angående statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 1

Nr 217

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statstjänste­

mannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den

allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m.;

given Stockholms slott den 8 oktober 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till statens grundlöneförordning,

dels godkänna härvid fogade förslag till

1) kungörelse om ändrad Igdelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416),

2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417),

3) kungörelse om ändrad Igdelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418),

4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419),

5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420),

6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421),

7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422) samt

8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Lingman

1 Dihang till riksdagens protokoll /95/f. 1 samt. Nr 217

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till samordning mellan å ena sidan de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, som i de statliga avlöningsreglementena tillerkännes statstjänstemännen och med dem jämställda befattningshavare i statsunderstödd verksamhet, och å andra sidan de motsvarande förmåner, som utgår på grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen, moderskapshjälpen och den allmänna läkemedelsrabatter ingen. Förslagen, som grundar sig på överenskommelser med statstjänstemännens huvudorganisationer, innebär, att ifrågavarande tjänstemän skall, förutom vad som tillkommer dem på grund av sjukförsäkringen m. m., erhålla sådana sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, att de nuvarande förmånernas reella värde i princip bibehålies oförändrat. Därjämte skall enligt förslaget utgå kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen. Vidare förordas i propositionen i anslutning till nämnda överenskommelser, att en viss del av de nu utgående tilläggen å lönerna inarbetas i grundlönerna. I anledning härav framlägges i propositionen förslag till statens grundlöneförordning, avsedd att ersätta statens löneplansförordning. Även härav betingade ändringar i gällande pensionsreglementen underställes riksdagen genom propositionen. Såväl förslaget till statens grundlöneförordning som omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna föranleder ändringar i gällande avlöningsreglementen. Förslag till sådana ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente har bifogats propositionen.

Förslag

till

statens grundlöneförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Tillämpningsområde

De löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehållas i denna förordning, skola tillämpas i den utsträckning, som angives i avlöningsreglementen utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 3

2 §■

Löneplaner

Löneplan nr 1

Löne- Ortsgrupp Löne- Ortsgrupp klass, klass, nr 2 3 4 5 nr 2 3 4 5

Årslön, kronor Årslön, kronor

1 3 972 4152 4 320 4 512 21 10 092 10 536 10 992 11 448

2 4 080 4 272 4 464 4 656 22 10 692 11 160 11 652 12 132

3 4 260 4 452 4 644 4 836 23 11 304 11 808 12 336 12 840

4 4 440 4 644 4 848 5 064 24 11 952 12 492 13 032 13 572

5 4 680 4 884 5 088 5 316 25 12 696 13 236 13 776 14 316

6 4 944 5172 5 400 5 616 26 13 464 14 004 14 532 15 072

7 5 232 5 472 5 712 5 952 27 14 268 14 808 15 348 15 888

8 5 520 5 772 6 036 6 288 28 15 072 15 612 16 152 16 692

9 5 844 6108 6 372 6 636 29 15 900 16 440 16 980 17 520

10 6 180 6 468 6 732 7 020 30 16 728 17 268 17 796 18 336

11 6 492 6 804 7 092 7 392 31 17 496 18 036 18 576 19 116

12 6 816 7116 7 440 7 740 32 18 276 18 816 19 356 19 896

13 7 116 7 440 7 776 8 088 33 18 936 19 476 20 016 20 556

14 7 416 7 752 8 088 8 424 34 19 608 20 148 20 688 21 228

15 7 728 8 076 8424 8 772 35 20 268 20 808 21 348 21 888

16 8 028 8 388 8 760 9 120 36 20 940 21 480 22 020 22 548

17 8 364 8 724 9108 9 480 37 21 600 22 140 22 680 23 220

18 8 688 9 072 9 468 9 864 38 22 272 22 812 23 340 23 880

19 9 084 9 504 9 912 10 320 39 22 932 23 472 24 012 24 552

20 9 516 9 948 10 368 10 800 40 23 604 24 132 24 672 25 212

Löneplan nr 2

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Löneplan nr 3

Löne- Lönegrupp klass,

Löneplan nr 4

Löne- Lönegrupp klass,

Löneplan nr 5

Löne- Avdelning klass,

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 5

3 §•

Grundlönetabeller

Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 2

26 1122 40,05 38,65 37,40 36,20 6,90

27 1189 42,50 41,00 39,65 38,35 7,35

28 1 256 44,85 43,30 41,85 40,55 7,80

29 1325 47,30 45.70 44,20 42,75 8,40

30 1394 49,75 48,10 46,45 45,00 9,35

31 1458 52,05 50,25 48,60 47,00 10,20

32 1 523 54,35 52,50 50,80 49,15 11,05

33 1578 56,35 54,40 52,65 50,90 11,85

34 1 634 58,35 56,35 54,50 52,70 12,65

35 1689 60,30 58,25 56,35 54,45 13,45

36 1 745 62,30 60,15 58,20 56,30 14,15

37 1800 64,25 62,10 60,05 58,05 14,90

38 1856 66,25 64,00 61.90 59,90 15,65

39 1911 68,20 65,90 63,70 61,65 16,35

40 1967 70,20 67,85 65,60 63,50 17,05

26 1167 41,70 40,25 38,90 37,65 7,15

27 1234 44,05 42,55 41,15 39,85 7,65

28 1301 46,45 44,85 43,40 42,00 8,15

29 1370 48,95 47,25 45,65 44,20 8,75

30 1439 51,40 49,60 47,95 46,45 9,60

31 1503 53,70 51,85 50,15 48,45 10,50

32 1568 56,00 54,10 52,25 50,60 11,40

33 1623 58,00 56,00 54,10 52,35 12,15

34 1679 60,00 57,85 55,95 54,15 13,00

35 1734 61,95 59,75 57,80 55,90 13,75

36 1790 63,95 61,70 59,65 57,75 14,50

37 1845 65,90 63,60 61,50 59,50 15,30

38 1901 67,90 65,55 63,35 61,30 16,05

39 1956 69,85 67,40 65,15 63,10 16,75

40 2 011 71,85 69,30 67,00 64,90 17,45

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 7

Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 4

26 1211 43,25 41,75 40,35 39,10 7,40

27 1279 45,65 44,15 42,60 41,30 7,90

28 1346 48,10 46,45 44,85 43,40 8,40

29 1415 50,55 48,80 47,15 45,65 9,00

30 1 483 52,95 51,10 49,45 47,85 9,95

31 1548 55,30 53,35 51,60 49,90 10,80

32 1 613 57,60 55,60 53,75 52,05 11,65

33 1668 59,55 57,50 55,60 53,80 12,50

34 1 724 61,55 59,45 57,45 55,60 13,30

35 1779 63,55 61,35 59,30 57,35 14,10

36 1835 65,55 63,30 61,15 59,20 14,90

37 1890 67,50 65,20 63,00 60,95 15,60

38 1945 69,45 67,10 64,85 62,70 16,40

39 2 001 71,45 69,00 66,70 64,50 17,15

40 2 056 73,40 70,90 68,55 66,35 17,85

Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 1, orlsgrupp 5

Daglön i kalendermånad om A-avdrag Ö vertidsersättn ing för dag, för timme vid kronor arbete å

28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, enkel kvalificerad kronor kronor kronor kronor övertid, övertid, kronor kronor

73,05 70,55 68,20 65,95 17,55 75,05 72,45 70,05 67,80 18,25

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 9

Tabell till löneplan nr 2

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, för dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp II

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, för dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 11

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp I

Månads­ Daglön 1 kalendermånad om A-avdrag Lönelön, för dag, klass,

28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor nr kronor kronor kronor kronor kronor

1 784 28,00 27,05 26,15 25,30 4,65

817 29,20 28,15 27,25 26,35 4,80 2

858 30,55 29,50 28,55 27,60 5,00 3

903 32,25 31,15 30,10 29,15 5,30 4

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp II

Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag Lönelön, för dag, klass, kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor nr kronor kronor kronor kronor

4

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp III

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, för dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp V

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, lör dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

5,30

Tabell till löneplan nr 5, avdelning A

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, lör dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 2

Löne- Månads­ Daglön i kalendermånad om A-avdrag klass, lön, för dag, nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

245

7 380 13,55 13,10 12,70 12,30 2,40

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 13

Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 3

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor kronor kronor kronor kronor

nr kronor 28 dagar, 29 dagar, 30 dagar, 31 dagar, kronor

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

4 §.

Tabeller och anvisningar

Vid denna förordning må fogas tabeller och anvisningar, som Kungl. Ma:jt finner lämpligt utfärda till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i vederbörande avlöningsreglementen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag statens löneplansförordning den 30 juni 1947 (nr 376) ävensom kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 466) angående vissa tabellbilagor till statens löneplansförordning skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 15

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416)

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än eu pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

32 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. Musikaliska akademien med musikhögskolan.

1. För innehavare-------------levnadsåldern uppnås.

2. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman innehaft befattning vid musikhögskolan såsom lärare eller ackompanjatör och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande------------- stycket sägs.

3. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid skall beträffande ordinarie lärare samt extra ordinarie lärare eller ackompanjatör vid musikhögskolan äga tillämpning för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

4. I den------------- berörda tjänstgöring.

2 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstal-

1 Senaste lydelse av 32 §, se 1948: 589 och 1950: 418.

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

ten för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tekniska läroverken.

1. För innehavare------------ levnadsåldern uppnås. 2. Beträffande innehavare------------ - äga tillämpning. I fråga------------ beräknade beloppen. 3. Övergår rektor ------------ äga tillämpning. Har med------- • — frånträdda rektor stjänsten.

4. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 inom. skall tid, varunder tjänsteman innehaft extra ordinarie befattning såsom övningslärare och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglem entet för övningslärare, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande ------------- stycket sägs.

5. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid skall beträffande extra ordinarie övningslärare äga tillämpning för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet för övningslärare. Härvid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

6. Vad i------------detta reglemente.

3 mom. Konstfackskolan.

1. I fråga------------ motsvarande tillämpning.

2. För innehavare — -------- levnadsåldern uppnås.

3. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänsteman innehaft befattning såsom facklärare eller biträdande facklärare och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Vid bedömande------------stycket sägs.

4. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalidpension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid skall beträffande ordinarie facklärare samt extra ordinarie facklärare eller biträdande facklärare äga tillämpning för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

5. Utan hinder —■ •—- — tio år.

6. Tid, varunder befattning såsom huvudlärare innehafts och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, skall vid bestämmande på sätt i 23 § 3 mom. första stycket sägs av grundbelopp av uppskjuten pension för huvudläraren ävensom vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom., där sådan beräkning förekommer, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönerna av berörda anledning minskats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 17

7. Vid bestämmande på sätt i 23 § 3 mom. första stycket sägs av grundbelopp av invalidpension eller sjukpension för huvudlärare, för vilken den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, skall tjänstepensionsunderlaget reduceras med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

21 §.

Åttonde huvudtiteln.

1 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tekniska läroverken.

1. Vid bestämmande — — — utgöra 30.

Där avliden -— --------beräknade familjepensionstalen.

2. Beträffande avliden------------ äga tillämpning.

Där den — — — från trädda rektorstjänsten.

3. Vad i------- — detta reglemente.

2 mom. Konstfackskolan.

1. I fråga------------ motsvarande tillämpning.

2. Vid bestämmande av familjepensionstal för familjepension eller familjelivränta skall tid, varunder tjänsteman innehaft befattning såsom huvudlärare och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

1 Senaste lydelse av 21 §, se 1948: 590 och 19a0: 419.

2 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418)

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 19

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420)

Härigenom förordnas, att 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421)

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 inom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422)

Härigenom förordnas, att 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 §.

1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423)

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

1 mom. Å familjepensionens grundbelopp må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 21

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å

Stockholms slott den 8 oktober 195b.

Närvarande: Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och i anslutning därtill meddelade bestämmelser är tjänstemän, underkastade nämnda reglemente, berättigade att i viss utsträckning åtnjuta lön under tjänstledighet vid sjukdom. De är vidare enligt reglementet vid sjukdom tillförsäkrade sjukvård och läkemedel i viss omfattning på statens bekostnad. I reglementet stadgas emellertid, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a. sjukvård och, i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring, jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom m. m.

Vad sålunda föreskrivits för tjänstemän underkastade statens allmänna avlöningsreglemente gäller i tillämpliga delar även för befattningshavare med avlöning enligt andra av staten fastställda reglementen, såsom avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, avlöningsreglementet för övningslärare, prästlönereglementet och avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m. samt, i vad gäller tjänstledighet för sjukdom m. in., polislönereglementet.

Enligt beslut vid 1953 års riksdag träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring i kraft den 1 januari 1955. Samtidigt träder i kraft lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring och lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. Rörande den inverkan, som genomförandet av de på dessa lagar grundade reformerna kan ha på de statsanställdas sjuklöne- och sjukvårdsförmåner in. in., har särskilda ut­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

redningar verkställts. Sålunda tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952 en särskild utredningsman (sjukvårdsutredningen)1 för att utreda bl. a. sjukförsäkringsreformens inverkan på de enligt avlöningsreglementena utgående sjukvårdsförmånerna och med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 tillkallades särskilda sakkunniga (1953 års sjuklönesakkunniga)2 med uppdrag att verkställa utredning rörande sjuklöneförmåner till statsanställda in. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen m. m.

Sjukvårdsutredningen har med skrivelse den 26 februari 1954 avlämnat ett betänkande angående sjukvårdsförmåner för statsanställda m. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen. över betänkandet i vad detsamma avser organisatoriska eller eljest administrativa frågor har efter remiss yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands och Västerbottens län, statens lönenämnd, Svenska sjukkasseförbundet samt Sveriges läkarförbund. Anledningen till den nyss nämnda begränsningen av remissen till att gälla organisatoriska eller eljest administrativa frågor var den, att förhandlingar i ämnet avsågs skola upptagas med statstjänstemännens huvudorganisationer.

1953 års sjuklönesakkunniga har med skrivelser den 24 mars 1954 resp. den 18 juni 1954 avlämnat betänkande rörande sjuklöneförmåner åt statstjänstemän m. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen och promemoria angående samordning mellan enligt lagen om moderskapshjälp m.m. utgående förmåner och de förmåner, som enligt de statliga avlöningsreglementena utgå under ledighet för havandeskap eller barnsbörd. Av samma skäl, som föranlett förenämnda inskränkning i remissförfarandet beträffande sjukvårdsutredningens betänkande, har sjuklönesakkunnigas betänkande och promemoria icke varit föremål för remissbehandling.

Förhandlingar rörande förevarande spörsmål har under våren och sommaren 1954 ägt rum med statstjänstemännens huvudorganisationer. Förhandlingarna har lett till att organisationerna den 13 augusti 1954 resp. den 18 september 1954 godkänt vissa inom civildepartementet i ämnet utarbetade förslag.

Innan jag ingår på de framlagda förslagen, torde jag emellertid i anslutning till vad i betänkandena och promemorian därom anförts få närmare redogöra för gällande bestämmelser om de statsanställdas sjuklöne- och sjukvårdsförmåner och för innebörden av de förenämnda reformer, som skall genomföras från och med den 1 januari 1955.

1 Generaldirektören B. A. Nevrell.

2 Byråchefen J. T. A. Broomé, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare C. E. Eskilsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare N. G. Hansson och P. S. Lindholm samt ledamoten av riksdagens första kammare G. V. Sundelin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 23

II. Löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom m. m.

A. Gällande bestämmelser

Allmänna Bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet Tjänsteman underkastad statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) är vid tjänstledighet skyldig att vidkännas löneavdrag i den mån ej annat är stadgat i reglementet eller beslutes med stöd av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl att för visst fall annorlunda besluta. För tjänsteman, som innehar arvodesanställning, fastställes emellertid såväl löneförmåner som sociala förmåner av vederbörande myndighet, så framt Kungl. Maj :t ej beslutar härutinnan. Löneavdragen är av tre slag, betecknade A-, B- och C-avdrag. A-avdragen, som utgöres av löneklassvis fastställda dagbelopp, är ortsgraderade för tjänstemän med ortsgraderad lön samt progressiva. För tjänstemän med lön enligt den allmänna ortsgraderade löneplanen (löneplan nr 1) utgör A-avdraget sålunda i lägsta löneklassen omkring It procent och i högsta löneklassen omkring 26 procent av daglönen. För tjänstemän med lön enligt icke ortsgraderad löneplan har A-avdraget avvägts så att det för lönelägen jämförliga med dem, som förekommer inom ortsgrupp 5 på löneplan nr 1, i stort sett motsvarar A-avdraget enligt sistnämnda löneplan och för högre lönelägen sakta stegras till 27 procent av daglönen. De för närvarande tilllämpliga A-avdragen finnes angivna i de i bihanget till statsliggaren intagna lönetabellerna. B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget motsvarar hela lönen och utgör sålunda för dag den kvotdel av månadslönen, som svarar mot dagantalet i den av ledigheten berörda kalendermånaden. För tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgöringstid, ävensom för sådana lärare vid konstfackskolan och musikhögskolan, vilkas månadslön minskats med hänsyn till att tjänstgöringsskyldigheten icke uppgår till det för full månadslön erforderliga antalet timmar, skall tillämpas i förhållande till månadslönens minskning reducerade avdrag. I det fall tjänstledighet, som medför löneavdrag, omfattar allenast del av dag, nedsättes avdraget i princip till så stort belopp, som belöper på den tjänstlediga delen av dagen. A-avdragets och därmed även B-avdragets storlek bestämmes i det enskilda fallet av den löneklass, enligt vilken tjänstemannen åtnjuter lön. För ordinarie eller extra ordinarie lots, lotsförman eller överlots skall dock tilllämpas det A-avdrag, som gäller för den löneklass, vars nummer med två enheter understiger numret för den löneklass, efter vilken lönen utgår. Bestämmelsen har tillkommit för att i viss utsträckning kompensera sagda tjänstemän för den förlust dessa lider vid tjänstledighet med A- eller B-avdrag därigenom att de under dylik ledighet icke äger uppbära lotslott eller lotslottsersättning.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet är tjänstemännen enligt 27 § 3 mom. Saar indelade i tre s. k. avdragsgrupper. Fördelningen av tjänstemännen på de olika grupperna har skett på så sätt att till grupp 1 hänförts aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader, till grupp 2 aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader och slutligen till grupp 3 ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt aspiranter och extra tjänstemän med minst 36 anställningsmånader. För aspirant eller extra tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör avdragsgrupp 1 eller 2 men som under pågående ledighet uppflyttas i högre avdragsgrupp, skall tillämpas de bestämmelser om löneavdrag, som gäller för den avdragsgrupp tjänstemannen vid ledighetens början tillhör. Vinner tjänstemannen under ledigheten ordinarie eller extra ordinarie anställning, blir han däremot berättigad att omedelbart komma i åtnjutande av de löneförmåner, som gäller för tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3.

De grundläggande bestämmelserna om löneavdrag vid olika slag av tjänstledighet är meddelade i 28 § I A Saar. De särskilda bestämmelser i fråga om löneavdrag, som erfordras för vissa förvaltningsområden eller vissa myndigheter, har intagits under B i samma paragraf. Undantagna från de i 28 § I Saar intagna bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet är justitieråd, regeringsråd, landshövding och överståthållaren.

Löneförmåner xid tjänstledighet för sjukdom på grund av olycksfall i arbete m. m.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 skall vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller förlust av arbetsförmågan alltid vidkännas C-avdrag. År sjukdomen eller arbetsoförmågan föranledd av olycksfall i arbete, är dylik tjänsteman sålunda icke berättigad att under därav föranledd tjänstledighet bibehålla någon del av lönen. Varar sjukdomen eller arbetsoförmågan mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, blir tjänstemannen emellertid berättigad uppbära av riksförsäkringsanstalten fastställd ersättning enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 äger åtnjuta oavkortad lön utan tidsbegränsning dels vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, föranledd av i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete, eller av våld eller misshandel, för vilken han blivit utsatt på grund av tjänsten, och dels vid tjänstledighet på grund av i tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, 2) smittsam sjukdom, som enligt gällande epidemilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller 3) sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande myndighet. Oavkortad lön utgår även till tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 med stationering i land med tropiskt eller halvtropiskt klimat vid tjänstledighet för under tjänstgöring å utländsk ort ådragen svårare sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 25

dom, som där uppträder epidemiskt men ej alls eller allenast i sällsynta fall förekommer inom Sverige, eller svårare klimatsjukdom i akut form.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 äger likaledes att vid tjänstledighet på grund av någon av nyss angivna orsaker uppbära oavkortad lön men rätten härtill har begränsats till att omfatta en tid av högst 180 dagar av en och samma tjänstledighetsorsak. För tid därefter skall tjänstemannen vidkännas B-avdrag, så framt ej vederbörande myndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medge, att A-avdrag skall tillämpas eller att avdrag icke skall äga rum.

Med uttrycket »i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete», avses även olycksfall vid färd till eller från tjänstestället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med tjänsteanställningen. Uppkommer tveksamhet om visst olycksfall skall anses som olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagens mening, synes myndigheterna i regel avvakta resultatet av riksförsäkringsanstaltens prövning, innan löneförmånerna åt den skadade definitivt bestämmes. Våld eller misshandel, som träffar den anställde under tjänsteutövning, torde utan vidare falla under olycksfallsbegreppet. Bestämmelserna i reglementet innebär emellertid, att därmed jämställes våld eller misshandel, som drabbar den anställde under tid han icke är i tjänsteutövning men som han utsättes för på grund av sin tjänst.

Löneförmåner vid tjänstledighet på grund ay annan sjukdom

Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än i det föregående nämnts eller för tvångsvis anordnad läkarundersökning äger semesterberättigad tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 i princip att alltefter lönegrad uppbära oavkortad lön under följande antal dagar per kalenderår, nämligen

i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 1—14 samt Mha 1 och 2: 25 dagar,

i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 15—26: 20 dagar samt

i övriga lönegrader: 10 dagar.

För sådan tid av tjänstledigheten, varunder tjänstemannen icke är berättigad uppbära oavkortad lön, skall han vidkännas A-avdrag.

Sådan tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3, som i stället för semester har mer än 45 dagars årlig ferietid eller som åtnjuter läsårsdaglön (extra lärare och läraraspiranter), äger vid tjänstledighet för sjukdom av det slag, varom här är fråga, icke bibehålla den fulla lönen utan skall under hela ledigheten vidkännas A-avdrag. Enär läsårsdaglön beräknas för tid terminerna omfattar, är lärare, som vid tjänstgöring uppbär dylik lön, icke berättigad till lön för tid mellan terminerna.

Till förebyggande av att tjänsteman, som under längre tid åtnjutit sjukledighet eller viss annan tjänstledighet, omedelbart efter kalenderårsskifte skall kunna utnyttja förmånen av ett visst antal avdragsfria sjukledighets-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

dagar, finnes en spärregel. Denna regel innebär, att tjänsteman, som oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag, åtnjutit tjänstledighet för ej privilegierad sjukdom, svag hälsas vårdande eller enskild angelägenhet av vikt eller åtnjutit semester, vid tjänstledighet för sjukdom kommande år icke må åtnjuta förmånen av visst antal dagar med oavkortad lön förrän han fullgjort tjänstgöring minst 90 dagar. Även för tjänstemän med rätt till ferier kan en längre tids tjänstledighet medföra en försämring av eljest utgående löneförmåner. Sålunda gäller att dylik tjänsteman skall vidkännas A-avdrag under ferierna, därest han under de båda senaste terminerna före feriernas början åtnjutit tjänstledighet av här ovan omförmält slag — dock ej enskild angelägenhet av vikt — i sådan omfattning att återstoden icke uppgår till 60 dagar.

För vissa tjänstemän vid försvaret samt lots- och fyrstaten gäller särskilda bestämmelser angående antalet dagar, varunder oavkortad lön må åtnjutas vid sjukdom.

Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 skall vid tjänstledighet för sjukdom, som ej är föranledd av olycksfall i arbete eller därmed i förmånshänseende likställd sjukdom, ävensom för tvångsvis anordnad läkarundersökning, vidkännas B-avdrag. Tiden, varunder lön med B-avdrag må åtnjutas, är begränsad till högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. För tid därefter skall tjänstemannen vidkännas C-avdrag. För sådan tjänsteman tillhörande grupp 2, som åtnjuter läsårsdaglön, skall angivna tid av högst 180 dagar beräknas för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid slutet av ett läsår som vid början av närmast följande, för anställningstid vilken bortsett för tiden mellan läsåren fortgått i en följd.

Behovet av sjukledighet skall i regel styrkas genom av verks- eller tjänsteläkaren utfärdat intyg. Någon allmän föreskrift härom finnes dock ej meddelad. Av en av sjukvårdsutredningen gjord undersökning framgår, att ett stort antal myndigheter icke kräver läkarintyg då fråga är om sjukledigheter om högst 3 dagars varaktighet.

Löneförmåner vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande

Bestämmelserna om lön vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande, då behovet av ledighet härför är behörigen styrkt, har i reglementet sammanförts med bestämmelserna om lön vid sjukdom. Tjänstemän tillhörande grupp 3 äger att vid dylik ledighet behålla lönen efter B-avdrag utan tidsbegränsning, medan tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 1 och 2 därunder skall vidkännas C-avdrag. Ledighet av här ifrågavarande slag torde i regel beviljas i omedelbar följd med tjänstledighet för sjukdom men kan även beviljas i annat fall. Detta slag av ledighet torde förekomma i mycket begränsad omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 27

Sjuklönebestämmelser i andra författningar än Saar För sådana speciella grupper av statliga och icke-statliga anställningshavare, som uppbär lön enligt av staten fastställt särskilt avlöningsreglemente och som innehar däri upptagna lönegradsplacerade tjänster, gäller i allt väsentligt samma bestämmelser i fråga om löneavdrag, indelning i avdragsgrupper samt löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom, tvångsvis anordnad läkarundersökning eller svag hälsas vårdande som för tjänstemän underkastade Saar. De avlöningsreglementen som här åsyftas är avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet för kgrkomusiker, avlöningsreglementet för övning slärare, prästlönereglementet, avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m. samt polislönereglementet. De i 28 § Saar intagna särskilda bestämmelserna om löneförmåner åt tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid eller åtnjuter läsårsdaglön, äger motsvarande tillämpning i fråga om lärare underkastad avlöningsreglementet för övningslärare eller något av de för det statsunderstödda skolväsendet gällande avlöningsreglementena. Läsårsdaglön enligt sagda reglementen åtnjutes av extra lärare vid folkskola, extra ordinarie och extra ämneslärare vid statsunderstödd folkhögskola samt sådan extra ordinarie eller extra ämneslärare vid lantmannaskola eller lanthushållsskola, vilken är anställd för kortare tid än 42 veckor för år, dock minst för 21 veckor. Anställningshavare, som åtnjuter läsårsdaglön, är icke berättigad till ferier. I fråga om vissa speciella lärargrupper tillämpas bestämmelser, som något avviker från huvudbestämmelserna. Ordinarie och extra ordinarie övningslärare vid fortsättningsskola eller folkhögskola äger icke rätt till ferier och ferielön. Den lön, som utgår till extra ordinarie övningslärare vid fortsättningsskola och till ordinarie eller extra ordinarie övningslärare vid folkhögskola, skall anses inbegripa även ersättning för semester. Med hänsyn till det sätt, på vilket lönen för här omhandlade övningslärare beräknas, skall för dessa tillämpas ett A-avdrag, som för varje undervisningstimme utgör en tredjedel av A-avdraget för dag enligt statens löneplansförordning. För vissa i 13 § avlöningsreglementet för övningslärare närmare angivna lärare gäller att de, ehuru berättigade till semester, skall vidkännas A-avdrag vid tjänstledighet för sjukdom, som ej är föranledd av olycksfall i arbete. De i 25 § I prästlönereglementet intagna bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet äger icke tillämpning å biskop. Även i andra författningar än avlöningsreglementen har meddelats bestämmelser om lön eller arvode under tjänstledighet för sjukdom m. m. Sådana bestämmelser återfinnes bl. a. i kungörelsen den 8 september 1950 (nr 495) angåndc timarvoden till vissa lärare vid civila och militära skolor, kungörelsen den 6 juni 1952 (nr 466) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan, kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 533) angående försvarets reservstater, kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 528) angående statsunderstödda handelsgymnasier och kungörelsen den 22 juni 1951

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

(nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Även bestämmelserna om löneförmåner för personal vid försvarets reserver innehåller särskilda sjuklöneregler.

Förhållandet mellan a ena sidan Saar och å andra sidan olycksfallsförsäkringslagen, lagen om

försäkring för yissa yrkessjukdomar samt militärersättningsförordningen

Enligt 3 § nu gällande olycksfallsförsäkringslag äger Kungl. Maj :t från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare, som användes till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnes väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. Bemyndigandet har hittills ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undantagits från försäkringen. Denna personal har i stället hänförts under militärersättningsförordningen.

Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats att, då statsanställd skadats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma.

Några föreskrifter, som bestämmer förhållandet mellan å ena sidan de löneförmåner, som enligt Saar tillkommer statens tjänstemän, och å andra sidan de ersättningar, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, har icke intagits i Saar. För sådana icke-statliga anställningshavare, å vilka Saar är tillämpligt, har ett dylikt sammanträffande av förmåner delvis reglerats genom särskilda bestämmelser i 19 § Saar och 10 § TB Saar. Dessa bestämmelser innebär, att lönen till dylik tjänsteman skall, om han uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst, nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek, såvida ej Kungl. Maj :t på särskild framställning annat medgiver. Det åligger den som uppbär livränta alt anmäla detta till vederbörande myndighet. I övriga av staten utfärdade avlöningsreglementen har bestämmelser intagits, som på enahanda sätt reglerar de fall då rätt till lön och livränta samtidigt föreligger.

Är anställningshavare med lön enligt Saar eller annat av staten fastställt avlöningsreglemente berättigad till sjukpenning enligt någon av nyssnämnda lagar eller är statlig tjänsteman berättigad till livränta på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, regleras samordningen mellan dessa försäkringsförmåner och de utgående löneförmånerna enbart av bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

I 1 mom. första stycket av nyssnämnda paragraf stadgas bl. a., att om arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, avdrages från sjukpenning, livränta eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 29

annan ersättning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren utgites för tid, under vilken ersättningen utgår. Avdrag må dock endast äga rum, om arbetsgivaren på grund av understödet erhållit lindring i försäkringsavgiften. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske även om motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, och äger arbetsgivaren i dylikt fall att av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen. I samma moments fjärde stycke stadgas att om den skadade innehar eller erhåller anställning med lön, bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbete, skall vid tilllämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet, dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Sådana särskilda förhållanden har ansetts föreligga dels då skadan medfört ökade levnadskostnader för den skadade, dels ock då denne på grund av skadan nödgas avstå från en lönande bisyssla eller blir oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring, som är förenad med särskild ersättning. Prövningen, huruvida dylika förhållanden skall anses föreligga och med vilket belopp livräntan i förekommande fall skall utbetalas, ankommer på riksförsäkringsanstalten. Såsom tidigare anförts äger anställningshavare underkastad något av de av staten utfärdade avlöningsreglementena vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom åtnjuta oavkortad lön, anställningshavare tillhörande grupp 3 utan tidsbegränsning och anställningshavare tillhörande grupp 2 under 180 dagar. En jämförelse mellan de enligt reglementena utgående lönebeloppen och de på grund av försäkringen utgående sjukpenningbeloppen utvisar, att lönebeloppen är betydligt högre. Detta är förhållandet även om man tager hänsyn till att anställningshavare tillhörande grupp 2 efter 180-dagarsperiodens utgång vidkännes B-avdrag. Då de löneförmåner (understöd), som enligt de av staten fastställda avlöningsreglementena utgår vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom, sålunda överstiger den från försäkringen utgående sjukpenningen, äger tjänstemannen på grund av nyssnämnda bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen icke utfå sjukpenningen. I de fall vederbörande myndighet icke står självrisk äger denna uppbära sjukpenningen. Det må framhållas att bl. a. statsbidrag till lärarlön skall minskas med det belopp, som huvudmannen äger uppbära i sjukpenning på grund av lärarens olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom. Detta gäller även för det fall att huvudmannen står självrisk. I fråga om livränta innebär de angivna samordningsreglerna, att en statlig tjänsteman, som tillerkänts livränta av riksförsäkringsanstalten och som kvarstår i tjänst, äger utbekomma livräntan endast om och i den mån riksförsäkringsanstalten på grund av särskilda förhållanden så bestämmer. Sådan ickc-statlig anställningshavare, som uppbär lön enligt av staten

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

fastställt avlöningsreglemente, äger däremot utfå honom tillerkänd livränta men skall i gengäld vidkännas avdrag å lönen med ett belopp motsvarande livräntans storlek. Föreligger förenämnda särskilda förhållanden beträffande dylik anställningshavare, beror på Kungl. Maj:ts prövning om och i vad mån avdrag för livräntan skall göras å lönen. Såsom förutsättning för att avdrag å sjukpenning skall kunna ske, gäller enligt 11 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen bl. a. att arbetsgivaren skall utge ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet. Utgår icke avlöning under tid, för vilken rätt till sjukpenning föreligger, äger den skadade följaktligen uppbära sjukpenningen. Detta är bl. a. fallet beträffande dels anställningshavare tillhörande avdragsgrupp 1 och dels sådana lärare, som är anställda mot läsårsdaglön för tid, som infaller mellan terminerna. Slutligen må erinras om att sjukpenningen enligt 25 § olycksfallsförsäkringslagen kan nedsättas i fall, där olycksfallet föranletts av att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall och omständigheterna är sådana, att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller att den skadade varit av starka drycker berusad. Bestämmelsen har bl. a. tillämpats vid trafikolycksfall. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej meddelad i avlöningsreglementena. Kungl. Maj :t torde emellertid vara oförhindrad att med stöd av stadgandet i 27 § A 1 mom. andra stycket Saar besluta om nedsättning av lönen i dylikt fall. Utgår sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och rätt till löneförmåner enligt av staten utfärdat avlöningsreglemente samtidigt föreligger, regleras sammanträffandet av de olika förmånerna genom bestämmelserna i 11 § sagda förordning. Denna paragraf överensstämmer till sitt innehåll med 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring

Bestämmelser i sjukförsäkringslagen Enligt lagen om allmän sjukförsäkring (SFL) skall varje i riket bosatt svensk medborgare i princip vara medlem i allmän sjukkassa och därmed vara försäkrad enligt lagen. Medlemskapet gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder vederbörande fyllt 16 år. Sjukvårdsförsäkringen är obligatorisk för alla medlemmar i sjukkassan och omfattar även barnen till dessa. Medlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Varje sjukpenningförsäkrad medlem är tillförsäkrad grundsjukpenning av 3 kronor för dag. Till sjukpenningförsäkrad medlem, som har ett eller flera hemmavarande barn under 16 år, vilka är sjukvårdsförsäkrade såsom barn till medlemmen, utgår barntillägg till grundsjukpenningen med 1 krona för ett eller två barn, 2 kronor för tre eller fyra barn samt 3 kronor för fem eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 31

flera barn. De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av tjänst uppgående till minst 1 800 kronor, är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning. Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass, till vilken medlemmen hör. Sjukkassan skall inplacera medlemmarna i sjukpenningklass alltefter storleken av deras årsinkomst av tjänst. Inplaceringen skall ske på grundval av uppgifter från medlemmarna själva men viss kontroll skall utövas av sjukkassan. Har någon genom oriktiga uppgifter hänförts till för hög sjukpenningklass, kan sjukkassan reducera sjukpenningen. Vid inplaceringen i sjukpenningklass skall regelbundet återkommande inkomster av bisysslor, övertidsarbete o. d. medräknas ävensom mera regelbundet återkommande minskningar i arbetsinkomsten på grund av exempelvis deltidsarbete och arbetslöshet. Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom eller därav förorsakat tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, må hans sjukpenningförsäkring icke ändras, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av de i 29 § intagna bestämmelserna om sjukhjälpstid eller på den grund att han efter utgången av den i yrkesskadeförsäkringslagen stadgade samordningstiden blir berättigad till sjukhjälp enligt sistnämnda lag.

Det åligger den försäkrade att inom 14 dagar till kassan anmäla sådan stadigvarande förändring i inkomsten, som är av betydelse för inplacering i sjukpenningklass. Därest avdrag å arbetstagarens lön göres för pensioneringsändamål, skall vid bestämmandet av årsinkomsten endast räknas med nettoavlöningen. Utgöres lönen helt eller delvis av naturaförmåner, skall dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Sjukpenningens storlek varierar enligt följande tabell.

Sjukpen­ Årsinkomsten av tjänst De första 90 dagarna av Följande dagar

Vid avvägningen av sjukpenningens storlek har eftersträvats att under de första 90 dagarna av sjukhjälpstiden i skalans högre inkomstlägen ernå en kompensation av omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet efter källskatteavdrag och i skalans lägsta och mellersta inkomstlägen en något bättre kompensation än i de högre. 1 detta sammanhang bör observeras, att sjukpenningen är skattefri ävensom att den utgår jämväl för under sjukhjälpstiden infallande sön- och helgdagar. Vid bestämmandet av den tid, efter

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

vilken sjukpenningen skall nedsättas, medräknas även tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast föregått sjukperioden. Sjukpenning utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar, dock för högst 90 dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67 år eller varunder försäkrad börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension, så länge denna förmån åtnjutes. Vid beräknandet av sjukhjälpstiden tillämpas en medicinsk sammanläggningsregel, innebärande att samtliga sjukperioder, som föranletts av en och samma sjukdom, summeras. Såsom undantag härifrån gäller, att därest försäkrad under mer än två år varit fullt arbetsför (bortsett från kortare medicinskt sett fristående sjukdom), därefter inträffande sjukdom skall anses utgöra ny sjukdom, även om medicinskt samband föreligger med en tidigare sjukdom. Vid varje sjukperiod tillämpas en karenstid av 3 dagar, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad. Under denna tid utgår ingen sjukpenning från försäkringen. Därest ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter en föregående sjukperiods slut, skall perioderna i karenshänseende räknas såsom en sj ukperiod. Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, skall halv sjukpenning utges. Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen med hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen, minskad med 3 kronor om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningen. För kvinna, som har barn under 10 år i hemmet, får hempenningen dock icke understiga 3 kronor om dagen. Hon skall dessutom äga uppbära barntillägg till hempenning med 2 kronor om dagen, såframt hon icke har mer än 4 hemmavarande barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrade såsom barn till henne, i vilket fall hon på grund av huvudregeln om barntillägg blir berättigad till sådant tillägg med 3 kronor. Sjukpenning utgår icke för tid, då försäkrad fullgör värnplikt eller då han för brott eller alkoholism tagits i förvar på det allmännas bekostnad. Försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, må ej uppbära grundsjukpenning för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpenning utgår ej för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning enligt nyssnämnda lag. Under vissa förutsättningar kan sjukpenningen innehållas eller reduceras av sjukkassan, exempelvis då försäkrad vid sjukdom vägrar underkasta sig vård av läkare eller gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt.

Kungl. Maj:t äger från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Kungl. Maj :t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Har sådan arbetstagare icke eller endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, äger arbetsgivaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 33

kommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Försäkringsavgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen för tilläggssjukpenning. I kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen skall även inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen enligt 1954 års lag om moderskapshjälp. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst 1 200 kronor (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten) och som icke uppbär folkpensionsförmån. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. De avgifter, som nu nämnts, skall, om de tillsammans överstiger 2 procent av den taxerade inkomsten (för makar räknas härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera), nedsättas till 2 procent av nämnda inkomst. Avgift för försäkring för tillläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan sjukpenning.

De nämnda avgifterna skall emot medlemmen framstå såsom en enda avgift. Sjukförsäkringsavgifterna skall uttagas tillsammans med de allmänna skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och blir slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndigheterna skall inleverera det påförda beloppet till sjukkassan, varför staten kommer att få svara för restantierna.

Sjukförsäkringsavgifterna kommer att något variera inom olika sjukkassor. Det ankommer på riksförsäkringsanstalten att fastställa dessa avgifter. Något beslut i detta hänseende har ännu icke fattats av anstalten. För beräkning av preliminär skatt för år 1955 har anstalten emellertid fastställt följande genomsnittsavgifter.

Kr

Sjukvårds- och sjukpenningförsäkrad Den årliga arbetsförtjänsten Sjukpenning-

8 Bihang till riksdagens protokoll 7954. 1 samt. Nr 217

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen skall utgöra 1,14 procent av det lönebelopp, som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, vilket bl. a. innebär, att hänsyn icke tages till arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kronor för år räknat. Bidraget skall uttagas tillsammans med sistnämnda avgift och det för varje år inflytande beloppet skall fördelas mellan centralsjukkassorna.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgör 50 procent av utgifterna för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 procent av utgifterna för barntillägg. Till ulgifterna för sjukhusvård utgår intet statsbidrag. Medlemsbidraget varierar mellan olika delar av riket och utgör 4 kronor, 4 kronor 50 öre eller 5 kronor per medlem och år. Avgiftslindringsbidraget utgår med det belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till 2 procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kronor för varje sjukkassemedlem, som icke är skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen

Genom lagen om yrkesskadeförsäkring (YL) har en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen införts. Enligt lagen skall person, som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrad, vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan skada än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock skall samordningstiden upphöra senast den dag då rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen föreligger. Under samordningstiden äger den skadade, så framt han är försäkrad enligt SFL, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Är den skadade icke försäkrad enligt sagda lag, t. ex. en här i riket ej mantalsskriven utlänning, äger han under samordningstiden uppbära ersättning enligt YL med belopp, som han skulle ha uppburit i sjukhjälp från allmän sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Enligt YL är i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst försäkrad för yrkesskada. Vid bestämmandet av arbetstagarebegreppets innebörd skall — enligt uttalande i den till grund för lagen liggande propositionen — de regler, som gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen, vara avgörande.

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig. Den äger rum i riksförsäkringsanstalten men kan på vissa i lagen angivna villkor även ske i ömsesidigt försäkringsbolag. Kostnaden för den obligatoriska försäkringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 35

bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivaren.

I likhet med vad som gäller enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag äger Kungl. Maj :t från försäkringen undantaga arbetstagare, som är anställda hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats sådana ersättningar vid yrkesskada, som finnes väsentligen motsvara försäkringsförmånerna. Kungl. Maj:t äger likaledes meddela sådana från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka är anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning är tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten.

Med yrkesskada skall enligt lagen förstås a) skada till följd av olycksfall i arbetet,

b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi, samt

c) i den mån Kungl. Maj :t så föreskriver skada, som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.

Vilka yrkessjukdomar, som skall anses förorsakade genom inverkan av något av de under c) angivna förhållandena, kommer att anges i en av Kungl. Maj :t fastställd förteckning.

Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål. Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar skall alltid anses ha uppkommit genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med arbetsanställningen.

En viss utvidgning av försäkringsskyddet mot skador till följd av olycksfall i arbete har skett genom att skyddet, i motsats till vad nu gäller, utsträckts till att omfatta jämväl olycksfall, som träffar den försäkrade vid utförande i det egna hemmet av arbete för arbetsgivarens räkning. Även i fråga om de s. k. färdolycksfallen har en viss uppmjukning skett genom att nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställningen ersatts med ett krav på nära samband.

På grund av försäkringen erhåller den skadade ersättning för kostnader för läkarvård o. d. och för inkomstbortfall förorsakat av att arbetsförmågan på grund av yrkesskada helt förlorats eller blivit nedsatt med minst en tiondel. Ersättningen i vad den avser inkomstbortfallet utgår antingen i form av sjukpenning eller i form av livränta. Storleken av dessa förmåner är lik­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

som i nuvarande olycksfallslagstiftning beroende bl. a. av den skadades årliga arbetsförtjänst. Såsom årlig arbetsförtjänst skall i princip anses det belopp, vartill den skadades inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden för skadans inträffande kan antagas uppgå för år räknat. I motsats till vad som gäller inom sjukförsäkringen skall vid arbetsförtjänstens beräknande hänsyn tagas icke enbart till inkomst av tjänst utan även till inkomst av arbete i egen rörelse. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till 1 200 kronor, skall den beräknas till detta belopp. Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 15 000 kronor, tages överskjutande belopp icke i beräkning.

Förorsakar yrkesskada efter samordningstidens utgång sjukdom, äger den skadade uppbära hel sjukpenning för varje dag sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan och halv sjukpenning för varje dag arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen bestämmes efter den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning finnes angivna i en i 13 § YL intagen tabell. I fråga om inkomstgränserna för de olika sjukpenningklasserna samt antalet sjukpenningklasser överensstämmer denna tabell helt med den som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen. De i förstnämnda tabell upptagna sjukpenningbeloppen motsvarar de belopp, som inom den allmänna sjukförsäkringen utgår under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgives. För tid efter den månad, varunder den försäkrade fyllt 67 år, sker dock en nedsättning av sjukpenningen. Enär de inom yrkeskadeförsäkringen gällande reglerna angående den årliga arbetsförtjänstens beräknande kan vara förmånligare för den skadade än motsvarande regler inom sjukförsäkringen, kan den skadade komma att inom yrkesskadeförsäkringen hänföras till högre sjukpenningklass än den som varit bestämmande för hans sjukpenning under samordningstiden. Efter samordningstidens utgång må sjukpenningen icke utgå efter sjukpenningklass med lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt SFL, och ej heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada.

För tid, varunder den skadade tillerkänd livränta på grund av sjukdom skall utbytas mot sjukpenning, må hel sjukpenning jämte barntillägg icke utgå med lägre belopp än som motsvarar den tillerkända livräntan för dag räknad.

Bestämmelserna i SFL om barntillägg till sjukpenning samt om hempenning gäller även inom yrkesskadeförsäkringen.

Har yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, utgives under tiden livränta till den skadade. Medför samma yrkesskada ånyo sjukdom, på grund varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 37

sjukpenning skall utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.

I fall då den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv, kan den skadade tillkommande sjukpenning eller livränta förhöjas med vårdbidrag.

I 25 § YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt lagen, i fall där den försäkrade genom avlönings- eller pensionsbestämmelser eller dylikt är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Bestämmelserna motsvarar i sak dem som är intagna i 11 § nuvarande olycksfallsförsäkringslag. Beträffande innehållet i sagda paragraf torde få hänvisas till den redogörelse härför, som tidigare lämnats.

Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta till den skadade må skäligen nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller, sedan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

I lagen föreskrives skyldighet för arbetstagaren att ofördröjligen underrätta arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren om inträffad yrkesskada samt för arbetsgivaren att enligt de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj :t, anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäkrad, eller i förekommande fall direkt till den försäkringsinrättning, som skall utge ersättningen.

Annan enligt YL utgående ersättning än livränta är helt skattefri.

C. Sjuklönesakkunnigas förslag

I sitt den 24 mars 1954 avgivna betänkande förordar sjuklönesakkunniga vissa riktlinjer för lösning av frågan om samordning mellan den obligatoriska sjukpenningförsäkringens förmåner och de löneförmåner, som enligt bestämmelserna i 28 § I punkt 6 b) Saar utgår till tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom. De sakkunniga redovisar även sin inställning till frågan om tjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller därmed i förmånshänseende för närvarande likställda orsaker för tid, varunder yrkesskadeförsäkringen samordnats med den allmänna sjukförsäkringen. De sakkunniga ingår däremot ej på prövning av frågan om eventuell kompensation för de avgifter, tjänstemännen kommer att få erlägga vid ett inordnande i sjukpenningförsäkringen. Denna fråga anser de sakkunniga böra lösas i samband med frågan om kompensation för avgifterna för sjukvårdsförsäkringen.

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Av sjuklönesakkunniga övervägda alternativ för samordningsfrågans lösning

1. Lösning i enlighet med 1945 års lönekommittés ställningstagande. Vid 1945 års lönekommittés förhandlingar med vederbörande personalorganisationer rådde enighet om att avlöning vid sjukdom borde utgå även efter det en allmän sjukförsäkring genomförts. Därvid förutsattes dock, att sjukavlöningen skulle minskas med det belopp, som på grund av sjukförsäkringen skulle tillkomma tjänstemannen i form av sjukpenning (inklusive eventuella tillägg). Detta belopp borde inlevereras till verket, som till tjänstemannen skulle utbetala ett belopp, motsvarande den oreducerade sjukavlöningen. Sjukavlöningens oreducerade belopp borde icke få understiga sj ukpenningbeloppet.

Sjuklönesakkunniga, som ansett sig i första hand böra taga ställning till frågan huruvida en samordning kan ske i enlighet med 1945 års lönekommittés ställningstagande, har funnit, att de förutsättningar, på vilka kommitténs ställningstagande byggde, i väsentlig mån förändrats genom de ändringar, som vid 1953 års riksdag vidtagits i den allmänna sjukförsäkringen. De sakkunniga erinrar härvid om att medan sjukpenningen i den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagens tidigare lydelse inskränkte sig till 3 kronor 50 öre för dag jämte maketillägg å 2 kronor och barntillägg med 50 öre för barn och dag, sjukpenningen efter genomförandet av 1953 års ändringsbeslut kommer att uppgå till belopp, som varierar mellan 3 och 20 kronor, vartill kommer barntillägg med 1—3 kronor för dag. Sjukpenningförmånerna kommer sålunda att uppgå till helt andra belopp än dem man räknade med, då 1945 års lönekommitté hade att ta ställning till frågan. Vidare erinras om att i prop. 1954: 64 framlagts förslag om skattefrihet för den del av sjuklönen som motsvarar sjukpenningens belopp. Om detta förslag genomföres, skulle, framhåller de sakkunniga, vid en samordning på sätt lönekommittén ifrågasatt, en betydande överkompensation komma att uppstå. Vid sjukledighet skulle en tjänsteman sålunda bli betydligt bättre ställd än om han tjänstgjorde. Med hänsyn härtill har de sakkunniga funnit en lösning av samordningsfrågan i enlighet med lönekommitténs ställningstagande icke möjlig. 2

2. Sjuklöneförmånernas slopande. Sjuklönesakkunniga har ansett, att sjukpenningbeloppen genom den vid 1953 års riksdag beslutade höjningen kommer att uppgå till sådan storlek, att i allmänhet ett gott skydd för inkomstbortfallet under sjukdom skapats i inkomstlägen upp till 16 000 å 17 000 kronor om året. I anledning härav har de till behandling upptagit frågan, om sjuklöneförmåner över huvud taget bör utgå till de anställningshavare, varom här är fråga, efter det att sjukförsäkringsreformen genomförts. De sakkunniga har härvid konstaterat, att de för närvarande till de anställda utgående sjuklöneförmånerna i regel är förmånligare än sjukförsäkringslagens sjukpenningförmåner även med hänsyn tagen till sjukpenningens skattefrihet. Endast i vissa undantagsfall, främst avseende de till avdragsgrupp 2 hänförliga tjänstemännen, kan sjukpenningförmånerna komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 3S

visa sig fördelaktigare än nu utgående sjuklön. Ett borttagande av sjuklöneförmånerna liar synts de sakkunniga därför endast böra ske under förutsättning, att de anställda försäkringsvägen kan erhålla ersättning för det skydd de förlorar, därest i stället för hittillsvarande sjuklöneförmåner endast sjukpenningförsäkringens förmåner skulle utgå. De kostnader, som erhållandet av detta skydd skulle åsamka tjänstemännen, borde därvid täckas genom lönekompensation. Då de anställda ur försäkringssynpunkt representerar olika »risker» alltefter kön, åldersgrupper, hälsotillstånd, m. in., torde försäkringspremierna vid »individuella» försäkringar hos försäkringsföretag komma att variera högst avsevärt. Med hänsyn härtill har de sakkunniga bedömt det som omöjligt att på grundval av kostnaderna för »individuella» försäkringar rättvist kunna kompensera tjänstemännen för de minskade förmånerna. De sakkunniga framhåller, att det i många fall dessutom är tvivelaktigt, om en individuell försäkring med hänsyn exempelvis till vederbörandes hälsotillstånd överhuvudtaget kan erhållas till överkomlig kostnad. De sakkunniga har även undersökt, huruvida icke de anställda genom kollektiva försäkringar skulle kunna erhålla det önskade skyddet. I en kollektiv försäkring utjämnas nämligen premierna mellan goda och dåliga »risker». Denna försäkringsform kräver emellertid en praktiskt taget fullständig anslutning av den grupp, som är föremål för försäkringen. En sådan anslutning torde enligt de sakkunnigas uppfattning knappast kunna ernås utan en enhetligare organisation av de anställda än som för närvarande finnes. Vidare framhålles, att vid sådan försäkring bör, om icke administrationskostnaderna skall bli för stora, inkasseringen av försäkringsavgifterna samt kontakten i övrigt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna för de anställdas räkning ombesörjas av något gemensamt organ, närmast vederbörande personalorganisation. Organisationssplittringen torde medföra svårigheter även härutinnan. Med hänsyn till det anförda har de sakkunniga funnit sig kunna utgå från att de anställda genom kollektiva försäkringar icke kan beredas ett skydd, som kompenserar dem för vad de skulle förlora, därest endast sjukpenningsförsäkringens förmåner skulle utgå. Mot bakgrunden av det anförda har de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda ett fullständigt borttagande av sjuklöneförmånerna vid sjukförsäkringsreformens genomförande.

3. Undantagande från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Enligt 28 § sjukförsäkringslagen äger Kungl. Maj :t från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Efter att ha redogjort för de uttalanden, som gjorts i denna fråga dels i prop. 1953: 178 angående ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring och dels i andra lagutskottets utlåtande (nr 35) i anledning av sagda proposition, anför de sakkunniga bl. n. följande.

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Ett undantagande skulle så till vida medföra en förenkling av förevarande problem som den från arbetsgivaren utgående sjuklönen i så fall komme att till fullo beskattas, varför de speciella svårigheter, som såsom framgår av det följande äro förknippade med värderingen av sjukpenningen med hänsyn till densammas skattefrihet, skulle minskas.

Betydande administrativa svårigheter skulle emellertid uppkomma vid en lösning i enlighet med detta alternativ. Då bland ifrågavarande tjänstemannakategorier förekomma anställningshavare, vilkas sjuklöneförmåner enligt gällande bestämmelser äro sämre än de som komma att utgå på grund av sjukpenningförsäkringen, skulle i vart fall icke samtliga ifrågavarande tjänstemän kunna undantagas. Vissa besvärliga avgränsningsproblem skulle härigenom uppkomma.

Sjukförsäkringslagen medgiver icke undantagande av den kollektivavtalsanställda personalen inom statsförvaltningen från någon del av sjukförsäkringen. Detsamma gäller alla i enskild tjänst anställda. Komplikationer skulle uppstå genom den överflyttning, som på vissa håll inom statsförvaltningen, särskilt inom försvaret, förekommer från kollektivavtalsanställning till tjänstemannaanställning samt vice versa. Dessutom äger i icke obetydlig utsträckning en cirkulation rum mellan statliga och icke-statliga anställningar. Ett undantagande av de personalgrupper, å vilka de statliga avlöningsreglementena äro tillämpliga, skulle medföra att i viss utsträckning samma personer än komme att vara sjukpenningförsäkrade, än icke. Ett sådant förhållande vore enligt de sakkunnigas mening icke tillfredsställande och skulle komma att medföra svårigheter såväl för sjukkassorna som för myndigheterna.

Vidare framhålles att enligt vad de sakkunniga inhämtat från representanter för sjukkasseverksamheten skulle ett undantagande av vissa kategorier från sjukpenningförsäkringen medföra synnerligen stora administrativa svårigheter för sjukkassorna.

Ett undantagande av tjänstemännen från sjukpenningförsäkringen skulle även kunna ha vissa psykologiska konsekvenser. De sakkunniga uttalar sålunda, att det kan komma att framstå såsom svårförståeligt för den enskilde tjänstemannen, att han icke kommer i åtnjutande av den skattefria förmån, som tillkommer tjänstemän på den privata arbetsmarknaden och att det kan befaras, att detta förhållande skulle skapa viss irritation.

Det förhållandet att tjänstemännen är tillförsäkrade bättre förmåner vid tjänstledighet för sjukdom än som kommer att utgå enligt sjukpenningförsäkringen har de sakkunniga icke ansett utgöra ett tillräckligt vägande skäl för valet av undantagslinjen. Det framhålles i detta sammanhang, att även ett stort antal privatanställda för närvarande åtnjuter en sjuklön, som är bättre än den allmänna sjukförsäkringens förmåner. Slutligen erinras om att SEL icke möjliggör något undantagande av de stats- och kommunalanställda tjänstemännen från sjukvårdsförsäkringen.

Av anförda skäl har de sakkunniga funnit, att ifrågavarande tjänstemän icke bör undantagas från sjukpenningförsäkringen. Då samordningsfrågan enligt de sakkunnigas uppfattning torde kunna lösas innevarande år, anses ej heller ett provisoriskt undantagande behöva tillgripas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 41

4. Sjuklön såsom komplement till sjukförsäkringens förmåner. Efter att ha övervägt olika utvägar för en lösning av de problem, som är förknippade med en samordning mellan sjukpenningförsäkringens förmåner och nuvarande sjuklöneförmåner, har de sakkunniga funnit den bästa lösningen ligga däri att för tjänstemännens del ett komplement till sjukförsäkringen skapas. Vid en samordning enligt denna linje kan enligt de sakkunniga två olika metoder väljas. Den ena innebär, att arbetstagaren från arbetsgivaren uppbär lön vid sjukdom och arbetsgivaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbär arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg. Detta alternativ till samordningsfrågans lösning har av de sakkunniga benämnts arbetsgivarinträdesalternativet. Enligt den andra metoden skall den anställde själv lyfta sin sjukpenning hos sjukkassan och arbetsgivaren endast ha att utbetala det tillskott till sjukpenningen, som kan befinnas vara erforderligt för att de olika förmånerna sammanlagt skall uppgå till den önskade nivån.

De sakkunniga framhåller, att båda dessa alternativ kompliceras därigenom att skattefrihet avses skola gälla för sjukpenningen eller, i fall av arbetsgivarinträde, den del av sjuklönen, som motsvarar vad arbetsgivaren äger uppbära i sjukpenning från sjukkassan. Vare sig samordningsfrågan löses efter det ena eller det andra av dessa alternativ uppstår likartade avvägningsproblem med hänsyn till skattefriheten. Sjukpenningens värde blir nämligen, framhåller de sakkunniga, på grund av skattefriheten beroende av en mångfald faktorer, bland vilka nämnes den statliga inkomstskattens uttagningsprocent, den kommunala utdebiteringens storlek, ortsgrupperingen, tjänstemannens civilstånd, förekomsten av sambeskattning eller biinkomster, möjligheterna att göra skatteavdrag samt sjukledigheter nas längd och fördelning på olika kalenderår. De sakkunniga konstaterar i anslutning härtill, att sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten icke kan generellt fastställas i ett och samma inkomstläge. Förutsättningarna härför är alltför varierande. Att med ett praktiskt användbart system räkna fram en kompletterande sjuklön, som tillsammans med sjukpenningens reella värde i de individuella fallen exakt överensstämmer med de nuvarande sjuklöneförmånernas värde torde enligt de sakkunnigas mening icke låta sig göra. Då det gäller att beräkna sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten måste därför vissa approximationer tillgripas.

Såsom målsättning för sitt arbete har de sakkunniga uppställt skapandet av ett sjuklönesystem, som medför en sjuklön så avvägd, att denna tillsammans med de från sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna genomsnittligt ger tjänstemännen ett skydd vid sjukdom, som så nära som möjligt motsvarar värdet av de nuvarande sjuklöneförmånerna. Samtidigt måste även uppställas krav på att de totala sjukförmånerna om möjligt avväges så, att desamma icke medför en överkompensation. De sakkunniga har slutligen framhållit det angelägna i alt systemet blir enkelt i tillämpningen.

Med utgångspunkt från denna målsättning har de sakkunniga övervägt, huruvida eu lösning av samordningsfrågan enligt detta huvudalternativ bör

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

ske genom arbetsgivarinträde. Genom att vid en dylik anordning den av staten utgivna sjuklönen avses skola bli skattefri till ett belopp motsvarande sjukpenningen måste, för att tjänstemannen under sjukdom i avlöningshänseende icke skall bli bättre ställd än då han tjänstgör, den eljest utgående lönen reduceras med minst så stort belopp, att den genom skattefriheten uppkomna vinsten elimineras. I fråga om avvägningen av det härför erforderliga avdraget uttalar de sakkunniga att detta icke bör differentieras efter civilstånd. Då ensamstående i allmänhet beskattas hårdare än gift, bör vidare avdraget, på grund av i annat fall föreliggande överkompensationsrisker, i allmänhet göras större än vad som är motiverat med hänsyn till den giftes skatteförhållanden. För att gift tjänsteman med barn skall erhålla lämpligt avvägda sjukförmåner, har de sakkunniga funnit att det därvid blir nödvändigt, att det enligt sjukpenningförsäkringen utgående barn tilllägget utbetalas. Detta skulle kunna tänkas ske antingen genom arbetsgivarens försorg eller ock så, att tillägget lyftes hos sjukkassan av den anställde. De sakkunniga anför, att en lösning efter den förra linjen skulle förorsaka administrativa svårigheter, varjämte en sådan lösning skulle kunna medföra, att lönen framstår såsom avvägd efter behovsprövning, något som icke överensstämmer med nutida lönesättningsprinciper. En lösning på så sätt att sjukkassorna betalar ut barntilläggen direkt till de anställda skulle förorsaka en komplicering av sjukkassornas arbete.

Såsom framgår av det tidigare anförda blir icke enbart de från anställningen utgående fasta löneförmånerna avgörande för en persons placering i sjukpennmgklass. Placeringen kan nämligen påverkas av stadigvarande inkomster av bisysslor m. in. En tjänsteman kan sålunda genom inkomster från bisysslor eller genom att han enligt gällande avlöningsbestämmelser är berättigad till särskilda ersättningar utöver lönen komma att placeras i högre sjukpenningklass än vad som följer av hans löneklassplacering. Enligt de sakkunniga torde detta komma att ske i ett relativt stort antal fall. Vid ett arbetsgivarinträde skulle det enligt de sakkunnigas mening bli nödvändigt att i sådana fall dela på sjukpenningen på så sätt, att myndigheten skulle få behålla den del, som grundar sig på den anställdes lön, medan återstoden antingen genom myndigheten eller sjukkassan skulle tillgodoföras den anställde. Även denna omständighet finner de sakkunniga verka administrativt tyngande.

De sakkunniga framhåller slutligen, att en lösning i enlighet med detta alternativ skulle medföra ett omfattande avräkningsförfarande mellan myndigheterna och sjukkassorna. Även om ett mera summariskt avräkningsförfarande skulle kunna tillämpas, torde myndigheterna bli nödsakade att för varje sjukledig tjänsteman hos sjukkassan inhämta uppgift om sjukpenningens storlek, då denna måste beaktas såväl vid källskatteavdragets uträknande som då uppgifter lämnas till den årliga taxeringen. Dessutom torde det, fortsätter de sakkunniga, bli nödvändigt för myndigheten att dagligen mottaga och till vederbörande sjukkassor vidarebefordra sjukanmälningar, ett arbete, som måste verka tyngande särskilt med hänsyn till att

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 43

tjänstemännen på en och samma arbetsplats beroende på mantalsskrivningsorten kan vara hänförda till olika sjukkassor.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna har de sakkunniga funnit sig icke kunna tillstyrka en lösning av samordningsfrågan efter arbetsgivarinträdeslinjen.

De administrativa svårigheter, som sålunda befunnits vara förknippade med ett arbetsgivarinträde, har synts de sakkunniga till största delen bli eliminerade, om de anställda får lyfta den sjukpenning, vartill de är berättigade och såsom komplement därtill erhåller en sjuklön från myndigheten. Några svårigheter skulle icke uppstå, om den anställde på grund av inkomst av bisysslor in. in. höjts i sjukpenningklass. Arbetsgivaren skulle ej betungas med att stå som mellanhand mellan sjukkassorna och de anställda. Ur sjukkassornas synpunkt skulle, enligt vad de sakkunniga inhämtat från företrädare för dessa, detta system medföra avgjorda fördelar framför övriga alternativ till samordningsfrågans lösning. Såvitt de sakkunniga kunnat finna, skulle svårigheterna, om denna linje väljes, begränsas till beräkningen av sjuklöneavdragens storlek. De sakkunniga har emellertid utfört beräkningar, som enligt deras mening utvisar, att ett lämpligt avvägt sjuklöneavdrag kan konstrueras. Vid prövning av de för- och nackdelar, som är förenade med de två linjer, efter vilka samordningen enligt huvudalternativet kan lösas, har de sakkunniga stannat för att förorda den sist angivna linjen, innebärande att de anställda själva lyfter sin sjukpenning hos sjukkassan.

I fråga om den närmare utformningen av samordningen enligt denna linje anför de sakkunniga.

En direkt motsvarighet kan emellertid därvid icke erhållas till de avdragsfria sjukdagarna i nuvarande lönesystem. I stället har en anknytning till sjukpenningförsäkringens konstruktion måst göras på så sätt, att tjänstemännen i allmänhet få vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då reducerad sjukpenning utgår, än eljest. Avdraget bör enligt de sakkunnigas mening i ett och samma inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om reducerad sjukpenning utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp för dag. Avdragets storlek bör sålunda vara oberoende av om den anställde är gift eller ogift, om han har barn eller icke och utan hänsyn till den kommunala utdebiteringen på den anställdes hemort och den ortsgrupp, efter vilken den anställdes lön utgår in. in. De sakkunniga ha övervägt, huruvida en differentiering av sjukavdraget skulle kunna åstadkommas för de dagar i början av en sjukledighetsperiod, då sjukpenning icke utgår. Enligt sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning för den dag insjuknandet äger rum och två dagar därefter. Dessutom finnas i lagen vissa sammanläggningsregler av innebörd, att sjukperiod, som inträffar inom viss tid efter en föregående sjukperiods slut, icke skall betraktas som ny sjukperiod och därför 'icke medföra att ny karenstid räknas. Skulle den anställde erhålla full lön för de dagar, under vilka sjukpenning icke utgår, måste ur kontrollsynpunkt kontakt för varje sjukledighet äga rum mellan sjukkassan och myndigheten. Genom att sjuktiden i ett aktuellt tall kan komma alt beräknas från olika tidpunkter av sjukkassan och myndigheten skulle det i annat fall kunna inträffa, att full lön och sjukpenning samtidigt utginge, ett förhållande, som enligt de sakkunnigas mening icke får förekomma. Det an­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

förda må belysas med följande exempel. Om en anställd blir sjuk en lördageftermiddag, räknas sjukdagarna i sjukförsäkringslagens mening från och med lördagen och sjukpenning utgår sålunda från och med tisdagen. Sjukledighet från arbetet uttages däremot icke förrän på måndagen. I detta fall blir den reella karenstiden för den anställde sålunda blott en dag. Om den anställde blir sjuk en tisdag eftermiddag, utgår sjukpenning från och med fredagen. I arbetet torde regelmässig sjukledighet behöva uttagas från och med onsdagen, varför den verkliga karenstiden endast blir två dagar. Man kan av denna anledning icke välja den vägen att ge den anställde full lön under de tre första sjukdagarna utan att den anställdes sjukpenningförhållanden under liden undersökas. Delta skulle medföra en betydande administrativ belastning för såväl myndigheterna som sjukkassorna. En sådan differentiering anse sig de sakkunniga icke kunna förorda. Som kompensation för den minskning av nu utgående sjuklöneförmåner, som uppstår på grund av att löneavdraget föreslås vara lika stort under den inom sjukförsäkringen gällande karens tiden som under tid då oreducerad sjukpenning utgår, bör enligt de sakkunnigas mening bättre löneförmåner i princip utgå vid vissa längre sjukledigheter. Den fördelning av sjuklönen, som härigenom skulle erhållas, har synts de sakkunniga tilltalande ur social synpunkt. Enligt 25 § SFL skall för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning. Denna utgår lör dag med belopp, motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenning dock utgöra minst 3 kronor för dag. En lösning av samordningsfrågan på sätt de sakkunniga förordar skulle medföra, att, i fall då tjänsteman är intagen på sjukvårdsanstalt, en viss minskning av de eljest utgående sammanlagda förmånerna skulle inträffa. Minskningen motsvarar skillnaden mellan sjukpenningen och hempenningen med inräknande jämväl av värdet av skattefriheten för desamma. Enligt de sakkunnigas mening finnes goda skäl för en dylik minskning med hänsyn till att den anställde under sjukhusvistelsen, som bekostas av sjukvårdsförsäkringen, inbesparar vissa kostnader. Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning utgå under högst 730 dagar vid varje sjukdom. Därefter blir den sjuke utförsäkrad men kan efter viss tid åter bli berättigad till sjukpenning. Beträffande sjuklöneförmåner till en utförsäkrad tjänsteman uttalar de sakkunniga, att vid tidpunkten för utförsäkringen förutsättningar i allmänhet bör finnas för ett bedömande av huruvida den anställde, om han har en pensionsgrundande tjänst, bör sjukpensioneras. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det starkt ifrågasättas, om icke från denna tidpunkt, därest sjukpensionering icke anses böra äga rum, den anställdes löneförmåner ändock bör motsvara vad som skulle ha utgått till honom, om han blivit sjukpensionerad. Under hänvisning till att denna fråga nära sammanhänger med frågor, som är under bedömande hos 1951 års pensionsutredning, har de sakkunniga emellertid icke ansett sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 45

nu böra föreslå en sådan sjuklön, sedan utförsäkring ägt rum. De sakkunniga anser, att nuvarande A-avdrag tills vidare bör tillämpas under utförsäkringstiden.

I fråga om sjukavdragssystemets konstruktion innebär de sakkunnigas förslag såsom tidigare nämnts, att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom skall vidkännas ett för dag beräknat löneavdrag. Löneavdraget föreslås vara lika stort under den inom sjukförsäkringen gällande karenstiden som under tid, då oreducerad sjukpenning utgår, samt vara något lägre under tid, då sjukpenningen utgår med belopp, som angives i kolumn 9 i den i 22 § SFL intagna tabellen (reducerad sjukpenning). Nuvarande bestämmelser om lön vid sjukdom skall sålunda enligt förslaget upphöra att gälla från och med tidpunkten för sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Löneavdragen kan enligt vad de sakkunniga uttalar upptagas i en tabell, vari för olika inkomstintervall angives de avdrag, som skall göras dels under tid, då reducerad sjukpenning utgår, och dels under annan tid. De sakkunniga framhåller, att såsom avdragstabellen konstrueras erfordras ingen ändring av densamma vid ändring av lönenivån för här ifrågavarande tjänstemannagrupper. Systemet synes vidare bli enkelt att tillämpa.

De förordade riktlinjerna för sjuklönens konstruktion efter sjukförsäkringsreformens genomförande bar, framhåller de sakkunniga, närmast avsett tjänstemän hörande till avdragsgrupp 3. De till avdragsgrupp 2 hänförliga tjänstemännens sjuklöneförmåner är för närvarande i allmänhet bättre än de förmåner, som skulle utgå på grund av sjukförsäkringslagens sjukpenningförsäkring, men sämre än de nu utgående sjuklöneförmånerna till tjänstemän i avdragsgrupp 3. Särskilt bör dock härvid observeras, att sjuklön till tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 är begränsad till en tid av 180 dagar av ett och samma kalenderår. De sakkunniga har övervägt, huruvida för denna grupp särskilda sjuklönebestäinmelser bör skapas. De har emellertid funnit, att ett sådant särskilt system för denna mindre grupp skulle vara ägnat att komplicera sjuklönesystemet i sin helhet. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de av dem skisserade sjuklönebestämmelserna skall tillämpas även å de till avdragsgrupp 2 hänförliga tjänstemännen. Det förutsättes dock, att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 icke skall bli berättigad till sjuklön för tid efter det han blivit utförsäkrad. De sakkunniga uttalar, att de är medvetna om att förslaget kommer att innebära en icke oväsentlig förbättring för de anställda. Vad slutligen angår de tjänstemän, som hänföres till avdragsgrupp 1, bör dessa enligt de sakkunnigas mening icke erhålla några sjuklöneförmåner från myndigheten.

Sjuklönebestämmelsernas utformning beträffande lärare m. fl.

De förordade riktlinjerna för samordningsfrågans lösning har enligt vad de sakkunniga anför utformats närmast med tanke på tjänstemän, som åtnjuter sjuklön enligt huvudbestämmelserna i Saar. I detta reglemente såväl

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

som i andra av staten utfärdade avlöningsreglementen finnes emellertid sjuklönebestämmelser, som avviker från dessa huvudbestämmelser. Sålunda gäller särskilda bestämmelser för dem, som åtnjuter ferier, exempelvis lärare, i det att dessa i allmänhet icke är berättigade till oavkortad lön vid tjänstledighet för sjukdom.

Enligt de sakkunnigas mening bör, när nu ett helt nytt sjuklönesystem skapas, särbestämmelser av den natur, som nyss nämnts, undvikas. De sakkunniga föreslår därför, att de angivna riktlinjerna kommer till tillämpning jämväl för sådana personalgrupper, som nu nämnts. Detta skulle, framhåller de sakkunniga, medföra en icke obetydlig förbättring för lärarpersonalen.

Löneförmåner vid tjänstledighet för olycksfall i arbete och därmed för närvarande

likställd orsak

Enligt YL skall den allmänna sjukförsäkringen under viss tid samordnas med yrkesskadeförsäkringen. Samordningen innebär, såsom förut nämnts, att genom sjukförsäkringen och enligt för denna gällande bestämmelser skall regleras även sjukdomsfall, som föranletts av yrkesskada. Först sedan samordningstiden gått till ända äger arbetstagaren principiellt uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Något konstaterande av huruvida yrkesskada föreligger eller ej blir på grund härav obehövligt i det stora flertalet fall.

Efter att ha erinrat om att enligt de statliga avlöningsbestämmelserna bättre sjuklöneförmåner utgår vid yrkesskador än vid övriga sjukdomar anför de sakkunniga att det, om så skulle ske även i fortsättningen under de första 90 dagarna, skulle bli nödvändigt att för de statsanställdas del alltid fastställa om en sjukdom är att hänföra till yrkesskada eller icke. I så fall skulle de åsyftade fördelarna med samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna komma att neutraliseras för en mycket betydande del av de försäkrade. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå något avsteg från denna samordning för de statsanställdas del.

Vad sålunda förordats i fråga om yrkesskada under samordningstiden har synts de sakkunniga även böra tillämpas vid tjänstledighet för sådan sjukdom, som föranletts av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten ävensom vid i tjänsten ådragen smittsam sjukdom in. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 47

III. Löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller bamsbörd

A. Gällande bestämmelser

Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd är kvinnlig tjänsteman, underkastad av staten utfärdat avlöningsreglemente och tillhörig någon av avdragsgrupperna 2 eller 3, berättigad ati för en tid av högst 120 dagar uppbära lön, tjänsteman tillhörande grupp 2 med B-avdrag och tjänsteman tillhörande grupp 3 med A-avdrag. Rätten att under dylik ledighet bibehålla viss del av lönen är begränsad till att gälla t. o. m. 120 :e dftgen från förlossningen. Tjänsteman, som tillhör avdragsgrupp 1, skall vid tjänstledighet, som här avses, vidkännas C-avdrag.

Utöver stadgandet att lön med A- resp. B-avdrag icke må åtnjutas för sådan tid av ledigheten, som sträcker sig utöver 120 :e dagen från förlossningen, gäller inga särskilda villkor beträffande tjänstledighetens förläggning. Det står tjänstemannen sålunda fritt att helt eller delvis uttaga tjänstledigheten före förlossningen ävensom att uttaga ledigheten i ett sammanhang eller i flera perioder.

Därest kvinnlig tjänsteman insjuknar under tid, för vilken hon beviljats tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, äger hon utbyta den beviljade ledigheten mot sjukledighet. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de fysiologiska besvär, som normalt åtföljer havandeskapet och förlossningen, icke faller under begreppet sjukdom. Att avgöra, huruvida en krämpa, som uppträder under havandeskapet eller efter förlossningen,,skall hänföras till sjukdom eller till ett mera normalt fysiologiskt besvär, är i många fall mycket vanskligt. Myndigheten torde härvidlag följa vad verksläkaren intygat.

För att tjänsteman vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall äga bibehålla viss del av lönen erfordras att havandeskapet styrkes, vilket i regel torde ske genom ett av verksläkaren utfärdat intyg härom. Krav på att behov av ledighet samtidigt skall föreligga finnes ej uppställt.

Det må framhållas att tjänstemännen icke är skyldiga underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd.

B. Lagen om moderskapshjälp

Av de nuvarande samhälleliga hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd kommer moderskapshjälpen och moderskapspenningen att upphöra vid ikraftträdandet av 1954 års lag om moderskapshjälp, under det att mödrahjälpen tills vidare kommer att kvarstå såsom cn behovsprövad hjälpform vid sidan av den generellt utgående nya moderskapshjälpen.

Enligt lagen om moderskapshjälp äger varje kvinna, som är försäkrad enligt SFI-, att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt sistnämnda lag vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapshjälp.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Moderskapshjälpen utgöres dels av ersättning för förlossningsutgifter och dels kontant bidrag, benämnt moderskapspenning.

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt ävensom utgifter för läkarvård, som erfordras vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt.

Moderskapspenningen är uppdelad i ett fast grundbelopp, grundpenning, och ett per dag utgående bidrag, tilläggspenning, samt i förekommande fall barntillägg.

Grundpenning utgår vid enkelbörd med 270 kronor och vid flerbörd med 405 kronor. Av grundpenningen må 135 kronor lyftas förskottsvis, dock tidigast 90 dagar före den beräknade nedkomsten och återstoden efter förlossningen, så snart det konstaterats att rätt därtill föreligger. Av grundpenningens normalbelopp har 135 kronor beräknats utgöra ersättning för anskaffningar och andra merutgifter i anledning av barnsbörden och 135 kronor ersättning för minskad arbetsförmåga under tiden närmast före och efter nedkomsten. Av beloppet vid flerbörd kan ersättningen för anskaffningar in. m. anses utgöra 270 kronor. Det må framhållas, att grundpenningen tillkommer alla barnaföderskor, som är berättigade till moderskapshjälp, och utgår oberoende av om kvinnan avstår från att utföra förvärvsarbete eller ej. Grundpenningen i sin helhet har beloppsmässigt avvägts så, att den motsvarar grundsjukpenningen för 90 dagar. Beträffande grundpenningens konstruktion har socialförsäkringsutredningen anfört följande.

Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsarbetande kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i andra hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring för den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark nedsättning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även om hjälpbehoven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med dem vid sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att kvinnorna under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden -—- i regel har kvar en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva kan lägga hand vid åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta vård om barnen o. s. v. Det synes därför rimligt att för båda kategorierna inrymma det för anskaffningar avsedda beloppet i en grundpenning som motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar.

Till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år, utgår, om barnet är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, barntillägg med 2 kronor för dag från och med förlossningsdagen till och med tionde dagen därefter. Åtnjuter kvinnan fortsatt vård å förlossningsanstalt eller sjukhusvård, är hon så länge denna vård varar berättigad till barntillägg, dock högst under 44 dagar från förlossningsdagen.

Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggspenning utgår med samma belopp för dag, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Då tilläggspenningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 49

avser att i princip ersätta kvinnan för den arbetsinkomst, hon genom barnafödseln går förlustig, gäller såsom villkor för rätt till tilläggspenning att kvinnan, under den tid sådan förmån utgår, avhåller sig från förvärvsarbete. För rätt till tilläggspenning gäller dessutom att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang. Under angivna förutsättningar utgår tilläggspenningen under högst 90 dagar med början tidigast från och med den fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen. Därest kvinna efter förlossningen icke har barnet i sin vård och detta är beroende av annan orsak än sjukdom, utgår tilläggspenning endast till och med tjugosjunde dagen efter förlossningsdagen.

Kvinna, som önskar erhålla tilläggspenning för tid före förlossningen, skall i förväg göra anmälan därom till sjukkassan. I annat fall utgår tillläggspenning från och med förlossningsdagen. Framställning om tilläggspenning skall göras skriftligen till sjukkassan och innehålla en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran om att hon, under de dagar tillläggspenningen avser, icke utför förvärvsarbete. Då det gäller tiden efter tjugosjunde dagen från förlossningen, skall kvinnan även avge försäkran om att hon har barnet i sin vård. Om barnet är intaget på sjukhus men kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av annan, torde detta enligt uttalande i prop. 1954: 144 ej böra medföra att kvinnans rätt till tilläggspenning upphör.

Kungl. Maj :t har bemyndigats att från rätten till moderskapspenning helt eller delvis undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd. I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd, att uppbära moderskapspenning, gäller samma bestämmelser som i fråga om sjukpenning. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att undantaga försäkrade från rätten till moderskapspenning kan utnyttjas oberoende av om motsvarande undantagande göres i fråga om sjukpenning.

I 23 § SFL har intagits bestämmelser, som innehåller regler för det fall att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma att föreligga samtidigt. Bestämmelserna innebär, att grundsjukpenning icke skall utgå för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. För denna tid ersättes kvinnan genom att hon i form av grundpenning erhåller ett belopp motsvarande grundsjukpenningen för 45 dagar, dvs. med (3 X 45 = ) 135 kronor. Förhållandet mellan tilläggspenningen och tilläggssjukpenningen har reglerats på så sätt att tilläggssjukpenning ej utgår för dag, för vilken kvinna äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Rätt till tilläggspenning föreligger såsom förut nämnts från och med förlossningsdagen eller den tidigare dag, från vilken tilläggspenning efter anmälan från kvinnan börjat utgå. Då tilläggspenning skall utgå under 90 dagar i följd, kan kvinna, som börjat lyfta tilläggspenning,

4 Dihang till riksdagens protokoll /954. I sund. .Yr 217

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

icke medgivas utbyte av tilläggspenning mot tilläggssjukpenning. Samordningsreglernas verkan torde belysas av följande exempel.

En kvinna insjuknar 40 dagar före den beräknade nedkomsten och är sjuk till och med sextionde dagen efter nedkomsten. Om hon börjat lyfta tilläggspenning på fyrtiofemte dagen före nedkomsten, erhåller hon 1) 135 kronor av grundpenningen, vilket belopp hon kan uttaga tidigast på nittionde dagen före den beräknade nedkomsten samt därutöver 2) för de 5 första dagarna: tilläggspenning, 3) för de följande 40 dagarna: grundsjukpenning (för 37 dagar) -f- tilläggspenning, 4) för förlossningsdagen och därpå följande 44 dagar: grundpenning med 135 kronor + tilläggspenning, 5) för de följande 16 dagarna grundsjukpenning -j- tilläggssjukpenning. Därutöver kan kvinnan erhålla barntillägg enligt lagen om moderskapshjälp eller enligt SFL.

De förmåner, som utgår enligt lagen om moderskapshjälp, är skattefria.

Moderskapshjälpen finansieras på så sätt alt ersättning för förlossningsutgifter bestrides genom sjukvårdsförsäkringen, grundpenning genom försäkringen för grundsjukpenningen och tilläggspenning genom den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Statsbidrag avseende ersättning för förlossningsutgilter och grundpenning ävensom barntillägg utgår efter samma grunder, som gäller för sjukförsäkringen, dvs. med 50 procent av kostnaderna, såvitt angår läkarvård, resor till och från förlossningsanstalt samt grundpenning och 75 procent av kostnaderna för barntillägg. Till tilläggspenning utgår arbetsgivarbidrag i samma omfattning som till tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har med anledning härav fastställts till 1,14 procent av de lönesummor — avseende manliga anställda såväl som kvinnliga •—• som enligt SFL skall ligga till grund för arbetsgivarbidragets bestämmande.

C. Sjuklönesakkunnigas förslag

Sjuklönesakkunniga har i sin promemoria till behandling upptagit de konsekvenser, som skulle uppstå, om ett undantagande av de statsanställda m. fl. från rätten till moderskapspenning icke skulle ske, och konstaterar, att de kvinnliga statstjänstemännen vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd i så fall skulle efter sjukförsäkringsreformens genomförande komma att åtnjuta förmåner, vilka väsentligt skulle överstiga nu utgående löneförmåner. I den mån moderskapspenningen är avsedd att ersätta den förlust, som den kvinnliga tjänstemannen lider på grund av minskad arbetsförmåga, har den ett med nu utgående löneförmåner ensartat syfte. Då dubbelkompensation för denna förlust enligt de sakkunnigas mening icke bör ifrågakomma, måste antingen tjänstemännen helt eller delvis undantagas från rätten till moderskapspenningen eller också vidkännas minskning i sina löneförmåner. Beträffande frågan vilken av dessa båda linjer, som bör väljas för den sålunda erforderliga samordningen av förmånerna, framhåller de sakkunniga att moderskapshjälpen utgår såsom obligatorisk förmån på grund av den allmänna sjukförsäkringen och erin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 51

rar i samband härmed om att de i sitt betänkande den 24 mars 1954 förordat en samordning mellan nu enligt avlöningsreglementena utgående sjuklöneförmåner och förmånerna från den allmänna sjukförsäkringen enligt den sist angivna linjen. Med hänsyn härtill har det för de sakkunniga framstått som naturligt, att denna linje även väljes i fråga om samordningen mellan löneförmånerna vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd och den på grund av den obligatoriska försäkringen utgående moderskapshjälpen. De sakkunniga förordar därför, att samordningsfrågan i princip löses efter liknande riktlinjer som de som förordats i sjuklönefrågan. En lösning enligt dessa linjer innebär, att tjänstemannen lyfter moderskapspenningen hos sjukkassan och att myndigheten såsom komplement härtill utger viss lön.

Vad beträffar den närmare utformningen av de regler, enligt vilka samordningen bör ske, och avvägningen av de löneförmåner, som bör utgå under ledigheten, erinrar de sakkunniga om att kvinnlig tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3 är ,berättigad att vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd bibehålla viss del av lönen under 120 dagar; dock högst till och med 120 :e dagen från förlossningen. De sakkunniga, som icke ifrågasätter någon ändring vare sig ifråga om denna tidsperiod eller det avdrag, som enligt nu gällande bestämmelser skall tillämpas vid ledighet av här ifrågavarande slag, föreslår, att tjänstemannen utöver nu utgående avdrag skall vidkännas ytterligare löneavdrag med ett sammanlagt belopp motsvarande värdet av den del av grundpenningen, 135 kronor, som utgör ersättning för minskad arbetsförmåga, och tilläggspenningen för 90 dagar. Någon minskning av avlöningsförmånerna för den del av grundpenningen, 135 kronor (vid flerbörd 270 kronor), som schematiskt beräknats utgöra täckning för anskaffningskostnader m. m. i sammanhang med barnsbörd, anser de sakkunniga sålunda icke böra äga rum. Denna del av grundpenningen har synts de sakkunniga utgöra en social förmån av speciell natur. Vid beräknandet av värdet av förmånerna enligt moderskapshjälpslagen bör enligt de sakkunnigas mening för enkelhetens skull även bortses från att barntillägg med 2 kronor för dag under i allmänhet 10 dagar utgives till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under 10 år. Beräknandet av avdraget anses i övrigt böra ske enligt i huvudsak samma grunder som föreslagits i fråga om sjukpenningavdraget. I likhet med vad som gäller för beräknandet av detta avdrag föreslås sålunda, att hänsyn även skall tagas till den skattefrihet, som gäller för moderskapspenningen. Under framhållande av att de tjänstemän det här är fråga om till alldeles övervägande del är sambeskattade förordar de sakkunniga, att avdragsbeloppet i detta fall beräknas med beaktande av den marginalskatt, som gäller för sambeskattade.

Den tid, varunder förmånerna enligt moderskapslijälpslagen utgår, kommer icke alltid att infalla under tid, då tjänsteman samtidigt åtnjuter lön enligt avlöningsbestämmelserna. Beträffande frågan hur det på grund av moderskapspenningens utgående erforderliga avdragsbeloppet i anledning

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

härav skall fördelas på de 120 dagar, varunder ledighet för havandeskap eller barnsbörd enligt avlöningsbestämmelserna högst må åtnjutas, uttalar de sakkunniga, att de i första hand undersökt, huruvida avdragsbeloppet bör fördelas med lika belopp för dag under hela nyssnämnda tidsperiod. Fördelen med en sådan anordning skulle, framhåller de sakkunniga, uppenbarligen ligga däri, att redogöraren i de allra flesta fall skulle kunna tillämpa samma avdrag under hela ledighetsperioden. De sakkunniga har emellertid funnit, att vid en lösning enligt denna linje betydande administrativa olägenheter skulle uppkomma i det fall utbyte av havandeskapsledighet mot sjukledighet sker. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden har de sakkunniga ansett en fördelning av avdragsbeloppet över hela ledighetsperioden icke lämplig.

De sakkunniga har därefter övervägt, huruvida det framräknade totala avdragsbeloppet bör fördelas med lika belopp för dag, då tilläggspenning utgår (alternativ I), eller under de första 90 dagarna av den tidsperiod om 120 dagar, varunder tjänstledighet med A- resp. B-avdrag må åtnjutas (alternativ II). Beträffande alternativ I anför de sakkunniga.

Då något formellt hinder att helt eller delvis uttaga ledigheten före den beräknade tidpunkten för nedkomsten icke föreligger, kan vid en anknytning av avdraget till de dagar, då tilläggspenning utgår, den situationen uppkomma, att kvinnan under dagar, då hon är berättigad till tilläggspenning, redan uttagit 120 dagars ledighet med A- resp. B-avdrag och därför får vidkännas C-avdrag. Vissa ojämnheter kunna därvid uppkomma försåvitt icke en reglering av förmånerna i efterhand äger rum. En sådan reglering skulle i allmänhet innebära att tjänstemannen till myndigheten i efterhand finge inbetala vad hon lyft för mycket i lön på grund av att det särskilda avdraget icke eller endast delvis verkställts.

De av de sakkunniga påtalade ojämnheterna vid en lösning enligt alternativ I skulle enligt vad de sakkunniga framhåller icke uppkomma, därest det totala avdragsbeloppet fördelas med lika belopp per dag under de första 90 dagarna av havandeskapsledigheten (alternativ II) och tjänstemannen uppbär tilläggspenning för hela den 90-dagarsperiod, under vilken rätt härtill föreligger, något som väl regelmässigt kommer att ske. Avdragsbeloppets uttagande kan emellertid komma att i tiden icke alltid sammanfalla med den tid, under vilken tilläggspenning i verkligheten uppbäres. I de fall tjänstemannen icke är berättigad uppbära tilläggspenning för 90 dagar, antingen på den grund att hon inträder i tjänst före utgången av den tid, för vilken hon eljest äger åtnjuta förmånen, eller därför att hon efter tjugosjunde dagen från och med förlossningen icke har barnet i sin vård, och hon dessförinnan haft ledighet för havandeskap eller barnsbörd under flera dagar än vad hon åtnjutit tilläggspenning för, kommer hon, om alternativ II väljes, på grund av avdragets konstruktion att under ledigheten få vidkännas för stort avdrag. För sådana sannolikt icke ofta förekommande fall finner de sakkunniga det skäligt att återbäring äger rum av det avdragsbelopp, tjänstemannen fått vidkännas för mycket, sedan hon genom intyg styrkt, för vilka dagar tilläggspenning utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 53

Vid valet mellan de båda alternativen har de sakkunniga funnit övervägande skäl tala för alternativ II.

De sakkunniga övergår därefter till att diskutera vissa speciella fall, som kan uppstå vid en samordning i enlighet med alternativ II och beträffande vilka de sakkunniga övervägt, huruvida särskilda föreskrifter bör meddelas.

De sakkunniga framhåller, att fall kan uppkomma, då en kvinnlig tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 eller i undantagsfall avdragsgrupp 3 under ledighet för havandeskap eller barnsbörd icke blir berättigad till tillläggspenning på den grund att hon under 270 dagar omedelbart före nedkomsten icke haft en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kronor. Då avdraget för moderskapspenning enligt vad de sakkunniga föreslagit bör konstrueras med utgångspunkt bl. a. från att kvinnan är berättigad uppbära tilläggspenning för 90 dagar, blir avdraget för stort, i de fall tilläggspenning icke utgår. De sakkunniga har emellertid icke funnit det påkallat, att för de säkerligen mycket få fall det här kan bli fråga om föreslå införandet av ett särskilt avdrag, konstruerat med utgångspunkt från att endast grundpenning utgår. Den försämring, som härigenom skulle uppstå för en del av de kvinnliga tjänstemännen med 6 men ej 9 månaders anställning, anser de sakkunniga vara sådan, att den utan vidare motväges av de väsentliga fördelar för tjänstemännen, som de sakkunnigas förslag i övrigt innebär.

Ett annat fall av sammanträffande förmåner uppstår, om kvinnan insjuknar under tid, då hon åtnjuter tjänstledighet för havandeskap och under sjukledigheten uppbär grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning eller båda dessa förmåner samtidigt. De sakkunniga erinrar om att enligt de i SFL intagna samordningsreglerna grundsjukpenningen under en period av 45 dagar räknat från och med förlossningsdagen skall anses avlöst av grundpenningen samt att tilläggssjukpenning ej utgår för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning, Föreligger under havandeskapslediglieten sjukdomstillstånd före eller efter den tidsperiod kvinnan är berättigad till tilläggspenning och uppbär hon i anledning av sjukdomen såväl grundsjukpenning som tilläggssjukpenning, erhåller hon enligt vad de sakkunniga uttalar under havandeskapsledigheten försäkringsförmåner, som sammanlagt betydligt kan överstiga dem som ligger till grund för avdragets konstruktion. För att kvinnan i sådant fall icke skall erhålla bättre förmåner än de sakkunniga velat uppnå vid den föreslagna samordningen, bör enligt de sakkunnigas mening föreskrifter utfärdas av innebörd att, om kvinna under beviljad ledighet för havandeskap eller barnsbörd uppbär tilläggssjukpenning, den beviljade ledigheten skall utbytas mot sjukledighet och sjukpenningavdrag tillämpas.

Föreligger sjukdomstillstånd under tid kvinnan är berättigad till tilläggspenning och uppbär hon i anledning därav grundsjukpenning, erhåller hon enligt vad de sakkunniga framhåller utöver de förmåner — 135 kronor av grundpenningen jämte 90 X tilläggspenningen —- varpå havandeskaps-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

avdraget konstruerats ett belopp motsvarande grundsjukpenningen X det antal dagar, för vilka denna utgår. Detta belopp har av de sakkunniga beräknats maximalt kunna uppgå till /3 X (90 — 45) =/ 135 kronor. För att eliminera denna vinst skulle särskilda avdragsregler behöva utformas, vilket i hög grad skulle komplicera samordningsbestämmelserna. De sakkunniga föreslår därför, att i dylika fall någon reglering icke verkställes.

I de fall sjukdomstillstånd föreligger under tid, då tilläggspenning utgår, och tjänstemannen önskar utbyta havandeslcapsledigheten mot sjukledighet, anser de sakkunniga att detta liksom nu bör få ske och sjukpenningavdrag i stället för havandeskapsavdrag tillämpas. För att den kvinnliga tjänstemannen i dylikt fall icke skall komma i sämre läge än om sjukdom ej inträffat, har de sakkunniga funnit, att hon för det antal dagar, varmed havandeskapsledigheten förlänges, måste befrias från havandeskapsavdrag, trots att hon icke fått vidkännas sådant avdrag under sammanlagt 90 dagar.

De sakkunniga har slutligen framhållit, att tjänstemännen icke är skyldiga att underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd. För att undvika den dubbla lönekompensation, som skulle uppkomma, därest tjänsteman vid dylik ledighet skulle bli berättigad uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag som moderskapspenning, bör enligt de sakkunnigas mening för sådana tjänstemän, som icke vill underkasta sig ändring i nu gällande bestämmelser, ett personligt undantagande från rätten till moderskapspenning ske. Med hänsyn till de fördelar, som en övergång till de föreslagna nya lönebestämmelserna innebär för de anställda, kan antalet tjänstemän, som önskar kvarstå på de gamla bestämmelserna, förväntas bli obetydligt.

IV. Sjukvårdsförmåner

A. Gällande bestämmelser

Grundläggande bestämmelser i Saar

De i 3 avd. 7 kap. Saar meddelade bestämmelserna om sjukvård äger i huvudsak tillämpning på tjänstemän tillhörande de i reglementet angivna avdragsgrupperna 2 och 3. Dessa tjänstemän erhåller — enligt vad som i sjukvårdskapitlet närmare föreskrives eller av Kungl. Maj :t för särskilt fall bestämmes —- vid sjukdom på statens bekostnad vissa förmåner i fråga om läkarvård, specialistvård och tand läkarvård, läkarintyg, sjukhusvård, läkemedel, bad och massage m. m. samt sjukresor och sjuktransporter. Vid skada till följd av olycksfall i tjänsten och därmed i ersättningshänseende jämställda fall erhåller de även vissa särskilda hjälpmedel.

Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 1, dvs. aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader, åtnjuter enligt sjukvårds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 55

bestämmelserna i Saar endast vissa förmåner i fråga om läkarvård och läkarintyg.

Sjukvårdsbestämmelserna äger inte tillämpning på arvodesanställda tjänstemän. Deras avlöningsförmåner, häri inräknade sociala förmåner, bestämmes av vederbörande myndighet om inte Kungl. Maj :t beslutat härom (52 § Saar).

Från sjukvårdsbestämmelserna gäller generella undantag i två hänseenden. Det ena av dessa undantag avser det fall att tjänsteman under mer än 14 dagar i följd åtnjuter tjänstledighet med C-avdrag av annan anledning än för offentligt uppdrag. I sådant fall skall han för tiden därefter avstå från sjukvårdsförmånerna; han kan dock av vederbörande myndighet tillåtas behålla förmånerna under högst 3 månader. Det andra undantaget avser tjänstgöring med stationering utomlands. Vid sådan tjänstgöring skall i fråga om rätt till sjukvård gälla vad som särskilt stadgas därom.

Beträffande vissa grupper av tjänstemän innefattar bestämmelserna i Saar särskilda regler om sjukvårdsförmåner.

Sjukvårdsbestämmelserna tillhör, liksom sjuklönebestämmelserna, de stadganden i Saar beträffande vilka tjänsteman är skyldig att underkasta sig ändring.

Verks- och tjänsteläkare

De enligt bestämmelserna i Saar utgående sjukvårdsförmånerna är i huvudsak anknutna till en för ändamålet särskilt inrättad verksläkarinstitution. Reglementets bestämmelser om verksläkare innebär i huvudsak, att erforderlig läkarvård som bekostas av statsmedel i allmänhet skall ombesörjas av sådan läkare, vilken också har att utfärda eller attestera läkarintyg som i tjänsten åberopas. Beträffande den sjukvård, som inte utgöres av läkarvård meddelad av verksläkaren, gäller i allmänhet att utbetalning av ersättning härför är beroende av hänvisning, godkännande eller attestering av verksläkaren.

Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t. Sådan instruktion har meddelats genom kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 424) angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen. Denna kungörelse, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, har enligt uttalanden i förarbetena ansetts ha provisorisk karaktär. I organisatoriskt avseende gäller enligt denna kungörelse i huvudsak följande.

Verksläkare vid myndighet tillhörande den allmänna civilförvaltningen utses i regel av medicinalstyrelsen. För verksläkaruppdragen anlitas dels provinsialläkare och extra provinsialläkare, för vilka gäller generellt förordnande, dels särskilt förordnade verksläkare (framför allt i de större städerna).

Vid statlig anstalt, där läkare finns anställd för sjukvårdande uppgifter i fråga om på anstalten intagna, meddelas förordnande för sådan läkare att vara verksläkare för anstaltens personal av anstaltens styrelse

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

eller direktion. Vid åtskilliga sådana anstalter, huvudsakligen sinnessjukhus, anlitas emellertid numera utanför anstalten verksamma läkare som verksläkare. På karolinska sjukhusets stat finns upptagen en tjänst som personalläkare i lönegrad Ce 29 med uppgift att ombesörja sjukvården för personalen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Denne läkare, som således är avsedd endast för personalsjukvården vid de båda sjukhusen, är i avseende på arbetsuppgifterna att betrakta som verksläkare. De organisatoriska föreskrifterna i verksläkarkungörelsen äger inte tilllämpning på verksläkarna vid de affärsdrivande verken. Dessa läkare utses i regel av verken själva. Vid vissa försvarets förband och institutioner finns tjänsteläkare med motsvarande uppgifter som verksläkare. Kungl. Maj:t har genom brev den 30 juni 1953 (TL A nr 52) meddelat provisoriska bestämmelser angående tjänste- och verksläkare vid försvaret. Bestämmelserna innebär i organisatoriskt avseende bl. a. följande. Vid garnisonssjukhus fullgöres nu avsedd läkarverksamhet, efter förordnande av sjukhusets förvaltningsmyndighet, av någon där anställd läkare i egenskap av tjänsteläkare. Vid förband eller institution där läkare eljest finns anställd för sjukvårdande uppgifter handhaves verksamheten av sådan läkare i egenskap av tjänsteläkare. Vid vissa smärre förband och institutioner hänvisas personalen till sådan tjänsteläkare som nyss nämnts. I övriga fall — bl. a. vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter — förordnas verksläkare av försvarets sjukvårdsstyrelse. Saar underkastade tjänstemän vid de högre kommunala skolorna m. fl. statsunderstödda läroanstalter äger för läkarvård på statens bekostnad vända sig till olika statliga och kommunala tjänsteläkare. Härtill återkommer jag i det följande. Om man bortser från nyss nämnda anordning beträffande viss lärarpersonal förutsätter bestämmelserna i Saar som allmän regel, att varje tjänsteman hänvisas till viss verks- eller tjänsteläkare. Någon möjlighet till val mellan olika sådana läkare föreligger alltså i princip inte. I de fall då för viss myndighets personal på samma ort anlitas mer än verksläkare, finns dock självfallet viss möjlighet för myndigheten att vid fördelningen av personalen mellan läkarna ta hänsyn till enskild tjänstemans önskemål om val av läkare. I verksläkarkungörelsen finns dessutom föreskrift meddelad att, där så med hänsyn till belägenheten av tjänstemans bostad befinnes ändamålsenligt eller eljest av omständigheterna påkallat, verksstyrelsen kan hänvisa tjänsteman till annan verksläkare än den av myndigheten regelmässigt anlitade. Beträffande verksläkarnas arvoden torde här få anföras följande. Tjänsteman äger kostnadsfritt anlita verksläkaren, vilken för fullgörandet av sina åligganden åtnjuter ersättning dels per prestation enligt provinsialläkartaxan in. m., dels med särskilda arvoden per hänvisad tjänsteman och år. Verksläkare vid statlig anstalt som i det föregående nämnts

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 57

erhåller — utöver lönen i sin tjänst vid anstalten — ersättning (enligt provinsialläkartaxan) endast för läkarvård vid besök i tjänstemannens bostad. Sådan anstaltsverksläkare fullgör således verksläkarbestyren väsentligen såsom tjänsteåliggande.

I fråga om de militära tjänsteläkarnas arvoden för nu avsedd läkarverksamhet gäller sammanfattningsvis följande.

Tjänsteläkare vid garnisonssjukhus uppbär ersättning enligt samma grunder som enligt vad nyss sagts gäller för vissa anstaltsverksläkare. Övriga tjänsteläkare ersättes — utöver lönen i vederbörande befattning — dels (enligt provinsialläkartaxan) för läkarvård som meddelas militär eller civil-militär tjänsteman i dennes bostad eller läkarens privata mottagningslokal, dels för fullgörandet av tjänsteläkarbestyren i vad avser civil personal enligt huvudsakligen samma grunder som gäller för verksläkare. Detta innebär bl. a. att tjänsteläkarbestyren för den militära och civilmilitära personalen av nyssnämnda läkare i allt väsentligt fullgöres såsom tjänsteåliggande.

Läkarvård

Bestämmelserna om läkarvård genom verksläkare innebär, att tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av läkarvård. Denna förmån åtnjutes som tidigare antytts även av tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1.

I vissa fall äger tjänsteman rätt till kostnadsfri läkarvård genom annan än verksläkare. I fall då det för ställande av diagnos erfordras röntgeneller annan undersökning, som inte lämpligen kan utföras av verksläkaren, gäller sålunda att även kostnaden för sådan undersökning bestrides av statsmedel. Dessutom gäller, att kostnader för erforderlig läkarvård och för undersökning som nyss sagts får bestridas av statsmedel även i fall, då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan anlita verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård denne inte hinner anlitas; i dessa fall bör tjänstemannen i första rummet vända sig till annan av staten eller kommunen anställd läkare. Förstnämnda förmån beträffande läkarundersökning gäller även för tjänsteman i avdragsgrupp 1. Någon utbetalning av ersättning får ej ske förrän verksläkaren attesterat räkning för här avsedd undersökning resp. läkarvård.

Specialistvård

Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling av vissa sjukdomsformer, skall bestridas vid olycksfall i tjänsten o. d. och vid fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig och verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller också godkänt valet av specialist. Räkning

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

på kostnad för rådfrågning eller behandling av specialist skall vara attesterad av verksläkaren innan ersättningen utbetalas.

Utan hinder av nämnda allmänna stadgande skall dock specialistvård, som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel. Närmare föreskrifter härom, som i viss mån utvidgar bestämmelsens tillämpning, finns meddelade i TB Saar. Sålunda stadgas, att kostnad för vård, som meddelas på sådan öppen mottagning vid allmänt sjukhus som ej är poliklinik i egentlig mening, får av statsmedel bestridas i Göteborg intill det belopp, som skulle ha utgått om vården meddelats på poliklinik i egentlig mening i staden, och i övriga delar av landet intill det belopp, som skulle ha utgått om vården meddelats på poliklinik vid karolinska sjukhuset, dock inte i något fall med lägre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den verkliga vårdkostnaden.

Erfordras i samband med specialistvård för ställande av diagnos röntgeneller annan undersökning, skall kostnaden för sådan undersökning helt bestridas av statsmedel.

Tandläkarvård

Ersättning för tandvård utgår enligt Saar vid olycksfall i tjänsten o. d. och i övrigt om vården avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom, som står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd. Kostnaderna ersättes liksom vid annan specialistvård vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till tre fjärdedelar. Erforderlig röntgen- eller annan undersökning för ställande av diagnos bekostas likväl helt av statsmedel. En förutsättning för erhållande av ersättning för tandvård är även att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sådan vård nödvändig samt att verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt valet av tandläkare. Räkning på kostnad för rådfrågning eller behandling av tandläkare skall vara attesterad av verksläkaren, innan ersättningen utbetalas.

Ersättning för läkares resa

Vid tillämpningen av Saars sjukvårdsbestämmelser bekostar statsverket verksläkares resa för besök hos den sjuke enligt i allmänna resereglementet stadgade grunder. Även resa, som företages av annan läkare som tjänstemannen ägt anlita, kan bekostas av statsmedel.

Läkarintyg

Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av läkarintyg, som i tjänsten erfordras rörande hans hälsotillstånd. Vad nu sagts gäller även tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1.

Kostnad för dylikt läkarintyg får bestridas av statsmedel även i de fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 59

då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan anlita verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård läkaren inte hinner anlitas.

Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat eller attesterat av verksläkaren.

Sjukhusvård

De i Saar meddelade bestämmelserna om sjukhusvård innebär i huvudsak, att kostnaden för vård på allmän sal vid allmänt sjukhus ersättes till hälften av statsmedel; dock svarar statsverket helt för kostnaden för sjukhusvård, som föranletts av olycksfall i tjänsten o. d. eller som avser fall av tuberkulos. En förutsättning för erhållande av ersättning är att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig.

Om verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren anser, att den sjukes tillstånd kräver vård i halvenskilt rum eller, vid brist därpå, i enskilt rum, får dock av statsmedel bestridas den del av vårdkostnaden som överskjuter halva avgiften för vård på allmän sal eller, där fråga är om olycksfall i tjänsten eller tuberkulos, hela vårdkostnaden. Här angivna ersättningsgrunder får även tillämpas, om vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda förhållanden — varmed i första hand torde åsyftas fall då tjänstemannen under sjukhusvistelsen kan ägna sig åt tjänstegöromål — finner vård i halvenskilt (enskilt) rum erforderlig. I fall varom här är fråga kan bidrag av statsmedel även utgå till arvode, som tjänstemannen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag till dylikt arvode får icke överstiga lägsta tillämpliga belopp enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Sistnämnda begränsning gäller ej vid tjänsteolycksfall eller tuberkulos. 1 sådana fall får bidraget dock icke överstiga i den rådgivande taxan angivet maximibelopp.

Vidare må enligt Saar kostnader för vård på enskild sjukvårdsanstalt bestridas av statsmedel intill det belopp, som skulle ha utgått i ersättning vid vård på allmänt sjukhus. Vid olycksfall i tjänsten kan dock ersättning med högre belopp medges.

Enligt Saar skall med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II:s jubileumsfond tillhörigt sanatorium samt kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Vid tillämpningen av Saar anses såsom »enskild sjukvårdsanstalt» endast av medicinalstyrelsen godkänd sjukvårdsanstalt.

Läkemedel

Enligt Saar betalar staten kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits av verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, eller av specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat enligt bestämmelser­

60 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

na i reglementet. En särskild förutsättning för att ersättning skall utgå är regelmässigt att verksläkaren attesterar räkning på läkemedel som föreskrivits av annan läkare.

Bad och massage in. in.

Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft m. m. bekostas enligt Saar vid olycksfall i tjänsten o. d. helt och eljest till hälften av statsmedel. En förutsättning för erhållande av sådan förmån är att behandlingen av verksläkaren ordinerats som nödvändig för botande av viss angiven sjukdom. Dessutom gäller att konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra dylika hjälpmedel, som tjänsteman nödgas anlita till följd av tjänsteolycksfall, bekostas av statsmedel. Slutligen skall i de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna vaccination mot epidemisk sjukdom, kostnaden härför gäldas av statsmedel.

Sjukresor och sjuktransporter Enligt Saar må, i den mån så prövas skäligt, av statsmedel bestridas kostnad för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning, under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare förklarat resan eller förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga behandling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas skälig kostnad för resa, som tjänsteman nödgats företa för erhållande av specialistvård och, där fråga är om olycksfall i tjänsten o. d., för erhållande av behandling med bad och massage m. m. ävensom för anskaffande av proteser m. m. Även skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall då denne icke utan våda kan flyttas må kunna ersättas av statsmedel.

Vård vid olycksfall i tjänsten o. d. enligt Saar och olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår sammanfattningsvis att tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3 vid olycksfall i tjänsten åtnjuter följande förmåner enligt Saar. I fråga om läkarvård, läkarintyg och läkemedel gäller detsamma som vid sjukdom i allmänhet, dvs. att förmånerna erhålles helt kostnadsfritt. Dessutom utgår — till skillnad från vad som gäller vid vanlig sjukdom — i princip hel ersättning även för specialistvård, tandläkarvård och vårdavgift vid vård på allmän sal vid allmänt sjukhus samt för behandling med bad, massage m. m. Om på grund av medicinska eller andra skäl vård på allmänt sjukhus meddelas i halvenskilt rum eller, vid bristande tillgång därpå, i enskilt rum, ersättes även sådan vård helt, och högre honorarsbelopp än den rådgivande taxans minimibelopp kan därvid beräknas, dock högst

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 61

taxans maximibelopp. För vård på enskild sjukvårdsanstalt kan enligt vederbörande myndighets beprövande högre ersättning medges än som eljest utgår. Vid olycksfall i tjänsten skall — till skillnad från vad som gäller beträffande andra sjukdomsfall — konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra dylika hjälpmedel bekostas av statsmedel. I fråga om sjukresor gäller detsamma som vid annan sjukdom, dock utgår vid olycksfall i tjänsten reseersättning i vissa fall då ersättning eljest ej utges.

Av 41 § 2 mom. jämfört med 28 § I punkt 6 a) Saar framgår att nu angivna grunder för beräknande av sjukvårdsersättning skall tillämpas även vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som förorsakats av våld eller misshandel för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten, ävensom vid i tjänsten ådragna yrkessjukdomar, vissa epidemiska och epizootiska sjukdomar samt vissa under tjänstgöring utomlands ådragna klimatsjukdomar m. m.

Beträffande tjänstemän i avdragsgrupp 1 innehåller Saar inte några särskilda bestämmelser om sjukvårdsförmåner vid tjänsteolycksfall. Dessa tjänstemän åtnjuter alltså enligt bestämmelserna i Saar vid tjänstolycksfall endast de förmåner i fråga om läkarvård och läkarintyg som de är berättigade till vid sjukdom i allmänhet.

Vad härefter angår gällande förmåner enligt nuvarande lagar om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar torde här få anföras följande. Dessa lagar omfattar — såsom närmare utvecklats i samband med redogörelsen för gällande sjuklöneförmåner — i princip också de statsanställda. Kungl. Maj:t äger från tillämpningen av dessa lagar undantaga sådana arbetstagare hos staten och kommun som på grund av sin anställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar försäkringsförmånerna enligt dessa lagar. På grund härav har viss personal vid törsvarsväsendet hänförts under militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats att, då statsanställd skådats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma. I kungörelsen regleras vidare frågan om den anslagsmässiga täckningen av de utgifter som utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen. Eftersom bestämmelserna i Saar för tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3 regelmässigt är minst lika fördelaktiga för en yrkesskadad som bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och lagen om försäkring för yrkessjukdomar, regleras så gott som undantagslöst ersättningen vid yrkesskada, som drabbat en statstjänsteman i någon av dessa avdragsgrupper, i enlighet med bestämmelserna i Saar. Motsvarande gäller även beträffande fast anställt manskap som är underkastat militärersättningsförordningen; så länge sådant manskap är kvar i tjänst regleras sjukvårdsförmånerna regelmässigt enligt bestämmelserna i Saar. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 —■ vilkas sjukvårdsförmåner enligt Saar som nyss nämnts är av begränsad om­

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

fattning — erhåller däremot vård vid yrkesskada huvudsakligen enligt lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän enligt Saar

Justitieråd, regeringsråd och landshövding (överståthållaren), vilka enligt vad tidigare anförts är undantagna från bestämmelserna om sjuklöneavdrag, är i konsekvens härmed undantagna även från reglementets bestämmelser om sjukvårdsförmåner.

För kontraktsanställl manskap m. fl. vid försvaret gäller vissa särbestämmelser. Sålunda stadgas, att innehavare av beställning med lönegradsbeteckningen Mha — kontraktsanställda meniga, vicekorpraler och korpraler med vederlikar — enligt samma grunder som gäller statstjänstemän i allmänhet är berättigade att kostnadsfritt erhålla läkarvård, läkarintyg och läkemedel samt sjukresor. Vården ombesörjes i regel av sådan vid vederbörande förband eller institution anställd tjänsteläkare som tidigare nämnts. I fråga om specialistvård, sjukhusvård samt behandling med bad, massage in. in. är de kontraktsanställda beställningshavarna — till skillnad från statstjänstemän i allmänhet — berättigade till full ersättning oavsett sjukdomens art. Därjämte kan kostnader för tandvård ersättas i vidare mån än som är medgivet i fråga om tjänstemän i allmänhet. Härom har närmare föreskrifter meddelats genom Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1945 (TL A nr 55) om provisoriska bestämmelser angående försvarets tandvård i fredstid.

I fråga om beställningshavare med lönegradsbeteckning Mha ävensom beträffande beställningshavare i lönegrad Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt för fältflygare i lönegrad Me 14 eller Me 16 gäller, att rätten till fri sjukvård, om beställningshavaren vid anställningens upphörande är i behov därav, må behållas så länge sjukdomen kvarstår, dock högst ett år efter anställningens upphörande. Kostnad för sjukvård under tid varom här är fråga ersättes, även till den del den avser specialistvård, sjukhusvård och behandling med bad, massage m. m., helt av statsmedel; vissa av de ifrågavarande beställningshavarna åtnjuter således i dylika fall efter anställningens upphörande sjukvårdsförmåner i vidare mån än under anställningstiden. Vad som i förevarande hänseende stadgats i fråga om beställningshavare i lönegrad Mg 10, Me 10 och Me 11 skall enligt Kungl. Maj:ts brev den 6 februari och den 5 juni 1953 (TL A nr 21 och TS A nr 50) äga motsvarande tilllämpning på instruktörsaspirant vid armén och kustartilleriet samt furirsaspirant vid flottan (lönegrad Mf 7 och Mf 8).

Med stöd av särskild bestämmelse i Saar har i TB Saar meddelats vissa föreskrifter rörande sjukvård under sjötjänstgöring vid försvaret. Sålunda stadgas, att den som insjuknar under sjötjänstgöring skall, utöver de i allmänhet utgående sjukvårdsförmånerna, åtnjuta rätt till kostnadsfri vård på fartygets sjukavdelning (sjukhytt) eller på sjukvårdsfartyg samt att vid allvarligt sjukdomsfall läkare från land får tillkallas utan särskild kostnad

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 63

för den sjuke. Vidare gäller, att den som insjuknar under expedition i utländska farvatten och erhåller erforderlig specialistvård utomlands utan att avpollettering äger rum skall erhålla denna ATård kostnadsfritt. Blir vederbörande avpolletterad till sjukhus utomlands, kan fartygschefen efter vederbörande läkares hörande föreskriva, att kostnadsfri sjukhusvård skall beredas den sjuke.

De bestämmelser i Saar, som reglerar sjukvårdsförmånerna åt lärarpersonal vid det statsunderstödda undervisningsväsendet, dvs. de högre kommunala skolorna, de statsunderstödda privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå samt sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna, innebär vissa avvikelser från de för statstjänstemännen gällande sjukvårdsbestämmelserna. Sjukvårdsförmånerna är sålunda såsom tidigare berörts icke anknutna till den för statstjänstemännen inrättade verksläkarinstitutionen. I stället har de befattningshavare varom här är fråga alt vid behov av sjukvård vända sig till tjänsteläkare. Härmed avses läkare anställd av staten eller av kommun i öppen sjukvård, skolläkare eller läkare på poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombesörjer läkarvård på tjänstemannens stationeringsort, eller, om tillgång till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare på närmaste ort. Vidare är den ifrågavarande personalens rätt till sjukvårdsförmåner mera begränsad än statstjänstemännens genom särskilda regler om självrisk. Sålunda gäller, att från det belopp, varmed ersättning av statsmedel eljest skolat utgå för sjukvårdskostnader — avseende läkarvård, specialistvård, tandvård, läkarintyg, sjukhusvård, läkemedel, bad, massage in. m. samt sjukresor — avdrag skall ske med ett belopp av 100 kronor för redovisningsår, vilket belopp skall åvila tjänstemannen. Kostnad för sjukvård i samband med olycksfall i tjänsten och vissa i ersättningshänseende därmed likställda sjukdomar skall dock, i den mån ersättning icke utgår enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, alltid ersättas. Även kostnad för vaccination enligt 47 § 3 mom. Saar skall alltid ersättas. Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas endast till läkarvård och läkemedel m. in., som läraren erhållit i enlighet med i Saar meddelade sjukvårdsbestämmelser. Lärare i avdragsgrupp 1 åtnjuter inga sjukvårdsförmåner.

Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. in. åt den sålunda avsedda lärarpersonalen fattas av skolöverstyrelsen.

Bestämmelser i andra av staten fastställda avlöningsreglementen

Avlöningsreglementet för övningslärare innehåller föreskrift om att övningslärare skall erhålla sjukvård eller sjukvårdsersättning enligt de grunder, som gäller vid den skola där han är anställd. Detta innebär, att exempelvis övningslärare vid allmänt läroverk kommer i åtnjutande av samma sjukvårdsförmåner som utgår enligt de allmänna bestämmelserna i Saar, medan övningslärare vid statsunderstött privatläroverk erhåller sjukvård enligt nyss återgivna regler om självrisk.

Nämnda självrisksystem tillämpas i övrigt enligl bestämmelserna i fler­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

talet här avsedda avlöningsreglementen m. m., nämligen avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, prästlönereglementet samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksunder visning sanstalter, ävensom kungörelsen angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor.

Enligt prästlönereglementet gäller beträffande biskop motsvarande undantag från sjukvårdsbestämmelserna som enligt vad tidigare sagts gäller för justitieråd in. fl.

Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. m. fattas vid folkskolor och folkhögskolor av skolöverstyrelsen, vid lantbruksundervisningsanstalter av lantbruksstyrelsen, vid centrala verkstadsskolor av överstyrelsen för yrkesutbildning samt i fråga om präster och kyrkomusiker i allmänhet av domkapitlen.

Polislönereglementet innehåller icke några bestämmelser om sjukvårdsförmåner. Emellertid stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att de i Saar meddelade föreskrifterna om sjukvård skall tills vidare äga tilllämpning i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommunalt anställd polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad till sjukvårdsförmån, de kommunala bestämmelserna i ämnet skall äga fortsatt tillämpning tillsvidare.

B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring

Bestämmelser i sjukförsäkringslagen

För sjukvård är i princip alla landets invånare obligatoriskt försäkrade. Detta gäller sålunda dels alla sjukkassemedlemmar, dels deras barn, adoptivbarn och fosterbarn under 16 år. Barn till makar som sammanlever är i regel försäkrade genom mannens försäkring. I fall då hustruns inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens kan dock sjukkassa på framställning medge att barnen sjukförsäkras som barn till hustrun.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar ersättning för läkarvård, häri inräknat läkares resa vid hembesök, viss specialistvård och tandläkarvård, läkarintyg för utfående av sjukpenning, sjukhusvård och vissa sjukresor samt kan enligt särskilt medgivande omfatta även sjukgymnastik, bad, massage etc. samt konvalescentvård. Enligt den till sjukförsäkringen anknutna läkemedelsreformen erhålles dessutom vissa kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel.

Om sjukvård utom riket avses skola gälla de föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar. I

I SFL finnes vissa föreskrifter om sjukkontroll. Anordningen med sjukkontroll fyller delvis samma syfte som verksläkarinstitutionen enligt Saar. Beträffande sjukkontröllen stadgas bl. a., att allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av försäkringen hindras.

Kungi. Maj. ts proposition nr 217 65

Sjukkontrollen avses bl. a. skola ske genom sjukbesökare. Hos centralsjukkassa skall anställas erforderligt antal förtroendeläkare. Sådan läkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde och även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som kräver medicinsk sakkunskap. Han skall också söka främja samarbetet mellan allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Till förhindrande av missbruk av möjligheten till ersättning för läkarvård finnes vissa särskilda bestämmelser. Sålunda gäller att, om det är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, ersättning endast utgår för den vård, som lämnas av den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, kan ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle ha utgetts för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning för det fall att den försäkrade besökt läkaren.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Kungl. Maj :t fastställd taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. Sådan taxa, den s. k. sjukkassetaxan, avser såvitt angår läkarvård dels vård — däri inbegripen röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, dels röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Sjukförsäkringen ersätter alltså inte — med nyss angivna undantag — specialistvård enligt särskilda grunder.

Såsom utgifter för läkarvård skall även anses utgifter för tandläkarvärd, avseende sådan behandling, som anges i en av Kungl. Maj :t fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Denna förteckning, som ingår i sjukkassetaxan, omfattar — förutom rådfrågning och undersökning — tand- och käkkirurgi, käkortopedi, käkprotetik in. m. samt svårare käkskador. Till käkortopedi hänföres inte tandreglering. Ersättning för tandläkarvård utgår ej till den som enligt SFL uppbär ersättning för sjukhusvård.

I utgifter för läkarvård skall inräknas kostnader för läkares resa. Dessa kostnader beräknas jämlikt sjukkassetaxans bestämmelser väsentligen enligt allmänna resereglementet och ersättes enligt samma grunder som läkarvård.

Även kostnad för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning, inräknas i utgifter för läkarvård med belopp som framgår av sjukkassetaxan och ersättes enligt samma grunder som dessa utgifter. Nu avsedda läkarintyg infordras i den omfattning, som vederbörande sjukkassa bestämmer. I detta hänseende stadgas sålunda i SFL, att sjukkassa må, då skäl föreligger härtill, påfordra att förlust eller nedsättning av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

5 llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Enligt SFL:s bestämmelser i fråga om sjukhusvård skall vid vård på hemortssjukhus ersättning utgå med det belopp, som motsvarar vårdavgiften på allmän sal vid sjukhuset i fråga. Därest erforderlig vård inte kunnat beredas den sjuke på hemortssjukhus eller om vårdbehovet uppkommit utanför hemorten (det landstingsområde resp. den i landsting ej deltagande stad, där den sjuke är bosatt) och den sjuke med anledning härav måst intagas på annat allmänt sjukhus, skall ersättning utges med belopp som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på sjukhuset. Då vården annorstädes än på allmänt sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens försorg, utgår ersättning med belopp som motsvarar den lägsta för sådan vård utgående avgiften. I övriga fall skall ersättning utges med belopp, motsvarande den lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjukdomens behandling lämpat hemortssjukhus. Bestämmelserna innebär bl. a., att ersättning utgår även för vård på de enskilda sjukvårdsinrättningar, som enligt av Kungl. Maj :t fastställd förteckning skall vara att anse såsom sjukvårdsanstalter enligt SFL, dock inte med högre belopp än som skulle ha utgått för vård på allmänt sjukhus inom hemorten.

Ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för en sjukhjälpstid av högst 730 dagar; för folkpensionärer gäller dock en tid av 90 dagar.

Enligt SFL förstås med allmänt sjukhus sjukvårdsinrättning, som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad som ej deltager i landsting och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt ävensom sjukvårdsinrättning, varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verksamhet.

Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel gäller i huvudsak följande.

Enligt förordningen skall vissa läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Sålunda skall den som är försäkrad enligt SFL vid särskilt angivna långvariga och allvarliga sjukdomar erhålla vissa läkemedel utan kostnad. Ifrågavarande sjukdomar och läkemedel anges i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. Vid andra än nu avsedda sjukdomar skall den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av priset för varje föreskrivet läkemedel med hälften av det belopp, varmed priset överstiger 3 kronor. Har under en formel föreskrivits flera läkemedel, skall prisnedsättningen avse den sammanlagda kostnaden. Är ordinationen avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition. Prisnedsättning av läkemedel erhåller även den som utan att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild tjänst här i riket. Enligt förordningen äger Kungl. Maj:t från prisnedsättning undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel.

Enligt SFL kan sjukkassa, med tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare föreskrifter som meddelas av denna, besluta att ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 67

ning skall utgå för kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård. I sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån som avses med beslutet.

Då försäkrad har rätt till ersättning för läkarvård, föreligger i princip även rätt till ersättning för utgifterna för resor till och från läkaren. Sådan ersättning utgår dock endast om resekostnaden överstiger 4 kronor för det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt öppen läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden; dock {år högre belopp ej utges än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök skall den försäkrade själv svara för högst 2 kronor av den ersättningsbara resekostnaden. Resekostnadsersättning utgår endast när resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård och den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. Därutöver gäller vissa bestämmelser om hur resekostnaden skall beräknas.

Om försäkrad åtnjutit sjukhusvård som varit erforderlig på grund av sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen. Utgifter för försäkrads intagning på sjukvårdsinrättning ersättes högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas eller, om den sjuke intagits på hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsinrättningen ersättes endast i den mån de överstiger 4 kronor. Ersättning för återresa utgår inte om behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det län inom vilket han är bosatt och han i anledning därav intagits på sjukvårdsinrättning belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa får ej beräknas högre än för resa från sjukvårdsinrättningen till den försäkrades hostad. Även i fråga om resor till och från sjukvårdsinrättning gäller vissa närmare bestämmelser rörande resekostnadsersättningens beräkning.

I vissa fall ersättes även följeslagares eller vårdares resekostnader i samband med här avsedda sjukresor.

Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen

Den i det föregående berörda samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen innebär i sjukvårdshänseende i huvudsak följande.

Under samordningstiden, dvs. för lid till och med nittionde dagen efter

68 Kungl. Maj ris proposition nr 217

den, då yrkesskada inträffar eller yppas, dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta, äger den skadade, om han är försäkrad enligt SFL, rätt till sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i SFL. Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom riket eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar eller glasögon, skall erforderliga kostnader härför, utgifter för nödiga resor inräknade, ersättas enligt YL, i den mån ersättning icke utgår enligt SFL. Detta skall också gälla i fråga om kostnader för särskild vård som på vederbörande försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.

Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-, tandläkar- eller sjukhusvärd eller av läkemedel, skall erforderliga kostnader härför ävensom nödiga utgifter för sjukresor ersättas av försäkringsinrättningen. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för sådana särskilda hjälpmedel som förut nämnts.

I YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt YL i fall, då den försäkrade genom avlöningsbesläimnelser e. d. har tillförsäkrats annat understöd av motsvarande slag.

I SFL har föreskrivits, att vid sjukdom som enligt annan lag än YL eller enligt särskild författning eller enligt Kungl. Maj :ts förordnande medför rätt till ersättning som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp från sjukförsäkringen endast skall utges i den mån sjukhjälpen överstiger vad som utgår från annat håll. Anledning har nämligen inte ansetts föreligga att låta samordningsreglerna beträffande SFL och YL gälla även här ifrågavarande specialförfattningar. Till dessa räknas — utom nuvarande lagar om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar — bl. a. militärersättningsförordningen och förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

C. Sjukvårdsutredningens förslag

Statens nuvarande sjukvårdskostnader för de anställda

Som underlag för sitt förslag rörande sjukvårdsförmåner för de statsanställda har sjukvårdsutredningen framlagt resultaten av vissa undersökningar över statens nuvarande kostnader för detta ändamål. Materialet härtill har i fråga om allmänna civilförvaltningen utgjorts av myndigheternas till riksräkenskapsverket insända bokföring för budgetåret 1951/52 samt beträffande försvarsväsendet och affärsverken av motsvarande från myndigheterna erhållna uppgifter. Undersökningen avser statens med stöd av

Kungl. Maj.ls proposition nr 217 69

sjukvårdskapitlet i Saar och motsvarande bestämmelser i avlöningsreglementet för folkskolan utbetalade sjukvårdskostnader under nämnda budgetår. De innefattar alltså icke avlöningar åt vid vissa anstalter och förband in. in. tjänstgörande anstaltsverksläkare eller militära tjänsteläkare, som är skyldiga att i sin tjänst utan särskild ersättning utöver lönen bestrida sjukvård åt de anställda, ej heller på anlitade provinsialläkare belöpande löner. Detsamma gäller avlöningar åt sjukhuspersonal och lokalkostnader för sjukvårdsinrättningar vid sådana anstalter och förband.

Sjukvårdskostnaderna har i den mån så varit möjligt uppdelats på fyra delposter: ersättningar åt verksläkare (tjänsteläkare), sjukhusvård, medicin och sjukvård i övrigt. Under posten ersättningar åt verksläkare (tjänsteläkare) redovisas till dessa läkare utbetalade särskilda arvoden, dvs. prestationsersättning och per capita-arvoden. Posten sjukvård i övrigt omfattar bl. a. utgifter för specialistvård och tandvård samt bad, massage m. m. Huvuddelen härav anses vara hänförlig till specialistvård.

Uppgifterna om sjukvårdskostnader har sammanställts med data rörande antalet sjukvårdsberättigade hos de olika myndigheterna, i allmänhet den 1 oktober 1952.

Resultaten av undersökningen redovisas i ett antal vid utredningens betänkande fogade tabeller, vartill jag torde få hänvisa. Dessa tabeller utvisar bl. a., att betydande skiljaktigheter i fråga om sjukvårdskostnader föreligger mellan olika myndigheter. Variationerna säges delvis vara att hänföra till det ringa personalbeståndet vid vissa verk, vilket ger stort inflytande åt ur kostnadssynpunkt extrema sjukdomsfall. Även medeltalen för större verk är — heter det vidare i betänkandet — varierande, bl. a. med hänsyn till sammansättningen av personalbeståndet; de enskilda befattningshavarnas sjuklighet beror av olika faktorer, såsom ålder, kön, arbetsförhållanden in. m. Kostnadernas variation säges dessutom i stor utsträckning sammanhänga med arten av den läkarinstitution som förekommer vid verket och läkarnas växlande praxis.

I en tabell redovisas sammandrag huvudtitelvis över de genomsnittliga sjukvårdskostnaderna per tjänsteman under året. Tabellen, som avser alla statliga myndigheter, utom armén, marinen och flygvapnet, garnisonssjukhusen, riksdagens verk och affärsverken, innehåller följande uppgifter.

Antal Ersättningar Sjuk­ Medicin Sjuk­ Totaltjänste­ åt verkslä­ husvård kr vård i kostmän kare (tjänste­ kr övrigt nader läkare) kr kr kr

70 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

I anslutning till tabellens innehåll anför utredningen.

Av de skilda huvudtitlarna företer utrikes- och försvarsdepartementen de högsta genomsnittliga totalkostnaderna, medan de lägsta redovisas av justitie-, kommunikations- och inrikesdepartementen. Beträffande justitieoch inrikesdepartementen sammanhänger de låga ersättningsbeloppen delvis med det vid fångvårdsanstalterna resp. sinnessjukhusen i stor omfattning tillämpade systemet med anstaltsverksläkare. Vid väg- och vattenbyggnadsverkets lokalförvaltningar anlitas i betydande utsträckning provinsialläkare, vilket förklarar det låga ersättningsbeloppet för kommunikationsdepartementet.

Som tidigare nämnts inbegriper statens här avsedda sjukvårdskostnader inte avlöningar till sådana läkare, som helt eller delvis för sin lön bestrider läkarvård åt statlig personal. Sådana läkare är anstaltsverksläkare, militära tjänsteläkare och provinsialläkare m. fl. I den mån dessa läkare anlitas för sjukvård åt de anställda, blir uppenbarligen de redovisade sjukvårdskostnaderna lägre än i de fall då egentliga verksläkare bestrider vården. Utredningen har ansett det vara av intresse att få kännedom om sjukvårdskostnadernas storlek i sistnämnda fall och har därför verkställt en specialundersökning beträffande dessa kostnader. Denna omfattar sammanlagt ett 80-tal myndigheter, tillhörande den centrala förvaltningen, belägna i Stockholm med omnejd, med tillhopa drygt 10 000 tjänstemän. Vid dessa myndigheter utgjorde de totala sjukvårdskostnaderna per tjänsteman 100: 60 kronor, varav 29: 97 ersättningar åt verksläkare, 6: 41 sjukhusvård, 25: 19 medicin och 39: 03 kronor sjukvård i övrigt. Vid jämförelse med nyss återgivna tabell framgår att, utom posten ersättningar åt verksläkare, även medicinkostnaderna och utgifterna för sjukvård i övrigt ligger på en ej obetydligt högre nivå. Detta torde bl. a. sammanhänga med de större möjligheterna i huvudstaden att anlita specialister av olika slag.

Sjukvårdskostnaderna vid armén, marinen och flygvapnet har inte kunnat särredovisas på tjänstemän och värnpliktiga. I genomsnitt för alla tjänstemän och värnpliktiga utgjorde sjukvårdskostnaderna 40:98 kronor. För de ca 35 000 tjänstemännen har kostnaderna av utredningen enligt vissa beräkningar uppskattats till i genomsnitt 35: 61 kronor.

Undersökningen omfattar vid affärsverken ca 100 000 tjänstemän med en genomsnittlig sjukvårdskostnad av 60: 40 kronor.

För lärarpersonalen vid folk- och småskolor, ca 35 000 personer, är på grund av bestämmelserna om självrisk statens sjukvårdskostnader av relativt ringa storlek. Medelkostnaden per tjänsteman är således enligt undersökningen endast 6: 73 kronor. Kostnaden är högst i Stockholms stad (20: 55 kronor), där möjligheterna att erhålla specialistvård är stora. I övrigt föreligger rätt betydande skiljaktigheter mellan olika län, förmodligen beroende på den omfattning, i vilken de medgivna sjukvårdsförmånerna utnyttjas av lärarpersonalen, heter det vidare i betänkandet.

Med utgångspunkt från den gjorda undersökningen har utredningen gjort följande beräkning av statens nuvarande årliga sjukvårdskostnader för tjänstemannapersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 71

Antal Utbetalade tjänstemän belopp kr

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

verkställas och förhandlingar med tjänstemännens representanter äga rum i god tid, innan bestämmelserna om allmän sjukförsäkring trädde "i kraft. I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag uttalade chefen för socialdepartementet att sjukförsäkringens genomförande naturligen icke borde tas till intäkt för en försämring av de förmåner som utgår enligt gällande avlöningsreglementen. Han lämnade dock frågan öppen om sjukvårdsförmåner utöver sjukförsäkringens ram skulle utgå i särskild ordning eller kompensation lämnas lönevägen.

Utredningen har på grund av de nu redovisade skälen och uttalandena kommit till den uppfattningen, att den allmänna sjukförsäkringens sjukvårdsförmåner även för de statsanställdas del skall utgöra utgångspunkten, då det gäller att bedöma om sjukvårdsförmåner skall utges på grund av arbetsanställningen.

En jämförelse mellan sjukförsäkringens förmåner och de nuvarande sjukvårdsförmånerna enligt Saar finner utredningen utvisa, att de sistnämnda är mera omfattande, framförallt i fråga om specialistvård, tandläkarvård och läkemedel men även beträffande vanlig läkarvård, särskilt om denna inte kan erhållas till sjukförsäkringens taxebelopp. Ett helt borttagande av sjukvårdsförmånerna ur avlöningsbestämmelserna skulle därför komma att för statstjänstemännens del innebära en ej obetydlig försämring, såvida icke skälig kompensation kan erhållas i annan ordning.

Emellertid anser utredningen det bereda svårigheter att rättvist beräkna värdet av en bortfallen sjukvårdsförmån, särskilt som behovet av denna kan variera olika kategorier emellan och beskattningen av kontanta förmåner icke verkar lika i alla inkomstlägen. Utredningen framhåller även, att man vid bestämmandet av lönevillkoren för de statsanställda brukat fästa särskilt avseende vid de sociala förmånerna. Ur den berörda personalens synpunkt kan det enligt utredningens mening med visst fog göras gällande, att en reform med syfte att tillerkänna medborgarna i allmänhet förbättrade sociala förmåner inte i och för sig bör medföra en försämring för dem som redan tillerkänts sådana förmåner i något större omfattning. Vidare erinrar utredningen att förhandenvaron av sjukvårdsförmåner också är till fördel för staten som arbetsgivare, bl. a. därigenom att en god sjukvård kan inbespara sjuklöne- och pensionskostnader.

Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett sig böra förorda, att de statsanställda i stort sett får behålla de sjukvårdsförmåner som nu tillkommer dem och som inte får anses vara i erforderlig mån ersatta genom den allmänna sjukförsäkringen. Vid utformningen av de sjukvårdsförmåner, som alltså bör finnas i de statliga avlöningsbestämmelserna, bör enligt utredningens mening hänsyn tagas till de erfarenheter som föreligger rörande tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Vidare bör samordningske med yrkesskadeförsäkringen.

Det är givet, framhåller utredningen, att de principer, som utredningen utgått från vid sjukvårdsförmånernas utformning, leder till en viss reduktion av de nuvarande avlöningsförmånerna. Utredningen anser, att de anställda kan ha befogade krav på kompensation härför, men finner det icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 73

ankomma på utredningen att framlägga förslag i kompensationsfrågan, som för övrigt intimt sammanhänger med frågan om utformningen av sjuklönerna. De statistiska uppgifter, som av utredningen sammanställts rörande statsverkets sjukvårdskostnader, torde enligt utredningen kunna tjäna till viss ledning vid kompensationsfrågans bedömande.

V erk slä karfrågan

Beträffande verksläkarinstitutionen anför sjukvårdsutredningen inledningsvis följande.

Verksläkarinstitutionen har i vissa avseenden varit föremål för kritik, närmast från tjänstemannahåll. I motioner till 1952 års riksdag (I: 3 och II: 1) har bl. a. påtalats, att det antal tjänstemän som hänvisats till samma verksläkare i vissa fall är alltför stort för att läkaren skall hinna ägna tillräcklig omsorg åt varje patient och att den tid som åtgår för besök hos verksläkare med alltför många patienter i väntrummet är lång, vilket medför att tjänstemannen onödigt länge är borta från tjänsterummet.

Det är emellertid tydligt att verksläkarinstitutionen innebär avsevärda fördelar för såväl tjänstemännen som staten-arbetsgivaren.

Då verksläkare står till förfogande, behöver tjänstemannen vid iråkad sjukdom inte efterforska vilka läkare som finns att tillgå. Han kan utan större tidsutdräkt — eventuellt per telefon — vända sig till verksläkaren för erhållande av det bistånd som denne enligt verksläkarinstruktionen är skyldig att lämna. I de fall verksläkaren tidigare undersökt och behandlat tjänstemannen och alltså redan äger viss kännedom om patientens hälsotillstånd och personliga förhållanden, kan erforderliga åtgärder vidtas relativt snabbt.

Vad beträffar fördelarna för staten som arbetsgivare må framhållas följande. Genom verksläkarinstitutionen har myndigheterna kunnat få kontroll över tjänstemännens sjukledigheter och sjukvårdsförmåner. Myndigheternas behov av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor, som rör arbetsförhållandena, har också kunnat tillgodoses genom de till myndigheterna knutna verksläkarna. Vid handläggningen av frågor om anställning, sjuk-, invalid- eller förtidspension m. m. har det varit av största betydelse att bedömningen av dessa frågor kunnat grunda sig på intyg och utlåtanden av den med tjänstemännen och deras förhållanden förtrogna verksläkaren.

Även för de berörda läkarna torde verksläkarinstitutionen vara av värde. Den omständigheten att verksläkarna har ett fast klientel av statstjänstemän, för vilket de ersättes dels för varje prestation, dels med årliga belopp per hänvisad befattningshavare, innebär att dessa läkare kan i sin verksamhet räkna med en relativt jämn sysselsättning och en tämligen konstant inkomst.

Utredningen omnämner vidare, att Sveriges läkarförbund och Verksläkarföreningen vid överläggningar med utredningen framlagt förslag om tillskapande av en förtroendeläkarinstitution vid statsförvaltningen, i huvudsak efter förebild av den läkarinstitution som nu finns vid vissa större privata företag. Dessa förtroendeläkare skulle väsentligen ha kontrollerande och hälsovårdande uppgifter avseende rutinmässiga hälsokontroller, hälsokortskrivning osv. men inte i sådan egenskap själva meddela läkarvård. I egenskap av förtroendeläkare skulle de uppbära vissa fasta arvoden. De

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

skulle dessutom i egenskap av privatpraktiserande läkare stå till förfogande för meddelande av läkarvård åt verkspersonalen och härvid uppbära ersättning enligt fri läkartaxa. Utredningen anser, att stora fördelar ur såväl statsverkets som de anställdas synpunkt visat sig vara förenade med den nuvarande verksläkarinstitutionen. Enligt utredningens mening är den behövlig, om sjukvårdsförmånerna alltjämt skall ingå bland de statliga avlöningsförmånerna. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att denna institution alltjämt skall äga bestånd med de jämkningar i fråga om verksläkarnas åligganden m. in., som föranledes av sjukvårdsförmånernas anpassning till den allmänna sjukförsäkringen. Med anledning av det väckta förslaget om tillskapande av en förtroendeläkarinstitution framhåller utredningen, att det ligger utanför dess uppdrag att ta ställning till frågan om utvidgning av verksläkares arbetsuppgifter till att omfatta även hälsovård och hälsokontroll. En dylik utvidgning skulle innebära en ökning av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner till att omfatta också förebyggande hälsovård på statens bekostnad. Enligt utredningens mening kan en dylik utvidgning, som skulle dra med sig betydande kostnader, icke ifrågakomma i detta sammanhang. Sjukvårdsutredningen uttalar vidare bl. a. följande. Den i motionerna till 1952 års riksdag begärda särskilda utredningen synes närmast ha åsyftat en partiell reform "i avvaktan på den allmänna sjukförsäkringens genomförande. De i motionerna påtalade olägenheterna synes emellertid kunna avsevärt minskas, om antalet till varje verksläkare hänvisade befattningshavare på lämpligt sätt begränsas och den fasta mottagningstiden, såsom redan nu i en del fall skett, helt eller delvis ersättes med mottagningstid efter överenskommelse. Erinras må också att den allmänna sjukförsäkringen är förenad med fritt läkarval. De av utredningen nu föreslagna verksläkarnas arbetsuppgifter synes i huvudsak böra bli desamma som de nuvarande verksläkarnas. Benämningen »verksläkare» bör härvid bibehållas, då benämningen »förtroendeläkare» synes böra förbehållas läkare med de uppgifter som anges i SFL. Verksläkaren avses sålunda skola ha skyldighet att dels meddela läkaryård åt de statstjänstemän som önskar anlita honom, dels pröva frågor om hänvisning till specialist in. in., dels ock fullgöra vissa icke direkt sjukvårdande uppgifter. Till sistnämnda uppgifter bör liksom nu hänföras att utfärda läkarintyg, som åberopas i tjänsten. I viss omfattning avses verksläkaren även skola attestera av andra läkare utfärdade intyg.

Beträffande frågan om verksläkare vid vissa anstalter uttalar utredningen att nuvarande ordning bör bestå. Såvitt utredningen kan finna är praktiska fördelar förenade med att tjänsteläkare vid vissa anstalter vid sidan av sin egentliga verksamhet tages i anspråk även för personalsjukvården. Å andra sidan inåste de skäl, som föranlett att vid vissa sådana anstalter utomstående läkare förordnats som verksläkare, tillmätas betydelse. Enligt utredningens mening bör det därför liksom f. n. få bero av omständigheterna, om denna läkarvård skall skötas av vid anstalten anställd läkare eller om annan läkare skall förordnas som verksläkare. Vid denna bedömning bör bland andra omständigheter hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 75

tagas till att verksläkargöromålen inte får lägga hinder i vägen för läkaren att ägna tillräcklig omsorg åt vården av de intagna.

Den vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet genomförda anordningen med personalläkare har varit förenad med sådana fördelar, att någon ändring härutinnan icke bör komma till stånd.

Utredningen har inte heller funnit sig böra föreslå någon ändring i nuvarande anordning beträffande tjänste- och verksläkare vid försvaret. Bestämmelserna om tjänste- och verksläkare vid försvaret anses dock med hänsyn till genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen böra underkastas vissa ändringar.

För att tjänstemännen mera allmänt skall anlita verksläkaren torde det, framhåller utredningen vidare, bli nödvändigt att denne, liksom nu är fallet, har att tillämpa viss behandlingstaxa. Utredningen föreslår därför att verksläkarna i princip skall vara taxebundna i den mån de meddelar vård åt till dem hänvisade tjänstemän. Detta skulle dock ej gälla nattetid (mellan kl. 22 och 8) och ej heller på sön- och helgdagar.

Verksläkarens ersättning förutsättes enligt förslaget i första hand skola utgöras av de arvoden, han enligt taxa äger uppbära för lämnad vård åt tjänstemännen. Utöver dessa beliandlingsarvoden avses emellertid av statsmedel skola utgå ett fast arvode, utgörande ersättning för läkarens åliggande att stå till tjänstemännens förfogande på de villkor som anges i verksläkarkungörelsen och för bestyren med att attestera intyg, biträda myndigheten i vissa medicinska frågor in. in. Det fasta arvodet avses lämpligen på samma sätt som f. n. skola utgå med vissa belopp per tjänsteman och år. Utredningen har icke ansett sig böra framlägga något detaljförslag rörande verksläkarnas förmåner utan har förutsatt att dessa frågor göres till föremål för förhandlingar med vederbörande läkarorganisationer.

Utredningen gör följande uttalanden beträffande anstaltsverksläkarnas och de militära tjänste- och verksläkarnas arvoden.

I den mån läkarvård åt de anställda meddelas av anstalts- eller personalläkare utan att särskild ersättning utgår härför, bör vården liksom nu är fallet lämnas utan kostnad för tjänstemannen. Då vården sålunda tillhandahålles utan särskild kostnad, kommer ersättning till tjänstemannen icke att utgå från den allmänna sjukförsäkringen. Om den nuvarande anordningen med särskilt arvode för hembesök bibehålies, kommer sjukkassan att ersätta på densamma belöpande del av arvodet.

Utredningen finner det naturligt och lämpligt, att den läkarvård, vartill försvarets militära och civilmilitära beställningshavarc är berättigade, ombesörjes som tjänsteåliggande av de vid försvarets förband in. in. anställda militärläkarna. För vård av civil personal bör militärläkarna däremot även i fortsättningen ersättas enligt samma grunder som gäller för verksläkare.

Läkarvård

Sjukvårdsutredningen anför rörande frågan om läkarvård genom verksläkare i huvudsak följande.

I det föregående har föreslagits att verksläkare skall vara skyldig att mot ersättning enligt taxa meddela läkarvård åt de till honom hänvisade tjänste­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

män som anlitar honom. Emellertid är det inte givet, att enbart en sådan taxebundenhet är tillräcklig för att tjänstemännen skall finna det fördelaktigt att begagna sig av verksläkarnas tjänster. Utredningen har därför ansett det böra övervägas om inte tjänstemännen kunde i detta avseende på så sätt behållas vid sin nuvarande förmån av fri läkarvård att, i de fall vården meddelas av verksläkaren, staten tillskjuter den fjärdedel av taxebeloppet som ej ersättes av sjukkassa.

Mot en sådan anordning kan vissa skäl åberopas. Om ersättning för verksläkarvården utginge endast från sjukförsäkringen, skulle myndigheterna befrias från allt arbete med handläggning av ärenden som avser' utbetalning av ersättning för av verksläkare meddelad vård. Vidare kan det göras gällande att den del av kostnaden som skulle stanna på tjänstemannen i allmänhet skulle bli av jämförelsevis ringa storlek, varför det icke skulle vara av någon större ekonomisk betydelse för honom att få denna del ersatt.

Ett bibehållande i princip av den nuvarande förmånen av fri verksläkarvård skulle emellertid vara förenat med vissa fördelar. Tjänstemännen skulie sålunda få ett direkt intresse av att vid sjukdom anlita verksläkaren. Genom att tjänstemännen i allmänhet komme att anlita verksläkaren skulle kontinuiteten och stadgan i den sjukvårdande och kontrollerande verksamheten bevaras. Detta är uppenbarligen av stor betydelse för staten-arbetsgivaren och medför även den fördelen för verksläkaren, att han kan påräkna ett relativt fast klientel. Den här avsedda lösningen resulterar visserligen i att statstjänstemännen kommer i ett gynnsammare läge än de sjukförsäkrade i gemen. Det bör dock beaktas att hinder inte föreligger att även andra arbetsgivare än staten utfyller sjukförsäkringens läkarvårdsersättning. Den ifrågasatta anordningen skulle dessutom bäst överensstämma med utredningens principiella uppfattning att de statsanställda i stort sett bör bibehållas vid nu utgående sjukvårdsförmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit övervägande skäl tala för att staten ersätter den fjärdedel av verksläkarens arvode för läkarvården som icke utgår från sjukförsäkringen. Utredningen finner det angeläget att ett såvitt möjligt enkelt förfaringssätt kommer till användning vid utbetalning av ersättning för verksläkarvården. Denna fråga behandlas av utredningen närmare i ett särskilt avsnitt.

Enligt utredningens förslag skall tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 i fråga om ersättning för anlitande av verksläkare alltjämt vara likställd med övriga tjänstemän.

Av den tidigare redogörelsen för sjukvårdsförmåner enligt Saar framgår att tjänsteman i vissa fall äger åtnjuta förmånen av kostnadsfri läkarvård genom annan än verksläkare.

Vad först beträffar bestämmelsen att kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren, skall helt bestridas av statsmedel, anföres i betänkandet följande.

Tillämpningen av denna bestämmelse har visat sig medföra svårigheter, särskilt i de fall då undersökningen verkställts av specialist i samband med behandling. Det är nämligen ofta icke möjligt för verksläkaren eller den utbetalande myndigheten att på grundval av specialistens arvodesräkning bedöma vad av specialistarvodet som rätteligen bör hänföras till undersökningen resp. behandlingen. I sjukkassetaxan upptas specialistarvoden för röntgenundersökning som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Med hänsyn till dessa omständigheter och för erhållande av en enkel ersättnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 77

regel anser utredningen, att undersökning, som verkställts av specialist eller i annan ordning, exempelvis av laboratorium, bör i ersättningsliänseende likställas med specialistvård. Förslaget i denna del innebär bl. a., att den förmån, som i förevarande avseende tillkommer tjänsteman i avdragsgrupp 1, helt försvinner. Vad därefter angår den nuvarande rätten att i vissa fall, då verksläkaren icke lämpligen kan anlitas, på statens bekostnad vända sig till annan läkare för erhållande av vård, uttalar utredningen följande. Det kunde möjligen övervägas att för dessa fall ersätta mellanskillnaden mellan det faktiska läkararvodet och tre fjärdedelar av sjukktissetaxans belopp. Enligt utredningens mening föreligger emellertid icke något större behov av att för sådana" fall införa särskilda ersättningsbestämmelser, särskilt som andra taxebundna läkare än verksläkaren ofta finns att tillgå i de fall denne inte kan anlitas.

Specialistvård

Beträffande ersättningsfrågan vid anlitande av läkare som specialiserat sig på behandling av vissa sjukdomsformer anföres i betänkandet bl. a. följande. Den nuvarande rätten för statstjänstemännen att åtnjuta bidrag med i regel tre fjärdedelar av kostnaderna för specialistvård är givetvis av stort ekonomiskt värde för den som behöver anlita specialist. Enligt SFL kommer visserligen tjänstemännen att få bidrag från sjukkassa även vid anlitande av specialist. Då emellertid specialisterna i regel betingar sig högre arvoden än som utgår för vanlig läkarvård, kommer en i många fall betydande merkostnad att uppstå. I överensstämmelse med sin principiella uppfattning rörande utformningen av de statsanställdas sjukvårdsförmåner och under hänvisning till vad nyss sagts förordar utredningen, att en förmån i form av ersättning för specialistvård alltjämt skall vara tillförsäkrad tjänstemännen. Att låta denna förmån omfatta fritt val av specialist anser utredningen ej kunna komma i fråga. En sådan ordning skulle medföra betydande risk för missbruk och ökade kostnader för statsverket. Rätten till ersättning för specialistvård bör därför som hittills göras beroende av att verksläkaren förklarar vården nödvändig och antingen själv lämnar anvisning på eller godkänner valet av specialist. Genom verksläkarens medverkan erhålles dels en prövning av frågan om specialistvård överhuvud behövs, dels ett auktoriserat val av specialist, vilket kan vara av icke ringa betydelse bl. a. ur kostnadssynpunkt. Vad angår storleken av det bidrag, som bör utgå för specialistvård, synes enligt utredningen anledning saknas att frångå principen om ersättning med tre fjärdedelar. Emellertid, anföres det, bör bidraget begränsas att avse tre fjärdedelar av kostnaden, till den del densamma överstiger sjukkassetaxans ifrågakommande belopp, på sätt följande exempel utvisar. Specialisten betingar sig ett arvode av 200 kronor. I sjukkassetaxan för ifrågavarande vård angivet belopp antages utgöra 40 kronor. Från sjukkassan äger tjänstemannen uppbära 3/4 av 40 kronor, dvs. 30 kronor. Av statsmedel ersättes härutöver 3/4 av (200 — 40 = ) 160 kronor, dvs. 120 kronor. Tjänstemannen får alltså summa 150 kronor eller 3/4 av arvodesbeloppet.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Den nuvarande förmånen av hel ersättning vid specialistvård som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus synes enligt utredningen med hänsyn till att fråga i allmänhet är om ringa belopp icke vara av särskilt stor betydelse för tjänstemännen. Med hänsyn härtill och för att åstadkomma administrativ förenkling föreslår utredningen att bestämmelsen om ersättning enligt särskilda grunder vid poliklinikvård slopas. Nyss nämnda regler om ersättning för specialistvård avses således skola tillämpas. Som tidigare nämnts ersättes kostnad för specialistvård vid fall av tuberkulos helt av statsmedel. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit med hänsyn till vikten av att tjänsteman, som drabbas av tuberkulos, beredes tillfälle att få fullgod vård. Utredningen har för sin del icke funnit anledning att frångå principen om full ersättning i dessa fall. Detta innebär, att tjänstemannen erhåller ersättning av statsmedel för den del av kostnaden, som icke ersättes av sjukkassan, och alltså får hela kostnaden täckt. Av vad tidigare anförts framgår att enligt utredningens förslag för diagnos erforderlig röntgen- eller annan undersökning, som verkställts av specialist eller i annan ordning, skall i ersättningshänseende likställas med specialistvård. Till frågan om ersättning för specialistvård vid yrkesskada torde jag få återkomma i det följande.

Tandläkarvård

I fråga om utformningen av förmånerna beträffande tandläkarvård enligt Saar anföres i sjukvårdsutredningens betänkande bl. a. följande. De i Saar meddelade bestämmelserna om ersättning för tandvård har erbjudit betydande tolkningssvårigheter. Ett särskilt svårt problem har varit att tolka uttrycket »sjukdom i tändernas omgivningar». De utbetalande myndigheterna har ofta vänt sig till medicinalstyrelsen med anhållan om besked i vilken utsträckning begärd ersättning borde utgå. I de fall samma frågor sedermera hänskjutits till kammarrättens prövning har det i stor utsträckning visat sig att kammarrätten tolkat bestämmelserna på annat sätt än medicinalstyrelsen. Det har tydligen varit omöjligt att vid bestämmelsernas tilllämpning förena de medicinska synpunkterna med den restriktiva uppfattning, åt vilken lagstiftaren gett uttryck i motiven till bestämmelserna. De nuvarande tandvårdsbestämmelserna har under den tid de tillämpats utsatts för stark kritik ur skilda synpunkter. Sålunda har medicinalstyrelsen, som haft att besvara remisser från andra verk i dessa ärenden, uttalat att mycken arbetstid, som väl skulle behöva ägnas åt större och viktigare arbetsuppgifter, nu måste tas i anspråk för dessa detaljärenden och att ärendena av allt att döma åsamkar även kammarrätten en ej ringa arbetsbörda. Även läkare och tandläkare i ansvarig ställning, $om i sin verksamhet haft att befatta sig med hithörande frågor, har i sina facktidskrifter framfört liknande synpunkter. Från den odontologiska sakkunskapens sida har vidare framhållits, att de nuvarande bestämmelserna är olämpliga främst därför att de medger ersättning först då tandsjukdomen nått ett framskridet stadium. Prövningen av frågan i vad mån tandvårdskostnader skall ersättas av statsverket har alltsedan bestämmelsernas tillkomst ansetts skola ankomma på de utbetalande myndigheterna, som därvid haft att bedöma ärendena in

Knngl. Maj. ts proposition nr 217 79

såväl medicinsk som kameral synpunkt. Kammarrätten har emellertid numera (årsboken 1952 ref. 5) förklarat att, då en tjänsteman av verksläkaren remitterats till tandläkare för specialistbehandling, tjänstemannen icke kan vägras begärd ersättning även om den av tandläkaren utförda behandlingen skulle finnas icke ha varit i förevarande fall erforderlig och ändamålsenlig för botande av sjukdomen och oavsett om ett tillfredsställande behandlingsresultat kunnat uppnås för en kostnad understigande den debiterade.

Den väsentliga innebörden av detta utslag synes vara, att den sakliga prövningen av frågor om ersättning av statsmedel för utförd tandvård enligt Saar ankommer på verksläkarna och inte på de utbetalande myndigheterna. Den sålunda fastslagna principen medför att av verksläkaren begångna misstag i fråga om vad som är att anse som ersättningsbar tandvård eller i fråga om behandlingsmetoden icke kan läggas till rätta vare sig av de utbetalande myndigheterna eller av vederbörande revisionsorgan. Genom att bedömningen lagts på verksläkaren, som i allmänhet ej besitter odontologisk sakkunskap, kan sådana misstag befaras bli icke sällan förekommande. En utveckling i enlighet med den princip, som kommit till uttryck i nämnda kammarrättsutslag, är därför ägnad att medföra väsentligt ökade utgifter för statsverket. Nämnas må att i det här avsedda fallet ersättningen utgick med 1 125 kronor, ehuru medicinalstyrelsen tillstyrkt ett bidrag av endast 112 kronor 50 öre.

Utredningen delar den i det föregående uttalade uppfattningen att de nuvarande tandvårdsbestännnelserna inte är tillfredsställande. Utredningen har därför ansett sig böra undersöka möjligheterna av att som en avlöningsförmån behålla tandvårdsbestämmelser av i huvudsak den omfattning, som torde ha avsetts vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Härvid skulle dock vissa ändringar vidtagas i syfte att få regler som skulle vara tillräckligt tydliga och samtidigt godtagbara ur medicinsk-odontologisk synpunkt.

Utredningen har i denna fråga haft överläggningar med representanter för medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. Dessa framhöll i huvudsak, att vetenskapligt godtagbara skäl icke kunna förebäras för att tillstyrka ersättning för behandling av vissa tandsjukdomar och avstyrka sådan för behandling av andra. Ersättning borde därför i princip utgå för alla former av tandvård med undantag av tandreglering.

Av överläggningarna framgick, atl en ur medicinsk synpunkt godtagbar bestämmelse i fråga om tandläkarvård åt statstjänstemännen skulle medföra en mycket betydande ökning av tandvårdsförmånerna med hänsyn bl. a. till att ersättning skulle komma att utgå vid de apicala tandsjukdomarna, vilka är vanligt förekommande, och att profetiska arbeten skulle ersättas i större utsträckning än som nu är fallet. Vissa tolkningssvårigheter skulle säkerligen alltjämt uppkomma, särskilt då det gäller att avgöra behandlingens kvalitet och omfattning. Ytterligare komplikationer skulle uppstå om, såsom av nämnda representanter förutsattes, hänsyn skulle tagas även till tjänstemannens nutritionstillstånd.

Utredningen har ansett det inte förenligt med sitt uppdrag att framlägga förslag, som innebär utbyggnad av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner. Med hänsyn härtill har utredningen inte kunnat förorda, att tjänstemännens rätt till ersättning för tandvårdskostnader utsträckes på sält representanterna för den mcdicinsk-odontologiska sakkunskapen ifrågasatt. Då vidare utredningen och dessa representanter är ense om alt de nuvarande tandvårdsbestämmelserna i vad de avser ersättning för botande av sjukdom i tändernas

80 Kungi. Maj. ts proposition nr 217

omgivningar är otillfredsställande, har utredningen inte funnit det möjligt att konstruera en tillfredsställande utformad tandvårdsförmån av den omfattning som torde ha avsetts vid den nuvarande bestämmelsens tillkomst. En framkomlig väg, om man icke vill utbygga den nuvarande tandvårdsförmånen eller helt slopa denna förmån, är enligt utredningens mening att begränsa statstjänstemännens rätt till ersättning för tandvård till att avse endast botande av sjukdom, som står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsbestämmelserna utformas i enlighet härmed. Tandläkarvård skall enligt förslaget, i likhet med annan specialistvård, ersättas med tre fjärdedelar av kostnaden, efter avdrag av det belopp tjänstemannen i förekommande fall äger utfå från allmän sjukkassa.

I fråga om större tandläkararbeten föreslås att behandlings- och kostnadsförslag infordras. Om därvid kostnaderna kan antagas överstiga visst belopp, förslagsvis 400 kronor, avses ärendet av verksläkaren skola underställas medicinalstyrelsen. Ur principiell synpunkt tveksamma fall skulle oavsett kostnadernas storlek underställas medicinalstyrelsen.

Frågan om ersättning för tandläkarvård i samband med yrkesskada behandlas i det följande.

Ersättning för läkares resa

Enligt utredningens mening saknas anledning att i förevarande avseende tillämpa andra bestämmelser än dem som inrymmes i SFL. I Saar erfordras alltså icke någon bestämmelse om ersättning för resekostnader vid läkares sjukbesök. Av utredningens förslag beträffande verksläkare framgår, att av statsmedel ersättes den del av kostnaden för sådan läkares resa som icke betalas av sjukkassa.

Läkarintyg

Sjukvårdsutredningen lämnar följande uppgifter om praxis i förevarande fråga.

Någon allmän föreskrift att behovet av sjukledighet in. m. skall styrkas med läkarintyg finns inte meddelad. Det har dock ansetts ligga i sakens natur, att läkarintyg i regel skall företes. Praxis är dock ganska växlande. I samband med en undersökning rörande sjukledighetsförhållandena bland statstjänstemännen har sjuklönesakkunniga från ett antal myndigheter infordrat uppgifter, i vilken utsträckning myndigheterna kräver läkarintyg vid sjukdomsfall.

Av de 83 myndigheter som lämnat svar i denna fråga har några uppgivit, att olika regler gäller för skilda avdelningar eller skilda personalkategorier hos myndigheten. Med hänsyn härtill föreligger särskilda uppgifter för 88 olika myndigheter eller avdelningar in. in. inom dessa. Av svaren framgår i huvudsak följande.

Sjukledighet utan företeende av läkarintyg medges av 40 myndigheter—- 27 ämbetsverk i Stockholm, däribland järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

Kungl. Mcij.ts proposition nr 217 81

och domänstyrelsen samt 13 länsstyrelser — utan annan begränsning än att frånvaron omfattar högst 3 dagar i följd.

Hos 13 myndigheter — däribland kammarrätten, medicinalstyrelsen och 8 länsstyrelser — medges ledighet utan intyg, då frånvaron icke överstiger 2 dagar i följd och utan begränsning i övrigt.

9 myndigheter medger sjukledighet utan läkarintyg under förutsättning dels att frånvaron icke omfattar mer än 3 dagar i följd, dels att den sammanlagda tiden för ledigheter, vid vilka läkarintyg ej företes, icke överstiger visst antal dagar — 6, 7, 8, 10 eller 12 — för år. Härvid tillämpas en maximering årligen till 6 dagar av arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och länsstyrelsen i Stockholms län, till 7 dagar av skolöverstyrelsen, till 8 dagar av bostadsstyrelsen och generalpoststyrelsen i fråga om personalen inom styrelsen och dess bankavdelning, till 10 dagar av överståthållarämbetets skatteavdelning samt till 12 dagar av riksräkenskapsverket och pensionsstyrelsen. Länsstyrelsen i Stockholms län och överståthållarämbetets skatteavdelning har dessutom begränsat ifrågavarande medgivande till att gälla vid högst 3 resp. 5 olika tillfällen per år. Inom riksräkenskapsverket gäller särskilt villkor att sjukledighet utan företeende av läkarintyg får avse högst 3 dagar av en och samma kalendermånad.

Vid 2 myndigheter — socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen — medges sjukledighet utan intyg under förutsättning dels att frånvaron icke omfattar mer än 4 dagar i följd, dels att den sammanlagda tiden för ledigheter, som icke styrkts med intyg, ej överstiger 8 dagar för år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påfordrar i vad avser personal vid landskansliet läkarintyg vid sjukledighet som varar mer än en dag.

Ett 10-tal myndigheter, däribland generaltullstyrelsen i fråga om personal på ort där verksläkare finns, samtliga tillfrågade 8 sinnessjukhus och generalpoststyrelsen beträffande distrikts- och lokalförvaltningarna kräver läkarintyg vid all frånvaro på grund av sjukdom.

Tilläggas kan att då fråga är om utbyte av semester eller annan ledighet mot sjukledighet läkarintyg i allmänhet torde erfordras.

En del myndigheter har föreskrivit, att i de fall sjukledighet medges utan läkarintyg tjänstemannen skall avge skriftlig försäkran om bortovaron och om sjukdomens art.

Sjukvårdsutredningen uttalar för egen del den uppfattningen att frånvaro på grund av sjukdom under icke alltför obetydlig tid bör styrkas med läkarintyg. Utredningen anför vidare.

Vid sjukdomsfall, som bedömes vara av allvarligare beskaffenhet, brukar läkare anlitas och det blir då naturligt att denne i samband med konsultationen utfärdar intyg om behovet av sjukledighet och om sjukdomens art. Annorlunda ställer sig saken då fråga är om s. k. förkylningssjukdomar och andra sjukdomar som erfarenhetsmässigt ofta går till hälsa utan läkarbehandling. Att i sådana fall regelmässigt ålägga tjänstemännen att uppsöka verksläkaren, eventuellt annan läkare, för erhållande av läkarintyg har — bl. a. med hänsyn till den ökade smittorisken vid epidemier — i allmänhet inte ansetts nödvändigt eller lämpligt. Kravet på läkarintyg medför även direkta kostnader för statsverket. För ett besök hos verksläkaren i huvudsakligt syfte att få sjukledighetsintyg debiterar denne f. n. dels rådfrågningsarvode med i allmänhet 4 kronor, dels intygsersättning med 3 kronor.

Frågan om i vilka fall läkarintyg skall påfordras sammanhänger intimt med den blivande utformningen av sjuklönebestämmelserna. Någon slutlig ståndpunkt i denna fråga synes därför icke kunna tagas, förrän resultatet av

6 Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

sjuklönesakkunnigas arbete föreligger. Här kan endast framhållas att, om statstjänstemännen kommer att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, sjukförsäkringen får ett ekonomiskt intresse av sjukkontrollen, som i många fall är större än statens. För staten som arbetsgivare är det dock av stor betydelse att arbetet ej förryckes genom onödiga sjukledigheter. Myndigheterna torde också i många fall ha större möjlighet att bedöma behovet av sjukledighet än sjukkassan. Sjukintygen torde därför i viss utsträckning behövas även om sjuklönen delvis skulle ersättas av sjukpenning. Det bör ej heller bortses från att sjukintygen inte bara är av betydelse ur kontrollsynpunkt. Att äga kännedom om tjänstemännens hälsotillstånd är påkallat även ur andra synpunkter.

En särskild fråga är, om efter sjukförsäkringsreformens genomförande alltjämt bör gälla att läkarintyg, som är utfärdat av annan läkare än verksläkaren, skall vara attesterat av denne, framhåller utredningen och fortsätter.

Det fria läkarvalet inom sjukförsäkringen kan beräknas medföra, att tjänstemännen i större utsträckning än vad nu är fallet anlitar andra läkare än verksläkare. Ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse skulle därför medföra merarbete och ökade kostnader för statsverket. Enligt utredningens mening bör därför ledighetsintyg som avges av annan läkare än verksläkare i viss utsträckning kunna godtas utan attest. Myndigheterna bör nämligen äga meddela generella föreskrifter, att läkarintyg under vissa förhållanden, t. ex. vid längre ledigheter eller vid vissa slag av sjukdomar, skall attesteras av verksläkaren och att för vissa fall, då särskild anledning föreligger, bestämma att intyget skall attesteras av denne. Verksläkaren bör äga möjlighet att, då han anser erforderligt, som villkor för attest uppställa krav att den sjuke underkastar sig undersökning av honom.

Därest sjukpenningförsäkringen göres tillämplig på statstjänstemännen, bör, framhåller utredningen, läkarintyg som påfordras för utfående av sjukpenning, i allmänhet kunna användas även som sjukledighetsintyg. Härvid borde förfaras så att tjänstemannen, innan intyget inges till sjukkassan, företer det för myndigheten, som därest så anses behövligt gör en avskrift härav.

Beträffande ersättningsfrågan anför utredningen.

Liksom nu är fallet synes verksläkaren böra ersättas för intygen enligt för honom gällande läkartaxa. Kostnaden för ledighetsintyg som utfärdas av verksläkare bör, i den mån ersättning ej utgår från sjukkassa, bestridas av statsmedel. En sådan anordning torde göra det lättare för vederbörande myndighet att påfordra att behov av sjukledighet styrkes med läkarintyg än om tjänstemannen själv skall vidkännas kostnad för intyget. Sådant av verksläkaren utfärdat läkarintyg, som erfordras för erhållande av annan statstjänst m. m., bör liksom hittills helt bekostas av statsmedel.

I det fall att intyg utfärdas av annan läkare än verksläkaren synes kostnaden för intyget icke böra ersättas av statsmedel i vidare mån än att sådan kostnad, vilken ingår i av specialist betingat arvode, ersättes enligt de grunder som gäller för sådan vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 83

Sjuldiusvård

Utredningen anför, att en jämförelse mellan den ersättning för sjukhusvård som utgår enligt Saar och enligt SFL visar, att en tillämpning av SFL medför väsentligt ökade förmåner för tjänstemännen. Den huvudsakliga förbättringen ligger däri, att tjänstemännen på grund av SFL:s bestämmelser i princip beredes full ersättning för kostnaden för vård på allmän sal vid allmänt sjukhus i stället för ersättning för halva denna kostnad.

I detta sammanhang erinrar utredningen om de ekonomiska konsekvenserna av det mellan landsting och städer utanför landsting år 1952 ingångna avtalet om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter (1952 års utomlänsavtal) och anför härom.

Avtalet, som godkänts av alla ifrågavarande huvudmän, innebär att huvudman är dels förpliktad lämna viss ersättning för vård på annan huvudmans sjukvårds- eller förlossningsanstalt av patient från eget sjukvårdsområde, dels berättigad få ersättning enligt samma grunder för vård på egen sådan anstalt av patient från annan huvudmans område. Avtalet skall gälla under i huvudsak samma betingelser som i SFL uppställts som villkor för att sjukvårdsförsäkrad skall vid intagning på utomlänssjukhus få ersättning för den för utomlänspatient fastställda legosängsavgiften. Den lämnade subventionen medför i fråga om utomlänspatient som vårdas på allmän sal att av den f. n. till 50 kronor om dagen för s. k. remissfall och 35 kronor om dagen för övriga fall fastställda legosängsavgiften patientens hemlandsting betalar 47 kronor resp. 32 kronor och patienten endast 3 kronor, dvs. i allmänhet samma belopp som denne haft att erlägga om han vårdats på hemortssjukhus. Även för patient i halvenskilt eller enskilt rum uppgår subventionen till 47 resp. 32 kronor för dag, varvid den på patienten belöpande delen av avgiften i allmänhet utgör 13 kronor i halvenskilt och 23 kronor i enskilt rum. Beträffande Stockholm, som tillämpar en något högre hemortstaxa än övriga städer och landstingen, gäller motsvarande bestämmelser, som innebär att en stockholmsbo som meddelas sjukvård utom hemorten ej drabbas av högre kostnad än som skulle ha uppkommit vid vård på hemortssjukhus.

Den omständigheten att rätten till ersättning för sjukhusvård enligt SFL begränsats till högst 730 dagar vid varje sjukdom medför, framhåller utredningen, en försämring för tjänstemännen. Utredningen har dock ansett sig ej böra föreslå bestämmelser om förlängning för statstjänstemännens del av den i SFL bestämda sjukhjälpstiden.

Den nuvarande befogenheten för verksläkaren, sjukhusläkaren eller myndigheten att under vissa förutsättningar bereda tjänsteman vård i halvenskilt eller, vid hrist därpå, i enskilt rum innebär, heter det vidare i betänkandet, en förmån för tjänstemännen, som stundom kan medföra direkta fördelar även för staten. Det kan sålunda i vissa fall vara möjligt för den sjuke att under sjukhusvistelsen ägna sig åt tjänstegöromål eller att stå till förfogande för överläggningar, om han vårdas i halvenskilt eller enskilt rum. övervägande skäl synes utredningen tala för att denna sjukvårdsförmån bibehålies. Detsamma bör, framhålles det, gälla den härtill knutna förmånen av ersättning för eventuellt utgående arvode till den för vården ansvarige sjuk­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

husläkaren enligt lägsta beloppet i rådgivande taxa. I detta sammanhang upptar utredningen även frågan om ersättning för arvoden till vid operation assisterande läkare. Att medge ersättning för arvoden till sådana läkare skulle innebära en icke oväsentlig ökning av förmånerna för den som vårdas i halvenskilt eller enskilt rum, framhåller utredningen och kan därför icke tillstyrka att sådan ersättning medges.

Av skäl som anförts i fråga om specialistvård bör, konstaterar utredningen vidare, vid tuberkulos alltjämt gälla att till den som åtnjuter ersättning för vård i halvenskilt eller enskilt rum högre bidrag skall kunna utgå till arvode åt den för vården ansvarige sjukhusläkaren än som motsvarar lägsta tillämpliga beloppet enligt den rådgivande taxan, dock högst med taxans maximibelopp.

Beträffande vård på enskild sjukvårdsanstalt anför utredningen.

Vid beräkning av ersättning enligt Saar för vård på enskild sjukvårdsanstalt utgår man i regel från vårdkostnaden på allmänt sjukhus i patientens hemort. Då remiss på grund av sjukdomens art skett till enskild sjukvårdsanstalt utom det län där patienten är hemmahörande, får dock enligt praxis ersättningen beräknas med utgångspunkt från taxan för utomlänspatient på allmänt sjukhus inom det län, där den enskilda sjukvårdsanstalten är belägen. Någon motsvarande möjlighet att vid remiss till enskild sjukvårdsinrättning utom patientens hemort beräkna ersättningen efter utomlänstaxa finns icke enligt SFL. Ehuru sjukförsäkringen medger hel ersättning för vård på allmän sal, medan Saar endast medger halv ersättning för dylik vård, torde det i vissa fall kunna tänkas att en övergång till SFL:s bestämmelser kommer att medföra minskad ersättning för tjänstemannen. Framhållas må dock att de enskilda sjukhusen i jämförelse med de allmänna är fåtaliga och disponerar ett ringa antal vårdplatser samt att det förhållandevis sällan torde behöva förekomma att tjänsteman remitteras för vård på enskilt sjukhus utom hemorten. Att för sådana undantagsfall införa regler om merförmån bör enligt utredningens mening ej ifrågakomma.

I de fall då vård på enskild sjukvårdsanstalt enligt vederbörande läkares eller myndighets bestämmande meddelas i halvenskilt rum eller, då sådant ej funnits tillgängligt, i enskilt rum, utgår enligt Saar ersättning med belopp, som skulle ha utgått vid vård i halvenskilt resp. enskilt rum på allmänt sjukhus. I detta avseende anser utredningen ändring icke böra vidtas i annan mån än alt ersättningen anlcnytes till taxan för vård på allmänt sjukhus i hemorten och att ersättningen även i det fall vården meddelas i enskilt rum beräknas efter taxan för halvenskilt rum. Erfarenheten har nämligen visat att möjlighet i regel inte finns att konstatera om halvenskilt rum på den enskilda sjukvårdsanstalten varit tillgängligt under den tid tjänstemannen vårdats där.

Vad förut sagts i fråga om ersättning för kostnader vid vård på enskilt sjukhus har avseende endast på själva vårdavgiften. Vid dessa sjukhus tillkommer utöver vårdavgiften extra kostnader till icke obetydliga belopp, avseende arvoden till behandlande specialist, läkarassistens, operationsarliklar och förband, röntgen-, laboratorie- m. fl. undersökningar, bad och massage samt medicin, lösningar och narkos. Bestämmelserna i SFL medger ej någon ersättning för dessa kostnader. Däremot har vid tillämpningen av Saar den praxis utbildat sig att, i fall då verksläkaren förklarat specialistvård nödvändig, kostnaderna för specialistbehandlingen — arvode till spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 85

cialist och assisterande läkare, vissa omkostnader m. in. — ersatts med tre fjärdedelar av utgiften, för undersökningar för ställande av diagnos med hela beloppet, för bad och massage med halva utgiften samt för läkemedel med hela beloppet. I överensstämmelse med sin i det föregående uttalade principiella uppfattning förordar utredningen att ifrågavarande förmåner i huvudsak bibehålies, med undantag dock för kostnadsfria läkemedel. Såsom tidigare framhållits föreligger inte skäl att beräkna ersättningen för undersökning efter andra grunder än för specialistvård. Kostnaderna för specialistbehandling och undersökning bör därför ersättas med tre fjärdedelar av utgifterna. Ersättning bör som f. n. utgå endast under förutsättning av verksläkarens remiss och attest. Framhållas må att statens bidrag till det arvode som den behandlande specialisten debiterar på enskilt sjukhus vårdad tjänsteman — till skillnad från bidrag som lämnas för specialistbehandling utom sjukhus — kommer att beräknas på arvodets hela belopp, enär enligt SFL särskild ersättning för läkarvård icke utgår till försäkrad, som åtnjuter sjukhusvård. I fråga om ersättning för behandling med bad, massage in. in. bör tillämpas de bestämmelser som eljest skall gälla i fråga om sådan behandling.

Enligt utredningens mening bör för vinnande av enhetlighet de i SFL intagna definitionerna på sjukvårdsanstalter tillämpas även i fråga om sådana sjukvårdsförmåner som skall tillkomma tjänstemännen enligt Saar.

Läkemedel

Härom anföres i betänkandet bl. a. följande.

Av undersökningen beträffande statsverkets sjukvårdskostnader framgår, att den genomsnittliga läkemedelskostnaden per tjänsteman kan beräknas till drygt 16 kronor för år. Om förmånen av fria läkemedel slopades i samband med läkemedelsreformens genomförande, skulle med oförändrad läkemedelsförbrukning ett än mindre belopp komma att stanna på tjänstemannen. Även om det här gäller medeltalsbelopp, bör dock framhållas att läkemedelskostnaderna torde fördela sig på ett relativt stort antal tjänstemän och att den enskilde tjänstemannen mera sällan torde belastas av större läkemedelsutgifter. I det övervägande antalet fall synes det alltså komma att röra sig om jämförelsevis ringa utgiftsbelopp för den enskilde. Med hänsyn härtill och med beaktande av att läkemedel för vissa sjukdomar skall utlämnas kostnadsfritt synes tillräckligt vägande skäl för bibehållande av den nuvarande rätten till helt fria läkemedel knappast föreligga. Vidare bör beaktas de olägenheter av administrativ art, som ett bibehållande av nuvarande läkemedelsförmån skulle medföra. Ett betydande merarbete måste sålunda uppkomma om man bland de miljontals läkemedelsräkningar om året som skall ligga till grund för läkeinedelsrabatteringen skulle utsortera och i särskild ordning behandla de räkningar på i allmänhet obetydliga belopp, som avser statstjänstemän och i sjukvårdshänseende likställda befattningshavare.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen, att statstjänstemännen i fråga om läkemedel inte skall erhålla några särskilda förmåner utöver dem som innefattas i den allmänna läkemedelsreformen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

Utredningen framhåller, att man ej torde kunna utgå från att alla sjukkassor under de närmaste åren kommer att lämna ersättning för behandling med sjukgymnastik, bad, massage m. fl. här avsedda behandlingsformer; det kan också antagas att vissa sjukkassor bara lämnar någon eller några av dessa förmåner. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande behandlingsformer är av stor betydelse ur medicinsk synpunkt, förordar utredningen att tjänstemännen bibehålies vid den nuvarande rätten till ersättning för sådan behandling. Staten skulle alltså även i fortsättningen ersätta halva kostnaden. Härvid skulle ersättningen i förekommande fall minskas med det belopp tjänstemannen äger utbekomma från sjukkassa. Till frågan om sådan ersättning vid yrkesskada återkommer utredningen i ett senare sammanhang.

I fråga om sjukgymnastik föreslår utredningen, under hänvisning till nuvarande praxis, att uttrycklig bestämmelse om ersättning härför införes. För vinnande av full överensstämmelse med motsvarande föreskrift i SFL synes det utredningen lämpligt att bestämmelserna i Saar utformas enligt vad som stadgas i SFL. Vidare anser utredningen det i Saar använda uttrycket »nödvändig för botande av viss angiven sjukdom» vara för snävt. Ersättning för dessa behandlingsformer torde, framhålles det, f. n. medges även i de fall behandlingen blott kunnat medföra lindring av sjukdom. Ifrågavarande uttryck bör därför enligt utredningens mening utbytas mot »erforderlig vid viss angiven sjukdom».

Nuvarande bestämmelse i Saar, att kostnaden för vaccination mot epidemisk sjukdom skall gäldas av statsmedel i de fall, då myndigheten finner skäl härtill, fyller enligt utredningens mening ett praktiskt behov och föreslås kvarstå.

Sjukresor

Häroin konstateras i betänkandet, att förmånerna enligt Saar är fördelaktigare än förmånerna enligt SFL så till vida att den ersättning, som kan medges enligt Saar i princip avser hela resekostnaden. Då å andra sidan SFL:s bestämmelser är värdefullare i så måtto att de medger ersättning utan skälighetsprövning, föreligger enligt utredningen knappast skäl att behålla särskilda bestämmelser i Saar beträffande resor och sjuktransporter. Utbetalning från statsverkets sida i förekommande fall av vissa tillägg till den reseersättning som lämnas från sjukkassa skulle, framhålles det, för övrigt medföra oproportionerligt stort administrativt merarbete, bl. a. med hänsyn till att likviden i flertalet fall skulle gälla småbelopp, som för tjänstemännen rimligen icke kan vara av någon större betydelse.

Under beaktande av dessa omständigheter förordar utredningen att bestämmelser om ersättning för sjukresor inte intages i Saar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 87

Vård yid yrkesskada

I denna fråga gör sjukvårdsutredningen följande allmänna uttalanden.

De sjukvårdsförmåner som f. n. utgår enligt Saar vid i tjänsten ådragna sjukdomar sammanfaller väsentligen med de förmåner som vid olycksfall i arbete resp. vid vissa yrkessjukdomar — såväl enligt gällande bestämmelser som på grund av den blivande yrkesskadeförsäkringen —■ tillkommer medborgare i allmänhet. Att statstjänstemännen hittills genom bestämmelser i Saar tillförsäkrats sjukvårdsförmåner -— liksom sjuklön — även vid olycksfall i tjänsten torde närmast ha föranletts av administrativa skäl. Att någon fördelning av härav föranledda kostnader mellan riksförsäkringsanstalten och vederbörande myndighet i allmänhet ej erfordrats, har nämligen inneburit en väsentlig förenkling av ersättningsförfarandet.

Frågan uppkommer nu huruvida efter den allmänna sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens genomförande statstjänstemännen genom bestämmelser i Saar alltjämt bör bibehållas vid rätten till i princip full ersättning för sjukvård som föranletts av yrkesskada. Vid ett ställningstagande till denna fråga bör främst beaktas, att en grundläggande princip vid utformningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna varit att sjukförsäkringen skall för en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i arbete eller eljest av yrkesskada. Samordningen har motiverats med de betydande fördelar som står att vinna därmed, sasom snabbhet vid utbetalningar, starkt minskat behov av utredningsarbete, bortfallet av gränsdragningsproblem samt möjligheterna till minskning av administrationen. Nämnas må, att samordningsregeln enligt en av socialförsäkringsutredningen gjord beräkning skulle medföra att över 90 procent av olycksfallen komme att stanna på sjukförsäkringen.

Ett bibehållande i Saar av nuvarande gynnsammare ersättningsgrunder vid yrkesskador skulle givetvis medföra, att man alltjämt skulle vara tvungen att i särskild ordning pröva alla de ersättningsärenden som kunde stå i samband med yrkesskada. En sådan betydande avvikelse för statst jänstemännens del från den för anställda i allmänhet gällande ordningen skulle medföra allvarliga administrativa olägenheter.

Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att i Saar inte intages bestämmelser om merförmåner för sjukvård med anledning av skador som avses i YL.

Förslaget innebär, att statstjänsteman vid yrkesskada får under samordningstiden åtnjuta de förmåner, som enligt SFL och Saar tillkommer honom vid sjukdom i allmänhet, och därutöver från riksförsäkringsanstalten enligt YL utgående ersättning för sjukvård utom riket, tandläkarvård, särskilda hjälpmedel och särskild vård, som lämnas pa anstaltens begäran. Efter samordningslidens utgång skall ersättning i huvudsak utga från riksförsäkringsanstalten enligt YL:s bestämmelser.

Utredningen fortsätter.

I Saar har med olycksfall i tjänsten likställts inte bara yrkessjukdomar utan också vissa andra i tjänsten ådragna sjukdomar. Sistnämnda sjukdomar omfattas i viss utsträckning av den gällande yrkesskadeförsäkringen. Sålunda omfattar denna delvis men cj helt sjukdomar föranledda av våld eller misshandel på grund av tjänsten. Detsamma gäller epidemiska sjukdomar. Klimatologiska sjukdomar omfattas inte alls av yrkesskadeförsäkring­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

en. Vad angår epizootiska sjukdomar ingår den vanliga mul- och klövsjukan under den gällande yrkesskadeförsäkringen. Den nya yrkesskadeförsäkringen kommer att nära ansluta sig till nu gällande lagstiftning. Emellertid kan utformningen av tillämpningsbestämmelserna rörande yrkessjukdomarna bli av viss betydelse ur denna synpunkt. Man synes dock böra utgå ifrån att ej heller den nya lagstiftningen kommer att helt täcka nämnda i Saar avsedda sjukdomar.

Enligt utredningens mening bör då det gäller statstjänstemännen de på grund av tjänsten ådragna sjukdomar, som angives i 28 § I punkt 6 a) Saar, i ersättningshänseende alltjämt vara likställda med yrkesskador, som omfattas av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. Det synes dock utredningen icke lämpligt att låta prövningen av dessa i regel svårbedömda frågor ankomma på vederbörande myndigheter. Utredningen förordar därför, att riksförsäkringsanstalten, som besitter sakkunskap och erfarenhet i sådana frågor, skall handha prövningen och regleringen även av de ifrågavarande fallen. Vid sådant förhållande bör enligt förslaget rätten till nu avsedda särskilda sjukvårdsförmåner författningsmässigt regleras vid sidan av Saar. Detta torde, framhålles det, kunna ske genom att bestämmelser utfärdas av innebörd att vad i YL stadgas skall för statstjänstemännens vidkommande äga motsvarande tillämpning vid övriga på grund av tjänsten ådragna sjukdomar varom här är fråga.

Vad som sålunda föreslagits skall, understryker utredningen, inte utgöra hinder för att statstjänsteman vid yrkesskada, vars verkningar sträcker sig utöver samordningstiden, för den överskjutande tiden erhåller de förmåner enligt Saar som kan utgå vid sjukdom i allmänhet, i den mån dessa förmåner är större än motsvarande ersättning enligt YL. Härmed avses bl. a. fall då tjänstemannen enligt Saar äger rätt till ersättning för vård i halvenskilt (enskilt) rum på sjukhus. Det nu sagda skulle även gälla vid sjukdom som enligt vad nyss föreslagits bör likställas med yrkesskada.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän

Beträffande justitieråd m. fl. framhåller utredningen att under förutsättning att ifrågavarande ämbetsmän även i fortsättningen undantages från bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet — med de jämkningar som betingas av att sjukpenning enligt SFL kan komma att utgå till dem — torde de alltjämt böra undantagas från avlöningsreglementenas sjukvårdsbestämmelser. Detta skulle innebära, att de kommer att åtnjuta sjukvårdsersättning enbart enligt SFL.

I anslutning till sin redogörelse för sjukvårdsbestämmelser för /contraktsanställt manskap m. fl. vid försvaret framhåller utredningen bl. a. att nu avsedd personal skall meddelas avsked vid viss tidig levnadsålder — 34 eller 28 år — och redan dessförinnan om vederbörande blir oduglig till krigstjänst.

Med hänsyn till dessa tjänstemäns i förhållande till statstjänstemän i all­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 217 89

mänhet särpräglade anställnings- och avlöningsvillkor anser utredningen skäl icke föreligga att med anledning av den allmänna sjukförsäkringens genomförande göra ändring i deras rätt att åtnjuta i princip kostnadsfri sjukvård. Utredningen anför vidare.

Då det gäller att anpassa dessa heställningshavares nuvarande sjukvårdsförmåner enligt Saar till den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes i huvudsak två alternativ kunna komma i fråga.

Enligt det ena alternativet skall rätten till kostnadsfri sjukvård eller full ersättning för vården tillförsäkras beställningshavarna genom bestämmelser, som innebär att kostnaderna för de nuvarande sjukvårdsförmånerna bestrides eller ersättes av statsmedel, i den mån ersättning inte utgår från sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen eller på grund av bestämmelser om läkemedelsrabattering.

Enligt det andra alternativet skall sjukvården lämnas av staten som naturaprestation. Beställningshavarna skall alltså äga att i första hand anlita vid förbandet tjänstgörande militärläkare, som har att i tjänsten ombesörja läkarvården. I den mån sjukvården meddelas i annan ordning och särskilda kostnader uppkommer, skall dessa ersättas av staten i samma omfattning som f. n. Då med en sådan ordning sjukkassornas kostnader för dessa beställningshavare i stort sett bortfaller, bör dock övervägas om med tillämpning av 19 § andra stycket SFL överenskommelser bör träffas med sjukkassorna om skälig gottgörelse för statsverkets ifrågavarande kostnader. Eventuellt skulle denna fråga kunna tänkas reglerad genom centrala förhandlingar.

Båda de här nämnda alternativen medför enligt utredningen att de beställningshavare varom här är fråga bibehålies vid sin nuvarande rätt till i princip fri sjukvård. Det första alternativet skulle dock, framhålles det, medföra betydande administrativa svårigheter vid tillämpningen. Utredningen förordar därför en lösning enligt det sista alternativet, vilket anses medföra ett avsevärt enklare förfarande för såväl myndigheterna som personalen.

Den författningsmässiga regleringen synes enligt utredningen böra ske genom att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda bestämmelser i ämnet. I Saar bör enligt förslaget föreskrivas att beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha äger rätt till sjukvård enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att även sjukvård föranledd av yrkesskada kommer att omfattas av ifrågavarande särbestämmelser.

Den nuvarande särskilda rätten för beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha in. fl. till fri sjukvård under högst ett år efter avsked ur tjänst bör enligt utredningens mening kvarstå. Fråga uppkommer då, framhålles det, om kostnaderna härför liksom under anställningstiden skall bestridas direkt av staten eller med tillämpning av systemet med merförmåner utöver dem som lämnas av sjuk- resp. yrkesskadeförsäkringen. Ulredningen finner övervägande skäl tala för att även dessa fall regleras genom att staten ombesörjer vården eller bestrider kostnaden därför.

Enligt utredningens mening bör nuvarande sjukvårdsförmåner under sjötjänstgöring vid försvaret bibehållas. De härmed förenade kostnaderna bör därför alltjämt i sin helhet bestridas av statsmedel.

Beträffande frågan om utformningen av sjukvårdsförmånerna för lärar­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

personalen vid det statsunderstödda undervisningsväsendet samt för tjänstemän underkastade andra av staten fastställda avlöningsreglementen än Saar anföres i betänkandet bl. a. följande.

Den av statsmakterna godtagna lösningen av frågan om sjukvårdsförmåner för berörda personalkategorier har endast avsetts utgöra ett provisorium i avvaktan på genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring och de åtgärder, som med anledning därav kunde komma att vidtagas.

Vid prövningen av frågan om dessa sjukvårdsbestämmelsers anpassning till den allmänna sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens förmåner har utredningen utgått från att de ersättningsgrunder utredningen föreslagit i fråga om statstjänstemännen i princip bör gälla även här avsedda tjänstemän. Fråga uppkommer emellertid härvid om dessa alltjämt skall stå självrisk för vissa i princip ersättningsbara sjukvårdskostnader. Vidare uppställer sig spörsmålet om systemet med tjänsteläkare skall bibehållas eller om rätten till sjukvård skall anknytas till verksläkarinstitutionen.

Vad angår förstnämnda fråga kan framhållas, att ett bibehållande av bestämmelsen om självrisk efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande skulle få en helt annan innebörd än f. n. Enligt utredningens förslag skall tjänstemännens behov av sjukvårdsförmåner i första hand tillgodoses av den allmänna sjukförsäkringen och läkemedelsrabatteringen. Till följd härav skulle de sjukvårdskostnader som skulle beröras av självkostnadsregeln avse bara de föreslagna merförmånerna i fråga om tilläggsersättning för verksläkarvård samt beträffande specialistvård, tandläkarvård, sjukgymnastik, bad, massage m. in. och vägavgifter och läkararvoden vid sådan sjukhusvård, som lämnas i halvenskilt eller enskilt rum. Det synes utredningen knappast skäligt att i det sålunda uppkomna ändrade läget behålla bestämmelsen om självrisk.

Ifrågavarande begränsning av ersättningen har i främsta rummet motiverats med att svårigheter i administrativt hänseende skulle uppkomma vid en tillämpning i full utsträckning av de för statstjänstemännen i detta hänseende gällande bestämmelserna. Erfarenheten har även visat att bestämmelsen om självrisk medfört en kraftig begränsning av antalet ersättningsärenden. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från skolöverstyrelsen uppgår f. n. antalet sjukvårdsberättigade lärare vid folkskolor, högre kommunala skolor, privatläroverk och folkhögskolor till i runt tal 35 000, medan antalet sjukvårdsärenden under år 1952 utgjort omkring 700.

Ett slopande av den nuvarande begränsningen av rätten till ersättning för sjukvårdskostnader för ifrågavarande personalkategorier skulle uppenbarligen medföra en mycket betydande ökning av antalet ersättningsärenden. Framhållas må dock, att det nuvarande systemet förutsätter en samlad redovisning från tjänstemannens sida av alla under redovisningsåret bestridda sjukvårdskostnader, vilket föranleder att ett betydande granskningsarbete i allmänhet måste nedläggas på varje särskilt ärende. De ersättningsärenden som uppkommer vid ett slopande av självrisken blir däremot i regel enklare att handlägga.

Den omständigheten att ett administrativt merarbete i fråga om handläggningen av sjukvårdsärenden uppkommer bör dock enligt utredningens mening inte få utgöra hinder för en ur rättvisesynpunkt påkallad likställighet mellan statstjänstemännen och de personalgrupper det här gäller.

För undvikande av att skolöverstyrelsen i alltför stor utsträckning betungas med handläggning av ärenden av förevarande slag föreslår utredningen att prövningen och betalningen av ifrågavarande ersättningar överflyttas till länsstyrelserna. Såvitt angår i Stockholm stationerade tjänste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 91

män synes ersättningsärendena dock alltjämt böra handhavas av skolöverstyrelsen. Den föreslagna decentraliseringen synes kunna medföra viss arbetslättnad och tidsvinst vid erforderliga utredningar m. in.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att berörda personalgrupper tillerkännes sjukvårdsförmåner i samma omfattning som statstjänstemännen, alltså utan självrisk.

Vad angår frågan om systemet med tjänsteläkare alltjämt bör behållas för här avsedda tjänstemän eller om deras sjukvårdsförmåner bör anknytas till verksläkarinstitutionen, anför utredningen följande.

Som förut nämnts skall med tjänsteläkare förstås av staten eller av kommun i öppen sjukvård anställd läkare, skolläkare eller läkare på poliklinik vid allmänt sjukhus. Vid lasarett och andra allmänna sjukhus anställda läkare, som anlitas för öppen vård, är alltså inte att betrakta som tjänsteläkare. Bland de nämnda tjänsteläkarna är de statsanställda provinsialläkarna och extra provinsialläkarna taxebundna. Även vid vård på poliklinik debiteras ersättning enligt viss lägre taxa. Skolläkarna, som är anställda för hälsovårdande uppgifter beträffande skolornas elever, är i de fall de anlitas av lärarpersonalen för sjukvård inte taxebundna. De kommunalt anställda läkarna (stadsläkare, köpingsläkare, municipalläkare in. fl.) är taxebundna bara i fråga om läkarvård åt mindre bemedlade patienter. Verksläkarna förutsättes däremot vara bundna vid viss taxa. Då ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för av läkare lämnad vård inte i något fall får utgå med högre belopp än tre fjärdedelar av det i sjukkassetaxan eller annan lägre tillämplig taxa för vården bestämda beloppet, är det givetvis till fördel för tjänstemannen att vid behov av läkarvård kunna vända sig till en taxebunden verksläkare.

För tjänstemän som är stationerade på avlägsna orter kan det visserligen ibland vara en olägenhet att för erhållande av i avlöningsreglementena avsedda sjukvårdsförmåner vara hänvisade till en enda läkare. Det torde dock kunna förutsättas att då vid trängande behov av läkarvård specialist, exempelvis läkare vid länslasarett, anlitas för öppen vård verksläkaren i efterhand godkänner valet av specialist. Denna olägenhet, som förefinns också beträffande andra i lokalt hänseende utspridda tjänstemän, t. ex. vid tullverket, lots- och fyrstaten, domänverket och landsfiskalsorganisationen, synes dock väl uppvägas av de fördelar, som i övrigt är förenade med verksläkarinstitutionen. Erinras kan även att tjänsteman, oavsett vilken läkare som anlitas, har rätt till den ersättning som utgår på grund av den allmänna sjukförsäkringen.

Framhållas må vidare, att utredningens förslag om bibehållande som avlöningsförmån av vissa merprestationer i fråga om specialistvård m. m. bygger på förhandenvaron av särskilda verksläkare. Härtill kommer, att statstjänsteman för läkarvård som meddelas av verksläkare enligt utredningens förslag skall av staten ersättas för den del av verksläkarens arvode som icke utgår från sjukförsäkringen. Att utsträcka denna förmån till att avse även läkarvård som meddelas av annan läkare, även om denne är taxebunden, har utredningen icke kunnat förorda. En förutsättning för att ifrågavarande personalkategorier skall i fråga om sjukvårdsförmåner likställas med statstjänstemännen är alltså att även dessa befattningshavare hänvisas till verksläkare.

Av anförda skäl förordar utredningen, att den rätt till sjukvårdsförmåner, som avses skola tillkomma kommunalanställda lärare, präster in. fl. enligt

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

för dem gällande avlöningsreglementen, skall anknytas till den för statsförvaltningen i allmänhet avsedda verksläkarinstitutionen.

Utredningen anmärker till slut, att ett genomförande av utredningens bär framlagda förslag i fråga om sjukvårdsförmåner åt lärare vid det statsunderstödda undervisningsväsendet, präster och kyrkomusiker förutsätter, att ändringar i huvudsak motsvarande dem som utredningen föreslagit i fråga om Saar vidtages även i de för dessa personalgrupper gällande avlöningsbestämmelserna.

Vissa utbetalninggfrågor m. m.

Utredningen framhåller i denna del, att vid genomförande av dess förslag till sjukvårdsförmåner för statstjänstemän m. fl. ersättning i vissa fall kommer att utgå både från sjukförsäkringen och från statsverket. Såväl under som efter samordningstiden kan ersättning också komma att utgå från yrkesskadeförsäkringen. Fråga uppkommer då vilka förfaringssätt som i de olika fallen bör tillämpas vid ersättningarnas utbetalning och hur utbetalningarna bör verifieras.

Vad först angår arvodet för läkarvård som meddelas av verksläkare synes enligt utredningen följande förfaringssätt i allmänhet böra tillämpas.

Verksläkaren utskriver med genomskriftskopia räkning på de prestationer som lämnats tjänstemannen. Räkningen och kopian insändes till den sjukkassa där tjänstemannen är medlem. Efter granskning och godkännande utbetalar sjukkassan på densamma belöpande andel av räkningsbeloppet till verksläkaren. Sjukkassan behåller originalet som verifikation. Kopian förses med bevis om sjukkassans utbetalning och översändes till vederbörandemyndighet. Såväl verksläkaren som sjukkassan bör insända räkningshandlingarna som samlingsräkningar för hel månad eller annan lämplig period. Utbetalningssättet bör dock inte hårt bindas vid föreskrifter, då även andra förfaringssätt i vissa fall kan tänkas ifrågakomma.

Det här förordade förfaringssättet medför en betydande tids- och arbetsbesparing såväl för patienten som för sjukkassan och statsmyndigheten. Även för verksläkarna synes en sådan anordning vara till fördel. Även om SFL i princip bygger på systemet att ersättning skall lämnas för utgifter som i första hand gäldats av patienten själv, synes hinder inte böra föreligga för tillämpning av ett dylikt förenklat utbetalningssystem.

Då det gäller ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgymnastik, bad, massage m. m. förordas i betänkandet följande förfarande.

Det torde vara nödvändigt att sjukkassan på grundval av en av tjänstemannen företedd kvitterad räkning först betalar vad på den ankommer och att myndigheten sedan betalar sin andel av kostnaden. Om sjukkassan skall behålla originalräkningen som verifikation — vilket synes lämpligt med hänsyn till att kassan bär övriga räkningar i original -— bör samtidigt en kopia eller avskrift av räkningen företes för sjukkassan. På sistnämnda handling bör kassan stämpla eller teckna bevis om att originalet förvaras hos kassan och att denna på grund av räkningen betalat visst angivet belopp. En sålunda påstämplad eller påtecknad kopia eller avskrift bör kunna godtas som verifikation för statsverkets del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 93

Beträffande sjukhusvård anföres följande. Det är ännu inte klarlagt på vad sätt sjukkassorna kominer att betala ersättning för sjukhusvård. Emellertid torde man komma att eftersträva ett system, som i huvudsak innebär att sjukhusen med vissa tidsintervaller tillställer sjukkassorna specificerade samlingsräkningar. I den mån sjukkassa inte svarar för hela vårdkostnaden — t. ex. vid vård i halvenskilt eller enskilt rum — debiteras patienten den del av kostnaden som sjukkassan icke ersätter. Genom ett särskilt uppgiftsförfarande konstateras om sjukkassa ej svarar för vårdkostnaden, t. ex. på grund av att sjukhjälpstiden tilländalupit. Genomföres ett sådant system, torde det icke bereda svårigheter ur redovisningssynpunkt att fastställa vad staten har att betala. Vad i det föregående sagts i fråga om samarbetet i utbetalningsärenden mellan sjukkassor och myndigheter synes enligt utredningen böra äga motsvarande tillämpning i de fall då ersättning betalas från både yrkesskadeförsäkringen och statsverket.

D. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter Såsom tidigare anförts har remissyttrandena skolat begränsas till att gälla organisatoriska eller eljest administrativa frågor. Några remissorgan har ur dessa synpunkter uttalat sig beträffande utredningens allmänna uppläggning av sjukvårdsförmånernas utformning. Sålunda har kammarrätten uttalat bl. a., att det ej synes kunna tagas alldeles för givet att undantag från sjukvård sförsäkringen inte skulle kunna medgivas för statstjänstemännens del, helst som ett sådant undantagande ej tidigare torde ha mera ingående övervägts ur nu aktuella synpunkter. Kammarrätten har emellertid i och för sig ingenting att erinra mot principen att de blivande sjukvårdsförmånerna enligt avlöningsreglementena tillsammans med försäkringsförmånerna enligt SFL och YL samt läkemedelsförmånerna bör i stort sett motsvara nu gällande sjukvårdsförmåner för de statsanställda. Järnvägsstyrelsen anser att den föreslagna begränsningen i vissa fall av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner medför arbetslättnader på väsentliga punkter. Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att förevarande problem bör så bedömas och lösas att inga nu utgående sjukvårdsförmåner borttages eller försämras, om inte antingen så kan anses föranlett av övertygande administrativa skäl eller en förmåns värde är så ringa, att den saknar nämnvärd betydelse för de anställda. Länsstyrelsen finner det uppenbart att sjukvårdsförmånernas ersättande med kontant lön bör så långt möjligt undvikas. Fastan ett sådant förfaringssätt skulle innebära den ur administrativ synpunkt enklaste lösningen, måste det dock avvisas på de skäl utredningen anfört, framhåller länsstyrelsen.

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Försvarets civilförvaltning säger sig ej kunna inse att de administrativa besvären vid ett bibehållande av nuvarande ordning för statstjänstemännens sjukvårdsförmåner bör få ha avgörande betydelse för bedömandet av förmånernas storlek. En liknande uppfattning företrädes av domänstyrelscn, som anför bl. a. följande. Frågan om en i och för sig önskvärd minskning av det administrativa arbetet måste bedömas med hänsyn till de ifrågasatta rationaliseringsåtgärdernas återverkningar på bl. a. personalrekryteringen. Styrelsen vill i "anslutning härtill framhålla, att här ifrågavarande sociala förmåner är av den art, att de icke kan ersättas med en på alla anställda utslagen lönekompensation. Den trygghet för de anställda, som nuvarande sjukvårdsförmåner medför, är en för förvaltningen värdefull tillgång, som icke bör urvattnas med hänvisning till möjliga administrativa förenklingar. Sveriges läkarförbund intar en klart avvisande hållning mot förslaget. SFL baseras på principen om det fria läkarvalet, en princip som förbundet sedan gammalt ansett som en av grundförutsättningarna för fullgod sjukvård. Hindren för förverkligandet av det fria läkarvalet bör i möjligaste män undanröjas, och SFL:s genomförande synes innebära ett steg i sådan riktning. Denna ståndpunkt leder till att speciell läkarvård för kategorin statsanställda, utövad av verksläkare, bör upphöra i och med SFL:s ikraftträdande. Det kan här slutligen nämnas, att sjukvårdsutredningens betänkande inte föranlett något särskilt uttalande från statens lönenämnds sida och att Svenska sjukkas seförbund et över huvud inte funnit anledning till erinran mot vad i betänkandet föreslagits.

Verksläkarfrågan

Av de myndigheter som yttrat sig över sjukvårdsutredningens förslag om verksläkarinstitutionens bibehållande är flertalet positivt inställda till förslaget. Detta gäller bl. a. kammarrätten, som betonar att bibehållande i huvudsak av gällande sociala förmåner vid sjukdom förutsätter att även verksläkarinstitutionen framdeles skall äga bestånd. Försvarets sjukvårdsstyrelse och riksförsäkringsanstalten anser, att utredningen anfört övertygande skäl för förslaget i denna del. Försvarets civilförvaltning anser det vara av påtagligt värde för myndigheterna att denna institution bibehålies. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Värmlands lön. Även statskontoret delar uppfattningen att verksläkarinstitutionen är av värde för staten-arbetsgivaren. Ämbetsverket framhåller emellertid att spörsmålet om verksläkarorganisationens bibehållande i sista hand måste bli beroende av om statstjänstemännen efter sjukförsäkringsreformens ikraftträdande tillförsäkras sådana merförmånei, att de av denna anledning stimuleras till att vända sig till verksläkaren i stället för till annan allmänpraktiserande läkare. Därest så icke blir fallet, synes enligt statskontoret böra övervägas om enbart ur statsverkets intresse anledning finns att behålla en så kostnadskrävande organisation som verksläkarinstitutionen utgör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 95

Synpunkten att verksläkarinstitutionen innebär vissa fördelar för statenarbetsgivaren delas också av medicinalstyrelsen. Det framhålles i styrelsens yttrande, att myndigheterna genom verksläkarinstitutionen får kontroll över tjänstemännens hälsotillstånd och sjukledigheter, varjämte behovet av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor som rör arbetsförhållandena tillgodoses. Styrelsen omnämner, att från olika håll kritik framförts över att avsedd kontroll av de anställdas sjukledigheter m. in. utövats i ringa grad och att i fall, där verksläkare försökt utöva den, detta ofta mötts med missnöje och irritation. Ur denna synpunkt kan det, menar styrelsen, ifrågasättas om verksläkarinstitutionen motsvarat förväntningarna eller i nämnvärd grad medfört besparingar för statsverket. Av de erfarenheter, som vunnits av verksläkarinstitutionen, torde dock enligt styrelsens uppfattning framgå, att den i stort sett fyllt sin uppgift. Medicinalstyrelsen anför vidare i huvudsak följande.

Efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen kan emellertid en verksläkarinstitution med nuvarande uppgifter innebära onödiga kostnader för statsverket. Erforderlig sjukkontroll avses sålunda komma att utövas av sjukkassorna. I den mån statstjänstemännens sjukförmåner kommer att ersättas av lönekompensation, blir behovet av verksläkarinstitutionen i dess nuvarande utformning mindre accentuerat. En verksläkarinstitution kan enligt styrelsens mening visserligen icke helt undvaras, men om verksläkarens sjukvårdsskyldighet mot befattningshavaren i princip upphäves, kan institutionen inskränkas till ett fåtal befattningshavare i varje län efter mönster av 1935 års verksläkarkungörelse (nr 461). I dylika verksläkares uppgifter skulle framför allt ingå att — med rätt att på statsverkets bekostnad i förekommande fall anlita specialist — utfärda läkarintyg, som erfordras för erhållande av anställning, att avge utlåtande enligt gällande bestämmelser om skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning och för erhållande av sjuk- eller invalidpension samt att i samråd med förtroendeläkare i centralsjukkassa utreda och föreslå åtgärder i fall, då myndighet anser sig ha skäl ifrågasätta missbruk av givna sjukvårdsförmåner. Även vid en verksläkarinstitution med sålunda begränsade uppgifter bör tjänsteman i princip av statsverket kunna åtnjuta hel ersättning för den del av läkarvården som icke ersättes av sjukkassa.

Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning till det sålunda anförda att, sedan frågan om de statsanställdas sjukvårds- och sjuklöneförmåner efter vederbörliga förhandlingar blivit lösta, en omprövning av verksläkarinstitutionen torde böra komma till stånd i syfte att anpassa denna institutions uppgifter och organisation till omfattningen av nämnda förmåner. De synpunkter som styrelsen i övrigt framlägger på utredningens betänkande baseras emellertid på förutsättningen att utredningens förslag i denna del genomföres.

Generalpoststyrelsen, som ansluter sig till uppfattningen att, om sjukvårdsförmåner i föreslagen omfattning alltjämt skall tillkomma statsljänstemännen, verksläkare med i huvudsak nuvarande uppgifter bör bibehållas, uttalar i anledning av läkarorganisationernas förslag om s. k. förtroendeläkare i huvudsak följande.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Utredningen har ansett sig böra stanna vid att endast föreslå föreskrift om att verksläkare skall vara skyldig att utan särskild ersättning biträda vederbörande myndighet beträffande hygieniska och medicinska frågor. Enligt styrelsens uppfattning torde de här åsyftade behoven knappast — i varje fall icke för postverket med dess stora personal —- kunna antas bli tillfredsställande tillgodosedda genom en dylik anordning. Härför talar särskilt det förhållandet, att det finns anledning förmoda, att verksläkarna endast i undantagsfall besitter den speciella utbildning, som lär erfordras för hälsovårdande uppgifter av nu avsett slag. Det torde vidare kunna antas att det stora flertalet verksläkare anser sig icke ha tid att i någon större utsträckning ägna sig åt dylika vid sidan om den egentliga sjukvården liggande uppgifter. Styrelsen anser att hithörande frågor bör bli föremål för fortsatt utredning.

Statskontoret kan ej tillstyrka förslaget att verksläkare skall vara skyldig att biträda myndigheten i hygieniska och yrkesmedicinska frågor.

I det av Sveriges läkarförbund avgivna yttrandet avvisas — i anslutning till förbundets tidigare återgivna principiella ställningstagande — förslaget om verksläkarnas bibehållande och framföres ånyo förslaget om nyss nämnda förtroendeläkare. Förbundet anför bl. a. följande.

Verksläkarinstitutionen är enligt förbundets mening en otidsenlig form lör meddelande av sjukvård och bör därför avskaffas. Förbundet vill härvid erinra om den kritik, som vid upprepade tillfällen framförts mot densamma, en kritik som ofta kommit att rikta sig mot den enskilde verksläkaren i stället för som rätt vore mot systemet som sådant.

En avlösning av verksläkarinstitutionen med därav betingade förmåner för de statsanställda förutsätter en kompensation till arbetstagarna, vilken fråga torde böra lösas genom förhandlingar med personalorganisationerna. Överenskommelser i sådan riktning skulle likställa de statsanställda vad beträffar sjukvården med övriga medborgare, varigenom det fria läkarvalet kan realiseras.

Utredningen har av olika skäl icke ansett sig kunna framlägga förslag i den riktning som ovan anges. Ett bibehållet system med sjukvårdande verksläkare utan kostnader för patienterna attraherar de senare till verksläkarna. Uppkommer hos patienten — med rätt eller orätt — misstro mot verksläkaren och patienten därför önskar vända sig till annan läkare, måste han betala härför. Fritt läkarval i meningen val mellan ekonomiskt jämbördiga alternativ blir icke möjligt enligt utredningens förslag. Detta innebär att patienten måste köpa sig till det fria läkarval, som är en grundtanke i SFL.

Läkarvård

Förslaget att tjänsteman för läkarvård genom verksläkare skall erhålla ersättning för den del av vårdkostnaden som ej ersättes av sjukkassan har ej föranlett särskilda uttalanden vid remissbehandlingen.

Vad angår förslaget om läkarvård genom annan än verksläkare innehåller yttrandena följande.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget, att sådan undersökning för ställande av diagnos, som ej kan utföras av verksläkaren, skall i ersättningshänseende jämställas med specialistvård. Länsstyrelsen framhål-

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 97

ler, att vad utredningen åberopat som skäl för detta förslag bekräftas av länsstyrelsens erfarenhet av utbetalning av sådana kostnader. Medicinalstyrelsen är av motsatt uppfattning.

Enligt styrelsens mening har det ur medicinsk synpunkt, speciellt beträffande röntgenundersökning, varit synnerligen värdefullt att för diagnos erforderliga undersökningar helt kunnat bestridas av statsmedel. Numera torde även tillämpningen av gällande bestämmelser i Saar på denna punkt icke medföra större svårigheter, enär genom praxis vissa riktlinjer erhållits beträffande vilket belopp av specialistarvode som bör hänföras till undersökningen resp. behandlingen. Tjänsteman bör därför enligt styrelsens mening för röntgen- eller annan undersökning, som erfordras fcör ställande av diagnos, få ersättning av statsmedel, i den mån ersättning icke utgår från sjukkassa, och sålunda få hela kostnaden täckt.

Försvarets sjukvårdsstyrelse understryker bl. a. följande.

Den omständigheten att läkarundersökningen medför ökade kostnader för den enskilde kan få till följd att för diagnosens ställande viktiga undersökningar av ekonomiska skäl inte kommer till stånd. Härigenom kan det för verksläkaren bli svårt eller omöjligt att i rätt tid ställa diagnos och föranstalta om adekvat behandling. Styrelsen anser förslaget särskilt betänkligt då fråga är om röntgenundersökning och sådana laboratorieundersökningar som inte rimligen kan utföras av verksläkaren. Det är härvid att märka, att sjukhusen på grund av platsbrist i allt mindre utsträckning kan utnyttjas för utredningsfall genom inläggning på sjukhusen. Det synes kunna ifrågasättas, om inte de avsedda besparingarna i längden blir illusoriska eller rentav förbytes i ökade kostnader för staten genom försämrat hälsotillstånd för statstjänstemännen.

Förslaget om slopande av den nuvarande förmånen att kostnadsfritt anlita annan läkare i fall då tjänstemannen inte lämpligen kan vända sig till verksläkaren har avstyrkts i några yttranden. Medicinalstyrelsen uttalar att, om utredningens förslag i denna del genomföres, det torde kunna befaras att den sjuke icke i tid söker erforderlig läkarvård med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna. Styrelsen anser därför behov föreligga, att för de fall, då den sjuke icke lämpligen kan anlita verksläkare, införa samma ersättningsbestämmelser som skulle gälla vid anlitande av verksläkare. Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att tillräckliga skäl inte anförts för den nuvarande förmånens slopande. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening ersättning kunna utgå om tjänstemannen anlitar annan verksläkare, t. ex. vid besök på annan ort närmaste verksläkare. Kammarrätten anför beträffande utredningens ifrågavarande förslag i huvudsak följande.

Som skäl härför har framhållits att taxebundna läkare i berörda fall ofta finns att tillgå. Emellertid skulle vid här avsedda, nödtvungna anlitande av annan taxehunden läkare än verksläkare enligt förslaget inte ges någon ersättning utöver sjukkasseersättningen. Då en dylik ordning, som ej ens är motiverad av organisatoriska skäl, icke synes godtagbar, kan kammarrätten icke biträda förslaget i denna del. I förevarande fall är icke fråga om elt fritt läkarval utan om eu av omständigheterna, t. ex. vid tjänsteresa eller eljest vistelse utom stationeringsorten, nödvändiggjord avvikelse från det regelmässiga förfarandet. Ett slopande av bestämmelsen i fråga medför, att tjänsteman som i dylika fall drabbas av sjukdom i allmänhet får ersättning

7 B ihan g till riksdagens protokoll 19 54. 1 samt. Nr 217

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

för sina utgifter då sjukdomen föranleder sjukhusvistelse, medan om endast läkarbesök erfordras ersättningen skulle begränsas på sätt nämnts. Ett bibehållande av rätten till ersättning för utgifter för läkararvodet' och för läkarens resa jämte av honom utfärdat intyg — därför samma skäl kan anföras som i betänkandet angivits för bibehållande av rätten till ersättning för specialistbehandling — förutsätter givetvis attest av verksläkare före utbetalningen.

Specialistvård

Utredningens förslag om ersättning vid anlitande av läkare, som specialicerat sig på behandling av vissa sjukdomsformer, har vid remissbehandlingen ej föranlett särskilda uttalanden ur administrativt-organisatoriska synpunkter i annan mån än som framgår av vad nyss anförts rörande ersättning för vissa undersökningar.

Statskontoret har inte funnit det välbetänkt att, som utredningen förordat, slopa bestämmelsen i Saar om full ersättning för kostnad för specialistvård som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus.

Som framgår av 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (SOU 1937:48 sid. 212) har stadgandet tillkommit med hänsyn till att anlitandet av poliklinik i stället för enskild specialist komme att medföra besparing för statsverket. En dylik bestämmelse synes alltjämt böra ingå i Saar.

Även länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig ett slopande av denna särskilda förmån. Länsstyrelsen påpekar, att de nuvarande bestämmelserna inte vållat något besvär vid tillämpningen. I landsorten meddelas praktiskt taget all specialistvård på poliklinikerna vid landstingens lasarett framhåller länsstyrelsen och tillägger, att de där tillämpade taxorna inte torde överstiga avgifterna för vård på poliklinikerna vid karolinska sjukhuset. Enligt länsstyrelsens mening uppstår därför inga problem rörande dessa avgifter, utan de kan ersättas till hela sitt belopp.

Tandläkarvård

I medicinalstyrelsens yttrande framföres synpunkter väsentligen liknande dem som inför utredningen redovisats av representanter för medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. I väsentliga hänseenden likartade synpunkter på tandvårdsfrågan framföres av försvarets sjukvårdsstyrelse. Styrelsen anser, att de av utredningen föreslagna ändringarna i tandvårdsbestämmelserna inte kan väntas minska nu rådande olägenheter. Även länsstyrelsen i Stockholms län anför betänkligheter mot förslaget. Enligt länsstyrelsens uppfattning synes den huvudsakligen administrativa synpunkt utredningen lagt på frågan inte utgöra tillräckligt motiv för en ändring. Länsstyrelsen i Värmlands län finner förslaget i denna del välgrundat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 99

Läkarintyg

Frågan om i vilken utsträckning läkarintyg bör krävas vid sjukledighet behandlas i remissyttrandena från medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. Medicinalstyrelsen yttrar följande.

Då det för staten som arbetsgivare är angeläget att arbetet ej förryckes genom onödiga sjukledigheter och kännedom om tjänstemännens hälsotillstånd även ur andra synpunkter är av betydelse, anser styrelsen att — därest enhetliga bestämmelser om läkarintygs avkrävande icke utfärdas genom sjukkassetillsynsmyndighetens försorg —- dylika böra intas i verkslälcarkungörelsen av innebörd att sjukdom, som påkallar tjänstledighet för längre tid än 3 tjänstgöringsdagar i följd, skall styrkas med läkarintyg; dock att vederbörande myndighet för särskilda fall bör äga föreskriva att läkarintyg skall företes även vid kortare ledighet än fyra dagar. Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att därest tjänstemännen kommer att omfattas av sjukpenningförsäkringen, läkarintyg torde komma att påfordras av sjukkassa vid sjukdomsperiod, som överskrider karenstiden.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har samma uppfattning som medicinalstyrelsen och förordar vidare, att den sammanlagda tiden för ledigheter, vid vilka intyg icke skall behöva företes, ej bör få överstiga 15 dagar per år.

Samma ämbetsverk anser, att verksläkarens attest alltid bör fordras på läkarintyg som utfärdats av andra läkare. Såsom skäl åberopas att attesten erfordras för att verksläkaren skall kunna utöva sin viktiga kontrollerande uppgift och erhålla önskvärd kännedom om personalens hälsotillstånd. Båda dessa led i verksläkarens verksamhet har, framhåller sjukvårdsstyrelsen, av utredningen åberopats som skäl för verksläkarinstitutionens bibehållande.

Försvarets civilförvaltning delar däremot utredningens mening att nu avsedda intyg i viss utsträckning kan godtagas utan attest. Civilförvaltningen uttalar att frågan får bedömas med hänsyn till uppkommande kostnader för statsverket. Ämbetsverket anser det angeläget att ensartade regler skapas på detta område, närmast genom anvisningar av medicinalstyrelsen.

Skolöverstyrelsen anser det vara av stor vikt att ej absolut krav uppställes på att läkarintyg skall vara utfärdat eller attesterat av tjänsteläkare.

Sjukhusvård

I anledning av förslaget om bibehållande av möjligheten till ersättning för vård i halvenskilt eller, vid brist därpå, enskilt rum betonar statskontoret, att angivna bestämmelser bör tydas så, att halvenskilt rum icke skall finnas disponibelt under hela den tid vederbörande vistas på sjukhuset för att gottgörelse skall erhållas för vårdkostnaderna i enskilt rum. Om exempelvis vid intagningstillfället halvenskilt rum icke finnes att tillgå men detta sedermera blir fallet, bör gottgörelse för vård i enskilt rum lämnas bara fram till den tidpunkt, då halvenskilt rum blir ledigt, uttalar ämbetsverket och ifrågasätter av denna uppfattning betingad jämkning i författningsbestämmelserna.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Medicinalstyrelsen uttalar, att vid nu avsedd vård ersättning i princip bör utgå för utbetalade arvoden inte bara till den ansvarige sjukhusläkaren utan också till assisterande läkare, varvid vederbörande rådgivande taxa bör kompletteras i detta hänseende. Att assisterande läkare biträder beror på att läkarnas arbetsbörda fördelats, framhåller styrelsen. Det betonas även att vederbörande operatör eller behandlingsläkare avgör, om assistens av narkosläkare eller klinisk laborator erfordras eller icke och att varken patient eller verksläkare torde kunna inverka på sådant beslut.

Beträffande ersättning för vård på enskild sjukvårdsanstalt utom hemortslänet uttalar försvarets sjukvårdsstyrelse, att man ej bör frångå nuvarande praxis enligt vilken ersättningen beräknas med utgångspunkt från taxan för utomlänspatient på allmänt sjukhus i det län där sjukvårdsansialten är belägen. Det betonas i yttrandet, att med hänsyn till nuvarande läge på framför allt lung- och hjärtkirurgins samt neurokirurgins områden fall alltjämt förekommer, då vård på enskilt sjukhus utom hemorten måste ske på grund av platsbrist på de allmänna sjukhusen.

Statskontoret anser det ur administrativ synpunkt föga lämpligt att — såsom utredningen förordat — vid vård på enskild sjukvårdsanstalt koppla samman föreskrifterna om sjukhusvård med specialistvårdsbestämmelserna och stadgandet om vissa andra behandlingsformer (bad, massage etc.). Detta nödvändiggör enligt statskontorets uppfattning ett förhållandevis tidsödande kameralt granskningsarbete från myndigheternas sida vid ersättningsfrågans bedömande. Ämbetsverket anser därför, att gottgörelsen för vård på enskild sjukvårdsanstalt bör utgå antingen efter de allmänna stadgandena om vård på allmänt sjukhus eller också efter bestämmelserna om specialistvård in. m.

Läkemedel

Vissa remissmyndigheter avvisar utredningens uppfattning att bl. a. administrativa olägenheter motiverar att man efter läkemedelsreformens genomförande icke bibehåller särskilda läkemedelsförmåner för statstjänstemännen. Detta gäller medicinalstju-elsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län.

Medicinalstyrelsen yttrar bl. a.

Det av utredningen befarade merarbetet beträffande utsortering och särskild behandling av statstjänstemännens läkemedelsräkningar kan undvikas, om tjänsteman erhåller rätt att — mot företeende av kvitto från vederbörande apotek på den del av läkemedelskostnaden som han guldit för egna medel — få ersättning för resterande belopp. Det arbete som härigenom komme att åläggas apoteken torde vara ringa, och det föreslagna förfarandet torde vara lätt att genomföra i praktiken. För att ytterligare förenkla förfarandet kan merersättning begränsas att utgå endast för visst minimibelopp, förslagsvis 3 kronor per inköpstillfälle, oavsett antalet recipe.

Den enskilde tjänstemannens läkemedelsutgifter kan efter en nedskärning av nuvarande förmån i åtskilliga fall bli mycket betungande. Å andra sidan kan skäl anföras för en begränsning av denna förmån, främst med

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 101

tanke på den överkonsumtion av läkemedel som på många håll förekommer. Detta gäller särskilt om nuvarande verksläkarinstitution skulle ersättas av verksläkare med begränsade uppgifter på sätt styrelsen antytt. Minimibeloppet, för vilket kompensation skulle utgå, borde då höjas till förslagsvis 5 kronor.

Domänstijrelsen anför följande synpunkter på det administrativa förfarandet.

Då det ur praktisk synpunkt måste anses mindre betydelsefullt att exakt fastställa läkemedelskostnaderna för viss myndighet, torde totalkostnaden kunna fördelas på myndigheterna med enlila, rent statistiska metoder. Här antytt tillvägagångssätt skulle även verksamt bidraga till att personalen i viss mån blir mera benägen anlita verksläkaren, vilket — såsom utredningen anfört — ur skilda synpunkter måste anses önskvärt.

Länsstyrelsen i Värmlands län håller före, att det torde vara jämförelsevis lätt för apotek och sjukkassor att från övriga recept utsortera och hålla åtskilda verksläkarrecepten.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

I anslutning till vad utredningen föreslagit om bibehållande av nuvarande förmån i fråga om vaccination mot epidemisk sjukdom uttalar medicinalstyrelsen.

Styrelsen förordar för sin del, att uttrycket »epidemisk sjukdom» utbytes mot »smittosam sjukdom», enär tillförlitligt vaccinationsniedel numera finns mot tuberkulos och efter hand torde komma att utexperimenteras även för andra sjukdomar. Den föreslagna ändringen av bestämmelsen torde ej medföra någon större kostnad för statsverket.

Vård vid yrkesskada

Utredningens förslag om slopande av gällande särskilda förmåner vid yrkesskada tillstyrkes av riksförsäkringsansfalten. Anstalten är i likhet med utredningen av den uppfattningen, att en effektiv samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna inte lär kunna komma till stånd om ej förslaget förverkligas. Anstalten ansluter sig även till förslaget att i 28 § I 6 a) Saar angivna sjukdomar alltjämt skall i ersättningshänseende likställas med yrkesskador, som omfattas av yrkesskadeförsäkringen, och att anstalten skall pröva dessa ersättningsfrågor.

I ett par yttranden yppas betänkligheter mot förslaget. Sålunda framhåller försvarets sjukvårdsstyrelse, att de avsevärda riskerna för personskador i den militära tjänsten kan verka hämmande på en i denna tjänst nödvändig framåtanda om sjukvård vid yrkesskada inte helt ersättes av statsmedel utan delvis måste bekostas av beställningshavaren själv.

Domänstyrelsen yttrar bl. a.

Med hänsyn till att i flertalet skadefall inom domänverkets arbetsområde ringa eller ingen svårighet föreligger att avgöra om yrkesskada är för han­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

den eller icke, synes det styrelsen motiverat ifrågasätta, att i vissa fall myndigheterna medges att själva verkställa erforderlig prövning eventuellt efter samråd med riksförsäkringsanstalten i tveksamma fall. Härigenom skulle skapas förutsättning för ett bibehållande av nuvarande ersättningsregler utan att riksförsäkringsanstalten därigenom betungades i större utsträckning. Styrelsen är av den uppfattningen, att ett bibehållande av nuvarande gynnsamma ersättningsregler vid yrkesskada är av mycket stor betydelse för personalens trygghetskänsla och därmed för dess arbetsresultat. En sådan försämring av arbetsvillkoren som av utredningen föreslagits kan under dessa förhållanden icke motiveras av förenklad administration.

Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget rörande sjukvårdsförmåner åt lärarpersonalen vid det statsunderstödda skolväsendet m. fl. överstyrelsen yttrar bl. a., att bortfallet av självrisken för denna personalgrupp torde vara av stort värde.

Domkapitlet i Uppsala har intet att invända mot att prästerna tillerkännes samma sjukvårdsförmåner som övriga statsanställda och hänvisas till verksläkare.

Kammarrätten finner det följdriktigt, alt en utvidgning av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner till att omfatta här avsedd lärarpersonal in. fl. medför att även för dessa personalgrupper förmånerna anknytes till verksläkarinstitutionen.

Statskontoret avstyrker däremot utredningens förslag i dessa delar. Ämbetsverket yttrar i huvudsak följande.

Statskontoret har tidigare i skilda sammanhang gjort gällande, att självrisksystemet ur praktiskt administrativa synpunkter vore att föredraga framför den för statstjänstemännen tillämpade ordningen. Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen innebär visserligen, att självkostnadsregeln kommer att få en annan innebörd, i det att den endast kan avse de merförmåner, som enligt de statliga avlöningsreglementena skulle utgå till befattningshavarna utöver ersättningen från sjukkassan. Även med beaktande härav anser sig statskontoret svårligen kunna tillstyrka bifall till en omläggning av sjukvårdsförmånerna för nu ifrågavarande tjänstemän i av utredningen angiven riktning. Det må härvid särskilt understrykas, att förslaget föga rimmar med den principiella syn på de statsanställdas sjukvårdsförmåner, som utredningen anlagt och som innebär, att befattningshavarna i stort sett skulle få behålla de förmåner, som nu tillkommer dem och som icke får anses vara i erforderlig utsträckning ersatta av sjukförsäkringens förmåner. Befattningshavarna vid det statsunderstödda skolväsendet samt präster m. fl. skulle i stället komma i ett väsentligt gynnsammare läge i ersättningshänseende med därav följande ökning av statsverkets sjukvårdskostnader. I sistnämnda hänseende må påpekas, att enbart de fasta arvodena till verksläkare för det antal sjukvårdsberättigade lärare, som funnits anställda vid folk- och småskolorna vid slutet av läsåret 1951/ 52, skulle komma att uppgå till 140 000—315 000 kronor för år. I detta sammanhang är det av intresse att konstatera, att statsverkets totala sjukvårdskostnader för dessa lärare under nämnda budgetår approximativt beräknats till cirka 236 000 kronor. Ytterligare må uttalas, att det av utredningen skis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 103

serade tillvägagångssättet vid utbetalningen av ersättningen till verksläkare synes så komplicerat och ur administrativ synpunkt tyngande, att statskontoret redan av detta skäl måste ställa sig avvisande mot att självrisksystemet slopas beträffande tjänstemän vid det statsunderstödda skolväsendet in. fl. personalkategorier. Ämbetsverket anser sig således icke kunna tillstyrka bifall till utredningens förslag i denna del. Tilläggas må emellertid, att det torde kunna övervägas, om icke det nuvarande självriskbeloppet om 100 kronor bör något minskas med hänsyn till att befattningshavarna enligt SFL skall erlägga en obligatorisk avgift till sjukvårdsförsäkringen. Statskontoret anser även, att folkskollärare in. fl. tjänstemannagrupper alltjämt bör vara hänvisade till tjänsteläkare i stället för verksläkare. Medicinalstyrelsen är i avbidan på den av styrelsen ifrågasatta omprövningen av verksläkarinstitutionen inte beredd att ta ställning till den av utredningen förordade utvidgningen av denna institution. Förslaget att prövningen av hithörande ersättningsärenden i huvudsak skall decentraliseras till länsstyrelserna tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som anför bl. a. Ärenden av detta slag inkommer nu till överstyrelsen till ett antal av omkring 700 per år. Med ärendenas föredragning sysselsättes en byråsekreterare 9—10 månader årligen. Om självrisken slopas, torde det sammanlagda antalet ärenden komma att mångfaldigas, dels emedan antalet sökande lärare ökar, dels emedan varje lärare kan insända flera ansökningar per år. Detta gäller under förutsättning att lärarna verkligen anlitar sin verksläkare. Med de nya bestämmelsernas genomförande kommer tidigare anförda skäl mot en decentralisering att bortfalla. Granskningsarbetet kommer att i väsentlig grad förenklas, då ersättning skall utgå endast för vissa slag av kostnader. Vidare bortfaller olägenheterna i samband med anskaffande av remisser in. in. av tjänsteläkare, ehuru man även torde få räkna med visst arbete med kontrollerande och infordrande av verksläkares attest. Men i stället torde man genom verksläkaren få en viss kontroll över utgifterna. Med hänsyn härtill kan överstyrelsen nu tillstyrka en decentralisering, helst om den skall ske till länsstyrelserna, som redan nu torde ha viss erfarenhet av granskningsarbete av ifrågavarande slag. Det är också lämpligare, att arbetet överföres till länsstyrelserna än till rektorerna och folkskolinspektörerna, emedan det är av vikt, att dessa ej i för hög grad tynges med administrativa göromål. Antalet ärenden per länsstyrelse torde även komma att bli ganska stort, om självrisken bortfaller. Därest mellaninstanser framdeles inrättas inom skolväsendet, kan det övervägas, om handläggningen av dessa ärenden skall överflyttas till dem. Även länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget i denna del men betonar, att det innebär en ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. Länsstyrelsen i Stockholms län har i princip intet att erinra men ifrågasätter om inte skolöverstyrelsen, som har att ombesörja statsbidragsärenden lör de privata statsunderstödda skolorna, också bör handlägga sjukvårdsärendena för dessa skolor. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i huvudsak följande. Länsstyrelsernas nuvarande personaluppsättning torde icke medge eu utökning av arbetsbördan i den utsträckning, varom här är fråga, om man

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

samtidigt tar hänsyn till den merbelastning, sjultvårdsreformen även i övrigt kommer att medföra för länsstyrelsernas del. Det skulle nödvändiggöra en ökning åtminstone av biträdespersonalen hos länsstyrelserna och möjligen även av mer kvalificerad personal. Länsstyrelsen får därför föreslå, att länsstyrelserna om möjligt befrias från den omedelbara prövningen av ersättningsärendena, antingen på så vis att sjukkassan ombesörjer denna och länsstyrelsen endast företar kompletterande granskning, där detta är av behovet påkallat, eller också på det sättet att vederbörande kommun eller skolmyndigheter handhar prövningen och utbetalningen på samma sätt som i fråga om övriga avlöningsförmåner, varvid länsstyrelsen skulle ha att ta ställning till utbetalningarna först i samband med den årliga statsbidraesrekvisitionen.

Vissa utbetalningsfrågor m. m.

Utredningens förslag rörande utbetalningssättet har i princip godtagits av riksförsäkringsanstalten. Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län ansluter sig till förslaget i dess helhet. Statskontoret anför vissa allmänna betänkligheter. Statskontoret finner det synnerligen angeläget, att hithörande spörsmål ägnas speciell uppmärksamhet efter sjukförsäkringslagens ikraftträdande i och för ernående av ett enklare utbetalningsförfarande. Om detta icke skulle betinnas möjligt, synes det icke uteslutet att de rent tekniska utbetalningsirågorna kan komma att träda så i förgrunden, att de nödvändiggör en radikal omläggning av tjänstemännens sjukvårdsförmåner i den riktningen, att tjänstemännens enligt avlöningsförfattningarna utgående sjukvårdsförmåner avvecklas och att skälig kompensation för bortfallet av denna förmån beredes dem i annan ordning. Vad särskilt angår förslaget om utbetalande av ersättning för läkarvård, som meddelas av verksläkare, har detta föranlett uttalanden i ett par yttranden. Sålunda anser länsstyrelsen i Stockholms län det lämpligt att sjukkassan iörst gäldar hela beloppet till verksläkaren och sedan av myndigheten en eller två gånger om året utkräver vad som skall åvila statsverket. Telestyrelsen uttalar däremot att — åtminstone vid affärsverken — verksläkarnas ersättning bör i sin helhet betalas av verksmyndigheten, som i sin tur skulle vända sig till sjukkassan för utbekommande av på denna belöpande del av ersättningen. Beträffande ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgymnastik, bad, massage m. in. företräder åtskilliga remissmyndigheter likaledes den uppfattningen, att myndigheten bör svara för hela utbetalningen till tjänstemannen och att sedan myndigheten bör ha att vända sig till sjukkassan (ev. riksförsäkringsanstalten) för erhållande av dess andel i ersättningen. Såsom motivering anges bl. a., att det av utredningen förordade utbetalningssystemet är administrativt tungrott och medför olägenheter för tjänstemännen i form av fördröjd ersättning. Här angiven anordning med myndigheten som primär utbetalare av hela ersättningsbeloppet förordas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 105

[örsvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarrätten och domänstyrelsen.

Kammarrätten anför bl. a.

Såsom en utväg kunde tänkas alt beslutanderätten i fråga om tjänsteman tillkommande förmåner enligt SFL tillägges vederbörande statsmyndighet, vilken därigenom skulle få besluta rörande hela ersättningen vid sjukdomsfall och fullgöra utbetalning av ersättningen i dess helhet. Staten, som i enlighet härmed skulle förskottera vad som utginge på grund av tjänstemännens försäkringsförmåner, skulle därefter äga att av vederbörande sjukkassor återfå sina utlägg härför. Sjukkassornas likvider kunde ske centralt i särskilt härför fastställd ordning, med vissa tidsintervaller eller för kalenderår. Kammarrätten förutsätter, att allenast de statliga revisionsorganen skulle äga att granska och framställa anmärkning beträffande statsmyndighets beslut och utbetalning. Härigenom skulle bibehållas den ordning som för närvarande är gällande i detta hänseende. Några svårigheter för redogörarna att tillämpa SFL:s ersättningsregler torde ej komma att uppstå. I 14 § sista stycket SFL förutsättes viss prövning av sjukkassa före utbetalning av ersättning för utgifter för läkarvård med mera. Dylik provning blir obehövlig för tjänstemännens del, eftersom sjukvården till dem avses skola ombesörjas eller förmedlas av verksläkare; av samma skäl torde icke erfordras att tjänsteman, på sätt i 16 § andra stycket stadgas, skriftligen betygar att resa till eller från läkare föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård.

I fråga om ersättning för sjukvård vid yrkesskada är i betänkandet förutsatt, att såväl under som efter samordningstiden förmåner enligt Saar skall kunna utgå i den mån de är större än motsvarande ersättning enligt SFL respektive lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring med mera. Om en sådan med avseende å sjukkassedelen av ersättningen radikal omläggning som ovan antytts skulle befinnas möjlig att genomföra i fråga om ersättning för sjukvård i allmänhet, borde det anförda äga motsvarande tillämpning beträffande ersättningar för vård av yrkesskadade. Detta skulle innebära, att de beslutande organens antal här reducerades till två och att ersättningsbeloppen enligt SFL och Saar skulle fastställas av den statsmyndighet, som tjänstemannen tillhörde, med beaktande tillika av de föreskrifter som meddelas i eller utom Saar rörande likställighet med yrkesskador av vissa i tjänsten ådragna sjukdomar. I detta sammanhang bör bemärkas, att förslaget om en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring i vad det avser försäkringens administration icke innehåller något slutligt förslag härom utan förordar bibehållande tills vidare av de nuvarande organisationsformerna.

Om förslaget i betänkandet utbyggdes på sätt nu anförts, komme nu gällande ordning vid bestämmande av ersättning för sjukvård, frånsett vård vid yrkesskada, att bibehållas med den ändringen att ersättning utginge jämväl och i första hand enligt SFL och att det tillämpliga författningsmaterialet således utökades med hithörande bestämmelser i SFL. Tjänstemännens försäkringsförmåner enligt SFL komme att tillhandahållas dem i den för Iöneärenden stadgade ordningen. Och besvär över myndigheternas beslut rörande samma förmåner komme att behandlas i den ordning som gäller för avlöningsmål i allmänhet.

Domänstyrelsens yttrande innefattar bl. a. följande.

Ehuru den allmänna sjukvårdsförsäkringen är obligatorisk för alla och sålunda icke medger undantag för de statsanställda, anser styrelsen, att detta

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

icke i och för sig borde utesluta, att statstjänstemannens sjukvårdsförmåner — i motsats till vad utredningen föreslagit — i sin helhet utbetalas av vederbörande myndighet. Om därjämte myndigheten icke ålades att från sjukkassan återkräva dess andel i kostnaden — givetvis med motsvarande jämkning av eventuellt utgående arbetsgivarbidrag — och förekommande kostnader för sjukhusvård och läkemedel betalades direkt av sjukkassa resp. tillsynsmyndighet samt provisorisk prövningsrätt vid fall av yrkesskada medgåves vederbörande myndighet, torde härigenom väsentliga administrativa fördelar kunna ernås utan att därvid samtidigt krävdes någon mera genomgripande omarbetning av nu gällande ersättningsgrunder.

Vare sig det av utredningen eller av nyss nämnda myndigheter förordade utbetalningssättet väljes kan man enligt vad telestyrelsen uttalar icke räkna med att tjänstemannen alltid kommer att kunna prestera tillfredsställande avskrift av räkning på utbetalt specialistarvode m. in. Avskrift bör därför i stället lämpligen göras av sjukkassan eller verksmyndigheten.

Även riksförsäkringsanstälten anser, att tjänstemannen inte bör betungas med att göra räkningsavskrift. Detta bör i stället vid bifall till utredningens förslag om utbetalningsförfarande skötas av sjukkassan. I fråga om samarbetet mellan riksförsäkringsanstalten, sjukkassan och verksmyndigheten vid yrkesskada bör, framhålles det, motsvarande gälla. Sjukkassan föreslås i dessa fall skola upprätta två avskrifter att tillställas riksförsäkringsanstalten och verksmyndigheten.

Vad utredningen anfört rörande utbetalning av ersättning för kostnad för sjukhusvård biträdes av riksförsäkringsanstalten.

Beträffande utbetalningsärenden för lärarpersonal anför länsstyrelsen i Stockholms län, att skoldistrikten och kommunerna bör åläggas att förskottvis förskjuta ersättningarna. Hos länsstyrelsen skulle ersättning rekvireras endast en gång årligen för vad som icke ersättes genom sjukkassa.

Försvarets civilförvaltning och telestyrelsen anser det nödvändigt att centrala anvisningar lämnas myndigheter, sjukkassor och tjänstemän beträffande tillvägagångssättet för utbekommande av ersättning för sjukvård efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

V. I ärendet förda förhandlingar

Förhandlingar i ämnet med statstjänstemännens huvudorganisationer — Statstjänarkartelten, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation — påbörjades den 29 april 1954 och ledde till att den 14 juli 1954 från civildepartementets sida, under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, framlades ett inom departementet utarbetat förslag, vilket efter vissa redaktionella jämkningar är av följande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 107

Förslag rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner till statstjänstemän m. fl. efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande

I. Sjuklöner: A. Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än som avses under B och C: nuvarande bestämmelser bibehålies med tillägg av innebörd, att för dag, då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring utgår eller skulle ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, avdrag skall göras för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag) i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 1). Vid tillämpning av tabellen skall i princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön utgående kontanta avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid sjukledighet. Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna med minst hälften, nedsättes sjukpenningavdraget till hälften. (I fortsättningen kan endast hel eller halv sjukledighet ifrågakomma.) B. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, i annat fall än som avses under C, om sjukdomen eller förlusten av arbetsförmågan är föranledd av 1. kroppsskada, som ådragits under tjänsteutövning och som av vederbörande centrala myndighet bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall, eller 2. våld eller misshandel, för vilken tjänsteman blivit utsatt på grund avtjänsten: i avdragsgrupp 2 och 3 oavkortad lön, dock skall för dag, då sjukpenning eller hempenning utgår eller skulle ha utgått, om behörig sjukanmälan gjorts till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras. Med tjänstledighet av angiven orsak jämställes tjänstledighet för annan i 28 § I 6 a) andra stycket Saar omförmäld sjukdom än sådan som avses under 1) i stadgandet. C. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, föranledd av i tjänsten ådragen yrkesskada, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring, för tid efter samordningens utgång: i avdragsgrupp 2 och 3 lön med avdrag för värdet av- skattefriheten å sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (yrkesskadeavdrag) i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 2); kvarstår arbetsoförmågan efter samordningstidens utgång, skall tjänsteman, som under samordningstiden vidkänts A- eller B-avdrag, äga uppbära ett belopp motsvarande summan av de gjorda A- eller B-avdragen. Det förutsättes, att i fall, som avses under B 1, återbetalningsskyldighet i princip bör föreligga, om riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet,

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

därest arbetsoförmågan kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer skadan icke ha orsakats av i tjänsten ådragen yrkesskada.

II. Lön under tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd:

^ id tjänstledighet, som avses i 28 § I 7 Saar: nuvarande bestämmelser bibehålies med tillägg av innebörd att fr. o. m. första t. o. m. nittionde dagen av ledigheten avdrag skali göras för ntoderskapspenningens reella värde (havandeskapsavdrag) i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 3). Vid tillämpning av tabellen skall hänsyn i princip tagas till sådana vid sidan av månadslönen utgående kontanta avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid tjänstledighet av nu ifrågavarande anledning. Vidare skall iakttagas

1. att i fall, då tjänsteman under beviljad tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd på grund av sjukdom blir berättigad att under viss tid uppbära tilläggssjukpenning, den medgivna ledigheten skall för motsvarande tid utbytas mot ledighet för sjukdom,

2. att i fall, då tjänsteman på grund av bestämmelserna i 7 § andra stycket lagen om moderskapshjälp icke är berättigad uppbära tilläggspenning för 90 dagar och hon under ledigheten fått vidkännas havandeskapsavdrag under flera dagar än dem för vilka hon uppburit tilläggspenning återbäringskall ske av det för mycket avdragna beloppet, sedan tjänstemannen medelst av sjukkassa utfärdat intyg styrkt för vilka dagar tilläggspenning utgått,

3. att tjänsteman, som icke vill underkasta sig ändring i nuvarande bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, skall göra skriftlig anmälan härom (sådan tjänsteman förutsättes komma att genom beslut av Kungl. Maj:t undantagas från rätten till moderskapspenning).

III. Lön vid annan ledighet:

Om lön helt eller delvis bibehålies vid ledighet av annan anledning än under I och II avses, skall i avdragsgrupp 2 och 3 sjukpenningavdrag göras för dag, då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring utgår, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning eller hempenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger, och havandeskapsavdrag för dag, då tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp utgår; dock skall havandeskapsavdrag icke göras för mer än sammanlagt högst 90 dagar.

IV. Sjukvård:

I avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande och införande av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enklare regler erhåller tjänsteman sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens förslag, dock med följande avvikelser:

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 109

1. Nuvarande möjlighet att anlita annan läkare än verksläkare i vissa fall (43 § 1 inom. andra stycket Saar) bibehålies men med skyldighet att i dylika fall i första hand hänvända sig till annan av staten eller av kommun anställd läkare. 2. Möjlighet till full ersättning för specialistvård på poliklinik vid allmänt sjukhus bibehålies. 3. På Kungl. Maj:ts prövning skall bero i vad mån ersättning för sjukhusvård tills vidare må utgå för tid efter utförsäkring. 4. Vissa beställningshavare, som åtnjuter sjukvårdsförmåner viss tid efter anställningens upphörande, erhåller därvid icke större förmåner än under anställningstiden. 5. Befattningshavare med »självrisk» bibehålies vid nuvarande system men självriskbeloppet nedsättes till 25 kronor utöver vad sjukkassa kan komma att erlägga. 6. Befattningshavare, underkastad polislönereglementet, erhåller motsvarande sjukvårdsförmåner som befattningshavare, som avses under 5).

V. Kompensation för avgifter m. m.: Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukpenningförsäkringen, för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen och för förlust av förmånen av fria läkemedel med belopp, som senare fastställes. Dylik kompensation skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag.

VI. Ändringsskyldighet: Befattningshavare är skyldig att underkasta sig ändring i de under I—IV ovan angivna bestämmelserna.

VII. Löneplanerna: Gällande löneplaner i statens löneplansförordning omarbetas så, att grundlönerna kommer att utgöras av de under år 1951 utgående lönerna. Tillägg å dessa löner utgår tills vidare med belopp, som motsvarar de belopp, som utgått som särskilda tillägg fr. o. m. år 1952. Kompensation enligt V ovan »inbakas» icke i grundlönerna.

De i förslaget omnämnda tabellerna torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilagn A—C. Representanterna för tjänstemännens huvudorganisationer förklarade sig tillstyrka förslaget under förutsättning att överenskommelse kunde träffas rörande storleken av den under punkt V i förslaget angivna kompensationen. Den 13 augusti 1954 godkände huvudorganisationerna förslaget definitivt, varvid dock gjordes förbehåll för frågan om fria läkemedel. Ställning till detta spörsmål skulle tagas i samband med de överläggningai-, som förutsatts under punkt V i förslaget.

no Knngl. Maj:ts proposition nr 217

Förhandlingar rörande frågan om fria läkemedel och om kompensation för sjukförsäkringsavgifterna upptogs den 10 september 1954, varvid, under förbehåll för Kungi. Maj:ts och riksdagens godkännande, framlades följande inom civildepartementet utarbetade förslag.

Förslag

rörande återstående sjuklöne- och sjukvårdsfrågor

I. Fria läkemedel

Nuvarande bestämmelser om fria läkemedel bibehålies med de jämkningar i fråga om utbetalningsföreskrifterna som påkallas av den beslutade allmänna läkemedelsreformen (särskilt kvittensförfarande förutsättes).

II. Kompensation för avgifter

Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen med 30 kronor och för avgifterna till sjukpenningförsäkringen å löneplan 1 med belopp, som anges i tabell 4, och å övriga löneplaner med motsvarande belopp. Kompensationen skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag.

Den i förslaget omnämnda tabellen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga D. Samma dag tillstyrkte representanterna för tjänstemannaorganisationerna förslaget och den 18 september 1954 godkändes detsamma definitivt av organisationerna. Därmed var den vid den första överenskommelsens träffande från tjänstemannasidan uppställda förutsättningen uppfylld.

Departementschefen

Redan vid tillkomsten av det nu för statens tjänstemän i allmänhet gällande avlöningsreglementet förutsattes, att i samband med genomförandet av en allmän sjukförsäkring ändringar skulle behöva göras i reglementets bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom in. m. och om sjukvårdsförmåner. Sålunda anförde 1945 års lönekommitté i sitt den 29 juni 1946 avgivna betänkande med förslag till statliga löneplaner m. m. (SOU 1946: 48), att vid kommitténs förhandlingar med vederbörande personalorganisationer enighet rått om att avlöning vid sjukdom borde utgå även efter det en allmän sjukförsäkring genomförts men att därvid förutsatts att sjukavlöningen skulle minskas med det belopp, som på grund av sjukförsäkringen kunde tillkomma tjänstemannen. Beträffande sjukvårdsförmånerna uttalade kommittén, att de förhandlande parterna varit överens

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 in

om att de förmåner av ifrågavarande slag, till vilka tjänstemännen då var berättigade, borde utgå tills vidare och att, sedan beslut fattats om en allmän sjukförsäkring, en särskild utredning i ämnet borde verkställas. I enlighet härmed infördes i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) en bestämmelse av innehåll, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a. sjukvård och, i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring, jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom in. in. Samma föreskrift gäller i tillämpliga delar även för befattningshavare med avlöning enligt andra av staten fastställda avlöningsreglementen.

Såsom inledningsvis nämnts träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (SFL) enligt statsmakternas beslut i kraft den 1 januari 1955. I det reformkomplex, varav den allmänna sjukförsäkringen utgör en del, ingår emellertid även en omläggning av yrkesskadeförsäkringen och moderskapshjälpen samt införandet av en allmän läkemedelsrabattering. Rörande den inverkan, som dessa reformer kan ha på de statsanställdas sjuldöne- och sjukvårdsförmåner, har särskilda utredningar verkställts och förhandlingar i ämnet har ägt rum med statstjänstemännens huvudorganisationer. Dessa förhandlingar har lett till de uppgörelser, som i det föregående nämnts. Enligt min mening bör dessa uppgörelser godtagas och underställas riksdagens prövning. Innan jag närmare ingår på förhandlingsresultatet, torde jag emellertid få något beröra utgångspunkterna för utredningarna och förhandlingarna.

Av vad jag förut anfört framgår, att det vid 1945 års lönekommittés förhandlingar med vederbörande personalorganisationer förutsattes, att tjänstemännens sjuklöneförmåner icke skulle minskas i anledning av den allmänna sjukförsäkringens genomförande. I prop. 1946: 312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring m. in. uttalade vidare dåvarande chefen för socialdepartementet, att sjukförsäkringsreformen naturligen icke borde tagas till intäkt för en försämring av de förmåner, som utgick enligt gällande avlöningsreglementen. Detta uttalande, som lämnades utan erinran av riksdagen, har sedermera vid flera tillfällen bekräftats från statsmakternas sida. Utgångspunkten för såväl de verkställda utredningarna som de förda förhandlingarna har därför varit att söka åstadkomma ett system, som medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella värde i princip bibehålies oförändrat. Svårigheterna att uppnå ett sådant resultat ligger givetvis främst i att en individuell »rättvisa» knappast kan skapas utan att stora administrativa olägenheter uppstår, vare sig man väljer en samordning mellan reglementenas förmåner och de enligt de beslutade reformerna utgående förmånerna eller en total eller partiell avlösning mot ekonomisk gottgörelse av de förra förmånerna. Båda dessa metoder har övervägts vid beredningen av förevarande ärende liksom också frågan om statstjänstemännens undantagande från den allmänna sjukförsäkringen.

Vad sistnämnda spörsmål beträffar torde jag få erinra om att SFL medger att bl. a. statstjänstemannen undantages från sjukpenningförsäkringen..

112 Kungi. Maj.ts proposition nr 217

Något undantagande från sjukvårdsför säkringen kan däremot icke ske. Av förarbetena till lagen framgår, att ett undantagande från sjukpenningförsäkringen ansetts kunna äga rum endast såsom ett provisorium i avvaktan på att de problem, som sjukförsäkringsreformen skapar med avseende å redan tidigare utgående förmåner, skulle kunna lösas. 1953 års sjuklönesakkunniga har i sitt betänkande avvisat tanken att statstjänstemännen skulle undantagas från sjukpenningförsäkringen. De skäl, som föranlett detta ställningstagande från de sakkunnigas sida och som jag i det föregående redogjort för, har jag ansett mig böra godtaga. Sedan under förhandlingarnas gång påvisats, att ett undantagande skulle kunna medföra att en anställd går miste om sjukförsäkringens förmåner utan att därför vara berättigad till sjuklöneförmåner enligt avlöningsreglementena, och sedan det visat sig vilka möjligheter till samordning mellan reglementenas förmåner och försäkringens förmåner som förefinnes, har tjänstemannaorganisationerna frånfallit sitt ursprungliga yrkande att tjänstemännen skulle undantagas från sjukpenningförsäkringen. Om statsmakterna bifaller vad jag i det följande kommer att föreslå, behöver ej heller ett provisoriskt undantagande tillgripas annat än möjligen i fråga om personal, som kvarstår på äldre avlöningsbestämmelser.

Vid valet mellan de båda övriga i det föregående antydda till buds stående metoderna för bibehållande av sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella värde oförändrat — samordning eller avlösning — är det såsom också framhållits i vissa yttranden över sjukvårdsutredningens betänkande utan vidare klart, att en avlösning av förmånerna mot ekonomisk gottgörelse i administrativt hänseende är att föredraga framför samordningsmetoden men att en avlösning av förmånerna icke i samma grad som samordningsmetoden tillgodoser de anställdas krav på oförändrade förmåner i det individuella fallet. Jag har därför i likhet med sjuklönesakkunniga och sjukvårdsutredningen samt tjänstemannaorganisationerna ansett, att avlösningsmetoden kunnat upptagas till övervägande endast i fråga om begränsade delar av förmånskomplexet. Samordningslinjen har alltså vid ärendets beredning fått utgöra huvudprincipen.

Löneförmåner vid sjukdom

I fråga om sjuklöneförmånerna har målsättningen i överensstämmelse med sjuklönesakkunnigas förslag vid förhandlingarna varit att utforma samordningen så, att den utan att vålla onödiga administrativa olägenheter medför en sjuklön så avvägd, att den tillsammans med den sjukpenning, som utgår enligt SFL, genomsnittligt ger tjänstemännen ett skydd vid sjukdom, som så nära som möjligt motsvarar värdet av de nuvarande sjuklöneförmånerna. Särskilda komplikationer vållas härvid av den omständigheten att sjukpenning och däremot svarande sjuklön är skattefria.

Skattefriheten för sjukpenningen och den vid 1953 års riksdag beslutade väsentliga höjningen av sjukpenningbeloppen har såsom sjuklönesakkunniga framhållit medfört, att de förutsättningar, på vilka 1945 års lönekom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 113

mitté byggde sitt ställningstagande, icke längre är för handen. De riktlinjer för samordning mellan sjuklön och sjukpenningförsäkring, som angivits av kommittén, har därför icke varit aktuella. I stället har sjuklönesakkunniga med utgångspunkt från nyss angivna målsättning sökt att för statstjänstemännens del skapa ett komplement till sjukpenningförsäkringen. Härvid har de sakkunniga diskuterat två olika metoder. Den ena innebär, att arbetstagaren skall från arbetsgivaren uppbära lön vid sjukdom och arbetsgivaren skall i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg (arbetsgivarinträde). Den andra metoden innefattar, att den anställde själv lyfter sin sjukpenning hos sjukkassan och arbetsgivaren utbetalar endast det tillskott till sjukpenningen, som kan befinnas erforderligt för att de olika förmånerna tillsammans skall uppgå till den avsedda nivån. I likhet med de sakkunniga anser jag, att arbetsgivarinträdeslinjen, främst av administrativa skäl, icke kan komma i fråga utan det andra alternativet för samordningsfrågans lösning synes få väljas. Vad angår den närmare utformningen av sistnämnda alternativ har de sakkunniga av administrativa skäl ansett sig ej böra förorda en direkt motsvarighet till de avdragsfria sjukdagarna i nuvarande lönesystem. De sakkunniga har föreslagit, att en anknytning till sjukpenningförsäkringens konstruktion skulle göras på så sätt, att tjänstemännen i allmänhet skulle få vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då reducerad sjukpenning utgår, än eljest. Avdraget skulle enligt de sakkunnigas mening i ett och samma inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om reducerad sjukpenning utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp för dag. Någon differentiering av sjukavdraget skulle således icke ske för de dagar i början av en sjukledighetsperiod (karenstiden), då sjukpenning icke utgår. Som kompensation för de minskade förmåner, som skulle uppstå på grund härav, skulle enligt förslaget bättre löneförmåner utgå vid längre sjukledigheter och tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 i sjuklönehänseende jämställas med tjänstemän i avdragsgrupp 3. De sakkunnigas förslag kan alltså sägas innebära lägre sjuklöner under de första dagarna av en sjukdomsperiod men därefter högre ersättning än för närvarande. De sakkunnigas förslag avvisades emellertid av statstjänstemännens huvudorganisationer, främst med hänsyn till att de längre sjukdomsperioderna är jämförelsevis få, varför den förutsatta kompensationen enligt organisationernas mening i flertalet fall skulle utebli. På grundval av de principer, varpå de sakkunnigas förslag bygger, upprättades därefter inom civildepartementet ett nytt förslag. Därvid eftersträvades att i högre grad bibehålla nuvarande sjuklönebestämmelser oförändrade men ändock åstadkomma en anpassning till de förmåner, som utgår på grund av sjukpenningförsäkringen. Då tjänstemännen förutsatts skola uppbära sjukpenning från sjukkassa, måste den eljest utgående sjuklönen, för att icke högre sammanlagd ersättning skall utgå vid sjukdom än vid tjänstgöring, minskas med ett belopp motsvarande värdet av sjukpenningen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 217

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

I anledning härav har i departementsförslaget, som sedermera godkändes av tjänstemännens huvudorganisationer, angivits, att nuvarande bestämmelser om lön under tjänstledighet för »vanlig» sjukdom (28 § I 6 b Saar) bibehålies med tillägg av innebörd att för dag, då sjukpenning utgår eller skulle ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, avdrag skall göras för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag). Med sjukpenningens reella värde förstås härvid summan av sjukpenningen och det beräknade värdet av skattefriheten för densamma. Departementsförslaget innebär således, att tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 3, dvs. ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt extra tjänstemän med minst 36 anställningsmånader, kommer att vid vanlig sjukdom få åtnjuta avdragsfria sjukdagar, nämligen i lönegraderna 1—14 högst 25 dagar, i lönegraderna 15—26 högst 20 dagar och i högre lönegrader högst 10 dagar av ett och samma kalenderår. För överskjutande tid utgår liksom nu lön med A-avdrag. För de dagar, då tjänstemannen får sjukpenning från sjukkassan, göres emellertid ett sjukpenningavdrag, som varierar med inkomstens storlek. Under de tre första dagarna av en sjukdomsperiod (insjukningsdagen och därpå följande två dagar) utgår icke sjukpenning från sjukkassan. Under motsvarande dagar göres ej heller sjukpenningavdrag utan tjänstemannen erhåller därunder liksom för närvarande oavkortad lön, såvida han icke redan tidigare under kalenderåret tagit i anspråk alla de avdragsfria sjukdagarna, i vilket fall A-avdrag göres. Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2, dvs. aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, får vid tjänstledighet för sjukdom liksom hittills lön med B-avdrag under högst 180 dagar av ett och samma kalenderår. För dag, då sjukpenning utgår från sjukkassan, göres emellertid sjukpenningavdrag. Aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader kommer liksom för närvarande icke att få sjuklön men erhåller sjukpenning från sjukkassan. Sjukpenningens reella värde är givetvis olika, då hel sjukpenning (hempenning) utgår och då endast reducerad sjukpenning (hempenning) åtnjutes. Med hänsyn till skattefriheten för sjukpenningen påverkas emellertid det reella värdet även av en mångfald andra faktorer, såsom uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, den kommunala utdebiteringens storlek, storleken av de allmänna avdrag och övriga avdrag vederbörande äger åtnjuta vid inkomsttaxering, tjänstemannens civilstånd och barnantal, lörekomsten av sambeskattning eller biinkomster samt sjukledighetens längd och fördelning på olika kalenderår. Att skapa ett sjuklönesystem, som är sä utformat, att sjuklönen tillsammans med sjukpenningen i varje enskilt fall ger en ersättning vid sjukdom, som efter skatteavdrag exakt motsvarar den behållna inkomsten vid nuvarande system, är väl teoretiskt möjligt. Att tillämpa ett dylikt system är dock otänkbart. Det har därför varit ofrånkomligt att vid beräknandet av sjukpenningens reella värde tillgripa vissa schabloner i fråga om de faktorer, som på\ erkar värdet av skattefriheten. Vid de skatteberäkningar, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 115

iigger till grund för det i departementsförslaget upptagna sjukpenningavdraget, har följande allmänna antaganden gjorts.

Tjänstemannen tjänstgör och är bosatt å ort tillhörande ortsgrupp 4 med en sammanlagd kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten är 110. Tjänstemannen upptager i sin deklaration förutom avdrag för påförd kommunalskatt och folkpensionsavgift enligt nu gällande grunder icke andra avdrag än för inkomstens förvärvande med 100 kronor och för försäkringsavgifter med 850 kronor, om han är gift, och med 175 kronor, om han är ensamstående. Ogift tjänsteman har icke hemmavarande barn. Sambeskattning äger icke rum. Tjänstemannen har varit i tjänst hela det år, som föregått insjukningsåret, och har under förstnämnda år endast uppburit den för honom gällande årslönen. Sjukledigheten är sammanhängande qch faller helt inom ett och samma kalenderår. Under sjukledigheten åtnjuter tjänstemannen icke annan ersättning än sjuklön och sjukpenning och uppbär under återstående del av året endast därpå belöpande del av den ifrågavarande årsinkomsten.

Såsom förut nämnts påverkas sjukpenningens reella värde även av civilstånd och barnantal. För tjänstemän i samma inkomstläge kommer därför det reella värdet vid en och samma sjukledighet att bli olika beroende på civilstånd och barntillägg enligt SFL. Genom en differentiering av sjuklönen med hänsyn till sagda förhållanden skulle lönen kunna framstå såsom avvägd efter behovsprövning, något som icke överensstämmer med nutida lönesättningsprinciper. Då en dylik differentiering icke bör ske, skulle man, om risk för överkompensation under de valda förutsättningarna skulle helt kunna undvikas, nödgas avväga sjukpenningavdraget med hänsyn tagen till den kategori i det aktuella inkomstläget, för vilken sjukpenningens reella värde är högst. För övriga kategorier skulle sjuklönen då bli lägre än som är motiverat med hänsyn till det reella värde sjukpenningen har för dem.

På grund av angivna förhållanden blir avvägningen av sjukpenningavdraget i sista hand en fråga om i vilken utsträckning en medveten överkompensation skall kunna godtagas. Vid utarbetandet av de sjukpenningavdrag, som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bilaga A fogade tabellen, har dels en avvägning skett mellan sjukpenningens reella värde för den ensamstående och för den gifte utan barn och dels hänsyn tagits till den uppskattade relationen mellan antalet ensamstående och gifta inom olika inkomstlägen. Proportionen gifta—ensamstående på 100 tjänstemän har härvid antagits vara i inkomstlägen upp till 4 200 kronor 0—100, i inkomstläget 4 200—5 000 kronor 10—90, i inkomstläget 5 000— 5 800 kronor 20—80, i inkomstläget 5 800—6 800 kronor 80—70, i inkomstläget 0 800—8 400 kronor 60—40, i inkomstläget 8 400—10 200 kronor 70— 30, i inkomstläget 10 200—14 000 kronor 80—20 och i högre inkomstlägen 90—10. Dessa relationstal överensstämmer i stort sett med de motsvarande tal, som ligger till grund för den överenskommelse, som på den enskilda arbetsmarknaden träffats rörande sjuklöneförmåner till industriens tjänstemän.

116 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Vid de beräkningar, som ligger till grund för fastställandet av sjukpenningavdraget för tid då hel sjukpenning utgår, har vidare förutsatts, att tjänstemannen under ett kalenderår är sjuk fyra dagar i en följd och att han härunder i princip är berättigad till oavkortad lön. För den fjärde dagen har tjänstemannen antagits uppbära hel sjukpenning från sjukkassan, varför avdrag för denna dag skall göras å den oavkortade lönen med ett belopp motsvarande sjukpenningens reella värde. Detta värde bestämmes av den marginalskatt, som gäller vid den fulla årslönen.

Till grund för beräkningen av det reella värdet av den reducerade sjukpenningen har ansetts böra läggas det reella värdet av de sjukpenningar, som inom vederbörande inkomstklass utgår under en sammanhängande sjukledighet av 180 dagar av ett och samma kalenderår. Detta värde anger det belopp, varmed den nuvarande sjuklönen måste minskas för att tjänstemannen i princip icke skall efter sjukförsäkringens genomförande komma i åtnjutande av förmåner, som sammanslagna ger en högre behållen inkomst under sjukledigheten än den han nu uppbär vid en helt beskattad sjuklön. Det framräknade totala avdragsbeloppet har därefter minskats med summan av de under 4:e—93 :e dagen av sjukledigheten gjorda sjukpenningavdragen, varpå det resterande avdragsbeloppet fördelats med lika belopp på de 87 dagar, för vilka reducerad sjukpenning i det antagna fallet förutsatts skola utgå.

Såsom jag redan tidigare framhållit kan icke ens samordningsmetoden helt tillgodose kraven på absolut oförändrade förmåner i det individuella fallet. Ett sjukpenningavdrag avvägt på det sätt jag här angivit medför sålunda, att en gift, som icke har barn under 16 år och som icke är föremål för sambeskattning och som ej heller åtnjuter andra inkomster än de löneförmåner i sin tjänst, vilka enligt förslaget skall beaktas vid tillämpningen av sjukpenningavdragstabellen, undantagsvis kan erhålla en sjuklön, som något understiger vad som erfordras för att de sammanlagda förmånerna efter skatteavdrag skall helt uppgå till den behållna inkomsten vid nuvarande sjuklönesystem. Å andra sidan uppstår en högre behållen inkomst för ensamstående, sambeskattade och gifta med barn under 16 år. Överkompensationsriskerna växer vid högre kommunal utdebitering än 12 kronor per skattekrona och vid en höjning av den statliga inkomstskatten men minskar vid en lägre kommunal utdebitering än 12 kronor och vid en sänkning av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten. Placeringen i ortsgrupp är däremot av mindre betydelse i detta sammanhang.

Enligt det av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget skall vid tillämpningen av sjukpenningavdragstabellen i princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön utgående kontanta avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid sjukdom. Däremot skall icke beaktas andra kontanta avlöningsförmåner, såsom t. ex. vikariatsersättning, övertidsersättning och obekvämlighetstillägg. Ehuru förekomsten av dylika förmåner påverkar vederbörandes inplacering i sjukpenningklass, har hänsyn härtill av administrativa skäl ansetts icke kunna tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 117

I fråga om löneförmåner vid tjänstledighet för »vanlig» sjukdom innehåller departementsförslaget vidare en bestämmelse för det fall att sjukdom utan att medföra förlust av arbetsförmågan förorsakar nedsättning av denna med minst hälften. I sådant fall skall sjukpenningavdraget nedsättas till hälften. Med hänsyn till den utformning SFL erhållit för motsvarande fall har det ur administrativ synpunkt icke ansetts möjligt att reglera andra fall av partiell sjukledighet än halv ledighet.

Löneförmåner vid yrkesskada

Vad härefter angår frågan om löneförmåner vid tjänstledighet på grund av olycksfall i tjänsten (28 § I 6 a Saar) uppstår särskilda problem icke blott på grund av beskattningsreglerna utan också på grund av den av statsmakterna beslutade samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring (YL) skall den som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrad vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. den nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan yrkesskada än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock skall samordningstiden upphöra senast den dag, då rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen föreligger. Under samordningstiden äger den skadade, så framt han är försäkrad enligt SFL, rätt till sjukhjälp från sjukkassa enligt sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Denna samordning har motiverats med att något konstaterande av huruvida yrkesskada föreligger eller ej i det stora flertalet fall härigenom skulle bli obehövligt.

Enligt de statliga avlöningsbestämmelserna utgår f. n. bättre sjuklöneförmåner vid yrkesskador och därmed jämställda sjukdomar än vid andra sjukdomar. Sålunda åtnjuter tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 oavkortad lön under hela sjukdomstiden och tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 oavkortad lön under högst 180 dagar av en och samma tjänstledighetsorsak och därefter i princip lön med B-avdrag. Skulle detta vara förhållandet även i fortsättningen under de första 90 dagarna, skulle det bli nödvändigt att för de statsanställdas del alltid fastställa om en sjukdom är att hänföra till yrkesskada eller ej. I så fall skulle de åsyftade fördelarna med samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen komma att gå förlorade beträffande en mycket betydande del av de försäkrade.

Av anförda skäl har det varit nödvändigt att söka åstadkomma en omläggning av statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund av yrkesskada. Vid utarbetandet av förslag till sådan omläggning har förutsatts, att staten i egenskap av arbetsgivare även efter den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningens ikraftträdande skall stå viss självrisk. Med utgångspunkt härifrån har i det av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget förordats, att de nu enhetligt reglerade fal­

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

len uppdelas i olika kategorier dels med avseende å huruvida fråga är om förmåner under samordningstiden eller icke och dels med avseende å omständigheterna vid yrkesskadans uppkomst.

I vad gälier förmåner under samordningstiden skiljer departementsförslaget på två grupper av fall. Till den första gruppen har hänförts sjukdom eller förlust av arbetsförmågan föranledd antingen av kroppsskada, som ådragits under tjänsteutövning och som av vederbörande centrala myndighet bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall, eller av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten. Härmed har jämställts vissa i tjänsten ådragna sjukdomar, som för närvarande i förmånshänseende likställes med olycksfall i tjänsten. I denna grupp av fall föreslås oavkortad lön skola utgå under samordningstiden i såväl avdragsgrupp 3 som avdragsgrupp 2; dock skall för dag, då sjukpenning eller hempenning enligt SFL utgår eller skulle ha utgått, om sjukanmälan gjorts i behörig ordning till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras enligt de regler, som gäller vid tjänstledighet på grund av vanlig sjukdom. Den andra gruppen omfattar alla övriga fall av yrkesskada. I dessa fall skall enligt förslaget samma förmåner utgå och samma avdrag göras som vid vanlig sjukdom.

För tiden efter utgången av samordningstiden innebär departementsförslaget, att vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som är föranledd av yrkesskada som avses i YL, i princip full lön skall utgå. Med hänsyn till att sådan ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan livränta utbetalats av arbetsgivare vid yrkesskada i de fall, då arbetsgivaren står självrisk enligt YL, icke skall räknas såsom skattepliktig inkomst i vidare mån än ersättningen överstiger vad som skulle ha utgått vid försäkring enligt denna lag, måste emellertid, för att tjänstemannen under tjänstledigheten icke skall erhålla högre behållen inkomst än under tjänstgöring, ett särskilt avdrag göras å lönen (yrkesskadeavdrag). Till konstruktionen av detta avdrag återkommer jag i det följande. Har tjänstemannen i fall som här avses under samordningstiden fått vidkännas A- eller B-avdrag på grund av att fråga icke varit om ett uppenbart olycksfall under tjänsteutövning, skall enligt förslaget, sedan det konstaterats att yrkesskada föreligger, en retroaktiv reglering av dessa avdrag äga rum. Har å andra sidan myndighet ansett kroppsskada vara orsakad av ett uppenbart olycksfall under tjänsteutövning, men riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet, om arbetsoförmågan kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer arbetsoförmågan icke vara orsakad av yrkesskada, bör i princip föreligga skyldighet att återbetala ett belopp motsvarande det A- eller B-avdrag som borde ha gjorts under samordningstiden. År det fråga om sådan i tjänsten ådragen sjukdom, som enligt vad tidigare nämnts skall jämställas med uppenbart olycksfall under tjänsteutövning men som icke är att hänföra till yrkesskada enligt YL, skall enligt förslaget samma förmåner utgå efter samordningstidens utgång som under samordningstiden. Detsamma gäller be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 119

träffande tjänstledighet föranledd av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten men som bedömes icke ha inträffat under sådana förhållanden att yrkesskada enligt YL anses föreligga.

Sammanfattningsvis innebär departementsförslaget, jämfört med nuvarande förhållanden, att läget blir något oförmånligare för tjänstemän i avdragsgrupp 3, nämligen så tillvida att lön med A-avdrag i stället för oavkortad lön kommer att utgå under en del av samordningstiden vid sådan kortare tjänstledighet på grund av yrkesskada, då arbetsoförmågan icke kvarstår efter samordningstidens utgång och kroppsskadan antingen icke ådragits under tjänsteutövning, dvs. främst färdolycksfall, eller av vederbörande centrala myndighet icke bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall, t. ex. vissa ryggskador. För tjänstemän i avdragsgrupp 2 medför förslaget emellertid en förbättring därigenom, att de i förevarande hänseende jämställes med tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 3 och således i vissa fall erhåller oavkortad lön i stället för som nu lön med B-avdrag.

Att prövningen om kroppsskada är orsakad av ett uppenbart olycksfall ansetts böra i vissa fall läggas i vederbörande centrala myndighets hand, sammanhänger med att det i fortsättningen icke kommer att finnas något centralt organ för fastställande redan under samordningstiden av huruvida yrkesskada föreligger eller ej. Det hade givetvis varit önskvärt att enhetliga regler i samband härmed kunnat införas om hur talan skall föras mot beslut, som här avses. Meddelas icke särskilda bestämmelser, kommer i olika fall olika myndigheter att ha att upptaga besvär över dessa beslut. Med hänsyn till att detta spörsmål har betydelse även i andra sammanhang är jag emellertid icke för närvarande beredd att föreslå särskilda regler i förevarande ämne.

Det yrkesskadeavdrag, som enligt departementsförslaget efter samordningstidens utgång skall göras vid tjänstledighet på grund av yrkesskada som avses i YL, sammanhänger, såsom förut nämnts, med den skattefrihet, som åtnjutes för viss ersättning vid yrkesskada. Då de enligt förslaget till tjänstemän i avdragsgrupperna 2 och 3 utgående löneförmånerna vid tjänstledighet på grund av yrkesskada så gott som undantagslöst är bättre än de förmåner, som utgår enligt YL, blir tjänstemän tillhörande dessa avdragsgrupper på grund av bestämmelserna i 25 § YL icke berättigade att uppbära enligt YL utgående sjukpenning. Av den lön, som på grund av avlöningsbestämmelserna tillkommer dem vid tjänstledighet för yrkesskada, är emellertid i vad avser tiden efter samordningstidens utgång så stor del skattefri, som motsvarar den sjukpenning som skulle ha utgått, om sjukpenningen utbetalats från yrkesskadeförsäkringen direkt till tjänstemannen. För att eliminera den överkompensation, som härigenom skulle uppkomma, har yrkesskadeavdraget införts. Detta avdrag motsvarar i princip värdet av ifrågavarande skattefrihet. Vid bestämmandet av längden av den sjukdomsperiod, som skall läggas till grund för beräknandet av skattefrihetens

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

värde, har valts samma tid, som då det gällde att beräkna det reella värdet av reducerad sjukpenning enligt SFL. Tillvägagångssättet och de schablonmässiga antagandena har även i övrigt varit i huvudsak desamma som vid beräknandet av sjukpenningavdraget. Med utgångspunkt från den oavkortade lönen har sålunda framräknats det belopp, varmed denna måste minskas för att värdet av skattefriheten skall elimineras. Till det sålunda erhållna beloppet har lagts summan av de sjukpenningar, som tjänstemännen under samordningstiden uppburit från sjukkassan. Det sammanlagda beloppet utvisar det totala avdragsbelopp, som tjänstemannen skall vidkännas under hela sjukledigheten för att han icke skall komma i åtnjutande av bättre förmåner än om han i stället fullgjort sin tjänst. Av detta belopp har under den tid, då sjukpenning utgått från sjukkassan, i form av sjukpenningavdrag uttagits viss del. Resterande belopp har fördelats med lika belopp på de utanför samordningstiden liggande dagarna av den antagna sjukdomsperioden.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 1 icke är berättigade till lön vid tjänstledighet på grund av yrkesskada och därför äger att efter samordningstidens utgång utfå av riksförsäkringsanstalten fastställd sjukpenning.

Löneförmåner vid havandeskap m. m.

Även avlöningsreglementenas bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd påverkas av de reformer, som avses skola genomföras vid nästa årsskifte. Enligt lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp må Kungl. Maj:t från rätten till moderskapspenning undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Kungl. Maj :t, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd. Samma skäl som i fråga om sjukförsäkringen talar emellertid för att något generellt undantagande av statstjänstemännen från rätten till moderskapspenning icke göres. För att en överkompensation icke härigenom skall uppstå är det därför även på detta område nödvändigt att samordna de olika förmånerna. En sådan samordning kompliceras emellertid icke blott därav att de förmåner, som utgår enligt moderskapshjälpslagen, är skattefria utan också därav att tjänsteman icke är skyldig att underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd.

Det förslag till lösning av denna samordningsfråga, som upptagits i det av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget, överensstämmer i allt väsentligt med det av 1953 års sjuklönesakkunniga avgivna förslaget. Det innebär sålunda, att nuvarande bestämmelser i ämnet bibehålies med ett tillägg av innehåll att från och med första till och med nittionde dagen av ledigheten avdrag skall göras för moderskapspenningens reella värde (havandeskapsavdrag). Detta avdrag är konstrue­

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 121

rat så, att det i princip motsvarar värdet av dels den del av den i nroderskapspenningen ingående grundpenningen, 135 kronor, som utgör ersättning för minskad arbetsförmåga, och dels den till moderskapspenningen hörande tilläggspenningen. Däremot har vid avdragets beräknande hänsyn icke tagits till den del av grundpenningen, 135 kronor eller vid flerbörd 270 kronor, som schematiskt beräknats utgöra täckning för anskaffningskostnader m. in. i sammanhang med barnsbörd och ej heller till eventuellt utgående barntillägg. Värdet av skattefriheten för de enligt moderskapshjälpsiagen utgående förmånerna har beaktats. Härvid har följande allmänna antaganden gjorts.

Den kvinnliga tjänstemannen förutsätles vara gift och mannens inkomst har oberoende av den kvinnliga tjänstemannens lönegradsplacering antagits uppgå till 10 000 kronor. Försäkringsavdragen har upptagits till 200 kronor för vardera maken. Förvärvsavdragen har antagits utgöra för mannen 100 kronor och för kvinnan 300 kronor jämte 10 procent av inkomsten. Beträffande övriga avdrag samt ortsgrupp och kommunal utdebitering m. in. har gjorts samma antaganden som vid beräkningen av sjukpenningavdraget. I övrigt förutsättes, att kvinnan tillhör avdragsgrupp 3 och uppbär tilläggspenning i 90 dagar.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har i enlighet med det förut anförda gällt, att en kvinnlig tjänsteman vid tjänstledighet under 120 dagar för havandeskap eller barnsbörd efter samordningens genomförande skall äga bibehålla så stor del av den nu vid havandeskapsledighet utgående lönen, att makarnas gemensamma behållna inkomst tillsammans med det belopp kvinnan äger uppbära i form av moderskapspenning skall med 135 kronor överstiga makarnas sammanlagda behållna inkomst vid tillämpning av nuvarande bestämmelser. För att denna lönenivå skall uppnås bör den nu utgående lönen minskas med dels det belopp, som kvinnan utöver de 135 kronorna äger uppbära i moderskapspenning, och dels ett belopp, motsvarande värdet av skattefriheten därav. För tjänstemän med årsinkomster överstigande 12 000 kronor har havandeskapsavdraget ansetts böra maximeras till att motsvara sjukpenningavdraget för dag då hel sjukpenning utgår.

Såsom förut nämnts är tjänstemännen icke skyldiga underkasta sig ändringar i gällande bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd. För att undvika den dubbla lönekompensation, som skulle uppkomma, om tjänsteman vid dylik ledighet skulle bli berättigad uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag som hel moderskapspenning, har i departementsförslaget i överensstämmelse med sjuklönesakkunnigas förslag förutsatts att sådan tjänsteman, som icke vill underkasta sig ändring i de nuvarande bestämmelserna, skall personligen undantagas från rätten till moderskapspenning. Med hänsyn till de fördelar, som en övergång till de föreslagna nya bestämmelserna innebär för tjänstemännen, torde endast undantagsvis ifrågakomma, att någon önskar kvarstå på de gamla bestämmelserna.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Löneförmåner vid annan ledighet

Genom de bestämmelser, som jag i det föregående redogjort för, har sörjts för att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom, yrkesskada eller havandeskap i princip icke kommer att åtnjuta dubbla förmåner. Givet är emellertid, att de kontanta förmåner, som utgår på grund av sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och lagstiftningen om moderskapshjälp, kan tillkomma även tjänsteman, som icke åtnjuter tjänstledighet av någon av angivna orsaker. Så kan vara förhållandet under semester eller ferier och vid tjänstledighet av annan orsak än nyss nämnts. I åtskilliga fall av tjänstledighet av sist angivet slag kan vissa löneförmåner få bibehållas. Det kan icke anses rimligt att tjänsteman under dylik tjänstledighet skulle kunna uppbära de skattefria förmåner, som följer av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt moderskapshjälpslagen, utan att behöva vidkännas sådana speciella löneavdrag, som avsetts skola göras vid tjänstledighet för sjukdom, yrkesskada eller havandeskap. Ej heller bör vid semester eller ferier full lön och försäkringsförmånerna utgå samtidigt. På grund härav har i departementsförslaget förordats, att tjänsteman, som tillhör avdragsgrupp 2 eller 3, skall under semester eller ferier eller sådan tjänstledighet av annan orsak än sjukdom, yrkesskada eller havandeskap, varunder lönen helt eller delvis bibehålies, vidkännas sjukpenningavdrag, då sjukpenning utgår från sjukkassa, yrkesskadeavdrag, då rätt till sjukpenning enligt YL föreligger, och havandeskapsavdrag, då tilläggspenning utgår enligt lagen om moderskapshjälp. Beträffande sistnämnda avdrag har dock den begränsningen gjorts, att sådant avdrag enligt denna föreskrift och de bestämmelser, som jag tidigare redogjort för, icke skall göras för mer än sammanlagt 90 dagar.

Sjukvårdsförmåner

Vad sjukvårdsförmånerna beträffar har vid ärendets beredning inom civildepartementet övervägts, om icke de nuvarande förmånerna skulle kunna avlösas mot ekonomisk gottgörelse. Väsentliga administrativa fördelar skulle ha vunnits härigenom. Avsevärda svårigheter möter emellertid att generellt fastställa vad som skall anses utgöra skälig kompensation för en förmån av ifrågavarande slag, särskilt som behovet av denna förmån — vilket klart framgar av den av sjukvårdsutredningen företagna undersökningen rörande statens sjukvårdskostnader —• uppvisar mycket starka variationer olika grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner kunde därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer ställde sig vid förhandlingarna slutligen avvisande mot denna tanke.

Även på förevarande område har därför samordningslinjen kommit i förgrunden. Det av sjukvårdsutredningen framlagda förslaget bygger också i huvudsak på en samordning mellan nuvarande sjukvårdsförmåner och

Kungl. Maj. ts proposition nr 217 123

sjukvårdsförsäkringens förmåner. En av huvudgrunderna i utredningens förslag är att verksläkarinstitutionen skall bibehållas och ha ungefär samma funktioner som nu. Under förhandlingarna uppkom emellertid fråga om verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation, att en utredning omedelbart skulle verkställas rörande förutsättningarna för verksläkarinstitutionens avskaffande. Organisationerna förbehöll sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning. Från Sveriges akademikers centralorganisations sida yrkades å andra sidan, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från och med sjukförsäkringsreformens genomförande. På grund av dessa yrkanden diskuterades vid förhandlingarna förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning också två andra uppslag. Det ena innebar, att alla tjänstemän skulle i sjukvårdshänseende stå viss självrisk i likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om bl. a. vissa kommunala lärare. Självriskbeloppet skulle därvid utgöra exempelvis 25 kronor för år. Samtliga tjänstemän skulle utöver lönen ei’hålla ett belopp av denna storleksordning men själva ha att svara för alla sjukvårdskostnader, som utöver ersättningen från sjukkassan uppgick till detta belopp för år. Överskjutande kostnader skulle ersättas enligt i huvudsak nuvarande bestämmelser under förutsättning att, liksom nu gäller för de kommunala lärarna, tjänsteläkare anlitats. Likaså diskuterades en linje, som i sak innebar, att tjänstemannen skulle utöver den ersättning, han uppbär från sjukkassan, erhålla en sådan ersättning av statsmedel, att det sammanlagda beloppet skulle uppgå till högst 100 procent av det i sjukkassetaxan för motsvarande fall upptagna beloppet. Ett visst intresse för dessa uppslag lorefanns otvivelaktigt hos tjänstemannaorganisationerna. Även om jag icke är främmande för tanken att verksläkarinstitutionen avskaffas, har jag ansett mig icke för närvarande kunna taga ställning till dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke är möjligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt hänseende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation, till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen bibehålies under år 1955. Organisationen förutsatte därvid, att den ifrågasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens avskaffande kunde slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga förevarande spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit har i det den 14 juli 1954 framlagda departementsförslaget förordats, att i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande tjänsteman skall erhålla sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens förslag till samordning. Detta innebär, att tills vidare nuvarande förmåner i allt väsentligt bibehålies med de modifikationer, som följer av att tjänstemännen från sjukkassa erhåller ersättning enligt SFI- för vissa

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

sjukvårdskostnader. Rörande innebörden härav torde jag få hänvisa till den föregående redogörelsen för utredningens betänkande. Vissa avvikelser från utredningens förslag har dock, delvis på grund av vad som förekommit vid remissbehandlingen, ansetts böra göras. Dessa avvikelser är följande.

Den nuvarande möjligheten att i vissa fall anlita annan läkare än verksläkare (43 § 1 mom. andra stycket Saar) bibehålies. I dylika fall skall tjänstemannen dock, om han vill erhålla annan ersättning än den som kan utgå från sjukkassan, vara skyldig att i första hand hänvända sig till annan av staten eller av kommun anställd läkare.

Likaså bibehålies den nuvarande möjligheten att erhålla full ersättning för specialistvård för det fall att denna vård meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus.

I avvaktan på en närmare anslutning av sjukpensioneringsbestämmelserna till sjukförsäkringsreformen har möjligheten till ersättning för sjukhusvård för tid efter det att ersättning för sådan vård ej längre utgår enligt SFL ansetts icke böra uteslutas. För de jämförelsevis fåtaliga fall, varom här kan bli fråga, har en författningsmässig reglering icke ansetts behövlig utan i departementsförslaget har upptagits, att på Kungl. Maj :ts prövning skall bero i vad mån ersättning för sjukhusvård tills vidare må utgå för tid efter utlörsäkring. Jag förutsätter, att i allmänhet samma förmåner som för närvarande skall utgå i dylika fall.

Enligt de i sjukvårdskapitlet i Saar meddelade bestämmelserna för försvaret åtnjuter vissa beställningshavare sjukvårdsförmåner även för tid eftei anställningens upphörande. Dessa förmåner är i vissa fall större än de under vederbörandes anställningstid utgående förmånerna. Det har ansetts att detta nu bör rättas till.

Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att de anställningshavare, som för närvarande står självrisk av 100 kronor för år i fråga om sjukvårdsförmåner, nu skulle inordnas under de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna och således i fortsättningen ha att hänvända sig till verksläkare. Vid remissbehandlingen har invändningar gjorts mot detta förslag med hänsyn till de administrativa olägenheter, som ansetts förknippade därmed. Från länsstyrelsehåll har också betonats, att en dylik ändring av ifrågavarande personalgruppers sjukvårdsförmåner skulle nödvändiggöra en personalförstärkning hos länsstyrelserna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit och i det ovissa läge, vari verksläkarfrågan befinner sig, har dessa personalgruppers självrisksystem ansetts böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet har dock befunnits böra nedsättas till 25 kronor per år utöver vad som sjukkassan kan komma att erlägga till vederbörande. Det har i departementsförslaget förutsatts, att vad sålunda förordats skall gälla endast i avvaktan på införandet av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enklare regler än de för närvarande gällande.

Såsom av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, innehåller polislönereglementet icke några föreskrifter om sjukvårdsförmåner. I stället stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 125

de i Saar meddelade reglerna om sjukvård skall tills vidare äga tillämpning i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommunalt anställd polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad till sjukvårdsförmån, de kommunala bestämmelserna skall äga fortsatt tillämpning tills vidare. Avsikten var vid övergångsbestämmelsernas utfärdande att slutlig ställning till detta spörsmål skulle tagas vid lösandet av statstjänstemännens sjukvårdsfråga. Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de kommunalt anställda lärarna in. fl. har emellertid detta ställningstagande måst uppskjutas i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionen och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser. Ett bibehållande av de nuvarande övergångsbestämmelserna bär å andra sidan ansetts icke böra ifrågakomma, enär så gott som hela den kommunalt anställda polispersonalen i så fall skulle från nästa årsskifte icke erhålla andra sjukvårdsförmåner än de enligt SFL utgående. I departementsförslaget har därför förordats, att befattningshavare underkastad polislönereglementet tills vidare skall erhålla motsvarande sjukvårdsförmåner som de personalgrupper, vilka för närvarande har att stå viss självrisk i detta hänseende. Särskilda övergångsbestämmelser kan härvid bli erforderliga.

Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att förmånen av fria läkemedel skulle upphöra i och med ikraftträdandet av den beslutade läkemedelsreformen. Detta spörsmål har emellertid upptagits till ytterligare överväganden inom civildepartementet, och olika utvägar för lösandet av frågan om samordning mellan avlöningsreglementets bestämmelser om fria läkemedel och den allmänna läkemedelsreformen har därvid undersökts. Den väsentligaste svårigheten vid en dylik samordning ligger däri, att apoteken, om de skall från sjukkassorna kunna erhålla gottgörelse för att läkemedel utlämnats kostnadsfritt eller till nedsatt pris, måste behålla recepten. I avvaktan på slutförandet av en inom riksförsäkringsanstalten pågående undersökning om förfarandet, då en ordination är avsedd att expedieras mer än en gång, synes dock i stort sett följande tillvägagångssätt kunna godtagas. Tjänsteman, som önskar åtnjuta förmånen av fria läkemedel, har att å en särskild kvittoblankett anteckna namnet å den läkare, som utfärdat receptet, och dagen därför samt att förskaffa sig verksläkarens attest å blanketten; därpå skall han, samtidigt med att receptet avlämnas å apoteket och kostnaden för medicinen erlägges, förete kvittoblanketten och därpå få påteckning av apoteket om kostnaden, varefter han mot avlämnande av det sålunda ifyllda kvittot hos vederbörande myndighet utfår vad han erlagt. Har receptet utfärdats av verksläkaren, torde förfarandet icke vålla större olägenheter. I annat fall är förfarandet däremot ur administrativ synpunkt mindre tillfredsställande. Vid förhandlingarna framlades ett på angivna tillvägagångsätt grundat förslag, vilket godkändes av tjänstemannaorganisationerna.

Den sålunda träffade uppgörelsen innebär, att statstjänstemännen bibehåller i princip oförändrade sjukvårdsförmåner. I vissa hänseenden in­

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

träder dock något försämrade förmåner. Detta är i huvudsak fallet i fråga om specialistvård vid yrkesskada, i vad avser samordningstiden, och i fråga om tandläkarvård. I sistnämnda hänseende innebär departementsförslaget i likhet med utredningens förslag, att förmånen mera avpassas efter vad som varit avsett vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst och att man nu frångår den praxis, som utbildat sig oberoende av vad som uttalats i förarbetena till bestämmelserna. Med hänsyn till konsekvenserna av denna praxis hade ett närmande till vad som från början avsetts varit nödvändigt, vare sig sjukförsäkringsreformen nu genomförts eller icke. Förslaget innebär å andra sidan, att avlöningsbestämmelserna och sjukförsäkringen tillsammans i vissa hänseenden åstadkommer ett för tjänstemännen gynnsammare resultat än för närvarande. Detta är förhållandet dels i fråga om vård å sjukhus och dels i fråga om sjukvård till de betydande grupper anställningshavare, som i sjukvårdshänseende nu har att stå viss självrisk.

Ändringsskyldighet

Såsom i det föregående angivits är tjänstemännen för närvarande skyldiga att underkasta sig ändringar i gällande bestämmelser rörande sjukvård och, i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring, även rörande tjänstledighet för sjukdom m. in. Av vad jag tidigare anfört framgår, att det förslag till reglering av sjukvårdsförmånerna, som upptagits i departementsförslaget, icke är definitivt utan kan behöva ändras därest verksläkarinstitutionen skulle komma att avskaffas. Skyldighet att underkasta sig ändringar i sjukvårdsbestämmelserna bör därför även i fortsättningen åligga tjänstemännen. Detsamma bör gälla de förmåner, som enligt förslaget skall utgå vid sjukdom in. in. Beräknandet av de olika avdragen bygger ju på antaganden, som snabbt kan komma att ändras. I enlighet härmed har departementsförslaget utformats.

Kompensation för sjukförsäkringsavgifterna

Den av mig inledningsvis berörda målsättningen för de verkställda utredningarna och förhandlingarna, nämligen att söka åstadkomma ett system, som medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella värde skall i princip bibehållas oförändrat, skulle icke uppnås, om tjänstemännen enligt tidigare angivna bestämmelser skulle bibehållas vid sina förmåner men få vidkännas kostnader för avgifterna till sjukförsäkringen. Den föreslagna samordningen bygger också på att tjänstemännen skall erhålla kompensation för dessa avgifter. En sådan kompensation har upptagits i det den 10 september framlagda och sedermera av tjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslaget.

Kompensationen föreslås skola utgöra för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen 30 kronor för år i samtliga löneklasser och ortsgrupper och för avgifterna till sjukpenningförsäkringen till tjänstemän å löneplan 1 de be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 127

lopp, som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga D fogade tabellen, och till tjänstemän å andra löneplaner däremot svarande belopp. De ifrågavarande beloppen överensstämmer med de avgiftsbelopp, som riksförsäkringsanstalten fastställt för beräkning av preliminär skatt för år 1955. Det har förutsatts, att beloppen skall kunna upptagas till omprövning dels om det framdeles skulle visa sig att de verkliga sjukförsäkringsavgifterna avsevärt skiljer sig från vad som nu- beräknats och dels om det av 1950 års skattelagssakkunniga i deras betänkande den 24 juli 1954 (SOU 1954: 18) framlagda förslaget om höjda avdrag för försäkringspremier icke skulle genomföras vid 1955 års riksdag.

Enligt förslaget skall ifrågavarande kompensation utgå endast till tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 är ju icke för närvarande berättigade till lön under tjänstledighet för sjukdom och endast i begränsad omfattning berättigade till fri sjukvård. Kompensationen skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag. Den närmare utformningen av denna bestämmelse bör bli beroende av hur betalningen av kompensationen skall äga rum. Då kompensationsbeloppen icke avses skola inarbetas i månadslönerna, kan det tänkas bli ur administrativ synpunkt enklare att utbetalningen sker kvartals- eller halvårsvis.

Löneplanerna

Departementsförslaget av den 14 juli 1954 innehåller slutligen en bestämmelse om omarbetning av gällande löneplaner. Detta förslag saknar direkt samband med omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna men har av olika skäl ansetts böra upptagas i förevarande sammanhang.

De nu gällande löneplanerna, som återfinnes i den vid 1947 års riksdag antagna statens löneplansförordning, innehåller särskilda grundlönetabeller. I 4 § förordningen stadgas därjämte, att de i tabellerna intagna grundlönebeloppen skall höjas eller sänkas i visst förhållande till pristal, fastställda på grundval av beräkningar över de allmänna levnadskostnaderna. Nämnda paragraf, enligt vilken lönerna icke skulle kunna höjas med mer än 18 procent, har aldrig trätt i kraft. I stället har för tiden intill utgången av år 1951 gällt särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen för ett år i sänder fastställda procenttal för höjning av grundlönerna. Därefter har å 1951 års löner utgått särskilda till beloppet bestämda tillägg i de olika löneklasserna och ortsgrupperna. Dessa tillägg medför, att de utgående lönerna från och med år 1952 överstiger grundlönerna med över 50 procent. I anledning av denna betydande skillnad mellan grundlöner och utgående löner har vid de förhandlingar, som under de senaste åren förekommit före fastställandet av lönebeloppen, av statstjänstemännens huvudorganisationer yrkats, att åtminstone en del av lönetilläggen skulle inarbetas i grundlönerna. Det yrkande i detta hänseende, som framfördes vid de den 18 december 1953 avslutade överläggningarna om 1954 års löner, ansåg jag mig icke kunna biträda med hänsyn till att redan då kunde förutses, att vid de kommande för­

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

handlingarna om sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna fråga kunde uppstå om kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen eller för förlust av vissa förmåner eller för bådadera, vilket eventuellt skulle föranleda omarbetning av de till ledning för myndigheterna utfärdade hjälptabellerna.

Kompensationsfrågan har, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, upptagits i departementsförslaget. Jag har därför ansett mig icke vidare böra motsätta mig att en viss del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna. Enligt min mening bör emellertid för närvarande icke större del inarbetas i grundlönerna än att dessa uppnår 1951 års lönenivå. Detta innebär, att grundlönetabellerna kommer att i princip överensstämma med de hjälptabeller, som tillämpades under senare halvåret 1951. Departementsförslaget bar utformats i enlighet härmed.

Om endast så stor del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna, som här förordats, synes tillräcklig anledning icke finnas att bestämmelser bibehålies om möjlighet att sänka grundlönerna. I de nya bestämmelserna om de statliga grundlönerna torde ej heller behöva intagas regler om höjning av grundlönerna, utan i likhet med vad under de senare åren varit fallet bör för varje särskilt år genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, efter det statstjänstemannens huvudorganisationer beretts tillfälle till överläggningar i ämnet, fastställas med vilket belopp de aktuella lönerna bör utgå. Grundlönetabellerna får härigenom betydelse huvudsakligen endast såsom en garanti beträffande den lägsta lönenivå, som kan ifrågakomma för statstjänstemännen.

Å de nya grundlönerna bör såsom i departementsförslaget förordats tills vidare utgå tillägg med belopp, som motsvarar de belopp, som från och med år 1952 utgått såsom särskilda tillägg å 1951 års löner. Detta innebär samma utgående löner som nu. Ställning har därmed icke tagits till den lönenivå, som bör vara gällande under år 1955. I detta sammanhang torde jag få nämna, att Sveriges akademikers centralorganisation förbehållit sig att vid överläggningar om 1955 års löner få upptaga fråga om kompensation till statstjänstemännen för den minskning av nu utgående direkta löneförmåner, som departementsförslaget av den 14 juli 1954 enligt denna organisations uppfattning skulle innebära. Övriga huvudorganisationer har förklarat sig sakna anledning att i förevarande sammanhang till diskussion upptaga frågan om vilka löner som enligt dessa organisationers mening bör gälla under år 1955.

Departementsförslaget innehåller, att den överenskomna kompensationen för avgifterna till sjukförsäkringen icke skall inarbetas i grundlönerna. Enligt min mening bör den ej heller intagas i hjälplönetabellerna för uträkning av utgående löner.

Kungl. Majits proposition nr 217 129

Specialmotivering

Inarbetningen av viss del av de utgående lönerna i grundlönerna föranleder, att statens löneplansförordning bör upphävas och ersättas med nya bestämmelser. Härigenom föranledes ändringar icke blott i gällande avlöningsreglementen utan också i flertalet pensionsförfattningar. Även omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna påkallar ändringar i avlöningsreglementena.

På grundval av vad i det föregående anförts har inom civildepartementet upprättats förslag till statens grundlöneförordning, kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416), kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417), kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418) , kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419) , kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420), kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421), kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422), kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423) samt kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436). Sistnämnda författningsförslag torde få fogas såsom Bilaga E till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Beträffande det närmare innehållet i de olika författningsförslagen torde jag få framhålla följande.

Statens grundlöneförordning

1 förevarande författningsförslag har i 1 § i överensstämmelse med vad i statens löneplansförordning nu stadgas intagits en föreskrift av innehåll, att de löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehålles i förordningen, skall tillämpas i den utsträckning, som anges i avlöningsreglementen utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

2 § innehåller i likhet med motsvarande författningsrum i statens löneplansförordning årslönetabeller. I 3 § har i överensstämmelse med vad i det föregående anförts intagits grundlönetabeller, avseende månadslön, daglön, A-avdrag och övertidsersättning.

4 § slutligen motsvarar 5 § i statens löneplansförordning och innefattar bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda de tabeller och anvisningar, som kan befinnas lämpliga till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i vederbörande avlöningsreglementen.

5) Bihang till riksdagens protokoll 195t. i samt. Nr 217

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

Författningsförslaget innehåller icke något stadgande om den förordade kompensationen för avgifterna till sjukförsäkringen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende, innefattande bl. a. bestämmelser om ordningen för utbetalningen av kompensationsbeloppen.

Pensionsförfattningarna

Förslagen till kungörelser om ändringar i pensionsreglementena berör huvudsakligen dessa reglementens bestämmelser om rörligt tillägg. I samtliga de ifrågavarande reglementena stadgas, att rörligt tillägg utgår å pensionernas grundbelopp under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal, som gäller angående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. Ordinarie tjänsteman är icke skyldig underkasta sig ändring i tjänstepensionsreglementenas bestämmelser om rörligt tillägg.

Såsom i det föregående nämnts innebär de i löneplansförordningen angivna grunderna för höjning av månadslön, att lönerna skulle kunna höjas med högst 18 procent. Då dessa grunder aldrig trätt i kraft och då rörligt tilllägg å pensionerna från och med år 1951 utgått efter högre procenttal än 18, har den i pensionsreglementena intagna hänvisningen till löneplansförordningen saknat betydelse. Att märka är vidare, att från och med år 1952 något procenttal för höjning av månadslönerna icke förekommit, utan å lönerna har utgått särskilda till beloppet bestämda tillägg. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat kommer statens löneplansförordning att upphävas, och den föreslagna statens grundlöneförordning kommer icke att innehålla några bestämmelser om höjning av grundlönerna. Vid sådant förhållande bör även pensionsreglementenas ifrågavarande bestämmelser nu ändras. Författningsförslagen innehåller i detta hänseende, att rörligt tilllägg må utgå å grundbeloppen eller i förekommande fall, om mer än en pension enligt vederbörande reglemente åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Såsom förut nämnts är ordinarie tjänsteman icke skyldig att underkasta sig ändring i tjänstepensionsreglementenas bestämmelser om rörligt tillägg. Med hänsyn till vad jag förut anfört torde emellertid de angivna ändringarna få anses ha formell karaktär.

I övrigt har i förevarande författningsförslag upptagits förslag till vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Dessa ändringar är helt av redaktionell art.

Upphävandet av statens löneplansförordning föranleder ändringar jämväl i SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726) samt tjänstepensionsreglementet för präster den 20 september 1951 (nr 667) och familjepensionsreglementet för präster den 20 september 1951 (nr 668) ävensom i de summariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser. Dessa ändringar överensstämmer med eller motsvarar vad som före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 131

slagits i fråga om de förut berörda reglementena. Vad SPA-reglementet beträffar avser ändringarna icke blott det rörliga tillägget utan också den rörliga tilläggsavgift, som huvudman har att erlägga.

Statens allmänna avlöningsreglementc (Saar)

I det förut omförmälda förslaget till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) har medtagits vissa ändringar av formell natur, vilka med hänsyn till det Kungl. Maj :t genom riksdagens skrivelse 1948: 351 lämnade bemyndigandet icke torde behöva underställas riksdagen. För att icke onödigtvis tynga det författningsförslag, som framlägges för riksdagen, har jag dock — såvitt avser ändringar av formell natur eller av samma innebörd, vilka berör ett flertal paragrafer inom reglementet — inskränkt mig till att i förslaget medtaga endast ändringen i det tidigaste av de berörda författningsrummen. De övriga stadganden, i vilka motsvarande ändring bör ske, har anmärkts i motiveringen. Ändringar i sist angivna stadganden avses skola verkställas vid den slutliga redigeringen av ändringskungörelsen.

Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmelserna torde jag få lämna följande redogörelse.

I 2 § har gjorts den ändring, som erfordras genom att statens grundlöneförordning träder i stället för statens löneplansförordning. Motsvarande ändring förordas i 27 § 2 mom. och avses vid den slutliga redigeringen av författningen skola göras i 3 § 5 mom., 26 § 1 mom. och B., 31 § 2 mom. samt 32 § 3 mom.

Enligt 21 § SFL och 13 § YL utgår halv sjukpenning i de fall arbetsförmågan utan att vara helt borta är nedsatt med minst hälften. Av administrativa skäl och för att få en överensstämmelse mellan sjuklönebestämmelserna och nyssnämnda stadganden har i 10 § intagits ett fjärde moment, innehållande föreskrift om att tjänstledighet för sjukdom m. m. i regel skall omfatta hela eller hälften av den för tjänstemannen eljest gällande tjänstgöringstiden. Då det i vissa fall, bl. a. i fråga om lärarpersonalen, på grund av tjänstgöringsförhållandena kan uppstå svårigheter för myndigheten att bereda tjänstemannen tjänstgöring i en omfattning, som exakt motsvarar hälften av den för honom eljest gällande, har författningsförslaget utformats så att myndigheten i dylikt fall har möjlighet medge tjänstledighet för tid, som något över- eller understiger hälften av tjänstemannens normala arbetstid. Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan, huruvida hel eller halv sjukpenning skall utgå och därmed även om helt eller halvt sjukpenningavdrag skall göras, är beroende av det beslut, vartill sjukkassan kan komma med stöd av vad läkaren i lämnat intyg angivit beträffande arbetsförmågan, under det att frågan om storleken av det A- eller B-avdrag, som skall tillämpas, uteslutande är beroende av i vilken omfattning tjänstgöringstiden nedsätles på grund av den minskade arbetsförmågan. Är denna exempelvis nedsatt med en fjärdedel och tjänstemannen av denna anledning

132 Kungi. Maj:ts proposition nr 217

medgivits halvtidstjänstgöring, skall i förekommande fall 1/2 A- resp. 1/2 B-avdrag tillämpas men inget sjukpenningavdrag, eftersom sjukpenning icke utgår vid endast en fjärdedels nedsättning av arbetsförmågan.

I de särskilda bestämmelserna i 19 § har vissa redaktionella ändringar vidtagits i anledning av yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.

I 27 § angivna löneavdrag har kompletterats med de speciella avdrag, som enligt vad jag i den allmänna motiveringen anfört är betingade av att tjänstemännen från och med den 1 januari 1955 blir berättigade till förmånerna från de vid denna tidpunkt ikraftträdande obligatoriska försäkringarna. Paragrafen innefattar vidare bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda tabeller upptagande sjukpenningavdragets, yrkesskadeavdragets och havandeskapsavdragets belopp. I författningsförslaget har även intagits bestämmelse av innebörd, att dylikt avdrag i förekommande fall i förening med A- eller B-avdrag icke må överstiga daglönen.

28 § reglerar de fall, då löneavdrag skall tillämpas. Beträffande de föreslagna ändringarna i de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf torde jag få hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de tillämpningsföreskrifter, som kan befinnas erforderliga. Dessa föreskrifter avses skola innefatta icke blott bestämmelser rörande tillämpningen av de i 27 § omförmälda avdragstabellerna m. in. utan även anvisningar rörande samarbetet mellan myndigheterna och de allmänna sjukkassorna. Också frågan om återbetalningsskyldighet i vissa fall synes böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

I paragrafen har införts en ny underavdelning betecknad V med bestämmelse av innebörd att sjukpenningavdrag, yrkesskadeavdrag eller havandeskapsavdrag skall göras jämväl för dag, varunder tjänsteman åtnjuter ledighet av annan anledning än sjukdom eller havandeskap med bibehållande helt eller delvis av lönen och samtidigt uppbär dagersättning enligt SFL eller lagen om moderskapshjälp eller är berättigad till sjukpenning enligt YL. I tilläggsbestämmelserna till Saar avses skola intagas föreskrift om anmälningsskyldighet för tjänsteman i här avsedda fall.

Under de särskilda bestämmelserna bar förutom vissa redaktionella ändringar införts föreskrift om att i de fall justitieråd, regeringsråd eller landshövding uppbär sjukpenning eller hempenning enligt SFL eller YL sjukpenningavdrag resp. yrkesskadeavdrag skall tillämpas.

Enligt de särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten gäller, att extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyrskepp, vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej åtnjuter semester. Detta stadgande har kompletterats med föreskrift, att bestämmelserna under V skall äga motsvarande tillämpning under ifrågavarande tid.

De i 29 § 2 mom. c) företagna ändringarna är av redaktionell natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 133

M § innehåller de grundläggande bestämmelserna om sjukvård. I 1 mom. första stycket anges huvudprincipen för utformningen av de föreslagna sjukvårdsförmånerna. Denna innebär i överensstämmelse med vad i det föregående anförts, att tjänstemannen, utöver den ersättning för olika sjukvårdskostnader som han äger uppbära enligt SFL, skall av statsmedel tillförsäkras sådana förmåner, att vad han sammanlagt erhåller från allmän sjukkassa och enligt Saar i huvudsak motsvarar de sjukvårdsförmåner, vartill han nu är berättigad.

Sjukvårdsbestämmelserna skall, liksom nu är fallet, i huvudsak avse tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 erhåller enligt förslaget endast läkarvård och läkarintyg genom vederbörande verksläkare. Nuvarande förmån för tjänsteman i avdragsgrupp 1, i vad avser undersökning genom annan än verksläkaren för ställande av diagnos, bortfaller till följd av förslaget att i ersättningshänseende jämställa sådan undersökning med specialistvård (jfr 43 § 2 mom.).

Samordningen mellan SFL och YL innebär bl. a., att ersättning för sjukvård vid yrkesskada skall under samordningstiden, dvs. i regel tiden t. o. in. nittionde dagen efter det skadan yppats, i huvudsak utgå enligt SFL. I dylika fall regleras statstjänstemännens sjukvårdsförmåner följaktligen enligt huvudregeln i första stycket av förevarande moment. I de fall då sådan samordning icke är för handen, dvs. då sjukvårdsersättning skall utgå enligt YL eller annan motsvarande författning, t. ex. militärersättningsförordningen, föreligger — liksom nu är fallet i fråga om tjänsteolycksfall o. d. — för statstjänstemännens del behov av en särskild reglering. Denna reglering avses, på sätt i andra stycket av förevarande moment sägs, skola ske genom av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Dessa bestämmelser bör i princip innebära, att tjänstemannen skall i fall, som avses i 11 § tredje stycket YL, äga rätt till ersättning för där angivna slag av sjukvård — sjukvård utom riket, tandläkarvård, särskilda hjälpmedel och viss speciell vård — samt att han efter samordningstidens utgång skall äga generell rätt till ersättning för sjukvårdskostnader som anges i 12 § YL. Motsvarande bör, oberoende av om rätt till ersättning enligt YL eller annan motsvarande författning föreligger, gälla vid skada föranledd av våld eller misshandel, som tjänstemannen blivit utsatt för på grund av tjänsten, samt vissa epidemiska och epizootiska sjukdomar in. m.

Även i fall, som omfattas av den tillämnade särskilda regleringen av sjukvårdsersättning vid yrkesskada, bör tjänsteman vara tillförsäkrad de i Saar angivna sjukvårdsförmånerna. Detta innebär att, om förmånerna enligt Saar på någon punkt skulle överstiga förmånerna enligt YL in. m., tjänstemannen bör äga rätt även till sålunda överskjutande förmån. Vad nu sagts torde väsentligen ha tillämpning på de enligt Saar gällande särskilda förmånerna beträffande vård i halvenskilt eller enskilt rum på sjukhus.

Det föreslagna 2 inom. är lika med nuvarande 3 mom.

I 28 § III andra stycket Saar finnes bestämmelser meddelade rörande lön

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

vid avstängning från tjänstgöring in. m. Däremot saknas nu föreskrifter om hur i sådant fall skall förfaras med övriga med tjänsten förenade förmåner. I sistnämnda hänseende uttalade 1936 års lönekommitté (SOU 1937: 48, sid. 160), att tjänsteman som avstängts från tjänstgöring borde förpliktas att avstå ifrågavarande förmåner, t. ex. rätten till läkarvård på statens bekostnad. Vid tillämpningen av Saar torde i allmänhet ha förfarits i enlighet härmed. Med hänsyn till dessa förhållanden har i 3 mom. föreslagits bestämmelser om avstående av sjukvårdsförmåner i dylikt fall. Med avstängning från tjänstgöring har i förevarande hänseende ansetts böra jämställas fall, då tjänsteman utan giltigt förfall avhåller sig från tjänstgöring.

I fråga om 4 mom. torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. 5 mom. överensstämmer med nuvarande 4 mom.

Punkten 1 av de särskilda bestämmelserna för försvaret överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande jämkningen av de i punkten 2 för försvaret meddelade bestämmelserna angående rätt för vissa beställningshavare vid försvaret att behålla sjukvårdsförmåner under högst ett år efter anställningstidens slut torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

I fråga om minskningen av självriskbeloppet för lärarpersonalen vid vissa statsunderstödda skolor torde likaledes få hänvisas till den allmänna motiveringen. Föreskrifterna har i övrigt förenklats och anpassats till de föreslagna allmänna bestämmelserna.

De särskilda bestämmelserna i 41 § är i övrigt oförändrade.

Det föreslagna 1 mom. första stycket i 42 § motsvarar i huvudsak nuvarande 42 § och 43 § 1 mom. första stycket första punkten och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande ställningstagandet till verksläkarinstitutionen hänvisas i övrigt till den allmänna motiveringen.

Andra stycket överensstämmer i sak med sjukvårdsutredningens förslag. Ersättningen för av verksläkare meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg avses således, liksom hittills, skola utgå enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Av statsmedel skall enligt huvudregeln i 41 § 1 mom. utgå ersättning i den mån kostnaden överstiger vad som må uppbäras från allmän sjukkassa. Det har ansetts böra uttryckligen anges, att läkarvårdsersättningen även innefattar ersättning för verksläkares resa.

Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer likaledes med utredningens förslag. Ersättning för sjukintyg lämnas av allmän sjukkassa endast i de fall kassan påfordrat sådant intyg för utbetalning av sjukpenning. Det föreslagna stadgandet medför att, om sjukkassa icke ersätter någon del av kostnaden för det av verksläkaren utfärdade intyget, ersättning av statsmedel utgår för hela kostnaden. Bestämmelsen i sista meningen avser dels intyg, som erfordras för styrkande av tjänstemannens behov av ledighet vid havandeskap eller barnsbörd, dels ock intyg beträffande tjänstemannens hälsotillstånd, som påfordras för erhållande av annan tjänst än den han innehar (befordran, transport m. m.) eller för fullgörande av viss tjänstgöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 135

Enligt praxis äger tjänsteman för närvarande kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av intyg, varom här är fråga. I sistnämnda fall ersättes intyget helt av statsmedel. I anslutning till bestämmelserna i förevarande moment förtjänar anmärkas, att i fall som här avses är fråga om av verksläkare mot särskild gottgörelse meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg. I den mån verksiäkare i egenskap av anstalts-, militär- eller personalläkare är skyldig att i sin tjänst ombesörja nu avsedda sjukvårdsprestationer, kommer dessa att tillhandahållas tjänstemannen utan särskild kostnad och ersättning kommer då icke att utgå från den allmänna sjukförsäkringen.

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar i huvudsak nuvarande 43 § 1 mom. andra stycket. Sjukvårdsutredningens förslag att slopa nuvarande förmån att i vissa fall kostnadsfritt anlita annan läkare än verksläkaren har avstyrkts i flera remissyttranden. Förmånen har som framgår av den allmänna motiveringen ansetts böra bibehållas. 3 mom. motsvarar i huvudsak nuvarande 43 § 2 mom. och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag. De särskilda bestämmelserna för försvaret och läroverk m. fl. anstalter i

42 § är i sak oförändrade. Bestämmelsen om personalläkare vid karolinska sjukhuset är ny och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag.

I fråga om innehållet i den föreslagna 43 § torde jag få hänvisa till sjukvårdsutredningens förslag ävensom till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. 44 § innehåller med visst förtydligande utredningens förslag till bestämmelser om tandläkarvård. En förutsättning för att ersättning skall utgå av statsmedel är enligt förslaget att verksläkaren själv hänvisat patienten till viss tandläkare. I fall då hänvisning skett till folktandvården, behöver hänvisningen icke avse viss namngiven tandläkare. Ett godkännande i efterhand beträffande valet av tandläkare avses ej — till skillnad från vad som föreslagits beträffande val av specialist — skola kunna ifrågakomma. Den föreslagna begränsningen är motiverad av dessa ärendens i regel svårbedömda beskaffenhet.

45 och 46 §§ motsvarar nuvarande 46 och 47 §§. Beträffande innehållet torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen resp. till sjukvårdsutredningens förslag. 47 och 48 §§, som i huvudsak motsvarar nuvarande 45 §, överensstämmer helt med utredningens förslag.

I fråga om 51 § torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

Övriga avlöningsreglcmenten m. m.

Vissa ändringar erfordras jämväl i avlöningsregleinentet för folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 217

(nr 386), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsregleinentet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. in. den 27 augusti 1951 (nr 615) samt polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226). I fråga om samtliga angivna avlöningsreglementen gäller, att deras lydelse icke har fastställts av riksdagen. Med hänsyn härtill och då de ändringar, som påkallas i reglementena, överensstämmer med eller motsvarar vad som föreslagits beträffande Saar, synes det icke erforderligt att jag i detta sammanhang redogör för innebörden av de ifrågavarande ändringarna annat än såvitt angår sjukvårdsförmånerna. I avlöningsreglementet för övningslärare stadgas i angivna hänseende endast, att lärare erhåller sjukvårdsförmåner enligt de grunder, som gäller för andra lärare vid den skola, där han är anställd. Någon ändring av denna bestämmelse erfordras icke. För befattningshavare underkastade övriga här avsedda avlöningsreglementen avses skola gälla det självrisksystem, som förordats beträffande vissa Saar underkastade tjänstemän i statsunderstödd verksamhet. Polislönereglementet innehåller nu icke några sjukvårdsbestämmelser. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat i fråga om sjukvårdsförmåner till polismän torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida de erforderliga bestämmelserna skall intagas i polislönereglementet eller meddelas i särskild författning. Bestämmelser rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner finnes meddelade även i andra författningar än avlöningsreglementen. Så t. ex. innehåller kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor bestämmelser i angivna hänseende. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i dylika bestämmelser vidtaga motsvarande ändringar som i avlöningsreglementena.

Anslagsfrågor m. m.

Den allmänna sjukförsäkringsreforinen och vad därmed sammanhänger samt de av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförslagen påverkar i princip såväl avlöningsanslagen som omkostnadsanslagen å riksstaten. Sålunda beröres avlöningsanslagen av ändringen av grundlönerna och av de kompensationsbelopp, som förutsatts skola utgå för avgifterna till sjukförsäkringen. Belastningen på sistnämnda anslag påverkas vidare av att i vissa fall av tjänstledighet särskilda löneavdrag (sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdrag) kommer att göras. På samma sätt röner anslagsposten till sjukvård under omkostnadsanslagen inverkan av att vissa av de sjukvårdskostnader, som hittills bestritts från denna anslagspost, i fortsättningen betalas av sjukkassan. Enligt gjorda beräkningar kommer den totala kostnaden för kompensationsbeloppen till tjänstemännen att uppgå till ca 34 miljoner kronor per år, varav 13 miljoner kronor hänför sig till de affärsdrivande verken. Jag har härvid förutsatt, att kompensationsbeloppen skall i statsbidragshänseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 137

betraktas såsom en direkt avlöningskostnad. Innan närmare erfarenheter vunnits rörande storleken av den besparing å avlöningsanslagen, som erhålles till följd av sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdragen, är det icke möjligt att nedräkna dessa anslag. Såvitt kunnat beräknas på grundval av det bristfälliga statistiska material, som förefinnes rörande statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet, torde emellertid kostnaden för kompensationsbeloppen icke komma att i väsentligare omfattning avvika från beloppet av nämnda besparing å avlöningsanslagen. Detta förhållande tillåter, utan att hudgetens totala omslutning för den skull förryckes, att vid beräkningen av de olika avlöningsanslagen för budgetåret 1955/56 såsom ett provisorium bortses från såväl kostnaden för kompensationsbeloppen som från väntad utgiftsminskning till följd av nyssnämnda avdrag. På grund härav bör kompensationsbeloppen få bestridas från vederbörande avlöningsanslagsposter på samma sätt som lönerna i övrigt. Besparing, som uppstår under maximerad anslagspost på grund av verkställda sjukpenning-, yrkesskade- eller havandeskapsavdrag, bör icke av myndigheterna få utnyttjas till större del än som motsvaras av på anslagsposten belöpande del av kompensationsbeloppen. I konsekvens härmed bör myndigheterna medges att, i fall då summan av kompensationsbeloppen överstiger summan av ifrågavarande avdrag, överskrida maximerad anslagspost med belopp, som motsvarar på anslagsposten belöpande del av skillnaden mellan dessa summor. Riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att generellt medge sådant överskridande torde böra utverkas.

Ändringen av grundlönebeloppen förutsätter, att anslagsposterna under avlöningsanslagen omräknas med utgångspunkt från de nya grundlönerna. Anslagsposten till rörligt tillägg skall därvid i princip beräknas med ledning av skillnadsbeloppen mellan nu utgående löner och de nya grundlönerna. I flertalet fall synes dock för nästa budgetår kunna tillämpas det tillvägagångssättet, att ordinarie- och icke-ordinarieposterna uppräknas med 32,5 procent samt posten till rörligt tillägg minskas med motsvarande belopp. I fråga om innevarande budgetår synes det av budgettekniska skäl vara lämpligast att, om riksdagen icke har någon erinran häremot, de nuvarande bokföringsföreskrifterna om i vilken utsträckning utbetalda löner skall bestridas från de olika anslagsposterna tills vidare bibehålies även efter den 1 januari 1955 trots ändringen av grundlönerna.

Såsom av departementsförslaget framgår förutsättes, att frågan om verksläkarinstitutionen göres till föremål för särskild utredning. Med hänsyn till det ovissa läge, vari verksläkarfrågan härigenom befinner sig, och även med hänsyn till svårigheterna att beräkna myndigheternas sjukvårdskostnader för tiden efter årsskiftet torde någon nedräkning av sjukvårdsposten under omkostnadsanslagen tills vidare icke böra företagas. Å andra sidan saknas givetvis anledning att öka medelsanvisningen för ifrågavarande ändamål.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Enligt SFL skall sjukförsäkringen delvis finansieras genom bidrag från arbetsgivarna. Sådant bidrag skall också erläggas för de statsanställda. Enligt uttalande i prop. 1954: 167, som lämnats utan erinran av riksdagen, bör i huvudsak affärsverken, riksbanken och riksgäldskontoret betala på dem ankommande arbetsgivarbidrag, medan sådant bidrag för statens verk och inrättningar i övrigt skall bestridas från ett för samtliga huvudtitlar gemensamt anslag. Detta anslag bör lämpligen uppföras under tolfte huvudtiteln. Anslag för ändamålet erfordras dock först för budgetåret 1955/56.

Den allmänna sjukförsäkringsreformen och de justeringar av sjuklönerna m. m., som denna ger upphov till, kan i vissa fall komma att påverka de ekonomiska förutsättningarna för verksamhet, som bedrives med statsbidrag. Arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen och de föreslagna kompensationsbeloppen för sjukförsäkringsavgifterna kommer sålunda att för vederbörande huvudmän medföra en kostnadsökning, som i varierande omfattning kan komma att bli kompenserad genom sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdrag. De problem, som är förknippade härmed, är för närvarande föremål för övervägande inom de departement, som beröres därav, och torde få upptagas till behandling i samband med framläggandet av riksstatsförslaget för nästa budgetår.

Hemställan

Det förut omförmälda förslaget till statens grundlöneförordning torde böra underställas riksdagen för antagande och de upprättade förslagen till ändringar i pensionsreglementena föreläggas riksdagen för godkännande. Bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag tidigare förordat vidtaga erforderliga ändringar i nuvarande avlöningsreglementen och återstående pensionsreglementen samt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser. Det bör också få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga motsvarande ändringar i de övriga författningar, som innehåller bestämmelser om sjuklöne- eller sjukvårdsförmåner, t. ex. kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Riksdagens medgivande torde böra inhämtas att utge kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen i enlighet med vad i det föregående förordats, och att medge de överskridanden av maximerade anslagsposter, som med hänsyn härtill kan befinnas påkallade. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning av vad här föreslagits.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 139

I. antaga förenämnda förslag till statens grundlönef örordning, II. godkänna i det föregående omförmälda förslag till 1) kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 §

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni

1947 (nr 416), 2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 §

1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni

1947 (nr 417), 3) kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års

tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna

den 30 juni 1947 (nr 418), 4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års

familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna

den 30 juni 1947 (nr 419), 5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års

tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947

(nr 420), 6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års

familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947

(nr 421), 7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års

tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr

422) samt 8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års

familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr

423) , III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga E vid statsrådsprotokollet i ärendet fogade författningsförslaget, IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående förordats 1) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter den 27 augusti 1951 (nr 615), polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226), de övriga författningar, som innehåller bestämmelser om sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726), tjänstepensionsreglementet för präster den 20 september 1951

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

(nr 667), familjepensionsreglementet för präster den 20 september 1951 (nr 668) samt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser,

2) meddela bestämmelser om sjukvårdsförmåner till befattningshavare underkastade polislönereglementet den 14 maj 1954 (nr 226), därest dylika föreskrifter ej anses böra intagas i reglementet, samt

3) meddela bestämmelser om kompensation för avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen,

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge de överskridanden av maximerade anslagsposter, som kan befinnas erforderliga med hänsyn till vad i det föregående förordats, samt

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Re-

genten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jan-Chr. Montelius

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 141

Bilaga A

Tabell 1

Sjukpenningavdrag

Med reducerad sjukpenning förstås den sjukpenning, som för varje sjukpenningklass finnes angiven i kol. 9 i den i 22 § SFI, intagna tabellen

Inkomstgränser Sjukpenningavdrag för dag då Inkomstgränser Sjukpenningavdrag för dag då

hel reducerad hel reducerad sjukpenning sjukpenning sjukpenning sjukpenning (hempenning) (hempenning) (hempenning) (hempenning) utgår utgår utgår utgår

4: — 4: — 14 000-16 000 28: 50 14 _

1 800— 2 400

6: — 5: — 16 000-18 OOo 30: 25 14 —

2 400— 3000

4 200— 5 000

5 000— 5 800 12: — 8: 75 24 000-28 000 34:50 16 —

13: 50 8:75 28 000—32 000 37: — 16 —

5 800— 6 800

Bilaga B

Tabell 2

Y rkesskadea vdrag

Inkomstgränser Yrkesskadeavdrag för Inkomstgränser Yrkesskadeavdrag för hel dag då rätt till hel dag då rätt till hel sjukpenning (hem­ hel sjukpenning (hem­

3 600- 4 200

142 Kungi. Maj:ts proposition nr 217

Bilaga C

Tabell 3

Havandeskapsavdrag

Inkomstgränser Havandeskapsavdrag Inkomstgränser Havandeskapsavdrag för dag under 1—90:e för dag under 1—90:e dagen av ledighet för dagen av ledighet för havandeskap eller havandeskap eller barnsbörd barnsbörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 143

Bilaga E

Förslag

till

kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436)

Härigenom förordnas,

att följande författningsrum i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen dels de allmänna bestämmelserna i 2 §, 27 § 2 mom., 28 §, 29 § 2 mom. och 51 § 1 mom., dels de särskilda bestämmelserna i 19 och 28 §§, dels ock 41— 48 §§,

samt att till 10 § reglementet skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven lydelse.

2 §.

Lönegrader

De i 1 § 2 mom. a)—e) avsedda tjänsterna hänföras till lönegrader med de beteckningar och nummer, som framgå av följande sammanställningar, i vilka jämväl angives tillämplig löneplan i statens grundlöneförordning.

Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 1 eller 2

Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 3, 4 eller 5

10 §.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd och fördelning

A. Allmänna bestämmelser

k mom. Tjänstledighet, som avses i 28 § I, punkt 6, skall omfatta hela eller hälften av den för tjänstemannen gällande tjänstgöringstiden, dock må vederbörande myndighet i fall, då eljest ledighet under hälften av tjänstgöringstiden skolat ifrågakomma, medgiva viss jämkning av ledighetens omfattning, därest tjänstgöringsförhållandena det påkalla.

' * Senaste lydelse, se beträffande de allmänna bestämmelserna i 2 och 46 §§ samt 51 § 1 mom. 1952: 454, beträffande de allmänna bestämmelserna i 10 och 28 §§ 1952: 740, samt beträffande de särskilda bestämmelserna i 19, 28, 41 och 42 §§ 1954: 342.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

19 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret.

Universiteten och vissa högskolor.

1. Innehavare av-----------sådant avdrag.

2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman vid Stockholms högskola uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i tjänst hos privat läroanstalt, som avses i detta reglemente.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

1. Innehavare av----------- sådant avdrag.

2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då rektor eller lärare vid högre kommunal skola eller privatläroverk, rektor eller ämneslärare vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, rektor vid seminariet för huslig utbildning i Umeå eller ock rektor eller lärare vid sinnesslöskola eller epileptikerskola uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i tjänst hos privat läroanstalt, som avses i detta reglemente.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.

Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst.

Lots- och fyrstaten.

Landsfogdarna. Landsfiskalerna.

Statens af färs drivande verk.

27 §.

Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper

A. Allmänna bestämmelser

2 mom. Löneavdragen äro A-, B- och C-avdrag, sjukpenningavdrag, yrkesskadeavdrag samt havandeskapsavdrag.

A-avdraget framgår av statens grundlöneförordning. För icke-ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 145

B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakttagande av föreskrifterna i 26 § 2 mom. Sjukpenningavdraget, grkesskadeavdraget och havandeskapsavdraget framgå av särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade tabeller. Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag, föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tillämpas det A-, B- eller C-avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen. Då rätt till halv sjukpenning föreligger på grund av bestämmelserna i 21 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring eller 13 § första stycket lagen om yrkesskadeförsäkring, skall tillämpas halvt sjukpenningavdrag respektive halvt yrkesskadeavdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön. Det sammanlagda löneavdraget för viss dag må icke verkställas med storre belopp än som motsvarar daglönen.

28 §.

De fall då löneavdrag skall tillämpas

A. Allmänna bestämmelser 1. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i övrigt vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tillämpas bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledighetens början tillhör.

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

6. Sjukdom m. m. a) Sjukdom i andra fall än under b) Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 och c) avses eller tvångsvis anordnad dagar av ett och samma kalenderår eller, läkarundersökning. vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. Grupp 3: Oavkortad lön under högst följande antal dagar av ett och samma kalenderår: 25 dagar för tjänstemän tillhörande lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 1—14 samt Mha 1 och 2, 20 dagar för tjänstemän tillhörande lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 15—20, 10 dagar för tjänstemän tillhörande övriga lönegrader. Oavkortad lön må likväl icke utgå, därest tjänstledigheten åtnjutes å tid, då tjänstemannen på grund av föreskriften i 29 § 2 mom. c) andra stycket icke skulle hava varit berättigad åtnjuta semester. Lön med A-avdrag i övrigt.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 217

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

Tjänstledighetsorsak Löneförmån

Grupp 2 och 3: För dag, då sjukpen­

ning (hempenning) enligt lagen om all­

män sjukförsäkring utgår eller skolat ut­

gå, därest sjukanmälan i behörig ord­

ning gjorts till sjukkassan, skall å den

sjuklön, som utgår enligt ovanstående fö­

reskrifter, verkställas sjukpenningavdrag

enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestäm­

melser.

b) Sjukdom eller förlust av arbetsför­ Grupp 2 och 3: Oavkortad lön; dock mågan i annat fall än som avses under skall för dag, då sjukpenning (hempenc), därest densamma är föranledd av el­ ning) enligt lagen om allmän sjukförler fråga är om säkring utgår eller skolat utgå, därest

1) kroppsskada, som ådragits under sjukanmälan i behörig ordning gjorts till tjänsteutövning och som av vederböran­ sjukkassan, sjukpenningavdrag verkstälde centrala myndighet bedömes vara or­ las enligt av Kungl. Maj :t meddelade besakad av ett uppenbart olycksfall, stämmelser.

2) våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten,

3) i tjänsten ådragen smittsam sjukdom, som enligt gällande epidemilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller

4) under tjänstgöring å utländsk ort ådragen svårare sjukdom, som där uppträder epidemiskt men ej alls eller allenast i sällsynta fall förekommer inom Sverige, eller svårare klimatsjukdom i akut form, som tjänsteman med stationering i land med tropiskt eller halvtropiskt klimat ådragit sig.

Så vitt avser tid efter utgången av den i 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring angivna samordningstiden skall i fråga om ovan under 1) avsedd tjänstledighetsorsak, i den mån densamma icke hänföres till c), tillämpas bestämmelserna under a).

Med tjänsten skall likställas annan statlig anställning, sådan icke-statlig anställning, vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, samt uppdrag för statens räkning.

c) Sjukdom eller förlust av arbetsför­ Grupp 2 och 3: Lön med yrkesskademågan, föranledd av i tjänsten ådragen

avdrag enligt av Kungl. Maj:t meddelade yrkesskada, varom förmäles i lagen om bestämmelser. Har tjänstemannen under yrkesskadeförsäkring, så vitt avser tid samordningstiden vidkänts A- eller Biefter utgången av den i 11 § nämnda lag drag, äger han uppbära ett belopp motangivna samordningstiden. svarande summan av de verkställda A-

Med tjänsten skall likställas annan eller B-avdragen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 147

T j änstledighetsorsak Löneförmån

statlig anställning, sådan icke-statlig anställning, vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, samt uppdrag för statens räkning, d) Svag hälsas vårdande, då behovet Grupp 3: Lön med B-avdrag. av ledighet härför är behörigen styrkt.

7. Havandeskap eller barnsbörd. Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120 :e dagen från förlossningen. Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen. Grupp 2 och 3: I den mån ej annat följer av vad nedan under V stadgas, skall under de första 90 dagarna av ledigheten å den lön, som utgår enligt ovanstående föreskrifter, verkställas havandeskapsavdrag enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

V. Tjänsteman, tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3, åtnjuter med bibehållande helt eller delvis av lönen semester, ferier eller tjänstledighet av annan anledning än som avses under I, punkt 6 a)—c) eller punkt 7: Tjänstemannen skall vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då sjukpenning (hempenning) utgår från allmän sjukkassa, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger, samt havandeskapsavdrag för dag, då tilläggspenning utgår från allmän sjukkassa; dock skall havandeskapsavdrag enligt denna föreskrift och bestämmelserna under I, punkt 7, ovan icke verkställas för mer än sammanlagt 90 dagar.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna. Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd, dock skall sådan ämbetsman vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han uppbär sjukpenning (hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger. Vid tjänstledighet ------------oavkortad lön.

Försvaret. 1. a) Vad under----------- avse försvarsväsendet. I fråga---------- meddelade bestämmelser. b)Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger beställningshavare med lön enligt avdelning A av löneplan nr 5 åtnjuta oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst 45 dagar av ett och samma kalenderår. Har för beställningshavare, som åtnjuter lön enligt avdelning B av nämnda löneplan, under sjötjänstgöring yppats behov av dylik ledighet, äger han åtnjuta

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, dock må han icke i följd härav och av vad i sagda punkt sägs åtnjuta sådan lön mer än sammanlagt 45 dagar under ett och samma kalenderår.

c) Där sådant —-------av kalenderåret. 2. Vad under III föreskrives----------- i förvarsarrest. Vad under III sägs-----------för krigsmän.

Kon junkturinstitutet.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

1. a) I stället-----------visst ämne. I nästföregående ----------- samma ordningsnummer.

b) Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 a), skall i stället för vad där stadgas gälla, att A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag tillämpas för sådan till grupp 3 hörande tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid eller åtnjuter läsårsdaglön. Den i nämnda punkt för grupp 2 angivna tid av högst 180 dagar, varunder lön med B-avdrag må utgå, beräknas för den, som åtnjuter läsårsdaglön, för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid slutet av ett läsår som vid början av det närmast följande, för anställningstid vilken bortsett från tiden mellan läsåren fortgått i en följd.

Vid tjänstledighet, som avses i nästföregående stycke, skall sådan rektor i lönegrupp I eller II vid sinnesslöskola eller epileptikerskola, som är hänförd till avdragsgrupp 3, till och med det redovisningsår, varunder han fyller 39 år, äga åtnjuta oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst 10 dagar av ett och samma redovisningsår.

c) Vad under —■ ■—- — samma redovisningsår.

2. I den mån icke vederbörande myndighet annat medgiver, skall tjänsteman med rätt till ferier därunder vidkännas A-avdrag, om han under innehav av statlig anställning eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser under de båda senaste terminerna före feriernas början vidkänts C-avdrag av annan anledning än offentligt uppdrag eller åtnjutit under I, punkt 6 a) eller d) avsedd tjänstledighet så lång tid, att återstoden icke uppgår till 60 dagar. Vad nu sagts avser icke fall, då på grund av tjänstledighet under ferierna eller av annan anledning större löneavdrag än A-avdrag är tillämpligt. Vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna skall härutöver gälla att, om tjänsteman under berörda två terminer vidkänts C-avdrag mer än 120 dagar, det ankommer på skolöverstyrelsen eller, vad angår statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, på socialstyrelsen att bestämma, huruvida större löneavdrag än A-avdrag skall tillämpas under ferietiden.

Vad i----------- är terminsindelad.

3. Lärare eller ----------- eller avkortad.

Inställes, inskränkes------- -—- annorlunda föreskriver.

Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Universiteten och vissa högskolor. Farmacevtiska institutet. Gymnastiska centralinstitutet. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Statens anstalt för fallandesjuka.

Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 149

Lots- och fyrstaten.

1. Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger å fyrskepp anställd ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom sådan annan å fyrskepp anställd tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, åtnjuta oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. I övrigt skall tjänstemannen vid sådan ledighet vidkännas A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag.

2. Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyrskepp, vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej åtnjuter semester, varjämte bestämmelserna under V skola äga motsvarande tilllämpning.

Länsstyrelserna.

Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å landshövding, dock skall landshövding vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han uppbär sjukpenning (hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger.

Statens affärsdrivande verk.

29 §.

Semester och däremot svarande annan ledighet

A. Allmänna bestämmelser

2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande. a) Innehaves i —--------semesterersättning utgått. b) Har den------------ semesterersättning uppburits. c) Vidkännes tjänsteman -------------på avdragstiden.

Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av ickestatlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser — oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis — under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet, som avses i 28 § I, punkt 6 a) eller d) eller punkt 11, eller åtnjutit semester, må han ej, med mindre vederbörande myndighet finner skäl därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för statens räkning.

d) Om semester — --------- nämnda dag.

Grundläggande bestämmelser om sjukvård

A. Allmänna bestämmelser

1 inom. Tjänsteman äger erhålla ersättning för kostnader för sjukvård i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock erhåller tjänsteman tillhoran-

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

de den i 27 § 3 inom. angivna gruppen 1 ersättning enligt bestämmelserna i detta kapitel allenast för läkarvård och läkarintyg, som avses i 42 § 1 mom. Av ersättning, beräknad enligt 42—44 §§, 46 § 1 mom. samt 47 och 48 §§, utgår av statsmedel endast det belopp, varmed sagda ersättning i förekommande fall överstiger vad tjänstemannen för vården må äga uppbära från allmän sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:t äger meddela särskilda föreskrifter rörande ersättning för kostnader för sjukvård vid sjukdom eller skada, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller annan författning medför rätt till ersättning, vilken bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten, eller som, utan att dylik rätt föreligger, omfattas av bestämmelserna i 28 § I, punkt 6 b).

2 mom. Då tjänsteman av annan anledning än för offentligt uppdrag åtnjuter tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därunder vidkännas C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles; vederbörande myndighet likväl obetaget att medgiva, att sådan ersättning må bibehållas för en tid av högst tre månader.

3 mom. I fall, som avses i 28 § III andra stycket och IV, skall tjänsteman avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles.

4 mom. På Kungl. Maj :ts prövning skall bero i vad mån ersättning för kostnader för sjukhusvård må utgå efter det att rätt till ersättning för dylik vård upphört enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

5 mom. I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering utomlands gäller vad därom särskilt stadgas.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten.

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd.

Försvaret.

1. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mlia äger rätt till sjukvård enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

2. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha, beställningshavare i lönegraden Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare i lönegraden Me 14 eller Me 16, som vid anställningens upphörande är i behov av sjukvård, äger enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, bibehållas vid sin rätt till ersättning för kostnader för sjukvård så länge sjukdomen varar, dock högst ett år efter anställningens upphörande.

3. Angående rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avpollettering från fartyg gäller vad därom särskilt stadgas.

Universiteten och vissa högskolor.

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i fråga om tjänsteman vid Stockholms högskola i stället avse högskolans medel.

Läroverk m. fl. läroanstalter.

Rektorer och lärare i avdragsgrupp 2 eller 3 vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna erhålla, med iakttagande av vad här nedan särskilt föreskrives, ersättning av statsmedel för kostnader för sjukvård i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 151

Vid bestämmande av ersättning av statsmedel skall hänsyn tagas endast till kostnader för förmåner, som tjänstemannen erhållit i enlighet med i detta kapitel meddelade föreskrifter. Ersättningen skall beräknas särskilt för varje redovisningsår. Tjänstemannens kostnader skola härvid anses belöpa å det redovisningsår sjukvården meddelats eller läkemedel mottagits.

Från det belopp, varmed ersättning av statsmedel enligt föreskrifterna i detta kapitel skolat utgå, skall, där ej Kungl. Maj :t i fall, som avses i 1 mom. andra stycket annorlunda förordnar, avdrag ske med ett belopp av tjugufem kronor för redovisningsår. Kostnaden för vaccination, varom förmäles i 46 § 2 mom., skall likväl städse ersättas av statsmedel.

Beslut om ersättning för sjukvård fattas av skolöverstyrelsen.

Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstgrelserna.

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i stället avse vederbörande hushållningssällskaps eller skogsvårdsstyrelses medel.

Länsstyrelserna.

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.

42 §.

Verks- och tjänsteläkare m. m.

A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Tjänsteman äger anlita verksläkare för att erhålla läkarvård vid sjukdom samt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kostnad för läkarvård, som meddelas av verksläkaren, ersättes helt, därvid i förekommande fall verksläkarens resekostnad för sjukbesök skall inräknas i läkarvårdskostnaden.

Kostnad för av verksläkaren utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten, skall om det utfärdats i samband med av honom meddelad läkarvård inräknas i läkarvårdskostnaden. Intyget lämnas eljest utan kostnad för tjänstemannen.

2 mom. Kostnader för erforderlig läkarvård och för i samband med läkarvård utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten, ersättas helt jämväl i de fall, då tjänsteman uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren icke hinner anlitas. I dylika fall skall tjänstemannen i första rummet hänvända sig till annan av staten eller av kommun anställd läkare.

,? mom. Läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten och som icke är utfärdat av verksläkaren, skall, i de fall vederbörande myndighet bestämmer, vara försett med verksläkarens attest.

Räkning å kostnad för sjukvård skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vara attesterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger rum.

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret.

Vid vissa försvarets förband och institutioner ombesörjes i detta kapitel avsedd läkarvård av tjänsteläkare. Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tilllämpliga delar gälla i fråga om tjänsteläkare. Instruktion för tjänsteläkare utfärdas av Kungl. Maj:t.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 217

Läroverk m. fl. läroanstalter. Vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig eko­

nomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna skall vad i detta kapitel stadgas om verksläkare i stället avse tjänsteläkare. Därmed förstås läkare anställd av staten eller av kommunen i öppen sjukvård, skolläkare eller läkare å poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombesörjer läkarvård å tjänstemannens stationeringsort eller, om tillgång till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare å närmaste ort.

Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet.

Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tillämpliga delar gälla i fråga om personalläkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

43 §.

Specialistvård m. m.

1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling av vissa sjukdoms former, ersättes till tre fjärdedelar, under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt valet av specialist.

2 mom. Kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som icke lämpligen kan utföras av verksläkaren, av annan läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, eller av specialist, till vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 1 mom. ovan hänvänt sig, ersättes till tre fjärdedelar, under förutsättning att läkaren prövat undersökningen erforderlig för ställande av diagnos samt lämnat anvisning på vem som skall utföra undersökningen.

3 mom. Vid tuberkulos ävensom vid specialistvård, som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, utgår full ersättning i fall, som avses i 1 och 2 mom.

44 §.

Tandläkarvård

Därest tandläkarvård prövas vara av väsentlig betydelse för botande av till tandsjukdom icke hänförlig sjukdom, vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd, samt verksläkaren hänvisat tjänstemannen till tandläkare för erhållande av sådan vård, ersättes kostnaden för vården till tre fjärdedelar.

45 §.

Läkemedel

Utgift för läkemedel, som föreskrivits antingen av verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, eller ock av specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat med stöd av bestämmelserna i 43 och 44 §§, ersättes helt av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 217 153

46 §.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

1 mom. Kostnad för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som av verksläkaren ordinerats såsom erforderlig vid viss angiven sjukdom, ersättes till hälften.

2 mom. I de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna vaccination mot epidemisk sjukdom, gäldas kostnaden härför av statsmedel.

47 §.

Vård å allmänt sjukhus

1 mom. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsinrättning, som enligt lagen om allmän sjukförsäkring är att anse såsom allmänt sjukhus.

2 mom. Vårdas tjänsteman å allmänt sjukhus och prövar verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt rum, eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda förhållanden dylik vård erforderlig, ersättes hela kostnaden för vården.

Till kostnad för sjukhusvård, som i föregående stycke sägs, hänföres ock sådant arvode, som den i halvenskilt eller enskilt rum vårdade tjänstemannen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Ersättning för dylikt arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Vid fall av tuberkulos må likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre ersättning kunna utgå, dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande taxan högst skulle hava erlagts.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare plats än den, som kommit till användning.

48 §.

Vård å enskild sjukvårdsanstalt

1 mom. Med enskild sjukvårdsanstalt förstås sjukvårdsinrättning, som enligt lagen om allmän sjukförsäkring är att anse såsom sjukvårdsanstalt utan att vara allmänt sjukhus.

2 mom. Kostnad för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, där vården meddelats i halvenskilt eller enskilt rum, under de förutsättningar som i 47 § 2 mom. första stycket sägs, ersättas intill det belopp, som skulle hava utgått, därest vården meddelats i halvenskilt rum å allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område tjänstemannen är bosatt.

3 mom. Har tjänsteman, som intagits å enskild sjukvårdsanstalt, därstädes åtnjutit sådan sjukvård, som avses i 43 § eller 46 § 1 inom., äger tjänstemannen, under de förutsättningar som angivas i nämnda bestämmelser, erhålla ersättning, utöver vad som må utgå enligt 2 inom., med i fall, som avses i 43 § 1 och 2 mom., tre fjärdedelar av kostnaden, i fall, som avses i 43 § 3 inom., hela kostnaden och i fall, som avses i 46 § 1 mom., hälften av kostnaden.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 217

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 217

51 §. 1 mom. Tjänsteman är------------av reglementet: 19 § 3 mom. -— --------tjänstemannen tillämpligt,

28 § I, punkterna 6 och 7, och V samt i anslutning därtill meddelade särskilda bestämmelser angående tjänstledighet för sjukdom m. m„

29 och 30 §§------------ angående sjukvård.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 217 155