Förslag'

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att

19 § och 40 § 2 inom. kommunalskattelagen

den

28 september 1928 samt anvisningarna till 19 § och punkt 1 av anvis­

ningarna till

31 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2

Kanyl. Maj:In proposition nr 64.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt

denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest

på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv,

testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst

vid vinstdragning på här i riket ut­

färdade premieobligationer och ej

heller sådan vinst i utländskt lotteri

eller vid vinstdragning på utländska

premieobligationer, som uppgår till

högst 100 kronor;

ersättning, som enligt vad i lag

eller särskild författning är stadgat

utgått till någon vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller under mili­

tärtjänstgöring, så ock annan ersätt­

ning, vilken vid sjukdom, olycksfall

eller arbetslöshet tillfallit någon på

grund av försäkring, som icke tagits

i samband med tjänst, dock att till

skattepliktig inkomst räknas ersätt­

ning i form av pension eller annan

livränta; 1 2

Föreslagen lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt

denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest

på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv,

testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst

vid vinstdragning på här i riket ut­

färdade premieobligationer och ej

heller sådan vinst i utländskt lotteri

eller vid vinstdragning på utländska

premieobligationer, som uppgår till

högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av för­

säkring i allmän sjukkassa eller jäm­

likt lagen om yrkesskadeförsäkring

tillfallit den försäkrade, så ock så­

dan ersättning enligt: annan lag eller

särskild författning, som utgått an-

norledes än från allmän sjukkassa

till någon vid sjukdom eller olycks­

fall i arbete eller under militärtjänst­

göring, ävensom ersättning, vilken

vid sjukdom, olycksfall eller arbets­

löshet tillfallit någon på grund av

1 Senaste lydelse av 19 § och punkt 1 av anvisningarna till 91 §, se 1950:309, av 40 §

2 inom., se 1953:274 samt av anvisningarna till 19 §, se 1954:000.

-1

Kungl. Muj.ls proposition nr 64.

Nuvurande lydelse:

därmed jämförlig periodisk utbetal­

ning, som icke får avdragas från in­

komsten av särskild förvärvskälla,

dock att avdrag icke må ske för vad

som utgått till person, tillhörande

givarens hushåll, och ej heller, där

understödet icke utgjort skadestånd,

för vad som utgått till annans un­

dervisning eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående pen­

sionsavgift enligt lagen om folkpen­

sionering, som under beskattnings­

året påförts den skattskyldige, dels

ock avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, därest avgiften

under beskattningsåret erlagts för

försäkring, vilken äges av den skatt­

skyldige själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans omyndiga

barn; samt

3) för premier och andra avgifter,

som skattskyldig erlagt för försäk­

ringar av följande slag, vilka ägas

av honom själv eller, i förekomman­

de fall, hans make eller hans omyn­

diga barn, nämligen kapitalförsäk­

ring, arbetslöshetsförsäkring samt

sådan sjuk- eller olycksfallsförsäk­

ring, därunder inbegripen avgift till

sjukkassa för begravningshjälp, som

ej avses i 33 §.

Därest skattskyldig---------- nämn­

da tid.

Avdrag, som —------- 400 kronor.

Föreslagen lydelse:

därmed jämförlig periodisk utbetal­

ning, som icke får avdragas från in­

komsten av särskild förvärvskälla,

dock alt avdrag icke må ske för vad

som utgått till person, tillhörande

givarens hushåll, och ej heller, där

understödet icke utgjort skadestånd,

för vad som utgått till annans un­

dervisning eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående pen­

sionsavgift enligt lagen om folkpen­

sionering, som under beskattnings­

året påförts den skattskyldige, dels

ock avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, därest avgiften

under beskattningsåret erlagts för

försäkring, vilken äges av den skatt­

skyldige själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans omyndiga

barn; samt

3) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående sjuk­

försäkringsavgift enligt lagen om

(dimän sjukförsäkring, som under

beskattningsåret påförts den skatt­

skyldige, dels o c k premier och

andra avgifter, som skattskyldig er­

lagt för försäkringar av följande slag,

vilka ägas av honom själv eller, i fö­

rekommande fall, hans make eller

hans omyndiga barn, nämligen kapi­

talförsäkring, arbetslöshetsförsäk­

ring samt sådan sjuk- eller olycks­

fallsförsäkring, därunder inbegripen

avgift till sjukkassa för begravnings­

hjälp, som ej avses i 33 § och som ej

utgör obligatorisk försäkring enligt

lagen om allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig —-—— nämn­

da tid.

Avdrag, som —--------- 400 kronor,

tö

K un (fl. Ma j:ls proposition nr 6'i.

Nuvarande lydelse:

till 31 §.

1. Med pension------------eller an-

norledes.

Med pensionsförsäkring

—■ -------försäkringen upphör.

; Ålderspension, som — — — anses

skälig..

Med efterlevandepension----- — ■—-

personer leva.

Såsom efterlevandepension — —

—■—

t^- vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen -— — — vid

omgifte.

Kapitalbelopp, som — — — av

efterlevandepensionen.

Skall enligt------ ----- två år.

Med kapitalförsäkring —

------— än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal — — ■— en kapi­

talförsäkring.

Kan livförsäkring,----------- Kungl.

Maj :t.

Försäkring, vilken--------— dess

ingående.

Premiebefrielseförsälcring skall —

------ som huvudförsäkringen.

För att försäkring skall anses hava

tagits i samband med tjänst erford­

ras, att enligt anställningsavtalet

skyldighet föreligger för arbetstagare

att hava sådan försäkring eller att,

om sådan skyldighet icke föreligger,

premier för försäkringen skola gäl­

das av arbetsgivaren eller av denne

jämte arbetstagaren. För att sjuk-

eller olycksfallsförsäkring skall an­

ses hava tagits i samband med tjänst

erfordras utöver vad förut sagts, att

anmälan angående nyssnämnda för­

hållanden skett hos försäkringsan-

stalten. Försäkring enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete an-

Föreslagen lydelse:

till 31 §.

1. Med pension —------- eller an-

norledes.

Med pensionsförsäkring

— — — försäkringen upphör.

Ålderspension, som ■— — ■— anses

skälig.

Med efterlevandepension ------- —

personer leva.

Såsom efterlevandepension ■— -—

— vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen — — — vid

omgifte.

Kapitalbelopp, som — — —-av

efterlevandepensionen.

Skall enligt----------- två år.

Med kapitalförsäkring —

------- än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal —------- en kapi­

talförsäkring.

Kan livförsäkring,------- -— Kungl.

Maj: t.

Försäkring, vilken — — — dess

ingående.

Premiebefrielseförsälcring skall —

------- - som huvudförsäkringen.

För att försäkring skall anses

hava tagits i samband med tjänst

erfordras, att enligt anställnings­

avtalet skyldighet föreligger för ar­

betstagare att hava sådan försäkring

eller att, om sådan skyldighet icke

föreligger, premier för försäkringen

skola gäldas av arbetsgivaren eller

av denne jämte arbetstagaren. För

att sjuk- eller olycksfallsförsäkring

skall anses hava tagits i samband

med tjänst erfordras utöver vad för­

ut sagts, att anmälan angående nyss­

nämnda förhållanden skett hos för-

säkringsanstalten. Försäkring i all­

män sjukkassa eller enligt lagen om

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Nuvarande lydelse:

slagsandelar eller andra liknande, ej

till beloppet bestämda inkomster.

Avser uppgiven förmån endast en del

av året, skall upplysning meddelas

om den tidrymd, för vilken förmå­

nen utgått. Har från annan arbets­

givare än statlig myndighet utgått

särskild resekostnads- eller trakta-

mentsersättning, skall i uppgiften

angivas beloppet av sådan ersättning

jämte antalet dagar, för vilka trak-

tamentsersättning utgått. Därest vid

avlönings utbetalande avdrag skett

för löntagarens eller lians efterle-

vandes pensionering, skall i uppgif­

ten upptagas endast den återstående

avlöningen men upplysning lämnas

om att sådant avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande ---------- - nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som--------— i hu­

vudbok.

Föreslagen lydelse:

slagsandelar eller andra liknande, ej

till beloppet bestämda inkomster.

Avser uppgiven förmån endast en del

av året, skall upplysning meddelas

om den tidrymd, för vilken förmå­

nen utgått. Har från annan arbets­

givare än statlig myndighet utgått

särskild resekostnads- eller trakta-

inentsersättning, skall i uppgiften

angivas beloppet av sådan ersättning

jämte antalet dagar, för vilka trak-

tamentsersättning utgått. Har ar­

betsgivare uppburit den anställde

tillkommande ersättning på grund

av försäkring i allmän sjukkassa,

skall i uppgiften angivas jämväl be­

loppet av vad sålunda uppburits.

Därest vid avlönings utbetalande av­

drag skett för löntagarens eller hans

efterlevandes pensionering, skall i

uppgiften upptagas endast den åter­

stående avlöningen men upplysning

lämnas om att sådant avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande------------ nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som------------ i hu­

vudbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

It)

Kungl. Maj:Is proposition nr 6A.

Med anledning av nämnda promemoria bär, efter remiss, yttranden av­

givits av kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, riksförsäkrings-

anstalten, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Söder­

manlands, Kalmar, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, Lands­

organisationen i Sverige, försäkringsanstalterna Folket och Samarbete

(Folksam), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska personal-pen­

sionskassan, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges kom­

munalanställdas pensionskassa, Taxeringsnämndsordförandenas riksför­

bund, Thulebolagen samt Tjänstemännens centralorganisation.

Kort översikt över de förmåner, som kan utgå på grund av den allmänna

sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen, m. m.

Den allmänna sjukförsäkringen är till sin karaktär dels obligatorisk och

dels frivillig. Den handhas av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor

och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhetsområden.

Även yrkesskadeförsäkringen är enligt vad som föreslagits dels obligato­

risk och dels frivillig och skall äga ram i riksförsäkringsanstalten eller för

ändamålet bildat ömsesidigt försäkringsbolag.

A. Den obligatoriska sjukförsäkringen.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller i princip att vuxna

svenska medborgare genom medlemskap i allmän sjukkassa är försäkrade

enligt S. F. L. Försäkringspliktig är sålunda varje svensk medborgare, som

är bosatt i riket, från och med kalendermånaden efter den under vilken

han fyllt 16 år. Detsamma gäller den som, utan att vara svensk medborgare,

är bosatt och mantalsskriven i riket. Annan än den som är försäkrings­

pliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

Den allmänna sjukförsäkringen omfattar dels en sjukvårdsförsäkring,

dels en sjukpenningförsäkring.

Sjukvårds försäkrad är varje medlem i allmän sjukkassa. Sjukkassemed-

lems barn under 16 år blir automatiskt sjukvårdsförsäkrat.

För att bli sjukpenningförsäkrad måste sjukkassemedlemmen åtnjuta

eu årsinkomst av förvärvsarbete uppgående till minst 1 200 kronor. Dock

är även sjukkassemedlems hustru, som icke själv haft årsinkomst av för­

värvsarbete å minst 1 200 kronor, sjukpenningför säkrad under tid, då hon ej

uppbär folkpension. Varje sjukpenningförsäkrad erhåller vid sjukdom en

grundsjukpenning av 3 kronor om dagen. För arbetstagare är grundsjuk­

penningen obligatoriskt påbyggd med en tilläggssjukpenning, om vederbö-

randes inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor om året. De sjuk-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h.

förekommer en frivillig sjukpenningförsäkring för sjukkassemedlem, som

på grund av studier eller annan utbildning är förhindrad att ägna sig åt

förvärvsarbete. Sjukpenningen för studerande kan utgöra 3, 4, 5 eller (i

kronor för dag. Slutligen föreligger möjlighet för sjukkassemedlems hustru

att teckna frivillig tilläggsförsäkring med sådant belopp, att hon under

sjukdom kan erhålla en sjukpenning om högst (i kronor för dag. Kostna­

derna för den frivilliga försäkringen skall finansieras genom de försäkra­

des egna avgifter och genom statsbidrag.

(.. Den obligatorisk a yrkess k a d e f ö r s ä k r i n g e n.

Yrkesskadeförsäkringen är som förut nämnts avsedd att ersätta de

nuvarande försäkringarna för olycksfall i arbete enligt 1916 års lag och för

vissa yrkessjukdomar enligt 1929 års lag. Samordning skall äga rum mellan

den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäk­

ringen på så sätt, att sjukförsäkringen övertar regleringen av de mera kort­

variga yrkesskadorna och under viss tid av de långvarigare. Under ifråga­

varande tid, den s. k. samordningstiden, skall ersättning till den yrkes-

skadade utges av sjukkassa i enlighet med de för sjukdomar i allmänhet

gällande bestämmelserna i sjukförsäkringslagen. Efter utgången av sam­

ordningstiden skall ersättning vid yrkesskada utgå från den försäkringsin-

rättning, i vilken den skadade är yrkesskadeförsäkrad, och med tillämpning

av de särskilda reglerna för yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden

omfattar tiden t. o. in. nittionde dagen efter olycksfallsdagen eller vid

annan yrkesskada än olycksfall från yppandedagen. Samordningstiden upp­

hör dock senast, då rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagens

regler inträder.

Ett undantag från reglerna om samordning har ansetts böra göras i vissa

speciella fall, nämligen då en skada under samordningstiden medför behov

av tandläkarvård eller konstgjorda lemmar o. dyl., i vilka fall ersättning

föreslås skola utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser.

I övrigt föreslås yrkesskadeförsäkringen i de delar, som är av intresse ur

beskattningssynpunkt, skola utformas på i stort sett samma sätt som den

allmänna olycksfallsförsäkringen. Den är således obligatorisk för dem, som

arbetar för annans räkning. Kostnaderna för försäkringen bestrides av ar­

betsgivarna. Arbetsgivare kan i vissa fall liksom för närvarande stå själv­

risk. Denna kommer emellertid i regel icke att inträda förrän efter sam-

ordningstidens slut.

De ersättningar, som i propositionen nr 90 föreslagits skola utgå på grund

av yrkesskadeförsäkringen, är i huvudsak:

a) för kostnad för läkarvård eller tandläkarvård, in. in.,

b)

»

»

» sjukhusvård, in. in.,

c)

»

»

» läkemedel, proteser in. in.,

d) sjukpenning jämte barntillägg,

14

Kanyl. Maj.ls proposition nr ti,i.

Remissyttrandena.

I regel har frågan om beskattningen av sjukvårdsförmåner o. cl. icke

närmare berörts i remissyttrandena. Frågan huruvida sådan förmån skall

vara skattepliktig eller ej har vanligen anknutits till spörsmålet om skatte­

plikt för ersättning på grund av sjukpenningförsäkringen. Som av min

fortsatta redogörelse kommer att framgå har i flertalet remissyttranden

tillstyrkts, att sistnämnda ersättning skall vara skattefri i varje fall tills

vidare. Av de remissinstanser, som avstyrkt sådan skattefrihet, har Sveriges

akademikers centralorganisation uttryckligen förklarat, att förhållandena

beträffande ersättning på grund av sjukvårdsförsäkringen vore sådana, att

det syntes motiverat alt icke beskatta dylik ersättning.

Departementschefen.

Oavsett till vilket resultat man kommer i frågan om skatteplikt för er­

sättning, som utgått på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäk­

ringen, hör enligt min mening ersättning, som utgått på grund av den all­

männa sjukvårdsförsäkringen, vara skattefri. Denna uppfattning överens­

stämmer med den ståndpunkt, som statsmakterna tidigare intagit till frågan

om beskattning av ersättningar som avser sjukvårds- och läkarekostnader.

Beskattning av ersättning, som på grund av den obligatoriska sjuk­

penningförsäkringen utgått till den försäkrade.

Gällande rätt.

Vid beskattningen av försäkringstagare har man i de svenska skatte­

lagarna tillämpat två metoder. Enligt den ena metoden medgives rätt till

avdrag för erlagda försäkringspremier, men beskattas å andra sidan hela

det utfallande försäkringsbeloppet. Enligt den andra metoden föreligger

icke avdragsrätt för premierna, men utfallande försäkringsbelopp blir helt

skattefria eller beskattas endast till ett reducerat belopp.

Enligt 19 § kommunalskal telagen gäller hl. a., att till skattepliktig in­

komst icke skall räknas ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall till­

fallit någon på grund av försäkring, som icke tagits i samband med tjänst;

dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller

annan livränta. Det sagda gäller jämväl ersättning, som enligt vad i lag

eller särskild författning är stadgat utgått till någon vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring. Ersättning, som i annan

form än livränta utgått på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, vilken

tagits i samband med tjänst, beskattas enligt 32 § 1 mom. kommunalskatte­

lagen; från beskattning undantages dock ersättning för sjukvårds- och

läkarekostnader.

I enlighet med den ena av de nyss nämnda metoderna för försäkrings-

Kanyl. Maj:Is proposition nr Gå.

15

beskattning är i princip avdrag icke medgivet för premier för sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som icke tagits i samband med tjänst; de utfallande

beloppen är ju icke skattepliktiga för mottagaren. Av sociala skäl har dock

medgivits viss avdragsrätt för sådana premier, nämligen inom ramen för ett

speciellt avdrag, vilket maximerats för ogift skattskyldig till 200 kronor och

för äkta makar till sammanlagt 400 kronor.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian har erinrats om den skillnad som för när­

varande förelåge mellan å ena sidan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som

tagits i samband med tjänst, och å andra sidan försäkringar av detta slag,

som icke tagits i samband med tjänst. Den allmänna sjukförsäkringen

borde i likhet med vad nu gällde beträffande försäkringen enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete hänföras till försäkring, som icke tagits

i samband med tjänst. Erinran härom borde intagas i punkt 1 av anvis­

ningarna till 31 § kommunalskattelagen.

Beträffande de ersättningar, som i form av sjukpenning, barntillägg eller

hempenning kan utgå på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäk­

ringen, har i promemorian anförts, att man vid fastställandet av ersätt­

ningsbeloppens storlek utgått från att ersättningarna skulle vara fria från

skatt. Där har vidare erinrats om, att frågan om beskattningen av ersätt­

ningar på grund av sjuk-eller olycksfallsförsäkring, vilken icke tagits i

samband med tjänst, varit föremål för statsmakternas övervägande år 1950,

då ett av 1944 års allmänna skattekommitté framlagt förslag att dylika

ersättningar skulle beskattas hade avvisats. I promemorian har vidare fram­

hållits, att chefen för finansdepartementet såsom skäl mot beskattning av

dylika ersättningar i propositionen nr 93/1950 anfört bl. a., att i händelse

av beskattning de då gällande ersättningsbeloppen finge omräknas till

högre belopp för att ej värdet av förmånerna skulle minskas samt att

för försäkringsanstalter och beskattningsmyndigheter skulle uppstå ett

betungande merarbete. Departementschefen hade vidare uttalat, att frå­

gan om beskattning av ersättning på grund av dylika försäkringar ■— däri

inbegripet jämväl frågan om beskattning av vissa livräntor med reducerat

belopp — i annat sammanhang borde upptagas till ytterligare övervä­

ganden. I anslutning härtill hade bevillningsutskottet i betänkande nr

49/1950 anfört, att gällande regler för beskattning av sjuk- och olycksfalls-

försäkringstagare icke vore tillfredsställande. Särskilt hade utskottet fram­

hållit, att mången gång ingen saklig skillnad funnes mellan sjukförsäkring

och invalidpensionsförsäkring, men att det oaktat olika skatteregler gällde

för dessa båda slag av försäkringar. Med hänsyn härtill hade utskottet an­

sett, att frågan om beskattning av sjuk- och olycksfall sförsäkringstagare

snarast borde upplagas till omprövning.

Härefter anföres i departementspromemorian.

JO

Kanyl. Maj:Is proposition nr (ii.

För beskattning av de ersättningar, som utfaller på grund av försäkring,

vilken icke tagits i samband med tjänst, kan anföras det skälet att det i så

fall skulle vara möjligt att uppnå större konsekvens i beskattningssyste-

met. Den nuvarande av bevillningsutskottet påtalade skillnaden i beskatt­

ningshänseende mellan ersättning på grund av sjukförsäkring och invalid­

pension skulle dä försvinna. Vidare skulle man genom en sådan beskattning

minska möjligheterna till överkompensation vid sjukdom. Det får nämligen

antagas, att i många fall de nu utgående ersättningarna i form av sjuklön

eller invalidpension och dyl. ej kan ändras. 1 åtskilliga sådana fall torde

vederbörande få sammanlagt större ersättning vid sjukdom än eljest. Även

om detta ofta är motiverat med hänsyn till ökade kostnader under sjukdom,

kommer i vissa fall att inträffa att det ställer sig förmånligare ur ersätt-

ningssynpunkt att på grund av sjukdom vara frånvarande från arbetet än

att arbeta. Om sjukpenningen enligt S. F. L. blir skattefri kommer dels

denna förmån alt bli större, dels antalet fall då överkompensation upp­

kommer att öka. Blir sjukpenningen skattefri, kommer det att bli förenat

med avsevärda svårigheter alt, i de fall då full kompensation skall ges vid

sjukdom, bestämma sjuklönens belopp så att icke summan av sjukpen­

ningen och sjuklönen minskad med skatten å sjuklönen blir större än ordi­

narie lön minskad med därå belöpande skatt. Om full kompensation skulle

ges i alla lägen måste i flertalet fall en viss överkompensation bli följden,

såvida icke sjuklönen 1'astställes till varierande belopp. Kompensationsgra­

den inom sjukpenningförsäkringen varierar f. ö. också dels vid olika in­

komstlägen i en och samma sjukpenningklass, dels mellan gifta och ogifta,

dels efter barnantalet och dels inom olika kommuner. Faran för överkom­

pensation bör dock ej överdrivas, då det gäller beskattningsreglernas ut­

formning; att märka är att för den obligatoriska sjukförsäkringens del

icke finnes någon bestämmelse i syfte att hindra överförsäkring. Man har

utgått från att denna försäkring bör vara grunden för medborgarnas skydd

under sjukdom och att kompletterande hjälpformer bör anpassas efter

sjukförsäkringen. Vid denna anpassning bör givetvis i möjligaste mån hän­

syn tas till skatteförhållandena.

Även om starka skäl talar för att ersättning på grund av sjukförsäkringen

skall beskattas, torde detta dock f. n. vara ogenomförbart, då i så fall

en höjning av ersättningsbeloppen bleve erforderlig, vilket skulle förutsätta

väsentliga ändringar i sjukförsäkringslagen.

Mot beskattning av på grund av sjukförsäkring utfallande ersättning

talar fortfarande även praktiska skäl. Skulle ersättningarna bli skatteplik­

tiga, torde detta förutsätta att sjukkassorna finge lov att betungas med

skyldighet att göra avdrag för källskatt vid utbetalning och åtminstone i

viss omfattning åläggas skyldighet att lämna uppgifter till taxeringsmyn­

digheterna om utbetalade belopp. Med hänsyn till sjukkassornas stora

arbetsbörda i samband med övergången till allmän sjukförsäkring torde

detta icke låta sig göra. Tills vidare synes därför böra anstå med ompröv­

ning av frågan om beskattningen av ifrågavarande ersättningar.

Remissyttrandena.

Förslaget i promemorian, att utfallande sjukpenningbelopp skall vara

skattefria, har blivit föremål för delade meningar hos remissinstanserna.

Flertalet har dock accepterat att beloppen skulle vara skattefria, men många

Kungl. Maj.ts proposition nr

64.

17

har logat den reservationen vid sitt uttalande att en omprövning av frågan

borde ske, sedan man fått större erfarenhet av sjukförsäkringen.

Riksskattenämnden anför.

Det lär icke kunna förnekas att en beskattning av utfallande försäkrings­

belopp skulle ur systematisk synpunkt utgöra den hållbaraste grunden och

ge de bästa möjligheterna att undvika inkonsekvenser och överkompensa­

tion i samband med beskattningen. Likväl måste sägas att denna väg för

närvarande icke är framkomlig. Den år 1950 valda linjen med principiell

skattefrihet för sjukförsäkrings- och olycksfallsförsäkringsersättningar' kan

icke nu brytas upp, eftersom detta skulle förutsätta en väsentlig omarbet­

ning av sjukförsäkringslagen med omräkning av ersättningsbeloppen. Riks­

skattenämnden kan därför instämma i vad som anföres i promemorian

om att ersättningar på grund av sjukförsäkringen böra behandlas enligt nu

gällande regler, d. v. s. lämnas skattefria, och att tills vidare bör anstå med

en omprövning av denna skattefrihet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att frågan om beskatt­

ning av ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgått vid sjuk­

dom, hittills hade utgjort ett spörsmål av relativt begränsad räckvidd. Då la­

gen om allmän sjukförsäkring i princip skulle tillämpas å alla inom riket bo­

satta och mantalsskrivna vuxna personer, bleve frågan om beskattning av er­

sättningar vid sjukdom en angelägenhet av helt annan storleksordning än

tidigare. Vid övervägandet huruvida gällande beskattningsregler med de i

promemorian föreslagna ändringarna kunde anses representera en lämplig

lösning av med sjukförsäkringsreformen uppkommande beskattningsfrågor,

torde behandlingen i skattehänseende av sjukpenningen och därvid särskilt

den obligatoriska tilläggssjukpenningen främst förtjäna uppmärksamhet.

Även om den föreslagna skattetriheten för åtnjuten sjukpenning icke utan

skäl kunde diskuteras ur principiell synpunkt, syntes de praktiska konse­

kvenserna av en sådan skattefrihet föranleda än större betänklighet. Det

gällde här icke minst en fråga av svårbedömlig psykologisk natur, nämligen

om den föreslagna skattelättnaden kunde vara ägnad att främja en tendens

till ökad sjukledighet. Såsom i promemorian framhållits, talade å andra

sidan onekligen skäl för att sjukpenningen borde få åtnjutas skattefritt.

Då enligt promemorian beskattningen av ifrågavarande ersättningar förut­

sattes senare komma att omprövas, förelåge möjlighet att före ett slutligt

ställningstagande till beskattningsfrågan tillgodogöra sig den erfarenhet,

som kunnat vinnas å området. Med hänsyn härtill ansåge sig länsstyrelsen

icke böra avstyrka förslaget om skattefrihet för uppburen sjukpenning.

Svenska stadsförbundet har i detta sammanhang uttalat, att en av sam­

hället utgiven socialförmån, som representerade mottagarens enda inkomst,

av praktiska skäl ej borde beskattas; detta vore att giva med ena handen

och taga med den andra. Förenades förmånen åter med annan inkomst

för samma år, borde den i princip beskattas, särskilt om den avsåge att

2 Bihang till riksdagens protokoll 7954. 1 saml. Nr 64.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i.

ersätta bortfallen inkomst; om förmånen ej bleve beskattad, komme dess

reella värde att variera för olika mottagare, alltefter deras andra inkomster

och övriga skatteförhållanden. Till de i promemorian angivna skälen för

skattefrihet för sjukpenning kunde läggas, att beskattning kombinerad med

omräkning av ersättningsbeloppen skulle leda till reellt höjda ersättningar

i alla de fall, där mottagaren icke nådde upp till beskattningsbar inkomst.

Med hänsyn till anförda skäl torde sjukersättningarna i och för sig icke

böra beskattas. De inkonsekvenser, som från beskattningssynpunkt bleve

följden härav, torde man få lov att tills vidare finna sig i.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ifrågasatt, om anledning före-

låge att som skett i departementspromemorian söka tillämpa beskattnings-

principerna beträffande privatförsäkring på socialförsäkringens område.

I fråga om den allmänna sjukförsäkringen skulle avgifterna i betydande

utsträckning gäldas genom stats- och arbetsgivarbidrag. Det funnes då

ingen möjlighet att i fråga om de av de försäkrade själva erlagda avgifterna

upprätthålla någon motsvarighet mellan skattskyldighet eller ej för erlagda

avgifter och uppburna ersättningar. De i promemorian flera gånger åbero­

pade principerna hade också helt ställts åt sidan inom de obligatoriska för­

säkringarna mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom. För dessa försäk­

ringar erlades avgifterna helt av arbetsgivarna med full avdragsrätt, när

de ingått såsom omkostnad i viss förvärvskälla, men utfallande ersättnings­

belopp vore för mottagarna skattefria. Riksförbundet hade med det nu anför­

da velat framhålla, att man ej borde försöka lägga uteslutande skatterätts-

liga principer till grund för bedömandet av de beskattningsfrågor som

aktualiserats av sjukförsäkringsreformen. I sitt yttrande över socialförsäk-

ringsutredningens betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäk­

ring hade riksförbundet uttalat, att utredningens betänkande ej borde

läggas till grund för ny lagstiftning utan ytterligare ingående utredningar

i olika avseenden, bl. a. i fråga om ett flertal skatterättsliga spörsmål. Då

emellertid ny sjukförsäkringslag antagits av 1953 års riksdag vore nu en­

dast fråga om att reglera beskattningsförhållandena på ett så tillfredsstäl­

lande sätt som möjligt utan att åsidosätta andra samhälleliga intressen.

Därvid kunde riksförbundet ansluta sig till uppfattningen, att i nuvarande

läge ersättningarna enligt sjukförsäkringslagen måste vara skattefria.

Bland de remissinstanser, som ansett skatteplikt för sjukpenning icke

heller i framtiden böra förekomma, är riksförsäkringsanstalten, som fram­

hållit, att även på längre sikt övervägande skäl finge anses tala för att sådan

ersättning ej bleve skattepliktig. Skyldigheterna att lämna uppgifter och

verkställa skatteavdrag samt därmed förenad bokföring och redovisning

skulle medföra ett avsevärt merarbete och ökade förvaltningskostnader för

sjukkassorna. Det kunde även antagas, att de skatteinkomster, som kunde

tillföras stat och kommun genom att ersättningen gjordes skattepliktig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h.

19

bleve beskurna till följd av beskattningsnämndernas befogenhet enligt 50 §

2 mom. andra stycket kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. andra stycket

förordningen om statlig inkomstskatt att medgiva den skattskyldige extra

avdrag vid taxeringen bl. a. vid sjukdom med högst 3 000 kronor. Om skatt­

skyldighet i princip skulle föreligga för sjukersättning, skulle denna möj­

lighet att medgiva avdrag sannolikt komma att begagnas i större utsträck­

ning än eljest.

Länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län samt Sveriges akademi­

kers centralorganisation har ansett, att ersättning, som i form av sjukpen­

ning utginge enligt sjukförsäkringslagen, skulle vara skattepliktig, och att

definitivt beslut härom borde träffas före sjukförsäkringslagens ikraftträ­

dande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har — efter att inledningsvis ha redogjort

för 1944 års allmänna skattekommittés förslag beträffande beskattningen

av förmåner på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkringar — anfört, att

nyssnämnda förslag byggde på grundsatser, vilkas riktighet bekräftats från

nästan alla håll. Då avsteg från grundsatserna skett, hade detta förestavats

av sociala och praktiska skäl. Avstegen hade därjämte berört endast ett

relativt fåtal skattskyldiga med som regel låga inkomster. Annorlunda tedde

sig förhållandena, då fråga vore om allmänna, flertalet medborgare om­

fattande försäkringar. Att för dessa införa skatteregler, som strede mot

gällande grundsatser, ingåve allvarliga betänkligheter.

Länsstyrelsen har också uttalat sig om de skäl, som enligt departements­

promemorian talade för skattefrihet för ersättningarna. Beträffande det i

promemorian åberopade skälet, att sjukkassorna skulle betungas med skyl­

dighet att göra avdrag för källskatt vid utbetalning av sjukersättning har

länsstyrelsen invänt, att jämlikt 10 § uppbördsförordningen preliminär

A-skatt icke skulle utgå för exempelvis folkpension, familjebidrag och

sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkrings-

anstalt, som uppginge till högst 1 500 kronor för år. Därest sjukersättning

bleve skattepliktig, kunde bestämmelserna i denna paragraf utan olägenhet

kompletteras med en föreskrift, alt preliminär A-skatt icke skulle utgå för

sådan ersättning.

Vidare har nämnda länsstyrelse gentemot det i promemorian gjorda ut­

talandet, att sjukkassorna åtminstone i viss omfattning måste åläggas

skyldighet att lämna uppgift till taxeringsmyndigheterna om utbetalda be­

lopp, vilket icke läte sig göra med hänsyn till sjukkassornas stora arbets­

börda i samband med övergången till allmän sjukförsäkring, invänt att det

torde vara onödigt, att kontrolluppgifter lämnades på bagatellartade belopp.

Lämnandet av kontrolluppgifter syntes kunna begränsas att avse allenast

vissa grupper av skattskyldiga i likhet med vad som nu gällde exempelvis

om uppgifter rörande bankräntor och banktillgodohavanden. Vidare torde

20

Kungl. Majrts proposition nr

64.

taxeringsmyndigheterna under en övergångsperiod kunna avstå från kon­

trolluppgifter över huvud. Taxeringen grundade sig som regel icke på kon­

trolluppgifter utan på de skattskyldigas deklarationer, vilka finge antagas

vara i huvudsak riktiga i såväl detta som övriga avseenden. Även om ersätt­

ningarna bleve skattefria, skulle sjukkassorna komma att få åtskilligt be­

styr med att lämna uppgifter till arbetsgivarna om utbetald sjukersätt­

ning in. nr.

Beträffande det i departementspromemorian anförda argumentet mot be­

skattning av utfallande ersättningsbelopp att ersättningarnas storlek be­

stämts under förutsättning att beloppen icke skulle beskattas, har länssty­

relsen i Älvsborgs län anfört, att om sjukdomen medförde inkomstbortfall,

kunde det tänkas, att den skattskyldiges taxerade inkomst nedginge till

sådant belopp, att någon beskattningsbar inkomst icke uppkomme och

ersättningen bleve då icke alls beskattad. Uppkomme icke något inkomst­

bortfall, syntes man icke med fog kunna kräva högre sjukpenning under

åberopande av att denna beskattades. I de fall, som låge mellan dessa båda

ytterligheter, kunde kompensation för en — under förutsättning att skatte­

plikt stadgats ■— allt för låg ersättning lämnas genom att avdrag medgåves

för nedsatt skatteförmåga efter ett liknande system, som nu tillämpades

beträffande folkpensionärer. Ur statsfinansiell synpunkt skulle en beskatt­

ning av ersättningarna sannolikt medföra en icke obetydlig ökning av in­

komstskatten.

Sammanfattningsvis har nämnda länsstyrelse anfört, att den icke kunde

finna, att de i promemorian framlagda skälen för att undantaga ersätt­

ningar av här ifrågavarande slag från beskattning vore övertygande. Läns­

styrelsen ansåge för sin del, att de orättvisor, som vore förbundna med gäl­

lande skatteregler på delta område och som skulle kvarstå i en lagstiftning i

enlighet med förslaget, koinme att försvinna, om beskattning skedde även

av de ersättningar, som utfölle på grund av försäkringar, vilka icke tagits

i samband med tjänst. En beskattning av uppburen sjukpenning komme att

drabba lägre inkomsttagare med mindre skattekraft lindrigare, eftersom

sjukpenningen sjönke med lägre inkomst. Om den skattskyldiges skatte­

förmåga vore väsentligen nedsatt till följd av sjukdomen eller olycksfallet,

hade han möjlighet att erhålla extra avdrag. Om utfallande ersättningar

beskattades, komme enhetlighet att vinnas. Enligt gällande bestämmelser

vore vissa ersättningar skattefria, medan andra av likartad natur beskatta­

des. Om beskattning skedde, komme sjuk- och olycksfallsförsäkring att

behandlas på samma sätt som invalidpensionsförsäkring, vilket måste anses

riktigt. Likaså komme skillnaden i beskattningshänseende mellan försäk­

ring i och utan samband med tjänst att upphöra. De s. k. självriskfallen,

vilka vållat taxeringsmyndigheterna så stora svårigheter, skulle försvinna.

Bleve sjukpenningen däremot alltjämt skattefri, följde därav ökade möjlig­

heter till överkompensation vid sjukdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

21

Departementschefen.

Av vad som uttalats i promemorian och i flertalet remissyttranden torde

framgå att det i rådande läge knappast är lämpligt eller ens möjligt att

genomföra ett system med skatteplikt för sjukpenning och därmed jäm­

ställd ersättning enligt S. F. L. Även med beaktande av vad särskilt läns­

styrelsen i Älvsborgs län anfört synes de olägenheter, som i vissa fall kan

uppkomma genom skattefrihet för ersättningsbeloppen, i varje fall i rådan­

de läge vara mindre tungt vägande än de olägenheter, som skulle bli följden,

om ersättningarna gjordes skattepliktiga. Även ur synpunkter, som icke

berörts i departementspromemorian eller eljest, kan vissa skäl anföras till

förmån för regler enligt vilka ifrågavarande avgifter är ej avdragsgilla och

utfallande försäkringsbelopp skattefria. Jag tänker härvid särskilt på de

aktuella strävandena att genom utmönstring av vissa allmänna avdrag och

på liknande sätt uppnå önskvärda förenklingar i skattesystemet.

Av det sagda framgår att jag ansluter mig till det i promemorian fram­

förda förslaget, att skattefrihet skall åtnjutas för ersättning, som tillfaller

den försäkrade på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Frågan om rätt till avdrag vid taxering för avgift för den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Gällande rätt.

Som förut nämnts är avdrag i princip icke medgivet för avgift för sjuk-

eller olycksfallsförsäkring, som icke tagits i samband med tjänst, men av

sociala skäl har viss avdragsrätt medgivits för sådana avgifter. Enligt

stadgande i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen beviljas avdrag för sådana

premier och avgifter, som skattskyldig erlagt för försäkring av visst slag

som äges av honom själv eller av hans make eller hans omyndiga barn. Till

sådana avgifter är bl. a. sjukkasseavgifter att hänföra. Avdragets storlek

är, som förut framhållits, dock maximerad och må tillsammans med vissa

andra försäkringsavgifter, däribland livförsäkringspremier, icke överstiga

200 kronor för ogift skattskyldig respektive sammanlagt 400 kronor för äkta

makar. Detta avdrag har omväxlande brukat kallas det sociala avdraget

och försäkringsavdraget. I fortsättningen användes sistnämnda beteckning.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian har beträffande försäkrads rätt till avdrag

vid taxering för avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen (sjukförsäk­

ringsavgift.) inledningsvis återgivits vissa uttalanden i frågan under förar­

betena till sjukförsäkringslagen, däribland följande socialförsäkringsutred-

ningens uttalande i dess betänkande (SOU 1952:39).

Sjukhjälpen 1’örutsättes vara skattefri. Med tillämpning av nu gällande

principer skulle till följd härav sjukförsäkringsavgifterna liksom nu vara

22

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

avdragsgilla endast inom ramen för det s. k. försäkringsavdraget. Den rela­

tivt kraftiga höjning av avgifterna, som utredningen föreslår, skulle emel­

lertid leda till att försäkringsavdraget inte sällan — i fall där det nu för­

slår till samtliga försäkringsavgifter — blir otillräckligt för sjukförsäk­

ringsavgiften tillsammans med andra försäkringsavgifter. Avgifterna skall

också, i den mån de är obligatoriska, tagas upp tillsammans med skatten,

vilket ger dem en annan karaktär än avgifterna till en helt frivillig för­

säkring. Att sätta avgifterna för den allmänna sjukförsäkringens frivilliga

försäkring i ett sämre läge än avgifterna för den obligatoriska skulle dock

innebära ett avsteg från de principer utredningen tillämpat. Utredningen

utgår därför ifrån att avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen i sin

helhet skall vara avdragsgilla vid beskattningen. Detta kan medföra en viss

minskning av skatteunderlaget.

Vidare har i departementspromemorian erinrats om att chefen för social­

departementet i propositionen nr 178 till 1953 års riksdag anfört, att de

ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del rönte påverkan bl. a. av

att de försäkrades avgifter till försäkringen torde böra medföra större för-

säkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än för närvarande. Beträffande

årsavgifternas storlek hade i nämnda proposition anförts, att avgiften för

sjukvård jämte grundsjukpenning torde komma att hålla sig omkring 48

kronor för år. Vid en sjukpenning av 14 kronor under de första 90 dagarna

beräknades årsavgiften till 114 kronor och i högsta sjukpenningklassen till

omkring 150 kronor. Avgifternas storlek torde komma att något variera de

olika sjukkassorna emellan.

1 promemorian har uttalats, att i enlighet med den ena av de principer,

som tillämpades i fråga om försäkringsbeskattning, skulle avgift för den obli­

gatoriska sjukförsäkringen icke vara avdragsgill, därest utfallande försäk­

ringsbelopp icke beskattades. Såsom skäl för att frångå denna princip kunde

visserligen anföras, att avgiften vore obligatorisk för flertalet svenska med­

borgare och därför att anse såsom en oundviklig levnadskostnad. Med

hänsyn till att den vore olika stor i skilda inkomstklasser och även kunde

variera inom olika kommuner kunde göras gällande att den — av liknande

skäl som gällde beträffande avdragsrätten för allmän kommunalskatt —

borde vara helt avdragsgill vid taxering. De av socialförsäkringsutredningen

angivna skälen kunde möjligen också åberopas för full avdragsrätt. Emel­

lertid stode en dylik avdragsrätt icke i överensstämmelse med försäkrings-

beskattningens principiella utformning. Vidare skulle införandet av ytter­

ligare en grupp av allmänna avdrag vid taxeringen strida mot de aktuella

strävandena att förenkla taxeringsförfarandet. Det hade bl. a. ifrågasatts

att slopa den nu gällande rätten till avdrag för kommunalutskylder vid

den statliga taxeringen och utmönstra försäkringsavdraget. Dessa spörsmål

hade 1950 års skattelagssakkunniga under övervägande. Det syntes ej böra

ifrågakomma att införa fristående avdragsrätt för den obligatoriska sjuk­

försäkringsavgiften.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h.

försäkringsavdraget, vill landsorganisationen för sin del icke motsätta sig

att avdragsrätten för försäkringar tills vidare behålles vid nuvarande be­

lopp. Nuvarande avdragsrätt bör nämligen enligt landsorganisationens me­

ning bedömas i det större sammanhang, som aktualiseras när skattelags-

sakkunniga slutfört sitt arbete.

Tjänstemännens centralorganisation, som avstyrkt promemorieförslaget

i denna de!, erinrar om att socialförsäkringsutredningen utgått från att

avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen i sin helhet skulle vara av­

dragsgilla vid beskattningen. I sitt yttrande över socialförsäkringsutred-

ningens förslag hade organisationen understrukit utredningens förslag i

detta avseende och framhållit, att avdraget för avgifterna till sjukförsäk­

ringen syntes böra läggas utanför försäkringsavdraget. I propositionen

beträffande den allmänna sjukförsäkringen hade framhållits, att de för­

säkrades avgifter till försäkringen torde böra medföra större försäkrings-

avdrag vid inkomstbeskattningen än för närvarande. Mot bakgrunden av

de förutsättningar, som legat till grund för ställningstagandet till frågan

om den allmänna sjukförsäkringen, finge organisationen framhålla, att

avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen borde vara avdragsgilla inom

ramen för ett särskilt avdrag för detta ändamål. Härför talade bl. a. av­

gifternas obligatoriska karaktär och debitering i samband med skatten. Att

såsom föreslagits i promemorian endast låta ifrågavarande avgifter falla

inom ramen för ett till sin storlek oförändrat försäkringsavdrag kunde

organisationen under inga omständigheter anse tillfredsställande. I varje

fall syntes en mot avgifterna svarande höjning av försäkringsavdraget

böra ske.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, som likaledes avstyrkt förslaget

i departementspromemorian, anför.

Vad angår frågan om avdragsrätt vid beskattningen för avgifterna till

den allmänna sjukförsäkringen utgick socialförsäkringsutredningen från

att dessa avgifter — såväl de obligatoriska som de frivilliga — skulle vara

avdragsgilla. Denna utredning ansåg sålunda ej att de skatterättsliga prin­

ciperna borde utgöra hinder härför. Socialministern synes däremot vid

framläggandet av propositionen rörande den allmänna sjukförsäkringen

hava utgått ifrån att avgifterna skulle vara i princip ej avdragsgilla och få

avdragas endast inom ramen för det allmänna försäkringsavdraget. Han

uttalade nämligen i propositionen att de försäkrades avgifter till försäk­

ringen torde böra medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattning­

en än för närvarande.

1 promemorian anföres en del enligt riksförbundets mening vägande skäl

för införandet av en fristående avdragsrätt för avgifterna till den obliga­

toriska sjukförsäkringen. Tanken avvisas emellertid under åberopande av

att en dylik avdragsrätt icke står i överensstämmelse med försäkringsbe-

skattningens principiella utformning. -------- — Man utgår i promemorian i

stället ifrån att avgift till den allmänna sjukförsäkringen med nuvarande

lydelse av 46 § kommunalskattelagen blir avdragsgill i den mån den rym­

mes inom försäkringsavdraget. Socialministerns uppfattning att i samband

2(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Skulle emellertid statsmakterna ej vilja godtaga en lösning efter denna

linje utan i enlighet med vad i promemorian förutsättes inrymma avgiften

för den obligatoriska sjukförsäkringen i det sociala avdraget, är det enligt

riksförbundets mening ofrånkomligt att väsentligt höja detta avdrag för att

i görligaste mån förebygga de skadeverkningar i fråga om det enskilda

sparandet som promemorieförslaget eljest ulan tvekan skulle medföra.

Socialministern har ju även utan erinran från riksdagens sida i föreliggande

sammanhang förutsatt en höjning av det sociala avdraget.

Liknande synpunkter har framförts av Folksam, Thulebolagen, Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

Den enda myndighet, som avstyrkt varje form av' avdrag för sjukförsäk­

ringsavgift, är statskontoret, som ansett en sådan avdragsrätt icke vara

förenlig med en följdriktig utformning av bestämmelserna.

I de yttranden, däri föreslagits att maximibeloppen för försäkringsav-

draget skulle höjas, har såsom maximigränser förordats för ogift skatt­

skyldig ,100 kronor, i något yttrande 350 kronor, och för äkta makar sam­

manlagt 600 kronor.

Departementschefen.

Som framgått av redogörelsen för remissyttrandena har frågan om av­

dragsrätt för sjukförsäkringsavgiften varit föremål för skilda meningar.

En strikt tillämpning av den princip som gäller för beskattning av för­

säkringstagare skulle, om utfallande ersättningsbelopp som nyss förordats

blir skattefria, leda till att avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen

över huvud taget icke skulle bli avdragsgill. För en sådan lösning har stats­

kontoret uttalat sig. Vissa av de remissinstanser, som ansett avdrag böra

särskilt medgivas för sjukförsäkringsavgift, har uttalat att man vid valet

mellan övriga alternativ — att låta avgiften bli avdragsgill inom försäk-

ringsavdragets ram och att icke medgiva avdragsrätt — borde välja det

sistnämnda. Enligt min mening skulle detta ur principiell synpunkt vara

mest tilltalande. Därigenom skulle man även uppnå det resultat, att försäk-

ringsavdraget blev förbehållet frivilliga avgifter. Med hänsyn till att annan

ståndpunkt i detta avseende i viss mån redan tagits — jag hänvisar härut-

innan till vad i det föregående återgivits från proposition nr 178/1953 och

vad i det följande anföres — samt då med dylika regler skattskyldiga,

som nu erhåller avdrag för sjukkasseavgifter inom försäkringsavdragets

ram, skulle få vidkännas en skattehöjning genom alt dessa avgifter icke

längre finge avdragas, anser jag mig emellertid icke i detta sammanhang

kunna förorda denna lösning.

Åtskilliga remissinstanser har stannat inför det av socialförsäkringsutred-

ningen på sin tid förordade alternativet, att sjukförsäkringsavgiften skulle

vara avdragsgill vid beskattning såsom ett särskilt avdrag bland de all­

männa avdragen. Även om, såsom från något håll påpekats, de principer,

som gäller för försäkringsbeskattningen, icke helt kan anses avgörande för

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

gande ur ren skattesynpunkt. Detta innebär att en reell minskning av av­

draget i fråga icke innebär något i beskattningshänseende oriktigt. Följ­

aktligen bör frågan om avdragets storlek avgöras ur andra synpunkter. Mot

önskemålet att bibehålla försäkringsavdragets fulla sparfrämjande effekt

tår vägas de därigenom för stat och kommuner uppkommande kostnaderna

och andra med ett förhöjt avdrag förenade olägenheter.

Det föreligger betydande svårigheter att göra en någotsånär exakt beräk­

ning av det skattebortfall, som skulle följa av en höjning utav försäkrings­

avdragets maximibelopp. Av vissa inom finansdepartementet gjorda över­

slagsberäkningar synes emellertid framgå, att redan åtgärden att göra

sjukförsäkringsavgiften avdragsgill inom försäkringsavdraget med dess

nuvarande maximum föranleder en minskning av skatteunderlaget med

minst 100 milj. kronor. Skulle maximiavdraget höjas till 300 kronor för

ogilt och 600 kronor för äkta makar, såsom i vissa remissyttranden ifråga­

satts, finge man räkna med en minskning av skatteunderlaget, som icke

understeg 200 milj. kronor. Med hänsyn till att en sådan höjning skulle i

avseende å den uträknade skatten betyda relativt sett mer för personer i

högre inkomstlagen, skulle själva skattebortfallet bli mer än dubbelt så

högt om avdraget höjdes på nyss antytt sätt än om man begränsade sig till

alt medge avdragsrätt med bibehållande av nuvarande maximibelopp.

Jag har i ett tidigare sammanhang framhållit, att ett visst samband före­

ligger mellan ifrågavarande spörsmål och resultatet av den hos 1950 års

skattelagssaklcunniga pågående utredningen rörande försäkringsavdragets

slopande såsom ett led i strävandena att erhålla ett förenklat beskattnings-

system. Det hade varit i och för sig önskvärt att dröja med ett ställnings­

tagande till frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter till dess

denna utredning färdigställts. Detta är dock icke möjligt. 1 sådant läge

framstår det emellertid som angeläget, att nu icke i väsentligare mån

minska förutsättningarna för en reform av det slag, som av de sakkunniga

överväges. Redan åtgärden att göra sjukförsäkringsavgiften avdragsgill

inom ramen för försäkringsavdraget med bibehållande av nuvarande maxi­

mum för detta avdrag är ur denna synpunkt ägnad alt inge vissa betänk­

ligheter. Detta skulle emellertid i än högre grad bli fallet, om maximibe­

loppen samtidigt höjdes.

I några remissyttranden har åberopats elL av chefen för socialdeparte­

mentet gjort uttalande i proposition nr 178/1953 att de ekonomiska kon­

sekvenserna för det allmännas del av sjukförsäkringsreformen rönte på­

verkan bl. a. av att de försäkrades avgifter till försäkringen torde böra

medföra större lorsäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än för närva­

rande. I anledning härav får jag framhålla, att med nämnda yttrande väl

avsetts alt taga ställning till spörsmålet om avdrag för sjukförsäkringsav­

giften inom försäkringsavdraget. Däremot avsågs icke att tillkännagiva

någon mening rörande detta avdrags maximibelopp. Yttrandet innebar till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 6h.

29

lika ett konstaterande av att försäkringsavdraget, oavsett vilka högsta belopp

som sattes för detsamma, komme att framdeles utnyttjas i vidgad omfatt­

ning.

Av skäl, som framgår av det förut sagda, anser jag det icke böra ifråga-

komma att i förevarande sammanhang verkställa någon höjning av avdrags-

maxima. Men jag vill tillägga, att frågans samband med resultatet av den

pågående sakkunnigutredningen innebär, att den ståndpunkt som nu tages

under alla förhållanden måste anses vara av i viss mån provisorisk karaktär.

Självfallet får spörsmålet i hela dess vidd om någon tid omprövas, nämligen

då statsmakterna har att ta ställning till det väntade sakkunnigbetänkandet.

Det må understrykas, att även om vad jag i det föregående förordat

godtages, utrymme fortfarande självfallet finnes för avdrag för annat än

sjukförsäkringsavgiften. Sistnämnda avgift beräknas, i runda tal, till lägst

50 kronor och högst 150 kronor för ogift samt i normala fall till lägst 100

kronor och högst 200 kronor för äkta makar. Det kan vidare förtjäna anmär­

kas, att det av gjorda undersökningar synes framgå att försäkringsavdraget

för dem, som för närvarande till någon del utnyttjar detsamma, i genom­

snitt utgör omkring 130 kronor. Utslaget på samtliga skattskyldiga blir

medeltalet avsevärt lägre. Även dessa siffror utvisar att för flertalet skatt­

skyldiga ett avsevärt utrymme finnes för avdrag inom ramen för nuvarande

försäkringsavdrag för andra försäkringspremier än sjukförsäkringsavgiften.

Godtages vad jag i det föregående förordat, uppkommer frågan vid vilken

tidpunkt avdrag för sjukförsäkringsavgiften skall medges. Denna fråga

sammanhänger med hur uppbörden av avgiften ordnas. Chefen för social­

departementet tillkallade den 22 juni 1953 tillförordnade byrådirektören

S. E. H. Malm och kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt att verkställa utred­

ning rörande debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter. De sakkun­

niga har den 4 december 1953 avgivit en promemoria med utredning och

förslag rörande debitering och uppbörd av avgifter til! den allmänna sjuk­

försäkringen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den obligatoriska sjuk­

försäkringsavgiften upptagas i samband med källskatten. I de skattetabeller,

som kommer till användning vid beräknande av källskatt, skulle inräknas

den genomsnittliga grundavgiften för sjukförsäkringen och den genomsnitt­

liga tilläggsavgift, som utginge i den sjukpenningklass, till vilken en för­

säkrad med i skattetabellen angiven inkomst skulle hänföras. Vid debite­

ring av B-skatt skulle likaså hänsyn tagas till den obligatoriska sjukförsäk­

ringsavgiften. Sedan sjukkassan lämnat meddelande till den lokala skatte­

myndigheten om det belopp vederbörande skattskyldig hade att erlägga i

sjukförsäkringsavgift, skulle enligt de sakkunnigas förslag den slutliga

avgiftspåföringen ske i samband med debitering av slutlig skatt.

De sakkunnigas förslag är för närvarande föremål för remissbehandling.

Huruvida detsamma bör genomföras i oförändrat skick kan alltså nu ej

avgöras. Då det i hänseenden, varom nu är fråga, överensstämmer med vad

30

Kungl. Maj ds proposition nr tik.

som förutsatts redan i samband med antagandet av S. F. L., torde man lik­

väl kunna utgå från att någon större ändring i detsamma icke kommer

att ske.

De sakkunnigas förslag ansluter sig i huvudsak till vad som för när­

varande gäller beträffande uppbörd av avgift till folkpensioneringen. Sådan

avgift är jämlikt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen avdragsgill endast i den

män den ingår i slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattnings­

året påförts den skattskyldige. En motsvarande regel synes enligt min me­

ning böra gälla även beträffande avgift till den obligatoriska sjukförsäk­

ringen. Sådan avgift kommer, därest det nyss återgivna sakkunnigförslaget

genomföres, att första gången ingå i källskatten för inkomståret 1955 och

i den slutliga skatt, som påföres i anledning av 1956 års taxering. Sådan

avgift skulle således enligt vad jag förordat första gången bli avdragsgill

vid 1957 års taxering.

Beskattning av ersättning, som arbetstagare under sjukdom uppburit

från arbetsgivaren.

Inledning.

Hittills har behandlats endast sådana fall, då den försäkrade uppbär er­

sättning direkt från sjukkassan. Emellertid kan den sjukes arbetsgivare

under vissa, i 28 § S. F. L. angivna förutsättningar få hos sjukkassan upp­

bära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg. Två olika

fall föreligger härvid. Det första har avseende på statsanställda och kom­

munalanställda, vilka genom beslut av Kungl. Maj :t kan undantagas från

sjukpenningförsäkringen i dess belhet eller viss del. Har sådan arbetstagare

icke alls eller endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen äger

arbetsgivaren (staten respektive kommunen) i arbetstagarens ställe hos

sjukkassan uppbära den anställde tillkommande sjukpenning jämte barn­

tillägg, i den mån nämnda sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen. I

det andra fallet förutsattes att överenskommelse kan träffas i anställnings­

avtalet, att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom utgiver lön till

denne, skall i arbetstagarens ställe hos sjukkassan äga uppbära denne till­

kommande sjukpenning jämte barntillägg. Någon föreskrift om att den ut­

betalda lönen skall vara lika stor eller större än sjukhjälpen finns icke.

Emellertid är en överenskommelse av nyss angivet slag bindande för sjuk­

kassan endast såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och på

arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om

förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Före­

ligger sådant kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som är bunden av av­

talet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande arbetstagare, vil­

ken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete vid vilket

avtalet gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i.

Öl

Öl

Gällande rätt.

De förmåner, som anställd åtnjuter från sin arbetsgivare, är i regel skat­

tepliktiga. Detta gäller även om förmånerna utgått under sjukdom. Denna

princip tillämpas dock — som tidigare framhållits — icke på förmån av fri

läkarvård och fri tandläkarvård. Skattepliktig är icke heller ersättning,

som utgår i de fall, då arbetsgivare står s. k. självrisk enligt lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete; detta gäller dock endast i den mån ersätt­

ningen icke överstiger vad som skulle ha utgått vid försäkring enligt nämn­

da lag.

Ersättning, vilken utgår på grund av försäkring som tagits i samband med

tjänst och icke avser sjukvårds- eller läkarkostnader, är skattepliktig, me­

dan premie, som den anställde erlagt för sådan försäkring, är avdragsgill

från intäkt av tjänst.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian har uttalats, att i de fall, då arbetsgivaren på

grund av överenskommelse i form av kollektivavtal uppburit arbetstagaren

tillkommande sjukpenning, vissa spörsmål uppkomme såväl beträffande

arbetsgivarens som arbetstagarens beskattning. Hur beskattningsreglerna

utformades bleve av betydelse för bestämmandet av storleken av eventuell

sjuklön under arbetstagarens sjukdom. Arbetsgivarnas utgifter för arbets­

givarebidrag till sjukförsäkringen bleve lika stora, oavsett om de träffade

överenskommelse enligt 28 § S. F. L. eller ej. Hur mycket arbetsgivaren

kunde betala i sjuklön bleve därför till stor del beroende av storleken av det

ersättningsbelopp han finge från sjukkassan och om detta belopp komme att

beskattas hos honom eller ej. Av betydelse bleve vidare, om han finge fullt

avdrag vid taxeringen för sina utbetalningar till den anställde.

I promemorian anföres vidare, att det för arbetstagaren likaså vore av

betydelse om sjuklönen komme att beskattas hos honom eller ej. I det förra

fallet måste han nämligen, för att icke komma i sämre ställning än en an­

ställd, som tillhörde samma sjukpenningklass men vilken erhölle ersättning

direkt från sjukkassan, ha så mycket mer i sjuklön, att lönen minskad med

därå belöpande skatt uppginge till minst lika stort belopp som han skulle

ha erhållit, därest han i stället uppburit sjukhjälp direkt från sjukkassa.

Hans utgifter för sjukförsäkringen bleve lika stora, oavsett om han finge

sjuklön från arbetsgivaren eller ersättning direkt från sjukkassan.

Enligt promemorian vore det tveksamt, om man kunde frångå principen,

att löneförmån skulle vara skattepliktig för mottagaren. Å ena sidan kunde

göras gällande, att överenskommelser enligt 28 § tredje stycket S. F. L. träf­

fades frivilligt och att arbetstagarna, om de önskade sådan överenskommelse,

finge tillse, att de löneförmåner de skulle erhålla under sjukdom icke bleve

sämre — sedan hänsyn tagits till beskattningen — än de förmåner de skolat

få, om de själva uppburit sjukhjälpen från sjukkassan. Å andra sidan skulle

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b.

en beskattning till fullo av sjuklönen icke väl överensstämma med något av

de förut angivna systemen i fråga om beskattning av försäkringar. Eftersom

avdrag icke medgåves i princip för sjukförsäkringsavgiften, borde utfallande

försäkringsbelopp vara skattefritt. Med visst fog kunde göras gällande, att

arbetsgivarna i dessa fall endast intoge ställningen av förmedlare och att

den del av sjuklönen, som motsvarade ersättningen från sjukkassan, borde

jämställas med försäkringsersättning och till denna del alltså utgöra icke

skattepliktig inkomst för den anställde. Därest ingen ändring i den nu­

varande bestämmelsen om beskattning av sjuklön gjordes, syntes kunna

antagas att överenskommelser enligt 28 § tredje stycket S. F. L. komme att

ingås endast i ett fåtal fall. Det finge nämligen förutsättas, att parterna i

så fall komme att lösa sjuklönefrågan på så sätt, att arbetstagarna på vanligt

sätt finge uppbära ersättning från sjukkassan och arbetsgivarna betalade

motsvarande belopp mindre i lön. Detta skulle emellertid vålla arbetsta­

garna vissa olägenheter genom att de finge lyfta ersättning på flera håll. Det

vore vidare att befara, att sjukkassornas arbete komme att öka genom att

arbetstagarna gåve arbetsgivarna fullmakt alt hos sjukkassan lyfta sjuker­

sättning.

Härefter anföres i departementspromemorian.

För att icke lägga hinder i vägen för sådana överenskommelser, varom i

det föregående varit tal, synes på ett eller annat sätt sådan kompensation

böra ges, att det för arbetstagaren eller arbetsgivaren icke blir ur ekonomisk

synpunkt ofördelaktigt att ingå sådan överenskommelse. En sådan kompen­

sation kan ges genom lättnader i beskattningen eller genom direkta bidrag.

Vad det sistnämnda alternativet beträffar synes en sådan form mindre lämp­

lig i detta sammanhang. Kompensationen bör i stället ges i form av lätt­

nader vid beskattningen.

Vad först beträffar möjligheterna att bereda arbetsgivarna ersättning för

de ökade kostnader som skulle bli följden för dem, om sjuklönen blir till

fullo beskattad hos arbetstagarna i sådana fall då överenskommelse enligt

28 § tredje stycket S. F. L. ingätts, bör märkas följande. Det torde icke böra

komma i fråga att göra ändring i den medgivna rätten till avdrag för sjuklön,

då den är omkostnad i förvärvskälla. Om den ersättning arbetsgivaren upp­

bär från sjukkassan blir skattefri hos honom, får han onekligen möjlighet

att till arbetstagaren utbetala en sjuklön, som motsvarar dels den från sjuk­

kassan uppburna ersättningen dels den besparing han gör genom att han

vid taxeringen får avdrag för det utbetalade lönebeloppet och får slippa

skatta för ersättningen från sjukkassan. Eftersom arbetsgivarna i regel torde

ha att utgöra skatt efter en högre skattesats än de anställda, skulle i detta

fall arbetsgivaren sålunda ha möjlighet att utbetala så mycket, att arbets­

tagarens lön minskad med därå belöpande skatt blir lika stor eller större än

sjukpenningen. Detta alternativ medför en viss fara för att arbetstagaren

blir överkompenserad eller att arbetsgivaren gör en omotiverad skattebespa-

ring. Härav följer att alternativet blir dyrbart för stat och kommun därige­

nom att skattebortfallet blir större än nödvändigt. På grund av dessa skäl

torde detta alternativ icke böra komma i fråga, utan beskattningen bör ord­

nas så att arbetsgivarna blir skyldiga att såsom skattepliktig inkomst upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

33

taga ersättningen från sjukkassan i de fall, då utbetalad sjuklön är att hän­

föra till omkostnad i förvärvskälla.

Det teoretiskt riktiga resultatet torde ernås genom en föreskrift, att så

mycket av utbetald sjuklön, som motsvarar vad arbetsgivaren uppburit från

sjukkassan för den sjuke arbetstagaren, skall vara undantaget från skatte­

plikt hos denne. En regel av liknande innebörd föreligger redan nu i de fall,

då arbetsgivare står självrisk enligt olycksfallsförsäkringslagen. Vissa in­

vändningar kan emellertid riktas mot en sådan lösning. Främst kan den

invändningen göras, att ett sådant system skulle ytterligare komplicera

beskattningsreglerna. För arbetsgivarna skulle det komma att medföra

vissa svårigheter, eftersom vid beräkning av arbetstagarnas källskatteavdrag

hänsyn bör tas till att viss del av lönen skall vara skattefri. Detta torde för­

utsätta att arbetsgivarna införskaffar uppgifter om vilken sjukpenningklass

den anställde tillhör och om den anställdes familjeförhållanden. Även om

det är möjligt att beräkna källskatteavdraget under hänsynstagande till

skattefriheten, torde detta komma att medföra visst merarbete för arbets­

givarna. Likaså torde fullgörandet av deras uppgiftsskyldighet till taxerings­

myndigheterna komma att kräva ökat arbete. Även beskattningsmyndighe-

terna torde i viss mån komma att betungas.

De skäl, som talar för den angivna lösningen, torde emellertid böra tillmä­

tas större betydelse än dessa invändningar. Beskattningen hos arbetstagaren

synes därför i dessa fall böra utformas på så sätt, att av den till honom utbe­

talda sjuklönen så mycket skall anses utgöra icke skattepliktig inkomst som

motsvarar vad arbetsgivaren äger uppbära från sjukkassa i anledning av

den anställdes sjukdom. Detta skall beaktas vid beräkning av avdrag å ar­

betstagarens lön för preliminär A-skatt. Arbetsgivaren bör i uppgift till

taxeringsmyndigheterna rörande den anställdes löneförmåner angiva hur

mycket av lönen, som motsvarar av arbetsgivaren uppburen ersättning. Det

är även önskvärt, att arbetsgivaren i dessa fall tillställer den anställde en

kopia av sådan uppgift.

Beträffande stats- och kommunalanställda, vilka som förut framhållits

kan undantagas från sjukpenningförsäkringen helt eller till viss del, har i

promemorian föreslagits olika regler för de fall, då sådant undantagande

skett, och övriga fall. Eftersom i den mån undantag icke skett arbetsgivaren

(staten eller kommunen) ägde uppbära den ersättning från sjukkassan, som

eljest skulle ha tillkommit den anställde, ehuru icke til! större belopp än som

utgivits i lön, syntes anledning icke föreligga att i beskattningsavseende be­

handla dessa arbetstagare annorlunda än andra anställda, för vilka gällde

att arbetsgivaren ägde uppbära ersättning från sjukkassan. Den del av

lönen, som motsvarade den av arbetsgivaren uppburna sjukhjälpen, borde

således vara skattefri för den anställde. Om den anställde helt undantagits

från sjukpenningförsäkringen, medförde detta, att han icke behövde erlägga

någon avgift för försäkringen. Någon anledning att under sådana förhållan­

den medgiva skattefrihet för någon del av lönen förelåge ej. Hade den an­

ställde endast delvis undantagits från sjukpenningförsäkringen, exempelvis

endast från försäkring för tilläggssjukpenning, borde endast den del av

lönen, som motsvarade vad arbetsgivaren uppburit från sjukkassan, vara

skattefri.

Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 64.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr

Remissyttrandena.

Den i departementspromemorian föreslagna lösningen av de beskattnings-

spörsmål, som sammanhänger med tillämpningen av 28 § S. F. L., har, om

än med viss tvekan, förordats i flertalet remissyttranden. Åtskilliga remiss­

instanser har ansett, att en sådan lösning icke bör ifrågakomma.

Av de remissinstanser, som företräder de anställdas intressen, har

landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation tillstyrkt för­

slaget i promemorian, under det att Sveriges akademikers centralorganisa­

tion i enlighet med sin uppfattning, att sjukpenning alltid skulle vara

skattepliktig, avstyrkt detsamma.

Landsorganisationen har sålunda icke funnit annat än att lösningen i

promemorian vore den enda rimliga. Organisationen ville dock samtidigt på­

peka, att ur uppbörds- och taxeringssynpunkt merarbete komme att följa

genom den föreslagna regeln. Organisationen utginge ifrån att vissa scha­

blonregler efter hand skulle utbildas samt att vid anpassningen på arbets­

marknaden av nuvarande sjuklöneförmåner till den allmänna sjukförsäk­

ringen såväl överkompensationsrisken som de praktiska svårigheterna köm-

me att beaktas.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har i ett

gemensamt yttrande uttalat, att de kunde ansluta sig till den i departe­

mentspromemorian intagna ståndpunkten. Det vore önskvärt, att låta skat­

tefriheten för den del av sjuklönen, som motsvarade vad arbetsgivaren ägde

uppbära från sjukkassan, verka redan vid källskattens beräknande. Det

syntes i så fall nödvändigt att söka finna en enkel form för att bedöma

källskattens storlek i nu nämnda fall. Det kunde knappast komma ifråga

att arbetsgivaren vid varje avlöningstillfälle skulle ha att vända sig till sjuk­

kassan för att få upplysning om den anställdes sjukpenningklass. Ett sådant

förfarande bleve besvärligt både för arbetsgivaren och sjukkassan. Man

finge nämligen utgå ifrån att arbetsgivarna komme att söka inskränka det

antal tillfällen, då de från sjukkassorna inkasserade sjukpenningar, hänför­

liga till de anställdas sjukdomstillfällen. Schablonregler vore så mycket mera

önskvärda, som det kunde innebära vissa svårigheter för arbetsgivaren att

utan kontakt med sjukkassan förhandsbedöma vilken sjukpenningklass den

anställde tillhörde. Klassindelningen vore ju beroende av all inkomst av

tjänst och sålunda även av bisysslor. Denna sista omständighet liksom.det

förhållandet att barnbidrag utginge komplicerade möjligheterna att över

huvud taget utnyttja 28 § tredje stycket S. F. L. Skulle det emellertid kom­

ma till användning i vissa fall, torde det vara nödvändigt, att centrala upp-

bördsnämnden meddelade anvisningar, som gjorde källskatteförfarandet så

enkelt som möjligt.

Statskontoret säger sig hysa starka betänkligheter mot promemorians för­

slag rörande beskattningen av sjuklön och framhåller, att de erinringar som

i promemorian anförts mot en dylik bestämmelse — komplicerade beskatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr

64.

35

ningsregler, ökat arbete ej endast för arbetsgivaren samt taxerings- och

beskattningsmyndigheterna utan även för sjukkassorna — syntes klart

ådagalägga, att en lösning efter denna linje vore behäftad med allvarliga olä­

genheter. För statsmyndigheternas vidkommande kunde framhållas det av­

sevärda merarbete, som skulle uppkomma till följd av att man vid beräk­

nandet av arbetstagarens källskatteavdrag finge taga hänsyn till att viss del

av lönen skulle vara skattefri, vilket i sin tur förutsatte införskaffande av

uppgifter om vilken sjukpenningklass den anställde tillhörde och vederbö-

randes familjeförhållanden. Den i promemorian antydda regleringen av hit­

hörande spörsmål på det sätt, att arbetstagaren finge i vanlig ordning upp­

bära ersättning från sjukkassan och arbetsgivaren utge motsvarande belopp

mindre i lön, syntes vara att föredraga.

Statskontoret har vidare framhållit, att så länge man upprätthölle prin­

cipen att sjukpenning skulle vara skattefri och bestämmelserna i 28 §

S. F. L. bibehölles vid sin nu gällande lydelse, det icke torde kunna undvikas,

att en speciell beskattningsregel vore påkallad för sådana arbetstagare, be­

träffande vilka arbetsgivaren jämlikt nämnda författningsrum ägde från

sjukkassa uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntill-

lägg. De i promemorian belysta skatteproblemen aktualiserade spörsmå­

let, om icke bestämmelserna i 28 § S. F. L. borde ändras, så att däri omför-

mälda arbetstagare direkt från sjukkassa finge uppbära sjukpenning och

barntillägg. Härigenom skulle de omnämnda nackdelarna med den förordade

beskattningsregeln komma att elimineras och kvar stå endast den närmast

betydelselösa olägenheten för arbetstagaren, att han under tid för sjukledig­

het finge uppbära ersättning från två håll. Att sjukkassornas arbete skulle

komma att öka i nämnvärd grad genom att arbetstagarna gåve arbetsgivarna

fullmakt att hos sjukkassan lyfta sjukersättning, syntes icke antagligt. I

varje fall torde detta arbete väga lätt mot det arbete med registrering och

taxeringsuppgifter, som förslaget skulle medföra. Statskontoret funne det

därför angeläget, att beslut om sådan ändring av 28 § S. F. L. fattades före

lagens ikraftträdande.

Svenska stadsförbundet har med hänsyn till de olägenheter som skulle

uppkomma i olika hänseenden med den i departementspromemorian före­

slagna lösningen ifrågasatt, om icke den totala sjuklöneförmånen skulle be­

skattas, oavsett att i denna inginge en i och för sig skattefri social förmån.

En sådan beskattning skulle i jämförelse med det i promemorian framlagda

förslaget vara avsevärt enklare från administrativ synpunkt, leda till större

rättvisa och förenkla arbetet med att omkonstruera sjuklönebestämmelserna

Svenska landskommunernas förbund har anmärkt, att i promemorian

tagits all hänsyn till de praktiska skäl, som talade för att sjukkassornas ar­

betsbörda icke borde ökas, men däremot icke tillbörligen beaktats de svårig­

heter, som kommunerna såsom arbetsgivare i allt större utsträckning komme

att ställas inför, därest de lönevägen skulle söka undvika det resultat, till

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 64.

vilket en överkompensation av deras arbetstagare inom skilda områden en­

ligt lagförslaget skulle föranleda. Förbundet vore därför icke berett att ac­

ceptera de principer för beskattningen av sjukersättningar, för vilka prome-

morieförslaget gåve uttryck.

Departementschefen.

Med det av mig förordade systemet, enligt vilket utfallande sjukpen­

ningbelopp anses utgöra icke skattepliktig inkomst, uppkommer vissa pro­

blem, då det gäller alt anpassa detta system till de principer som eljest

gäller vid beskattning. Sålunda uppstår vissa svårigheter att i de fall, då

sjuklön till anställd utbetalas av arbetsgivare, som jämlikt 28 § S. F. L. äger

uppbära den anställde tillkommande sjukhjälp från sjukkassan, förena

systemet med den för beskattning av sjuklön tillämpade huvudregeln, att

sjuklön liksom annan löneförmån utgör skattepliktig inkomst. Även om

undantag från sistnämnda regel gjorts tidigare, nämligen i fråga om lön,

som utbetalas av arbetsgivare som står s. k. självrisk enligt olycksfallsför­

säkringslagen, bör uppenbarligen ytterligare undantag stadgas endast om

starka skäl föreligger. Särskild försiktighet bör iakttas om sådana undan­

tagsbestämmelser skulle bli tillämpliga på ett stort antal fall.

I departementspromemorian har, som framgår av den tidigare redogörel­

sen, föreslagits, att den del av sjuklönen, som motsvarar den av arbetsgi­

varen uppburna sjukhjälpen, skall undantas från beskattning. De skäl, som

enligt promemorian talar för en sådan lösning, synes enligt min åsikt vara

av sådan art att de motiverar ett avsteg från principen att löneförmån

utgör skattepliktig inkomst. Mot en sådan lösning har emellertid i pro­

memorian anförts icke endast principiella utan även praktiska skäl, vilka

ytterligare understrukits i några remissyttranden. Det torde ej råda någon

tvekan om, att såväl arbetsgivare och arbetstagare som taxeringsmyndig­

heter kommer att åsamkas visst merarbete, om den i promemorian före­

slagna ordningen genomföres. Arbetsgivarna skulle få svårare att beräkna

källskatt och att fullgöra dem enligt taxeringsförordningen åliggande upp-

giftsskyldighet. De anställda, som uppburit sjuklön i nu förevarande fall,

skulle i självdeklarationen icke ha att uppgiva allt vad de erhållit i sjuk­

lön, utan endast den skattepliktiga delen. Då storleken av denna del icke

i allmänhet kan antagas vara känd för dem med mindre de erhållit uppgift

därå från arbetsgivaren, kan vissa komplikationer uppstå. Taxeringsmyn­

digheterna slutligen skulle åsamkas ytterligare kontrollarbete och olägen­

heter med hänsyn till att de anställda av misstag kan uppge felaktiga löne­

belopp.

De antydda olägenheterna bör emellertid icke till sin innebörd överdrivas.

Genom åtgöranden av olika slag kan olägenheterna i allt fall väsentligen

lindras. För arbetsgivarnas vidkommande är icke uteslutet att vissa scha­

blonregler kan meddelas, vilka skulle möjliggöra en relativt enkel beräkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

37

av källskatten i de fall då sjuklön utgår. Det finge ankomma på centrala

uppbördsnämnden att närmare överväga denna fråga och meddela even­

tuella anvisningar. Det må även erinras om den möjlighet arbetsgivarna har

att på förhand verkställa anteckningar rörande den sjukpenningklass, som

arbetstagaren enligt honom från sjukkassan tillställt meddelande tillhör,

och om sådana den anställdes familjeförhållanden som i förevarande sam­

manhang är av betydelse. Då arbetsgivaren under alla förhållanden måste

bokföra de ersättningsbelopp, som han i förekommande fall från sjukkassa

uppburit i anledning av anställds sjukdom, kan en skyldighet att på löne-

uppgiften till taxeringsmyndigheterna anteckna beloppet i fråga icke anses

innebära någon väsentlig merbelastning. Redan nu praktiseras allmänt att

arbetsgivaren tillställer sina anställda kopia av löneuppgiften till myndig­

heterna. Den anställdes deklarationsbestyr i anledning av de nu ifrågasatta

reglerna ökar icke avsevärt, därest han får tillgång till sådan kopia. Ej

heller för taxeringsmyndigheternas vidkommande synes någon väsentligare

merbelastning behöva uppkomma.

Jag anser mig alltså böra förorda, att promemorians förslag i denna del

godtages.

Fråga om beskattningen i visst fall av ersättning, som uppburits på grund

av försäkring tagen i samband med tjänst.

Gällande rätt.

Ersättning, som utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen

i samband med tjänst och som avser annat än sjukvårds- och läkarkost-

nader, är hos mottagaren hänförlig till intäkt av tjänst. Belopp, som utgått

på grund av pensionsförsäkring, beskattas likaledes hos mottagaren såsom

intäkt av tjänst. Denne har å andra sidan rätt att avdraga havda kost­

nader för premier för dylika försäkringar från sin intäkt av tjänst. Har

arbetsgivaren eriagt sådan premie, äger han avdraga kostnaden därför, om

den är hänförlig till omkostnad i förvärvskälla, som angives i kommunal­

skattelagen.

Departement spromemorian.

I departementspromemorian har behandlats vissa spörsmål, som upp­

kommer i de fall, då arbetsgivaren på grund av överenskommelse enligt 28 §

S. F. L. äger uppbära den anställde tillkommande sjukpenning, men då ar­

betsgivarens skyldighet att utgiva sjuklön på grund av försäkringsavtal full-

göres av försäkringsanstalt. I promemorian har angivits, att enligt nu

gällande anställningsavtal arbetsgivaren i åtskilliga fall hade att utbetala

lön under en viss tid, vanligen två till tre månader, varefter ersättning på

grund av försäkring i form av sjuk- eller invalidpension utginge från Svenska

personal-pensionskassan (S. P. P.) eller annan försäkringsanstalt. Under­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr

6‘4.

stundom betalade arbetsgivaren en viss lön såsom tillägg till sådan pension.

Invalidpensionen bestämdes i regel efter arbetsoförmågan och utginge vid

oförändrad arbetsoförmåga oftast med oförändrat belopp utan hänsyn till

den tid arbetsoförmågan varade.

Som 28 § S.F. L. vore avfattad, syntes det enligt promemorian tveksamt,

huruvida en överenskommelse i kollektivavtals form, att arbetsgivarens skyl­

dighet att utbetala lön under sjukdom skulle fullgöras av försäkringsanstalt

på sätt nyss sagts, vore bindande för sjukkassan. I varje fall lorefölle klart,

att någon utbetalning av sjukhjälp från sjukkassan till försäkringsanstalten

icke kunde ske enbart på grund av sådan överenskommelse. Skulle emeller­

tid dylik överenskommelse godtagas, uppkomme frågan, huruvida inva­

lidpensionen liksom hittills skulle beskattas helt eller om den del av pensio­

nen som motsvarade vad arbetsgivaren uppburit från sjukkassan i sjukhjälp

för den anställde — i likhet med vad som i promemorian föreslagits beträf­

fande sjuklön — skulle utgöra icke skattepliktig inkomst för den anställde.

För sistnämnda lösning talade vissa skäl. Efter sjukförsäkringsreformens

genomförande komme arbetsgivarna att få större möjligheter att betala

högre premier än hittills till en dylik försäkring, eftersom de finge ett till­

skott i form av sjukhjälp från sjukkassa vid arbetstagares sjukdom. Om

hela det från sjukkassan uppburna beloppet användes att öka invalidpen­

sionen kunde den anställdes pension vid sjukdom sägas till en del motsvaras

av den avgift, som den anställde erlagt till sjukförsäkringen. Detta kunde

åberopas som ett skäl för att betrakta en del av invalidpensionen såsom icke

skattepliktig inkomst.

Enligt promemorian talade dock avgörande skäl emot att på detta sätt

komplicera beskattningen av invalidpension. En sådan partiell skattefrihet

för invalidpensionen skulle bl. a. medföra att försäkringsanstalten bleve nöd­

sakad att vid beräkning av källskatteavdrag ta hänsyn till att ett visst belopp

skulle vara skattefritt för försäkringstagaren, vilket med hänsyn till det

stora antalet försäkringsfall skulle medföra ett betydande merarbete för för-

säkringsanstalterna. Härutöver skulle dessa anstalter förorsakas merarbete

med avseende på uppgiftsskyldigheten till taxeringsmyndigheterna. Vidare

skulle invalidpensionen under den tid den anställde erhölle ersättning enligt

S. F. L., d. v. s. ungefär två år, gå helt eller delvis fri från beskattning, var­

efter den utan att till beloppet förändras, komme att bli helt skattepliktig.

För beskattningsmyndigheterna skulle det bli förenat med stora svårigheter

att skilja de fall, då pension skulle till fullo beskattas, från andra fall. Det

förelåge möjlighet för arbetsgivaren att under tid, då invalidpension utginge

till den anställde, utbetala sjuklön motsvarande det belopp arbetsgivaren

erhållit från sjukkassan. Härigenom skulle för arbetstagaren motsvarande

belopp i enlighet med förslaget i promemorian om skattefrihet för viss del

av sjuklön bli skattefritt. Såväl principiella som praktiska skäl syntes så­

lunda tala mot att reglerna om beskattning av invalidpension ändrades.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h.

heter behandla sjuklön respektive invalidpension olika i beskattningshän­

seende syntes vara felaktigt.

Departementschefen.

Enligt de för pensionsförsäkringar, som tecknats efter ingången av år

1951, gällande reglerna utgör pension, som utfallit på grund av sådan för­

säkring, alltid i sin helhet skattepliktig intäkt oberoende av om försäkringen

tagits i samband med tjänst eller ej. Sjukpenning eller livränta, som utgår

på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst,

beskattas också helt. Avgifter till nu nämnda försäkringar är avdragsgilla

vid taxering. Här har man alltså tillämpat ett system motsatt det som av

mig förordats skola gälla beträffande den allmänna sjukförsäkringen. Det

kan icke undvikas att vissa lägen uppkommer, då dessa system i viss mån

bryter sig mot varandra. Det är givetvis icke lämpligt att avvika från prin­

cipen att sjukpenning, livränta eller pension, som utgått på grund av

försäkring tagen i samband med tjänst, skall vara skattepliktig, även

om ett fasthållande vid denna princip medför att beskattningsreglerna för

sjukförsäkringen icke kan utformas fullt konsekvent. Då det genom åt­

gärder, som berörts i promemorian, torde vara möjligt att i förevarande

fall samordna sjuklön och invalidpension så, att ett tillfredsställande be-

skattningsresultat likväl nås, torde någon ändring icke böra vidtagas i reg­

lerna om beskattning av nyssnämnda ersättningar. Jag anser dock fråge­

ställningen böra även i fortsättningen uppmärksammas; vid det fram­

tida tillfälle, då hela det ifrågavarande lagstiftningskomplexet kan upptagas

till omprövning, synes böra undersökas, om icke en mer enhetlig reglering

kan erhållas.

Beskattning av ersättning, som utgått på grund av den frivilliga

sjukförsäkringen, m. m.

Gällande rätt.

Av den tidigare framställningen framgår, att ersättning, som i annan

form än pension eller annan livränta utfaller på grund av sjuk- eller olycks­

fallsförsäkring, vilken icke tagils i samband med tjänst, icke utgör skatte­

pliktig inkomst. Avgift för dylik försäkring är avdragsgill endast i den mån

den rymmes inom ramen för försäkringsavdraget.

Departementspromemorian.

Den frivilliga sjukförsäkringen enligt S.F.L., vilken endast omfattar

sjukpenningförsäkring, har i departementspromemorian föreslagits i be­

skattningshänseende skola behandlas på samma sätt som annan sjukförsäk­

ring, som icke tagits i samband med tjänst. De utfallande ersättningsbelop­

pen borde således i princip icke beskattas. Eftersom på grund av den

Kungl. Maj:ts proposition nr

6‘4.

41

frivilliga försäkringen endast kunde utfalla ersättning i form av sjukpen­

ning o. dyl., uppkomme här inga problem av den art, som förekomme vid

den obligatoriska försäkringen.

Det har i promemorian erinrats om att avgiften till den frivilliga för­

säkringen beräknats bli avsevärt större än avgiften till den obligatoriska

sjukförsäkringen. Kostnaderna för att få tilläggssjukpenning genom den

frivilliga försäkringen torde bli omkring dubbelt så stora som kostnaderna

för motsvarande förmån enligt den obligatoriska försäkringen. I vissa fall

torde avgiften komma att uppgå till så högt belopp, att den icke i sin helhet

kunde inrymmas under försäkringsavdraget. Så bleve framför allt fallet med

ogifta skattskyldiga i högre inkomstlagen. I promemorian har icke före­

slagits några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att avgiften i dessa

fall kunde avdragas i sin helhet.

Remissyttrandena.

Vad som upptagits i departementspromemorian beträffande beskatt­

ningen av den frivilliga sjukförsäkringen har icke föranlett erinringar från

remissinstanserna. Även de, som förordat att avdrag för avgiften till den

obligatoriska sjukförsäkringen icke skulle vara avdragsgill inom ramen för

försäkringsavdraget, har tillstyxdct att avgiften till den frivilliga försäk­

ringen enligt S.F.L. skulle vara avdragsgill inom denna ram.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att det förelåge ingen

anledning att i beskattningsavseende göra skillnad mellan avgifter till den

frivilliga sjukpenningförsäkringen och premier för frivillig privat sjukför­

säkring. Nämnda avgifter borde vara avdragsgilla endast inom ramen för

försäkringsavdraget. En längre gående avdragsrätt skulle innebära en sub­

vention från det allmännas sida till den frivilliga sjukpenningförsäkringen

utöver det till denna försäkring utgående statsbidraget.

Departementschefen.

Jag får förorda, att beskattningen av den frivilliga sjukförsäkringen ut­

formas på sätt som föreslagits i departementspromemorian.

Beskattning av förmåner, som utgått på grund av yrkesskade­

försäkringen.

Inledning.

1953 års riksdag lämnade utan erinran vissa av Kungl. Maj :t i proposi­

tion nr 178 förordade riktlinjer för en samordning av den allmänna sjuk­

försäkringen och en ny yrkesskadeförsäkring. I proposition nr 60 till inne­

varande års riksdag har förslag framlagts till lag om yrkesskadeförsäkring.

Beträffande den närmare utformningen av detta förslag torde jag få hän­

visa till sistnämnda proposition.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 6'<.

Gällande rätt.

Ersättning, som utfallit på grund av olycksfallsförsäkring, beskattas på

samma sätt som ersättning, vilken utgått på grund av sjukförsäkring. Om

försäkringen tagits i samband med tjänst beskattas sålunda all ersättning,

som icke avser sjukvårds- eller läkarkostnader. Har försäkringen icke tagits

i samband med tjänst — till denna kategori räknas försäkring enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete — beskattas endast utfallande liv­

ränta och då till reducerat belopp enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen.

I samband med 1950 års lagstiftning på försäkringsbeskattningens om­

råde vidtogs den ändringen i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen,

att däri föreskrevs, att bestämmelsen att till skattepliktig inkomst icke räk­

nas ersättning, som enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat utgår

till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete, jämväl skall avse ersättning,

som utgår i de fall, då arbetsgivare står s. k. självrisk enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete, dock ej i den mån ersättningen överstiger

vad som skulle ha utgått vid försäkring enligt nämnda lag. Tidigare hade i

dylika iall lönen under olycksfall i arbete beskattats hos den anställde så­

som annan lön.

Avgift, som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen erlägger för

den anställde, är avdragsgill för arbetsgivaren, om kostnaden är hänförlig

lill någon av de i kommunalskattelagen upptagna förvärvskällorna. I annat

fall är avgiften icke avdragsgill för arbetsgivaren.

Departementspromemorian.

Det har i departementspromemorian erinrats om, att under samordnings-

tiden ersättning på grund av yrkesskada i regel utginge från sjukkassa på

sätt som vid vanlig sjukdom. De regler, som i promemorian föreslagits skola

gälla beträffande sjukförsäkring, borde jämväl tillämpas, då ersättning på

grund av yrkesskada utginge under samordningstiden.

Beträffande beskattningen av de förmåner som komme att utgå på grund

av yrkesskadeförsäkringen, har i promemorian föreslagits, att någon änd­

ring icke skulle ske i de beskattningsregler, som nu gällde med avseende

å ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och andra

liknande författningar. Utfallande försäkringsbelopp borde alltså, vilket

även förutsatts vid beloppens bestämmande, icke beskattas, såvida fråga

icke vore om livränta. Livränta som utginge på grund av yrkesskadeförsäk­

ringen, vare sig den utginge till den försäkrade eller till hans efterlevande,

borde beskattas med reducerat belopp enligt skalan i 32 § 2 mom. kommu-

nalskatlelagen. Därest rätten till livränta utbötes mot kapitalbelopp, borde

detta utgöra icke skattepliktig inkomst för mottagaren.

I departementspromemorian har jämväl berörts vissa spörsmål samman­

hängande med den år 1950 införda bestämmelsen i anvisningarna till 19 §

kommunalskattelagen om beskattning av lön i de fall, då arbetsgivare stode

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

43

självrisk enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det har därvid påpekats, att den

ifrågavarande bestämmelsen tillkom i syfte att undanröja olägenheterna av

tidigare praxis, enligt vilken ersättning, som utgått på grund av försäkring

för olycksfall i arbete, vore skattefri, medan skatteplikt förelåge för lik­

nande ersättning, när arbetsgivaren med stöd av 15 § olycksfallsförsäk­

ringslagen iklätt sig självrisk.

I departementspromemorian har återgivits vissa uttalanden av riksskatte­

nämnden i en den 15 april 1953 till finansdepartementet inkommen skri­

velse. I skrivelsen hade riksskattenämnden anmärkt, att det icke med säker­

het framginge av förarbetena till 1950 års lagstiftning rörande beskatt­

ningen av försäkringstagare huruvida det varit av lagstiftaren åsyftat att

skattefriheten vid självriskfallen skulle gälla även i de fall, då arbetstagaren

av sin arbetsgivare garanterats full lön under sjukledighet på grund av

olycksfall i arbete — såsom fallet vore enligt statens allmänna avlönings-

reglemente. Själva lagtexten gåve icke något stöd för den ståndpunkten,

att utvidgningen av skattefriheten till självriskfallen icke skulle omfatta

även de fall då full lön utginge.

Riksskattenämnden hade vidare framhållit i skrivelsen, att med en sådan

tolkning av ifrågavarande bestämmelse i kommunalskattelagen den situatio­

nen uppkomme, att den skadade under den tid han vore sjukskriven på

grund av olycksfall uppbure — förutom ersättning för sjukvård -— en högre

nettolön efter skatteavdrag än när han vore i tjänst. Han erhölle sålunda

er, överkompensation, som icke vore sakligt motiverad. Med hänsyn till den

ovisshet, som på grund härav kunde råda beträffande bestämmelsernas till-

lämpning, hade vissa taxeringsmyndigheter vänt sig till riksskattenämnden

med begäran om ett klarläggande uttalande härutinnan. En eventuell anvis­

ning av riksskattenämnden till ledning för taxeringsmyndigheterna skulle

emellertid, enligt nämndens uppfattning, icke kunna bli av annan innebörd

än att skattefriheten borde gälla även för de fall, då arbetstagaren upp­

bure full lön under tjänstledighet på grund av olycksfall i arbete, givetvis

med den inskränkningen att skattefriheten icke kunde omfatta större be­

lopp än som motsvarade vad han skulle ha uppburit enligt olycksfallsför­

säkringslagen. Eftersom lön i dylika fall i allmänhet bleve i sin helhet be­

skattad, skulle en anvisning av riksskattenämnden av en så vidsträckt inne­

börd icke överensstämma med vad som för närvarande i allmänhet tilläm­

pades. Vidare syntes en sådan anvisning komma att medföra praktiska kom­

plikationer. Riksskattenämnden hade därför ansett sig icke böra meddela

någon anvisning i frågan. Det vore emellertid enligt riksskattenämnden an­

geläget att den oklarhet, som nu rådde på förevarande område, snarast möj­

ligt skingrades genom författningsföreskrifter i ämnet.

Härefter anföres i departementspromemorian.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen inne­

bär, att för den som är försäkrad enligt S.F.L. ersättning kommer att under

44

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

samordningstiden utgå direkt på grund av sistnämnda lag även i de fall, då

sjukdomen beror på olycksfall i arbete eller annan yrkesskada. Någon åt­

skillnad behöver alltså icke under samordningstiden göras mellan olika

kategorier allt efter sjukdomens orsak. Endast om sjuktiden vid olycksfall

i arbete eller annan yrkesskada är längre än samordningstiden, kommer i

dessa fall ersättning på grund av yrkesskadeförsäkringen att utgå. Är en

anställd sjukvårdsförsäkrad men icke sjukpenningförsäkrad enligt S.F.L.,

utgår vid olycksfall i arbete eller vid annan yrkesskada — liksom vid annan

sjukdom — icke någon sjukpenning under samordningstiden men väl där­

efter. Detta gäller exempelvis barn under 16 år. Eventuellt kommer detsam­

ma att gälla även för statsanställda och kommunalanställda, nämligen om

dessa undantages från sjukpenningförsäkringen genom beslut av Kungl.

Maj :t. Hur därmed kommer att ske är ännu icke avgjort.

1 ill den, som icke är försäkrad enligt S.F.L. (exempelvis här i landet

icke mantalsskrivna utlänningar), kommer ersättning på grund av yrkes­

skadeförsäkringen att utgå redan från början av sjukdomstiden. Förmå­

nernas art och storlek är därvid desamma som de förmåner, som enligt

S.F.L. kan utgå under samordningstiden.

Av det sagda framgår, att arbetsgivare icke kommer att stå självrisk

under samordningstiden, utom möjligen såvitt avser anställda, som icke

är försäkrade enligt S.F.L. Detta medför att de påtalade olägenheterna av

bestämmelsen i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen blir avsevärt

reducerade. Enligt den av riksförsäkringsanstalten utgivna redogörelsen

för olycksfall i arbete år 1949 var nämligen sjuktidens längd vid olycksfall

1 arbete och annan yrkesskada i det övervägande antalet fält kortare än den

vanliga samordningstiden nittio dagar. Totalt torde det antal fall årligen,

där sjuktiden är längre än nittio dagar, icke uppgå till 10 000. Av dessa kan

2 000—2 500 fall beräknas hänföra sig till anställda hos staten eller andra

arbetsgivare, vilka står självrisk.

Av de arbetsgivare, vilka står självrisk enligt olycksfallsförsäkringslagen,

torde f. n. full lön vid olycksfall efter nittio dagars sjukdom utgivas endast

av staten och vissa kommuner. I övriga fall torde sjuklön utgivas endast

med 60—75 procent av ordinarie lön. På grund härav torde angivna bestäm­

melse i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen efter sjukförsäkrings-

reformens genomförande icke föranleda överkompensation annat än beträf­

fande arbetstagare i statens eller vissa kommuners tjänst. Det kan ifråga­

sättas om särskilda regler på beskattningsrättens område i syfte att för­

hindra överförsäkring är motiverade för dessa relativt fåtaliga fall. En an­

passning av de löneförmåner, som skall utgå vid yrkesskada, synes med

hänsyn till det ändrade läget i första hand böra prövas. Kan en sådan an­

passning icke komma till stånd bör övervägas att undantaga arbetstagare

i statens eller kommuns tjänst från förenämnda bestämmelse.

Remissyttrandena.

Frågan om beskattningen av de förmåner, som utfaller på grund av yr­

kesskadeförsäkringen, har i remissyttrandena i regel ansetts böra lösas på

samma sätt som spörsmålet om beskattning av de förmåner, som kan utgå

enligt S. F. L. De remissinstanser, vilka förordat skattefrihet för sjukför­

säkringsförmånerna, har alltså ansett, att förmånerna enligt yrkesskade­

försäkringslagen skulle vara skattefria. Beträffande beskattningen av liv­

Kungl. Maj:ts proposition nr (>'i.

45

ränta, vilken ersättningsform icke förekommer i S. F. L., har i regei ingen

erinran gjorts mot förslaget i promemorian att den skulle beskattas på

samma sätt som livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Thulebolagen

bär emellertid haft en annan mening och framhållit, att ett konsekvent

genomförande av skattefriheten för utfallande ersättningsbelopp vid sjuk-

och olycksfallsförsäkring borde leda till att även livränta, som utginge

på grund av socialförsäkring, bleve skattefri. I så fall skulle yrkesskadeför­

säkringens livräntebelopp kunna sänkas något. Härigenom skulle skapas

ökade förutsättningar för en sammanjämkning av sjukpenning och invalidi-

tetslivränta. Genom en sådan sammanjämkning skulle man i fortsättningen

slippa att röra sig med två olika ersättningstyper. Detta vore en vinning, ef­

tersom gränsen dem emellan vore så oklar, att det alltid vore svårt att avgöra

när sjukpenning skulle upphöra och livränta börja utgå. Det vore angeläget,

att denna fråga ytterligare prövades innan förslag framlades rörande yrkes­

skadeförsäkringen.

Beträffande beskattningen av arbetstagare, som vid yrkesskada kommer

att erhålla ersättning av arbetsgivaren på grund av att denne står s. k.

självrisk enligt yrkesskadeförsäkringslagen, har riksskattenämnden uttalat.

Av den remitterade promemorian framgår, att de påtalade olägenheterna

skulle komma att avsevärt minska genom den samordning av yrkesskade­

försäkring och sjukförsäkring, som man står i begrepp att genomföra. Olä­

genheterna skulle sålunda finnas kvar ehuru i mindre omfattning än nu. I

promemorian ifrågasättes, om det kan vara motiverat, att införa särskilda

beskattningsregler till förhindrande av överförsäkring i de relativt fåtaliga

fall, som sålunda komma att kvarstå. I första hand rekommenderas en an­

passning av de löneförmåner, som skola utgå vid yrkesskada. Då det även

enligt riksskattenämndens uppfattning är önskvärt att beskattningsföre-

skrifterna icke ytterligare kompliceras i detta avseende, lämnar nämnden

dessa uttalanden utan erinran.

Departementschefen.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om beskattningen av de förmåner,

som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, ur principiell synpunkt är

riktigt utformad. Enligt lagen är arbetsgivaren försäkringstagare och

icke den anställde. Den anställde erhåller visserligen ej något avdrag för

försäkringsavgiften, men slipper å andra sidan skatta för värdet av den

förmån, som hestår däri att arbetsgivaren betalar avgiften för försäk­

ringen. Arbetsgivaren erhåller avdrag för premiekostnaden, om den är att

hänföra till utgift i förvärvskälla i kommunalskattelagens mening. Är kost­

naden icke hänförlig till sådan förvärvskälla utan att betrakta såsom

utgift för levnadskostnader, torde avdrag icke medgivas. Av det totala be­

loppet för sådana avgifter torde endast en ringa del vara hänförlig till

annat än utgift i förvärvskälla. Det skulle av dessa skäl måhända vara rik­

tigast att beskatta de belopp, som utfaller på grund av bestämmelserna i

olycksfallsförsäkringslagen. Att så enligt gällande regler ej sker torde bero

46

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

På sociala skäl. En bidragande orsak till att beskattning icke ansetts böra

ske torde iiven vara det förhållandet, att ersättningsbeloppen tidigare varit

relativt låga. Med hänsyn till det stora antalet fall torde en beskattning av

beloppen vidare ha ansetts vara förenad med taxeringstekniska svårigheter.

I fråga om yrkesskadeförsäkringen ställer sig förhållandena annorlunda.

Som i departementspromemorian anförts kommer på grund av reglerna

om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen er­

sättning vid yrkesskada i flertalet fall att utgå såsom sjukpenning enligt

bestämmelserna i S.F.L. och således, om vad jag förut förordat godtages,

bli skattefri. De fall, då sjukpenning enligt den föreslagna yrkesskadeför­

säkringslagen kommer att utgå, blir alltså tämligen få och i huvudsak en­

dast sådana, vid vilka yrkesskadan varat längre tid än 90 dagar utan att

livränta börjat utgå, och sådana, då den anställde icke är försäkrad enligt

bestämmelserna i S. F. L. Några svårigheter ur administrativ synpunkt torde

därför icke behöva följa vid beskattning av sjukpenning enligt yrkesskade­

försäkringslagen. De föreslagna beloppen för livräntor enligt sistnämnda lag

torde vara tillräckligt höga för att kunna beskattas i sin helhet. Sjukpenning­

en skulle däremot, om den bleve beskattad, bli av lägre värde än sjukpen­

ning enligt S.F.L., som jag tidigare föreslagit skola bli skattefri. Med hänsyn

till den samordning, som har ansetts böra föreligga mellan sjukpenning en­

ligt S.F.L. och sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen, anser jag

mig kunna förorda att icke heller sjukpenning enligt yrkesskadeförsäk­

ringslagen skall beskattas hos mottagaren. Beträffande livräntorna enligt

sistnämnda lag är jag icke beredd att utan närmare utredning förorda någon

annan lösning än den som föreslagits i promemorian. Jag ämnar emellertid

under den närmaste tiden låta undersöka, om icke en omprövning bör göras

av nu gällande regler för beskattning av sådana livräntor. Befinnes detta

böra ske, får jag alltså vid ett senare tillfälle ånyo anmäla denna fråga.

I övrigt föranleder uttalandena i promemorian om beskattningen av för­

måner enligt yrkesskadeförsäkringslagen icke erinran från min sida.

Av sjukförsäkringsreformen föranledda spörsmål rörande beskattningen

av arbetsgivare.

Departementspromemorian.

I sådana fall, då ai'betsgivare på grund av överenskommelse enligt 28 §

S.F.L. uppburit arbetstagare tillkommande ersättning från sjukkassa, borde

enligt vad som anförts i departementspromemorian arbetsgivaren upptaga

ersättningen såsom skattepliktig inkomst, om den av honom till den an­

ställde utbetalade sjuklönen vore att hänföra till omkostnad i förvärvskälla.

Vore sjuklönen icke avdragsgill, borde däremot det från sjukkassan upp­

burna beloppet icke beskattas hos arbetsgivaren. I promemorian har utta­

lats att man redan med nu tillämpade beskattningsprinciper torde komma

till ett sådant resultat, varför någon författningsändring icke syntes erfor­

derlig.

I departementspromemorian har vidare erinrats om att arbetsgivare även

i vissa andra fall kunde få ersättning från sjukkassan. Sålunda kunde ar­

betsgivare som själva ordnar med läkarvård eller vidtager andra sjukvårdan­

de åtgärder så att sjukkassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen kan anta­

gas minska under vissa i 19 § S. F. L. angivna förutsättningar erhålla skälig

gottgörelse från sjukkassan för sina kostnader. Vidare kunde redare för

svenskt fartyg, som jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans sjukdom vid­

kännas kostnader för läkarvård eller sjukhusvård för sjömannen, erhålla

gottgörelse för kostnaden hos sjukkassan.

Det har i promemorian förutsatts, att i de fall, då arbetsgivare vidtagit

åtgärder av angiven beskaffenhet, kostnaden för åtgärden vore avdragsgill

i förvärvskälla såsom utgift för arbetsgivaren. I så fall borde den ersätt­

ning, som arbetsgivaren erhållit från sjukkassan, av honom upptagas såsom

skattepliktig inkomst. Så torde böra ske redan enligt gällande bestämmelser,

varför någon författningsändring av denna anledning icke syntes påkallad.

Beträffande arbetsgivarens utgifter i form av arbetsgivarebidrag har i de­

partementspromemorian framhållits, att sådana utgifter för närvarande vore

avdragsgilla för arbetsgivare, om de hänförde sig till någon i kommunal­

skattelagen angiven förvärvskälla. Någon ändring härav syntes icke böra ske.

Remissyttrandena.

Frågan hur beskattningen av arbetsgivare skulle utformas i nu angivna

fall har endast berörts i ett par remissyttranden.

Kammarrätten finner det tveksam! om de i promemorian åsyftade ersätt­

ningarna från sjukkassa kunde inrymmas bland skattepliktiga intäkter i nå­

gon förvärvskälla. Kammarrätten ansåge det därför vara erforderligt för att

undanröja tveksamhet, att det utsädes i författningen, att dylika arbets­

givare tillkommande inkomster vore skattepliktiga. Sådan författningsänd­

ring torde icke kunna ske på annat sätt än genom tillägg till vederbörliga

lagrum under de inkomstslag, som kunde komma ifråga. Emellertid ville

kammarrätten i denna fråga i första hand föreslå en annan lösning. Dessa

bidrag skulle med den i promemorian föreslagna ordningen gå in och ut i

arbetsgivarnas bokföring. Ur beskattningssynpunkt skulle någon skillnad

icke uppkomma om beloppen i stället hänfördes till icke skattepliktig in­

komst och avdrag icke medgåves för den del av omkostnaderna, som mot­

svarade vad arbetsgivarna uppburit från sjukkassa. Såvitt kammarrätten

kunde finna skulle för arbetsgivarna snarare uppkomma fördelar än nack­

delar om sistnämnda ordning bleve gällande. Ur lagteknisk synpunkt skulle

härjämte avsevärda fördelar vinnas. I stället för de författningsändringar,

som enligt vad nyss sagts torde följa av promemorieförslaget, skulle alle­

nast en komplettering av den föreslagna lydelsen av 19 § kommunalskatte­

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

47

48

Kungl. Maj:ts proposition nr

64.

lagen vara erforderlig. Mot denna skattefrihet för arbetsgivare skulle givet­

vis svara, att avdrag för sjuk- och läkarvårdskostnader respektive sjuklön

endast kunde medgivas till den del desamma överstege arbetsgivarnas bi­

drag från sjukkassa. Jämväl detta torde kunna utsägas i 19 § kommunal­

skattelagen. Med en sådan författningsbestämmelse vunnes även, att ersätt­

ning från sjukkassa alltid vore skattefri samt att bidrag till arbetsgivare

från sjukkassa och motsvarande utgift beskattades lika vare sig bidraget

uppbures respektive utgiften skedde i förvärvskälla eller ej. Då kammarrät­

ten förordade denna ordning, förbisåge kammarrätten icke, att taxerings­

myndigheterna med denna ordning kunde åsamkas visst ytterligare kontroll­

arbete.

Jämväl tjänstemännens centralorganisation har funnit det tveksamt, om

nuvarande beskattningsprinciper ledde till det i promemorian åsyftade re­

sultatet i fråga om beskattning av arbetsgivare.

Departementschefen.

Samtliga remissinstanser har varit eniga om att arbetsgivare bör under­

kastas beskattning för de belopp, som han uppbär från sjukkassa, om han

erhåller avdrag för de utgifter beloppen avser att täcka. Som av kammar­

rättens remissyttrande framgår kan man emellertid länka sig två alternativ

för beskattningsreglernas utformning. I stort sett torde man nå samma

resultat, vilket alternativ man än väljer. Då det av kammarrätten förordade

alternativet att icke beskatta ersättningsbeloppen och icke medgiva avdrag

för motsvarande utgifter torde åsamka taxeringsmyndigheterna visst mer-

arbete utan att medföra särskilda fördelar för arbetsgivarna, viil jag för

egen del förorda den i promemorian föreslagna ordningen. Genom ett tillägg

till anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen kan det i promemorian

upptagna förslaget erhålla författningsmässig täckning.

Ändring av 33 § taxeringsförordningen.

Enligt 33 § taxeringsförordningen skall vissa arbetsgivare till ledning vid

taxeringen för inkomst lämna vissa uppgifter för anställda angående deras

förmåner under föregående år i avlöning, arvode eller annan ersättning för

utfört arbete. Sådan uppgiftsskyldighet föreligger för arbetsgivare, som är

statlig eller kommunal myndighet eller juridisk person, samt för annan

arbetsgivare, om förmånerna utgått från av honom utövad rörelse eller från

av honom bedrivet jordbruk eller skogsbruk. Uppgiftsskyldighet föreligger

dock icke för tillfälligt ai’bete, om ersättningen under året utgått med

mindre än 100 kronor till samme mottagare. I 33 § andra stycket taxerings­

förordningen angives närmare vad sådan uppgift skall innehålla. Bestäm­

melserna därstädes bör kompletteras med en föreskrift, att om arbetsgivare

med stöd av S. F. L. uppburit den anställde tillkommande sjukpenning, i

uppgiften skall angivas beloppet av vad sålunda uppburils. Det är, som tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr

6'4.

49

gare framhållits, önskvärt att arbetsgivaren för att underlätta deklarations-

lörfarandet för den anställde låter denne få avskrift av den uppgift som

arbetsgivaren avlämnar till taxeringsmyndigheterna.

Ikraftträdande.

De ifrågasatta ändringarna i kommunalskattelagen bör träda i kraft den

1 januari 1955, men äldre bestämmelser bör gälla vid 1955 års taxering och

vid eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

Den föreslagna ändringen i taxeringsförordningen bör träda i kraft den

1 januari 1956.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författ-

ningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 64.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954