Prop. 1954:201
('med förslag till lag om besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets be\xad slut m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets be slut m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 195i.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut, lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),
dels ock antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ung- domsskydd (barnavårdslag),
lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),
lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443), förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 (nr 113),
förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars 1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförord- ning) och
förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 201.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att besvärstiden vid talan mot förvaltande myn
dighets beslut skall, om ej annat följer av lag eller författning, vara tre
veckor från delgivningen samt för menighet fem veckor. Vidare framlägges
förslag om samma besvärstid för vissa beslut av kommunala nämnder.
Reformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
3
Förslag
till
Lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Härigenom förordnas som följer. Besvär över förvaltande myndighets beslut skola, om ej annat följer av lag eller författning, vid äventyr av talans förlust hava inkommit till veder börande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick de! av beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955. Genom lagen upphäves förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1) angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. Hänvis ning i lag eller författning till förordningen skall i stället avse denna lag.
Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före denna lags ikraft trädande, skola äldre bestämmelser tillämpas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 201
.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken.
Härigenom förordnas, att 8 kap. 10 § föräldrabalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
8 KAP.
10
§.
(Nuvarande lydelse)
över barnavårdsnämnds beslut i
fråga som avses i detta kapitel må
klagan föras genom besvär hos läns
styrelsen inom en månad från det
klaganden erhöll del av beslutet.
Talan mot länsstyrelsens beslut fö
res hos Konungen genom besvär i den
ordning som är bestämd för överkla
gande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
Barnavårdsnämndens eller — — —
(Föreslagen lydelse)
över barnavårdsnämnds beslut i
fråga som avses i detta kapitel må
klagan föras genom besvär hos läns
styrelsen.
Talan mot länsstyrelsens beslut fö
res hos Konungen genom besvär.
varda förordnat.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955.
Beträffande överklagande av bei-
slut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestäm
melser tillämpas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).
Härigenom förordnas, att 17 § brandlagen den 15 juli 1944 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
17 §.
(Föreslagen lydelse)
Den som uttagits till reservbrand- styrka äger att överklaga beslutet hos länsstyrelsen inom en månad ef ter det han därav erhållit del.
Den som uttagits till reservbrand- styrka äger att överklaga beslutet hos länsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1955.
Beträffande överklagande av be slut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestäm melser tillämpas.
6
Kungl. Maj ds proposition nr 201.
Förslag
till
Lag
angåonde ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2
mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och 2 inom.
lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barna
vårdslag)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
81
1 mom. Då barnavårdsnämnd med
delat beslut, varigenom barns omhän
dertagande för samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsnämnd eller styrel
se för skola tillhörande barna- och
ungdomsvården avslagit framställ
ning om slutlig utskrivning av för
skyddsuppfostran omhändertagen,
eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrel
se för anstalt meddelat beslut röran
de behandlingen vid fullgörande av
arbetsskyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å an
stalten eller i arbetet,
eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller för
valtningsfråga, för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag el
ler kommunallagdirna givna före
skrifter är ansvarig endast inför kom
munen,
§•
1 mom. Då barnavårdsnämnd med
delat beslut, varigenom barns omhän
dertagande för samhällsvård vägrats,
eller barnavårdsnämnd eller styrel
se för skola tillhörande barna- och
ungdomsvården avslagit framställ
ning om slutlig utskrivning av för
skyddsuppfostran omhändertagen,
eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrel
se för anstalt meddelat beslut röran
de behandlingen vid fullgörande av
arbetsskyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å an
stalten eller i arbetet,
eller barnavårdsnämnd meddelat
beslut i annat ärende enligt denna
lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6
kap. avsedd fråga och icke heller för
valtningsfråga, för vars behandling
nämnden jämlikt de i denna lag el
ler kommunallagarna givna före
skrifter är ansvarig endast inför kom
munen,
Senaste lydelse av 81 § 1 och 4 mom. se SFS 1946: 335 och av 84 § 1 och 2 mom. SFS 1946: 877.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 7
må den, som beslutet rörer, anfö ra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går be slutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.
4 mom. Barnavårdsnämnd eller styrelse för skola tillhörande barna- och ungdomsvården, vilken är miss nöjd med beslut av styrelse för så dan skola eller arbetshem rörande någons intagning i skolan eller ar- betshemmet, äger över beslutet anfö ra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämnden eller styrelsen erhållit del av beslutet.
82
Är någon missnöjd med handräck ning, som av polismyndighet med delats enligt denna lag, må han där över anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från handräck ningens fullbordande.
(Nuvarande lydelse)
må den, som beslutet rörer, anfö ra besvär hos länsstyrelsen; dock går beslutet i verkställighet, där ej för bud däremot meddelas av länsstyrel sen.
4 mom. Barnavårdsnämnd eller styrelse för skola tillhörande barna- och ungdomsvården, vilken är miss nöjd med beslut av styrelse för så dan skola eller arbetshem rörande någons intagning i skolan eller ar- betshemmet, äger över beslutet anfö ra besvär hos länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Är någon missnöjd med handräck ning, som av polismyndighet med delats enligt denna lag, må han där över anföra besvär hos länsstyrelsen inom tre veckor från handräckning ens fullbordande.
84 §.
1 mom. Är någon------------ hos länsstyrelsen. Besvären skola inom trettio dagar efter den, då klaganden erhöll del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvären infordrar vederbö- randes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten insän der handlingarna i målet jämte be vis om utslagets delgivning och eget utlåtande.
2 mom. Är utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla ganden tillhör, må besvären, om kla ganden det föredrager, inom ovan stadgade tid avlämnas till länsstyrel sen i sistnämnda län. vilken det
Besvären skola avlämnas till läns styrelsen, som över besvären inford rar vederbörandes förklaring och, se dan sådan inkommit, till kammarrät ten insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.
2 inom. Är utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det kla ganden tillhör, må besvären, om kla ganden det föredrager, avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till den
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
åligger att översända dem till den
länsstyrelse, som meddelat utslaget,
för att vidare behandlas i föreskriven
ordning.
(Nuvarande lydelse)
länsstyrelse, som meddelat utslaget,
för att vidare behandlas i föreskriven
ordning.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955.
Beträffande överklagande av be
slut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestäm
melser tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
9
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr 382)
om förskotterlng av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).
Härigenom förordnas, att 24 och 25 skottering av underhållsbidrag till barn ändrad lydelse på sätt nedan angives
(Nuvarande lydelse)
24
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beviljande eller in dragning av bidragsförskott må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.
25
Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Ko nungen i vederbörande statsdeparte- ment senast å trettionde dagen efter den då klaganden erhöll del av be slutet.
§§ lagen den 11 juni 1943 om
(bidragsförskottslag)1 skola erhålla
(Föreslagen lydelse)
§•
Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beviljande eller in dragning av bidragsförskott må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen.
§•
Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Ko nungen i vederbörande statsdeparte- ment.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1955.
Beträffande överklagande av be slut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestäm melser tillämpas.
1 Senaste lydelse av 25 § se SFS 1947: 532.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag.
Härigenom förordnas, att 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 om all
männa barnbidrag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
över barnavårdsnämnds beslut i
ärende angående allmänt barnbidrag
må klagan föras hos länsstyrelsen ge
nom besvär, vilka skola hava inkom
mit till länsstyrelsen inom trettio da
gar efter det klaganden erhöll kän
nedom om beslutet.
Över barnavårdsnämnds beslut i
ärende angående allmänt barnbidrag
må klagan föras hos länsstyrelsen ge
nom besvär, vilka skola ingivas till
länsstvrelsen.
Utan hinder
annorlunda förordnar.
16 §.
Är någon missnöjd med länsstyrel
ses beslut i ärende angående allmänt
barnbidrag, må han däröver anföra
besvär hos socialstyrelsen senast å
trettionde dagen efter det klaganden
erhöll del av beslutet.
Är någon missnöjd med länsstyrel
ses beslut i ärende angående allmänt
barnbidrag, må han däröver anföra
besvär hos socialstyrelsen.
över socialstyrelsens — — — ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955.
Beträffande överklagande av be
slut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestäm
melser tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
11
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och & mom., 79 § samt 81 §
1 och 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 78 § 1, 4 och 5 inom., 79 § samt 81 § 1 och 2
mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
78 §.
1 mom. Över fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom sökt fattigvård helt
och hållet eller till någon del vägrats,
eller som avser sättet för fattigvårds
meddelande, ävensom över beslut av
fattigvårdsstyrelse eller styrelse för
anstalt, som är gemensam för flera
kommuner eller som tillhör lands
ting, rörande behandlingen å anstalt
eller vid fullgörandet av arbetsskyl-
dighet, eller beträffande kvarhållan-
de å anstalt i fall, som avses i 71 och
73 §§, må den, som beslutet rörer,
anföra besvär hos Konungens befall-
ningshavande inom trettio dagar, räk
nade från det han av beslutet erhållit
del. Beslutet går dock i verkställighet
där ej förbud däremot meddelas av
Konungens befallningshavande.
4 mom. över fattigvårdsstyrelsens
beslut i ärende, som icke avses i 1 och
3 mom. samt icke heller angår an
nan förvaltningsfråga, för vars be
handling fattigvårdsstyrelsen jämlikt
de i denna lag eller kommunallagar
na givna föreskrifter är ansvarig en-
1 Senaste lydelse av 79 § se SFS 1936: 265
1 inom. Över fattigvårdsstyrelses
beslut, varigenom sökt fattigvård helt
och hållet eller till någon del vägrats,
eller som avser sättet för fattigvårds
meddelande, ävensom över beslut av
fattigvårdsstyrelse eller styrelse för
anstalt, som är gemensam för flera
kommuner eller som tillhör lands
ting, rörande behandlingen å anstalt
eller vid fullgörandet av arbetsskyl-
dighet, eller beträffande kvarhållan-
de å anstalt i fall, som avses i 71 och
73 §§, må den, som beslutet rörer,
anföra besvär hos Konungens befall
ningshavande. Beslutet går dock i
verkställighet där ej förbud däremot
meddelas av Konungens befallnings
havande.
4 mom. över fattigvårdsstyrelsens
beslut i ärende, som icke avses i 1
och 3 mom. samt icke heller angår
annan förvaltningsfråga, för vars be
handling fattigvårdsstyrelsen jämlikt
de i denna lag eller kommunallagar
na givna föreskrifter är ansvarig en-
och 81 § 1 mom. se SFS 1946: 876.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
dast inför fattigvårdssamhället, må
besvär anföras hos Konungens befall-
ningshavande inom trettio dagar, räk
nade från det klaganden av beslutet
erhållit del. Om verkställighet av fat-
tigvårdsstyrelsens beslut gäller vad i
1 mom. sägs.
5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som
är missnöjd med beslut av styrelse
för arbetshem rörande understödsta-
gares eller försörjningspliktigs inta
gande å hemmet, äger över beslutet
anföra besvär hos Konungens befall-
ningshavande inom trettio dagar från
det fattigvårdsstyrelsen av beslutet
erhållit del.
79
Är någon missnöjd med handräck
ning, som av polismyndighet medde
lats enligt 62 § 2 stycket för omhän
dertagande av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för överfö
rande till arbetshem, inställande till
arbete eller återhämtande till fattig-
vårdsanstalt, må han däröver anföra
besvär hos Konungens befallnings-
havande inom trettio dagar från
handräckningens fullbordande.
(Nuvarande lydelse)
dast inför fattigvårdssamhället, må
besvär anföras hos Konungens be-
fallningshavande. Om verkställighet
av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller
vad i 1 mom. sägs.
5 mom. Fattigvårdsstyrelse, som
är missnöjd med beslut av styrelse
för arbetshem rörande understödsta-
gares eller försörjningspliktigs inta
gande å hemmet, äger över beslutet
anföra besvär hos Konungens befall
ningshavande.
(Föreslagen lydelse)
§•
Är någon missnöjd med handräck
ning, som av polismyndighet medde
lats enligt 62 § 2 stycket för omhän
dertagande av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för överfö
rande till arbetshem, inställande till
arbete eller återhämtande till fattig-
vårdsanstalt, må han däröver anföra
besvär hos Konungens befallnings-
vande inom tre veckor från hand
räckningens fullbordande.
81 §.
1 mom. Är någon------------ - Konungens befallningshavande.
Besvären skola inom trettio dagar Besvären skola avlämnas till Ko-
efter den, då klaganden erhöll del av
utslaget, avlämnas till Konungens be
fallningshavande, som över besvären
infordrar vederbörandes förklaring
och, sedan sådan inkommit, till kam
marrätten insänder handlingarna i
målet jämte bevis om utslagets del
givning och eget utlåtande.
2 mom. Är utslaget meddelat av
Konungens befallningshavande i an
nungens befallningshavande, som
över besvären infordrar vederböran
des förklaring och, sedan sådan in
kommit, till kammarrätten insänder
handlingarna i målet jämte bevis om
utslagets delgivning och eget utlåtan
de.
2 mom. Är utslaget meddelat av
Konungens befallningshavande i an-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
13
nät län, än det klaganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredra ger, inom ovan stadgade tid avläm nas till Konungens befallningshavan- de i sistnämnda län, vilken det ålig ger att översända dem till Konung ens befallningshavande, som medde lat utslaget, för att vidare behandlas i föreskriven ordning.
(Nuvarande lydelse)
nät län, än det klaganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredra ger, avlämnas till Konungens befall ningshavande i sistnämnda län, vil ken det åligger att översända dem till Konungens befallningshavande, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas i föreskriven ordning.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1955.
Beträffande överklagande av be slut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestäm melser tillämpas.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Fö rslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
32
Mot de föreskrifter och åtgärder,
vilka det enligt denna lag tillkom
mer hälsovårdsnämnd eller länssty
relse att meddela eller vidtaga, äger
den, som anser sin rätt därav förnär
mad eller obehörigen inskränkt, att
anföra besvär, över hälsovårdsnämnds
beslut hos länsstyrelsen inom trettio
dagar efter delfåendet och över läns
styrelses beslut inom den tid, som för
överklagande av förvaltande myndig
heters och ämbetsverks beslut är be
stämd.
Hälsovårdsnämnds beslut-------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Mot de föreskrifter och åtgärder,
vilka det enligt denna lag tillkom
mer hälsovårdsnämnd eller länssty
relse att meddela eller vidtaga, äger
den, som anser sin rätt därav förnär
mad eller obehörigen inskränkt, att
anföra besvär, över hälsovårdsnämnds
beslut hos länsstyrelsen och över
länsstyrelsens beslut hos Konungen.
därom förordna.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955.
Beträffande överklagande av be
slut, som meddelats före denna lags
ikraftträdande, skola äldre bestäm
melser tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
15
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 15 § tnberkulosförordningen den 31 mars 1939
(nr 113).
Härigenom förordnas, att 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars 1939 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förordning, ärende, som avses i denna förordning, må talan föras genom besvär hos må talan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter länsstyrelsen. delfåendet.
I länsstyrelsens beslut må ändring I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen sökas genom besvär hos Konungen. inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och äm betsverks beslut är bestämd.
Utan hinder------------- vederbörligen förordnat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
Beträffande överklagande av be slut, som meddelats före denna för ordnings ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars 1946 (nr 99)
om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförordning).
Härigenom förordnas, att 33 § förordningen den 29 mars 1946 om famil jebidrag åt värnpliktiga (familjebidragsförordning) skall erhålla ändrad ly delse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
33
Över familj ebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för ordning må klagan föras, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres genom be svär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom trettio dagar ef ter det klaganden erhöll del av be slutet. Skola besvären prövas av till synsmyndigheten, åligger det läns styrelsen att till denna insända be svären. Familj ebidragsnämnds beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Mot tillsynsmyndighetens-------- —
(Föreslagen lydelse)
§•
Över familj ebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna för ordning må klagan föras, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres genom be svär, vilka skola ingivas till länssty relsen. Skola besvären prövas av till synsmyndigheten, åligger det länssty relsen att till denna insända besvä ren. Familj ebidragsnämnds beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
31 § sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.
Beträffande överklagande av be slut, som meddelats före denna för ordnings ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
17
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
30 §.
Den som icke åtnöjes med upp-
bördsmyndighetens beslut rörande
nöjesskatt och som ej till följd av
stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till
talan, äger i beslutet söka rättelse
hos länsstyrelsen genom besvär, vil
ka skola hava inkommit till länssty
relsen inom en månad från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet.
I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller i
annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos Kungl. Maj :t ge
nom besvär, vilka skola hava inkom
mit till finansdepartementet inom en
månad från den dag, då klaganden
av beslutet erhöll del; dock äger me
nighet som klagar tillgodonjuta fem
ton dagar längre besvärstid än nu
sagts.
Över beslut
(Föreslagen lydelse)
Den som icke åtnöjes med upp-
bördsmyndighetens beslut rörande
nöjesskatt och som ej till följd av
stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till
talan, äger i beslutet söka rättelse
hos länsstyrelsen genom besvär, vil
ka skola ingivas till länsstyrelsen.
I länsstyrelsens utslag i anledning
av besvär enligt första stycket eller i
annat ärende rörande nöjesskatt må
ändring sökas hos Kungl. Maj:t ge
nom besvär, vilka skola ingivas till
finansdepartementet.
särskilt stadgas.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1955.
Beträffande överklagande av be
slut, som meddelats före denna för
ordnings ikraftträdande, skola äldre
bestämmelser tillämpas. 1 2
1 Senaste lydelse se SFS 1952: 278.
2 Bihang till riksdagens protokoll 19!jb. 1 samt. Nr 201.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 195i.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad be-
svärstid i vissa administrativa mål och ärenden. Föredraganden anför föl
jande.
Den 15 juli 1944 förordnade Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att så
som sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande ut
redning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i
ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor, och den
8 oktober 1946 avlämnade Herlitz betänkande i ämnet (SOU 1946:69). Be
tänkandet har närmast karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbe
tet på detta vidsträckta område. I betänkandet framlägges sålunda inga för-
fattningsförslag, utan det utmynnar i uttalanden om önskvärdheten av lag
stiftning rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande ämnen.
Den fortsatta utredningen på detta område har, i enlighet med vad Her
litz förordat, ansetts böra bedrivas i etapper med en reform av besvärsför-
farandet såsom första avsnitt. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
mars 1949 har därför samma dag tre sakkunniga tillkallats för att göra en
fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor samt framlägga de förslag vartill denna översyn
kan föranleda. De sakkunniga, som består av Herlitz, tillika ordförande,
samt regeringsrådet Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson
med hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén såsom sekreterare, har an
tagit benämningen besvärssakkunniga.
I ett den 28 augusti 1953 avgivet betänkande angående åtgärder för för-
enhetligande av besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953:30) har be
svärssakkunniga föreslagit vissa ändrade bestämmelser om besvärstid. Be
tänkandet har remitterats till ett stort antal myndigheter och sammanslut
ningar.
Sedan yttranden i anledning av remissen nu inkommit, anhåller jag att
få upptaga besvärssakkunnigas förslag till behandling.
Gällande bestämmelser om besvärstid.
Den som vill överklaga ett beslut i administrativt mål eller ärende har regelmässigt att inkomma med besvärsinlaga före utgången av viss tid, be- svärstiden. Försummas detta, upptages besvären i allmänhet icke till pröv ning. Bestämmelserna om besvärstid finnes i författningar av skiftande na tur. Besvärssakkunniga har i sitt betänkande sammanställt stadgandena i tre olika grupper. Den första har benämnts specialbestämmelser och omfat tar sådana föreskrifter, som är intagna i den specialförfattning, vilken reg lerar den materiella rätten på ett visst område och angiver de beslut som där kan fattas. Till en andra grupp, instruktionsbestämmelser, har förts sådana besvärsregler, vilka återfinnes i de för olika myndigheter utfärdade in struktionerna och som gäller alla av den ifrågavarande myndigheten fat tade beslut, beträffande vilka annat icke stadgats. Av principiellt enahan da slag är kommunallagarnas besvärsbestämmelser. En tredje grupp bil dar vissa allmänna besvärsbestämmelser, till vilken sådana föreskrifter förts som har avseende på förvaltningen i allmänhet. Bland dessa är i detta sam manhang särskilt att märka förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, i det följande kal lad besvärsförordningen.
Beträffande den tidpunkt, från vilken besvärstiden börjar löpa, saknar författningarna enhetliga regler. Vanligast är emellertid att tiden räknas från den tidpunkt, då den besvärsberättigade erhåller eller kan förutsättas erhålla kännedom om beslutets innehåll. Besvärsförordningens tider skall sålunda genomgående räknas från delfåendet av det beslut som överklagas.
Besvärstidens längd varierar avsevärt. Särskilt specialförfattningarnas in nehåll är på denna punkt skiftande. I besvärssakkunnigas betänkande gives exempel på tjugutvå olika besvärstider växlande från åtta dagar upp till tre år. Alla dessa tider är självfallet icke lika vanligt förekommande. I allmän het ligger besvärstiderna mellan lägst tjugu dagar och högst två månader, och den vanligaste tiden är trettio dagar eller en månad.
I instruktionsbestäminelserna, som är tillämpliga på flertalet beslut av centrala verk och andra liknande myndigheter, har med något enstaka un dantag föreskrivits en besvärstid av trettio dagar eller en månad för beslut i allmänhet och tjugu dagar för beslut om tjänstetillsättning eller förslag därtill. Den nya kommunallagen, som skall träda i kraft den 1 januari 1955, föreskriver en besvärstid av tre veckor. Avsikten är att samma besvärstid skall stadgas i övriga kommunallagar, som nu delvis har olikartade regler. En besvärstid av tre veckor har även upptagits i det förslag till lag om nyk- terhetsvård, vilket den 19 februari 1954 remitterats till lagrådet.
Enligt besvärsförordningen gäller, att besvär skall, evar och i vilken in stans klagan än föres, inlämnas i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämt lands och Västernorrlands län senast å fyrtiofemte dagen och i mål från öv riga orter i riket senast å trettionde dagen från delfåendet av det beslut, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
överklagas, dock att menighet som klagar äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid. Från besvärsförordningens tillämpningsområde är undan tagna mål, som bedömes efter bevillningsförordningen eller kommunalla garna, samt mål, som fullföljes från konsistorierna, d. v. s. domkapitlen.
Stundom kan inträffa att i ett och samma fall flera besvärsregler — till äventyrs med olika föreskrifter om besvärstidens längd — synes vara till lämpliga. Beträffande rättsläget i dylika situationer har besvärssakkunniga gjort vissa uttalanden, utvisande vilken författning som bör gälla framför övriga tänkbara.
Specialbestämmelse skall regelmässigt tillämpas framför instruktionsbe- stämmelse, något som följer redan av det i bestämmelse av det senare slaget vanligen intagna förbehållet »där ej annorlunda stadgats». Specialbestäm melse, som har grundlags eller lags karaktär, går likaledes före besvärsstad- gande i kommunallag; i kraft av uttryckligt förbehåll i kommunallag kan även annan specialbestämmelse ha företräde. Specialbestämmelse, som till kommit efter besvärsförordningen, gäller före stadgande i nämnda förord ning. —- Saknas specialbestämmelse men finnes tillämplig instruktionsbe- stämmelse, skall den senare regelmässigt lända till efterrättelse. — Därest varken specialbestämmelse eller bestämmelse i instruktion eller kommunallag står till buds men beslutet dock är överklagbart, skall besvärsförordningens stadganden tillämpas.
Det tillämpningsområde som alltså finnes för besvärsförordningen kan även angivas positivt. Förordningens regler skall sålunda gälla i stället för motsvarande besvärsstadganden i författningar, som utfärdats före den 14 december 1866. På områden, som uttryckligen har undantagits, har den dock självfallet icke haft sådan verkan. Förordningen är vidare tillämplig på grund av de talrika hänvisningar till dess föreskrifter, som finnes intagna i andra författningar, samt slutligen i fall, då regler om besvärstid icke finnes annorstädes och fråga är om beslut som kan överklagas genom förvaltnings besvär.
Åtgärder för besvärstidens förenhetligande.
När besvärsförordningen tillkom år 1866, var avsikten att åstadkomma enhetlighet i den då rika mångfalden av bestämmelser rörande besvärstiden i administrativa mål. Dessa äldre till sitt innehåll skiftande regler ersattes av besvärsförordningens bestämmelser utom på de tre i denna undantagna områdena, nämligen mål som bedömes efter bevillningsförordningen eller kommunallagarna och mål som fullföljes från domkapitel. Förordningen tillkom efter hemställan från riksdagen och utfärdades i administrativ väg av Kungl. Maj :t. De bestämmelser, i vilka den gjorde ändring, torde ha till kommit i enahanda ordning.
Den genom besvärsförordningen åstadkomna enhetligheten i besvärstider- na blev emellertid icke bestående. Särbestämmelser av skiftande innehåll har upptagits i ett stort antal efter besvärsförordningen tillkomna författningar. Försök att åstadkomma enhetlighet i dessa nytillkomna besvärsbestämmel-
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
21
ser har icke vidtagits förrän på senare tid. Vid behandlingen av förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten framhöll lagrådet år 1950 att vid be stämmandet av klagotid i nyare lagar månadsberäkning konsekvent borde komma i tillämpning. Under hänvisning till lagrådsuttalandet utfärdade då varande konsultativa statsråden Quensel och Danielson den 7 februari 1951 i statsrådsberedningen en promemoria, vari det uttalades, att det vore önsk värt att vid angivande av besvärstider i nya författningar kalendermånad be gagnades i stället för trettiodagarsperiod.
Under år 1951 framlade en utredningsman inom justitiedepartementet promemoria med förslag till allmän verksstadga (SOU 1951:12). Stadgan avses skola innehålla för ämbetsverk och andra myndigheter gemensamma förvaltningsbestämmelser. I det avsnitt, som behandlar besvär över verks beslut, har utredningsmannen föreslagit, att de i instruktionerna nu intagna besvärsreglerna jämkas därhän, att besvärstiden i fråga om beslut av myn dighet, varå stadgan är tillämplig — utan åtskillnad mellan beslut om tjäns tetillsättning och -förslag och andra beslut — generellt bestämmes till tre veckor.
Över promemorian har yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Förslaget om förkortning av besvärstiden till tre veckor har därvid icke mött någon bestämd gensaga i något yttrande. Tveksamhet rörande förkortningen har dock kommit till uttryck i några yttranden, fram för allt i justitiekanslers- och riksåklagarämbetenas yttranden. Det förra ämbetet framhöll, att förbättrade kommunikationer visserligen kunde moti vera en förkortning men att det å andra sidan tar sin tid för alla dem, som icke är bosatta i huvudstaden, att efter erhållen kännedom om ett beslut överväga skäl för och emot anförande av besvär samt att avfatta besvärs- / skrift. Under erinran om att i rättegångsbalken revisionstiden är bestämd till fyra veckor, framhöll riksåklagarämbetet, att i administrativa ärenden lika lång tid borde stå till förfogande som tillkommer den som ville söka ändring i domstols dom. Besvärssakkunniga hemställde i sitt yttrande att, därest regeln om tre veckors besvärstid intoges i verksstadgan, en föreskrift borde bifogas som ger menighet ytterligare två veckors klagotid. Promemo rian jämte de inkomna yttrandena har den tl juni 1953 överlämnats till be svärssakkunniga för förnyat yttrande.
I direktiven för de utredningar, som arbetar med översyn av den gällande församlingsstyrelselagstiftningen samt den för Stockholm gällande kommu nallagstiftningen, har förutsatts att förekommande bestämmelser om be svärstider skall anpassas till den nya kommunallagens regler.
Besvärssakkunnigas förslag.
Besvärssakkunniga har i betänkandet redogjort för huru enligt deras me ning allmänna bestämmelser om besvärstidens längd bör utformas i en blivande lagstiftning om besvär.
Besvärssakkunniga har därvid övervägt, om icke cn förkortning av nu
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
gängse besvärstider är möjlig. De erinrar om att den oftast förekommande
tiden om trettio dagar —- numera vanligen angiven som en månad — lag
fästes 1866 i ett skede, då kommunikationsförhållandena var helt andra
än nutidens. Såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till enskilda intressen
framstår enligt de sakkunniga en förkortning som ett viktigt önskemål;
en sådan synes dem uppenbarligen i allmänhet kunna företagas utan olä
genhet. De sakkunniga har valt tiden tre veckor, varigenom den allmänna
administrativa besvärsfristen skulle komma att överensstämma med den i
rättegångsbalken för vadetalan bestämda fristen, vilket i och för sig vore
en betydande vinning. Vägande skäl kan enligt de sakkunnigas mening icke
anföras för att tiden för talans fullföljd i administrativa mål göres vare sig
kortare eller längre än motsvarande frist i rättegång. Tre veckor finner de
sakkunniga sålunda vara den mest lämpliga besvärstiden för normalfallen
med tillägg av två veckor för klagande menighet. De framhåller att dessa
tider godtagits vad angår kommunalbesvär.
Någon förlängd fullföljdstid vid talan hos Kungl. Maj :t såsom i rättegång
har besvärssakkunniga icke funnit erforderlig i fråga om besvär, enär Kungl.
Maj :t som besvärsinyndighet knappast kan anses intaga en från övriga be-
svärsprövande myndigheter så avvikande ställning, att en längre besvärstid
är sakligt motiverad.
Den i besvärsförordningen nu upptagna bestämmelsen om en längre
besvärstid i mål från Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län om 45 dagar föreslår
besvärssakkunniga skola utgå. De erinrar om att denna regel saknar mot
svarighet i flertalet på andra områden gällande specialbestämmelser, vilket
icke synes ha givit anledning till vanskligheter. Vidare påpekar de sakkun
niga att de längre klagotider, som gällde för de nordligaste länen enligt
gamla rättegångsbalken, har bortfallit i nya rättegångsbalken.
Till motivering av förslaget om en med två veckor förlängd besvärs
tid för menighet har besvärssakkunniga framhållit de svårigheter,
som ofta måste möta för menighet att inom vanlig besvärstid förbereda
och därpå vid vederbörligen utlyst sammankomst fatta beslut om överkla
gande. På grund härav har menighet sedan gammalt i besvärsförordningen
och även i vissa specialbestämmelser samt i kommunallagarna tillerkänts
längre besvärstid än andra klagande. Då enligt de sakkunnigas förslag full-
följdsfristen även framgent skall beräknas från delgivningen av beslutet,
kommer laga kraftens inträde i allmänhet att alltfort inträffa vid olika tid
punkter i förhållande till olika klagoberättigade, beroende på när delgiv
ning skett. Under sådana omständigheter synes det de sakkunniga icke möta
hinder att i förvaltningsförfarandet generellt giva menighet något längre
besvärstid än annan klagande. I överensstämmelse med vad som stadgas i
78 § kommunallagen föreslås därför, att menighet tillerkännes en besvärs
tid som med två veckor överstiger vad eljest skolat gälla.
Vid bedömandet av behovet av omedelbara åtgärder har
besvärssakkunniga utgått från det läge, som kan förväntas uppstå från och
23
med ingången av år 1955, och därvid funnit det ofrånkomligt att omedelbart
upptaga frågan om besvärstidens längd till särbehandling. Beträffande kom
munalbesvär kommer vid nämnda tidpunkt treveckorstiden att gälla. Sam
ma besvärstid har de sakkunniga antagit komma att tillämpas beträffande
beslut, vars överklagande regleras av bestämmelser i den nya verksstadgan.
De förutsätter att denna kommer att utfärdas och att den träder i kraft
den 1 januari 1955.
Om besvärsförordningen och specialbestämmelserna tillåtes kvarstå oför
ändrade med innehåll, som avviker från kommunallagens och verksstadgans
regler på denna punkt, kommer enligt de sakkunnigas mening betydande
rättsosäkerhet att uppstå. Då treveckorstiden småningom bör bliva allmänt
gällande, anser de sakkunniga den eftersträvade enhetligheten kunna uppnås
endast på det sätt, att denna tid stadgas även i specialbestämmelser och i
besvärsförordningen.
De sakkunniga diskuterar olika möjligheter att ändra specialbestämmel
sernas innehåll. Vilken väg som än väljes kräves emellertid enligt deras
uppfattning före en ändring av specialbestämmelserna en genomgång av
dessa, en för en, för att i varje särskilt fall undersöka, huruvida behov av
avvikande särregler föreligger. Då de sakkunniga icke ännu varit i tillfälle
att företaga en sådan översyn av specialbestämmelserna, har i detta sam
manhang för dem återstått endast att överväga en ändring av den allmän
na besvärsbestämmelsen i besvärsförordningen. Härom anför de sakkun
niga följande:
Genom en sådan ändring skulle även det materiella innehållet i special
bestämmelserna i icke ringa omfattning ändras, enär dessa ofta icke in
nehålla andra regler om besvärstid än en hänvisning till besvärsförord-
ningens stadganden. Genomföres en ändring av denna samtidigt med att
kommunallagsreformen och verksstadgan träda i kraft, skulle otvivel
aktigt treveckorsregeln komma att gälla inom större delen av stats- och
kommunalförvaltningen. Det vore en betydande vinning att få auktorita
tivt fastslaget, att treveckorstiden framdeles skall vara den normala besvärs-
tiden.
Nackdelen med den ifrågasatta lösningen är, att en lång rad specialbe
stämmelser även framgent komma att innehålla regler om annan besvärs-
tid. Den omedelbara olägenheten av en sådan bristande enhetlighet finna
de sakkunniga emellertid icke vara alltför betydande. Risken för rättsför
lust framstår som störst i de fall, då specialbestämmelsen stadgar en be
svärstid av tjugu dagar eller kortare tid. I sådant fall kunde den klagande
förledas att tro, att han enligt huvudregeln hade tre veckor på sig. De sak
kunniga framhålla emellertid, att motsvarande risk förefinnes även med
det innehåll besvärsförordningen nu har. De nu berörda olägenheterna be
dömas av de sakkunniga som avsevärt mindre än de som uppstå, om för
myndigheternas beslut gällande instruktionsbestämmelser och den allmänna
besvärsbestämmelsen stadga olika besvärstid. Svårigheterna måste lör övrigt
betraktas som övergående, enär treveckorstiden förutsättas skola successivt
införas i äldre författningar.
Sammanfattningsvis bar besvärssakkunniga uttalat, att vad som kan ernås
genom eu ändring av den allmänna besvärsbestämmelsen i besvärsförord-
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
24
ningen, oaktat specialbestämmelserna icke allmänt överses, är av så stor
praktisk betydelse, att de förordar en sådan begränsad reform.
Vad angår den lagtekniska utformningen innebär bevärs-
sakkunnigas förslag, att regeln om treveckors besvärstid skall införas i be-
svärsförordningen genom en lag om ändrad lydelse av denna förordning.
Lagförslaget upptager hela den gamla förordningen med allenast de ändring
ar i denna, som erfordras för genomförande av de nya besvärstiderna (se
bilaga B till detta protokoll). De sakkunniga medgiver, att det vore naturligt,
att, då det materiella innehållet i besvärsförordningen ändras, denna ersattes
av en helt ny författning. Mot en sådan lösning har de sakkunniga anfört två
skäl. Dels skulle, om en ny författning antoges, lätt tvivelsmål uppkomma
om dennas tillämpningsområde. För de sakkunniga har framstått som vä
sentligt att icke i nuvarande läge rubba det inbördes förhållandet mellan
de olika grupperna av besvärsbestämmelser. Dels markeras på ett tydligt
sätt att här är fråga om ett provisorium. Denna ståndpunkt har föranlett de
sakkunniga att icke föreslå andra ändringar i besvärsförordningen än dem,
som varit erforderliga för jämkningen beträffande besvärstiden. De sak
kunniga har ansett sig icke böra företaga en i och för sig behövlig moderni
sering av förordningen i övrigt.
Som skäl för att ändringen i besvärsförordningen skall ske i form av lag,
har de sakkunniga framhållit den vikt, som måste tillmätas ifrågavarande
författning. Då hänvisningar till besvärsförordningen förekommer i ett stort
antal lagar, skulle det enligt de sakkunnigas mening knappast vara riktigt
att ändra dennas innehåll i administrativ väg.
De sakkunniga har påpekat, att den av dem föreslagna lagen skulle kom
ma att i viss utsträckning begränsa Kungl. Maj :ts möjligheter att framdeles
i administrativ väg föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. På
områden, där Kungl. Maj :t i författningar av administrativ natur redan gi
vit specialbestämmelser om besvärstid, blir Kungl. Maj :t enligt de sakkunni
ga visserligen oförhindrad att även framgent själv meddela sådana, men på
områden, där besvärsförordningen är omedelbart tillämplig, kommer Kungl.
Maj :ts befogenhet att i administrativ ordning stadga annan besvärstid att
bortfalla. Emellertid har de sakkunniga antagit behov av sådan befogenhet
uppkomma så sällan, att det icke behöver beaktas i samband med den före
varande provisoriska lagstiftningen. De sakkunniga har därför avstått från
att föreslå bemyndigande för Kungl. Maj :t att i administrativ ordning från
gå lagens regler.
Beträffande en översyn av specialbestämmelserna har be-
svärssakkunniga anfört vissa synpunkter. De förutsätter att, då ändring av
andra skäl skall företagas i en författning, tillfället kommer att begagnas
att i mån av behov även revidera däri förekommande bestämmelser om be
svärstid. Att treveckorstiden skall införas i all ny lagstiftning, om icke sär
skilda skäl talar för annat, har de sakkunniga tagit för givet. Enligt deras
mening torde blott undantagsvis bärande skäl föreligga att framdeles bibe
hålla tider om trettio dagar och en månad och knappast heller tider om sex
Kangl. Maj.ts proposition nr 201.
25
tio dagar och två månader. Beträffande kortare besvärstider finner de sak
kunniga tydligt, att regler om tjugo dagar blir obehövliga. I övrigt erinrar de
sakkunniga om att de i sitt slutliga förslag ämnar förorda en standardise
ring av de kortare besvärstiderna till en vecka.
De sakkunniga har beaktat, att det kan vara påkallat att omedelbart upp
taga frågan om ändring av besvärstiden i vissa specialbestämmelser, nämli
gen sådana, i vilka efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag annan
besvärstid än tre veckor icke utan olägenhet kan stadgas. De sakkunniga har
särskilt pekat på beslut av kommunala nämnder, mot vilkas beslut talan
föres än genom kommunalbesvär än genom förvaltningsbesvär. Såsom i det
följande angives har förslag till sådana ändringar inhämtats under remiss
behandlingen av betänkandet.
Vad angår ikraftträdandet anser de sakkunniga den 1 januari
1955 vara den lämpliga tidpunkten med tanke på att den nya kommunalla
gen då träder i kraft, och de framlägger förslag av sådan innebörd. Beträf
fande beslut, som meddelats före nämnda dag, föreslår de sakkunniga i en
övergångsbestämmelse att förut gällande föreskrifter skall tillämpas.
En huvudtanke hos de sakkunniga är att den föreslagna lagen icke skall
rubba gränserna för besvärsförordningens nuvarande tillämpningsområde.
Särskilda besvärsbestämmelser från tiden efter förordningens tillkomst av
ses sålunda icke skola beröras av lagen. Till klargörande härav har de sak
kunniga föreslagit att föreskrift intages i slutstadgandet om att vad i lagen
stadgas ej gör ändring i särskilda bestämmelser om besvärstid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201
Yttranden över besvärssakkunnigas förslag.
Efter remiss har yttranden över besvärssakkunnigas förslag avgivits av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för
nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
krigsarkivet, armémuseum, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse,
försvarets socialbyrå, försvarets forskningsanstalt, sjökarteverket, riksvär-
deringsnämnden, inskrivningsrådet, riksförsäkringsanstalten, socialstyrel
sen, pensionsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, arbetsmark
nadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, sinnes-
sjuknämnden, statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska an
stalt, statens utlänningskommission, civilförsvarsstyrelsen, centrala sjuk
vårdsberedningen, gcneralpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, statens
väginstitut, statens gcotekniska institut, statens biltrafiknämnd, kammar
kollegiet, statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten, general
tullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, kontroll-
styrelsen, riksräkenskapsverket, sparbanksinspektionen, konjunkturinstitu
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
tet, valutakontoret, statens organisationsnämnd, statens tobaksnämnd, sta tens sakrevision, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, nationalmuseum, liv- rustkammaren, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, univer sitetskanslern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantmäteristyrel- sen, rikets allmänna kartverk, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogs styrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegiet, lotsstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen, statens provningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten, statens skeppsprovningsanstalt, statens sjö historiska museum, statens handels- och industrikommission, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens priskontrollnämnd, statens pen- sionsanstalt, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, samtliga länsstyrel ser, överståthållarämbetet och samtliga domkapitel. Envar av nämnda myn digheter hade ålagts att i samband med sitt yttrande angiva, huruvida inom dess verksamhetsområde finnes specialbestämmelse angående besvärstid, vilken icke utan olägenhet kan bibehållas efter ett genomförande av besvärs- sakkunnigas förslag och som fördenskull i samband därmed bör ändras eller upphävas.
Universitetskanslern har bifogat yttranden av rektorsämbetena vid Upp sala och Lunds universitet, karolinska mediko-kirurgiska institutet, Stock holms högskola, Göteborgs högskola, tandläkarhögskolan i Stockholm samt från juridiska fakulteten i Uppsala, organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg och kollegienämnden vid tandläkarhögskolan i Malmö, överstyrelsen för de tekniska högskolorna har bifogat yttranden av tekniska högskolans i Stockholm kollegienämnd och kollegienämnden vid Chal mers tekniska högskola. Vidare har bifogats av kommerskollegium yttran den av handelskamrarnas nämnd och Stockholms handelskammare samt av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av Malmöhus läns landstings för valtningsutskott, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden och vägförvalt- ningen i länet samt drätselkammaren, kronokamreraren och poliskamma- ren i Malmö.
Efter remiss har yttranden vidare inkommit från 1950 års skattelagssak- kunniga, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveri ges advokatsamfund.
De sakkunnigas förslag till allmänna bestämmelser om b e- svärstidens längd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det alldeles övervägande antalet hörda myndigheter och av samtliga hörda orga nisationer. Ett förenhetligande av besvärstiden har allmänt ansetts önsk värt och förslaget har i åtskilliga yttranden betecknats såsom ändamåls enligt och väl avvägt. Så finner exempelvis svenska stadsförbundet den fö reslagna förkortningen av besvärstiden väl ägnad att tillgodose både parts intresse av skäligt rådrum för övervägande om beslut bör överklagas och det allmännas intresse av att besvärsprocessen i möjligaste mån påskyndas.
27
ämbetet anser för sin del alltjämt osäkert, om icke förkortningen av be-
svärstiden kan komma att medföra olägenhet. Ämbetet anför härom:
Det är att märka, att det i administrativa besvärsmål ej torde vara ovan
ligt, att juridisk hjälp sökes först efter det att ett beslut som gått vederbö
rande emot meddelats eller ock att vid denna tidpunkt annan särskilt kvali
ficerad jurist konsulteras. Ämbetet har icke velat avstyrka förslaget utan
allenast framhålla sin uppfattning att saken icke är så klar som en myn
dighet utan parts erfarenhet mången gång är benägen antaga. Även om risk
för olägenheter föreligger, är ämbetet likväl böjt för att förorda, att en sådan
risk tages för att besluten snabbare skola vinna laga kraft och enhetlighet
i fråga om besvärstiderna i viss mån främjas. Olägenheterna kunna minskas
eller förekommas genom att en klagande insänder en kort besvärsskrivelse
med hemställan att senare få inkomma med utveckling av besvären.
Riksåklagarämbetet vill icke motsätta sig att förslaget genomföres, ehuru
det synes ämbetet tveksamt, om i ärenden av mera invecklad juridisk be
skaffenhet treveckorsfristen är tillräcklig. Enahanda synpunkter har ut
vecklats av domkapitlet i Visby. Vissa betänkligheter reses av kammarrät
ten, som framhåller, att ett av förvaltningsmyndighet meddelat beslut ofta
träffar vederbörande fullständigt oförberett och att hänsyn måste tagas till
att den enskilde ofta saknar förutsättningar att snabbt sätta sig in i vad
saken gäller och anskaffa nödig hjälp för fullföljd av talan. Kammarrätten
hemställer att dessa synpunkter tages under allvarligt övervägande, innan
definitiv ståndpunkt tages till frågan om besvärstid.
Genom den förkortade besvärstiden kommer enskildas möjligheter att
värja sin rätt och därmed rättsskyddet i administrativa ärenden att mins
kas, hävdar juridiska faktulteten i Uppsala, som erinrar om att förhål
landena inom förvaltningen ingalunda är analoga med dem som råder i
domstolsprocessen. En mera allmän inskränkning av besvärstiden till tre
veckor kan även enligt fiskeristyrelsens mening väntas öka risken för rätts
förluster. Styrelsen fäster uppmärksamheten på att de administrativa må
lens svårighetsgrad och ekonomiska betydelse efterhand ökats. Liknande
tankegångar har utförligt utvecklats av kammarkollegiet, den enda myndig
het som uttryckligen avstyrker förslaget. Kollegiet förordar i stället att
såväl i besvärsförordningen som i en allmän verksstadga, om en sådan ut
färdas, den allmänna besvärstiden bestämmes till en månad med två vec
kors förlängning för klagande menighet. Det synes kollegiet icke försvarligt
att utan mycket starka skäl i fråga om ett isolerat moment i förvaltnings-
förfarandet vidtaga en reform, som i ej ringa grad försämrar betingelserna
för rättssäkerhetssynpunkternas tillgodoseende. Till bemötande av de sak
kunnigas argumentering har kollegiet anfört i huvudsak följande:
Vad till en början angår förhållandet mellan kommunalbesvär och för
valtningsbesvär synes konkurrensområdet mellan dessa båda former av be
svär knappast vara så stort, att förkortningen av liden för kommunalbesvär
kan tagas till intäkt för en motsvarande förkortning av den allmänna be
svärstiden. — Värdet av en principiell överensstämmelse mellan rättegångs
balkens frister för fullföljd i huvudsaken till hovrätt och den allmänna be
svärstiden är mindre betydande. Även med de sakkunnigas förslag kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
28
för övrigt besvärsförordningen att avvika från rättegångsbalken på två vik
tiga punkter, nämligen vad angår fullföljdstiden för klagande menighet och
fullföljdstiden hos Kungl. Maj :t. — Mellan domstolsprocess och förvalt
ningsförfarande råda ett stort antal skiljaktigheter av väsentlig betydelse.
Några av de mest relevanta sammanfattar kollegiet sålunda. 1. Domstolsproces-
sen är i regel muntlig och part får omedelbart fullständig kännedom om
processmaterialet. Sökande i administrativt mål torde i talrika fall, när ären
det avgjorts, sväva i okunnighet om det material, på grundval varav beslutet
träffats. 2. Domarna utfärdas med en rubrik, som innehåller en koncentre
rad^ redogörelse för yrkanden och invändningar samt de omständigheter
varå dessa grundats. Förvaltningsmyndigheternas expeditioner äro av rätt
varierande beskaffenhet men genomgående mycket lakoniska. 3. överrätt
är enligt rättegångsbalken skyldig att förelägga käranden att avhjälpa brist
i vade- eller revisionsinlaga. Någon motsvarande allmän föreskrift finnes
ej i besyärsförfarandet och den klagande måste för den skull redan i sin
klagoskrift medtaga allt var han kan behöva andraga. 4. Rättsbildade biträ
den anlitas i förhållandevis större utsträckning inom domstolsprocessen än
inom förvaltningsförfarandet. — Ett generellt påstående om att behov skulle
förefinnas av att förvaltningsbeslut vinna laga kraft tidigare synes kollegiet
av flera skäl mycket vanskligt. Med hänsyn till den sammanlagt ofta mycket
långa tid som åtgår för handläggningen av utpräglat kontroversiella för
valtningsärenden torde en förkortning av besvärsfristen vara mindre bety
delsefull.
Förslaget har icke mött gensaga i fråga om borttagandet av bestämmel
sen om en längre besvärstid i mål från Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller sålunda, att med hänsyn till nu
varande kommunikationer någon olägenhet icke synes behöva uppkomma
om nämnda särregler slopas. I länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande ut
talas, att den föreslagna reducering av besvärstiden skulle i länet med dess
långa avstånd och lokala kommunikationssvårigheter kunna tänkas öva en
menlig inverkan på den enskildes möjligheter att i laga tid anföra besvär
över myndighets beslut. Dessa nackdelar finner emellertid länsstyrelsen i
allt större utsträckning ha eliminerats genom teknikens markanta framsteg
på kommunikationsväsendets område, varför de ur nu anförda synpunkter
framkomna betänkligheterna mot den av de sakkunniga förordade besvärs
tiden synes kunna falla. Icke heller svenska landstingsförbundet har något
att erinra mot att särregeln för de fyra nordligaste länen slopas.
I de remissyttranden, där frågan om förlängd besvärstid för
menighet särskilt berörts, har förslaget härovan i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Uttalande av denna innebörd har gjorts av
svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Drätselkammaren
i Malmö anser, att den föreslagna besvärstiden är tillräcklig i fall, när av
görande om besvär skall anföras träffas av de kommunala styrelserna själ
va, men att det förhåller sig annorlunda, när stadsfullmäktiges beslut er
fordras. Tiden kan då vara i kortaste laget. Fall då verkliga svårigheter upp
står torde emellertid enligt drätselkammarens mening bli ytterst sällsynta.
Endast länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida det kan an
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
29
ses vara erforderligt att tillerkänna menighet en längre besvärstid. Länssty
relsen anser det vara av större intresse att få en för alla parter enhetlig be
svärstid än att erhålla samstämmighet med rättegångsbalkens regler. Vidare
framhåller länsstyrelsen att förkortningen av besvärstiden till tre veckor för
enskilda parter är tämligen ändamålslös i alla de fall, då även menighet har
klagorätt. Starka skäl talar därför enligt länsstyrelsens förmenande mot att
bibehålla en särskild besvärstid för menighet, ett begrepp, vars innebörd för
övrigt icke torde vara så klar för allmänheten. Med hänsyn till denna oklar
het har länsstyrelsen i Kalmar län påyrkat, att menighetsbegreppet närmare
bestämmes i författningsväg. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om
icke kommunal myndighet över huvud bör äga åtnjuta samma besvärstid
som menighet. Treveckorstiden kan enligt länsstyrelsens mening vara för
kort för kommunal nämnd eller styrelse, som önskar anföra besvär.
I flertalet remissyttranden har de sakkunnigas uttalande om behovet
av omedelbara åtgärder och därav föranledda förslag icke mött
någon erinran. Så har kommerskollegium funnit den väg de sakkunniga fö
reslagit för att tills vidare vinna förbättrade förhållanden väl vald. Åtskilliga
remissmyndigheter såsom länsstyrelsen i Kristianstads län har dock fram
hållit önskvärdheten av att regleringen av besvärstiderna i besvärsförord-
ningen och i olika specialförfattningar samordnas. Länsstyrelsen i Krono
bergs län har icke blivit övertygad om nödvändigheten av att ändra besvärs-
bestämmelserna i besvärsförordningen, innan specialförfattningarna ha ge-
nomgåtts, men vill dock icke, med hänsyn till vad de sakkunniga anfört,
motsätta sig förslaget. Av liknande innebörd är länsstyrelsens i Hallands
län uttalande på denna punkt.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter — då några större olägenheter icke
torde vara förenade med ett uppskov —■ om icke med ändring av besvärs
förordningen bör anstå, till dess en allmän översyn av speciallagstiftningen
företagits. Starkt kritisk är även arbetsmarknadsstyrelsen, som ifrågasätter,
huruvida det föreslagna provisoriet är nödvändigt och om icke åtgärder till
förenhetligande av besvärstiden utan olägenhet vare sig för den rättssökande
allmänheten eller ur förvaltningssynpunkt kan uppskjutas, tills det slutliga
förslaget till besvärslagstiftning föreligger. Det synes styrelsen, som icke
känner sig helt övertygad av de sakkunnigas plädering, som om i någon
mån dessa har överbetonat fördelarna av förslaget och visat en benägenhet
att underskatta riskerna för rättsförluster. Åtgärden betecknas av styrelsen
som en halvmesyr.
Domkapitlet i Visby framhåller följande:
Den grupp av administrativa mål, i vilka besvär anföras enligt besvärs
förordningen, är en annan och av betydligt mera heterogen sammansättning
än dem, på vilka verksstadgan kan bliva tillämplig. Det förefaller domka
pitlet icke uteslutet att i förstnämnda grupp kunna finnas mål, beträffande
vilka ett bibehållande av den nuvarande längre besvärstiden är motiverat.
Det bör då vålla betänklighet mot att införa treveckorsregeln även för dessa
mål. Likformigheten bör icke ställas framför rättssäkerheten. Full likfor
mighet kan under alla förhållanden icke uppnås. Förenhetligandet av be-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
svärstiden för administrativa mål synes domkapitlet böra ske i ett samman
hang och i samband med genomförandet av den tilltänkta lagstiftningen rö
rande besvär i dessa mål i sin helhet.
Åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar, som har särskilt be
handlat den lagtekniska utformningen av förslaget, har ut
tryckt sitt gillande av den föreslagna lösningen. Svenska stadsförbundet har
funnit metoden att genom lag göra ändring i en snart hundraårig admi
nistrativ förordning i förstone överraskande men anser att de sakkunniga
anfört bärande skäl därför. Länsstyrelsen i Jämtlands län har tillstyrkt för
slaget i oförändrat skick, likaså länsstyrelsen i Skaraborgs län och social
styrelsen. Icke heller arbetarskyddsstyrelsen har haft något att erinra mot
att ändringen genomföres så, att besvärsförordningen bibehålies, ehuru dess
materiella innehåll ändras.
Andra remissmyndigheter har däremot framhållit, att de ålderdomliga
bestämmelserna i besvärsförordningen bort ersättas med en ny författning
med modernare och mera lättillgängligt språk. Mot författningsförslagets
utredigering anmärker sålunda arbetsmarknadsstyrelsen att en omredige
ring eller åtminstone modernisering av de relikt till regler, som i besvärs
förordningen undantager vissa områden från dess tillämpning, onekligen i
och för sig varit välbehövlig. Luftfartsstyrelsen föreslår, att alla möjligheter
undersökes att giva lagen en modernare form.
Göta hovrätt uttalar den meningen att ändringen lagtekniskt bör genom
föras på det sätt, att besvärsförordningen — i stället för att ändras —- er
sättes med en helt ny lag. En sådan bör enligt hovrätten kunna erhålla så
dan avfattning, att det blir fullt klart, att den får samma tillämpningsom
råde som besvärsförordningen. Att utfärda en ny lag med bibehållande av
hela den gamla förordningens föråldrade text synes hovrätten otympligt.
Särskilt ifrågasätter domstolen lämpligheten av att bibehålla hänvisningen
till »bevillningsförordningen och kommunallagarne». Justitiekansler sämbetet
har framhållit önskvärdheten av att undvika att i en ny författning intaga
hela den gamla förordningen. En författning av typen, att Kungl. Maj:t för
ordnar att 1866 års förordning skall så ändras att orden i förordningen efter
talans förlust »inlämnas etc.» skall ersättas med orden »hava inkommit
inom tre veckor» etc., synes ämbetet vara att föredraga. I lagboken komme
då förordningen att erhålla den i förslaget upptagna lydelsen, påpekar äm
betet.
Domkapitlet i Luleå har uttalat önskemål om att den särställning, dom
kapitlen åtnjuter enligt besvärsförordningen, icke måtte bevaras.
Den föreslagna reformen har kammarkollegiet funnit böra underställas
riksdagen för ett principiellt ställningstagande. Socialstyrelsen framhåller,
att med hänsyn till förordningens vidsträckta betydelse det torde vara rik
tigt att de föreslagna ändringarna genomföres i form av lag. Denna mening
delas av länsstyrelsen i Uppsala län. Avgörande för länsstyrelsens ståndpunkt
har därvid varit att den föreslagna ändringen medför ändrade besvärstider
även i åtskilliga lagar, som stiftats enligt regeringsformen 87 § 1 mom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
31
De sakkunnigas förslag att ändringen skall genomföras i form av civillag har föranlett erinringar endast från justitiekanslersämbetet, som härom anför:
Även om besvärsförordningens betydelse icke bör underskattas, synes det dock tveksamt om vikten därav är sådan att lags form bör anlitas. Om blott möjligast allsidig utredning föregår ett beslut, synes frågan kunna avgöras i administrativ ordning, vid behov i särskilt fall efter riksdagens hörande. Om en lag hänvisar till en administrativ författning, får det antagas ha tagits i beräkning, att en ändring i lagens innehåll faktiskt kan ske genom en ad ministrativ författning. Detta anses visserligen i princip höra till mindre god ordning men kan ju undvikas genom att lagen själv upptager det ämne, hänvisningen avser. Något tvång att ändra besvärsförordningen i lags form synes detta förhållande icke utgöra.
Spörsmålet om följdverkningarna av det förhållandet, att förordningen ändras genom lag, har berörts av några remissmyndigheter. Emot vad de sakkunniga anfört har justitiekanslersämbetet den meningen, att Kungl. Maj:t bör framdeles äga samma möjligheter som nu att föreskriva de admi nistrativa besvärstider Kungl. Maj :t finner lämpliga. Redan av denna anled ning synes ämbetet lags form för ändringens genomförande icke böra komma till användning, om det ej är nödvändigt. Vidare framhåller ämbetet föl jande:
Den stadgade besvärstiden torde långt ifrån alltid beaktas av Kungl. Maj :t utan Kungl. Maj :t lärer, särskilt då invändning ej framställes, upptaga till prövning även för sent inkomna besvär, i det Kungl. Maj :t tillerkänner sig själv rätt att bortse från en av Kungl. Maj :t själv given bestämmelse. Stad gas åter i lag att besvär skall ha inkommit inom viss tid vid talans förlust, lärer en sådan praxis ej vidare kunna upprätthållas, vilket otvivelaktigt skulle i många fall kunna innebära betydande olägenheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har likaledes berört den konsekvensen av att lags form valts, att Kungl. Maj :ts möjligheter att pröva för sent inkomna besvär inskränkes, samt anför härom:
Denna inskränkning får antagas följa samma regler som befogenheten att föreskriva annan besvärstid än den i lagen angivna. Kungl. Maj :t torde därför framdeles bliva oförhindrad att pröva för sent inkomna besvär, endast därest besvärstiden stadgats i av Kungl. Maj :t därom meddelad specialbe stämmelse. Den praktiska betydelsen av den antydda inskränkningen i Kungl. Maj :ts befogenheter undandrager sig länsstyrelsen bedömande. Någon an ledning att ur allmän synpunkt påfordra bibehållande av nuvarande ordning föreligger i och för sig icke.
Skolöverstyrelsen anser sig ha anledning antaga att, då författningen fö reslås få lags karaktär, officialprincipen avses skola tillämpas. Det synes överstyrelsen dock kunna ifrågasättas, om icke besvärsmyndighet borde un der en övergångstid erhålla rätt att fritt pröva om för sent inkomna besvär skola deserteras eller ej och sålunda tillerkännas motsvarande befogenhet som nu anses tillkomma Kungl. Maj:t.
En snar översyn av specialbestämmelserna har påyrkats i flera yttranden, bl. a. av länsstyrelserna i Malmöhus län och Älvsborgs län.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Vissa kritiska synpunkter har i detta sammanhang framförts av länsstyrel
sen i Södermanlands län. Den ifrågasätter starkt, om icke ett förfarande med
en utdragen successiv ändring av specialbestämmelser skulle kunna vålla
större rättsosäkerhet än om endast besvärsförordningen ändras. Enligt dess
mening bör eftersträvas, att omläggningen av besvärstiden äger rum vid ett
eller möjligen något fåtal tillfällen, så att ändring nu ej sker i vissa special
bestämmelser, i stor hast och därför mer eller mindre slumpvis utvalda, men
icke i andra. Specialbestämmelserna bör, anser länsstyrelsen, helst i ett enda
sammanhang bli föremål för översyn — ju fortare dess bättre.
På grund av åläggande i remissbeslutet har envar av de hörda myndighe
terna i allmänhet upplyst, huruvida inom dess ämbetsområde specialbestäm
melser finnes, vilka av nu angiven anledning bör ändras eller upphävas. Myn
digheterna har uppgivit ett mycket stort antal dylika bestämmelser. Därvid
har olika meningar kommit till uttryck, i det exempelvis somliga myndighe
ter har ansett vissa besvärsbestämmelser omedelbart böra ändras, medan
andra myndigheter har ansett samma besvärsbestämmelser tills vidare kun
na kvarstå oförändrade. I allmänhet har dock behov av omedelbar ändring
ansetts föreligga beträffande sådana författningar, som reglera besvärstiden
för beslut av barnavårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, bygg
nadsnämnd, hälsovårdsnämnd m. fl. kommunala nämnder, d. v. s. fattig
vårds- och barnavårdslagarna, alkoholistlagen, byggnadsstadgan, hälsovårds
stadgan, epidemilagen, livsmedelsstadgan etc. Vidare har i åtskilliga yttran
den påpekats, att de myndigheters instruktioner, å vilka den tilltänkta verks-
stadgan icke kommer att bli tillämplig, också bör ändras.
Några myndigheter har berört frågan, huruvida de inom deras område
förefintliga besvärsbestämmelserna överhuvud bör anpassas efter den all
männa regeln om tre veckors besvärstid.
I avvaktan på revisionen av specialbestämmelserna har i några yttranden
ifrågasatts särskilda åtgärder. Länsstyrelsen i Kalmar län har exempelvis
fört fram tanken att förvaltande statliga myndigheter borde erinras om och
kommunala organ åläggas att förse sina beslut med besvärshänvisningar
utom i fall, då det är uppenbart onödigt. Vidare finner länsstyrelsen det
kunna övervägas att låta publicera en sammanställning av rätta besvärstider
i sådana fall, där osäkerhet råder. Även länsstyrelsen i Östergötlands län har,
särskilt för länsstyrelsernas vidkommande, erinrat om möjligheten att i alla
sådana fall, där besvärstiden kommer att bliva en annan än tre veckor, kon
sekvent lämna besvärshänvisning.
Vad de sakkunniga anfört om ikraftträdandet av de nya bestäm
melserna har icke föranlett något uttalande i yttrandena.
Departementschefen.
Då det gäller att bestämma besvärstiden i administrativa mål, måste två
huvudsynpunkter beaktas, nämligen dels önskemålet att beslutet skall vin
na laga kraft så snabbt som möjligt, vilket ligger i både allmänt och en-
Iiungl. Maj. ts proposition nr 201.
33
skilt intresse, dels den klagoberättigades krav att få skäligt rådrum för att taga ställning till fullföljdsfrågan och, i förekommande fall, för att avfatta och ingiva besvärsinlaga. Med hänsyn till rättsskyddet är det ange läget att båda dessa synpunkter blir skäligen tillgodosedda. Vid en avväg ning dem emellan ter det sig naturligt att anknyta till den lösning av mot svarande fråga, som godtagits i den nya rättegångsbalken. De fullföljds tider av olika längd som förut gällde har genom rättegångsreformen blivit på det sätt enhetliga, att tre veckor gäller vid fullföljd till hovrätt och fyra veckor vid fullföljd till högsta domstolen. Behov av olika besvärstid allt eftersom talan fullföljes hos lägre eller högre myndighet finnes i allmän het icke i administrativa mål. Någon anledning att såsom den enhetliga besvärstiden i dessa mål välja den längre av de båda i rättegångsbalken förekommande tiderna torde icke föreligga. Det synes därför lämpligt att, såsom besvärssakkunniga föreslagit, bestämma besvärstiden till tre veckor.
Jag kan sålunda ansluta mig till den ståndpunkt, som besvärssakkunniga intagit och som remissinstanserna allmänt anslutit sig till. Det kan för öv rigt framhållas, att en administrativ besvärstid om tre veckor redan vunnit statsmakternas godkännande i nyligen antagna författningar, t. ex. i den av 1953 års riksdag antagna kommunallagen. Treveckorstiden har även inta gits i lagförslag, som kommer att behandlas vid innevarande riksdag, t. ex. i förslaget till allmän förfogandelag och förslaget till nykterhetsvårdslag.
Under remissbehandlingen har icke någon röst höjts för att den längre besvärstid — fyrtiofem dagar — som enligt besvärsförordningen gäller i mål från de fyra nordligaste länen, skulle bibehållas. Med nutida postgång torde dessa särregler vara obehövliga. Motsvarande särbestämmelser be träffande domstolsförfarandet upphävdes genom den nya rättegångsbal ken.
Besvärssakkunnigas förslag att menighet som klagar skall åtnjuta två veckor längre besvärstid än övriga klagande innebär att den i besvärsför ordningen upptagna regeln om femton dagar längre besvärstid för klagan de menighet skall bibehållas efter omräkning till veckor. Endast länssty relsen i Västerbottens län framför erinringar häremot och påpekar att förkortningen av besvärstiden för enskilda parter blir ganska ändamålslös i alla de fall, då menighet har klagorätt.
En längre besvärstid än tre veckor för menighet torde vara behövlig. I de fall, då frågan om överklagande skall avgöras av fullmäktige eller av samfällighet av något slag, kan det nämligen ofta visa sig förenat med svårigheter att sammankalla den beslutande församlingen samt fatta och expediera beslut om överklagande inom tre veckor. Då besvärstiden i ad ministrativa mål regelmässigt löper från delgivningsdagen, vilken kan växla beträffande olika besvärsberättigade, finnes icke heller i andra fall några garantier för att besvärstiden skall utgå vid en för alla gemensam tid punkt. Det bör vidare fasthållas, att särbestämmelsen blir tillämplig alle nast i de mindre vanliga fallen, då besvärsberättigad menighet finnes, och endast i förhållande till denna. Den längre klagotiden för menighet har
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
godtagits i den nya kommunallagen. Under angivna förhållanden kan jag
ansluta mig till besvärssakkunnigas förslag också i denna del. Det torde
icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, vad
som skall förstås med menighet. Begreppet bibehåller den innebörd som
det hittills ansetts äga. Det får ankomma på besvärssakkunniga att i sitt
slutliga betänkande göra de klarlägganden som i detta hänseende kan vara
påkallade.
Ehuru sålunda som allmän regel en besvärstid av tre veckor med an
givna förlängning för menighet bör införas, är det uppenbart att på sär
skilda områden avvikelser från denna tid kan vara motiverade. Såsom fram
går av besvärsakkunnigas betänkande förekommer också i olika författ
ningar mycket skiftande besvärstider. Om dessa bör bibehållas eller om i
de särskilda fallen en anknytning kan ske till den allmänna besvärstiden,
kan icke avgöras utan en genomgång av alla författningar, där särskild
besvärstid förekommer. En sådan genomgång, som ingår i besvärssakkun
nigas uppdrag, har ännu icke utförts. Det kan därför vara något tveksamt,
om den föreslagna ändringen av den i besvärsförordningen angivna tiden
nu bör genomföras eller om icke hellre denna genomgång av specialbe
stämmelserna bör avvaktas och en allmän reform av besvärstiderna så
lunda komma till stånd samtidigt.
övergången till tre veckor såsom en i allmänhet gällande besvärstid har
emellertid redan inletts genom antagandet av den nya kommunallagen.
Härigenom har en ändring också av de mera allmänt gällande reglerna om
besvärstid i besvärsförordningen och i olika verksinstruktioner blivit be
hövlig. Det synes nämligen kunna leda till rättsosäkerhet, om de allmänna
bestämmelserna om besvärstid i kommunallagen, besvärsförordningen och
verksinstruktioner har olika innehåll. I förhållande härtill är det av mindre
betydelse och framför allt mindre ägnat att leda till rättsförlust, om sär
bestämmelser om besvärstid kvarstår i särskilda författningar under ett
övergångsskede även i sådana fall då det sakligt sett kan vara motiverat
att övergå till den allmänna regeln om besvärstid.
Vad angår besvärsreglerna i verksinstruktionerna erbjuder förslaget till
verksstadga en möjlighet att uppställa en enhetlig instruktionsbestämmel-
se om besvärstid. Därest verksstadgan, vilken ännu icke slutligt remissbe-
handlats, ej skulle komma till stånd, torde likväl den enhetliga besvärs
tiden i annan ordning böra införas i administrativa instruktionsbestämmel-
ser.
Besvärssakkunniga har ansett det vara angeläget att det inbördes förhål
landet mellan de olika besvärsbestämmelserna icke rubbades och därför
begränsat sig att nu föreslå allenast en ändring av besvärsförordningens
innehåll. Den angivna synpunkten torde emellertid, om samtliga besvärs-
regler med mera allmän giltighet får samma innehåll, icke vara av så
stor betydelse. Det synes vara mera ändamålsenligt att ersätta besvärsför
ordningen med en ny författning, vari besvärstiden i princip angives till
tre veckor eller, då menighet klagar, fem veckor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
35
En författning av denna allmänna natur torde böra tillkomma under
riksdagens medverkan såsom lag.
Då det gäller att bestämma kretsen av de beslut som den nya lagen skall
omfatta, synes det lämpligt att utgå från motsvarande bestämning i besvärs-
förordningen. Denna avser besvär i mål, som handlägges av förvaltande
myndigheter och ämbetsverk. Då de senare kan anses vara förvaltande myn
digheter, är det överflödigt att särskilt nämna dem. Lagen torde således
kunna göras tillämplig på beslut av förvaltande myndighet —- såväl statlig
som kommunal. De i besvärsförordningen upptagna undantagen för mål,
som bedömes efter bevillningsförordningen och kommunallagarna, samt för
mål, som fullföljes från konsistorierna, torde vara obehövliga. Erforderliga
specialregler finnes nämligen i taxeringsförordningen, kommunallagarna
och kyrkolagstiftningen. Detsamma gäller beträffande det i besvärsförord
ningen stadgade undantaget för mål, som från förvaltande myndighet full
följes till domstol.
Såsom framgår av vad nyss sagts skall särskilda regler om besvärstid
gälla framför den tilltänkta lagens bestämmelser. Lagen kommer sålunda
att få tillämpning blott i den mån sådana särregler icke finnes. I de fall,
då en uttrycklig bestämmelse om besvärstid förefinnes i speciallagstiftning
en, uppkommer icke härav några svårigheter. I andra fall, då regler om be
svär finnes men någon besvärstid ej angivits, kan orsaken härtill vara att
lagstiftaren ansett besvärstiden böra vara obegränsad. I allmänhet torde
emellertid på ett eller annat sätt av lagstiftningen framgå, när lagstiftaren
haft sådana intentioner och när regler om besvärstid icke intagits i författ
ningen på den grund att besvärsförordningens allmänna regler ansetts skola
tillämpas. Vidare kan tänkas situationer, då särskild besvärstidsregel saknas,
men det är uppenbart att en bestämd sådan regel avsetts skola analogivis
tillämpas. Den nya lagen avser givetvis icke att göra någon ändring i vad
sålunda kan anses gälla.
En lag av nu föreslaget innehåll hindrar icke Kungl. Maj :t att inom det
Kungl. Maj:t tillkommande lagstiftningsområdet stadga annan besvärstid
än den i lagen angivna. Jag vill dock understryka de sakkunnigas uppfatt
ning att, om den eftersträvade enhetligheten skall uppnås och bibehållas,
avvikelser icke bör göras, vare sig i lag eller i administrativ författning, om
det icke föreligger mycket starka skäl. Detta gäller också författningar som
utfärdas i administrativ ordning av annan myndighet än Kungl. Maj:t.
Genom den föreslagna lagen torde besvärsförordningen böra upphävas.
Därvid torde även besvärstidsreglerna i den nya lagen få gälla sådana äldre
författningar som ändrats genom besvärsförordningen.
I några yttranden har anförts att införandet av en lag om besvärstid skulle
inskränka Kung). Maj :ts befogenhet att, såsom nu stundom sker, överse
med att besvärstid icke iakttagits. Emellertid torde denna Kungl. Maj :ts
befogenhet ofta vara att föra tillbaka på en allmän rätt för Kungl. Maj :t
att upptaga och pröva ansökningar, oavsett om besvär anförts eller ej, och i
vissa fall sammanhänga med Kungl. Maj :ts befogenhet att giva dispens eller
36
s. k. administrativ nåd. Den föreslagna lagstiftningsåtgärden inverkar icke
på denna Kungl. Maj :t tillkommande rätt. Det torde icke vara behövligt att
i detta sammanhang närmare ingå på hithörande spörsmål.
Ett betydande antal remissinstanser har framhållit vikten av att den er
forderliga översynen av specialbestämmelserna kommer till stånd så snart
som möjligt. Bland remissinstanserna har rått delade meningar, huruvida
och i vilken utsträckning omedelbara ändringar i gällande specialbestäm
melser kan anses påkallade, därest den allmänna bestämmelsen om be-
svärstid ändras.
Särskilt har remissmyndigheterna liksom de sakkunniga uppmärksam
mat läget för kommunala nämnder. Beträffande överklagande av dessas
beslut gäller i vissa fall, som angives i vederbörande specialförfattning, en
där bestämd besvärstid, vanligen trettio dagar, medan vid överklagande av
övriga beslut kommunallagens föreskrift om tre veckors besvärstid blir till-
lämplig. Åtskilliga länsstyrelser har med hänsyn härtill påyrkat omedelbar
ändring av t. ex. fattigvårdslagen, barnavårdslagen och andra de kommu
nala nämnderna berörande specialförfattningar. Andra myndigheter åter
har ansett de nu ifrågavarande olägenheterna icke vara större än att den
förestående allmänna översynen i fråga om besvärsreglerna kan avvaktas.
Därjämte har olika myndigheter angivit andra bestämmelser, tillhopa ett
icke ringa antal, som de ansett böra omedelbart ändras.
Med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt genomförande av besvärs-
tidsrcformen bör även enligt min mening översynen av specialbestämmel
serna företagas snarast möjligt. Mest angeläget är — av hänsyn till de kom
munala nämnderna — att ändra de specialbestämmelser, som berör dessas
verksamhet. För att enhetliga tider skall gälla för överklagande av nämnder
nas beslut, har jag ansett vissa författningsändringar böra vidtagas redan i
detta sammanhang. Jag ämnar sålunda förorda att förslag förelägges riksda
gen till ändring av besvärstidsbestämmelser i följande författningar, nämli
gen barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmänna barnbidrag
och föräldrabalken (8 kap. 10 §) — vilka lagar berör barnavårdsnämnder
nas verksamhet — fattigvårdslagen, som är normerande för fattigvårdssty-
relserna, epidemilagen och tuberkulosförordningen, vilka är av betydelse för
hälsovårdsnämnderna, familjebidragsförordningen, som är av grundläggan
de vikt för familjebidragsnämnderna, samt brandlagen och nöjesskatteför-
ordningen, som berör andra kommunala myndigheter. Jag förutsätter vida
re, att riksdagen, om den antager en lag om besvärstid av det slag, som här
förordats, icke har någon erinran mot att besvärstidsstadganden ändras på
motsvarande sätt i följande författningar, som utfärdats efter riksdagens
hörande, nämligen hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt byggnads
stadgan, vilka berör hälsovårdsnämnderna resp. byggnadsnämnderna. Änd
ringen i specialförfattningarna torde böra genomföras på så vis, att den gene
rella lagen göres tillämplig genom att särstadgandena i dessa utgår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 201.
37
Den föreslagna nya lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myn dighets beslut liksom övriga författningsändringar bör träda i kraft den 1 januari 1955 samtidigt med kommunallagen. I likhet med vad som före- skrives i denna bör stadgas, att beträffande överklagande av beslut, som meddelats före nämnda dag, äldre bestämmelser skall tillämpas. Förekom mande hänvisningar till besvärsförordningen skall i stället gälla den nya lagen.
I enlighet med vad i det föregående sagts har upprättats förslag till 1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut; 2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föråldrabalken; samt 3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521). Övriga författningsförslag, som i detta sammanhang bör föreläggas riks dagen, är icke av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande över förslag till ändring däri erfordras. De torde få anmälas, sedan lagrådets utlåtande över nu upprättade lagförslag erhållits.
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de ovan under 1)—3) om förmälda lagförslagen, vilka såsom Bilaga A1 fogats till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
Denna bilaga, som är likalydandc med motsvarande vid propositionen fogade författnings förslag, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Bilaga B.
Besvärssakkunnigas förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av förordningen den 14 december 1866 (nr 81 s. 1)
angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande
i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk.
Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, skall erhålla föl jande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi, i anledning av gjord framställning från Rikets Stän der, funnit gott att, med ändring av gällande stadganden om tid för be svärs anförande i mål, som handläg gas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk samt icke till domstol fullföljas, i nåder förordna, att, evar och i vilken instans klagan än föres, besvären skola, vid talans förlust, in lämnas, i mål från Norrbottens, Väs terbottens, Jämtlands och Västernorrlands län innan klockan 12 å fyratiofemte dagen och i mål från övrige orter i riket innan klockan 12 å trettionde dagen från delfåendet av det beslut, som överklagas; dock att menighet, som klagar, äger tillgodo njuta femton dagar längre besvärs-
(Föreslagen lydelse)
Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung, göre veterligt: att Vi, i anledning av gjord framställning från Rikets Stän der, funnit gott att, med ändring av gällande stadganden om tid för be svärs anförande i mål, som handläg gas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk samt icke till domstol fullföljas, i nåder förordna, att, evar och i vilken instans klagan än föres, besvären skola, vid talans förlust, hava inkommit inom tre veckor från delfåendet av det beslut, som över klagas; dock att menighet, som kla gar, äger tillgodonjuta två veckor längre besvärstid; kommande, vad angår besvärstid i mål, som bedömas efter bevillningsförordningen och kommunallagarne, samt i mål, som fullföljas från konsistorierne, att gäl-
39
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj. ts proposition nr 201.
tid än här ovan sägs; kommande, vad
angår besvärstid i mål, som bedö
mas efter bevillningsförordningen
och kommunallagarne, samt i mål,
som fullföljas från konsistorierne,
att gälla vad särskilt är eller varder
stadgat.
la vad särskilt är eller varder stad
gat.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955. Beträffande överklagan
de av beslut, som meddelats före
nämnda dag, skola dock förut gäl
lande föreskrifter tillämpas.
Vad i denna lag stadgas gör ej
ändring i särskilda bestämmelser om
besvärstid.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 mars
1954.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerrerg.
Enligt lagrådet den 20 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats
rådet den 26 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut
låtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut;
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken; samt
3) lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn docenten Gustaf Petrén.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 201.
41
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet in
för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 mars 1954.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar,
Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 23 mars
1954 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1954 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut,
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och lag om ändrad
lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).
Efter förmälan, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran, anför före
draganden följande.
På sätt framgår av protokollet över justitiedepartementsärenden för den
26 februari 1954 förordade jag — i samband med att förutnämnda lag
förslag remitterades till lagrådet — att ändringar borde vidtagas även i be-
svärstidsstadganden i barnavårdslagen, bidragsförskottslagen, lagen om allmän
na barnbidrag, fattigvårdslagen, epidemilagen, tuberkulosförordningen, fa-
miljebidragsförordningen och nöjesskatteförordningen. Förslag till sådana
författningsändringar har nu utarbetats. Därvid har icke andra ändringar
föreslagits än sådana, som erfordras för genomförande av besvärstidsrefor-
men. Jag anser därför icke nödigt att närmare redogöra för enskildheterna i
författningsförslagen.
Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom propo
sition föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förslag till
lag om besvärstid vid talan mot förvaltande mgndighets beslut,
lag om ändrad lydelse av 8 kap. 10 § föräldrabalken och
lag om ändrad lydelse av 17 § brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521),
dels ock antaga förslag till
lag angående ändrad lydelse av 81 § 1 och 4 mom., 82 § samt 84 § 1 och
2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ung-
domsskydd (barnavårdslag),
4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr
201
.
42
lag angående ändrad lydelse av 24 och 25 §§ lagen den 11 juni 1943 (nr
382) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag),
lag angående ändrad lydelse av 15 och 16 §§ lagen den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag,
lag angående ändrad lydelse av 78 § 1, 4 och 5 mom., 79 § samt 81 § 1 och
2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
lag om ändrad lydelse av 32 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),
förordning om ändrad lydelse av 15 § tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 (nr 113),
förordning angående ändrad lydelse av 33 § förordningen den 29 mars
1946 (nr 99) om familjebidrag åt värnpliktiga m. m. (familjebidragsförord-
ning) och
förordning angående ändrad lydelse av 30 § förordningen den 21 decem
ber 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
5iOS59