Prop. 1953:178

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1

N:o 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels

jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock

lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående den av

föredragande departementschefen förordade samordningen av den all­ männa sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ävensom rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande av läkemedel.

GUSTAF ADOLF.

(L. S.)

/

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den av statsmakterna år 1946 beslutade men sedermera uppskjutna sjukförsäkringsreformen skall sättas i kraft den 1 januari 1955. Reformen anses emellertid böra ges ett i betydelsefulla hän­ seenden annat innehåll än som tidigare bestämts. I förslaget uppdrages vidare riktlinjer för en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, avsedd att fr. o. in. den 1 januari 1955 ersätta den nuvarande försäkringen för olycks­ fall i arbete och för vissa yrkessjukdomar. Den nya yrkesskadeförsäkrings­ lagen förutsättes skola framläggas för nästa års riksdag.

Enligt den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring beslår sjuk- penningförsäkringen av en obligatorisk bottenförsäkring och en frivillig försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen ut- 1

-—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

gör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen i regel 3: 50 kr.

om dagen. De gifta hemmakvinnorna skall dock, såsom familjeförsäkrade,

erhålla 1: 50 kr. om dagen.

Nu föreslås övergång till ett system där sjukpenningen fastställes i för­

hållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och har en års­

inkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skall försäkras för en

grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Samma sjukpenning skall tillkomma

hemmakvinnorna. För dessa föreslås systemet med familjeförsäkring slopat.

För löntagarna, d. v. s. de som är i annans tjänst, föreslås grundsjukpen­

ningen obligatoriskt påbyggd med eu tilläggssjukpenning, om vederbörandes

inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skall

inplacera dessa försäkrade i olika sjukpenningklasser allt efter storleken

av sådan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser föreslås variera

mellan 1 och 17 kr. om dagen. För löntagarna kommer således sjukpen­

ningen att i regel variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslås till­

komma den vars årsinkomst av tjänst uppgår till 14 000 kr. Efter 90 dagar

anses viss reduktion av sjukpenningen böra ske, dock ej i de lägre klasserna.

För dem som har barn föreslås sjukpenningen kompletterad med vissa

barntillägg.

För de egna företagarna och över huvud i syfte att täcka annan arbets­

inkomst än inkomst av tjänst föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring,

som skall ge möjlighet till försäkring av samma omfattning som enligt

den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Vidare föreslås en frivillig sjuk­

penningförsäkring för studerande.

Även i fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås förändringar. Sålunda

anses sjukkassorna böra utge ersättning även för de försäkrades utgifter

för sjukhusvård. Frågan om den fria sjukhusvården -— varom princip­

beslut fattades år 1946 — löses härigenom i väsentlig mån inom försäk­

ringens ram. Sjukvårdsförsäkringen anses vidare böra i huvudsak finan­

siera den år 1946 beslutade läkemedelsreformen. Enligt de nu för denna

reform uppdragna riktlinjerna skall vissa livsviktiga läkemedel utlämnas

helt fritt å apoteken, medan andra på läkarrecept utlämnade läkemedel skall

rabatteras med en tredjedel. Närmare förslag rörande ifrågavarande spörs­

mål skall underställas 1954 års riksdag.

Den sålunda ändrade allmänna sjukförsäkringen föreslås skola för en

tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i

arbete eller eljest av yrkesskada. Under denna s. k. samordningstid skall

alltså sjukkassorna lämna hjälp också vid yrkesskada. Även under sam-

ordningstiden anses emellertid yrkesskadeförsäkringen böra ersätta utgifter

för proteser, tandvård in. in. Mer än 90 % av yrkesskadorna torde komma

att helt regleras av sjukkassorna.

Kostnaderna för den nya sjukförsäkringen föreslås fördelade mellan de

försäkrade, arbetsgivarna och staten.

3

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräk­ nas genomsnittligt för enbart sjukvårdsförsäkring till 23 kr., för dylik för­ säkring och försäkring för grundsjukpenning till 48 kr. och för angivna försäkringsskydd jämte försäkring för en tilläggssjukpenning om 11 kr. (d. v. s. en sammanlagd sjukpenning om 14 kr.) till omkring 114 kr. Den genomsnittliga årsavgiften för dem som tillhör högsta sjukpenningklassen beräknas till omkring 150 kr. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter uppgå till ca 328 milj. kr.

Arbetsgivarnas årsbidrag, som föreslås utgöra 1,1 % av de lönebelopp som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, beräknas till ca 198 milj. kr.

Statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas till ca 212 milj. kr., bortsett från ett beräknat bidrag å 6 milj. kr. till den frivilliga försäkringen.

Procentuellt fördelar sig de årliga totalkostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44

%

på de försäkrade, 27 % på arbets­

givarna och 29 % på staten.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av sjukförsäk- ringsreformens genomförande, anses ej kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen ökas. Frågan om de åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga, skall föreläggas nästa års riksdag.

Kangl. Maj:Is proposition nr 178.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas,

dels

att 4—19, 21—44, 47—54, 56, 58, 61, 71, 86,

106, 111, 113 och 115—117 §§, överskriften omedelbart före 118 § ävensom

118—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels

att överskrifterna ome­

delbart före 15, 31, 35, 41 och 122 §§ skola utgå ur lagen,

dels ock

att

omedelbart före 13, 29, 30, 33, 38, 40, 121 och 123 §§ skola införas över­

skrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

4 §•

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörig­

het att inom riket utöva läkar-

konsten;

läkarvård: vård som medde­

las av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken

är intagen

å sjukvårdsanstalt;

sj u k vårdsanstalt: allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårds­

inrättning,

till vars drift statsbidrag

utgår;

allmänt sjukhus:

sjuk­

vårdsinrättning,

där vårdavgift å all-

(Föreslagen lydelse:)

4 §.

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörig­

het att inom riket utöva läkar-

konsten;

läkarvård: vård som medde­

las av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken

åtnjuter

sjukhusvård;

sjukhusvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen

försäkrad ävensom vård å annan

sjukvårdsinrättning, om vården be-

redes genom pensionsstyrelsens för­

sorg;

sjukvårdsanstalt: allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårds­

inrättning,

som enligt av Konungen

fastställd förteckning är att anse så­

som sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag;

allmänt sjukhus:

s j uk-

vårdsinrättning

som tillhör staten

1 Senaste lydelse av 111 och 115—124 §§ se 1948: 733. Enligt lag den 8 december 1950

(nr 621) har förordnats att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 § samt 115—124 §§,

skall gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.

5

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

man sal eller därmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas en­ dast för den som icke tillhör sjuk­ vårdsområdet, dock icke sjukvårds­ inrättning som är anordnad vid fattigvårdsanstalt;

hemortss jukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller

den kommun,

inom vars område för­

säkrad är bosatt.

När nedan-------------—--------- inri

eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt ävensom sjukvårdsinrättning varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

inom vars område försäkrad är bo­ satt. ad, centralsjukkassa.

5 §•

Varje svensk------------ — — — — Vad nu----------------- —--------- -------Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6

§.

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försåkringspliktig, såframt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvs­ arbete ej uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas vidare

a) den som

vårdats å sjukvårdsan-

stalt

under minst sjuhundratrettio

dagar i följd, så länge

vården å an­

stalten

därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å an­ stalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Ko­ nungens bemyndigande tillsynsmyn­ digheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

5 §•

— — denna lag. i riket.

Försäkringspliktig enligt denna lag är ej

a) den som

åtnjutit sjukhusvård

un­

der minst sjuhundratrettio dagar i följd, så länge

sjukhusvård

därefter

pågår;

b) den som är omhändertagen å an­ stalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Ko­ nungens bemyndigande tillsynsmyn­ digheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

7 §■

Varje medlem i allmän sjukkassa

är sjukvårdsförsäkrad. På

grund av sådan försäkring är jämväl

famil jemedlem s jukvärds försäkrad,

såframt ej beträffande

denne

före­

ligger fall, som i

6 § andra

stycket

avses.

Barn, som ej uppnått den ålder,

varmed följer försäkringsplikt, och

som icke är

att anse såsom familje­

medlem

är ändock sjukvårdsförsäk­

rat, såframt försäkringsplikt förele­

gat om barnet haft nämnda ålder.

S

§.

Med familjemedlem förstås

dels hustru till medlem i allmän

sjukkassa, därest hon ej själv är

medlem i sådan kassa, dels ock barn

till sjukkassemedlem intill utgången

av den kalendermånad, varunder

barnet fyller sexton år.

Med egna

barn likställas adoptivbarn och fos­

terbarn ävensom barn, adoptivbarn

och fosterbarn till medlemmens

make. Vad nu är sagt om barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vård­

naden om barnet tillkommer annan

än sjukkassemedlemmen eller make,

med vilken denne sammanlever.

Fosterbarn må icke anses såsom

fa­

miljemedlem

till annan än barna-

fostraren.

Därest enligt de i första stycket

givna reglerna barn skulle bliva

att

anse såsom familjemedlem till ma­

kar, skall barnet betraktas såsom fa­

miljemedlem allenast till mannen.

Sjukkassan må dock efter framställ­

ning av makarna medgiva, att bar-

(Nuvarande lydelse:)

6 §.

Varje medlem i allmän sjukkassa

är sjukvårdsförsäkrad. På

grund av sådan försäkring är jämväl

i riket bosatt barn till medlemmen

sjukvårdsförsäkrat intill utgången

av den kalendermånad, varunder det

fyller sexton år,

såframt ej beträf­

fande

barnet

föreligger fall, som i

5 § tredje

stycket avses. Med

sjuk-

kassemedlems

egna barn likställas

adoptivbarn och fosterbarn ävensom

barn, adoptivbarn och fosterbarn till

medlemmens make. Vad nu är sagt

om barn och adoptivbarn gäller dock

ej, där vårdnaden om barnet till­

kommer annan än sjukkassemed­

lemmen eller make, med vilken den­

ne sammanlever. Fosterbarn må icke

anses såsom

barn

till annan än

barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket

givna reglerna barn skulle bliva

sjukvårdsförsäkrat genom makars

försäkring, skall barnet anses vara

försäkrat allenast såsom barn till

mannen.

Sjukkassan må dock efter

framställning av makarna medgiva,

att barnet i stället skall

vara sjuk­

vårdsförsäkrat såsom barn till hust­

run.

Sådant medgivande må lämnas

allenast, såframt hustruns årsin­

komst av förvärvsarbete överstiger

mannens årsinkomst av dylikt ar­

bete, och gäller från och med in­

gången av kalendermånaden näst

efter den, varunder tillståndet läm­

nats, intill dess kassan annorlunda

bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom

så­

dant

intill utgången av den kalen-

(Föreslagen lydelse:)

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

net i stället skall

anses såsom fa­

miljemedlem till hustrun.

Sådant

medgivande må lämnas allenast, så­ framt hustruns årsinkomst av för­ värvsarbete överstiger mannens års­ inkomst av dylikt arbete, och gäller från och med ingången av kalender­ månaden näst efter den, varunder tillståndet lämnats, intill dess kas­ san annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom

fa­

miljemedlem

intill utgången av den

kalendermånad, varunder det fyller sexton år.

9 §■

Sjukkassemedlem, vars årsin­ komst av förvärvsarbete uppgår till minst

sexhundra

kronor, skall

vara sjukpenningförsäkrad.

Hustru, som är familjemedlem och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenning­ försäkrad, oavsett huruvida hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande henne föreligger fall, som i 6 § andra styc­ ket avses, eller till henne utgår folk­ pension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

(Nuvarande lydelse:)

Annan än i

första stycket

avses

må ej

vara sjukpenningförsäkrad.

dermånad, varunder det fyller sex­ ton år.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som icke är

försäkrat på grund av

vad ovan sägs,

är ändock sjukvårds-

försäkrat, såframt försäkringsplikt förelegat om barnet haft nämnda ålder.

(Föreslagen lydelse:)

7 §■

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

ettusentvåhundra

kronor, skall vara

sj ukpenningf örsäkrad.

Sjukkassemedlems hustru, som sammanlever med sin man och själv är medlem i allmän sjukkassa men vars årsinkomst av förvärvs­ arbete ej uppgår till ettusentvå­ hundra kronor, år jämväl sjukpen­ ningförsäkrad, dock ej för längre tid än till och med den månad, var­ under hon fyller sextiosju år, och ej heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära folkpensionsförmån i an­ nan form än ålderspension, så länge förmånen åtnjutes.

Avlider make till hustru, som i andra stycket avses, skall utan hin­ der därav försäkringen bestå intill utgången av tredje kalendermåna­ den efter den, dä mannen avlidit.

Annan än i

denna paragraf

avses

må ej

tillhöra den obligatoriska

sjuk penning försäkringen.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

10 §. 8 §.

Med årsinkomst — —------------------ såsom förvärvsarbete.

Utgöres inkomst-------------—--------- kommunal inkomstskatt.

Inkomst av--------—-------------- annans räkning.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Beräkning av årsinkomst av för­

värvsarbete skall, där förhållandena

ej eljest äro kända för sjukkassan,

grundas på de upplysningar, som

kassan kan inhämta av den försäk­

rade eller dennes arbetsgivare eller

som må kunna framgå av den upp­

skattning, soili vid senaste taxering

gjorts av den försäkrades inkomst

av

rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvs­

verksamhet.

Beräkning av årsinkomst av för­

värvsarbete skall, där förhållandena

ej eljest äro kända för sjukkassan,

grundas på de upplysningar, som

kassan kan inhämta av den försäk­

rade eller dennes arbetsgivare eller

som må kunna framgå av den upp­

skattning, som vid senaste taxering

gjorts av den försäkrades inkomst.

Med årsinkomst av tjänst

avses sådan årsinkomst av förvärvs­

arbete, som arbetstagare kan anta­

gas komma att tills vidare åtnjuta i

allmän eller enskild tjänst.

11

§■

9

§.

Försäkringspliktig skall-------- — —--------- försäkringsplikt inträder.

Medlem i--------—-------------- den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i

7 § andra

stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där

barnet är bosatt.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i

6 § sista

stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där

barnet är bosatt.

12

§.

10

§.

Inträder försäkringsplikt för

barn,

Inträder försäkringsplikt för

nå-

som dittills varit att räkna såsom fa- gon, som dittills varit försäkrad så-

miljemedlem,

skall sjukkassa in-

som barn,

skall sjukkassa inskriva

skriva den försäkringspliktige så- den försäkringspliktige såsom med-

som medlem i kassan.

lem i kassan.

Då försäkringsplikt — — •— -------------försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att —----------------------- inskrivning sker.

Så snart---------------------------- försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med

inskrivning av medlem besluta, hu­

ruvida denne skall vara sjukpen-

11

§■

Sjukkassa skall i samband med

inskrivning av medlem besluta hu­

ruvida denne skall vara sjukpen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

9

ningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess kännedom kommit, att med­ lems årsinkomst av förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjs­ mål meddela det beslut, som därav påkallas.

(Nuvarande lydelse:)

Under tid, då sjukpenningförsäk- rad medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses, må

han icke uteslutas

frun sjukpenningförsäkringen,

förr­

än hans rätt till sjukpenning upp­ hört till följd av vad i

27 §

stadgas.

u §.

Blir den — — — Vad i-----------------I fall, — — — —

Sjukvurdsförsäkringen.

It §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersätt­ ning för utgifter för läkarvård och

ningförsäkrad

och, om sä finnes

vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra.

Kassan skall ock,

när till dess kännedom kommit, att medlems årsinkomst av

tjänst

eller annat

förvärvsarbete undergått

ändring av betydelse för sjukpen­ ningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som därav på­ kallas.

Ändring av medlems sjukpenning­ försäkring till följd av beslut, som avses i första stycket andra punkten, må ej ske förrän vid det månads­ skifte, som inträffar närmast efter det beslutet härom fattats. Därest medlems sjukpenningförsäkring el­ jest skall ändras, skall, om ej annat följer av vad i

7

§ tredje stycket

sägs, ändringen ske vid månadsskif­ tet närmast efter det anledning till ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäk- rad medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses, må

hans sjukpenning­

försäkring icke ändras,

förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till följd av vad i

29 §

stadgas.

Beslut angående medlems sjuk­ penningförsäkring skall skriftligen delgivas denne.

(Föreslagen lydelse:)

Sjukvårdsför säkringen.

13

§.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersätt­ ning för utgifter för läkarvård och

12

§.

----------------- — ■— den senare.

----------------- — om flyttningen.

----------------- — annat föreskrivits.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i samband därmed företagna resor

ävensom, där han för sjukdom in­

tagits å sjukvårdsanstalt, för resan

dit och åter.

16

§.

Ersättning för — — ■—- — — -

(Nuvarande lydelse:)

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse sådan vård — däri inbe­

gripen röntgen- och annan under­

sökning — som kan meddelas av

varje läkare, så ock röntgenunder­

sökning samt röntgen- och radium­

behandling, som utföres av därför

särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid

samma

sjukdomsfall

utan fog sökt

mer än en läkare eller att läkare an­

litats vid flera tillfällen än som va­

rit behövligt, utgår ersättning alle­

nast för den vård, som lämnats av

den först rådfrågade läkaren, eller

för de besök, som skäligen varit be­

hövliga. Har försäkrad, oaktat han

uppenbarligen utan risk för försäm­

ring av hälsotillståndet kunnat be­

söka läkare, påkallat besök av lä­

kare i sin bostad eller annorstädes,

må ersättningen nedsättas till be­

lopp, som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i re-

sekostnadsersättning enligt

17

§ för

det fall att den försäkrade besökt

läkaren.

sjukhusvård ävensom

i samband

därmed företagna resor.

U §.

av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola

anses jämväl utgifter för tandläkar­

vård, avseende sådan behandling,

som angives i en av Konungen fast­

ställd förteckning och som meddelas

vid centraltandpoliklinik, tandläkar-

liögskola eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse sådan vård — däri inbe­

gripen röntgen- och annan under­

sökning -— som kan meddelas av

varje läkare, så ock röntgenunder­

sökning samt röntgen- och radium­

behandling, som utföres av därför

särskilt utbildad läkare,

ävensom

tandläkarvård, varom i andra styc­

ket förmäles.

Är uppenbart att försäkrad vid

samma

sjukdom

utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anli­

tats vid flera tillfällen än som va­

rit behövligt, utgår ersättning alle­

nast för den vård, som lämnats av

den först rådfrågade läkaren, eller

för de besök, som skäligen varit be­

hövliga. Har försäkrad, oaktat han

uppenbarligen utan risk för försäm­

ring av hälsotillståndet kunnat be­

söka läkare, påkallat besök av lä­

kare i sin bostad eller annorstädes,

må ersättningen nedsättas till be­

lopp, som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i re-

sekostnadsersättning enligt

16

§ för

det fall att den försäkrade besökt

läkaren.

(Föreslagen lydelse:)

11

15 §.

Ersättning för utgifter för sjuk­ hus v å r d, som på grund av sjukdom varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tilläm­ pade avgiften å allmän sal,

då erforderlig vård ej kunnat be­ redas å hemortssjukhus eller beho­ vet av sjukhusvården uppkommit utanför det landstingsområde eller sådan i landsting ej deltagande stad, dår den sjuke är bosatt, och den sjuke med anledning härav måst in­ tagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes ån å all­ mänt sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsva­ rande den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, läm­ pat för sjukdomens behandling.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som i första stycket avses. Har sådan taxa fast­ ställts, utgår ej ersättning för be­ lopp, varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

17 §. 10 §.

Är försäkrad enligt

10

§ berätti- Är försäkrad enligt

li

§ berätti­

gad till ersättning för utgifter för gad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall ersättning utgåjäm- läkarvård, skall ersättning utgå jäm­ väl för utgifterna för r e s o r till väl för utgifterna för r e s o r till

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

tre

kronor för varje läkarbesök.

Därvid

ersättes hela den överskjutande kost­

naden, om försäkrad efter hänvis­

ning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat

fall utgår ersättning med tre fjärde­

delar av den överskjutande kostna­

den, dock må högre belopp ej ut­

givas än som skulle hava utgått vid

besök hos den provinsialläkare eller

stadsläkare, inom vars distrikt den

försäkrade vistas.

Ersättning, som

Om försäkrads

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för

intagning å

sjukvårdsan-

s t a 11

ersättas högst med belopp,

som motsvarar kostnaden för resa

till närmaste allmänna sjukhus, där

erforderlig vård kunnat beredas,

eller, om den sjuke intagits å hem-

ortssjukhus och behovet av sjuk-

(Föreslagen lydelse:)

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för varje

följande besök (återbesök).

Därvid

ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter hän­

visning av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat

fall utgår ersättning med tre fjärde­

delar av den överskjutande kostna­

den; dock må högre belopp ej ut­

givas än som skulle hava utgått vid

besök hos den provinsialläkare eller

stadsläkare, inom vars distrikt den

försäkrade vistas,

och skall vid åter­

besök försäkrad svara för högst två

kronor.

-

utom riket.

- hans följeslagare.

Vid tandläkarvård, som i 14 § av­

ses, skall vad i denna paragraf sägs

om läkarvård äga motsvarande till-

lämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus­

vård, som på grund av sjukdom

varit erforderlig, skall enligt vad

nedan sägs ersättning utgå jämväl

för utgifterna för resor till

och från sjukvårdsinrätt­

ningen.

Utgifter för försäkrads resa för

intagning å

sjukvårdsinrättning

er­

sättas högst med belopp, som mot­

svarar kostnaden för resa till när­

maste allmänna sjukhus, där erfor­

derlig vård kunnat beredas, eller,

om den sjuke intagits å hemorts-

sjukhus och behovet av sjukhus-

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

husvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med be­ lopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads åter­ resa från

sjukvårdsan-

s t al t e n

ersättas endast i den mån

de överstiga

tre

kronor. Ersättning

för återresa utgår icke, om behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å

sjuk-

vårdsanstalt

belägen utom nämnda

län. Kostnad för återresa må ej be­ räknas högre än för resa från

sjuk-

vårdsanstalten

till den försäkrades

bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i

17

§ andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämp­ ning.

Om försäkrads ålder eller till­ stånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning å

sjukvårdsanstalt

eller vid åter­

resa därifrån eller att vårdare där­ vid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares rese­ kostnad varje gång högst må utgi­ vas efter kostnaden för tur- och re­ turresa.

(Nuvarande lydelse:)

vård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill grän­ sande kommun, högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från

sjukvårdsinrättningen

ersättas

endast i den mån de överstiga

fyra

kronor. Ersättning för återresa ut­ går icke, om behovet av sjukhus­ vård uppkommit under det försäk­ rad vistats utom det län, inom vil­ ket han är bosatt, och han i anled­ ning därav intagits å

sjukvårdsin­

rättning

belägen utom nämnda län.

Kostnad för återresa må ej beräk­ nas högre än för resa från

sjuk­

vårdsinrättningen

till den försäkra­

des bostad.

Vid beräkning av ersättning som i denna paragraf avses, skall vad i

16

§ andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämp­ ning.

Om försäkrads ålder eller till­ stånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning å

sjukvårdsinrättning

eller vid åter­

resa därifrån eller att vårdare där­ vid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares rese­ kostnad varje gång högst må utgi­ vas efter kostnaden för tur- och re­ turresa.

(Föreslagen lydelse:)

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

48

§.

Bidrag till försäkrads sjukvård

utöver vad som omfattas av den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen

må ej avse annat än sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad,

massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig be­

handling.

Förmån, som i första stycket sägs,

må beredas endast av centralsjuk­

kassa, som därtill erhållit medgivan­

de av tillsynsmyndigheten, och i en­

lighet med de närmare föreskrifter,

som meddelas av tillsynsmyndig­

heten.

Försäkring, som i denna paragraf

avses, må omfatta även familjemed­

lem till sjukkassemedlem; och skall

därvid vad i

47

§ andra stycket sägs

äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har kommun — — — — — -

(Nuvarande lydelse:)

Om redare för svenskt fartyg jäm­

likt sjömanslagen haft att vid sjö­

mans sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i

16

—18 §§ avses, äger han

hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse för

18

§.

Sjukkassa må, med tillsynsmyn­

dighetens medgivande och enligt de

närmare föreskrifter som meddelas

av tillsynsmyndigheten, besluta, att

ersättning skall utgå för försäkrads

kostnader för sjukgymnastik eller

eljest behandling med bad, massage,

elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig behandling eller

för konvalescentvård. I sådant fall

skall den obligatoriska sjukvårds­

försäkringen i kassan omfatta åven

förmän, som avses med beslutet.

(Föreslagen lydelse:)

19 §•

motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med ar­

betsgivare, som anordnar läkarvård

eller vidtager andra sjukvårdande

åtgärder så att kassans utgifter för

s jukvårdsförsäkringen kunna an­

tagas minska, överenskomma om

skälig gottgörelse för arbetsgivarens

ifrågavarande kostnader. Överens­

kommelsen skall för att vara gällan­

de fastställas av tillsynsmyndig­

heten.

Om redare för svenskt fartyg jäm­

likt sjömanslagen haft att vid sjö­

mans sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger han

hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse för

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 178.

15

kostnaden enligt bestämmelserna i

denna lag; dock må ersättning utgå

högst med belopp, som skulle hava

utgivits, därest kostnaden uppkom­

mit vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

21

§.

Sjukpenningförsäkrad medlem

äger vid sjukdom, som förorsakar

förlust av arbetsförmågan

eller för

vars botande den sjuke enligt läka­

res föreskrift bör fullständigt av­

hålla sig från arbete,

för varje dag

rätt till sj ukpenning

med två

kronor för tiden till och med den

månad, varunder han fyller aderton

år, och för tiden från och med må­

naden näst efter den, varunder han

fyller sextiosju är, samt med tre kro­

nor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningför­

säkrad i egenskap av familjemedlem,

äger vid sjukdom som i första styc­

ket sägs rätt till sjukpenning med en

krona 50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jäm­

väl sådant tillstånd av arbetsoför­

måga som förorsakats av sjukdom,

för vilken sjukpenning utgivits, och

som alltjämt kvarstår efter sjukdo­

mens upphörande.

Vid bedömande — —■ — — —

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,

påfordra att förlust av arbetsför­

måga styrkes genom intyg av läkare.

(Nuvarande lydelse:)

kostnaden enligt bestämmelserna i

denna lag; dock må ersättning utgå

högst med belopp, som skulle hava

utgivits, därest kostnaden uppkom­

mit vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

21

§.

Sjukpenningförsäkrad medlem

äger vid sjukdom, som förorsakar

förlust av arbetsförmågan, för varje

dag rätt till

hel

sjukpenning.

Förorsakar sjukdom, utan att

medföra förlust av arbetsförmågan,

nedsättning av denna med minst

hälften, skall halv sjukpen­

ning utgivas.

(Föreslagen lydelse:)

Såsom sjukdom skall anses jäm­

väl sådant tillstånd av arbetsoför­

måga

eller nedsatt arbetsförmåga,

som förorsakats av sjukdom, för vil­

ken sjukpenning utgivits, och som

alltjämt kvarstår efter sjukdomens

upphörande.

— vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,

påfordra att förlust

eller nedsätt­

ning

av arbetsförmåga styrkes ge­

nom intyg av läkare.

22

§.

Varje sjukpenningförsäkrad med­

lem är försäkrad för grundsju k-

18

penning. Hel grundsjukpenning

utgör tre kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem,

vars årsinkomst av tjänst uppgår till

minst ettusenåttahundra kronor,

skall härjämte vara försäkrad för

tilläggssju k penning, som

till storleken bestämmes av den

sjukpenningklass medlemmen till­

hör. Tillhörighet till högre sjukpen­

ningklass än den första är beroende

allenast av medlemmens årsinkomst

av tjänst.

Sjuk penningklasser na och belop­

pet av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Sjuk-

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en sjuk­

period för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av' sjukperioden

penning-

men ej

till

kr

Grund-

Tilläggs-

Grund-

Tilläggs-

klass

till

sjuk-

sjuk-

Summa

sjuk-

sjuk-

Summa

nr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. S

kol. 9

1

1 800

3

3

3

_

3

2

1 800

2 400

3

i

4

3

i

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6

4 200

5 000

3

5

8

3

3

6

7

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13

14 000

3

17

20

3

9

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

Vid beräkning av den tid av nittio

dagar, varefter tilläggssjukpenning

utgår med lägre belopp i fjärde till

och med trettonde sjukpenningklas­

serna, skall medräknas tid, för vil­

ken sjukpenning utgivits under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

17

(Nuvarande lydelse:)

§.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande barna- och ungdomsvår­ den

eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fång­ vårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistan­ stalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i för­ var på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad med­ lem, som år gift och sammanlever med sin make, skall utgivas make­ tillägg till sjukpenningen med två kronor för dag. Maketillägg ut­ går dock ej, där medlemmen uppbär hustrutillägg till folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

Är o båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår make­ tillägg allenast till mannens sjuk­ penning, såframt ej sjukkassan efter framställning av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns sjukpenning. Beträf­ fande sådant medgivande skall vad 1 8 § andra stycket är stadgat om där omförmålt medgivande äga mot­ svarande tillämpning.

2 —

Bihang till riksdagens protokoll

sextio dagar, som närmast föregått sjukperioden.

Såsom sjukperiod anses tid, var­ under försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom, som i 21 § avses.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem

eller

sko­

la tillhörande barna- och ungdoms­ vården;

c) är häktad eller intagen i fång­ vårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistan­ stalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i för­ var på det allmännas bekostnad.

(Föreslagen lydelse:)

19.13. 1 sand.

AV

178.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad med­

lem ett eller flera hemmavarande

barn, vilka äro

att anse såsom famil­

jemedlemmar till den försäkrade,

skall

för varje sådant barn

utgivas

barntillägg till

sjukpenningen

med 50 öre för dag.

(Nuvarande lydelse:)

Samma lag gäller, där sjukpen-

ningförsäkrad medlem har annat

barn, som icke uppnått den ålder

varmed följer försäkringsplikt, så­

framt medlemmen är underhålls-

skyldig beträffande barnet och på

sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej ut­

givas för barn, som är

att anse som

familjemedlem

till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej heller

må barntillägg utgå för tid, beträf­

fande vilken annan jämlikt första

stycket äger uppbära barntillägg för

barnet.

Till hustru, som är sjukpenning­

försäkrad i egenskap av familjemed­

lem, utgår barntillägg till sjukpen­

ningen med en krona för dag, så­

framt i hemmet finnes minst ett

barn under tio år som också är att

anse

såsom

familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad

vårdas å sjukvårdsanstalt,

skall i

stället för sjukpenning utgivas

hempenning.

Hempenning

utgör två kronor om

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad med­

lem ett eller flera hemmavarande

barn, vilka äro

sjukvårdsförsäkrade

såsom barn till medlemmen,

skall ut­

givas barntillägg till

grund­

sjukpenningen. Barntillägg till hel

sjukpenning utgör en krona för ett

eller två barn, två kronor för tre

eller fyra barn samt tre kronor för

fem eller flera barn, allt för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning

utgår med hälften av belopp som

nu sagts.

Samma lag gäller, där sjukpen­

ningförsäkrad medlem har annat

barn, som icke uppnått den ålder

varmed följer försäkringsplikt, så­

framt medlemmen är underhålls-

skyldig beträffande barnet och på

sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej ut­

givas för barn, som är

sjukvårdsför-

säkrat såsom barn

till make med vil­

ken medlemmen sammanlever. Ej

heller må barntillägg utgå för tid,

beträffande vilken annan jämlikt

första stycket äger uppbära barntill-

lägg för barnet.

(Föreslagen lydelse:)

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem åtnjuter sjukhusvård,

skall

i stället för sjukpenning utgivas

hempenning.

Hempenning

utgår, dår ej annat

följer av vad nedan i tredje stycket

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

dagen för sjukpenningförsåkrad medlem, vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för annan sjukpenningförsäkrad.

Å hempenning

skola

utgivas

maketillägg och

barntillägg enligt

23

och

§§. I

(Nuvarande lijdelse:)

I övrigt — —-------- — -— även

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna

vid

varje

sjuk­

domsfall,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karens­ tid) och ej heller för tid, innan an­ mälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där

det

ej

är uppenbart

att

hinder mött för sådan anmälan.

Kar ens tid tillämpas ej när sjuk­ domsfall inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjuk­ penning utgivits.

stadgas, för dag med belopp, mot­ svarande den sjukpenning som el­ jest skolat utgå, minskat med tre kronor dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskning som nu sagts skall intill ett belopp av en krona 50 öre för dag anses be­ löpa å grundsjukpenningen.

Ä hem­

penning

skall

utgivas barntillägg en­

ligt

vad i

24 §

sägs.

För kvinnlig medlem, som i hem­ met har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst tre kronor för dag. Sådan medlem skall tillika äga uppbära barntillägg till hempenning med två kronor, så­ framt hon ej enligt 24 § är berätti­ gad till barntillägg med högre be­ lopp.

hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna

av

varje

sjuk­

period,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjuk­ kassan, där ej hinder mött för sådan anmälan

eller eljest särskilda skäl

föranleda att sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens beräkning skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

(Föreslagen lijdelse:)

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om

sjukpenning och maketillägg för tid

efter det någon fyllt sextiosju år

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande sådan sjukhjälp för tid

efter utgången av den månad, var­

under till försäkrad utbetalas folk­

pension i annan form än ålderspen­

sion eller till hans make utgår hust­

rutillägg till folkpension, allt så

länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning

samt make- och

barntillägg må skäligen nedsättas

eller helt indragas, såframt för­

säkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid för­

övande av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts

honom;

b) vid sjukdom vägrar att under­

kasta sig undersökning och vård av

läkare, då sjukkassa föreskrivit det

såsom villkor för sjukhjälp, eller att

låta undersöka sig av läkare, som

har kassans uppdrag därtill, eller att

följa läkares föreskrifter eller att un­

derkasta sig sjukhusvård, då läkare

funnit sådan vård vara av betydelse

för

sjukhjälpstidens

förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till

grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av

befattningshavare, som s jukkassa

anställt för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårds­

löshet lämnar oriktig eller vilsele-

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Sjukpenning

jämte

barntillägg må

skäligen nedsättas eller helt indra­

gas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid för­

övande av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts

honom;

b) vid sjukdom vägrar att under­

kasta sig undersökning och vård av

läkare, då sjukkassa föreskrivit det

såsom villkor för sjukhjälp, eller att

låta undersöka sig av läkare, som

har kassans uppdrag därtill, eller att

följa läkares föreskrifter eller att

underkasta sig sjukhusvård, då lä­

kare funnit sådan vård vara av be­

tydelse för

sjukdomstidens

förkor­

tande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till

grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av

person, som anställts för eller eljest

erhållit i uppdrag att verkställa sjuk­

kontroll;

e) medvetet eller av grov vårds­

löshet lämnar oriktig eller vilsele­

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

dande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelse­ ort utan att underrätta sjukkassan därom;

g) under sjukdom avreser till ut­ landet, där ej sjukkassan medgivit att sjukpenning må utgå under vis­ telse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk­ ringen.

Vägrar försäkrad utan giltig an­ ledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning

för

förebyggande eller hävande av ar­ betsoförmåga,

vartill bidrag erbju­

dits honom av allmänna medel,

och

anses utsikt förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan,

må sjukpenning

jämte

make- och

barntillägg helt

eller delvis tills vidare förvägras ho­ nom, under förutsättning att han er­ inrats om denna påföljd.

30 §.

(Nuvarande lydelse:)

Har vid arbetstagares sjukdom ar­ betsgivaren på grund av lag eller för­ fattning, utfärdad av Konungen, ut-

dande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelse­ ort utan att underrätta sjukkassan därom;

g) under sjukdom avreser till ut­ landet, där ej sjukkassan medgivit att sjukpenning må utgå under vis­ telse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk­ ringen.

Vägrar försäkrad utan giltig an­ ledning att underkasta sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning

som

är ägnad att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följ­ der och

vartill bidrag erbjudits ho­

nom av allmänna medel, må sjuk­ penning jämte barntillägg helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

(Föreslagen lydelse:)

28 §.

Konungen äger från sjukpenning­ försäkringen i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författ­ ning, utfärdad av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats av kom­ mun, äger uppbära lön vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första stycket avses, icke eller endast delvis undantagils från sjukpenningförsäk-

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

givit lön till arbetstagaren,

äger ar­

betsgivaren i arbetstagarens ställe

hos sjukkassan uppbära arbetstaga­

ren tillkommande sjukpenning jämte

make- och

barntillägg, i den mån

nämnda sjukhjälp icke överstiger

den utbetalda lönen.

(Nuvarande lydelse:)

Utgöres lön

ringen,

äger arbetsgivaren i arbets­

tagarens ställe hos sjukkassan upp­

bära arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte barntillägg, i den

mån nämnda sjukhjälp icke över­

stiger den utbetalda lönen.

överenskommelse att arbetsgivare,

som vid arbetstagares sjukdom ut­

givit lön till arbetstagaren, skall i

dennes ställe hos sjukkassan äga

uppbära honom tillkommande sjuk­

penning jämte barntillägg är bindan­

de för kassan, endast såframt över-

enkommelsen har form av kollek­

tivavtal och ä arbetstagarsidan slu­

tits eller godkänts av organisation,

som enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt år att anse såsom

huvudorganisation. Föreligger dy­

likt kollektivavtal, må det av arbets­

givare, som är bunden av avtalet,

efter överenskommelse åberopas

jämväl beträffande arbetstagare,

vilken icke omfattas av avtalet men

sysselsättes i sådant arbete för vil­

ket avtalet gäller.

kommunal inkomstskatt.

(Föreslagen lydelse:)

Sjukpenning

utgår vid varje

sam­

manhängande sjuklighetstillstånd

för

högst sjuhundratrettio dagar;

dock

må försäkrad

för tid efter utgången

av den månad, varunder

han

fyllt

sextiosju år,

vid varje sammanhäng­

ande sjuklighetstillstånd uppbära

sjukpenning för högst nittio dagar.

Vid tillämpning av denna paragraf

skall

sjukdomsfall,

som inträffar un-

Sjukhjälpstid.

29 §.

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård

ut­

går vid varje

sjukdom

för högst sju­

hundratrettio dagar,

dock för högst

nittio dagar

för tid efter utgången

av den månad, varunder

försäkrad

fyllt sextiosju år

eller varunder för­

säkrad börjat uppbära folkpensions­

förmån i annan form än ålderspen­

sion, så länge förmånen åtnjutes.

Vid tillämpning av denna paragraf

skall

sjukdom,

som inträffar under

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

der tid för vilken sjukpenning utgi-

ves

eller inom nittio dagar efter den

sista dag för vilken sjukpenning ut­

givits,

räknas såsom samma

sjuk­

domsfall

som

det

tidigare

fallet.

Därest försäkrad, frånsett arbets­

oförmåga på grund av kortvarig och

medicinskt sett fristående sjukdom,

under mer än två år varit fullt ar­

betsför, skall därefter inträffande

sjukdom

anses utgöra

nytt sjuklig-

hetstillstånd,

ändå att medicinskt

samband kan påvisas med sjukdom,

varav den försäkrade lidit före

nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna

inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

(Nuvarande lydelse:)

33 §.

Sjukhjälp utgår — -— — — —

3i §.

Familjemedlem till sådan medlem

i sjukkassa, som ej är svensk med­

borgare, äger rätt till sjukhjälp, alle­

nast såframt familjemedlemmen vis­

tas här i riket.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är,

där

ej nedan annorlunda stadgas,

pliktig

att erlägga avgift för försäkringen

(sjukförsäkringsavgift).

Familjemedlem eller den som i 7 §

andra stycket avses äger uppbära

honom enligt denna lag tillkom-

tid för vilken sjukpenning

eller er­

sättning för sjukhusvård

utgives,

räknas såsom samma

sjukdom

som

den

tidigare. Därest försäkrad, från­

sett arbetsoförmåga på grund av

kortvarig och medicinskt sett fristå­

ende sjukdom, under mer än två år

varit fullt arbetsför, skall därefter

inträffande

sjukdomsfall

anses ut­

göra

ny sjukdom,

ändå att medi­

cinskt samband kan påvisas med

sjukdom, varav den försäkrade lidit

före nämnda tid.

(Föreslagen lydelse:)

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna

inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

30

§.

— rätten förloras,

sjukhjälpen vägras.

31 §.

av tjänsteplikt.

32 §.

ådragit sig.

Sjukförsäkringsavgifter.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är

pliktig att erlägga avgift för försäk­

ringen (sjukförsäkringsav­

gift),

som enligt vad nedan sägs

innefattar avgift för dels sjukvårds-

försåkringen, dels försäkringen för

grundsjukpenning och dels försäk-

Framställning om —• —-

Underlåter någon — -—-

32 §.

Sjukhjälp enligt —- •— -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mande förmåner utan att därför er­

lägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som

är medlem i såväl lokal- som cent­

ralsjukkassa skall innefatta avgift

för försäkringen i båda kassorna.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från

och med den kalendermånad, varun­

der försäkringspliktig blivit medlem

i sjukkassa. Då försäkringsplikt

upphör, utgår ej avgift för löpande

kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat om änd­

ring beträffande medlems sjukpen­

ningförsäkring eller har eljest änd­

ring inträffat i fråga om medlems

rått till sjukpenning, skall därav be­

tingad ändring i sjukförsäkringsav­

giftens belopp inträda från och med

den kalendermånad, då beslutet vin­

ner tillämpning eller beloppet av

sjukpenningen ändras.

(Nuvarande lydelse:)

ringen för tilläggssjukpenning. Av­

gift för försäkring för grundsjuk­

penning skall avse jämväl barntill-

lägg. Den som är medlem i såväl lo­

kal- som centralsjukkassa skall er­

lägga sjukförsäkringsavgift i båda

kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade in­

komst vid taxering året näst efter

det år avgiften avser bestämts till

minst ettusentvåhundra kronor och

som icke vid utgången av sistnämn­

da år upphört att vara medlem, fyllt

sextiosju år eller uppbär folkpen­

sionsförmån i annan form än ålders­

pension.

Avgift för försäkringen för grund­

sjukpenning skall erläggas av med­

lem, som vid utgången av det år av­

giften avser är försäkrad för sådan

sjukpenning och vars till statlig in­

komstskatt taxerade inkomst vid

taxering nästfoljande år bestämts

till minst ettusentvåhundra kronor.

Avgift för försäkringen för till-

läggssjukpenning skall erläggas av

medlem, som under den månad av­

giften avser eller del därav år för­

säkrad för sådan sjukpenning; dock

utgår ej, då försäkringsplikt upphör,

avgift för löpande kalendermånad.

Den som fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig må, såframt han senast

två månader efter tjänstgöringens

slut gjort framställning därom hos

sjukkassan, befrias från avgift för

varje hel kalendermånad av tjänst­

göringen.

Vad i andra och tredje styckena

sägs om medlems taxerade inkomst

(Föreslagen lydelse:)

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna

skola

vara så avvägda, att de i förening med andra för

vederbörande allmän­

na sjukkassa

tillgängliga medel må

antagas förslå till infriande av

kas­

sans

förfallna utfästelser, förvalt­

ningskostnader och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbild­ ning.

Avgifterna, som beräknas för ka­ lenderår och av vilka en tolftedel an­ ses belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, näm­ ligen

a) medlemmar för vilka sjukpen­ ningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpen­ ningen enligt nämnda paragrafer ut­ gör två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen motsvara inom grupp

b) två tredjedelar och inom grupp c) en sjättedel av avgifterna inom grupp a).

skall i fråga om medlem, som taxe­ ras enligt för gift skattskyldig gäl­ lande bestämmelser, avse makarnas sammanlagda taxerade inkomst.

Medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestäm­ melser, skall i den män så stadgas i uppbördsförordningen svara jäm­ väl för andra makens sjukförsäk­ ringsavgift.

3i §.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjuk­ penning och försäkringen för tillläggssjukpenning

skola

var för sig

vara så avvägda, att de i förening med andra för

ifrågavarande del av

s jukkasseverksamheten

tillgängliga

medel må antagas förslå till infri­ ande av förfallna utfästelser, förvalt­ ningskostnader och övriga

den all­

männa sjukkassan i denna del ålig­ gande

utgifter ävensom till erforder­

lig fondbildning.

Kassans förvalt­

ningskostnader skola härvid i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsåkringen och försäk­ ringen för grundsjukpenning.

Avgifterna för sjukvårds försäk­ ringen och försäkringen för grund­ sjukpenning skola var för sig vara lika stora för samtliga av vederbö­ rande försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår och fast­ ställas till helt krontal.

Avgifterna för försäkring för tillläggssjuk penning skola vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhöra samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma

(Föreslagen lydelse:)

26

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Avgifterna

skola beräknas och ef­

ter vederbörande allmänna sjukkas­

sas hörande fastställas av tillsyns­

myndigheten,

som ock i förekom­

mande fall har att bestämma huru

avgiftsbeloppen skola fördelas mel­

lan central- och lokalsjukkassa.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga

i sjukförsäkringsavgift för ett kalen-

sjukhjälpstid, samt skola vara av­

vägda i förhållande till storleken av

tilläggssjukpenningen inom varje

sjuk penningklass. Avgifterna skola

beräknas för kalendermånad. Därest

vad medlem har att erlägga för ett

kalenderår ej slutar å helt krontal,

skall öretal, om det uppgår till högst

femtio, bortfalla och, om det över­

stiger femtio, höjas till närmaste

hela krontal.

Sjukförsäkringsavgifterna

skola

beräknas och efter vederbörande all­

männa sjukkassas hörande faststäl­

las av tillsynsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse:)

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade in­

komst, skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. År

medlem taxerad enligt för gift

skattskyldig gällande bestämmelser,

skall härvid å vardera maken anses

belöpa hälften av makarnas sam­

manlagda taxerade inkomst. År den

försäkrade medlem i såväl lokal­

som centralsjukkassa, skall nedsätt­

ning i första hand avse avgift till

centralsjukkassan. Inom en och

samma kassa skall nedsättning i

första hand avse avgift för sjuk­

vårdsförsäkringen.

Därest vad medlem har att er­

lägga i sjukförsäkringsavgift för ett

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

derår skulle uppgå till lägre belopp än

två

kronor, skall avgift icke på­

föras honom.

(Nuvarande lydelse:)

kalenderår skulle uppgå till lägre belopp än

fem

kronor, skall avgift

icke påföras honom.

(Föreslagen lydelse:)

39 §.

Om debitering —

36 §.

i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa I avräkning — —

37

§.

— — kassans räkning. Konungen utfärdar.

Bidrag frän arbetsgivare.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsåkringen och försäkringen för tilläggs sjuk penning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning en procent, allt av den lön i penning­ ar eller naturafömåner, som arbets­ givaren under året utgivit till arbets­ tagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbets­ tagare, som jämlikt 28 § undantagits från försäkringen för tilläggssjuk­ penning, och ej heller till arbetstaga­ res lön i vad lönen överstiger femton­ tusen kronor för år räknat. För be­ räkning av naturaförmåner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas för­ säkringsavgift, som arbetsgivaren skall erlägga jämlikt lagen om för­ säkring för olycksfall i arbete, å särskild beräkning av arbetstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen av bidrag som i denna paragraf sägs.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Statsbidrag.

11 §.

Till de allmänna sjukkassorna ut­

går enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, med­

lemsbidrag

och

avgiftslindringsbi-

drag.

Statsbidrag beräknas ■—- — — -

12 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår

med nedan angivna procentuella an­

del av de utgifter under kalender-

Angående debitering och upp­

börd av bidragen gäller vad Ko­

nungen med riksdagen därom för­

ordnar.

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bi­

drag, som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen be­

stämmer fördelas mellan central­

sjukkassorna i förhållande till, så­

vitt angår sjukvårdsförsäkringen an­

talet medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäk­

ringen för tilläggssjukpenning cen­

tralsjukkassornas och till dem anslut­

na lokalsjukkassors utgifter för till*

läggssjukpenning under kalender­

året; dock äger Konungen med riks­

dagen bestämma, att viss del av bi­

dragen skall ingå till en fond att

förvaltas enligt grunder, som fast­

ställas i enahanda ordning.

1 avräkning å de bidrag, som kom­

ma att debiteras för visst kalender­

år, äger centralsjukkassa av stats­

verket erhålla förskott enligt de fö­

reskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna ut­

går enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, med­

lemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag.

— — Konungen bestämmer.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår

till

centralsjukkassa

med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter un-

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

29

året, som

skola stanna å den allmän­

na sjukkassan,

nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads

resa till och från läkare

50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt

...........................................

50 procent;

c) sjukpenning

.. .. 50 procent;

d) make- och

barntillägg ...........

...........................................

procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommu­ nikationer särskilt stora utgifter uppkomma för ändamål, som i första stycket a)

och b)

sägs, bidraget för

utgifter till dylika ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som

skola stanna å kas­

san,

dock med högst sjuttio procent

av desamma.

(Nuvarande lydelse:)

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalen­ deråret är sjukkassemedlem, med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö

..................................

3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra sär­ skilda centralsjukkasseområden

....

3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gäv­ leborgs och Västernorrlands län

.........................

4 kronor 50 öre;

der kalenderåret, som

bestritts av

centralsjukkassan och till denna an­ slutna lokalsjukkassor,

nämligen för

a) läkarvård

enligt 14 §

ävensom

resor enligt 16 och 17 §§

................

........................................... 50 procent;

(Föreslagen lydelse:)

b) grundsjukpenning och motsva­ rande del av hempenning

................

........................................... 50 procent;

c)

barntillägg ...........

75

procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommu­ nikationer särskilt stora utgifter uppkomma för ändamål, som i första stycket a) sägs, bidraget för utgifter till dylika ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgif­ ter, som

bestritts av kassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor,

dock

med högst sjuttio procent av de­ samma.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalen­ deråret är sjukkassemedlem, med följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda cen­ trals jukkasseområden

.

4 kronor ;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

..................................5

kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län

.5 kronor;

i riket i övrigt

......... 4

kronor.

Konungen äger — —- — — —

Medlemsbidrag skall av tillsyns­

myndigheten fördelas mellan cen­

tralsjukkassa och till denna anslu­

ten lokalsjukkassa efter vad med

hänsyn till förhållandena prövas

skäligt.

U §.

Avgiftslindringsbidrag

utgår med

sex kronor för varje med­

lem, som vid kalenderårets utgång

är sjukpenningförsäkrad, och med

två kronor för varje medlem, som

vid nämnda tidpunkt är enbart sjuk-

vårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av till­

synsmyndigheten fördelas mellan

centralsjukkassa och till denna an­

sluten lokalsjukkassa efter vad med

hänsyn till förhållandena prövas

skäligt.

(Nuvarande lydelse:)

47 § första st.

Medlem i allmän sjukkassa äger i

enlighet med vad nedan sågs

genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos

den centralsjukkassa han tillhör för

erhållande av tillägg till den

sjuk-

hjålp,

som utgives på grund av den

obligatoriska

sjukförsäkringen.

(Föreslagen lydelse:)

-

sex kronor.

Av medlemsbidrag för den som

är medlem i såväl lokal- som cen­

tralsjukkassa skola tre femtedelar

tillfalla lokalsjukkassan och två

femtedelar centralsjukkassan.

43

§.

Avg i ftslind ringsbidrag

utgår med

belopp, varmed sjukför­

säkringsavgift nedsatts till följd av

vad i 35 § första stycket stadgas.

44

§.

Avgiftsersättningsbidväg

utgår till sjukkassa med tio kronor

för varje medlem som, till följd av

vad i 33 § andra stycket är stadgat,

icke är skyldig erlägga avgift för

s jukvårdsför säkringen.

47 §.

S jukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av för­

värvsarbete än inkomst av tjänst,

äger

genom frivilliga avgifter för­

säkra sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den

sjukpenning,

som utgives på

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

49

§.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla tillägg till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50 öre för dag.

Ej må dock någon

vara frivilligt försäkrad så, att sjuk­ penningtillägget tillsammans med de förmåner den försäkrade äger upp­ bära enligt den obligatoriska sjuk­ penningförsäkringen och den lön el­ ler ersättning, vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till högre belopp än en

trehundrasextiondel

av hans

årsinkomst av förvärvsarbete.

(Nuvarande lydelse:)

grund av den obligatoriska

försäk­

ringen.

Sådant tillägg må uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägget motsvarar sjukpen­ ningen i den sjukpenningklass med­ lemmen skulle hava tillhört, därest hela hans årsinkomst av förvärvs­ arbete utgjort inkomst av tjänst.

Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att

då hel sjukpenning

utgives

sjukpenningtillägget till­

sammans med de förmåner den för­ säkrade äger uppbära enligt den obligatoriska sj ukpenningförsäkring­ en och den lön eller ersättning, var­ till han eljest må vara berättigad un­ der sjukdom, för dag räknat uppgår till högre belopp än en

fyrahundra­

femtiondel

av hans årsinkomst av

förvärvsarbete.

Försäkring för sjukpenningtillägg, som i denna paragraf avses, skall enligt den försäkrades val meddelas med villkor antingen att enbart ka­ renstid, varom i 26 § stadgas, skall tillämpas eller ock att tillägget skall utgå först efter det sjukpenning på grund av den obligatoriska försäk­ ringen under en sjukperiod utgivits för femton, trettio eller nittio dagar. Vid beräkning av sådan tid skall medräknas tid, för vilken sjukpen­ ning på grund av den obligatoriska försäkringen utgivits under de sex­ tio dagar, som närmast föregått sjuk­ perioden.

(Föreslagen lydelse:)

4

8 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

år, icke eller endast i ringa utsträck­

ning ägnar sig åt förvärvsarbete,

äger hos den centralsjukkassa han

tillhör genom frivilliga avgifter för­

säkra sig för erhållande av sjukpen­

ning eller tillägg till den sjukpen­

ning, som han äger uppbära på

grund av den obligatoriska försäk­

ringen. Sjukpenning, som nu avses,

må utgöra tre, fyra, fem eller sex

kronor för dag. Sjukpenningtillägg,

som nyss sagts, må utgöra en, två

eller tre kronor för dag, dock högst

det av dessa belopp, som motsvarar

skillnaden mellan sex kronor och

sjukpenningen på grund av den obli­

gatoriska försäkringen.

Sjukpenning eller tillägg, som i

denna paragraf avses, må utgivas en­

dast vid sjukdom, som jämlikt 21 §

medför rätt till hel sjukpenning.

J

sjukpenning enligt denna para­

graf skall utgivas barntillägg enligt

vad i 24 och 25 §§ sägs.

Den i 26 § angivna karenstiden

skall för sjukpenning, som här av­

ses, utsträckas till aderton dagar.

Sjukpenningtillägg enligt denna pa­

ragraf skall utgå först efter det sjuk­

penning på grund av den obligatori­

ska försäkringen under en sjukpe­

riod utgivits för femton dagar; och

skall härvid vad i 26 § andra stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

47

§ andra st.

4 9

§.

Sådan

frivillig försäkring må med­

delas endast

under förutsättning att

medlemmen ej fyllt fexntiofem år

och har god hälsa;

dock skall vad nu

sagts icke gälla när medlem, som är

Frivillig försäkring må meddelas

endast

om

medlemmen ej fyllt fem­

tiofem år och har god hälsa.

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa.

(Nuvarande lydelse:)

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej

3 —

Bihang till riksdagens protokoll

Vad i första stycket sägs skall icke gälla när medlem, vars obliga­ toriska sjukpenningförsäkring ned­ satts, inom sex månader därefter ansöker om frivillig försäkring, mot­ svarande högst nedsättning en, un­ der förutsättning dock att hans häl­ sotillstånd ej försämrats under ti­ den efter nedsättningen och att han erlägger avgifter för samma tid.

Centralsjukkassa äger utan hinder av vad i första stycket sågs med till­ synsmyndighetens medgivande över­ enskomma med sammanslutning el­ ler undervisningsanstalt, att åt med­ lemmar av sammanslutningen eller elever vid anstalten meddelas fri­ villig försäkring, överenskommelse med undervisningsanstalt må avse jämväl dem som efter överenskom­ melsens ingående bliva elever vid an­ stalten.

Vad i denna paragraf sägs om för­ säkrings meddelande skall avse jäm­ väl övergång från mindre till mer omfattande försäkring.

övergår medlem, som år frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 12 eller 104 § till annan kassa, skall han i denna kassa utan hinder av vad i första stycket sägs i samband med övergången äga erhålla lika stor för­ säkring som han haft före övergång­ en; och skall den nya försäkringen i fråga om rätten till försäkringsför­ måner anses utgöra fortsättning av den tidigare.

50 §.

Har frivillig försäkring meddelats, skall försäkringen gälla, i fall som 1953. 1 sand. Nr 178.

(Föreslagen lydelse:)

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

fordrats läkarintyg angående hans

hälsotillstånd, må medlemmen icke

på grund av sådan försäkring tiller­

kännas sjukhjälp för sjukdomsfall,

som inträffar under de första tre

månaderna efter det försäkringen

beviljats (väntetid). För med­

lem, vilken erhållit övergång från

mindre till mer omfattande sjuk­

hjälp, skall, under samma förutsätt­

ning, sjukhjälp vid sjukdom, som

inträffar under de första tre måna­

derna efter övergången, utgå i den

mindre omfattningen. Vad sålunda

stadgats gäller dock icke, där sjuk­

domen föranletts av olycksfall, som

inträffat efter den frivilliga försäk­

ringens beviljande eller efter över­

gången till den mer omfattande

sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjuk­

dom, som drabbar familjemedlem,

ersättning för sjukvård varom i 4-8 §

sågs, skola bestämmelserna i första

stycket äga motsvarande tillämpning

med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då

medlem, som år frivilligt försäkrad i

en kassa, enligt 14 eller 104 § över­

går till annan kassa eller då ny för­

säkring beviljas enligt vad i 51 §

andra stycket sågs.

47 § tredje st.

Försäkring,

som i denna paragraf

sägs,

må av medlemmen när som

helst uppsägas.

(Nuvarande lydelse:)

i 48 §, 49 § andra stycket eller 51 §

tredje stycket avses, från och med

ingången av månaden närmast efter

den, då framställning om försäkring­

en gjordes hos kassan, samt i övriga

fall från och med ingången av tredje

kalendermånaden efter den, då fram­

ställningen gjordes. Försäkring, med­

delad jämlikt överenskommelse som

i 49 § tredje stycket sågs, må dock

ej avse tid före utgången av den må­

nad, varunder tillsynsmyndigheten

lämnat sitt medgivande till överens­

kommelsen.

Sjukhjälp på grund av den frivil­

liga försäkringen må ej utgivas för

sjukdom, som inträffat innan för­

säkringen blivit gällande, såframt

fråga ej år om försäkring, som med­

delats jämlikt 49 § andra stycket

eller 51 § tredje stycket.

Vad i denna paragraf sägs om för­

säkrings meddelande skall avse jäm­

väl övergång från mindre till mera

omfattande försäkring.

(Föreslagen lydelse:)

51 §.

Frivillig

försäkring må av med­

lemmen när som helst uppsägas

att

upphöra eller nedsättas till mindre

omfattande försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

35

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad avgift för den frivilliga för­ säkringen senast skolat betalas, fort­ farande för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått från en kassa till en annan, för av­ gift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring anses hava upp­ hört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom.

önskar den, vars försäkring så­ lunda upphört, inom

ett år

därefter

ånyo erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna tiden erläggas, be­ vilja ny försäkring, även om de i 47

§ andra

stycket angivna förutsätt­

ningarna ej äro för handen.

(Nuvarande lydelse:)

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad avgift för den frivilliga för­ säkringen senast skolat betalas, fort­ farande för avgift till kassan eller, där han enligt

12

eller 104 § övergått

från en kassa till en annan, för av­ gift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring anses hava upp­ hört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom.

Önskar den, vars försäkring så­ lunda upphört, inom

sex månader

därefter ånyo erhålla frivillig för­ säkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats, må kas­ san, under förutsättning att samt­ liga avgifter för den förflutna tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även om de i 49

§ första

stycket angivna

förutsättningarna ej äro för handen.

(Föreslagen lydelse:)

52 §.

Avgifterna för den frivilliga för­ säkringen skola

i fråga om såväl

sjukvård som sjukpenning var för sig

vara så avvägda, att de, i för­ ening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten till­ gängliga medel, må antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,

förvaltningskostnader och övriga centralsjukkassan i denna del ålig­ gande utgifter

ävensom till erforder­

lig fondbildning.

Avgifterna för — — — —--------Avgifterna skola — — — — —

52 §.

Avgifterna för den frivilliga för­ säkringen skola vara så avvägda, att de, i förening med andra för ifråga­ varande del av sjukkasseverksamhe­ ten tillgängliga medel, må antagas förslå till infriande av förfallna ut­ fästelser ävensom till erforderlig fondbildning.

sjukhjälpens omfattning. —- av tillsynsmyndigheten.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

53 §.

Till centralsjukkassa utgår stats­

bidrag för den frivilliga

sjukpenning­

försäkringen

med tjugu procent av

vad kassan under kalenderåret på

grund av nämnda försäkring utgivit

i

sjukhjälp.

(Nuvarande lydelse:)

Statsbidrag utbetalas — —-------

54 §.

Beträffande den frivilliga försäk­

ringen skall i övrigt vad i

8, 10, 21,

22, 26, 27, 29, 31—33,

45 och 46 §§

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

53 §.

Till centralsjukkassa utgår stats­

bidrag för den frivilliga

försäkring­

en

med tjugu procent av vad kassan

under kalenderåret på grund av

nämnda försäkring utgivit i

sjuk­

penning och sjukpenningtillägg samt

med sjuttiofem procent av kassans

utgifter under året för barntillägg

enligt 48 § tredje stycket.

— — Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäk­

ringen skall i övrigt vad i

6, 8, 21

—23, 26, 27, 29—32,

45 och 46 §§

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

(Föreslagen lydelse:)

56 §.

56 §.

För allmän — ------------------------ av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola---------------------------- antalet styrelseledamöter.

I stadgar------------- —---------- frivilliga försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken ut­

giver ersättning för behandling som

i 18 § avses, skola innehålla uppgift

härom och angående de grunder ef­

ter vilka ersättningen utgår.

Utöver vad —-------- ------------------så medgiver.

Allmän sjukkassas-------- -------------------- av tillsynsmyndigheten.

58 §.

58 §.

Allmän sjukkassa — — — — — — denna lag.

I den — -— — — — — Konungen bestämmer.

Därest överenskommelse, som Ko­

nungen träffar med främmande stat,

berör allmän sjukkassa, år kassan

pliktig att utöva verksamhet i enlig­

het med vad överenskommelsen in­

nehåller.

Allmän sjukkassa------------------------— för kassan.

37

61 §.

61 §.

Ombud till —• -— — —- — — anslutna lokalsjukkassorna. Antalet ombud — — —-------------kassans stadgar. Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medbor­ gare och myndig samt medlem i kas- gare och myndig samt medlem i san

eller familjemedlem till sådan

kassan.

medlem.

Val av —------------ --------- valet sker. Beträffande ombudsval--------------------------- kassans stadgar.

71 §.

71 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medbor­ gare samt medlem i kassan

eller

familjemedlem till sådan medlem.

Den som ej råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

86

§.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgi­ vandet av ersättning enligt

den obli­

gatoriska

sjukvårdsförsäkringen. Av

utgifterna härför äger kassan att från vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjukvårdsersättning till barn, som i 7 ^

andra

stycket avses, hela

beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningför­ säkringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagar- na vid varje

sammanhängande sjuk-

lighetstillstånd

samt centralsjukkas­

sa för tiden därefter.

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk med­ borgare samt medlem i kassan. Den som ej råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

86

§.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgi­ vandet av ersättning enligt sjuk­ vårdsförsäkringen. Av utgifterna härför,

dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärde­ delar eller, i fråga om sjukvårds­ ersättning till barn, som i

6 § sista

stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningför­ säkringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje

sjukdom

samt centralsjuk­

kassa för tiden därefter.

Lokalsjuk­

kassa äger att från centralsjukkas­ san återfå tre fjärdedelar av de ut­ gifter, för vilka lokalsjukkassan så­ lunda ansvarar.

Vid tillämpningen av bestämmel­ serna i andra stycket skall vad i 29 § andra stycket är stadgat äga motsva­ rande tillämpning.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga upp-

ter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldig­

het eller annorledes förorsakat, att

sjukhjälp till honom eller hans

familjemedlem

obehörigen utgått el­

ler utgått med för högt belopp, eller

har någon eljest obehörigen eller

med för högt belopp uppburit sjuk­

hjälp, och har han skäligen bort inse

detta, skall återbetalning ske av vad

för mycket utbetalats, där ej i sär­

skilt fall anledning är att helt eller

delvis eftergiva återbetalningsskyl-

dighet.

I fall

(Nuvarande lydelse:)

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga upp­

gifter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldig­

het eller annorledes förorsakat, att

sjukhjälp till honom eller hans

barn

obehörigen utgått eller utgått med

för högt belopp, eller har någon el­

jest obehörigen eller med för högt

belopp uppburit sjukhjälp, och har

han skäligen bort inse detta, skall

återbetalning ske av vad för mycket

utbetalats, där ej i särskilt fall an­

ledning är att helt eller delvis efter­

giva återbetalningsskyldighet.

(Föreslagen lydelse:)

— — nämnda kassa.

in §■

Denna lag skall, i den mån ej ne­

dan annorlunda stadgas, träda i

kraft (den

1 juli 1951),

vid vilken

tidpunkt förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkas­

sor upphör att gälla.

Förekommer i —• — — — —

Har för understödsförening re­

gistrerats firma, som icke överens­

stämmer med vad i 55 § sista stycket

stadgas, åligger det tillsynsmyndig­

heten att, därest ej före (den

1 ja­

nuari 1952)

för registrering anmälts

beslut om ändring av firman till

överensstämmelse med nämnda stad­

gande, anmana föreningen att inom

sex månader för registrering anmäla

beslut om sådan ändring. Efterkom-

mes ej anmaningen, skall tillsyns­

myndigheten föreslå ändring av för­

eningens firma och, sedan förening­

en erhållit tillfälle att yttra sig över

förslaget, besluta i ärendet. Om be-

111

§•

Denna lag skall, i den mån ej ne­

dan annorlunda stadgas, träda i

kraft den

1 januari 1955,

vid vilken

tidpunkt förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkas­

sor upphör att gälla.

— stället tillämpas.

Har för understödsförening regist­

rerats firma, som icke överensstäm­

mer med vad i 55 § sista stycket

stadgas, åligger det tillsynsmyndig­

heten att, därest ej före den

1 juli

1955

för registrering anmälts beslut

om ändring av firman till överens­

stämmelse med nämnda stadgande,

anmana föreningen att inom sex må­

nader för registrering anmäla beslut

om sådan ändring. Efterkommes ej

anmaningen, skall tillsynsmyndig­

heten föreslå ändring av föreningens

firma och, sedan föreningen erhållit

tillfälle att yttra sig över förslaget,

besluta i ärendet. Om beslutad änd-

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

slutad ändring skall tillsynsmyndig­ heten ofördröj ligen underrätta för­ eningen. över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. An­ sökan skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari

1949, då

fråga är om antagande till central­ sjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår antagande till lokalsjuk­ kassa.

Tillsynsmyndigheten må dock

med hänsyn till särskilda omständig­ heter medgiva, att ansökningen ingi- ves senare. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndighe­ ten bestämmer.

Innan förening — — — —■ — Beslut som — — — — — — s

ring skall tillsynsmyndigheten ofor- dröjligen underrätta föreningen, över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i un­ derstödsföreningsregistret införas an­ teckning om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. An­ sökan skall vara tillsynsmyndig­ heten tillhanda före den 1 januari

1954.

Tillsynsmyndigheten må dock

med hänsyn till särskilda omständig­ heter medgiva, att ansökningen ingi- ves senare. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndig­ heten bestämmer.

vara ansluten, kassan bindande.

115 §.

Antages erkänd---------------------- — Till sjukhjälpsfond---------------------Antages erkänd sjukkassa ej till allmän sjukkassa och har dess rö­ relse ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt be­ slut (den

1 juli 1951)

träda i likvi­

dation. Sådan kassa är, utan hinder av vad därutinnan må vara föreskri­ vet i kassans stadgar, pliktig att, en-

115 §.

sjUkhjälpsverksainhetens bedrivande.

------frivilliga försäkringen.

Antages erkänd sjukkassa ej till allmän sjukkassa och har dess rö­ relse ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt be­ slut den

1 januari 1955

träda i likvi­

dation. Sådan kassa är, utan hinder av vad därutinnan må vara föreskri­ vet i kassans stadgar, pliktig att, en­

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ligt de föreskrifter tillsynsmyndighe­

ten meddelar, till den eller de all­

männa sjukkassor, till vilka med­

lemmarna skola höra, överföra de

medel som (vid utgången av

juni

1951

) funnos avsatta till sjukhjälps-

fond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt central­

sjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, skola före

(den

1 mars 1951)

utses ombud för

(1951

och

1952)

års ombudsmöten.

Lokalsjukkassa skall före (den

1

maj 1951)

för samma tid utse om­

bud i den centralsjukkassa, till vil­

ken den är ansluten. Vid val av om­

bud, som nu sagts, skall i stället för

vad i 61 § tredje stycket stadgas

gälla, att ombudet skall vara myndig

svensk medborgare, som är mantals­

skriven inom kassans verksamhets­

område.

Möte med ombud, som i första

stycket avses, skall hållas i lokal­

sjukkassa före (den

1 maj 1951)

och i centralsjukkassa före (den

1 juni 1951).

Å sådant möte skola

utses de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem, vilka enligt

denna lag skola väljas å ombuds­

möte.

De som hava att utse övriga sty­

relseledamöter och revisorer jämte

suppleanter i allmänna sjukkassor

skola göra detta, vad beträffar cent­

ralsjukkassa före (den

1 maj 1951)

och såvitt angår lokalsjukkassa före

(den

1 juni 1951).

Därvid skall be­

träffande styrelseledamot och supp-

(Nuvarande lydelse:)

ligt de föreskrifter tillsynsmyndig­

heten meddelar, till den eller de all­

männa sjukkassor, till vilka med­

lemmarna skola höra, överföra de

medel som vid utgången av

decem­

ber 195b

funnos avsatta till sjuk-

hjälpsfond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt central­

sjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, skola före

den

1 juli 195b

utses ombud för

195b

och

1955

års ombudsmöten. Lokal­

sjukkassa skall före den

1 septem­

ber 195b

för samma tid utse ombud

i den centralsjukkassa, till vilken

den är ansluten. Vid val av ombud,

som nu sagts, skall i stället för vad

i 61 § tredje stycket stadgas gälla,

att ombudet skall vara myndig

svensk medborgare, som är mantals­

skriven inom kassans verksamhets­

område.

Möte med ombud, som i första

stycket avses, skall hållas i lokal­

sjukkassa före den

1 september 195b

och i centralsjukkassa före den

1 no­

vember 195b.

Å sådant möte skola

utses de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem, vilka en­

ligt denna lag skola väljas å ombuds­

möte.

De som hava att utse övriga sty­

relseledamöter och revisorer jämte

suppleanter i allmänna sjukkassor

skola göra detta, vad beträffar cent­

ralsjukkassa före den

1 september

195b

och såvitt angår lokalsjukkassa

före den

1 december 195b.

Därvid

skall beträffande styrelseledamot

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

41

leant för sådan i stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan

eller

familjemedlem

gälla, att ledamoten

eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar tillställas till­ synsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän (den

1 juli 1951);

dock tillkommer det

dessförinnan sådan styrelse i cent­ ralsjukkassa att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de sty­ relseledamöter, revisorer och supple­ anter för dem i anslutna lokalsjuk­ kassor, vilka enligt denna lag skola utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt den enligt äldre bestämmelser ut­ sedda styrelsen för förening, som an­ tagits till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i an­ ledning av denna lags ikraftträdande.

övergångsbestämmelser för medlemmar i

erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som

(vid ut­

gången av 1950) var medlem i er­ känd sjukkassa och som är försåkringspliktig enligt lagen eller för vil­ ken försäkringsplikt förelegat om han fyllt sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall tillhöra. Beträffande med-

(Nuvarande lydelse:)

och suppleant för sådan i stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan gälla, att ledamoten eller supplean­ ten är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde. Uppgift å de så­ lunda utsedda skall senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

(Föreslagen lydelse:)

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den

1 januari 1955;

dock tillkommer det

dessförinnan sådan styrelse i cent­ ralsjukkassa att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de sty­ relseledamöter, revisorer och supple­ anter för dem i anslutna lokalsjuk­ kassor, vilka enligt denna lag skola utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt den enligt äldre bestämmelser ut­ sedda styrelsen för förening, som antagits till allmän sjukkassa, vid­ taga sådana åtgärder som erfordras i anledning av denna lags ikraftträ­ dande.

Inskrivning av medlemmar i allmän

sjukkassa m. m.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som

är för-

säkringspliktig enligt lagen, inskri­ vas såsom medlem i den allmänna sjukkassa han skall tillhöra.

Inskrivning, som i första stycket sägs, skall ske även av den som vid lagens ikraftträdande ännu icke fyllt sexton år, såframt han vid utgången

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lem, som sist sagts, skall ej gälla vad

i lagen stadgas angående familje­

medlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första

stycket avses och som (vid utgången

av 1950) var medlem i erkänd sjuk­

kassa, skall vid lagens ikraftträdan­

de överföras till vederbörande all­

männa sjukkassa såsom familje­

medlem.

Övergångsbestämmelser för andra än

medlemmar i erkända sjukkassor.

122

§.

Det åligger envar, som före (den

1 juli 1950) fyllt femton år och jäm­

likt denna lag skall vara försåkrings-

pliktig, att, därest han ej (vid ut­

gången av 1950) är medlem i erkänd

sjukkassa, före (den 1 februari 1951)

anmäla sig till inträde i vederböran­

de allmänna lokalsjukkassa eller,

där sådan ej finnes, i vederbörande

allmänna centralsjukkassa.

Ändå att anmälan, som i första

stycket avses, ej gjorts, skall envar,

som (vid utgången av 1950) ej är

medlem i erkänd sjukkassa och som

är försäkringspliktig enligt lagen,

från och med (den 1 juli 1951) in­

skrivas

såsom

medlem i den allmän­

na sjukkassa han skall tillhöra.

121

§.

Sådan medlem i allmän sjukkassa,

som (vid utgången av juni 1951) var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan

hinder av att han ej uppfyller de i

47

§ andra stycket stadgade villkoren

erhålla frivillig försäkring, såframt

han före (den 1 oktober 1951) gör

framställning därom.

(Nuvarande lydelse:)

av december 1955 var medlem i er­

känd sjukkassa och försäkringsplikt

förelegat för honom, därest han fyllt

sexton år. Beträffande medlem, som

nu sagts, skall ej gälla vad i lagen

stadgas om barn.

(Föreslagen lydelse:)

U9 §.

Det åligger envar, som är försåk-

ringspliktig enligt denna lag, att i

den ordning Konungen föreskriver

lämna de uppgifter som i samband

med lagens ikraftträdande erfordras

för att bestämma omfattningen av

hans försäkring.

120

§.

Utan hinder av att de i 59 § första

stycket stadgade villkoren ej åro

uppfyllda, äger medlem i allmän

sjukkassa erhålla frivillig försäkring

jämlikt 51 eller 58 §, såvida fram­

ställning därom göres före den 1 juli

1955.

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Där på grund av före (den

1 juli

1951

) gjord ansökan frivillig försäk­

ring beviljas någon, som (den

1 april

1951)

i erkänd sjukkassa hade för­

säkring för mer omfattande sjuk- hjälp än som tillkommer honom en­ ligt den obligatoriska

försäkringen,

skall

väntetid icke tillämpas;

dock

skall i fall som nu sagts vad i

50 §

första stycket andra och tredje punk­ terna

stadgas äga motsvarande till-

lämpning.

(Nuvarande lydelse:)

Där på grund av före den

1 janu­

ari 1955

gjord ansökan frivillig för­

säkring beviljas någon, som den

1

oktober 195b

i erkänd sjukkassa

hade försäkring för mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska

sjukpen­

ningförsäkringen,

skall

försäkringen

utan hinder av vad i 50 § sågs bliva gällande från och med förstnämnda dag;

dock skall i fall som nu sagts

vad i

nämnda paragraf

stadgas äga

motsvarande tillämpning

i den mån

sjukpenningförsäkringen i allmän sjukkassa är mera omfattande än sjukpenningförsäkringen i den er­ kända sjukkassan.

(Föreslagen lydelse:)

Därest i — —

— — sistnämnda slag.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i

6 §

andra

stycket a) stadgas skall be­

träffande medlem i erkänd sjukkas­ sa, som (vid utgången av

juni 1951)

vårdas å sjukvårdsanstalt,

medräk­

nas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande. Den som

(vid utgången av

juni 1951)

var

medlem i erkänd sjukkassa skall i intet fall på grund av nämnda stad­ gande vara undantagen från försäk­ ringsplikt förrän rätten till sjuk­ hjälp enligt de för den erkända sjuk­ kassan gällande bestämmelserna upphört.

120

§.

Är någon (vid utgången av

juni

1951)

berättigad att uppbära sjuk-

Övergångsbestämmelser för medlemmar

i erkända sjukkassor.

121

§.

Vid tillämpningen av vad i

5 §

tredje

stycket a) stadgas skall be­

träffande medlem i erkänd sjuk­ kassa, som vid utgången av

decem­

ber 195b åtnjuter sjukhusvård,

med­

räknas den tid sjukhusvården på­ gått före lagens ikraftträdande. Den som vid utgången av

december 195b

var medlem i erkänd sjukkassa skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen från för­ säkringsplikt förrän rätten till sjuk­ hjälp enligt de för den erkända sjuk­ kassan gällande bestämmelserna upphört.

122

§.

Är någon vid utgången av

decem­

ber 195b

berättigad att uppbära sjuk­

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

penning från erkänd sjukkassa, skall

följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälps-

tiden skall medräknas tid före (den

1 juli 1951),

för vilken erkänd sjuk­

kassa utgivit eller haft att utgiva

sjukpenning på grund av

samma

sjuklighetstillstånd eller tidigare så­

dant tillstånd, varmed

den ifrågava­

rande sjukdomen

sammanhänger.

b) Den som enligt

9

§ icke må

vara sjukpenningförsäkrad äger lik­

väl uppbära sjukpenning enligt de

(vid utgången av

juni 1951)

å ho­

nom tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt

9

§

skall vara sjukpenningförsäkrad

skola för

det sammanhängande sjuk­

lighetstillstånd

varom fråga är gälla

de (vid utgången av

juni 1951)

å

den försäkrade tillämpliga bestäm­

melserna om rätt till sjukpenning,

i den mån han därigenom blir berät­

tigad till sjukpenning för längre tid

än eljest eller till sjukpenning för

viss tid med högre belopp än som

eljest skolat tillkomma honom så­

som sjukpenning jämte

make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c), sägs skall

ock gälla, där den som (vid utgång­

en av

juni 1951)

var medlem i er­

känd sjukkassa och då ej ägde upp­

bära sjukpenning därefter drabbas

av

sjukdom,

som äger medicinskt

samband med sjukdom, för vilken

rätt till sjukpenning från erkänd

sjukkassa förelegat, dock ej för fall

att den försäkrade, frånsett arbets­

oförmåga på grund av kortvarig och

medicinskt sett fristående sjukdom,

(Nuvarande lydelse:)

penning från erkänd sjukkassa, skall

följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälps-

tiden skall medräknas tid före den

1 januari 1955,

för vilken erkänd

sjukkassa utgivit eller haft att ut­

giva sjukpenning på grund av den

ifrågavarande sjukdomen.

b) Den som enligt 7 § icke må

vara sjukpenningförsäkrad äger lik­

väl uppbära sjukpenning enligt de

vid utgången av

december 1954

å ho­

nom tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 7 §

skall vara sjukpenningförsäkrad sko­

la för

den sjukdom

varom fråga är

gälla de vid utgången av

december

1954

å den försäkrade tillämpliga be­

stämmelserna om rätt till sjukpen­

ning, i den mån han därigenom blir

berättigad till sjukpenning för läng­

re tid än eljest eller till sjukpenning

för viss tid med högre belopp än som

eljest skolat tillkomma honom såsom

sjukpenning jämte barntillägg för

den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall

ock gälla, där den som vid utgången

av

december 1954

var medlem i er­

känd sjukkassa och då ej ägde upp­

bära sjukpenning därefter drabbas

av

sjukdomsfall,

som äger medi­

cinskt samband med sjukdom, för

vilken rätt till sjukpenning från er­

känd sjukkassa förelegat, dock ej

för fall att den försäkrade, frånsett

arbetsoförmåga på grund av kort­

varig och medicinskt sett fristående

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

45

under mer än två år före sista

in­

sjuknandet

varit fullt arbetsför.

(Nuvarande lydelse:)

Tillsynsmyndigheten äger — —-

123 §.

Vårdas

annan än medlem i er­

känd sjukkassa (vid utgången av

juni 1951) å sjukvårdsanstalt,

skall

vid tillämpningen av

6 § andra

styc­

ket a) medräknas den tid sjukhus­ vården pågått före lagens ikraftträ­ dande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i

6 § andra

stycket c) avses.

124 §.

Där den, som (den

1 juli 1951

)

blir försäkrad i allmän sjukkassa men som icke omedelbart dessför­ innan var medlem i erkänd sjuk­ kassa, (vid utgången av

juni 1951

)

lider av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av sjukhjälps- tiden medräknas den tid, varunder

sjuklighets tillstånd et eller tidigare sådant tillstånd, med vilket den ifrå­ gavarande sjukdomen sammanhäng­ er,

varat före lagens ikraftträdande.

Vid prövning, huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av ti­ digare sjuklighetstillstånd,

skall vad

i

27

§ andra stycket stadgas äga mot­

svarande tillämpning,

därvid

vad

sjukdom, under mer än två år före sista

sjukdomsfallet

varit fullt ar­

betsför.

Vad i denna paragraf sägs om sjukpenning skall i förekommande fall äga motsvarande tillämpning å ersättning för sjukhusvård.

— — —- — skola tillämpas.

Övergångsbestämmelser för andra än med­

lemmar i erkända sjukkassor.

123 §.

Åtnjuter

annan än medlem i er­

känd sjukkassa vid utgången av

de­

cember 1954 sjukhusvård,

skall vid

tillämpningen av 5

§ tredje

stycket

a) medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i

5 § tredje

stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den

1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa men som icke omedelbart dessförin­ nan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången av

december 1954

lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder

sjuk­

domen

varat före lagens ikraftträ­

dande.

Härvid

skall vad i

29

§ andra

stycket stadgas äga motsvarande till- lämpning;

och skall

vad som

där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård

ut­

givits, hava avseende å tid, under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

(Föreslagen lydelse:)

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

som sägs om tid, för vilken sjukpen­

ning utgivits,

skall

hava avseende å

tid, under vilken arbetsoförmåga på

grund av sjukdom förelegat.

Vad i första stycket sägs skall ock

gälla, om försäkrad som där avses

(efter utgången av

juni 1951

) drab­

bas av

sjukdom,

som äger medi­

cinskt samband med

dessförinnan

inträffat sjukdomsfall,

såvida den

försäkrade inom två år före

insjuk­

nandet

vid något tillfälle varit ar-

betsoförmögen på grund av

det tidi­

gare sjukdomsfallet.

(Nuvarande lydelse:)

Vad i första stycket sägs skall ock

gälla, om försäkrad som där avses

efter utgången av

december 195b

drabbas av

sjukdomsfall,

som äger

medicinskt samband med

tidigare

sjukdom,

såvida den försäkrade

inom två år före

sista sjukdomsfal­

let

vid något tillfälle varit arbets-

oförmögen på grund av

sjukdomen.

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1953.

Närvarande: Statsministern

E

rlander

,

ministern

för

utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, L

ingman

, H

ed

­

lund

, L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om

samordnad

sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftning

samt anför.

Inledning.

År 1944 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1944: 15) med förslag att i vårt land införa en allmän och obligatorisk sjukförsäk­ ring. Sedan detta förslag överarbetats inom socialdepartementet, förelädes 1946 års riksdag genom propositionen nr 312 ett på grundval därav upp­ rättat förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Riksdagen antog detta förslag med vissa smärre jämkningar (skrivelse nr 559), varefter den 3 januari 1947 utfärdades lag om allmän sjukförsäkring (nr 1).

Den allmänna sjukförsäkringen består av en sjukpenningförsäkring och en sjukvårdsförsäkring. Sjukpenningförsäkringen är konstruerad såsom en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra medborgarna en viss minimistandard vid sjukdom, samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen utgör som regel sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall ökas sjukpenningen med make- och barntillägg. Sjukvårdsförsäkringen ger ersättning för de försäkrades kostnader för öppen läkarvård ävensom för resor till och från läkare samt för resor till sjukhus och åter. Sjukhjälp enligt lagen om allmän sjukförsäkring utgår ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I orga­ nisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på den grund som lagts av det frivilliga sjukkasseväsendet, i det att de erkända sjuk­ kassorna efter ombildning till allmänna sjukkassor skall omhänderha den allmänna sjukförsäkringen.

48

Genom den nyssnämnda propositionen nr 312 lämnades riksdagen även

tillfälle att yttra sig över vissa av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunder

för tillhandahållande utom sjukförsäkringens ram av sjukhusvård och

läkemedel. Enligt dessa huvudgrunder skulle vården å allmän sal å de

statliga sjukhusen göras helt avgiftsfri, medan sjukhusens huvudmän i

övrigt skulle åläggas lämna fri vård å allmän sal samtidigt med att staten

lämnade huvudmännen gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga

om läkemedlen skulle den enskilde få rätt att å apotek erhålla vissa läke­

medel helt gratis och andra läkemedel till nedsatt pris, varefter apoteken

direkt från statsverket skulle få ersättning för sina utlägg.

I skrivelsen nr 559 anmälde riksdagen, att den i princip kunnat godtaga

de av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunderna för tillhandahållande av

sjukhusvård och läkemedel.

Vid sjukförsäkringslagens antagande bestämdes, att lagen — liksom

sjukförsäkringsreformen i övrigt — skulle träda i kraft den 1 juli 1950.

Genom lag den 17 december 1948 (nr 733) uppsköts ikraftträdandet av

lagen ett år. Ett nytt uppskov med ikraftträdandet kom till stånd genom

lag den 8 december 1950 (nr 621), vari bestämdes att sjukförsäkringslagen

skulle träda i kraft å den framtida dag som bestämdes av statsmakterna.

Detta uppskov förestavades av statsfinansiella skäl.

I ett i september 1951 av socialvårdskommittén avgivet betänkande (SOU

1951: 25) —■ varmed kommittén avslutat sitt arbete — har framlagts för­

slag till bl. a. lag om försäkring för yrkesskada in. in. (yrkesskadeförsäk­

ringslag), avsedd att ersätta såväl 1916 års lag om försäkring för olycks­

fall i arbete som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Under hänvisning till att, enligt kommitténs mening, med den utformning,

som sjukförsäkringen erhållit enligt 1947 års lag, förutsättningar sakna­

des för en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, har kommit­

tén funnit den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen böra bygga på i

väsentliga delar samma principer som uppbär den nuvarande lagstiftningen.

I enlighet härmed avser den föreslagna nya lagstiftningen en av arbets­

givarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare för skada i arbetet.

Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat i olika hänseenden och

försäkringsförmånerna — vilka liksom nu skulle utgöras av läkarvård

jämte läkemedel, proteser o. d., sjukpenning, livränta samt begravnings­

hjälp — föreslås förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nu­

varande olycksfallsförsäkringslagen föreslås sjukpenningen skola utgå med

belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst.

För dem som ej skulle bli omfattade av yrkesskadeförsäkringslagen,

bland dem självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna före­

tagare, har kommittén tänkt sig en särskild försäkring i form av tilläggs-

försäkring till den obligatoriska sjukförsäkringen. Denna tilläggsförsäkring

skulle väsentligen ha karaktär av en invaliditets- och dödsfallsförsäkring

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

49

för skador i och utom arbetet. I avbidan på genomförandet av en sådan

försäkring har kommittén som ett provisorium förordat en lagstiftning om

försäkring för skador i arbetet av företagares in. fl. barn.

I organisatoriskt hänseende innebär kommitténs förslag ingen ändring i

förhållande till vad nu gäller. De organ, som f. n. omhänderhar olycksfalls-

och yrkessjukdomsförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, föreslås alltså skola omhänderha den

nya yrkesskadeförsäkringen.

över socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag har

efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och samman­

slutningar. I remissyttrandena har allmänt beklagats, att kommittén ej

ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning mellan yrkes­

skadeförsäkringen och sjukförsäkringen.

I den uppkomna situationen fann jag mig böra utverka bemyndigande

av Kungl. Maj:t att låta det problemkomplex det här gäller bli föremål

lör omprövning av särskilda sakkunniga. Såsom jag närmare utvecklat i

mitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet den 28 december 1951

borde vid denna omprövning undersökas bl. a., huruvida ej en samord­

ning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde komma till

stånd. Vidare borde finansieringsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet.

De sakkunniga1, som antagit benämningen socialförsäkringsutredningen,

bär den 4 november 1952 avgivit ett betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Betänkandet utmynnar i dels

förslag till lag om ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och

dels förslag till vissa jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till yrkes­

skadeförsäkringslag. Beträffande den närmare innebörden i socialförsäk-

ringsutredningens förslag må här endast nämnas, att förslaget avser en

samordning av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

på så sätt, att sjukförsäkringen får övertaga regleringen av de mera kort­

variga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare. Under

ifrågavarande tid, den s. k. samordningstiden, föreslås förmånerna vid

yrkesskada skola utgå efter i princip samma grunder som sjukhjälpen i

allmänhet. För den allmänna sjukpenningförsäkringens del innebär för­

slaget en övergång från det minimistandardsystem, varpå 1947 års lag

bygger, till en på inkomstbortfallsprincipen grundad ersättning. Vidare

föreslår utredningen, att ersättning för sjukhusvård skall inbegripas under

sjukförsäkringen. Däremot föreslås ingen ändring i 1946 års principbeslut

avseende läkemedlen. Kostnaderna för den reformerade försäkringen före- 1 * * 4

1 Såsom sakkunniga tillkallades statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg,

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av

riksdagens andra kammare, fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, social-

ckonomcn Nils Kellgren, redaktören Lennart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra

kammare, fru Ragnhild Sandström. Som experter tillkallades byråchefen i pensionsstyrelsen

Edvin Tegendal, byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg och byrådirektören hos riksför­

säkringsanstalten Martin Engström samt kronokamreraren B. Ii. Åkerstedt.

4 —

Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

50

slås fördelade mellan staten, de försäkrade och arbetsgivarna. Den år 1946

beslutade sjukkasseorganisationen föreslås orubbad.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genom­

gående tillstyrkts, även om på olika punkter viss kritik framkommit.

Sedermera har hithörande spörsmål varit föremål för ytterligare pröv­

ning inom socialdepartementet. Därvid har jag bibragts den bestämda upp­

fattningen, att en samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och

en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring medför så betydande

fördelar, att en sådan samordning bör komma till stånd. Samordningen

synes mig böra genomföras efter i huvudsak de riktlinjer, som social-

försäkringsutredningen uppdragit. Med frångående av 1946 års princip­

beslut rörande fri sjukhusvård förordar jag, i likhet med utredningen, att

ersättning för de försäkrades utgifter för sjukhusvård tillhandahålles

inom sjukförsäkringens ram. Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala

för att kostnaden för avgiftsfria eller eljest rabatterade läkemedel till vä­

sentlig del bäres av försäkringen. En sålunda reviderad sjukförsäkrings-

reform synes böra genomföras från och med den 1 januari 1955, vilken

dag alltså 1947 års lag om allmän sjukförsäkring bör sättas i kraft. Sam­

tidigt bör 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års

lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar avlösas av en gemensam

yrkesskadeförsäkringslag.

Den allmänna sjukförsäkringens genomförande kräver naturligen ett

omfattande förberedelsearbete. Det är därför nödvändigt att om, såsom jag

förordat, försäkringen skall kunna sättas i kraft den 1 januari 1955, redan

innevarande års riksdag får taga ställning till de ändringar avseende sjuk­

försäkringslagen som bör vidtagas. Givetvis hade det varit önskvärt, att

även ett förslag till yrkesskadeförsäkringslag i detta sammanhang kunnat

föreläggas riksdagen. Vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag

till yrkesskadeförsäkringslag har det emellertid visat sig att i det läge,

vari denna fråga nu befinner sig, vissa spörsmål avseende yrkesskadeför­

säkringen, vilka ej är direkt avhängiga vare sig av den allmänna sjuk­

försäkringens innehåll eller av samordningsproblemets lösning, torde be­

höva bli föremål för ytterligare överväganden. Vad nu sagts gäller bl. a.

livräntorna. Med hänsyn härtill har jag ansett det böra anstå till 1954 års

riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag. Till

nämnda riksdag torde även få anstå med detaljprövning av spörsmålet

rörande tillhandahållandet av läkemedel.

Ett ståndpunktstagande till frågan om de ändringar, som bör vidtagas

beträffande den allmänna sjukförsäkringen, medför emellertid vissa kon­

sekvenser för yrkesskadeförsäkringens del. Redan i detta sammanhang

måste därför behandlas de delar av yrkesskadeförsäkringens materiella in­

nehåll, som direkt påverkas av samordningsfrågan. På grund av att det,

enligt vad jag anfört, icke nu är möjligt att framlägga något fullständigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

51

förslag till yrkesskadeförsäkringslag, synes dock såvitt yrkesskadeför­

säkringen angår något i lagtext utarbetat förslag ej böra framläggas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna om en ändrad sjukför­

säkring och en läkemedelsreform bedömes samtidigt samt till behovet av

förberedelsetid för läkemedelsreformens genomförande torde i detta sam­

manhang böra behandlas jämväl vissa frågor som rör den allmänna upp­

byggnaden av läkemedelsreformen.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta

ärende och börjar därvid med en översikt av gällande regler på området.

Översikt av gällande bestämmelser.

Lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäk­

ring1 (nr 1; ändr. 733/1948; jfr 621/1950) är dels obligatorisk och dels

frivillig. Försäkringen handhaves av allmänna sjukkassor — centralsjuk­

kassor och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhets­

områden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller om mot­

svarande erkända sjukkassor. De allmänna sjukkassorna förutsättes såsom

nämnts uppkomma genom ombildning av de erkända sjukkassorna.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller att

alla medborgare i princip är pliktiga att tillhöra allmän sjukkassa. Försäk-

ringspliktig är sålunda varje svensk medborgare, som är bosatt i riket,

fr. o. m. kalendermånaden efter den under vilken han fyllt 16 år. Det­

samma gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är bosatt och

mantalsskriven i riket. Undantagen från försäkringsplikt är dock gift

kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1000 kr., under

förutsättning att hon sammanlever med sin man och att denne är försäk-

ringspliktig. Sådan gift kvinna samt barn under 16 år är sjukförsäkrade i

sin egenskap av familjemedlemmar. Dessutom är från försäkringsplikten

undantagna vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvår-

dade som inte kan antas ha någon nytta av försäkringen.

Fn 1'örsäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjuk­

kassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den

som är medlem i lokalsjukkassa skall tillika vara medlem i vederbörande

centralsjukkassa. Fn försäkringspliktigs familjemedlemmar skall tillhöra

samma sjukkassa som den försäkringspliktige själv.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning

för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) dels en för dag beräknad

kontant ersättning (sjukpenningförsäkring). Sjukhjälp lämnas emellertid

ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen och vissa därtill anslutna författningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

52

Den obligatoriska sjukvår dsförsäkringen omfattar

alla försäkrade, såväl sjukkassemedlemmar som familjemedlemmar. För­

säkringsförmånerna utgöres av ersättning dels för läkarvårdsutgifter, vari

inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras

för erhållande av sjukpenning, dels för den försäkrades resor till och från

läkare och — om den försäkrade intagits på sjukvårdsanstalt — för resor

till och från anstalten. Ersättningen för läkarvård utgår med a/4 av utgif­

terna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt en av Konungen

fastställd taxa skall beräknas uppgå, med a/4 av taxans belopp. Utgifterna

för resor till och från läkaren ersättes med a/4 av den de! av resekostnaden

för varje läkarbesök, som överstiger 3 kr. Undantagsvis ersättes dock hela

det överskjutande beloppet. Utgift för resa för intagning på sjukvårdsanstalt

och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet, i fråga om åter­

resa dock endast den del av kostnaden som överstiger 3 kr.

Genom frivillig sj ukvårdsf örsäkring — som endast får

meddelas av en centralsjukkassa vilken därtill fått pensionsstyrelsens till­

stånd — kan en sjukkassemedlem tillförsäkra sig och sina familjemed­

lemmar ytterligare sjukvårdsförmåner. Denna försäkring får dock ej avse

annat än sjukgymnastik eller behandling med bad, massage, elektricitet

eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen avser

i princip att garantera de förvärvsarbetande en skälig minimistandard

under sjukdom. Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars års­

inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr., ävensom familjeförsäk-

rad hustru som ej uppbär folkpension.

Sjukpenning utgår i allmänhet med 3: 50 kr. om dagen. För sjukpenning­

försäkrad under 18 år och för folkpensionär är sjukpenningen 2 kr. samt

för familjeförsäkrad hustru 1:50 kr. För den tid, då en sjukpenningför­

säkrad vårdas på sjukvårdsanstalt, utges en reducerad sjukpenning, be­

nämnd hempenning. Hempenningen är 2 kr. om dagen för den vars sjuk­

penning är 3:50 kr. samt 1 kr. för övriga sjukpenningförsäkrade.

Till sjukpenningen utgår maketillägg med 2 kr. om dagen och barntill-

lägg med 50 öre för barn och dag. Om båda makarna är sjukpenning­

försäkrade, utgår dessa tillägg i regel till mannens sjukpenning. En familje­

försäkrad hustru får ett barntillägg till sjukpenningen å 1 kr. om dagen,

därest hon har ett eller flera barn under tio år i hemmet.

Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Karenstid

tillämpas emellertid ej när ett nytt sjukdomsfall inträffar inom 90 dagar

efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits. Den längsta tid, under

vilken sjukpenning utgår, är 730 dagar vid varje sammanhängande sjuk-

lighetstillstånd. För folkpensionär är dock sjukhjälpstiden högst 90 dagar.

Arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom på grund av lag eller för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

53

fattning .utgivit lön till arbetstagaren, har rätt att i arbetstagarens ställe

uppbära den arbetstagaren tillkommande sjukpenningen jämte make- och

barntillägg, dock högst det belopp som motsvarar den utbetalade lönen.

Genom frivillig sjukpenningförsäkring — som meddelas

av centralsjukkassa — kan varje sjukpenning^säkrad medlem erhålla

tillägg till den obligatoriska sjukpenningen med 1:50, 3 eller 4:50 kr.

för dag. Härvid gäller emellertid eu maximeringsregel, innebärande att

ingen får vara frivilligt försäkrad så, att förmånerna från den frivilliga

och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen jämte lön eller ersättning,

vartill medlemmen eljest är berättigad under sjukdom, för dag räknat

uPPgår

till högre belopp än

1/a60

av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Frivillig sjukvårds- och sjukpenningförsäkring får meddelas endast om

medlemmen har god hälsa och ej fyllt 55 år.

Försäkringen finansieras genom försäkringsavgifter och

statsbidrag.

Varje sjukkassemedlem är sålunda skyldig att erlägga avgift för för­

säkringen. Avgifterna skall för varje kassa beräknas och efter vederbörande

kassas hörande fastställas av pensionsstyrelsen. Avgiftsuppbörden skall för

den obligatoriska försäkringen ske i samband med skatteuppbörden. Av­

gifterna till den frivilliga försäkringen skall uppbäras i den ordning veder­

börande centralsjukkassa bestämmer.

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgifts-

lindringsbidrag. Särskilt statsbidrag lämnas till centralsjukkassorna för den

frivilliga sjukpenningförsäkringen. Till den frivilliga sjukvårdsförsäkringen

utgår däremot icke något statsbidrag.

Sjukhjälpsbidraget utgör en procentuell andel av en sjukkassas årliga

utgifter. Bidraget motsvarar 50 % av utgifterna för läkarvård, de för­

säkrades resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt och för sjuk­

penning samt 100 % av utgifterna för make- och barntillägg. Medlems­

bidraget utgår med ett fast belopp för envar som vid kalenderårets utgång

är sjukkassemedlem. Beloppet, som varierar i kassor av olika typ och be­

lägenhet, är högst 5 och lägst 3 kr. Avgiftslindringsbidraget utgör 6 kr.

för varje vid kalenderårets utgång sjukpenningförsäkrad medlem och 2 kr.

för medlem som är enbart sjukvårdsförsäkrad. Sjukhjälpsbidrag och med­

lemsbidrag kan under särskilda förutsättningar förhöjas av Kungl. Maj:t.

Statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen är 20

%

av sjuk­

penningutgifterna.

Beträffande sjuk kasseorganisationen må nämnas, att de

allmänna sjukkassorna är självständiga juridiska personer med eget an­

svar för verksamheten. Fn allmän sjukkassas angelägenheter handhaves

av ett ombudsmöte och av kassans styrelse. Ombud till ombudsmötet utses

i en lokalsjukkassa av den eller de kommuner, inom vilkas områden kassan

bär sin verksamhet, i stadsccntralsjukkassa av staden och i annan central­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

54

sjukkassa av ombudsmöten i de anslutna lokalsjukkassorna. Kassorna skall

stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Kungl.

Maj :t har den 17 oktober 1947 förordnat, att pensionsstvrelsen skall vara

tillsynsmyndighet.

Över allmän sjukkassas beslut i ärenden angående försäkring får klagan

föras hos pensionsstvrelsen genom b e s v ä r. Pensionsstyrelsens beslut

må överklagas endast om styrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Klagan

över pensionsstyrelsens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De försäkrades avgifter för den obligatoriska försäkiingen

skulle enligt de beräkningar, som föregick lagens antagande, komma att

per år genomsnittligt hålla sig omkring 24 kr. för dem som tillförsäkrades

en sjukpenning av 3:50 kr. och omkring 4 kr. för de enbart sjukvårds-

försäkrade. Enligt år 1950 verkställda beräkningar skulle motsvarande av­

giftsbelopp behöva höjas till omkring 31 kr. resp. 5 ä 6 kr.

Vid tidpunkten för sjukförsäkringsreformens beslutande beräknades

statsverkets utgifter budgetåret 1950/51 — d. v. s. det törsta bud­

getår som enligt statsmakternas ursprungliga beslut skulle belastas med

kostnader för försäkringen — för själva sjukförsäkringens genomförande

till 171,3 milj. kr., därav 165,3 milj. kr. avseende den obligatoriska försäk­

ringen. Sjukförsäkringens totalkostnader nämnda budgetår uppskattades

till 266,8 milj. kr. Av detta belopp skulle 236,8 milj. kr. belöpa å den obliga­

toriska försäkringen. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjuk­

försäkringen skulle i enlighet härmed komma att uppgå till i runt tal 70 A

av totalkostnaderna för denna försäkring. Enligt kostnadsberäkningar, verk­

ställda under år 1950, skulle emellertid de ursprungliga beloppen i olika

avseenden behöva jämkas uppåt. Enligt de nya kalkylerna skulle den all­

männa sjukförsäkringens totala årskostnader bli 339,9 milj. kr., därav

200,2 milj. kr. avseende statens utgifter. Om hänsyn tages till 1946 års

reform även i vad den avser sjukhusvård och läkemedel, skulle enligt de

nya beräkningarna reformens genomförande totalt medföra en årlig kost­

nadsökning för statsverket på omkring 260 milj. kr.

Olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1

(nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,

383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946,

493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende

s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycks­

fall skall anses även skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagen — för innehållet i sistnämnda lag redogöres

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

7<V.

1 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.

55

närmare i fortsättningen — förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Såsom olycksfall i arbetet skall jämväl anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställ- ningen. Elever vid vissa anstalter för yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i något ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande. Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av men­ liga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. I dessa hänseenden är således ÖL förmån­ ligare för de försäkrade än SFL. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges vidare fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen för­ orsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst ‘/«- Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller ned­ sättning av densamma med minst Vio. utges livränta. Har olycksfallet med­ fört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor till vissa efter­ levande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjuk­ penningens och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsätt­ ning av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp. Sjukpenningen utgör lägst 3:50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbe­ stämmelser gäller för personer under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om 1:50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Av­ draget får dock utgöra högst hälften av sjukpenningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till

kr.

men ej till

kr.

utan familjetillägg

kr.

med familjetillägg

kr.

1 785

3 50

5: —

1 785

2 040

4

5: 50

2 040

2 295

4 50

6: —

2 295

2 805

5 —

6: 50

2 805

3 315

6 —

7: 50

3 315

3 825

7 —

8: 50

3 825

4 335

8 —

9: 50

4 335

4 845

9 —

10: 50

4 845

5 355

10 —

11: 50

5 355

5 865

11

12: 50

5 865

6 375

12

13: 50

6 375

6 885

13

14: 50

6 885

14 —

15: 50

Invalidräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst

1/io

utgjorde livräntan det lägre

belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till

den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibe­

loppet höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även

regeln att livräntans storlek står i direkt proportion till invaliditetsgraden.

Enligt lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller

fått den nedsatt med minst 3/i0, förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst efter

den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år.

Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan motsvarar 11/i2 av den skadades årliga arbetsförtjänst, och

vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen sva­

rande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1/i2 av arbetsförtjänsten.

Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning

av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett

med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om

högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka -— i vissa fall även till änkling —

samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovs-

prövning, till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller

änkling utgör

1/3

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till

varje barn utgör

1/e

och till föräldrar högst 1/« av samma arbetsförtjänst.

Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får mot­

svara högst 5/e av arbetsförtjänsten.

över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras

genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om

57

klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut får klagan ej föras.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbe­ tets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäk­ ringen. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig att utge understöd, för vilket enligt lagen avdrag från lagersätt­ ningarna får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sist­ nämnda fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäk- ringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till stats­ verket erläggas en tilläggsavgift om 5

%

av försäkringsavgiften. I fråga om

socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri inräk­ nat motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador, som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Yrkes sjukdoms försäkring slagen.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkes­ sjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upp­ tar dels sjukdomar genom inverkan av vissa uppräknade ämnen och energiformer, dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsför- säkringen tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

översikt av socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag bygger på samma princip som den nuvarande lagstiftningen. Yrkesskadeförsäkringen skall alltså utgöra en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagarna för skada i arbetet. Tillhörigheten till förs ä k-

58

ringen bibehålies i stort sett vid sitt omfång enligt gällande praxis så­

vitt avser gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga

företagare. Försäkringen omfattar enligt förslaget anställda och övriga, som

arbetar för annans räkning utan att därvid i förhållande till denne intaga en

självständig ställning, ävensom vissa yrkesutbildningselever. Den utvidg­

ningen föreslås emellertid, att även alla offentliga förtroendemän skall om­

fattas av den obligatoriska försäkringen.

Undantaget i ÖL beträffande vissa hemmavarande familjemedlemmar

till arbetsgivaren skall i princip gälla även enligt den föreslagna yrkes­

skadeförsäkringslagen.

Möjligheten till frivillig försäkring av de undantagna familjemedlem­

marna föreslås bibehållen. Sådan försäkring skall också få tecknas i riks-

försäkringsanstalten för dem som ej omfattas av den obligatoriska försäk­

ringen på grund av att deras arbete utföres åt organ eller person, som åt­

njuter immunitet (t. ex. utländsk beskickningschef).

Framför allt för att bereda de med hemindustriellt arbete sysselsatta

obligatoriskt skydd enligt lagen föreslås det nuvarande undantaget slopat

beträffande dem som utför arbetet i sitt hem eller på ett arbetsställe som

de själva bestämmer. En viss inskränkning i försäkringens tillämpning i

dylika fall har dock ansetts nödvändig. Enligt en såväl för hemindustriellt

som för annat arbete avsedd bestämmelse gäller sålunda en karenstid om

14 dagar i fråga om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utför i

sitt hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe utan att den för-

säkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete föreslås att den obliga­

toriska försäkringen alltjämt skall omfatta både olycksfall på arbetsstället

och olycksfall under färder till och från arbetet. Vissa utvidgningar av

försäkringsskyddets omfattning föreslås emellertid. Sålunda skall olycks­

fall i skogshärbärgen och vissa andra förläggningar jämställas med olycks­

fall på arbetsområdet. I fråga om färdolycksfallen förordas också vissa

uppmjukningar.

Kommittén anser det principiellt rimligt, att med olycksfallsskadorna lik­

ställa andra hälsorubbningar, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket

eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och

andra yrkesskador kan realiseras är enligt kommitténs mening helt och

hållet en praktisk fråga. Kommittén finner sig dock ej kunna förorda, att

den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättnings-

berättigande skadorna frångås, men föreslår väsentliga ändringar i prin­

ciperna för förteckningen. Den nya förteckningen anges vara avsedd att,

så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kan

tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet.

Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens

hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

59

hälsan meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjuk­

domar, som härrör från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan

av något ämne eller annan substans, som anges i föreskrifterna, eller någon

där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt an­

strängande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbets­

redskap, buller eller smitta.

Sådana hudsjukdomar, som el jest ej omfattas av försäkringen, blir enligt

en specialregel ersättningsberättigande, om de skäligen kan antagas vara

förorsakade av arbetet genom ämne eller annan substans, som ej upptagits

i de nyssnämnda föreskrifterna. En särskild karenstid om fyra veckor

föreslås dock för dessa fall.

Kommittén föreslår lagfästande av en bevisregel, i princip innebärande

eu förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån. Enligt denna

regel skall vid bedömandet av frågan, huruvida viss åkomma förorsakats

av olycksfall, detta anses vara förhållandet, såvida ej övervägande skäl

måste anses tala däremot. Regeln skall äga motsvarande tillämpning be­

träffande sjukdom, som enligt nyssnämnda förteckning utgör yrkesskada.

De av kommittén föreslagna försäkringsförmånerna innebär

väsentliga olikheter i förhållande till de nuvarande.

Ersättningsunderlaget skall visserligen fortfarande i princip grundas

på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller,

beträffande minderåriga in. fl., på en uppskattning av den framtida in­

komsten vid oförändrad lönenivå inom yrket. Hänsyn skall emellertid tagas

till löneändringar, som under det senaste året inträffat till följd av änd­

ringar i kollektivavtal in. m. Vidare skall hänsyn upp till visst närmare

angivet maximum tagas till inkomst av bisyssla, oberoende av om bisyss­

lan utföres för den vanlige arbetsgivarens räkning eller ej. Som bisyssla

räknas även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete har utgjort en väsent­

lig del av den försäkrades sysselsättning. De nuvarande reglerna angående

lärlingar och underåriga föreslås ersatta av en bestämmelse, att — med

visst undantag — ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från

fyllda 25 år skall beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skä­

ligen kunde antagas påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efter-

levandelivränta skall i dessa fall utgå på grundval av tjugufemårsinkoinsten.

I fråga om livränta till efterlevande föreslås även den regeln, att när den av­

lidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjuter ersättning enligt yrkes­

skadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens

förordnande, ersättningen i fråga skall likställas med arbetsinkomst. Med

tanke främst på silikosfallen föreslås, att när försäkrad varaktigt avbryter

det farliga arbetet först avsevärd tid efter det sjukdomen yppats, ersätt­

ningsunderlaget vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet

ej skall beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjuk­

domens yppande och arbetsavbrottet hade ägt rum samtidigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

60

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning föreslås höjd

från 7 200 till 9 000 kr. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år

under både mars och juni utvisar ökning eller minskning med minst 10 %

i förhållande till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta från följande

årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet med motsvarande hela

tiotal procent. Motsvarande ändringar skall vidtagas i sjukpenningskalan.

Ändringarna skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Kommittén avstyrker ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning.

Regler uppställes, som avses skola leda till att ersättningsbeloppen blir av

lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter käll-

skatteavdrag. Principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbets­

inkomst som försörjningsplikt bibehålies. Hänsyn till försörjningsplikt

skall dock tagas ej genom ett i alla sjukpenningklasser lika familjetillägg

utan genom en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och en­

samstående. Minimisjukpenningen för reguljära fall föreslås bli 4 kr. för en­

samstående och 5 kr. för försörj are. Den nuvarande specialregeln för personer

under 18 eller över 67 år och höggradiga invalider bibehålies dock. Maximi-

sjukpenningen föreslås utgöra 16 kr. för ensamstående och 18 kr. för

försörjare, i båda fallen vid en arbetsförtjänst om minst 9 000 kr.

Vårdbidraget vid invaliditetsfall föreslås bibehållet. Ett motsvarande

bidrag anses böra införas vid vissa långvariga sjukdomstillstånd.

Vissa ändringar föreslås i reglerna om bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning och beträffande invaliditetsersättningarna.

I fråga om livräntorna till efterlevande föreslås ersättningstiden utvidgad

bl. a. på så sätt, att rätt till livränta skall under särskilt angivna förutsätt­

ningar föreligga för en änka, även om äktenskapet ingåtts efter olycksfallet,

för frånskild make, för kvinna som varaktigt sammanlevde med den för­

säkrade under äktenskapsliknande förhållanden, samt för styvbarn. För

föräldrar uppmjukas rekvisitet för rätt till livränta.

Problemet om försäkringsskydd för dem som ej omfat­

tas av yrkesskadeförsäkringslagen — framför allt själv­

ständiga yrkesutövare, husmödrar och vissa familjemedlemmar till arbets­

givaren —- föreslås löst så, att det genom statsmakternas försorg tillskapas

en särskild försäkringsform såsom ett komplement till den allmänna sjuk­

försäkringen och avseende skador såväl i som utom arbete. Denna försäk­

ringsform är framför allt avsedd att lämna skydd vid invaliditet och döds­

fall. Enligt kommitténs mening kan emellertid en försäkring av ifrågava­

rande slag inte genomföras förrän samtidigt med den allmänna sjukför­

säkringen.

I avbidan på genomförandet av en försäkring av nyss angiven typ förordar

kommittén som ett provisorium en lag om försäkring av företagares in. fl.

barn. Enligt denna lag skall vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren obli­

gatoriskt försäkras för skada i arbetet. Försäkringen, som skall grundas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

61

anmälningsskyldighet (för föräldrarna), föreslås gälla för sådana barn,

som föregående år fyllt minst 15 år och arbetat för föräldrarnas räkning

under sådana omständigheter, att dessa har gjort löneavdrag för barnets

källskatt. Frivillig försäkring föreslås kunna tecknas för andra barn samt

för olycksfall utom arbete.

För andra studerande än de förut nämnda yrkesutbildningseleverna före­

slås en särskild förordning angående ersättning av statsmedel för skada,

ådragen under studierna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag.

över yrkesskadebetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av stats­

kontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, försäk-

ringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr­

kesutbildning, statens institut för folkhälsan, försäkringsinspektionen, sta­

tistiska centralbyrån, Svea hovrätt, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, 1946 års skolkommission, änke-

pensioneringskommittén, Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Sve­

riges redareförening, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Då något fullständigt förslag till lagstiftning angående yrkesskadeför­

säkringen ej framlägges i detta sammanhang och med hänsyn till den ut­

veckling, som saken sedermera tagit i och med att socialförsäkringsutred-

ningen avgivit sitt förslag, torde det ej finnas anledning att här lämna en

uttömmande redogörelse för innehållet i remissyttrandena över socialvårds­

kommitténs förslag. På de punkter, som rör samordningsfrågan, anser jag

mig dock böra något beröra remissyttrandena.

Såsom redan nämnts påtalas genomgående i remissyttrandena, att social-

vårdskommittén ej ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning

mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. I åtskilliga yttranden

framhålles, att ett flertal av de betydelsefulla och komplicerade problem,

inför vilka kommittén ställts, skulle kunna få en naturligare och bättre lös­

ning inom ramen för eu obligatorisk sjukförsäkring än genom utvidgningar

62

i olika hänseenden av olycksfallsförsäkringen. I flera yttranden avråder man

bestämt från sådana utvidgningar av olycksfallsförsäkringen, som kunde

föregripa och försvåra en samordning mellan de båda socialförsäkrings-

grenarna.

En närmare redogörelse för remissyttrandena i samordningsfrågan finnes

i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 99—108, vartill torde få

hänvisas.

Med utgångspunkt från att någon samordning mellan yrkesskadeförsäk­

ringen och sjukförsäkringen tills vidare ej skulle komma till stånd accep­

teras i remissyttrandena allmänt tanken på att yrkesskadeförsäkringen i

stort sett bör bibehållas vid sitt nuvarande omfång och att försäkringstill-

hörigheten således bör baseras på det arbetstagarbegrepp, som utbildat sig

vid tillämpningen av ÖL och som omfattar ej endast arbetstagarna i egentlig

mening utan även vissa andra kategorier. Diskussionen i yttrandena i

denna del har huvudsakligen rört sig om vilka jämkningar i rådande praxis

som kan anses påkallade och hur man lagtekniskt skall gå till väga för att

dra en så klar gräns som möjligt kring den personkrets, som borde omfattas

av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten

yttrar bl. a. följande:

Utvecklingen har lett till en synnerligen invecklad och för allmänheten

ofta svårförståelig praxis i fråga om gränsdragningen mellan begreppen

arbetare och självständig företagare. Härutinnan råder för närvarande en

betänklig brist på enhetlighet och överblickbarhet. Riksförsäkringsanstalten

torde i avsevärt högre grad än de ömsesidiga bolagen ha stark känning härav.

Det är därför enligt anstaltens mening synnerligen påkallat, att en genom­

gripande rationalisering och förenkling på området kommer till stånd. Det

framstår härvid såsom ett önskemål att allmänna principer åvägabringas,

vilka — samtidigt som det framträdande behovet av fasthet och enhetlighet

i bedömningen tillgodoses — jämväl i möjligaste mån begränsa behovet av

utredningar och även vederbörligen beakta försäkringstekniska synpunkter.

I anslutning till det anförda uttalar riksförsäkringsanstalten, att det från

försäkringstekniska och administrativa synpunkter givetvis vore önskvärt

att låta lagen omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening.

Överståthållarämbetet

anför:

Utvecklingen på yrkesskadeförsäkringens område kännetecknas av all eu

successiv uttänjning skett av de olika begrepp — arbetstagare, olycksfall i

arbete, yrkessjukdom och andra — vilka äro avgörande för huruvida ersätt­

ning kan utgå vid förlust eller reducering av arbetsförmågan. Det är uppen­

bart, att denna utveckling betingats av frånvaron av en kompletterande form

av socialförsäkring. Det nu föreliggande förslaget innebär på åtskilliga

punkter eu ytterligare utsträckning av gränserna för ersättningsbarheten,

liksom av förmånernas storlek. Mot denna tendens i förslaget kan, lika

litet som mot den tidigare utvecklingen, ej resas någon invändning, såvitt

angår skäligheten i och för sig av utvidgningarna, även om självfallet bristen

på kostnadsberäkningar försvårar ett ställningstagande. Det kan dock knap­

past sägas, att den gränsdragning, vilken under alla förhållanden måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

63

ske så länge allenast en delreglering föreligger, blir klarare genom uttänj-

ning av olika kriterier. Snarare föreligger risk för att olikheterna bliva än

mer svårförståeliga för dem, som även framdeles måste hållas utanför

möjligheten att genom sociala åtgärder erhålla kompensation för förlust

eller minskning av arbetsförmågan. Detta förhållande talar enligt ämbetets

mening för att en viss försiktighet bör iakttagas, när det gäller att utvidga

tillämpligheten av en likväl avgränsad social yrkesskadeförsäkring.

Vad nu sagts gäller icke minst försäkringstillhörigheten, som är beroende

av den innebörd arbetstagar- och därmed korresponderande begrepp erhålla

i lagstiftning och praxis. I denna fråga göra sig emellertid även synpunkter

av annan art gällande.

överståthållarämbetet erinrar i fortsättningen om att utvecklingen lett

till uppkomsten av två skilda arbetstagarbegrepp, ett civilrättsligt och ett

socialt betonat. Det senare, som särskilt torde känneteckna rättstillämp­

ningen på olycksfallsförsäkringens område, hade kommit till användning

företrädesvis när det gällde fullgörandet av förpliktelser, som vore av sär­

skild betydelse för det allmänna. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

åter, som byggde på avtalsfrihetens princip och föranledde en ur privat­

rättsliga synpunkter gjord tolkning av ingångna arbetsavtal, torde i stort

sett kunna sägas vara det grundläggande på områden, där arbetstagarens

rättigheter mera omedelbart motsvarades av ekonomiska förpliktelser för

arbetsgivaren. Härav hade följt, oaktat ur sociala synpunkter ett annat

resultat kunnat anses önskvärt, att ett mera inskränkt arbetstagarbegrepp

måst tillämpas på vissa områden. Sålunda kunde erinras om att arbets­

domstolen ansåge sig böra vid prövningen av de ur ett anställningsför­

hållande härrörande rättsverkningarna lägga det privaträttsliga arbets­

tagarbegreppet till grund för sina avgöranden. Det nuvarande förhållandet,

att en person kunde i ett och samma arbetsavtalsförhållande betraktas som

arbetstagare i fråga om exempelvis olycksfallsförsäkringen men som själv­

ständig företagare i fråga om t. ex. semesterrätt eller förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken måste onekligen te sig förbryllande och kunde ej

sägas vara tillfredsställande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

(SOU 1952:39)

Samordningsfrågan.

Utredningens överväganden har resulterat i att för viss tid en samordning

bör ske mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

och att under denna tid sjukhjälpen — i princip lika för yrkesskador och

andra sjukdomar — skali lämnas av allmän sjukkassa enligt sjukförsäk­

ringens ersättningsbestämmelser. Efter samordningstidens slut bör ersätt­

ning för yrkesskada utgå från yrkesskadeföräkringen och enligt de för

denna försäkring gällande reglerna. Sainordningstiden föreslås i princip

64

skola sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpen­

ning utgår vid ett sjukdomsfall. Utredningen utvecklar sin mening härut-

innan i huvudsak sålunda.

En samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsätter, åtmin­

stone om samordningen skall få en mera betydande räckvidd, att sjukför­

säkringens förmåner under en viss tid efter olycksfallet eller yrkessjuk­

domens början kan anses tillräckliga även såsom prestationer i anledning

av yrkesskada. Utformningen av reglerna rörande sjukförsäkringen beror

alltså i hög grad på om en samordning med yrkesskadeförsäkringen skall

ske och i så fall på vad sätt.

Systemet med två olika försäkringar vid sjukdom, av vilka den ena har

långt gynnsammare ersättningsgrunder än den andra, leder enligt erfaren­

heten till ett mycket stort antal gränsdragningsfrågor, av vilkas lösning i

eu viss riktning den försäkrade ofta har ett starkt intresse. Den nuvarande

ordningen med två helt skilda försäkringssystem har också stora admi­

nistrativa olägenheter, önskar man mera väsentligt minska dessa, räcker

det ej med att förmånerna under den tid samordningen avser är lika utan

hänsyn till sjukdomens art och uppkomstsätt. Så länge förmånerna lämnas

av skilda försäkringssystem, måste nämligen vid varje sjukdomsfall fast­

slås, om fallet hör till den ena eller andra kategorien. Vidare bibehålies de

nuvarande olägenheterna för allmänheten i form av långsamhel vid utbe­

talningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet rörande vilket organ

som skall utge sjukhjälpen.

Det sagda leder till att en samordning om möjligt bör vara fullständig

under samordningstiden. Samordningen bör sålunda avse såväl storleken

av förmånerna som det administrativa och det ekonomiska ansvaret för

regleringen av de enskilda fallen.

Hjälpbehovet vid en sjukdom är icke beroende av huruvida sjukdomen

är att anse som yrkesskada eller ej. Det torde emellertid inte vara möjligt

att mera väsentligt minska nuvarande förmåner vid yrkesskada. Åtmin­

stone för en viss samordningstid måste därför sjukförsäkringens förmåner

höjas så mycket, att de för denna tid kan accepteras även vid yrkesskador.

Detta behöver dock ej innebära, att man flyttar över yrkesskadeförsäk­

ringens förmåner helt obeskurna till den samordnade försäkringen.

Det torde f. n. ej kunna komma i fråga att inom den allmänna sjukför­

säkringen — såsom inom yrkesskadeförsäkringen — ge full ersättning för

läkarvård och resor. Inom en samordnad sjukpenningförsäkring måste

vidare sjukpenningens storlek beräknas efter schematiska grunder, så att

utredning vid sjukdomsfallets inträffande inte erfordras. Detta kan för den

försäkrade vara antingen bättre eller sämre än enligt nuvarande regler.

Vid en fullständig samordning måste karenstiden vara oberoende av sjuk­

domens art och uppkomstsätt. Med sjukförsäkringens karenstid innebär

detta en viss försämring ur de yrkesskadades synpunkt.

Samordningen medför å andra sidan vissa fördelar för den skadade jäm­

fört med den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Han

vet omedelbart vad han har att påräkna för förmåner. Dröjsmål med utbe­

talningar på grund av tidskrävande utredningar behöver ej förekomma.

Bekymren för resultatet av ersättningsfrågornas prövning leder f. n. ibland

till svåra komplikationer av psykologisk natur med förlängning av sjuk­

domstillståndet som följd. Samordningen minskar väsentligen risken härför.

Genom samordningen minskar vidare skälen mot att låta yrkesskadeför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

65

säkringen omfatta även en arbetsgivares i rörelsen sysselsatta familjemed­

lemmar. Det blir också lättare att ordna yrkessjukdomsförsäkringen på ett

rationellt sätt. Den största vinsten är dock, att ett gott skydd åstadkommes

vid all sjukdom. Försämringarna i en yrkesskadeförsäkring synes väga

mycket lätt för de försäkrade vid beaktande av de med samordningen för­

enade fördelarna.

Vid en fullständig samordning är det uppenbarligen ej möjligt att för

samordningstiden variera arbetsgivarnas avgifter på sätt som nu sker efter

kostnaderna för de vid företaget inträffande yrkesskadorna. I vad mån

mVjligheterna för arbetsgivarna att få sänkning av avgifterna till olycks­

fallsförsäkringen nu verkar som en sporre i skyddsarbetet anser utred­

ningen ej kunna med säkerhet bedömas. Skyddsarbetet har under senare

tid intensifierats genom förstärkning av de samhälleliga arbetarskydds-

organen och genom samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden. Arbets­

givarna har otvivelaktigt ett stort intresse av att förhindra driftsstörningar,

helt oberoende av variationer i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna.

Utredningen anser därför att skyddsarbetet vid industriföretagen ej i någon

mera betydande mån kommer att hämmas av att variationerna i premierna

minskas.

En fullständig samordning hehöver ej heller minska försäkringsinrätt-

ningarnas möjligheter att redan på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för

att mildra följderna av inträffade yrkesskador i fråga om arbetsoförmågans

grad och varaktighet. För övrigt är det lika betydelsefullt att invaliditets-

förebyggande åtgärder vidtages vid alla sjukdomar, oberoende av om de

orsakats av arbete för annans räkning eller ej.

En invändning av annan art kan emellertid också anföras mot eu full­

ständig samordning. Då differentieringen olika arbetsgivargrupper emellan

minskar i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna, blir vissa företagare

hårdare belastade än nu medan andra får en lindring — förutsatt att arbets­

givarna såsom kollektiv skall bidraga till sjukförsäkringen i minst den om­

fattning som deras utgifter för olycksfallsförsäkringen minskar. Differen­

tieringen av olycksfallsförsäkringspremierna kan trots samordningen bestå

men premiebeloppen blir mindre. Det är däremot ej möjligt att på mot­

svarande sätt differentiera arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen. Det

torde inte kunna undvikas, att vissa ändringar i fråga om de bestående

förhållandena uppkommer även för företagarnas del vid en radikal omlägg­

ning av socialförsäkringen.

Utredningen nämner, att det med ledning av tillgänglig statistik kan

antagas att beträffande de olycksfall i arbete, som medför arbetsoförmåga,

och som kvarstår på tredje dagen från olycksfallet, ungefär 15 % är av­

vecklade inom en vecka, 50 % inom två veckor, 96 å 97 % inom 13 veckor

och 99,7 % inom ett år räknat från och med dagen efter olycksfallets in­

träffande. Utredningen framhåller emellertid, att de administrativa vinster­

na inte kan direkt mätas med ledning av dessa avvecklingssiffror. Om

samordningstiden är begränsad, måste nämligen de yrkesskadefall, som

kvarstår vid eu viss tidpunkt före samordningstidens utgång, i regel prövas

av vederbörande olycksfallsförsäkringsinrättning, så alt inga uppehåll i

utbetalningen av ersättningar behöver uppstå. Det är vidare helt naturligt

5 -

B ihan g till riksdagens protokoll

7.95.7. 7

samt. Nr 178.

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

66

så, att handläggningen av de långvariga fallen i allmänhet är besvärligare

än av de kortvariga.

Samordningstidens längd är enligt vad utredningen fortsättningsvis fram­

håller en avvägningsfråga. Först genom en relativt lång samordningstid

bleve de administrativa vinsterna stora. Eftersom den allmänna sjukför­

säkringen hade en sjukhjälpstid för sjukpenningförsäkringen av två år vore

två år maximum för samordningstiden. Under samordningstiden borde

emellertid förmånerna från sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäk­

ringen i möjlig mån anpassas till yrkesskadeförsäkringens standard. Där­

med uppkomme frågan, om det vore möjligt eller lämpligt att låta sjuk­

försäkringen under en tid av upp till två år utge så stora sjukpenningar

som man brukade räkna med i yrkesskadeförsäkringen. Denna omständighet

utgjorde ett starkt skäl att överväga en väsentligt kortare samordningstid

än två år. Även den omständigheten, att sjukvårdsförmånerna under sam­

ordningstiden måste något beskäras för de yrkesskadade i förhållande till

vad som nu gällde, vore ett skäl för att begränsa samordningstiden. Härför

talade också att en omläggning av detta slag borde ske med viss varsamhet.

Efter övervägande av denna fråga har utredningen stannat för en sam­

ordningstid av 90 dagar. Enligt utredningen kan dock en jämkning härut-

innan visa sig påkallad sedan någon tids erfarenhet vunnits av sam­

ordningen.

Samordningstid i teknisk bemärkelse är enligt förslaget tiden intill dess

sjukpenning från sjukkassan utgivits i tillhopa 90 dagar. Detta innebär, att

vid recidiv sjukskrivningsdagarna skall adderas med varandra men där­

emot inte med mellanliggande dagar. Skulle någon vara utförsäkrad från

sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring före utgången av 90-dagarstiden,

upphör samordningen när utförsäkringen sker.

Huvudreglerna för den föreslagna samordningen är i enlighet med det

anförda

dels

att under samordningstiden ersättning till den skadade skall

utges av den allmänna sjukkassa, i vilken han är försäkrad, och i enlighet

med bestämmelserna i SFL

och dels

att för tid efter utgången av samord­

ningstiden ersättningen skall utgå från den försäkringsinrättning, i vilken

den skadade är yrkesskadeförsäkrad, och med tillämpning av de särskilda

reglerna för yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar alltså

som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen. I princip skall

samordningen vara absolut, men av olika skäl anser utredningen det på­

kallat att låta yrkesskadeförsäkringen i vissa fall gripa in redan under

samordningstiden och att låta sjukförsäkringen i undantagsfall reglera

skadan efter utgången av samordningstiden. De härför erforderliga speciella

samordningsreglerna motiveras i viss utsträckning med praktiska syn­

punkter men framför allt därmed, att man ej vill orsaka en onödig för­

sämring för en yrkesskadad i förhållande till vad nu gäller.

En speciell samordningsregel föreslås för yrkesskadad, som väl är sjuk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

67

försäkrad men inte sjukpenningförsäkrad, t. ex. 15-åriga arbetstagare. I

dylikt fall skall enligt förslaget sjukpenning och i förekommande fall liv­

ränta utgå från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden. Det­

samma skall gälla, om den yrkesskadades tillstånd (medicinskt) inte med­

för rätt till sjukpenning (hel eller halv) enligt sjukförsäkringens regler

men väl medför rätt till sjukpenning (t. ex. en fjärdedels sjukpenning) eller

livränta (10—50

%)

enligt yrkesskadeförsäkringens regler.

Utredningen har vidare — för minskande av intresset för manipula­

tioner — funnit erforderligt med en regel, att även om i enlighet med vad

nyss nämnts sjukpenning eller livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen,

sjukvårdsersättning skall utgå från sjukkassan enligt sjukförsäkringens

regler intill dess från försäkringsinrättningen eller från inrättningen och

kassan utgått sjukpenning eller livränta för tillhopa 90 dagar. Efter ut­

gången av denna tid skall sjukvården ersättas av inrättningen efter yrkes­

skadeförsäkringens förmånligare grunder.

Proteser och andra särskilda hjälpmedel ersättes inte enligt SFL. Utred­

ningen föreslår därför, att vid yrkesskada försäkringsinrättningen skall

svara för dessa hjälpmedel även under den tid, då sjukvårdsersättning i

anledning av skadan skall utgå från sjukkassan. Vidare föreslås en special­

bestämmelse för att helt bibehålla de yrkesskadades rätt till tandläkarvård.

Om vidare en skadad på försäkringsinrättningens begäran undergår särskild

behandling för förkortning av sjukdomstiden eller för förebyggande eller

minskande av invaliditet, skall inrättningen betala kostnaden för sådan

behandling utöver vad sjukkassan kan vara skyldig att betala.

Eftersom bestämmelser om ersättning enligt SFL för sjukvård utom

riket ännu ej utfärdats, säger sig utredningen ej ha haft möjlighet att be­

döma, om specialregler för yrkesskadade i detta hänseende under samord­

ningstiden är erforderliga.

Om den skadade är berättigad till sjukpenning i precis 90 dagar och där­

efter får viss läkarbehandling, skall sjukkassan enligt en särskild regel stå

för läkarvårdsersättningen enligt sjukförsäkringens regler.

Utredningen föreslår särskilda regler för det fall, att den yrkesskadade

ej är sjukförsäkrad, t. ex. en i riket icke mantalsskriven utlänning. Här

blir det ej fråga om samordning i samma mening som i de förutnämnda

fallen. I fråga om ersättningen skall enligt förslaget i tillämpliga delar gälla

samma regler, som om den skadade omfattades av sjukförsäkringen. Utred­

ningen föreslår, att ersättningen helt skall utgå från den försäkringsinrätt-

ning, där den skadade är yrkesskadeförsäkrad. Detta torde emellertid,

anför utredningen, kräva att vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga

till grund för premiedebiteringen, de icke sjukförsäkrade arbetstagarna —

liksom även sådana som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade,

t. ex. 15-åriga arbetstagare — får skiljas ut. För deras del skall den av

samordningen följande premienedsättningen inte ske, och något enprocent-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

68

Indrag skall ej lämnas till sjukförsäkringen. Utredningen framför såsom

ett alternativ härtill att ej skilja ut dessa arbetstagare i premie- och bidrags-

hänseende utan låta vederbörande centralmyndighet bestrida utgifterna för

ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på sjukförsäk­

ringen, med de medel som inflyter genom enprocentbidraget. Innan klarhet

föreligger om den centrala organisationen, anser emellertid utredningen

detta alternativ ej kunna närmare utarbetas.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningens förslag innebär ingen ändring i det nuvarande systemet

att den allmänna sjukförsäkringen skall bestå av en sjuk vårdsförsäkring

och en sjukpenningförsäkring samt att försäkringen skall vara dels obliga­

torisk och dels frivillig. I åtskilliga avseenden förordar dock utredningen,

att försäkringen får ett annat innehåll än det som lagfästs i SFL.

Vad först angår frågan om tillhörigheten till den obliga­

toriska sjukförsäkringen föreslås den ändringen, att de hem-

arbetande gifta kvinnorna ej skall vara försäkrade såsom familjemedlem­

mar utan självständigt försäkrade i likhet med övriga sjukkassemedlem-

mar. Skälet härtill är närmast, att enligt utredningen de gifta kvinnorna

hör erhålla samma sjukpenning som den vilken obligatoriskt skall utgå till

icke anställda förvärvsarbetande. Även bortsett härifrån anser utredningen

det vara en fördel, att olika befolkningskategorier jämställes ur sjukför-

säkringssynpunkt.

Den obligatoriska sjukvårdsförsä k ringen föreslås om­

fatta ej blott som enligt SFL ersättning för läkarvård samt resor till och

från läkare eller sjukhus utan även ersättning för

sjukhusvård.

Denna ersätt­

ning föreslås skola utgå efter i stort sett samma principer som tillämpas i

de erkända sjukkassorna. Ersättning skall sålunda i allmänhet utgå med

belopp, som motsvarar avgiften å allmän sal. Motivet till utredningens stånd-

punktstagande i denna del är, att utredningen inte ansett sig böra räkna med

att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård kan omsättas i praktiken

under de närmaste åren.

I fråga om

låkarvårdsersättningen

föreslås den ändringen av SFL:s be­

stämmelser att ersättning för tandläkarvård skall utgå i viss begränsad

utsträckning. Härvidlag erinrar utredningen om att enligt statsmakternas

beslut år 1952 de erkända sjukkassorna numera, på motsvarande sätt som

gäller för läkarvård, har att utge sjukvårdsersättning för utgifter för tand­

läkarvård, avseende sådan behandling som anges i en av Konungen fast­

ställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkar-

högskola eller allmänt sjukhus. I och för sig vore det enligt utredningens

mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna för tandvård utvidgades.

Ersättning för tandvård vore emellertid en nyhet inom sjukförsäkringen,

och några närmare erfarenheter av denna hjälpform funnes ännu inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

69

Ökade tandvårdsförmåner medförde vidare ytterligare kostnader för för­

säkringen. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter inom den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare skall ersättas endast i den

omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända sjukkassorna.

Enligt SFL ersättes endast kostnader, som föranledes av sjukdom;

ersättning för

profylaktiska (förebyggande) åtgärder

lämnas sålunda ej.

Utredningen framhåller, att det under förarbetena till SFL betonades, att

den förebyggande hälsovården vore av särskilt intresse för sjukförsäk­

ringen. Spörsmålet om en utökning av sjukförsäkringens hjälpformer an­

sågs emellertid böra upptagas till prövning först sedan någon erfarenhet

vunnits om lagens verkningar. Med hänsyn härtill har utredningen ej an­

sett sig böra närmare ingå på frågan om ersättning för förebyggande

hälsovård. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av att frå­

gan om den förebyggande vårdens ställning inom sjukförsäkringen prövas

så snart det kan ske.

Det grundbelopp vid

resor

till och från läkare, för vilket den sjuke själv

skall svara — enligt SFL 3 kr. — föreslås höjt till 4 kr. vid första besök

och sänkt till 1 kr. vid återbesök, varjämte förordas att den sjuke vid

återbesök ej skall behöva själv svara för mer än högst 2 kr. Grundbeloppet

vid återresa från sjukhus föreslås höjt från 3 till 4 kr.

I stället för den frivilliga sjukvårdsförsäkringen i SFL skall enligt för­

slaget centralsjukkassa för stad och lokalsjukkassa kunna med tillsyns­

myndighetens medgivande införa ersättning för

sjukgymnastik m. fl. sjuk­

vårdande åtgärder.

Därest så skett, skall dessa förmåner anses innefattade

i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom sjukkassans område.

Sjukkassa bör enligt utredningens förslag kunna under vissa förutsätt­

ningar lämna

gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård eller andra sjuk­

vårdande åtgärder

som anordnats av denne.

Fria eller rabatterade

läkemedel

förutsättes av utredningen komma att,

i enlighet med statsmakternas principbeslut år 1946, lämnas vid sidan av

sjukförsäkringen. I

I fråga om sjukpenningförsäkringen föreslår utredningen,

att den nuvarande gränsen för tillhörighet till den obligatoriska sjukpen­

ningförsäkringen, dvs. en årsinkomst av förvärvsarbete om 600 kr., höjes

till 1 200 kr. Av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skall enligt

utredningens förslag vidare omfattas de kvinnor som enligt SFL är sjuk-

penningförsäkrade som familjemedlemmar.

Rörande sjukpenningförsäkringens konstruktion erinrar utredningen om

att den obligatoriska försäkringen enligt SFL byggde på den s. k. minimi­

standardprincipen. Skulle samma princip tillämpas i dagens läge, måsle

sjukpenningbeloppen uppenbarligen höjas avsevärt. Detta måste i sin tur

medföra starkt ökade statsutgifter eller en höjning av medlemsavgifterna

eller bådadera, om finansieringsprinciperna skulle bibehållas oförändrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

70

i stort. En höjning av statens bidrag syntes med hänsyn till utrednings­

direktiven ej vara en framkomlig väg. Det vore ej heller tillfredsställande

att fastställa höga avgifter för personer i låga inkomstlägen. Dessa komme

nämligen att omfattas av en försäkring med enhetlig sjukhjälp, såvida ej

inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen sattes högt. Att mera

avsevärt höja inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen skulle å

andra sidan innebära, att många av dem som mest vore i behov av hjälp

vid sjukdom utestängdes från sjukpenningförsäkringen. En sådan ordning

skulle också försvåra samordningen med yrkesskadeförsäkringen.

Om det sålunda måste konstateras, att minimistandardprincipen inom

sjukförsäkringen ej borde bibehållas, vore det å andra sidan värdefullt, att

samtliga förvärvsarbetande vore tillförsäkrade en viss kontant hjälp vid

sjukdom. Även om hjälpen ej vore så stor att den täckte försörjnings­

behovet, gjorde den det likväl lättare att bära de utgifter, som kunde för­

anledas av sjukdomar och ej täcktes av sjukvårdsförsäkringen. En sådan

kontant ersättning kunde göra det möjligt för den försäkrade att med hjälp

av andra försörjningskällor draga sig fram åtminstone någon tid utan

annan samhällelig hjälp.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att alla som är pliktiga

att vara sjukpenningförsäkrade — cirka 4,4 milj. personer — skall vara

tillförsäkrade en

grundsjukpenning

av 3 kr. om dagen. Denna sjukpen­

ning motsvaras i SFL av en sjukpenning å i regel 3: 50 kr. till de förvärvs­

arbetande medlemmarna och 1: 50 kr. till de hemarbetande hustrurna.

En högre grundsjukpenning anser sig utredningen ej kunna tillstyrka un­

der hänvisning till de därmed förenade ökade kostnaderna.

Utredningen diskuterar härefter om det är motiverat att ha

familjetill-

lågg

i en försäkring, som ger en god kompensation för inkomstbortfallet.

Skulle försäkringen ge full kompensation även till de ensamstående, vore

det uppenbarligen uteslutet att förena sjukpenningen med familjetillägg.

Genom familjetillägg bleve det emellertid möjligt att något sänka den kom­

pensation som själva sjukpenningen gåve, utan att försäkringens effek­

tivitet äventyrades. Maketillägg kunde dock knappast vara motiverade om

kompensationen för inkomstbortfallet ej vore mycket låg. En sjuk, som

hade en arbetsför maka, torde oftast vara bättre ställd än en sjuk, som

vore ensam. Funnes minderåriga barn i hemmet, ställde sig saken i många

fall annorlunda. Makan hade då svårt att åtaga sig förvärvsarbete. Dessa

fall borde därför i möjlig mån tillgodoses.

Vid en hemarbetande gift kvinnas sjukdom vore, fortsätter utredningen,

mannens arbetsinkomst i regel oförändrad. Funnes små barn, som behövde

tillsyn, bleve dock familjens utgifter i anledning av sjukdomen, bl. a. för

hemhjälp, ofta stora. Så vore särskilt fallet, då hustrun ej vårdades i hem­

met utan vore intagen å sjukvårdsanstalt. Dylika fall borde därför särskilt

beaktas vid försäkringens utformning. Då en förvärvsarbetande kvinna

Kungi. Maj:ts proposition nr 17X.

71

vore sjuk, bleve hennes sjukpenning visserligen i regel större än den hem-

arbetande kvinnans, men i övrigt syntes förhållandena vara jämförbara.

Vad nu anförts leder enligt utredningens mening till att

barntillägg

men

inte maketillägg bör utgå. Barntillägget föreslås utgå dels vid försörjarens

sjukdom och dels då kvinna — gift eller ogift — på grund av sjukdom

vårdas på sjukvårdsanstalt och i hemmet finnes barn under 10 år. Enligt

utredningens förslag skall barntillägget för dag räknat under de första

90 sjukpenningdagarna utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller

fyra barn samt 1 kr. för varje ytterligare barn. För tid efter nämnda 90

dagar — då enligt utredningens förslag sjukpenningen i vissa fall utgår med

lägre belopp — föreslås barntillägget utgöra 1 kr. per barn och dag. Barn­

tillägget till kvinna, som vårdas å sjukvårdsanstalt och har barn under

10 år i hemmet, föreslås utgöra 2 kr. per dag, i den mån ej högre barn­

tillägg kan utgå till kvinnan i hennes egenskap av förvärvsarbetande.

I fråga om utformningen av en

obligatorisk tilläggsförsäkring

har ut­

redningen övervägt olika lösningar. En lösning (alternativ 1) vore, att låta

alla medlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete

bli tilläggsförsäkrade. Ett annat alternativ (alternativ 2) vore, att den obli­

gatoriska tilläggsförsäkringen begränsades till dem som hade arbetsinkomst

av en viss storlek på grund av anställning hos annan. Tillhörigheten bleve

alltså enligt detta alternativ beroende av storleken av vederbörandes i n-

komst av tjänst. Alternativ 2 förutsatte, att det inom försäkringens

ram funnes tillgång till en frivillig tilläggsförsäkring för dem som ej vore

anställda eller ej hade mer än en del av sin arbetsinkomst av tjänst. Intet­

dera av dessa alternativ vore dock enligt utredningen tillfredsställande i

renodlat skick. Utredningen har slutligen stannat för ett modifierat al­

ternativ 2.

Utredningens förslag på denna punkt innebär, att tillhörigheten till den

obligatoriska tilläggsförsäkringen blir beroende av medlemmens årsinkomst

av tjänst. Emellertid knytes inte tillhörigheten till de vid varje tidpunkt

rådande förhållandena; den avgöres efter mera schematiska linjer. Med

årsinkomst av tjänst avses sålunda sådan årsinkomst av förvärvsarbete,

som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan.

Detta innebär bl. a., att det för tillhörighet till tilläggsförsäkringen ej kräves

en kontinuerlig anställning. Förutsättningen blir i stället, att medlemmen

beräknas årligen under längre eller kortare tid ha anställning, som ger

honom en viss inkomst. Kortvariga anställningar, som ej förekommer mera

regelmässigt, och tillfälliga inkomständringar skall inte påverka försäk­

ringen. En medlem, som är tilläggsförsäkrad, behåller sitt försäkrings­

skydd även under tid mellan olika anställningar. Likaså blir den som har

anställning endast vissa tider av året, t. ex. en säsongarbetare, tilläggs­

försäkrad även under tid då han ej är anställd. Vid bestämmandet av den

sjukpenningklass medlemmen skall tillhöra skall den för år beräknade

liungl. Maj.ts proposition nr 178.

72

inkomsten av anställning eller anställningar hos annan -— d. v. s. inkomsten

av tjänst — läggas till grund för sjukkassans beslut. Om en medlem regel­

mässigt är anställd två månader om året och då brukar förtjäna 1 000 kr.

i månaden, skall han alltså placeras i sjukpenningklass efter en årsinkomst

av 2 000 kr. Den så bestämda sjukpenningen skall utgå vid sjukdom vare

sig sjukdomen inträffar under det vederbörande är anställd eller ej.

För vissa kategorier försäkrade kan detta beräkningssystem, framhåller

utredningen, innebära vissa nackdelar. Dessa kunde emellertid elimineras,

om ifrågavarande försäkrade utnyttjade den frivilliga försäkring, som även

vid det modifierade alternativ 2 måste komplettera den obligatoriska. En

försäkrad, som under en del av året utförde t. ex. skogsarbete för annans

räkning och under återstoden av året vore egen företagare, skulle sålunda

kunna frivilligt försäkra sig och därigenom tillförsäkras en sammanlagd

sjukpenning i förhållande till hans hela årsinkomst av förvärvsarbete.

Denna sjukpenning utginge då oberoende av om han insjuknade under det

han vore anställd eller medan han arbetade för egen räkning. Även den, som

samtidigt hade arbete både för egen och för annans räkning och som bleve

obligatoriskt tilläggsförsäkrad endast för inkomsten av anställningen, skulle

kunna på samma sätt utnyttja den frivilliga försäkringen.

Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda framhållits, att de

medlemmar — till antalet cirka 2,4 milj. — som har en årsinkomst av

tjänst uppgående till minst 1 800 kr., skall vara obligatoriskt försäkrade

för tilläggssjukpenning, som till sin storlek blir beroende av den sjukpen­

ningklass till vilken medlemmen hör. Sjukkassan föreslås skola inplacera

ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken av deras

årsinkomst av tjänst.

Tilläggssjukpenningen föreslås variera enligt följande tabell:

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Sjuk­

penning-

klass

nr

Årsinkomsten uppgår

De första 90 dagarna

Återstående dagar av sjuk-

hjälpstiden

till kr.

men ej till

kr.

Grundsjuk­

penning

kr.

Tilläggs­

sjuk­

penning

kr.

Summa

kr.

Grundsjuk­

penning

kr.

Tilläggs­

sjuk­

penning

kr.

Summa

kr.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

i

1 200

1 800

3

3

3

3

2

1 800

2 400

3

1

4

3

1

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 700

3

3

6

3

2

5

5

3 700

4 400

3

4

7

3

3

6

6

4 400

5 200

3

5

8

3

3

6

7

5 200

6 100

3

6

9

3

4

7

8

6 100

7 100

3

7

10

3

4

7

9

7 100

8 600

3

9

12

3

5

8

10

8 600

10 300

3

11

14

3

6

9

11

10 300

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13

14 000

3

17

20

3

9

12

73

Av sjukpenningskalan framgår att sjukpenningen i vissa klasser sänkes

efter 00 dagar. Utredningen framhåller, att det visserligen vore sant att en

långvarig sjukdom i regel medförde större påfrestning å den sjukes och

hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. Men då det gällde mycket lång­

variga sjukdomar — som ofta realiter innebure att ekonomisk invaliditet

inträtt — borde det vara naturligare att levnadsstandarden ändrades efter

de rådande förhållandena. Särskilt om skillnaden mellan den högsta och

den lägsta sjukpenningen vore mycket stor, komme det säkerligen att fram­

stå såsom mindre tilltalande, om ett anställningsförhållande, som måhända

varit av ganska tillfällig art, skulle medföra att den ene under så lång tid

som två år finge en hög sjukpenning, under det att den andre erhölle en låg

sådan. Sedan den tvååriga sjukhjälpstiden gått ut, måste för flertalet av

dem som då fortfarande vore sjuka en övergång ske till den enhetsstandard

som folkpensioneringen gåve. Att överförsäkringsrisken avsevärt minska­

des i fråga om det stora antal sjuklighetstillstånd, i vilka ett neurotiskt

moment inginge, om sjukpenningen relativt kraftigt sänktes efter viss tid,

syntes sannolikt. Slutligen talade önskvärdheten av att kostnaderna för

försäkringen begränsades i samband med dess genomförande för att till-

läggssjukpenningen nedsattes efter samordningstidens slut.

Utredningen framhåller, att av stor betydelse i olika avseenden vore den

övre gräns för inkomst, som skulle ligga till grund för beräkning av sjuk­

penning. Den nuvarande gränsen vid 6 885 kr. inom yrkesskadeförsäkringen

hade av socialvårdskommittén föreslagits höjd till 9 000 kr. Socialvårds-

kommitténs förslag innefattade emellertid indexreglering av det högsta

belopp, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning och av

livräntor. Enligt utredningens mening vore behovet av en indexreglering

större om gränsen vore låg än om den sattes relativt högt. Ville man und­

vika indexreglering, borde gränsen sålunda fastställas tämligen högt. Ur

effektivitetssynpunkt borde gränsen sättas så högt, att den i huvudsak täckte

alla större inkomsttagargrupper, som kunde antagas vara beroende av sjuk­

försäkringen för sin försörjning vid sjukdom.

Utredningen uttalar, att lagstiftningen inte borde onödigtvis kompliceras

med bestämmelser om indexreglering av maximibelopp utan att det vore

att föredraga att dessa fastställdes så, att de kunde anses tillfyllest även vid

en ej alltför obetydlig ändring av penningvärdet, intill dess statsmakterna

efter prövning kunde besluta om erforderliga ändringar. Med hänsyn här­

till och till de förut anförda synpunkterna föreslår utredningen, att sjuk­

penningskalans övre inkomstgräns i sjukförsäkringen bestämmes till 14 000

kr. om året.

Enligt vad utredningen uttalar kommer den i olika sammanhang disku­

terade frågan om

halv sjukpenning

i ett nytt läge genom samordningen

med yrkesskadeförsäkringen, där nedsatt sjukpenning nu beviljas i ganska

stor utsträckning. Höjningen av sjukpenningbeloppen måste i detta sam­

Knngl. Maj.ts proposition nr 178.

74

manhang tillmätas stor betydelse. Även en halv sjukpenning kunde vara

väsentlig för den sjukes försörjningsförmåga och underlätta en successiv

återgång i arbete. Utredningen vore av den uppfattningen, att sjukkontrollen

av de gifta, ej förvärvsarbetande kvinnorna ej komme att mera nämn­

värt försvåras, om halv sjukpenning kunde utgå till dem. Det borde vara en

fördel, att dessa kvinnor ej genom krav å fullständig arbetsoförmåga för

erhållande av sjukpenning hindrades att utföra vissa arbetsuppgifter i hem­

met. Infördes halv sjukpenning, kunde de öppet utföra vissa lättare sysslor

utan att helt gå miste om sin sjukpenning. Utredningen föreslår därför,

att rätt till halv sjukpenning skall föreligga såväl för förvärvsarbetande

som för de hemarbetande gifta kvinnorna vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften, i de fall rätt till hel sjukpenning inte föreligger. I fråga

om förvärvsarbetande uppställer utredningen det ytterligare villkoret, att

även inkomsten av förvärvsarbetet är nedsatt med minst hälften.

Den sjukpenning, som enligt SFL utgår under tid då försäkrad vårdas

å sjukvårdsanstalt, betecknas i lagen

hempenning.

Enligt utredningens me­

ning kunde de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m., som uppkom­

mer vid sjukhusvistelse vid nuvarande penningvärde skattas till lägst

2: 50 kr. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vil­

ket sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önsk­

värt, att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att

man sökte undvika att de som vore intagna å anstalter bleve alltför myc­

ket gynnade vid jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter.

Härvid borde märkas att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjuk­

husvård. Utredningen föreslår därför, att hempenningen skall vara 2: 50 kr.

lägre än den vanliga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen.

Till hempenningen föreslås skola utgå samma barntillägg som till grund­

sjukpenningen.

Från vad sålunda föreslagits anser utredningen ett undantag vara på­

kallat. Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbe­

tande och hemarbetande, med barn under 10 år i hemmet torde nämligen

påfrestningarna på familjens ekonomi bli särskilt stora, om husmodern

vårdades på sjukvårdsanstalt. Det borde därför tillses, att hennes sjuk­

penning i dylika fall ej reducerades till lägre belopp än att den utgjorde

3 kr. Såsom förut nämnts skall i dessa fall alltid utgå ett barntillägg om

minst 2 kr.

Utredningen förutsätter att sjukpenningen (hempenningen) såsom nu

skall vara skattefri.

I fråga om

karenstiden

inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

uttalar utredningen, att en del av de kategorier som omfattas av sjukför­

säkringen givetvis skulle kunna bära en längre karenstid än tre dagar.

Enligt utredningens mening kan det emellertid antagas, att redan den

nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen för en stor del av de för­

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

75

säkrade medförde betydande ekonomiska svårigheter. Dessa skulle bli större

om karenstiden utsträcktes. Av kostnads- och administrativa skäl syntes

det å andra sidan ej möjligt att minska den. Utredningen föreslår i en­

lighet härmed, att sjukförsäkringens karenstid om tre dagar skall bibe­

hållas.

Att ersätta de

sjuklöner från arbetsgivare,

som nu är utfästa eller enligt

praxis utgår, med en allmän sjukförsäkring är enligt utredningens upp­

fattning en komplicerad sak. Anställningsavtal, vilka innefattade rätt till

sjuklön, bleve inte utan särskild överenskommelse därom satta ur kraft

genom den obligatoriska sjukförsäkringen. Utredningen anser det mest

realistiskt att räkna med, att sjuklöner alltjämt komme att utgå i ungefär

nuvarande omfattning vid den tid då utredningens förslag kunde bli genom­

förda. I anslutning härtill föreslår utredningen en omformulering av det i

SFI, förekommande stadgandet, att en arbetsgivare, som på grund av lag

eller av Konungen utfärdad författning utgivit lön till arbetstagare vid

dennes sjukdom, är berättigad att i arbetstagarens ställe uppbära dennes

sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån sjukhjälpen inte över­

stiger den utbetalda lönen. Enligt utredningens förslag skall i stället Kungl.

Maj:t helt eller delvis kunna undantaga arbetstagare, som på grund av lag

eller av Konungen utfärdad författning äger uppbära lön vid sjukdom, från

sjukpenningförsäkringen. I den mån sådant undantagande ej skett, skall

arbetsgivare som utger sådan sjuklön vara berättigad att i arbetstagarens

ställe uppbära dennes sjukpenning jämte barntillägg, i vad nämnda sjuk-

hjälp inte överstiger den utbetalda lönen.

Utredningen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall ha rätt att helt eller

delvis från sjukpenningförsäkringen undantaga även arbetstagare, som på

grund av bestämmelser som beslutats av kommun äger uppbära lön vid

sjukdom.

Att införa någon liknande bestämmelse i fråga om privatanställda skulle,

anser utredningen, bereda mycket stora svårigheter, särskilt som dessa inte

alltid har samma säkerhet i anställningen som de offentligt anställda. Sjuk­

löneförmånernas storlek och varaktighet vore dessutom mycket olika. Ut­

redningen har därför funnit det nödvändigt, att den föreslagna försäk­

ringen utan inskränkningar får gälla för alla privatanställda.

Beträffande både privatanställda och sådana i allmän tjänst anställda,

vilka inte hör till dem som kan undantagas från sjukpenningförsäkringen,

föreslås emellertid gälla, att arbetsgivaren skall äga uppbära den anställ­

des sjukpenning jämte barntillägg, om överenskommelse därom träffas i

kollektivavtal.

Både beträffande ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningför-

säkringen föreslås gälla en sju k hjälpstid av 730 dagar. För folk­

pensionärer skall motsvarande tid dock vara 90 dagar. Utredningen förut­

sätter, atl frågan om sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård om­

Kiingi. Maj:ts proposition nr 178.

76

prövas i samband med att ställning tages till frågorna om förbättring av

folkpensionerna och om de anstaltsvårdades rätt till folkpension.

Vad härefter angår frågan om den obligatoriska försäk­

ringens finansiering föreslår utredningen, att kostnaderna för

försäkringen skall täckas genom försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och

statsbidrag.

Försäkringsavgifterna

föreslås avse dels sjukvårdsförsäkringen, dels för­

säkringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen

för tilläggssjukpenning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemed-

lemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst

1 200 kr. (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten), dock ej

folkpensionärer. Denna avgift har beräknats till cirka 20 kr. om året.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjuk-

kassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att

deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. Denna avgifts års-

belopp har beräknats till cirka 25 kr. De avgifter som nu nämnts skall, om

de tillsammans överstiger 2

%

av den taxerade inkomsten (för makar avses

härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera),

nedsättas härtill.

Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,

som är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgifterna för obligatorisk till-

läggssjukpenning har i de olika sjukpenningklasserna beräknats utgöra

genomsnittligen följande belopp per år:

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Klass ..................

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Kronor ..............

7

14

18

25

30

36

41

52

64

75

87

98

De nämnda olika försäkringsavgifterna skall enligt förslaget uttagas till­

sammans med de allmänna skatterna. Sjukförsäkringsavgifterna kommer

alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt

debiterade året därpå. Till sjukkassan skall av uppbördsmyndigheterna

inlevereras det påförda beloppet, varför staten föreslås få svara för re-

stantierna.

Arbetsgivarbidrag

föreslås utgå till den obligatoriska försäkringen för till-

läggssjukpenning. Enligt utredningens beräkningar kan man antaga att

— bortsett från staten — genom samordningen arbetsgivarnas utgifter för

yrkesskadeförsäkringen kommer att nedgå med omkring 65 milj. kr. om

året vid jämförelse med de utgifter som skulle ha åvilat dem, därest de av

utredningen förordade höjningarna av inkomstgränserna och ändringarna

i övrigt av sjukpenningskalan skulle genomföras utan att någon samord­

ning komme till stånd. Nämnda summa måste sålunda anses utgöra en

ungefärlig nedre gräns för arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen. Skäl

kunde dock anföras för att betydligt högre bidrag skulle uttagas av arbets­

givarna.

Infördes inte mera betydande bidrag till sjukförsäkringen från staten

eller arbetsgivarna, bleve nämligen den försäkrades avgifter ganska betung­

ande. Enligt utredningens mening vore det därför önskvärt, att försäkrings­

avgifterna kunde reduceras genom sådana bidrag. Utredningen föreslår

emellertid ej något statsbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.

Den reduktion av avgifterna för sistnämnda försäkring, som funnes önsk­

värd, måste alltså ske genom bidrag från arbetsgivarna. Att så skedde

syntes också naturligt, eftersom det för arbetsgivarna måste vara ett be­

tydande intresse att deras anställda bleve tillförsäkrade det skydd, som en

effektiv sjukpenningförsäkring erbjöde. Det kunde också nämnas att, när

obligatorisk sjukförsäkring införts i utlandet, arbetsgivarna regelmässigt

finge bidraga till försäkringen.

Utredningen föreslår i enlighet härmed, att arbetsgivarbidrag till sjuk­

försäkringen uttages med en procent av den lönesumma, som ligger till

grund eller — beträffande mindre arbetsgivare — presumeras ligga till

grund för premiedebiteringen inom yrkesskadeförsäkringen. Härvid skall

hänsyn endast tagas till årslön, i vad den ej överstiger 15 000 kr. Om

arbetsgivarbidraget fastställdes på angivet sätt, komme det att täcka unge­

fär 60

c/c

av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen och

ungefär 37 % av samtliga kostnader för obligatorisk försäkring av anställda.

Bidraget föreslås i sin helhet skola tillfalla tilläggsförsäkringen och sålunda

endast komma anställda till del.

Arbetsgivarbidraget föreslås uttaget tillsammans med avgifterna till yrkes­

skadeförsäkringen och det för varje år inflytande beloppet fördelat mellan

centralsjukkassorna i proportion till deras och de anslutna lokalsjukkas­

sornas utgifter för tilläggssjukpenning.

Statsbidragen

till den obligatoriska sjukförsäkringen föreslås bli av fyra

slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och

avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget skall utgöra 50

%

av utgif­

terna för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna

för barntillägg. Kostnaden för bidraget beräknas till 167 milj. kr. Till ut­

gifterna för sjukhusvård föreslås intet statsbidrag. Medlemsbidraget skall

utgå med 4 ä 5 kr. per medlem och år. Kostnaden beräknas till 23,4 milj. kr.

För medlemmar, som tillhör både lokal- och centralsjukkassa, föreslås

60 % tillfalla lokalsjukkassan och 40

%

centralsjukkassan. Avgiftslind-

ringsbidraget föreslås utgöra det belopp, som erfordras för att såsom förut

berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäk-

ringen och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade in­

komsten. Årskostnaden beräknas utgöra 7 milj. kr. Avgiftsersättningsbi-

draget föreslås utgå. med 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är

skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Årskostnaden beräknas

till 9 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

77

78

Enligt utredningens förslag skall medlems rätt att teckna frivillig

försäkring endast avse sjukpenningförsäkring. Sådan föreslås kunna

meddelas dels åt medlemmar, vars inkomster av förvärvsarbete helt eller

delvis härrör av arbete för egen räkning, och dels åt medlemmar, som på

grund av studier eller annan utbildning är förhindrade att i mera betydande

mån ägna sig åt förvärvsarbete.

Den frivilliga försäkring, som skall meddelas för förvärvsarbetande, före­

slås få tillsammans med obligatorisk sjukpenningförsäkring avse högst det

sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt

försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst.

Sådan försäkring skall valfritt meddelas antingen med den vanliga karens­

tiden av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90

dagar.

Den frivilliga försäkringen för studerande skall kunna meddelas med

en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen, varifrån skall avräknas

eventuell sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring. Karenstiden för

försäkringen föreslås till 30 dagar.

Förutsättning för erhållande av frivillig försäkring skall, liksom enligt

SFL, vara att vederbörande har god hälsa och inte fyllt 55 år. Det föreslås

emellertid att vissa möjligheter skall öppnas till kollektivt inträde i för­

säkringen och att under en övergångstid efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande försäkring skall få tecknas utan hinder av att nämnda vill­

kor inte är uppfyllda. Vidare skall villkoren inte gälla vid utbyte av obliga­

torisk försäkring mot frivillig.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall finansieras genom ifråga­

varande försäkrades egna avgifter jämte statsbidrag, som föreslås utgöra

20 % i likhet med vad som stadgas i SFL. Avgifterna skall såsom fallet

är i de erkända sjukkassorna erläggas direkt till sjukkassan. Avgiften för

enbart frivillig tilläggsförsäkring med tre dagars karenstid har antagits i

genomsnitt bli ungefär dubbelt så hög som för obligatorisk tilläggssjuk-

penning i motsvarande klass.

Utredningen utgår från att den beslutade sjukkasseorganisa-

t i o n e n i stort sett skall bibehållas oförändrad men föreslår vissa änd­

ringar i fråga om ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkas­

sorna. I samband härmed förordas även viss omläggning av utbetalningen

av statsbidragen. Ändringarna avser att åstadkomma dels förbättrad risk­

utjämning och dels vissa administrativa förenklingar.

Yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen föreslår i fråga om tillhörigheten till den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, att nämnda för­

säkring begränsas till att gälla arbetstagare i civilrättslig mening, d. v. s.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

79

de anställda. Härigenom föres utanför denna obligatoriska försäkring en

svåravgränsbar grupp uppdragstagare, som nu omfattas av ÖL. Utred­

ningen framhåller härom, att man vid genomförande av utredningens för­

slag rörande sjukförsäkringen och frivillig försäkring enligt yrkesskade­

försäkringslagen beredde ett motsvarande skydd inom socialförsäkringens

ram åt dem som ställdes utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Då vore det berättigat, att låta försäkringstekniska och andra praktiska

synpunkter spela en väsentligt större roll än hittills. Från försäkrings­

tekniska och administrativa synpunkter vore det önskvärt att låta lagen

omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening. För allmänhetens del

skulle ökad klarhet skapas, om man i författningar sådana som de om

yrkesskadeförsäkring, semester och källbeskattning i princip hade samma

arbetstagarbegrepp. För en hel del uppdragstagare, t. ex. sådana som åtoge

sig körslor samt verkstadsinnehavare som arbetade utom verkstaden, vore

det lämpligare med en egen försäkring, eftersom man då undginge ideliga

luckor i försäkringsskyddet. Med den betydelse, som enligt utredningens

förslag inkomst av anställning skulle tillmätas såväl för tillhörigheten till

som för finansieringen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäk-

ringen, kunde man svårligen låta ett annat arbetstagarbegrepp än det civil­

rättsliga tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen.

Av väsentligen samma skäl avstyrker utredningen den av socialvårds-

kommittén föreslagna utvidgningen av den obligatoriska försäkringen till

de offentliga förtroendemännen.

Enligt utredningens förslag skall ej heller yrkesutbildningseleverna —

såsom nu i viss utsträckning är fallet — omfattas av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. Då det gäller studerande i allmänhet, alltså inte

endast yrkesutbildningselever, vid statliga och statsunderstödda skolor an­

ser utredningen det lämpligast att man i en författning fastslår en rätt till

ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. I övrigt bör enligt ut­

redningen erforderligt skydd beredas inom ramen för den allmänna sjuk­

försäkringen och genom frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkrings­

lagen.

Vad beträffar arbetsgivarens hemmavarande för hans räkning arbetande

familjemedlemmar föreslår utredningen, att undantaget — såvitt avser

andra än make — från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall

avse endast dem som inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade enligt

SFL. I regel blir därigenom de barn till en företagare, som är anställda hos

honom, yrkesskadeförsäkrade.

I utredningens förslag bibehålies undantaget beträffande hemarbete så­

väl i fråga om hemindustrielit arbete som i fråga om arbete, som andra

arbetstagare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats tillfälligt utför i

hemmet.

80

I fråga om begreppet olycksfall i arbete har utredningen —

förutom den nyssnämnda frågan om hemarbete — behandlat endast prin­

cipfrågan huruvida den år 1919 beslutade utvidgningen av försäkringen

till att omfatta de s. 1c. färdolycksfallen skall bestå. I likhet med social-

vårdslcommittén anser utredningen denna utvidgning ej böra borttagas.

Enligt utredningens mening har frågan om yrkessjukdomarna

kommit i ett nytt läge genom samordningen, och utredningen förordar

ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som

orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans eller

genom inverkan,av strålande energi. Beträffande övriga yrkessjukdomar

anser utredningen det inte möjligt att avvara en motsvarande förteckning.

På denna punkt föreslås att till yrkesskada skall hänföras, i den mån

Konungen efter riksdagens hörande så föreskriver, sjukdom som annor-

ledes än genom olycksfall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga

eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibra­

tioner från arbetsredskap, buller eller smitta.

Enligt vad förut nämnts förordar utredningen att sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen samordnas och att samordningstiden fast­

ställes till 90 dagar. Under samordningstiden skall i princip utgå samma

förmåner vid yrkesskada som vid vanlig sjukdom. Beträffande härmed sam­

manhängande spörsmål hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Vad angår förmånerna från yrkesskadeförsäkringen

föreslår utredningen, att sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess

bestämmelser om hempenning och, med vissa kompletteringar, barntillägg

skall gälla även för den kvarstående egentliga yrkesskadeförsäkringen. Sjuk­

penningen skall dock alltid utgå efter den för de första 90 sjukpenning­

dagarna gällande kolumnen i sjukpenningskalan, utom såvitt avser tid

efter utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Uppgår den ska­

dades årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler

ej till 1 200 kr., föreslås hel sjukpenning utgå med 2 kr. för dag.

Det högsta belopp, som må ligga till grund för beräkningen av livränta,

föreslås till 15 000 kr. De av socialvårdskommittén förordade bestämmel­

serna om automatisk indexreglering av nämnda maximibelopp samt av

sjukpenningskalans topp anses ej böra genomföras.

Bestämmelserna om arbetsgivares anmälan av yrkes­

skada föreslås skola i huvudsak oförändrade gälla endast i de fall, då den

skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen. För normalfallen, d. v. s. då

den skadade är sjukförsäkrad, skall enligt förslaget arbetsgivaranmälan gö­

ras till sjukkassan; anmälningsskyldigheten slopas emellertid för de fall, då

skadan föranleder endast sjukvårdsersättning från sjukkassan. Anmälan

till kassan förutsättes kunna ske på ett enklare sätt än för närvarande.

Arbetsgivaren skall anskaffa och bifoga läkarintyg på olycksfallsinrätt-

ningens bekostnad. Så snart anledning föreligger att antaga, att skadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

81

skall föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjuk­

kassan efter erforderlig komplettering vidarebefordra anmälan till inrätt­

ningen. Så bör ske även i de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i

60 dagar, och i övrigt när riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Utredningen föreslår, att två slag av frivillig försäkring skall

kunna meddelas enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Det ena slaget avses

motsvara den nuvarande utomarbetsförsäkringen. Det andra åsyftar att

vara en allmän försäkring och täcka samma område som den av social-

vårdskommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Utomarbetsförsäkringen föreslås liksom nu kunna tecknas endast av

arbetsgivaren. Den skall i fortsättningen gälla inte endast olycksfallsskador

utan även vissa andra sjukdomar (yrkessjukdomar). Från utomarbets­

försäkringen skall lämnas sådan ersättning, som inte utgår från sjukförsäk­

ringen, t. ex. invaliditets- och dödsfallslivräntor, begravningshjälp och er­

sättning för proteser, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar,

så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk yrkesskade­

försäkring, t. ex. utfyllnad till sjukpenning enligt den mindre förmånliga

kolumnen i sjukförsäkringens sjukpenningskala till det belopp, som skulle

ha utgivits vid yrkesskada.

Den allmänna frivilliga försäkringen föreslås skola få tecknas av varje

bär bosatt svensk medborgare samt av var och eu som, utan att vara

svensk medborgare, är bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringen

antages vara av intresse närmast för de självständiga yrkesutövarna. Denna

frivilliga försäkring skall vidare få tecknas av arbetsgivare för arbetstagare,

som icke omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex. arbets­

givarens barn under 16 år samt anställda hos utländska beskickningar.

Utbildningsanstalt föreslås få taga ifrågavarande slag av försäkring för

sina elever; och svensk yrkes- eller fackorganisation skall få teckna för­

säkringen för sina medlemmar.

Den allmänna försäkringen skall, i den mån annat ej avtalats, ge skydd

vid alla olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeför­

säkringen jämställda sjukdomar. Den skall utgöra en komplementförsäk-

ring till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska yrkesskade­

försäkringen eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen.

En viss avtalsfrihet inom den yttre ram, som ersättningsförmånerna vid

yrkesskada enligt den obligatoriska försäkringen representerar, föreslås

för den allmänna frivilliga försäkringen. I övrigt skall beträffande ersätt­

ningarna gälla detsamma som vid utomarbetsförsäkringen.

De av socialvårdskommittén förordade statsbidragen till utomarbetsför­

säkringen samt till invaliditets- och dödsfallsförsäkringen avstyrkes av

utredningen. Dock föreslås visst ersättningsbelopp till sjukkassorna för att

stimulera dem till anskaffning av frivilliga försäkringar enligt yrkesskade­

försäkringslagen.

6

—Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 178.

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Kostnadsberäkningar m. m.

I socialförsäkringsutredningens betänkande lämnas följande uppställning

över de beräknade kostnaderna för de föreslagna reformerna under

det första hela året och dessa kostnaders fördelning.*

1

Kostnaderna i milj. kr fördelar sig sålunda

å de för­

säkrades

-avgifter

å arbets-

givarbi-

drag eller

-avgifter

å stats­

bidrag

summa

Den obligatoriska sjukförsäkringen

Sjukvårdsförsäkringen (utom sjukgymnastik m.m.)

78

65

143

Grundsjukpenningförsäkringen ........................................

115

134

249

Tilläggssjukpenningförsälcringen ...................................

115 (1001

180 (150)

295 (250)

Sjukgymnastik m. m. högst..............................................

10

10

Avgiftslindringsbidrag.............................................................

— 7

7

Summa

311 (296)

180 (150)

206

697 (652)

Den frivilliga sjukförsäkringen

35

Samtliga förmåner (vid ca 50 % anslutning) ..

28

7

Summa för sjukförsäkringen

339 (324)

180 (150)

213

732 (687)

Yrkesskadeförsäkringen

Samtliga förmåner ca.............................................................

90 (80)

90 (80)

Bruttokostnad för reformerna

339 (324)

270 (230)

213

822 (767)

Härifrån avgår kostnaderna för:

Försäkringen i erkända sjukkassor (utom moder-

skapshjälp) ca ........................................................................

105

55

160

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, ca ....

155 (140)

155 (140)

Nettoutgifter för reformerna

234 (219)

115 (90)

158

507 (467)

Frågan om den centrala administrationen av sjuk- och

yrkesskadeförsäkringarna har inte närmare behandlats av utredningen,

som förutsätter att denna fråga — liksom även spörsmålet om besvärsför-

farandet — skall utredas i särskild ordning. Emellertid föreslås såsom ett

provisorium att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå skall från och med den

1 juli 1953 överföras till riksförsäkringsanstalten.

De föreslagna reformerna avses att träda i kraft den 1 januari 1955.

i Siffrorna inom parentes avser beträffande sjukförsäkringen de ungefärliga belopp,

som framkommer om stats- och kommunalanställda tjänstemän undantages från försäk­

ringen för tilläggssjukpenning, och beträffande yrkesskadeförsäkringen de belopp, som

erhålles om kostnaderna för statsanställda ej medräknas. Siffrorna rörande yrkesskade­

försäkringen är högst ungefärliga.

I uppställningen har hänsyn ej tagits till det allmännas skatteförluster och kostnader

för restantier m. m. och ej heller till kostnaderna för den centrala statliga administra­

tionen och vissa övergångskostnader. Å andra sidan har ej heller beaktats de bespa­

ringar, utöver vad som framgår av uppställningen, som uppkommer för det allmänna

och för arbetsgivare m. fl.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

83

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

över socialförsäkringsutredningens förslag har yttranden avgivits av

statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, riksräken-

skapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, telegrafsty­

relsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbun-

det, De fria sjukkassornas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

tingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemo­

kratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges

läkarförbund, De lungsjukas riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisa­

tion, Folksam och Thulebolagen.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat yttranden från ett antal

handelskammare in. fl. Pensionsstyrelsen har hört de erkända sjukkassorna

och vid sitt utlåtande fogat en sammanfattning av de yttranden, som av­

givits av 36 centralsjukkassor och ett 70-tal lokalsjukkassor. Flera läns­

styrelser har bifogat yttranden från förste provinsialläkare, samt stads-

eller kommunalfullmäktige m. fl. Landsorganisationen har bifogat en sam­

manställning av yttranden från 17 fackförbund.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser från bl. a. Koope­

rativa förbundet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges förenade student­

kårer, De blindas förening, Svenska vanförevårdens centralkommitté och

direktionen för uppbördsväsendet i Stockholms stad.

Allmänna synpunkter.

I remissyttrandena bar man allmänt intagit en positiv inställning till

socialförsäkringsutredningens förslag, som genomgående anses innebära

betydande förbättringar. Sålunda framhåller bl. a.

försäkringsinspektionen,

att genom utredningen åstadkommits en plan dels för en välbehövlig revi­

sion av det redan antagna programmet om den obligatoriska sjukförsäk­

ringen och dels för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäk­

ringen. Härigenom hade en högeligen önskvärd decentralisering i behand­

lingen av de korta yrkesskadefallen möjliggjorts. I förstnämnda avseende

84

vore förslaget ägnat att underlätta det praktiska genomförandet av den

obligatoriska sjukförsäkringen.

Socialstyrelsen

och

Landsorganisationen

betonar angelägenheten av att

beslut snarast fattas angående den föreslagna reformeringen av vårt social­

försäkringssystem. Vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen nu

förverkligas understrvkes särskilt från sjukkassehåll.

Svenska sjukkasseför-

bundet

framhåller, att tillskapandet av en sjukförsäkring, effektiv nog att

mera allmänt tillgodose det ökade behovet av försäkringsskydd vid sjuk­

dom, framstode som en av de mest angelägna sociala reformerna. Med tanke

på den handläggning, som frågan om den allmänna sjukförsäkringen ti­

digare blivit föremål för, ville förbundet uttala en bestämd förväntan att

denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga nu erhölle sin lösning.

En avvisande hållning mot förslaget intages endast av

Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund

och

Socialförsäkringsbolagens förening.

Riksför­

bundet anser, att förslaget ej bör läggas till grund för lagstiftning utan

ytterligare ingående överväganden och innan pågående utredningar om

andra socialförsäkringsgrenar slutförts. Socialförsäkringsbolagens förening

avstyrker förslaget helt, under åberopande av att den utformning av sam­

ordningen, som utredningen föreslagit, ej utgjorde en tillfredsställande lös­

ning av hithörande problemkomplex. Föreningen ifrågasätter om det inte

vore lämpligt att såsom en första etapp införa allenast en allmän sjuk­

försäkring med en efter inkomst graderad sjukpenning och en vid sidan

därav utformad yrkesskadeförsäkring. Sedan någon tids erfarenhet av sjuk­

försäkringen vunnits, borde prövas huruvida möjligen en samordning kun­

de genomföras och vad som vunnes härpå.

I några yttranden uttalas vissa betänkligheter mot att genomföra försäk­

ringen vid den av utredningen föreslagna tidpunkten, d. v. s. den 1 januari

1955. Sålunda framhåller

statskontoret,

att förslagets genomförande skulle

medföra väsentliga utgiftsökningar för statsverket, vilka givetvis måste ses

mot bakgrunden av den allmänna avvägning och sovring av statsutgifterna,

som nödvändiggjordes av dagens ekonomiska läge. Härvid torde dock

ifrågavarande reformförslag intaga en ur angelägenhetssynpunkt framträ­

dande plats.

Kommerskollegium

uttalar, att tidpunkten för reformens

ikraftträdande givetvis i första hand vore beroende på möjligheterna att

inom ramen för den löpande nationalinkomsten bereda utrymme för en

utgift av den omfattning det här vore fråga om. Kollegium fortsätter:

Det labila läge som karaktäriserar den ekonomiska utvecklingen såväl

internationellt som för vårt lands vidkommande medför, att dessa möjlig­

heter för närvarande måste anses mycket svårbedömliga. Uppenbart är

emellertid att den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden ställer vårt

lands näringsliv inför problem som skänka särskild aktualitet åt kostnads­

frågorna och i ett sådant läge är det synnerligen angeläget att noggrant

överväga alla faktorer som kunna inverka på kostnadsnivån inom produk­

tionen och möjligheterna att möta de nya pris- och konkurrensförhållan­

dena på världsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

85

Under nuvarande förhållanden anser kollegium det därför vanskligt att

närmare fixera tidpunkten för reformens genomförande, och kollegium vill

för sin del förorda, att man avvaktade i varje fall den närmaste tidens

utveckling, innan man bunde sig för en utgiftsbelastning av denna storleks­

ordning.

Länsstyrelsen i Gotlands län

anför liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen

yttrar, att statens bidrag till försäkringen

komme att bli betydande och att näringslivet följaktligen —• förutom det

rena s. k. arbetsgivarbidraget — skattevägen torde komma att få bära ytter­

ligare en avsevärd del av kostnaderna. Det syntes föreningen i hög grad

osäkert, huruvida detta med rådande nedåtgående konjunktur utsikter och

begynnande, i varje fall partiella, sysselsättningssvårigheter läte sig göra.

Enbart under den korta tidrymd, som förflutit sedan utredningens be­

tänkande utgivits, hade vårt konkurrensläge gentemot utlandet i hög grad

försämrats, varför man på arbetsgivarhåll med stor skärpa måste reagera

mot en ytterligare fördyring av produktionskostnaderna. Emellertid ut­

gjorde samordningen och de fördelar ur allmän samhällelig synpunkt som

förslaget innebure så värdefulla framsteg, att föreningen ansåge sig i princip

kunna tillstyrka reformen. Föreningen funne dock lämpligt, att reformens

ikraftträdande uppskötes till tidigast den 1 januari 1956. Under denna tid­

rymd torde konjunkturläget ha stabiliserats så, att man bättre än i dagens

ovissa läge kunde bedöma, huruvida samhället under de närmaste åren

ekonomiskt kunde bära den föreslagna reformen.

Handelns arbetsgivareorganisation

och

Svenska försäkringsbolags riksför­

bund

uttalar sig i liknande riktning.

Den öppna och den slutna sjukvårdens möjligheter att mottaga den

ökade tillströmning, som en obligatorisk sjukförsäkring anses medföra,

beröres av

Sveriges läkarförbund,

som framhåller, att det för närvarande

rådde brist på eller ojämn fördelning av arbetskraft, särskilt i fråga om

sjuksköterskor. Ett flertal avdelningar av sjukhusen vore stängda, varför

ej ens nuvarande behov kunde tillgodoses. Man kunde enligt förbundets

uppfattning inte räkna med att tillräckliga resurser i detta avseende kom­

me att finnas 1955. Sålunda komme t. ex. den ökade intagningen av medi­

cine studerande att avsätta märkbara spår i läkarproduktionen först senare.

Många viktiga sjukvårdsreformer väntade fortfarande på sin lösning, t. ex.

lasarettens utbyggande med specialavdelningar, förbättrad vård för kroniskt

sjuka, sinnessjukvårdens utbyggande, förbättrad förebyggande vård etc.

Förbundet ansåge det nödvändigt att skapa en god sjukvårdsberedskap för

de påfrestningar, som sjukförsäkringsreformen komme att medföra. Enligt

förbundets uppfattning vore det angelägnare att förbättra och fullständiga

den existerande sjukvårdsorganisationen och sjukförsäkringen än att införa

en obligatorisk sjukförsäkring.

Bristen på läkare påtalas även av

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

86

Jämtlands

och

Västernorrlands län.

Förstnämnda länsstyrelse framhåller

också nödvändigheten av att åtgärder vidtages för att öka antalet sjukhus­

platser.

Riksförsäkringsanstalten

anser det näppeligen vara möjligt att det orga­

nisationsarbete, som måste föregå reformens genomförande, skulle kunna

medhinnas på den korta tid som enligt förslaget stode till buds.

Länsstyrel­

sen i Södermanlands län

yttrar, att någon bestämd dag för ikraftträdandet

inte borde fastställas förrän den centrala organisationen av sjuk- och yrkes­

skadeförsäkringarna lösts och frågan om rationalisering av sjukkassornas

verksamhet ingående övervägts. Likartade synpunkter uttalas av

länssty­

relserna i Uppsala

och

Gotlands län

samt

Svenska försäkringsbolags riks­

förbund.

Statistiska centralbyrån

uttalar, att det med hänsyn till det planerade

samarbetet mellan folkbokföringen och sjukförsäkringen syntes vara fördel­

aktigt att reformen trädde i kraft vid ett kalenderårsskifte. Att de huvud­

sakliga uppläggningsarbetena för folkbokföringens vidkommande vore kon­

centrerade till ett år, då val ägde rum, innebure emellertid, att dessa arbeten

måste utföras under avsevärt svårare förhållanden än om de kunnat ske

ett annat år. Under förutsättning att nya maskiner, som jämväl vore erfor­

derliga för andra behov, ställdes till länsbyråernas förfogande i god tid år

1954, hade centralbyrån dock intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten

för lagens ikraftträdande.

Samordningsfrågan.

I det överväldigande flertalet av yttrandena tillstyrkes att en samordning

mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen genomföres i huvudsaklig anslut­

ning till de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Riksförsäkringsanstalten

framhåller, att de synpunkter, som varit väg­

ledande för utredningen vid utarbetandet av dess förslag, i huvudsak över­

ensstämmer med anstaltens principiella inställning, samt anför vidare bl. a.:

Riksförsäkringsanstalten vill i det väsentliga ansluta sig till utredningens

allmänna betraktelsesätt beträffande samordningsfrågorna. Avsaknaden av

en effektiv sjukförsäkring har otvivelaktigt lett till att yrkesskadeförsäk­

ringen i vissa avseenden kommit att erhålla en annan utformning och till-

lämpning än den skulle ha fått, om sjukförsäkringsfrågan varit löst. Så

länge yrkesskadorna intaga en sådan särställning i ersättningshänseende,

som de ha för närvarande, är det oundvikligt, att man vid försäkringens

tillämpning ofta ställes inför besvärliga gränsdragningsproblem och tvingas

till avgöranden, som för den berörda allmänheten måste te sig svårbegrip­

liga. Detta är så mycket mera besvärande, som de flesta skadefall äro av

lindrig beskaffenhet och i och för sig icke motivera något vidlyftigt pröv-

ningsförfarande. Att märka är också, att man icke sällan är hänvisad till

att grunda avgörandet på uppgifter, som undandraga sig effektiv kontroll.

Även fastställandet av ersättningens storlek, i synnerhet beräkningen av

den skadades årliga arbetsförtjänst för sjukpenningens bestämmande, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

87

mången gång vålla oproportionerligt stora besvärligheter. Det står enligt riks-

försäkringsanstaltens mening fullt klart, att det är vida rationellare att, när

en effektiv sjukförsäkring kommer till stånd, låta denna i det stora antalet

lindriga yrkesskadefall svara för sjukhjälp enligt samma grunder som vid

sjukdomsfall i allmänhet. En viss hänsyn måste givetvis tagas till den be­

stående ordningen i fråga om försäkringsskyddet vid yrkesskador, men man

bör icke rimligen känna sig alltför hårt bunden av yrkesskadeförsäkringens

nuvarande, historiskt betingade utformning på vissa punkter.

Den här ifrågavarande samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkring­

arna bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening betraktas som ett första

led i en mera fullständig samordning inom socialförsäkringssystemet.

Försäkringsrådet

anför:

En synpunkt, som understundom framföres, är att förmånsställning i er-

sättningshänseende bör beredas dem, som deltaga i produktionen. Det torde

emellertid vara klart, att långt ifrån alla, som kunna anses direkt deltaga

i produktionen, omfattas av ÖL, exempelvis hemmansägare, arrendatorer

och verkstadsinnehavare, ehuru hjälpbehovet vid sjukdom, invaliditet och

dödsfall kan vara lika stort hos dem som för de anställda.

Den förmånsställning, som genom lagstiftning beretts dem, vilkas sjuk­

dom varit orsakad av yrkesskada, har med åren blivit alltmer markerad så­

väl med avseende å ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas stor­

lek. Till en början ålades arbetsgivarna direkt ersättningsplikt med möjlig­

het att lätta densamma genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Genom

ÖL förvandlades arbetsgivarens skyldighet till en försäkringsplikt. Denna

gäller oberoende av vållande. Vid fall av vållande från arbetsgivares sida

liksom vid s. k. strikt ansvar har den yrkesskadade kvar sin rätt att utöver

sin ersättning enligt ÖL vid allmän domstol utkräva den ytterligare ersätt­

ning, vartill han enligt allmänna skadeståndsregler kan vara berättigad.

Med åren har alltmer utvecklad arbetarskyddslagstiftning tillskapats. Av-

talsförfarandet mellan parterna har utformats och utvecklats sedan den tid

då den första olycksfallslagstiftningen tillkom och balansen mellan arbets­

givare och arbetstagare har blivit en helt annan än förut. Skillnaden mellan

självständiga yrkesutövares och anställdas möjligheter att bära följderna

av sjukdom och olycksfall är icke så framträdande som tidigare.

Såsom framhållits i en del remissyttranden, som avgivits över socialvårds-

kommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag, är det, enligt utredningen,

ur principiell synpunkt ingalunda självklart, att alla av yrkesskada föran­

ledda kostnader skulle bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskade­

försäkringen. Utredningen har också uttalat, att det borde vara möjligt att

låta någon del av utgifterna för sjukvård stanna på de försäkrade själva,

även då det är fråga om yrkesskador.

Vad sålunda anförts anser försäkringsrådet tala mot att i fortsättningen

genom lagstiftning giva de yrkesskadade en förmånsställning framför andra

sjuka. Enligt försäkringsrådets mening borde utredning snarast möjligt

verkställas för alt utröna ekonomiska och andra förutsättningar för en full­

ständig samordning, d. v. s. eu gemensam allmän sjuk-, invaliditets- och

dödsfallsförsäkring. Försäkringsrådet hade övervägt att förorda ett bibe­

hållande av nuvarande försäkringsformer intill dess förslag om fullständig

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

88

samordning utarbetats. Med hänsyn till vikten av att den obligatoriska sjuk­

försäkringen bragtes i verkställighet och den omständigheten, att utred­

ningens förslag efter vissa ändringar skulle kunna läggas till grund för en

första samordningsetapp, hade försäkringsrådet dock stannat för alt till­

styrka att förslaget genomfördes.

Riksräkenskapsverket, öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Jönkö­

pings, Kalmar

och

Malmöhus län

ävensom

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Handelns arbetsgivareorganisation

understryker i varierande ordalag de

skäl, som utredningen anfört till stöd för sitt förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

anför:

Utredningen påpekar de nuvarande olägenheterna för allmänheten i form

av långsamhet vid utbetalningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet

rörande vilket organ som skall utge sjukhjälp. Dessa brister äro särskilt

beklagliga för dem bland de hjälpsökande som sakna kapital och därför äro

helt hänvisade till sjukhjälpen för att klara sina löpande utgifter. Länssty­

relsen har också i olika sammanhang kunnat förmärka, att samhällets be­

hovsprövade hjälpformer, särskilt fattigvården, icke sällan måste tillgripas

för att temporärt avhjälpa behov, som rätteligen falla under olycksfallsför­

säkringen. Detta förhållande, som framstår såsom mycket otillfredsställande

ur principiell synpunkt, måste vara mindre tilltalande för berörda hjälp­

sökande. Genom den av utredningen föreslagna samordningen av yrkes­

skadeförsäkringen med sjukförsäkringen synas de påtalade olägenheterna

kunna praktiskt taget helt elimineras.

Landsorganisationen

yttrar:

Utredningens huvudsyfte har varit att undersöka förutsättningarna och

formerna för en rättslig

samordning

mellan de båda försäkringarna. Sin

positiva inställning till ett sådant system har fackföreningsrörelsen givit till

känna i tidigare sammanhang. Det avgörande motivet har därvid varit be­

hovet av försäkringsskydd i de många skadefall, vilkas samband med den

skadades arbete väl kunnat antagas men inte ådagaläggas, och som därför

inte kunnat inrymmas under olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringen.

En

organisatorisk

samordning, innebärande att sjukhjälp åtminstone för

korttidsfallen utges av lokala organ, har ansetts påkallad för alla yrkesska-

dades del, till undvikande av den tidsutdräkt med ersättningsregleringen

som nu -— även i från sambandssynpunkt klara fall — vållas av dessa ären­

dens centrala handläggning.

Det hade väl i och för sig kunnat övervägas att redan från början genom­

föra en fullständig samordning utan begränsning till tiden och med likställig­

het mellan alla försäkrade ej blott i fråga om sjukhjälp utan även beträf­

fande invaliditets- och efterlevandelivräntor in. in. I dagens läge vore det

inte praktisk politik att driva en dylik linje, som för övrigt torde sträcka

sig vida utöver gränserna för utredningens uppdrag. En total samordning

är ett vittutseende projekt, till vilket man uppenbarligen inte kan ta ställ­

ning utan ingående utredning. Det må för övrigt anmärkas att en samord-

ningslinje, som skulle innebära en materiellt och i fråga om tillämpnings-

tiden enhetlig behandling av de vanliga sjukdomsfallen och yrkesskadefallen,

alldeles inte är principiellt självklar. Det kan trots allt inte frånkommas att

yrkesskadeersättningen i motsats till ersättningarna från den allmänna sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

89

försäkringen i princip har karaktären av skadestånd, låt vara ett skadestånd

som i vissa delar går utöver vad som skulle följa av civilrättsliga regler. En

annan sak är att denna yrkesskadeersättningens särskilda karaktär givetvis

försvagas i mån av den allmänna socialförsäkringens utveckling.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

betonar samordningens be­

tydelse med tanke på den ökade frekvensen av nervösa sjukdomar bland

anställda. Dessa sjukdomars samband med ett alltmer hetsigt yrkesarbete

kunde ofta inte så tillförlitligt fastslås, att de skulle kunna tänkas bli ersatta

som yrkessjukdomar.

Socialförsäkringsbolagcns förening

har, såsom nämnts, en avvikande

mening och förklarar sig överhuvud icke kunna godtaga utredningens reso­

nemang rörande samordningen. Föreningen anför:

Det borde enligt föreningens uppfattning ha varit riktigare alt i första

hand göra klart för sig å ena sidan hur en ur olika synpunkter effektiv och

välordnad sjukförsäkring bör vara uppbyggd och å andra sidan hur yrkes­

skadeförsäkringen på motsvarande sätt bör vara utformad. Därefter borde

man undersöka, om och på vad sätt en samordning mellan de båda för-

säkringsgrenarna kunde vara lämplig, varvid man mot varandra borde väga

dels

de vinster man skulle göra genom samordningen,

dels

nackdelarna av

att man tvingades till vissa avsteg från den eljest önskvärda utformningen

av sjukförsäkringen och av yrkesskadeförsäkringen.

Den föreslagna sjukförsäkringen har påverkats av det dominerande sam­

ordningskravet. Till följd av att sjukförsäkringen även skall täcka ersätt­

ningar för yrkesskada under samordningstiden har utredningen nödgats

acceptera en ersättningsnivå inom sjukförsäkringen under samordnings­

tiden, som är högre än under tiden därefter. Sociala och andra skäl borde

eljest snarare tala för att ersättningen bleve högre vid de långvariga sjuk­

domsfallen, som äro relativt fåtaliga.

Samordningskravet har emellertid framför allt kommit att påverka ut­

formningen av yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar, fram­

håller utredningen, som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget om att sjukkassorna skola reglera yrkesskador och vanliga sjuk­

domar under de första 90 dagarna, varvid ersättningarna skola vara iden­

tiska, ger lätt sken av bestickande enkelhet. Utredningen har emellertid icke

ansett det möjligt att helt följa den enkla principen, att sjukkassorna alltid

skola reglera ersättning för yrkesskadorna under samordningstiden. De av­

steg från denna princip, som göras, äro så talrika och inrymma så många

möjligheter till tvister och komplicerad administration ävensom orimliga

konsekvenser beträffande ersättningarna i vissa fall, att föreningen måste

anse de vinster, som förslaget enligt utredningen skulle medföra, vara be­

tydligt mindre än de olägenheter, som uppkomma på dessa områden. Även

om vissa gränsdragnings- och tolkningssvårigheter försvinna, uppkomma

i stället nya dylika problem, som icke heller de komma att bli enkla att

bemästra.

Föreningen finner den kritik, som i olika sammanhang framförts mot den

nuvarande yrkesskadeförsäkringens innehåll och handhavande vara be­

tydligt överdriven. För närvarande anmäldes till försäkringsinrättningarna

årligen omkring 300 000 olycksfall i arbete. Att prövningen av ersättnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

90

frågan i ett visst antal ärenden bleve komplicerad vore ganska naturligt.

Så bleve emellertid fallet hur försäkringen än vore konstruerad. De låga för­

valtningskostnaderna inom socialförsäkringsbolagen — ungefär 7

%

av

premierna — visade, att förvaltningsapparaten inte vore så vidlyftig och

att krånglet inom skaderegleringen inte vore så framträdande, som man

velat göra gällande. Enligt föreningens mening måste den av utredningen

föreslagna anordningen medföra en betydligt mer betungande administration

än den nuvarande, bl. a. på grund av att den enkla samordningsprincipen

inte helt kunnat hållas. Rörande samordningens inverkan på sjukförsäk­

ringen anför föreningen:

Ett införande av en allmän sjukförsäkring med sjukpenningen graderad

efter inkomst är en mycket omfattande uppgift. Denna uppgift måste i hög­

sta grad försvåras, om man samtidigt därmed försöker åstadkomma en så

ingripande åtgärd som den av utredningen föreslagna samordningen med

yrkesskadeförsäkringen innebär. Det skulle säkerligen visa sig, att om

en allmän sjukförsäkring infördes, denna redan efter kort tid i olika av­

seenden behövde revideras. En dylik revision av sjukförsäkringen skulle då

i hög grad försvåras, om försäkringen vore sammankopplad med annan

försäkringsgren. Ävenledes skulle det måhända visa sig, att själva samord­

ningen skulle ha fått en annan utformning, om man först hade haft några

års erfarenhet av en allmän sjukförsäkring.

Även i andra yttranden än det, som avgivits av

försäkringsrådet,

fram­

kommer önskemål om en mera långtgående samordning in­

om socialförsäkringen än utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

finner det mest rationellt, om all kropps­

skada, oberoende av orsakerna till dess uppkomst, kunde ersättas efter

enhetliga grunder och att de särskilda reglerna för ersättning vid yrkes­

skada slopades i samband med att den allmänna sjukförsäkringen trädde

i kraft. Länsstyrelsen framhåller emellertid, att ett förslag i denna riktning

torde möta starkt motstånd och knappast vara möjligt att för närvarande

genomföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län

framhåller, att det med hänsyn till den

framtida sannolika utvecklingen förefölle som en hrist att utredningen inte

ansett sig kunna fullständigt samordna de båda socialförsäkringsgrenarna.

Pensionsstyrelsen

finner det angeläget, att en effektiv samordning med

folkpensioneringen eftersträvas med hänsyn till att det — om sjukhjälps-

förmånerna utformades i enlighet med förslaget och de höjningar av folk­

pensioner och särskilda barnbidrag varom förslag framlagts komrae till

stånd — torde bli nödvändigt överväga åtgärder till förhindrande av för

hög kompensation vid sammanträffande av förmåner från sjukförsäk­

ringen och folkpensioneringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

fäster uppmärksamheten på det

väntade förslaget till allmän pensionsförsäkring, vilket torde komma att

avse även beredandet av invalidpension. Att samordningsfrågan berörde

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

91

icke blott sjuk- och olycksfallsförsäkringarna utan jämväl sjuk- och inva-

liditetsersättningarna inom folkpensioneringen och en allmän pensionsför­

säkring syntes riksförbundet ligga i öppen dag.

Svenska sjukkasseförbundet

anser en lagstiftning i enlighet med utred­

ningens förslag till samordning utgöra en god grundval för uppnående av

den slutliga gestaltningen av socialförsäkringssystemet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen

yttrar, att det framlagda betänkandet

borde uppfattas som en etapp på vägen mot en fullständig samordning

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt folkpensioneringen med

därtill anslutna hjälpformer. Enligt föreningens mening borde därför utred­

ning verkställas för att utröna förutsättningarna för sådan fullständig

samordning.

Den försämring med avseende å de yrkesskadades

förmåner, som blir en följd av ett genomförande av utredningens för­

slag, har påtalats i en del yttranden. Allmänt anses emellertid här att dessa

försämringar uppväges av de förbättringar i olika hänseenden, som möjlig-

göres genom samordningen.

Landsorganisationen

betonar, att de fördelar, som vunnes genom sam­

ordningen, i och för sig vore mycket betydande. De bestode främst i det

effektiviserade skyddet även i sjukdomsfall utanför yrkesskadeområdet,

vidare i den väsentligt snabbare utbetalningen av ersättningarna, vilken tyd­

ligen vore ägnad att motverka olägenheterna av en förlängd karenstid, elimi­

nerandet under samordningstiden av alla komplikationer och bekymmer i

samband med gränsdragningen mellan yrkesskada och annan sjukdom,

den avsevärda höjningen av ersättningsunderlagets maximum, barntill-

läggen, utvidgningen av kretsen ersättningsberättigande yrkessjukdomar

samt av försäkringsskyddet för arbetsgivares hos honom arbetande familje­

medlemmar o. s. v. Även om dessa förmåner ju till ej oväsentlig del bestredes

genom de försäkrades egna avgifter, vore de enligt landsorganisationens me­

ning så värdefulla för de anställda att de självfallet måste beaktas vid

bedömningen av utredningens förslag, också i vad detta innebure vissa in­

skränkningar i försäkringsskyddet för yrkesskador.

Tjänstemännens centralorganisation

uttalar, att minskningen av de

yrkesskadades förmåner under samordningstiden vore en allvarlig avigsida,

men finner den enda möjligheten att minska dessa nackdelar vara att söka

öka sjukvårdsförmånerna. Organisationen ville dock inte nu framföra några

förslag härom.

Sveriges läkarförbund

anser inskränkningarna i de yrkesskadades för­

måner i flera fall sakligt motiverade även ur medicinsk synpunkt.

Högerns kvinnoförbund

uttalar, att utredningen inte i tillräckligt hög grad

beaktat arbetstagarnas berättigade krav att under eu ej alltför lång sam-

ordningstid icke få sin ersättningsrätt för yrkesskador alltför beskuren. Med

den utformning samordningen fått bleve steget från ersättning för yrkes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

92

skada till ersättning enligt sjukförsäkringslagen alltför stort. Förbundet ville

därför som sin mening anföra, att samordningen borde genomföras på

sådant sätt, att det icke, efter några års erfarenhet, komme att framställas

sådana krav på förbättringar av yidtesskadeförsäkringen under samord-

ningstiden, att själva sainordningsidén komme att uppgivas.

Socialförsäkringsbolagens förening

framhåller, att försämringarna i de

yrkesskadades ersättningsrätt ingalunda vore så obetydliga som utredningen

syntes anse. En av de mest framträdande försämringarna anser föreningen

vara den begränsning i tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen som utred­

ningen föreslår och som drabbar en stor grupp arbetstagare.

För det närmare innehållet i remissyttrandena i vad de avser samord­

ningens verkningar för yrkesskadeförsäkringens del kommer att redogöras

i fortsättningen.

I fråga om samordningens inverkan på arbetar­

skyddet anför

arbetarskyddsstyrelsen,

att utredningen underskattat

betydelsen av att arbetsgivarna icke finge möjlighet att under samordnings-

tiden nedbringa sina försäkringskostnader genom att vidtaga åtgärder,

varigenom yrkesskadefrekvensen minskades. Det vore visserligen, fram­

håller styrelsen, ett svårbedömt komplex av ekonomiska, psykologiska och

andra faktorer, som påverkade arbetsgivarna att vidtaga åtgärder för

åstadkommande av ett gott arbetarskydd, men det vore enligt arbetar-

skyddsstyrelsens erfarenhet ett faktum, att möjligheten att erhålla en

reduktion av försäkringsavgifterna i åtskilliga fall varit en mycket verksam

faktor. Denna torde komma att helt bortfalla efter samordningen. Det

synes också sannolikt att riksförsäkringsanstaltens och socialförsäkrings-

inrättningarnas förtjänstfulla yrkesskadeförebyggande verksamhet komme

att helt bortfalla eller i vart fall minska i mycket hög grad efter samord­

ningens genomförande. De åtgärder på det förebyggande arbetarskyddets

område, som sålunda kunde befaras bortfalla såsom en följd av sam­

ordningen, borde ersättas med en intensifierad arbetarskyddspropaganda

såväl från statens som från arbetsmarknadens parters sida.

Riksförsäkringsanstalten

framhåller angelägenheten av att den av an­

stalten i viss utsträckning bedrivna arbetarskyddsverksamheten upptages

av arbetarskyddsorganen.

Kommerskollegium

anser att, även om vissa risker kunde föreligga för

att de enskilda företagen bleve mindre benägna än nu att sörja för säker­

heten mot olycksfall i arbete, så torde dock företagens strävanden på detta

område inte komma att nämnvärt påverkas, då det redan ur andra syn­

punkter, t. ex. med hänsyn till effektiviteten i produktionen, förelåge till­

räckliga skäl att skapa och vidmakthålla en tillfredsställande säkerhets­

tjänst.

Svenska socialvårdsförbundet

uttalar, att det torde vara nödvändigt att ta

risken för att industriföretagens skyddsarbete i någon mån hämmades, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

93

man överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma en samordning med alla de

fördelar, som därav följde.

Statens institut för folkhälsan

uttalar, att samordningen väckte institu­

tets betänkligheter ur profylaktisk synpunkt. Emellertid måste hänsyn också

tagas till de ur praktisk och administrativ synpunkt väsentliga fördelar,

som en samordning medförde.

Socialförsäkringsbolagens förening

framhåller, att försäkringsinrättning-

arnas skyddsverksamhet vore ett nödvändigt komplement till den av arbetar-

skyddsstyrelsen, arbetarskyddsnämnden m. fl. institutioner bedrivna verk­

samheten. De allmänna institutionernas verksamhet måste få en mera

generell karaktär. Försäkringsinrättningarna stode i intim kontakt med de

enskilda företagen och hade därför stora möjligheter och tid att göra in­

satser för ett effektiviserat arbetarskydd. Enligt utredningens förslag skulle

endast ett fåtal procent av nuvarande antalet skadefall konnna under inrätt­

ningarnas handläggning. Att detta material utgjorde ett alltför litet material

för ett effektivt skyddsarbete från inrättningarnas sida vore uppenbart.

I detta sammanhang må nämnas att —- såsom kommer att framgå av den

fortsatta redogörelsen — i flera remissyttranden föreslås en differentiering

av arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i syfte att därigenom stimulera

arbetsgivarnas intresse för skyddsarbetet.

Frågan om samordningstidens längd behandlas i vissa

yttranden.

Statens institut för folkhälsan

förordar, med hänsyn till arbetarskydds-

synpunkten, en samordningstid av en månad och framhåller, att antalet

av de av sjukkassorna reglerade yrkesskadefallen härigenom endast skulle

minska från omkring 95

%

av samtliga sjukfall till omkring 80 % därav.

Samma ståndpunkt intages av

Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Sveriges läkarförbund

anser, att utredningens förslag vore behäftat med

alldeles bestämda nackdelar ur medicinsk och organisatorisk synpunkt,

vilka kunde sammanfattas i följande punkter: 1) Försäkringsinrättning­

arna för yrkesskador komme att inkopplas på fallen på ett senare stadium

än vad som vore önskvärt. 2) Man måste befara att arbetsgivaranmälan till

sjukkassan komme att utebli i fråga om ett stort antal yrkesskador. 3) Den

stimulans för arbetsgivare och försäkringsinrättningar att vidtaga före­

byggande åtgärder för nedbringande av antalet yrkesskador, som nuvarande

system erbjöde, komme att minskas. 4) De skiljaktiga ersättningsgrunder

vid yrkesskada och annan sjukdom, som även enligt utredningens förslag

komme att kvarstå framför allt efter samordningstidens utgång men även

under samordningstiden, medförde betydande inkonsekvenser och kunde

leda till missbruk. 5) De s. k. speciella samordningsreglerna ledde till admi­

nistrativa och medicinska komplikationer.

För att undvika de påtalade nackdelarna av samordningen men bibe­

hålla dennas fördelar vore det enligt läkarförbundets uppfattning nödvän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

digt att ersättnings- och samordningsreglerna gjordes mera enhetliga, enkla

och konsekventa. Läkarförbundet föreslår, att samordningstiden bestämdes

till 45 dagar och att i princip under samordningstiden icke i något avseende

skillnad gjordes mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser en förkortning till 60 dagar

kunna ifrågasättas med hänsyn till att ej mindre än 85

%

av olycksfallen

varade högst fyra veckor och att det torde vara angeläget, att de svårare

olycksfallen så snart som möjligt bleve hänskjutna till olycksfallslörsäk-

ringsinrättningarnas speciella expertis.

Socialförsäkringsbolagens förening

framhåller, att en förhållandevis lång samordningstid i högre grad än en

kortare nödvändiggjorde att yrkesskadeförsäkringen i en del fall grepe

in i skaderegleringen även under samordningstiden och att utrednings-

svårigheter och försämrade kontrollmöjligheter beträffande omständig­

heterna, då en skada ådragits, vore förenade med en så lång samordningstid

som 90 dagar.

Högerns kvinnoförbund

anser starka skäl tala för en kortare

samordningstid, vilken skulle göra det lättare att få till stånd en klarare

gränsdragning mellan de båda försäkringsformerna.

Å andra sidan finner

kommerskollegium

tveksamt om det vore möjligt

att med så kort samordningstid som den föreslagna utvinna fördelarna av

en samordning. Även

länsstyrelsen i Hallands län

och

Svenska socialvårds-

förbundet

anser en längre samordningstid kunna övervägas.

S

jukvårdsför säkringen.

Utredningens förslag att i den allmänna sjukförsäkringen införa

ersättning för utgifter för sjukhusvård tillstyrkes i samt­

liga remissyttranden utom i det som avgivits av

länsstyrelsen i Kopparbergs

län.

Enligt länsstyrelsens mening skulle förslaget härom medföra ej obe­

tydliga olägenheter framför allt av administrativ art.

Svenska landstingsförbundet

(styrelsen) uttalar i samband med att för­

bundet lämnar sin anslutning till förslaget:

Därest sjukhusvården lägges inom försäkringen, aktualiseras frågan om

vårdavgifternas storlek, och utredningen diskuterar rätt utförligt denna

fråga. Ett primärt önskemål är därvid att komma fram till så enhetliga av­

gifter som möjligt. Vidare framstår det icke minst ur de försäkrades syn­

punkt som eftersträvansvärt, att avgifterna förbliva relativt låga, då stats­

bidrag till denna del av försäkringen ej är avsett att utgå.

För närvarande växla avgifterna å allmän sal vid landstingens lasarett

och sjukstugor mellan 1 och 3 kr. Förbundsstyrelsen har vid upprepade

tillfällen sökt åvägabringa större enhetlighet i avgiftssättningen. Senast

förra året har en framstöt i denna riktning gjorts. Läget är för närvarande,

att drygt halva antalet landsting på styrelsens förslag enat sig om en avgift

av 3 kr per dag under de första 20 dagarna av sjukhusvistelsen och därefter

2 kr per dag. Anledning att i framtiden differentiera avgiften efter vård­

tiden, vilken differentiering tillkommit av rent humanitära skäl, torde emel­

lertid knappast föreligga efter den obligatoriska försäkringens genom­

95

förande. Styrelsen är beredd att även i fortsättningen verka för en enhetlig

avgiftssättning vid landstingens sjukhus och är därvid närmast inställd på

att för närvarande förorda en avgift om 3 kr per dag.

Vad angår övriga vårdformer äro avgifterna mera växlande. I de fall

statsbidrag utgår, äro dock vårdavgifterna enhetliga inom resp. vård­

grenar. Anledning synes föreligga att i samband med den obligatoriska

försäkringens genomförande företaga en översyn av avgifterna vid stats-

bidragsberättigade vårdgrenar. Naturligt synes därvid enligt styrelsens

mening vara, att avgifterna, oavsett vårdformer, sättas till 2: 50 kr per dag

eller samma belopp som vid sjukhusvård skall avdragas från den vårdades

heinpenning.

Vad utredningen uttalat därom att fria eller rabatterade

läkemedel senast vid tidpunkten för sjukförsäkringens ikraftträdande

borde tillhandahållas vid sidan av försäkringen i den ordning, varom prin­

cipbeslut fattats av 1946 års riksdag, har i allmänhet ej föranlett erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen

ifrågasätter dock, huruvida tidpunkten

kunde vara inne att förverkliga 1946 års principbeslut med hänsyn till dess

sannolikt allvarliga ekonomiska konsekvenser. Den reallöneförbättring,

som under de senaste åren kommit praktiskt taget samtliga medborgare

till del, i förening med den av utredningen föreslagna sjukpenningskalan,

borde möjliggöra för dessa att själva bära kostnaden för icke livsviktiga

läkemedel.

Sveriges läkarförbund

anser, att fria läkemedel borde tillhandahållas

sjuka, som lede av kroniska sjukdomar, vilka med livsnödvändighet krävde

ständig tillförsel av visst läkemedel, men att förslaget i övrigt ej borde för­

verkligas.

Utredningens förslag att ersättning för tandvård skall utgivas av de

allmänna sjukkassorna i samma begränsade omfattning som sådan ersätt­

ning nu utgives av de erkända sjukkassorna, har föranlett

Svenska sjuk-

kasseförbundet

till uttalandet, att förbundet icke vore övertygat om att för­

månen vore av sådan beskaffenhet att den med nödvändighet borde beredas

genom den föreslagna obligatoriska sjukförsäkringen. Med hänsyn till att

förmånen nu utgåves av de erkända sjukkassorna tillstyrkte dock förbundet

utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

uttalar sig för att ersättning för

tandvård ej skall lämnas inom sjukförsäkringen.

Sveriges läkarförbund

och

Sveriges tandläkarförbund

hemställer, att er­

sättning skall kunna utgå för sådan i den av Kungl. Maj :t fastställda taxan

angiven tandvård även då den meddelades annorstädes än vid centraltand­

poliklinik, tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.

Försäkringsinspektionen

och

Svenska socialvärdsförbundct

understryker

det av utredningen uttalade önskemålet om vidgade ersättningsmöjligheter

vid tandvård och anser, att eu reform i denna riktning borde komma till

stånd så snart förhållandena det medgåve.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

96

I fråga om den förebyggande vårdens ställning

inom sjukförsäkringen betecknar

medicinalstyrelsen

det som

förslagets största brist att det ej innehölle något positivt i denna del. Ingen

organisation torde ha större förutsättningar att stödja sjukdomsförebyggan-

de verksamhet än just sjukkassorna. Den ekonomiska fördelen på lång sikt

av en sådan verksamhet för sjukkassorna själva syntes ligga i öppen dag.

Medicinalstyrelsen uttalar vidare:

Det kan t. ex. icke med fog bestridas, att ett energiskt främjande av ymp-

ningar mot smittsamma sjukdomar i hög grad minskar dessa sjukdomars

förekomst, mildrar och avkortar deras förlopp och därmed sänker sjuk­

kassornas utgifter. Motsvarande torde gälla all preventiv medicinsk verk­

samhet. Det vore därför naturligt, om ekonomiskt stöd åt dylik verksamhet

inginge bland sjukkassornas skyldigheter gentemot de försäkrade. Även

ersättning enligt sjukförsäkringens grunder av periodisk hälsokontroll

skulle vara av största betydelse. Måhända få dessa på grund av bristen på

läkare m. in. i första hand begränsas till särskilt hotade samhällsgrupper.

Enligt

pensionsstyrelsens

mening vore det självfallet både ur den enskil­

des och det allmännas synpunkt av största betydelse, att åtgärder vidtoges

såväl i syfte att förebygga sjukdom som att snarast möjligt återställa eller

förbättra arbetsförmågan hos sjuka eller yrkesskadade. Den erfarenhet om

betydelsen av dylika åtgärder, som pensionsstyrelsen vunnit genom sin

mångåriga verksamhet på området, föranledde styrelsen att kraftigt under­

stryka vikten av att de av utredningen föreslagna undersökningarna konnne

till stånd utan dröjsmål.

Sveriges läkarförbund

uttalar, att ett uteslutande av profylaxen vore för­

åldrat med hänsyn till den medicinska utvecklingen i fråga om tidig-diagnos

och profylaktisk terapi, samt hemställer, att den profylaktiska verksamhe­

tens ställning inom sjukförsäkringen klarlades innan en obligatorisk sjuk­

försäkring infördes. Jämväl

De lungsjukas riksförbund

och

Yrkeskvinnors

samarbetsförbund

anser frågan böra prövas före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

framhåller, att — även om frågan

vore betydelsefull — det med nuvarande tillgång till antalet läkare syntes

närmast otänkbart att profylaktiska åtgärder samordnades med sjukför­

säkringen. I

I en del yttranden har erinringar framställts mot förslaget att sjuk­

kassorna skulle få rätt att införa ersättning för sjukgymna­

stik och massage, bad in. fl. fysikaliska behandlingar

såsom merprestationer, vilka, om de införts, obligatoriskt skulle tillkomma

alla i kassan försäkrade.

Pensionsstyrelsen

framhåller, att av de yttranden, som från sjukkassor

inkommit till styrelsen, framginge, att ett stort antal kassor önskade att

lagen skulle upptaga ifrågavarande vårdformer såsom obligatoriska inom

alla kassor. Enligt publikationen »Erkända sjukkassor» årgång 1950 före-

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

97

komme ersättning för massage och medicinska bad samt kortvåg, diatermi,

hetluft och ljusbehandling in. in. i något mer än 400 kassor med omkring

1 200 000 medlemmar. Ersättning utgåves av kassorna till ett årligt belopp

motsvarande i genomsnitt 72 öre per medlem, som vore tillförsäkrad ifråga­

varande förmåner. Pensionsstyrelsen yttrar vidare:

Av uppgifterna framgår att kostnaderna för ifrågavarande behandlingar

per medlem varit relativt obetydliga. Någon större inverkan på avgifterna

synes icke behöva befaras. Såsom avgiftssystemet är uppbyggt kommer

dessutom avgifternas storlek i eu lokalsjukkassa att bero av utgifterna för

ändamålet inom kassan. Inom ett område där möjligheterna alt utnyttja

ifrågavarande vårdformer äro ringa, bli alltså försäkringsavgifterna i mot­

svarande mån lägre. Med hänsyn härtill torde icke alltför starka invänd­

ningar kunna göras mot att försäkringen i frågavarande avseende blir

obligatorisk för alla lokal- och stadscentralsjukkassor trots att tillgången

till berörda behandlingar är ganska ojämn inom olika delar av riket. Här­

igenom skulle jämväl det för en allmän försäkring otillfredsställande för­

hållandet undvikas att försäkringsförmånerna kunde växla med kassatill­

hörigheten. Att förmånerna bleve obligatoriska skulle även innebära vissa

fördelar genom förenklingar i förvaltningen. Det synes också av hänsyn

till samordningen med yrkesskadeförsäkringen, där ifrågavarande förmåner

ingå såsom obligatoriska, synnerligen önskvärt att detsamma blir fallet

beträffande sjukförsäkringen. Pensionsstyrelsen vill av dessa skäl förorda

att ifrågavarande behandlingar inbegripas i den obligatoriska sjukvårds-

försäkringen.

Samtliga ifrågavarande behandlingsformer anses av

Landsorganisationen

vara av så stor vikt, ej minst från de yrkesskadades synpunkt, att de borde

obligatoriskt omfattas av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen

anför, att behandling med sjukgymnastik och massage

vore av synnerligen stor betydelse vid ett flertal sjukdomstillstånd och

följdtillstånd efter sjukdom eller olycksfall för att förkorta sjukdomstiden

eller för att förebygga eller minska invaliditet. Medicinalstyrelsen ansåge

därför, att sådana behandlingar skulle vara tillgängliga för alla sjukförsäk-

rade och att nödiga resor för erhållande av behandling skulle ersättas. Av

ekonomiska skäl och av hänsyn till svårigheterna vid kontrollen och den

svåravgränsbara indikationsställningen syntes ersättning för annan fysika­

lisk behandling än de nämnda ej böra ingå i sjukkassornas obligatoriska

skyldigheter.

Försäkringsinspektionen

anser, att de obligatoriska prestationerna i

princip borde omfatta alla sådana vårdformer, som sjukhuspatienter er-

hölle utan särskild kostnad. Särskilt borde detta gälla röntgen- och

radiumbehandlingar. I fråga om fysikaliska behandlingar av skilda slag

kunde det vara motiverat med viss försiktighet. Beträffande vissa .sjuk­

domar, t. ex. barnförlamning, torde det dock vara otvivelaktigt, att de fysi­

kaliska behandlingarna utgjorde ett viktigt led i de åtgärder, som krävdes

för att påskynda arbetsförmågans återställande eller förebygga invaliditet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

7-—

Biliang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 178.

98

Inspektionen ifrågasatte huruvida man ej skulle kunna gå så långt atl

fysikalisk behandling ersattes i vissa särskilda fall.

Enligt

riksförsåkringsanstaltens

mening syntes det tills vidare ej böra

ifrågakomma att införa ersättning för dessa behandlingsformer enligt

samma regler som gällde för andra sjukvårdsförmåner inom den obligato­

riska sjukförsäkringen. En godtagbar lösning kunde måhända i stället vara

att inom denna försäkring en sådan ordning generellt infördes, att försäkrad

efter beslut, som före behandlingens början meddelades av sjukkassa, finge

ersättning för behandling av ifrågavarande slag.

Svenska sjukkasseförbundet

anmärker, att det redan inom den nuvarande

frivilliga försäkringen visat sig förenat med stora olägenheter att förmå­

nerna ej vore likartade inom kassorna. Att ersättning för ifrågavarande

behandlingar utgåves enligt yrkesskadeförsäkringen talade även för att

motsvarande förmån utgåves inom sjukförsäkringen såsom obligatorisk

prestation. Skulle den av utredningen mot en dylik tvångsförsäkring gjorda

invändningen, att förmånerna i huvudsak kunde utnyttjas endast av dem,

som vore bosatta i eller intill bostadscentra, behöva tillmätas så stor bety­

delse, att tvingande bestämmelser ej ansåges böra ifrågakomma, ville för­

bundet dock inte motsätta sig att försäkringen under en övergångstid gjor­

des frivillig för sjukkassorna.

Länsstyrelserna i Uppsala

och

Södermanlands lön

uttalar, att ifråga­

varande förmåner borde antingen vara obligatoriska för alla eller också

utgå på grund av frivillig försäkring.

Beträffande frågan om ersättning för konvalescent vård

framhåller

medicinalstyrelsen,

att sådan vård i princip borde likställas med

sjukhusvård, dock att den bidragsberättigande vårdtiden borde begränsas

till högst 30, i undantagsfall högst 45 dagar. Det vore angeläget att sjuk­

försäkringen främjade en vårdform, som ställde sig ekonomiskt fördelaktig

och på ett verksamt sätt kunde avlasta A-sjukhusen. Ersättning borde dock

endast utgå för vård å konvalescenthem, som upptagits i av Konungen fast­

ställd förteckning. Fordringarna för ett hems upptagande i förteckningen

borde vara ganska stora. Sålunda borde bland annat krävas, att fullgod

läkarvård bereddes de intagna.

Svenska landstingsförbundet

samt

läns­

styrelserna i Jönköpings, Jämtlands

och

Västernorrlands län

intager samma

ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

anser, att ersättning för kon­

valescentvård bör kunna lämnas som merprestation.

Beträffande allmän sjukkassa, som bildas av erkänd sjukkassa till

vilken konvalescenthem finnes anslutet, framhåller

pensionsstyrelsen,

att

möjlighet borde kunna skapas för sådan kassa att utgiva ersättning för

konvalescentvård.

Sveriges läkarförbund

framhåller, att de av sjukkas­

sorna drivna konvalescenthemmen varit av betydelse bl. a. med hänsyn till

de alltför begränsade möjligheter till konvalescentvård, som i övrigt funnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

99

De erkända sjukkassor, till vilka konvalescenthem finnes anslutna,

fram­

håller, att dessa hem i regel tillkommit därför att ytterst små möjligheter

funnits till konvalescentvård och att någon ändring i dessa förhållanden ej

syntes ha skett under senare år. Såsom förutsättning för upptagandet av en

sjukvårdsinrättning i den av utredningen föreslagna förteckningen hade

angivits att vårdens och utrustningens beskaffenhet vore sådan, att inrätt­

ningen kunde jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning av sådant

sjukhus av motsvarande slag. Om hemmen skulle uppfylla dessa villkor,

skulle de nuvarande låga vårdkostnaderna avsevärt stiga, vilket ej vore

en önskvärd utveckling. Enär det vidare ej kunde vara riktigt att avhända

de försäkrade en förmån, som de nu åtnjöte i de erkända sjukkassorna,

vore det en nödvändighet, att de allmänna sjukkassorna bereddes möjlighet

att såsom merprestation införa konvalescentvårdsförsäkring.

Sjuk penning försäkringen.

Den föreslagna konstruktionen av sjukpenningförsäkringen med eu i

princip för alla förvärvsarbetande och för hemarbetande hustrur lika

grundsj ukpenning, vilken förhöjes med en inkomstgraderad till-

läggssjukpenning, har godtagits i alla remissyttranden. Särskilt har sjuk­

penningens anpassning efter inkomsten och de hemarbetande hustrurnas

jämställdhet med de förvärvsarbetande i fråga om rätten till grundsjuk­

penning hälsats med tillfredsställelse.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

uttalar dock, att rätten till

sjukpenningförsäkring borde utsträckas till att omfatta alla hemarbetande

husmödrar oavsett om de sammanlevde med make eller ej.

Fredrika-

Bremer-förbundet

intager samma ståndpunkt. I

I det stora flertalet yttranden har systemet med obligatorisk t i 11-

läggsförsä kring för de anställda men ej för egna företagare till­

styrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar, alt de administrativa

svårigheter, som eu obligatorisk inplacering i sjukpenningklass erbjöde,

icke oväsentligt minskades därigenom att inplaceringen i den obligatoriska

tilläggsförsäkringen endast avsåge inkomst av lön. För andra former av

inkomst bibehölles den frivilliga tilläggsförsäkringen. Denna uppdelning

vore en ny konstruktion, som syntes länsstyrelsen vara en elegant lösning

av ett problemkomplex för vilket hittills åtskilliga lösningar diskuterats

och prövats.

Länsstyrelsen i Gotlands län

framhåller såsom en särskild

fördel, att förslaget möjliggjorde uteslutande från tillhörigheten av sådana

kategorier, som ej vore i behov av försäkringen.

Svenska sjukkasseför-

bundet

anser förslaget anvisa en mycket tillfredsställande lösning av sam­

ordningsfrågan och tillika en utväg att vinna en effektivt verkande obliga­

torisk sjukpenningförsäkring för stora delar av vårt lands befolkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

100

Vad angår de fria företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen

anför

försäkringsinspektionen:

Det kan givetvis riktas principiella invändningar mot att den föreslagna

obligatoriska tilläggsförsäkringen begränsats till att avse endast anställda,

under det att självständiga företagare hänvisats till en inom sjukförsäk­

ringens ram anordnad frivillig påbyggnad på grundsjukpenningen. I likhet

med utredningen finner dock inspektionen, att övervägande skäl talar för

att man åtminstone tills vidare nöjer sig med en sådan linje. Inspektionen

vill emellertid samtidigt understryka, att utvecklingen på området bör följas

med uppmärksamhet. Skulle det framdeles visa sig att företagare icke i

rimlig utsträckning —- vare sig genom anslutning till här ifrågavarande

frivilliga försäkring eller genom att vända sig till enskilda försäkringsbolag

— bereder sig erforderligt skydd vid sjukdom, bör frågan upptagas till

förnyad prövning. Dessutom är det av vikt att den frivilliga tilläggssjuk-

penningförsäkringen blir så attraktiv som möjligt. Ur denna synpunkt

förefaller det mindre önskvärt, att avgifterna för denna frivilliga försäkring

beräknas bli dubbelt så höga som för den obligatoriska tilläggssjukpenning-

försäkringen. Det måste emellertid medges, att denna ojämnhet är svår

att undvika. Det synes icke böra komma i fråga att företagares sjukför­

säkring subventioneras med arbetsgivaremedel bl. a. eftersom detta skulle

bli liktydigt med att större företag finge subventionera mindre företagare.

Det möter likaledes vissa betänkligheter att i detta fall anlita statssubven-

tion i större utsträckning än vad utredningsmännen föreslagit. Men vid

den slutliga avvägningen synes hänsyn också böra tagas till att ojämnheten

trots allt i viss mån kan framstå som en orättvisa, som kunde te sig desto

mindre lätt att acceptera, eftersom förslaget ger ett mera ofullständigt

skydd åt företagare — häri inräknat de hundratusentals småföretagare som

har normala eller låga inkomster — än åt löntagare.

Landsorganisationen

yttrar, att det ur allmän socialförsäkringsrättslig

synpunkt inte kunde försvaras att begränsa den obligatoriska tilläggsför­

säkringen till anställda —- definierade enligt det civilrättsliga arbetstagar-

begreppet — och alltså för

en

grupp av medborgare reservera det effektiva

skydd mot inkomstbortfall, som utgjorde sjukförsäkringens värdefullaste

förmån. För andra förvärvsarbetande än anställda föresloges visserligen

en frivillig tilläggsförsäkring, men trots statsbidrag komme den försäk­

rades egen kostnad för en sådan försäkring att genomsnittligt bli dubbelt

så hög som avgiften för den obligatoriska försäkringen. Landsorganisatio­

nen insåge emellertid väl de av utredningen framhållna med en allmän

försäkring förbundna svårigheterna och kunde därför acceptera tilläggs­

försäkringen i dess föreslagna uppläggning.

I vissa yttranden anses emellertid förslaget i denna del ej vara tillfreds­

ställande.

Socialstyrelsen

anför:

Sjukförsäkringen är utan tvivel en hörnsten i socialförsäkringssystemets

byggnad. Man bör därför ställa höga krav på försäkringens omfattning och

effektivitet. Enligt förslaget skola i princip alla personer med förvärvs­

arbete ävensom husmödrar vara grundförsäkrade och därigenom garanteras

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

101

bland annat en sjukpenning på 3 kronor om dagen, vilken är avsedd att

bereda dem »ett visst mått av hjälp». Medan grundsjukpenningen obliga­

toriskt skall kompletteras med en inkomstgraderad tilläggssjukpenning för

personer med inkomst av tjänst, har man överlämnat åt övriga förvärvs­

arbetande att frivilligt skaffa sig motsvarande skydd. Erfarenheterna från

den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen visa både att det möter stora

svårigheter att uppnå en allmän anslutning till försäkringen och att med­

lemmarna nästan undantagslöst äro starkt underförsäkrade. Socialförsäk-

ringsutredningen räknar också i kostnadskalkylen med endast 50 procent

anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen. Detta innebär således, att

kanske hälften av denna stora befolkningsgrupp — jordbrukare, hand­

lande, hantverkare etc. — även i fortsättningen kommer att stå utan ett

tillfredsställande skydd vid sjukdom. För en viss kategori, nämligen per­

soner som nu tillhöra olycksfallsförsäkringen men genom den föreslagna

ändringen av arbetstagarbegreppet inom yrkesskadeförsäkringen uteslutas

därifrån, är detta förhållande särskilt beklagligt. Enligt socialstyrelsens

mening är det ett starkt önskemål, att alla som drabbas av inkomstbortfall

vid sjukdom beredas rimlig kompensation därför genom eu allmän social­

försäkring, oavsett om de äro att betrakta som arbetstagare eller före­

tagare. Detta låter sig också utan större svårigheter göra även med den

organisatoriska läggning av försäkringen som utredningen föreslagit. Här­

igenom skulle man även vinna en betydande administrativ lättnad vid be­

handlingen särskilt av den ganska stora grupp, som regelbundet växlar mel­

lan arbete såsom självständig företagare och som arbetstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk

framhåller, att de egna företagarna

måste teckna eu frivillig försäkring för att i samma utsträckning som an­

ställda kompenseras för inkomstbortfall vid sjukdom. Denna försäkring

medförde emellertid icke samma trygghet, enär den meddelades endast

under ålders- och hälsovillkor. I den obligatoriska tilläggsförsäkringen be­

stämdes vidare sjukpenningklassen för försäkringsmedlem genom att den

inkomst av tjänst, som han haft under viss tid av året, sloges ut till en

genomsnittlig årsinkomst. Skulle eu jordbrukare, som under ett par måna­

der på vintern arbetade i skogen, bli sjuk under denna tid, gick han kanske

förlustig hela sin kontanta arbetsförtjänst under året utan att tillnär­

melsevis kompenseras härför. Han hade visserligen möjlighet att teckna

eu frivillig försäkring, där vid placering i sjukpenningklass hänsyn jämväl

toges till den genomsnittliga årsinkomst han hade av sitt jordbruk. Men

kvar stode dock det faktum, att vid sjukdom under tid, då jordbrukaren

hade sina huvudsakligaste inkomster, betydande ekonomiska svårigheter

kunde uppstå för honom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

finner det beklagligt att någon lös­

ning inte kunnat finnas för att lämna den relativt stora kategorien själv­

ständiga företagare, som i sig innefattade exempelvis fiskare, småbrukare

och hantverkare, obligatoriskt försäkringsskydd i likhet med de anställda.

Möjligheten till frivillig försäkring syntes knappast vara tillräcklig.

Läns­

styrelserna i Hallands

och

i Västernorrlands län, Yrkeskvinnors samarbets-

förbund

och

Folkpartiets kvinnoförbund

uttalar sig i liknande riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

102

I några remissyttranden uppehåller man sig vid den inverkan på

de yrkesskadades sjukpenningförmåner, som den före­

slagna konstruktionen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen

medför.

Försäkrings rådet

anför:

Principen att låta inkomsten av tjänst och icke inkomsten av förvärvs­

arbete bestämma inplaceringen i sjukpenningklass för tilläggssjukpenning

leder i många fall till mindre tillfredsställande resultat. Exempel erbjuda

skogsarbetare med relativt hög dagsförtjänst under en begränsad avverk-

ningssäsong och med ett jordbruk som förvärvskälla och sysselsättning

under återstoden av året. En sjukdomstid, som infaller, medan skogsarbete

skulle ha varat, torde härvid oftast medföra stor inkomstförlust genom att

den utgående sjukpenningen icke på långt när motsvarar den bortfallna

arbetsinkomsten. Motsvarande blir säkerligen ofta fallet med personer,

som ha annan inkomst av förvärvsarbete än av tjänst. På grund härav och

över huvud taget med hänsyn till intresset av en mera genomförd sam­

ordning kunde ifrågasättas, att tillhörigheten till högre sjukpenningklass

än den första enligt andra stycket i 22 § finge bero på medlemmens inkomst

av förvärvsarbete, vilket i sin tur syntes få medföra, att försäkringen för

tilläggssjukpenning bleve obligatorisk även för dem, som icke alls vore

arbetstagare. Med detta alternativ för tilläggsförsäkringens anordnande

kunde övervägas att förlänga samordningstiden. Avgifterna för eu dylik

mera omfattande försäkring skulle å andra sidan bliva större till följd av

att sådana personkategorier och sådana vid sjukpenningklassplacering in­

verkande inkomster tillkomme, för vilka arbetsgivarbidrag ej inflöte. Den

frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning skulle givetvis förlora i

betydelse.

Utredningen har i sitt betänkande å s. 142—147 redogjort för de över­

väganden, som varit vägledande vid utformningen av ifrågavarande tilläggs-

försäkring. Försäkringsrådet finner de till förmån för det föreslagna syste­

met åberopade skälen så vägande, att detsamma trots ovan berörda nack­

delar enligt rådets mening åtminstone tillsvidare bör accepteras.

Landsorganisationen

anser, att — på grund av att den obligatoriska till-

läggsförsäkringen begränsats till arbetstagare — det vid bestämmandet av

sjukpenningklass vore oundvikligt att taga hänsyn endast till inkomst av

tjänst men påpekar, att detta i särskilda, icke sällsynta fall kunde för

samordningstiden leda till lägre placering än som skolat följa av yrkes­

skadeförsäkringens regler.

Socialförsäkringsbolagens förening

uttalar som sin åsikt, alt den före­

slagna principen kommer att medföra allvarliga försämringar för stora

grupper av lönearbetande.

Möjligheten att helt eller delvis undantaga vissa kategorier

(stats- o c h kommunalanställda) från sjukpenning­

försäkringen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda

statliga myndigheter ävensom av Svenska stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet

finner däremot undantag av förevarande

slag mindre rationella, och förklarar sig vara berett att verka för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

103

undantag i fråga om de landstingsanställda ej skulle behöva förekomma.

När en omfattande och genomgripande reform som den föreslagna skulle

genomföras, borde reglementen och avtal anpassas efter densamma.

Telegrafstyrelsen

och

Landsorganisationen

anser möjlighet böra finnas

att undantaga även kollektivavtalsanställda i allmän tjänst; och

Tjänste­

männens centralorganisation

ifrågasätter om icke möjlighet borde skapas

för att undantaga även tjänstemannagrupper på den privata arbetsmark­

naden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

anser den av utredningen angivna

motiveringen för att ej undantaga de privatanställda icke godtagbar. Om

undantagsbestämmelsen ej begränsades till att avse endast stats- och kom­

munalanställda, skulle det i förekommande fall ankomma på Kungl. Maj :t

att för olika kategorier av privatanställda pröva huruvida anställnings­

förhållandena i fråga om förmåner i form av sjuklön eller med avseende å

stabilitet kunde anses motsvara uppställda förutsättningar för undan­

tagande helt eller delvis från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Riksförbundet hade svårt att se, att en sådan prövning i fråga om privat­

anställda, t. ex. tjänstemän inom försäkringsväsendet eller bankväsendet,

skulle bereda större svårigheter än beträffande stats- eller kommunal­

anställda.

Vad härefter angår frågan om grundsjukpenningens stor-

1 e k har förslaget om en för alla kategorier sjukpenningförsäkrade en­

hetlig grundsjukpenning om 3 kr. accepterats av flertalet. Yrkanden om

högre belopp har dock framkommit.

Landsorganisationen

anmärker sålunda, att den av utredningen före­

slagna sjukpenningskalan i vissa inkomstlägen medförde försämringar för

de yrkesskadade. Sådana konsekvenser borde förebyggas, helst givetvis

genom en jämkning av den föreslagna skalan. En annan och tekniskt

enklare utväg, varigenom man indirekt skulle kunna, åtminstone delvis,

åstadkomma en justering, vore att utan reduktion av tilläggssjukpenning-

arna höja grundsjukpenningens belopp till 4 kr. Landsorganisationen fort­

sätter:

Mot att använda grundsjukpenningens höjning som form för att i de

här avsedda fallen öka sjukpenningbeloppen skulle kunna sägas att grund­

sjukpenningens storlek principiellt bör bestämmas med hänsyn till de fall,

där denna försäkringsförmån har självständig betydelse som kompensa­

tion för inkomstbortfall (förvärvsarbetande som icke är tilläggsförsäkrade)

eller för andra av sjukdom åsamkade utgifter än sjukvårdskostnaden

(hemarbetande hustrur). Detta är väl i och för sig riktigt. Men ej minst

så betraktad framstår den nu föreslagna grundsjukpenningen -— med för

närvarande ett realvärde betydligt understigande till och med enhetssjuk-

penningen i 1947 års lag, kr. 3: 50 — såsom påtagligt ineffektiv. Om alltså

en höjning är motiverad redan för de endast grundförsäkrade fallen, måste

ju av den föreslagna konstruktionen, med grundsjukpenningen som botten­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

104

försäkring för de tilläggsförsäkrade, automatiskt följa en uppreglering av

dessas sammanlagda sjukpenning.

Svenska sjukkasseförbundet

framhåller, att grundsjukpenningens storlek

bleve av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och de

ej förvärvsarbetande gifta kvinnorna, vilket gjorde att frågan om den

lämpliga storleken av grundsjukpenningen torde få bedömas främst med

tanke på att nämnda båda kategorier av medborgare obligatoriskt bleve

tillförsäkrade en sjukpenning, som kunde anses skälig eller med hänsyn

tagen till sjukförsäkringens utformning i andra avseenden lämplig. För­

bundet funne sig böra avstå från att föra fram förslag till höjning av den

av utredningen rekommenderade grundsjukpenningen, ehuru förbundet

trodde sig kunna förutse, att försäkringen i många fall icke komme att

verka med fullt tillfredsställande effektivitet. Med hänsyn till angelägen­

heten av att den allmänna sjukförsäkringens snara förverkligande icke

äventyrades till följd av icke oundgängligen nödvändiga kostnadsfördy-

ringar hade sålunda förbundet i sitt ifrågavarande ställningstagande be­

mödat sig om att vara restriktivt. Denna hållning har ansetts motiverad

med hänsyn till att förbundet ansett sig ha anledning räkna med att en

höjning av grundsjukpenningen utöver 3 kr. borde kunna komma till stånd

om och när erfarenheten under en viss tid av försäkringens tillämpning

utvisade att en dylik åtgärd vore påkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön

anser grundsjukpenningen för de hem-

arbetande gifta kvinnorna vara i lägsta laget.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

och

Folkpartiets kvinnoför­

bund

finner, att grundsjukpenningens belopp inte utgjorde en realistiskt

beräknad ersättning för de ökade utgifter som en familj åsamkades när

husmodern bleve sjuk och en betald ersättare för henne måste anskaffas.

Det borde vara möjligt att efter viss tids erfarenhet ompröva beloppet av

husmödrarnas sjukpenning.

Högerns kvinnoförbund

anser det böra över­

vägas, om inte en högre ersättning borde utgå för hemmavarande hustru

med barn i sådan ålder, som fordrade särskild tillsyn.

Sveriges husmoders­

föreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-

Bremer-förbundet

och

Svenska landsbygdens kvinnoförbund

uttalar sig

för en frivillig tilläggsförsäkring för husmödrarna.

Sveriges läkarförbund

finner det skäligt att sjukpenningen för hem-

arbetande hustrur höjes till 5 kr.

Beträffande förslaget i vad det avser familj e t i 11 ä g g ifrågasätter

Svenska försäkringsbolags riksförbund,

huruvida anledning verkligen före-

låge att bibehålla systemet med särskilda familjetillägg i en socialförsäk­

ring, som vore så utbyggd att den gåve en god kompensation för inkomst­

bortfallet.

Förslaget att maketillägg ej skall utgå har godtagits av samtliga utom

av socialstyrelsen och De lungsjukas riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

105

Socialstyrelsen

framhåller att, om makarna — såsom vore regel — vore

beroende av mannens inkomst och denne insjuknade, torde hustrun i varje

fall ej förrän mannens sjukdom varat längre tid söka skaffa förvärvs­

arbete. Makarnas försörjningsbehov måste därvid anses vara större än den

ensamståendes, även om man toge hänsyn till att denne kunde åsamkas

utgifter för hjälp och tillsyn i bostaden. Då sjukpenningen enligt den

föreslagna skalan gåve till och med något sämre kompensation för

gift person utan barn än för ensamstående, syntes skäl tala för att make-

tillägg utginge.

I fråga om barntilläggen anför

pensionsstyrelsen,

att enligt de föreslagna

grunderna det sammanlagda beloppet av sjukpenning och barntillägg per

dag i vissa fall kunde bli högre efter de första 90 sjukhjälpsdagarna än

dessförinnan. Skäl därtill funnes ej. Det borde vidare övervägas, om man

ej i syfte att förhindra alltför kraftig överkompensation vid stort barn­

antal kunde införa en övre gräns för det sammanlagda barntilläggsbeloppet.

I samband därmed borde uppmärksammas jämväl de fall, då barntillägg

kunde utgå samtidigt med särskilda barnbidrag.

Försåkringsrådet

anser det till förhindrande av överkompensation nöd­

vändigt, att barntilläggen på ett eller annat sätt beskures. I första hand

kunde övervägas, att icke medgiva högre barntillägg än 1 kr. oavsett

antalet barn. Härvid skulle likväl vid de längre sjuktiderna en del över-

kompensationsfall kvarstå, ehuru endast i mindre utsträckning. I varje

fall syntes böra övervägas att slopa regeln om barntillägg efter 1 kr. för

rart barn efter 90 dagars sjuktid. Ett system med familjetillägg om 1: 50 kr.,

motsvarande det i nuvarande ÖL, vore också ett tänkbart alternativ.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges läkarförbund

och

Högerns kvinno­

förbund

anser det naturligare, att högre sjukpenning per barn räknat

utginge när barnantalet vore lågt än när det vore högt. Om barn funnes,

måste man ju oavsett barnantalet räkna med vissa fasta utgifter.

Landsorganisationen

förordar — under förutsättning att den av utred­

ningen föreslagna sjukpenningskalan ej omarbetas — att barntilläggen

fastställes till 1 kr. per dag för varje barn under hela sjuktiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

framhåller önskvärdheten av att barn­

tillägg utgår även till en förvärvsarbetande hustru. Förslaget om ett barn­

tillägg av 2 kr. till hempenning till kvinnlig medlem, som i hemmet har

minst ett barn under 10 år, anses av

Svenska socialvärdsförbundct

ställa

hemsjukvården i missgynnad position. Även

Fredrika-Bremer-förbundet

är

kritiskt på denna punkt.

Tjänstemännens centralorganisation

finner det rim­

ligt, att till hemarbetande hustru med barn under 10 år utgår barntillägg om

1 kr. vid sjukdom i hemmet. Härigenom skulle också disproportionen mellan

ersättning vid sjukdom i hemmet resp. å sjukvårdsanstalt mildras.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

anser, att åldersgränsen i

fråga om barnet borde bestämmas till 16 år och att barntillägget borde utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

106

även när modern vistades i hemmet och vore så sjuk, att hon ej kunde eller

borde utföra något arbete.

Fredrika-Bremer-förbundet

anser också den

föreslagna åldersgränsen vara för låg.

Beträffande den föreslagna sj u k pennings kalan uttalar

försåk-

ringsrådet,

att i betraktande av de kompensationsgrader, som i den antagna

lagen och i utredningens förslag angivits för den frivilliga sjukpenning-

försäkringen, de kompensationstal, som tabellerna i utredningens betän­

kande utvisade, för icke-familjeförsörjares del torde kunna betecknas som

måttliga, i vissa fall blygsamma. Vid yrkesskada innebure förslaget ofta

lägre kompensation än vad gällande ÖL medförde.

Riks försök ringsans tälten

påpekar likaså, att förslaget medförde att sjuk­

penningarna i stor utsträckning bleve lägre än de som utginge enligt ÖL,

men framhåller, att man icke borde känna sig alltför bunden av de nu

gällande reglerna. Att märka vore härvidlag, att sjukpenningskalan i ÖL

ej vore lämpligt konstruerad, enär den faktiska kompensationsgraden —

d. v. s. förhållandet mellan sjukpenningen och den förlorade inkomsten

efter avdrag av skatt — stege med stigande inkomst, vilket i och för sig

vore oriktigt och även medförde avsevärda risker för överkompensation.

Sjukpenningförmånerna inom yrkesskadeförsäkringen åberopas av

Landsorganisationen

såsom skäl för jämkning av den föreslagna sjukpen­

ningskalan. Landsorganisationen förklarar, att därest fråga varit om en

fristående reform för sjukförsäkringen, så skulle Landsorganisationen i

stort set! kunnat acceptera de föreslagna reglerna angående sjukpenningens

storlek. I och med samordningen komme emellertid dessa att automatiskt

vinna tillämpning även på de yrkesskadade. Skalan för tilläggsjukpenningen

komme alt i vissa inkomstlägen ge de yrkesskadade lägre kompensation

än den av soeialvårdskommittén år 1951 föreslagna. Detsamma inträffade

i vissa fall även i förhållande till gällande lag. Denna försämring syntes ej

minst drabba inkomstgrupper, inom vilka flertalet industriarbetare torde

återfinnas. Dessa konsekvenser borde förebyggas. Hänsyn borde också tas

till den realvärdesförsämring, som de yrkesskadades sjukpenningförmåner

undergått sedan de fastställdes år 1948.

En sänkning av skalans övre inkomstgräns förordas av

försäkringsrådet,

som bl. a. anför:

Enligt ÖL utgår för närvarande högsta förekommande sjukpenning vid

en årlig arbetsförtjänst, uppgående till minst 6 885 kr., och utgör sjuk­

penningen då utan familjetillägg 14 kr. Vid sådant förhållande kan vad

de första 90 sjukhjälpsdagarna beträffar de föreslagna tre högsta sjukpen-

ningsklassernas höga ersättningsbelopp, samtliga överstigande 14 kr.,

uppenbarligen icke motiveras enbart av hänsyn till samordningen. Denna

synes fastmer i och för sig tala för, att nämnda tre sjukpenningsklasser

finge utgå. Härjämte finner försäkringsrådet mindre välbetänkt att vid

genomförandet av en så omfattande och kostsam socialförsäkringsform av

obligatorisk natur som den föreslagna i fråga om ersättningsbeloppens

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

107

storlek gå utöver vad som med hänsyn till gällande ersättningsbestämmel­

ser och omständigheterna i övrigt kan anses oundgängligt. Med hänsyn

härtill föreslår försäkringsrådet, att de tre högsta sjukhjälpsklasserna utgå.

Således skulle sjukpenning vid årsinkomst uppgående till eller överstigande

8 600 kr. utgöra 14 kr. och frånsett barntillägg utgöra sjukpenningsmaxi-

mum.

Försäkringsinspektionen

framhåller, att överförsäkringsproblemet kunde

få ökad betydelse när sjukförsäkringen bleve allmän och obligatorisk och

dessutom gåve ett avsevärt bättre skydd mot inkomstbortfall än vad som

i flertalet fall åstadkommes genom den nuvarande sjukförsäkringen. Risken

för missbruk torde emellertid ej kunna undanröjas annat än genom att låta

sjukförsäkringen ge så ofullständig kompensation, att den med rätta måste

betecknas såsom otillräckligt effektiv. Inspektionen ville därför inte göra

anmärkning på den allmänna standard för skyddet mot inkomstbortfall,

som förslaget avsåge. Däremot ifrågasatte inspektionen, om icke en juste­

ring beträffande kompensationsgraden för ogifta personer utan barn i lägre

inkomstklasser i vissa fall borde övervägas och anför härom:

På grund av skatteförhållandena blir kompensationsgraden för det första

högre för ogifta än för barnlösa gifta i motsvarande inkomstläge, Ailket

överhuvud taget synes vara eu skönhetsfläck i förslaget (jfr sid. 323—324

i betänkandet). Viktigare ur rent praktisk synpunkt är emellertid det för­

hållandet, att gruppen ogifta med låga inkomster till väsentlig del måste

inbegripa ungdomar med förvärvsarbete, som ofta bor hemma hos sina

föräldrar utan att alltid betala sin fulla andel i de gemensamma hushålls-

kostnaderna. I sådana fall, som torde vara tämligen talrika, och som i all­

mänhet knappast hör till de mest ömmande, möter det betänkligheter, om

kompensationsgraden är så hög, att den stundom överskrider 80 och enstaka

gånger t. o. in. 90

r/c.

Detta gäller i desto högre grad, eftersom sjukpenning-

klassen skall beräknas efter den inkomst vederbörande tills vidare kan an­

tagas åtnjuta — varvid skall bortses från mera tillfälliga variationer; eu

person vars inkomst tillfälligt ligger under den nivå, som föranlett placering

i sjukpenningklass, kan sålunda för eu tid komma i åtnjutande av över­

kompensation, även om kompensationsgraden eljest beräknats vara lägre

än 100

</c.

Svenska arbetsgivareföreningen

uttalar, att någon allvarligare erinran

mot den föreslagna sjukpenningens höjd i olika inkomstlägen inte syntes

böra göras. Emellertid kunde man icke bortse från att de avsevärt ökade

ersättningsbeloppen sannolikt komine att medföra en tendens att uppskjuta

tillfrisknandet. En sådan tendens skulle enligt föreningens uppfattning

kunna effektivt motverkas genom ett system med en trappvis utformad

sjukpenningskala på så sätt, att under den första tiden av ett sjukdomsfall

skulle utgå en lägre sjukpenning, som efter t. ex. två veckors sjukdom

höjdes till av utredningen föreslaget belopp för att efter samordningstidens

slut nedsättas i enlighet med utredningsförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

anser, alt man bör gå fram med

särskild försiktighet när det gäller tilläggssjukpenningens storlek. Man

Kangl. Maj.ts proposition nr 178.

108

kunde t. ex. låta den i fråga om yrkesskadeförsäkringen föreslagna höjning­

en av sjukpenningens maximibelopp tills vidare bero och begränsa det

högsta sjukpenningbeloppet inom sjukförsäkringen till vad som i så fall

vore erforderligt ur samordningssynpunkt.

Sveriges läkarförbund

framhåller, att det vore av största vikt att sjuk­

penningens storlek fastställdes till sådant belopp, att överförsäkringssymp-

tom ej uppträdde. Enligt läkarförbundets mening hade utredningen i hög

grad bagatelliserat riskerna för överförsäkring. Om man valde en kompen­

sation av 80 % i förhållande till nettolönebortfallet, vilken med hänsyn till

överförsäkringen ej borde överskridas, funne man att denna gräns kunde

överskridas av barnförsörjare i inkomstlägen upp till 12 000 kr. årsinkomst

och av personer utan barn i inkomstlägen upp till 14 000 kr. För att ej

överförsäkringseffekter skulle framkallas, medförande en överbelastning

och snedvridning av sjukvården, vore det nödvändigt att omräkna sjuk­

penningförmånerna eller införa en spärregel mot överförsäkring.

Risken för överförsäkring, särskilt i de lägre inkomstlägena, påtalas även

av

statskontoret, länsstgrelserna i Blekinge, Jämtlands

och

Våsternorrlands

län

samt av

Högerns kvinnoförbund.

Den föreslagna nedsättningen av sjukpenningen efter 90 dagar kritiseras

av

försäkringsinspektionen,

som framhåller, att en sänkning i flertalet fall

av sjukpenningen efter tre månader skulle bidraga till att den obligatoriska

sjukförsäkringen ej bleve så protektiv, som i och för sig vore önskvärt.

Behovet av skydd mot inkomstbortfall vore säkerligen större vid längre sjuk­

tider. Av finansiella hänsyn ansåge sig dock inspektionen ej böra påyrka

någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Svenska sjukkasseförbundet

anför:

Vad beträffar den föreslagna reduceringen av sjukpenningen efter sam-

ordningstidens slut är förbundet betänksamt. Det förhåller sig ju dock så

att en långvarig sjukdom måste verka långt mera påfrestande på den en­

skildes ekonomi och i högre grad vara ägnad äventyra försörjningen än en

kortvarig. Det är i insikt härom som de erkända sjukkassorna på olika sätt

sökt påverka sina medlemmar att tillförsäkra sig ett minst lika gott försäk­

ringsskydd under den senare som under den första delen av sjukhjälpstiden.

Utredningen framhåller till stöd för sitt ställningstagande bland annat, att

det vid mycket långvariga sjukdomar bör vara naturligt att levnadsstan­

darden ändras efter de rådande förhållandena. Häri vill förbundet ge ut­

redningen rätt under förutsättning dock att fråga verkligen kan anses vara

om mycket långvarig sjukdom, så långvarig att försörjningsbehovet kan

tillgodoses genom annan socialförsäkring exempelvis genom folkpensione­

ringen. Emellertid inser förbundet att det skulle leda till icke önskvärda

konsekvenser icke minst ur överförsäkringssynpunkt om en sjukpenning

av den storleksordning, som den uppgjorda sjukpenningskalan räknar med

för samordningstiden, skulle utgå med lika stort belopp under fortsättningen

av sjukhjälpstiden. Att dessa icke önskvärda konsekvenser skulle komma

till synes särskilt i försäkringen för erhållande av sjukpenning enligt de

högre sjukpenningklasserna är sannolikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

109

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill förbundet icke motsätta sig en

viss reducering av sjukpenningens storlek efter samordningstidens slut.

Länsstyrelsen i Stockholms län

anser, att den föreslagna reduceringen

ej bör ske vid så lågt inkomstläge som 3 000—3 700 kr.

Landsorganisationen

uttalar, att det erfarenhetsmässigt icke funnes någon

grund för en allmän presumtion om att en sjukdom redan efter tre månader

skulle resultera i en omställning till lägre levnadsstandard eller i ett sjuk-

lighetstillstånd, i vilket ett neurotiskt moment inginge. Massan av långtids-

fallen vore tvivelsutan allvarliga kroppssjukdomar. Reduktionen torde ej

heller medföra någon mera betydande besparing. Med hänsyn till frågans

samband med samordningen avstode emellertid landsorganisationen från

att framföra förslag om annan ändring än att nedsättningen begränsades

till ett lägre antal klasser, förslagsvis klasserna 9—13.

Socialförsäkringsbolagens förening

finner det uppenbart, att hjälpbehovet

i långsjukfallen är större än vid de kortvariga sjukdomsfallen, och anser

utredningens förslag i detta hänseende utgöra ett tydligt bevis på att sam­

ordningen tvingat sjukförsäkringen till ett avsteg från en sådan konstruk­

tion av denna försäkring, som överensstämde med behov och rättvisa.

Länsstyrelserna i Blekinge

och

Västernorrlands län

framhåller, att därest

tiden för samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förkor­

tades, sjukpenningens nedsättning borde kunna ske vid en tidigare tidpunkt.

Beträffande förslaget om halv sjukpenning är meningarna de­

lade.

Medicinalstyrelsen

finner det från medicinsk och psykologisk synpunkt

riktigt att nedsatt sjukpenning kunde utgå, när arbetsförmågan vore nedsatt

men icke helt saknades.

Sveriges läkarförbund

anför:

Med hänsyn till förhållandena vid normala läkningsförlopp och till den

aktuella utvecklingen beträffande terapien är det önskvärt med möjlig­

heter till gradering av sjukpenningen även inom sjukförsäkringen. Mel­

lan total arbetsförmåga och total förlust av arbetsförmågan finnas många

mellanstadier. Det är ofta önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en

patient att i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete

eller också annat arbete; för sådana fall då arbetsterapien medför en be­

gränsad inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt, att nedsatt sjuk­

penning kunde utgå. Den omständigheten, alt arbetsterapien kommit att

tillmätas allt större värde på olika medicinska områden gör det angeläget

att ej genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det är

vidare uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen kräva

undersökning, behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke

finnes anledning föreskriva

full

avhållsamhet från arbete. Som exempel

på sådana fall må nämnas, att husmödrar vid sjukskrivning i hemmet

ofta i någon utsträckning kunna utföra husliga sysslor. Det torde nu före­

komma, att i sådana fall hel sjukpenning utgår, trots att rätteligen redu­

cerad sjukpenning borde utgå, vilket ur ekonomisk synpunkt är betänkligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr i78

.

no

Ur medicinsk och social synpunkt allvarligt är att i andra fall, där halv

sjukpenning vore berättigad, f. n. ingen som helst ersättning kan utgå.

Ur principiell synpunkt och med hänsyn till biologiska förhållanden och

medicinska läkningsförlopp är det uppenbart, att sjukpenningen teoretiskt

efter graden av arbetsoförmåga borde kunna ges vilken gradering som helst.

Av praktiska skäl och med hänsyn till läkarnas svårigheter att göra en rik­

tig gradering —- vilka svårigheter äro större inom sjukförsäkringen än

inom yrkesskadeförsäkringen — torde man emellertid böra nöja sig med

införande av möjlighet till halv sjukpenning. Läkarförbundet tillstyrker

således utredningens förslag härom.

Arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller, att rätten till halv sjukpenning

finge betydelse för den verksamhet, som styrelsen och dess underställda

organ bedreve i syfte att inordna de partiellt arbetsföra i arbetslivet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund

och

Sve­

riges socialdemokratiska kvinnoförbund

betonar särskilt värdet av att möj­

lighet till halv sjukpenning infördes för de hemarbetande hustrurna.

Fred-

rika-Bremer-förbundet

anser sig däremot ej kunna acceptera förslaget om

halv sjukpenning för de hemarbetande hustrurna så länge tilläggsförsäk-

ring inte vore ordnad för denna grupp.

I de yttranden, i vilka man ställt sig betänksam eller avvisande mot för­

slaget om halv sjukpenning, åberopas kontrollsvårigheterna, särskilt be­

träffande hemarbetande gifta kvinnor och egna företagare. Sådana betänk­

ligheter framföres av bl. a.

Svenska sjukkasseförbnndet,

som dock inte

motsätter sig förslaget.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län

förklarar sig oj kunna biträda för­

slaget i vad del avsåge hemarbetande hustrur och företagare och anser

med hänsyn härtill att bestämmelsen borde utgå, enär olikhet i detta hän­

seende ej borde göras mellan olika grupper av medlemmar.

Länsstyrelsen i Uppsala län

anser halv sjukpenning böra utgivas endast

till den som på grund av inkomst av tjänst vore tillförsäkrad obligatorisk

lilläggssjukpenning.

Socialförsäkringsbolagens förening

uttalar, att några fördelar ur sam-

ordningssynpunkt inte torde vinnas genom införandet av halv sjukpenning

i sjukförsäkringen på grund av att den för denna försäkring föreslagna

bestämmelsen följde andra regler än motsvarande bestämmelse inom yr­

kesskadeförsäkringen och med hänsyn därtill att yrkesskadeförsäkringen

tillämpade en fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning. Endast om man

loge steget fullt ut och antingen medgåve partiell sjukpenning inom sjuk­

försäkringen även vid en fjärdedels och tre fjärdedels nedsättning av ar­

betsförmågan och slopade kravet på ekonomisk invaliditet eller gjorde yr­

kesskadeförsäkringens bestämmelser om partiell sjukpenning likartade

med den föreslagna sjukförsäkringens, skulle avsedda fördelar uppkomma.

Förslaget i fråga om hem penning har allmänt godtagits.

Tjänste­

männens centralorganisation

framför dock såsom en allmän invändning

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

in

mot utredningens förslag, att det för den enskilde bleve ekonomiskt för­

delaktigare att vid en lindrig sjukdom söka bli intagen på sjukhus än att

få sjukdomen hävd genom besök hos läkare och vistelse i liemmet. Lik­

artade synpunkter anlägges av

länsstyrelserna i Kronobergs

och

Jämtlands

län

ävensom av

Svenska socialvårds förbundet,

som tillika anför, att det

egentligen borde vara så, att sjukförsäkringen iklädde sig kostnaderna så

länge den försäkrade vore i behov av sådan vård, som motsvarade vården å

sjukhus.

Sveriges läkarförbund

anser den föreslagna reduktionen otillräcklig

och föreslår, att hempenningen skall vara 5 kr. lägre än den vanliga sjuk­

penningen, dock minst hälften av sjukpenningen. För kvinnor med barn

borde dock gälla de av utredningen föreslagna reglerna.

Enligt

medicinalstyrelsens

mening borde avdraget å sjukpenningen för

den som vårdades å allmänt sjukhus vara lika med vårdavgiften å allmän

sal.

Mot den föreslagna karenstiden om tre dagar kan enligt

riksför-

säkringsanstaltens

mening någon berättigad invändning ej göras, oaktat

den försämring för yrkesskadade som därav uppstode.

Försäkringsinspcktionen

uttalar, att en metod att komma till rätta med

överförsäkringsproblemet och ändå ge försäkringen en hög grad av pro-

tektivitet vore att förlänga karenstiden. En dylik ändring skulle emellertid

medföra sådana praktiska och socialpsykologiska betänkligheter att in­

spektionen ej ville tillstyrka densamma.

I flera remissyttranden förordas emellertid en förlängning av karens­

tiden. Härvid framhålles bl. a. att en ökning av karenstiden skulle medföra

mindre administrativt besvär ävensom antingen mindre kostnader för för­

säkringen eller möjlighet att inom samma kostnadsram tillgodose mera

angelägna behov. För en förlängning av karenstiden utan angivande av

särskild längd uttalar sig

kommerskollegium, länsstyrelserna i Blekinge

och

Jämtlands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och

Thulebolugen.

Högerns kvinnoförbund

förordar en karenstid av 7 dagar hl. a. för alt under­

lätta en framtida samordning med arbetslöshetsförsäkringen. En karenstid

på 6 dagar anses lämplig av

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lant-

arbetsgivareföreningen

och

Handelns arbetsgivareorganisation,

därvid fram­

hålles att ett inkomstbortfall under sex dagar inte borde medföra några

överväldigande ekonomiska svårigheter för de försäkrade i övervägande an­

talet fall.

Sveriges läkarförbund

föreslår en absolut karenstid av 5 dagar.

Alternativt förordas att, vid en karenstid av 3 dagar, för minst en vecka

därefter skall utgå endast halv sjukpenning.

Landsorganisationen

anser sig däremot ej kunna acceptera så lång ka­

renstid som den föreslagna utan hemställer, att karenstiden skall omfatta

de 2 första dagarna vid varje sjukdomsfall, räknat fr. o. in. dagen för in­

sjuknandet. En sådan modifiering vore motiverad inte bara av hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

112

yrkesskadefallen. Den nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen med­

förde betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade.

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Svenska lantarbetsgivareföreningen

anser, att karenstiden för hemarbetande hustrur borde utsträckas till åt­

minstone 14 dagar. Även

Handels arbetsgivareorganisation

finner, att ka­

renstiden hör vara längre för hemarbetande hustrur än för andra sjukpen-

ningförsäkrade.

Mot den föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen

har principiella erinringar framställts endast av

Thulebolagen,

som fram­

håller, att erfarenheten visat, att en frivillig försäkring för sin utbredning

krävde en effektiv försäljning. De privata bolagen vore genom sina för­

säljningsorganisationer bäst skickade för denna uppgift. Om den frivilliga

försäkringen toges hos privata bolag, vunnes en från administrativ syn­

punkt önskvärd samordning. Det vore angeläget att sjukkassorna, som

finge sin arbetsmängd väsentligt ökad genom den obligatoriska försäkringen,

såvitt möjligt avlastades de uppgifter, som sammanhängde med administra­

tionen av den frivilliga försäkringen och för vilka uppgifter kassorna i all­

mänhet saknade erforderlig expertis.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

anser det böra utredas, huruvida

det vore möjligt att tillföra sjukkassorna den expertis och sakkunskap i

olika avseenden som vore nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt

och utan orimliga kostnader skulle kunna handha den frivilliga sjukpen­

ningförsäkringen.

I ett par fall har den frivilliga sjukpenningförsäkringen föreslagits ut­

vidgad.

Svenska sjukkasseförbundet

och

Landsorganisationen

föreslår så­

lunda, att möjlighet skall föreligga för alla sjukpenningförsäkrade att kom­

plettera den efter nittionde sjukhjälpsdagen utgående sjukpenningen med

ett frivilligt sjukpenningtillägg av sådan storlek, att samma kompensation

erhölles som under den första sjukhjälpstiden. Såsom tidigare berörts har

vidare av vissa

kvinnoorganisationer

och av

Sveriges läkarförbund

uttalats

önskemål om en frivillig tilläggsförsäkring för de hemarbetande hustrurna,

därest den obligatoriska sjukpenningen för dessa inte höjdes utöver det

föreslagna beloppet.

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader.

De föreslagna huvudprinciperna för sjukförsäkringens finansiering ge­

nom avgifter från de försäkrade, statsbidrag och arbetsgivarbidrag har inte

föranlett någon erinran.

I fråga om de försäkrades avgifter förordar

medicinalstyrel­

sen, länsstyrelsen i Uppsala län

och

Sveriges läkarförbund,

att folkpensio­

närernas sjukpenningavgift med hänsyn till den kortare sjukhjälpstiden

nedsättes till lägre belopp än avgiften för övriga sjukpenningförsäkrade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

113

Mot förslaget om att sjukförsäkringsavgift ej skall uttagas av den, vars

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kr., anför

stats­

kontoret

följande:

Enligt statskontorets mening lära tillräckliga skäl icke kunna anses före­

ligga att frångå den i sjukförsäkringslagen fastslagna principen om skyl­

dighet för envar försäkrad, att, oavsett inkomstförhållandena, erlägga av­

gift för de tillförsäkrade förmånerna. I anledning av vad i betänkandet an­

förts rörande avgifterna till folkpensioneringen må i detta sammanhang

erinras, att enligt den ursprungliga lydelsen av 19 g i 1946 års lag om folk­

pensioneringen, avgift i princip skulle erläggas av varje svensk medborgare

från och med det år vederbörande fyllt 18 år. Denna ovillkorliga avgifts-

plikt motiverades vid lagens tillkomst med att det av psykologiska skäl

kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder finge

erlägga en särskild pensionsavgift. Detta hade bland annat betydelse för

den icke obetydliga kategori av medborgare, som icke taxerats till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt men likväl borde kunna bidraga till folk­

pensioneringen (prop. 1946:220 sid. 120; första särsk. utsk. 1946:1 sid.

34; rd.skr. 1946:425). Den befrielse från avgiftsskyldighet, som för folk­

pensioneringens del beslutades vid 1951 års riksdag och som avsåg perso­

ner, vilka icke uppnå minst 1 200 kronors taxerad inkomst, torde få ses mot

bakgrunden av bland annat det förhållandet, att uttagandet av de jämfö­

relsevis ringa belopp, varom i dylika fall vore fråga, med hänsyn till kost­

naderna för avgifternas debitering, uppbörd, redovisning och indrivning

icke medförde nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Ändrade för­

utsättningar för sagda avgiftsbefrielse synas dock statskontoret inträda,

därest det för 1953 års riksdag framlagda förslaget om en höjning av folk­

pensionsavgifterna godkännes. Det kan därför enligt ämbetsverkets mening

ifrågasättas, huruvida icke i samband med ett genomförande av socialför-

säkringsutredningens föreliggande förslag en omprövning bör ske av frå­

gan om avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Med ett till förslagsvis

15 kronor beräknat minimibelopp för folkpensionsavgiften skulle uttagan­

det av denna avgift jämte avgiften för sjukvårdsförsäkringen — i regel

torde sjukförsäkringen inskränka sig härtill för dem som hava mindre än

1 200 kronors inkomst — komma att avse ett belopp av 35 kronor.

Beträffande arbetsgiva r bidraget ifrågasätter

länsstyrelsen i

Kronobergs län,

huruvida ej bidraget borde begränsas till det belopp arbets­

givarna faktiskt inbesparade genom att yrkesskadeförsäkringen samord­

nades med sjukförsäkringen. Även

länsstyrelsen i Södermanlands län

stäl­

ler sig tveksam till denna fråga.

Svenska arbetsgivareföreningen

anför:

Föreningen hävdar, att arbetsgivarna icke böra ha att tillskjuta större

belopp till bestridande av kostnaderna för den samordnade försäkringen

än vad som motsvarar minskningen av dels kostnaden för yrkesskador un­

der samordningstiden, dels kostnader för nu utgående avtalsenliga eller fri­

villiga förmåner vid de anställdas sjukdom, i den mån dessa förmåner ge­

nom reformen bortfalla, överväganden inom föreningen ha givil vid han­

den, att den besparing för arbetsgivarna, som på detta sätt uppkommer,

under inga förhållanden kan komma att uppgå (ill mer än 0,8 '/< av löne-

8 —

Bihang till riksdagens protokoll 1

,9,5.7.

I sand.

AV

178.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

114

summan. Mot denna bakgrund förefaller den föreslagna 1 't-regeln täm­

ligen grovt tillmätt. Ytterligare ett förhållande måste här beaktas. För när­

varande avvägas försäkringspremierna enligt gällande lagstiftning om för­

säkring för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar under beaktande av de

särskilda riskerna inom varje bransch respektive i viss utsträckning inom

varje företag. Detta medför, att för åtskilliga industrigrenar eller företag

med förhållandevis ringa maskinarbete eller såsom till exempel är fallet

i textilbranschen långt driven automatisering kostnaderna för denna för­

säkring ofta ligga jämförelsevis lågt. Samma förhållande kan för övrigt

gälla även företag med mera omfattande maskinarbete men där kostna­

derna av andra anledningar, t. ex. premienedsättning på grund av föredöm­

ligt skyddsarbete, kunnat hållas lägre än vad som genomsnittligt förekom­

mer. För dessa branscher eller företag måste den föreslagna enhetliga av­

giften om 1 % av lönesumman innebära icke oväsentligt högre kostnader

än vad som för närvarande betingas av den obligatoriska olycksfallsför­

säkringen. I de fall, där detta gäller företag, som sakna särskilda sjuk-

hjälpsförmåner till sina anställda — vartill givetvis hänsyn tagits vid lön­

sättningen — och följaktligen icke äga möjligheter till motsvarande kost­

nadsbesparingar, blir detta förhållande ytterligare accentuerat och måste

framstå som "en uppenbar orättvisa. Till arbetsgivarnas direkta kostnader

måste för övrigt läggas kostnadsfördyring på grund av den sannolikt ökade

sjukdomsfrekvens och längre sjuktid per anställd, som blir en följd av re­

formen.

Under dessa omständigheter motsätter sig föreningen, att det s. k. ar-

betsgivarbidraget över huvud taget sättes högre än till 0,S

%

av löne­

summan. Föreningen tillägger, att medgivandet i förevarande hänseende

ej innebure, att föreningen godkände principen i och för sig om ett sådant

bidrag. Bidraget borde principiellt betraktas som en ersättning för kost­

nadsbesparing.

Handels arbetsgivareorganisation

förklarar sig ej kunna tillstyrka, att

arbetsgivarbidraget utgår med så stor andel som utredningen föreslagit.

Det borde icke innebära en höjning av arbetsgivarnas kostnader för det

ekonomiska skydd de hittills berett sina anställda vid sjukdom och

olycksfall.

I flera remissyttranden uttalar man sig för en differentiering av arbets­

givarbidraget i överensstämmelse med den premiedifferentiering som nu

förekommer inom olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten

yttrar, att det för anstalten stode fullt klart

att utsikten till premiesänkning för många arbetsgivare utgjorde ett starkt

incitament till åtgärder för att minska riskerna för och följderna av-

olycksfall. De företag, som vidtoge skyddsåtgärder, verkade ofta som ett

föredöme för andra företag. Riksförsäkringsanstalten fortsätter:

I insikt om nu anförda förhållande bedriver riksförsäkringsanstalten

sedan många år upplysningsverksamhet bland sina försäkringstagare i syfte

att stimulera till såväl skadeförebyggande som efterhjälpande åtgärder (till

de sistnämnda åtgärderna hör främst anordnande i viss omfattning av egen

sjukvård vid företagen och av konvalescentarbeten). Resultatet härav har

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 17S.

115

varit så uppmuntrande, att anstalten de senaste åren utvidgat verksamhe­

ten i fråga genom bl. a. anordnandet av regionala skyddskonferenser för

arbetsgivare försäkrade hos anstalten. Dessa konferenser ha rönt livlig

uppskattning från arbetsgivarnas sida.

Riksförsäkringsanstalten följer utvecklingen av olycksfallsfrekvensen

och anstaltens kostnader för envar av ett stort antal försäkringstagare och

företager därvid årligen en granskning av de för dem gällande särskilda

premiesatserna (s. k. specialtariffering), som justeras i den män anledning

härtill föreligger. I stor utsträckning underrättas vederbörande arbetsgi­

vare om de närmare motiven för dessa justeringar. Arbetsgivarna kunna

härigenom draga betydelsefulla slutsatser om vilka åtgärder som eventu­

ellt böra vidtagas för framtiden i syfte att nedbringa försäkringsavgifterna.

Det har visat sig, att många företag genom detta samarbete mellan dem

och riksförsäkringsanstalten kunnat avsevärt minska sina yrkesskade-

kostnader. I vissa fall har den årliga försäkringsavgiften kunnat nedbringas

med över 100 000 kronor. Tillhopa utgöra försäkringsavgifterna för de

specialtarifferade arbetsgivarna omkring hälften av det totala avgiftsbe­

loppet för större arbetsgivare med försäkring i anstalten eller omkring 26

miljoner kronor för år.

Med hänsyn till ovanstående synes det riksförsäkringsanstalten angelä­

get, att möjligheten att genom specialtariffering uppmuntra enskilda ar­

betsgivare till skadeförebyggande och efterhjälpande åtgärder bevaras. Eu

effektiv sådan tariffering lärer icke kunna erhållas, om den enbart får

omfatta de avgifter, som belöpa på tiden efter samordningen. Dessa avgif­

ter komma nämligen att i huvudsak avse endast invaliditets- och döds-

fallsersättningar. Erfarenheten har emellertid visat, att mycket stora be­

sparingar kunna erhållas i sjukpenningskostnaderna. Enligt riksförsäk-

ringsanstaltens bestämda mening bör specialtarifferingen därför, såvitt möj­

ligt, få omfatta även samordningstiden. Vad utredningen anfört visar icke,

att en sådan specialtariffering icke skulle låta sig göra. Eu tänkbar lösning

synes vara att utbyta det föreslagna enprocentiga arbetsgivarbidraget mot

ett bidrag, som sammansättes av

dels

en i förhållande till lönesumman be­

stämd, för alla arbetsgivare lika del, avseende andra sjukhjälpskostnader

än för yrkesskador,

dels ock

en dylika skador avseende del, variabel med

yrkesrisken. För en sådan uppdelning av det föreslagna arbetsgivarbidra­

get talar även det förhållandet, att skilda sjukkassor måste bli olika be­

lastade med kostnader för yrkesskador, beroende på olika yrkesrisker inom

deras områden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar i fortsättningen om att utredningen ut­

talat, att en differentiering av arbetsgivarbidraget mellan olika arbetsgi-

vargrupper visserligen vore tänkbar ur teknisk synpunkt men skulle verka

komplicerande i olika avseenden och att utredningen inte ansett några

mera vägande skäl för en dylik differentiering föreligga. Riksförsäkrings­

anstalten anför härom:

Vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande eu variering av arbets­

givarbidraget för specialtarifferade arbetsgivare äger till stor del giltighet

även i nu förevarande avseende. Anstalten håller sålunda före, att en viss

gradering av nämnda bidrag efter yrkesskaderisken inom olika yrkesgrup­

per torde vara möjlig att genomföra. Ur saklig synpunkt talar för eu så­

116

dan gradering med styrka, att betydande skillnader föreligga mellan olika

områden i fråga om yrkesskaderiskerna och därmed kostnaderna för yr­

kesskador, vilket även kommer att göra sig gällande för sjukkassorna.

Svenska arbetsgivareföreningen

yrkar, att arbetsgivarbidraget differen­

tieras för att undvika en plötsligt inträdande inerbelastning på vissa bran­

scher och företag. Även om vissa praktiska svårigheter vore förbundna med

en dylik differentiering, borde det dock inte vara uteslutet att åstadkomma

en mera grov eller schematisk sådan. Föreningen anför vidare:

Även om föreningen ingalunda hyser den uppfattningen, att möjligheten

till premienedsättning skulle vara den väsentliga drivkraften till arbets­

givarnas strävan att nedbringa olycksfallen, kan man helt naturligt icke

bortse från att detta utgör ett incitament till ökade insatser inom arbetar­

skyddet. Det är därför med beklagande föreningen nödgas konstatera, att

utredningens förslag icke tagit hänsyn till dessa förhållanden utan, bortsett

från möjligheten till premiedifferentiering för tiden efter samordningen,

utgått från att alla företag skola procentuellt lika bidraga till försäkringen

oavsett olycksfallsfrekvensen inom de speciella branscherna eller företagen.

Föreningen förordar, att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet tar hän­

syn till betydelsen för skyddsarbetet av premiernas avvägning och, bortsett

från den differentiering av det s. k. arbetsgivarebidraget, som föreningen

redan ovan påyrkat, överväger någon lämplig anordning för att premiera de

enskilda företag, som särskilt vinnlägga sig om ett gott arbetarskydd. I

sådant syfte borde kunna övervägas antingen en speciell nedsättning för ett

visst företag av dess arbetsgivareandel till den samordnade försäkringen,

sålunda en ytterligare differentiering, eller, om denna väg icke skulle befin­

nas framkomlig, någon form av partiell restitution av det s. k. arbetsgivare­

bidraget.

Socialförsäkringsbolagens förening

finner det uppenbart, att arbetsgivar­

nas intresse av att förhindra yrkesskador kraftigt stimulerades, om de vid

övervägande av sina åtgärder hade vetskap om att deras utgifter för yrkes­

skadorna minskades. Enligt föreningens mening kunde det inte heller vara

förnuftigt eller rättvist att låta en stor del av yrkesskadekostnaderna vid

företag, som nonchalerade arbetarskyddet, bäras av andra företagare och

de försäkrades avgifter.

För en differentiering av arbetsgivarbidraget uttalar sig även

statens

institut för folkhälsan, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkar­

förbund, Högerns kvinnoförbund

och

Thulebolagcn.

Försäkringsinspektionen

anför i denna fråga, att premiedifferentieringen

inte utgjorde det enda och måhända ej alltid ens det viktigaste ekonomiska

incitamentet för förebyggande åtgärder. Vid sidan härav spelade nämligen

andra faktorer en betydande och inte sällan kanske t. o. in. större xoll

t. ex. önskemålet att undvika avbrott i arbetet eller omdisposition av personal

på grund av olycksfall och opåräknad frånvaro eller behovet för företagen

att genom att erbjuda goda förhållanden på arbetsplatserna dra till sig och

behålla dugande medarbetare. Dessutom borde förebyggande åtgärder kunna

Kungl. Mcij.ts proposition nr 178.

117

främjas genom lortsatt utveckling av tillsynsmyndighetens och yrkesskade-

försäkringsorganens verksamhet på detta område och av det organiserade

samarbetet på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och löntagare samt

även genom ökat ekonomiskt stöd åt den allmänna skyddspropaganda och

upplysningsverksamhet, som bedreves gemensamt av löntagarnas och arbets­

givarnas organ, och som syntes vara i behov av ytterligare intensifiering.

Beträffande statsbidraget anser

försäkringsinspektionen

det kunna

övervägas om ej antalet statsbidragsformer kunde minskas.

Folksam

fram­

håller, att skillnaderna i kostnadsnivåer för sjukförsäkringen mellan olika

orter och landsdelar torde mindre bero på olikheter i sjukfrekvensen än på

olikheter i utnyttjandefrekvensen. Ett statsbidrag, som direkt anslöte sig

till kassornas utgifter, gåve en favör åt de kassors medlemmar, vilka lättare

kunde utnyttja sjukförsäkringen. Statsbidraget borde egentligen uträknas

i förhållande till vissa objektiva mätetal för varje form av försäkringsskydd.

För sjukvårdsförsäkringen vore antalet medborgare det korrekta mätetalet.

För grundsjukpenningen borde mätetalet vara antalet medlemmar ökat med

ett med hänsyn till barntilläggen vägt antal barn. Av dessa skäl och i syfte

att vinna administrativ enkelhet syntes det ändamålsenligt och riktigt att

fastställa statsbidraget till ett visst belopp per medborgare, lika över hela

landet.

Sjukkasseförbundet

förmenar, att — även om statens utgifter för för­

säkringen måste begränsas — det vore så angeläget att kostnaderna för

barnfamiljerna i möjligaste mån hölles nere, att barntilläggen borde helt

täckas av statsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser, att det föreslagna avgiftsersätt-

ningsbidraget helt borde täcka avgiften för de medlemmar, som befriades

från avgiftens erläggande. Sådan avgift borde inte uttagas genom höjning

av avgifterna för övriga medlemmar.

Det föreslagna statsbidraget till den frivilliga sjuk­

penningförsäkringen har kritiserats av

Svenska försäkrings­

bolags riksförbund,

som anser det naturligast, att de självständigt förvärvs­

arbetande, som frivilligt försäkrade sig, själva finge bära även den del av

kostnaden, som för de anställda täcktes genom arbetsgivarbidrag. Resul­

tatet i anslutningshänseende av eu lägre premie vore erfarenhetsmässigt

mycket ringa i jämförelse med vad en effektiv försäljning kunde åstad­

komma.

Kooperativa förbundet

avstyrker likaså förslaget i denna del samt

framhåller att, om statsbidrag skulle utgå, så måste man förutsätta att ett

förhållandevis lika stort statsbidrag lämnades till de obligatoriskt för­

säkrade arbetstagarna. Även

Folksam

avstyrker statsbidrag.

Försåkringsrådet

däremot anser det mindre tillfredsställande, att avgif­

terna för frivillig tilläggssjukpenning komme att uppgå till ungefär dubbla

beloppen av avgifterna för obligatorisk tilläggssjukpenning, och finner det

Kurigl. Maj.ts proposition nr 118.

118

därför önskvärt, att högre statsbidrag utgåves till den frivilliga försäk­

ringen, så snart de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Även

länsstyrelsen i Blekinge län

ifrågasätter högre statsbidrag till denna föi-

säkring.

Den föreslagna ordningen för uppbörden av de försäkrades avgiftei

och av arbetsgivarbidraget har ej föranlett någon erinran.

Riksråkenskaps-

verket

framhåller sålunda, att avgiftsuppbördens anknytning till skatteupp-

börden torde vara den i stort sett enda framkomliga vägen.

Föreningen

Sveriges kronokamrerare

anser det dock böra övervägas, huruvida inte för­

säkringsavgifterna kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten.

I fråga om de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna

framhåller pensionsstyrelsen, att utredningen vid beräkningen av kost­

naderna för läkarvårdsförsäkringen förutsatt oförändrad läkarvårdstaxa,

samt fortsätter:

Räknar man med endast den provisoriska förbättring som medicinal­

styrelsen föreslog i sin skrivelse till Konungen den 29 november 19o2, skulle

kostnadsökningen bli 20

%.

I likhet med vad som skett vid beräkning a\

anslag för bidrag till sjukkassor för budgetåret 1953/54 har pensionssty­

relsen vidare förutsatt en stegring av läkarvårdskostnaderna per medlem

av 4

%

om året. Med utgångspunkt från en för år 1951 beräknad läkarvårds-

kostnad av 10: 20 kr. per sjukvårdsförsäkrad medlem samt ett dylikt årligt

tillägg av 4

%

under 4 år skulle kostnaden per sjukvårdsför säkrad medlem

i den obligatoriska sjukförsäkringen år 1955 utgöra 17: 70 kr. Hela kost­

naden blir i så fall 93,4 milj. kr. i stället för ovannämnda 76,5 milj. kr.

Lägges till det förra beloppet kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen 5,5

milj. kr., blir sammanlagda kostnaden (93,4 + 5,5) 98,9 eller i runt tal 99

milj. kr. i stället för det på antagandet av oförändrad läkarvårdstaxa grun­

dade kostnadsbeloppet 82 milj. kr.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida förvaltningskostnaderna

i den nya försäkringen skulle kunna hållas inom den av utredningen förut­

satta ramen, och åberopar därvid att storleken av de nuvarande förvalt­

ningskostnaderna per medlem och år torde överstiga 7 kr.

Försäkringsrådet

anser förvaltningskostnaderna alltför optimistiskt be­

räknade och påpekar att den allmänna sjukförsäkringen på grund av dess

omfattning och beskaffenhet komme att kräva en väsentligt utökad och

mera kvalificerad personal.

Sveriges läkarförbund

uttalar, att det tillägg i jämförelse med sjuklig­

heten åren 1946—50, varmed utredningen räknat vid fastställande av sjuk­

talet, kunde synas betryggande men att man ändock måste räkna med att

det bleve för lågt. Förbundet anser det också orealistiskt att vid beräkningen

för läkarvårdsförsäkringen utgå från nuvarande återbäringstaxa, och be­

tvivlar att sjukkassornas förvaltningskostnader per medlem komme att

minska. Vidare hade den medicinska vetenskapens utveckling lett till att

sjukvårdsapparaten blivit allt mera invecklad och dyrbar.

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

119

Socialförsäkringsbolagens förening

förmenar, att ersättningshöjningarnas

betydelse för sjuktalet starkt undervärderats av utredningen. Med hänsyn främst till den mångdubbling av ersättningarna och den utvidgning av klientelet det här vore fråga om i jämförelse med den nuvarande frivilliga försäkringen, bjöde enligt föreningens mening försiktigheten att räkna med nära nog en fördubbling av sjuktalet. Möjligheterna att genomföra den av­ sedda administrationen med de beräknade förvaltningskostnaderna måste även betvivlas.

Överstålhällarämbetet

framhåller beträffande statens förpliktelser, att de

avsedda åtagandena i fråga om avgiftsersättnings- och avgiftslindrings- bidrag ävensom avgiftsrestantier innefattade ett osäkerhetsmoment, som kunde få ej ringa betydelse i fall av ett försämrat läge på arbetsmarknaden.

Sjukkasseorganisationen.

Förslaget att lämna den nuvarande sjukkasseorganisationen orubbad har föranlett en del kritiska uttalanden.

Pensionsstyrelsen

anför:

1 sitt yttrande den 19 oktober 1944 över socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring framhöll pensionsstyrelsen, att den då­ varande organisationen, på vilken förslaget byggde, måste betecknas som icke så litet tungrodd. Styrelsen åsyftade därvid bl. a. systemet med dubbla försäkringsorgan (lokal- och centralsjukkassor). Under den tid som där­ efter förflutit har en omprövning av organisationen ytterligare aktualiserats bl. a. genom de ändringar i sjukkassornas verksamhetsområden som ägt rum i anslutning till kommunindelningsreformen och förberedelsearbetet till lagen om allmän sjukförsäkring.

En del av de sjukkassor, som avgivit yttrande över det föreliggande be­ tänkandet, ha jämväl berört organisationsfrågan och uttalat sig mot dubbel­ organisationen med lokal- och centralsjukkassor.

Enligt pensionsstyrelsens mening har den utveckling på sjukkasseom- rådet som sålunda skett betydligt underlättat de administrativa möjlig­ heterna att ersätta det nuvarande två-kassesystemet med ett system med endast ett försäkringsorgan. Att en sådan ändring i organisationen skulle leda till väsentliga förenklingar finner styrelsen ligga i öppen dag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det självfallet är av största vikt att, vid den utvidgning av sjukförsäkringsverksamheten som föreslås, alla möjligheter till förenklingar tillvaratagas anser pensionsstyrelsen, att organisationsfrågan bör utredas snarast möjligt. Härför talar också det förhållandet, att all erfarenhet visar, att det är betydligt svårare att göra förenklingar om en mindre lämplig organisation får tillfälle att växa sig fast under eu ny ordning.

Pensionsstyrelsen hemställer därför att eu förutsättningslös utredning av hithörande spörsmål kommer till stånd snarast möjligt.

Iliksförsäkringsanstalten

anser, att en översyn av sjukkasseorganisatio­

nen borde ske sedan viss tids erfarenhet av försäkringen vunnits.

Länsstyrelserna i Uppsala

och

Södermanlands län

och

Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund

framhåller, att eu utredning rörande den mest ända­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

120

mål senliga organisationsformen borde ske innan utredningens förslag lades

till grund för lagstiftning.

Medicinalstyrelsen

förklarar sig icke kunna dela utredningens mening,

att den nuvarande organisationen skulle kvarstå i stort sett oförändrad

efter det den obligatoriska sjukförsäkringen genomförts. Icke blott det för­

hållandet att den nuvarande organisationen vore oproportionerligt dyr i

förhållande till den utbetalade sjukhjälpen utan även det faktum, att de

lokala styrelserna i kassorna knappast längre finge några uppgifter att

fylla, talade för att lokalkassorna borde upplösas och ersättas med filialer

till centralkassorna. Även

länsstyrelserna i Kalmar

och

Älvsborgs län,

Handelns arbetsgivareorganisation

samt

De fria sjukkassornas förbund

ifrågasätter, huruvida lokalkassorna borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framhåller, att sjukkassorna

hade ett rikt lokalt nät och sålunda vore starkt decentraliserade. En decen-

tralisation vore effektiv och bekväm för medlemmarna. Men en decentrali­

serad förvaltning vore också en ganska dyrbar förvaltning. Behovet av ett

vitt förgrenat nät för sjukkassorna sammanhängde nu med att kassorna

arbetade med ackvisitionsverksamhet. Denna verksamhet borde i ganska

stor utsträckning kunna inskränkas, därest utredningens förslag genom­

fördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län

anser det böra övervägas, huruvida ej

centralmyndigheten kunde övertaga centralsjukkassornas arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen

finner det uppenbart, att högst avsevärda administrativa

förenklingar stode att vinna genom att låta samhället övertaga ansvaret

för sjukförsäkringen. Socialstyrelsen betvivlar, att det skulle innebära

någon avgörande fördel att bibehålla det ekonomiska självansvaret hos kas­

sorna vid en allmän försäkring av den typ utredningen föreslagit.

Yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall vara av av­

görande betydelse för tillhörigheten till den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. att denna skall omfatta endast

anställda, har i de allra flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

överståthållarämbctet

anser det särskilt värdefullt, att det genom sam­

ordningen befunnits möjligt att anknyta till det civilrättsliga arbetstagar­

begreppet i fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Försäkringsrådet

framhåller, att genom begränsningen uteslutes i huvud­

sak sådana kategorier, där det även med OL:s arbetarbegrepp vore tvek­

samt, huruvida de bort ingå i försäkringen.

Enligt vad

riksförsäkringsanstalten

uttalar gåve bedömningen av frågor

angående tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen med

nuvarande lagregler och tillämpning ofta upphov till invecklade gräns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

121

dragningar. Genom utredningens förslag om en effektiv allmän sjukför­ säkring, samordnad med yrkesskadeförsäkringen, samt öppnandet av sist­ nämnda försäkring för frivillig anslutning av alla hade förutsättningar skapats för en rationellare lösning av gränsdragningsproblemet beträf­ fande arbetstagarbegreppet. Vid sådant förhållande ansåge anstalten det vara berättigat att låta försäkringstekniska och andra praktiska synpunkter spela en väsentligt större roll vid avgränsandet av arbetstagarna, än vad som varit fallet vid tillämpningen av ÖL. Riksförsäkringsanstalten till­ styrkte därför utredningens förslag i fråga om arbetstagarbegreppet.

Landsorganisationen

uttalar, att det varit önskvärt om utredningen till

ledning för prövningen av en skadads egenskap av arbetstagare sökt ut­ forma några allmänna direktiv, samt fortsätter:

Xu hänvisas inte till annat än tillvaron av semesterrätt, alltså en rätt som själv är betingad av att arbetstagarställningen är klarlagd. Huruvida sådan rätt föreligger är också i en mångfald fall svårbedömt, och en pröv­ ning av denna fråga aktualiseras över huvud icke förrän semesterlagens kvalifikationsvillkor är uppfyllt, vilken fråga i sin tur ofta nog inte aktuali- ras förrän under semesteråret.

Svenska sjukkasseförbundet

fogar vid sitt tillstyrkande av förslaget den

anmärkningen att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och från den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen komine att uteslutas ett tämligen stort antal sådana arbetstagare, som vid sidan av arbetet i det egna företaget mot avlöning utförde arbete för annans räkning, t. ex. små­ brukare, som utförde skogskörslor åt skogsägare.

Länsstyrelsen i Väster-

norrlands tån

anför, att då nämnda kategorier måste skydda sig genom

frivillig försäkring, försäkringsskyddet säkerligen i många fall komine att bli otillfredsställande.

Socialstyrelsen

förklarar sig hysa tvekan - - i varje fall om företagarna

ställdes utanför den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning — inför förslaget att göra yrkesskadeförsäkringen snävare till omfattningen genom att här tillämpa det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Socialförsäkringsbolagens förening

beklagar, att genom förslaget kretsen

av de arbetstagare, som komine att falla under yrkesskadeförsäkringen, blivit i hög grad begränsad. Det måste väcka allvarliga betänkligheter att nu från yrkesskadeförsäkringen utesluta arbetstagare, som under årtionden åtnjutit det skydd, som ÖL givit dem, utan att de bjödes en kompensa­ tion, som kunde anses likvärdig eller tillfredsställande. Enligt föreningens mening talade all erfarenhet för att de arbetstagare det bär gällde i ett mycket ringa antal fall komine att anlita den frivilliga yrkesskadeförsäk­ ringen. Visserligen skapade den föreslagna definitionen å tillhörigheten i någon mån ökad klarhet, men detta hade skett på bekostnad av stora arbetstagargruppers intressen. Även med det civilrättsliga arbetstagarbe­ greppet komme påtagliga gränsdragningssvårigheter att uppstå. Besvärliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

122

tolkningsfrågor skulle uppkomma för stora grupper inom skogsarbete,

flottningsarbete, trädgårdsarbete, bensinförsäljning, marketenterirörelse,

handelsresande, handelsagenter in. fl.

Tjänstemännens centralorganisation

framhåller, att genom de föreslagna

frivilliga försäkringarna skapats möjlighet för de uteslutna grupperna upp­

dragstagare att t. ex. avtalsvägen tillförsäkra sig ett likartat skydd som

det varav de egentliga arbetstagarna obligatoriskt komme i åtnjutande.

Organisationen ifrågasatte emellertid, om man inte i såväl SFL i vad gällde

den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen som i yrkesskadeför­

säkringslagen kunde införa de beroende uppdragstagarna så att de obliga­

toriskt fölle under båda lagarna.

Riksförbundet Landsbygdens Folk

avstyrker bestämt den föreslagna in­

skränkningen och anför:

För en stor grupp jordbrukare, som vid sidan av sitt jordbruk regel­

mässigt eller mera tillfälligt åtaga sig körslor av olika slag, skulle detta

medföra en väsentlig försämring. Den frivilliga yrkesskadeförsäkring, som

enligt kommittén skulle skapas för bl. a. självständiga företagare, skulle

visserligen bidraga till att minska olägenheterna, men man kan icke komma

ifrån att yrkesskadeförsäkringens automatik för arbetstagarna utgör en

stor fördel. Riksförbundet vill som sin bestämda uppfattning hävda, att

arbetstagarebegreppet i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör ges

den innebörden, att den som utför arbete för annans räkning under den tid

arbetet pågår räknas som arbetstagare, oavsett om han är självständig

företagare eller anställd.

Mot utredningens förslag, såvitt avser det närmare innehållet i s a m-

ordningsreglerna har erinringar framförts blott i ett fåtal ytt­

randen.

Försäkringsi-ådet

anser, att utredningens utformning av samordnings-

bestäminelserna i tillämpningen komme, särskilt med hänsyn till att olika

regler i de båda lagarna sinsemellan givits för beräkningen av den årliga

arbetsförtjänsten, att leda till mindre önskvärda konsekvenser. Om en

studerande, som drabbades av ersättningsbar yrkesskada, vore enbart sjuk-

vårdsförsäkrad enligt SFL, komme han, därest utredningens förslag följ­

des, ofta i betydligt gynnsammare läge, än om han vore obligatoriskt sjuk-

penningförsäkrad enligt nämnda lag, till följd av den för studerande i

regel fördelaktigare inkomstberäkningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Detta kunde inte vara tillfredsställande. Enligt försäkringsrådets mening

vore det oklart bl. a. om uttrycket »icke sjukpenningförsäkrad» i de spe­

ciella samordningsreglerna avsåge »icke obligatoriskt sjukpenningsför-

säkrad» eller »varken obligatoriskt eller frivilligt sjukpenningförsäkrad».

En självständig yrkesutövare, som vore endast sjukvårdsförsäkrad, kunde

vid yrkesskada komma i gynnsammare läge än den som vore sjukpenning­

försäkrad, därigenom att han skulle få ersättning enligt yrkesskadeförsäk­

ringens regler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

123

Försäkringsrådet har vidare mot utredningens förslag om samordnings­ regler anfört, att en yrkesskadad skulle kunna, efter det arbetsförmågan ökat från t. ex. hälften till två tredjedelar, få högre ersättning än den han hade vid mera nedsatt arbetsförmåga. Detta skulle följa av att han vid denna ökning av arbetsförmågan överfördes från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, där reglerna om den årliga arbetsförtjänsten vore fördelaktigare.

Riksförsäkringsanstalten

framför samma erinran som försäkringsrådet,

såvitt avser yrkesskadade, som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäk- rade enligt SFL, ävensom beträffande frågan om högre ersättning vid ökning av arbetsförmågan. Den skadade hade enligt anstalten uppenbar­ ligen vissa möjligheter att påverka graderingen av nedsättningen av arbets­ förmågan och därigenom tidpunkten för skadans överförande till yrkes­ skadeförsäkringen i fråga om sjukpenningen. På grund av den föreslagna bestämmelsen i SFL om att av sjukdom orsakat tillstånd av arbetsoför­ måga eller nedsatt arbetsförmåga, som kvarstode efter sjukdomens upp­ hörande, skulle jämställas med sjukdom komme vidare yrkesskadad med hög invaliditet under hela samordningstiden att kvarstå i sjukförsäk­ ringen med dess mindre förmånliga regler, under det att fall med låg invaliditet komme att överföras till yrkesskadeförsäkringen redan före utgången av samordningstiden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att förslaget angående sjuk­ penningskalan inom sjukförsäkringen kunde medföra, att en yrkesskadad — på grund av tidigare sjukskrivning inom 60 dagar före yrkesskadan — komme att få sjukpenning under en del av samordningstiden enligt den mindre förmånliga kolumnen i sjukpenningskalan. Om den skadade efter samordningstidens slut vore berättigad till sjukpenning enligt yrkesskade­ försäkringslagen, skulle han kunna komma att under ett och samma sjukdomstillstånd och vid samma nedsättning av arbetsförmågan få sjuk­ penning av tre olika storleksordningar.

Vid ett efter två års fritt intervall uppkommet recidiv av yrkesskada, som på grund av samordningsreglerna inte överförts till yrkesskadeför­ säkringen, kunde enligt riksförsäkringsanstalten bestämmelserna komma att få den konsekvensen, att den skadade efter utgången av samordningsti­ den finge åtnöjas med en avsevärt lägre sjukpenning än dessförinnan. I fråga om barntillägg i de lägsta sjukpenningklasserna kunde förslaget leda till att sämre ersättning utginge från yrkesskadeförsäkringen än från sjuk­ försäkringen.

Sammanfattningsvis framhåller riksförsäkringsanstalten, att enligt för­ slaget försäkringarna grepe in i varandra på ett sätt, som i många fall måste verka förbryllande och göra det hart när omöjligt för den skadade att hålla reda på från vilken av försäkringarna han vid eu viss tidpunkt i olika avseenden vore ersättningsberättigad. Ur skaderegleringssynpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lorde samordningsreglerna komina att visa sig svårtillämpliga och, bl. a.

därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt komme att hand­

läggas av sjukkassa och försäkringsinrättning, administrativt betungande.

En förenkling med hänsyn till skaderegleringen vore därför synnerligen

påkallad.

Socialförsäkringsbolagens förening

finner de föreslagna speciella sam­

ordningsreglerna delvis vara betänkliga. Eu av de främsta anledningarna

härtill vore, att det ofta skulle kunna förekomma, att sjukpenningklassen

enligt yrkesskadeförsäkringen bleve högre än den enligt sjukförsäkringen,

beroende på de båda försäkringarnas olika metoder för beräkning av

arbetsförtjänst. Föreningen påpekar möjligheterna för en skadad att ar­

rangera sitt arbete så, att han överfördes till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen hade enligt föreningen beaktat sistnämnda förhållande endast

beträffande sjukvårdsersättning, ehuru risken för manipulationer vore vida

mera betydelsefull beträffande sjukpenningen. Det förefölle föreningen all­

deles orimligt att konstruera en försäkring så att skadade, som hade in­

tresse därav, genom egna tämligen enkla åtgärder kunde själva arrangera

så att de finge ersättning enligt regler, som vore gynnsammare än dem

lagstiftningen åsyftat. Den nyss åsyftade specialregeln angående sjukvårds­

ersättning skulle leda till en mycket opraktisk splittring av ersättningen.

Den inrättning, som utgåve sjukpenningen, borde enligt föreningen också

utge sjukvårdsersättningen. Beträffande den speciella bestämmelsen an­

gående ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen för särskild vård,

t. ex. en specialistoperation, under samordningstiden vore att märka, att

sådana ingripanden från inrättningen komme att vara praktiskt taget

uteslutna. Sjukkassorna skulle ej ha möjlighet att delge inrättningarna

dessa fall. Angående de icke sjukförsäkrade, främst de ej mantalsskrivna

utlänningarna, borde ett sådant arrangemang icke komma i fråga, som

skulle resultera i att dessa personer komme i gynnsammare läge än svenska

arbetare.

Statens institut för folkhälsan

ifrågasätter, om inte med hänsyn till

profylaktiska synpunkter samtliga yrkessjukdomsfall redan från början

borde handläggas av försäkringsinrättningarna.

Beträffande det föreslagna undantaget från regeln att efter samord-

ningstidens slut yrkesskador helt skall regleras av vederbörande försäk-

ringsinrättning anför

Landsorganisationen,

att sjukvården väl borde betalas

av sjukkassan men efter yrkesskadeförsäkringens regler.

Beträffande förmånerna från den kvarstående nu

ifrågavarande yrkesskadeförsäkringen, har utredning­

ens förslag praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialförsäkringsbolagens förening

anmäler avvikande mening i fråga

om förslaget att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall användas inom

Kungl. Maj ris proposition nr 1/S.

125

yrkesskadeförsäkringen även efter sainordningstidens utgång. Föreningen anför på denna punkt bl. a. följande.

När utredningen efter sainordningstidens utgång låter sjukförsäkringen gå efter sina egna linjer, saknas motivering för att icke också yrkesskadeför­ säkringen skall lämnas frihet att anpassa sina dagsbelopp efter sina behov och att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabeller skola gälla efter de 90 dagarna lika väl som yrkesskadeförsäkringens regler i fråga om arbetsför­ tjänstens beräknande och för övrigt även beträffande läkarvårdsförmånerna. Utredningen har icke tillräckligt beaktat, att avsevärda ändringar beträffan­ de sjukpenningbeloppens storlek i stor utsträckning komma att få vidtagas för yrkesskadeförsäkringens del efter samordningstidens slut. De av sjuk­ kassorna i de enskilda fallen på förhand bestämda sjukpenningklasserna, som skola tillämpas under samordningstiden, komma att i stor utsträck­ ning ligga under de klasser, som yrkesskadeförsäkringen därefter kommer att fastställa. En uppflyttning i högre sjukpenningklass kommer därför att i mycket stor omfattning äga rum vid utgången av samordningstiden. Då sålunda en omprövning och höjning av sjukpenningbeloppen kommer att äga rum, måste desto mindre anledning föreligga att icke ge yrkes­ skadeförsäkringen frihet att begagna de egna tabeller, som utarbetats med hänsyn till denna försäkrings särskilda förhållanden. För de skadade bör det närmast vara svårförståeligt, att en ändring skall vidtagas i den en gång beräknade årliga arbetsförtjänsten, medförande en ny sjukpenning- klassplacering inom

samma

skala. Ett sådant förfarande torde i många

fall befordra kritik mot sjukkassorna för — såsom de skadade anse — felaktigt bestämd sjukpenningklass. En tillämpning av yrkesskadeförsäk­ ringens särskilda tabeller skulle därför vara ur psykologisk synpunkt lämplig och även ur yrkesskadeförsäkringens särskilda behov synnerligen påkallad. Genom att yrkesskadeförsäkringen finge tillämpa den av social- vårdskommittén föreslagna sjukpenningskalan — utbyggd med hänsyn till det ökade lönemaximum — skulle en bättre anknytning erhållas till er­ sättningen vid invaliditet. Vidare kan framhållas, att socialvårdskommit- téns förslag rörande särskild skala för familjeförsörjare, vilken skala sak­ nar barn- eller familjetillägg, bäst passar ihop med reglerna för invaliditets­ ersättning.

De föreslagna reglerna angående anmälan o in yrkesskada har i allmänhet inte föranlett någon gensaga under remissbehandlingen.

Försäkringsrådet

och

riksförsäkringsanstalten

anmärker emellertid på

förslaget alt läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skade- 1'all ej skulle föranleda ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringen. Det vore tillräckligt, alt här avsedda läkarintyg krävdes — förutom i fall av direktanmälan till försäkringsinrättningen — endast i de fall, då sjuk­ kassan funne anledning antaga, alt ersättning från yrkesskadeförsäk­ ringen kunde komma att utgå eller då eljest anmälan skulle av kassan vidarebefordras till inrättningen. Försäkringsrådet framför som alternativ härtill dels den utvägen, att kostnaden för dessa läkarintyg finge stanna på sjukkassan, och dels den möjligheten, att arbetsgivarens skyldighet att anskaffa läkarintyg borttoges såvitt avsåge sjukförsäkrade yrkesskadade

och att det finge ankomma på kassan att i män av behov anskaffa sådant

intyg.

Arbetarskijddsstyrelsen

framhåller angelägenheten av att nuvarande an­

mälningsskyldighet till arbetarskyddsorganen bibehålies.

Socialförsäkringsbolagens förening

anmärker, att det redan inom nuva­

rande yrkesskadeförsäkring understundom vore svårt att förmå arbets­

givare att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Då enligt den föreslagna ord­

ningen en anmälan konune att vara betydelselös för rätten till ersättning i

det övervägande antalet fall av yrkesskador och då man i de övriga tallen

på ett tidigare stadium ej alltid hade anledning att antaga, att tillståndet

verkligen komme att fortvara utöver 90 dagar, måste det enligt föreningens

mening förutses, att anmälningsskyldigheten komme att fullgöras mycket

ofullständigt. Om överhuvudtaget en arbetsgivaranmälan före samordnings-

tidens slut komme att ha någon funktion att fylla, vore för yrkesskade­

försäkringens del en sådan anmälningsplikt tillfyllest, som begränsades

till fall, där skadan medförde rätt till hd sjukpenning under minst 5 veckor

eller livränta dessförinnan. Skyldighet för arbetsgivare att direkt till för-

säkringsinrättning insända anmälan borde föreligga ej blott beträffande

de icke sjukförsäkrade utan även beträffande dem som väl vore sjuk-

försäkrade men ej sjukpenningförsäkrade.

Den föreslagna bestämmelsen, att sjukkassan skall skaffa komplette­

rande uppgifter och bifoga anmälan när den vidaresändes till försäkrings-

inrättningen, anser föreningen betydelselös, enär kassorna skulle sakna

möjlighet att bedöma vilken komplettering som vore erforderlig. Föreningen

förordar en schematisk regel, att samtliga yrkesskadefall, som icke blivit

friskskrivna efter viss tid, skulle utan närmare utredning översändas till

försäkringsinrättningarna. Handlingarna borde insändas till inrättningarna

först en eller två veckor före samordningstidens utgång.

Sveriges läkarförbund

anser, att tillräckliga garantier ej skapats för att

yrkesskadeförsäkringen i tid bleve inkopplad på fallen. Förbundet — som

förordat en samordningstid av 45 dagar — föreslår, att arbetsgivarna direkt

till försäkringsinrättningarna skulle anmäla de efter en månad kvarstående

yrkesskadorna.

I och med att samordningen genomföres, synes det enligt vad

Svenska

arbetsgivareföreningen

anför inte längre föreligga något större intresse

att föra statistik över sådana olycksfall i arbete, som endast medförde

kortvarigare sjukdom. Ej heller förelåge något behov av särskild utred­

ning av förloppet vid skadans uppkomst. Endast sådana olycksfall, som

kunde tänkas medföra sjukdom utöver samordningstiden, hade betydelse

för utredning om olycksfall i arbete förekomme eller ej. Föreningen yrkar

därför, att arbetsgivarnas anmälningsplikt beträffande olycksfall inskränk­

tes till att avse sådana fall, som medförde bortovaro utöver förslagsvis

fem veckor. Ur arbetarskyddssynpunkt erforderlig statistik komme säker­

ligen ändock att föras inom företagen.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

127

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I fråga om de två grenar av socialförsäkringssystemet, vilka utgöres av å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan försäkringen för olycks­ fall i arbete, har i vårt land utvecklingen gått efter skilda riktlinjer.

Sjukförsäkringen har sedan gammalt vilat på frivillighetens grund och omhänderhafts av särskilda för ändamålet bildade sjukkassor. Det har alltså överlämnats åt de enskilda att själva avgöra huruvida de genom att försäkra sig i sjukkassa skall erhålla skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom. De enskilda har också fått svara för sjukförsäkringens kost­ nader. Staten har dock ansett sig böra stödja försäkringen med betydande bidrag.

Redan tidigt vann emellertid den uppfattningen insteg, att det borde åligga en arbetsgivare att ekonomiskt svara för sådana olycksfall, som drabbade hans anställda medan de utförde arbete för hans räkning. Till en början grundades lagstiftningen i detta hänseende på principen om arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet. Genom den alltjämt i kraft varande lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete övergick man från nämnda princip till principen om arbetsgivarens för­ säkringsplikt. Nu är alltså — bortsett från vissa kategorier som av sär­ skilda skäl undantagits — samtliga arbetstagare på vederbörande arbets­ givares bekostnad obligatoriskt försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Detta försäkringsskydd har sedermera genom lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts till att avse även skada till följd av de i denna lag angivna yrkessjukdomarna. Försäkrings­ förmånerna enligt dessa båda lagar utgöres av sjukpenning, livränta, be­ gravningshjälp och läkarvård — vari inbegripes även sjukhusvård och tandläkarvård ävensom resor för erhållande av vård — jämte läkemedel samt proteser och dylikt. Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst samt utgör lägst 3: 50 kr. och högst 14 kr. I förekommande fall förhöjes sjukpenningen med ett familjetillägg om 1: 50 kr. I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjuk- domsförsäkringen omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa av arbetsgivarna bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag.

År 1946 beslöt statsmakterna, att den frivilliga sjukförsäkringen skulle avlösas av en allmän obligatorisk sjukförsäkring i princip omfattande landets hela befolkning. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Försäkringen enligt denna lag omfattar dels eu sjukpenningförsäkring och dels eu sjuk vårdsförsäkring. Genom den förra försäkringen får de försäkrade vid sjukdom hjälp med visst belopp per dag. Sjukvårdsförsäkringen lämnar ersättning för de för­ säkrades kostnader för öppen läkarvård och i samband därmed företagna

128

resor samt, om den försäkrade intagits å sjukhus, för resan dit och åter.

Däremot inbegripes ej under försäkringen ersättning för utgifter för vare

sig sjukhusvård eller läkemedel. Statsmakterna beslöt nämligen 1946 —

i denna del hade heslutet karaktär av principbeslut — att samtliga med­

borgare utom försäkringens ram skulle tillhandahållas fri vård på allmän

sal vid sjukhus samt rabatterade eller i vissa fall helt fria läkemedel på

apotek.

Vid sjukförsäkringslagens tillkomst bröt sig meningarna starkt angående

frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle upp­

byggas efter ett system med ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp,

avsett att garantera medborgarna en skälig levnadsstandard även vid sjuk­

dom, eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den

genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna gav

den förra lösningen sin anslutning, varvid den obligatoriska sjukpenning­

försäkringen ansågs böra kompletteras med en frivillig tilläggsförsäkring.

I enlighet härmed består den lagfästa sjukpenningförsäkringen av en

obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra de sjuka en viss mini­

mistandard, samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komple­

ment till den obligatoriska försäkringen.

I den obligatoriska försäkringen utgör sjukpenningen för den arbetsföra

vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall kompletteras

denna sjukpenning med maketillägg om 2 kr. per dag samt barntillägg

med 50 öre per barn och dag. Vad nu sagts gäller dock ej för de gifta

kvinnor, som utför hushållsarbete i hemmet. För dessa är sjukpenningen

1: 50 kr. om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 kr., därest veder­

börande i hemmet har ett eller flera barn under 10 år. Den frivilliga för­

säkringen ger de försäkrade — dock ej de gifta hemmakvinnorna — rätt

att försäkra sig för ett tillägg till sjukpenningen om 1: 50, 3 eller 4: 50 kr.

om dagen.

I organisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på

den grund som lagts av det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. De

erkända sjukkassorna skall alltså efter ombildning till allmänna sjukkassor

bli bärare av den nya försäkringen.

Enligt sjukförsäkringslagens ursprungliga lydelse skulle lagen träda i

kraft den 1 juli 1950. Sedan ikraftträdandet uppskjutits först ett år,

ställdes efter beslut av 1950 års riksdag lagens ikraftträdande på fram­

tiden. Genom lag den 8 december 1950 förordnades sålunda, att lagen

skulle träda i verkställighet å den dag som framdeles bestämdes av stats­

makterna. Anledningen till detta uppskov var, att man då ej ansåg det

möjligt att genomföra en reform, som skulle medföra en så avsevärd kost­

nadsökning för statsverket som ett genomförande av sjukförsäkrings­

reformen enligt de antagna grunderna skulle ha medfört. Enligt de beräk­

ningar, som gjordes år 1950, skulle nämligen ett genomförande av hela

Kanyl. Ulaj.ts proposition nr 178.

129

den år 1946 beslutade reformen -— alltså även beträffande sjukhusvård och läkemedel — totalt föranleda att statsverkets årliga utgifter ökades med omkring 260 milj. kr.

Vid tiden för den allmänna sjukförsäkringens lagfästande var vrkes- skadelagstiftningen föremål för översyn av socialvårdskommittén. I av- bidan på att denna översyn bleve genomförd ansåg man sig inte böra närmare ingå på frågan hur en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen borde vara beskaffad. Gränsdragningen gjordes därför så, att ersättning för sjukdom, som hade sin grund i yrkesskada, fick falla helt utom sjukkassornas ersättningsskyldighet.

År 1951 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag, avsedd att ersätta de nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som den nuvarande lagstiftningen och avser i enlighet härmed en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbets­ tagare för skada i arbetet. Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat och försäkringsförmånerna förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande olycksfallsförsäkringslagen anses sjukpenningen böra utgå med belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst. För huvudfallen skulle den föreslagna sjukpenningen variera mellan 4 och 16 kr. för ensamstående samt mellan 5 och 18 kr. för familjeförsörjare. För självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare, tänkte kommittén sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring till den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan på genomförandet av en sådan försäkring förordade kommittén som ett provisorium en lagstiftning om försäkring för skador i arbetet av företagares m. fl. barn. I organisa­ toriskt hänseende föreslog kommittén ingen ändring i gällande ordning.

Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena över socialvårds- kommitténs ifrågavarande förslag, har i yttrandena i allmänhet med skärpa framhållits behovet av en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeför­ säkringen.

Sedan hithörande frågor varit föremål för överväganden inom social­ departementet fann jag mig den 28 december 1951 böra utverka Kungl. Maj:ts medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att genom deras försorg få problemen ytterligare belysta. Enligt direktiven skulle de sak­ kunniga bl. a. ha att klarlägga såväl möjligheterna att genomföra eu sam­ ordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen som de för­ delar och nackdelar, vilka vore förknippade därmed. Med hänsyn till pen­ ningutvecklingen och det statsfinansiella läget borde vidare undersökas, huruvida eu ändrad konstruktion av den år 1946 beslutade sjukförsäk­ ringen vore påkallad samt på vad sätt statsverkets totala kostnader för sjukförsäkringsreformen skulle kunna nedbringas. 9 —

Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

130

Socialförsäkringsutredningen — såsom de sakkunniga kallat sig —- har

i slutet av år 1952 avgivit ett betänkande i denna fråga. För sjukförsäk­

ringens del innebär utredningens förslag främst, att i stället för den enhet­

liga sjukpenning, som enligt den antagna lagen obligatoriskt skall tillkomma

varje förvärvsarbetande, ävensom den sjukpenning, som skall utgivas till

hemarbetande hustru i hennes egenskap av familjemedlem, skall utgå en

enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. För de anställdas del — alltså ej för

hemmakvinnorna och de egna företagarna — skall denna grundsjukpenning

obligatoriskt förhöjas med en efter vederbörandes inkomst utgående tilläggs-

sjukpenning. Grundsjukpenningen skall även i förekommande fall förhöjas

med barntillägg. Högsta sammanlagda sjukpenning utom barntillägg före­

slås bli 20 kr. Detta belopp föreslås tillkomma den vars årsinkomst av tjänst

är minst 14 000 kr. Liksom enligt den antagna lagen skall även enligt för­

slaget finnas en frivillig sjukpenningförsäkring, men denna föreslås be­

gränsad att avse att ge täckning för annan inkomst av förvärvsarbete än

inkomst av tjänst. Den skall dock stå öppen även för vissa studerande.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås även vissa förändringar i

sjukförsäkringslagen. Främst är härvid att märka att utredningen förordar

att, med frångående av 1946 års principbeslut i frågan, ersättning för ut­

gifter för sjukhusvård skall inbegripas bland försäkringsförmånerna. Där­

emot utgår utredningen från att nämnda principbeslut skall stå fast i

fråga om läkemedlen; fria eller rabatterade läkemedel förutsättes alltså

skola lämnas vid sidan av försäkringen.

Den år 1947 lagfästa sjukkasseorganisationen anses böra handha även

en på angivet sätt ändrad sjukförsäkring.

Den sålunda reformerade sjukförsäkringen föreslås i princip skola under

viss tid utgöra skydd även vid yrkesskador, d. v. s. vid olycksfall i arbete

och vid yrkessjukdom. Denna tid, den s. k. samordningstiden, föreslås

sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning

utges i anledning av yrkesskadan. Samordningstiden blir alltså för yrkes­

skadeförsäkringens del närmast att anse såsom en karenstid; yrkesskade­

försäkringen skall sålunda i princip ej träda till förrän efter samord­

ningens slut.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen leder

till att yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån får karaktär av livränteför­

säkring. Emellertid kommer sådana förmåner som sjukpenning och läkar­

vård m. m. att alltjämt förekomma inom yrkesskadeförsäkringen. Förslaget

innebär i detta avseende, att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall till-

lämpas även inom yrkesskadeförsäkringen. Läkarvård, sjukhusvård, tand­

läkarvård, läkemedel, proteser m. in. föreslås däremot skola ersättas enligt

de grunder, som hittills gäller inom yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. i princip

med hela det erforderliga beloppet. Genom samordningen har det ansetts

naturligt att höja maximum för den arbetsinkomst, som skall ligga till grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Kungl. Maj.ls proposition nr 178.

131

för livränteberäkningen. Utredningen föreslår en höjning från 7 200 kr. till 15 000 kr.

Yrkesskadeförsäkringen föreslås även i fortsättningen reserverad för dem som är att anse såsom arbetstagare. Härvidlag innebär samordningen, att den kategori som skall omfattas av yrkesskadeförsäkringen blir densamma som den vilken skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning enligt sjukförsäkringslagen. Vid bestämning av arbetstagarbegreppets inne­ börd skall enligt förslaget tillämpas samma regler som när det enligt semes­ terlagen gäller att avgöra huruvida en person skall anses som arbetstagare eller ej. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen innebär utred­ ningens förslag vidare, att det nuvarande undantaget i olycksfallsförsäk­ ringen för s. k. hemarbetare skall bibehållas och att försäkringen, i motsats till vad nu gäller, icke skall omfatta yrkesutbildningselever. A andra sidan föreslås att undantag för företagares familjemedlemmar ej skall göras i de fall familjemedlemmen är sjukpenningförsäkrad inom sjukförsäkringen.

Beträffande yrkessjukdomarna föreslås den ändringen, att samtliga sjuk­ domar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan sub­ stans eller genom strålande energi, skall bli ersättningsberättigande. Det i gällande lag tillämpade systemet med en s. k. ämnesförteckning föreslås alltså slopat, såvitt angår nämnda sjukdomar.

Bl. a. med hänsyn till att arbetsgivarnas kostnader för yrkesskadeförsäk­ ring kommer att minska till följd av samordningen föreslår utredningen, att arbetsgivarna skall vara skyldiga att bidraga till kostnaderna för sjuk­ försäkringen. Arbetsgivarnas bidrag skall i sin helhet användas att sänka avgifterna till tilläggssjukpenningen och sålunda komma allenast de an­ ställda till godo. Jämväl i övrigt föreslår utredningen vissa jämkningar i fråga om sättet för sjukförsäkringens finansiering.

Utredningen förutsätter att frågorna om yrkesskadeförsäkringens hand- havande, tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärs- ordningen skall utredas i särskild ordning; dock föreslår utredningen att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå från och med den 1 juli 1953 provisoriskt överföres till riksförsäkringsanstalten.

Utredningen föreslår slutligen att dess förslag skall genomföras den 1 januari 1955.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genom­ gående tillstyrkts, och från många håll har betonats angelägenheten av att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen snarast blir omsatt i prak­ tiken. Det sätt, varpå utredningen löst sin uppgift, har också allmänt gillats. Röster har dock även höjts för ett fortsatt uppskov med avgörandet av denna fråga; på olika punkter har härjämte viss detaljkritik framkommit.

För egen del har jag den uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör dröja med att infria det löfte, som 1946 års beslut i sjukförsäkringsfrågan innebär. Visserligen kan sägas, att sedan år 1946 anslutningen till den

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

frivilliga sjukförsäkringen förbättrats — i runt tal 60 procent av den vuxna

befolkningen tillhör nu erkänd sjukkassa — men den genomsnittliga sjuk­

penningens storlek är fortfarande nästan lika låg som i början av 1940-talet,

och detta trots den försämring av penningvärdet som sedan dess ägt rum.

Den bristande anslutningen gör sig också alltjämt gällande inom de befolk­

ningsgrupper, som i ekonomiskt hänseende är sämst ställda och därigenom

i mest behov av försäkringen.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är långt mer tillfredsställande ur

effektivitetssynpunkt än sjukförsäkringen. Även yrkesskadeförsäkringen

synes emellertid vara i behov av reformering i vissa hänseenden, icke minst

med hänsyn till nedgången i penningvärdet.

Genom socialförsäkringsutredningens förslag med dess ändrade konstruk­

tion av sjukpenningförsäkringen och dess nya finansieringsregler för sjuk­

försäkringen synes mig förutsättningar ha skapats för att sätta sjukförsäk-

ringsreformen i kraft. Jag förordar därför, att statsmakterna nu måtte fast­

ställa tiden för reformens genomförande. Samtidigt som sjukförsäkrings-

reformen träder i kraft bör även den nuvarande olycksfalls- och yrkessjuk-

domsförsäkringslagstiftningen ersättas av en ny gemensam yrkesskadeför­

säkringslag.

När jag nu övergår till att behandla frågan om innehållet i en reviderad

lagstiftning på detta område, vill jag till en början erinra om vad jag i in­

ledningen anfört därom att för årets riksdag synes böra framläggas ett lag­

förslag avseende endast sjukförsäkringen och att det torde få anstå till nästa

års riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag.

Med hänsyn till det sätt, varpå de båda försäkringarna hopkopplats, måste

emellertid redan i detta sammanhang beröras de delar av yrkesskadeförsäk­

ringen, som direkt påverkas av sjukförsäkringens utformning.

Yrkesskadeförsäkringen är till sin natur i betydande mån att anse såsom

en sjukförsäkring. Två obligatoriska sjukförsäkringar bör enligt min me­

ning icke utan särskilda skäl därtill bedrivas vid sidan av varandra. Redan

när socialförsäkringsutredningen tillkallades framhöll jag, att åtskilliga för­

delar borde kunna vinnas genom en sådan samordning mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen att

sjukförsäkringen finge övertaga regleringen av de kortvariga olycksfallen

och under motsvarande tid av de långvariga. Jag pekade därvid bl. a. på

möjligheten till snabbare utbetalningar ävensom på den administrativa för­

enkling, som måste vinnas genom att man kunde undvika att det stora an­

talet ganska snabbt övergående olycksfall behövde ge anledning till en ofta

komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens tillämp­

lighet. Såsom exempel på dylika frågor nämnde jag spörsmål huruvida den

skadade vore att anse som arbetstagare i lagens mening, huruvida olycks­

fallet kunde rubriceras som olycksfall i arbete resp. därmed jämställt olycks­

fall på väg till eller från arbetet eller huruvida en åkomma kunde anses vara

133

föranledd av olycksfall. För att belysa betydelsen av det anförda nämnde jag, att enligt den officiella statistiken av de sjukdomar, som föranletts av olycksfall, omkring 65 procent varade högst två veckor, omkring 75 pro­ cent högst tre veckor och 85 procent högst fyra veckor.

Socialförsäkringsutredningen har efter närmare undersökning av frågan tunnit, att en samordning mellan dessa båda försäkringar medför så bety­ dande fördelar, att den bör komma till stånd. Främst har pekats på vins­ terna i fråga om snabbhet vid utbetalningar, det starkt minskade behovet av utredningar, bortfallandet av gränsdragningsproblem och möjligheterna till minskning av administrationen. Utredningen har vidare framhållit vär­ det för de över 2 milj. anställda att frågan om ekonomiskt skydd vid andra sjukdomar än sådana som orsakats av yrkesskador blir löst på ett tillfreds­ ställande sätt. Betydelsen härav framstår enligt utredningen klart, särskilt om man beaktar att de sjukdomar, som orsakas av yrkesskada, utgör endast ungefär en sjundedel av hela antalet sjukdomar.

Enligt utredningens förslag innebär såsom nämnts samordningen, att sjukförsäkringen, d. v. s. sjukkassorna, skall svara för regleringen av sjuk­ doms- och olycksfall under en samordningstid av 90 dagar. Härifrån föreslås dock vissa undantag i olika riktningar. Tekniskt sett är samordningstiden utformad såsom en sammanläggningstid och utgöres av tiden intill dess sjukpenning från sjukkassan utgivits under tillhopa 90 dagar. Med en sådan samordningstid räknar utredningen med att över 90 procent av olycksfallen kommer att stanna på sjukförsäkringen.

I så gott som samtliga remissyttranden har en samordning mellan sjuk­ försäkringen och yrkesskadeförsäkringen tillstyrkts. För sjukförsäkringens del har samordningen allmänt ansetts medföra fördelar. Vad angår yr­ kesskadeförsäkringen har emellertid i vissa remissyttranden påtalats, att samordningen är förenad med nackdelar, därest den genomföres efter de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Dessa nackdelar skulle främst bestå i att i ersättningshänseende viss försämring i förhållande till vad nu gäller skulle inträda för de försäkrade. Vidare har pekats på att arbetstagarbe- greppet i den samordnade försäkringen skulle bli något snävare än det som nu tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Förutsättningarna för arbetar­ skyddet skulle även bli sämre, genom att arbetsgivarnas bidrag icke, såsom nu är fallet inom olycksfallsförsäkringen, varierades efter olycksfallsrisken med påföljd att arbetsgivarnas intresse att hålla arbetarskyddet högt skulle minska.

Därest eu samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäk­ ringen över huvud skall kunna komma till stånd, måste naturligen de be­ stämmelser, som gäller för de båda försäkringarna, anpassas till varandra. Härvid far en avvägning ske mellan å ena sidan de försäkrades intresse alt mot eu rimlig avgift erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd och a andra sidan bortsett från försäkringsavgifterna — den ekonomiska be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

134

lastning som försäkringen medför. Vidare bör givetvis tillses att bestäm­

melserna blir praktiskt lättillämpliga.

Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de fördelar av olika

slag, som följer av samordningen, anser jag, att man bör bortse irån den

förändring med avseende å den nuvarande olycksfallsförsäkringens för­

måner, som blir en konsekvens av en samordnad försäkring. I fråga om

förmånerna vid yrkesskador vill jag särskilt framhålla, att genom pen­

ningvärdets och lönenivåns ändring en betydande del av de yrkesskadade

kan draga fördel av den av mig förordade sjukpenningskalan. Samord­

ningen möjliggör vidare en utsträckning av yrkesskadeförsäkringen till

att omfatta även de i soeialvårdskommitténs betänkande berörda s. k. före-

tagarbarnen, en omständighet som blir särskilt betydelsefull för den jord­

brukande befolkningen. En betydande utvidgning av skyddet vid yrkes­

sjukdomar blir även möjlig. Ytterligare är att märka att även de egna före­

tagarna tillförsäkras ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligato­

riska sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kan av dem

kompletteras genom de föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeför­

säkringarna.

Frågan om arbetstagarbegreppets innebörd har under

senare år varit aktuell vid olika tillfällen, särskilt i samband med upp­

kommande spörsmål rörande semesterlagstiftningen och den s. k. arbets-

fredslagstiftningen, d. v. s. lagstiftningen rörande kollektivavtal, förenings-

och förhandlingsrätt m. in. Även i samband med källskattesystemets in­

förande blev frågan föremål för diskussion. I detta sammanhang anser jag

mig ej behöva lämna någon uttömmande redogörelse för ifrågavarande

spörsmål utan tillåter mig hänvisa till den utförliga redogörelse över hit­

hörande problem, som återfinnes i andra lagutskottets vid 1950 års riksdag

avgivna utlåtande nr 23. Jag vill endast erinra om att arbetstagarbegrep-

pet till sin innebörd ej är enhetligt. Vid tillämpningen av olika lagar har

begreppet sålunda tolkats på ett skiftande sätt, och vad gäller de nuvarande

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna har begreppet givits en

vidare tydning än såvitt angår bl. a. arbetsfredslagarna och semesterlagen,

vilka bygger på ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp. Olycksfallsförsäk­

ringen har sålunda ansetts tillämplig' å en hel del personer, vilka enligt

den allmänna civilrättens regler ej är att anse såsom arbetstagare men som

kan anses socialt likställda med och som rent faktiskt utför sitt arbete

under ungefär samma förhållanden som om de varit anställda i annans

tjänst. Härvidlag har utbildats en för olika yrkesområden varierande och

ganska svåröverskådlig praxis.

Vidare vill jag nämna, att genom år 1945 vidtagna lagändringar arbets-

fredslagstiftningens tillämpningsområde vidgats till att omfatta, förutom

de egentliga arbetstagarna, även s. k. beroende uppdragstagare. Därmed

förstås enligt denna lagstiftning en person som, utan att anställnings^)!'-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

135

hållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Vid tillkomsten av 1945 års lagstiftning framhölls vid riksdagsbehandlingen, att gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare vore flytande och att gränsdragningen i väsentlig mån måste bli beroende på skälighetsprövning. Inom arbetsfredslagstift- ningen, där de stridiga intressena huvudsakligen företräddes av vederbö­ rande organisationer, ansågs emellertid denna gränsdragning vara av mindre betydelse. För semesterlagens vidkommande däremot befarade man, att en motsvarande utvidgning lätt skulle komma att medföra tvistig- heter och en oenhetlig tillämpning. Sedermera har emellertid riksdagen i skrivelsen nr 245 år 1951 hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning av frå­ gan att hänföra de beroende uppdragstagarna under semesterlagen. Frågan härom prövas f. n. av arbetstidsutredningen.

Socialförsäkringsutredningen har funnit att med den konstruktion, som den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen har enligt utredningens förslag, det enligt semesterlagen nu gällande civilrättsliga arbetstagarbe- greppet bör tillämpas inom denna försäkring och att detta begrepp i fort­ sättningen bör komma till användning även inom yrkesskadeförsäkringen. Jag är av samma uppfattning. I och med att man i likhet med mig god­ tager utredningens förslag om sjukpenningförsäkringens utformning -— till denna återkommer jag strax — blir vederbörandes inkomst av tjänst avgörande för frågan om han skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggs- sjukpenning eller ej. Inkomst av tjänst eller, som man också kan säga, anställning korresponderar med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För tillämpningen av detta begrepp talar också angelägenheten av klarhet och reda. De skäl, som anförts mot att låta semesterlagen omfatta de beroende uppdragstagarna, synes äga än större giltighet för sjukförsäkringens vid­ kommande.

Jag förordar alltså att frågan vem som i förevarande sammanhang skall anses som arbetstagare bedömes med ledning av den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen. Detta innebär emellertid ej att inte bedömandet av denna fråga i det särskilda fallet kan komma att in­ flueras av föreliggande omständigheter av social natur. Såsom i olika sam­ manhang betonats bör frågan, huruvida en person är att anse såsom arbets­ tagare, avgöras med beaktande av samtliga i samband med avtalet och an­ ställningen förekommande omständigheter. Därvid kan bl. a. de avtals­ slutandes ekonomiska och sociala ställning vara ägnad att belysa, hur av­ talet bör uppfattas.

De yppade farhågorna för att en samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen skulle få som följd att a r b e t a r skydds­ frågan komme i ett sämre läge anser jag ej böra överdrivas. Det före­ faller mig som om här främst andra faktorer är utslagsgivande. Härtill

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

136

kommer att arbetarskyddet numera har en helt annan uppbyggnad än

tidigare. Man bör därför ej av arbetarskyddshänsyn avstå från genom­

förandet av en reform som ur andra synpunkter är av behovet starkt

påkallad.

Den av utredningen föreslagna samordningstiden, 90 dagar, har

i allmänhet godtagits i remissyttrandena. För egen del anser jag också

tiden lämpligt avvägd. Såsom jag i fortsättningen kommer att närmare

utveckla anser jag dock att de av utredningen föreslagna samordnings­

reglerna bör i vissa avseenden något jämkas. Härigenom vinnes bl. a. en

— i flera remissyttranden påyrkad — fullständigare samordning än den

som föreslagits av utredningen.

I utredningens uppdrag ingick att undersöka på vad sätt statsver­

kets kostnader kunde nedbringas under det belopp, som skulle er­

fordras, därest statsbidrag utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade

grunderna. Enligt 1946 års beslut skulle kostnaderna för den då antagna

sjukförsäkringen fördelas mellan staten och de försäkrade, varjämte staten

skulle svara för kostnaderna för fri sjukhusvård samt fria eller rabatterade

läkemedel. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäk­

ringen skulle utgöra i runt tal 70 procent av kostnaderna för denna för­

säkring. Enligt vid lagens antagande gjorda beräkningar skulle hela refor­

mens genomförande medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 milj.

kr. Senare gjorda beräkningar visar att nämnda belopp borde uppräknas

till omkring 260 milj. kr.

Genom att sjukförsäkringen samordnas med yrkesskadeförsäkringen

anser utredningen, att kostnaden för sjukförsäkringen bör fördelas mellan

de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Det synes även mig naturligt att

så sker. Till den närmare fördelningen av försäkringens kostnader åter­

kommer jag i ett följande avsnitt. Redan nu vill jag emellertid förut­

skicka att, med ett genomförande av det förslag som jag ämnar förorda,

den årliga kostnadsökningen genom reformen för statens del skulle komma

att uppgå till omkring 160 milj. kr., d. v. s. omkring 100 milj. kr. mindre

än den kostnad, som skolat uppkomma om den år 1946 beslutade reformen

genomförts i oförändrat skick.

Sjukförsäkringens kostnader är naturligen avhängiga av storleken av

de förmåner, som tillhandahålles genom försäkringen.

I det följande kominer jag att var för sig behandla sjukpenning- och sjuk-

vårdsförsäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring samt yrkesskade­

försäkringen. Redan i detta sammanhang må dock beröras förhållandet

mellan sjukförsäkringen och 1946 års principbeslut rörande sjukhusvård

och läkemedel.

Socialförsäkringsutredningen har ansett sig inte kunna räkna med att

i nuvarande läge fri sjukhusvård blir genomförd och har därför i

sitt förslag till ändring i sjukförsäkringslagen inarbetat bestämmelser om

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

137

ersättning för sjukhusvård genom försäkringen. Såsom ett led i strävan­ dena att minska statens utgifter för denna reform —- och därmed under­ lätta sjukförsäkringens genomförande — synes utredningens förslag i detta hänseende böra godtagas. Denna mening har också, på ett undantag när, omfattats i remissyttrandena.

Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala för att läkemedel s- reformen sammankopplas med sjukförsäkringen och att utgifterna därför till viss del får bäras av de försäkrade. Nämnas må att enligt aktuella beräkningar ett genomförande av 1946 års principbeslut i detta avseende -—- innebärande att vissa livsviktiga läkemedel lämnas helt fritt och övriga av läkare föreskrivna läkemedel rabatteras med 50 procent — skulle draga en kostnad av (6 + 42 =) 48 milj. kr. om året. Vidare bör märkas att numera omkring fyra femtedelar av alla erkända sjukkassor, med ett medlemsantal av mera än två tredjedelar av de erkända kassornas totala medlemsantal, infört läkemedelsrabatter. Läkemedel lämnas här­ jämte kostnadsfritt av yrkesskadeförsäkringen. Man bör ej heller bortse från det samband, som råder mellan storleken av sjukpenningförmånerna och annan hjälp vid sjukdom. I den mån den kontanta hjälpen är relativt stor, blir behovet av annan hjälp mindre. Den höjning av den genomsnitt­ liga sjukpenningen, som blir en följd av det nu framlagda förslagets genomförande, medför sålunda ett i viss mån ändrat utgångsläge då det gäller läkemedelsreformen.

Det i 1946 års principbeslut avsedda systemet, varigenom läkemedels- rabatteringen förutsättes skola ske å apoteken och sjukkassorna sålunda befrias från besväret med granskning och bokföring av miljontals läke- medelsräkningar om året, synes innebära en god administrativ lösning. Detta system kan emellertid begagnas även vid en anknytning till sjukför­ säkringen. En lämplig lösning synes vara att apoteken insänder sina av rabatteringen föranledda räkningar till tillsynsmyndigheten för sjukför­ säkringen, som likviderar dem. Tillsynsmyndighetens kostnad härför slås ut på centralsjukkassorna i proportion till antalet avgiftspliktiga medlem­ mar. Likviden mellan kassorna och tillsynsmyndigheten ordnas genom kvittning mot stats- eller arbetsgivarbidrag. Med hänsyn till ovissheten om reformens verkningar bör enligt min mening återhållsamhet iakttagas vid bestämmandet av rabatteringens storlek. Jag anser det därför till vidare vara tillfyllest, att livsviktiga läkemedel lämnas helt gratis och övriga med reformen avsedda läkemedel rabatteras med en tredjedel. Till frågan om finansieringen av en dylik reform återkommer jag i det följande. Med detaljutformningen av förslag i detta hänseende torde få anstå till 1954 års riksdag.

I vissa remissyttranden över socialförsäkringsutredningens förslag har ifrågasatts, huruvida den år 1946 beslutade sjukkasseorganisatio- nen bör bestå och handha en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Härom vill jag nämna att efter år 1946 under pensionsstyrelsens överinse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

138

ende ett betydande rationaliseringsarbete genomförts med avseende å denna

organisation. Därigenom torde de olägenheter, som organisationen med

både lokal- och centralsjukkassor kan medföra, ha minskats i betydande

mån. Det synes för övrigt mindre välbetänkt att vidtaga en omändring av

den organisationen samtidigt med sjukförsäkringsreformens genomföran­

de. Jag anser därför anledning saknas att i detta sammanhang närmare

ingå på hithörande frågor. Skulle det emellertid sedermera visa sig att

ändringar i bestämmelserna rörande den lokala administrationen bör vid­

tagas, torde hinder ej möta att vid lämplig tidpunkt upptaga frågan härom.

Redan i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 76) har jag

i fråga om den centrala organisationen uttalat mig för det lämpliga i att

förberedelsearbetet för genomförandet av ifrågavarande lagstiftning ledes

av ett enda ämbetsverk. I anslutning härtill har föreslagits att pensionssty-

relsens sjukkassebyrå fr. o. m. ingången av nästkommande budgetår över­

föres till riksförsäkringsanstalten. Den 16 januari 1953 har jag vidare, en­

ligt Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillkallat en särskild utredningsman för

prövning av frågorna om yrkesskadeförsäkringens administrativa hand-

havande, tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärs-

förfarandet. Avsikten är att detta förberedelsearbete skall kunna bedrivas

så skyndsamt att ett förslag i ämnet skall kunna underställas 1954 års riks­

dag. Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ej nu böra vidare uppe­

hålla mig vid dessa frågor.

I fråga om tidpunkten för genomförandet av detta reform­

komplex biträder jag socialförsäkringsutredningens förslag att reformen

skall träda i tillämpning den 1 januari 1955. Sjukvårdens resurser synes

mig ej utgöra hinder därför. Beträffande de ekonomiska förutsättning­

arna för reformens genomförande hänvisar jag till den fortsatta fram­

ställningen. Vad angår frågan huruvida förberedelsetiden skulle bli alltför

kort, därest reformen sattes i kraft vid angivna tidpunkt, vill jag ingalunda

förneka att tiden blir ganska knappt tilltagen, i all synnerhet som komplet­

terande beslut från statsmakternas sida erfordras i åtskilliga med refor­

mens genomförande sammanhängande frågor. Enligt min mening talar

emellertid för reformens ikraftträdande vid angivna tidpunkt angelägen­

heten av att ytterligare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens ge­

nomförande ej sker. Om arbetet forceras, synes det mig böra vara möjligt

att medhinna erforderliga förberedande åtgärder.

Den allmänna sjukpenningförsäkringen.

Enligt 1947 års lag består, såsom nämnts, sjukpenningförsäkringen av

en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande

— såväl arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande

hustrur en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

139

penningförsäkring kan — i relativt begränsad omfattning — under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig försäkring.

Penningutvecklingen skulle uppenbarligen framtvinga en väsentlig upp­ skrivning av de förmånsbelopp, som stadfästs i den antagna sjukpenning­ försäkringen, om denna i övrigt skulle bibehållas oförändrad. Härigenom komme emellertid statsverkets utgifter för försäkringen att kraftigt öka, eftersom det ej torde vara möjligt att helt lägga kostnaderna för en förhöjd sjukpenning å avgifter, vilka skall erläggas även av personer med låga in­ komster. Främst med hänsyn härtill anser jag, i likhet med utredningen, det ofrånkomligt att sjukpenningförsäkringen utformas på annat sätt än som skett i den antagna lagen.

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställ- ning. En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningför- säkrade för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samt­ liga lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen, har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om all­ män sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenning­ försäkringen utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom fri­ villig försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som upp­ står om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst. En annan och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hemmavarande gifta kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan utsträckas att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erforderligt.

Den nu skisserade lösningen, vilken gillats i det stora flertalet av re­ missyttrandena och som öppnar möjlighet till den önskvärda samord­ ningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, anser jag böra godtagas.

I enlighet härmed förordar jag, att alla förvärvsarbetande, vilkas års­ inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., obligatoriskt försäk­ ras för eu grundsju k p enni n g. De anställda, vilkas årsinkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

140

av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., skall utöver grundsjukpenningen vara

obligatoriskt försäkrade för en tilläggssjukpenning, som till

storleken bestämmes av vederbörandes inkomst av tjänst. Övriga förvärvs­

arbetande bör ha möjlighet att frivilligt försäkra sig för tillägg till sjuk­

penningen. Sådant frivilligt tillägg bör emellertid ej få uppgå till högre

belopp än att medlemmens sjukpenning jämte tillägget motsvarar sjuk­

penningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans

sammanlagda årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. Har

t. ex. en person en årsinkomst av tjänst om 5 000 kr. och därutöver en

inkomst såsom självständig företagare om 4 000 kr., skall han enligt det

anförda bli obligatoriskt försäkrad enligt den sjukpenningklass, som mot­

svarar 5 000 kr. inkomst. Han äger härjämte frivilligt försäkra sig så, att

det sammanlagda sjukpenningbeloppet motsvarar högst sjukpenningen i

den klass, vartill den som har 9 000 kr. i inkomst av tjänst skall höra.

De gifta hemmakvinnorna är enligt den antagna lagen försäk­

rade såsom — ej avgiftsbetalande — familjemedlemmar och är i denna

egenskap tillförsäkrade en låg sjukpenning. Socialförsäkringsutredningen

har föreslagit, att dessa kvinnor skall bli självständiga medlemmar och

obligatoriskt sjukpenningförsäkrade på samma sätt som de inte anställda

förvärvsarbetande. De skall sålunda bli försäkrade för grundsjukpenning.

Genom denna anordning blir de givetvis pliktiga att betala egen sjukför­

säkringsavgift. Sistnämnda omständighet medför onekligen en viss mer-

belastning för familjernas del. Utredningens förslag i denna del har emel­

lertid utan undantag tillstyrkts, och även jag ansluter mig till detsamma.

Enligt den antagna lagen förhöjes sjukpenningen för en försörjare ge­

nom make- och barntillägg. Barntillägg utges även av de nuvarande

erkända sjukkassorna; och sjukpenningarna på grund av den gällande la­

gen om försäkring för olycksfall i arbete ökas genom familjetillägg. Om

man i princip anser, att den försäkrade genom sjukpenningen ej får för­

sättas i bättre ekonomiskt läge än då han är frisk, d. v. s. att överförsäk­

ring ej bör förekomma, blir tydligen utrymmet för make- och barntillägg

mindre, i den mån sjukpenningen i storlek närmar sig vad vederbörande

till följd av sjukdomen förlorar i arbetsinkomst. Med den av mig föreslagna

konstruktionen av sjukpenningförsäkringen blir i enlighet härmed behovet

av familjetillägg avsevärt mindre än enligt den antagna lagen. Härtill kom­

mer att familjetilläggen till sin natur är sådana, att de till avsevärd del bör

finansieras genom statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med socialför­

säkringsutredningen, att maketillägget slopas. Däremot anser jag, att sjuk­

penningen, liksom enligt den antagna lagen, bör höjas genom ett till grund­

sjukpenningen knutet barntillägg. Härigenom får alla försörjare med barn,

oberoende av arbetsinkomstens beskaffenhet och storlek, barntillägg efter

samma grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

141

Då jag härefter övergår till frågan om storleken av förmåner­ na på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäk- r inge n, anser jag mig böra framhålla, att en obligatorisk försäkring måste utformas efter tämligen schematiska linjer och ej kan avpassas efter de fall, där ett maximalt understödsbehov föreligger. De risker, som över­ försäkring innebär, får visserligen ej överdrivas men bör å andra sidan ej heller underskattas. Man bör därför enligt min mening gå fram med för­ siktighet. Del är tvivelsutan att föredraga, att man efter någon tids er­ farenhet kan genomföra förbättringar, än att man nödgas vidtaga åtstram­ ningar.

Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpen­ ning, som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas till 4 kr. En sådan — i sig själv måhända önskvärd — höjning skulle, enär det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30 ä 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör undvikas.

I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en fördubbling i kronor räknat av den sjukpenning, som enligt den antagna lagen skall tillkomma dessa kvinnor. Det är givet, att beloppet i vissa fall kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom. Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårigheter beträffande dessa kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfaren­ heterna innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas.

Jag förordar alltså, att grundsjukpenningen fastställes till 3 kr.

Det av utredningen i fråga om tillä g gssju It pen ningen före­ slagna systemet med tolv sjukpenningklasser (klasserna 2—13) och sjuk­ penningbelopp om lägst 1 kr. i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst om högst 2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en årsinkomst av tjänst om 14 000 kr. och därutöver anser jag mig böra godtaga.

Mot den av utredningen föreslagna skalan rörande tilläggssjukpenningen har vissa invändningar gjorts under remissbehandlingen. Sålunda har framhållits, att skalan i vissa inkomstlägen lämnade för låg kompensation för inkomstbortfallet, särskilt vid jämförelse med den nu inom olycksfalls­ försäkringen gällande skalan. Å andra sidan har gjorts gällande, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen bleve alltför dyrbar samt att den ska­ pade risker för missbruk. De synpunkter jag förut anfört i fråga om för­ säkringens utformning manar till återhållsamhet även i förevarande av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

142

seende. Den sänkning av olycksfallssjukpenningen, som kan uppkomma

i vissa inkomstlagen, torde mer än väl uppvägas av det skydd som erhålles

vid andra sjukdomar samt av den höjning av sjukpenningens maximibelopp

som jag förordat och varigenom omkring en fjärdedel av de yrkesskadeför-

säkrade kommer att erhålla högre sjukpenning än enligt gällande lag. I

syfte att i någon mån höja ersättningsbeloppen inom skalans mellersta

inkomstlägen, där den föreslagna kompensationen förefaller väl låg, anser

jag mig emellertid böra tillstyrka viss jämkning i den av utredningen före­

slagna sjukpenningskalan. Ändringen torde lämpligen kunna genomföras

på så sätt, att bredden på inkomstintervallerna något minskas i några av

de lägre sjukpenningklasserna och ökas i några av de högre.

Enligt utredningens förslag skall sjukpenningen, utom i de tre lägsta

sjukpenningklasserna, utgå med lägre belopp efter 90 dagar. Den standard

i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordras för en samordning med

yrkesskadeförsäkringen, har nämligen, av kostnads- och andra skäl, såvitt

angår sjukförsäkringen ansetts böra begränsas att avse samordningstiden.

I flera remissyttranden har yrkats att någon sådan nedsättning ej skall

göras; i andra yttranden har man velat begränsa nedsättningen på olika

sätt. Givetvis skulle sjukpenningförsäkringen bli effektivare, därest man

kunde ge en hög kompensation för inkomstbortfallet under hela sjuk-

hjälpstiden. En sådan anordning skulle sannolikt även medföra vissa

administrativa fördelar. Emellertid skulle en sådan förbättring medföra

en betydande merutgift. Om skalans belopp för de första 90 dagarna skulle

användas även för återstoden av sjukhjälpstiden, skulle således försäk­

ringens utgifter stiga med 50 å 60 milj. kr. om året. Det är ingalunda givet,

att en sådan utgiftsökning borde läggas på de långvariga sjukdomsfallen.

Skäl kan anföras för att i stället förbättra försäkringen i andra avseen­

den. Jag vill emellertid erinra om, att sjukpenningförsäkringen främst

avser att skydda dem som är ute i förvärvslivet, under det att de som

blivit mer eller mindre varaktigt invalidiserade i första hand skall få

sin hjälp genom folkpensioneringen. Många av dem, vilkas sjukdoms­

tid överskrider 90 dagar, torde höra till sistnämnda kategori. Med hän­

syn till dessa förhållanden och då frågan om samordning mellan sjuk­

försäkringen och yrkesskadeförsäkringen å ena sidan samt folkpensione­

ringen å den andra ännu ej kan sägas vara definitivt löst, synes den av

socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan t. v. ut­

göra en lämplig anordning.

Till närmare upplysning om innebörden av förslaget i denna del hänvisar

jag till följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

143

Sjukpenning-

Inkomstgränser

Sjukpenning

(inkl. grundsjukpenning)

klass

Utredningens

förslag

Departements-

förslaget

Första 90

dagarna

Tid därefter

i.............................................

1 200— 1 800

1 200— 1 800

3

3

2..............................................

1 800— 2 400

1 800— 2 400

4(3+1)

4 (3 + 1)

3.............................................

2 400— 3 000

2 400— 3 000

5 (3 + 2)

5 (3 + 2)

4.............................................

3 000—

3

700

3 000—

3

600

6 (3 + 3)

5 (3+2)

5..............................................

3

700 4

400

3

600 4

200

7(3+4)

6 (3 + 3)

6..............................................

4

400 5

200

4

200 5

000

8 (3+5)

6 (3+3)

7..............................................

5

200 6

100

5

000 5

800

9 (3+6)

7 (3+4)

8.............................................

6100 7100

5

800 6

800

10 (3 + 7)

7 (3+4)

9.............................................

7

100 8

600

6

800 8

400

12 (3+9)

8 (3+5)

10.............................................

8

600—10

300

8

400—10

200

14 (3 + 11)

9 (3+6)

11.............................................

10

300

12 000

10

200—12

000

16 (3 + 13)

10 (3 + 7)

12..............................................

12 000—14 000

12 000—14 000

18 (3 + 15)

11 (3+8)

13.............................................

14 000—

14 000—

20 (3 + 17)

12 (3+9)

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på den skatte­

frihet, som enligt nu gällande bestämmelser råder beträffande sjuk­

penningen från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Jag har utgått från

att någon ändring härutinnan inte kommer till stånd, och avvägningen av

sjukpenningbeloppen har skett med hänsyn härtill.

Enligt den antagna sjukförsäkringslagen fordras för rätt till sjukpen­

ning att hel arbetsoförmåga föreligger eller att läkare föreskrivit fullstän­

dig avhållsamhet från arbetet. Olycksfallsförsäkringslagen medger där­

emot, att sjukpenning utgår även vid nedsatt arbetsförmåga, såvida nedsätt-

ningen är minst en fjärdedel.

Enligt utredningsförslaget skall sjukkassa utge halv sjukpenning,

om arbetsförmågan — utan att vara helt borta — är nedsatt med minst

hälften och, såvitt angår de förvärvsarbetande, även arbetsinkomsten

minskats på samma sätt. Detta förslag har föranlett delade meningar i

remissyttrandena. Jag kan dock för min del ansluta mig till förslaget att

halv sjukpenning skall kunna utgivas. Härvid har jag särskilt beaktat,

både att det innebär en fördel för de hemarbetande kvinnorna, att de inte

helt blir utestängda från sjukpenning på grund av att de under sjukdomen

utför vissa lättare hushållsbestyr och att systemet med halv sjukpenning

underlättar samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till

samordningen torde något direkt krav på arbetsinkomstens nedsättning

till hälften ej böra uppställas. Givetvis bör dock nedsättningen av arbets­

inkomsten tjäna till ledning, då det gäller att bedöma arbetsförmågans

nedsättning.

I fråga om barntilläggets storlek har utredningen föreslagit,

att barntillägget skall för varje dag utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr.

för tre eller fyra barn samt därutöver 1 kr. för varje ytterligare barn. För

144

tiden efter de första 90 dagarna föreslås barntillägget dock vara 1 kr. per

barn och dag. I vissa remissyttranden har påtalats att de föreslagna barn­

tilläggen kan medföra överförsäkring. I andra yttranden har yrkats, att

barntillägget för hela sjukhjälpstiden fastställes till 1 kr. per barn och dag.

Vid övervägande av denna fråga har jag stannat för att barntillägget göies

lika för hela sjukhjälpstiden och att de belopp, som föreslagits för de första

90 dagarna accepteras, dock med den ändringen att barntillägget maxime­

ras till 3 kr. för dag. Barntillägget skulle i enlighet härmed bli 1 kr. för ett

eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

Det särskilda barntillägg å 2 kr., som enligt förslaget skall utgå vid sjuk­

husvistelse till kvinnor med barn under 10 år i hemmet, har gillats i det

stora flertalet av remissyttrandena. På sina håll har dock ifrågasatts, huru­

vida ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranleder vård på

sjukhus. Med hänsyn till den betydande kostnadsökning — över 20 milj. kr.

årligen — som en sådan utvidgning skulle medföra anser jag mig ej böra

förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del.

Enligt utredningens förslag skall den under sjukhusvistelse utgående

sjukpenningen, hempenningen, motsvara hel sjukpenning minus

2: 50 kr., dock lägst hälften av hel sjukpenning. För kvinnor, som i hem­

met har barn under 10 år, föreslås emellertid hempenningen ej få under­

stiga 3 kr. I sistnämnda fall skall hempenningen förhöjas med barntillägg

om lägst 2 kr. per dag, varför dessa kvinnor vid sjukhusvistelse äger upp­

bära minst 5 kr. om dagen. Vid remissbehandlingen har framkommit yr­

kanden om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhål­

lande till sjukpenningen än utredningen föreslagit. Det har också uttalats,

att nedsättningen borde motsvara sjukhusavgiften å allmän sal. Svenska

landstingsförbundet har i annat sammanhang upplyst, att dess medlem­

mar eftersträvade en enhetlig sjukhusavgift av 3 kr. Det är enligt min me­

ning inte möjligt att låta hempenningen variera olika områden emellan;

nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkrade åtnjuter

sjukhusvård, bör sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid synes en

jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet 2:50 kr. till 3 kr. vara

motiverad. I övrigt godtager jag utredningens förslag.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden be­

stämd efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utred­

ningen har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom

den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar,

dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från

arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har

bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden an­

tingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna

inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den före­

varande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

145

nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med

yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den

obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier för­

säkrade anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den

antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibe­

hålies.

Den frivilliga försäkringen skall enligt förslaget endast avse

sjukpenningförsäkring. Sådan skall kunna tagas dels av förvärvsarbe­

tande, som har annan inkomst av förvärvsarbete än sådan som härrör

av tjänst, och dels av dem som ägnar sig åt studier eller jämförbar ut­

bildning.

I det föregående har jag berört storleken av det frivilliga sjukpenningtill-

lägg som föreslås kunna tecknas av de förvärvsarbetande. De studerande

föreslås av utredningen kunna frivilligt teckna sig för sjukpenning av 3,

4, 5 eller 6 kr. Är en studerande obligatoriskt sjukpenning^säkrad, får

han dock ej genom frivillig försäkring höja sjukpenningen till mer än 6

kr. Jag godtager förslaget i denna del.

Enligt förslaget skall den vars inkomst av förvärvsarbete uteslutande

består av inkomst av tjänst, ej äga teckna frivillig sjukpenningförsäkring.

Sådan möjlighet anses ej heller böra tillkomma de kvinnor, som uteslu­

tande ägnar sig åt arbete i det egna hemmet. Förslaget härutinnan har från

några håll mött kritik. Särskilt har det i fråga om förvärvsarbetande ansetts

önskvärt, att sjukpenningen efter de 90 första dagarna skulle kunna kom­

pletteras så att den komme att uppgå till samma belopp som dessförinnan.

En komplettering av den frivilliga försäkringen för de förvärvsarbetande

på angivet sätt skulle otvivelaktigt kunna förbättra effekten av sjukförsäk­

ringen i flertalet inkomstlägen. Emellertid skulle den i betydande mån

komplicera försäkringen, något som bör undvikas särskilt under övergångs­

åren. Jag anser därför att en sådan komplettering bör få anstå.

Vad angår frågan om möjlighet för de hemmavarande gifta kvinnorna

att kunna frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg må framhållas,

att ett sådant tillägg med hänsyn till risken för missbruk i vart fall måste

bli starkt begränsat till storleken. Administrationen av tillägget skulle där­

för sannolikt bli oproportionerligt dyrbar. Risken för ett ur försäkrings-

synpunkt mindre önskvärt försäkringsbestånd bleve också betydande, vilket

skulle medföra höga avgifter, varigenom i sin tur de yngre och friskare

kunde avskräckas från att teckna försäkringar. Vissa komplikationer med

hänsyn till storleken av den sjukpenning, som en deltidsanställd gift kvinna

kan erhålla, skulle också kunna uppkomma. Jag anser därför att över­

vägande skäl talar för att man ställer sig avvaktande i detta hänseende.

Förslaget att man i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande

gör det möjligt även för andra än medlemmar i erkända sjukkassor att,

utan att ålder och hälsotillstånd lägger hinder i vägen härför, teckna fri­

villig sjukförsäkring anser jag välmotiverat.

10 —

Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

146

Den obligatoriska sjukförsäkringens karaktär av en allmän försäkring

gör det naturligt att så inånga medborgare som möjligt bör omfattas av

densamma. De undantag från denna regel, som upptagits i den antagna

lagen, avser vissa kategorier — huvudsakligen anstaltsvårdade personer —

som ej har behov av försäkringen. Utredningens förslag innebär ingen änd­

ring i förevarande avseende. Emellertid föreslår utredningen, att Kungl.

Maj :t skall äga från sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga

arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen,

eller bestämmelser, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjuk­

dom. Detta förslag tager i första hand sikte på de stats- och kommunal­

anställda tjänstemännen.

Under remissbehandlingen har yrkats att möjligheten till undantag från

sjukpenningförsäkringen måtte utsträckas att avse dem som genom kollek­

tivavtal är anställda hos stat och kommun och vidare sådana privatanställda,

som har sina löneförhållanden vid sjukdom väl ordnade. Det har emellertid

också gjorts gällande att undantag från försäkringen ej borde förekomma.

Den antagna sjukförsäkringslagen lämnar ej möjlighet att undantaga de

stats- och kommunalanställda tjänstemännen från sjukpenningförsäkring­

en. Emellertid äger enligt lagen arbetsgivare, som utgivit sjuklön på grund

av författning, utfärdad av Konungen, i arbetstagarens ställe hos sjukkas­

san uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenningförmåner. Sådan rätt

föreligger även enligt utredningens förslag. Staten skulle alltså kunna vid

tjänstemans sjukdom hos sjukkassan uppbära hans sjukpenning.

I de statliga avlöningsreglementena är stadgad skyldighet för tjänsteman

att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sjuklön, i den mån så

påkallas genom införandet av allmän sjukförsäkring. Möjligheter förelig­

ger i enlighet härmed f. n. att såvitt angår statens tjänstemän anpassa för­

månerna vid sjukdom efter det nya läge som lagens ikraftträdande medför.

Motsvarande möjligheter torde i allmänhet finnas beträffande de kommu­

nala tjänstemännen.

Det är enligt min mening önskvärt att något undantagande från sjuk­

penningförsäkringen av stats- eller kommunalanställda tjänstemän ej skall

behöva ske; alla medborgarkategorier bör såvitt möjligt intaga en lika

ställning i förhållande till den allmänna sjukförsäkringen. Jag är emeller­

tid ej övertygad om att tiden intill sjukförsäkringsreformens genomförande

är tillfyllest för att lösa de problem, som är förknippade med ändring av

avlöningsbestämmelserna i förevarande avseende. Såsom utredningen före­

slagit bör därför möjligheten hållas öppen att t. v. från sjukpenningför­

säkringen undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.

Med hänsyn till denna min inställning och då det vidare skulle bereda

stora svårigheter såväl ur gränsdragningssynpunkt som rent administra­

tivt att undantaga ytterligare kategorier från sjukpenningförsäkringen är

jag ej beredd att tillstyrka någon utsträckning av den föreslagna undan-

tagsmöjligheten. Såsom uttalades redan när lagen antogs torde det få an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

147

komma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen åstadkomma

en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna och de nu vid

sjukdom utgående avlöningsförmånerna.

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande frågan angående sjukhusvårdens inlemmande i för­

säkringen och om läkemedelsfrågan hänvisar jag till vad jag tidi­

gare anfört.

Förslaget att som försäkringsförmån införa ersättning för viss spe-

cialtandläkarvård i enlighet med vad nu gäller inom den frivilliga

sjukförsäkringen föranleder ingen erinran från min sida. Av ekonomiska

och andra skäl torde det nu ej vara möjligt att såsom ifrågasatts från några

håll, i detta sammanhang lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäk­

ringen i stort.

I några remissyttranden har yrkats attdenförebyggandehälso-

vården skulle ingå såsom ett led i sjukförsäkringen. Denna fråga torde

emellertid vara mycket svårlöst. Sålunda lär det vara meningslöst att sjuk-

försäkringsvägen finansiera periodiskt återkommande hälsoundersökning­

ar, då någon försäkringsrisk härvidlag ej finnes. De läkarresurser, som kan

påräknas för den sjukdomsförebyggande verksamheten, torde även bli

begränsade. Jag anser det sålunda inte vara möjligt att utan en ingående

undersökning ålägga sjukförsäkringen uppgifter på det sjukdomsförebyg­

gande området. En utredning härom torde böra komma till stånd först se­

dan den nya försäkringen vunnit eu viss stadga.

Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring öppnar möjlighet till fri­

villig sjukvårdsförsäkring i centralsjukkassa för sjukgymna­

stik samt behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller an­

nan därmed jämförlig behandling. Utredningen bär föreslagit, att nämnda

möjlighet till frivillig försäkring skall utbytas mot en rätt för centralsjuk­

kassa för stad och för lokalsjukkassa att med tillsynsmyndighetens med­

givande införa dylika förmåner. Därest så skett, skall detta anses innebära

en utsträckning av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom kassans

område. Däremot har utredningen avvisat tanken att på liknande sätt er­

sätta konvalescentvård vid konvalescenthem, som i en eller annan form

är knutet till sjukkassan.

I flera remissyttranden har yrkats, att ersättning för nyssnämnda be­

handlingar eller vissa av dem skall ingå i den obligatoriska sjukvårdsför­

säkringen. Vidare har från de sjukkassor, som nu har till sig anknutna

konvalescenthem, hemställts att lagstiftningen finge sådan utformning, att

det bleve möjligt för dessa hem att fortsätta sin verksamhet. Härvid har

bl. a. framhållits, att det genom den konvalescentvård, som erbjödes å de

nämnda hemmen, ej sällan vore möjligt att nedbringa den tid, för vilken

sjukhjälp måste utgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

148

För egen del finner jag det lämpligt att, såsom föreslagits, utbyta nämnda

frivilliga sjukvårdsförsäkring mot en mera obligatorisk anordning. På

längre sikt bör en sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen vara

lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt. Det vill

dock synas som om tiden liärför ännu inte är inne. Genom den av utred­

ningen föreslagna anordningen öppnas emellertid möjlighet att praktiskt

utröna den lämpligaste utformningen av den ifrågavarande försäkrings­

förmånen. Härtill kommer att det säkerligen ännu på sina håll föreligger

blott begränsade möjligheter att utnyttja en sådan förmån. Därest det stad­

gades direkt skyldighet för kassorna att tillhandahålla sjukvårdsförmån

av detta slag, torde det bli nödvändigt att statsbidrag utgår till de därav

föranledda kostnaderna. Härigenom skulle uppstå en inte obetydlig kost­

nadsökning för statsverket. Jag anser mig därför nu böra godtaga den före­

slagna konstruktionen.

Den konvalescenthemsverksamhet som f. n. bedrives inom vissa sjuk-

kasseområden tillgodoser otvivelaktigt ett behov såväl för sjukkassorna

själva som för deras medlemmar. Den bör enligt min mening ej förhindras.

Jag förordar därför att även vård vid sådant konvalescenthem, som är an­

slutet till sjukkassa, skall kunna ersättas.

De nuvarande erkända sjukkassorna utger såsom en försäkringspresta-

tion hjälp även vid havandeskap och barnsbörd i form av

moderskapshjälp. De handhar även utbetalningen av moderskapspenning

till andra än medlemmar i kassorna. Den antagna lagen om allmän sjuk­

försäkring innehåller inga bestämmelser i detta hänseende. Socialförsäk-

ringsutredningens förslag redovisar ej heller någon motsvarande förmån.

Utredningen torde emellertid komma att framlägga ett förslag härom un­

der innevarande år. Med prövningen av denna fråga torde därför få anstå

till dess utredningens förslag föreligger.

Slutligen må här erinras om att möjlighet att från sjukvårdsförsäkringen

undantaga vissa kategorier ej föreligger vare sig enligt den antagna

sjukförsäkringslagen eller enligt utredningens förslag. Detta innebär bl. a.,

att de stats- och kommunalanställda tjänstemännen måste få de dem till­

försäkrade sjukvårdsförmånerna ersatta med eller anpassade efter sjuk­

försäkringens sjukvårdsförmåner. Härvidlag är att märka att chefen för

civildepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952

tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande

de statsanställdas sjukvårdsförmåner. I utredningsuppdraget ingår bl. a.

att utarbeta förslag till bestämmelser rörande de statsanställdas förmåner

under sjukdom efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser att den nya yrkesskade­

försäkringen bör äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom

arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civil­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 178.

149

rätten, bör vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och

självständig företagare. Naturligen kan det här ej komma i fråga att ingå

på de olika tolkningsfrågor, som i detta avseende kan uppkomma beträf­

fande skilda yrkeskategorier. På förekommen anledning anser jag mig

emellertid böra som min mening uttala, att skogskörare, å vilka gällande

ramavtal för skogsbruket äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete

under liknande villkor, bör i likhet med de huggare, som deltager i arbetet,

betraktas såsom arbetstagare med vederbörande virkesägare som arbets­

givare.

I detta sammanhang torde ställning ej böra tagas till frågan huruvida av

särskilda skäl någon eller några grupper av anställda icke bör omfattas

av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Spörsmålet härom torde få

behandlas i samband med lagstiftningens närmare utformning, då även

yrkesutbildningselevernas ställning härvidlag torde få klargöras. Här vill

jag emellertid förutskicka att det, såsom utredningen föreslagit, vid en

samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes

bli möjligt att upphäva hittills gällande undantag från den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen såvitt angår arbetsgivarens hos honom anställda

familjemedlemmar -— dock ej hustru — i den mån de är sjukpenning-

försäkrade inom sjukförsäkringen.

Vad angår de med den föreslagna samordningen förknippade

problemen erinrar jag om att enligt utredningens förslag samordningstiden

skulle löpa intill dess i anledning av yrkesskadan sjukpenning från sjuk­

kassan utgått för tillhopa 90 dagar eller den skadade dessförinnan utförsäk-

rats ur sjukpenningförsäkringen. Normalt skulle alltså samordningstiden

sträcka sig t. o. m. den 92 :a dagen efter dagen för olycksfallet (2 karens­

dagar utöver olycksfallsdagen och 90 sjukpenningberättigande dagar).

Därest den skadade emellertid ej vore sjukskriven utan avbrott efter olycks­

fallsdagen utan i stället vore sjukskriven i upprepade perioder eller han ej

alls vore sjukskriven, skulle samordningstiden fortfara långt utöver den

92 :a dagen från olycksfallsdagen. Samordningen skulle i huvudsak inne­

bära, att under samordningstiden ersättning för en yrkesskada skulle ut­

givas av vederbörande sjukkassa precis som för annan sjukdom. Efter ut­

gången av samordningstiden skulle skadan regleras av den yrltesskadeför-

säkringsinrättning, där den skadade vore yrkesskadeförsäkrad, och efter

yrkesskadeförsäkringens regler.

Från de nu nämnda båda huvudreglerna angående samordningen har

utredningen föreslagit vissa undantag främst i syfte att undvika onödiga

försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad nu gäller. Yrkes­

skadeförsäkringen skulle sålunda gripa in och ge viss ersättning redan

under samordningstiden, om den skadade ej vore sjukpenningförsäkrad

enligt sjukförsäkringslagen, t. ex. emedan han ej vore minst 10 år gammal

eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej

beräknades uppgå till 1 200 kr. Detsamma skulle gälla för fall alt arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

150

förmågan ej vore så nedsatt, att hel eller halv sjukpenning kunde utgå

enligt sjukförsäkringens regler men väl exempelvis en fjärdedels eller en

tredjedels sjukpenning eller en livränta (10—49 procent) kunde utgå enligt

yrkesskadeförsäkringen. I de fall, då under samordningstiden sjukpenning

eller livränta utginge från yrkesskadeförsäkringen, skulle dock sjukvårds­

ersättning utgå från sjukkassan intill dess från försäkringsinrättningen

eller från inrättningen och kassan sjukpenning eller livränta utgått för till­

hopa 90 dagar. Yrkesskadeförsäkringen skulle vidare under den tid, då

sjukvårdsersättning utginge från sjukförsäkringen — d. v. s. samord­

ningstiden resp. sistnämnda 90-dagarstid — stå kostnaden eller merkost­

naden för vissa sjukvårdande åtgärder i anledning av yrkesskada, nämligen

proteser och andra särskilda hjälpmedel, tandläkarvård och sådan special­

behandling i invaliditetsförebyggande syfte som skedde på försäkrings-

inrättningens begäran.

Enligt en föreslagen specialregel skulle sjukkassan utge ersättning för

sjukvård efter sjukförsäkringens regler även efter utgången av samord­

ningstiden, nämligen för fall att den skadade skulle vara berättigad till

sjukpenning från kassan under jämnt 90 dagar och därefter erhölle viss

sjukvård, utan att rätt till sjukpenning eller livränta från yrkesskadeför­

säkringen förelåge.

Därest den yrkesskadade ej omfattades av den allmänna sjukförsäkringen

—- han är t. ex. en här i riket icke mantalsskriven utlänning — skulle enligt

utredningens förslag vid yrkesskada utgå ersättning från vederbörande för-

säkringsinrättning, men ersättningsförmånerna skulle bestämmas som om

han omfattades av sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess bestämmelser om hem­

penning och, med vissa kompletteringar, barntillägg skulle gälla även för

den kvarstående yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen skulle dock alltid

utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna gällande kolumnen i

sjukpenningskalan, utom såvitt avser skadade över 67 år. Därest den ska­

dades årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler

ej uppginge till 1 200 kr., skulle hel sjukpenning utgå med 2 kr. om dagen.

Utredningens förslag i fråga om innehållet i samordningsreglerna har

tillstyrkts i flertalet av remissyttrandena. Det har emellertid påtalats, att

de enligt sjukförsäkringslagen icke sjukpenningförsäkrade skulle vid yrkes­

skada kunna få högre sjukpenning än de sjukförsäkrade. Vidare kunde er­

sättningen stiga i stället för sjunka vid ökning av arbetsförmågan, genom

att den skadade överfördes till yrkesskadeförsäkringen med dess förutsatt

förmånligare regler angående fastställande av den årliga arbetsförtjänsten.

Risk för missbruk skulle föreligga genom att den skadade hade möjlighet

att arrangera så, att han tidigare än avsett överfördes till yrkesskadeför­

säkringen. Samordningsreglerna har också betecknats såsom administra­

tivt betungande, bl. a. därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt

komine att handläggas av sjukkassa och försäkringsinrättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

151

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken har inom socialdeparte­

mentet övervägts en annan lösning av problemet om samordningsreglerna

än den av utredningen föreslagna. Såsom framgår av det förut sagda har

utredningen definierat samordningstiden som en sammanläggningstid. En

sådan metod kan motiveras med att sjukförsäkringslagen i andra hän­

seenden räknar med sammanläggningstider. Man kan emellertid även be­

stämma samordningstiden såsom en sträcktid, d. v. s. visst antal dagar i

sträck efter olycksfallsdagen eller, när fråga är om yrkessjukdom, dagen

för sjukdomens yppande.

Under departementsbehandlingen har det visat sig, att metoden att räkna

samordningstiden som en sträcktid medför betydande fördelar, därest man

samtidigt gör samordningen mera fullständig. Detta synes även möjligt

genom att samordningstiden blir begränsad på ett fixt sätt. Under sam­

ordningstiden bör sålunda å ena sidan sjukpenning till sjukkassemedlem

aldrig utgå från yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan bör samordnings­

tiden upphöra före utgången av 90-dagarstiden, då på grund av skadan rätt

till livränta föreligger. De speciella reglerna i utredningens förslag om er­

sättning från yrkesskadeförsäkringen för proteser o. d., tandläkarvård och

invaliditetsförebyggande behandling torde böra bibehållas även vid en så­

dan lösning.

En förändring av de hittillsvarande reglerna inom yrkesskadeförsäk­

ringen av innebörd, att endast hel och halv sjukpenning skall kunna ut­

givas, synes inte behöva föranleda betänkligheter. Graderingen av den

nedsättning av arbetsförmågan, som en sjukdomsprocess medför under

olika tidsperioder, måste alltid vara vansklig. I en del fall, där man

nu inom yrkesskadeförsäkringen ger en tredjedels eller en fjärdedels

sjukpenning, torde förutsättningar föreligga för att sjukkassa skall

kunna ge halv sjukpenning. I andra fall torde det kunna vara berättigat

alt viss livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen. Det kan förtjäna

nämnas att, därest även vid yrkesskador sjukpenningen blott göres hel

eller halv, man per år slipper flera tusen ersättningsärenden, som eljest

skulle kräva samtidig skadereglering i sjukkassa och försäkringsinrättning.

Vad härefter beträffar frågan om sjukpenning vid yrkesskador till dem

som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade synes med hänsyn till

de konsekvenser, som eljest skulle uppstå, sjukpenningen ej kunna fast­

ställas till högre belopp än 2 kr. I regel skulle det alltså bli fråga om relativt

blygsamma ersättningsbelopp. Administrationskostnaderna för att utge så­

dana mindre belopp kan antagas bli oproportionerligt stora. Om man slopar

sjukpenningen i dessa fall, vinnes en betydande administrativ besparing. An­

talet förvärvsarbetande under 16 år -— dessa utgör huvudparten av dem

som skulle beröras härav — kan antagas successivt sjunka i den mån skol­

väsendet utbygges. Jag anser därför, att under samordningstiden något

undantag ej bör göras för ifrågavarande kategori.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

152

En betydande fördel i ersättningshänseende inträder, om de som blir

höggradigt invalida under samordningstiden föres över på yrkesskadeför­

säkringen redan vid invaliditetens inträde. Då kommer nämligen att i stället

för sjukpenning från sjukkassan utgå livränta från yrkesskadeförsäkringen,

varvid denna försäkrings förmånligare regler om beräknandet av den år­

liga arbetsförtjänsten tillämpas.

Förbättringar i ersättningshänseende uppkommer även genom att, vilket

blir förhållandet vid samordningstidens beräknande såsom sträcktid, en del

yrkesskadefall tidigare överföres till yrkesskadeförsäkringen med dess

förmånligare regler om sjukvårdsersättning. Detta är särskilt värdefullt

för dem, som behöver undergå långvarig och dyrbar läkarbehandling men

som ej eller endast under kortare perioder behöver vara sjukskrivna.

Den ökning av antalet fall, som vid en omläggning i angiven riktning

skulle behöva överföras till yrkesskadeförsäkringen, torde ur administra­

tiv synpunkt väga lättare än den arbetsminskning som erhålles genom att

man slipper fall som skall regleras samtidigt från kassa och inrättning.

Överhuvud synes en omläggning av samordningsreglerna i den riktning,

som övervägts vid departementsbehandlingen, vara förenad med så stora

fördelar att den bör komma till stånd.

Sammanfattningsvis skulle i enlighet härmed samordningen för sjuk­

försäkringens del innebära, att om försäkrad drabbas av skada, för

vilken han jämväl är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkrings­

lagen, sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej skall utgå för längre tid än

90 dagar räknat fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan

yrkesskada än olycksfallsskada, yppandedagen, dock längst intill den dag,

då livränta på grund av skadan börjar utgå enligt yrkesskadeförsäkrings­

lagen.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande skulle samord­

ningen innebära följande.

1) I fråga om rätt till ersättning i anledning av yrkesskada skiljes mel­

lan samordningstiden och tiden därefter.

2) Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen efter olycksfalls­

dagen resp. yppandedagen; dock att samordningstiden upphör senast, då

rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen inträder.

3) Arbetstagare, som i anledning av yrkesskada är berättigad till sjuk­

hjälp enligt sjukförsäkringslagen, äger ej under samordningstiden rätt till

ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen i vidare mån än som anges

under 5) här nedan.

4) Annan arbetstagare än som under 3) avses äger under samordnings­

tiden erhålla samma förmåner enligt yrkesskadeförsäkringslagen, som han

skulle ha åtnjutit enligt sjukförsäkringslagen, därest han vid tiden för

olycksfallet resp. sjukdomens yppande omfattats av sistnämnda lag.

5) Medför skadan under samordningstiden behov av tandläkarvård eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

153

konstgjorda lemmar o. d., skall kostnaderna härför, erforderliga utgifter

för resor däri inräknade, ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen i den

mån ersättning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen. Detsamma skall

gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som den skadade erhåller på

försäkringsinrättningens begäran, ävensom för sjukvård utom riket.

Vad angår frågan om tillämpning inom yrkesskadeförsäkringen av sjuk­

försäkringens sjukpenningskala finner jag ingen anledning att kompli­

cera försäkringssystemet med en efter andra grunder uppbyggd skala för

den kvarstående yrkesskadeförsäkringens del. Vid inplacering i sjukpen­

ningklass bör dock, sedan samordningstiden gått till ända, årsinkomsten

bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån vederbörande

härigenom tillföres en högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjuk­

kassan. Jag biträder likaså förslaget att sjukförsäkringens bestämmelser

om hempenning skall tillämpas även av yrkesskadeförsäkringen. Även

sjukförsäkringens barntilläggsbestämmelser bör gälla för yrkesskadeför­

säkringen.

Vad beträffar frågan om anmälningsför farandet vid yrkes­

skada, så gäller nu att, då skadan medfört eller skäligen kan antagas med­

föra påföljd som föranleder ersättning i form av sjukpenning, livränta eller

begravningshjälp, det åligger arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) att oför-

dröjligen skriftligen anmäla skadan hos den försäkringsinrättning, där den

skadade är försäkrad enligt lagen. Är det fråga om en skada, som föranleder

ersättning endast i form av läkarvård o. d., skall skriftlig anmälan göras

av arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer. Den som avger an-

mälan har att tillse, att läkarintyg insändes samtidigt med anmälan eller

snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen

kompletteras i en särskild kungörelse av år 1928 av bestämmelser om an­

mälan för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till

arbetarskyddsorganen.

Utredningen, som förutsatt att en motsvarande kungörelse skall utfärdas,

har föreslagit, att bestämmelserna om arbetsgivaranmälan skall i huvudsak

oförändrade gälla endast i de fall, där den skadade ej omfattas av sjukför­

säkringslagen. Om den skadade är sjukförsäkrad, skall arbetsgivaranmälan

göras till lians sjukkassa. Ett enklare anmälningsformulär än för närva­

rande har därvid ansetts kunna användas. Arbetsgivaren skall anskaffa

och bifoga läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad. Så snart an­

ledning föreligger alt antaga, att skadan kommer att föranleda ersättning

från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan efter erforderlig

komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen. Så skall även ske

i alla de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i CD dagar, och i de

övriga fall för vilka riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Vid remissbehandlingen har i en del fall kritik anförts mot de föreslagna

reglerna om anmälningsförfarandet. Man har framhållit, att anmälnings­

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 178.

154

skyldigheten kan antagas komma att fullgöras mycket ofullständigt, enär

anmälan från arbetsgivaren i det övervägande antalet fall blir betydelse­

lös för ersättningsrätten. En begränsning av anmälningsskyldigheten till

fall, där skadan föranleder längre tids sjukskrivning, t. ex. minst 5 veckor,

har förordats. I det sammanhanget har även framförts förslag att anmälan

skall sändas direkt till försäkringsinrättningen. Det har vidare anmärkts

på bl. a. att läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall

bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skade-

fall ej föranleder ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringsinrätt-

ningen.

Det synes mig ej låta sig göra att nu taga definitiv ställning till reglerna

om den anmälningsskyldighet i detta hänseende, som bör föreskrivas med

hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik. Bestämmelsernas ut­

formning blir nämligen i hög grad beroende av hur den centrala försäk-

ringsorganisationen utformas. Jag vill emellertid redan nu uttala, att far­

hågorna för att anmälningsskyldigheten skulle komma att fullgöras mycket

ofullständigt torde vara överdrivna. Läkarintyg på försäkringsinrättningens

bekostnad synes mig vidare böra anskaffas endast i de fall, då anmälan skall

sändas till inrättningen. Måhända är det lämpligare att överflytta skyldig­

heten att anskaffa sådant intyg från arbetsgivaren till sjukkassan.

Kostnads- och finansieringsfrågan.

Det väsentliga skälet att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen

ännu ej genomförts är att de kostnader, som genom densamma skulle upp­

komma för statsverket, synts alltför betungande. Enligt en av pensions-

styrelsen den 6 oktober 1950 avgiven utredning skulle, om den allmänna

sjukförsäkringen genomfördes i oförändrat skick, statsbidraget till den

obligatoriska försäkringen ha utgjort 189,7 milj. kr. för budgetåret 1950/51.

Sannolikt skulle man för budgetåret 1954/55 ha fått räkna med ett sådant

statsbidrag av omkring 200 milj. kr. Härtill skulle komma statsbidraget till

den frivilliga sjukförsäkringen samt kostnaderna för den fria sjukhusvår­

den och för läkemedelsreformen. Man torde kunna beräkna att nämnda tre

utgiftsposter skulle ha medfört kostnader för staten å omkring resp. 7,

66 och 48 milj. kr. Statsverkets årliga totalkostnader för reformerna skulle

då bli omkring 320 milj. kr. Beräknar man totalkostnaderna för den obliga­

toriska sjukförsäkringen till omkring 300 milj. kr. och för den frivilliga

till 35 milj. kr. skulle på de försäkrade av sjukförsäkringskostnaderna

falla 125 å 130 milj. kr. Av kostnaderna för hela reformkomplexet eller när­

mare 450 milj. kr. skulle alltså drygt 70 % falla å statsverket.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall ersättning för sjukhus­

vård bestridas av sjukförsäkringen och statens utgifter för försäkringen

nedskäras genom att de försäkrades avgifter höjes och ett arbetsgivar-

bidrag till försäkringen införes. Sistnämnda bidrag motiveras bl. a. därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

155

att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen minskas genom

denna försäkrings samordning med sjukförsäkringen. Förslaget innebär i

fråga om den obligatoriska sjukförsäkringen att av en total kostnadssumma

å 697 milj. kr. skulle på de försäkrade falla 311 milj. kr., på arbetsgivarna

180 milj. kr. och på staten 206 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaderna

för den frivilliga försäkringen, vilka för statens del uppskattas till 7 milj.

kr., och för läkemedelsreformen, vilken senare av utredningen förutsatts

i huvudsak genomförd enligt 1946 års principbeslut. Enligt förslaget skulle

sålunda statsverkets utgifter för sjukförsäkringsreformen bli 213 milj. kr.,

kostnaden för läkemedelsreformen häri ej inräknad.

I fråga om statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen innebär

socialförsäkringsutredningens förslag, att bidraget begränsas till att avse

sjukvårdsförsäkringen, grundsjukpenningen jämte barntillägg samt förvalt­

ningskostnaderna. Statsbidraget till en förvärvsarbetande blir alltså obe­

roende av inkomstläget och till följd härav procentuellt sett störst för med­

lemmarna i de lägre sjukpenningklasserna.

Arbetsgivarbidraget åter skall enligt förslaget uteslutande användas till

nedsättning av avgiften för den tilläggssjukpenning, som utgår till de an­

ställda.

Statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen är enligt

förslaget begränsat till att avse ersättning för läkarvård och vissa resekost­

nader. Något bidrag till ersättning för sjukhusvård har däremot inte före­

slagits; sjukhusavgifterna föreslås skola bestridas medelst de försäkrades

avgifter till försäkringen. Frågan om fri sjukhusvård har alltså i väsentlig

mån lösts utan att någon direkt utgift därför uppkommer för staten. Jag

anser detta vara en godtagbar anordning under nu rådande förhållanden.

I fråga om storleken av ifrågavarande statsbidrag innebär förslaget inte

någon ändring i den antagna lagen. Bidraget skulle alltså utgå med 50 %

av sjukkassornas nettoutgifter i förevarande hänseende. Pensionsstyrelsen

har ansett utredningens beräkning av läkarvårdsutgifterna böra höjas med

hänsyn till väntade höjningar av läkarvårdstaxorna. Uppenbart är att kost­

naderna för läkarvården är i ej oväsentlig mån beroende av huru läkar­

vårdstaxorna utformas. Med hänsyn till svårigheten att i nuvarande läge

uppskatta ifrågavarande kostnad ävensom till den omständigheten, att ut­

redningens beräkningar inrymmer viss säkerhetsmarginal, anser jag mig

böra godtaga desamma. Ej heller i övrigt föranleder förslaget i denna del,

som innebär att staten med 44 milj. kr. om året bidrager till sjukvårds­

försäkringen, någon erinran från min sida.

Statsbidraget till grundsjukpenningen har av social-

försäkringsutredningen föreslagits utgöra 50

%

av utgifterna härför. Detta

innebär ett årligt statsbidrag å 105 milj. kr. Avgift för grundsjukpenning

föreslås skola uttagas även av personer med blygsamma inkomster. Den

skall vidare erläggas av sjukkassemedlems hustru, även om hon sak­

Kungl. Mctj.ts proposition nr 178.

156

nar egen inkomst. Jag anser det därför nödvändigt att avgiften ej bestäm­

mes till för högt belopp. Ett inte för knappt tillmätt statsbidrag är därför

erforderligt. Jag tillstyrker utredningens förslag på denna punkt.

I vissa remissyttranden har yrkats att det av utredningen föreslagna

statsbidraget till barntilläggen skulle höjas från 75 till

100 %. Med hänsyn till nödvändigheten av att begränsa kostnaderna för

försäkringen anser jag det inte möjligt att nu tillmötesgå detta yrkande.

Statens bidrag till barnbidragen kan, med den av mig föreslagna utform­

ningen av desamma, uppskattas till 16 milj. kr. om året, vilket i förhål­

lande till utredningsförslaget innebär en besparing med 2 milj. kr.

Det s. k. medlemsbidraget, vilket närmast är att anse såsom ett

bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader, kommer — såsom det ut­

formats av utredningen —- att draga större kostnad än som blivit följden

om de år 1946 antagna bestämmelserna i detta avseende skulle tillämpas.

Kostnaden enligt förslaget beräknas sålunda till 23,4 milj. kr. mot 15 milj.

kr. enligt den antagna lagen. Med hänsyn till det ändrade penningvärdet

och till de ytterligare arbetsuppgifter, som pålägges sjukkassorna, synes

en sådan uppräkning motiverad.

Utredningen har föreslagit att genom ett avgiftslindringsbi-

drag av statsmedel skall möjliggöras att avgiften för sjukvårdsförsäkring

och grundsjukpenning begränsas till högst 2 % av den taxerade inkomsten

till statlig inkomstskatt (för makar 2 % av den sammanlagda inkoms­

ten). Kostnaden härför har beräknats till 7 milj. kr. Vidare har föreslagits

att för de personer, som undantagits från skyldighet att erlägga sjuk-

vårdsavgift — folkpensionärer och personer (makar) med mindre än 1 200

kr. taxerad årsinkomst — skall utgå ett avgiftsersättningsbi-

drag å 10 kr. om året i syfte att förhindra att hela kostnaden för dessas

sjukvårdsförsäkring slås ut på de avgiftspliktiga medlemmarna. Genom bi­

draget förhindras också att avgiften i en kassa med många avgiftsbefriade

medlemmar blir alltför stor i förhållande till avgifterna i andra kassor.

Detta bidrag har beräknats till 9 milj. kr. Ifrågavarande förslag föranleder

ingen erinran från min sida.

Utredningen har ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om

det statsbidrag å 20%, som enligt den antagna lagen om all­

män sjukförsäkring skulle utgå till den frivilliga sjukpenning­

försäkringen. De skäl, som i vissa remissyttranden anförts för bort­

tagande av statsbidraget, finner jag ej vara av sådan art, att någon ändring

av den antagna lagen synes påkallad.

I enlighet med vad nu anförts skulle statens årliga bidrag till den obliga­

toriska sjukförsäkringen utgöra (44,0 + 105,0 + 16,0 + 23,4 + 7,0 + 9,0 =)

204,4 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaden för statsbidrag till den fri­

villiga sjukpenningförsäkringen. Denna kostnad anser jag ej behöva be­

räknas till mera än 5 ä 6 milj. kr. per år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

157

Vid den gjorda beräkningen har jag bortsett från de kostnader för sjuk­

försäkringen, som uppkommer genom en läkemedelsreform enligt de rikt­

linjer vilka jag i det föregående skisserat. Kostnaderna för densamma torde

kunna beräknas till omkring 34 milj. kr. om året. Med hänsyn till det stats-

finansiella läget torde staten endast i begränsad omfattning kunna lämna

täckning för dessa kostnader. För återstoden skulle alltså sjukkassorna ha

att svara. Detta skulle emellertid leda till en ganska väsentlig höjning av för­

säkringsavgifterna för sjukvårdsförsäkring. I syfte att motverka en sådan

höjning förordar jag därför — på sätt i det följande närmare angives —

att ett visst arbetsgivarbidrag får utgå till sjukvårdsförsäkringen. Den av­

giftshöjning, som likväl torde bli erforderlig, medför att avgiftslindrings-

bidraget bör uppräknas från 7 till 9 milj. kr. Utöver nämnda kostnadsök­

ning torde få beräknas ett direkt bidrag till läkemedelsrabatteringen om 6

milj. kr.

De totala statsbidragskostnaderna skulle i enlighet härmed bli (204 + 6 4-

2 + 6 =) 218 milj. kr. En jämförelse med de statsutgifter, som skulle upp­

stå enligt den antagna lagen, eller — inklusive utgifter för fri sjukhusvård

och en till en kostnad av 48 milj. kr. beräknad läkemedelsreform ■—- om­

kring 320 milj. kr. per år, ger sålunda vid handen, att ett genomförande

av sjukförsäkringsreformen i enlighet med vad jag förordat skulle minska

statens årliga utgifter för reformen med omkring 100 milj. kr.

Det synes vara berättigat att antaga, att statens bidrag till sjukförsäk­

ringen i de erkända sjukkassorna skulle för budgetåret 1955/56 ha uppgått

till över 60 milj. kr. Kostnadsökningen för staten vid jämförelse med för­

säkringen i de erkända sjukkassorna skulle sålunda för ett helt budgetår bli

158 milj. kr. eller, något avrundat uppåt, 160 milj. kr. Härvid har ej med­

räknats kostnaderna för hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må

emellertid erinras om att skatteunderlaget röner påverkan därav

att

sjuk­

försäkringsförmånerna i motsats till utgående sjuklöner förutsättes vara

skattefria,

att

arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i regel torde bli av­

dragsgillt vid beskattningen

och att

de försäkrades avgifter till försäkringen

torde böra medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än

f. n. Vidare har ifrågasatts att de allmänna sjukkassorna skulle erhålla

tjänstebrevsrätt. Statens ansvar för sjukförsäkringsavgifternas erläggande

bör också beaktas. Att något så när exakt fastställa verkningarna av ifråga­

varande faktorer är dock näppeligen möjligt.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av reformens ge­

nomförande, lär inte kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen

ökas. Frågan om vilka åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga,

torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet och

föreläggas nästa års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

158

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall arbetsgivarnas

bidrag till sjukförsäkringen utgöra eu procent av de lönebelopp, som

ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Detta innebär i nuvarande läge, att arbetsgivarna skulle årligen få till sjuk­

försäkringen utgiva omkring 180 milj. kr. eller, därest de stats- och kom­

munalanställda tjänstemännen undantages från tilläggsförsäkringen, 150

milj. kr. Skulle yrkesskadeförsäkringen reformeras i enlighet med vad här

föreslagits men utan att någon samordning komme till stånd, bleve arbets­

givarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen omkring 65 milj. kr. större

än vid en samordning sådan som den föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande ansett sam­

ordningen ej motivera ett större arbetsgivarbidrag än högst 0,8

%.

Bi­

draget borde dessutom enligt fleras mening varieras med hänsyn till nu

utgående olyclcsfallsförsäkringsavgifter olika företagsgrupper emellan. Eu

sådan variation mellan olika företag inom en företagsgrupp har vidare an­

setts önskvärd ur arbetarskyddssynpunkt.

Såsom jag i det föregående framhållit, bör arbetarskyddssynpunkten inte

överdrivas i detta sammanhang. I övrigt torde böra hållas i minnet att,

ehuru arbetsgivarbidraget delvis motiveras med arbetsgivarnas besparingar

i fråga om yrkesskadeförsäkringsavgifterna, bidraget dock är ett bidrag till

sjukförsäkringen. Det är ingalunda givet, att sjukkassornas utgifter för de

anställda vid olika företag står i relation till olycksfallsfrekvensen vid dessa

företag. Sjukligheten i övrigt kan vara avsevärt större vid ett företag med

liten olycksfallsfrekvens än vid ett med stor sådan frekvens. En differentie­

ring av arbetsgivarbidraget skulle medföra betydande administrativt mer-

arbete. Jag förordar därför, att bidraget utgår med en för alla arbetsgivare

lika procentsats.

Vad angår storleken av detta bidrag får jag erinra om att jag tidigare

givit uttryck åt den uppfattningen, att sjukvårdsavgiften synes bli alltför

hög, därest sjukkassorna skulle ha att bestrida huvudparten av kostnaderna

för läkemedelsreformen. Med hänsyn till att staten ej synes kunna påtaga

sig ytterligare utgifter för sjukvårdsförsäkringen, kan en sänkning av av­

giften åstadkommas endast genom att arbetsgivarna får bidraga jämväl till

denna försäkring. Detta synes också i och för sig rimligt.

Den för bidraget till den obligatoriska tilläggssjukpenningen beräknade

procentsatsen av en procent synes mig väl avvägd. Det ytterligare arbets­

givarbidrag, som blir erforderligt för sänkning av sjukvårdsavgiften, torde

kunna begränsas till en tiondels procent. Om så sker, torde den genom­

snittliga avgiften till sjukvårdsförsäkringen (efter införandet av bidrag till

läkemedelsreformen) och grundsjukpenningen kunna beräknas till genom­

snittligt 48 kr. om året, d. v. s. något mindre än 1 kr. i veckan.

Jag förordar i enlighet härmed, att arbetsgivarbidraget sammanlagt fast­

ställes till

1,1

% av den lönesumma som ligger till grund för beräkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

159

avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Någon anledning att ålägga de ar­

betsgivare, som befrias från skyldighet att utge bidrag till den obligatoriska

tilläggsförsäkringen, bidragsskyldighet enbart beträffande sjukvårdsförsäk­

ringen synes mig ej föreligga, i all synnerhet som staten föreslagits skola

lämna ett särskilt bidrag till läkemedelsrabatteringen. Därest de stats- och

kommunalanställda tjänstemännen undantages från försäkringen för till-

läggssjukpenning, torde arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen kunna

uppskattas till 165 milj. kr. Sker ej sådant undantag, torde bidraget stiga

till 198 milj. kr.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen — i den mån den ej övertages

av sjukförsäkringen — synes stiga något, måhända med omkring 10 milj.

kr., genom höjning av sjukpenningarnas och livräntornas maximibelopp,

genom utsträckning av tillhörigheten till försäkringen till arbetsgivarens

familjemedlemmar och genom den omständigheten att flera yrkessjuk­

domar blir omfattade av försäkringen. Bortser man från statsarbetarna kan

det antagas, att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen efter re­

formernas genomförande kommer att uppgå till 80 å 90 milj. kr. om året.

Tillsammans med ett arbetsgivarbidrag å 165 milj. kr. kommer ■— bortsett

från staten — arbetsgivarna att få utge 245 å 255 milj. kr. årligen för sjuk-

och yrkesskadeförsäkring mot f. n. omkring 140 milj. kr. för yrkesskade­

försäkringen. För de enskilda arbetsgivarna betyder sålunda reformens

genomförande en årlig kostnadsökning på 105 ä 115 milj. kr. I

I fråga om de försäkrades avgifter till försäkringen

innebär förslaget, att avgift till sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av

alla medlemmar med en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av minst

1 200 kr.; dock skall folkpensionärer vara befriade från avgiftsskyldig-

het. Avgift för grundsjukpenning jämte barntillägg skall erläggas av dem

som är försäkrade för grundsjukpenning och vars taxerade inkomst ej

understiger 1 200 kr. Avgift för obligatorisk tilläggssjukpenning skall erläg­

gas av alla, som är försäkrade för sådan sjukpenning. Gentemot de försäk­

rade skall de tre nämnda slagen av avgift framstå såsom en enda sjuk­

försäkringsavgift.

Mot förslaget i denna del har statskontoret invänt, att tillräckliga skäl

saknades att befria personer, som ej har 1 200 kr. i taxerad inkomst, från

skyldigheten att betala avgift. Vidare har i några remissyttranden uttalats,

att folkpensionärernas sjukpenningavgift med hänsyn till den för dem

gällande kortare sjukhjälpstiden borde nedsättas.

I anledning av vad statskontoret anfört må påpekas, att det bl. a. av

uppbördsmässiga skäl, ej torde vara lämpligt att uttaga enbart sjukförsäk­

ringsavgifter av dem som ej taxerats till sådant belopp att skattskyldighet

föreligger. Vad angår frågan om folkpensionärernas avgift för grundsjuk­

penning må erinras om alt sådan avgift endast påföres folkpensionär, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

160

har en egen arbetsinkomst av minst 1 200 kr. om året. Av administrativa

skäl bör man ej differentiera förevarande i sig ganska låga avgift. Därest

avgiften skulle fastställas i förhållande till försäkringsrisken, torde den

för övrigt, trots den kortare sjukhjälpstiden, snarast få bestämmas högre

för folkpensionärerna än för övriga försäkrade med hänsyn till de förras

större sjuklighet. Man bör ej heller bortse ifrån att folkpensionärerna be­

friats från den ungefärligen lika stora avgiften till sjukvårdsförsäkringen.

Jag har av nu anförda skäl ej funnit anledning förorda någon ändring av

utredningsförslaget så vitt angår avgiftsplikten.

I fråga om avgifternas storlek må framhållas att avgifterna — liksom i

de erkända sjukkassorna och enligt den antagna lagen — torde komma att

variera något de olika sjukkassorna emellan. De genomsnittliga avgifterna

i den obligatoriska försäkringen kan dock antagas bli ungefärligen följande.

Enbart sjukvårdsförsäkring kan beräknas för vederbörande kosta 23 kr.

om året. Avgiften för sjukvård jämte grundsjukpenningen om 3 kr. synes

komma att hålla sig omkring 48 kr. Det kan förtjäna att nämnas, att f. n.

en motsvarande sjukförsäkring i erkänd sjukkassa betingar en avgift av

cirka 64 kr. Med en sammanlagd sjukpenning av 5 kr. skulle den genom­

snittliga årsavgiften bli 62 kr. mot f. n. i de erkända sjukkassorna 91 kr.

Den genomsnittliga årsavgiften för en sjukpenning av 14 kr. de första

90 dagarna och 9 kr. för tiden därefter kan beräknas till 114 kr. För den

högsta sjukpenning, som kan erhållas i erkänd sjukkassa, eller 14 kr.,

får nu erläggas en årsavgift av i genomsnitt 212 kr. Årsavgiften i den

högsta föreslagna sjukpenningklassen — där sjukpenningen är 20 kr. för

de första 90 dagarna och 12 kr. för tiden därefter — kan beräknas hålla

sig omkring 150 kr.

I fråga om uppbörden av avgifterna till sjukförsäkringen

ansluter sig utredningsförslaget till den antagna lagen. Detta innebär att

avgifterna till den obligatoriska försäkringen uttages tillsammans med

de allmänna skatterna, under det att avgifterna till den frivilliga försäk­

ringen uppbäres direkt av sjukkassorna. Denna anordning har allmänt

godtagits i remissyttrandena och föranleder ej erinran från min sida, lik­

som ej heller förslaget att arbetsgivarbidraget skall uppbäras tillsammans

med yrkesskadeförsäkringsavgifterna.

Verkställda beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna

för den av mig förordade obligatoriska sjukförsäk­

ringen inklusive läkemedelsreform ger vid handen att

dessa kostnader kan beräknas till omkring 738 milj. kr., under förut­

sättning att sjukpenningförsäkringen får omfatta även de stats- och kom­

munalanställda tjänstemännen. Av nämnda belopp får de försäkrade genom

sina avgifter erlägga omkring 328 milj. kr. eller 44%. Arbetsgivarbidraget

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

161

uPPgår

till 198 milj. kr. eller 27 % av totalkostnaderna och statens bidrag

till 212 milj. kr. eller 29

%

av dessa kostnader.

På grund av försäkringsbeståndets förändringar torde kunna räknas

med en viss successiv stegring av försäkringskostnaderna, vilken stegring

under de första tio åren har beräknats utgöra ungefär 1 % om året.

För budgetåret 1954/55 torde statens utgifter för sjukförsäkringsända-

mål, bortsett det bidrag staten kan ha att utge i sin egenskap av arbets­

givare, kunna uppskattas till omkring 160 milj. kr. Staten synes ej kunna

undgå att förskottera försäkringsavgifterna för det löpande året. Dessa

inflyter emellertid till statskassan i form av preliminärskatt ungefärligen

samtidigt med att behov av förskott uppkommer. Denna förskottering torde

därför endast i relativt ringa mån komma att belasta statsverket. Vad åter

angår arbetsgivarbidraget torde kunna antagas att allenast 55 å 60 milj. kr.

av det belopp å 80 å 85 milj. kr., som belöper å första halvåret 1955, kom­

mer att inflyta under halvåret i fråga. En förskottering av arbetsgivar-

bidrag kan alltså bli nödvändig intill ett belopp av 25 milj. kr.

Det bidrag staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga till för­

säkringen blir uppenbarligen beroende av i vad mån tjänstemännen undan­

tages från den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Med ut­

gångspunkt från storleken av de löner, som kan antagas för första halvåret

1955 utgå allenast till statens kollektivavtalsanställda arbetare eller om­

kring 275 milj. kr., skulle statens bidrag såsom arbetsgivare under budget­

året 1954/55 kunna beräknas till omkring 3 milj. kr. Man torde kunna

räkna med att nämnda belopp kommer att motsvaras av inbesparade ut­

gifter för sjukvård och sjuklöner.

I enlighet med de riktlinjer i fråga om sjukförsäkringen, som angivits i

det föregående, har inom socialdepartementet upprättats ett förslag till

lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring. Jag övergår nu till

detaljbehandling av detta förslag i anslutning till de särskilda paragraferna

i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Specialmotivering.

Inledande bestämmelser.

(4 §.)

Socialförsäkringsut redningen.

I fråga om dessa bestämmelser har utredningen, på sätt framgår av s. 132

och 302—303 i dess betänkande, föreslagit vissa jämkningar i 4 §, vilka

betingats därav, att försäkringen föreslås skola ersätta även utgifter för

sjukhusvård.

11—

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

162

Utredningen framhåller, att den sjuke måste vistas å sjukvårdsanstalt

samt där erhålla vård för att sjukhusvård skall anses föreligga enligt lagen.

Enbart den omständigheten, att försäkrad betraktades såsom intagen å

sådan anstalt, skulle alltså ej medföra att han ansåges åtnjuta sjukhusvård.

Sålunda kunde den, för vilken anordnats familjevård i enskilt hem jäm­

likt bestämmelserna i 88—92 §§ sinnessjukstadgan, inte anses åtnjuta

sjukhusvård.

Sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen har föranlett vissa ändringar

av definitionerna å läkarvård, sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.

Såsom sjukvårdsanstalt skall enligt förslaget anses, förutom allmänt

sjukhus, annan sjukvårdsinrättning, som upptagits i en av Konungen fast­

ställd förteckning. Förteckningen förutsättes av utredningen omfatta endast

inrättningar som i fråga om vårdens och utrustningens beskaffenhet är

sådana, att de kan jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning å sådant

sjukhus av motsvarande slag. Ett ytterligare villkor anser utredningen böra

vara, att inrättningen tillämpar dagavgift och sålunda inte specificerar

förekommande vård- och behandlingskostnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Remissyttrandena.

Svenska socialvårdsförbundet

påtalar, att en följd av förslaget vore att

vård å ålderdomshem bleve ersatt, endast om vården ägt rum å inrättning,

som upptagits i den avsedda av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen.

Följden härav skulle bli att om en person, efter det han åtnjutit sjukhus­

vård, överflyttades till ett vanligt ålderdomshem för fortsatt vård, ersätt­

ning ej skulle utgå för sistnämnda vård. Förbundet fortsätter:

Då en särskild kommitté — 1952 års åldringsvårdsutredning — erhållit

i uppdrag att utreda hela frågan om åldringsvården och därvid även frågan

om ålderdomshemmens uppgifter inom nämnda vård, är det f. n. icke

lämpligt att därom göra några bestämda uttalanden. Emellertid torde man

böra utgå ifrån att ett nära samarbete måste etableras mellan sjukvårds-

anstalter och ålderdomshem. Å ålderdomshem intagna åldringar böra bl. a.

kunna överföras till sjukvårdsanstalters geriatriska avdelningar för mera

kortvarig behandling för att sedermera kunna återvända till ålderdoms­

hemmet. Enligt förbundets uppfattning bör sjukförsäkringen vara så kon­

struerad att ett sådant samarbete uppmuntras. Det kan väl ifrågasättas, om

icke sådan å ett ålderdomshem meddelad sjukvård, som enligt läkares intyg

kan anses likvärdig med sjukhusvård å exempelvis ett B-sjukhus, borde

av försäkringen ersättas.

I anledning av utredningens uttalande, att ett villkor för att en sjuk­

vårdsinrättning skulle upptagas i den föreslagna förteckningen borde vara,

att sjukhuset tillämpade dagavgift, uttalar

pensionsstyrelsen,

att styrelsen

inte anser troligt, att ett dylikt villkor skulle kunna upprätthållas i

praktiken.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen.

De av utredningen förordade ändringarna i 4 § synes med vissa redak­

tionella jämkningar böra genomföras.

I 79 § 2 mom. andra stycket sinnessjukstadgan föreskrives, att vård-

avgift skall beräknas för försöksutskrivningstid, därest återintagning sker

inom sju dagar. Det synes skäligt och ur praktisk synpunkt lämpligt, att

jämväl vid tillämpningen av ifrågavarande lag anse avbrott i sjukhusvården

ej föranledas av en sådan kortvarig försöksutskrivning.

Rörande den förteckning över sjukvårdsanstalter, som skall fastställas,

vill jag framhålla, att därest avdelning, som inom ålderdomshem finnes in­

rättad för sjukvård, är att jämställa med ett B-sjukhus, avdelningen bör

kunna upptagas i förteckningen. Huruvida något villkor bör uppställas om

tillämpning av dagavgift för en inrättnings upptagande i förteckningen

synes få bedömas från fall till fall. Hinder bör ej föreligga för upptagandet

av konvalescenthem i förteckningen.

Allmänna bestämmelser.

(5—12 §§.)

Socialförsåkringsutredningen.

De ändringar, som utredningen föreslagit beträffande 5—8 §§ i nu­

varande lag, har betingats av att även de gifta hemmakvinnorna föreslås

bli försäkringspliktiga.

Sedan i anledning härav begreppet familjemedlem blivit obehövligt, har

utredningen funnit lämpligt ersätta bestämmelsen i nuvarande lags 34 §

enligt denna paragraf äger familjemedlem till sådan medlem i sjuk­

kassa, som ej är svensk medborgare, rätt till sjukhjälp, allenast såframt

familjemedlemmen vistas här i riket — med en föreskrift i 6 §, att barn

skall vara bosatt i riket för att åtnjuta försäkringsskydd.

Utredningen framhåller, att samordningen mellan sjuk- och yrkesskade­

försäkringarna aktualiserade frågan om försäkringsplikten inom sjukför­

säkringen för här i riket bosatta utländska medborgare. Dessa

omfattades för närvarande av yrkesskadeförsäkringen men fölle under SFL,

endast om de vore här mantalsskrivna. Utredningen hade övervägt, huru­

vida den obligatoriska sjukförsäkringen borde utsträckas att omfatta alla

utlänningar som vore anställda här i landet. Utredningen hade dock stan­

nat för att ej framlägga förslag till någon ändring i förevarande avseende.

I stället förordade utredningen vissa särbestämmelser inom yrkesskade­

försäkringen för dem som vore arbetsanställda här utan att vara sjuk-

försäkrade.

164

I den föreslagna 7 §, som motsvarar 9 § i nuvarande lag, har — förutom

höjningen av det inkomstbelopp, som medför tillhörighet till sjukpenning­

försäkringen, från 600 till 1 200 kr. —- upptagits vissa ändrade regler

beträffande de hemarbetande hustrurnas tillhörighet

till sjukpenningförsäkringen. Dessa regler innebär dels att

sådan hustru skall vara sjukpenningförsäkrad t. o. m. den månad, varunder

hon fyller 67 år, dels att hon, om mannen avlider, likväl skall vara sjuk­

penningförsäkrad intill utgången av tredje kalendermånaden efter man­

nens död, såvida ej hennes försäkring dessförinnan skall upphöra av annan

anledning.

Under den föreslagna 8 §, som motsvarar 10 § i nuvarande lag, har

intagits en definition av begreppet årsinkomst av tjänst. Utred­

ningens förslag i detta hänseende sammanhänger med konstruktionen av

den obligatoriska tilläggsförsäkringen.

Den föreslagna 11 § — motsvarande 13 § i nuvarande lag — avser sjuk­

kassas beslut angående tillhörigheten till sjuk­

penningförsäkringen och placering i sjukpenning­

klass. Enligt utredningens förslag skall sjukpenningförsäkringen grun­

das på uppgifter, som lämnas av de försäkrade själva och som i görlig mån

kontrolleras av kassorna med hjälp av taxeringslängd och andra tillgäng­

liga upplysningar.

Utredningen framhåller, att de förhållanden, som påverkade en medlems

sjukpenningförsäkring, förändrades tid efter annan. Försäkringen borde då

snarast möjligt anpassas härefter. Vad inkomsterna beträffade bleve det

inte endast fråga om inkomstens storlek utan också om dess art. Sålunda

skulle en försäkrad, som tidigare varit anställd och som började som egen

företagare, ej längre vara obligatoriskt tilläggsförsäkrad även om årsin­

komsten av förvärvsarbete vore oförändrad. En självständig företagare,

som började en anställning, skulle i samband därmed obligatoriskt tilläggs-

försäkras i förhållande till inkomsten i anställningen.

Eftersom sjukpenningförsäkringen —- fortsätter utredningen — grunda­

des på en beräknad årsinkomst, skulle hänsyn ej tagas till tillfälliga in­

komständringar. En hög inkomst, som kunde beräknas utgå endast några

månader, skulle sålunda ej föranleda någon ändring av sjukpenningför­

säkringen. Däremot kunde en sådan inkomst, om den kunde antagas åter­

komma tid efter annan, påverka den medelinkomst för året, som låge

till grund för sjukpenningförsäkringen. Ej heller kortare arbetslöshets­

perioder borde föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen, därest

de inte kunde beräknas bli mera regelbundet återkommande. Oförvållad

arbetslöshet borde i regel ej föranleda ändring av sjukpenningförsäkringen,

därest den ej kunde anses innebära, att vederbörande ej inom överskådlig

tid kunde komma upp till den inkomst han hade innan han bleve arbetslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

For att anpassa sjukpenningförsäkringen efter mera varaktigt ändrade

inkomstförhållanden måste sjukkassorna utöva en kontinuerlig kontroll.

Denna kontroll borde ske med ledning av senaste uppgifter angående med­

lemmarnas taxeringar. Utredningen förutsatte, att sjukkassa varje år finge

tillgång till taxeringslängden. För att åstadkomma en snabb anpassning

borde det emellertid i första hand åligga varje medlem att snarast möjligt

anmäla inkomständringar, som vore av betydelse för sjukpenningförsäk­

ringen.

Utredningen erinrar om att enligt förordning den 30 april 1943 (nr 218)

skyldighet föreligger för arbetsgivare att till utmätningsmannen i anställ­

ningsorten anmäla varje anställning, som vore avsedd att vara mer än fyra

veckor. Utredningen föreslår, att anmälningsskyldigheten utsträcktes till att

avse jämväl upphörande av sådan anställning, som tidigare anmälts, samt

att ett exemplar av varje anmälan skulle tillställas den sjukkassa, inom

vars område vederbörande arbetstagare vore mantalsskriven.

Enligt utredningens förslag skall sjukkassa skriftligen lämna under­

rättelse till medlemmen om kassans beslut rörande hans sjukpenningför­

säkring.

Sådana ändringar av medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen

eller placering i sjukpenningklass, som berodde på ändrade inkomst­

förhållanden, anses av utredningen böra ske vid månadsskiftet närmast

efter det kassan fattat beslut angående ändringen, därest det ej framginge

av beslutet, att ändringen skulle ske vid senare månadsskifte. Retroaktiv

ändring finge ej förekomma. Även andra ändringar av tillhörigheten till

sjukpenningförsäkringen än sådana som berodde på inkomständringar

borde ske vid månadsskifte.

Vid försäkrads sjukdom skall enligt förslaget sjukpenning utgå efter den

sjukpenningklass medlemmen tillhörde vid sjukdomsfallets inträffande.

Denna regel skulle emellertid inte gälla, då tillhörigheten till försäkringen

automatiskt ändrades på grund av bestämmelser i lagen, och någon pröv-

ning från kassans sida alltså inte behövdes. Utredningen föreslår dock ett

undantag från denna regel, i det att hemarbetande kvinna skulle, även om

hennes civilstånd ändrades, äga kvarstå i sjukpenningförsäkringen så

länge sådana omständigheter på grund av sjukdomsfallet förelåge, som

eljest medförde rätt till sjukpenning.

Beträffande utredningens förslag rörande de allmänna bestämmelserna

hänvisas i övrigt till betänkandet s. 119—124, 141—142, 147, 171__176

och 303—305.

Remissyttrandena.

Beträffande utlänningars ställning inom sjukförsäk­

ringen framhåller

arbetsmarknadsstyrelsen,

att med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

165

166

betydelse, som den utländska arbetskraften numera hade för den svenska

arbetsmarknaden, det varit önskvärt, att den obligatoriska sjukförsäk­

ringen utsträckts till att omfatta alla utlänningar som vore anställda i

riket.

Socialstyrelsen

påpekar, att man numera i konventioner vanligen

brukade bestämma, att utländska medborgare skulle behandlas som lan­

dets egna efter sex månaders vistelse på dess territorium i fråga om en

sådan socialförsäkring som sjukförsäkringen. Då bosättning under så lång

tid i regel betydde, att vistelsen komme att bli varaktig, föresloge styrelsen,

att SFL ändrades i enlighet härmed.

Riksförbundet landsbygdens folk

fram­

håller, att den utländska arbetskraften för närvarande hade stor betydelse

inom jordbruk och skogsbruk och att det i många fall vore fråga om till­

fällig arbetskraft, som inte vore mantalsskriven i riket. Det borde ytter­

ligare prövas, om inte möjligheter funnes att låta alla inom riket anställda,

oavsett nationalitet och mantalsskrivningsort, omfattas av sjukförsäk­

ringen.

Pensionsstyrelsen

påtalar, att det i 5 § a) förslaget intagna undan­

taget från försäkringsplikt vid långvarig sjukhusvård med­

förde, att en person, som av annan anledning än sjukdom, t. ex. för sinnes-

slöhet, unde