Prop. 1954:3
('med förslag till förord\xad ning angående markegångstaxor',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
1
Nr 3.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning angående markegångstaxor; given Stockholms slott den 27 november 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till förordning angående markegångstaxor.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framhålles att en fullständig avveckling av markegångs- institutet för närvarande icke kan komma till stånd. Däremot är en avse värd förenkling i förfarandet möjlig att genomföra. Det i propositionen framlagda förslaget innebär bland annat att antalet persedlar, som skall prissättas, betydligt minskas. Vidare förordas att prisinsamlingen och pris sättningen skall ske centralt och i huvudsak grundas på redan, bl. a. hos statens jordbruksnämnd, förefintligt prismaterial. Härigenom möjliggöres att den nuvarande omfattande organisationen med markegångsdeputerade inom varje län kan avskaffas och markegångssättningen i stället anförtros åt ett mindre antal, enligt propositionen fem, för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
1
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1
samt.
Nr 3.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Förslag
till
förordning angående markegångstaxor.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Markegångstaxor skola årligen upprättas för varje län genom särskilda
för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
Markegångsdeputerade skola bestå av generaldirektören och chefen för
kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter samt två ut
ses av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Deputerade välja
inom sig vice ordförande.
För de av vederbörande myndighet utsedda deputerade skall myndigheten
tillika bland sina ledamöter utse två suppleanter.
Ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Avgår ledamot el
ler suppleant innan tjänstgöringstiden är till ända, skall annan utses för
återstående delen av tiden.
2
§•
Markegångsdeputerade sammanträda på kallelse av ordföranden. Samman
träde för markegångstaxornas upprättande hålles tidigast den tionde och se
nast den trettionde november.
Är ledamot förhindrad deltaga i sammanträde, åligger det honom att där
om ofördröj ligen underrätta ordföranden, som i ledamotens ställe inkallar
suppleant.
3 §.
Markegångsdeputerade äro beslutmässiga när minst fyra deputerade eller
för deputerade inkallade suppleanter äro näx-varande. Uppstår skiljaktiga
meningar bland deputerade, och måste till följd därav omröstning anställas,
skall denna vara öppen och den mening bliva gällande vilken flertalet bi
trätt eller, om rösterna utfalla lika, den mening som biträdes av ordföran
den vid sammanträdet.
4 §.
Vid markegångsdeputerades sammanträde föres protokoll av den tjänste
man hos kammarkollegiet, som kollegiet därtill förordnar. Markegångsde
puterade äga även i övrigt påkalla biträde av de hos kollegiet anställda be
fattningshavarna.
5 §•
Markegångstaxa skall innehålla:
a) årets pris, bestämt på sätt i 8 § andra stycket sägs, å de jordbruks
produkter av årets skörd och de övriga persedlar, vilka skola utgöra föremål
för markegångssättning (det årliga markegångspriset); samt
b) medeltalet av de för det löpande året och för de nästförflutna nio åren
upptagna årliga markegångsprisen å de i samband med ränteförenklingen
jämlikt kungörelsen den 11 maj 1855, nr 33, bestämda så kallade huvudper
sedlarna, i den mån dylik persedel åsatts årligt markegångspris enligt vad
ovan sägs (årets medelmarkegångspris).
Det åligger markegångsdeputerade att bestämma de persedlar, vilka skola
vara upptagna i taxorna.
6
§.
Persedel och tjänstbarhet, som icke finnes upptagen i markegångstaxan,
skall, om så prövas nödigt för beräkning i penningar av i persedlar eller
Kangl. Maj.ts proposition nr 3.
3
tjänstbarheter bestämd avgift, omsättas i persedel, som är upptagen i mar- kegångstaxan. Till grund för omsättningen skall tagas medeltalet av prisen enligt den årliga markegången för åren 1944—1953.
Det åligger deputerade att efter därom av länsstyrelse gjord framställ ning låta verkställa omsättningen samt att fastställa de nya persedlarna och deras myckenhet. Beträffande avgift, vars utbetalning icke ankommer å läns styrelse eller som icke inbetalas till länsstyrelse, må framställning hos depu terade om persedelomsättning göras av avgäldsgivaren eller avgäldstagaren.
7 §•
Till ledning vid markegångssättningen skall statens jordbruksnämnd före den 10 november till markegångsdeputerades ordförande insända prisupp gifter å samtliga i markegångstaxorna ingående persedlar ävensom den yt terligare utredning, som nämnden kan finna erforderlig eller som marke- gångsdeputerade begärt.
8
§•
Det åligger markegångsdeputerade att efter noggrant övervägande av kän da förhållanden och gällande pris samt med ledning av de prisuppgifter, var om i 7 § förmäles, bestämma det genomsnittliga riksmedelpriset för året för envar i markegångstaxorna ingående persedel.
Det årliga markegångspriset för viss persedel i visst län skall bestämmas till ett belopp som motsvarar persedelns pris enligt den år 1953 fastställda årliga markegången med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som föranledes av den relativa förändring, som riksmedelpriset utvisar i förhål lande till 1953 års riksmedelpris.
9 §•
Sedan markegångstaxa blivit fastställd skall taxan snarast möjligt kun göras i allmänna länskungörelserna; därvid skall tillika angivas i vilken ordning talan må föras mot fastställelsebeslutet.
10 §.
Markegångsdeputerade hava att fastställa för tillämpning av denna för ordning erforderliga formulär.
11
§•
1 mom. Den som icke åtnöjes med markegångsdeputerades beslut äger att hos Kungl. Maj :t söka ändring däri genom besvär, vilka skola hava inkom mit till finansdepartementet inom en månad från den dag taxan varit in förd i allmänna kungörelserna för det län, vars markegång överklagas, eller, såvitt angår beslut som icke enligt 9 § skall införas i länskungörelserna, inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Beslut om ändring av den årliga markegången gäller till förmån endast för den eller dem, som sökt den vunna ändringen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. Genom denna förordning upphäves förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande; dock att 1953 års markegångspriser skola gälla intill dess nya markegångspriser blivit vederbörligen fastställda. Finnes för viss persedel enligt sistnämnda förordning bestämt årspris litt. B. för år, som skall ingå i beräkningen av medelmarkegångspriset, skall detta årspris ligga till grund vid beräkningen i stället för det årliga markegångspriset.
De prisuppgifter enligt 7 §, som skola insändas före den 10 november 1954, skola avse såväl 1953 som 1954 års priser.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 no
vember 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om för
enkling av markegångsinstitutet samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Riksdagens år 1947 församlade revisorer har under § 28 i sin berättelse
hemställt, att frågan om markegångsinstitutets avveckling måtte upptagas
till närmare övervägande. Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik
avveckling, numera enligt revisorernas uppfattning saknade större betydelse,
syntes spörsmålet snarast böra bringas till sin lösning. I anledning av nämn
da hemställan har 1948 års statsutskott i sitt utlåtande nr 153 under punk
ten 18 uttalat, att utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna, i
den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades, skulle kunna
ersättas med officiella prisuppgifter, som sammanställdes i annan ordning.
Med hänsyn härtill samt till systemets föråldrade karaktär i allmänhet fun
ne utskottet starka skäl tala för att i enlighet med revisorernas förslag frå
gan om institutets avveckling upptoges till närmare övervägande. I skrivelse
den 19 juni 1948, nr 332, har riksdagen anmält, att riksdagen fattat beslut
i överensstämmelse med vad statsutskottet sålunda föreslagit.
I anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse uppdrog Kungl. Maj :t
genom beslut den 10 september 1948 åt kammarkollegiet att — under beak
tande av vad statsutskottet anfört i sitt förenämnda utlåtande — utreda frå
gan om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag i ämnet.
I skrivelse den 30 juni 1951 har kammarkollegiet framlagt förslag till för
enkling av markegångsinstitutet.
Över kammarkollegiets skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, lantbruksstyrelsen (som inhämtat
yttrande från hushållningssällskapens förbund och samtliga hushållnings
sällskap), statens jordbruksnämnd, kommerskollegium (efter hörande av
Sveriges lantbruksförbund) samt flertalet länsstyrelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
5
Ifrågavarande spörsmål har därefter varit föremål för ytterligare övervä ganden inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis nytt förslag till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts i en i maj 1953 dagtecknad, inom departementets rättsavdelning utarbetad promemoria med förslag till förenkling av markegångsinstitutet. Promemorian utmynnade i ett författningsförslag, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga 1) fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Över nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av kam markollegiet, de tidigare hörda ämbetsverken (kommerskollegium med bi läggande av yttrande från Sveriges Iantbruksförbund och lantbruksstyrelsen med biläggande av yttrande från hushållningssällskapens förbund) samt flertalet länsstyrelser.
II. Historik.
Från att ursprungligen ha utgjorts in natura, kom efter hand de skatter och avgifter, som i äldre tider utgick till kronan, de s. k. grundskatterna, att, ehuru alltjämt bestämda i persedlar, till övervägande del erläggas i pengar. Denna utveckling, som kan sägas ha fullbordats mot slutet av 1600-talet, ledde i sin tur till fastställandet av de särskilda persedlarnas värde. Det är detta fastställda pris, som kallas markegång och som givit upphov till senare tiders årliga markegångstaxor.
I 1809 års regeringsform, § 75, stadgades, att de årliga markcgångstaxorna skulle upprättas genom deputerade av alla riksstånd, nämnda på det sätt varje stånd särskilt för sig föreskreve; vad dessa fastställde, skulle tjäna till efterrättelse, så vida ej ändring däruti i behörig ordning söktes och vun nes. Lagrummet har efter den förändring, som på grund av ståndsrepresen tationens upphörande vid 1865—1866 års riksdag påkallades, numera föl jande lydelse:
De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssätt- ningen fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig ordning sökes och vinnes.
Medan i äldre tid bestämmelserna angående markegången varit spridda på ett flertal författningar, infördes genom en kungl. kungörelse av den 11 maj 1855 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestäm mande mera enhetliga bestämmelser. Markegångstaxan skulle upprättas av deputerade, två av varje riksstånd. År 1868 ändrades detta till åtta inom lä net boende, för sakkunskap och oväld kända deputerade, vilka jämte fyra suppleanter valdes av landstinget. Vid sammanträdet fördes ordet av lands hövdingen utan rättighet för honom att i besluten deltaga. Landskamreraren skulle vara tillstädes för att bevaka kronans rätt. Med ledning av priskuran- ter, upptagande priserna under månaderna oktober—mars för såväl stä derna som landet och upprättade av magistraterna respektive särskilda nämnder, skulle uppgöras det årspris, som skulle läggas till grund för me-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
delmarkegångspriset. Därjämte skulle taxan innehålla en särskild marke
gång, den s. k. årliga markegången, bestämd med ledning av uppgifter från
städerna och av fullmäktige från socknarna. Besvär finge föras hos kam
markollegiet och därefter hos Kungl. Maj :t. Anledningen till att i taxorna
skulle upptagas ej endast årliga markegången utan även ett årspris och ett
medelmarltegångspris är att söka i att 1855 års kungörelse föreskrev en om
sättning och förenkling till vissa huvudpersedlar av de i den ordinarie rän
tan ingående persedlarna, vilka i taxan skulle åsättas årligt markegångspris.
Nämnda persedlar skulle få lösas i penningar och denna lösen ansågs böra
äga rum efter ett medelpris, vartill antoges medium av tio års markegång.
Som man icke ville låta den årliga markegången, som avspeglade prisnivån
i början av november, ingå i beräkningen av detta medelpris, beslöt man att
i stället tillskapa ett särskilt årspris, grundat på priserna under månaderna
oktober—mars. Detta årspris saknade sålunda självständig betydelse och
ingick endast i beräkningen av medelmarkegångspriset, varefter kronans be
hållna och anordnade räntor och tionde finge lösas. 1855 års förordning
gällde intill 1 januari 1912, då den nu gällande förordningen 2 juni 1911
trädde i kraft.
Vid sidan av det vanliga markegångspriset har funnits riksmarkegångs-
pris, nämligen dels å soldatmunderingspersedlarna vid indelta roterade in
fanteriet under åren 1819—1889 och dels å spannmål. Riksmarkegångspriset
å spannmål tillkom år 1816 i samband med riksens ständers beslut, att hälf
ten av de statsanställdas löner skulle beräknas i spannmål och utgå efter
medelbeloppen av markegångspriserna i alla län. Det avskaffades år 1890.
I detta sammanhang må nämnas att kammarkollegiet med skrivelse till
Kungl. Maj:t den 31 december 1930 överlämnat ett av kammaradvokat-
fiskalsämbetet avgivet yttrande, vari återfinnes en ingående och detaljerad
redogörelse för markegångsinstitutets historiska utveckling.
III. Gällande rätt.
Närmare bestämmelser i ämnet är meddelade i förordningen den 2 juni
1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestäm
mande, vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1912. Genom förord
ningar den 14 juni 1917 (nr 297) samt den 15 juni 1923 (nr 222) har § 7
respektive §§ 1 och 5 i 1911 års förordning erhållit ändrad lydelse.
Gången av markegångssättningen är i stora drag följande. Markegångs-
taxorna skall upptaga dels den årliga markegången (litt. A), dels ock års
pris (litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). A-prisen kommer till an
vändning för beräkning av arrenden, kvarstående frälseräntor och en del
andra avgifter. B-prisen har ingen annan funktion än att ligga till grund för
det tioåriga medelmarkegångspriset. Sedan kronans räntor år 1869 förvand
lades till fasta penningräntor kommer medelmarkegångspriset numera till
användning allenast vid uträkning av statens indelningsersättningar och
avgälder för markupplåtelser från egendomar i allmän ägo.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 7
Priserna å de till den årliga markegången hänförliga persedlarna inhäm tas enligt särskilda, av kammarkollegiet godkända formulär från dels kommu nalnämnderna å landsbygden, dels magistraterna eller stadsstyrelserna i stä derna. Kommunalnämndernas uppgifter överlämnas närmast till vederbö rande häradsskrivare, som sammanställer desamma i en tabell och beräknar medelpris för fögderiet, varefter denna handling jämte kommunalnämn dernas uppgifter insändes till länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för stä derna ingår direkt. Länsstyrelsen granskar det sålunda erhållna prismateria let och utarbetar en sammanställning för länet i dess helhet, upptagande me delprisen för varje fögderi och prisen för varje stad samt på grundvalen av dessa priser uträknade länsmedeltal. Det sålunda åstadkomna primärmate rialet förelägges de s. k. markegångsdeputerade, som sammanträder en av de fyra första dagarna i november månad inom varje län under ordförandeskap av landshövdingen. Markegångsdeputerade, som utgör fyra av landstinget utsedda, för sakkunskap och oväld kända personer, har till uppgift att efter noggrant övervägande av kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av dem förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegångs- taxan ingående persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar, varå årspris, enligt vad nyss sagts, skall beräknas.
Årspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få vik tigare persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några fall jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens faststäl lande är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången. Här erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan av varje kommun, utan prisnoteringarna sättes för resp. fögderier av särskilda markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom veder börande fögderi bosatta personer, vilka utses till hälften av fögderiets kom muner själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari —mars, insändes till länsstyrelserna. För städernas vidkommande avgives däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar av resp. magistrater eller stadsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas till länsstyrelserna, som utarbetar en sammanställning av prismaterialet i dess helhet och beräknar länsmedeltalet, varefter förfaringssättet är detsamma som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat taxan till trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades proto koll och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till kammarkol legiet, som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsämbete för granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri, meddelar advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet med delar länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit laga kraft. Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning mot taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den framställda anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas underrät telse. Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär över marke- gångssättningen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
I anslutning till ovanstående må framhållas, att enligt förordningen den
21 maj 1915 (nr 212) kommunerna inom lappmarksfögderiet av Västerbot
tens län medgivits befrielse från skyldighet att välja ombud å markegångs-
nämnd, varjämte för åstadkommandet av årspriset inom detta fögderi stad
gades en annan ordning.
IV. Tidigare förslag till ändringar i 1911 års förordning.
Riksdagens år 1947 församlade revisorer har i sin förenämnda berättelse
(s. 135—139) redogjort för de förslag till ändringar i 1911 års förordning
som under senare år framkommit. I förevarande sammanhang torde hänvis
ning till nämnda redogörelse få ske, varför här blott i korthet må erinras
om följande.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 juni 1923, nr 284, har riksdagen, bland
annat, anfört, att enligt riksdagens förmenande ett dubbelarbete i viss mån
ägde rum vid markegångssättningen. En omarbetning i förenklande syfte av
hithörande bestämmelser syntes av behovet påkallad.
I motion vid 1928 års riksdag (II: 311) yrkades, att riksdagen måtte
besluta hemställa till Kungl. Maj :t att låta utreda och för riksdagen snarast
förelägga förslag till ändring i grunderna och sättet för markegångstaxor-
nas upprättande. I över motionen avgivet utlåtande (nr 33) anförde stats
utskottet, att enligt vad utskottet under hand inhämtat från kammarkol
legiet, vore hos kollegiet anhängiga två ärenden angående markegångstaxor-
na, nämligen ett ärende rörande revision av taxornas formulär och ett
ärende om ifrågasatt revision av förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angå
ende grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. Sistnämn
da ärende, i vilket förslag väckts av länsstyrelsen i Örebro län, syntes, enligt
vad för utskottet upplysts, avse och för varje fall komma att medföra för
slag till lösning av det spörsmål, som i den förevarande motionen avhandla
des. På grund härav och under uttalande av sin förväntan att förslag i äm
net snarast underställdes riksdagens prövning, hemställde utskottet att ifrå
gavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Stats
utskottets hemställan bifölls sedermera av riksdagen utan debatt.
I motion vid 1935 års riksdag (I: 16) hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att markegångssättningen moderniserades och
sattes av länsprisnämnder samt att densamma fastställdes av en rikspris-
nämnd i samband med dyrortsgrupperingen. I ett över motionen avgivet
utlåtande (nr 130) hemställde statsutskottet med framhållande av lämp
ligheten av att frågorna om dyrortsgruppering och markegångssättning
löstes i ett sammanhang, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte i samband med prövningen av grunder och förfaringssätt
för dyrortsgrupperingsarbetet jämväl upptaga frågan om revision av gällande
markegångsbestämmelser. Denna hemställan bifölls sedermera av riksdagen.
Slutligen yrkades i två i huvudsak likalydande motioner vid 1940 års riks
dag, väckta, den ena, nr 93, inom första kammaren och den andra, nr 120,
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
9
inom andra kammaren, att riksdagen måtte hemställa att Kungl. Maj :t måtte låta utreda och för riksdagen framlägga förslag till slopande, eventuellt en förenkling av markegångssättningen. I ett över motionen avgivet utlåtande
(nr 169) hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t meddela vissa i utlåtandet närmare angivna synpunkter beträffande revide ringen av markegångssättningen. Denna hemställan bifölls sedermera av riksdagen.
I sin förenämnda berättelse har 1947 års riksdagsrevisorer — efter att bland annat ha redogjort för några av de förhållanden som ännu påkallade marlcegångssättning — gjort följande allmänna uttalande.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att markegångsinstitutet haft sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som sammanhänga med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Detta tillhör emellertid numera i huvudsak ett förgånget skede. Även frälseräntor och landgillen, som utgöra de sista mera betydelsefulla resterna av detta system, stå nu inför sin av veckling. Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida markegångsinstitu tet, i varje fall sedan avvecklingen av frälseräntor och landgillen slutförts, längre fyller en uppgift, som motsvarar de med institutets bibehållande för enade besvären och kostnaderna.
Bortsett från sin betydelse för de med indelnings- och grundskatteväsen det sammanhängande förhållandena har markegångsinstitutet fått betydelse även på vissa andra områden. Detta gäller särskilt vissa arrenderättsliga förhållanden. Genom att bestämma arrendeavgiften i persedlar att lösas efter markegång ha jordägare haft en möjlighet att betinga sig ett pris för jordens nyttjande, som varit oberoende av penningvärdets växlingar. Denna möjlig het har, såsom förut nämnts, utnyttjats särskilt beträffande jord i kronans eller det allmännas ägo. Sedan i nyttj ander ättslagen förbud införts mot be stämmande av arrendeavgift i annat än penningar, synes även beträffande upplåtelser från kronan — ehuru å dessa nyttj anderättslagens bestämmelser ej äro direkt tillämpliga — en ändring ha skett, så att även i dessa fall ar rendeavgifterna bestämts i penningar.
Som av det ovan anförda inhämtats, föregås markegångstaxornas upprät tande av vidlyftiga förarbeten, som varje år påkalla medverkan av ett bety dande antal personer. Enbart i markegångsnämnderna sammanträda sålun da årligen över tusentalet personer (ca 150 nämnder med A’ardera minst 8 ledamöter jämte häradsskrivaren som ordförande). Därjämte engageras samtliga kommunalnämnder samt rikets länsstyrelser, kammarkollegiet in. fl. Även om arbetet med taxorna endast pågår en kortare tid under året. är dock detsamma förenat med tidsspillan och kostnader.
Den invecklade och omständliga proceduren för markegångssättningen bör ses mot bakgrunden av markegångstaxornas en gång centrala betydelse för den offentliga hushållningen och för skatternas utgörande. Dessa omstän digheter förklara även, att principerna för uppskattningsförfarandet tillmätts sådan vikt, att de ansetts böra skyddas genom grundlagsbestämmelser.
Numera äro, som i det föregående visats, förhållandena helt ändrade. Mar- kegångstaxorna ha f. n. främst betydelse för avveckling av kvarstående res ter från det gamla indelnings- och grundskatteväsendets tid samt för vissa redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. Markegångstaxornas tillämplighetsområde torde icke längre vara av den omfattning och bety delse, att detsamma motiverar ett så invecklat och dyrbart förfarande som markegångsinstitutet medför.
Ovan har påpekats, hurusom frälseräntor och landgillen numera utgöra
10
de viktigaste resterna av grundskatteväsendet, vilka ännu förutsätta tillva
ron av markegångspriscr. Frälseräntorna bestå i allmänhet av ett förhål
landevis stort antal persedlar av varierande slag, och vissa svårigheter skulle
måhända uppstå, om markegångsinstitutet upphävdes, innan frälseräntorna
ännu avvecklats. Enligt vad som inhämtats äro emellertid de ännu icke in
lösta eller avlösta frälseräntorna nu så tå, att det torde dröja endast eu
kortare tid, innan de helt försvunnit. Frälseräntorna torde därför knappast
längre behöva utgöra något hinder för markegångsinstitutets upphävande.
Avvecklingen av landgillena synes däremot ännu icke ha fortskridit lika
långt. Dessa bestå i allmänhet endast av ett fåtal persedlar, och de svårig
heter, som skulle uppstå vid desammas värdering utan tillgång till marke-
gångspriser för något eller några av de senare åren, torde icke vara alltför
stora. Om markegångsinstitutet skulle bibehållas med hänsyn till de arren
deförhållanden, som reglerats med tillämpning av markegångspriser, skulle
dess fortvaro i ytterligare flera tiotal år påkallas. Det må emellertid fram
hållas, att när arrende bestämis i persedlar, i allmänhet endast ett fåtal så
dana kommit till användning. 1 regel har arrendet bestämts i spannmål eller
i smör.
Det finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta, om icke för
såväl landgillena som nyssberörda arrenden markegångspriserna skulle kun
na ersättas av en på enklare sätt anordnad uppskattning. Med den uniformi
tet på prisbildningens område, som numera råder, och med det prisstatis
tiska material, som finnes tillgängligt, torde svårigheter knappast föreligga
att skapa nödiga utgångspunkter för ett pris å de ifrågavarande persedlarna,
som fyller samma anspråk på tillförlitlighet som markegångspriserna. Det
kan förmodas, att såväl jordägare som arrendatorer i regel skulle godtaga av
t. ex. kommerskollegium eller socialstyrelsen publicerade prisuppgifter, som
grundats på tillgängligt statistiskt material.
Sådana prisuppgifter skulle även kunna tjäna till ledning i de övriga fall,
då avtal eller författningsbestämmelser innehålla hänvisningar till marke-
gångstaxorna. Givetvis förutsättes dock en översyn av författningsbestäm
melserna i fråga samt i förekommande fall ändringar i dessa.
Även om vissa möjligheter torde förefinnas att med bibehållande av mar
kegångsinstitutets principer förenkla och förbilliga förfarandet, anse reviso
rerna dock bärande skäl tala för att markegångsinstitutet helt upphäves
och, i den mån så befinnes erforderligt med hänsyn till de rättsförhållanden,
för vilka markegångspriser ännu ha betydelse, ersättes med andra officiella
prisnoteringar, som kunna åvägabringas utan mera ingående speciella an
ordningar.
Under åberopande av vad ovan anförts få revisorerna hemställa, att frå
gan om markegångsinstitutets avveckling upptages till närmare övervägande.
I)å de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik avveckling, numera sakna
större betydelse, synes detta spörsmål snarast böra bringas till sin lösning.
Statsutskottet vid 1948 års riksdag har i sitt utlåtande nr 153 under punk
ten 18 uttalat, att markegångsinstitutet hade spelat en viktig roll under na
turahushållningens dagar. Alltjämt ägde institutet betydelse för vissa för
hållanden, som antingen sammanhängde med det numera nästan helt av
vecklade indelnings- och grundskatteväsendet eller ock vore av arrende-
rättslig natur. Markegångstaxornas tillämpningsområde vore emellertid, så
som revisorerna framhållit, icke längre av den omfattning och betydelse, att
detsamma motiverade ett så invecklat och dyrbart förfarande som marke
gångsinstitutet medförde. Utskottet hölle det för sannolikt att markegångs-
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
11
taxorna, i den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades för reglering av vissa i det föregående berörda rättsförhållanden, skulle kunna ersättas med officiella prisuppgifter, som sammanställdes i annan ordning. Med hänsyn härtill och till systemets föråldrade karaktär i allmänhet funne utskottet starka skäl tala för att i enlighet med revisorernas förslag frågan om institutets avveckling upptoges till närmare övervägande. Som ovan framhållits bifölls statsutskottets förslag sedermera av riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
V. Kammarkollegiets förslag.
Som framgår av det tidigare sagda har kammarkollegiet i sin förenämnda skrivelse den 30 juni 1951 framlagt förslag till förenkling av markegångs- institutet.
Kammarkollegiet har inledningsvis framhållit, att kollegiet låtit företaga undersökning, i vilken utsträckning markegångstaxorna fortfarande komme till användning. Kollegiet hade i sådant syfte tillskrivit samtliga länsstyrel ser och stiftsnämnder samt fastighetsförvaltande ämbetsverk och styrelser m. fl. ävensom vederbörande stadsmyndighet i de äldre städerna. Med led ning av inkomna och för kollegiet eljest tillgängliga uppgifter hade upp gjorts följande förteckning över olika slags ersättningar och avgifter, som fortfarande uträknades efter markegång.
Kvarstående avgifter som uträknas efter markegång.
A. Ersättningar av statsmedel.
1. Domkyrkor och domkyrkosysslomän (råg, korn, havre, blandsäd, smör, hö).
2. Klockare i Jämtland (9 st.; korn).
3. Rust- och rotehållare (31 st.; vete, råg, korn, ärter, hö, halm, agnar, ved).
4. För underhåll av de historiska minnesmärkena Rankhyttans och Isala lador beviljades enligt kammarkollegiets brev den 16 juni 1755 res pektive kungl. brev den 22 december 1786 60 dagsverken och 1 tunna korn.
5. Varbergs skola m. fl. på grund av enskild donation till Halmstads hospital enligt kungl. brev den 20 mars 1816 och den 12 maj 1876 (råg, korn, havre).
6. Till jordägare (7 st.) för avstådd jord till Göta kanal (råg och korn).
7. Till jordägare för avstådd mark till Trollhätte kanal (råg, korn samt dränge- och ökedagsverken).
8. Till Hjälmare kanal för två kvarnar (råg och korn). Utredning om avlösning pågår.
9. Ur älgskadefonden för skada å gröda (markegång ej föreskriven i författningen, utan skadan skall värderas av två sakkunniga, k.k. 17/6 1943 nr 521). B. Till staten ingående avgifter.
1. Ständiga räntor och avgälder.
a) Till Visingsö skolegodsfond (2 st.) och Vadstena krigsmanshus-
kassa (vete, råg, korn, smör, fläsk, kött).
b) Tomtören (10 st.) av f. d. hospitalsjord i Linköping (råg och
korn).
12
c) Ersättning för utrivning av Skave kronokvarn i Kattarps socken,
Malmöhus län, av 10 st. jordägare enligt skattläggning 6/7 1839
(råg och korn).
d) Avgälder för upplåtelser från kronoegendomar i vissa städer
(Växjö, Örebro, Eskilstuna och Västerås).
e) Avgälder för jordupplåtelser från kronodomäner (enligt uppgift
22 st.).
f) Avgäld för rektor i Kristinehamn anslagen jord, som överlåtits till
staden (k. brev 24/4 1915).
2. Viss tids arrenden.
a) Kronodomäner: 551 st. (uppgift lämnad år 1950). Kontrakten ut
gå senast 1964. (I allmänhet spannmål och smör.)
b) Universitetsegendomar: 381 st. (år 1950). Kontrakten utgå senast
1963.
&
c) Arrende till Visingsö skolegodsfond (3 st.). Utgå 1955. (Råg, korn
och smör.)
3. Åborättsavgäld enligt lag den 4 juni 1926.
Bestämmes i regel för 20 år i taget (5 st.; vete, råg, korn, smör).
4. Stämpelavgift enligt kungl. förordningen 19/11 19U, § 11.
I avgäld ingående persedlar eller tjänstbarheter beräknas efter det
värde, vartill de vid upplåtelsen uppskattats eller om visst värde icke
åsatts, efter markegång, om de äro upptagna i markegångstaxan, men
eljest efter i orten gängse pris.
C. Till ecklesiastikstaten ingående avgifter.
1. Arrenden 1 158 st. (år 1950). (Vete, råg, korn, havre, smör, stång
järn.) Kontrakten utgå senast omkring år 1960.
2. Avgälder 940 st. (Alla stiftsnämnder ej lämnat uppgift.)
a) s. k. ändamålsupplåtelser.
b) 49-års upplåtelser till enskilda.
c) överlåtelser till vissa städer emot årlig avgäld (Norrtälje, östham
mar, Eksjö, Kalmar, Simrishamn, Ystad, Hälsingborg, Halmstad,
Varberg, Hjo, Kristinehamn, Västerås, Umeå, Skellefteå, Luleå)
eller till järnvägar.
3. Landgillen. Okänt antal. (Råg, korn, smör.)
D. Till städer ingående avgifter.
Räntor och avgälder av stadsjord.
a) Uppsala stads åkrar; få avlösas enligt kungl. brev 5/7 1940 (135
st. kvar om tillhopa ca 800 kronor.)
b) Norrköping (ca 100 kronor) utgå från vissa företag för arrende av
stadens jord (kallas grundskatteavgifter); kan enligt drätselkam
maren ersättas utan svårigheter med kontantavgifter.
c) Gränna: s. k. åttingskatt. Utredning om avlösning pågår.
d) Växjö: avgälder från domprostjorden, som överlåtits till staden.
e) Landskrona: 2 tomter upplåtna på evärdlig tid.
f) Göteborg: grundlega för 3 st. tomter och lägenheter; ca 1 000 kro
nor (dagsverken).
landerimedel för två till kronan upplåtna områden; ca 2 000 kro
nor. (Råg och korn.)
skogsräntor från Sävedals härad (kungl. dom 5/6 1940); ca 2 000
kronor. (Råg och korn.)
g) Arboga: (4 st.; råg och korn).
h) Falun för vattenrätt i Faluån; ca 1 600 kronor. (Råg och korn.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
13
i) Gävle: ca 660 kronor; vretskatt för besittningsjord och för stubbe-
rättsjord. Förslag att den förra skulle höjas och utgå i kontant (kollegii utlåtande 4/10 1948). Vretskatten för den senare får ej höjas och kan enligt drätselkammaren fastlåsas vid nuvarande kontanta belopp.
j) Härnösand (1 st.).
E. Till Danviks hospital ingående avgifter.
Stadge- och besittningsrätter (3 st.; råg, korn, hö, halm, dränge- och
ökedagsverken).
F. Till Kungl. och Hvitfeldtska stipendiein rättningen
ingående avgifter.
1. Städja vid åboombyte (1 st.); 82,5 liter korn.
2. Arrende för Sundsby säteri (arrendeavgiften skall vid förnyat arrende 1958 regleras med hänsyn till förändringar i markegångsprisen å vete och smör). G. Till enskilda utgående avgifter i andra fall än un der A.
1. Frälseräntor:
a) Avlösning eller inlösen begärd och hänvisade till domstol men ej
instämda — 14 st.
b) Avlösning eller inlösen begärd och under behandling hos länssty
relsen —- 4 st. (Allehanda persedlar.)
2. Avgäld enligt lagen den 25 maj 1905 skall fastställas i penningar, där ej annorlunda mellan parterna överenskommes.
3. Avgäld till Råbelöfs egendom för till Kristianstads stad upplåtet om råde enligt vederbörande häradsrätts utslag 9/2 1860.
4. Stipendier o. d.
a) Alreikska stiftelsen i Norrköping: viss avkomst av Himmelstads-
lunds säteri till stipendier.
b) Ekmanska donationen i Göteborg: viss avkomst av Kilanda säteri
till vissa institutioner.
c) Sivertssonska stipendieinrättningen i Kungälv.
d) Universitetsstipendier.
5. Arrenden.
6. Vid inlösen av överskottsfoder vid arrendeavträde eller skadestånd för bristande sådd (Nora).
7. Avlöningar: a) till 2 rådmän i Sala.
b) till 6 st. befattningshavare vid Växjö domkyrka (av
domkyrkans medel).
Kammarkollegiet har framhållit att markegångspriserna fortfarande kom- me till användning i icke ringa omfattning på olika områden av det ekono miska samhällslivet. Ett upphörande av markegångssättningen kunde där för icke ske med mindre de in natura bestämda avgifterna, vilka skulle lö sas efter markegångspris, förvandlades till penningavgifter eller bringades att upphöra genom avskrivning eller avlösning eller på annat sätt, eller ock markegångssättningen ersattes av annan officiell prissättning. I åtskilliga fall förelåge emellertid förslag om upphörande av in natura bestämda av gifter och i andra fall kunde dylika avgifter, såsom i viss omfattning hittills skett och alltfort skedde, bringas att upphöra genom överenskommelse eller
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
ock omsättas till kontantavgifter. Detta gällde särskilt avgifter, vilka staten
erlade till enskilda eller institutioner eller som städer och kommuner erlade
till staten eller andra offentliga rättssubjekt för mark, som tagits i anspråk
för allmänna behov eller eljest innehades med ständig nyttjanderätt. För
vandling till kontantavgifter hade tidigare i åtskilliga fall ägt rum beträf
fande ersättningar, som till olika institutioner utgått av statsmedel. Där av
giften grundades å avtal mellan statsmyndighet och enskild, såsom beträf
fande arrendeavgifterna för kronodomäner samt universitetens och kyrkliga
egendomar, borde förändring av avgiften, såsom innebärande rubbning av
bestående avtal, dock icke genomföras tvångsvis. Man vore därför nödsakad
att tillsvidare och intill dess nämnda arrendeavtal utlöpt bibehålla någon
form av officiell prissättning för vissa jordbruksprodukter. Under tiden
borde verksamma åtgärder vidtagas i syfte att övriga avgifter i möjligaste
mån måtte bringas att upphöra eller utgivandet av dem göras oberoende av
dylik prissättning.
Kammarkollegiet har undersökt huruvida markegångstaxorna — såsom i
skilda sammanhang ifrågasatts — skulle kunna ersättas med officiella pris
uppgifter, som sammanställdes i annan ordning. För egen del har kollegiet
funnit detta icke lämpligen kunna ske. Prissättning enligt rekvisitionslagen
den 30 juni 1952 (nr 583) förekomme sålunda numera i regel icke i fredstid.
Från hushållningssällskapens häradsombud insända rapporter om årets
skörd och om priserna på de olika växtslagen blev numera icke föremål för
bearbetning och de prisuppgifter å mjölk, grädde, smör och ost som tidigare
insänts till centralbyrån från mejerierna hopsamlades och bearbetades nu
mera av svenska mejeriernas riksförbund. De till grund för kommerskolle
giums partiprisindex liggande prisnoteringarna, som erhölles från närings—
organisationer, vore konfidentiella och kunde icke användas för de ända
mål, som markegången skulle tillgodose. Prissättningen av naturaförmåner
enligt 42 § kommunalskattelagen skedde efter i viss mån andra utgångs
punkter än markegångsdeputerades. Av socialstyrelsen insamlade prisupp
gifter för utarbetande av styrelsens fortlöpande pris- och levnadskostnads-
statistik m. in. avsåge detalj handelspriser och omfattade icke spannmål samt
kunde sålunda icke ersätta markegångspriserna. Statens jordbruksnämnds
prissättning av jordbruksprodukter utgjorde ett riksmedelpris (utom för
Norrland) och särskilda länspriser förekomme ej, liksom icke heller alla i
markegångstaxorna förekommande persedlar bleve föremål för prissättning.
Prisnivån inom landets olika delar vore icke så utjämnad, att länspriserna
kunde ersättas av ett riksmedelpris enligt jordbruksnämndens prissättning.
Ett slopande av länsprisen skulle medföra icke obetydliga förskjutningar i
de priser, som enligt nu gällande bestämmelser skulle ligga till grund för
betalningen av de avgifter, som löstes efter markegång. Jordbruksnämndens
prisstatistik kunde fördenskull icke i sin nuvarande form ersätta marke-
gångssättningen. För den jämförelsevis korta tid markegångssättningen fort
farande kunde vara erforderlig borde ej heller omläggning vidtagas av nämn
da prisstatistik för att kunna tjäna ifrågavarande ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
15
Kammarkollegiet har för egen del i nuvarande läge funnit mest praktiskt att genom förenklingar i markegångsförfarandet lätta den tungroddhet, som vidlådde systemet, samt göra detsamma billigare. Kollegiet har sålunda för ordat, dels en inskränkning av antalet markegångspersedlar, dels ett slo pande av B-prisen samt dessas ersättande av A-prisen såsom grund för medelmarkegångspriset, dels en förenkling av insamlingen av prisuppgif terna, dels ock slutligen upphävande av den särskilda granskning av marke- gångssättningen som ålåge kammaradvokatfiskalskontoret. Kollegiet har härom bland annat anfört följande.
En betydande förenkling i prissättningen skulle åstadkommas, om de i avgifterna ingående persedlarna förvandlades till några få huvudpersedlar i likhet med vad som år 1855 hade skett med avseende å kronans räntor. Markegångssättningen syntes i framtiden endast böra omfatta ett fåtal för länets jordbruk representativa produkter. Det vore möjligt, att antalet dy lika produkter kunde minskas i förhållande till nuvarande antalet huvudper sedlar, men prissättningen borde dock omfatta produkter av jordbrukets huvudnäringar, spannmålsodling och ladugårdsskötsel. På grund av vete odlingens nuvarande utbredning och då vete ganska allmänt förekomme bland de produkter, i vilka arrendena hade bestämts, borde vete ingå i pris sättningen i flera län än vad för närvarande beträffande huvudpersedlarna vore fallet. Frågan om vilka produkter, som skulle prissättas i de olika lä nen, fordrade närmare utredning i orterna. Prövningen härav kunde upp dragas åt kammarkollegiet, som för närvarande hade att bestämma de per sedlar, som skulle upptagas under litt. A i taxan.
Till grund för förvandlingen vore tillräckligt att lägga ett medeltal av de sista 10 årens markegångspris. Värdet efter denna grund å de persedlar som skulle omsättas borde någorlunda lika fördelas å huvudpersedlarna, dock borde för undvikande av bråktal mindre jämkningar härutinnan få vidtagas. Omräkningen borde ankomma å länsstyrelsen, vare sig det gällde avgifter som erlades till eller av staten eller avgifter som erlades enskilda, kommuner eller institutioner emellan. Omräkningen beträffande enskildas avgifter borde vara beroende på särskild framställning, enär parterna borde vara oförhindrade att genom överenskommelse ordna sitt mellanhavande på annat sätt. Några betänkligheter med hänsyn till enskild rätt behövde icke möta mot den ifrågasatta omvandlingen, då avgiften bibehölles vid sitt real värde. Icke heller komme besväret med omräkningen att bliva så stort. Det stora flertalet avgifter — arrenden och avgälder — vore i regel bestämda i spannmål och smör, vilka produkter under alla förhållanden borde ingå i markegångssättningen. För deras vidkommande erfordrades sålunda ingen omräkning. Antalet avgifter, däri även andra persedlar inginge, vore jäm förelsevis litet.
Beträffande slopandet av B-prisen samt dessas ersättande av A-prisen som grund för medelmarkegångspriset har kammarkollegiet erinrat om att skill naden mellan A- och B-pris sakligt sett vore den, att A-priset utgjorde ett beräknat pris å det löpande årets skörd under det att B-priset återgåve det
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
faktiska priset å föregående års skörd. B-prisen hade icke någon annan
funktion än att ligga till grund för medelmarkegångspriset. Medelmarke-
gångsprisets ursprungliga syfte hade återigen förfallit sedan kronans räntor
år 1869 förvandlats till fasta penningräntor. Ehuru medelmarkegångspriset
numera komme till användning endast vid uträkning av statens indelnings-
ersättningar och avgälder för markupplåtelser i allmän ägo kunde nämnda
pris likväl icke undvaras, så länge dylika avgifter kvarstode. Med hänsyn till
att försäljningen av skörden numera skedde tidigare än förr och prisutveck
lingen på det löpande årets skörd sålunda i huvudsak kunde bedömas redan
vid tidpunkten för fastställandet av A-prisen vore det dock icke erforder
ligt med särskilt B-pris, som skulle ligga till grund för medelmarkegångs
priset.
Beträffande vidare insamlingen av primäruppgifter till markegångstaxan
har kollegiet uttalat, att med hänsyn till ovan föreslagna förenklingar även
som till den utjämning av prisförhållandena som på grund av förbättrade
kommunikationer ägt rum mellan länens olika delar, den förberedande pris
insamlingen måhända kunde undvaras. Detta förutsatte emellertid att depu
terades antal — nu fyra -— ökades så att länens olika delar bleve bättre
representerade. Då ökning av antalet deputerade borde undvikas och några
prisuppgifter ändock syntes höra ligga till grund för deputerades arbete,
borde förberedande uppgifter på enklast möjliga sätt införskaffas och stäl
las till deputerades förfogande. Lämpligen kunde dylika uppgifter avlämnas
av hushållningssällskapen, vilka hade lätt att från sina underavdelningar, i
den mån sällskapen funne sådant erforderligt, inhämta upplysningar, som
kunde vara av betydelse för prissättningen.
I fråga om den statliga kontrollen å markegångssättningen har kammar
kollegiet slutligen uttalat, att då markegången icke numera hade samma eko
nomiska betydelse för statsverket som tidigare och statens intresse av en
riktig markegångssättning icke längre vore övervägande fiskaliskt borde den
särskilda granskning av markegångssättningen som ålåge advokatfiskalen
kunna upphöra. Denna granskning bestod huvudsakligen i kontroll av de å
länsstyrelserna utförda, på insända prislcuranter grundade medeltalsberäk-
ningar och torde mera undantagsvis resultera i någon rättelse av betyden
het. Om, i enlighet med vad kollegiet föreslagit, någon sammanställning av
prislcuranter icke längre erfordrades samt antalet markegångspersedlar kom
me att nedbringas, komme möjligheten till felaktiga på beräkningar grun
dade prissättningar att bliva mindre.
VI. Remissyttrandena över kammarkollegiets förslag.
Kammarkollegiets förslag till förenkling av markegångsinstitutet har i hu
vudsak tillstyrkts av samtliga remissmyndigheter.
Statistiska centralbyrån har erinrat om att markegångstaxornas använd
ning under senare tid syntes ha allt mer minskat genom att en del in natura
bestämda avgifter, som skulle lösas efter markegångspris, antingen succés-
17
sivt förvandlats till kontantavgifter eller på annat sätt bringats att upphöra.
Det syntes önskvärt, att verksamma åtgärder vidtoges för att i möjligaste
mån påskynda denna utveckling, så att en fullständig avveckling av rnarke-
gångsinstitutet kunde genomföras på kortast möjliga tid. Att under avveck-
lingstiden ersätta markegångstaxorna med officiella prisuppgifter av annat
slag — i första hand jordbruksnämndens prisstatistik — syntes ej vara
möjligt. Dessa prisuppgifter utarbetades nämligen efter andra metoder, var
för de ej vore jämförbara med och ej kunde ersätta markegångssättningen.
Det syntes ej lämpligt att föreslå en omläggning av denna prisstatistik, för
att den skulle kunna användas i stället för markegångssättningen, då det
vore att förvänta, att avvecklingsperioden för markegångsinstitutet skulle
bli relativt kortvarig. Ämbetsverket anslöte sig därför till kammarkollegiets
åsikt, att den bästa lösningen syntes vara att förenkla markegångsförfaran-
det i så stor utsträckning, som det vore möjligt, utan att kontinuiteten bröts.
De av kammarkollegiet föreslagna åtgärderna i dylikt förenklingssyfte —
främst en reducering av antalet persedlar, en begränsning i infordrandet av
förberedande prisuppgifter och en sammanslagning av A- och B-pris — syn
tes centralbyrån vara lämpliga och väl avvägda.
Kommerskollegium har uttalat att man vore nödsakad att tills vidare och
intill dess olika arrendeavtal, vid vilka markegångssättningen fortfarande
komme till användning, ännu gällde, bibehålla en officiell prissättning för
vissa jordbruksprodukter. Det förslag angående markegångssättningens ut
formning som kammarkollegiet framlagt innebure en väsentlig förenkling,
och enligt kollegii mening borde detta förslag kunna godtagas som ett provi
sorium i avbidan på markegångsinstitutets fullständiga avveckling. Kom
merskollegium ville emellertid också understryka angelägenheten av att verk
samma åtgärder vidtoges i syfte att i möjligaste mån bringa avgifter av detta
slag att upphöra.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört.
Utan tvivel får markegångsinstitutet anses vara så föråldrat att dess av
skaffande är motiverat. Om emellertid institutet på av kammarkollegiet an
förda skäl ännu ej kan helt avvecklas, synes det länsstyrelsen angeläget att
så stora förenklingar som möjligt vidtagas beträffande markegångsförfaran-
det. Länsstyrelsen finner kammarkollegiets förslag härutinnan ändamålsen
ligt, varvid länsstyrelsen särskilt vill framhålla värdet av att insamlingen
av prisuppgifterna till markegångstaxan förenklas. De från kommunalnämn
derna inkomna priskuranterna ha visat sig vara mycket otillförlitliga, var
för det varit nödvändigt att utesluta ett förhållandevis stort antal uppgifter
såsom missvisande. Det föreslagna förfarandet är också ägnat att i hög grad
förenkla länsstyrelsens arbete i samband med markegångssättningen. Läns
styrelsen får alltså för sin del tillstyrka det framlagda förslaget.
Socialstyrelsen, som tillstyrkt att kammarkollegiets förslag utan dröjsmål
måtte genomföras, har tillika föreslagit, att kammarkollegiet måtte erhålla i
uppdrag att vidtaga åtgärder för en fullständig avveckling av markegångs
institutet inom en begränsad tidrymd, förslagsvis fem år. I den mån det
därvid befunnes nödvändigt eller lämpligt att även i fortsättningen reglera
2
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 3.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
18
utgående ersättningar efter en värdebeständig måttstock, kunde en anknyt
ning ske till någon av socialstyrelsens indexserier eller till de prisnoteringar
på enskilda varor, som inginge i dessa serier.
I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke markegångssättningen
skulle kunna förenklas i än högre grad än som av kammarkollegiet före
slagits. Statens jordbruksnämnd har sålunda ifrågasatt, huruvida icke mar-
kegångspriserna, efter förslag av nämnden, skulle kunna fastställas direkt
av kammarkollegiet, varigenom ett system med priskuranter från hushåll
ningssällskapen samt uppskattning av deputerade icke skulle behöva före
komma. Jordbruksnämnden har härom närmare anfört följande.
De varor och tjänster, för vilka officiell prissättning erfordras, synas vara
råg, korn, havre, ärter, vete, hö, halm, smör, kött, fläsk, dagsverken, öke-
dagsverken samt ved och stångjärn. Priserna på här angivna varor utom ved
och stångjärn behandlas årligen i de kalkyler, som ligga till grund för pris
sättningen på jordbruksprodukter. Normkalkyler uppgöras på våren och re
videras på hösten, sedan priser, skörderesultat in. m. mera exakt kunna över
blickas. Kalkylerna upprättas av en särskild delegation, kalkylsakkunniga,
granskas av jordbruksnämndens råd och fastställas slutligen av jordbruks
nämnden.
De priser, som med ledning av kalkylerna fastställas eller beräknas vid
detta förfarande, äro, såsom kammarkollegium anfört, riksmedelpriser.
Såsom kollegiet upplyst offentliggör jordbruksnämnden vidare priser på
vissa produkter i publikationen Jordbruksekonomiska Meddelanden. Även
dessa priser aro i regel riksmedelpriser vid försäljning från producenter.
I fråga om mjölk upptaga publikationens tabeller dock även avräknings-
priser för län och i vissa fall för delar av län.
Såsom kollegiet anfört torde det vara nödvändigt att fastställa priserna
länsvis. De priser, som upptagas i jordbrukskalkylerna och Jordbruksekono
miska Meddelanden kunna därför i regel ej direkt tillämpas. Emellertid för
skjuta sig de regionala priserna i stort sett på samma sätt som riksmedel-
priserna och de senare återspegla därför även tidsmässiga förändringar av
de lokala priserna. Man torde därför böra undersöka om icke »markegångs-
priser» i olika län kunna fastställas på sådant sätt att man utgår från en
given bas och sedan för kommande år gör de procentuella tillägg eller av
drag till baspriserna, som motiveras av den relativa förändring, som riksme-
delpriserna visa. Detta tillvägagångssätt torde medföra en betydande för
enkling utan att några större fel i prisuppgifterna behöva riskeras, åtmins
tone för de närmaste åren.
I fråga om smör torde det vidare kunna ifrågasättas om inte — med tanke
på de betydande och i omfattning differentierade subventioner av olika slag,
som utgå för mjölken — smörpriset bör beräknas med ledning av de avräk-
ningspriser för mjölk, som tillämpas inom olika mejeriområden. Dessa av-
räkningspriser redovisas månadsvis till jordbruksnämnden. Med hänsyn till
att mejeriområdenas gränser i flertalet fall i stort sett sammanfalla med
Iänsgränserna, torde några större svårigheter att erhålla länspriser icke före-
ligga. Även mjölkåtgången per kilogram smör kan angivas länsvis, varför
man lätt kan uppställa prisserier, som direkt anknyta till tidigare använda
markegångspriser för smör. Om man på detta sätt använder sig av den rela
tiva utveckling för avräkningspriserna för mjölk länsvis, torde säkrare re
sultat erhållas än vid nu utförda lokala uppskattningar av smörpriset inklu
sive subventioner, vilka kunna variera för olika län och delar av län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Kungi. May.ts proposition nr 3.
19
En förutsättning för här antydda förenklingar är givetvis att nu gällande markegångspriser avspegla den faktiska prisnivån inom olika län. I den mån så icke är fallet böra priserna justeras innan de läggas som bas för kom mande prissättning. I fråga om spannmål visar den i kammarkollegii utred ning gjorda exemplifieringen att dessa variera mer än som är motiverat av de priser vilka i verkligheten gällt. Detta torde bero på att man använt skilda omräkningstal inom sldlda län vid förvandling av gällande priser per deci- ton till priser per hektoliter. Det torde böra undersökas, huruvida detta för modande är riktigt, varefter erforderliga jämkningar av baspriserna kunna ske. För framtiden bör fastställas ett bestämt omräkningstal, varmed det gängse priset på spannmål per deciton bör multipliceras för att hektoliter- priset skall erhållas.
Priset på dagsverken kan med ledning av uppgifter i jordbrukskalkylen fastställas på motsvarande sätt som ovan angivits för jordbruksprodukterna. I kalkylen finnes nämligen på kostnadssidan upptagen arbetslön per timme, varför den relativa utvecklingen även i detta avseende lätt kan avläsas.
I fråga om ökedagsverken finnas inga direkta uppgifter redovisade i kal kylerna, men utredningar härom ligga delvis till grund för prissättningen på bl. a. sockerbetor. Emellertid torde säkrare upplysningar härom kunna vinnas genom den statistik, som inom statistiska centralbyrån upprättas över kostnaderna för skogskörslor.
1 fråga om ved och stångjärn kan jordbruksnämnden ej uttala sig, men torde uppgifter om priserna kunna erhållas från kommerskollegium.
Lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttrande från hushållningssällskapens förbund och samtliga hushållningssällskap, har anfört bl. a. följande.
De av lantbruksstyrelsen hörda organisationerna ha samtliga förklarat sig anse, att markegångsinstitutet är föråldrat och därför icke bör bestå längre än som är oundgängligen nödvändigt. Styrelsen har samma uppfattning. Sty relsen anser det sålunda angeläget att markegångsinstitutet skall avskaffas så snart förutsättningar härför föreligga. I avbidan på att så skall ske synes det vidare vara av vikt, att alla möjligheter till förenkling av institutet till varatagas. Det förslag, som kammarkollegiet framlagt, innebär även i åtskil liga avseenden en betydande förenkling i förhållande till vad som gäller för närvarande. Sålunda föreslås att antalet huvudpersedlar skall minskas. Sty relsen tillstyrker detta förslag och har intet att erinra mot att det uppdra ges åt kammarkollegiet att pröva vilka produkter, som i fortsättningen skola prissättas. Rörande denna prövning vill styrelsen påpeka, att det med hän syn till det intima samband, som numera föreligger i fråga om prisbildning en på olika slag av jordbruksprodukter, såväl vegetabiliska som animaliska, nu torde vara väsentligt lättare än tidigare att avsevärt begränsa antalet i prissättningen ingående jordbruksprodukter.
Till grund för förvandlingen av de persedlar, som i fortsättningen ej skola prissättas, synes såsom kammarkollegiet föreslagit kunna läggas ett medel tal av de sista 10 årens markegångspris. Lantbruksstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida ej denna förvandling lämpligen kan uppdragas åt kammarkolle- giet.
Även beträffande prissättningen å de produkter, som alltjämt anses böra upptagas i markegångstaxan, har kammarkollegiet föreslagit en förenkling av förfarandet så till vida att enligt kollegiets förslag något särskilt B-pris i fortsättningen icke skall sättas. Lantbruksstyrelsen ansluter sig härtill och anser sålunda i likhet med kollegiet, att prissättningen i fortsättningen en dast bör avse dels gällande pris på det löpande årets skörd och dels medel- markegångspris för sagda år och de nio föregående åren. Däremot kan sty
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
relsen icke ansluta sig till kollegiets uppfattning beträffande det sätt, på
vilket dessa priser böra sättas i fortsättningen. Kollegiets förslag innebär
nämligen att man liksom hittills skulle basera prissättningen på länsvis in
samlade prisuppgifter och även ha prissättningen decentraliserad till de olika
länen. Ett genomförande av detta förslag betyder emellertid — trots att det
samma innebär vissa förenklingar i förhållande till vad som nu gäller — att
man även i fortsättningen skulle behöva använda en omfattande och ganska
kostsam apparat för genomförandet av prissättningen. En dylik anordning
torde ej böra komma i fråga med mindre det visar sig omöjligt att nå ett
tillfredsställande resultat med enklare medel. Så är emellertid enligt styrel
sens uppfattning ej fallet. Till motivering härav vill styrelsen anföra* föl
jande.
Vid prövning av frågan hur markegångsprissättningen i fortsättningen bör
ske torde man böra beakta två spörsmål. Det ena är huruvida man även i
fortsättningen bör ha särskilda pris för de olika länen eller ej. Det andra är
huruvida prissättningen bör ske lokalt eller centralt. Vad angår den förra
frågan må framhållas att priserna på jordbruksprodukter i regel numera
endast utvisa förhållandevis små variationer inom olika delar av landet.
Detta sammanhänger givetvis med den utveckling i riktning mot ett cen
tralt saluhållande av jordbruksprodukter, som åstadkommits bland annat
genom utbyggnaden av jordbrukets ekonomiska organisationer. Under de
senaste åren har en sådan utveckling vidare främjats genom de prisregle
ringar, som vidtagits beträffande olika slag av jordbruksprodukter. Även be
träffande sådana produkter, där prisbildningen är fri, torde man emellertid
kunna säga all en i stort sett enhetlig prisnivå föreligger bortsett från de
variationer, som kunna föranledas av fraktkostnader vid transport från över-
skottsområden till underskottsområden och liknande omständigheter. Dessa
variationer äro vidare tämligen konstanta.
Vad nu anförts kan i viss mån belysas av eu inom lantbrulcsstyrelsen upp
rättad sammanställning utvisande 1951 års A-pris å vete, råg, korn, havre,
hö och smör. Av sammanställningen, vilken bifogas detta yttrande såsom
Bilaga B1, framgår sålunda all i vart fall beträffande brödspannmål bortsett
från enstaka län endast obetydliga prisvariationer föreligga inom de områ
den där spannmålsproduktion av någon betydelse förekommit. De variatio
ner som taxan utvisar, torde för övrigt knappast äga full motsvarighet i
verkligheten. För fodermedel och smör äro variationerna visserligen större
än i fråga om brödsäd. Beträffande fodermedlen torde detta främst bero på
den naturliga prisskillnaden mellan överskotts- och underskottsområden, och
i fråga om smör torde skillnaderna snarare bero på skiljaktigheter i beräk
ningsgrunderna än på faktiska prisvariationer.
Det förtjänar även påpekas, att i verkligheten prisvariationer beroende
på transportförhållanden och dylikt kunna förekomma även inom ett och
samma län. Dessa variationer — vilka givetvis icke kunna komma till ut
tryck i taxan — torde ej sällan vara av samma storleksordning som de pris
skillnader mellan olika län, vilka taxan utvisar.
Under nu anförda förhållanden skulle det enligt lantbruksstyrelsens me
ning kunna ifrågasättas om man icke åtminstone för något eller några slag
av jordbruksprodukter skulle kunna helt frångå det nuvarande systemet
med en särskild prissättning för varje län och sålunda endast fastställa ett
rikspris. Åtminstone för brödsäd torde en dylik åtgärd icke böra anses uteslu
ten. För fodersäd och hö äro däremot, såsom även framgår av sammanställ
ningen, prisvariationerna på grund av fraktkostnader och dylikt normalt så
d Bilagan har här uteslutits. Uppgifter om dessa priser återfinnes emellertid i den vid stats
rådsprotokollet fogade Bilagan 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
21
stora att det torde få anses mindre lämpligt att basera markegångsprissätt- ningen uteslutande på riksmedelpriserna. Däremot kan det enligt lantbruks- styrelsens uppfattning icke anses föreligga något avgörande hinder mot att markegångsprissättningen sker så att man fastställer ett riksmedelpris och —• i den mån så anses påkallat — för visst eller vissa län gör vissa procen tuella tillägg till eller avdrag från riksmedelpriset. Dessa tillägg och avdrag torde lämpligen första gången kunna baseras på medeltalet av de sista 10 årens markegångspris. Tilläggen och avdragen synas i princip böra vara konstanta. Möjlighet till omprövning bör emellertid måhända finnas med vissa års mellanrum. Tillägg respektive avdrag torde slutligen ej böra göras, om skillnaden i förhållande till riksmedelpriset är obetydlig, exempelvis om densamma ej överstiger 3 procent av riksmedelpriset.
Därest markegångsprissättningen verkställes på sätt nu antytts, torde det vara uppenbart att densamma bör ske centralt. Även om man ej är beredd att vidtaga en sådan omläggning, som lantbruksstyrelsen nu förordat, torde det emellertid vara att föredraga att markegångsprissättningen skall ske cen tralt. Till stöd för en sådan åtgärd talar till en början den besparing och förenkling, som skulle kunna vinnas om man helt avvecklar apparaten med ett lokalt insamlande av prisuppgifter och en lokal prissättning. Något tek niskt hinder för densamma synes vidare ej föreligga. De centrala jordbruks organisationerna och statens jordbruksnämnd ha nämligen till sitt förfo gande ett material, som giver möjlighet att ej blott fastställa rikspriser utan även, i den mån så önskas, taga hänsyn till de prisvariationer, som kunna föreligga beträffande olika län. Det förtjänar slutligen framhållas, att resul taten av markegångsprissättningen enligt hittills tillämpad metod knappast synas kunna anföras såsom ett skäl för bibehållande av en lokal prissätt ning. Snarare torde man ha anledning antaga att en central prissättning kommer att giva ett riktigare resultat.
VII. Departementspromemorian.
Såsom inledningsvis omnämnts har det av kammarkollegiet framlagda förslaget överarbetats inom finansdepartementets rättsavdelning i syfte att ernå en ytterligare förenkling i markegångsförfarandet.
Departementsförslaget ansluter sig till kammarkollegiets förslag i fråga om reducering av antalet persedlar, som skall prissättas, och slopande av B-priserna såsom grund för det tioåriga medelmarkegångspriset. Beträf fande insamlingen av primäruppgifter och prissättningen innebär däremot departementsförslaget en mer omfattande förenkling än den av kammarkol legiet föreslagna. I detta hänseende anföres i promemorian följande.
Beträffande insamlingen av primäruppgifter har kammarkollegiet före slagit, att förberedande uppgifter på enklast möjliga sätt borde införskaffas och ställas till markegångsdeputerades förfogande. Dylika uppgifter kunde lämpligen avlämnas av hushållningssällskapen, vilka hade rätt att från sina underavdelningar, i den mån sällskapen funne sådant erforderligt, inhämta upplysningar, som kunde vara av betydelse för prissättningen. I yttrandena från lantbruksstyrelsen samt jordbruksnämnden har ifrågasatts, huruvida icke förslaget på denna punkt skulle kunna ytterligare förenklas.
Vid övervägandet av nämnda spörsmål synes först böra beaktas huruvida markegångspriserna jämväl framgent måste fastställas länsvis eller om det måhända är tillräckligt med ett för hela riket gemensamt rikspris.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
I bilaga 21 har verkställts en sammanställning av de under åren 1951 och
1952 fastställda marlcegångspriserna för vissa mera vanligen förekommande
persedlar. Av sammanställningen framgår att beträffande flertalet persedlar
högsta och lägsta markegångspriserna varierar förhållandevis starkt mellan
olika län. Det förefaller visserligen sannolikt att nämnda prisvariationer i
vissa fall är större än som motiveras av de priser, vilka i verkligheten gällt
och att variationerna delvis har sin grund i det förhållandet, att skilda om-
vandlingstal kommit till användning vid förvandlingen av gällande priser per
deciton till priser per hektoliter. Ett fastställande av ett enda för riket ge
mensamt rikspris skulle dock vid övergången till den nya prissättningen
komma alt medföra så betydande förskjutningar i utgående arrenden eller
avgifter att ett slopande av det nuvarande systemet med länspriser icke torde
vara möjligt. Även om sålunda markegångstaxa även i fortsättningen bör
fastställas för varje län, torde det likväl vara möjligt att verkställa prisin
samlingen och prissättningen centralt och avskaffa den nuvarande organi
sationen med markegångsdeputerade inom varje län.
I promemorian har därefter omnämnts, att statens jordbruksnämnd ut
talat, att de regionala priserna i stort sett försköte sig på samma sätt som
riksmedelpriserna, varför de senare återspeglade även tidsmässiga föränd
ringar av de lokala priserna. Nämnden hade därför ifrågasatt huruvida
icke markegångspriserna i de olika länen skulle kunna fastställas på ett så
dant sätt att man utginge från en given bas och sedan för kommande år gjorde
de procentuella tillägg till eller avdrag från baspriserna, som motiverades av
den relativa förändring som riksmedelpriserna utvisade. Då starka skäl syn
tes tala för en sådan lösning av markegångssättning hade det inom rättsavdel-
ningen utarbetade förslaget i denna del utformats i principiell överensstäm
melse med vad jordbruksnämnden förordat.
För att ernå erforderlig kontinuitet i prissättningen föreslås, att som bas
priser skall användas de markegångspriser, som vid den nya förordningens
ikraftträdande gäller i respektive län. Då förordningen enligt förslaget skall
träda i kraft den 1 juli 1954, skulle sålunda 1953 års priser utgöra bas
priserna. Det årliga markegångspriset för viss persedel för ett län fast
ställes sedan med utgångspunkt från baspriset för ifrågavarande län samt
med det tillägg till eller avdrag från detta pris, som föranledes av den re
lativa förändringen av riksmedelpriset i förhållande till motsvarande pris
år 1953.
I organisatoriskt hänseende förordas att markegångssättningen uppdrages
åt fem för riket gemensamma deputerade. Dessa skall enligt förslaget ut
göras av generaldirektören och chefen för kammarkollegiet som ordförande
och fyra ledamöter, av vilka två utses av kammarkollegiet bland kollegiets
ledamöter och två av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter.
En sådan ordning har ansetts förenlig med stadgandet i § 75 regerings
formen.
Markegångsdeputerade skall bemyndigas att övertaga kammarkollegiets
nuvarande åliggande att bestämma de persedlar, som skall upptagas i taxor
na, och sålunda även verkställa den tidigare omnämnda begränsningen av
antalet persedlar.
1 Har fogats vid statsrådsprotokollet som bilaga
(Bilaga 2).
Kungi. Maj:ts proposition nr 3.
23
Rörande gången av markegångssättningen vid ett bifall till departements- förslaget lämnas i promemorian följande sammanfattning.
Markegångsdeputerade fastställer det genomsnittliga riksmedelpriset för året för samtliga i markegångstaxan ingående persedlar. Regelmässigt synes detta böra ske på grundval av och i anslutning till från jordbruksnämnden erhållna prisuppgifter men markegångsdeputerade synes dock böra vara oförhindrade att vid behov införskaffa utredning jämväl från annat håll. Det årliga markegångspriset fastställes sedan av markegångsdeputerade med utgångspunkt från baspriset (d. v. s. enligt förslaget 1953 års markegångs- pris) samt med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som föran- ledes av riksmedelprisets utveckling i förhållande till 1953 års riksmedel- pris. Detta innebär att därest exempelvis baspriset för viss persedel i visst län utgör 10 kronor saml riksmedelpriset år 1953 uppgår till 11 kronor samt 1954 till 12 kronor blir sålunda 1954 års markegångspris i samma län 10 kronor 90 öre. Slutligen ankommer det på markegångsdeputerade att —- i den ordning kammarkollegiet föreslagit -— fastställa årets medelmarke- gångspris.
Den nya förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1954, vilket innebär att markegångspriser i enlighet med förordningens föreskrifter första gången skall fastställas i november månad 1954. Då markegångs deputerade härvid måste fastställa riksmedelpriser icke blott för år 1954 utan jämväl för år 1953, synes i övergångsbestämmelserna böra intagas föreskrift om skyldighet för statens jordbruksnämnd att ingiva prisupp gifter jämväl i vad gäller sistnämnda år. 1953 års markegångspriser äger givetvis giltighet intill dess nya markegångspriser blivit vederbörligen fast ställda. VIII.
VIII. Remissyttrandena över departementspromemorian.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt tillstyrkts i remissyttrandena.
Kammarkollegiet har sålunda uttalat, att det avsedda förfarandet syntes — särskilt om prissättningen skulle ske enligt de i promemorian föreslagna grunderna — praktiskt och ändamålsenligt och föranledde i sak ingen er inran från kollegiets sida. Kammarkollegiet har dock uttalat tveksamhet om det föreslagna sättet för utseende av markegångsdeputerade stode väl i överensstämmelse med stadgandet i regeringsformen § 75. Kollegiet har för sin del ifrågasatt om icke § 75 borde ändras eller upphävas. Med hänsyn till den begränsade betydelse som markegångstaxorna numera hade torde det icke längre kunna anses sakligt motiverat att principerna för uppskatt- ningsförfarandet skyddades genom grundlagsbestämmelse. Enligt kollegiets mening syntes det därför naturligt att stadgandet upphävdes.
Statens organisationsnamnet har anfört.
Organisationsnämnden finner förslaget ändamålsenligt och förordar dess snara genomförande. Nämnden vill särskilt framhålla de fördelar ur arbets- synpunkt, som en central prisinsamling och prissättning erbjuda framför den nuvarande synnerligen omständliga proceduren. Såvitt nämnden kun nat bedöma med ledning av pågående organisationsundersökningar vid läns styrelserna, torde sålunda genom föreslaget förfarande icke oväsentliga ar-
24
Kungl. Mnj:ts proposition nr 3.
betslättnader kunna påräknas för såväl länsstyrelserna som de övriga myn
digheter och organ, som nu handha bestyren med markegångssättningen.
Kommerskollegium har framhållit, att det inom finansdepartementet utar
betade förslaget innefattade avsevärda förenklingar och att det uppenbar
ligen måste anses som en betydande vinst att kunna slopa den omfattande
apparaten med lokal prisinsamling och markegångssättning. Då dessa ytter
ligare förenklingar syntes kunna vidtagas utan att rimliga krav på säkerhe
ten i markegångsförfarandet åsidosattes, syntes icke något vara att erinra
däremot.
Statens jordbruksnämnd har förklarat sig anse, att det föreslagna syste
met bör godtagas såsom en i nuvarande läge på det hela taget tillfredsstäl
lande lösning av problemet om en förenkling av markegångssättningen. Be
träffande förslaget att jordbruksnämnden skall tillhandahålla erforderligt
prismaterial åt markegångsdeputerade har i yttrandet anförts följande.
Med det i promemorian föreslagna systemet för markegångssättningen
kommer anskaffningen av det erforderliga prisstatistiska underlaget huvud
sakligen att åvila jordbruksnämnden. Det synes därvid komma att åligga
nämnden att svara för anskaffandet även av sådana uppgifter, som icke blir
omedelbart tillgängliga i samband med fullgörandet av nämndens mera
centrala uppgifter. Nämnden vill i sammanhanget erinra om att artiklarna
hö och halm numera utbrutits ur jordbrukskalkylen och att uppgifter om
ved och stångjärn givetvis måste införskaffas i särskild ordning. Det torde
vidare komma att åvila jordbruksnämnden att i första hand verkställa den
sakliga bedömningen av prismaterialet. Nämnden torde därvid bl. a. få taga
ställning till de frågor, som uppkommer till följd av materialets skiftande
kvalitet eller på grund av att man i vissa fall för en och samma persedel kan
ha tillgång till flera prisserier.
Länsstgrelsen i Örebro län har yttrat, att det föreliggande förslaget syntes
på ett tillfredsställande sätt tillgodose kravet (på institutets förenkling
och samtidigt erbjuda en fullgod garanti för att prissättningen bleve väl
avvägd.
Flera myndigheter har betonat önskvärdheten av att institu
tet i dess helhet snarast möjligt avvecklades. Socialsty
relsen har sålunda vidhållit sin tidigare intagna ståndpunkt, att en nu före
tagen förenkling endast borde betraktas som en förberedelse till en full
ständig avveckling av markegångsinstitutet i dess helhet samt att en tid
rymd redan nu borde fastställas inom vilken denna avveckling borde ha
fullbordats. Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län har utta
lat sig i samma riktning. Även kammarkollegiet och statens jordbruksnämnd
har framhållit den provisoriska karaktären av den nu föreslagna regleringen.
De föreslagna grunderna för markegångsprisets b e s t ä in
ni a n d e har närmare berörts av några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda yttrat följande.
Den ytterligare förenkling i fråga om insamlingen av primäruppgifter och
själva prissättningen som promemorians förslag innebär i förhållande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
25
det av kammarkollegiet framlagda förslaget bör enligt länsstyrelsens upp fattning genomföras. Variationen i förefintliga markegångspris de olika länen emellan synes emellertid alltjämt göra ett fastställande av särskilda pris för varje län nödvändigt. Länsstyrelsen delar även den av Statens jord bruksnämnd uttalade uppfattningen, att de särskilda länsprisen utan nämn värd olägenhet kunna åsättas centralt genom att med utgångspunkt från ett baspris för varje län göra det tillägg eller avdrag, som riksmedelprisets förändring från ett år till ett annat föranleder. Av praktiska skäl bör man härvid utgå från senast fastställda markegångspris. Det förenklade sättet för insamlande av primäruppgifter synes icke giva anledning till farhågor för ett sämre resultat av prissättningen än nuvarande system skänker.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.
Såsom framhållits i det nu föreliggande förslaget ävensom i andra sam manhang måste det nuvarande systemet för markegångsprisernas bestäm mande anses vara i hög grad antikverat och oskäligt kostsamt för det all männa. Det förslag till centralisering av arbetet med markegångssättningen samt till förenklingar i övrigt, som nu upprättats, synes länsstyrelsen inne bära högst betydande fördelar framför den i förevarande avseende nu gäl lande ordningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat att den föreslagna lösning en av markegångssättningen syntes tillgodose de krav på förenkling, som utan åsidosättande av allmänna eller enskilda intressen rimligen kunde uppställas. De prisuppgifter, som nu insamlades och lades till grund för markegångsprisernas bestämmande, företedde ofta en sådan brist på till förlitlighet eller visade sig vara så schablonmässigt tillkomna, att det före slagna sättet för anskaffande av prisunderlag och framräknande av de år liga markegångspriserna torde komma att lämna ett mera tillfredsställande resultat än det som nu erhölles.
Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat.
Det har visserligen uttalats vissa risker för att en centralisering av för farandet skulle komma att medföra en så stark variation av priserna mel lan olika län, att ett slopande av det nuvarande systemet med länspriser icke torde vara möjligt. Då emellertid priserna å jordbruksprodukter numera i regel endast utvisa förhållandevis små variationer inom olika delar av landet, har länsstyrelsen ej något att erinra emot den föreslagna centrali seringen.
Beträffande insamlingen av prisuppgifterna föreslår rättsavdelningen, att uppgifterna skola lämnas av jordbruksnämnden. Länsstyrelsen biträder förslaget även härutinnan. De av jordbruksnämnden lämnade uppgifterna få anses vara mera tillförlitliga än de som enligt det nuvarande förfarandet inkomma från kommunalnämnderna. Ofta har det nämligen visat sig vara nödvändigt att utesluta åtskilliga sådana uppgifter såsom missvisande.
Jämväl länsstyrelsen i Kalmar län har funnit, att en central prissättning så som den utformats i förslaget torde komma att ge ett mera tillförlitligt resultat än den hittillsvarande metoden, då det till länsstyrelsen inkomna prismaterialet icke alltid varit fullt rättvisande.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att de synpunkter styrelsen framfört i sitt yttrande över kammarkollegiets förslag i stort sett beaktats i departe- mentsförslaget. Visserligen föresloges i det sistnämnda att länspriser fortfa
26
rande skulle fastställas, vilket motiverats med att enhetliga rikspriser skulle
medföra icke obetydliga förskjutningar i vissa arrendeavgifter in. in., som
enligt gällande bestämmelser skulle utgå efter markegång. Förslaget inne-
bure emellertid en sådan förenkling av prissättningen, att lantbruksstyrelsen,
som redan i sitt tidigare yttrande förutsatt, att avvikelser från ett riksme-
delpris kunde vara påkallade för vissa län, icke ville motsätta sig, att syste
met med särskilda länspriser bibehölles.
I sitt yttrande bar statistiska centralbyrån berört möjligheten av för
ändringar i relation e n in e 11 a n rikspriserna och de
lokala priserna. Centralbyrån har därvid yttrat följande.
I sitt remissyttrande över kammarkollegiets förslag framhöll jordbruks
nämnden — vid framläggandet av den plan för prissättning, som nu lagts
till grund för departementets förslag — bl. a. följande: »Detta tillväga
gångssätt torde medföra en betydande förenkling utan att några större fel i
prisuppgifterna behöva riskeras, åtminstone för de närmaste åren.» Denna
reservation för möjligheten, att större fel i prisuppgifterna genom den nya
metoden senare kunna uppträda, synes centralbyrån betydelsefull. Det för
hållandet, att riksmedelpriserna för närvarande i stort sett återspegla även
tidsmässiga förändringar av de lokala priserna, är ju den grund, på vilken
det nya systemet är uppbyggt. Man bör utgå från att förändringar i denna
relation kunna inträffa, varför centralbyrån finner det önskvärt, att ut
vecklingen i detta hänseende blir föremål för fortlöpande observation.
Förslaget att använda 1 9 5 3 års markegångspriser som bas
priser vid den framtida markegångssättningen har berörts i några ytt
randen.
Kammarkollegiet har härom anfört följande.
I fråga om grunderna för markegångsprisernas bestämmande har för
enklingen i det nu framlagda förslaget drivits betydligt längre än i kolle
giets förslag. Sålunda skall årligen med ledning av prisuppgifter från sta
tens jordbruksnämnd bestämmas ett riksmedelpris för varje i markegångs-
laxorna ingående persedel, varefter för varje län det årliga markegångs-
priset å persedeln med utgångspunkt från den år 1953 fastställda årliga
markegången för länet fastställes i relation till inträdda förändringar i
riksmedelpriset. I fortsättningen kommer alltså enligt förslaget länsmarke-
gångspriset på varje särskild persedel relativt sett att följa fluktuationerna
i riksmedelpriset, och de olikheter länen emellan, som föreligga under bas
året 1953, konserveras. I promemorian framhålles, att priserna på jord
bruksprodukter i regel numera utvisa endast förhållandevis små variatio
ner inom olika delar av landet samt att de regionala priserna i stort sett
förskjuta sig på samma sätt som riksmedelpriserna. En inom kollegiet verk
ställd stickprovsundersökning,1 avseende årspriserna (litt. B) för råg, korn
och smör i Uppsala, Hallands och Norrbottens län åren 1943—1952 visar att
prisförskjutningarna beträffande smör varit praktiskt taget likformiga i alla
tre länen men att i fråga om råg och korn prishöjningen under de senaste
åren varit väsentligt mindre i Norrbottens län än i Uppsala och Hallands
län. Sålunda var rågpriset i Uppsala och Hallands län 1952 57 å 58 procent
högre än 1943, medan ökningen för Norrbottens län stannade vid 23 pro
cent. Kornpriset hade från 1943 till 1952 ökat med 49 procent i Uppsala
län och 67 procent i Hallands län men endast med 23 procent i Norrbottens
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
1 Har fogats vid statsrådsprotokollet som bilaga
(Bilaga 3).
Kungl. Maj.ts proposition nr 3. 27
län. Även om denna utveckling delvis må ha sin förklaring i speciella för hållanden under krigsåren, torde man ha anledning räkna med att pris- törskjutningen från år till år för vissa persedlar även i fortsättningen kom mer att variera avsevärt i olika län. Detta bestyrkes även av de prisuppgif ter för åren 1951 och 1952, som lämnats i bilaga 2 till promemorian. På längre sikt vore det under sådana förhållanden betänkligt att i fråga om markegångssättningen låsa prisrelationerna vid de förhållanden som råda vid en viss tidpunkt. Av den utredning, som förebragts i ärendet, framgår emellertid att markegångsinstitutet om något tiotal år torde vara moget för fullständig avveckling, och den nu föreslagna regleringen är således att betrakta som ett provisorium. Med hänsyn härtill finner sig kollegiet icke böra framställa någon erinran mot de föreslagna grunderna för pris sättningen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit en svaghet med det föreslagna nya systemet vara, att därest baspriset för en viss persedel kunde anses så som otillförlitligt, denna svaghet komme att vidlåda jämväl tramtida pris sättningar av denna produkt.
Jämväl statistiska centralbyrån har framhållit nödvändigheten av en nog grann kontroll av 1953 års länspriser. Det vore av avgörande betydelse för det nya systemets hållbarhet, att de priser som skulle användas som bas priser motsvarade det verkliga prisläget i respektive län.
Centralbyråns uppfattning delas även av länsstyrelsen i Uppsala län, som anfört.
De prisuppgifter, som vid nuvarande system för markegångssättning ligga till grund för markegångstaxorna ha mycket ofta visat sig vara felaktiga. Orsaken till felaktigheterna torde få sökas bland annat i uppgiftslämnarnas bristande kännedom om rätta omvandlingstal från deciton till hektoliter och om kvalitetskravet för olika markegångspersedlar. Visserligen verk ställa markegångsdeputerade justeringar i anledning av uppenbart orim liga prisuppgifter, men denna justering kan ske endast i grova drag. Marke- gångstaxornas prisuppgifter torde därför icke vara så exakta som avgälds- givare och avgäldstagare ha rätt att fordra. Att under sådana förhållanden utan justeringar lägga markegångstaxorna till grund vid övergång till det i departementspromemorian föreslagna sättet för markegångsprisernas be stämmande, kan länsstyrelsen icke finna tillrådligt. Det synes länsstyrelsen därför nödvändigt, att advokatfiskalskontoret i kammarkollegium vid granskning av 1953 års markegångstaxor ägnar nödig uppmärksamhet åt berörda förhållanden.
En minskning av antalet markegångsdeputerade har ifrå gasatts av länsstyrelsen i Uppsala län, som framhållit att fastställandet av markegängspriserna med de av statens jordbruksnämnd lämnade prisupp gifterna som grund i regel torde bliva en mycket enkel procedur. En ned skärning av antalet deputerade till tre torde enligt länsstyrelsens uppfatt ning med säkerhet icke medföra, att markegångstaxorna bleve mindre till förlitliga.
Den tid, för vilken markegångsdeputerade bör utses — enligt förslaget fyra år — har av länsstyrelsen i Kalmar län föreslagits utsträckt till åtta år. Länsstyrelsen har yttrat.
28
Det har i promemorian framhållits, att den föreslagna sammansättningen
av de för hela riket gemensamma markegångsdeputerade finge ses mot bak
grunden av ett önskemål, att deputerade inom sig ägde tillgång till sakkun
skap såväl i fråga om det nuvarande markegångsförfarandet som i fråga om
de aktuella prisförhållandena på jordbrukets område. Länsstyrelsen anslu
ter sig till de synpunkter på denna fråga, som framförts i promemorian. En
ligt förslaget skola ledamöterna utses för en tid av fyra år. Då den erfa
renhet, som vinnes genom bearbetningen av det till markegångsdeputerade
inkommande prismaterialet, icke torde komma att bliva minst betydelsefull
lör vinnande av ett riktigt resultat vid prissättningen särskilt beträffande
de årliga markegångsprisen i länen, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida
icke ledamöterna böra utses för längre tid än fyra år, förslagsvis åtta år.
Slutligen har kammarkollegiet berört vissa detaljer i det vid de
partementspromemorian fogade författning sförslaget.
1 §. Enligt tredje stycket skall kammarkollegiet respektive jordbruks
nämnden utse en suppleant för envar ledamot. Något kvalifikationskrav för
suppleanterna har icke upptagits i författningsförslaget.
Enligt kollegiets mening bör föreskrivas, att suppleanterna skola tagas ur
samma krets som ledamöterna. Vidare synes anledning knappast föreligga
att använda det tyngande systemet med personligt suppleantskap. Det torde
vara tillräckligt att suppleant från den ena myndigheten endast får inkallas
att tjänstgöra i stället för ledamot som utsetts av samma myndighet.
1 fjärde stycket föreskrives, alt ledamöter och suppleanter skola utses för
en tid av fyra år. Av praktiska skäl synes det önskvärt, att uppdraget för
alla ledamöter och suppleanter utgår vid eu och samma tidpunkt.
2 §. De föreslagna bestämmelserna i denna paragraf syfta uppenbarligen
på sammanträden för markegångstaxornas upprättande. Förutom dessa »or
dinarie» sammanträden, måste man emellertid räkna med att deputerade
kunna behöva hålla särskilda sammanträden för avgörande av uppkomman
de trågor, såsom bestämmande av de persedlar, vilka skola vara upptagna i
taxorna, omsättning av persedel eller tjänstbarhet, som icke finnes uppta
gen i taxa, eller avgivande av förklaring i anledning av besvär.
it §. Kollegiet vill i anslutning till denna paragraf framhålla, att upprät
tandet av markegångstaxor och deputerades övriga arbetsuppgifter själv-
iallet komma alt kräva eu hel del förberedande arbete utöver det som skall
ankomma på jordbruksnämnden. Detta arbete torde böra utföras av befatt
ningshavare hos kollegiet såsom tjänsteåliggande.
5 §. Det i stycket b) begagnade uttrycket »de så kallade huvudpersed
larna» torde höra förtydligas. Stadgandet i senare delen av samma stycke
synes lämpligen böra placeras bland övergångsbestämmelserna.
6 §. Den i paragrafen avsedda omsättningen bör ske, om så prövas nödigt
för beräkning i penningar av persedel eller tjänstbarhet, som icke finnes
upptagen i markegångstaxan. Uttrycket »de årliga markegångsprisen» bör
för tydlighetens skull ersättas med »prisen enligt den årliga markegången».
7 §. Ettersom sammanträde för fastställande av markegångstaxorna skall
kunna hållas redan den 10 november, vill kollegiet i anslutning till denna
paragraf framhålla önskvärdheten av att i paragrafen avsedda prisuppgifter
och utredning, om det av praktiska skäl låter sig göra, insändas till marke-
gångsdeputerades ordförande i god tid dessförinnan.
8 k- I andra stycket torde uttrycket »det år 1953 fastställda årliga marke-
gångspriset å persedeln i fråga» böra ersättas med »persedelns pris enligt
den år 1953 fastställda årliga markegången».
Statens jordbruksnämnd bär i sitt yttrande över kollegiets tidigare för
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
Knngl. Maj:ts proposition nr 3.
29
slag framhållit, att en förutsättning för att gällande markegångspriser skulle kunna läggas som bas för kommande prissättning på sätt, som avses enligt det nu framlagda förslaget, är att de gällande priserna avspegla den fak tiska prisnivån inom olika län. Då det kunde ifrågasättas om detta vore för hållandet, har nämnden förutsatt, att baspriserna vid behov skulle kunna justeras. Nämnden har särskilt uttalat önskemålet om granskning av det omräkningstal, som på olika orter använts vid förvandling av gällande pri ser per deciton till hektoliterpriser. I förevarande paragraf föreslås, att 1953 års priser — utan justering — skola läggas till grund vid markegångssätt- ningen i framtiden. Häremot torde intet vara att erinra, under förutsättning att vid fastställandet av dessa priser primäruppgifterna beträffande sådana persedlar, som kunna antagas bli föremål för markegångssättning i fortsätt ningen, underkastats noggrann granskning från de synpunkter jordbruks nämnden angivit. Enklast torde detta kunna ske genom kannnaradvokatfis- kalsämbetet i samband med den granskning av markegångstaxorna, som äm betet har att verkställa innevarande höst. Ämbetet synes därvid lämpligen böra samarbeta med jordbruksnämnden. Kollegiet har gjort ämbetet upp märksamt på angelägenheten av sådan särskild granskning.
il § 1 mom. Kollegiet ifrågasätter, om anledning föreligger att frångå den allmänna regeln om en månads besvärstid. Besvär böra kunna anföras icke blott mot beslut om fastställelse av markegångstaxa utan även mot andra de puterades beslut.
Övergångsbestämmelserna. Såsom ovan anförts torde hit böra flyttas se nare delen av vad som i förslaget intagits i 5 § under b). Kollegiet ifrågasät ter vidare om icke, för undvikande av missförstånd, i övergångsbestämmel serna borde intagas föreskrift om att 1953 års markegångspriser skola gälla intill dess nya markegångspriser blivit vederbörligen fastställda.
I 2 § 3:o) a) av instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 (nr 221) stadgas, att kollegiet har att pröva och avgöra besvärsmål om marke gångstaxa. Denna instruktionsbestämmelse torde böra uteslutas.
IX. Departementschefen.
En revision av markegångsinstitutet har länge stått på dagordningen. De förslag till modernisering av institutet, som tid efter annan framkommit, har av olika anledningar icke ansetts innefatta någon rationell lösning och därför icke lagts till grund för en ändrad lagstiftning. Följden har blivit att proceduren för markegångssättningen i stort sett kommit att bibehållas vid de former, som fastställdes under en tid då markegångstaxorna hade en central betydelse för den offentliga hushållningen. I dag framstår reglerna för markegångsförfarandet såsom i hög grad föråldrade och utan anknyt ning till nutida förhållanden.
1948 års riksdag avsåg med sin framställning i första hand att få till stånd en fullständig avveckling av hela systemet med markegångstaxor. Sålunda uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 153, att utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna, i den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades, skulle kunna ersättas med pris uppgifter, som sammanställdes i annan ordning. Den nu verkställda utred ningen torde emellertid ha visat att det för närvarande icke är möjligt att ersätta markegångsprissättningen med redan existerande officiella prisno
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
teringar. På sätt kammarkollegiet framhållit torde man sålunda vara hän
visad till att genom förenklingar i markegångsförfarandet söka lätta på den
tungroddhet, som vidlåder systemet.
I flera remissyttranden har unders trukits att en nu vidtagen förenkling och
omreglering av markegångsinstitutet icke finge uppfattas på annat sätt än
som ett första steg mot en fullständig avveckling av hela systemet med mar-
kcgångstaxor. Jag ansluter mig till denna mening. Däremot kan jag icke till
styrka socialstyrelsens förslag, att man redan nu bör fastställa en tidrymd
inom vilken avvecklingen skall ha fullbordats. När detta kan ske får bli
beroende på i vilken takt de in natura bestämda avgifterna kan bringas
att upphöra. Enligt vad kammarkollegiet meddelat torde flertalet av nu gäl
lande arrendeavtal för kronodomäner och kyrkliga egendomar, i vilka ar
rendeavgiften gjorts beroende av dylik prissättning, ha löpt ut inom något
tiotal år. Det torde få ankomma på kammarkollegiet att följa utvecklingen
på detta område och hos Kungl. Maj :t göra de framställningar, som förhål
landena påkalla.
Det av kammarkollegiet framlagda förslaget innebär i huvudsak att mar
kegångsförfarandet skall förenklas i följande hänseenden: a) antalet marke-
gångspersedlar reduceras avsevärt; b) B-prisen slopas såsom grund för me-
delmarkegångspriset; c) insamlingen av prisuppgifterna förenklas; samt d)
den särskilda granskning av markegångssättningen, som för närvarande ålig
ger kammaradvokatfiskalsämbetet, avskaffas.
Vad först angår reduceringen av antalet persedlar, som skall prissättas,
har kammarkollegiets förslag i denna del tillstyrkts av samtliga remissin
stanser. Även enligt min mening skulle en betydande förenkling i prissätt
ningen åstadkommas om markegångssättningen inskränkes till att omfatta
ett fåtal för länets jordbruk representativa produkter. En undersökning av
antalet i markegångstaxorna nu upptagna persedlar ger vid handen att i flera
län prissättas mellan 30 och 40 olika varuslag. Kammarkollegiet har icke
närmare angivit vilka persedlar, som i fortsättningen skulle upptagas i taxor
na, men man torde kunna utgå ifrån att antalet persedlar regelmässigt icke
kommer att överstiga ett tiotal. I enlighet med det anförda förordar jag, att
prissättningen i fortsättningen endast skall omfatta ett fåtal huvudpersed
lar. Kammarkollegiet har ansett, att det bör kunna uppdragas åt kollegiet
att bestämma vilka persedlar, som skall prissättas. Bifalles det i det föl
jande framlagda förslaget om fem för hela riket gemensamma markegångs-
deputerade torde det kunna uppdragas åt dessa att pröva vilka persedlar i de
olika länen, som skall upptagas i länets markegångstaxa.
En reducering av antalet prissatla markegångspersedlar förutsätter tyd
ligen att avgift, som utgår i annan persedel, skall kunna omsättas till sådan
huvudpersedel, som är upptagen i taxan. Enligt kammarkollegiets förslag
skall till grund för en dylik omräkning läggas medeltalet av de sista 10
årens markegångspris. Detta förslag föranleder ingen erinran från min sida.
Skillnaden mellan de nuvarande A- och B-prisen i markegångstaxorna är,
sakligt sett, att A-priset utgör ett beräknat pris å det löpande årets skörd,
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
31
under det att B-priset återger det taktiska priset å föregående års skörd. B- priset tillkom för att man skulle få ett mera exakt pris på skördeproduk- terna. Ett dylikt pris kunde icke erhållas förrän produkterna i större omfatt ning avyttrats, sedan tröskningen för året avslutats. Förslaget att slopa B- priset har motiverats med att försäljningen av skörden numera sker tidigare än förr och att prisutvecklingen på det löpande årets skörd sålunda i huvud sak kan bedömas redan vid tidpunkten för A-prisens fastställande i novem ber månad. Någon anledning att vidare bibehålla den dubbla prissättningen torde därför icke finnas. Jag tillstyrker kammarkollegiets förslag om B-pri- sens slopande.
Den utan tvekan viktigaste uppgiften vid en revision av markegångsinsti- tutet är att söka åstadkomma en rationellare ordning för själva prissättning en. Det är också här som behovet av förenkling gör sig starkast gällande. Det av kammarkollegiet i juni 1951 framlagda förslaget innebar att pris sättningen liksom hittills skulle verkställas länsvis av inom varje län valda markegångsdeputerade. En viss förenkling skulle dock åvägabringas genom att de prisuppgifter, som det för närvarande åligger de kommunala myn digheterna och de särskilda markegångsnämnderna att insända, i stället skulle tillhandahållas av hushållningssällskapen. Såsom av den tidigare läm nade redogörelsen framgår har statens jordbruksnämnd och lantbrukssty- relsen ifrågasatt, huruvida icke förenklingen borde drivas betydligt längre. Sålunda har dessa myndigheter ansett, att hela den lokala organisationen för markegångstaxornas upprättande borde avskaffas och prissättningen i fort sättningen ske centralt. Då det syntes nödvändigt att fastställa priserna läns vis — detta med hänsyn till att variationerna i markegångspriset mellan olika län vore betydande (jfr Bilaga 2) — förordade jordbruksnämnden ett system, som innebar att man vid prissättningen utgick från en given bas och sedan för kommande år gjorde de procentuella tillägg till eller avdrag från baspriserna, som motiverades av den relativa förändring som riksme- delpriserna utvisade.
I departementspromemorian framhålles att starka skäl syntes tala för den av jordbruksnämnden förordade lösningen av markegångssättningen. Genomfördes en sådan ordning behövde något lokalt prisinsamlande icke komma i fråga utan markegångspriserna kunde, åtminstone i huvudsak, fastställas på grundval av hos jordbruksnämnden för andra ändamål redan förefintligt prismaterial. Vidare vore uppenbart att markegångssättningen icke behövde ske lokalt utan kunde centraliseras. I enlighet härmed har i promemorian föreslagits att markegångstaxorna skall upprättas av fem för hela riket gemensamma markegångsdeputerade i stället för som nu genom särskilda deputerade i varje län.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt till styrkts av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är det synner ligen angeläget att snarast möjligt komma fram till en metod för prissätt ningen, som möjliggör en radikal förenkling av själva organisationen. Med det begränsade tillämpningsområde, som markegångssättningen numera
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
har, kan det icke anses påkallat att upprätthålla den nuvarande ordningen
med länsvis utsedda markegångsdeputerade. Jag biträder sålunda förslaget,
att bestyret med markegångssättningen skall uppdragas åt fem för riket
gemensamma markegångsdeputerade.
I departementspromemorian har föreslagits, att markegångsdeputerade
skall bestå av generaldirektören och chefen för kammarkollegiet såsom ord
förande samt fyra ledamöter, varav två skall utses av kammarkollegiet
bland kollegiets ledamöter samt två av statens jordbruksnämnd bland
nämndens ledamöter. Kammarkollegiet har i sitt yttrande ifrågasatt, om
det föreslagna sättet för utseende av deputerade stode väl i överensstäm
melse med stadgandet i § 75 regeringsformen. I nämnda paragraf föreskri-
ves bl. a., att markegångstaxorna skall upprättas genom deputerade, valda
på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Enligt min mening lägger detta grund-
lagsstadgande icke hinder i vägen för riksdagen att antaga den här före
slagna ordningen för utseende av deputerade. Jag delar emellertid den av
kammarkollegiet uttalade uppfattningen, att stadgandet numera är obehöv
ligt och att detsamma bör upphävas. Frågan om en ändring av regerings
formen bör dock icke upptagas nu utan anmälas först i samband med att
andra grundlagsändringar blir aktuella.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har särskild
uppmärksamhet ägnats frågan om valet av baspriser. I promemorian har
föreslagits, att 1953 års markegångspriser skall användas som baspriser vid
kommande års markegångssättning. Härigenom uppnås att övergången till
den nya metoden för prissättning icke kommer att medföra tvära kastningar
i utgående arrenden och avgifter. I vissa yttranden har uttalats farhågor för
att eventuella felaktigheter i baspriset för en viss persedel kommer att vid
låda jämväl framtida prissättningar av denna produkt. I anledning av vad
sålunda anförts vill jag först erinra om att den framtida prissättningen en
dast kommer att omfatta ett fåtal representativa huvudpersedlar. Då pris
förhållandena beträffande dessa torde vara lätta att kontrollera, synes ris
ken för felaktig prissättning icke vara så stor. Vidare torde det få antagas
att länsstyrelserna, vilka genom remissen av departementspromemorian er
hållit kännedom om de aktuella planerna på en omläggning av markegångs-
institutet, med särskild uppmärksamhet följt prissättningen under hösten
1953 av sådana persedlar, som kan tänkas bli föremål för markegångssätt
ning även efter ett genomförande av det nu föreliggande förslaget. Jag vill
också nämna att kammarkollegiet i sitt yttrande meddelat, att kollegiet
gjort kammaradvokatfiskalsämbetet uppmärksamt på angelägenheten av
att särskild granskning kommer till stånd av 1953 års markegångstaxor.
Erforderliga garantier torde sålunda ha skapats för en så långt möjligt riktig
prissättning, varför 1953 års priser utan olägenhet bör kunna användas
som baspriser.
Vad slutligen angår detaljerna i det vid departementspromemorian foga
de författningsutkastet, torde de ändringsförslag, som framlagts av kam
markollegiet, böra beaktas vid utarbetande av förslag till förordning i äm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
33
net. Däremot finner jag ej anledning tillstyrka länsstyrelsens i Uppsala län
förslag om minskning av antalet markegångsdeputerade. Ej heller torde
vad länsstyrelsen i Kalmar län anfört om förlängning av den tid, för vilken
markegångsdeputerade skall utses, böra föranleda ändring i departements-
förslaget.
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet utarbetats för
slag till förordning angående markegångstaxor.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas 1954 års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Otto Winther.
3
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 3.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Bilaga 1.
Departementspromemorians förslag
till
förordning angående markegångstaxor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Markegångstaxor skola årligen upprättas för varje län genom särskilda
för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
Markegångsdeputerade skola bestå av generaldirektören och chefen för
kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter samt två
utses av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Deputerade
välja inom sig vice ordförande.
För envar ledamot skall vederbörande myndighet tillika utse en supp
leant.
Ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år.
2 §•
Markegångsdeputerade sammanträda å därtill av ordföranden bestämd
tid en av dagarna från och med den tionde till och med den trettionde
november.
År ledamot förhindrad deltaga i sammanträdet för markegångstaxans
upprättande åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta ordfö
randen, som i ledamotens ställe inkallar vederbörande suppleant.
3 §•
Markegångsdeputerade äro beslutmässiga när minst fyra deputerade eller
för deputerade inkallade suppleanter äro närvarande. Uppstår skiljaktiga
meningar bland deputerade, och måste till följd därav omröstning anstäl
las, skall denna vara öppen och den mening bliva gällande vilken flertalet
biträtt eller, om rösterna utfalla lika, den mening som biträdes av ordfö
randen vid sammanträdet.
4 §•
Vid markegångsdeputerades sammanträde föres protokoll av den tjäns
teman hos kammarkollegiet, som kollegiet därtill förordnar.
5 §•
Markegångstaxan skall innehålla:
a) årets pris, bestämt på sätt i 8 § andra stycket sägs, å de jordbruks
produkter av årets skörd och de övriga persedlar, vilka skola utgöra före
mål för markegångssättning (det årliga markegångspriset); samt
b) medeltalet av de för det löpande året och för de nästförflutna nio åren
upptagna årliga markegångsprisen å de så kallade huvudpersedlarna, i den
mån dylilc persedel åsatts årligt markegångspris enligt vad ovan stadgats;
dock att för persedel, för vilken finnes enligt förordningen den 2 juni 1911
(nr 62) bestämt årspris litt. B för år, som skall ingå i beräkningen av me-
delmarkegångspriset, detta årspris skall ligga till grund i stället "för det år
liga markegångspriset (årets medelmarkegångspris).
Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.
35
6
§•
Persedel och tjänstbarhet, som icke finnes upptagen i markegångstaxan, skall, om så prövas nödigt för beräkning i penningar av i persedlar bestämd avgift, omsättas i persedel, som är upptagen i markegångstaxan. Till grund för omsättningen skall tagas medeltalet av de årliga markegångsprisen för åren 1944—1953.
Det åligger deputerade att efter därom av länsstyrelse gjord framställning låta verkställa omsättningen samt att fastställa de nya persedlarna och deras myckenhet. Beträffande avgift, vars utbetalning icke ankommer å länssty relse eller som icke inbetalas till länsstyrelse, må framställning hos depute rade om persedelomsättning göras av avgäldsgivaren eller avgäldstagaren.
7 §•
Till ledning vid markegångssättningen skall statens jordbruksnämnd före den 10 november till markegångsdeputerades ordförande insända prisupp gifter å samtliga i markegångstaxorna ingående persedlar ävensom den yt terligare utredning, som nämnden kan finna erforderlig.
8
§■
Det åligger markegångsdeputerade att efter noggrant övervägande av kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av de prisuppgifter, varom i 7 § förmäles, bestämma det genomsnittliga riksmedelpriset för året för envar i markegångstaxorna ingående persedel.
Det årliga markegångspriset för viss persedel i visst län skall bestämmas till ett belopp som motsvarar det år 1953 fastställda årliga markegångspriset ä persedeln i fråga med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som föranledes av den relativa förändring, som riksmedelpriset utvisar i förhål lande till 1953 års riksmedelpris.
9 §•
Sedan markegångstaxa blivit fastställd skall taxan ävensom den för an förande av besvär över taxan stadgade ordning snarast möjligt kungöras i allmänna länskungörelserna.
10 §.
Markegångsdeputerade hava att fastställa formulär till markegångstaxor och bestämma de persedlar, vilka skola vara upptagna i taxorna.
11
§•
1 mom. Den som icke åtnöjes med markegångsdeputerades beslut äger att hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter den dag taxan varit införd i allmänna kungörelserna för det län, vars markegång överklagas.
2 mom. Beslut om ändring av den årliga markegången gäller till förmån endast för den eller dem, som sökt den vunna ändringen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954. Genom denna förordning upphäves förordningen den 2 juni 1911 (nr 62) angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. De prisuppgifter enligt 7 §, som skola insändas före den 10 november 1954, skola avse såväl 1953 som 1954 års priser.
Bilaga 2,
co
o>
Sammanställning rörande 1951 och 1952 års markegångspris (A-pris), kronor.
Län
1 hl vete
1 hl råg
1 hi korn
1 hl havre
1 hl ärter
1 deciton hö
1 deciton
halm
1 kg smör
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
1951
1952
Stockholms.............................
30: — 41: — 27: — 35: — 20:50 23: — 15:50 16: — 38: — 50:- 11: — 11: —
3: —
3:25
5: 75
6:50
Uppsala .................................
29:76 40:53 26:59 34:56 21:66 23:12 15:40 16: 14
—
— 13: 76 12:59
4:35
4: 06
6:20
6: 57
Södermanlands.......................
29:50 40: 80 27: — 35: 55 22:14 23: 50 15: 20 15:80
—
—
14: —
14: —
4:50
4:50
6: 45
6:70
Östergötlands .......................
27:50 40: — 26: — 34: — 21: — 23: — 15:50 17: — 39: — 48: — 12: 06 12:06
1:47
1:47
6:35
6:35
Jönköpings..............................
30: 31 39:97 27: 25 33: 65 22: 64 23: 95 17:03 18: 25 72: — 82: — 14: 72 14: 23
6: 41
6: 24
6:45
6: 59
Kronobergs ...........................
—
— 25: 74 33: 26 21:93 25: 35 15: 77 18: 36 53: 06 60: — 12:81 13:18
4: —
4: —
6:22
6: 52
Kalmar:
Fastlandet...........................
29:46 40: 18 26: 53 34: 43 22: 72 25: 23 16: 52 18: 75
—
—
14:80 14: 36
5: 47
5: 18
6: 27
6:58
Öland...................................
29: 46 40:18 26: 53 34: 43 22: 72 25: 23 16:52 18: 75
—
— 14:80 14:36
5: 47
5:18
6:-27
6:58
Gotlands...................................
28:56 39: — 27: 18 34: 53 23: 44 24: 72 17: 07 17:19
—
— 13:59 14: 22
4: 38
5: 03
6:37
6: 70
Blekinge...................................
29: 65 39: 99 26: 87 34:93 24: 03 25:09 17: 05 18:19 42: 54 54:77 14:59 15:03
4: 40
4:03
—
—
Kristianstads...........................
29:11
40: 38 27: 36 34:79 24:43 26:40 17: 79 19:51 42:46 50: 18 14:54 13: 53
5: 10
4: 47
6: 31
6: 70
Malmöhus...............................
29: — 38:50 27:65 32: 50 25:- 25: — 17: 50 17: 50 41:28 48: — 13: 62 13: 60
8: 60
8: 35
6: 29
6:40
Hallands ...............................
29:52 39:07 26:83 33:01 24: — 26: 32 17: 23 19: 16 52:02 59: 92 14:54 14:25
5: 17
4: 69
6: 17
6: 44
Göteborgs och Bohus..........
30:11 40: 39 27: 25 33: 49 23: 46 24: 98 17: 62 18: 29
—
—
17: 54 15: 44
7:64
6:90
6: 45
6: 65
Älvsborgs ...............................
29: 67 40: 08 26:85 34:72 23: 11 24: 95 17:561 18:52 39: 67 48:10 15:36 14:83
5:10
4:87
6: 18
6:51
Skaraborgs....
29: 48 40: 46 26: 67 33:61 22: 63 23: 69 16: 52 16:77 42: 66 50:21 14:62 14: 47
3: 88
4:41
6:31
6: 62
Värmlands...............................
29:17 36: 29 26: 81 32: 53 21: — 22: 46 15:77, 16: 59
—
—
14:02 12: 96
6:35
6: 06
6:31
6: 61
Örebro ...................................
29:71 41:32 27: 80 35: 53 22:31 22: 95 15: 83 16: 23
—
—
15: 03 13: 66
4:41
4: 59
6: 37
6: 70
Västmanlands .......................
29: 79 40:39 26: 86 34: 33 22: 06 23:18 15:20 15:89 40: - 52: — 13: 50 11: —
3: 47
2: 94
6: 30
6: 60
Kopparbergs...........................
30:35 39:03 27: 86 34: — 21:81 22:50 16:50 16:75 37:01 37: 68 15: 50 14:48
—
—
6:44
6: 69
Gävleborgs:
Gästrikland .......................
30: 30 37:91 27: 15 32: 97 21:57 22: 48 15:58 16: 70 40:60 45: 62 12:39 12: 09
3: 47
3: 29
6: 30
6:61
Hälsingland .......................
29: 27 39: 69 25: 84 33: 34 20: 51 21:90 15: 46 16: 46 40: 70 45: 33 13:04 12: 37
4:82
4:76
6: 18
6:60
Västernorrlands ..................
—
— 26: 05 29: 44 22:06 24: 72 17: 95 19: 84 49: 25 49: 42 14: 07 14: 02
5: 41
5: 29
6:36
6: 61
Jämtlands:
Jämtland ...........................
—
— 28: 20 33: 68 24: 58 26: 73 24: 63 24: 19 36: 37 42:20 14:13 13: —
4:63
5:02
6:29
6: 64
Härjedalen...........................
—
— 28: 89 33: 75 29:50 32: 75 26: 23 29: — 67: 70 74:60 16:25 19: —
6: —
6:20
6:18
6: 72
Västerbottens .......................
—
— 28: 83 31:78 23: 35 23:71
—
—
—
—
14: 25 13: 94
5:17
5: 63
6: 14
6:70
Norrbottens ......................
—
— 31:03 33: 46 29:90 31:92
—
— 67:58 73:12 17:76
16:91
6:08
6: 10
6:55
6:80
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
n r
3
.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
37
Bilaga 3.
Av kammarkollegiet gjord sammanställning av årspris (litt. B) å
vissa persedlar enligt markegångstaxorna 1943—1952 för Uppsala,
Hallands och Norrbottens län.
En hektoliter råg.
Län
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
1952
Uppsala
kr
18:19 17:90 18: 23 17: 89 18:99 20: 57 21:54 22:02 21:51 28: 74
%
100
98
100
98
104
113
118
121
118
158
Hallands
kr
18:03 17:89 18:23 18:18 18: 80 20:18 21:25 22: 36 21:85 28: 33
%
100
99
101
101
104
112
118
124
121
157
Norrbottens kr
24: 91 25:06 25: 06 25:06 25: 70 26: 64 26:50 26:57 27:37 31: —
%
100
101
101
101
103
107
106
107
no
125
En hektoliter korn.
Uppsala
kr
15:85 15: 88 15: 07 14: 94 15: 43 17:66 18:82 17:56 19: 44 23: 58
%
100
100
95
94
97
111
119
in
123
149
Hallands
kr
15:65 15:71 15:33 15: 07 15:16 17:21 18: 59 17:72 20: 77 26:06
%
100
100
98
96
97
no
119
113
133
167
Norrbottens kr
23:44 23:44 23:44 23: 44 23: 29 25:38 25:87 27:02 25: 97 28:87
%
100
100
100
100
99
108
no
115
in
123
Ett kilogram smör.
Uppsala
kr
4:49
4: 39
4:34
4: 34
4:77
5:03
5: 24
5:58
6:02
6: 52
%
100
98
97
97
106
112
117
124
134
145
Hallands
kr
4: 40
4: 39
4:40
4: 40
4:73
4: 94
5:12
5: 45
5: 85
6:29
0/
/o
100
100
100
100
108
112
116
124
133
143
Norrbottens kr
4: 63
4:63
4: 63
4: 63
5: —
5: 25
5: 36
5: 70
6:13
6: 62
0/
/o
100
100
100
100
108
113
116
123
132
143
537698. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag