Prop. 1954:217
('angående statstjänste\xad mannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 1
Nr 217
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statstjänste
mannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1954.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till statens grundlöneförordning,
dels godkänna härvid fogade förslag till 1) kungörelse om ändrad Igdelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års all männa tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416),
2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års all männa familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417),
3) kungörelse om ändrad Igdelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensions reglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418),
4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepen sionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419),
5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepen sionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420),
6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepen sionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421),
7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepen sionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422) samt
8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepen sionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
John Lingman
1 Dihang till riksdagens protokoll /95/f. 1 samt. Nr 217
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till samordning mellan å ena sidan de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, som i de statliga avlöningsreglemen- tena tillerkännes statstjänstemännen och med dem jämställda befattnings havare i statsunderstödd verksamhet, och å andra sidan de motsvarande förmåner, som utgår på grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkes skadeförsäkringen, moderskapshjälpen och den allmänna läkemedelsrabat ter ingen. Förslagen, som grundar sig på överenskommelser med statstjänste- männens huvudorganisationer, innebär, att ifrågavarande tjänstemän skall, förutom vad som tillkommer dem på grund av sjukförsäkringen m. m., er hålla sådana sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, att de nuvarande förmåner nas reella värde i princip bibehålies oförändrat. Därjämte skall enligt för slaget utgå kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen.
Vidare förordas i propositionen i anslutning till nämnda överenskommel ser, att en viss del av de nu utgående tilläggen å lönerna inarbetas i grund lönerna. I anledning härav framlägges i propositionen förslag till statens grundlöneförordning, avsedd att ersätta statens löneplansförordning. Även härav betingade ändringar i gällande pensionsreglementen underställes riks dagen genom propositionen.
Såväl förslaget till statens grundlöneförordning som omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna föranleder ändringar i gällande avlö- ningsreglementen. Förslag till sådana ändringar i statens allmänna avlö- ningsreglemente har bifogats propositionen.
Förslag
till
statens grundlöneförordning
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Tillämpningsområde
De löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehållas i denna för ordning, skola tillämpas i den utsträckning, som angives i avlöningsregle- menten utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 3
2
§■
Löneplaner
Löneplan nr 1
Löneklass, nr
Ortsgrupp
Löneklass, nr
Ortsgrupp
2
3
4
5
2
3
4
5
Årslön, kronor Årslön, kronor
1 3 972
4152 4 320 4 512 21 10 092 10 536
10 992 11 448
2
4 080 4 272 4 464 4 656 22 10 692 11 160
11 652 12 132
3
4 260 4 452
4 644 4 836 23 11 304
11 808 12 336 12 840
4 4 440 4 644 4 848 5 064 24 11 952 12 492 13 032
13 572
5
4 680 4 884 5 088 5 316 25 12 696 13 236
13 776 14 316
6
4 944 5172 5 400 5 616 26 13 464 14 004
14 532 15 072
7 5 232
5 472 5 712 5 952
27
14 268
14 808 15 348
15 888
8 5 520
5 772 6 036 6 288 28 15 072
15 612 16 152
16 692
9 5 844
6108 6 372
6 636
29
15 900 16 440 16 980
17 520
10 6 180 6 468 6 732 7 020 30 16 728 17 268 17 796
18 336
11
6 492 6 804 7 092 7 392 31 17 496 18 036
18 576 19 116
12 6 816 7116 7 440 7 740 32 18 276
18 816 19 356 19 896
13 7 116 7 440 7 776 8 088
33
18 936 19 476 20 016
20 556
14 7 416 7 752
8 088 8 424 34
19 608 20 148 20 688
21 228
15 7 728 8 076 8424 8 772 35 20 268 20 808
21 348 21 888
16 8 028 8 388 8 760 9 120 36 20 940 21 480
22 020 22 548
17
8 364 8 724 9108 9 480 37 21 600
22 140 22 680 23 220
18 8 688
9 072
9 468
9 864 38 22 272
22 812 23 340 23 880
19 9 084
9 504 9 912 10 320 39 22 932
23 472 24 012
24 552
20 9 516 9 948 10 368 10 800 40 23 604 24 132 24 672
25 212
Löneplan nr 2
Löneklass, nr
Årslön, kronor
Löneklass, nr
Årslön, kronor
Löneklass, nr
Årslön, kronor
1
15 900
9
22 236 17
30 504
2
16 692 10
23 028
18
31704
3
17 484
11
23 820 19
32 904
4
18 276 12
24 612 20
34 104
5
19 068 13
25 704 21
35 304
6
19 860 14
26 904 22
37 704
7
20 652 15
28 104
23
40104
8
21 444 16
29 304 24
44 004
25
50 604
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneplan nr 3
Löne-
klass,
Lönegrupp
nr
I
It
III
IV
V
Årslön, kronor
i
14136
15 864
17 592
19 320
21048
2
14 952
16 680
18 4U8
20 124
21852
3
15 756
17 484
19 212
20 940
22 668
4
16 560
18 2ö8
20 016
21744
23 472
Löneplan nr 4
Löne-
Lönegrupp
klass,
nr
I
II
III
IV
V
Årslön, kronor
i
9 408
10 440
11460
12 492
13 524
2
9 804
10 "*36
11856
12 888
13 920
3
10 272
11304
12 336
13 368
14 400
4
10 836
11856
12 888
13 920
14 952
Löneplan nr 5
Löne-
Avdelning
klass,
nr
A
B
Ortsgrupp
2
3
4
5
Årslön, kronor
i
2 232
2 964
3192
3 420
3 636
2
2 472
3 204
3 432
3 660
3876
3
2 712
3 444
3 672
3 900
4116
4
2 952
3 6«4
3 912
4128
4 356
5
3192
3 924
4152
4 368
4 596
6
3 516
4 248
4 464
4 692
4 920
7
3 828
4 560
4 788
5016
5 232
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 5
3 §•
Grundlönetabeller
Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 2
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
Övertidsersättning för timme vid arbete å
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
enkel övertid, kronor
kvalificerad Övertid, kronor
1 331
11,85 11,45 11,05
10,70 1,25 2,35
3,45
2 340 12,15
11,75
11,35 10,95 1,35
2,40
3,60
3 355 12,70 12,25 11,85
11,45 1,45 2,45
3,70
4 370 13,25 12,80 12,30
11,90 1,60 2,60
3,85
5
390
13,90 13,45 13,00
12,60 1,75 2,75
4,15
6
412
14,70 14,20 13,75
13,30 1,95
2,85
4,30
7 436
15,55 15,00
14,55 14,10 2,15 3,05
4,60
8 460 16,10
15,90
15,35 14,85
2,35 3,20
4,85
9 487 17,35
16,75
16,25 15,70
2,55 3,40
5,10
10 515 18,35 17,75 17,15
16,65 2,75 3,60
5,40
11 541
19,35 18,70
18,00 17,50 2,95 3,80
5,65
12
568
20,30 19,55 18,95
18,30 3,10
4,00
6,00
13 593 21,20 20,50 19,75 19,15
3,35 4,10
6,25
14 618 22,05 21,35 20,60
19,95 3,50 4,30
6,50
15 644
23,00 22,20
21,50 20,75 3,75 4,50
6,80
16
669
23,90 23,05
22,30 21,60 3,90
4,65
7,05
17 697 24,90
24,00
23,20 22,50 4,15
4,85
7,30
18 724 25,85
25,00
24,10 23,40 4,30
5,05
7,55
19 757 27,00 26,10 25,25 24,45 4,50
5,30
7,95
20 793
28,30 27,35 26,45
25,55 4,80 5,60
8,30
21
841 30,00 29,05 28,05 27,10
5,10 5,90
8,85
22 891
31,80
30,75 29,70 28,75 5,45
6,25
9,35
23
942 33,65 32,50 31,40
30,40 5,75
6,55
9,90
24 996 35,55
34,35
33,25 32,15 6,10
6,95 10,50
25
1058 37,80 36,45 35,25 34,15 6,50
7,45
11,15
26 1122 40,05 38,65 37,40 36,20 6,90 27
1189 42,50 41,00 39,65 38,35 7,35
28
1 256
44,85 43,30 41,85 40,55
7,80
29 1325 47,30 45.70 44,20
42,75
8,40
30 1394
49,75 48,10
46,45 45,00 9,35
31
1458 52,05 50,25 48,60 47,00
10,20
32 1 523 54,35 52,50 50,80 49,15 11,05 33 1578 56,35 54,40 52,65 50,90
11,85
34 1 634 58,35 56,35 54,50 52,70
12,65
35 1689 60,30 58,25 56,35 54,45
13,45
36 1 745 62,30 60,15 58,20
56,30
14,15
37 1800 64,25 62,10 60,05 58,05 14,90 38 1856 66,25 64,00 61.90 59,90 15,65 39 1911 68,20 65,90 63,70 61,65
16,35
40 1967 70,20 67,85 65,60 63,50 17,05
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 3
Löne-
klass,
nr
Månads
lön,
kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag
lör dag,
kronor
Övertidsersättning
för timme vid
arbete å
28 dagar,
kronor
29 dagar,
kronor
30 dagar,
kronor
31 dagar,
kronor
enkel
övertid,
kronor
kvalificerad
övertid,
kronor
1
346
12,40
11,90
11,50
11,20
1,35
2,40
3,65
2
356
12,70
12,30
11,90
11,50
1,40
2,50
3,70
3
371
13,25
12,75
12,35
11,95
1,55
2,60
3,90
4
387
13,85
13,35
12,90
12,50
1,65
2,70
4,05
5
407
14,55
14,05
13,55
13,10
1,85
2,85
4,25
6
431
15,35
14,85
14,35
13,90
2,05
3,00
4,50
7
458
16,30
15,75
15,20
14,70
2,25
3,20
4,80
8
481
17,20
16,60
16,00
15,55
2,45
3,40
5,05
9
509
18,20
17,55
16,95
16,40
2,65
3,60
5,30
10
539
19,25
18,55
17,95
17,35
2,85
3,80
5,65
11
567
20,25
19,55
18,90
18,30
3,05
4,00
5,95
12
593
2L,20
20,50
19,75
19,15
3,25
4,10
6,25
13
620
22,15
21,35
20,70
20,05
3,45
4,30
6,50
14
646
23,05
22,25
21,55
20,85
3,65
4,50
6,80
15
673
24,00
23,20
22,40
21,70
3,85
4,70
7,05
16
699
25,00
24,10
23,35
22,50
4,05
4,90
7,30
17
727
26,00
25,05
24,25
23,45
4,25
5,10
7,65
18
756
26,95
26,05
25,15
24,40
4,45
5,30
7,90
19
792
28,30
27,30
26,40
25,60
4,70
5,50
8,30
20
829
29,65
28,55
27,65
26,75
5,00
5,80
8,70
21
878
31,85
30,30
29,30
28,30
5,30
6,15
9,25
22
930
33,25
32,05
31,00
30,00
5,65
6,50
9,75
23
984
35,15
33,95
32,85
31,75
5,95
6,90
10,35
24
1041
37,20
35,85
34,70
33,55
6,35
7,30
10,95
25
1103
39,40
38,05
36,80
35,60
6,75
7,70
11,60
26
1167
41,70
40,25
38,90
37,65
7,15
27
1234
44,05
42,55
41,15
39,85
7,65
28
1301
46,45
44,85
43,40
42,00
8,15
29
1370
48,95
47,25
45,65
44,20
8,75
30
1439
51,40
49,60
47,95
46,45
9,60
31
1503
53,70
51,85
50,15
48,45
10,50
32
1568
56,00
54,10
52,25
50,60
11,40
33
1623
58,00
56,00
54,10
52,35
12,15
34
1679
60,00
57,85
55,95
54,15
13,00
35
1734
61,95
59,75
57,80
55,90
13,75
36
1790
63,95
61,70
59,65
57,75
14,50
37
1845
65,90
63,60
61,50
59,50
15,30
38
1901
67,90
65,55
63,35
61,30
16,05
39
1956
69,85
67,40
65,15
63,10
16,75
40
2 011
71,85
69,30
67,00
64,90
17,45
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Tabell till löneplan nr 1, ortsgrupp 4
7
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
övertidsersättning för timme vid arbete å
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
enkel övertid, kronor
kvalificerad övertid, kronor
1 360 12,90
12,40
12,00 11,60 1,40 2,50
3,80
2 372 13,30
12,80
12,40 12,00 1,45 2,60
3,90
3 387 13,85 13,35 12,90 12,50 1,80 2,70
4,05
4
404 14,40 13,95 13,50 13,00 1,75
2,85
4,25
5 424 15,15
14,60 14,15
13,70 1,95 3,00
4,45
6 450 16,05 15,50
15,00 14,50
2,15 3,15
4,75
7 476 17,00 16,40 15,90 15,35 2,35
3,30
5,00
8
503 17,95
17,35
16,75 16,25 2,55
3,55
5,25
9 531 18,95 18,30 17,70 17,10 2,75
3,75
5,60
10 561
20,00 19,35 18,70 18,10
3,00 3,90
5,90
11 591 21,10
20,35 19,70 19,05
3,20
4,15
6.20
12 620 22,15
21,35
20,70 20,05 3,40
4,30
6,50
13 648 23,15 22,35 21,60 20,90 3,60
4,50
6,80
14
674 24,05 23,25 22,45 21,75
3,80 4,70
7,05
15
702 25,05 24,20 23,40 22,65
4,00 4,90
7,40
16 730 26,05
25,20
24,35 23,55 4,20
5,10
7,65
17 759 27,10 26,20 25,30 24,45 4,40
5,30
8,00
18 789 28,15 27,25 26,30 25,45 4,60
5,50
8,30
19 826
29,50 28,50
27,55
26,60 4,85
5,75
8,70
20
864 30,85
29,80 28,80 27,85 5,10
6,05
9,10
21 916 32,70 31,60 30,55 29,55 5,45
6,45
9,65
22 971 34,70 33,50 32,35
31,30
5,85
6,75
10,20
23 1028 36,75 35,40 34,30 33,15 6,25
7,25
10,80
24 1086 38,80 37,45 36,20 35,00 6,65
7,60 11,40
25
1148 41,05
39,55 38,25 37,05
7,05 8,00 12,05
26
1211
43,25 41,75
40,35
39,10 7,40
27 1279 45,65
44,15
42,60
41,30
7,90
28 1346 48,10
46,45
44,85
43,40
8,40
29 1415 50,55 48,80 47,15 45,65 9,00 30 1 483 52,95 51,10 49,45 47,85
9,95
31
1548
55,30 53,35 51,60 49,90 10,80
32 1 613
57,60 55,60 53,75 52,05
11,65
33 1668 59,55
57,50 55,60
53,80 12,50
34
1 724 61,55
59,45
57,45
55,60
13,30
35 1779 63,55 61,35 59,30 57,35 14,10
36 1835 65,55 63,30 61,15 59,20 14,90 37 1890 67,50 65,20 63,00 60,95 15,60 38 1945 69,45 67,10 64,85 62,70 16,40 39 2 001 71,45 69,00 66,70 64,50 17,15 40 2 056 73,40
70,90
68,55 66,35 17,85
1 2 3 4 5
6 7 8 9 10
11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
31 32 33 34 35
36 37 38
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Tabell till löneplan nr 1, orlsgrupp 5
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
Ö vertidsersättn ing för timme vid arbete å
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
enkel övertid, kronor
kvalificerad övertid, kronor
13,40
12,95 12,55
12,15
1,45
2,65
3,90
13,90
13,35
12,95 12,50
1,55
2,70
4,05
14,35
13,90
13,45 12,95
1,65
2,80
4,25
15,05 14,60
14,05 13,65
1,80 2^5
4'45
15,85
15,30 14,75
14,30 2,00 3jl5
4,65
16,70
16,15 15,60
15,10
2,20
3,25
4,90
17,70
17,10 16,55
16,05 2,40
3^5
5'20
18,70 18,10 17,50
16,90
2,60
3,65
b,bO
19,75 19,10 18,40
17,80
2,85
3,85
b,SO
20,85 20,15
19,50 18,90
3,10
4,10
6,10
22,00
21,20 20,55
19,90 3,40
4,30
6,45
23,00
22,20 21,50
20,80
3,60
4,50
6,80
24,05
23,25 22,45
21.75 3,80
4,70
7,0b
25,05
24,20 23,40
22,65
4,00 4,90
7,40
26,10 25,20 24,40
23,60 4,20
5,10
7,70
27,15
26,15
25,30
24,50 4,40
5,30
7,95
28,20 27,20
26,35
25,50 4,60
ö
;
öo
8*30
29,35 28,35
27,40 26,50
4,80
5,80
8j65
30,75
29,65 28,65
27,75 5,05
6,05
9,00
32,10
31,05 30,00
29,00
5,30 6,30
940
34,10 32,90 31,80
30,80
5.65 6,70
10,00
36,10 34,90
33,70 32,65
6,05
7,10 10,60
38,20 36,95 35,65
34.55
6,45
7,50
ll’20
40,40
39,00 37,70
36,45 6,85
7,90
11,85
42,60
41,15 39,75
38,50 7,25
8,35 12;55
44,85
43,30 41,85
40,55
7,60
47,30 45,65 44,15
42,75
8,10
49,65
47,95 46,35
44,85
8,60
52,15 50,35
48,70 47,10
9,25
54,55 52,70
50,90 49,30
10,20
56,85 54,95
53,10 51,35
11,10
59,20 57,15 55,30 53,50
12,05
61,15
59,05 57,15
55,25
12,85
63,15 61,00 59,00
57,05
13,65
65,10 62,85
60,85 58,85
14,45
67,10 64,75
62,65 60,60
15,20
69,10 66,70
64,50 62,40
16,00
71,05
68,60 66,35 64,20
16,80
73,05
70,55 68,20
65,95 17,55
75,05 72,45 70,05
67,80 18,25
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 9
Tabell till löneplan nr 2
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1325
47,30 45,70 44,20 42,75 8,10
2 1391
49,65 47,95 46,35 44,85 8,60
3 1457
52,05 50,25 48,55
47,00
9,25
4 1523 54,35 52,50 50,80 49,15 10,15 5
1589 56,75 54,80 52,95 51,25
11,05
6 1655 59,10 57,05 55,15 53,35 12,00 7 1721
61,50 59,35 57,40 55,55 13,00
8 1787 63,80
61,60 59,55
57,65
13,90
9 1853
66,15
63,95
61,75
59,75 14,80
10 1919 68,55 66,15 64,00 61,85 15,80
11 1985 70,85 68,40 66,15 64,05 16,75 12
2 051
73,25
70,70
68,35
66,15
17,60
13
2142 76,50
73,90
71,35 69,10 18,65
14 2 242 80,05 77,35
74,75
72,35
19,70
15 2 342 83,70 80,80 78,10 75,55 20,65
16 2 442 87,20 84,20 81,35 78,80 21,55 17 2 542 90,75 87,65 84,70 82,00 22,50 18
2 642 94,35
91,10
88,10 85,25 23,50
19
2 742 97,90 94,50 91,40 88,45 24,40
20 2 842 101,50 97,95 94,70 91,70 25,35
21 2 942
105,05
101,40 98,10 94,95 26,25
22
3142
112,20 108,35 104,70 101,40 28,10
23 3 342
119,40 115,25 111,40 107,85 29,95
24 3 667 130,95 126,45
122,20 118,25 32,95
25 4 217 150,65 145,45
140,60 136,05 37,95
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp I
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1178 42,05 40,60
39,30 38,05 8,15
2 1246 44,45 42,95
41.55 40,15 8,75
3 1313 46,90 45,25 43,80
42,35 9,60
4 1380 49,25
47,60 46,00 44,50
10,55
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp II
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1
1322 47,20
45,55 44,05
42,65
8,15
2
1390 49,60
47,90 46,30
44,85
8,75
3 1457 52,05
50,25 48,55
47,00 9,60
4
1524
54,40 52,55
50,80 49,20
10,55
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp III
Löneklass, nr
Månadslön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1466
52,40 50,50 48,85
47,30 8,15
2
1534 54,80 52,90
51,15 49,45
8,75
3 1601
57,20 55,20
53,35 51,65
9.60
4
1668 59,55 57,50
55,60 53,80
10,55
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp IV
Löneklass, nr
Månadslön, kronor
Daglön 1 kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1 610
57,55 55,55 53,70
51,95
8,15
2
1677 59,90 57,85
55,95 54,05
8,75
3 1745
62,30
60,15 58,20
56,30 9,60
4
1812 64,70 62,50
60,45
58,45 10,55
Tabell till löneplan nr 3, lönegrupp V
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1754 62,65
60,50
58,45 56,60
8,15
2
1821 65,05 62,80
60,70 58,75 8,75
3
1889 67,45
65,15 62,95 60,95
9,60
4
1956 69,85
67,45 65,20
63,10 10,55
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 11
Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp I
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön 1 kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 784
28,00
27,05
26,15
25,30 4,65
2
817
29,20
28,15 27,25
26,35
4,80
3
858
30,55
29,50 28,55
27,60
5,00
4
903
32,25 31,15
30,10 29,15
5,30
Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp II
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1
870
31,05 30,00
29,00
28,05 4,65
2
903
32,25 31,15
30,10 29,15
4,80
3 942
33,65
32,50
31,40
30,40 5,00
4
988
35,30
34,05
32,95 31,85
5,30
Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp III
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 955
34,10 32,95
31,85 30,80
4,65
2
988
35,30
34,05 32,95
31,85 4,80
3
1028
36,70
35,45 34,25 33,15
5,00
4
1074 38,35
37,05
35,80
34,65 5,30
Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp IV
Löneldass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 1 041 37,20
35,90
34,70
33,60 4,65
2
1074 38,35
37,05
35,80 34,65
4,80
3
1 114 39,80
38,40
37,15
35,95 5,00
4 1160
41,45
40,00
38,65
37,40 5,30
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Tabell till löneplan nr 4, lönegrupp V
Löne-
klass,
nr
Månads
lön,
kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag
lör dag,
kronor
28 dagar,
kronor
29 dagar,
kronor
30 dagar,
kronor
31 dagar,
kronor
1
1127
40,25
38,85
37,55
36,35
4,65
2
1160
41,45
40,00
38,65
37,40
4*80
3
1200
42,85
41,40
40,00
38,70
5,00
4
1246
44,50
42,95
41,55
40,20
5,30
Tabell till löneplan nr 5, avdelning A
Löne-
klass,
nr
Månads
lön,
kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag
lör dag,
kronor
28 dagar,
kronor
29 dagar,
kronor
30 dagar,
kronor
31 dagar,
kronor
1
186
6,65
6,45
6,20
6,00
1,15
2
206
7,40
7,10
6,85
6,65
i;*6
3
226
8,05
7,80
7,50
7,30
1,40
4
246
8,80
8,50
8,20
7,90
1*60
5
266
9,50
9,20
8,85
8,60
1,75
6
293
10,45
10,10
9,80
9,45
2j00
7
319
11,35
11,05
10,65
10,30
2i20
Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 2
Löne-
klass,
nr
Månads
lön,
kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag
för dag,
kronor
28 dagar,
kronor
29 dagar,
kronor
30 dagar,
kronor
31 dagar,
kronor
1
247
8,85
8,50
8,25
7,95
1,35
2
267
9,55
9,25
8,90
8,65
1^45
3
287
10,25
9,90
9,55
9,25
i
;
öo
4
307
10,95
10,55
10,25
9,90
l’80
5
327
11,70
11,30
10,90
10,55
1,95
6
354
12,65
12,20
11,80
11,45
245
7
380
13,55
13,10
12,70
12,30
2,40
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 13
Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 3
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 266
9,50
9,20
8,85
8,60 1,40
2
286 10,25
9,85
9,50
9,25
1,55
3
306 10,90
10,60 10,20
9,85 1,65
4 326
11,65 11,25
10,85 10,50
1,85
5 346
12,40 11,90
11,50 11,20
2,00
6 372
13,30 12,80
12,40 12,00 2,25
7 399
14,25
13,75
13,30 12,90 2,45
Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 4
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1
285 10,20
9,85
9,50
9,20 1.45
2
305
10,90 10,50 10,20
9,85 1,60
3 325
11,60 11,20
10,85 10,45
1,80
4 344
12,30 11,90
11,50 11,10
1,95
5 364
13,00 12,55
12,15 11,75
2,05
6 391
13,95 13,50
13,05 12,65 2,35
7 418 14,90
14,45 13,90
13,50 2,60
Tabell till löneplan nr 5, avdelning B, ortsgrupp 5
Löneklass, nr
Månads lön, kronor
Daglön i kalendermånad om
A-avdrag för dag, kronor
28 dagar, kronor
29 dagar, kronor
30 dagar, kronor
31 dagar, kronor
1 303
10,85 10,45
10,10
9,75
1,55
2 323
11,55
11,15 10,-5 10,45
1,65
3
343
12,25 11,85
11,45 11,05 1,85
4 363
12,95 12,50
12,10 11,70 2,00
5
383 13,70
13,25
12,75 12,35 2,20
6
410
14,65 14,10
13,65 13,25 2,40
7
436 15,55
15,00 14,55
14,10 2,65
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
4 §.
Tabeller och anvisningar
Vid denna förordning må fogas tabeller och anvisningar, som Kungl. Ma:jt finner lämpligt utfärda till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i vederbörande avlöningsreglementen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955, från och med vilken dag statens löneplansförordning den 30 juni 1947 (nr 376) ävensom kungö relsen den 1 juni 1951 (nr 466) angående vissa tabellbilagor till statens löneplansförordning skola upphöra att gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 15
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års all
männa tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 416)
Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänste pensionsreglemente den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
20
§.
1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än eu pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksda gens beslut.
32 §.
Åttonde huvudtiteln.
1 mom. Musikaliska akademien med musikhögskolan.
1. För innehavare-------------levnadsåldern uppnås.
2. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjäns teman innehaft befattning vid musikhögskolan såsom lärare eller ackom- panjatör och varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslö nen med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning mins kats. Vid bedömande------------- stycket sägs.
3. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalid pension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänst göringstid skall beträffande ordinarie lärare samt extra ordinarie lärare eller ackompanjatör vid musikhögskolan äga tillämpning för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt före skrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekom mande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråk tal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.
4. I den------------- berörda tjänstgöring. 2 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstal-
1 Senaste lydelse av 32 §, se 1948: 589 och 1950: 418.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
ten för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tek
niska läroverken.
1. För innehavare------------ levnadsåldern uppnås.
2. Beträffande innehavare------------ - äga tillämpning.
I fråga------------ beräknade beloppen.
3. Övergår rektor ------------ äga tillämpning.
Har med------- • — frånträdda rektor stjänsten.
4. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 inom. skall tid, varunder tjäns
teman innehaft extra ordinarie befattning såsom övningslärare och varun
der den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till
undervisningsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i av-
löningsreglem entet för övningslärare, minskas med samma bråktal som det,
varmed månadslönen av berörda anledning minskats.
Vid bedömande ------------- stycket sägs.
5. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalid-
pension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad
tjänstgöringstid skall beträffande extra ordinarie övningslärare äga tillämp
ning för det fall, att den för vederbörande löneklass gällande månadslönen
vid avgången med hänsyn till undervisningsskyldighetens omfattning
minskats enligt föreskrifterna i avlöningsreglementet för övningslärare. Här
vid förekommande reduktion av tjänstepensionsunderlaget skall ske med
samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning min
skats.
6. Vad i------------detta reglemente.
3 mom. Konstfackskolan.
1. I fråga------------ motsvarande tillämpning.
2. För innehavare — -------- levnadsåldern uppnås.
3. Vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom. skall tid, varunder tjänste
man innehaft befattning såsom facklärare eller biträdande facklärare och
varunder den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hän
syn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrif
terna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, minskas med samma
bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.
Vid bedömande------------stycket sägs.
4. Vad i 17 och 18 §§ sägs om bestämmande av grundbelopp av invalid
pension eller sjukpension för icke-ordinarie tjänsteman med avkortad tjänst
göringstid skall beträffande ordinarie facklärare samt extra ordinarie fack-
lärare eller biträdande facklärare äga tillämpning för det fall, att den för
vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hänsyn till
tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 §
statens allmänna avlöningsreglemente. Härvid förekommande reduktion av
tjänstepensionsunderlaget skall ske med samma bråktal som det, varmed
månadslönen av berörda anledning minskats.
5. Utan hinder —■ •—- — tio år.
6. Tid, varunder befattning såsom huvudlärare innehafts och varunder
den för vederbörande löneklass gällande månadslönen med hänsyn till
tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrifterna i 26 §
statens allmänna avlöningsreglemente, skall vid bestämmande på sätt i 23 §
3 mom. första stycket sägs av grundbelopp av uppskjuten pension för hu
vudläraren ävensom vid tjänstårsberäkning jämlikt 15 § 1 mom., där så
dan beräkning förekommer, minskas med samma bråktal som det, varmed
månadslönerna av berörda anledning minskats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 17
7. Vid bestämmande på sätt i 23 § 3 mom. första stycket sägs av grund belopp av invalidpension eller sjukpension för huvudlärare, för vilken den för vederbörande löneklass gällande månadslönen vid avgången med hän syn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning minskats enligt föreskrif terna i 26 § statens allmänna avlöningsreglemente, skall tjänstepensions- underlaget reduceras med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning minskats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års all
männa familjepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr 417)
Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna familje pensionsreglemente den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11
§.
1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksda gens beslut.
21
§.
Åttonde huvudtiteln.
1 mom. De allmänna läroverken, statens skolköksseminarium, folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstal ten för blinda med komplicerat lyte, skolorna för döva samt de högre tek niska läroverken.
1. Vid bestämmande — — — utgöra 30. Där avliden -— --------beräknade familjepensionstalen.
2. Beträffande avliden------------ äga tillämpning. Där den — — — från trädda rektorstjänsten.
3. Vad i------- — detta reglemente. 2 mom. Konstfackskolan.
1. I fråga------------ motsvarande tillämpning.
2. Vid bestämmande av familjepensionstal för familjepension eller fa miljelivränta skall tid, varunder tjänsteman innehaft befattning såsom hu vudlärare och varunder den för vederbörande löneklass gällande månads lönen minskats enligt föreskrifterna i 26 § statens allmänna avlöningsregle mente med hänsyn till tjänstgöringsskyldighetens omfattning, minskas med samma bråktal som det, varmed månadslönen av berörda anledning mins kats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
1 Senaste lydelse av 21 §, se 1948: 590 och 19a0: 419.
2 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensions-
reglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418)
Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
18 §.
1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör
ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensions-
reglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419)
Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
11
§•
1 mom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör
ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 19
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensions-
reglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420)
Härigenom förordnas, att 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
17 §.
1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensions-
reglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421)
Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11
§•
1 inom. Å familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riks dagens beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensions-
reglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422)
Härigenom förordnas, att 16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
16 §.
1 mom. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen må utgå rör ligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riks dagens beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familjepensions-
reglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423)
Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
10
§.
1 mom. Å familjepensionens grundbelopp må utgå rörligt tillägg enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 21
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober 195b.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
statsråden
S
köld
, S
träng
, E
ricsson
, A
ndersson
,
L ingman , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N
ordenstam
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och i anslutning därtill med delade bestämmelser är tjänstemän, underkastade nämnda reglemente, be rättigade att i viss utsträckning åtnjuta lön under tjänstledighet vid sjuk dom. De är vidare enligt reglementet vid sjukdom tillförsäkrade sjukvård och läkemedel i viss omfattning på statens bekostnad. I reglementet stadgas emellertid, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minskning i, upp hörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a. sjukvård och,
i
den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjuk försäkring, jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom m. m.
Vad sålunda föreskrivits för tjänstemän underkastade statens allmänna avlöningsreglemente gäller i tillämpliga delar även för befattningshavare med avlöning enligt andra av staten fastställda reglementen, såsom avlönings- reglementet för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, avlö- ningsreglementet för övningslärare, prästlönereglementet och avlöningsregle mentet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstal- ter m. m. samt, i vad gäller tjänstledighet för sjukdom m. in., polislöneregle- mentet.
Enligt beslut vid 1953 års riksdag träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring i kraft den 1 januari 1955. Samtidigt träder i kraft lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring och lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. Rörande den inverkan, som genomförandet av de på dessa lagar grundade reformerna kan ha på de statsanställdas sjuklöne- och sjukvårdsförmåner in. in., har särskilda ut
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
redningar verkställts. Sålunda tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndi gande den 20 augusti 1952 en särskild utredningsman (sjukvårdsutred ningen)1 för att utreda bl. a. sjukförsäkringsreformens inverkan på de en ligt avlöningsreglementena utgående sjukvårdsförmånerna och med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 tillkallades särskilda sakkun niga (1953 års sjuklönesakkunniga)2 med uppdrag att verkställa utredning rörande sjuklöneförmåner till statsanställda in. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen m. m.
Sjukvårdsutredningen har med skrivelse den 26 februari 1954 avlämnat ett betänkande angående sjukvårdsförmåner för statsanställda m. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen. över betänkandet i vad det samma avser organisatoriska eller eljest administrativa frågor har efter re miss yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårds styrelse, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järn vägstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrel serna i Stockholms, Värmlands och Västerbottens län, statens lönenämnd, Svenska sjukkasseförbundet samt Sveriges läkarförbund. Anledningen till den nyss nämnda begränsningen av remissen till att gälla organisatoriska eller eljest administrativa frågor var den, att förhandlingar i ämnet avsågs skola upptagas med statstjänstemännens huvudorganisationer.
1953 års sjuklönesakkunniga har med skrivelser den 24 mars 1954 resp. den 18 juni 1954 avlämnat betänkande rörande sjuklöneförmåner åt stats tjänstemän m. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen och pro memoria angående samordning mellan enligt lagen om moderskapshjälp m.m.
utgående förmåner och de förmåner, som enligt de statliga avlöningsregle mentena utgå under ledighet för havandeskap eller barnsbörd. Av samma skäl, som föranlett förenämnda inskränkning i remissförfarandet beträf fande sjukvårdsutredningens betänkande, har sjuklönesakkunnigas betän kande och promemoria icke varit föremål för remissbehandling.
Förhandlingar rörande förevarande spörsmål har under våren och som maren 1954 ägt rum med statstjänstemännens huvudorganisationer. För handlingarna har lett till att organisationerna den 13 augusti 1954 resp. den 18 september 1954 godkänt vissa inom civildepartementet i ämnet ut arbetade förslag.
Innan jag ingår på de framlagda förslagen, torde jag emellertid i anslut ning till vad i betänkandena och promemorian därom anförts få närmare redogöra för gällande bestämmelser om de statsanställdas sjuklöne- och sjuk vårdsförmåner och för innebörden av de förenämnda reformer, som skall genomföras från och med den 1 januari 1955.
1 Generaldirektören B. A. Nevrell. 2 Byråchefen J. T. A. Broomé, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare C. E. Eskilsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare N. G. Hansson och P. S. Lindholm samt ledamoten av riksdagens första kammare G. V. Sundelin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
23
II. Löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom m. m.
A. Gällande bestämmelser
Allmänna Bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet
Tjänsteman underkastad statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) är
vid tjänstledighet skyldig att vidkännas löneavdrag i den mån ej annat är
stadgat i reglementet eller beslutes med stöd av viss i reglementet meddelad
bestämmelse eller Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande ve
derbörande myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl
att för visst fall annorlunda besluta. För tjänsteman, som innehar arvodes-
anställning, fastställes emellertid såväl löneförmåner som sociala förmå
ner av vederbörande myndighet, så framt Kungl. Maj :t ej beslutar härut-
innan.
Löneavdragen är av tre slag, betecknade A-, B- och C-avdrag. A-avdragen,
som utgöres av löneklassvis fastställda dagbelopp, är ortsgraderade för
tjänstemän med ortsgraderad lön samt progressiva. För tjänstemän med
lön enligt den allmänna ortsgraderade löneplanen (löneplan nr 1) utgör
A-avdraget sålunda i lägsta löneklassen omkring It procent och i högsta
löneklassen omkring 26 procent av daglönen. För tjänstemän med lön enligt
icke ortsgraderad löneplan har A-avdraget avvägts så att det för lönelägen
jämförliga med dem, som förekommer inom ortsgrupp 5 på löneplan nr 1,
i stort sett motsvarar A-avdraget enligt sistnämnda löneplan och för högre
lönelägen sakta stegras till 27 procent av daglönen. De för närvarande till
lämpliga A-avdragen finnes angivna i de i bihanget till statsliggaren intagna
lönetabellerna. B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget
motsvarar hela lönen och utgör sålunda för dag den kvotdel av månadslönen,
som svarar mot dagantalet i den av ledigheten berörda kalendermånaden.
För tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgö
ringstid, ävensom för sådana lärare vid konstfackskolan och musikhögsko
lan, vilkas månadslön minskats med hänsyn till att tjänstgöringsskyldighe
ten icke uppgår till det för full månadslön erforderliga antalet timmar, skall
tillämpas i förhållande till månadslönens minskning reducerade avdrag.
I det fall tjänstledighet, som medför löneavdrag, omfattar allenast del av
dag, nedsättes avdraget i princip till så stort belopp, som belöper på den
tjänstlediga delen av dagen.
A-avdragets och därmed även B-avdragets storlek bestämmes i det en
skilda fallet av den löneklass, enligt vilken tjänstemannen åtnjuter lön. För
ordinarie eller extra ordinarie lots, lotsförman eller överlots skall dock till-
lämpas det A-avdrag, som gäller för den löneklass, vars nummer med två
enheter understiger numret för den löneklass, efter vilken lönen utgår. Be
stämmelsen har tillkommit för att i viss utsträckning kompensera sagda
tjänstemän för den förlust dessa lider vid tjänstledighet med A- eller B-av-
drag därigenom att de under dylik ledighet icke äger uppbära lotslott eller
lotslottsersättning.
24
I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet är tjänstemännen enligt 27 § 3 mom. Saar indelade i tre s. k. avdragsgrupper. Fördelningen av tjänstemän nen på de olika grupperna har skett på så sätt att till grupp 1 hänförts aspi- ranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader, till grupp 2 aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 an ställningsmånader och slutligen till grupp 3 ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt aspiranter och extra tjänstemän med minst 36 anställnings månader. För aspirant eller extra tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör avdragsgrupp 1 eller 2 men som under pågående ledighet upp flyttas i högre avdragsgrupp, skall tillämpas de bestämmelser om löneav drag, som gäller för den avdragsgrupp tjänstemannen vid ledighetens bör jan tillhör. Vinner tjänstemannen under ledigheten ordinarie eller extra or dinarie anställning, blir han däremot berättigad att omedelbart komma i åt njutande av de löneförmåner, som gäller för tjänsteman tillhörande av dragsgrupp 3.
De grundläggande bestämmelserna om löneavdrag vid olika slag av tjänst ledighet är meddelade i 28 § I A Saar. De särskilda bestämmelser i fråga om löneavdrag, som erfordras för vissa förvaltningsområden eller vissa myn digheter, har intagits under B i samma paragraf. Undantagna från de i 28 § I Saar intagna bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet är justitieråd, regeringsråd, landshövding och överståthållaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner xid tjänstledighet för sjukdom på grund av olycksfall i arbete m. m.
Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 skall vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller förlust av arbetsförmågan alltid vidkännas C-avdrag. År sjukdomen eller arbetsoförmågan föranledd av olycksfall i arbete, är dylik tjänsteman sålunda icke berättigad att under därav föranledd tjänstledighet bibehålla någon del av lönen. Varar sjukdomen eller arbetsoförmågan mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, blir tjänstemannen emellertid be rättigad uppbära av riksförsäkringsanstalten fastställd ersättning enligt la gen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 äger åtnjuta oavkortad lön utan tidsbegränsning dels vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbets förmågan, föranledd av i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete, eller av våld eller misshandel, för vil ken han blivit utsatt på grund av tjänsten, och dels vid tjänstledighet på grund av i tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, 2) smittsam sjukdom, som en ligt gällande epidemilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller 3) sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande myndighet. Oavkortad lön utgår även till tjänsteman tillhörande avdrags grupp 3 med stationering i land med tropiskt eller halvtropiskt klimat vid tjänstledighet för under tjänstgöring å utländsk ort ådragen svårare sjuk
25
dom, som där uppträder epidemiskt men ej alls eller allenast i sällsynta fall förekommer inom Sverige, eller svårare klimatsjukdom i akut form.
Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 äger likaledes att vid tjänstledig het på grund av någon av nyss angivna orsaker uppbära oavkortad lön men rätten härtill har begränsats till att omfatta en tid av högst 180 dagar av en och samma tjänstledighetsorsak. För tid därefter skall tjänstemannen vid kännas B-avdrag, så framt ej vederbörande myndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medge, att A-avdrag skall tillämpas eller att avdrag icke skall äga rum.
Med uttrycket »i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete», avses även olycksfall vid färd till eller från tjänstestället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med tjänsteanställningen. Uppkommer tveksamhet om visst olycksfall skall an ses som olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagens mening, sy nes myndigheterna i regel avvakta resultatet av riksförsäkringsanstaltens prövning, innan löneförmånerna åt den skadade definitivt bestämmes. Våld eller misshandel, som träffar den anställde under tjänsteutövning, torde utan vidare falla under olycksfallsbegreppet. Bestämmelserna i reglementet innebär emellertid, att därmed jämställes våld eller misshandel, som drab bar den anställde under tid han icke är i tjänsteutövning men som han utsät- tes för på grund av sin tjänst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid tjänstledighet på grund ay annan sjukdom
Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än i det föregående nämnts eller för tvångsvis anordnad läkarundersökning äger semesterberättigad tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 i princip att alltefter lönegrad upp bära oavkortad lön under följande antal dagar per kalenderår, nämligen
i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 1—14 samt Mha 1 och 2: 25 dagar,
i lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me, Mf och Mg 15—26: 20 dagar samt
i övriga lönegrader: 10 dagar. För sådan tid av tjänstledigheten, varunder tjänstemannen icke är be rättigad uppbära oavkortad lön, skall han vidkännas A-avdrag.
Sådan tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3, som i stället för semester har mer än 45 dagars årlig ferietid eller som åtnjuter läsårsdaglön (extra lärare och läraraspiranter), äger vid tjänstledighet för sjukdom av det slag, varom här är fråga, icke bibehålla den fulla lönen utan skall under hela ledigheten vidkännas A-avdrag. Enär läsårsdaglön beräknas för tid termi nerna omfattar, är lärare, som vid tjänstgöring uppbär dylik lön, icke be rättigad till lön för tid mellan terminerna.
Till förebyggande av att tjänsteman, som under längre tid åtnjutit sjuk ledighet eller viss annan tjänstledighet, omedelbart efter kalenderårsskifte skall kunna utnyttja förmånen av ett visst antal avdragsfria sjukledighets-
26
dagar, finnes en spärregel. Denna regel innebär, att tjänsteman, som oav
brutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis under
tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet för offent-
ligt uppdrag vidkänts C-avdrag, åtnjutit tjänstledighet för ej privilegierad
sjukdom, svag hälsas vårdande eller enskild angelägenhet av vikt eller åt
njutit semester, vid tjänstledighet för sjukdom kommande år icke må åt
njuta förmånen av visst antal dagar med oavkortad lön förrän han full
gjort tjänstgöring minst 90 dagar. Även för tjänstemän med rätt till ferier
kan en längre tids tjänstledighet medföra en försämring av eljest utgående
löneförmåner. Sålunda gäller att dylik tjänsteman skall vidkännas A-avdrag
under ferierna, därest han under de båda senaste terminerna före feriernas
början åtnjutit tjänstledighet av här ovan omförmält slag — dock ej en
skild angelägenhet av vikt — i sådan omfattning att återstoden icke uppgår
till 60 dagar.
För vissa tjänstemän vid försvaret samt lots- och fyrstaten gäller särskil
da bestämmelser angående antalet dagar, varunder oavkortad lön må åt
njutas vid sjukdom.
Tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 2 skall vid tjänstledighet för sjuk
dom, som ej är föranledd av olycksfall i arbete eller därmed i förmånshän-
seende likställd sjukdom, ävensom för tvångsvis anordnad läkarundersök
ning, vidkännas B-avdrag. Tiden, varunder lön med B-avdrag må åtnjutas,
är begränsad till högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller vid
sjukdom, som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. För tid
därefter skall tjänstemannen vidkännas C-avdrag. För sådan tjänsteman
tillhörande grupp 2, som åtnjuter läsårsdaglön, skall angivna tid av högst
180 dagar beräknas för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid
slutet av ett läsår som vid början av närmast följande, för anställningstid
vilken bortsett för tiden mellan läsåren fortgått i en följd.
Behovet av sjukledighet skall i regel styrkas genom av verks- eller tjäns-
teläkaren utfärdat intyg. Någon allmän föreskrift härom finnes dock ej med
delad. Av en av sjukvårdsutredningen gjord undersökning framgår, att ett
stort antal myndigheter icke kräver läkarintyg då fråga är om sjukledighe
ter om högst 3 dagars varaktighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande
Bestämmelserna om lön vid tjänstledighet för svag hälsas vårdande, då
behovet av ledighet härför är behörigen styrkt, har i reglementet samman
förts med bestämmelserna om lön vid sjukdom. Tjänstemän tillhörande
grupp 3 äger att vid dylik ledighet behålla lönen efter B-avdrag utan tids
begränsning, medan tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 1 och 2 där
under skall vidkännas C-avdrag. Ledighet av här ifrågavarande slag torde
i regel beviljas i omedelbar följd med tjänstledighet för sjukdom men kan
även beviljas i annat fall. Detta slag av ledighet torde förekomma i mycket
begränsad omfattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
27
Sjuklönebestämmelser i andra författningar än Saar
För sådana speciella grupper av statliga och icke-statliga anställningsha-
vare, som uppbär lön enligt av staten fastställt särskilt avlöningsreglemente
och som innehar däri upptagna lönegradsplacerade tjänster, gäller i allt vä
sentligt samma bestämmelser i fråga om löneavdrag, indelning i avdrags-
grupper samt löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom, tvångsvis an
ordnad läkarundersökning eller svag hälsas vårdande som för tjänstemän
underkastade Saar. De avlöningsreglementen som här åsyftas är avlönings-
reglementet för folkskolan, avlöningsreglementet för kgrkomusiker, avlö-
ningsreglementet för övning slärare, prästlönereglementet, avlöningsregle
mentet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsan-
stalter m. m. samt polislönereglementet.
De i 28 § Saar intagna särskilda bestämmelserna om löneförmåner åt
tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid eller åtnjuter läsårs
daglön, äger motsvarande tillämpning i fråga om lärare underkastad avlö
ningsreglementet för övningslärare eller något av de för det statsunderstödda
skolväsendet gällande avlöningsreglementena. Läsårsdaglön enligt sagda reg
lementen åtnjutes av extra lärare vid folkskola, extra ordinarie och extra
ämneslärare vid statsunderstödd folkhögskola samt sådan extra ordinarie
eller extra ämneslärare vid lantmannaskola eller lanthushållsskola, vilken
är anställd för kortare tid än 42 veckor för år, dock minst för 21 veckor.
Anställningshavare, som åtnjuter läsårsdaglön, är icke berättigad till ferier.
I fråga om vissa speciella lärargrupper tillämpas bestämmelser, som något
avviker från huvudbestämmelserna. Ordinarie och extra ordinarie övnings
lärare vid fortsättningsskola eller folkhögskola äger icke rätt till ferier och
ferielön. Den lön, som utgår till extra ordinarie övningslärare vid fortsätt
ningsskola och till ordinarie eller extra ordinarie övningslärare vid folkhög
skola, skall anses inbegripa även ersättning för semester. Med hänsyn till
det sätt, på vilket lönen för här omhandlade övningslärare beräknas, skall
för dessa tillämpas ett A-avdrag, som för varje undervisningstimme utgör
en tredjedel av A-avdraget för dag enligt statens löneplansförordning. För
vissa i 13 § avlöningsreglementet för övningslärare närmare angivna lärare
gäller att de, ehuru berättigade till semester, skall vidkännas A-avdrag vid
tjänstledighet för sjukdom, som ej är föranledd av olycksfall i arbete.
De i 25 § I prästlönereglementet intagna bestämmelserna om löneavdrag
vid tjänstledighet äger icke tillämpning å biskop.
Även i andra författningar än avlöningsreglementen har meddelats be
stämmelser om lön eller arvode under tjänstledighet för sjukdom m. m. Så
dana bestämmelser återfinnes bl. a. i kungörelsen den 8 september 1950 (nr
495) angåndc timarvoden till vissa lärare vid civila och militära skolor, kun
görelsen den 6 juni 1952 (nr 466) med vissa avlöningsbestämmelser för be
fattningshavare vid statens krisorgan, kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 533)
angående försvarets reservstater, kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 528) an
gående statsunderstödda handelsgymnasier och kungörelsen den 22 juni 1951
28
(nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Även bestäm melserna om löneförmåner för personal vid försvarets reserver innehåller särskilda sjuklöneregler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Förhållandet mellan a ena sidan Saar och å andra sidan olycksfallsförsäkringslagen, lagen om
försäkring för yissa yrkessjukdomar samt militärersättningsförordningen
Enligt 3 § nu gällande olycksfallsförsäkringslag äger Kungl. Maj :t från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare, som användes till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnes väsentligen motsvara ersätt ningarna enligt lagen. Bemyndigandet har hittills ej utnyttjats i vidare mån än att viss personal vid försvarsväsendet undantagits från försäkringen. Den na personal har i stället hänförts under militärersättningsförordningen.
Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats att, då stats anställd skadats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som en ligt 11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma.
Några föreskrifter, som bestämmer förhållandet mellan å ena sidan de löneförmåner, som enligt Saar tillkommer statens tjänstemän, och å andra sidan de ersättningar, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, har icke intagits i Saar. För sådana icke-statliga anställningshavare, å vilka Saar är tillämpligt, har ett dylikt sammanträffande av förmåner delvis reglerats genom särskilda bestämmelser i 19 § Saar och 10 § TB Saar. Dessa bestämmelser innebär, att lönen till dylik tjänsteman skall, om han uppbär livränta enligt olycksfallsförsäk ringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst, nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek, såvida ej Kungl. Maj :t på särskild framställning annat medgiver. Det åligger den som uppbär livränta alt anmäla detta till veder börande myndighet. I övriga av staten utfärdade avlöningsreglementen har bestämmelser intagits, som på enahanda sätt reglerar de fall då rätt till lön och livränta samtidigt föreligger.
Är anställningshavare med lön enligt Saar eller annat av staten fastställt avlöningsreglemente berättigad till sjukpenning enligt någon av nyssnämnda lagar eller är statlig tjänsteman berättigad till livränta på grund av olycks fall i arbete eller yrkessjukdom, regleras samordningen mellan dessa försäk ringsförmåner och de utgående löneförmånerna enbart av bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
I 1 mom. första stycket av nyssnämnda paragraf stadgas bl. a., att om arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete ut giva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, avdrages från sjukpenning, livränta eller
29
annan ersättning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen, vad i an
ledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren utgites
för tid, under vilken ersättningen utgår. Avdrag må dock endast äga rum, om
arbetsgivaren på grund av understödet erhållit lindring i försäkringsavgif
ten. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag
ske även om motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, och äger
arbetsgivaren i dylikt fall att av försäkringsinrättningen återfå vad som
på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt
olycksfallsförsäkringslagen. I samma moments fjärde stycke stadgas att om
den skadade innehar eller erhåller anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits att å lönen
avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbete, skall vid till-
lämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den
skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycks
fallet, dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden där
till föranleda. Sådana särskilda förhållanden har ansetts föreligga dels
då skadan medfört ökade levnadskostnader för den skadade, dels ock då
denne på grund av skadan nödgas avstå från en lönande bisyssla eller blir
oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring, som är förenad med särskild
ersättning. Prövningen, huruvida dylika förhållanden skall anses föreligga
och med vilket belopp livräntan i förekommande fall skall utbetalas, an
kommer på riksförsäkringsanstalten.
Såsom tidigare anförts äger anställningshavare underkastad något av de
av staten utfärdade avlöningsreglementena vid tjänstledighet på grund av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom åtnjuta oavkortad lön, anställnings
havare tillhörande grupp 3 utan tidsbegränsning och anställningshavare
tillhörande grupp 2 under 180 dagar. En jämförelse mellan de enligt regle
mentena utgående lönebeloppen och de på grund av försäkringen utgående
sjukpenningbeloppen utvisar, att lönebeloppen är betydligt högre. Detta är
förhållandet även om man tager hänsyn till att anställningshavare tillhörande
grupp 2 efter 180-dagarsperiodens utgång vidkännes B-avdrag. Då de löne
förmåner (understöd), som enligt de av staten fastställda avlöningsregle
mentena utgår vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller yrkes
sjukdom, sålunda överstiger den från försäkringen utgående sjukpenningen,
äger tjänstemannen på grund av nyssnämnda bestämmelser i 11 § olycks
fallsförsäkringslagen icke utfå sjukpenningen. I de fall vederbörande myn
dighet icke står självrisk äger denna uppbära sjukpenningen. Det må fram
hållas att bl. a. statsbidrag till lärarlön skall minskas med det belopp, som
huvudmannen äger uppbära i sjukpenning på grund av lärarens olycksfall
i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom. Detta gäller även för det
fall att huvudmannen står självrisk.
I fråga om livränta innebär de angivna samordningsreglerna, att en stat
lig tjänsteman, som tillerkänts livränta av riksförsäkringsanstalten och
som kvarstår i tjänst, äger utbekomma livräntan endast om och i den mån
riksförsäkringsanstalten på grund av särskilda förhållanden så bestäm
mer. Sådan ickc-statlig anställningshavare, som uppbär lön enligt av staten
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
30
fastställt avlöningsreglemente, äger däremot utfå honom tillerkänd livränta
men skall i gengäld vidkännas avdrag å lönen med ett belopp motsvarande
livräntans storlek. Föreligger förenämnda särskilda förhållanden beträf
fande dylik anställningshavare, beror på Kungl. Maj:ts prövning om och i
vad mån avdrag för livräntan skall göras å lönen.
Såsom förutsättning för att avdrag å sjukpenning skall kunna ske, gäller
enligt 11 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen bl. a. att arbetsgivaren skall
utge ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycks
fallet. Utgår icke avlöning under tid, för vilken rätt till sjukpenning före-
ligger, äger den skadade följaktligen uppbära sjukpenningen. Detta är bl. a.
fallet beträffande dels anställningshavare tillhörande avdragsgrupp 1 och
dels sådana lärare, som är anställda mot läsårsdaglön för tid, som infaller
mellan terminerna.
Slutligen må erinras om att sjukpenningen enligt 25 § olycksfallsför
säkringslagen kan nedsättas i fall, där olycksfallet föranletts av att den
skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift
om åtgärder för undvikande av olycksfall och omständigheterna är sådana,
att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
eller att den skadade varit av starka drycker berusad. Bestämmelsen har
bl. a. tillämpats vid trafikolycksfall. Någon motsvarighet till denna bestäm
melse finnes ej meddelad i avlöningsreglementena. Kungl. Maj :t torde
emellertid vara oförhindrad att med stöd av stadgandet i 27 § A 1 mom.
andra stycket Saar besluta om nedsättning av lönen i dylikt fall.
Utgår sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 2 juni 1950
(nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär
tjänstgöring, och rätt till löneförmåner enligt av staten utfärdat avlönings
reglemente samtidigt föreligger, regleras sammanträffandet av de olika för
månerna genom bestämmelserna i 11 § sagda förordning. Denna paragraf
överensstämmer till sitt innehåll med 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
Bestämmelser i sjukförsäkringslagen
Enligt lagen om allmän sjukförsäkring (SFL) skall varje i riket bosatt
svensk medborgare i princip vara medlem i allmän sjukkassa och därmed
vara försäkrad enligt lagen. Medlemskapet gäller från och med ingången av
kalendermånaden näst efter den, varunder vederbörande fyllt 16 år. Sjuk-
vårdsförsäkringen är obligatorisk för alla medlemmar i sjukkassan och om
fattar även barnen till dessa. Medlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Varje sjuk-
penningförsäkrad medlem är tillförsäkrad grundsjukpenning av 3 kronor
för dag. Till sjukpenningförsäkrad medlem, som har ett eller flera hemma
varande barn under 16 år, vilka är sjukvårdsförsäkrade såsom barn till
medlemmen, utgår barntillägg till grundsjukpenningen med 1 krona för ett
eller två barn, 2 kronor för tre eller fyra barn samt 3 kronor för fem eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Kungl. Maj. ts proposition nr 217 31
flera barn. De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av tjänst upp gående till minst 1 800 kronor, är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning. Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenning klass, till vilken medlemmen hör. Sjukkassan skall inplacera medlemmarna i sjukpenningklass alltefter storleken av deras årsinkomst av tjänst. Inpla ceringen skall ske på grundval av uppgifter från medlemmarna själva men viss kontroll skall utövas av sjukkassan. Har någon genom oriktiga uppgif ter hänförts till för hög sjukpenningklass, kan sjukkassan reducera sjuk penningen. Vid inplaceringen i sjukpenningklass skall regelbundet åter kommande inkomster av bisysslor, övertidsarbete o. d. medräknas ävensom mera regelbundet återkommande minskningar i arbetsinkomsten på grund av exempelvis deltidsarbete och arbetslöshet. Under tid, då sjukpenningför- säkrad medlem lider av sjukdom eller därav förorsakat tillstånd av arbets oförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, må hans sjukpenningförsäkring icke ändras, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av de i 29 § in tagna bestämmelserna om sjukhjälpstid eller på den grund att han efter utgången av den i yrkesskadeförsäkringslagen stadgade samordningstiden blir berättigad till sjukhjälp enligt sistnämnda lag.
Det åligger den försäkrade att inom 14 dagar till kassan anmäla sådan stadig varande förändring i inkomsten, som är av betydelse för inplacering i sjukpen ningklass. Därest avdrag å arbetstagarens lön göres för pensioneringsändamål, skall vid bestämmandet av årsinkomsten endast räknas med nettoavlö ningen. Utgöres lönen helt eller delvis av naturaförmåner, skall dessa upp skattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomst skatt.
Sjukpenningens storlek varierar enligt följande tabell.
Sjukpen
Årsinkomsten av tjänst
De första 90 dagarna av Följande dagar
ning-
uppgår
en sjukperiod för vilka
av sjukperioden
klass
till
men ej till
sjukpenning utgår
kr
nr
kr
kr
kr
1
_
1800
3
3
2
1800
2 400
4
4
3
2 400
3 000
5
5
4
3100
3 600
6
5
5
3 600
4 200
7
6
6
4 200
5 000
8
6
7
5 000
5 800
9
7
8
5 800
6 800
10
7
9
6 800
8 400
12
8
10
8 400 10 200
14
9
11
10 200 12 000
16
10
12
12 000 14 000
18
11
13
14 000
—
20
12
Vid avvägningen av sjukpenningens storlek har eftersträvats att under de första 90 dagarna av sjukhjälpstiden i skalans högre inkomstlägen ernå en kompensation av omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet efter käll- skatteavdrag och i skalans lägsta och mellersta inkomstlägen en något bättre kompensation än i de högre. 1 detta sammanhang bör observeras, att sjuk penningen är skattefri ävensom att den utgår jämväl för under sjukhjälps tiden infallande sön- och helgdagar. Vid bestämmandet av den tid, efter
32
vilken sjukpenningen skall nedsättas, medräknas även tid, för vilken sjuk
penning utgivits under de 60 dagar, som närmast föregått sjukperioden.
Sjukpenning utgår vid varje sjukdom för högst 730 dagar, dock för högst
90 dagar för tid efter utgången av den månad, varunder försäkrad fyllt 67
år eller varunder försäkrad börjat uppbära folkpensionsförmån i annan form
än ålderspension, så länge denna förmån åtnjutes. Vid beräknandet av sjuk-
hjälpstiden tillämpas en medicinsk sammanläggningsregel, innebärande att
samtliga sjukperioder, som föranletts av en och samma sjukdom, summe
ras. Såsom undantag härifrån gäller, att därest försäkrad under mer än
två år varit fullt arbetsför (bortsett från kortare medicinskt sett fristående
sjukdom), därefter inträffande sjukdom skall anses utgöra ny sjukdom,
även om medicinskt samband föreligger med en tidigare sjukdom.
Vid varje sjukperiod tillämpas en karenstid av 3 dagar, den dag sjuk
domsfallet inträffade inräknad. Under denna tid utgår ingen sjukpenning
från försäkringen. Därest ny sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter en
föregående sjukperiods slut, skall perioderna i karenshänseende räknas så
som en sj ukperiod.
Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsförmågan, ned
sättning av denna med minst hälften, skall halv sjukpenning utges.
Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen
med hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen, minskad
med 3 kronor om dagen, dock med högst hälften av sjukpenningen. För
kvinna, som har barn under 10 år i hemmet, får hempenningen dock icke
understiga 3 kronor om dagen. Hon skall dessutom äga uppbära barntillägg
till hempenning med 2 kronor om dagen, såframt hon icke har mer än 4
hemmavarande barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrade såsom barn
till henne, i vilket fall hon på grund av huvudregeln om barntillägg blir
berättigad till sådant tillägg med 3 kronor.
Sjukpenning utgår icke för tid, då försäkrad fullgör värnplikt eller då
han för brott eller alkoholism tagits i förvar på det allmännas bekostnad.
Försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt lagen om moderskaps-
hjälp, må ej uppbära grundsjukpenning för tiden från och med förloss-
ningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpen-
ning utgår ej för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning en
ligt nyssnämnda lag.
Under vissa förutsättningar kan sjukpenningen innehållas eller reduce
ras av sjukkassan, exempelvis då försäkrad vid sjukdom vägrar underkas
ta sig vård av läkare eller gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosyn
punkt.
Kungl. Maj:t äger från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen i dess
helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Kungl. Maj :t, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Har sådan arbetstagare icke
eller endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, äger arbets
givaren i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
kommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.
Kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Försäkringsavgifterna för den obli gatoriska sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäk ringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen för tilläggssjukpenning. I kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen skall även inräknas kostnaderna för moderskapshjälpen enligt 1954 års lag om moderskapshjälp. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst upp går till minst 1 200 kronor (för makar avses härvid den gemensamma in komsten) och som icke uppbär folkpensionsförmån. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar, som är sjuk- penningförsäkrade, under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. De avgifter, som nu nämnts, skall, om de tillsam mans överstiger 2 procent av den taxerade inkomsten (för makar räknas härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera), nedsättas till 2 procent av nämnda inkomst. Avgift för försäkring för till- läggssjukpenning skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan sjukpenning.
De nämnda avgifterna skall emot medlemmen framstå såsom en enda avgift. Sjukförsäkringsavgifterna skall uttagas tillsammans med de all männa skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och blir slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndigheterna skall inleverera det påförda beloppet till sjukkassan, varför staten kommer att få svara för restantierna.
Sjukförsäkringsavgifterna kommer att något variera inom olika sjukkas sor. Det ankommer på riksförsäkringsanstalten att fastställa dessa avgifter. Något beslut i detta hänseende har ännu icke fattats av anstalten. För be räkning av preliminär skatt för år 1955 har anstalten emellertid fastställt följande genomsnittsavgifter.
Kr
Enbart sjukvårdsförsäkrad ...................................................................... 30 Sjukvårds- och sjukpenningförsäkrad Den årliga arbetsförtjänsten Sjukpenninguppgår klass till men ej till kr kr nr
—
1800
1800
2 400
2 400
3 000
3 000
3 600
3 600
4 200
4 200
5 000
5 C00
5 800
5 800
6 800
6 800
8 400
8 400
10 200
10 200
12 000
12 000 14 000 14 000
—
1
2 3 4
r>
«
7
8
9
10
11 12 13
58 66 73 78 85 90 98 103 115 127 139 152 164
8 Bihang till riksdagens protokoll 7954. 1 samt. Nr 217
34
Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen skall utgöra 1,14 procent av
det lönebelopp, som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkes
skadeförsäkringen, vilket bl. a. innebär, att hänsyn icke tages till arbets
tagares lön i vad den överstiger 15 000 kronor för år räknat. Bidraget skall
uttagas tillsammans med sistnämnda avgift och det för varje år inflytande
beloppet skall fördelas mellan centralsjukkassorna.
Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag, näm
ligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgifts-
ersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgör 50 procent av utgifterna för lä
karvård, resor och grundsjukpenning samt 75 procent av utgifterna för
barntillägg. Till ulgifterna för sjukhusvård utgår intet statsbidrag. Med
lemsbidraget varierar mellan olika delar av riket och utgör 4 kronor, 4 kro
nor 50 öre eller 5 kronor per medlem och år. Avgiftslindringsbidraget utgår
med det belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa
sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning till 2 procent av den taxerade inkomsten. Avgiftser-
sättningsbidraget utgör 10 kronor för varje sjukkassemedlem, som icke är
skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen
Genom lagen om yrkesskadeförsäkring (YL) har en samordning mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen införts. Enligt lagen skall
person, som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrad,
vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan
viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Samordningstiden omfat
tar tiden t. o. m. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan ska
da än olycksfallsskada, dagen då skadan yppades; dock skall samordnings
tiden upphöra senast den dag då rätt till livränta från yrkesskadeförsäk
ringen föreligger. Under samordningstiden äger den skadade, så framt han
är försäkrad enligt SFL, rätt att erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa en
ligt sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Är
den skadade icke försäkrad enligt sagda lag, t. ex. en här i riket ej mantals
skriven utlänning, äger han under samordningstiden uppbära ersättning en
ligt YL med belopp, som han skulle ha uppburit i sjukhjälp från allmän
sjukkassa, därest han omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.
Enligt YL är i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst för
säkrad för yrkesskada. Vid bestämmandet av arbetstagarebegreppets inne
börd skall — enligt uttalande i den till grund för lagen liggande propositio
nen — de regler, som gäller inom den allmänna civilrätten och som utbildat
sig vid tillämpningen av semesterlagen, vara avgörande.
Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig. Den äger rum i riks-
försäkringsanstalten men kan på vissa i lagen angivna villkor även ske i
ömsesidigt försäkringsbolag. Kostnaden för den obligatoriska försäkringen
35
bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkrings avgifter, som erlägges av arbetsgivaren.
I likhet med vad som gäller enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag äger Kungl. Maj :t från försäkringen undantaga arbetstagare, som är anställda hos staten eller kommun och som på grund härav tillförsäkrats sådana er sättningar vid yrkesskada, som finnes väsentligen motsvara försäkrings förmånerna. Kungl. Maj:t äger likaledes meddela sådana från lagens be stämmelser avvikande föreskrifter, som finnes böra gälla i anledning av att arbetstagare, vilka är anställda hos annan än staten, på grund av sin an ställning är tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av yrkesskada eller andra mot försäkringsförmånerna svarande förmå ner, som helt eller delvis bekostas av staten.
Med yrkesskada skall enligt lagen förstås
a) skada till följd av olycksfall i arbetet,
b) skada, som eljest orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi, samt
c) i den mån Kungl. Maj :t så föreskriver skada, som annorledes än ge nom olycksfall orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av en sidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg eller av buller eller smitta.
Vilka yrkessjukdomar, som skall anses förorsakade genom inverkan av något av de under c) angivna förhållandena, kommer att anges i en av Kungl. Maj :t fastställd förteckning.
Med skada avses kroppsskada ävensom skada å konstgjord lem eller där med jämförlig anordning, som är i bruk för sitt ändamål. Solsting, värme slag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk ävensom skada genom meka nisk inverkan under högst några få dagar skall alltid anses ha uppkommit genom olycksfall.
Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, såframt färden föranledes av och står i nära samband med ar- betsanställningen.
En viss utvidgning av försäkringsskyddet mot skador till följd av olycks fall i arbete har skett genom att skyddet, i motsats till vad nu gäller, ut sträckts till att omfatta jämväl olycksfall, som träffar den försäkrade vid utförande i det egna hemmet av arbete för arbetsgivarens räkning. Även i fråga om de s. k. färdolycksfallen har en viss uppmjukning skett genom att nuvarande kravet på omedelbart samband mellan färden och arbetsanställ- ningen ersatts med ett krav på nära samband.
På grund av försäkringen erhåller den skadade ersättning för kostnader för läkarvård o. d. och för inkomstbortfall förorsakat av att arbetsförmågan på grund av yrkesskada helt förlorats eller blivit nedsatt med minst en tion del. Ersättningen i vad den avser inkomstbortfallet utgår antingen i form av sjukpenning eller i form av livränta. Storleken av dessa förmåner är lik
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
36
som i nuvarande olycksfallslagstiftning beroende bl. a. av den skadades år
liga arbetsförtjänst. Såsom årlig arbetsförtjänst skall i princip anses det be
lopp, vartill den skadades inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till över
gående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständig
het, vid tiden för skadans inträffande kan antagas uppgå för år räknat. I
motsats till vad som gäller inom sjukförsäkringen skall vid arbetsför
tjänstens beräknande hänsyn tagas icke enbart till inkomst av tjänst utan
även till inkomst av arbete i egen rörelse. Uppgår den årliga arbetsför
tjänsten icke till 1 200 kronor, skall den beräknas till detta belopp. Översti
ger den årliga arbetsförtjänsten 15 000 kronor, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.
Förorsakar yrkesskada efter samordningstidens utgång sjukdom, äger den
skadade uppbära hel sjukpenning för varje dag sjukdomen medför förlust
av arbetsförmågan och halv sjukpenning för varje dag arbetsförmågan till
följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen bestäm
mes efter den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin
årliga arbetsförtjänst är att hänföra. Sjukpenningklasserna och beloppet av
hel sjukpenning finnes angivna i en i 13 § YL intagen tabell. I fråga om in
komstgränserna för de olika sjukpenningklasserna samt antalet sjukpen
ningklasser överensstämmer denna tabell helt med den som gäller inom den
allmänna sjukförsäkringen. De i förstnämnda tabell upptagna sjukpenning
beloppen motsvarar de belopp, som inom den allmänna sjukförsäkringen ut
går under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning ut-
gives. För tid efter den månad, varunder den försäkrade fyllt 67 år, sker
dock en nedsättning av sjukpenningen. Enär de inom yrkeskadeförsäkring
en gällande reglerna angående den årliga arbetsförtjänstens beräknande kan
vara förmånligare för den skadade än motsvarande regler inom sjukförsäk
ringen, kan den skadade komma att inom yrkesskadeförsäkringen hänföras
till högre sjukpenningklass än den som varit bestämmande för hans sjuk
penning under samordningstiden. Efter samordningstidens utgång må sjuk
penningen icke utgå efter sjukpenningklass med lägre nummer än den sjuk
penningklass, till vilken den skadade hör enligt SFL, och ej heller med
lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning från allmän sjukkassa,
därest skadan ej utgjort yrkesskada.
För tid, varunder den skadade tillerkänd livränta på grund av sjukdom
skall utbytas mot sjukpenning, må hel sjukpenning jämte barntillägg icke
utgå med lägre belopp än som motsvarar den tillerkända livräntan för dag
räknad.
Bestämmelserna i SFL om barntillägg till sjukpenning samt om hempen
ning gäller även inom yrkesskadeförsäkringen.
Har yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller ned
sättning av densamma med minst en tiondel, utgives under tiden livränta
till den skadade. Medför samma yrkesskada ånyo sjukdom, på grund varav
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
sjukpenning skall utgå, äger den skadade dock icke uppbära livräntan un der sjukdomstiden.
I fall då den skadade under längre tid är ur stånd att reda sig själv, kan den skadade tillkommande sjukpenning eller livränta förhöjas med vård bidrag.
I 25 § YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt la gen, i fall där den försäkrade genom avlönings- eller pensionsbestämmelser eller dylikt är tillförsäkrad annat understöd av motsvarande slag. Bestäm melserna motsvarar i sak dem som är intagna i 11 § nuvarande olycksfalls försäkringslag. Beträffande innehållet i sagda paragraf torde få hänvisas till den redogörelse härför, som tidigare lämnats.
Sjukpenning jämte barntillägg samt livränta till den skadade må skäligen nedsättas, såframt den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av hand ling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom, eller, se dan skadan inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
I lagen föreskrives skyldighet för arbetstagaren att ofördröjligen under rätta arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren om inträffad yrkesskada samt för arbetsgivaren att enligt de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj :t, anmäla skadan till den allmänna sjukkassa, i vilken den skadade är försäk rad, eller i förekommande fall direkt till den försäkringsinrättning, som skall utge ersättningen.
Annan enligt YL utgående ersättning än livränta är helt skattefri.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 37
C. Sjuklönesakkunnigas förslag
I sitt den 24 mars 1954 avgivna betänkande förordar sjuklönesakkunniga vissa riktlinjer för lösning av frågan om samordning mellan den obligato riska sjukpenningförsäkringens förmåner och de löneförmåner, som enligt bestämmelserna i 28 § I punkt 6 b) Saar utgår till tjänsteman vid tjänstledig het för sjukdom. De sakkunniga redovisar även sin inställning till frågan om tjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete eller därmed i förmånshänseende för närvarande likställda orsaker för tid, varunder yrkesskadeförsäkringen samordnats med den allmänna sjukförsäkringen. De sakkunniga ingår däremot ej på prövning av frågan om eventuell kompensation för de avgifter, tjänstemännen kommer att få erlägga vid ett inordnande i sjukpenningförsäkringen. Denna fråga anser de sakkunniga böra lösas i samband med frågan om kompensation för av gifterna för sjukvårdsförsäkringen.
Av sjuklönesakkunniga övervägda alternativ för samordningsfrågans lösning
1. Lösning i enlighet med 1945 års lönekommittés ställningstagande. Vid 1945 års lönekommittés förhandlingar med vederbörande personalorganisa tioner rådde enighet om att avlöning vid sjukdom borde utgå även efter det en allmän sjukförsäkring genomförts. Därvid förutsattes dock, att sjukav löningen skulle minskas med det belopp, som på grund av sjukförsäkring en skulle tillkomma tjänstemannen i form av sjukpenning (inklusive even tuella tillägg). Detta belopp borde inlevereras till verket, som till tjänste mannen skulle utbetala ett belopp, motsvarande den oreducerade sjukav löningen. Sjukavlöningens oreducerade belopp borde icke få understiga sj ukpenningbeloppet.
Sjuklönesakkunniga, som ansett sig i första hand böra taga ställning till frågan huruvida en samordning kan ske i enlighet med 1945 års lönekom- mittés ställningstagande, har funnit, att de förutsättningar, på vilka kom mitténs ställningstagande byggde, i väsentlig mån förändrats genom de ändringar, som vid 1953 års riksdag vidtagits i den allmänna sjukförsäk ringen. De sakkunniga erinrar härvid om att medan sjukpenningen i den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagens tidigare lydelse inskränkte sig till 3 kronor 50 öre för dag jämte maketillägg å 2 kronor och barntillägg med 50 öre för barn och dag, sjukpenningen efter genomförandet av 1953 års ändringsbeslut kommer att uppgå till belopp, som varierar mellan 3 och 20 kronor, vartill kommer barntillägg med 1—3 kronor för dag. Sjukpenningförmånerna kommer sålunda att uppgå till helt andra belopp än dem man räknade med, då 1945 års lönekommitté hade att ta ställning till frågan. Vidare erinras om att i prop. 1954: 64 fram lagts förslag om skattefrihet för den del av sjuklönen som motsvarar sjuk penningens belopp. Om detta förslag genomföres, skulle, framhåller de sak kunniga, vid en samordning på sätt lönekommittén ifrågasatt, en betydan de överkompensation komma att uppstå. Vid sjukledighet skulle en tjänste man sålunda bli betydligt bättre ställd än om han tjänstgjorde. Med hänsyn härtill har de sakkunniga funnit en lösning av samordningsfrågan i enlig het med lönekommitténs ställningstagande icke möjlig. 2
2. Sjuklöneförmånernas slopande. Sjuklönesakkunniga har ansett, att sjukpenningbeloppen genom den vid 1953 års riksdag beslutade höjningen kommer att uppgå till sådan storlek, att i allmänhet ett gott skydd för in komstbortfallet under sjukdom skapats i inkomstlägen upp till 16 000 å 17 000 kronor om året. I anledning härav har de till behandling upptagit frågan, om sjuklöneförmåner över huvud taget bör utgå till de anställnings- havare, varom här är fråga, efter det att sjukförsäkringsreformen genomförts.
De sakkunniga har härvid konstaterat, att de för närvarande till de anställda utgående sjuklöneförmånerna i regel är förmånligare än sjukförsäkrings lagens sjukpenningförmåner även med hänsyn tagen till sjukpenningens skattefrihet. Endast i vissa undantagsfall, främst avseende de till avdrags- grupp 2 hänförliga tjänstemännen, kan sjukpenningförmånerna komma att
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
3S
visa sig fördelaktigare än nu utgående sjuklön. Ett borttagande av sjuklöne
förmånerna liar synts de sakkunniga därför endast böra ske under förut
sättning, att de anställda försäkringsvägen kan erhålla ersättning för det
skydd de förlorar, därest i stället för hittillsvarande sjuklöneförmåner en
dast sjukpenningförsäkringens förmåner skulle utgå. De kostnader, som er
hållandet av detta skydd skulle åsamka tjänstemännen, borde därvid täckas
genom lönekompensation. Då de anställda ur försäkringssynpunkt repre
senterar olika »risker» alltefter kön, åldersgrupper, hälsotillstånd, m. in.,
torde försäkringspremierna vid »individuella» försäkringar hos försäkrings
företag komma att variera högst avsevärt. Med hänsyn härtill har de sak
kunniga bedömt det som omöjligt att på grundval av kostnaderna för »indi
viduella» försäkringar rättvist kunna kompensera tjänstemännen för de
minskade förmånerna. De sakkunniga framhåller, att det i många fall dess
utom är tvivelaktigt, om en individuell försäkring med hänsyn exempelvis
till vederbörandes hälsotillstånd överhuvudtaget kan erhållas till överkom
lig kostnad.
De sakkunniga har även undersökt, huruvida icke de anställda genom
kollektiva försäkringar skulle kunna erhålla det önskade skyddet. I en kol
lektiv försäkring utjämnas nämligen premierna mellan goda och dåliga
»risker». Denna försäkringsform kräver emellertid en praktiskt taget full
ständig anslutning av den grupp, som är föremål för försäkringen. En sådan
anslutning torde enligt de sakkunnigas uppfattning knappast kunna ernås
utan en enhetligare organisation av de anställda än som för närvarande
finnes. Vidare framhålles, att vid sådan försäkring bör, om icke administra
tionskostnaderna skall bli för stora, inkasseringen av försäkringsavgifterna
samt kontakten i övrigt mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna
för de anställdas räkning ombesörjas av något gemensamt organ, närmast
vederbörande personalorganisation. Organisationssplittringen torde medföra
svårigheter även härutinnan. Med hänsyn till det anförda har de sakkunniga
funnit sig kunna utgå från att de anställda genom kollektiva försäkringar icke
kan beredas ett skydd, som kompenserar dem för vad de skulle förlora,
därest endast sjukpenningsförsäkringens förmåner skulle utgå.
Mot bakgrunden av det anförda har de sakkunniga ansett sig icke kunna
förorda ett fullständigt borttagande av sjuklöneförmånerna vid sjukförsäk-
ringsreformens genomförande.
3. Undantagande från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Enligt
28 § sjukförsäkringslagen äger Kungl. Maj :t från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom. Efter att ha redogjort för de
uttalanden, som gjorts i denna fråga dels i prop. 1953: 178 angående änd
ringar i lagen om allmän sjukförsäkring och dels i andra lagutskottets ut
låtande (nr 35) i anledning av sagda proposition, anför de sakkunniga bl. n.
följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
40
Ett undantagande skulle så till vida medföra en förenkling av förevarande
problem som den från arbetsgivaren utgående sjuklönen i så fall komme
att till fullo beskattas, varför de speciella svårigheter, som såsom fram
går av det följande äro förknippade med värderingen av sjukpenningen
med hänsyn till densammas skattefrihet, skulle minskas.
Betydande administrativa svårigheter skulle emellertid uppkomma vid
en lösning i enlighet med detta alternativ. Då bland ifrågavarande tjänste
mannakategorier förekomma anställningshavare, vilkas sjuklöneförmåner en
ligt gällande bestämmelser äro sämre än de som komma att utgå på grund
av sjukpenningförsäkringen, skulle i vart fall icke samtliga ifrågavarande
tjänstemän kunna undantagas. Vissa besvärliga avgränsningsproblem skulle
härigenom uppkomma.
Sjukförsäkringslagen medgiver icke undantagande av den kollektivavtals-
anställda personalen inom statsförvaltningen från någon del av sjukförsäk
ringen. Detsamma gäller alla i enskild tjänst anställda. Komplikationer
skulle uppstå genom den överflyttning, som på vissa håll inom statsför
valtningen, särskilt inom försvaret, förekommer från kollektivavtalsanställ-
ning till tjänstemannaanställning samt vice versa. Dessutom äger i icke
obetydlig utsträckning en cirkulation rum mellan statliga och icke-statliga
anställningar. Ett undantagande av de personalgrupper, å vilka de statliga
avlöningsreglementena äro tillämpliga, skulle medföra att i viss utsträck
ning samma personer än komme att vara sjukpenningförsäkrade, än icke.
Ett sådant förhållande vore enligt de sakkunnigas mening icke tillfredsstäl
lande och skulle komma att medföra svårigheter såväl för sjukkassorna
som för myndigheterna.
Vidare framhålles att enligt vad de sakkunniga inhämtat från represen
tanter för sjukkasseverksamheten skulle ett undantagande av vissa katego
rier från sjukpenningförsäkringen medföra synnerligen stora administrativa
svårigheter för sjukkassorna.
Ett undantagande av tjänstemännen från sjukpenningförsäkringen skulle
även kunna ha vissa psykologiska konsekvenser. De sakkunniga uttalar
sålunda, att det kan komma att framstå såsom svårförståeligt för den en
skilde tjänstemannen, att han icke kommer i åtnjutande av den skattefria
förmån, som tillkommer tjänstemän på den privata arbetsmarknaden och
att det kan befaras, att detta förhållande skulle skapa viss irritation.
Det förhållandet att tjänstemännen är tillförsäkrade bättre förmåner vid
tjänstledighet för sjukdom än som kommer att utgå enligt sjukpenningför
säkringen har de sakkunniga icke ansett utgöra ett tillräckligt vägande skäl
för valet av undantagslinjen. Det framhålles i detta sammanhang, att även
ett stort antal privatanställda för närvarande åtnjuter en sjuklön, som är
bättre än den allmänna sjukförsäkringens förmåner. Slutligen erinras om
att SEL icke möjliggör något undantagande av de stats- och kommunal
anställda tjänstemännen från sjukvårdsförsäkringen.
Av anförda skäl har de sakkunniga funnit, att ifrågavarande tjänstemän
icke bör undantagas från sjukpenningförsäkringen. Då samordningsfrågan
enligt de sakkunnigas uppfattning torde kunna lösas innevarande år, anses
ej heller ett provisoriskt undantagande behöva tillgripas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
41
4. Sjuklön såsom komplement till sjukförsäkringens förmåner. Efter att ha övervägt olika utvägar för en lösning av de problem, som är förknippade med en samordning mellan sjukpenningförsäkringens förmåner och nuva rande sjuklöneförmåner, har de sakkunniga funnit den bästa lösningen ligga däri att för tjänstemännens del ett komplement till sjukförsäkringen skapas. Vid en samordning enligt denna linje kan enligt de sakkunniga två olika metoder väljas. Den ena innebär, att arbetstagaren från arbetsgivaren uppbär lön vid sjukdom och arbetsgivaren i arbetstagarens ställe hos sjuk kassan uppbär arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg. Detta alternativ till samordningsfrågans lösning har av de sakkunniga be nämnts arbetsgivarinträdesalternativet. Enligt den andra metoden skall den anställde själv lyfta sin sjukpenning hos sjukkassan och arbetsgivaren endast ha att utbetala det tillskott till sjukpenningen, som kan befinnas vara er forderligt för att de olika förmånerna sammanlagt skall uppgå till den önskade nivån. De sakkunniga framhåller, att båda dessa alternativ kompliceras däri genom att skattefrihet avses skola gälla för sjukpenningen eller, i fall av arbetsgivarinträde, den del av sjuklönen, som motsvarar vad arbetsgivaren äger uppbära i sjukpenning från sjukkassan. Vare sig samordningsfrågan löses efter det ena eller det andra av dessa alternativ uppstår likartade av- vägningsproblem med hänsyn till skattefriheten. Sjukpenningens värde blir nämligen, framhåller de sakkunniga, på grund av skattefriheten beroende av en mångfald faktorer, bland vilka nämnes den statliga inkomstskattens uttagningsprocent, den kommunala utdebiteringens storlek, ortsgrupperingen, tjänstemannens civilstånd, förekomsten av sambeskattning eller biinkomster, möjligheterna att göra skatteavdrag samt sjukledigheter nas längd och fördel ning på olika kalenderår. De sakkunniga konstaterar i anslutning härtill, att sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten icke kan generellt fast ställas i ett och samma inkomstläge. Förutsättningarna härför är alltför va rierande. Att med ett praktiskt användbart system räkna fram en komplette rande sjuklön, som tillsammans med sjukpenningens reella värde i de indi viduella fallen exakt överensstämmer med de nuvarande sjuklöneförmåner nas värde torde enligt de sakkunnigas mening icke låta sig göra. Då det gäller att beräkna sjukpenningens värde med hänsyn till skattefriheten måste därför vissa approximationer tillgripas. Såsom målsättning för sitt arbete har de sakkunniga uppställt skapandet av ett sjuklönesystem, som medför en sjuklön så avvägd, att denna tillsam mans med de från sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna genom snittligt ger tjänstemännen ett skydd vid sjukdom, som så nära som möjligt motsvarar värdet av de nuvarande sjuklöneförmånerna. Samtidigt måste även uppställas krav på att de totala sjukförmånerna om möjligt avväges så, att desamma icke medför en överkompensation. De sakkunniga har slut ligen framhållit det angelägna i alt systemet blir enkelt i tillämpningen. Med utgångspunkt från denna målsättning har de sakkunniga övervägt, huruvida eu lösning av samordningsfrågan enligt detta huvudalternativ bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
42
ske genom arbetsgivarinträde. Genom att vid en dylik anordning den av
staten utgivna sjuklönen avses skola bli skattefri till ett belopp motsvarande
sjukpenningen måste, för att tjänstemannen under sjukdom i avlöningshän-
seende icke skall bli bättre ställd än då han tjänstgör, den eljest utgående
lönen reduceras med minst så stort belopp, att den genom skattefrihe
ten uppkomna vinsten elimineras. I fråga om avvägningen av det härför
erforderliga avdraget uttalar de sakkunniga att detta icke bör differentieras
efter civilstånd. Då ensamstående i allmänhet beskattas hårdare än gift,
bör vidare avdraget, på grund av i annat fall föreliggande överkompensations-
risker, i allmänhet göras större än vad som är motiverat med hänsyn till den
giftes skatteförhållanden. För att gift tjänsteman med barn skall erhålla
lämpligt avvägda sjukförmåner, har de sakkunniga funnit att det därvid
blir nödvändigt, att det enligt sjukpenningförsäkringen utgående barn till
lägget utbetalas. Detta skulle kunna tänkas ske antingen genom arbetsgiva
rens försorg eller ock så, att tillägget lyftes hos sjukkassan av den an
ställde. De sakkunniga anför, att en lösning efter den förra linjen skulle
förorsaka administrativa svårigheter, varjämte en sådan lösning skulle kunna
medföra, att lönen framstår såsom avvägd efter behovsprövning, något som
icke överensstämmer med nutida lönesättningsprinciper. En lösning på så
sätt att sjukkassorna betalar ut barntilläggen direkt till de anställda skulle
förorsaka en komplicering av sjukkassornas arbete.
Såsom framgår av det tidigare anförda blir icke enbart de från anställ
ningen utgående fasta löneförmånerna avgörande för en persons placering
i sjukpennmgklass. Placeringen kan nämligen påverkas av stadigvarande
inkomster av bisysslor m. in. En tjänsteman kan sålunda genom inkomster
från bisysslor eller genom att han enligt gällande avlöningsbestämmelser är
berättigad till särskilda ersättningar utöver lönen komma att placeras i högre
sjukpenningklass än vad som följer av hans löneklassplacering. Enligt de
sakkunniga torde detta komma att ske i ett relativt stort antal fall. Vid ett
arbetsgivarinträde skulle det enligt de sakkunnigas mening bli nödvändigt
att i sådana fall dela på sjukpenningen på så sätt, att myndigheten skulle
få behålla den del, som grundar sig på den anställdes lön, medan återstoden
antingen genom myndigheten eller sjukkassan skulle tillgodoföras den an
ställde. Även denna omständighet finner de sakkunniga verka administrativt
tyngande.
De sakkunniga framhåller slutligen, att en lösning i enlighet med detta
alternativ skulle medföra ett omfattande avräkningsförfarande mellan myn
digheterna och sjukkassorna. Även om ett mera summariskt avräkningsför
farande skulle kunna tillämpas, torde myndigheterna bli nödsakade att för
varje sjukledig tjänsteman hos sjukkassan inhämta uppgift om sjukpen
ningens storlek, då denna måste beaktas såväl vid källskatteavdragets ut
räknande som då uppgifter lämnas till den årliga taxeringen. Dessutom
torde det, fortsätter de sakkunniga, bli nödvändigt för myndigheten att dag
ligen mottaga och till vederbörande sjukkassor vidarebefordra sjukanmäl
ningar, ett arbete, som måste verka tyngande särskilt med hänsyn till att
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
43
tjänstemännen på en och samma arbetsplats beroende på mantalsskrivnings orten kan vara hänförda till olika sjukkassor.
Med hänsyn till de anförda omständigheterna har de sakkunniga funnit sig icke kunna tillstyrka en lösning av samordningsfrågan efter arbetsgivar- inträdeslinjen.
De administrativa svårigheter, som sålunda befunnits vara förknippade med ett arbetsgivarinträde, har synts de sakkunniga till största delen bli eliminerade, om de anställda får lyfta den sjukpenning, vartill de är berät tigade och såsom komplement därtill erhåller en sjuklön från myndigheten. Några svårigheter skulle icke uppstå, om den anställde på grund av inkomst av bisysslor in. in. höjts i sjukpenningklass. Arbetsgivaren skulle ej betung as med att stå som mellanhand mellan sjukkassorna och de anställda. Ur sjukkassornas synpunkt skulle, enligt vad de sakkunniga inhämtat från före trädare för dessa, detta system medföra avgjorda fördelar framför övriga alternativ till samordningsfrågans lösning. Såvitt de sakkunniga kunnat fin na, skulle svårigheterna, om denna linje väljes, begränsas till beräkningen av sjuklöneavdragens storlek. De sakkunniga har emellertid utfört beräk ningar, som enligt deras mening utvisar, att ett lämpligt avvägt sjuklöneav drag kan konstrueras. Vid prövning av de för- och nackdelar, som är förena de med de två linjer, efter vilka samordningen enligt huvudalternativet kan lösas, har de sakkunniga stannat för att förorda den sist angivna linjen, innebärande att de anställda själva lyfter sin sjukpenning hos sjukkassan.
I fråga om den närmare utformningen av samordningen enligt denna linje anför de sakkunniga.
En direkt motsvarighet kan emellertid därvid icke erhållas till de avdrags- fria sjukdagarna i nuvarande lönesystem. I stället har en anknytning till sjukpenningförsäkringens konstruktion måst göras på så sätt, att tjänste männen i allmänhet få vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då redu cerad sjukpenning utgår, än eljest. Avdraget bör enligt de sakkunnigas me ning i ett och samma inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om reducerad sjukpenning utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp för dag. Avdragets storlek bör sålunda vara oberoende av om den anställde är gift eller ogift, om han har barn eller icke och utan hänsyn till den kommunala utdebiteringen på den anställdes hemort och den ortsgrupp, efter vilken den anställdes lön utgår in. in. De sakkunniga ha övervägt, huru vida en differentiering av sjukavdraget skulle kunna åstadkommas för de dagar i början av en sjukledighetsperiod, då sjukpenning icke utgår. Enligt sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning för den dag insjuknandet äger rum och två dagar därefter. Dessutom finnas i lagen vissa sammanlägg- ningsregler av innebörd, att sjukperiod, som inträffar inom viss tid efter en föregående sjukperiods slut, icke skall betraktas som ny sjukperiod och därför 'icke medföra att ny karenstid räknas. Skulle den anställde erhålla full lön för de dagar, under vilka sjukpenning icke utgår, måste ur kontroll- synpunkt kontakt för varje sjukledighet äga rum mellan sjukkassan och myndigheten. Genom att sjuktiden i ett aktuellt tall kan komma alt beräk nas från olika tidpunkter av sjukkassan och myndigheten skulle det i annat fall kunna inträffa, att full lön och sjukpenning samtidigt utginge, ett för hållande, som enligt de sakkunnigas mening icke får förekomma. Det an
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
44
förda må belysas med följande exempel. Om en anställd blir sjuk en lördag eftermiddag, räknas sjukdagarna i sjukförsäkringslagens mening från och med lördagen och sjukpenning utgår sålunda från och med tisdagen. Sjuk ledighet från arbetet uttages däremot icke förrän på måndagen. I detta fall blir den reella karenstiden för den anställde sålunda blott en dag. Om den anställde blir sjuk en tisdag eftermiddag, utgår sjukpenning från och med fredagen. I arbetet torde regelmässig sjukledighet behöva uttagas från och med onsdagen, varför den verkliga karenstiden endast blir två dagar. Man kan av denna anledning icke välja den vägen att ge den anställde full lön under de tre första sjukdagarna utan att den anställdes sjukpenning förhållanden under liden undersökas. Delta skulle medföra en betydande administrativ belastning för såväl myndigheterna som sjukkassorna. En sådan differentiering anse sig de sakkunniga icke kunna förorda.
Som kompensation för den minskning av nu utgående sjuklöneförmåner, som uppstår på grund av att löneavdraget föreslås vara lika stort under den inom sjukförsäkringen gällande karens tiden som under tid då oreducerad sjukpenning utgår, bör enligt de sakkunnigas mening bättre löneförmåner i princip utgå vid vissa längre sjukledigheter. Den fördelning av sjuklönen, som härigenom skulle erhållas, har synts de sakkunniga tilltalande ur so cial synpunkt.
Enligt 25 § SFL skall för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning. Denna utgår lör dag med belopp, motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hem penning dock utgöra minst 3 kronor för dag.
En lösning av samordningsfrågan på sätt de sakkunniga förordar skulle medföra, att, i fall då tjänsteman är intagen på sjukvårdsanstalt, en viss minskning av de eljest utgående sammanlagda förmånerna skulle inträffa. Minskningen motsvarar skillnaden mellan sjukpenningen och hempenning en med inräknande jämväl av värdet av skattefriheten för desamma. Enligt de sakkunnigas mening finnes goda skäl för en dylik minskning med hän syn till att den anställde under sjukhusvistelsen, som bekostas av sjukvårds- försäkringen, inbesparar vissa kostnader.
Enligt sjukförsäkringslagen kan sjukpenning utgå under högst 730 dagar vid varje sjukdom. Därefter blir den sjuke utförsäkrad men kan efter viss tid åter bli berättigad till sjukpenning. Beträffande sjuklöneförmåner till en utförsäkrad tjänsteman uttalar de sakkunniga, att vid tidpunkten för ut försäkringen förutsättningar i allmänhet bör finnas för ett bedömande av huruvida den anställde, om han har en pensionsgrundande tjänst, bör sjuk pensioneras. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det starkt ifrågasättas, om icke från denna tidpunkt, därest sjukpensionering icke anses böra äga rum, den anställdes löneförmåner ändock bör motsvara vad som skulle ha utgått till honom, om han blivit sjukpensionerad. Under hänvisning till att denna fråga nära sammanhänger med frågor, som är under bedömande hos 1951 års pensionsutredning, har de sakkunniga emellertid icke ansett sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 45
nu böra föreslå en sådan sjuklön, sedan utförsäkring ägt rum. De sakkun niga anser, att nuvarande A-avdrag tills vidare bör tillämpas under utför- säkringstiden.
I fråga om sjukavdragssystemets konstruktion innebär de sakkunnigas för slag såsom tidigare nämnts, att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom skall vidkännas ett för dag beräknat löneavdrag. Löneavdraget föreslås vara lika stort under den inom sjukförsäkringen gällande karenstiden som under tid, då oreducerad sjukpenning utgår, samt vara något lägre under tid, då sjuk penningen utgår med belopp, som angives i kolumn 9 i den i 22 § SFL intagna tabellen (reducerad sjukpenning). Nuvarande bestämmelser om lön vid sjukdom skall sålunda enligt förslaget upphöra att gälla från och med tidpunkten för sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Löneavdragen kan enligt vad de sakkunniga uttalar upptagas i en tabell, vari för olika inkomst intervall angives de avdrag, som skall göras dels under tid, då reducerad sjukpenning utgår, och dels under annan tid. De sakkunniga framhåller, att såsom avdragstabellen konstrueras erfordras ingen ändring av densam ma vid ändring av lönenivån för här ifrågavarande tjänstemannagrupper. Systemet synes vidare bli enkelt att tillämpa.
De förordade riktlinjerna för sjuklönens konstruktion efter sjukförsäk ringsreformens genomförande bar, framhåller de sakkunniga, närmast av sett tjänstemän hörande till avdragsgrupp 3. De till avdragsgrupp 2 hän förliga tjänstemännens sjuklöneförmåner är för närvarande i allmänhet bättre än de förmåner, som skulle utgå på grund av sjukförsäkringslagens sjukpenningförsäkring, men sämre än de nu utgående sjuklöneförmånerna till tjänstemän i avdragsgrupp 3. Särskilt bör dock härvid observeras, att sjuklön till tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 är begränsad till en tid av 180 dagar av ett och samma kalenderår. De sakkunniga har övervägt, huruvida för denna grupp särskilda sjuklönebestäinmelser bör skapas. De har emellertid funnit, att ett sådant särskilt system för denna mindre grupp skulle vara ägnat att komplicera sjuklönesystemet i sin helhet. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att de av dem skisserade sjuklönebestämmelserna skall tillämpas även å de till avdragsgrupp 2 hän förliga tjänstemännen. Det förutsättes dock, att tjänsteman tillhörande av dragsgrupp 2 icke skall bli berättigad till sjuklön för tid efter det han blivit utförsäkrad. De sakkunniga uttalar, att de är medvetna om att förslaget kommer att innebära en icke oväsentlig förbättring för de anställda. Vad slutligen angår de tjänstemän, som hänföres till avdragsgrupp 1, bör dessa enligt de sakkunnigas mening icke erhålla några sjuklöneförmåner från myndigheten.
Sjuklönebestämmelsernas utformning beträffande lärare m. fl.
De förordade riktlinjerna för samordningsfrågans lösning har enligt vad de sakkunniga anför utformats närmast med tanke på tjänstemän, som åt njuter sjuklön enligt huvudbestämmelserna i Saar. I detta reglemente såväl
46
som i andra av staten utfärdade avlöningsreglementen finnes emellertid sjuklönebestämmelser, som avviker från dessa huvudbestämmelser. Sålunda gäller särskilda bestämmelser för dem, som åtnjuter ferier, exempelvis lä rare, i det att dessa i allmänhet icke är berättigade till oavkortad lön vid tjänstledighet för sjukdom.
Enligt de sakkunnigas mening bör, när nu ett helt nytt sjuklönesystem skapas, särbestämmelser av den natur, som nyss nämnts, undvikas. De sak kunniga föreslår därför, att de angivna riktlinjerna kommer till tillämp ning jämväl för sådana personalgrupper, som nu nämnts. Detta skulle, framhåller de sakkunniga, medföra en icke obetydlig förbättring för lärar personalen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid tjänstledighet för olycksfall i arbete och därmed för närvarande
likställd orsak
Enligt YL skall den allmänna sjukförsäkringen under viss tid samordnas med yrkesskadeförsäkringen. Samordningen innebär, såsom förut nämnts, att genom sjukförsäkringen och enligt för denna gällande bestämmelser skall regleras även sjukdomsfall, som föranletts av yrkesskada. Först sedan samordningstiden gått till ända äger arbetstagaren principiellt uppbära er sättning från yrkesskadeförsäkringen. Något konstaterande av huruvida yr kesskada föreligger eller ej blir på grund härav obehövligt i det stora fler talet fall.
Efter att ha erinrat om att enligt de statliga avlöningsbestämmelserna bättre sjuklöneförmåner utgår vid yrkesskador än vid övriga sjukdomar anför de sakkunniga att det, om så skulle ske även i fortsättningen under de första 90 dagarna, skulle bli nödvändigt att för de statsanställdas del all tid fastställa om en sjukdom är att hänföra till yrkesskada eller icke. I så fall skulle de åsyftade fördelarna med samordningen av sjuk- och yrkes skadeförsäkringarna komma att neutraliseras för en mycket betydande del av de försäkrade. Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå något avsteg från denna samordning för de statsanställdas del.
Vad sålunda förordats i fråga om yrkesskada under samordningstiden har synts de sakkunniga även böra tillämpas vid tjänstledighet för sådan sjukdom, som föranletts av våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten ävensom vid i tjänsten ådragen smittsam sjukdom in. m.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217 47
III. Löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller bamsbörd
A. Gällande bestämmelser
Vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd är kvinnlig tjänste man, underkastad av staten utfärdat avlöningsreglemente och tillhörig nå gon av avdragsgrupperna 2 eller 3, berättigad ati för en tid av högst 120 da gar uppbära lön, tjänsteman tillhörande grupp 2 med B-avdrag och tjänste man tillhörande grupp 3 med A-avdrag. Rätten att under dylik ledighet bibehålla viss del av lönen är begränsad till att gälla t. o. m. 120 :e dftgen från förlossningen. Tjänsteman, som tillhör avdragsgrupp 1, skall vid tjänst ledighet, som här avses, vidkännas C-avdrag.
Utöver stadgandet att lön med A- resp. B-avdrag icke må åtnjutas för så dan tid av ledigheten, som sträcker sig utöver 120 :e dagen från förlossning en, gäller inga särskilda villkor beträffande tjänstledighetens förläggning. Det står tjänstemannen sålunda fritt att helt eller delvis uttaga tjänstledig
heten före förlossningen ävensom att uttaga ledigheten i ett sammanhang eller i flera perioder.
Därest kvinnlig tjänsteman insjuknar under tid, för vilken hon beviljats tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd, äger hon utbyta den bevil jade ledigheten mot sjukledighet. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de fysiologiska besvär, som normalt åtföljer havandeskapet och förloss ningen, icke faller under begreppet sjukdom. Att avgöra, huruvida en kräm pa, som uppträder under havandeskapet eller efter förlossningen,,skall hän föras till sjukdom eller till ett mera normalt fysiologiskt besvär, är i många fall mycket vanskligt. Myndigheten torde härvidlag följa vad verksläkaren intygat.
För att tjänsteman vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd skall äga bibehålla viss del av lönen erfordras att havandeskapet styrkes, vilket i regel torde ske genom ett av verksläkaren utfärdat intyg härom. Krav på att behov av ledighet samtidigt skall föreligga finnes ej uppställt.
Det må framhållas att tjänstemännen icke är skyldiga underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstle dighet för havandeskap eller barnsbörd.
B. Lagen om moderskapshjälp
Av de nuvarande samhälleliga hjälpformerna vid havandeskap och barns börd kommer moderskapshjälpen och moderskapspenningen att upphöra vid ikraftträdandet av 1954 års lag om moderskapshjälp, under det att möd- rahjälpen tills vidare kommer att kvarstå såsom cn behovsprövad hjälpform vid sidan av den generellt utgående nya moderskapshjälpen.
Enligt lagen om moderskapshjälp äger varje kvinna, som är försäkrad enligt SFI-, att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt sistnämnda lag vid havandeskap och barnsbörd erhålla moderskapshjälp.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Moderskapshjälpen utgöres dels av ersättning för förlossningsutgifter och
dels kontant bidrag, benämnt moderskapspenning.
Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för vård å förlossningsanstalt
samt för resor till och från sådan anstalt ävensom utgifter för läkarvård,
som erfordras vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt.
Moderskapspenningen är uppdelad i ett fast grundbelopp, grundpenning,
och ett per dag utgående bidrag, tilläggspenning, samt i förekommande fall
barntillägg.
Grundpenning utgår vid enkelbörd med 270 kronor och vid flerbörd med
405 kronor. Av grundpenningen må 135 kronor lyftas förskottsvis, dock
tidigast 90 dagar före den beräknade nedkomsten och återstoden efter för
lossningen, så snart det konstaterats att rätt därtill föreligger. Av grund
penningens normalbelopp har 135 kronor beräknats utgöra ersättning för
anskaffningar och andra merutgifter i anledning av barnsbörden och 135
kronor ersättning för minskad arbetsförmåga under tiden närmast före och
efter nedkomsten. Av beloppet vid flerbörd kan ersättningen för anskaff
ningar in. m. anses utgöra 270 kronor. Det må framhållas, att grundpen
ningen tillkommer alla barnaföderskor, som är berättigade till moderskaps-
hjälp, och utgår oberoende av om kvinnan avstår från att utföra förvärvs
arbete eller ej. Grundpenningen i sin helhet har beloppsmässigt avvägts så,
att den motsvarar grundsjukpenningen för 90 dagar. Beträffande grund
penningens konstruktion har socialförsäkringsutredningen anfört följande.
Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsar
betande kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i andra
hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring för
den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark nedsätt
ning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även om hjälp
behoven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med dem vid
sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att kvinnorna
under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden -—- i regel har kvar
en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva kan lägga hand vid
åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta vård om barnen o. s. v.
Det synes därför rimligt att för båda kategorierna inrymma det för anskaff
ningar avsedda beloppet i en grundpenning som motsvarar grundsjukpen
ning för 90 dagar.
Till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år,
utgår, om barnet är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes
make, barntillägg med 2 kronor för dag från och med förlossningsdagen till
och med tionde dagen därefter. Åtnjuter kvinnan fortsatt vård å förloss
ningsanstalt eller sjukhusvård, är hon så länge denna vård varar berätti
gad till barntillägg, dock högst under 44 dagar från förlossningsdagen.
Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller
den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit obli
gatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning. Tilläggspenning utgår med
samma belopp för dag, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för
de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Då tilläggspenningen
Kungl. Maj. ts proposition nr 217 49
avser att i princip ersätta kvinnan för den arbetsinkomst, hon genom barna- födseln går förlustig, gäller såsom villkor för rätt till tilläggspenning att kvinnan, under den tid sådan förmån utgår, avhåller sig från förvärvsar bete. För rätt till tilläggspenning gäller dessutom att ledigheten skall utta gas i ett sammanhang. Under angivna förutsättningar utgår tilläggspen- ningen under högst 90 dagar med början tidigast från och med den fyrtio- femte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen. Därest kvinna efter förlossningen icke har barnet i sin vård och detta är beroende av annan orsak än sjukdom, utgår tilläggspenning endast till och med tjugosjunde dagen efter förlossnings dagen.
Kvinna, som önskar erhålla tilläggspenning för tid före förlossningen, skall i förväg göra anmälan därom till sjukkassan. I annat fall utgår till- läggspenning från och med förlossningsdagen. Framställning om tilläggs penning skall göras skriftligen till sjukkassan och innehålla en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran om att hon, under de dagar till- läggspenningen avser, icke utför förvärvsarbete. Då det gäller tiden efter tjugosjunde dagen från förlossningen, skall kvinnan även avge försäkran om att hon har barnet i sin vård. Om barnet är intaget på sjukhus men kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av annan, torde detta enligt uttalande i prop. 1954: 144 ej böra medföra att kvin nans rätt till tilläggspenning upphör.
Kungl. Maj :t har bemyndigats att från rätten till moderskapspenning helt eller delvis undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Kungl. Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd. I fråga om rätt för arbetsgi vare, som utgivit lön till arbetstagare vid ledighet för havandeskap eller barnsbörd, att uppbära moderskapspenning, gäller samma bestämmelser som i fråga om sjukpenning. Bemyndigande för Kungl. Maj:t att undantaga försäkrade från rätten till moderskapspenning kan utnyttjas oberoende av om motsvarande undantagande göres i fråga om sjukpenning.
I 23 § SFL har intagits bestämmelser, som innehåller regler för det fall att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma att föreligga samtidigt. Bestämmelserna innebär, att grundsjukpenning icke skall utgå för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde da gen därefter. För denna tid ersättes kvinnan genom att hon i form av grund penning erhåller ett belopp motsvarande grundsjukpenningen för 45 dagar, dvs. med (3 X 45 = ) 135 kronor. Förhållandet mellan tilläggspenningen och tilläggssjukpenningen har reglerats på så sätt att tilläggssjukpenning ej utgår för dag, för vilken kvinna äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Rätt till tilläggspenning föreligger såsom förut nämnts från och med förlossningsdagen eller den tidigare dag, från vilken tilläggs penning efter anmälan från kvinnan börjat utgå. Då tilläggspenning skall utgå under 90 dagar i följd, kan kvinna, som börjat lyfta tilläggspenning,
4
Dihang till riksdagens protokoll /954. I sund. .Yr 217
50
icke medgivas utbyte av tilläggspenning mot tilläggssjukpenning. Samord ningsreglernas verkan torde belysas av följande exempel.
En kvinna insjuknar 40 dagar före den beräknade nedkomsten och är sjuk till och med sextionde dagen efter nedkomsten. Om hon börjat lyfta tilläggs penning på fyrtiofemte dagen före nedkomsten, erhåller hon 1) 135 kronor av grundpenningen, vilket belopp hon kan uttaga tidigast på nittionde dagen före den beräknade nedkomsten samt därutöver 2) för de 5 första dagarna: tilläggspenning, 3) för de följande 40 dagarna: grundsjukpenning (för 37 dagar) -f- tilläggspenning, 4) för förlossningsdagen och därpå följande 44 dagar: grundpenning med 135 kronor + tilläggspenning, 5) för de följande 16 dagarna grundsjukpenning -j- tilläggssjukpenning. Därutöver kan kvin nan erhålla barntillägg enligt lagen om moderskapshjälp eller enligt SFL.
De förmåner, som utgår enligt lagen om moderskapshjälp, är skattefria. Moderskapshjälpen finansieras på så sätt alt ersättning för förlossnings- utgifter bestrides genom sjukvårdsförsäkringen, grundpenning genom för säkringen för grundsjukpenningen och tilläggspenning genom den obliga toriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Statsbidrag avseende ersätt ning för förlossningsutgilter och grundpenning ävensom barntillägg utgår efter samma grunder, som gäller för sjukförsäkringen, dvs. med 50 pro cent av kostnaderna, såvitt angår läkarvård, resor till och från förlossnings- anstalt samt grundpenning och 75 procent av kostnaderna för barntillägg. Till tilläggspenning utgår arbetsgivarbidrag i samma omfattning som till tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen har med an ledning härav fastställts till 1,14 procent av de lönesummor — avseende manliga anställda såväl som kvinnliga •—• som enligt SFL skall ligga till grund för arbetsgivarbidragets bestämmande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
C. Sjuklönesakkunnigas förslag
Sjuklönesakkunniga har i sin promemoria till behandling upptagit de konsekvenser, som skulle uppstå, om ett undantagande av de statsanställ da m. fl. från rätten till moderskapspenning icke skulle ske, och konsta terar, att de kvinnliga statstjänstemännen vid tjänstledighet för havande skap eller barnsbörd i så fall skulle efter sjukförsäkringsreformens genom förande komma att åtnjuta förmåner, vilka väsentligt skulle överstiga nu utgående löneförmåner. I den mån moderskapspenningen är avsedd att er sätta den förlust, som den kvinnliga tjänstemannen lider på grund av mins kad arbetsförmåga, har den ett med nu utgående löneförmåner ensartat syfte. Då dubbelkompensation för denna förlust enligt de sakkunnigas me ning icke bör ifrågakomma, måste antingen tjänstemännen helt eller del vis undantagas från rätten till moderskapspenningen eller också vidkän nas minskning i sina löneförmåner. Beträffande frågan vilken av dessa båda linjer, som bör väljas för den sålunda erforderliga samordningen av förmånerna, framhåller de sakkunniga att moderskapshjälpen utgår såsom obligatorisk förmån på grund av den allmänna sjukförsäkringen och erin
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 51
rar i samband härmed om att de i sitt betänkande den 24 mars 1954 för ordat en samordning mellan nu enligt avlöningsreglementena utgående sjuk löneförmåner och förmånerna från den allmänna sjukförsäkringen enligt den sist angivna linjen. Med hänsyn härtill har det för de sakkunniga framstått som naturligt, att denna linje även väljes i fråga om samordning en mellan löneförmånerna vid tjänstledighet för havandeskap eller barns börd och den på grund av den obligatoriska försäkringen utgående moder- skapshjälpen. De sakkunniga förordar därför, att samordningsfrågan i prin cip löses efter liknande riktlinjer som de som förordats i sjuklönefrågan. En lösning enligt dessa linjer innebär, att tjänstemannen lyfter moder- skapspenningen hos sjukkassan och att myndigheten såsom komplement härtill utger viss lön.
Vad beträffar den närmare utformningen av de regler, enligt vilka sam ordningen bör ske, och avvägningen av de löneförmåner, som bör utgå un der ledigheten, erinrar de sakkunniga om att kvinnlig tjänsteman tillhö rande avdragsgrupp 2 eller 3 är ,berättigad att vid tjänstledighet för ha vandeskap eller barnsbörd bibehålla viss del av lönen under 120 dagar; dock högst till och med 120 :e dagen från förlossningen. De sakkunniga, som icke ifrågasätter någon ändring vare sig ifråga om denna tidsperiod eller det avdrag, som enligt nu gällande bestämmelser skall tillämpas vid le dighet av här ifrågavarande slag, föreslår, att tjänstemannen utöver nu utgå ende avdrag skall vidkännas ytterligare löneavdrag med ett sammanlagt belopp motsvarande värdet av den del av grundpenningen, 135 kronor, som utgör ersättning för minskad arbetsförmåga, och tilläggspenningen för 90 dagar. Någon minskning av avlöningsförmånerna för den del av grund penningen, 135 kronor (vid flerbörd 270 kronor), som schematiskt beräknats utgöra täckning för anskaffningskostnader m. m. i sammanhang med barns börd, anser de sakkunniga sålunda icke böra äga rum. Denna del av grund penningen har synts de sakkunniga utgöra en social förmån av speciell natur. Vid beräknandet av värdet av förmånerna enligt moderskapshjälps- lagen bör enligt de sakkunnigas mening för enkelhetens skull även bortses från att barntillägg med 2 kronor för dag under i allmänhet 10 dagar ut- gives till kvinna, som tidigare har minst ett hemmavarande barn under 10 år. Beräknandet av avdraget anses i övrigt böra ske enligt i huvudsak sam ma grunder som föreslagits i fråga om sjukpenningavdraget. I likhet med vad som gäller för beräknandet av detta avdrag föreslås sålunda, att hän syn även skall tagas till den skattefrihet, som gäller för moderskapspen- ningen. Under framhållande av att de tjänstemän det här är fråga om till alldeles övervägande del är sambeskattade förordar de sakkunniga, att av- dragsbeloppet i detta fall beräknas med beaktande av den marginalskatt, som gäller för sambeskattade.
Den tid, varunder förmånerna enligt moderskapslijälpslagen utgår, kom mer icke alltid att infalla under tid, då tjänsteman samtidigt åtnjuter lön enligt avlöningsbestämmelserna. Beträffande frågan hur det på grund av moderskapspenningens utgående erforderliga avdragsbeloppet i anledning
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
härav skall fördelas på de 120 dagar, varunder ledighet för havandeskap eller barnsbörd enligt avlöningsbestämmelserna högst må åtnjutas, uttalar de sakkunniga, att de i första hand undersökt, huruvida avdragsbeloppet bör fördelas med lika belopp för dag under hela nyssnämnda tidsperiod. Fördelen med en sådan anordning skulle, framhåller de sakkunniga, up penbarligen ligga däri, att redogöraren i de allra flesta fall skulle kunna tillämpa samma avdrag under hela ledighetsperioden. De sakkunniga har emellertid funnit, att vid en lösning enligt denna linje betydande admini strativa olägenheter skulle uppkomma i det fall utbyte av havandeskaps- ledighet mot sjukledighet sker. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden har de sakkunniga ansett en fördelning av avdragsbeloppet över hela le dighetsperioden icke lämplig.
De sakkunniga har därefter övervägt, huruvida det framräknade totala avdragsbeloppet bör fördelas med lika belopp för dag, då tilläggspenning utgår (alternativ I), eller under de första 90 dagarna av den tidsperiod om 120 dagar, varunder tjänstledighet med A- resp. B-avdrag må åtnjutas (al ternativ II). Beträffande alternativ I anför de sakkunniga.
Då något formellt hinder att helt eller delvis uttaga ledigheten före den beräknade tidpunkten för nedkomsten icke föreligger, kan vid en anknyt ning av avdraget till de dagar, då tilläggspenning utgår, den situationen uppkomma, att kvinnan under dagar, då hon är berättigad till tilläggspen ning, redan uttagit 120 dagars ledighet med A- resp. B-avdrag och därför får vidkännas C-avdrag. Vissa ojämnheter kunna därvid uppkomma förså- vitt icke en reglering av förmånerna i efterhand äger rum. En sådan reg lering skulle i allmänhet innebära att tjänstemannen till myndigheten i ef terhand finge inbetala vad hon lyft för mycket i lön på grund av att det sär skilda avdraget icke eller endast delvis verkställts.
De av de sakkunniga påtalade ojämnheterna vid en lösning enligt alter nativ I skulle enligt vad de sakkunniga framhåller icke uppkomma, därest det totala avdragsbeloppet fördelas med lika belopp per dag under de första 90 dagarna av havandeskapsledigheten (alternativ II) och tjänstemannen uppbär tilläggspenning för hela den 90-dagarsperiod, under vilken rätt härtill föreligger, något som väl regelmässigt kommer att ske. Avdragsbe- loppets uttagande kan emellertid komma att i tiden icke alltid sammanfalla med den tid, under vilken tilläggspenning i verkligheten uppbäres. I de fall tjänstemannen icke är berättigad uppbära tilläggspenning för 90 dagar, antingen på den grund att hon inträder i tjänst före utgången av den tid, för vilken hon eljest äger åtnjuta förmånen, eller därför att hon efter tju gosjunde dagen från och med förlossningen icke har barnet i sin vård, och hon dessförinnan haft ledighet för havandeskap eller barnsbörd under fle ra dagar än vad hon åtnjutit tilläggspenning för, kommer hon, om alterna tiv II väljes, på grund av avdragets konstruktion att under ledigheten få vidkännas för stort avdrag. För sådana sannolikt icke ofta förekommande fall finner de sakkunniga det skäligt att återbäring äger rum av det av- dragsbelopp, tjänstemannen fått vidkännas för mycket, sedan hon genom intyg styrkt, för vilka dagar tilläggspenning utgått.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 53
Vid valet mellan de båda alternativen har de sakkunniga funnit över vägande skäl tala för alternativ II.
De sakkunniga övergår därefter till att diskutera vissa speciella fall, som kan uppstå vid en samordning i enlighet med alternativ II och beträf fande vilka de sakkunniga övervägt, huruvida särskilda föreskrifter bör meddelas.
De sakkunniga framhåller, att fall kan uppkomma, då en kvinnlig tjäns teman tillhörande avdragsgrupp 2 eller i undantagsfall avdragsgrupp 3 un der ledighet för havandeskap eller barnsbörd icke blir berättigad till till- läggspenning på den grund att hon under 270 dagar omedelbart före ned- komsten icke haft en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kronor. Då avdraget för moderskapspenning enligt vad de sakkunniga föreslagit bör konstrueras med utgångspunkt bl. a. från att kvinnan är berättigad upp bära tilläggspenning för 90 dagar, blir avdraget för stort, i de fall tilläggs- penning icke utgår. De sakkunniga har emellertid icke funnit det påkallat, att för de säkerligen mycket få fall det här kan bli fråga om föreslå in förandet av ett särskilt avdrag, konstruerat med utgångspunkt från att en dast grundpenning utgår. Den försämring, som härigenom skulle uppstå för en del av de kvinnliga tjänstemännen med 6 men ej 9 månaders an ställning, anser de sakkunniga vara sådan, att den utan vidare motväges av de väsentliga fördelar för tjänstemännen, som de sakkunnigas förslag i övrigt innebär.
Ett annat fall av sammanträffande förmåner uppstår, om kvinnan in sjuknar under tid, då hon åtnjuter tjänstledighet för havandeskap och under sjukledigheten uppbär grundsjukpenning eller tilläggssjukpenning eller båda dessa förmåner samtidigt. De sakkunniga erinrar om att enligt de i SFL intagna samordningsreglerna grundsjukpenningen under en period av 45 dagar räknat från och med förlossningsdagen skall anses avlöst av grundpenningen samt att tilläggssjukpenning ej utgår för dag, för vilken för säkrad äger rätt till tilläggspenning, Föreligger under havandeskapslediglie- ten sjukdomstillstånd före eller efter den tidsperiod kvinnan är berättigad till tilläggspenning och uppbär hon i anledning av sjukdomen såväl grund sjukpenning som tilläggssjukpenning, erhåller hon enligt vad de sakkunni ga uttalar under havandeskapsledigheten försäkringsförmåner, som sam manlagt betydligt kan överstiga dem som ligger till grund för avdragets konstruktion. För att kvinnan i sådant fall icke skall erhålla bättre för måner än de sakkunniga velat uppnå vid den föreslagna samordningen, bör enligt de sakkunnigas mening föreskrifter utfärdas av innebörd att, om kvinna under beviljad ledighet för havandeskap eller barnsbörd uppbär tilläggssjukpenning, den beviljade ledigheten skall utbytas mot sjukledig het och sjukpenningavdrag tillämpas.
Föreligger sjukdomstillstånd under tid kvinnan är berättigad till tilläggs penning och uppbär hon i anledning därav grundsjukpenning, erhåller hon
enligt vad de sakkunniga framhåller utöver de förmåner — 135 kronor av grundpenningen jämte 90 X tilläggspenningen —- varpå havandeskaps-
54
avdraget konstruerats ett belopp motsvarande grundsjukpenningen X det
antal dagar, för vilka denna utgår. Detta belopp har av de sakkunniga be
räknats maximalt kunna uppgå till /3 X (90 — 45) =/ 135 kronor. För
att eliminera denna vinst skulle särskilda avdragsregler behöva utformas,
vilket i hög grad skulle komplicera samordningsbestämmelserna. De sak
kunniga föreslår därför, att i dylika fall någon reglering icke verkställes.
I de fall sjukdomstillstånd föreligger under tid, då tilläggspenning utgår,
och tjänstemannen önskar utbyta havandeslcapsledigheten mot sjukledig
het, anser de sakkunniga att detta liksom nu bör få ske och sjukpenning-
avdrag i stället för havandeskapsavdrag tillämpas. För att den kvinnliga
tjänstemannen i dylikt fall icke skall komma i sämre läge än om sjukdom
ej inträffat, har de sakkunniga funnit, att hon för det antal dagar, varmed
havandeskapsledigheten förlänges, måste befrias från havandeskapsavdrag,
trots att hon icke fått vidkännas sådant avdrag under sammanlagt 90 dagar.
De sakkunniga har slutligen framhållit, att tjänstemännen icke är skyl
diga att underkasta sig ändringar i nu gällande bestämmelser om löneför
måner vid tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd. För att undvika
den dubbla lönekompensation, som skulle uppkomma, därest tjänsteman vid
dylik ledighet skulle bli berättigad uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag
som moderskapspenning, bör enligt de sakkunnigas mening för sådana
tjänstemän, som icke vill underkasta sig ändring i nu gällande bestämmel
ser, ett personligt undantagande från rätten till moderskapspenning ske.
Med hänsyn till de fördelar, som en övergång till de föreslagna nya löne-
bestämmelserna innebär för de anställda, kan antalet tjänstemän, som
önskar kvarstå på de gamla bestämmelserna, förväntas bli obetydligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
IV. Sjukvårdsförmåner
A. Gällande bestämmelser
Grundläggande bestämmelser i Saar
De i 3 avd. 7 kap. Saar meddelade bestämmelserna om sjukvård äger i
huvudsak tillämpning på tjänstemän tillhörande de i reglementet angivna
avdragsgrupperna 2 och 3. Dessa tjänstemän erhåller — enligt vad som i
sjukvårdskapitlet närmare föreskrives eller av Kungl. Maj :t för särskilt
fall bestämmes —- vid sjukdom på statens bekostnad vissa förmåner i
fråga om läkarvård, specialistvård och tand läkarvård, läkarintyg, sjuk
husvård, läkemedel, bad och massage m. m. samt sjukresor och sjuk
transporter. Vid skada till följd av olycksfall i tjänsten och därmed i er-
sättningshänseende jämställda fall erhåller de även vissa särskilda hjälp
medel.
Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 1, dvs. aspiranter och extra tjäns
temän med mindre än 6 anställningsmånader, åtnjuter enligt sjukvårds-
bestämmelserna i Saar endast vissa förmåner i fråga om läkarvård och
läkarintyg.
Sjukvårdsbestämmelserna äger inte tillämpning på arvodesanställda
tjänstemän. Deras avlöningsförmåner, häri inräknade sociala förmåner, be
stämmes av vederbörande myndighet om inte Kungl. Maj :t beslutat härom
(52 § Saar).
Från sjukvårdsbestämmelserna gäller generella undantag i två hänseen
den. Det ena av dessa undantag avser det fall att tjänsteman under mer än
14 dagar i följd åtnjuter tjänstledighet med C-avdrag av annan anledning
än för offentligt uppdrag. I sådant fall skall han för tiden därefter avstå
från sjukvårdsförmånerna; han kan dock av vederbörande myndighet tillå
tas behålla förmånerna under högst 3 månader. Det andra undantaget av
ser tjänstgöring med stationering utomlands. Vid sådan tjänstgöring skall
i fråga om rätt till sjukvård gälla vad som särskilt stadgas därom.
Beträffande vissa grupper av tjänstemän innefattar bestämmelserna i Saar
särskilda regler om sjukvårdsförmåner.
Sjukvårdsbestämmelserna tillhör, liksom sjuklönebestämmelserna, de
stadganden i Saar beträffande vilka tjänsteman är skyldig att underkasta
sig ändring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
55
Verks- och tjänsteläkare
De enligt bestämmelserna i Saar utgående sjukvårdsförmånerna är i
huvudsak anknutna till en för ändamålet särskilt inrättad verksläkarinsti-
tution. Reglementets bestämmelser om verksläkare innebär i huvudsak, att
erforderlig läkarvård som bekostas av statsmedel i allmänhet skall ombe
sörjas av sådan läkare, vilken också har att utfärda eller attestera läkar
intyg som i tjänsten åberopas. Beträffande den sjukvård, som inte utgö-
res av läkarvård meddelad av verksläkaren, gäller i allmänhet att utbetal
ning av ersättning härför är beroende av hänvisning, godkännande eller
attestering av verksläkaren.
Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t. Sådan instruktion
har meddelats genom kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 424) angående
verksläkare vid den civila statsförvaltningen. Denna kungörelse, som ut
färdats med stöd av riksdagens beslut, har enligt uttalanden i förarbetena
ansetts ha provisorisk karaktär. I organisatoriskt avseende gäller enligt
denna kungörelse i huvudsak följande.
Verksläkare vid myndighet tillhörande den allmänna civilförvaltningen
utses i regel av medicinalstyrelsen. För verksläkaruppdragen anlitas dels
provinsialläkare och extra provinsialläkare, för vilka gäller generellt för
ordnande, dels särskilt förordnade verksläkare (framför allt i de större
städerna).
Vid statlig anstalt, där läkare finns anställd för sjukvårdande uppgif
ter i fråga om på anstalten intagna, meddelas förordnande för sådan lä
kare att vara verksläkare för anstaltens personal av anstaltens styrelse
56
eller direktion. Vid åtskilliga sådana anstalter, huvudsakligen sinnessjuk hus, anlitas emellertid numera utanför anstalten verksamma läkare som verksläkare.
På karolinska sjukhusets stat finns upptagen en tjänst som personal läkare i lönegrad Ce 29 med uppgift att ombesörja sjukvården för persona len vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Denne läkare, som således är avsedd endast för personalsjukvården vid de båda sjukhusen, är i avseende på arbetsuppgifterna att betrakta som verksläkare.
De organisatoriska föreskrifterna i verksläkarkungörelsen äger inte till- lämpning på verksläkarna vid de affärsdrivande verken. Dessa läkare ut ses i regel av verken själva.
Vid vissa försvarets förband och institutioner finns tjänsteläkare med motsvarande uppgifter som verksläkare. Kungl. Maj:t har genom brev den 30 juni 1953 (TL A nr 52) meddelat provisoriska bestämmelser angående tjänste- och verksläkare vid försvaret. Bestämmelserna innebär i organi satoriskt avseende bl. a. följande. Vid garnisonssjukhus fullgöres nu av sedd läkarverksamhet, efter förordnande av sjukhusets förvaltningsmyn dighet, av någon där anställd läkare i egenskap av tjänsteläkare. Vid för band eller institution där läkare eljest finns anställd för sjukvårdande uppgifter handhaves verksamheten av sådan läkare i egenskap av tjänste läkare. Vid vissa smärre förband och institutioner hänvisas personalen till sådan tjänsteläkare som nyss nämnts. I övriga fall — bl. a. vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter — förordnas verksläkare av försvarets sjukvårdsstyrelse.
Saar underkastade tjänstemän vid de högre kommunala skolorna m. fl. statsunderstödda läroanstalter äger för läkarvård på statens bekostnad vända sig till olika statliga och kommunala tjänsteläkare. Härtill återkom mer jag i det följande.
Om man bortser från nyss nämnda anordning beträffande viss lärarper sonal förutsätter bestämmelserna i Saar som allmän regel, att varje tjäns teman hänvisas till viss verks- eller tjänsteläkare. Någon möjlighet till val mellan olika sådana läkare föreligger alltså i princip inte. I de fall då för viss myndighets personal på samma ort anlitas mer än verksläkare, finns dock självfallet viss möjlighet för myndigheten att vid fördelningen av personalen mellan läkarna ta hänsyn till enskild tjänstemans önskemål om val av läkare. I verksläkarkungörelsen finns dessutom föreskrift med delad att, där så med hänsyn till belägenheten av tjänstemans bostad be- finnes ändamålsenligt eller eljest av omständigheterna påkallat, verkssty- relsen kan hänvisa tjänsteman till annan verksläkare än den av myndig heten regelmässigt anlitade.
Beträffande verksläkarnas arvoden torde här få anföras följande. Tjänsteman äger kostnadsfritt anlita verksläkaren, vilken för fullgö randet av sina åligganden åtnjuter ersättning dels per prestation enligt provinsialläkartaxan in. m., dels med särskilda arvoden per hänvisad tjäns teman och år. Verksläkare vid statlig anstalt som i det föregående nämnts
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 57
erhåller — utöver lönen i sin tjänst vid anstalten — ersättning (enligt provinsialläkartaxan) endast för läkarvård vid besök i tjänstemannens bo stad. Sådan anstaltsverksläkare fullgör således verksläkarbestyren väsent ligen såsom tjänsteåliggande.
I fråga om de militära tjänsteläkarnas arvoden för nu avsedd läkar verksamhet gäller sammanfattningsvis följande.
Tjänsteläkare vid garnisonssjukhus uppbär ersättning enligt samma grunder som enligt vad nyss sagts gäller för vissa anstaltsverksläkare. Öv riga tjänsteläkare ersättes — utöver lönen i vederbörande befattning — dels (enligt provinsialläkartaxan) för läkarvård som meddelas militär eller civil-militär tjänsteman i dennes bostad eller läkarens privata mottag- ningslokal, dels för fullgörandet av tjänsteläkarbestyren i vad avser civil personal enligt huvudsakligen samma grunder som gäller för verksläkare. Detta innebär bl. a. att tjänsteläkarbestyren för den militära och civil militära personalen av nyssnämnda läkare i allt väsentligt fullgöres såsom tjänsteåliggande.
Läkarvård
Bestämmelserna om läkarvård genom verksläkare innebär, att tjänste man är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande av läkarvård. Denna förmån åtnjutes som tidigare antytts även av tjänste man tillhörande avdragsgrupp 1.
I vissa fall äger tjänsteman rätt till kostnadsfri läkarvård genom annan än verksläkare. I fall då det för ställande av diagnos erfordras röntgen- eller annan undersökning, som inte lämpligen kan utföras av verksläka ren, gäller sålunda att även kostnaden för sådan undersökning bestrides av statsmedel. Dessutom gäller, att kostnader för erforderlig läkarvård och för undersökning som nyss sagts får bestridas av statsmedel även i fall, då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan anlita verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård denne inte hinner anlitas; i dessa fall bör tjänstemannen i första rummet vända sig till annan av staten eller kommunen anställd läkare. Förstnämnda förmån beträffande läkarundersökning gäller även för tjänsteman i avdragsgrupp
1. Någon utbetalning av ersättning får ej ske förrän verksläkaren attesterat räkning för här avsedd undersökning resp. läkarvård.
Specialistvård
Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling av vissa sjukdomsformer, skall bestridas vid olycksfall i tjänsten o. d. och vid fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig och verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller också godkänt valet av specialist. Räkning
58
på kostnad för rådfrågning eller behandling av specialist skall vara attes- terad av verksläkaren innan ersättningen utbetalas.
Utan hinder av nämnda allmänna stadgande skall dock specialistvård, som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av stats medel. Närmare föreskrifter härom, som i viss mån utvidgar bestämmel sens tillämpning, finns meddelade i TB Saar. Sålunda stadgas, att kostnad för vård, som meddelas på sådan öppen mottagning vid allmänt sjukhus som ej är poliklinik i egentlig mening, får av statsmedel bestridas i Göte borg intill det belopp, som skulle ha utgått om vården meddelats på poli klinik i egentlig mening i staden, och i övriga delar av landet intill det be lopp, som skulle ha utgått om vården meddelats på poliklinik vid karolin ska sjukhuset, dock inte i något fall med lägre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den verkliga vårdkostnaden.
Erfordras i samband med specialistvård för ställande av diagnos röntgen- eller annan undersökning, skall kostnaden för sådan undersökning helt be stridas av statsmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Tandläkarvård
Ersättning för tandvård utgår enligt Saar vid olycksfall i tjänsten o. d. och i övrigt om vården avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom, som står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd. Kostnaderna ersättes lik som vid annan specialistvård vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till tre fjärdedelar. Erforderlig röntgen- eller annan undersökning för ställande av diagnos bekostas likväl helt av statsmedel. En förutsättning för erhål lande av ersättning för tandvård är även att verksläkaren eller annan lä kare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sådan vård nödvändig samt att verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt valet av tandläkare. Räkning på kostnad för rådfrågning eller behandling av tandläkare skall vara attesterad av verksläkaren, innan ersättningen ut betalas.
Ersättning för läkares resa
Vid tillämpningen av Saars sjukvårdsbestämmelser bekostar statsverket verksläkares resa för besök hos den sjuke enligt i allmänna resereglementet stadgade grunder. Även resa, som företages av annan läkare som tjänste mannen ägt anlita, kan bekostas av statsmedel.
Läkarintyg
Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhål lande av läkarintyg, som i tjänsten erfordras rörande hans hälsotillstånd. Vad nu sagts gäller även tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1.
Kostnad för dylikt läkarintyg får bestridas av statsmedel även i de fall
59
då tjänsteman uppehåller sig på sådan ort att han inte lämpligen kan anlita
verksläkaren eller då vid trängande behov av läkarvård läkaren inte hin
ner anlitas.
Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat eller attesterat
av verksläkaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Sjukhusvård
De i Saar meddelade bestämmelserna om sjukhusvård innebär i huvud
sak, att kostnaden för vård på allmän sal vid allmänt sjukhus ersättes till
hälften av statsmedel; dock svarar statsverket helt för kostnaden för sjuk
husvård, som föranletts av olycksfall i tjänsten o. d. eller som avser fall av
tuberkulos. En förutsättning för erhållande av ersättning är att verksläka
ren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sjukhus
vård nödvändig.
Om verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren anser,
att den sjukes tillstånd kräver vård i halvenskilt rum eller, vid brist därpå,
i enskilt rum, får dock av statsmedel bestridas den del av vårdkostnaden
som överskjuter halva avgiften för vård på allmän sal eller, där fråga är
om olycksfall i tjänsten eller tuberkulos, hela vårdkostnaden. Här angivna
ersättningsgrunder får även tillämpas, om vederbörande myndighet med
hänsyn till andra särskilda förhållanden — varmed i första hand torde åsyf
tas fall då tjänstemannen under sjukhusvistelsen kan ägna sig åt tjänste-
göromål — finner vård i halvenskilt (enskilt) rum erforderlig. I fall varom
här är fråga kan bidrag av statsmedel även utgå till arvode, som tjänste
mannen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag till dy
likt arvode får icke överstiga lägsta tillämpliga belopp enligt den av me
dicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Sistnämnda be
gränsning gäller ej vid tjänsteolycksfall eller tuberkulos. 1 sådana fall får
bidraget dock icke överstiga i den rådgivande taxan angivet maximibelopp.
Vidare må enligt Saar kostnader för vård på enskild sjukvårdsanstalt be
stridas av statsmedel intill det belopp, som skulle ha utgått i ersättning vid
vård på allmänt sjukhus. Vid olycksfall i tjänsten kan dock ersättning med
högre belopp medges.
Enligt Saar skall med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller
åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II:s jubi
leumsfond tillhörigt sanatorium samt kuranstalt, som disponeras för pen-
sionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Vid tillämpningen av Saar anses
såsom »enskild sjukvårdsanstalt» endast av medicinalstyrelsen godkänd
sjukvårdsanstalt.
Läkemedel
Enligt Saar betalar staten kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits av
verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, eller av
specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat enligt bestämmelser
60
na i reglementet. En särskild förutsättning för att ersättning skall utgå är
regelmässigt att verksläkaren attesterar räkning på läkemedel som föreskri
vits av annan läkare.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Bad och massage in. in.
Behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft m. m. bekostas enligt
Saar vid olycksfall i tjänsten o. d. helt och eljest till hälften av statsmedel.
En förutsättning för erhållande av sådan förmån är att behandlingen av
verksläkaren ordinerats som nödvändig för botande av viss angiven sjuk
dom.
Dessutom gäller att konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra
dylika hjälpmedel, som tjänsteman nödgas anlita till följd av tjänsteolycks-
fall, bekostas av statsmedel.
Slutligen skall i de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna
vaccination mot epidemisk sjukdom, kostnaden härför gäldas av statsmedel.
Sjukresor och sjuktransporter
Enligt Saar må, i den mån så prövas skäligt, av statsmedel bestridas kost
nad för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårds
inrättning, under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare förklarat
resan eller förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjuk
domens behöriga behandling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas
skälig kostnad för resa, som tjänsteman nödgats företa för erhållande av
specialistvård och, där fråga är om olycksfall i tjänsten o. d., för erhål
lande av behandling med bad och massage m. m. ävensom för anskaffande
av proteser m. m.
Även skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall
då denne icke utan våda kan flyttas må kunna ersättas av statsmedel.
Vård vid olycksfall i tjänsten o. d. enligt Saar och olycksfallsförsäkringslagen m. m.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår sammanfattningsvis att tjäns
teman tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3 vid olycksfall i tjänsten åtnjuter
följande förmåner enligt Saar.
I fråga om läkarvård, läkarintyg och läkemedel gäller detsamma som vid
sjukdom i allmänhet, dvs. att förmånerna erhålles helt kostnadsfritt. Dess
utom utgår — till skillnad från vad som gäller vid vanlig sjukdom — i
princip hel ersättning även för specialistvård, tandläkarvård och vårdavgift
vid vård på allmän sal vid allmänt sjukhus samt för behandling med bad,
massage m. m. Om på grund av medicinska eller andra skäl vård på all
mänt sjukhus meddelas i halvenskilt rum eller, vid bristande tillgång där
på, i enskilt rum, ersättes även sådan vård helt, och högre honorarsbelopp
än den rådgivande taxans minimibelopp kan därvid beräknas, dock högst
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
61
taxans maximibelopp. För vård på enskild sjukvårdsanstalt kan enligt ve derbörande myndighets beprövande högre ersättning medges än som eljest utgår. Vid olycksfall i tjänsten skall — till skillnad från vad som gäller be träffande andra sjukdomsfall — konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och andra dylika hjälpmedel bekostas av statsmedel. I fråga om sjukresor gäl ler detsamma som vid annan sjukdom, dock utgår vid olycksfall i tjänsten reseersättning i vissa fall då ersättning eljest ej utges.
Av 41 § 2 mom. jämfört med 28 § I punkt 6 a) Saar framgår att nu an givna grunder för beräknande av sjukvårdsersättning skall tillämpas även vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som förorsakats av våld eller misshandel för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten, ävensom vid i tjänsten ådragna yrkessjukdomar, vissa epidemiska och epizootiska sjukdomar samt vissa under tjänstgöring utomlands ådragna klimatsjukdomar m. m.
Beträffande tjänstemän i avdragsgrupp 1 innehåller Saar inte några sär skilda bestämmelser om sjukvårdsförmåner vid tjänsteolycksfall. Dessa tjänstemän åtnjuter alltså enligt bestämmelserna i Saar vid tjänstolycks fall endast de förmåner i fråga om läkarvård och läkarintyg som de är be rättigade till vid sjukdom i allmänhet.
Vad härefter angår gällande förmåner enligt nuvarande lagar om försäk ring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar torde här få an föras följande. Dessa lagar omfattar — såsom närmare utvecklats i sam band med redogörelsen för gällande sjuklöneförmåner — i princip också de statsanställda. Kungl. Maj:t äger från tillämpningen av dessa lagar undan taga sådana arbetstagare hos staten och kommun som på grund av sin an ställning tillförsäkrats ersättningar, vilka väsentligen motsvarar försäkrings förmånerna enligt dessa lagar. På grund härav har viss personal vid tör- svarsväsendet hänförts under militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) har förordnats att, då statsanställd skådats genom olycksfall i arbete, statsverket skall utge ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd ut går, som enligt 11 § lagen får avdragas från ersättningen enligt densamma. I kungörelsen regleras vidare frågan om den anslagsmässiga täckningen av de utgifter som utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen. Eftersom bestämmelserna i Saar för tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3 regelmässigt är minst lika fördelaktiga för en yrkesskadad som bestäm melserna i olycksfallsförsäkringslagen och lagen om försäkring för yrkes sjukdomar, regleras så gott som undantagslöst ersättningen vid yrkesska da, som drabbat en statstjänsteman i någon av dessa avdragsgrupper, i enlighet med bestämmelserna i Saar. Motsvarande gäller även beträffande fast anställt manskap som är underkastat militärersättningsförordningen; så länge sådant manskap är kvar i tjänst regleras sjukvårdsförmånerna regel mässigt enligt bestämmelserna i Saar. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 —■ vil kas sjukvårdsförmåner enligt Saar som nyss nämnts är av begränsad om
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
fattning — erhåller däremot vård vid yrkesskada huvudsakligen enligt la garna om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar.
Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän enligt Saar
Justitieråd, regeringsråd och landshövding (överståthållaren), vilka enligt vad tidigare anförts är undantagna från bestämmelserna om sjuklöneav drag, är i konsekvens härmed undantagna även från reglementets bestäm melser om sjukvårdsförmåner.
För kontraktsanställl manskap m. fl. vid försvaret gäller vissa särbestäm melser. Sålunda stadgas, att innehavare av beställning med lönegradsbe- teckningen Mha — kontraktsanställda meniga, vicekorpraler och korpraler med vederlikar — enligt samma grunder som gäller statstjänstemän i all mänhet är berättigade att kostnadsfritt erhålla läkarvård, läkarintyg och läkemedel samt sjukresor. Vården ombesörjes i regel av sådan vid vederbö rande förband eller institution anställd tjänsteläkare som tidigare nämnts. I fråga om specialistvård, sjukhusvård samt behandling med bad, massage in. in. är de kontraktsanställda beställningshavarna — till skillnad från statstjänstemän i allmänhet — berättigade till full ersättning oavsett sjuk domens art. Därjämte kan kostnader för tandvård ersättas i vidare mån än som är medgivet i fråga om tjänstemän i allmänhet. Härom har närmare föreskrifter meddelats genom Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1945 (TL A nr 55) om provisoriska bestämmelser angående försvarets tandvård i freds tid.
I fråga om beställningshavare med lönegradsbeteckning Mha ävensom be träffande beställningshavare i lönegrad Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt för fältflygare i lönegrad Me 14 eller Me 16 gäller, att rätten till fri sjukvård, om beställningshavaren vid anställningens upphörande är i behov därav, må behållas så länge sjukdomen kvarstår, dock högst ett år efter anställ ningens upphörande. Kostnad för sjukvård under tid varom här är fråga er sättes, även till den del den avser specialistvård, sjukhusvård och behand ling med bad, massage m. m., helt av statsmedel; vissa av de ifrågavarande beställningshavarna åtnjuter således i dylika fall efter anställningens upp hörande sjukvårdsförmåner i vidare mån än under anställningstiden. Vad som i förevarande hänseende stadgats i fråga om beställningshavare i löne grad Mg 10, Me 10 och Me 11 skall enligt Kungl. Maj:ts brev den 6 februari och den 5 juni 1953 (TL A nr 21 och TS A nr 50) äga motsvarande till- lämpning på instruktörsaspirant vid armén och kustartilleriet samt furirs- aspirant vid flottan (lönegrad Mf 7 och Mf 8).
Med stöd av särskild bestämmelse i Saar har i TB Saar meddelats vissa föreskrifter rörande sjukvård under sjötjänstgöring vid försvaret. Sålunda stadgas, att den som insjuknar under sjötjänstgöring skall, utöver de i all mänhet utgående sjukvårdsförmånerna, åtnjuta rätt till kostnadsfri vård på fartygets sjukavdelning (sjukhytt) eller på sjukvårdsfartyg samt att vid allvarligt sjukdomsfall läkare från land får tillkallas utan särskild kostnad
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
63
för den sjuke. Vidare gäller, att den som insjuknar under expedition i ut
ländska farvatten och erhåller erforderlig specialistvård utomlands utan att
avpollettering äger rum skall erhålla denna ATård kostnadsfritt. Blir veder
börande avpolletterad till sjukhus utomlands, kan fartygschefen efter veder
börande läkares hörande föreskriva, att kostnadsfri sjukhusvård skall be
redas den sjuke.
De bestämmelser i Saar, som reglerar sjukvårdsförmånerna åt lärarper
sonal vid det statsunderstödda undervisningsväsendet, dvs. de högre kom
munala skolorna, de statsunderstödda privatläroverken, fackskolan för hus
lig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå samt sin-
nesslöskolorna och epileptikerskolorna, innebär vissa avvikelser från de för
statstjänstemännen gällande sjukvårdsbestämmelserna. Sjukvårdsförmåner
na är sålunda såsom tidigare berörts icke anknutna till den för statstjänste
männen inrättade verksläkarinstitutionen. I stället har de befattningsha
vare varom här är fråga alt vid behov av sjukvård vända sig till tjänste
läkare. Härmed avses läkare anställd av staten eller av kommun i öppen
sjukvård, skolläkare eller läkare på poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken
ombesörjer läkarvård på tjänstemannens stationeringsort, eller, om tillgång
till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare på närmaste ort. Vidare är
den ifrågavarande personalens rätt till sjukvårdsförmåner mera begränsad
än statstjänstemännens genom särskilda regler om självrisk. Sålunda gäl
ler, att från det belopp, varmed ersättning av statsmedel eljest skolat utgå
för sjukvårdskostnader — avseende läkarvård, specialistvård, tandvård, lä
karintyg, sjukhusvård, läkemedel, bad, massage in. m. samt sjukresor —
avdrag skall ske med ett belopp av 100 kronor för redovisningsår, vilket
belopp skall åvila tjänstemannen. Kostnad för sjukvård i samband med
olycksfall i tjänsten och vissa i ersättningshänseende därmed likställda
sjukdomar skall dock, i den mån ersättning icke utgår enligt olycksfalls
försäkringslagens bestämmelser, alltid ersättas. Även kostnad för vaccina
tion enligt 47 § 3 mom. Saar skall alltid ersättas. Vid bestämmande av er
sättning skall hänsyn tagas endast till läkarvård och läkemedel m. in., som
läraren erhållit i enlighet med i Saar meddelade sjukvårdsbestämmelser.
Lärare i avdragsgrupp 1 åtnjuter inga sjukvårdsförmåner.
Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. in. åt den sålunda
avsedda lärarpersonalen fattas av skolöverstyrelsen.
Bestämmelser i andra av staten fastställda avlöningsreglementen
Avlöningsreglementet för övningslärare innehåller föreskrift om att öv-
ningslärare skall erhålla sjukvård eller sjukvårdsersättning enligt de grun
der, som gäller vid den skola där han är anställd. Detta innebär, att exem
pelvis övningslärare vid allmänt läroverk kommer i åtnjutande av samma
sjukvårdsförmåner som utgår enligt de allmänna bestämmelserna i Saar,
medan övningslärare vid statsunderstött privatläroverk erhåller sjukvård
enligt nyss återgivna regler om självrisk.
Nämnda självrisksystem tillämpas i övrigt enligl bestämmelserna i fler
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
talet här avsedda avlöningsreglementen m. m., nämligen avlöningsreglemen-
tet för folkskolan, avlöningsreglementet för kyrkomusiker, prästlönereg-
lementet samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksunder visning sanstalter, ävensom kungörelsen angående statsbidrag
till centrala verkstadsskolor.
Enligt prästlönereglementet gäller beträffande biskop motsvarande un
dantag från sjukvårdsbestämmelserna som enligt vad tidigare sagts gäller
för justitieråd in. fl.
Beslut om ersättning för läkarvård och läkemedel in. m. fattas vid folk
skolor och folkhögskolor av skolöverstyrelsen, vid lantbruksundervisnings-
anstalter av lantbruksstyrelsen, vid centrala verkstadsskolor av överstyrel
sen för yrkesutbildning samt i fråga om präster och kyrkomusiker i allmän
het av domkapitlen.
Polislönereglementet innehåller icke några bestämmelser om sjukvårdsför
måner. Emellertid stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att
de i Saar meddelade föreskrifterna om sjukvård skall tills vidare äga till-
lämpning i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommu
nalt anställd polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad
till sjukvårdsförmån, de kommunala bestämmelserna i ämnet skall äga fort
satt tillämpning tillsvidare.
B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
Bestämmelser i sjukförsäkringslagen
För sjukvård är i princip alla landets invånare obligatoriskt försäkrade.
Detta gäller sålunda dels alla sjukkassemedlemmar, dels deras barn, adop
tivbarn och fosterbarn under 16 år. Barn till makar som sammanlever är
i regel försäkrade genom mannens försäkring. I fall då hustruns inkomst
av förvärvsarbete överstiger mannens kan dock sjukkassa på framställning
medge att barnen sjukförsäkras som barn till hustrun.
Sjukvårdsförsäkringen omfattar ersättning för läkarvård, häri inräknat
läkares resa vid hembesök, viss specialistvård och tandläkarvård, läkarintyg
för utfående av sjukpenning, sjukhusvård och vissa sjukresor samt kan en
ligt särskilt medgivande omfatta även sjukgymnastik, bad, massage etc.
samt konvalescentvård. Enligt den till sjukförsäkringen anknutna läkeme
delsreformen erhålles dessutom vissa kostnadsfria och prisnedsatta läke
medel.
Om sjukvård utom riket avses skola gälla de föreskrifter som Kungl.
Maj:t meddelar. I
I SFL finnes vissa föreskrifter om sjukkontroll. Anordningen med sjuk
kontroll fyller delvis samma syfte som verksläkarinstitutionen enligt Saar.
Beträffande sjukkontröllen stadgas bl. a., att allmän sjukkassa skall genom
anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av försäkringen hindras.
Kungi. Maj. ts proposition nr 217
65
Sjukkontrollen avses bl. a. skola ske genom sjukbesökare. Hos centralsjuk
kassa skall anställas erforderligt antal förtroendeläkare. Sådan läkare skall
biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans verksamhetsområde
och även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som kräver medicinsk sak
kunskap. Han skall också söka främja samarbetet mellan allmän sjukkassa
och inom dess område verksamma läkare.
Till förhindrande av missbruk av möjligheten till ersättning för läkar
vård finnes vissa särskilda bestämmelser. Sålunda gäller att, om det är up
penbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än en läkare
eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt, ersättning
endast utgår för den vård, som lämnas av den först rådfrågade läkaren, eller
för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad, oaktat han uppen
barligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat besöka läkare,
påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes, kan ersättningen ned
sättas till belopp, som av sjukkassan skulle ha utgetts för läkarvård även
som i resekostnadsersättning för det fall att den försäkrade besökt läkaren.
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt
läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,
då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Kungl. Maj :t fastställd
taxa skall beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. Sådan
taxa, den s. k. sjukkassetaxan, avser såvitt angår läkarvård dels vård —
däri inbegripen röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas
av varje läkare, dels röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehand
ling som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Sjukförsäkringen ersätter
alltså inte — med nyss angivna undantag — specialistvård enligt särskilda
grunder.
Såsom utgifter för läkarvård skall även anses utgifter för tandläkarvärd,
avseende sådan behandling, som anges i en av Kungl. Maj :t fastställd för
teckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus. Denna förteckning, som ingår i sjukkassetaxan, om
fattar — förutom rådfrågning och undersökning — tand- och käkkirurgi,
käkortopedi, käkprotetik in. m. samt svårare käkskador. Till käkortopedi
hänföres inte tandreglering. Ersättning för tandläkarvård utgår ej till den
som enligt SFL uppbär ersättning för sjukhusvård.
I utgifter för läkarvård skall inräknas kostnader för läkares resa. Dessa
kostnader beräknas jämlikt sjukkassetaxans bestämmelser väsentligen enligt
allmänna resereglementet och ersättes enligt samma grunder som läkarvård.
Även kostnad för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning,
inräknas i utgifter för läkarvård med belopp som framgår av sjukkasse
taxan och ersättes enligt samma grunder som dessa utgifter. Nu avsedda
läkarintyg infordras i den omfattning, som vederbörande sjukkassa be
stämmer. I detta hänseende stadgas sålunda i SFL, att sjukkassa må, då
skäl föreligger härtill, påfordra att förlust eller nedsättning av arbetsför
måga styrkes genom intyg av läkare.
5 llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Enligt SFL:s bestämmelser i fråga om sjukhusvård skall vid vård på hem-
ortssjukhus ersättning utgå med det belopp, som motsvarar vårdavgiften på
allmän sal vid sjukhuset i fråga. Därest erforderlig vård inte kunnat bere
das den sjuke på hemortssjukhus eller om vårdbehovet uppkommit utan
för hemorten (det landstingsområde resp. den i landsting ej deltagande stad,
där den sjuke är bosatt) och den sjuke med anledning härav måst intagas
på annat allmänt sjukhus, skall ersättning utges med belopp som motsvarar
den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på sjukhuset.
Då vården annorstädes än på allmänt sjukhus beretts genom pensionssty-
relsens försorg, utgår ersättning med belopp som motsvarar den lägsta för
sådan vård utgående avgiften. I övriga fall skall ersättning utges med belopp,
motsvarande den lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjukdomens be
handling lämpat hemortssjukhus. Bestämmelserna innebär bl. a., att ersätt
ning utgår även för vård på de enskilda sjukvårdsinrättningar, som enligt av
Kungl. Maj :t fastställd förteckning skall vara att anse såsom sjukvårdsan-
stalter enligt SFL, dock inte med högre belopp än som skulle ha utgått för
vård på allmänt sjukhus inom hemorten.
Ersättning för sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för en sjukhjälps-
tid av högst 730 dagar; för folkpensionärer gäller dock en tid av 90 dagar.
Enligt SFL förstås med allmänt sjukhus sjukvårdsinrättning, som tillhör
staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting
eller stad som ej deltager i landsting och ej är anordnad vid fattigvårdsan-
stalt ävensom sjukvårdsinrättning, varöver pensionsstyrelsen förfogar för
sin sjukvårdande verksamhet.
Enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel gäller i huvudsak följande.
Enligt förordningen skall vissa läkemedel, varå recept utfärdats av läka
re, på apotek utlämnas kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Sålunda skall
den som är försäkrad enligt SFL vid särskilt angivna långvariga och allvar
liga sjukdomar erhålla vissa läkemedel utan kostnad. Ifrågavarande sjuk
domar och läkemedel anges i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520) med för
teckning över kostnadsfria läkemedel. Vid andra än nu avsedda sjukdomar
skall den sjukförsäkrade vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till
apoteksvara eller innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning av
priset för varje föreskrivet läkemedel med hälften av det belopp, varmed
priset överstiger 3 kronor. Har under en formel föreskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den sammanlagda kostnaden. Är ordinationen
avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till
varje expedition. Prisnedsättning av läkemedel erhåller även den som utan
att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är i allmän eller enskild
tjänst här i riket. Enligt förordningen äger Kungl. Maj:t från prisnedsätt
ning undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel.
Enligt SFL kan sjukkassa, med tillsynsmyndighetens medgivande och en
ligt de närmare föreskrifter som meddelas av denna, besluta att ersätt
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 67
ning skall utgå för kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig be handling eller för konvalescentvård. I sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta även förmån som avses med be slutet.
Då försäkrad har rätt till ersättning för läkarvård, föreligger i princip även rätt till ersättning för utgifterna för resor till och från läkaren. Så dan ersättning utgår dock endast om resekostnaden överstiger 4 kronor för det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om den försäkrade efter hänvis ning av läkare sökt öppen läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus där vår den kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden; dock {år högre belopp ej utges än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök skall den försäkrade själv svara för högst 2 kronor av den ersättningsbara resekostnaden. Resekost- nadsersättning utgår endast när resan föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård och den försäkrade skriftligen betygar att så är fallet. Där utöver gäller vissa bestämmelser om hur resekostnaden skall beräknas.
Om försäkrad åtnjutit sjukhusvård som varit erforderlig på grund av sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårds inrättningen. Utgifter för försäkrads intagning på sjukvårdsinrättning er sättes högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas eller, om den sjuke intagits på hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjuk hus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsinrättningen ersättes endast i den mån de överstiger 4 kro nor. Ersättning för återresa utgår inte om behovet av sjukhusvård uppkom mit under det försäkrad vistats utom det län inom vilket han är bosatt och han i anledning därav intagits på sjukvårdsinrättning belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa får ej beräknas högre än för resa från sjukvårds inrättningen till den försäkrades hostad. Även i fråga om resor till och från sjukvårdsinrättning gäller vissa närmare bestämmelser rörande resekost- nadsersättningens beräkning.
I vissa fall ersättes även följeslagares eller vårdares resekostnader i sam band med här avsedda sjukresor.
Bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen
Den i det föregående berörda samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen innebär i sjukvårdshänseende i huvudsak följande.
Under samordningstiden, dvs. för lid till och med nittionde dagen efter
68
Kungl. Maj ris proposition nr 217
den, då yrkesskada inträffar eller yppas, dock längst till den dag skadan
medför rätt till livränta, äger den skadade, om han är försäkrad enligt SFL,
rätt till sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad därom är stadgat i SFL.
Medför yrkesskada under samordningstiden behov av sjukvård utom riket
eller tandläkarvård eller särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda
lemmar eller glasögon, skall erforderliga kostnader härför, utgifter för
nödiga resor inräknade, ersättas enligt YL, i den mån ersättning icke utgår
enligt SFL. Detta skall också gälla i fråga om kostnader för särskild vård
som på vederbörande försäkringsinrättnings begäran lämnas den skadade.
Föranleder yrkesskada efter samordningstidens utgång behov av läkar-,
tandläkar- eller sjukhusvärd eller av läkemedel, skall erforderliga kostnader
härför ävensom nödiga utgifter för sjukresor ersättas av försäkringsinrätt-
ningen. Med läkarvård likställes sjukgymnastik eller eljest behandling med
bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig be
handling, som meddelas efter läkares föreskrift. Kan läkarvård ej anskaffas
utan oskälig omgång eller kostnad, må ersättning i stället lämnas för annan
lämplig vård. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för
sådana särskilda hjälpmedel som förut nämnts.
I YL har intagits bestämmelser om avdrag från ersättning enligt YL i
fall, då den försäkrade genom avlöningsbesläimnelser e. d. har tillförsäkrats
annat understöd av motsvarande slag.
I SFL har föreskrivits, att vid sjukdom som enligt annan lag än YL eller
enligt särskild författning eller enligt Kungl. Maj :ts förordnande medför
rätt till ersättning som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsan-
stalten eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp från sjukförsäk
ringen endast skall utges i den mån sjukhjälpen överstiger vad som utgår
från annat håll. Anledning har nämligen inte ansetts föreligga att låta sam
ordningsreglerna beträffande SFL och YL gälla även här ifrågavarande spe
cialförfattningar. Till dessa räknas — utom nuvarande lagar om försäk
ring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar — bl. a. militär-
ersättningsförordningen och förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civil
försvaret.
C. Sjukvårdsutredningens förslag
Statens nuvarande sjukvårdskostnader för de anställda
Som underlag för sitt förslag rörande sjukvårdsförmåner för de statsan
ställda har sjukvårdsutredningen framlagt resultaten av vissa undersök
ningar över statens nuvarande kostnader för detta ändamål. Materialet här
till har i fråga om allmänna civilförvaltningen utgjorts av myndigheternas
till riksräkenskapsverket insända bokföring för budgetåret 1951/52 samt
beträffande försvarsväsendet och affärsverken av motsvarande från myn
digheterna erhållna uppgifter. Undersökningen avser statens med stöd av
Kungl. Maj.ls proposition nr 217
69
sjukvårdskapitlet i Saar och motsvarande bestämmelser i avlöningsreglemen-
tet för folkskolan utbetalade sjukvårdskostnader under nämnda budgetår.
De innefattar alltså icke avlöningar åt vid vissa anstalter och förband in. in.
tjänstgörande anstaltsverksläkare eller militära tjänsteläkare, som är skyl
diga att i sin tjänst utan särskild ersättning utöver lönen bestrida sjukvård
åt de anställda, ej heller på anlitade provinsialläkare belöpande löner. Det
samma gäller avlöningar åt sjukhuspersonal och lokalkostnader för sjuk
vårdsinrättningar vid sådana anstalter och förband.
Sjukvårdskostnaderna har i den mån så varit möjligt uppdelats på fyra
delposter: ersättningar åt verksläkare (tjänsteläkare), sjukhusvård, medicin
och sjukvård i övrigt. Under posten ersättningar åt verksläkare (tjänste
läkare) redovisas till dessa läkare utbetalade särskilda arvoden, dvs. presta
tionsersättning och per capita-arvoden. Posten sjukvård i övrigt omfattar
bl. a. utgifter för specialistvård och tandvård samt bad, massage m. m.
Huvuddelen härav anses vara hänförlig till specialistvård.
Uppgifterna om sjukvårdskostnader har sammanställts med data rörande
antalet sjukvårdsberättigade hos de olika myndigheterna, i allmänhet den
1 oktober 1952.
Resultaten av undersökningen redovisas i ett antal vid utredningens be
tänkande fogade tabeller, vartill jag torde få hänvisa. Dessa tabeller utvi
sar bl. a., att betydande skiljaktigheter i fråga om sjukvårdskostnader före
ligger mellan olika myndigheter. Variationerna säges delvis vara att hän
föra till det ringa personalbeståndet vid vissa verk, vilket ger stort infly
tande åt ur kostnadssynpunkt extrema sjukdomsfall. Även medeltalen för
större verk är — heter det vidare i betänkandet — varierande, bl. a. med
hänsyn till sammansättningen av personalbeståndet; de enskilda befatt
ningshavarnas sjuklighet beror av olika faktorer, såsom ålder, kön, arbets
förhållanden in. m. Kostnadernas variation säges dessutom i stor utsträck
ning sammanhänga med arten av den läkarinstitution som förekommer vid
verket och läkarnas växlande praxis.
I en tabell redovisas sammandrag huvudtitelvis över de genomsnittliga
sjukvårdskostnaderna per tjänsteman under året. Tabellen, som avser alla
statliga myndigheter, utom armén, marinen och flygvapnet, garnisonssjuk
husen, riksdagens verk och affärsverken, innehåller följande uppgifter.
Justitiedepartementet ..............
Utrikesdepartementet ..............
Försvarsdepartementet..............
Socialdepartementet..................
Kommunikationsdepartementet
Finansdepartementet..................
Ecklesiastikdepartementet
Jordbruksdepartementet..........
Handelsdepartementet..............
Inrikesdepartementet..................
Civildepartementet ..................
Summa..........................................
Antal
Ersättningar
Sjuk
Medicin
Sjuk
Total
tjänste åt verkslä
husvård
kr
vård i
kost
män
kare (tjänste kr
övrigt
nader
läkare)
kr
kr
kr
2 881
10,67
3,31
15,05
17,82
46,85
972
8,53
16,30
21,67
69,48
115,98
2186
27,36
6,to
27,45
43,54
104,75
4 546
30,11
6,35
23,25
26,95
86,66
3 639
15,22
4,82
12,62
14,34
47,00
5 916
25,37
5,60
20,53
20,83
72,33
9 311
15,63
6,40
18,08
16,06
56,17
4 298
17,07
4,53
15,88
20,12
57,60
2 825
26,52
5,79
19,53
29,04
80,88
20 809
13,42
5,09
12,79
12,31
43,61
94
15,63
2,29
16,22
32,92
67,06
57 477
17,67
5,58
16,65
18,95
58,85
70
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
I anslutning till tabellens innehåll anför utredningen.
Av de skilda huvudtitlarna företer utrikes- och försvarsdepartementen de
högsta genomsnittliga totalkostnaderna, medan de lägsta redovisas av ju-
stitie-, kommunikations- och inrikesdepartementen. Beträffande justitie-
och inrikesdepartementen sammanhänger de låga ersättningsbeloppen del
vis med det vid fångvårdsanstalterna resp. sinnessjukhusen i stor omfatt
ning tillämpade systemet med anstaltsverksläkare. Vid väg- och vattenbygg
nadsverkets lokalförvaltningar anlitas i betydande utsträckning provinsial
läkare, vilket förklarar det låga ersättningsbeloppet för kommunikations
departementet.
Som tidigare nämnts inbegriper statens här avsedda sjukvårdskostnader
inte avlöningar till sådana läkare, som helt eller delvis för sin lön bestrider
läkarvård åt statlig personal. Sådana läkare är anstaltsverksläkare, militära
tjänsteläkare och provinsialläkare m. fl. I den mån dessa läkare anlitas för
sjukvård åt de anställda, blir uppenbarligen de redovisade sjukvårdskost
naderna lägre än i de fall då egentliga verksläkare bestrider vården. Utred
ningen har ansett det vara av intresse att få kännedom om sjukvårdskost
nadernas storlek i sistnämnda fall och har därför verkställt en specialun
dersökning beträffande dessa kostnader. Denna omfattar sammanlagt ett
80-tal myndigheter, tillhörande den centrala förvaltningen, belägna i Stock
holm med omnejd, med tillhopa drygt 10 000 tjänstemän. Vid dessa myn
digheter utgjorde de totala sjukvårdskostnaderna per tjänsteman 100: 60
kronor, varav 29: 97 ersättningar åt verksläkare, 6: 41 sjukhusvård, 25: 19
medicin och 39: 03 kronor sjukvård i övrigt. Vid jämförelse med nyss åter
givna tabell framgår att, utom posten ersättningar åt verksläkare, även
medicinkostnaderna och utgifterna för sjukvård i övrigt ligger på en ej
obetydligt högre nivå. Detta torde bl. a. sammanhänga med de större möj
ligheterna i huvudstaden att anlita specialister av olika slag.
Sjukvårdskostnaderna vid armén, marinen och flygvapnet har inte kun
nat särredovisas på tjänstemän och värnpliktiga. I genomsnitt för alla tjäns
temän och värnpliktiga utgjorde sjukvårdskostnaderna 40:98 kronor. För
de ca 35 000 tjänstemännen har kostnaderna av utredningen enligt vissa be
räkningar uppskattats till i genomsnitt 35: 61 kronor.
Undersökningen omfattar vid affärsverken ca 100 000 tjänstemän med
en genomsnittlig sjukvårdskostnad av 60: 40 kronor.
För lärarpersonalen vid folk- och småskolor, ca 35 000 personer, är på
grund av bestämmelserna om självrisk statens sjukvårdskostnader av rela
tivt ringa storlek. Medelkostnaden per tjänsteman är således enligt under
sökningen endast 6: 73 kronor. Kostnaden är högst i Stockholms stad (20: 55
kronor), där möjligheterna att erhålla specialistvård är stora. I övrigt före-
ligger rätt betydande skiljaktigheter mellan olika län, förmodligen beroende
på den omfattning, i vilken de medgivna sjukvårdsförmånerna utnyttjas av
lärarpersonalen, heter det vidare i betänkandet.
Med utgångspunkt från den gjorda undersökningen har utredningen gjort
följande beräkning av statens nuvarande årliga sjukvårdskostnader för
tjänstemannapersonalen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
71
Allmänna civilförvaltningen, vissa delar av försvaret....
Armén, marinen, flygvapnet ..................................................
Affärsverken..................................................................................
Garnisonssjukhusen ..................................................................
Riksdagens verk ..........................................................................
S:a för statens tjänstemän ......................................................
Folk- och småskolor..................................................................
Övriga statsunderstödda skolor ..............................................
Präster och kyrkomusiker ......................................................
S:a för övriga tjänstemän..........................................................
S:a för samtliga tjänstemän......................................................
Arvodesreglering för verks- och tjänsteläkare från 1h 1953
Beräknad totalkostnad..............................................................
Antal
Utbetalade
tjänstemän
belopp kr
57 000
3 382 000
35 000
1 234 000
100 000
6 040000
500
8 000
1000
tooooo
193 500
10 764 000
35000
237 000
4 000
28 000
3 200
22 000
42 200
287 000
235 700
11 051 000
_
2 000 000
—
13 000000
Allmänna synpunkter beträffande sjukvårdsförmånernas utformning
Sjukvårdsutredningen har beträffande frågan om de statsanställdas ställ
ning till den allmänna sjukförsäkringen anfört i huvudsak följande.
SFL medger inte något undantag för vissa kategorier anställda från sjuk-
vårdsförsäkringen. Då statsmakterna så sent som vid 1953 års riksdag fat
tat beslut härom, har utredningen utgått från att någon ändring inte skall
ske på denna punkt. Utredningen har därför icke tagit ställning till de
problem som skulle uppstå om statstjänstemannen undantoges från sjuk-
vårdsförsäkringen. De statsanställda — varmed här även avses personal i
statsunderstödd undervisningsverksamhet, präster in. fl. —- kommer alltså
att liksom övriga medborgare i sin egenskap av sjukkassemedlemmar å ena
sidan vara berättigade till de förmåner sjukvårdsförsäkringen medför och
å andra sidan vara skyldiga att betala avgift för denna försäkring.
Den omständigheten att de statsanställda blir obligatoriskt sjukvårdsför-
säkrade behöver inte, om man ser saken rent tekniskt, nödvändiggöra änd
ring i fråga om de sjukvårdsförmåner som staten lämnar. Om sådan änd
ring icke sker, skulle sannolikt resultatet i de flesta fall bli att de stats
anställda bara begagnade sig av sjukförsäkringens sjukvårdsförmåner i den
mån dessa vore mera omfattande än de statliga förmånerna. Emellertid
skulle detta leda till att de statsanställda finge betala avgifter till sjukför
säkringen utan att från denna komma i åtnjutande av motsvarande för
måner. Saken kunde också uttryckas så att de allmänna sjukkassorna kom-
me att få väsentligt mindre sjukvårdsutgifter för de statsanställda än för
andra medlemmar. Detta förhållande äger visserligen sin motsvarighet inom
de nuvarande erkända sjukkassorna, men man synes böra göra en bestämd
skillnad mellan en obligatorisk och en frivillig försäkring i detta avseende.
Här torde även böra bemärkas det uttalande, som chefen för socialdeparte
mentet gjort i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag. Departementsche
fen uttalade sålunda — i anslutning till sitt anförande rörande sjukpenning-
försäkringens utformning — att alla medborgarkategorier såvitt möjligt
bör inta en lika ställning till den allmänna sjukförsäkringen.
De statliga avlöningsreglementena har utformats med tanke på att bl. a.
sjukvårdsförmånerna skall kunna utgå eller ändras, då den allmänna sjuk
försäkringen träder i kraft. Det må också erinras om att vid förhandlingar
mellan 1945 års lönekommitté och vederbörande personalorganisationer över-
enskommits, att särskild utredning i fråga om sjukvårdsförmånerna borde
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
verkställas och förhandlingar med tjänstemännens representanter äga rum
i god tid, innan bestämmelserna om allmän sjukförsäkring trädde "i kraft.
I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag uttalade chefen för socialde
partementet att sjukförsäkringens genomförande naturligen icke borde tas
till intäkt för en försämring av de förmåner som utgår enligt gällande avlö-
ningsreglementen. Han lämnade dock frågan öppen om sjukvårdsförmåner
utöver sjukförsäkringens ram skulle utgå i särskild ordning eller kompen
sation lämnas lönevägen.
Utredningen har på grund av de nu redovisade skälen och uttalandena
kommit till den uppfattningen, att den allmänna sjukförsäkringens sjuk
vårdsförmåner även för de statsanställdas del skall utgöra utgångspunkten,
då det gäller att bedöma om sjukvårdsförmåner skall utges på grund av
arbetsanställningen.
En jämförelse mellan sjukförsäkringens förmåner och de nuvarande sjuk
vårdsförmånerna enligt Saar finner utredningen utvisa, att de sistnämnda
är mera omfattande, framförallt i fråga om specialistvård, tandläkarvård
och läkemedel men även beträffande vanlig läkarvård, särskilt om denna
inte kan erhållas till sjukförsäkringens taxebelopp. Ett helt borttagande av
sjukvårdsförmånerna ur avlöningsbestämmelserna skulle därför komma att
för statstjänstemännens del innebära en ej obetydlig försämring, såvida icke
skälig kompensation kan erhållas i annan ordning.
Emellertid anser utredningen det bereda svårigheter att rättvist beräkna
värdet av en bortfallen sjukvårdsförmån, särskilt som behovet av denna
kan variera olika kategorier emellan och beskattningen av kontanta förmå
ner icke verkar lika i alla inkomstlägen. Utredningen framhåller även, att
man vid bestämmandet av lönevillkoren för de statsanställda brukat fästa
särskilt avseende vid de sociala förmånerna. Ur den berörda personalens
synpunkt kan det enligt utredningens mening med visst fog göras gällande,
att en reform med syfte att tillerkänna medborgarna i allmänhet förbättrade
sociala förmåner inte i och för sig bör medföra en försämring för dem som
redan tillerkänts sådana förmåner i något större omfattning. Vidare erinrar
utredningen att förhandenvaron av sjukvårdsförmåner också är till fördel
för staten som arbetsgivare, bl. a. därigenom att en god sjukvård kan inbe-
spara sjuklöne- och pensionskostnader.
Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett sig böra förorda, att
de statsanställda i stort sett får behålla de sjukvårdsförmåner som nu till
kommer dem och som inte får anses vara i erforderlig mån ersatta genom
den allmänna sjukförsäkringen. Vid utformningen av de sjukvårdsförmå
ner, som alltså bör finnas i de statliga avlöningsbestämmelserna, bör enligt
utredningens mening hänsyn tagas till de erfarenheter som föreligger rö
rande tillämpningen av nuvarande bestämmelser. Vidare bör samordning-
ske med yrkesskadeförsäkringen.
Det är givet, framhåller utredningen, att de principer, som utredningen
utgått från vid sjukvårdsförmånernas utformning, leder till en viss reduk
tion av de nuvarande avlöningsförmånerna. Utredningen anser, att de an
ställda kan ha befogade krav på kompensation härför, men finner det icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
73
ankomma på utredningen att framlägga förslag i kompensationsfrågan, som
för övrigt intimt sammanhänger med frågan om utformningen av sjuklö
nerna. De statistiska uppgifter, som av utredningen sammanställts rörande
statsverkets sjukvårdskostnader, torde enligt utredningen kunna tjäna till
viss ledning vid kompensationsfrågans bedömande.
V erk slä karfrågan
Beträffande verksläkarinstitutionen anför sjukvårdsutredningen inled
ningsvis följande.
Verksläkarinstitutionen har i vissa avseenden varit föremål för kritik,
närmast från tjänstemannahåll. I motioner till 1952 års riksdag (I: 3 och
II: 1) har bl. a. påtalats, att det antal tjänstemän som hänvisats till sam
ma verksläkare i vissa fall är alltför stort för att läkaren skall hinna ägna
tillräcklig omsorg åt varje patient och att den tid som åtgår för besök hos
verksläkare med alltför många patienter i väntrummet är lång, vilket med
för att tjänstemannen onödigt länge är borta från tjänsterummet.
Det är emellertid tydligt att verksläkarinstitutionen innebär avsevärda
fördelar för såväl tjänstemännen som staten-arbetsgivaren.
Då verksläkare står till förfogande, behöver tjänstemannen vid iråkad
sjukdom inte efterforska vilka läkare som finns att tillgå. Han kan utan
större tidsutdräkt — eventuellt per telefon — vända sig till verksläkaren för
erhållande av det bistånd som denne enligt verksläkarinstruktionen är skyl
dig att lämna. I de fall verksläkaren tidigare undersökt och behandlat tjän
stemannen och alltså redan äger viss kännedom om patientens hälsotillstånd
och personliga förhållanden, kan erforderliga åtgärder vidtas relativt
snabbt.
Vad beträffar fördelarna för staten som arbetsgivare må framhållas föl
jande. Genom verksläkarinstitutionen har myndigheterna kunnat få kontroll
över tjänstemännens sjukledigheter och sjukvårdsförmåner. Myndigheter
nas behov av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor, som rör arbets
förhållandena, har också kunnat tillgodoses genom de till myndigheterna
knutna verksläkarna. Vid handläggningen av frågor om anställning, sjuk-,
invalid- eller förtidspension m. m. har det varit av största betydelse att
bedömningen av dessa frågor kunnat grunda sig på intyg och utlåtanden
av den med tjänstemännen och deras förhållanden förtrogna verksläkaren.
Även för de berörda läkarna torde verksläkarinstitutionen vara av värde.
Den omständigheten att verksläkarna har ett fast klientel av statstjänste
män, för vilket de ersättes dels för varje prestation, dels med årliga belopp
per hänvisad befattningshavare, innebär att dessa läkare kan i sin verksam
het räkna med en relativt jämn sysselsättning och en tämligen konstant
inkomst.
Utredningen omnämner vidare, att Sveriges läkarförbund och Verksläkar-
föreningen vid överläggningar med utredningen framlagt förslag om till
skapande av en förtroendeläkarinstitution vid statsförvaltningen, i huvud
sak efter förebild av den läkarinstitution som nu finns vid vissa större pri
vata företag. Dessa förtroendeläkare skulle väsentligen ha kontrollerande
och hälsovårdande uppgifter avseende rutinmässiga hälsokontroller, hälso
kortskrivning osv. men inte i sådan egenskap själva meddela läkarvård. I
egenskap av förtroendeläkare skulle de uppbära vissa fasta arvoden. De
74
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
skulle dessutom i egenskap av privatpraktiserande läkare stå till förfogande
för meddelande av läkarvård åt verkspersonalen och härvid uppbära ersätt
ning enligt fri läkartaxa.
Utredningen anser, att stora fördelar ur såväl statsverkets som de an
ställdas synpunkt visat sig vara förenade med den nuvarande verksläkar-
institutionen. Enligt utredningens mening är den behövlig, om sjukvårds
förmånerna alltjämt skall ingå bland de statliga avlöningsförmånerna. Med
hänsyn härtill förordar utredningen, att denna institution alltjämt skall äga
bestånd med de jämkningar i fråga om verksläkarnas åligganden m. in.,
som föranledes av sjukvårdsförmånernas anpassning till den allmänna sjuk
försäkringen.
Med anledning av det väckta förslaget om tillskapande av en förtroende-
läkarinstitution framhåller utredningen, att det ligger utanför dess uppdrag
att ta ställning till frågan om utvidgning av verksläkares arbetsuppgifter till
att omfatta även hälsovård och hälsokontroll. En dylik utvidgning skulle
innebära en ökning av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner till att om
fatta också förebyggande hälsovård på statens bekostnad. Enligt utredning
ens mening kan en dylik utvidgning, som skulle dra med sig betydande
kostnader, icke ifrågakomma i detta sammanhang.
Sjukvårdsutredningen uttalar vidare bl. a. följande.
Den i motionerna till 1952 års riksdag begärda särskilda utredningen synes
närmast ha åsyftat en partiell reform "i avvaktan på den allmänna sjukför
säkringens genomförande. De i motionerna påtalade olägenheterna synes
emellertid kunna avsevärt minskas, om antalet till varje verksläkare hänvi
sade befattningshavare på lämpligt sätt begränsas och den fasta mottagnings-
tiden, såsom redan nu i en del fall skett, helt eller delvis ersättes med mottag-
ningstid efter överenskommelse. Erinras må också att den allmänna sjukför
säkringen är förenad med fritt läkarval.
De av utredningen nu föreslagna verksläkarnas arbetsuppgifter synes i
huvudsak böra bli desamma som de nuvarande verksläkarnas. Benämningen
»verksläkare» bör härvid bibehållas, då benämningen »förtroendeläkare» sy
nes böra förbehållas läkare med de uppgifter som anges i SFL.
Verksläkaren avses sålunda skola ha skyldighet att dels meddela läkar-
yård åt de statstjänstemän som önskar anlita honom, dels pröva frågor om
hänvisning till specialist in. in., dels ock fullgöra vissa icke direkt sjukvår
dande uppgifter. Till sistnämnda uppgifter bör liksom nu hänföras att ut
färda läkarintyg, som åberopas i tjänsten. I viss omfattning avses verksläka
ren även skola attestera av andra läkare utfärdade intyg.
Beträffande frågan om verksläkare vid vissa anstalter uttalar utredningen
att nuvarande ordning bör bestå.
Såvitt utredningen kan finna är praktiska fördelar förenade med att tjäns
teläkare vid vissa anstalter vid sidan av sin egentliga verksamhet tages i an
språk även för personalsjukvården. Å andra sidan inåste de skäl, som föran
lett att vid vissa sådana anstalter utomstående läkare förordnats som verks
läkare, tillmätas betydelse. Enligt utredningens mening bör det därför lik
som f. n. få bero av omständigheterna, om denna läkarvård skall skötas av
vid anstalten anställd läkare eller om annan läkare skall förordnas som
verksläkare. Vid denna bedömning bör bland andra omständigheter hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 75
tagas till att verksläkargöromålen inte får lägga hinder i vägen för läkaren att ägna tillräcklig omsorg åt vården av de intagna.
Den vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet genomförda anord ningen med personalläkare har varit förenad med sådana fördelar, att nå gon ändring härutinnan icke bör komma till stånd.
Utredningen har inte heller funnit sig böra föreslå någon ändring i nu varande anordning beträffande tjänste- och verksläkare vid försvaret. Be stämmelserna om tjänste- och verksläkare vid försvaret anses dock med hänsyn till genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen böra under kastas vissa ändringar.
För att tjänstemännen mera allmänt skall anlita verksläkaren torde det, framhåller utredningen vidare, bli nödvändigt att denne, liksom nu är fallet, har att tillämpa viss behandlingstaxa. Utredningen föreslår därför att verks- läkarna i princip skall vara taxebundna i den mån de meddelar vård åt till dem hänvisade tjänstemän. Detta skulle dock ej gälla nattetid (mellan kl. 22 och 8) och ej heller på sön- och helgdagar.
Verksläkarens ersättning förutsättes enligt förslaget i första hand skola utgöras av de arvoden, han enligt taxa äger uppbära för lämnad vård åt tjänstemännen. Utöver dessa beliandlingsarvoden avses emellertid av stats medel skola utgå ett fast arvode, utgörande ersättning för läkarens åliggan de att stå till tjänstemännens förfogande på de villkor som anges i verks- läkarkungörelsen och för bestyren med att attestera intyg, biträda myndig heten i vissa medicinska frågor in. in. Det fasta arvodet avses lämpligen på samma sätt som f. n. skola utgå med vissa belopp per tjänsteman och år. Utredningen har icke ansett sig böra framlägga något detaljförslag rörande verksläkarnas förmåner utan har förutsatt att dessa frågor göres till före mål för förhandlingar med vederbörande läkarorganisationer.
Utredningen gör följande uttalanden beträffande anstaltsverksläkarnas och de militära tjänste- och verksläkarnas arvoden.
I den mån läkarvård åt de anställda meddelas av anstalts- eller personal läkare utan att särskild ersättning utgår härför, bör vården liksom nu är fal let lämnas utan kostnad för tjänstemannen. Då vården sålunda tillhandahål- les utan särskild kostnad, kommer ersättning till tjänstemannen icke att ut gå från den allmänna sjukförsäkringen. Om den nuvarande anordningen med särskilt arvode för hembesök bibehålies, kommer sjukkassan att ersätta på densamma belöpande del av arvodet.
Utredningen finner det naturligt och lämpligt, att den läkarvård, vartill försvarets militära och civilmilitära beställningshavarc är berättigade, om- besörjes som tjänsteåliggande av de vid försvarets förband in. in. anställda militärläkarna. För vård av civil personal bör militärläkarna däremot även i fortsättningen ersättas enligt samma grunder som gäller för verksläkare.
Läkarvård
Sjukvårdsutredningen anför rörande frågan om läkarvård genom verkslä kare i huvudsak följande.
I det föregående har föreslagits att verksläkare skall vara skyldig att mot ersättning enligt taxa meddela läkarvård åt de till honom hänvisade tjänste
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
män som anlitar honom. Emellertid är det inte givet, att enbart en sådan
taxebundenhet är tillräcklig för att tjänstemännen skall finna det fördelak
tigt att begagna sig av verksläkarnas tjänster. Utredningen har därför ansett
det böra övervägas om inte tjänstemännen kunde i detta avseende på så sätt
behållas vid sin nuvarande förmån av fri läkarvård att, i de fall vården med
delas av verksläkaren, staten tillskjuter den fjärdedel av taxebeloppet som
ej ersättes av sjukkassa.
Mot en sådan anordning kan vissa skäl åberopas. Om ersättning för verks-
läkarvården utginge endast från sjukförsäkringen, skulle myndigheterna
befrias från allt arbete med handläggning av ärenden som avser' utbetal
ning av ersättning för av verksläkare meddelad vård. Vidare kan det göras
gällande att den del av kostnaden som skulle stanna på tjänstemannen i all
mänhet skulle bli av jämförelsevis ringa storlek, varför det icke skulle vara
av någon större ekonomisk betydelse för honom att få denna del ersatt.
Ett bibehållande i princip av den nuvarande förmånen av fri verksläkar-
vård skulle emellertid vara förenat med vissa fördelar. Tjänstemännen skulie
sålunda få ett direkt intresse av att vid sjukdom anlita verksläkaren. Genom
att tjänstemännen i allmänhet komme att anlita verksläkaren skulle konti
nuiteten och stadgan i den sjukvårdande och kontrollerande verksamheten
bevaras. Detta är uppenbarligen av stor betydelse för staten-arbetsgivaren
och medför även den fördelen för verksläkaren, att han kan påräkna ett re
lativt fast klientel. Den här avsedda lösningen resulterar visserligen i att
statstjänstemännen kommer i ett gynnsammare läge än de sjukförsäkrade
i gemen. Det bör dock beaktas att hinder inte föreligger att även andra ar
betsgivare än staten utfyller sjukförsäkringens läkarvårdsersättning. Den
ifrågasatta anordningen skulle dessutom bäst överensstämma med utred
ningens principiella uppfattning att de statsanställda i stort sett bör bibe
hållas vid nu utgående sjukvårdsförmåner.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit övervägande
skäl tala för att staten ersätter den fjärdedel av verksläkarens arvode för lä
karvården som icke utgår från sjukförsäkringen. Utredningen finner det an
geläget att ett såvitt möjligt enkelt förfaringssätt kommer till användning vid
utbetalning av ersättning för verksläkarvården. Denna fråga behandlas av
utredningen närmare i ett särskilt avsnitt.
Enligt utredningens förslag skall tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1
i fråga om ersättning för anlitande av verksläkare alltjämt vara likställd med
övriga tjänstemän.
Av den tidigare redogörelsen för sjukvårdsförmåner enligt Saar framgår
att tjänsteman i vissa fall äger åtnjuta förmånen av kostnadsfri läkarvård
genom annan än verksläkare.
Vad först beträffar bestämmelsen att kostnad för röntgen- eller annan
undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren, skall helt be
stridas av statsmedel, anföres i betänkandet följande.
Tillämpningen av denna bestämmelse har visat sig medföra svårigheter,
särskilt i de fall då undersökningen verkställts av specialist i samband med
behandling. Det är nämligen ofta icke möjligt för verksläkaren eller den ut
betalande myndigheten att på grundval av specialistens arvodesräkning be
döma vad av specialistarvodet som rätteligen bör hänföras till undersök
ningen resp. behandlingen. I sjukkassetaxan upptas specialistarvoden för
röntgenundersökning som utföres av därför särskilt utbildad läkare. Med
hänsyn till dessa omständigheter och för erhållande av en enkel ersättnings
77
regel anser utredningen, att undersökning, som verkställts av specialist eller
i annan ordning, exempelvis av laboratorium, bör i ersättningsliänseende lik
ställas med specialistvård.
Förslaget i denna del innebär bl. a., att den förmån, som i förevarande av
seende tillkommer tjänsteman i avdragsgrupp 1, helt försvinner.
Vad därefter angår den nuvarande rätten att i vissa fall, då verksläkaren
icke lämpligen kan anlitas, på statens bekostnad vända sig till annan läkare
för erhållande av vård, uttalar utredningen följande.
Det kunde möjligen övervägas att för dessa fall ersätta mellanskillnaden
mellan det faktiska läkararvodet och tre fjärdedelar av sjukktissetaxans be
lopp. Enligt utredningens mening föreligger emellertid icke något större be
hov av att för sådana" fall införa särskilda ersättningsbestämmelser, särskilt
som andra taxebundna läkare än verksläkaren ofta finns att tillgå i de fall
denne inte kan anlitas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Specialistvård
Beträffande ersättningsfrågan vid anlitande av läkare som specialiserat
sig på behandling av vissa sjukdomsformer anföres i betänkandet bl. a. föl
jande.
Den nuvarande rätten för statstjänstemännen att åtnjuta bidrag med i re
gel tre fjärdedelar av kostnaderna för specialistvård är givetvis av stort eko
nomiskt värde för den som behöver anlita specialist. Enligt SFL kommer
visserligen tjänstemännen att få bidrag från sjukkassa även vid anlitande av
specialist. Då emellertid specialisterna i regel betingar sig högre arvoden än
som utgår för vanlig läkarvård, kommer en i många fall betydande mer
kostnad att uppstå. I överensstämmelse med sin principiella uppfattning rö
rande utformningen av de statsanställdas sjukvårdsförmåner och under hän
visning till vad nyss sagts förordar utredningen, att en förmån i form av er
sättning för specialistvård alltjämt skall vara tillförsäkrad tjänstemännen.
Att låta denna förmån omfatta fritt val av specialist anser utredningen
ej kunna komma i fråga. En sådan ordning skulle medföra betydande risk
för missbruk och ökade kostnader för statsverket. Rätten till ersättning för
specialistvård bör därför som hittills göras beroende av att verksläkaren för
klarar vården nödvändig och antingen själv lämnar anvisning på eller god
känner valet av specialist. Genom verksläkarens medverkan erhålles dels en
prövning av frågan om specialistvård överhuvud behövs, dels ett auktoriserat
val av specialist, vilket kan vara av icke ringa betydelse bl. a. ur kostnads
synpunkt.
Vad angår storleken av det bidrag, som bör utgå för specialistvård, synes
enligt utredningen anledning saknas att frångå principen om ersättning med
tre fjärdedelar. Emellertid, anföres det, bör bidraget begränsas att avse tre
fjärdedelar av kostnaden, till den del densamma överstiger sjukkassetaxans
ifrågakommande belopp, på sätt följande exempel utvisar.
Specialisten betingar sig ett arvode av 200 kronor. I sjukkassetaxan för
ifrågavarande vård angivet belopp antages utgöra 40 kronor. Från sjukkas
san äger tjänstemannen uppbära 3/4 av 40 kronor, dvs. 30 kronor. Av stats
medel ersättes härutöver 3/4 av (200 — 40 = ) 160 kronor, dvs. 120 kronor.
Tjänstemannen får alltså summa 150 kronor eller 3/4 av arvodesbeloppet.
78
Den nuvarande förmånen av hel ersättning vid specialistvård som medde
las på poliklinik vid allmänt sjukhus synes enligt utredningen med hänsyn
till att fråga i allmänhet är om ringa belopp icke vara av särskilt stor bety
delse för tjänstemännen. Med hänsyn härtill och för att åstadkomma admi
nistrativ förenkling föreslår utredningen att bestämmelsen om ersättning en
ligt särskilda grunder vid poliklinikvård slopas. Nyss nämnda regler om er
sättning för specialistvård avses således skola tillämpas.
Som tidigare nämnts ersättes kostnad för specialistvård vid fall av tuber
kulos helt av statsmedel. Ifrågavarande bestämmelse har tillkommit med
hänsyn till vikten av att tjänsteman, som drabbas av tuberkulos, beredes
tillfälle att få fullgod vård. Utredningen har för sin del icke funnit anled
ning att frångå principen om full ersättning i dessa fall. Detta innebär, att
tjänstemannen erhåller ersättning av statsmedel för den del av kostnaden,
som icke ersättes av sjukkassan, och alltså får hela kostnaden täckt.
Av vad tidigare anförts framgår att enligt utredningens förslag för diagnos
erforderlig röntgen- eller annan undersökning, som verkställts av specialist
eller i annan ordning, skall i ersättningshänseende likställas med specialist
vård.
Till frågan om ersättning för specialistvård vid yrkesskada torde jag få
återkomma i det följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Tandläkarvård
I fråga om utformningen av förmånerna beträffande tandläkarvård enligt
Saar anföres i sjukvårdsutredningens betänkande bl. a. följande.
De i Saar meddelade bestämmelserna om ersättning för tandvård har er
bjudit betydande tolkningssvårigheter. Ett särskilt svårt problem har varit
att tolka uttrycket »sjukdom i tändernas omgivningar». De utbetalande myn
digheterna har ofta vänt sig till medicinalstyrelsen med anhållan om besked
i vilken utsträckning begärd ersättning borde utgå. I de fall samma frågor
sedermera hänskjutits till kammarrättens prövning har det i stor utsträck
ning visat sig att kammarrätten tolkat bestämmelserna på annat sätt än me
dicinalstyrelsen. Det har tydligen varit omöjligt att vid bestämmelsernas till-
lämpning förena de medicinska synpunkterna med den restriktiva uppfatt
ning, åt vilken lagstiftaren gett uttryck i motiven till bestämmelserna.
De nuvarande tandvårdsbestämmelserna har under den tid de tillämpats
utsatts för stark kritik ur skilda synpunkter. Sålunda har medicinalstyrelsen,
som haft att besvara remisser från andra verk i dessa ärenden, uttalat att
mycken arbetstid, som väl skulle behöva ägnas åt större och viktigare arbets-
uppgifter, nu måste tas i anspråk för dessa detaljärenden och att ärendena
av allt att döma åsamkar även kammarrätten en ej ringa arbetsbörda. Även
läkare och tandläkare i ansvarig ställning, $om i sin verksamhet haft att be
fatta sig med hithörande frågor, har i sina facktidskrifter framfört liknande
synpunkter. Från den odontologiska sakkunskapens sida har vidare fram
hållits, att de nuvarande bestämmelserna är olämpliga främst därför att de
medger ersättning först då tandsjukdomen nått ett framskridet stadium.
Prövningen av frågan i vad mån tandvårdskostnader skall ersättas av
statsverket har alltsedan bestämmelsernas tillkomst ansetts skola ankomma
på de utbetalande myndigheterna, som därvid haft att bedöma ärendena in
Knngl. Maj. ts proposition nr 217 79
såväl medicinsk som kameral synpunkt. Kammarrätten har emellertid nu mera (årsboken 1952 ref. 5) förklarat att, då en tjänsteman av verksläka- ren remitterats till tandläkare för specialistbehandling, tjänstemannen icke kan vägras begärd ersättning även om den av tandläkaren utförda behand lingen skulle finnas icke ha varit i förevarande fall erforderlig och ändamåls enlig för botande av sjukdomen och oavsett om ett tillfredsställande be handlingsresultat kunnat uppnås för en kostnad understigande den debite rade.
Den väsentliga innebörden av detta utslag synes vara, att den sakliga pröv ningen av frågor om ersättning av statsmedel för utförd tandvård enligt Saar ankommer på verksläkarna och inte på de utbetalande myndigheterna. Den sålunda fastslagna principen medför att av verksläkaren begångna misstag i fråga om vad som är att anse som ersättningsbar tandvård eller i fråga om behandlingsmetoden icke kan läggas till rätta vare sig av de utbetalande myndigheterna eller av vederbörande revisionsorgan. Genom att bedömning en lagts på verksläkaren, som i allmänhet ej besitter odontologisk sakkun skap, kan sådana misstag befaras bli icke sällan förekommande. En utveck ling i enlighet med den princip, som kommit till uttryck i nämnda kammar- rättsutslag, är därför ägnad att medföra väsentligt ökade utgifter för stats verket. Nämnas må att i det här avsedda fallet ersättningen utgick med 1 125 kronor, ehuru medicinalstyrelsen tillstyrkt ett bidrag av endast 112 kronor 50 öre.
Utredningen delar den i det föregående uttalade uppfattningen att de nu varande tandvårdsbestännnelserna inte är tillfredsställande. Utredningen har därför ansett sig böra undersöka möjligheterna av att som en avlöningsför mån behålla tandvårdsbestämmelser av i huvudsak den omfattning, som torde ha avsetts vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst. Härvid skulle dock vissa ändringar vidtagas i syfte att få regler som skulle vara tillräck ligt tydliga och samtidigt godtagbara ur medicinsk-odontologisk synpunkt.
Utredningen har i denna fråga haft överläggningar med representanter för medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. Dessa framhöll i huvud sak, att vetenskapligt godtagbara skäl icke kunna förebäras för att tillstyrka ersättning för behandling av vissa tandsjukdomar och avstyrka sådan för behandling av andra. Ersättning borde därför i princip utgå för alla former av tandvård med undantag av tandreglering.
Av överläggningarna framgick, atl en ur medicinsk synpunkt godtagbar bestämmelse i fråga om tandläkarvård åt statstjänstemännen skulle med föra en mycket betydande ökning av tandvårdsförmånerna med hänsyn bl. a. till att ersättning skulle komma att utgå vid de apicala tandsjukdomar na, vilka är vanligt förekommande, och att profetiska arbeten skulle er sättas i större utsträckning än som nu är fallet. Vissa tolkningssvårigheter skulle säkerligen alltjämt uppkomma, särskilt då det gäller att avgöra be handlingens kvalitet och omfattning. Ytterligare komplikationer skulle upp stå om, såsom av nämnda representanter förutsattes, hänsyn skulle tagas även till tjänstemannens nutritionstillstånd.
Utredningen har ansett det inte förenligt med sitt uppdrag att framlägga förslag, som innebär utbyggnad av statstjänstemännens sjukvårdsförmåner. Med hänsyn härtill har utredningen inte kunnat förorda, att tjänstemännens rätt till ersättning för tandvårdskostnader utsträckes på sält representanterna för den mcdicinsk-odontologiska sakkunskapen ifrågasatt. Då vidare utred ningen och dessa representanter är ense om alt de nuvarande tandvårdsbe- stämmelserna i vad de avser ersättning för botande av sjukdom i tändernas
80
Kungi. Maj. ts proposition nr 217
omgivningar är otillfredsställande, har utredningen inte funnit det möjligt
att konstruera en tillfredsställande utformad tandvårdsförmån av den om
fattning som torde ha avsetts vid den nuvarande bestämmelsens tillkomst.
En framkomlig väg, om man icke vill utbygga den nuvarande tandvårdsför-
månen eller helt slopa denna förmån, är enligt utredningens mening att
begränsa statstjänstemännens rätt till ersättning för tandvård till att avse
endast botande av sjukdom, som står i orsakssammanhang med tändernas
tillstånd. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsbestämmelserna utfor
mas i enlighet härmed. Tandläkarvård skall enligt förslaget, i likhet med
annan specialistvård, ersättas med tre fjärdedelar av kostnaden, efter av
drag av det belopp tjänstemannen i förekommande fall äger utfå från all
män sjukkassa.
I fråga om större tandläkararbeten föreslås att behandlings- och kostnads-
förslag infordras. Om därvid kostnaderna kan antagas överstiga visst belopp,
förslagsvis 400 kronor, avses ärendet av verksläkaren skola underställas me
dicinalstyrelsen. Ur principiell synpunkt tveksamma fall skulle oavsett kost
nadernas storlek underställas medicinalstyrelsen.
Frågan om ersättning för tandläkarvård i samband med yrkesskada be
handlas i det följande.
Ersättning för läkares resa
Enligt utredningens mening saknas anledning att i förevarande avseende
tillämpa andra bestämmelser än dem som inrymmes i SFL. I Saar erfordras
alltså icke någon bestämmelse om ersättning för resekostnader vid läkares
sjukbesök. Av utredningens förslag beträffande verksläkare framgår, att av
statsmedel ersättes den del av kostnaden för sådan läkares resa som icke be
talas av sjukkassa.
Läkarintyg
Sjukvårdsutredningen lämnar följande uppgifter om praxis i förevarande
fråga.
Någon allmän föreskrift att behovet av sjukledighet in. m. skall styrkas
med läkarintyg finns inte meddelad. Det har dock ansetts ligga i sakens na
tur, att läkarintyg i regel skall företes. Praxis är dock ganska växlande. I
samband med en undersökning rörande sjukledighetsförhållandena bland
statstjänstemännen har sjuklönesakkunniga från ett antal myndigheter in
fordrat uppgifter, i vilken utsträckning myndigheterna kräver läkarintyg vid
sjukdomsfall.
Av de 83 myndigheter som lämnat svar i denna fråga har några uppgivit,
att olika regler gäller för skilda avdelningar eller skilda personalkategorier
hos myndigheten. Med hänsyn härtill föreligger särskilda uppgifter för 88
olika myndigheter eller avdelningar in. in. inom dessa. Av svaren framgår i
huvudsak följande.
Sjukledighet utan företeende av läkarintyg medges av 40 myndigheter—-
27 ämbetsverk i Stockholm, däribland järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
Kungl. Mcij.ts proposition nr 217
81
och domänstyrelsen samt 13 länsstyrelser — utan annan begränsning än
att frånvaron omfattar högst 3 dagar i följd.
Hos 13 myndigheter — däribland kammarrätten, medicinalstyrelsen och
8 länsstyrelser — medges ledighet utan intyg, då frånvaron icke överstiger 2
dagar i följd och utan begränsning i övrigt.
9 myndigheter medger sjukledighet utan läkarintyg under förutsättning
dels att frånvaron icke omfattar mer än 3 dagar i följd, dels att den sam
manlagda tiden för ledigheter, vid vilka läkarintyg ej företes, icke överstiger
visst antal dagar — 6, 7, 8, 10 eller 12 — för år. Härvid tillämpas en maxime-
ring årligen till 6 dagar av arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och länsstyrelsen i Stockholms län, till 7 dagar av skolöverstyrelsen, till 8
dagar av bostadsstyrelsen och generalpoststyrelsen i fråga om personalen
inom styrelsen och dess bankavdelning, till 10 dagar av överståthållaräm-
betets skatteavdelning samt till 12 dagar av riksräkenskapsverket och pen-
sionsstyrelsen. Länsstyrelsen i Stockholms län och överståthållarämbetets
skatteavdelning har dessutom begränsat ifrågavarande medgivande till att
gälla vid högst 3 resp. 5 olika tillfällen per år. Inom riksräkenskapsverket
gäller särskilt villkor att sjukledighet utan företeende av läkarintyg får avse
högst 3 dagar av en och samma kalendermånad.
Vid 2 myndigheter — socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen — med
ges sjukledighet utan intyg under förutsättning dels att frånvaron icke om
fattar mer än 4 dagar i följd, dels att den sammanlagda tiden för ledigheter,
som icke styrkts med intyg, ej överstiger 8 dagar för år.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påfordrar i vad avser personal vid lands-
kansliet läkarintyg vid sjukledighet som varar mer än en dag.
Ett 10-tal myndigheter, däribland generaltullstyrelsen i fråga om personal
på ort där verksläkare finns, samtliga tillfrågade 8 sinnessjukhus och ge
neralpoststyrelsen beträffande distrikts- och lokalförvaltningarna kräver lä
karintyg vid all frånvaro på grund av sjukdom.
Tilläggas kan att då fråga är om utbyte av semester eller annan ledighet
mot sjukledighet läkarintyg i allmänhet torde erfordras.
En del myndigheter har föreskrivit, att i de fall sjukledighet medges utan
läkarintyg tjänstemannen skall avge skriftlig försäkran om bortovaron och
om sjukdomens art.
Sjukvårdsutredningen uttalar för egen del den uppfattningen att frånvaro
på grund av sjukdom under icke alltför obetydlig tid bör styrkas med läkar
intyg. Utredningen anför vidare.
Vid sjukdomsfall, som bedömes vara av allvarligare beskaffenhet, brukar
läkare anlitas och det blir då naturligt att denne i samband med konsultatio
nen utfärdar intyg om behovet av sjukledighet och om sjukdomens art. An
norlunda ställer sig saken då fråga är om s. k. förkylningssjukdomar och
andra sjukdomar som erfarenhetsmässigt ofta går till hälsa utan läkarbe
handling. Att i sådana fall regelmässigt ålägga tjänstemännen att uppsöka
verksläkaren, eventuellt annan läkare, för erhållande av läkarintyg har —
bl. a. med hänsyn till den ökade smittorisken vid epidemier — i allmänhet
inte ansetts nödvändigt eller lämpligt. Kravet på läkarintyg medför även di
rekta kostnader för statsverket. För ett besök hos verksläkaren i huvudsak
ligt syfte att få sjukledighetsintyg debiterar denne f. n. dels rådfrågnings-
arvode med i allmänhet 4 kronor, dels intygsersättning med 3 kronor.
Frågan om i vilka fall läkarintyg skall påfordras sammanhänger intimt
med den blivande utformningen av sjuklönebestämmelserna. Någon slutlig
ståndpunkt i denna fråga synes därför icke kunna tagas, förrän resultatet av
6 Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 217
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
sjuklönesakkunnigas arbete föreligger. Här kan endast framhållas att, om statstjänstemännen kommer att omfattas av den obligatoriska sjukpenning försäkringen, sjukförsäkringen får ett ekonomiskt intresse av sjukkontrol len, som i många fall är större än statens. För staten som arbetsgivare är det dock av stor betydelse att arbetet ej förryckes genom onödiga sjukledigheter. Myndigheterna torde också i många fall ha större möjlighet att bedöma be hovet av sjukledighet än sjukkassan. Sjukintygen torde därför i viss utsträck ning behövas även om sjuklönen delvis skulle ersättas av sjukpenning. Det bör ej heller bortses från att sjukintygen inte bara är av betydelse ur kon trollsynpunkt. Att äga kännedom om tjänstemännens hälsotillstånd är på kallat även ur andra synpunkter.
En särskild fråga är, om efter sjukförsäkringsreformens genomförande alltjämt bör gälla att läkarintyg, som är utfärdat av annan läkare än verks- läkaren, skall vara attesterat av denne, framhåller utredningen och fortsät ter.
Det fria läkarvalet inom sjukförsäkringen kan beräknas medföra, att tjänstemännen i större utsträckning än vad nu är fallet anlitar andra läkare än verksläkare. Ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse skulle därför medföra merarbete och ökade kostnader för statsverket. Enligt utredningens mening bör därför ledighetsintyg som avges av annan läkare än verksläkare i viss utsträckning kunna godtas utan attest. Myndigheterna bör nämligen äga meddela generella föreskrifter, att läkarintyg under vissa förhållanden, t. ex. vid längre ledigheter eller vid vissa slag av sjukdomar, skall attesteras av verksläkaren och att för vissa fall, då särskild anledning föreligger, be stämma att intyget skall attesteras av denne. Verksläkaren bör äga möjlig het att, då han anser erforderligt, som villkor för attest uppställa krav att den sjuke underkastar sig undersökning av honom.
Därest sjukpenningförsäkringen göres tillämplig på statstjänstemännen, bör, framhåller utredningen, läkarintyg som påfordras för utfående av sjuk penning, i allmänhet kunna användas även som sjukledighetsintyg. Härvid borde förfaras så att tjänstemannen, innan intyget inges till sjukkassan, fö reter det för myndigheten, som därest så anses behövligt gör en avskrift härav.
Beträffande ersättningsfrågan anför utredningen. Liksom nu är fallet synes verksläkaren böra ersättas för intygen enligt för honom gällande läkartaxa. Kostnaden för ledighetsintyg som utfärdas av verksläkare bör, i den mån ersättning ej utgår från sjukkassa, bestridas av statsmedel. En sådan anordning torde göra det lättare för vederbörande myndighet att påfordra att behov av sjukledighet styrkes med läkarintyg än om tjänstemannen själv skall vidkännas kostnad för intyget. Sådant av verksläkaren utfärdat läkarintyg, som erfordras för erhållande av annan statstjänst m. m., bör liksom hittills helt bekostas av statsmedel.
I det fall att intyg utfärdas av annan läkare än verksläkaren synes kost naden för intyget icke böra ersättas av statsmedel i vidare mån än att sådan kostnad, vilken ingår i av specialist betingat arvode, ersättes enligt de grun der som gäller för sådan vård.
Sjuldiusvård
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
83
Utredningen anför, att en jämförelse mellan den ersättning för sjukhus
vård som utgår enligt Saar och enligt SFL visar, att en tillämpning av SFL
medför väsentligt ökade förmåner för tjänstemännen. Den huvudsakliga för
bättringen ligger däri, att tjänstemännen på grund av SFL:s bestämmelser i
princip beredes full ersättning för kostnaden för vård på allmän sal vid all
mänt sjukhus i stället för ersättning för halva denna kostnad.
I detta sammanhang erinrar utredningen om de ekonomiska konsekven
serna av det mellan landsting och städer utanför landsting år 1952 ingångna
avtalet om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter (1952 års utom-
länsavtal) och anför härom.
Avtalet, som godkänts av alla ifrågavarande huvudmän, innebär att hu
vudman är dels förpliktad lämna viss ersättning för vård på annan huvud
mans sjukvårds- eller förlossningsanstalt av patient från eget sjukvårds
område, dels berättigad få ersättning enligt samma grunder för vård på egen
sådan anstalt av patient från annan huvudmans område. Avtalet skall gälla
under i huvudsak samma betingelser som i SFL uppställts som villkor för
att sjukvårdsförsäkrad skall vid intagning på utomlänssjukhus få ersätt
ning för den för utomlänspatient fastställda legosängsavgiften. Den lämnade
subventionen medför i fråga om utomlänspatient som vårdas på allmän sal
att av den f. n. till 50 kronor om dagen för s. k. remissfall och 35 kronor om
dagen för övriga fall fastställda legosängsavgiften patientens hemlandsting
betalar 47 kronor resp. 32 kronor och patienten endast 3 kronor, dvs. i all
mänhet samma belopp som denne haft att erlägga om han vårdats på hem-
ortssjukhus. Även för patient i halvenskilt eller enskilt rum uppgår subven
tionen till 47 resp. 32 kronor för dag, varvid den på patienten belöpande de
len av avgiften i allmänhet utgör 13 kronor i halvenskilt och 23 kronor i en
skilt rum. Beträffande Stockholm, som tillämpar en något högre hemorts-
taxa än övriga städer och landstingen, gäller motsvarande bestämmelser,
som innebär att en stockholmsbo som meddelas sjukvård utom hemorten
ej drabbas av högre kostnad än som skulle ha uppkommit vid vård på hem-
ortssjukhus.
Den omständigheten att rätten till ersättning för sjukhusvård enligt SFL
begränsats till högst 730 dagar vid varje sjukdom medför, framhåller ut
redningen, en försämring för tjänstemännen. Utredningen har dock ansett
sig ej böra föreslå bestämmelser om förlängning för statstjänstemännens del
av den i SFL bestämda sjukhjälpstiden.
Den nuvarande befogenheten för verksläkaren, sjukhusläkaren eller myn
digheten att under vissa förutsättningar bereda tjänsteman vård i halvenskilt
eller, vid hrist därpå, i enskilt rum innebär, heter det vidare i betänkandet,
en förmån för tjänstemännen, som stundom kan medföra direkta fördelar
även för staten. Det kan sålunda i vissa fall vara möjligt för den sjuke att
under sjukhusvistelsen ägna sig åt tjänstegöromål eller att stå till förfogan
de för överläggningar, om han vårdas i halvenskilt eller enskilt rum. över
vägande skäl synes utredningen tala för att denna sjukvårdsförmån bibe
hålies. Detsamma bör, framhålles det, gälla den härtill knutna förmånen av
ersättning för eventuellt utgående arvode till den för vården ansvarige sjuk
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
husläkaren enligt lägsta beloppet i rådgivande taxa. I detta sammanhang
upptar utredningen även frågan om ersättning för arvoden till vid opera
tion assisterande läkare. Att medge ersättning för arvoden till sådana läkare
skulle innebära en icke oväsentlig ökning av förmånerna för den som vår
das i halvenskilt eller enskilt rum, framhåller utredningen och kan därför
icke tillstyrka att sådan ersättning medges.
Av skäl som anförts i fråga om specialistvård bör, konstaterar utred
ningen vidare, vid tuberkulos alltjämt gälla att till den som åtnjuter ersätt
ning för vård i halvenskilt eller enskilt rum högre bidrag skall kunna utgå
till arvode åt den för vården ansvarige sjukhusläkaren än som motsvarar
lägsta tillämpliga beloppet enligt den rådgivande taxan, dock högst med
taxans maximibelopp.
Beträffande vård på enskild sjukvårdsanstalt anför utredningen.
Vid beräkning av ersättning enligt Saar för vård på enskild sjukvårds
anstalt utgår man i regel från vårdkostnaden på allmänt sjukhus i patien
tens hemort. Då remiss på grund av sjukdomens art skett till enskild sjuk
vårdsanstalt utom det län där patienten är hemmahörande, får dock enligt
praxis ersättningen beräknas med utgångspunkt från taxan för utomläns-
patient på allmänt sjukhus inom det län, där den enskilda sjukvårdsanstal-
ten är belägen. Någon motsvarande möjlighet att vid remiss till enskild
sjukvårdsinrättning utom patientens hemort beräkna ersättningen efter
utomlänstaxa finns icke enligt SFL. Ehuru sjukförsäkringen medger hel
ersättning för vård på allmän sal, medan Saar endast medger halv ersätt
ning för dylik vård, torde det i vissa fall kunna tänkas att en övergång
till SFL:s bestämmelser kommer att medföra minskad ersättning för tjäns
temannen. Framhållas må dock att de enskilda sjukhusen i jämförelse med
de allmänna är fåtaliga och disponerar ett ringa antal vårdplatser samt att
det förhållandevis sällan torde behöva förekomma att tjänsteman remit
teras för vård på enskilt sjukhus utom hemorten. Att för sådana undantags
fall införa regler om merförmån bör enligt utredningens mening ej ifråga-
komma.
I de fall då vård på enskild sjukvårdsanstalt enligt vederbörande läkares
eller myndighets bestämmande meddelas i halvenskilt rum eller, då sådant
ej funnits tillgängligt, i enskilt rum, utgår enligt Saar ersättning med be
lopp, som skulle ha utgått vid vård i halvenskilt resp. enskilt rum på all
mänt sjukhus. I detta avseende anser utredningen ändring icke böra vidtas
i annan mån än alt ersättningen anlcnytes till taxan för vård på allmänt
sjukhus i hemorten och att ersättningen även i det fall vården meddelas i
enskilt rum beräknas efter taxan för halvenskilt rum. Erfarenheten har
nämligen visat att möjlighet i regel inte finns att konstatera om halvenskilt
rum på den enskilda sjukvårdsanstalten varit tillgängligt under den tid
tjänstemannen vårdats där.
Vad förut sagts i fråga om ersättning för kostnader vid vård på enskilt
sjukhus har avseende endast på själva vårdavgiften. Vid dessa sjukhus till
kommer utöver vårdavgiften extra kostnader till icke obetydliga belopp, av
seende arvoden till behandlande specialist, läkarassistens, operationsar-
liklar och förband, röntgen-, laboratorie- m. fl. undersökningar, bad och
massage samt medicin, lösningar och narkos. Bestämmelserna i SFL medger
ej någon ersättning för dessa kostnader. Däremot har vid tillämpningen av
Saar den praxis utbildat sig att, i fall då verksläkaren förklarat specialist
vård nödvändig, kostnaderna för specialistbehandlingen — arvode till spe
85
cialist och assisterande läkare, vissa omkostnader m. in. — ersatts med
tre fjärdedelar av utgiften, för undersökningar för ställande av diagnos
med hela beloppet, för bad och massage med halva utgiften samt för läke
medel med hela beloppet. I överensstämmelse med sin i det föregående ut
talade principiella uppfattning förordar utredningen att ifrågavarande för
måner i huvudsak bibehålies, med undantag dock för kostnadsfria läkeme
del. Såsom tidigare framhållits föreligger inte skäl att beräkna ersättningen
för undersökning efter andra grunder än för specialistvård. Kostnaderna
för specialistbehandling och undersökning bör därför ersättas med tre
fjärdedelar av utgifterna. Ersättning bör som f. n. utgå endast under förut
sättning av verksläkarens remiss och attest. Framhållas må att statens bi
drag till det arvode som den behandlande specialisten debiterar på enskilt
sjukhus vårdad tjänsteman — till skillnad från bidrag som lämnas för
specialistbehandling utom sjukhus — kommer att beräknas på arvodets
hela belopp, enär enligt SFL särskild ersättning för läkarvård icke utgår
till försäkrad, som åtnjuter sjukhusvård. I fråga om ersättning för behand
ling med bad, massage in. in. bör tillämpas de bestämmelser som eljest
skall gälla i fråga om sådan behandling.
Enligt utredningens mening bör för vinnande av enhetlighet de i SFL in
tagna definitionerna på sjukvårdsanstalter tillämpas även i fråga om så
dana sjukvårdsförmåner som skall tillkomma tjänstemännen enligt Saar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Läkemedel
Härom anföres i betänkandet bl. a. följande.
Av undersökningen beträffande statsverkets sjukvårdskostnader framgår,
att den genomsnittliga läkemedelskostnaden per tjänsteman kan beräknas
till drygt 16 kronor för år. Om förmånen av fria läkemedel slopades i sam
band med läkemedelsreformens genomförande, skulle med oförändrad läke-
medelsförbrukning ett än mindre belopp komma att stanna på tjänste
mannen. Även om det här gäller medeltalsbelopp, bör dock framhållas att
läkemedelskostnaderna torde fördela sig på ett relativt stort antal tjänste
män och att den enskilde tjänstemannen mera sällan torde belastas av
större läkemedelsutgifter. I det övervägande antalet fall synes det alltså
komma att röra sig om jämförelsevis ringa utgiftsbelopp för den enskilde.
Med hänsyn härtill och med beaktande av att läkemedel för vissa sjukdomar
skall utlämnas kostnadsfritt synes tillräckligt vägande skäl för bibehållande
av den nuvarande rätten till helt fria läkemedel knappast föreligga. Vidare
bör beaktas de olägenheter av administrativ art, som ett bibehållande av
nuvarande läkemedelsförmån skulle medföra. Ett betydande merarbete
måste sålunda uppkomma om man bland de miljontals läkemedelsräkningar
om året som skall ligga till grund för läkeinedelsrabatteringen skulle utsor
tera och i särskild ordning behandla de räkningar på i allmänhet obetydliga
belopp, som avser statstjänstemän och i sjukvårdshänseende likställda be
fattningshavare.
Med hänsyn till det anförda förordar utredningen, att statstjänstemännen
i fråga om läkemedel inte skall erhålla några särskilda förmåner utöver
dem som innefattas i den allmänna läkemedelsreformen.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Sjukgymnastik, bad, massage m. m.
Utredningen framhåller, att man ej torde kunna utgå från att alla sjuk
kassor under de närmaste åren kommer att lämna ersättning för behand
ling med sjukgymnastik, bad, massage m. fl. här avsedda behandlingsfor
mer; det kan också antagas att vissa sjukkassor bara lämnar någon eller
några av dessa förmåner. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande behand
lingsformer är av stor betydelse ur medicinsk synpunkt, förordar utred
ningen att tjänstemännen bibehålies vid den nuvarande rätten till ersätt
ning för sådan behandling. Staten skulle alltså även i fortsättningen ersätta
halva kostnaden. Härvid skulle ersättningen i förekommande fall minskas
med det belopp tjänstemannen äger utbekomma från sjukkassa. Till frågan
om sådan ersättning vid yrkesskada återkommer utredningen i ett senare
sammanhang.
I fråga om sjukgymnastik föreslår utredningen, under hänvisning till
nuvarande praxis, att uttrycklig bestämmelse om ersättning härför införes.
För vinnande av full överensstämmelse med motsvarande föreskrift i SFL
synes det utredningen lämpligt att bestämmelserna i Saar utformas enligt
vad som stadgas i SFL. Vidare anser utredningen det i Saar använda ut
trycket »nödvändig för botande av viss angiven sjukdom» vara för snävt.
Ersättning för dessa behandlingsformer torde, framhålles det, f. n. medges
även i de fall behandlingen blott kunnat medföra lindring av sjukdom.
Ifrågavarande uttryck bör därför enligt utredningens mening utbytas mot
»erforderlig vid viss angiven sjukdom».
Nuvarande bestämmelse i Saar, att kostnaden för vaccination mot epide
misk sjukdom skall gäldas av statsmedel i de fall, då myndigheten finner
skäl härtill, fyller enligt utredningens mening ett praktiskt behov och före
slås kvarstå.
Sjukresor
Häroin konstateras i betänkandet, att förmånerna enligt Saar är fördelak
tigare än förmånerna enligt SFL så till vida att den ersättning, som kan
medges enligt Saar i princip avser hela resekostnaden. Då å andra sidan
SFL:s bestämmelser är värdefullare i så måtto att de medger ersättning utan
skälighetsprövning, föreligger enligt utredningen knappast skäl att behålla
särskilda bestämmelser i Saar beträffande resor och sjuktransporter. Utbe
talning från statsverkets sida i förekommande fall av vissa tillägg till den
reseersättning som lämnas från sjukkassa skulle, framhålles det, för övrigt
medföra oproportionerligt stort administrativt merarbete, bl. a. med hänsyn
till att likviden i flertalet fall skulle gälla småbelopp, som för tjänstemän
nen rimligen icke kan vara av någon större betydelse.
Under beaktande av dessa omständigheter förordar utredningen att be
stämmelser om ersättning för sjukresor inte intages i Saar.
87
Vård yid yrkesskada
I denna fråga gör sjukvårdsutredningen följande allmänna uttalanden.
De sjukvårdsförmåner som f. n. utgår enligt Saar vid i tjänsten ådragna
sjukdomar sammanfaller väsentligen med de förmåner som vid olycksfall i
arbete resp. vid vissa yrkessjukdomar — såväl enligt gällande bestämmelser
som på grund av den blivande yrkesskadeförsäkringen —■ tillkommer med
borgare i allmänhet. Att statstjänstemännen hittills genom bestämmelser i
Saar tillförsäkrats sjukvårdsförmåner -— liksom sjuklön — även vid olycks
fall i tjänsten torde närmast ha föranletts av administrativa skäl. Att någon
fördelning av härav föranledda kostnader mellan riksförsäkringsanstalten
och vederbörande myndighet i allmänhet ej erfordrats, har nämligen inne
burit en väsentlig förenkling av ersättningsförfarandet.
Frågan uppkommer nu huruvida efter den allmänna sjukförsäkringens
och yrkesskadeförsäkringens genomförande statstjänstemännen genom be
stämmelser i Saar alltjämt bör bibehållas vid rätten till i princip full ersätt
ning för sjukvård som föranletts av yrkesskada. Vid ett ställningstagande till
denna fråga bör främst beaktas, att en grundläggande princip vid utformning
en av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna varit att sjukförsäkringen skall för
en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i
arbete eller eljest av yrkesskada. Samordningen har motiverats med de be
tydande fördelar som står att vinna därmed, sasom snabbhet vid utbetalning
ar, starkt minskat behov av utredningsarbete, bortfallet av gränsdragnings-
problem samt möjligheterna till minskning av administrationen. Nämnas må,
att samordningsregeln enligt en av socialförsäkringsutredningen gjord be
räkning skulle medföra att över 90 procent av olycksfallen komme att stanna
på sjukförsäkringen.
Ett bibehållande i Saar av nuvarande gynnsammare ersättningsgrunder
vid yrkesskador skulle givetvis medföra, att man alltjämt skulle vara tvung
en att i särskild ordning pröva alla de ersättningsärenden som kunde stå
i samband med yrkesskada. En sådan betydande avvikelse för statst jänste-
männens del från den för anställda i allmänhet gällande ordningen skulle
medföra allvarliga administrativa olägenheter.
Under åberopande av det anförda föreslår utredningen att i Saar inte
intages bestämmelser om merförmåner för sjukvård med anledning av ska
dor som avses i YL.
Förslaget innebär, att statstjänsteman vid yrkesskada får under samord-
ningstiden åtnjuta de förmåner, som enligt SFL och Saar tillkommer honom
vid sjukdom i allmänhet, och därutöver från riksförsäkringsanstalten en
ligt YL utgående ersättning för sjukvård utom riket, tandläkarvård, särskil
da hjälpmedel och särskild vård, som lämnas pa anstaltens begäran. Efter
samordningslidens utgång skall ersättning i huvudsak utga från riksförsäk
ringsanstalten enligt YL:s bestämmelser.
Utredningen fortsätter.
I Saar har med olycksfall i tjänsten likställts inte bara yrkessjukdomar
utan också vissa andra i tjänsten ådragna sjukdomar. Sistnämnda sjukdo
mar omfattas i viss utsträckning av den gällande yrkesskadeförsäkringen.
Sålunda omfattar denna delvis men cj helt sjukdomar föranledda av våld
eller misshandel på grund av tjänsten. Detsamma gäller epidemiska sjukdo
mar. Klimatologiska sjukdomar omfattas inte alls av yrkesskadeförsäkring
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
88
en. Vad angår epizootiska sjukdomar ingår den vanliga mul- och klövsjukan
under den gällande yrkesskadeförsäkringen. Den nya yrkesskadeförsäkring
en kommer att nära ansluta sig till nu gällande lagstiftning. Emellertid kan
utformningen av tillämpningsbestämmelserna rörande yrkessjukdomarna bli
av viss betydelse ur denna synpunkt. Man synes dock böra utgå ifrån att ej
heller den nya lagstiftningen kommer att helt täcka nämnda i Saar avsedda
sjukdomar.
Enligt utredningens mening bör då det gäller statstjänstemännen de på
grund av tjänsten ådragna sjukdomar, som angives i 28 § I punkt 6 a) Saar,
i ersättningshänseende alltjämt vara likställda med yrkesskador, som om
fattas av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. Det synes dock utredning
en icke lämpligt att låta prövningen av dessa i regel svårbedömda frågor an
komma på vederbörande myndigheter. Utredningen förordar därför, att riks-
försäkringsanstalten, som besitter sakkunskap och erfarenhet i sådana frå
gor, skall handha prövningen och regleringen även av de ifrågavarande fallen.
Vid sådant förhållande bör enligt förslaget rätten till nu avsedda särskilda
sjukvårdsförmåner författningsmässigt regleras vid sidan av Saar. Detta tor
de, framhålles det, kunna ske genom att bestämmelser utfärdas av innebörd
att vad i YL stadgas skall för statstjänstemännens vidkommande äga mot
svarande tillämpning vid övriga på grund av tjänsten ådragna sjukdomar
varom här är fråga.
Vad som sålunda föreslagits skall, understryker utredningen, inte utgöra
hinder för att statstjänsteman vid yrkesskada, vars verkningar sträcker sig
utöver samordningstiden, för den överskjutande tiden erhåller de förmåner
enligt Saar som kan utgå vid sjukdom i allmänhet, i den mån dessa förmå
ner är större än motsvarande ersättning enligt YL. Härmed avses bl. a. fall
då tjänstemannen enligt Saar äger rätt till ersättning för vård i halvenskilt
(enskilt) rum på sjukhus. Det nu sagda skulle även gälla vid sjukdom som
enligt vad nyss föreslagits bör likställas med yrkesskada.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän
Beträffande justitieråd m. fl. framhåller utredningen att under förutsätt
ning att ifrågavarande ämbetsmän även i fortsättningen undantages från
bestämmelserna om löneavdrag vid tjänstledighet — med de jämkningar
som betingas av att sjukpenning enligt SFL kan komma att utgå till dem —
torde de alltjämt böra undantagas från avlöningsreglementenas sjukvårdsbe-
stämmelser. Detta skulle innebära, att de kommer att åtnjuta sjukvårdser
sättning enbart enligt SFL.
I anslutning till sin redogörelse för sjukvårdsbestämmelser för /contrakts-
anställt manskap m. fl. vid försvaret framhåller utredningen bl. a. att nu av
sedd personal skall meddelas avsked vid viss tidig levnadsålder — 34 eller
28 år — och redan dessförinnan om vederbörande blir oduglig till krigs
tjänst.
Med hänsyn till dessa tjänstemäns i förhållande till statstjänstemän i all
89
mänhet särpräglade anställnings- och avlöningsvillkor anser utredningen
skäl icke föreligga att med anledning av den allmänna sjukförsäkringens ge
nomförande göra ändring i deras rätt att åtnjuta i princip kostnadsfri sjuk
vård. Utredningen anför vidare.
Då det gäller att anpassa dessa heställningshavares nuvarande sjukvårds
förmåner enligt Saar till den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeför
säkringen synes i huvudsak två alternativ kunna komma i fråga.
Enligt det ena alternativet skall rätten till kostnadsfri sjukvård eller full
ersättning för vården tillförsäkras beställningshavarna genom bestämmelser,
som innebär att kostnaderna för de nuvarande sjukvårdsförmånerna bestri-
des eller ersättes av statsmedel, i den mån ersättning inte utgår från sjukför
säkringen eller yrkesskadeförsäkringen eller på grund av bestämmelser om
läkemedelsrabattering.
Enligt det andra alternativet skall sjukvården lämnas av staten som na-
turaprestation. Beställningshavarna skall alltså äga att i första hand anlita
vid förbandet tjänstgörande militärläkare, som har att i tjänsten ombesörja
läkarvården. I den mån sjukvården meddelas i annan ordning och särskilda
kostnader uppkommer, skall dessa ersättas av staten i samma omfattning
som f. n. Då med en sådan ordning sjukkassornas kostnader för dessa be-
ställningshavare i stort sett bortfaller, bör dock övervägas om med tillämp
ning av 19 § andra stycket SFL överenskommelser bör träffas med sjukkas
sorna om skälig gottgörelse för statsverkets ifrågavarande kostnader. Even
tuellt skulle denna fråga kunna tänkas reglerad genom centrala förhand
lingar.
Båda de här nämnda alternativen medför enligt utredningen att de beställ-
ningshavare varom här är fråga bibehålies vid sin nuvarande rätt till i prin
cip fri sjukvård. Det första alternativet skulle dock, framhålles det, medföra
betydande administrativa svårigheter vid tillämpningen. Utredningen för
ordar därför en lösning enligt det sista alternativet, vilket anses medföra
ett avsevärt enklare förfarande för såväl myndigheterna som personalen.
Den författningsmässiga regleringen synes enligt utredningen böra ske
genom att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda bestämmelser i ämnet. I Saar
bör enligt förslaget föreskrivas att beställningshavare med lönegradsbeteck-
ningen Mha äger rätt till sjukvård enligt de närmare bestämmelser som med
delas av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att även sjukvård föranledd
av yrkesskada kommer att omfattas av ifrågavarande särbestämmelser.
Den nuvarande särskilda rätten för beställningshavare med lönegrads-
beteckningen Mha in. fl. till fri sjukvård under högst ett år efter avsked ur
tjänst bör enligt utredningens mening kvarstå. Fråga uppkommer då, fram
hålles det, om kostnaderna härför liksom under anställningstiden skall be
stridas direkt av staten eller med tillämpning av systemet med merförmå-
ner utöver dem som lämnas av sjuk- resp. yrkesskadeförsäkringen. Ulred-
ningen finner övervägande skäl tala för att även dessa fall regleras genom
att staten ombesörjer vården eller bestrider kostnaden därför.
Enligt utredningens mening bör nuvarande sjukvårdsförmåner under sjö
tjänstgöring vid försvaret bibehållas. De härmed förenade kostnaderna bör
därför alltjämt i sin helhet bestridas av statsmedel.
Beträffande frågan om utformningen av sjukvårdsförmånerna för lärar
Kungl. Mnj:ts proposition nr 217
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
personalen vid det statsunderstödda undervisningsväsendet samt för tjäns
temän underkastade andra av staten fastställda avlöningsreglementen än
Saar anföres i betänkandet bl. a. följande.
Den av statsmakterna godtagna lösningen av frågan om sjukvårdsförmå
ner för berörda personalkategorier har endast avsetts utgöra ett proviso
rium i avvaktan på genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring
och de åtgärder, som med anledning därav kunde komma att vidtagas.
Vid prövningen av frågan om dessa sjukvårdsbestämmelsers anpassning
till den allmänna sjukförsäkringens och yrkesskadeförsäkringens förmåner
har utredningen utgått från att de ersättningsgrunder utredningen föresla
git i fråga om statstjänstemännen i princip bör gälla även här avsedda
tjänstemän. Fråga uppkommer emellertid härvid om dessa alltjämt skall
stå självrisk för vissa i princip ersättningsbara sjukvårdskostnader. Vidare
uppställer sig spörsmålet om systemet med tjänsteläkare skall bibehållas
eller om rätten till sjukvård skall anknytas till verksläkarinstitutionen.
Vad angår förstnämnda fråga kan framhållas, att ett bibehållande av be
stämmelsen om självrisk efter den allmänna sjukförsäkringens genomföran
de skulle få en helt annan innebörd än f. n. Enligt utredningens förslag
skall tjänstemännens behov av sjukvårdsförmåner i första hand tillgodoses
av den allmänna sjukförsäkringen och läkemedelsrabatteringen. Till följd
härav skulle de sjukvårdskostnader som skulle beröras av självkostnads-
regeln avse bara de föreslagna merförmånerna i fråga om tilläggsersättning
för verksläkarvård samt beträffande specialistvård, tandläkarvård, sjuk
gymnastik, bad, massage m. in. och vägavgifter och läkararvoden vid sådan
sjukhusvård, som lämnas i halvenskilt eller enskilt rum. Det synes utred
ningen knappast skäligt att i det sålunda uppkomna ändrade läget behålla
bestämmelsen om självrisk.
Ifrågavarande begränsning av ersättningen har i främsta rummet motive
rats med att svårigheter i administrativt hänseende skulle uppkomma vid
en tillämpning i full utsträckning av de för statstjänstemännen i detta hän
seende gällande bestämmelserna. Erfarenheten har även visat att bestäm
melsen om självrisk medfört en kraftig begränsning av antalet ersättnings-
ärenden. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från skolöverstyrel
sen uppgår f. n. antalet sjukvårdsberättigade lärare vid folkskolor, högre
kommunala skolor, privatläroverk och folkhögskolor till i runt tal 35 000,
medan antalet sjukvårdsärenden under år 1952 utgjort omkring 700.
Ett slopande av den nuvarande begränsningen av rätten till ersättning för
sjukvårdskostnader för ifrågavarande personalkategorier skulle uppenbar
ligen medföra en mycket betydande ökning av antalet ersättningsärenden.
Framhållas må dock, att det nuvarande systemet förutsätter en samlad redo
visning från tjänstemannens sida av alla under redovisningsåret bestridda
sjukvårdskostnader, vilket föranleder att ett betydande granskningsarbete i
allmänhet måste nedläggas på varje särskilt ärende. De ersättningsärenden
som uppkommer vid ett slopande av självrisken blir däremot i regel enklare
att handlägga.
Den omständigheten att ett administrativt merarbete i fråga om hand
läggningen av sjukvårdsärenden uppkommer bör dock enligt utredningens
mening inte få utgöra hinder för en ur rättvisesynpunkt påkallad likställig
het mellan statstjänstemännen och de personalgrupper det här gäller.
För undvikande av att skolöverstyrelsen i alltför stor utsträckning be
tungas med handläggning av ärenden av förevarande slag föreslår utred
ningen att prövningen och betalningen av ifrågavarande ersättningar över
flyttas till länsstyrelserna. Såvitt angår i Stockholm stationerade tjänste
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
91
män synes ersättningsärendena dock alltjämt böra handhavas av skolöver
styrelsen. Den föreslagna decentraliseringen synes kunna medföra viss ar-
betslättnad och tidsvinst vid erforderliga utredningar m. in.
Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att berörda per
sonalgrupper tillerkännes sjukvårdsförmåner i samma omfattning som stats-
tjänstemännen, alltså utan självrisk.
Vad angår frågan om systemet med tjänsteläkare alltjämt bör behållas för
här avsedda tjänstemän eller om deras sjukvårdsförmåner bör anknytas
till verksläkarinstitutionen, anför utredningen följande.
Som förut nämnts skall med tjänsteläkare förstås av staten eller av kom
mun i öppen sjukvård anställd läkare, skolläkare eller läkare på poliklinik
vid allmänt sjukhus. Vid lasarett och andra allmänna sjukhus anställda lä
kare, som anlitas för öppen vård, är alltså inte att betrakta som tjänste
läkare. Bland de nämnda tjänsteläkarna är de statsanställda provinsial
läkarna och extra provinsialläkarna taxebundna. Även vid vård på polikli
nik debiteras ersättning enligt viss lägre taxa. Skolläkarna, som är anställda
för hälsovårdande uppgifter beträffande skolornas elever, är i de fall de
anlitas av lärarpersonalen för sjukvård inte taxebundna. De kommunalt an
ställda läkarna (stadsläkare, köpingsläkare, municipalläkare in. fl.) är taxe
bundna bara i fråga om läkarvård åt mindre bemedlade patienter. Verks-
läkarna förutsättes däremot vara bundna vid viss taxa. Då ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för av läkare lämnad vård inte i något fall
får utgå med högre belopp än tre fjärdedelar av det i sjukkassetaxan eller
annan lägre tillämplig taxa för vården bestämda beloppet, är det givetvis
till fördel för tjänstemannen att vid behov av läkarvård kunna vända sig
till en taxebunden verksläkare.
För tjänstemän som är stationerade på avlägsna orter kan det visserligen
ibland vara en olägenhet att för erhållande av i avlöningsreglementena av
sedda sjukvårdsförmåner vara hänvisade till en enda läkare. Det torde dock
kunna förutsättas att då vid trängande behov av läkarvård specialist, exem
pelvis läkare vid länslasarett, anlitas för öppen vård verksläkaren i efter
hand godkänner valet av specialist. Denna olägenhet, som förefinns också
beträffande andra i lokalt hänseende utspridda tjänstemän, t. ex. vid tull
verket, lots- och fyrstaten, domänverket och landsfiskalsorganisationen,
synes dock väl uppvägas av de fördelar, som i övrigt är förenade med verks
läkarinstitutionen. Erinras kan även att tjänsteman, oavsett vilken läkare
som anlitas, har rätt till den ersättning som utgår på grund av den allmän
na sjukförsäkringen.
Framhållas må vidare, att utredningens förslag om bibehållande som av
löningsförmån av vissa merprestationer i fråga om specialistvård m. m. byg
ger på förhandenvaron av särskilda verksläkare. Härtill kommer, att stats
tjänsteman för läkarvård som meddelas av verksläkare enligt utredningens
förslag skall av staten ersättas för den del av verksläkarens arvode som icke
utgår från sjukförsäkringen. Att utsträcka denna förmån till att avse även
läkarvård som meddelas av annan läkare, även om denne är taxebun
den, har utredningen icke kunnat förorda. En förutsättning för att ifråga
varande personalkategorier skall i fråga om sjukvårdsförmåner likställas
med statstjänstemännen är alltså att även dessa befattningshavare hänvisas
till verksläkare.
Av anförda skäl förordar utredningen, att den rätt till sjukvårdsförmåner,
som avses skola tillkomma kommunalanställda lärare, präster in. fl. enligt
92
för dem gällande avlöningsreglementen, skall anknytas till den för statsför
valtningen i allmänhet avsedda verksläkarinstitutionen.
Utredningen anmärker till slut, att ett genomförande av utredningens bär
framlagda förslag i fråga om sjukvårdsförmåner åt lärare vid det statsun
derstödda undervisningsväsendet, präster och kyrkomusiker förutsätter, att
ändringar i huvudsak motsvarande dem som utredningen föreslagit i fråga
om Saar vidtages även i de för dessa personalgrupper gällande avlöningsbe-
stämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Vissa utbetalninggfrågor m. m.
Utredningen framhåller i denna del, att vid genomförande av dess förslag
till sjukvårdsförmåner för statstjänstemän m. fl. ersättning i vissa fall kom
mer att utgå både från sjukförsäkringen och från statsverket. Såväl under
som efter samordningstiden kan ersättning också komma att utgå från yr
kesskadeförsäkringen. Fråga uppkommer då vilka förfaringssätt som i de
olika fallen bör tillämpas vid ersättningarnas utbetalning och hur utbetal
ningarna bör verifieras.
Vad först angår arvodet för läkarvård som meddelas av verksläkare synes
enligt utredningen följande förfaringssätt i allmänhet böra tillämpas.
Verksläkaren utskriver med genomskriftskopia räkning på de prestatio
ner som lämnats tjänstemannen. Räkningen och kopian insändes till den
sjukkassa där tjänstemannen är medlem. Efter granskning och godkännan
de utbetalar sjukkassan på densamma belöpande andel av räkningsbeloppet
till verksläkaren. Sjukkassan behåller originalet som verifikation. Kopian
förses med bevis om sjukkassans utbetalning och översändes till vederbö
randemyndighet. Såväl verksläkaren som sjukkassan bör insända räknings-
handlingarna som samlingsräkningar för hel månad eller annan lämplig
period. Utbetalningssättet bör dock inte hårt bindas vid föreskrifter, då även
andra förfaringssätt i vissa fall kan tänkas ifrågakomma.
Det här förordade förfaringssättet medför en betydande tids- och arbets-
besparing såväl för patienten som för sjukkassan och statsmyndigheten.
Även för verksläkarna synes en sådan anordning vara till fördel. Även om
SFL i princip bygger på systemet att ersättning skall lämnas för utgifter
som i första hand gäldats av patienten själv, synes hinder inte böra före
ligga för tillämpning av ett dylikt förenklat utbetalningssystem.
Då det gäller ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgym
nastik, bad, massage m. m. förordas i betänkandet följande förfarande.
Det torde vara nödvändigt att sjukkassan på grundval av en av tjänste
mannen företedd kvitterad räkning först betalar vad på den ankommer och
att myndigheten sedan betalar sin andel av kostnaden. Om sjukkassan skall
behålla originalräkningen som verifikation — vilket synes lämpligt med
hänsyn till att kassan bär övriga räkningar i original -— bör samtidigt en
kopia eller avskrift av räkningen företes för sjukkassan. På sistnämnda
handling bör kassan stämpla eller teckna bevis om att originalet förvaras
hos kassan och att denna på grund av räkningen betalat visst angivet be
lopp. En sålunda påstämplad eller påtecknad kopia eller avskrift bör kunna
godtas som verifikation för statsverkets del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
93
Beträffande sjukhusvård anföres följande.
Det är ännu inte klarlagt på vad sätt sjukkassorna kominer att betala
ersättning för sjukhusvård. Emellertid torde man komma att eftersträva
ett system, som i huvudsak innebär att sjukhusen med vissa tidsintervaller
tillställer sjukkassorna specificerade samlingsräkningar. I den mån sjuk
kassa inte svarar för hela vårdkostnaden — t. ex. vid vård i halvenskilt
eller enskilt rum — debiteras patienten den del av kostnaden som sjukkas
san icke ersätter. Genom ett särskilt uppgiftsförfarande konstateras om
sjukkassa ej svarar för vårdkostnaden, t. ex. på grund av att sjukhjälps-
tiden tilländalupit. Genomföres ett sådant system, torde det icke bereda
svårigheter ur redovisningssynpunkt att fastställa vad staten har att betala.
Vad i det föregående sagts i fråga om samarbetet i utbetalningsärenden
mellan sjukkassor och myndigheter synes enligt utredningen böra äga mot
svarande tillämpning i de fall då ersättning betalas från både yrkesskade
försäkringen och statsverket.
D. Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Såsom tidigare anförts har remissyttrandena skolat begränsas till att gälla
organisatoriska eller eljest administrativa frågor. Några remissorgan har ur
dessa synpunkter uttalat sig beträffande utredningens allmänna upplägg
ning av sjukvårdsförmånernas utformning.
Sålunda har kammarrätten uttalat bl. a., att det ej synes kunna tagas all
deles för givet att undantag från sjukvård sförsäkringen inte skulle kunna
medgivas för statstjänstemännens del, helst som ett sådant undantagande
ej tidigare torde ha mera ingående övervägts ur nu aktuella synpunkter.
Kammarrätten har emellertid i och för sig ingenting att erinra mot princi
pen att de blivande sjukvårdsförmånerna enligt avlöningsreglementena till
sammans med försäkringsförmånerna enligt SFL och YL samt läkemedels
förmånerna bör i stort sett motsvara nu gällande sjukvårdsförmåner för de
statsanställda.
Järnvägsstyrelsen anser att den föreslagna begränsningen i vissa fall av
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner medför arbetslättnader på väsent
liga punkter.
Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att förevarande problem bör så be
dömas och lösas att inga nu utgående sjukvårdsförmåner borttages eller för
sämras, om inte antingen så kan anses föranlett av övertygande administra
tiva skäl eller en förmåns värde är så ringa, att den saknar nämnvärd bety
delse för de anställda. Länsstyrelsen finner det uppenbart att sjukvårdsför
månernas ersättande med kontant lön bör så långt möjligt undvikas. Fastan
ett sådant förfaringssätt skulle innebära den ur administrativ synpunkt enk
laste lösningen, måste det dock avvisas på de skäl utredningen anfört, fram
håller länsstyrelsen.
94
Försvarets civilförvaltning säger sig ej kunna inse att de administrativa
besvären vid ett bibehållande av nuvarande ordning för statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner bör få ha avgörande betydelse för bedömandet av för
månernas storlek. En liknande uppfattning företrädes av domänstyrelscn,
som anför bl. a. följande.
Frågan om en i och för sig önskvärd minskning av det administrativa
arbetet måste bedömas med hänsyn till de ifrågasatta rationaliseringsåtgär-
dernas återverkningar på bl. a. personalrekryteringen. Styrelsen vill i "an
slutning härtill framhålla, att här ifrågavarande sociala förmåner är av den
art, att de icke kan ersättas med en på alla anställda utslagen lönekompen
sation. Den trygghet för de anställda, som nuvarande sjukvårdsförmåner
medför, är en för förvaltningen värdefull tillgång, som icke bör urvattnas
med hänvisning till möjliga administrativa förenklingar.
Sveriges läkarförbund intar en klart avvisande hållning mot förslaget.
SFL baseras på principen om det fria läkarvalet, en princip som förbun
det sedan gammalt ansett som en av grundförutsättningarna för fullgod
sjukvård. Hindren för förverkligandet av det fria läkarvalet bör i möjligaste
män undanröjas, och SFL:s genomförande synes innebära ett steg i sådan
riktning. Denna ståndpunkt leder till att speciell läkarvård för kategorin
statsanställda, utövad av verksläkare, bör upphöra i och med SFL:s ikraft
trädande.
Det kan här slutligen nämnas, att sjukvårdsutredningens betänkande inte
föranlett något särskilt uttalande från statens lönenämnds sida och att Svens
ka sjukkas seförbund et över huvud inte funnit anledning till erinran mot
vad i betänkandet föreslagits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Verksläkarfrågan
Av de myndigheter som yttrat sig över sjukvårdsutredningens förslag om
verksläkarinstitutionens bibehållande är flertalet positivt inställda till för
slaget. Detta gäller bl. a. kammarrätten, som betonar att bibehållande i hu
vudsak av gällande sociala förmåner vid sjukdom förutsätter att även verks-
läkarinstitutionen framdeles skall äga bestånd. Försvarets sjukvårdsstyrelse
och riksförsäkringsanstalten anser, att utredningen anfört övertygande skäl
för förslaget i denna del. Försvarets civilförvaltning anser det vara av på
tagligt värde för myndigheterna att denna institution bibehålies. Liknande
synpunkter anföres av länsstyrelsen i Värmlands lön.
Även statskontoret delar uppfattningen att verksläkarinstitutionen är av
värde för staten-arbetsgivaren. Ämbetsverket framhåller emellertid att spörs
målet om verksläkarorganisationens bibehållande i sista hand måste bli be
roende av om statstjänstemännen efter sjukförsäkringsreformens ikraft
trädande tillförsäkras sådana merförmånei, att de av denna anledning sti
muleras till att vända sig till verksläkaren i stället för till annan allmän
praktiserande läkare. Därest så icke blir fallet, synes enligt statskontoret
böra övervägas om enbart ur statsverkets intresse anledning finns att be
hålla en så kostnadskrävande organisation som verksläkarinstitutionen ut
gör.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
95
Synpunkten att verksläkarinstitutionen innebär vissa fördelar för staten-
arbetsgivaren delas också av medicinalstyrelsen. Det framhålles i styrelsens
yttrande, att myndigheterna genom verksläkarinstitutionen får kontroll över
tjänstemännens hälsotillstånd och sjukledigheter, varjämte behovet av kon
takt med medicinsk sakkunskap i frågor som rör arbetsförhållandena till
godoses. Styrelsen omnämner, att från olika håll kritik framförts över att
avsedd kontroll av de anställdas sjukledigheter m. in. utövats i ringa grad
och att i fall, där verksläkare försökt utöva den, detta ofta mötts med miss
nöje och irritation. Ur denna synpunkt kan det, menar styrelsen, ifråga
sättas om verksläkarinstitutionen motsvarat förväntningarna eller i nämn
värd grad medfört besparingar för statsverket. Av de erfarenheter, som vun
nits av verksläkarinstitutionen, torde dock enligt styrelsens uppfattning
framgå, att den i stort sett fyllt sin uppgift. Medicinalstyrelsen anför vidare
i huvudsak följande.
Efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen kan emellertid en verks
läkarinstitution med nuvarande uppgifter innebära onödiga kostnader för
statsverket. Erforderlig sjukkontroll avses sålunda komma att utövas av
sjukkassorna. I den mån statstjänstemännens sjukförmåner kommer att
ersättas av lönekompensation, blir behovet av verksläkarinstitutionen i dess
nuvarande utformning mindre accentuerat. En verksläkarinstitution kan en
ligt styrelsens mening visserligen icke helt undvaras, men om verksläkarens
sjukvårdsskyldighet mot befattningshavaren i princip upphäves, kan insti
tutionen inskränkas till ett fåtal befattningshavare i varje län efter mönster
av 1935 års verksläkarkungörelse (nr 461). I dylika verksläkares uppgifter
skulle framför allt ingå att — med rätt att på statsverkets bekostnad i före
kommande fall anlita specialist — utfärda läkarintyg, som erfordras för
erhållande av anställning, att avge utlåtande enligt gällande bestämmelser
om skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersök
ning och för erhållande av sjuk- eller invalidpension samt att i samråd med
förtroendeläkare i centralsjukkassa utreda och föreslå åtgärder i fall, då
myndighet anser sig ha skäl ifrågasätta missbruk av givna sjukvårdsför
måner. Även vid en verksläkarinstitution med sålunda begränsade uppgif
ter bör tjänsteman i princip av statsverket kunna åtnjuta hel ersättning för
den del av läkarvården som icke ersättes av sjukkassa.
Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning till det sålunda anförda att, sedan
frågan om de statsanställdas sjukvårds- och sjuklöneförmåner efter veder
börliga förhandlingar blivit lösta, en omprövning av verksläkarinstitutionen
torde böra komma till stånd i syfte att anpassa denna institutions uppgifter
och organisation till omfattningen av nämnda förmåner. De synpunkter
som styrelsen i övrigt framlägger på utredningens betänkande baseras
emellertid på förutsättningen att utredningens förslag i denna del genom
föres.
Generalpoststyrelsen, som ansluter sig till uppfattningen att, om sjuk
vårdsförmåner i föreslagen omfattning alltjämt skall tillkomma statsljäns-
temännen, verksläkare med i huvudsak nuvarande uppgifter bör bibehållas,
uttalar i anledning av läkarorganisationernas förslag om s. k. förtroendelä
kare i huvudsak följande.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Utredningen har ansett sig böra stanna vid att endast föreslå föreskrift
om att verksläkare skall vara skyldig att utan särskild ersättning biträda
vederbörande myndighet beträffande hygieniska och medicinska frågor. En
ligt styrelsens uppfattning torde de här åsyftade behoven knappast — i
varje fall icke för postverket med dess stora personal —- kunna antas bli
tillfredsställande tillgodosedda genom en dylik anordning. Härför talar sär
skilt det förhållandet, att det finns anledning förmoda, att verksläkarna en
dast i undantagsfall besitter den speciella utbildning, som lär erfordras för
hälsovårdande uppgifter av nu avsett slag. Det torde vidare kunna antas att
det stora flertalet verksläkare anser sig icke ha tid att i någon större ut
sträckning ägna sig åt dylika vid sidan om den egentliga sjukvården lig
gande uppgifter. Styrelsen anser att hithörande frågor bör bli föremål för
fortsatt utredning.
Statskontoret kan ej tillstyrka förslaget att verksläkare skall vara skyldig
att biträda myndigheten i hygieniska och yrkesmedicinska frågor.
I det av Sveriges läkarförbund avgivna yttrandet avvisas — i anslutning
till förbundets tidigare återgivna principiella ställningstagande — förslaget
om verksläkarnas bibehållande och framföres ånyo förslaget om nyss nämn
da förtroendeläkare. Förbundet anför bl. a. följande.
Verksläkarinstitutionen är enligt förbundets mening en otidsenlig form
lör meddelande av sjukvård och bör därför avskaffas. Förbundet vill här
vid erinra om den kritik, som vid upprepade tillfällen framförts mot den
samma, en kritik som ofta kommit att rikta sig mot den enskilde verks-
läkaren i stället för som rätt vore mot systemet som sådant.
En avlösning av verksläkarinstitutionen med därav betingade förmåner
för de statsanställda förutsätter en kompensation till arbetstagarna, vilken
fråga torde böra lösas genom förhandlingar med personalorganisationerna.
Överenskommelser i sådan riktning skulle likställa de statsanställda vad
beträffar sjukvården med övriga medborgare, varigenom det fria läkarvalet
kan realiseras.
Utredningen har av olika skäl icke ansett sig kunna framlägga förslag i
den riktning som ovan anges. Ett bibehållet system med sjukvårdande verks
läkare utan kostnader för patienterna attraherar de senare till verksläkarna.
Uppkommer hos patienten — med rätt eller orätt — misstro mot verksläka
ren och patienten därför önskar vända sig till annan läkare, måste han be
tala härför. Fritt läkarval i meningen val mellan ekonomiskt jämbördiga
alternativ blir icke möjligt enligt utredningens förslag. Detta innebär att
patienten måste köpa sig till det fria läkarval, som är en grundtanke i SFL.
Läkarvård
Förslaget att tjänsteman för läkarvård genom verksläkare skall erhålla
ersättning för den del av vårdkostnaden som ej ersättes av sjukkassan har
ej föranlett särskilda uttalanden vid remissbehandlingen.
Vad angår förslaget om läkarvård genom annan än verksläkare innehåller
yttrandena följande.
Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget, att sådan undersök
ning för ställande av diagnos, som ej kan utföras av verksläkaren, skall i
ersättningshänseende jämställas med specialistvård. Länsstyrelsen framhål-
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
97
ler, att vad utredningen åberopat som skäl för detta förslag bekräftas av
länsstyrelsens erfarenhet av utbetalning av sådana kostnader. Medicinalsty
relsen är av motsatt uppfattning.
Enligt styrelsens mening har det ur medicinsk synpunkt, speciellt beträf
fande röntgenundersökning, varit synnerligen värdefullt att för diagnos er
forderliga undersökningar helt kunnat bestridas av statsmedel. Numera
torde även tillämpningen av gällande bestämmelser i Saar på denna punkt
icke medföra större svårigheter, enär genom praxis vissa riktlinjer erhållits
beträffande vilket belopp av specialistarvode som bör hänföras till undersök
ningen resp. behandlingen. Tjänsteman bör därför enligt styrelsens mening
för röntgen- eller annan undersökning, som erfordras fcör ställande av dia
gnos, få ersättning av statsmedel, i den mån ersättning icke utgår från sjuk
kassa, och sålunda få hela kostnaden täckt.
Försvarets sjukvårdsstyrelse understryker bl. a. följande.
Den omständigheten att läkarundersökningen medför ökade kostnader för
den enskilde kan få till följd att för diagnosens ställande viktiga undersök
ningar av ekonomiska skäl inte kommer till stånd. Härigenom kan det för
verksläkaren bli svårt eller omöjligt att i rätt tid ställa diagnos och föran
stalta om adekvat behandling. Styrelsen anser förslaget särskilt betänkligt
då fråga är om röntgenundersökning och sådana laboratorieundersökning-
ar som inte rimligen kan utföras av verksläkaren. Det är härvid att märka,
att sjukhusen på grund av platsbrist i allt mindre utsträckning kan utnytt
jas för utredningsfall genom inläggning på sjukhusen. Det synes kunna ifrå
gasättas, om inte de avsedda besparingarna i längden blir illusoriska eller
rentav förbytes i ökade kostnader för staten genom försämrat hälsotillstånd
för statstjänstemännen.
Förslaget om slopande av den nuvarande förmånen att kostnadsfritt anlita
annan läkare i fall då tjänstemannen inte lämpligen kan vända sig till verks
läkaren har avstyrkts i några yttranden. Medicinalstyrelsen uttalar att, om
utredningens förslag i denna del genomföres, det torde kunna befaras att
den sjuke icke i tid söker erforderlig läkarvård med hänsyn till de därmed
förenade kostnaderna. Styrelsen anser därför behov föreligga, att för de fall,
då den sjuke icke lämpligen kan anlita verksläkare, införa samma ersätt
ningsbestämmelser som skulle gälla vid anlitande av verksläkare. Länssty
relsen i Värmlands län anser, att tillräckliga skäl inte anförts för den nuva
rande förmånens slopande. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening er
sättning kunna utgå om tjänstemannen anlitar annan verksläkare, t. ex. vid
besök på annan ort närmaste verksläkare. Kammarrätten anför beträffande
utredningens ifrågavarande förslag i huvudsak följande.
Som skäl härför har framhållits att taxebundna läkare i berörda fall ofta
finns att tillgå. Emellertid skulle vid här avsedda, nödtvungna anlitande av
annan taxehunden läkare än verksläkare enligt förslaget inte ges någon er
sättning utöver sjukkasseersättningen. Då en dylik ordning, som ej ens är
motiverad av organisatoriska skäl, icke synes godtagbar, kan kammarrät
ten icke biträda förslaget i denna del. I förevarande fall är icke fråga om
elt fritt läkarval utan om eu av omständigheterna, t. ex. vid tjänsteresa eller
eljest vistelse utom stationeringsorten, nödvändiggjord avvikelse från det
regelmässiga förfarandet. Ett slopande av bestämmelsen i fråga medför, att
tjänsteman som i dylika fall drabbas av sjukdom i allmänhet får ersättning
7 B ihan g till riksdagens protokoll 19 54. 1 samt. Nr 217
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
för sina utgifter då sjukdomen föranleder sjukhusvistelse, medan om endast
läkarbesök erfordras ersättningen skulle begränsas på sätt nämnts. Ett bi
behållande av rätten till ersättning för utgifter för läkararvodet' och för lä
karens resa jämte av honom utfärdat intyg — därför samma skäl kan
anföras som i betänkandet angivits för bibehållande av rätten till ersättning
för specialistbehandling — förutsätter givetvis attest av verksläkare före
utbetalningen.
Specialistvård
Utredningens förslag om ersättning vid anlitande av läkare, som speciali-
cerat sig på behandling av vissa sjukdomsformer, har vid remissbehandling
en ej föranlett särskilda uttalanden ur administrativt-organisatoriska syn
punkter i annan mån än som framgår av vad nyss anförts rörande ersätt
ning för vissa undersökningar.
Statskontoret har inte funnit det välbetänkt att, som utredningen föror
dat, slopa bestämmelsen i Saar om full ersättning för kostnad för specialist
vård som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus.
Som framgår av 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt
avlöningsreglemente (SOU 1937:48 sid. 212) har stadgandet tillkommit
med hänsyn till att anlitandet av poliklinik i stället för enskild specialist
komme att medföra besparing för statsverket. En dylik bestämmelse synes
alltjämt böra ingå i Saar.
Även länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig ett slopande av denna
särskilda förmån. Länsstyrelsen påpekar, att de nuvarande bestämmelser
na inte vållat något besvär vid tillämpningen. I landsorten meddelas prak
tiskt taget all specialistvård på poliklinikerna vid landstingens lasarett
framhåller länsstyrelsen och tillägger, att de där tillämpade taxorna inte tor
de överstiga avgifterna för vård på poliklinikerna vid karolinska sjukhuset.
Enligt länsstyrelsens mening uppstår därför inga problem rörande dessa
avgifter, utan de kan ersättas till hela sitt belopp.
Tandläkarvård
I medicinalstyrelsens yttrande framföres synpunkter väsentligen liknan
de dem som inför utredningen redovisats av representanter för medicinal
styrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse. I väsentliga hänseenden likartade
synpunkter på tandvårdsfrågan framföres av försvarets sjukvårdsstyrelse.
Styrelsen anser, att de av utredningen föreslagna ändringarna i tandvårds-
bestämmelserna inte kan väntas minska nu rådande olägenheter. Även läns
styrelsen i Stockholms län anför betänkligheter mot förslaget. Enligt länssty
relsens uppfattning synes den huvudsakligen administrativa synpunkt ut
redningen lagt på frågan inte utgöra tillräckligt motiv för en ändring. Läns
styrelsen i Värmlands län finner förslaget i denna del välgrundat.
Läkarintyg
Frågan om i vilken utsträckning läkarintyg bör krävas vid sjukledighet
behandlas i remissyttrandena från medicinalstyrelsen och försvarets sjuk
vårdsstyrelse. Medicinalstyrelsen yttrar följande.
Då det för staten som arbetsgivare är angeläget att arbetet ej förryckes
genom onödiga sjukledigheter och kännedom om tjänstemännens hälsotill
stånd även ur andra synpunkter är av betydelse, anser styrelsen att — där
est enhetliga bestämmelser om läkarintygs avkrävande icke utfärdas genom
sjukkassetillsynsmyndighetens försorg —- dylika böra intas i verkslälcar-
kungörelsen av innebörd att sjukdom, som påkallar tjänstledighet för längre
tid än 3 tjänstgöringsdagar i följd, skall styrkas med läkarintyg; dock att
vederbörande myndighet för särskilda fall bör äga föreskriva att läkarintyg
skall företes även vid kortare ledighet än fyra dagar. Styrelsen vill i detta
sammanhang framhålla, att därest tjänstemännen kommer att omfattas av
sjukpenningförsäkringen, läkarintyg torde komma att påfordras av sjuk
kassa vid sjukdomsperiod, som överskrider karenstiden.
Försvarets sjukvårdsstyrelse har samma uppfattning som medicinalsty
relsen och förordar vidare, att den sammanlagda tiden för ledigheter, vid
vilka intyg icke skall behöva företes, ej bör få överstiga 15 dagar per år.
Samma ämbetsverk anser, att verksläkarens attest alltid bör fordras på
läkarintyg som utfärdats av andra läkare. Såsom skäl åberopas att attesten
erfordras för att verksläkaren skall kunna utöva sin viktiga kontrollerande
uppgift och erhålla önskvärd kännedom om personalens hälsotillstånd. Båda
dessa led i verksläkarens verksamhet har, framhåller sjukvårdsstyrelsen,
av utredningen åberopats som skäl för verksläkarinstitutionens bibehål
lande.
Försvarets civilförvaltning delar däremot utredningens mening att nu av
sedda intyg i viss utsträckning kan godtagas utan attest. Civilförvaltningen
uttalar att frågan får bedömas med hänsyn till uppkommande kostnader för
statsverket. Ämbetsverket anser det angeläget att ensartade regler skapas
på detta område, närmast genom anvisningar av medicinalstyrelsen.
Skolöverstyrelsen anser det vara av stor vikt att ej absolut krav uppstäl
les på att läkarintyg skall vara utfärdat eller attesterat av tjänsteläkare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
99
Sjukhusvård
I anledning av förslaget om bibehållande av möjligheten till ersättning
för vård i halvenskilt eller, vid brist därpå, enskilt rum betonar statskonto
ret, att angivna bestämmelser bör tydas så, att halvenskilt rum icke skall
finnas disponibelt under hela den tid vederbörande vistas på sjukhuset för
att gottgörelse skall erhållas för vårdkostnaderna i enskilt rum. Om exem
pelvis vid intagningstillfället halvenskilt rum icke finnes att tillgå men detta
sedermera blir fallet, bör gottgörelse för vård i enskilt rum lämnas bara
fram till den tidpunkt, då halvenskilt rum blir ledigt, uttalar ämbetsverket
och ifrågasätter av denna uppfattning betingad jämkning i författningsbe
stämmelserna.
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Medicinalstyrelsen uttalar, att vid nu avsedd vård ersättning i princip
bör utgå för utbetalade arvoden inte bara till den ansvarige sjukhusläkaren
utan också till assisterande läkare, varvid vederbörande rådgivande taxa
bör kompletteras i detta hänseende. Att assisterande läkare biträder beror
på att läkarnas arbetsbörda fördelats, framhåller styrelsen. Det betonas även
att vederbörande operatör eller behandlingsläkare avgör, om assistens av
narkosläkare eller klinisk laborator erfordras eller icke och att varken pa
tient eller verksläkare torde kunna inverka på sådant beslut.
Beträffande ersättning för vård på enskild sjukvårdsanstalt utom hem-
ortslänet uttalar försvarets sjukvårdsstyrelse, att man ej bör frångå nuva
rande praxis enligt vilken ersättningen beräknas med utgångspunkt från
taxan för utomlänspatient på allmänt sjukhus i det län där sjukvårdsan-
sialten är belägen. Det betonas i yttrandet, att med hänsyn till nuvarande
läge på framför allt lung- och hjärtkirurgins samt neurokirurgins områden
fall alltjämt förekommer, då vård på enskilt sjukhus utom hemorten måste
ske på grund av platsbrist på de allmänna sjukhusen.
Statskontoret anser det ur administrativ synpunkt föga lämpligt att —
såsom utredningen förordat — vid vård på enskild sjukvårdsanstalt koppla
samman föreskrifterna om sjukhusvård med specialistvårdsbestämmelserna
och stadgandet om vissa andra behandlingsformer (bad, massage etc.). Detta
nödvändiggör enligt statskontorets uppfattning ett förhållandevis tidsödande
kameralt granskningsarbete från myndigheternas sida vid ersättningsfrå
gans bedömande. Ämbetsverket anser därför, att gottgörelsen för vård på
enskild sjukvårdsanstalt bör utgå antingen efter de allmänna stadgandena
om vård på allmänt sjukhus eller också efter bestämmelserna om specialist
vård in. m.
Läkemedel
Vissa remissmyndigheter avvisar utredningens uppfattning att bl. a. ad
ministrativa olägenheter motiverar att man efter läkemedelsreformens ge
nomförande icke bibehåller särskilda läkemedelsförmåner för statstjänste-
männen. Detta gäller medicinalstju-elsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, vat
tenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län.
Medicinalstyrelsen yttrar bl. a.
Det av utredningen befarade merarbetet beträffande utsortering och
särskild behandling av statstjänstemännens läkemedelsräkningar kan und
vikas, om tjänsteman erhåller rätt att — mot företeende av kvitto från ve
derbörande apotek på den del av läkemedelskostnaden som han guldit för
egna medel — få ersättning för resterande belopp. Det arbete som härige
nom komme att åläggas apoteken torde vara ringa, och det föreslagna för
farandet torde vara lätt att genomföra i praktiken. För att ytterligare för
enkla förfarandet kan merersättning begränsas att utgå endast för visst
minimibelopp, förslagsvis 3 kronor per inköpstillfälle, oavsett antalet recipe.
Den enskilde tjänstemannens läkemedelsutgifter kan efter en nedskär
ning av nuvarande förmån i åtskilliga fall bli mycket betungande. Å andra
sidan kan skäl anföras för en begränsning av denna förmån, främst med
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
101
tanke på den överkonsumtion av läkemedel som på många håll förekom
mer. Detta gäller särskilt om nuvarande verksläkarinstitution skulle er
sättas av verksläkare med begränsade uppgifter på sätt styrelsen antytt.
Minimibeloppet, för vilket kompensation skulle utgå, borde då höjas till
förslagsvis 5 kronor.
Domänstijrelsen anför följande synpunkter på det administrativa förfa
randet.
Då det ur praktisk synpunkt måste anses mindre betydelsefullt att exakt
fastställa läkemedelskostnaderna för viss myndighet, torde totalkostnaden
kunna fördelas på myndigheterna med enlila, rent statistiska metoder. Här
antytt tillvägagångssätt skulle även verksamt bidraga till att personalen i
viss mån blir mera benägen anlita verksläkaren, vilket — såsom utredningen
anfört — ur skilda synpunkter måste anses önskvärt.
Länsstyrelsen i Värmlands län håller före, att det torde vara jämförelse
vis lätt för apotek och sjukkassor att från övriga recept utsortera och hålla
åtskilda verksläkarrecepten.
Sjukgymnastik, bad, massage m. m.
I anslutning till vad utredningen föreslagit om bibehållande av nuvarande
förmån i fråga om vaccination mot epidemisk sjukdom uttalar medicinal
styrelsen.
Styrelsen förordar för sin del, att uttrycket »epidemisk sjukdom» utbytes
mot »smittosam sjukdom», enär tillförlitligt vaccinationsniedel numera finns
mot tuberkulos och efter hand torde komma att utexperimenteras även för
andra sjukdomar. Den föreslagna ändringen av bestämmelsen torde ej med
föra någon större kostnad för statsverket.
Vård vid yrkesskada
Utredningens förslag om slopande av gällande särskilda förmåner vid yr
kesskada tillstyrkes av riksförsäkringsansfalten. Anstalten är i likhet med
utredningen av den uppfattningen, att en effektiv samordning av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna inte lär kunna komma till stånd om ej förslaget
förverkligas. Anstalten ansluter sig även till förslaget att i 28 § I 6 a) Saar
angivna sjukdomar alltjämt skall i ersättningshänseende likställas med yr
kesskador, som omfattas av yrkesskadeförsäkringen, och att anstalten skall
pröva dessa ersättningsfrågor.
I ett par yttranden yppas betänkligheter mot förslaget. Sålunda framhål
ler försvarets sjukvårdsstyrelse, att de avsevärda riskerna för personskador
i den militära tjänsten kan verka hämmande på en i denna tjänst nödvän
dig framåtanda om sjukvård vid yrkesskada inte helt ersättes av statsme
del utan delvis måste bekostas av beställningshavaren själv.
Domänstyrelsen yttrar bl. a.
Med hänsyn till att i flertalet skadefall inom domänverkets arbetsområde
ringa eller ingen svårighet föreligger att avgöra om yrkesskada är för han
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
den eller icke, synes det styrelsen motiverat ifrågasätta, att i vissa fall myn
digheterna medges att själva verkställa erforderlig prövning eventuellt efter
samråd med riksförsäkringsanstalten i tveksamma fall. Härigenom skulle
skapas förutsättning för ett bibehållande av nuvarande ersättningsregler
utan att riksförsäkringsanstalten därigenom betungades i större utsträck
ning. Styrelsen är av den uppfattningen, att ett bibehållande av nuvarande
gynnsamma ersättningsregler vid yrkesskada är av mycket stor betydelse
för personalens trygghetskänsla och därmed för dess arbetsresultat. En så
dan försämring av arbetsvillkoren som av utredningen föreslagits kan un
der dessa förhållanden icke motiveras av förenklad administration.
Särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän
Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget rörande sjukvårdsförmåner åt lä
rarpersonalen vid det statsunderstödda skolväsendet m. fl. överstyrelsen
yttrar bl. a., att bortfallet av självrisken för denna personalgrupp torde vara
av stort värde.
Domkapitlet i Uppsala har intet att invända mot att prästerna tillerkän-
nes samma sjukvårdsförmåner som övriga statsanställda och hänvisas till
verksläkare.
Kammarrätten finner det följdriktigt, alt en utvidgning av statstjänste-
männens sjukvårdsförmåner till att omfatta här avsedd lärarpersonal in. fl.
medför att även för dessa personalgrupper förmånerna anknytes till verks-
läkarinstitutionen.
Statskontoret avstyrker däremot utredningens förslag i dessa delar. Äm
betsverket yttrar i huvudsak följande.
Statskontoret har tidigare i skilda sammanhang gjort gällande, att själv
risksystemet ur praktiskt administrativa synpunkter vore att föredraga
framför den för statstjänstemännen tillämpade ordningen. Genomförandet av
den allmänna sjukförsäkringen innebär visserligen, att självkostnadsregeln
kommer att få en annan innebörd, i det att den endast kan avse de merför-
måner, som enligt de statliga avlöningsreglementena skulle utgå till befatt
ningshavarna utöver ersättningen från sjukkassan. Även med beaktande
härav anser sig statskontoret svårligen kunna tillstyrka bifall till en om
läggning av sjukvårdsförmånerna för nu ifrågavarande tjänstemän i av ut
redningen angiven riktning. Det må härvid särskilt understrykas, att för
slaget föga rimmar med den principiella syn på de statsanställdas sjuk
vårdsförmåner, som utredningen anlagt och som innebär, att befattnings
havarna i stort sett skulle få behålla de förmåner, som nu tillkommer dem
och som icke får anses vara i erforderlig utsträckning ersatta av sjukför
säkringens förmåner. Befattningshavarna vid det statsunderstödda skolvä-
sendet samt präster m. fl. skulle i stället komma i ett väsentligt gynnsam
mare läge i ersättningshänseende med därav följande ökning av statsver
kets sjukvårdskostnader. I sistnämnda hänseende må påpekas, att enbart
de fasta arvodena till verksläkare för det antal sjukvårdsberättigade lärare,
som funnits anställda vid folk- och småskolorna vid slutet av läsåret 1951/
52, skulle komma att uppgå till 140 000—315 000 kronor för år. I detta sam
manhang är det av intresse att konstatera, att statsverkets totala sjukvårds
kostnader för dessa lärare under nämnda budgetår approximativt beräknats
till cirka 236 000 kronor. Ytterligare må uttalas, att det av utredningen skis
103
serade tillvägagångssättet vid utbetalningen av ersättningen till verksläkare
synes så komplicerat och ur administrativ synpunkt tyngande, att statskon
toret redan av detta skäl måste ställa sig avvisande mot att självrisksyste
met slopas beträffande tjänstemän vid det statsunderstödda skolväsendet
in. fl. personalkategorier. Ämbetsverket anser sig således icke kunna till
styrka bifall till utredningens förslag i denna del. Tilläggas må emellertid,
att det torde kunna övervägas, om icke det nuvarande självriskbeloppet om
100 kronor bör något minskas med hänsyn till att befattningshavarna enligt
SFL skall erlägga en obligatorisk avgift till sjukvårdsförsäkringen.
Statskontoret anser även, att folkskollärare in. fl. tjänstemannagrupper
alltjämt bör vara hänvisade till tjänsteläkare i stället för verksläkare. Medi
cinalstyrelsen är i avbidan på den av styrelsen ifrågasatta omprövningen
av verksläkarinstitutionen inte beredd att ta ställning till den av utred
ningen förordade utvidgningen av denna institution.
Förslaget att prövningen av hithörande ersättningsärenden i huvudsak
skall decentraliseras till länsstyrelserna tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som
anför bl. a.
Ärenden av detta slag inkommer nu till överstyrelsen till ett antal av
omkring 700 per år. Med ärendenas föredragning sysselsättes en byråsekre
terare 9—10 månader årligen. Om självrisken slopas, torde det samman
lagda antalet ärenden komma att mångfaldigas, dels emedan antalet sökan
de lärare ökar, dels emedan varje lärare kan insända flera ansökningar per
år. Detta gäller under förutsättning att lärarna verkligen anlitar sin verks
läkare.
Med de nya bestämmelsernas genomförande kommer tidigare anförda
skäl mot en decentralisering att bortfalla. Granskningsarbetet kommer att i
väsentlig grad förenklas, då ersättning skall utgå endast för vissa slag av
kostnader. Vidare bortfaller olägenheterna i samband med anskaffande av
remisser in. in. av tjänsteläkare, ehuru man även torde få räkna med visst
arbete med kontrollerande och infordrande av verksläkares attest. Men i
stället torde man genom verksläkaren få en viss kontroll över utgifterna.
Med hänsyn härtill kan överstyrelsen nu tillstyrka en decentralisering, helst
om den skall ske till länsstyrelserna, som redan nu torde ha viss erfarenhet
av granskningsarbete av ifrågavarande slag. Det är också lämpligare, att
arbetet överföres till länsstyrelserna än till rektorerna och folkskolinspektö
rerna, emedan det är av vikt, att dessa ej i för hög grad tynges med admi
nistrativa göromål. Antalet ärenden per länsstyrelse torde även komma att
bli ganska stort, om självrisken bortfaller.
Därest mellaninstanser framdeles inrättas inom skolväsendet, kan det
övervägas, om handläggningen av dessa ärenden skall överflyttas till dem.
Även länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget i denna del men
betonar, att det innebär en ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. Länssty
relsen i Stockholms län har i princip intet att erinra men ifrågasätter om
inte skolöverstyrelsen, som har att ombesörja statsbidragsärenden lör de
privata statsunderstödda skolorna, också bör handlägga sjukvårdsärendena
för dessa skolor. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför i huvudsak föl
jande.
Länsstyrelsernas nuvarande personaluppsättning torde icke medge eu ut
ökning av arbetsbördan i den utsträckning, varom här är fråga, om man
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
104
samtidigt tar hänsyn till den merbelastning, sjultvårdsreformen även i öv
rigt kommer att medföra för länsstyrelsernas del. Det skulle nödvändiggöra
en ökning åtminstone av biträdespersonalen hos länsstyrelserna och möjligen
även av mer kvalificerad personal. Länsstyrelsen får därför föreslå, att läns
styrelserna om möjligt befrias från den omedelbara prövningen av ersätt-
ningsärendena, antingen på så vis att sjukkassan ombesörjer denna och
länsstyrelsen endast företar kompletterande granskning, där detta är av be
hovet påkallat, eller också på det sättet att vederbörande kommun eller skol
myndigheter handhar prövningen och utbetalningen på samma sätt som i
fråga om övriga avlöningsförmåner, varvid länsstyrelsen skulle ha att ta
ställning till utbetalningarna först i samband med den årliga statsbidraes-
rekvisitionen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Vissa utbetalningsfrågor m. m.
Utredningens förslag rörande utbetalningssättet har i princip godtagits av
riksförsäkringsanstalten. Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands
län ansluter sig till förslaget i dess helhet.
Statskontoret anför vissa allmänna betänkligheter.
Statskontoret finner det synnerligen angeläget, att hithörande spörsmål
ägnas speciell uppmärksamhet efter sjukförsäkringslagens ikraftträdande i
och för ernående av ett enklare utbetalningsförfarande. Om detta icke skulle
betinnas möjligt, synes det icke uteslutet att de rent tekniska utbetalnings-
irågorna kan komma att träda så i förgrunden, att de nödvändiggör en radi
kal omläggning av tjänstemännens sjukvårdsförmåner i den riktningen, att
tjänstemännens enligt avlöningsförfattningarna utgående sjukvårdsförmå
ner avvecklas och att skälig kompensation för bortfallet av denna förmån
beredes dem i annan ordning.
Vad särskilt angår förslaget om utbetalande av ersättning för läkarvård,
som meddelas av verksläkare, har detta föranlett uttalanden i ett par ytt
randen.
Sålunda anser länsstyrelsen i Stockholms län det lämpligt att sjukkassan
iörst gäldar hela beloppet till verksläkaren och sedan av myndigheten en
eller två gånger om året utkräver vad som skall åvila statsverket. Telesty
relsen uttalar däremot att — åtminstone vid affärsverken — verksläkarnas
ersättning bör i sin helhet betalas av verksmyndigheten, som i sin tur skulle
vända sig till sjukkassan för utbekommande av på denna belöpande del av
ersättningen.
Beträffande ersättning för specialistvård, tandläkarvård samt sjukgymna
stik, bad, massage m. in. företräder åtskilliga remissmyndigheter likaledes
den uppfattningen, att myndigheten bör svara för hela utbetalningen till
tjänstemannen och att sedan myndigheten bör ha att vända sig till sjukkas
san (ev. riksförsäkringsanstalten) för erhållande av dess andel i ersätt
ningen. Såsom motivering anges bl. a., att det av utredningen förordade ut-
betalningssystemet är administrativt tungrott och medför olägenheter för
tjänstemännen i form av fördröjd ersättning. Här angiven anordning med
myndigheten som primär utbetalare av hela ersättningsbeloppet förordas av
105
[örsvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, vattenfalls
styrelsen, kammarrätten och domänstyrelsen.
Kammarrätten anför bl. a.
Såsom en utväg kunde tänkas alt beslutanderätten i fråga om tjänsteman
tillkommande förmåner enligt SFL tillägges vederbörande statsmyndighet,
vilken därigenom skulle få besluta rörande hela ersättningen vid sjukdoms
fall och fullgöra utbetalning av ersättningen i dess helhet. Staten, som i en
lighet härmed skulle förskottera vad som utginge på grund av tjänstemän
nens försäkringsförmåner, skulle därefter äga att av vederbörande sjukkas
sor återfå sina utlägg härför. Sjukkassornas likvider kunde ske centralt i
särskilt härför fastställd ordning, med vissa tidsintervaller eller för kalen
derår. Kammarrätten förutsätter, att allenast de statliga revisionsorganen
skulle äga att granska och framställa anmärkning beträffande statsmyndig
hets beslut och utbetalning. Härigenom skulle bibehållas den ordning som
för närvarande är gällande i detta hänseende. Några svårigheter för redo-
görarna att tillämpa SFL:s ersättningsregler torde ej komma att uppstå.
I 14 § sista stycket SFL förutsättes viss prövning av sjukkassa före utbetal
ning av ersättning för utgifter för läkarvård med mera. Dylik provning blir
obehövlig för tjänstemännens del, eftersom sjukvården till dem avses skola
ombesörjas eller förmedlas av verksläkare; av samma skäl torde icke er
fordras att tjänsteman, på sätt i 16 § andra stycket stadgas, skriftligen be
tygar att resa till eller från läkare föranletts huvudsakligen av behovet av
läkarvård.
I fråga om ersättning för sjukvård vid yrkesskada är i betänkandet förut
satt, att såväl under som efter samordningstiden förmåner enligt Saar skall
kunna utgå i den mån de är större än motsvarande ersättning enligt SFL
respektive lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring med mera. Om en sådan
med avseende å sjukkassedelen av ersättningen radikal omläggning som
ovan antytts skulle befinnas möjlig att genomföra i fråga om ersättning för
sjukvård i allmänhet, borde det anförda äga motsvarande tillämpning be
träffande ersättningar för vård av yrkesskadade. Detta skulle innebära, att
de beslutande organens antal här reducerades till två och att ersättnings
beloppen enligt SFL och Saar skulle fastställas av den statsmyndighet, som
tjänstemannen tillhörde, med beaktande tillika av de föreskrifter som med
delas i eller utom Saar rörande likställighet med yrkesskador av vissa i
tjänsten ådragna sjukdomar. I detta sammanhang bör bemärkas, att försla
get om en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring i vad det av
ser försäkringens administration icke innehåller något slutligt förslag här
om utan förordar bibehållande tills vidare av de nuvarande organisations
formerna.
Om förslaget i betänkandet utbyggdes på sätt nu anförts, komme nu gäl
lande ordning vid bestämmande av ersättning för sjukvård, frånsett vård vid
yrkesskada, att bibehållas med den ändringen att ersättning utginge jämväl
och i första hand enligt SFL och att det tillämpliga författningsmaterialet
således utökades med hithörande bestämmelser i SFL. Tjänstemännens för
säkringsförmåner enligt SFL komme att tillhandahållas dem i den för Iöne-
ärenden stadgade ordningen. Och besvär över myndigheternas beslut röran
de samma förmåner komme att behandlas i den ordning som gäller för av-
löningsmål i allmänhet.
Domänstyrelsens yttrande innefattar bl. a. följande.
Ehuru den allmänna sjukvårdsförsäkringen är obligatorisk för alla och så
lunda icke medger undantag för de statsanställda, anser styrelsen, att detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
106
icke i och för sig borde utesluta, att statstjänstemannens sjukvårdsförmåner
— i motsats till vad utredningen föreslagit — i sin helhet utbetalas av ve
derbörande myndighet. Om därjämte myndigheten icke ålades att från sjuk
kassan återkräva dess andel i kostnaden — givetvis med motsvarande jämk
ning av eventuellt utgående arbetsgivarbidrag — och förekommande kost
nader för sjukhusvård och läkemedel betalades direkt av sjukkassa resp.
tillsynsmyndighet samt provisorisk prövningsrätt vid fall av yrkesskada
medgåves vederbörande myndighet, torde härigenom väsentliga administra
tiva fördelar kunna ernås utan att därvid samtidigt krävdes någon mera
genomgripande omarbetning av nu gällande ersättningsgrunder.
Vare sig det av utredningen eller av nyss nämnda myndigheter förordade
utbetalningssättet väljes kan man enligt vad telestyrelsen uttalar icke räkna
med att tjänstemannen alltid kommer att kunna prestera tillfredsställande
avskrift av räkning på utbetalt specialistarvode m. in. Avskrift bör därför
i stället lämpligen göras av sjukkassan eller verksmyndigheten.
Även riksförsäkringsanstälten anser, att tjänstemannen inte bör betungas
med att göra räkningsavskrift. Detta bör i stället vid bifall till utredningens
förslag om utbetalningsförfarande skötas av sjukkassan. I fråga om samar
betet mellan riksförsäkringsanstalten, sjukkassan och verksmyndigheten
vid yrkesskada bör, framhålles det, motsvarande gälla. Sjukkassan föreslås
i dessa fall skola upprätta två avskrifter att tillställas riksförsäkringsan
stalten och verksmyndigheten.
Vad utredningen anfört rörande utbetalning av ersättning för kostnad för
sjukhusvård biträdes av riksförsäkringsanstalten.
Beträffande utbetalningsärenden för lärarpersonal anför länsstyrelsen i
Stockholms län, att skoldistrikten och kommunerna bör åläggas att förskott
vis förskjuta ersättningarna. Hos länsstyrelsen skulle ersättning rekvireras
endast en gång årligen för vad som icke ersättes genom sjukkassa.
Försvarets civilförvaltning och telestyrelsen anser det nödvändigt att cen
trala anvisningar lämnas myndigheter, sjukkassor och tjänstemän beträf
fande tillvägagångssättet för utbekommande av ersättning för sjukvård efter
sjukförsäkringsreformens genomförande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
V.
I ärendet förda förhandlingar
Förhandlingar i ämnet med statstjänstemännens huvudorganisationer —
Statstjänarkartelten, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademi
kers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation — påbör
jades den 29 april 1954 och ledde till att den 14 juli 1954 från civildeparte
mentets sida, under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännan
de, framlades ett inom departementet utarbetat förslag, vilket efter vissa
redaktionella jämkningar är av följande lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
107
Förslag
rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner till statstjänstemän m. fl. efter
den allmänna sjukförsäkringens genomförande
I. Sjuklöner:
A. Vid tjänstledighet för sjukdom i andra fall än som avses under B
och C:
nuvarande bestämmelser bibehålies med tillägg av innebörd, att för dag,
då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring
utgår eller skulle ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, av
drag skall göras för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag) i en
lighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 1). Vid tillämpning av
tabellen skall i princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön
utgående kontanta avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid
sjukledighet. Förorsakar sjukdom, utan att medföra förlust av arbetsför
mågan, nedsättning av denna med minst hälften, nedsättes sjukpenningav
draget till hälften. (I fortsättningen kan endast hel eller halv sjukledighet
ifrågakomma.)
B. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, i an
nat fall än som avses under C, om sjukdomen eller förlusten av arbetsför
mågan är föranledd av
1. kroppsskada, som ådragits under tjänsteutövning och som av veder
börande centrala myndighet bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycks
fall, eller
2. våld eller misshandel, för vilken tjänsteman blivit utsatt på grund av-
tjänsten:
i avdragsgrupp 2 och 3 oavkortad lön, dock skall för dag, då sjukpenning
eller hempenning utgår eller skulle ha utgått, om behörig sjukanmälan
gjorts till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras.
Med tjänstledighet av angiven orsak jämställes tjänstledighet för annan i
28 § I 6 a) andra stycket Saar omförmäld sjukdom än sådan som avses
under 1) i stadgandet.
C. Vid tjänstledighet för sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, för
anledd av i tjänsten ådragen yrkesskada, som avses i lagen om yrkesskade
försäkring, för tid efter samordningens utgång:
i avdragsgrupp 2 och 3 lön med avdrag för värdet av- skattefriheten å
sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring (yrkesskadeavdrag) i
enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell (tabell 2); kvarstår arbets
oförmågan efter samordningstidens utgång, skall tjänsteman, som under
samordningstiden vidkänts A- eller B-avdrag, äga uppbära ett belopp mot
svarande summan av de gjorda A- eller B-avdragen.
Det förutsättes, att i fall, som avses under B 1, återbetalningsskyldighet i
princip bör föreligga, om riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet,
108
därest arbetsoförmågan kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer
skadan icke ha orsakats av i tjänsten ådragen yrkesskada.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
II. Lön under tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd:
^ id tjänstledighet, som avses i 28 § I 7 Saar: nuvarande bestämmelser
bibehålies med tillägg av innebörd att fr. o. m. första t. o. m. nittionde da
gen av ledigheten avdrag skali göras för ntoderskapspenningens reella vär
de (havandeskapsavdrag) i enlighet med av Kungl. Maj :t fastställd tabell
(tabell 3). Vid tillämpning av tabellen skall hänsyn i princip tagas till så
dana vid sidan av månadslönen utgående kontanta avlöningsförmåner, som
helt eller delvis får behållas vid tjänstledighet av nu ifrågavarande anled
ning. Vidare skall iakttagas
1. att i fall, då tjänsteman under beviljad tjänstledighet för havandeskap
eller barnsbörd på grund av sjukdom blir berättigad att under viss tid upp
bära tilläggssjukpenning, den medgivna ledigheten skall för motsvarande
tid utbytas mot ledighet för sjukdom,
2. att i fall, då tjänsteman på grund av bestämmelserna i 7 § andra styc
ket lagen om moderskapshjälp icke är berättigad uppbära tilläggspenning
för 90 dagar och hon under ledigheten fått vidkännas havandeskapsavdrag
under flera dagar än dem för vilka hon uppburit tilläggspenning återbäring-
skall ske av det för mycket avdragna beloppet, sedan tjänstemannen medelst
av sjukkassa utfärdat intyg styrkt för vilka dagar tilläggspenning utgått,
3. att tjänsteman, som icke vill underkasta sig ändring i nuvarande
bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för havandeskap eller
barnsbörd, skall göra skriftlig anmälan härom (sådan tjänsteman förutsät-
tes komma att genom beslut av Kungl. Maj:t undantagas från rätten till
moderskapspenning).
III. Lön vid annan ledighet:
Om lön helt eller delvis bibehålies vid ledighet av annan anledning än un
der I och II avses, skall i avdragsgrupp 2 och 3 sjukpenningavdrag göras för
dag, då sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäk
ring utgår, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning eller hem
penning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger, och havandeskaps
avdrag för dag, då tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp utgår;
dock skall havandeskapsavdrag icke göras för mer än sammanlagt högst
90 dagar.
IV. Sjukvård:
I avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens av
skaffande och införande av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enklare reg
ler erhåller tjänsteman sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstäm
melse med sjukvårdsutredningens förslag, dock med följande avvikelser:
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
109
1. Nuvarande möjlighet att anlita annan läkare än verksläkare i vissa
fall (43 § 1 inom. andra stycket Saar) bibehålies men med skyldighet att i
dylika fall i första hand hänvända sig till annan av staten eller av kommun
anställd läkare.
2. Möjlighet till full ersättning för specialistvård på poliklinik vid all
mänt sjukhus bibehålies.
3. På Kungl. Maj:ts prövning skall bero i vad mån ersättning för sjuk
husvård tills vidare må utgå för tid efter utförsäkring.
4. Vissa beställningshavare, som åtnjuter sjukvårdsförmåner viss tid
efter anställningens upphörande, erhåller därvid icke större förmåner än
under anställningstiden.
5. Befattningshavare med »självrisk» bibehålies vid nuvarande system
men självriskbeloppet nedsättes till 25 kronor utöver vad sjukkassa kan
komma att erlägga.
6. Befattningshavare, underkastad polislönereglementet, erhåller motsva
rande sjukvårdsförmåner som befattningshavare, som avses under 5).
V. Kompensation för avgifter m. m.:
Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukpen
ningförsäkringen, för avgifterna till sjukvårdsförsäkringen och för förlust
av förmånen av fria läkemedel med belopp, som senare fastställes. Dylik
kompensation skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag.
VI. Ändringsskyldighet:
Befattningshavare är skyldig att underkasta sig ändring i de under I—IV
ovan angivna bestämmelserna.
VII. Löneplanerna:
Gällande löneplaner i statens löneplansförordning omarbetas så, att
grundlönerna kommer att utgöras av de under år 1951 utgående lönerna.
Tillägg å dessa löner utgår tills vidare med belopp, som motsvarar de be
lopp, som utgått som särskilda tillägg fr. o. m. år 1952. Kompensation en
ligt V ovan »inbakas» icke i grundlönerna.
De i förslaget omnämnda tabellerna torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom bilagn A—C.
Representanterna för tjänstemännens huvudorganisationer förklarade sig
tillstyrka förslaget under förutsättning att överenskommelse kunde träffas
rörande storleken av den under punkt V i förslaget angivna kompensationen.
Den 13 augusti 1954 godkände huvudorganisationerna förslaget definitivt,
varvid dock gjordes förbehåll för frågan om fria läkemedel. Ställning till
detta spörsmål skulle tagas i samband med de överläggningai-, som förut
satts under punkt V i förslaget.
no
Förhandlingar rörande frågan om fria läkemedel och om kompensation
för sjukförsäkringsavgifterna upptogs den 10 september 1954, varvid, un
der förbehåll för Kungi. Maj:ts och riksdagens godkännande, framlades
följande inom civildepartementet utarbetade förslag.
Knngl. Maj:ts proposition nr 217
Förslag
rörande återstående sjuklöne- och sjukvårdsfrågor
I. Fria läkemedel
Nuvarande bestämmelser om fria läkemedel bibehålies med de jämkning
ar i fråga om utbetalningsföreskrifterna som påkallas av den beslutade all
männa läkemedelsreformen (särskilt kvittensförfarande förutsättes).
II. Kompensation för avgifter
Kompensation utgår i avdragsgrupp 2 och 3 för avgifterna till sjukvårds-
försäkringen med 30 kronor och för avgifterna till sjukpenningförsäkring
en å löneplan 1 med belopp, som anges i tabell 4, och å övriga löneplaner
med motsvarande belopp. Kompensationen skall i princip avstås vid tjänst
ledighet med C-avdrag.
Den i förslaget omnämnda tabellen torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom bilaga D.
Samma dag tillstyrkte representanterna för tjänstemannaorganisationer
na förslaget och den 18 september 1954 godkändes detsamma definitivt av
organisationerna. Därmed var den vid den första överenskommelsens träf
fande från tjänstemannasidan uppställda förutsättningen uppfylld.
Departementschefen
Redan vid tillkomsten av det nu för statens tjänstemän i allmänhet gäl
lande avlöningsreglementet förutsattes, att i samband med genomförandet
av en allmän sjukförsäkring ändringar skulle behöva göras i reglementets
bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom in. m. och
om sjukvårdsförmåner. Sålunda anförde 1945 års lönekommitté i sitt den
29 juni 1946 avgivna betänkande med förslag till statliga löneplaner m. m.
(SOU 1946: 48), att vid kommitténs förhandlingar med vederbörande per
sonalorganisationer enighet rått om att avlöning vid sjukdom borde utgå
även efter det en allmän sjukförsäkring genomförts men att därvid förut
satts att sjukavlöningen skulle minskas med det belopp, som på grund av
sjukförsäkringen kunde tillkomma tjänstemannen. Beträffande sjukvårds
förmånerna uttalade kommittén, att de förhandlande parterna varit överens
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
in
om att de förmåner av ifrågavarande slag, till vilka tjänstemännen då var
berättigade, borde utgå tills vidare och att, sedan beslut fattats om en all
män sjukförsäkring, en särskild utredning i ämnet borde verkställas. I en
lighet härmed infördes i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) en
bestämmelse av innehåll, att tjänsteman är pliktig att underkasta sig minsk
ning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande bl. a.
sjukvård och, i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomföran
det av allmän sjukförsäkring, jämväl rörande tjänstledighet för sjukdom
in. in. Samma föreskrift gäller i tillämpliga delar även för befattnings
havare med avlöning enligt andra av staten fastställda avlöningsreglementen.
Såsom inledningsvis nämnts träder lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring (SFL) enligt statsmakternas beslut i kraft den 1
januari 1955. I det reformkomplex, varav den allmänna sjukförsäkringen
utgör en del, ingår emellertid även en omläggning av yrkesskadeförsäkring
en och moderskapshjälpen samt införandet av en allmän läkemedelsrabatte-
ring. Rörande den inverkan, som dessa reformer kan ha på de statsanställ
das sjuldöne- och sjukvårdsförmåner, har särskilda utredningar verkställts
och förhandlingar i ämnet har ägt rum med statstjänstemännens huvudor
ganisationer. Dessa förhandlingar har lett till de uppgörelser, som i det
föregående nämnts. Enligt min mening bör dessa uppgörelser godtagas
och underställas riksdagens prövning. Innan jag närmare ingår på för
handlingsresultatet, torde jag emellertid få något beröra utgångspunkterna
för utredningarna och förhandlingarna.
Av vad jag förut anfört framgår, att det vid 1945 års lönekommittés för
handlingar med vederbörande personalorganisationer förutsattes, att tjäns
temännens sjuklöneförmåner icke skulle minskas i anledning av den all
männa sjukförsäkringens genomförande. I prop. 1946: 312 med förslag till
lag om allmän sjukförsäkring m. in. uttalade vidare dåvarande chefen för
socialdepartementet, att sjukförsäkringsreformen naturligen icke borde ta
gas till intäkt för en försämring av de förmåner, som utgick enligt gällande
avlöningsreglementen. Detta uttalande, som lämnades utan erinran av riks
dagen, har sedermera vid flera tillfällen bekräftats från statsmakternas si
da. Utgångspunkten för såväl de verkställda utredningarna som de förda
förhandlingarna har därför varit att söka åstadkomma ett system, som
medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella värde
i princip bibehålies oförändrat. Svårigheterna att uppnå ett sådant resultat
ligger givetvis främst i att en individuell »rättvisa» knappast kan skapas
utan att stora administrativa olägenheter uppstår, vare sig man väljer en
samordning mellan reglementenas förmåner och de enligt de beslutade re
formerna utgående förmånerna eller en total eller partiell avlösning mot
ekonomisk gottgörelse av de förra förmånerna. Båda dessa metoder har
övervägts vid beredningen av förevarande ärende liksom också frågan om
statstjänstemännens undantagande från den allmänna sjukförsäkringen.
Vad sistnämnda spörsmål beträffar torde jag få erinra om att SFL med
ger att bl. a. statstjänstemannen undantages från sjukpenningförsäkringen..
112
Kungi. Maj.ts proposition nr 217
Något undantagande från sjukvårdsför säkringen kan däremot icke ske. Av
förarbetena till lagen framgår, att ett undantagande från sjukpenningför
säkringen ansetts kunna äga rum endast såsom ett provisorium i avvaktan
på att de problem, som sjukförsäkringsreformen skapar med avseende å
redan tidigare utgående förmåner, skulle kunna lösas. 1953 års sjuklöne-
sakkunniga har i sitt betänkande avvisat tanken att statstjänstemännen
skulle undantagas från sjukpenningförsäkringen. De skäl, som föranlett
detta ställningstagande från de sakkunnigas sida och som jag i det föregå
ende redogjort för, har jag ansett mig böra godtaga. Sedan under förhand
lingarnas gång påvisats, att ett undantagande skulle kunna medföra att en
anställd går miste om sjukförsäkringens förmåner utan att därför vara
berättigad till sjuklöneförmåner enligt avlöningsreglementena, och sedan
det visat sig vilka möjligheter till samordning mellan reglementenas för
måner och försäkringens förmåner som förefinnes, har tjänstemannaorga
nisationerna frånfallit sitt ursprungliga yrkande att tjänstemännen skulle
undantagas från sjukpenningförsäkringen. Om statsmakterna bifaller vad
jag i det följande kommer att föreslå, behöver ej heller ett provisoriskt un
dantagande tillgripas annat än möjligen i fråga om personal, som kvarstår
på äldre avlöningsbestämmelser.
Vid valet mellan de båda övriga i det föregående antydda till buds stå
ende metoderna för bibehållande av sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas
reella värde oförändrat — samordning eller avlösning — är det såsom också
framhållits i vissa yttranden över sjukvårdsutredningens betänkande utan
vidare klart, att en avlösning av förmånerna mot ekonomisk gottgörelse i ad
ministrativt hänseende är att föredraga framför samordningsmetoden men
att en avlösning av förmånerna icke i samma grad som samordningsmeto
den tillgodoser de anställdas krav på oförändrade förmåner i det individu
ella fallet. Jag har därför i likhet med sjuklönesakkunniga och sjukvårds
utredningen samt tjänstemannaorganisationerna ansett, att avlösningsmeto
den kunnat upptagas till övervägande endast i fråga om begränsade delar av
förmånskomplexet. Samordningslinjen har alltså vid ärendets beredning
fått utgöra huvudprincipen.
Löneförmåner vid sjukdom
I fråga om sjuklöneförmånerna har målsättningen i överensstämmelse
med sjuklönesakkunnigas förslag vid förhandlingarna varit att utforma
samordningen så, att den utan att vålla onödiga administrativa olägenheter
medför en sjuklön så avvägd, att den tillsammans med den sjukpenning,
som utgår enligt SFL, genomsnittligt ger tjänstemännen ett skydd vid
sjukdom, som så nära som möjligt motsvarar värdet av de nuvarande sjuk
löneförmånerna. Särskilda komplikationer vållas härvid av den omständig
heten att sjukpenning och däremot svarande sjuklön är skattefria.
Skattefriheten för sjukpenningen och den vid 1953 års riksdag beslutade
väsentliga höjningen av sjukpenningbeloppen har såsom sjuklönesakkun
niga framhållit medfört, att de förutsättningar, på vilka 1945 års lönekom-
113
mitté byggde sitt ställningstagande, icke längre är för handen. De riktlinjer
för samordning mellan sjuklön och sjukpenningförsäkring, som angivits
av kommittén, har därför icke varit aktuella. I stället har sjuklönesakkun-
niga med utgångspunkt från nyss angivna målsättning sökt att för stats-
tjänstemännens del skapa ett komplement till sjukpenningförsäkringen.
Härvid har de sakkunniga diskuterat två olika metoder. Den ena innebär,
att arbetstagaren skall från arbetsgivaren uppbära lön vid sjukdom och ar
betsgivaren skall i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetsta
garen tillkommande sjukpenning jämte barntillägg (arbetsgivarinträde).
Den andra metoden innefattar, att den anställde själv lyfter sin sjukpen
ning hos sjukkassan och arbetsgivaren utbetalar endast det tillskott till
sjukpenningen, som kan befinnas erforderligt för att de olika förmånerna
tillsammans skall uppgå till den avsedda nivån. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att arbetsgivarinträdeslinjen, främst av administrativa skäl, icke
kan komma i fråga utan det andra alternativet för samordningsfrågans lös
ning synes få väljas.
Vad angår den närmare utformningen av sistnämnda alternativ har de
sakkunniga av administrativa skäl ansett sig ej böra förorda en direkt
motsvarighet till de avdragsfria sjukdagarna i nuvarande lönesystem. De
sakkunniga har föreslagit, att en anknytning till sjukpenningförsäkringens
konstruktion skulle göras på så sätt, att tjänstemännen i allmänhet skulle få
vidkännas ett mindre löneavdrag under tid, då reducerad sjukpenning utgår,
än eljest. Avdraget skulle enligt de sakkunnigas mening i ett och samma
inkomstläge endast differentieras med hänsyn till om reducerad sjukpen
ning utgår eller icke men i övrigt göras med lika belopp för dag. Någon
differentiering av sjukavdraget skulle således icke ske för de dagar i bör
jan av en sjukledighetsperiod (karenstiden), då sjukpenning icke utgår.
Som kompensation för de minskade förmåner, som skulle uppstå på grund
härav, skulle enligt förslaget bättre löneförmåner utgå vid längre sjukledig
heter och tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 i sjuklönehänseende jäm
ställas med tjänstemän i avdragsgrupp 3. De sakkunnigas förslag kan alltså
sägas innebära lägre sjuklöner under de första dagarna av en sjukdoms
period men därefter högre ersättning än för närvarande.
De sakkunnigas förslag avvisades emellertid av statstjänstemännens hu
vudorganisationer, främst med hänsyn till att de längre sjukdomsperioder
na är jämförelsevis få, varför den förutsatta kompensationen enligt orga
nisationernas mening i flertalet fall skulle utebli.
På grundval av de principer, varpå de sakkunnigas förslag bygger, upp
rättades därefter inom civildepartementet ett nytt förslag. Därvid eftersträ
vades att i högre grad bibehålla nuvarande sjuklönebestämmelser oföränd
rade men ändock åstadkomma en anpassning till de förmåner, som utgår
på grund av sjukpenningförsäkringen. Då tjänstemännen förutsatts skola
uppbära sjukpenning från sjukkassa, måste den eljest utgående sjuklönen,
för att icke högre sammanlagd ersättning skall utgå vid sjukdom än vid
tjänstgöring, minskas med ett belopp motsvarande värdet av sjukpenningen.
8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 217
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
114
I anledning härav har i departementsförslaget, som sedermera godkändes av
tjänstemännens huvudorganisationer, angivits, att nuvarande bestämmelser
om lön under tjänstledighet för »vanlig» sjukdom (28 § I 6 b Saar) bibe
hålies med tillägg av innebörd att för dag, då sjukpenning utgår eller skulle
ha utgått, om behörig anmälan gjorts till sjukkassan, avdrag skall göras
för sjukpenningens reella värde (sjukpenningavdrag). Med sjukpenningens
reella värde förstås härvid summan av sjukpenningen och det beräknade
värdet av skattefriheten för densamma.
Departementsförslaget innebär således, att tjänstemän tillhörande av-
dragsgrupp 3, dvs. ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt extra
tjänstemän med minst 36 anställningsmånader, kommer att vid vanlig sjuk
dom få åtnjuta avdragsfria sjukdagar, nämligen i lönegraderna 1—14 högst
25 dagar, i lönegraderna 15—26 högst 20 dagar och i högre lönegrader högst
10 dagar av ett och samma kalenderår. För överskjutande tid utgår liksom
nu lön med A-avdrag. För de dagar, då tjänstemannen får sjukpenning från
sjukkassan, göres emellertid ett sjukpenningavdrag, som varierar med in
komstens storlek. Under de tre första dagarna av en sjukdomsperiod (in-
sjukningsdagen och därpå följande två dagar) utgår icke sjukpenning från
sjukkassan. Under motsvarande dagar göres ej heller sjukpenningavdrag
utan tjänstemannen erhåller därunder liksom för närvarande oavkortad lön,
såvida han icke redan tidigare under kalenderåret tagit i anspråk alla de
avdragsfria sjukdagarna, i vilket fall A-avdrag göres.
Tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2, dvs. aspiranter och extra tjänste
män med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, får vid tjänst
ledighet för sjukdom liksom hittills lön med B-avdrag under högst 180 da
gar av ett och samma kalenderår. För dag, då sjukpenning utgår från sjuk
kassan, göres emellertid sjukpenningavdrag. Aspiranter och extra tjänste
män med mindre än 6 anställningsmånader kommer liksom för närvarande
icke att få sjuklön men erhåller sjukpenning från sjukkassan.
Sjukpenningens reella värde är givetvis olika, då hel sjukpenning (hem
penning) utgår och då endast reducerad sjukpenning (hempenning) åtnju-
tes. Med hänsyn till skattefriheten för sjukpenningen påverkas emellertid
det reella värdet även av en mångfald andra faktorer, såsom uttagningspro-
centen för den statliga inkomstskatten, den kommunala utdebiteringens
storlek, storleken av de allmänna avdrag och övriga avdrag vederbörande
äger åtnjuta vid inkomsttaxering, tjänstemannens civilstånd och barnantal,
lörekomsten av sambeskattning eller biinkomster samt sjukledighetens
längd och fördelning på olika kalenderår.
Att skapa ett sjuklönesystem, som är sä utformat, att sjuklönen tillsam
mans med sjukpenningen i varje enskilt fall ger en ersättning vid sjukdom,
som efter skatteavdrag exakt motsvarar den behållna inkomsten vid nuva
rande system, är väl teoretiskt möjligt. Att tillämpa ett dylikt system är
dock otänkbart. Det har därför varit ofrånkomligt att vid beräknandet av
sjukpenningens reella värde tillgripa vissa schabloner i fråga om de fakto
rer, som på\ erkar värdet av skattefriheten. Vid de skatteberäkningar, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
115
iigger till grund för det i departementsförslaget upptagna sjukpenningav
draget, har följande allmänna antaganden gjorts.
Tjänstemannen tjänstgör och är bosatt å ort tillhörande ortsgrupp 4 med
en sammanlagd kommunal utdebitering av 12 kronor per skattekrona. Ut-
tagningsprocenten för den statliga inkomstskatten är 110. Tjänstemannen
upptager i sin deklaration förutom avdrag för påförd kommunalskatt och
folkpensionsavgift enligt nu gällande grunder icke andra avdrag än för in
komstens förvärvande med 100 kronor och för försäkringsavgifter med 850
kronor, om han är gift, och med 175 kronor, om han är ensamstående. Ogift
tjänsteman har icke hemmavarande barn. Sambeskattning äger icke rum.
Tjänstemannen har varit i tjänst hela det år, som föregått insjukningsåret,
och har under förstnämnda år endast uppburit den för honom gällande års
lönen. Sjukledigheten är sammanhängande qch faller helt inom ett och sam
ma kalenderår. Under sjukledigheten åtnjuter tjänstemannen icke annan er
sättning än sjuklön och sjukpenning och uppbär under återstående del av
året endast därpå belöpande del av den ifrågavarande årsinkomsten.
Såsom förut nämnts påverkas sjukpenningens reella värde även av civil
stånd och barnantal. För tjänstemän i samma inkomstläge kommer därför
det reella värdet vid en och samma sjukledighet att bli olika beroende på
civilstånd och barntillägg enligt SFL. Genom en differentiering av sjuklönen
med hänsyn till sagda förhållanden skulle lönen kunna framstå såsom av
vägd efter behovsprövning, något som icke överensstämmer med nutida
lönesättningsprinciper. Då en dylik differentiering icke bör ske, skulle man,
om risk för överkompensation under de valda förutsättningarna skulle helt
kunna undvikas, nödgas avväga sjukpenningavdraget med hänsyn tagen
till den kategori i det aktuella inkomstläget, för vilken sjukpenningens reella
värde är högst. För övriga kategorier skulle sjuklönen då bli lägre än som
är motiverat med hänsyn till det reella värde sjukpenningen har för dem.
På grund av angivna förhållanden blir avvägningen av sjukpenningav
draget i sista hand en fråga om i vilken utsträckning en medveten över
kompensation skall kunna godtagas. Vid utarbetandet av de sjukpenning
avdrag, som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bi
laga A fogade tabellen, har dels en avvägning skett mellan sjukpenningens
reella värde för den ensamstående och för den gifte utan barn och dels hän
syn tagits till den uppskattade relationen mellan antalet ensamstående och
gifta inom olika inkomstlägen. Proportionen gifta—ensamstående på 100
tjänstemän har härvid antagits vara i inkomstlägen upp till 4 200 kronor
0—100, i inkomstläget 4 200—5 000 kronor 10—90, i inkomstläget 5 000—
5 800 kronor 20—80, i inkomstläget 5 800—6 800 kronor 80—70, i inkomst
läget 0 800—8 400 kronor 60—40, i inkomstläget 8 400—10 200 kronor 70—
30, i inkomstläget 10 200—14 000 kronor 80—20 och i högre inkomstlägen
90—10. Dessa relationstal överensstämmer i stort sett med de motsvarande
tal, som ligger till grund för den överenskommelse, som på den enskilda
arbetsmarknaden träffats rörande sjuklöneförmåner till industriens tjänste
män.
116
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Vid de beräkningar, som ligger till grund för fastställandet av sjukpen
ningavdraget för tid då hel sjukpenning utgår, har vidare förutsatts, att
tjänstemannen under ett kalenderår är sjuk fyra dagar i en följd och att
han härunder i princip är berättigad till oavkortad lön. För den fjärde da
gen har tjänstemannen antagits uppbära hel sjukpenning från sjukkassan,
varför avdrag för denna dag skall göras å den oavkortade lönen med ett
belopp motsvarande sjukpenningens reella värde. Detta värde bestämmes
av den marginalskatt, som gäller vid den fulla årslönen.
Till grund för beräkningen av det reella värdet av den reducerade sjuk
penningen har ansetts böra läggas det reella värdet av de sjukpenningar,
som inom vederbörande inkomstklass utgår under en sammanhängande sjuk
ledighet av 180 dagar av ett och samma kalenderår. Detta värde anger det
belopp, varmed den nuvarande sjuklönen måste minskas för att tjänsteman
nen i princip icke skall efter sjukförsäkringens genomförande komma i åt
njutande av förmåner, som sammanslagna ger en högre behållen inkomst
under sjukledigheten än den han nu uppbär vid en helt beskattad sjuklön.
Det framräknade totala avdragsbeloppet har därefter minskats med summan
av de under 4:e—93 :e dagen av sjukledigheten gjorda sjukpenningavdragen,
varpå det resterande avdragsbeloppet fördelats med lika belopp på de 87
dagar, för vilka reducerad sjukpenning i det antagna fallet förutsatts skola
utgå.
Såsom jag redan tidigare framhållit kan icke ens samordningsmetoden
helt tillgodose kraven på absolut oförändrade förmåner i det individuella
fallet. Ett sjukpenningavdrag avvägt på det sätt jag här angivit medför så
lunda, att en gift, som icke har barn under 16 år och som icke är föremål
för sambeskattning och som ej heller åtnjuter andra inkomster än de löne
förmåner i sin tjänst, vilka enligt förslaget skall beaktas vid tillämpningen
av sjukpenningavdragstabellen, undantagsvis kan erhålla en sjuklön, som
något understiger vad som erfordras för att de sammanlagda förmånerna
efter skatteavdrag skall helt uppgå till den behållna inkomsten vid nuva
rande sjuklönesystem. Å andra sidan uppstår en högre behållen inkomst för
ensamstående, sambeskattade och gifta med barn under 16 år. Överkom-
pensationsriskerna växer vid högre kommunal utdebitering än 12 kronor per
skattekrona och vid en höjning av den statliga inkomstskatten men minskar
vid en lägre kommunal utdebitering än 12 kronor och vid en sänkning av
uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten. Placeringen i ortsgrupp
är däremot av mindre betydelse i detta sammanhang.
Enligt det av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända depar-
tementsförslaget skall vid tillämpningen av sjukpenningavdragstabellen i
princip hänsyn tagas till sådana vid sidan av månadslön utgående kontanta
avlöningsförmåner, som helt eller delvis får behållas vid sjukdom. Däremot
skall icke beaktas andra kontanta avlöningsförmåner, såsom t. ex. vikariats-
ersättning, övertidsersättning och obekvämlighetstillägg. Ehuru förekoms
ten av dylika förmåner påverkar vederbörandes inplacering i sjukpenning
klass, har hänsyn härtill av administrativa skäl ansetts icke kunna tagas.
117
I fråga om löneförmåner vid tjänstledighet för »vanlig» sjukdom innehål
ler departementsförslaget vidare en bestämmelse för det fall att sjukdom
utan att medföra förlust av arbetsförmågan förorsakar nedsättning av denna
med minst hälften. I sådant fall skall sjukpenningavdraget nedsättas till
hälften. Med hänsyn till den utformning SFL erhållit för motsvarande fall
har det ur administrativ synpunkt icke ansetts möjligt att reglera andra
fall av partiell sjukledighet än halv ledighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid yrkesskada
Vad härefter angår frågan om löneförmåner vid tjänstledighet på grund
av olycksfall i tjänsten (28 § I 6 a Saar) uppstår särskilda problem icke
blott på grund av beskattningsreglerna utan också på grund av den av stats
makterna beslutade samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesska
deförsäkringen. Enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeför
säkring (YL) skall den som är både sjukförsäkrad och obligatoriskt yrkes-
skadeförsäkrad vid yrkesskada erhålla ersättning från yrkesskadeförsäk
ringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Sam-
ordningstiden omfattar tiden t. o. m. den nittionde dagen efter olycksfalls-
dagen eller, vid annan yrkesskada än olycksfallsskada, dagen då skadan
yppades; dock skall samordningstiden upphöra senast den dag, då rätt till
livränta från yrkesskadeförsäkringen föreligger. Under samordningstiden
äger den skadade, så framt han är försäkrad enligt SFL, rätt till sjukhjälp
från sjukkassa enligt sistnämnda lags regler på samma sätt som vid sjuk
dom i allmänhet. Denna samordning har motiverats med att något konsta
terande av huruvida yrkesskada föreligger eller ej i det stora flertalet fall
härigenom skulle bli obehövligt.
Enligt de statliga avlöningsbestämmelserna utgår f. n. bättre sjuklöneför
måner vid yrkesskador och därmed jämställda sjukdomar än vid andra
sjukdomar. Sålunda åtnjuter tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 3 oav
kortad lön under hela sjukdomstiden och tjänsteman tillhörande avdrags
grupp 2 oavkortad lön under högst 180 dagar av en och samma tjänstledig-
hetsorsak och därefter i princip lön med B-avdrag. Skulle detta vara förhål
landet även i fortsättningen under de första 90 dagarna, skulle det bli nöd
vändigt att för de statsanställdas del alltid fastställa om en sjukdom är att
hänföra till yrkesskada eller ej. I så fall skulle de åsyftade fördelarna med
samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen komma att gå för
lorade beträffande en mycket betydande del av de försäkrade.
Av anförda skäl har det varit nödvändigt att söka åstadkomma en om
läggning av statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet på grund
av yrkesskada. Vid utarbetandet av förslag till sådan omläggning har för
utsatts, att staten i egenskap av arbetsgivare även efter den nya yrkesskade-
försäkringslagstiftningens ikraftträdande skall stå viss självrisk. Med ut
gångspunkt härifrån har i det av statstjänstemännens huvudorganisationer
godkända departementsförslaget förordats, att de nu enhetligt reglerade fal
118
len uppdelas i olika kategorier dels med avseende å huruvida fråga är om
förmåner under samordningstiden eller icke och dels med avseende å om
ständigheterna vid yrkesskadans uppkomst.
I vad gälier förmåner under samordningstiden skiljer departementsförsla-
get på två grupper av fall. Till den första gruppen har hänförts sjukdom
eller förlust av arbetsförmågan föranledd antingen av kroppsskada, som
ådragits under tjänsteutövning och som av vederbörande centrala myndig
het bedömes vara orsakad av ett uppenbart olycksfall, eller av våld eller
misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten.
Härmed har jämställts vissa i tjänsten ådragna sjukdomar, som för när
varande i förmånshänseende likställes med olycksfall i tjänsten. I denna
grupp av fall föreslås oavkortad lön skola utgå under samordningstiden i
såväl avdragsgrupp 3 som avdragsgrupp 2; dock skall för dag, då sjukpen
ning eller hempenning enligt SFL utgår eller skulle ha utgått, om sjukan
mälan gjorts i behörig ordning till sjukkassan, sjukpenningavdrag göras
enligt de regler, som gäller vid tjänstledighet på grund av vanlig sjukdom.
Den andra gruppen omfattar alla övriga fall av yrkesskada. I dessa fall skall
enligt förslaget samma förmåner utgå och samma avdrag göras som vid
vanlig sjukdom.
För tiden efter utgången av samordningstiden innebär departementsför-
slaget, att vid sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, som är föranledd
av yrkesskada som avses i YL, i princip full lön skall utgå. Med hänsyn till
att sådan ersättning, som annorledes än i form av pension eller annan liv
ränta utbetalats av arbetsgivare vid yrkesskada i de fall, då arbetsgivaren
står självrisk enligt YL, icke skall räknas såsom skattepliktig inkomst i
vidare mån än ersättningen överstiger vad som skulle ha utgått vid försäk
ring enligt denna lag, måste emellertid, för att tjänstemannen under tjänst
ledigheten icke skall erhålla högre behållen inkomst än under tjänstgöring,
ett särskilt avdrag göras å lönen (yrkesskadeavdrag). Till konstruktionen av
detta avdrag återkommer jag i det följande. Har tjänstemannen i fall som
här avses under samordningstiden fått vidkännas A- eller B-avdrag på grund
av att fråga icke varit om ett uppenbart olycksfall under tjänsteutövning,
skall enligt förslaget, sedan det konstaterats att yrkesskada föreligger, en
retroaktiv reglering av dessa avdrag äga rum. Har å andra sidan myndig
het ansett kroppsskada vara orsakad av ett uppenbart olycksfall under tjäns
teutövning, men riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet, om arbets
oförmågan kvarstår efter samordningstidens utgång, bedömer arbetsoför
mågan icke vara orsakad av yrkesskada, bör i princip föreligga skyldig
het att återbetala ett belopp motsvarande det A- eller B-avdrag som bor
de ha gjorts under samordningstiden. År det fråga om sådan i tjänsten ådra
gen sjukdom, som enligt vad tidigare nämnts skall jämställas med uppen
bart olycksfall under tjänsteutövning men som icke är att hänföra till yr
kesskada enligt YL, skall enligt förslaget samma förmåner utgå efter sam
ordningstidens utgång som under samordningstiden. Detsamma gäller be
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
119
träffande tjänstledighet föranledd av våld eller misshandel, för vilken tjäns
temannen blivit utsatt på grund av tjänsten men som bedömes icke ha in
träffat under sådana förhållanden att yrkesskada enligt YL anses föreligga.
Sammanfattningsvis innebär departementsförslaget, jämfört med nuva
rande förhållanden, att läget blir något oförmånligare för tjänstemän i av-
dragsgrupp 3, nämligen så tillvida att lön med A-avdrag i stället för oav
kortad lön kommer att utgå under en del av samordningstiden vid sådan
kortare tjänstledighet på grund av yrkesskada, då arbetsoförmågan icke
kvarstår efter samordningstidens utgång och kroppsskadan antingen icke
ådragits under tjänsteutövning, dvs. främst färdolycksfall, eller av veder
börande centrala myndighet icke bedömes vara orsakad av ett uppenbart
olycksfall, t. ex. vissa ryggskador. För tjänstemän i avdragsgrupp 2 medför
förslaget emellertid en förbättring därigenom, att de i förevarande hänse
ende jämställes med tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 3 och således i
vissa fall erhåller oavkortad lön i stället för som nu lön med B-avdrag.
Att prövningen om kroppsskada är orsakad av ett uppenbart olycksfall
ansetts böra i vissa fall läggas i vederbörande centrala myndighets hand,
sammanhänger med att det i fortsättningen icke kommer att finnas något
centralt organ för fastställande redan under samordningstiden av huruvida
yrkesskada föreligger eller ej. Det hade givetvis varit önskvärt att enhetliga
regler i samband härmed kunnat införas om hur talan skall föras mot beslut,
som här avses. Meddelas icke särskilda bestämmelser, kommer i olika fall
olika myndigheter att ha att upptaga besvär över dessa beslut. Med hänsyn
till att detta spörsmål har betydelse även i andra sammanhang är jag emel
lertid icke för närvarande beredd att föreslå särskilda regler i förevarande
ämne.
Det yrkesskadeavdrag, som enligt departementsförslaget efter samord
ningstidens utgång skall göras vid tjänstledighet på grund av yrkesskada
som avses i YL, sammanhänger, såsom förut nämnts, med den skattefrihet,
som åtnjutes för viss ersättning vid yrkesskada. Då de enligt förslaget till
tjänstemän i avdragsgrupperna 2 och 3 utgående löneförmånerna vid tjänst
ledighet på grund av yrkesskada så gott som undantagslöst är bättre än de
förmåner, som utgår enligt YL, blir tjänstemän tillhörande dessa avdrags-
grupper på grund av bestämmelserna i 25 § YL icke berättigade att uppbära
enligt YL utgående sjukpenning. Av den lön, som på grund av avlönings-
bestämmelserna tillkommer dem vid tjänstledighet för yrkesskada, är emel
lertid i vad avser tiden efter samordningstidens utgång så stor del skattefri,
som motsvarar den sjukpenning som skulle ha utgått, om sjukpenningen
utbetalats från yrkesskadeförsäkringen direkt till tjänstemannen. För att
eliminera den överkompensation, som härigenom skulle uppkomma, har
yrkesskadeavdraget införts. Detta avdrag motsvarar i princip värdet av
ifrågavarande skattefrihet. Vid bestämmandet av längden av den sjuk
domsperiod, som skall läggas till grund för beräknandet av skattefrihetens
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
120
värde, har valts samma tid, som då det gällde att beräkna det reella värdet
av reducerad sjukpenning enligt SFL. Tillvägagångssättet och de schablon
mässiga antagandena har även i övrigt varit i huvudsak desamma som vid
beräknandet av sjukpenningavdraget. Med utgångspunkt från den oavkor
tade lönen har sålunda framräknats det belopp, varmed denna måste mins
kas för att värdet av skattefriheten skall elimineras. Till det sålunda erhåll
na beloppet har lagts summan av de sjukpenningar, som tjänstemännen
under samordningstiden uppburit från sjukkassan. Det sammanlagda be
loppet utvisar det totala avdragsbelopp, som tjänstemannen skall vidkännas
under hela sjukledigheten för att han icke skall komma i åtnjutande av
bättre förmåner än om han i stället fullgjort sin tjänst. Av detta belopp har
under den tid, då sjukpenning utgått från sjukkassan, i form av sjukpen
ningavdrag uttagits viss del. Resterande belopp har fördelats med lika be
lopp på de utanför samordningstiden liggande dagarna av den antagna sjuk
domsperioden.
I detta sammanhang torde jag få erinra om att tjänstemän tillhörande
avdragsgrupp 1 icke är berättigade till lön vid tjänstledighet på grund av
yrkesskada och därför äger att efter samordningstidens utgång utfå av riks-
försäkringsanstalten fastställd sjukpenning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid havandeskap m. m.
Även avlöningsreglementenas bestämmelser om löneförmåner vid tjänst
ledighet för havandeskap eller barnsbörd påverkas av de reformer, som av
ses skola genomföras vid nästa årsskifte. Enligt lagen den 21 maj 1954 (nr
266) om moderskapshjälp må Kungl. Maj:t från rätten till moderskapspen-
ning undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfär
dad av Kungl. Maj :t, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd.
Samma skäl som i fråga om sjukförsäkringen talar emellertid för att något
generellt undantagande av statstjänstemännen från rätten till moderskaps-
penning icke göres. För att en överkompensation icke härigenom skall upp
stå är det därför även på detta område nödvändigt att samordna de olika
förmånerna. En sådan samordning kompliceras emellertid icke blott därav
att de förmåner, som utgår enligt moderskapshjälpslagen, är skattefria utan
också därav att tjänsteman icke är skyldig att underkasta sig ändringar i
nu gällande bestämmelser rörande löneförmåner vid tjänstledighet för
havandeskap eller barnsbörd.
Det förslag till lösning av denna samordningsfråga, som upptagits i det
av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departementsförsla-
get, överensstämmer i allt väsentligt med det av 1953 års sjuklönesakkun-
niga avgivna förslaget. Det innebär sålunda, att nuvarande bestämmelser i
ämnet bibehålies med ett tillägg av innehåll att från och med första till
och med nittionde dagen av ledigheten avdrag skall göras för moderskaps-
penningens reella värde (havandeskapsavdrag). Detta avdrag är konstrue
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
121
rat så, att det i princip motsvarar värdet av dels den del av den i nroder-
skapspenningen ingående grundpenningen, 135 kronor, som utgör ersätt
ning för minskad arbetsförmåga, och dels den till moderskapspenningen hö
rande tilläggspenningen. Däremot har vid avdragets beräknande hänsyn icke
tagits till den del av grundpenningen, 135 kronor eller vid flerbörd 270 kro
nor, som schematiskt beräknats utgöra täckning för anskaffningskostna
der m. in. i sammanhang med barnsbörd och ej heller till eventuellt ut
gående barntillägg. Värdet av skattefriheten för de enligt moderskapshjälps-
iagen utgående förmånerna har beaktats. Härvid har följande allmänna an
taganden gjorts.
Den kvinnliga tjänstemannen förutsätles vara gift och mannens inkomst
har oberoende av den kvinnliga tjänstemannens lönegradsplacering antagits
uppgå till 10 000 kronor. Försäkringsavdragen har upptagits till 200 kro
nor för vardera maken. Förvärvsavdragen har antagits utgöra för mannen
100 kronor och för kvinnan 300 kronor jämte 10 procent av inkomsten. Be
träffande övriga avdrag samt ortsgrupp och kommunal utdebitering m. in.
har gjorts samma antaganden som vid beräkningen av sjukpenningavdra
get. I övrigt förutsättes, att kvinnan tillhör avdragsgrupp 3 och uppbär
tilläggspenning i 90 dagar.
Såsom utgångspunkt för beräkningarna har i enlighet med det förut an
förda gällt, att en kvinnlig tjänsteman vid tjänstledighet under 120 dagar
för havandeskap eller barnsbörd efter samordningens genomförande skall
äga bibehålla så stor del av den nu vid havandeskapsledighet utgående
lönen, att makarnas gemensamma behållna inkomst tillsammans med det
belopp kvinnan äger uppbära i form av moderskapspenning skall med 135
kronor överstiga makarnas sammanlagda behållna inkomst vid tillämp
ning av nuvarande bestämmelser. För att denna lönenivå skall uppnås bör
den nu utgående lönen minskas med dels det belopp, som kvinnan utöver
de 135 kronorna äger uppbära i moderskapspenning, och dels ett belopp,
motsvarande värdet av skattefriheten därav. För tjänstemän med årsin
komster överstigande 12 000 kronor har havandeskapsavdraget ansetts böra
maximeras till att motsvara sjukpenningavdraget för dag då hel sjukpen
ning utgår.
Såsom förut nämnts är tjänstemännen icke skyldiga underkasta sig änd
ringar i gällande bestämmelser om löneförmåner vid tjänstledighet för ha
vandeskap eller barnsbörd. För att undvika den dubbla lönekompensation,
som skulle uppkomma, om tjänsteman vid dylik ledighet skulle bli berät
tigad uppbära såväl lön med A- resp. B-avdrag som hel moderskapspenning,
har i departementsförslaget i överensstämmelse med sjuklönesakkunnigas
förslag förutsatts att sådan tjänsteman, som icke vill underkasta sig änd
ring i de nuvarande bestämmelserna, skall personligen undantagas från
rätten till moderskapspenning. Med hänsyn till de fördelar, som en över
gång till de föreslagna nya bestämmelserna innebär för tjänstemännen, tor
de endast undantagsvis ifrågakomma, att någon önskar kvarstå på de gamla
bestämmelserna.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Löneförmåner vid annan ledighet
Genom de bestämmelser, som jag i det föregående redogjort för, har
sörjts för att tjänsteman vid tjänstledighet för sjukdom, yrkesskada eller
havandeskap i princip icke kommer att åtnjuta dubbla förmåner. Givet är
emellertid, att de kontanta förmåner, som utgår på grund av sjukförsäk
ringen, yrkesskadeförsäkringen och lagstiftningen om moderskapshjälp,
kan tillkomma även tjänsteman, som icke åtnjuter tjänstledighet av nå
gon av angivna orsaker. Så kan vara förhållandet under semester eller
ferier och vid tjänstledighet av annan orsak än nyss nämnts. I åtskilliga
fall av tjänstledighet av sist angivet slag kan vissa löneförmåner få bibehål
las. Det kan icke anses rimligt att tjänsteman under dylik tjänstledighet
skulle kunna uppbära de skattefria förmåner, som följer av sjuk- och yr
kesskadeförsäkringarna samt moderskapshjälpslagen, utan att behöva vid
kännas sådana speciella löneavdrag, som avsetts skola göras vid tjänstledig
het för sjukdom, yrkesskada eller havandeskap. Ej heller bör vid semes
ter eller ferier full lön och försäkringsförmånerna utgå samtidigt. På grund
härav har i departementsförslaget förordats, att tjänsteman, som tillhör
avdragsgrupp 2 eller 3, skall under semester eller ferier eller sådan
tjänstledighet av annan orsak än sjukdom, yrkesskada eller havandeskap,
varunder lönen helt eller delvis bibehålies, vidkännas sjukpenningavdrag,
då sjukpenning utgår från sjukkassa, yrkesskadeavdrag, då rätt till sjuk
penning enligt YL föreligger, och havandeskapsavdrag, då tilläggspenning
utgår enligt lagen om moderskapshjälp. Beträffande sistnämnda avdrag har
dock den begränsningen gjorts, att sådant avdrag enligt denna föreskrift och
de bestämmelser, som jag tidigare redogjort för, icke skall göras för mer
än sammanlagt 90 dagar.
Sjukvårdsförmåner
Vad sjukvårdsförmånerna beträffar har vid ärendets beredning inom ci
vildepartementet övervägts, om icke de nuvarande förmånerna skulle kunna
avlösas mot ekonomisk gottgörelse. Väsentliga administrativa fördelar skul
le ha vunnits härigenom. Avsevärda svårigheter möter emellertid att gene
rellt fastställa vad som skall anses utgöra skälig kompensation för en för
mån av ifrågavarande slag, särskilt som behovet av denna förmån — vilket
klart framgar av den av sjukvårdsutredningen företagna undersökningen
rörande statens sjukvårdskostnader —• uppvisar mycket starka variationer
olika grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner
kunde därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisatio
ner ställde sig vid förhandlingarna slutligen avvisande mot denna tanke.
Även på förevarande område har därför samordningslinjen kommit i
förgrunden. Det av sjukvårdsutredningen framlagda förslaget bygger ock
så i huvudsak på en samordning mellan nuvarande sjukvårdsförmåner och
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
123
sjukvårdsförsäkringens förmåner. En av huvudgrunderna i utredningens
förslag är att verksläkarinstitutionen skall bibehållas och ha ungefär sam
ma funktioner som nu. Under förhandlingarna uppkom emellertid fråga om
verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation,
att en utredning omedelbart skulle verkställas rörande förutsättningarna för
verksläkarinstitutionens avskaffande. Organisationerna förbehöll sig där
vid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning. Från
Sveriges akademikers centralorganisations sida yrkades å andra sidan, att
verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från och med sjukförsäk-
ringsreformens genomförande. På grund av dessa yrkanden diskuterades vid
förhandlingarna förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning
också två andra uppslag. Det ena innebar, att alla tjänstemän skulle i sjuk-
vårdshänseende stå viss självrisk i likhet med vad som för närvarande gäl
ler i fråga om bl. a. vissa kommunala lärare. Självriskbeloppet skulle därvid
utgöra exempelvis 25 kronor för år. Samtliga tjänstemän skulle utöver lö
nen ei’hålla ett belopp av denna storleksordning men själva ha att svara för
alla sjukvårdskostnader, som utöver ersättningen från sjukkassan uppgick
till detta belopp för år. Överskjutande kostnader skulle ersättas enligt i
huvudsak nuvarande bestämmelser under förutsättning att, liksom nu gäller
för de kommunala lärarna, tjänsteläkare anlitats. Likaså diskuterades en
linje, som i sak innebar, att tjänstemannen skulle utöver den ersättning,
han uppbär från sjukkassan, erhålla en sådan ersättning av statsmedel, att
det sammanlagda beloppet skulle uppgå till högst 100 procent av det i sjuk-
kassetaxan för motsvarande fall upptagna beloppet. Ett visst intresse för
dessa uppslag lorefanns otvivelaktigt hos tjänstemannaorganisationerna.
Även om jag icke är främmande för tanken att verksläkarinstitutionen av
skaffas, har jag ansett mig icke för närvarande kunna taga ställning till
dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke är möj
ligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt hänse
ende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,
till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutio
nen bibehålies under år 1955. Organisationen förutsatte därvid, att den ifrå
gasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens avskaffande kunde
slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga förevarande
spörsmål till bedömning under år 1955.
På grundval av vad sålunda förekommit har i det den 14 juli 1954 fram
lagda departementsförslaget förordats, att i avvaktan på en närmare utred
ning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande tjänsteman skall erhålla
sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutred
ningens förslag till samordning. Detta innebär, att tills vidare nuvarande
förmåner i allt väsentligt bibehålies med de modifikationer, som följer av
att tjänstemännen från sjukkassa erhåller ersättning enligt SFI- för vissa
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
sjukvårdskostnader. Rörande innebörden härav torde jag få hänvisa till den
föregående redogörelsen för utredningens betänkande. Vissa avvikelser från
utredningens förslag har dock, delvis på grund av vad som förekommit vid
remissbehandlingen, ansetts böra göras. Dessa avvikelser är följande.
Den nuvarande möjligheten att i vissa fall anlita annan läkare än verks-
läkare (43 § 1 mom. andra stycket Saar) bibehålies. I dylika fall skall
tjänstemannen dock, om han vill erhålla annan ersättning än den som kan
utgå från sjukkassan, vara skyldig att i första hand hänvända sig till an
nan av staten eller av kommun anställd läkare.
Likaså bibehålies den nuvarande möjligheten att erhålla full ersättning
för specialistvård för det fall att denna vård meddelas på poliklinik vid all
mänt sjukhus.
I avvaktan på en närmare anslutning av sjukpensioneringsbestämmelser-
na till sjukförsäkringsreformen har möjligheten till ersättning för sjukhus
vård för tid efter det att ersättning för sådan vård ej längre utgår enligt SFL
ansetts icke böra uteslutas. För de jämförelsevis fåtaliga fall, varom här kan
bli fråga, har en författningsmässig reglering icke ansetts behövlig utan i
departementsförslaget har upptagits, att på Kungl. Maj :ts prövning skall
bero i vad mån ersättning för sjukhusvård tills vidare må utgå för tid efter
utlörsäkring. Jag förutsätter, att i allmänhet samma förmåner som för när
varande skall utgå i dylika fall.
Enligt de i sjukvårdskapitlet i Saar meddelade bestämmelserna för försva
ret åtnjuter vissa beställningshavare sjukvårdsförmåner även för tid eftei
anställningens upphörande. Dessa förmåner är i vissa fall större än de un
der vederbörandes anställningstid utgående förmånerna. Det har ansetts
att detta nu bör rättas till.
Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att de anställningshavare, som för
närvarande står självrisk av 100 kronor för år i fråga om sjukvårdsförmå
ner, nu skulle inordnas under de för statstjänstemän i allmänhet gällande
bestämmelserna och således i fortsättningen ha att hänvända sig till verks-
läkare. Vid remissbehandlingen har invändningar gjorts mot detta förslag
med hänsyn till de administrativa olägenheter, som ansetts förknippade där
med. Från länsstyrelsehåll har också betonats, att en dylik ändring av ifrå
gavarande personalgruppers sjukvårdsförmåner skulle nödvändiggöra en
personalförstärkning hos länsstyrelserna. Med hänsyn till vad sålunda före
kommit och i det ovissa läge, vari verksläkarfrågan befinner sig, har dessa
personalgruppers självrisksystem ansetts böra bibehållas tills vidare. Själv-
riskbeloppet har dock befunnits böra nedsättas till 25 kronor per år ut
över vad som sjukkassan kan komma att erlägga till vederbörande. Det har
i departementsförslaget förutsatts, att vad sålunda förordats skall gälla en
dast i avvaktan på införandet av enhetliga sjukvårdsförmåner enligt enk
lare regler än de för närvarande gällande.
Såsom av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser fram
går, innehåller polislönereglementet icke några föreskrifter om sjukvårds
förmåner. I stället stadgas i övergångsbestämmelserna till reglementet, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
125
de i Saar meddelade reglerna om sjukvård skall tills vidare äga tillämpning
i fråga om statligt anställd polisman och att i fråga om kommunalt anställd
polisman, som omedelbart före den 1 juli 1954 var berättigad till sjukvårds
förmån, de kommunala bestämmelserna skall äga fortsatt tillämpning tills
vidare. Avsikten var vid övergångsbestämmelsernas utfärdande att slutlig
ställning till detta spörsmål skulle tagas vid lösandet av statstjänstemännens
sjukvårdsfråga. Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de kommunalt
anställda lärarna in. fl. har emellertid detta ställningstagande måst upp
skjutas i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionen
och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser. Ett bibehållande av de
nuvarande övergångsbestämmelserna bär å andra sidan ansetts icke böra
ifrågakomma, enär så gott som hela den kommunalt anställda polispersona
len i så fall skulle från nästa årsskifte icke erhålla andra sjukvårdsförmå
ner än de enligt SFL utgående. I departementsförslaget har därför förordats,
att befattningshavare underkastad polislönereglementet tills vidare skall er
hålla motsvarande sjukvårdsförmåner som de personalgrupper, vilka för
närvarande har att stå viss självrisk i detta hänseende. Särskilda övergångs
bestämmelser kan härvid bli erforderliga.
Sjukvårdsutredningens förslag innebar, att förmånen av fria läkemedel
skulle upphöra i och med ikraftträdandet av den beslutade läkemedels
reformen. Detta spörsmål har emellertid upptagits till ytterligare övervä
ganden inom civildepartementet, och olika utvägar för lösandet av frågan
om samordning mellan avlöningsreglementets bestämmelser om fria läke
medel och den allmänna läkemedelsreformen har därvid undersökts. Den vä
sentligaste svårigheten vid en dylik samordning ligger däri, att apoteken,
om de skall från sjukkassorna kunna erhålla gottgörelse för att läkemedel
utlämnats kostnadsfritt eller till nedsatt pris, måste behålla recepten. I
avvaktan på slutförandet av en inom riksförsäkringsanstalten pågående un
dersökning om förfarandet, då en ordination är avsedd att expedieras mer
än en gång, synes dock i stort sett följande tillvägagångssätt kunna godta
gas. Tjänsteman, som önskar åtnjuta förmånen av fria läkemedel, har att å
en särskild kvittoblankett anteckna namnet å den läkare, som utfärdat re
ceptet, och dagen därför samt att förskaffa sig verksläkarens attest å blan
ketten; därpå skall han, samtidigt med att receptet avlämnas å apoteket och
kostnaden för medicinen erlägges, förete kvittoblanketten och därpå få
påteckning av apoteket om kostnaden, varefter han mot avlämnande av
det sålunda ifyllda kvittot hos vederbörande myndighet utfår vad han er
lagt. Har receptet utfärdats av verksläkaren, torde förfarandet icke vålla
större olägenheter. I annat fall är förfarandet däremot ur administrativ
synpunkt mindre tillfredsställande. Vid förhandlingarna framlades ett på
angivna tillvägagångsätt grundat förslag, vilket godkändes av tjänstemanna
organisationerna.
Den sålunda träffade uppgörelsen innebär, att statstjänstemännen bi
behåller i princip oförändrade sjukvårdsförmåner. I vissa hänseenden in
126
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
träder dock något försämrade förmåner. Detta är i huvudsak fallet i fråga
om specialistvård vid yrkesskada, i vad avser samordningstiden, och i fråga
om tandläkarvård. I sistnämnda hänseende innebär departementsförslaget
i likhet med utredningens förslag, att förmånen mera avpassas efter vad
som varit avsett vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst och att man
nu frångår den praxis, som utbildat sig oberoende av vad som uttalats i
förarbetena till bestämmelserna. Med hänsyn till konsekvenserna av denna
praxis hade ett närmande till vad som från början avsetts varit nödvändigt,
vare sig sjukförsäkringsreformen nu genomförts eller icke. Förslaget inne
bär å andra sidan, att avlöningsbestämmelserna och sjukförsäkringen till
sammans i vissa hänseenden åstadkommer ett för tjänstemännen gynnsam
mare resultat än för närvarande. Detta är förhållandet dels i fråga om vård
å sjukhus och dels i fråga om sjukvård till de betydande grupper anställ-
ningshavare, som i sjukvårdshänseende nu har att stå viss självrisk.
Ändringsskyldighet
Såsom i det föregående angivits är tjänstemännen för närvarande skyldiga
att underkasta sig ändringar i gällande bestämmelser rörande sjukvård och,
i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän
sjukförsäkring, även rörande tjänstledighet för sjukdom m. in. Av vad jag
tidigare anfört framgår, att det förslag till reglering av sjukvårdsförmå
nerna, som upptagits i departementsförslaget, icke är definitivt utan kan
behöva ändras därest verksläkarinstitutionen skulle komma att avskaffas.
Skyldighet att underkasta sig ändringar i sjukvårdsbestämmelserna bör
därför även i fortsättningen åligga tjänstemännen. Detsamma bör gälla de
förmåner, som enligt förslaget skall utgå vid sjukdom in. in. Beräknandet
av de olika avdragen bygger ju på antaganden, som snabbt kan komma att
ändras. I enlighet härmed har departementsförslaget utformats.
Kompensation för sjukförsäkringsavgifterna
Den av mig inledningsvis berörda målsättningen för de verkställda utred
ningarna och förhandlingarna, nämligen att söka åstadkomma ett system,
som medger att de nuvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas reella
värde skall i princip bibehållas oförändrat, skulle icke uppnås, om tjänste
männen enligt tidigare angivna bestämmelser skulle bibehållas vid sina för
måner men få vidkännas kostnader för avgifterna till sjukförsäkringen. Den
föreslagna samordningen bygger också på att tjänstemännen skall erhålla
kompensation för dessa avgifter. En sådan kompensation har upptagits i
det den 10 september framlagda och sedermera av tjänstemännens huvud
organisationer godkända departementsförslaget.
Kompensationen föreslås skola utgöra för avgifterna till sjukvårdsför-
säkringen 30 kronor för år i samtliga löneklasser och ortsgrupper och för
avgifterna till sjukpenningförsäkringen till tjänstemän å löneplan 1 de be
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
127
lopp, som anges i den vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga
D fogade tabellen, och till tjänstemän å andra löneplaner däremot svarande
belopp. De ifrågavarande beloppen överensstämmer med de avgiftsbelopp,
som riksförsäkringsanstalten fastställt för beräkning av preliminär skatt
för år 1955. Det har förutsatts, att beloppen skall kunna upptagas till om
prövning dels om det framdeles skulle visa sig att de verkliga sjukförsäk
ringsavgifterna avsevärt skiljer sig från vad som nu- beräknats och dels om
det av 1950 års skattelagssakkunniga i deras betänkande den 24 juli 1954
(SOU 1954: 18) framlagda förslaget om höjda avdrag för försäkringspre
mier icke skulle genomföras vid 1955 års riksdag.
Enligt förslaget skall ifrågavarande kompensation utgå endast till tjänste
män tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp 1 är
ju icke för närvarande berättigade till lön under tjänstledighet för sjukdom
och endast i begränsad omfattning berättigade till fri sjukvård. Kompensa
tionen skall i princip avstås vid tjänstledighet med C-avdrag. Den närmare
utformningen av denna bestämmelse bör bli beroende av hur betalningen
av kompensationen skall äga rum. Då kompensationsbeloppen icke avses
skola inarbetas i månadslönerna, kan det tänkas bli ur administrativ syn
punkt enklare att utbetalningen sker kvartals- eller halvårsvis.
Löneplanerna
Departementsförslaget av den 14 juli 1954 innehåller slutligen en bestäm
melse om omarbetning av gällande löneplaner. Detta förslag saknar direkt
samband med omläggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna men
har av olika skäl ansetts böra upptagas i förevarande sammanhang.
De nu gällande löneplanerna, som återfinnes i den vid 1947 års riksdag
antagna statens löneplansförordning, innehåller särskilda grundlönetabeller.
I 4 § förordningen stadgas därjämte, att de i tabellerna intagna grundlöne
beloppen skall höjas eller sänkas i visst förhållande till pristal, fastställda
på grundval av beräkningar över de allmänna levnadskostnaderna. Nämnda
paragraf, enligt vilken lönerna icke skulle kunna höjas med mer än 18 pro
cent, har aldrig trätt i kraft. I stället har för tiden intill utgången av år 1951
gällt särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen för ett år i sänder fastställda
procenttal för höjning av grundlönerna. Därefter har å 1951 års löner ut
gått särskilda till beloppet bestämda tillägg i de olika löneklasserna och
ortsgrupperna. Dessa tillägg medför, att de utgående lönerna från och med
år 1952 överstiger grundlönerna med över 50 procent. I anledning av denna
betydande skillnad mellan grundlöner och utgående löner har vid de för
handlingar, som under de senaste åren förekommit före fastställandet av
lönebeloppen, av statstjänstemännens huvudorganisationer yrkats, att åt
minstone en del av lönetilläggen skulle inarbetas i grundlönerna. Det yrkan
de i detta hänseende, som framfördes vid de den 18 december 1953 avslu
tade överläggningarna om 1954 års löner, ansåg jag mig icke kunna biträda
med hänsyn till att redan då kunde förutses, att vid de kommande för
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
handlingarna om sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna fråga kunde uppstå
om kompensation för avgifterna till sjukförsäkringen eller för förlust av
vissa förmåner eller för bådadera, vilket eventuellt skulle föranleda om
arbetning av de till ledning för myndigheterna utfärdade hjälptabellerna.
Kompensationsfrågan har, såsom av den tidigare redogörelsen framgår,
upptagits i departementsförslaget. Jag har därför ansett mig icke vidare
böra motsätta mig att en viss del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna.
Enligt min mening bör emellertid för närvarande icke större del inarbetas
i grundlönerna än att dessa uppnår 1951 års lönenivå. Detta innebär, att
grundlönetabellerna kommer att i princip överensstämma med de hjälpta-
beller, som tillämpades under senare halvåret 1951. Departementsförslaget
bar utformats i enlighet härmed.
Om endast så stor del av lönetilläggen inarbetas i grundlönerna, som här
förordats, synes tillräcklig anledning icke finnas att bestämmelser bibe
hålies om möjlighet att sänka grundlönerna. I de nya bestämmelserna om
de statliga grundlönerna torde ej heller behöva intagas regler om höjning
av grundlönerna, utan i likhet med vad under de senare åren varit fallet
bör för varje särskilt år genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, efter
det statstjänstemannens huvudorganisationer beretts tillfälle till överlägg
ningar i ämnet, fastställas med vilket belopp de aktuella lönerna bör utgå.
Grundlönetabellerna får härigenom betydelse huvudsakligen endast såsom
en garanti beträffande den lägsta lönenivå, som kan ifrågakomma för stats-
tjänstemännen.
Å de nya grundlönerna bör såsom i departementsförslaget förordats tills
vidare utgå tillägg med belopp, som motsvarar de belopp, som från och med
år 1952 utgått såsom särskilda tillägg å 1951 års löner. Detta innebär samma
utgående löner som nu. Ställning har därmed icke tagits till den lönenivå,
som bör vara gällande under år 1955. I detta sammanhang torde jag få
nämna, att Sveriges akademikers centralorganisation förbehållit sig att vid
överläggningar om 1955 års löner få upptaga fråga om kompensation till
statstjänstemännen för den minskning av nu utgående direkta löneförmå
ner, som departementsförslaget av den 14 juli 1954 enligt denna organisa
tions uppfattning skulle innebära. Övriga huvudorganisationer har förkla
rat sig sakna anledning att i förevarande sammanhang till diskussion upp
taga frågan om vilka löner som enligt dessa organisationers mening bör
gälla under år 1955.
Departementsförslaget innehåller, att den överenskomna kompensationen
för avgifterna till sjukförsäkringen icke skall inarbetas i grundlönerna.
Enligt min mening bör den ej heller intagas i hjälplönetabellerna för uträk
ning av utgående löner.
Kungl. Majits proposition nr 217
129
Specialmotivering
Inarbetningen av viss del av de utgående lönerna i grundlönerna föran
leder, att statens löneplansförordning bör upphävas och ersättas med nya
bestämmelser. Härigenom föranledes ändringar icke blott i gällande avlö-
ningsreglementen utan också i flertalet pensionsförfattningar. Även om
läggningen av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna påkallar ändringar i av-
löningsreglementena.
På grundval av vad i det föregående anförts har inom civildepartementet
upprättats förslag till statens grundlöneförordning, kungörelse om ändrad
lydelse av 20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemen-
te den 30 juni 1947 (nr 416), kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom.
och 21 § 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni 1947
(nr 417), kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års tjänste-
pensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr
418) , kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepen
sionsreglemente för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr
419) , kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års tjänstepen-
sionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420), kungörelse om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente för folk
skolan den 30 juni 1947 (nr 421), kungörelse om ändrad lydelse av 16 §
1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947
(nr 422), kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års familje
pensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423) samt kungörelse
om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr
436). Sistnämnda författningsförslag torde få fogas såsom Bilaga E till
statsrådsprotokollet i detta ärende.
Beträffande det närmare innehållet i de olika författningsförslagen torde
jag få framhålla följande.
Statens grundlöneförordning
1 förevarande författningsförslag har i 1 § i överensstämmelse med vad i
statens löneplansförordning nu stadgas intagits en föreskrift av innehåll,
att de löneplaner med tillhörande lönetabeller, som innehålles i förordning
en, skall tillämpas i den utsträckning, som anges i avlöningsreglementen
utfärdade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.
2 § innehåller i likhet med motsvarande författningsrum i statens löne
plansförordning årslönetabeller. I 3 § har i överensstämmelse med vad i det
föregående anförts intagits grundlönetabeller, avseende månadslön, daglön,
A-avdrag och övertidsersättning.
4 § slutligen motsvarar 5 § i statens löneplansförordning och innefattar
bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda de tabeller och anvisningar, som
kan befinnas lämpliga till hjälp vid tillämpningen av bestämmelserna i
vederbörande avlöningsreglementen.
5) Bihang till riksdagens protokoll 195t. i samt. Nr 217
130
Författningsförslaget innehåller icke något stadgande om den förordade
kompensationen för avgifterna till sjukförsäkringen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende, innefat
tande bl. a. bestämmelser om ordningen för utbetalningen av kompensations-
beloppen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Pensionsförfattningarna
Förslagen till kungörelser om ändringar i pensionsreglementena berör
huvudsakligen dessa reglementens bestämmelser om rörligt tillägg. I samt
liga de ifrågavarande reglementena stadgas, att rörligt tillägg utgår å pen
sionernas grundbelopp under samma förutsättningar och med beräkning en
ligt samma procenttal, som gäller angående höjning av månadslön, angiven
i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. Ordinarie
tjänsteman är icke skyldig underkasta sig ändring i tjänstepensionsregle-
mentenas bestämmelser om rörligt tillägg.
Såsom i det föregående nämnts innebär de i löneplansförordningen angiv
na grunderna för höjning av månadslön, att lönerna skulle kunna höjas med
högst 18 procent. Då dessa grunder aldrig trätt i kraft och då rörligt till-
lägg å pensionerna från och med år 1951 utgått efter högre procenttal än
18, har den i pensionsreglementena intagna hänvisningen till löneplansför
ordningen saknat betydelse. Att märka är vidare, att från och med år 1952
något procenttal för höjning av månadslönerna icke förekommit, utan å lö
nerna har utgått särskilda till beloppet bestämda tillägg. Vid bifall till vad
jag i det föregående förordat kommer statens löneplansförordning att upp
hävas, och den föreslagna statens grundlöneförordning kommer icke att
innehålla några bestämmelser om höjning av grundlönerna. Vid sådant för
hållande bör även pensionsreglementenas ifrågavarande bestämmelser nu
ändras. Författningsförslagen innehåller i detta hänseende, att rörligt till-
lägg må utgå å grundbeloppen eller i förekommande fall, om mer än en
pension enligt vederbörande reglemente åtnjutes, å de sammanlagda grund
beloppen enligt grunder, fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut. Såsom förut nämnts är ordinarie tjänsteman icke skyldig att under
kasta sig ändring i tjänstepensionsreglementenas bestämmelser om rörligt
tillägg. Med hänsyn till vad jag förut anfört torde emellertid de angivna änd
ringarna få anses ha formell karaktär.
I övrigt har i förevarande författningsförslag upptagits förslag till vissa
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Des
sa ändringar är helt av redaktionell art.
Upphävandet av statens löneplansförordning föranleder ändringar jämväl
i SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726) samt tjänstepensionsreg-
lementet för präster den 20 september 1951 (nr 667) och familjepensions-
reglementet för präster den 20 september 1951 (nr 668) ävensom i de sum
mariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbestäm-
melser. Dessa ändringar överensstämmer med eller motsvarar vad som före
131
slagits i fråga om de förut berörda reglementena. Vad SPA-reglementet
beträffar avser ändringarna icke blott det rörliga tillägget utan också den
rörliga tilläggsavgift, som huvudman har att erlägga.
Statens allmänna avlöningsreglementc (Saar)
I det förut omförmälda förslaget till kungörelse om ändring i statens all
männa avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) har medtagits vissa
ändringar av formell natur, vilka med hänsyn till det Kungl. Maj :t genom
riksdagens skrivelse 1948: 351 lämnade bemyndigandet icke torde behöva
underställas riksdagen. För att icke onödigtvis tynga det författningsför-
slag, som framlägges för riksdagen, har jag dock — såvitt avser ändringar
av formell natur eller av samma innebörd, vilka berör ett flertal paragrafer
inom reglementet — inskränkt mig till att i förslaget medtaga endast änd
ringen i det tidigaste av de berörda författningsrummen. De övriga stad-
ganden, i vilka motsvarande ändring bör ske, har anmärkts i motivering
en. Ändringar i sist angivna stadganden avses skola verkställas vid den slut
liga redigeringen av ändringskungörelsen.
Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmel-
serna torde jag få lämna följande redogörelse.
I 2 § har gjorts den ändring, som erfordras genom att statens grundlöne-
förordning träder i stället för statens löneplansförordning. Motsvarande
ändring förordas i 27 § 2 mom. och avses vid den slutliga redigeringen av
författningen skola göras i 3 § 5 mom., 26 § 1 mom. och B., 31 § 2 mom.
samt 32 § 3 mom.
Enligt 21 § SFL och 13 § YL utgår halv sjukpenning i de fall arbetsför
mågan utan att vara helt borta är nedsatt med minst hälften. Av admini
strativa skäl och för att få en överensstämmelse mellan sjuklönebestämmel-
serna och nyssnämnda stadganden har i 10 § intagits ett fjärde moment,
innehållande föreskrift om att tjänstledighet för sjukdom m. m. i regel skall
omfatta hela eller hälften av den för tjänstemannen eljest gällande tjänst
göringstiden. Då det i vissa fall, bl. a. i fråga om lärarpersonalen, på grund
av tjänstgöringsförhållandena kan uppstå svårigheter för myndigheten att
bereda tjänstemannen tjänstgöring i en omfattning, som exakt motsvarar
hälften av den för honom eljest gällande, har författningsförslaget utfor
mats så att myndigheten i dylikt fall har möjlighet medge tjänstledighet för
tid, som något över- eller understiger hälften av tjänstemannens normala
arbetstid. Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan, huruvida hel
eller halv sjukpenning skall utgå och därmed även om helt eller halvt sjuk
penningavdrag skall göras, är beroende av det beslut, vartill sjukkassan
kan komma med stöd av vad läkaren i lämnat intyg angivit beträffande
arbetsförmågan, under det att frågan om storleken av det A- eller B-avdrag,
som skall tillämpas, uteslutande är beroende av i vilken omfattning tjänst
göringstiden nedsätles på grund av den minskade arbetsförmågan. Är denna
exempelvis nedsatt med en fjärdedel och tjänstemannen av denna anledning
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
132
Kungi. Maj:ts proposition nr 217
medgivits halvtidstjänstgöring, skall i förekommande fall 1/2 A- resp. 1/2
B-avdrag tillämpas men inget sjukpenningavdrag, eftersom sjukpenning
icke utgår vid endast en fjärdedels nedsättning av arbetsförmågan.
I de särskilda bestämmelserna i 19 § har vissa redaktionella ändringar
vidtagits i anledning av yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.
I 27 § angivna löneavdrag har kompletterats med de speciella avdrag, som
enligt vad jag i den allmänna motiveringen anfört är betingade av att tjäns
temännen från och med den 1 januari 1955 blir berättigade till förmånerna
från de vid denna tidpunkt ikraftträdande obligatoriska försäkringarna.
Paragrafen innefattar vidare bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda
tabeller upptagande sjukpenningavdragets, yrkesskadeavdragets och havan-
deskapsavdragets belopp. I författningsförslaget har även intagits bestäm
melse av innebörd, att dylikt avdrag i förekommande fall i förening med
A- eller B-avdrag icke må överstiga daglönen.
28 § reglerar de fall, då löneavdrag skall tillämpas. Beträffande de före
slagna ändringarna i de allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf
torde jag få hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de tillämpningsföreskrifter, som
kan befinnas erforderliga. Dessa föreskrifter avses skola innefatta icke blott
bestämmelser rörande tillämpningen av de i 27 § omförmälda avdrags-
tabellerna m. in. utan även anvisningar rörande samarbetet mellan myndig
heterna och de allmänna sjukkassorna. Också frågan om återbetalnings-
skyldighet i vissa fall synes böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.
I paragrafen har införts en ny underavdelning betecknad V med bestäm
melse av innebörd att sjukpenningavdrag, yrkesskadeavdrag eller havan-
deskapsavdrag skall göras jämväl för dag, varunder tjänsteman åtnjuter
ledighet av annan anledning än sjukdom eller havandeskap med bibehållan
de helt eller delvis av lönen och samtidigt uppbär dagersättning enligt SFL
eller lagen om moderskapshjälp eller är berättigad till sjukpenning enligt
YL. I tilläggsbestämmelserna till Saar avses skola intagas föreskrift om an
mälningsskyldighet för tjänsteman i här avsedda fall.
Under de särskilda bestämmelserna bar förutom vissa redaktionella änd
ringar införts föreskrift om att i de fall justitieråd, regeringsråd eller lands
hövding uppbär sjukpenning eller hempenning enligt SFL eller YL sjuk
penningavdrag resp. yrkesskadeavdrag skall tillämpas.
Enligt de särskilda bestämmelserna för lots- och fyrstaten gäller, att
extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyr
skepp, vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag
för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och var
under han ej åtnjuter semester. Detta stadgande har kompletterats med
föreskrift, att bestämmelserna under V skall äga motsvarande tillämpning
under ifrågavarande tid.
De i 29 § 2 mom. c) företagna ändringarna är av redaktionell natur.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
133
M § innehåller de grundläggande bestämmelserna om sjukvård. I 1 mom.
första stycket anges huvudprincipen för utformningen av de föreslagna
sjukvårdsförmånerna. Denna innebär i överensstämmelse med vad i det fö
regående anförts, att tjänstemannen, utöver den ersättning för olika sjuk
vårdskostnader som han äger uppbära enligt SFL, skall av statsmedel till
försäkras sådana förmåner, att vad han sammanlagt erhåller från allmän
sjukkassa och enligt Saar i huvudsak motsvarar de sjukvårdsförmåner, var
till han nu är berättigad.
Sjukvårdsbestämmelserna skall, liksom nu är fallet, i huvudsak avse tjäns
temän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3. Tjänstemän i avdragsgrupp
1 erhåller enligt förslaget endast läkarvård och läkarintyg genom vederbö
rande verksläkare. Nuvarande förmån för tjänsteman i avdragsgrupp 1, i
vad avser undersökning genom annan än verksläkaren för ställande av
diagnos, bortfaller till följd av förslaget att i ersättningshänseende jämställa
sådan undersökning med specialistvård (jfr 43 § 2 mom.).
Samordningen mellan SFL och YL innebär bl. a., att ersättning för sjuk
vård vid yrkesskada skall under samordningstiden, dvs. i regel tiden t. o. in.
nittionde dagen efter det skadan yppats, i huvudsak utgå enligt SFL. I dy
lika fall regleras statstjänstemännens sjukvårdsförmåner följaktligen enligt
huvudregeln i första stycket av förevarande moment. I de fall då sådan sam
ordning icke är för handen, dvs. då sjukvårdsersättning skall utgå enligt YL
eller annan motsvarande författning, t. ex. militärersättningsförordningen,
föreligger — liksom nu är fallet i fråga om tjänsteolycksfall o. d. — för
statstjänstemännens del behov av en särskild reglering. Denna reglering
avses, på sätt i andra stycket av förevarande moment sägs, skola ske genom
av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Dessa bestämmelser bör i prin
cip innebära, att tjänstemannen skall i fall, som avses i 11 § tredje stycket
YL, äga rätt till ersättning för där angivna slag av sjukvård — sjukvård
utom riket, tandläkarvård, särskilda hjälpmedel och viss speciell vård
— samt att han efter samordningstidens utgång skall äga generell rätt till
ersättning för sjukvårdskostnader som anges i 12 § YL. Motsvarande bör,
oberoende av om rätt till ersättning enligt YL eller annan motsvarande för
fattning föreligger, gälla vid skada föranledd av våld eller misshandel, som
tjänstemannen blivit utsatt för på grund av tjänsten, samt vissa epidemiska
och epizootiska sjukdomar in. m.
Även i fall, som omfattas av den tillämnade särskilda regleringen av
sjukvårdsersättning vid yrkesskada, bör tjänsteman vara tillförsäkrad de i
Saar angivna sjukvårdsförmånerna. Detta innebär att, om förmånerna en
ligt Saar på någon punkt skulle överstiga förmånerna enligt YL in. m.,
tjänstemannen bör äga rätt även till sålunda överskjutande förmån. Vad nu
sagts torde väsentligen ha tillämpning på de enligt Saar gällande särskilda
förmånerna beträffande vård i halvenskilt eller enskilt rum på sjukhus.
Det föreslagna 2 inom. är lika med nuvarande 3 mom.
I 28 § III andra stycket Saar finnes bestämmelser meddelade rörande lön
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
vid avstängning från tjänstgöring in. m. Däremot saknas nu föreskrifter om
hur i sådant fall skall förfaras med övriga med tjänsten förenade förmå
ner. I sistnämnda hänseende uttalade 1936 års lönekommitté (SOU 1937:
48, sid. 160), att tjänsteman som avstängts från tjänstgöring borde förplik
tas att avstå ifrågavarande förmåner, t. ex. rätten till läkarvård på statens
bekostnad. Vid tillämpningen av Saar torde i allmänhet ha förfarits i en
lighet härmed. Med hänsyn till dessa förhållanden har i 3 mom. föreslagits
bestämmelser om avstående av sjukvårdsförmåner i dylikt fall. Med av
stängning från tjänstgöring har i förevarande hänseende ansetts böra jäm
ställas fall, då tjänsteman utan giltigt förfall avhåller sig från tjänstgöring.
I fråga om 4 mom. torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.
5 mom. överensstämmer med nuvarande 4 mom.
Punkten 1 av de särskilda bestämmelserna för försvaret överensstämmer
med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande jämkningen av de i punk
ten 2 för försvaret meddelade bestämmelserna angående rätt för vissa be-
ställningshavare vid försvaret att behålla sjukvårdsförmåner under högst ett
år efter anställningstidens slut torde jag få hänvisa till den allmänna mo
tiveringen.
I fråga om minskningen av självriskbeloppet för lärarpersonalen vid vissa
statsunderstödda skolor torde likaledes få hänvisas till den allmänna moti
veringen. Föreskrifterna har i övrigt förenklats och anpassats till de före
slagna allmänna bestämmelserna.
De särskilda bestämmelserna i 41 § är i övrigt oförändrade.
Det föreslagna 1 mom. första stycket i 42 § motsvarar i huvudsak nuva
rande 42 § och 43 § 1 mom. första stycket första punkten och överensstäm
mer med sjukvårdsutredningens förslag. Beträffande ställningstagandet till
verksläkarinstitutionen hänvisas i övrigt till den allmänna motiveringen.
Andra stycket överensstämmer i sak med sjukvårdsutredningens förslag.
Ersättningen för av verksläkare meddelad läkarvård och utfärdade läkar
intyg avses således, liksom hittills, skola utgå enligt av Kungl. Maj :t med
delade bestämmelser. Av statsmedel skall enligt huvudregeln i 41 § 1 mom.
utgå ersättning i den mån kostnaden överstiger vad som må uppbäras från
allmän sjukkassa. Det har ansetts böra uttryckligen anges, att läkarvårds-
ersättningen även innefattar ersättning för verksläkares resa.
Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer likaledes med utredning
ens förslag. Ersättning för sjukintyg lämnas av allmän sjukkassa endast i
de fall kassan påfordrat sådant intyg för utbetalning av sjukpenning. Det
föreslagna stadgandet medför att, om sjukkassa icke ersätter någon del av
kostnaden för det av verksläkaren utfärdade intyget, ersättning av statsme
del utgår för hela kostnaden. Bestämmelsen i sista meningen avser dels
intyg, som erfordras för styrkande av tjänstemannens behov av ledighet vid
havandeskap eller barnsbörd, dels ock intyg beträffande tjänstemannens häl
sotillstånd, som påfordras för erhållande av annan tjänst än den han inne
har (befordran, transport m. m.) eller för fullgörande av viss tjänstgöring.
135
Enligt praxis äger tjänsteman för närvarande kostnadsfritt anlita verksläka-
ren för erhållande av intyg, varom här är fråga. I sistnämnda fall ersättes
intyget helt av statsmedel.
I anslutning till bestämmelserna i förevarande moment förtjänar an
märkas, att i fall som här avses är fråga om av verksläkare mot särskild
gottgörelse meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg. I den mån verks-
iäkare i egenskap av anstalts-, militär- eller personalläkare är skyldig att i
sin tjänst ombesörja nu avsedda sjukvårdsprestationer, kommer dessa att
tillhandahållas tjänstemannen utan särskild kostnad och ersättning kom
mer då icke att utgå från den allmänna sjukförsäkringen.
Bestämmelsen i
2
mom. motsvarar i huvudsak nuvarande
43 § 1
mom.
andra stycket. Sjukvårdsutredningens förslag att slopa nuvarande förmån
att i vissa fall kostnadsfritt anlita annan läkare än verksläkaren har av
styrkts i flera remissyttranden. Förmånen har som framgår av den allmänna
motiveringen ansetts böra bibehållas.
3
mom. motsvarar i huvudsak nuva
rande 43 § 2 mom. och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag.
De särskilda bestämmelserna för försvaret och läroverk m. fl. anstalter i
42 §
är i sak oförändrade. Bestämmelsen om personalläkare vid karolinska
sjukhuset är ny och överensstämmer med sjukvårdsutredningens förslag.
I fråga om innehållet i den föreslagna 43 § torde jag få hänvisa till sjuk
vårdsutredningens förslag ävensom till vad jag anfört i den allmänna moti
veringen.
44 § innehåller med visst förtydligande utredningens förslag till bestäm
melser om tandläkarvård. En förutsättning för att ersättning skall utgå av
statsmedel är enligt förslaget att verksläkaren själv hänvisat patienten till
viss tandläkare. I fall då hänvisning skett till folktandvården, behöver hän
visningen icke avse viss namngiven tandläkare. Ett godkännande i efter
hand beträffande valet av tandläkare avses ej — till skillnad från vad som
föreslagits beträffande val av specialist — skola kunna ifrågakomma. Den
föreslagna begränsningen är motiverad av dessa ärendens i regel svårbe
dömda beskaffenhet.
45 och 46 §§
motsvarar nuvarande
46
och
47 §§.
Beträffande innehållet
torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen resp. till sjukvårdsut
redningens förslag.
47 och 48 §§,
som i huvudsak motsvarar nuvarande
45 §,
överensstämmer helt med utredningens förslag.
I fråga om 51 § torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.
Övriga avlöningsreglcmenten m. m.
Vissa ändringar erfordras jämväl i avlöningsregleinentet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9
juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för övningslärare den 9 juni 1950
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
136
(nr 386), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsregle-
inentet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsan-
stalter m. in. den 27 augusti 1951 (nr 615) samt polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226).
I fråga om samtliga angivna avlöningsreglementen gäller, att deras lydelse
icke har fastställts av riksdagen. Med hänsyn härtill och då de ändringar,
som påkallas i reglementena, överensstämmer med eller motsvarar vad som
föreslagits beträffande Saar, synes det icke erforderligt att jag i detta sam
manhang redogör för innebörden av de ifrågavarande ändringarna annat
än såvitt angår sjukvårdsförmånerna.
I avlöningsreglementet för övningslärare stadgas i angivna hänseende
endast, att lärare erhåller sjukvårdsförmåner enligt de grunder, som gäller
för andra lärare vid den skola, där han är anställd. Någon ändring av denna
bestämmelse erfordras icke. För befattningshavare underkastade övriga här
avsedda avlöningsreglementen avses skola gälla det självrisksystem, som
förordats beträffande vissa Saar underkastade tjänstemän i statsunderstödd
verksamhet. Polislönereglementet innehåller nu icke några sjukvårdsbe-
stämmelser. Vid bifall till vad jag i det föregående förordat i fråga om
sjukvårdsförmåner till polismän torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
avgöra, huruvida de erforderliga bestämmelserna skall intagas i polislöne
reglementet eller meddelas i särskild författning.
Bestämmelser rörande sjuklöne- och sjukvårdsförmåner finnes medde
lade även i andra författningar än avlöningsreglementen. Så t. ex. innehåller
kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala
verkstadsskolor bestämmelser i angivna hänseende. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att i dylika bestämmelser vidtaga motsvarande ändringar
som i avlöningsreglementena.
Kungl. Maj. ts proposition nr 217
Anslagsfrågor m. m.
Den allmänna sjukförsäkringsreforinen och vad därmed sammanhänger
samt de av statstjänstemännens huvudorganisationer godkända departe-
mentsförslagen påverkar i princip såväl avlöningsanslagen som omkostnads-
anslagen å riksstaten. Sålunda beröres avlöningsanslagen av ändringen av
grundlönerna och av de kompensationsbelopp, som förutsatts skola utgå
för avgifterna till sjukförsäkringen. Belastningen på sistnämnda anslag
påverkas vidare av att i vissa fall av tjänstledighet särskilda löneavdrag
(sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdrag) kommer att göras. På
samma sätt röner anslagsposten till sjukvård under omkostnadsanslagen
inverkan av att vissa av de sjukvårdskostnader, som hittills bestritts från
denna anslagspost, i fortsättningen betalas av sjukkassan.
Enligt gjorda beräkningar kommer den totala kostnaden för kompensa-
tionsbeloppen till tjänstemännen att uppgå till ca 34 miljoner kronor per år,
varav 13 miljoner kronor hänför sig till de affärsdrivande verken. Jag har
härvid förutsatt, att kompensationsbeloppen skall i statsbidragshänseende
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
137
betraktas såsom en direkt avlöningskostnad. Innan närmare erfarenheter
vunnits rörande storleken av den besparing å avlöningsanslagen, som er-
hålles till följd av sjukpenning-, yrkesskade- och havandeskapsavdragen, är
det icke möjligt att nedräkna dessa anslag. Såvitt kunnat beräknas på
grundval av det bristfälliga statistiska material, som förefinnes rörande
statstjänstemännens löneförmåner vid tjänstledighet, torde emellertid kost
naden för kompensationsbeloppen icke komma att i väsentligare omfatt
ning avvika från beloppet av nämnda besparing å avlöningsanslagen. Detta
förhållande tillåter, utan att hudgetens totala omslutning för den skull för-
ryckes, att vid beräkningen av de olika avlöningsanslagen för budgetåret
1955/56 såsom ett provisorium bortses från såväl kostnaden för kompensa
tionsbeloppen som från väntad utgiftsminskning till följd av nyssnämnda
avdrag. På grund härav bör kompensationsbeloppen få bestridas från ve
derbörande avlöningsanslagsposter på samma sätt som lönerna i övrigt. Be
sparing, som uppstår under maximerad anslagspost på grund av verkställda
sjukpenning-, yrkesskade- eller havandeskapsavdrag, bör icke av myndig
heterna få utnyttjas till större del än som motsvaras av på anslagsposten be
löpande del av kompensationsbeloppen. I konsekvens härmed bör myndig
heterna medges att, i fall då summan av kompensationsbeloppen överstiger
summan av ifrågavarande avdrag, överskrida maximerad anslagspost med
belopp, som motsvarar på anslagsposten belöpande del av skillnaden mellan
dessa summor. Riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t att generellt
medge sådant överskridande torde böra utverkas.
Ändringen av grundlönebeloppen förutsätter, att anslagsposterna under
avlöningsanslagen omräknas med utgångspunkt från de nya grundlönerna.
Anslagsposten till rörligt tillägg skall därvid i princip beräknas med ledning
av skillnadsbeloppen mellan nu utgående löner och de nya grundlönerna.
I flertalet fall synes dock för nästa budgetår kunna tillämpas det tillväga
gångssättet, att ordinarie- och icke-ordinarieposterna uppräknas med 32,5
procent samt posten till rörligt tillägg minskas med motsvarande belopp.
I fråga om innevarande budgetår synes det av budgettekniska skäl vara
lämpligast att, om riksdagen icke har någon erinran häremot, de nuvarande
bokföringsföreskrifterna om i vilken utsträckning utbetalda löner skall
bestridas från de olika anslagsposterna tills vidare bibehålies även efter den
1 januari 1955 trots ändringen av grundlönerna.
Såsom av departementsförslaget framgår förutsättes, att frågan om verks-
läkarinstitutionen göres till föremål för särskild utredning. Med hänsyn till
det ovissa läge, vari verksläkarfrågan härigenom befinner sig, och även
med hänsyn till svårigheterna att beräkna myndigheternas sjukvårdskost
nader för tiden efter årsskiftet torde någon nedräkning av sjukvårdsposten
under omkostnadsanslagen tills vidare icke böra företagas. Å andra sidan
saknas givetvis anledning att öka medelsanvisningen för ifrågavarande än
damål.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Enligt SFL skall sjukförsäkringen delvis finansieras genom bidrag från
arbetsgivarna. Sådant bidrag skall också erläggas för de statsanställda.
Enligt uttalande i prop. 1954: 167, som lämnats utan erinran av riksdagen,
bör i huvudsak affärsverken, riksbanken och riksgäldskontoret betala på
dem ankommande arbetsgivarbidrag, medan sådant bidrag för statens verk
och inrättningar i övrigt skall bestridas från ett för samtliga huvudtitlar
gemensamt anslag. Detta anslag bör lämpligen uppföras under tolfte hu
vudtiteln. Anslag för ändamålet erfordras dock först för budgetåret
1955/56.
Den allmänna sjukförsäkringsreformen och de justeringar av sjuklöner
na m. m., som denna ger upphov till, kan i vissa fall komma att påverka de
ekonomiska förutsättningarna för verksamhet, som bedrives med statsbi
drag. Arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen och de föreslagna kompen-
sationsbeloppen för sjukförsäkringsavgifterna kommer sålunda att för ve
derbörande huvudmän medföra en kostnadsökning, som i varierande omfatt
ning kan komma att bli kompenserad genom sjukpenning-, yrkesskade- och
havandeskapsavdrag. De problem, som är förknippade härmed, är för
närvarande föremål för övervägande inom de departement, som beröres
därav, och torde få upptagas till behandling i samband med framläggandet
av riksstatsförslaget för nästa budgetår.
Hemställan
Det förut omförmälda förslaget till statens grundlöneförordning torde
böra underställas riksdagen för antagande och de upprättade förslagen till
ändringar i pensionsreglementena föreläggas riksdagen för godkännande.
Bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstäm
melse med vad jag tidigare förordat vidtaga erforderliga ändringar i nuva
rande avlöningsreglementen och återstående pensionsreglementen samt de
summariska arbetarpensionsbestämmelserna och gällande omregleringsbe-
stämmelser. Det bör också få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga mot
svarande ändringar i de övriga författningar, som innehåller bestämmelser
om sjuklöne- eller sjukvårdsförmåner, t. ex. kungörelsen den 22 juni 1951
(nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Riksdagens
medgivande torde böra inhämtas att utge kompensation för avgifterna till
sjukförsäkringen i enlighet med vad i det föregående förordats, och att med
ge de överskridanden av maximerade anslagsposter, som med hänsyn härtill
kan befinnas påkallade. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning av vad här
föreslagits.
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
139
I. antaga förenämnda förslag till statens grundlönef ör-
ordning,
II. godkänna i det föregående omförmälda förslag till
1) kungörelse om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 32 §
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 416),
2) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 21 §
1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 417),
3) kungörelse om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 418),
4) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
den 30 juni 1947 (nr 419),
5) kungörelse om ändrad lydelse av 17 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947
(nr 420),
6) kungörelse om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947
(nr 421),
7) kungörelse om ändrad lydelse av 16 § 1 mom. 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr
422) samt
8) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr
423) ,
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i
huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga E vid
statsrådsprotokollet i ärendet fogade författningsförslaget,
IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överens
stämmelse med vad i det föregående förordats
1) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet för folkskolan
den 30 juni 1948 (nr 437), avlöningsreglementet för kyrko
musiker den 9 juni 1950 (nr 385), avlöningsreglementet för
övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577), avlöningsreglementet för statsun
derstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstal-
ter den 27 augusti 1951 (nr 615), polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226), de övriga författningar, som inne
håller bestämmelser om sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726), tjänste-
pensionsreglementet för präster den 20 september 1951
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
140
(nr 667), familjepensionsreglementet för präster den 20 sep
tember 1951 (nr 668) samt de summariska arbetarpensions-
bestämmelserna och gällande omregleringsbestämmelser,
2) meddela bestämmelser om sjukvårdsförmåner till be
fattningshavare underkastade polislönereglementet den 14
maj 1954 (nr 226), därest dylika föreskrifter ej anses böra
intagas i reglementet, samt
3) meddela bestämmelser om kompensation för avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen,
V. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge de överskridanden
av maximerade anslagsposter, som kan befinnas erforderliga
med hänsyn till vad i det föregående förordats, samt
VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbe
stämmelser, som kan bli erforderliga i anledning av före-
nämnda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Re-
genten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Jan-Chr. Montelius
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 141
Bilaga A
Tabell 1
Sjukpenningavdrag
Med reducerad sjukpenning förstås den sjukpenning, som för varje sjukpenningklass
finnes angiven i kol. 9 i den i 22 § SFI, intagna tabellen
Inkomstgränser
Sjukpenningavdrag för dag då Inkomstgränser Sjukpenningavdrag för dag då
hel sjukpenning (hempenning) utgår
reducerad sjukpenning (hempenning) utgår
hel sjukpenning (hempenning) utgår
reducerad sjukpenning (hempenning) utgår
1 800— 2 400
4: —
4: —
14 000-16 000 28: 50
14
_
2 400— 3000
6: —
5: —
16 000-18 OOo 30: 25
14
—
3 000— 3 600 7: 50
5: 75 18 000-20 000 32: 25
14
—
3 600— 4 200 9:25
7: — 20 000—22 000 32:50
14
—
4 200— 5 000
10:50
7: 75 22 000—24 000 32: 50
16
—
5 000— 5 800 12: —
8: 75 24 000-28 000 34:50
16
—
5 800— 6 800
13: 50
8:75
28 000—32 000 37: —
16
—
6 800— 8 400 16: 35
10:-
32 000—34 000 37: —
18
—
8 400-10 200
19: 35
11:50 34 000—38 000
37: —
20 —
10 200—12 000 22: —
13: — 38000—
41: —
20 —
12 000—14 000 24: 75
14: —
Bilaga B
Tabell 2
Y rkesskadea vdrag
Inkomstgränser
Yrkesskadeavdrag för hel dag då rätt till hel sjukpenning (hem penning) enligt lagen om yrkesskadeförsäk ring föreligger
Inkomstgränser Yrkesskadeavdrag för hel dag då rätt till hel sjukpenning (hem penning) enligt lagen om yrkesskadeförsäk ring föreligger
1800— 2 400
12 000—14 000
)
2 400— 3 000
0:75
14 000—16 000
\ 0.
3 000— 3 600
1:50 16 000—18 000
1
3 600- 4 200
2: —
18 000-20 000
1
4 200— 5 000
2:50 20 000—22 000
8: 50
5 000— 5 800
2: 50
22 000—24 000
10:75
5 800— 6 800
2: 75
24 000—28 000
11:25
6 800— 8 400
3: 50
28 000—32 000
12: 50
8 400—10 200
4: 50 32 000—34 000
15: 50
10 200-12 000
5: 25
34 000—38 000
17: -
38 000-
17: —
142
Kungi. Maj:ts proposition nr 217
Bilaga C
Tabell 3
Havandeskapsavdrag
Inkomstgränser
Havandeskapsavdrag
för dag under 1—90:e
dagen av ledighet för
havandeskap eller
barnsbörd
Inkomstgränser
Havandeskapsavdrag
för dag under 1—90:e
dagen av ledighet för
havandeskap eller
barnsbörd
1 800— 2 400 ..............
4: —
10 200—12 000 ..........
22: —
2 400— 3 000 ..............
5: —
12 000—14 000 ..........
24:75
3 000— 3 600 ..............
6: —
14 000—16 000 ..........
28:50
3 600— 4 200 ..............
7:25
16 000—18 000 ..........
30:25
4 200— 5000 ..............
8: 75
18 000—20000 ..........
32:25
5000— 5 800 ..............
10: 25
20 000—24 000 ..........
32:50
5 800— 6 800 ..............
11:75
24 000—28 000 ..........
34:50
6 800— 8 400 ..............
15: —
28 000— ..........
37: —
8 400-10 200 ..............
18:25
Bilaga D
Tabell 4
Kompensation för avgifter till sjukpenningförsäkringen
Löne-
klass
nr
Sjukpenningavgift för år i ortsgrupp
Löne-
klass
nr
Sjukpenningavgift för år i ortsgrupp
2
3
4
5
2
3
4
5
1
60
60
68
68
14
97
97
97
97
2
60
68
68
68
15
97
97
97
97
3
68
68
68
73
16
97
97
97
109
4
68
68
73
73
17
97
97
109
109
5
68
73
73
73
18
97
109
109
109
6
73
73
73
73
19
109
109
109
109
7
73
73
85
85
20
109
109
109
122
8
73
85
85
85
21
109
122
122
122
9
85
85
85
85
22
122
122
122
122
10
85
85
85
85
23
122
122
134
134
11
85
85
85
97
24
122
134
134
134
12
85
85
97
97
25-40
134
134
134
134
13
85
97
97
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 143
Bilaga E
Förslag
till
kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436)
Härigenom förordnas, att följande författningsrum i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, nämligen dels de allmänna bestämmelserna i 2 §, 27 § 2 mom., 28 §, 29 § 2 mom. och 51 § 1 mom., dels de särskilda bestämmelserna i 19 och 28 §§, dels ock 41— 48 §§,
samt att till 10 § reglementet skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven lydelse.
2
§.
Lönegrader
De i 1 § 2 mom. a)—e) avsedda tjänsterna hänföras till lönegrader med de beteckningar och nummer, som framgå av följande sammanställningar, i vilka jämväl angives tillämplig löneplan i statens grundlöneförordning.
Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 1 eller 2
Tjänster (beställningar), vid vilka lön utgår enligt löneplan nr 3, 4 eller 5
10
§.
Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd
och fördelning
A. Allmänna bestämmelser
k mom. Tjänstledighet, som avses i 28 § I, punkt 6, skall omfatta hela eller hälften av den för tjänstemannen gällande tjänstgöringstiden, dock må vederbörande myndighet i fall, då eljest ledighet under hälften av tjänstgö ringstiden skolat ifrågakomma, medgiva viss jämkning av ledighetens om fattning, därest tjänstgöringsförhållandena det påkalla.
' * Senaste lydelse, se beträffande de allmänna bestämmelserna i 2 och 46 §§ samt 51 § 1 mom. 1952: 454, beträffande de allmänna bestämmelserna i 10 och 28 §§ 1952: 740, samt be träffande de särskilda bestämmelserna i 19, 28, 41 och 42 §§ 1954: 342.
19 §.
Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner
B. Särskilda bestämmelser
Försvaret.
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Universiteten och vissa högskolor.
1. Innehavare av-----------sådant avdrag.
2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman vid Stock
holms högskola uppbär livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller där
emot svarande äldre lag på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i
tjänst hos privat läroanstalt, som avses i detta reglemente.
Läroverk m. fl. läroanstalter.
1. Innehavare av----------- sådant avdrag.
2. Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då rektor eller lärare
vid högre kommunal skola eller privatläroverk, rektor eller ämneslärare vid fack
skolan för huslig ekonomi i Uppsala, rektor vid seminariet för huslig utbildning
i Umeå eller ock rektor eller lärare vid sinnesslöskola eller epileptikerskola uppbär
livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på
grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst eller i tjänst hos privat läroanstalt,
som avses i detta reglemente.
Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstyrelserna.
Vad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, då tjänsteman uppbär
livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller däremot svarande äldre lag på
grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst.
Lots- och fyrstaten.
Landsfogdarna. Landsfiskalerna.
Statens af färs drivande verk.
27 §.
Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper
A. Allmänna bestämmelser
2 mom. Löneavdragen äro A-, B- och C-avdrag, sjukpenningavdrag, yr-
kesskadeavdrag samt havandeskapsavdrag.
A-avdraget framgår av statens grundlöneförordning. För icke-ordinarie
tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i
förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, i förekomman
de fall jämkat på sätt i 26 § 2 mom. andra stycket stadgas i fråga om dag
lön.
145
B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget.
C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iaktta
gande av föreskrifterna i 26 § 2 mom.
Sjukpenningavdraget, grkesskadeavdraget och havandeskapsavdraget
framgå av särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade tabeller.
Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag,
föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tilläm
pas det A-, B- eller C-avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen.
Då rätt till halv sjukpenning föreligger på grund av bestämmelserna i 21 §
andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring eller 13 § första stycket lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall tillämpas halvt sjukpenningavdrag respek
tive halvt yrkesskadeavdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 26 §
2 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön.
Det sammanlagda löneavdraget för viss dag må icke verkställas med stor
re belopp än som motsvarar daglönen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
28 §.
De fall då löneavdrag skall tillämpas
A. Allmänna bestämmelser
1. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar
och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i öv
rigt vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tillämpas
bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledighetens
början tillhör.
Tjänstledighetsorsak
Löneförmån
6. Sjukdom m. m.
a) Sjukdom i andra fall än under b)
och c) avses eller tvångsvis anordnad
läkarundersökning.
Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180
dagar av ett och samma kalenderår eller,
vid sjukdom som fortgår över årsskifte,
högst 180 dagar i en följd.
Grupp 3: Oavkortad lön under högst
följande antal dagar av ett och samma
kalenderår:
25 dagar för tjänstemän tillhörande lö
negraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me,
Mf och Mg 1—14 samt Mha 1 och 2,
20 dagar för tjänstemän tillhörande
lönegraderna Ca, Ce, Cf, Cg, Ma, Md, Me,
Mf och Mg 15—20,
10 dagar för tjänstemän tillhörande öv
riga lönegrader.
Oavkortad lön må likväl icke utgå,
därest tjänstledigheten åtnjutes å tid, då
tjänstemannen på grund av föreskriften
i 29 § 2 mom. c) andra stycket icke
skulle hava varit berättigad åtnjuta se
mester.
Lön med A-avdrag i övrigt.
10
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 217
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
Tjänstledighetsorsak
b) Sjukdom eller förlust av arbetsför
mågan i annat fall än som avses under
c), därest densamma är föranledd av el
ler fråga är om
1) kroppsskada, som ådragits under
tjänsteutövning och som av vederböran
de centrala myndighet bedömes vara or
sakad av ett uppenbart olycksfall,
2) våld eller misshandel, för vilken
tjänstemannen blivit utsatt på grund av
tjänsten,
3) i tjänsten ådragen smittsam sjuk
dom, som enligt gällande epidemilag
skall anmälas till vederbörande myndig
het, eller sjukdom, som enligt gällande
epizootilag skall anmälas till vederbö
rande myndighet, eller
4) under tjänstgöring å utländsk ort
ådragen svårare sjukdom, som där upp
träder epidemiskt men ej alls eller alle
nast i sällsynta fall förekommer inom
Sverige, eller svårare klimatsjukdom i
akut form, som tjänsteman med statio-
nering i land med tropiskt eller halvtro-
piskt klimat ådragit sig.
Så vitt avser tid efter utgången av den
i 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring an
givna samordningstiden skall i fråga om
ovan under 1) avsedd tjänstledighetsor
sak, i den mån densamma icke hänföres
till c), tillämpas bestämmelserna under
a).
Med tjänsten skall likställas annan stat
lig anställning, sådan icke-statlig anställ
ning, vid vilken avlöning utgår enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser,
samt uppdrag för statens räkning.
c) Sjukdom eller förlust av arbetsför
mågan, föranledd av i tjänsten ådragen
yrkesskada, varom förmäles i lagen om
yrkesskadeförsäkring, så vitt avser tid
efter utgången av den i 11 § nämnda lag
angivna samordningstiden.
Med tjänsten skall likställas annan
Löneförmån
Grupp 2 och 3: För dag, då sjukpen
ning (hempenning) enligt lagen om all
män sjukförsäkring utgår eller skolat ut
gå, därest sjukanmälan i behörig ord
ning gjorts till sjukkassan, skall å den
sjuklön, som utgår enligt ovanstående fö
reskrifter, verkställas sjukpenningavdrag
enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestäm
melser.
Grupp 2 och 3: Oavkortad lön; dock
skall för dag, då sjukpenning (hempen
ning) enligt lagen om allmän sjukför
säkring utgår eller skolat utgå, därest
sjukanmälan i behörig ordning gjorts till
sjukkassan, sjukpenningavdrag verkstäl
las enligt av Kungl. Maj :t meddelade be
stämmelser.
Grupp 2 och 3: Lön med yrkesskade-
avdrag enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser. Har tjänstemannen under
samordningstiden vidkänts A- eller Bi
drag, äger han uppbära ett belopp mot
svarande summan av de verkställda A-
eller B-avdragen.
147
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
T j änstledighetsorsak
statlig anställning, sådan icke-statlig an ställning, vid vilken avlöning utgår en ligt av Kungl. Maj:t meddelade bestäm melser, samt uppdrag för statens räk ning,
d) Svag hälsas vårdande, då behovet av ledighet härför är behörigen styrkt.
7. Havandeskap eller barnsbörd.
Löneförmån
Grupp 3: Lön med B-avdrag.
Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120 :e dagen från förlossningen.
Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen.
Grupp 2 och 3: I den mån ej annat följer av vad nedan under V stadgas, skall under de första 90 dagarna av le digheten å den lön, som utgår enligt ovanstående föreskrifter, verkställas ha- vandeskapsavdrag enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser.
V. Tjänsteman, tillhörande avdragsgrupp 2 eller 3, åtnjuter med bibehål lande helt eller delvis av lönen semester, ferier eller tjänstledighet av annan anledning än som avses under I, punkt 6 a)—c) eller punkt 7: Tjänsteman nen skall vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då sjukpenning (hempen ning) utgår från allmän sjukkassa, yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring förelig ger, samt havandeskapsavdrag för dag, då tilläggspenning utgår från all män sjukkassa; dock skall havandeskapsavdrag enligt denna föreskrift och bestämmelserna under I, punkt 7, ovan icke verkställas för mer än samman lagt 90 dagar.
B. Särskilda bestämmelser
Högsta domstolen. Regeringsrätten. Häradsrätterna.
Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å justitieråd eller regerings råd, dock skall sådan ämbetsman vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han uppbär sjukpenning (hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger.
Vid tjänstledighet ------------oavkortad lön.
Försvaret.
1. a) Vad under----------- avse försvarsväsendet. I fråga---------- meddelade bestämmelser. b)Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger beställningshavare med lön enligt avdelning A av löneplan nr 5 åtnjuta oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst 45 dagar av ett och samma kalenderår. Har för beställningshavare, som åtnjuter lön enligt avdelning B av nämnda löne plan, under sjötjänstgöring yppats behov av dylik ledighet, äger han åtnjuta
148
oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, dock må han icke
i följd härav och av vad i sagda punkt sägs åtnjuta sådan lön mer än sammanlagt
45 dagar under ett och samma kalenderår.
c) Där sådant —-------av kalenderåret.
2. Vad under III föreskrives----------- i förvarsarrest.
Vad under III sägs-----------för krigsmän.
Kon junkturinstitutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvår
den.
1. a) I stället-----------visst ämne.
I nästföregående ----------- samma ordningsnummer.
b) Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 a), skall i stället för vad där
stadgas gälla, att A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag tillämpas
för sådan till grupp 3 hörande tjänsteman, som har mer än 45 dagars årlig ferietid
eller åtnjuter läsårsdaglön. Den i nämnda punkt för grupp 2 angivna tid av högst
180 dagar, varunder lön med B-avdrag må utgå, beräknas för den, som åtnjuter
läsårsdaglön, för ett och samma läsår eller, vid sjukledighet såväl vid slutet av ett
läsår som vid början av det närmast följande, för anställningstid vilken bortsett
från tiden mellan läsåren fortgått i en följd.
Vid tjänstledighet, som avses i nästföregående stycke, skall sådan rektor i löne
grupp I eller II vid sinnesslöskola eller epileptikerskola, som är hänförd till av-
dragsgrupp 3, till och med det redovisningsår, varunder han fyller 39 år, äga åt
njuta oavkortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst
10 dagar av ett och samma redovisningsår.
c) Vad under —■ ■—- — samma redovisningsår.
2. I den mån icke vederbörande myndighet annat medgiver, skall tjänsteman
med rätt till ferier därunder vidkännas A-avdrag, om han under innehav av statlig
anställning eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t medde
lade bestämmelser under de båda senaste terminerna före feriernas början vidkänts
C-avdrag av annan anledning än offentligt uppdrag eller åtnjutit under I, punkt
6 a) eller d) avsedd tjänstledighet så lång tid, att återstoden icke uppgår till 60
dagar. Vad nu sagts avser icke fall, då på grund av tjänstledighet under ferierna
eller av annan anledning större löneavdrag än A-avdrag är tillämpligt. Vid statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, de högre kommunala skolorna, pri
vatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, sinnesslöskolorna och epi-
leptikerskolorna skall härutöver gälla att, om tjänsteman under berörda två ter
miner vidkänts C-avdrag mer än 120 dagar, det ankommer på skolöverstyrelsen
eller, vad angår statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, på social
styrelsen att bestämma, huruvida större löneavdrag än A-avdrag skall tillämpas
under ferietiden.
Vad i----------- är terminsindelad.
3. Lärare eller ----------- eller avkortad.
Inställes, inskränkes------- -—- annorlunda föreskriver.
Konsthögskolan. Musikaliska akademien med musikhögskolan. Universiteten och
vissa högskolor. Farmacevtiska institutet. Gymnastiska centralinstitutet. Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Statens anstalt för fallandesjuka.
Provinsialläkarstaten. Veterinärstaten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 149
Lots- och fyrstaten.
1. Vid tjänstledighet, som avses under I, punkt 6a), äger å fyrskepp anställd ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom sådan annan å fyrskepp an ställd tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, åtnjuta oav kortad lön, i förekommande fall lön med sjukpenningavdrag, under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. I övrigt skall tjänstemannen vid sådan ledighet vidkännas A-avdrag jämte i förekommande fall sjukpenningavdrag.
2. Extra ordinarie tjänsteman, som är anställd å sådant tjänstefartyg eller fyr skepp, vilket är upplagt under viss del av året, skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han till följd av uppläggningen ej tjänstgör och varunder han ej åtnjuter semester, varjämte bestämmelserna under V skola äga motsvarande till- lämpning.
Länsstyrelserna.
Bestämmelserna under I och V äga icke tillämpning å landshövding, dock skall landshövding vidkännas sjukpenningavdrag för dag, då han uppbär sjukpenning (hempenning) från allmän sjukkassa, och yrkesskadeavdrag för dag, då rätt till sjukpenning (hempenning) enligt lagen om yrkesskadeförsäkring föreligger.
Statens affärsdrivande verk.
29 §.
Semester och däremot svarande annan ledighet
A. Allmänna bestämmelser
2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande.
a) Innehaves i —--------semesterersättning utgått.
b) Har den------------ semesterersättning uppburits.
c) Vidkännes tjänsteman -------------på avdragstiden. Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av icke statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestäm melser — oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring för söksvis — under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänst ledighet för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänst ledighet, som avses i 28 § I, punkt 6 a) eller d) eller punkt 11, eller åt njutit semester, må han ej, med mindre vederbörande myndighet finner skäl därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för statens räkning.
d) Om semester — --------- nämnda dag.
41
Grundläggande bestämmelser om sjukvård
A. Allmänna bestämmelser
1 inom. Tjänsteman äger erhålla ersättning för kostnader för sjukvård i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av
Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock erhåller tjänsteman tillhoran-
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
de den i 27 § 3 inom. angivna gruppen 1 ersättning enligt bestämmelserna i
detta kapitel allenast för läkarvård och läkarintyg, som avses i 42 § 1 mom.
Av ersättning, beräknad enligt 42—44 §§, 46 § 1 mom. samt 47 och 48 §§,
utgår av statsmedel endast det belopp, varmed sagda ersättning i förekom
mande fall överstiger vad tjänstemannen för vården må äga uppbära från
allmän sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Kungl. Maj:t äger meddela särskilda föreskrifter rörande ersättning för
kostnader för sjukvård vid sjukdom eller skada, som enligt lagen om yrkes
skadeförsäkring eller annan författning medför rätt till ersättning, vilken
bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten, eller som, utan
att dylik rätt föreligger, omfattas av bestämmelserna i 28 § I, punkt 6 b).
2 mom. Då tjänsteman av annan anledning än för offentligt uppdrag åt
njuter tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därun
der vidkännas C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar
avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles; veder
börande myndighet likväl obetaget att medgiva, att sådan ersättning må bi
behållas för en tid av högst tre månader.
3 mom. I fall, som avses i 28 § III andra stycket och IV, skall tjänsteman
avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles.
4 mom. På Kungl. Maj :ts prövning skall bero i vad mån ersättning för
kostnader för sjukhusvård må utgå efter det att rätt till ersättning för dylik
vård upphört enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
5 mom. I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering
utomlands gäller vad därom särskilt stadgas.
B. Särskilda bestämmelser
Högsta domstolen. Regeringsrätten.
Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller regerings
råd.
Försvaret.
1. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mlia äger rätt till sjukvård
enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.
2. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha, beställningshavare i löne
graden Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare i lönegraden Me 14 eller Me 16,
som vid anställningens upphörande är i behov av sjukvård, äger enligt de när
mare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, bibehållas vid sin rätt till
ersättning för kostnader för sjukvård så länge sjukdomen varar, dock högst ett år
efter anställningens upphörande.
3. Angående rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avpollettering från fartyg
gäller vad därom särskilt stadgas.
Universiteten och vissa högskolor.
Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i fråga om tjänsteman vid Stock
holms högskola i stället avse högskolans medel.
Läroverk m. fl. läroanstalter.
Rektorer och lärare i avdragsgrupp 2 eller 3 vid de högre kommunala skolorna,
privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig
utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna erhålla, med iaktta
gande av vad här nedan särskilt föreskrives, ersättning av statsmedel för kostnader
för sjukvård i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas
eller av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
151
Vid bestämmande av ersättning av statsmedel skall hänsyn tagas endast till
kostnader för förmåner, som tjänstemannen erhållit i enlighet med i detta kapitel
meddelade föreskrifter. Ersättningen skall beräknas särskilt för varje redovis
ningsår. Tjänstemannens kostnader skola härvid anses belöpa å det redovisningsår
sjukvården meddelats eller läkemedel mottagits.
Från det belopp, varmed ersättning av statsmedel enligt föreskrifterna i detta
kapitel skolat utgå, skall, där ej Kungl. Maj :t i fall, som avses i 1 mom. andra styc
ket annorlunda förordnar, avdrag ske med ett belopp av tjugufem kronor för redo
visningsår. Kostnaden för vaccination, varom förmäles i 46 § 2 mom., skall likväl
städse ersättas av statsmedel.
Beslut om ersättning för sjukvård fattas av skolöverstyrelsen.
Hushållningssällskapen. Skogsvårdsstgrelserna.
Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i stället avse vederbörande hushåll
ningssällskaps eller skogsvårdsstyrelses medel.
Länsstyrelserna.
Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.
42 §.
Verks- och tjänsteläkare m. m.
A. Allmänna bestämmelser
1 mom. Tjänsteman äger anlita verksläkare för att erhålla läkarvård vid
sjukdom samt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Instruktion för
verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t.
Kostnad för läkarvård, som meddelas av verksläkaren, ersättes helt, därvid
i förekommande fall verksläkarens resekostnad för sjukbesök skall inräknas
i läkarvårdskostnaden.
Kostnad för av verksläkaren utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i
tjänsten, skall om det utfärdats i samband med av honom meddelad läkar
vård inräknas i läkarvårdskostnaden. Intyget lämnas eljest utan kostnad för
tjänstemannen.
2 mom. Kostnader för erforderlig läkarvård och för i samband med läkar
vård utfärdat läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten, ersättas helt jäm
väl i de fall, då tjänsteman uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen
kan anlita verksläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård verkslä
karen icke hinner anlitas. I dylika fall skall tjänstemannen i första rummet
hänvända sig till annan av staten eller av kommun anställd läkare.
,? mom. Läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten och som icke är utfärdat
av verksläkaren, skall, i de fall vederbörande myndighet bestämmer, vara
försett med verksläkarens attest.
Räkning å kostnad för sjukvård skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda för
ordnar, vara attesterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räk
ningen äger rum.
B. Särskilda bestämmelser
Försvaret.
Vid vissa försvarets förband och institutioner ombesörjes i detta kapitel avsedd
läkarvård av tjänsteläkare. Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i till-
lämpliga delar gälla i fråga om tjänsteläkare. Instruktion för tjänsteläkare utfärdas
av Kungl. Maj:t.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 217
Läroverk m. fl. läroanstalter.
Vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig eko
nomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, sinnesslöskolorna och
epileptikerskolorna skall vad i detta kapitel stadgas om verksläkare i stället avse
tjänsteläkare. Därmed förstås läkare anställd av staten eller av kommunen i öppen
sjukvård, skolläkare eller läkare å poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombe
sörjer läkarvård å tjänstemannens stationeringsort eller, om tillgång till dylik
vård ej finnes därstädes, sådan läkare å närmaste ort.
Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet.
Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tillämpliga delar gälla i fråga
om personalläkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
43 §.
Specialistvård m. m.
1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behand
ling av vissa sjukdoms former, ersättes till tre fjärdedelar, under förutsätt
ning att verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen enligt be
stämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nöd
vändig samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock god
känt valet av specialist.
2 mom. Kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som icke lämp
ligen kan utföras av verksläkaren, av annan läkare, vilken tjänstemannen
enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt anlita, eller av specialist, till vilken
tjänstemannen enligt bestämmelserna i 1 mom. ovan hänvänt sig, ersättes till
tre fjärdedelar, under förutsättning att läkaren prövat undersökningen erfor
derlig för ställande av diagnos samt lämnat anvisning på vem som skall ut
föra undersökningen.
3 mom. Vid tuberkulos ävensom vid specialistvård, som meddelas på po
liklinik vid allmänt sjukhus, utgår full ersättning i fall, som avses i 1 och 2
mom.
44 §.
Tandläkarvård
Därest tandläkarvård prövas vara av väsentlig betydelse för botande av
till tandsjukdom icke hänförlig sjukdom, vilken står i orsakssammanhang
med tändernas tillstånd, samt verksläkaren hänvisat tjänstemannen till
tandläkare för erhållande av sådan vård, ersättes kostnaden för vården till
tre fjärdedelar.
45 §.
Läkemedel
Utgift för läkemedel, som föreskrivits antingen av verksläkaren eller an
nan läkare, vilken tjänstemannen enligt bestämmelserna i 42 § 2 mom. ägt
anlita, eller ock av specialist eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat
med stöd av bestämmelserna i 43 och 44 §§, ersättes helt av statsmedel.
46 §.
Sjukgymnastik, bad, massage m. m.
1 mom. Kostnad för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, mas sage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som av verksläkaren ordinerats såsom erforderlig vid viss angiven sjukdom, er sättes till hälften.
2 mom. I de fall, då vederbörande myndighet finner skäl anordna vacci nation mot epidemisk sjukdom, gäldas kostnaden härför av statsmedel.
47 §.
Vård å allmänt sjukhus
1 mom. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsinrättning, som enligt la gen om allmän sjukförsäkring är att anse såsom allmänt sjukhus.
2 mom. Vårdas tjänsteman å allmänt sjukhus och prövar verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt rum, eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda för hållanden dylik vård erforderlig, ersättes hela kostnaden för vården.
Till kostnad för sjukhusvård, som i föregående stycke sägs, hänföres ock sådant arvode, som den i halvenskilt eller enskilt rum vårdade tjänsteman nen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Ersättning för dylikt arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet enligt den av medicinal styrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Vid fall av tuberkulos må likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre ersättning kunna utgå, dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den råd givande taxan högst skulle hava erlagts.
Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dy rare plats än den, som kommit till användning.
48 §.
Vård å enskild sjukvårdsanstalt
1 mom. Med enskild sjukvårdsanstalt förstås sjukvårdsinrättning, som enligt lagen om allmän sjukförsäkring är att anse såsom sjukvårdsanstalt utan att vara allmänt sjukhus.
2 mom. Kostnad för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, där vården med delats i halvenskilt eller enskilt rum, under de förutsättningar som i 47 § 2 mom. första stycket sägs, ersättas intill det belopp, som skulle hava utgått, därest vården meddelats i halvenskilt rum å allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område tjäns temannen är bosatt.
3 mom. Har tjänsteman, som intagits å enskild sjukvårdsanstalt, därstä des åtnjutit sådan sjukvård, som avses i 43 § eller 46 § 1 inom., äger tjäns temannen, under de förutsättningar som angivas i nämnda bestämmelser, erhålla ersättning, utöver vad som må utgå enligt 2 inom., med i fall, som avses i 43 § 1 och 2 mom., tre fjärdedelar av kostnaden, i fall, som avses i 43 § 3 inom., hela kostnaden och i fall, som avses i 46 § 1 mom., hälften av kostnaden.
11
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 217
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 153
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 217
51 §.
1 mom. Tjänsteman är------------av reglementet:
19 § 3 mom. -— --------tjänstemannen tillämpligt,
28 § I, punkterna 6 och 7, och V samt i anslutning därtill meddelade sär
skilda bestämmelser angående tjänstledighet för sjukdom m. m„
29 och 30 §§------------ angående sjukvård.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.
Kungl. Maj.ts proposition nr 217 155
Innehållsförteckning
Författningsförslag............................................................................................................. 2 I. Inledning ..................................................................................................................... 21 II. Löneförmåner vid tjänstledighet för sjukdom m. m......................................... 23
A. Gällande bestämmelser........................................................................................ 23 B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring................... 30 C. Sjuklönesakkunnigas förslag............................................................................... 37
III. Löneförmåner vid havandeskap eller barnsbörd................................................. 47
A. Gällande bestämmelser........................................................................................ 47 B. Lagen om moderskapshjälp............................................................................... 47 C. Sjuklönesakkunnigas förslag............................................................................... 50
IV. Sjukvårdsförmåner .................................................................................................... 54
A. Gällande bestämmelser....................................................................................... 54 B. Lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring................... 64 C. Sjukvårdsutredningens förslag...................................... 68 D. Remissyttrandena ................................................................................................ 93
V. I ärendet förda förhandlingar................................................................................. 106 Departementschefen........................................................................................................... 110
Löneförmåner vid sjukdom ................................................................................... 112 Löneförmåner vid yrkesskada .............................................................................. 117 Löneförmåner vid havandeskap m. .. ..................................................................... 120 Löneförmåner vid annan ledighet........................................................................... 122 Sjukvårdsförmåner .................................................................................................... 122 Ändringsskyldighet .................................................................................................... 126 Kompensation för sjukförsäkringsavgifterna.......................................................... 126 Löneplanerna ............................................................................................................. 127 Specialmotivering......................................................................................................... 129 Anslagsfrågor m. ......................................................................................................... 136 Hemställan .......................................................................................................................... 138 Tabellbilagor ..................................................................................................................... 141 Förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948 (nr 436) ................................................................................................ 143
547*562. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag