biograf bilder, vilkas före­

visande skulle strida mot allmän

lag eller goda seder eller eljest

kunna verka förråande, upphetsan­

de eller till förvillande av rättsbe­

greppen. Biograf bilder, som fram­

ställa skräckscener, självmord eller

grova förbrytelser på sådant sätt

eller i sådant sammanhang, att dy­

lik verkan kan åstadkommas, må

sålunda icke godkännas.

Ej heller må biografbilder god­

kännas, vilkas förevisande kan an­

ses olämpligt med hänsyn till ri­

kets förhållande till främmande

makt eller kan lända till upplys­

ning beträffande arméns, marinens

eller flygvapnets styrka, tillstånd,

ställning eller rörelser eller andra

åtgärder eller anstalter för försva­

ret, försåvitt uppenbarandet därav

kan skada rikets försvar.

Gällande lydelse:

För förevisning vid sådan före­

ställning, till vilken barn under 15

år lämnas tillträde, må ej heller

godkännas biograf bilder, som äro

ägnade att skadligt uppjaga barns

fantasi eller eljest menligt inverka

på deras andliga utveckling och

hälsa.

^§ 6

.

1. Statens biografbyrå må ej

godkänna film eller del av film,

vars förevisande på grund av det

sätt, varpå händelserna skildras,

och det sammanhang, vari de före­

komma, kan verka förråande eller

skadligt upphetsande eller förleda

till förbrytelse.

Föreslagen lydelse:

Ej heller må film eller del av

film godkännas, vars förevisande

kan anses olämpligt med hänsyn

till rikets förhållande till främman­

de makt eller kan lända till upp­

lysning om förhållanden, vilkas up­

penbarande kan medföra men för

försvaret eller eljest för rikets sä­

kerhet.

Statens biografbyrå äger även i

annat fall än i första och andra

styckena är stadgat vägra godkän­

na film eller del av film, om bio­

grafbyrån finner förevisandet där­

av uppenbarligen strida mot all­

män lag.

2. Film eller del av film, som vid

förevisning för barn i ålder under

11 år eller för barn, som fyllt 11

men ej 15 år, kan vålla barn i ve­

derbörande åldersgrupp psykisk

skada, må ej godkännas för före­

visning jämväl för barn i sådan ål­

dersgrupp.

63

Kungl. Maj:ts -proposition nr 116.

Biografbilder av annan beskaf­

fenhet än nu nämnts må statens

biografbyrå ej vägra godkänna;

dock vare byrån berättigad att,

därest film befinnes lämpad att fö­

revisas endast för manlig eller en­

dast för kvinnlig publik eller en­

dast i samband med föredrag,

eventuellt av sakkunnig person,

göra förbehåll om sådan begräns­

ning av förevisning srätten.

§ 7.

Har film---------- bevis (förbuds-

kort).

Har film----------- skall medde­

las:

1) namnet på —-----är känt,

2) kortfattad beskrivning----------

uteslutna delen,

3) uppgift å------- — eventuellt

uteslutits,

4) uppgift, huruvida filmen blivit

godkänd eller icke till förevis­

ning vid föreställning, till vil­

ken barn under 15 år äga till­

träde,

5) där förbehåll om begränsning

av förevisning srätten gjorts, så­

som i § 6 sägs, uppgift härom,

samt

6) där befrielse enligt § 5 äger rum

från granskningsavgift, uppgift

härom.

Tillståndskort skall — — —

ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —

— — i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits ur film, vil­

ken berör svenska krigsmakten

Gällande lydelse:

3. Statens biografbyrå må ej

vägra godkänna film på andra

grunder än i denna paragraf är

stadgat.

Föreslagen lydelse:

§ 7.

Har film---------- bevis (förbuds-

kort).

Har film----------- skall medde­

las:

1) namnet på---------är känt,

2) kortfattad beskrivning----------

uteslutna delen,

3) uppgift å — — — eventuellt

uteslutits,

4) uppgift, huruvida filmen blivit

godkänd eller icke till förevis­

ning vid föreställning, till vil­

ken barn i ålder under 11 år el­

ler barn, som fyllt 11 men ej 15

år, äga tillträde.

Tillståndskort skall — — —

ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning —

-------i stämpelförordningen.

liar ur en film uteslutits del,

som berör försvaret eller eljest ri-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

vidkommande förhållanden, skall

av statens biografbyrå mot kvitto

överlämnas till chefen för försvars­

staben. Sådan filmdel må utläm­

nas endast med dennes medgivan­

de och må enligt hans beprövande

förstöras, sedan två år förflutit från

filmens överlämnande. Där så ske

kan, skall vad nu sagts tillämpas

jämväl å motsvarande del av film­

negativet.

Del, som------------statens bio­

grafbyrå.

§ 13.

Vad i denna förordning är stad­

gat gälle ej för det fall, att bio­

grafbilder, som icke beröra svenska

krigsmakten vidkommande förhål­

landen, förevisas i sammanhang

med föreläsning, som anordnas vid

läroanstalt; ej heller i andra fall, då

Konungen på ansökan meddelar

befrielse från förordningens till-

lämpning.

Gällande lydelse:

kets säkerhet vidkommande för­

hållanden, skall nämnda del av sta­

tens biografbyrå mot kvitto över­

lämnas till chefen för försvarssta­

ben. Sådan filmdel må utlämnas

endast med dennes medgivande och

må enligt hans beprövande förstö­

ras, sedan två år förflutit från fil­

mens överlämnande. Där så ske

kan, skall vad nu sagts tillämpas

jämväl å motsvarande del av film­

negativet.

Del, som----------- statens bio­

grafbyrå.

§ 13.

Vad i denna förordning är stad­

gat gälle ej för det fall, att film,

som icke berör försvaret eller eljest

rikets säkerhet vidkommande för­

hållanden, förevisas i samband

med undervisningen vid läroan­

stalt; ej heller i andra fall då Ko­

nungen på ansökan meddelar be­

frielse från förordningens tillämp­

ning.

Föreslagen lydelse:

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 195Jf.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116.

65

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Inledning ....................................................................................................... 2

Departementschefen ............................................................................... 9

Frågan om filmcensurens bibehållande...................................................... 11

1949 års filmkommitté .......................................................................... 11

Yttranden ................................................................................................ 12

Departementschefen ....................................................................... . .

12

Censurbestämmelserna ......................................................................... 14

A. Den mentalhygieniska principen ........................................................ 14

1949 års filmkommitté............................................................................ 14

Yttranden .............................................................................................. 16

Departementschefen .............................................................................. 18

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet............................ 20

1949 års filmkommitté .......................................................................... 20

Yttranden .............................................................................................. 21

Departementschefen ............................................................................ 22

C. Hänsyn till den minderåriga filmpubliken............................................ 23

1949 års filmkommitté .......................................................................... 23

Yttranden ......................................................................... 25

Departementschefen .............................................................................. 28

D. Inskränkning i visningsrätten .............................................................. 31

1949 års filmkommitté .......................................................................... 31

Yttranden .............................................................................................. 32

Departementschefen .............................................................................. 32

Frågan om inrättande av ett granskning sråd.............................................. 33

1949 års filmkommitté .......................................................................... 33

Yttranden .............................................................................................. 34

Departementschefen ........................................................................... 35

Granskning smännen ...................................................................................... 37

1949 års filmkommitté......................................................................... 37

Yttranden ................................................................................................ 37

Departementschefen .............................................................................. 38

Avgifterna för filmgranskningen ................................................................ 41

Inledning ................................................................................................ 41

Statens sakrevision .................................................................................. 43

1949 års filmkommitté......................................................................... 46

Yttranden ................................................................................................ 48

Departementschefen ................................................................................ 49

5 — Bihang till riksdagens protokoll 195It. 1 samt. Nr 116.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Sid

Anslagsberäkningar ................................................................................... 55

Statens biografbyrå: Avlöningar ................ 55

Biografbyrån ....................................................................................... 55

Departementschefen ........................................................................... 55

Statens biografbyrå: Omkostnader ....................................................... 56

Biografbyrån ....................................................................................... 56

Departementschefen ....................................................................... . .

56

Hemställan ............................................................................................. 57

Bilaga: Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förord­

ningen den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställnkigar . .

59

Stockholm 1954 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B,

540278

-