Prop. 1954:14
('med förslag till förord\xad ning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
1
Nr 14.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, m. m.; given Stockholms slott den 30 december 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskon to; samt
2) lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå å investeringskon- to för skog.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framlägges förslag om permanent lagstiftning angående rätt för skogsägare att göra insättning på särskilt skogskonto i bank. Insät taren föreslås skola erhålla uppskov med inkomsttaxeringen till det år då uttag från kontot sker. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall insätt ning få göras med högst 60 procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 40 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter och 40 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling i egen rörelse. Rät ten att göra insättning skall endast tillkomma fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse. Lagstiftningen föreslås skola tillämpas första gången vid 1955 års taxering.
Vidare föreslås att fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som har skogsmedel innestående å spärrat konto i riksbanken, skall äga att från och med den 1 september 1954 utan inskränkning uttaga medlen. Har med len icke uttagits före utgången av år 1954 skall desamma anses vara insatta å skogskonto och följa de nya reglerna för dessa konton.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 14.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som i självdeklaration
till ledning för taxering för inkomst har att uppgiva intäkt av skogsbruk,
må under de förutsättningar och i den utsträckning nedan stadgas erhålla
uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del av
intäkten, som insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Rätt att erhålla
uppskov, som nu sagts, tillkommer icke delägare i handelsbolag eller kom
manditbolag för någon del av den inkomst, han åtnjutit av bolagets verk
samhet.
Med bank avses i denna förordning riksbanken, affärsbank, sparbank
samt centralkassa för jordbrukskredit.
Skattskyldig må för ett och samma beskattningsår och för en och samma
förvärvskälla endast göra insättning å ett skogskonto. Har skattskyldig i
strid mot denna bestämmelse upplagt skogskonto i mer än en bank må upp
skov med taxering erhållas allenast för insättning å det först öppnade kon
tot.
2
§.
Beträffande viss förvärvskälla må uppskovet för ett och samma beskatt
ningsår avse högst ett belopp, motsvarande summan av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt
c) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskatt
ningsåret uttagits för förädling i egen rörelse.
Uppskov må ej åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den beräk
nade nettointäkten av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk
härrör.
3 §■
Insättning avseende viss förvärvskälla må för ett och samma beskatt
ningsår ej understiga 2 000 kronor.
Belopp, som insättes å skogskonto, skall avrundas nedåt till jämna hund
ratal kronor.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxering
yrkas, skall den skattskyldige vid självdeklaration foga utredning enligt av
riksskattenämnden fastställt formulär ävensom besked från banken rörande
verkställd insättning å skogskonto.
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
3
Har den skattskyldige under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, förebringas särskilt för varje förvärvskälla beträffande vilken uppskov med taxering yrkas.
Det åligger skattskyldig, som åtnjuter uppskov med taxering enligt denna förordning, att i självdeklaration avseende den förvärvskälla beträffande vilken uppskov åtnjutes, varje år lämna uppgift rörande storleken vid be skattningsårets utgång av hans tillgodohavande å skogskontot.
5 §•
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen yrkas, skall vara inbetalt till banken senast den dag den skattskyldige jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen har att avlämna självdeklaration.
6
§■
Skattskyldig, som vill disponera å skogskonto innestående medel, äger att fyra månader efter uppsägning återfå det insatta beloppet. Uppsägning må avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att deluttag ej må understiga 1 000 kronor.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt 5 § senast skolat verkställas, skall banken återbetala kvarstående medel.
7 §•
Å medel, som insatts å skogskonto, skall utgå ränta efter räntefot, som bestämmes av banken, hos vilken insättning skett.
8 §■
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas så som bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från skogs kontot sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å kontot, vilken så lunda icke skall upptagas såsom intäkt dessförinnan.
9 §.
Överlåter skattskyldig fastighet, som utgör den väsentliga delen av för värvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts, skola innestående medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, un der vilket överlåtelsen ägt rum.
Har oskiftat dödsbo medel innestående å skogskonto skola medlen upp tagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket dödsboet skiftas.
Har vid bodelning make tillagts fastighet, som förut tillhört andra maken och som ingår i förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts, skola innestående medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket bodelningen ägt rum.
Har avtal träffats om överlåtelse eller pantsättning av å skogskonto inne stående medel, skola medlen upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket avtalet träffats.
10
§.
Kungl. Maj :t äger förordna, att affärsbank, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, som icke följer i denna förordning meddelade bestäm melser eller med stöd av densamma utfärdade föreskrifter, icke vidare skall få mottaga medel å skogskonto.
4
11
§•
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1954 års taxering.
Vid tillämpning av denna förordning skola medel, som innestå i riksban
ken å skogskonto jämlikt föreskrifterna i lagen den
1954 med
vissa bestämmelser om medel, som innestå å investeringskonto för skog, an
ses avse beskattningsåret 1952.
Förslag
till
lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå
å investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse skall äga att från och
med den 1 september 1954 utan inskränkning uttaga medel, som jämlikt
bestämmelserna i lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investerings
konto för skog innestå å vederbörandes konto i riksbanken. Hava medlen
icke uttagits före utgången av år 1954, skola desamma anses vara insatta å
sådant konto, som avses i förordningen den
1954 om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, och skola följaktligen be
stämmelserna i nämnda förordning därefter tillämpas med avseende å des
sa medel.
Kungl. Maj:ts proposition nr
24
.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4
december 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet an mäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,
fråga om införande
av bestämmelser om rätt att vid taxering för intäkt av skogsbruk åtnjuta avdrag för insättningar å särskilt bankkonto
samt anför därvid följande.
Inledning.
Genom lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog ålades idkare av skogsbruk att för beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1953 eller 1954, insätta viss del av den å beskattningsåret belöpande skogsintäkten på särskilt för honom upplagt spärrat konto i riksbanken (investeringskonto för skog). Utöver den obligatoriska insättningsskyldigheten avseende 25 procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter samt 12 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som ut- tagits för förädling i egen rörelse, berättigades idkare av skogsbruk att fri villigt insätta ytterligare 15 procent av köpeskillingen för rotsåld skog och 8 procent av köpeskillingen för respektive saluvärdet å skogsprodukter. Lag stiftningen tillkom som ett led i den ekonomiska politiken och syftade till att undandraga en del av de vid den tidpunkten kraftigt ökade skogsvins- terna från omedelbar disposition. Genom att insättaren erhåller uppskov med inkomsttaxeringen (SFS 784/1951) till det år, då uttag från kontot sker, medför anordningen en utjämning i beskattningsavseende av skogs- inkomsterna. Inbetalade medel skall i princip innestå i lägst fem och högst tio år. Redan efter två år är dock insättare berättigad göra uttag i den mån han visar, att han haft kostnader för skogsvårdsarbeten. Ränta beräknas icke under de två första åren. Därefter tillgodoföres ränta efter två och en halv procent. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1952, och insättningsskyl- dighet skulle, såsom nyss angivits, föreligga för avyttringar och uttag, som verkställdes under inkomståren 1952 och 1953. Med stöd av särskilt bemyn
6
Kungl. Mnj:ts proposition nr 14.
digande har emellertid Kungl. Maj :t genom kungörelse den 27 februari 1953
(nr 72) för ordnat, att insättningsskyldighet icke skall föreligga för inkomst
året 1953. Lagen är sålunda för närvarande — bortsett från tillämpligheten
av bestämmelserna på insättningar för år 1952 — i kraft endast såvitt avser
rätten att göra frivillig insättning. Sådan insättning kan alltså göras även
för inkomståret 1953, därvid lagens bestämmelser om dispositionen av in
satta medel etc. blir gällande.
Vid 1951 års riksdag antogs bestämmelser om beskattningen av s. k. acku
mulerad inkomst. Dessa bestämmelser är icke tillämpliga på inkomst genom
försäljning av skog utan samband med avyttring av marken. Samma års
bevillningsutskott uttalade (bet. nr 62), att det enligt utskottets mening icke
vore motiverat att, samtidigt med att inkomstutjämning genom insättning å
investeringskonto för skog möjliggjordes, införa bestämmelser om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst av skog. Däremot ansåg utskot
tet att, i omedelbar anslutning till upphävande av den tillfälliga lagstiftning
en om investeringskonto för skog, bestämmelser borde införas om särskild
skatteberäkning i fråga om ackumulerad inkomst av skogsbruk jämväl i
sådana fall då inkomsten uppkommit utan samband med försäljning av
marken. Utskottet förutsatte därvid att ett förenklat förfarande med scha
blonmässiga bestämmelser skulle tillämpas. Utskottet hemställde, att riks
dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om bestämmelser i
förevarande hänseende. Betänkandet godkändes av riksdagen (Rskr 1951:
357).
I detta sammanhang må erinras om att redan 1948 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj :t (Rskr 1948: 231), anhållit om utredning av frågan om in
rättande av investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk.
I ett flertal motioner vid 1953 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
upphäva 1951 års lag om investeringskonto för skog samt att i stället möj
ligheter måtte skapas för en frivillig skattefri avsättning av skogslikvider.
Med hänsyn till att den obligatoriska insättningsskyldigheten enligt 1951
års lag redan blivit upphävd genom nyssnämnda kungörelse den 27 februari
1953 (nr 72) och att lagen sålunda i gällande delar vore att betrakta som en
provisorisk lösning av de i motionerna berörda spörsmålen, fann 1953 års
bevillningsutskott anledning ej föreligga att förorda de i motionerna ifråga
satta ändringarna. Utskottet underströk emellertid vad som tidigare uttalats
från riksdagens sida rörande behovet av en permanent lagstiftning i ämnet.
Slutligen må här omnämnas, att Sveriges skogsägareföreningars riksför
bund i skrivelse den 5 mars 1953 hemställt, att skogsägare måtte tillåtas
disponera å investeringskonto för skog innestående medel med början år
1953 och i övrigt enligt de regler, som kunde bliva gällande i fråga om fort
satta frivilliga insättningar å spärrkonto.
Utredning angående möjligheterna att åstadkomma en utjämning i be
skattningshänseende av skogsinkomsterna har på mitt uppdrag verkställts
inom finansdepartementet av
taxeringsintendenten E. Johansson.
Till fullföl
jande av uppdraget har utredningsmannen överlämnat en promemoria med
förslag till införande av permanent lagstiftning om rätt att vid taxering för
intäkt av skogsbruk åtnjuta avdrag för frivilliga insättningar å särskilt bankkonto.
Över ifrågavarande promemoria har, efter remiss,
yttranden
avgivits av
kammarrätten, domänst yreisen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (efter hö rande av skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet), riksskattenämnden, länsstyrelserna i Jönköpings, Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Gävle borgs, Kopparbergs, Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län, full mäktige i riksbanken, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges häradsallmän- ningsförbund.
Därjämte har skrivelser i anledning av promemorian inkommit från Svens ka bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbruks kreditkassan.
Kungl. Maj:ts proposition nr
14
.
7
Promemorian.
I promemorian erinras om att det vid flera tillfällen framhållits, att nu gällande beskattningsregler medförde särskilt stora olägenheter för skogs bruket. På ett stort antal fastigheter av bondeskogs natur kunde av tekniska skäl skogsavverkning icke äga rum årligen utan skogen måste sparas och större uttag göras på en gång. På grund av den statliga beskattningens pro- gressivitet komme inkomsten under de år avverkning ägde rum att bliva hårdare beskattad än om inkomsten influtit successivt. Härtill komme att de arbeten, som normalt utfördes efter avverkningen för återväxtens tryg gande i huvudsak måste utföras under år, då avverkning icke skett. Bristen på arbetskraft under år, då större avverkningar ägt rum, omöjliggjorde i regel även att andra skogsvårdande arbeten under dessa år komme till ut förande. På grund härav föll kostnaderna för sådana arbeten i stor utsträck ning på år, då skogsägarna i avsaknad av tillräckliga inkomster från skogs bruket icke hade möjlighet att helt utnyttja dem tillkommande avdrag. Vis serligen hade skogsägarna genom att träffa avtal med skogsköparna om uppdelning av köpeskillingarna för försåld skog och försålt virke möjlighet att fördela beskattningen av inflytande skogsintäkter på flera år. Ett dylikt förfaringssätt vore emellertid behäftat med flera olägenheter, främst risken för att köparen på grund av insolvens icke kunde fullgöra sina förplikw telser.
För beredande av önskvärd utjämning av vinsterna inom skogsbruket syntes tre olika alternativ tänkbara, nämligen: 1) särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst; 2) investeringsfonder för skogsbruk; samt 3) in sättning av del av deklarerade bruttoinkomster av skogsbruk å särskilt konto i bank.
Beträffande de olika alternativen anföres i promemorian. Mot en lösning enligt alternativ 1) tala framför allt taxeringstekniska svå righeter vid tillämpningen. Visserligen kan en schablonregel på sätt skis serats i bevillningsutskottets betänkande nr 62 till 1951 års riksdag under
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lb.
lätta tillämpningen men synes dock flera svårigheter ofrånkomliga. Trots
föreslagna schablonregler kvarstår att idkare av skogsbruk under flera år
å rad kan avyttra avverkningsrätter eller skogsprodukter, därvid varje av
yttring för sig kan bliva hänförlig till ackumulerad inkomst. Eftersom
ackumulerad inkomst uppkommit under vart och ett av de år avyttring skett,
skulle man få en serie år, då man skulle bliva nödsakad att räkna med ti
digare års omräkningar. Antalet fall, då speciell skatteberäkning för acku
mulerad inkomst skulle äga rum, måste även beräknas stiga avsevärt. Dylik
skatteberäkning, vilken är omständig och arbetskrävande, förekommer för
närvarande i relativt sparsam utsträckning. Om reglerna bleve tillämp
liga jämväl för löpande skogsinkomster skulle emellertid särskild skatte
beräkning för ackumulerad inkomst behöva ske i en mängd fall i de län,
där skogsbruk bedrives i större omfattning. Vidare möjliggör detta alternativ
icke avräkning av kostnader för skogsvård bestridda under år efter det
avverkning ägt rum mot influtna skogslikvider.
Om idkare av skogsbruk bereddes möjlighet att vid taxeringen åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond för skogsvårdsarbeten, skulle vissa
garantier skapas för att denna kategori skattskyldiga under alla förhållan
den komme i åtnjutande av avdrag för med skogsbruket förenade kostna
der för skogsvård. Fråga är emellertid om de skogsvårdande arbetena mo
tivera avsättning till investeringsfond i sådan utsträckning att idkare av
skogsbruk skulle komma i åtnjutande av erforderlig lättnad vid den pro
gressiva statsbeskattningen. Enligt en inom skogsstyrelsen utarbetad och till
Konungen den 9 januari 1948 överlämnad promemoria rörande behovet av
investeringsfonder för skogsvårdsarbeten har sålunda föreslagits att avsätt
ningar till dylika fonder skulle få göras med belopp å högst 16 kr per har
för smärre fastigheter med areal produktiv skogsmark å 25 har och där
under. För större fastigheter skulle enligt nämnda förslag avsättningar
göras med maximalt 4: 20—14 kr per har alltefter storleken av arealen
produktiv skogsmark, varvid den lägsta siffran avser fastigheter med
areal överstigande 475 har. Styrelsen har vid denna beräkning utgått från
erfarenheter inom domänstyrelsen enligt vilka cirka fem procent av brutto
avkastningen ansetts böra avsättas till förnyelsefond för återväxtlcostnader.
Införande av rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond i förvärvs
källan jordbruksfastighet förutsätter vidare också bokföringsmässig redo
visning. Visserligen har numera i kommunalskattelagen intagits bestäm
melser rörande bokföringsmässig redovisning för inkomst av jordbruks
fastighet men är dylik redovisning helt frivillig och äger jordbrukare att
själv välja vilken redovisningsmetod han vill tillämpa. Att under sådana
omständigheter införa rätt till avdrag för avsättning till investeringsfonder
i förvärvskällan jordbruksfastighet synes icke tillrådligt. Härtill kommer
att endast ett mindre antal jordbrukare torde komma att övergå till bok
föringsmässig redovisning. Slutligen må framhållas, att ett införande av
rätt till avdrag för investeringsfonder för jordbrukare oundgängligen ak
tualiserar införande av motsvarande bestämmelser för fysiska personer, som
driva rörelse.
Om sålunda starka betänkligheter och erinringar kunna framföras mot
en lösning av skogsägarnas beskattningsfråga enligt alternativ 1 och 2, före
finnes icke större svårigheter att införa bestämmelser av innebörd att id
kare av skogsbruk tillerkännes rätt att vid taxeringen erhålla avdrag för å
särskilt bankkonto insatt, på visst sätt bestämd del av uppburna brutto
inkomster av skogsbruk. Härvid synes man i huvudsak kunna bygga på
bestämmelserna i lagen om investeringskonto för skog och förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å investeringskonto för skog.
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
9
Med hänsyn till att syftet med insättningarna i huvudsak avser skatteutjäm ning samt för undvikande av förväxling med investeringsfonderna, synes emellertid termen investeringskonto för skog lämpligen böra utbytas mot skogskonto.
Beträffande kontoinsättningarnas storlek framhålles i promemorian, att då idkare av skogsbruk genom insättning å skogskonto borde erhålla i huvudsak samma fördelar vid den progressiva statsbeskatt- ningen som personer för vilka beräkning av statlig inkomstskatt för acku mulerad inkomst vore tillämplig, syntes något högre andel av deklarerade bruttoinkomster av skogsbruk böra kunna insättas å dylikt konto än enligt nu gällande lagstiftning eller förslagsvis 60 procent av köpeskilling för av verkningsrätt och 30 procent av köpeskilling för skogsprodukter och värde av virke, som uttagits för förädling i egen rörelse.
Härefter behandlas i promemorian spörsmålet om det finns anledning att föreskriva visst minimibelopp för insättning. Därvid erinras om att i 1951 års lag om investeringskonto för skog icke intagits föreskrift om visst lägsta belopp för frivillig insättning. Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering för under år 1943 stormfälld skog samt förordningen den 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved och massaved hade däremot föreskrivits, att såväl brutto inkomst som insättning måste uppgå till vissa minimibelopp för att rätt till insättning med ty åtföljande avdragsrätt vid taxeringen skulle föreligga. Enligt den förra förordningen utgjorde förutsättningen för insättningsrätt en bruttoinkomst av lägst 4 000 kronor och en insättning å lägst 2 000 kro nor. Enligt den senare förordningen uppgick motsvarande belopp till 3 000 respektive 1 500 kronor. I nu föreliggande fall syntes bestämmelse enbart behöva införas rörande lägsta insättningsbelopp, som med tillämpning av tidigare omförmälda procentsatser lägst finge insättas. Anledning att upp taga minimibeloppet till lägre belopp än 2 000 kronor syntes icke föreligga. Rätt till insättning skulle i så fall uppkomma i de fall inkomst av upplåten avverkningsrätt uppginge till 3 334 kronor. Motsvarande minimibelopp för försålda skogsprodukter uppginge till 6 668 kronor. I sistnämnda fall förut sattes emellertid enligt förarbetena till lagstiftningen om investeringskonto för skog att cirka hälften av bruttoinkomsterna åtginge för bestridande av direkta avverkningskostnader. I detta sammanhang erinrar utredningsman nen om att beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst endast får ske under förutsättning av att den ackumulerade inkomsten efter avdrag av avdragsgilla utgifter uppgår till minst 4 000 kronor.
Rätten att göra insättning å skogskonto föreslås begränsad till skattskyldiga, som är underkastade progressiv be skattning. I detta hänseende anföres i promemorian.
Den föreslagna avdragsrätten för insättning å skogskonto syftar i främsta rummet att uppnå jämnare skattebelastning för den kategori skattskyldiga
10
Kungl. Maj:ts proposition nr
/
4
.
som är underkastad progressiv beskattning. Härtill kommer ökade möjlig
heter för idkare av skogsbruk med mindre skogsinnehav, vilka av tekniska
skäl icke kunna avverka varje år, att erhålla avdrag för med skogsbruket
förenade kostnader. För aktiebolag och andra juridiska personer med en
bart proportionell beskattning och i regel större skogsinnehav föreligger där
emot icke samma starka skäl att införa rätt till avdrag för insättning å skogs
konto. Med hänsyn härtill och då företagsbeskattningskommittén enligt vad
jag erfarit har frågan om utformning av bestämmelserna om investerings
fonder för aktiebolag och ekonomiska föreningar under omprövning synes
i vart fall tills vidare bestämmelserna om insättning å skogskonto böra
inskränkas till alt avse den kategori skattskyldiga som är underkastad
progressiv beskattning.
1 promemorian uttalas att insättning å skogskonto borde kunna godtagas
som säkerhet för skogsodlings kostnader enligt 24 § skogs
vårdslagen. Härom anföres.
I skogsstyrelsens tidigare omnämnda promemoria uppgives att vissa
skogsvärdsstyrelser med stöd av 24 § skogsvårdslagen vid avverkning av
kräva idkare av skogsbruk säkerhet för gäldande av skogsodlingskostna-
der. Ett par skogsvärdsstyrelser förfara så, att skogsägarna uppmanas de
ponera medel i bankinrättning. Vid deponerandet lämnar vederbörande
skriftligt medgivande att icke lyfta medlen utan fullmakt av skogsvårds-
styrelse. Dylik fullmakt utfärdas i mån av verkställt arbete. Insättning å
skogskonto eller del därav torde i förekommande fall kunna godtagas som
sådan säkerhet som här avses. Om så sker ankommer det givetvis på skogs-
värdsstyrelsen att avkräva skogsägaren medgivande att icke utan fullmakt
av skogsvårdsstyrelsen lyfta den del av å skogskonto innestående medel
som utgör säkerhet för gäldande av skogsodlingskostnader.
Beträffande det tekniska förfarandet vid insättning och uttag
lämnas i promemorian följande redogörelse.
För att erhålla tillräcklig översikt och stadga synes insättning å skogs
konto endast böra kunna göras till riksbankens kontor i residensstaden i
det län, där insättarens hemortskommun är belägen. Därvid bör uppgivas
insättarens namn, bostads- och mantalsskrivningsadress samt det år och
den fastighet insättningen avser eller, om insättningen avser flera fastig
heter, som ej ligga i sambruk, utan utgöra olika förvärvskällor, huru myc
ket av insättningen som avser varje fastighet. Vid insättning å skogskonto
bör insättaren erhålla särskilt bevis angående depositionen i två exemplar,
varav det ena skall fogas till den allmänna självdeklarationen. Det bör ålig
ga taxeringsnämndens ordförande i hemortskommunen att i förekomman
de fall underrätta taxeringsnämndens ordförande i den kommun, där fas
tigheten är belägen, rörande det insatta beloppets storlek.
Rätteligen borde deposition för att medföra avdragsrätt vid visst års taxe
ring vara verkställd redan under beskattningsåret. Nu torde emellertid
många gånger vara svårt fastställa, huru stort belopp, som lämpligen skall
insättas förrän deklarationen upprättats. Med hänsyn härtill synes böra
föreskrivas att deposition för att medföra rätt till avdrag vid visst års taxe
ring senast skall hava verkställts den dag deklarationen jämlikt bestämmel
serna i 36 § taxeringsförordningen skall avlämnas.
För å skogskonto insatta medel bör ränta gottgöras från dagen för insätt
ningen. Räntefoten torde böra bestämmas av riksbanken och svara mot sed-
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
11
- depositionsränta. Uppsägas medel på kort tid, bör insättaren vid kännas ränteavdrag enligt grunder som bestämmas av riksbanken.
Vid uttag av medel från skogskonto skall det uttagna beloppet även till den del detsamma utgöres av ränta upptagas till beskattning som inkomst av skogsbruk för det år under vilket uttag skett. Uttag bör i princip kunna göras då insättaren så önskar. Endast sådana inskränkningar i uttagnings- rätten synes böra meddelas, att vederbörande insättare icke genom alltför stort antal till beloppen relativt obetydliga uttag vållar onödig belastning av administrationen. Lämpligen synes böra föreskrivas, att vid uttag å investeringskonto lägst 25 % av det ursprungligen insatta beloppet skall utbetalas varje gång utbetalning begäres. Härigenom skulle idkare av skogsbruk erhålla möjlighet att uppdela insättning å skogskonto å fyra år. Efter det att tio år förflutit från ingången av det år under vilket deposition verkställts bör återbetalning under alla förhållanden ske av å skogskonto kvarstående medel.
Riksbankens vederbörande avdelningskontor bör senast den 15 februari varje år till länsstyrelsen översända meddelande rörande samtliga de uttag från skogskonto som förekommit under närmast föregående år. Länssty relsen skall snarast underrätta vederbörande taxeringsnämndsordförande i insättarens hemortskommun angående verkställda uttag. Om idkare av skogsbruk erhållit utbetalning avseende fastighet belägen i annan kommun än hemortskommunen åligger det taxeringsnämndens ordförande i hem ortskommunen att underrätta taxeringsnämndens ordförande i den kom mun, där fastigheten är belägen.
Slutligen beröres i promemorian frågan om behandlingen i fort sättningen av sådana medel, som vid den nya lagstift ningens ikraftträdande innestår å spärrkonto enligt 1951 års lag om investeringskonto för skog. Med hänsyn till de förändrade konjunkturerna inom skogsbruket syntes enligt utredningsmannen skäl före ligga att låta idkare av skogsbruk, som insatt medel å spärrkonto jämlikt lagen om investeringskonto för skog, disponera innestående medel vid ti digare tidpunkt än som avsetts. Lagen torde därför böra upphävas i an slutning till införande av de föreslagna frivilliga insättningarna å skogs konto. Då sistnämnda bestämmelser förutsättes för första gången böra till- lämpas vid 1955 års taxering avseende inkomster av skogsbruk under det beskattningsår för vilket taxering då skall verkställas, borde lagen om in vesteringskonto för skog upphöra att gälla vid utgången av år 1954. Ehuru det måste antagas att många skogsägare på grund av de ändrade konjunk turerna hade stort behov av de å investeringskonto innestående medlen, torde det dock förhålla sig så att det för en del skogsägare skulle vara olägligt att få medlen i fråga utbetalade på eu gång år 1955 med ty åtföl jande beskattningskonsekvenser år 1956. I anledning härav borde i sam band med lagens upphävande meddelas övergångsbestämmelser av inne börd, att insättare, som icke omedelbart uttoge medlen, skulle äga åtnjuta fortsatt uppskov med taxeringen för det år insättningen avsåg. Riksban ken borde dock under alla förhållanden återbetala å investeringskonto kvarstående medel efter utgången av år 1962, då huvuddelen av å investe ringskonto insatta medel innestått å kontot tio år. Ränta syntes böra gott-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
göras för å investeringskonto innestående medel från den 1 januari 1955
enligt räntefot som av riksbanken bestämdes motsvarande sedvanlig depo-
sitionsränta. Skulle uppsägning avse kortare tid än fyra månader borde
insättare emellertid vidkännas ränteavdrag enligt av riksbanken bestäm
da grunder.
Vid promemorian fanns fogade dels ett förslag till förordning om taxe
ring för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, dels ock ett förslag till
lag om upphävande av lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investe
ringskonto för skog. Förslagen torde såsom
Bihang
få fogas till statsråds
protokollet i förevarande ärende.
Vid ärendets behandling inom finansdepartementet har
jägmästaren F.
Silvén
i skogsstyrelsen verkställt viss utredning angående drivningskost-
nadernas andei av bruttopriset för leveransvirke.
Remissyttrandena.
Förslaget om införande av rätt för idkare av skogsbruk, att vid taxering
en åtnjuta avdrag för frivilliga insättningar å skogskonto, har i princip
tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Några remissinstanser har visser
ligen uttalat tveksamhet rörande behovet och lämpligheten av den föreslag
na lagstiftningen, men har dock icke ansett sig böra avstyrka densamma.
Skogsstgretsen
anser, att förslaget måste hälsas med stor tillfredsställel
se, enär det genom sin utformning indirekt syntes kunna tillgodose skogs
vårdens intresse att få återväxtåtgärder utförda inom rimlig tid.
Riksskattenämnden
anför bland annat följande.
Utredningsmannen har undersökt de olika möjligheter, som stå till buds
för att nå en skatte- och kostnadsutjämning vid taxering av skogsinkoms-
ter, och har därvid funnit att det på bestämmelserna om investeringskonto
för skog byggda alternativet med insättning av medel på särskilda konton i
bank (skogskonton) är att föredraga framför övriga tänkbara alternativ,
nämligen särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst eller inrättan
de av investeringsfonder för skogsbruk. Riksskattenämnden finner de i pro
memorian redovisade skälen för detta ställningstagande vara övertygande
och ansluter sig därför i princip till den lösning, som förordats av utred
ningsmannen. Visserligen är det beklagligt att en lagstiftning av detta slag
— som berör ett icke ringa antal skattskyldiga — måste medföra en ytter
ligare komplicering av taxeringsarbetet och ett merarbete för taxeringsnämn
derna. Så som förhållandena ligga till torde dock detta vara oundvikligt och
förslaget synes i och för sig präglat av en strävan att med relativt enkla me
del nå det åsyftade resultatet.
Sveriges lantbruksförbund
framhåller, att den föreslagna lagstiftningen
på ett utmärkt sätt kompletterade den tidigare införda om beräkning av stat
lig inkomstskatt för ackumulerad inkomst beträffande intäkt av skogs
bruk genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
13
Sveriges skogsägareförbund,
som ansluter sig till utredningsmannens
ståndpunkt, att utjämning av skattebelastningen på skogsvinsterna genom
tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatt för ackumulerad in
komst i praktiken skulle bliva alltför arbetskrävande och omständlig, ifråga
sätter, om ej skogsbrukets skattefråga bäst skulle lösas genom införande
av rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond för skogsvårdande
åtgärder, varvid en viss del av avsättningarna borde reserveras för bestri
dande av återväxtkostnader.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser det vara tveksamt, om tillräckliga
skäl förelåge att införa särskilda bestämmelser om utjämning av vinsterna
inom skogsbruket. Genom att träffa avtal med köpare av skog och virke
funnes redan nu möjlighet att fördela beskattningen av inflytande skogs-
intäkter på flera år. De av utredningsmannen antydda därmed förenade olä
genheterna vore överdrivna. Varje ökning av taxeringsavdelningarnas arbets
börda genom införande av nya bestående arbetsuppgifter vore också ägnad
att ingiva betänkligheter.
Även
fullmäktige i riksbanken
uttalar tveksamhet angående lämplighe
ten av att en lagstiftning av föreslagen innebörd komme till stånd. Därest
emellertid så ansåges böra ske, vore riksbanken beredd att mottaga insätt
ningarna.
Av ett vid bankofullmäktiges yttrande fogat utdrag av fullmäktiges pro
tokoll framgår att herrar
Lemne
och
Rubbestad
ansett, att fullmäktiges
yttrande i nu förevarande hänseende bort erhålla följande avfattning.
De i den remitterade promemorian framlagda förslagen avse att tillgodose
de önskemål, som bevillningsutskottet senast vid innevarande års riksdag
framfört i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 45 om att nuvarande
provisoriska bestämmelser beträffande taxering av ackumulerad inkomst
av skog skulle efterträdas av en permanent lagstiftning i ämnet. Fullmäk
tige ha för sin del i princip intet att invända mot den föreslagna lösningen
av nu ifrågavarande problem. Fullmäktige ha därmed icke velat uttala sig
om huruvida anledning föreligger att höja den andel av deklarerad brutto
inkomst för skogsbruk, som enligt nuvarande bestämmelser må frivilligt
insättas, d. v. s. 40 % av köpeskillingen för avverkningsrätt och 20
%
av
köpeskillingen för, respektive saluvärdet å skogsprodukter.
Enligt protokollsutdraget har herr
Kristensson
reserverat sig mot full
mäktiges beslut och därvid anfört följande.
Sedan någon tid föreligger möjligheter för enskilda personer att under
speciella förhållanden erhålla skatteutjämning mellan olika år för ackumu
lerade inkomster. Sådan utjämning bör möjliggöras även för ackumulerade
inkomster av skogsbruk för att mildra beskattningens progressivitet och
bereda större möjligheter att göra avdrag för med skogsbruket förenade
kostnader. Detta senare berör särskilt mindre skogsägare, som icke kan av
verka varje år. Utan att ta ställning till de olika detaljerna i utredningsman
nens förslag förefaller grundlinjerna i detta kunna godtagas. Den nuvarande
provisoriska lagstiftningen avser icke skogsinkomster, som inflyta efter ut
gången av innevarande år. En ny permanent lagstiftning bör därför gälla
från och med 1954 års inkomster. Å investeringskonto nu innestående me
del böra frisläppas till såväl fysiska som juridiska personer och detta re
dan med ingången av år 1954.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
Mot de föreslagna procentsatserna för beräkning av skogskontoin
sättningarnas storlek har några av remissinstanserna riktat erin
ringar.
Domänstijrelsen,
som anser den föreslagna insättningsprocenten för rotför
säljningar vara skälig, ifrågasätter om procenttalet för upphugget virke är
lämpligt avvägt och anför härom.
När det var fråga om obligatorisk insättning å investeringskonto för skog,
gällde det att insättningsskyldigheten beträffande leveransvirke i förhållan
de till rotförsäljningar icke finge göras för hög. Nu är det snarast tvärtom,
den frivilliga insättningen på skogskonto är avsedd att vara en förmån för
skogsägarna och insättningsprocenten för leveransvirke får då i förhållande
till rotförsäljningar inte vara för låg.
För mellersta och södra Sverige ha avverkningskostnaderna hittills även
under normala konjunkturer i regel icke uppgått till 50 % och under bättre
konjunkturer har även för delar av övriga landet avverkningskostnaderna
understigit 50 %. När avverkningskostnaderna understiga 50 % blir med
de i promemorian föreslagna procenttalen, 60 respektive 30 %, insättnings-
möjligheten större för rotförsäljning än för leveransvirke. Styrelsen får
med hänsyn till vad ovan sagts därför föreslå att procenttalen för insätt
ningen å skogskonto sättes till respektive 60 och 40 %.
Lantbruksstyrelsen,
som anför liknande synpunkter, ifrågasätter dess
utom, om den föreslagna övre gränsen för insättningarna icke vore för låg.
Härom anföres.
Vid uthålligt skogsbruk avse de periodiskt återkommande avverkningar
na i huvudsak summan av de årliga tillväxtbeloppen under perioden, vilkas
tillgodogörande man endast av praktiska skäl uppskjutit till periodens slut.
Det vill då synas naturligast, att inkomsten av en avverkning betraktas
såsom intjänad till lika delar under samtliga de år sedan närmast föregå
ende avverkning, varunder skogskapitalet lämnat den genom avverkningen
tillgodogjorda avkastningen, samt att beskattningen i möjligaste mån tager
sikte på dessa årliga inkomstbelopp. Eftersom en avverkningsperiod vid ut
hålligt och ändamålsenligt bedrivet skogsbruk genomsnittligt torde kunna
uppskattas till 10 år är den i promemorian föreslagna övre gränsen för in
sättning å skogskonto — 60
%
av köpeskillingen vid rotförsäljning — för
iåg för att medge en jämn fördelning på nu angivet sätt. Skall överhuvud
en övre procentuell gräns för insättningsrätten finnas — genom insättning
en ernås dock endast ett uppskjutande av beskattningen, varvid även ränte-
avkastningen på det insatta kapitalet inkomstbeskattas — så synes 90
%
vara en ur här angivna synpunkter rimlig sådan gräns. Härmed harmo
nierar för övrigt väl den i promemorian föreslagna regeln att insatt be
lopp maximalt skall kunna innestå under 10 år.
Sveriges lantbruksförbund
framhåller, att de föreslagna procentsatserna
gåve för liten utjämningsmöjlighet särskilt vad gällde leveransvirke och
föreslår, att procentsatserna fastställdes till 70 % för avverkningsrätter och
40 % för leveransvirke.
Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser det vara tveksamt, huruvida upp
skov med taxeringen borde medgivas för saluvärde å skogsprodukter, som
under beskattningsåret uttagits för förädling i egen rörelse. Då någon kon
troll över att skogsprodukterna tillgodogjorts i rörelse icke kunde göras,
Kungl. Maj:ts proposition nr l't.
15
vore icke uteslutet att avdragsrätt i nu förevarande fall kunde komma att
missbrukas.
Sveriges häradsallmänningsförbund
anser att det vore lämpligt att jäm
väl häradsallmänningarna inordnades under den tilltänkta lagstiftningen.
Länsstyrelserna i Västernorrlands
och
Jämtlands län
uttalar sig för att
minimibeloppet för insättning å skogskonto borde höjas till
3 000 kronor, varigenom en önskvärd begränsning av lagstiftningens till-
iämpningsområde kunde ernås.
Skogsstyrelsen
åter anser önskvärt, att minimibeloppet nedsattes till 1 500
eller 1 000 kronor med hänsyn till behovet av skogsvårdsåtgärder på mindre
fastigheter.
Riksskattenämnden
ifrågasätter om icke begränsningsregeln borde an
knyta till det belopp, för vilket uppskov med taxeringen skulle medgivas,
och icke till insättningen.
Beträffande tidpunkten för inbetalning av medel å inves-
teringskonto framhåller
riksskattenämnden
att det kunde te sig obilligt för
den skattskyldige, om han icke kunde erhålla avdrag för fyllnadsinbetal
ning på skogskonto, som verkställdes efter att deklaration avgivits i anled
ning av att beskattningsnämnd bestämt hans inkomst av skogsbruk till vä
sentligt högre belopp än enligt hans självdeklaration. Det kunde därför
ifrågasättas, om icke den skattskyldige i dylika fall borde beredas en möjlig
het, att efter av honom till prövningsnämnden framställt yrkande å skogs
konto insätta belopp efter den dag deklarationen avgivits.
Sveriges lantbruks förbund
anför liknande synpunkter.
Kammarrätten
anser däremot, att frågan om behovet av insättning i an
ledning av att beskattningsnämnd frångått skattskyldigs deklaration vore
av ganska liten praktisk betydelse. Det torde icke behöva betecknas som
stötande, att den skattskyldige i sådant fall icke finge tillgodonjuta större
förmån än det av honom deklarerade beloppet.
I flera yttranden beröres frågor sammanhörande med återbetalning
av medel från skogskonto.
Domänstyrelsen
ifrågasätter om icke önskvärd förenkling och lättnad för
administrationen kunde vinnas, om föreskrift infördes, att minimiuttag
från skogskonto skulle uppgå till visst lägsta belopp, förslagsvis 1 000 kro
nor.
Lantbruks styr elsen
uttalar som sin mening, att reglerna för uttag av me
del från skogskonto borde uppmjukas exempelvis så att uttag kunde ske av
lägst 10 % åt gången av det insatta beloppet.
Riksskattenämnden
framhåller, att den föreslagna regeln om att uttag
icke må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet krävde
en komplettering, som gjorde det möjligt att från kontot uttaga kvarstå
ende restbelopp i de fall detta understege nämnda fjärdedel. Uttrycket »det
16
Kungl. Maj:ts proposition nr
14
.
ursprungligen insatta beloppet» syntes även kunna vålla oklarhet för det
fall att flera insättningar skett under året å samma skogskonto. Enklast
vore emellertid att bestämma att minimiuttag icke finge understiga visst
belopp, förslagsvis 1 000 kronor, givetvis med möjlighet för kontoinnehava
ren att genom ett uttag tömma konto, vars behållning icke uppginge till
det sålunda bestämda minimibeloppet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
förordar en uppmjukning därhän, att
minimibelopp för uttag fastställdes till en femtedel av det ursprungligen
insatta beloppet, varvid skogsägarna skulle tillerkännas rätt att fördela ut
tag från skogskonto på fem år.
Sveriges lantbruksförbund
och
Sveriges skogsägares riksförbund
anser,
att en uppdelning av skogslikviderna å endast fyra år vore för snävt till
mätt, varför skogsägarna borde tillerkännas rätt att fördela sina uttag
från skogskonto över tio år.
I några yttranden framhålles, att vissa spörsmål i samband med över
låtelse av skogs fastighet och vid dödsfall ävensom
vid överlåtelse av tillgodohavande å skogskonto borde
regleras i samband med lagstiftningsförslagets framläggande.
Riksskattenämnden
anför härom bland annat.
Riksskattenämnden är för sin del av den uppfattningen, att en avveckling
av skogskontot med åtföljande beskattning bör ske senast i samband med
överlåtelse — helt eller till väsentlig del — av den fastighet, till vilken skogs
kontot anknyter. Detta synes bäst överensstämma med lagstiftningens syfte,
som bl. a. är att möjliggöra en avräkning av senare kostnader för skogs
bruket mot tidigare influtna skogslikvider. I och med överlåtelsen har detta
syfte fallit bort. Någon verklig grund för att ytterligare uppskjuta beskatt
ningen finnes då icke längre. Att insättningen i detta sammanhang på en
gång tages till beskattning synes icke heller oskäligt, med hänsyn till att
kontoinnehavaren vid överlåtelsen i allmänhet uppbär likvid varmed skatten
kan betalas.
Om den skogsägare, som gjort insättningen på skogskonto och åtnjutit
avdrag därför vid beskattningen, sedermera avlider innan uttag skett, fin
nes icke samma skäl att omedelbart kräva en beskattning av beloppet. Det
oskiftade dödsboet kan behålla skogsbruket och fortsätta driften i den av
lidnes ställe, varvid syftet med insättningen alltjämt kvarstår. Någon be
skattning torde då icke böra påfordras annat än i samband med att dödsboet
gör uttag hos riksbanken. Om däremot dödsboet skiftas och sålunda i verk
ligheten en överlåtelse av fastigheten kommer till stånd, synes — liksom
vid andra överlåtelser — kontoinsättningen böra återföras till beskattning
hos dödsboet för det beskattningsår, då skiftet ägt rum.
På samma sätt finns det anledning att kräva en omedelbar reglering av
den uppskjutna beskattningen om en kontoinnehavare till annan överlåter
sin fordran hos riksbanken. Det skulle leda till tämligen orimliga resultat
om den, som gjort en insättning å skogskonto, skulle kunna strax därefter
mot kontant likvid överlåta sin fordran enligt kontot till en annan person
men likväl åtnjuta uppskov med beskattningen till dess den nya rättsäga-
ren uttager medel å kontot eller medlen eljest betalas ut av riksbanken. Även
här bör sålunda beskattning inträda för det beskattningsår, varunder över
låtelsen skett. En annan utväg är att förklara avtal om överlåtelse av skogs
17
konto för ogiltiga. I själva verket torde denna utväg vara att föredraga, bl.
a. därför att de mot skatteskulden svarande medlen då alltjämt innestå för
den skattskyldiges räkning.
Det av riksskattenämnden nu föreslagna förfaringssättet torde emellertid
törutsätta en viss fortlöpande kontroll från beskattningsnämndernas sida.
Utredningsmannen synes icke ha tänkt sig att en sådan kontroll skulle vara
erforderlig. Enligt förslaget skulle någon registrering av insättningar å skogs
konto icke ske hos taxeringsmyndigheterna. Avdrag skulle medgivas på
grundval av ett vid deklarationen fogat besked från riksbanken om verk
ställd insättning å skogskonto. Beskattning av beloppet skulle sedan ske
med ledning av ett riksbankens meddelande om att uttag å kontot ägt rum.
Bl. a. ur de synpunkter, som nyss anförts, torde det dock bli nödvändigt
att taxeringsnämnderna årligen erhålla uppgift om å skogskonto inne-
stående belopp. Detta synes dock icke behöva ske på annat sätt än att den
skattskyldige på jordbruksbilagan ifyller uppgift om vilka insättningar å
skogskonto, som finnas för hans del. I deklarationsformuläret skulle sålunda
på särskild plats beredas möjlighet att lämna uppgift härom. Sådana upp
gifter torde vara nödvändiga även ur andra synpunkter. Vid fall då olika
insättningar förekommit under flera år är detta behövligt för att taxerings
nämnden skall kunna hålla reda på vilka insättningar som återförts till be
skattning och vilka som kvarstå obeskattade.
Sveriges lantbruksförbund,
som anfört liknande synpunkter, anser att
vid avveckling av skogskonto i samband med överlåtelse av fastighet reg
lerna angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
borde tillämpas. Förhållandena vid skifte i samband med boskillnad syntes
också böra regleras.
Skogsstyrelsen
framhåller, att insättning på skogskonto icke utan vidare
kunde godtagas såsom säkerhet för återväxtåtgärder, eftersom de
å skogskonto insatta medlen icke var knutna till en viss fastighet utan till
viss skattskyldig, vilken när som helst kunde överlåta fastigheten till annan
person. Det vore därför nödvändigt antingen med viss komplettering av de
föreslagna insättnings- och uttagningsreglerna eller att jämväl fortsätt
ningsvis utkräva säkerhet jämlikt 24 § skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län
påpekar, att orsaken till påfordrande
av deposition för säkerställande av skogsvårdsåtgärder i många fall vore
farhågor lör att fastigheten komme att säljas innan dylika åtgärder verk
ställts. Då deposition sålunda måste följa fastigheten, kunde insättning på
skogskonto icke godtagas som säkerhet för fullgörande av skogsvårdsåt
gärder utan borde inbetalning och förvaltning av sistnämnda belopp ske
som hittills. Även dessa inbetalningar borde emellertid vara skattefria tills
återbetalning skedde.
Länsstyrelserna i Västernorrlands
och
Jämtlands län
anser, att bestäm
melserna i skogsvårdslagen icke borde influera på den föreslagna lagstift
ningen om insättning å skogskonto.
Sveriges skogsägareförbund
framhåller, att det med hänsyn till såväl det
allmännas som skogsägarens bästa vore önskvärt, att en viss del av de å
skogskonto insatta medlen reserverades för skogens vård.
2 Bihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 14.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
Beträffande ikraftträdandet av den nya lagstiftningen anför
Sveriges lantbruksförbund.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft från och med den 1 januari
1955. Det torde vara oklart, huru nämnda bestämmelser skola tolkas. Avses
därmed intäkter influtna efter den sista december 1954 och att sålunda nå
gon insättningsrätt och följaktligen uppskovsrätt med taxeringen icke före
ligger för intäkter influtna under år 1954? Oklarhet uppkommer jämväl i
de fall att brutet räkenskapsår föreligger. Meningen måste enligt förbundets
mening vara den, att de föreslagna bestämmelserna skola gälla fr. o. m.
1955 års taxering, d. v. s. att intäkter influtna under 1954 eller däremot
svarande räkenskapsår skola omfattas av de nya bestämmelserna.
Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna enligt vilka in-
sättare äger att från och med 1955 års ingång återfå å investeringskonto
insatta medel har
fullmäktige i riksbanken
riktat vissa erinringar.
Fullmäktige anför sålunda.
Enligt förslaget skall de, som har medel innestående å investeringskonto
för skog, äga utfå de insatta medlen när som helst under tiden januari
1955—januari 1963. Med anledning härav må nämnas, att det sammanlagda
belopp, som insatts i riksbanken jämlikt lagen om investeringskonto för
skog, uppgår till 113,7 milj. kronor, därav 44,3 milj. kronor hänför sig till
11 856 insättare som avses i det nya författningsförslaget, d. v. s. fysiska
personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, medan återstående 69,4 milj.
kronor insatts av 644 bolag och andra juridiska personer.
Fullmäktige har icke funnit, att några skäl förebragts, som skulle mo
tivera att för sådana insättare, vilka ej omfattas av det nya författnings
förslaget, d. v. s. juridiska personer, avsteg sker från nu gällande bestäm
melser angående möjlighet att uttaga å investeringskonto innestående me
del. Däremot finner fullmäktige det rimligt att insättningar av skattskyl
diga, som avses i det nya författningsförslaget, d. v. s. av fysiska personer
och med dem likställda, i huvudsak jämställes med insättningar, vilka skett
enligt sagda författningsförslag. Fullmäktige har följaktligen intet att er
inra mot att nu gällande bestämmelser i ämnet sättes ur kraft för dylika
skattskyldiga och att dessa får uttaga innestående medel när de så finner
lämpligt under ovan angivna tid. Uttag synes dock, i enlighet med vad som
för närvarande gäller och i konsekvens med vad som föreslås beträffande
nyinsättningar, icke böra få understiga 25 % av det för respektive beskatt
ningsår innestående beloppet. Det må tilläggas att man har anledning utgå
från att skattskyldiga, vilka är underkastade progressiv beskattning, kom
mer att disponera över innestående medel endast i den mån detta av dem
befinnes lämpligt ur beskattningssynpunkt, medan däremot bolag och andra
juridiska personer, om den föreslagna övergångsbestämmelsen gjordes till
lämplig även å dem, säkerligen skulle komma att ta tillfället i akt att ome
delbart efter den 1 januari 1955 uttaga av dem insatta belopp.
Herr
llubbestad
var skiljaktig och ansåg, att rätt att uttaga jämlikt 1951
års lag insatta medel borde få tillkomma alla, som verkställt sådana insätt
ningar. Angående innehållet i eu av herr
Kristensson
avgiven reservation
hänvisas till sid. 9.
1 yttrandena har vidare berörts vissa detalj spörsmål.
Lantbruksstijrelsen
föreslår, att insättning å skogskonto finge göras icke
enbart till riksbanken utan även till annan bank.
19
I de skrivelser som inkommit från Svenska bankföreningen, Svenska spar
banksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan hemställes att insätt
ning å skogskonto skall få ske jämväl i affärsbank, sparbank och central
kassa för jordbrukskredit.
Riksskattenämnden
och
Sveriges lantbruksförbund
framhåller, att genom
den föreslagna avgränsningen av rätten till insättning å skogskonto till
fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser såväl handelsbolag
som kommanditbolag uteslutits från möjligheterna att vinna skatteutjäm
ning. Då beskattningen skedde hos de särskilda delägarna träffades inkoms
terna av skogsbruket av skatteprogression och torde icke tillräckliga skäl
föreligga att utesluta dylika fall från den tilltänkta lagstiftningen.
Länsstgrelsen i Jämtlands län
påpekar, att det enligt det framlagda för
slaget vore möjligt, att genom kortvarig deposition, till och med under alle
nast en dag, förvärva avdragsrätt. Till förhindrande av missbruk syntes
bestämmelse böra meddelas, att medel som insatts å skogskonto icke finge
lyftas förrän viss ej alltför kort tid, förslagsvis åtta månader, förflutit efter
det att deposition skett.
Länsstgrelserna i Jönköpings
och
Västernorrlands län
ifrågasätter om icke
föreskrifterna angående proportionell uppdelning av från skogskonto ut
tagna medel i de fall insättning gjorts avseende flera förvärvskällor endast
borde gälla supplementärt. I första hand borde den skattskyldige själv med
givas rätt bestämma på vilken eller vilka förvärvskällor uttaget belopp be
löper.
Länsstgrelsen i Jönköpings län
anser det vara erforderligt med ett ut
talande av innebörd att den föreslagna rätten till avdrag för avsättning till
skogskonto icke kunde medföra uppdelning av avdrag för värdeminskning
å skog utöver vad som följer av anvisningarna till 41 § kommunalskatte
lagen.
Beträffande kontrollen av att insättningarna å skogskonto beräknas till
rätt belopp samt att uttagen från nämnda konto kommer att i vederbörlig
ordning beskattas, har några remissinstanser gjort vissa påpekanden.
Riksskattenämnden
anför sålunda.
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall enligt förslaget
tagas till beskattning för det beskattningsår, då uttag från skogskontot sker.
Riksbankens meddelanden om uttag å skogskonton skola emellertid avse
uttag, som skett under föregående kalenderår. Tydligen kan härvid den si
tuationen uppkomma, att taxeringsnämnderna få sig tillställda meddelan
den om kontouttag, vilka — på grund av att den skattskyldige tillämpar
s. k. brutet räkenskapsår — icke skola föranleda taxering förrän nästföl-
jande år eller, eventuellt, skulle ha föranlett taxering redan föregående år.
Dylika förhållanden lära icke kunna undvikas men torde å andra sidan för
utsatta, att riksbankens meddelanden före utsändandet till taxeringsnämn
derna förtecknas hos länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och att seder
mera genom taxeringsintendentens försorg en eftergranskning sker till
kontroll av att meddelandena behörigen iakttagas vid taxeringarna.
I vissa fall kan ju också inträffa, att uttaget hos riksbanken, helt eller
till viss de], icke skall föranleda beskattning, nämligen om den skattskyl
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
20
dige insatt högre belopp än det, för vilket avdrag vid taxeringen sedermera
finnes kunna medgivas. De komplikationer, som härvid kunna uppkomma
__ bl. a. bör väl i dylikt fall uttag kunna ske med mindre belopp än en
fjärdedel av det ursprungligen insatta — torde kräva särskilda föreskrifter.
Länsstyrelsen i Våsternorrlands län
ifrågasätter behovet av att utredning
till ledning för bestämmande av belopp för vilket uppskov med taxeringen
må erhållas gjordes å särskilt formulär, då jordbruksbilagan vore så upp
ställd, alt kontroll att uppskov med taxering icke yrkades med för högt
belopp lätt kunde ske. För att underlätta arbetet för taxeringsnämnderna
borde riksbanken vidare översända uppgifter angående under närmast före
gående år uttagna belopp redan den 31 januari.
Departementschefen.
Förordningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av stat
lig inkomstskatt för ackumulerad inkomst är icke — bortsett från vissa spe
cialfall —- tillämplig på inkomst genom försäljning av skog utan samband
med avyttring av marken. I proposition nr 170/1951, varigenom riksdagen
förelädes förslag till bestämmelser i ämnet, framhöll jag, att den gjorda be
gränsningen i förordningens tillämpningsområde var betingad av praktiska
skäl. Bland annat skulle det möta svårigheter att bestämma det antal år, till
vilka en ackumulerad inkomst av skogsbruk vore att hänföra. Vidare borde
beaktas, att en person under en följd av år kunde avyttra avverkningsrätter
eller skogsprodukter, därvid varje försäljning för sig kunde bli häntörlig
till ackumulerad inkomst. Härigenom skulle man kunna få en hel serie år,
där beskattningsnämnderna bleve nödsakade att räkna med tidigare års om
räkningar.
Vid den tidpunkt då riksdagen hade att taga ställning till nyssnämnda
proposition nr 170/1951 förelåg jämväl till bedömande förslaget om inrät
tande av investeringskonto för skog avseende inkomståren 1952 och 1953.
Såsom tidigare nämnts uttalade 1951 års bevillningsutskott i sitt av riksda
gen godkända betänkande nr 62, att det icke vore motiverat att, samtidigt
med att inkomstutjämning genom insättning å investeringskonto möjlig
gjordes, införa bestämmelser om särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog. Däremot ansåg utskottet, att i omedelbar anslutning till
att den tillfälliga lagstiftningen om investeringskonto upphörde borde in
föras bestämmelser om särskild skatteberäkning i fråga om ackumulerad
inkomst av skogsbruk. Enligt utskottets uppfattning borde därvid, i syfte
att förenkla förfarandet, schablonmässiga beräkningar kunna användas vid
bestämmandet av det antal år, till vilka skogsinkomsten vore hänförlig.
Den ytterligare belysning dessa frågor nu fått genom den verkställda ut
redningen torde ha visat, att de taxeringstekniska svårigheterna kommer
att bestå även om bestämmelserna utformas efter vissa schabloner. Utred
ningsmannen har vidare pekat på en annan omständighet, som gör att en
tillämpning av reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad in
Kungi. Maj:ts proposition nr U.
Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 14.
21
komst knappast kan anses vara den lämpligaste metoden för att åstadkom
ma en utjämning av skogsinkomsterna i beskattningsavseende. Dessa skatte
regler avser, som tidigare nämnts, endast att mildra verkningarna av beskatt
ningens progressivitet. Utjämningen av skogsvinsterna åsyftar emellertid
därjämte att möjliggöra en avräkning av kostnader för skogsvårdsåtgärder
mot skogsinkomster, som åtnjutits under annat beskattningsår än det var
under skogsarbetena utförts. Även enligt min uppfattning har övertygande
skäl anförts mot en lösning av skogsbrukets beskattningsfråga enligt detta
alternativ.
Beträffande de båda övriga av utredningsmannen undersökta alternativen,
nämligen inrättande av investeringsfonder för skogsbruk och insättning av
viss del av skogsinkomsten på särskilt konto i bank, har utredningsmannen
förordat det sistnämnda. Detta alternativ har också allmänt tillstyrkts av
remissinstanserna.
För egen del vill jag framhålla, att systemet med bankinsättningar på ett
naturligt sätt anknyter till den ordning, som nu tillämpats under två år en
ligt 1951 års lag om investeringskonto för skog. Självfallet är det för tidigt
att uttala sig om hur ett mera utbyggt system med kontinuerliga insättning
ar och uttag kommer att fungera. De hittills vunna erfarenheterna torde dock
ge vid handen, att anordningen med bankinsättningar låter sig väl inpassas
i det vanliga taxeringsarbetet. Jag anser mig därför i princip kunna tillstyr
ka alternativet med insättningar på särskilt bankkonto och att insättaren
erhåller uppskov med taxeringen till det år, då uttag äger rum.
Jag torde härefter få behandla vissa huvudpunkter i förslaget.
Utredningsmannen har föreslagit, att de årliga insättningarna
maximeras till 60 procent av intäkten för rotsåld skog och 30 procent
av intäkten för avyttrade eller till egen rörelse uttagna skogsprodukter. Det
ta förslag innebär sålunda en ganska avsevärd höjning av de procenttal, som
gällt i fråga om frivilliga insättningar på investeringskonto enligt 1951 års
lag. Dessa senare insättningar har varit maximerade till 40 respektive 20
procent av den redovisade intäkten. I fråga om procenttalens inbördes av-
vägning har utredningsmannen ansett sig kunna godtaga den i 1951 års lag
använda schablonen för beräkning av rotvärdet. Denna schablon bestod däri,
att rotvärdet å sålt eller till egen rörelse uttaget virke uppskattades motsvara
halva köpeskillingen respektive halva saluvärdet.
Vad först angår den föreslagna maximeringen till 60 procent av rotvär
det, har utredningsmannen vid avvägningen beaktat den nedsättning i skat-
teprogressionen, som medgives enligt reglerna om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Om tillförlitlig utredning icke förebringas om det
antal år, vartill ackumulerad inkomst hänför sig, skall enligt dessa regler
skatteberäkningen ske, som om inkomsten hänfört sig till tre år. Några re
missinstanser har ansett att det föreslagna procenttalet icke medgåve iill-
räckliga utjämningsmöjligheter. Sålunda har lantbruksstyrelsen föreslagit en
höjning till 90 procent. Sveriges lantbruksförbund har för sin del förordat
22
en höjning till 70 procent. Det kan i detta sammanhang erinras om att i de
vid 1953 års riksdag väckta motionerna om frivilliga insättningar å skogs
konto framfördes förslag dels om maximering till 60 respektive 30 procent
och dels om bibehållande av procentsatserna i 1951 års lag eller alltså 40
respektive 20 procent. Efter övervägande av olika pa trågan inverkande om
ständigheter har jag ansett mig böra förorda det av utredningsmannen fram
lagda förslaget om en maximering till 60 procent av rotvärdet.
Om denna insättningsprocent godtages för rotsåld skog återstår att taga
ställning till frågan om vilket procenttal, som bör fastställas för leveransvir
ke. Utredningsmannen har, som nyss angivits, utgått från att procentsatser
na bör förhålla sig som 2: 1. Detta innebär, att i den mån avverkningskost-
naderna understiger 50 procent blir insättningsmöjligheterna större för rot-
försäljningar än för leveransvirke. Några remissinstanser har understrukit
vikten av att reglerna om skogskonto så utformas, att de icke medför obenä
genhet hos skogsägarna att verkställa egna avverkningar. Även enligt min
uppfattning bör denna synpunkt tillmätas betydelse. Avvägningen av pro
centtalen försvåras givetvis av att avverkningslcostnadernas andel av brutto
priset starkt växlar från trakt till trakt och för skilda sortiment och för
olika år. Då det här gäller att få ett acceptabelt medeltal för hela riket, vill
det dock synas som om den av utredningsmannen föreslagna relationen mel
lan procenttalen för rotsåld skog och leveransvirke bör jämkas till förmån
för det senare. Med hänsyn härtill förordar jag, att maximibeloppet för leve
ransvirke bestämmes till 40 procent av köpeskillingen respektive saluvärdet.
Utredningsmannen har icke funnit sig höra uppställa några särskilda
regler rörande användningen av de a skogskonto insatta medlen.
Några garantier för att dessa eller ens någon del av desamma kommer skogs
vården på fastigheten till godo finns sålunda icke. Då förslaget i första
hand avser att öppna möjligheter till en utjämning i beskattningsavseende
av ackumulerad inkomst av skogsbruk i ungefär den omfattning som i
fråga om andra inkomster redan tillkommer de skattskyldiga genom reg
lerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst, har jag intet
att erinra mot förslagets utformning i denna del. Att ett genomförande av
den föreslagna anordningen likväl kommer att stimulera till skogsvårdande
åtgärder har vitsordats från flera håll.
I ett speciellt avseende har utredningsmannen dock tänkt sig, att insätt
ning å skogskonto skulle kunna tjäna rent skogliga intressen. Enligt 24 §
skogsvårdslagen kan skogsvårdsstyrelse fordra, att betryggande säkerhet
skall ställas för skogsodlingskostnader. Med stöd av denna bestämmelse
kräver vissa skogsvårdsstyrelser, att skogsägarna deponerar medel i bank.
Enligt utredningsmannens uppfattning bör insättning å skogskonto kunna
godtagas som sådan säkerhet, därest skogsägaren förbinder sig att icke utan
fullmakt av skogsvårdsstyrelsen lyfta den del av å skogskonto innestående
medel, som utgör säkerhet för gäldande av skogsodlingskostnaderna. Skogs
styrelsen och flera av de hörda skogsvårdsstyrelserna har framhållit, att det
icke torde bli möjligt att godkänna insättning å skogskonto som säkerhet
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
23
enligt 24 § skogsvårdslagen, enär sådan insättning icke vore bunden till den
fastighet, varå avverkningen skett. Huruvida insättning å skogskonto kan
godkännas som säkerhet för skogsodlingskostnader får givetvis skogsvårds-
styrelserna själva avgöra i det särskilda fallet. Jag vill endast som min upp
fattning uttala, att det icke torde finnas något hinder för en skogsägare
att gentemot skogsvårdsstyrelsen förbinda sig att låta överföra medlen till
annat konto i banken, därest fastigheten skulle överlåtas. Medlen kom
mer visserligen att tagas till beskattning hos skogsägaren för det år över
låtelsen ägt rum, men detta försämrar ju icke säkerheten, eftersom medlen
icke utbetalas av banken utan endast överföres till annat konto. Jag har
uppmärksammat, att skogsvårdsstyrelsen i något län tillämpar den meto
den, att medlen insättes i slcogsvårdsstyrelsens namn. Ett sådant förfa
ringssätt kan däremot icke användas i fråga om medel, som insättes å
skogskonto. Dessa medel måste alltid innestå i skogsägarens eget namn.
Förslaget har begränsats till sådana skattskyldiga, vilka är
underkastade progressiv beskattning. Aktiebolag och
andra juridiska personer har sålunda lämnats utanför. Med hänsyn till att
förslaget i första hand avser att åstadkomma en skatteutjämning och så
lunda närmast är att anse som ett komplement till 1951 års regler om sär
skild skatteberäkning för ackumulerad inkomst, anser jag den föreslagna
begränsningen vara lämplig och riktig. Jag kan sålunda icke tillstyrka det
av Sveriges häradsallmänningsförbund framställda yrkandet om att jämväl
häradsallmänningarna, vilka har att erlägga proportionell statsskatt, inord
nas i den tilltänkta lagstiftningen. Av skäl som jag i det följande närmare
anger, bör rätten att göra insättning å skogskonto ej heller tillkomma han
delsbolag och kommanditbolag.
Mot förslaget att insättning skall göras i riksbanken
har de olika bankorganisationerna riktat invändningar. Man har menat, att
de särskilda skäl — av penningpolitik och annan art — som kunde åbe
ropas för en sådan inskränkning, då det gällde insättningar enligt 1951 års
lag, icke föreligger nu. Självfallet skulle det ur administrativ synpunkt vara
till fördel om insättningarna på skogskonto koncentrerades till riksbanken.
Inom riksbanken finns ju också erfarenhet av det nu tillämpade systemet
med insättningar av skogsmedel på särskilt investeringskonto. Å andra
sidan torde det vara ett allmänt önskemål bland skogsägarna att få göra
insättning i den bank, som vederbörande vanligen anlitar i sin verksamhet.
I syfte att få de härmed sammanhängande problemen närmare belysta har
överläggningar ägt rum inom finansdepartementet med representanter för
riksbanken, affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskassorna. Såvitt
vid överläggningarna kunnat bedömas, torde det ur teknisk synpunkt icke
föreligga några hinder för bankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
att medverka i ett system med insättningar på skogskonto. Då penninginrätt
ningarna vidare förklarat sig beredda att lämna beskattningsmyndigheterna
uppgifter om insättningar och uttag från skogskonto i den utsträckning, som
blir erforderlig för att kontrollen över de insatta medlen skall bli ur taxe-
Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr
44
.
ringssynpunkt tillfredsställande, anser jag mig kunna tillstyrka, att skogs
konto skall få uppläggas jämväl i affärsbank, sparbank och centralkassa för
jordbrukskredit. Emellertid bör gälla att Kungl. Maj :t skall äga förordna,
att penninginrättning, som icke följer meddelade bestämmelser angående
skogskonto, icke vidare skall få mottaga medel å dylikt konto.
I fråga om de medel, som insatts å spärrat konto i riks
banken enligt 1951 års lag om investeringskonto
för skog, har utredningsmannen föreslagit en förkortning av spärrtiden.
Enligt gällande regler får dessa medel i princip icke lyftas förrän fem år
förflutit från ingången av det år inbetalningen senast skolat verkställas.
För år 1952 insatta medel blir sålunda tillgängliga för lyftning först den 1
januari 1958. I den mån frivilliga insättningar skett för år 1953 kan dessa
lyftas från och med ingången av år 1959. Om medlen skall användas för att
bestrida kostnader för skogsvårdsarbeten kan dock tidigare uttag ifrågakom-
ma. Utredningsmannens förslag innebär, att de insatta medlen skulle bli
tillgängliga för lyftning redan den 1 januari 1955.
Fullmäktige i riksbanken har för sin del icke haft något att invända mot
att 1951 års lag upphäves beträffande medel, som insatts av sådana skatt
skyldiga, vilka omfattas av det nu föreliggande förslaget om skogskonto.
Däremot anser fullmäktige, att några skäl icke förebragts, som skulle moti
vera, att för bolag och andra juridiska personer avsteg göres från gällande
bestämmelser om rätt att uttaga medel å investeringskonto för skog.
I likhet med bankofullmäktige anser jag, att anledning saknas att i detta
sammanhang ompröva bestämmelserna i 1951 års lag, såvitt desamma reg
lerar möjligheterna för bolag och andra juridiska personer att disponera
över insatta medel. För de fysiska personernas del ligger saken annorlunda
till. Godtages de av mig förordade bestämmelserna angående skogskonto
blir det möjligt för dessa skattskyldiga att redan för beskattningsåret 1954
göra insättningar på dylikt konto. Bibehålies de nuvarande reglerna om
investeringskonto för skog oförändrade, måste man under flera år framåt
räkna med att en skogsägare kan ha två olika slags skattefria bankinsätt
ningar, för vilka skulle gälla delvis olika regler. Att detta i avsevärd grad
skulle komplicera beskattningsmyndigheternas arbete är uppenbart. Jag fin
ner det därför angeläget, att en samordning kommer till stånd på det sättet
att medel, som av fysiska personer och med dem likställda skattskyldiga
insatts på investeringskonto för skog, inordnas under de regler, som kommer
att gälla för skogskonto. Lagtekniskt bör samordningen åvägabringas genom
att föreskrift meddelas om att medel å investeringskonto för skog, vilka
kvarstår i riksbanken vid utgången av år 1954, skall anses vara insatta å
skogskonto. För att övergången icke skall medföra onödigt arbete med om-
föring till nytt konto o. dyl. i sådana fall, där den skattskyldige icke önskar
ha kvar skogskonto i riksbanken, bör vidare stadgas rätt för insättaren att
från och med viss dag före den 1 januari 1955 uttaga medlen från investe
ringskonto för skog. I detta hänseende vill jag förorda den 1 september 1954
som en lämplig tidpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
25
De vid promemorian fogade författningsförslagen har överarbetats inom
finansdepartementet. De reviderade förslagen, nämligen
förslag till förord
ning om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto,
och
för
slag till lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den 14 december
1951 (nr 783) om investeringskonio för skog,
torde såsom
Bilaga 1
och 2 få
fogas till statsrådsprotokollet.
I det följande behandlas vissa detaljer i förslaget till förordning om taxe
ring för inkomst av medel, som insatts på skogskonto.
1 §■
Såsom tidigare nämnts bör de föreslagna bestämmelserna endast äga till-
lämpning på skattskyldiga, som är underkastade progressiv beskattning. 1
enlighet härmed angives i första stycket av förevarande paragraf att upp
skov må erhållas av fysisk person, oskift dödsbo och familjestiftelse, som
1 självdeklaration har att uppgiva intäkt av skogsbruk. Utanför förordning
ens tillämpningsområde faller sålunda även t. ex. handelsbolag och kom
manditbolag. Ej heller blir det tillåtet för den enskilde bolagsmannen att
göra insättning på skogskonto för någon del av sin andel i bolagets in
komst; denna skall ju i delägarens deklaration icke uppgivas såsom intäkt
av skogsbruk utan som inkomst åtnjuten från bolaget. I vissa remissytt
randen har ifrågasatts om det funnes tillräckliga skäl att utesluta dessa
bolag från möjligheten att göra insättning på skogskonto. Med anledning
härav vill jag framhålla, att redan nuvarande bestämmelser om bolagsmän
nens beskattning möjliggör en uppdelning i beskattningsavseende av en
eljest enhetlig inkomst. Då det föreslagna systemet med skogskonto främst
syftar till att mildra verkningarna av beskattningens progressivitet, kan det
knappast anses påkallat att utsträcka tillämpningen till sådana skattskyl
diga, som på annan väg uppnår en nedsättning i progressiviteten. Jag finner
sålunda icke anledning att i nu förevarande hänseende föreslå någon änd
ring i utredningsmannens förslag.
I princip bör den skattskyldige själv få bestämma i vilken bank han öns
kar upplägga skogskonto. Av vissa kontrolltekniska skäl bör dock den be
gränsningen gälla, att en skattskyldig under ett och samma beskattningsår
icke får göra insättning på mer än ett skogskonto för varje förvärvskälla.
2
§.
Uppskov bör ej i något fall få åtnjutas för högre belopp än som motsvarar
den nettointäkt, som framkommer å jordbruksbilagan innan avdrag för in-
sättningsbeloppet gjorts.
3 §.
Såsom utredningsmannen föreslagit bör visst minimibelopp för insättning
å skogskonto fastställas i författningen. Med beaktande bland annat av att
reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst icke får till-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
lämpas, om icke den ackumulerade inkomsten, efter avdrag för avdragsgilla
utgifter, uppgår till minst 4 000 kronor, har utredningsmannen ansett att
ett insättningsbelopp å 2 000 kronor vore en lämplig minimigräns.
Ett par länsstyrelser har ansett att minimibeloppet borde höjas till 3 000
kronor. Å andra sidan har skogsstyrelsen förordat en nedsättning till 1 500
eller 1 000 kronor med hänsyn till behovet av skogsvårdsåtgärder på mindre
fastigheter.
För egen del anser jag att det av utredningsmannen föreslagna beloppet är
lämpligt avvägt och tillstyrker alltså förslaget i denna del. Godtages de av
mig tidigare förordade procenttalen för insättning — 60 respektive 40 pro
cent av intäkten — innebär ett minimibelopp av 2 000 kronor att de lägsta
belopp, som kan grunda rätt till insättning, blir 3 334 kronor beträffande
avverkningsrätt och 5 000 kronor beträffande leveransvirke.
4 §.
På sätt riksskattenämnden framhållit torde det bli erforderligt med viss
fortlöpande kontroll från beskattningsnämndernas sida. För att möjliggöra
detta har i tredje stycket av förevarande paragraf intagits den föreskriften
att skattskyldig, som har medel innestående å skogskonto, är pliktig att var
je år lämna uppgift härom i sin deklaration.
5
§.
Enligt 1951 års lag om investeringskonto för skog gäller, att insättning
skall ha skett senast den dag vederbörande har att avlämna sin självde
klaration. Föreskriften avser icke blott de obligatoriska insättningarna utan
även de frivilliga. Utredningsmannen har ansett att samma tidsbegränsning
bör fastställas beträffande insättningar å skogskonto. Riksskattenämnden
har ifrågasatt, huruvida icke den skattskyldige borde beredas möjlighet till
fyllnadsinbetalning, då beskattningsnämnd bestämt hans inkomst av skogs
bruk till väsentligt högre belopp än enligt deklarationen. Liknande syn
punkter har anförts av Sveriges lantbruksförbund. Enligt min mening kan
det knappast anses behövligt att komplicera förfarandet med regler i detta
hänseende. På sätt kammarrätten framhållit kan det ju icke betecknas som
stötande, att den skattskyldige icke får tillgodonjuta större förmån än det
av honom själv deklarerade beloppet föranleder.
6
§.
För att förhindra missbruk av uppskovsrätten t. ex. genom att pengarna
insättes på skogskonto någon dag före deklarationens avlämnande och utta
ges strax därefter, har länsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit att insatta
medel borde innestå spärrade viss icke alltför kort tid från insättningsdagen,
förslagsvis åtta månader. En bestämmelse av detta slag skulle uppenbarligen
kunna medföra ganska avsevärda olägenheter vid den praktiska tillämpning
en. Särskilt skulle detta bli fallet när en skattskyldig gjort flera insättningar
under samma beskattningsår. Enligt min mening kan syftet likaväl tillgodo
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
27
ses genom en föreskrift om viss uppsägningstid. För att icke den normala
användningen av skogskonto skall försvåras bör dock uppsägningstiden icke
bestämmas till längre tid än fyra månader. Bestämmelserna i förevarande
paragraf har utformats i enlighet med vad jag nu förordat. Jag vill tillägga
att bestämmelsen om viss uppsägningstid ovillkorligen måste iakttagas och
att sålunda banken icke bör kunna medgiva dispens därifrån.
Utredningsmannens förslag att medel å skogskonto icke må innestå längre
tid än tio år har ej mött erinringar i remissyttrandena. Däremot har den
förordade bestämmelsen, att varje uttag skall avse lägst 25 procent av det
ursprungligen insatta beloppet — vilket sålunda skulle möjliggöra en upp
delning på fyra år inom tioårsperioden — av flera remissinstanser ansetts
vara alltför snäv. Vidare har framhållits att en sådan föreskrift skulle med
föra ganska omfattande kontrollarbete från bankens sida vid varje uttag.
Även enligt min uppfattning bör en viss längsta tid för rätt att åtnjuta upp
skov med taxeringen bestämmas. I detta avseende tillstyrker jag den av ut
redningsmannen förordade tioårsgränsen. Godtages detta förslag torde det
icke vara erforderligt att närmare bestämma storleken av varje uttag på
annat sätt än att det bör tillses att uttagen icke blir till beloppen alltför
obetydliga. Ur denna synpunkt anser jag mig kunna förorda att minimibe
loppet för uttag fastställes till 1 000 kronor. Med anledning av vad som an
förts i vissa remissutlåtanden vill jag nämna, att bestämmelsen givetvis
måste erhålla en sådan avfattning, att den icke hindrar att kontot tömmes
före tioårsfristens utgång även om behållningen icke skulle uppgå till 1 000
kronor.
8 § och 9 §.
Insatta medel skall i regel tagas till beskattning för det beskattningsår då
uttag skett. Bestämmelse härom har intagits i 8 §. Återbetalning av medel,
som innestått å kontot i tio år, blir att jämställa med uttag, även om ban
ken efter överenskommelse med insättaren icke utbetalar medlen utan över
för desamma från skogskontot till annat konto i banken.
I 9 § har angivits vissa omständigheter, som skall föranleda att medlen
återföres till beskattning även om uttag icke ägt rum under beskattnings
året. Såsom bland annat riksskattenämnden framhållit, kan det icke anses
föreligga tillräckliga skäl att låta en insättare åtnjuta fortsatt uppskov med
taxeringen, sedan han överlåtit fastigheten. I detta fall bör sålunda medlen
upptagas såsom intäkt av fastigheten för det år under vilket överlåtelsen ägt
rum. På samma sätt bör en slutreglering av skogskontot komma till stånd
vid skifte, av dödsbo samt vid bodelning, om make erhållit fastighet, som för
ut tillhört den andre maken.
Slutligen har i denna paragraf även reglerats det fallet, att avtal träffats
om överlåtelse eller pantsättning av insatta medel. Någon anledning att —
såsom ifrågasatts i något remissuttalande — förklara ett sådant avtal ogil
tigt kan icke anses föreligga. Ett stadgande om förbud mot överlåtelse skulle
få vittgående civilrättsliga verkningar. Däremot bör den omständigheten, att
insältaren träffar avtal av denna innebörd, medföra att medlen återföres till
beskattning.
I samtliga fall, som avses i 9 §, kan givetvis skyldigheten att deklarera
beloppet såsom intäkt uppkomma redan på den grund att medlen uttagits
under det är överlåtelsen, skiftet eller bodelningen ägt rum eller avtalet träf
fats. Det är sålunda endast för den händelse sådant uttag icke skett, som be
stämmelsen får någon självständig betydelse.
Såsom tidigare sagts skall skattskyldig varje år i deklarationen lämna
uPPn*ft rörande storleken av tillgodohavandet å skogskontot vid beskatt
ningsårets utgång. Härigenom blir det sålunda möjligt för beskaltnings-
nämnderna att hålla kontroll över, att i de tre förstnämnda fallen — vid
överlåtelse av fastighet, vid skifte av dödsbo och vid bodelning — insatt be
lopp återföres till beskattning för det beskattningsår överlåtelsen, skiftet
eller bodelningen ägt rum. Har beskattningsnämnd återfört insatta medel
till beskattning i något av de nu angivna fallen bör banken underrättas, så
att medlen kan överföras från skogskontot till annat konto. Om den skatt
skyldige träffat avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen,
bör det ankomma på vederbörande bank att lämna taxeringsmyndigheterna
meddelande härom. För att möjliggöra för banken att få kännedom om så
dana avtal bör det i motbok eller annat bevis om insättning å skogskonto
angivas, att avtalet icke blir mot banken gällande med mindre banken erhål
lit underrättelse om avtalet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i
administrativ ordning utfärda erforderliga föreskrifter i nu ifrågavarande
hänseenden.
Övergångs bestämmelserno.
De nya bestämmelserna bör tillämpas första gången vid 1955 års taxe
ring. Fn särskild övergångsbestämmelse torde böra meddelas beträffande så
dana medel, vilka överförts från investeringskonto till skogskonto.
1: öredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av vad i del föregående anförts, att lagrådets utlåtande över det inom finans
departementet upprättade förslaget till
log om upphävonde i visso hänseen
den ov logen den 14 december 1951 (nr 783) om investeringskonto för
skog
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
Ur protokollet:
Ulf Thorselius.
Kungl. Maj:ts proposition nr lk.
29
Bilaga 1.
Förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som i självdeklaration
till ledning för taxering för inkomst har att uppgiva intäkt av skogsbruk,
må under de förutsättningar och i den utsträckning nedan stadgas erhålla
uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för den del av
intäkten, som insatts å särskilt konto i bank (skogskonto).
Med bank avses i denna förordning riksbanken, affärsbank, sparbank
samt centralkassa för jordbrukskredit.
Skattskyldig må för ett och samma beskattningsår och för en och samma
förvärvskälla endast göra insättning å ett skogskonto. Har skattskyldig i
strid mot denna bestämmelse upplagt skogskonto i mer än eu bank må upp
skov med taxering erhållas allenast för insättning å det först öppnade kon
tot.
2
§■
Beträffande viss förvärvskälla må uppskovet för ett och samma beskatt
ningsår avse högst ett belopp, motsvarande summan av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter, samt
d) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskatt
ningsåret uttagits för förädling i egen rörelse.
Uppskov må ej åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den beräk
nade nettointäkten av den förvärvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk
härrör.
3 §•
Insättning avseende viss förvärvskälla må för ett och samma beskatt
ningsår ej understiga 2 000 kronor.
Belopp, som insättes å skogskonto, skall avrundas nedåt till jämna hund
ratal kronor.
4 §•
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxering
yrkas, skall den skattskyldige vid självdeklaration foga utredning enligt av
riksskattenämnden fastställt formulär ävensom besked från banken rörande
verkställd insättning å skogskonto.
Har den skattskyldige under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs,
förebringas särskilt för varje förvärvskälla beträffande vilken uppskov med
taxering yrkas.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr t'i.
Det åligger skattskyldig, som åtnjuter uppskov med taxering enligt denna
förordning, åt i i självdeklaration avseende den förvärvskälla beträffande
vilken uppskov åtnjutes, varje år lämna uppgift rörande storleken vid be
skattningsårets utgång av hans tillgodohavande å skogskontot.
5 §■
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen yrkas, skall vara inbetalt till
banken senast den dag den skattskyldige jämlikt bestämmelserna i 36 §
taxeringsförordningen har att avlämna självdeklaration.
6
§•
Skattskyldig, som vill disponera å skogskonto innestående medel, äger att
fyra månader efter uppsägning återfå det insatta beloppet. Uppsägning må
avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att deluttag ej må
understiga 1 000 kronor.
Etter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt
5 § senast skolat verkställas, skall banken återbetala kvarstående medel.
7 §•
Å medel, som insatts å skogskonto, skali utgå ränta efter räntefot, som
bestämmes av banken, hos vilken insättning skett.
8
§■
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas så
som bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från skogs
kontot sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å kontot, vilken så
lunda icke skall upptagas såsom intäkt dessförinnan.
9 §•
Överlåter skattskyldig fastighet, som utgör den väsentliga delen av för
värvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts, skola innestående
medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, un
der vilket överlåtelsen ägt rum.
Har oskiftat dödsbo medel innestående å skogskonto skola medlen upp
tagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas.
Har vid bodelning make tillagts fastighet, som förut tillhört andra maken
och som ingår i förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts,
skola innestående medel upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för det
beskattningsår, under vilket bodelningen ägt rum.
Har avtal träffats om överlåtelse eller pantsättning av å skogskonto inne
stående medel, skola medlen upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk för
det beskattningsår, under vilket avtalet träffats.
10 §.
Kungl. Maj :t äger förordna, att affärsbank, sparbank eller centralkassa
för jordbrukskredit, som icke följer i denna förordning meddelade bestäm
melser eller med stöd av densamma utfärdade föreskrifter, icke vidare skall
få mottaga medel å skogskonto.
11
§■
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
31
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954; dock att förordningen
icke skall äga tillämpning beträffande 1954 års taxering.
Vid tillämpning av denna förordning skola medel, som innestå i riksban
ken å skogskonto jämlikt föreskrifterna i lagen den
1954 om upp
hävande i vissa hänseenden av lagen den 14 december 1951 (nr 783) om in-
vesteringskonto för skog, anses avse beskattningsåret 1952.
Bilaga 2.
Förslag
till
lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den 14 decem
ber 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas som följer.
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse skall äga att från och
med den 1 september 1954 utan inskränkning uttaga medel, som jämlikt
bestämmelserna i lagen den 14 december 1951 (nr 783) om investerings
konto för skog innestå å vederbörandes konto i riksbanken. Hava medlen
icke uttagits före utgången av år 1954, skola desamma anses vara insatta å
sådant konto, som avses i förordningen den
1954 om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, och skola följaktligen be
stämmelserna i nämnda förordning därefter tillämpas med avseende å dessa
medel.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
Bihang.
Utredningsmannens förslag
till
förordning om taxering för inkomst av medel som insatts
å skogskonto.
Härigenom för ordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som i självdeklaration
till ledning för taxering för inkomst har att uppgiva intäkt av skogsbruk
(idkareav skogsbruk), må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och
statlig inkomstskatt för den del av intäkten, som enligt 2 § insatts å sär
skilt konto i riksbanken (skogskonto).
2 §•
Uppskov som nyss sagts må äga rum för belopp motsvarande högst sum
man av
a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
b) trettio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,
c) trettio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskatt
ningsåret uttagits för förädling i egen rörelse.
Insättning må icke ske med högre belopp än nettointäkten av den för
värvskälla, varifrån intäkten av skogsbruk härrör.
Insättning må ej understiga 2 000 kr, försåvitt icke skogsvårdsstyrelse
jämlikt 24 § skogsvårdslagen ålagt idkare av skogsbruk att deponera belopp
som säkerhet för utförande av skogsv^rdande arbeten.
Belopp, som insättes å skogskonto, avrundas nedåt till jämna hundratal
kronor.
3 §.
Till ledning för bestämmande av belopp, för vilket uppskov med taxe
ringen må erhållas, skall idkare av skogsbruk som önskar åtnjuta sådant
uppskov vid den allmänna självdeklarationen foga utredning enligt av riks
skattenämnden fastställt formulär samt besked från riksbanken rörande
verkställd insättning å skogskonto. Har skogsvårdsstyrelse förelagt idkare
av skogsbruk, som här avses, att verkställa deposition enligt 24 § skogs
vårdslagen skall bevis härom biläggas deklarationen.
Har idkare av skogsbruk under beskattningsåret haft intäkt av skogsbruk
från mer än en förvärvskälla, skall utredning, som i första stycket sägs, före
bringas särskilt för varje förvärvskälla beträffande vilken uppskov med taxe
ring yrkas.
4 §•
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen må erhållas, skall vara inbe
talt till riksbanken senast den dag idkare av skogsbruk jämlikt bestämmel
serna i 36 § taxeringsförordningen har att avlämna självdeklaration.
33
5 §.
läkare av skogsbruk, som vill disponera å skogskonto innestående medel,
äger att efter uppsägning hos riksbanken återfå det insatta beloppet. Upp
sägning må avse beloppet i dess helhet eller del av detsamma, dock att uttag
ej må understiga en fjärdedel av det ursprungligen insatta beloppet.
Efter det att tio år förflutit från ingången av det år inbetalning enligt
4 § senast skolat verkställas, skall riksbanken återbetala kvarstående medel.
6
§.
Å medel, som insättas å skogskonto, skall utgå ränta efter räntefot, som
av riksbanken fastställes, svarande mot sedvanlig depositionsränta.
Avser uppsägning utbetalning av medel inom kortare tid än fyra månader
skall idkare av skogsbruk vidkännas ränteavdrag enligt grunder som av
riksbanken bestämmas.
7 §•
Belopp för vilket uppskov med taxeringen erhållits skall upptagas såsom
bruttointäkt av skogsbruk för det beskattningsår, då uttag från det särskilda
kontot hos riksbanken sker. I intäkten inräknas jämväl uppburen ränta å
kontot.
Har idkare av skogsbruk verkställt insättning avseende flera förvärvs
källor, skall varje uttag från investeringskonto anses belöpa på de olika för
värvskällorna i samma proportion som de belopp, för vilka insättning skett,
fördelats å dessa, dock att idkare av skogsbruk som nedlagt kostnader å
skogsvård å fastighet i viss förvärvskälla äger att som intäkt från denna
förvärvskälla upptaga uttaget belopp motsvarande de nedlagda kostnaderna.
Som intäkt i viss förvärvskälla må dock sammanlagt icke upptagas större
belopp än det som ursprungligen insatts för förvärvskällan.
8
§.
Ätgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens hu
vudkontor i Stockholm såvitt avser idkare av skogsbruk som skall taxeras
till statlig inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens
avdelningskontor i residensstaden i det län, där vederbörandes hemorts
kommun är belägen.
9
§'
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr It.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
3
Bihang till riksdagens protokoll 195b . 1 samt . Nr 14 .
34
Kungl. Maj:In proposition nr
74
.
Utredningsmannens förslag
till
lag om upphävande av lagen den 14 december 1951 (nr 783)
om investeringskonto för skog.
Härigenom förordnas, att lagen om investeringskonto för skog den 14 de
cember 1951 skall upphöra att gälla med utgången av december månad år
1954.
Insättare äger återfå å investeringskonto för skog insatta medel från och
med ingången av januari månad år 1955. Å investeringskonto kvarstående
medel skola av riksbanken senast återbetalas under januari månad 1963.
Å medlen gottgöres ränta från ingången av år 1955 efter räntefot som av
riksbanken fastställes motsvarande sedvanlig depositionsränta. Avser upp
sägning utbetalning av medel inom kortare tid än fyra månader, skall in
sättare vidkännas ränteavdrag enligt grunder som av riksbanken bestämmas.
Kungl. Maj:ts proposition nr
14
.
35
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 de
cember 1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 21 december 1953 tillhandakommet utdrag av proto
koll över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
4 december 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skul
le för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättat förslag till
lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen den
14
december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet
lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr H.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen
sam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets den 22 de
cember 1953 avgivna utlåtande över det den 4 december 1953 till lagrådet
remitterade förslaget till
lag om upphävande i vissa hänseenden av lagen
den H december 1951 (nr 783) om investeringskonto för skog
samt anför
därvid följande.
Nämnda lagförslag har av lagrådet lämnats utan erinran. Vid ärendets
föredragning inför lagrådet ifrågasattes emellertid, huruvida icke en re
daktionell jämkning borde vidtagas i lagförslagets rubrik i syfte att när
mare anpassa denna till innehållet i förslaget. Jag delar denna uppfatt
ning. I enlighet härmed har rubriken ändrats på sätt angives i det följande.
Såsom närmare framgår av vad jag anförde i protokollet för den 4 de
cember 1953 (s. 25), är det icke avsett att delägare i handelsbolag och
kommanditbolag skall äga rätt att göra insättning å skogskonto för någon
del av den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet. Då detta måhända
icke kommit till fullt klart uttryck i författningstexten har ett förtydli
gande tillägg gjorts till 1 § i förslaget till förordning om taxering för in
komst av medel, som insatts å skogskonto.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att de sålunda
ändrade förslagen till
lag med vissa bestämmelser om medel, som innestå
å investeringskonto för skog,
samt
förordning om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto,
måtte genom proposition föreläggas riks
dagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
537838. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag