SOU 2009:51

Avskaffande av filmcensuren för vuxna, men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen beslutade den 22 maj 2008 att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av filmgranskningslagen och skyddet av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan.

Samma dag förordnades regeringsrådet Marianne Eliason som särskild utredare.

Den 19 september 2008 förordnades rättssakkunniga Anna Gullesjö, departementssekreteraren Ingegerd Häller, ämnessakkunniga Feryal Mentes och departementssekreteraren Mihail Stoican att som experter biträda utredningen fr.o.m. den 22 september 2008. Ingegerd Häller entledigades från uppdraget den 22 januari 2009. Samma dag förordnades departementssekreteraren Anna Boreson som expert i utredningen.

Hovrättsassessorn Katarina Kölfors och regeringsrättssekreteraren Annica Runsten har varit utredningens sekreterare fr.o.m. den 4 augusti 2008 respektive den 1 mars 2009.

En referensgrupp har varit knuten till utredningen. I referensgruppen har ingått riksdagsledamöterna Helena Bargholtz, Eva Bengtson Skogsberg, Esabelle Dingizian, Dan Kihlström, Per Lodenius och Leif Pettersson samt f.d. politiska sekreteraren Gudrun Utas.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om översyn av filmgranskningslagen m.m., får härmed överlämna betänkandet Avskaffande av filmcensuren för vuxna – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan (SOU 2009:51). Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i maj 2009

Marianne Eliason

/Katarina Kölfors

Annica Runsten

Förkortningar

a. anförd, anförda

a.a. anfört arbete

barnkonventionen konventionen den 20 november 1989 om barnets rättigheter

bet. betänkande

BBFC British Board of Film Classification

Biografbyrån Statens biografbyrå

dir. direktiv

Ds departementsserien

EG Europeiska gemenskapen

EGT Europeiska gemenskapernas officiella

tidning

EU Europeiska unionen

Europakonventionen Europeiska konventionen den 4 november

1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna

FHI Statens folkhälsoinstitut

filmgranskningslagen lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och videogram

FN Förenta Nationerna

f. följande sida

ff. följande sidor

IT informationsteknik

JK Justitiekanslern

JT Juridisk Tidskrift

KU Konstitutionsutskottet

Medierådet Rådet mot skadliga våldsskildringar (U 1990:03)

NICAM Nederlands Instituut voor de Classificatie van Audiovisuele Media – ett nederländskt institut för klassificerig av audiovisuella medier

Nordicom Nordiskt Informationscenter för Medie- och Kommunikationsforskning

PEGI Pan-European Game Information. Ett system för åldersmärkning av dator- och TV-spel som administreras av ISFE (Interactive Software Federation of Europe) som är en euro- peisk branschorganisation för interaktiva spel

prop. proposition

prot. riksdagens protokoll

RF regeringsformen

rskr. riksdagens skrivelse

RTVL radio-_och_TV-lagen (1996:844)

RTVV Radio- och TV-verket

SFS Svensk författningssamling

SOM-institutet Ett organ för undersöknings- och seminarie- verksamhet som drivs gemensamt av före- trädare för Statsvetenskapliga institutionen, Institutionen för journalistik och mass- kommunikation och Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. Institutet genom-

för sedan 1986 årliga opinionsundersökningar kring Samhälle, Opinion och Massmedia

SOU Statens offentliga utredningar

TF tryckfrihetsförordningen

YFU Yttrandefrihetsutredningen

YGL yttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Uppdraget

Mitt uppdrag har varit att göra en översyn av lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningslagen) och skyddet av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan. Utgångspunkten har varit att nuvarande lagstiftning och förebyggande insatser ska anpassas till utvecklingen av nya medier och nya medievanor.

I uppdraget har bl.a. ingått att identifiera behovet av att skydda barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan, kartlägga de insatser som finns för att minska riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och unga samt analysera om det behövs ytterligare insatser.

Jag har vidare haft i uppdrag att förutsättningslöst bedöma om nuvarande möjlighet att förbjuda film för offentlig visning är relevant samt att överväga ett ändamålsenligt system för granskning och godkännande av film som ska visas offentligt samt utformningen av lämpliga åldersgränser med utgångspunkt bl.a. i statens ansvar enligt barnkonventionen och med beaktande av barns och ungas förändrade medievanor och tillkomsten av nya visningsformer.

I uppdraget har också ingått att se över digitaliseringens konsekvenser för filmgranskningens avgifter och finansiering, analysera den nuvarande tillsynens utformning och ändamålsenlighet samt bedöma utformningen av en ändamålsenlig myndighetsstruktur.

Förhandsgranskningen av film för vuxna avskaffas

Den tekniska utvecklingen har lett till att endast en liten del av all film som finns tillgänglig ses på bio vid offentliga visningar. Flertalet filmer sprids på annat sätt. Det har vidare utvecklats andra

medier än film som innehåller rörliga bilder, t.ex. interaktiva spel. Den utveckling som har skett i fråga om medieutbud och medieanvändning har således inneburit att den kontroll som det allmänna kan utöva inskränker sig till en mycket liten del av det totala utbudet av filmer. Det är således endast en bråkdel av alla filmer som sprids i Sverige som omfattas av kravet på förhandsgranskning och godkännande för visning.

De filmer som granskas blir också ytterst sällan föremål för ingripande. Sedan 1995 har Biografbyrån inte någon gång ingripit i biograffilmer. Vad skälet till det minskade antalet ingripanden är går inte säkert att uttala sig om. Sannolikt är det så att synen på vad som kan uppfattas som förråande ändras över tiden. Det kan också vara så att filmbranschen inte har något intresse av att visa filmer med extremvåld och att videouthyrningsmarknaden förändrats. Den som söker efter filmer med t.ex. våldspornografiska inslag eller extremvåldsskildringar av annat slag söker andra vägar att nå filmerna, t.ex. via Internet. Dessa visningsformer är i allmänhet inte åtkomliga för den nationelle lagstiftaren.

Kravet på granskning och godkännande av film som ska visas offentligt utgör en begränsning av både yttrandefriheten och mötesfriheten. Inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna får göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. En inskränkning måste därtill vara proportionerlig i förhållande till det mål den avser att uppnå. Med det förändrade medieutbudet är det lätt att inse att censur av filmer som ska visas offentligt har en mycket liten effekt när det gäller att tillgodose ett önskemål om att färre våldsskildringar m.m. ska vara tillgängliga för allmänheten. Därtill är, som nämnts, möjligheterna för den nationelle lagstiftaren att kunna ingripa mot nya visningsformer ytterst begränsad. Enligt min mening uppvägs den inskränkning i främst yttrandefriheten som filmcensuren innebär inte av den marginella nytta den kan antas ha när det gäller att skydda människor från förråande skildringar.

Det måste också beaktas att våra nordiska grannländer inte längre har kvar bestämmelser om förhandsgranskning och möjligheter till censuringripanden beträffande film avsedd att visas för vuxna.

Det nu sagda har lett mig till slutsatsen att kravet på förhandsgranskning av filmer som ska visas offentligt för vuxna ska avskaffas.

Det ska framhållas att den yttersta gränsen för vad som är tillåtet att skildra i rörliga bilder även fortsättningsvis kommer att läggas fast genom de straffrättsliga bestämmelserna i yttrandefrihets-

grundlagen och brottsbalken. Skillnaden blir att ingripande i fortsättningen enbart kommer att kunna ske i efterhand.

Mitt förslag att avskaffa vuxencensuren föranleder bl.a. vissa följdändringar i bestämmelserna i 16 kap.10 b och 10 c §§brottsbalken om olaga våldsskildring respektive otillåten utlämning av teknisk upptagning.

Film m.m. som ska visas offentligt för barn under 15 år ska åldersklassificeras även i fortsättningen

Kravet på förhandsgranskning för åldersprövning av filmer som ska visas offentligt för barn har aldrig varit föremål för ifrågasättande och diskussion på samma sätt som förhandsgranskningen av film avsedd för en vuxen publik. Den har ansetts fylla sin uppgift att skydda barn mot psykiska skador av olämpliga filmer. De principiella invändningarna mot en reglering i dessa avseenden gör sig inte alls gällande med samma styrka som när det gäller vuxencensuren. En åldersklassificering innebär ju inte att det allmänna förhindrar att framställningar blir offentliga.

Jag anser därför att klassificeringen av filmer som ska visas offentligt för barn ska finnas kvar. En lag om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt införs. Den ska enbart gälla för filmer som ska visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Med film avses i lagen framställningar med rörliga bilder i filmer och andra tekniska upptagningar samt i uppspelningar ur en databas. Det innebär att alla nu kända former av s.k. digital bio uttryckligen kommer att omfattas av den föreslagna lagen.

Det har i olika sammanhang framhållits att ett avskaffande av filmcensuren för vuxna bör medföra att gränsen för när man anses som vuxen såvitt gäller tillträde till biografföreställningar höjs från 15 år till 18 år. Jag anser att en 18-årsgräns skulle få en mycket liten – om ens någon – reell betydelse för att skydda barn och unga. Jag kan inte heller se att Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen skulle kräva att vuxengränsen sätts vid 18 år. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att den även i fortsättningen ska gå vid 15 år.

Jag anser vidare att det inte har framkommit tillräckliga skäl för att ändra de nuvarande – väl inarbetade och välkända – åldersgränserna, som innebär att en film kan bli barntillåten, tillåten från

7 år, tillåten från 11 år eller tillåten från 15 år. De ska därför finnas kvar.

I dag sätts åldersgränserna för filmer utifrån en bedömning av om framställningen kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada. Även fortsättningsvis bör åldersklassificeringen av filmer utgå ifrån i vilken utsträckning en framställning kan vara skadlig för barn i olika åldrar. Det finns dock skäl att ändra begreppet psykisk skada till ett begrepp som på ett mer tydligt sätt motsvarar den bedömning som görs vid åldersprövningen. Åldersklassificeringen bör göras utifrån en bedömning av om framställningen i en film kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen.

Förslaget innebär att filmer som ska visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning för barn under 15 år först måste åldersklassificeras. Filmer som ska visas endast för personer som har fyllt 15 år får visas utan någon föregående granskning. För filmer som inte har lämnats in för åldersklassificering gäller automatiskt en 15-årsgräns.

De undantag från förhandsgranskning som finns i den nuvarande filmgranskningslagen ska gälla även enligt den nya lagen om åldersklassificering. Därutöver ska det införas ett undantag från kravet på åldersklassificering för enkla framställningar om högst 15 minuter som är skapade av barn eller unga amatörer när de visas vid en filmfestival eller annat konstnärligt eller ideellt evenemang som huvudsakligen riktar sig till barn och unga. Vidare behöver en framställning med rörliga bilder inte åldersklassificeras om den endast utgör ett återgivande av en offentlig opera-, teater- eller musikföreställning eller ett sportevenemang.

Det ska i fortsättningen vara tillåtet för föräldrar m.fl. att ta med sig barn som inte har fyllt ett år på s.k. barnvagnsbio, även om filmen inte är godkänd för visning för barn.

Det nuvarande avgiftssystemet med tillståndskort avskaffas. Avgiften ska vara baserad enbart på framställningens speltid.

En ny myndighet bildas som ska ansvara för skyddet av barn och unga mot skadlig mediepåverkan

Jag föreslår att Statens biografbyrå och Medierådet ska avvecklas. I stället bildas en ny myndighet med uppdrag att skydda barn och unga mot skadlig mediepåverkan.

Den nya myndigheten får i uppgift att:

  • vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga,
  • sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna,
  • verka för mediebranschernas självreglering,
  • genom samarbete med andra myndigheter, skola, föreningsliv, ideella organisationer, opinionsgrupper m.fl. skydda och stärka barn och unga i medielandskapet
  • följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

Myndigheten bör ha stor frihet att inom ramen för de angivna uppgifterna utveckla verksamheten och arbetsformerna. Jag uppfattar att det arbete som hittills har bedrivits av Medierådet har varit framgångsrikt och avsikten med en ny organisationsform är inte att begränsa eller förändra detta arbete. Utvecklingen inom media och teknik går fort och det måste finnas en flexibilitet i uppdraget så att myndigheten vid varje tidpunkt kan finna arbetsformer som i den miljön på bästa sätt skyddar barn och unga mot skadlig mediepåverkan. Med uppgifter som lätt kan anpassas både mot olika medieformer och över tiden finns det goda förutsättningar för myndigheten att bli framgångsrik i sitt uppdrag.

Den nya myndigheten ska också ha till uppgift att åldersklassificera framställningar som ska visas för barn under 15 år. Denna uppgift ska utföras av särskilt utsedda filmgranskare.

Den nya myndigheten ska vara en enrådighetsmyndighet och ledas av en myndighetschef. Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd. Den nya myndigheten ska vara lokaliserad i Stockholmsområdet. En organisationskommitté bör få i uppdrag att förbereda och genomföra bildandet av den nya myndigheten.

Den nya myndigheten ska inte ha något uppdrag att utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt eller av 16 kap.10 b och 10 c §§brottsbalken när det gäller rörliga bilder. Som en följd härav avskaffas Statens biografbyrås särskilda tillsynsorganisation och videogramdistributörsregistret.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 §

I denna lag finns bestämmelser om åldersklassificering av framställningar i filmer som ska visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning till vilken den som är under femton år ska ha tillträde.

Ansökan om åldersklassificering ska göras hos X-myndigheten.

2 §

Med film förstås i denna lag rörliga bilder i filmer och andra tekniska upptagningar samt rörliga bilder i en uppspelning ur en databas.

3 §

Framställningen i en film som ska visas för barn under femton år vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska vara godkänd för barn i den aktuella åldersgruppen.

4 §

Utan hinder av vad som sägs i 3 § får en framställning visas för barn under femton år om den

1. sänds i ett TV-program som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen,

2. utgör reklam för vara eller tjänst,

3. visas vid varumässa, utställning eller sportevenemang, om inte själva visningen utgör en allmän sammankomst,

4. visas inom ett museum som ett led i museets normala utställningsverksamhet och är en dokumentär framställning,

5. är en enkel framställning om högst 15 minuter som är skapad av barn eller unga amatörer när den visas vid en filmfestival eller annat konstnärligt eller ideellt evenemang som huvudsakligen riktar sig till barn och unga,

6. endast utgör ett återgivande av en offentlig opera-, teater- eller musikföreställning eller ett sportevenemang.

Bedömningsgrunder och åldersgränser

5 §

Framställningen i en film får inte godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen.

6 §

Vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning i en film förekommer får tillträde inte medges någon som inte har uppnått den lägsta ålder som myndigheten bestämt enligt 5 § om inte något annat följer av andra stycket.

Barn som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från sju år. Barn som fyllt sju år men inte elva år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från elva år.

7 §

Utan hinder av bestämmelserna i 3 och 6 §§ får den som fyllt femton år ta med sig barn som inte har fyllt ett år till en visning som särskilt anpassats för föräldrar som har med sig spädbarn.

Återlämnande av film

8 §

En film som har lämnats in till X-myndigheten för åldersklassificering ska återlämnas till sökanden i anslutning till att beslut meddelas.

Avgifter

9 §

Avgift för åldersklassificering av framställningar i filmer enligt denna lag tas ut med x kr per spelminut vid normal visningshastighet.

Om en film endast ska visas vid en filmfestival eller ett annat konstnärligt eller ideellt evenemang får X-myndigheten medge befrielse från avgift för åldersklassificeringen.

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m.

10 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning visar en framställning i en film som inte har åldersklassificerats enligt denna lag för en person som inte fyllt femton år,

2. bryter mot 6 § om åldersgränser för tillträde till visning.

11 §

Myndighetens beslut enligt denna lag i frågor om åldersklassificering av film får överklagas hos kammarrätten. I övrigt får myndighetens beslut enligt denna lag inte överklagas.

12 §

Vid prövning av mål enligt denna lag består kammarrätten av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter. Av de särskilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om film och en i beteendevetenskap. Även om en av de särskilda ledamöterna är frånvarande, får målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter är ense om slutet.

Kammarrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 § andra stycket 1–3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

13 §

Regeringen förordnar för högst fem år i sänder minst sex, högst tio personer att efter kallelse inträda som särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål enligt denna lag. Av dessa personer ska hälften ha särskilda kunskaper om film och hälften ha särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen. Avgår en sådan person under den tid, för vilken han eller hon har blivit utsedd, förordnar regeringen en annan person i hans eller hennes ställe.

De särskilda ledamöterna ska vara svenska medborgare. De får inte vara underåriga eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram ska upphöra att gälla.

2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 16 kap. 19 § ska upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 10 b och c §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 10 b §1

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte, döms såsom i första stycket sägs.

Första och andra styckena gäller inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning. De gäller inte heller en teknisk upptagning med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första och andra styckena inte offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en teknisk upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar enligt

1 Senaste lydelse 1998:1444.

första eller andra stycket för spridning av upptagningen. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

10 c §2

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av teknisk upptagning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som

Statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Det gäller inte heller en teknisk upptagning med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en teknisk upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film eller en annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av teknisk upptagning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en framställning som X-myndigheten har godkänt för visning för någon åldergrupp av barn under femton år. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisningar av filmer eller tekniska upptagningar.

Har en teknisk upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg om att en framställning

2 Senaste lydelse 1998:1444.

videogram med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

med samma innehåll har godkänts av X-myndigheten för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, ska inte dömas till ansvar enligt första stycket. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

2. För filmer eller videogram som Statens biografbyrå före ikraftträdandet har godkänt för visning gäller 10 b § i sin äldre lydelse. Detsamma gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån.

3. Vad som sägs i 10 c § andra och tredje styckena om filmer och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en framställning som X-myndigheten har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år gäller också för filmer och videogram som före ikraftträdandet godkänts av Biografbyrån för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Detsamma gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §3

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Regeringen får bestämma att en avdelning skall vara förlagd till någon annan ort än den där domstolen har sitt säte. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) finns i 13 a §.

En kammarrätt får vara indelad i avdelningar. Regeringen får bestämma att en avdelning ska vara förlagd till någon annan ort än den där domstolen har sitt säte. Chef för en avdelning är presidenten eller en lagman.

Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (XXXX:XX) om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om särskild sammansättning vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) finns i 13 a §.

12 §4

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får ej sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten,

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten,

3 Senaste lydelse 2007:880. 4 Senaste lydelse 2007:880.

är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av överklagande av beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Om domförhet vid behandling av vissa mål finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (XXXX:XX) om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet. Detsamma gäller vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning av överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med frågan om prövningstillstånd. Vid behandling av en fråga om avvisning av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent är kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammarrätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänste-

man i kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Härigenom föreskrivs att 12, 20, 28 och 31 §§ lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Av film som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet skall ett pliktexemplar lämnas.

Av videogram som har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst fem exemplar skall ett pliktexemplar lämnas.

Av film eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall ett pliktexemplar lämnas.

Av film som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet ska ett pliktexemplar lämnas.

Av videogram som har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst fem exemplar ska ett pliktexemplar lämnas.

Föreskrifterna i denna paragraf gäller inte om annat följer av 13 § eller av vad som föreskrivs om kombinerat material i 16 och 17 §§.

20 §5

Pliktexemplar av filmer eller dokument för elektronisk återgivning skall lämnas av den som har låtit göra filmerna eller dokumenten tillgängliga för allmänheten här i landet.

När det gäller filmer eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall pliktexemplar dock lämnas av den

Pliktexemplar av filmer eller dokument för elektronisk återgivning ska lämnas av den som har låtit göra filmerna eller dokumenten tillgängliga för allmänheten här i landet.

5 Senaste lydelse 1995:1375.

som har begärt granskningen hos byrån.

28 §

Pliktexemplar skall lämnas av Pliktexemplar ska lämnas av

1. annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen än tryckt dagstidning, inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket skriften utgavs,

2. videogram, så snart som videogrammet har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet,

3. skrift i mikroform, film eller annat dokument för elektronisk återgivning än videogram, inom en månad från den dag då dokumentet först gjordes tillgängligt för allmänheten här i landet.

Av film eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och därvid inte godkänts för visning skall dock pliktexemplar lämnas inom en månad från den dag då beslut i granskningsärendet vunnit laga kraft.

31 §6

Kungl. biblioteket ska med hjälp av automatisk databehandling föra ett särskilt register över pliktexemplar av videogram som har lämnats till biblioteket. I registret ska ett nummer för varje videogram antecknas. Statens biografbyrå får ha terminalåtkomst till detta register.

Kungl. biblioteket ska med hjälp av automatisk databehandling föra ett särskilt register över pliktexemplar av videogram som har lämnats till biblioteket. I registret ska ett nummer för varje videogram antecknas.

Kungl. biblioteket ska underrätta den som har lämnat pliktexemplar av videogram om de nummer som videogrammen har fått i registret.

6 Senaste lydelse 2008:1419.

Den som är skyldig att lämna pliktexemplar av videogram till Kungl. biblioteket ska föra en förteckning över videogram som omfattas av plikten och i förteckningen ange de registernummer som de lämnade pliktexemplaren har fått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

5. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:000)7

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 19 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2008/09:150 Föreslagen lydelse

30 kap.

19 §

Sekretess gäller i ärende om granskning av film eller videogram för uppgift ur filmen eller videogrammet. Sekretessen upphör att gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft.

Sekretess gäller i ärenden enligt lagen (XXXX:XX) om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt för uppgift ur filmen. Sekretessen upphör att gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.

2. I ärenden som kommit in till myndigheten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

7 Förslag enligt prop. 2008/09:150.

6. Förslag till förordning med instruktion för X-myndigheten

Härigenom föreskrivs följande.

Uppgifter

1 §

X-myndigheten har till uppgift att verka för att barn och unga skyddas mot skadlig mediepåverkan.

2 §

X-myndigheten ska särskilt - vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga,

- sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna,

- verka för mediebranschernas självreglering, - genom samarbete med andra myndigheter, skola, föreningsliv, ideella organisationer, opinionsgrupper m.fl. skydda och stärka barn och unga i medielandskapet,

- följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

3 §

X-myndigheten ska fullgöra de uppgifter som anges i lagen om åldersklassificering av film m.m. som ska visas offentligt.

Myndighetens ledning

4 §

Myndigheten leds av en myndighetschef.

5 §

Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst fem ledamöter.

Anställningar och uppdrag

6 §

Direktören är myndighetschef.

7 §

Vid myndigheten ska det finnas filmgranskare och ersättare för dem till det antal som regeringen bestämmer.

Filmgranskare och ersättare för dessa anställs, efter förslag från myndigheten, genom beslut av regeringen för en bestämd tid om högst tre år. En sådan anställning som filmgranskare eller ersättare kan förlängas två gånger med ytterligare tre år per gång.

8 §

Åldersklassificeringsärenden prövas av filmgranskare. Ett ärende ska alltid prövas av minst två filmgranskare. Minst en av dem ska ha kvalificerad utbildning och erfarenhet i barnpsykologi, sociologi, pedagogik, barnpsykiatri eller något annat ämne som är av värde vid prövningen. Kan filmgranskarna inte enas om beslutet ska även en tredje filmgranskare pröva framställningen.

När ett ärende prövas av tre filmgranskare, gäller som myndighetens beslut den mening som majoriteten enar sig om eller, vid tre olika meningar, den mening som den i tjänsten äldste filmgranskaren har.

9 §

Följande bestämmelser i myndighetsförordningen (2007:515) ska inte tillämpas på myndigheten,

4 § 5 vad avser beslut i åldersklassificeringsärenden. 29 § om ärendeförteckning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2011.

1. Utredningsuppdraget och dess genomförande

1.1. Direktiven

Min uppgift är enligt direktiven (dir. 2008:62), se bilaga 1, att se över skyddet av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan. Utgångspunkten för arbetet är att nuvarande lagstiftning och insatser ska anpassas till utvecklingen av nya medier och medievanor. I uppdraget har bl.a. ingått att identifiera behovet av skydd för barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan, att överväga ett ändamålsenligt system för granskning och godkännande av film för offentlig visning, att analysera Justitiekanslerns begäran om en översyn av lagstiftningen rörande våldsskildringar som visas offentligt eller annars sprids till allmänheten och överväga om det finns behov av ändringar i granskningslagen, att se över digitaliseringens konsekvenser för filmgranskningens avgifter och finansiering, att analysera nuvarande tillsynsorganisation samt att bedöma utformningen av en ändamålsenlig myndighetsstruktur. Jag ska lämna de förslag som föranleds av analyserna och bedömningarna. Det ingår inte i mitt uppdrag att lämna förslag till ändring i grundlag.

1.2. Utredningens arbete

Utredningsarbetet påbörjades i augusti 2008. Utredningen har haft sammanlagt sju sammanträden, varav ett i form av ett tvådagars internatsammanträde.

Vid ett av utredningens sammanträden var Mats Kumlien, professor i rättshistoria vid Uppsala universitet, närvarande och höll ett anförande om filmcensurens historia.

Under utredningsarbetets gång har hela eller delar av utredningen vid ett flertal tillfällen besökt Statens biografbyrå. Jag har vidare tillsammans med Annica Runsten deltagit vid en av Biografbyrån anordnad tillsynskonferens den 22 och 23 april 2009 och då samtalat med Biografbyråns kontrollörer. Därutöver har sekretariatet haft fortlöpande kontakter med företrädare för byrån.

Hos Biografbyrån har jag tillsammans med sekretariatet också tagit del av kortfilmer som skapats av barn och unga. Filmerna hade lämnats in till byrån för granskning inför filmfestivalen Filmgala Norr.

Jag och sekreterarna har också vid flera tillfällen sammanträffat med Medierådet. Vid ett tillfälle deltog Medierådets ordförande och två av de övriga ledamöterna. Därutöver har sekreterarna haft fortlöpande kontakter med rådets sekretariat.

Jag och Katarina Kölfors har också sammanträffat med Barnombudsmannen samt direktören vid Nordicom, professorn Ulla Carlsson. Vidare har sekretariatet haft kontakter med bl.a. Granskningsnämnden för radio och TV samt Ungdomsstyrelsen.

Jag och Annica Runsten har sammanträffat med representanter för Folkets Bio, Sveriges Filmuthyrareförening och Filmägarnas kontrollbyrå.

Jag och Katarina Kölfors har besökt Medierådet før Børn og Unge i Köpenhamn, Danmark, för att informera oss om den danska lagstiftningen på området och tillämpningen av den.

Vid den nordiska konferensen ”Digital turist för en dag” (anordnad av Kulturdepartementet m.fl.) den 11 november 2008 deltog jag och Katarina Kölfors. Därutöver har jag varit närvarande vid Medierådets programpunkt ”Ungas liv på nätet” på Internetdagarna i Stockholm den 22 oktober 2008, ett seminarium om det unga Internet med författaren Katia Wagner den 19 november 2008 (arrangerat av Medierådet) och seminariet ”Safer Internet Day” på Fryshuset (anordnat av Medierådet) den 10 februari 2009.

Synpunkter från riksdagens partier har vid två sammanträffanden inhämtats genom den referensgrupp som har varit knuten till utredningen.

I direktiven anges att utredningen ska inhämta barns och ungas synpunkter och erfarenheter, exempelvis genom redan befintliga barn- och ungdomsråd eller -paneler. Det har visat sig att det

varken hos Barnombudsmannen eller Medierådet för närvarande finns några aktiva barn- och ungdomspaneler. Med hänsyn till utredningstiden har det inte heller varit möjligt att inom ramen för detta uppdrag sätta samman en representativ grupp av barn och unga för ändamålet. Barns och ungas synpunkter och erfarenheter har istället inhämtats genom dels Medierådets undersökning ”Ungar och Medier 2008”, dels genom kontakter med de ungdomar som har deltagit i de konferenser och seminarier som jag har besökt.

2. Filmcensuren - en kortfattad historik

1

2.1. Biograffilmen kommer till Sverige

De första offentliga filmvisningarna i Sverige ägde rum 1896. Genombrottet för biograferna kom under åren 1905–1910 (SOU 1969:14 s. 18). Det var den lokala polismyndigheten på orten som beslutade om tillstånd och som utövade kontroll vid föreställningarna, även av filmernas innehåll. I den offentliga debatten höjdes röster för att biografföreställningarna borde kontrolleras på ett mer enhetligt sätt, särskilt i syfte att skydda den unga publiken.

Omkring 1905 lät överståthållarämbetet i Stockholm föreskriva vissa särskilda villkor för biografföreställningar. Dessa regler gällde dock endast lokalt och gav inte stöd för ingripande annat än i efterhand. Sedan det i riksdagen motionerats om förhandskontroll av program för biografföreställningar tillsattes en kommitté som föreslog införande av en lag om förhandsgranskning av film för offentlig visning.

2.2. Biografförordningen

Den 1 december 1911 trädde förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) med regler om censur av biografbilder (biografförordningen) i kraft. Genom förordningen infördes regler om krav på förhandsgranskning av film som skulle visas offentligt. Granskningen skulle genomföras av ett statligt organ, Statens biografbyrå,

1 Filmcensurens historia i Sverige har beskrivits mer ingående i bl.a. betänkandet Filmen – censur och ansvar, SOU 1969:14 s. 18 ff. och Kumlien, Roller och regler. Censur av teater och film i rättshistorisk belysning (JT 2007-08 s. 343 ff.).

som inrättades samma år. Enligt 6 § biografförordningen fick granskningsman inte godkänna biografbilder som stred mot allmän lag eller goda seder eller som kunde verka förråande, upphetsande eller förvillande av rättsbegreppen. Bilder som framställde skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang att en sådan verkan kunde åstadkommas fick inte godkännas. Till förevisning för barn under 15 år fick inte heller godkännas bilder som var ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller annars menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa.

När filmmediet var nytt sågs det inte som en konstart utan betraktades som relativt trivial underhållning. Biografbyråns granskning och godkännande av filmerna byggde inte bara på vad som ansågs farligt för publiken att ta del av. Bedömningarna gjordes även utifrån vad som var lämpligt att visa utifrån ett moraliskt perspektiv. Biografbyrån fick också ikläda sig en roll som smakpolis (M. Kumlien, Roller och regler. Censur av teater och film i rättshistorisk belysning, JT 2007-08, s. 364 ff.).

Med anledning av första världskriget infördes 1914 (förordning nr 356) ytterligare en grund för censur, nämligen för biografbilder ”vilkas förevisande kan anses olämpliga med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret, försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar”.

2.3. En moderniserad biografförordning

Först år 1954 genomfördes en väsentlig modernisering och rationalisering av biografförordningen (SFS 1954:512). Ändringarna föregicks av ett utredningsarbete som inletts till följd av krav i debatten på å ena sidan skärpt censur och å andra sidan ett avskaffande av denna. En kommitté (1949 års filmkommitté) fick i uppgift att göra en allmän och förutsättningslös omprövning och översyn av censurreglerna.

Kommitténs bedömning var att filmcensuren skulle bibehållas. Remissinstanserna delade i stor utsträckning denna uppfattning och i den proposition som förelades riksdagen föreslogs att filmcensuren skulle behållas (prop. 1954:116). Enligt departementschefen (a. prop. s. 12 f.) behövdes censuren framför allt för att skydda barn mot skadliga filmintryck. Även när det gällde film för

vuxna ansåg han att censuren fyllde en viktig mentalhygienisk funktion. Däremot borde ingripanden efter moraliska eller estetiska linjer inte få förekomma, liksom inte heller någon form av smakcensur (a. prop. s. 18). Det skedde mot denna bakgrund vissa förändringar i grunderna för censuringripanden.

En annan förändring gällde kriteriet för godkännande av film för personer under 15 år. Fram till 1954 hade gällt att bilderna i en film inte fick vara ”ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa” om de skulle godkännas för visning för barn under 15 år. Genom lagändringen 1954 ändrades bestämmelsen så att ”film eller del av film” inte fick godkännas för visning för barn under 15 år ”om den kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada”.

Vidare infördes ett granskningsråd, som skulle vara ett rådgivande organ till Biografbyrån. Enligt departementschefen ålåg det Biografbyrån att inhämta granskningsrådets yttrande då fråga uppkom om att helt förbjuda en film eller att göra omfattande klipp eller i andra fall då censuringipande var särskilt tveksamt (a. prop. s. 35).

En ytterligare modernisering av regelverket skedde år 1960, då biografförordningen från 1911 ersattes av förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. Enligt 2 § fick det vid biografföreställning inte förevisas film som inte dessförinnan godkänts av Statens biografbyrå. Enligt 3 § 1 mom. första stycket fick Biografbyrån inte godkänna film som kunde verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. I andra stycket föreskrevs att godkännande också kunde vägras av hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller av hänsyn till rikets säkerhet. Enligt tredje stycket kunde Biografbyrån även vägra godkänna en film om förevisande uppenbarligen stred mot allmän lag.

En nyhet i den nya biografförordningen som varit på förslag redan i lagstiftningsärendet 1954 var möjligheten att godkänna filmer för visning för barn som fyllt 11 men inte 15 år.

2.4. Filmcensurutredningen m.m.

Under 1960-talets första hälft kom debatten om filmcensuren att blossa upp på nytt. Med anledning av detta tillsatte regeringen en utredning, den s.k. Filmcensurutredningen, som fick i uppdrag att

ompröva behovet av och förutsättningarna för den statliga filmgranskningen.

Filmcensurutredningen föreslog i sitt betänkande Filmen – censur och ansvar, SOU 1969:14, att filmcensuren för vuxenfilm skulle avskaffas. Utredningen gjorde sina överväganden utifrån följande utgångspunkter:

Den svenska filmcensuren är avsedd att vara ett socialt motiverat skydd för vissa medborgargrupper och samhällsintressen. Den ska förhindra att sådant filmmaterial sprids som kan inverka skadligt på publiken, framför allt barnen. De senare årens censurdebatt har visat att det råder delade meningar om nödvändigheten av censur i denna mening, i varje fall när det gäller vuxna. Att man har bibehållit filmcensuren har berott på dels antaganden om mediets speciella egenskaper som påverkningsmedel dels oklarhet om filmens ev. skadeverkningar. Samhällets principiella målsättning bör emellertid … vara att undvika censur. Med denna utgångspunkt anser utredningen att det enda som skulle kunna motivera filmcensur är att film har en skadlig inverkan på publiken … och att censur är bättre ägnad att motverka en sådan inverkan än de former av offentlig eller annan kontroll som används annars för att minska skador av det slaget i samhället.(a. bet. s. 29 f.)

Utredningen ansåg att det inte hade visats att vuxna normala människor skulle ta större skada av att se film än av att ta del av framställningar eller yttringar av t.ex. sexualitet eller våld i andra sammanhang. Vidare bedömde utredningen att censur inte på något effektivt sätt skulle kunna motverka filmskador på psykiskt labila individer eller i form av ogynnsam attitydpåverkan. Utredningen menade slutligen att det inte fanns något stöd för att samhällskontrollen av biograffilm måste vara annorlunda än sådan kontroll av andra media, när det gäller vuxna, varför vuxencensuren borde avskaffas (a. bet. s. 44 f.). Däremot ansåg utredningen att barncensuren borde vara kvar. Huvudskälet emot filmcensur för vuxna, nämligen yttrandefriheten, gjorde sig enligt utredningen inte lika starkt gällande i fråga om samhällskontroll av barns filmkonsumtion. Den forskning m.m. som utredningen tagit del av gav vidare vid handen att det inte var osannolikt att film i vissa sammanhang kunde ha skadliga verkningar och att skaderiskerna var större för barn än för vuxna. Inte heller föreföll det osannolikt att skadeverkningar i någon utsträckning kunde förebyggas med hjälp av en censurordning, samtidigt som det inte fanns tillräckliga möjligheter att motverka dessa skadeverkningar på något annat sätt än genom censur.

Filmcensurutredningens huvudförslag att avskaffa vuxencensuren fick ett mycket blandat mottagande både i den allmänna debatten och vid remissbehandlingen. Frågan sköts på framtiden och det genomfördes endast vissa ändringar i fråga om barncensurens organisation (prop. 1972:1, KrU 18, rskr. 210). För att förstärka och bredda granskningen av film för barn under 15 år skulle två censorer, varav åtminstone en skulle ha kvalificerad utbildning och erfarenhet i företrädesvis barnpsykologi, sociologi, pedagogik eller barnpsykiatri, granska filmerna. Därtill inrättades ett särskilt rådgivande organ, Statens barnfilmnämnd, som skulle höras innan censorerna fick vidta någon mer väsentlig åtgärd med en barnfilm.

År 1971 avskaffades straffbestämmelserna för tukt- och sedlighetssårande framställningar, det s.k. pornografiförbudet, och ersattes med det s.k. skyltningsförbudet som än i dag finns i 16 kap. 11 § brottsbalken (prop. 1970:125, 1LU47, rskr. 267, SFS 1970:225).

Åldersgränsen sju år infördes 1977 (prop. 1977/78:12, KU 1977/78:14, rskr. 75, SFS 1977:1056). År 1986 upphävdes möjligheten att vägra godkännande av film av hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller av hänsyn till rikets säkerhet (prop. 1984/85:116, KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985:990).

Censur av videogram som ska visas offentligt infördes den 1 januari 1986 (prop. 1984/85:116, KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985:990).

2.5. Videovåldslagen

Biografförordningen gällde endast förhandsgranskning av filmer som skulle visas offentligt. När utvecklingen av videotekniken under början av 1980-talet ledde till ett ökat utbud av våldsskildringar i videogram restes krav på regler för att stävja spridningen av sådana videogram, framför allt till barn och ungdomar. Snabba lagstiftningsåtgärder mot spridningen av våldsinslag ansågs nödvändiga och därför antogs ett förslag till en provisorisk lagstiftning i avvaktan på resultatet av den vid den tiden tillsatta Yttrandefrihetsutredningens (se avsnitt 2.6) redan påbörjade arbete med en ny grundlag till skydd för yttrandefriheten. Lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen, trädde i kraft den 1 juli 1981 och förbjöd att ”filmer och videogram med ingående skildringar av verklighets-

trogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur” i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnades ut till barn under 15 år eller spelades upp vid särskilt anordnad visning där sådant barn var närvarande. Den som bröt mot förbudet skulle dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det var alltså fråga om ingripande i efterhand.

I samband med behandlingen av den proposition som låg till grund för videovåldslagen (prop. 1980/81:176) lade konstitutionsutskottet fram ett förslag till lag om förbud mot spridning av vissa extrema våldsskildringar (KU 1980/81:28). Tio av riksdagens ledamöter begärde att lagförslaget, som avsåg en begränsning av yttrandefriheten, skulle bordläggas i enlighet med reglerna i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen. Först sedan förslaget vilat i tolv månader kunde det tas upp till förnyad behandling i riksdagen. Det kom därför att dröja drygt ett år efter det att videovåldslagen trätt i kraft, till den 1 augusti 1982, innan det s.k. extremvåldsförbudet infördes i videovåldslagen. Extremvåldsförbudet innebar att det blev förbjudet att i förvärvssyfte sprida ”filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått eller sadistiskt våld” till allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, såvida spridandet med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt var uppenbart oförsvarligt (KU 1980/81:28, KU 1981/82:38, rskr. 448, SFS 1982:563).

2.6. Yttrandefrihetsutredningen

Yttrandefrihetsutredningen (YFU) fick år 1977 i uppdrag att överväga frågan om filmcensuren i samband med huvuduppdraget att lämna förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag. I kommitténs direktiv (dir. 1977:71) uttalades att regler som hindrar att yttranden utsätts för förhandsgranskning av offentliga organ hör till de allra viktigaste inslagen i ett skydd för yttrandefriheten. För att censur i någon form skulle kunna godtas måste därför krävas starka skäl. YFU skulle mot den bakgrunden överväga om det förelåg tillräckliga skäl att behålla någon form av vuxencensur på filmens område. Att viss barncensur behövdes ansåg regeringen däremot ”vara ganska klart”. Om kommittén skulle anse att vuxencensuren borde avskaffas skulle den vidare överväga om möjlig-

heterna till efterhandsingripanden skulle utökas genom en utvidgning av det straffbara området för pornografi och våldsframställningar.

YFU föreslog i betänkandet Värna yttrandefriheten, SOU 1983:70, att förbudet mot spridning av extrema våldsskildringar skulle omvandlas till en bestämmelse som kriminaliserade själva innehållet i en framställning i företrädesvis rörliga bilder. Brottet skulle vara att bedöma som ett yttrandefrihetsbrott och skulle också vara ett brott enligt brottsbalken (a. bet. s. 275).

När det gällde frågan om filmcensurens berättigande föreslog YFU en inskränkning av vuxencensuren (a. bet. s. 278). Enligt YFU:s förslag skulle all film och alla videogram som skulle visas offentligt förhandsgranskas av Statens biografbyrå. Biografbyrån skulle emellertid inte längre ha befogenhet att förhindra att en film visades offentligt. Den skulle i stället vara begränsad till att avge ett utlåtande om den granskade framställningens lagstridighet. Den som lämnat in framställningen för förhandsgranskning skulle alltså inte vara förhindrad att offentliggöra en framställning som Biografbyrån ansett strida mot lag. Frågan om framställningens laglighet skulle i stället avgöras i yttrandefrihetsrättslig ordning i efterhand (a. bet. s. 278). Biografbyråns utlåtande skulle inte vara bindande vid en sådan eventuell efterföljande åtalsprövning eller rättegång (a. bet. s. 280 f.).

YFU menade att den föreslagna ordningen skulle bli

- - - en spärr mot den sorts framställningar som föranledde det nuvarande provisoriska extremvåldsförbudet. Man kan utgå från att offentliggörande i strid mot granskningsorganets bedömning kommer att ske bara i undantagsfall. Den som inte har något annat intresse av ett offentliggörande än att skaffa sig ekonomisk vinning på en sensationslysten publik har inte anledning att ta den risk som det innebär att trotsa bedömningen vid förhandsgranskningen. Därför kan man räkna med att bara den som har ett allvarligare syfte med sin framställning kommer att utnyttja möjligheten.

YFU ansåg alltså att såväl filmer som videogram som var avsedda att visas offentligt för vuxna borde omfattas av en obligatorisk förhandsgranskning (a. bet. s. 279, reservationer fanns dock, se s. 335–340). Däremot tog den avstånd från en utvidgning av undantaget från censurförbudet till att gälla filmer och videogram som var avsedda att tillhandahållas en vuxen publik på annat sätt, t.ex. genom försäljning eller uthyrning, eller via TV.

Utöver de förslag till generella åtgärder mot skadliga våldsskildringar som nu redogjorts för ansåg YFU att det krävdes ett skydd med särskild inriktning på barn och ungdomar. Kommittén ansåg inte att det fanns skäl att frångå den bedömning som gjorts i direktiven, nämligen att barncensuren borde behållas. För att ytterligare förstärka skyddseffekten av förhandsgranskningen av film avsedd för barn föreslog YFU att även filmer avsedda för åldersgruppen mellan 15 och 18 år skulle förhandsgranskas (a. bet. s. 282 f.). Enligt kommittén var värdet av ett ökat skydd för ungdomars psykiska hälsa så stort att det enligt dess uppfattning borde ha företräde framför den uppoffring av informationsfriheten som det var fråga om. Den nya högre åldersgränsen bedömdes inte heller komma att behöva utnyttjas mer än i ett begränsat antal fall. Tre ledamöter reserverade sig mot en höjning av åldersgränsen och framhöll att de vinster som eventuellt kunde erhållas genom att film som skulle visas för åldergruppen 15 till 18 år måste godkännas av Biografbyrån inte var av den omfattningen att de berättigade inskränkningen i informationsfriheten för denna grupp.

YFU föreslog vidare att det skulle införas en ordning på området för uthyrning och försäljning av videogram som innebar en motsvarighet till förhandsgranskningen på biograffilmens område (a. bet. s. 283 f.). Filmer och videogram föreslogs inte få lämnas ut till någon under 18 år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning när någon sådan person var närvarande, annat än under förutsättning att filmen eller videogrammet hade godkänts för underåriga enligt samma kriterier som gällde för offentlig visning. Överträdelser av förbudet mot utlämning av filmer eller videogram som inte godkänts för visning för underåriga föreslogs sanktioneras med straff.

2.7. En grundlag till skydd för yttranden i tekniska medier

Den ordning med rådgivande förhandsgranskning som YFU föreslagit kom inte att genomföras. Remissutfallet var mycket splittrat i frågan om förhandsgranskning för vuxna skulle förekomma och om denna i så fall skulle vara bindande eller rådgivande. De flesta remissinstanser var vidare kritiska till förslaget att införa en 18-årsgräns (prop. 1986/87:151 s. 87 f.).

Departementschefen menade att viktiga principiella invändningar kunde resas mot att rörliga bilder skulle underkastas en förhandsgranskning. Frågan var om de sakliga skälen för ett system med förhandsgranskning var tillräckligt starka för att man skulle överbrygga de principiella invändningarna mot detta (a. prop. s. 93).

När det gällde förhandsgranskning av filmer och videogram som var avsedda för offentlig förevisning för barn ansåg departementschefen, i likhet med YFU och de allra flesta remissinstanser, det helt klart att det borde finnas en sådan. Han ansåg att de principiella betänkligheterna mot censur inte gjorde sig särskilt starkt gällande här, samtidigt som det måste anses mycket angeläget att skydda barn mot psykiska skador av olämpliga filmer (a. prop. s. 94).

När det gällde frågan om avskaffande av förhandsgranskningen för vuxna intog departementschefen följande ståndpunkt (a. prop. s. 95):

Intresset av att kunna ingripa effektivt mot våldsskildringar i rörliga bilder har inte minskat, och den nuvarande granskningen anses av många som mera verkningsfull än möjligheterna att ingripa i efterhand. Det är denna uppfattning som ligger till grund för tanken på en förhandsgranskning av alla filmer och videogram som sprids till allmänheten. Regeringen har gett våldsskildringsutredningen i uppdrag att utreda bl.a. ett alternativ med en sådan generell granskning. Det skulle då vara inkonsekvent och dessutom i strid med en kraftig opinion att nu avskaffa förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas upp för vuxna. Även om den nuvarande ordningen kan ge upphov till principiella betänkligheter kan det knappast på allvar hävdas att den utgör en fara för yttrandefriheten i vårt land.

Möjligheten till förhandsgranskningen av rörliga bilder i filmer och videogram som ska visas offentligt infördes därför i yttrandefrihetsgrundlagen (se prop. 1990/91:64 s. 73-76) som trädde i kraft den 1 januari 1992 (SFS 1991:1469). Vid den tidpunkten hade lagen (1990:886) om förhandsgranskning av filmer och videogram trätt i kraft, se avsnitt 2.8.

Som framgår av citatet ovan var det en hett omdebatterad fråga vid denna tidpunkt huruvida undantag från censurförbudet borde göras även för videogram som distribuerades till enskilda, främst genom uthyrning. I den frågan stannade regeringen för att inte föreslå någon utvidgning av censuren (prop. 1990/91:64 s. 73 f.). Utskottet tillstyrkte regeringens förslag i denna del, huvudsakligen med hänvisning till att det skulle innebära ett betydande avsteg från

de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk (1990/91:KU21 s. 15 f., 1991/92:KU1). Riksdagen anslöt sig till utskottet (rskr. 1990/91:254, 1991/92:2).

2.8. Införande av filmgranskningslagen

År 1990 antog riksdagen den nu gällande lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningslagen). Lagen var en av flera åtgärder i syfte att begränsa de skadliga verkningarna av våldsskildringar i videogram (prop. 1989/90:70 s. 33). Censur av filmer och videogram som inte ska visas offentligt bedömdes få en begränsad effekt och ansågs därför inte motiverad mot bakgrund av regeringsformens bestämmelser om utrymmet för begränsningar av yttrandefriheten (2 kap. 12 och 13 §§ RF). Istället föreskrevs i den nya lagen en effektivare kontroll och tillsyn över videogrammarknaden. Samtidigt skärptes straffskalan för olaga våldsskildring, vilket innebar att reglerna om anhållande och häktning blev tillämpliga och att preskriptionstiden för brottet förlängdes kraftigt (a. prop. s. 34). Andra åtgärder mot videovåldet var utbildning och information, satsning på kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram samt inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet, numera Medierådet).

Genom filmgranskningslagen utmönstrades alla andra censurgrunder än den om att framställningen kan verka ”förråande”. För barn gäller även enligt filmgranskningslagen att framställningar inte får visas för barn om de ”kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada”. En utförligare redogörelse för lagen finns i avsnitt 3.5.

2.9. Våldsskildringsrådets förslag att avskaffa vuxencensuren

Våldsskildringsrådet (numera Medierådet, se avsnitt 5.2.2) gavs i början av 1990-talet i uppdrag att överväga om det var lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för offentlig filmvisning eller att införa nya, t.ex. en 18-årsgräns. Rådet föreslog i delbetänkandet En gräns för filmcensuren, SOU 1993:39, att vuxencensuren skulle tas bort och att det skulle införas ytterligare en åldersgräns vid 18 år samtidigt som de övriga åldersgränserna för

filmvisning på biografer skulle behållas oförändrade. Obligatorisk förhandsgranskning skulle finnas kvar på Statens biografbyrå för filmer och videogram som ska visas offentligt för dem som är under 18 år. Filmer som inte lämnades in för granskning skulle automatiskt få en 18-årsgräns.

De gällande möjligheterna att ingripa i efterhand mot filmer som överskrider de yttrandefrihetsrättsliga gränserna borde enligt rådets mening vara oförändrade.

Rådet tog inte ställning till om den nya 18-årsgränsen skulle vara tvingande eller rekommenderad. Ett par ledamöter ansåg att tvingande åldersgränser var en förutsättning för vuxencensurens avskaffande. Andra ledamöter ansåg att den obligatoriska förhandsgranskningen skulle finnas kvar för all film som skulle visas offentligt. Däremot skulle granskningsmyndigheten inte ha befogenhet att förbjuda visning av en film eller besluta om klipp i filmerna. Förhandsgranskningen skulle enbart syfta till att göra en åldersklassificering. Dessa ledamöter föreslog vidare en uppmjukning av såväl 15-årsgränsen som den föreslagna 18-årsgränsen. Detta skulle ske så att en person som fyllt 11 år inte skulle kunna hindras tillträde till en film med 15-årsgräns men filmen skulle uttryckligen avrådas för personer under 15 år. På samma sätt skulle en person som fyllt 15 år inte kunna nekas tillträde till en film med 18-årsgräns men filmen skulle ändå uttryckligen avrådas för personer under 18 år.

Våldsskildringsrådets betänkande remissbehandlades med ett blandat utfall (se prop. 2004/05:1 utgiftsområde 17 s. 104). Den dåvarande regeringen gjorde i budgetpropositionen för 2005 bedömningen att lagstiftningen om filmcensur alltjämt fyller en viktig funktion, både som en markering från samhällets sida när det gäller vad som är acceptabelt att visa offentligt och som en motvikt mot utvecklingen av våldsinslagen i medierna. Regeringen förklarade sig därför inte ha någon avsikt att vidta åtgärder med anledning av Våldsskildringsrådets förslag.

2.10. Uttalanden om filmcensuren under senare år

Kulturutskottet uttalade 2005 med anledning av en motion att utskottet inte var berett att tillstyrka förslag som innebär att förhandsgranskningen av vuxenfilm avskaffas (bet. 2004/05:KrU1 s. 77). Riksdagen anslöt sig till detta (prot. 2004/05:41).

Den nuvarande regeringen uttalade i budgetpropositionen för 2007 att såväl det arbete som Statens biografbyrå utför genom granskning och godkännande av filmer och videogram som ska visas offentligt, som Medierådets arbete med att sprida information om riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och ungdomar, är väsentliga för att uppnå målet om att motverka skadliga inslag i massmedierna.

Kulturutskottet behandlade återigen censurfrågan i februari 2007 (bet. 2006/07:KrU3). Vid behandlingen av en motion med yrkanden om dels ändrade regler för s.k. barnvagnsbio, dels att filmcensuren och därmed Statens biografbyrås roll skulle utredas, uttalade utskottet att en sådan översyn kunde vara motiverad men att det ankom på regeringen att noga följa frågan och överväga om lagen borde ändras. Utskottet konstaterade att medielandskapet på relativt kort tid har genomgått stora förändringar, vilket bl.a. inneburit att en långt större andel av befolkningen ser film på TV eller video/dvd än på bio. Vidare hänvisade utskottet till att övriga nordiska länder har avskaffat vuxencensuren och numera endast sätter åldersgränser för filmer som ska visas offentligt för minderåriga. Dessa omständigheter talade enligt utskottets bedömning för att en översyn av filmcensuren borde göras även i Sverige. Trots att det sålunda fanns omständigheter som talade för att tiden var mogen för en översyn av filmcensuren stannade utskottet vid att det var regeringens sak att ta ställning till behovet av eventuella lagändringar. Inte heller när det gällde yrkandet om s.k. barnvagnsbio ansåg utskottet att det var motiverat med någon åtgärd från riksdagens sida utan att bestämmelserna i stället skulle följas noga av regeringen. Riksdagen biföll utskottets förslag (prot. 2006/07:74 s. 107).

I budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1 utgiftsområde 17 s. 100 f.) uttalade regeringen angående frågan om skadligt medieinnehåll inledningsvis att medier har stor genomslagskraft, vilket är särskilt viktigt att uppmärksamma när det gäller barn och ungdomar. Utgångspunkten för regeringens arbete med att skydda barn och unga mot skadligt medieinnehåll var enligt regeringen

konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) som föreskriver att barn ska ha en generell rätt till yttrande- och informationsfrihet, men samtidigt skyddas mot information och material som är till skada för deras välfärd. Regeringen gjorde bedömningen att Statens biografbyrås arbete med filmgranskning, innebärande att alla biograffilmer som visas offentligt har prövade åldersgränser, minskar risken för psykisk skada för barn och unga som tittar på film. Därtill uttalade regeringen att Medierådets verksamhet bidrar till en ökad kunskap om barns och ungas mediesituation och att regeringen bedömde att den ökade kunskapen och insatserna för att stärka självregleringen inom området minskar riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och unga. Slutligen gjorde regeringen med utgångspunkt i Granskningsnämndens för radio och TV efterhandsgranskning bedömningen att programbolagen har god kunskap om och efterföljer gällande bestämmelser om bl.a. mediets genomslagskraft.

Med anledning av nya motioner i ämnet behandlade Kulturutskottet år 2008 återigen frågan om censur och Statens biografbyrås roll (bet. 2007/08:KrU10), varvid utskottet vidhöll den inställning som redovisats föregående år. Riksdagen biföll utskottets förslag (prot. 2007/08:92).

3. Nuvarande reglering

3.1. Inledning

En grundläggande princip i svensk tryck- och yttrandefrihetslagstiftning är förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder. Principen innebär att det är förbjudet dels att förhandsgranska yttranden i de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), dels att det inte är tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av innehållet i en skrift eller ett medium som omfattas av YGL förbjuda eller hindra offentliggörande eller spridning bland allmänheten av skriften eller mediet om det inte medges i TF eller YGL. I TF är censurförbudet absolut men i YGL finns ett undantag som möjliggör bestämmelser i lag om förhandsgranskning av filmer, videogram och andra tekniska upptagningar som ska visas offentligt. Sådana bestämmelser finns i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningslagen).

3.2. Regeringsformen

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt (1 kap. 1 § RF). Fri åsiktsbildning förutsätter bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Genom 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. dessa friheter. Yttrandefriheten definieras som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Den närmare regleringen av yttrandefriheten finns i TF såvitt avser tryckta skrifter och i YGL såvitt avser friheten att yttra sig genom ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar.

Varje medborgare är också tillförsäkrad informationsfrihet, varmed avses frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden, samt mötesfrihet, dvs. frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Varje medborgare är dessutom tillförsäkrad mötesfrihet. Den definieras i 2 kap. 1 § RF som friheten att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförandet av konstnärligt verk.

Enligt 2 kap. 12 § första stycket RF får bl.a. yttrande-, informations- och mötesfriheten begränsas genom lag i viss närmare angiven utsträckning. En sådan begränsning får enligt andra stycket samma lagrum göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.

Yttrandefriheten och informationsfriheten får vidare enligt 2 kap. 13 § första stycket RF begränsas med hänsyn till bl.a. rikets säkerhet och förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Enligt tredje stycket samma lagrum anses meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden inte som en begränsning av yttrandefriheten eller informationsfriheten.

Enligt 2 kap. 14 § RF får bl.a. mötesfriheten begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken. I övrigt får denna frihet begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Reglerna om förhandsgranskning av film utgör i första hand en begränsning av yttrandefriheten. Eftersom reglerna avser film som visas vid biografföreställningar betraktas de dock även som ett ingrepp i mötesfriheten (prop. 1975/76:209 s. 111 f.). För att säkerställa att reglerna om filmcensur är förenliga med RF har det i en särskild övergångsbestämmelse till den lag enligt vilken de nuvarande bestämmelserna om mötesfrihet infördes i RF föreskrivits att vid ikraftträdandet föreliggande bestämmelser om att film inte får förevisas offentligt, om den inte dessförinnan godkänts för sådan visning, ska gälla utan hinder av grundlagsbestämmelsen (punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen [1976:871] om ändring i regerings-

formen). Denna bestämmelse gäller sedan den 1 januari 1986 även videogram (prop. 1984/85:83 s. 9 f., KU 1984/85:20, rskr. 117, KU 1985/86:1, rskr. 1, SFS 1985:862).

3.3. Europakonventionen

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, gäller sedan den 1 januari 1995 som svensk lag (SFS 1994:1219). Enligt konventionens artikel 10.1 har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Eftersom utövandet av yttrandefriheten också medför ansvar och skyldigheter får det enligt artikel 10.2 underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet. Artikel 10 är en relativt allmänt hållen bestämmelse som får sitt närmare innehåll av Europadomstolens praxis. Statlig censur av t.ex. press och böcker anses i princip vara oförenlig med bestämmelsen (se Europadomstolens dom i målet Cypern mot Turkiet, Reports of Judgements and Decisions 2001-IV).

I konventionens artikel 11 slås fast att var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Utövandet av de nu nämnda rättigheterna får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Enligt 2 kap. 23 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

3.4. Yttrandefrihetsgrundlagen

YGL tillförsäkrar varje svensk medborgare rätt att fritt yttra sig i de medier som omfattas av grundlagen. Yttrandefriheten enligt grundlagen är således bunden till vissa medier, t.ex. ljudradio, television, filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar, t.ex. dvd.

I 1 kap. 3 § första stycket YGL slås fast att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i YGL, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Principen om förbud mot censur och hindrande åtgärder innebär alltså att det allmänna inte får ställa krav på att få granska yttranden i de medier som omfattas av YGL före offentliggörande. Inte heller får det allmänna förbjuda eller hindra offentliggörande eller spridning bland allmänheten av yttranden på grund av deras innehåll. Ingripanden mot överträdelser av vad som är tillåtet att yttra får därför endast ske i efterhand.

Som nämndes inledningsvis innehåller YGL ett undantag från principen om förbud mot förhandsgranskning. I 1 kap. 3 § andra stycket YGL föreskrivs nämligen att det får meddelas föreskrifter i lag om granskning och godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som ska visas offentligt. Sådana föreskrifter finns i filmgranskningslagen, se vidare avsnitt 3.5. Undantaget medger endast förhandskontroll av rörliga bilder i tekniska upptagningar som ska visas offentligt. Filmer och videogram som hyrs ut, säljs eller som sprids till allmänheten på annat sätt än genom offentlig visning omfattas således inte av undantaget från censurförbudet. Det förekommer dock att filmer, videogram och andra tekniska upptagningar som ska spridas till allmänheten på annat sätt än genom offentlig visning lämnas in till Statens biografbyrå för s.k. frivillig förhandsgranskning, se vidare avsnitt 3.5.6.

Undantaget från censur avser vidare endast rörliga bilder i filmer, videogram och andra tekniska upptagningar, vilket innebär att TVsändningar som är riktade till allmänheten och rörliga bilder som tillhandahålls allmänheten i databaser inte får bli föremål för förhandsgranskning. Sådan digital bio, som innebär att den film som

ska visas distribueras till biografen via t.ex. bredband, satellit eller på en minihårddisk och sedan lagras på biografens server från vilken filmen spelas upp vid visningen, omfattas enligt Tryck- och yttrandefrihetsberedningens bedömning inte av YGL och därmed inte heller av YGL:s censurförbud (se betänkandet Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten?, SOU 2006:96, s. 147 ff.). Yttrandefrihetskommittén har numera i betänkandet Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor, SOU 2009:14, presenterat ett förslag som innebär att YGL:s tillämpningsområde utvidgas till att även omfatta vissa offentliga uppspelningar ur en databas. Databasregeln i 1 kap. 9 § YGL föreslås gälla även när ett sådant massmedieföretag som där sägs med hjälp av elektromagnetiska vågor genom offentlig uppspelning tillhandahåller allmänheten information ur en databas. Det innebär att även digital bio som sker genom att en film visas genom att spelas upp offentligt ur biografens eller distributörens server kommer att omfattas av grundlagsskyddet, om övriga förutsättningar för tillämpning av databasregeln är uppfyllda. Kommittén har också föreslagit att det i 1 kap. 3 § andra stycket YGL görs ett tillägg så att undantaget från censurförbudet även gäller för ”rörliga bilder i en sådan offentlig uppspelning ur en databas som avses i 9 § första stycket 3”.

Ett av syftena bakom undantaget från censurförbudet för filmer m.m. som ska visas offentligt är att skydda barn och ungdomar från skildringar som kan vålla dem psykisk skada (se avsnitt 2.7). I YGL finns ytterligare bestämmelser som har till syfte att tillåta regler framför allt till skydd för barn och unga. Enligt 3 kap. 11 § YGL gäller utan hinder av YGL det som föreskrivs i lag för det fall att någon i förvärvssyfte till den som är under 15 år lämnar ut filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur.

I 3 kap. 12 § första stycket YGL anges att bestämmelserna i grundlagen inte hindrar att det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som 1) förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän anstöt 2) utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer någon pornografiska bilder (jfr 16 kap. 11 § brottsbalken) eller 3) bland barn och ungdom sprider tekniska upptagningar som genom sitt innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga (jfr 16 kap. 12 § brottsbalken). Enligt 3 kap. 12 § andra

stycket YGL får det i lag meddelas föreskrifter om straff och särskild rättsverkan för den som bryter mot föreskrifter om granskning och godkännande av filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder som ska visas offentligt (jfr 19 och 20 §§ filmgranskningslagen). I 3 kap. 14 § YGL medges att det meddelas föreskrifter i lag om skyldighet för den som yrkesmässigt säljer eller hyr ut filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder att anmäla sig för registrering hos en myndighet (jfr 17 § filmgranskningslagen).

I 7 kap. 5 § YGL finns en bestämmelse som medger att det i lag föreskrivs om särskild tillsyn över att yttrandefriheten i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder inte missbrukas genom olaga våldsskildring och över att sådana upptagningar med våld eller hot om våld inte i förvärvssyfte sprids till den som är under 15 år. Vidare medges att föreskrifter i lag meddelas om befogenhet för en tillsynsmyndighet att tillfälligt ta hand om ett exemplar av en film, ett videogram eller en teknisk upptagning med rörliga bilder som kan antas innehålla en framställning som innefattar olaga våldsskildring.

I YGL finns vidare vissa möjligheter att meddela föreskrifter i vanlig lag beträffande innehållet i radio- och TV-sändningar. Se vidare avsnitt 3.6.

3.5. Lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram

3.5.1. Granskningspliktens omfattning

Bestämmelser om filmgranskning finns i filmgranskningslagen. Reglerna innebär att framställningen i en film eller ett videogram ska vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning (1 §). Med allmän sammankomst och offentlig tillställning avses detsamma som i 2 kap.13 §§ordningslagen (1993:1617) (jfr prop. 1989/90:70 s. 63). Enligt dessa regler är en allmän sammankomst bl.a. biografföreställningar och andra sammankomster för att framföra konstnärligt verk. För att en sammankomst ska anses som allmän krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sammankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses jämställd med en sådan sammankomst.

Offentliga tillställningar är andra tillställningar än sådana som är att anse som allmänna sammankomster eller cirkusföreställningar. En tillställning anses som offentlig om den anordnas för allmänheten eller om allmänheten har tillträde till den.

3.5.2. Undantag från granskningsplikten

Enligt 2 § filmgranskningslagen är vissa filmer och videogram undantagna från granskningsplikten. Undantaget gäller dels sådana filmer och videogram som sänds i ett TV-program som omfattas av YGL, dels filmer och videogram som utgör reklam för en vara eller tjänst och som visas vid varumässa, utställning eller sportevenemang – om inte själva visningen utgör en allmän sammankomst – eller som visas inom ett museum som ett led i museets normala utställningsverksamhet och är en dokumentär framställning. Med film som utgör reklam avses i första hand framställningar som härrör från näringsidkare och ingår som ett led i deras marknadsföring av varor, tjänster eller andra nyttigheter (prop. 1984/85:116 s. 34). S.k. trailers, dvs. korta avsnitt ur andra filmer, är däremot inte att anse som reklamfilm (a. prop. s. 15 och 34). Det har att göra med att trailers huvudsakligen innehåller delar av andra verk som omfattas av krav på förhandsgranskning om de ska förevisas offentligt.

Undantaget från granskning för videogram som visas vid varumässor, utställningar eller sportevenemang motiveras av att sådana filmer i allmänhet har ett sådant innehåll att de inte kan väntas vålla skadeverkningar på publiken. Något skäl att föreskriva förhandsgranskning föreligger därför inte (a. prop. s. 16). Eftersom reklamfilmer i de allra flesta fall har ett sådant innehåll att de blir barntillåtna har även förhandsgranskning av den typen av filmer bedömts som onödig.

Det finns vidare enligt 3 § en möjlighet för Statens biografbyrå att medge visning för personer över 15 år av framställningar i filmer och videogram för en viss filmfestival eller ett visst annat konstnärligt eller ideellt evenemang, även om framställningarna inte har granskats och godkänts för visning. Undantag kan ges för såväl regelbundet återkommande festivaler som ett enstaka mindre evenemang med specialinriktning. Enligt förarbetsuttalanden är det väsentliga att evenemanget har en någorlunda fast organisation (prop. 1989/90:70 s. 65). Om Biografbyrån anser att det är nödvändigt får ett sådant medgivande som avses här förenas med villkor.

Ofta kan det vara naturligt att ställa upp villkor avseende tid och plats men även andra villkor kan behövas (a. prop. s. 65). En filmfestival eller ett annat evenemang för vilket Biografbyrån har medgett undantag från förhandsgranskning omfattas dock av Biografbyråns tillsynsverksamhet (a. prop. s. 65).

3.5.3. Utgångspunkter för censur och åldersklassificering

En framställning i en film eller ett videogram eller en del därav får enligt 4 § första stycket inte godkännas för visning om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen ska enligt andra stycket särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang.

Införandet av filmgranskningslagen innebar att den enda censurgrund som numera finns i fråga om film avsedd att visas offentligt för vuxna är ”förråande”. I 14 § andra stycket finns en exemplifiering av vad som kan anses vara förråande. Censurgrunden förråande överensstämmer i stort med området för kriminalisering, dock inte helt. Enligt förarbetsuttalanden bör bedömningen hos Biografbyrån kunna ske utifrån något andra förutsättningar än dem som gäller vid prövning av om brott har begåtts. Departementschefen anförde:

Ändamålet med censur är att förebygga skador hos åskådarna. Det bör därför finnas utrymme för ingripande innan skildringen otvetydigt har passerat gränsen för det brottsliga. En annan skillnad är att brottsbeskrivningen tar sikte på skildringen i bestämda bilder eller sekvenser av bilder. I fråga om film är det emellertid så att även om det inte finns bilder som i sig passerar gränsen för det straffbelagda, det kan finnas skäl att bedöma filmen sammantaget som förråande. I ett mindre antal filmer förekommer det t.ex. inte ett så utdraget våld att biografbyrån skulle kunna ingripa mot ett visst avsnitt i filmen enbart med stöd av brottsbeskrivningen för olaga våldsskildring. Samtidigt kan filmens uppbyggnad och tendens vara sådan att den, med hjälp av raffinerad redigeringsteknik, antyder mycket grymma skeenden. I fråga om sådana filmer är det enligt min mening väsentligt att filmen blir bedömd som en helhet eftersom effekten av filmen i sådana fall kan antas vara förråande. Ett ytterligare skäl för att låta censuren även fortsättningsvis vara inriktad på att förebygga en tänkt skada hos åskådaren är också att bedömningen annars kan riskera att bli stelbent och mekanisk. (a. prop. s. 52).

I RÅ 1996 ref 4 överklagade ett filmbolag Statens biografbyrås beslut om att klippa bort två sekvenser om sammanlagt ca 100 sekunder ur filmen Casino med motiveringen att framställningarna i dessa delar kunde anses förråande. Även Kammarrätten i Stockholm och Regeringsrätten ansåg att skildringen i de aktuella filmavsnitten, som innehöll närgångna och utdragna skildringar av synnerligen grovt våld mot människa, kunde verka förråande åtminstone på yngre personer i den s.k. vuxenpubliken. Regeringsrätten bedömde vidare att skildringarna inte heller kunde godtas på grund av filmens helhetsintryck eller med hänsyn till filmens syfte och inriktning. De aktuella sekvenserna kunde därför inte godkännas för visning. Efter detta beslut har Statens biografbyrå inte vid något tillfälle ingripit mot någon film som varit avsedd att visas för en vuxen publik på svenska biografer. Däremot förekommer det att ingrepp görs i filmer som sannolikt torde vara avsedda endast för hemvideomarknaden.

Av tabellen på följande sida framgår i vilken utsträckning Biografbyrån har beslutat att förbjuda hela eller delar av filmer under den tid som filmgranskningslagen varit i kraft. Av tabellen framgår i vilken form en framställning har lämnats in för granskning, som 35 mm celluloidfilm, videogram eller dvd. I den första kolumnen anges det totala antalet filmer som blivit föremål för ingripanden och i den andra kolumnen anges hur många av dessa filmer som fått 15-årsgräns. Antalet pornografiska filmer anges i den tredje kolumnen. Av den fjärde kolumnen framgår antalet fall då filmen fått en lägre åldersgräns än 15 år efter ingripande. I dessa fall har alltså sökanden begärt att Biografbyrån skulle godkänna filmen för en lägre åldersgrupp än 15 år.

Biografbyråns ingripanden i långfilmer sedan filmgranskningslagen trädde i kraft (1 januari 1991)

35 mm film

Totalt

15-årsgräns varav porno-

grafiska

För lägre ålders-

gräns än 15 år

1990-1995

61 26 3 35

1996-2009

0

Videogram

Totalt

15-årsgräns varav porno-

grafiska

För lägre ålders-

gräns än 15 år

1990-1995

136 134 75 2

1996-2009

117 117 114 0

Dvd

Totalt

15-årsgräns varav porno-

grafiska

För lägre ålders-

gräns än 15 år

1996-2009

1

11 11 11 0

Enligt 5 § filmgranskningslagen får framställningen i en film eller ett videogram inte godkännas för visning för barn under 7 år, under 11 år eller under 15 år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada. De nuvarande åldersgränserna och bedömningen vid åldersklassificeringen behölls från den tidigare gällande bio

sätta djupa spår. Vid bedömningen tas inte hänsyn till språkbruk

grafförordningen (a. prop. s. 53 och 66 f.). Biografbyråns beslut om åldersgränser är inte någon bedömning av en viss films lämplighet för vissa åldersgrupper. I stället bygger besluten enbart på en bedömning av risken för att en film ska vålla barn i vissa åldersgrupper psykisk skada. Byrån bedömer att risk för psykisk skada är ett begrepp som måste betyda att det genomsnittliga barnet i den aktuella åldern i en biograffilm möter sådant som barnet får svårt att hantera och som på ett negativt sätt kan

1 Den första dvd:n granskades 2004.

eftersom byrån bedömer att grovt språk kan förekomma i en film också utan att detta i sig innebär risk för psykisk skada.

Vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning i film eller videogram förekommer får enligt 6 § filmgranskningslagen tillträde inte medges någon som inte har uppnått den lägsta ålder som Biografbyrån bestämt enligt 5 §, om inte något annat följer av andra stycket.

I bestämmelsens andra stycke medges möjlighet för ett barn som är i sällskap med en vuxen att få se filmer och videogram som har godkänts för barn i den närmast högre åldersgruppen. 15-årsgränsen är dock absolut. Ett barn under 15 år kan alltså inte tillåtas se en barnförbjuden film ens i sällskap av en vuxen. Däremot kan ett barn under 7 år i vuxens sällskap få tillträde till en 7-årsfilm och ett barn som fyllt 7 men inte 11 år i sällskap av vuxen få se en film som är tillåten från 11 år. Denna möjlighet var en nyhet i filmgranskningslagen jämfört med den tidigare gällande biografförordningen. Bakgrunden till uppmjukningen av regleringen var att regeringen ansåg att det fanns starka skäl för att öka utrymmet för föräldrarnas ansvar i fråga om vilka filmer ett barn ska få se (prop. 1989/90:70 s. 53). Det framhålls att det är föräldrarna som har den bästa kunskapen om de egna barnens mognad och när det gäller filmer och TV i hemmet är det föräldrarna som har bestämmanderätten över vad barnen ska få se. Det ansågs också vara av kulturpolitisk vikt att inte TV och hemvideo skulle ta över biograffilmen.

I RÅ 1996 ref 4, som gällde frågan om filmen Schindler´s List kunde godkännas för visning för barn från 11 år, slog Regeringsrätten fast att det avgörande vid bedömningen av om en framställning kan anses vålla psykisk skada är framställningens verkan på barn inom den åldersgrupp som är aktuell. Något lagligt utrymme för att ta hänsyn till en films informationsvärde eller historiska värde finns däremot inte.

3.5.4. Granskningen

Det är själva innehållet i en film eller ett videogram som ska granskas. Tidigare granskades varje exemplar av en film. Numera är det tillräckligt att endast ett exemplar av en film eller ett videogram granskas. Det är sedan distributören som har ansvar för att visningskopiorna av filmen eller videogrammet redigeras i enlighet med Biografbyråns beslut (a. prop. s. 54 och 66).

Granskningen utförs av särskilt förordnade censorer (5 § förordningen [2007:1182] med instruktion för Statens biografbyrå). Ett granskningsärende prövas av en av censorerna. Om censorn anser att framställningen helt eller delvis bör förbjudas ska ytterligare en censor delta i prövningen. Är censorerna inte eniga ska en tredje censor också göra en prövning. När det gäller film som önskas tillåten även för barn under 15 år ska frågan om godkännande alltid göras av två censorer. Minst en av dem ska ha kvalificerad utbildning och erfarenhet i barnpsykologi, sociologi, pedagogik, barnpsykiatri eller något annat ämne som är av värde vid prövningen. Kan censorerna inte enas om beslutet ska även en tredje censor pröva framställningen (6 § i instruktionen).

När en film som granskats och godkänts av Biografbyrån visas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska tillståndskort som utfärdats av Biografbyrån finnas tillgängligt (8 § filmgranskningslagen). Bestämmelsen innebär att det måste finnas ett tillståndskort till varje visningskopia av en film. Kortet ska återge Biografbyråns beslut om godkännande eller censur av vissa delar av framställningen (a. prop. s. 54). Av kortet ska vidare framgå distributörens namn, framställningens registreringsnummer, en kortfattad beskrivning av framställningen och vad som eventuellt har uteslutits, speltid och eventuell åldersgräns, se 3 § förordningen (1990:992) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningsförordningen).

Filmer och videogram som har lämnats in till Biografbyrån för granskning ska enligt 7 § filmgranskningslagen lämnas åter till den som har begärt granskningen. Om en framställning har godkänts delvis ska Biografbyrån spela av de delar som inte har godkänts och bevara dessa avspelningar. Om framställningen är en film får Biografbyrån i stället klippa av icke godkänt material och bevara detta.

Granskningsverksamheten är avgiftsfinansierad medan tillsynsverksamheten finansieras över statsbudgeten (prop. 1989/90:70 s. 57). Avgifternas storlek bestäms så att de i princip motsvarar Biografbyråns kostnader för granskningsverksamheten. Fördelningen av kostnaderna sker genom att en framställnings spridningsgrad och längd påverkar avgiftens storlek. Avgiften består av en grundavgift (200 kr), en tidsavgift (17 kr per spelminut, dock minst 200 kr) och en avgift för varje tillståndskort utöver det första (975 kr). För dokumentärskildringar tas inte ut någon tidsavgift. Om filmen eller videogrammets speltid understiger trettio minuter respektive fem minuter är avgiften för extra tillståndskort kraftigt reducerad.

3.5.5. Tillsyn

Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över att filmgranskningslagen efterlevs. Tillsynen avser även 16 kap.10 b och 10 c §§brottsbalken när det gäller rörliga bilder (10 § filmgranskningslagen). För att kunna utöva tillsyn över videogrammarknaden för Biografbyrån ett register över samtliga videogramdistributörer. Den som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram ska anmäla sig för registrering i registret (17 § filmgranskningslagen). En sådan anmälan ska innehålla bl.a. uthyrarens namn eller firma, postadress, person- eller organisationsnummer och adress till uthyrnings- och försäljningsställen, kontor, lager och andra ställen där verksamheten bedrivs (8 § filmgranskningsförordningen).

För sin tillsyn har Biografbyrån rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen där filmer och videogram försäljs eller hyrs ut eller visas för konsumenter, samt till lokaler och andra utrymmen som huvudsakligen används för lagring eller förvaring av filmer och videogram (11 § filmgranskningslagen). Vidare har Biografbyrån rätt att av den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte sprider filmer eller videogram på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen (12 § filmgranskningslagen).

Biografbyrån har rätt att under högst 24 timmar ta hand om ett exemplar av en framställning som kan antas spridas i strid med bestämmelsen i brottsbalken om olaga våldsskildring (13 § filmgranskningslagen). Om det behövs för utövande av tillsynen får Biografbyrån be polismyndigheten om hjälp (14 § filmgranskningslagen).

Tillsynen sker med hjälp av en regional tillsynsorganisation med en eller flera kontrollörer i varje län (4 § i Biografbyråns instruktion). Till kontrollör utses en därtill lämpad person (10 § andra stycket filmgranskningslagen). Innan Biografbyrån utser någon att vara kontrollör ska länsstyrelsen i det län där kontrollören huvudsakligen avses vara verksam lämna förslag på lämplig person (11 § Biografbyråns instruktion). I avsnitt 11 redogörs närmare för tillsynsorganisationen.

I 19 § filmgranskningslagen finns en straffbestämmelse som innebär att böter eller fängelse i högst sex månader kan bli straffet för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet offentligt visar en framställning i film eller videogram som omfattas av granskningsplikt utan att ha godkänts för visning, bryter mot villkor enligt 3 §, bryter mot 6 § om åldersgränser för tillträde till visning, bryter mot

8 § om tillståndskort eller underlåter att fullgöra sin skyldighet att anmäla sig för registrering enligt 17 §.

Filmer, videogram och utrustning som använts i strid med 1 § ska enligt 20 § förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Biografbyråns beslut enligt filmgranskningslagen som gäller granskning av film och videogram får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm (21 § filmgranskningslagen och 1 § förordningen [1977:937] om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet). I övrigt får Biografbyråns beslut inte överklagas. Kammarrätten ska vid prövning av mål enligt filmgranskningslagen bestå av tre lagfarna ledamöter och två särskilda ledamöter. Av de särskilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om film och en i beteendevetenskap (22 § filmgranskningslagen).

3.5.6. Frivillig förhandsgranskning

För filmer och videogram som inte visas offentligt utan sprids genom försäljning eller uthyrning finns inte något krav på förhandsgranskning. Sådan förhandsgranskning förekommer dock i stor utsträckning på frivillig basis. Utgångspunkten för Biografbyråns bedömning är alltid bestämmelserna i filmgranskningslagen, dvs. att filmen eller videogrammet ska visas offentligt. En videodistributör som lämnar in ett videogram för granskning hos Statens biografbyrå och får videogrammet godkänt för offentlig visning kan förse videogrammet med ett intyg om godkännandet. En detaljist som hyr ut ett sådant videogram riskerar inte att bli åtalad för olaga våldsskildring såvitt avser detta videogram, se avsnitt 3.8.2. Syftet med lagstiftningen är att främja frivillig granskning av videogram som hyrs ut för att på så sätt förbättra möjligheterna att komma till rätta med olämpliga skildringar i videogram (se prop. 1984/85:116 s. 22 ff.).

3.6. Radio- och TV-lagen (1996:844)

Undantaget från censurförbudet i YGL omfattar inte TV- och radioprogram. Det är alltså inte tillåtet att ställa upp krav på förhandsgranskning av program som ska sändas i t.ex. TV eller ljudradio. Tvärtom är det enligt 3 kap. 4 § YGL i fråga om sådana program den som sänder som självständigt ska avgöra vad som ska

förekomma i programmen. Emellertid ges vissa möjligheter att ställa krav på innehållet i etersända radio- och TV-program. Enligt 3 kap. 2 § YGL får nämligen rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. I fråga om en sådan begränsning av sändningsrätten som nu avses gäller enligt 3 kap. 3 § YGL vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § RF.

Regler om tillstånd och villkor för trådlös sändning av ljudradio- och TV-program finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844)(RTVL). För att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz krävs tillstånd (2 kap. 1 § RTVL). Regeringen beslutar om tillstånd att sända TV-program om sändningsverksamheten finansieras med TV-avgift och av Radio- och TV-verket i övriga fall (2 kap. 2 § första stycket RTVL). Ett tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program får förenas med villkor i de fall som anges i lagen. Villkor får exempelvis innebära skyldighet för tillståndshavaren att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (3 kap. 8 § p. 9 RTVL). Med stöd av denna punkt kan tillståndsmyndigheten föreskriva villkor som ålägger ett programföretag att visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända våldsinslag eller inslag med sexualskildringar, program som kan verka skrämmande på barn, program som på ett felaktigt sätt speglar bruk av alkohol eller narkotika och program som är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion (prop. 1990/91:149 s. 141 f.). Överträdelse av ett tillståndsvillkor som meddelats med stöd av denna bestämmelse är sanktionerat på så sätt att Radio- och TV-verket kan förelägga tillståndshavaren vid vite att följa bestämmelserna (10 kap. 9 § p. 4 RTVL).

För sändning av ljudradio- och TV-program genom tråd gäller etableringsfrihet (3 kap. 1 § första stycket YGL). Tillstånd krävs därför inte för sändning av TV-program i kabel- eller annat trådnät. Det har endast ansetts motiverat att inskränka etableringsfriheten genom tillståndskrav beträffande trådlösa sändningar på frekvenser under 3 gigahertz. För sändningar som sker på frekvenser över 3 gigahertz, t.ex. satellitsändningar, krävs således inte tillstånd. Det är därför endast de allmänna innehållsreglerna i 6 kap. 2 § RTVL som är tillämpliga på dessa sändningar. En ytterligare förutsättning är att den som sänder programmen är etablerad i Sverige (se 1 kap.

2 och 4 §§ RTVL). De satellitsända kanaler som i och för sig är tillgängliga i Sverige men som sänds av någon som inte är etablerad i landet faller utanför svensk jurisdiktion och ska i stället följa de bestämmelser som gäller i etableringslandet.

Trots principen om etableringsfrihet för trådsändningar tillåts vissa inskränkningar även vad gäller innehållet i programmen. Med stöd av 3 kap. 1 § 4 YGL får det nämligen i lag meddelas föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Bestämmelsen gör det möjligt att lagstifta om ingripanden mot programkanaler som inriktat sitt utbud på våldsskildringar, pornografi eller rasistiska program och den infördes för att Sverige skulle kunna ansluta sig till den s.k. TV-konventionen om gränsöverskridande television (European Convention on Transfrontier Television, Strasbourg, 5.V.1989, ETS nr 132, med tillägg enligt ETS nr 171) (prop. 1990/91:64 s. 115 f.).

I 6 kap. 2 § RTVL finns bestämmelser som meddelats med stöd av det nu nämnda medgivandet i YGL. Där anges att program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i televisionen antingen ska föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Med ”på sådant sätt” avses program som sänds okrypterat (prop. 1997/98:184 s. 52). Program med våld och pornografi kan få sändas även i andra fall, om det av särskilda skäl är försvarligt. Som exempel på när det är försvarligt har i förarbetena uttalats att krigsskildringar eller pornografi i ett nyhets- eller debattprogram torde vara tillåtet även om det sänds okrypterat under tidig kvällstid, särskilt om det föregås av en varning om att innehållet kan vara skadligt för barn (prop. 1995/96:160 s. 96 och prop. 1997/98:184 s. 52). Bestämmelsen har till syfte att skydda minderåriga och är utformad för att uppfylla kraven enligt artikel 22 i TV-direktivet (89/552/EEG) (se avsnitt 4.3.6).

Bestämmelsen i 6 kap. 2 § RTVL gäller alltså, liksom 1 § i samma kapitel, sändningarnas innehåll och gäller för alla programföretag oavsett om tillstånd krävs för sändningarna och oberoende av hur ett eventuellt sändningstillstånd är utformat. Enligt 6 kap. 1 § RTVL ska den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen se till att programverksam-

heten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

AV-utredningen har i betänkandet En ny radio- och TV-lag, SOU 2008:116, lagt fram ett förslag till ny radio- och TV-lag. Genom förslaget avses det s.k. AV-direktivet (se avsnitt 4.3.6) bli genomfört i svensk rätt. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 19 december 2009, då den nuvarande lagen ska upphöra att gälla. Förslaget påverkar inte de nuvarande reglerna till skydd för minderåriga. Utredningen har emellertid i tillägg till dessa föreslagit att det införs en bestämmelse som innebär att s.k. beställ-TV som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller som innehåller pornografiska bilder inte ska få tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Förslaget bereds för närvarande i departementet.

Det är Justitiekanslern (JK) som genom granskning i efterhand övervakar om sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § RTVL (9 kap. 1 § RTVL). Om någon vid upprepade tillfällen överträder bestämmelsen får JK förelägga honom eller henne, eventuellt vid vite, att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen (10 kap. 11 § RTVL). En tillståndshavare som väsentligt brutit mot föreskrifterna i bestämmelsen kan få sitt sändningstillstånd återkallat (11 kap. 2 § 1 RTVL). Ett sådant ärende om återkallelse ska tas upp av allmän domstol på talan av JK (12 kap. 1 § RTVL).

I övrigt är det Granskningsnämnden för radio och TV som genom granskning i efterhand övervakar att sända program står i överensstämmelse med RTVL och de villkor som kan gälla för sändningarna (9 kap. 2 § RTVL, jfr 7 kap. 4 § YGL). Bestämmelserna om reklam övervakas dock av Konsumentombudsmannen.

I början av 2000-talet gav regeringen Radio- och TV-lagsutredningen i uppdrag att bl.a. se över behovet av skydd av barn mot olämpligt programinnehåll i TV. Utredningen konstaterade i delbetänkandet Skydd av barn mot olämpligt programinnehåll i TV, SOU 2001:84, att varken Våldsskildringsrådet (numera Medierådet) eller Barnombudsmannen ansåg att de våldsinslag eller den pornografi som förekom i TV då utgjorde något påtagligt problem för barn och att programföretagen i stort sett tog hänsyn till de bestämmelser och den praxis som finns på området. Utredningens

slutsats blev mot denna bakgrund att regelsystemets utformning vad gällde skyddet för barn mot olämpligt programinnehåll fick anses tillfredsställande och att det inte fanns skäl att vidta några lagstiftningsåtgärder med inriktning på att skärpa reglerna (a. bet. s. 102 f.). Däremot var det enligt utredningen viktigt med en förstärkt föräldrakontroll. Utredningen fann att man i första hand borde försöka uppnå en stärkt föräldrakontroll genom självreglering, dvs. genom att programföretagen själva utvecklar system för en ökad föräldrakontroll. Lagstiftningsåtgärder borde inte tillgripas förrän möjligheterna att uppnå bättre kontroll genom självreglering först hade uttömts. Delbetänkandet har inte lett till lagstiftningsåtgärder.

3.7. Lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmelser om skyldighet att lämna in exemplar av dokument till bibliotek. Pliktexemplaren ska bevaras och hållas tillgängliga för forskning eller studier.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar gäller förutom de flesta skriftliga dokument även filmer, videogram, fonogram och dokument för elektronisk återgivning, dvs. dokument som i fixerad form lagrar text, ljud eller bild och vars innehåll kan återges enbart med hjälp av elektroniskt hjälpmedel. Pliktexemplar av sådana ljud- och bildupptagningar som nu sagts ska lämnas till Kungliga biblioteket (25 §).

I fråga om film gäller att, av film som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet, ett pliktexemplar ska lämnas. Den som har lämnat pliktexemplar av film har rätt att återfå filmen sedan Kungliga biblioteket haft skälig tid för att framställa en kopia (26 §). Av videogram som har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst fem exemplar ska ett pliktexemplar lämnas. Om en film eller ett videogram har granskats av Statens biografbyrå och inte godkänts för visning ska ett pliktexemplar av filmen eller videogrammet lämnas.

När det gäller filmer och dokument för elektronisk återgivning är det den som har låtit göra filmerna eller dokumenten tillgängliga för allmänheten här i landet som ska lämna in pliktexemplar. Filmer eller videogram som har granskats av Statens biografbyrå och som

inte har godkänts för visning ska dock lämnas in av den som har begärt granskningen hos Biografbyrån.

Kungliga biblioteket ska med hjälp av automatisk databehandling föra ett särskilt register över pliktexemplar av videogram som har lämnats in till biblioteket. I registret tilldelas varje videogram ett nummer. Biografbyrån har terminalåtkomst till registret (31 §, se även 18 § filmgranskningslagen).

Eftersom det insamlade materialet hos Kungliga biblioteket är upphovsrättsligt skyddat är pliktexemplaren inte allmänna handlingar (2 kap. 11 § p 3 TF). I förordningen (2008:1420) om pliktexemplar av dokument finns närmare bestämmelser om bland annat hur pliktexemplar ska bevaras och tillhandahållas.

3.8. Straffbestämmelser

3.8.1. Barnpornografibrott

För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild eller sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan eller förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, eller förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller innehar en sådan bild av barn.

Alla slags bilder omfattas av begreppet bild, således även tecknade bilder med barnpornografiskt motiv. Det är inte bara bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd som är straffbara. Även t.ex. pornografiska bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar kan omfattas av bestämmelsen (prop. 1978/79:179 s. 9). För att bilden ska vara straffbar fordras dock att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år. Det innebär att den som utvecklats sent kan vara att bedöma som barn även om han eller hon är över 18 år. Som barn betraktas även personer som har fullbordat sin pubertetsutveckling men som inte har fyllt 18 år vid fotograferings- eller

inspelningstillfället om detta framgår av själva bilden och omständigheterna kring bilden.

För straffansvar krävs uppsåt. Om någon sprider en barnpornografisk bild i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte är det dock tillräckligt för ansvar att spridningen har skett av oaktsamhet. Alla förfaranden genom vilka en barnpornografisk bild görs tillgänglig för annan är straffbar.

Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan bild som avses i första stycket, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra. Även i andra fall skall en gärning inte utgöra brott, om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Konstitutionsutskottet framhöll i det lagstiftningsärende där innehav av barnpornografiska bilder kriminaliserades att seriös nyhetsförmedling, forskning och opinionsbildning skulle hämmas i alltför hög grad av ett innehavsförbud av barnpornografi. Det fanns därför behov av ett straffritt område. Vid bedömningen av om en gärning är försvarlig är det syftet med befattningen med barnpornografi som ska vara bestämmande för om innehavet ska anses försvarligt, inte att det är fråga om en speciell yrkesgrupp i sig (bet. 1997/98:KU19 s. 26 f.).

Straffet för barnpornografibrott är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt brott är straffskalan i stället fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder eller avsett bilder där barn utsätts för särskilt hänsynslös behandling.

Barnpornografiska bilder skyddas inte av TF och YGL eftersom dessa grundlagar inte är tillämpliga på skildringar av barn i pornografiska bilder (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL). Lagföring för barnpornografibrott sker därför på vanligt sätt även om brottet begåtts genom tryckt skrift eller ett medium som formellt sett omfattas av YGL.

3.8.2. Olaga våldsskildring

Genom bestämmelserna om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b § brottsbalken förbjuds spridning dels av alla slags bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång (dvs. främst s.k. våldspornografi), dels av rörliga bilder som innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur (s.k. extremvåld). Straffansvaret omfattar även den som framställer bilder med straffbelagt innehåll, om bilden är avsedd att spridas.

I paragrafens första stycke anges att den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Med begreppet bild i första meningen avses såväl stillbilder som rörliga bilder, liksom bilder i tekniska upptagningar, t.ex. dator- eller TV-spel (prop. 1997/98:43 s. 166 f.). I princip alla slags bilder som skildrar våld på ett sådant sätt som anges i paragrafen omfattas därför av förbudet.

Alla sexuella skildringar i bild som innehåller våld i någon form är avsedda att träffas av förbudet. Det ställs inte något krav på att det ska framgå av bilden att våldet kan återföras till en människa. Även våld som härrör från djur eller tekniska anordningar e.d. omfattas. Det finns inte heller något krav på att våldet ska vara grovt e.d. Däremot är det klart att det i fråga om stillbilder i praktiken måste röra sig om våld av någorlunda kvalificerat slag för att ansvar ska kunna utkrävas (prop. 1986/87:151 s. 183). Förutom våld omfattas sexuella situationer som innehåller tvångsmoment. Det är främst skildringar av sadistiska beteenden eller likartade beteenden som är ägnade att uppfattas så att någon mot sin vilja blir utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling. Att en betraktare ges intrycket att den utsatta personen njuter av behandlingen förändrar inte bedömningen (prop. 1986/87:151 s. 183 f.).

Skildringar av annat våld än sexuellt våld och tvång kan föranleda ansvar enligt denna bestämmelse endast om den förekommer i rörliga bilder och endast om fråga är om en närgången eller utdragen skildring av grovt våld. Kriterierna för straffbarhet har utformats för att knyta an till Statens biografbyrås praxis vid

tillämpning av den tidigare gällande biografförordningen, numera filmgranskningslagen (prop. 1984/85:116 s. 18). I specialmotiveringen till bestämmelsen anges att det inte är möjligt att exakt ange hur allvarligt våldet ska vara för att anses som ”grovt”. Att våld som ger upphov till svårare kroppsskada faller in under beteckningen grovt våld torde dock vara klart. Departementschefen uttalade vidare att det i viss mån bör vara möjligt att vid tolkningen dra paralleller med tillämpningen av bestämmelsen i 3 kap. 6 § brottsbalken om grov misshandel (prop. 1984/85:116 s. 28).

Från det straffbara området undantas gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Försvarlighetsrekvisitet infördes för att bevara det nödvändiga utrymmet för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning, konstnärlig gestaltning och andra jämförbara intressen (prop. 1984/85:116 s. 19).

För straffansvar krävs uppsåt eller, i fråga om spridning som sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte, oaktsamhet. I förarbetena framhölls att det inte är acceptabelt att den som sprider videogram yrkesmässigt ska kunna undgå straff genom att låta bli att kontrollera vad det är han handlar med (prop. 1989/90:70 s. 45 f.).

Den som sprider en film eller ett videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning kan inte dömas till ansvar för olaga våldsskildring. Inte heller den som sprider en teknisk upptagning med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån kan dömas för sådant brott. Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

I de fall en teknisk upptagning med rörliga bilder har försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå ska ansvar inte dömas ut enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken för spridning av upptagningen. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta (se också avsnitt 3.5.6).

Maximistraffet för olaga våldsskildring var ursprungligen fängelse i sex månader. Genom en lagändring 1990 höjdes maxstraffet till fängelse två år. Höjningen var avsedd att mera allmänt ge uttryck för en strängare syn på de handlingar som omfattas av bestämmelsen. Som exempel på fall då en bötespåföljd framstår som otillräcklig nämndes i förarbetena situationer då någon yrkesmässigt och i större skala bedrivit import eller försäljning av otillåtna

framställningar. Bestämmelserna är i första hand avsedda att skydda ungdomar mot skildringar av extremvåld, varför fall där verksamheten inriktats på ungdomar framstår som särskilt allvarliga. Så kan vara fallet när reklamen för filmen riktar sig särskilt mot denna åldersgrupp eller en framställning ges sådan inramning att den särskilt drar till sig intresse från de yngre tittarna. En annan faktor av betydelse för straffvärdet som framhölls i förarbetena är att brottet begåtts vanemässigt också utan att det kan sägas ha skett i yrkesverksamhet, t.ex. vid upprepade tillfällen under en längre tidsperiod (prop. 1989/90:70 s. 62). I de fall en gärning begåtts av oaktsamhet bör inte strängare straff än böter utdömas om inte gärningen är allvarlig, vilket kan vara fallet om en importör eller grossist handlat vårdslöst vid upprepade tillfällen (a. prop. s. 62).

Enligt 16 kap. 19 § brottsbalken ska Statens biografbyrå yttra sig innan allmänt åtal väcks för olaga våldsskildring såvitt avser rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar. Olaga våldsskildring är ett tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 § p. 13 TF) om brottet begås genom tryckt skrift och ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL) om brottet begås i ett medium som omfattas av YGL, allt under förutsättning att gärningarna är straffbara enligt lag. När en gärning begåtts på sådant sätt att bestämmelserna i YGL är tillämpliga ska reglerna om yttrandefrihetsmål användas. Det betyder bl.a. att JK ska bedriva förundersökningen, fatta beslut om åtal och utföra talan samt att målet ska avgöras av en jury.

3.8.3. Otillåten utlämning av teknisk upptagning

I 16 kap. 10 § brottsbalken finns en straffbestämmelse som förbjuder utlämnande av vissa filmer m.m. med våldsamt innehåll till barn under 15 år. Förbudet gäller om utlämnande sker uppsåtligen eller – om det sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte – av grov oaktsamhet. Det omfattar filmer, videogram och andra tekniska upptagningar med rörliga bilder som innefattar ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur.

Biografbyråns tillämpning av biografförordningens (numera filmgranskningslagens) 15-årsgräns i fråga om våldsskildringar har varit en utgångspunkt för regleringen (prop. 1980/81:176 s. 13). Däremot har man valt att formulera bestämmelserna på olika sätt. Reglerna i filmgranskningslagen tar sikte på att förhindra visning av

filmer som kan vålla barnen psykisk skada. I praxis har inslag som kan orsaka barnen rädsla, ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar bedömts vara sådana (a. prop. s. 13). För att undvika rättsosäkerhet har dock i straffbestämmelsen preciserats vilka inslag som är oacceptabla i stället för att använda risken för psykisk skada som brottsrekvisit.

I uttrycket ”verklighetstrogen karaktär” avses ligga att skildringen ska upplevas som realistisk av åskådarna, vilket kan vara fallet även om skildringen återger händelser av exempelvis science-fictionkaraktär men har en illusorisk verkan. Med att skildringen ska vara ”ingående” avses främst att den är detaljerad, antingen så att man ser våldet i närbild eller genom att fråga är om långa eller upprepade sekvenser. Program med inslag av våld eller hot som saknar illusorisk verkan träffas inte av förbudet; flertalet tecknade program faller exempelvis utanför. Bestämmelsen omfattar inte heller vissa former av våld där skildringen utgörs av ögonblicksbilder utan närhet till objektet eller ”inte helt kortvariga skildringar av pojkslagsmål, jaktskildringar och liknande där skador e.d. inte återges i detalj” (a. prop. s. 14).

Med våld avses sådant våld som orsakar fysisk skada eller smärta. Uttrycket hot om våld sammanfaller till stor del med hot som är straffbara enligt 4 kap. 5 § brottsbalken som olaga hot, nämligen då någon lyfter vapen mot annan eller annars hotar med en brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person.

Inte bara våldsskildringar utan även skildringar av kvalificerade former av hot liksom förgripelser mot djur omfattas av förbudet. Risken för skadeverkningar hos barn orsakade av sådana skildringar bedömdes i förarbetena vara i stort sett densamma som i fråga om skildringar av våld mot människor (prop. 1980/81:176 s. 13).

Om Statens biografbyrå har godkänt en film eller ett videogram för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år kan inte den som lämnar ut filmen eller videogrammet dömas för otillåten utlämning av teknisk upptagning. Straffbudet gäller inte heller utlämnande av en teknisk upptagning med rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av Biografbyrån. Vidare gäller bestämmelserna inte offentliga förevisningar av filmer eller videogram.

Om en teknisk upptagning med rörliga bilder har försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp

av barn under 15 år kan inte dömas till ansvar. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

Straffet för otillåten utlämning av teknisk upptagning är böter eller fängelse i högst sex månader.

Som angetts i avsnitt 3.5.5 har Statens biografbyrå tillsyn över bestämmelsen i 16 kap. 10 c § brottsbalken i fråga om rörliga bilder. Enligt 19 § samma kapitel får allmänt åtal för otillåten utlämning av teknisk upptagning väckas endast efter medgivande av Biografbyrån, jfr 3 kap. 11 § YGL .

3.8.4. Otillåtet förfarande med pornografisk bild

Enligt 16 kap. 11 § brottsbalken ska den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömas för otillåtet förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning.

Med pornografisk bild avses bild som utan att besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv (prop. 1970:125 s.79 f.). En förutsättning för straffbarhet är att bilden förevisas på eller vid allmän plats. Uttrycket ”allmän plats” har här samma innebörd som i övriga bestämmelser i 16 kap. brottsbalken, dvs. plats inom- eller utomhus, som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten, t.ex. gata, torg, tunnelbane- eller järnvägsstation. Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler, teater- eller biograflokaler o.d. utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Skyltning av pornografisk bild är straffbar inte endast om den förekommer på allmän plats utan även vid sådan plats, t.ex. i ett skyltfönster som vetter mot gata eller annan allmän plats (a. prop. s. 80).

För att skyltning o.d. av pornografisk bild ska vara straffbar krävs att bilden eller bilderna förevisas på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Vid bedömningen av om denna förutsättning är uppfylld bör enligt förarbetena beaktas varje bilds speciella karaktär men även helhetsintrycket av skyltningen eller den förevisning medelst annat liknande förfarande som det gäller (a. prop. s. 80).

3.8.5. Förledande av ungdom

Den som bland barn eller ungdom sprider en skrift, bild eller teknisk upptagning, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, döms enligt 16 kap. 12 § brottsbalken för förledande av ungdom. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen avser yrkesmässig eller annars mera planenlig spridning just till barn och ungdom, t.ex. genom att någon sänder ut reklambroschyrer till skolungdomar eller distribuerar dem i närheten av en skola eller annan samlingsplats för ungdomar. Den torde enligt förarbetsuttalanden omfatta också film (prop. 1970:125 s. 75). Det är vidare klart att den även avser tekniska upptagningar med olika kombinationer av text, stillbilder, rörliga bilder och ljud, liksom även tekniska upptagningar med dator- eller videospel med rörliga bilder i form av datorprogram (prop. 1997/98:43 s. 167).

Varken TF eller YGL är tillämplig på sådana gärningar som avses i lagrummet, dvs. spridning av skrift, bild eller teknisk upptagning bland barn och unga, se 6 kap. 2 § TF och 3 kap. 12 § p. 3 YGL. Det innebär att åtal ska väckas av allmän åklagare eftersom det inte är fråga om ett tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.

4. Internationella regler och överenskommelser

4.1. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

I artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slås fast att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

4.2. Konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen)

Konventionen om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade konventionen 1990 och i dag har i princip alla världens länder anslutit sig (USA och Somalia undantagna). De länder som har ratificerat konventionen har åtagit sig att respektera den och rapportera till en särskild kommitté, FN:s barnrättskommitté, om vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra de rättigheter som erkänns i den. Barn är enligt konventionen varje människa under 18 år om inte barnet blir myndig tidigare enligt lagen som gäller för barnet. Konventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som gäller för barn i hela världen oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen binder medlemsstaterna folkrättsligt och det är regeringen i varje enskilt land som har det yttersta ansvaret för att rättigheterna respekteras i det egna landet.

Konventionen slår fast såväl ekonomiska, sociala och kulturella som politiska och medborgerliga rättigheter som gäller för varje enskilt barn. Artiklarna ska läsas som en helhet. De enskilda bestäm-

melserna ska tolkas med hänsyn till övriga artiklar. Fyra av artiklarna kallas för ”de fyra huvudprinciperna” och är aktuella i tolkningen av de flesta av konventionens bestämmelser. Dessa artiklar är följande:

  • Artikel 2, som slår fast att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt, liksom att varje barn ska skyddas mot diskriminering.
  • Artikel 3, som anger att vid alla åtgärder som rör barn, barnets bästa ska komma i främsta rummet. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
  • Artikel 6, i vilken anges att varje barn har en inneboende rätt till livet och att konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.
  • Artikel 12 behandlar rätt för barn som är i stånd till det att bilda egna åsikter och att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska därvid tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

En annan bestämmelse som är relevant i sammanhanget är artikel 5 som tillerkänner föräldrarna eller andra vårdnadshavare rättigheter och skyldigheter att ge barnet lämplig ledning och råd i utövandet av barnets rättigheter, på ett sätt som överensstämmer med barnets fortlöpande utveckling. Med andra ord ska ett barn med stigande ålder få större möjligheter att själv bestämma över olika sätt att ta vara på sina rättigheter.

Två artiklar, 13 och 17, är av särskild vikt när det gäller medier. Artikel 13 anger att barnet ska ha rätt till yttrandefrihet; en rätt som innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer. Utövandet av rätten till yttrandefrihet får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att respektera andra personers rättigheter eller anseende eller för att skydda den nationella säkerheten, den all-

männa ordningen (ordre public) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Enligt artikel 17 erkänner konventionsstaterna den viktiga uppgift som massmedier utför och åtar sig att säkerställa att barnet har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådana som syftar till att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. För detta ändamål ska konventionsstaterna bland annat uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Detta ska ske med beaktande av bestämmelserna i den ovannämna artikel 13 och artikel 5.

Artikel 15 gäller barnets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sammankomster. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public) för skyddandet av folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter.

Barnkonventionen är en del av den internationella folkrätten. Det finns varken sanktioner eller domstolsförfaranden som kan vidtas mot en konventionsstat som inte uppfyller den. Kritik och påtryckningar är de enda sätten att påverka staterna att leva upp till sina åtaganden enligt barnkonventionen. En särskild kommitté, FN:s barnrättskommitté, har genom konventionen inrättats för att granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av skyldigheterna enligt konventionen. Konventionsstaterna avger periodiska rapporter till barnrättskommittén om vilka åtgärder de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Rapporterna granskas av FN:s barnrättskommitté som för en direkt dialog med regeringarna och sedan utfärdar rekommendationer som ska hjälpa staterna att förbättra sina insatser för att genomföra konventionen.

FN:s generalförsamling antog i maj 2005 det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi. Sverige ratificerade protokollet i december 2006. Protokollet har som mål att bekämpa den omfattande och ökande internationella handeln med barn i syfte att sälja barn, bedriva barnprostitution och barnpornografi. Dessutom syftar protokollet till att bättre uppnå syftena med barnkonventionen och genomförandet av dess bestämmelser om konventions-

staternas ansvar för att garantera att barn skyddas från försäljning, barnprostitution och barnpornografi. Vidare syftar protokollet till en helhetssyn och följaktligen ett heltäckande angreppssätt på problemen med försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi.

Staterna ska enligt protokollet förbjuda försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi enligt bestämmelserna i protokollet. Barnpornografi definieras enligt protokollet som framställning, av vilket som helst slag, av ett barn som deltar i verkliga eller simulerade oförblommerade sexuella handlingar eller varje framställning av ett barns könsorgan för huvudsakligen sexuella syften.

4.3. EU:s åtgärder för skydd av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan

4.3.1. Inledning

Grönboken om skydd av minderåriga och mänsklig värdighet i samband med audiovisuella tjänster och informationstjänster, KOM(96) 483 slutlig, utgjorde startpunkten för arbetet inom EU med skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten på mer bred front. De bestämmelser om skydd för minderåriga etc. som redan dessförinnan fanns i det s.k. TV-direktivet (se avsnitt 4.3.6) gällde nämligen endast TV-sändningar. Med grönboken ville kommissionen fördjupa debatten om villkoren för utarbetande av en enhetlig ram för skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten inom den nämnda tjänstesektorn. Syftet var att bygga upp ett skydd mot spridande av material som är kränkande för den mänskliga värdigheten och skyddet av minderåriga så att de nya tjänsterna skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende.

Samma dag som grönboken antogs (den 16 oktober 1996) antog kommissionen även ett meddelande om olagligt eller skadligt material på Internet. I februari 1997 antog rådet och företrädare för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, en resolution om olagligt och skadligt material på Internet (EGT C 70, 6.3.1997, s. 1). Ett par år senare beslutades Handlingsplan för ett säkrare Internet 1999– 2004 (EGT L 33, 6.2.1999, s. 1 och EGT L 162, 1.7.2003, s. 1). Detta första program resulterade i en gemenskapsfinansiering av ett antal

nationella projekt för att verka för en säkrare Internetanvändning. Det följdes av ett reviderat flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av Internet och ny online-teknik 2005–2008, det s.k. Safer Internet Plus (EGT L 149, 11.6.2005, s. 1). Programmen har ansetts framgångsrika och under 2008 beslutade rådet och parlamentet efter ett förslag från kommissionen att anta ett förnyat program för åren 2009 t.o.m. 2013. Det nya programmet Flerårigt gemenskapsprogram för att skydda barn som använder Internet och annan kommunikationsteknik (EGT L 348/118, 24.12.2008) innehåller några nyheter, framförallt kommer programmet att inte bara omfatta skadligt innehåll på Internet utan också skadligt beteende. Se vidare avsnitt 5.5.2.

4.3.2. Rådets rekommendation om skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten 1998

Rådets rekommendation 98/560/EG om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten antogs den 24 september 1998 (EGT L 270, 7.10.1998, s. 48). Den avser särskilt frågor om skydd av minderåriga och mänsklig värdighet i samband med audiovisuella tjänster och informationstjänster som görs tillgängliga för allmänheten, oavsett spridningssätt, såsom radio- och TV-sändningar, privata direktanslutna tjänster eller tjänster på Internet.

I ingressen till rekommendationen framhåller rådet att det är viktigt att skydda vissa viktiga allmänna intressen, i synnerhet skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten. Det eftersträvade skyddet måste dock ligga inom ramen för de grundläggande principer om privatlivets helgd och yttrandefrihet som kommer till uttryck i artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Alla inskränkningar i dessa rättigheter och friheter måste vara icke-diskriminerande, nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet samt stå i fullständig proportion till de begränsningar de medför.

Rådet rekommenderar medlemsstaterna att utveckla ett förtroendefullt klimat för att främja utvecklingen av industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom att bland annat, som ett komplement till regelverket, främja inrättandet på frivillig

grund av nationella system för skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna. Medlemsstaterna rekommenderas också att stimulera programföretag som står under deras jurisdiktion att på frivillig grund bedriva forskning och prova ut nya sätt att skydda minderåriga och informera tittarna, som ett komplement till regelverken om radio- och TV-sändningar på nationell nivå och gemenskapsnivå.

Berörda branscher och övriga parter rekommenderas bland annat att samarbeta med de berörda myndigheterna för att skapa strukturer som representerar samtliga berörda parter på nationell nivå, att samarbeta vid utarbetandet av uppförandekoder för skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten, liksom att utveckla positiva åtgärder som gynnar minderåriga, exempelvis initiativ i syfte att underlätta bredare tillgång för dem till de audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna, och samtidigt se till att innehåll som kan vara skadligt undviks.

Slutligen uppmanar rådet kommissionen att underlätta skapandet av nätverk mellan de organ som ansvarar för utarbetande och genomförande av nationella system för självreglering som utbytet av erfarenheter och goda metoder på gemenskapsnivå. Kommissionen uppmanas också att främja samarbete och utbyte av erfarenheter och goda metoder mellan strukturerna för självreglering och för hanteringen av anmälningar, liksom att tillsammans med medlemsstaterna främja internationellt samarbete inom de olika områden som omfattas av rekommendationen.

4.3.3. Rådets resolution om märkning av video- och datorspel 2002

I rådets resolution 2002/C 65/02 av den 1 mars 2002 om skydd av konsumenter, i synnerhet ungdomar, genom åldersbaserad märkning av vissa video- och datorspel (EGT C 65, 14.3.2002, s. 2) framhålls betydelsen av att konsumenterna får tillgång till tydlig information avseende bedömning av innehållet och därav följande åldersklassificering om saluförda produkter så att de kan göra ett välinformerat val och i synnerhet ungdomar skyddas från ett potentiellt skadligt innehåll. Rådet uppmanade vidare medlemsstaterna och kommissionen att intensifiera samarbetet med samtliga berörda parter som branschen, innehållsproducenter, konsumenter och ungdomar, om

informations- och erfarenhetsutbyte för att fastställa bästa metoder för åldersbaserad klassificering och märkning av video- och datorspel, med beaktande av kulturell mångfald och olika grader av nationell och lokal känslighet. Kommissionen uppmanades också att bevaka utvecklingen av utformning och användningen av olika metoder för bedömning av innehållet i video- och datorspel samt av deras klassificering och märkning, samt hålla rådet underrättat i mån av behov.

4.3.4. Europaparlamentets och rådets rekommendation med kompletterande skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten 2006

Europaparlamentets och rådets rekommendation 2006/952/EG av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (EGT L 378 27.12.2006, s. 72) berör, som titeln anger, radio- och TV-tjänster samt Internettjänster. Den utgör ett komplement till rekommendationen från 1998 och omfattar den nya tekniska utvecklingen.

Bakgrunden till rekommendationen är uppfattningen att framväxten av ny informations- och kommunikationsteknologi kräver ständig vaksamhet i fråga om skyddet för individen. Det måste säkerställas att innehållet i audiovisuella tjänster och informationstjänster är lagligt, respekterar principen om den mänskliga värdigheten och inte skadar minderårigas utveckling. Målet med rekommendationen är att skapa en europeisk mediemarknad som respekterar såväl yttrandefrihet som konsumenträttigheter. För att nå detta mål behöver åtgärder vidtas på alla nivåer: europeisk nivå, av medlemsstaterna och av industrin och andra berörda parter.

Rekommendationen uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att minderåriga och den mänskliga värdigheten skyddas bättre inom alla audiovisuella och nätverksbaserade informationstjänster. Medlemsstaterna bör överväga att införa rätt till genmäle eller motsvarande i fråga om nätverksbaserade medier.

Medlemsstaterna rekommenderas att främja åtgärder för att göra det möjligt för minderåriga att använda sig av audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster på ett ansvarsfullt sätt,

särskilt genom att öka medvetenheten hos föräldrar, lärare och utbildare om de nya tjänsternas möjligheter och om de medel med vilka de kan göras säkra för minderåriga, särskilt genom mediekunskap eller medieutbildningsprogram och exempelvis genom fortbildning inom ramen för skolutbildningen.

Medlemsstaterna rekommenderas också att uppmuntra industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster att, utan att press- och yttrandefriheten åsidosätts, undvika varje form av diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning i alla audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster och att bekämpa sådan diskriminering. Vidare bör medlemsstaterna understödja utarbetandet av en uppförandekod i samarbete med branschen och regleringsmyndigheter på nationell nivå och gemenskapsnivå. De rekommenderas vidare att främja åtgärder för att bekämpa olaglig Internetverksamhet som skadar minderåriga och göra Internet till ett mycket säkrare medium. Detta kan ske genom införande av en kvalitetsmärkning för tjänsteleverantörer för att användarna ska kunna veta om en viss leverantör arbetar enligt en uppförandekod eller inte.

Industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster liksom andra berörda parter rekommenderas bland annat att utveckla åtgärder till minderårigas fördel, inbegripet initiativ för att underlätta för dem att få ökad tillgång till audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster, samtidigt som man undviker innehåll som kan vara skadligt, exempelvis genom filtersystem. Sådana åtgärder kan innefatta en harmonisering genom samarbete mellan regleringsorgan, självreglerande organ och samregleringsorgan i medlemsstaterna och genom utbyte av bästa praxis när det gäller till exempel system för gemensamma beskrivande symboler eller varningsmeddelanden som anger åldersgrupp eller aspekter av innehållet som har lett till en viss åldersrekommendation, vilket skulle hjälpa användarna att bedöma innehållet i audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster. Detta kan ske exempelvis genom de åtgärder som anges i bilaga III:

a) Systematiskt ge användarna tillgång till ett effektivt filtersystem

som kan uppdateras och är lätt att använda när de tecknar abonnemang hos en Internetleverantör.

b) Erbjuda tillgång till särskilda tjänster som är avsedda för barn

och försedda med automatiska filtersystem som hanteras av Internetleverantörer och mobiltelefonoperatörer.

c) Införa incitament för att tillhandahålla en regelbundet upp-

daterad beskrivning av tillgängliga webbplatser som gör det lättare att klassificera webbplatser och bedöma deras innehåll.

d) Publicera banners (webbannons el. banderoll/stor tidningsrubrik)

på sökmotorer för att rikta uppmärksamheten mot tillgänglig information både om ansvarsfull användning av Internet och om telefonjourer.

Andra rekommenderade åtgärder är att undersöka möjligheten att skapa filter som förhindrar att information som kränker människans värdighet sprids på Internet, att utarbeta åtgärder för att öka användningen av system för innehållsmärkning för material som sprids på Internet samt att överväga effektiva metoder för att undvika och bekämpa diskriminering i tjänsterna och för att främja en varierad och realistisk bild av kvinnors och mäns möjligheter och förmåga i samhället.

4.3.5. Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om skydd av minderåriga för video- och onlinespel 2008

Kommissionens meddelande den 22 april 2008, KOM(2008) 207 slutlig, tar sikte på konsumentskydd, särskilt skydd av minderåriga, vid användande av TV- och datorspel. Kommissionen genomförde en enkätundersökning bland samtliga medlemsländer för att få reda på hur starkt konsumentskyddet i fråga om TV- och datorspel är i de olika länderna. En första slutsats som kommissionen drog var att de flesta medlemsstaterna tillämpar PEGI-systemet för dator- och TV-spel som inte är nätverksbaserade (offlinespel). PEGI-systemet beskrivs närmare i avsnitt 4.5.1. Den stora majoriteten av dessa medlemsstater har dessutom lagstiftning på området och ganska många har nyligen förbättrat lagstiftningen eller står i begrepp att göra det. Några medlemsländer har till och med baserat denna lagstiftning på PEGI.

I fråga om nätverksbaserade spel är läget enligt kommissionen ett annat. Majoriteten av medlemsstaterna har inte någon särskild lagstiftning för online-spel, men en del av dem gör bedömningen att lagstiftningen för offlinespel är analogt tillämplig och andra använder PEGI On-line som lanserades i juni 2007.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att i sina nationella system integrera det informations- och klassificeringssystem som PEGI och PEGI On-line använder. Vidare uppmanas TV- och datorspelsindustrin samt konsolindustrin att ytterligare förbättra PEGI och PEGI On-line-systemen (i synnerhet att regelbundet uppdatera kriterierna för åldersklassificering och innehållsdeklaration), att marknadsföra PEGI mer aktivt och att få fler företag att använda systemet. Vidare uppmärksammar kommissionen de problem som kan uppstå med nätverksbaserade spel, såsom ålderskontroll och möjliga faror för unga konsumenter relaterade till s.k. chat rooms som är förbundna med sådana spel, och uppmanar medlemsstaterna och andra intressenter att samarbeta för att nå innovativa lösningar. Medlemsstaterna och berörda parter uppmanas också att utvärdera möjliga negativa och positiva effekter av TV- och datorspel, särskilt hälsofrågor. Likaså uppmanas alla parter som berörs av detaljhandelsförsäljning att inom två år enas om en paneuropeisk uppförandekod om försäljning av spel till minderåriga och om åtaganden att öka medvetenheten om PEGI-systemet bland föräldrar och barn. Samtidigt välkomnar och stödjer kommissionen ytterligare ansträngningar för att uppnå ett självreglerande eller samreglerande åldersklassificeringssystem som är Europatäckande och som gäller för alla medier.

4.3.6. TV-direktivet och AV-direktivet

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23–30, Celex 31989L0552) ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60–70, Celex 31997L0036), har som syfte att underlätta för gränsöverskridande TV-sändningar i Europa och att därmed bidra till den inre marknadens framväxt. Direktivet beslutades av rådet 1989 och reviderades första gången 1997. Direktivet har

genomförts i svensk rätt i första hand genom bestämmelser i radio-_och_TV-lagen (1996:844) och i marknadsföringslagen (1995:450).

I direktivets artikel 22 (ändrad 1997) föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV-sändningar från TV-programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Dessa åtgärder ska utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Om sådana program sänds i okodad form ska medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden.

I artikel 22 a anges att medlemsstaterna också ska säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Genom artikel 22 b fick kommissionen i uppdrag att följa upp bestämmelsernas tillämpning.

Den 19 december 2007 trädde Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, EGT L 332, 18.12.2007, s. 27 (AV-direktivet) i kraft. Med direktivet förenklas och moderniseras TV-direktivets regler för att uppnå förbättrade villkor för den europeiska audiovisuella sektorn. För att skapa mer konkurrensneutrala förutsättningar för alla tjänsteleverantörer har direktivets tillämpningsområde utökats så att det inkluderar sådana audiovisuella medietjänster som sker på den enskildes begäran, s.k. beställtjänster. Det har införts ett antal basregler som gäller för alla audiovisuella medietjänster. För traditionella TV-tjänster finns därutöver mer detaljerade innehållsregler. Direktivet ska vara genomfört två år efter ikraftträdandet, dvs. den 19 december 2009.

AV-utredningen (dir. 2007:133 och 2008:33) överlämnade den 15 december 2008 betänkandet En ny radio- och TV-lag, SOU 2008:116, till chefen för Kulturdepartementet. Betänkandet innehåller förslag till bl.a. de ändringar som krävs för att direktivet ska kunna genomföras i svensk rätt. Förslagen bereds för närvarande i

Regeringskansliet och en remiss avses att överlämnas till Lagrådet i början av juni 2009.

I likhet med det nu gällande TV-direktivet är AV-direktivet ett s.k. minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna måste garantera att minst de regler som direktivet innehåller upprätthålls för den nationella marknaden. Utöver detta kan medlemsstaterna ha striktare eller mera detaljerade regler.

Den tidigare nämnda bestämmelsen om skydd för minderåriga i artikel 22 i TV-direktivet har inte förändrats i AV-direktivet. En nyhet i AV-direktivet är däremot att det införts en bestämmelse om skydd för minderåriga även i fråga om audiovisuella tjänster som sänds på den enskildes begäran. Enligt artikel 3 h ska medlemsstaterna nämligen vidta lämpliga åtgärder för att se till att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls på begäran av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana audiovisuella medietjänster på begäran (se vidare avsnitt 3.6).

Enligt AV-direktivet ska de tidigare nämnda artiklarna 22 a och 22 b utgå. I stället införs en artikel 3 b som är tillämplig på samtliga audiovisuella tjänster och som innebär att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av medietjänstföretag under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

4.3.7. Kommissionens strategi för mediekunskap i den digitala tidsåldern

Kommissionen har i meddelandet En europeisk strategi för mediekunskap i den digitala miljön till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén den 20 december 2007, KOM(2007) 833 slutlig, tagit fram en strategi för mediekunskap i den digitala miljön. Strategin är ett komplement till framför allt bestämmelserna i AV-direktivet och programmet Media 2007 som ger stöd till den europeiska TV- och filmindustrin. Huvudsyftet med meddelandet är att framhäva och främja bästa praxis i mediekunskap på europeisk nivå och att föreslå åtgärder.

Mediekunskap definieras som möjligheten att få tillgång till media, att förstå och kritiskt utvärdera olika aspekter av media och medieinnehåll och att skapa kommunikationer i en rad olika sammanhang. Mediebudskap är informationsinnehåll och kreativt innehåll som ingår i texter, ljud och bilder som bärs av olika former av kommunikation, inbegripet television, bio, video, webbplatser, radio, videospel och virtuella gemenskaper. I meddelandet fokuseras på tre områden: Kommersiell kommunikation, audiovisuella verk och Internet. När det gäller mediekunskap för Internet innebär den

  • att ge användarna verktyg för att kritiskt värdera innehållet på nätet
  • att främja den digitala kreativiteten och produktionsfärdigheterna och främja medvetenheten om upphovsrättsfrågor
  • att säkerställa att informationssamhällets fördelar kan njutas av alla (e-tillgänglighet)
  • att främja medvetenheten om hur sökmotorer fungerar och att lära sig att använda sökmotorerna på ett bättre sätt.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att bl.a. uppmuntra de myndigheter som har ansvar för reglering av audiovisuell och elektronisk kommunikation att bli mer engagerade och samarbeta för att förbättra mediekunskapen och att utveckla och tillämpa uppföranderegler och, i lämpliga fall, ramar för samreglering tillsammans med alla berörda parter på nationell nivå och att främja initiativ för självreglering.

4.4. Europarådets arbete med frågan om skydd av minderåriga

Europarådets arbete för skydd av minderåriga utgår från Europakonventionen. Under de senaste tjugo åren har ett antal rättsliga instrument och politiska deklarationer antagits för att understryka medlemsstaternas ansvar för att balansera yttrande- och informationsfrihet med andra viktiga fri- och rättigheter, däribland skydd för minderåriga. Flera konventioner finns också som behandlar barns rättigheter, t.ex. 2007 års konvention om skyddet för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuellt våld (CETS No 201).

År 2006 antog Europarådet en rekommendation till medlemsstaterna om att ge barn makt i den nya informations- och kommunikationsmiljön, Rec(2006) 12. Rekommendationen uppmärksammar möjligheter och risker som den nya informationsmiljön medför i förhållande till minderåriga. Medlemsstaterna uppmanas att arbeta för ökad mediekompetens bland barn och unga och förordar forskningsinsatser på området.

En politisk deklaration antogs av ministerrådet i februari 2008 om skyddet för barns värdighet, säkerhet och privatliv på Internet. I dokumentet uppmärksammas riskerna för att de spår barn och ungdomar, ofta ovetande, lämnar efter sig på Internet kan utnyttjas på olika sätt. Medlemsstaterna uppmanas att tillsammans med branschens aktörer undersöka möjligheten att tillse att användargenererat material inte sparas eller förs vidare på Internet.

Europarådet har under de senaste åren också arbetat aktivt tillsammans med branschaktörer för att ta fram riktlinjer om hur skyddet för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som t.ex. yttrandefriheten, bör tolkas av tjänsteleverantörer i det nya informationssamhället. Riktlinjer har tagits fram för såväl Internetoperatörer som tjänsteleverantörer av online-spel.

4.5. Internationella branschöverenskommelser m.m.

4.5.1. PEGI-systemet för märkning av dator- och TV-spel

För att öka informationen till konsumenterna har dataspelsbranschen enats om ett åldersmärkningssystem som används på produkter som distribueras i trettio europeiska länder. Systemet har funnits sedan 2003 och kallas PEGI, Pan European Game Information (paneuropeisk spelinformation). Det är den europeiska branschorganisationen ISFE (Interactive Software Federation of Europe), ett alleuropeiskt handelsorgan för tillverkare av spelkonsoler och spelutgivare, som har tagit initiativet till systemet och som administrerar det. Det praktiska genomförandet av systemet har överlämnats åt klassifikationsorganet NICAM (Netherlands Institute for the Classification of Audiovisual Media).

PEGI-märkningen bygger på redan befintliga europeiska system. Vid utarbetandet av bedömningsgrunderna för märkningen har representanter från bl.a. myndigheter samt konsument- och föräldraorganisationer deltagit. Märkningen har utformats för att möta olika

kulturella normer och attityder i de deltagande länderna. PEGIsystemet är frivilligt och gäller bara för de medlemmar av ISFE som har undertecknat uppförandekoden. Systemet stöds av de stora tillverkarna av spelkonsoler, t.ex. PlayStation, Xbox och Nintendo samt av utgivare av TV- och datorspel i hela Europa.

PEGI-märkningen anges på både fram- och baksidan av omslagen till TV- och datorspelen. Systemet består av en kombination av åldersmärkning och en innehållsdeklaration. Åldersklasserna är 3+, 7+, 12+, 16+ och 18+. Därutöver ges information om spelets innehåll med hjälp av vissa symboler på baksidan av förpackningen. Innehållssymbolerna indikerar om spelet skildrar någon form av diskriminering eller innehåller skildringar som kan uppmuntra till diskriminering, om spelet skildrar eller refererar till bruk av droger, om spelet kan upplevas som skrämmande för små barn, om spelet innehåller grovt språkbruk, om spelet innehåller nakenhet eller sexuellt beteende eller sexuella referenser, om spelet innehåller skildringar av våld, om spelet uppmuntrar eller lär ut spel om pengar och slutligen om spelet kan spelas online.

Syftet med PEGI är att ge föräldrar och köpare vägledning om ett spels innehåll för att bedöma om det är lämpligt för en viss åldersgrupp. T.ex. innebär märkningen 7+ att spelet kan innehålla material som kan uppfattas som olämpligt för personer under 7 år. Det säger däremot inget om vad en viss åldersgrupp kan ha för utbyte av spelet, eller om spelets svårighetsgrad. Märkningen talar i stället om att personer under den ålder som anges avråds från att ta del av innehållet.

Klassificeringarna görs av spelutgivarna själva genom att de fyller i ett utvärderingsformulär med vissa frågor. Med utgångspunkt från svaren på dessa frågor ges en åldersrekommendation. Fr.o.m. den 1 maj 2009 kontrolleras därefter alla spel av NICAM för att säkerställa att åldersrekommendationen är korrekt innan de får en licens från NICAM att använda en viss åldersmärkning och vissa innehållssymboler.

Den som är missnöjd med NICAM:s klassificering kan överklaga till en särskild och oberoende överklagandenämnd. Nämnden avgör tvister mellan utgivare och NICAM och prövar även klagomål om åldersmärkning från allmänheten. Bland ledamöterna i nämnden finns experter på skydd av barn och på barnpsykologi liksom lärar- och föräldrarepresentanter. I de fall ett överklagande leder till att ett spel ska ges en högre åldersmärkning än den tidigare beviljade dras försäljningen av spelet omedelbart in till dess att

spelets förpackning kan förses med rätt åldersmärkning. Denna risk för merkostnader säkerställer en viss försiktighet hos utgivarna när de åldersmärker spel.

Om ett företag som anslutit sig till PEGI-systemet inte följer de föreskrivna reglerna om märkning eller marknadsföring kan det drabbas av sanktioner på avtalsrättslig grund. Genomförandekommittén, PEC, beslutar om sanktioner som bland annat kan vara ett temporärt eller permanent borttagande av en produkt från PEGI:s åldersklassificeringssystem eller utdömande av böter mellan 1 000 och 500 000 euro per överträdelse (PEGI Code of Conduct for the European Interactive Software Industry regarding age ration labelling, promotion and advertising of interactive software products).

4.5.2. PEGI On-line

Sedan juni 2007 finns även en PEGI-märkning för spel som spelas online, PEGI Online, vilken utgör ett komplement till PEGI-systemet (se föregående avsnitt). Definitionen av ett online-spel är ett digitalt spel som kräver en nätverksuppkoppling för att kunna spelas. Det är inte bara spel som spelas på Internet som avses utan även sådana som spelas via konsoler, mobiltelefoner eller s.k. peer-topeer-nätverk.

Spel som inte kräver en nätverksuppkoppling utan bara använder Internet för att visa högsta poäng, ladda ner spelelement och utväxla data omfattas däremot inte av definitionen (www.pegionline.eu/sv/index/id/206/).

Genom att spelare kan generera innehåll som medspelarna kan ta del av utan att spelleverantören dessförinnan kan kontrollera det finns inga garantier för att det inte förekommer innehåll som är olämpligt för den avsedda åldersgruppen att ett spel har en viss åldersklassificering. Det kan exempelvis förekomma olämpligt eller grovt språk, mobbning i samband med kommunikation mellan spelare i spelet, osportsligt uppträdande som fusk, manipulationer eller aggressivitet mot andra spelare. Dessutom kan det finnas länkar till webbplatser som innehåller material som inte är lämpligt för minderåriga.

Syftet med PEGI Online är att ge minderåriga ett bättre skydd mot olämpligt innehåll i onlinespel och att utbilda föräldrar om riskerna med onlinespel. Märkningen är tänkt att underlätta för föräldrar och andra vid köp av spel genom att på ett lättbegripligt

och tillförlitligt sätt ge information om spelets innehåll och rekommenderad ålder. I de fall ett spel säljs i butik ska PEGI Onlinemärkningen finnas på förpackningen. Om i stället spelet spelas direkt på Internet ska märkningen finnas på webbplatsen.

För att en leverantör ska få använda PEGI Online-märkningen måste denne uppfylla kraven i PEGI Online Safety Code. Enligt denna kod är leverantören förpliktad att följa vissa säkerhetsregler. För det första måste spelinnehållet åldersklassificeras, antingen i det vanliga PEGI-systemet eller i något av de vedertagna systemen i Europa. Leverantören ska också se till att det finns lämpliga rapporteringsfunktioner så att speldeltagare som upptäcker olämpligt innehåll i spelet eller på webbplatsen kan informera leverantören om detta. Vidare förbinder sig leverantören att hålla spelet eller webbplatsen fritt från innehåll som är olagligt, rasistiskt, nedsättande, skadligt, hotfullt, obscent eller som kan störa minderårigas utveckling. Därutöver måste leverantören ha en konsekvent integritetspolicy och i sina avtal med spelare ha vissa regler för hur man uppför sig i spelet (www.pegionline.eu/sv/index/).

4.5.3. The European Broadcasting Unions (EBU) riktlinjer för TV-program med våldsskildringar

EBU är en sammanslutning av nationella radio- och TV-företag och är världens största i sitt slag. Organisationen arbetar för att främja samarbete mellan programföretag och underlätta utbytet av audiovisuellt innehåll, samt för att stärka kunskapen om public serviceföretag bland beslutsfattare. EBU har 75 aktiva medlemmar från 56 länder i Europa. Dessutom finns 45 associerade medlemmar runt om i världen.

EBU har inte någon uppförandekod beträffande skydd av minderåriga mot skadligt medieinnehåll. Däremot har organisationen tagit fram riktlinjer för sändningar av program med våldsskildringar. Riktlinjerna innebär i korthet bland annat följande. Vid sändning av program med inslag av våldsskildringar bör programbolagen överväga tidpunkten för sändning. Publiken bör också förvarnas på lämpligt sätt. Före en viss lämplig tidpunkt på kvällen bör alla program passa för en publik som består av en hög andel barn. Efter denna tidpunkt bär föräldrar ett stort ansvar för vad barn tittar på.

När det gäller nyhetssändningar och dokumentärer måste skildringar av våld accepteras. I sådana skildringar måste emellertid offrets

och andra berördas värdighet och andra personliga rättigheter respekteras. I riktlinjerna anges vidare att valet av material måste bero på vid vilken tidpunkt på dagen nyhetsprogrammet kommer att sändas.

Skildringar av våld i program som riktar sig till barn ska göras med särskild försiktighet och hänsyn ska tas till att barn och unga är mer lättpåverkade än vuxna individer.

4.5.4. Avtal om säkerhet på sociala nätverkssajter

Den 10 februari 2009 ingick EU-kommissionen ett avtal med 17 sociala nätverkssajter i syfte att skydda ungdomar under 18 år mot bl.a. grooming och nätmobbning. Genom avtalet har sajterna förbundit sig att ha en rapportfunktion väl synlig för att exempelvis mobbning eller trakasserier ska kunna anmälas. Alla personer som är under 18 år ska i sina profiler ha standardinställningen ”privat” och de ska inte heller vara sökbara. Avtalet innebär vidare en skyldighet för sajterna att göra sekretessinställningar tydligare och att i högre grad begränsa barn från sajter som riktar sig till vuxna. Bland de nätverkssajter som undertecknat avtalet finns bl.a. Facebook, Google/YouTube, Microsoft Europe, Myspace, Sulake/Habbo Hotel och Yahoo/Europe. Ännu har inga svenska ungdomssajter undertecknat avtalet, men Medierådet arbetar med frågan tillsammans med branschen och andra aktörer.

Enligt avtalet skulle sajterna rapportera till EU-kommissionen om hur de kommer att leva upp till de avtalade kraven senast i april 2009.

5. Den nuvarande arbets- och ansvarsstrukturen

5.1. Inledning

I utredningens uppdrag ingår att kartlägga och beskriva den nuvarande arbets- och ansvarsstrukturen för skydd av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan mellan olika statliga aktörer, mediebranscherna och intresseorganisationer.

5.2. Statliga aktörer m.m.

5.2.1. Statens biografbyrå

Statens biografbyrå inrättades år 1911 i samband med att de första bestämmelserna om filmcensur infördes. Huvuduppgiften har alltsedan starten varit att förhandsgranska och godkänna filmer för offentlig visning.

Enligt 1 § första stycket förordningen (2007:1182) med instruktion för Statens biografbyrå (i det följande benämnd Biografbyråns instruktion) prövar Biografbyrån enligt filmgranskningslagen om framställningen i en film eller ett videogram ska godkännas för visning vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Myndigheten ska också, enligt andra stycket i paragrafen, utöva tillsyn över lagens efterlevnad och över efterlevnaden av 16 kap.10 b och 10 c §§brottsbalken, när det gäller rörliga bilder i filmer och videogram. Vidare ska Biografbyrån föra ett register över videogramdistributörer enligt 15 § filmgranskningslagen. Slutligen har Biografbyrån enligt tredje stycket i det aktuella lagrummet till uppgift att pröva frågor om medgivande till åtal och att lämna yttrande enligt 16 kap. 19 § brottsbalken.

Granskningsverksamheten har beskrivits närmare i avsnitt 3.5.3 och 3.5.4. Frågan om framställningen i en film eller ett videogram ska godkännas för visning vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning (granskningsärende) ska enligt 5 § i Biografbyråns instruktion prövas av en eller flera censorer.

En närmare redogörelse för Biografbyråns organisation och ekonomi finns i avsnitt 10.2.

5.2.2. Medierådet

Medierådet bildades 1990 som en kommitté (U 1990:03) under dåvarande Utbildningsdepartementet. Rådets officiella namn är Rådet mot skadliga våldsskildringar. Medierådet är fortfarande en kommitté men lyder numera under Kulturdepartementet. Rådet arbetar med frågor om mediepåverkan och barns och ungas mediesituation i syfte att minska riskerna för skadlig påverkan.

När Våldsskildringsrådet bildades var det i syfte att skydda konsumenterna mot det ökande utbudet av våldsskildringar som följde av den snabba tillväxten av hemvideomarknaden under 1980-talet. Medierådets ursprungliga uppdrag har förändrats påtagligt genom tilläggsdirektiv. Till en början gällde uppdraget endast det s.k. videovåldet. I dag omfattar det också andra former av skadlig mediepåverkan och alla rörliga bildmedier, alltså även nya medier som datorspel och Internet.

Genom ett första tilläggsdirektiv år 1998 (dir 1998:110) utvidgades rådets uppdrag med anledning av antagandet av Europeiska unionens råds rekommendation (98/560/EG). Rekommendationen syftar till att stärka skyddet för minderåriga och den mänskliga värdigheten genom självreglering inom såväl traditionella audiovisuella medier som nya elektroniska medier. Rådet fick då ansvar för att informera, följa och stödja mediebranschernas självreglerande arbete i enlighet med nämnda rekommendation.

Bland annat på grund av de stora förändringar som ägt rum inom mediesektorn uppstod behov av en omfattande revidering av rådets uppdrag. En sådan kom till stånd genom ett tilläggsdirektiv år 2003 (dir. 2003:75). Härigenom fick rådet i uppdrag att inrikta sin verksamhet på barns och ungas mediesituation i syfte att minska riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och unga. Med barn och unga avses personer under 18 år.

Rådets verksamhet omfattar numera såväl traditionella som nya elektroniska rörliga bildmedier, t.ex. film, TV, video, dvd, datorspel, TV-spel och Internet. Enligt tilläggsdirektivet ska rådet också ägna våldsskildringar och pornografi särskild uppmärksamhet samt ha ett tydligt genusperspektiv på sitt arbete. Rådet ska även delta i arbetet med att bekämpa förekomsten av olagligt innehåll i medierna.

Medierådets uppgifter efter juni 2003 kan beskrivas enligt följande.

  • Medierådet ska vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga.

Uppgiften innebär att rådet kontinuerligt följer och analyserar medieutvecklingen. En källa för detta arbete är faktaartiklar och debattinlägg som kommer in via rådets pressklippsbevakningsarkiv samt artiklar på Internet. Medierådet lämnar varje år en beskrivning av verksamheten till Radio- och TV-verkets publikation Medieutveckling. Publikationen innehåller fakta om den svenska mediemarknaden med fokus på radio, TV och press samt ger en översiktlig bild av hur den svenska mediemarknaden och branschstrukturen ser ut i dag.

  • Medierådet ska följa forskningen om mediepåverkan. Genom upplysning samt kontinuerlig och tydlig information ska rådet sprida fakta och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna.

Rådet presenterar fortlöpande nya rapporter och studier inom medieområdet för allmänheten genom artiklar och länkar på rådets webbplats. Genom ett nyhetsbrev som kommer ut varje månad informeras prenumeranterna om uppdateringar på webbplatsen. Under 2008 har månadsbrevet gått ut till 2 700 prenumeranter. En stor del av förfrågningar från lärare, privatpersoner, elever, myndigheter m.m. besvaras via webbplatsen. På webbplatsen publiceras även exempel ur den dagliga mediedebatten, information om Medierådet och om mediepåverkan. Genom webbplatsen finns det också möjlighet att beställa eller ladda ned informationsmaterial, som för närvarande uppgår till 92 publikationer. Rådet har under 2008 för tredje gången genomfört och publicerat undersökningen ”Ungar & Medier” där 2 000 barn och unga i åldrarna 9–16 år samt 2 000 föräldrar till barn i samma åldrar har svarat på frågor om medieanvändning. Under-

sökningen ger möjligheter att jämföra vuxna och barns bild av medievardagen. Genom undersökningen förstärks rådets kunskap om barns och ungas medieanvändning. Under de två månaderna från lanseringen den 13 oktober 2008 till årsskiftet 2008/2009 hade 2 250 exemplar av rapporten beställts och 1 600 nedladdningar från webbplatsen skett. Medierådet har utvecklat en s.k. verktygslåda i en EU-finansierad kampanj som heter Det unga Internet. I verktygslådan samlas och distribueras informationsmaterial, framförallt till skolan. Under 2008 har 190 000 exemplar beställts av rådets informationsmaterial, inklusive material som har producerats inom kampanjen Det unga Internet. De populäraste informationsmaterialen under 2008 var Tio tips till föräldrar om Internet, Tips till vuxna om barn/unga och mobiltelefoner samt Information till föräldrar med dator- och TV-spelande barn.

  • Medierådet ska genom konstruktiva och kontinuerliga kontakter driva på mediebranschernas självreglering.

Rådet har ett samarbete med Dataspelsbranschen (se avsnitt 5.3.2). Samarbetet går ut på vidareutveckling och uppdatering av informationsbroschyrer och kampanjer mot återförsäljare. Medierådet har även ett samarbete med IT&Telekomföretagen (se avsnitt 5.3.3) och BitoS (se avsnitt 5.3.4). Medierådet deltar aktivt i nätverk om barns och ungas Internetanvändning, exempelvis Fryshusets ”Nätvandrare” (se avsnitt 5.4.5) och World Internet Institute. Rådet är representerat i PEGI-samarbetet om åldersmärkning av datorspel (se avsnitt 4.5.1 och 4.5.2) genom en plats i systemets ”Advisory Board” sedan starten 2003. Efter 2006 har rådets inflytande över systemet ökat genom medlemskap i PEGI:s Criteria Committé.

Rådet har även kontakter med Internetbranschen i syfte att öka säkerhetsrutinerna på sajter som vänder sig till ungdomar.

  • Medierådet ska verka för ökad mediekunskap i skolan.

Inom ramen för kampanjen Det unga Internet hålls seminarier för bl.a. lärare, rektorer, skolpolitiker, socialtjänst och elevhälsovård. Ett nätverk av s.k. regionala informatörer har byggts upp för att sprida kunskap om Det unga Internet. Nätverket förses fortlöpande med ny information från Medierådet.

  • Genom samarbete med skola, föreningsliv, opinionsgrupper m.fl. – samt när det gäller olagligt innehåll med ansvariga brottsbekämpande myndigheter – ska rådet skydda och stärka barn och unga i det nya medielandskapet.

Medierådets nationella nätverk av samarbetspartner är omfattande. Samarbetet kan exempelvis bestå i projekt för utarbetande av informationsmaterial eller att rådet respektive samarbetspartnerna medverkar som gäster vid olika arrangemang. Exempel på samarbetsparter är Rikskriminalpolisen, Post- och telestyrelsen, Barnombudsmannen, BRIS, Friends, IT&Telekomföretagen, Microsoft och Telenor. I november 2008 anordnade Nordiska ministerrådet och Kulturdepartementet, i samarbete med Nordicom (se avsnitt 5.2.9) och Medierådet en konferens om barns och ungas medievanor och mediekonsumtion, ”Digital turist för en dag”. Medierådets kansli deltar regelbundet i nätverksmöten med mediemyndigheterna Statens biografbyrå, Granskningsnämnden för Radio och TV, Radio- och TV-verket samt Presstödsnämnden.

  • Medierådet ska följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

Sedan 2002 har rådet drivit projekt med stöd av EU kommissionens handlingsprogram – Safer Internet Programme – som syftar till att skapa en säkrare användning av Internet och andra nya medier bland barn och unga. Sedan 2005 är Medierådet svensk ”awareness node” i det europeiska nätverket Insafe. Insafe består av 27 nationella noder som har ett omfattande samarbete.

Det svenska projektet i detta samarbete är kampanjen Det unga Internet som Medierådet driver tillsammans med BRIS (se avsnitt 5.4.1). Syftet med kampanjen är att öka medvetenheten och uppmuntra till dialog mellan barn och vuxna om säkert användande av Internet och visa på mediets fördelar, utveckla och sprida verktyg och metoder för en säkrare användning av nätet, stödja kunskap om Internet och källkritik och lära barn att hantera nya medier på ett ansvarsfullt sätt samt samarbeta med viktiga aktörer för att tillsammans öka medvetandet om Internetsäkerhet. Kunskapsspridningen sker genom utbildning av olika personalgrupper som kommer i kontakt med barn och unga i sitt arbete.

En närmare redogörelse för Medierådets organisation och ekonomi finns i avsnitt 10.3.

5.2.3. Granskningsnämnden för radio och TV

Granskningsnämnden för radio och TV har som huvudsakligt uppdrag att övervaka att svenska radio- och TV-sändningar följer bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen (1996:844), RTVL, och programföretagens sändningstillstånd. Detta sker genom att nämnden i efterhand granskar sända radio- och TV-program. Oftast utgår granskningen från anmälningar men i vissa fall tar nämnden initiativ till granskning av enstaka program eller längre sändningar.

Nämndens uppgifter är enligt 1 § förordningen (2007:1183) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV (i det följande benämnd Granskningsnämndens instruktion) att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten. I granskningen ingår kontroll av att den som på grund av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första, tredje, fjärde och femte styckena RTVL har rätt att sända ljudradio- och TV-program, utövar denna rätt i enlighet med det tillstånd för programverksamheten som gäller. Myndigheten ska också följa innehållet i utländska ljudradio- och TV-sändningar som riktas till den svenska allmänheten. De närmare bestämmelserna om de uppgifter Granskningsnämnden har i fråga om efterhandsgranskning av program finns i RTVL (2 § Granskningsnämndens instruktion).

Enligt 9 kap. 2 § RTVL övervakar Granskningsnämnden genom granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med den lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna.

De bestämmelser som Granskningsnämnden övervakar och som är avsedda att skydda minderåriga finns alltså dels i RTVL, dels i de enskilda programföretagens sändningstillstånd. De programföretag som har tillstånd att sända TV i marknätet, t.ex. SVT, UR och TV4, har villkor i sina sändningstillstånd om att de ska ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Bestämmelsen tillämpas vid bedömning av program som innehåller eller behandlar t.ex. våld, sex och droger och innebär att programföretagen då ska visa varsamhet. I 6 kap. 2 § RTVL finns vidare en bestämmelse som gäller för alla programföretag, oavsett sändnings-

teknik och tillståndskrav. Den innebär att program som innehåller ingående verklighetstrogna våldsskildringar eller pornografiska bilder måste vara försedda med en varning. De får inte sändas på sådan tid och på sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se dem om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Om Granskningsnämnden efter granskning anser att ett programföretag har brutit mot tillståndsvillkor eller mot RTVL:s bestämmelser kan den vidta vissa sanktioner, t.ex. förelägga programföretaget att offentliggöra nämndens beslut (se vidare avsnitt 3.6). Enligt 9 kap. 2 § RTVL ska Granskningsnämnden, om den finner att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 §, göra en anmälan om förhållandet till Justitiekanslern.

Granskningsnämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare (9 kap. 3 § RTVL). Ledamöterna utses av regeringen för en period av tre år. Den nuvarande ordföranden och vice ordföranden är domare i Högsta domstolen respektive Regeringsrätten medan övriga ledamöter kommer från andra verksamhetsområden och har erfarenhet av frågor som rör samhälle, kultur och massmedia. Granskningsnämnden har för närvarande tolv anställda och det är dessa som sköter den löpande verksamheten. Arbetet leds av en direktör som utses av regeringen och som måste ha domarerfarenhet (4 och 15 §§ Granskningsnämndens instruktion).

5.2.4. Barnombudsmannen

Barnombudsmannen är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt konventionen om barnets rättigheter (se avsnitt 4.2). Barnombudsmannen inrättades 1993 och verksamheten regleras i huvudsak i lagen (1993:335) om Barnombudsman och förordningen (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen. Enligt regelverket är det Barnombudsmannens uppgift att driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. Därvid ska Barnombudsmannen särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen. Inom sitt verksamhetsområde ska Barnombudsmannen därutöver hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen ska tillgodoses, infor-

mera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder i övrigt, företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten, samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor, samt följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning.

Barnombudsmannen har ingen behörighet att utöva tillsyn över andra myndigheter och kan inte ingripa i enskilda fall. Däremot kan ombudsmannen uppmana förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting att lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen. Den som fått en sådan uppmaning är skyldig att besvara den och är också skyldig att på ombudsmannens uppmaning komma till överläggningar med denne. Barnombudsmannen rapporterar varje år till regeringen om sin verksamhet och om de frågor om barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen behöver ha kännedom om.

En central del i Barnombudsmannens arbete är att delta i den allmänna debatten, skapa opinion i angelägna frågor och påverka beslutsfattares och allmänhetens förhållningssätt i barn- och ungdomsfrågor. För att få information om barns och ungas inställning i olika frågor har Barnombudsmannen regelbundna kontakter med barn och ungdomar (www.bo.se).

5.2.5. Ungdomsstyrelsen

Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet under Integrations- och jämställdhetsdepartementet som har i uppdrag att arbeta för att unga ska få tillgång till inflytande och välfärd.

Enligt 1 § förordningen (2007:1140) med instruktion för Ungdomsstyrelsen (i det följande benämnd Ungdomsstyrelsens instruktion) har Ungdomsstyrelsen ett övergripande ansvar för att de nationella ungdomspolitiska målen får genomslag inom olika samhällssektorer. I instruktionens 2 § anges att Ungdomsstyrelsen särskilt ska

  • ansvara för att det finns samlad kunskap om ungdomars levnadsvillkor och sprida denna kunskap på nationell och lokal nivå,
  • göra samordnade uppföljningar av statliga insatser för ungdomar och verka för att ungdomsperspektivet utvecklas i statliga myndigheters verksamheter,
  • verka för att kommunerna utvecklar en kunskapsbaserad ungdomspolitik och stödja denna utveckling, och
  • verka för förnyelse och utveckling av ungdomars fritids- och föreningsverksamheter.

Därtill fullgör Ungdomsstyrelsen uppgifter enligt flera förordningar om statsbidrag till olika organisationer och verksamheter, t.ex. enligt förordningen (2001:1060) om statsbidrag till ungdomsorganisationer och förordningen (2002:989) om statligt stöd för verksamhet som förebygger och motverkar diskriminering, se 3 § Ungdomsstyrelsens instruktion.

Vidare är Ungdomsstyrelsen enligt 5 § andra stycket instruktionen nationellt kontor för de EU-program inom ungdomsområdet som regeringen beslutar. Ungdomsstyrelsen ansvarar för att programmen genomförs i Sverige. Myndigheten är organiserad i fyra enheter. Enheten för organisationsstöd fördelar statsbidrag till ungdomsorganisationer och etniska organisationer, antidiskrimineringsverksamhet och jämställdhetsprojekt samt arbetar med riktade insatser till ungdomar i riskmiljöer m.m. Enheten sprider vidare kunskap om offentliga insatser för ungas fritids- och föreningsliv.

Enheten för nationell och kommunal ungdomspolitik utreder ungdomars levnadsvillkor. En del av detta arbete är att genomföra en studie om ungas hälsa och utsatthet. Ungdomspolitikens huvudsakliga målgrupp är unga i åldern 13–25 år. Ungdomspolitiken ska realiseras genom att samordnas och analyseras inom fem huvudområden, nämligen utbildning och lärande, hälsa och utsatthet, inflytande och representation, arbete och försörjning samt kultur och fritid. För att följa upp ungdomspolitiken sammanställer Ungdomsstyrelsen tillsammans med berörda myndigheter indikatorer för att kunna följa utvecklingen av ungas levnadsvillkor. Ungdomsstyrelsens uppdrag omfattar som tidigare nämnts även att förmedla kunskaperna om ungas villkor till berörda myndigheter, kommuner och landsting.

Ungdomsstyrelsen följer också utvecklingen av ungdomars ”digitala livsvillkor” eftersom digital kommunikation anses snabbt förändra vanor, uttryckssätt och fritidsaktiviteter (www.ungdomsstyrelsen.se). Inom ramen för det arbetet har Ung-

domsstyrelsen givit ut bl.a. rapporterna ”New Game – om unga och datorspel” (Ungdomsstyrelsen 2006) och ”Unga och nätverkskulturer” (Ungdomsstyrelsen 2007). Syftet med rapporterna har främst varit att skapa förståelse för hur nyare informationsteknologi påverkar ungdomars kultur- och fritidsvanor.

Enheten för internationellt samarbete handlägger EU:s utbytesprogram Ung och Aktiv i Europa, deltar i kommissionens nätverk för nationella kontor som arbetar med EU-utbyten och EUinformation m.m. Därutöver finns en stabsenhet som arbetar med strategi- och ekonomifrågor samt administrativa frågor.

5.2.6. Skolverket

I utredningens direktiv omnämns Myndigheten för skolutveckling (MSU) som en av de myndigheter som har ansvar för skydd av barn och unga. Denna myndighet upphörde den 1 oktober 2008 (SFS 2008:612). MSU hade till uppgift att stödja kommuner och andra huvudmän i deras utveckling av verksamheten så att nationellt fastställda mål och likvärdighet i utbildningen uppnås. Mer konkret arbetade MSU bland annat med främjande av kompetensutveckling av personal och stöd till användning av IT i förskola och skola. Medierådet har i samarbete med bland annat MSU genomfört en EU-finansierad kampanj för säkrare användning av Internet bland barn och unga. Under 2008 har den främsta målgruppen varit skolledare och rektorer (en närmare redogörelse för kampanjen finns i avsnitt 5.2.2).

I samband med att MSU upphörde övergick en stor del av myndighetens verksamhet till Statens skolverk. Statens skolverk är förvaltningsmyndighet för det offentliga skolväsendet och för den av det allmänna anordnade förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen (1 § förordningen [2008:612] med instruktion för Statens skolverk).

Skolverket har tagit över ansvaret från MSU för det nationella utvecklingsstödet. En del av det ansvaret är att stödja användningen av IT i skolan och förskolan. Skolverket har webbplatser som erbjuder pedagoger stödmaterial för kompetensutveckling på området. En del av detta är ”Kolla Källan”, en webbplats som innehåller material om informationssökning, källkritik och ungas nätkulturer. ”Kolla källan” vänder sig till lärare och bibliotekarier på alla skolans stadier (www.kollakallan.se). En underavdelning av

”Kolla källan” kallas ”Säker på nätet” och vänder sig till den som vill lära sig mer om ungas liv och säkerhet på nätet. Där finns länkar till webbkurser för lärare, säkerhetstips för lärare, föräldrar och barn, faktarutor och information om pågående projekt inom området.

5.2.7. Statens folkhälsoinstitut

Statens folkhälsoinstitut (FHI) är en statlig myndighet under Socialdepartementet som har till uppgift att främja hälsa och förebygga sjukdomar och skador (1 § förordningen [2007:1214] med instruktion för Statens folkhälsoinstitut). Särskild vikt ska enligt instruktionen fästas vid insatser för de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna.

FHI ansvarar för sektorsövergripande uppföljning och utvärdering av insatser inom folkhälsoområdet samt utövar tillsyn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet. Dessutom fungerar institutet som ett nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier på folkhälsoområdet (1 § FHI:s instruktion). Verksamheten har vetenskaplig förankring och bedrivs i nära samarbete med andra statliga myndigheter, kommuner, landsting och organisationer (www.fhi.se).

En del av FHI:s uppdrag rör barns och ungdomars hälsa. Arbetet består i att sammanställa kunskap om bestämningsfaktorer och effekter av hälsofrämjande insatser. En viktig del av arbetet är att göra denna kunskap tillgänglig för beslutsfattare inom stat, kommuner, landsting och andra organisationer.

I FHI:s uppdrag ingår också frågor om spelberoende. Det är spel om pengar som avses. När det gäller datorspel har FHI däremot inte något uppdrag. Spel om pengar och datorspel närmar sig dock alltmer varandra och det är enligt FHI svårt att upprätthålla gränserna mellan dem. FHI har en nationell stödlinje för personer med spelproblem och anhöriga till spelberoende. Dit ringer det även personer som har frågor om datorspel. Även i övrigt får myndigheten samtal och e-post om datorspel. Trots att datorspel inte ingår i uppdraget är TV- och datorspel ett av de områden som är i fokus i den longitudinella befolkningsstudie om spel och hälsa (SWELOGS) som FHI fått i uppdrag av regeringen att genomföra. FHI har även genomfört en undersökning bland kommunerna för

att ta reda på hur de arbetar med spelberoende och i samband därmed även ställt frågor om datorspelande.

FHI genomförde år 2005 en genomgång av den forskning som bedrivits om effekter av att spela TV- och datorspel, ”Hälsoeffekter av tv- och datorspelande. En systematisk genomgång av vetenskapliga studier” av Anton Lager och Sven Bremberg (Statens folkhälsoinstitut R 2005:18). Under våren 2009 har FHI påbörjat en uppdatering av denna forskningsrapport.

5.2.8. Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är en statlig myndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, socialtjänst, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel, allt i den utsträckning det inte är en uppgift för någon annan statlig myndighet att handlägga sådana ärenden. Socialstyrelsen ska vidare enligt 1 § förordningen (2007:1202) med instruktion för Socialstyrelsen verka för god hälsa och social välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen. Myndigheten lyder under Socialdepartementet.

En av flera särskilda uppgifter för Socialstyrelsen är att samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom (3 § Socialstyrelsens instruktion).

Verksamheten är till övervägande del riktad till personal, ansvariga och beslutsfattare inom de nu nämnda områdena. Uppgiften innebär att samla in, sammanställa, analysera och förmedla kunskap, ta fram normer baserade på lagstiftning och kunskap, utöva tillsyn för att se till att normerna följs och för att minimera risker samt utföra andra myndighetsuppgifter som t.ex. att ansvara för hälsodataregister och officiell statistik.

5.2.9. Nordicom

Nordicom (Nordiskt Informationscenter för Medie- och Kommunikationsforskning) är ett nordiskt kunskapscenter för medie- och kommunikationsområdet. Med utgångspunkt i den akademiska forskningen samlar Nordicom in, bearbetar och förmedlar kunskap

till olika brukargrupper i Norden, Europa och övriga världen. Arbetet har till syfte att utveckla mediekunskapen och bidra till att forskningens resultat görs synliga i behandlingen av mediefrågor på olika nivåer i både offentlig och privat verksamhet. Ett viktigt inslag i Nordicoms verksamhet är också att främja kontakter och samarbeten med medie- och kommunikationsmiljöer i andra delar av världen.

Nordicom är en institution inom Nordiska Ministerrådet. Nordicoms ledning och största delen av den nordiska verksamheten är knuten till Göteborgs universitet men Nordicom har också nationell verksamhet vid universiteten i Göteborg, Århus, Bergen och Tammerfors. Verksamheten finansieras genom anslag från Nordiska Ministerrådet, nationella medel (fakultetsanslag och andra statsanslag), externa uppdragsgivare och försäljningsintäkter.

Arbetet inom Nordicom bedrivs i två huvudfåror som kan betecknas som ”kommunikation och samverkan inom forskarsamhället” och ”kommunikation och samverkan mellan forskningen och samhället”.

Nordicom har många olika funktioner. En viktig funktion är att vara en dokumentationscentral för medie- och kommunikationsområdet i Norden. Det som dokumenteras är vilken forskning som bedrivs, vem som genomför den och var resultaten finns att hämta. Olika forskningsdatabaser om bl.a. litteratur och pågående forskning uppdateras fortlöpande och är tillgängliga via Internet.

Nordicom bedriver även en förlagsverksamhet som ger ut en nordisk tidskrift, en engelskspråkig tidskrift samt antologier och rapporter på flera språk. Därtill är Nordicom ett forskningsinstitut som följer medieutvecklingen, utarbetar mediestatistik, kartlägger mediemarknaden och analyserar trender. Resultaten redovisas i olika skriftserier.

Nordicom har vidare sedan mer än tio år tillbaka ett uppdrag av UNESCO att vara ett internationellt kunskapscenter vad gäller barn, unga och medier – the International Clearinghouse on Children, Youth and Media. Arbetet bygger på ett globalt nätverk som har omkring tusen medlemmar i flertalet av världens länder. Det är inriktat på att klarlägga den kunskap som finns om barn, unga och medier från flera olika perspektiv på skilda håll i världen.

5.3. Branschorganisationer

5.3.1. Sveriges Videodistributörers Förening

Sveriges Videodistributörers Förening (SVF) är en branschorganisation för videodistributörer som har tio medlemmar, bl.a. 20th Century Fox Home Entertainment AB, Nordisk Film AB, Sandrew Metronome Distribution Sverige AB, AB Svensk Filmindustri, Universal Pictures Nordic AB och Walt Disney Studios Home Entertainment. Föreningen organiserar omkring 85 procent av det totala antalet distributörsföretag som är verksamma i Sverige (distributörer av pornografisk film inte inräknade).

Numera står försäljningen av film för 80 procent av branschens intäkter medan endast 20 procent kommer från uthyrning av film. Det finns inte någon branschorganisation för företagen i detaljistledet, dvs. bland dem som säljer eller hyr ut filmerna till konsumenter.

När det gäller märkning finns det från SVF:s sida en rekommendation till medlemmarna att använda den åldersgräns som Biografbyrån har gett en film. I de fall Biografbyrån inte har granskat en film finns inte några rekommendationer för hur märkningen ska ske. Eftersom det är en gemensam nordisk marknad för filmer på video, dvd och motsvarande använder sig distributörerna ofta av den åldersgräns som beslutats i något av de andra nordiska länderna.

5.3.2. Dataspelsbranschen

Dataspelsbranschen är en branschorganisation som samlar hela dataspelsbranschen, såväl utvecklare och producenter som förlag och distributörer. Organisationen är ett samarbete mellan MDTS (Multimedia, Dator- & TV-spel), som är en branschorganisation för distributörer och förlag (t.ex. Activision Blizzard, Atari, Bergsala och Electronic Arts), och Spelplan-ASGD (Association of Swedish Game Developers), som är en branschförening för utvecklare och producenter i Sverige (t.ex. Avalanche Studios och EA DICE).

Dataspelsbranschen har i egenskap av branschorganisation till uppgift att erbjuda medlemsservice och förmedla kontakter och arbetar också bland annat med att stärka kunskapen om branschen samt samlar statistik, anordnar utbildningar och samordnar exportsatsningar. Organisationen arbetar för branschen som helhet och

för dess talan i media och gentemot utomstående beslutsfattare och myndigheter, t.ex. som remissinstans.

Dataspelsbranschen informerar om PEGI-märkningen (avsnitt 4.5.1) och uppmanar medlemmarna att använda den. De flesta medlemsföretag är anslutna till PEGI-systemet. Bland förlagen och distributörerna, som är de som ger ut spelen och säljer dem, är 99 procent (sett till försäljningen) anslutna till PEGI. Bland utvecklarna är andelen företag som är anslutna till systemet inte lika stor.

Dataspelsbranschen samarbetar med de största återförsäljarna av spel för att verka för att åldersmärkningssystemet följs även i försäljningsledet. Organisationen samverkar även sedan flera år med Medierådet rörande informationsbroschyrer, kampanjer mot återförsäljare m.m.

5.3.3. IT&Telekomföretagen

IT&Telekomföretagen är en branschorganisation för företag inom IT- och telekomsektorn som har drygt 900 medlemsföretag. Organisationen är även ett arbetsgivarförbund med en särskild arbetsgivarsektion inom Almegagruppen med anslutning till Svenskt Näringsliv. Den som är medlem i IT&Telekomföretagen är skyldig att följa föreningens affärsregler (2 § IT&Telekomföretagens stadgar).

IT&Telekomföretagens övergripande uppgift är att (här bortses från arbetet som arbetsgivarorganisation) tillvarata och främja medlemmarnas gemensamma intressen som kommersiella företag i branschen. Bland de särskilda uppgifterna märks bl.a. att tillvarata medlemmarnas intressen i branschfrågor, verka för en sund utveckling av branschen samt branschens varor och tjänster, att skapa konkurrensneutrala villkor och förutsättningar för branschens företag, att företräda medlemmarnas branschintresse gentemot myndigheter, organisationer och massmedia och att fungera som remissinstans i frågor av betydelse för branschen.

IT&Telekomföretagen har tillsammans med bl.a. Rikspolisstyrelsen, Post- och telestyrelsen samt Medierådet stått bakom ett initiativ av organisationen ECPAT för att hindra tillgång till och spridning av material på Internet som skildrar övergrepp mot barn. Sedan år 2005 samarbetar tolv Internetleverantörer med Rikskriminalpolisen för att blockera sajter med övergreppsbilder av barn i syfte att minska förekomsten av sådant material på Internet

(www.itotelekomforetagen.se). Enligt ECPAT blockerar Internetleverantörerna i dag mellan 20 000 och 30 000 försök varje dygn att nå dessa sidor. IT&Telekomföretagen deltar också i samarbetet Surfa Lugnt (se vidare avsnitt 5.5.5).

5.3.4. BitoS

BitoS är en branschorganisation för Internetaktörer som startades 1996. Det är en ideell förening med omkring 40 medlemsföretag. Organisationens huvudsakliga uppgifter är att representera och marknadsföra Internetbranschen gentemot relevanta intressenter, att fungera som remissinstans gentemot politiker och andra organisationer/föreningar, att arbeta med etiska frågor i syfte att stärka förtroendet för Internet, att skapa instrument för mätning av exempelvis besök på hemsidor samt att verka för kunskapsspridning om Internetbranschen (www.bitos.org).

I samarbete med ett stort antal branschaktörer har BitoS tagit fram etiska riktlinjer i syfte att sajter ska hålla en hög kvalitet för besökare och annonsörer. Riktlinjerna föreskriver bl.a. att uppenbart olagligt innehåll ska tas bort omedelbart, att det ska finnas tydliga kontaktuppgifter till det företag som står bakom sajten och att det ska finnas en genväg för att anmäla trakasserier och anstötliga inlägg. Medlemsföretag som följer riktlinjerna har möjlighet att bli en certifierad sajt med rätt att använda logotypen för ”Certifierad sajt”. Arbetet med Certifierad sajt lanserades den 19 december 2008 och från start var drygt 20 sajter certifierade, däribland www.aftonbladet.se, www.expressen.se, www.passagen.se och www.spray.se.

BitoS samarbetar med Medierådet rörande frågor om etik och säkerhet på Internet. Tillsammans med Medierådet har organisationen tagit fram ett informationsmaterial benämnt ”Tio tips till föräldrar om Internet”. Dessutom deltar BitoS i EU-projekt som syftar till ett säkrare Internet.

5.3.5. MORGAN

MORGAN är en branschorganisation för företag verksamma inom den svenska mobila tjänstesektorn. Medlemmarna finns inom områdena innehållstjänster, underhållning, rösttjänster, sms och andra

bärartjänster samt teknikleverantörer till dessa. MORGAN är en ekonomisk förening. Syftet med MORGAN är att verka för medlemsföretagens intressen i press, gentemot kunder och allmänhet samt att vara en kommunikationskanal i kontakterna mellan branschen och övriga intressenter. Ett av MORGANs uppdrag består i att ta fram gemensamma etiska regler för branschen (Code of Conduct). Den nu gällande Code of Conduct trädde i kraft den 15 oktober 2008. Reglerna gäller vid distribution av mobila betalteletjänster och positionsbaserade tjänster i Sverige. Reglerna har tagits fram av MORGAN och svenska mobiloperatörer. Avsikten är att reglerna ska följas av MORGANs medlemmar samt att operatörerna i sina avtal med tjänsteleverantörer skall ålägga dessa att följa reglerna (www.morganforum.com/regler/code-of-conduct).

5.3.6. Etiska Rådet för betalteletjänster (ERB)

Etiska Rådet för Betalteletjänster (ERB) är en fristående och oberoende stiftelse som enligt sina stadgar har till uppgift att upprätta och vidmakthålla etiska regler för innehållet i betalteletjänster och deras marknadsföring samt att pröva ärenden som gäller innehåll och marknadsföring av sådan information (www.etiskaradet.se).

Stiftelsen bildades 1994 under namnet Etiska Rådet för Betalsamtal. ERB tar emot klagomål och synpunkter från allmänheten på betalteletjänster. Klagomålen prövas av ERB utifrån de etiska regler som rådet har upprättat.

ERB deltar i internationellt arbete på området genom organisationen International Audiotex Regulators Network (IARN).

5.3.7. Konsumenternas tele- och internetbyrå (KTIB)

Konsumenternas tele- och Internetbyrå, KTIB, är en självständig organisation som ger objektiv information och vägledning kostnadsfritt till konsumenter kring tele- och Internetabonnemang (www.ktib.se).

KTIB:s vision är att lösa och förebygga konsumentproblem på tele- och Internetmarknaden. Dess övergripande mål är att som en självständig och opartisk organisation tillhandahålla tydlig och lättillgänglig information och rådgivning till alla konsumenter, konsumentvägledare samt medier.

5.3.8. ISFE

ISFE (Interactive Software Federation of Europe) bildades 1998 för att representera interaktiva innehållsleverantörers intressen gentemot EU och internationella institutioner. Sedan 2002 ingår företag från alla EU:s 27 medlemsländer samt från Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein i organisationen. ISFE representerar medlemmarnas intressen gentemot intressenter som EU:s institutioner, internationella organisationer och allmänheten.

En av de frågor som ISFE arbetat särskilt med är frågan om skydd av minderåriga och att ge konsumentinformation. ISFE arbetar för att bekräfta den interaktiva mjukvaruindustrins roll som en ansvarstagande industri genom att förbättra olika medel att informera europeiska konsumenter om innehållet i dess produkter och deras lämplighet för olika åldersgrupper. ISFE har initierat och utarbetat självregleringssystemet PEGI för åldersmärkning av TV- och datorspel (se vidare avsnitt 4.5.1).

5.4. Intresseorganisationer

5.4.1. BRIS

Barnens Rätt I Samhället (BRIS) är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att bistå barn och ungdomar som far illa. BRIS fungerar som en länk mellan barn, vuxna och övriga samhället. Kärnan i verksamheten är Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen dit barn och ungdomar upp till 18 år anonymt och utan kostnad kan vända sig när de behöver stöd av en vuxen. Under senare år har BRIS startat försöksverksamhet med en chatt. Sedan Allmänna arvsfonden i mars 2009 beviljat ekonomiskt stöd är planen att BRIS-chatten om tre år ska ha öppettider som är jämförbara med Barnens hjälptelefon och att BRIS då ska kunna fortsätta att driva den som en ordinarie stödverksamhet (”Barnen, BRIS och it”, 2009, se nedan). BRIS stödverksamhet bedrivs sedan 2003 även genom BRIS Forum som bl.a. består av ett diskussionsforum. Alla inlägg på BRIS Forum läses av en vuxen person på BRIS innan de publiceras.

BRIS är ett riksförbund med fem regionala kanslier. Verksamheten bygger på frivilligt arbete samt ekonomiska bidrag och gåvor från privata och offentliga givare (BRIS, ”Barnen, BRIS och it. En

studie av ungas kontakter med BRIS om Internet, it och mobiltelefoni”, 2008).

BRIS har under åren 2007 och 2008 samarbetat med Medierådet i projektet Det unga Internet, som delvis finansierats av EU. Projektet syftar till säkrare användning av Internet bland barn och unga. BRIS har bidragit med en s.k. helpline dit barn kan vända sig med frågor eller oro kring sin Internetanvändning (Radio- och TVverket, ”Medieutveckling 2008”, s. 144). Som en del i det projektet har BRIS även sammanställt de stödjande barnkontakter som var IT-relaterade under åren 2006, 2007 och 2008 och redovisat sammanställningarna i rapporter (se t.ex. ”Barnen, BRIS och it. Om BRIS som en aktör på Internet samt om ungas kontakter med BRIS om Internet, datorer och mobiltelefoner”, 2009).

5.4.2. Friends

Friends är en ideell organisation som är politiskt och religiöst obunden. Verksamheten finansieras via skolor, stiftelser och företag. Målet med Friends arbete är att barn och unga ska känna sig trygga och slippa utsättas för mobbning och andra kränkningar. Friends samarbetar med skolan och med idrottsrörelsen för att motverka mobbning. Friends verksamhetsidé är att utbilda barn och vuxna i förebyggande arbete mot mobbning och annan kränkande behandling. Genom att ge kunskap och verktyg samt påverka attityder och självkänsla hjälper Friends skolor och idrottsföreningar att få igång ett långsiktigt arbete mot mobbning (www.friends.se).

Friends har ett utbildningskoncept i tre delar för de skolor som är intresserade. Den första delen består i utbildning av personalen om mobbning som sker fysiskt, psykiskt, verbalt och via Internet. Nästa del utgörs av åldersanpassade teaterföreställningar för skolans elever. Efter teatern diskuterar eleverna klassvis med sin klassföreståndare om frågor om mobbning. Klasserna får också välja kompisstödjare. I den tredje delen kommer representanter från Friends till skolan och utbildar dem som blivit valda till kompisstödjare. Friends erbjuder också skolrådgivning till de skolor som deltar i utbildningen, vilket innebär att skolorna kan ringa till Friends för att få hjälp med frågor som rör mobbning. Det finns liknande utbildningskoncept för idrottsföreningar, men där är det föräldrar och ledare som utbildas.

Det finns särskilda utbildningar om nätmobbning i form av föreläsningar riktade till föräldrar och lärare. Friends har vidare samarbetat mycket med Medierådet genom att hålla föreläsningar tillsammans med rådet. Representanter för Friends och Medierådet har också samverkat i ett bokprojekt.

5.4.3. Rädda Barnen

Rädda Barnen är en politiskt och religiöst obunden folkrörelse med verksamhet i Sverige och i åtta regioner runt om i världen. Arbetet bedrivs med barnkonventionen som grund och har som mål att barn ska få det bättre och att barns rättigheter ska respekteras. Ett av de viktigaste arbetsområdena är att skydda barn från våld och sexuella övergrepp.

Rädda Barnen har arbetat mot barnpornografi på Internet sedan slutet av 1999. Det har framför allt skett via Hotline som störde trafiken mellan pedofiler på Internet. Det arbetet har övertagits av organisationen ECPAT (se avsnitt 5.4.4).

Barn som utsatts för sexuella övergrepp på Internet kan få stöd hos Rädda Barnens Centrum för barn och unga i kris.

5.4.4. ECPAT Sverige

ECPAT Sverige är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa barnsexhandel (barnpornografi, trafficking och barnsexturism). Som ett led i detta arbete utarbetar ECPAT Sverige även regler och tips för ett säkert surfande för barn och unga. Tipsen riktar sig såväl till barn och unga som till vuxna. ECPAT deltar också i det samarbete med Rikspolisstyrelsen och IT&Telekomföretagen som tidigare nämnts med blockering av sajter med övergreppsbilder av barn (se avsnitt 5.3.3).

ECPAT administrerar sedan 2005 ECPAT Hotline. Det är en s.k. hotline som via ett webbformulär tar emot tips från allmänheten om misstänkt barnpornografi, barnsexturism och människohandel av minderåriga för sexuella syften (trafficking). ECPAT Hotline finansieras genom bidrag från fonder, privatpersoner och näringslivet, bl.a. TeliaSonera Sverige, Bredbandsbolaget och .se (www.ecpathotline.se).

Via ECPATs hemsida kan man också ladda ned något som kallas ”Keep my net clean”. Det är ett s.k. plug-in som lägger sig som en knapp i webbläsaren. Om man träffar på barnpornografi på nätet klickar man på knappen och kommer då genast till ett anmälningsformulär där anmälan går till ECPAT Hotline (www.ecpat.se).

5.4.5. Fryshuset - Nätvandrarna

Fryshuset är en stiftelse (med KFUM Söder som huvudman) som har verksamheter i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Fryshuset fungerar som en mötesplats för ungdomar och organisationen bedriver många olika projekt och verksamheter.

Fryshusets Nätvandrare har till uppgift att finnas som ett vuxenstöd för barn och ungdomar på nätet. Det sker genom att fyra personer fungerar som ett slags fritidsledare på nätet såväl på kommersiella webbplatser som på Fryshusets egen hemsida. Nätvandrarna deltar i diskussioner på öppna forum såsom Ungdomar.se, Playahead och Lunarstorm. På vissa sajter, som t.ex. Ungdomar.se, står de också för en frågelåda. Huvudsakligen är arbetet dock mer uppsökande. Onlineverksamheten innefattar Internet, olika communities, chattprogram och andra onlinemiljöer såsom sociala datorspel.

Syftet med Nätvandrarna är att finnas som en tillfällig kontakt för ungdomar att prata med, få stöd av och vid behov få hjälp att komma i kontakt med andra professionella. Nätvandrarna är alltid öppna med sin närvaro på ett forum och det blir i allmänhet lugnare när ungdomarna vet att vuxna är närvarande. På det sättet bidrar Nätvandrarna till en säkrare tillvaro på nätet även om det inte är det primära syftet med verksamheten.

En del av de frågor som Nätvandrarna får från ungdomar är relaterade till medieanvändning, men de är inte överrepresenterade. Det är mest generella problem som ungdomarna vill prata med Nätvandrarna om, t.ex. kärleksproblem.

En annan del av Fryshusets online-verksamhet är Nätverket, som är ett samarbete mellan Fryshuset, 15 ideella organisationer och de flesta av landets kommuner. Syftet har varit att skapa ett kontaktnät med fältassistenter i kommunerna som kan hjälpa ungdomar som Nätvandrarna fått kontakt med och som behöver professionell hjälp. De ideella organisationer som ingår deltar med rådgivning. Från början var det huvudsakligen ett sätt för Nät-

vandrarna att slussa hjälpbehövande vidare. Numera är Nätverket ett stöd för fältarbetarna. Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden.

5.5. Projekt och samarbeten

5.5.1. Safer Internet plus Programme 2005–2008

Safer Internet plus-programmet pågick under fyra år, 2005–2008, och hade fyra huvudsyften: att motverka olagligt innehåll, att hantera oönskat och skadligt innehåll, att verka för säkrare miljö samt medvetandegörande (awareness raising). Programmet skulle leda till en säkrare användning av Internet och andra nya onlineteknologier, särskilt med sikte på barn och ungdomar.

Arbetet har samordnats i olika nätverksprojekt, bl.a. Insafe (se avsnitt 5.5.3), EU Kids Online (se avsnitt 5.5.4), INHOPE (som arbetar för att öka allmänhetens möjligheter att anmäla olagligt innehåll på Internet genom införande av s.k. hotlines), SIP-bench (undersökningar som genomförs bland användare i syfte att utveckla tekniker för säkrare Internetanvändning bland barn och unga) och Youth Protection Roundtable.

5.5.2. Safer Internet Programme 2009–2013

Den 16 december 20081 antog Europaparlamentet ett nytt program kallat Safer Internet Programme som ska pågå åren 2009–2013 med en budget om 55 miljoner euro. Programmet bygger vidare på Safer Internet plus-programmet men omfattar inte enbart olagligt och skadligt innehåll utan även skadligt uppträdande såsom s.k. grooming (när vuxna försöker få kontakt med minderåriga i sexuella syften) och mobbning. Programmet kommer att hjälpa till med finansiering av projekt

  • som ska öka den allmänna medvetenheten (public awareness);
  • som förser allmänheten med ett nätverk av kontakter för att rapportera olagligt och skadligt innehåll och uppförande, särskilt material innehållande sexuella övergrepp på barn, grooming och nätmobbning;

1 Parlamentets och rådets beslut nr 1351/2008/EG den 16 december 2008 (EGT L 348/118 den 24.12.2008).

  • främja initiativ till självreglering på området och ta hjälp av barn för att skapa en säkrare online-miljö;
  • skapa en kunskapsbank om nya trender i användandet av onlineteknologier och deras konsekvenser för barns liv.

5.5.3. Insafe

Insafe är ett europeiskt nätverk som består av nationella nav, en “awareness node” i varje medlemsland. Nätverket koordinerar aktioner och verktyg för ökad medvetenheten om Internetsäkerhet i Europa. Det är bildat och delfinansieras inom ramen för EUkommissionens Safer Internet plus-program. Det är Medierådet som är Sveriges awareness node. (www.saferinternet.org)

5.5.4. EU Kids Online

EU Kids Online är ett projekt som pågått sedan 2006 och som ska fortsätta även under 2009. Syftet med projektet är att undersöka europeisk forskning om kulturella och kontextuella frågor samt riskfrågor beträffande barns säkra användning av Internet och nya medier i 21 olika länder. Projektet finansieras av Safer Internet plus-programmet.

5.5.5. Surfa Lugnt

Surfa Lugnt är ett samarbetsprojekt med syfte att med kunskap hjälpa svenskar att i samband med användande av Internet undvika att drabbas av och sprida virus vidare, att få bukt med skräpmejl samt att upptäcka bedrägeriförsök (s.k. phishing) på Internet. Bakom kampanjen står bl.a. Post- och telestyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Telia, Sveriges Kommuner och Landsting, Datainspektionen, IT&Telekomföretagen och Microsoft.

Surfa Lugnt har en särskild del av sin hemsida som vänder sig till unga användare av Internet eller anhöriga till dem. Där finns tips om hur användningen av Internet kan göras säkrare och tryggare (www.surfalugnt.se).

6. Internationell utblick

6.1. Inledning

I detta avsnitt finns en redogörelse för de bestämmelser om granskning av rörliga bilder som finns i några andra länder med särskild koncentration på de nordiska grannländerna. Det kan nämnas att även Island och Färöarna har avskaffat censuren för filmer avsedda att visas för vuxna.

Uppgifterna har inhämtats främst genom rättsdatabaser och – beträffande Nederländerna, Storbritannien och Tyskland – de svar som dessa länders regeringar har lämnat på det samråd som föregått EU-kommissionens meddelande om skydd av bl.a. minderåriga i samband med användning av videospel (se nedan). Information har också hämtats på de berörda myndigheternas hemsidor och – i fråga om Danmark och Norge – genom kontakt med företrädare för berörda myndigheter.

När det gäller skydd av minderåriga i samband med användning av dator- och TV-spel finns det en redogörelse för de olika medlemsländernas regleringar i kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel, KOM(2008) 207 slutlig.

6.2. Danmark

6.2.1. Granskning av filmer m.m. avsedda för barn

I Danmark avskaffades filmcensuren för vuxna redan 1969. Däremot kvarstår krav på förhandsgranskning och godkännande för filmer som ska visas offentligt för barn under 15 år.

Enligt 20 § filmloven (lov om film, nr 186 af 12/03/1997) ska varje film som visas offentligt eller som förvärvsmässigt säljs, hyrs

eller lånas ut offentligt i Danmark till barn under 11 och 15 år, dessförinnan vara godkänd för barn i den aktuella åldersgruppen av Medierådet for Børn og Unge (i det följande benämnt Medierådet).

En film som distributören inte har för avsikt att visa för eller sälja, hyra ut eller låna ut offentligt till barn under 15 år behöver däremot inte lämnas in för granskning. I stället märker distributören själv filmen, videogrammet, dvd:n etc. med 15-årsgräns. Sådana filmer behöver alltså inte heller anmälas eller registreras. Däremot måste alla filmer märkas i enlighet med reglerna i bekendtgørelse om Medierådet for Børn og Unge (BEK nr 30 af 16/01/1998). Reglerna innebär bl.a. att Medierådets klassificering ska anges genom särskilda symboler som ska finnas på förpackningen till ett videogram eller en dvd.

Det finns vidare regler om att distributörer och biografägare måste upplysa om Medierådets klassificering av filmen i samband med annonsering m.m. av biograffilm. I reklam m.m. för filmer som inte är granskade av Medierådet ska det anges att de är godkända för barn från 15 år. Den som bryter mot reglerna för märkning kan straffas med böter (23 § bekendtgørelsen).

Kravet på Medierådets godkännande i enlighet med vad som ovan sagts gäller ”film”. Med film förstås enligt 1 § andra stycket filmloven levande bilder av varje art oavsett upptagnings- eller förevisningsform, bl.a. fotografiska filmer och videogram. TV-sändningar undantas uttryckligen. Enligt 11 § i den ovannämnda bekendtgørelsen får vissa filmer visas offentligt utan Medierådets klassificering, nämligen dels film, om innehållet är av uppenbart oskadlig karaktär och som uteslutande innehåller information om eller reklam för varor och tjänster samt film som visas i samband med filmfestivaler, kulturinitiativ o.d. Trailers är dock inte undantagna utan ska klassificeras av Medierådet under samma förutsättningar som filmer och videogram m.m.

6.2.2. Åldersgränser för film

Bedömningen av vilken åldersgräns som bör åsättas en film görs utifrån om filmen kan antas vara skadlig för barn i den aktuella åldersgruppen. De åldersgränser som kan bli aktuella är att filmen godkänns för alla, att filmen godkänns för alla men avrådes för barn som inte fyllt 7 år, att filmen godkänns för barn som har fyllt 11 år eller att filmen godkänns för barn som har fyllt 15 år (20 § andra stycket filmloven). Alla filmer får dock visas offentligt för barn som har fyllt 7 år och som är i sällskap med en förälder eller annan

vuxen (20 § tredje stycket filmloven). Åldersgränserna är alltså rekommendationer som föräldrarna kan sätta sig över om de anser att det är lämpligt. I de fall barn kommer till en biograf eller ett uthyrnings-, försäljnings- eller utlåningsställe för film utan någon vuxen i sällskap är åldersgränserna dock absoluta.

Vid bedömningen av om filmen kan antas vara skadlig för barn ska beaktas om filmen innehåller scener som kan antas verka förråande på barn och unga, nämligen genom att försvaga deras hämningar mot att använda våld. Det ska vidare tas hänsyn till om filmen innehåller sexuella skildringar som efter rådets bedömning inte bör visas för barn under 11 respektive 15 år. Dessutom ska det tillmätas vikt om filmen kan verka skrämmande eller framkalla ångest hos mindre barn. Det är Medierådet som fastställer vilka kriterier som ska gälla för åldersklassificeringen.

6.2.3. Medierådets åldersklassificering

Medierådet granskar omkring 1 000 filmer per år, därav är ca 200 biograffilmer, 200 trailers/reklamfilmer och 600 dvd:er. Medierådet består av sju personer som är utnämnda av Kulturministern. Tre av rådets medlemmar är experter på barn, två har kunskap om filmbranschen, en representerar kultur-, medie- och forsningsområdet och en medlem representerar konsumentintressen.

Filmgranskningen och åldersklassificeringen utförs av ”Vurderingsudvalget”, som består av Medierådets ordförande och de andra medlemmar av rådet som är experter på barn. De benämns censorer och utför uppdraget vid sidan av sitt ordinarie heltidsarbete.

Varje film granskas av en censor. Klassificeringarna och censorernas motiveringar till klassificeringarna finns tillgängliga via Medierådets hemsida. På så sätt får föräldrar och andra vuxna vägledning för att kunna fatta välgrundande beslut om vilka filmer deras barn ska få se.

Medierådet får in omkring fem överklaganden årligen. Rådet gör då en omprövning inom myndigheten men i en annan sammansättning än vid det första beslutet.

6.2.4. Avgifter

Medierådet får ta ut avgifter till hel eller delvis täckning av kostnaden för åldersklassificeringen av film. Regler om avgifter och om avgifternas storlek meddelas av Kulturministern. I 22 § bekendtgørelsen om Medierådet for Børn og Unge anges att avgiften beräknas med ett fast belopp (12,78 DKK) per minut av filmens speltid. Vid slutlig klassificering av en film som tidigare granskats på prov samt vid omklassificering av en tidigare klassificerad film betalas halv avgift.

6.2.5. Sanktioner

Enligt 21 § filmloven har den som visar film offentligt eller den som förvärvsmässigt säljer, hyr ut eller på annat sätt sprider film offentligt i Danmark skyldighet att märka eller på annat sätt upplysa om filmers lämplighet för barn och unga i överensstämmelse med de bedömningar som Medierådet har gjort. Närmare föreskrifter om hur märkningen ska göras finns i bekendtgørelsen om Medierådet for Børn og Unge (se ovan). Den som bryter mot regeln kan straffas med böter (se 25 § första stycket filmloven).

Även överträdelser av regeln i 20 § första stycket filmloven om att filmer som visas offentligt för eller förvärvsmässigt säljs, hyrs ut eller lånas ut offentligt i Danmark till barn under 11 och 15 år dessförinnan ska vara godkända av Medierådet för barn i den aktuella åldersgruppen kan straffas med böter (se 25 § första stycket filmloven). Det innebär att en biografägare som släpper in barn under 11 respektive 15 år på en film som är godkänd först från 11 respektive 15 år kan bli straffrättsligt ansvarig. Detsamma gäller den som förvärvsmässigt hyr ut, lånar ut eller säljer filmer till den som inte har uppnått den föreskrivna åldersgränsen.

6.2.6. TV- och datorspel

Danmark har inte några regler om att TV- och datorspel ska klassificeras av en myndighet. I stället använder branschen PEGIsystemet (se avsnitt 4.5.1) som har stor utbredning och acceptans på den danska marknaden.

6.2.7. Medierådet for Børn og Unge är ansvarig myndighet

Medierådet for Børn og Unge bildades i samband med att filmloven trädde i kraft 1997. Rådet har dels uppgifter som tidigare utfördes av Statens Filmcensur, dels en rad nya informations- och vägledningsuppgifter, bl.a. avseende nyare medier såsom Internet, mobiltelefoner samt dator- och TV-spel. Rådets primära uppgift är att granska film och videogram för att skydda barn och unga. Därutöver ska rådet fastställa de överordnade kriterierna för att värdera film, att vägleda och upplysa föräldrar m.fl. om lämpligheten av film och medier för barn och unga, att vara rådgivare och bistå ministern, att ingå i en aktiv dialog med andra institutioner och organisationer nationellt, bl.a. TVbolagen, samt att delta i nordiskt och internationellt samarbete. Medierådet är ”awareness node” för Danmark i det europeiska nätverket Insafe (se avsnitt 5.5.3).

6.3. Finland

6.3.1. Granskning av ”bildprogram”

Filmcensuren för vuxna avskaffades i Finland år 2001. Numera gäller att bildprogram som är avsedda för personer som är myndiga inte behöver granskas på förhand. Däremot ska de anmälas till Statens filmgranskningsbyrå. Bildprogram som ska förevisas och spridas i Finland till personer under 18 år måste dock förhandsgranskas och ges en åldersklassificering.

Lagen om granskning av bildprogram (25.8.2000/775), som trädde i kraft den 1 januari 2001, gäller granskning av bildprogram och särskilt om sådana begränsningar i fråga om visning och spridning av dem som är nödvändiga för att skydda barn (1 §). Med bildprogram avses en film eller en annan upptagning som är avsedd att ses i form av rörliga bilder, såsom filmband, videokassetter, dataskivor eller bildskivor (2 § p. 1).

Huvudregeln är att ett bildprogram inte får visas offentligt eller spridas bland personer under 18 år förrän det har godkänts för visning och spridning (3 § lagen om granskning av bildprogram). Undantagna från huvudregeln är dels interaktiva bildprogram (dvs. bildprogram där användaren kan påverka de händelser som syns i bildrutan, såsom dator- och TV-spel), dels vissa andra typer av bildprogram. Bland dessa kan nämnas bildprogram som framställts uteslutande för utbildningsändamål eller andra kulturrelaterade ändamål, vetenskaplig forsk-

ning eller fritidssysselsättning, för marknadsföring, som uteslutande eller huvudsakligen innehåller musikframföranden, eller som enbart innehåller aktuellt nyhetsstoff (4 § nämnda lag).

6.3.2. Åldersgränser för film och andra bildprogram

I Finland tillämpas åldersgränserna tillåten för alla, 7 år, 11 år, 13 år, 15 år eller 18 år. Åldersgränserna är bindande. Det finns ett undantag för film som visas offentligt (dvs. i huvudsak biograffilm). Sådan film får visas även för ett barn som med högst två år underskrider den åldersgräns som har godkänts för programmet, om barnet är i sällskap med en person som har fyllt 18 år. Undantaget omfattar dock inte den högsta åldersgränsen (18 år).

Avgörande för åldersklassificeringen är om ett bildprogram bedöms ha ett innehåll som är skadligt för barns utveckling. Som på detta sätt skadligt betraktas program som på grund av sina våldsinslag eller sitt sexuella innehåll eller genom att inge skräck eller på något annat jämförbart sätt är ägnat att inverka skadligt på barns utveckling. Vid bedömningen av ett bildprogram ska beaktas ”i vilket sammanhang och på vilket sätt händelserna i programmet skildras” (7 § lagen om granskning av bildprogram). Åldersgränserna sätts alltså utifrån en skadlighetsbedömning och inte utifrån en lämplighetsbedömning.

Statens filmgranskningsbyrå ska godkänna bildprogrammet för att förevisas för och distribueras till personer i alla åldrar, om det inte är skadligt för barns utveckling, eller också ställa upp en åldersgräns för dess förevisande och spridande. Filmgranskningsbyrån kan som villkor för godkännande av ett bildprogram ålägga sökanden att ta bort avsnitt i programmet som bedöms vara skadliga för barns utveckling (8 § andra stycket lagen om granskning av bildprogram).

På förpackningen till bildprogram som säljs, hyrs ut eller på annat sätt sprids ska det finnas uppgifter om bl.a. åldergräns och identifieringsnummer. Information om åsatta åldersgränser måste även anges i samband med marknadsföring av bildprogrammen.

Beslut av Statens filmgranskningsbyrå om granskning, visning och spridning av bildprogram får överklagas hos Statens filmnämnd (18 § lagen om granskning av bildprogram).

6.3.3. Straffrättslig reglering

I 17 kap. 17 § strafflagen kriminaliseras spridning av våldsskildring. Den straffbara gärningen består i att saluföra, hyra ut eller sprida eller i detta syfte tillverka eller införa till landet filmer eller andra rörliga bilder eller upptagningar som innehåller rörliga bilder som visar rått våld. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Om det ska anses befogat att återge våld på grund av att filmen eller upptagningen är av sådan natur att den tjänar spridning av information eller på grund av att den uppenbart har ett konstnärligt värde ska dock inte dömas till ansvar. Om framställningen har granskats och godkänts för visning enligt lagen om granskning av bildprogram ska inte heller dömas till ansvar.

Enligt 17 kap. 18 § strafflagen ska bland annat den som tillverkar, saluför eller till uthyrning bjuder ut eller på annat sätt sprider bilder eller bildupptagningar som på ett sedlighetssårande sätt visar barn, våld eller könsumgänge med djur dömas för spridning av pornografisk bild till böter eller fängelse i högst två år. Även försök är straffbart.

I 17 kap. 18 b § strafflagen finns ett straffbud som straffbelägger olaglig visning eller spridning av bildprogram bland minderåriga. För detta brott ska den dömas

”som offentligt 1) för personer under aderton år visar eller bland dem sprider ett bildprogram som inte har godkänts för visning eller spridning med stöd av 8 § i lagen om granskning av bildprogram, 2) visar eller sprider ett bildprogram i strid med den åldersgränsklassificering som fastställts med stöd av 8 § nämnda lag, eller 3) för personer under aderton år visar eller bland dem sprider ett ogranskat bildprogram, som enligt 8 § i nämnda lag borde ha förbjudits eller för vars visning eller spridning borde ha fastställts en i förhållande till personens ålder högre åldersgräns, om bildprogrammet hade granskats”.

Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Slutligen föreskrivs i 17 kap. 20 § att den som i förvärvssyfte bl.a. ”till en person som inte har fyllt 15 år överlåter - - - bilder, bildupptagningar eller föremål som är sedlighetssårande och därigenom ägnade att väcka allmän anstöt, skall för sedlighetssårande marknadsföring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.”

6.3.4. Dator- och TV-spel

Alla dator- och TV-spel ska anmälas till Statens filmgranskningsbyrå. Spelen behöver inte förhandsgranskas men filmgranskningsbyrån ska registrera dem med den åldersgräns som framställaren eller importören har rekommenderat. Rekommendationen kan utgå från de åldersmärkningar som gäller för icke-interaktiva bildprogram (filmer, dvd:er etc.) och som är angivna i lag. För de flesta spel finns en åldersanteckning enligt PEGI-systemet (3 år, 7 år, 12 år, 16 år eller 18 år (se avsnitt 4.5.1). Finns inte någon PEGI-klassificering för spelet ska det alltså ha en finländsk åldersklassificering.

Statens filmgranskningsbyrå kan förordna att ett spel ska granskas om det finns skäl att misstänka att bildprogrammet innehåller material som är skadligt för barn. Spelets importör eller tillverkare kan också på frivillig väg lämna in det för granskning. Om spelet har granskats av filmgranskningsbyrån är den angivna åldersgränsen alltid bindande. I övriga fall gäller att de lägre åldersgränserna är rekommendationer medan åldersgränsen 18 år alltid är bindande, dvs. det är förbjudet att sälja sådana spel till någon som är under 18 år.

6.3.5. Lagen om granskning av bildprogram omfattar även beställ-TV-tjänster

Med begreppet beställ-TV avses enligt 1 kap. 2 § lagen om granskning av bildprogram en tjänst där ett bildprogram och dess programinnehåll hålls tillgängligt för allmänheten genom förmedling i telenätet, bland annat via Internet. Med spridning menas enligt samma bestämmelse att bildprogram erbjuds allmänheten för köp, hyra, lån eller på annat sätt för överlåtelse samt att beställ-TV erbjuds. Detta innebär att lagens föreskrifter om granskning av bildprogram även innefattar bildprogram som erbjuds som s.k. video-on-demand.

Den som tillhandahåller en sådan tjänst ska göra en anmälan eller granskningsansökan till Statens filmgranskningsbyrå avseende alla de bildprogram som tillhandahålls. Det åligger också den som tillhandahåller en beställprogramtjänst att se till att det inte distribueras bildprogram inom tjänsten i strid med åldersgränserna.

6.3.6. Sanktioner

I 23 § lagen om granskning av bildprogram föreskrivs att den som uppsåtligen

1) för personer under 18 år visar eller bland dem sprider ett bildprogram innan det har godkänts för visning för och spridning bland minderåriga på det sätt som föreskrivs i lagen,

2) visar eller sprider ett bildprogram för vilket inte har gjorts anmälan till Statens filmgranskningsbyrå eller som

3) visar eller sprider ett bildprogram på vilket eller i samband med vilket inte finns anteckningar i föreskriven ordning

ska dömas för brott mot bestämmelserna om granskning av bildprogram till böter. Detta gäller dock inte om gärningen är straffbar enligt någon av de tidigare nämnda bestämmelserna i strafflagen (se avsnitt 6.3.3).

6.3.7. Avgifter

Statens filmgranskningsbyrå och Statens filmnämnd har rätt att ta ut avgift för sina beslut enligt lagen om granskning av bildprogram. Avgiftens storlek bestäms av myndigheten själv med iakttagande av bland annat lagen om grunderna för avgifter till staten.

För närvarande är avgiften för granskning av bildprogram 2 euro för varje påbörjad minut av programmet. För den tid av programmets speltid som överstiger fyra timmar är avgiften 1,50 euro per minut. Anmälan av bildprogram är däremot kostnadsfri.

6.4. Norge

6.4.1. Film för offentlig visning

År 2004 avskaffades filmcensuren för vuxna i Norge. Numera är det tillräckligt att film och videogram som ska visas förvärvsmässigt (”i næring”) registreras hos Medietilsynet (4 § lov 1987-05-15 nr 21 om film og videogram, nedan kallad film- og videogramlova). Film eller videogram som ska visas förvärvsmässigt för personer under 18 år måste dock förhandsgranskas och godkännas av Medietilsynet. Myndigheten ska fastställa en åldersgräns för dessa filmer.

Undantag från kravet på förhandsgranskning och godkännande gäller för filmer eller videogram som innehåller enbart program

som tidigare har sänts i norsk TV eller som producerats av ett statligt eller kommunalt organ, upptagningar från offentliga arrangemang, musik, idrott, dokumentärer, aktualiteter, nyheter, undervisningsmaterial eller reklam (§ 4-3 b) forskrift 1999-12-20 nr 1515 om film og videogram). Medietilsynet kan därutöver efter ansökan göra undantag från kravet på förhandskontroll för filmer och videogram som har importerats till landet för att visas vid festivaler, filmveckor eller i samband med officiella kulturarrangemang.

Gränserna för vad som är tillåtet att skildra i bild bestäms av straffrättsliga bestämmelser som bl.a. föreskriver förbud mot spridning av grov pornografi och grovt underhållningsvåld. Medietilsynet kan inte förbjuda att filmer eller delar av filmer visas på bio även om myndigheten antar att en film strider mot straffbestämmelserna. Däremot får sådana filmer inte visas förvärvsmässigt för personer under 18 år. Distributören och biografägaren är straffrättsligt ansvariga för innehållet (se vidare avsnitt 6.4.3).

Medietilsynet får inte godkänna bilder för visning som myndigheten anser strider mot 13 a § film- og videogramlova. I den bestämmesen förbjuds förvärvsmässig visning av vissa filmer och videogram som kränker anständigheten, t.ex. filmer eller videogram som innehåller närgående och omfattande skildringar av sexuell aktivitet, och som inte kan anses försvarliga utifrån något konstnärligt, vetenskapligt, informationsmässigt eller liknande perspektiv.

Det krävs, med vissa undantag, tillstånd av kommunen för att få visa eller omsätta filmer eller videogram offentligt i näringsverksamhet. Kommunen får fastställa tillståndsvillkor för offentlig visning av film och videogram. Kommunen och Medietilsynet har också rätt att genomföra nödvändiga kontroller av att den tillståndspliktiga verksamheten drivs i enlighet med gällande regler, se 2 § film- og videogramlova.

6.4.2. Registrering av videogram

Enligt 1 § tredje stycket film- og videogramlova avses med videogram en elektronisk signal för lagring och återgivning av levande bilder som är lagrad på ett medium eller en informationsbärare.

Liksom för filmer gäller att videogram som ska visas förvärvsmässigt först ska vara registrerade hos Medietilsynet. Sådana videogram som ska visas förvärvsmässigt för personer under 18 år måste först vara godkända av Medietilsynet. Undantag gäller för videogram som

visas på hotellrum samt för videogram som enbart innehåller exempelvis sport, nyheter eller reklam (§ 4-3 forskriften om film og videogram).

Även videogram som ska säljas eller hyras ut förvärvsmässigt ska först registreras i ett videogramregister som förs av Medietilsynet (7 § film- og videogramlova). På begäran av en distributör kan Medietilsynet förhandsgranska ett videogram innan det registreras. Videogram som Medietilsynet anser strider mot 204 § eller 382 § straffeloven (se vidare avsnitt 6.4.3) kan inte registreras.

Enligt uppgift från Medietilsynet ger videogramgregistret en översikt över vilka filmer som åldersklassificeras i Norge. Alla filmer som åldersklassificerats för visning på biografer publiceras i Medietilsynets filmdatabas. Denna ger information för såväl bransch som publik. Registret ger också en översikt över vem som är straffrättsligt ansvarig distributör för respektive film och används också som grund för beräkning av film- och videogramavgiften.

Videogram som ska distribueras i näringsverksamhet ska märkas av distributören (8 § film- og videogramlova). Av märkningen ska bland annat framgå av distributören rekommenderad åldersgräns. Om filmen är granskad av Medietilsynet, exempelvis på grund av att den tidigare har visats på bio, bör åldersgränsen inte understiga den som Medietilsynet fastställt att gälla för den offentliga visningen.

Enligt 2 § femte stycket film- og videogramlova får videogram inte säljas eller hyras eller lånas ut (omsättas) till den som inte har uppnått den åldersgräns som är fastställd för videogrammet.

6.4.3. Straffrättslig reglering

Enligt 382 § straffeloven (1902-05-22-10) straffas den som ger ut eller utbjuder till försäljning eller uthyrning eller på annat sätt försöker sprida film, videogram eller liknande där det i underhållningssyfte har gjorts otillbörligt bruk av grova våldsskildringar med böter eller fängelse i högst sex månader eller båda delar. Detsamma gäller den som på sådant sätt använder grova våldsskildringar vid offentlig visning, t.ex. i TV-sändning eller i förmedling av sådan sändning i Norge. Om Medietilsynet efter förhandsgranskning har godkänt filmen eller videogrammet för offentlig visning eller förvärvsmässig omsättning kan straffansvar dock inte utkrävas.

I 204 § straffeloven förbjuds pornografi. Enligt den bestämmelsen kan bl.a. den som ger ut, säljer eller på annat sätt försöker

sprida pornografi eller som överlåter pornografi till personer under 18 år dömas till böter eller fängelse högst tre år. Med pornografi i bestämmelsens mening avses sexuella skildringar som framstår som stötande eller som på annat sätt är ägnade att ha en mänskligt nedvärderande eller förråande verkan, bl.a. sexuella skildringar där det används lik, djur, våld och tvång. Som pornografi räknas däremot inte sexuella skildringar som får anses försvarliga utifrån ett konstnärligt, vetenskapligt, informationsmässigt eller liknande syfte. Filmer eller videogram som Medietillsynet har förhandskontrollerat och godkänt för offentlig visning eller spridning kan inte föranleda ansvar.

I 204 a § straffeloven finns ett förbud mot barnpornografi. Det är distributören och biografen som är straffrättsligt ansvariga. Distributörerna är också ansvariga för att försäljning och uthyrning av filmer (videogram) inte står i strid med straffelovens bestämmelser om våld och pornografi. Om Medietilsynet gör bedömningen att en film som har granskats för åldersklassificering strider mot 382 § straffeloven är myndigheten skyldig att informera distributören om detta. Det är dock distributören eller biografägaren själv som avgör om filmen ska visas offentligt eller inte.

6.4.4. Åldersgränser för film

Film som ska visas förvärvsmässigt ska antingen godkännas för alla åldrar, för 7 år och äldre, 11 år och äldre eller 15 år och äldre (5 § film- og videogramlova). Vid åldersklassificeringen ska Medietilsynet lägga avgörande vikt vid om filmen eller videogrammet kan påverka psyket eller rättskänslan (”sinn eller rettsomgrep”) på ett skadligt sätt.

Om en film inte lämnas in för åldersklassificering får den automatiskt en 18-årsgräns. Medietilsynet kan enbart ge en film 15-årsgräns eller lägre. Om en film inte kan få en 15-årsgräns eller lägre får filmen visas med 18-årsgräns. Medietilsynet kan besluta att en film inte får visas med 15-årsgräns eller lägre även om den inte strider mot bestämmelserna i straffloven. Så är fallet om filmen innehåller så starka skildringar att den antas kunna ha en skadlig effekt på ungdomar under 18 år. Det gäller för filmer med ett särskilt starkt uttryck, t.ex. filmer som innehåller kraftigt ångestskapande scener i kombination med brutala våldsskildringar, eller filmer med kombinationen sex, tvång och våld. Under 2008 gjorde Medietilsynet denna bedömning endast beträffande en film (Doomsday).

Om ett barn är i sällskap med förälder eller annan vuxen kan barn från 4 år tillåtas se film eller videogram som är godkända från 7 år, barn från 8 år kan tillåtas se film och videogram som är godkända från 11 år och ungdomar från 12 år kan tillåtas se film och videogram som är godkända för åldersgruppen 15 år och äldre. 18-årsgränsen är dock absolut, dvs. den som inte har fyllt 18 år får inte medges tillträde till en visning av filmen ens i sällskap med en vuxen.

Medietilsynets beslut om åldersgränser för biograffilmer kan överklagas av distributören av filmen eller av Barneombodet (den norska motsvarigheten till Barnombudsmannen) till Klagenemnda for film og videogram (kap. 6. forskrift om film og videogram).

Det finns ett bemyndigande för departementet att i föreskrifter göra undantag från åldersgränserna för barn upp till ett år. Några sådana regler om s.k. ”baby-kino” har inte meddelats ännu men det finns ett förslag som varit ute på remiss. Remisstiden gick ut den 1 april 2009.

6.4.5. Sanktioner

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot lagens bestämmelser eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen kan straffas med böter eller fängelse i högst tre månader eller med båda delar (13 § film- og videogramlova).

Det är inte tillåtet att förvärvsmässigt visa film eller videogram som kränker anständighet, inklusive filmer eller videogram som innehåller närgångna och omfattande skildringar av sexuell aktivitet (13 a § film- og videogramlova). Skildringar som får räknas som försvarliga utifrån ett konstnärligt, vetenskapligt, informationsmässigt eller liknande syfte anses inte kränka anständigheten. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot dessa föreskrifter straffas med böter eller med fängelse i högst tre månader. Detta gäller dock inte om en film eller ett videogram har godkänts av Medietilsynet efter förhandsgranskning.

Film- og videogramlova innehåller därutöver en straffbestämmelse som innebär att den ansvarige ledaren för en distributionsfirma kan straffas med böter eller fängelse högst tre månader om han eller hon förvärvsmässigt omsätter videogram som har ett innehåll som är straffbart enligt 204 § eller 382 § straffelova (14 § film- og videogramlova).

6.4.6. Avgifter

För förhandskontroll av film och videogram tar Medietilsynet ut en avgift baserad på filmens eller videogrammets speltid (§ 4-5 forskriften om film og videogram). Departementet fastställer avgiftens storlek som för närvarande uppgår till 90 NOK per 100 meter film för första bedömningen och därefter 45 NOK för kopiorna. Såväl avgiftens storlek som beräkningsgrund kommer sannolikt att ändras under det närmaste året som en följd av digitaliseringen av biograferna.

Medietilsynet har vidare rätt att ta ut en avgift för registrering och märkning av videogram för förvärvsmässig omsättning (§ 10-1 forskriften om film og videogram). Likaså tas en avgift ut vid frivillig förhandsgranskning av videogram. Den baseras på filmens speltid (§ 10-3 i forskriften).

6.4.7. Medietilsynet är ansvarig myndighet

Som angetts i det föregående är Medietilsynet den myndighet som har till uppgift att sätta åldersgränser för biograffilm och som handhar registreringen av filmer och videogram.

Medietilsynet utövar tillsyn över hela medieområdet i Norge. Myndigheten övervakar att reglerna för radio- och TV-sändningar följs och är tillstånds- och registreringsmyndighet för lokala och andra radio- och TV-sändningar. Medietilsynet hanterar även presstöd till tidningar och särskilda publikationer samt stödjer viss medieforskning. Dessutom bevakar myndigheten ägarkoncentrationen på mediemarknaden såväl nationellt som regionalt och beslutar om ingrepp mot förvärv av ägarandelar som leder till för stark mediekoncentration.

Medietilsynet har även i uppdrag att öka medvetenheten om barns bruk av Internet och dataspel.

6.5. Nederländerna

6.5.1. Inledning

Sedan den 22 februari 2001 förekommer inte längre filmcensur i Nederländerna. Det tidigare granskningssystemet ersattes då av ett system med självreglering som har till syfte att skydda minderåriga från skadligt innehåll i media. Skyddet av barn och unga mot skadligt medieinnehåll upprätthålls förutom genom denna självreglering

genom straffrättslig reglering och lagreglering på radio- och TVområdet.

6.5.2. Straffrättslig reglering

Den straffrättsliga regleringen ställer upp restriktioner för vissa bilder oavsett vilket medium som är bärare av bilden. Det är fråga om bilder som, om de visas för en person under 16 år, kan skada vederbörande. Enligt artikel 240 a i den nederländska strafflagen döms den som förser eller erbjuder en person som han eller hon vet eller skäligen kan anta är under 16 år eller som för en sådan person visar en bild, eller ett föremål eller en databärare som innehåller en bild, vars visande kan anses vara skadligt för barn under 16 år till fängelse i högst ett år eller böter (av fjärde graden, dvs. 16 750 euro). Detta innebär att det är straffbart att sälja eller hyra ut en dvd eller ett videogram med 16årsgräns till en person under 16 år. Straffbestämmelsen är även tillämplig på en biografägare som tillåter att ett barn under 16 år får tillträde till en film med 16-årsgräns. Detta gäller oavsett om personen är i sällskap med en förälder eller annan vuxen (www.kijkwijzer.nl ”What is Kijkwijzer?”).

6.5.3. Självregleringssystemet ”Kijkwijzer”

Det nederländska självregleringssystemet kallas Kijkwijzer. Det har utvecklats under medverkan av NICAM (Netherlands Institute for the Classification of Audio-visual Media). NICAM bildades 1999 i nära samarbete med Departementet för utbildning, kultur och vetenskap, Departementet för hälsa, välfärd och sport och Justitiedepartementet. Kijkwijzer är ett klassificeringssystem som varnar föräldrar och lärare om från vilken ålder ett TV-program eller en film kan vara skadlig för barn. De åldersgränser som tillämpas är: alla åldrar, 6 år, 9 år, 12 år och 16 år. Åldersrekommendationerna kompletteras i förekommande fall av piktogram som visar varför en viss åldersgräns har valts. Det finns piktogram för våld, skräck, sex, diskriminering, drog- eller alkoholmissbruk och grovt språk. Åldersgränsen är inte en lämplighetsrekommendation utan innebär enbart att barn under den angivna åldersgränsen kan ta skada av innehållet. Kijkwijzer varnar alltså för att det kan finnas skadliga bilder i ett TV-program eller en

film. Det slutliga ansvaret för vad barn får titta på ligger emellertid på föräldrarna.

Kijkwijzer tillämpas på i princip alla audiovisuella produkter på den nederländska marknaden från biograffilmer och TV-program till filmer på dvd och videogram. När det gäller TV-program är nyhetsprogram och livesändningar undantagna eftersom de inte kan åldersklassificeras på förhand. Programföretagen måste dock beakta sändningstiden för sådana program och varna tittarna om eventuella starka bilder i förväg. Sedan april 2005 används Kijkwijzer även för vissa mobiltelefontjänster. Däremot omfattas inte Internet. När det gäller TV- och datorspel tillämpas PEGI-systemet.

De åldersrekommendationer och piktogram som Kijkwijzer fastställer anges i TV-guider, på biografer, i filmguider, annonser, affischer och på förpackningarna till dvd-filmer och videogram. Piktogrammen visas också i början av TV-program. Rekommendationerna för TVprogram finns dessutom på en särskild text-TV-sida.

6.5.4. Särskilda regler för TV-sändningar

När det gäller TV-sändningar finns en medielag som bl.a. innehåller bestämmelser som syftar till att skydda personer under 16 år mot skadliga program, dvs. program som kan orsaka dem skada i deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Lagen föreskriver att program av detta slag ska klassificeras och att hänsyn ska tas till sändningstiden. Den som bryter mot reglerna kan påföras en administrativ avgift om högst 135 000 euro. Bestämmelsernas efterlevnad övervakas av Commissariaat voor de Media. Kijkwijzers åldersrekommendationer är vägledande för sändningstiden för TV-program. Program som åsatts åldersgränserna alla åldrar, 6 år och 9 år får sändas när som helst under dagen. Program med 12-årsgräns får visas först efter kl. 20.00 och program med 16-årsgräns först efter kl. 22.00.

6.5.5. Klassificeringen av filmer m.m.

Rent praktiskt går åldersklassificeringen till så att TV-programföretag samt film- och videoföretag med hjälp av ett frågeformulär själva klassificerar sina produktioner. Specialutbildade anställda, s.k. coders, får efter att de har tittat på ett program eller en film besvara femtio frågor om det de har sett. Svaren lämnas till

Kijkwijzer via Internet och bearbetas av Kijkwijzers datorprogram som räknar ut vilken åldersgräns som ska sättas på produktionen.

Alla företag och organisationer som är anslutna till NICAM är förpliktade att klassificera sina audiovisuella produktioner i enlighet med de regler som Kijkwijzer föreskriver och måste också tillkännage klassificeringen på ett adekvat sätt. Efterlevnaden av reglerna övervakas av en överklagandenämnd (Complaints Committee) som har befogenhet att vidta sanktioner mot det företag som inte uppfyllt reglerna, från tilldelning av varning till åläggande att betala en straffavgift om högst 135 000 euro. Nämnden kan också beordra om tillägg till en klassificering eller att sändningstiden för ett program ska ändras.

Som nämnts ovan är NICAM ansvarigt för samordningen av Kijkwijzer-systemet, till vilket mer än 2 200 företag och organisationer är anslutna. I NICAM:s styrelse finns både allmänheten och kommersiella programföretag, filmdistributörer och biografägare, distributörer och detaljister representerade. Till sin hjälp har NICAM en rådgivande kommitté som består av experter på media, ungdomar, utbildning och välfärd, representanter från föräldraorganisationer och andra samhällsorganisationer liksom från de företag som är anslutna till NICAM.

Mediemyndigheten har regeringens uppdrag att övervaka hur väl det självreglerande systemet efterlevs i praktiken. NICAM själv kvalitetssäkrar systemet och utför därutöver regelbundet tester av hur konsumenterna uppfattar och använder Kijkwijzer.

6.6. Storbritannien

6.6.1. Inledning

I Storbritannien sägs utgångspunkten vara att vuxna personer själva ska kunna bestämma vad de vill titta på så länge som materialet är lagligt. Den yttersta gränsen för vad som är tillåtet att visa utgörs således av straffbestämmelser som reglerar innehållet i bl.a. biograffilm, videogram och dvd.

All film som ska göras tillgänglig för allmänheten i Storbritannien, såväl sådan som ska visas på biografer som filmer på videogram och dvd för uthyrning och försäljning, ska emellertid förhandsgranskas och tilldelas en åldersgräns. Det sker genom att filmerna lämnas in till British Board of Film Classification (BBFC)

som har att göra en åldersklassificering och som dessutom har att kontrollera om innehållet i en film strider mot lag.

6.6.2. Straffrättslig reglering

Allt material som publiceras, även dator- och TV-spel, eller som offentliggörs i radioprogram, faller under lagen Obscene Publications Act 1959. En film kan anses obscen enligt den lagen om den, sedd som en helhet, har en tendens att ”deprave and corrupt” (ungefär demoralisera och fördärva) en betydande andel av dem som kan förmodas se den. Det är alltså filmen som helhet som ska bedömas och enskilda scener måste därför ses i det större sammanhang som hela filmen utgör. En film som normalt skulle bedömas som obscen kan emellertid visas om det är i vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt syfte, undervisningssyfte eller något annat syfte som är av allmänt intresse (BBFC Student Guide s. 23).

Den nu nämnda lagen förbjuder bland annat distribution, cirkulation, försäljning, uthyrning, utlåning, och visning av filmer och bilder som faller in under den. Den gäller både online och offline.

Som nämndes inledningsvis har BBFC att bedöma om det material som underställs den för klassificering strider mot gällande straffbestämmelser. Utöver Obscene Publications Act finns det straffbestämmelser som förbjuder oanständiga bilder av barn (barnpornografi) samt bilder som skildrar grymhet mot djur och rashat. Material som är olagligt ska klippas bort innan en film kan godkännas. Om ett verk som helhet anses vara olagligt kan BBFC vägra att utfärda ett certifikat vilket innebär att det inte är godkänt för offentlig visning eller annan distribution till allmänheten.

Det finns vidare en straffbestämmelse med ett förbud mot att sprida en video eller dvd till någon som inte har uppnått den av BBFC fastställda åldersgränsen. Straffet är fängelse högst sex månader eller böter med upp till 5 000 brittiska pund. Att sprida en video eller dvd som inte har underställts BBFC:s bedömning eller som inte har fått någon åldersgräns straffas med upp till två års fängelse eller böter (obegränsat belopp).

6.6.3. Biograffilm

För att få driva biografverksamhet i Storbritannien krävs tillstånd. Det är lokala myndigheter som beslutar om sådana tillstånd med stöd av Licensing Act 2003 (c. 17). Enligt denna lag ska det finnas ett obligatoriskt villkor i tillståndet om att tillståndshavaren förbinder sig att begränsa barns tillträde till filmvisningar i enlighet med de rekommendationer som BBFC utfärdar.

Den formella makten beträffande biograffilm ligger således kvar på de lokala myndigheterna men i praktiken följer dessa BBFC:s bedömningar. Lokala myndigheter har dock befogenhet att ändra BBFC:s beslut efter överklagande. De lokala myndigheterna kan alltså godkänna filmer som BBFC inte har godkänt, förbjuda filmer som BBFC har godkänt, ta bort klipp som BBFC har gjort eller göra nya klipp. I de flesta fall accepteras dock de bedömningar som BBFC har gjort.

6.6.4. Videogram, dvd-filmer m.m.

Video Recordings Act 1984 (c. 39) har till syfte att säkerställa att barn inte får tillgång till skadligt eller olämpligt material i form av filmer på videogram och dvd. Lagen föreskriver även förhandsgranskning av vissa dator- och TV-spel, exempelvis sådana spel som innehåller sex, våld eller tvång i samband med sex eller som visar grovt våld mot människor eller djur (section 2 [1c] och [2] Video Recordings Act).

Vid bedömningen av om ett videograms eller en dvd-films (”video work”) lämplighet ska beslutsmyndigheten särskilt beakta om det videogram etc. som är föremål för bedömning kan orsaka skada hos potentiella tittare eller, genom deras beteende, hos samhället med hänsyn till hur filmen etc. behandlar kriminellt beteende, olagliga droger, våld, skräck eller sex (section 4 A (1) Video Recordings Act). Med potentiell tittare avses varje person, inklusive barn och unga, som kan tänkas se videogrammet i fråga om det godkänns för spridning.

Det är BBFC som har fått i uppdrag att utföra den prövning som föreskrivs i Video Recordings Act och följaktligen utfärda det godkännande som krävs för att videogram, dvd:er m.m. ska få lov att spridas till den brittiska allmänheten.

6.6.5. Närmare om BBFC:s prövning

De riktlinjer som BBFC följer är detaljerade och finns att tillgå via BBFC:s hemsida. Sammanfattningsvis är de huvudsakliga bedömningsgrunderna följande: Strider innehållet mot lag? Är det troligt att innehållet är skadligt för den berörda åldersgruppen? Är innehållet, i förhållande till den berörda åldersgruppen, klart oacceptabelt enligt allmän uppfattning?

Riktlinjerna tar hänsyn till alla tillämpliga bestämmelser i lag men även till allmänhetens uppfattning. Den senaste versionen av riktlinjerna är från 2005 då en omarbetning skedde som tog hänsyn till allmänhetens synpunkter på de tidigare gällande riktlinjerna. BBFC beaktar våld och hur det presenteras men det är normalt endast då våld skildras i ett sexuellt sammanhang som BBFC brukar vägra att godkänna en film eller en dvd för visning eller spridning.

I riktlinjerna föreskrivs sju olika ålderskategorier. ”U” (Universal) betyder att en film är tillåten för alla. ”PG” (Parental Guidance) innebär att alla kan titta på filmen men att vissa scener kan vara olämpliga för små barn. ”12A” och ”12” är lämpliga för personer som är 12 år eller äldre men även personer under den åldern får se en film med ”12A”-klassificering i vuxens sällskap. Klassificeringen ”15” innebär att filmen är lämplig för personer som är 15 år eller äldre och ”18” att en film passar endast för vuxna. En film märkt med ”R18” får visas endast i speciella biografer med särskilt tillstånd eller hyras ut eller säljas i licensierade sexshopar och bara till personer som fyllt 18 år.

Klassificeringar kan skilja sig åt mellan filmer som ska visas offentligt och filmer som distribueras för tittande i hemmet. Det har att göra med att BBFC vid klassificeringen av filmer på videogram och dvd för hemmabruk måste ta hänsyn även till att det finns en ökad risk att personer som inte uppnått åldersgränsen för filmen tittar på den och för att filmsekvenser spelas om och om igen eller ses lösryckt från sitt sammanhang.

Vid sidan av åldersklassificeringen ger BBFC även konsumentvägledning för filmer. Sedan 2004 anger flertalet av filmdistributörerna i Storbritannien dessa konsumentråd i marknadsföringen för alla filmer. Förutom att BBFC:s konsumentinformation finns med i reklamen eller på förpackningarna av film, videogram, dvd och TV-spel publiceras den också på BBFC:s hemsida på Internet (www.bbfc.co.uk).

6.6.6. Om British Board of Film Classification (BBFC)

BBFC stod ursprungligen för The British Board of Film Censors, vilken bildades av filmindustrin år 1912. Vid den tiden tillämpade de lokala myndigheter som övervakade biograffilmerna sina egna vitt skilda censurregler. Syftet med bildandet av BBFC var att skapa större enhetlighet i bedömningarna genom en nämnd som skulle kunna fatta beslut som accepterades nationellt. I samband med att nämndens uppdrag utvidgades till att även åldersklassificera videogram för privat bruk ändrade nämnden namn till British Board of Film Classification, vilket även tydliggör att huvuduppgiften är att åldersklassificera filmer.

BBFC är oberoende och tar inte emot bidrag från vare sig filmindustrin eller regeringen. I stället finansieras dess verksamhet med avgifter som betalas av dem som lämnar in filmer, videogram, dvd:er och digitala spel för klassificering. Avgifterna beräknas utifrån filmens längd och kategori enligt en standardtariff. (En omkring 90 minuter lång engelskspråkig spelfilm eller video kostar 660 pund plus moms.) För reklamfilmer och trailers liksom digitala medier betalas en standardavgift. Välgörenhetsorganisationer och icke-kommersiella organ kan ansöka om reducerad avgift för filmer som inte ska spridas i vinstsyfte.

6.7. Tyskland

6.7.1. Inledning

Förhandsgranskning är uttryckligen förbjuden i Tysklands konstitution (artikel 5 första och tredje stycket i Grundgesetz). Begränsande åtgärder före produktionen eller distributionen av ett intellektuellt verk, särskilt att göra det beroende av föregående granskning och godkännande av dess innehåll är alltså inte tillåten.

Däremot är det tillåtet att förhandsgranska medier i syfte att skydda barn och unga från skadligt medieinnehåll. Det finns en särskild lag som behandlar skyddet av minderåriga (Jugendschutzgesetz 23.7.2002 BGBl. I S. 2730 ff., 2003 I S. 476 med senare ändringar). Lagen gäller inte bara skydd från skadlig påverkan från medier utan reglerar även restriktioner för minderåriga beträffande rökning, alkohol, tillträde till offentliga lokaler etc.

I lagen om skydd för unga finns bl.a. bestämmelser som föreskriver att medier inte får visas eller på annat sätt göras tillgängliga för barn

och ungdomar om de inte har godkänts och åldersklassificerats av myndighet. För att skydda barn och unga finns det också ett system med listning av medier som kan anses skadliga för barn och ungdomar. En sådan listning kan göras först efter att filmen, videogrammet, dvd:n etc. har kommit ut på marknaden. Ett medium som listats förbjuds inte generellt. Däremot föreskrivs begränsningar i möjligheterna att göra materialet tillgängligt för allmänheten och att marknadsföra det offentligt. Dessa inskränkningar i fråga om spridning och marknadsföring gäller även alster som bedöms som mycket farliga för minderåriga (”schwer jugendgefährdende”) även om de inte har tagits med på listan (Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Medien: ”Wegweiser Jugendmedienschutz”, s. 6).

6.7.2. Straffrättslig reglering

I 131 § i Strafgesetzbuch (13.11.1998 I 3322) finns ett absolut förbud mot viss befattning med skrifter som skildrar omänskliga våldshandlingar mot människor eller människoliknande varelser på ett sätt som förhärligar sådana våldshandlingar eller framställer dem som harmlösa eller som framställer det grymma eller omänskliga i ett händelseförlopp på ett sätt som skadar den mänskliga värdigheten. Med skrifter menas inte bara skrifter i egentlig mening utan även ljud- och bildbärare, databärare, illustrationer och andra bilder. Den som sprider en sådan skrift som nu sagts eller som visar den offentligt eller på annat sätt gör den tillgänglig, eller som exempelvis erbjuder, ger eller gör den tillgänglig till en person under 18 år eller producerar, förvarar, erbjuder, annonserar, importerar eller exporterar den straffas med böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt 18 § i lagen om skydd för unga (Jugendschutzgesetz) ska en särskild nämnd, ”Bundesprüfstelle för jugendgefährdende Medien”, upprätta en lista över ”Trägermedia” och ”Telemedia” som allvarligt kan skada barns och ungdomars utveckling eller deras uppfostran till ansvarstagande samhällsmedborgare. Dit hör framför allt framställningar som är omoraliska och förråande eller som uppmuntrar till våld, kriminalitet och rasism.

I lagen om skydd av unga används begreppen ”Trägermedia” och ”Telemedia”. Med ”Trägermedia” avses alla medier genom vilka text, bild eller ljud kan spridas fysiskt, t.ex. böcker, tidningar, grammofonskivor, ljud- eller videokassetter eller digitala eller analoga dataminnen

som disketter, cd-rom, dvd. Dessutom omfattas texter och bilder på anslagstavlor, plakat, reklamblad etc.

Begreppet ”Telemedia” innefattar utbudet av onlinetjänster, digitala datafiler med text, bild eller ljud som görs tillgängliga genom överföring med teleteknik i fasta telefonnät, mobiltelefonnät, kabelnät eller på annat jämförbart sätt. Däremot omfattas inte rundradiosändningar (dvs. TV och radio) eller individuella kommunikationstjänster såsom telefon och telefax.

Enligt 15 § i lagen om skydd av unga (Jugendschutzgesetz) får ”Trägermedia” som registrerats på listan över media som är skadliga för unga inte erbjudas, ges eller på annat sätt göras tillgängliga för ungdomar. Sådana ”Trägermedia” får inte heller visas i lokaler som barn och unga har tillträde till eller som de har insyn i. Dessutom gäller särskilda restriktioner för marknadsföring och försäljning av sådana ”medier” som finns med på listan.

I paragraf 4(2), första meningen, punkt 2(2) och andra meningen i det avtal om skydd av den mänskliga värdigheten och skydd av minderåriga i radio- och TV-sändningar samt ”Telemedien” som gäller mellan delstaterna (Staatsvertrag über den Schutz der Menschenwürde und den Jugendschutz in Rundfunk und Telemedien vom 10. bis 27. September 2002), anges att ”Telemedia” som finns med på listan över medier som är skadliga för unga eller vars innehåll helt eller delvis stämmer överens med någon av de produkter som finns med på listan är tillåtna endast om den som tillhandahåller dem garanterar att de görs tillgängliga endast för vuxna (slutna användargrupper).

Förutom de nu nämnda bestämmelserna finns ytterligare några som föreskriver straff eller sanktionsavgifter för överträdelser i samband med att medier görs tillgängliga för unga i strid med exempelvis angivna åldersgränser.

6.7.3. Biograffilmer

Barn och unga får medges tillträde till en offentlig filmvisning endast om den film som visas har godkänts av den ansvariga myndigheten i respektive delstat (Bundesland) eller en frivillig självregleringsorganisation i enlighet med en i lag föreskriven procedur. Filmer som är gjorda i syfte att informera eller utbilda får visas även utan sådant godkännande. Likaså är det tillåtet att låta barn som har fyllt 6 år få tillträde till filmer som är godkända från 12 år om de är i sällskap med en förälder eller förmyndare.

Det finns ytterligare restriktioner för barns tillträde till biografer utifrån barns ålder och vid vilken tidpunkt på dygnet filmvisningen äger rum. Barn under 6 år får över huvud taget inte tillträde till biografer och andra offentliga filmvisningar utan sällskap av förälder, förmyndare eller lärare. För barn över 6 år men under 14 år gäller att de måste ha sällskap av en vuxen om filmvisningen slutar efter kl. 20.00. Ungdomar över 14 år men under 16 år måste ha sällskap av en vuxen om filmvisningen slutar efter kl. 22.00 och detsamma gäller för ungdomar som fyllt 16 år om filmvisningen slutar efter kl. 24.00.

6.7.4 ”Trägermedia” (t.ex. videogram och dvd:er)

Videogram och andra tekniska upptagningar (”Trägermedia” med tysk terminologi) får endast göras allmänt tillgängliga för barn eller unga om programmen har godkänts för den berörda ålderskategorin av den ansvariga myndigheten i delstaten (Bundesland) eller av en frivillig självregleringsorganisation i enlighet med en i lag föreskriven ordning.

Åldersrekommendationen ska anges på en etikett som ska vara tydligt synlig på den tekniska upptagningen och dess förpackning. Tekniska upptagningar som inte har åsatts någon åldersgräns eller som har klassats som ”inte godkända för visning för unga” får inte erbjudas, överlämnas eller på annat sätt göras tillgängliga för barn eller unga och inte heller erbjudas eller överlämnas i detaljhandel utanför affärslokaler, i kiosker eller andra försäljningsställen som konsumenter normalt inte går in i eller i postorderverksamhet.

6.7.5. Åldersklassificering av filmer, TV-spel m.m.

Filmer och film- eller spelprogram som är sådana att de kan störa barns och ungas utveckling eller deras fostran till ansvarsfulla samhällsmedborgare får inte godkännas för den berörda åldersgruppen. De åldersgränser som finns är: tillåten för alla, tillåten från 6 år, tillåten från 12 år, tillåten från 16 år och inte tillåten för visning för unga (dvs. för personer under 18 år).

Ansvaret för åldersklassificeringen av biofilmer och film på dvd och videogram samt dator- och TV-spel ligger hos de delstatsmyndigheter (Obersten Landesjugendbehörden) som har ansvar för skyddet av minderåriga. Dessa har kommit överens om att acceptera de bedömningar om åldersgränser som görs av självregleringsorganisa-

tionerna Freiwillige Selbstkontrolle der Filmwirtschaft (FSK) för biograffilmer och videogram och Unterhaltungssoftware Selbstkontrolle (USK) för dator- och TV-spel.

7. Om medieutbud, medieanvändning och mediepåverkan

7.1. Det nya medielandskapet

Under de senaste tio åren har medielandskapet förändrats på ett genomgripande sätt. Medieutbudet ökar i allt snabbare takt och vid sidan av de traditionella medieformerna har informationsteknologin lett till flera nya. Medierna har en betydligt större räckvidd i dag och många lägger mer tid på nyare medier än på de traditionella. Den moderna informationsteknologin har gjort det möjligt att styra mediekonsumtionen i fråga om när, var, hur och vad man vill ta del av. Flera av de nyare medieformerna erbjuder också möjligheter till eller förutsätter att tittarna är delaktiga och påverkar medieinnehållet.

De olika teknikerna och marknaderna konvergerar – smälter samman – och gränserna mellan dem blir inte lika tydliga som tidigare. Tidningar finns numera både i pappersformat och på Internet och nyheter förmedlas via mobiltelefonen eller datorn. TV och radio går att ta del av på andra sätt än de traditionella, t.ex. via datorn eller mobiltelefonen. Tekniken möjliggör också att användande av medier inte längre är kopplat till t.ex. hemmet. Mobilitet är centralt i dagens kommunikationssamhälle.

Det sker också en diversifiering, fragmentering och individualisering när det gäller medieinnehåll, medieutbud och medieanvändning.

Omstruktureringen av mediemarknaden är omfattande. Samtidigt som konkurrensen blir hårdare ökar koncentrationen på flera

mediemarknader. Producenter och förmedlare av medieprodukter är starkt koncentrerade både i fråga om ägande och innehåll.1

7.2. Medieanvändningen i Sverige

7.2.1. Medieanvändningen i dag2

Den tid som svenskar lägger ned på användning av medier har ökat med ungefär en halvtimme under den senaste tioårsperioden. Den samlade bruttotiden3 för svenskarnas medieanvändning var ungefär 6 timmar en genomsnittlig dag år 2008 och den ökar i huvudsak med ålder. Barn i åldern 9–14 år ägnar medierna ca 4 timmar en genomsnittlig dag. För ungdomar 15–24 år handlar det om 6 timmar och 40 minuter vilket är en ökning med ungefär en halvtimme under en tioårsperiod. Samtidigt har ungdomarnas användning av traditionella medier som TV, radio, cd och böcker minskat till förmån för andra aktiviteter på Internet. Det är ungdomarna som har ökat sin medietid mest, följt av 24–44-åringarna. Barn (9–14 år) har ökat sin medietid med ca 10 minuter medan gamla (65–79 år) låg kvar på ungefär samma nivå 2008 som tio år tidigare.

En genomsnittlig dag tittar 85 procent av befolkningen på TV. TV-tittandet är utbrett i alla åldrar, men mest tittar barn och pensionärer, 90 respektive 93 procent. Lägst andel TV-tittare återfinns bland 20–24-åringarna, 78 procent. Den tid som ägnas åt TV-tittande en vanlig dag är i genomsnitt knappt två timmar. När det gäller tittartid ligger pensionärerna i topp medan barn i åldern 9–14 år ägnar ca 1,5 timmar om dagen åt att se på TV.

Andelen vuxna som använder Internet dagligen eller nästan varje dag har ökat från 35 procent år 2003 till närmare 70 procent år 2008. Siffran avser den totala användningen oavsett om den sker i arbetet eller privat. Andelen som en genomsnittlig dag använder Internet i hemmet är 60 procent. Den totala Internetanvändningen en genomsnittlig dag skiljer sig markant mellan olika grupper. Det är fler män

1 Se Ulla Carlsson, ”Media Governance. Harm and Offence in Media Content” ur Regulation, Awareness, Empowerment, Ulla Carlsson (red.), The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet 2006, s. 11 f. 2 Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från Nordicoms Mediebarometer 2008, Nordicom, Göteborgs universitet 2009 (MedieNotiser 1/2009). Undersökningen genomförs årligen sedan 1979 genom telefonintervjuer med ett slumpmässigt individurval av svenska befolkningen mellan 9 och 79 år (ca 4 500 intervjuer). 3 Det är den samlade bruttotiden, dvs. en summering av den tid som avsätts för varje medium, som mäts. Det tas inte hänsyn till om två eller flera medier använts samtidigt.

än kvinnor bland Internetanvändarna, fler unga än äldre och fler högutbildade än lågutbildade. De högsta andelarna användare finns bland unga 15–24 år (86 procent) och högre tjänstemän/akademiker (85 procent). För barn i åldern 9–14 år är andelen 66 procent. De lägsta andelarna användare finns bland lågutbildade och pensionärer (30 respektive 39 procent). Den totala tiden för Internetanvändning bland nätanvändare – oavsett användningsplats och användningsområde – är drygt 100 minuter en genomsnittlig dag. Motsvarande siffra för Internetanvändning i hemmet är 77 minuter.

Den dagliga Internetanvändningen i hemmet gäller främst e-post (51 procent) och fakta-/informationssökning (48 procent). Barns och ungdomars användning av Internet skiljer sig från övriga gruppers. Ungdomar tittar på videoklipp, deltar i diskussions-/chattgrupper, läser bloggar och laddar ner musik, film, radio eller TV i högre utsträckning än äldre. Barn utnyttjar nätet till relativt få aktiviteter: messenger-tjänster och spel är dominerande.

Spel på dator, TV eller Internet är något som främst barn och unga ägnar sig åt. Hälften av barnen och 30 procent av ungdomarna spelar en genomsnittlig dag. Under en vecka har drygt 70 procent av barnen och 52 procent av ungdomarna spelat. Motsvarande siffra för personer i åldern 25–44 år är 25 procent.

En genomsnittlig dag går 1 procent av befolkningen på bio, 7 procent går på bio under en vecka och närmare 30 procent gör minst ett biobesök under en genomsnittlig månad. Barn och ungdomar, studerande och yngre vuxna utan barn går på bio oftare än andra. När det gäller tittande på långfilm i befolkningen en genomsnittlig dag har televisionen och video/dvd störst betydelse. En sammanläggning av allt tittande på långfilm visar att ungefär en fjärdedel av befolkningen ser långfilm en genomsnittlig dag 2008.

Antalet biobesök per helår i Sverige uppgick år 1963 till 40 miljoner. År 2007 räknades till totalt 15 miljoner biobesök. Det är en betydande minskning. Sedan mitten av 1980-talet har antalet biobesök per år dock legat på en förhållandevis jämn nivå med undantag för en liten uppgång under åren 2001–2003 då antalet besök översteg 18 miljoner per år. Sett till dem som besöker biografer minst fyra gånger per år har besöken minskat mest i åldersgruppen 15–29 år (från 71 procent år 1988 till 51 procent år 2007) medan det är fler personer i åldersgrupperna 50–64 år och 65–85 år som går på bio minst fyra gånger per år nu jämfört med år 1988.4

4 Statistikuppgifterna i detta stycke är hämtade från SOM-rapport nr 2008:14, SOM Svenska biovanor 1988-2007 av Marina Ghersetti.

Om man ser till hur stor andel av befolkningen som ser film i olika visningsfönster svarar 55 procent att de ofta, dvs. minst en gång per vecka, ser film i allmänna TV-kanaler. Film på filmkanaler i TV är det 30 procent som ofta tittar på medan motsvarande siffra för film på dvd eller video är 25 procent. När det gäller bio är det 8 procent som går på bio minst en gång i månaden och endast 7 procent ser hyrfilm via Internet. Om man i stället ser till hur stor andel som ser sporadiskt på film via olika medier är det 39 procent som ser film sporadiskt i allmänna TV-kanaler, 34 procent i filmkanaler i TV och 59 procent som ser film på dvd/video. Det är 58 procent som går på bio sporadiskt medan 34 procent aldrig gör det.5

7.2.2. Särskilt om medieanvändningen bland barn och unga

Medierådet genomför sedan 2005 enkätundersökningar om barns och ungas medievardag. Studien består av en del där 2 000 barn och unga i åldern 9–16 år får frågor om sin medievardag och sina erfarenheter av medier och en del där föräldrar med barn i samma åldersgrupp tillfrågas om sin uppfattning om sina barns medievanor. Resultaten har redovisats i rapporterna ”Ungar & Medier” från 2005, 2006 och 2008. Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från ”Ungar & Medier 2008”, om inte annat anges. Med barn menas i det följande personer mellan 9 och 12 år och med ungdomar personer mellan 12 och 16 år.

De vanligaste fritidsaktiviteterna för barn och unga i åldern 9–16 år är att träffa kamrater och att göra läxor och andra skolarbeten (64 procent vardera). 56 procent av samtliga håller på med någon sport. Därefter i rangordningen hamnar att hålla på med Internet, surfa och chatta (48 procent) följt av att titta på TV eller video/dvd (43 procent). Det är nästan dubbelt så många av ungdomarna som barnen som håller på med Internet (62 procent jämfört med 34 procent av barnen). För både barn och unga tillhör att spela datorspel liksom att spela TV-spel ett par av de fem vanligaste fritidsaktiviteterna (33 respektive 22 procent).

Det finns signifikanta skillnader mellan barns respektive ungas användning av olika medieformer. Skillnaderna har dock minskat i de flesta avseenden sedan 2006. Det finns också skillnader mellan pojkars och flickors medieanvändning. Pojkar spelar mer datorspel

5 Se föregående not.

och TV-spel än flickor. I den mån flickor spelar väljer de att spela andra typer av spel än vad pojkar gör.

När det gäller högkonsumenter, varmed avses personer som ägnar tre timmar eller mer per dag åt en medieform, finns den högsta andelen bland Internetanvändare, 18 procent. Av dem som tittar på TV varje dag är 16 procent högkonsumenter. Av dem som använder datorspel eller TV-spel är 11 respektive 4 procent högkonsumenter. Här är det signifikanta skillnader mellan pojkar och flickor. Bland flickorna som spelar datorspel är 4 procent högkonsumenter mot 18 procent av pojkarna. När det gäller TV-spel är det 1 procent av flickorna som är högkonsumenter jämfört med 6 procent av pojkarna.

Internet är den medieform som barn och unga i störst utsträckning använder utan att andra är närvarande. Av de unga svarar 75 procent att de oftast är själva när de använder Internet. Motsvarande siffra bland barn är 59 procent. Här finns också en signifikant könsskillnad. Av flickorna svarar 72 procent att de oftast är ensamma och 12 procent att de oftast är tillsammans med kamrater eller syskon. Motsvarande värden bland pojkarna är 62 respektive 21 procent. TV är det medium som barn och unga i störst utsträckning ägnar sig åt tillsammans med sina föräldrar.

Det är 87 procent av barnen och de unga i studien som har en egen mobiltelefon. Bland unga i åldern 12–16 år är det 96 procent som har det. Telefonerna används mest för att ringa och skicka sms. Unga har en mer avancerad användning än barn och flickor en mer avancerad användning än pojkar. Det är nämligen en större andel flickor än pojkar som sms:ar, tar och skickar bilder och laddar ned musik.

När det gäller TV-tittande är det endast små skillnader mellan barn och unga respektive flickor och pojkar i fråga om nedlagd tid. Det är 78 procent som tittar på TV varje dag, vilket gör TV till den vanligaste medieformen. Det finns skillnader mellan grupperna beträffande vad de tittar på. Unga och pojkar tittar mer på nyheter än vad barn och flickor gör. Valet av TV-serier och TV-program skiljer sig också åt.

I dag har 40 procent av barn och unga en dator med Internetuppkoppling på sitt eget rum. Om man ser till enbart de unga är det 50 procent som har det och bland barnen är det 30 procent som har det. Det är 45 procent som har egen TV på rummet (41 procent av barnen och 50 procent av de unga). Det är 20 procent av de unga

och 34 procent av barnen som varken har video/dvd-spelare, dator, TV eller TV-spel på det egna rummet.

Medierådet har konstaterat att det har skett en förändring jämfört med de undersökningar som genomfördes 2005 och 2006 i det att andelen med TV på sitt rum har minskat kraftigt samtidigt som datorinnehavet har ökat och nu är den mediebärare som flest har på sitt rum.

Användandet av Internet skiljer sig åt mellan olika åldrar, både när det gäller hur mycket tid man ägnar åt det och vad man gör. Unga ägnar mer tid än barn åt Internet (97 jämfört med 86 procent bland barnen). Internetanvändningen bland barn har dock ökat de senaste åren och färre barn svarar numera att de aldrig använder Internet. Den utveckling med ökad Internetanvändning som uppmättes redan 2006 har alltså fortsatt.

Vad gör då barn och unga på Internet? När det gäller Internetanvändning är skillnaderna signifikanta både mellan åldersgrupperna och mellan könen. För fler unga än barn och fler flickor än pojkar är den vanligaste Internetaktiviteten att chatta. Unga och pojkar tittar i större utsträckning på klipp på t.ex. YouTube. Det är också betydligt fler unga än barn och pojkar än flickor som spelar spel. Däremot är flickor i större utsträckning än pojkar på sajter som t.ex. Lunarstorm. Flickor använder Internet mer än pojkar för att göra skolarbeten, mejla och i högre grad för att lägga ut egna texter och bilder.

Barn och unga har vanligen regler för hur de får använda olika medieformer. Generellt svarar en större andel av barn än unga att de har regler. Ju mer man använder en medieform desto vanligare är det att det finns regler kring användandet. Till exempel är det mindre vanligt att flickor spelar datorspel och TV-spel och följaktligen är det en mindre andel av flickorna som svarar att de har regler kring spel. Generellt är det vanligare att pojkarna svarar att de har regler än att flickorna gör det. När det gäller användning av Internet uppger dock flickor i högre grad än pojkar att de har regler för användningen.

7.3. Något om barns och ungas uppfattning om och kontakter med skadligt medieinnehåll m.m.

Bland de 2 000 barn som har tillfrågats i Medierådets studie ”Ungar och medier 2008” har 18 procent av de unga (12–16 år) och 9 procent av barnen (9–12 år) råkat ut för att någon varit elak, mobbat, hotat, lagt ut bilder på vederbörande som gjort honom eller henne ledsen eller utövat utpressning via Internet, sms, mms, e-post eller chatt. Det är vanligare att flickor har blivit mobbade (18 procent) än pojkar (9 procent). Högkonsumenter av Internet förefaller vara mer utsatta än genomsnittet.

På frågan om vilket ”innehåll man mår dåligt av” har barn och unga i störst utsträckning uppgett att det är chockbilder på nätet – verkliga bilder eller filmer med döda, blodiga människor och djur som de mår dåligt av att se i media. Fiktiva skildringar av våld anges endast av en liten andel. Barn anger i lägre grad att de mår dåligt av att se fattiga människor men i högre grad än unga att de mår dåligt av spelat våld i filmer eller TV-serier. I övrigt är det stora likheter mellan de svar som lämnats av barn respektive unga. Flickor ligger signifikant högre än pojkar när det gäller vissa typer av innehåll, t.ex. verkligt våld i nyheter eller dokumentärer och när människor lider eller mår dåligt. Samtidigt är det en signifikant högre andel flickor än pojkar som angett att det inte finns något innehåll i media som de mår dåligt av att se. Medierådet har tolkat det som att det möjligen beror på att flickor i större utsträckning än pojkar medvetet undviker sådant de vet att de mår dåligt av.

Av dem som deltagit i Medierådets undersökning har 80 procent svarat att de aldrig har råkat ut för att någon talat om sex med dem utan att de själva velat det. Detta är en ökning i förhållande till tidigare år (2006 var det 76 procent jämfört med 63 procent år 2005). Andelen som kommit i kontakt med sex- eller porrsajter har också minskat. År 2006 svarade 55 procent att de aldrig hade kommit i kontakt med sajter av det slaget jämfört med 68 procent år 2008. Inställningen till innehållet på sådana sajter tycks enligt Medierådet ha blivit mer negativ. Fler verkar ha tagit illa vid sig och färre andel uppger sig ha gillat det eller inte brytt sig om det. Det är 9 procent av barnen och ungdomarna i studien som har stämt träff med någon i verkligheten som de har lärt känna på Internet och det är en ökande andel av dessa som har gått själva till mötet. Ingen har uppgett att någon har försökt göra dem illa eller att den de har träffat har visat sig vara äldre än de hade trott.

Barnombudsmannen har i sin årsrapport från 2008 (s. 92 ff.) redovisat resultaten av frågor som ställts till barnen och ungdomarna i de kontaktklasser som Barnombudsmannen arbetar med. En tredjedel av dessa barn och unga tyckte inte att de hade upplevt något oönskat på TV, Internet eller i datorspel. Av den dryga tredjedel som svarade att det fanns något de hade önskat slippa uppleva i TV, på Internet eller i datorspel, svarade en knapp tredjedel att de ville slippa reklam. För en knapp tredjedel av samma grupp var det oönskade sexuellt relaterat och en knapp tredjedel ville slippa att se våld.

Enligt Medierådets föräldrastudie i ”Ungar och Medier 2008” bedömer föräldrarna generellt att deras barn inte har några större problem med varken sex- och porrsajter, personer som talar om sex, hot, oönskade bilder som sprids eller utpressning. Däremot tycks mobbning vara relativt vanligt förekommande enligt föräldrar till unga (12–16 år) och flickor. Drygt 20 procent av föräldrarna anger att deras barn har varit utsatt för mobbning eller att någon har varit elak mot barnet på Internet.

Unga har haft kontakt med sex och porr i något högre utsträckning än vad föräldrarna tror. Föräldrarna underskattar också andelen som har råkat ut för att någon pratat om sex med dem mot deras vilja.

Av Medierådets undersökning framgår vidare att föräldrar i högre grad tror att barn och unga mår dåligt av att se sex och porr än vad barn och unga uppger att de gör. Sex och porr ligger relativt långt ner på barns och ungas lista över innehåll de mår dåligt av.

När det gäller medietid uppger föräldrar i avsevärt högre grad att barn och unga spenderar för mycket tid på TV, Internet, datorspel och TV-spel än vad de unga själva anser. Det framträder enligt Medierådets studie också vissa skillnader när det gäller användning av Internet. Framför allt barnen (9–12 år) uppger både en högre frekvens och större omfattning än vad föräldrarna uppger eller tror. Men bilden av vad de gör på Internet, vilka kontakter de tar etc. är samstämmig mellan barn/unga och föräldrar.

7.4. Kort om forskningen om mediepåverkan

Oron över hur moderna massmedier påverkar barn och unga ökar i takt med teknologiutvecklingen på medieområdet. Det är framför allt våldsskildringar i medierna och pornografiska bilder och filmer

som varit föremål för farhågor om negativ påverkan, särskilt på barn och unga.

Det har genomförts ett stort antal studier om hur våldet i medierna påverkar såväl vuxna som barn och unga. Det är främst våldsskildringar i underhållning och fiktion som har studerats. Ulla Carlsson har i rapporten Våld och pornografi i medierna sammanfattat detta på följande sätt (s. 12 f.):

Forskningen har i huvudsak uppmärksammat möjlig påverkan av det synliga och fysiska våldet i rörliga bilder, dvs. mord, skjutande, slagsmål, etc. Det är främst våldsskildringar i underhållning och fiktion som har intresserat forskningen. Följande kan utläsas från denna forskning:

Våldsskildringar kan leda till imitation bland yngre barn, oftast är det dock fråga om kortsiktiga impulser. Lite äldre barn och unga kan få ”tips” om hur våld kan utföras, tips som de kan använda om de i en krissituation upplever att de har behov av den kunskapen. Däremot har medierna inte orsakat krissituationen.

Vi får intryck från medierna och dessa blandas med alla andra föreställningar, känslor, normer, värderingar och erfarenheter vi har. Oftast är dessa intryck viktigare än de vi får från medierna. Det är denna smältdegel av våra samlade intryck som ökar eller minskar benägenheten att handla på ett visst sätt. På detta indirekta och förstärkande sätt bidrar medierna till ökad aggression hos vissa individer under vissa förutsättningar.

En annan typ av inflytande är att både fiktivt och icke-fiktivt våld ger upphov till rädsla bland många barn och unga. Hos vissa individer är det just rädslan, föreställningarna och upplevelsen av hot i omgivningen som medievåldet bidragit till, som i krissituationer kan vändas till destruktiv aggression.

Det finns också tecken på att medievåldet ger felaktiga föreställningar om våldet i verkligheten. Vissa studier tyder t.ex. på att barn i skolåldern, på grund av att de sett actionfilmer, tror att kroppar är starkare än de faktiskt är, och att barnen inte kan förutse eller förstå hur allvarliga konsekvenserna av sparkar och slag kan vara. (Feilitzen 2001)

Forskning om våld i TV- och datorspel samt på Internet har av förklarliga skäl inte funnits så länge. Det finns därför inte tillräckligt många undersökningar för att det ska kunna dras några säkra slutsatser om vilken påverkan de har.6 Ett antal experimentella studier har gjorts i syfte att svara på frågan om våldsamma datorspel ökar

6 Cecilia von Feilitzen, ”Medievåldets påverkan. En kortfattad forskningsöversikt”, Nordicom, Göteborgs universitet 2001, s. 2.

aggressiviteten hos spelaren. Flera av studierna har konstaterat ett samband mellan våldsamt spelinnehåll och aggressivt beteende. Men oenigheten om giltigheten i dessa resultat är stor. Många forskare hävdar att experimentella studier inte avspeglar den verklighet i vilken barn och unga faktiskt använder datorspel.7

Det finns alltså forskning som antyder ett förmodat samband mellan att spela våldsamma dator- och TV-spel och efterföljande aggression hos spelare men några säkra slutsatser kan inte dras. Samtidigt finns det anledning att förmoda att olika personer påverkas på olika sätt. När det gäller våldsskildringar i filmer och på TV har även andra faktorer, såsom personlighet, kön, social och etnisk tillhörighet, livssituation samt relationer till jämnåriga, skola, familj och samhälle, betydelse för hur en viss person påverkas, liksom vilken typ av våld det rör sig om. Frågan om påverkan är därför mycket komplex. En hypotes är att TV-spelsvåld kan ha dåligt inflytande på vissa barn under särskilda omständigheter. Däremot finns det ingen anledning att tro att sådant våld har skadlig inverkan på majoriteten av dem som spelar sådana spel. Huruvida våldet har en skadlig påverkan har alltså främst att göra med sådant som barnets personlighet, relation till omgivningen och föräldrarnas insikter i spelandet och hur de hanterar det. Säkert är i vart fall att våldet i dator- och TV-spel endast är en av flera samverkande faktorer för ett ökat aggressivt beteende hos en spelare.8

Statens folkhälsoinstitut har publicerat en studie (”Hälsoeffekter av tv- och datorspelande. En systematisk genomgång av vetenskapliga studier” av Anton Lager och Sven Bremberg, R 2005:18) som utgör en sammanställning av vetenskapliga studier om hur barns och ungdomars TV- och datorspelande påverkar deras hälsa. Där konstateras följande.

Genomgången ger starkt stöd för att datorspelande ger positiva effekter på spatiala förmågor och på reaktionstid. De spatiala förmågorna betraktas traditionellt som en av de viktigaste delarna i vår intelligens. Studierna ger begränsat stöd för att spelande leder till val av aggressiva leksaker men det är oklart hur detta bäst tolkas eftersom studierna inte ger något stöd för samband mellan spelande och aggressiva känslor, tankar eller beteenden trots att dessa utfall är väl studerade. De två longitudinella studierna av datorspelandets effekter på övervikt ger inte stöd för ett sådant samband.

7 Ulla Carlsson, Våld och pornografi i medierna, The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet 2005, s. 13. 8 Texten i detta stycke är fritt översatt från Cecilia von Feilitzen, ”Influences of Mediated Violence. A Brief Research Summary, The International Clearinghouse on Children, Youth and Media, Nordicom, Göteborgs universitet 2009.

Det är svårt att ge ett entydigt svar på frågorna om och i så fall hur medievåldet påverkar barn och unga. Medierna kan vara en faktor i samspel med flera andra faktorer som kan bidra till att förklara visst våld i samhället. Att våldet har konsekvenser för tittarnas upplevelser, tankar, känslor, preferenser och referensramar är nog de flesta forskare överens om. Det betyder inte att det behöver yttra sig i utagerande våld men det kan ändå vara fråga om en stark och långvarig påverkan.9 Vissa forskare anser att det mot den bakgrunden är viktigt att forskningen breddas och mer inriktar sig på mediernas roll i barns socialisering och kulturella fostran än på medieeffekter.

9 Ulla Carlsson, a. a., s. 13.

8. Överväganden avseende ett ändamålsenligt system för filmgranskning

8.1. Uppdraget

Utredningens uppgift är att förutsättningslöst bedöma om nuvarande möjlighet att förbjuda film för offentlig visning är relevant. Utredningen ska vidare överväga ett ändamålsenligt system för förhandsgranskning och godkännande av film som ska visas offentligt samt utformningen av lämpliga åldersgränser med utgångspunkt bl.a. i statens ansvar enligt barnkonventionen och med beaktande av barns och ungas förändrade medievanor och tillkomsten av nya visningsformer.

Utredningen ska vidare ta ställning till om kravet på förhandsgranskning av kortfilmer som är gjorda av barn och unga i syfte att visas på filmfestivaler bör avskaffas. Utredningen ska även pröva möjligheten att visa film offentligt där vuxna har med sig spädbarn.

8.2. Förhandsgranskning av film avsedd att visas för vuxna

Förslag: Förhandsgranskningen av film avsedd att visas för vuxna avskaffas.

Som har framgått av avsnitt 2 har frågan om förhandsgranskningen av film varit omdiskuterad och omdebatterad alltsedan den infördes för snart hundra år sedan. Även om lagstiftningen har moderniserats, särskilt i fråga om grunderna för censuringripanden, kvarstår alltjämt kravet på att filmer som ska visas offentligt dessförinnan

måste ha genomgått en statlig kontroll och godkänts för visning. Sätter man in frågan i sitt principiella sammanhang är det inte förvånande att förhandsgranskningen ifrågasätts.

Yttrandefriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna och den tillförsäkras medborgarna genom såväl regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som Europakonventionen. Censurförbudet är en av de grundläggande principerna i TF och YGL. Det enda undantaget från censurförbudet avser rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som ska visas offentligt. Undantaget har en förklaring.

Rörliga bilder har alltid ansetts ha en större inverkan på sin publik än andra kulturyttringar. Syftet med införandet av regler om förhandsgranskning av film var därför att motverka förmodade skadeverkningar eller andra oönskade effekter av olika slags skildringar i rörliga bilder. När den första biografförordningen antogs var offentliga visningar på biografer det enda sättet som människor i allmänhet kunde ta del av rörliga bilder. Kravet på förhandsgranskning var således ett effektivt sätt för staten att förhindra att allmänheten fick ta del av rörliga bilder som ansågs skadliga. Förhållandena har emellertid successivt förändrats. Genom TVmediet kom rörliga bilder att nå en större publik. I slutet av 1970talet och början av 1980-talet utvecklades möjligheterna att hyra och köpa videogram för visning i hemmiljö. Därefter har den fortsatta tekniska utvecklingen lett till att endast en liten del av all film som finns tillgänglig ses på bio vid offentliga visningar (se avsnitt 7). Huvuddelen sprids i stället på annat sätt. Det har vidare utvecklats andra medier än film som innehåller rörliga bilder, t.ex. interaktiva spel. Den utveckling som har skett i fråga om medieutbud och medieanvändning har således inneburit att den kontroll som det allmänna kan utöva inskränker sig till en mycket liten del av det totala utbudet av filmer. Det är således endast en bråkdel av alla filmer som sprids i Sverige som omfattas av granskningsplikten.

Till detta kommer att de filmer som granskas ytterst sällan blir föremål för ingripande enligt lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningslagen). Mellan åren 1990 och 1995 klippte Biografbyrån i sammanlagt 26 filmer (35 mm) för att de skulle få visas för den som fyllt 15 år (se avsnitt 3.5.3). Av dessa var tre pornografiska. Därefter har Biografbyrån – alltså på närmare 14 år – inte någon gång ingripit i biograffilmer. Till detta har kommit ingripanden i ett antal videogram och på senare år dvd-filmer. Dessa har dock till största delen varit pornografiska och med stor

sannolikhet inte avsedda för traditionell biografvisning. Det har varit fråga om s.k. frivillig granskning, vilket innebär att granskningens syfte har varit att den som förmedlar filmen eller videogrammet ska vara säker på att han inte riskerar att åtalas för brottet olaga våldsskildring. Det kan nog också antas att syftet med granskningen i vissa fall varit att vid export kunna påvisa att videogrammet godkänts av ett offentligt organ, något som måste sägas ligga vid sidan av filmgranskningslagens syfte.

Vad skälet till det minskade antalet ingripanden är går inte säkert att uttala sig om utan mera ingående studier. Sannolikt är det så att synen på vad som kan uppfattas som förråande ändras över tiden. Det kan också vara så att filmbranschen inte har något intresse av att visa filmer med extremvåld och att videouthyrningsmarknaden förändrats. Den som söker efter filmer med t.ex. våldspornografiska inslag eller extremvåldsskildringar av annat slag söker andra vägar att nå filmerna, t.ex. via Internet. Dessa visningsformer är i allmänhet inte åtkomliga för den nationelle lagstiftaren.

Det minskade antalet ingripanden väcker dock inte bara frågan om det är dags att avskaffa förhandsgranskningen. Även frågan om censurgrunderna borde skärpas är berättigad. I kontakterna med utredningens referensgrupp har jag uppfattat att enighet råder om att den nuvarande filmcensuren inte fyller någon funktion men synpunkter har förts fram om en annan inriktning på granskningen. Jag anser dock att det finns starka principiella skäl mot en förändring i den riktningen.

Inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna får göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. En inskränkning måste därtill vara proportionerlig i förhållande till det mål den avser att uppnå. Med det förändrade medieutbudet är det lätt att inse att censur av filmer som ska visas offentligt har en mycket liten effekt när det gäller att tillgodose ett önskemål om att färre våldsskildringar m.m. ska vara tillgängliga. Som redan påpekats är möjligheterna för den nationelle lagstiftaren att kunna ingripa mot nya visningsformer ytterst begränsad. Enligt min mening uppvägs den inskränkning i främst yttrandefriheten som filmcensuren innebär inte av den marginella nytta den kan antas ha när det gäller att skydda människor från förråande skildringar.

Det måste också beaktas att våra nordiska grannländer inte längre har kvar bestämmelser om förhandsgranskning och möjligheter till censuringripanden beträffande film avsedd att visas för vuxna.

Det nu sagda leder mig till slutsatsen att kravet på förhandsgranskning av filmer som ska visas offentligt för vuxna bör avskaffas.

Man måste hålla i minnet att även om kravet på förhandsgranskning tas bort, detta inte innebär att det inte finns några möjligheter att ingripa mot förråande framställningar. Den yttersta gränsen för vad som är tillåtet att skildra i rörliga bilder kommer även fortsättningsvis att läggas fast genom de straffrättsliga bestämmelserna i YGL och brottsbalken. Skillnaden blir att ingripande i fortsättningen enbart kommer att kunna ske i efterhand.

8.3. Åldersklassificering av filmer avsedda att visas för barn

8.3.1. Åldersklassificeringen av filmer avsedda att visas offentligt för barn bör behållas

Förslag: Filmer som ska visas för barn vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska även fortsättningsvis åldersklassificeras. En ny lag ska reglera förutsättningarna för åldersprövningen.

Kravet på förhandsgranskning för åldersprövning av filmer som ska visas offentligt för barn har aldrig varit föremål för ifrågasättande och diskussion på samma sätt som förhandsgranskningen av film avsedd för en vuxen publik. Den har ansetts fylla sin uppgift att skydda barn mot psykiska skador av olämpliga filmer. De principiella invändningarna mot en reglering i dessa avseenden gör sig inte alls gällande med samma styrka som när det gäller vuxencensuren. En åldersklassificering innebär ju inte att det allmänna förhindrar att framställningar blir offentliga.

Barnkonventionen erkänner barnets rätt till yttrandefrihet och rätt att ta del av information och annat innehåll i massmedier. Samtidigt ska konventionsstaterna uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Detta ska ske med beaktande bland annat av att föräldrarna enligt artikel 5 har såväl rättigheter som skyldigheter att ge barnet lämplig ledning och råd i utövandet av barnets rättigheter, på ett sätt som överensstämmer med barnets fortlöpande utveckling. Det måste alltså göras en avvägning mellan

barnets behov av skydd och dess rätt till informationsfrihet. Vid denna avvägning måste även barnets ålder spela in på ett sådant sätt att ju äldre barnet blir desto mindre blir dess behov av skydd och desto större tyngd ska tillmätas rätten till informationsfrihet.

Ett argument som ibland förs fram mot att ha någon förhandsgranskning för åldersprövning av film för barn är att det inte är någon idé att begränsa barns tillgång till film eftersom de ändå kan se allt de vill om än på andra sätt än på bio. Som har konstaterats i det föregående är det riktigt att endast en bråkdel av all film ses på biografer. Barn och unga tar i hög grad – i många fall i högre grad än föräldragenerationen – del av film via andra spridningssätt än biografföreställningar. Även när det gäller barn och unga måste därför konstateras att en åldersklassificering inte hindrar dem att ta del av filmer som inte är avsedda för dem annat än i begränsad utsträckning. Det är föräldrar och andra personer i barnets omgivning som styr vad de ska få ta del av. Jag uppfattar dock att det allmänt anses värdefullt med en norm för vad som är acceptabelt att visa för barn i det offentliga rummet. Dessutom får de åldersgränser som sätts på biofilmer en viss effekt även när filmerna senare sprids för uthyrning och försäljning samt i TV-sändningar. Åldersklassificeringen är vidare en hjälp för vuxna i barnets närhet när det gäller att bedöma en films lämplighet för en viss ålder.

Jag har inte heller uppfattat mitt uppdrag så att jag ska överväga ett avskaffande av ålderklassificeringen. Tvärtom framgår av direktiven att jag ska överväga utformningen av lämpliga åldersgränser med utgångspunkt bl.a. i statens ansvar enligt barnkonventionen och med beaktande av barns och ungas förändrade medievanor och tillkomsten av nya visningsformer. Min slutsats är därför att klassificeringen av filmer som ska visas offentligt för barn bör finnas kvar.

Ett alternativ till en ordning där det allmänna sätter tvingande gränser för vilka åldersgrupper som ska få tillgång till en offentlig filmvisning vore att i stället ha ett system där filmen rekommenderas från en viss ålder. Ett sådant system skulle kunna mer inriktas på vad som är lämpligt för ett barn än vad som är skadligt. Jag anser dock att det inte bör vara en uppgift för staten att utfärda rekommendationer om lämpliga filmer. Ett sådant system bör handhas av branschorgan. Jag tror att det finns goda förutsättningar att i en förlängning övergå till ett sådant system. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 12.2.

8.3.2. Åldersgränserna

Förslag: De nuvarande åldersgränserna behålls.

Vuxengränsen

En viktig ingrediens i de tidigare förslag som lämnats om att avskaffa förhandsgranskningen av film avsedd att visas offentligt för vuxna har varit att den s.k. vuxengränsen ska höjas från 15 till 18 år (se SOU 1983:70 och SOU 1993:39). Våldsskildringsrådet anförde (SOU 1993:39 s. 58) som ett skäl för en sådan höjning att det skulle möjliggöra ett avskaffande av den obligatoriska förhandsgranskningen och möjligheten att klippa i filmer eller totalförbjuda dem. Införandet av en 18-årsgräns betraktades alltså som en förutsättning för ett avskaffande av vuxencensuren. Bakgrunden till det var bland annat att Våldsskildringsrådet vid en försöksverksamhet med en fiktiv 18årsgräns funnit att de ingripanden som beslutats var gjorda med hänsyn till 16- och 17-åringarna. Ett motiv för att höja vuxengränsen till 18 år har sålunda varit att skydda unga i gruppen 15–17 år från att se sådana framställningar som de skulle ha skyddats ifrån om filmcensuren funnits kvar.

Flera av ledamöterna i referensgruppen har också uttalat att ett avskaffande av vuxencensuren bör kombineras med en 18-årsgräns.

Inför ett ställningstagande till frågan om en sådan åldersgräns skulle ha någon effekt är det lämpligt att undersöka vad det är som Biografbyrån har beslutat att förbjuda och alltså ansett att en 15-åring inte ska få se. Som redogjorts för tidigare har Biografbyrån inte sedan 1995 ingripit i någon film avsedd att visas för personer över 15 år på bio (se avsnitt 3.5.3 och 8.2). Offentliga visningar av pornografiska filmer förekommer numera i mycket begränsad utsträckning. De tre icke-pornografiska videogram som Biografbyrån efter 1996 har beslutat att delvis förbjuda var inte heller avsedda att visas offentligt. Det innebär att avskaffandet av förhandsgranskningen av vuxenfilm inte kommer att medföra att unga i åldersgruppen 15–17 år får tillgång till något som de inte får redan med dagens reglering. Mot denna bakgrund kan jag konstatera att en 18-årsgräns skulle få en mycket liten – om ens någon – reell betydelse för att skydda barn och unga.

En annan omständighet som har betydelse för frågan om hur verkningsfull en höjning av vuxengränsen skulle bli för skyddet av barn och unga är, som flera gånger nämnts, att dagens unga, särskilt i den

nu berörda åldersgruppen, har tillgång till film genom så många andra kanaler än biografer. Det som inte är tillgängligt för dem på bio kan de därmed ta del av på andra sätt. Möjligheten till vuxenkontroll av vad denna åldersgrupp tar del av i medierna torde vara ytterst begränsad. Den inskränkning i yttrande- och informationsfriheten som en förhandsgranskning för åldersklassificering upp till 18 år innebär kan därför knappast anses berättigad med hänsyn till den mycket begränsade nytta som en 18-årsgräns skulle få.

Internationellt sett är 18-årsgränsen dock vanlig. Såväl i Norge som i Finland finns en sådan gräns. I Danmark däremot betraktas man som vuxen på bio vid 15 års ålder.

Barnkonventionen innebär att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan barnets rätt till informationsfrihet och å den andra sidan barnets behov av skydd. Vid bedömningen måste dock barnets utveckling beaktas (se avsnitt 4.2). Jag kan inte se att Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen skulle kräva att vuxengränsen sätts vid 18 år. Hänsyn bör vidare tas till att 15-årsgränsen är föranledd av att ett barn som fyllt 15 år anses ha uppnått en viss mognad och utveckling, vilket har ansetts tillräckligt för att betraktas som vuxen även i vissa andra sammanhang. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att vuxengränsen även i fortsättningen ska gå vid 15 år.

Övriga åldersgränser

Frågan är därefter om det finns anledning att ändra de övriga åldersgränserna. Den tid jag har haft till förfogande för att genomföra uppdraget har inte medgivit någon djupare analys av denna fråga. Ett möjligt skäl för en förändring skulle kunna vara att åldersgränserna för biograffilmer inte stämmer överens med de åldersgränser som tillämpas inom ramen för PEGI-systemet för åldersmärkning av dataspel (se avsnitt 4.5.1). Att ha två olika system med olika gränser kan möjligen vara förvirrande. Samtidigt måste man komma ihåg att det är fråga om olika bedömningssystem, vilka svårligen kan samordnas. Åldersklassificeringen av biograffilmer är ett nationellt system med bedömningsgrunder som är accepterade här och som har funnits under mycket lång tid. De gränser som tillämpas inom PEGI-systemet är resultatet av ett paneuropeiskt samarbete och meningen är att det ska kunna accepteras av samtliga deltagande länder trots skillnader i värderingar och moraluppfattning. Det är därför inte helt överförbart till ett nationellt system. Eftersom inte samma bedömningskriterier används

i de båda systemen skulle förvirringen snarare bli ännu större om åldersgränserna var desamma. Det är också skillnad mellan dataspel och offentligt visad film. Min bedömning är därför att det inte finns någon anledning att ändra de nuvarande åldersgränserna för att skapa överensstämmelse med åldersmärkningssystemet för dataspel.

En fråga som har uppkommit är om det finns anledning att införa ytterligare en åldergräns vid 13 år. Biografbyråns censorer har uppgivit att de i avsaknad av 13-årsgräns fått sätta en 15-årsgräns på vissa filmer trots att dessa haft yngre tonåringar som målgrupp. De har dock påpekat att de inte anser att det är möjligt att motivera en 13-årsgräns utifrån ett skadekriterium (se vidare avsnitt 8.3.3).

Finland har redan i dag en 13-årsgräns. En sådan gräns kan också betraktas som naturlig i den meningen att det är då barn övergår till att bli tonåringar. De börjar då också på högstadiet i skolan.

En ytterligare åldersgräns skulle emellertid innebära att det endast blir tvåårsintervaller mellan de tre övre åldersgrupperna. Inom varje ålderskategori finns naturligt nog en stor spridning i fråga om barnens utveckling och mognad. När man bestämmer åldersgräns för en film måste man i första hand utgå från en genomsnittlig utvecklingsgrad för den aktuella åldersgruppen. Det innebär att vissa barn i en åldersgrupp ändå inte är mogna att se en film som är tillåten för den åldersgruppen. Åldersklassificeringen är därför ett ganska trubbigt instrument och jag finner det svårt att utifrån det underlag jag har föreslå införande av en mer nyanserad klassificering. Behovet av en 13-årsgräns framstår inte heller som särskilt stort. Jag har uppfattat att det inom branschen inte finns något mer uttalat intresse för en ändring. Dagens åldersgränser är dessutom väl inarbetade och kända bland allmänheten. Med hänsyn till detta anser jag att de nuvarande åldersgränserna, som innebär att en film kan bli barntillåten, tillåten från 7 år, tillåten från 11 år eller tillåten från 15 år, ska finnas kvar.

8.3.3. Kriterier för åldersklassificeringen

Förslag: Åldersklassificeringen ska göras utifrån en bedömning av om framställningen i en film kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen.

Kriteriet ”psykisk skada” som grund för att godkänna offentlig visning av filmer för barn under 15 år infördes 1954 (SFS 1954:512). Dessförinnan gällde att för barn under 15 år inte fick godkännas ”biografbilder, som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa”. Vid införandet av det nya begreppet ”psykisk skada” fördes inte några resonemang om hur det skulle tillämpas.

I sitt budgetunderlag för 2010–2012 har Biografbyrån anfört att kriteriet psykisk skada är ett ”alldeles för otympligt, svårkommunicerat och odefinierat verktyg för filmklassificering i framtiden” och därför bör mönstras ut från filmgranskningens praktik och ersättas av en vidare definition. Byrån har – såvitt avser våldsskildringar – angett att i de dokumenterade resonemang som under åren varit vägledande för bedömning av åldersgränser några begrepp återkommer som byrån menar fortfarande är aktuella, nämligen:

Framkallande av stark rädsla/skräck/panik

Barn kan i samband med filmvisning invaderas av så stark rädsla att det kan medföra symptom som mardrömmar, kvardröjande ängslan, klängighet, svårigheter att somna, mörkrädsla etc. De skräckeffekter som det ofta handlar om är välkända och välanvända; hastigt uppdykande monster, blodsugande vampyrer, människor som förvandlas från goda till onda, närbilder på skadade människor och djur etc.

Skapande av oro

Vissa stämningar av ångest och förtvivlan, undergångsstämningar, upprörda gräl, uttalade och outtalade hot mot människor och djur, självmordsskildringar, människor och djur som plågas är exempel på företeelser som kan skapa oro hos barn och som gör att deras trygghet och tillit till omgivningen kan påverkas.

Förvirring

Inte minst reaktioner på skildringar av avancerad sexualitet av pornografisk karaktär, skulle kunna falla under detta bedömningskriterium. Inslag av grovt våld/sadistiskt våld i humoristisk kontext hör också till sådant som kan verka förvirrande för minderåriga, liksom viss science fiction, skildringar av ”onda barn”, ”levande döda”, ”övernaturliga” skeenden etc. Att utsättas för och att bli lämnad ensam med upprepad höggradig förvir-

ring kring existentiella frågor, bedömer vi skulle kunna riskera att störa barnets intellektuella, psykosexuella/psykosociala utveckling.

Biografbyrån anser att risken med att behålla kriteriet ”psykisk skada” är att det bidrar till en urholkning och förflackning av ett begrepp som behöver skyddas och användas där det hör hemma, exempelvis för sjukdomstillstånd som neuroser och psykoser. Att ange risk för psykisk skada som motivering för vilken åldersgräns som ska gälla anses vilseledande och också kunna framstå som ansvarslöst. Begreppet bör därför enligt vad som framfördes i budgetunderlaget mönstras ut från filmgranskningens praktik och reserveras för beskrivningar av skador och symtom inom psykiatrins område.

Biografbyråns kritik mot begreppet måste givetvis tas på största allvar. Där finns sakkunskapen. Jag instämmer också i byråns uppfattning att begreppet ”psykisk skada” kan bli missvisande eftersom det möjligen ger det intrycket att det ska vara fråga om en skada som kräver behandling för att det ska vara uppfyllt. Å andra sidan har begreppet funnits i mer än 50 år och såvitt jag förstår tillämpats på ett väl avvägt sätt.

Om man jämför med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna är bedömningsgrunden formulerad på ett likartat sätt där. I Norge görs en värdering av om innehållet skadligt kan påverka psyket eller rättskänslan, i Finland bedöms om innehållet är skadligt för barns utveckling (t.ex. på grund av våld, sex, skräck e.d.) och i Danmark om innehållet är skadligt för barn i den aktuella åldersgruppen. Även där är det alltså fråga om skadebegrepp om än formulerade på något annorlunda sätt än i den svenska regleringen.

Även fortsättningsvis menar jag att åldersklassificeringen av filmer ska utgå ifrån i vilken utsträckning en framställning kan vara skadlig för barn i olika åldrar. Det finns dock mot den ovan redovisade bakgrunden skäl att ändra begreppet psykisk skada till ett begrepp som på ett mer tydligt sätt motsvarar den bedömning som censorerna gör vid åldersprövningen. Ett nytt begrepp bör vara flexibelt i den meningen att det kan anpassas till utvecklingen och det bör också vara förankrat i ett modernt barnrättsorienterat synsätt på det sätt som uttrycks i barnkonventionens artikel 17 (e). Där anges att konventionsstaterna ska ”uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd, med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 13 och 18”. I den engelska versionen

talas om barnets ”well-being”, dvs. välbefinnande. Begreppet har översatts till svenska som ”välfärd” men det begreppet passar sämre i förevarande sammanhang.

Enligt Biografbyrån utgår prövningen i dag i huvudsak ifrån om en framställning kan medföra stark rädsla/skräck/panik, oro eller förvirring. Sådana reaktioner är generellt sätt till skada för barns välbefinnande och ryms således inom begreppet. Utgångspunkten för åldersklassificeringen bör därför vara om framställningen i en film kan vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen. Jag föreslår därför att begreppet ”psykisk skada” ersätts av ”skada för välbefinnandet”.

8.3.4. Vad ska åldersklassificeras?

Förslag: Framställningar med rörliga bilder i filmer och andra tekniska upptagningar samt i uppspelningar ur en databas ska omfattas av regleringen, om de ska visas för barn under 15 år vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Bestämmelsen i 1 kap. 3 § andra stycket YGL, som medger att det i lag införs föreskrifter om granskning och godkännande trots det generella förbudet mot förhandsgranskning, omfattar ”rörliga bilder i filmer, videogram och andra tekniska upptagningar”. Enligt den nuvarande filmgranskningslagen omfattar granskningsplikten endast framställningar i filmer och videogram.

Framställningar i filmer och videogram bör även i fortsättningen omfattas av granskningsplikten om de ska visas för den som är under 15 år. Frågan är om granskningsplikten ska vidgas till att omfatta ytterligare medier, närmast ”andra tekniska upptagningar” och s.k. digital bio.

Det ligger nära till hands att anse att även andra tekniska upptagningar än filmer och videogram ska omfattas av kravet på förhandsgranskning för åldersklassificering. Yttrandefrihetskommittén har påpekat att viss ”digital bio” redan i dag torde omfattas av undantaget i YGL eftersom filmen visas genom uppspelning från en skiva, ett band eller annan teknisk upptagning. En annan sak är enligt kommittén att det kan vara tveksamt om en sådan skiva, ett band eller liknande omfattas av granskningsplikten enligt filmgranskningslagen (a. bet. s. 167 f.). Jag ansluter mig till denna tvekan och anser att det

klart bör framgå av en ny lag att även tekniska upptagningar omfattas. Regleringen framstår annars som inkonsekvent. En sådan förändring aktualiserar ytterligare en frågeställning.

Eftersom tekniska upptagningar inte omfattas av övergångsbestämmelserna i punkt 4 till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen i deras lydelse enligt SFS 1985:862 måste först ställning tas till om en sådan utvidgning av det granskningsbara området kan göras utan ändring i dessa övergångsbestämmelser. Den bestämmelsen medger nämligen censur av filmer och videogram som ska visas offentligt utan hinder av RF:s bestämmelser om tillåtna begränsningar i mötesfriheten.

Övergångsbestämmelsen gällde ursprungligen endast film men den utvidgades år 1986 till att omfatta även videogram. Då fanns ännu inte YGL. När den infördes gjordes en följdändring i 2 kap. 1 § RF. Ändringen innebar att såvitt gällde friheten att yttra sig i bl.a. filmer, videogram och andra rörliga bilder gällde YGL:s regelsystem, dvs. de undantogs från RF:s bestämmelser i motsvarande mån (prop. 1990/91:64 s. 142. Se också Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 101).

Därefter har bestämmelsen ändrats så att ”andra upptagningar av rörliga bilder” bytts ut mot ”andra tekniska upptagningar” (SFS 1998:1437). Denna ändring var en konsekvensändring föranledd av att YGL:s tillämpningsområde vidgades till att omfatta alla tekniska upptagningar oavsett upptagningsform (prop. 1997/98:43 s. 149 och 154).

Av det nu sagda kan slutsatsen dras att RF:s bestämmelser om mötesfriheten måste beaktas för de medier som omfattas av YGL även sedan YGL har trätt i kraft. Undantaget för regleringen i RF med hänvisning till YGL tar bara sikte på yttrandefriheten och informationsfriheten.

Om åldersklassificeringen ska utvidgas så att den omfattar också andra tekniska upptagningar än filmer och videogram krävs det således en ändring i punkt 4 av de nu aktuella övergångsbestämmelserna. Det ingår dock inte i mitt uppdrag att föreslå grundlagsändringar. Sådana förslag kan endast läggas fram av Yttrandefrihetskommittén. Jag väljer ändå att utforma mitt förslag så att det omfattar även andra tekniska upptagningar. Såvitt jag förstår tillämpas bestämmelserna i filmgranskningslagen redan på det sättet. Om ändringar i RF inte läggs fram i annat sammanhang måste dock mitt förslag begränsas i motsvarande mån.