Prop. 1954:144

('med förslag till lag om moderskapshjälp m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

1

Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

moderskapshjälp m. m.; given Stockholms slott den 12 mars 195/i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag om moderskapshjälp och lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjuk­ försäkring

dels ock antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbets­ löshetskassor.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, vid havandeskap och barnsbörd skall äga erhålla moderskapshjälp i form av ersättning för förlossningsutgifter och moder- skapspenning. Ersättning för förlossningsutgifter skall utgå enligt samma grunder som jämlikt sjukförsäkringslagen skall tillämpas i fråga om er­ sättning för sjukvårdsutgifter. Moderskapspenning skall utgå i form av s. k. grundpenning — 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd — till varje sjukförsäkrad kvinna som föder barn. Under vissa förutsättningar skall utöver grundpenningen utgivas barntillägg med 2 kr. för dag under högst 45 dagar. Kvinna, som är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjuk- penning, d. v. s. anställd kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr., skall därjämte äga erhålla moderskapspenning i form av s. k. tilläggspenning för de dagar — högst 90 — under vilka hon i samband med barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggspen- ningen skall utgå med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggs- sjukpenning för de första 90 dagarna av en sjukperiod, d. v. s. med lägst 1 och högst 17 kr. för dag.

1—Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr

2

Moderskapshjälpen är enligt förslaget en förmån, som utgår på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen. I enlighet härmed föreslås, att kostna­ derna för moderskapshjälpen skall fördelas mellan de försäkrade, arbets­ givarna och staten enligt de principer, som ligger till grund för sjukför­ säkringslagens regler rörande finansieringen av den obligatoriska sjuk­ försäkringen. Arbetsgivarbidraget skall enligt förslaget utgöra 0,04 % av de anställdas löner.

Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen föreslås bibehållen. Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1955. De av reformen betingade anslagsäskandena för budgetåret 1954/55 be­ handlas i särskild proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

3

Förslag

till

Lag

om moderskapshjälp.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, äger på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag erhålla moderskapshjälp enligt vad nedan sägs.

2

§.

Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt mo­ der skaps penning.

Ersättning för förlossningsutgifter.

3 §•

Till förlossningsutgifter hänföras utgifter för läkarvård, som är erfor­ derlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.

Med förlossningsanstalt förstås barnbördsavdelning å allmänt sjukhus ävensom annan inrättning, som Konungen förklarat skola anses som för­ lossningsanstalt enligt denna lag.

I fråga om ersättning för förlossningsutgifter skola bestämmelserna i 14, 15 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande till- Jäinpning.

Moderskapspenning.

4 §•

Moderskapspenning utgår i form av grundpenning samt under villkor som nedan sägs jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.

5 §•

Grundpenning utgår vid enkelbörd med tvåhundrasjuttio kronor och vid flerbörd med fyrahundrafem kronor.

Av grundpenningen må den försäkrade lyfta etthundratrettiofem kronor före nedkomsten, dock tidigast å nittionde dagen före den beräknade tid­ punkten därför.

4

Grundpenning tillkommer ej kvinna, som vid tiden för förlossningen är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

44.

6

§•

Har kvinna, som äger rätt till grundpenning, tidigare minst ett hemma­ varande barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, äger hon uppbära barntillägg med två kronor för dag från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter, för dag från och med den tionde efter förlossningsdagen dock en­ dast under förutsättning att hon åtnjuter vård å förlossningsanstalt eller sjukhusvård.

7

§•

Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast från och med den fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med för­ lossningsdagen så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvs­ arbete, dock högst för nittio dagar, med samma belopp för dag, som kvin­ nan äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första nittio dagarna av en och samma sjukperiod. Från och med den tjugoåttonde dagen efter för­ lossningsdagen utgår tilläggspenning endast om kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Tilläggspenning utgår ej för tid, då kvinnan är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.

8

§•

Önskar kvinna erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen, skall hon i förväg göra anmälan därom till vederbörande allmänna sjuk­ kassa. Sker ej sådan anmälan, utgår tilläggspenning från och med för­ lossningsdagen, där ej hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl till annat föreligga.

Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen och innehålla en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran, att hon under de dagar tilläggspenningen avser icke utfört förvärvsarbete samt, såvitt angår tid från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen, att hon haft eller på grund av sjukdom varit förhindrad att hava barnet i sin vård.

9 §•

Konungen äger från rätten till moderskapspenning helt eller delvis undan­ taga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Ko­

nungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid havandeskap eller barnsbörd.

I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare vid havandeskap eller barnsbörd, att i arbetstagarens ställe uppbära arbets­ tagaren tillkommande moderskapspenning skola stadgandena i 28 § andra, tredje och fjärde styckena lagen om allmän sjukförsäkring äga motsva­ rande tillämpning.

10

§.

Grundpenning, barntillägg och tilläggspenning må skäligen nedsättas eller helt indragas, såframt kvinnan medvetet eller genom grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till moderskapshjälp. I fråga om tilläggspenning må dylik nedsättning eller indragning ock ske, därest kvinnan underlåter att, på sätt i 45 § lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat, anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk­ ringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

5

Försäkringsavgifter, bidrag från arbetsgivare och statsbidrag.

11

§•

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjuk­ kassa är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossnings- utgifter, avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grund­ penning och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpen- ning avse jämväl tilläggspenning.

12

§.

Arbetsgivare är skyldig att för varje kalenderår erlägga bidrag till kost­ naderna för tilläggspenning med fyra hundradels procent av den lön i penningar eller naturaförmåner, som han under året utgivit till arbets­ tagare anställda hos honom. I fråga om sådant bidrag skall i övrigt till- lämpas vad som i 38 och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring finnes stadgat om arbetsgivares bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.

13 §.

Statsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa med nedan angivna procentuella andel av de utgifter under året, som bestritts av cen­ tralsjukkassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § 50 procent;

b) grundpenning 50 procent;

c) barntillägg ........................................................ 75 procent.

6

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för ändamål, som i första stycket a) sägs, bidraget för utgifter till dylika ända­ mål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som bestritts av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst sjuttio procent av desamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr

244.

Särskilda bestämmelser.

14 §.

Kvinna, som önskar utfå moderskapshjälp före förlossningen, skall på sätt den i lagen om allmän sjukförsäkring avsedda tillsynsmyndigheten föreskriver styrka att hon är havande och den sannolika dagen för ned- komsten. Då framställning göres om moderskapshjälp efter förlossningen, skall på enahanda sätt styrkas att kvinnan fött barn och dagen härför.

15 §.

Framställning om moderskapshjälp skall göras inom sex månader, be­ träffande ersättning för förlossningsutgifter från den dag då det belopp guldits, för vilket ersättning begäres, i fråga om grundpenning från för- lossningsdagen samt såvitt angår barntillägg och tilläggspenning från den dag ersättningen avser, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter kvinna att uppbära moderskapshjälp inom sex månader efter det sjukkassan meddelat henne att så kunnat ske, må utbetalning av moder- skapshjälpen vägras.

16 §.

För utgivandet av moderskapshjälp till kvinna, som är försäkrad i såväl lokal- som centralsjukkassa, svarar lokalsjukkassan med rätt för denna att från centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits jäm­ likt 3 § och hela det belopp, som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.

17 §.

Beträffande moderskapshjälp skola i övrigt bestämmelserna i 59, 89, 101—103, 105 och 106 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande tillämpning.

18 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, då förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning skall upphöra att gälla.

7

Lagen äger icke tillämpning i fråga om barnsbörd, som ägt rum före lagens ikraftträdande. Vid barnsbörd, som inträffar eller beräknas inträffa inom tvåhundrasjuttio dagar efter lagens ikraftträdande, skall utan hinder av vad i 7 § första stycket stadgats tilläggspenning utgivas, såframt kvinnan alltsedan lagens ikraftträdande utan avbrott varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning.

Vad kvinna förskottsvis uppburit i moderskapspenning enligt nyss­ nämnda förordning eller i moderskapshjälp enligt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor skall avräknas från grundpenning, som i anledning av barnsbörden tillkommer henne enligt denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 1, 23, 56 och 106 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1

§•

Försäkring enligt-------------penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkringen är------------- dels frivillig.

På grund av den obligatoriska för­ säkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

23 §.

Sjukpenning utgår —---------- allmännas bekostnad.

Försäkrad, som äger rätt till grund­

penning enligt lagen om moderskapshjälp, må ej uppbära grund­ sjukpenning för tiden från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpenning utgår ej för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tillläggspenning enligt nyssnämnda lag.

56 §.

För allmän------------- av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola------------ skola förvaras; 5) ordningen för utbetalning av 5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp; sjukhjälp och moder skapshjälp;

6) antalet ombud------------ antalet styrelseledamöter. I stadgar-------------frivilliga försäkringen. Stadgar för------------ ersättningen utgår.

1 Se SFS 1953: 569.

9

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Utöver vad------------ så medgiver.

Allmän sjukkassas------------ av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

106

§.

Har försäkrad — — — eftergiva återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses,

må i avräkning å vad för mycket

utgått innehållas skäligt belopp av

försäkrad tillkommande sjukhjälp,

som därefter förfaller. Har försäk­

rad, till vilken sjukhjälp felaktigt

utbetalats, övergått till annan sjuk­

kassa, må sådan avräkning ske även

å den sjukhjälp, vartill han må vara

berättigad från nämnda kassa.

I fall, som i denna paragraf avses,

må i avräkning å vad för mycket ut­

gått innehållas skäligt belopp av

försäkrad tillkommande sjukhjälp

eller moderskapshjälp, som därefter

förfaller. Har försäkrad, till vilken

sjukhjälp felaktigt utbetalats, över­

gått till annan sjukkassa, må sådan

avräkning ske även å den sjukhjälp

eller moderskapshjälp, vartill han

må vara berättigad från nämnda

kassa.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1955.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om

erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 18 § förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

18

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller må daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbets­ lös nästföregående eller efterföljan­ de vardag, eller för dag, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annor­ städes än i medlemmens hem.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller må daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbets­ lös nästföregående eller efterföljan­ de vardag, eller för dag, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annor­ städes än i medlemmens hem, eller äger rätt till tilläggs penning enligt lagen om moderskapshjälp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

1 Senaste lydelse se SFS 1943:185.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 febru­

ari 195b.

Närvarande: Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

,

L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om moderskapsförsäkring m. m. samt anför.

Vid 1953 års riksdag beslöts på grundval av propositionen nr 178 att lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955, dock med ett i väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen be­ stämts. Då frågan härom anmäldes i statsrådet den 13 mars 1953 erinrade jag om att de nuvarande erkända sjukkassorna till sina medlemmar utgåve ekonomisk hjälp -— kallad moderskapshjälp -—- vid havandeskap och barns­ börd och därjämte handhade utbetalningen av s. k. moderskapspenning till andra än medlemmar i kassorna men att sjukförsäkringslagen saknade bestämmelser i detta hänseende. Jag upplyste emellertid, att socialförsäk- ringsutredningen1 komme att framlägga ett förslag i ämnet samt uttalade i anslutning härtill, att med prövningen av denna fråga borde anstå till dess utredningens förslag förelåge.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera avgivit ett betänkande rö­ rande moderskapsförsäkring m. in. (SOU 1954: 4), vilket remissbehand- lats i sedvanlig ordning.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till vidare behandling.

Gällande bestämmelser.

Moderskapshjälp och moderskapspenning.

Enligt 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor (nr 280; ändr. bl. a. nr 337/1937 och 100/1952) skall centralsjukkassa vid barnsbörd utge moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedel­

1 Socialförsäkringsutredningen består av statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg, ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksda­ gens andra kammare fru Nancy Eriksson, direktören Sven Hydén, socialekonomen Nils Kellgren, redaktören Lennart Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Ragnhild Sandström och fröken Karin Wetterström med byråchefen i riksförsäkringsanstalten Edvin Tegendal och byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg som experter.

12

bart före nedkomsten varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar eller, om hon vunnit återinträde inom denna tid, omedel­ bart före utträdet varit medlem av sådan kassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen utgår med ett kontant belopp av 110 kr., men centralsjukkassan äger efter medgivande av tillsynsmyndigheten — numera riksförsäkringsanstalten — utge moderskapshjälp med högre be­ lopp; i flertalet kassor utgives f. n. 125 kr. Av hjälpen må 60 kr. utbetalas förskottsvis, om kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distrikts­ sköterska eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap längre framskridet än i sjunde månaden. Om kvinnan insjuknar under tiden kring nedkomsten, lämnas moderskapshjälp oberoende av om sjukpenning utgår samtidigt.

Statsbidrag utgår med 75 kr. för varje barnbördsfall, för vilket central­ sjukkassan utgivit moderskapshjälp. Bestämmelser härom finnes i kun­ görelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag till sjukkassor (nr 282; ändr. nr 333/1935, 341/1937, 660/1944, 766/1944, 392/1945, 134/1949 och 101/1952).

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om moderskaps penning (nr 338; ändr. nr 229/1944, 765/1944 och 201/1949) skall moderskapspen- ning om 75 kr. utgå till kvinna, som till lindrande av kostnader i sam­ band med barnsbörd är i behov därav och som inte är berättigad till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat, anses föreligga om för kvinnan eller, såframt hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomstskatt inte upptagits beskattningsbar inkomst om minst 4 000 kr. Är den be­ skattningsbara inkomsten högre, kan moderskapspenning dock beviljas, om med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna är särskilt ömmande. Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i Sverige och som är svensk medborgare; men Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med främmande stat att dess medborgare i fråga om rätt till moderskapspenning skall likställas med svenska medborgare. Rätt till moderskapspenning tillkommer ej kvinna, som är intagen på straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholist­ anstalt, ungdomsvårdsskola eller anstalt för sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka och ej heller om hon mottagits till stadigvarande försörj­ ning av fattigvården.

Ansökan om moderskapspenning prövas och avgöres av central- eller lokalsjukkassan på kvinnans bosättningsort. Ansökan, som inkommit senare än 60 dagar efter barnsbörden, får ej upptagas till prövning. För­ skott med 40 kr. lämnas under samma villkor som gäller för moderskaps­ hjälp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

44.

13

Moderskapspenningen bekostas helt av statsmedel, 'till sjukkassornas administrationskostnader utgår enligt kungörelse den 15 juni 19b5 (nr 393) statsbidrag med 2:50 kr. för varje behandlad ansökan om moderskaps- penning.

Kungl. Maj.ts proposition nr

144.

Av följande sammanställning framgår i vilken omfattning moderskaps- hjälp och moderskapspenning utgivits under åren 1938—1951.

Å r

Antal

barna­ föderskor

Moderskapshjälp

Moderskapspenning

Moderskapshjälp och

moderskapspenning

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp

1 000-tal

kr.

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp 1 000-tal

kr.

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp 1 000-tal

kr.

totalt

i % av

samtliga

totalt

i % av samtliga

totalt

i % av samtliga

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951

95 334 98 739 97 304 100 908 115 030 126 535 136 393 136 940 133 814 129 878 127 544 122 394 116 374 111 045

22 962 28 271 31 163 36 418 50 226 64 727 80 376 88 962 92 037 91 396 92 228 90 514 87 351 84 688

24,1 28,6 32.0 36.1 43.7 51.2 58,9 65.0 68.8 70,4 72.3 74.0 75.1 76.3

2 753 3 436 3 859 4 541 6 242 8 037 10 001 11 123 11 482 11 414 11 481 11 293 10 901 10 565

67 094 64 263 59 687 57 646 57 526 53 905 45 838 38 202 33 735 29 642 24 723 21 797 20 516 17 639

70,4 65.1 61.3 57.1 50,0 42.6 33.6 27,9 25.2 22,8 19.4 17.8 17.6 15.9

4 545 4 963 4 723 4 099 4 696 4 040 3 306 2 864 2 528 2 223 1 852 1 634 1 538 1 318

90 056 92 534 90 850 94 064 107 752 118 632 126 214 127 164 125 772 121038 116 951 112 311 107 867 102 327

94,5 93.7 93.4 93,2 93.8 93.7 92.5 92.8 94.0 93.1 91,7 91.7 92.7 92.2

7 298 8 399 8 582 8 640 10 938 12 077 13 307 13 987 14 010 13 637 13 333 12 927 12 439 11 883

Frånsett administrationskostnaderna uppgick statsverkets kostnader för båda hjälpformerna år 1951 till 7,7 milj. kr., därav för moderskapshjälp 6,4 milj. kr. Till moderskapshjälpen bidrog sjukkassemedlemmarna själva med 4,-2 milj. kr.; då denna kostnad i realiteten faller på samtliga med­ lemmar (både män och kvinnor) betyder detta att varje medlem betalade i genomsnitt 1:32 kr. till moder skapshjälpen.

Mödrahjälp.

Mödrahjälpsverksamheten regleras genom förordningen den 11 juni 19.17 om mödrahjälp (nr 339; ändr. nr 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950 och 107/1953) samt två kungörelser den 22 oktober 1937, den ena med instruktion för mödrahjälpsnämnderna (nr 847; ändr. nr 792/1940) och den andra med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen (nr 848; ändr. 790/1940, 631/1945 och 718/1947).

Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnshörd är i uppenbart behov av understöd. Skill­ nad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven

14

i landet. För kvinnor, som vårdas på anstalt, gäller samma inskränkning i rätten till mödrahjälp som stadgats för moderskapspenning.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsom­ råde och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestående av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barna­ vårdsnämnden. Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödra- hjälpsnämnderna; styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut.

Mödrahjälp brukar huvudsakligen beviljas för klädes- och sängutrust­ ning, tandvård, kostförbättring, hemhjälp och inackordering i enskilt hem eller i mödrahem. Enligt av socialstyrelsen utfärdade anvisningar skall naturaformen vara den normala utom i fråga om bidrag till förbättring av kvinnans kosthåll, vilket bidrag numera alltid skall utgå kontant. Na­ turaformen innebär, att mödrahjälpsnämnden beviljar hjälp med bestämda belopp för särskilt angivna ändamål och att barnavårdsnämnden direkt ersätter den som levererat varor, t. ex. utrustning för kvinnan och barnet, eller ställt tjänster, t. ex. tandvård, hemhjälp eller inackordering, till kvin­ nans förfogande. Socialstyrelsen har även utfärdat vissa normer för be­ stämmande av hjälpbeloppets storlek; detta har skett genom ett slags väg­ ledande taxor, vari angivits de normalbelopp, som på olika dyrorter bör utgå med hänsyn till kvinnans resp. makarnas inkomstförhållanden och barnantal. De nu gällande normerna har varit i tillämpning sedan maj 1952. Vissa justeringar har företagits däri med anledning av höjning av mödrahjälpens maximibelopp den 1 juli 1953 och ändring i ortsgruppe- ringen den 1 januari 1954.

I regel får mödrahjälp inte avse tid, som infaller senare än sex månader eller, i fråga om hjälp till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Ansökan om mödrahjälp skall, helst i god tid före den väntade nedkomsten och i iegel senast 60 dagar därefter, inges till barnavårdsnämnden i den kom­ mun där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden skall göra utredning i ären­ det och därefter översända ansökningen jämte eget yttrande till mödra­ hjälpsnämnden, som beslutar i ärendet. Beslutet delges bl. a. länsstyrelsen, som betalar ut mödrahjälpsbeloppet till barnavårdsnämnden. Denna har att verkställa beslutet ävensom att vaka över att hjälpen kommer till an­ vändning enligt givna föreskrifter. Barnavårdsnämnden avger två gånger om året till länsstyrelsen redovisning för utgivna mödrahjälpsmedel. Den granskning, som länsstyrelsen därefter företar, innefattar både sakkontroll och kameral kontroll.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

15

Kungi. Maj:ts proposition nr

144.

Omfattningen av mödrahjälpsverksamheten under åren 1938—1952 fram­ går av följande tabell.1

Å r

Hjälpta mödrar

Mödrahj älpsbelopp,

1 000-tal kr.

Belopp

per fall,

kr.

antal

i % av födda

barn

utdelat

lån

1938 ...................................

34 265

36,5

6 850

139

200

1939 ...................................

45 726

47,0

8 680

125

190

1940 ...................................

42 178

44,0

6 814

108

162

1941 ...................................

50 071

50,2

8 827

72

176

1942 ...................................

53 681

47,1

9 988

34

186

1943 ...................................

56 489

45,0

10 576

28

187

1944 ................................... 63 745

47,2

12 543

19

197

1945 ...................................

64 849

47,9

13 517

10

208

1946 ...................................

65 249

49,5

14 672

10

225

1947 ...................................

60 798

47.2 42.3

14 226

3

234

1948 ...................................

53 503

12 547

2

235

1949 ...................................

47 690

39,4

11 347

—

238

1950 .................................... 44 976

39.0 33.0 30.1

10 774

—

240

1951 .................................... 36 304

8 760

—

241

1952 ....................................

33 152

8 262

—

249

Mödrahjälpens fördelning på olika hjälpändamål år 1952 framgår av följande sammanställning.

Mödrahjälp beviljad till

Procentuella antalet beslut

angående viss hjälpform

Genomsnittligt beviljat

belopp, kr.

Lands­ bygden

Städerna Hela riket

Lands­ bygden

Städerna Hela riket

Tandvård................................

35,0

51,3 40,1 103

103

103

Kostförbättring ...................

18,4

22,2 19,6

88 124

101

Hemhjälp................................

23,7

3,4 17,4

85 82

85

Barnets utrustning............... 68,2

68,1 68,2

91 104

95

Moderns » ...............

65,8 43,5 58,8

141 124

137

Inackordering........................

9,8 20,5 13,2

165

185

175

Övriga ändamål...................

9,8 4,8

8,2

54 80

59

Tillhopa 249 250

249

Ansökningsfrekvensen — mätt i antalet ansökningar per 100 levande födda barn — företer stora olikheter i olika mödrahjälpsområden. För år 1952 må följande siffror nämnas. Den lägsta frekvensen uppvisar Stock­ holms stad (19 %) och Norrköping (29 %) samt Södermanlands och Hal­ lands län (31 %). Därefter följer Stockholms (34 %), Västmanlands (37 %) och Örebro (39 %) län samt städerna Göteborg och Malmö (37 %). Den relativt högsta frekvensen av ansökningar har Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län (67—74 %).

1 Tabellen avser mödrahjälpsnämndernas beslut. Hänsyn har alltså ej tagits till tall, där socialstyrelsen efter besvär ändrat mödrahj älpsnämnds beslut. Mödrahj älp i form av lån före­ kommer ej sedan den 1 juli 1949.

16

Även i fråga om bifallsprocenten föreligger avsevärda skillnader. I Upp­ sala, Gotlands och Älvsborgs län bifölls år 1952 80—82 % av ansökningarna, i städerna Gävle, Norrköping, Göteborg och Malmö endast 45—55 %. Vad genomsnittsbeloppen beträffar var förhållandet snarare omvänt, utom be­ träffande Göteborg som hade inte bara en låg bifallsprocent utan också ett jämförelsevis lågt medelbelopp, 220 kr. De lägsta beloppen uppvisar emellertid Skaraborgs län (169 kr.) och Västmanlands län (198 kr.), de högsta återigen Örebro län (292 kr.) och Stockholms stad (289 kr.). I Norr- landslänen är i regel både bifallsprocent och medelbelopp höga.

Närmare upplysningar om mödrahjälpens omfattning i skilda hänseen­ den återfinnes dels i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 25—27 och dels i en vid betänkandet fogad bilaga, som innehåller en redogörelse för en av socialstyrelsen utförd statistisk undersökning angående rnödra- hjälpen under februari 1953. En mera detaljerad redovisning av mödra- hjälpen under år 1952 lämnas i Sociala meddelanden för år 1953, s. 484 —492.

Till mödrahjälp har för budgetåret 1953/54 anvisats 10 milj. kr.

Kollektiva hjälpformer.

Sedan år 1938 utgår statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård. Verksamheten är främst rådgivande men omfattar också viss behandling, nämligen av havandeskapssjukdomar som inte kräver sjukhusvård, och utövas genom mödravårds- och barnavårdscentraler, -stationer samt -filialer. År 1951 var antalet sådana institutioner i landet ca 1 650, därav 113 mödravårds- eller mödravårds- och barnavårdscentraler och 170 barnavårdscentraler.

Vården lämnas kostnadsfritt. Vad resorna till läkarmottagningarna be­ träffar anordnas i viss utsträckning fria gruppresor, särskilt från avlägsna orter som saknar reguljära kommunikationer med platserna för mottag­ ningarna. Kostnaderna för enskild färd med buss eller järnväg ersättes i den mån de överskrider 3 kr. Vid de hembesök, som barnmorska eller sjuksköterska företar, behöver modern inte bidraga till resekostnaderna.

Vid institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård var under år 1951 inskrivna ca 76 000 barnaföderskor och ca 99 000 spädbarn, mot­ svarande 68 resp. 90 % av samtliga. Totalkostnaderna för verksamheten uppgick år 1951 till 6,9 milj. kr., varav ca 55 % föll på staten och återstoden på landstingen och städerna utanför landsting. Statsbidraget regleras genom kungörelse den 15 juni 19U (nr 396; ändr. nr 862/1945, 433/1947, 252/ 1948, 633/1949, 255/1952 och 461/1953).

Vid havandeskapssjukdom, som behandlas inom den förebyggande möd­ ravården, tillhandahålles erforderliga läkemedel utan kostnad, såvida inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan, »att dylik förmån rimligen icke bör utgå». Under sistnämnda villkor läm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

44.

17

nas även kostnadsfria skyddsläkemedel — främst vitamin- och järn­ preparat — till havande och ammande kvinnor, spädbarn m. fl. om de har behov därav. Bestämmelser härom finnes i kungörelserna den 15 juni 1944 (nr 397; ändr. nr 523/1948) och den 22 juni 1939 (nr 461; ändr. nr 373/1942, 398/1944 och 522/1948). Kostnaderna -—• för vilka staten svarar helt -— uppgick år 1951 till ca 0,9 milj. kr.

Förlossningsvården är i princip fri för alla barnaföderskor. Medan så gott som alla förlossningar skedde i hemmen ännu i början av 1900-talet, har antalet anstaltsförlossningar därefter ökat kraftigt, sär­ skilt under de senaste 30 åren. Av samtliga barnaföderskor år 1951 förlöstes närmare 105 500 eller 95 % på anstalt och inte fullt 5 500 eller 5 % i hemmet.

Enligt kungörelse den 21 juli 1937 (nr 743; ändr. nr 262/1939, 384/1941, 571/1943 och 627/1949) lämnas statsbidrag till driften av förlossningsan- stalter — barnbördshus, barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska — samt väntehem 1 övre Norrlands ödemarksområden. Bidraget utgår med ett visst belopp per vårddag, vid förlossningsanstalterna under högst 10 dagar —- den s. k. tiodagarsspärren — och vid väntehemmen under högst 15 dagar. En för­ utsättning är att anstalten ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för vederbörande landstingsområde eller stad utanför landsting. Statsbi­ draget utgör 3 kr. för dag och barnaföderska, som vårdas på allmän sal på barnbördshus eller barnbördsavdelning eller på förlossningshem med minst sex vårdplatser, och i övrigt 2 kr. per dag och barnaföderska. Som villkor gäller, att vårdavgiften under statsbidragstiden inte får överstiga en krona om dagen — avgiften anses egentligen som ett bidrag till an­ staltens utgifter för kost — och att den under tiden därefter inte får över­ stiga avgiften för andra salspatienter tillhörande sjukvårdsområdet. Kvin­ na, som vårdas på väntehem, kan få statsbidrag till hemhjälp med en krona om dagen, dock under högst 15 dagar.

Av kostnaderna för den slutna förlossningsvården stannar den ojäm­ förligt största delen på huvudmännen, d. v. s. i regel landstingen och städer som ej deltar i landsting. I statsbidrag lämnades 1951 ca 2,2 milj. kr., och barnaföderskornas avgifter kan beräknas ha inbringat huvud­ männen inemot 1 milj. kr.

Vad hemförlossningarna beträffar lämnas barnmorskevården utan av­ gift, och numera är barnaföderskorna också helt befriade från kostnaden för distriktsbarnmorskas resor. Kostnaderna för barnmorskeväsendet upp­ gick år 1951 till 10,G milj. kr., varav staten bidrog med drygt en fjärdedel.

F ol k tandvården står i princip öppen för alla och således även för blivande och nyblivna mödrar. Då emellertid verksamheten delvis på grund av bristande tillgång på tandläkare ännu inte har hunnit utbyggas i avsedd omfattning, måste man alltjämt i första hand tillgodose de mera träng-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 744.

Kungl. Maj.ts proposition nr

744.

18

ande vårdbehoven. Sålunda ägnas arbetet till stor del åt tandvård för barn, framförallt skoltandvården. Kvinnor, som har fått mödrahjälp till tand­ vård, intar emellertid en särställning, i det att de i regel har förtursrätt till behandling framför andra vuxna personer. År 1951 erhöll närmare 15 000 kvinnor mödrahjälp till tandvård. På orter där folktandvårdspoliklinik ännu saknas kan mödrahjälp lämnas till tandvård av privatpraktiserande tandläkare, om kostnadsförslag från tandläkaren upptar ett belopp mot­ svarande avgift enligt folktandvårdstaxan med högst 50 % föi-höjning.

Statsbidrag till folktandvården utgår enligt kungörelse den 22 september 1950 (nr 605; ändr. nr 238/1951). Gällande folktandvårdstaxa har fast­ ställts genom kungörelse den 7 december 1951 (nr 757; jfr nr 661/1953).

Folktandvårdens utgifter beräknades år 1951 till 27,3 milj. kr. Därav täcktes 4,5 milj. kr. av statliga driftbidrag, 9,3 av avgifter enligt folktand­ vårdstaxan (till en mindre del mödrahjälpsmedel) och 1,2 av avgifter från kommunerna för barntandvård, medan resterande 12,3 milj. kr. föll på huvudmännen.

Den sociala hemhjälpen, som bedrivits med statsbidrag sedan år 1944, har till uppgift att genom i regel kommunalt anställda hemvårda­ rinnor lämna biträde med skötseln av hem, där tillfälligt behov av sådan hjälp föreligger på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller liknande omständigheter. Ehuru även ensamboende -— främst åldringar och invalider — har möjlighet att få social hemhjälp, har verksamheten hittills i första hand inriktats på barnfamiljerna.

År 1951 fanns ca 3 000 hemvårdarinnetjänster, varav */3 på landsbygden. För närvarande finnes social hemhjälpsverksamhet anordnad i samtliga rikets kommuner med undantag av 2 städer och 7 landskommuner med eu sammanlagd folkmängd av 15 000 personer. Då emellertid resurserna trots de senaste årens utbyggnad inte är tillräckliga för att tillgodose efterfrågan, har en viss behovsprövning måst införas, så att hem som saknar ekono­ misk möjlighet att på annat sätt täcka hjälpbehovet undsättes framför andra. Detta hindrar dock ej att en familj med god ekonomi kan ges före­ träde, om dess nödläge är mera trängande. Till mindre bemedlade lämnas hemhjälpen kostnadsfritt — har mödrahjälp beviljats, medför detta alltid avgiftsbefrielse — under det att hem i bättre ekonomisk ställning får lämna en ersättning, som är graderad efter inkomst och barnantal.

En av socialstyrelsen företagen undersökning för år 1951 visar, att hemhjälpen till mer än 80 % gällde barnfamiljer, vilka fått hjälp i ca 72 000 fall. Dominerande orsak till hjälpbehovet var husmoderns sjukdom. Hjälp i samband med barnsbörd lämnades i ca 12 500 fall, vilket torde motsvara ungefär 20 % av de barnbördsfall, där minst ett minderårigt barn kan antagas finnas i hemmet förut.

Gällande statsbidragsbestämmelser, vilka innefattas i kungörelse den 31 december 1943 (nr 947; omtryck nr 225/1951, ändr. nr 588/1952), inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

19

bär i stort sett, att statsbidrag med 1 400 kr. utgår för högst en hem­ vårdarinna per 4 000 invånare i städer och per 2 000 invånare på lands­ bygden. Totalkostnaderna för verksamheten uppgick år 1951 till 13 milj. kr., varav huvudmännen svarade för 7,4 milj. kr. Statsbidrag lämnades med 3 milj. kr. och landstingsbidrag med 1,5 milj. kr., varjämte 1,1 milj. kr. inflöt i avgifter.

För blivande och nyblivna mödrar, som saknar bostad eller är i behov av sluten vård, finnes inrättade mödrahem. Deras huvuduppgift är att bereda ogifta mödrar och deras späda barn ett hem i sådana fall där en gemensam tillvaro för mor och barn inte kan ordnas på annat betryggande sätt.

Mödrahemmen är av två slag, vårdhem och hemskolor. Vid vårdhemmen får kvinnorna stanna tills de har fått sina förhållanden ordnade, i regel 2—3 månader efter nedkomsten. Flertalet mödrar är ogifta. Avgift uttages med 3 kr. om dagen. I allmänhet beviljas mödrahjälp härtill. Vårdhem har inrättats till ett antal av 33 med sammanlagt 469 platser. Vistelsen på hem­ skola omfattar i regel 5—6 månader, varvid modern får genomgå en grundlig utbildning i barnavård, hushållsgöromål, sömnad m. m. Vistelsen är helt kostnadsfri för både mödrarna och barnen. F. n. finnes två hem­ skolor med 15 platser vardera.

På spädbarnshem kan barnet tillfälligtvis beredas vård, om mo­ dern drabbas av sjukdom eller när andra särskilda omständigheter krä­ ver det.

Till hjälp åt förvärvsarbetande nyblivna mödrar, främst ogifta som inte vill skilja barnet från sig, finnes vid ett mindre antal daghem in­ rättade särskilda spädbarnsavdelningar. Vid sådana daghem kan barnet tas in från 6 månaders ålder, i vissa fall redan från 3 månaders ålder. Av samtliga daghemsplatser, f. n. drygt 9 500, är ca 725 avsedda för späd­ barn. Vården är i princip avgiftsbelagd, men befrielse från avgiften eller nedsättning däri lämnas alltefter moderns eller båda föräldrarnas ekono­ miska bärkraft.

Till barnhem utgår statligt driftbidrag enligt kungörelse den 22 juni 1945 (nr 508; ändr. nr 205/1953). Den del av statsbidraget, som år 1951 belöpte på mödrahemmen samt daghemmens spädbarnsavdelningar, be­ räknades utgöra ca 0,3 milj. kr.

Statens kostnader i form av driftbidrag till de i detta avsnitt behand­ lade socialmedicinska och sociala föranstaltningarna utom folktandvården utgjorde under budgetåret 1951/52 sammanlagt omkring 14 milj. kr.

Arbetarskyddslagstiftning m. m.

Enligt folkräkningen den 31 december 1950 uppgick antalet förvärvs­ arbetande kvinnor i fruktsam ålder till över 560 000, varav mellan en

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

20

tredjedel och en fjärdedel var gifta. På senare tid har gifta kvinnor i mar­ kant ökad utsträckning sökt sig ut i arbetslivet; ökningen sedan 1945 års folkräkning har utgjort omkring 50 %. Av alla barnaföderskor i landet, ca 110 000 under ett år, kan omkring 24 000 antagas vara förvärvsarbe­ tande, av dem det övervägande flertalet eller drygt 22 000 såsom arbets­ tagare. I sistnämnda antal torde ingå största delen av de ogifta barna­ föderskorna, som totalt utgör mer än 10 000 om året.

Vår sociallagstiftning innehåller vissa bestämmelser, som avser att bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd vid havandeskap och barnsbörd. Sålunda föreskrives i arbetarskyddslagen — som med vissa inskränkningar är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning — att kvinna, som väntar barn, är berättigad till ledighet från arbetet under sex veckor före den be­ räknade tidpunkten för nedkomsten. Vidare stadgas förbud för henne att arbeta under de sex första veckorna efter barnsbörden, om hon inte med läkarintyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Förbudet avser vissa närmare angivna arbeten, främst hantverks- eller industriellt arbete, arbete med transport av personer eller gods och arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. I lagen föreskrives därjämte, att kvinna, som ammar sitt barn, inte får förvägras erforderlig ledighet härför.

Enligt lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. får kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren med vetskap om havan­ deskapet eller barnsbörden avskeda kvinnan på grund av att hon i sam­ band därmed avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års anställning hos samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet i samband med nedkomsten.

Frågan om ersättning under ledighet, som kvinnan nödgas ta eller eljest erhåller på grund av dessa bestämmelser, har man överlämnat åt parterna att lösa. Rätt till lön under ledighet för havandeskap och barnsbörd kan enligt en av socialförsäkringsutredningen verkställd undersökning antagas tillkomma kanske 25 % av de kvinnliga arbetstagare som befinner sig i fruktsam ålder. För närmare upplysningar rörande denna fråga hän­ visas till socialförsäkringsutredningens betänkande (sid. 40—45 samt 147 och 148).

Vid 1948 års revision av arbetarskyddslagstiftningen (prop. nr 298, andra lagutsk. uti. nr 62, riksd. skr. nr 484) ifrågasattes utvidgningar av kvinnas rätt och skyldighet att avhålla sig från arbete under tiden kring nedkoms­ ten. Statsmakterna var eniga om att man såvitt möjligt borde tillförsäkra

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

21

alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett

verksamhetens art och att arbetsförbudet borde avse allt slags arbete, som

reglerades i arbetarskyddslagen, och alltså inte begränsas till industriellt

och därmed likställt arbete. Man ansåg sig emellertid böra dröja härmed tills

någon form av kompensation för kvinnans inkomstbortfall infördes, varför

frågan uppsköts för att lösas i samband med en omläggning av de samhäl­

leliga stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr ltb.

Vissa konventioner.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antog

bl. a. en konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet

samt en konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barns­

börd jämte en därtill ansluten rekommendation (nr 95) i samma ämne.

Arbetskonferensens beslut har utförligt behandlats i propositionen nr 73 till

1953 års riksdag.

Beträffande konventionen nr 102 om minimistandard, vilken omfattar ett

flertal grenar av det sociala trygghetssystemet, skall här endast anmärkas

att densamma i fråga om ekonomiska förmåner i samband med havande­

skap och barnsbörd uppställer villkor om ersättning för inkomstbortfall;

på grund härav hav Sverige -— som beslutat ratificera konventionen i vissa

andra delar — inte kunnat lämna sin anslutning till konventionen såvitt

angår förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Konventionen nr 103 om skydd vid havandeskap och barnsbörd är till­

lämplig endast på förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning. På

grund av särskilda bestämmelser i konventionen kan medlemsstaterna ute­

sluta kvinnliga anställda inom vissa verksamhetsområden från de för­

måner konventionen avser att garantera. En absolut minimifordran på till-

lämpningsområdet torde för vårt lands vidkommande vara, att konventio­

nen omfattar kvinnor som — oavsett arbetsuppgifternas art — är anställda

i industriföretag och åtminstone någon kategori av icke-industriellt arbete,

t. ex. affärsföretag. Undantag må dock stadgas för kvinnor som tillhör

arbetsgivarens familj. Kvinnor på vilka konventionen är tillämplig skall

bl. a. äga rätt att åtnjuta kontant ersättning under frånvaro från arbetet

på grund av havandeskap och barnsbörd. Ledigheten skall avse minst tolv

veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten om

minst sex veckor; i fall av sjukdom på grund av havandeskap eller barns­

börd skall kvinnan före resp. efter nedkomsten erhålla ytterligare ledighet.

Beträffande ersättningens storlek stadgas bl. a., att om ersättningen utgår

enligt obligatorisk socialförsäkring och därvid grundas på inkomstbortfalls-

principen, så skall den motsvara minst två tredjedelar av kvinnans tidigare

arbetsinkomst, beräknad på det sätt som föreskrives för socialförsäkringen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

Översikt av tidigare reformförslag.

År 1946 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1946: 23) med utredning och förslag angående lagstiftning om moderskapsbidrag, vari kommittén föreslog en fullständig omläggning av samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Betänkandet innefattade ett huvud­ förslag och ett alternativt förslag om moderskapsbidrag.

Vid bedömning av frågan om samhällets stöd åt blivande och nyblivna mödrar borde enligt socialvårdskommitténs åsikt två synpunkter vara avgörande, kostnadsutjämningssynpunkten eller önskemålet att i högre grad än hittills överflytta kostnaderna i samband med havandeskap och barnsbörd från den enskilde till hela samhället, och minimistandardsyn­ punkten, d. v. s. omsorgen om att moder och barn lever under ur hygienisk synpunkt tillfredsställande förhållanden och att moderns krafter i möj­ ligaste mån sparas under den mest påfrestande tiden före och efter barns­ börden. Med kostnadsutjämningssynpunkten läte sig en individuell behovs- eller inkomstprövning inte väl förenas. Denna synpunkt borde därför leda fram till ett system med generellt utgående bidrag till standardiserade vär­ den. För att tillgodose minimistandardsynpunkten låge det nära till hands att såsom nu i fråga om mödrahjälp basera hjälpen på en individuell prövning av behovet. Ju rikligare den generella hjälpen utmättes, desto mindre bleve emellertid utrymmet för och behovet av hjälp efter sådan prövning. Skulle detta område krympa samman i avsevärd grad, borde redan av administrativa skäl de fåtaliga fallen med behov av kompletterande hjälp överföras till fattigvården eller socialhjälpen. Beträffande frågan om man inom ett system med helt generella bidrag borde följa natura- linjen eller kontantlinjen fann kommittén övervägande skäl tala för kon- tantlinjen, enär man borde kunna utgå från att det stora flertalet av lan­ dets mödrar skulle förstå att rätt använda bidragen.

Från dessa utgångspunkter förordades i socialvårdskommitténs huvud­ förslag, att de nuvarande hjälpformerna skulle avlösas av standardiserade kontantbidrag, utgående utan behovs- eller inkomstprövning. All individuell behovsprövning ävensom den konsumtionsdirigerade mödrahjälpen skulle således avskaffas. Varje barnaföderska skulle få ett fast engångsbidrag av 200 kr. — förhöjt med 100 kr. för varje ytterligare barn vid flerbörd — och, förutsatt att styrkt behov av tandvård förelåge, därutöver högst 175 kr. såsom tandvårdsbidrag. Vidare skulle varje barnaföderska få ett löpande bidrag. I princip skulle till kvinnliga arbetstagare utgå ett i förhållande till vederbörandes inkomst graderat belopp om minst 2 och högst 7 kr. per dag under högst 180 dagar kring nedkomsten och till övriga barnaföderskor ett belopp av 1: 50 kr. om dagen under högst 90 dagar. Moderskapsbidra-

23

gen skulle administreras av sjukkassorna och helt bekostas av stats­

medel. Den årliga kostnaden beräknades till 53,8 milj. kr.

Förslaget var inte enhälligt. I två särskilda yttranden anförde fyra kom­

mittéledamöter, att den nya hjälpformen borde ha fått karaktären av en

moderskapsförsäkring.

Om man av statsfinansiella skäl ville begränsa det ekonomiska stödet åt

mödrarna, var det enligt kommitténs uttalande inte lätt att komma bort

från invändningen att det vore viktigare att de mödrar, som verkligen hade

behov av hjälp, fick detta tillgodosett i full utsträckning och under värdiga

former än att samtliga mödrar oavsett behovet skulle åtnjuta bidrag av

allmänna medel efter tämligen schematiska grunder. Kommittén utar­

betade med hänsyn härtill ett alternativt förslag, enligt vilket mödrahjäl-

pen skulle bestå även i fortsättningen. Denna skulle bl. a. tillgodose de

behov, för vilka det särskilda tandvårdsbidraget och det löpande bidraget

till hemmakvinnorna m. fl. hade avsetts.

Varje barnaföderska skulle enligt det alternativa förslaget erhålla ett

fast engångsbidrag av 150 kr. och därutöver 50 kr. för varje ytterligare

barn vid flerbörd. Till kvinna med arbetsanställning skulle därjämte utgå

ett löpande bidrag lika med huvudförslaget. Mödrahjälp skulle lämnas efter

i huvudsak oförändrade grunder. Statens årliga kostnader beräknades till

43,4 milj. kr. I reservation anförde två ledamöter, att det alternativa för­

slaget säkerligen efter ganska kort tid skulle komma att medföra stats­

utgifter, som skulle motsvara eller överstiga vad huvudförslaget skulle

betinga.

Frågan om ekonomiskt stöd vid havandeskap och barnsbörd behandla­

des även av 2942 års befolkning sutredning i dess år 1946 avgivna betän­

kande om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:5).

Befolkningsutredningen, som på ett tidigt stadium hade fått ta del av

socialvårdskommitténs överväganden, var i princip tilltalad av bidrag till

alla mödrar efter generella regler men framhöll, att den inte hade kunnat

finna det möjligt att åstadkomma en tillfredsställande anordning med

dylika bidrag. Om man strävade efter att göra dessa bidrag så stora, att de

kunde anses tillräckliga i alla fall, skulle kostnaderna komma att stiga till

en sådan storlek, som måste väcka betänkligheter ur finanspolitiska syn­

punkter. En generell hjälp av den omfattningen syntes inte heller till­

räckligt motiverad av föreliggande behov. Så snart man åter stannade för

lägre bidrag, måste detta innebära, att i vissa fall behövande mödrar tving­

ades att söka ytterligare hjälp, där sådan stod att erhålla, närmast hos fat-

tigvårdsorganen. Denna konsekvens borde enligt utredningens uppfattning

undvikas, vilket enklast kunde ske därigenom att mödrahjälpen med dess

på individuell behovsprövning grundade bidragsverksamhet bibehölles. Be-

folkningsutredningens förslag rörande den ekonomiska hjälpen vid havan­

deskap och barnsbörd kan sammanfattas i följande fem punkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr

244.

24

1. Fri förlossning för alla barnaföderskor och fria resor till och från förlossningsanstalt (samt fria resor för barnmorskor).

2. Ett grundbidrag om 200 kr. till alla barnaföderskor.

3. Tandvård — eventuellt till maximerat belopp — till havande kvinnor, som behöver sådan.

4. Löpande ersättning med visst belopp per dag under tid då enligt arbetarskyddslagen gäller förbud att utföra arbete, d. v. s. sex veckor. I fråga om ersättningens storlek kunde man tänka sig ett belopp av 1: 50 kr. per dag för de hemarbetande och ett inkomstgraderat belopp om 2—7 kr. för förvärvsarbetande. En annan väg vore att bestämma beloppet lika för alla kvinnor med rätt till högre ersättning genom frivillig moderskapsförsäkring för dem som så önskade.

5. Mödrahjälpen skulle bibehållas och dess maximibelopp höjas till * VP®, kr. (bidrag till tandvård och resor häri ej inräknade). Genom denna öjning borde förvärvsarbetande kvinna — liksom även hemkvinna som hade behov därav få ordentlig hjälp. Friare prövningsrätt och större utrymme för kontanthjälp borde komma till stånd.

I skrivelse den 15 mars 1948 till chefen för socialdepartementet hem­ ställde Landsorganisationens kvinnoråd om utredning av frågan om att infora rätt till understöd vid havandeskap i form av daghjälp från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Framställningen anknöt till en av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation tidigare upprättad pro­ memoria, vari samorganisationen dragit upp vissa riktlinjer för en sådan verksamhet. Dessa innebar, att kassa som beslutat införa understöd vid havandeskap skulle — oberoende av statligt moderskapsbidrag — utge dag- hjälp samt barn- och maketillägg enligt kassans understödsvillkor (inkl. utförsäkringsbestämmelser) med undantag för kravet på arbetsförhet och skyldigheten att söka och antaga lämpligt arbete. Sistnämnda båda villkor skulle ersättas med en bestämmelse om skyldighet att förete läkarintyg utvisande att medlemmen på grund av havandeskapet måste avhålla sig fi ån arbete. Vid beräkning av statsbidrag skulle havandeskapsunderstöd betraktas som vanligt arbetslöshetsunderstöd.

Ett liknande förslag framfördes i en motion till 1950 års riksdag (II: 188). Detta förslag gick ut på att särskild havandeskapsdaghjälp jämte familje- tiHägg skulle införas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen efter regler i nära anslutning till vad som gällde för daghjälp med tillägg vid arbets­ löshet. Hjälp skulle utgå till kvinnlig medlem av erkänd arbetslöshetskassa tidigast från åttonde månaden av graviditeten så länge hon med läkarintyg styrkte att hon med hänsyn till sin eller barnets hälsa ej borde utföra förvärvsarbete, dock högst under 120—156 dagar (motsvarande det maxi­ mala understödsdagantal som gällde i kassan). Riksdagen fann förslaget beaktansvärt men ansåg att motionen ej borde föranleda någon åtgärd, innan Kungl. Maj:t tagit slutlig ställning till frågan om socialvårdskom- mitténs förslag om moderskapsbidrag (sammansatta stats- och andra lag- utsk. uti. nr 2).

Kungl. Maj.ts proposition nr lit.

25

I skrivelse till chefen för socialdepartementet den 18 maj 1951 hem­

ställde Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund om en omprövning av de ekono­

miska hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd. I skrivelsen ut­

trycktes önskemål bl. a. att problemet om ersättning för inkomstbortfall

för förvärvsarbetande kvinnor borde få en tillfredsställande allmän lösning,

att de nuvarande bidragsformerna borde förenklas och rationaliseras samt

en anpassning ske av förmånerna efter den fortskridande penningvärde­

försämringen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hemställde i skrivelse den

30 november 1951 till chefen för socialdepartementet dels om kompensation

för penningvärdeförsämringen för de nuvarande hjälpformerna vid barns­

börd, dels om utredning om utbyggnad och effektivisering av den ekono­

miska hjälpen vid moderskap. Som särskilt angeläget betecknade förbun­

det behovet av något slags moderskapsförsäkring för att komplettera arbe­

tarskyddslagens förbud mot visst arbete kring barnsbörden med rätt till

ersättning för den härigenom förlorade arbetsförtjänsten.

I en den 14 november 1950 avgiven promemoria utgick 1950 års bespa­

ring sutredning från att den grundläggande hjälpen i form av moderskaps-

penning och moderskapshjälp icke kunde undvaras. Däremot borde den

behovsprövade mödrahjälpen förbehållas de ekonomiskt sämst ställda

mödrarna, eller de ca 20 % som nu erhölle mödrahjälp med belopp över­

stigande 250 kr. Utredningen sammanfattade sina förslag i två alter­

nativ. Enligt det första skulle moderskapspenningen och statsbidraget till

moderskapshjälpen bibehållas vid nuvarande belopp; enligt det andra skulle

såväl moderskapspenningen som statsbidraget till moderskapshjälpen höjas

till 100 kr. Gemensamt för båda alternativen var att inkomstprövningen

skulle kvarstå för moderskapspenningen och att mödrahjälpen skulle in­

skränkas efter de nyss skisserade linjerna. Besparingen för statsverket på

de tre hjälpformerna uppskattades på grundval av 1949 års siffror enligt

det första alternativet till 4,6 milj. kr. och enligt det andra till 1,8 milj. kr.

Besparingsutredningen påvisade vidare divergenser mellan mödrahjälps-

nämnderna bl. a. i fråga om bifallsprocent och storleken av de beviljade

beloppen samt uttalade, att vissa nämnder syntes alltför milda i sin be-

hovsprövning.

Sedan Kungl. Maj :t med anledning av besparingsutredningens erinringar

uppdragit åt socialstgrelsen att utreda anledningen till de ojämnheter i

prövningen av behovet av mödrahjälp, som kunde föreligga mellan olika

mödrahjälpsnämnder, samt i vad mån det vore önskvärt och möjligt att

ernå en utjämning, inkom styrelsen den 18 oktober 1951 med utredning

och förslag i ämnet.

Socialstyrelsens utredning visade, att stora olikheter hade förelegat i

fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden, och styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

26

anförde bl. a., att olikheterna i ofta avsevärd utsträckning och i vissa fall helt orsakats av ojämnheter i prövningen av behovet av mödrahjälp. Skilj­ aktigheterna i fråga om mödrahjälpens omfattning hade blivit särskilt markerade under tiden efter 1947, då socialstyrelsen senast utfärdat nor­ mer. Styrelsen hade med anledning härav utarbetat nya normer och före­ slog, att i mödrahjälpsförordningen skulle intagas föreskrift om skyldighet tör mödrahjälpsnämnderna att följa fastställda normer och att vid pröv­ ning av frågor om avsteg från normerna följa enhetliga riktlinjer. Nor­ merna borde fastställas av Kungl. Maj :t, medan de nyssnämnda allmänna riktlinjerna liksom hittills borde utfärdas av socialstyrelsen.

Den 14 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att — efter hörande av mödrahjälpsnämnderna —- utfärda nya normer med beaktande av inträdda löne- och prisstegringar och att verka för att dessa normer i möjligaste mån tillämpades enhetligt, såvida inte förhållandena i viss del av landet borde föranleda avsteg från dem. De nya normerna utfärdades i maj 1952.

Slutligen må nämnas, att riksdagens revisorer i sin år 1952 avgivna berättelse under § 10 behandlade frågan om redovisning av mödrahjälps- medel. Statsrevisorerna erinrade bl. a. om att länsstyrelserna numera av­ förde utanordnade mödrahjälpsmedel å särskilt förskottskonto och att om- föring i vanlig ordning skedde när länsstyrelse granskat den redovisning som barnavårdsnämnd halvårsvis hade att inge. En av revisorerna verk­ ställd undersökning hade givit vid handen, att redovisade mödrahjälps­ medel utestode till betydande belopp — den 30 juni 1952 sammanlagt 11 750 000 kr. — och att en påfallande stor eftersläpning av förskotts- redovisningar förelåge för vissa länsstyrelser.

Statsrevisorerna underströk vikten av att länsstyrelserna såg till att de till barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälpsmedlen redovisades inom föreskrivna tider. I detta sammanhang framhöll revisorerna även, att den nuvarande formen för mödrahjälp, där i besluten angåves för vilka olika huvudsakliga ändamål hjälpen vore avsedd, medförde vissa svårigheter ur redovisningssynpunkt, och de betonade önskvärdheten av att mödra- hjälpen — i den mån så lämpligen kunde ske — utginge som kontant bi­ drag. Revisorerna förutsatte, att detta skulle beaktas vid utredningen om bidrag från det allmänna vid barnsbörd.

Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag.

Efter remiss yttrade sig ett stort antal myndigheter och sammanslut­ ningar över socialvårdsko m mittens betänkande rörande moderskapsbidrag. Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd, åt vilken kommittén givit uttryck, vann härvid all­ män anslutning. I ett stort antal yttranden var man dock synnerligen kritisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

44.

27

mot den utformning som förslaget erhållit, särskilt i vad angår de löpande bidragen. Förslaget karakteriserades därvid såsom alltför schablonmässigt och ansågs sakna klarhet i detaljerna. Flera länsstyrelser uttalade, att förslaget ej borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

De minsta meningsmotsättningarna förelåg rörande det fasta bidraget. Ett grundbidrag om 200 kr. utan behovsprövning tillstyrktes tämligen all­ mänt. Likaså lämnades förslaget om ett fristående tandvårdsbidrag i stort sett utan erinran.

För kommitténs huvudförslag — d. v. s. att hjälpen skulle lämnas av sjukkassorna i form av generella, standardiserade kontantbidrag samt att mödrahjälpsverksamheten skulle avvecklas och sålunda den individuella beliovsprövningen och naturalinjen överges — uttalade sig i princip bl. a. pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen (majoriteten), statskontoret, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet, sex länsstyrelser, tre mödrahjälpsnämnder, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, T jänstemännens Centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund samt ungefär hälften av de barnavårdsnämnder som yttrat sig i ärendet. I den mån skäl androgs för ståndpunktstagandet åberopades i allmänhet de av kommittén anförda grunderna. Olika anmärkningar framställdes emellertid, speciellt beträffande den av kommittén föreslagna kategoriklyvningen av kvinnorna i fråga om rätten till löpande bidrag.

I de remissyttranden, vari frågan om ökat stöd åt barnaföderskorna an­ sågs böra lösas på annat sätt än genom moderskapsbidrag enligt kom­ mitténs huvudförslag, framhölls bl. a., att de enskilda familjernas ekono­ miska situation och hjälpbehov vid en barnsbörd vore så skiftande, att likformighet på detta område varken kunde eller borde eftersträvas. För­ slaget ansågs innefatta en otillfredsställande avvägning av förmånerna mellan hemmakvinnor och förvärvsarbetande kvinnor liksom mellan olika kategorier bland de senare. Medan de fattigaste och barnrikaste familjerna drabbades av en försämring genom mödrahjälpens avskaffande -—• särskilt på landsbygden där mödrahjälpens maximibelopp förekomme oftare än i städerna — bereddes de kvinnliga löntagarna, av vilka många kanske inte hade behov av sådan hjälp, avsevärt ökat stöd genom det helt av stats­ medel bekostade löpande bidraget till dem. Det uttalades vidare, att olägen­ heterna med behovsprövningen inom mödrahjälpen överdrivits, under det att fördelarna med denna hjälpform underskattats.

De myndigheter och sammanslutningar, som sålunda avvisade kommit­ téns huvudförslag, intog sinsemellan flera mer eller mindre skilda stånd­ punkter. Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen borde emel­ lertid den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen bibehållas i en eller annan form samtidigt som fri förlossningsvård och fria resor för barna-

Kungl. Maj.ts proposition nr

744.

28

foderskor och för barnmorskor infördes. I övrigt kan främst följande olika ståndpunkter urskiljas.

Det nuvarande systemet borde bibehållas i stort sett oförändrat, men mödrahjälpens maximibelopp borde höjas (bl. a. länsstyrelserna i Öster­ götlands, Gotlands och Gävleborgs län samt mödrahjälpsnämnderna i Jön­ köpings län och Göteborgs stad).

Fasta generella bidrag borde införas vid sidan av mödrahjälpen, even­ tuellt kunde mödrahjälpens maximibelopp höjas och villkoren för dess åtnjutande mildras (bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Jämtlands och Västerbottens län och mödrahjälpsnämnderna i Uppsala, Älvsborgs,

Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län samt i Gävle stad, vidare Gävleborgs barnavårds förbund och Svenska landskommuner­ nas förbund).

Stödverksamheten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs alternativa förslag (bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,

Blekinge, Värmlands och Kopparbergs län samt mödrahjälpsnämnderna i Stockholms stad, Östergötlands, Hallands och Värmlands län ävensom ett flertal barnavårdsnämnder).

De av befolkningsutredningen uppdragna riktlinjerna borde i stort sett följas (bl. a. socialstyrelsen, mödrahjälpsnämnderna i Södermanlands, Kal­ mar, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län, Svenska landstingsförbundet, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt åtskilliga barnavårdsnämnder).

Något slag av moderskapsförsäkring borde övervägas för att åstadkomma effektivare hjälp, särskilt för de förvärvsarbetande kvinnorna (bl. a. läns­ styrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands län, mödra­ hjälpsnämnderna i Stockholms stad samt Uppsala, Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, dåvarande Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska läkaresällskapet,

Högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och ett antal barnavårdsnämnder, bland dem Stockholms stads barnavårds­ nämnd).

Vid remissbehandlingen av befolkningsutredningens be­ tänkande framkom inga nya synpunkter på hithörande frågor.

Över Landsorganisationens kvinnoråds framställ­ ning rörande understöd vid havandeskap i form av daghjälp från arbets­ löshetsförsäkringen hördes sju myndigheter och organisationer. Av dem tillstyrkte endast arbetsmarknadsstyrelsen utredning i enlighet med de angivna riktlinjerna under framhållande av bl. a. att reformen skulle underlätta arbetet inom arbetslöshetsförsäkringen, där det nu ofta vore mycket svårt att bedöma om en havande kvinna vore berättigad till under­ stöd från arbetslöshetskassa. Alla övriga — bland dem socialstyrelsen,

Kungi. Mnj:ts proposition nr 144.

29

Svenska sjukkasse förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO —- förordade, att hjälpverksamheten vid barnsbörd skulle anknytas till sjuk­ försäkringen. Mot förslaget invändes i allmänhet, att verksamheten vore främmande för arbetslöshetsförsäkringen och att endast en snävare krets av de förvärvsarbetande kvinnorna skulle kunna hjälpas. Pensionsstyrelsen påtalade särskilt den ytterligare organisatoriska splittring som skulle upp­ komma för den verksamhet, som avsåge att bereda ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd, och anförde vidare principiella betänkligheter mot förslaget, enär understödsanledningen här inte vore arbetslöshet utan arbetsoförmåga. I stort sett samma synpunkter anlades av socialvårdskommittén (majoriteten) som förordade, att kommitténs förslag om moder- skapsbidrag skulle genomföras efter överarbetning med hänsyn till lag­ stiftningen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr

f44.

Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Genom beslut vid 1953 års riksdag har bestämts, att lagen om allmän sjukförsäkring skall träda i kraft den 1 januari 1955. Efter de ändringar i lagen som samtidigt beslutades har försäkringen i huvudsak följande innebörd.

Sjukförsäkringen meddelas av allmänna sjukkassor och är dels obliga­ torisk och dels frivillig.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller, att varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall — liksom utlänning vilken är bosatt och mantalsskriven här — vara medlem i allmän sjuk­ kassa från och med kalendermånaden näst efter den varunder han eller hon fyllt 16 år. Undantag från denna bestämmelse stadgas i stort sett endast för personer, som efter två års sjukhusvistelse ännu vårdas på sjukhus, och för personer som för lång tid är intagna på vissa anstalter och därför inte kan antas ha behov av sjukförsäkring. -—- Försäkring sker i regel i sjukkassan för den kommun där vederbörande är mantalsskriven.

Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels grund­ sjukpenning och dels tilläggssjukpenning.

Samtliga sjukkassemedlemmar är sjukvårdsförsäkrade. Sjuk- vårdsförsäkringen omfattar även barnen; barn till makar som samman­ lever är försäkrade genom mannens försäkring om han, såsom vanligen är fallet, är att betrakta som försörj are. Sjukvårdsförsäkringen avser ersättning för läkarvård — inkl. läkarens resor vid hembesök — och resor till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.

Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården, dock högst med 3/, av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj:t

30

fastställd taxa. Resor till och från läkaren ersättes i regel med 3/4 av rese­ kostnaden i vad denna överstiger 4 kr. vid första besök och 1 kr. vid åter­ besök, dock att den försäkrade vid återbesök inte skall behöva svara för mer än högst 2 kr.

Sjukhusvård ersättes i allmänhet med belopp som motsvarar avgiften på allmän sal, förutsatt att vården åtnjutits på allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som upptagits i en av Kungl. Maj :t fastställd förteckning. Resa för intagning på sjukhus er sättes i princip helt av för­ säkringen, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger 4 kr.

Sjukkassa kan dessutom under vissa förutsättningar besluta att för sina medlemmar införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjuk­ vårdande åtgärder.

De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsjukpenning med 3 kr. om dagen. Detsamma gäller gift kvinna utan förvärvsarbete som sammanlever med sin man och inte har folkpension. Antalet sjukpenningförsäkrade be­ räknas till ca 4,4 milj.

Till grundsjukpenningen skall utgå barntillägg för den som anses vara försörjare för barn under 16 år; i fråga om makar utgår alltså barntillägg i regel endast vid mannens sjukdom. Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar — ca 2,4 milj., av dem drygt 0,7 milj. kvinnor — som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. är dessutom försäkrade för tilläggssjukpenning. Den obligatoriska försäkringen för tilläggs- sjukpenning omfattar däremot inte de självständiga företagarna.

Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass till vilken medlemmen hör. I detta hänseende gäller, att sjukkassan skall in­ placera ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter stor­ leken av deras årsinkomst av tjänst. De försäkrade skall till sjukkassan anmäla stadigvarande förändring av arbetsinkomsten. Sjukkassas beslut om ändrad sjukpenningklasstillhörighet träder i regel i kraft vid månads­ skiftet närmast efter det att beslutet härom fattats.

Av följande tabell1, som finnes intagen i 22 § sjukförsäkringslagen, fram­ går sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust av arbets­ förmågan, medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbets­ förmågan med minst hälften.

Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen av hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen minskad med 3 kr. (dock med högst hälften av sjukpenningen). För kvinnor, som har barn under 10 år i hemmet, gäller särskilda bestämmelser, i det att hempenningen inte får understiga 3 kr. och barntillägg till hempenningen

Kungl. Maj.ts proposition nr

144.

1 Se tabellen å nästa sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

31

Sjuk-

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en

sjukperiod för vilka sjuk­

penning utgår

Följande dagar av sjukperioden

penning­

klass

nr Ull

men ej

till

kr.

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

kr.

penning

kr.

penning

kr. kr.

penning

kr.

penning

kr. kr.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

i

1 800 3

3

3

_

3

2 1 800 2 400

3

i

4

3

1

4

3

2 400 3 000 3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 600 3

3

6

3

2

5

5 3 600

4 200 3

4

7

3

3

6

6

4 200 5 000 3

5

8

3

3

6

7 5 000

5 800 3

6

9

3

4

7

8 5 800

6 800 3

7 10

3

4

7

9 6 800

8 400 3

9

12

3

5

8

10 8 400

10 200 3

11

14

3

6

9

11

10 200 12 000

3 13 16

3

7 10

12 12 000 14 000

3 15

18

3

8 11

13 14 000

—

3 17

20

3

9

12

utgår med i allmänhet 2 kr. Sådana kvinnor erhåller därför — även om de har endast ett barn i hemmet — alltid minst 5 kr. om dagen vid sjuk­ husvistelse.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av tre dagar.

Kungl. Maj :t kan från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kom­ munalanställda tjänstemän.

Både i fråga om ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningför­ säkringen gäller en sjukhjälpstid av 730 dagar; för folkpensionärer är dock motsvarande tid 90 dagar. Rätten till sjukhjälp preskriberas efter sex månader.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Försäkringsavgifterna avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäk­ ringen för grundsjukpenning jämte barntillägg och dels försäkringen för tilläggssjukpenning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemed- lemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst 1 200 kr. — för makar avses härvid den gemensamma inkomsten — dock inte folkpensionärer.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjuk- kassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp.

De avgifter som nu nämnts skall, om de tillsammans överstiger 2 % av

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

den taxerade inkomsten — för makar räknas härvid hälften av den sam­ manlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera — nedsättas härtill.

Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan sjukpenning.

De nu nämnda avgifterna framstår för medlemmarna såsom en enda av­ gift. Sjukförsäkringsavgifterna uttages tillsammans med de allmänna skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndighet skall till sjukkassa inleverera påfört belopp, varför staten kommer att få svara för uppkomna restantier.

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen be­ räknas genomsnittligt uppgå till ungefär 23 kr. för enbart sjukvårdsför- säkring och 48 kr. för dylik försäkring och försäkring för grundsjukpen­ ning. Avgiften för tilläggssjukpenning är större ju högre sjukpenning­ klass medlemmen tillhör.

Arbetsgivare är skyldig att bidraga till kostnaderna för sjukvårdsför- säkringen — närmast kostnaderna för läkemedel -— och försäkringen för tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget utgör (0,1 +1,0 =) 1,1 % av de löner arbetsgivaren utbetalat under ett kalenderår; dock medräknas här­ vid inte belopp varmed en anställds årslön överstiger 15 000 kr.

Vad försäkringen för tilläggssjukpenning beträffar beräknas arbets­ givarbidraget täcka närmare 60 % av kostnaderna härför.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och av- giftsersättningsbidrag.

Sjukhjälpsbidraget utgör 50 % av utgifterna för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Till utgifterna för sjukhusvård utgår intet statsbidrag, ej heller till försäkringen för till- läggssjukpenning.

Medlemsbidraget utgår med 4—5 kr. per medlem och år. Avgiftslindringsbidraget utgår med belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårds- försäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxe­ rade inkomsten.

Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Procentuellt fördelar sig de beräknade årliga totalkostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna och 29 % på staten.

Inom den allmänna sjukförsäkringens ram finns en frivillig för­ säkring för tilläggssjukpenning. Denna försäkring är av­ sedd för dels den vars inkomst helt eller delvis härrör av annat förvärvs­ arbete än tjänst, dels obligatoriskt sjukpenningförsäkrad hemmahustru,

33

och dels vissa studerande. Försäkringen är beträffande de två sistnämnda kategorierna begränsad så att den sammanlagda sjukpenningen på grund av obligatorisk och frivillig försäkring inte får överstiga 6 kr. De hemma­ varande hustrurna kan sålunda frivilligt tilläggsförsäkra sig för högst (6-—3 =) 3 kr. För den förstnämnda kategorien får tilläggssjukpenningen uppgå till högst så stort belopp att den, tillsammans med tilläggssjukpen- ning på grund av den obligatoriska försäkringen, utgör det belopp vartill den obligatoriska tilläggssjukpenningen skulle ha uppgått om hela för- värvsarbetsinkomsten varit av tjänst. De båda förstnämnda kategorierna kan välja olika karenstider (3, 18, 33 eller 93 dagar), medan endast en karenstid gäller för de studerande (18 dagar).

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag om 20 %. Avgiften för frivillig tilläggssjukpenning beräknas bli i genomsnitt ungefär dubbelt så hög som för enbart obligatorisk tilläggssjukpenning.

Arbetslöshetsförsäkringen.

Bestämmelser om den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslös­ hetsförsäkringen meddelas främst genom förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade som rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna har bildats av vederbörande fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande till dessa och öppna för alla löntagare inom det ifrågavarande yrket, alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade lön­ tagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt, i det att de olika fackförbundens stadgar föreskriver, att förbundets med­ lemmar också skall tillhöra arbetslöshetskassan. F. n. finnes ett 40-tal kassor. Försäkringen omfattar närmare 80 % av LO:s medlemmar och en lika stor andel av de till TCO anslutna medlemmarna i enskild tjänst. Vissa grupper — bl. a. det övervägande antalet statligt och kommunalt anställda av vilka många har ringa eller ingen arbetslöshetsrisk — står dock utanför försäkringen. Av hela antalet kassamedlemmar den 31 december 1952, 1 143 000, var 206 000 kvinnor, vilket motsvarar drygt en f järdedel av det antal förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning som redovisades vid folkräkningen två år tidigare.

Arbetslöshetsförsäkringen är uppbyggd på principen att hjälp lämnas vid oförvållad arbetslöshet och under förutsättning att kassamedlemmen är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete. För att erhålla understöd skall den försäkrade förete intyg från den offentliga arbetsförmedlingen att arbete sökts men inget lämpligt sådant stått till buds. En annan förut­ sättning för understödsrätt är, att den försäkrade betalat föreskrivna av­ gifter. Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren uppkommer nämligen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

34

Knngl. Maj.ts proposition nr 144.

rätt till understöd först då medlem i en arbetslöshetskassa erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter, varav minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter måste ha betalats inom de tolv månader, som ligger när­ mast före arbetslöshetens början.

Särskilda bestämmelser har utfärdats av tillsynsmyndigheten — numera arbetsmarknadsstyrelsen — om kvinnliga kassamedlemmars understöds- rätt under tiden kring nedkomsten, de s. k. havandeskapsdirektiven. Huvud­ regeln är här liksom eljest, att kvinnan för att erhålla understöd skall an­ ses arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. I direktiven göres skillnad mellan havandeskapstiden och tiden efter barnsbörden.

Har kvinnan permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet eller slutat arbetet på egen begäran av samma orsak, betraktas hon i all­ mänhet som arbetsoför och avstänges från understöd. Undantag gäller emellertid för vissa arbeten som anses särskilt olämpliga för hennes till­ stånd, t. ex. arbete med lyftning, skiftarbete och arbete som servitris eller butiksbiträde. Är det arbete som kvinnan lämnat av denna karaktär, kan hon betraktas som arbetsför och tillerkännas understöd. Om kvinnan blir arbetslös av någon anledning som inte har samband med själva havande­ skapet, utgår givetvis understöd under eljest gällande villkor, d. v. s. under villkor bl. a. att hon inte kan erhålla ett arbete, som lämpar sig för hennes tillstånd.

Efter barnsbörden utgår i regel inget understöd under de närmaste sex veckorna, vilken tidrymd i vissa fall förlänges till åtta veckor. Man utgår nämligen från att kvinnan under tiden närmast efter nedkomsten saknar möjlighet att åtaga sig förvärvsarbete. Även för den efterföljande tiden sker ofta inskränkningar i understödsrätten. Kvinnan måste sålunda kunna styrka, att vårdnaden om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvs­ arbete, d. v. s. att barnet kan omhändertagas av någon annan.

Förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöres främst av daghjälp och familjetillägg härtill.

För daghjälpen, som är ett för dag beräknat kontantbelopp, finnes ingen motsvarighet till exempelvis de inom den obligatoriska sjukförsäkringen gällande generella sjukpenningklasserna. I stället fastställer varje arbets­ löshetskassa för sig den eller de daghjälpsklasser som skall tillämpas. Om flera klasser förekommer, beror medlemmarnas klasstillhörighet i regel på inkomstens storlek, men ej sällan användes andra indelningsgrunder, exempelvis ålder eller kön. Daghjälpen får numera uppgå till högst 20 kr. och torde f. n. genomsnittligt för samtliga försäkrade (män och kvinnor) utgöra ca 13 kr.

Familjetillägg utgöres av maketillägg resp. husföreståndarinnetillägg med 2 kr. — vilket dock ej utbetalas om maken resp. husföreståndarinnan har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller mer i veckan eller själv uppbär daghjälp — samt barntillägg med 1: 50 kr. för varje barn under 16 år.

35

Efter en karenstid av minst sex dagar utgår vid arbetslöshet understöd

för sex dagar per vecka. Sammanlagt får understöd utgå för högst 156

dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och samma

arbetslöshetsfall.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter och

statsbidrag av olika slag. Avgifterna varierar betydligt inom olika kassor,

då de i första hand är beroende av arbetslöshetsrisken i vederbörande fack.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

Utredningen framhåller inledningsvis, att den svenska familjepolitiken

vuxit fram relativt sent men ändå hunnit få både stor omfattning och rik

förgrening. De olika åtgärder, som nu fölle inom detta område, vore i all­

mänhet frukter av befolkningsfrågans aktualisering i mitten av 1930- och

början av 1940-talet. Samhällets ekonomiska hjälp åt barnaföderskorna

— moderskapshjälpen, moderskapspenningen och mödrahjälpen — som

fått sin nuvarande utformning i familjepolitikens begynnelseskede, hade

med åren utsatts för stark kritik. Det väsentligaste i kritiken kunde

sammanfattas så, att hjälpen ansetts behäftad med brister i tre hänseenden.

Den vore ofullständig, främst däri att ersättning lämnades endast för di­

rekta utgifter men inte för den inkomst, som förvärvsarbetande kvinnor

ofta i större eller mindre utsträckning ginge miste om i samband med

barnsbörd. Hjälpen vore vidare splittrad. Slutligen hade penningvärdeför­

ändringen medfört, att hjälpen blivit otillräcklig för de ändamål, till vilka

den avsetts. I sistnämnda hänseende hade anmärkningarna främst gällt

den hjälp, som i form av moderskapshjälp eller moderskapspenning kom-

me det stora flertalet barnaföderskor till del; i fråga om mödrahjälpen hade

en kraftig höjning av maximibeloppet nyligen kommit till stånd.

Utredningen erinrar vidare om att 1931 års förordning om erkända

sjukkassor kommer att upphöra att gälla samtidigt som lagen om allmän

sjukförsäkring träder i kraft den 1 januari 1955. Då sjukkasseförord-

ningen bl. a. innehölle de nuvarande bestämmelserna om moderskaps­

hjälp, komrne därmed dessa att ej längre gälla. Vidare komme den obligato­

riska sjukförsäkringen att omfatta praktiskt taget alla landets invånare,

kvinnor som män. En hjälpform av moderskapspenningens typ, avsedd en­

dast för sådana kvinnor som stode utanför sjukförsäkringen, bleve alltså

överflödig.

Utredningen diskuterar härefter hjälpbehoven och hjälpens

ä n d a in å 1 samt konstaterar i detta sammanhang, att havandeskap och

barnsbörd alltid medför en utgiftsökning och i vissa fall därjämte en

inkomstminskning. De nuvarande samhälleliga stödåtgärderna beredde

emellertid barnaföderskorna hjälp endast i det förstnämnda avseendet, i

36

det att dessa åtgärder toge sikte på att undanröja eller minska utgifterna. Hjälpbehoven, sådana dessa nu helt eller delvis täcktes, vore i regel knutna till moderns och barnets hälsa, till moderns möjligheter att utföra hem­ sysslorna och till de anskaffningar som erfordrades för hennes och barnets räkning. Samhället sökte tillgodose behoven på både individuell och kol­ lektiv väg — genom att ge kvinnan kontanta bidrag och genom att kostnads­ fritt eller mot reducerad avgift ställa tjänster till hennes förfogande. Att varje särskilt hjälpbehov, för vilket en kollektiv anordning inrättats eller ett visst ändamål redan fastställts eller utbildats i de olika ekonomiska hjälpformerna, även framdeles borde tillgodoses funne utredningen själv­ klart.

Beträffande frågan om ersättning för inkomstbortfall för barnaföderskor med förvärvsarbete framhåller utredningen, att situationen för dessa kvin­ nor vanligen är den, att de inte bara får utgifter på grund av nedkomsten utan även går miste om arbetsförtjänst medan de i samband med ned­ komsten avhåller sig från förvärvsarbetet. Ensamstående kvinnor vore regelmässigt beroende av arbetet för sitt uppehälle. De gifta kvinnor, som ägnade sig åt förvärvsarbete, bidroge därigenom i större eller mindre mån till sin egen och familjens försörjning. Uppenbarligen medförde ett bortfall av kvinnans arbetsinkomst, då den sålunda vore avsedd för hennes eller familjens allmänna levnadskostnader, många gånger en avsevärt starkare påfrestning på ekonomin än vad de extra utgifterna på grund av nedkomsten i och för sig innebure. Å andra sidan kunde påpekas, att förvärvsarbetande kvinnor, som i samband med nedkomsten helt ägnade sig åt hemmet, ej sällan kunde göra inbesparingar av utgifter som de eljest hade, exempelvis för daghemsavgifter eller i viss utsträckning för hemhjälp. I regel torde emellertid dylika inbesparingar inte på långt när motsvara inkomstbort­ fallet.

Efter att ha erinrat om att särskilt gifta kvinnor numera i starkt ökad omfattning ägnar sig åt arbete utom hemmet går utredningen in på de omständigheter, som gör det nödvändigt eller lämpligt att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete en tid kring nedkomsten. Barnsbörden och barn- sängstiden medförde fysisk arbetsoförmåga hos kvinnan. Kvinnan vore vidare under det sista skedet av havandeskapet ovig, och risken för över­ ansträngning vore stor. Det kunde därför — beroende på vilket slags arbete kvinnan hade — ej sällan vara nödvändigt eller önskvärt att hon då av- stode från arbetet. Efter förlossningen dröjde det alltid en tid, innan kvin­ nan hunne återhämta krafterna. Man hade alltså att räkna med även en viss nedsättning av arbetsförmågan under tiden omkring nedkomsten. Här­ till komine amningen och vården i övrigt av barnet. Full enighet rådde om att det ur medicinsk synpunkt vore av största vikt, att barnet under den första tiden av sin levnad ammades av modern. Skulle amningen och vården av barnet fullgöras riktigt, toge detta så stor del av kvinnans tid i

Kungl. Maj.ts proposition nr l'i'i.

37

anspråk och styckade till den grad sönder hennes arbetsdag, att det vore

förenat med stora faktiska svårigheter för henne att samtidigt ägna sig

åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete. Olägenheterna från hälsosynpunkt

av en dylik anordning låge också i öppen dag i fråga om både mor och barn.

De angivna omständigheterna hade, fortsätter utredningen, inte föranlett

lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare infört vissa

bestämmelser av arbetarskyddsrättslig art, som föreskreve eller öppnade

möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten. Enligt

arbetarskyddslagen gällde sålunda förbud för barnaföderska att under de

sex första veckorna efter nedkomsten arbeta i vissa yrken, främst indu­

striellt arbete. Vidare hade kvinnan enligt samma lag rätt till ledighet under

de sex veckorna närmast före barnsbörden. Kvinna hade dessutom, enligt

lagen 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äkten­

skap eller havandeskap in. in., oberoende av arbetets art rätt till högst sex

månaders ledighet i samband med nedkomsten, förutsatt att hon sedan

minst ett år varit stadigvarande anställd hos arbetsgivaren.

Någon i lag fastställd rätt till ersättning för den inkomst, kvinnan ginge

miste om, funnes emellertid inte. En del löntagargrupper vore på grund av

avlöningsreglementen eller avtal tillförsäkrade viss lön vid ledighet för

havandeskap och barnsbörd. Sådan rätt tillkomme kanske 25 % av alla

kvinnliga arbetstagare i fruktsam ålder, flertalet i statlig och kommunal

tjänst. I övrigt vore kvinnorna garanterade ersättning för förlorad arbets­

inkomst endast i undantagsfall, nämligen i så måtto att vissa kategorier

som tillhörde den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen kunde få hjälp där­

ifrån under havandeskapet, men detta förutsatte att kvinnan vore arbetsför

och beredd att anta lämpligt arbete om sådant erbjödes.

Efter att sålunda ha konstaterat, att de flesta förvärvsarbetande kvinnor

inte beredes någon ersättning för den inkomst de mister i samband med

att de föder barn, anför utredningen.

1 likhet med bl. a. socialvårdskommittén och befolkningsutredningen

anser socialförsäkringsutredningen det vara ofrånkomligt, att de kvinnor

som omfattas av det lagstadgade arbetsförbudet vid nedkomst tillförsäkras

ersättning för den förlorade inkomsten. Det finns emellertid ingen anled­

ning att stanna därvid, emedan kvinnornas möjligheter att ägna sig åt för­

värvsarbete under denna tid mindre beror av arbetets art än av de för alla

gemensamma fysiska betingelserna och vården om barnet, vilka omstän­

digheter också utgör grunden för den vidgade rätten till ledighet enligt

1945 års lag. Det bör härvid erinras om att statsmakterna vid 1948 års

revision av arbetarskyddslagstiftningen fann det vara av vikt att såvitt

möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid

barnsbörd oavsett verksamhetens art men att en utsträckning av arbets­

förbudet till att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde inte

borde ske utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbort­

fallet samtidigt löstes. Man bör dessutom minnas, att de ifrågavarande be­

stämmelserna av arbetarskyddsrättslig art — särskilt 1945 års lag med

Kungi. Mnj.ts proposition nr 14'i.

38

dess större räckvidd i fråga om personkretsen — alla också i grunden avser att skänka kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne rätt att efter barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten. Beredes kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorar under tiden från avbrottet i arbetet tills det kan återupptas, betyder detta otvivelaktigt endast ett fullföljande av samma syfte.

Även om det redan nu anförda enligt utredningens mening utgör till­ räckligt skäl för att bereda förvärvsarbetande kvinnor ersättning för in­ komstbortfall under ledighet för barnsbörd, anser sig utredningen böra framhålla ytterligare några synpunkter. Sålunda hänvisar utredningen till att 1950 års abortutredning i sitt betänkande i abortfrågan (SOU 1953: 29) uttalat, att en tillfredsställande lösning av frågan om ersättning för in­ komstbortfall under ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd utan tvivel skulle vara ett mycket starkt maktmedel i samhällets kamp mot aborterna. Vidare understryker socialförsäkringsutredningen, att frågan om kompensation för inkomstbortfall åt förvärvsarbetande barnaföderskor koinme i ett delvis nytt läge till följd av den allmänna sjukförsäkringen, varigenom kvinnliga anställda med inkomst av någon betydenhet bleve obli­ gatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning' vid sjukdom. Gränsen mellan å ena sidan kvinnans tillstånd under tiden kring nedkomsten och å andra sidan sjukdom vore ofta flytande. Infördes ingen särskild ersättningsform vid barnsbörd, kunde kvinnorna i många fall tänkas bli benägna att låta sjukskriva sig för allehanda mindre krämpor, som även i normalfallen åt­ följde havandeskapet eller barnsbörden. Frånsett att detta kunde få mindre önskvärda konsekvenser av psykologisk natur komrne sjukförsäkringen under sådana förhållanden att i inte oväsentlig utsträckning få lämna er­ sättning för inkomstbortfall, som strängt taget förorsakats av havandeskap eller barnsbörd och inte av sjukdom. Slutligen erinrar utredningen om att en förutsättning för att vårt land skall kunna ratificera den av 1952 års internationella arbetskonferens antagna konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd vore, att någon form av kompensa­ tion för inkomstbortfall vid barnsbörd infördes.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att den ekono­ miska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd skall avse ej blott att bereda lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att lämna ersättning för därav uppkommet inkomstbortfall.

Härefter övergår utredningen till att behandla de olika hjälpformerna och tar då först upp frågan om förlossningsvården. Utredningen er­ inrar om att en stark förskjutning ägt rum från öppen till sluten vård, så att nu inte mindre än 95 % av alla barnaföderskor förlöses på anstalt. Vid de offentliga förlossningsanstalterna och vissa andra sådana som uppbure statsbidrag finge avgift för vård på allmän sal uttas med i regel högst en krona om dagen, ett belopp som ursprungligen motiverats där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

39

med, att det skulle utgöra bidrag till anstalternas utgifter för kost; en

avgiftshöjning ägde dock rum om vårdtiden överskrede tio dagar. Moder-

skapshjälpen och inoderskapspenningen vore avsedda att täcka bl. a. denna

avgift. När det gällde en verksamhet av denna omfattning, framträdde

tydliga olägenheter av att en naturaprestation kombinerades med bidrag.

Det kunde knappast anses ändamålsenligt, att samhället först iklädde sig

kostnaden för den allra största delen av verksamheten, därefter fastställde

en avgift som skulle täcka återstoden och slutligen, ehuru via ett bidrag,

bekostade även denna avgift för så gott som alla som anlitade verksam­

heten. Om man på ett eller annat sätt gjorde vården på förlossningsanstalt

kostnadsfri för barnaföderskorna, torde detta knappast medföra något ökat

tryck på den slutna vården, ty den utveckling från hemförlossning till an-

staltsförlossning som påginge och för övrigt nu ej stode långt från sin

möjliga kulmen läte sig säkerligen ej påverkas av om kvinnan behövde be­

tala den nuvarande obetydliga avgiften eller ej.

Utredningen fortsätter.

Man kan naturligtvis tänka sig att helt avskaffa den nuvarande avgiften

och på så sätt göra den slutna vården i verklig mening kostnadsfri. Frågan

om fri vård på förlossningsanstalt äger emellertid nära samband med det

större problemet om den fria sjukhusvården över huvud. Statsmakternas

beslut 1953 om den allmänna sjukförsäkringen innebär, att lösningen av

detta problem tills vidare fått anstå och att ersättning för sjukhusvård

lämnas som en prestation i sjukförsäkringen. Uppenbarligen är det i detta

läge inte lämpligt att låta kvinnan erlägga avgift på ett sjukhus vid barns­

börd, under det att avgiften vid sjukdomsfall helt regleras genom sjukkas­

san. Den förmånligare ställning som barnaföderskorna nu av belolknings-

politiska skäl har förlänats skulle därmed från deras synpunkt vändas i

sin motsats.

Enligt utredningens mening bör avgiftsfrågan vid sluten förlossnings­

vård lösas på samma sätt som vid annan sjukhusvård. Samma avgift borde

alltså tillämpas på barnbördsavdelning som på annan sjukhusavdelning,

och ersättning i princip motsvarande avgiften på allmän sal borde lämnas

genom sjukkassan. Vistelsen borde ersättas oavsett vårdtidens längd, var­

för den nuvarande s. k. tiodagarsspärren borde försvinna. En sådan sam­

mankoppling av hjälpen vid barnsbörd med sjukförsäkringen måste för

barnaföderskorna framstå som naturlig. Den medförde dessutom påtagliga

administrativa fördelar för såväl sjukhushuvudmännen som sjukkassorna,

i det att det från avgiftssynpunkt bleve likgiltigt om vården lämnades för

sjukdom eller förlossning.

Med den föreslagna ordningen finner utredningen det lämpligt, att resor

till och från förlossningsanstalt ersättes på samma sätt som sjukför­

säkringen ersätter resor till och från sjukhus vid sjukdomsfall. Detta inne-

bure i princip, alt resor för intagning på förlossningsanstalt helt ersattes

genom sjukkassan och hemresor i den mån kostnaden överstege 4 kr. Da

Kanyl. Moj.ts proposition nr ltt.

40

resekostnaderna i samband med barnbördsfall på landsbygden genomsnitt­ ligt vore avsevärt högre än i städerna, skulle därmed även vinnas en önsk­ värd utjämning mellan land och stad i detta hänseende, något som f. ö. inte läte sig göra med en standardiserad hjälp för detta ändamål.

Vad den öppna förlossningsvården angår framhåller utredningen, att denna, sedan samhället numera ersätter barnmorskans resor, normalt inte är förenad med några kostnader för den enskilde. Emellertid kunde vid hemförlossning komplikationer inträffa, som påkallade bistånd av läkare utan att man fördenskull kunde tala om ett sjukdomsfall. Ersättning borde i dylika fall utgå efter regler motsvax-ande dem som gällde för läkarvård enligt sjukförsäkringen, d. v. s. med i princip 3/, av kostnaderna för läka­ rens resor och själva läkarvården.

I fråga om formerna för de kontanta bidragen anser utred­ ningen, att den hjälp, som skall träda i stället för den nuvarande moder- skapshjälpen och moderskapspenningen, bör få generell natur och sålunda utgå till alla utan inkomst- eller behovsprövning. Den borde vidare avse att åtminstone lämna ett grundbidrag främst till hemhjälp och erforderlig utrustning åt modern och barnet. Därjämte borde, som tidigare framhål­ lits, ersättning lämnas för vissa utgifter i samband med själva förloss­ ningen. Denna ersättning borde dock inte utgå såsom ett direkt bidrag i vanlig mening utan genom en sådan efterhandsreglering av utgifterna som skedde beträffande motsvarande utgifter enligt sjukförsäkringslagen. Kon­ tanta bidrag skulle emellertid även lämnas förvärvsarbetande kvinnor, som på grund av nedkomsten avhölle sig från arbete och däi’vid ginge miste om arbetsförtjänst. Samma skäl som talade för att ersättning för normalt upp­ kommande merkostnader borde lämnas genom generella bidrag kunde an­ föras för att inkomstbortfallet skulle kompenseras i denna form. Ersättning för inkomstbortfall i samband med barnsbörd borde alltså såvitt inöj ligt lämnas generellt.

Utredningen, som haft att överväga möjligheterna att göra den ekono­ miska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd mera enhetlig, framhåller, att från denna synpunkt största fördelen givetvis skulle stå att vinna, om man kunde lämna all kontanthjälp i en enda form. Detta skulle uppenbar­ ligen förutsätta, att mödrahjälpens nuvarande uppgifter lades till den generella hjälpen, d. v. s. att mödrahjälpen avvecklades. Fi'ågan härom hade ställts på sin spets i huvudförslaget i socialvårdskommitténs år 1946 av­ givna betänkande om moderskapsbidrag, i det att detta omfattat endast genei-ell hjälp och således innebui-it mödrahjälpens avskaffande. Vid valet av den generella lijälpformen hade kommittén i hög grad låtit sig vägledas av kostnadsutjämningssynpunkten, d. v. s. att kostnaderna i samband med nedkomsten i avsevärt större utsträckning än hittills skulle överflyttas från den enskilde till samhället. Befolkningsutredningen åter hade ansett det

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

41

inte vara möjligt att i den utsträckning som socialvårdskommittén förut­

satt åstadkomma en objektivisering av grunderna för det ekonomiska stö­

det beträffande samhällets hjälpåtgärder vid barnsbörd.

För egen del anför socialförsäkringsutredningen.

Även om den av socialvårdskommittén med eftertryck hävdade kostnads-

utjämningssynpunkten i och för sig måste tillmätas särskild betydelse på

ett område som faller inom familjepolitiken, får dock enligt socialförsäk-

ringsutredningens åsikt denna synpunkt inte drivas så långt, att man låter

andra viktiga hänsyn vika. Utredningen anser i likhet med befolknings-

utredningen, att det inte låter sig göra att enbart inom ramen för generell

hjälp tillgodose de olika ändamål för vilka bidrag åt blivande och ny­

blivna mödrar enligt vad tidigare sagts skall utgå, emedan man under så­

dana förhållanden skulle eftersätta kraven att hjälpen i de enskilda fallen

får erforderlig effektivitet och att kostnaderna stannar inom rimliga grän­

ser. Även i fortsättningen fordras något slag av behovsprövad hjälp åt

barnaföderskor. Avskaffas mödrahjälpen, får en stor del av kvinnorna hän­

visas till fattigvården. Detta måste anses olämpligt, åtminstone så länge

den senare består i sin nuvarande utformning, och det skulle dessutom

innebära en tillbakagång till förhållandena före 1937, då mödrahjälpen

infördes främst för att undvika den nyss angivna konsekvensen.

Enligt utredningens uppfattning bör alltså mödrahjälpen bibehållas vid

sidan av den generella hjälpen.

För att undgå ytterligare splittring finner utredningen det vara angeläget

att den generella hjälpen i organisatoriskt hänseende utgör en enhet. Då mo-

derskapshjälpen redan nu genom sin anknytning till den frivilliga sjuk­

försäkringen har formen av socialförsäkring, har utredningen i första hand

prövat, huruvida den generella hjälpen i dess helhet kan lämnas

i form av socialförsäkring. Vid bedömningen härav har utred­

ningen främst uppmärksammat frågan, huruvida kompensationen för in­

komstbortfall skall ställas i relation till den förlorade arbetsinkomsten

eller ej, och funnit att en dylik differentiering måste ske för att ersätt­

ningen skall kunna göras effektiv. Den ersättning, som nu enligt bestäm­

melser i tjänstgöringsreglementen och kollektivavtal utginge till en del

kvinnliga arbetstagare under tid, då de i samband med nedkomsten måste

avhålla sig från arbete, utgjorde undantagslöst en viss andel av deras

vanliga lön. Ännu ett skäl talade för att den samhälleliga hjälpen vid

barnsbörd grundas på nämnda princip, nämligen att de kvinnliga arbets­

tagarna vid sjukdomsfall finge ersättning i relation till inkomstförlusten

genom den allmänna sjukförsäkringen. Man borde givetvis så långt möjligt

undvika att ersättningen vid sjukdom och barnsbörd utginge efter olika

grunder, inte enbart därför att inkomstbortfallet bleve detsamma om

kvinnan måste avstå från arbetet av den ena orsaken eller den andra utan

även på grund av att gränsen mot ett sjukdomstillstånd ofta tangerades

eller överskredes under havandeskapet och efter nedkomsten. Att den i

Kungl. Maj:ts proposition nr

144.

42

sjukförsäkringen sålunda genomförda principen skulle tillämpas innebure,

att ju större inkomst en barnaföderska ginge miste om vid ledigheten —

d. v. s. ju bättre ekonomisk ställning hon normalt intoge — desto större

bleve också det belopp hon erhölle i ersättning. Det vore uteslutet att

engagera allmänna medel i denna del av hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd. Ersättning för inkomstbortfall kunde enligt utredningens

åsikt inte meddelas i annan form än såsom en socialförsäkring, där de som

erhölle förmånerna själva finge bidra till finansieringen därav. Att anordna

en fullt fristående moderskapsförsäkring skulle medföra åtskilliga svårig­

heter inte minst av administrativ art. En dylik borde därför övervägas endast

om försäkringen inte kunde anknytas till en befintlig socialförsäkring.

Utredningen diskuterar härefter, huruvida en blivande moderskapsför­

säkring bör sammankopplas med den allmänna sjukförsäk­

ringen eller med den frivilliga arbetslöshetsförsäk­

ringen samt anför härom.

En grundläggande förutsättning för rätt till sjukpenning enligt sjukför­

säkringslagen är att den försäkrade skall ha förlorat sin arbetsförmåga eller

fått den nedsatt med minst hälften. Arbetslöshetsförsäkringen däremot vi­

lar på principen att den försäkrade är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att anta arbete. Skall man koppla samman rätten till kompensation för

inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd med en av dessa socialför­

säkringar, måste sjukförsäkringen avgjort äga företräde från principiell syn­

punkt. En jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna

sjukförsäkringen i dess nu beslutade utformning måste också otvetydigt

utfalla till den senares favör i det att samtliga arbetstagare med inkomst

av någon betydelse är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning, me­

dan arbetslöshetsförsäkringen är lagd på frivillig bas och är begränsad till

vissa fack, varför den trots hög anslutning endast omfattar kanske en fjär­

dedel av alla kvinnliga arbetstagare. Starka skäl talar alltså för en anknyt­

ning mellan moderskapsförsäkringen och sjukförsäkringen i detta hän­

seende. Att då också den hjälp som skall utgå med lika belopp till alla möd­

rar lämpligast bör handhavas av en socialförsäkring som omfattar dessa

synes självklart. Då det därtill inte kan vara lämpligt att den kontanta för-

säkringshjälpen utgår från två olika socialförsäkringar, har utredningen

kommit till det resultatet att denna hjälp i dess helhet bör lämnas av sjuk­

försäkringen. Av vad tidigare anförts torde framgå att minst lika starka

skäl talar för att ersättningen för vissa förlossningsutgifter skall utgivas av

nämnda försäkring.

Utredningen finner sålunda, att en sammankoppling bör komma till

stånd mellan den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd och

den allmänna sjukförsäkringen i så måtto, att den generella hjälpen i form

av en moderskapsförsäkring bör anslutas till sjukförsäkringen. Därmed

fullföljdes en tradition i svensk sociallagstiftning. Även i många andra

länder, som infört moderskapsförsäkring, hade en dylik sammankoppling

befunnits mest ändamålsenlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr lit.

43

Moderskapsförsäkringens utformning.

Enligt vad utredningen framhåller, bör moderskapsförsäkringen finan­ siellt och administrativt utgöra en del av sjukförsäkringen. Härigenom vun­ nes avsevärda fördelar i fråga om beräkning och uppbörd av avgifter, bok­ föring m. in., och vidare torde gränsdragningsproblem mellan hjälpen vid havandeskap och barnsbörd samt sjukhjälpen bli mindre betydelsefulla. Det vore då också naturligt, att de materiella bestämmelserna anknöte till sjukförsäkringens, i den mån så vore möjligt och lämpligt med hänsyn till moderskapsförsäkringens syfte.

Vad angår frågan om anslutningen till moderskapsföi- säk ringen erinrar utredningen om att den obligatoriska sjukförsäk­ ringen i princip omfattar alla svenska medborgare, som är bosatta i riket, samt dessutom alla dem som utan att vara svenska medborgare är bosatta och mantalsskrivna i riket. Motsvarande borde gälla beträffande tillhörig­ heten till moderskapsförsäkringen. Alla sjukförsäkrade kvinnor borde alltså vara obligatoriskt moderskapsförsäkrade. Om detta förslag genomfördes bleve — förutom utländskor som inte vore mantalsskrivna här — i huvud­ sak endast följande kategorier i Sverige bosatta kvinnor uteslutna från moderskapsförsäkringen, nämligen de som vårdats på sjukhus i två år under den tid de därefter åtnjöte sådan vård (till övervägande del svårt sinnessjuka) och de som vore omhändertagna på anstalt för obildbara sin- nesslöa. Dessa grupper, som inte vore avgiftspliktiga enligt sjukförsäkrings­ lagen, kunde uppenbarligen antas sakna behov av moderskapsförsäkring.

I fråga om försäkringsförmånerna föreslår utredningen, att den hjälp, som på grund av försäkringen skall lämnas barnaföderskorna, benämnes moderskapshjålp. Hjälpen skall enligt förslaget bestå av dels ersättning för förlossningsutgifter och dels kontantbidrag, som föreslås få benämningen moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad i ett fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, tilläggs penning. Alla försäkrade skall enligt förslaget vara garanterade ersättning för för­ lossningsutgifter ävensom grundpenning. Därutöver skall de kvinnor, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpen- ning — d. v. s. alla kvinnliga arbetstagare med en årsinkomst av minst 1 800 kr. — vara försäkrade för tilläggspenning.

Rörande den närmare utformningen av försäkringsförmånerna och då först ersättningen för förlossningsutgifter erinrar ut­ redningen om att en avgift av i regel högst en krona om dagen f. n. får utta­ gas av salspalient på offentlig förlossningsanstalt och vissa andra förloss- ningsanstalter, som uppbär statsbidrag. Kvinnans utgift för anstaltsvården uppginge därför oftast till högst 10 kr. Emellertid medförde anordningen visst administrativt besvär, och de influtna avgiftsbeloppen bleve relativt sett ringa. Vidare finge staten utge ett bidrag å omkring 2,4 milj. kr. för den slutna förlossningsvården. Utredningen föreslår, att vederbörande sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr

144.

44

kassa skall ersätta den slutna förlossningsvården på samma sätt som den ersätter sjukhusvård. Om anstaltshuvudmännen fastställde avgiften till samma belopp som vid annan sjukhusvård, bleve frågan huruvida vården föranletts av förlossningen eller sjukdom i samband med densamma utan ekonomisk betydelse. Fastställdes vårdavgiften till 3 kr. om dagen, uppstode genom den föreslagna omläggningen ingen annan inkomstminskning för anstaltshuvudmännen än — såvitt anginge större förlossningsanstalter — den som motsvarade bortfallet av den nuvarande vårdavgiften av en krona om dagen.

Även för de fall, då förlossningsvård inte kunnat beredas på hemorts- anstalt eller vårdbehovet uppkommit utanför hemorten och vården därför måst beredas på annan förlossningsanstalt, föreslås bestämmelserna i sjuk­ försäkringslagen få motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a. att om kvinnan av nyss angivna skäl intagits på främmande förlossningsanstalt, avgiften därstädes skall ersättas av försäkringen med belopp, som mot­ svarar den lägsta avgift mot vilken kvinnan kunnat erhålla vården på anstalten.

Enligt utredningens förslag skall moderskapsförsäkringen vidare ersätta resor till och från förlossningsanstalt efter samma grunder som gäller då någon för sjukdom intagits på sjukvårdsanstalt. I princip komme sålunda att utgå ersättning för dels hela resekostnaden vid intagning och dels kost­ naden för återresa i vad kostnaden överstege 4 kr. Den sålunda föreslagna anordningen ledde till att det ur den försäkrades synpunkt vore likgiltigt om anstaltsvistelsen ansetts vara föranledd av förlossningen eller av en därmed sammanhängande sjukdom.

Beträffande den öppna förlossningsvården framhåller utredningen, att det genom distriktsbarnmorskeorganisationen är sörjt för att direkta utgifter för själva vården inte uppstår, såvida inte läkarvård erfordras. Om i samband med havandeskap uppkommen läkarvård inte vore påkallad av tillstötande sjukdom, kunde den inte ersättas av sjukförsäkringen. Så vore inte heller behövligt i fråga om den vård, som kunde vara erforderlig före själva förlossningen, enär den förebyggande mödravården omfattade sådan läkarvård. Vid själva förlossningen behövlig läkarvård fölle däremot vid sidan av såväl sjukförsäkringen som den förebyggande mödravården.

Utredningen anser, att de fall, då läkarvård är påkallad vid hemförloss­ ning, ur ersättningssynpunkt bör jämställas med sjukdomsfall. Ersättning föreslås alltså skola utgå såväl för själva läkarvården som för läkarens resa till och från förlossningsplatsen.

Såsom förut nämnts skall enligt utredningens förslag g rundpe n- n i n g utgå till alla som omfattas av försäkringen. Grundpenningen borde, i motsats till vad som gällde sjukförsäkringens grundsjukpenning, utgå oberoende av huruvida vederbörande avstode från att utföra förvärvsarbete eller ej. Den borde nämligen delvis avse anskaffningar och andra merutgif-

Kungl. Maj:ts proposition nr li'/.

45

ter i anledning av barnsbörden och delvis utgöra ersättning för minskad arbetsförmåga under tiden närmast före och efter nedkomsten. Schematiskt borde man kunna anse, att hälften av grundpenningen hänförde sig till vartdera ändamålet.

Grundpenningen föreslås utgöra 270 kr. vid varje barnsbörd, vilket till beloppet motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar. Av praktiska skäl före­ slås grundpenningen få karaktär av ett fast och inte ett löpande bidrag. Om grundpenningens konstruktion anför utredningen vidare.

Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvs­ arbetande kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i andra hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäk­ ring för den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark nedsättning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även om hjälpbehoven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med dem vid sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att kvinnorna under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden — i regel har kvar en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva kan lägga hand vid åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta vård om barnen o. s. v. Det synes därför rimligt att för båda kategorierna inrymma det för anskaffningar avsedda beloppet i en grundpenning som motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar.

Med hänsyn till att grundpenningen enligt förslaget till ett belopp av 135 kr. avser anskaffningar in. m. föreslår utredningen, att den vid fler- börd höjes med 135 kr. eller till 405 kr.

Av grundpenningens normalbelopp, 270 kr., bör enligt utredningen — såsom är fallet med den nu bestående moderskapshjälpen och moderskaps- penningen — en del kunna lyftas förskottsvis. Utredningen föreslår därför, att den försäkrade tidigast på nittionde dagen före den beräknade tidpunk­ ten för nedkomsten skall äga lyfta 135 kr. av grundpenningen. Återstoden förutsättes kunna uppbäras efter förlossningen, så snart det konstaterats att rätt därtill föreligger. I detta avseende anses bestämmelser böra in­ flyta i sjukkassornas stadgar.

Om kvinnan avlidit i samband med förlossningen eller därefter, före­ slås att ännu inte uppburen grundpenning skall kunna uppbäras av hen­ nes dödsbo. Avlede åter barnet eller vid flerbörd något av dem eller vore barnet inte fött levande, borde viss reduktion av grundpenningen ske. Hade barnet levat så lång tid efter förlossningen som vanligen förflöte innan modern återvände från förlossningsanstalt, eller omkring 10 dagar, syn­ tes dock sådan reduktion böra undvikas. Utredningen föreslår, att om bar­ net är dödfött eller avlider inom tio dagar efter förlossningen, grundpen­ ningen skall minskas med (3 X 35 =) 105 kr. Är vid flerbörd intet av bar­ nen vid liv inom tio dagar efter förlossningen, föreslås att grundpenningen — som därvid eljest utgör 405 kr. — nedsättes med 210 kr.

Med hänsyn till alt den försäkrade kvinnan under havandeskapstiden

Kungl. Maj.ts proposition nr lb'i.

46

och sedan hon återhämtat sig från förlossningen regelmässigt torde vara i stånd att själv ta hand om de barn hon kan ha hemma, finner utred­ ningen det knappast motiverat att förhöja moderskapspenningen med barntillägg annat än under tid, då modern vistas på förlossnings- anstalt eller hon på grund av förlossningen normalt måste inta sängläge och har små barn i hemmet. Härvid erinrar utredningen om att enligt sjuk­ försäkringslagen i de flesta fall vid moders sjukdom inte utgår barntillägg annat än då hon åtnjuter sjukhusvård och i hemmet finnes barn under tio år. I sådant fall förhöjdes sjukpenningen med 2 kr. om dagen. Utred­ ningen förordar, att på grund av moderskapsförsäkringen skall utgå barn­ tillägg för tio dagar räknat från och med förlossningsdagen och under för­ utsättning att barn under tio år finnes i hemmet. Barntillägget föreslås utgöra 2 kr. om dagen. Dessutom föreslås — av skäl som kommer att ut­ vecklas i det följande — att barntillägg skall utgå även för de därefter följande 35 dagarna, i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt eller sjukhus.

Tilläggspenning föreslås skola utgå till de kvinnor, som på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen är berättigade till tilläggs- sjukpenning vid sjukdom, d. v. s. till arbetsanställda kvinnor över 16 år med en beräknad årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., under förut­ sättning att vederbörandes inkomst blivit i vederbörlig ordning anmäld hos sjukkassan och kvinnan på grund härav placerats i sjukpenningklass. Emellertid borde den omständigheten, att kvinnan efter havandeskapets början skaffade sig en arbetsanställning eller att hon exempelvis överginge från deltids- till heltidsarbete och därigenom förskaffade sig högre in­ komst, inte motivera en motsvarande moderskapsförsäkring. Risken för ett otillbörligt utnyttjande av försäkringen bleve då alltför stor. En viss kvalifikationstid borde därför fastställas. Utredningen föreslår med hän­ syn härtill, att för rätt till tilläggspenning skall gälla att kvinnan ome­ delbart före barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför varit för­ säkrad för tilläggssjukpenning under oavbrutet minst 270 dagar. Om hon under denna tid tillhört olika sjukpenningklasser, borde tilläggspenning utgå efter den lägsta av dem.

Tilläggspenningen avser enligt förslaget att ersätta arbetsinkomst, som barnaföderskan förlorar, och den bör därför enligt utredningens mening utgå endast för tid, under vilken hon avhåller sig från förvärvsarbete. För att ledigheten skulle fylla sitt syfte borde den uttagas i ett sammanhang. Tilläggspenning borde utgivas för högst 90 dagar, varigenom i normalfallen täcktes den totala ledighetsperioden i arbetarskyddslagen och konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd. Vidare borde vissa tidsgränser fastställas, inom vilka tilläggspenning skulle kunna utgå. Ut­ redningen ansåge, att tilläggspenning under en sammanhängande period av högst 90 dagar borde kunna utgå tidigast med början från och med den

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

47

fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast med början från och med förlossningsdagen. Härigenom komme kvinnan i regel att, huru än ledighetsperioden förlädes, vara tillförsäkrad ledighet med ersättning under sex veckor från förlossningen. Vad anginge tiden efter förlossningen vore avhållsamheten från arbete önskvärd dels för att kvinnan skulle ha viss tid att återvinna krafterna och dels för att hon skulle bli i tillfälle att själv vårda sitt barn. Underläte hon att ha bar­ net i sin vård, bortfölle tydligen det sistnämnda skälet. Utredningen före­ slår därför, att tilläggspenning inte skall utgå för tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, om kvinnan inte har barnet i sin vård och under­ låtenheten härutinnan inte beror på att hon är sjuk.

Utredningen diskuterar härefter, huruvida rätten till tilläggspenning eller en del därav möjligen bör göras beroende också av den omständigheten, att kvinnan efter nedkomsten återupptar förvärvsarbetet. En dylik regel tillämpades nu ofta på den privata — men inte på den offentliga — delen av arbetsmarknaden i fråga om rätt till lön vid ledighet i samband med nedkomst. Därvid torde dock intet hinder föreligga att kvinnan, när hon återkommit och erhållit hela den avtalsenliga moderskapsförmånen, slu­ tade anställningen. Grunden för en regel av detta slag kunde enligt ut­ redningens mening starkt ifrågasättas, eftersom kvinnan under ledigheten —- alldeles oavsett hur förhållandena sedan komme att utveckla sig — ginge miste om arbetsförtjänst just på grund av nedkomsten. En sådan regel skulle vidare medföra stora svårigheter i tillämpningen. Utredningen hade inte funnit anledning att föreslå en dylik bestämmelse. Kvinnliga arbets­ tagare borde alltså i detta hänseende behandlas lika vid barnsbörd och vid sjukdom.

Tilläggspenningens storlek föreslås i princip överensstämma med stor­ leken av hel tilläggssjukpenning. Emellertid minskades sådan sjukpenning efter de första 90 dagarna av en sjukperiod till ett lägre dagbelopp i alla sjukpenningklasser utom de lägsta. Eftersom tilläggspenning från moder- skapsförsäkringen högst skulle kunna utgå för 90 dagar, saknades anled­ ning att räkna med annat än de högre belopp, som i sjukpenningförsäk­ ringen utginge för de första 90 dagarna. Utredningen föreslår alltså, att moderskapsförsäkrad, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt för­ säkrad för tilläggssjukpenning, skall äga uppbära tilläggspenning med det högre belopp, som utgår i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av en sjukperiod.

Då utredningen förutsätter, att moderskapspenningen skall vara skatte­ fri och att den med beaktande härav genomsnittligt kommer att motsvara åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, uppfylles enligt utredningens mening det krav rörande kompensationsgraden som erfordras för ratifikation av den förut nämnda konventionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 't ri.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Beträffande den föreslagna moderskapspenningens inver­ kan på gällande löneförmåner vid barnsbörd erinrar utredningen om att Kungl. Maj :t enligt 28 § sjukförsäkringslagen äger undanta vissa befattningshavare, huvudsakligen stats- och kommunal­ tjänstemän, från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav. Gjordes sådant undantag beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning eller både denna och försäkringen för grundsjukpenning, medförde detta enligt utredningens förslag att ifrågavarande arbetstagare därmed även undantoges från rätten till tilläggspenning — däremot inte grundpenning — enligt moderskapsförsäkringen. Det syntes lämpligt, att i detta avse­ ende samma regler gällde för tilläggsförsäkringen vid sjukdom och vid barnsbörd.

Bestämmelserna i övrigt i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för arbets­ givare, som utger sjuklön, att under vissa förutsättningar uppbära arbets­ tagarna tillkommande sjukpenning föreslås skola äga motsvarande till- lämpning beträffande tilläggspenning från moderskapsförsäkringen. Där­ emot anser utredningen, att grundpenningen alltid skall utgå till kvinna som enligt lagstiftningens huvudbestämmelse är berättigad därtill.

Utredningen har ingående undersökt olika möjligheter att inom moderskapsförsäkringen skapa en motsvarighet till den frivilliga tilläggssju k penningen. Härom anföres bl. a.

Det synes till en början klart, att det skulle vara meningslöst att anordna en helt fristående frivillig moderskapsförsäkring, enär anslutning till en sådan försäkring sannolikt endast skulle kunna påräknas från kvinnor som hade anledning anta att de kunde bli havande inom en inte alltför avlägsen framtid.

Vid en sammankoppling med den frivilliga försäkringen för tilläggssjuk­ penning ställer sig saken visserligen något annorlunda, men även i sådant fall kommer de sannolika avgiftshöjningarna på grund av försäkringsbe­ ståndets sammansättning att bli avsevärda. Detta skulle starkt hämma anslutningen till försäkringen från männens sida och från de kvinnor, som inte har anledning att räkna med havandeskap. Härigenom skulle vidare en önskvärd utbredning av den frivilliga sjukförsäkringen motverkas. De nämnda verkningarna kan tydligen mildras genom en begränsning till stor­ leken av den frivilliga tilläggspenningen vid barnsbörd och genom höga statsbidrag till denna.

Utredningen har gjort vissa beräkningar med utgångspunkt från att den frivilliga tilläggspenningen vid moderskap finge uppgå till högst 3 kr. om dagen samt från att statsbidrag om 20 respektive 50 % utginge. Härvid har räknats med olika alternativ dels i fråga om den procentuella anslutningen till den frivilliga försäkringen av män och kvinnor och dels i fråga om den andel av de anslutna kvinnorna, som kan antas föda barn varje år. Beräk­ ningarna redovisas i betänkandet på s. 101—103. Som exempel på de av­

49

giftshöjningar, som skulle erfordras för den beslutade frivilliga sjukför­ säkringen om man med denna kombinerade en dylik frivillig moderskaps- försäkring, må nämnas, att avgiften för en sjukpenning av 3 kr. om dagen skulle — vid moderskapspenning med samma belopp under 90 dagar — öka med 67 % (från ca 39 till ca 65 kr.) under vissa, inte osannolika förut­ sättningar rörande försäkringsbeståndets sammansättning in. in. Därvid har räknats med 20 % statsbidrag till moderskapsförsäkringen och 3 dagars karenstid i sjukförsäkringen. Om statsbidraget höjdes till 50 %, skulle avgiftsökningen i det nämnda fallet bli 42 % (från ca 39 till ca 55 kr.). Vid längre karenstid i sjukförsäkringen skulle avgiftsökningarna bli väsentligt större.

Utredningen har inte funnit det möjligt att låta den frivilliga försäk­ ringen för tiiläggssjukpenning även omfatta försäkring för moderskaps­ penning. Beräkningarna visade nämligen, att man även vid de gynnsam­ maste antagandena rörande sammansättningen av försäkringsstocken och födelsefrekvensen erhölle avgiftsförhöjningar, som inte kunde accepteras för sjukförsäkringens del. Ett högt statsbidrag till dessa kvinnor kunde även möta invändningar av statsfinansiell och principiell natur, vartill komme att det inte kunde anses rimligt att de män, som vore självständiga företagare och i denna egenskap sjukförsäkrade sig frivilligt, skulle bidra till kostnaderna för frivillig moderskapsförsäkring även för hustrur till dem som på grund av sin anställning vore obligatoriskt sjukpenningför- säkrade.

Utredningen understryker emellertid, att konsekvenserna av det nu nämnda ståndpunktstagandet inte bör överdrivas. Att märka vore näm­ ligen, att den försäkringsmässiga moderskapshjälp, som skulle tillkomma alla kvinnor, bleve mer än fördubblad i jämförelse med moderskapshjälpen i de erkända sjukkassorna, varvid förmånerna av fri vård och helt eller delvis fria resor vid förlossning inte borde förbises. Vidare komme alltjämt att finnas möjlighet att i fall av behov få den försäkringsmässiga hjälpen kompletterad med mödrahjälp.

Finansieringen av moder sk ap störsäkringen skall en­ ligt utredningens förslag ske på så sätt, att försäkringen i ekonomiskt av­ seende skall utgöra en del av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda före­ slås, att sjukvårdsförsäkringen skall anses ur utgiftssynpunkt omfatta jämväl försäkring för ersättning för förlossningsutgifter, att försäkringen för grundsjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring för moder­ skapspenning i form av grundpenning och därå utgående barntillägg samt att försäkringen för tiiläggssjukpenning skall anses omfatta jämväl för­ säkring för moderskapspenning i form av tilläggspenning.

För sjukvårdsförsäkringens del uppkommer till följd av utredningens förslag kostnadsökningar genom dels utgifterna för vård på förlossnings-

4 — Bilxang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr lbb.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb.

50

anstalt, dels ökade resekostnader och dels något ökade läkarvårdskostna- aer (läkarvård vid hemförlossning). Härom anföres.

Utgifterna för vård på förlossningsanstalt bör liksom utgifterna för sjuk­ husvård helt täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. Till utgif­ terna för läkarvård och resor bör liksom vid sjukdom utgå statsbidrag med 50 % under det att återstoden av utgifterna bör täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. (Här har bortsetts från det arbetsgivarbidrag å 0,1 % av lönesumman som eniigt 38 § sjukförsäkringslagen skall utgå till sjukvårdsförsäkringen, eftersom detta bidrag närmast är avsett att del­ vis finansiera läkemedelsrabatteringen.)

Vad nu föreslagits kommer enligt utredningens beräkningar att resultera i en genomsnittlig höjning av avgiften för sjukvårdsförsäkringen med något mindre än en krona eller från omkring 23 kr. till 24 kr.

Utredningen erinrar om att försäkringen för grundsjukpenning finansie­ ras genom ett statsbidrag av 50 % och i övrigt genom avgiften för grund­ sjukpenning. Till barntilläggen utginge ett statsbidrag av 75 %, medan återstoden av kostnaden för dem fölie på nyssnämnda avgift. Enligt ut­ redningens mening borde moderskapsförsäkringens grundpenning och de därtill knutna barntilläggen finansieras på samma sätt. Detta innebure en genomsnittlig höjning av avgiften för grundsjukpenning med omkring 3: 50 kr. eller från 25 kr. till 28 å 29 kr.

Beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning anför utredningen.

Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels genom försäkringsavgifter och dels genom ett arbetsgivarbidrag utgörande 1 % av den lön, som arbetsgivare under ett kalenderår utgivit till anställda hos honom. Härvid tages dock inte hänsyn till arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget kan antagas täcka inemot 60 % av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Om arbetsgivarbidraget utgår oförändrat, kommer tydligen den merkost­ nad som uppkommer genom moderskapsförsäkringen att i sin helhet på­ verka de anställdas avgifter vilka härigenom kommer att höjas ganska betydligt — man torde kunna räkna med en höjning av omkring 10 %. Det är enligt utredningens mening rimligt att arbetsgivarna bidrar till de an­ ställda kvinnornas tilläggspenning på grund av moderskapsförsäkringen efter motsvarande grunder som gäller för tilläggssjukpenningen. Det före­ kommer i inte obetydlig utsträckning att arbetsgivare utger lön i samband med ledighet för havandeskap och förlossning. En höjning av arbetsgivar­ bidraget kan antagas komma att motsvaras av en viss besparing för ar­ betsgivarna såsom ett kollektiv. Den höjning av arbetsgivarbidraget, som erfordras för att arbetsgivarna skall bidra till tilläggspenningen i samma mån som till tilläggssjukpenningen, uppgår enligt gjorda beräkningar till 0,04 % av de lönesummor som ligger till grund för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. En sådan höjning skulle tillföra försäkringen om­ kring 7 miljoner kr. om året.

Utredningen föreslår på de anförda skälen, att arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen förhöjes från 1,00% till 1,04%. Detta innebär, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

51

det sammanlagda arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

(alltså inklusive bidraget till läkemedelsrabatteringen) blir 1,11 %.

För att illustrera förhöjningens ekonomiska betydelse för arbetsgivarna

nämner utredningen, att om ett företag till sin personal årligen utbetalar

100 000 kr. i arbetslöner, så kommer det att få utge bidrag till moderskaps-

försäkringen med högst 40 kr.; utbetalas en miljon, blir bidraget högst

400 kr. o. s. v.

Vid bifall till utredningens förslag beräknas avgifterna till den obligato­

riska sjukförsäkringen — bortsett från sådana förmåner som sjukgym­

nastik m. m., vilka sjukkassa enligt 18 § sjukförsäkringslagen kan besluta

införa för sina medlemmar — komma att genomsnittligt uppgå till följande

belopp (i kr. räknat).

Kungl. Maj. ts proposition nr 144.

Den obligatoriska sjuk­

försäkringen

Avgift utan moder-

skapsförsäkring

Avgift med moder-

skapsförsäkring

Enbart sjukvårdsförsäkring

23

24

Sjukpenningklass

1...............

48

52

»

2...............

55

60

»

3...............

62

67

»

4.............

67

72

»

5...............

74

79

»

6...............

79

84

»

7...............

86

92

*

8...............

91

97

»

9...............

102

109

»

10...............

114

121

»

11...............

126

133

»

12...............

138

146

13...............

150

158

Moderskapsförsäkringen föreslås träda i tillämpning samtidigt

med den allmänna sjukförsäkringen, d. v. s. den 1 januari 1955.

Mödrahjälpen.

Utredningen har såsom framgår av det förut anförda från allmänna ut­

gångspunkter funnit en behovsprövad hjälpform av mödrahjälpens typ

erforderlig vid sidan av den föreslagna moderskapsförsäkringen.

Om den nuvarande moderskapshjälpen och moderskapspenningen i en­

lighet med utredningens förslag ersättes med en allmän moderskapsför-

säkring, ger detta enligt utredningens åsikt i och för sig inte anledning att

ifrågasätta någon förändring av bestämmelserna om mödrahjälpen i annat

avseende än beträffande hjälpens maximibelopp. Mödrahjälp kunde

nu lämnas med högst 600 kr. eller vid flerbörd 800 kr. De kvinnor som

erhölle mödrahjälp finge i regel dessutom antingen moderskapshjälp om

vanligen 125 kr. eller moderskapspenning om 75 kr. I förhållande till sist­

nämnda båda förmåner innebure moderskapsförsäkringens grundpenning

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

en förhöjning med minst 145 resp. 195 kr. Efter moderskapsförsäkringens införande skulle alltså kvinnornas behov av mödrahjälp minska. Till kvin­ nor med inkomst av arbetsanställning kunde dessutom enligt utredningens förslag utgå tilläggspenning. Att man vid beviljande av mödrahjälp måste ta hänsyn till kvinnans ökade försäkringsmässiga stöd vore uppenbart. Då beloppsgränserna för mödrahjälpen hade karaktär av maximigränser, kunde dock detta ske utan förändring av dem. Det syntes även motiverat att för fall, där hjälpbehovet vore särskilt framträdande, lämna möjlighet öppen att utöver stödet från moderskapsförsäkringen bevilja mödrahjälp intill nu gällande maximibelopp. På dessa skäl funne sig utredningen böra avstå från att föreslå någon sänkning av maximibeloppen för mödrahjälpen.

Utredningen tar även upp frågan, huruvida mödrahjälp bör lämnas i n natura eller kontant. Efter att ha erinrat om att mödrahjälpen f. n. till övervägande del utgår som naturaförmån anför utredningen bl. a.

Såvitt utredningen kunnat finna fungerar den nuvarande ordningen väl i det stora hela. Genom den föreslagna moderskapsförsäkringen kommer åtskilliga kvinnor, som vid nuvarande förhållanden skulle behöva mödra­ hjälp, att reda sig med den försäkringsmässiga hjälpen. I första hand gäl­ ler detta uppenbarligen de kvinnor som på grund av anställning blir för­ säkrade för tilläggspenning. För övriga mödrar kommer genom försäk­ ringen det kontantbelopp, som står till fritt förfogande, att bli väsentligt större än nu. Problemet om sättet för mödrahjälpens utgivande blir därför mindre betydelsefullt. Då det vidare sannolikt i åtskilliga fall skulle före­ ligga risk för att mödrahjälpen inte kom till avsedd nytta om den nuva­ rande linjen övergavs, har utredningen inte funnit anledning föreligga till ändring i de hittills tillämpade principerna.

Vad nu sagts får inte anses innebära att utredningen skulle vara över­ tygad om att det mest önskvärda förfaringssättet tillämpas i alla hjälpfall. Utredningen anser det önskvärt att fortsatt uppmärksamhet inom mödra- hjälpsnämnderna ägnas spörsmålet rörande möjligheterna att i större ut­ sträckning än hittills låta kvinnorna själva disponera över dem tillerkänd mödrahjälp.

Utredningen berör vidare den kritik, som vid olika tillfällen riktats mot mödrahjälpsverksamheten på grund av ojämnheter mellan olika mödra- hjälpsnämnder i fråga om prövningen av behovet av mödra­ hjälp. Härvid erinrar utredningen om att socialstyrelsen år 1951 före­ slagit, att Kungl. Maj :t i stället för styrelsen skulle utfärda normer till mödrahjälpsnämndernas ledning vid bedömning av ansökningarna. Den senast tillgängliga statistiken, vilken avsåge år 1952, visade att åtskilliga olikheter rått mellan mödrahjälpsnämnderna, bl. a. i fråga om andelen beviljade ansökningar och det belopp som genomsnittligt beviljats. Då skiljaktigheterna endast delvis syntes ha sin grund i rent regionalt be­ tingade omständigheter, torde de i viss utsträckning bero på ojämnheter i tillämpningen. Emellertid hade socialstyrelsen så sent som i maj 1952 på Kungl. Maj :ts uppdrag utfärdat nya normer för ansökningarnas bedöm­

53

ning. De närmast dessförinnan gällande normerna hade härrört från år 1947

och med hänsyn till penningvärdeförändringen varit helt inaktuella under

förra delen av år 1952. Att många nämnder vid denna tid själva sökt

anpassa tillämpningen efter rådande förhållanden vore förklarligt, lika­

så att tillämpningen i avsaknad av ett allmänt rättesnöre måste bli i viss

mån olika hos olika nämnder. Då dessa omständigheter i inte ringa grad

måste ha inverkat på årsgenomsnittet för år 1952, kunde man enligt utred­

ningens åsikt inte därur dra några säkra slutsatser om verkningarna av

socialstyrelsens nya normer. Så torde inte kunna ske förrän tidigast då

statistiken för år 1953 förelåge. Utredningen ansåge sig med hänsyn här­

till inte kunna ta ställning till förslaget att Kungl. Maj :t skulle utfärda

normer till ledning för mödrahjälpsnämnderna.

1 fråga om utjämningen av praxis anför utredningen vidare följande.

Enligt utredningens mening är det önskvärt att uppnå en såvitt möjligt

likformig tillämpning av de principer som bör ligga till grund för pröv­

ningen av mödrahjälpsansökningarna. De av socialstyrelsen föreslagna åt­

gärderna skulle sannolikt verka i sådan riktning. Å andra sidan kan det

befaras, att mödrahjälpsnämnderna, om Kungl. Maj :t utfärdade normer

med angivande av inkomstgränser inom vilka mödrahjälp i regelfallen

skulle utgå, i praktiken bleve obenägna att göra avvikelser härifrån även

då de faktiska förhållandena skulle motivera det. Detta skulle bli liktydigt

med att mödrahjälpen förvandlades från en behovsprövad till en inkomst-

prövad hjälpform. En sådan utveckling måste undvikas. Det är värdefullt

att mödrahjälpsnämnderna känner sig obundna att, när så finnes påkallat,

utmäta mödrahjälpens belopp med hänsyn till omständigheterna i det sär­

skilda fallet. Utredningen anser detta vara ett skäl som talar för att man

fasthåller vid det nuvarande systemet. Därvid måste dock socialstyrelsen

liksom hittills i möjlig mån verka för att en enhetlig praxis åstadkommes

utan att nämndernas fria prövningsrätt åsidosättes.

Utredningen beräknar, att om mödrahjälpsnämnderna vid avvägningen

av mödrahjälpens storlek toge hänsyn till det ökade försäkringsmässiga

stödet i full utsträckning — d. v. s. om grundpenningen avräknades med

minst ca 150 kr. och tilläggspenningen i dess helhet från mödrahjälp i

den mån sådan eljest skulle ha utgått — anslaget till mödra-

h j ä 1 p, som för budgetåret 1953/54 uppförts med 10 milj. kr., skulle kunna

minskas med sammanlagt drygt 6 milj. kr. Utredningen fortsätter.

Anslagsbehovet skulle alltså på grund härav reduceras till något mindre

än 4 milj. kr. Hänsyn måste emellertid tagas bl. a. till följande omstän­

digheter.

Den utjämning av mödrahjälpsnämndernas praxis som redan kan ha

skett eller framdeles bör ske måste rimligen gå till så, att de restriktivare

nämndernas bidragsnivå lyftes. Detta torde medföra en viss ökning av

anslagsbehovet.

Vidare bör man vid en realistisk bedömning utgå från att mödrahjälps­

nämnderna inte alltid kommer alt minska mödrahjälpen med exakt det

belopp som motsvarar ökningen av det generella stödet. Även detta torde

höra beaktas vid anslagsberäkningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

54

På grund av dessa omständigheter och då utredningen anser en förbätt­ ring för de sämre ställda mödrarna i och för sig motiverad, har utred­ ningen funnit sig böra räkna med en viss förhöjning av det förut angivna anslagsbehovet av ca 4 milj. kr. Försiktigheten bjuder, att kostnaderna för mödrahjälpen upptages till 5 å 6 milj. kr. I kostnadsberäkningarna räknas därför med 5,5 milj. kr.

Särskilda frågor.

Som en följd av vad utredningen föreslagit beträffande försäkringen för ersättning för förlossningsutgifter har utredningen förordat, att det nu­ varande statsbidraget till driften av förlossningsan- stalter och väntehem slopas. Vidare har utredningen föreslagit, att det speciella bidrag av statsmedel med högst 15 kr., som f. n. kan läm­ nas kvinna på väntehem för att möjliggöra anställande av hjälp i hen­ nes hem, avskaffas. Utredningen har nämligen funnit, att det behov, för vilket ifrågavarande bidrag vore avsett, borde fyllas inom ramen för den allmänna ekonomiska hjälpen vid barnsbörd.

Slutligen har utredningen ansett att de läkemedel, som f. n. t i 11- handahålles inom den förebyggande mödra- och barna­ vården, alltid bör lämnas kostnadsfritt och att den begränsning som nu gäller -—- d. v. s. att betalning skall erläggas om kvinnans eller hennes försörj ningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan att förmånen rimligen inte bör utgå — alltså upphäves. Begränsningen betecknas av utredningen såsom i det närmaste betydelselös ur finansiell synpunkt.

Kostnadsberäkningar.

För moderskapsförsäkringen och mödrahjälpen har utredningen gjort följande kostnadsberäkningar1.

Utredningen framhåller bl. a., att man vid bedömningen av nettokost­ naden bör uppmärksamma att även staten är arbetsgivare och att åtskil­ liga arbetsgivare, bland dem staten, utger lön vid ledighet för barnsbörd. —- Skulle statliga (och kommunala) tjänstemän undantagas från försäk­ ringen för tilläggspenning, torde arbetsgivarbidraget till moderskapsför- säkringen sjunka till omkring 6 milj. kr.

Den föreslagna moderskapsförsäkringens inverkan på den obligato­ riska sjukförsäkringens avgifter för grundförmånerna beräknas approxi­ mativt så, att kostnaderna för förlossningsutgifter medför en ökning av årsavgiften till sjultvårdsförsäkringen med ungefär 0,80 kr., att kostna­ derna för grundpenningen jämte barntillägg medför en ökning av avgiften till grundsjukpenningen med omkring 3:50 kr. samt att sålunda avgiften för grundförsäkringen skulle stiga med ca 4: 30 kr. eller — om man bort­ ser från avgiftshöjningar på grund av förmåner jämlikt 18 § sjukförsäk­ ringslagen — i genomsnitt från omkring 48 till 52 å 53 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1 Se sammanställningen å nästa sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

55

Kostnad i milj. kr.

för

Föreslagen förmån:

De för­

säkrade

Arbets­

givarna

Staten

Summa

Läkarvård........................................................................................

i

—

i

1

Sluten förlossningsvård ........................................................

3,0

—

—

3,0

Resor ...................................................................................................

0,5

—

0,5

1,0

Grundpenning .............................................................................

11,3

—

18,22

29,5

Barntillägg........................................................................................

0,4

—

1,1

1,5

Tilläggspenning.............................................................................

4,8

7,2

—

12,0

Mödrahjälp........................................................................................

—

—

5,5

5,5

Summa

20,0

7,2

25,3

52,5

Avgår nuvarande kostnader för:

Sluten förlossningsvård ........................................................

1,0

—

2,4

3,4

Moderskapshjälp ........................................................................

4,2

—

6,5

10,7

Moderskapspenning...................................................................

—

—

1,1

1,1

Sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen (beräknad

0,9

0,3

1,2

kostnad)........................................................................................

—

Mödrahjälp........................................................................................

—

—

10,0

10,0

Summa

6,1

—

20,3

26,4

Nettokostnad ...................................................................................

13,9

7,2

5,0

28,1

1 Torde endast kunna uppskattas till något tiotusental kr.

2 Häri har inberäknats ett belopp av 3,5 milj. kr. varmed avgiftslindringsbidraget

1 jämlikt 43 § sjukförsäkringslagen kan antagas öka till följd av höjningen av avgifterna.

Det av utredningen föreslagna ai-betsgivarbidraget om 0,04 % av avlö-

ningssummorna kan antagas inbringa 7,2 milj. kr. om året, vilket motsva­

rar 60 % av kostnaderna för tilläggspenningen. Avgifterna för den obliga­

toriska försäkringen för tilläggssjukpenningen kommer enligt utredning­

ens förslag att stiga med i genomsnitt ca 4 %.

Att uppskatta de kostnader, som skulle uppkomma vid anslutning av

en frivillig moderskapsförsäkring till den frivilliga försäkringen för till-

läggssjukpenning, finner utredningen ytterst vanskligt. Räknade man

med ett frivilligt försäkringstillägg till grundpenningen av 3 kr. uppginge

totalkostnaden, om av de försäkrade kvinnorna 17 000 årligen vore barna­

föderskor, till ungefär 4,5 milj. kr. och om 30 000 vore barnaföderskor till

omkring 8,0 milj. kr. Om statsbidrag skulle lämnas med 20 %, bleve kost­

naderna för staten resp. 0,9 och 1,0 milj. kr. Ett statsbidrag av exempelvis

50 % skulle medföra ökningar av statens utgifter till resp. 2,3 och 4,0

milj. kr.

Särskilda yttranden.

Två av utredningens ledamöter, herr Hydén och fröken Wetterström,

har avgivit särskilda yttranden.

Herr Hydén ansluter sig till förslaget utom såtillvida, att försäkring för

tilläggspenning enligt hans mening ej bör förekomma. I vart fall borde

56

tilläggspenning ej utgå förrän det visat sig, att kvinnan inom tolv månader

efter förlossningen under åtminstone tre månader stått till arbetsmark­

nadens förfogande antingen genom att ha utfört förvärvsarbete minst mot­

svarande halvtidstjänstgöring eller åtnjutit daghjälp från arbetslöshets­

kassa eller arbetslöshetsunderstöd. Fröken Wetterström lägger fram ett

särskilt förslag med utgångspunkt från att den allmänna sjukförsäkringen

av finansiella och andra skäl ej kan genomföras redan den 1 januari 1955.

Rörande den närmare innebörden av reservationerna hänvisas till be­

tänkandet s. 116—118.

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Över socialförsäkringsutredningens förslag har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, medici­

nalstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskydds-

styrelsen, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

statens avtalsnämnd, statens organisationsnämnd, Svenska sjukkasseför-

bundet, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sven­

ska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbets­

givareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central­

organisation, Handelns arbetsgivareorganisation, Riksförbundet landsbyg­

dens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerns kvinnoförbund, Folk­

partiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska

barnmorskeförbundet.

Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat yttranden från 31

erkända centralsjukkassor. Socialstyrelsen har hört samtliga mödrahjälps-

nämnder och bifogat deras yttranden. Ett flertal länsstyrelser har bilagt

yttranden från statens socialvårdskonsulenter, barnavårdsnämnder m. fl.

Utom remissvaren har i ärendet inkommit en skrivelse från De erkända

arbetslöshetskassornas samorganisation.

Allmänna synpunkter.

Om behovet av en revision av samhällets ekonomiska

hjälp åt barnaföderskorna råder så gott som full enighet. En­

dast länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det nuvarande hjälpsystemet i

stort sett fungera tillfredsställande.

Vad socialförsäkringsutredningen anfört beträffande hjälpbehoven

och hjälpens ändamål har inte föranlett någon principiell erinran

från annat håll än länsstyrelsen i Västerbottens län, som vänt sig mot

utredningens uppfattning, att den ekonomiska hjälpen borde avse ej blott

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

57

att bereda lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att lämna ersättning för inkomstbortfall. Enligt länsstyrelsen framstode det såsom mindre tillfredsställande att barnaföderska, som hade förvärvs­ arbete, skulle i bidragshänseende försättas i bättre ställning än barna­ föderska utan sådant arbete. Den senare torde ofta vara i större behov av hjälp än den förra. I övrigt har denna länsstyrelse liksom länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län — de enda remissorgan som inte anslutit sig till förslaget om försäkring för tilläggspenning — instämt i ledamoten Hydéns reservation.

De synpunkter utredningen anfört i fråga om förlossningsvår­ den har i allmänhet godtagits. Norrbottens erkända centralsjukkassa och försåkringsinspektionen anser emellertid att vården bör göras helt kost­ nadsfri. Centralsjukkassan anför som skäl för sin ståndpunkt härutinnan, att förslaget kommer att medföra oskälig ekonomisk belastning för med­ lemmar i sjukkasseområden, där födelsetalet vore osedvanligt stort i för­ hållande till antalet sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Försåkringsinspektionen yttrar. Även på moderskapshjälpens område skulle införande av fri anstaltsvård medföra mycket stora administrativa förenklingar. Bl. a. skulle sjukkas­ sorna befrias från att taga befattning med räkningar avseende omkring 100 000 förlossningsfall om året. De skäl som ansetts tala mot införande av motsvarande reform på sjukhjälpens område gör sig icke med till­ närmelsevis samma styrka gällande i fråga om vården på förlossningsan- stalt. Såvitt framgår av det nu remitterade betänkandet skulle nämligen statens utgifter vid införande av fri vård på förlossningsanstalt icke stiga med mer än 3 milj. kr. om året. Det skäl, som enligt inspektionens mening var mera relevant i vad gällde sjukförsäkringen, synes i detta fall sakna någon motsvarighet, i det att moderskapspenningen icke reduceras för den tid kvinnan vårdas å förlossningsanstalt och att det därför för be­ stämmandet av moderskapspenningen icke erfordras några underrättelser från förlossningsanstalterna om kvinnornas in- och utskrivning.

Ett införande av fri vård å förlossningsanstalt är förenat med den nack­ delen, att man därefter måste skilja mellan förlossningsfall och sjukdoms­ fall. Såvitt försåkringsinspektionen kan finna — inspektionen har dock icke närmare erfarenhet på området — bör dock denna nackdel väga lätt i jämförelse med de administrativa vinster som måste göras genom in­ förande av en fri förlossningsvård. Inspektionen viil därför föreslå, att statsmakterna överväger att införa fri vård å förlossningsanstalt.

Vad beträffar formerna för de kontanta bidragen råder enighet om utredningens förslag alt vid nedkomst generell hjälp bör läm­ nas i form av en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.

Även förslaget att mödrahjälpen tills vidare bör bibehållas som ett komplement härtill bär biträtts i det stora flertalet yttranden. Så uttalar exempelvis överstäthållarämbetci, att mödrahjälpen för närvarande icke kan avvaras såsom subsidiär hjälpform. Därest framdeles den allmänna socialhjälpens karaktär skulle komma alt förändras i den riktning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr

744.

58

avsåges med socialvårdskommitténs förslag om socialhjälp, kunde emeller­

tid frågan om mödrahjälpens avskaffande komma i ett annat läge. Läns­

styrelsen i Norrbottens län anför som skäl för alt mödrahjälpen bibe­

hålies, att antalet förvärvsarbetande mödrar i länet procentuellt vore syn­

nerligen ringa och att mödrahjälpen därför fortfarande komme att vara

av väsentlig betydelse för lindrande av de ekonomiska påfrestningar, som

ofta uppstode i samband med barnsbörd, särskilt i det inom länet för­

hållandevis betj^dande antalet familjer med stora barnkullar. Svenska

socialvårdsförbundet framhåller, att tendensen under senare år otvetydigt

varit att genomföra sådana sociala åtgärder, som minskade fattigvårdens

betydelse, och att ge de behövande hjälp i annan ordning. Då dessutom

mödrahjälpen utginge av statsmedel, torde det ur kommunal synpunkt

vara orealistiskt att överhuvud taget nu tänka sig ett upphörande av

mödrahjälpen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför.

Den påfallande standardhöjning, särskilt i vad avser de tidigare sämst

situerade grupperna i samhället, som ägt rum i vårt land under det senaste

årtiondet, har medfört en kraftig minskning av socialvårdsklientelet, var­

jämte samtidigt härmed det sociala förmånssystemet alltmera utbyggts.

Det kan under sådana förhållanden antagas, att i och med fortsatt stan­

dardhöjning det stora flertalet mödrar med den hjälp, som den före­

slagna försäkringsformen kan lämna, icke torde kunna anses bliva i ound­

gängligt behov av ytterligare bidrag. De förmodligen icke alltför talrika

fall, där försäkringen icke skulle komma att täcka behovet, skulle i så fall

komma att bli rena fattigvårdsfall och borde kunna behandlas såsom

sådana.

Några remissorgan — riksförsäkringsanstalten och Hälsingborgs erkända

centralsjukkassa, pensionsstyrelsen, länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden

i Kristianstads län samt länsstyrelsen i Västmanlands län — uttalar sig

för att mödrahjälpen avskaffas redan nu. Som skäl härför åberopas i all­

mänhet att mödrahjälpsklientelet borde överflyttas till socialvården. Denna

mening uttalas även av majoriteten (ordföranden och tre ledamöter) i

Stockholms stads barnavårdsnämnd, vilken dock förutsätter att samtidigt

en väsentlig förstärkning sker av den generella hjälpen.

Förslaget att den generella hjälpen ges formen av en socialför­

säkring i anslutning till den allmänna sjukförsäk­

ringen har ansetts naturligt och lämpligt och har inte föranlett invänd­

ning från något håll. Svenska landskommunernas förbund anför t. ex., att

förslaget visat lämpligheten av att bygga upp samhällets ekonomiska stöd

åt barnaföderskor på ett system, som ansluter sig till den allmänna sjukför­

säkringen, och 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen framhål­

ler, att en generell lösning av frågan om moderskapsförsäkring uppenbar­

ligen bäst kan vinnas genom en dylik anknytning.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 14-4.

Kurigl. Maj.ts proposition nr IM.

59

Moderskapsförsäkringen.

I remissyttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över utredningens

förslag rörande moderskapsförsäkringens utformning.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget mär­

kes medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Fredrika-Bremer-för-

bundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Sveriges läkarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,

Landsorganisationen, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folk­

partiets kvinnoförbund. Även Högerns kvinnoförbund har anslutit sig till

förslaget, som enligt förbundets mening borde genomföras vid den tid­

punkt, då den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att utredningen kommit fram

till en lösning av hithörande frågor, som såväl ur formella som materiella

synpunkter borde kunna godtagas. Statskontoret finner förslaget — vilket

inte givit ämbetsverket anledning till någon erinran — väl ägnat att till­

godose önskemålen om en enhetligare samt mera rationell och effektiv

ordning på förevarande område. På liknande sätt uttalar sig Svenska

socialvårdsförbundet.

Överståthållaråmbetet betonar angelägenheten av att reformen genom­

föres utan dröjsmål samt yttrar.

Den sedan länge aktuella frågan om ökad ekonomisk hjälp åt blivande

eller nyblivna mödrar har genom den beslutade sjukförsäkringsreformen

kommit i ett sådant läge, att ett ytterligare undanskjutande icke torde

komma ifråga. En utbyggnad av dessa båda hjälpformer till såvitt möjligt

samma nivå framstår icke blott såsom skälig utan torde jämväl med hän­

syn till praktiska tillämpningssynpunkter vara angelägen.

Den omständigheten att finansieringen av en allmän moderskapsför-

säkring kommer att ytterligare öka de betydande krav, som redan genom

sjukförsäkringsreformen ställas å statsverket, näringslivet och de enskilda,

synes vid nyss angivna förhållanden icke böra få stå hindrande i vägen

för den önskvärda förbättringen av hjälpen vid havandeskap och barns-

börd.

Svenska arbetsgivareföreningen framställer — såsom närmare kommer

att beröras i det följande — vissa erinringar mot förslaget främst beträf­

fande försäkringens finansiering men tillstyrker att förslaget i övrigt

lägges till grund för lagstiftning.

Helt avstyrkande yttranden har avgivits endast av länsstyrelserna

i Kristianstads och Skaraborgs län. Den förra länsstyrelsen anser, att ifrå­

gavarande reform på socialvårdens område syftar till ändringar av de

mera perifera delarna av hjälpverksamheten medan de centrala proble­

men — socialvårdens utformning i stort — synes ha skjutits i bakgrunden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att den föreslagna moderskapsför­

säkringen, vilken anses komma att verka schematiskt samtidigt som hi-

60

dragen blir mycket varierande, kan medföra betydande orättvisor, särskilt mellan hem- och yrkesarbetande kvinnor. Svenska landsbygdens kvinno­ förbund anlägger liknande synpunkter som anförts av länsstyrelsen i Skara­ borgs län utan att dock vilja förneka, att många av de utearbetande kvin­ norna väl behöver den trygghet som försäkringen ger; förbundet hemställer därför om ny prövning av de hemarbetande barnaföderskornas betryggande införande i försäkringen.

Utredningens förslag rörande anslutningen till försäkring­ en — d. v. s. att alla sjukförsäkrade kvinnor skall vara moderskapsför- säkrade — har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Detsamma gäller utformningen av reglerna rörande ersättning för förlossningsutgifter. Som förut nämnts har dock två remiss­ organ, Norrbottens erkända centralsjukkassa och försäkringsinspektionen föreslagit, att den slutna förlossningsvården skall göras kostnadsfri.

Någon invändning har inte framställts mot utredningens förslag att alla kvinnor, som omfattas av försäkringen, skall äga rätt till grund­ penning.

Även i fråga om grundpenningens belopp, 270 kr., har förslaget i all­ mänhet godtagits. Av dem som motiverat sin ståndpunkt härutinnan anför

Svenska socialuårdsförbundet.

Det kan visserligen göras gällande, att detta belopp är väl snävt tillmätt för att alla de extra behov, för vilka det är avsett, skola kunna tillgodoses. Barnsbörd är emellertid till skillnad från sjukdom något, som veder­ börande har vetskap om viss tid i förväg och därför normalt även bör kunna i viss mån ekonomiskt planera för. Med beaktande jämväl av att kostnaderna, i den mån de tagas ut som försäkringsavgifter, skola slås ut på samtliga sjukförsäkrade oberoende av kön och civilstånd och att det därför måste anses angeläget, att den erforderliga höjningen av försäk­ ringsavgifterna så vitt möjligt begränsas, finner sig förbundet böra till­ styrka förslaget om en grundpenning på 270 kronor.

Från ett par håll har emellertid yrkanden framställts om höjning av det föreslagna grundpenningbeloppet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd (majoriteten) uttalar sålunda, att förslaget huvudsakligen innebär ett återförande av den nuvarande moder- skapshjälpen till 1938 års penningvärdenivå, och anser att man bort sträcka sig något längre. Nämnden fortsätter.

Förslaget innebär i princip en anslutning av moderskapsförsäkringen till sjukvårdsförsäkringen, men ett avsteg har gjorts såtillvida, att i grund­ penningen på 270 kr., som beloppsmässigt likställts med grundsjukpenning å 3 kr. per dag i 90 dagar, ersättning inräknats för utrustning i samband med barnsbörden, schematiskt beräknad till hälften av grundpenningen. En mycket värdefull utvidgning av hjälpen, rent principiellt i linje med ut­ redningens tankegång, skulle ha erhållits, om ersättningen för merkostna­ der för nyanskaffning lagts utanför grundpenningen på 270 kr. Härigenom

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

61

hade också förutsättningar skapats för att åstadkomma eu enhetlig ekono­

misk hjälpform vid havandeskap och barnsbörd, då den hittillsvarande sär­

skilda mödrahjälpen därvid bort kunna slopas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att löntagarna blir väsentligt

gynnsammare ställda än övriga mödrar, och ifrågasätter med hänsyn här­

till en höjning av grundpenningen till 6 kr. om dagen för alla, varvid sam­

tidigt de tre lägsta sjukpenningklasserna för de anställda skulle bortfalla.

Flera remissorgan har uttalat tillfredsställelse över utredningens förslag

att grundpenningen skall höjas med hälften eller till 405 kr. vid flerbörd

Några, bland dem socialstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Kristianstads

län, anser doek förhöjningen vara i knappaste laget. Socialstyrelsen för­

ordar, att höjningen anknytes till barnantalet, så att i fall av triliingtödsel

ett förhållandevis större belopp kan utgå. Sveriges läkarförbund föreslår,

att vid tvillingbörd dubbla och vid trillingbörd tredubbla beloppet av grund­

penningen utgår.

Mot förslaget om reduktion av grundpenningen då barn är dödfött eller

avlider inom 10 dagar har i en del yttranden riktats kritik. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anför.

Förutom det att en dylik regel vållar svårigheter av administrativ art

och verkar fördröjande på utbetalningen av ifrågavarande medel framstår

den icke såsom fullt sakligt motiverad. I förevarande fall har i allmänhet

all erforderlig klädesutrustning för moder och barn redan anskaffats och

efter förlossningen torde dessa mödrars arbetsförmåga vara lika nedsatt

som andra nyblivna mödrars. Länsstyrelsen vill därför förorda att i fall,

varom nu är fråga, någon reduktion av grundpenningen icke äger rum.

Av samma mening är försäkringsinspektionen, Svenska socialvårdsför-

bundet, Stockholms erkända centralsjukkassa samt centralsjukkassorna i

Göteborgs stad, Norrköpings stad och Östergötlands län. I en del av dessa

yttranden framhålles bl. a., att kostnader för begravning åsamkas för­

äldrarna. Även Landsorganisationen föreslår att stadgandet utmönstras och

påpekar, att merkostnaderna för moderskapsförsäkringen härigenom inte

blir större än 1 % av den beräknade totalkostnaden.

Det föreslagna barntillägget till grundpenningen — 2 kr. om

dagen, normalt under 10 dagar — har i allmänhet godtagits. En höjning

av barntilläggets belopp har dock påyrkats av bl. a. socialstyrelsen, som

anför.

Därest den omständigheten, att högre barntillägg icke tillerkännes kvinn­

lig sjukkassemedlem under tid då hon åtnjuter sjukhusvård, skulle lägga

hinder i vägen för en generell höjning av barntillägget inom moderskapsför­

säkringen, bör enligt socialstyrelsens mening tillägget i vart fall för mödrar,

som icke ha rätt till tilläggspenning, bestämmas till högre belopp, förslags­

vis 6 kr. om dagen. Socialstyrelsen har härvid i åtanke, att det synes skä­

ligt alt bättre kompensera de hemarbetande mödrarna, som tidigare ha

mindre barn i hemmet, för de ekonomiska följderna av barnsbörden, något

som bäst torde kunna ske genom en höjning av barntillägget. Eftersom till-

Kungl. Maj.ts proposition nr It't.

62

läggspenningen endast är avsedd såsom kompensation för inkomstbortfall

i samband med barnsbörd, kan det visserligen med visst fog göras gällande,

att skäl icke föreligger att på den grund att de hemarbetande mödrarna

icke ha rätt till tilläggspenning låta dem få högre barntillägg. Ä andra

sidan kan man emellertid icke bortse från att de hemarbetande mödrarna

genom avsaknaden av rätt till tilläggspenning eller någon häremot svarande

förmån ofta försättas i ett sämre läge än de förvärvsarbetande vid en barns­

börd, om de tidigare i hemmet ha mindre barn att draga försorg om.

Socialstyrelsen föreslår därför, att barntillägget för de mödrar, som icke

äger rätt till tilläggspenning, höjes till 6 kr. Härigenom skulle de hemarbe­

tande mödrarna i normalfallet få uppbära sammanlagt 60 kr. i barntillägg,

vilket utgjorde endast något mer än hälften av det lägsta sammanlagda

tilläggspenningbeloppet om 90 kr. för de förvärvsarbetande kvinnorna

jämte barntillägget till dem å tillhopa 20 kr. Med utgångspunkt från oför­

ändrade försäkringsavgifter och från de sakkunnigas beräkning, enligt vil­

ken arbetsgivarna icke till någon del skulle vidkännas kostnaderna för

barntilläggen, kunde ett genomförande av styrelsens förslag beräknas med­

föra en stegring av utgifterna för det allmänna med inemot 2 milj. kr.

Denna ökning vore icke större än att den föreslagna ändringen borde kunna

komma till stånd, särskilt soin ökningen i viss män torde leda till minskat

behov av mödrahjälp.

Riksförsåkringsanstalten erinrar om att kvinna enligt sjukförsäkrings­

lagen i vissa fall äger åtnjuta barntillägg med 3 kr. för dag och föreslår,

att tillägget enligt moderskapsförsäkringslagen i motsvarande fall blir

lika stort.

Tjänstemännens centralorganisation finner barntillägget otillfredsstäl­

lande i fråga om både belopp och tidsperiod. Även Folkpartiets kvinnoför­

bund anser barntillägget för litet för att spela någon avsevärd roll. Förbun­

det anför.

I den mån, som social hemhjälp ej står att få och extra hjälp måste hel-

tidsavlönas, belastas familjen med kostnader av helt annan storleksord­

ning. Vi är därför tveksamma, om denna utformning av barntilläggen är

den bästa tänkbara. De som behöver barntillägg är ju framför allt mödrarna

med de små barnen och med flera barn under skolåldern. Det vore i många

fall i hög grad önskvärt, att dessa mödrar finge någon form av hemhjälp,

inte bara medan de ligger på BB, men också någon eller några veckor efter

hemkomsten. Kommittén framhåller emellertid att hemsystrar står till buds

i alltför ringa utsträckning för att kunna ge hjälp i alla de fall, då det

skulle behövas. Här finns en uppgift, som ofta försummas att förebygga

klenhet och överansträngning och att hjälpa den nyblivna modern tills

amningen kommit i gång, och hon åter känner sig stark nog att ta itu med

hemmets alla sysslor. Vi vill därför framhäva vikten av att ytterligare ut­

bygga hemsysterverksamheten och att komplettera denna med hemsamari-

terverksamhet, där så kan ske. Det är möjligt, att den miljon, som staten

skulle satsa på barntilläggen vore bättre använd som en förstärkning på

dessa sistnämnda områden.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

63

Utredningens förslag, att kvinnor som är obligatoriskt försäkrade för

tilläggssjukpenning — d. v. s. löntagare över 16 år med årsinkomst av

minst 1 800 kr. — skal! vara garanterade tilläggs pennin g, har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom av länsstyrelsen och mödra-

hjälpsnämnden i Jämtlands län samt länsstyrelsen i Västerbottens län,

vilka avstyrkt förslaget i denna del, bl. a. på den grund att rätten till till-

läggspenning inte förknippats med något villkor om att kvinnan skall

återgå till arbetet efter nedkomsten. Ehuru förslaget sålunda vunnit stöd

av den övervägande majoriteten bland remissinstanserna har dock olika

meningar yppats rörande de villkor som bör gälla för rätten till tilläggs­

penning.

De föreslagna bestämmelserna om kvalifikationstid — enligt

vilka dels kvinnan under minst 270 dagar före den faktiska eller beräknade

nedkomsten skall ha varit försäkrad för tilläggssjukpenning, dels tilläggs-

penningen, om sjukpenningklasstillhörigheten därunder ändrats, skall utgå

efter den lägsta klassen — bör enligt vad riksförsåkringsanstalten uttalar

skärpas därhän, att rätt till förmånen inträder först då kvinnan under minst

270 dagar varit försäkrad för tilläggssjukpenning, enär man eljest kunde

befara missbruk genom att kvinnan för att få ut tilläggspenning före ned­

komsten i vissa situationer bleve benägen att ange en senare tidpunkt för

den beräknade förlossningen är den hon hade anledning antaga.

I andra yttranden förordas åter uppmjukningar av de föreslagna kvali­

fikationsreglerna. Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda, att tilläggspen­

ning bör utgå efter den sjukpenningklass kvinnan längst tillhört under

den föreslagna 270-dagarsperioden. Försäkringsinspektionen framhåller, att

obilliga konsekvenser kan uppstå, därest t. ex. kvinnan under havande-

skapstiden vinner befordran eller uppnår en automatisk löneförbättring,

men påyrkar ingen ändring utan anser att frågan bör observeras och om­

prövas sedan närmare erfarenheter vunnits. Landsorganisationen däremot

föreslår, att möjlighet beredes sjukkassorna att i särskilda fall medge

undantag från den föreslagna regeln att tilläggspenning skall utgå efter

den lägsta klass kvinnan tillhört under 270-dagarsperioden.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen understryker, att en

inkomstminskning, som är direkt föranledd av havandeskapet, inte bör

leda till minskning av tilläggspenningen. Ett annat förfarande torde bl. a.

leda till att gravida kvinnor, som måste lämna sitt ordinarie arbete, bleve

obenägna alt åtaga sig arbete, som vore lägre betalt än det ordinarie, även

om det erbjudna arbetet i och för sig vore lämpligt.

Medicinalstyrelsen tar upp hithörande problem från medicinsk synpunkt

och yttrar.

Det synes icke uteslutet att bestämmelserna kunna föranleda kassa alt

anse rätt till tilläggssjukpenning och därmed rätt till tilläggspenning enligt

moderskapsförsäkringen förverkad genom att eu medlem just under gra­

Kungl. Maj. ts proposition nr li't.

64

viditeten är nödsakad att göra ett uppehåll i sitt förvärvsarbete. Det kan vidare befaras, att önskan att bevara rätten till tilläggspenning kan leda till ökad sjukskrivning vid arbetsavbrott under graviditet. En sådan åtgärd kan bland annat vid lättare fall av graviditetstoxikos och i abortförebyg­ gande syfte icke sällan framstå som befogad. Den föreslagna begränsningen av rätten till tilläggspenning skulle härigenom kunna leda till en icke av­ sedd merbelastning av sjukförsäkringen. Styrelsen vill därför förorda en mildring av sagda begränsning, så att större hänsyn kan tagas till förhål­ landena före graviditetens inträde, såvida olägenheterna av begränsningen icke kunna undanröjas genom särskilda direktiv till sjukkassorna rörande tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.

Stockholms erkända centralsjukkassa slutligen anser, att samma regler bör gälla enligt sjuk- och moderskapsförsäkringarna och att 270-dagars- villkoret således bör helt slopas.

Beträffande den föreslagna tidsperioden för rätt till t i 11- läggspenning, 90 dagar, ifrågasätter Handelns arbetsgivarorga­ nisation en minskning av dagantalet till 60. Å andra sidan har möclrahjälpsnämnden i Göteborgs stad påyrkat en förlängning till 120 dagar.

Även i en del andra yttranden har sympatier uttalats för en längre tids­ period än den föreslagna. Sålunda anför medicinalstyrelsen bl. a.

Ehuru medicinalstyrelsen icke direkt vill motsätta sig ett fastställande av------- - — tidsperioden finner styrelsen densamma ur medicinsk synpunkt väl kort, då det synes antagligt, att arbetsvila under något längre än här avsedd tid före förlossningen kunde leda till en minskad frekvens av svårare förlossningskomplikationer, därav föranledd dödföddhet, förtids­ börd etc., medan en något förlängd ledighet efter förlossningen kan anses behövlig för kvinnans återställande till full hälsa samt för amning och övrig omvårdnad om barnet.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar.

I vanliga fall måste den tidsperiod av nittio dagar, under vilken till- läggspenning skall utgå, anses tillräcklig. Tiden för inkomstbortfallet varie­ rar emellertid avsevärt inom olika yrken och för olika individer. Sålunda kan enligt arbetsförmedlingens erfarenheter gravida kvinnor, som arbetar exempelvis inom textilindustrin, där arbetet kan sägas vara relativt tungt, icke kvarstå i arbete så länge som de, som arbetar inom konfektions- industrin, vilken erbjuder lättare arbetsuppgifter. Inom ett flertal service­ yrken, där kvinnorna betjänar allmänheten, måste de i regel sluta sitt för­ värvsarbete relativt lång tid före nedkomsten. Dylika problem blir ofta aktuella beträffande medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Dessa kvin­ nor kan icke fortsätta sitt ordinarie arbete men är ändå icke arbetsoför- mögna. Under tider av god arbetstillgång finns det vissa möjligheter att bereda dem lättare arbete, men en åtstramning på arbetsmarknaden åter­ verkar i första hand på anställningsmöjligheterna för icke fullt konkur- rensduglig arbetskraft. Ju längre graviditeten framskridit, desto svårare är det att finna lämplig sysselsättning för dessa kvinnor. Detta medför att den påtvungna ledigheten i samband med graviditeten för dessa kvin­ nor icke sällan blir längre än den tid, under vilken tilläggspenning enligt förslaget skall utgå. Styrelsen vill för närvarande icke föreslå någon änd-

Kungl. Maj.ts proposition nr IM.

65

ring av förslaget i denna del men har ändå velat fästa uppmärksamheten

på dessa förhållanden. Frågan om en eventuell utvidgning av rätten till

tilläggspenning synes vara av så komplicerad natur att ett ställnings­

tagande till densamma förutsätter särskilda utredningar.

I samma riktning uttalar sig Tjänstemännens centralorganisation och

Folkpartiets kvinnoförbund.

Den föreslagna bestämmelsen att ledigheten skall uttagas i ett sam­

manhang kritiseras av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen,

som anför.

Något avbrott i en löpande ersättningsperiod kan icke göras. Det synes

emellertid icke rimligt, att kvinnan skall förverka sin rätt till tilläggspen­

ning i det fall hon före 90-dagarsperiodens slut tager ett förvärvsarbete

för en kort tid. Hon kan ha överskattat sina krafter och känner efter en

tids arbete, att hon icke orkar med att fortsätta förvärvsarbetet. Det kan

även inträffa sådana fall, där hon lyckats ordna så att någon sköter barnet

åt henne men denna möjlighet helt plötsligt bortfaller. Med hänsyn till

här angivna fall synes det önskvärt, att bestämmelserna i denna del ut­

formas på ett sådant sätt att en kortare tids — lämpligen högst 14 dagars

— arbete icke skall inverka på kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning

i det antal dagar, som efter frånräknande av arbetsdagarna återstår av

90-dagarsperioden.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår slopande av villkoret att ledigheten

skall vara sammanhängande och motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

Med hänsyn till att tilläggspenningen blir relativt liten, måste det för

många kvinnor — i synnerhet för de ensamstående — bli önskvärt för att

icke säga nödvändigt att få något tillskott till tilläggspenningen. De flesta

kan kanske inte helt återgå till sitt ordinarie arbete, men de skulle möj­

ligen kunna taga något tillfälligt arbete, eventuellt endast några timmar

eller någon dag emellanåt. Då tilläggspenningen enligt förslaget skall utgå

för en sammanhängande period, skulle de på så sätt avstängas från rätten

att i fortsättningen få tilläggspenning sedan de en gång — även om det

varit helt tillfälligt — haft avlönat arbete.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår vidare en jämkning i fråga om ledig­

hetens förläggning. Efter att ha erinrat om att arbetarskyddslagen och

internationella arbetsorganisationens konvention nr 103 om skydd vid

havandeskap och barnsbörd bl. a. föreskriver 6 veckors ledighet efter ned-

komsten anför styrelsen i detta hänseende.

Enligt utredningens förslag skulle tilläggspenning utgå under högst nittio

dagar med början tidigast från och med fyrtiofemte dagen före den be­

räknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossnings-

dagen. Det framhålles i utredningen, att moderskapsförsäkrad härigenom

i regel, hur än ledigheten förlägges, skall vara tillförsäkrad ledighet med

ersättning under sex veckor från förlossningen. Då emellertid den faktiska

tidpunkten för nedkomsten varierar rätt avsevärt i förhållande till den

beräknade, synes det ofta kunna inträffa, att eu kvinna, som påbörjat sin

ledighetsperiod på fyrtiofemte dagen före den beräknade nedkomsten, i

verkligheten icke blir tillförsäkrad ledighet med ersättning under sex veckor

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

66

efter förlossningen. Då den sistnämnda ledighetsperioden måste anses vara den mest angelägna, anser arbetsmarknadsstyrelsen, att tilläggspenning bör utgå för en tidsperiod av högst nittio dagar med början tidigast från och med trettionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten.

Beträffande utredningens förslag att tilläggspenning inte skall utgå efter tjugonde dagen efter förlossningen, om kvinnan inte har barnet i sin vård och uraktlåtenheten härutinnan inte beror på att hon är sjuk, anför medi­ cinalstyrelsen.

Medan styrelsen sålunda anser 90 dagar utgöra ett minimum för den vid barnsbörd behövliga ledighet, varunder tilläggspenning bör utgå, anser styrelsen lagförslagets inskränkning av denna tid till 20 dagar efter för- lossningsdagen i de fall, då kvinnan icke har barnet i sin vård, ur medicinsk synpunkt otillfredsställande. Därigenom kan frambringas en allt för tidig återgång i arbete. Något stöd för denna begränsning synes icke heller före­ ligga vare sig i den åberopade konventionen eller arbetarskyddslagstift- ningen. Styrelsen vill för sin del förorda, att tiden för tilläggspenningens utgående i dylika fall må omfatta åtminstone fyra veckor efter förloss­ ningen.

Styrelsen understryker vidare angelägenheten av att kvinnan får anses ha »barnet i sin vård» även i de fall, då detta vårdas på sjukhus men krä­ ver daglig omvårdnad av modern, eller eljest då det endast tillfälligt vårdas av annan.

Älvsborgs läns erkända centralsjukkassa påyrkar — under åberopande av arbetarskyddslagen och den i det föregående nämnda konventionen — att förevarande villkor helt slopas.

I en del yttranden har diskuterats, huruvida återgång till ar­ betet efter nedkomsten bör föreskrivas såsom villkor för rätt till tilläggs­ penning. Förut har nämnts, att några remissorgan — länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län och länsstyrelsen i Västerbottens län — avstyrkt förslaget om tilläggspenning bl. a. på grund av att ett dylikt villkor inte har uppställts.

Stockholms läns erkända centralsjukkassa uttalar, att tilläggspenning bör utgå endast till kvinnor, som återupptar förvärvsarbetet, men förklarar sig väl medveten om det mindre tillfredsställande i att tilläggspenningen i sådant fall inte kan utgå, när den bäst behövs, utan först i efterhand.

Även Skånes erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om ej ett sådant villkor bör gälla.

Svenska arbetsgivareföreningen anför.

Under alla omständigheter måste det anses oriktigt, att arbetsgivare­ bidrag utgår, även i de fall, då barnaföderska, som uppbär tilläggspenning, i samband med nedkomsten för lång tid framåt upphör med förvärvs­ arbete. Om arbetsgivarebidrag över huvud taget skall förekomma, bör det rimligen krävas, att kvinna, som uppbär tilläggspenning, även i fortsätt­ ningen under någon tid ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. För­ eningen instämmer i detta avseende i det särskilda yttrande, som avgivits

Knngl. Maj:ts proposition nr 1

44.

67

av herr Hydén. Föreningen är medveten om svårigheten att på ett. tillfreds­

ställande sätt kunna tekniskt lösa detta problem, men anser frågan vara

av så stor principiell betydelse, att något lämpligt förfaringssätt i detta

avseende bör konstrueras. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de

kollektivavtal för tjänstemän inom föreningens verksamhetsområde, som

innehålla bestämmelser om lön vid havandeskap och barnsbörd, regel­

mässigt som villkor för ifrågavarande förmån föreskriva antingen en för­

klaring av vederbörande tjänsteman, att hon har för avsikt att efter ledig­

heten återinträda i tjänst under minst tre månader, eller ock att anställ­

ningen fortsätter under minst tre månader efter tjänstledigheten, varvid

hälften av ersättningen utbetalas först efter sistnämnda tid.

Handelns arbetsgivareorganisation finner det mycket angeläget, att en

lagstiftning som den föreslagna icke verkar i sådan riktning, att nyblivna

mödrars frånvaro från arbetsmarknaden oskäligt förlänges. Majoritetsför-

slaget innebure, att de förvärvsarbetande mödrarnas återgång till arbetet

på grund av den förmånliga tilläggspenningen uppskötes. Tilläggspen-

ningen bleve med andra ord ett understöd snarare än kompensation för

inkomstbortfall. Intresset av en snar — dock icke alltför snar — återgång

i arbetet vore stort i det att frånvaron innebure ett ovisshetsmoment, som

vore onödigt betungande för arbetsgivaren. Organisationen vore medveten

om att de av herr Hydén i detta hänseende framlagda förslagen kunde

medföra vissa praktiska svårigheter. Dessa syntes dock knappast vara av

den storleksordningen att icke något lämpligt system borde kunna kon­

strueras. Skulle man icke kunna komma fram till ett sådant system, borde

det dock kunna antecknas, att varken i fråga om förvärvsarbetande eller

icke förvärvsarbetande mödrar perioden om 90 dagar för tilläggspennings

utgående vore självklar. Med hänvisning till såväl det anförda som till

ekonomiska skäl ville organisationen som ett alternativ föreslå, att tiden

för tilläggspennings utgående i anslutning till barnsbörd begränsades till

60 dagar.

I alla övriga yttranden har emellertid utredningens ståndpunkt biträtts

eller lämnats ulan erinran. Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att till-

läggspenningen i ett stort antal fall kunde komma att inte utgöra ersättning

för inkomstbortfall i vanlig mening utan få karaktär av ett understöd, som

förvärvats genom försäkringsavgifter, samt fortsätter.

När man vill skänka förvärvsarbetande mödrar ersättning för inkomst­

bortfall, torde det emellertid vara oundgängligt — om icke tillämpningen

skall bereda alltför stora svårigheter — att linna sig i denna eventuella

svaghet i systemet.

Ur förbundets synpunkt kan det anses fördelaktigt, att mödrarna icke

frestas att alltför snart upptaga förvärvsarbete, varigenom möjligheterna

att amma det nyfödda barnet kunna försvåras. Överhuvud taget torde

den ersättning för inkomstbortfall, som den föreslagna moderskapsför-

säkringen medför, vara av så stor social betydelse — icke minst för att

motverka aborter —- att det är av stor vikt att denna fråga nu ordnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.

68

Vad utredningen föreslagit rörande tilläggspenningens be­

lopp har inte mött någon gensaga. Arbetsmarknadsstyrelsen har emel­

lertid — utan att framställa något yrkande om höjning av tilläggspen-

ningen — ifrågasatt, om inte kompensationsgraden för de lägre inkomst­

tagarna åtminstone såvitt avsåge enbart tilläggspenningen komme att väl

mycket understiga två tredjedelar av den normala inkomsten.

Beträffande moderskapspenningens inverkan på gäl­

lande löneförmåner vid barnsbörd förutsätter T jånste-

männens centralorganisation och Svenska barnmorskeförbundet, att lag­

stiftningen inte skall medföra någon försämring. Statens avtalsnämnd

redogör för gällande kollektivavtalsbestämmelser om lön vid nedkomst

för kvinnlig arbetarpersonal i statens tjänst samt upplyser därvid bl. a.

att lön lämnas med 65 % av semesterlönen under högst 120 dagar och ytt­

rar vidare.

De av utredningen föreslagna reglerna för ersättning enligt lagen om all­

män moderskapsförsäkring skulle, såvitt avtalsnämnden nu kan finna, väl

låta sig samarbetas med de avtalsbestämmelser, som gäller på detta

område. Den havandeskapslön, som nu utbetalas enligt kollektivavtal, be­

skattas givetvis på vanligt sätt. Detta innebär att havandeskapslönen efter

avdrag av skatt uppgår till omkring 50 % av bruttolönen. Enligt av nämn­

den gjorda beräkningar skulle motsvarande procenttal enligt den före­

slagna lagen ligga omkring 55 %. Då de belopp, som utbetalas genom mo-

derskapsförsäkringen, är skattefria, kommer ett genomförande av utred­

ningens förslag alltså att innebära en höjning av inom avtalsnämndens

område nu utgående ersättningar vid havandeskap.

Emellertid — fortsätter avtalsnämnden — måste en samordning med

sjukförsäkringslagen ur andra synpunkter anses värdefull. Utredningens

förslag i fråga om tilläggspenningens storlek föranledde därför ingen er­

inran från avtalsnämndens sida.

Svenska stadsförbundet yttrar.

Enligt styrelsens mening föreligger anledning att behandla moderskaps-

penningen i dess helhet på samma sätt som sjukpenningen. Detta skulle

innebära att kommun såsom arbetsgivare skulle äga uppbära såväl till-

läggs- som grundpenning enligt moderskapsförsäkringen. Sett ur rent

ekonomisk synpunkt är frågan icke av någon särskilt stor räckvidd för

kommunerna. Det måste emellertid anses principiellt otillfredsställande

att beröva kommunerna möjligheten att beträffande moderskapspenningen

i dess helhet verkställa en motsvarande samordning som beträffande sjuk­

penningen. Kommunerna böra därför såsom arbetsgivare i vart fall ges

möjlighet att ompröva de löneförmåner som tidigare blivit utfästa. Därest

en sådan möjlighet till omprövning skulle saknas, kommer detta att inne­

bära en vid lönebestämmelsernas tillkomst icke avsedd extra kompensa­

tion. En lösning av denna fråga på annat sätt än genom särskild bestäm­

melse i lagen om allmän moderskapsförsäkring torde komma att bereda

kommunerna avsevärda svårigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

69

Länsstyrelsen i Kalmar framhåller, att om kvinnor i statlig och kom­ munal tjänst även i framtiden kommer i åtnjutande av lön vid ledighet för nedkomst, så borde de uttryckligen undantagas från försäkringen för tilläggssjukpenning och befrias från särskild avgift därför.

I en del yttranden framhålles som önskvärt att det obligatoriska försäk­ ringsskyddet kompletteras med en frivillig försäkring för mo- derskapspenning.

Försäkringsinspektionen finner det sålunda beklagligt att kvinnor, som driver egen rörelse, t. ex. i sömmerskefacket, eller gör en för familjens realinkomst mycket viktig insats i hemmet, skall bli sämre ställda än an­ ställda och fortsätter.

Inspektionen har emellertid blivit övertygad om bärigheten av de av ut­ redningen anförda synpunkterna. Förhållandet sammanhänger med den av inspektionen tidigare påpekade omständigheten att det vid moderskaps- försäkringen icke är fråga om försäkring i vanlig bemärkelse utan en spe­ ciell anordning, vilken såsom försäkringsfall accepterar en situation, som framkallats genom en uppsåtlig handling. Ehuru försäkringsinspektionen sålunda icke kan ge något uppslag till en lösning av frågan, finner inspek­ tionen det dock angeläget att densamma blir föremål för fortsatt uppmärk­ samhet.

Medicinalstyrelsen anser en kompletterande frivillig försäkring principi­ ellt lika befogad inom moderskapsförsäkringen som inom sjukförsäkringen samt anför.

Att utredningen dock avstått från att inom moderskapsförsäkringen föreslå en frivillig försäkring för tilläggspenning har huvudsakligen mo­ tiverats av tekniska och statsfinansiella hänsyn. Styrelsen anser för sin del så starka skäl tala för beredandet av möjlighet till en dylik tilläggs- försäkring också inom moderskapsförsäkringen att frågan härom bör upptagas till omprövning, varvid en sammankoppling av den frivilliga sjukpenningförsäkringen med en frivillig moderskapsförsäkring ■— ehuru med olika karenstid — synes böra bli föremål för ytterligare överväganden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att man söker finna nå­ gon form varigenom mödrar, som är hemarbetande eller egna företagare, kan få tillfälle att genom frivillig försäkring komma i åtnjutande av till- läggspenning. Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att den gärna skulle ha sett, att jämväl de hemarbetande kvinnorna tillförsäkrats en ekonomisk hjälp, motsvarande ersättningen för inkomstbortfall till kvin­ nor med arbctsanställning. Länsstyrelsen är emellertid medveten om de svårigheter, som föreligger att på ett fullt rättvist sätt lösa detta problem med hänsyn till de bestämmelser, som enligt sjukförsäkringslagen gäller för hemmakvinnorna. Folkpartiets kvinnoförbund framhåller, att frågan är synnerligen svår att lösa men anser, att man inte helt bör avfärda möj­ ligheten alt senare, sedan man någon tid prövat de nya försäkringsfor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

70

merna, ytterligare undersöka frågan om något slag av frivillig tilläggs- försäkring för hemarbetande kvinnor.

I detta sammanhang må nämnas, att Svenska landskommunernas för­ bund anser förslaget innebära större disproportion mellan hemmakvinnans och den förvärvsarbetande kvinnans moderskapspenning än som ur sak­ liga och samhällsekonomiska synpunkter kan försvaras.

Utredningens förslag rörande finansieringen av in o d er- skap sförsäkringen har gillats i det stora flertalet av yttrandena.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sig emellertid inte kunna godtaga utredningens förslag rörande arbetsgivarbidrag och anför.

Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare för närvarande i viss utsträck­ ning utge lön vid ledighet för havandeskap och barnsbörd. Denna förmån utgår emellertid inom föreningens verksamhetsområde endast till tjänste­ män och blott under vissa förutsättningar — den ingår för övrigt såsom ett integrerande led i de allmänna sociala förmåner, som utgå till denna arbetstagarekategori och som inverka på lönesättningen för densamma. Be- folkningspolitiska skäl ha på intet sätt påverkat dess tillkomst. Som motiv för ett arbetsgivarbidrag till moderskapsförsäkringen skulle möjligen kunna åberopas det beslutade arbetsgivarebidraget till sjukförsäkringens tilläggs- sjukpenning. Det är emellertid att märka, att föreningen i sitt yttrande över socialförsäkringsutredningens förslag till allmän sjukförsäkring häv­ dade, att arbetsgivarna icke borde ha att tillskjuta större belopp till bestri­ dande av kostnaderna än vad som motsvarar den besparing av utgående sjukhjälpsförmåner samt minskning av utgifterna för yrkesskador, som genom den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen kunde väntas uppstå. Denna besparing konnne enligt föreningens överväganden under inga förhållanden att uppgå till mer än 0,8 % av lönesummorna. Det är vidare enligt föreningens uppfattning en i grund väsentlig skillnad mellan hjälp vid sjukdom och bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Sjukdom med­ för nämligen ett inkomstbortfall, som icke på förhand kan förutses. Om hjälp ej erhålles kunna allvarliga påfrestningar uppstå för den enskilde, vilka till äventyrs under avsevärt längre tid än sjukdomen varar, nedsätta hans förmåga till produktivt arbete. Arbetsmarknadsintresset för lämpligt bistånd är sålunda här betydande. Det är uppenbart, att moderskapsförsäk- ringens ändamål är av helt annan karaktär. — Utredningen har vidare framhållit, att om intet arbetsgivarebidrag till moderskapsförsäkringens tilläggspenning utgår, de anställdas avgifter till sjukförsäkringen måste höjas med sannolikt omkring 10 %. Föreningen kan för sin del icke finna en avgiftshöjning av denna storlek vara bärande skäl för ett arbetsgivare­ bidrag till moderskapsförsäkringen i betraktande av det avsevärda ekono­ miska bistånd, som genom försäkringen kommer barnaföderskorna till del. Med understrykande av sin positiva inställning till tanken på en inoder- skapsförsäkring i och för sig anser föreningen sålunda, att moderskapsför­ säkringen bör finansieras genom de försäkrades avgifter i förening med statsbidrag, och finner det i princip oriktigt att belasta arbetsgivarna med kostnader för försäkringen i form av ett särskilt arbetsgivarebidrag.

På grund av det anförda motsätter sig föreningen att förslaget i detta avseende lägges till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

71

Samma ståndpunkt intar Handelns arbetsgivarorganisation, som särskilt

framhåller att lön vid havandeskap praktiskt taget inte förekommer inom

handeln.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att avgifterna till sjukkassorna

i Norrbottens län kommer att bli högre än genomsnittligt för landet. Födelse­

siffran i Norrbotten vore nämligen ca 27 % högre än medeltalet för hela

riket. Det syntes skäligt, att vid utgivandet av statsbidrag till moderskaps-

hjälp hänsyn toges till detta förhållande. En möjlighet att utjämna denna

differens skulle vara, att centralsjukkassorna i Norrbottens län och i andra

barnrika län erhölle ett särskilt statsbidrag, så att avgiften för de enskilda

medlemmarna i dessa län bleve densamma som den, vilken komme att mot­

svara riksgenomsnittet. Liknande synpunkter anföres av riksförsäkrings-

anstalten, mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens erkända

centralsjukkassa. Sistnämnda remissorgan — som föreslagit fri vård på

förlossningsanstalt — förordar dels att den av utredningen föreslagna stats-

bidragsbestämmelsen gällande andra förlossningsutgifter än vård på för­

lossningsanstalt kompletterades med ett stadgande som möjliggör ökning

av statsbidraget från 50 till högst 70 %, dels att den nettokostnad för under

kalenderåret utgiven grundpenning, som inom centralsjukkassa överstege

riksmedeltalets nettokostnad för motsvarande utgifter med mer än 5 % per

grundsjukpenningförsäkrad medlem räknat, skulle helt bestridas av stats­

bidrag.

Mödrahjälpen.

Utredningens förslag, att mödrahjälpens nuvarande maximibelopp

— 600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd — skall bibehållas även

sedan moderskapsförsäkringen genomförts, har i regel tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran.

Statskontoret finner dock en sänkning naturlig, förslagsvis till de belopp,

som gällde under tiden närmast före den 1 juli 1953, d. v. s. 400 resp. 500 kr.

Å andra sidan önskar Folkpartiets kvinnoförbund höja de nuvarande be­

loppen, så att mödrahjälpsnämnderna finge möjlighet att i vissa fall, där

behoven vore särskilt framträdande, ge väsentligt större belopp. Det kunde

t. ex. gälla att hjälpa en ensam mor till en ny start i förvärvslivet, till om­

skolning eller yrkesutbildning, till en lämplig bostad eller flyttning till

annan ort. Utvecklingen under senare år, som visade en gradvis förskjut­

ning mot maximibeloppen, pekade i denna riktning.

Beträffande frågan huruvida mödrahjälpen bör utgå in

natura eller kontant har det stora flertalet remissorgan anslutit

sig till utredningens ståndpunkt att naturalinjen i princip inte bör överges.

I den mån man i yttrandena lämnat motivering härför har i regel de av-

utredningen anförda skälen åberopats. Så uttalar exempelvis socialstyrelsen,

att naturaformen innefattar en behövlig garanti för att hjälpen användes

Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

för sitt ändamål och att den nu tillämpade ordningen inte medfört några olägenheter.

Emellertid saknas inte förespråkare för uppfattningen, att mödrahjälpen i större utsträckning än hittills bör utgå i form av kontanta bidrag. Hit hör överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jön­ köpings, Kalmar, Hallands, Älvsborgs och Västernorrlands län, mödrahjälpsnämnden i Älvsborgs län, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Svenska landskommunernas förbund.

Sistnämnda förbund utvecklar sin ståndpunkt sålunda. Anvisningsförfarandet inom mödrahjälpen framstår i en egendomlig dager särskilt efter tillkomsten av bidrag med väsentligt större ekonomisk räckvidd för barnfamiljerna såsom t. ex. de allmänna barnbidragen. För såväl barnavårdsnämnderna som för hjälpklientelet framstår det som obegripligt alt kontantlinjen får dominera en bidragsform, under det att en annan skall kringgärdas av allehanda rigorösa bestämmelser. Inom den behovsprövande socialvården har man numera också nästan helt över­ givit naturalinjen. Då man inte bör stöta den hjälpsökandes självkänsla måste detta förfaringssätt också vara det rätta.

Med hänsyn till de administrativa fördelarna föreslår även statens organisationsnämnd en övergång till kontanta bidrag. Efter att ha lämnat vissa uppgifter rörande länsstyrelsernas granskning under åren 1951 och 1952 av barnavårdsnämndernas redovisningar av förskotterade mödrahjälps- medel anför nämnden härom i huvudsak följande.

Medan de efter anmärkningar till statsverket återlevererade medlen ut­ gjorde mindre än 3 000 kr. om året, krävde granskningen i runt tal 4 års­ arbetskrafter för vilka avlöningskostnaderna beräknas till ca 40 000 kr. Även om det ej är berättigat att utan hänsynstagande till andra faktorer göra en strikt jämförelse mellan kostnaderna för granskningsarbetet och det rent ekonomiskt påvisbara resultatet av detsamma — mindre än 3 000 kr. per år — synes dock disproportionen vara ägnad att i vart fall för länsstyrelsernas vidkommande ingiva vissa betänkligheter gentemot gällande system för redovisning och granskning av mödrahjälpsmedel. En övergång till ett system med kontanta mödrahjälpsbidrag' för länsstyrel­ sernas del skulle medföra väsentlig arbetslättnad. Hela granskningsarbetet skulle bortfalla, då någon redovisning från barnavårdsnämnderna ej längre skulle erfordras. Bestyret med förskottering och i sinom tid omföring av mödrahjälpsmedel skulle likaså försvinna. Härigenom skulle även de av statsrevisorerna påtalade olägenheterna med de utestående förskotten eli­ mineras. Å länsstyrelserna skulle allenast ankomma att med ledning av mödrahjälpsnämndernas beslut direkt till vederbörande utanordna bevil­ jade belopp. Även barnavårdsnämnderna skulle, därest kontantbidrag i allmänhet infördes, komma i åtnjutande av en kraftig arbetslättnad. Be­ styret med förmedling av bidragen, övervakningsverksamheten och redo­ visningsarbetet skulle i stort sett försvinna.

Om en övergång till kontantlinjen inte anses kunna ifrågakomma, före­ slår organisationsnämnden att länsstyrelsernas kontroll inskränkes till en

73

rent kameral revision och att sakgranskningen av barnavårdsnämndernas

redovisningar således slopas. Nämnden hänvisar till att länsstyrelsernas

granskningsarbete i sistnämnda avseende vore skäligen improduktivt och

erinrar om att enligt den nya kommunallagen, vilken träder i kraft den

1 januari 1955, den kommunala revisionen också omfattar de olika styrel­

sernas och nämndernas handhavande av statliga medel, bl. a. barnavårds­

nämndernas förvaltning av mödrahjälpsmedel.

Granskningsfrågan har berörts även av några länsstyrelser. Sålunda

anser länsstyrelsen i Jönköpings län det gällande systemet för granskning

och redovisning av mödrahjälp vara väl omständligt och framhåller ange­

lägenheten av alt hjälpen får en så enkel och för såväl statliga som kom­

munala myndigheter arbetsbesparande utformning som möjligt. Jämväl

länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län ifrågasätter en mera

summarisk granskning.

Av annan åsikt är länsstyrelsen i Malmöhus län som yttrar.

Om naturalinjen bibehålies, kan ifrågasättas huruvida länsstyrelsernas

granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel

bör inskränkas till att enbart avse en kameral revision. I betraktande av det

ringa antal anmärkningar, som framställas mot barnavårdsnämndernas

redovisningar, och de relativt låga belopp, som efter anmärkning återgå

till statsverket, kan det synas som om sakgranskningen skulle vara me­

ningslös. Antagas kan emellertid, att mödrahjälpen i viss utsträckning

skulle ha använts i strid mot meddelade föreskrifter därest icke barna­

vårdsnämnderna — med tanke på sakgranskningen — nödgats vaka över

de utbetalta medlen. Länsstyrelsernas granskningsarbete, som för övrigt

allenast utgör ett av flera arbetsmoment vid kontrollen av barnavårds­

nämndernas redovisningar, bör icke bedömas enbart på grundval av antalet

gjorda anmärkningar och verkställda återbetalningar. Med hänsyn till vad

sålunda anförts, anser länsstyrelsen att mödrahjälpen bör bibehållas i sin

nuvarande utformning samt att ändring med avseende å länsstyrelsernas

befattning med mödrahjälpen icke för närvarande må ske.

I samband med diskussionen av kontantlinjen bar även i eu del ytt­

randen aktualiserats frågan om förändringar av mödrahjälpsve r k-

samhetens administration. Länsstyrelsen i Stockholms län fin­

ner det sålunda innebära en överorganisation att de städer, som utgör egna

landstingsområden, skall ha särskild mödrahjälpsnämnd och föreslår där­

för, att barnavårdsnämnderna i dessa städer själva får fatta beslut i mödra-

hjälpsärenden med ledning av socialstyrelsens normer. Även Hälsingborgs

stads barnavårdsnämnd anser onödigt dubbelarbete förekomma därigenom

att mödrahjälpsärendena i städerna utom landsting behandlas både i barna­

vårdsnämndens mödrahjälpsdelegation och i särskild mödrahjälpsnämnd.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter, huruvida inte mödrahjälps-

verksamheten i dess helhet borde koncentreras till barnavårdsnämnderna.

För barnavårdsnämnderna, som f. ö. efter den nya kommunindelningen

vore bättre rustade än förut, skulle detta inte innebära någon nämnvärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

74

merbelastning. Två invändningar kunde resas häremot, nämligen att en­

hetligheten i bidragsgivningen skulle äventyras och att ett rent kommunalt

organ skulle komma att besluta om statsmedel. I förstnämnda hänseendet

hyste nämnden inga betänkligheter, om socialstyrelsens normer ständigt

kunde hållas aktuella med hänsyn till inkomst- och prisnivå m. in., och

mot den sistnämnda invändningen kunde anföras, att barnavårdsnämnder­

na redan nu beslutade om bidrag som helt eller delvis bestredes med stats­

medel, t. ex. viss fattigvård samt bidragsförskott.

I andra hand föreslår organisationsnämnden, att verksamheten inordnas

i länsstyrelserna, så snart detta kan ske med hänsyn till läget i frågan om

lekmannamedverkan i dessa organ.

Blekinge samt Uppsala läns erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om

inte mödrahjälpsnämndernas uppgifter borde överflyttas till sjukkassorna.

I fråga om prövningen av behovet av mödrahjälp anför

socialstyrelsen.

En jämförelse mellan den nuvarande moderskapshjälpen, som i genom­

snitt utgår med 125 kronor, och motsvarande förmån inom den föreslagna

moderskapsförsäkringen, nämligen den vid enkelbörd till 270 kronor upp­

gående grundpenningen jämte barntillägg å sammanlagt 20 kronor, ger

vid handen, att den föreslagna förbättringen härvidlag väsentligen utgör

en kompensation för penningvärdets fall sedan slutet av 1930-talet. Den

föreslagna grundpenningen jämte barntillägg bör därför icke inverka på

möjligheten att erhålla mödrahjälp.

Vad beträffar den föreslagna ersättningen för förlossningsutgifter torde

sjukkassornas bestridande av kostnaderna för vården å förlossningsan-

stalt ej heller i någon utsträckning av betydelse leda till minskat behov

av mödrahjälp. Avgift för vård på allmän sal inom offentlig förlossnings-

anstalt eller vissa andra sådana anstalter, som uppbära statsbidrag, får

nämligen för närvarande uttagas med som regel högst en krona om dagen

under upp till 10 dagar. Däremot torde den inom moderskapsförsäkringen

föreslagna ersättningen för resor till och från förlossningsanstalten med­

föra en minskning av mödrahjälpsbehovet främst inom de vidsträckta

Norrlandslänen, där mödrahjälpen belastas med ganska betydande ersätt­

ningar för sådana resor.

Den för beräkningen av det framtida mödrahjälpsbehovet mest betydelse­

fulla faktorn utgör otvivelaktigt den tilläggspenning, som föreslagits skola

komma de förvärvsarbetande mödrarna till godo under högst 90 dagar

såsom kompensation för inkomstbortfallet i samband med havandeskap

och barnsbörd. Att hänsyn härtill i förekommande fall måste tagas vid

prövningen av mödrahjälpsärenden är påtagligt. Den härav föranledda

minskningen av mödrahjälpsbehovet får emellertid icke överskattas. Till

en början må framhållas, att den inkomstnivå, som enligt de av social­

styrelsen utfärdade normerna bör vara vägledande för avgörandet om

mödrahjälpens storlek, avser årsinkomsten samt att tilläggspenningen i

regel kommer att kompensera inkomstbortfallet intill högst en fjärdedel

av denna inkomst. För att den föreslagna tilläggspenningen icke skall leda

till en förbättring allenast för de förvärvsarbetande mödrar, för vilka behov

Kungi. Maj.ts proposition nr

144

.

75

av mödrahjälp icke föreligger, bör vid prövningen av framställningar om

sådan hjälp hänsyn till tilläggspenningen i allmänhet icke tagas i vidare

mån än att kvinnans normala inkomst anses såsom bibehållen under den

tid vartill rätt till tilläggspenning föreligger. Därtill kommer — såsom också

framhållits av ett flertal mödrahjälpsnämnder — att man vid avvägningen

av mödrahjälpens storlek icke alltid bör låta de genom moderskapsför-

säkringen förbättrade förmånerna bli avgörande, utan att man även fram­

deles måste taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Denna

synpunkt ha också de sakkunniga berört genom att framhålla, att man

bör utgå från att mödrahjälpsnämnderna icke alltid komma att minska

mödrahjälpen med exakt det belopp, som motsvarar ökningen av det

generella stödet. Det sagda torde leda till att tilläggspenningen kommer

att få sin största betydelse i fråga om ett minskat behov av mödrahjälp

därigenom, att de akuta nödlägen, som uppstått till följd av inkomstbort­

fallen, framdeles i stor utsträckning kunna väntas försvinna.

Socialstyrelsen understryker vidare, att moderskapsförsäkringen inte

bör ge anledning till någon omarbetning av de av styrelsen utfärdade nor­

merna för mödrahjälp. I sin nuvarande utformning tilläte dessa normer

vederbörligt hänsynstagande till tilläggspenningen, vilken av styrelsen an­

setts utgöra den mest betydelsefulla faktorn i fråga om den väntade minsk­

ningen av behovet av mödrahjälp. Därtill komme att normerna — såsom

för närvarande i stort sett vore fallet — även i framtiden måste lämna

utrymme för vederbörligt beaktande av sådana särskilda omständigheter,

som komme mödrahjälpsbehovet att framstå såsom särskilt angeläget.

För en generösare behovsprövning inom mödrahjälpen uttalar sig läns­

styrelsen i Gotlands län, mödrahjälpsnämnderna i Malmö och Göteborgs

stad, Karlskoga barnavårdsnämnd samt Sveriges socialdemokratiska kvin­

noförbund.

I några yttranden har berörts olikheterna i fråga om mödrahjälpens om­

fattning mellan olika mödrahjälpsområden. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län uttalar.

Utredningen har framhållit att den av socialstyrelsen företagna utred­

ningen angående mödrahjälpsverksamheten utvisat, att väsentliga olik­

heter förelegat i fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden.

Enligt länsstyrelsens mening är detta ett helt naturligt förhållande. En

exakt likartad tillämpning av de allmänt hållna föreskrifterna om mödra­

hjälp kan icke erhållas inom hela landet. En sådan exakt likartad tillläinp-

ning kan icke heller vara eftersträvansvärd. Tillämpningen av mödra-

hjälpsföreskrifterna får icke endast bliva en räknefråga, där de olika inöd-

rahjälpsansökningarna inplaceras i ett på förhand uppgjort system. Strä­

vandet måste i stället vara att för varje enskilt fall anpassa det beviljade

mödrahjälpsbeloppet efter det faktiskt föreliggande hjälpbehovet.

Mödrahjälpsnämndcn i Gävleborgs län anför liknande synpunkter och

framhåller, att en enhetlig tillämpning inte är möjlig ens inom en enda

nämnds område, i varje fall inte om detta arbetsområde är av den stor­

leksordning som Norrlandslänens, enär alltid en viss hänsyn måste tagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

76

till den mycket olika standard som förekommer vid å ena sidan livsföringen

i städer och industrisamhällen och den andra de enklare förhållandena på

den rena landsbygden och i skogsbygderna.

Vad angår anslaget till mödrahjälp ifrågasätter socialsty­

relsen, huruvida den förhållandevis stora sänkning av anslaget, som ut­

redningen räknat med, kan genomföras under annan förutsättning än att

normerna väsentligen skärpes. Då en sådan lösning enligt socialstyrelsens

mening är synnerligen otillfredsställande, förordar styrelsen, att anslaget

inte upptages till lägre belopp än att de nuvarande normerna kan behållas

väsentligen oförändrade.

Särskilda frågor.

Utredningens förslag om slopande av det nuvarande statsbidraget

till driften av förlossningsanst alter och väntehem

m. m. har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande fler­

talet av yttrandena.

En från majoriteten avvikande mening rörande denna fråga har emel­

lertid medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet.

Medicinalstyrelsen anför bl. a.

En för barnaföderskan fri förlossningsvård förutsätter, att av huvud­

mannen betingad patientavgift icke kommer att överstiga av sjukkassa

lämnad ersättning för vården. Då emellertid utredningen utgår ifrån att

nuvarande driftbidrag skall bortfalla och huvudmannens kostnader för

förlossningsvården sålunda realiter öka, såvida patientavgiften •— — —

skulle stanna vid 3 kronor, synes risken för en höjning av avgiften utöver

detta belopp icke böra underskattas. Enligt årets statsverksproposition är

driftbidrag till övriga hittills statsbidragsberättigade vårdgrenar avsett att

fortfarande utgå, varför även det här ifrågavarande bidraget bör bibehållas

till dess frågan om dess avskaffande kan bli föremål för prövning i ett

större sammanhang. Som villkor för åtnjutande av driftbidrag bör före­

skrivas, att vårdavgift må uttagas med högst 3 kronor per dag.

Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot utredningens för­

slag, att vårdavgiften bestrides genom försäkringen liksom ej heller mot

den avgift —• 3 kr. per dag •— utredningen räknat med. Svårare vore där­

emot att förstå nödvändigheten att i detta sammanhang avveckla det stat­

liga driftbidraget till förlossningsanstalterna. När detta bidrag år 1937 in­

fördes, hade dagkostnaden vid lasaretten —- till vilka flertalet förlossnings­

avdelningar vore knutna — utgjort 7 kr. År 1952 hade motsvarande kost­

nad uppgått till 41:60 kr. Trots att landstingen ensamma fått bära den

enorma kostnadsstegring, som under denna tid inträtt, föresloges nu en

ytterligare kostnadsbelastning av dem. Detta kunde enligt styrelsens me­

ning ej anses riktigt. Det tedde sig föga tilltalande att — utan att frågan

om statsbidragens vara eller icke vara i princip avgjorts — nu utan vi­

Kungl. Maj:ts proposition nr

744.

77

dare avveckla det ena bidraget efter det andra. Detta tvingade landstingen,

för att deras utgifter och därmed landstingsskatten skulle kunna hållas inom

en skälig ram, att iaktta stor försiktighet med att påtaga sig nya upp­

gifter, vare sig statsbidrag till dem ställdes i utsikt eller ej.

Svenska stadsförbundet anför.

Med det sätt på vilket utredningen bestämt ersättningen för förloss-

ningsutgifterna torde de städer som äro huvudmän för förlossningsanstal-

terna drabbas av ett visst inkomstbortfall. Samtidigt som vårdavgifterna

höjas från en krona till i genomsnitt tre kronor per dag bortfaller näm­

ligen det hittillsvarande statsbidraget å tre kronor. Visserligen är detta

inkomstbortfall av jämförelsevis underordnad betydelse och kompenseras

i någon mån av vissa administrativa fördelar. Frågan om statsbidrags-

tilldelningen måste emellertid ses i ett större sammanhang. I ett av styrel­

sen såsom eget utlåtande den 27 november 1953 åberopat yttrande av för­

bundets sjukvårdsdelegation angående statsbidragen till kronikervården

anfördes, att delegationen icke kunde biträda förslaget att dessa stats­

bidrag skulle slopas. Statsbidragens realvärde hade minskats i mycket hög

grad eftersom de fastställda bidragsbeloppen förblivit orubbade trots pen­

ningvärdets fall och den kraftiga stegringen av driftkostnaderna. Dess­

utom erinrade delegationen om att en reformering av statsbidragssystemet

överhuvudtaget beträffande sjukvården sedan länge vore föremål för över­

vägande. Det syntes icke vara riktigt att föregripa lösningen av denna fråga

genom att lösrycka frågan om kronikeranstalternas statsbidrag ur detta

större sammanhang. De synpunkter, som anförts beträffande statsbidragen

till kronikervården, ha enligt styrelsens mening i allt väsentligt tillämplig­

het även beträffande bidragen till driften av förlossningsanstalter in. m.,

vilka bidrag utgått oförändrade alltsedan nuvarande bidragsförfattningars

tillkomst år 1937. Styrelsen anser sig därför trots höjningen av vårdavgif­

terna icke kunna godtaga förslaget att dessa statsbidrag nu skola ut­

mönstras.

Vad utredningen föreslagit i fråga om de läkemedel, som t i 11-

handahålles inom den förebyggande möd ra- och barna­

vården, och om det speciella bidrag, som må utgå till

kvinnor på väntehem, har inte föranlett erinran i remissytt­

randena.

Kungi. Maj.ts proposition nr 1

44.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Hjälpbehovet i samband med barnsbörd är i vissa avseenden likartat med

det som föreligger vid sjukdom. Det föll sig därför naturligt för den fram­

växande frivilliga sjukkasserörelsen att inom försäkringens ram lämna

ekonomiskt bistånd även vid barnsbörd, moderskapshj ä 1 p; och se­

dan mer än fyrtio år tillbaka har staten givit sjukkassorna bidrag härtill.

Småningom kompletterades moderskapshjälpen med ett av statsmedel helt

bekostat understöd — motsvarande den nuvarande moders k a p s p e n-

ningen — för kvinnor som stod utanför sjukförsäkringen. Slutligen in­

78

fördes år 1937 en ny likaså helt av statsmedel utgående hjälpform, kallad

mödrahjälp och avsedd för kvinnor som på grund av nedkomsten

råkat i ekonomiskt nödläge.

Moderskapshjälpen —- som sålunda är förbehållen kvinnor som tillhör

erkänd sjukkassa — utgör vanligen 125 kr., varav staten bidrar med 75 kr.

Moderskapspenningen utgår efter inkomstprövning med 75 kr. och utbe­

talas också genom sjukkassan. Mödrahjälpen åter är beroende av en in­

gående prövning av det individuella hjälpbehovet och lämnas vanligen

in natura till ett belopp av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

Beslutanderätten utövas här av mödrahjälpsnämnden — ett speciellt organ

i varje landstingsområde och stad utanför landsting — under det att barna­

vårdsnämnden administrerar hjälpformen i övrigt.

Det må nämnas, att under senare år av alla barnaföderskor över 90 pro­

cent uppburit antingen moderskapshjälp eller moderskapspenning samt

ungefär 30 procent mödrahjälp.

Vid sidan av dessa stödåtgärder har samhället inrättat en rad kollek­

tiva hjälpformer, som helt eller delvis är avsedda för blivande och ny­

blivna mödrar. De består av socialmedicinska eller övervägande sociala

föranstaltningar, som — ofta i kombination med individuell ekonomisk

hjälp — avser att täcka hjälpbehov av vårdkaraktär. I främsta rummet

märkes här den förebyggande mödra- och barnavården och i samband där­

med utdelning av vissa läkemedel samt förlossningsvården, vidare folk­

tandvården, den sociala hemhjälpen och mödrahemsverksamheten.

Samhällets ekonomiska hjälp åt blivande och nyblivna mödrar har se­

dan år 1937 i stort sett ej undergått annan förändring än att mödrahjäl-

pens maximibelopp höjts. Med åren har hjälpen utsatts för kritik i olika

avseenden. Kritiken har avsett, att hjälpen endast syftade till att bereda

lindring i de direkta utgifter, som är förenade med nedkomsten, och ej

tillika lämnade förvärvsarbetande barnaföderskor ersättning för det in­

komstbortfall, som föranleddes av havandeskapet och barnsbörden. Hjäl­

pen har vidare ansetts alltför splittrad och — åtminstone såvitt angår hjäl­

pen genom sjukkassorna — otillräcklig till följd av penningvärdeföränd­

ringen.

Under årens lopp har olika förslag rörande en omgestaltning av den

ifrågavarande samhälleliga hjälpen lagts fram. Dessa har dock ej lett till

resultat. Numera har emellertid detta spörsmål kommit i ett sådant läge,

att en omprövning av den ekonomiska hjälpen åt barnaföderskor måste

ske. Enligt statsmakternas beslut år 1953 skall lagen om allmän sjukför­

säkring —- som i sin nuvarande lydelse ej innehåller några bestämmelser

om moderskapshjälp — träda i kraft den 1 januari 1955, då alltså den

nuvarande frivilliga sjukförsäkringen skall avlösas av en obligatorisk sjuk­

försäkring omfattande så gott som hela vårt folk och då nu gällande för­

ordning om erkända sjukkassor upphör att gälla. Därmed kommer ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

44.

79

rymme att saknas för en hjälpform av den nuvarande moderskapspenning- ens karaktär samtidigt som den rättsliga grundvalen för den nuvarande moderskapshjälpen ej längre finnes.

Socialförsäkringsutredningen — som haft i uppdrag bl. a. att pröva i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen och undersöka möj­ ligheterna att på detta område få till stånd en enhetligare samt mera rationell och effektiv ordning — har i slutet av år 1953 avgivit ett betän­ kande rörande moderskapsförsäkring m. m., enligt vilket alla kvinnor, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, också skall vara moder- skapsförsäkrade. I finansiellt hänseende skall enligt förslaget moderskaps- försäkringen ingå i den obligatoriska sjukförsäkringen. Administrationen skall handhavas av de allmänna sjukkassorna, och reglerna om förmånerna föreslås — oaktat de givits rum i en särskild författning — utformade i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om allmän sjuk­ försäkring.

Moderskapsförsäkringen skall enligt förslaget ge dels ersättning för förlossningsutgifter, bl. a. för vård på förlossningsanstalt och för resor i samband därmed, och dels kontant ersättning i form av moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad i ett fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, t i 11 äggs­ penning. Alla försäkrade kvinnor föreslås äga rätt till både ersättning för förlossningsutgifter och grundpenning, vilken senare till beloppet nor­ malt motsvarar en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen under 90 dagar, d. v. s. 270 kr. Därtill skall kunna utgå barntillägg — om samman­ lagt högst 20 kr. i normalfallen och högst 90 kr. i vissa särskilda fall — för kvinna som tidigare har minderårigt barn hemma. Kvinnliga löntagare skall dessutom under vissa villkor vid ledighet för havandeskap och barns­ börd erhålla tilläggspenning för högst 90 dagar med i princip samma be­ lopp som de vid sjukdom får i tilläggssjukpenning.

Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen skall enligt utredningens förslag bestå i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäk­ ringen.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag ge­ nomgående tillstyrkts. Den kritik som framkommit hänför sig så gott som undantagslöst till olika detaljer i förslaget.

För egen del anser jag, att utredningens förslag har skapat förutsätt­ ningar för en behövlig och länge önskad revision av samhällets ekono­ miska hjälp åt barnaföderskorna; och jag vill nu behandla de riktlinjer efter vilka en dylik revision bör genomföras.

Vad då först beträffar hjälpbehoven och hjälpens ända­ mål har socialförsäkringsutredningen funnit, att den ekonomiska hjäl­ pen inte såsom nu endast bör avse att bereda lindring i de med nedkomsten

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H.

80

förenade utgifterna utan att den även bör lämna ersättning för inkomst­

bortfall. Denna uppfattning har man också allmänt i remissyttrandena.

Jag är av samma mening. Det lagfästa förbudet för barnaföderskor att

utföra industriellt arbete under tiden närmast efter nedkomsten kom till

som en av våra första socialpolitiska åtgärder i modern mening och är

betingat av både sociala och medicinska hänsyn. Man var redan tidigt på

det klara med att denna skyldighet tarvade ett komplement i form av

ekonomiskt stöd, som satte kvinnan i stånd att åtnjuta den erforderliga

vilan och att ägna sig åt barnets vård och skötsel. Det är också uppenbart

att, om man skall nå syftet med de bestämmelser av arbetarskyddsrättslig

art som endels tvingar kvinnan, endels öppnar möjlighet för henne att av­

hålla sig från förvärvsarbete i samband med nedkomsten, det måste såvitt

möjligt sörjas för att hon får ersättning för den arbetsförtjänst som hon

då går miste om. Även mätt med internationell måttstock har detta an­

setts vara ett primärt krav.

För den föreslagna utvidgningen av hjälpens ändamål kan vidare an­

föras starka befolkningspolitiska motiv. Från rent abortförebyggande syn­

punkt torde den komma att bli av särskilt värde i fråga om sådana gravida

kvinnor som för uppehället är helt beroende av sin egen arbetsförmåga —

såsom ofta är fallet med de ensamstående — i det att en garanti för

ersättning av inkomstbortfallet vid tiden kring förlossningen kan väntas

medverka till att kvinna, som överväger abort, kommer att bära fram och

föda sitt barn.

Slutligen finnes, såsom även utredningen påpekat, ett speciellt skäl att

nu införa ersättning för inkomstbortfall vid barnsbörd, i det att kompen­

sation kommer att lämnas vid sjukdom genom sjukpenningförsäkringen

och det ej sällan är svårt eller rentav omöjligt för både kvinnan och läka­

ren att avgöra, huruvida en krämpa, som uppträder under havandeskapet

eller efter förlossningen, skall hänföras till sjukdom eller till något mera

normalt fysiologiskt besvär. Det är förklarligt att, om något slags motsva­

righet till det ekonomiska skyddet vid sjukdom inte skapades, man kunde

bli benägen att betrakta dylika krämpor som sjukdomsfall, vilket komme

att medföra mindre önskvärda psykologiska konsekvenser och dessutom

resultera i ökade kostnader för sjukförsäkringen.

Förslaget att de allmänna sjukkassorna skall utge ersättning för utgifter

i samband med förlossningsvård på samma sätt som för mot­

svarande kostnader vid sjukdom har vunnit i det närmaste allmän an­

slutning. Det är även enligt min mening lämpligt att man behandlar dessa

kostnader lika.

Från ett håll har dock uttalats, att stora administrativa förenklingar

skulle vinnas genom införande av fri vård på förlossningsanstalt, främst

därigenom att sjukkassorna skulle befrias från att ta befattning med räk­

ningar avseende omkring 100 000 förlossningsfall om året. Det är emel­

Kungl. Maj:ts proposition nr

744.

81

lertid att märka att räkning avseende antalet vårddagar, som sjukhusäga­ ren på grund av sjukvårdsförsäkringen torde komma att tid efter annan tillställa sjukkassan, med den här förordade ordningen torde kunna uppta vård på håde förlossningsavdelning och annan sjukhusavdelning; något nämnvärt merarbete för sjukkassan synes knappast behöva uppstå vid likvideringen av en dylik räkning jämfört med en som endast upptoge sjukhusvård. Skulle i stället särskilt bidrag utgå i annan ordning till huvud­ männen, torde detta snarast medföra ökad omgång inte minst för sjuk­ husägarna själva, då de under sådana förhållanden torde bli tvungna att särredovisa förlossningsfallen. De från ett annat håll yppade farhågorna, att förslaget beträffande vården på förlossningsanstalt skulle medföra oskä­ lig belastning för sjukkassemedlemmar i områden med osedvanligt högt födelsetal, synes mig inte tillräckligt grundade. Den avgiftshöjning, som man torde ha anledning att räkna med på grund av den angivna omständig­ heten, synes nämligen stanna vid högst några tiotal ören om året.

Beträffande de föreslagna formerna för de kontanta bidra­ gen anser jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna och orga­ nisationerna, att en generell hjälp bör lämnas barnaföderskorna i form av en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.

Utredningen har funnit det nödvändigt att vid sidan av denna generella hjälp bibehålla den nuvarande mödrahjälpen. Några remissorgan har velat avskaffa denna hjälpform och i stället hänvisa det mödrahjälpsklientel, som eljest skulle komma att kvarstå, till den kommunala socialvården. Det synes klart, att någon form av behovsprövad hjälp måste stå till buds för de fall, då den generella hjälpen •— vilken naturligen måste avvägas med hänsyn till mera normalt uppkommande hjälpbehov — visar sig vara otill­ räcklig. Det är min avsikt att så snart det låter sig göra upptaga frågan om en revision av vår nuvarande fattigvårdslagstiftning. Mödrahjälpens bestånd måste enligt min mening få bli beroende av socialhjälpens fram­ tida innehåll. Jag finner därför ingen anledning att nu förorda att mödra­ hjälpen avvecklas utan biträder utredningens förslag i detta hänseende.

Att den generella hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör få formen av en socialförsäkring i anslutning till den allmänna sjukförsäkringen anser jag vara naturligt. Härigenom blir det möj­ ligt att inom ramen för en enda hjälpform reglera utgifter i samband med själva förlossningen, bereda lindring i eljest normalt uppkommande extra kostnader samt ersätta inkomstbortfall.

Moderskapsförsäkringen.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall i fråga om anslut­ ning till försäkringen gälla att alla kvinnor, som är försäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring, därmed också automatiskt blir moderskapsförsäkrade. Häremot har ingen erinran riktats vid remissbe- f>—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

Ktmgl. Maj.ts proposition nr 144.

82

handlingen, och för egen del ansluter jag mig till förslaget. Det förtjänar

att påpekas, att moderskapsförsäkringen genom denna konstruktion även

kommer att omfatta barnaföderskor som ej fyllt 16 år, vilka ehuru de ej

hunnit bli sjukkassemedlemmar ju ändock är sjukvårdsförsäkrade.

Den ersättning för förlossningsutgifter, som försäkringen

skall lämna, föreslås av utredningen omfatta vård på förlossningsanstalt

och resor i samband därmed samt erforderlig läkarvård vid hemförloss­

ning. I enlighet härmed skall sjukkassorna liksom vid annan sjukhusvård

betala avgiften för vård å allmän sal på förlossningsanstalten och ersätta

resekostnaden för intagning ävensom kostnaden för återresa i den mån

den överskrider 4 kr. Avgiften på barnbördsavdelning förutsättes bli den­

samma som på annan sjukhusavdelning, f. n. i allmänhet 3 kr. om dagen.

Då dagavgiften för förlossningsinrättningarnas salspalienter nu i regel är

1 kr. för de första 10 dagarna, innebär förslaget visserligen en avgiftshöj­

ning för barnaföderskorna, men avgiften kommer i gengäld att helt likvi­

deras genom försäkringen, varjämte den nuvarande s. k. tiodagarsspärren

avlägsnas. Ersättning för läkarvård vid hemförlossning föreslås utgå efter

regler motsvarande dem som gäller för läkarvård i den allmänna sjukför­

säkringen, d. v. s. med i princip tre fjärdedelar av kostnaderna för läka­

rens resor och själva vården jämte läkarintyg.

I likhet med dem, som yttrat sig över utredningens förslag, godtager jag

förslaget i denna del.

Utredningens förslag om en grundpenning av 270 kr. — vilken

skall tillkomma alla försäkrade barnaföderskor, således även dem som

inte är försäkrade för grundsjukpenning vid sjukdom, och oavsett om de

faktiskt utför något arbete under tiden kring nedkomsten — har i allmän­

het vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Detsamma gäller förslaget

att grundpenningen vid flerbörd skall utgå med 405 kr. liksom också för­

slaget att av grundpenningen högst 135 kr. må utbetalas 90 dagar före den

beräknade tidpunkten för nedkomsten. Från ett par håll har dock yrkats

höjning av beloppen. För egen del finner jag en grundpenning, som i

normalfallen beloppsmässigt motsvarar grundsjukpenning av 3 kr. om da­

gen under 90 dagar, vara väl avvägd. Ej heller när det gäller flerbörd

finner jag anledning att frångå utredningens förslag.

Utredningen har vidare föreslagit, att grundpenningen skall minskas,

om barn är dödfött eller avlider inom tio dagar efter födseln. Med anled­

ning av de invändningar, som under remissbehandlingen riktats mot för­

slaget i denna del, finner jag övervägande skäl tala för att någon reduktion

inte bör äga rum. Närmast tänker jag därvid på att vissa anskaffningar

ofta har skett medan barnet väntats och att kostnader bl. a. för begravning

drabbar föräldrarna. Även de tragiska yttre omständigheterna synes mig

mana till varsamhet. Grundpenningen bör således enligt min mening utgå

ograverad i dessa fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

83

Det föreslagna barntillägget av 2 kr. om dagen för normalt 10 dagar och ytterligare högst 35 dagar, om kvinnan åtnjuter vård å förloss- ningsanstalt eller sjukhusvård, motsvarar till beloppet det barntillägg, som enligt sjukförsäkringen vanligen utgår vid sjukhusvård på grund av sjukdom. Några remissorgan har framställt yrkanden om att tillägget höjes. Att, såsom från något håll ifrågasatts, göra en kategoriklyvning av möd­ rarna så, att en grupp får ett högre och en annan grupp ett lägre barn­ tillägg synes mindre lämpligt. Då de utgifter, till vilka barntillägget är avsett, ingalunda torde vara högre vid barnsbörd än vid sjukdom, finner jag inte anledning att föreslå någon höjning av tillägget till grundpen­ ningen. Jag biträder därför utredningens förslag i detta avseende.

Arbetstagare, som är medlem i allmän sjukkassa — vilket förutsätter att vederbörande fyllt 16 år — och har en årsinkomst av anställningen om minst 1 800 kr., är enligt sjukförsäkringslagen försäkrad för tilläggssjuk- penning vid sjukdom. Utredningen har föreslagit att kvinna, som är för­ säkrad för tilläggssjukpenning, i princip skall vara berättigad att för högst 90 dagar i samband med nedkomsten erhålla moderskapspenning i form av tilläggspenning. Vid remissbehandlingen har förslaget genomgående tillstyrkts. Emellertid har i några yttranden anmärkningar riktats mot olika villkor, som utredningen funnit det nödvändigt att för­ knippa med rätten till tilläggspenning.

För rätt till tilläggspenning torde i enlighet med utredningens förslag böra gälla, att kvinnan under minst 270 dagar omedelbart före den be­ räknade eller faktiska tidpunkten för nedkomsten varit försäkrad för tilläggssjukpenning. I syfte att förebygga missbruk har utredningen för­ ordat att, för den händelse kvinnan under denna kvalifikationstid tillhört olika sjukpenningklasser, tilläggspenning skall utgå efter den lägsta av dessa. Häremot har under remissbehandlingen bl. a. invänts, att en dylik regel kunde få obilliga konsekvenser.

För egen del anser jag, att de eventuella riskerna att kvinnan avsiktligt ökar sin arbetsinsats under graviditeten för att skaffa sig ett högre för­ säkringsskydd inte bör överdrivas. En inkomstökning, som kan väntas bli temporär, torde för övrigt ej heller medföra att kvinnan placeras i högre sjukpenningklass. Med den föreslagna bestämmelsen är det vidare sannolikt, att kvinnan — i de fall tilläggspenningen bleve lägre än den tilläggssjuk­ penning hon kunde erhålla — kunde bli benägen att låta sjukskriva sig. Framför allt synes mig emellertid intresset av reda samt nödvändigheten av regler, som ställer sig enkla i tillämpningen, tala för att tilläggsför- månerna vid sjukdom och barnsbörd beräknas efter samma sjukpenning­ klass. Jag förordar i enlighet härmed att tilläggspenningen alltid skall utgå enligt den sjukpenningklass som kvinnan tillhör. I detta sammanhang vill jag med anledning av vad som anförts i några remissyttranden under­

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

84

stryka, att en inkomstförändring, som är avhängig av kvinnans genom

graviditeten nedsatta eller förlorade arbetsförmåga, ej torde böra påverka

hennes sjukpenningförsäkring.

Tilläggspenning bör utgå endast för tid, då kvinnan avhåller sig från

förvärvsarbete. Förslaget att denna tidsperiod skall omfatta högst 90 dagar

anser jag böra godtagas. Utredningen har vidare föreslagit, att den ledig­

het, som berättigar till tilläggspenning, skall påbörjas tidigast å fyrtio­

femte dagen före den beräknade nedkomsten och senast å förlossnings-

dagen samt att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang. Med hänsyn till

dels den bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinna sex

veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som för­

bjuder henne att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter

förlossningen, och dels innehållet i den av 1952 års internationella arbets-

konferens antagna konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd tillstyrker jag förslaget i förstnämnda hänseende. Härigenom

kommer nämligen kvinnan i regel att kunna täcka hela den tid, som av­

ses i lagen och konventionen, och å andra sidan blir ersättning vanligen

tillförsäkrad henne under den obligatoriska ledighetsperioden av sex vec­

kor efter nedkomsten hur hon än eljest förlägger sin ledighet. Vad där­

efter beträffar förslaget om att ledigheten skall vara sammanhängande

har detta kritiserats i ett par remissyttranden. Jag vill med anledning

härav framhålla, att tilläggspenningens syfte sammanfaller med de be­

rörda arbetarskyddsbestämmelsernas, i det att kvinnan för sin egen och

för barnets skull skall få en tids vila från sitt dagliga arbete utom hemmet.

Det synes mig mindre välbetänkt att genom dispensmöjligheter i fråga

om rätten till den ekonomiska gottgörelsen göra avkall på detta gemen­

samma syfte. För sjukkassorna måste det dessutom bli besvärligt att hålla

reda på under vilka tider kvinnan arbetar eller inte arbetar utom hemmet.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag även i denna del.

Vidare har utredningen föreslagit, att tilläggspenning ej skall utgå för

tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, såframt kvinnan inte

har barnet i sin vård utan att på grund av sjukdom vara förhindrad där­

ifrån. Det är uppenbart att ju längre tid, som förflyter från förlossningen,

desto mer hinner kvinnan återhämta krafterna och i desto högre grad är

det barnets intresse, som träder i förgrunden, då man vill bereda modern

ledighet från förvärvsarbetet. Sistnämnda skäl bortfaller, om kvinnan exem­

pelvis lämnar barnet i någon annans vård och utan men kan återgå till

arbetet. Jag finner sålunda det av utredningen uppställda villkoret moti­

verat men vill i anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört i sitt remiss­

yttrande föreslå den ändringen härutinnan, att tilläggspenning skall utgå

t. o. m. tjugosjunde dagen efter förlossningsdagen, oavsett att kvinnan

inte har barnet i sin vård. Om barnet därefter är intaget på sjukhus men

Kungl. Maj.ts proposition nr

744.

85

kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av annan, torde detta ej böra medföra att kvinnans rätt till tilläggspenning upphör.

Utredningen har diskuterat, huruvida man för rätten till tilläggspenning borde kräva, att kvinnan skulle återuppta sitt förvärvsarbete efter ned- komsten men har kommit till resultatet, att något dylikt villkor inte bör uppställas. Under remissbehandlingen har från några håll påyrkats ett villkor om återgång till arbetet. Jag finner det uppenbart, att man med ett sådant villkor i vart fall inte kan uppnå annat än ett tillfälligt åter­ upptagande av förvärvsarbetet; för detta ändamål skulle krävas administra­ tivt synnerligen svårhanterliga bestämmelser. Än väsentligare är emeller­ tid, att någon ersättning inte skulle kunna lämnas vid den tid, då de ut­ gifter uppkommer för vilka den normala inkomsten är avsedd — tilläggs- penningen skall ju träda i stället för denna — utan först långt senare. Då vidare den ifrågasatta restriktionen knappast kan anses väl förenlig med de förut berörda arbetarskyddsbestämmelserna och dessutom skulle förta en del av reformens befolkningspolitiska verkan ävensom medföra ökade sjukskrivningsrisker, ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt härvidlag.

Tilläggspenningen föreslås av utredningen till beloppet överensstämma med den tilläggssjukpenning, som utgår under de första 90 dagarna av en sjukperiod. Jag biträder detta förslag och vill härvid erinra om att genom propositionen nr 64 förslag förelagts årets riksdag att bl. a. moderskaps- penning skall vara skattefri. Utredningen har anfört, alt moderskapspen- ningens totalbelopp under denna förutsättning kommer att genomsnittligt motsvara åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare inkomst räknat för tre månader eller ledighetsperiodens maximitid. Härigenom torde det bli möjligt för vårt land alt ratificera internationella arbetsorganisationens konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet, såvitt an­ går förmåner vid havandeskap och barnsbörd. Även det villkor om kompen­ sationsgrad, som beträffande ersättning för inkomstbortfall stipuleras i konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd, torde uppfyllas; då det emellertid är tveksamt huruvida vår lagstiftning fullt till­ godoser de krav, som sistnämnda konvention i övrigt uppställer, torde frå­ gan om ratifikation av denna konvention tills vidare böra anstå.

Beträffande frågan om moderskapspenningens inverkan [) å gällande löneförmåner vid barns börd har utredningen förordat, att tilläggspenningen skall behandlas på samma sätt som tilläggs- sjukpenningen under det att grundpenningen inte skall påverka utgående lön. Denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Från kommunalt håll har dock gjorts gällande, att moderskapspenningen i sin helhet borde behandlas som sjukpenningen.

Frågan om förhållandet mellan sjuklön och sjukpenning utredes f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

86

i särskild ordning såvitt angår statsanställda in. fl. Oavsett vilket resultat

denna utredning kommer fram till, synes det mig från olika synpunkter

lämpligt att reglerna för sjukpenningen blir tillämpliga också på moder-

skapspenningen. Föreskrifterna i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för

Kungl. Maj :t att från sjukpenningförsäkringen undantaga vissa statliga

och kommunala arbetstagare, om rätt för arbetsgivare att, därest sådana

arbetstagare icke undantagits, uppbära arbetstagaren tillkommande sjuk­

penning samt om rätt för parterna på arbetsmarknaden att kollektivavtals-

mässigt träffa uppgörelse om att arbetsgivare, som utgivit sjuklön till arbets­

tagare, skall hos sjukkassan äga uppbära arbetstagarens sjukpenning, bör

således äga motsvarande tillämpning såvitt angår moderskapspenningen. Be­

myndigandet för Kungl. Maj :t att undantaga försäkrade från rätten till

moderskapspenning bör kunna utnyttjas oberoende av om motsvarande

undantag göres beträffande sjukpenning.

Utredningen har inte funnit det möjligt att skapa ett komplement till

det obligatoriska försäkringsskyddet i form av en f r i v i 11 i g försäk­

ring för moderskapspenning. Under remissbehandlingen har från några

håll uttalats sympatier för en sådan. Jag delar emellertid utredningens upp­

fattning att det torde vara uteslutet att anordna en helt fristående frivillig

moderskapsförsäkring. Den enda tänkbara möjligheten synes vara att

komplettera den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt lagen om allmän

sjukförsäkring med ett motsvarande skydd vid barnsbörd. Detta skulle

dock — även om staten lämnade kraftigt stöd — medföra betydande höj­

ningar av avgifterna inom den frivilliga sjukförsäkringen.

Uppenbarligen är det synnerligen angeläget, att den frivilliga sjukför­

säkringen redan från början vinner största möjliga anslutning. Blir av­

gifterna jämförelsevis höga, sätter detta otvivelaktigt eu stark hämsko på

försäkringens utbredning. Man måste nämligen räkna med att många egna

företagare under sådana förhållanden avskräckes från att teckna frivillig

försäkring; och de kommer då att vid sjukdom ofta stå utan ett tillfreds­

ställande ekonomiskt skydd. De finanspolitiska synpunkterna får ej heller

släppas ur sikte. På grund härav och då den föreslagna obligatoriska för­

säkringens grundförmåner redan innebär högst avsevärda förbättringar av

den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, anser jag mig

i likhet med utredningen inte kunna förorda, att en frivillig försäkring

avseende moderskapspenning införes.

Utredningens förslag i fråga om moders k apsförsäkringens

finansiering innebär, att moderskapsförsäkringen ingår i sjukförsäk­

ringen på så sätt att ersättning för förlossningsutgifter bestrides genom sjuk-

vårdsförsäkringen, grundpenning genom försäkringen för grundsjukpen­

ning och tilläggspenning genom den obligatoriska försäkringen för tilläggs-

sjukpenning. Både män och kvinnor kommer alltså att genom sjukförsäk­

ringsavgifterna delta i finansieringen av hjälpen vid havandeskap och

Kungl. Maj:ts proposition nr

fJU

87

barnsbörd. Statsbidrag avseende ersättning för förlossningsutgifter och grundpenning ävensom barntillägg skall utgå efter samma grunder som gäller för sjukförsäkringen d. v. s. med 50 % av kostnaderna, såvitt angår läkarvård, resor till och från förlossningsanstalt samt grundpenning och 75 % av kostnaderna för barntillägg. Till tilläggspenning skall arbetsgivar- bidrag utgå i samma omfattning som till tilläggssjukpenning; utredningen har med anledning härav föreslagit, att det nu fastställda arbetsgivarbi- draget till sjukförsäkringen höjes från l,i % till

1,14

% av de lönesummor

—- avseende manliga anställda såväl som kvinnliga — som enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall ligga till grund för arbetsgivarbidragets be­ stämmande. Utredningens förslag i dessa delar har under remissbehand­ lingen i allmänhet lämnats utan erinran.

Emellertid har Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgi­ vareorganisation avstyrkt den föreslagna höjningen av arbetsgivarbidraget. De förordar, att i stället statsbidrag skall lämnas till försäkringen för till- läggspenning. Med anledning härav vill jag erinra om att när socialvårds- kommittén på sin tid ville införa en av statliga medel helt bekostad ersätt­ ning för inkomstbortfall till förvärvsarbetande kvinnor, förslaget mötte stark opposition inte minst därför att detta förutsatte en fördelning av skattemedel på sådant sätt att de som hade bättre lön fick ett större bidrag. Motsvarande principiella invändning kan riktas mot den nu från arbets­ givarhåll förordade lösningen av finansieringsfrågan i denna del.

1 likhet med utredningen finner jag det ej riktigt att statsmedel an­ vändes på angivet sätt. Om man i övrigt låter moderskapsförsäkringen i finansiellt avseende helt ingå i sjukförsäkringen — varemot nyssnämnda remissorgan inte haft något att erinra — synes det mig naturligt och rim­ ligt att detsamma skall gälla även den föreslagna tilläggsförsäkringen. Ingen torde kunna påstå, att förslaget innebär någon nämnvärd extra eko­ nomisk belastning för den enskilde arbetsgivaren — såsom utredningen påpekat medför arbetsgivarbidragets höjning exempelvis för ett företag med ett lönekonto av 100 000 kr. en merkostnad av högst 40 kr. om året — och detta har ej heller från något håll gjorts gällande. Enligt utred­ ningens beräkningar arbetar ungefär 50 000 kvinnor inom sådana områden av den privata arbetsmarknaden för vilka gäller kollektivavtalsenlig rätt till lön vid ledighet för barnsbörd. De ingalunda fåtaliga arbetsgivare, som redan utger dylik lön, kommer enligt förslaget att — under samma för­ utsättningar som gäller beträffande sjuklön och sjukpenning — erhålla möjlighet att uppbära arbetstagaren tillkommande tilläggspenning.

.lag ansluter mig sålunda till utredningens förslag angående moderskaps- försäkringens finansiering. Med anledning av vad som i vissa remissyttran­ den anförts rörande förhållandena i övre Norrland förordar jag dock —- särskilt med tanke på de ofta långa resorna till förlossningsanstalt i denna landsända — att samma möjlighet som gäller i fråga om sjukvårdsförsäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr

88

lingen beredes Kungl. Maj:t att medgiva höjning från 50 till högst 70 %

av statsbidraget till ersättning för förlossningsutgifter i vad detta avser

läkarvård och resor.

Mödrahjälpen.

Utredningens förslag rörande mödrahjälpen innebär, att denna bibe­

hålies i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäkringen.

Mödrahjälp skall alltså liksom hittills i fall av behov kunna lämnas intill

600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd. Utredningen har dock

funnit det uppenbart, att vid avvägningen av denna hjälp hänsyn måste

tagas till det kraftigt ökade försäkringsmässiga stödet.

I det stora flertalet remissyttranden har man helt anslutit sig till utred­

ningens förslag i denna del. I några fall har dock röster höjts för ändringar

i olika hänseenden. Sålunda har förordats övergång från den nuvarande

naturaformen till en mer eller mindre modifierad kontantlinje samt upp­

mjukning av reglerna rörande länsstyrelsernas kontroll av mödrahjälps-

medel. Vidare har ifrågasatts omläggning av verksamhetens administration,

innebärande bl. a. att beslutanderätten i mödrahjälpsärenden skulle över­

flyttas till barnavårdsnämnderna. Slutligen har önskemål uttalats om gene­

rösare prövning av behovet av mödrahjälp.

Jag har i det föregående uttalat, att det är min avsikt att så snart som

möjligt pröva frågan om en revision av fattigvårdslagstiftningen. Att en

sådan bör komma till stånd utan dröjsmål, därom torde ej råda delade

meningar. Vad mödrahjälpen beträffar måste denna, om en särskild be­

hovsprövad hjälpform vid barnsbörd framdeles överhuvudtaget visar sig

erforderlig, till sin utformning röna väsentlig inverkan av en blivande

socialhjälp. Detta gäller framför allt mödrahjälpens innehåll men också

bl. a. dess administration. Att märka är vidare att denna hjälpform under

lång tid i sina huvuddrag torde få anses ha fungerat tillfredsställande.

I likhet med utredningen anser jag i enlighet härmed, att inga andra

förändringar bör vidtagas beträffande mödrahjälpen än sådana som direkt

påkallas av moderskapsförsäkringen. I sådant fall kommer endast hjälp-

beloppets storlek i fråga. Såsom utredningen anfört torde möjlighet allt­

jämt böra hållas öppen att bevilja mödrahjälp intill nu gällande maximi­

belopp, men vanligen torde vid mödrahjälpens utmätande i det enskilda

fallet hänsyn böra tagas till det ökade försäkringsmässiga skyddet.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka, att moderskapsför-

säkringens införande innebär en stark förskjutning av den behovsprövade

hjälpens andel i den samlade ekonomiska hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd. Från det att mödrahjälpen tidigare har svarat för inemot hälf­

ten av kostnaderna kommer vid bifall till vad jag har föreslagit blott unge­

fär en tiondel på dess lott. Det synes mig stå i god samklang med utveck­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

89

lingen inom socialpolitiken att låta generella hjälpformer efter hand er­ sätta äldre behovsprövade sådana.

Vissa särskilda frågor.

Utredningen har föreslagit, att nuvarande statsbidrag till drif­ ten av förlossningsanstalter och väntehem in. in. avveck­ las. Driftbidrag utgår sedan år 1938 främst till offentliga förlossningsinrätt- ningar med 3 kr. eller — till mindre inrättningar — 2 kr. per vårddag. Bidraget lämnas i fråga om salspatient på förlossningsanstalt för högst 10 dagar och i fråga om kvinna, som vistas på väntehem, för högst 15 dagar. Som villkor gäller, att avgiften för statsbidragstiden utgör högst 1 kr. om dagen. Utredningen har, såsom tidigare nämnts, förutsatt, att på barnbördsavdelning samma vårdavgift skall tillämpas som på annan sjuk­ husavdelning och att avgiften skall betalas av sjukkassan. Då avgitten för vård å allmän sal på lasarett f. n. vanligen är 3 kr. per dag, skulle sålunda de sjukhushuvudmän, som nu erhåller 3 kr. i statsbidrag och 1 kr. i avgift, få vidkännas en inkomstminskning av 1 kr. per dag. Vidare skall enligt förslaget det speciella bidrag av statsmedel, som nu lämnas kvinna på väntehem om hon har behov av hemhjälp, avskaffas; detta hjälpbehov skall i stället tillgodoses av den allmänna ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen i regel lämnats utan erinran. Medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet har emellertid anfört, att frågan om avveckling av drift­ bidraget bör prövas i ett större sammanhang och att bidraget därför bör bibehållas tills vidare. Medicinalstyrelsen befarar dessutom en större av­ giftshöjning än vad utredningen räknat med och föreslår, att villkor skall föreskrivas om en maximiavgift av 3 kr. per dag.

Jag har redan i det föregående som min uppfattning uttalat, att för­ lossningsvården från försäkringens synpunkt bör behandlas på samma sätt som sjukhusvård i allmänhet. Därav följer visserligen inte nödvändigt­ vis att driftbidraget till förlossningsanstalterna skall helt avvecklas, men redan av vad jag anfört framgår, att ett bibehållande av nämnda statsbi­ drag skulle väsentligt reducera det administrativa värdet av en dylik ordning. Den inkomstminskning, som vid genomförande av utredningens förslag skulle drabba huvudmännen för de större anstalterna, utgör 1 kr. per vårddag. I betraktande av att dagkostnaden vid lasaretten överstiger 40 kr. synes det inte med fog kunna göras gällande, att förlusten har sådan betydelse att ett statsbidrag för den skull behöver upprätthållas. Det torde även böra erinras om att det i princip inte utgår något statsbidrag till all­ män lasarettsvård. Kommunförbundens inställning synes också ha före­ stavats mindre av omtanke om den ekonomiska betydelsen i och för sig av driftbidraget till förlossningsanstalterna än av önskemålet att vid en

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

90

framtida reformering av statsbidragssystemet på sjukvårdens område få

räkna sig till godo även detta bidrag. Spörsmålet om och i vilken mån så

skall ske torde emellertid kunna prövas i sitt större sammanhang, oavsett

att förevarande bidrag nu avvecklas. Jag vill dock här framhålla, att stats­

bidraget kom till som ett led i en rad befolkningspolitiska åtgärder och att

syftet med bidraget var att bereda barnaföderskorna tillgång till billig vård

på förlossningsanstalt. Då förlossningsutgifterna nu skall bestridas för-

säkringsvägen, bortfaller enligt min åsikt nämnda skäl att lämna statligt

stöd åt en speciell del av lasarettsvården.

Det synes knappast troligt att, såsom medicinalstyrelsen befarat, vårdav­

giften på förlossningsavdelning skulle komma att sättas högre än på annan

sjukhusavdelning. Något sakligt motiv för en dylik avgiftsdifferentiering

torde inte finnas. Även administrativa skäl talar för att sjukhusägarna

kommer att tillämpa enhetliga grunder härvidlag. Det torde i detta sam­

manhang böra erinras om att Kungl. Maj :t enligt 15 § lagen om allmän

sjukförsäkring skall kunna begränsa kassornas ersättningsskyldighet ge­

nom en taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård enligt lagen;

utredningens förslag innebär, att samma möjlighet skall finnas i fråga

om förlossningsvården.

Jag godtager därför utredningens förslag i denna del. Yäntehemmen

torde, såsom jag i specialmotiveringen kommer att utveckla närmare, böra

jämställas med förlossningsanstalter, varför vård och resor bör ersättas

genom försäkringen. Det speciella bidrag av högst 15 kr., som av statsmedel

utgår till kvinna intagen på väntehem för att möjliggöra anställande av

hemhjälp i hennes hem, torde böra avskaffas; genom den allmänna för­

bättringen av hjälpen åt barnaföderskor synes detta bidrag obehövligt.

Beträffande rätten till vissa läkemedel inom den förebyggande vården

gäller nu som villkor att dylika läkemedel skall utlämnas kostnadsfritt,

såvida inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi

är sådan, att förmånen inte rimligen bör utgå. Utredningen har föreslagit

att villkoret slopas, varemot ingen invändning riktats vid remissbehand­

lingen. Jag biträder detta förslag.

Kostnadsfrågor.

Den reglering av den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barns­

börd, som jag i det föregående förordat, överensstämmer i allt väsentligt

med socialförsäkringsutredningens förslag. Endast i några hänseenden har

jag sålunda ansett mig böra avvika från vad utredningen föreslagit. Här­

vidlag må erinras om att jag ansett grundpenning böra utgå med oav­

kortat belopp, även om barnet är dödfött eller om det avlider kort tid efter

födelsen, samt att tilläggspenning skall utgå även till kvinna å mödrahem.

Vidare har jag funnit Kungl. Maj :t böra äga möjlighet att under vissa

villkor höja statsbidraget avseende läkarvård samt resor till och från för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

91

lossningsanstalt från 50 % till högst 70 % av kostnaderna. De av mig så­

lunda och i övrigt förordade jämkningarna i utredningens förslag torde

icke nämnvärt påverka de kostnadsberäkningar rörande moderskapsför-

säkringen, som verkställts av utredningen och innebär följande.

Den årliga kostnaden för ersättning för förlossningsutgif-

ter beräknas till ca 4 milj. kr. Staten skall bidraga med 50 % av kost­

naderna för läkarvård vid hemförlossning samt för resor till och från för-

lossningsanstalt, eller med tillhopa ca 0,5 milj. kr., under det att hälften

av nyssnämnda kostnader och hela den på avgifter för sluten förlossnings­

vård belöpande kostnaden, eller sammanlagt ca 3,5 milj. kr., skall falla på

avgifterna för sjukvårdsförsäkringen.

Den årliga kostnaden för grundpenning beräknas till 29,5 milj. kr.

Statsbidrag skall utgå med 50 % av dessa kostnader. Då emellertid det

statliga avgiftslindringsbidraget till sjukförsäkringen torde komma att

öka till följd av moderskapsförsäkringen — nämnda bidrag är avsett som

ersättning till sjukkassorna för avgifter i den mån dessa skall nedsättas

torde statens bidrag bli högre än halva totalkostnaden för grundpenningen,

medan belastningen på avgifterna för grundsjukpenningförsäkringen redu­

ceras i motsvarande grad. Sålunda beräknas staten till grundpenningen få

bidraga med 18,2 milj. kr. och de försäkrade till samma ändamål med 11,3

milj. kr. Kostnaden för barntillägg, 1,5 milj. kr., skall till 75 % be­

stridas med statsbidrag, vilket innebär en kostnad av 1,1 milj. kr.; återsto­

den, eller 0,4 milj. kr., skall betalas genom avgifterna för försäkringen för

grundsjukpenning.

Kostnaden för tilläggspenning, som skall bestridas genom dels

avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen och dels arbetsgivarebidrag,

beräknas till årligen 12,0 milj. kr., därest statens och kommunernas

tjänstemän kommer att omfattas av tilläggsförsäkringen. Arbetsgivarbidra-

get skall i princip utgöra 0,04 % av de löner, arbetsgivaren årligen betalar

ut (till både manliga och kvinnliga anställda), och beräknas till 7,2 milj.

kr. Återstoden av kostnaden, eller 4,8 milj. kr., får alltså bäras av dem

som är försäkrade för tilläggssjukpenning.

Den årliga bruttokostnaden för moderskapsförsäkringen kommer i enlig­

het härmed att uppgå till 47,0 milj. kr., varav på de försäkrade faller 20,0

milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 19,8 milj. kr. De erfor­

derliga höjningarna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas för år genom­

snittligen till 0,80 kr. för sjukvårdsförsäkringen och 3,50 kr. för försäkring­

en för grundsjukpenning samt till 4 % i fråga om försäkringen för tilläggs­

sjukpenning.

Om man till årskostnaderna för moderskapsförsäkringen, 47,0 milj. kr.,

lägger den av utredningen beräknade årliga kostnaden för in ö d r a b j ä 1 p,

5,5 milj. kr., blir den årliga kostnaden för samhällets ekonomiska hjälp

vid havandeskap och barnsbörd 52,5 milj. kr. Vid bedömande av nettokost­

naden för reformen måste nuvarande kostnader för motsvarande ändamål

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

92

avräknas. Dessa utgör 26,4 milj. kr. Kostnadsökningen genom reformen

skulle sålunda uppgå till 26,l milj. kr. Därav skulle belöpa på de försäkrade

13,9 milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 5,0 milj. kr.

En beräknad årskostnad av 5,5 milj. kr. för mödrahjälpen synes mig emel­

lertid — bl. a. med hänsyn till att kostnaderna för mödrahjälp under budget­

året 1952/53 uppgick till totalt 7,8 milj. kr. — väl hög vid införandet av

moderskapsförsäkring, varför kostnaden för staten torde böra bli mindre

än nyss nämnts.

Det är min avsikt att i ett sammanhang upptaga anslagsäskandena för

budgetåret 1954/55 för bl. a. sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen

och mödrahjälpen ävensom den läkemedelsreform, varom förslag i särskild

ordning kommer att framläggas. Jag anser mig därför nu icke böra ytter­

ligare uppehålla mig vid dessa frågor utan återkommer till dem i annat

sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr

Specialmoti vering.

Socialförsäkringsutredningen har sammanfattat reglerna för den av ut­

redningen förordade generella ekonomiska hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd i ett förslag till lag om allmän moderskapsförsäkring samt i an­

slutning därtill framlagt ett förslag till lag om vissa ändringar i 1947 års

lag om allmän sjukförsäkring. Av vad förut anförts framgår, att den före­

slagna moderskapsförsäkringen är så konstruerad, att alla kvinnor, som är

försäkrade enligt sjukförsäkringslagen, därigenom automatiskt blir tiil-

lörsäkrade moderskapshjälp. Denna hjälp skall således utgå på grund av

den obligatoriska sjukförsäkringen, och moderskapsförsäkringen skall —

för att använda utredningens ord — finansiellt och administrativt vara en

del av sjukförsäkringen.

Under sådana förhållanden skulle det tekniskt sett ha varit följdriktigt

att inarbeta de av moderskapshjälpen betingade reglerna i lagen om allmän

sjukförsäkring. Utredningen har också varit inne på denna tanke men

ansett densamma ej böra realiseras med hänsyn till att i sådant fall sjuk­

försäkringslagen måste ändras i betydande utsträckning och att därigenom

vissa bestämmelser i lagen skulle komma att framstå såsom onödigt kom­

plicerade.

Jag delar utx-edningens uppfattning att bestämmelserna rörande moder­

skapshjälpen lämpligen bör sammanfattas i en särskild lag. Med hänsyn

till det sätt, på vilket denna hjälp konstruerats, synes det dock som om den

icke bör framträda såsom en från sjukförsäkringen fristående försäkrings­

förmån, d. v. s. en förmån som utgår på grund av särskild försäkring.

Lämpligare torde vara, att i lagen om allmän sjukförsäkring intaga en be­

stämmelse om att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda

lag utgives även moderskapshjälp ävensom att sammanföra de bestäm-

mel ser, som erfordras för att reglera denna hjälp, i en lag om moder-

skapshjälp.

I enlighet härmed har inom socialdepartementet upprättats dels ett för­

slag till lag om inoderskapshjälp dels ock ett förslag till lag om ändring i

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. För att för­

hindra att kvinna, som äger rätt till moderskapspenning i form av tilläggs-

penning, samtidigt skall äga uppbära daghjälp från arbetslöshetsförsäk­

ringen har dessutom inom departementet upprättats ett förslag till för­

ordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934

(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Jag övergår nu till att i detalj behandla dessa författningsförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 4.

93

Förslaget till lag om inoderskapshjälp.

1 §•

I överensstämmelse med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i

förevarande paragraf, att kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen äger er­

hålla moderskapshjälp enligt vad som sägs i de följande paragraferna av

förslaget.

Av stadgandets utformning följer, att moderskapshjälp i princip skall

utgivas till alla barnaföderskor, som omfattas av sjukförsäkringen, och

således inte blott till dem, som är försäkrade genom eget medlemskap i

allmän sjukkassa, utan även till dem, som jämlikt 6 § sjukförsäkrings­

lagen är försäkrade i egenskap av barn. Uteslutna från rätten till moder­

skapshjälp blir således — frånsett utlänningar som inte är mantalsskrivna

i riket — i huvudsak endast sådana kvinnor, som åtnjuter långvarig sjuk­

hus- eller anstaltsvård och som av denna anledning jämlikt 5 § sjukför­

säkringslagen är undantagna från sjukförsäkringen. För deras vidkom­

mande torde frågan om hjälp vid havandeskap och barnsbörd sakna aktu­

alitet. Vad de utländska kvinnorna beträffar må erinras om att Kungl.

Maj:t jämlikt 110 § sjukförsäkringslagen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av lagen på dess medborgare, som

vistas men inte är mantalsskrivna i Sverige. Om så sker kommer de kvin­

nor, som omfattas av överenskommelsen, automatiskt att bli berättigade

till moderskapshjälp på samma sätt som övriga sjukförsäkrade kvinnor.

Av paragrafens formulering framgår vidare, att moderskapshjälpen är

en förmån, som lämnas på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Härav följer, utan särskilt stadgande, att hjälpen skall utgå från den sjuk­

kassa, i vilken kvinnan är sjukförsäkrad. För det fall att hon är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa finnes i förslagets 16 § upptagna regler

rörande det inbördes förhållandet mellan kassorna med avseende å moder­

skapshjälpen.

94

2

§•

Denna paragraf innehåller en upplysning om att nioderskapshjälp ut-

göres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.

3 §.

I förevarande paragraf upptages bestämmelser om ersättning för för­

lossningsutgifter.

Socialförsäkring sutredningen.

I den av socialförsäkringsutredningen föreslagna lagtexten (4 §) har

bestämmelserna om ersättning för förlossningsutgifter utformats så, att

varje försäkrad skall äga åtnjuta ersättning för utgifter för dels läkarvård,

som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt,

dels vård å förlossningsanstalt och dels intagning å förlossningsanstalten

och återresa därifrån. I fråga om ersättningens bestämmande hänvisas i

paragrafen till 14, 15 och 17 §§ sjukförsäkringslagen. Därjämte innehåller

paragrafen ett stadgande, enligt vilket med förlossningsanstalt skall förstås

barnbördsavdelning å allmänt sjukhus ävensom annan inrättning, som

enligt av Konungen fastställd förteckning är att anse som förlossnings­

anstalt jämlikt den föreslagna lagen.

I anslutning till sistnämnda stadgande uttalar utredningen som sin

mening, att den föreslagna förteckningen bör upptaga de förlossningsinrätt-

ningar -—- med undantag för barnbördsavdelningar — som anges i kun­

görelsen den 21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till driften av för-

lossningsanstalter och väntehem m. m., dvs. sådana barnbördshus, förloss­

ningshem och förlossningsrum hos barnmorskor, som drives av landsting,

kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse och ingår i godkänd

plan. Därjämte finner utredningen skäligt, att väntehem för barnaföderskor

i rikets ödemarker betraktas som förlossningsanstalter i förevarande bemär­

kelse och således upptages i förteckningen.

Yttrandena.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det i förslaget använda uttrycket »lä­

karvård, som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossnings­

anstalt» inte bör fattas så snävt, att därmed endast förstås vård som är

behövlig på grund av inträffad eller befarad komplikation, utan tolkas så

vidsträckt, att därunder också faller t. ex. läkarvård, som erfordras för att

bereda narkos där sådan påkallas. På liknande sätt uttalar sig Svenska

barnmorskeförbundet, som till förekommande av en restriktiv tolkning av

uttrycket i fråga anser mera preciserade bestämmelser böra komma till an­

vändning.

Vad angår frågan, vilka inrättningar som bör räknas som förlossningsan­

stalter i förslagets bemärkelse, upplyser medicinalstyrelsen, att ett antal för­

lossningar fortfarande äger rum å sjukstuga, som saknar särskild barn-

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi.

95

böldsavdelning eller har av styrelsen icke godkänd sådan avdelning. Be­ greppet förlossningsanstalt borde därför givas en sådan tolkning, att även dessa barnaföderskor erhölle del av förmånerna i fråga. Vidare uttalar sty­ relsen, att behovet av väntehem för avlägset boende barnaföderskor ökat i och med att förlossningarna i allt större utsträckning skedde på anstalter. För befolkningen i exempelvis skärgårdsområdena vore detta behov ofta lika stort som i ödemarksområdena. De väntehem, som efter me­ dicinalstyrelsens prövning kunde komma att ingå i planerna för den slutna förlossningsvården, borde därför i förevarande hänseende betraktas som förlossningsanstalter även i den mån de inte vore belägna i ödemarks- område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför med instämmande av mödrahjälpsnåmnden i länet.

Länsstyrelsen finner det önskvärt att även mödrahem i särskilda fall må kunna hänföras till samma kategori av anstalter. I Jämtlands län med dess stora ytvidd och glesa bebyggelse måste — enligt vad länsstyrelsen har sig bekant — mödrahjälp ej sällan beviljas till väntande mödrar i form av in- ackorderingsbidrag, avseende tiden före nedkomsten, därvid inackorderingen motiveras därav, att kvinnans hem är beläget på ort med så stort avstånd från förlossningsinrättning eller med så dåliga kommunikationer, att kvin­ nan nödgas lämna hemmet i god tid före den beräknade tiden för för­ lossningen. I dylika fall plägar inackorderingen i avbidan på intagning på förlossningsinrättning ske i privata hem, pensionat eller dylikt. Sedan landstingets mödrahem Storsjöliden i Östersund numera utbyggts till 15 vårdplatser, vore det, för undvikande av inackorderingar, som nyss sagts, av värde, om mödrahemmet, i den mån platser finnas tillgängliga, finge användas såsom väntehem och i likhet med sådant hem i förevarande hänseende jämställas med förlossningsinrättning.

Även socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke mödrahem i vissa fall —- nämligen då de begagnas som väntehem — i förevarande hänseende borde jämställas med förlossningsanstalter.

Departementschefen.

Att — såsom Svenska barnmorskeförbundet ifrågasatt — i lagtexten när­ mare precisera innebörden av uttrycket »läkarvård, som erfordras vid för­ lossning annorstädes än å förlossningsanstalt» synes knappast möjligt. Ut­ trycket bör emellertid inte tolkas för snävt; och till erforderlig läkarvård bör alltså, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, hänföras t. ex. narkosgiv- ning om sådan påkallas av kvinnan.

I likhet med utredningen anser jag, att barnbördsavdelningar vid de all­ männa sjukhusen — sistnämnda uttryck taget i den bemärkelse som an- gives i 4 § sjukförsäkringslagen -— bör anses som förlossningsanstalter i förevarande mening och att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att till dylika anstalter hänföra jämväl andra förlossningsinrättningar. Jag är inte nu beredd att i detalj taga ståndpunkt till frågan, vilket innehåll Kungl. Maj:ts beslut bör ha, men skall vid ärendets fortsatta handläggning givetvis ta

Kungl. Maj.ts proposition nr lli.

96

hänsyn till de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen,

vilka alla synes mig beaktansvärda. I vart fall synes mig väntehemmen

böra i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit likställas med för-

lossningsanstalter.

Jag vill tillägga, att enligt förslaget ersättning för läkarvård skall utgå

ej blott vid hemförlossning utan vid varje förlossning annorstädes än å för-

lossningsanstalt i lagens mening.

Kungl. Maj. ts proposition nr Ibb.

4 §•

Denna paragraf innehåller endast en upplysning om att moderskapspen-

ning utgår i form av grundpenning samt, under villkor som angives i föl­

jande paragrafer, jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.

5

§•

I första stycket av förevarande paragraf anges grundpenningens storlek,

270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd. Enligt paragrafens andra

stycke skall 135 kr. av grundpenningen kunna lyftas tidigast å nittionde

dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Eftersom innehållet

i dessa båda stadganden behandlats i den allmänna motiveringen, kan jag

här begränsa mig till att kommentera paragrafens tredje stycke, som före­

skriver inskränkningar i vissa anstaltsvårdade kvinnors rätt till grund­

penning. För sammanhangets skull synes det härvid lämpligt att även be­

handla innehållet i 7 § sista stycket, som upptar motsvarande regler i

fråga om rätten till tilläggspenning.

Socialf ör säkring sntredning en.

Socialförsäkringsutredningen erinrar i sitt betänkande om att 23 § sjuk­

försäkringslagen innehåller en bestämmelse enligt vilken sjukpenning ej

utgår för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är

intagen i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c)

är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, d) vårdas å

allmän alkoholistanstalt, e) i annat fall än nu sagts av annan orsak än sjuk­

dom tagits i förvar på det allmännas bekostnad. Utredningen framhåller

vidare, att rätten till moderskapspenning inte borde begränsas till att avse

de kategorier som vore sjukpenningförsäkrade. Alla försäkrade kvinnor

borde sålunda i princip ha rätt till kontant hjälp vid havandeskap och

förlossning. Emellertid förelåge regelmässigt inte något behov härav i de

fall som nämnts under b)—e). Dessa undantag -—- som utom i vad de

avsåge barnhem hade motsvarigheter i mödrahjälpsförordningen —- borde

alltså i princip även avse moderskapsförsäkringen. Det borde emellertid

framhållas, att de kvinnor som vistades på mödrahem -—■ vilka vore att

anse såsom barnhem — väl därstädes finge viss utrustning till låns för

barnet men att de i regel ej finge medtaga utrustningen från hemmet.

Ehuru dessa kvinnor regelmässigt erhölle mödrahjälp även till utrustning,

syntes det skäligt att de finge behålla rätten till grundpenning.

97

På grund av vad sålunda anförts har utredningen i sitt förslag (12 §) upptagit ett stadgande, enligt vilket de i 23 § b)—e) föreskrivna inskränk­ ningarna i rätten till sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om rätten till moderskapspenning utom såtillvida att kvinna, som är intagen i mödrahem, skall äga uppbära grundpenning.

Det kan i detta sammanhang erinras om att barntillägget enligt utred­ ningens förslag utgör en del av grundpenningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Yttrandena.

Utredningens förslag i förevarande hänseende har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.

Socialstyrelsen har emellertid ansett, att kvinnor, som är intagna i mödra­ hem, bör ha rätt att utfå inte blott grundpenning utan även tilläggspenning; i annat fall kunde det nämligen befaras att förvärvsarbetande mödrar, som vore i behov av vård på mödrahem, komme att undandraga sig sådan vård till skada för barnet. Överståthållarämbetet anför liknande synpunkter och pekar på att förslaget skulle kunna få den ogynnsamma följden, att barnen i ökad omfattning bleve skilda från mödrarna redan å förlossnings- anstalterna. Utbetalades även tilläggspenningen till mödrar å mödrahem, torde det emellertid bli erforderligt med bestämmelser om utbetalning av försäkringsbeloppet till vederbörande huvudman, vilken, efter avräkning av avgiften för vistelsen å hemmet, skulle utbetala eventuellt överskott till kvinnan. Även försäkringsrådet, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och Västernorrlands län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Svenska socialvårds}örbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund för­ ordar att tilläggspenning helt eller delvis skall utgå vid vistelse på möd­ rahem.

Departementschefen.

Vad grundpenningen beträffar kan jag i stort sett ansluta mig till vad utredningen föreslagit. 1 motsats till sjukpenningen är grundpenningen emellertid ett fast engångsbidrag och frågan om inskränkning i rätten till grundpenning synes därför lagtekniskt böra lösas på annat sätt än genom en hänvisning till 23 § sjukförsäkringslagen, som förutsätter att ersätt­ ningen löper dag för dag. På grund härav har i tredje stycket av föreva­ rande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att grundpenning ej skall utgivas till kvinna, som vid tiden för förlossningen är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Tillräckliga skäl har inte an­ setts föreligga att vid övriga i 23 § sjukförsäkringslagen omnämnda former av omhändertagande inskränka kvinnans rätt till grundpenning.

I likhet med utredningen anser jag, att barntillägget i nu förevarande hänseende bör följa samma regler som grundpenningen. Departementsför-

7- — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 114.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

44

.

slagets 6 §, som innehåller regler om barntillägg, har därför utformats så,

att dylikt tillägg endast kan utgå till kvinna, som äger rätt till grund­

penning.

Även i fråga om inskränkningarna i rätten till tilläggspenning kan jag

i huvudsak godtaga utredningens förslag. I likhet med socialstyrelsen och

vissa andra remissinstanser anser jag emellertid, att förslaget bör modifie­

ras så, att tilläggspenning utgives även för tid då kvinnan är intagen i

mödrahem. I enlighet med vad nu anförts har i sista stycket av 7 §, som

innehåller regler om tilläggspenning, upptagits en bestämmelse av inne­

börd, att tilläggspenning ej utgår för tid, då kvinna är intagen i annat

barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdoms­

vården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller

eljest av annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas be­

kostnad. Det torde vara obehövligt att föreskriva motsvarande inskränk­

ning för det fall att barnaföderska vårdas å alkoholistanstalt; såvitt känt

har kvinna å dylik anstalt hittills inte i något fall fött barn.

I detta sammanhang må nämnas, att socialförsäkringsutredningen i sitt

förslag (6 § sista st.) upptagit ett stadgande av innehåll, att om kvinna

avlidit i samband med förlossningen eller därefter hennes dödsbo äger upp­

bära ännu inte utbetald grundpenning. I departementsförslaget saknas mot­

svarighet till detta stadgande. Av allmänna rättsregler torde nämligen

följa, att en fordringsrätt, som uppkommit på grund av försäkring, över­

går till den berättigades dödsbo, för den händelse denne skulle avlida innan

han hunnit uppbära vad som tillkommit honom; och utredningen torde

med sitt förslag inte ha avsett annat än att ge uttryck för denna allmänna

rättsgrundsats.

6

§•

Vad denna paragraf innehåller om rätt till barntillägg fr. o. in. den tionde

t. o. in. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen hänger nära samman

med de regler rörande förhållandet mellan rätten till moderskapspenning

och rätten till sjukpenning, som jag ämnar föreslå skola införas i 23 §

sjukförsäkringslagen, och kommer därför att upptagas till behandling i

samband därmed.

Rörande paragrafens innehåll i övrigt hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen och vid behandlingen av förslagets 5 §.

7

§•

Innehållet i första och andra styckena av denna paragraf, som upptar

regler om tilläggspenning, har behandlats i den allmänna motiveringen.

Rörande paragrafens tredje stycke hänvisas till vad som anförts vid 5 §.

99

8

§.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall kvinna, som önskar

erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen, i förväg göra an­

mälan därom till sjukkassan. Sker ej sådan anmälan, skall tilläggspenning

utgivas fr. o. m. förlossningsdagen, om hinder inte mött för anmälan eller

eljest särskilda skäl föreligger. Dessa stadganden, som saknar motsvarighet

i utredningens förslag men har en viss motsvarighet i 26 § första stycket

sjukförsäkringslagen, syftar dels till att skapa bättre möjligheter för kas­

san att öva kontroll över att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete och

dels till att underlätta tillämpningen av de regler rörande förhållandet mel­

lan å ena sidan rätten till moderskapspenning och å andra sidan rätten till

sjukpenning och daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, som jag ämnar

föreslå i det följande.

Paragrafens andra stycke överensstämmer i sak med 9 § sista stycket i

utredningens förslag.

Knni/l. Maj.ts proposition nr Ht.

9 §•

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Denna paragraf, som upptar regler om nedsättning eller indragning av

moderskapspenning, överensstämmer i allt väsentligt med vad utredningen

föreslagit. I stället för att -—- såsom utredningen gjort i 12 § — hänvisa till

sjukförsäkringslagens nedsättnings- och indragningsregler innehåller de-

partementsförslaget direkta regler i ämnet.

11—13 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som innehåller regler rörande moderskaps-

hjälpens finansiering, hänvisas till den allmänna motiveringen.

14 §.

Några kommentarer torde inte erfordras till denna paragraf, som mot­

svarar 9 § tredje stycket i utredningens förslag.

15 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av utredningen

har i denna paragraf upptagits preskriptionsregler, som nära ansluter sig

till motsvarande regler i 30 § sjukförsäkringslagen.

16 §.

Förevarande paragraf innehåller regler rörande förhållandet mellan cen­

tralsjukkassan och därtill ansluten lokalsjukkassa med avseende å moder-

100

skapshjälpen. Paragrafen överensstämmer i sak med utredningens förslag, som i detta hänseende allmänt godtagits under remissbehandlingen.

17 §.

Denna paragraf innehåller — i likhet med 12 § utredningens förslag — en hänvisning till sjukförsäkringslagens 59, 89, 101—103, 105 och 106 §§, vilka föreslås skola äga motsvarande tillämpning beträffande moderskaps- hjälp.

18 §.

Enligt denna paragraf skall Konungen eller, efter Konungens bemyndi­ gande, tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna — dvs. riksför- säkringsanstalten — äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955, då 1937 års för­ ordning om moderskapspenning skall upphöra att gälla. De i förslaget upp­ tagna övergångsbestämmelserna, vilka i sak överensstämmer med dem ut­ redningen föreslagit, torde inte tarva några kommentarer.

Kungi. Maj.ts proposition nr H4.

Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen.

1

§•

Rörande ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts i inledningen till specialmotiveringen.

23 §.

Till förevarande paragraf har fogats ett nytt stycke, som upptar regler för det fall att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma att föreligga samtidigt.

Socialförsäkring sutredningen.

Såsom förut angivits räknar utredningen med att av grundpenningen 135 kronor avser anskaffningar och 135 kronor ersättning för minskad ar­ betsförmåga. Den sistnämnda delen motsvarade grundsjukpenning för 45 dagar. Skulle kvinnan under tiden för nedkomsten lida av sjukdom, som berättigade till sjukpenning, borde således hennes grundsjukpenning kunna innehållas för 45 dagar av den anledningen, att hon vore berättigad till mo- derskapshjälp i form av grundpenning. Utredningen föreslår därför, att grundsjukpenning inte skall utgå för förlossningsdagen och därpå följande 44 dagar.

Då barntillägget åtföljer grundsjukpenningen resp. grundpenningen, kom­ mer till följd av vad sålunda föreslagits grundpenningens — inte grund­

101

sjukpenningens — barntillägg att utgå vid sjukdom under de första 45 dagarna räknat fr. o. in. förlossningsdagen. Utredningen — som tidigare förordat att barntillägg till grundpenningen skall utges lör 10 dagar räknat fr. o. in. förlossningsdagen — föreslår därför, att denna regel kompletteras såtillvida, att dylikt barntillägg skall utgå även för de därefter följande 35 dagarna i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt eller sjukhus.

Utredningen framhåller slutligen, att tilläggssjukpenning och tilläggs- penning var för sig avser att bereda förvärvsarbetande ersättning för in­ komstbortfall och uppenbarligen inte bör utgå samtidigt, samt föreslår med anledning härav en regel av innebörd att tilläggssjukpenning inte skall utgå för dag, för vilken kvinnan uppbär tilläggspenning.

Yttrandena.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län påpekar, att enligt utred­ ningens förslag något barntillägg inte skall utgå, om kvinnan under tiden närmast efter barnsängen drabbas av sjukdom, som ej kräver vård på förlossningsanstalt eller sjukhusvård, samt ifrågasätter om inte barntillägg i dylikt fall borde utgivas enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Denna uppfattning uttalas även av Svenska barnmorskeförbundet och Stockholms läns erkända centralsjukkassa. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, om inte barntillägg borde utgå också i de fall då kvinna vistas å sjukhus eller annan vårdanstalt för späda barn endast på den grund, att läkare funnit moderns närvaro erforderlig med hänsyn till det på anstalten intagna spädbarnet. Göteborgs stads erkända centralsjukkassa och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att barntillägg bör utgå till kvinna, som får stanna kvar på förlossningsanstalten inte för egen vård utan för am­ ning av s. k. prematurbarn.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag, att grundsjukpenning inte bör utgå för tiden fr. o. in. förlossningsdagen t. o. in. den fyrtiofjärde dagen där­ efter. Regeln härom, som lämpligen bör införas i ett nytt andra stycke i 23 § sjukförsäkringslagen, hör utformas så, att därav klart framgår att den endast avser barnaföderskor, som äger rätt till moderskapshjälp i form av grundpenning. Om grundpenning till följd av vad som stadgas i 5 § sista stycket i den föreslagna lagen om moderskapshjälp inte skall utgivas —- t. ex. därför att kvinnan vid förlossningen är intagen i en fångvårds- anstalt — bör hon alltså ha rätt till grundsjukpenning enligt vanliga regler för den händelse hon efter utskrivning från anstalten skulle insjukna under ifrågavarande tidsperiod. På grund härav har som en första punkt i det föreslagna nya stycket i 23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stad­ gande av innebörd att försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

102

lagen om moderskapshjälp, ej må uppbära grundsjukpenning för tiden

fr. o. in. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen därefter.

Eftersom rätten till sjukförsäkringens barntillägg är avhängig av rätten

till grundsjukpenning blir konsekvensen av ifrågavarande stadgande, att

inte heller dylikt tillägg kommer att utgå om kvinnan blir sjuk under

nyssnämnda tidsperiod. Med anledning härav bör — såsom utredningen

föreslagit — barntillägg i stället utgivas till grundpenningen inte blott —

såsom berörts tidigare — för de första tio dagarna fr. o. m. förlossnings­

dagen utan även för tiden därefter intill dess rätten till grundsjukpenning

ånyo inträder eller t. o. m. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen. Ut­

redningen har såsom villkor härför föreslagit att kvinnan — förutsatt

givetvis att övriga villkor för barntillägg är uppfyllda —■ vårdas å förloss-

ningsanstalt eller sjukhus. Vad som anförts i remissyttrandena innefattar

enligt min mening inte tillräckliga skäl att frångå utredningens förslag

härutinnan. Jag vill endast tillägga, att en kvinna, som för att amma ett

för tidigt fött barn eller eljest för barnets skull måste kvarstanna å för-

lossningsanstalten längre än som är nödvändigt med hänsyn till henne

själv, bör anses åtnjuta vård därstädes.

De nu förordade bestämmelserna rörande barntillägg har upptagits i

6 § förslaget till lag om moderskapshjälp.

Enligt de regler, som jag förut föreslagit rörande tilläggspenningen, blir

denna vanligen lika stor som och i intet fall lägre än tilläggssjukpenningen.

Det kan därför aldrig innebära en nackdel för kvinnan, att hon vid sjukdom

får uppbära tilläggspenning i stället för tilläggssjukpenning. Då båda dessa

förmåner givetvis inte bör utgå samtidigt och tilläggspenningen bör vara

den primära, har som en andra punkt i det föreslagna andra stycket av

23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stadgande av innehåll, att tilläggs­

sjukpenning ej utgår för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggs­

penning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

56 och 106 §§.

De föreslagna ändringarna i dessa båda paragrafer torde inte behöva

kommenteras.

Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen.

Socialförsäkringsutredningen.

Socialförsäkringsutredningen framhåller, att så gott som alla kvinnliga

anställda med inkomst av någon betydelse genom moderskapsförsäkringen

bleve garanterade ersättning för inkomstbortfall vid havandeskap och barns­

börd och att man kunde utgå från, att en del barnaföderskor bland arbets­

tagarna även vore anslutna till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Särskilda bestämmelser syntes därför erforderliga för sådana fall, då mo-

103

derskapspenning och daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att utgå samtidigt. Föreskrifter härom syntes i fråga om daghjälp höra hemma bland bestämmelserna rörande erkända arbetslöshetskassor. Denna fråga komme att behandlas av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäk­ ringen, som även torde komma att pröva frågan om rätt till förmåner från arbetslöshetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbetslöshetskassa med avseende å sådan tid under graviditeten eller efter nedkomsten då moder- skapspenning ej utginge.

Yttrandena.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen redogör för understöds- rätten inom arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd och framhåller, att det i många fall uppkommer särskilda svå­ righeter när det gäller att bedöma om t. ex. en gravid kvinna är arbetsför i sådan utsträckning, att hon kan anses berättigad till ersättning, eller om en nybliven moder kan anses oförhindrad att anta arbete på grund av att hon i viss omfattning är bunden av amningen och vården av barnet. Ge­ nom moderskapsförsäkringen bortfölle sådana svårbemästrade problem så­ vitt angår den 90-dagarsperiod, då tilläggspenning utginge. Däremot bort­ fölle inte frågan om ersättning i anledning av havandeskap och barnsbörd helt inom arbetslöshetsförsäkringen.

Med nu gällande bestämmelser kunde, fortsätter utredningen, arbetslös- hetsförsäkrade kvinnor i vissa fall ej påräkna ersättning från denna för­ säkring på grund av att de ej uppfyllde grundläggande krav för sådan er­ sättning, nämligen möjlighet och villighet att söka och åta sig arbete. Det vore angeläget att prövningen, huruvida dessa krav uppfylldes, skedde med hänsyn till omständigheterna i de individuella fallen och utan onödig stränghet. Däremot funne utredningen det principiellt och praktiskt betänk­ ligt att i några som helst fall helt efterge dessa krav.

Utredningen yttrar vidare. Vid genomförande av den föreslagna moderskapsförsäkringen uppkom­ mer behov av bestämmelser rörande samordningen mellan denna försäkring och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa spörsmål har utredningen för avsikt att behandla i sitt slutbetänkande. Här vill utredningen till närmare be­ handling upptaga endast frågan om behovet av särskilda bestämmelser till förhindrande av att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår för dag, för vilken kvinna uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäkringen, och omvänt. Man synes kunna bortse från grundpenningen i detta sammanhang.

Det torde i och för sig vara självklart, att ersättning från arbetslöshets­ försäkringen inte skall kunna utgå för dag då tilläggspenning utgår. Vis­ serligen skulle kvinnan under tid, då hon inte utför förvärvsarbete i sam­ band med havandeskap och barnsbörd, kunna betraktas som arbetslös, men denna arbetslöshet är inte förenad med inkomstbortfall, eftersom detta kompenseras genom tilläggspenningen. I förordningen om erkända arbets­ löshetskassor bör emellertid finnas uttrycklig föreskrift att daghjälp icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 14

4.

104

må utgå för dag, för vilken tilläggspenning uppbäres. I lagen om allmän

moderskapsförsäkring bör finnas bestämmelse om att tilläggspenning icke

må utgå för dag för vilken daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa upp­

bäres.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att de vidare föreskrifter av

kontrollnatur, som måste utfärdas, torde böra behandlas av arbetslöshets­

försäkringens tillsynsmyndighet och sjukkassornas chefsmyndighet gemen­

samt efter huvudlinjer, som lämpligen kunde uppdragas av 1951 års ut­

redning om arbetslöshetsförsäkringen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation — som i huvudsak

tillstyrkt förslaget om moderskapsförsäkring — anhåller om utredning,

huruvida ej en utvidgning med det snaraste kunde vidtagas, så att tilläggs­

penning i vissa fall kunde utgå genom sjukkassan för sammanlagt 180 (eller

vid 6-dagarsvecka 156) dagar. De fall som avsåges vore då kvinna på grund

av graviditet bleve arbetslös och svårligen kunde placeras i lämpligt ar­

bete samt då hon på grund av vård om barnet visades vara förhindrad att

ta arbete. Intyg skulle lämnas av arbetslöshetskassan eller — om sådan

kassa inte funnes för yrkesområdet — en särskilt inrättad yrkesnämnd

samt av arbetsförmedlingen.

Landsorganisationen framhåller, att havande kvinna i inte så få fall

torde få avbryta sitt arbete tidigare än sex veckor före den beräknade ned-

komsten, beroende på att hon själv eller arbetsgivaren finner det olämpligt

att hon fortsätter sitt arbete. Detta gällde oftast kvinnor med arbete av

servicekaraktär, t. ex. servitriser, frisörskor, affärsbiträden. Även om man

kunde hävda att vederbörande kvinna i flertalet fall vore i stånd att taga

annat arbete, uppstode ej sällan svårigheter att finna detta lämpligare ar­

bete. LO skulle finna det rimligt att möjligheter skapades för de erkända

arbetslöshetskassorna att efter de olika förhållanden, varunder kassorna

arbetade, lämna en kompletterande hjälp före och efter den tid moderskaps-

försäkringen omfattade.

Departementschefen.

Arbetslöshetsförsäkringen är f. n. föremål för översyn av 1951 års ut­

redning om arbetslöshetsförsäkringen, vilken ännu inte avgivit sitt slut­

betänkande. Jag vill därför i fråga om samordningen mellan moderskaps-

försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen nu endast föreslå en bestäm­

melse, som avser att hindra att ersättning för inkomstbortfall utgår

från båda försäkringarna samtidigt. Omfattas en barnaföderska av båda

dessa försäkringar, torde moderskapsförsäkringen få anses vara den pri­

mära. Åt förenämnda bestämmelse, vilken lämpligen bör få form av ett

tillägg till 18 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, har jag där­

för givit innebörden, att daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa ej får

utgivas för dag för vilken kvinnan äger rätt till tilläggspenning enligt lagen

Kungl. Mnj:ts proposition nr 144.

105

om moderskapshjälp. Jag vill erinra om att i 8 § första stycket i departe- mentsförslaget till lag om moderskapshjälp intagits vissa föreskrifter, som åsyftar att fixera den tidpunkt från vilken tilläggspenning i det enskilda fallet utgår.

Av de i överensstämmelse med det anförda inom socialdepartementet upprättade författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslaget till lag om moderskapshjälp och förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen av den natur att lag­ rådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag till

1) lag om moderskapshjälp och 2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän

s jukförsäkring

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­ nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga — som är likalydandc med de vid propositionen fogade författningsförslagen utom såtillvida att i förslaget till lag om moderskapshjälp vidtagits vissa redaktionella jämk­ ningar — har här uteslutits.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. t sand. Nr Hi.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars

1954.

Närvarande:

justitieråden N

issen

,

H

ellquist

,

K

arlgren

,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 6 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19

februari 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag om moderskapshjälp; samt

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

s jukförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsrådet Gunnar Engström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 12 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

or

­

denstam

.

Efter gemensam, beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 8 mars 1954 avgivna utlåtande över de den 19 februari 1954 till lagrådet remitterade förslagen till lag om moderskapshjälp samt lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Föredraganden tillkännager, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran, samt hänvisar till sitt i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 redo­ visade förslag att i samband med genomförandet av ifrågavarande lagstift­ ning nu gällande bestämmelser rörande statsbidrag till driften av förloss- ningsanstalter och väntehem m. m. upphäves samt viss ändring vidtages i bestämmelserna rörande rätt till läkemedel inom den förebyggande mödra- och barnavården.

Härefter hemställer föredraganden, att dels, jämlikt § 87 regerings­ formen, ifrågavarande förslag till lag om moderskapshjälp och lag angå­ ende ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring dels ock i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 omförmälda förslag till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

108

Kangl. Maj.ts proposition nr

144.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................................................................................... 1

Förslag till lag om moderskapshjälp...................................................................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring ............................................................................................. 8

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den

15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor ............................. 10

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1954........................................... 11

Gällande bestämmelser................................................................................................. 11

Moderskapshjälp och moderskapspenning ........................................................ 11

Mödrahjälp................................................................................................................... 13

Kollektiva hjälpformer............................................................................................. 16

Arbetarskyddslagstiftning m. m............................................................................. 19

Vissa konventioner ................................................................................................. 21

Översikt av tidigare reformförslag........................................................................... 22

Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag....

26

Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen............................. 29

Den allmänna sjukförsäkringen ........................................................................... 29

Arbetslöshetsförsäkringen........................................................................................ 33

Socialförsäkringsutredningens förslag ...................................................................... 35

Allmänna synpunkter ............................................................................................. 35

Moderskapsförsäkringens utformning .................................................................. 43

Mödrahjälpen............................................................................................................... 51

Särskilda frågor.......................................................................................................... 54

Kostnadsberäkningar................................................................................................. 54

Särskilda yttranden ................................................................................................. 55

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag ......................... 56

Allmänna synpunkter ............................................................................................. 56

Moderskapsförsäkringen......... ................................................................................... 59

Mödrahjälpen............................................................................................................... 71

Särskilda frågor.......................................................................................................... 76

Departementschefen ...................................................................................................... 77

Allmänna synpunkter ............................................................................................. 77

Moderskapsförsäkringen............................................................................................. 81

Mödrahjälpen............................................................................................................... 88

Vissa särskilda frågor ............................................................................................. 89

Kostnadsfrågor .......................................................................................................... 90

Specialmotivering .......................................................................................................... 92

Förslaget till lag om moderskapshjälp ............................................................. 93

Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen .................................. 100

Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen 102

Departementschefens hemställan............................................................................... 105

Lagrådets utlåtande ...................................................................................................... 106

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1954 ............................................... 107

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 34

403016