2

tär regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande rest­

värdet vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jord­

brukare med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —

som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast

av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig ut­

gångspunkt för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skatt­

skyldig, som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inven­

tering av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid

framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda

värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,

får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid

att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.

Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på

medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplemen­

tärregeln innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i

denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa över­

gångsår följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt

nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lag­

rets anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst

30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda

fr. o. in. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall

gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent

av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse

får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för

skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.

I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelse­

fulla ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30

procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt

nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbets­

marknadsstyrelsens medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit

investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,

att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande

10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Bätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas perma­

nent i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestäm­

melser. I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familje­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

3

företag inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension

åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,

handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta

medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De

fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stif­

telsen. Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjåmning i vissa fall har inte

upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera

någon ändring av nu gällande skattesatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

F örslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna

till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt------------ stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadig­

varande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid be­

räkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), hänföres

till intäkt av rörelse. Intäkt vid av­

yttring av fartyg skall dock för an­

nan skattskyldig än aktiebolag, eko­

nomisk förening, ömsesidigt försäk­

ringsbolag eller sparbank upptagas

såsom intäkt av rörelse endast i den

mån sådant följer av punkt 3 d and­

ra stycket av anvisningarna till 29 §

men för övrigt såsom intäkt av till­

fällig förvärvsverksamhet, i den mån

enligt 35 § förutsättningarna för

skattepliktig realisationsvinst före­

ligga.

till 28 §.

1. Till intäkt —-------- stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadig­

varande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid be­

räkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. För annan skatt­

skyldig än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbo­

lag eller sparbank skall dock beträf­

fande intäkt vid avyttring av fartyg

följande gälla. Har nu avsedd skatt-

skylaig vid något tillfälle tillgodo­

njutit råkenskapsenlig avskrivning

vid inkomstberäkningen för för­

värvskällan i fråga, skall intäk­

ten hänföras till intäkt av rörelse;

i annat fall skall intäkt, varom nu

är fråga, upptagas såsom intäkt av

rörelse endast i den mån sådant föl­

jer av punkt 3 d andra stycket av

anvisningarna till 29 § men i övrigt

såsom intäkt av tillfällig förvärvs-

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3 d av anvisningarna till

29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av an­

visningarna till 29 § se 1948:120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av

punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

6

kerställa de pensioner jämte dyrtids-

tillägg eller andra därmed jämför­

liga tillägg, vilka högst skola utgå

enligt gjorda bindande utfästelser

till personer som omfattas av stiftel­

sens ändamålsbeståmning. Vid be­

räkning av det belopp, vartill stiftel­

sens förmögenhet sålunda högst må

uppgå, skall hänsyn tagas endast till

den, som vid ingången av beskatt­

ningsåret uppnått tjugufem års ål­

der, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugu­

fem år till pensionsåldern oföränder­

liga avgifter, som skolat erfordras

för att säkerställa nu ifrågavarande

pensionsförmåner. Oaktat vad nyss

sagts må den framtida avgiftsbetal-

ningen anses grundad på från dagen

för anställningen och till pensions­

åldern med oförändrade belopp ut­

gående avgifter och må all personal

för vilken bindande utfästelse gäller

oavsett åldern medräknas. Härvid

skall dock, om löneförhöjning erhål­

lits under anställningstiden, avgiften

för den del av utfästelsen, som be­

löper på eller kan anses belöpa på

löneförhö jningen, beräknas utgå

från dagen för löneförhöjningen.

Ävenså skall, i fall av tillåggsutfås-

telse av annan anledning än nyss

nämnts, avgiften för tilläggsutfästel-

sen anses utgå från den dag då den­

na gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller an­

delarna i ekonomisk förening till

huvudsaklig del ägas eller på där­

med jämförligt sätt innehavas —

direkt eller genom förmedling av

juridisk person — av en fysisk per­

son eller ett fåtal fysiska personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

b. Genom värdeminskningsavdrag

fördelas en tillgångs anskaffnings­

värde såsom omkostnad på ett an­

tal år i följd med belopp så avpas­

sade att anskaffningsvärdet kan i

sin helhet avdragas under den tid­

rymd tillgången beräknas vara eko­

nomiskt användbar (tillgångens var-

aktighetstid). Det årliga värde-

minskningsavdraget bör normalt be­

stämmas enligt avskrivningsplan

till viss bråkdel av anskaffningsvär­

det. Kan utredning icke förebringas

om anskaffningsvärdet eller om de

avdrag som därå tidigare ägt rum,

må avdraget beräknas till viss pro­

cent å bokförda värdet eller å annat

värde, som med hänsyn till omstän­

digheterna finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må, -—

------- är behörigt.

Vid bestämmande ------------blir ut­

sliten.

Såsom tillgångs------------hos dot­

terbolaget.

d. Då tillgång------------- anvisning­

arna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömse­

sidigt försäkringsbolag eller spar­

bank avyttrat eller utrangerat far­

tyg må avdrag ske för vad som i be­

skattningsavseende återstår oav­

skrivet av anskaffningsvärdet, i den

mån detta belopp överstiger vad som

influtit vid avyttring av fartyget,

men skall å andra sidan såsom in­

täkt av rörelse upptagas endast vad

som vid dylik avyttring må hava

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dragas hela kostnaden för deras an­

skaffande.

b. Vid pl a n e nl i g avskrivning

fördelas en tillgångs anskaffnings­

värde såsom omkostnad på ett antal

år i följd genom värdeminsknings­

avdrag med belopp så avpassade att

anskaffningsvärdet kan i sin helhet

avdragas under den tidrymd till­

gången beräknas vara ekonomiskt

användbar (tillgångens varaktighets-

tid). Det årliga värdeminsknings-

avdraget bör normalt bestämmas

enligt avskrivningsplan till viss bråk­

del av anskaffningsvärdet. Kan ut­

redning icke förebringas om anskaff­

ningsvärdet eller om de avdrag som

därå tidigare ägt rum, må avdraget

beräknas till viss procent å bokförda

värdet eller å annat värde, som med

hänsyn till omständigheterna finnes

lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,-------

— är behörigt.

Vid bestämmande-------- — blir ut­

sliten.

Såsom tillgångs------------ hos dot­

terbolaget.

d. Då tillgång, — — — anvis­

ningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömsesi­

digt försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg och

har den skattskyldige icke vid något

tillfälle tillgodonjutit räkenskaps-

enlig avskrivning vid inkomstberäk­

ningen för förvärvskällan i fråga,

må avdrag ske för vad som i beskatt­

ningsavseende återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

återbekommits av belopp, för vilket

avdrag i beskattningsavseende åt­

njutits.

Med avyttring------- — annat än­

damål.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller

sparbank må, efter därom hos be-

skattningsnämnd framställt yrkan­

de, berättigas att tills vidare åtnjuta

avdrag för värdeminskning å maski­

ner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda av-

skrivningarna, oavsett om dessa äro

i överensstämmelse med reglerna i

punkt 3. Sådan fri avskrivning må

tillgodonjutas endast där tillfreds­

ställande utredning föreligger om

vad som återstår i beskattningsav­

seende oavskrivet av anskaffnings­

värdet å här ifrågavarande tillgångar

samt dessa ävensom avskrivningar

å desamma i den skattskyldiges rä­

kenskaper och i företedd utredning

redovisas på sådant sätt, att trygg­

het föreligger att vid avyttring av

tillgångarna framdeles möjligen

uppkommande vinster ej skola und­

gå taxering.

(Föreslagen lydelse)

vid avyttring av fartyget, men skall

å andra sidan såsom intäkt av rö­

relse upptagas endast vad som vid

dylik avyttring må hava återbekom­

mits av belopp, för vilket avdrag i

beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring------------ annat än­

damål.

4. Skattskyldig må, efter därom

hos beskattningsnämnd framställt

yrkande, berättigas att under förut­

sättning av motsvarande avskrivning

i räkenskaperna tills vidare åtnjuta

avdrag för avskrivning å maskiner

eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier i enlighet med

bestämmelserna nedan i denna

punkt för räkenskapsenlig

avskrivning. Såsom förutsättning

härför skall gälla att den skattskyl­

dige haft ordnad bokföring, som av­

slutas medelst vinst- och förlustkon­

to, samt att tillfredsställande utred­

ning föreligger om vad som återstår

i beskattningsavseende oavskrivet av

anskaffningsvärdet å ifrågavarande

tillgångar samt dessa ävensom av­

skrivningar å desamma i den skatt­

skyldiges räkenskaper och i företedd

utredning redovisas på sådant sätt,

att trygghet föreligger att vid avytt­

ring av tillgångarna framdeles möj­

ligen uppkommande vinster ej skola

undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrå­

gavarande tillgångar må för visst be­

skattningsår åtnjutas med högst

trettio procent för år räknat av

summan av bokfört värde å tillgång­

arna enligt balansräkningen för när­

mast föregående räkenskapsår och

anskaffningsvärdet å sådana under

10

beskattningsåret anskaffade tillgång­

ar, vilka vid utgången av beskatt­

ningsåret fortfarande tillhörde rörel­

sen. Vad sålunda stadgats skall

gälla oavsett när under beskattnings­

året tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret till­

gångar av nu ifrågavarande slag,

som anskaffats före ingången av

samma år, avyttrats eller hava dy­

lika tillgångar gått förlorade, därvid

för sistnämnda fall försäkringser­

sättning avtalats, må särskilt av­

drag för avskrivning åtnjutas med

belopp motsvarande den i anledning

av avyltringen eller försäkringsfal-

let uppkomna intäkten. Därest skatt­

skyldig erhållit avdrag i enlighet

med bestämmelserna i detta stycke,

skall underlaget för beräkning av

avdrag enligt nästföregående stycke

fastställas till motsvarande lägre be­

lopp.

Har ett särskilt högt pris eller el­

jest en särskilt hög kostnad för till­

gång betingats därav, att den skolat

utnyttjas för ett särskilt arbetstill­

fälle eller för en konjunktur, som

väntas bliva allenast tillfällig, eller

av annan liknande omständighet, må

för det beskattningsår, varunder till­

gången anskaffats, avdrag göras vid

inkomstberäkningen för sådant över­

pris eller sådan merkostnad. Därest

avdrag som nu sagts medgivits, skall

avdrag enligt bestämmelserna i and­

ra stycket beräknas å därefter åter­

stående del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande un­

der beskattningsåret anskaffade till­

gångar tidigare åtnjutit i punkt 1 av

anvisningarna till il § kommunal­

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Den omständigheten att vid fri av­

skrivning värdeminskningsavdragen

vid beskattningen sålunda skola

överensstämma med avdragen enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

fri avskrivning utöver avdrag enligt

räkenskaperna tillgodogöra sig från

tiden före övergången resterande, i

räkenskaperna gjorda men ej vid

beskattningen åtnjutna avdrag an­

tingen inom ramen för avskrivnings­

plan som avses i punkt 3 eller, med

beskattningsnämnds särskilda med­

givande, på en gång eller enligt sär­

skild av beskattningsnämnd god-

(Föreslagen lydelse)

belopp, som erhålles vid avyttring

av tillgång, i sin helhet skall upp­

tagas såsom intäkt av rörelse, därom

stadgas i punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räken­

skaperna verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han

äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må den omständigheten att avdrag

för avskrivning medgives med lägre

belopp än vad i räkenskaperna av­

skrivits icke föranleda ändring av

det värde, varå råkenskapsenlig

avskrivning beräknas. Avdrag för

belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskriv­

ning utöver vad vid taxering blivit

godkänt, må åtnjutas först sedan

taxeringen i fråga blivit slutligt av­

gjord och enligt särskild av beskatt­

ningsnämnd godkänd avskrivnings­

plan, avseende en tid av minst fyra

år, räknat från och med beskatt­

ningsåret efter det varunder till­

gången i fråga anskaffades.

Den omständigheten att vid till-

lämpning av bestämmelserna ovan

avdrag vid beskattningen skall över­

ensstämma med avskrivning enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

råkenskapsenlig avskrivning utöver

avdrag enligt räkenskaperna till­

godogöra sig från tiden före över­

gången resterande, i räkenskaperna

gjorda men ej vid beskattningen åt­

njutna avdrag antingen inom ramen

för avskrivningsplan som avses i

punkt 3 eller, med beskattnings­

nämnds särskilda medgivande, på en

gång eller enligt särskild av be-

V,

14

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

minskningsavdrag, som den skatt­

skyldige ej kunnat utnyttja, anses

hava tillgodoräknats honom.

Angående avdrag----------- till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värde­

minskning å byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rö­

relse. Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden an­

ses kunna utnyttjas. Är på grund av

särskilda omständigheter byggna­

dens värde för rörelsen begränsat

till förhållandevis kort tid, skall

hänsyn härtill tagas. Så kan vara

fallet exempelvis då fråga är om

byggnad för utnyttjande av en be­

gränsad malmfyndighet, eller då å

annans grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttj anderät­

tens upphörande icke skall av jord­

ägaren lösas. I fråga om rent till­

fälliga byggnader, avsedda att an­

vändas endast ett fåtal år, må bygg-

nadskostnaden i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggna­

dens uppförande ägt rum. I

I byggnads — — — särskilt ma­

skinvärde.

Hinder möter ----------- punkt an-

gives.

Utrangeras eller----------eller riv­

ningen.

(Föreslagen lydelse)

belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat ut­

nyttja, anses hava tillgodoräknats

honom.

Angående avdrag----------- till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värde­

minskning å byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rö­

relse. Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden

anses kunna utnyttjas. Vid denna

bedömning skall beaktas jämväl så­

dana omständigheter som att bygg­

nadens ekonomiska varaktighetstid

kan antagas komma att röna infly­

tande av framtida rationaliseringar,

förändringar med hänsyn till tekni­

kens utveckling, omläggning av verk­

samhet och liknande. Är på grund

av särskilda omständigheter av an­

nan art än nyss nämnts byggnadens

värde för rörelsen begränsat till för­

hållandevis kort tid, skall hänsyn

även härtill tagas. Så kan vara fal­

let exempelvis då fråga är om bygg­

nad för utnyttjande av en begrän­

sad malmfyndighet, eller då å an­

nans grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttjande-

rättens upphörande icke skall av

jordägaren lösas. I fråga om rent

tillfälliga byggnader, avsedda att an­

vändas endast ett fåtal år, må bygg-

nadskostnaden i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggna­

dens uppförande ägt rum.

I byggnads------------ särskilt ma­

skinvärde.

Hinder möter------- — punkt an-

gives.

Utrangeras eller----------- eller riv­

ningen.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av — — — särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst ske på grundval av hans bok­

föring, med iakttagande dock av

följande. Därest vinstresultatet på­

verkats därav, att bland intäkter

upptagits sådana intäkter, vilka icke

skola beskattas såsom inkomst, el­

ler uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter av­

förts sådana poster, för vilka vid in­

komstberäkningen avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig jus­

tering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesätt­

ningen å tillgångar, avsedda för om­

sättning eller förbrukning — såsom

lager av råvaror, halv- och helfabri­

kat, handelslager, jordbruks- och

skogsprodukter, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags pla­

ceringar av förvaltade medel i ak­

tier, obligationer, lånefordringar

m. m. — skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar en­

ligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det vi­

sas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen un­

derstiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller för-

(Föreslagen lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av-------------särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst ske på grundval av hans bok­

föring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola

beskattas såsom inkomst, eller ute­

slutits intäkt, som skolat medräk­

nas, eller bland utgifterna avförts

sådana poster, för vilka vid inkomst­

beräkningen avdrag icke får ske,

skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga vinstresul­

tatet till överensstämmelse med en

inkomstberäkning enligt de i denna

lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda vär­

desättningen å tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning

(lager) skall vid inkomstberäkning­

en godtagas, därest denna värdesätt­

ning icke står i strid med vad nedan

sägs.

Lagret vid beskattningsårets ut­

gång må icke upptagas till lägre be­

lopp än fyrtio procent av lagrets an­

skaffningsvärde eller, därest återan-

skaffningsvärdet å balansdagen är

lägre, sistnämnda värde, i förekom­

mande fall efter avdrag för in-

lcurans.

Därest värdet å lagret, beräknat

till anskaffnings- eller återanskaff-

ningsvärdet och i förekommande fall

efter avdrag för inkurans, uppgår

till lägre belopp än som motsvarar

medeltalet av värdena å lagren vid

utgången av de två närmast föregå­

ende beskattninsgären (jämförelse-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

ädlat skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvaran­

de bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må ned­

skrivning av värdet därå godkännas

endast i den mån den skattskyldige

visar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen un­

derstiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras. Djur å jord­

bruksfastighet skola, därest icke

särskilda förhållanden till annat för­

anleda, upptagas lägst till värden,

som för olika slag av djur i skilda

åldersgrupper fastställas av riks­

skattenämnden. I vissa fall (såsom i

fråga om dyrbarare avelsdjur) fast­

ställas icke dylika värden; i sådant

fall må värdet å djuret icke upptagas

lägre än till allmänna saluvärdet,

reducerat med det procenttal, var­

med de av riksskattenämnden fast­

ställda värdena å olika slag av djur

understiga genomsnittspriserna å

dessa djurslag under tiden från och

med den 1 oktober året före beskatt­

ningsåret till och med den 30 sep­

tember beskattningsåret.

(Föreslagen lydelse)

åren), må lagret vid beskattnings­

årets utgång i stället upptagas till

lägst ett belopp motsvarande först­

nämnda värde å detta lager efter av­

drag med sextio procent av sagda

medeltalsvärde. Därvid skola såsom

värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffnings­

värdena eller, därest återanskaff-

ningsvärdena å balansdagarna i

fråga varit lägre, sistnämnda vär­

den, i förekommande fall efter av­

drag för inkurans. Föreligger sådant

fall att sextio procent av nyssnämn­

da medeltalsvärde överstiger värdet

av lagret vid beskattningsårets ut­

gång, må avdrag åtnjutas jämväl för

det överskjutande beloppet, därest

en häremot svarande avsättning i

räkenskaperna gjorts till lagerregle-

ringskonto. Då avdrag för sådan av­

sättning medgivits, skall avsättning­

en återföras till beskattning näst-

följande beskattningsår, därvid frå­

gan om avdrag för förnyad avsätt­

ning till dylikt konto får prövas en­

ligt bestämmelserna ovan. Ingå i

lagret råvaror eller stapelvaror, må

lagret av sådana varor eller del där­

av upptagas till lägst sjuttio procent

av värdet å tillgångarna i fråga be­

räknat efter lägsta marknadspris

under beskattningsåret eller under

något av de närmast föregående nio

beskattningsåren. Därest sist angiv­

na grund för värdering av varulagret

eller del därav tillämpats, skall vad

ovan sägs om värdering med hänsyn

tagen till medeltalet av värdena å

lagren vid utgången av de två när­

mast föregående beskattningsåren

icke gälla.

18

skaff ning svär de skall så anses som

om de lagertillgångar, vilka kvarlig-

ga i lagret vid beskattningsårets ut­

gång, äro de senaste av den skatt­

skyldige anskaffade eller av honom

tillverkade. För tillgångar, som den

skattskyldige framställt eller bear­

betat, skall såsom anskaffningsvär­

de anses direkta tillverkningskost­

nader (materialkostnader och ar­

betslöner) ökade med ett tillägg som

motsvarar vad som av de indirekta

tillverkningskostnaderna skåligen

belöper å nu ifrågavarande tillgång­

ar, därvid hänsyn dock icke behöver

tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av in­

komst av jordbruksfastighet, skall

den i räkenskaperna gjorda värde­

sättningen å andra tillgångar än djur

å fastigheten godtagas, försåvitt den­

samma uppenbarligen icke innebär

en lägre värdesättning än som vid en

tillämpning av bestämmelserna ovan

skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättig­

heter till leverans av lagertillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till­

gångarna levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller för­

ädlat skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvaran­

de bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må ned­

skrivning av värdet därå godkännas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

genom föreskrifter i reglementet

eller eljest trygghet skapats för att

stiftelsen så länge den består skall

hava sådant ändamål samt att vid

dess upplösning återstående medel

antingen skola användas för dylik

pensionering eller ock skola anslås

till välgörande eller eljest allmän­

nyttigt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

under tillsyn enligt lagen om tillsyn

över stiftelser, att stiftelsens stadgar

fastställts av tillsynsmyndigheten,

att stiftelsens kapital och avkastning

må användas endast till pensioner

på grund av tjänst, att genom före­

skrifter i reglementet eller eljest

trygghet skapats för att stiftelsen så

länge den består skall hava sådant

ändamål samt att vid dess upplös­

ning eller då det icke längre finnes

eller kan antagas komma att finnas

någon, vars rätt till pension på grund

av tjänst skall tillgodoses av stiftel­

sen, återstående medel antingen

skola användas för dylik pensione­

ring eller ock skola anslås till väl­

görande eller eljest allmännyttigt

ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punk­

terna 2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av

anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola

gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari

1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954

(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m. stadgas om nämnda

förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall

upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna

i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,

att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt

nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.¹ §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för

varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller

förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balans­

dagen (återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i

stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaff­

nings- eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas

med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod

än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda

metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångs­

punkt från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2

§.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,

två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete

avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång upp-

såtligen undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,

må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit före­

skrifterna i denna förordning, skall hans till ledning för taxering läm­

nade uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord.

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella

förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda

svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna för­

ordning, skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga

vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till 3 §.

Den i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,

som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt in­

ventering av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel härå

kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

25

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt ma svenskt

aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investe­

ringsfond.

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för av­

skrivning å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskaps-

enlig avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åt­

njutas med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,

lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2

§.

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond

för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår

icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för be­

skattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å sär­

skilt konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riks­

banken.

(Se vidare anvisningarna.)

4

§•

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxe-

ringsförordningen har att avlämna allmän självdeklaration för det beskatt­

ningsår, då avsättning till investeringsfond skett.

26

Ä konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag

skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrel­

sen för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild under­

rättelse skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett

samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det ut­

tagna beloppets storlek.

Kungl. Alaj. ts proposition nr 100

5 §.

6

§•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för

investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall

angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta med­

len träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan

anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till läns­

styrelsen för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länssty­

relsen översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall

upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett även­

som det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxe­

ringsåret, skall uppgift som i första stycket sägs översändas till läns­

styrelsen snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

8

§•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

27

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fon­

dens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknads­

styrelsen och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorga-

nisation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

10

§.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk

ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna

beloppet. 11

11

§•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst

beskattningsår, skall det ske för ändamal varom här nedan sägs.

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hagnad,

anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nöd­

vändiga byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under be­

skattningsåret, med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under be­

skattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma

år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som

huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för repara­

tions- och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som

användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombygg-

28

nåd av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kost­

naderna under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) for nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för till­

verkning eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom

icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller till-

redmngsarbete under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan lik­

nande fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i an­

språk under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande ar­

beten pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att

avdrag for kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall

aga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,

som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

att, da fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk in­

tressegemenskap, anskaffningskostnaden må medräknas endast om till­

gången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

12

§.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning-

till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som

avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att in­

vesteringsfond för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningstäl­

lande i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i an­

språk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, upp­

gift härom.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer

än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestäm­

melserna i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på

framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för

mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om

fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investe­

ringsfond enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de be­

skattningsår varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl

ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för

beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till inves­

teringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmel­

serna i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20

§.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till be­

skattning för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det be­

skattningsår, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tiondel

av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm­

melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

32

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxe­

ringsnämndens ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämnds-

ordförandena i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, er­

forderliga meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

24 §.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förord­

ning eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller över­

tagandet ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av

medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknads­

styrelsen lamna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser er­

forderliga från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera

aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de

företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första

stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna av­

slutat sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar

av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i med­

delat beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill för­

anleder, skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröj ligen genom läns­

styrelsens försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna

förordning

må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

34

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller

detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvud­

sakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärds-

anläggningar åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i

egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan an­

tagas utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen

angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts

av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för

ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta

medel användas endast för den del av investeiängskostnaden som företaget

bestritt av egna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författnings­

samling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa

av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investerings­

fonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i

fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare allt­

jämt äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats

jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande

förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till för­

ordningen i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investerings­

fonder samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt

äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte

styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investerings­

fonds återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,

som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad

som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.

Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt

avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i ¹¹ §

första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då

sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens med­

givande, vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande till-

lämpning.

36

svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga. Denna kapitalansamling och

likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv

investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss åter­

hållsamhet med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,

har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunk-

turpolitisk art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna

genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på

de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de

senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åt­

gärder såväl av penningpolitik som skattepolitik natur. Syftet har därvid

varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt

stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av närings­

livet.

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande be­

stämmelserna om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade

överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstram­

ning i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv

kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skatte­

lagarna givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början er­

inras om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna

om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investe­

ringar, i det verkställandet av sådana investeringar medförde att veder­

börande fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden

beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en

gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar av-

visst slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande

investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga

bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestäm­

melserna i sistnämnda del kom dock — med hänsyn till att sådana spe­

kulativa lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat

sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid

taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs

utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande

bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner

och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsätt­

ningar till pensions- och andra personalstiftelser samt till investerings­

fonder. Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande före­

tagen, var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade

eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dis­

positioner erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på

de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

37

På därom gjord hemställan erhöll jag den 9 maj 1952 bemyndigande att

tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av

vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen. Jag tillkallade samma

dag ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. lektorn H. L. E. Sjö­

dahl, tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet G. F. E. Ceder-

wall, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gus­

tafson, byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet G. T. Hed­

borg, civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av riksdagens första kam­

mare, lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie doktorn E. J. Wehtje

att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på egen begäran ent­

ledigats från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom utredningsman

deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokförings­

sakkunnige i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bank­

direktören L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid

handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrades inledningsvis om

de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka i det föregående

redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åt­

skilliga delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,

däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda kon­

junkturer och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa

vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt med­

givna nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat

att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter

önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppen­

bart, att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till till­

fällig begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investe-

ringsstimulerande effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och

i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårs­

perioden 1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt upp­

märksammat verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utform­

ning och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en

bruttobeskattning.

I direktiven anfördes vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri

avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta samman­

hang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore ange­

läget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria

avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets syn­

punkt vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde

givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

38

att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv

m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunk­

terna kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten

— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om

investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet

huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som

riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas

i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestäm­

melser på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka

möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskriv-

ningsrättens omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som

ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hän­

syn till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av

detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för

att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de be­

stämmelser, som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dis­

positioner än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna

om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen har ett

mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmel­

serna om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.

Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå

att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestäm­

melser. Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella

förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas

samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår

avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utred­

ningen att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande

med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga

får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva be­

hovet och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens ut­

gifter. Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare

prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och ange­

lägenheten av vissa utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärk­

sammas sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.

Beträffande bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att in-

vesteringsavgiftsförordningens föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda

utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss

återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur

ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,

mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven an­

tyddes emellertid vissa tänkbara lösningar. Följande torde här ytterligare

få återges. I

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida

bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager

under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom

ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

39

allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast

böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde för­

klaras skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen

fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie

skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke

onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall

ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då

det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma

återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för

avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som

möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan

på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kom­

mer att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i till-

lämpningen och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade, hrån

taxeringsmyndigheternas sida liar vid upprepade tillfällen anmärkts att be­

stämmelserna ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skatte­

lättnader samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Så­

lunda har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att

företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt

belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter

borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som

bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskost-

nader över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pen­

sionsstiftelse verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än

utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgifts-

notering i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess

förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot be­

stämmelserna på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har

framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott

om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren

i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgangarna

i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för

ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakt­

tagas, att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas

utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla

bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och föl sig

åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna

ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det

ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan

komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas

efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid fram­

hålla, att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestäm­

melser som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lag­

stiftaren uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig

icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

40

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskom-

mittén, har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med

förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet

fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang

1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, ytt­

randen avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, stats­

kontoret, justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknads­

styrelsen, kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes han­

delskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Got­

lands handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands

och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riks-

försäkringsanstalten, överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kal­

mar, Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges indu­

striförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Koopera­

tiva förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstings­

förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna

Folket och Samarbete, Thulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorga­

nisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

mikers centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund och

Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från pro­

fessorn A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska insti­

tutionen vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårds-

mästareförbund.

Vidare torde få omnämnas, att vissa myndigheter och organisationer

beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet utan att de begagnat

sig därav, nämligen bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska lands­

kommunernas förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som av­

givits av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskam­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

42

företa investeringar. Produktionsinsatser kunna nämligen tillföras produktions­

apparatens fasta och rörliga element utan att omedelbart tagas i anspråk för

slutlig konsumtion, och det är tillika nödvändigt att bygga ut produktionsappara­

tens fasta anläggningar samt utöka dess rörliga kapital, om en fortlöpande pro­

duktionsökning skall kunna hållas vid makt. Vad som gjort denna samhällseko­

nomiens expansionsprocess till ett praktiskt konjunkturpolitiskt problem är emel­

lertid den omständigheten, att investeringsverksamheten ofta präglas av en

avsevärd instabilitet, vilket har återverkningar på inkomstbildningen inom sam­

hällsekonomien i övrigt.

Det erbjuder inte någon större svårighet att förklara varför det kan förekomma

häftigare växlingar inom investeringsverksamheten än inom övrig ekonomisk

verksamhet. Utbyggnaden av samhällets rörliga kapital eller dess lagerhållning

kan ju i och för sig mycket väl koncentreras till vissa perioder, utan att de

löpande produktions- och distributionsprocesserna däremellan i rent tekniskt

avseende behöva lida något avbräck. På motsvarande sätt låter sig förklaras hur

en liknande koncentration i tiden också kan förekomma inom utbyggnaden av

varaktiga anläggningar. Mellan de speciellt livliga utbyggnadsperioderna kan man

ju för den löpande produktionen utnyttja tjänster från det fasta realkapital-

beståndet som blivit upplagrade under »högkonjunkturen».

Investeringarnas storlek. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kom­

mittén funnit det vara av intresse att ange storleksordningen av investe-

ringsutgifterna i förhållande till andra utgifter inom den svenska samhälls­

ekonomin. Detta förhållande framgår av den i följande tabell (tabell 1)

uppställda försörjningsbalansen för åren 1938/39 och 1946—1953, byggd

på konjunkturinstitutets nationalbokföring.

Kommittén anmärker, att de privata bruttoinvesteringarna såväl under det

sista förkrigsåret som under efterkrigstiden genomsnittligt tagit i anspråk

17,5 procent av bruttonationalprodukten, en andel som dock varierat mel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Tabell 1. Försörjningsbalans 1938/39. 1946—1953

Miljoner kronor i löpande priser

1938/39 1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Privat konsumtion...

Offentlig konsumtion

8 460

1 000

15 120

2 230

16 370

2 450

17 790

2 850

18 090

3 020

19 560

3 210

22 200

3 960

24 380

4 820

25 080

5 350

Summa konsumtion

9 460

17 350

18 820

20 640

21 110

22 770

26 160

29 200

30 430

Privat inhemsk brut-

toinvestering........

Offentlig inhemsk

2 240

4 150

4 970

4 830

4 790

5 540

6 630

6 890

7 260

bruttoinvestering. .

860

1 780

2 060

2 530

2 760

3 030

3 780

4 930

5 700

Summa inhemsk brut-

toinvestering

3 100

5 930

7 030

7 360

7 550

8 570

10 410

11 820

12 960

Lagerförändring........

Bytesbalansens saldo

+ 250

— 40

+ 90

— 100

+ 380

—1 440

+ 340

— 410

+ 140

+ 500

— 70

+ 180

+ 990

+ 950

+ 820

+ 180

— 350

+ 330

Bruttonationalpro­

dukt till marknadspris 12 770

23 270

24 790

27 930

29 300

31 460

38 510

42 020

43 370

Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A:25, s. 8.

44

Underhållsutgifterna. Kommittén påpekar, att även om underhållsutgif-

terna kunde variera från år till år, de dock i stort sett torde vara stabilare

än investeringarna i övrigt. Det kunde därför i konjunkturpolitiskt sam­

manhang vara motiverat att utskilja utgifterna för underhåll av produk­

tionsapparaten. Dessa senare utgifter ingick nämligen i de förut lämnade

uppgifterna å storleken av de privata bruttoinvesteringarna. Fördelningen

av bruttoinvesteringarna på underhåll och övrigt inom den privata sektorn

belyses av denna tabell (tabell 3).

Byggnader och maskiner. Vid diskussionen rörande investeringsstruk-

turen fanns vidare anledning, framhåller kommittén, att skilja mellan in-

vesteiingar i byggnader och anläggningar å ena sidan samt i maskiner och

andra verkstadsprodukter å den andra. Om man till en »allmän sektor»

hänförde statens och kommunernas investeringar samt investeringar i bo­

stadsbyggen och kraftverksanläggningar, fann man att byggnadsinveste-

ringarna dominerade inom denna sektor, medan investeringarna inom

företagssektorn i högre grad var inriktade på maskinanskaffningar o. d.

Kommittén hänvisar i detta hänseende till följande av investeringskommit-

tén gjorda sammanställning (tabell i).

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Tabell 4. Investeringsverksamheten 1951 uppdelad på vissa kategorier

(Lagerinvesteidngar samt reparationer och underhåll inte inberäknade)

Miljoner kronor

Byggnader

och anlägg­

ningar

Maskiner och

andra verk­

stadsprodukter

Samtliga

investeringar

A. Investeringar inom den allmänna sek­

torn (stat, kommun, bostäder och kraft-

verk).......................................................... 3 000

1 000

4 000

B. Investeringar inom företagssektorn

(jordbruk, industri, handel, privat sam­

färdsel) ...................................................... 800

2 200

3 000

Summa A +B 3 800

3 200

7 000

Utlandets inflytande. Kommittén anför härom, att ett litet land som

Sverige med en relativt omfattande utrikeshandel även i konjunkturhän­

seende måste bli starkt beroende av de internationella växlingarna. Det

förelåg därför ett stort intresse från vårt lands sida av internationell sam­

verkan för konjunktur stabilisering och för sådana betalningsarrangemang,

som dämpade konjunktur spridningen från ett land till ett annat. Man borde

dock inte vara alltför optimistisk beträffande möjligheterna att helt eli­

minera internationella konjunkturfluktuationer. I samma mån fick man

räkna med att förhallandena i vart land inte kunde undgå att påverkas av

sådana fluktuationer och att den inhemska ekonomiska politikens möjlig-

45

heter i viss mån begränsades av hänsynen till de internationella betingel­

serna. Man fick också räkna med att dessa måste få vissa verkningar på

de privata investeringarnas omfattning.

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

Motkonjunktur. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén

sökt besvara frågan om det är möjligt att åstadkomma en stabilisering av

den totala investeringsverksamheten genom att investeringarna utanför

företagssektorn bringades att variera i omvänt förhållande till konjunk­

turerna. Kommittén finner att i viss utsträckning möjligheter härtill givet­

vis förelåg, och inte minst under efterkrigsåren hade sålunda bostadsbyg­

gandet och den offentliga investeringsverksamheten hållits tillbaka under

vissa skeden, då den industriella anläggningsverksamheten ställt mycket

betydande anspråk på landets produktiva resurser. Man borde dock inte

ställa alltför stora förhoppningar på möjligheterna att på denna väg sta­

bilisera den totala investeringsverksamheten. I ett högkonjunkturläge kunde

det vara svårt att vinna en tillräckligt kraftig nedpressning av investering­

arna inom den allmänna sektorn för att ge utrymme för den spontana ök­

ningen inom företagssektorn. Och i ett lågkonjunkturläge var det inga­

lunda säkert att en utökning av bostadsbyggandet och offentlig investe­

ringsverksamhet i alla avseenden utgjorde någon lämplig ersättning för en

nedgång i företagens investeringar. Detta framgick tydligt, anför kommit­

tén, av investeringskommitténs kommentarer till den senast återgivna ta­

bellen (SOU 1953:6 s. 72—73).

Såsom framgår av tabellen uppgingo 1951 ny- och reinvesteringar inom den

allmänna sektorn (d. v. s. bostäder, kraftverk och offentliga anläggningar) till

ca 4 miljarder kronor. Härav utgjorde 3 miljarder byggnader och anläggningar

samt 1 miljard maskiner och andra verkstadsprodukter, däribland militär ut­

rustning till ett belopp av ca 500 miljoner kronor. Om man bortser från den

militära materielanskaffningen, vars omfattning inte i någon väsentlig mån

torde påverkas av konjunkturpolitiska överväganden, uppgår således hela den

årliga anskaffningen av maskiner och andra verkstadsprodukter inom den all­

männa sektorn till omkring 500 miljoner kronor eller mindre än fjärdedelen av

motsvarande investering inom företagssektorn. Det kan under sådana omstän­

digheter inte anses anmärkningsvärt att den offentliga investeringsreserven endast

i ringa utsträckning omfattar investeringar av annat slag än byggnads- och an­

läggningsarbeten. Det torde också vara uppenbart att varje mera betydande

utvidgning av investeringsverksamheten utanför företagssektorn främst måste

komma att avse byggnader och anläggningar. Om en mera avsevärd tillbakagång

i företagens investeringsverksamhet till fullo skall kunna kompenseras genom

investeringsökningar på andra områden, måste det sålunda finnas möjligheter att

utvidga den totala byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala

omfattning, varvid arbetskraft tillfälligt finge överföras dit främst från verkstads­

industrien. Men eu sådan tillfällig utökning av byggnads- och anläggningsverksam­

heten skulle sannolikt visa sig vansklig att genomföra ur åtskilliga synpunkter.

Om möjligheterna att variera den offentliga investeringsverksamheten samt

bostadsproduktionen i omvänt förhållande till konjunkturerna således framstå

46

såsom starkt begränsade, så innebär detta å ena sidan att det inte längre

finns skäl att hoppas på en fullständig konjunkturutjämning inom den totala

investeringsverksamheten. Å andra sidan blir det som följd härav desto mera

angeläget att undersöka alla rimliga medel för att dämpa konjunkturrörelserna

inom företagens investeringsverksamhet.

Företagsbeskattningskommittén, som funnit investeringskommitténs ar­

gumentering på denna punkt bärkraftig, uttalar att det visserligen var

angeläget, att alla möjligheter tillvaratogs att genom variationer i investe­

ringarna inom den allmänna sektorn kompensera växlingarna i företagens

investeringsverksamhet. Man måste dock beakta att utrymmet för en så­

dan motkonjunktur var begränsat. I de flesta lägen torde därför, enligt

kommitténs mening, en konjunkturreglerande politik inte kunna stanna

vid försök att ernå en motkonjunktur av antytt slag utan måste även in­

riktas på åtgärder för att parallellt påverka såväl offentliga som enskilda

investeringar.

Konjunkturpolitikens medel. Kommittén framhåller, att den inte funnit

skäl att behandla de åtgärder som kunde erfordras för att stabilisera in­

vesteringsverksamheten inom den allmänna sektorn. När det åter gällde

att påverka investeringarna inom företagssektorn kunde, efter vad därefter

framhålles, olika medel komma i fråga såsom direkta regleringar, pen­

ningpolitik och finanspolitiska åtgärder. I allmänhet torde det bli fråga

om en kombination av flera sådana medel, vilkas användning fick avpassas

efter det vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska läget. Kommittén

framhåller, att den inte hade för avsikt att ingå på en bedömning av de

betydelsefulla politiska awägningsproblem, som därvid uppkom. Den in­

skränkte sig till några allmänna principiella betraktelser, som kunde vara

ägnade att belysa den roll speciellt företagsbeskattningens regler kunde

spela därvidlag.

I fråga om bijggnadsregleringens användning för att stabilisera företags-

investeringarna anför kommittén följande uttalande av investeringskom-

mittén (s. 73).

Vid tillgång till en byggnadsreglering skulle det teoretiskt vara möjligt att föra

den ekonomiska politiken i övrigt på ett sådant siitt, att det alltid förelåg en

reserv av icke beviljade byggnadsprojekt, vilken skulle kunna anlitas så snart

några depressionstendenser gjorde sig gällande. Genom att ömsevis dämma upp

och tappa ur denna reserv skulle det vara möjligt att bibehålla stabilitet inom

byggnadsverksamheten trots cykliska växlingar i investeringsbenägenheten. Men

av de projekt, som nekas tillstånd under en högkonjunktur blir det sannolikt

endast en del som byggherrarna komma att vara angelägna om att genomföra

också under en efterföljande konjunkturavmattning. Med avseende på före­

tagens investeringsverksamhet skulle det dessutom vara en avgörande svaghet

hos den antydda utjämningsmetoden att den i huvudsak skulle vara tillämplig

endast på deras byggnads- och anläggningsverksamhct men inte på deras an­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

47

skaffning av maskiner och andra verkstadsprodukter och ännu mindre på deras

investeringar i lager. Den begränsande inverkan på maskinanskaffningen, som

indirekt skulle kunna utövas genom byggnadsregleringen, är ju som tidigare fram­

hållits synnerligen ofullständig. I sämsta fall skulle man f. ö. kunna framkalla

en accentuering av konjunkturfluktuationerna inom maskinanskaffningen i stället

för en utjämning av dessa.

Företagsbeskattningskommittén tillägger att, som framgått av det tidi­

gare återgivna, det var just för företagens maskinanskaffning som en ut­

jämning borde eftersträvas. Investeringskommittén hade för sin del dragit

följande slutsats (s. 74): »Ur konjunkturutjämningssynpunkt måste där­

för penning- och finanspolitiska kontrollåtgärder, som kunna inverka på

företagens totala investeringsverksamhet, vara att föredra framför fysiska

kontroller, som äro verksamma endast med avseende på företagens bygg­

nadsinvesteringar.»

Beträffande penningpolitiska åtgärder anföres följande.

Investeringskommittén har behandlat penningpolitiska åtgärder i flera olika

sammanhang. Investeringskommittén har i denna fråga uttalat: »I sådana fall

då den ekonomiska politiken likväl anses böra inriktas på att tillfälligtvis öka

den allmänna sektorns andel av investeringsverksamheten finns det emellertid

möjligheter att vidtaga penning- och finanspolitiska åtgärder, som i första hand

drabba företagens investeringar. Sådana äro även att föredraga med tanke på

de fysiska kontrollernas osmidighet. Såsom tidigare framhållits måste dessutom

en fysisk kontroll sådan som byggnadsregleringen med hänsyn till byggnads­

investeringarnas begränsade betydelse för företagen vara förhållandevis ineffek­

tiv, om det speciellt gäller att hålla tillbaka företagens investeringar» (s. 66). —

Det förefaller dock som om de penningpolitiska medlens effektivitet skulle be­

gränsas av det även av investeringskommittén inledningsvis omtalade förhål­

landet, att »för företagsinvesteringarna har finansiering över den allmänna kapi­

talmarknaden inte samma betydelse som för övriga investeringar» (s. 18). Men

vissa verkningar kan likväl uppnås av penningpolitiska kontrollåtgärder »genom

en begränsning av företagens lånemöjligheter. Eftersom likviditeten brukar vara

ojämnt fördelad, finns det alltid företag med lånebehov också i sådana lägen

där det kan konstateras, att likviditeten genomsnittligen är stark för företags­

sektorn i dess helhet. Sådana företags möjligheter att finansiera investeringar

bero i hög grad på om de kunna få låna av affärsbankerna, som bl. a. förvalta

de mera likvida företagens tillgodohavanden. En penningpolitik som på det ena

eller andra sättet söker tvinga affärsbankerna att bedriva en restriktiv kredit-

givning kan i viss utsträckning förhindra att de mera likvida företagens till­

godohavanden tagas i anspråk för andra företags investeringar» (s. 25—26).

Företagens likviditet. Kommittén hänvisar till de undersökningar rörande

industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar, som utförts inom kon­

junkturinstitutet på grundval av statistiska centralbyråns sedan 1950 sam­

manställda företagsstatistiska uppgifter (»Konjunkturläget hösten 1953»,

Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie A: 24, bil. 1).

Därvid avses med bruttosparande företagens avskrivningar å anlägg­

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

48

ningstillgångar och den redovisade vinsten inklusive avsättningar till fon­

der och personalstiftelser efter avdrag för skatteavsättningar och utdel­

ningar.

Angående det använda begreppet för bruttoinvesteringar anför kom­

mittén.

Investeringarna innefattar all ny- och ombyggnadsverksamhet samt ny- och

ersättningsanskaffning av maskiner, apparater, fordon etc. Häri ingår dock ej

kostnader för reparationer och underhåll, vilka om de inräknats i investeringar­

na, skulle ha medfört en motsvarande ökning av sparandet och således ej på­

verkat sparandeöverskottets storlek. Vid försäljning av anläggningstillgångar

uppkommen vinst eller förlust har reglerats över vinst- och förlustkontot och

därvid ökat (resp. minskat) sparandet med motsvarande belopp, varför ej heller

denna omständighet inverkar på sparandeöverskottets storlek. Lagerposten slut­

ligen borde egentligen, liksom fallet är med övriga investeringar, representeras

av de mot förändringarna

i

lagret svarande

faktiska

kostnaderna och ej av det

bokförda värdet, som i hög grad är beroende av värderingsprinciperna. Om en

nedskrivning av lagrets värde ägt rum vid årets slut, innebär detta emellertid,

att den i statistiken redovisade bruttovinsten och därmed även bruttosparandet

enligt ovan angivna definition minskats med samma belopp. Sparandeöuer-

skottets

storlek är således oberoende av lagervärderingsmetoden så länge spa­

randet och de totala investeringarna påverkas på likartat sätt av den använda

värderingsprincipen. Eftersom uppgift om denna bokföringsmässiga nedskriv­

ning ej varit tillgänglig, har, för att uppfattning skall erhållas om sparandeöver­

skottets storlek, förändringen i det bokförda värdet använts.

Kommittén redovisar därefter, med utgångspunkt från den nyss om­

nämnda undersökningen, i en tabell relationerna mellan bruttosparande och

bruttoinvesteringar åren 1950—1952. I denna tabell betecknas bruttosparan­

det med S, investeringar i anläggningstillgångar med IA samt investeringar

i anläggningstillgångar och lager med IA -j_ IL, därvid lagerinvesteringarna

beräknats på grundval av förändringar i lagrens bokförda värden. I ta­

bellen har medtagits de företag, för vilka uppgifter förelegat för alla tre

åren 1950—1952, tillhopa 762 företag med 356 000 arbetare 1952 eller ca

55 procent av hela arbetarantalet hos de i industristatistiken ingående före­

tagen. Tabellen (tabell 5) innehåller följande uppgifter.

Tabell 5. Bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—1952

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Miljoner kronor

År

S

I

a

I

a

+ I

l

1950 ..............

1951 ..............

1952 ..............

1 016,6

1 235,1

1 202,3

1 062,5

1 826,3

1 745,2

Tillhopa 4 273,2

3 454,0

4 634,0

Av tabellen framgick, framhåller kommittén, att bruttosparandet för de

ifrågavarande företagen tillhopa alla åren översteg investeringarna i an­

samhet i investeringshänseende. I ett knappt penningläge kan nämligen dessa

företag snabbt komma i den situationen att deras likvida resurser blir uttömda

och de blir beroende av upplåningen på kreditmarknaden.

Efter vad därefter anföres syntes utvecklingen på den svenska kredit­

marknaden bekräfta, att trots att många företag utan tvivel kunnat grunda

en väsentlig del av sin investeringsverksamhet på självfinansiering, nä­

ringslivets beroende av upplåningen på kreditmarknaden dock varit myc­

ket utpräglat under de mest markerade högkonjunkturåren. För att belysa

detta har kommittén sammanställt vissa uppgifter, delvis grundade på

ungefärliga uppskattningar, beträffande industrins ianspråktagande av

kredit under åren 1946—1953. Uppgifterna är sammanställda i en tabell

(tabell 6) av följande innehåll.

Tabell 6. Förändringar i utestående industrikrediter under åren 1946—1953

Miljoner kronor

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Affärsbankerna1............ —10

+ 220

+ 275 —40

+ 75

+ 440

+ 30 —200

Försäkringsbolagen2 . . .

+ 8

+ 51

+ 24

+ 31

+ 18

+ 45

+ 139

—

AB Industrikredit........

+1

+10+12+3

+

2

+

2

+

5

+

2

Obligationslån3.............. —14

+ 162

+ 130

+ 82

— 21

+

8

+ 61

+ 159

Förlagslån3...................... —

+ 116

+ 86

—

+ 39

+ 87

+ 20

+ 1

— 15

+ 559

+ 527

+ 76

+ 113

+ 582

+ 255

— 38

1 Uppskattningar grundade på Svenska Bankföreningens statistik angående bankkrediternas

fördelning på näringsgrenar.

2 Lån mot inteckning i fabriksfastighet.

3 Emissioner — amorteringar.

Kommittén erinrar att under efterkrigstidens högkonjunktur förelegat

två markerade toppar, nämligen åren 1947—1948 och 1950—1951. Tabellen

visade klart att det under båda dessa perioder förelegat en mycket kraftig

ökning av industriföretagens upplåning såväl från affärsbankerna som

på marknaden för långfristigt kapital. En kraftig minskning av kredit­

anspråken visade sig däremot föreligga inte blott stabiliseringsåret 1949

utan även åren 1952—1953. Den senare nedgången måste till stor del ses

som resultat av den mycket restriktiva kreditpolitik som insattes i början

av 1952.

Enligt kommitténs uppfattning tydde de anförda siffrorna på att spel­

rummet för en restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att för­

hindra en överdriven ansvällning av de privata investeringarna under efter­

krigstiden varit betydande. Sannolikheten talade för att så även i fortsätt­

ningen skulle komma att vara fallet.

Företagsbeskattningens roll. Utan att ytterligare ingå på avvägningen

mellan kreditpolitiska och finanspolitiska åtgärder understryker kommittén

52

Landsorganisationen säger sig konstatera att de senaste årens utred­

ningsarbete, bl. a. på grund av frånvaron av samordning mellan de olika

skattekommittéer som arbetat under senare år endast i obetydlig grad

kunnat belysa de finanspolitiska problemen i stort. Även bortsett från de

frågor som var förknippade med tillfälliga ingripanden på företagsbeskatt­

ningens område, rådde det fortfarande stor oklarhet om vilka åtgärder

som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna. Vilken roll borde

sålunda tillmätas finanspolitiken över huvud? Borde man tillgripa skärpt

beskattning av företag eller av fysiska personer, skatter eller socialförsäk­

ringsavgifter, indirekt eller direkt beskattning, allmän omsättningsskatt

eller punktskatter?

I yttrandet från näringslivets skattedelegation uttalas, att de delegerade

inte kunde finna den argumentering bärande som kommittén anfört be­

träffande behovet att förstärka penningpolitiken med åtgärder som direkt

drabbade de självfinansierande företagen. Kommittén syntes ha en överdri­

ven uppfattning om självfinansieringens strategiska betydelse i konjunktur­

förloppet. Enligt de uppgifter som kommittén själv anfört i tabell

6

, var

det uppenbart, att utvecklingen under efterkrigstiden inte gav stöd för en

sådan uppfattning. Dessa uppgifter antydde, att industrin under de ut­

präglade inflationsåren varit starkt beroende av upplåning från kredit­

marknaden för att finansiera sina investeringar. Möjligheterna att genom

en restriktiv kreditpolitik nå en väsentlig effekt på investeringarnas ut­

veckling hade därför varit mycket stora, om man blott hade velat ut­

nyttja dessa möjligheter. Det borde också understrykas, att även företag

som i väsentlig grad var självfinansierande, i ett högkonjunkturläge —

som vanligen karakteriserades av stigande anspråk på pengar för olika

ändamål — måste komma att påverkas av den allmänna likviditetsåtstram-

ning som utlöstes av en restriktiv penningpolitik. Även i sådana företag

kom utgiftsdispositionerna att bli försiktigare i ett läge av allmän pen­

ningknapphet. Riktigheten av den uppfattning om likviditetsförhållandenas

gestaltning i konjunkturförloppet som kommittén utan närmare diskus­

sion utgick ifrån — nämligen den att företagen hade hög likviditet i hög­

konjunkturen och låg likviditet i lågkonjunkturen — kunde ifrågasättas,

och den var i allt fall alltför onyanserad för att läggas till grund för sche­

matiska lagstiftningsåtgärder. Inom viktiga områden av vår industri syntes

i själva verket förhållandena vara de rakt motsatta: det var högkonjunk­

turen som medförde en anspänning av likviditetsförhållandena och där­

med en ökning av upplåningsbehoven.

Därefter uttalar delegerade att, om det likväl för att tillgodose de kon­

junkturpolitiska kraven befanns ofrånkomligt att vidtaga åtgärder inom

den permanenta skattelagstiftningen, de konjunkturpolitiska fördelar man

i ett högkonjunkturläge kunde vinna därmed enligt delegerades uppfatt­

ning tedde sig mycket begränsade. Därefter anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

54

dessa investeringar, som påverkas av de föreslagna speciellt investeringshäm-

mande förändringarna (slopandet av de fria avskrivningarna) är här mera be­

tydelsefullt att söka fixera. Inom företagssektorns byggnads- och anläggnings-

verksamhet (jordbruk, industri, handel, privat samfärdsel), där nyinvesteringar­

na år 1951 utgjorde 800 miljoner kronor, gäller inte den fria avskrivningsrätten,

och de ifrågavarande begränsningarna i denna berör följaktligen inte avskriv­

ningarna på byggnader. Ser man på de totala —- allmänna och privata — brutto­

investeringarna i landet, blir under alla förhållanden, även på kommitténs jäm­

förelsegrunder, den del av bruttoinvesteringarna, som påverkas genom företags­

beskattningen (även i andra delar än avdragsåtstramningen) 35—40 procent.

Företagslivets bruttoinvesteringar i inventarier och maskiner — alltså de kate­

gorier, som i första hand drabbas av begränsningarna av den fria avskrivnings­

rätten — utgjorde enligt av kommittén anförda siffror (tabell 1 och 4 i kap. 2)

under högkonjunkturåret 1951 2 200 miljoner kronor av de totala bruttoinveste­

ringarna å 10 400 miljoner kronor detta år, eller 21 procent. Övriga investeringar

— alltså den vida övervägande delen eller 8,2 miljarder —- utgjordes av investe­

ringar av stat och kommun i affärsverk och andra anläggningar, vidare bostäder,

privata företags investeringar i byggnader, jordbrukets investeringar och andra,

vilka inte drabbas av de föreslagna begränsningarna av den fria avskriv­

ningsrätten.

Därefter anföres att, trots de särskilda stimulanserna för investerings­

verksamheten, den totala investeringskvoten för företagssektorn inte ökats;

de privata investeringarna tog under efterkrigstiden, liksom under sista

förkrigsåret, genomsnittligt i anspråk

procent av bruttonationalpro­

dukten. De offentliga investeringarnas andel hade däremot stigit, eller från

6,7

procent år 1938/39 till

7,8

procent år 1946 och 13,i procent år 1953.

Utan att i detalj diskutera förändringarna i investeringsstrukturen under

efterkrigstiden ansåg sig dock förbundet kunna med ledning därav fastslå,

vad också 1949 års investeringskommitté i princip uttalat, nämligen att

för dämpande av konjunkturrörelserna också de möjligheter borde tillvara­

tas, som låg i variationer i de offentliga investeringarna, även med beak­

tande av att de offentliga och de privata investeringarna i viss utsträckning

avsåg skilda investeringsområden. Förbundet ville understryka den utom­

ordentligt stora betydelsen av sådana variationer i de offentliga investering­

arna för att hålla den totala investeringsverksamheten någorlunda jämn.

Skånes handelskammare, som delade kommitténs uppfattning att svå­

righeterna att stabilisera den totala investeringsverksamheten uteslutande

genom att investeringarna utanför företagssektorn bringades att variera i

omvänt förhållande till konjunkturerna var betydande, betonar att möj­

ligheter torde föreligga för det allmänna att genom begränsning av de

offentliga investeringarna och bostadsbyggandet lämna ett inte oväsentligt

bidrag till stabilisering av den totala investeringsverksamheten.

Kammarrätten framhåller att i kommitténs betänkande redogjorts —

på ett fullständigare sätt än tidigare skett — för huru gällande tillämpning

av de beskattningsregler, som medgav vinstreglerande dispositioner, i prak­

tiken utfallit. Då det gällt att bedöma beskattningsreglernas betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

56

telse- och fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderings­

reglerna skärptes, avsågs givetvis även att dämpa ett på grund av skatte­

reglernas konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning

just av maskiner och lagertillgångar.

När genomförandet av de nu senast antydda åtgärderna på beskattnings-

planet hastigt blev aktuellt, förelåg självfallet inte någon uttömmande ut­

redning till ledning för ett bedömande av den samlade effekten från rent

konjunkturpolitiska synpunkter av de ifrågasatta åtgärderna. Bedömandet

fick därför ske på grundval av mera allmänna överväganden. På samma

sätt förhöll det sig med spörsmålet om hur långtgående åtgärder, som i

skilda hänseenden borde vidtagas. Redan nu anförda omständigheter ut­

gjorde ett starkt skäl för tillsättandet av en utredning, som — så långt

detta kunde vara möjligt — allsidigt undersökte dessa problemställningar.

Det måste nämligen antagas, att det kunde bli nödvändigt med en fortsatt

begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Vidare kunde,

för den händelse ett sådant konjunktur skede inträdde som möjliggjorde

en återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning, behov ånyo

uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder.

Emellertid var det inte endast dessa överväganden, som utgjorde motivet

för kommitténs tillkallande. Erfarenheterna hade givit vid handen dels

att det var förenat med betydande svårigheter att med tillräcklig säkerhet

avgöra nar tidpunkten var inne för åtstramningar på området för företags­

beskattningen och dels att — även om ett riktigt bedömande härutinnan

kunde göras de tillfälligt insatta åtgärderna sådana skattelagarna var

konstruerade inte fick den omedelbara effekt som åsyftades. Det fanns

därför anledning att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna

kunde så ändras att de blev på det hela taget konjunkturpolitiskt godtag­

bara även i högkonjunkturlägen.

Jag vill i detta sammanhang något beröra landsorganisationens önske­

mål om en större samordning av utredningsarbetet på förevarande område,

varigenom bättre förutsättningar skulle tillskapas för att få de finans­

politiska problemen i stort belysta och klarhet kunna vinnas om vilka

åtgärder som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna.

Vilka åtgärder i sådant syfte, som i det särskilda läget bör tillgripas för

att upprätthålla samhällsekonomisk balans, torde enligt min mening inte

kunna med säkerhet på förhand fastläggas. Förhållandena gestaltar sig

nämligen merendels ganska olika vid skilda tillfällen, varför värdet av

ett pa förhand uppställt program måste förutses vara begränsat. Man får

i stället räkna med att allt efter lägets utveckling pröva erforderligheten

av olika tänkbara ingripanden. Det bör även erinras om att de under senare

år vidtagna åtgärderna i nu förevarande hänseenden innebär problemlös­

ningar, beträffande vilka någon samlad erfarenhet ännu inte finnes eller

kan för dagen erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

57

Med det sagda har jag ingalunda velat göra gällande att den av lands­

organisationen ifrågasatta utredningen inte bör göras. Tvärtom synes önsk­

värt att en sådan framdeles kommer till stånd. När tiden härför är inne,

kan ej nu med säkerhet anges. I allt fall bör resultatet avvaktas av de

undersökningar, som för närvarande pågår inom 1951 års penningvärde­

undersökning och 1952 års kommitté för indirekta skatter. Jag far erinra

om vad jag redan i finansplanen uttalat rörande avsikten att i höst igång­

sätta en utredning angående de praktiska möjligheterna att förena full

sysselsättning med samhällsekonomisk jämvikt och stabilt penningvärde.

I avvaktan härpå bör emellertid de åtgärder vidtagas, som redan nu kan

bedömas verka åt rätt håll, alltså medverka till en konjunktur stabilisering.

På grund härav bör det alltså vara lämpligt att, utan hänsyn till den ifråga­

satta nya utredningen, nu uppta frågan om företagsbeskattningens ända­

målsenliga utformning.

Såsom framgår av de återgivna remissyttrandena har från näringslivets

sida gentemot en åtstramning i företagens rätt till vinstreglerande disposi­

tioner invänts att detta ur konjunkturpolitisk synvinkel skulle vara av

mycket begränsat värde med hänsyn till storleksordningen av de utgifter i

samhället som härav påverkades. Det har därvid åberopats att av de pri­

vata investeringarna under 1953 å tillhopa 7,3 miljarder kronor blott ca

³ miljarder över huvud läte sig påverkas av beskattningsreglernas utform­

ning. Dessa 3 miljarder kronor motsvarade endast 7 procent av de totala

utgifterna i samhället.

Om man ser på försörjningsbalansen sådan den tedde sig t. ex. 1953 —-

ytterligare statistiskt material finns numera i nationalbudgeten för år 1955,

men detta rubbar inte de allmänna dragen i bilden — uppgick bruttonatio­

nalprodukten till ca 43 miljarder kronor. Härav tog investeringarna i an­

språk ca 13 miljarder kronor; detta belopp fördelade sig i sin tur med ca

7,3 miljarder på privat inhemsk bruttoinvestering och ca 5,7 miljarder på

offentlig sådan. För konsumtion togs i anspråk ca 30 miljarder kronor,

varav för privat sådan ca 25 miljarder.

Såsom även kommittén framhållit låter sig icke alla investeringar inom

den privata sektorn påverkas av beskattningsreglerna. Den del beträffande

vilken en påverkan är möjlig kan dock antagas vara större än vad skatte-

delegationen angivit.

Alldeles bortsett härifrån kan emellertid skattedelegationens nyss åter­

givna resonemang icke godtagas. En allmän uppfattning är att just investe­

ringarna spelar en betydande strategisk roll för hela konjunkturförloppet.

Erfarenhetsmässigt företer nämligen företagens investeringsvilja starka

växlingar, som ofta är av avgörande betydelse för förändringarna i det all­

männa ekonomiska läget. Utvecklingen i vårt land under loppet av 1954,

då en oförutsedd ökning just av företagens investeringar framkallat eu

skärpning av högkonjunkturen, utgör ett exempel härpå. De nyss återgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

uPP§ifterna 0ln investeringarnas procentuella andel är utan egentligt in­

tresse och ägnade att ge en felaktig bild vid ett bedömande. Det avgörande

är förändringarna från det ena året till det andra. Även relativt små för­

ändringar får i den fulla sysselsättningens ekonomi stor betydelse för den

samhällsekonomiska balansen. En ökning av investeringarna övar ett starkt

inflytande inte blott så att ökade investeringar på ett håll inom näringslivet

för med sig ökade investeringar på andra håll utan även därutinnan att en

ökad investeringsverksamhet i näringslivet påverkar hela bilden av för­

sörjningsbalansen och ytterst även den största posten däri, den privata

konsumtionens omfattning.

En dämpning av företagens expansionssträvanden i ett högkonjunktur-

läge lägger sålunda grunden till återhållsamhet även i konsumtionsskiktet.

Självfallet föreligger också möjligheter att genom andra, mera direkt ver­

kande åtgärder begränsa den privata konsumtionen. Bland sådana medel

som kan ifrågakomma må nämnas överbalansering av statsbudgeten, spe­

ciella acciser eller punktskatter eller en mer allmän konsumtionsbeskatt-

ning. Det bör emellertid framhållas att i en högkonjunktur omfattningen

av konsumtionen endast i viss, relativt begränsad grad låter sig påverkas.

Att i vissa lägen särskilda konsumtionsbegränsande åtgärder likväl kan

behöva vidtagas utgör emellertid uppenbarligen icke, såsom skattedelegatio-

nen velat göra gällande, ett argument mot att man i syfte att upprätthålla

samhällsekonomisk balans tillgriper åtgärder som riktar sig mot den stra­

tegiskt mest betydelsefulla faktorn, nämligen de privata investeringarna.

Det har i diskussionen framhållits att i ett högkonjunkturläge begräns­

ningar måste göras även av de offentliga investeringarna. En betydande

del av sistnämnda investeringar avser försvarsutgifter; i detta hänseende

finnes intet egentligt utrymme för en konjunkturpolitisk avvägning av in­

vesteringsvolymen. I övrigt omfattar de offentliga investeringarna främst

bostads-, kraftverks- och vägbyggandet. Även i dessa delar anmäler sig

svårigheter att vinna av konjunkturpolitiska hänsyn betingade variationer.

Ett visst utrymme finnes likväl, och liksom fallet var under de tidigare

efterkrigsåren — då dessa investeringar starkt hölls igen — får man räkna

med att även framdeles söka i görligaste mån utnyttja de offentliga in­

vesteringarna för en motkonjunktur. Jag åberopar emellertid — i likhet

med företagsbeskattningskommittén — investeringskommitténs uttalande

(SOU 1953:6, s. 72—73) om de begränsade möjligheterna i detta hänse­

ende och angelägenheten av att söka ernå en stabilisering av såväl de offent­

liga som de privata investeringarna var för sig. De möjligheter att variera

de offentliga investeringarna, som kan finnas, utgör följaktligen inte hel­

ler något argument från konjunkturpolitisk synpunkt mot önskemålet att

i vissa lägen söka dämpa näringslivets expansionssträvanden.

Gentemot kommitténs förslag har från näringslivets sida vidare invänts

att något egentligt behov inte skulle föreligga att komplettera en allmän

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

59

restriktiv penningpolitik med åtgärder på företagsbeskattningsplanet. Som

stöd för påståendet har åberopats industrins behov av upplåning på kredit­

marknaden under de senaste högkonjunkturåren, varjämte gjorts gällande

att även självfinansierande företag vid en allmän likviditetsåtstramning

iakttog återhållsamhet med utgifterna.

Det är riktigt att de utestående industrikrediterna inte oväsentligt ökade

1950—1952. Men kommittén har påvisat att bruttosparandet, d. v. s. av­

skrivningar och redovisad vinst inklusive fonderingar men efter avdrag för

skatter och utdelning, under samma år vägde på det hela taget ganska

jämnt med bruttoinvesteringarna i anläggningstillgångar och lager. År

1950 förelåg ett mindre överskott och de två påföljande åren mindre under­

skott.

Av än större intresse är att ta del av hur självfinansieringen, i nu avsedd

mening, fördelade sig. Det visar sig att år 1950 var 60—70 procent av de

undersökta företagen självfinansierande; år 1951 var motsvarande siffra

^35—40 och år 1952 översteg den 60. Dessa uppgifter ger ett starkt intryck

av självfinansieringens roll och kommer inte på något sätt i motsatsför­

hållande till de från näringslivets sida åberopade uppgifterna om industri­

krediternas ansvällning under samma år. Det faktiska förhållandet är

tvärtom det att vinstförhållandena inom stora delar av industrin berörda

år varit sådana, i kombination med gällande liberala skatteregler, att ut­

rymme funnits för många företag att inte blott finansiera stora investe­

ringar med egna medel utan även därutöver öka sina banktillgodohavan­

den. Detta har i sin mån ökat utrymmet för utlåning till kreditsökande

företag.

Såsom kommittén understryker ligger det i sakens natur att en restriktiv

allmän kreditpolitik i ett högkonjunkturläge får mindre effekt för själv­

finansierande företag än för andra företag. Väl kan det antagas att även

de självfinansierande företagen i ett läge karakteriserat av kreditåtstram­

ning kan finna angeläget att iaktta en viss försiktighet med sina utgifter.

Mer bärande är emellertid kommitténs synpunkt, att när ett företag i ett

högkonjunkturläge har förutsättningar att genomföra ett expansionspro-

gram, som vid ett rent företagsekonomiskt bedömande är i det rådande av-

sättningsläget motiverat, företaget inte av hänsyn till rådande penning­

knapphet på annat håll underlåter att fullfölja från dess synpunkt önsk­

värda investeringar. Med hänsyn härtill och till föreliggande uppgifter om

självfinansieringens omfattning under vissa tider delar jag kommitténs

uppfattning om angelägenheten av att komplettera cn allmän krediiåtstram-

ning med åtgärder riktade mot de mer eller mindre självfinansierande

företagen.

Det förtjänar understrykas, att vad man genom investeringsbegränsande

åtgärder i eu högkonjunktur önskar ernå är att förhindra en expansion,

som samhällsekonomin ej medger. Det har då ifrågasatts om man med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

60

dessa åtgärder verkligen vinner att de på längre sikt minst önskvärda in­

vesteringarna förhindras. Till detta får genmälas att med generellt utfor­

made regler — sådana som en restriktiv penningpolitik och en åtstramning

i skattereglerna — det inte är säkert att ett sådant resultat alltid nås. Men

man torde kunna utgå från att det främst är de minst räntabla investering­

arna som förhindras och att dessa merendels är de minst angelägna. Här­

till kommer att det måste i ett högkonjunkturläge vara det mest betydelse­

fulla att hålla näringslivets totala aktivitet inom ramen för de reala resur­

serna. Om detta medför att i någon omfattning mer önskvärda investe­

ringar kommer att få temporärt stå tillbaka för mindre angelägna sådana

är det från samhällsekonomisk synpunkt bättre än en överansträngning

av resurserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

3. Bruttobeskattning

F öretagsbeskattningskommittén

Inledning. Kommittén erinrar om att långtidsutredningen i avgivet be­

tänkande (SOU 1951:30) som sin mening uttalat att en ökning av den

direkta skattebördan på företagen — något som i och för sig låg i linje

med den av utredningen förordade ekonomiska politiken -— inte var

praktiskt genomförbar vid nuvarande utformning av företagsbeskattningen.

Redan vid rådande skattetryck stimulerades nämligen företagen till inves­

teringar och andra utgifter, vilka ökade den totala efterfrågan i samhället.

Med hänsyn härtill och med tanke på de snedvridande och produktivitets-

sänkande följderna av en alltför hård beskattning av företagens netto­

vinster syntes det utredningen snarare vara ett önskemål att mildra denna

form av företagsbeskattning. Långtidsutredningen ifrågasatte därför en

omläggning av företagsbeskattningen till en bruttobeskattning, som innebar

att skatten erlades på företagens bruttointäkter eller bruttoutgifter eller

viss del av dessa, t. ex. viss avgift per anställd.

Företagsbeskattningskommittén påpekar, att vid en teoretisk diskussion

av frågan om en bruttoskatt problemställningarna självfallet tangerade

det uppdrag som åvilade den pågående utredningen angående den in­

direkta beskattningen. Kommittén understryker, att dess uppgift be­

gränsats till att bedöma ett systern med bruttoskatt från konjunkturpolitisk

synpunkt som ett alternativ eller komplement till en beskattning av före­

tagens nettovinster. I övrigt hade kommittén inte haft att taga ställning

till frågan om den indirekta beskattningens utformning.

Därefter anföres att en prövning av frågan om en omläggning till brutto­

beskattning i någon form enligt företagsbeskattningskommitténs mening

måste förutsätta en analys av skatteövervältringen vid en sådan övergång.

62

Jag övergår härefter att redogöra för kommitténs överväganden rörande

en på alternativa sätt utformad bruttobeskattning.

Allmän bruttointäktsskatt. Den första form av bruttoskatt varmed kom­

mittén gör en jämförelse är en allmän bruttointäktsskatt, d. v. s. en skatt

på företagens totala intäkter. Till en början har därvid antagits att en

sådan skatt permanent och helt fick ersätta nuvarande nettovinstskatt.

Kommittén framhåller, att en bruttointäktsskatt måste direkt påverka

företagens pris- och produktionspolitik. Företag, som drabbades av en

sådan skatt, föranleddes att på ett eller annat sätt reagera däremot: genom

prishöjning, genom försök att sänka sina kostnader, genom att lägga om

produktionen, närmast inskränka denna. Särskilt stora anpassningssvårig­

heter kunde uppstå för marginalföretag, som redan utan skatten endast

nätt och jämnt fick täckning för sina kostnader. Troligt var att skatten

fick bäras både av företagen och av konsumenterna.

Därefter anfördes, att en bruttointäktsskatt måste drabba produkter,

som passerade flera led på vägen till den slutlige konsumenten, hårdare

än produkter, som gick direkt till förbrukaren. I detta sammanhang åbe­

ropar kommittén (s. 57) ett uttalande av Myrdal, vilken behandlat detta

spörsmål i den förut omnämnda utredningen.

Kommittén framhåller vidare, att ett särskilt problem var beskattningens

inverkan på konkurrensen med utlandet vare sig det därvid gällde pro­

dukter, som såldes på den inhemska marknaden i konkurrens med im­

porterade varor, eller det gällde exportartiklar, som på andra marknader

konkurrerade med andra länders tillverkningar. Var en sådan konkurrens

effektiv, begränsade den uppenbarligen företagens möjligheter att genom

prishöjning övervältra en bruttointäktsskatt. Importkonkurrensen kunde

möjligen mötas genom avgifter eller tullar på importvarorna. Export­

näringarnas konkurrensläge kunde eventuellt tänkas förbättrat genom en

restitution av skatten. En skatteövervältring kunde emellertid också ske

bakåt, på produktionskostnaderna. Särskilt på längre sikt var det rimligt

att räkna med att en bruttointäktsskatt kom att påverka kostnadsnivån

inom landet, eventuellt också växelkurserna. Men på kort sikt var både

kostnadsnivå och växelkurser ganska trögrörliga och det föreföll därför

uppenbart, att en bruttointäktsskatt kunde vålla ett land större svårig­

heter i den internationella konkurrensen än en nettovinstskatt; den senare

utgick ju endast då vinst uppkom och försvann, då konkurrensen skärptes

så att vinsten sjönk till noll. Bruttointäktsskatten var däremot på kort

sikt utan tvivel en kostnadsfaktor, som företaget måste räkna med i sina

kalkyler.

Enligt kommitténs uppfattning ägde från konjunkturpolitisk synpunkt

det sistnämnda resonemanget också tillämpning på de inhemska förhållan­

dena. Härom yttrar kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

64

från att en skatt på de totala utgifterna i huvudsak hade samma verk­

ningar som en skatt på de totala intäkterna.

En annan form av bruttoskatt utgör skatt på intäkter minus vissa kost­

nader. Principiellt finner kommittén att en sådan form av skatt knappast

erbjuder andra aspekter än en skatt på vissa utgifter (s. 61—62).

I sistnämnda avseende anför kommittén, att om företagsbeskattningen

lades som en skatt på vissa utgifter, något som kunde betraktas som en

speciell produktionsskatt, detta ledde till att företagarna i viss utsträckning

undvek dessa slag av utgifter, om de kunde ersättas med utgifter av andra

slag som inte beskattades. Det var också uppenbart, att skatten måste på­

verka priserna på de produktionsfaktorer, som ingick i de båda slagen av

kostnader, de beskattade och de inte beskattade. Genom hela prisbildnings­

processen kunde detta i sista hand påverka konsumtionens sammansätt­

ning så att det köptes något mer av sådana varor, vilkas framställning inte

krävde beskattade råvaror eller produktionsmedel, och mindre av sådana

varor, beträffande vilka detta inte var fallet.

Därefter anföres.

Mot bakgrunden av dessa allmänna resonemang om verkningarna kan man

uppställa frågan om det finns några skäl för att mera permanent lägga företags­

beskattningen som en skatt på vissa kostnader och i så fall på vilka. Om man

räknar med en bestående svårighet att tillfredsställa aktuella investeringsbehov,

kan detta möjligen vara ett argument för en långfristig skatt på investeringsvaror.

Om man räknar med en strukturell svårighet med vårt lands försörjning med

importbränslen, kan detta vara ett argument för att med hjälp av skatteregler

tvinga till en sträng hushållning med dessa. Om man räknar med en mer eller

mindre permanent, strukturell brist på arbetskraft, kunde detta vara ett skäl

till en löneskatt. Man skulle möjligen kunna göra gällande, att eftersom sam­

hället bär en hel del kostnader för arbetslösa, sjuka och gamla, så betalar pro­

duktionen inte de totala kostnader, som samhälleligt sett borde ligga på all an­

vändning av arbetskraft. Såvitt kommittén kan finna räcker intet av dessa argu­

ment för en så radikal omläggning som att fullständigt och permanent ersätta

hela företagsbeskattningen med en skatt på något visst slag av kostnader eller

en kombination av sådana skatter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vad åter gällde de konjunkturpolitiska verkningarna av skatter på vissa

slag av kostnader, syntes enligt kommitténs mening i stort sett samma

synpunkter kunna hävdas som i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

Sådana skatter hade en större stelhet än en nettovinstskatt, som automa­

tiskt anpassade sig till konjunkturerna. Däremot kunde naturligtvis varia­

tioner vara motiverade i speciella situationer. Om man ville undvika kort­

siktiga kastningar och snedvridningar inom näringslivet, föreföll det dock,

betonar kommittén, som om det skulle finnas större anledning till var­

samhet med alltför stora variationer i skatter på vissa kostnadsslag än

i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

66

beskattningsresultatet bli ett helt annat än om olika företag ombesörjde de

skilda leden i produktionen och distributionen. Det måste förutses att de

nu antydda synpunkterna ställde krav på regler, vilkas svårtillämplighet

ingalunda kunde utan vidare förutsättas bli mindre än nuvarande skatte­

reglers. Skulle avkall vidare göras med hänsyn exempelvis till exportintres­

sen och liknande mötte ungefärligen samma invändningar. Man kunde

vidare fråga sig, vilka som skulle göras till föremål för en bruttobeskatt-

ning. Stannade man vid aktiebolag och ekonomiska föreningar, kunde de

verkliga bruttointäkterna resp. utgifterna till viss del överföras på ett för

ändamålet bildat handels- eller kommanditbolag. Fördes även dessa in

under bruttoskatten torde steget böra tagas vidare till enskilda företagare

— det gick knappast att härutinnan upprätthålla någon skillnad. Att vissa

fysiska personers skattebelastning skulle bestå i en på löntagare och andra

övervältringsbar skatt samtidigt som sistnämnda grupp av skattskyldiga

skulle alltfort progressivt beskattas för sin inkomst, vore å andra sidan

ägnat att inge betänkligheter. Kommittén hade med det sagda allenast velat

antyda vissa av de betydande svårigheter, som vid en lagstiftning om

bruttoskatt skulle möta, svårigheter som, om de över huvud lät sig be­

mästras, knappast kunde lösas annat än till priset av komplicerade och

svårtillämpade regler.

Därefter anföres att, om alltsa bruttoskatten ingalunda blev så enkel

som vid ett första övervägande syntes kunna bli fallet, man med en sådan

skatteform inte heller mötte de invändningar mot nettobeskattningen, som

innebar att denna kunde stimulera till felaktiga eller falska uppgifter.

Att en permanent kombination av nettovinst- och bruttobeskattning från

taxeringssynpunkt var det allra mest olägliga låg i sakens natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena

Inte i något remissyttrande har en övergång från nuvarande netto­

vinstbeskattning till bruttobeskattning förordats. Direkt avstyrkande ut­

talanden har gjorts i det övervägande antalet yttranden, där frågan härom

uttryckligen berörts. I några remissyttranden framhålles däremot att frå­

gan om en bruttoskatt inte fick anses slutligt avgjord med de överväganden,

som i betänkandet redovisats. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av

försäkringsinspektionen, landsorganisationen och tjänstemännens central­

organisation.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Riksskattenämnden säger sig dela de av kommittén framförda betänklig­

heterna mot en övergång till bruttobeskattning. En sådan beskattning skulle

av allt att döma närmast få karaktär av en allmän konsumtionsskatt men

syntes med sina ojämna verkningar knappast utgöra någon lämplig form

68

Departementschefen

De av företagsbeskattningskommittén redovisade argumenten av kon-

junkturpolitisk och annan art mot en övergång från netto- till bruttovinst-

beskattning har kommittén funnit vara av sådan styrka att tanken på en

dylik övergång bör avvisas. Det helt övervägande antalet remissinstanser

delar i princip denna mening. Från några håll har dock uttalats önske­

mål om fortsatta och mer ingående överväganden samt om ett i detalj ut­

arbetat alternativ, som kunde vägas mot den av kommittén förordade lag­

stiftningen.

Företagsbeskattningskommittén har haft en relativt begränsad tid till

förfogande för utarbetande av förslag till ändrad företagsbeskattning. Jag

finner det därför fullt förklarligt att kommittén, som ansett allvarliga

invändningar kunna resas mot en övergång till bruttobeskattning, funnit sig

mot denna bakgrund böra koncentrera sitt arbete på en ändrad utformning

av reglerna för nettovinstbeskattningen. Detta utesluter givetvis inte att

frågan om nettovinstbeskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om

erfarenheterna ger anledning härtill, kan vara förtjänt av förnyat över­

vägande.

Kungl. Maj:ts proposition

nr

100

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen

F öret agsbeskattningskommittén

Kommittén erinrar om att vår nuvarande företagsbeskattning var lagd på

företagens nettovinst sådan denna skulle beräknas enligt i skattelagarna

givna föreskrifter. I väsentliga hänseenden var denna nettovinst densamma

som framkom vid en beräkning enligt bokföringsmässiga grunder. Detta

innebar att sådana omkostnader, som var vid taxeringen omedelbart av­

dragsgilla, direkt och omedelbart påverkade företagets skattebelastning. För

ett företag, som visste att det skulle komma att redovisa vinst till beskatt­

ning, framstod med hänsyn därtill kostnaden i fråga såsom till storleksord­

ningen inte utgörande det pris företaget hade att erlägga, utan detta pris

minskat med den procentuella andel därav som svarade mot den aktuella

skattesatsen. Vid en hög nettovinstbeskattning kunde därför befaras, att

företagens i och för sig naturliga strävanden att så mycket som möjligt

hålla nere sina löpande utgifter försvagades. Särskilt kunde nämnas sådant

som anskaffning av inventarier med kort varaktighetstid, reparationer,

reklam, representation o. d. Investeringar och utgifter av detta slag kunde

följaktligen i viss mån stimuleras av skattereglerna och under goda år få

en inte önskvärd konjunkturbetoning.

70

Härefter uttalar kommittén som sin mening att ett skattesystem, som

ledde till en snabb nedgång i skatterna vid minskande inkomster och en

snabb uppgång vid ökande inkomster, syntes vara det från konjunktur syn­

punkt idealiska. Sådana egenskaper besatt en stark progressiv beskattning

av tysiska personer vid källskatteuppbörd och en renodlad nettovinstbe­

skattning av företagen med minsta utrymme för störande vinstdispositioner.

Ett system som tvärtom lät skattebetalarna betala skatt på högkonjunktur­

inkomster under en lågkonjunktur, då inkomsterna minskade, skärpte där­

emot konjunkturfluktuationerna. Å andra sidan hade ofta anförts, fram­

håller kommittén vidare, att företagen genom fri avskrivningsrätt för inven­

tarier stimulerades till stora avskrivningar, till att konsolidera sig, till att

stabilisera utdelningarna m. m., vilket allt ledde till att deras motstånds­

kraft mot konjunkturväxlingarna ökades och därmed också deras möj­

ligheter att hålla en mera jämn sysselsättning.

Kommittén tillägger, att från konjunkturpolitisk synpunkt intet syntes

vara att invända mot att företagen stabiliserade utdelningar eller under

goda år konsoliderade sig. Sådana åtgärder kunde verka konjunkturutjäm­

nande. Men konsolideringen borde kunna ske även på annat sätt än genom

vinstreglerande dispositioner som medförde skattekredit. Den fria avskriv-

ningsrätten syntes snarast bidra till en konsolidering i form av maskinan­

skaffningar jämfört med konsolidering i likvid form. Detta behövde i och

för sig inte föranleda allvarliga erinringar. Men högkonjunkturerna känne­

tecknades ofta av en smittsam optimism och det var inte säkert, att alla

investeringar som då gjordes var så väl överlagda.

Därefter anföres, att från konjunkturpolitisk synpunkt framstod det som

önskvärt att sådana investeringar, som inte absolut behövde göras under

högkonjunkturåren, uppsköts till en lågkonjunktur. Man borde därför sti­

mulera sådana uppskov. Särskilt om ett företag ville »konsolidera» sig, ville

avsätta en del av ett överskott från ett gott år för ett sådant ändamål, borde

det ordnas så att investeringen inte nödvändigt måste ske omedelbart för

att vissa skatteförmåner skulle vinnas. Här hade avsättningar till investe­

ringsfonder sitt berättigande, vilka just borde ha denna funktion att möj­

liggöra överförandet av medel från högkonjunkturen till användning under

lågkonjunkturen.

Kommittén anmärker, att diskussionen om avskrivningarna huvudsak­

ligen rört sig om högkonjunktursituationer. Detta föreföll också motiverat,

eftersom det just var i sådana situationer som skattepolitiken kunde väntas

ha större effektivitet som investeringsreglerande medel. I ett depressions-

läge var som regel intresset och utrymmet för särskilda vinstdispositioner

mera begränsat. Möjligheterna att i en sådan situation över huvud påverka

investeringarna genom skattereglerna — bortsett från investeringsfonderna

— syntes små. En konsekvens av detta förhållande blev å andra sidan att

man inte kunde gå alltför hårt fram med en investeringsdämpande politik

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

71

under en högkonjunktur utan att på längre sikt menligt påverka takten i

det ekonomiska framåtskridandet. Inte minst av psykologiska skäl förelåg

en tendens till särskilt livlig investeringsverksamhet inom företagssektorn

under högkonjunkturer. Höll man starkt tillbaka denna tendens under hög­

konjunkturer utan att man i motsvarande mån lyckades stimulera före­

tagens investeringar under lågkonjunkturerna, kunde följden på längre sikt

bli en minskning i investeringsverksamheten. Detta var givetvis en syn­

punkt som måste beaktas när det gällde att bedöma hur långt man skulle

tillgodose de önskemål i fråga om företagsbeskattningens utformning som

kunde uppställas från konjunkturpolitiska synpunkter.

Vad kommittén från konjunkturpolitisk synpunkt anfört om avskriv­

ningarna på inventarier gällde enligt kommitténs uppfattning i princip

även om avskrivningar å byggnader. Med hänsyn till de betydande kapital­

belopp, som var nedlagda i byggnader, och med hänsyn till byggnadernas

vanligen längre varaktighet, skulle fria avskrivningar å byggnader öppna

möjligheter till vinstdispositioner av stort omfång. De härigenom möjlig­

gjorda förskjutningarna av skattebetalningarna torde från konjunkturpoli­

tisk synpunkt i huvudsak få bedömas på samma sätt, som konsekvenserna

av en fri avskrivningsrätt för inventarier.

Lagervärderingsreglerna. Kommittén framhåller, att de totala varulagren

i landet kunde uppskattas till minst 20 och högst 40 miljarder kronor, d. v. s.

ett halvt till ett års nationalinkomst. Av en av kommittén verkställd lager­

undersökning, vilken redovisas i ett senare sammanhang, framgick, att de

av denna undersökning omfattade företagen vid utgången av 1951 hade

sina lager nedskrivna med i genomsnitt 50 å 60 procent av anskaffnings­

värdet. Redan mindre modifikationer i värderingsreglerna kunde därför

ha utomordentligt stor kvantitativ betydelse för variationerna i de redo­

visade vinsternas storlek, vilket påverkade skattebeloppen och därigenom

företagens likviditet och deras förmåga att företa andra utgifter. Lager­

värderingen användes också av företagen som utjämningsfaktor mellan

olika år i mycket stor skala.

Kommittén kunde inte finna något bärande skäl för en resultatutjäm­

ning, som åstadkoms genom en godtycklig värdering av varulagret. Lager­

värderingen syntes böra ske med iakttagande av någon konsekvent genom­

förd värderingsprincip. Flera av de erkända värderingsprinciperna med­

förde en viss automatisk resultatutjämning mellan goda och dåliga år.

Härigenom förhindrades en redovisning av fiktiva prisstegringsvinster och

prisfall sförluster. En allmän konsolidering syntes kommittén däremot böra

åstadkommas med andra medel än lagervärderingen. Många skäl talade för

att man i högre grad än som hittills skett borde genomföra denna konsoli­

dering Öppet och inte genom alt bilda dolda reserver.

Därefter anföres att i analogi med vad kommittén anfört i fråga om av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

72

skrivningar å inventarier man från konjunkturpolitisk synpunkt skulle

kunna i fråga om varulager uppställa önskemålet att minsta möjliga ned­

skrivning medgavs, d. v. s. endast vad som med konsekvent tillämpning av

en erkänd värderingsprincip kunde motiveras av inkurans och prisfallsrisk.

I så fall fanns knappast anledning för ett företag att göra en lagerinveste­

ring från konsolideringssynpunkt, i varje fall inte för att därigenom vinna

några skatteförmåner. Det borde hållas i minnet, att lagervärderingsreg­

lerna genom den effekt de hade på företagens skattebetalning och likviditet

var av betydelse för investeringarna inte endast i lager utan även för före­

tagens övriga investeringsverksamhet, t. ex. i maskiner och byggnader.

Såg man endast till effekten på lagerhållningen blev det ett önskemål

att åstadkomma sådana regler för varulagrens behandling i skattehänseende,

att man undvek en direkt stimulans till investering i lager i konsolide-

ringssyfte i en konjunktursituation, där en sådan ökad investering framstod

som mindre lämplig, ävensom att man undanröjde de hinder för en lager­

avveckling, som nu förelåg och som givetvis fick en ogynnsam inverkan i

situationer, där en sådan lageravveckling kanske var i och för sig önskvärd.

I båda fallen gällde det härvid att koppla loss konsolideringen som sådan

från själva lagerutvecklingen.

Kommittén framhåller, att en snäv begränsning av nedskrivningsrätten

medförde, att det inte skulle finnas någon anledning för företagen att från

skattesynpunkt hålla på lagren i stället för att minska dem i en situation,

där detta av andra skäl befanns lämpligt. Om företagen ville göra en på-

fyllnad eller över huvud en lageruppbyggnad i en konjunktursituation,

då detta framstod som samhälleligt önskvärt, kunde detta eventuellt stimu­

leras genom användning av investeringsfond för sådant ändamål.

I den mån det av andra skäl inte var möjligt att begränsa nedskrivning­

arna av varulagren på sätt som nyss angavs, enär man vid nuvarande skatte­

system måste medge rätt till en viss dold konsolidering, fick det övervägas

att tillgodose konjunktursynpunkterna på annat sätt. Därvid kunde ifråga­

sättas, att en onormal lagerökning inte skulle få föranleda någon nedskriv­

ning, varigenom incitamentet till en sådan lagerökning skulle bortfalla. Ä

andra sidan kunde en nedgång av lagrets volym under en normal nivå med­

föra rätt att lägga upp en påfyllnadsfond, så att den dolda reserven där­

igenom också i detta fall skulle kunna bevaras.

Därest man helt omöjliggjorde för företagen att använda lagervärde­

lingen för konsolideringsändamål, kunde enligt kommitténs mening till­

skapandet av möjligheter för en öppen konsolidering övervägas. Formen

borde då vara sådan att den inte hade samma ogynnsamma konjunkturpoli­

tiska verkningar som fri lagervärdering utan medförde viss bindning av

konsolideringsmedlen.

Investeringsfonder. Enligt kommitténs mening måste principen att med

hjälp av investeringsfonder söka påverka fördelningen i tiden av företagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

74

att tillgripas i särskilda lägen. I största allmänhet ville kommittén fram­

hålla nödvändigheten av försiktighet med sådana variationer, som kunde

vara ägnade att försvåra för företagen att planera på lång sikt. Kommittén

yttrar vidare.

En enkel variationsmöjlighet är att variera skattesatsen, närmast att höja den

under en högkonjunktur och sänka den under en lågkonjunktur. En sådan varia­

tion synes dock förutsätta restriktiva regler för vinstdispositioner; eljest skulle

variationen medföra extra stora avskrivningar under tider av höga skatter och

omvänt. Har man restriktiva sådana regler, så medför beskattningen av netto­

vinsten redan automatiskt stora variationer i de inbetalade skattebeloppen. Kom­

mittén har därför ansett sig böra avvisa en variation i skattesatsen.

Man kan vidare tänka sig variera avskrivnings- eller lagervärderingsreglerna.

Närmast skulle ifrågakomma att i ett extremt högkonjunkturläge strama åt dem.

En annan möjlighet är att den ordinarie företagsbeskattningen i vissa lägen

kompletteras med andra åtgärder, t. ex. i form av en investeringsavgift. Kommit­

tén återkommer i det följande till de här berörda frågorna.

Sedan kommittén sålunda uttalat sin mening om vilka krav, som borde

uppställas på reglerna för en företagsbeskattning grundad på nettovinst-

principen, har kommittén ställt fragan huruvida de ifrågasatta mer restrik­

tiva möjligheterna till vinstregler ande dispositioner kunde begränsas att

gälla högkonjunkturlägen och att, med andra ord, nuvarande permanenta

regler alltjämt skulle kunna få tillämpas i andra konjunkturskeden. Åtskil-

liga av de skäl, som talar mot sistnämnda alternativ, har av kommittén

närmare belysts vid dess behandling av de olika specialavsnitten, där de

naturligen lättare låter sig överblickas. Kommitténs sammanfattande in­

ställning till detta spörsmål synes emellertid redan i detta sammanhang böra

återgivas.

Kommittén framhåller sålunda att den haft att välja mellan å ena sidan

ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinst-

dispositioner, vilket sa snart ett högkonjunkturläge inträdde fick överges

eller kompletteras med särskilda åtgärder, och å andra sidan ett system

med mer restriktiva permanenta regler, som inte annat än i rent extrema

konjunkturlägen krävde speciella kompletteringar.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för det senare alternativet.

Huvudargumenten härför kan återges på följande sätt. Det är synnerligen

vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen

t. o. in. för en relativt näraliggande framtid. Följaktligen föreligger stor

risk att de åtstramande bestämmelserna kommer för sent. Härtill med­

verkar den omgång, som alltid måste vara förenad med att få dessa be­

stämmelser i kraft, vartill kommer att de får sin fulla effekt först vid ett

framtida taxeringstillfälle eller än längre fram i tiden, nämligen då skatte­

inbetalningen senast skall ske. Med hänsyn till att bestämmelserna, exem­

pelvis i avseende å rätt till avskrivning å tidigare anskaffade inventarier,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

76

Remissyttrandena

Flertalet hörda myndigheter och andra organisationer än de, som repre­

senterar näringslivet, har anslutit sig till eller i allt fall inte riktat invänd­

ningar mot kommitténs uppfattning om önskvärdheten av företagsbeskatt­

ningens anpassning till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik

genom en åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. I

princip tillstyrkande uttalanden har gjorts av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, riksräkenskapsverket, för-

säkringsinspektionen, länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs samt Göteborgs

och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, lands­

organisationen, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens central­

organisation och Sveriges akademikers centralorganisation. I åtskilliga ytt­

randen — detta gäller t. ex. de yttranden som avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Älvs-

borgs, Örebro, Värmlands och Jämtlands län — har uttrycklig ståndpunkt

visserligen inte tagits till frågan om angelägenheten av en konjunkturpoli-

tiskt motiverad åtstramning av beskattningsreglerna men har, med reser­

vationer i vissa hänseenden, likväl inte riktats principiella erinringar mot

kommitténs allmänna uppfattning om önskvärdheten av mera strikta be­

skattningsregler.

Mot förslaget att på ifrågasatt sätt ändra nuvarande permanenta regler

för företagsbeskattningen har avstyrkande yttranden, i vissa fall av andra

än konjunkturpolitiska skäl, avgivits av organisationerna på näringslivets

område samt av lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i vissa län. Även

kommerskollegium uttalar sig på i huvudsak avstyrkande sätt.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet betonas, att med den

utomordentliga betydelse som företagens investeringar ägde för konjunk­

turförloppet, och den stora vikt företagens interna sparande hade för finan­

sieringen av dessa investeringar det var givet, att de skatteregler som möj-

li§§jor(ie vinstreglerande dispositioner — främst avskrivnings- och lager-

värderingsreglerna — fick konjunkturpolitisk betydelse och följaktligen

även betydelse för utformningen av riksbankspolitiken.

Det var sålunda näraliggande, anföres vidare, att man i en högkonjunk­

tursituation som ett komplement till kreditpolitik och andra politiskt-ekono-

miska medel kunde finna det önskvärt eller till och med nödvändigt att

begränsa företagens avskrivningsmöjligheter för att därigenom söka dämpa

investeringsverksamheten. Under den senaste högkonjunkturen hade man,

såsom företagsbeskattningskommittén omnämnt, bland andra medel även

tillgripit tillfälliga inskränkningar i avskrivningsmöjligheterna in. m. Kom­

mittén hade emellertid avvisat ett system med variabla avskrivnings- och

lagervärderingskvoter med hänsyn till ett dylikt systems bristande effek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

78

till användning för vinstreglerande dispositioner i en utsträckning, som från

början ej avsetts och lett till en investeringspolitik, som onekligen bidragit till en

inflationistisk spänning inom samhällsekonomien. Ä andra sidan må framhållas,

att de nu föreslagna åtgärderna icke ensamt kunna åstadkomma den produktions-

utjämnande effekt, som allmänt bedömes såsom önskvärd, ehuru de utan tvivel

skulle vara ägnade att bidraga till en lugnare och efter våra resurser på längre

sikt lämpligare avvägd investeringstakt. Särskild vikt måste dessutom städse

läggas vid åtgärder av penningpolitisk och finanspolitisk art. I extrema högkon­

junkturlägen måste, såsom kommittén förordat, därjämte längre gående inskränk­

ningar i avskrivnings- och lagervärderingsfriheten än de nu för mera normala

förhållanden ifrågasatta genomföras i en provisorisk lagstiftning. Å andra sidan

kräver extrema lågkonjunkturlägen särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

I anslutning härtill understryker fullmäktige vikten av att även staten

anpassade sina investeringar efter konjunkturutvecklingen. Kapitalbudge­

ten måste ovillkorligen begränsas till belopp, som kunde tillgodoses inom

ramen för de tillgängliga resurserna. Beloppet borde även avvägas med hän­

syn till storleken av det enskilda sparande, som kunde beräknas stå till för­

fogande på den allmänna kapitalmarknaden för sådana långfristiga inves­

teringar, varom här var fråga. Eljest nödgades riksgäldskontoret att vid sin

kapitalanskaffning i allt för hög grad anlita kortfristig upplåning. Såsom

ett önskemål av största betydelse framstod därför, att driftbudgeten över­

balanserades under högkonjunktur, något som för övrigt utgjort en förut­

sättning för vårt nuvarande system med långtidsbalansering av budgeten.

I samband härmed framfördes till övervägande den tanken, att om — såsom

kunde antagas -— staten skulle under en övergångstid efter genomförandet

av skärpta avskrivnings- och lagervärderingsbestämmelser tillföras ökade

skatteinkomster, dessa merinkomster steriliserades i en eller annan form,

förslagsvis genom att ett anslag å driftbudgeten ställdes till riksgäldskon-

torets förfogande för återköp av statspapper från riksbanken. Om detta ej

skulle anses innefatta en framkomlig väg, syntes en annan tänkbar möjlig­

het vara att särskilt överbalansera driftbudgeten med det belopp, till vilket

dessa inkomster beräknades uppgå. Härigenom skulle en begränsning av

statsupplåningen ernås.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har med åberopande

i huvudsak av vad kommittéreservanterna anfört anmält en från riksgälds-

fullmäktige avvikande mening.

Enligt riksräkenskapsverkets mening syntes det föreliggande förslaget i

stort sett ägnat att anpassa företagsbeskattningen i riktning mot en kon­

junktur stabiliserande ekonomisk politik. Åtgärder i sådan riktning torde

i och för sig få anses välmotiverade.

Därefter anföres, att i valet mellan å ena sidan ett system med stor frihet

i fråga om vinstreglerande dispositioner, kompletterat i lägen av högkon­

junktur med tillfälliga restriktioner i syfte att råda bot på den inte önsk-

\äida inflationsdrivande effekt, som en sådan frihet eljest inrymde, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

80

mit i så betydande omfattning, att det inte kunde anses uteslutet att de in­

verkat i inte önskvärd riktning på konjunkturförlöppen och att jämväl i

övrigt anledning att taga hänsyn därtill vid beskattningsreglernas utform­

ning kunde föreligga.

I sitt yttrande har kammarrätten även berört frågan huruvida från all­

mänt skatterättsliga och taxeringstekniska synpunkter några erinringar

kunde framställas mot de av kommittén omfattade förslagen. I avseende

härå anför kammarrätten bl. a., att förslaget skatterättsligt berörde reg­

lerna för beräkningen av inkomst av rörelse. Sådan inkomst skulle enligt

vedertagna beskattningsprinciper och i 41 § kommunalskattelagen intagen

föreskrift beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Häri innefattades

enligt anvisningarna till nämnda paragraf, att hänsyn skulle tagas till bl. a.

in- och utgående lager av varor m. m. Med inkomstberäkningen enligt bok­

föringsmässiga grunder sammanhängde ock föreskriften, att kostnaden för

anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­

tarier i regel skulle avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.

Av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om godtagande av

i räkenskaperna gjord lagervärdering och om fri avskrivning å inventarier

framgick, att avsikten därmed inte varit, att nyss angivna grundläggande

principer om beräkning av rörelseinkomst skulle kunna få helt frångås,

exempelvis genom att varulager nedskrevs till ett allenast symboliskt värde

eller att kostnaden för anskaffning av inventarier med längre varaktighets-

tid i sin helhet avdrages redan det år, inventarierna anskaffades. Med hän­

syn härtill kunde det inte anses stridande mot kommunalskattelagens in­

komstbegrepp, att vissa gränser uppdrogs för möjligheterna att nedskriva

lager och att verkställa avskrivning å inventarier i snabbare takt än som

motsvarade inventariernas ekonomiska varaktighetstid. Det hade, såsom

redan antytts, inte varit avsikten att den frihet som i nämnda hänseenden

tillerkänts de skattskyldiga, skulle vara helt obegränsad. En viss begräns­

ning av nämnda frihet kunde därför närmast betraktas såsom en komplet­

tering av nu gällande lagstiftning med regler för sådana bedömningar, som

enligt gjorda erfarenheter inte lämpligen borde helt överlämnas åt praxis.

Enligt kammarrättens uppfattning talade de taxeringstekniska skälen för

att konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder vidtogs inom ramen

för de ordinarie beskattningsreglerna. Härom yttrar kammarrätten vidare.

Om extraordinära skatteformer tid efter annan skola insättas, komma sådana

åtgärder ofta för sent med hänsyn till att de icke kunna beslutas och träda i kraft

förrän de konjunkturrörelser, som man därigenom vill påverka, redan kommit i

gång. Det är av naturliga skäl vanskligt att genom beskattningsåtgärder åstad­

komma inverkan på en redan påbörjad konjunkturrörelse, eftersom verkningarna

av dessa beskattningsåtgärder först efter längre tid göra sig direkt gällande. De

prohibitiva verkningarna av konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder

måste vidare alltid bliva svåra att bedöma. Slutligen måste beaktas, att beskatt­

ningsåtgärdernas liandhavande i regel måste uppdragas åt de för den ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

82

Den konjunkturpolitiska effekten av de nu föreslagna åtgärderna, som

främst riktade sig mot självfinansierande företag, torde visserligen vara be­

gränsad. Men åtgärderna föreföll å andra sidan inte medföra några för

kommunerna skadliga verkningar; tvärtom syntes man från kommunalt

håll böra kunna räkna med ett åtminstone momentant förbättrat skatte­

underlag, på längre sikt kanske också med större utrymme för kommunala

investeringar.

Därefter anföres.

Enligt sina direktiv har kommittén haft att utarbeta förslag till

permanenta

konjunkturstabiliserande regler på företagsbeskattningens område. Uppdraget kan

synas motsägelsefullt med tanke på konjunkturernas föränderlighet. All erfarenhet

visar emellertid, att beskattningsreglerna för företagens liksom övriga skattedraga-

res del från tid till annan måste överarbetas och modifieras efter inträdda för­

ändrade förhållanden. Femton års högkonjunktur har icke kunnat undgå att

skapa ett nytt »normalläge». Kommittén räknar dessutom med att vid sidan av

de nu föreslagna permanenta reglerna behov av provisoriska beskattningsåtgärder

kunna uppkomma i exceptionella konjunktursituationer. Några principiella be­

tänkligheter mot den form, i vilken kommittén presenterat sina förslag, har sty­

relsen därför ej.

I reservation har fem ledamöter av förbundets styrelse, herrar Jung, Pers­

son, Petri, Nordkvist och Leandersson, förklarat sig anse det vara princi­

piellt oriktigt att använda beskattningsåtgärder i syfte att ernå en kon­

junkturstabilisering. Därvid anföres bl. a. att om man såg problemet från

kommunal synpunkt, kunde visserligen den temporära ökning i skatteunder­

laget, som de närmaste åren blev att påräkna om förslagen genomfördes,

verka förledande. På längre sikt hade emellertid kommunerna större glädje

av att bland sina skatteobjekt finna välkonsoliderade företag med jämna

vinstutdelningar än av utsikten att under några högkonjunkturår ha ett

momentant förbättrat skatteunderlag.

I det av Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet har förbundet

uttalat sin principiella anslutning till kommittcförslaget.

Avvikande mening har anmälts av ledamöterna i förbundsstyrelsen, herrar

Mannerskantz och Olsson, som ansett att styrelsen bort uttala sin anslutning

till det av reservanterna inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje,

avgivna särskilda yttrandet.

Landsorganisationen har inga principiella invändningar att göra mot det

resonemang som ligger till grund för kommitténs förslag, även om det före­

föll mycket svårt att utforma sådana permanenta regler att balans i sam­

hällsekonomin kunde upprätthållas utan att tillfälliga ingripanden behövde

göras. Kommittén hade enligt landsorganisationens mening överbetonat de

svårigheter, som var förbundna med tillfälliga ingripanden på företagsbe­

skattningens område. Det var sålunda alltid svårt att avgöra, när läget var

sådant, att olika konjunkturpolitiska ingripanden behövde göras, oavsett om

dessa berörde t. ex. kreditpolitiken eller företagsbeskattningen. Det var vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

84

den skattemässiga vinstberäkningen respektive företagsekonomiskt motive­

rade milda permanenta regler för att befrämja företagens konsolidering, var­

vid det förstnämnda önskemålet enligt landsorganisationens mening inte

blivit tillräckligt beaktat. Även om landsorganisationen inte ansåg det möjligt

att helt undvika tillfälliga ingripanden i företagsbeskattningen, borde dock

de permanenta reglerna i viss omfattning skärpas ytterligare.

Riksförbundet landsbygdens folk, som i stort sett ansluter sig till kom­

mitténs olika förslag, yttrar att det måste anses vara synnerligen angeläget

att den ekonomiska politiken på olika områden utformades så, att förut­

sättningarna för bevarande av ett stabilt penningvärde ökades. Härvid var

det enligt riksförbundets mening nödvändigt att bedöma de olika åtgärderna

mot bakgrunden av det faktum, att det i ett samhälle av den typ vi nu hade

uppenbarligen fanns betydande risker för en fortgående försämring av pen­

ningvärdet. Den enighet, som rådde rörande önskvärdheten att uppehålla full

sysselsättning liksom även de pris- och lönekrav man måste räkna med från

starkt organiserade intressegrupper, var faktorer man enligt riksförbundets

mening inte kunde bortse från i sammanhanget. Även om det var ostridigt

att effekten av kommitténs förslag var oviss och kom att bli begränsad, måste

man se företagsbeskattningen endast som ett medel vid sidan av flera andra

i en allmän konjunkturpolitisk beredskap. Vid bedömningen av ifrågava­

rande spörsmål måste även beaktas olägenheterna med tillfälliga lagstift­

ningsåtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det syntes ostridigt

att utformningen av beskattningsreglerna i vissa fall kunde komma att med­

föra en inte önskvärd ansvällning av investeringsverksamheten i ett högkon­

junkturläge. Det var dock lika klart att en stabilisering inte kunde åstadkom­

mas enbart med en ändring av beskattningsreglerna utan att dessa endast

var ett led i en på detta syfte inriktad ekonomisk politik. TCO understryker,

att det var av synnerligen stort intresse för både myndigheter och näringsliv

att det system av ett stort antal provisoriska förordningar, som känneteck­

nat de senare årens skattelagstiftning, blev avlöst av fastare regler. Som hel­

het kunde kommitténs förslag enligt TCO:s uppfattning komma att bidraga

till att i högkonjunkturlägen dämpa en accelererande investeringsprocess.

Å andra sidan kunde det väntas att reglerna för investeringsfonderna skulle

få en viss betydelse för en lämplig spridning av investeringarna i tiden.

I det principiella valet mellan olika system för en anpassning av beskatt­

ningsreglerna till de konjunkturpolitiska önskemålen ansluter sig även

Sveriges akademikers centralorganisation till kommittémajoritetens upp­

fattning att extraordinära beskattningsregler så långt möjligt borde und­

vikas och att ett system med mer restriktiva permanenta regler var att

föredraga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

.lag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remiss­

yttranden, där en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispo­

sitioner avstyrkts.

1 det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes

starkt, om de åtgärder kommittén föreslagit utgjorde en lämplig form för

konj unkturpolitiskt ingripande. Enligt delegerades mening borde medel att

stävja en högkonjunkturutveckling, som tenderade att urarta i inflationis-

tisk riktning, i det väsentliga sökas på den allmänna penning- och finans­

politikens område. Delegerade ansåg det i och för sig olämpligt att i detta

syfte ändra på de olika mera specifika reglerna i skattelagstiftningen. Åt­

gärder av detta slag måste inverka mera störande på företagens normala

rörelse utan att man för den skull på denna väg tillnärmelsevis kunde nå

den effekt, som stod att vinna exempelvis med penningpolitiska åtgärder.

Därefter anföres, att det var uppenbart att förslaget även från konjunk­

turpolitiska synpunkter skulle medföra väsentliga olägenheter. Konjunktur­

politikens medel borde ju inte utformas enbart med tanke på deras effekt,

när det gällde att bromsa en inflationistisk högkonjunktur utan också med

hänsyn till deras effekt när det gällde att förhindra och bekämpa lågkon­

junkturer. Företagens relativt långt gående frihet i fråga om avskrivningar

och varuvärdering hade i själva verket i stor utsträckning motiverats just

av konjunktur synpunkter. Man hade därigenom önskat möjliggöra för

företagen att konsolidera sin finansiella ställning och stärka sin beredskap

mot de olika påfrestningar, som sammanhängde med konjunkturväxling­

arna. En konjukturutjämning i företagens rörelse torde också i praktiken

ha kommit till stånd i mycket betydande utsträckning under de senaste

decennierna. I anslutning härtill yttrar delegerade vidare.

Resultatutjämningen har sålunda lett till en stabilare vinstredovisning i före­

tagen och därmed till en stabilare utdelningspolitik. Det viktigaste är dock effek­

ten i sysselsättningshänseende. Det är------------ påtagligt, hurusom under de senaste

decennierna en ny syn på sysselsättningsfrågan vuxit fram bland de svenska före­

tagen. Vid sidan av olika frivilliga åtaganden av mera socialpolitiskt slag ha före­

tagen alltmera strävat att i de anställdas intresse hålla sysselsättningen så stabil

som möjligt •— även när detta inneburit avsteg från strikt räntabilitetsmässiga

synpunkter. Den första reaktionen vid avsättningssvårigheter har inte varit att

skära ned produktionsapparaten genom att entlediga arbetare, utan man har i

sådana situationer så långt möjligt försökt att sysselsätta de överflödiga arbetarna

genom produktion på lager, underhållsarbeten o. dyl.

Företagens möjligheter att själva bedriva en sådan utjämnande sysselsättnings­

politik ha i mycket hög grad berott på och komma i fortsättningen att bero på

deras möjligheter att bygga upp finansiella reserver under de goda tiderna. För

att i pressade konjunkturlägen kunna ge en sådan sysselsättning av icke direkt

produktiv natur fordras det, att företagen disponera över ett tillräckligt likviditets-

utrymme. Det är därför också uppenbart, att varje förändring i våra skattelagar,

som går ut på att minska utrymmet för den interna reservbildningen i företagen,

också går emot dessa strävanden till en jämnare sysselsättningspolitik.

Om delegationen sålunda även utifrån rent konjunkturpolitiska övervä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

85

86

ganden ställde sig kritisk till den föreslagna skärpningen av skattereglerna

för företagen, blev detta än mera fallet, om hänsyn även togs till den brom­

sande effekt på den ekonomiska utvecklingen på längre sikt som en sådan

skärpning kunde medföra. Det var ingen svårighet att med skattepolitiska

åtgärder åstadkomma en minskning av företagens investeringar under hög­

konjunkturerna. Alla åtgärder, som begränsade möjligheterna till sparande

inom företagen, måste få en sådan investeringshämmande effekt. Vad man

däremot — som kommittén för övrigt själv betygade — inte kunde göra med

skattepolitiska åtgärder av sådant slag, som kommittén ifrågasatt, var att

förmå företagen att investera i lågkonjunkturerna. Man måste därför be­

fara, att en skärpning av skattereglerna över en längre tidsperiod, d. v. s.

sett över en hel konjunkturcykel, fick till totaleffekt en minskning av före­

tagens investeringar. Men det betjrdde i så fall också en minskad utveck­

lingstakt i näringslivet, en uppbromsning av det ekonomiska framåtskri­

dandet.

Delegationen tillfogar, att ett genomförande i det just nu aktuella läget

av en begränsning av utrymmet för självfinansiering av företagen var sär­

skilt betänkligt dels med hänsyn till att det nu gällde att på grund av den

skärpta utländska konkurrensen öka investeringar, som ledde till rationa­

lisering och kostnadssänkning, dels ock på grund av det minskade tillflödet

till företagen av nytt, riskvilligt kapital. Beträffande frågan om närings­

livets kapitalförsörjning anför delegationen ytterligare, att även om det

här i landet varit möjligt att bemästra problemet och i själva verket finan­

siera en betydande utbyggnad av produktionen, detta sammanhängde fram­

för allt med de gynnsamma möjligheterna till självfinansiering inom före­

tagen. Problemet blev emellertid allt svårare, och man måste därför befara,

att en minskning av möjligheterna till självfinansiering i det nuvarande

läget kunde komma att få mycket ogynnsamma verkningar.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening, Sven­

ska sparbanksföreningen, Östergötlands och Södermanlands handelskam­

mare, handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare.

Sveriges grossistförbund erinrar om att avsaknaden av en rätt till öppen

resultatutjämning mellan olika år i stor utsträckning kompenserats genom

tillämpning av gällande kommunalskattelags liberala regler i fråga om

bl. a. fri avskrivning å maskiner och inventarier samt långtgående frihet

beträffande lagervärderingen. Det var alltför allmänt erkänt för att behöva

närmare utvecklas, att dessa regler haft en oerhört stor betydelse för det

svenska näringslivets konsolidering och produktiva utveckling. Mot dem

kunde dock från näringslivets synpunkt riktas den betydelsefulla erin­

ringen att de inte gällde lika för alla rörelseidkare.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som de ifrågavarande reg­

lerna haft för landets ekonomiska utveckling måste det enligt förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

87

mening uppenbarligen krävas mycket starka skäl, om man nu ville be­

gränsa friheten i stället för att tvärtom utvidga den till att fullt ut gälla

även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Därefter anföres.

Förbundet kan icke finna att företagsbeskattningskommittén, som föreslagit be­

tydande sådana begränsningar, förmått förebringa tillräckligt övertygande skäl

härför. Kommitténs uppgift bär varit att ompröva de permanenta skattereglerna

ur rent konjunkturpolitiska synpunkter och mot bakgrunden av att den genom

dessa regler möjliggjorda s. k. skattekrediten ansetts stimulera företagen till in­

vesteringsökningar, som i extrema högkonjunkturlägen kunna få en ur samhälle­

lig synpunkt icke önskvärd inflationsdrivande effekt. Enligt direktiven har kom­

mittén härvid i främsta rummet haft att koncentrera sig på den fria avskriv-

ningsrätten och söka utfinna regler, varigenom denna automatiskt skulle kunna

inskränkas under sådana tidsperioder, då det med hänsyn till föieliggande in­

flationsrisker kunde befinnas angeläget att bromsa upp investeringsverksam­

heten. Uppgiften skulle emellertid, i den mån kommittén under arbetets gång så

funne erforderligt, kunna utvidgas att omfatta en omprövning av reglerna även

för övriga vinstreglerande dispositioner, bl. a. då lagervärdei ingen, i fråga om

vilken dock ett eventuellt förslag enligt direktiven närmast borde ges formen av

en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras gälla för en viss

tidsperiod. Vad kommittén i realiteten föreslagit är emellerid varken det ena

eller det andra utan en av konjunkturväxlingarna oberoende permanent begräns­

ning av både avskrivnings- och nedskrivningsreglerna, vilkens effekt enligt för­

bundets mening måste anses lika diskutabel ifråga om att bromsa upp närings­

livets benägenhet till investeringsökningar i extrema högkonjunkturlägen som

odiskutabel ifråga om att minska näringslivets konsolidering och motståndskraft

mot fallande konjunkturer respektive mot exempelvis skärpt utländsk konkur­

rens.

I den mån kommitténs förslag i överensstämmelse med direktiven bör bedömas

uteslutande ur synpunkten av dess konjunkturpolitiska effekt anser förbundet

därför att förslaget icke är ändamålsenligt utformat.

Förbundet säger sig för sin del helt ansluta sig till den av reservanterna

inom kommittén, herrar Gustafson och Wehlje hävdade uppfattningen, att

konjunkturpolitiken väsentligen måste stödja sig på allmänna penning- och

finanspolitiska åtgärder och att, i den man det i extrema lagen skulle be­

finnas önskvärt att stödja dessa med mera speciella skattepolitiska ingri­

panden, sådana ingripanden borde vara av tillfällig natur.

Förbundet tillägger, att även bortsett från begränsningen av konsolide-

ringsmöjligheterna kunde mot förslaget riktas allvarliga erinringar, näm­

ligen i det hänseendet att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare

skärpa i stället för att minska diskrimineringen från skattesynpunkt av de

enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolagen och de ekonomiska

föreningarna. För de i annan än aktiebolags- eller föreningsfonn arbetande

rörelseidkarna betydde kommitténs förslag i realiteten en avsevärt för­

sämrad ställning i skattehänseende genom de skärpta lagervärderingsreg­

lerna utan att detta — såsom fallet var för aktiebolagen och föreningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

88

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100

— till någon del uppvägdes av uppmjukade bestämmelser i andra hän­

seenden.

Även Sveriges köpmannaförbund anser, att kommitténs förslag var av

sådan art, att det gentemot de mindre och medelstora företagen verkade

rent diskriminerande, särskilt i fråga om sådana företag, som drevs som

enskild firma och alltså ej i aktiebolags- eller föreningsform. De enskilda

företagarna hade enligt gällande bestämmelser i huvudsak endast en

möjlighet till vinstreglering, nämligen varulagervärderingen. Kommitténs

majoritet gick väsentligt längre än vad direktiven åsyftade, då den före­

slog permanent begränsning av nedskrivningsrätten i lager. Man hade här­

vid alls inte beaktat den mycket betydande skärpning i progressionen, som

skett under senare år dels genom nya skatteskalor dels och framförallt

genom en kraftig försämring av penningvärdet. Det kunde inte vara något

rimligt önskemål eller rättvisekrav från det allmännas sida, att en företagare

ett gott år toppbeskattades enligt en starkt progressiv skala, medan han

under ett dåligt år ej fick någon kompensation för uppkommen förlust. Före­

tagarna måste tvärtom uppfatta detta som en stor orättvisa. Man kunde ej

jämföra med det fallet, att exempelvis en löntagare under dåliga tider helt

eller delvis förlorade sin löneinkomst. Företagaren förlorade nämligen inte

endast sin inkomst utan åsamkades därutöver förluster i rörelsen, som rent­

av kunde bringa honom på obestånd.

Enligt förbundets mening kunde ett genomförande av kommitténs för­

slag leda till ökad aktiebolagsbildning, en utveckling som knappast torde

vara önskvärd. En annan konsekvens, som måhända endast kunde beteck­

nas som en sida av den nyss angivna risken för ökad bolagsbildning var, att

de mindre och medelstora företagarna kunde se sig nödsakade att slå sig

samman till större företag eller att överlåta sina rörelser till större, redan

existerande företag. En sådan utveckling skulle säkerligen för många kom­

muner hli mycket ödesdiger och kunde väl inte heller från statens sida an­

ses som enbart lycklig. I en lågkonjunktur torde det vara av stort värde

för samhället att ha tillgång till ett stort antal små och medelstora före­

tag, där företagarna själva genom betydande insatser från egen och famil­

jernas sida förmådde uthärda relativt stora påfrestningar, och där viljan

att bevara och föra företaget vidare var mycket stor. Men då måste beskatt­

ningen ordnas på ett förnuftigt sätt, så att dessa företagare ej hade en

känsla av att ha blivit satta på undantag.

Förbundet anför vidare, att såg man till det uppgivna syftet med försla­

get, kunde man hysa stor tvekan om dess konjunkturdämpande effekt. Där­

emot var förslaget enligt förbundets mening ägnat att skärpa verkningarna

av en lågkonjunktur. De permanenta reglerna inom vår beskattning borde

enligt förbundets mening utgå från förhållandena under normala tider.

Skulle en extrem överkonjunktur kräva särskilda investeringsbegränsande

åtgärder på beskattningsområdet, syntes ett instrument som investerings-

90

påvisa faran av en genom skärpning av företagens nettovinster ensidigt

eftersträvad reglering av investeringsverksamheten i konjunkturstabilise-

rande avsikt. Förbundet hade med kraft hävdat, att den reglering av in­

vesteringsverksamheten som måste ingå i varje effektivt konjunkturstabi-

liserande program i första hand måste åstadkommas med penning- och

finanspolitiska medel. Först där detta var otillräckligt, var det försvarbart

att söka påverka investeringsvolymen i stort och på olika delområden ge­

nom specialskatter eller med hjälp av fysiska kontroller. Om sistnämnda

medel användes i normalkonjunkturer medförde detta påtagliga faror för

det ekonomiska framsteget och risker för snedvridningar inom investe­

ringsverksamheten. Risken för hämmandet av det ekonomiska framåtskri­

dandet låg framförallt däri, att totaltillgången på sparande kom att nedgå,

om särskilda hinder eller hämningar pålades företagssparandet. Den genom

penningvärdeförsämringen inträdda faktiska skärpningen av skattetrycket

på fysiska personer hade ökat företagssparandets relativa betydelse.

Förbundet anför vidare, att de reserver, som företagen i tillförsikt till

företagsbeskattningssystemets permanens skaffat sig, användes för att upp­

rätthålla drift och sysselsättning under lågkonjunkturer, alltså i direkt

konjunkturstabiliserande syfte. Härom yttrar förbundet vidare.

Till väsentlig del kommer dessa att begagnas för de investeringar, som då be­

höver göras av företagen för att i dylika lägen kunna möta skärpt inhemsk och

utländsk konkurrens. Uteblivna investeringar inom företagssektorn i en lågkon­

junktur kan inte ersättas genom en ökning av de allmänna investeringarna, som

i allmänhet sker på andra områden. Här ligger, enligt styrelsens mening, väsent­

ligen frågans kärnpunkt. Även om de lämnade »skattekredilerna» kan sägas bi­

draga till en ökning av investeringarna i företagssektorn också under normal­

konjunkturer — då en viss stegring av investeringsverksamheten förutsättes som

ett led i det ekonomiska framåtskridandet, betingad av strävandena efter väl­

ståndsökning och av befolkningsökningen — kan man dock räkna med att en

avsevärd del av reserverna bevaras för sämre tider längre fram. En överflyttning

av dessa reserver till det allmänna får till resultat, antingen att de begagnas för

täckning av löpande utgifter eller för att stärka beredskapen för allmänna in­

vesteringar i ett lågkonjunkturläge, respektive för att förebygga konjunkturför-

sämring. Enligt styrelsens mening är emellertid ett stärkande av det allmännas

investeringsberedskap, som sker därigenom att företagssektorns beredskap försäm­

ras, i hög grad oförmånligt för de intressen, som här i främsta rummet beröres,

nämligen upprätthållandet av full sysselsättning och högsta möjliga produktivitet

inom det ekonomiska livet, som helhet betraktat. De reserver, som redan finnes,

och de som ytterligare kan uppsamlas genom konsolideringsåtgärder, vilka före­

tagen vant sig att betrakta som i högsta grad normala, förvaltas och användes

säkerligen med större samlad nytta ur produktivitetssynpunkt i det givna läget

av de tusentals små och stora företagen i vårt land än om de flyttas över i det

allmännas händer. Härvid förbises ingalunda den stora betydelsen av det all­

männas investeringar i allvarliga lågkonjunkturlägen, då sådana investeringar

blir en nödvändighet. Vad som emellertid också är av betydelse är att den före­

byggande konjunkturpolitiken i tid beaktar den avvägning mellan allmänna in­

vesteringar och investeringarna inom företagssektorn, som kan garantera den

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

92

lagervärderingsregler borde enligt handelskammarens övertygelse i stället

utformas j)å grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och företags­

ekonomiska intressena på längre sikt. Handelskammaren kunde inte under­

låta att påtala den motsättning, som förelåg mellan å ena sidan kommitténs

relativt försiktiga bedömning av konjunkturpolitikens möjligheter och å

andra sidan dess oreserverade anslutning till tanken på en omgestaltning av

företagsbeskattningen för konjunkturpolitiska ändamål. Denna motsätt­

ning torde inte kunna finna någon annan förklaring än att kommittén

utgått ifrån den arbetshypotesen, att fullföljandet av den fulla sysselsätt­

ningens politik måste kräva en sådan politik på övriga fronter, d. v. s.

genom penning- och finanspolitik och offentliga investeringar, att ett per­

manent inflationstryck måste komma att bli följden. Från en dylik upp­

fattning om, hur långt sysselsättningspolitiken skulle drivas, måste handels­

kammaren för sin del taga bestämt avstånd. Att som mål för den ekono­

miska politiken uppställa en sysselsättningsgrad, som medförde ett konstant

inflationstryck, måste enligt handelskammarens övertygelse med nödvän­

dighet förr eller senare leda till att en ny inflation blir verklighet.

Aktgivandet å dagens inflationsrisker borde, framhålles vidare i handels­

kammarens yttrande, inte få leda till att beskattningen ensidigt utformades

enbart med tanke pa dessa. I ett försämrat konjunkturläge var det av av­

görande betydelse — det kunde inte nog starkt understrykas — att före­

tagen var väl konsoliderade och hade möjligheter att stå emot de påfrest­

ningar som uppstod. Erfarenheten hade också givit vid handen, att de libe­

rala avskrivnings- och lagervärderingsreglerna varit en mäktig hävstång

för det ekonomiska framåtskridandet.

Handelskammaren hävdade för sin del gentemot kommittémajoriteten,

att beskattningsreglerna i sin nuvarande utformning verkat konjunktur-

stabiliserande åt båda hållen, såväl i högkonjunkturer genom de möjlig­

heter till sparande och konsolidering, som förelegat, som i lågkonjunkturer

genom att företagen då haft större motståndskraft mot påfrestningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län säger sig inte ha

stor tilltro till möjligheten att med höga skatter dämpa en högkonjunktur,

förutsatt att man inte samtidigt ville taga risken av en utarmning av pro­

duktionsapparaten. Under alla förhållanden syntes det handelskammaren

föga välbetänkt att, såsom kommittén föreslog, för att dämpa konjunktur-

topparna införa en permanent skärpning av avskrivningsreglerna och där­

igenom hindra en kapitalbildning, som inte hade med företagarens privata

konsumtion att göra. Penningvärdet borde skötas med penningpolitiska

medel och, om sa i undantagsfall erfordrades, med temporära speciella

finanspolitiska åtgärder, men icke genom en lagstiftning, som kom att ut­

göra en permanent broms på utvecklingen såväl i högkonjunkturer som i

lågkonjunkturer.

Svensk industriförening konstaterar, att skattereglernas utformning och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

94

mala förhållanden betungas av en anordning, som avsetts för mer eller mindre

extrema högkonjunkturlägen. Om en sådan anordning ändock icke skulle visa

sig tillräckligt effektiv i sådana lägen, vilket är ovisst, verkar den som en ren

belastning för näringslivet. Ett tillgodoseende av de konjunkturpolitiska önske­

mål, som avses med nu ifrågavarande förslag, bör därför enligt styrelsens upp­

fattning ske icke såsom kommitténs majoritet föreslagit genom ändringar i de

permanenta bestämmelserna rörande företagsbeskattningen utan genom tillfällig

lagstiftning. Styrelsen bar liärvid särskilt beaktat de svårigheter ett genomförande

av förslaget skulle medföra för distributions- och förädlingsföretagen på jord­

brukets område. Den snabba utveckling, som här sker, skapar behov av betydande

nyinvesteringar. Varje åtgärd, som försvårar dylika investeringar, kommer att

få till följd att möjligheterna att nedbringa livsmedelspriserna minskas till men

för såväl konsumenter som producenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

Av kommittén föreslagna skärpningar av reglerna för avskrivning å inventarier

och värdering av varulager ha motiverats med intresset att begränsa företagens

likviditet och investeringsmöjligheter under extrema högkonjunkturlägen, men

konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna göra sig i minst lika hög grad

gällande under andra konjunkturlägen, då de varken torde vara av konjunktur-

politiskt eller annat allmänt intresse. Följden kan då i stället beräknas bliva viss

minskning i företagens konsolidering och rationalisering. På grund härav anser

länsstyrelsen det mycket tvivelaktigt, om det kan vara lämpligt med permanenta

regler som allenast äro till nytta under konjunkturtopparna. Under förutsättning

att konjunkturpolitiska synpunkter anses böra läggas på den permanenta skatte­

lagstiftningen, kan man ifrågasätta om icke reglerna i första hand böra inrymma

möjligheter till en ökning av företagens motståndskraft under lågkonjunkturer.

Den omständigheten att det ekonomiska livet oväntat länge arbetat under hög­

konjunktur bör icke giva anledning till införande av sådana bestämmelser att

näringslivet står mindre väl rustat att möta de depressionstider som kunna komma. I

I stort sett liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Söderman­

lands och Västernorrlands län. Även länsstyrelsen i Västerbottens län, som

framhåller vikten av att beskattningsreglerna utformas helt och hållet för

uPPgiften att tillföra stat och kommun de för täckande av det allmännas

utgifter erforderliga skattemedlen, ger uttryck för en motsvarande upp­

fattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län kunde inte på grundval av erfarenheter

från sitt verksamhetsområde uttala sig om huruvida ett permanent behov

nu fanns att via beskattningen tillgodose konjunkturpolitiska syften. Läns­

styrelsen trodde för sin del att en investeringsavgift skulle vara ett mera

utjämnande och därför rättvisare medel att uppnå den åsyftade konjunk­

turpolitiska effekten än de av kommittén förordade åtgärderna. De svårig­

heter vid tillämpningen av gällande förordning om investeringsavgift, som

givetvis förelåg, borde enligt länsstyrelsens mening inte tillmätas avgörande

betydelse vid valet av den ena eller andra metoden; där borde rättvisekravet

väga tyngre.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

96

aktligen närmast innebära att man återförde lagstiftningen till vad som

i själva verket åsyftades vid dess tillkomst.

I de tillstyrkande remissyttrandena har självfallet inte förbisetts att en

av konjunkturpolitiska skäl önskvärd åtstramning i nuvarande möjligheter

enligt den permanenta lagstiftningen till vinstreglerande dispositioner måste

vägas mot intresset av att bereda företagen tillfälle till betryggande av­

skrivningar och lagervärderingar. Flertalet nu ifrågavarande remissinstan­

ser har, som vid den följande behandlingen av de olika specialavsnitten

närmare kommer att beröras, godtagit den av kommittén gjorda avväg­

ningen. Såsom framgår av vad nyss återgivits från landsorganisationens

yttrande är organisationen för sin del dock närmast av den uppfattningen

att önskemålet om en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig åtstram­

ning inte vid kommitténs avvägning genomgående tillräckligt beaktats. Till

dessa frågor får jag emellertid framdeles återkomma.

Jag övergår härefter att behandla vissa av de principiella invändningar,

som gjorts i de avstyrkande remissyttrandena och som jag tidigare inte

berört.

Av näringslivets organisationer hävdas att kommittéförslagets genom­

förande skulle från konjunkturpolitiska synpunkter medföra väsentliga

olägenheter. De konjunkturpolitiska medlen bör inte utformas, framhålles

det, enbart med tanke på deras bromsande effekt i en inflationistisk hög­

konjunktur utan också med hänsyn till deras effekt när det gäller att för­

hindra eller bekämpa lågkonjunkturer. Den fria avskrivningsrätten och

lagervärderingen har möjliggjort för företagen att konsolidera sin finan­

siella ställning och stärka sin beredskap mot påfrestningar vid konjunktur­

växlingar. Varje förändring i skattelagarna, som går ut på att minska ut­

rymmet för den interna reservbildningen i företagen, motverkar, fram­

hålles det vidare, företagens strävanden att genom produktion på lager,

underhållsarbeten o. dyl. upprätthålla sysselsättningen i sämre avsättnings-

lägen.

Självfallet måste det vara av värde för det allmänna med ett välkon-

soliderat näringsliv. Det är också uppenbart, att vittgående möjligheter till

vinstreglerande dispositioner ger företagen stora möjligheter till konsolide­

ring. Emellertid bör understrykas att stora maskin- och lageravskrivningar

ingalunda alltid innebär detsamma som konsolidering eller innefattar ökade

möjligheter för företagen att i sämre konjunkturlägen upprätthålla syssel­

sättningen. Avgörande härför är hur de mot överavskrivningarna svarande

vinstmedlen under högkonjunkturåren verkligen utnyttjats. I den män

dessa vinstmedel placerats i likvida eller lättrealiserbara tillgångar eller

använts till låneavbetalningar har företaget rustat sig för att upprätthålla

sysselsättningen i lågkonjunktur. Men i den mån dessa vinstmedel utnytt­

jats för en mer kvantitativ utbyggnad av produktionsapparaten eller till

ökad lagerhållning är det ingalunda säkert att företaget stärkt sin ställ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

98

kan rimligen inte antagas följa härav. Påståendet att en sådan politik

skulle utgöra ett hot mot det ekonomiska framåtskridandet synes inte

realistiskt. Under alla förhållanden måste här önskemålet om att med be­

varat penningvärde upprätthålla en hög och jämn sysselsättning träda i

förgrunden. Jag erinrar även om vad jag nyss framhöll därom att stats­

makterna — med hjälp av skattereglerna så långt detta är möjligt och i övrigt

med andra tjänliga medel — har att verka för investeringar och syssel­

sättning, när investeringsvolymen tenderar att bli för liten i förhållande

till de reala resurserna. Det finns anledning antaga att en sådan, på hög

nivå utjämnad investeringsverksamhet ger ett bättre resultat än en under

tillfälliga överkonjunkturlägen orimligt uppdriven investeringsvåg som

sedan följes av perioder med krympande aktivitet.

Grossistförbundet och köpmannaförbundet har särskilt erinrat om den

möjlighet till resultatutjämning, som gällande liberala skatteregler inrym­

mer, och uttalar att detta haft stor betydelse för näringslivets konsolidering

och den ekonomiska utvecklingen. Enligt förbundens mening har tillräck­

liga skäl inte anförts för att begränsa denna möjlighet. Vidare göres gäl­

lande att förslaget skärpte i stället för minskade diskrimineringen från

skattesynpunkt av de enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

Härtill torde få genmälas att den av kommittén ifrågasatta åtstramningen

i rätten till vinstreglerande dispositioner torde innebära de liberalaste

skatteregler som något jämförbart skattesystem uppvisar. Synnerligen vid­

sträckta möjligheter till förtäckt resultatutjämning skulle alltjämt fin­

nas. Ej heller kan jag dela uppfattningen att förslaget skulle innebära

en skärpt diskriminering av de fysiska personerna i beskattningshän­

seende. Det motsatta torde närmast bli fallet. Lagervärderingsreglerna

gäller generellt och, som i ett senare sammanhang närmare skall visas, be-

röres i realiteten de enskilda rörelseidkarna i mycket begränsad omfatt­

ning av den ifrågasatta åtstramningen på detta område, medan så i högre

grad blir fallet beträffande aktiebolagen. De fysiska personerna har följ­

aktligen betydligt större möjligheter att faktiskt utnyttja lagerreglerna för

resultatutjämning. Och vad angår avskrivningsreglerna är ju läget själv­

fallet det att en begränsning i den fria avskrivningsrätten närmar i stället

för fjärmar de för enskilda och för bolag gällande skattereglerna till var­

andra. Härtill kommer, \ilket jag senare närmare skall motivera, att det

synes mig möjligt att förorda samma avskrivningsregler för alla rörelse-

idkare. Som enda realitet kvarstår då — förutom en med hänsyn till skatte-

flyktssynpunkter starkt motiverad skiljaktighet i vissa hänseenden beträf­

fande reglerna för pensionsstiftelseavsättning — att kommittén av olika

skäl inte ansett möjligt förorda skattemässig förlustutjämning för fysiska

personer.

Med den uppfattningen att övervägande skäl talar för en av konjunktur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

102

praktiska tillämpningen torde det emellertid understundom förekomma,

att någon form av den s. k. nettometoden kommer till användning. Van­

ligen torde med nämnda metod — som inte har något stöd i kommunal­

skattelagens bestämmelser -— menas ett förfaringssätt av innebörd att den

årliga avskrivningen å nya inventarier beräknas å skillnaden mellan an­

skaffningskostnaden för nyinköpta tillgångar och försäljningssumman för

utrangerade tillgångar. De utrangerade eller försålda tillgångarna kvarstår

i avskrivningstablån till dess anskaffningsvärdet å desamma är helt av­

skrivet. Något utrangeringsavdrag beräknas sålunda inte och ej heller

vinst eller förlust vid försäljningar. Fördelarna med denna metod är att

den är lätt att tillämpa och att man erhåller en mera jämn inkomstredo­

visning, då utrangeringsvinster och -förluster så att säga fördelas på flera år.

Rörelseidkaren är inte helt bunden av den avskrivningsplan som en gång

uPP§jorts- Jämkning och förskjutning av värdeminskningsavdrag får näm­

ligen ske i vissa fall (punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskatte­

lagen).

Utöver avdrag enligt avskrivningsplanen kan den skattskyldige få åt­

njuta avdrag för avsevärd värdenedgång ävensom avdrag för s. ¹c. överpris.

Då inventarier avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras,

får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, men skall å andra sidan belopp, som erhålles vid av­

yttring av tillgången, i sin helhet upptagas såsom intäkt i rörelsen. I fråga

om fartyg, som avyttrats eller utrangerats av annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank,

skall dock såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid avyttringen

må ha återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits. För sistnämnda fall gäller å andra sidan att avdrag får ske för

vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

endast i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttringen

av fartyget.

Fri avskrivning. Med fri avskrivning förstås rätt till avdrag å inven­

tariernas värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Enligt bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunal­

skattelagen må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkrings­

bolag eller sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yr­

kande, berättigas att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å

maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Den fria avskrivningsrätten omfattar till förvärvskällan rörelse hörande

lösa inventarier samt sådana fasta maskiner eller andra inventarier, som

ingår i till förvärvskällan hörande byggnad och åsatts eller kommer att

åsättas särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen. Förutsättning för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

104

Förordningen om investeringsskatt syftade till att motverka investe­

ringar både i varulager och inventarier men beröres här endast i vad den

avser det senare slaget av tillgångar. Förordningen gällde för beskattnings­

året 1951. Vid investeringar i inventarier var skattskyldigheten begränsad

till sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar med rätt till fri avskriv-

ning som under beskattningsåret haft en sammanlagd omsättning av minst

300 000 kronor. Från skattskyldighet var emellertid vissa i förordningen

angivna bolag och rörelseidkare frikallade.

Bestämmelserna innebar, att därest skattskyldig, varom fråga var, under

beskattningsåret 1951 anskaffat inventarier med en varaktighetstid över­

stigande tre år, investeringsskatt utgick med ¹⁰ procent å ett beskattnings­

bart belopp, som i princip motsvarade skillnaden mellan den avskrivning

å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och

den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. En

avskrivning av ¹⁰ procent a anskaffningskostnaden för år räknat presu-

merades enligt förordningen motsvara inventariernas förslitning och värde­

försämring. Om den genomsnittliga årliga värdeminskningen av samtliga

i bruk varande inventarier motsvarade ²⁰ procent eller mera av anskaff­

ningskostnaden, fick dock tillåten avskrivning beräknas efter sistnämnda

procenttal.

Bestämmelserna gällde inte inventarier med en varaktighetstid av tre år

eller mindre och inte heller inventarier anskaffade före beskattningsåret

1951.

Hade under beskattningsåret levererade inventarier avskrivits med be­

lopp motsvarande under samma år såsom skattepliktig intäkt upptagen er­

sättning vid avyttring av inventarier eller på grund av försäkring mot

förlust av inventarier, föranledde sådan avskrivning inte taxering till in­

vesteringsskatt. Detsamma gällde om investeringsfond under beskattnings­

året tagits i ansprak för avskrivning av nyanskaffade inventarier.

Bestämmelserna rörande den tillfälliga begränsningen i rätten till fri

avskrivning fastställdes genom 1952 års nyssnämnda förordning att gälla

för beskattningsåren 1952 och 1953. 1952 års lagstiftning innebar, att

beträffande under nämnda beskattningsår anskaffade inventarier med en

beräknad varaktighetstid av mer än tre år avdrag för värdeminskning

fick åtnjutas med högst 20 procent för år. För äldre ännu inte avskrivna

inventarier gällde däremot inte någon begränsning i avskrivningsrätten.

Avdraget vid taxeringen skulle alltid överensstämma med den i räken­

skaperna gjorda avskrivningen. Hade skattskyldig gjort större avskriv­

ning i räkenskaperna än som kunde medges som avdrag vid taxeringen,

gick den skattskyldige i motsvarande mån förlustig avdragsrätten.

Hade skattskyldig beskattningsåret 1952 helt eller delvis inte utnyttjat

det värdeminskningsavdrag å ²⁰ procent, vartill han varit berättigad, fick

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

106

ställning grundat förslag om begränsning i avskrivningsrätten in. in. jäm­

väl för beskattningsåret 1954, vilket förslag av riksdagen oförändrat an­

togs. Denna lagstiftning anknöt i allt väsentligt till den för beskattnings­

åren 1952 och 1953 gällande ordningen. Inventarier med en beräknad

varaktighetstid av högst tre år fick alltså avskrivas omedelbart, medan

övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas med

högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren 1952 och

1953 outnyttjade avdrag fick förskjutas. Den s. k. nettometoden, tillämp­

lig då äldre inventarier avyttrats, ägde alltjämt tillämpning. Från år 1951

bevarat avskrivningsunderlag fick fritt avskrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar

I företagsbeskattningskommitténs betänkande redovisas de viktigaste re­

sultaten av en av experten hos kommittén professor Nils Västhagen inom

Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stock­

holm utförd utredning rörande den fria avskrivningsrätten (Nils Västhagen:

»De fria avskrivningarna 1938—1951. Första delen. Industrien.» Gleerups

1953). Rörande denna utredning torde jag få i huvudsak hänvisa till den

i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 82—109). Följande må dock här

återgivas.

Undersökningen bygger i huvudsak på företagens självdeklarationer för

åren 1938—1951. Urvalet har bestämts av en för undersökningen uppgjord

arbetsplan, enligt vilken följande industrigrenar skulle vara represente­

rade: mekanisk verkstadsindustri, varvsindustri, textilindustri och skogs­

industri.

Västhagen beräknar att undersökningen, som avsett 128 företag, med

hänsyn till arbetarantalet i stort sett representerar ca 40 procent av verk­

stadsindustrin (exkl. skeppsvarven), ca 65 procent av varvsindustrin och

35—40 procent av textilindustrin (exkl. sömnadsindustri o. d.).

1949 års investeringskommitté (SOU 1953:6, s. 54) beräknade, att de

under 1950 gjorda maskininvesteringarna inom industrin uppgått till ca

1 000 miljoner kronor. Härav beräknas belöpa på de i föreliggande under­

sökning behandlade företagen ca ²⁰⁰ miljoner kronor, alltså ²⁰ procent

av industrins totala investeringar i maskiner.

Av undersökningen framgår bl. a. hur avskrivningsunderlaget utnyttjats.

Det visar sig, att i det närmaste hälften av de undersökta företagen vid

något tillfälle haft sina maskiner helt avskrivna. Vidare framgår, att det

egentligen endast är inom verkstadsgruppen som något större antal företag

haft maskinerna bortskrivna under ett större antal år. Omkring 20 procent

av företagen hade helt utnyttjat avskrivningsunderlaget under minst hälf­

ten av det antal år de haft fri avskrivning. Medan närmare 30 procent

I båda grupperna minskades avskrivningarna kraftigt 1951, vilket berodde

dels på de vikande branschkonjunkturerna, dels på investeringsskatten.

För hela perioden 1938—1951 ligger de verkliga avskrivningarna även

vid alternativ B högre än de konstruerade avskrivningarna i vad gäller

grupperna i deras helhet, men divergensen är mindre här än i fråga om

alt. A. För verkstäder, skeppsvarv och skogsindustri ligger de verkliga av­

skrivningarna 20 ä 25 procent över summa nuvärdeavskrivningar, för större

textilföretag ca 15 procent och för mindre textilföretag ca 25 procent. Sprid­

ningen i relationstalen är mycket stor. Ett mindre antal företag har gjort

avskrivningar, som totalt är dubbelt så stora eller mera än vad som skulle

ha blivit resultatet av alt. B. De allra flesta företagens avskrivningar lig­

ger för hela perioden mellan 80 och 150 procent av summan enligt den

konstruerade planen.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Med ledning av de vunna resultaten av jämförelserna mellan verkliga

avskrivningar och beräknade bundna avskrivningar har Västhagen gjort

en schablonmässig bedömning av den betydelse den genom utnyttjandet

av den fria avskrivningsrätten vunna skattekrediten haft såsom finansie-

ringsfaktor, jämförd med andra finansieringsmetoder.

Att bedöma hur stor den utnyttjade skattekrediten varit har låtit sig

göra endast under vissa förenklade antaganden om vad som skall anses

vara normal avskrivning. Västhagen har härvid till att börja med gått ut

från att alternativ A skulle ge tillräckligt stora avskrivningar. Under denna

förutsättning kunde meravskrivning betraktas som en av myndigheterna

accepterad konsolideringsåtgärd, som innebar att vinstmedel skattefritt

fick kvarstanna i företaget.

Vid beräkningarna har räknats med en genomsnittlig skattebelastning

av 45 procent.

Med utgångspunkt härifrån har skattekreditens andel i meravskrivningen

beräknats och ställts i relation till totalinvesteringen. Totalt för åren 1938

1951 utgjorde skattekreditens andel i finansieringen 11__14 procent

(skeppsvarv och skogsindustri ¹¹, verkstäder 13 samt grupperna större

och mindre textilföretag 14 procent).

Vasthagen påpekar att man inte kunde draga några direkta slutsatser

om hur mycket mindre investeringarna skulle ha varit, om vid taxeringen

avdrag för avskrivning hade medgivits enligt alternativ A. Det fick näm­

ligen observeras att de konstruerade bundna avskrivningarna räknats på

den faktiska investeringen, som till en del kunde antagas ha kommit till

stånd med utnyttjande av skattekredit.

Västhagen tillägger att det emellertid är tydligt, att en taxeringsmässig

bunden avskrivning skulle ha beskurit de senare årens investeringar kraf­

tigare än de tidigare årens.

Motsvarande undersökning för åren 1949—1951 visar nämligen, att skat-

113

hagens undersökning ingående företagen inte blott varit tillräckliga för att

finansiera den ersättningsanskaffning i det aktuella penningvärdet som

varit erforderlig för att upprätthålla företagens fulla kapacitet i avseende

å inventarieutrustningen utan även därutöver till en betydande del möjlig­

gjort finansiering av företagens expansion.

Vid bedömningen av den fria avskrivningsrätten måste emellertid å andra

sidan beaktas att denna varit av betydande värde inte blott för företagen

utan även för det allmänna. Från åtskilliga synpunkter kunde goda skäl

anföras för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I detta avseende

anför kommittén följande.

När lagstiftningen om den fria avskrivningsrätten antogs vid 1938 års riksdag,

motiverades bestämmelserna härom inte blott med hänsyn till önskemålet att

undvika stridigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter genom till­

skapandet av en slags presumtion för det befogade i de uti räkenskaperna gjorda

avskrivningarna. Man beaktade även att större frihet för företagen att fördela

avskrivningarna å olika beskattningsår enligt företagets eget bedömande skulle

medföra en önskvärd konsolidering av näringslivet. Att så även blivit fallet torde

vara en allmän uppfattning.

Taxeringstekniskt har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster. Genom den

gällande presumtionen för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet

har skatteprocesser angående värdeminskningsavdragens storlek upphört. Enär

det taxeringsmässiga restvärdet å inventarierna alltid utgöres av det bokförings-

mässiga restvärdet, förutsätter avskrivningsförfarandet inte — såsom vid bun­

den avskrivning —■ att särskilda avskrivningsplaner användes. Av nyss angiven

anledning erfordras inte att vid sidan av det egentliga bokslutet verkställes en

särskild resultatberäkning i och för taxeringen. Den fria avskrivningsrätten under­

lättar även granskningen av företagens självdeklarationer.

Då företagen vid fri avskrivning äger frihet att fördela avskrivningarna på

olika beskattningsår efter eget skön, kan avskrivningarna avvägas på ur före­

tagens synpunkt lämpligaste sätt med hänsyn till de speciella omständigheterna

i de individuella fallen. Rytmen i företagens rörelse kan ofta vara så varierande

år från år att en schablonmässig fördelning av avskrivningarna med lika belopp

för varje år skulle vara för företagen olägligt. Maskiner, inventarier och andra

anläggningstillgångar anskaffas ofta för att utnyttja goda konjunkturer, då de

tillför företaget stora intäkter. Det kan då i och för sig anses rimligt att före­

tagen får göra proportionsvis större avskrivningar under dessa år för att i stället

få lägre avskrivningskostnader under följande sämre år. Genom fria avskriv­

ningar kan på så sätt ges möjligheter till en viss resultatutjämning inom före­

tagen. Man synes också i detta sammanhang böra beakta att maskiner o. d. ut­

nyttjas betydligt hårdare under de goda årens intensivare drift. Även denna

omständighet kan motivera större avskrivningar under de goda åren.

Vidare bör uppmärksammas att vid den kraftiga stegring av återanskaffnings-

kostnaderna, som vållats av det sistförflutna decenniets prisutveckling, den fria

avskrivningsrätten har, trots att avskrivningen beräknats å de historiska anskaff­

ningskostnaderna, i viss utsträckning medgivit en avskrivning beräknad å åter-

anskaffningsvärdet (nuvärdet).

Kommittén tillfogar, att det emellertid torde vara ett känt förhållande,

att den fria avskrivningsrätten i betydande omfattning utnyttjats för en

⁸ — Diliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

114

reservbildning, som med hänsyn till att den skedde med obeskattade vinst­

medel inte tedde sig till alla delar från samhällets synpunkt godtagbar.

Härutinnan ville kommittén hänvisa till Västhagens utredning, som visade

att närmare hälften av de undersökta företagen under något år haft sina

inventarievärden helt avskrivna. Inte mindre än 20 procent av företagen

hade haft hela sitt avskrivningsunderlag bortskrivet minst halva den tid

som den fria avskrivningsrätten gällt. I och för sig borde inte det förhål­

landet att något enstaka företag bortskrivit sina inventarier föranleda någon

erinran. Men mot bakgrunden av att investeringsvolymen i stort sett starkt

ökat under hela den period, som varit föremål för undersökning, måste

frekvensen av företag som helt utnjdtjat sitt avskrivningsunderlag beteck­

nas såsom anmärkningsvärt hög.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén, att den fria avskrivnings­

rätten berett företagen ökade möjligheter till konsolidering och resultat-

utjämning. Till följd härav hade företagen lättare kunnat lämna en jämn

vinstutdelning, vilket i sin mån verkat konjunkturstabiliserande. I de

fall då företagen genom de fria avskrivningarna kunnat förbättra sin likvi­

ditet och rationalisera produktionen hade företagen därigenom vunnit

ökade förutsättningar för att motstå påfrestningarna under en lågkonjunk­

tur och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen. Den fria av­

skrivningsrätten hade i sådana fall varit av påtagligt värde även från sam­

hällsekonomisk synpunkt. Därtill kom de taxeringstekniska fördelarna med

fri avskrivningsrätt. Mot fri avskrivningsrätt talade emellertid såsom förut

framhållits, förutom ovan antydda erinringar från fiskalisk synpunkt, den

omständigheten att nämnda avskrivningsrätt möjliggjorde en likviditets-

förstärkning och därigenom verksamt bidrog till investeringar även i så­

dana lägen, där en investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt

var önskvärd. Att så varit fallet belystes av de av kommittén gjorda beräk­

ningarna för år 1950 på grundval av Västhagens utredning, som visade att

företagen kunnat genom avskrivningar kvarhålla högst betydande vinst­

medel för investeringsändamål. Enligt kommitténs mening skulle en be­

gränsning av avskrivningsrätten i det läget antagas ha verkat återhållande

på företagens investeringar. Det var i och för sig möjligt, att en begräns­

ning av avskrivningsrätten endast i mindre utsträckning skulle ha på­

verkat de genomsnittliga investeringarna men likväl genom att skära bort

vissa ytterlighetsfall fått en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig

effekt på investeringsvolymen.

Sedan kommittén konstaterat att gällande bestämmelser sådana de ut­

formats inte gav myndigheterna möjlighet att på ett tillräckligt verksamt

sätt inskrida mot ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten, fram-

hålles att vid en prövning av frågan hur ett ändrat avskrivningssystem

borde utformas kommittén haft att beakta, att dess främsta uppgift varit

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

115

att undersöka möjligheterna att skapa sådana regler, att avskrivnings-

rättens omfattning under en viss tidsperiod gjordes beroende av vad från

samhällets synpunkt kunde anses vara för samma tidsperiod önskvärt med

hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. En på antytt sätt utformad

lagstiftning skulle innebära, att gränserna för avskrivningsrättens utnytt­

jande gjordes rörliga med möjlighet till anpassning till det för varje tids­

period rådande konjunkturläget.

Härom anför kommittén följande.

Kommittén har ägnat ifrågavarande spörsmål ingående överväganden men har

inte kunnat finna, att ett allmänt konjunkturvariabelt avskrivningssystem nämn­

värt skulle främja de konjunkturpolitiska önskemålen. Det får nämligen anses

klart, att möjligheterna att i någon nämnvärd grad påverka investeringsvolymen

genom förändringar i avskrivningsrättens omfattning endast föreligger under

högkonjunktur. För att investeringar i önskvärd utsträckning skall komma till

stånd under ett depressionsläge kräves mera direkt investeringsstimulerande

åtgärder än en liberalisering av avskrivningsreglerna. Inom skatterättens område

är det enligt kommitténs mening endast investeringsfonderna som här erbjuder

vissa påtagliga möjligheter. Till denna fråga återkommer kommittén i samband

med behandlingen av sitt förslag till investeringsfondslagstiftning. Från kon-

junkturpolitisk synpunkt kan inte göras några invändningar mot att fri avskriv­

ning tillämpas under lågkonjunktur. En fri avskrivningsrätt synes vara möjlig

att acceptera ur ifrågavarande synpunkt även under normala konjunkturer under

förutsättning att en åtstramning i avskrivningsrätten kan få tillräcklig effekt i

högkonjunktur.

Kommittén uttalar därefter att det skulle kunna göras gällande att ett

system av sist antydd innebörd, med hänsyn till den fria avskrivnings­

rättens obestridliga fördelar, skulle innebära en lämplig avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter som talade för bibehållandet av fri avskrivning

och å andra sidan de konjunkturpolitiska önskemålen om den fria av­

skrivningsrättens avskaffande. Kommittén betonar att svagheterna med ett

sådant emellertid hade visat sig under den senaste högkonjunkturen, samt

anför följande.

Till en betydande del måste nämligen framgången med en tillfälligt insatt be­

gränsning i avskrivningsrätten bero av att lagstiftningen härom träder i kraft

redan i ett tidigt skede av högkonjunkturen. Erfarenheten har dock lärt, att det

är synnerligen vanskligt att avgöra arten av en viss konjunktursituation, särskilt

som konjunkturläget ofta kan vara högst olika för olika branscher. Det är därföi

risk för att den tillfälliga lagstiftningen skulle komma att sättas i kraft först

sedan högkonjunkturen blivit verkligt utpräglad och då redan hunnit åstad­

komma vissa rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Härtill kommer

och det är i detta sammanhang en synnerligen vägande anmärkning mot en dylik

lagstiftning — att tillfälligt insatta begränsningar i avskrivningsrätten inte får

den omedelbara effekt som är önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt. Erfaren­

heterna av den för beskattningsåren 1952

1954 gällande inskränkningen i av­

skrivningsrätten bestyrker detta. Då den tillfälliga lagstiftningen inte gärna kan

givas retroaktiv innebörd, skulle inte helt avskrivna inventarier, som anskaffats

före den tillfälliga lagstiftningens ikraftträdande, fortfarande få avskrivas fritt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

118

rörande begränsning i den fria avskrivningsrätten — vilka bestämmelser

medger en lineär avskrivning med ²⁰ procent för år — skulle läggas till

grund för en permanent lagstiftning i ämnet. I avseende å detta alternativ

anför kommittén bl. a. följande.

Om avskrivningsreglerna utformades enligt lineär metod syntes det inte

kunna undvikas, att de skattskyldiga måste upprätta och till självdeklara­

tionen foga värdeminskningsplaner. Därest man nöjde sig med att låta

värdeminskningsplanen visa det lägsta belopp till vilket inventariebeståndet

bokfördes, kunde värdeminskningsplanen göras förhållandevis enkel. Arbe­

tet med att upprätta och granska värdeminskningsplanerna skulle under

sådana förhållanden inte alltför mycket komplicera förfarandet.

Kommittén anmärker, att en förutsättning för att värdeminskningsplanen

skulle kunna konstrueras på detta enkla sätt var, att överensstämmelse all­

tid rådde mellan det taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde. I och

för sig var sådan överensstämmelse givetvis inte nödvändig vid ett system

med bunden avskrivning. Å andra sidan måste det vara ett mycket starkt

önskemål från såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna att det

taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde stämde överens. Som kom­

mittén tidigare berört var det en av de väsentliga fördelarna med fri av­

skrivning att så var fallet. Det fanns därför starka skäl att söka bibehålla

denna fördel så långt detta var möjligt även i ett nytt avskrivningssystem.

Kommittén erinrar om att enligt de tillfälliga bestämmelserna rörande

begränsning av den fria avskrivningsrätten i det fall, då såväl inköp som

försäljning av inventarier skett samma beskattningsår, allt vad som influtit

vid försäljningen fick användas för avskrivning å de nyanskaffade tillgång­

arna (nettometoden). Enligt kommitténs mening fanns det inte tillräck­

liga skäl att bibehålla en sådan regel, som även i vissa fall kunde leda till

missbruk, i en permanent lagstiftning. Endast till den del försäljningsbe-

loppet översteg taxeringsmässigt restvärde borde det få användas för av­

skrivning å nyanskaffade tillgångar. Motsvarande skulle gälla för det fall,

då inventarier förlorats och försäkringsersättning i anledning därav upp-

burits.

Därefter framhålles att om värdeminskningsplanen utformades på det

förenklade sätt som ifrågasatts, det i efterhand skulle vara omöjligt att be­

träffande det särskilda inventariet fastställa det taxeringsmässiga restvär­

det. Det skulle därför bli nödvändigt att vid beräkningen av vinsten vid

försäljningen använda en schablonberäkning, vilken rimligen skulle inne­

bära att de försålda inventarierna antages ha avskrivits med ²⁰ procent för

år. Inventarier, som var äldre än fem år, skulle sålunda anses helt av­

skrivna.

De i den tillfälliga lagstiftningen givna bestämmelserna rörande över­

prisavdrag och avdrag vid avsevärd värdenedgång borde enligt vad i be­

tänkandet framhålles äga motsvarande tillämpning i den permanenta lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100