Prop. 1955:100

('med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 4 februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen; samt 3) förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändrade regler för företagsbeskatt­ ningen. Förslaget grundar sig på det av företagsbeskattningskommittén år 1954 framlagda betänkandet i ämnet. Vissa modifikationer och ändringar i kommitténs förslag har dock vidtagits.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att anpassa företagsbeskatt­ ningen till en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda förslaget bygger på en fortsatt nettovinstbeskattning men med en åtstram­ ning av rätten till vinstreglerande dispositioner. Investeringsfondsinstitutet föreslås utbyggt med speciella skattelättnader för de företag, som begagnar sig därav.

Förslaget kan sammanfattas med följande. Den fria avskrivningsrätten begränsas. Avdrag för avskrivning å maski­ ner får åtnjutas med högst 30 procent för år räknat å summan av ingående bokfört värde å inventariebeståndet och årets anskaffningskostnad. Möj­ lighet finnes att i det fall, då inventarier avyttrats eller förlorats, göra en extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersätt­ ningen. Även överprisavdrag m. in. kan ifrågakomma. Enligt en supplemen- 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 100

2

tär regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande rest­

värdet vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jord­

brukare med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —

som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast

av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig ut­

gångspunkt för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skatt­

skyldig, som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inven­

tering av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid

framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda

värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,

får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid

att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera

av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.

Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på

medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,

vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplemen­

tärregeln innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i

denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars

lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa över­

gångsår följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt

nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lag­

rets anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst

30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda

fr. o. in. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall

gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent

av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse

får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för

skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.

I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelse­

fulla ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30

procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt

nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbets­

marknadsstyrelsens medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit

investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,

att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande

10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Bätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas perma­

nent i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestäm­

melser. I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familje­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

3

företag inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension

åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,

handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta

medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De

fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stif­

telsen. Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjåmning i vissa fall har inte

upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera

någon ändring av nu gällande skattesatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

F örslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna

2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna

till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt------------ stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadig­

varande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid be­

räkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7

av anvisningarna till 29 §), hänföres

till intäkt av rörelse. Intäkt vid av­

yttring av fartyg skall dock för an­

nan skattskyldig än aktiebolag, eko­

nomisk förening, ömsesidigt försäk­

ringsbolag eller sparbank upptagas

såsom intäkt av rörelse endast i den

mån sådant följer av punkt 3 d and­

ra stycket av anvisningarna till 29 §

men för övrigt såsom intäkt av till­

fällig förvärvsverksamhet, i den mån

enligt 35 § förutsättningarna för

skattepliktig realisationsvinst före­

ligga.

till 28 §.

1. Till intäkt —-------- stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadig­

varande bruk avsedda maskiner och

andra inventarier, vilka icke vid be­

räkning av värdeminskningsavdrag

hänföras till byggnad (se punkt 7 av

anvisningarna till 29 §), hänföres till

intäkt av rörelse. För annan skatt­

skyldig än aktiebolag, ekonomisk

förening, ömsesidigt försäkringsbo­

lag eller sparbank skall dock beträf­

fande intäkt vid avyttring av fartyg

följande gälla. Har nu avsedd skatt-

skylaig vid något tillfälle tillgodo­

njutit råkenskapsenlig avskrivning

vid inkomstberäkningen för för­

värvskällan i fråga, skall intäk­

ten hänföras till intäkt av rörelse;

i annat fall skall intäkt, varom nu

är fråga, upptagas såsom intäkt av

rörelse endast i den mån sådant föl­

jer av punkt 3 d andra stycket av

anvisningarna till 29 § men i övrigt

såsom intäkt av tillfällig förvärvs-

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3 d av anvisningarna till

29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av an­

visningarna till 29 § se 1948:120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av

punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vid avyttring —------- 35 § förut­ sättningar för skattepliktig realisa­ tionsvinst föreligga.

I enlighet-------------realisations­ vinst föreligga.

Då skattskyldig,-------— för över­ låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig är berättigad till avdrag för medel, vilka överförts till pensionsstiftelse (jfr punkt 6 av an­ visningarna till 53 §) för pensio­ nering av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efter­ levande till sådan personal. Avdrag må dock icke medgivas med mindre

dels pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna till 31 § före- skrives som villkor för att livför­ säkring skall hänföras till pensions­ försäkring, dels ock de överförda medlen erfordras för att säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga till- lägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tilllämpad sedvänja högst skola utgå.

verksamhet, i den mån enligt 35 § förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring------- — 35 § förut­ sättningar för skattepliktig realisa­ tionsvinst föreligga.

I enlighet —-------- realisations­ vinst föreligga.

Då skattskyldig,----------- för över­ låtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensions­ stiftelse varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § för pen­ sionering av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efter­ levande till sådan personal. Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna till 31 § före- skrives som villkor för att livförsäk­ ring skall hänföras till pensionsför­ säkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda av­ sättningen överlämnats till stiftel­ sen. Är fråga om aktiebolag, ekono­ misk förening, ömsesidigt försäk­ ringsbolag eller sparbank må med tillgångar som nyss sagts jämställas av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

Avdrag för avsättning till pen­ sionsstiftelse må icke medgivas med högre belopp än sombedömt på grundval av förhållandena vid be­ skattningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter sä-

(Föreslagen lydelse)

6

kerställa de pensioner jämte dyrtids-

tillägg eller andra därmed jämför­

liga tillägg, vilka högst skola utgå

enligt gjorda bindande utfästelser

till personer som omfattas av stiftel­

sens ändamålsbeståmning. Vid be­

räkning av det belopp, vartill stiftel­

sens förmögenhet sålunda högst må

uppgå, skall hänsyn tagas endast till

den, som vid ingången av beskatt­

ningsåret uppnått tjugufem års ål­

der, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugu­

fem år till pensionsåldern oföränder­

liga avgifter, som skolat erfordras

för att säkerställa nu ifrågavarande

pensionsförmåner. Oaktat vad nyss

sagts må den framtida avgiftsbetal-

ningen anses grundad på från dagen

för anställningen och till pensions­

åldern med oförändrade belopp ut­

gående avgifter och må all personal

för vilken bindande utfästelse gäller

oavsett åldern medräknas. Härvid

skall dock, om löneförhöjning erhål­

lits under anställningstiden, avgiften

för den del av utfästelsen, som be­

löper på eller kan anses belöpa på

löneförhö jningen, beräknas utgå

från dagen för löneförhöjningen.

Ävenså skall, i fall av tillåggsutfås-

telse av annan anledning än nyss

nämnts, avgiften för tilläggsutfästel-

sen anses utgå från den dag då den­

na gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller an­

delarna i ekonomisk förening till

huvudsaklig del ägas eller på där­

med jämförligt sätt innehavas —

direkt eller genom förmedling av

juridisk personav en fysisk per­

son eller ett fåtal fysiska personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Skattskyldig, som överfört medel till annan personalstiftelse än pen­ sionsstiftelse, är berättigad till av­ drag för de överförda medlen, om stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid direkt omkost­ nad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag, samt stiftelsen i övrigt iippfyller villkor motsvarande dem som i punkt 6 av anvisningarna till

53 § stadgats beträffande pensions­ stiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvaran­ de bruk avsedda inventarier avdra­ ges i regel genom årliga värdeminsk- ningsavdrag. Är sådan tillgång un­ derkastad hastig förbrukning, vilket vanligen kan anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighets- tid av högst tre år, må dock under anskaffningsåret avdragas hela kost­ naden för dess anskaffande.

(Föreslagen lydelse)

må vid tillämpning av bestämmel­ serna i nästföregående stycke hän­ syn icke tagas till pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytan­ de i bolaget eller föreningen, eller ock efterlevande till någon varom sålunda är fråga.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan personalstiftelse än pensions­ stiftelse, därest medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda av­ sättningen överlämnats till stiftelsen och under förutsättning tillika att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid direkt omkost­ nad för dylikt ändamål är berätti­ gad till avdrag, samt att stiftelsen i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt 6 av anvisningarna till 53 § stadgats beträffande pen­ sionsstiftelse.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigva­ rande bruk avsedda inventarier av­ drages i regel genom årliga värde- minskningsavdrag antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig avskrivning eller jäm­ likt reglerna i punkt i för räkenskapsenlig avskrivning. Äro tillgång­ ar, varom nu år fråga, underkastade hastig förbrukning, vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräk­ nas hava en varaktighetstid av högst tre år, må dock oavsett om planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning tillämpas under anskaffningsåret av-

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

b. Genom värdeminskningsavdrag

fördelas en tillgångs anskaffnings­

värde såsom omkostnad på ett an­

tal år i följd med belopp så avpas­

sade att anskaffningsvärdet kan i

sin helhet avdragas under den tid­

rymd tillgången beräknas vara eko­

nomiskt användbar (tillgångens var-

aktighetstid). Det årliga värde-

minskningsavdraget bör normalt be­

stämmas enligt avskrivningsplan

till viss bråkdel av anskaffningsvär­

det. Kan utredning icke förebringas

om anskaffningsvärdet eller om de

avdrag som därå tidigare ägt rum,

må avdraget beräknas till viss pro­

cent å bokförda värdet eller å annat

värde, som med hänsyn till omstän­

digheterna finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må, -—

------- är behörigt.

Vid bestämmande ------------blir ut­

sliten.

Såsom tillgångs------------hos dot­

terbolaget.

d. Då tillgång------------- anvisning­

arna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömse­

sidigt försäkringsbolag eller spar­

bank avyttrat eller utrangerat far­

tyg må avdrag ske för vad som i be­

skattningsavseende återstår oav­

skrivet av anskaffningsvärdet, i den

mån detta belopp överstiger vad som

influtit vid avyttring av fartyget,

men skall å andra sidan såsom in­

täkt av rörelse upptagas endast vad

som vid dylik avyttring må hava

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dragas hela kostnaden för deras an­

skaffande.

b. Vid pl a n e nl i g avskrivning

fördelas en tillgångs anskaffnings­

värde såsom omkostnad på ett antal

år i följd genom värdeminsknings­

avdrag med belopp så avpassade att

anskaffningsvärdet kan i sin helhet

avdragas under den tidrymd till­

gången beräknas vara ekonomiskt

användbar (tillgångens varaktighets-

tid). Det årliga värdeminsknings-

avdraget bör normalt bestämmas

enligt avskrivningsplan till viss bråk­

del av anskaffningsvärdet. Kan ut­

redning icke förebringas om anskaff­

ningsvärdet eller om de avdrag som

därå tidigare ägt rum, må avdraget

beräknas till viss procent å bokförda

värdet eller å annat värde, som med

hänsyn till omständigheterna finnes

lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,-------

— är behörigt.

Vid bestämmande-------- — blir ut­

sliten.

Såsom tillgångs------------ hos dot­

terbolaget.

d. Då tillgång, — — — anvis­

ningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömsesi­

digt försäkringsbolag eller sparbank

avyttrat eller utrangerat fartyg och

har den skattskyldige icke vid något

tillfälle tillgodonjutit räkenskaps-

enlig avskrivning vid inkomstberäk­

ningen för förvärvskällan i fråga,

må avdrag ske för vad som i beskatt­

ningsavseende återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, i den mån detta

belopp överstiger vad som influtit

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

återbekommits av belopp, för vilket

avdrag i beskattningsavseende åt­

njutits.

Med avyttring------- — annat än­

damål.

4. Aktiebolag, ekonomisk förening,

ömsesidigt försäkringsbolag eller

sparbank må, efter därom hos be-

skattningsnämnd framställt yrkan­

de, berättigas att tills vidare åtnjuta

avdrag för värdeminskning å maski­

ner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda av-

skrivningarna, oavsett om dessa äro

i överensstämmelse med reglerna i

punkt 3. Sådan fri avskrivning må

tillgodonjutas endast där tillfreds­

ställande utredning föreligger om

vad som återstår i beskattningsav­

seende oavskrivet av anskaffnings­

värdet å här ifrågavarande tillgångar

samt dessa ävensom avskrivningar

å desamma i den skattskyldiges rä­

kenskaper och i företedd utredning

redovisas på sådant sätt, att trygg­

het föreligger att vid avyttring av

tillgångarna framdeles möjligen

uppkommande vinster ej skola und­

gå taxering.

(Föreslagen lydelse)

vid avyttring av fartyget, men skall

å andra sidan såsom intäkt av rö­

relse upptagas endast vad som vid

dylik avyttring må hava återbekom­

mits av belopp, för vilket avdrag i

beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring------------ annat än­

damål.

4. Skattskyldig må, efter därom

hos beskattningsnämnd framställt

yrkande, berättigas att under förut­

sättning av motsvarande avskrivning

i räkenskaperna tills vidare åtnjuta

avdrag för avskrivning å maskiner

eller andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier i enlighet med

bestämmelserna nedan i denna

punkt för räkenskapsenlig

avskrivning. Såsom förutsättning

härför skall gälla att den skattskyl­

dige haft ordnad bokföring, som av­

slutas medelst vinst- och förlustkon­

to, samt att tillfredsställande utred­

ning föreligger om vad som återstår

i beskattningsavseende oavskrivet av

anskaffningsvärdet å ifrågavarande

tillgångar samt dessa ävensom av­

skrivningar å desamma i den skatt­

skyldiges räkenskaper och i företedd

utredning redovisas på sådant sätt,

att trygghet föreligger att vid avytt­

ring av tillgångarna framdeles möj­

ligen uppkommande vinster ej skola

undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrå­

gavarande tillgångar må för visst be­

skattningsår åtnjutas med högst

trettio procent för år räknat av

summan av bokfört värde å tillgång­

arna enligt balansräkningen för när­

mast föregående räkenskapsår och

anskaffningsvärdet å sådana under

10

beskattningsåret anskaffade tillgång­

ar, vilka vid utgången av beskatt­

ningsåret fortfarande tillhörde rörel­

sen. Vad sålunda stadgats skall

gälla oavsett när under beskattnings­

året tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret till­

gångar av nu ifrågavarande slag,

som anskaffats före ingången av

samma år, avyttrats eller hava dy­

lika tillgångar gått förlorade, därvid

för sistnämnda fall försäkringser­

sättning avtalats, må särskilt av­

drag för avskrivning åtnjutas med

belopp motsvarande den i anledning

av avyltringen eller försäkringsfal-

let uppkomna intäkten. Därest skatt­

skyldig erhållit avdrag i enlighet

med bestämmelserna i detta stycke,

skall underlaget för beräkning av

avdrag enligt nästföregående stycke

fastställas till motsvarande lägre be­

lopp.

Har ett särskilt högt pris eller el­

jest en särskilt hög kostnad för till­

gång betingats därav, att den skolat

utnyttjas för ett särskilt arbetstill­

fälle eller för en konjunktur, som

väntas bliva allenast tillfällig, eller

av annan liknande omständighet, må

för det beskattningsår, varunder till­

gången anskaffats, avdrag göras vid

inkomstberäkningen för sådant över­

pris eller sådan merkostnad. Därest

avdrag som nu sagts medgivits, skall

avdrag enligt bestämmelserna i and­

ra stycket beräknas å därefter åter­

stående del av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande un­

der beskattningsåret anskaffade till­

gångar tidigare åtnjutit i punkt 1 av

anvisningarna till il § kommunal­

Kungi. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11

skattelagen omförmålt avdrag å vär­ det av rättighet till leverans av till­ gångar enligt ej fullgjorda köpekon­ trakt, skall vid beräkning av avdrag för värdeminskning med 30 procent av anskaffningsvärdet såsom an­ skaffningsvärde anses den verkliga kostnaden minskad med det tidigare jämlikt nyssnämnda stadgande åt­ njutna avdraget. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond i enlighet med vad för sådan fond finnes stadgat tagits i anspråk för avskrivning av under beskattningsåret anskaffade till­ gångar.

Oaktat vad ovan stadgas må av­ drag medgivas för avskrivning med belopp som erfordras för att det bok­ förda värdet icke skall överstiga an­ skaffningsvärdet å samtliga nu ifrå­ gavarande tillgångar, vilka vid ut­ gången av beskattningsåret fortfa­ rande tillhörde rörelsen, sedan å det­ ta värde avräknats en beräknad årlig avskrivning av tjugu procent. Visar skattskyldig att nämnda tillgångars verkliga värde understiger även så­ lunda beräknat värde, må avdrag medgivas jämväl för härav betingad ytterligare avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats un­ der beskattningsåret, avyttras, förlo­ ras eller såsom för rörelsen obruk­ bara utrangeras under samma år, må avdrag åtnjutas för anskaff­ ningsvärdet eller oavskriven del där­ av. Med avyttring likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras annan rörelse, som ut­ gör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat ändamål. Att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Den omständigheten att vid fri av­

skrivning värdeminskningsavdragen

vid beskattningen sålunda skola

överensstämma med avdragen enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

fri avskrivning utöver avdrag enligt

räkenskaperna tillgodogöra sig från

tiden före övergången resterande, i

räkenskaperna gjorda men ej vid

beskattningen åtnjutna avdrag an­

tingen inom ramen för avskrivnings­

plan som avses i punkt 3 eller, med

beskattningsnämnds särskilda med­

givande, på en gång eller enligt sär­

skild av beskattningsnämnd god-

(Föreslagen lydelse)

belopp, som erhålles vid avyttring

av tillgång, i sin helhet skall upp­

tagas såsom intäkt av rörelse, därom

stadgas i punkt 1 andra stycket av

anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räken­

skaperna verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han

äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må den omständigheten att avdrag

för avskrivning medgives med lägre

belopp än vad i räkenskaperna av­

skrivits icke föranleda ändring av

det värde, varå råkenskapsenlig

avskrivning beräknas. Avdrag för

belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskriv­

ning utöver vad vid taxering blivit

godkänt, må åtnjutas först sedan

taxeringen i fråga blivit slutligt av­

gjord och enligt särskild av beskatt­

ningsnämnd godkänd avskrivnings­

plan, avseende en tid av minst fyra

år, räknat från och med beskatt­

ningsåret efter det varunder till­

gången i fråga anskaffades.

Den omständigheten att vid till-

lämpning av bestämmelserna ovan

avdrag vid beskattningen skall över­

ensstämma med avskrivning enligt

räkenskaperna utgör ej hinder för

skattskyldig att efter övergång till

råkenskapsenlig avskrivning utöver

avdrag enligt räkenskaperna till­

godogöra sig från tiden före över­

gången resterande, i räkenskaperna

gjorda men ej vid beskattningen åt­

njutna avdrag antingen inom ramen

för avskrivningsplan som avses i

punkt 3 eller, med beskattnings­

nämnds särskilda medgivande, på en

gång eller enligt särskild av be-

V,

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

känd avskrivningsplan avseende en tid av högst tio år. Efter övergång till fri avskrivning må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas, som avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnat vid taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag som upptagits i sådan särskild avskrivningsplan som nyss sagts, må detta avdrag icke till- godoföras honom för senare år.

Har före övergång till fri avskriv­ ning skattskyldig vid taxeringen till­ godoräknats större värdeminsk- ningsavdrag än enligt räkenskaper­ na, skall, för åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgång­ ens återstående värden enligt räken­ skaperna och i beskattningsavseen­ de, det belopp, varmed tillgångens värde sålunda i beskattningsavseen­ de understiger värdet enligt räken­ skaperna, upptagas såsom intäkt un­ der det första beskattningsår, för vilket fri avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskatt­ ningsår och ett vart av de två när­ mast följande åren. Om belopp, var­ om nu är fråga, för något av sagda år skulle helt eller delvis undandra­ gas beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag, som eljest ej kunna utnyttjas, skall dock beloppet i stället uppföras så­ som intäkt för det första år, då dy­ likt förhållande ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke skall även sådant på tidigare år enligt av­ skrivningsplan belöpande värde-

(Föreslagen lydelse)

skattningsnämnd godkänd avskriv­ ningsplan avseende en tid av högst tio år. Efter övergång till räkenskapsenlig avskrivning må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonju­ tas, som avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnai vid taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag, som upp­ tagits i sådan särskild avskrivnings­ plan som nyss sagts, må detta av­ drag icke tillgodoföras honom för se­ nare år.

Har före övergång till räkenskapsenlig avskrivning skattskyldig vid taxeringen tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna, skall, för åstadkom­ mande av överensstämmelse mellan tillgångens återstående värden enligt räkenskaperna och i beskattnings­ avseende, det belopp, varmed till­ gångens värde sålunda i beskatt­ ningsavseende understiger värdet en­ ligt räkenskaperna, upptagas såsom intäkt under det första beskattnings­ år, för vilket räkenskapsenlig av­ skrivning gäller, eller, om den skatt­ skyldige hellre vill, med en tredje­ del för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande åren. Om belopp, varom nu är fråga, för något av sagda år skulle helt eller delvis undandragas beskattning genom utnyttjande vid inkomstbe­ räkningen av avdrag, som eljest ej kunna utnyttjas, skall dock belop­ pet i stället uppföras såsom intäkt för det första år, då dylikt förhållan­ de ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke skall även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan

14

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

minskningsavdrag, som den skatt­

skyldige ej kunnat utnyttja, anses

hava tillgodoräknats honom.

Angående avdrag----------- till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värde­

minskning å byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rö­

relse. Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden an­

ses kunna utnyttjas. Är på grund av

särskilda omständigheter byggna­

dens värde för rörelsen begränsat

till förhållandevis kort tid, skall

hänsyn härtill tagas. Så kan vara

fallet exempelvis då fråga är om

byggnad för utnyttjande av en be­

gränsad malmfyndighet, eller då å

annans grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttj anderät­

tens upphörande icke skall av jord­

ägaren lösas. I fråga om rent till­

fälliga byggnader, avsedda att an­

vändas endast ett fåtal år, må bygg-

nadskostnaden i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggna­

dens uppförande ägt rum. I

I byggnads — — — särskilt ma­

skinvärde.

Hinder möter ----------- punkt an-

gives.

Utrangeras eller----------eller riv­

ningen.

(Föreslagen lydelse)

belöpande värdeminskningsavdrag,

som den skattskyldige ej kunnat ut­

nyttja, anses hava tillgodoräknats

honom.

Angående avdrag----------- till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värde­

minskning å byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rö­

relse. Avdraget bör bestämmas till

viss procent av byggnadens värde,

olika allt efter den tid byggnaden

anses kunna utnyttjas. Vid denna

bedömning skall beaktas jämväl så­

dana omständigheter som att bygg­

nadens ekonomiska varaktighetstid

kan antagas komma att röna infly­

tande av framtida rationaliseringar,

förändringar med hänsyn till tekni­

kens utveckling, omläggning av verk­

samhet och liknande. Är på grund

av särskilda omständigheter av an­

nan art än nyss nämnts byggnadens

värde för rörelsen begränsat till för­

hållandevis kort tid, skall hänsyn

även härtill tagas. Så kan vara fal­

let exempelvis då fråga är om bygg­

nad för utnyttjande av en begrän­

sad malmfyndighet, eller då å an­

nans grund belägen byggnad, som

användes i rörelse, vid nyttjande-

rättens upphörande icke skall av

jordägaren lösas. I fråga om rent

tillfälliga byggnader, avsedda att an­

vändas endast ett fåtal år, må bygg-

nadskostnaden i sin helhet avdragas

för det år, då utgiften för byggna­

dens uppförande ägt rum.

I byggnads------------ särskilt ma­

skinvärde.

Hinder möter------- — punkt an-

gives.

Utrangeras eller----------- eller riv­

ningen.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av — — — särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst ske på grundval av hans bok­

föring, med iakttagande dock av

följande. Därest vinstresultatet på­

verkats därav, att bland intäkter

upptagits sådana intäkter, vilka icke

skola beskattas såsom inkomst, el­

ler uteslutits intäkt, som skolat

medräknas, eller bland utgifter av­

förts sådana poster, för vilka vid in­

komstberäkningen avdrag icke får

ske, skall företagas erforderlig jus­

tering av det bokföringsmässiga

vinstresultatet till överensstämmelse

med en inkomstberäkning enligt de

i denna lag stadgade grunder. Den i

räkenskaperna gjorda värdesätt­

ningen å tillgångar, avsedda för om­

sättning eller förbrukning — såsom

lager av råvaror, halv- och helfabri­

kat, handelslager, jordbruks- och

skogsprodukter, penningförvaltande

företags och försäkringsföretags pla­

ceringar av förvaltade medel i ak­

tier, obligationer, lånefordringar

m. m.skall endast om särskilda

omständigheter därtill föranleda

frångås vid inkomstberäkningen.

Nedskrivning av värdet å rättigheter

till leverans av dylika tillgångar en­

ligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det vi­

sas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen un­

derstiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller för-

(Föreslagen lydelse)

till 41 §.

1. Inkomst av-------------särskilt

stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad

bokföring, skall beräkningen av in­

komst ske på grundval av hans bok­

föring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats

därav, att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola

beskattas såsom inkomst, eller ute­

slutits intäkt, som skolat medräk­

nas, eller bland utgifterna avförts

sådana poster, för vilka vid inkomst­

beräkningen avdrag icke får ske,

skall företagas erforderlig justering

av det bokföringsmässiga vinstresul­

tatet till överensstämmelse med en

inkomstberäkning enligt de i denna

lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda vär­

desättningen å tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning

(lager) skall vid inkomstberäkning­

en godtagas, därest denna värdesätt­

ning icke står i strid med vad nedan

sägs.

Lagret vid beskattningsårets ut­

gång må icke upptagas till lägre be­

lopp än fyrtio procent av lagrets an­

skaffningsvärde eller, därest återan-

skaffningsvärdet å balansdagen är

lägre, sistnämnda värde, i förekom­

mande fall efter avdrag för in-

lcurans.

Därest värdet å lagret, beräknat

till anskaffnings- eller återanskaff-

ningsvärdet och i förekommande fall

efter avdrag för inkurans, uppgår

till lägre belopp än som motsvarar

medeltalet av värdena å lagren vid

utgången av de två närmast föregå­

ende beskattninsgären (jämförelse-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

ädlat skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvaran­

de bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må ned­

skrivning av värdet därå godkännas

endast i den mån den skattskyldige

visar, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen un­

derstiger det kontraherade priset,

eller det göres sannolikt, att dylikt

prisfall kommer att inträffa innan

tillgångarna levereras. Djur å jord­

bruksfastighet skola, därest icke

särskilda förhållanden till annat för­

anleda, upptagas lägst till värden,

som för olika slag av djur i skilda

åldersgrupper fastställas av riks­

skattenämnden. I vissa fall (såsom i

fråga om dyrbarare avelsdjur) fast­

ställas icke dylika värden; i sådant

fall må värdet å djuret icke upptagas

lägre än till allmänna saluvärdet,

reducerat med det procenttal, var­

med de av riksskattenämnden fast­

ställda värdena å olika slag av djur

understiga genomsnittspriserna å

dessa djurslag under tiden från och

med den 1 oktober året före beskatt­

ningsåret till och med den 30 sep­

tember beskattningsåret.

(Föreslagen lydelse)

åren), må lagret vid beskattnings­

årets utgång i stället upptagas till

lägst ett belopp motsvarande först­

nämnda värde å detta lager efter av­

drag med sextio procent av sagda

medeltalsvärde. Därvid skola såsom

värden å lagren vid jämförelseårens

utgång hava upptagits anskaffnings­

värdena eller, därest återanskaff-

ningsvärdena å balansdagarna i

fråga varit lägre, sistnämnda vär­

den, i förekommande fall efter av­

drag för inkurans. Föreligger sådant

fall att sextio procent av nyssnämn­

da medeltalsvärde överstiger värdet

av lagret vid beskattningsårets ut­

gång, må avdrag åtnjutas jämväl för

det överskjutande beloppet, därest

en häremot svarande avsättning i

räkenskaperna gjorts till lagerregle-

ringskonto. Då avdrag för sådan av­

sättning medgivits, skall avsättning­

en återföras till beskattning näst-

följande beskattningsår, därvid frå­

gan om avdrag för förnyad avsätt­

ning till dylikt konto får prövas en­

ligt bestämmelserna ovan. Ingå i

lagret råvaror eller stapelvaror, må

lagret av sådana varor eller del där­

av upptagas till lägst sjuttio procent

av värdet å tillgångarna i fråga be­

räknat efter lägsta marknadspris

under beskattningsåret eller under

något av de närmast föregående nio

beskattningsåren. Därest sist angiv­

na grund för värdering av varulagret

eller del därav tillämpats, skall vad

ovan sägs om värdering med hänsyn

tagen till medeltalet av värdena å

lagren vid utgången av de två när­

mast föregående beskattningsåren

icke gälla.

17

Utan avseende å vad förut stad­ gats angående den lägsta värdesätt­ ning å lagret, som vid inkomstberäk­ ningen kan godtagas, må det lägre värde å lagret godtagas som skatt­ skyldig med hänsyn till föreliggan­ de risk för prisfall visar vara på­ kallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godta­ gas, har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkrings­ företags placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. eller å skattskyl­ digs lager av fastigheter och liknan­ de tillgångar beträffande vilka en sådan värdesättning finnes icke vara godtagbar. Värdet å lager av nu av­ sedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för för­ lust, prisfall m. m. framstår såsom skäligt.

Avdrag för inkurans må icke med­ givas med större belopp än vad den skattskyldige enligt vid självdekla­ rationen fogad utredning visar sva­ ra mot den konstaterade värdened­ gången å lagret å balansdagen. Oak­ tat vad nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem pro­ cent av det lägsta utav lagrets an­ skaffnings- och återanskaffningsvärdcn, därest detta ej framstår så­ som uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal därav som riks­ skattenämnden kan hava för lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande av lagrets an-

‘2Diliang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18

skaff ning svär de skall så anses som

om de lagertillgångar, vilka kvarlig-

ga i lagret vid beskattningsårets ut­

gång, äro de senaste av den skatt­

skyldige anskaffade eller av honom

tillverkade. För tillgångar, som den

skattskyldige framställt eller bear­

betat, skall såsom anskaffningsvär­

de anses direkta tillverkningskost­

nader (materialkostnader och ar­

betslöner) ökade med ett tillägg som

motsvarar vad som av de indirekta

tillverkningskostnaderna skåligen

belöper å nu ifrågavarande tillgång­

ar, därvid hänsyn dock icke behöver

tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av in­

komst av jordbruksfastighet, skall

den i räkenskaperna gjorda värde­

sättningen å andra tillgångar än djur

å fastigheten godtagas, försåvitt den­

samma uppenbarligen icke innebär

en lägre värdesättning än som vid en

tillämpning av bestämmelserna ovan

skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättig­

heter till leverans av lagertillgångar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt må

godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgångar

av samma slag å balansdagen under­

stiger det kontraherade priset, eller

det göres sannolikt, att dylikt pris­

fall kommer att inträffa innan till­

gångarna levereras eller av den

skattskyldige i oförändrat eller för­

ädlat skick försäljas. Beträffande

värdet å rättigheter till leverans av

maskiner och andra för stadigvaran­

de bruk avsedda inventarier enligt

ej fullgjorda köpekontrakt må ned­

skrivning av värdet därå godkännas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

Vad här----------- årets inkomst. Har avverkningsrätt-------------in­ flutna likviden.

Om beskattningsmyndighet,-------— till beskattning.

Motsvarande gäller------------ års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, för­ utom pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl in­ rättning, självständig fond eller an­ nan stiftelse, vilkens kapital och av­ kastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, därest

(Föreslagen lydelse)

endast i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen under­ stiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt pris­ fall kommer att inträffa innan till­ gångarna levereras. Djur å jord­ bruksfastighet skola, därest icke sär­ skilda förhållanden till annat föran­ leda, upptagas lägst till värden, som för olika slag av djur i skilda ålders­ grupper fastställas av riksskatte­ nämnden. I vissa fall (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika värden; i sådant fall må värdet å djuret icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet, redu­ cerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda värdena å olika slag av djur under­ stiga genomsnittspriserna å dessa djurslag under tiden från och med den 1 oktober året före beskattnings­ året till och med den 30 september beskattningsåret.

Vad här —------- årets inkomst. Har avverkningsrätt------------ in­ flutna likviden.

Om beskattningsmyndighet, — — — till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom bankaktiebolags och spar­ banks pensionsstiftelse samt pen­ sionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra per­ sonalstiftelser, jämväl inrättning, självständig fond eller annan stiftel­ se under förutsättning att denna står

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

(Nuvarande lydelse)

genom föreskrifter i reglementet

eller eljest trygghet skapats för att

stiftelsen så länge den består skall

hava sådant ändamål samt att vid

dess upplösning återstående medel

antingen skola användas för dylik

pensionering eller ock skola anslås

till välgörande eller eljest allmän­

nyttigt ändamål.

(Föreslagen lydelse)

under tillsyn enligt lagen om tillsyn

över stiftelser, att stiftelsens stadgar

fastställts av tillsynsmyndigheten,

att stiftelsens kapital och avkastning

må användas endast till pensioner

på grund av tjänst, att genom före­

skrifter i reglementet eller eljest

trygghet skapats för att stiftelsen så

länge den består skall hava sådant

ändamål samt att vid dess upplös­

ning eller då det icke längre finnes

eller kan antagas komma att finnas

någon, vars rätt till pension på grund

av tjänst skall tillgodoses av stiftel­

sen, återstående medel antingen

skola användas för dylik pensione­

ring eller ock skola anslås till väl­

görande eller eljest allmännyttigt

ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punk­

terna 2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av

anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola

gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari

1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954

(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m. stadgas om nämnda

förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall

upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna

i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §

pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,

att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt

nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,

21

därest den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas ute­ slutande för sådant ändamål, som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas deklarationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet som har att öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid ikraftträdandet av bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § pension utan att pensions- utbetalningen är grundad på bindande utfästelse gentemot den som upp­ bär pensionen, må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det belopp, varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får med­ givas, så anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande utfästelse.

Sådan stiftelse, bildad före ikraftträdandet av nu ifrågavarande be­ stämmelser i denna lag, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestäm- ning uppfyller förutsättningarna jämlikt samma bestämmelser för fri­ kallelse, helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet, må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsens ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värde­ minskning å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda avskrivningarna, är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytter­ ligare medgivande tills vidare åtnjuta räkenskapsenlig avskrivning. Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning och har i samband därmed bestämmelserna i punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till

29 § i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga, skall vad där sägs gälla jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren 1957—1959 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket i nämnda anvisningspunkt. Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verk­ ställes år 1957, tjugu procent av lagrets värde; samt såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verk­ ställes åren 1958 och 1959, trettio procent av lagrets värde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för

varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller

förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balans­

dagen (återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i

stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaff­

nings- eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas

med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod

än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda

metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet

å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångs­

punkt från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2

§.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,

två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete

avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång upp-

såtligen undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,

må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit före­

skrifterna i denna förordning, skall hans till ledning för taxering läm­

nade uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord.

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella

förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda

svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna för­

ordning, skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga

vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

23

Anvisningar

till 1 §.

Hinder möter ej för skattskyldig att verkställa inventering av olika varugrupper vid skilda tillfällen under året, därest det vid varje inven- teringstillfälle framkomna värdet å lagertillgångarna i fråga kan på ett tillfredsställande sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för varugruppen under tiden fram till och med balansdagen.

Såsom exempel på annan än i 1 § angiven värderingsmetod, som, därest den regelmässigt användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas värdering till fasta styckepriser. Förutsättning härför är emellertid, att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt fram- räknas med utgångspunkt från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, pro­ ducerat eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta till­ verknings- eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverk­ nings- eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital. Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i inventariet.

I 1 § föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid invente­ ringen, men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i in­ ventariet, varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd inkurans skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utför- säljningspris för motsvarande kuranta varor. I fråga om icke kuranta varor, för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och va­ rornas utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika grup­ pernas värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på kuranta råvaror och stapelvaror samt övriga kuranta varor ävensom på okuranta råvaror och stapelvaror samt övriga okuranta varor.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

till 3 §.

Den i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,

som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt in­

ventering av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel härå

kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

25

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunktur utjämning

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt ma svenskt

aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med

bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investe­

ringsfond.

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för av­

skrivning å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskaps-

enlig avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åt­

njutas med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,

lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2

§.

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond

för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår

icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för be­

skattningsåret redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp

motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å sär­

skilt konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riks­

banken.

(Se vidare anvisningarna.)

4

§•

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava

verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxe-

ringsförordningen har att avlämna allmän självdeklaration för det beskatt­

ningsår, då avsättning till investeringsfond skett.

26

Ä konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall

än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen

verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst

trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag

skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrel­

sen för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild under­

rättelse skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett

samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det ut­

tagna beloppets storlek.

Kungl. Alaj. ts proposition nr 100

5 §.

6

§•

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande

riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för

investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle

konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru

stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall

angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta med­

len träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan

anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med

anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss

sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till läns­

styrelsen för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länssty­

relsen översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda

inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall

upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och

adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett även­

som det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxe­

ringsåret, skall uppgift som i första stycket sägs översändas till läns­

styrelsen snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen

ägt rum.

8

§•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

27

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under

visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å

arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller

företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd

med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fon­

dens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknads­

styrelsen och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorga-

nisation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

10

§.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för

investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk

ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna

beloppet. 11

11

§•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst

beskattningsår, skall det ske för ändamal varom här nedan sägs.

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att

främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hagnad,

anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna

skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nöd­

vändiga byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under be­

skattningsåret, med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under be­

skattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma

år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos

företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som

huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för repara­

tions- och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som

användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,

anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombygg-

28

nåd av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kost­

naderna under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) for nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med

högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för till­

verkning eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning

å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom

icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller till-

redmngsarbete under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan lik­

nande fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i an­

språk under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller

ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande ar­

beten pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att

avdrag for kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för

täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall

aga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,

som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

att, da fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats

från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk in­

tressegemenskap, anskaffningskostnaden må medräknas endast om till­

gången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

12

§.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning-

till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i anspråk för ändamål som

avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att in­

vesteringsfond för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader

för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningstäl­

lande i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

29

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 11 § avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedslcrivits med det i anspråk tagna beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

14 §.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för taxering till kommunal och statlig inkomstskatt verkställda inkomstbe­ räkningen för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är, åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

16 §.

Om investeringsfond enligt av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrel­ sen meddelat beslut skall eller må tagas helt eller delvis i anspråk, äger företaget hos riksbanken, i den ordning nedan sägs, från konto för in­ vestering utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden som i enlighet med beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att efter därom av företaget gjord framställning förordna om utbetalning som nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riks­ banken lämna underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen med an­ givande av företagets namn och adress samt det utbetalta beloppets storlek och från vilket konto för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att investeringsfond skall tagas i anspråk av samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen att lämna under­ rättelse därom dels till företag varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag i anledning härav enligt 16 § uppburit medel från konto för investering, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen erhållit besked från riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen, för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse om att investerings­ fonden skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen

skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i an­

språk samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, upp­

gift härom.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer

än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestäm­

melserna i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på

framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för

mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om

fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått

medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond

i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investe­

ringsfond enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de be­

skattningsår varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del

därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla

däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl

ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden

återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för

beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till inves­

teringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,

varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmel­

serna i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20

§.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till be­

skattning för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion företag uppgått i annat företag, skall investeringsfond

hos det förra företaget, därest investeringsfonden icke enligt fjärde stycket

övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det be­

skattningsår, varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Därvid

skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tiondel

av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestäm­

melserna i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § tredje stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

31

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest för­ utsättning därför enligt 1 § andra stycket föreligger. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid fusion enligt 96 § lagen om ekonomiska föreningar. Har investeringsfond övertagits i enlighet med vad nyss sagts, skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget eller den över­ tagande föreningen under det beskattningsår, då avsättning skett hos dotterbolaget eller den överlåtande föreningen.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföre­ gående stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underratta riksbanken härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

21

§.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsätt­ ning eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering, skall investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmel­ serna i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

22

§.

Har investeringsfond helt eller delvis enligt taxering, som vunnit laga kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investe­ ring av ett belopp motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsätt­ ningen i den mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från ut­ gången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och före­ ligga icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava åter- bekommits av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven tid.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid av­ sättning till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åt­ njutna avdrag för värdeminskning.

32

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxe­

ringsnämndens ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämnds-

ordförandena i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, er­

forderliga meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

24 §.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förord­

ning eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt

att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller över­

tagandet ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess

de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt

formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av

medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän

självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknads­

styrelsen lamna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser er­

forderliga från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera

aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de

företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första

stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna av­

slutat sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar

av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i med­

delat beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill för­

anleder, skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröj ligen genom läns­

styrelsens försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna

förordning

må föras hos Kungl. Maj:t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava

inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

33

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer pa bankens huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdel­ ningskontor i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun är belägen.

31 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter med­ delas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter rätt till räkenskapsenlig avskrivning, må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond endast om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens användning. Är fråga om inkomst av jordbruksfastighet må medgivande som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas enligt bok- föringsmässiga grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunal­ skattelagen är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräk­ ning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuld­ regleringsfond, dispositionsfond, investeringsfond in. fl. fonder, donatio­ ner o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen, skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestri­ dande av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller väl- färdsanläggning för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i It § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning, ,‘j—B i hon g till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

34

bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller

detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvud­

sakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärds-

anläggningar åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i

egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan an­

tagas utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen

angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts

av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för

ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta

medel användas endast för den del av investeiängskostnaden som företaget

bestritt av egna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författnings­

samling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa

av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investerings­

fonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i

fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare allt­

jämt äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats

jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande

förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till för­

ordningen i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investerings­

fonder samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt

äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte

styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investerings­

fonds återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,

som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad

som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.

Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med

investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt

avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i 11 §

första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då

sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens med­

givande, vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande till-

lämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

35

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1955.

Närvarande: Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

, L

ind

­

ström , L ange .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa änd­ rade bestämmelser berörande företagsbeskattningen, m. m. samt anför där­ vid följande.

1. Inledning

Den svenska skattelagstiftningen är i princip så uppbyggd att till be­ skattning för en viss tidsperiod —- beskattningsåret — skall upptagas på perioden belöpande intäkter efter avdrag för på samma tidsperiod be­ löpande omkostnader. Det är med andra ord den under beskattningsåret uppkomna verkliga nettovinsten som skall beskattas. Från denna allmänna princip har emellertid i olika hänseenden avsteg gjorts. Särskilt gäller detta i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda lämnar kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att själv reglera den skattemässiga vinsten för ett visst år, nämligen genom att i önskad omfattning utnyttja rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier, till fri värdering av varulager eller till skattefri avsättning till investeringsfond eller för framtida pensions- eller andra personalkostnader. Utnyttjandet av angivna möjligheter till s. k. vinst- reglerande dispositioner kan alltså medföra att den inkomst, som upp­ tages till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt understiger den fak­ tiska inkomsten under samma period.

Under senare år har ökad uppmärksamhet ägnats det förhållandet, alt föreliggande möjligheter för företagen att genom vinstreglerande dispo­ sitioner förskjuta beskattningen framåt i tiden av den under året faktiskt åtnjutna vinsten lämnar utrymme inte blott för en med obeskattade vinst­ medel verkställd kapitaluppbyggnad utan även en likviditetsförstärkning

36

svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga. Denna kapitalansamling och

likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv

investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss åter­

hållsamhet med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,

har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunk-

turpolitisk art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna

genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på

de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de

senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åt­

gärder såväl av penningpolitik som skattepolitik natur. Syftet har därvid

varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt

stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av närings­

livet.

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande be­

stämmelserna om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade

överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstram­

ning i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv

kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skatte­

lagarna givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början er­

inras om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna

om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investe­

ringar, i det verkställandet av sådana investeringar medförde att veder­

börande fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden

beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en

gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar av-

visst slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande

investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga

bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestäm­

melserna i sistnämnda del kom dock — med hänsyn till att sådana spe­

kulativa lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat

sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid

taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs

utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande

bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner

och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsätt­

ningar till pensions- och andra personalstiftelser samt till investerings­

fonder. Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande före­

tagen, var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade

eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dis­

positioner erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på

de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

37

På därom gjord hemställan erhöll jag den 9 maj 1952 bemyndigande att

tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av

vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen. Jag tillkallade samma

dag ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. lektorn H. L. E. Sjö­

dahl, tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet G. F. E. Ceder-

wall, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren S. H. Gus­

tafson, byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet G. T. Hed­

borg, civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av riksdagens första kam­

mare, lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie doktorn E. J. Wehtje

att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på egen begäran ent­

ledigats från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten av riksdagens

andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom utredningsman

deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokförings­

sakkunnige i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bank­

direktören L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid

handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrades inledningsvis om

de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka i det föregående

redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åt­

skilliga delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,

däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda kon­

junkturer och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa

vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt med­

givna nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat

att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter

önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppen­

bart, att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till till­

fällig begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investe-

ringsstimulerande effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och

i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårs­

perioden 1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt upp­

märksammat verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utform­

ning och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en

bruttobeskattning.

I direktiven anfördes vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri

avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta samman­

hang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore ange­

läget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria

avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets syn­

punkt vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde

givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

38

att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv

m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunk­

terna kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten

— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om

investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet

huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som

riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas

i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestäm­

melser på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka

möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskriv-

ningsrättens omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som

ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hän­

syn till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av

detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för

att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de be­

stämmelser, som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dis­

positioner än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna

om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen har ett

mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmel­

serna om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.

Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå

att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestäm­

melser. Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella

förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas

samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår

avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utred­

ningen att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande

med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga

får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva be­

hovet och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens ut­

gifter. Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare

prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och ange­

lägenheten av vissa utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärk­

sammas sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.

Beträffande bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att in-

vesteringsavgiftsförordningens föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda

utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss

återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur

ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,

mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven an­

tyddes emellertid vissa tänkbara lösningar. Följande torde här ytterligare

få återges. I

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida

bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager

under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom

ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

39

allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast

böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde för­

klaras skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen

fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie

skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke

onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall

ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då

det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma

återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för

avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som

möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan

på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kom­

mer att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i till-

lämpningen och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade, hrån

taxeringsmyndigheternas sida liar vid upprepade tillfällen anmärkts att be­

stämmelserna ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skatte­

lättnader samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Så­

lunda har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att

företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt

belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter

borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som

bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskost-

nader över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pen­

sionsstiftelse verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än

utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgifts-

notering i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess

förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot be­

stämmelserna på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har

framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott

om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren

i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgangarna

i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för

ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakt­

tagas, att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas

utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla

bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och föl sig

åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna

ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det

ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan

komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas

efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid fram­

hålla, att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestäm­

melser som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lag­

stiftaren uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig

icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

40

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskom-

mittén, har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med

förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet

fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag torde få såsom Bihang

1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, ytt­

randen avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, stats­

kontoret, justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknads­

styrelsen, kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med

överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes han­

delskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Got­

lands handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands

och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riks-

försäkringsanstalten, överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kal­

mar, Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges indu­

striförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Koopera­

tiva förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstings­

förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna

Folket och Samarbete, Thulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorga­

nisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

mikers centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska företagares riksförbund och

Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från pro­

fessorn A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska insti­

tutionen vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårds-

mästareförbund.

Vidare torde få omnämnas, att vissa myndigheter och organisationer

beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet utan att de begagnat

sig därav, nämligen bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska lands­

kommunernas förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som av­

givits av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskam­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

41

mare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande benämnes i fortsättningen näringslivets skattedelegations yttrande.

Jag får här tillika omnämna att framställningar inkommit den 17 maj 1954 från Sveriges redareförening med hemställan om ändring av gällande beskattningsbestämmelser i fråga om rederiföretags rätt till avdrag för kost­ nader för klassning av fartyg, den 8 september 1954 från Svenska företaga­ res riksförbund angående skattepolitikens utformning i vissa hänseenden samt den 27 augusti 1954 från Aktiebolaget Volvo angående den nu gällande begränsningen av rätten till avdrag för nedskrivning å kontraherade men ej levererade varor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

2. Konjunkturer och företagsbeskattning

Företagsbeskattningskommittén

Kommittén har inledningsvis lämnat vissa allmänna synpunkter rörande konjunkturväxlingarnas karaktär och konjunkturpolitikens olika medel för att därmed ange den roll, som härvidlag kan tillkomma företagsbe­ skattningen. Vad kommittén härom anfört kan i det väsentligaste återges på följande sätt.

Investeringarnas roll. 1 detta avseende anför kommittén, att en hög och jämn sysselsättning av samhällets produktiva resurser var en allmänt accepterad målsättning för den ekonomiska politiken. För att nå detta mål erfordrades en konjunkturpolitik som syftade till att stabilisera de totala utgifterna i samhällsekonomin, d. v. s. den samlade efterfrågan, privat och offentlig, för konsumtion och investeringar. I de flesta situationer torde därvidlag en kombination av olika konjunkturpolitiska medel böra ifråga- komma. Kommittén har funnit det falla utanför dess uppgift att närmare ingå på frågan om avvägningen mellan olika konjunkturpolitiska medel.

Kommittén understryker emellertid att det var uppenbart att åtgärder syf­ tande till en stabilisering av investeringsverksamheten måste tillmätas stor vikt, helst som fluktuationer, sammanhängande med såväl tekniska om­ ständigheter som psykologiska faktorer, erfarenhetsmässigt spelade en mycket betydelsefull roll i konjunkturförloppet. Detta gällde investeringar såväl i varulager som i bostadshus och industriella anläggningar, maski­ ner o. d.

I detta sammanhang åberopar kommittén följande uttalande av 1949 års investeringskommitté (SOU 1953: 6, s. 13).

I den ekonomiska utvecklingen spelar investeringsverksamheten en betydelse­ full roll. I varje hushållning är det möjligt och till och med ofrånkomligt att

42

företa investeringar. Produktionsinsatser kunna nämligen tillföras produktions­

apparatens fasta och rörliga element utan att omedelbart tagas i anspråk för

slutlig konsumtion, och det är tillika nödvändigt att bygga ut produktionsappara­

tens fasta anläggningar samt utöka dess rörliga kapital, om en fortlöpande pro­

duktionsökning skall kunna hållas vid makt. Vad som gjort denna samhällseko­

nomiens expansionsprocess till ett praktiskt konjunkturpolitiskt problem är emel­

lertid den omständigheten, att investeringsverksamheten ofta präglas av en

avsevärd instabilitet, vilket har återverkningar på inkomstbildningen inom sam­

hällsekonomien i övrigt.

Det erbjuder inte någon större svårighet att förklara varför det kan förekomma

häftigare växlingar inom investeringsverksamheten än inom övrig ekonomisk

verksamhet. Utbyggnaden av samhällets rörliga kapital eller dess lagerhållning

kan ju i och för sig mycket väl koncentreras till vissa perioder, utan att de

löpande produktions- och distributionsprocesserna däremellan i rent tekniskt

avseende behöva lida något avbräck. På motsvarande sätt låter sig förklaras hur

en liknande koncentration i tiden också kan förekomma inom utbyggnaden av

varaktiga anläggningar. Mellan de speciellt livliga utbyggnadsperioderna kan man

ju för den löpande produktionen utnyttja tjänster från det fasta realkapital-

beståndet som blivit upplagrade under »högkonjunkturen».

Investeringarnas storlek. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kom­

mittén funnit det vara av intresse att ange storleksordningen av investe-

ringsutgifterna i förhållande till andra utgifter inom den svenska samhälls­

ekonomin. Detta förhållande framgår av den i följande tabell (tabell 1)

uppställda försörjningsbalansen för åren 1938/39 och 1946—1953, byggd

på konjunkturinstitutets nationalbokföring.

Kommittén anmärker, att de privata bruttoinvesteringarna såväl under det

sista förkrigsåret som under efterkrigstiden genomsnittligt tagit i anspråk

17,5 procent av bruttonationalprodukten, en andel som dock varierat mel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Tabell 1. Försörjningsbalans 1938/39. 1946—1953

Miljoner kronor i löpande priser

1938/39 1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Privat konsumtion...

Offentlig konsumtion

8 460

1 000

15 120

2 230

16 370

2 450

17 790

2 850

18 090

3 020

19 560

3 210

22 200

3 960

24 380

4 820

25 080

5 350

Summa konsumtion

9 460

17 350

18 820

20 640

21 110

22 770

26 160

29 200

30 430

Privat inhemsk brut-

toinvestering........

Offentlig inhemsk

2 240

4 150

4 970

4 830

4 790

5 540

6 630

6 890

7 260

bruttoinvestering. .

860

1 780

2 060

2 530

2 760

3 030

3 780

4 930

5 700

Summa inhemsk brut-

toinvestering

3 100

5 930

7 030

7 360

7 550

8 570

10 410

11 820

12 960

Lagerförändring........

Bytesbalansens saldo

+ 250

— 40

+ 90

— 100

+ 380

—1 440

+ 340

— 410

+ 140

+ 500

— 70

+ 180

+ 990

+ 950

+ 820

+ 180

— 350

+ 330

Bruttonationalpro­

dukt till marknadspris 12 770

23 270

24 790

27 930

29 300

31 460

38 510

42 020

43 370

Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A:25, s. 8.

43

lan högst 20 procent 1947 och lägst 16,3 procent 1949. De offentliga brutto­ investeringarna hade successivt stigit från 6,7 procent 1938/39 och 7,8 pro­ cent 1946 till 13,1 procent av bruttonationalprodukten 1953.

Därefter anföres att med hänsyn till utredningsuppdragets natur kom­ mittén funnit det angeläget att söka besvara frågan hur stor del av in­ vesteringarna som påverkades av hur reglerna för företagsbeskattningen var utformade. Enligt kommitténs mening kunde bostadsbyggandet och åtminstone någon del av investeringarna inom jordbruket endast i mindre utsträckning bli föremål för sådan påverkan. Detta måste däremot i större eller mindre grad vara fallet beträffande investeringarna inom övriga i följande tabell (tabell 2) redovisade områden. Kommittén beräknade att 60—70 procent av de privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma på 4 å 5 miljarder kronor 1953 berördes av företagsbeskattningens utform­ ning. Detta motsvarade 35—40 procent av de totala —- privata och offent­ liga — bruttoinvesteringarna sagda år.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100

Tabell 2. Privat bruttoinvestering 1938/39. 1946—1953

Procenttal

1938/39 1946

1947 1948

1949 1950

1951 1952

1953

1. Bostäder1.....................

41,1

39,8 37,6

28,4 29,9

28,6 26,0

27,2 27,4

2. Industri.......................

26,7 28,3 31,1

35,5 37,3

36,1 37,7

35,1 30,8

3. Kraft- och belysningsverk............................. 1,2

1,9 2,1

2,8

2,9 2,9 2,1

3,b

3,3

4. Jordbruk (ekonomibvggnader och maskiner)..........................

10,2

10,4 10,1

12,6

13,4 12,7

12,4 12,6

12,2

5. Transportmedel........

16,6

16,8

16,3 17,4

13,0 16,5 18,8

18,3 23,0

6. övrigt..........................

4,2 2,8

2,8 3,3

3,5 3,2

3,0 3,2 3,3

Summa 100,0

100,0

100,0 100,0 100,0

100,0 100,0

100,0 100,0

Miljoner kronor............... 2 241

4 153 4 966 4 832

4 791

5 542 6 633

6 894 7 263

1 Bostadsinvesteringarnas sjunkande andel sammanhänger delvis med att bostadsbyggandet i viss utsträckning flyttats över till den offentliga sektorn.

Tabell 3. Enskilda bruttoinvesteringar 1953

Miljoner kronor

Totalt

Under­ håll

Övrigt

1. Bostäder....................................

1 994

716

1 278

2. Industri.....................................

2 236

819 1 417

3. Kraft- och belysningsverk....

239

21

218

4. Jordbruk...................................

888

466

422

5. Transportmedel........................

1 668

562 1 106

t). Övrigt.........................................

238

41

197

Summa 7 263

2 625

4 638

44

Underhållsutgifterna. Kommittén påpekar, att även om underhållsutgif-

terna kunde variera från år till år, de dock i stort sett torde vara stabilare

än investeringarna i övrigt. Det kunde därför i konjunkturpolitiskt sam­

manhang vara motiverat att utskilja utgifterna för underhåll av produk­

tionsapparaten. Dessa senare utgifter ingick nämligen i de förut lämnade

uppgifterna å storleken av de privata bruttoinvesteringarna. Fördelningen

av bruttoinvesteringarna på underhåll och övrigt inom den privata sektorn

belyses av denna tabell (tabell 3).

Byggnader och maskiner. Vid diskussionen rörande investeringsstruk-

turen fanns vidare anledning, framhåller kommittén, att skilja mellan in-

vesteiingar i byggnader och anläggningar å ena sidan samt i maskiner och

andra verkstadsprodukter å den andra. Om man till en »allmän sektor»

hänförde statens och kommunernas investeringar samt investeringar i bo­

stadsbyggen och kraftverksanläggningar, fann man att byggnadsinveste-

ringarna dominerade inom denna sektor, medan investeringarna inom

företagssektorn i högre grad var inriktade på maskinanskaffningar o. d.

Kommittén hänvisar i detta hänseende till följande av investeringskommit-

tén gjorda sammanställning (tabell i).

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Tabell 4. Investeringsverksamheten 1951 uppdelad på vissa kategorier

(Lagerinvesteidngar samt reparationer och underhåll inte inberäknade)

Miljoner kronor

Byggnader

och anlägg­

ningar

Maskiner och

andra verk­

stadsprodukter

Samtliga

investeringar

A. Investeringar inom den allmänna sek­

torn (stat, kommun, bostäder och kraft-

verk).......................................................... 3 000

1 000

4 000

B. Investeringar inom företagssektorn

(jordbruk, industri, handel, privat sam­

färdsel) ...................................................... 800

2 200

3 000

Summa A +B 3 800

3 200

7 000

Utlandets inflytande. Kommittén anför härom, att ett litet land som

Sverige med en relativt omfattande utrikeshandel även i konjunkturhän­

seende måste bli starkt beroende av de internationella växlingarna. Det

förelåg därför ett stort intresse från vårt lands sida av internationell sam­

verkan för konjunktur stabilisering och för sådana betalningsarrangemang,

som dämpade konjunktur spridningen från ett land till ett annat. Man borde

dock inte vara alltför optimistisk beträffande möjligheterna att helt eli­

minera internationella konjunkturfluktuationer. I samma mån fick man

räkna med att förhallandena i vart land inte kunde undgå att påverkas av

sådana fluktuationer och att den inhemska ekonomiska politikens möjlig-

45

heter i viss mån begränsades av hänsynen till de internationella betingel­

serna. Man fick också räkna med att dessa måste få vissa verkningar på

de privata investeringarnas omfattning.

Kangl. Maj.ts proposition nr 100

Motkonjunktur. Mot bakgrunden av det nyss anförda har kommittén

sökt besvara frågan om det är möjligt att åstadkomma en stabilisering av

den totala investeringsverksamheten genom att investeringarna utanför

företagssektorn bringades att variera i omvänt förhållande till konjunk­

turerna. Kommittén finner att i viss utsträckning möjligheter härtill givet­

vis förelåg, och inte minst under efterkrigsåren hade sålunda bostadsbyg­

gandet och den offentliga investeringsverksamheten hållits tillbaka under

vissa skeden, då den industriella anläggningsverksamheten ställt mycket

betydande anspråk på landets produktiva resurser. Man borde dock inte

ställa alltför stora förhoppningar på möjligheterna att på denna väg sta­

bilisera den totala investeringsverksamheten. I ett högkonjunkturläge kunde

det vara svårt att vinna en tillräckligt kraftig nedpressning av investering­

arna inom den allmänna sektorn för att ge utrymme för den spontana ök­

ningen inom företagssektorn. Och i ett lågkonjunkturläge var det inga­

lunda säkert att en utökning av bostadsbyggandet och offentlig investe­

ringsverksamhet i alla avseenden utgjorde någon lämplig ersättning för en

nedgång i företagens investeringar. Detta framgick tydligt, anför kommit­

tén, av investeringskommitténs kommentarer till den senast återgivna ta­

bellen (SOU 1953:6 s. 72—73).

Såsom framgår av tabellen uppgingo 1951 ny- och reinvesteringar inom den

allmänna sektorn (d. v. s. bostäder, kraftverk och offentliga anläggningar) till

ca 4 miljarder kronor. Härav utgjorde 3 miljarder byggnader och anläggningar

samt 1 miljard maskiner och andra verkstadsprodukter, däribland militär ut­

rustning till ett belopp av ca 500 miljoner kronor. Om man bortser från den

militära materielanskaffningen, vars omfattning inte i någon väsentlig mån

torde påverkas av konjunkturpolitiska överväganden, uppgår således hela den

årliga anskaffningen av maskiner och andra verkstadsprodukter inom den all­

männa sektorn till omkring 500 miljoner kronor eller mindre än fjärdedelen av

motsvarande investering inom företagssektorn. Det kan under sådana omstän­

digheter inte anses anmärkningsvärt att den offentliga investeringsreserven endast

i ringa utsträckning omfattar investeringar av annat slag än byggnads- och an­

läggningsarbeten. Det torde också vara uppenbart att varje mera betydande

utvidgning av investeringsverksamheten utanför företagssektorn främst måste

komma att avse byggnader och anläggningar. Om en mera avsevärd tillbakagång

i företagens investeringsverksamhet till fullo skall kunna kompenseras genom

investeringsökningar på andra områden, måste det sålunda finnas möjligheter att

utvidga den totala byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala

omfattning, varvid arbetskraft tillfälligt finge överföras dit främst från verkstads­

industrien. Men eu sådan tillfällig utökning av byggnads- och anläggningsverksam­

heten skulle sannolikt visa sig vansklig att genomföra ur åtskilliga synpunkter.

Om möjligheterna att variera den offentliga investeringsverksamheten samt

bostadsproduktionen i omvänt förhållande till konjunkturerna således framstå

46

såsom starkt begränsade, så innebär detta å ena sidan att det inte längre

finns skäl att hoppas på en fullständig konjunkturutjämning inom den totala

investeringsverksamheten. Å andra sidan blir det som följd härav desto mera

angeläget att undersöka alla rimliga medel för att dämpa konjunkturrörelserna

inom företagens investeringsverksamhet.

Företagsbeskattningskommittén, som funnit investeringskommitténs ar­

gumentering på denna punkt bärkraftig, uttalar att det visserligen var

angeläget, att alla möjligheter tillvaratogs att genom variationer i investe­

ringarna inom den allmänna sektorn kompensera växlingarna i företagens

investeringsverksamhet. Man måste dock beakta att utrymmet för en så­

dan motkonjunktur var begränsat. I de flesta lägen torde därför, enligt

kommitténs mening, en konjunkturreglerande politik inte kunna stanna

vid försök att ernå en motkonjunktur av antytt slag utan måste även in­

riktas på åtgärder för att parallellt påverka såväl offentliga som enskilda

investeringar.

Konjunkturpolitikens medel. Kommittén framhåller, att den inte funnit

skäl att behandla de åtgärder som kunde erfordras för att stabilisera in­

vesteringsverksamheten inom den allmänna sektorn. När det åter gällde

att påverka investeringarna inom företagssektorn kunde, efter vad därefter

framhålles, olika medel komma i fråga såsom direkta regleringar, pen­

ningpolitik och finanspolitiska åtgärder. I allmänhet torde det bli fråga

om en kombination av flera sådana medel, vilkas användning fick avpassas

efter det vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska läget. Kommittén

framhåller, att den inte hade för avsikt att ingå på en bedömning av de

betydelsefulla politiska awägningsproblem, som därvid uppkom. Den in­

skränkte sig till några allmänna principiella betraktelser, som kunde vara

ägnade att belysa den roll speciellt företagsbeskattningens regler kunde

spela därvidlag.

I fråga om bijggnadsregleringens användning för att stabilisera företags-

investeringarna anför kommittén följande uttalande av investeringskom-

mittén (s. 73).

Vid tillgång till en byggnadsreglering skulle det teoretiskt vara möjligt att föra

den ekonomiska politiken i övrigt på ett sådant siitt, att det alltid förelåg en

reserv av icke beviljade byggnadsprojekt, vilken skulle kunna anlitas så snart

några depressionstendenser gjorde sig gällande. Genom att ömsevis dämma upp

och tappa ur denna reserv skulle det vara möjligt att bibehålla stabilitet inom

byggnadsverksamheten trots cykliska växlingar i investeringsbenägenheten. Men

av de projekt, som nekas tillstånd under en högkonjunktur blir det sannolikt

endast en del som byggherrarna komma att vara angelägna om att genomföra

också under en efterföljande konjunkturavmattning. Med avseende på före­

tagens investeringsverksamhet skulle det dessutom vara en avgörande svaghet

hos den antydda utjämningsmetoden att den i huvudsak skulle vara tillämplig

endast på deras byggnads- och anläggningsverksamhct men inte på deras an­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

47

skaffning av maskiner och andra verkstadsprodukter och ännu mindre på deras

investeringar i lager. Den begränsande inverkan på maskinanskaffningen, som

indirekt skulle kunna utövas genom byggnadsregleringen, är ju som tidigare fram­

hållits synnerligen ofullständig. I sämsta fall skulle man f. ö. kunna framkalla

en accentuering av konjunkturfluktuationerna inom maskinanskaffningen i stället

för en utjämning av dessa.

Företagsbeskattningskommittén tillägger att, som framgått av det tidi­

gare återgivna, det var just för företagens maskinanskaffning som en ut­

jämning borde eftersträvas. Investeringskommittén hade för sin del dragit

följande slutsats (s. 74): »Ur konjunkturutjämningssynpunkt måste där­

för penning- och finanspolitiska kontrollåtgärder, som kunna inverka på

företagens totala investeringsverksamhet, vara att föredra framför fysiska

kontroller, som äro verksamma endast med avseende på företagens bygg­

nadsinvesteringar.»

Beträffande penningpolitiska åtgärder anföres följande.

Investeringskommittén har behandlat penningpolitiska åtgärder i flera olika

sammanhang. Investeringskommittén har i denna fråga uttalat: »I sådana fall

då den ekonomiska politiken likväl anses böra inriktas på att tillfälligtvis öka

den allmänna sektorns andel av investeringsverksamheten finns det emellertid

möjligheter att vidtaga penning- och finanspolitiska åtgärder, som i första hand

drabba företagens investeringar. Sådana äro även att föredraga med tanke på

de fysiska kontrollernas osmidighet. Såsom tidigare framhållits måste dessutom

en fysisk kontroll sådan som byggnadsregleringen med hänsyn till byggnads­

investeringarnas begränsade betydelse för företagen vara förhållandevis ineffek­

tiv, om det speciellt gäller att hålla tillbaka företagens investeringar» (s. 66). —

Det förefaller dock som om de penningpolitiska medlens effektivitet skulle be­

gränsas av det även av investeringskommittén inledningsvis omtalade förhål­

landet, att »för företagsinvesteringarna har finansiering över den allmänna kapi­

talmarknaden inte samma betydelse som för övriga investeringar» (s. 18). Men

vissa verkningar kan likväl uppnås av penningpolitiska kontrollåtgärder »genom

en begränsning av företagens lånemöjligheter. Eftersom likviditeten brukar vara

ojämnt fördelad, finns det alltid företag med lånebehov också i sådana lägen

där det kan konstateras, att likviditeten genomsnittligen är stark för företags­

sektorn i dess helhet. Sådana företags möjligheter att finansiera investeringar

bero i hög grad på om de kunna få låna av affärsbankerna, som bl. a. förvalta

de mera likvida företagens tillgodohavanden. En penningpolitik som på det ena

eller andra sättet söker tvinga affärsbankerna att bedriva en restriktiv kredit-

givning kan i viss utsträckning förhindra att de mera likvida företagens till­

godohavanden tagas i anspråk för andra företags investeringar» (s. 25—26).

Företagens likviditet. Kommittén hänvisar till de undersökningar rörande

industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar, som utförts inom kon­

junkturinstitutet på grundval av statistiska centralbyråns sedan 1950 sam­

manställda företagsstatistiska uppgifter (»Konjunkturläget hösten 1953»,

Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie A: 24, bil. 1).

Därvid avses med bruttosparande företagens avskrivningar å anlägg­

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

48

ningstillgångar och den redovisade vinsten inklusive avsättningar till fon­

der och personalstiftelser efter avdrag för skatteavsättningar och utdel­

ningar.

Angående det använda begreppet för bruttoinvesteringar anför kom­

mittén.

Investeringarna innefattar all ny- och ombyggnadsverksamhet samt ny- och

ersättningsanskaffning av maskiner, apparater, fordon etc. Häri ingår dock ej

kostnader för reparationer och underhåll, vilka om de inräknats i investeringar­

na, skulle ha medfört en motsvarande ökning av sparandet och således ej på­

verkat sparandeöverskottets storlek. Vid försäljning av anläggningstillgångar

uppkommen vinst eller förlust har reglerats över vinst- och förlustkontot och

därvid ökat (resp. minskat) sparandet med motsvarande belopp, varför ej heller

denna omständighet inverkar på sparandeöverskottets storlek. Lagerposten slut­

ligen borde egentligen, liksom fallet är med övriga investeringar, representeras

av de mot förändringarna

i

lagret svarande

faktiska

kostnaderna och ej av det

bokförda värdet, som i hög grad är beroende av värderingsprinciperna. Om en

nedskrivning av lagrets värde ägt rum vid årets slut, innebär detta emellertid,

att den i statistiken redovisade bruttovinsten och därmed även bruttosparandet

enligt ovan angivna definition minskats med samma belopp. Sparandeöuer-

skottets

storlek är således oberoende av lagervärderingsmetoden så länge spa­

randet och de totala investeringarna påverkas på likartat sätt av den använda

värderingsprincipen. Eftersom uppgift om denna bokföringsmässiga nedskriv­

ning ej varit tillgänglig, har, för att uppfattning skall erhållas om sparandeöver­

skottets storlek, förändringen i det bokförda värdet använts.

Kommittén redovisar därefter, med utgångspunkt från den nyss om­

nämnda undersökningen, i en tabell relationerna mellan bruttosparande och

bruttoinvesteringar åren 1950—1952. I denna tabell betecknas bruttosparan­

det med S, investeringar i anläggningstillgångar med IA samt investeringar

i anläggningstillgångar och lager med IA -j_ IL, därvid lagerinvesteringarna

beräknats på grundval av förändringar i lagrens bokförda värden. I ta­

bellen har medtagits de företag, för vilka uppgifter förelegat för alla tre

åren 1950—1952, tillhopa 762 företag med 356 000 arbetare 1952 eller ca

55 procent av hela arbetarantalet hos de i industristatistiken ingående före­

tagen. Tabellen (tabell 5) innehåller följande uppgifter.

Tabell 5. Bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—1952

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Miljoner kronor

År

S

I

a

I

a

+ I

l

1950 ..............

1951 ..............

1952 ..............

1 016,6

1 235,1

1 202,3

1 062,5

1 826,3

1 745,2

Tillhopa 4 273,2

3 454,0

4 634,0

Av tabellen framgick, framhåller kommittén, att bruttosparandet för de

ifrågavarande företagen tillhopa alla åren översteg investeringarna i an­

49

läggningstillgångar. Av största intresse var emellertid att jämföra sparan­ det med de totala investeringarna sådana de framträdde i den sista kolum­ nen i tabellen. Den vid en sådan jämförelse framträdande differensen an­ gav nämligen i vilken utsträckning företagen för de angivna investeringarna behövt anlita upplåning utifrån resp. kunnat förbättra sin likviditet. År 1950 förelåg för de ingående företagen tillhopa ett sparandeöverskott, för de båda följande åren däremot ett upplåningsbehov.

Kommittén anmärker, att förhållandena emellertid växlade starkt från företag till företag och olika branscher emellan. Härom anföres följande.

År 1950 var mellan 60 och 70 procent av företagen helt självfinansierande och förhållandena var i detta avseende gynnsamma inom flertalet industrigrenar. Det kan anmärkas, att lagrens volym detta år torde undergått någon minskning. Föl­ jande år var bilden mera splittrad. Endast mellan 35 och 40 procent av företagen var i anförd mening självfinansierande. Olikheterna mellan branscherna var stora, med betydande överskott särskilt inom de exporterande skogsindustrierna och ett ansträngt läge för hemmamarknadsindustrierna, särskilt textilindustrin. Främst på grund av avsättningssvårigheterna för de sistnämnda branscherna ägde en betydande ökning av lagervolymen rum (för de i tabell 5 medtagna företagen uppskattningsvis av storleksordningen 300 miljoner kronor). År 1952 var läget ånyo omkastat. Skogsindustrierna såg sina försäljningsinkomster gå ned, sina lager växa och sin finansiella ställning försämras, medan en viss åter­ hämtning inträdde för konsumtionsvaruindustrierna. Över 60 procent av före­ tagen var helt självfinansierande. — Totalt för hela treårsperioden 1950—52 var 330 av de i tabell 5 ingående 762 företagen i här angiven mening självfinan­ sierande.

Uppenbart var, tillägger kommittén, att helt självfinansierande företag inte i samma mån som mera kreditbetonade företag kunde påverkas av en kreditåtstramning, som företogs i syfte att dämpa en extrem högkonjunk­ tur. I den mån en betydande del av företagen, såsom de nyss anförda uppgifterna syntes antyda, var självfinansierande kunde därför ett behov föreligga att i vissa lägen komplettera en restriktiv penningpolitik med åtgärder av finanspolitisk natur som begränsade företagens möjligheter att göra investeringar på grundval av inom företagen uppsamlade sparmedel.

Kommittén betonar, att å andra sidan inte allt för vittgående slutsatser kunde dras av det framlagda materialet, samt tillägger.

För det första måste understrykas, att de år som inbegripes i denna under­ sökning representerar en period av förmodligen helt exceptionell karaktär, bl. a. med hänsyn till den osedvanligt starka vinstkonjunktur, som under åren 1950— 1951 präglade skogsindustrin. För det andra visar även dessa siffror, att cn till­ räckligt stor del av företagssektorn är så pass beroende av kreditmarknaden att en restriktiv penningpolitik i och för sig kan beräknas få en starkt återhållande effekt på investeringsverksamheten totalt sett, låt vara att denna effekt kan väntas slå ojämnt med hänsyn till det skiftande likviditetsläget inom olika bran­ scher och olika företag. För det tredje är det sannolikt att en allmän åtstram­ ning på kreditmarknaden även inom helt självfinansierande företag manar till större omtanke om likvidiletsberedskapen och därmed leder till större återliåll-

4 — Bihang till riksdagens protokoll W55. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

samhet i investeringshänseende. I ett knappt penningläge kan nämligen dessa

företag snabbt komma i den situationen att deras likvida resurser blir uttömda

och de blir beroende av upplåningen på kreditmarknaden.

Efter vad därefter anföres syntes utvecklingen på den svenska kredit­

marknaden bekräfta, att trots att många företag utan tvivel kunnat grunda

en väsentlig del av sin investeringsverksamhet på självfinansiering, nä­

ringslivets beroende av upplåningen på kreditmarknaden dock varit myc­

ket utpräglat under de mest markerade högkonjunkturåren. För att belysa

detta har kommittén sammanställt vissa uppgifter, delvis grundade på

ungefärliga uppskattningar, beträffande industrins ianspråktagande av

kredit under åren 1946—1953. Uppgifterna är sammanställda i en tabell

(tabell 6) av följande innehåll.

Tabell 6. Förändringar i utestående industrikrediter under åren 1946—1953

Miljoner kronor

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Affärsbankerna1............ —10

+ 220

+ 275 —40

+ 75

+ 440

+ 30 —200

Försäkringsbolagen2 . . .

+ 8

+ 51

+ 24

+ 31

+ 18

+ 45

+ 139

AB Industrikredit........

+1

+10+12+3

+

2

+

2

+

5

+

2

Obligationslån3.............. —14

+ 162

+ 130

+ 82

— 21

+

8

+ 61

+ 159

Förlagslån3...................... —

+ 116

+ 86

+ 39

+ 87

+ 20

+ 1

— 15

+ 559

+ 527

+ 76

+ 113

+ 582

+ 255

— 38

1 Uppskattningar grundade på Svenska Bankföreningens statistik angående bankkrediternas

fördelning på näringsgrenar.

2 Lån mot inteckning i fabriksfastighet.

3 Emissioner — amorteringar.

Kommittén erinrar att under efterkrigstidens högkonjunktur förelegat

två markerade toppar, nämligen åren 1947—1948 och 1950—1951. Tabellen

visade klart att det under båda dessa perioder förelegat en mycket kraftig

ökning av industriföretagens upplåning såväl från affärsbankerna som

på marknaden för långfristigt kapital. En kraftig minskning av kredit­

anspråken visade sig däremot föreligga inte blott stabiliseringsåret 1949

utan även åren 1952—1953. Den senare nedgången måste till stor del ses

som resultat av den mycket restriktiva kreditpolitik som insattes i början

av 1952.

Enligt kommitténs uppfattning tydde de anförda siffrorna på att spel­

rummet för en restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att för­

hindra en överdriven ansvällning av de privata investeringarna under efter­

krigstiden varit betydande. Sannolikheten talade för att så även i fortsätt­

ningen skulle komma att vara fallet.

Företagsbeskattningens roll. Utan att ytterligare ingå på avvägningen

mellan kreditpolitiska och finanspolitiska åtgärder understryker kommittén

51

önskvärdheten av en samordning av politiken på dessa båda fält. Verkning­ arna av exempelvis åtgärder på företagsbeskattningens område måste i hög grad bli beroende av den penningpolitik, som samtidigt fördes. Det var för kommittén sålunda uppenbart, att en konjunktur stabilisering inte kunde åstadkommas allenast med hjälp av företagsbeskattningen utan att denna måste ingå som ett led i en allmän, på detta syfte inriktad ekonomisk politik. Från rent konjunkturpolitiska synpunkter var det angeläget att de olika bestämmelserna i företagsbeskattningen fick en sådan utformning att de inte i och för sig tenderade att skärpa konjunkturfluktuationerna i före­ tagens investeringar. Därutöver kunde man diskutera mera speciella skatte- politiska åtgärder, som kunde behöva tillgripas i särskilda situationer.

I detta sammanhang må följande tilläggas. Som av den fortsatta framställningen kommer att framgå har företags- beskattningskommittén framlagt förslag till åtskilliga ändringar i reglerna för företagsbeskattningen, vilka ändringar innefattar en viss åtstramning i möjligheterna till s. k. vinstreglerande dispositioner. Mot vissa av dessa ändringsförslag har ledamöterna i kommittén herrar Gustafson och Wehtje i ett gemensamt vid betänkandet fogat yttrande anfört reservation. De skäl, som reservanterna åberopat till stöd för den av dem hävdade upp­ fattningen, kommer jag att i vederbörliga sammanhang redovisa. Redan nu må emellertid omnämnas, att en av de utav nämnda reservanter åberopade omständigheterna är att enligt deras mening de ifrågasatta åtstramningarna skulle utöva inverkan på en jämförelsevis begränsad del av den totala in­ vesteringsverksamheten i samhället. Därvid hänvisas till delar av det sif­ fermaterial, som av mig i det föregående återgivits från betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Remissyttrandena

I det övervägande antalet remissyttranden, som avgivits över företags- beskattningskommitténs betänkande, har några invändningar inte riktats mot det nyss återgivna, av kommittén sammanställda materialet. Det­ samma gäller beträffande kommitténs allmänna diskussion rörande kon­ junkturväxlingarnas karaktär och konjunkturpolitikens möjligheter. Vissa invändningar och påpekanden, som delvis hänför sig till kommitténs i det följande redovisade överväganden men samtidigt har anknytning till nu förevarande avsnitt, har emellertid framställts av landsorganisationen, nä­ ringslivets skattedelegation, vissa handelskamrar, Kooperativa förbundet, länsstyrelsen i Kristianstads län samt kammarrätten.

För det huvudsakliga innehållet i dessa invändningar och påpekanden lämnas nu en redogörelse, därvid jag emellertid samtidigt vill hänvisa till vad som i det följande kommer att återges under avsnittet »Allmänna syn­ punkter på nettovinslbeskattningen».

52

Landsorganisationen säger sig konstatera att de senaste årens utred­

ningsarbete, bl. a. på grund av frånvaron av samordning mellan de olika

skattekommittéer som arbetat under senare år endast i obetydlig grad

kunnat belysa de finanspolitiska problemen i stort. Även bortsett från de

frågor som var förknippade med tillfälliga ingripanden på företagsbeskatt­

ningens område, rådde det fortfarande stor oklarhet om vilka åtgärder

som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna. Vilken roll borde

sålunda tillmätas finanspolitiken över huvud? Borde man tillgripa skärpt

beskattning av företag eller av fysiska personer, skatter eller socialförsäk­

ringsavgifter, indirekt eller direkt beskattning, allmän omsättningsskatt

eller punktskatter?

I yttrandet från näringslivets skattedelegation uttalas, att de delegerade

inte kunde finna den argumentering bärande som kommittén anfört be­

träffande behovet att förstärka penningpolitiken med åtgärder som direkt

drabbade de självfinansierande företagen. Kommittén syntes ha en överdri­

ven uppfattning om självfinansieringens strategiska betydelse i konjunktur­

förloppet. Enligt de uppgifter som kommittén själv anfört i tabell

6

, var

det uppenbart, att utvecklingen under efterkrigstiden inte gav stöd för en

sådan uppfattning. Dessa uppgifter antydde, att industrin under de ut­

präglade inflationsåren varit starkt beroende av upplåning från kredit­

marknaden för att finansiera sina investeringar. Möjligheterna att genom

en restriktiv kreditpolitik nå en väsentlig effekt på investeringarnas ut­

veckling hade därför varit mycket stora, om man blott hade velat ut­

nyttja dessa möjligheter. Det borde också understrykas, att även företag

som i väsentlig grad var självfinansierande, i ett högkonjunkturläge —

som vanligen karakteriserades av stigande anspråk på pengar för olika

ändamål — måste komma att påverkas av den allmänna likviditetsåtstram-

ning som utlöstes av en restriktiv penningpolitik. Även i sådana företag

kom utgiftsdispositionerna att bli försiktigare i ett läge av allmän pen­

ningknapphet. Riktigheten av den uppfattning om likviditetsförhållandenas

gestaltning i konjunkturförloppet som kommittén utan närmare diskus­

sion utgick ifrån — nämligen den att företagen hade hög likviditet i hög­

konjunkturen och låg likviditet i lågkonjunkturen — kunde ifrågasättas,

och den var i allt fall alltför onyanserad för att läggas till grund för sche­

matiska lagstiftningsåtgärder. Inom viktiga områden av vår industri syntes

i själva verket förhållandena vara de rakt motsatta: det var högkonjunk­

turen som medförde en anspänning av likviditetsförhållandena och där­

med en ökning av upplåningsbehoven.

Därefter uttalar delegerade att, om det likväl för att tillgodose de kon­

junkturpolitiska kraven befanns ofrånkomligt att vidtaga åtgärder inom

den permanenta skattelagstiftningen, de konjunkturpolitiska fördelar man

i ett högkonjunkturläge kunde vinna därmed enligt delegerades uppfatt­

ning tedde sig mycket begränsade. Därefter anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

53

Att de konjunkturpolitiska fördelarna äro mycket begränsade sammanhänger framför allt med att storleksordningen av de utgifter i samhällsekonomien som på ett eller annat sätt kunna påverkas av den föreslagna skärpningen av skatte­ reglerna är relativt obetydlig. I ett extremt högkonjunkturläge av den typ, som kommittén planerar för, är ju konjunkturpolitikens uppgift att se till att utgifterna i samhällsekonomien icke tendera att bli större än vad som ryms inom ramen för tillgängliga reala resurser. Denna politik måste vara efterfrågebegränsande, och dess verkan måste göra sig gällande över hela fältet av utgifter i samhällsekonomien, d. v. s. den måste gälla den offentliga konsumtionen och de offentliga investeringarna lika väl som den privata konsumtionen och de privata investeringarna. Här kunna de skattepolitiska åtgärder som kommittén rekom­ menderar givetvis endast ha betydelse för den del av de totala utgifterna i sam­ hällsekonomien som representeras av företagens investeringar. Enligt i betän­ kandet citerade uppgifter uppgick år 1953 den totala utgiftssumman i samhälls­ ekonomien till ett belopp av drygt 43 miljarder kronor. Härav svarade de privata bruttoinvesteringarna för drygt 7 miljarder. En väsentlig del av dessa investe­ ringar utgjordes dock av investeringar i bostäder, i jordbruk och en hel del annat som i förevarande sammanhang måste sorteras bort. Räknar man vidare också bort den del av företagens investeringar som utgjordes av underhållsutgifter — från de s. k. 3-årsinventarierna, som egentligen också böra frånräknas, kunna vi i detta sammanhang bortse — kvarstår ett belopp av ca 3 miljarder kronor, som utgör sådana investeringar inom den privata sektorn vilkas omfattning kan tänkas påverkas av hur reglerna för företagsbeskattningen äro utformade. Detta belopp motsvarar ca 7 procent av den totala utgiftssumman i samhällsekonomien.

Det kan knappast göras gällande, att denna del av de totala utgifterna i sam­ hällsekonomien är så betydande, att det för att förstärka kontrollen över dessa utgifter skall var.a nödvändigt att företa så genomgripande åtgärder som det här är fråga om, helst som man redan i de penningpolitiska medlen har ett effektivt instrument att reglera dessa utgifter.

Den sist antydda synpunkten kommer även till uttryck i yttrandena från Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamma­ ren i Göteborg samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare.

Även Kooperativa förbundet ger uttryck åt en liknande tankegång. Efter att ha framhållit att det var fullt klart, att konjunkturpolitiken främst måste avse att påverka investeringarnas omfattning, anför förbundet vidare.

En sådan påverkan måste emellertid planeras och sättas i verket så att den något så när likformigt och samtidigt riktar sig mot de flesta områden av in­ vesteringsverksamheten. Den kan på det sättet förebygga överinvesteringar på särskilda områden och därmed också överflödiggöra isolerade ingripanden mot dessa. Kommittén borde därför ha ägnat större uppmärksamhet åt frågan, huru­ vida det område av de privata investeringarna, som berörs av den föreslagna omläggningen, är stort nog för att garantera en så avsevärd effekt för konjunkturstabiliseringen, att denna kan i utslagsgivande grad motivera de kraftiga och i enskilda företags ställning i många fall djupt ingripande beskärningar av före­ tagens vinstdispositioner för investeringsändamål, vilka slopandet av den fiia avskrivningsrätten och lagervärderingen innebär. Kommitténs beräkning, att företagsbeskattningens utformning i sin helhet påverkar CO 70 procent av de privata bruttoinvesteringarna eller en utgiftssumma på 4 5 miljarder kronor

må vara riktig men är i och för sig inte tillräckligt upplysande. Det område av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

54

dessa investeringar, som påverkas av de föreslagna speciellt investeringshäm-

mande förändringarna (slopandet av de fria avskrivningarna) är här mera be­

tydelsefullt att söka fixera. Inom företagssektorns byggnads- och anläggnings-

verksamhet (jordbruk, industri, handel, privat samfärdsel), där nyinvesteringar­

na år 1951 utgjorde 800 miljoner kronor, gäller inte den fria avskrivningsrätten,

och de ifrågavarande begränsningarna i denna berör följaktligen inte avskriv­

ningarna på byggnader. Ser man på de totala —- allmänna och privata — brutto­

investeringarna i landet, blir under alla förhållanden, även på kommitténs jäm­

förelsegrunder, den del av bruttoinvesteringarna, som påverkas genom företags­

beskattningen (även i andra delar än avdragsåtstramningen) 35—40 procent.

Företagslivets bruttoinvesteringar i inventarier och maskiner — alltså de kate­

gorier, som i första hand drabbas av begränsningarna av den fria avskrivnings­

rätten — utgjorde enligt av kommittén anförda siffror (tabell 1 och 4 i kap. 2)

under högkonjunkturåret 1951 2 200 miljoner kronor av de totala bruttoinveste­

ringarna å 10 400 miljoner kronor detta år, eller 21 procent. Övriga investeringar

— alltså den vida övervägande delen eller 8,2 miljarder —- utgjordes av investe­

ringar av stat och kommun i affärsverk och andra anläggningar, vidare bostäder,

privata företags investeringar i byggnader, jordbrukets investeringar och andra,

vilka inte drabbas av de föreslagna begränsningarna av den fria avskriv­

ningsrätten.

Därefter anföres att, trots de särskilda stimulanserna för investerings­

verksamheten, den totala investeringskvoten för företagssektorn inte ökats;

de privata investeringarna tog under efterkrigstiden, liksom under sista

förkrigsåret, genomsnittligt i anspråk

procent av bruttonationalpro­

dukten. De offentliga investeringarnas andel hade däremot stigit, eller från

6,7

procent år 1938/39 till

7,8

procent år 1946 och 13,i procent år 1953.

Utan att i detalj diskutera förändringarna i investeringsstrukturen under

efterkrigstiden ansåg sig dock förbundet kunna med ledning därav fastslå,

vad också 1949 års investeringskommitté i princip uttalat, nämligen att

för dämpande av konjunkturrörelserna också de möjligheter borde tillvara­

tas, som låg i variationer i de offentliga investeringarna, även med beak­

tande av att de offentliga och de privata investeringarna i viss utsträckning

avsåg skilda investeringsområden. Förbundet ville understryka den utom­

ordentligt stora betydelsen av sådana variationer i de offentliga investering­

arna för att hålla den totala investeringsverksamheten någorlunda jämn.

Skånes handelskammare, som delade kommitténs uppfattning att svå­

righeterna att stabilisera den totala investeringsverksamheten uteslutande

genom att investeringarna utanför företagssektorn bringades att variera i

omvänt förhållande till konjunkturerna var betydande, betonar att möj­

ligheter torde föreligga för det allmänna att genom begränsning av de

offentliga investeringarna och bostadsbyggandet lämna ett inte oväsentligt

bidrag till stabilisering av den totala investeringsverksamheten.

Kammarrätten framhåller att i kommitténs betänkande redogjorts —

på ett fullständigare sätt än tidigare skett — för huru gällande tillämpning

av de beskattningsregler, som medgav vinstreglerande dispositioner, i prak­

tiken utfallit. Då det gällt att bedöma beskattningsreglernas betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

55

konjunkturförloppen samt möjligheten och lämpligheten att genom be­ skattningsåtgärder av olika slag verksamt påverka nämnda förlopp, hade emellertid inom kommittén olika meningar yppats.

Det skulle enligt kammarrättens mening utan tvivel vara värdefullt, om vid bedömande av sådana frågor, som varit föremål för kommitténs över­ vägande, tillgång fanns till material, som medgav ett mera tillförlitligt be­ dömande av olika beskattningsåtgärders verkningar i konjunkturpolitiskt och samhällsekonomiskt hänseende. Givetvis kunde ett sådant material inte åstadkommas inom ramen för en under begränsad tid pågående kom­ mittéutredning. Möjligen skulle dock ett underlag för hithörande frågors bedömande efter hand kunna samlas genom etablerande i någon form av en kontinuerlig forskning rörande beskattningens verkningar i sådana hänseenden, som kunde vara av mera betydelsefullt samhälleligt intresse. Kammarrätten ville ifrågasätta, om inte — oavsett huru prövningen av de sakkunnigas förslag utföll — förutsättningarna för åvägabringande av en forskningsverksamhet av angivna art borde upptagas till övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen

Under efterkrigstiden har en av den ekonomiska politikens mest ange­ lägna uppgifter varit att söka dämpa expansionssträvandena i syfte att hålla den samlade efterfrågan inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid har olika medel tillgripits. Huvudinstrumenten har varit den allmänna finans- och kreditpolitiken. Under större delen av perioden har budget- överbalansering förekommit. På kreditmarknaden har åtstramningsåtgär- der vidtagits, bland annat med stöd av skärpta kassareservkrav eller genom vissa räntehöjningar. Det kan vidare erinras om byggnadsregle- ringen, konjunktur- och prisutjämningsavgifterna för skogsindustrin, vinst­ steriliseringen, vissa skogsägares skyldighet att göra insättning på s. k. investeringskonto för skog, konjunkturskatten, investeringsskatten samt avgiftsbeläggningen av investeringar och bilköp.

I det läge, då genomförandet av nämnda åtgärder och främst dem som mera direkt åsyftade en kreditåtstramning var aktuellt, framstod såsom påkallat att parallellt därmed inskränka företagens rätt att utnyttja de i den permanenta lagstiftningen medgivna mycket vidsträckta möjligheterna till s. k. vinstreglerande dispositioner. Som framgår av vad i kommittédi­ rektiven anförts skulle företag med betydande vinstmedel eljest kunna be­ reda sig sådant uppskov med beskattningen av dessa vinstmedel att de i större eller mindre utsträckning gjorde sig oberoende av åtstramningen på den allmänna kreditmarknaden. De nu antydda åtgärderna avsåg vissa inskränkningar i den fria avskrivningsrätten och lagervärderingen in­ skränkningen i sistnämnda hänseende upphävdes visserligen innan respek­ tive beskattningsår gått till ända — samt i rätten till avdrag för vissa stif­

56

telse- och fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderings­

reglerna skärptes, avsågs givetvis även att dämpa ett på grund av skatte­

reglernas konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning

just av maskiner och lagertillgångar.

När genomförandet av de nu senast antydda åtgärderna på beskattnings-

planet hastigt blev aktuellt, förelåg självfallet inte någon uttömmande ut­

redning till ledning för ett bedömande av den samlade effekten från rent

konjunkturpolitiska synpunkter av de ifrågasatta åtgärderna. Bedömandet

fick därför ske på grundval av mera allmänna överväganden. På samma

sätt förhöll det sig med spörsmålet om hur långtgående åtgärder, som i

skilda hänseenden borde vidtagas. Redan nu anförda omständigheter ut­

gjorde ett starkt skäl för tillsättandet av en utredning, som — så långt

detta kunde vara möjligt — allsidigt undersökte dessa problemställningar.

Det måste nämligen antagas, att det kunde bli nödvändigt med en fortsatt

begränsning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Vidare kunde,

för den händelse ett sådant konjunktur skede inträdde som möjliggjorde

en återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning, behov ånyo

uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder.

Emellertid var det inte endast dessa överväganden, som utgjorde motivet

för kommitténs tillkallande. Erfarenheterna hade givit vid handen dels

att det var förenat med betydande svårigheter att med tillräcklig säkerhet

avgöra nar tidpunkten var inne för åtstramningar på området för företags­

beskattningen och dels att — även om ett riktigt bedömande härutinnan

kunde göras de tillfälligt insatta åtgärderna sådana skattelagarna var

konstruerade inte fick den omedelbara effekt som åsyftades. Det fanns

därför anledning att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna

kunde så ändras att de blev på det hela taget konjunkturpolitiskt godtag­

bara även i högkonjunkturlägen.

Jag vill i detta sammanhang något beröra landsorganisationens önske­

mål om en större samordning av utredningsarbetet på förevarande område,

varigenom bättre förutsättningar skulle tillskapas för att få de finans­

politiska problemen i stort belysta och klarhet kunna vinnas om vilka

åtgärder som var att föredra i kampen mot inflationstendenserna.

Vilka åtgärder i sådant syfte, som i det särskilda läget bör tillgripas för

att upprätthålla samhällsekonomisk balans, torde enligt min mening inte

kunna med säkerhet på förhand fastläggas. Förhållandena gestaltar sig

nämligen merendels ganska olika vid skilda tillfällen, varför värdet av

ett pa förhand uppställt program måste förutses vara begränsat. Man får

i stället räkna med att allt efter lägets utveckling pröva erforderligheten

av olika tänkbara ingripanden. Det bör även erinras om att de under senare

år vidtagna åtgärderna i nu förevarande hänseenden innebär problemlös­

ningar, beträffande vilka någon samlad erfarenhet ännu inte finnes eller

kan för dagen erhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

57

Med det sagda har jag ingalunda velat göra gällande att den av lands­

organisationen ifrågasatta utredningen inte bör göras. Tvärtom synes önsk­

värt att en sådan framdeles kommer till stånd. När tiden härför är inne,

kan ej nu med säkerhet anges. I allt fall bör resultatet avvaktas av de

undersökningar, som för närvarande pågår inom 1951 års penningvärde­

undersökning och 1952 års kommitté för indirekta skatter. Jag far erinra

om vad jag redan i finansplanen uttalat rörande avsikten att i höst igång­

sätta en utredning angående de praktiska möjligheterna att förena full

sysselsättning med samhällsekonomisk jämvikt och stabilt penningvärde.

I avvaktan härpå bör emellertid de åtgärder vidtagas, som redan nu kan

bedömas verka åt rätt håll, alltså medverka till en konjunktur stabilisering.

På grund härav bör det alltså vara lämpligt att, utan hänsyn till den ifråga­

satta nya utredningen, nu uppta frågan om företagsbeskattningens ända­

målsenliga utformning.

Såsom framgår av de återgivna remissyttrandena har från näringslivets

sida gentemot en åtstramning i företagens rätt till vinstreglerande disposi­

tioner invänts att detta ur konjunkturpolitisk synvinkel skulle vara av

mycket begränsat värde med hänsyn till storleksordningen av de utgifter i

samhället som härav påverkades. Det har därvid åberopats att av de pri­

vata investeringarna under 1953 å tillhopa 7,3 miljarder kronor blott ca

3 miljarder över huvud läte sig påverkas av beskattningsreglernas utform­

ning. Dessa 3 miljarder kronor motsvarade endast 7 procent av de totala

utgifterna i samhället.

Om man ser på försörjningsbalansen sådan den tedde sig t. ex. 1953 —-

ytterligare statistiskt material finns numera i nationalbudgeten för år 1955,

men detta rubbar inte de allmänna dragen i bilden — uppgick bruttonatio­

nalprodukten till ca 43 miljarder kronor. Härav tog investeringarna i an­

språk ca 13 miljarder kronor; detta belopp fördelade sig i sin tur med ca

7,3 miljarder på privat inhemsk bruttoinvestering och ca 5,7 miljarder på

offentlig sådan. För konsumtion togs i anspråk ca 30 miljarder kronor,

varav för privat sådan ca 25 miljarder.

Såsom även kommittén framhållit låter sig icke alla investeringar inom

den privata sektorn påverkas av beskattningsreglerna. Den del beträffande

vilken en påverkan är möjlig kan dock antagas vara större än vad skatte-

delegationen angivit.

Alldeles bortsett härifrån kan emellertid skattedelegationens nyss åter­

givna resonemang icke godtagas. En allmän uppfattning är att just investe­

ringarna spelar en betydande strategisk roll för hela konjunkturförloppet.

Erfarenhetsmässigt företer nämligen företagens investeringsvilja starka

växlingar, som ofta är av avgörande betydelse för förändringarna i det all­

männa ekonomiska läget. Utvecklingen i vårt land under loppet av 1954,

då en oförutsedd ökning just av företagens investeringar framkallat eu

skärpning av högkonjunkturen, utgör ett exempel härpå. De nyss återgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

uPP§ifterna 0ln investeringarnas procentuella andel är utan egentligt in­

tresse och ägnade att ge en felaktig bild vid ett bedömande. Det avgörande

är förändringarna från det ena året till det andra. Även relativt små för­

ändringar får i den fulla sysselsättningens ekonomi stor betydelse för den

samhällsekonomiska balansen. En ökning av investeringarna övar ett starkt

inflytande inte blott så att ökade investeringar på ett håll inom näringslivet

för med sig ökade investeringar på andra håll utan även därutinnan att en

ökad investeringsverksamhet i näringslivet påverkar hela bilden av för­

sörjningsbalansen och ytterst även den största posten däri, den privata

konsumtionens omfattning.

En dämpning av företagens expansionssträvanden i ett högkonjunktur-

läge lägger sålunda grunden till återhållsamhet även i konsumtionsskiktet.

Självfallet föreligger också möjligheter att genom andra, mera direkt ver­

kande åtgärder begränsa den privata konsumtionen. Bland sådana medel

som kan ifrågakomma må nämnas överbalansering av statsbudgeten, spe­

ciella acciser eller punktskatter eller en mer allmän konsumtionsbeskatt-

ning. Det bör emellertid framhållas att i en högkonjunktur omfattningen

av konsumtionen endast i viss, relativt begränsad grad låter sig påverkas.

Att i vissa lägen särskilda konsumtionsbegränsande åtgärder likväl kan

behöva vidtagas utgör emellertid uppenbarligen icke, såsom skattedelegatio-

nen velat göra gällande, ett argument mot att man i syfte att upprätthålla

samhällsekonomisk balans tillgriper åtgärder som riktar sig mot den stra­

tegiskt mest betydelsefulla faktorn, nämligen de privata investeringarna.

Det har i diskussionen framhållits att i ett högkonjunkturläge begräns­

ningar måste göras även av de offentliga investeringarna. En betydande

del av sistnämnda investeringar avser försvarsutgifter; i detta hänseende

finnes intet egentligt utrymme för en konjunkturpolitisk avvägning av in­

vesteringsvolymen. I övrigt omfattar de offentliga investeringarna främst

bostads-, kraftverks- och vägbyggandet. Även i dessa delar anmäler sig

svårigheter att vinna av konjunkturpolitiska hänsyn betingade variationer.

Ett visst utrymme finnes likväl, och liksom fallet var under de tidigare

efterkrigsåren — då dessa investeringar starkt hölls igen — får man räkna

med att även framdeles söka i görligaste mån utnyttja de offentliga in­

vesteringarna för en motkonjunktur. Jag åberopar emellertid — i likhet

med företagsbeskattningskommittén — investeringskommitténs uttalande

(SOU 1953:6, s. 72—73) om de begränsade möjligheterna i detta hänse­

ende och angelägenheten av att söka ernå en stabilisering av såväl de offent­

liga som de privata investeringarna var för sig. De möjligheter att variera

de offentliga investeringarna, som kan finnas, utgör följaktligen inte hel­

ler något argument från konjunkturpolitisk synpunkt mot önskemålet att

i vissa lägen söka dämpa näringslivets expansionssträvanden.

Gentemot kommitténs förslag har från näringslivets sida vidare invänts

att något egentligt behov inte skulle föreligga att komplettera en allmän

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

59

restriktiv penningpolitik med åtgärder på företagsbeskattningsplanet. Som

stöd för påståendet har åberopats industrins behov av upplåning på kredit­

marknaden under de senaste högkonjunkturåren, varjämte gjorts gällande

att även självfinansierande företag vid en allmän likviditetsåtstramning

iakttog återhållsamhet med utgifterna.

Det är riktigt att de utestående industrikrediterna inte oväsentligt ökade

1950—1952. Men kommittén har påvisat att bruttosparandet, d. v. s. av­

skrivningar och redovisad vinst inklusive fonderingar men efter avdrag för

skatter och utdelning, under samma år vägde på det hela taget ganska

jämnt med bruttoinvesteringarna i anläggningstillgångar och lager. År

1950 förelåg ett mindre överskott och de två påföljande åren mindre under­

skott.

Av än större intresse är att ta del av hur självfinansieringen, i nu avsedd

mening, fördelade sig. Det visar sig att år 1950 var 60—70 procent av de

undersökta företagen självfinansierande; år 1951 var motsvarande siffra

35—40 och år 1952 översteg den 60. Dessa uppgifter ger ett starkt intryck

av självfinansieringens roll och kommer inte på något sätt i motsatsför­

hållande till de från näringslivets sida åberopade uppgifterna om industri­

krediternas ansvällning under samma år. Det faktiska förhållandet är

tvärtom det att vinstförhållandena inom stora delar av industrin berörda

år varit sådana, i kombination med gällande liberala skatteregler, att ut­

rymme funnits för många företag att inte blott finansiera stora investe­

ringar med egna medel utan även därutöver öka sina banktillgodohavan­

den. Detta har i sin mån ökat utrymmet för utlåning till kreditsökande

företag.

Såsom kommittén understryker ligger det i sakens natur att en restriktiv

allmän kreditpolitik i ett högkonjunkturläge får mindre effekt för själv­

finansierande företag än för andra företag. Väl kan det antagas att även

de självfinansierande företagen i ett läge karakteriserat av kreditåtstram­

ning kan finna angeläget att iaktta en viss försiktighet med sina utgifter.

Mer bärande är emellertid kommitténs synpunkt, att när ett företag i ett

högkonjunkturläge har förutsättningar att genomföra ett expansionspro-

gram, som vid ett rent företagsekonomiskt bedömande är i det rådande av-

sättningsläget motiverat, företaget inte av hänsyn till rådande penning­

knapphet på annat håll underlåter att fullfölja från dess synpunkt önsk­

värda investeringar. Med hänsyn härtill och till föreliggande uppgifter om

självfinansieringens omfattning under vissa tider delar jag kommitténs

uppfattning om angelägenheten av att komplettera cn allmän krediiåtstram-

ning med åtgärder riktade mot de mer eller mindre självfinansierande

företagen.

Det förtjänar understrykas, att vad man genom investeringsbegränsande

åtgärder i eu högkonjunktur önskar ernå är att förhindra en expansion,

som samhällsekonomin ej medger. Det har då ifrågasatts om man med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

60

dessa åtgärder verkligen vinner att de på längre sikt minst önskvärda in­

vesteringarna förhindras. Till detta får genmälas att med generellt utfor­

made regler — sådana som en restriktiv penningpolitik och en åtstramning

i skattereglerna — det inte är säkert att ett sådant resultat alltid nås. Men

man torde kunna utgå från att det främst är de minst räntabla investering­

arna som förhindras och att dessa merendels är de minst angelägna. Här­

till kommer att det måste i ett högkonjunkturläge vara det mest betydelse­

fulla att hålla näringslivets totala aktivitet inom ramen för de reala resur­

serna. Om detta medför att i någon omfattning mer önskvärda investe­

ringar kommer att få temporärt stå tillbaka för mindre angelägna sådana

är det från samhällsekonomisk synpunkt bättre än en överansträngning

av resurserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

3. Bruttobeskattning

F öretagsbeskattningskommittén

Inledning. Kommittén erinrar om att långtidsutredningen i avgivet be­

tänkande (SOU 1951:30) som sin mening uttalat att en ökning av den

direkta skattebördan på företagen — något som i och för sig låg i linje

med den av utredningen förordade ekonomiska politiken -— inte var

praktiskt genomförbar vid nuvarande utformning av företagsbeskattningen.

Redan vid rådande skattetryck stimulerades nämligen företagen till inves­

teringar och andra utgifter, vilka ökade den totala efterfrågan i samhället.

Med hänsyn härtill och med tanke på de snedvridande och produktivitets-

sänkande följderna av en alltför hård beskattning av företagens netto­

vinster syntes det utredningen snarare vara ett önskemål att mildra denna

form av företagsbeskattning. Långtidsutredningen ifrågasatte därför en

omläggning av företagsbeskattningen till en bruttobeskattning, som innebar

att skatten erlades på företagens bruttointäkter eller bruttoutgifter eller

viss del av dessa, t. ex. viss avgift per anställd.

Företagsbeskattningskommittén påpekar, att vid en teoretisk diskussion

av frågan om en bruttoskatt problemställningarna självfallet tangerade

det uppdrag som åvilade den pågående utredningen angående den in­

direkta beskattningen. Kommittén understryker, att dess uppgift be­

gränsats till att bedöma ett systern med bruttoskatt från konjunkturpolitisk

synpunkt som ett alternativ eller komplement till en beskattning av före­

tagens nettovinster. I övrigt hade kommittén inte haft att taga ställning

till frågan om den indirekta beskattningens utformning.

Därefter anföres att en prövning av frågan om en omläggning till brutto­

beskattning i någon form enligt företagsbeskattningskommitténs mening

måste förutsätta en analys av skatteövervältringen vid en sådan övergång.

61

Övervältringsproblemet var emellertid så komplicerat och svårlöst, att det var förenat med betydande svårigheter att komma till några säkra slut­ satser. Därtill kom att man skulle önska klarlägga inte endast övervält- ringen utan de ekonomiska verkningarna i allmänhet. Kommittén var emellertid av den uppfattningen, att en mer tidsödande undersökning i ämnet knappast skulle svara mot den praktiska nyttan därav och i allt fall inte skapade ytterligare motiv av större bärkraft för en till sina verk­ ningar så ytterligt ingripande reform som den varom nu var fråga. Kom­ mittén hade därför inskränkt sig till en mera allmän analys.

En analys av verkningarna av en viss skatteform förutsatte alltid, fram­ håller kommittén, en jämförelse mellan den ekonomiska situation eller utveckling, som uppkom vid tillämpning av denna skatteform, och den som skulle uppkomma, därest något annat alternativ kom till användning. Den av kommittén gjorda analysen var närmast tänkt såsom en jämförelse mel­ lan ett system med en nettovinstbeskattning av nuvarande typ och ett system med bruttobeskattning av permanent typ, som förutsattes medföra samma intäkter för statskassan. Statsutgifterna antogs givna och oberoende av skatteformen liksom det ekonomiska läget i övrigt förutsattes vara detsamma.

Kommittén framhåller att en vanlig uppfattning torde vara att en skatt på företagens nettovinster inte övervältrades. Om företagen antoges sträva efter maximal vinst och rättade priser och produktion med detta mål i sikte, medförde borttagandet av en viss del av den därvid uppkommande vinsten därvidlag ingen ändring. Företaget fick maximal behållning efter skattens erläggande vid det handlande som gav maximal vinst före skatt. Som en allmän presumtion kunde det anses riktigt att en nettovinstskatt på kort sikt inte övervältrades.

På längre sikt kunde däremot nettovinstskatten komma att få andra verkningar. Kommittén hänvisar härvid till den finansvetenskapliga litte­ raturen i ämnet. I vårt land hade frågan främst behandlats i den undersök­ ning angående finanspolitikens ekonomiska verkningar, som på sin tid verkställdes av Gunnar Myrdal för arbetslöshetsutredningens räkning (SOU 1934: 1). I denna undersökning hade Myrdal uttalat att det var sannolikt att aktiebolagsskatten på längre sikt övervältrades genom produktprissteg­ ringar och sänkningar av produktionsmedelsersättningar.

Kommittén tillägger att, oberoende av hur det på kortare eller längre sikt förhöll sig med övervältringen, företagsbeskattningen hade verkningar på företagens eget handlande. Dessa framträdde särskilt när det gällde beslut om investeringar i olika former. Verkningarna sammanhängde dels med att beskattningen inverkade på räntabilitetskalkylen för investering­ arna och dels med att den påverkade företagens likviditet och därmed för­ hållandet mellan egna och främmande medel i företaget. Dessa verkningar kunde ha olika betydelse i olika konjunktursituationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

62

Jag övergår härefter att redogöra för kommitténs överväganden rörande

en på alternativa sätt utformad bruttobeskattning.

Allmän bruttointäktsskatt. Den första form av bruttoskatt varmed kom­

mittén gör en jämförelse är en allmän bruttointäktsskatt, d. v. s. en skatt

på företagens totala intäkter. Till en början har därvid antagits att en

sådan skatt permanent och helt fick ersätta nuvarande nettovinstskatt.

Kommittén framhåller, att en bruttointäktsskatt måste direkt påverka

företagens pris- och produktionspolitik. Företag, som drabbades av en

sådan skatt, föranleddes att på ett eller annat sätt reagera däremot: genom

prishöjning, genom försök att sänka sina kostnader, genom att lägga om

produktionen, närmast inskränka denna. Särskilt stora anpassningssvårig­

heter kunde uppstå för marginalföretag, som redan utan skatten endast

nätt och jämnt fick täckning för sina kostnader. Troligt var att skatten

fick bäras både av företagen och av konsumenterna.

Därefter anfördes, att en bruttointäktsskatt måste drabba produkter,

som passerade flera led på vägen till den slutlige konsumenten, hårdare

än produkter, som gick direkt till förbrukaren. I detta sammanhang åbe­

ropar kommittén (s. 57) ett uttalande av Myrdal, vilken behandlat detta

spörsmål i den förut omnämnda utredningen.

Kommittén framhåller vidare, att ett särskilt problem var beskattningens

inverkan på konkurrensen med utlandet vare sig det därvid gällde pro­

dukter, som såldes på den inhemska marknaden i konkurrens med im­

porterade varor, eller det gällde exportartiklar, som på andra marknader

konkurrerade med andra länders tillverkningar. Var en sådan konkurrens

effektiv, begränsade den uppenbarligen företagens möjligheter att genom

prishöjning övervältra en bruttointäktsskatt. Importkonkurrensen kunde

möjligen mötas genom avgifter eller tullar på importvarorna. Export­

näringarnas konkurrensläge kunde eventuellt tänkas förbättrat genom en

restitution av skatten. En skatteövervältring kunde emellertid också ske

bakåt, på produktionskostnaderna. Särskilt på längre sikt var det rimligt

att räkna med att en bruttointäktsskatt kom att påverka kostnadsnivån

inom landet, eventuellt också växelkurserna. Men på kort sikt var både

kostnadsnivå och växelkurser ganska trögrörliga och det föreföll därför

uppenbart, att en bruttointäktsskatt kunde vålla ett land större svårig­

heter i den internationella konkurrensen än en nettovinstskatt; den senare

utgick ju endast då vinst uppkom och försvann, då konkurrensen skärptes

så att vinsten sjönk till noll. Bruttointäktsskatten var däremot på kort

sikt utan tvivel en kostnadsfaktor, som företaget måste räkna med i sina

kalkyler.

Enligt kommitténs uppfattning ägde från konjunkturpolitisk synpunkt

det sistnämnda resonemanget också tillämpning på de inhemska förhållan­

dena. Härom yttrar kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

63

Nettovinstskatten varierar med vinstläget och skulle därför i princip ge auto­ matiska utslag för konjunkturrörelserna. Den förefaller därför------------ vara auto­ matiskt konjunkturdämpande. Om en permanent bruttointäktsskatt uttages efter en sådan procentsats, som på längre sikt skall ge samma statsinkomst som netto­ vinstskatten, kommer den erlagda skatten visserligen att variera med bruttoin­ täkternas variationer men sannolikt svagare än nettoinkomsterna. Företagen skulle snarast få betala mindre skatt under goda år och mera skatt under dåliga år än med en strikt nettovinstskatt (med utnyttjande av fria vinstdispositionsmöjligheter kan företagen möjligen komma att omintetgöra dessa med sistnämnda skatteform förenade fördelar). Om högkonjunkturen är utpräglad, måste det vidare vara jämförelsevis lätt för företagen att i ett sådant läge övervältra en bruttointäktsskatt. Båda de nämnda omständigheterna samverkar till att före­ tagen som sådana skulle komma att bära jämförelsevis liten skatt under hög­ konjunkturen. En sådan förskjutning i inkomstfördelningen i samhället kan kanske framkalla ett ökat sparande, vilket i och för sig skulle vara ägnat att dämpa eventuella inflationstendenser i ett sådant läge. Men de gynnsamma vinstutsikterna skulle också stimulera företagen till en än starkare expansion.

I en lågkonjunktur skulle å andra sidan bruttointäktsskatten kännas som en orörlig kostnadsfaktor, som försvårade en smidig anpassning. En sådan skatt skulle just i ett sådant läge framstå som en bidragande orsak till arbetslöshet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Dessa allmänna överväganden har närmast lett kommittén till presum- tionen att en bruttointäktsskatt är ogynnsammare från konjunkturutjäm- ningssynpunkt än en nettovinstskatt.

Mot detta resonemang kunde emellertid möjligen invändas, anmärker kommittén, att en bruttobeskattning kunde varieras (s. 56—60). Man kunde ta ut mera skatt under högkonjunkturår och mindre under en de­ pression. Kommittén framhåller därvid, att det kunde vara lättare att variera skatteuttagets storlek vid en bruttoskatt än vid en nettoskatt, bl. a. därför att sådana variationer vid en nettovinstskatt påverkade företagens vinstdispositioner på ett kanske inte önskvärt sätt, såvida inte reglerna härför var mycket strikta. Även om en bruttoskatt, som höjdes mycket starkt under överkonjunktur, övervältrades, kunde likväl en restriktiv effekt uppnås genom att ett betydande budgetöverskott åstadkoms, ett överskott som inte i samma utsträckning skulle kunna nås med en nettovinst­ beskattning. En bruttointäktsskatt som tillräckligt varierades kunde er­ bjuda fördelar från konjunkturpolitisk synpunkt framför en nettovinst­ skatt, men detta skedde inte automatiskt. Beslut om skatteuttagets storlek måste fattas år från år. Svårigheten var att vid den tidpunkt, då beslut om uttagningsprocentens storlek skulle fattas, äga tillräcklig grund för en bedömning av konjunktursituationen under det kommande året. Att arbeta med olika skatteuttag för olika branscher vid en splittrad konjunk­ tur, som man måste räkna med såsom relativt vanlig, var enligt kommitténs mening inte görligt.

Bruttoutgiftsskatt (s. 60). Härom anför kommittén, att man kunde utgå

64

från att en skatt på de totala utgifterna i huvudsak hade samma verk­

ningar som en skatt på de totala intäkterna.

En annan form av bruttoskatt utgör skatt på intäkter minus vissa kost­

nader. Principiellt finner kommittén att en sådan form av skatt knappast

erbjuder andra aspekter än en skatt på vissa utgifter (s. 61—62).

I sistnämnda avseende anför kommittén, att om företagsbeskattningen

lades som en skatt på vissa utgifter, något som kunde betraktas som en

speciell produktionsskatt, detta ledde till att företagarna i viss utsträckning

undvek dessa slag av utgifter, om de kunde ersättas med utgifter av andra

slag som inte beskattades. Det var också uppenbart, att skatten måste på­

verka priserna på de produktionsfaktorer, som ingick i de båda slagen av

kostnader, de beskattade och de inte beskattade. Genom hela prisbildnings­

processen kunde detta i sista hand påverka konsumtionens sammansätt­

ning så att det köptes något mer av sådana varor, vilkas framställning inte

krävde beskattade råvaror eller produktionsmedel, och mindre av sådana

varor, beträffande vilka detta inte var fallet.

Därefter anföres.

Mot bakgrunden av dessa allmänna resonemang om verkningarna kan man

uppställa frågan om det finns några skäl för att mera permanent lägga företags­

beskattningen som en skatt på vissa kostnader och i så fall på vilka. Om man

räknar med en bestående svårighet att tillfredsställa aktuella investeringsbehov,

kan detta möjligen vara ett argument för en långfristig skatt på investeringsvaror.

Om man räknar med en strukturell svårighet med vårt lands försörjning med

importbränslen, kan detta vara ett argument för att med hjälp av skatteregler

tvinga till en sträng hushållning med dessa. Om man räknar med en mer eller

mindre permanent, strukturell brist på arbetskraft, kunde detta vara ett skäl

till en löneskatt. Man skulle möjligen kunna göra gällande, att eftersom sam­

hället bär en hel del kostnader för arbetslösa, sjuka och gamla, så betalar pro­

duktionen inte de totala kostnader, som samhälleligt sett borde ligga på all an­

vändning av arbetskraft. Såvitt kommittén kan finna räcker intet av dessa argu­

ment för en så radikal omläggning som att fullständigt och permanent ersätta

hela företagsbeskattningen med en skatt på något visst slag av kostnader eller

en kombination av sådana skatter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Vad åter gällde de konjunkturpolitiska verkningarna av skatter på vissa

slag av kostnader, syntes enligt kommitténs mening i stort sett samma

synpunkter kunna hävdas som i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

Sådana skatter hade en större stelhet än en nettovinstskatt, som automa­

tiskt anpassade sig till konjunkturerna. Däremot kunde naturligtvis varia­

tioner vara motiverade i speciella situationer. Om man ville undvika kort­

siktiga kastningar och snedvridningar inom näringslivet, föreföll det dock,

betonar kommittén, som om det skulle finnas större anledning till var­

samhet med alltför stora variationer i skatter på vissa kostnadsslag än

i fråga om en generell bruttointäktsskatt.

65

Kombinationer av nettovinstskatt med andra skatter. Kommitténs all­ männa slutsats av det föregående är att det knappast syntes lämpligt att räkna med en fullständig och permanent ersättning av nuvarande netto­ vinstskatt med någon form av bruttobeskattning av företagen. Därefter har kommittén till besvarande upptagit frågan om i vad mån det kunde finnas skäl att permanent eller temporärt komplettera en i huvudsak på nettovinsten lagd skatt med andra skatteformer.

Härom anföres följande. Vad först gäller en partiell men permanent sådan komplettering är inte myc­ ket att tillägga utöver det ovan anförda. De olägenheter som uppkommit av nuvarande nettovinstbeskattning sammanhänger till en del med denna beskatt­ nings höjd. Det borde därför enligt kommitténs mening knappast ifrågakomma att höja denna ytterligare och skulle snarast vara önskvärt om den kunde sänkas. Närmast skulle ifrågakomma att flytta över någon del av nuvarande företagsskatt på direkta socialbidrag. I den mån företagsbidrag förutsatts för aktuella ytter­ ligare utbyggnader av den sociala tryggheten, har dessa bidrag tänkts ta for­ men av sådana socialbidrag (till sjukförsäkringen etc.).

Bortsett från dessa speciella fall synes en kombination av en lägre nettovinst­ beskattning och en permanent partiell bruttoskatt knappast vara att rekommen­ dera. Beträffande den sistnämnda gäller de ovan anförda invändningarna mot en exklusiv bruttoskatt. Därtill kommer att en kombination skulle kräva dubbla taxeringsförfaranden och därmed innefatta alla de praktiska svårigheter som vid­ låder såväl nettovinstbeskattningen som bruttobeskattningen. Kommittén har vid sina överväganden inte blivit övertygad om att en sådan kombination medför fördelar som skulle uppväga dessa svårigheter.

Annorlunda ställer sig frågan om eventuella temporära kompletteringar av nettovinstbeskattningen, framför allt ur konjunktursynpunkt. Det synes härvid ganska klart, att sådana kompletteringar närmast ifrågakommer under utpräglade högkonjunkturår. Under en depression åter blir det fråga om den stimulans som kan ligga i att sådana eventuella pålagor avskaffas.

Kommittén tillfogar, att i en högkonjunktursituation kunde valet stå mellan att på olika sätt skärpa nettovinstskatten eller att komplettera denna med en extra, fristående skatt.

Till sistnämnda spörsmål avser jag att återkomma i ett senare sam­ manhang.

Kommittén har slutligen något berört en bruttobeskattning från taxe- ringstekniska synpunkter (s. 63—65) och anför bl. a. att även om en bruttoskatt i en eller annan form i förstone framstod som något relativt lättillämpat detta vid en närmare prövning likväl knappast blev fallet. Man måste förutse att en bruttoskatt skulle behöva så utformas att den färdiga varan i de fall, där densamma först efter eu rad olika led i produktionen och distributionen nådde konsumenten, inte skulle få ha gång på gång träffats av skatten. Om inom ett och samma företag råvaran genomlöpte hela processen fram till dess den färdiga varan nådde konsumenten skulle 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

66

beskattningsresultatet bli ett helt annat än om olika företag ombesörjde de

skilda leden i produktionen och distributionen. Det måste förutses att de

nu antydda synpunkterna ställde krav på regler, vilkas svårtillämplighet

ingalunda kunde utan vidare förutsättas bli mindre än nuvarande skatte­

reglers. Skulle avkall vidare göras med hänsyn exempelvis till exportintres­

sen och liknande mötte ungefärligen samma invändningar. Man kunde

vidare fråga sig, vilka som skulle göras till föremål för en bruttobeskatt-

ning. Stannade man vid aktiebolag och ekonomiska föreningar, kunde de

verkliga bruttointäkterna resp. utgifterna till viss del överföras på ett för

ändamålet bildat handels- eller kommanditbolag. Fördes även dessa in

under bruttoskatten torde steget böra tagas vidare till enskilda företagare

— det gick knappast att härutinnan upprätthålla någon skillnad. Att vissa

fysiska personers skattebelastning skulle bestå i en på löntagare och andra

övervältringsbar skatt samtidigt som sistnämnda grupp av skattskyldiga

skulle alltfort progressivt beskattas för sin inkomst, vore å andra sidan

ägnat att inge betänkligheter. Kommittén hade med det sagda allenast velat

antyda vissa av de betydande svårigheter, som vid en lagstiftning om

bruttoskatt skulle möta, svårigheter som, om de över huvud lät sig be­

mästras, knappast kunde lösas annat än till priset av komplicerade och

svårtillämpade regler.

Därefter anföres att, om alltsa bruttoskatten ingalunda blev så enkel

som vid ett första övervägande syntes kunna bli fallet, man med en sådan

skatteform inte heller mötte de invändningar mot nettobeskattningen, som

innebar att denna kunde stimulera till felaktiga eller falska uppgifter.

Att en permanent kombination av nettovinst- och bruttobeskattning från

taxeringssynpunkt var det allra mest olägliga låg i sakens natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Remissyttrandena

Inte i något remissyttrande har en övergång från nuvarande netto­

vinstbeskattning till bruttobeskattning förordats. Direkt avstyrkande ut­

talanden har gjorts i det övervägande antalet yttranden, där frågan härom

uttryckligen berörts. I några remissyttranden framhålles däremot att frå­

gan om en bruttoskatt inte fick anses slutligt avgjord med de överväganden,

som i betänkandet redovisats. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av

försäkringsinspektionen, landsorganisationen och tjänstemännens central­

organisation.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Riksskattenämnden säger sig dela de av kommittén framförda betänklig­

heterna mot en övergång till bruttobeskattning. En sådan beskattning skulle

av allt att döma närmast få karaktär av en allmän konsumtionsskatt men

syntes med sina ojämna verkningar knappast utgöra någon lämplig form

67

för en sådan skatt. De praktiska komplikationerna — bl. a. den restitution av skatt som väl fick ske vid export -—• var också av den art, att tanken på en övergång till bruttobeskattning torde sakna aktualitet.

Enligt Svenska stadsförbundets mening föreföll de av kommittén an­ förda skälen mot en bruttobeskattning, främst övervältringsriskerna vid högkonjunktur och stelheten vid lågkonjunktur, övertygande.

I det av försäkringsinspektionen avgivna yttrandet framhålles att inspek­ tionen ingalunda undervärderade de många praktiska argument mot brutto­ beskattning som kommittén anfört. Frågan om övergång till en metodik av bruttobeskattnings- eller liknande karaktär kunde i varje fall knappast på allvar aktualiseras förrän det framlagts ett förslag i sådan riktning, som visade sig någorlunda kunna hålla inför invändningar av detta slag. Dock kunde ifrågasättas, om inte kommittén i denna speciella jämförelse låtit argumenten mot nettobeskattningsmetoden väga alltför lätt. Vad som i ett läge med inflationstendenser kunde te sig mer relevant än den jämförelse kommittén gjort var det förhållandet, att om ett visst belopp uttogs av företagen genom bruttobeskattning, detta inte fick den inflationsstimule- rande verkan, som om samma belopp uttogs i form av nettoskatt och därmed — såsom kommittén i andra sammanhang påvisat — lockade till extra investeringar och andra utgifter inom företagen, vilka eljest inte skulle ha kommit till stånd, i varje fall ej vid ifrågavarande tidpunkt. Trots de svårigheter med bruttobeskattningsmetodiken som kommittén understrukit, föreföll det likväl inte vara klarlagt, att frågan om någon form av bruttobeskattning eller liknande anordning borde avföras från dagordningen.

Landsorganisationen anser, att problemet om bruttobeskattning borde upptagas till förnyad prövning. Utan att gå in på någon detaljdiskussion i frågan ville landsorganisationen framhålla att denna skatteform främst genom att verka utgiftshämmande och därför konsolideringsbefrämjande syntes ha så avsevärda fördelar, att de väl kunde tänkas uppväga de nack­ delar som företagsbeskattningskommittén pekat på. Detta gällde så mycket mer därest de framtida konjunkturförhållandena blev så gynnsamma som landsorganisationen räknade med. Enligt landsorganisationens mening bor­ de i detta sammanhang mer än av kommittén gjorts olika tänkbara över­ gångsformer mellan brutto- och nettobeskattning genom undantagande av vissa kostnader från avskrivningsrätt beaktas. Sådana undantaganden syntes vid behov kunna konjunkturvarieras, så att avskrivningsmöjlig- heterna — för t. ex. nyanskaffade tillgångar -— beskars vid inflations­ tendenser respektive utvidgades vid konjunkturförsämring.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att frågan om en brutto­ beskattning, som tangerade ämnesområdet för den arbetande utredningen rörande den indirekta beskattningen, ej kunde betraktas som slutgiltigt prövad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

68

Departementschefen

De av företagsbeskattningskommittén redovisade argumenten av kon-

junkturpolitisk och annan art mot en övergång från netto- till bruttovinst-

beskattning har kommittén funnit vara av sådan styrka att tanken på en

dylik övergång bör avvisas. Det helt övervägande antalet remissinstanser

delar i princip denna mening. Från några håll har dock uttalats önske­

mål om fortsatta och mer ingående överväganden samt om ett i detalj ut­

arbetat alternativ, som kunde vägas mot den av kommittén förordade lag­

stiftningen.

Företagsbeskattningskommittén har haft en relativt begränsad tid till

förfogande för utarbetande av förslag till ändrad företagsbeskattning. Jag

finner det därför fullt förklarligt att kommittén, som ansett allvarliga

invändningar kunna resas mot en övergång till bruttobeskattning, funnit sig

mot denna bakgrund böra koncentrera sitt arbete på en ändrad utformning

av reglerna för nettovinstbeskattningen. Detta utesluter givetvis inte att

frågan om nettovinstbeskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om

erfarenheterna ger anledning härtill, kan vara förtjänt av förnyat över­

vägande.

Kungl. Maj:ts proposition

nr

100

4. Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen

F öret agsbeskattningskommittén

Kommittén erinrar om att vår nuvarande företagsbeskattning var lagd på

företagens nettovinst sådan denna skulle beräknas enligt i skattelagarna

givna föreskrifter. I väsentliga hänseenden var denna nettovinst densamma

som framkom vid en beräkning enligt bokföringsmässiga grunder. Detta

innebar att sådana omkostnader, som var vid taxeringen omedelbart av­

dragsgilla, direkt och omedelbart påverkade företagets skattebelastning. För

ett företag, som visste att det skulle komma att redovisa vinst till beskatt­

ning, framstod med hänsyn därtill kostnaden i fråga såsom till storleksord­

ningen inte utgörande det pris företaget hade att erlägga, utan detta pris

minskat med den procentuella andel därav som svarade mot den aktuella

skattesatsen. Vid en hög nettovinstbeskattning kunde därför befaras, att

företagens i och för sig naturliga strävanden att så mycket som möjligt

hålla nere sina löpande utgifter försvagades. Särskilt kunde nämnas sådant

som anskaffning av inventarier med kort varaktighetstid, reparationer,

reklam, representation o. d. Investeringar och utgifter av detta slag kunde

följaktligen i viss mån stimuleras av skattereglerna och under goda år få

en inte önskvärd konjunkturbetoning.

69

Enligt kommitténs mening var följaktligen från såväl fiskalisk som rent konjunkturpolitisk synpunkt nettovinstbeskattningen inte helt invändnings- fri. Ju högre nettovinstbeskattningen var, desto starkare kunde f. ö. denna synpunkt hävdas. Att genom ändrade avdragsregler i nu förevarande hän­ seenden åstadkomma något mera väsentligt syntes emellertid knappast gör­ ligt. Mera vittgående ingrepp skulle nämligen förändra beskattningens karaktär av nettovinstbeskattning och mer eller mindre innebära en brutto­ beskattning. En sådan skatteforms för- och nackdelar hade närmare be­ handlats i det föregående.

Från konjunkturpolitisk synpunkt var det emellertid, anför kommittén, inte i första hand de nyss antydda spörsmålen som tilldrog sig det större intresset. Det var fastmer frågorna om avskrivning på inventarier och bygg­ nader, värdering av varulager samt avsättning till investeringsfonder och till pensions- och andra personalstiftelser.

Från kommitténs mera allmänna diskussion från konjunkturpolitisk syn­ punkt av sist antydda frågor torde följande få här återges.

Avskrivningar å inventarier och bgggnader. Enligt kommitténs mening kunde från konjunkturpolitisk synpunkt mot ett system med fria avskriv­ ningar riktas vissa invändningar. Härom anföres bl. a. följande.

Först och främst medför fria avskrivningar under en högkonjunktur med all sannolikhet att företagen skriver av mera än vad de skulle gjort vid bundna av­ skrivningar. De betalar därför mindre skatt och får mera pengar över till andra utgifter. Fria avskrivningar förbättrar sålunda företagens likviditet under en hög­ konjunktur, vilket tenderar att öka deras investeringar under en tid, då investe­ ringarna även av andra anledningar är mycket stora. Det är inte lika klart vad effekten blir under en lågkonjunktur. I den mån användningen av den fria avskrivningsrätten endast medför en förskjutning i tiden av utnyttjandet av avskriv­ ningarna, måste detta innebära, att företagen i gengäld kommer att räkna sig till godo mindre avskrivningar under depressionen, och därför — om de inte redo­ visar förluster och därmed inte betalar någon skatt — erlägger en högre skatt än de eljest skulle göra under en tid då det av konjunkturpolitiska skäl är önsk­ värt att företagen har mera medel till sin disposition. Därtill kan komma, att ju större investeringarna blir under högkonjunkturen, dess mindre kvarstår att göra under en lågkonjunktur och dess starkare blir variationen i investeringsverk­ samheten.

För det andra förefaller det sannolikt, att den fria avskrivningsrätten under en högkonjunktur kan ge ytterligare incitament till vissa investeringar, överavskriv­ ningen — här använd som beteckning på en avskrivning som går utöver vad som svarar mot förslitning och värdenedgång — utgör en dold konsolidering, som kan sägas innebära ett bokförings- och skattemässigt förskjutande av vinst till kom­ mande år, då så mycket mindre avskrivningar göres på tillgångarna i fråga. Ett företag, som redan utnyttjat alla andra avskrivningsmöjligheter, kan därför vara frestat att göra en ytterligare anskaffning för att vinna en ytterligare avskrivningsmöjlighet. Detta innebär inte, att ett företag investerar enbart av skatteskäl, men skattereglernas utformning kan ge en extra stimulans till investering i sådana fall där det eljest står och väger om en investering skall bli av eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

70

Härefter uttalar kommittén som sin mening att ett skattesystem, som

ledde till en snabb nedgång i skatterna vid minskande inkomster och en

snabb uppgång vid ökande inkomster, syntes vara det från konjunktur syn­

punkt idealiska. Sådana egenskaper besatt en stark progressiv beskattning

av tysiska personer vid källskatteuppbörd och en renodlad nettovinstbe­

skattning av företagen med minsta utrymme för störande vinstdispositioner.

Ett system som tvärtom lät skattebetalarna betala skatt på högkonjunktur­

inkomster under en lågkonjunktur, då inkomsterna minskade, skärpte där­

emot konjunkturfluktuationerna. Å andra sidan hade ofta anförts, fram­

håller kommittén vidare, att företagen genom fri avskrivningsrätt för inven­

tarier stimulerades till stora avskrivningar, till att konsolidera sig, till att

stabilisera utdelningarna m. m., vilket allt ledde till att deras motstånds­

kraft mot konjunkturväxlingarna ökades och därmed också deras möj­

ligheter att hålla en mera jämn sysselsättning.

Kommittén tillägger, att från konjunkturpolitisk synpunkt intet syntes

vara att invända mot att företagen stabiliserade utdelningar eller under

goda år konsoliderade sig. Sådana åtgärder kunde verka konjunkturutjäm­

nande. Men konsolideringen borde kunna ske även på annat sätt än genom

vinstreglerande dispositioner som medförde skattekredit. Den fria avskriv-

ningsrätten syntes snarast bidra till en konsolidering i form av maskinan­

skaffningar jämfört med konsolidering i likvid form. Detta behövde i och

för sig inte föranleda allvarliga erinringar. Men högkonjunkturerna känne­

tecknades ofta av en smittsam optimism och det var inte säkert, att alla

investeringar som då gjordes var så väl överlagda.

Därefter anföres, att från konjunkturpolitisk synpunkt framstod det som

önskvärt att sådana investeringar, som inte absolut behövde göras under

högkonjunkturåren, uppsköts till en lågkonjunktur. Man borde därför sti­

mulera sådana uppskov. Särskilt om ett företag ville »konsolidera» sig, ville

avsätta en del av ett överskott från ett gott år för ett sådant ändamål, borde

det ordnas så att investeringen inte nödvändigt måste ske omedelbart för

att vissa skatteförmåner skulle vinnas. Här hade avsättningar till investe­

ringsfonder sitt berättigande, vilka just borde ha denna funktion att möj­

liggöra överförandet av medel från högkonjunkturen till användning under

lågkonjunkturen.

Kommittén anmärker, att diskussionen om avskrivningarna huvudsak­

ligen rört sig om högkonjunktursituationer. Detta föreföll också motiverat,

eftersom det just var i sådana situationer som skattepolitiken kunde väntas

ha större effektivitet som investeringsreglerande medel. I ett depressions-

läge var som regel intresset och utrymmet för särskilda vinstdispositioner

mera begränsat. Möjligheterna att i en sådan situation över huvud påverka

investeringarna genom skattereglerna — bortsett från investeringsfonderna

— syntes små. En konsekvens av detta förhållande blev å andra sidan att

man inte kunde gå alltför hårt fram med en investeringsdämpande politik

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

71

under en högkonjunktur utan att på längre sikt menligt påverka takten i

det ekonomiska framåtskridandet. Inte minst av psykologiska skäl förelåg

en tendens till särskilt livlig investeringsverksamhet inom företagssektorn

under högkonjunkturer. Höll man starkt tillbaka denna tendens under hög­

konjunkturer utan att man i motsvarande mån lyckades stimulera före­

tagens investeringar under lågkonjunkturerna, kunde följden på längre sikt

bli en minskning i investeringsverksamheten. Detta var givetvis en syn­

punkt som måste beaktas när det gällde att bedöma hur långt man skulle

tillgodose de önskemål i fråga om företagsbeskattningens utformning som

kunde uppställas från konjunkturpolitiska synpunkter.

Vad kommittén från konjunkturpolitisk synpunkt anfört om avskriv­

ningarna på inventarier gällde enligt kommitténs uppfattning i princip

även om avskrivningar å byggnader. Med hänsyn till de betydande kapital­

belopp, som var nedlagda i byggnader, och med hänsyn till byggnadernas

vanligen längre varaktighet, skulle fria avskrivningar å byggnader öppna

möjligheter till vinstdispositioner av stort omfång. De härigenom möjlig­

gjorda förskjutningarna av skattebetalningarna torde från konjunkturpoli­

tisk synpunkt i huvudsak få bedömas på samma sätt, som konsekvenserna

av en fri avskrivningsrätt för inventarier.

Lagervärderingsreglerna. Kommittén framhåller, att de totala varulagren

i landet kunde uppskattas till minst 20 och högst 40 miljarder kronor, d. v. s.

ett halvt till ett års nationalinkomst. Av en av kommittén verkställd lager­

undersökning, vilken redovisas i ett senare sammanhang, framgick, att de

av denna undersökning omfattade företagen vid utgången av 1951 hade

sina lager nedskrivna med i genomsnitt 50 å 60 procent av anskaffnings­

värdet. Redan mindre modifikationer i värderingsreglerna kunde därför

ha utomordentligt stor kvantitativ betydelse för variationerna i de redo­

visade vinsternas storlek, vilket påverkade skattebeloppen och därigenom

företagens likviditet och deras förmåga att företa andra utgifter. Lager­

värderingen användes också av företagen som utjämningsfaktor mellan

olika år i mycket stor skala.

Kommittén kunde inte finna något bärande skäl för en resultatutjäm­

ning, som åstadkoms genom en godtycklig värdering av varulagret. Lager­

värderingen syntes böra ske med iakttagande av någon konsekvent genom­

förd värderingsprincip. Flera av de erkända värderingsprinciperna med­

förde en viss automatisk resultatutjämning mellan goda och dåliga år.

Härigenom förhindrades en redovisning av fiktiva prisstegringsvinster och

prisfall sförluster. En allmän konsolidering syntes kommittén däremot böra

åstadkommas med andra medel än lagervärderingen. Många skäl talade för

att man i högre grad än som hittills skett borde genomföra denna konsoli­

dering Öppet och inte genom alt bilda dolda reserver.

Därefter anföres att i analogi med vad kommittén anfört i fråga om av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

72

skrivningar å inventarier man från konjunkturpolitisk synpunkt skulle

kunna i fråga om varulager uppställa önskemålet att minsta möjliga ned­

skrivning medgavs, d. v. s. endast vad som med konsekvent tillämpning av

en erkänd värderingsprincip kunde motiveras av inkurans och prisfallsrisk.

I så fall fanns knappast anledning för ett företag att göra en lagerinveste­

ring från konsolideringssynpunkt, i varje fall inte för att därigenom vinna

några skatteförmåner. Det borde hållas i minnet, att lagervärderingsreg­

lerna genom den effekt de hade på företagens skattebetalning och likviditet

var av betydelse för investeringarna inte endast i lager utan även för före­

tagens övriga investeringsverksamhet, t. ex. i maskiner och byggnader.

Såg man endast till effekten på lagerhållningen blev det ett önskemål

att åstadkomma sådana regler för varulagrens behandling i skattehänseende,

att man undvek en direkt stimulans till investering i lager i konsolide-

ringssyfte i en konjunktursituation, där en sådan ökad investering framstod

som mindre lämplig, ävensom att man undanröjde de hinder för en lager­

avveckling, som nu förelåg och som givetvis fick en ogynnsam inverkan i

situationer, där en sådan lageravveckling kanske var i och för sig önskvärd.

I båda fallen gällde det härvid att koppla loss konsolideringen som sådan

från själva lagerutvecklingen.

Kommittén framhåller, att en snäv begränsning av nedskrivningsrätten

medförde, att det inte skulle finnas någon anledning för företagen att från

skattesynpunkt hålla på lagren i stället för att minska dem i en situation,

där detta av andra skäl befanns lämpligt. Om företagen ville göra en på-

fyllnad eller över huvud en lageruppbyggnad i en konjunktursituation,

då detta framstod som samhälleligt önskvärt, kunde detta eventuellt stimu­

leras genom användning av investeringsfond för sådant ändamål.

I den mån det av andra skäl inte var möjligt att begränsa nedskrivning­

arna av varulagren på sätt som nyss angavs, enär man vid nuvarande skatte­

system måste medge rätt till en viss dold konsolidering, fick det övervägas

att tillgodose konjunktursynpunkterna på annat sätt. Därvid kunde ifråga­

sättas, att en onormal lagerökning inte skulle få föranleda någon nedskriv­

ning, varigenom incitamentet till en sådan lagerökning skulle bortfalla. Ä

andra sidan kunde en nedgång av lagrets volym under en normal nivå med­

föra rätt att lägga upp en påfyllnadsfond, så att den dolda reserven där­

igenom också i detta fall skulle kunna bevaras.

Därest man helt omöjliggjorde för företagen att använda lagervärde­

lingen för konsolideringsändamål, kunde enligt kommitténs mening till­

skapandet av möjligheter för en öppen konsolidering övervägas. Formen

borde då vara sådan att den inte hade samma ogynnsamma konjunkturpoli­

tiska verkningar som fri lagervärdering utan medförde viss bindning av

konsolideringsmedlen.

Investeringsfonder. Enligt kommitténs mening måste principen att med

hjälp av investeringsfonder söka påverka fördelningen i tiden av företagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

73

investeringar anses riktig. Emellertid syntes mot nuvarande regler kunna riktas vissa erinringar. Eftersom ingen spärrning av avsatta medel ägde rum, verkade avsättningen under en högkonjunktur på samma sätt som en extra avskrivning, d. v. s. som ett medel att minska företagets aktuella skatt, varigenom dess likviditet ökades och en större investering i det läget möj­ liggjordes. Det var inte säkert, att medel fanns tillgängliga för den avsedda investeringen under lågkonjunkturen när denna kom, även om företaget kanske räknade med att då kunna låna. Från konjunkturpolitisk synpunkt framstod det som önskvärt, att denna förstärkning av likviditeten under högkonjunkturen med därav följande konsekvenser undveks och att garan­ tier skapades för att investeringen kunde utföras under lågkonjunkturen.

Kommittén tillfogar, att det med nuvarande regler fanns alltför liten stimulans för företagen att utnyttja investeringsfondsinstitutet. För att in­ vesteringsfonderna skulle få någon konjunkturpolitisk betydelse krävdes enligt kommitténs mening, att reglerna utformades på sådant sätt att av­ sättningarna till dylika fonder fick tillräcklig omfattning. Det torde därvid inte vara nog med de extra avskrivningsmöjligheter, som nuvarande regler för investeringsfondernas användande beredde.

Avsättningar till pensions- och personalstiftelser hade, anför kommittén, under senare år kommit att få stort omfång; sådana avsättningar torde ha gjorts till ett totalt belopp av uppskattningsvis 2 miljarder kronor. I den mån de avsatta medlen inte överförts kontant och sålunda utgjorde en skuld till stiftelserna, intog de avsatta medlen dock en ställning närmast företagens eget kapital. Genom bibehållandet av medlen inom företaget och genom den med avsättningen förenade skattefriheten, hade avsättning till sådana stiftelser kommit att spela en betydande roll för tillgodoseendet av företagens kapitalbehov under efterkrigstidens högkonjunktur.

Kommittén betonar, att dessa avsättningar fyllde ett viktigt socialt syfte och skattereglerna hade utformats med sikte på att innefatta en viss stimu­ lans till sådana avsättningar. De hade emellertid också kommit att få en roll för konjunkturväxlingarna, som inte kunde förbises. Från konjunktur­ politisk synpunkt torde de kunna betraktas pa analogt sätt med de förut behandlade vinstdispositionerna, t. ex. de fria avskrivningarna. Om man under en högkonjunktur önskade minska investeringarnas ansvällning, skulle sålunda en begränsning av rätten att göra stiftelseavsättningar kunna motiveras, eftersom de bidrog till finansieringen av investeringarna.

Särskild konjunkturlagstiftning. Så långt har vad kommittén anfört gällt utformningen av permanenta regler för företagsbeskattningen och den konjunkturella effekten av olika alternativa utformningar. Man kunde emellertid också, framhåller kommittén, tänka sig att variera reglerna allt­ efter konjunktursituationen eller ha vissa sådana variationer i beredskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

74

att tillgripas i särskilda lägen. I största allmänhet ville kommittén fram­

hålla nödvändigheten av försiktighet med sådana variationer, som kunde

vara ägnade att försvåra för företagen att planera på lång sikt. Kommittén

yttrar vidare.

En enkel variationsmöjlighet är att variera skattesatsen, närmast att höja den

under en högkonjunktur och sänka den under en lågkonjunktur. En sådan varia­

tion synes dock förutsätta restriktiva regler för vinstdispositioner; eljest skulle

variationen medföra extra stora avskrivningar under tider av höga skatter och

omvänt. Har man restriktiva sådana regler, så medför beskattningen av netto­

vinsten redan automatiskt stora variationer i de inbetalade skattebeloppen. Kom­

mittén har därför ansett sig böra avvisa en variation i skattesatsen.

Man kan vidare tänka sig variera avskrivnings- eller lagervärderingsreglerna.

Närmast skulle ifrågakomma att i ett extremt högkonjunkturläge strama åt dem.

En annan möjlighet är att den ordinarie företagsbeskattningen i vissa lägen

kompletteras med andra åtgärder, t. ex. i form av en investeringsavgift. Kommit­

tén återkommer i det följande till de här berörda frågorna.

Sedan kommittén sålunda uttalat sin mening om vilka krav, som borde

uppställas på reglerna för en företagsbeskattning grundad på nettovinst-

principen, har kommittén ställt fragan huruvida de ifrågasatta mer restrik­

tiva möjligheterna till vinstregler ande dispositioner kunde begränsas att

gälla högkonjunkturlägen och att, med andra ord, nuvarande permanenta

regler alltjämt skulle kunna få tillämpas i andra konjunkturskeden. Åtskil-

liga av de skäl, som talar mot sistnämnda alternativ, har av kommittén

närmare belysts vid dess behandling av de olika specialavsnitten, där de

naturligen lättare låter sig överblickas. Kommitténs sammanfattande in­

ställning till detta spörsmål synes emellertid redan i detta sammanhang böra

återgivas.

Kommittén framhåller sålunda att den haft att välja mellan å ena sidan

ett system med för normala fall synnerligen liberala möjligheter till vinst-

dispositioner, vilket sa snart ett högkonjunkturläge inträdde fick överges

eller kompletteras med särskilda åtgärder, och å andra sidan ett system

med mer restriktiva permanenta regler, som inte annat än i rent extrema

konjunkturlägen krävde speciella kompletteringar.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för det senare alternativet.

Huvudargumenten härför kan återges på följande sätt. Det är synnerligen

vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen

t. o. in. för en relativt näraliggande framtid. Följaktligen föreligger stor

risk att de åtstramande bestämmelserna kommer för sent. Härtill med­

verkar den omgång, som alltid måste vara förenad med att få dessa be­

stämmelser i kraft, vartill kommer att de får sin fulla effekt först vid ett

framtida taxeringstillfälle eller än längre fram i tiden, nämligen då skatte­

inbetalningen senast skall ske. Med hänsyn till att bestämmelserna, exem­

pelvis i avseende å rätt till avskrivning å tidigare anskaffade inventarier,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

75

inte gärna kan ges retroaktiv innebörd, blir vidare resultatet av en åtstram­ ning ofta nog först efter en än längre tid en påtaglig realitet för många

o

o

företag.

Om det förra alternativet skulle väljas, fick man räkna med att stats­ makterna redan inför ett befarat men ännu inte inträtt högkonjunkturläge tvingades sätta de tillfälliga bestämmelserna i kraft. Detta skulle innebära hastiga och ofta återkommande ändringar i företagsbeskattningen. En sådan ordning synes inte förenlig med näringslivets berättigade krav på fasta regler som möjliggjorde att mera långsiktigt planera investeringarna och kalkylera deras finansiering.

Det är mot bakgrunden av synpunkter av nu återgiven art, som kommit­ tén bestämt förordar alternativet med en sådan åtstramning av de perma­ nenta reglerna som med tillbörligt beaktande av önskemålet att bereda näringslivet tillfälle till betryggande avskrivningar och lagervärderingar kan vidtagas.

I herrar Gustafsons och Wehtjes reservation riktas åtskilliga invänd­ ningar mot vad kommittén sålunda anfört. Reservanternas ståndpunkt synes kunna sammanfattas med följande.

Kommittén har fäst ett alltför stort avseende vid förhållandena under efterkrigstidens extrema högkonjunkturperiod. Utformandet av de perma­ nenta reglerna i skattelagstiftningen bör ske med utgångspunkt från för­ hållandena under mera normala tider. Det är inte rimligt att i syfte att stärka den konjunkturpolitiska beredskapen för ett speciellt konjunktur­ läge genomföra regler som skall gälla även för normala tider och för tider då det i och för sig är angeläget att på alla sätt stimulera investeringsviljan i näringslivet. Extrema konjunkturlägen bör i första hand mötas med åtgärder på den allmänna penning- och finanspolitikens område.

Reservanterna har även pekat på den enligt deras mening föreliggande risken för att åtgärder av det slag kommittén förordat skulle medföra även på längre sikt minskade investeringar i näringslivet. Detta skulle hota det fortsatta ekonomiska framåtskridandet. Risk skulle även föreligga för näringslivets möjligheter att motstå påfrestningarna i en lågkonjunktur. Särskilt allvarligt skulle läget bli med tanke på näringslivets möjligheter att hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på de internationella marknaderna.

Det sagda innebär, att reservanterna motsätter sig tanken att av kon­ junkturpolitiska skäl åtstrama möjligheterna i den permanenta lagstift­ ningen till vinstreglerande dispositioner. Av reservationen framgår tillika att reservanterna ställer sig avvisande till tanken att i högkonjunkturlägen göra en sådan åtstramning. Dock har antytts att i extrema lägen en investe- ringsavgift eller speciella regler riktade mot lagerökningar kunde behöva tagas under övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

76

Remissyttrandena

Flertalet hörda myndigheter och andra organisationer än de, som repre­

senterar näringslivet, har anslutit sig till eller i allt fall inte riktat invänd­

ningar mot kommitténs uppfattning om önskvärdheten av företagsbeskatt­

ningens anpassning till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik

genom en åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. I

princip tillstyrkande uttalanden har gjorts av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, riksräkenskapsverket, för-

säkringsinspektionen, länsstyrelserna i Kalmar, Kopparbergs samt Göteborgs

och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, lands­

organisationen, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens central­

organisation och Sveriges akademikers centralorganisation. I åtskilliga ytt­

randen — detta gäller t. ex. de yttranden som avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Älvs-

borgs, Örebro, Värmlands och Jämtlands län — har uttrycklig ståndpunkt

visserligen inte tagits till frågan om angelägenheten av en konjunkturpoli-

tiskt motiverad åtstramning av beskattningsreglerna men har, med reser­

vationer i vissa hänseenden, likväl inte riktats principiella erinringar mot

kommitténs allmänna uppfattning om önskvärdheten av mera strikta be­

skattningsregler.

Mot förslaget att på ifrågasatt sätt ändra nuvarande permanenta regler

för företagsbeskattningen har avstyrkande yttranden, i vissa fall av andra

än konjunkturpolitiska skäl, avgivits av organisationerna på näringslivets

område samt av lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna i vissa län. Även

kommerskollegium uttalar sig på i huvudsak avstyrkande sätt.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet betonas, att med den

utomordentliga betydelse som företagens investeringar ägde för konjunk­

turförloppet, och den stora vikt företagens interna sparande hade för finan­

sieringen av dessa investeringar det var givet, att de skatteregler som möj-

li§§jor(ie vinstreglerande dispositioner — främst avskrivnings- och lager-

värderingsreglerna — fick konjunkturpolitisk betydelse och följaktligen

även betydelse för utformningen av riksbankspolitiken.

Det var sålunda näraliggande, anföres vidare, att man i en högkonjunk­

tursituation som ett komplement till kreditpolitik och andra politiskt-ekono-

miska medel kunde finna det önskvärt eller till och med nödvändigt att

begränsa företagens avskrivningsmöjligheter för att därigenom söka dämpa

investeringsverksamheten. Under den senaste högkonjunkturen hade man,

såsom företagsbeskattningskommittén omnämnt, bland andra medel även

tillgripit tillfälliga inskränkningar i avskrivningsmöjligheterna in. m. Kom­

mittén hade emellertid avvisat ett system med variabla avskrivnings- och

lagervärderingskvoter med hänsyn till ett dylikt systems bristande effek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

tivitet då det gällde att hindra icke önskvärda investeringar under infla- tionstider.

Fullmäktige ville inte bestrida, att metoden med tillfälliga efter konjunk­ turen avpassade inskränkningar i avskrivningsmöjligheter o. s. v. före­ tedde betydande brister. Som kommittén framhållit hjälpte det inte att ut­ rymmet för vinstreglerande dispositioner begränsades under själva hög­ konjunkturen, eftersom företagen i ett sådant läge genom tidigare uppsam­ lade medel kunde finansiera sina investeringar. Erfarenheten torde också visa, att verkningarna av dylika tillfälliga ingripanden inträdde på ett allt­ för sent stadium för att bli tillräckligt effektiva. Men också de restriktiva, permanenta avskrivningsregler m. m., som utredningen föreslog, torde, en­ ligt fullmäktiges uppfattning, få en relativt begränsad konjunkturpolitisk effekt. Kommitténs förslag innebar emellertid enligt fullmäktiges mening en allmän hyfsning av skattereglerna med en från konjunkturpolitisk syn­ punkt i varje fall inte ofördelaktigare utformning än nu gällande perma­ nenta regler. Några nackdelar torde knappast vara förbundna med att de föreslagna restriktiva reglerna även skulle gälla under tider då det var ett allmänt intresse att investeringarna ökades. Reglerna måste betraktas som generösa. I en lågkonjunktur torde inte inkomsterna hos många företag tillåta ens ett fullt utnyttjande av avskrivnings- och nedskrivningsmöjlig- heterna. De mest konsoliderade och av detta och andra skäl minst kon­ junkturkänsliga företagen fick fortfarande en favoriserad ställning genom att de fullständigast kunna utnyttja reglerna. Dessa företag torde emeller­ tid också vara de, vars investeringar främst hade påtagligt värde från sam­ hällsekonomisk synpunkt.

Fullmäktige tillägger, att det borde övervägas om inte förslaget — därest det lades till grund för lagstiftning i ämnet — måste kompletteras med be­ stämmelser som gav möjlighet till ett snabbt ingripande i lägen av extre­ mare karaktär än de för vilka kommitténs förslag avpassats. Härvid borde uppmärksamheten främst ägnas möjligheten att genom en särskild avgifts­ beläggning — investeringsavgift —- söka påverka investeringarna.

En av fullmäktige, herr Kollberg, anförde i avgiven reservation att han anslöt sig till den av reservanterna i kommittén herrar Gustafson och Wehtje avgivna reservationen.

I det av fullmäktige i riksgäldskontoret avgivna yttrandet anföres bl. a. följande.

Några delade meningar torde icke råda om önskvärdheten att i möjligaste mån eliminera de tänkbara orsakerna till en inflationistisk konjunkturutveckling. Ur angivna synpunkt borde eu måttfull skärpning av de gällande avskrivnings- och lagervärderingsreglerna kunna allmänt accepteras. Det bör härvid ej förbises, att bolagen ocli andra hithörande företag genom den fria avskrivningsrätten kom­ mit att erhålla en i viss mån gynnad ställning i förhållande till övriga skattebeta­ lare, för vilka ett inflationsläge automatiskt medför ett ökat progressivt skatte­ tryck. Ej heller torde kunna bestridas, att den fria avskrivningsrätten kommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

77

78

till användning för vinstreglerande dispositioner i en utsträckning, som från

början ej avsetts och lett till en investeringspolitik, som onekligen bidragit till en

inflationistisk spänning inom samhällsekonomien. Ä andra sidan må framhållas,

att de nu föreslagna åtgärderna icke ensamt kunna åstadkomma den produktions-

utjämnande effekt, som allmänt bedömes såsom önskvärd, ehuru de utan tvivel

skulle vara ägnade att bidraga till en lugnare och efter våra resurser på längre

sikt lämpligare avvägd investeringstakt. Särskild vikt måste dessutom städse

läggas vid åtgärder av penningpolitisk och finanspolitisk art. I extrema högkon­

junkturlägen måste, såsom kommittén förordat, därjämte längre gående inskränk­

ningar i avskrivnings- och lagervärderingsfriheten än de nu för mera normala

förhållanden ifrågasatta genomföras i en provisorisk lagstiftning. Å andra sidan

kräver extrema lågkonjunkturlägen särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

I anslutning härtill understryker fullmäktige vikten av att även staten

anpassade sina investeringar efter konjunkturutvecklingen. Kapitalbudge­

ten måste ovillkorligen begränsas till belopp, som kunde tillgodoses inom

ramen för de tillgängliga resurserna. Beloppet borde även avvägas med hän­

syn till storleken av det enskilda sparande, som kunde beräknas stå till för­

fogande på den allmänna kapitalmarknaden för sådana långfristiga inves­

teringar, varom här var fråga. Eljest nödgades riksgäldskontoret att vid sin

kapitalanskaffning i allt för hög grad anlita kortfristig upplåning. Såsom

ett önskemål av största betydelse framstod därför, att driftbudgeten över­

balanserades under högkonjunktur, något som för övrigt utgjort en förut­

sättning för vårt nuvarande system med långtidsbalansering av budgeten.

I samband härmed framfördes till övervägande den tanken, att om — såsom

kunde antagas -— staten skulle under en övergångstid efter genomförandet

av skärpta avskrivnings- och lagervärderingsbestämmelser tillföras ökade

skatteinkomster, dessa merinkomster steriliserades i en eller annan form,

förslagsvis genom att ett anslag å driftbudgeten ställdes till riksgäldskon-

torets förfogande för återköp av statspapper från riksbanken. Om detta ej

skulle anses innefatta en framkomlig väg, syntes en annan tänkbar möjlig­

het vara att särskilt överbalansera driftbudgeten med det belopp, till vilket

dessa inkomster beräknades uppgå. Härigenom skulle en begränsning av

statsupplåningen ernås.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har med åberopande

i huvudsak av vad kommittéreservanterna anfört anmält en från riksgälds-

fullmäktige avvikande mening.

Enligt riksräkenskapsverkets mening syntes det föreliggande förslaget i

stort sett ägnat att anpassa företagsbeskattningen i riktning mot en kon­

junktur stabiliserande ekonomisk politik. Åtgärder i sådan riktning torde

i och för sig få anses välmotiverade.

Därefter anföres, att i valet mellan å ena sidan ett system med stor frihet

i fråga om vinstreglerande dispositioner, kompletterat i lägen av högkon­

junktur med tillfälliga restriktioner i syfte att råda bot på den inte önsk-

\äida inflationsdrivande effekt, som en sådan frihet eljest inrymde, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

79

å andra sidan ett system med vissa permanenta restriktioner, ägnat att be­ gränsa behovet av särskild lagstiftning till extrema lägen, riksräkenskaps- verket för sin del i anslutning till kommittémajoritetens förslag ville för­ orda det sistnämnda alternativet. Om man utgick från den fulla sysselsätt­ ningens politik och därför räknade med en fortsatt överkonjunktur, syntes detta alternativ enligt riksräkenskapsverkets mening vara att föredraga ej minst med hänsyn till den i viss mån retroaktiva karaktären och den svår­ överskådliga effekten hos varje tillfällig restriktiv lagstiftning på företags­ beskattningens område. Självfallet uteslöt detta inte, att i speciella lägen en lagstiftning av sistnämnda slag kunde komma att visa sig ofrånkomlig.

Försäkringsinspektionen uttalar, att visserligen kunde åtgärder på be- skattningsområdet, såsom också framgick av direktiven och av kommitténs uttalanden, endast ingå såsom ett av leden i en allmän ekonomisk politik, som syftade till att vidmakthålla ekonomisk stabilitet och som dessutom måste inbegripa även andra medel, däribland sådana som mera direkt inver­ kade på penning-, kapital- och investeringsmarknaderna. Men lämpligt ut­ formade åtgärder av den allmänna karaktär som kommittén föreslagit kunde dock representera oundgängliga bidrag till en dylik stabiliserings- politik.

Inspektionen fann mycket som talade för den av kommittén hävdade upp­ fattningen, att mera fasta regler för företagsbeskattningens utformning var att föredra framför ett system med ändringar i denna beskattnings karaktär alltefter konjunkturernas växlingar. Men eftersom syftet att i görligaste mån vidmakthålla ekonomisk stabilitet dock vid varje avvägning måste till­ erkännas hög prioritet, kunde det måhända likväl även i andra än rent extrema konjunkturlägen stundom erfordras särskilda skattebestämmelser avsedda att komplettera en ordning av mera varaktig-karaktär. Denna fråga kunde f. ö. ha betydelse inte endast vid tendenser till inflation. Det borde ihågkommas, att den fria avskrivningsrätten i vårt land infördes under en tid, då tänkandet i hög grad påverkades av erfarenheterna av depressionen under 1930-talets tidigare år och av den alltjämt under senare delen av samma årtionde kvarstående arbetslösheten. Det var inte alldeles uteslutet, att även den nya ordning, som vid accepterande av kommitténs förslag skulle komma till stånd, framdeles kunde komma att visa sig vara i större eller mindre grad grundad på tidsbundna erfarenheter, fast av motsatt slag.

Kammarrätten framhåller, att i tidigare sammanhang, då det gällt att avgiva utlåtande över förslag om vissa begränsningar av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner, kammarrätten hade ställt sig tveksam till dessa förslag, främst emedan kammarrätten funnit behovet av sådana be­ gränsningar inte vara tillfredsställande ådagalagt. Framläggandet av de av företagsbeskattningskommittén redovisade undersökningarna kunde i nämnda hänseende anses ha medfört ett ändrat läge. Såvitt framgick av dessa undersökningar hade nämligen vinstreglerande dispositioner förekom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

80

mit i så betydande omfattning, att det inte kunde anses uteslutet att de in­

verkat i inte önskvärd riktning på konjunkturförlöppen och att jämväl i

övrigt anledning att taga hänsyn därtill vid beskattningsreglernas utform­

ning kunde föreligga.

I sitt yttrande har kammarrätten även berört frågan huruvida från all­

mänt skatterättsliga och taxeringstekniska synpunkter några erinringar

kunde framställas mot de av kommittén omfattade förslagen. I avseende

härå anför kammarrätten bl. a., att förslaget skatterättsligt berörde reg­

lerna för beräkningen av inkomst av rörelse. Sådan inkomst skulle enligt

vedertagna beskattningsprinciper och i 41 § kommunalskattelagen intagen

föreskrift beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Häri innefattades

enligt anvisningarna till nämnda paragraf, att hänsyn skulle tagas till bl. a.

in- och utgående lager av varor m. m. Med inkomstberäkningen enligt bok­

föringsmässiga grunder sammanhängde ock föreskriften, att kostnaden för

anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­

tarier i regel skulle avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.

Av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om godtagande av

i räkenskaperna gjord lagervärdering och om fri avskrivning å inventarier

framgick, att avsikten därmed inte varit, att nyss angivna grundläggande

principer om beräkning av rörelseinkomst skulle kunna få helt frångås,

exempelvis genom att varulager nedskrevs till ett allenast symboliskt värde

eller att kostnaden för anskaffning av inventarier med längre varaktighets-

tid i sin helhet avdrages redan det år, inventarierna anskaffades. Med hän­

syn härtill kunde det inte anses stridande mot kommunalskattelagens in­

komstbegrepp, att vissa gränser uppdrogs för möjligheterna att nedskriva

lager och att verkställa avskrivning å inventarier i snabbare takt än som

motsvarade inventariernas ekonomiska varaktighetstid. Det hade, såsom

redan antytts, inte varit avsikten att den frihet som i nämnda hänseenden

tillerkänts de skattskyldiga, skulle vara helt obegränsad. En viss begräns­

ning av nämnda frihet kunde därför närmast betraktas såsom en komplet­

tering av nu gällande lagstiftning med regler för sådana bedömningar, som

enligt gjorda erfarenheter inte lämpligen borde helt överlämnas åt praxis.

Enligt kammarrättens uppfattning talade de taxeringstekniska skälen för

att konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder vidtogs inom ramen

för de ordinarie beskattningsreglerna. Härom yttrar kammarrätten vidare.

Om extraordinära skatteformer tid efter annan skola insättas, komma sådana

åtgärder ofta för sent med hänsyn till att de icke kunna beslutas och träda i kraft

förrän de konjunkturrörelser, som man därigenom vill påverka, redan kommit i

gång. Det är av naturliga skäl vanskligt att genom beskattningsåtgärder åstad­

komma inverkan på en redan påbörjad konjunkturrörelse, eftersom verkningarna

av dessa beskattningsåtgärder först efter längre tid göra sig direkt gällande. De

prohibitiva verkningarna av konjunkturpolitiskt betingade beskattningsåtgärder

måste vidare alltid bliva svåra att bedöma. Slutligen måste beaktas, att beskatt­

ningsåtgärdernas liandhavande i regel måste uppdragas åt de för den ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

81

beskattningens administration avsedda myndigheterna och att de extra arbets­ uppgifter, som speciella beskattningsåtgärder föranleda, i avsevärd omfattning måste utföras på bekostnad av göromålen med den ordinarie beskattningen. Möj­ ligheterna att för kvalificerade taxeringsgöromål anlita extra arbetskraft äro i allmänhet mycket begränsade, eftersom sådana göromål kräva flerårig erfarenhet. Den taxeringskontroll, som måste eftersättas till följd av extra arbetsuppgifter, kan medföra att vad som vinnes genom de extraordinära beskattningsåtgärderna i större eller mindre utsträckning går förlorat på grund av vad som måste under­ låtas beträffande den ordinarie beskattningen.

Kammarrätten tillfogar, att en reglering av möjligheterna till vinstregle- rande åtgärder kunde anses påkallad jämväl med hänsyn till pågående över­ väganden om möjligheterna att få till stånd en effektivare och riktigare taxering. Det torde nämligen inte kunna undgås, att åtgärder i nämnda hänseenden skulle komma att omfatta jämväl ingripanden mot överdrifter i fråga om vissa vinstreglerande åtgärder, exempelvis alltför långt driven nedvärdering av varulager. I brist på vägledande regler kunde då betydande meningsskiljaktigheter uppkomma mellan de kontrollerande myndigheterna och de skattskyldiga, något som skulle kunna väsentligt öka antalet skatte- processer och leda till stor osäkerhet vid bedömningen såväl för de skatt­ skyldiga som för taxeringsmyndigheterna.

Sedan länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalat, att det var uppenbait att företagsbeskattningen — alltefter det sätt, varpå den utformades kunde verka stimulerande eller återhållande å investeringsverksamheten inom den enskilda företagssektorn, framhålles att om företagsbeskattningen så ge­ staltades, att ett utjämnande inflytande kunde utövas å konjunkturförlop- pet, skattelagstiftningen blev ett av hjälpmedlen för upprätthållande och bevarande av balans i samhällsekonomin. Kommitténs förslag att i största möjliga utsträckning ge ifrågasatta regler en utformning, som lämpade sig för permanent tillämpning, var i princip eftersträvansvärt med hänsyn till angelägenheten för såväl de skattskyldiga som beskattningsorganen av att kunna förlita sig till fasta regler i sitt handlande. I den mån länsstyrelsen inte ansåg sig kunna förorda bestämmelser av permanent karaktär, innebar detta inte något avsteg från berörda principiella inställning utan föranled­ des av tveksamhet, om med hänsyn till förhållandena för närvarande en definitiv reglering av det ämne, varom fråga var, lämpligen borde vidtagas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig till uppfattningen alt företagsbeskattningens permanenta bestämmelser borde så utformas, att en med beskattningen eftersträvad konjunkturpåvcrkande effekt i görli­ gaste mån fick automatisk verkan.

Svenska stadsförbundet säger sig intet ha att erinra mot huvudsyftet med de föreslagna skattelagsändringarna. Under det senaste decenniet hade kommunerna mer än de flesta fått erfara olägenheterna av både en infla­ tionsdrivande högkonjunktur såsom sådan och de motåtgärder, som stats­ makterna nödgats tillgripa för att dämpa högkonjunkturens verkningar, (j — Bihang till riksdagens protokoll 1955. I sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

82

Den konjunkturpolitiska effekten av de nu föreslagna åtgärderna, som

främst riktade sig mot självfinansierande företag, torde visserligen vara be­

gränsad. Men åtgärderna föreföll å andra sidan inte medföra några för

kommunerna skadliga verkningar; tvärtom syntes man från kommunalt

håll böra kunna räkna med ett åtminstone momentant förbättrat skatte­

underlag, på längre sikt kanske också med större utrymme för kommunala

investeringar.

Därefter anföres.

Enligt sina direktiv har kommittén haft att utarbeta förslag till

permanenta

konjunkturstabiliserande regler på företagsbeskattningens område. Uppdraget kan

synas motsägelsefullt med tanke på konjunkturernas föränderlighet. All erfarenhet

visar emellertid, att beskattningsreglerna för företagens liksom övriga skattedraga-

res del från tid till annan måste överarbetas och modifieras efter inträdda för­

ändrade förhållanden. Femton års högkonjunktur har icke kunnat undgå att

skapa ett nytt »normalläge». Kommittén räknar dessutom med att vid sidan av

de nu föreslagna permanenta reglerna behov av provisoriska beskattningsåtgärder

kunna uppkomma i exceptionella konjunktursituationer. Några principiella be­

tänkligheter mot den form, i vilken kommittén presenterat sina förslag, har sty­

relsen därför ej.

I reservation har fem ledamöter av förbundets styrelse, herrar Jung, Pers­

son, Petri, Nordkvist och Leandersson, förklarat sig anse det vara princi­

piellt oriktigt att använda beskattningsåtgärder i syfte att ernå en kon­

junkturstabilisering. Därvid anföres bl. a. att om man såg problemet från

kommunal synpunkt, kunde visserligen den temporära ökning i skatteunder­

laget, som de närmaste åren blev att påräkna om förslagen genomfördes,

verka förledande. På längre sikt hade emellertid kommunerna större glädje

av att bland sina skatteobjekt finna välkonsoliderade företag med jämna

vinstutdelningar än av utsikten att under några högkonjunkturår ha ett

momentant förbättrat skatteunderlag.

I det av Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet har förbundet

uttalat sin principiella anslutning till kommittcförslaget.

Avvikande mening har anmälts av ledamöterna i förbundsstyrelsen, herrar

Mannerskantz och Olsson, som ansett att styrelsen bort uttala sin anslutning

till det av reservanterna inom kommittén, herrar Gustafson och Wehtje,

avgivna särskilda yttrandet.

Landsorganisationen har inga principiella invändningar att göra mot det

resonemang som ligger till grund för kommitténs förslag, även om det före­

föll mycket svårt att utforma sådana permanenta regler att balans i sam­

hällsekonomin kunde upprätthållas utan att tillfälliga ingripanden behövde

göras. Kommittén hade enligt landsorganisationens mening överbetonat de

svårigheter, som var förbundna med tillfälliga ingripanden på företagsbe­

skattningens område. Det var sålunda alltid svårt att avgöra, när läget var

sådant, att olika konjunkturpolitiska ingripanden behövde göras, oavsett om

dessa berörde t. ex. kreditpolitiken eller företagsbeskattningen. Det var vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

83

möjligt att genom grundlagsreform på ett eller annat sätt minska den tids- utdräkt som föranleddes av riksdagens prövning av skattefrågorna; allt­ eftersom finanspolitikens roll för att upprätthålla den ekonomiska balan­ sen hade vuxit, var det önskvärt att de finanspolitiska avgörandena träffa­ des på effektivast möjliga sätt. Avgörande i detta sammanhang var emeller­ tid frågan om de av kommittén föreslagna permanenta reglerna på före­ tagsbeskattningens område var av den skärpa, att de »endast mera undan­ tagsvis» behövde kompletteras med speciella föreskrifter.

Därefter anföres att frågan huruvida en sådan skärpning av de perma­ nenta reglerna för företagsbeskattningen, som kommittén föreslagit, var till­ räcklig för att de endast mera undantagsvis skulle behöva kompletteras med speciella föreskrifter sammanhängde givetvis med hur man bedömde den framtida konjunkturutvecklingen.

Landsorganisationen yttrar vidare.

Kommittén bär ej direkt uttalat någon mening härom, ehuru den av allt att döma räknat med att konjunkturrörelserna i framtiden kommer att närma sig 1930-talets förhållanden. Även om man självklart ej kan utesluta möjligheten av en depression i mellankrigstidens bemärkelse, finner LO att avgörande skäl talar för att vi under överskådlig tid kommer alt få en sådan typ av konjunkturväxlingar som vi haft sedan slutet av 1940-talet, när den av kriget förorsakade varubristen i stor utsträck­ ning hade kunnat fyllas. Vi skulle i så fall också för framtiden ha att räkna med växlingar mellan inflationstendenser och en i stort sett balanserad fullsysselsättningsekonomi med större eller mindre svårigheter endast för enstaka branscher. Att det rent tekniskt sett är möjligt att upprätthålla en full sysselsättning finner LO obestridligt — svårigheten ligger helt i att samtidigt upprätthålla en godtagbar grad av ekonomisk balans. Enligt LO:s mening har emellertid det politiska kravet på full sysselsättning nu nått en sådan styrka i industriländerna, alt en återgång till mellankrigstidens typ av konjunkturväxlingar eller ens någonting mellan dessa och de nuvarande framstår som osannolik. Denna åsikt stämmer väl överens med den syn på konjunkturutvecklingen som präglade långtidsprogrammet 1951—1955, en syn som hittills i stort sett blivit bekräftad.

Mot bakgrunden av denna syn på den framtida konjunkturutvecklingen fann landsorganisationen det tvivelaktigt huruvida de av kommittén före­ slagna permanenta reglerna för företagsbeskattningen endast mera undan­ tagsvis skulle behöva kompletteras med specialföreskrifter. Landsorganisa­ tionen ville i delta sammanhang erinra om de tillfälliga skärpningar av före­ tagsbeskattningen, som varit i kraft under de senaste åren och om att lands­ organisationen tidigare framhållit att dessa varit alltför obetydliga. Då kom­ mitténs förslag ej syntes medföra någon nämnvärd skärpning av den totala företagsbeskattningen — inklusive de tillfälliga ingripandena — föreföll det landsorganisationen som om kommitténs förslag ej var tillräckligt långt­ gående för att mera effektivt överflödiggöra speciella åtgärder för behärsk­ ning av konjunkturutvecklingen. Det hade uppenbarligen för kommittén förelegat en konflikt mellan två i och för sig viktiga men motslridande önske­ mål, nämligen konjunkturpolitiskt motiverade stränga permanenta regler för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

84

den skattemässiga vinstberäkningen respektive företagsekonomiskt motive­

rade milda permanenta regler för att befrämja företagens konsolidering, var­

vid det förstnämnda önskemålet enligt landsorganisationens mening inte

blivit tillräckligt beaktat. Även om landsorganisationen inte ansåg det möjligt

att helt undvika tillfälliga ingripanden i företagsbeskattningen, borde dock

de permanenta reglerna i viss omfattning skärpas ytterligare.

Riksförbundet landsbygdens folk, som i stort sett ansluter sig till kom­

mitténs olika förslag, yttrar att det måste anses vara synnerligen angeläget

att den ekonomiska politiken på olika områden utformades så, att förut­

sättningarna för bevarande av ett stabilt penningvärde ökades. Härvid var

det enligt riksförbundets mening nödvändigt att bedöma de olika åtgärderna

mot bakgrunden av det faktum, att det i ett samhälle av den typ vi nu hade

uppenbarligen fanns betydande risker för en fortgående försämring av pen­

ningvärdet. Den enighet, som rådde rörande önskvärdheten att uppehålla full

sysselsättning liksom även de pris- och lönekrav man måste räkna med från

starkt organiserade intressegrupper, var faktorer man enligt riksförbundets

mening inte kunde bortse från i sammanhanget. Även om det var ostridigt

att effekten av kommitténs förslag var oviss och kom att bli begränsad, måste

man se företagsbeskattningen endast som ett medel vid sidan av flera andra

i en allmän konjunkturpolitisk beredskap. Vid bedömningen av ifrågava­

rande spörsmål måste även beaktas olägenheterna med tillfälliga lagstift­

ningsåtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det syntes ostridigt

att utformningen av beskattningsreglerna i vissa fall kunde komma att med­

föra en inte önskvärd ansvällning av investeringsverksamheten i ett högkon­

junkturläge. Det var dock lika klart att en stabilisering inte kunde åstadkom­

mas enbart med en ändring av beskattningsreglerna utan att dessa endast

var ett led i en på detta syfte inriktad ekonomisk politik. TCO understryker,

att det var av synnerligen stort intresse för både myndigheter och näringsliv

att det system av ett stort antal provisoriska förordningar, som känneteck­

nat de senare årens skattelagstiftning, blev avlöst av fastare regler. Som hel­

het kunde kommitténs förslag enligt TCO:s uppfattning komma att bidraga

till att i högkonjunkturlägen dämpa en accelererande investeringsprocess.

Å andra sidan kunde det väntas att reglerna för investeringsfonderna skulle

få en viss betydelse för en lämplig spridning av investeringarna i tiden.

I det principiella valet mellan olika system för en anpassning av beskatt­

ningsreglerna till de konjunkturpolitiska önskemålen ansluter sig även

Sveriges akademikers centralorganisation till kommittémajoritetens upp­

fattning att extraordinära beskattningsregler så långt möjligt borde und­

vikas och att ett system med mer restriktiva permanenta regler var att

föredraga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

.lag övergår nu att lämna en redogörelse för vad som anförts i de remiss­

yttranden, där en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispo­

sitioner avstyrkts.

1 det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet ifrågasättes

starkt, om de åtgärder kommittén föreslagit utgjorde en lämplig form för

konj unkturpolitiskt ingripande. Enligt delegerades mening borde medel att

stävja en högkonjunkturutveckling, som tenderade att urarta i inflationis-

tisk riktning, i det väsentliga sökas på den allmänna penning- och finans­

politikens område. Delegerade ansåg det i och för sig olämpligt att i detta

syfte ändra på de olika mera specifika reglerna i skattelagstiftningen. Åt­

gärder av detta slag måste inverka mera störande på företagens normala

rörelse utan att man för den skull på denna väg tillnärmelsevis kunde nå

den effekt, som stod att vinna exempelvis med penningpolitiska åtgärder.

Därefter anföres, att det var uppenbart att förslaget även från konjunk­

turpolitiska synpunkter skulle medföra väsentliga olägenheter. Konjunktur­

politikens medel borde ju inte utformas enbart med tanke på deras effekt,

när det gällde att bromsa en inflationistisk högkonjunktur utan också med

hänsyn till deras effekt när det gällde att förhindra och bekämpa lågkon­

junkturer. Företagens relativt långt gående frihet i fråga om avskrivningar

och varuvärdering hade i själva verket i stor utsträckning motiverats just

av konjunktur synpunkter. Man hade därigenom önskat möjliggöra för

företagen att konsolidera sin finansiella ställning och stärka sin beredskap

mot de olika påfrestningar, som sammanhängde med konjunkturväxling­

arna. En konjukturutjämning i företagens rörelse torde också i praktiken

ha kommit till stånd i mycket betydande utsträckning under de senaste

decennierna. I anslutning härtill yttrar delegerade vidare.

Resultatutjämningen har sålunda lett till en stabilare vinstredovisning i före­

tagen och därmed till en stabilare utdelningspolitik. Det viktigaste är dock effek­

ten i sysselsättningshänseende. Det är------------ påtagligt, hurusom under de senaste

decennierna en ny syn på sysselsättningsfrågan vuxit fram bland de svenska före­

tagen. Vid sidan av olika frivilliga åtaganden av mera socialpolitiskt slag ha före­

tagen alltmera strävat att i de anställdas intresse hålla sysselsättningen så stabil

som möjligt •— även när detta inneburit avsteg från strikt räntabilitetsmässiga

synpunkter. Den första reaktionen vid avsättningssvårigheter har inte varit att

skära ned produktionsapparaten genom att entlediga arbetare, utan man har i

sådana situationer så långt möjligt försökt att sysselsätta de överflödiga arbetarna

genom produktion på lager, underhållsarbeten o. dyl.

Företagens möjligheter att själva bedriva en sådan utjämnande sysselsättnings­

politik ha i mycket hög grad berott på och komma i fortsättningen att bero på

deras möjligheter att bygga upp finansiella reserver under de goda tiderna. För

att i pressade konjunkturlägen kunna ge en sådan sysselsättning av icke direkt

produktiv natur fordras det, att företagen disponera över ett tillräckligt likviditets-

utrymme. Det är därför också uppenbart, att varje förändring i våra skattelagar,

som går ut på att minska utrymmet för den interna reservbildningen i företagen,

också går emot dessa strävanden till en jämnare sysselsättningspolitik.

Om delegationen sålunda även utifrån rent konjunkturpolitiska övervä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

85

86

ganden ställde sig kritisk till den föreslagna skärpningen av skattereglerna

för företagen, blev detta än mera fallet, om hänsyn även togs till den brom­

sande effekt på den ekonomiska utvecklingen på längre sikt som en sådan

skärpning kunde medföra. Det var ingen svårighet att med skattepolitiska

åtgärder åstadkomma en minskning av företagens investeringar under hög­

konjunkturerna. Alla åtgärder, som begränsade möjligheterna till sparande

inom företagen, måste få en sådan investeringshämmande effekt. Vad man

däremot — som kommittén för övrigt själv betygade — inte kunde göra med

skattepolitiska åtgärder av sådant slag, som kommittén ifrågasatt, var att

förmå företagen att investera i lågkonjunkturerna. Man måste därför be­

fara, att en skärpning av skattereglerna över en längre tidsperiod, d. v. s.

sett över en hel konjunkturcykel, fick till totaleffekt en minskning av före­

tagens investeringar. Men det betjrdde i så fall också en minskad utveck­

lingstakt i näringslivet, en uppbromsning av det ekonomiska framåtskri­

dandet.

Delegationen tillfogar, att ett genomförande i det just nu aktuella läget

av en begränsning av utrymmet för självfinansiering av företagen var sär­

skilt betänkligt dels med hänsyn till att det nu gällde att på grund av den

skärpta utländska konkurrensen öka investeringar, som ledde till rationa­

lisering och kostnadssänkning, dels ock på grund av det minskade tillflödet

till företagen av nytt, riskvilligt kapital. Beträffande frågan om närings­

livets kapitalförsörjning anför delegationen ytterligare, att även om det

här i landet varit möjligt att bemästra problemet och i själva verket finan­

siera en betydande utbyggnad av produktionen, detta sammanhängde fram­

för allt med de gynnsamma möjligheterna till självfinansiering inom före­

tagen. Problemet blev emellertid allt svårare, och man måste därför befara,

att en minskning av möjligheterna till självfinansiering i det nuvarande

läget kunde komma att få mycket ogynnsamma verkningar.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening, Sven­

ska sparbanksföreningen, Östergötlands och Södermanlands handelskam­

mare, handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare.

Sveriges grossistförbund erinrar om att avsaknaden av en rätt till öppen

resultatutjämning mellan olika år i stor utsträckning kompenserats genom

tillämpning av gällande kommunalskattelags liberala regler i fråga om

bl. a. fri avskrivning å maskiner och inventarier samt långtgående frihet

beträffande lagervärderingen. Det var alltför allmänt erkänt för att behöva

närmare utvecklas, att dessa regler haft en oerhört stor betydelse för det

svenska näringslivets konsolidering och produktiva utveckling. Mot dem

kunde dock från näringslivets synpunkt riktas den betydelsefulla erin­

ringen att de inte gällde lika för alla rörelseidkare.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som de ifrågavarande reg­

lerna haft för landets ekonomiska utveckling måste det enligt förbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

87

mening uppenbarligen krävas mycket starka skäl, om man nu ville be­

gränsa friheten i stället för att tvärtom utvidga den till att fullt ut gälla

även andra rörelseidkare än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Därefter anföres.

Förbundet kan icke finna att företagsbeskattningskommittén, som föreslagit be­

tydande sådana begränsningar, förmått förebringa tillräckligt övertygande skäl

härför. Kommitténs uppgift bär varit att ompröva de permanenta skattereglerna

ur rent konjunkturpolitiska synpunkter och mot bakgrunden av att den genom

dessa regler möjliggjorda s. k. skattekrediten ansetts stimulera företagen till in­

vesteringsökningar, som i extrema högkonjunkturlägen kunna få en ur samhälle­

lig synpunkt icke önskvärd inflationsdrivande effekt. Enligt direktiven har kom­

mittén härvid i främsta rummet haft att koncentrera sig på den fria avskriv-

ningsrätten och söka utfinna regler, varigenom denna automatiskt skulle kunna

inskränkas under sådana tidsperioder, då det med hänsyn till föieliggande in­

flationsrisker kunde befinnas angeläget att bromsa upp investeringsverksam­

heten. Uppgiften skulle emellertid, i den mån kommittén under arbetets gång så

funne erforderligt, kunna utvidgas att omfatta en omprövning av reglerna även

för övriga vinstreglerande dispositioner, bl. a. då lagervärdei ingen, i fråga om

vilken dock ett eventuellt förslag enligt direktiven närmast borde ges formen av

en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras gälla för en viss

tidsperiod. Vad kommittén i realiteten föreslagit är emellerid varken det ena

eller det andra utan en av konjunkturväxlingarna oberoende permanent begräns­

ning av både avskrivnings- och nedskrivningsreglerna, vilkens effekt enligt för­

bundets mening måste anses lika diskutabel ifråga om att bromsa upp närings­

livets benägenhet till investeringsökningar i extrema högkonjunkturlägen som

odiskutabel ifråga om att minska näringslivets konsolidering och motståndskraft

mot fallande konjunkturer respektive mot exempelvis skärpt utländsk konkur­

rens.

I den mån kommitténs förslag i överensstämmelse med direktiven bör bedömas

uteslutande ur synpunkten av dess konjunkturpolitiska effekt anser förbundet

därför att förslaget icke är ändamålsenligt utformat.

Förbundet säger sig för sin del helt ansluta sig till den av reservanterna

inom kommittén, herrar Gustafson och Wehlje hävdade uppfattningen, att

konjunkturpolitiken väsentligen måste stödja sig på allmänna penning- och

finanspolitiska åtgärder och att, i den man det i extrema lagen skulle be­

finnas önskvärt att stödja dessa med mera speciella skattepolitiska ingri­

panden, sådana ingripanden borde vara av tillfällig natur.

Förbundet tillägger, att även bortsett från begränsningen av konsolide-

ringsmöjligheterna kunde mot förslaget riktas allvarliga erinringar, näm­

ligen i det hänseendet att ett genomförande av detsamma skulle ytterligare

skärpa i stället för att minska diskrimineringen från skattesynpunkt av de

enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolagen och de ekonomiska

föreningarna. För de i annan än aktiebolags- eller föreningsfonn arbetande

rörelseidkarna betydde kommitténs förslag i realiteten en avsevärt för­

sämrad ställning i skattehänseende genom de skärpta lagervärderingsreg­

lerna utan att detta — såsom fallet var för aktiebolagen och föreningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

88

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100

— till någon del uppvägdes av uppmjukade bestämmelser i andra hän­

seenden.

Även Sveriges köpmannaförbund anser, att kommitténs förslag var av

sådan art, att det gentemot de mindre och medelstora företagen verkade

rent diskriminerande, särskilt i fråga om sådana företag, som drevs som

enskild firma och alltså ej i aktiebolags- eller föreningsform. De enskilda

företagarna hade enligt gällande bestämmelser i huvudsak endast en

möjlighet till vinstreglering, nämligen varulagervärderingen. Kommitténs

majoritet gick väsentligt längre än vad direktiven åsyftade, då den före­

slog permanent begränsning av nedskrivningsrätten i lager. Man hade här­

vid alls inte beaktat den mycket betydande skärpning i progressionen, som

skett under senare år dels genom nya skatteskalor dels och framförallt

genom en kraftig försämring av penningvärdet. Det kunde inte vara något

rimligt önskemål eller rättvisekrav från det allmännas sida, att en företagare

ett gott år toppbeskattades enligt en starkt progressiv skala, medan han

under ett dåligt år ej fick någon kompensation för uppkommen förlust. Före­

tagarna måste tvärtom uppfatta detta som en stor orättvisa. Man kunde ej

jämföra med det fallet, att exempelvis en löntagare under dåliga tider helt

eller delvis förlorade sin löneinkomst. Företagaren förlorade nämligen inte

endast sin inkomst utan åsamkades därutöver förluster i rörelsen, som rent­

av kunde bringa honom på obestånd.

Enligt förbundets mening kunde ett genomförande av kommitténs för­

slag leda till ökad aktiebolagsbildning, en utveckling som knappast torde

vara önskvärd. En annan konsekvens, som måhända endast kunde beteck­

nas som en sida av den nyss angivna risken för ökad bolagsbildning var, att

de mindre och medelstora företagarna kunde se sig nödsakade att slå sig

samman till större företag eller att överlåta sina rörelser till större, redan

existerande företag. En sådan utveckling skulle säkerligen för många kom­

muner hli mycket ödesdiger och kunde väl inte heller från statens sida an­

ses som enbart lycklig. I en lågkonjunktur torde det vara av stort värde

för samhället att ha tillgång till ett stort antal små och medelstora före­

tag, där företagarna själva genom betydande insatser från egen och famil­

jernas sida förmådde uthärda relativt stora påfrestningar, och där viljan

att bevara och föra företaget vidare var mycket stor. Men då måste beskatt­

ningen ordnas på ett förnuftigt sätt, så att dessa företagare ej hade en

känsla av att ha blivit satta på undantag.

Förbundet anför vidare, att såg man till det uppgivna syftet med försla­

get, kunde man hysa stor tvekan om dess konjunkturdämpande effekt. Där­

emot var förslaget enligt förbundets mening ägnat att skärpa verkningarna

av en lågkonjunktur. De permanenta reglerna inom vår beskattning borde

enligt förbundets mening utgå från förhållandena under normala tider.

Skulle en extrem överkonjunktur kräva särskilda investeringsbegränsande

åtgärder på beskattningsområdet, syntes ett instrument som investerings-

89

avgiften vara att föredraga. Denna hade, såvitt man nu kunde bedöma, i stort sett haft den investeringshämmande effekt som man önskade.

Det anförda innebar inte, att förbundet anslöt sig till tanken, att den extrema högkonjunkturen i första hand borde bekämpas genom skatte- politiska åtgärder. Tvärtom borde först målmedvetna försök göras att ge­ nom penningpolitiska åtgärder bromsa en överkonjunktur. Några allvarliga försök i denna riktning hade enligt förbundets förmenande ej gjorts. För­ bundet ville även fästa uppmärksamheten på, att förhållandena på arbets­ marknaden även var av betydelse i detta sammanhang.

Efter att ha framhållit att kommitténs förslag, som sannolikt medförde en ny, betydande skatteskärpning, i väsentlig grad betydde ett steg tillbaka till förhållanden som rådde på företagsbeskattningens område före första världskriget understryker Kooperativa förbundet inledningsvis det anmärk­ ningsvärda i att kommittén vid utförandet av sitt uppdrag inte närmare utrett, huruvida den föreslagna omläggningen av företagsbeskattningen in­ nebar en skärpning av företagsbeskattningen i dess helhet och, i så fall, i vilken omfattning. Förbundet ansåg det vara av den väsentligaste betydelse, att full klarhet vanns på denna punkt, innan förslagen om de nya reglerna framlades till slutgiltigt avgörande.

Förbundet ville också framhålla, att av kommittén föreslagna långtgåen­ de beskärningar av den fria avskrivnings- och lagervärderingsrätten hade varit lättare att förstå, om de varit avsedda som tillfälliga åtgärder mot en aktuell inflationsfara i stället för att ingå i en permanent beskattningslag- stiftning, ägnad att tillämpas under normala konjunktur förhållanden och på lång sikt. Förbundet hade fullt klart för sig, att konjunkturpolitiken främst måste avse att påverka investeringarnas omfattning. Då de av kommittén föreslagna åtgärderna emellertid endast skulle komma att på­ verka en mindre del av investeringarna, var åtgärden ägnad att framkalla överinvesteringar inom andra områden, som inte påverkades. I den mån en beskärning av företagens rätt till vinstdispositioner medförde ökade skatteintäkter för det allmänna, uppstod därigenom en relativ stimulans till ökade investeringar från det allmännas sida. Möjligen kunde också den beskurna avdragsrätten stimulera till ökade utdelningar, vilka på ett mera oberäkneligt sätt påverkade investeringarnas art och omfattning. Det var för övrigt inte uteslutet, att vissa förut väl konsoliderade företag använde den del av vinsten, som inte fick skattefritt avdras för avskrivningar på maskiner och lager, vilka redan fanns, för att köpa mer maskiner och öka lagerinköpen i syfte att vidga avskrivningsunderlaget, och att sålunda den åsyftade investeringsbegränsningen därigenom kom att, åtminstone i så­ dana fall, verka som en direkt stimulans till överinvesteringar, ehuru de restriktiva avskrivningsreglerna avsett att dämpa investeringslusten främst på ifrågavarande område.

För sin del hade förbundet vid flera föregående tillfällen haft anledning

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

90

påvisa faran av en genom skärpning av företagens nettovinster ensidigt

eftersträvad reglering av investeringsverksamheten i konjunkturstabilise-

rande avsikt. Förbundet hade med kraft hävdat, att den reglering av in­

vesteringsverksamheten som måste ingå i varje effektivt konjunkturstabi-

liserande program i första hand måste åstadkommas med penning- och

finanspolitiska medel. Först där detta var otillräckligt, var det försvarbart

att söka påverka investeringsvolymen i stort och på olika delområden ge­

nom specialskatter eller med hjälp av fysiska kontroller. Om sistnämnda

medel användes i normalkonjunkturer medförde detta påtagliga faror för

det ekonomiska framsteget och risker för snedvridningar inom investe­

ringsverksamheten. Risken för hämmandet av det ekonomiska framåtskri­

dandet låg framförallt däri, att totaltillgången på sparande kom att nedgå,

om särskilda hinder eller hämningar pålades företagssparandet. Den genom

penningvärdeförsämringen inträdda faktiska skärpningen av skattetrycket

på fysiska personer hade ökat företagssparandets relativa betydelse.

Förbundet anför vidare, att de reserver, som företagen i tillförsikt till

företagsbeskattningssystemets permanens skaffat sig, användes för att upp­

rätthålla drift och sysselsättning under lågkonjunkturer, alltså i direkt

konjunkturstabiliserande syfte. Härom yttrar förbundet vidare.

Till väsentlig del kommer dessa att begagnas för de investeringar, som då be­

höver göras av företagen för att i dylika lägen kunna möta skärpt inhemsk och

utländsk konkurrens. Uteblivna investeringar inom företagssektorn i en lågkon­

junktur kan inte ersättas genom en ökning av de allmänna investeringarna, som

i allmänhet sker på andra områden. Här ligger, enligt styrelsens mening, väsent­

ligen frågans kärnpunkt. Även om de lämnade »skattekredilerna» kan sägas bi­

draga till en ökning av investeringarna i företagssektorn också under normal­

konjunkturer — då en viss stegring av investeringsverksamheten förutsättes som

ett led i det ekonomiska framåtskridandet, betingad av strävandena efter väl­

ståndsökning och av befolkningsökningen — kan man dock räkna med att en

avsevärd del av reserverna bevaras för sämre tider längre fram. En överflyttning

av dessa reserver till det allmänna får till resultat, antingen att de begagnas för

täckning av löpande utgifter eller för att stärka beredskapen för allmänna in­

vesteringar i ett lågkonjunkturläge, respektive för att förebygga konjunkturför-

sämring. Enligt styrelsens mening är emellertid ett stärkande av det allmännas

investeringsberedskap, som sker därigenom att företagssektorns beredskap försäm­

ras, i hög grad oförmånligt för de intressen, som här i främsta rummet beröres,

nämligen upprätthållandet av full sysselsättning och högsta möjliga produktivitet

inom det ekonomiska livet, som helhet betraktat. De reserver, som redan finnes,

och de som ytterligare kan uppsamlas genom konsolideringsåtgärder, vilka före­

tagen vant sig att betrakta som i högsta grad normala, förvaltas och användes

säkerligen med större samlad nytta ur produktivitetssynpunkt i det givna läget

av de tusentals små och stora företagen i vårt land än om de flyttas över i det

allmännas händer. Härvid förbises ingalunda den stora betydelsen av det all­

männas investeringar i allvarliga lågkonjunkturlägen, då sådana investeringar

blir en nödvändighet. Vad som emellertid också är av betydelse är att den före­

byggande konjunkturpolitiken i tid beaktar den avvägning mellan allmänna in­

vesteringar och investeringarna inom företagssektorn, som kan garantera den

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

91

högsta produktiviteten inom folkhushållet under en depression, och inte under­ låter att vid beskattningens utformning vidtaga nödiga förberedelser för en sådan.

Därefter anföres, att även om investeringsverksamheten och investe- ringslusten varit mycket hög fick det inte förbises, att en viss del av in­ vesteringarna varit av direkt inflationshämmande karaktär därigenom att de bidragit till rationalisering och ett minskat anspråk på arbetskraft.

Avslutningsvis anför förbundet bl. a., att på det hela taget hade utveck­ lingen av den samhällsekonomiska balansen under efterkrigstiden i sär­ skilt hög grad belyst, huru önskemålet att vidmakthålla en hög och jämn sysselsättning, som varken slog över i inflationstryck eller ledde till riskabla depressiva tendenser, reste synnerligen svårbemästrade avvägningsproblem för företagslivet och det allmänna. Ett betydande mått av rörlighet och smidig anpassning av den ekonomiska politiken måste enligt förbundets mening till, om statsmakternas intentioner i detta stycke skulle kunna för­ verkligas. De skilda medel, som härvid stod till buds — penning- och finans­ politiken, valuta- och handelspolitiken, åtgärder av natur att direkt på­ verka investeringsverksamheten — måste användas i kombination och sät­ tas in vid de riktiga tidpunkterna för att bemästra ofta snabbt skiftande lägen och tendenser i konjunkturutvecklingen. Då det gällde att bemöta de inflationstendenser, som kunde uppstå i ett konjunkturläge med full syssel­ sättning också utan att dessa behövde föranledas av plötsliga och oväntade förändringar i den internationella situationen, hade förbundet i olika sam­ manhang tillstyrkt användningen av de grundläggande instrumenten för de ekonomiska stabiliseringssträvandena, nämligen stram penning- och kredit­ politik, vissa finanspolitiska åtgärder och även direkt investeringskontroll.

Vad beträffar de finanspolitiska åtgärderna hade förbundet uttalat sig för en överbalansering av budgeten och att i särskilda lägen vissa onormala vinstöverskott inom företagssektorn steriliserades i syfte att begränsa köp- kraftsöverskottet. I överensstämmelse härmed hade förbundet tillstyrkt förslaget om tillfälligt indragande till staten av viss del av skogsindustrins exportinkomstöverskott. Förbundet hade också ansett sig kunna för vissa lägen förorda förslagen om invsteringsskatt och investeringsavgift. Även sådana långt gående åtgärder som omsättningsskatt uttagen i fabrikant- och grossistleden samt olika former av tvångssparande hade förordats.

Förbundet kunde inte på förut anförda grunder tillstyrka, att stadig­ varande beskattningsregler utformades så, att de bidrog till att minska före- tagslivets beredskap för en lågkonjunktur och på längre sikt verkade som en broms på utvecklingen mot högre produktivitet och ökad produktion.

Skånes handelskammare uttalar, alt som tidigare i andra sammanhang framhållits handelskammaren i princip var motståndare till att företags­ beskattningen användes i konjunlcturpolitiskt syfte. Under inga förhållan­ den borde konjunkturutjämningen mer eller mindre bli en huvuduppgift för densamma. Skattelagstiftningen och särskilt då dess avskrivnings- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

92

lagervärderingsregler borde enligt handelskammarens övertygelse i stället

utformas j)å grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och företags­

ekonomiska intressena på längre sikt. Handelskammaren kunde inte under­

låta att påtala den motsättning, som förelåg mellan å ena sidan kommitténs

relativt försiktiga bedömning av konjunkturpolitikens möjligheter och å

andra sidan dess oreserverade anslutning till tanken på en omgestaltning av

företagsbeskattningen för konjunkturpolitiska ändamål. Denna motsätt­

ning torde inte kunna finna någon annan förklaring än att kommittén

utgått ifrån den arbetshypotesen, att fullföljandet av den fulla sysselsätt­

ningens politik måste kräva en sådan politik på övriga fronter, d. v. s.

genom penning- och finanspolitik och offentliga investeringar, att ett per­

manent inflationstryck måste komma att bli följden. Från en dylik upp­

fattning om, hur långt sysselsättningspolitiken skulle drivas, måste handels­

kammaren för sin del taga bestämt avstånd. Att som mål för den ekono­

miska politiken uppställa en sysselsättningsgrad, som medförde ett konstant

inflationstryck, måste enligt handelskammarens övertygelse med nödvän­

dighet förr eller senare leda till att en ny inflation blir verklighet.

Aktgivandet å dagens inflationsrisker borde, framhålles vidare i handels­

kammarens yttrande, inte få leda till att beskattningen ensidigt utformades

enbart med tanke pa dessa. I ett försämrat konjunkturläge var det av av­

görande betydelse — det kunde inte nog starkt understrykas — att före­

tagen var väl konsoliderade och hade möjligheter att stå emot de påfrest­

ningar som uppstod. Erfarenheten hade också givit vid handen, att de libe­

rala avskrivnings- och lagervärderingsreglerna varit en mäktig hävstång

för det ekonomiska framåtskridandet.

Handelskammaren hävdade för sin del gentemot kommittémajoriteten,

att beskattningsreglerna i sin nuvarande utformning verkat konjunktur-

stabiliserande åt båda hållen, såväl i högkonjunkturer genom de möjlig­

heter till sparande och konsolidering, som förelegat, som i lågkonjunkturer

genom att företagen då haft större motståndskraft mot påfrestningar.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län säger sig inte ha

stor tilltro till möjligheten att med höga skatter dämpa en högkonjunktur,

förutsatt att man inte samtidigt ville taga risken av en utarmning av pro­

duktionsapparaten. Under alla förhållanden syntes det handelskammaren

föga välbetänkt att, såsom kommittén föreslog, för att dämpa konjunktur-

topparna införa en permanent skärpning av avskrivningsreglerna och där­

igenom hindra en kapitalbildning, som inte hade med företagarens privata

konsumtion att göra. Penningvärdet borde skötas med penningpolitiska

medel och, om sa i undantagsfall erfordrades, med temporära speciella

finanspolitiska åtgärder, men icke genom en lagstiftning, som kom att ut­

göra en permanent broms på utvecklingen såväl i högkonjunkturer som i

lågkonjunkturer.

Svensk industriförening konstaterar, att skattereglernas utformning och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

93

verkningar uppenbarligen spelade en roll i det konjunkturpolitiska hän­ delseförloppet. Mot bakgrunden härav kunde det följaktligen diskuteras huruvida rent tekniska ändringar i skatteregler, vilka arbetats fram efter åtskilliga års prövningar och avvägningar och härigenom kommit att i stort sett bli ändamålsenliga, borde användas för att påverka kommande pre- sumerade konjunkturförlopp. Föreningen ansåg, att så inte borde ske, och att konsekvenser av allvarlig natur härigenom kunde uppstå i framtiden. Denna principinställning innebar inte att föreningen ansåg de nu gällande skattebestämmelserna sakrosankta eller ens till alla delar konsekventa, eller att alla kommitténs förslag måste förkastas. Tvärtom vittnade vissa av kommitténs förslag om en aktningsvärd vilja att behandla företagsbeskatt­ ningens problem på ett konstruktivt sätt fjärran från fiskalisk småttighet, vilket var värt erkännande och anslutning.

Enligt föreningens mening hade kommittén i alltför hög grad påverkats av föreställningen att högkonjunkturen skulle bli en permanent företeelse. En mer realistisk och konsekvent syn på företagsbeskattningen torde inne­ bära, framhåller föreningen, att skattereglerna gavs en sådan utformning att de inte måste överges eller kompletteras i mindre extrema lågkonjunk­ turlägen. Konsekvensen härav var att företagsbeskattningsreglerna liksom alla andra lagregler måste avpassas efter normala och balanserade för­ hållanden.

Kommerskollegium framhåller, att det visserligen var angeläget från samhällets synpunkt att förhindra en högkonjunktur att övergå i inflation, men då det gällde att välja medel för att uppnå detta syfte var det inte principiellt tillfredsställande att anlita vare sig tillfälliga eller bestående regler, som avsåg att genom beskattning minska omfattningen av företagens investeringar. Denna utväg borde enligt kollegii mening anlitas med för­ siktighet. Vida större utrymme borde i stället beredas de penning- och finanspolitiska medel, som allmänt påverkade de totala utgifterna i sam­ hället utan att direkt rikta sig mot privata investeringar. Vad nu anförts uteslöt dock inte att beskattningsregler, som visat sig motverka de kon­ junkturpolitiska stabiliseringssträvandena, ändrades för att giva dem en i dessa hänseenden mer neutral karaktär.

Lantbruksstgrelsen uttalar, att det rådde enighet om att rätten till fri avskrivning och lagervärdering i ett utpräglat högkonjunkturläge stimule­ rade till cn från konjunkturpolitisk synpunkt inte önskvärd investerings­ verksamhet. De skäl, som av kommittén anförts för behovet av cn perma­ nent åtstramning, fann emellertid styrelsen mindre tungt vägande, än de skäl, som kunde anföras mot cn sådan anordning. Lantbruksstyrelsen an­ för vidare.

Vad som enligt styrelsens mening framför allt talar mot de föreslagna begräns­ ningarna i den fria avskrivningsrätten och rätten till lagernedskrivning är, att vid ett genomförande av förslaget näringslivet skulle komma att under mera nor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

94

mala förhållanden betungas av en anordning, som avsetts för mer eller mindre

extrema högkonjunkturlägen. Om en sådan anordning ändock icke skulle visa

sig tillräckligt effektiv i sådana lägen, vilket är ovisst, verkar den som en ren

belastning för näringslivet. Ett tillgodoseende av de konjunkturpolitiska önske­

mål, som avses med nu ifrågavarande förslag, bör därför enligt styrelsens upp­

fattning ske icke såsom kommitténs majoritet föreslagit genom ändringar i de

permanenta bestämmelserna rörande företagsbeskattningen utan genom tillfällig

lagstiftning. Styrelsen bar liärvid särskilt beaktat de svårigheter ett genomförande

av förslaget skulle medföra för distributions- och förädlingsföretagen på jord­

brukets område. Den snabba utveckling, som här sker, skapar behov av betydande

nyinvesteringar. Varje åtgärd, som försvårar dylika investeringar, kommer att

få till följd att möjligheterna att nedbringa livsmedelspriserna minskas till men

för såväl konsumenter som producenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

Av kommittén föreslagna skärpningar av reglerna för avskrivning å inventarier

och värdering av varulager ha motiverats med intresset att begränsa företagens

likviditet och investeringsmöjligheter under extrema högkonjunkturlägen, men

konsekvenserna av de föreslagna bestämmelserna göra sig i minst lika hög grad

gällande under andra konjunkturlägen, då de varken torde vara av konjunktur-

politiskt eller annat allmänt intresse. Följden kan då i stället beräknas bliva viss

minskning i företagens konsolidering och rationalisering. På grund härav anser

länsstyrelsen det mycket tvivelaktigt, om det kan vara lämpligt med permanenta

regler som allenast äro till nytta under konjunkturtopparna. Under förutsättning

att konjunkturpolitiska synpunkter anses böra läggas på den permanenta skatte­

lagstiftningen, kan man ifrågasätta om icke reglerna i första hand böra inrymma

möjligheter till en ökning av företagens motståndskraft under lågkonjunkturer.

Den omständigheten att det ekonomiska livet oväntat länge arbetat under hög­

konjunktur bör icke giva anledning till införande av sådana bestämmelser att

näringslivet står mindre väl rustat att möta de depressionstider som kunna komma. I

I stort sett liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Söderman­

lands och Västernorrlands län. Även länsstyrelsen i Västerbottens län, som

framhåller vikten av att beskattningsreglerna utformas helt och hållet för

uPPgiften att tillföra stat och kommun de för täckande av det allmännas

utgifter erforderliga skattemedlen, ger uttryck för en motsvarande upp­

fattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län kunde inte på grundval av erfarenheter

från sitt verksamhetsområde uttala sig om huruvida ett permanent behov

nu fanns att via beskattningen tillgodose konjunkturpolitiska syften. Läns­

styrelsen trodde för sin del att en investeringsavgift skulle vara ett mera

utjämnande och därför rättvisare medel att uppnå den åsyftade konjunk­

turpolitiska effekten än de av kommittén förordade åtgärderna. De svårig­

heter vid tillämpningen av gällande förordning om investeringsavgift, som

givetvis förelåg, borde enligt länsstyrelsens mening inte tillmätas avgörande

betydelse vid valet av den ena eller andra metoden; där borde rättvisekravet

väga tyngre.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

95

Departementschefen

Jag har förut — under hänvisning till investeringarnas roll för konjunk­ turförloppet samt till självfinansieringens betydelse för investeringarna —- tillkännagivit min uppfattning om angelägenheten av att i sådana lägen, då en allmän kreditåtstramning göres, vinna det erforderliga komplementet på beskattningsplanet. Jag övergår nu att diskutera möjligheten att vinna detta komplement inom ramen för en nettovinstbeskattning och lämplig­ heten av att ändra den permanenta lagstiftningen i sådant syfte.

Såsom kommittén framhållit är det möjligt att göra reglerna för en netto- vinstbeskattning av företagen bättre konjunkturpolitiskt anpassade genom att åtstrama möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Konsekvensen av en sådan åtstramning blir uppenbarligen den att beskattningen närmare än vad nu är fallet ansluter sig till det faktiska vinstresultatet under året. En högre skatt uttages vid ökad vinst och en lägre skatt när vinstförhål­ landena är sämre. I det förstnämnda fallet kan företagen följaktligen inte i samma utsträckning som med gällande permanenta regler förskjuta be­ skattningen och därigenom förbättra sin likviditet. I andra konjunktur­ lägen åter kan som en följd härav möjligheterna vara relativt större för företagen att skattefritt bevara sin vinst och då i motsvarande mån för­ stärka sin likviditet. Verkningarna i såväl hög- som lågkonjunkturlägen skulle följaktligen bidraga till konjunktur stabilisering.

För en skattelagstiftning enligt nu angivna principer har, som framgår av det förut sagda, flertalet hörda myndigheter, stads- och landstingsför­ bunden, Riksförbundet landsbygdens folk samt löntagarorganisationerna uttalat sig. Några myndigheter samt organisationerna på näringslivets om­ råde motsätter sig däremot den ifrågasatta lagstiftningen.

I avseende å motiveringen för de tillstyrkande remissyttrandena kan jag i huvudsak hänvisa till vad från dessa förut återgivits. I det väsentliga grundas dessa yttranden på samma synpunkter som kommittén för sin del funnit vara av utslagsgivande betydelse. Därvid understrykes från åtskil­ liga håll, som ock skett i kommittébetänkandet, att en på ifrågasatt sätt ändrad skattelagstiftning inte ensam kan få någon mer avgörande betydelse i konjunktur stabiliserande hänseende. Men den betraktas som ett betydelse­ fullt led i eller ett viktigt komplement till en allmän ekonomisk politik med sådan inriktning.

Från kammarrättens tillstyrkande yttrande kan även erinras om utta­ landet att av förarbetena till kommunalskattelagens stadganden om fri lagervärdering och fri avskrivningsrätt framgår, att avsikten med dessa stadganden inte varit att så frångå de allmänna principerna för inkomst­ beräkningen att rent symboliska varulagervärden och omedelbara fullstän­ diga inventarieavskrivningar skulle godtagas. En begränsning skulle följ­

96

aktligen närmast innebära att man återförde lagstiftningen till vad som

i själva verket åsyftades vid dess tillkomst.

I de tillstyrkande remissyttrandena har självfallet inte förbisetts att en

av konjunkturpolitiska skäl önskvärd åtstramning i nuvarande möjligheter

enligt den permanenta lagstiftningen till vinstreglerande dispositioner måste

vägas mot intresset av att bereda företagen tillfälle till betryggande av­

skrivningar och lagervärderingar. Flertalet nu ifrågavarande remissinstan­

ser har, som vid den följande behandlingen av de olika specialavsnitten

närmare kommer att beröras, godtagit den av kommittén gjorda avväg­

ningen. Såsom framgår av vad nyss återgivits från landsorganisationens

yttrande är organisationen för sin del dock närmast av den uppfattningen

att önskemålet om en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig åtstram­

ning inte vid kommitténs avvägning genomgående tillräckligt beaktats. Till

dessa frågor får jag emellertid framdeles återkomma.

Jag övergår härefter att behandla vissa av de principiella invändningar,

som gjorts i de avstyrkande remissyttrandena och som jag tidigare inte

berört.

Av näringslivets organisationer hävdas att kommittéförslagets genom­

förande skulle från konjunkturpolitiska synpunkter medföra väsentliga

olägenheter. De konjunkturpolitiska medlen bör inte utformas, framhålles

det, enbart med tanke på deras bromsande effekt i en inflationistisk hög­

konjunktur utan också med hänsyn till deras effekt när det gäller att för­

hindra eller bekämpa lågkonjunkturer. Den fria avskrivningsrätten och

lagervärderingen har möjliggjort för företagen att konsolidera sin finan­

siella ställning och stärka sin beredskap mot påfrestningar vid konjunktur­

växlingar. Varje förändring i skattelagarna, som går ut på att minska ut­

rymmet för den interna reservbildningen i företagen, motverkar, fram­

hålles det vidare, företagens strävanden att genom produktion på lager,

underhållsarbeten o. dyl. upprätthålla sysselsättningen i sämre avsättnings-

lägen.

Självfallet måste det vara av värde för det allmänna med ett välkon-

soliderat näringsliv. Det är också uppenbart, att vittgående möjligheter till

vinstreglerande dispositioner ger företagen stora möjligheter till konsolide­

ring. Emellertid bör understrykas att stora maskin- och lageravskrivningar

ingalunda alltid innebär detsamma som konsolidering eller innefattar ökade

möjligheter för företagen att i sämre konjunkturlägen upprätthålla syssel­

sättningen. Avgörande härför är hur de mot överavskrivningarna svarande

vinstmedlen under högkonjunkturåren verkligen utnyttjats. I den män

dessa vinstmedel placerats i likvida eller lättrealiserbara tillgångar eller

använts till låneavbetalningar har företaget rustat sig för att upprätthålla

sysselsättningen i lågkonjunktur. Men i den mån dessa vinstmedel utnytt­

jats för en mer kvantitativ utbyggnad av produktionsapparaten eller till

ökad lagerhållning är det ingalunda säkert att företaget stärkt sin ställ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

97

ning inför en konjunkturväxling. Ofta torde motsatsen vara förhållandet. Härtill kommer att ett högkonjunkturläge med stor efterfrågan och finan­ siella förutsättningar för expansion lockar även till sådana investeringar vars lämplighet på längre sikt är tvivelaktig, inte bara för företagen utan även för samhället i dess helhet.

Jag har med det sagda inte velat göra gällande att de betydande vinst­ medel, som med stöd av vår liberala skattelagstiftning kunnat skattefritt bevaras inom företagen, till övervägande del placerats på ett på längre sikt mindre önskvärt sätt. Någon närmare utredning i detta hänseende finns ej och torde knappast heller kunna åvägabringas. Ej heller finns anledning antaga att så i mer avgörande hänseenden skulle vara fallet. Men jag har mot bakgrunden av den diskussion, som förevarit i detta hänseende, ansett det vara på sin plats att framhålla att spörsmålet om företagens konsoli­ dering genom skattefritt bevarande av vinstmedel ingalunda är så självklart och entydigt som ofta från näringslivets sida göres gällande.

Det önskvärda med skatteregler, som i mycket vidsträckt omfattning möjliggör för näringslivet att stå väl rustat att motstå påfrestningarna under lågkonjunktur och då ha resurser att hålla sysselsättningen uppe, måste uppenbarligen vägas mot olägenheterna av skatteregler, som i högkonjunk­ turlägen medverkar till eller rent av stimulerar en investeringsverksamhet som inte ryms inom ramen för samhällets reala resurser. Det är alltså här fråga om ett avvägningsproblem, något som vid de nuvarande skatte­ reglernas tillkomst inte uppmärksammades.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att det självfallet ankommer på statsmakterna att med tjänliga medel även medverka till sysselsättningens upprätthållande i lågkonjunkturlägen. Redan förut har jag framhållit att — så långt detta är möjligt — det allmännas investeringar bör utnyttjas för en motkonjunktur. Även skattelagstiftningen kan här lämna bidrag. Jag syftar inte enbart därpå att denna lagstiftning alltfort bör ge utrymme för en rimlig konsolidering i högkonjunktur. En lämpligt utformad investe- ringsfondslagstiftning kan här, under förutsättning av avsedd medverkan från företagens sida, ge ett inte oväsentligt bidrag. Givetvis får ankomma på statsmakterna att även på annat sätt, såsom exempelvis genom kredit- givning på lämpligt sätt och i erforderlig omfattning, underlätta för före­ tagen att i depressionslägen upprätthålla sysselsättningen.

En ytterligare invändning från näringslivets sida är, att om man bromsar investeringarna med skatteregler i ett högkonjunkturläge, man då riskerar att investeringarna sammanlagt och på längre sikt blir mindre. Detta skulle minska utvecklingstakten och verka uppbromsande på det ekonomiska framåtskridandet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört är vad som åsyftas med kredit- restriktioner och skärpta skatteregler att i högkonjunkturlägen vinna en marginell ned pressning av investeringsvolymen. En längre gående effekt 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

98

kan rimligen inte antagas följa härav. Påståendet att en sådan politik

skulle utgöra ett hot mot det ekonomiska framåtskridandet synes inte

realistiskt. Under alla förhållanden måste här önskemålet om att med be­

varat penningvärde upprätthålla en hög och jämn sysselsättning träda i

förgrunden. Jag erinrar även om vad jag nyss framhöll därom att stats­

makterna — med hjälp av skattereglerna så långt detta är möjligt och i övrigt

med andra tjänliga medel — har att verka för investeringar och syssel­

sättning, när investeringsvolymen tenderar att bli för liten i förhållande

till de reala resurserna. Det finns anledning antaga att en sådan, på hög

nivå utjämnad investeringsverksamhet ger ett bättre resultat än en under

tillfälliga överkonjunkturlägen orimligt uppdriven investeringsvåg som

sedan följes av perioder med krympande aktivitet.

Grossistförbundet och köpmannaförbundet har särskilt erinrat om den

möjlighet till resultatutjämning, som gällande liberala skatteregler inrym­

mer, och uttalar att detta haft stor betydelse för näringslivets konsolidering

och den ekonomiska utvecklingen. Enligt förbundens mening har tillräck­

liga skäl inte anförts för att begränsa denna möjlighet. Vidare göres gäl­

lande att förslaget skärpte i stället för minskade diskrimineringen från

skattesynpunkt av de enskilda rörelseidkarna i förhållande till aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

Härtill torde få genmälas att den av kommittén ifrågasatta åtstramningen

i rätten till vinstreglerande dispositioner torde innebära de liberalaste

skatteregler som något jämförbart skattesystem uppvisar. Synnerligen vid­

sträckta möjligheter till förtäckt resultatutjämning skulle alltjämt fin­

nas. Ej heller kan jag dela uppfattningen att förslaget skulle innebära

en skärpt diskriminering av de fysiska personerna i beskattningshän­

seende. Det motsatta torde närmast bli fallet. Lagervärderingsreglerna

gäller generellt och, som i ett senare sammanhang närmare skall visas, be-

röres i realiteten de enskilda rörelseidkarna i mycket begränsad omfatt­

ning av den ifrågasatta åtstramningen på detta område, medan så i högre

grad blir fallet beträffande aktiebolagen. De fysiska personerna har följ­

aktligen betydligt större möjligheter att faktiskt utnyttja lagerreglerna för

resultatutjämning. Och vad angår avskrivningsreglerna är ju läget själv­

fallet det att en begränsning i den fria avskrivningsrätten närmar i stället

för fjärmar de för enskilda och för bolag gällande skattereglerna till var­

andra. Härtill kommer, \ilket jag senare närmare skall motivera, att det

synes mig möjligt att förorda samma avskrivningsregler för alla rörelse-

idkare. Som enda realitet kvarstår då — förutom en med hänsyn till skatte-

flyktssynpunkter starkt motiverad skiljaktighet i vissa hänseenden beträf­

fande reglerna för pensionsstiftelseavsättning — att kommittén av olika

skäl inte ansett möjligt förorda skattemässig förlustutjämning för fysiska

personer.

Med den uppfattningen att övervägande skäl talar för en av konjunktur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

99

politiska skäl motiverad åtstramning i möjligheterna till vinstreglerande dispositioner uppkommer frågan huruvida en dylik åtstramning skall gälla tillfälligt, i högkonjunkturlägen, eller om de permanenta skattereglerna bör skärpas.

Kommittén har bestämt förordat det senare alternativet, d. v. s. en sådan skärpning av kommunalskattelagens regler som är förenlig med önske­ målet att bereda företagen möjlighet till en tillfredsställande konsolidering. Skälen för kommitténs ståndpunkt har förut utförligt redovisats. I fler­ talet remissyttranden godtages dessa skäl och en lagstiftning enligt kom­ mitténs linje tillstyrkes i princip. Från andra håll åter, detta gäller främst organisationerna på näringslivets område, hävdas att de för normala tider avsedda skattereglerna inte bör utformas med tanke på önskemålen för högkonjunkturlägen. Som framgår av det förut sagda godtages i dessa remissyttranden emellertid inte heller anordningen med skärpta regler i sådana konjunkturlägen. För dessa fall antydes dock på sina håll bered­ villighet att möjligen godtaga någon form av investeringsavgift.

För egen del delar jag kommitténs uppfattning om angelägenheten av en åtstramning redan i de permanenta reglerna. Kommitténs motivering härför finner jag övertygande. Erfarenheterna från de senaste årens av konjunkturpolitiska skäl betingade tillfälliga skattelagstiftning ger även be­ lägg för uppfattningen att stor risk måste föreligga för att effekten av till­ fälligt insatta bestämmelser inträder först sedan de konjunkturrörelser ut­ vecklats som man med bestämmelserna velat påverka. Ett exempel härpå är den begränsning i avskrivningsrätten som gällde från och med 1952. Åtstramningen beträffande avskrivning på nyanskaffade inventarier kunde av åtskilliga företag mötas med motsvarande högre avskrivning på före 1952 anskaffade inventarier. Likartade synpunkter kan anläggas beträf­ fande lagervärderingen.

Begränsas möjligheterna till vinstreglerande dispositioner i den perma­ nenta lagstiftningen, blir behovet av tillfälliga inskridanden starkt reduce­ rat. I vad mån det i extrema högkonjunkturlägen likväl kan bli erforderligt med tillfälliga ingripanden på området för lagervärderingen får jag disku­ tera i ett senare sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

5. Avskrivning å maskiner

Gällande bestämmelser

Bestämmelser i civillagstiftningen rörande avskrivning.Bokföringslagen den 31 maj 1929 — som föreskriver upprättande av inventarium och balansräkning, av vilka inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar och skulder samt balansräkningen utgöra ett över­

siktligt sammandrag av inventariet — stadgar i 9 § med avseende å upp­ rättandet av dessa räkenskapshandlingar, bland annat, att tillgångarna ej må upptagas över sina verkliga värden, dock att tillgångar avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige, må upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning upp­ gått, ändå att verkliga värdet är lägre än detta belopp. I sådant fall skall dock årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värde­ minskning. Tillika stadgas, att i stället för sådan avskrivning motsvarande belopp må kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminsknings- konto, samt att sådant konto ej må minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande tillgångar. Än vi­ dare gäller, att om tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder de anskaffats eller tillverkats, upptages till högre belopp än det, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller om dylika tillgångar åsättes högre värde än i närmast föregående balans­ räkning, skall i balansräkningen angivas med vilket belopp höjning skett.

Lagen den 14 september 1944 om aktiebolag innehåller i 100 § värde­ ringsregler av i stort sett motsvarande innehåll. Anläggningstillgångar må sålunda upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för deras an­ skaffning eller tillverkning uppgått; dock skall avskrivning därå efter lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar tillgång­ arnas värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan där­ med jämförlig orsak, såvitt ej tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning. Om till­ gångs verkliga värde till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergå­ ende, finnes vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter nu nämnda avskrivning, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrun- der och god köpmannased. Anläggningstillgång, som måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp, vartill den är uppförd i närmast föregående balansräkning, må upptagas till högst detta värde, såframt det belopp varmed uppskrivning sker användes till erforderlig av­ skrivning på värdet av andra anläggningstillgångar eller sådan ökning av aktiekapitalet varom stadgas i 64 § aktiebolagslagen. Har under räken­ skapsåret kostnader nedlagts för förbättring å anläggningstillgång eller har sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de in­ räknas i anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna. I andra fall än de nämnda får anläggningstillgång inte upptagas till högre värde än det, vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Fast egendom får inte i något fall uppskrivas över det senast fastställda taxeringsvärdet.

De i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar givna föreskrif­ terna överensstämmer i stort sett med aktiebolagslagens. I föreningslagen

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

101

finns emellertid inte någon bestämmelse att avskrivningen får inhiberas, om tillgångarnas verkliga värde uppenbarligen är högre än det bokförda värdet. Uppskrivning får ske endast under förutsättning, att det belopp varmed uppskrivning verkställes användes till erforderlig avskrivning på värdet av andra anläggningstillgångar.

Bestämmelserna syftar —- liksom i fråga om värderingen av lagertill­ gångar — väsentligen endast till att förhindra, att dylika tillgångar bok­ föres till för högt värde, men de hindrar inte att värdet i räkenskaperna upptages lägre än det verkliga.

Kommunalskattelagens bestämmelser. I 29 §

1

mom. kommunalskatte­

lagen stadgas att från bruttointäkten av rörelse avdrag må göras för allt, som är att anse som driftkostnad, vartill räknas, bland annat, värdeminsk­ ning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier eller, om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning av tillgången. I punkt 3 av anvisningarna till denna paragraf återfinnes de närmare bestämmelserna om så kallad planenlig eller bunden avskrivning och i punkt 4 bestäm­ melserna om så kallad fri avskrivning.

Det anmärkes att i avskrivningshänseende räknas till inventarier jäm­ väl sådana fasta maskiner och andra till byggnad hörande inventarier, för vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen sär­ skilt maskinvärde redovisats vid fastighetstaxeringen eller, såvitt fråga är om tillgångar vilka ännu ej varit föremål för fastighetstaxering, bör redo­ visas vid sådan taxering.

Bunden avskrivning. Huvudregeln är alt kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier avdrages genom årliga värdeminskningsavdrag så avpassade att anskaffningsvärdet kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Beräknas tillgången bli förbrukad under högst tre år får dock anskaffningskostnaden i sin hel­ het avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret. Normalt be­ stämmes det årliga värdeminskningsavdraget enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.

Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre år, fördelas, som redan berörts, anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaff­ ningsvärdet kan i sin helhet avdragas under den tidsrymd tillgången be­ räknas vara ekonomiskt användbar. Normalt skall det årliga värdeminsk­ ningsavdraget bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av an­ skaffningsvärdet. Huvudregeln enligt kommunalskattelagen är sålunda att värdeminskningsavdraget beräknas å anskaffningsvärdet. Vid den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

102

praktiska tillämpningen torde det emellertid understundom förekomma,

att någon form av den s. k. nettometoden kommer till användning. Van­

ligen torde med nämnda metod — som inte har något stöd i kommunal­

skattelagens bestämmelser -— menas ett förfaringssätt av innebörd att den

årliga avskrivningen å nya inventarier beräknas å skillnaden mellan an­

skaffningskostnaden för nyinköpta tillgångar och försäljningssumman för

utrangerade tillgångar. De utrangerade eller försålda tillgångarna kvarstår

i avskrivningstablån till dess anskaffningsvärdet å desamma är helt av­

skrivet. Något utrangeringsavdrag beräknas sålunda inte och ej heller

vinst eller förlust vid försäljningar. Fördelarna med denna metod är att

den är lätt att tillämpa och att man erhåller en mera jämn inkomstredo­

visning, då utrangeringsvinster och -förluster så att säga fördelas på flera år.

Rörelseidkaren är inte helt bunden av den avskrivningsplan som en gång

uPP§jorts- Jämkning och förskjutning av värdeminskningsavdrag får näm­

ligen ske i vissa fall (punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskatte­

lagen).

Utöver avdrag enligt avskrivningsplanen kan den skattskyldige få åt­

njuta avdrag för avsevärd värdenedgång ävensom avdrag för s. 1c. överpris.

Då inventarier avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras,

får avdrag ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av

anskaffningsvärdet, men skall å andra sidan belopp, som erhålles vid av­

yttring av tillgången, i sin helhet upptagas såsom intäkt i rörelsen. I fråga

om fartyg, som avyttrats eller utrangerats av annan skattskyldig än aktie­

bolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank,

skall dock såsom intäkt av rörelse upptagas endast vad som vid avyttringen

må ha återbekommits av belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits. För sistnämnda fall gäller å andra sidan att avdrag får ske för

vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet

endast i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttringen

av fartyget.

Fri avskrivning. Med fri avskrivning förstås rätt till avdrag å inven­

tariernas värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Enligt bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunal­

skattelagen må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkrings­

bolag eller sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yr­

kande, berättigas att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å

maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.

Den fria avskrivningsrätten omfattar till förvärvskällan rörelse hörande

lösa inventarier samt sådana fasta maskiner eller andra inventarier, som

ingår i till förvärvskällan hörande byggnad och åsatts eller kommer att

åsättas särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen. Förutsättning för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

103

att fri avskrivning skali få åtnjutas är dels att beskattningsnämnd därtill lämnat medgivande dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å de­ samma i den skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redo­ visas på sådant sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster ej skall undgå taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Som framgår av det redan sagda åtnjutes fri avskrivningsrätt endast tills vidare. Ehuru stadgandets formulering således synes innefatta en möjlig­ het för beskattningsmyndigheterna att återkalla medgivandet till fri av­ skrivningsrätt, har veterligt sådant återkallande inte skett i något fall. Emellertid lär vara uppenbart att ett återkallande kan ske om den skatt­ skyldiges räkenskaper ej längre är i sådant tillfredsställande skick, som var en förutsättning för beskattningsnämndens tidigare lämnade medgi­ vande. Särskild uppmärksamhet har i den skatterättsliga diskussionen äg­ nats frågan huruvida en avskrivning, som av beskattningsmyndigheterna bedömes vara överdriven, kan föranleda återkallelse av det lämnade med­ givandet till fri avskrivning. Anvisningspunkten lämnar inte någon ledning för lösningen av detta spörsmål. Inte heller förarbetena till lagstiftningen kan sägas lämna något otvetydigt svar på frågan hur långt den fria av- skrivningsrätten avsetts skola sträcka sig med avseende å avskrivnings- beloppets storlek.

Beträffande värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt godkännes nedskrivning å värdet därå endast i den mån den skattskyl­ dige visat, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Tillfälliga begränsningar i avskrivningsrätten. Av de åtgärder inom skat­ telagstiftningens område som av statsmakterna vidtagits de senaste åren i syfte att ernå en investeringsbegränsning inom den enskilda sektorn av näringslivet är i detta sammanhang av intresse dels förordningen den 30 mars 1951 (nr 151) angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) och dels föiordningarna den 6 juni 1952 (nr 380) om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m. och den 26 februari 1954 (nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxe­ ring, in. m.

104

Förordningen om investeringsskatt syftade till att motverka investe­

ringar både i varulager och inventarier men beröres här endast i vad den

avser det senare slaget av tillgångar. Förordningen gällde för beskattnings­

året 1951. Vid investeringar i inventarier var skattskyldigheten begränsad

till sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar med rätt till fri avskriv-

ning som under beskattningsåret haft en sammanlagd omsättning av minst

300 000 kronor. Från skattskyldighet var emellertid vissa i förordningen

angivna bolag och rörelseidkare frikallade.

Bestämmelserna innebar, att därest skattskyldig, varom fråga var, under

beskattningsåret 1951 anskaffat inventarier med en varaktighetstid över­

stigande tre år, investeringsskatt utgick med 10 procent å ett beskattnings­

bart belopp, som i princip motsvarade skillnaden mellan den avskrivning

å dessa inventarier, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och

den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. En

avskrivning av 10 procent a anskaffningskostnaden för år räknat presu-

merades enligt förordningen motsvara inventariernas förslitning och värde­

försämring. Om den genomsnittliga årliga värdeminskningen av samtliga

i bruk varande inventarier motsvarade 20 procent eller mera av anskaff­

ningskostnaden, fick dock tillåten avskrivning beräknas efter sistnämnda

procenttal.

Bestämmelserna gällde inte inventarier med en varaktighetstid av tre år

eller mindre och inte heller inventarier anskaffade före beskattningsåret

1951.

Hade under beskattningsåret levererade inventarier avskrivits med be­

lopp motsvarande under samma år såsom skattepliktig intäkt upptagen er­

sättning vid avyttring av inventarier eller på grund av försäkring mot

förlust av inventarier, föranledde sådan avskrivning inte taxering till in­

vesteringsskatt. Detsamma gällde om investeringsfond under beskattnings­

året tagits i ansprak för avskrivning av nyanskaffade inventarier.

Bestämmelserna rörande den tillfälliga begränsningen i rätten till fri

avskrivning fastställdes genom 1952 års nyssnämnda förordning att gälla

för beskattningsåren 1952 och 1953. 1952 års lagstiftning innebar, att

beträffande under nämnda beskattningsår anskaffade inventarier med en

beräknad varaktighetstid av mer än tre år avdrag för värdeminskning

fick åtnjutas med högst 20 procent för år. För äldre ännu inte avskrivna

inventarier gällde däremot inte någon begränsning i avskrivningsrätten.

Avdraget vid taxeringen skulle alltid överensstämma med den i räken­

skaperna gjorda avskrivningen. Hade skattskyldig gjort större avskriv­

ning i räkenskaperna än som kunde medges som avdrag vid taxeringen,

gick den skattskyldige i motsvarande mån förlustig avdragsrätten.

Hade skattskyldig beskattningsåret 1952 helt eller delvis inte utnyttjat

det värdeminskningsavdrag å 20 procent, vartill han varit berättigad, fick

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

han i stället utnyttja detta avdrag eller resterande del därav beskattnings­ året 1953.

Hade skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 av­ yttrat inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller hade skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, fick inventarier, som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman eller försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig intäkt, fritt avskri­ vas med belopp, svarande mot vad som erhållits för de avyttrade eller förlorade inventarierna (nettometoden). Därjämte fick avdrag åtnjutas med 20 procent å de nya inventariernas därefter återstående del av an­ skaffningsvärdet.

I förordningen hade givits en särskild regel för det fall att skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskatte­ lagen åtnjöt anstånd med beskattningen av uppburen ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg. Avdrag för värdeminskning å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953, fick nämligen då åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret. Det

20

-procentiga avdraget beräknades därefter å åter­

stående belopp.

I förordningen fanns vidare bestämmelser meddelade om rätt till extra avdrag för s. k. överpris och merkostnad i anledning av avsevärd värde­ nedgång eller utrangering.

Om avdrag tidigare medgivits för avskrivning å leveranskontrakt eller om investeringsfond tagits i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1952 eller 1953 under sådana förhållanden att inven­ tarierna i beskattningsavseende skulle anses avskrivna med motsvarande belopp, skulle avdrag enligt nettometoden eller 20-procentregeln beräknas med utgångspunkt från återstående del av anskaffningskostnaden.

Riksskattenämnden kunde i vissa fall lämna dispens från förordningens bestämmelser.

Om skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskrivning med större be­ lopp än det, varmed han var berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen, ägde beskattningsnämnd, när särskilda skäl förelåg, tills vidare återkalla rätten till fri avskrivning för den skattskyldige.

Sedan företagsbeskattningskommittén i en den 29 september 1953 dag- tecknad, till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse, upptagit frå­ gan om en förlängning på ett år av de för beskattningsåren 1952 och 1953 meddelade bestämmelserna om begränsning i avskrivningsrätten m. m., förelädes 1954 års riksdag i proposition nr 17 ett på kommitténs fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

105

106

ställning grundat förslag om begränsning i avskrivningsrätten in. in. jäm­

väl för beskattningsåret 1954, vilket förslag av riksdagen oförändrat an­

togs. Denna lagstiftning anknöt i allt väsentligt till den för beskattnings­

åren 1952 och 1953 gällande ordningen. Inventarier med en beräknad

varaktighetstid av högst tre år fick alltså avskrivas omedelbart, medan

övriga inventarier, som anskaffats åren 1952—1954, fick avskrivas med

högst 20 procent vid 1955 års taxering. Under beskattningsåren 1952 och

1953 outnyttjade avdrag fick förskjutas. Den s. k. nettometoden, tillämp­

lig då äldre inventarier avyttrats, ägde alltjämt tillämpning. Från år 1951

bevarat avskrivningsunderlag fick fritt avskrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Utredning rörande den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar

I företagsbeskattningskommitténs betänkande redovisas de viktigaste re­

sultaten av en av experten hos kommittén professor Nils Västhagen inom

Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stock­

holm utförd utredning rörande den fria avskrivningsrätten (Nils Västhagen:

»De fria avskrivningarna 1938—1951. Första delen. Industrien.» Gleerups

1953). Rörande denna utredning torde jag få i huvudsak hänvisa till den

i betänkandet lämnade redogörelsen (s. 82—109). Följande må dock här

återgivas.

Undersökningen bygger i huvudsak på företagens självdeklarationer för

åren 1938—1951. Urvalet har bestämts av en för undersökningen uppgjord

arbetsplan, enligt vilken följande industrigrenar skulle vara represente­

rade: mekanisk verkstadsindustri, varvsindustri, textilindustri och skogs­

industri.

Västhagen beräknar att undersökningen, som avsett 128 företag, med

hänsyn till arbetarantalet i stort sett representerar ca 40 procent av verk­

stadsindustrin (exkl. skeppsvarven), ca 65 procent av varvsindustrin och

35—40 procent av textilindustrin (exkl. sömnadsindustri o. d.).

1949 års investeringskommitté (SOU 1953:6, s. 54) beräknade, att de

under 1950 gjorda maskininvesteringarna inom industrin uppgått till ca

1 000 miljoner kronor. Härav beräknas belöpa på de i föreliggande under­

sökning behandlade företagen ca 200 miljoner kronor, alltså 20 procent

av industrins totala investeringar i maskiner.

Av undersökningen framgår bl. a. hur avskrivningsunderlaget utnyttjats.

Det visar sig, att i det närmaste hälften av de undersökta företagen vid

något tillfälle haft sina maskiner helt avskrivna. Vidare framgår, att det

egentligen endast är inom verkstadsgruppen som något större antal företag

haft maskinerna bortskrivna under ett större antal år. Omkring 20 procent

av företagen hade helt utnyttjat avskrivningsunderlaget under minst hälf­

ten av det antal år de haft fri avskrivning. Medan närmare 30 procent

107

av företagen hade värdena bortskrivna i 1949 och 1950 års bokslut, minska­ des siffran till hälften i 1951 års bokslut, något som till stor del konstate­ rats vara en följd av den för beskattningsåret 1951 gällande investerings- skatten.

Vidare har avskrivningarnas förhållande till avskrivningsunderlaget un­ dersökts, varvid konstaterats att antalet företag, som utnyttjat hela — eller praktiskt taget hela — sitt avskrivningsunderlag under 1950, varit betydande, ca 30 procent, men 1951 gått avsevärt tillbaka.

För att möjliggöra en om än schablonmässig bedömning av de verk­ ställda avskrivningarnas relativa storleksordning har verkställts en jäm­ förelse mellan de verkliga avskrivningarna och konstruerade bundna av­ skrivningar enligt olika alternativ. I ett som A betecknat alternativ har de avskrivningsplaner, som respektive företag vid beskattningen följde före övergången till fri avskrivning, förts fram t. o. m. 1951. I de allra flesta fallen visar det sig, att dessa planer upptagit avskrivning med 10 procent av anskaffningsvärdet. I alternativ B är avskrivningarna i stort sett base­ rade på samma förutsättningar som i nyssnämnda alternativ, dock med den skillnaden att avskrivningarna räknats på tillgångarnas aktuella ny­ anskaffningsvärde (nuvärdet). Jämförelsen visar, för att nämna resulta­ tet för ett par grupper företag, nämligen verkstäderna och skogsindustrin, följande. För hela perioden 1938—1951 uppgick de verkliga avskrivning­ arna för verkstadsgruppen till 356,1 miljoner kronor och skulle, om alt. A eller B tillämpats, ha uppgått till 238,8 resp. 285,4 miljoner kronor. För skogsindustrin är motsvarande siffror 253,8 resp. 178,1 och 214,1 miljoner kronor. För samtliga undersökta företag visar undersökningen bl. a. föl­ jande.

Medan totalsumman av de faktiska avskrivningarna för hela pei ioden är mellan 45 procent och 60 procent högre än de bundna avskrivningarna enligt alt. A, utfaller en jämförelse för vart och ett av åren mycket olika. I verkstäderna har de verkliga avskrivningarna under samtliga ar med undantag av konfliktåret 1945 varit väsentligt högre än de konstruerade. Det är särskilt under åren 1940 och 1947—1950, som relationstalen är höga.

Skeppsvarvens avskrivningar är relativt höga 1938 och 1939 men påfal­ lande låga under de första krigsåren och även 1946. Relationstalen har där­ efter kraftigt stigit t. o. in. 1950. Inom skogsindustrin har endast ett ringa antal företag fått fri avskrivning fram till 1945, varför de verkliga och de bundna avskrivningarna inom denna industri i stort sett sammanfaller.

Det är först 1947 som avskrivningarna kunnat göras nämnvärt större än om den bundna planen hade följts. Även textilindustrin visar god överens­ stämmelse mellan de verkliga avskrivningarna och avskrivningarna enligt alt. A under periodens förra del. Däremot är avskrivningarna under åren 1947__1950 i de större företagen 2—3 gånger så stora som de planenliga, och detsamma gäller för de mindre textilföretagen för perioden 1948—1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

I båda grupperna minskades avskrivningarna kraftigt 1951, vilket berodde

dels på de vikande branschkonjunkturerna, dels på investeringsskatten.

För hela perioden 1938—1951 ligger de verkliga avskrivningarna även

vid alternativ B högre än de konstruerade avskrivningarna i vad gäller

grupperna i deras helhet, men divergensen är mindre här än i fråga om

alt. A. För verkstäder, skeppsvarv och skogsindustri ligger de verkliga av­

skrivningarna 20 ä 25 procent över summa nuvärdeavskrivningar, för större

textilföretag ca 15 procent och för mindre textilföretag ca 25 procent. Sprid­

ningen i relationstalen är mycket stor. Ett mindre antal företag har gjort

avskrivningar, som totalt är dubbelt så stora eller mera än vad som skulle

ha blivit resultatet av alt. B. De allra flesta företagens avskrivningar lig­

ger för hela perioden mellan 80 och 150 procent av summan enligt den

konstruerade planen.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Med ledning av de vunna resultaten av jämförelserna mellan verkliga

avskrivningar och beräknade bundna avskrivningar har Västhagen gjort

en schablonmässig bedömning av den betydelse den genom utnyttjandet

av den fria avskrivningsrätten vunna skattekrediten haft såsom finansie-

ringsfaktor, jämförd med andra finansieringsmetoder.

Att bedöma hur stor den utnyttjade skattekrediten varit har låtit sig

göra endast under vissa förenklade antaganden om vad som skall anses

vara normal avskrivning. Västhagen har härvid till att börja med gått ut

från att alternativ A skulle ge tillräckligt stora avskrivningar. Under denna

förutsättning kunde meravskrivning betraktas som en av myndigheterna

accepterad konsolideringsåtgärd, som innebar att vinstmedel skattefritt

fick kvarstanna i företaget.

Vid beräkningarna har räknats med en genomsnittlig skattebelastning

av 45 procent.

Med utgångspunkt härifrån har skattekreditens andel i meravskrivningen

beräknats och ställts i relation till totalinvesteringen. Totalt för åren 1938

1951 utgjorde skattekreditens andel i finansieringen 11__14 procent

(skeppsvarv och skogsindustri 11, verkstäder 13 samt grupperna större

och mindre textilföretag 14 procent).

Vasthagen påpekar att man inte kunde draga några direkta slutsatser

om hur mycket mindre investeringarna skulle ha varit, om vid taxeringen

avdrag för avskrivning hade medgivits enligt alternativ A. Det fick näm­

ligen observeras att de konstruerade bundna avskrivningarna räknats på

den faktiska investeringen, som till en del kunde antagas ha kommit till

stånd med utnyttjande av skattekredit.

Västhagen tillägger att det emellertid är tydligt, att en taxeringsmässig

bunden avskrivning skulle ha beskurit de senare årens investeringar kraf­

tigare än de tidigare årens.

Motsvarande undersökning för åren 1949—1951 visar nämligen, att skat-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

109

tekreditens andel av finansieringen inom verkstadsgruppen är 13 procent eller exakt densamma som för perioden i dess helhet, medan den för övriga grupper är större, nämligen 16—24 procent. Ökningen inom skogs­ industrigruppen, 24 procent, är mest framträdande.

Om nuvärdeavskrivningen enligt alt. B räknas som normalavskrivning, reduceras meravskrivningen till den del av den i verkligheten gjorda av­ skrivningen, som överstiger nuvärdeavskrivningen. Gjord beräkning av skattekreditens relativa betydelse från denna utgångspunkt med avseende på hela perioden 1938—1951 visar, att dess andel av totalfinansieringen av samtliga investeringar varierat mellan 2 och 8 procent (högst för verk­ städerna och skeppsvarven med 8 resp. 7 procent och lägst för större textilföretagen och skogsindustrin med 2 resp. 4 procent).

Motsvarande uträkningar för åren 1948—1951 visar att skattekrediten medverkat med 7—18 procent av investeringarnas finansiering (högst för skogsindustrin och lägst för verkstäderna).

Västhagen har även sökt utröna huruvida något samband föreligger mel­ lan variationerna i avskrivningar och investeringar. Det understrykes där­ vid att endast den överensstämmelse som kom till uttryck i höga kor- relationskoefficienter, kunde antagas bero på något kausalförhållande mel­ lan avskrivnings- och investeringspolitik.

Västhagen betonar, att en hög korrelationskoefficient måste framkomma även i det fall då man vid jämn investering konsekvent avskrev en viss procent av anskaffningsvärdet. Här blev avskrivningen en direkt funktion av investeringen, och man kunde ej tala om korrelation i egentlig mening, då det ej var fråga om oberoende variabler.

Vid närmare undersökning av ifrågavarande företags förhållanden hade emellertid kunnat konstateras, att en del av företagen med hög korrelation företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som avskrivningskurvor. Det syntes Västhagen troligt att avskrivningen i vissa av dessa fall direkt an­ passats efter kapitalbehovet.

Mer än hälften av de undersökta företagen har korrelationskoefficienter som är högre än 0,6. Så är fallet beträffande de undersökta företagen i den omfattning som framgår av följande uppställning.

En annan fråga som undersökts är den, huruvida de företag, som gjort avsevärt större avskrivningar än som beräknats vara erforderliga för uppe­

Grupp 1 (verkstäder) Grupp 2 (skeppsvarv) ................. Grupp 3 (skogsindustri) ............. Grupp 4 a (textilföretag, större) Grupp 4 b (textilföretag, mindre) Samtliga företag .............................

56 % 71 % 39 % 52 % 50 % 52

%

hållande av niaskinkapaciteten, företer starkare samband mellan avskriv­ ningar och investeringar än övriga företag. Undersökningen visar att så är fallet.

Av de företag som gjort de relativt sett största avskrivningarna har 25 eller nära 90 procent en korrelationskoefficient av mer än 0,6.

Undersökningen rörande korrelationen mellan avskrivningar och redo­ visad vinst för en grupp av företagen visade, att flera av de företag, inom vilka hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar förelåg, ock­ så haft utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster.

HO

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

F öretagsbeskattningskonunittén

Kommittén framhåller inledningsvis att redan av vad förut återgivits fram­ gick att från konjunkturpolitisk synpunkt invändningar kunde riktas mot verkningarna av en helt fri avskrivningsrätt, nämligen med hänsyn till den förstärkning av företagens likviditet i ett högkonjunkturläge som en sådan avskrivningsrätt möjliggjorde. Från denna synpunkt tedde sig följaktligen ett avskaffande eller i allt fall en viss begränsning av den fria avskriv- ningsrätten önskvärd.

För ett närmare bedömande av riktigheten av det nyss gjorda uttalandet har kommittén undersökt vilka slutsatser som enligt kommitténs mening kan dragas av den av Västhagen verkställda utredningen beträffande den fria avskrivningsrättens verkningar.

Kommittén anför härom följande. Vid de i det föregående redovisade övervägandena hade kommittén ut­ gått från uppfattningen att, med hänsyn till avskrivningarnas direkta in­ verkan dels på företagens likviditet och dels på investeringarnas ränta­ bilitet, det måste finnas ett nära samband mellan företagens investeringar och avskrivningar. Att ett sådant samband förelåg måste anses bestyrkt av Västhagens utredning. Kommittén hänvisar i första hand till vad som härutinnan anförts i den i betänkandet lämnade redogörelsen för ifråga­ varande undersökning och ville endast erinra om att en jämförelse mellan avskrivningar och investeringar visade, att för mer än hälften av de under­ sökta företagen korrelationskoefficienten var högre än 0,6. Av utredningen framgick vidare att de företag, som gjort större avskrivningar än som beräknades vara erforderligt för att uppehålla maskinkapaciteten, upp­ visade ett starkare samband mellan avskrivningar och investeringar än övriga företag. Utredningen visade därjämte att flera av de företag, som hade hög korrelation mellan avskrivningar och investeringar, också haft utpräglad samvariation mellan avskrivningar och vinster. Mot det sagda kunde visserligen invändas att samvariationen kunde bero på att företagen konsekvent avskrivit en viss procent av anskaffningsvärdet i vilket fall en hög korrelationskoefficient erhölls. Vid en närmare undersökning av

in

företagen hade det emellertid kunnat konstateras, att en del företag med hög korrelation företedde mycket ojämna såväl anskaffnings- som av- skrivningskurvor. I dessa fall maste antagas att det förelag ett direkt sam­ band mellan de vid ett visst tillfälle gjorda avskrivningarna och då före­ liggande behov av kapital för finansiering av redan verkställda eller plane­ rade investeringar. Även Västhagen hade funnit ett sådant samband troligt.

Kommittén framhåller därefter att Västhagens undersökning vidare gav viss ledning för bedömningen av skillnaden i den kvantitativa storleks­ ordningen av skattekrediten vid tillämpningen av olika avskrivningssystem. Såsom framgick av den av Västhagen gjorda jämförelsen mellan de verk­ liga avskrivningarna och konstruerade bundna avskrivningar beräknade på det historiska anskaffningsvärdet (alt. A) hade för hela perioden 1938 __1951 ll—14 procent av nettoanskaffningarna i de undersökta företagen finansierats med skattekredit. För åren 1949—1951 var motsvarande siffror 13—24 procent. Räknade man däremot konstruerade bundna avskrivningar beräknade på nuvärdet (alt. B) som jämtörelseled, sjönk talen till 2

8

procent för perioden 1938—1951 och 7—18 procent för perioden 1949— 1951.

I anslutning härtill anför kommittén.

De framkomna procenttalen kan i förstone förefalla låga. Det skulle dock en­ ligt kommitténs mening vara förhastat att draga den slutsatsen, att det därför intet finns att invända mot dessa skattekrediter ur konjunkturpolitisk synpunkt. Det må nämligen uppmärksammas, att Västhagen vid sina beräkningar har utgått från nettoanskaffningarna, varmed han avser kostnaden för de nyanskaffade in­ ventarierna och maskinerna med avdrag av vad som influtit vid försäljning av äldre sådana. Till grund för beräkningarna ligger sålunda närmast bruttoin­ vesteringarna, d. v. s. kostnaden för såväl ersättnings- som nyanskaffning. Det är rimligt att avskrivningarna i första hand bör anses täcka företagens reinvesteringsbehov, eller med andra ord de anskaffningar som erfordras för att uppe­ hålla företagens inventarieutrustning. Man skulle därför ha skäl att i stället fråga. Hur stor del av företagens expansion — som man vet har varit mycket betydande under efterkrigstiden — har finansierats med avskrivningsmedel?

Om man antager att de avskrivningsbelopp, som erhålles vid tillämpning av de av Västhagen konstruerade bundna avskrivningsplanerna enligt alt. B, mot­ svarar de undersökta företagens reinvesteringsbehov, skulle skillnaden mellan de totala investeringarna och nämnda avskrivningar utgöra ett mått på de under­ sökta företagens anskaffningar i och för expansion. Det måste emellertid be­ märkas, att det avskrivningsbelopp som erhålles med tillämpning av alt. B i själva verket betydligt överstiger företagens faktiska reinvesteringsbehov bero­ ende på att företagen undergått en ständig expansion. Dessa spörsmål har när­ mare undersökts av Västhagen på s. 40—44 i hans tidigare omnämnda arbete, men med hänsyn till materialets vidlyftighet återgives detsamma inte i detta betänkande. Om man emellertid tills vidare bortser från innebörden av det nyss gjorda påpekandet kan följande beräkning göras. Av tabell 25 i den tidigaie lämnade redogörelsen för Västhagens utredning framgår, att de undersökta före­ tagen kunnat finansiera ca 65 procent av sin expansion under senare år med avskrivningsmedel. Vad som finansierats på annat sätt än med avskrivnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

medel är, som framgår av tabellerna, genomgående en relativt liten del av de stora investeringarna. Överhuvud har det varit utmärkande för efterkrigskon- junkturen att företagens mycket stora expansion i stor utsträckning finansierats med inom företagen uppsamlade medel. Kommittén får i detta avseende hänvisa till vad kommittén i föregående kapitel anfört rörande förhållandet mellan spa­ rande och investeringar inom industrin åren 1950 och 1951. Det kan därför med fog antagas, att vad ovan visats gälla rörande skattekreditens andel i, finansie­ ringen av de i Västhagens undersökning ingående företagens expansion mer eller mindre motsvarar förhallandena inom hela det svenska näringslivet.

Enligt vad därefter framhålles påverkade valet av avskrivningsprocent vid någorlunda kontinuerlig anskaffning, såsom Västhagen i sin utredning visat, endast i begränsad omfattning avskrivningarnas storlek under en viss period. Över en följd av år, särskilt om perioden var lång, borde därför vid kontinuerlig investering fri avskrivning och ett system med bundna avskrivningar ge approximativt samma resultat. Efter att ha betonat att det var i avskrivningarnas fördelning på de olika åren som skillnaden mellan olika system låg, anför kommittén vidare.

Om en mycket stark ökning av investeringsvolymen inträffar under ett eller ett fåtal år, ger självfallet en hög avskrivningsprocent större avskrivningar för ifrågavarande år än om en lägre procentsats tillämpats. Skillnaden mellan fri avskrivning och ett system med bundna avskrivningar måste följaktligen visa sig för enskilda år. För att se hur de olika avskrivningssystemen verkat under ett enda år har kommittén valt år 1950, som sannolikt representerar höjdpunkten av investeringskonjunkturen för företagen. 1949 års investeringskommitté be­ räknar —-------att industrins investeringar i maskiner år 1950 uppgick till ca 1 000 miljoner kronor. De i Västhagens undersökning ingående företagen hade nämnda ar verkställt nettoanskaffning på omkring 200 miljoner kronor, vilket således motsvarar ungefär Vs av hela industrins inventarieanskaffning. Om man utgår från att förhållandena för hela industrin varit jämförbara med de under­ sökta företagens, erhåller man ett mycket grovt mått på hela industrins avskriv­ ningar enligt olika system genom att multiplicera de i Västhagens undersökning framkomna värdena med 5. De i undersökningen ingående företagens verkliga avskrivningar uppgick år 1950 till 162 miljoner kronor, medan de vid tillämp­ ning av bunden avskrivning skulle ha utgjort 91 miljoner kronor och enligt alt. B 111 miljoner kronor. De verkliga avskrivningarna för de undersökta före­ tagen var sålunda tillhopa 71 miljoner kronor större än vad de skulle ha varit enligt alt. A och 51 miljoner kronor större än enligt alt. B. Med ovan angivna beräkningsgrunder skulle sålunda meravskrivningen för hela industrin ha utgjort 355 resp. 255 miljoner kronor. Emellertid erinras därom att dessa belopp bör uppräknas, nämligen med hänsyn till vad tidigare framhållits därom, att viss del av vad som hänförts till reinvestering i själva verket finansierat utöknings- anskaffning. Det är dock inte görligt att ange till vilket belopp sådan uppräk- ning bör ske. Härjämte bör uppmärksammas att om den ovan angivna beräk­ ningen hade omfattat hela näringslivet och inte blott industrin den framräknade meravskrivningen enligt något av de angivna alternativen skulle ha uppgått till ännu större belopp.

Kommittén tillägger, att med det anförda hade kommittén allenast velat påvisa att de under år 1950 gjorda avskrivningarna beträffande de i Väst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

113

hagens undersökning ingående företagen inte blott varit tillräckliga för att

finansiera den ersättningsanskaffning i det aktuella penningvärdet som

varit erforderlig för att upprätthålla företagens fulla kapacitet i avseende

å inventarieutrustningen utan även därutöver till en betydande del möjlig­

gjort finansiering av företagens expansion.

Vid bedömningen av den fria avskrivningsrätten måste emellertid å andra

sidan beaktas att denna varit av betydande värde inte blott för företagen

utan även för det allmänna. Från åtskilliga synpunkter kunde goda skäl

anföras för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I detta avseende

anför kommittén följande.

När lagstiftningen om den fria avskrivningsrätten antogs vid 1938 års riksdag,

motiverades bestämmelserna härom inte blott med hänsyn till önskemålet att

undvika stridigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter genom till­

skapandet av en slags presumtion för det befogade i de uti räkenskaperna gjorda

avskrivningarna. Man beaktade även att större frihet för företagen att fördela

avskrivningarna å olika beskattningsår enligt företagets eget bedömande skulle

medföra en önskvärd konsolidering av näringslivet. Att så även blivit fallet torde

vara en allmän uppfattning.

Taxeringstekniskt har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster. Genom den

gällande presumtionen för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet

har skatteprocesser angående värdeminskningsavdragens storlek upphört. Enär

det taxeringsmässiga restvärdet å inventarierna alltid utgöres av det bokförings-

mässiga restvärdet, förutsätter avskrivningsförfarandet inte — såsom vid bun­

den avskrivning —■ att särskilda avskrivningsplaner användes. Av nyss angiven

anledning erfordras inte att vid sidan av det egentliga bokslutet verkställes en

särskild resultatberäkning i och för taxeringen. Den fria avskrivningsrätten under­

lättar även granskningen av företagens självdeklarationer.

Då företagen vid fri avskrivning äger frihet att fördela avskrivningarna på

olika beskattningsår efter eget skön, kan avskrivningarna avvägas på ur före­

tagens synpunkt lämpligaste sätt med hänsyn till de speciella omständigheterna

i de individuella fallen. Rytmen i företagens rörelse kan ofta vara så varierande

år från år att en schablonmässig fördelning av avskrivningarna med lika belopp

för varje år skulle vara för företagen olägligt. Maskiner, inventarier och andra

anläggningstillgångar anskaffas ofta för att utnyttja goda konjunkturer, då de

tillför företaget stora intäkter. Det kan då i och för sig anses rimligt att före­

tagen får göra proportionsvis större avskrivningar under dessa år för att i stället

få lägre avskrivningskostnader under följande sämre år. Genom fria avskriv­

ningar kan på så sätt ges möjligheter till en viss resultatutjämning inom före­

tagen. Man synes också i detta sammanhang böra beakta att maskiner o. d. ut­

nyttjas betydligt hårdare under de goda årens intensivare drift. Även denna

omständighet kan motivera större avskrivningar under de goda åren.

Vidare bör uppmärksammas att vid den kraftiga stegring av återanskaffnings-

kostnaderna, som vållats av det sistförflutna decenniets prisutveckling, den fria

avskrivningsrätten har, trots att avskrivningen beräknats å de historiska anskaff­

ningskostnaderna, i viss utsträckning medgivit en avskrivning beräknad å åter-

anskaffningsvärdet (nuvärdet).

Kommittén tillfogar, att det emellertid torde vara ett känt förhållande,

att den fria avskrivningsrätten i betydande omfattning utnyttjats för en

8Diliang till riksdagens protokoll 1055. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

114

reservbildning, som med hänsyn till att den skedde med obeskattade vinst­

medel inte tedde sig till alla delar från samhällets synpunkt godtagbar.

Härutinnan ville kommittén hänvisa till Västhagens utredning, som visade

att närmare hälften av de undersökta företagen under något år haft sina

inventarievärden helt avskrivna. Inte mindre än 20 procent av företagen

hade haft hela sitt avskrivningsunderlag bortskrivet minst halva den tid

som den fria avskrivningsrätten gällt. I och för sig borde inte det förhål­

landet att något enstaka företag bortskrivit sina inventarier föranleda någon

erinran. Men mot bakgrunden av att investeringsvolymen i stort sett starkt

ökat under hela den period, som varit föremål för undersökning, måste

frekvensen av företag som helt utnjdtjat sitt avskrivningsunderlag beteck­

nas såsom anmärkningsvärt hög.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén, att den fria avskrivnings­

rätten berett företagen ökade möjligheter till konsolidering och resultat-

utjämning. Till följd härav hade företagen lättare kunnat lämna en jämn

vinstutdelning, vilket i sin mån verkat konjunkturstabiliserande. I de

fall då företagen genom de fria avskrivningarna kunnat förbättra sin likvi­

ditet och rationalisera produktionen hade företagen därigenom vunnit

ökade förutsättningar för att motstå påfrestningarna under en lågkonjunk­

tur och då bidraga till upprätthållandet av sysselsättningen. Den fria av­

skrivningsrätten hade i sådana fall varit av påtagligt värde även från sam­

hällsekonomisk synpunkt. Därtill kom de taxeringstekniska fördelarna med

fri avskrivningsrätt. Mot fri avskrivningsrätt talade emellertid såsom förut

framhållits, förutom ovan antydda erinringar från fiskalisk synpunkt, den

omständigheten att nämnda avskrivningsrätt möjliggjorde en likviditets-

förstärkning och därigenom verksamt bidrog till investeringar även i så­

dana lägen, där en investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt

var önskvärd. Att så varit fallet belystes av de av kommittén gjorda beräk­

ningarna för år 1950 på grundval av Västhagens utredning, som visade att

företagen kunnat genom avskrivningar kvarhålla högst betydande vinst­

medel för investeringsändamål. Enligt kommitténs mening skulle en be­

gränsning av avskrivningsrätten i det läget antagas ha verkat återhållande

på företagens investeringar. Det var i och för sig möjligt, att en begräns­

ning av avskrivningsrätten endast i mindre utsträckning skulle ha på­

verkat de genomsnittliga investeringarna men likväl genom att skära bort

vissa ytterlighetsfall fått en från konjunkturpolitisk synpunkt tillräcklig

effekt på investeringsvolymen.

Sedan kommittén konstaterat att gällande bestämmelser sådana de ut­

formats inte gav myndigheterna möjlighet att på ett tillräckligt verksamt

sätt inskrida mot ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten, fram-

hålles att vid en prövning av frågan hur ett ändrat avskrivningssystem

borde utformas kommittén haft att beakta, att dess främsta uppgift varit

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

115

att undersöka möjligheterna att skapa sådana regler, att avskrivnings-

rättens omfattning under en viss tidsperiod gjordes beroende av vad från

samhällets synpunkt kunde anses vara för samma tidsperiod önskvärt med

hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. En på antytt sätt utformad

lagstiftning skulle innebära, att gränserna för avskrivningsrättens utnytt­

jande gjordes rörliga med möjlighet till anpassning till det för varje tids­

period rådande konjunkturläget.

Härom anför kommittén följande.

Kommittén har ägnat ifrågavarande spörsmål ingående överväganden men har

inte kunnat finna, att ett allmänt konjunkturvariabelt avskrivningssystem nämn­

värt skulle främja de konjunkturpolitiska önskemålen. Det får nämligen anses

klart, att möjligheterna att i någon nämnvärd grad påverka investeringsvolymen

genom förändringar i avskrivningsrättens omfattning endast föreligger under

högkonjunktur. För att investeringar i önskvärd utsträckning skall komma till

stånd under ett depressionsläge kräves mera direkt investeringsstimulerande

åtgärder än en liberalisering av avskrivningsreglerna. Inom skatterättens område

är det enligt kommitténs mening endast investeringsfonderna som här erbjuder

vissa påtagliga möjligheter. Till denna fråga återkommer kommittén i samband

med behandlingen av sitt förslag till investeringsfondslagstiftning. Från kon-

junkturpolitisk synpunkt kan inte göras några invändningar mot att fri avskriv­

ning tillämpas under lågkonjunktur. En fri avskrivningsrätt synes vara möjlig

att acceptera ur ifrågavarande synpunkt även under normala konjunkturer under

förutsättning att en åtstramning i avskrivningsrätten kan få tillräcklig effekt i

högkonjunktur.

Kommittén uttalar därefter att det skulle kunna göras gällande att ett

system av sist antydd innebörd, med hänsyn till den fria avskrivnings­

rättens obestridliga fördelar, skulle innebära en lämplig avvägning mellan

å ena sidan de synpunkter som talade för bibehållandet av fri avskrivning

och å andra sidan de konjunkturpolitiska önskemålen om den fria av­

skrivningsrättens avskaffande. Kommittén betonar att svagheterna med ett

sådant emellertid hade visat sig under den senaste högkonjunkturen, samt

anför följande.

Till en betydande del måste nämligen framgången med en tillfälligt insatt be­

gränsning i avskrivningsrätten bero av att lagstiftningen härom träder i kraft

redan i ett tidigt skede av högkonjunkturen. Erfarenheten har dock lärt, att det

är synnerligen vanskligt att avgöra arten av en viss konjunktursituation, särskilt

som konjunkturläget ofta kan vara högst olika för olika branscher. Det är därföi

risk för att den tillfälliga lagstiftningen skulle komma att sättas i kraft först

sedan högkonjunkturen blivit verkligt utpräglad och då redan hunnit åstad­

komma vissa rubbningar i den samhällsekonomiska balansen. Härtill kommer

och det är i detta sammanhang en synnerligen vägande anmärkning mot en dylik

lagstiftning — att tillfälligt insatta begränsningar i avskrivningsrätten inte får

den omedelbara effekt som är önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt. Erfaren­

heterna av den för beskattningsåren 1952

1954 gällande inskränkningen i av­

skrivningsrätten bestyrker detta. Då den tillfälliga lagstiftningen inte gärna kan

givas retroaktiv innebörd, skulle inte helt avskrivna inventarier, som anskaffats

före den tillfälliga lagstiftningens ikraftträdande, fortfarande få avskrivas fritt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Först sedan detta äldre avskrivningsunderlag blivit helt utnyttjat, skulle begräns­ ningen i avskrivningsrätten få åsyftad verkan. Detta äldre avskrivningsunderlag kan ofta vara av sådan omfattning att ett fullständigt utnyttjande av detsamma kan under en förhållandevis lång tid mer än väl uppväga en begränsad avskriv­ ning å nyanskaffade inventarier.

Härjämte må uppmärksammas att under den tid som den begränsade avskriv­ ningen gäller ett betydande avskrivningsunderlag kommer att uppsamlas, som, då fri avskrivning åter blir tillåten, kan på en gång utnyttjas. Detta förhållande kan medföra besvärande rubbningar i skatteunderlaget. Därest de genom av­ skrivningarna frigjorda vinstmedlen omedelbart användes för investeringsändamål, kan nämnda förhållande i sin mån medverka till ett nytt inflationstryck.

Det sagda visar enligt kommitténs uppfattning att ett system med i princip fri avskrivning, som i vissa lägen inskränkes, inte ger en godtagbar lösning av frågan från konjunkturpolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill finner kommittén att en viss permanent åtstramning i den fria avskrivningsrätten bör allvarligt övervägas.

Kommittén tillägger, att i valet mellan fri avskrivning, som i vissa lägen kunde inskränkas, och en permanent åtstramning i den fria avskrivnings­ rätten, förutom de konjunkturpolitiska synpunkterna, jämväl följande kunde anföras till förmån för den senare anordningen. Ett alternerande mellan olika avskrivningssystem innebar betydande olägenheter för före­ tagen och försvårade arbetet för taxeringsmyndigheterna. Företagen hade berättigade ansprak på att veta vad de hade att räkna med för avskriv- ningsregler, innan de fastlade sina investeringsplaner m. m., särskilt som dessa planer ofta var långsiktiga. Det skulle därför skapa ett initiativhäm- mande osäkerhetsmoment för företagen om varierande avskrivningsregler infördes.

I detta sammanhang erinrar kommittén vidare om de bl. a. av 1948 års bevillningsutskott påtalade överdrifterna vid utnyttjandet av den fria av­ skrivningsrätten. Då gällande bestämmelser inte torde medge taxerings­ myndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa mot dylikt missbruk, framstod enligt kommitténs mening en i lagtexten angiven gräns för av- skrivningsrättens utnyttjande såsom önskvärd. Vid ett ställningstagande till detta spörsmål borde tillika observeras att, ehuru den fria avskrivnings­ rätten visserligen till sin egentliga innebörd var en fråga om fördelning mellan beskattningsår, ett överdrivet utnyttjande av avskrivningsrätten i samband med en fortgående expansion av företagen innebar en faktisk skattelindring. Då man sett på längre sikt hade att räkna med en ständigt fortgående expansion, var angivna förhållande från fiskalisk synpunkt inte invändningsfritt.

Kommittén går härefter över till frågan hur en permanent begränsning av den fria avskrivningsrätten bör närmare utformas. Kommittén anför därvid att ehuru de taxeringsmässiga avskrivningsreglerna inte nödvändigt behövde iakttagas vid upprättandet av företagens bokslut, de helt natur­ ligt lätt blev normgivande härför. Det hade därför synts kommittén ange­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

117

läget att försöka fastställa vilka krav som från företagsekonomisk syn­ punkt kunde ställas på ett avskrivningssystem. Efter en diskussion — be­ träffande vilken jag torde få hänvisa till betänkandet (s. 118) -— av detta spörsmål konstaterar kommittén att det inte fanns några i alla samman­ hang riktiga principer för beräkningen av avskrivningarna; intet avskriv- ningsförfarande kunde göra anspråk på att vara det enda företagsekono­ miskt riktiga.

Mot bakgrunden härav fann kommittén det vara önskvärt att gränserna för de taxeringsmässiga avskrivningarna bestämdes så liberalt, att de gav det enskilda företaget möjlighet att konsekvent följa en viss teoretiskt grundad avskrivningsmetod. Av detta skäl ville kommittén inte förorda en återgång till bunden avskrivning i kommunalskattelagens mening. Å andra sidan måste de nya avskrivningsreglerna innefatta en sådan åtstram­ ning i avskrivningsrättens omfattning att en investeringsstimulerande effekt under högkonjunktur så vitt möjligt undveks. Därjämte måste man söka utforma avskrivningsreglerna så att de blev enkla att tillämpa för både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.

Enligt vad i betänkandet framhålles syntes avskrivningsfrågan böra lösas efter den linjen att den högsta årliga avskrivning, som taxeringsmässigt var tillåten, uttryckligen fastställdes.

Härvid anföres följande.

Det bör därvid observeras att med hänsyn till de högst växlande förhållan­ dena det knappast är görligt att föreskriva varierande avskrivning för olika slag av inventarier och skilda branscher. En sådan anordning skulle för övrigt kom­ plicera förfarandet i en utsträckning som inte är godtagbar. Det blir därför nödvändigt att tillämpa en och samma avskrivningsprocent för samtliga inven­ tarier och i alla branscher. Vid prövningen av frågan om lämplig avskrivnings­ procent må till en början framhållas, att kommittén inte avser att föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser beträffande inventarier med en varaktighetstid av högst tre år. Sådana inventarier skall enligt kommitténs förslag allt­ jämt omedelbart få helt avskrivas, varför från ifrågavarande inventarier fort­ sättningsvis bortses.

Då avskrivningsprocenten skall tillämpas generellt kan den inte fastställas lägre än som vid bunden avskrivning ifrågakommer beträffande inventarier med kort varaktighetstid. Det torde därför inte vara möjligt att fastställa en för samt­ liga inventarier gällande lägre avskrivningsprocent än som svarar mot en av­ skrivningstid av fem år. Det bör beaktas att de konjunkturpolitiska synpunk­ terna kräver snäva gränser för avskrivningsrättens utnyttjande och att en av­ skrivningsprocent i enlighet med vad nyss sagts kan synas väl hög. Med hänsyn till nyss anförda omständighet anser sig kommittén likväl inte kunna ifrågasätta en lägre avskrivningsprocent än 20. Kommittén får erinra om att detta procenttal vid den tillfälliga begränsningen i avskrivningsrätten för beskattningsåren 1952 -—1954 av statsmakterna ansetts innebära den lämpligaste avvägningen.

Kommittén har vid diskussionen av de ifrågasatta nya reglerna över­ vägt i huvudsak två alternativ.

Det ena alternativet innebär att nu gällande tillfälliga bestämmelser

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

118

rörande begränsning i den fria avskrivningsrätten — vilka bestämmelser

medger en lineär avskrivning med 20 procent för år — skulle läggas till

grund för en permanent lagstiftning i ämnet. I avseende å detta alternativ

anför kommittén bl. a. följande.

Om avskrivningsreglerna utformades enligt lineär metod syntes det inte

kunna undvikas, att de skattskyldiga måste upprätta och till självdeklara­

tionen foga värdeminskningsplaner. Därest man nöjde sig med att låta

värdeminskningsplanen visa det lägsta belopp till vilket inventariebeståndet

bokfördes, kunde värdeminskningsplanen göras förhållandevis enkel. Arbe­

tet med att upprätta och granska värdeminskningsplanerna skulle under

sådana förhållanden inte alltför mycket komplicera förfarandet.

Kommittén anmärker, att en förutsättning för att värdeminskningsplanen

skulle kunna konstrueras på detta enkla sätt var, att överensstämmelse all­

tid rådde mellan det taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde. I och

för sig var sådan överensstämmelse givetvis inte nödvändig vid ett system

med bunden avskrivning. Å andra sidan måste det vara ett mycket starkt

önskemål från såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna att det

taxeringsmässiga restvärdet och bokfört värde stämde överens. Som kom­

mittén tidigare berört var det en av de väsentliga fördelarna med fri av­

skrivning att så var fallet. Det fanns därför starka skäl att söka bibehålla

denna fördel så långt detta var möjligt även i ett nytt avskrivningssystem.

Kommittén erinrar om att enligt de tillfälliga bestämmelserna rörande

begränsning av den fria avskrivningsrätten i det fall, då såväl inköp som

försäljning av inventarier skett samma beskattningsår, allt vad som influtit

vid försäljningen fick användas för avskrivning å de nyanskaffade tillgång­

arna (nettometoden). Enligt kommitténs mening fanns det inte tillräck­

liga skäl att bibehålla en sådan regel, som även i vissa fall kunde leda till

missbruk, i en permanent lagstiftning. Endast till den del försäljningsbe-

loppet översteg taxeringsmässigt restvärde borde det få användas för av­

skrivning å nyanskaffade tillgångar. Motsvarande skulle gälla för det fall,

då inventarier förlorats och försäkringsersättning i anledning därav upp-

burits.

Därefter framhålles att om värdeminskningsplanen utformades på det

förenklade sätt som ifrågasatts, det i efterhand skulle vara omöjligt att be­

träffande det särskilda inventariet fastställa det taxeringsmässiga restvär­

det. Det skulle därför bli nödvändigt att vid beräkningen av vinsten vid

försäljningen använda en schablonberäkning, vilken rimligen skulle inne­

bära att de försålda inventarierna antages ha avskrivits med 20 procent för

år. Inventarier, som var äldre än fem år, skulle sålunda anses helt av­

skrivna.

De i den tillfälliga lagstiftningen givna bestämmelserna rörande över­

prisavdrag och avdrag vid avsevärd värdenedgång borde enligt vad i be­

tänkandet framhålles äga motsvarande tillämpning i den permanenta lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

119

stiftningen. I den tillfälliga lagstiftningen intagna reglerna hur man skulle bedöma de fall, då avdrag tidigare skett för avskrivning å leveranskontrakt och då investeringsfond tagits i anspråk, borde också inflyta i den perma­ nenta lagstiftningen.

Kommittén framhåller sammanfattningsvis att av den lämnade redo­ görelsen torde framgå, att en lineär metod, utformad på det sätt kommittén angivit, medgav en förhållandevis enkel tillämpning av avskrivningsför- farandet. I två avseenden medförde dock metoden komplikationer, näm­ ligen så tillvida att värdeminskningsplaner krävdes och att en särskild be­ räkning av vinsten å försålda eller förlorade inventarier blev nödvändig.

I ett andra alternativ har kommittén därför sökt eliminera ifrågavarande svårigheter och därvid tänkt sig en lösning enligt vilken årets avskriv­ ning ställes i relation till summan av årets anskaffningskostnad och in­ gående bokfört värde å inventariebeståndet. Har inventarier, som anskaf­ fats under beskattningsåret, utrangerats, försålts eller förlorats före be­ skattningsårets slut, skall anskaffningskostnaden för sagda inventarier inte medräknas vid beräkning av tillåten avskrivning. Däremot skall utrange- ringsavdrag åtnjutas för anskaffningskostnaden för sagda inventarier.

Kommittén ger exempel, däri räknats med en avskrivning med 30 procent, för att belysa bestämmelsens innebörd.

Ett nystartat företag anskaffar en maskin för 100 000 kronor. Avdrag erhålles första året med 30 procent av 100 000 kronor, d. v. s. med 30 000 kronor. Följande år göres inte någon nyanskaffning; avdrag erhålles detta år med 30 procent av ingående bokfört värde, 70 000 kronor, eller med 21 000 kronor. Det bokförda värdet uppgår då till 49 000 kronor. Det tredje året anskaffas ytterligare en maskin för 50 000 kronor. Avdrag erhålles detta år med 30 procent av (49 000 + 50 000 =) 99 000 kronor eller med 29 700 kronor.

Kommittén anmärker, att, skulle den högsta medgivna avskrivningen något år inte utnyttjas, härav följde att det ingående bokförda värde, varå tillåtet avskrivningsbelopp följande år beräknades, blev motsvarande högre.

Därest den skattskyldige något år gjorde större räkenskapsavskrivning än som kunde godkännas vid taxering enligt nyssnämnda regler, skulle tillägg vid inkomstberäkningen göras med det överskjutande beloppet. Avskriv­ ningsunderlaget hade dock minskats med hela avskrivningen enligt räken­ skaperna, vilket innebar att den skattskyldige gått förlustig en avdragsmöj- lighet. Även detta system måste nämligen bygga på en överensstämmelse mellan bokförings- och taxeringsmässigt restvärde.

Därefter anföres, att då avskrivningen skedde å bokförda värdet och följ­ aktligen inte fördelades å de särskilda inventarierna, det i regel var omöj­ ligt att fastställa det taxeringsmässiga restvärdet för eu viss tillgång. Det var därför bl. a. av denna anledning inte tekniskt görligt att, utan att allt­ för mycket komplicera tillämpningen av förevarande alternativ, införa före­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

120

skrifter rörande särskilt avdrag vid försäljning, förlust eller utrangering av

tillgångar. Denna fråga kunde emellertid erhålla en tillfredsställande lös­

ning enligt en kompletterande regel.

Det syntes kommittén skäligt att nettometoden fick komma till använd­

ning även vid detta alternativ, något som för övrigt inte föranledde någon

komplikation vid tillämpningen. Den omständigheten att särskilt utrange-

ringsavdrag inte medgavs omöjliggjorde ett sådant missbruk av nettometo­

den som vid alternativ 1 framtvingade komplicerade bestämmelser. Man

kunde sålunda medgiva att hela den uppburna ersättningen för försålda

eller förlorade inventarier fick i sin helhet användas för avskrivning å

inventarier. Denna nettometod borde då även bli tillämplig i det speciella

fall som förelåg då ersättning i anledning av försäkring för förlust av fartyg

redovisades till beskattning i enlighet med bestämmelserna i 28 § 2 mom.

andra stycket kommunalskattelagen.

Som nyss berörts borde enligt kommitténs mening inte några direkta be­

stämmelser rörande utrangeringsavdrag föreskrivas. Avsaknaden av en

sådan avdragsmöjlighet kunde emellertid i vissa lägen föra till obilliga

resultat. På grund härav och då en avskrivning beräknad å bokfört värde

teoretiskt aldrig medförde att inventarierna blev helt avskrivna, fordrade

systemet, framliålles därefter, en kompletterande regel av innebörd, att __

om den skattskyldige kunde visa att värdet av vid beskattningsårets slut i

bruk varande inventarier efter årlig avskrivning beräknad efter viss procent

å anskaffningskostnaden var lägre än det restvärde som erhölls vid tillämp­

ning av reglerna i övrigt — avskrivning fick ske ned till detta lägre värde.

Vid tillämpning av den kompletterande regeln togs automatiskt hänsyn till

gjorda utrangeringar o. d. på så sätt att försålda eller förlorade inventarier

inte medräknades vid beräkning av det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Angående tillämpliga procenttal för beräkning av den årliga avskriv­

ningen vid det nu behandlade alternativet anför kommittén följande.

Det äi uppenbart, att de skäl, som föranlett kommittén att förorda en avskriv­

ningsprocent av 20 vid den lineära metoden i förra alternativet, i lika hög grad

gör sig gällande vid prövningen av frågan om lämplig procentsats för den kom­

pletterande regeln. Under hänvisning till vad kommittén därutinnan anfört vid

behandlingen av den lineära metoden förordar kommittén, att vid tillämpning av

den kompletterande regeln årlig avskrivning skall beräknas efter 20 procent.

Vad sedan angår frågan vilken avskrivningsprocent som bör komma till an­

vändning vid beräkning av avskrivning enligt huvudregeln må till en början upp­

märksammas, att systemet i och för sig väl medger, att ett procenttal användes

för beräkning av avskrivning å det ingående bokförda värdet och ett annat pro­

centtal vid beräkning av avskrivningen å anskaffningskostnaden för under be­

skattningsåret anskaffade inventarier. Av praktiska skäl synes dock en enhetlig

procentsats vara att föredraga. Valet av avskrivningsprocent för den komplette­

rande regeln är i viss utsträckning avgörande för vilket procenttal som kan

komma i fråga vid tillämpning av huvudregeln. Om den kompletterande regeln

verkligen skall få karaktär av en huvudregeln kompletterande bestämmelse, är

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

121

det nödvändigt, att avskrivningsprocenten vid huvudregeln avpassas på sådant sätt, att den kompletterande regeln kommer till användning endast undantagsvis. De skattskyldiga skulle eljest tvingas att regelmässigt beräkna avskrivningarna enligt såväl huvudregeln som den kompletterande regeln för uträkning av högsta tillåtna avskrivning.

Med denna utgångspunkt är det uteslutet att använda en avskrivningsprocent av 20 i huvudregeln, eftersom den kompletterande regeln vid kontinuerlig eller enstaka anskaffning skulle slå igenom redan från och med andra året. Gjorda beräkningar har visat att inte heller 25 procent lämpligen kan intagas i huvud­ regeln. Med tillämpning av detta procenttal skulle vid enstaka anskaffning den kompletterande regeln slå igenom redan tredje året och vid kontinuerlig anskaff­ ning från och med fjärde året. Något av nu nämnda procenttal synes därför inte böra komma till användning.

Då man vid val av procenttal synes böra eftersträva att talet medger så enkla beräkningar som möjligt av tillåten avskrivning, är 30 det procenttal som därnäst kan tänkas komma i fråga.

I betänkandet

(s.

124—127) belyses därefter med olika exempel verk­

ningarna av en avskrivningsprocent av 30, använd vid beräkningen av till­ låten avskrivning både å ingående bokfört värde och å anskaffningskostna­ den under beskattningsåret (metoden i det följande benämnd 30-regeln). I anslutning härtill anför kommittén, att med ledning av de nyss antydda exemplen kunde konstateras att en avskrivning enligt 30-regeln i vissa lägen gav något större avskrivning än en 20-procentig lineär metod. I stort sett anslöt sig dock de båda alternativen väl till varandra. Även om den kompletterande regeln i vissa fall behövde tillämpas, fanns anledning an­ taga, att avskrivningen i regel kom att ske med 30 procent å bokförda värdet eftersom delta var enklare och den ökning av avskrivningen som kunde erhållas med tillämpning av kompletteringsregeln vanligen var skäligen ringa. Det torde därför endast bli i ett mindre antal fall som komplette­ ringsregeln skulle komma att utnyttjas. Om emellertid de skattskyldiga, trots kommitténs förmodanden i motsatt riktning, skulle i större utsträck­ ning påkalla eu tillämpning av kompletteringsregeln, borde understrykas att detta inte nämnvärt komplicerade förfarandet. Även kompletterings­ regeln var nämligen enkel i tillämpningen.

En höjning av avskrivningsprocenten utöver 30 skulle självfallet ytter­ ligare minska det antal fall, då kompletteringsregeln kunde vinna tillämp­ ning. En sådan böjning av procenttalet kunde dock enligt kommitténs me­ ning inte av konjunkturpolitiska skäl komma i fråga.

Enligt kommitténs uppfattning borde även vid 30-regeln de i den till­ fälliga lagstiftningen om begränsning av den fria avskrivningsrätten givna bestämmelserna rörande hur de fall skulle bedömas, då avskrivning tidigare skett å leveranskontrakt eller då investeringsfond tagits i anspråk ävensom bestämmelserna om avdrag för överpris och vid avsevärd värdenedgång, äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

122

Kommittén framhåller härefter att av vad tidigare anförts beträffande

de båda av kommittén uppställda alternativen för avskrivningsreglernas

utformning torde framgå, att det allmänt sett inte förelåg någon betydande

skillnad mellan de båda systemen. Om man bortsåg från att den komplet­

terande regeln i vissa lägen måste tillämpas vid alternativet med 30-regeln,

något som emellertid torde inträffa relativt sällan och, där så likväl blev

fallet, krävde enkla beräkningar, torde av praktiska skäl denna metod vara

att föredraga framför en lineär metod. Vidare frainhålles att 30-regeln

medförde något gynnsammare verkningar för företagen. Särskilt för ny­

startade företag och företag under expansion gav en tillämpning av 30-

regeln ett förmånligare resultat än årlig avskrivning med 20 procent. Då

företagen regelmässigt låg under ständig utveckling var detta förhållande

värt särskilt beaktande från företagsekonomisk synpunkt, inte minst med

tanke på de relativt höga initialavskrivningarna. Det sagda innebar emel­

lertid tillika att en avskrivning med 20 procent för år ägde visst företräde

från rent konjunkturpolitisk synpunkt; initialavskrivningarna blev näm­

ligen då mindre.

Kommittén, som ingående vägt de båda metodernas förtjänster och svag­

heter mot varandra, fann att något företräde borde givas åt 30-regeln.

För att närmare undersöka verkningarna i enskilda fall av 30-regeln har

kommittén verkställt vissa beräkningar på grundval av det material som

genom Västhagens undersökning ställts till kommitténs förfogande. Av

de utav Västhagen undersökta företagen utvaldes därvid ett antal av 39

(20 inom verkstadsindustrin, 10 inom skogsindustrin och 9 inom textil­

industrin) beträffande vilka förutsättningar fanns för beräkning av årliga

avskrivningar enligt 30-regeln från och med det år vederbörande företag

medgavs rätt till fri avskrivning. Såsom jämförelse med de sålunda fram-

räknade avskrivningsbeloppen har för varje företag upptagits dels av före­

taget gjorda verkliga avskrivningar och dels de avskrivningar, som erhålles

med tillämpning av de av Västhagen använda konstruerade metoderna

alt. A och alt. B.

Kommittén framhåller, att de utförda beräkningarna visade, att de av-

skrivningsbelopp som erhölls med tillämpning av 30-regeln i genomsnitt

under hela perioden 1938—1951 relativt obetydligt understeg de i verklig­

heten utförda avskrivningarna. I några fall blev avskrivningarna enligt

30-regeln till och med högre. Detta gällde beträffande fyra verkstadsföretag

och två företag inom skogsindustrin. Avskrivningarna enligt 30-regeln över­

steg betydligt konstruerade bundna avskrivningar enligt alt. A, vilka sist­

nämnda avskrivningar kunde anses utgöra ett mått på företagens avskriv-

ningsbehov för att uppehålla maskinparken vid oförändrade priser, och

täckte även väl avskrivningar enligt alt. B, som motsvarade avskrivnings-

behovet därest detta skulle anses böra bestämmas med hänsynstagande till

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

123

inträffade prisstegringar. Endast i sju fall var de konstruerade bundna avskrivningarna enligt alt. B högre.

Kommittén erinrar om att en tillämpning av 30-regeln möjliggjorde en så snabb avskrivning att en maskin redan efter två år kunde avskrivas med mer än hälften och efter fjärde året med mer än tre fjärdedelar av anskaff­ ningsvärdet. Detta måste enligt kommitténs mening innebära en i alla lägen fullt betryggande avskrivningsrätt för företagen. Men samtidigt måste me­ toden anses innebära en sådan begränsning av avskrivningsmöjligheterna, som i vissa lägen måste anses vara av konjunkturpolitiska skäl påkallad.

I sistnämnda hänseende anföres, att kommittén tidigare visat vilken ungefärlig betydelse de under år 1950 gjorda avskrivningarna haft för före­ tagens ^investering och utökningsanskaffning. Jämförelse gjordes därvid mellan verkliga avskrivningar och avskrivningar enligt bland annat alt. B. Avskrivning enligt sistnämnda alternativ hade beträffande de av kommit­ tén specialundersökta 39 företagen rätt väl motsvarat den avskrivning som företagen skulle ha verkställt därest 30-regeln gällt. Den effekt som 30- regeln skulle ha givit det undersökta året, 1950, hade alltså ungefärligen varit densamma som följt av en avskrivning enligt alt. B. Kommittén hän­ visade härutinnan till den förut redovisade beräkningen för år 1950.

Till ytterligare stöd för det gjorda påståendet anför kommittén vidare.

Av de 39 specialundersökta företagen skulle 24 år 1950 ha berörts av 30-regeln; dessa 24 företag redovisar sammanlagt verkliga avskrivningar till belopp av ca 65 miljoner kronor samtidigt som inventarieanskaffningen samma år uppgick till ca 62 miljoner kronor. Hade i stället 30-regeln gällt skulle summa avskrivningar för dessa företag ha varit ca 21 miljoner kronor lägre än de verkliga. Förutsätt­ ning för beräkningen är att avskrivningarna för de företag som inte skulle ha berörts av 30-regeln är oförändrade och sålunda överensstämmer med de verk­ liga avskrivningarna. Med hänsyn till att de i Västhagens undersökning ingående företagen investerat sammanlagt ca 200 miljoner kronor nämnda år och då härav å de 39 företagen belöper ca 93 miljoner kronor kan antagas att de nu ifråga­ varande företagen motsvarar mindre än hälften av samtliga i Västhagens under­ sökning ingående företag. Då sistnämnda företag kan antagas motsvara ungefär en femtedel av hela svenska industrin, skulle således som ett grovt mått på den samlade effekten år 1950 på minskningen av avskrivningarna inom industrin med tillämpning av 30-regeln erhållas siffran 250 miljoner kronor. Detta svarar väl mot den tidigare gjorda överslagsberäkningen.

Det är även av intresse att undersöka verkan i sådana enskilda fall där av­ skrivningarna varit speciellt stora. Några belysande exempel kan nämnas. I ett fall skulle avskrivningarna enligt 30-regeln visserligen ha väsentligt överstigit de konstruerade avskrivningarna enligt alt. A och B. I förhållande till de verkligen gjorda avskrivningarna skulle 30-regeln emellertid ha gett en med ca 17 miljoner kronor lägre avskrivning under åren 1938—1951. Av dessa 17 miljoner kronor föll eu 13 miljoner kronor på högkonjunkturåren 1949—1951. För ett annat fall visade beräkningarna att 30-regeln under åren 1938—1951 skulle ha medgivit avskrivningar med ca 18,5 miljoner kronor medan de konstruerade avskrivning­ arna enligt alt. A och 15 utgjorde resp. ca 16 och 20,5 miljoner kronor. Då den faktiskt verkställda avskrivningen för angivna tid uppgick till ca 22,5 miljoner

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

124

kronor skulle den sammanlagda begränsningen vid en tillämpning av 30-regeln

ha uppgått till inemot 4 miljoner kronor. Praktiskt taget hela denna differens

låg på åren 1949—1951.

Sammanfattningsvis framhåller kommittén, att 30-regeln möjliggjorde

avskrivningar som för flertalet företag inte oväsentligt översteg den faktiska

värdeminskningen men samtidigt innebar en sådan begränsning i avskriv-

ningsrätten, att de konjunkturpolitiska synpunkterna blev tillgodosedda så

långt detta var möjligt vid en avvägning mot näringslivets krav på synner­

ligen liberala avskrivningsregler. På grund härav och med hänsyn till meto­

dens företräden ur tillämpningssynpunkt i förhållande till andra system

för den fria avskrivningsrättens begränsning förordade kommittén att 30-

regeln lades till grund för lagstiftning.

Kommittén anför därefter följande.

Vid varje begränsning i den fria avskrivningsrätten som inte innebär en åter­

gång till helt planenlig avskrivning måste med styrka hävdas principen om över­

ensstämmelse mellan taxerings- och bokföringsmässiga avskrivningar. Om 30-

regeln som direkt bygger på bokförda värden lägges till grund för lagstiftning,

måste en sådan överensstämmelse självfallet upprätthållas.

Det må erinras om att i den tillfälliga lagstiftningen om begränsning av den fria

avskrivningsrätten föreskrives — i syfte att vinna garantier för berörda överens­

stämmelse — att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskriv­

ning än som svarar mot vad han kan erhålla avdrag för vid taxeringen, beskatt-

ningsnämnd må, när särskilda skäl föreligger, föreskriva att den skattskyldige tills

vidare inte äger åtnjuta rätt till fri avskrivning. Då rätt till begränsad fri av­

skrivning enligt 30-regeln — i likhet med vad nu gäller beträffande rätt till fri

avskrivning — enligt kommitténs mening bör vara beroende på medgivande från

vederbörande beskattningsnämnd, skulle jämväl med 30-regeln en föreskrift av

denna innebörd vara tänkbar. Emellertid torde en tillräcklig garanti mot för stora

räkenskapsmässiga avskrivningar erhållas om stadgandet erhåller den utform­

ningen, att om skattskyldig finnes ha i räkenskaperna gjort större avskrivning

än som svarar mot vad som kan medgivas såsom avdrag vid taxeringen, den skatt­

skyldige i motsvarande mån förlorat sin avskrivningsrätt.

Ett stadgande av detta innehåll kan emellertid befaras ha till följd att en skatt­

skyldig, som delvis vägrats yrkat avdrag för i räkenskaperna gjorda avskriv­

ningar, inte vågar föra den åsatta taxeringen till högre instans, emedan den skatt­

skyldige, om besvären ogillas, helt saknar möjlighet att taxeringsmässigt utnyttja

avskrivningen i fråga. Om den skattskyldige däremot nöjer sig med beskattnings-

nämnds beslut och har möjlighet att göra om bokslutet samt upptaga inventa­

rierna till det av taxeringsmyndigheterna godkända beloppet, skulle i sådant fall

någon avskrivning inte förloras i taxeringshänseende. Detta skulle emellertid

medföra det mindre tillfredsställande resultatet att beskattningsnämnderna i rea­

liteten blev sista instans i dessa frågor. Enligt kommitténs mening synes därför

böra öppnas möjlighet för skattskyldig att, utöver sedvanligt avdrag enligt räken­

skaperna, åtnjuta avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men som

inte fått avdragas vid inkomstberäkningen. Sådant avdrag kan inte komma i fråga

förrän taxeringen för det aktuella beskattningsåret vunnit laga kraft. Rätten till

extra avdrag bör emellertid inte vara alldeles ovillkorlig. Om överavskrivningen

skett i uppsåt att vinna påtagligt obehöriga fördelar i skattehänseende eller av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

125

vårdslöshet vid avskrivningens beräknande kan det vara befogat att extra avdrag inte medgives. Ett ursäktligt misstag eller en från taxeringsmyndigheterna av­ vikande uppfattning i en ren bedömningsfråga bör däremot inte betaga den skatt­ skyldige rätten till extra avdrag. Exempel på frågor av sistnämnda slag erbjuder sådana fall där skattskyldig haft vissa om än inte tillräckliga skäl att på en gång avdraga en kostnad som rätteligen bort fördelas på flera år, såsom då kostnaden för förbättringsarbete omedelbart avdragits ehuru så inte bort ske eller då inven­ tarier med en varaktighetstid av mer än tre år hänförts till »treårsinventarier». Det torde inte vara möjligt att i författningstexten precisera under vilka förut­ sättningar det extra avdraget skall få åtnjutas utan detta bör få bli beroende av en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Extra avdrag bör inte heller komma i fråga när det överskjutande beloppets storlek är av endast ringa betydelse. Avdraget bör fördelas på en tid av minst fyra år. Kommittén förordar en bestämmelse av innebörd, att den omständigheten att skattskyldig skall anses ha vid taxeringen åtnjutit avdrag för belopp, som avskrivits i räkenskaperna men inte medgivits vid taxeringen, inte skall utgöra hinder för den skattskyldige att, sedan taxeringen för beskattningsåret blivit slutligen avgjord, med beskattningsnämnds särskilda medgivande åtnjuta avdrag för det överskjutande beloppet en­ ligt särskild av nämnden godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst fyra år, räknad från nyssnämnda beskattningsår. Detta innebär att om slutligt beslut träffats först under det fjärde beskattningsåret efter det överavskrivning gjorts det överskjutande beloppet må redan detta fjärde år i sin helhet avdragas. Det kan tilläggas, att då reglerna rörande beräkning av tillåten avskrivning är enkla och i allmänhet inte bör föranleda meningsmotsättningar, den nu föreslagna avdragsmöjligheten inte torde få större praktisk räckvidd.

Kommittén påpekar slutligen, att det givetvis stod den skattskyldige fritt att övergå till bunden avskrivning, vilket möjliggjorde ett utnyttjande av i räkenskaperna gjorda och vid taxeringen inte medgivna avdrag, därest den skattskyldige företedde utredning som möjliggjorde sådan övergång.

Därefter anföres att kommittén tagit under övervägande huruvida —- vid ett genomförande av 30-regeln -— dennas tillämpning borde begränsas till sådana skattskyldiga som enligt nu gällande regler åtnjöt fri avskrivning, d. v. s. vissa juridiska personer som drev rörelse eller innehade jordbruks­ fastighet, eller om 30-regeln skulle kunna ersätta jämväl den bundna av­ skrivningen. Av olika skäl bade kommittén inte kunnat framlägga något förslag i sistnämnda riktning. En utsträckning av lagstiftningen på antytt sätt skulle innebära att jämväl rörelseidkare som var fysisk person skulle äga tillämpa 30-regeln. Det var emellertid uppenbart att detta kunde god­ tagas allenast beträffande skattskyldiga med en från alla synpunkter till­ fredsställande bokföring. Vidare erinras om att den progressiva beskatt­ ningen på sin tid bedömdes såsom ett skäl mot fri avskrivning för fysiska personer. Mot en utsträckning av 30-regeln till fysiska personer talade även konjunkturpolitiska skäl. Härtill kom slutligen att erfarenhet av 30-regelns tillämpning syntes böra vinnas, innan den planenliga avskrivningen över­ gavs även beträffande fysiska personer.

Kommittén framhåller därefter, att kommittén i del föregående behandlat

126

den metodik, varå reglerna om begränsningen i den fria avskrivningsrätten

alternativt kunde grundas. Däremot hade inte närmare berörts det underlag

varå avskrivningsbeloppen skulle beräknas. Enligt gällande bestämmelser

gjordes avskrivningarna på den verkliga anskaffningskostnaden, det s. k.

historiska värdet. Det låg i sakens natur att avskrivningsregler, som inne­

bar en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden, i tider med

fallande penningvärde medförde, att det sammanlagda beloppet av gjorda

avskrivningar inte svarade mot kostnaden för ett återanskaffande av en

med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kunde således göras gäl­

lande att i ett läge som det nyss antydda en viss förtäring av företagets

kapital genom beskattningen ägde rum. Från dessa utgångspunkter hade

också från näringslivets sida vid skilda tillfällen gjorts gällande att man

borde få grunda avskrivningarna inte på det historiska anskaffningsvärdet

utan på maskinens nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Då reglerna inte

varit så utformade hade ett särskilt värde tillerkänts den fria avskrivnings­

rätten därutinnan att densamma teoretiskt möjliggjort en omedelbar och

fullständig avskrivning, vilket alltså skett i det aktuella nuvärdet.

Kommittén, som erinrar om att i direktiven för utredningsarbetet an­

givits att kommittén skulle pröva denna fråga, anför härom följande.

Frågan om avskrivning på nuvärdet har visserligen redan i tidigare lagstift-

ningssammanhang varit föremål för överväganden och därvid avvisats. Det kan

emellertid sägas att detta spörsmål efter den penningvärdeförsämring som inträtt

under efterkrigsåren vunnit ökad aktualitet. Detta gäller inte blott för vårt lands

vidkommande utan i minst lika hög grad i åtskilliga andra länder, där penning­

värdeförsämringen varit stor. Trots detta har i dessa länder, bortsett från vissa

åtgärder av i huvudsak engångsnatur samt med bortseende tillika från vissa i

Finland vidtagna, av där föreliggande exceptionella förhållanden betingade an­

ordningar, kommittén veterligt inte vidtagits några särskilda lagstiftningsåtgärder

i syfte att medge avskrivning på annat värde än den historiska anskaffnings­

kostnaden.

Anledningen till den restriktiva hållning som i allmänhet intagits —- det bör

observeras att denna ståndpunkt tagits oaktat man i utlandet har betydligt

strängare permanenta avskrivningsregler än vad den i Sverige gällande proviso­

riska lagstiftningen innebär — har till en början sin grund däri att någon en­

hetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en avskrivning på nu­

värdet. Det hävdas nämligen att något godtagbart resultat inte uppnås om man

isolerat beaktar prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen. En

förlust på tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan

mycket väl ur företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på passiv­

sidans skulder. Det sagda exemplifieras lättast om man tänker sig att en maskin

helt finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande be­

loppen skall användas för amorteringar å lånet. Skulle man i ett sådant läge

medge avskrivning på nuvärdet, innebar detta endast att man tillförde företaget

en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Resultatet är så­

lunda beroende av i vilken utsträckning företaget arbetar med lånat kapital.

För det fall då maskinanskaffningen inte finansieras genom lån har enighet

vidare inte förelegat huruvida tillgångens anskaffningsvärde skulle omräknas med

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

127

hänsyn till förändringar i det allmänna penningvärdet eller till den individuella penningvärdeförändring, som gäller just med avseende på den aktuella maskinen.

Ett tungt vägande argument mot en avskrivning på nuvärdet har i all diskussion varit de utomordentliga praktiska svårigheter som skulle vara förenade med tilllämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd. Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels det förhållandet, att på grund av tek­ nikens utveckling den äldre maskinen ersatts av en ny med helt eller delvis annor­ lunda konstruktion, varför rätta jämförelser mellan anskaffningskostnaderna van­ ligen inte kan göras. En undersökning och omräkning av antytt slag skulle be­ höva verkställas för varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga likväl skulle bestå.

Kommittén, som ingående dryftat dessa problem, har funnit att så starka in­ vändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas mot en avskrivning å nuvärdet, att kommittén inte kan förorda något förslag i sadan riktning. Kommittén vill emellertid tillägga att den av kommittén förordade 30regeln medger en så väsentlig initialavskrivning — mer än 50 procent under de två första åren — att frågan om avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde blir

i

väsentlig mån reducerad. Kommittén vill vidare hänvisa till resultatet av

den förut omnämnda specialundersökningen av 39 företag av vilken undersök­ ning framgår att en avskrivning enligt 30-regeln skulle, om regeln tillämpats under tidsperioden 1938—1951,

i

det väsentliga ha svarat mot den konstruerade

avskrivningen enligt alternativ B, vilket alternativ upptar just en lineär avskriv­ ning baserad på nuvärdet. Tillika vill kommittén påpeka, att den lagstiftning rörande investeringsfonder, som kommittén i ett senare sammanhang skall när­ mare beröra, är ägnad att än ytterligare reducera problemet om avskrivning på anskaffnings- eller nuvärde.

Kommittén fogar härtill att även om de konjunkturpolitiska synpunk­ terna i förevarande sammanhang inte borde vara avgörande, kunde kon­ stateras att även från dessa synpunkter en avskrivning på nuvärde i hög­ konjunkturlägen kunde ge mindre önskvärda resultat.

Slutligen kunde i detta sammanhang framhållas, fortsätter kommittén, att en konsekvent och från fiskalisk synpunkt acceptabel utformning av en regel om avskrivning på nuvärdet förutsatte att vid stigande penningvärde avskrivningarna beräknades på ett lägre belopp än den historiska anskaff­ ningskostnaden. En sådan anordning skulle emellertid kunna komma i strid med allmänt vedertagna och även i civillagstiftningen lagfästa regler rörande avskrivningarna. Omöjligheten att konsekvent tillämpa en avskriv­ ning på nuvärdet var självfallet ägnad att på sitt sätt belysa det teoretiskt mindre hållbara i det framförda yrkandet om avskrivning på ett högre be­ lopp än anskaffningskostnaden vid fallande penningvärde.

En minoritet inom förctagsbeskattningskommittén, herrar Gustafson och Wehtje, har reserverat sig mot kommitténs förslag om en begränsning i den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

128

fria avskrivningsrätten. Reservanternas mening är att den ifrågasatta be­

gränsningen skulle medföra så allvarliga olägenheter att dessa måste till­

mätas avsevärt större vikt än de eventuella fördelar från konjunkturpoli-

tisk synpunkt som kunde stå att vinna.

Reservanterna har som motivering för sin ståndpunkt åberopat en råd

olika synpunkter. För några av dessa har i tidigare sammanhang redo­

gjorts. Sammanfattningsvis kan dessa återges med följande. Inskränk­

ningen i avskrivningsrätten skulle medföra endast obetydliga fördelar av

konjunkturpolitisk art, bl. a. med hänsyn till den begränsade del av den

totala investeringsverksamheten som kunde tänkas påverkas. Utformningen

av de permanenta reglerna i skattelagstiftningen borde bygga på förhål­

landena under mera normala tider. Kommittén hade fäst alltför stort av­

seende vid erfarenheterna från de senaste högkonjunkturåren, då en rad

speciella faktorer påverkat investeringsviljan och konjunkturförloppet. En

extrem överkonjunktur borde i första hand mötas med åtgärder på den

allmänna penning- och finanspolitikens område. Så skedde inte i tillräcklig

tid och på tillräckligt verksamt sätt under de inflationsbetonade topparna

i efterkrigstidens högkonjunktur. En åtstramning i avskrivningsrätten

medförde risk för på längre sikt minskade totala investeringar. Minskade

möjligheter skulle även uppkomma för företagen att rusta och stärka sig

inför en konjunkturväxling. Vidare skulle företagen få mindre möjligheter

till rationaliseringar, varigenom svårigheter kunde uppkomma i konkur­

rensen med utlandet.

Även från mera speciella företagsekonomiska synpunkter skulle enligt

reservanternas förmenande ett slopande av den fria avskrivningsrätten

medföra betydande olägenheter. Efter att ha berört den fria avskriv-

ningsrättens möjligheter för tillgodoseende av individuellt betingade av-

skrivningsbehov och den betydelse den fria avskrivningsrätten haft för före­

tagen i tider av starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och

andra inventarier, anför reservanterna följande.

Mot bakgrunden av den vikt denna fråga tillmätts i olika sammanhang och med

hänsyn till de allvarliga olägenheter som den kraftiga stegringen av återanskaff-

ningskostnaderna för maskiner och andra inventarier vållat företagen under

krigsåren och efterkrigsåren är det beklagligt, att denna fråga inte ägnats större

uppmärksamhet i majoritetens förslag, och vi kan inte godta de mera teoretiska

argument på vilka avvisandet av frågan grundas. Däremot är vi väl medvetna

om de praktiska svårigheter av olika slag som kan vara förenade med en över­

gång i skattelagstiftningen till ett system som innebär medgivande till avskriv­

ningar på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Just denna

omständighet anser vi emellertid i varje fall borde ha bjudit till försiktighet med

att inskränka företagens fria avskrivningsrätt. Det är nämligen uppenbart, att

denna frihet hittills i viss mån möjliggjort för företagen att motväga verkningarna

av de stigande återanskaffningskostnaderna. Många företag har i själva verket

på ett från företagsekonomisk synpunkt fullt riktigt och försvarligt sätt baserat

sina faktiska avskrivningar på återanskaffningskostnaderna och har därigenom

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

129

inom ramen för den fria avskrivningen och så långt den historiska anskaffnings­ kostnaden medgivit gjort snabbare avskrivningar på maskiner och inventarier än som vid stabila prisförhållanden i och för sig hade varit motiverat. Detta är ofta anledningen till att många företag under krigsåren och efterkrigsåren kom­ mit att visa låga restvärden på sina maskiner och inventarier eller understundom helt bortskrivit dessa.

Därefter uttalas, att en annan omständighet som även i många fall moti­ verat en snabbare nedskrivning av maskiner och andra inventarier än vad som i och för sig betingats av den faktiska värdeminskningen på dessa till­ gångar var nuvarande restriktiva praxis i avseende på medgivna värde- minskningsavdrag för byggnader som används i företagens rörelse. Dessa värdeminskningsavdrag var, enligt vad vid upprepade tillfällen även vits­ ordats av riksdagen, ofta otillräckliga för att tillgodose affärsmässigt moti­ verade avskrivningsbehov. Det var naturligt, om företagen i vissa fall strä­ vat att motväga detta genom en snabbare nedskrivning av maskinparken än eljest, helst som byggnader och maskiner i industriell drift ofta kunde be­ traktas som en sammanhängande enhet. Även när det gällde byggnader hade de stigande återanskaffningskostnaderna vållat företagen mycket be­ tydande olägenheter och kraftigt medverkat till att de faktiska a\slui\- ningsbehoven ofta inte kunnat täckas av medgivna värdeminskningsavdrag. Reservanterna var visserligen väl medvetna om de vanskligheter det i prak­ tiken skulle möta att utforma ett system där avskrivningarna baserades på byggnadernas nuvärden, och de var även medvetna om de besvärliga pro­ blem som redan en höjning av nu tillämpade värdeminskningsavdrag skulle aktualisera. Den omständigheten att något egentligt förslag inte kunnat framläggas i dessa hänseenden, var emellertid ytterligare ett skäl att inte upphäva den fria avskrivningsrätten i fråga om maskiner och andra inventarier.

Sedan reservanterna framhållit, att i kommitténs förslag större upp­ märksamhet borde ha ägnats den fria avskrivningens betydelse för före­ tagens kapitalförsörjning, anföres härom följande.

Framför allt genom förskjutningar i det enskilda sparandets struktur har den direkta tillförseln utifrån till företagen av riskvilligt kapital kommit att kraftigt minskas under de senaste decenniernas utveckling. Ett anmärkningsvärt inslag i denna utveckling är den allt mindre betydelse för företagens finansiering som aktiemarknaden kommit att få. Samtidigt härmed har det stigande skattetrycket försämrat företagens möjligheter till självfinansiering på grundval av en fonde- ring av beskattade vinstmedel. Med hänsyn till de växande kapitalbehoven för näringslivets utveckling har dessa tendenser inte kunnat undgå att väcka be­ kymmer. I detta läge måste de interna konsolideringsmöjligheterna via företagens avskrivningar tillmätas allt större vikt. Dessa möjligheter innebär väl endast ett uppskov med en del av beskattningen och inte någon definitiv lättnad i skatte­ trycket, men de ger dock en lättnad åt expanderande företag under själva expan­ sionsperioden, varigenom de direkt utvecklingshämmande verkningarna av eu hög beskattning begränsats. Inte minst härigenom har den fria avskrivningen 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. t saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

kommit att innebära en motvikt mot de berörda faktorer som tenderat att för­ svåra företagens finansieringsproblem. Om man genom att upphäva den fria av­ skrivningen skulle eliminera denna motvikt i en tid då dessa finansieringspro­ blem blir alltmera brännande, måste allvarliga konsekvenser för vår ekonomiska utveckling befaras.

Reservanterna berör slutligen den fria avskrivningens stora förtjänster med hänsyn till enkelheten i tillämpningen. På grund härav gav, fram­ håller reservanterna, den fria avskrivningen så stora fördelar, att en över­ gång till begränsad avskrivningsrätt måste väcka stora betänkligheter. Detta gällde både redovisningstekniskt i företagen och kanske framför allt i taxeringstekniskt hänseende. De förslag som framlades av kommittén var i och för sig en talande illustration till de komplikationer som måste upp­ stå vid en sådan åtgärd. Man kunde inte undvika krångliga och svårtyd- bara bestämmelser. Sålunda aktualiserades beträffande maskiner och andra inventarier för samtliga företag inom alla verksamhetsgrenar den besvärliga gränsdragningen mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan samt reparations- och underhållsarbeten å andra sidan.

Remissyttrandena

Vad först angår hörda statliga myndigheter har flertalet av dessa i prin­ cip tillstyrkt eller i allt fall inte framfört invändningar mot att den fria avskrivningsrätten permanent inskränkes. Direkt avstyrkande uttalanden har gjorts av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Ska­ raborgs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs, Västernorrlands och Väster­ bottens län.

Av övriga remissinstanser tillstyrkes en inskränkning av den fria avskriv­ ningsrätten av Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sve­ riges lantbruksförbund, Sveriges skogsägares riksförbund, Landsorganisa­ tionen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens cen­ tralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid detta ståndpunktstagande har i vissa fall fogats reservationer och invändningar.

Avstyrkande yttranden har avgivits av samtliga nu ej nämnda näringsorga- nisationer.

Remissinstansernas inställning till frågan huruvida den fria avskriv­ ningsrätten bör permanent inskränkas eller inte har i allmänhet varit be­ roende på vederbörandes allmänna uppfattning om nödvändigheten eller lämpligheten av att vidtaga åtgärder beträffande de permanenta skattereg­ lerna i syfte att bättre än för närvarande anpassa företagsbeskattningen till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik. Beträffande dessa mera allmänna synpunkter får jag hänvisa till den i det föregående lämnade redo­ görelsen för remissyttrandena. Utöver vad tidigare återgivits har frågan om en permanent begränsning av avskrivningsrätten föranlett i huvudsak följande uttalanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

131

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat om att såsom ett argument mot en skärpning av avskrivningsreglerna anförts, att den nuvarande bo- lagsbeskattningen bland annat betingats av gällande liberala bestämmelser om fri avskrivning och att man därför inte borde skärpa dessa bestämmel­ ser utan en samtidig sänkning av skatteuttaget från bolagen, uttalas att något reellt skäl att sammankoppla dessa i grunden skilda frågor inte syntes finnas. Kommittén avsåg inte med sitt förslag en ökad skattebelast­ ning för företagen, men däremot en beskärning i konjunkturutjämnande syfte av företagens hittillsvarande möjligheter att temporärt disponera över skattemedel för egna nyinvesteringar eller för konsolideringsändamål. När man talade om den hårda företagsbeskattningen bortsåg man vidare lätt ifrån att den år 1938 för bolagens del genomförda proportionella skattebe- räkningsmetoden under den följande tiden av sjunkande penningvärde medfört särskilda lättnader. Detta förhållande i förening med de liberala avskrivningsreglerna hade i själva verket möjliggjort det »företags- sparande», som blivit ett av de mest karakteristiska dragen i de senare årens finansiella bild. Det skulle inte bestridas, att detta »företagsspa- rande» haft en viss betydelse för uppehållande av en hög produktionsnivå, men det hade även inneburit vissa inflationsdrivande moment. Samhälls­ ekonomiskt sett kunde det dessutom vara diskutabelt att i den utsträck­ ning som skett öppna möjlighet för enskilda företag att genom uppskov med beskattning bilda och under en längre tidsrymd uppehålla skattefria reserver.

Från nyss angivna utgångspunkter kunde fullmäktige i princip godtaga en skärpning av bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten beträf­ fande maskiner och inventarier.

Två av fullmäktige, herrar Hagberg och Svensson, har i avgiven reserva­ tion uttalat, att fullmäktige bort förklara att de inte biträdde förslaget om en begränsning av den fria avskrivningsrätten. Reservanterna anför bl. a. att en permanent begränsning av den fria avskrivningsrätten, vilken rätt otvivelaktigt bidragit till näringslivets konsolidering och till uppehållande av en hög sysselsättningsnivå, inte kunde med fog motiveras av omsorgen om eu lugn och jämn produktionsutveckling utan måste betraktas såsom en opåkallad extra belastning för strävandena att ernå en fortsatt fram­ gångsrik utveckling av vårt näringsliv. Det fanns intet stöd för antagandet, att en begränsning av den fria avskrivningsrätten skulle i nämnvärd mån bidraga till att dämpa inflationstendenserna.

Landsorganisationen

finner det befogat att frångå systemet med helt fria

avskrivningar. Detta system kunde sägas stimulera till investeringar i alla konjunkturlägen och var därför utan tvivel mindre lämpligt under efter­ krigstidens konjunkturförhållanden än dcL hade varit tidigare.

1 det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet anföres bl. a., att den fria avskrivningsrätten inneburit väsentliga fördelar för därav berörda

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

132

företags utvidgning och utveckling samt konsolidering ävensom möjliggjort

större möjligheter för resultatutjämning. Det kunde emellertid inte för­

nekas, att en fullständigt fri avskrivning uppmuntrade till nyanskaffningar.

De ogynnsamma verkningarna härav framträdde särskilt i en högkon­

junktur.

Sedan förbundet framhållit önskvärdheten av permanenta bestämmelser

för avskrivningsreglerna, därvid i stort sett åberopas de av kommittén an­

förda skälen härför, förklarar sig förbundet kunna tillstyrka inskränkning

i den fria avskrivningsrätten under följande förutsättningar. Ett perma­

nent avskrivningssystem borde medföra en begränsning av investeringarna

under högkonjunkturen men å andra sidan bereda företagen möjlighet att

vid starkt stegrade återanskaffningspriser verkställa avskrivningar, som

möjIiggjorde ett bibehållande av den ekonomiska kapaciteten. Likaså borde

investeringsverksamheten under en lågkonjunktur ges starkare stimulans

genom att under lågkonjunkturen efter särskild prövning branschvis eller

för enskilda företag större avskrivningar medgavs än eljest. Denna pröv­

ning kunde överlämnas till riksskattenämnden såsom fallet var i andra

liknande dispensfrågor. En dylik konstruktion av avskrivningsreglerna

torde kunna medföra den önskade utjämningen i investeringsverksamheten

mellan olika år. I

I flertalet yttranden från de länsstyrelser, som tillstyrker att den fria av­

skrivningsrätten inskränkes, uttalas önskemålet om en begränsning även

av skattemässiga skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att när fri avskrivning å inven­

tarier infördes vid den s. k. bolagsbeskattningen år 1938 betonade veder­

börande skattekommitté, att man visserligen medvetet ville möjliggöra för

företagen att skapa dolda reserver på samma sätt som beträffande varu­

lager men att detta knappast kunde få synnerlig inverkan på beskattnings­

underlaget. Omdömet grundades på allmänna erfarenheter om att före­

tagen helt säkert oftast icke skulle ha intresse av att på en gång förbruka

större avskrivningsmöjligheter men kunde ej bestyrkas med någon utred­

ning. Det vill emellertid synas, fortsätter länsstyrelsen, som man inom

näringslivet numera uppfattade reservbildningen i inventarier lika skatte-

mässigt legitim som lagervärderingsreserverna. Full täckning för detta

betraktelsesätt förelåg dock knappast sedan företagsbeskattningskommittén

genom utredningar lämnat en utförlig redovisning av hur den fria avskriv­

ningen å inventarier faktiskt utnyttjas. Skatteprocenten var numera väsent­

ligt högre än 1938, varför det framstod som uppenbart från rent skatte­

mässiga synpunkter, att någon motvikt till för hastig takt i avskrivningarna

borde finnas i skattereglerna.

Sedan länsstyrelsen i Örebro lån betonat den fria avskrivningens stora

betydelse för företagens konsolidering, anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 100

133

Den rätt till fri avskrivning aktiebolag m. fl. juridiska personer åtnjutit bär emellertid, som kommittén påpekat, i icke oväsentlig utsträckning missbrukats. En helt fri rätt till avskrivning av kostnader för maskin- och inventarieanskaffning torde för övrigt knappast vara förenlig med så högt skatteuttag, som är nödvän­ digt i dagens läge. Under den tid skatten på aktiebolags vinst inskränkte sig till 10 procent kunde däremot sådan frihet i avskrivningshänseende vara acceptabel, då det låga skatteuttaget icke krävde samma noggrannhet beträffande bestam­ mande av bolagens beskattningsbara inkomster, som nu är erforderlig, för att icke skattebördan skall övervältras på andra kategorier skattskyldiga. Ej heller torde det vid den fria avskrivningsrättens införande varit tänkt eller avsett, att densamma skulle medföra rätt att verkställa avskrivning i så stor utsträckning, som sedermera praktiserats utan möjlighet till ingripande från taxeringsmyndig­ heternas sida. Det är väl inte heller troligt, att man skulle ha övervägt införandet av fri avskrivningsrätt år 1938, om skatteläget då varit lika högt som nu.

Länsstyrelsen, som delar kommitténs uppfattning, att en viss begränsning av den fria avskrivningsrätten ur konjunkturpolitisk synpunkt kan anses önskvärd, ansluter sig därför i princip till kommitténs förslag att ersätta rätten till fri a\skrivning med något mera restriktiva regler på detta område.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser att en begränsning av den fria avskrivningsrätten inte skulle få åsyftad effekt från konjunktur­ politisk synpunkt och därför motsätter sig att rätten till fri avskrivning avskaffas, uttalar, att en begränsning måhända kunde vara påkallad av det förhållandet att rätten utnyttjats på ett sätt som inte var avsett vid den fria avskrivningsrättens tillkomst.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner en modifierad begränsad a\skri\ning__bl. a. med hänsyn till taxeringsmyndigheternas arbetsbelastning vara att föredra framför fri avskrivning, vilken relativt ofta måste ersättas med speciallagstiftningar.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 100

Som argument mot en begränsning av den fria avskrivningsrätten gores i några yttranden gällande att kommitténs utredning rörande tillämpningen av den fria avskrivningsrätten var missvisande eller i allt fall inte gav någon rättvisande bild, emedan kommittén utgått från förhållandena under efterkrigstidens högkonjunktur.

I det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet undeistrykes sålunda vad reservanterna inom kommittén anfört därom, att kommitténs förslag om avskaffande av den fria avskrivningsrätten i hög grad utgick från erfarenheterna under efterkrigstidens högkonjunkturperiod. Den av kommittén åberopade utredningen rörande avskrivning på maskiner och inventarier avsåg krigsåren och efterkrigsåren, präglade av abnorma för­ hållanden i olika avseenden såsom avspärrningar, kristidsproduktion och inflationistiska tendenser med starkt stegrade återanskaffningskostnader. Förhållandena under en så extrem konjunkturperiod borde inte, såsom reservanterna framhållit, tagas till utgångspunkt vid utformningen av av- skrivningsreglerna i den permanenta skattelagstiftningen. Att så likväl

134

skett syntes utgöra förklaringen till, att kommittén underskattat värdet av

den ökade möjlighet till ekonomiskt framåtskridande, som den fria avskriv­

ningen bidragit till att skapa genom högklassiga anläggningar för produk­

tion och distribution samt väl konsoliderade konkurrenskraftiga företag.

Dessa positiva resultat hade för kommittén kommit att träda i bakgrunden,

medan däremot den, såsom finansministern i direktiven för kommittén

uttryckt sig, »i vissa konjunkturlägen» befarade stimulansen till över­

investeringar dominerat bilden i sådan grad, att den helt satt sin prägel på

de permanenta skattebestämmelser, kommittén förordat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att länsstyrelsen vid ställnings­

tagandet till frågan om upphävande av den fria avskrivningsrätten inte

kunnat bortse från det förhållandet, att den tidsperiod, under vilken den

fria avskrivningen gällt och som avsågs i den av kommittén verkställda

undersökningen, inkluderade till sin förra del en krigsperiod med därav

hämmad investeringsverksamhet och till sin senare del en på grund av

eftersatta behov och en extrem högkonjunktur intensifierad sådan verk­

samhet. Det syntes därför ovisst, om vad som legat till grund för den fram­

lagda utredningen gav en tillräckligt klar bild för bedömande av den fria

avskrivningsrättens verkningar under normala förhållanden. Med hänsyn

till det anförda och då obestridligt var, att möjligheten till fri avskrivning

verksamt bidragit til! näringslivets konsolidering och därmed även varit

till gagn för samhället självt, fann länsstyrelsen tillräcklig anledning inte

föreligga att för närvarande tillstyrka den fria avskrivningsrättens defi­

nitiva upphörande.

Den lria avskrivningsrättens stora betydelse för företagens konsolidering

har vitsordats i flertalet yttranden.

Kommerskollegium, som inte ansåg sig kunna bestrida att rätten till fri

avskrivning hade en investeringsstimulerande effekt, något som av natur­

liga skäl gjorde sig mest märkbart under en högkonjunktur, framhåller

bl. a. att den fria avskrivningsrätten möjliggjort en betydande konsolide­

ring inom näringslivet och därigenom varit ägnad att stärka beredskapen

mot påfrestningar under en lågkonjunktur. Den hade vidare lett till att

en viss utjämning av de redovisade vinsterna och därigenom skattebelast­

ningen för olika år kunnat ske. Detta hade i avsaknad av en särskild lag­

stiftning rörande resultatutjämning varit synnerligen värdefullt. Ytterligare

hade den fria avskrivningsrätten i viss utsträckning möjliggjort för före­

tagen att vid beräkning av avskrivningarnas storlek taga hänsyn till de

stegrade återanskaffningskostnaderna på maskiner, inventarier och bygg­

nader.

Sveriges grossistförbund erinrar om att den fria avskrivningsrätten in­

fördes på sin tid i klart syfte att möjliggöra inte bara fullt betryggande

värdeminskningsavdrag utan även reservbildningar för direkt konsolide-

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100

135

ringsändamål. I det hänseendet behövde endast hänvisas exempelvis till dåvarande finansministerns yttrande i proposition nr 258/1938 att det kunde förväntas att den fria avskrivningsrätten »skall verksamt bidraga till nä­ ringslivets konsolidering och dess förmåga att vid sämre konjunkturer be­ reda sysselsättning åt sina anställda». Om man bortsåg från de speciella högkonjunkturaspekterna, som enligt vad tidigare framhållits inte borde lösas genom regler i den permanenta skattelagstiftningen, hade, såvitt för­ bundet kunde finna, inte förebragts några bärande skäl för att franga denna från början uppställda målsättning.

Skånes handelskammare anför, att den fria avskrivningsrätten lamnat ett värdefullt bidrag till den omfattande förnyelse och rationalisering av den svenska industrin, som kommit till stånd under krigsåren och därefter till båtnad för icke blott företagarna och de anställda utan hela vårt natio­ nella välstånd; rationaliseringen hade möjliggjort den höjning av industrins produktivitet, som utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för de upp­ komna reallöneförbättringarna för arbetstagarna och för den allmänna stan­ dardhöjningen. En näringsgren, för vilken den fria avskrivningsrätten varit till alldeles särskilt gagn, hade varit rederinäringen med dess utom­ ordentligt starka beroende av de konjunkturella fluktuationerna på frakt­ marknaden; den svenska sjöfartsnäringen hade icke kunnat utveckla sig pa sätt som skett, om icke rederierna haft möjlighet att under de år, då frakt- inkomsterna varit goda, verkställa relativt stora avskrivningar å tonnaget med dess högt uppdrivna anskaffningspriser.

Sveriges redareförening erinrar om det bekymmersamma läge, vari den svenska rederinäringen kommit efter det första världskriget, då bolagen ej ägt rätt till fri avskrivning. Den år 1938 införda fria avskrivningsrätten hade därför för rederinäringen varit av utomordentligt stor betydelse.

Rederiföretagen hade tack vare denna avskrivningsrätt kunnat ersätta små under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa fartyg sasom ersättning för äldre, utrangerat tonnage ävensom utvidga och modernisera den svenska handelsflottan. Särskilt betydelsefull var denna rätt for rederi­ näringen, som under mera normala förhållanden måste rakna med att un ei en lång period ha endast ett eller ett par goda år, medan däremot de Övriga åren i perioden var svaga eller mycket dåliga.

Även kommerskollegium och Stockholms handelskammare har framhalht den fria avskrivningsrättens stora betydelse särskilt för rederinäringen. Handelskammaren anför, att med beaktande av de särskilda förhållanden, som var rådande inom sjöfarten med dess av konjunkturväxlingarna i värdehänseende ytterst känsliga fartygsmaterial, den fria avskrivnings­ rätten otvivelaktigt hade bidragit till att skapa sunda ekonomiska förhål­ landen inom den svenska rederinäringen. Den arbetade med anläggnings­ tillgångar som representerade stora värden. Belysande härför var exempel­ vis, att ett fartyg om ca 3 500 dwt. i dag representerade ett värde av i runt

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

136

tal 6,5 miljoner kronor. Detta motsvarade värdet å byggnader, maskiner

och varulager i ett relativt stort industriföretag. I motsats till ett sådant

företag ägde rederiföretagen — i allt fall enbåtsrederierna — i huvudsak

inte annan möjlighet till konsolidering än nedskrivning av fartyg. Det var

sålunda naturligt, att rederiföretagen var i särskilt behov av att verkställa

betryggande nedskrivningar å sina fartyg för att därigenom kunna möta

en lågkonjunktur utan alltför stora ekonomiska risker. Även om rederi­

näringen under en längre tidsperiod haft en relativt god konjunktur, gällde

erfai enhetsmässigt att dylika konjunkturer inom denna näringsgren var

labila och ofta efterföljdes av mycket djupgående lågkonjunkturer.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att mot bakgrunden av vad kom­

mittén anfört beträffande den fria avskrivningsrättens förtjänster var den

av kommittén nu intagna ställningen mot den fria avskrivningen ägnad att

förvåna. Kommittén syntes huvudsakligen ha anlagt sådana konjunktur­

politiska synpunkter som att en obeskuren avskrivningsrätt skulle i ett

hogkonjunkturläge möjliggöra en förstärkning av företagens likviditet och

därigenom verksamt bidraga till investeringar även i sådana lägen, där en

investeringsbegränsning från det allmännas synpunkt var önskvärd. Enligt

länsstyrelsens mening fick man inte tillmäta avgörande betydelse åt argu­

ment, som tog sikte på överkonjunkturlägen. En i egentlig mening perma­

nent skattelagstiftning måste inriktas på mer normala förhållanden, dit

givetvis även måste hänföras ekonomiska lägen med mer eller mindre

långvariga fluktuationer uppåt eller nedåt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det under utred­

ningen vitsordats, att det var investeringarna under högkonjunkturår som

drev utvecklingen framat och höjde den totala nationalprodukten. Kom­

mittén hade vidare uttalat, att i den mån företagen genom den fria avskriv­

ningen kunnat förbättra sin likviditet och rationalisera produktionen före­

tagen därigenom vunnit ökade förutsättningar att motstå påfrestning­

arna under en lågkonjunktur och då bidraga till upprätthållandet av syssel­

sättningen. Den fria avskrivningen hade i sådana fall varit av påtagligt

värde från samhällsekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen instämde i dessa

synpunkter, som den ansåg avspegla det normala förhållandet inom närings­

livet. Med särskild hänsyn till riskerna att nu vidtaga åtgärder, som kunde

inverka ogynnsamt på företagens motståndskraft i ett lågkonjunkturläge,

avstyrkte länsstyrelsen den av kommittén föreslagna ändringen av avskriv-

ningsreglerna.

Nu återgivna synpunkter har jämväl kommit till uttryck i en del andra

remissyttranden.

Det har vidare framhållits, att en begränsning av den fria avskrivnings-

rätten skulle på längre sikt få till följd en minskning av investeringsvoly­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

137

men och försvåra eller förhindra de med hänsyn till det höga kostnadsläget i vårt land önskvärda rationaliseringarna.

Kommerskollegium anför.

Vid ett bedömande av kommitténs förslag om upphävande av den fria avskriv- ningsrätten anser kollegium, att den största uppmärksamhet bör ägnas frågan i vilken mån ett genomförande av förslaget kan komma att inverka på storleken av de totala investeringarna i maskiner och andra inventarier på längre sikt. Eftersom näringslivets investeringar i arbetsbesparande eller eljest ekonomiskt effektiva maskiner och andra inventarier — för sjöfartens del fartyg — i väsent­ lig grad befrämja framåtskridandet och det materiella välståndet samt därigenom också stärka skatteunderlaget, är denna fråga av stor vikt. Om kommitténs för­ slag skulle få åsyftad verkan, fordras för att de totala privata investeringarna på längre sikt skola kunna hållas på samma nivå som vid fri avskrivning att investe- ringsminskningen under högkonjunkturer uppväges av ökade investeringar under andra konjunkturlägen. En sådan utveckling —- som lagstiftningen om investe­ ringsfonder avser att främja •— torde emellertid vara svår att åstadkomma. I allt fall torde ett upphävande av den fria avskrivningsrätten icke gynna investeringar under lågkonjunkturer. Att hämma speciellt den privata investeringsverksam­ heten under högkonjunktur skulle kunna vara försvarligt, därest säkerhet före- låge för att minskningen träffade de ur samhällets synpunkt minst ekonomiska investeringarna. Någon sådan säkerhet synes emellertid kommitténs förslag icke giva. Enligt kollegii mening finnes därför anledning befara, att ett slopande av den fria avskrivningsrätten kan få mer ogynnsamma verkningar på längre sikt än ett bibehållande av densamma.

Sveriges köpmannaförbund uttalar, att såg man till det uppgivna syftet med förslaget, nämligen en dämpande och investeringsbegränsande effekt i ett skärpt konjunkturläge, så utgick kommittén från den av erfarenheten knappast bestyrkta förutsättningen, att en högkonjunktur skulle fortsätta in infinitum. Redan den omständigheten, att nuvarande högkonjunktur varat osedvanligt länge, talade enligt förbundets mening för att risken för en lågkonjunktur var större än risken för en extrem högkonjunktur. Vårt land hade hittills befunnit sig i den gynnsamma situationen att ha ett oska­ dat och väl utbyggt näringsliv, medan andra länder kämpat med uppbygg- nadssvårigheter. Det kunde inte vara klok politik att införa regler, som avsevärt begränsade vårt näringslivs möjligheter till rationalisering och konsolidering och därmed dess möjligheter att konkurrera, medan man i andra länder gick motsatt väg.

Förbundet tillägger, att visserligen var den fria avskrivningsrätten inte av samma betydelse för detaljhandeln som för industrin, men den pågående rationaliseringen inom handeln medförde ökade krav på investeringar i maskiner och inventarier. De moderna snabbköpsaffärerna erbjöd sålunda ett gott exempel på denna utveckling. Påtagligt var också, att utvecklingen gick mycket snabbt, så att vad som i dag ansågs vara modernt och effektivt redan om några år betraktades som omodernt. Behovet av snabb avskriv­ ning ökade följaktligen även i detaljhandeln. En sådan permanent begräns­

Knngl. Maj. ts proposition nr 100

138

ning av den fria avskrivningen, som kommitténs majoritet föreslagit, var

därför enligt förbundets mening inte lycklig.

Skånes handelskammare framhåller, att den enda tänkbara väg, på vilken

svensk företagsamhet skulle kunna fortsättningsvis göra sig gällande gent­

emot utlandet, var den fortsatta kostnadsbesparande rationaliseringens

väg. Om sysselsättningen överhuvud taget skulle kunna bibehållas på sin

nuvarande höga nivå och lönestandarden förbli intakt, måste villkoret här­

för vara, att svensk industri, handel och sjöfart hade möjligheter att fort­

sätta sina rationaliseringssträvanden för att därigenom öka produktiviteten

hos landets näringsliv. Begränsades företagens möjligheter härtill, kunde

detta på längre sikt få menliga återverkningar för arbetsmarknaden och

äventyra den fulla sysselsättningen. Det var att märka, att arbetsmarknaden

under det närmaste årtiondet skulle komma att få mottaga växande års­

kullar, vilka måste beredas sysselsättning. Detta förutsatte också i sin tur

ökade investeringar i maskiner och byggnader från näringslivets sida.

Därtill kom att frågan om företagens kapitalförsörjning för investerings-

ändamål på grund av att investeringskostnaden per arbetstagare befann sig

i oavlåtlig stegring blivit ett alltmer centralt problem.

Liknande uttalanden har även gjorts i vissa andra remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Åtskilliga av de remissinstanser, som avstyrker begränsning av den fria

avskrivningsrätten, upptar till behandling spörsmålet huruvida den fria

avskrivningsrätten kommit att utnyttjas på ett sätt som man vid lagstift­

ningens genomförande inte förutsett eller om den kan anses ha missbrukats.

Sedan i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet framhål­

lits att vissa uttalanden i betänkandet gav vid handen, att kommittén vid

sitt ställningstagande till frågan om den fria avskrivningsrättens bibehål­

lande varit starkt påverkad av uppfattningen, att denna skulle ha utnyttjats

på ett sätt som vid dess tillkomst inte förutsatts, uttalas att på grund av

den penningvärdeförsämring, som under senaste decenniet ägt rum, det

inte var möjligt att avgöra vare sig om den fria avskrivningsrätten »miss­

brukats» genom alltför djupgående avskrivningar eller om denna avskriv-

ningsrätt var motiverad av företagsekonomiska skäl, utan att man först

tog bestämd ståndpunkt till, huruvida avskrivningarna rätteligen borde be­

räknas på det historiska anskaffningsvärdet, nuvärdet eller återanskaff-

ningsvärdet. I dagens läge uppkom nämligen en betydande differens mellan

avskrivningsresultaten, om det historiska anskaffningsvärdet eller något

av sistnämnda värden användes som avskrivningsunderlag.

Delegationen erinrar om att statsmakterna i andra sammanhang — såsom

vid beräkningen av jordbrukssubventionerna, vid tillämpning av priskon­

trollen och vid statens största affärsdrivande verk, statens järnvägar —

godkänt principen att avskrivningarna skulle beräknas på grundval av åter-

139

anskaffningskostnaderna. Kommittén gjorde däremot gällande, att avskriv­

ningarna skulle beräknas på den ursprungliga anskaffningskostnaden, men

lämnade inte någon förklaring till vad anledningen kunde vara, att mot

varandra stridande principer skulle av statsmakterna tillämpas vid skatte­

lagstiftningen och i andra sammanhang.

Delegationen säger sig anse att det med fog kunde begäras, att den av

statsmakterna sålunda sanktionerade beräkningsgrunden principiellt god­

kändes även vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag. Därmed

förlorade de av kommittén åberopade skälen för den fria avskrivningsrät-

tens slopande även den bärkraft, som efter den av reservanterna inom

kommittén framförda kritiken därav möjligen kunde återstå. I detta av­

seende inträdde ingen ändring, om nuvärdet tilläventyrs ansågs böra till­

erkännas prioritet före återanskaffningsvärdet.

I likhet med reservanterna var delegationen väl medveten om de praktiska

svårigheter av olika slag, som kunde vara förenade med en övergång i

skattelagstiftningen till ett system, som innebar medgivande till avskriv­

ningar på ett högre värde än den historiska anskaffningskostnaden. Den

frågeställning, som i förevarande sammanhang i första hand var aktuell,

var emellertid ej, huruvida den taxeringsmässiga beräkningen av avskriv­

ningarna borde omläggas till att avse viss procentsats av återanskaffnings-

värde eller nuvärde utan huruvida det från företagsekonomiska synpunkter

var riktigt och önskvärt, att avskrivningarna i räkenskaperna avvägdes så,

att de lämnade utrymme för vad en på något av dessa värden beräknad av­

skrivning krävde.

Därefter anföres att det var under beaktande härav som det utrednings­

material skulle bedömas, på vilket kommittén grundade sitt påstående, att

den fria avskrivningsrätten utnyttjats till mera djupgående avskrivningar

än som från det allmännas synpunkt var godtagbart.

Delegationen anför vidare.

Under förutsättning, att den ovanberörda av statsmakterna godkända principen

rörande beräkning av avskrivningarna på återanskaffningsvärdet lägges till grund

för bedömningen, giver således berörda utredning intet stöd för att någon allmän

»överavskrivning» ägt rum. Skulle det trots statsmakternas tidigare ställnings­

tagande likväl göras gällande, att den ifrågavarande betydelsefulla principen av

en eller annan anledning i allt fall bör justeras såtillvida, att nuvärdet, icke åter­

anskaffningsvärdet, lägges till grund för avskrivningarnas beräkning, kan väl den

omständigheten, att vissa företag gjort avskrivningar, som äro avsevärt större än

vad som skulle ha blivit resultatet, om nuvärdet lagts till grund, vid ett ytligt be­

traktelsesätt förefalla att giva stöd för att överavskrivningar förekommit. Så be­

höver emellertid icke vara fallet, främst beroende på att utredningsperioden som

nämnts genomgående kännetecknats av i hög grad abnorma konjunkturförhål­

landen. Ovissheten om den framtida konjunkturutvecklingen var under ifråga­

varande tidsperiod i regel långt större än vanligen är fallet. En omfattande kris-

tidsproduktion, ofta på direkt föranstaltande av statsmakterna, föranledde många

företag till investeringar, vilkas räntabilitet var direkt betingad av krigsförhål-

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

140

landena och avspärrningen. Att under dylika förhållanden intjänade mervinster

användas till särskilt djupgående avskrivningar, stod uppenbarligen helt i överens­

stämmelse med företagsekonomiskt riktiga principer.

Delegationen framhåller härefter, att det i och för sig var riktigt, att den

fria avskrivningen utnyttjats på ett sätt, som inte förutsattes då den in­

fördes 1938, men detta innebar inte att den missbrukats. Ehuru frågan

inte berörts i förarbetena till 1938 års lagstiftning kunde man på grund av

den allmänna inställningen i dessa till önskemålet om största möjliga över­

ensstämmelse mellan redovisad och skattepliktig vinst taga för visst, att

om det vid tillkomsten av den fria avskrivningen gjorts gällande, att före­

tagen i tider med stark penningvärdeförsämring kunde befaras komma att

medelst särskilt djupgående nedskrivningar söka förskaffa sig viss kom­

pensation för det genom stegrade återanskaffningskostnader ökade avskriv-

ningsbehovet, så skulle även ett dylikt förfaringssätt från den skattskyl­

diges sida ha ansetts acceptabelt och denna omständighet t. o. in. ha åbe­

ropats såsom en ytterligare förtjänst hos det föreslagna fria avskrivnings-

systemet. Företagsbeskattningskommittén hade inte visat, att den fria av-

skrivningsrätten, såsom från vissa håll gjorts gällande, blivit missbrukad.

\ ad som betecknats såsom missbruk hade på grund av en icke förutsedd

utveckling på det ekonomiska området i realiteten kommit att innebära en

vid lagstiftningens tillkomst icke förutsedd ytterligare fördel från såväl

företagsekonomiska som allmänekonomiska synpunkter hos det fria av-

skrivningssystemet.

Med det anförda hade delegationen inte avsett att göra gällande, att det

inte i enstaka fall kunde ha inträffat att företag, i syfte att vinna skatte-

uppskov och stärka sin likviditet, så utnyttjat rätten till fri avskrivning i

förening med varuvärderingsreglerna, att förfarandet trots prisutvecklingen

kunde betecknas såsom ett missbruk av de ifrågavarande bestämmelserna.

Det kunde dock under inga förhållanden vara välbetänkt att i anledning av

enstaka fall av missbruk, vilka tilläventyrs förekommit, beskära avskriv-

ningsmöjligheterna för samtliga i aktiebolags- eller föreningsform arbetande

företag.

I stort sett liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening och

vissa handelskamrar.

Kommerskollegium uttalar att, om kommitténs förslag inte skulle få av­

sedd konjunkturpolitisk effekt, som motiv till borttagande av den fria av-

skrivningsrätten endast kvarstod det av kommittén framförda skälet, att

gällande bestämmelser utnyttjats på ett sätt som inte varit avsett vid reg­

lernas tillkomst. Även om så skulle vara fallet, torde detta vara att hän­

föra till förhållanden av sällsynt art. I och för sig kunde det inte anses

anmärkningsvärt, om företagen begagnat sin lagenliga rätt till att verkställa

djupgående avskrivningar på maskiner och andra inventarier. Den osed­

vanligt långa perioden av högkonjunktur, som åtföljts av fallande penning­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

141

värde, hade lett till starkt stigande återanskaffningskostnader å företagens anläggningstillgångar, något som till stor del motiverat även långtgående avskrivningar. Enligt kollegii uppfattning utgjorde det sätt, varpå den fria avskrivningsrätten utnyttjats, inte tillräckligt motiv för att slopa detta från näringspolitiska synpunkter så värdefulla institut.

För liknande synpunkter ger länsstyrelsen i Skaraborgs län uttryck. Även i det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet framhålles den betydelse som den fria avskrivningsrätten hade som motvikt mot stigande återanskaffningspriser. En begränsning av avskrivningsrätten borde inte genomföras utan att samtidigt infördes en möjlighet till justering av av­ skrivningsunderlaget med hänsyn till återanskaffningsvärdet. — Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare intar samma ståndpunkt.

Å andra sidan har företrädare för taxeringsmyndigheterna som sin me­ ning uttalat att något annat värde än den historiska anskaffningskostnaden inte kunde komma i fråga som underlag för beräkning av den årliga av­ skrivningen. Yttranden av denna innebörd har avgivits av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kalmar län och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Ytterligare anföres i några yttranden som argument mot en begränsning av den fria avskrivningsrätten att en sådan åtgärd skulle medföra en skatte- skärpning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att 1947 års skattereform, som bland annat innebar en höjning av bolagsskatten till 40 procent, genom­ fördes under förutsättning att den fria avskrivningsrätten skulle lämnas oantastad. Inom näringslivet hade allmänt uppfattats såsom en utfästelse det uppgivna sambandet mellan avskrivningsreglernas utformning och bo­ lagsskattens höjd. Då från denna synpunkt en samtidig prövning av de båda frågorna ansetts nödvändig, förelåg enligt länsstyrelsens mening skäl att skjuta på avskrivningsfrågan och inte nu ensidigt forcera fram den­ samma.

Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation och Svenska företagares riksförbund framför en liknande mening.

I ett stort antal yttranden framhålles slutligen till förmån för bibehål­ landet av fri avskrivning de stora fördelarna som är förenade därmed från tillämpningssynpunkt.

Jag övergår härefter till eu redogörelse för vad som anförts i remiss­ yttrandena beträffande olika alternativ för en begränsning av den fria av­ skrivningsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Av de myndigheter, som tagit uttrycklig ställning till något alternativ för begränsad avskrivning, har flertalet tillstyrkt eller i allt fall inte motsatt sig ett genomförande av det av kommittén förordade alternativet (30- regeln) . Yttranden av denna innebörd har avgivits av riksräkenskapsver- ket, kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Detta alternativ tillstyrkes även av Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sve­ rige, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisa­ tion och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid dessa ståndpunkts- taganden har dock i vissa fall fogats invändningar och krav på modifi­ kationer.

I några myndigheters remissyttranden, däri en begränsning av den fria avskrivningsrätten avstyrkts, framföres — såsom ett ytterligare skäl att bibehålla den fria avskrivningsrätten — vissa invändningar mot 30-regeln. Yttranden av denna innebörd har avgivits av bl. a. överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands län och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ifrågasätter med hänsyn till de svårigheter som kan väntas uppstå vid tillämpning av 30-regeln ytterligare överväganden.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Kammarrätten anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln jämte den därtill anknutna kompletteringsregeln synes innefatta en godtagbar metod för bestämmande av den gräns, inom vilken företagen själva få bestämma de årliga avskrivningarna. För det stora flertalet av de med dessa regler avsedda skattskyldiga torde kompletteringsregeln sällan behöva tillgripas, eftersom anskaffning i allmänhet sker kontinuerligt och avskrivningsunderlaget därmed fortlöpande hålles uppe. Med hänsyn till att 30-regeln bör betraktas icke såsom en regel för beräkning av den företagsekonomiskt riktiga avskrivningen utan endast såsom en för normala för­ hållanden avsedd med hänsyn till de praktiska behoven utformad spärregel, synes kunna bortses från att vissa invändningar ur teoretiska synpunkter kunna fram­ ställas mot att avskrivning å inventarier beräknas å dessas bokföringsvärde.

Riksskattenämnden som inledningsvis konstaterar de stora fördelarna från taxeringssynpunkt med den fria avskrivningen uttalar, att även med den förhållandevis moderata begränsning av avskrivningsrätten, som kom­ mittén föreslog, var det att förutse att tvistefrågor skulle komma att aktualiseras i betydande omfattning. Härvid gällde det bl. a. att taga ställ­ ning till de ofta mycket svårbedömda frågorna om när en anskaffning av delar eller reservdelar till maskiner och andra inventarier var att hän­ föra till reparation och underhåll eller till nyanskaffning av inventarier; härvid borde särskilt beaktas att arbetskostnader och indirekta kostnader ofta var svårbestämda. Liknande svårigheter uppkom när det gällde att avgöra om ett inventarium skulle anses ha en varaktighet av tre år eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

143

icke. Riksskattenämnden —- som haft beröring med dessa frågor redan när det gällt den tillfälliga begränsningen av den fria avskrivningsrätten — torde, om förslaget genomfördes, ha att emotse en betydande tillström­ ning av ärenden avseende förhandsbesked beträffande dylik gränsdragning.

Mot de taxeringstekniska fördelarna med en rätt till fri avskrivning hade man att väga de konjunkturpolitiska motiv, som föranlett kommit­ tén att föreslå en inskränkning av denna rätt. Riksskattenämnden ansåg sig inte böra taga ställning till denna avvägning. Skulle emellertid skälen för att nu mer eller mindre uppgiva den fria avskrivningsrätten befinnas vara tillräckligt grundade, fann nämnden det angeläget att de nya bestäm­ melserna redan från början avpassades så att de kunde tjäna som en mera permanent lagstiftning. För såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndig­ heterna var det till allvarlig olägenhet om man skulle behöva räkna med tillfälliga ändringar av bestämmelserna så snart det ekonomiska läget förändrades.

Enligt riksskattenämndens mening syntes den föreslagna 30-regeln till­ godose anspråken på ett enkelt system samtidigt som den för de skatt­ skyldiga kunde sägas medföra ett icke oskäligt resultat. Den supplementära regeln om rätt att årligen avskriva 20 procent av anskaffningskostnaden, vilken anslöt sig väl till huvudregeln, kunde — såsom fallet alltid måste bli med en supplementär regel — innebära merarbete vid deklaration och taxering men torde likväl icke kunna undvaras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig finna den av kom­ mittén förordade regeln att tillåta avskrivning med trettio procent av bok­ fört värde ganska väl fylla kravet på enkelhet. Denna regel torde medföra, att restvärdet endast i sällsynta fall skulle komma att ligga högre än det betryggande bottenvärde, som från olika synpunkter alltid måste efter­ strävas. Visserligen kunde det synas vara en nackdel att man enligt för­ slaget även skulle behöva kalkylera med en tjuguprocentig avskrivnings­ plan. Då emellertid denna senare vid många tillfällen torde komma att bereda vederbörande företag fördel av större värdeminskningsavdrag än det reguljära trettioprocentiga avskrivningsförfarandet, kunde det väl fin­ nas anledning för företagen att vid bokslut jämföra restvärdet enligt den degressiva trettioprocentplanen med restvärdet enligt den lineära tjugu- procentplanen. Mot att sådan fördel bereddes företagen torde erinran icke böra framställas, då ändringsförslaget i alla fall innebar att den tidigare fria avskrivningsrätten blev väsentligt beskuren.

Sedan länsstyrelsen erinrat om alt anmärkning framställts därom att det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet skulle kunna komma i strid med aktiebolagslagens grundsatser om att vinster och förluster vid ut- rangering av enstaka inventarieföremål skulle specifikt redovisas, anför länsstyrelsen vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Det må emellertid framhållas, att intresset av tillräcklig insyn i allmänhet torde få anses tillfredsställt, om förvaltningsberättelsen innehåller en summarisk redo­ görelse för förvärv och avgång av inventarierna. Ett sådant redovisningsför- farande får nog anses överensstämma med punkt A. 4. och B. 4. i 102 § aktie­ bolagslagen. Det har även anmärkts, att i vissa fall den situationen kan uppstå, att det trettioprocentiga avskrivningsförfarandet leder till högre restvärde än som ur civil redovisningssynpunkt kan anses försvarligt. Att företaget i dessa särskilda fall icke bör underlåta att i räkenskaperna verkställa erforderlig extra avskrivning torde icke behöva särskilt framhållas, men det må konstateras, att för dessa fall en motsvarande rätt till extra avskrivning även i taxeringshän- seende föreligger enligt föreslagna lagtexten.

Riksförbundet landsbygdens folk anför, att den avvägning mellan kon­ junkturpolitiska och företagsekonomiska synpunkter företagsbeskattnings- kommittén träffat i och med sitt förslag syntes sådan, att riksförbundet icke ville avstyrka förslaget. Dock var det uppenbart, att inskränkningar i den fria avskrivningsrätten liksom i den i fortsättningen behandlade fria lagervärderingen kunde medföra svårigheter för företagen att tillgodose sitt kapitalbehov genom självfinansiering. De inskränkningar i företagens frihet riksförbundet för sin del av konjunkturpolitiska skäl icke ville av­ styrka borde sålunda enligt förbundets mening kombineras med åtgärder ägnade att öka förutsättningarna för finansiering genom aktier och an­ delar. Ett effektivt medel syntes här vara att minska den s. k. dubbel­ beskattningen av aktieutdelning och avkastning på andelskapital i ekono­ miska föreningar.

Svenska stadsförbundet förklarar sig inte kunna dela de av represen­ tanter för näringslivet framförda farhågorna för att ett genomförande av kommitténs förslag skulle allvarligt äventyra företagens konsoliderings- möjligheter. Förutom att 30-regeln medgav betydande avskrivningar var det enligt förbundets mening oriktigt att inte i sammanhanget beakta de samtidigt framlagda förslagen till reviderade regler för investeringsfonder och nya regler för förlustutjämning. Mot bakgrunden härav förlorade kom­ mittéreservanternas invändning, att de föreslagna reglerna blott tillät av­ skrivning på det historiska anskaffningsvärdet men icke på nuvärdet, det mesta av sin verkan. Enligt förbundets mening gav de föreslagna reglerna företagen betryggande konsolideringsmöjligheter -— ett viktigt kommunalt intresse med tanke på företagens ortsbundenhet och ofta utslagsgivande betydelse för det kommunala skatteunderlaget — samtidigt som reglerna tillgodosåg de speciella konjunktursynpunkter kommittén främst haft att beakta.

Mot den föreslagna 30-regeln har i huvudsak riktats de invändningarna att den vid den praktiska tillämpningen kan medföra visst dubbelarbete och ge upphov till svårbedömda gränsdragningar.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 100

145

överståthållarämbetet förklarar sig anse det från principiell synpunkt vara en olägenhet att man med en uttryckligt fastställd högsta tillåten årsavskrivning icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de beträffande inven­ tarier högst skiftande förhållandena inom olika branscher och företag. Den taxeringsmässiga varaktighetstiden kunde nämligen variera från 4 å 5 ar till 20 ä 25 år och den faktiska varaktigheten kunde även överskrida sist­ nämnda tidsrymd. Från praktisk synpunkt ansåg överståthållarämbetet vidare att kompletteringsregeln till 30-regeln samt tröskelproblemen vid tillämpningen av 3-årsgränsen skulle komma att bli en avsevärd belast­ ning för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, överståt­ hållarämbetet var därför icke berett att tillstyrka kommitténs ifråga­ varande förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Den av kommittén föreslagna s. k. 30-regeln kan förefalla mycket enkel i sin tillämpning. Procentsatsen 30 synes emellertid ha beräknats så snävt, att man har anledning räkna med att antingen den s. k. kompletteringsregeln eller den särskilda möjligheten till bevisning om ett lägre faktiskt värde än restvärdet ofta skulle komma till användning. Möjligheten att få större värdeminskningsavdrag än enligt huvudregeln torde för många företag öka vid en uppdelning av inventariebeståndet på flera konton.

Då kompletteringsregeln skall tillämpas räcker det icke med att minska an­ skaffningsvärdena å inventarier för vart och ett av de senaste 5 åren med 20 procent per år, ty en del av dessa inventarier kunna vara sålda eller utrangerade. Beräkningarna torde därför mången gång bliva invecklade och företagens upp­ gifter svårkontrollerade. Detta gäller särskilt, då fråga är om inventarier vilka mer eller mindre tillfälligt tagits ur driften. Att en bevisning om lägre faktiskt värde å inventariebeståndet än enligt någon av schablonmetoderna måste vålla tillämpningssvårigheter och tvister synes uppenbart.

Det finns anledning förmoda, att de föreslagna bestämmelserna angående värdeminskningsavdrag å inventarier skulle komma att i ett mycket stort antal fall resultera i olika uppfattning hos de skattskyldiga och taxeringsorganen, huru­ vida inventarier skola anses ha en varaktighetstid av högst tre år. Sådana tvister kunna uppkomma icke blott i fråga om mindre inventarier såsom kontors­ maskiner och bilar utan även beträffande dyrare maskiner, vilka anskaffats på prov eller för försök med nya tillverkningsmetoder. Maskiner anskaffade för sådana försök kunna, om försöken lyckas, ha en sådan ekonomisk livslängd att 30-regeln medför snabbare avdrag än vad som svarar mot den faktiska värde­ minskningen, men om försöket utfaller sämre, kan maskinanskaffningen i eko­ nomiskt avseende utgöra en kostnad för allenast ett eller några få år. Det före­ faller sannolikt, att många företag anse sig omedelbart böra bortskriva på detta sätt anskaffade maskiner, medan taxeringsorganen anse 30-regeln böra tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Länsstyrelsen i Malmöhus län har företagit ett antal undersökningar om utfallet av taxeringen vid tillämpningen av 30-regeln och den av kommittén föreslagna kompletteringsregeln beträffande några större företag i länet.

Utredningen utvisar följande. 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 saml. Nr 100

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Undersökn. omfattar Kompl. regeln Skillnaden mellan 30-regeln

antal år

i kraft

och kompl. regeln i % av

inv. anskaffningsvärde

1.

16 år

5 gånger

1,5

10,2

7,3

2,4

2.

10 »

3

»

0,2

0,8

2,2

3.

8 »

4

»

9,7

8,9

0,14

0,6

4.

8 *

2 *

2,5

0,8

5.

10 »

2 »

3,7

6,5

6.

8 »

2 »

1,5

0,2

7.

12 »

2 »

16,8

3,7

Beträffande undersökningens resultat anför länsstyrelsen följande.

I de flesta fall är sålunda skillnaden mellan inventariernas restvärde enligt

30-regeln och enligt kompletterande regeln ytterst obetydlig. Undersökningen

visar dock att skillnaden kan bli högst väsentlig. Av denna anledning är det vid

denna metod ofrånkomligt med en kompletterande hjälpregel avsedd att fungera

som regulator. Då det ligger i företagets intresse, att få fram så lågt restvärde

som möjligt, d. v. s. största möjliga avskrivning, erfordras en tämligen vidlyftig

kontroll för att förhindra att den avsedda effekten av begränsningen i den fria

avskrivningsrätten går förlorad. Även om 30-regeln vid deklarationsförfarandet

i och för sig icke kräver upprättandet av värdeminskningsplaner kommer den

kompletterande regeln därför att tynga taxeringsarbetet.

Näringslivets skattedelegation vill, utöver vad reservanterna inom kom­

mittén anfört, särskilt framhålla olägenheten av det dubbla avskrivnings-

system, som den på bokföringsvärdet beräknade avskrivningen enligt de­

legationens mening ofrånkomligen nödvändiggjorde. Företagen skulle stän­

digt vid sidan av bokföringen nödgas upplägga en sidoordnad avskrivnings-

tablå för att få klarhet i det lägsta tillåtna bokförda värdet.

Liknande synpunkter har anförts i ett flertal yttranden. Å andra sidan

har framförts den uppfattningen att farhågorna för de taxeringstekniska

svårigheterna är överdrivna. Sedan länsstyrelsen i Örebro län i sitt yttrande

omnämnt, att reservanterna i kommittén som skäl för bibehållande av fri

avskrivningsrätt bl. a. anfört de taxeringstekniska svårigheter, som skulle

uppstå med mera restriktiva bestämmelser på detta område, säger sig

länsstyrelsen inte kunna förneka, att varje lagstiftning som innebar regler

och bestämmelser, om hur det skulle förfaras i visst hänseende, medförde

komplikationer i jämförelse med om full frihet lämnades till vederbörande

att efter eget bedömande förfara, som han önskade. Reservanterna hade

sålunda bl. a. framhållit svårigheterna av att i praktiken draga gräns

mellan nyanskaffning och förbättringsarbeten å ena sidan och reparations-

och underhållsarbeten å andra sidan. I praktiken hade emellertid denna

gränsdragning icke vållat mera framträdande svårigheter, icke ens då

fråga varit om taxeringen till investeringsavgift, trots att gränsdragningen

147

vid taxeringen till denna tillfälliga skatt varit mera kritisk och av större

betydelse än vid inkomsttaxeringen. Reservanternas farhågor härvidlag

syntes sålunda vara betydligt överdrivna. Däremot torde förslaget om två

parallella metoder för beräkning av avdrag för värdeminskning vara ägnat

att vålla besvärligheter vid tillämpningen.

Det av kommittén som nr 1 betecknade alternativet (avskrivning med

20 procent enligt lineär metod) för avskrivningsreglernas utformning till-

styrkes av länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län. Även i några andra

yttranden förordas lineär avskrivning eller göres uttalanden till förmån

för en sådan avskrivningsmetod, dock med vissa modifikationer i förhål­

lande till det av kommittén behandlade alternativ 1. Om en begränsning

av den fria avskrivningsrätten genomföres, tillstyrker även Smålands och

Blekinge handelskammare detta alternativ.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den enda fördel, som den s. k.

30-regeln medförde i jämförelse med metoden med lineär avskrivning med

20 procent, var i huvudsak att hänföra till att den förra metoden ej

krävde att särskild avskrivningsplan bifogades deklarationen. För att ut­

röna, hur högt värdeminskningsavdrag, som maximalt kunde erhållas, syn­

tes dock företagen nödgas att internt uppgöra sådan plan enligt metoden

för lineär avskrivning efter 20 procent. Någon större lättnad skulle så­

lunda den av kommittén förordade lösningen i praktiken icke innebära.

Det syntes under sådana omständigheter kunna ifrågasättas, om ej syste­

met med en avskrivning med 20 procent för år var att föredraga. Avskriv­

ningsplanerna enligt detta alternativ syntes också, som kommittén fram­

hållit, kunna bliva av mycket enkel beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att en begränsning av den fria

avskrivningsrätten enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde ske ge­

nom att nu gällande tillfälliga bestämmelser gjordes permanenta. Dessa

var enkla och hade, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, inte medfört

svårigheter eller komplikationer vid tillämpningen. I

I några remissyttranden framföres förslag om andra alternativ för av­

skrivningsreglernas utformning än de kommittén behandlat.

Riksskattenämnden påpekar, att en annan möjlighet till avskrivnings-

begränsning var att bibehålla den fria avskrivningsrätten med den in­

skränkningen att det taxeringsmässiga restvärdet för inventarierna icke

fick understiga de två sista årens anskaffningsvärde. En sådan regel syntes

som konjunkturbekämpningsmedel erbjuda stora fördelar samtidigt som

den taxeringstekniskt skulle ställa sig enkel och vara lätt alt tillämpa.

Även här skulle dock fordras eu supplementär regel om rätt att under

alla förhållanden erhålla en lineär avskrivning med 20 procent, eftersom

huvudregeln icke skulle ge tillräckliga avskrivningsmöjligheter för ny-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

148

startade företag eller i situationer, då en stor engångsanskaffning gjorts

utan att något motsvarande avskrivningsunderlag bildats under de när­

mast föregående åren. Utan att ha haft tillfälle att närmare undersöka

verkningarna av ett sådant system, hade riksskattenämnden funnit upp­

slaget vara värt att framföras.

En ledamot i riksskattenämnden, herr Sivert, har i särskilt yttrande an­

fört bl. a., att nämnden till närmare övervägande bort förorda den lös­

ningen av avskrivningsfrågan, att avskrivningsrätten begränsades till 30

procent av anskaffningsvärdet för det beskattningsår, varunder tillgången

anskaffats, samt 30 procent å bokförda värdet för efterföljande beskatt­

ningsår med bibehållen fri avskrivningsrätt å restvärdet under därefter

följande beskattningsår.

Överståthållarämbetet förordar, att rätten till fri avskrivning i princip

bibehålies men med möjlighet för taxeringsmyndigheterna att ingripa, om

den dolda reserven på grund av sin omfattning eller beskaffenhet kunde

anses vara obehörig. Vid bedömningen härav borde även beaktas i vad

mån avsättning verkställts till investeringsfond. För att möjliggöra nyss

antydda prövning borde enligt ämbetets mening i princip samma grunder

vara normerande för den fria avskrivningen, som de, vilka kommunal­

skattelagen angav för den bundna avskrivningen, nämligen att anskaff­

ningsvärdet skulle fördelas på det antal år tillgången beräknades vara

ekonomiskt användbar; vid fri avskrivning skulle företaget emellertid icke

behöva beräkna avdraget till en årlig bråkdel av anskaffningsvärdet. I en­

lighet härmed borde således rätten till fri avskrivning å inventarier förut­

sätta en bestämmelse av innebörd att värdesättningen av dessa tillgångar

i räkenskaperna skulle ske i överensstämmelse med nyss angivna princip

i kommunalskattelagen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att den fria avskrivnings­

rätten i princip borde bestå men att garantier mot för långt gående av­

skrivningar skapades på så sätt, att nedre gränsen för tillåten avskrivning

bestämdes till 40 procent av nettovärdet av de under senaste femårsperio­

den anskaffade inventarierna. — I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen

i Blekinge län, som i andra hand förordar alternativ 1 med vissa modifi­

kationer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att om 30-regeln lagfästes,

kodifierades den s. k. nettometoden, som inrymde många praktiska för­

delar. I och för sig kunde länsstyrelsen ej yttra sig om behovet av procent­

talet 30 ur konjunktur synpunkt. Det förelåg icke något tekniskt hinder

att variera procentsatsen. Länsstyrelsen ville för sin del föreslå en så

modifierad 30-regel, att begränsningen gällde exempelvis de två första åren

av resp. års anskaffningskostnad men förbands med fri avskrivning det

tredje året. Om 30-regeln uppmjukades i denna riktning, erfordrades

måhända en särskild övergångsbestämmelse om att av det vid ikraftträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

149

dandet kvarstående restvärdet fick under första tillämpningsåret avskrivas högst viss kvotdel av bokförda värdet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar i första hand lineär av­ skrivning med 50 procent för år.

Kooperativa förbundet ifrågasätter såsom alternativ till fri avskrivning fullständig avskrivning på två ä tre år.

Jag övergår härefter till att redogöra för i remissyttrandena framförda förslag till ändringar i utformningen av 30-regeln.

Frågan om vilka procenttal, som bör användas för beräkning av tillåten avskrivning, har berörts i några utlåtanden.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om inte de föreslagna nya reglerna trots de förbättrade reglerna om avsättning till investerings­ fond och införandet av förlustutjämning för majoriteten av företagen be­ tydde en viss skatteskärpning. Även om kommittén ej ansett sig böra upptaga en prövning av t. ex. en avskrivningsprocent av 35 under hänvis­ ning till att den av konjunkturpolitiska skäl ej kunde komma i fråga, ville TCO ifrågasätta om ej vid oförändrad skattesats verkningarna av en dylik något utvidgad avskrivningsrätt borde upptagas till prövning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att utöver det förhållandet att den föreslagna procentsatsen 30 inte kunde antagas inrymma någon konsolidering alls, kunde den i vissa fall inte ens antagas täcka den eko­ nomiska värdeminskningen. Avskrivningsprocenten borde därför inte sät­ tas lägre än 50 i huvudregeln och 25 i kompletteringsregeln. — Även läns­ styrelserna i Gotlands och Kristianstads län finner en höjning av procent­ talen önskvärd. Sistnämnda länsstyrelse anser att procenttalet i huvud­ regeln bör bestämmas till 40.

Enligt landsorganisationens mening skulle en önskvärd ytterligare åt- stramningseffekt kunna nås genom att vissa investeringsobjekt undantogs från avskrivningsrätt. Sådana undantag kunde vara motiverade främst ur skatterättvisans synpunkt, då det veterligen förekom att mindre nogräk­ nade företag ställde vissa inventarier — som tack vare avskrivningsrätten i realiteten anskaffats till i runt tal halva värdet — till personligt för­ fogande för företagets ägare eller ledande personal.

Några remissinstanser anser att om den högsta medgivna avskrivningen något år inte utnyttjas motsvarande belopp bör få förskjutas till kom­ mande år.

Uttalanden i denna riktning har gjorts av Sveriges redareförening och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Mot kommitténs förslag alt för det fall att skattskyldig i räkenskaperna gjort större avskrivning än som skulle tillkomma honom enligt 30-regeln, den skattskyldige i motsvarande mån skall ha förlorat sin avskrivnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

150

rätt, dock med viss möjlighet att i efterhand få utnyttja även det över­

skjutande beloppet, har föranlett erinringar i ett flertal utlåtanden.

Kammarrätten framhåller, att de av kommittén föreslagna föreskrifterna

huru skulle förfaras då skattskyldig i räkenskaperna verkställt avskriv­

ning å inventarier med större belopp än det, för vilket avdrag fick åtnjutas,

enligt kammarrättens uppfattning icke var tillfredsställande. Den före­

slagna regeln, att ett icke medgivet avdrag skulle anses tillgodonjutet,

var i och för sig mindre tilltalande. Vidare kunde antagas att prövningen,

huruvida ett felaktigt gjort och vid taxeringen till beskattning återfört

belopp sedermera skulle få ligga till grund för avdrag, torde komma att

ställa taxeringsmyndigheterna inför vanskliga avgöranden. Det kunde be­

faras, att påföljdsbestämmelserna kom att bli mindre effektiva. Vidare

syntes ovisst, huruvida och på vad sätt påföljd skulle inträda, då ett för

högt avdrag uppdagades först när ett visst taxeringsårs taxering inte kunde

ändras på ordinär väg.

Enligt kammarrättens mening borde en tillfredsställande påföljd kunna

konstrueras på följande sätt. Skattskyldig skulle ha att i sin deklaration

lämna uppgifter varav klart framgick, huruvida de i räkenskaperna gjorda

avskrivningarna höll sig inom ramen för det enligt bestämmelserna med­

givna maximibeloppet. Om uppgifterna visade, att ett för högt avdrag gjorts,

kunde rättelse ske vid taxeringen. Lämnades oriktig uppgift i det hänse­

ende, varom här var fråga, inträdde enligt vanliga regler ansvar för orik­

tig deklaration. Uppdagades förhållandet först sedan taxeringsårets taxe­

ringar slutbehandlats, kunde eftertaxering åsättas. Rörande avdrag, som

skett med för högt belopp, borde enligt kammarrättens mening meddelas

stadganden av följande innehåll: Har skattskyldig i räkenskaperna verk­

ställt avskrivning med större belopp än det, varmed han må åtnjuta av­

drag vid taxeringen, må den omständigheten att vid taxering avdrag för

värdeminskning medgives med lägre belopp än det i räkenskaperna av­

skrivna beloppet eller att den skattskyldiges förfarande föranleder efter­

taxering icke föranleda ändring av det värde, varå räkenskapsbunden

avskrivning må beräknas. Avdrag för belopp, med vilket den skattskyldige

i räkenskaperna verkställt avskrivning utöver vad vid taxering blivit god­

känt, må åtnjutas endast sedan sådan taxering blivit slutligen avgjord

och enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan, av­

seende en tid av minst fyra år.

Kammarrätten tillfogade, att risken att få ett för högt värdeminsknings-

avdrag på detta sätt förskjutet samt att, om oriktig uppgift lämnats, få

stå till ansvar för oriktig deklaration, torde innebära en tillräcklig garanti

för att bestämmelserna skulle efterföljas.

Liknande uppfattning framföres av näringslivets skattedelegation och

Sveriges redareförening. Även länsstyrelsen i Kristianstads lön framför

erinringar mot kommitténs förslag i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

151

Delegationen framhåller sålunda, att det i realiteten här icke var fråga

om en på inkomstberäkning grundad skattepåföring utan en enligt vaga

bestämmelser efter diskretionär prövning beslutad påföljd för ett visst

såsom klandervärt ansett handlande från den skattskyldiges sida. Delege­

rade motsatte sig bestämt att rätt inrymdes åt taxeringsmyndigheterna att

utdöma dylika straffavgifter. Förslaget tillgodosåg i denna del icke rimliga

krav på rättssäkerhet. Om den skattskyldige gjort sig skyldig till för­

farande, som enligt gällande skattestrafflag kunde föranleda ansvar, skulle

detta utkrävas vid laga domstol. Något behov av andra garantier av straff-

rättslig karaktär för efterlevande av just de förevarande bestämmelserna

än dem, nämnda lag skapade, hade i,cke ådagalagts.

Riksskattenämnden påpekar att, eftersom det överskjutande beloppet

enligt författningsförslaget skulle få åtnjutas »där ej särskilda omständig­

heter till annat föranleda», detta inte stämde med den av kommittén givna

motiveringen. Enligt riksskattenämndens mening syntes det mest naturligt

att påföljden för den skattskyldige, därest han i räkenskaperna gjort för

stora avskrivningar, blev den att han riskerade gå miste om den modifie­

rade fria avskrivningsrätt, som låg i 30-regeln, d. v. s. att systemet här

anslöt sig till den nu gällande regeln vid fri avskrivning.

Överståthållarämbetet anför, att den skattskyldige borde gå förlustig

avdrag för överskjutande avskrivning endast i sådana fall, då ansvar en­

ligt skattestrafflagen kunde utkrävas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framför den meningen att avdrag för över­

skjutande avskrivning borde få åtnjutas nästföljande år.

Det i betänkandet framlagda förslaget, att tillämpningen av 30-regeln, i

allt tills vidare, bör förbehållas aktiebolag och därmed i beskattningshän­

seende jämställda juridiska personer har i det stora flertalet remissyttran­

den lämnats utan erinran. I de av länsstyrelserna i Jönköpings och Älvs­

borgs län, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, handels­

kammaren i Gävle samt Smålands och Blekinge handelskammare avgivna

yttrandena uttalas emellertid den meningen att lagstiftningen bör ut­

sträckas till fysiska personer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att enligt länsstyrelsens be­

stämda uppfattning torde anledning saknas att i förevarande hänseende

skilja mellan fysiska och juridiska personer. Då beskattningsnämnd i varje

särskilt fall hade att taga ställning till skattskyldigs yrkande om tillämp­

ning av de nya reglerna om begränsad fri avskrivning, syntes säkerhet

föreligga för att dylikt tillstånd endast meddelades skattskyldiga med ord­

nad bokföring.

Då frågan tidigare — i samband med införandet av den fria avskriv-

ningsrätten — varit aktuell, hade som argument framförts, att den skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

152

få mycket större betydelse för den enskilde rörelseidkaren än för aktie­

bolag med hänsyn till den för fysiska personer gällande progressiva skatte­

skalan. Detta argument syntes med hänsyn till de nu föreslagna bestäm­

melserna ha fått mindre betydelse. I många fall torde för övrigt redan nu

fysiska personer i sina deklarationer yrka och av taxeringsmyndigheterna

medgivas avskrivning efter procentsatser, som varierade mellan 15 och

25 procent.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som inte heller finner anförda skäl för att

bibehålla den bundna avskrivningen för fysiska personer bärande, uttalar

att om 30-regeln utsträcktes till fysiska personer, detta skulle motverka

tendensen till aktiebolagsbildning.

Svensk industriförening betonar, att önskemålet om att småföretagen

bereddes de största tänkbara möjligheter till konsolidering var av så av­

görande betydelse för möjligheterna att hålla en hög och jämn produktion,

att rätten till fri avskrivning, alternativt 30-regeln borde utsträckas att

gälla alla rörelseidkare. Ett ytterligare skäl härför var att ifrågavarande

regler var enklare att tillämpa för en liten företagare, som i allmänhet

inte ägde tillgång till någon bokföringsexpertis.

I några yttranden ifrågasättes om inte nettometoden bör uttryckligen

fastslås att gälla för fysiska personer. I den riktningen uttalar sig läns­

styrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Riksskattenämnden

framhåller, att det skulle vara av intresse att få fastslaget om nettometoden

fick användas av fysiska personer.

Vidare torde här få återges några påpekanden av formell natur, som

gjorts i vissa remissyttranden.

Kammarrätten ifrågasätter av praktiska skäl om inte en lämplig teknisk

term, förslagsvis räkenskapsbunden avskrivning, borde i författningstexten

införas för betecknande av den avskrivningsmetod som 30-regeln innebar.

Om så skedde, syntes såsom term för den i anvisningspunkten 3 till 29 §

kommunalskattelagen avhandlade avskrivningsmetoden kunna införas ut­

trycket planenlig avskrivning.

Beträffande avfattningen av andra stycket i punkt 4 av anvisningarna

till 29 § i författningsförslaget ville kammarrätten ifrågasätta, om icke

detta stycke borde inledas med stadgande, att kostnaden för s. k. treårs-

inventarier omedelbart fick avskrivas. Dels föreföll det mest naturligt att

så skedde och dels skulle — då nämligen i anskaffningsvärdet av sådana

under beskattningsåret anskaffade tillgångar, som var i bruk vid årets

slut, regelmässigt ingick kostnaden för tillgångar med en beräknad varak-

tighetstid av högst tre år — på ett klarare sätt markerades, att kostnaden

för omedelbart avskrivna s. k. treårsinventarier inte skulle ingå i under­

laget för 30-procentavskrivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

153

Kammarrätten anför vidare, att tredje stycket i nyss angivna anvis­

ningspunkt i författningsförslaget hade sådan lydelse, att avskrivning å

inventarier alltid i första hand fick åtnjutas med belopp, motsvarande

skattepliktig ersättning för försålda eller förlorade tillgångar, varefter

30-regeln skulle tillämpas å återstående avskrivningsunderlag. I betänkan­

det hade kommittén emellertid anfört, att avdrag motsvarande intäkt på

grund av försäljning eller förlust fick åtnjutas för avskrivning å nyanskaf-

fade inventarier. Kammarrätten ansåg den i förslaget till författningstext

upptagna regeln vara att föredraga. Avdrag, motsvarande intäkt som nyss

sagts, borde alltså få åtnjutas oavsett huruvida och med vilket belopp

nyanskaffning skett. Emellertid torde sådant avdrag böra begränsas till

det vid beskattningsårets ingång kvarstående avskrivningsunderlaget, ökat

med beskattningsårets anskaffningsvärde. Eljest skulle avdraget kunna bli

större än det sammanlagda avskrivningsunderlaget, vilket inte torde vara

avsett.

Riksskattenämnden anmärker, att i författningsförslaget använda ut­

trycket »de vid beskattningsårets utgång i bruk varande tillgångarna»

kunde föranleda missförstånd och torde böra utbytas mot en bestämning,

som täckte även tillgångar vilka tillfälligtvis inte var i bruk.

Beträffande författningstexten i punkt 2 första stycket av övergångs­

bestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i kommunalskatte­

lagen framhåller riksskattenämnden att det däri använda uttrycket att

skattskyldig må tills vidare erhålla avdrag »enligt bestämmelserna i denna

lag» lätt torde kunna felläsas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Slutligen har några remissinstanser i sina utlåtanden upptagit följande

särskilda frågor till behandling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har observerat att skattskyldiga sökt vinna

fördelar genom att pendla mellan fri och bunden avskrivning. Enligt läns­

styrelsens mening syntes det önskvärt att ett sådant förfaringssätt förhind­

rades genom uttryckliga bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att i punkt 4 av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagen stadgades, att inventarierna i räkenskaperna

skulle redovisas på sådant sätt, att trygghet förelåg att vid avyttring av

tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster ej skulle undgå

taxering. Denna bestämmelse syntes vara alltför allmänt hållen och borde,

särskilt om en begränsad fri avskrivningsrätt infördes även för fysiska

personer, ersättas med mera preciserade bestämmelser. Enligt länsstyrel­

sens mening borde övervägas en föreskrift av innehåll att inköp och för­

säljning av inventarier skulle mycket detaljerat redovisas i särskild inven-

tarieliggare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i föiväivskällan

tjänst saknades bestämmelser om rätt att göra avskrivning å inventarier

154

men enligt praxis medgavs även där avdrag i vissa fall för årlig värde­

minskning. Avgöranden i regeringsrätten visade emellertid, att vid avytt­

ring återbekomna avdrag av detta slag icke kunde beskattas, om det av­

yttrade inventariet varit i den skattskyldiges ägo under mer än fem år. En

reglering av dessa frågor, vilka var av stor betydelse för bl. a. handels­

resandekåren, syntes påkallad. Här syntes ett avskrivningsförfarande en­

ligt nettometod böra godtagas med hänsyn till att det var enkelt att till-

lämpa och i allmänhet ledde till godtagbara resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Departementschefen

Företagsbeskattningskommittén har vid sin närmare prövning av behovet

och den lämpliga omfattningen av en begränsning i avskrivningsrätten haft

att tillgå professor Västhagens omfattande aktuella undersökning rörande

de fria avskrivningarna. I kommittébetänkandet återfinns en redogörelse

för undersökningen och i det föregående har ett sammandrag härav lämnats.

Även beträffande de slutsatser, till vilka undersökningsresultatet berättigar,

kan jag hänvisa till vad förut från kommittébetänkandet återgivits. Här

må blott erinras om följande.

Ungefär hälften av alla undersökta företag har vid något tillfälle med

stöd av den fria avskrivningsrätten haft sina maskiner helt avskrivna eller

upptagna i rena redovisningsvärden. Av dessa företag har i sin tur inemot

hälften haft detta under ett större antal år.

Beträffande Västhagens utredning om skattekreditens andel i finansie­

ringen erinras om att denna enligt en uträkningsgrund totalt för åren 1938

—1951 beräknats till 11—14 procent och för tidrymden 1949—1951 till

10—24 procent samt enligt en annan uträkningsgrund till 2—8 respektive

7—18 procent. Med dessa uppgifter bör sammanställas kommitténs konsta­

teranden utifrån utredningsmaterialet att de under de senaste högkonjunk­

turåren faktiskt gjorda avskrivningarna på maskinernas historiska anskaff­

ningsvärden svarat inte blott mot den till samma år hänförliga kostnaden

för ifrågavarande maskiners återanskaffning till det aktuella högre åter-

anskaffningsvärdet utan därjämte mot 65 procent av företagens erfaren­

hetsmässigt kraftiga expansion under dessa år.

Vidare bör uppmärksammas den av Västhagen konstaterade korrelatio­

nen mellan avskrivningar och investeringar. Ju större avskrivningarna

varit, ju högre korrelationstal har framkommit. En utpräglad samvaria-

tion mellan avskrivningar och vinster visas även vara för handen.

Slutligen må här omnämnas att överavskrivningarna år 1950 — för­

hållandena under detta år har särskilt undersökts — för industrin upp­

skattats till totalt 355 miljoner kronor. Göres beräkningarna under hän­

synstagande till att reinvestering sker i försämrat penningvärde blir be­

loppet i stället 255 miljoner kronor. Av skäl kommittén anfört är dessa

155

belopp i själva verket för låga, men förutsättningar för att med någon bestämdhet ange de högre beloppen saknas. Till dessa kommer så i båda fallen överavskrivningarna inom den del av näringslivet, som ej är hän- förlig till industri.

Jag delar kommitténs uppfattning att vad sålunda förekommit ger ett starkt uttryck för vad de fria avskrivningarna betytt för investeringarnas finansiering. Särskilt bör uppmärksammas betydelsen härav under de senaste högkonjunktur åren. Det torde också vara uppenbart, att när den fria avskrivningsrätten infördes år 1938 i vårt skattesystem, man väl hade klart för sig värdet av regler som gav företagen goda möjligheter att stärka sin ställning inför ett lågkonjunkturläge, men att man å andra sidan inte ägnade någon egentlig uppmärksamhet åt de konjunkturpolitiskt mindre önskvärda verkningarna i mer markerade högkonjunkturlägen. Det är en avvägning mellan dessa båda synpunkter, som kommittén eftersträ^t.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande dels att de åberopade erfa­ renheterna från en tidsperiod, kännetecknad av en extrem högkonjunktur, inte borde läggas till grund för en permanent lagstiftning och dels att kommittén vid utformningen av sitt förslag tagit alltför stor hänsyn till just dessa erfarenheter av den fria avskrivningsrättens verkningar. Detta kan sägas vara huvudinvändningarna i de avstyrkande remissyttrandena.

Vad angår dessa invändningar må följande framhållas. Väl kan sägas att den tid, varunder fri avskrivningsrätt gällt, innefattar — förutom en krigsperiod med delvis hämmad investeringsverksamhet en efterkrigs- period kännetecknad av eftersatta behov och även en av den fulla syssel­ sättningens ekonomi och av vissa internationella förhållanden starkt sti­ mulerad expansionsiver inom näringslivet. Ä andra sidan är det just erfa­ renheterna av ifrågavarande skattereglers betydelse under en starkt utpräg­ lad högkonjunktur som visar dessa reglers mindre ändamålsenliga utform­ ning och som aktualiserat en justering av dem. Verkningarna av den fria avskrivningsrätten i lågkonjunkturlägen och även i vad som biukat kallas normala tider kan utan avvaktan på fortsatta erfarenheter med tillräcklig säkerhet förutses. I sådana tider kan, som kommittén framhållit, den fria avskrivningsrätten från rent konjunkturpolitiska synpunkter godtagas. Då föreligger ingen egentlig fara för att denna skulle leda till överinvesteringar. Emellertid är lika uppenbart att i sämre vinstlägen fri avskrivningsrätt inte heller har samma betydelse för företagen, vilket för övrigt även kan utläsas av Västhagens undersökning. Det kan även antagas, att om mer påtagliga överavskrivningar förhindras i högkonjunktur ett relativt sett större avskrivningsunderlag finns för framtiden bevarat. Härigenom kan vid den senare tidpunkten företagen ha större möjligheter att hos sig skatte­ fritt bevara de då erhållna vinstmedlen, något som måste anses vara från samhällets synpunkt önskvärt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

156

Härtill kommer, även om det självfallet är vanskligt med prognoser av

sådan art, att åtskilligt talar för att man även för framtiden får räkna

med mer eller mindre långvariga konjunkturlägen kännetecknade av en

aktivitet och investeringsvilja hos näringslivet, som kan utsätta samhälls­

ekonomin för allvarliga påfrestningar. En allmän och medveten strävan

hos alla länder är, i långt större utsträckning än vad tidigare varit fallet,

att söka leda utvecklingen hän mot den jämna höga sysselsättning, som

även är det främsta målet för den svenska ekonomiska politiken. Sådana

målmedvetna strävanden kan, inte minst med hänsyn till vårt lands be­

roende av den internationella utvecklingen, lätt medföra tillspetsade kon­

junkturlägen gentemot vilka beredskapsåtgärder måste i god tid vidtagas.

Vad inskränkningen i den fria avskrivningsrätten följaktligen bör inne­

bära är med den förut tillkännagivna uppfattningen om det mindre

ändamålsenliga med tillfälligt insatta åtgärder på beskattningsplanet —-

en avskrivningsbegränsning som å ena sidan utövar en viss marginell

effekt i högkonjunktur men i andra lägen lämnar det utrymme för av­

skrivning som vinstförhållandena hos näringslivet kan antagas medge.

Ltrymmet för avskrivningar i högkonjunkturlägen bör alltså så begränsas

att de nuvarande reglernas inflationsdrivande effekt reduceras men skall

å andra sidan inte vara så snäva att de motverkar mera angelägna in­

vesteringar och rationaliseringsåtgärder.

Med det sagda har jag tagit ståndpunkt för en begränsning i den fria

avskrivningsrätten men mot en återgång till läget före 1938, d. v. s. till en

helt planenlig avskrivning grundad på rena förslitningssynpunkter.

Vad angår de även i detta sammanhang från några håll gjorda uttalan­

den om att en inskränkning i den fria avskrivningsrätten medförde risk

för mindre totala investeringar över en längre tidsperiod, kan jag helt hän­

visa till vad jag häremot redan tidigare genmält.

Reservanterna Gustafson och Wehtje liksom några remissinstanser har

kritiserat kommittéförslaget i nu förevarande del från synpunkten att en

åtstramning i avskrivningsrätten skulle försvåra företagens kapitalförsörj­

ning. I samband därmed har gjorts gällande att den direkta tillförseln

utifrån till företagen av riskvilligt kapital under de senaste decennierna

kraftigt minskat.

Härtill vill jag anföra att den försiktiga åtstramning i avskrivnings­

rätten, varom nu är fråga, kan ha en allenast ganska obetydlig negativ

effekt i avseende å företagens kapitalförsörjning i form av internt före-

tagssparande. Överavskrivningarna under synnerligen goda vinstår blir

visserligen mindre. Men större avskrivningar än med nuvarande ordning

kan förutses i andra konjunkturlägen. På något längre sikt än ett eller

ett par år lärer totalavskrivningarna bli i huvudsak lika stora vid den

ifrågasatta begränsade fria avskrivningsrätten som vid fri avskrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

157

Vad angår uttalandet om brist på riskvilligt kapital, får jag framhålla att väl synes förhållandet vara det att nyemissioner på aktiemarknaden under senare år förekommit i mindre omfattning. Genom företagssparandet synes likväl det arbetande kapitalet inom företagen ha varit i stadig och kraftig tillväxt; genom fondemissioner i mycket stor omfattning har detta kapital på ett mer definitivt sätt därefter bundits vid företagen. Om vad som här är orsak och verkan kan meningarna vara i viss mån delade. Jag kan tillägga att gjorda undersökningar tyder på att det rena nyföretagandet närmast tenderar att öka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

En fråga som tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet i ett antal remiss­ yttranden är den, huruvida den fria avskrivningsrätten kan sägas ha miss­ brukats eller ej. Jag finner av skäl, som av det följande framgår, detta spörsmål vara av ganska ringa intresse, men vill likväl något beröra det.

Det torde inte råda tvekan om att syftet med 1938 års lagstiftning var att ernå dels förenklade taxeringsregler och dels ökade konsoliderings- möjligheter för företagen. Men, och jag kan härutinnan hänvisa t. ex. till vad kammarrätten anfört, avsikten var inte att medge det enskilda före­ taget rätt att omedelbart helt avskriva varje nyanskaffning.

Av Västhagens utredning finner man att så ingalunda heller genom­ gående skett, men man kan å andra sidan med kommittén konstatera att mot bakgrunden av att investeringsvolymen starkt ökat sedan 1938 frekvensen av företag, som helt utnyttjat sitt avskrivningsunderlag, måste betecknas som anmärkningsvärt hög. Om detta är att anse som missbruk eller ej, må lämnas därhän. Med hänsyn till de särskilt under senare delen av tidsperioden stegrade återanskaffningspriserna kan företagsekonomiska skäl åberopas för de på sina håll mycket stora engångsavskrivningarna. Hur långt detta skäl räcker kan å andra sidan diskuteras. Jag åsyftar inte blott att överavskrivningarna ägt rum parallellt med en kraftig expansion utan även vad kommittén anfört beträffande det teoretiskt ingalunda alltid berättigade i kravet på avskrivning på återanskaffningsvärdet. Att här närmare utveckla detta intrikata spörsmål skulle föra för långt och synes för övrigt vara av föga värde. Det avgörande motivet för en begränsning i avskrivningsrätten ligger nämligen på det konjunkturpolitiska planet.

Men jag vill i detta sammanhang — samtidigt som jag med kommittén och det helt övervägande antalet remissinstanser konstaterar att såväl teoretiska som starka praktiska invändningar talar mot en rätt för före­ tagen att grunda avskrivningarna på annat belopp än den faktiska an­ skaffningskostnaden — något beröra vad främst näringslivets skattedele- gation i förevarande hänseende anfört. Delegationen erinrar om att vid upprättandet av jordbrukskalkylen, vid tillämpningen av priskontrollen och hos statens järnvägar avskrivningarna beräknas på återanskaffnings-

158

kostnaderna och att samma princip borde godkännas vid prövning av

företagsbeskattningskommitténs förslag.

Det gäller i samtliga dessa fall grunderna för en kalkyl för prissättningen.

I det sammanhanget har det sedan länge av den företagsekonomiska sak­

kunskapen rekommenderats att utgå från nuvärdet av tillgångarna. Denna

ståndpunkt har också accepterats av myndigheterna. Det skulle framstå

som egendomligt om priskontrollen begagnade kalkyleringsmetoder, som

resulterade i olika kostnader för konkurrerande företag inom ett och sam­

ma område, vilka anskaffat sina maskiner in. in. vid olika tidpunkter. Lik­

nande synpunkter gäller för jordbrukskalkylen. Däremot är resultatsredo­

visningen för företagen en helt annan sak. Jordbrukare liksom av priskon­

trollen berörda företagare har givetvis att skatta i vanlig ordning för resul­

tatet av sin rörelse. Detsamma gäller andra jämförbara skattskyldiga som

vid sina prissättningar kan ta hänsyn till intresset att kalkylera priserna på

basis av anläggningstillgångarnas återanskaffningskostnad. önskemålet att

skattereglerna skulle anpassas efter dylika internkalkyler är en fråga

väsentligen på ett annat plan. Den sammanhänger med det sätt varpå det

allmännas andel i företagens faktiskt uppkomna vinst, alltså skatten, skall

uträknas. Om än en strävan varit att på åtskilliga punkter därvid till-

lämpa samma beräkningsgrunder, är ingalunda självklart att så genom­

gående bör ske. Skulle förevarande önskemål beaktas, innebar detta ett

skatteefterskänkande vid fallande penningvärde, därvid skatteeftergiften

grundade sig på förmodanden om framtida reinvestering i högre pris, och

ett högre skatteuttag vid förbättrat penningvärde, innebärande att den

faktiska anskaffningskostnaden aldrig fick avskrivas. Ingendera konse­

kvensen är invändningsfri och det sistnämnda resultatet avvisas bestämt

från företagsekonomisk synpunkt. Kommittén har visat att ej heller av­

skrivning på återanskaffningsvärdet vid fallande penningvärde alltid är

teoretiskt motiverat. Då härtill kommer, att en sådan regel är utomordent­

ligt svartillämpad, torde tillräckliga skäl föreligga för att avvisa delega­

tionens invändning.

Vad särskilt angår statens järnvägars avskrivningspolitik, får jag fram­

hålla att ett klart samband finnes mellan denna och hela frågan om finan­

sieringen av den statliga verksamhet, som drives i statens järnvägars regi.

Företagsbeskattningens utformning har föga eller intet med detta spörs­

mål att skaffa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Jag övergår nu till frågan om den närmare utformningen av begräns­

ningen i den fria avskrivningsrätten. Jag kan härutinnan fatta mig rela­

tivt kort, då kommittébetänkandet på ett fullständigt sätt redovisat inne­

börden av samt för- och nackdelar med de två av kommittén ifrågasatta

alternativen.

159

Kommittén förordar för egen del den s. k. 30-regeln, vilken innebär

rätt att avskriva trettio procent utav summan av årets nyanskaffnings­

kostnad och det i den ingående balansräkningen upptagna värdet å tidi­

gare anskaffade inventarier. För regelns tillämpning kräves alltså endast

vetskap om två belopp, som omedelbart finns i räkenskaperna lätt till­

gängliga. Regeln är påtagligt enkel i tillämpningen. Om man ser allenast

på en enstaka maskin, innebär 30-regeln att denna kan avskrivas med

30 procent på ett år, med sammanlagt 51 procent på två år, med samman­

lagt ca 66 procent på tre år o. s. v. Initialavskrivningen är sålunda relativt

hög, vilket synes företagsekonomiskt riktigt men från konjunkturpolitisk

synpunkt måhända något mindre önskvärt än t. ex. en lineär avskrivning

med 20 procent.

Den s. k. nettometoden, som bör ingå i systemet, är lätt förenlig med

30-regeln, ger inga egentliga tillämpningssvårigheter och kan ej miss­

brukas.

30-regeln kräver ett komplement, nämligen med hänsyn dels till att

nämnda regel teoretiskt inte medger full avskrivning och dels med tanke

på utrangeringar. Den förordade kompletteringsregeln innebär rätt för ett

företag att när och under hur många år som helst falla tillbaka på en

lineär avskrivning med 20 procent. Ej heller kompletteringsregeln är in­

vecklad eller kräver några fortlöpande värdeminskningsplaner. Ett före­

tag som ett visst år, låt oss säga 1960, vill undersöka om kompletterings­

regeln medger högre avskrivning än 30-regeln förfar på följande sätt. Av

sina räkenskaper kan företaget lätt se vad anskaffningskostnaderna var

1960 och de tre närmast föregående åren. Summan av 80 procent av

1960 års, 60 procent av 1959 års, 40 procent av 1958 års och 20 procent av

1957 års anskaffning utvisar det belopp, vartill inventarievärdet vid 1960

års bokslut lägst får enligt kompletteringsregeln upptagas. Har någon

eller några av de under ifrågavarande år anskaffade inventarierna försålts

eller utrangerats, bortses från motsvarande del av anskaffningskostnaden.

Vanligen torde företagen ha kontinuerliga anteckningar om dylika för­

säljningar och utrangeringar. I den mån sådana anteckningar inte löres,

får det företag, som önskar tillämpa andrahandsregeln, utreda kostnaden

för utgångna inventarier, anskaffade under de tre senaste åren. Egentliga

svårigheter torde detta inte erbjuda, helst som försäljning eller utrange-

ring av relativt nyanskaffade inventarier är mindre vanligt.

Kommittén har uttryckt en förmodan att kompletteringsregeln mera

sällan torde komma till användning. 30-regeln ger nämligen ofta större

eller ungefär lika stor avskrivning, varjämte nettometoden är exklusivt

knuten till huvudregeln. Men det må tilläggas att om kompletteringsregeln

i större omfattning än kommittén förmodat kommer till användning, detta

inte är ägnat att i avsevärd grad förringa värdet av det enkla avskrivnings-

systcm, som kommittén strävat att åstadkomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Kommitténs andra alternativ är att göra det nuvarande provisoriet per­ manent, alltså en lineär avskrivning med 20 procent. Huvudinvändningen häremot är att nettometoden inte kan förenas med systemet utan att i tillämpningen besvärliga beräkningsgrunder uppställes. Vidare blir de något mer invecklade beräkningar, som krävs för tillämpningen av kom- pletteringsregeln till 30-regeln, obligatoriskt aktuella för varje företag varje år. Företagsekonomiska synpunkter talar även mot detta alternativ i jämförelse med det av kommittén förordade.

Flertalet remissinstanser, som tagit uttrycklig ställning till de båda alternativen, har tillstyrkt kommitténs förslag. Även för egen del finner jag detta alternativ vara att föredraga. Skälen härför är inte enbart de av kommittén åberopade. Som jag i det följande närmare skall beröra finner jag det möjligt och önskvärt med gemensamma avskrivningsregler för såväl bolag och föreningar som andra rörelseidkare och enskilda jordbru­ kare som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Det torde inte råda någon tvekan om att från denna synpunkt alternativet med 30-regeln är att föredraga.

Innan jag ytterligare diskuterar kommitténs förslag, får jag beröra några andra av remissinstanserna ifrågasatta möjligheter till avskrivningsbe- gränsning.

Riksskattenämnden har pekat på möjligheten att konstruera reglerna så att som lägsta bokförda värde å inventarierna skulle godtagas samman­ lagda anskaffningskostnaden under de två senaste åren, dock att samtliga inventarier alltid skulle få avskrivas med 20 procent per år. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framfört tanken på avskrivning med 30 procent de två första åren; från det tredje året skulle fri avskrivning gälla.

Först må anmärkas att riksskattenämndens framförda tanke måste, med hänsyn till vad i allmän lag stadgas om minimiavskrivning, komplet­ teras med en rätt att avskriva de två senaste årens anskaffningar med minst 10 procent per år. Länsstyrelsens i Malmöhus län förslag åter måste, för att få något värde från konjunkturpolitisk synpunkt, skärpas till över­ ensstämmelse med vad nyss sagts. Från dessa utgångspunkter har, med rimliga antaganden rörande avskrivningsunderlagets storlek för ett i gång varande företag före ett tänkt högkonjunkturläge och vilka avskrivningar som sedan under högkonjunkturen kunde göras på äldre och nyanskaf- fade inventarier, inom finansdepartementet närmare undersökts den kon­ junkturpolitiska effekten i jämförelse med kommitténs alternativ. Det bär därvid befunnits att det nyss skisserade systemet inte är bättre utan snarare sämre från konjunkturpolitisk synpunkt än 30-regeln. Härtill kom­ mer att nettometoden inte kan infogas i systemet utan att besvärliga till- lämpningssvårigheter uppkommer. Anordningen är vidare påtagligt oför­ månlig för nystartade företag. Slutligen kan nämnas att 30-regeln har, i motsats till andra ifrågasatta system, den fördelen att den i ett extremt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

161

högkonjunkturläge kan skärpas, nämligen på så sätt att initialavskriv­ ningen på nyanskaffade inventarier kan sänkas till exempelvis 20 procent.

Även några andra förslag till avskrivningsbegränsning har, som fram­ går av remissyttrandena, framförts. Jag finner emellertid intet av dessa kunna tagas under övervägande.

Mot 30-regeln har invänts att den till sin principiella konstruktion är felaktig, nämligen så till vida att den teoretiskt aldrig ger full avskrivning på varje enskild tillgång, vilket även anses belyst av nödvändigheten att till denna anknyta den förut omnämnda kompletteringsregeln. Jag kan emellertid inte finna denna invändning bärande. Just genom komplette­ ringsregeln blir systemet i dess helhet principiellt invändningsfritt. Och med huvudregeln har allenast avsetts att på ett synnerligen enkelt sätt ange ett för det stora antalet fall godtagbart lägsta värde, vartill inven­ tarierna får avskrivas. Inom ramen för detta värde eller kompletterings- regelns till äventyrs lägre värde har företagen rätt att praktisera vilket teoretiskt motiverat avskrivningssystem som helst.

Det ter sig naturligt att i detta sammanhang något beröra vad profes­ sorn A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid handelshögskolans i Göteborg företagsekonomiska institution anfört i en förut omnämnd till finans­ departementet ingiven skrift. Det har i denna skrift gjorts gällande, att de av kommittén förordade avskrivningsreglerna och speciellt förfarandet vid utrangering av inventarier (nettometoden) skulle komma i konflikt med bokföringsmässiga grunder och aktiebolagslagens föreskrifter an­ gående vad som skall framgå av vinst- och förlusträkningen samt de syn­ punkter som varit vägledande vid den ändring av aktiebolagslagen som genomfördes år 1951 efter insynskonnnitténs förslag. Konflikten anses bero på att kommittén sett avskrivningsproblemet och den därmed sam­ manhängande redovisningen endast från skattetekniska synpunkter, ehuru kommittén förutsatte, att det taxeringsmässiga restvärdet alltid skulle överensstämma med det bokföringsmässiga restvärdet.

Vid en i anledning av ter Vehns och Kellgrens påpekanden inom finans­ departementet med tillkallad företagsekonomisk expertis förd diskussion i ämnet har ansetts att något egentligt fog för den framförda kritiken knappast finns. Jag kan här även erinra om att i länsstyrelsens i Göte­ borgs och Bohus län avgivna remissyttrande denna kritik inte ansetts bärande. Nettometoden sådan den i kommittéförslaget utformats är ute­ slutande att betrakta som ett uttryck för en skattemässigt medgiven rätt till extra avskrivning vid försäljning av anläggningstillgångar. Detta inne­ fattar inte, lika litet som alternerandet mellan 30-regeln och kompletterings­ regeln, något som helst avkall från de i aktiebolagslagen uppställda regler­ na och principerna för avskrivning samt redovisning av försäljningsvinster eller försäljningsförluster. Det bör hela tiden hållas i minnet att de skatte- mässiga avskrivningsreglerna allenast ger ett uttryck för vilket lägsta bok- 11—Il i h ant/ till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

162

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 100

förda inventarievärde, som varje särskilt år kan av taxeringsmyndig­

heterna godtagas. Den skattemässigt tillåtna avskrivningsrätten är limiterad

nedåt genom enkla schablonregler, som anger lägsta taxeringsmässigt god­

tagbara värde på inventarierna i deras helhet. Annat är uppenbarligen inte

avsett med skattereglerna.

Då jag sålunda inte kan finna några bärande invändningar anförda mot

det av kommittén föreslagna avskrivningssystemet, förordar jag att detta

lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Det är självfallet, att från rent deklarations- och taxeringsmässiga syn­

punkter intet system är så enkelt och friktionsfritt i tillämpningen som

en helt fri avskrivningsrätt. De remissinstanser som, främst på andra

grunder, velat avvisa tanken på eu åtstramad avskrivningsrätt har velat

göra gällande — utan att framföra något alternativ eller godtagbart sådant

till kommittéförslaget — att detta skulle medföra stora tillämpningssvå-

righeter. Jag kan inte finna att dessa invändningar har större fog.

Vad som här invänts är främst att svårigheter uppkommer vid gräns­

dragningen dels mellan s. k. treårsinventarier — anskaffningskostnaden

för dessa får föras på omkostnadskontot och alltså omedelbart avskrivas

— och andra inventarier samt dels mellan omedelbart avdragsgilla repa­

rationsarbeten på inventarierna och sådana kostnader för förbättringar

som skall aktiveras och avdragas enligt 30-regeln. Dessa gränsdragningar

har alltid funnits, nämligen när det gäller avskrivningar hos enskilda

rörelseidkare och hos bolag som tillämpar bunden avskrivning. Efter vad

som upplyses från taxeringsmyndigheterna har meningsmotsättningar i

dessa fall inte förekommit i större omfattning. I några remissyttranden

från länsstyrelserna har i avseende å investeringsavgiften, där denna

gränsdragning hade en mycket större faktisk innebörd, sagts att tillämp-

ningssvårigheterna inte varit särskilt betydande. Då jag även är beredd

förorda en uppmjukning av kommittéförslaget i avseende å rätten att

framdeles utnyttja för stora avskrivningar, som gjorts ett år och då för­

anlett taxeringshöjning, blir innebörden av förevarande kritik ytterligare

reducerad.

I sistnämnda hänseende innebär kommitténs förslag som huvudregel

att en i räkenskaperna verkställd för stor inventarieavskrivning, som för­

anleder tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen, skall anses

vara ett vid taxeringen definitivt förlorat avdrag. Med denna regel — som

har sin motsvarighet i nuvarande provisorium där därjämte föreskrives att

för hög räkenskapsmässig avskrivning kan medföra att företaget förlorar

sin, om än begränsade, fria avskrivningsrätt — har åsyftats att skapa

garantier för att företagen inte gör skattemässigt ej tillåtna avdrag. Med

tanke på de fall, där tvekan kan råda om gränserna för avskrivningsrätten,

har kommittén emellertid tillika förordat att taxeringsmyndigheterna efter

163

prövning av omständigheterna skulle äga medge företaget rätt att under de följande fyra åren åtnjuta avdrag för den otillåtna överavskrivningen.

Vissa remissinstanser har riktat erinringar mot den diskretionära pröv­ ning, som kommittén velat i nu angivet hänseende ålägga taxeringsmyndig­ heterna. Därvid har framhållits, att myndigheterna skulle ställas inför vanskliga avgöranden och att tvistigheter lätt kunde uppkomma. Jag delar denna uppfattning och anser mig kunna förorda, att alla överavskrivningar skall utan särskild prövning få taxeringsmässigt utnyttjas på sätt kom­ mittén för vissa fall förordat. Det synes mig knappast troligt att en så utformad regel skulle i större omfattning medföra missbruk. Oriktiga de­ klarationsuppgifter kan ju, som kammarrätten erinrat, i vissa fall föran­ leda ansvarspåföljd.

I anledning av vad några remissinstanser påpekat därom att det extra avdraget enligt nettometoden får, sådan kommitténs författningstext utfor­ mats, utnyttjas för avskrivning å såväl äldre som nyanskaffade inventarier medan en passus i kommitténs motivering närmast antyder att denna extra avskrivning blott skulle få ske å sistnämnda inventarier, får jag framhålla att den förstnämnda tolkningen är den riktiga. Annat torde inte heller ha av kommittén avsetts.

Kommittén har med verkställda uträkningar visat, att om 30-regeln i stället för fri avskrivning gällt för 1950, skatteunderlaget inom industrin skulle för detta år ha varit ca 250 miljoner kronor högre än vad som var fal­ let. Härtill kommer sedan överavskrivningar hos bolag och ekonomiska för­ eningar inom andra områden av näringslivet än industrin. Kommittén har ock påvisat att en betydande effekt skulle uppnåtts i enskilda fall. Jag hän­ visar till kommitténs anförda exempel.

Väl kan sägas att en avsevärt större effekt skulle uppnåtts om i stället för 30-regeln planenlig avskrivning gällt. Av skäl jag förut framhållit bör man emellertid enligt min mening inte gå längre än till en åtstramning i den fria avskrivningsrätten. Jag delar å andra sidan inte den mening, som från sina håll framförts, att effekten av 30-regeln skulle vara så ringa att från konjunkturpolitisk synpunkt något värde av regeln inte skulle följa. Ett ökat skatteuttag av bolag och föreningar med ca 150 miljoner kronor för 1950 års vinster skulle självfallet haft sin givna konjunkturpolitiska betydelse.

Om ett företag ett år inte helt utnyttjar medgiven avskrivning, följer härav ett motsvarande högre bokvärde å inventarierna och följaktligen större avskrivningsmöjlighet framdeles. Från några håll har likväl ifråga­ satts en ytterligare rätt att förskjuta ett avdrag från ett år till ett annat. Jag kan inte förorda särskilda regler med sådan innebörd. Av det nyss

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

164

sagda framgår, att systemet automatiskt medför en förskjutning i avskriv-

ningsrätten, så att all anskaffningskostnad kan under några följande år

avskrivas. Att härutöver medge ytterligare förskjutningsrätt, exempelvis

så att vad som ett år inte utnyttjats skulle få i sin helhet utnyttjas redan

nästföljande år, synes —- så liberalt som reglerna utformats — inte påkallat

och skulle därjämte inte obetydligt komplicera systemet.

Ej heller kan jag, som i något remissyttrande ifrågasatts, förorda regler

om rätt till extra avskrivning efter dispens av riksskattenämnden.

Som jag förut framhållit, finner jag det önskvärt med samma avskriv-

ningsregler för aktiebolag och ekonomiska föreningar som för andra rörelse-

idkare. Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig härför och några tekniska

hinder för en sådan reform torde inte föreligga. Väl kan sägas att införan­

det av 30-regeln för sistnämnda grupp av skattskyldiga inte gynnar de

konjunkturpolitiska synpunkterna; den planenliga avskrivningen är själv­

fallet från dessa synpunkter att föredraga. Å andra sidan torde en möjlig­

het till snabbare avskrivning för enskilda rörelseidkare knappast föranleda

mer vägande invändningar av konjunkturpolitisk art.

Om 30-regeln torde också kunna sägas, att den är väl lämpad för en­

skilda rörelseidkare. Metoden är enkel att tillämpa och företagsekonomiskt

att föredraga framför planenlig avskrivning. Tvister om avskrivningspro-

cent, nettometodens tillämplighet m. in. skulle undslippas även för denna

grupp av skattskyldiga. En given förutsättning är att vad som inflyter vid

inventarieförsäljning skall utgöra skattepliktig inkomst, precis som nu är

fallet för aktiebolag och ekonomiska föreningar. En sådan utvidgning av

inkomstbegreppet skedde för de fysiska personernas vidkommande redan

för några år sedan, dock att denna utvidgning inte har avseende å intäkt

av fartygsförsäljning. Sistnämnda inskränkning sammanhänger med att

avskrivning enligt nettometoden ej lagfästs beträffande fysiska personer.

När denna metod nu blir automatiskt tillämplig för den som övergår till av­

skrivning enligt 30-regeln, bör hinder ej möta att genomgående utvidga

inkomstbegreppet på antytt sätt för nu ifrågavarande skattskyldiga och

följaktligen medge även delägare i partrederier, fiskare och liknande skatt­

skyldiga den snabbare avskrivningsrätten enligt 30-regeln. Å andra sidan

måste fortfarande gälla att skattskyldig som så önskar får kvarstå på plan­

enlig avskrivning. För sådant fall bör beskattning av inkomst vid försälj­

ning o. likn. av inventarier ske i enlighet med vad nu gäller. Det får givetvis

förutsättas att fysisk person, innan han övergår till avskrivning enligt 30-

regeln, gör klart för sig de härmed förenade konsekvenserna.

Helt förutsättningslöst kan 30-regeln emellertid inte få gälla för fysiska

personer och därmed jämställda skattskyldiga, lika litet som för aktiebolag

och ekonomiska föreningar. Det måste, såsom nu gäller för sistnämnda

skattskyldiga, krävas att vederbörande har ordnad bokföring, som avslutas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

165

medelst vinst- och förlustkonto, och rätt att utnyttja 30-regeln bör tillkom­ ma skattskyldig endast efter en prövning av beskattningsnämnd utifrån nyssnämnda krav. De villkor, som f. n. finns angivna i punkt 4 första styc­ ket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skall självfallet gene­ rellt gälla för rätt till avskrivning enligt 30-regeln. För avdrag vid taxeringen enligt denna regel får också genomgående krävas att motsvarande avskriv­ ning skett i räkenskaperna.

Det är möjligt, att — som länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat -— ett pendlande mellan fri och planenlig avskrivning av vissa skattskyldiga ut­ nyttjats i avsikt att vinna fördelar. Jag är likväl inte beredd förorda en uttrycklig föreskrift mot rätt att återgå till planenlig avskrivning; det torde i själva verket vara helt uteslutet att meddela en sådan bestämmelse. Då det å andra sidan uppenbarligen inte är lagstiftarens mening att godtaga ett dylikt alternerande, betingat enbart av önskemålet att förskaffa sig tillfälliga förmåner, synes hinder inte böra föreligga för taxeringsmyndig­ heterna att i sådana fall vägra företaget en förnyad övergång till 30-regeln.

Såsom länsstyrelsen i Jönköpings län påpekat är det, synnerligast om 30-regeln skall gälla alla rörelseidkare, angeläget att köp och försäljning av inventarier redovisas på sådant sätt att full kontroll erhålles. Detta önskemål torde kunna tillgodoses genom ändamålsenligt utformade dekla­ rationsblanketter. Det bör alltså ankomma på riksskattenämnden att när­ mare överväga detta vid fastställandet av blanketterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har erinrat om att bestämmelser saknas i skattelagarna angående värdeminskningsavdrag i förvärvskällan tjänst men att i praxis avdrag medges i förhållande till inventariernas för­ slitning. Vid inventariernas försäljning har, i avsaknad av bestämmelser, återvunna värdeminskningsavdrag inte kunnat beskattas, därest de avytt­ rade inventarierna varit i den skattskyldiges ägo mer än fem år. Länssty­ relsen efterlyser bestämmelser och vill även förorda rätt att använda netto­ metoden i dessa fall.

Jag delar länsstyrelsens mening att reglerande bestämmelser för nu åsyf­ tade fall är önskvärt, men jag är inte beredd att nu framlägga förslag i ämnet. Spörsmålet torde först få prövas av 1950 års skattelagssakkunniga eller annan utredning.

Några av remissmyndigheterna gjorda påpekanden av i huvudsak for­ mell natur torde böra iakttagas vid författningstextens utformning.

6. Avskrivning å byggnader

Gällande bestämmelser

Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd alt användas i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga

Kangl. Maj:ts proposition nr 100

166

värdeminskningsavdrag. Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 a^

anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får

emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften

för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är

om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdra-

get är beroende på den förebragta utredningen om byggnadernas livslängd.

Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å fabriksbygg­

nader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet. Efter

utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt stor slitning,

kan högre avdrag få åtnjutas. I fråga om procentsatsernas storlek synes

praxis numer intaga en något mindre restriktiv hållning än tidigare.

I fråga om byggnad har inte i anvisningarna till kommunalskattelagen,

såsom fallet är beträffande inventarier, meddelats några bestämmelser om

avdrag för överpris eller merkostnad. I praxis har dock sådant avdrag med­

givits, då överpriset eller merkostnaden förorsakats därav att byggnad an­

skaffats för utnyttjande av en speciell konjunktur.

Utrangeras eller nedrives i rörelse använd byggnad, beträffande vilken

den skattskyldige förebringar utredning om anskaffningsvärdet och i be­

skattningsavseende åtnjutna värdeminskningsavdrag, får avdrag ske för

vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den mån detta belopp

överstiger vad som influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier och dylikt

i samband med utrangeringen eller rivningen.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rö­

relse, hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —

inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna

avdrag för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till tillfällig förvärvs­

verksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller inte bedömes så­

lunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning av

fast egendom. Är däremot byggnad att anse som varulager utgör givetvis

köpeskillingen intäkt av rörelse.

Företagsbeskattningskominittén

Kommittén framhåller att i direktiven för utredningsarbetet inte an­

givits, att kommittén hade att verkställa översyn även av bestämmelserna

rörande avskrivning å byggnader. Kommittén hade likväl ansett sig i viss

utsträckning böra pröva denna avskrivningsfråga, då understundom gjorts

gällande att avskrivningsreglerna för byggnader och därpå grundad praxis

inte inneburit ett tillräckligt tillgodoseende av föreliggande avskrivnings-

bebov, främst med hänsyn till den starkt stegrade återanskaffningskostna-

den. Därjämte hade gjorts gällande, att en begränsning i den fria avskriv­

ningen å inventarier skulle motivera en uppmjukning av de för byggnader

gällande avskrivningsreglerna, nämligen med hänsyn till att den fria av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

1G7

skrivningsrätten å inventarier kunnat i vissa fall utnyttjas i sådan omfatt­ ning att en kompensation erhållits för en såsom otillräcklig ansedd avskriv­ ning å byggnader.

Till en början erinrar kommittén om att i samband med att den fria avskrivningsrätten infördes år 1938 på förslag närmast av 1936 års skatte- kommitté även frågan om en friare avskrivningsrätt å byggnader pröva­ des. Därvid ansågs en uppmjukning av de för byggnad gällande avskriv- ningsreglerna förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet på så sätt att vid avyttring återbekomna förut avskrivna belopp blev beskattade. Då sådan beskattning på anförda skäl inte ansågs kunna föreskrivas, bortföll även möjligheten till uppmjukning av de för byggnad gällande avskriv- ningsreglerna. Skattekommittén betecknade kontrasten mellan den större friheten i fråga om inventarier och strängheten beträffande byggnader så­ som beklaglig.

Därefter anföres att vad angick den sist anförda omständigheten, vilken fick anses innebära att de olikartade avskrivningsreglerna på byggnader och inventarier på sitt sätt ansågs kunna innefatta en orättvisa olika skatt­ skyldiga emellan och tillika understundom medverkade till en snedvridning av investeringsverksamheten, denna självfallet förlorade i betydelse därest eu begränsad fri avskrivning å inventarier genomfördes. Den friare av­ skrivningsrätten beträffande inventarier gällde för övrigt endast aktie­ bolag och ekonomiska föreningar under det att de för byggnader gällande avskrivningsreglerna avsåg samtliga skattskyldiga, vilket alltså innebar att kompenserande meravskrivningar å inventarier endast stått vissa skatt­ skyldiga till buds. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värde­ minskning av byggnader borde alltså enligt kommitténs mening bedömas såsom en väsentligen fristående fråga.

Det spörsmål, till vilket kommittén sålunda i detta sammanhang haft att taga ställning, var om den nu gällande lagstiftningen kunde anses medge tillräckliga avdrag för värdeminskning.

Kommittén framhåller, att det i fråga om byggnader med hänsyn till att det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar var motiverat, att kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det gällde maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste med hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade inte heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på annat värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procent­ tal för avskrivningens beräkning kunde anses tillfyllest.

Vad först beträffade frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet (nuvärdet) syntes detta spörsmål, anför kommittén, inte ha närmare upp­ märksammats i samband med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

168

val redan då men hade förts fram i diskussionen på allvar först under se­

nare år i samband med den under och efter det senaste världskriget höjda

kostnadsnivån. För kommittén framstod det visserligen såsom uppenbart

att frågan om avskrivning å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla

delar var jämförbar med motsvarande spörsmål beträffande inventarier.

Någon prisstegringen kompenserande överavskrivning lämnade nämligen

gällande avskrivningsregler beträffande byggnader merendels inte något

utrymme för. Därtill kom att skillnaden mellan anskaffnings- och återan-

skaffningskostnader kunde bli mycket betydande på grund av byggnader­

nas normalt längre varaktighetstid. å andra sidan förelåg i fråga om bygg­

nader moment som minskade frågans betydelse. Mera sällan torde sålunda

förekomma att en industribyggnad helt utrangerades och ersattes av ny­

byggnad. Betydligt vanligare torde vara att den äldre byggnaden om- eller

tillbyggdes, ofta i olika etapper. Härigenom erhöll vad av den ursprungliga

byggnaden återstod ett ökat värde och en längre varaktighetstid. Det skulle

ej heller förbises, att genom omfattande vid taxeringen avdragsgilla repa­

rationsarbeten byggnaderna ofta bibehölles eller understundom rent av

ökade i värde. Vidare kunde på grund av den långa brukstiden både sti­

gande och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför ofta intet kunde

med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån vid det fram­

tida tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangerades och ersattes med

en ny.

Därefter framhålles, att i likhet med vad fallet var beträffande inventa­

rier kommittén vidare måste konstatera, att det varken från teoretiska

eller praktiska utgångspunker förelåg någon enhetlig uppfattning i frågan

om det berättigade i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om

emellertid en regel av sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa

att vid stigande penningvärde eller av annan anledning sjunkande bygg-

nadskostnader avskrivningarna minskades motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än hade till berörda spörsmål, måste

det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i

ett permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund

för beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört be­

träffande de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet

å inventarier gällde i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kom att en

avskrivning a nuvärdet med nödvändighet förutsatte en sådan utvidgning

av inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare

sammanhang inte funnit möjlig att genomföra.

Härtill fogar kommittén att en avskrivning å nuvärdet kunde inge vissa

betänkligheter även från konjunkturpolitisk synpunkt. Då prisstegring

regelmässigt inträdde under högkonjunktur, skulle avskrivning å nuvärdet

öka avskrivningsbeloppen och följaktligen förstärka företagens likviditet

i ett läge, dä detta inte var önskvärt av konjunkturpolitiska skäl. Det borde

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

169

uppmärksammas att de avskrivningar, varom i förevarande sammanhang var tal, ofta uppgick till mycket betydande belopp. Kommittén fann alltså att en avskrivning å nuvärdet i fråga om byggnader inte var förenlig med de konjunkturpolitiska synpunkter som kommittén hade att anlägga vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Vad därefter gällde frågan om de procentsatser efter vilka avskriv­ ningarna skulle beräknas kunde uppmärksammas, yttrar kommittén, att en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses innefatta ett ef tei - kommande av önskemålet om visst hänsynstagande till ökade återanslcaff- ningskostnader. I överensstämmelse med de överväganden som gjordes i samband med 1938 års lagstiftning fann kommittén att även vid en upp­ mjukning av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser inkomst­ begreppet måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring åtei - bekomna tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Förutom att i manga fall en för en dylik beskattning erforderlig utredning inte kunde presteras av de skattskyldiga, något som redan det måste inge starka betänkligheter mot en utvidgning av inkomstbegreppet, var enligt kommitténs mening åtskilliga andra svårlösta spörsmål förenade med en lagstiftning av antydd innebörd. En av dessa frågor var huruvida beskattningen skulle omfatta jämväl värdestegring å mark; ett spörsmål som enligt gällande rätt vunnit sin lösning enligt realisationsvinstprincipen. Om värdestegring på mark skulle undantagas från beskattning mötte komplicerade problem, nät det gällde att fastställa huru stor del av för en fastighet erlagd köpeskilling respektive uppburen ersättning som belöpte å marken och huru stor del som avsåg byggnaden. Vidare kunde framhållas, att vid den ifrågasatta utvidgningen av inkomstbegreppet en fastighetsförsäljning ofta skulle utlösa sådan beskattningseffekt att förutsättningarna för en ^investering i hög grad skulle försämras, överhuvud skulle beskattningseffekten i en­ skilda fall kunna bli av sådan storleksordning att allvarliga betänkligheter måste inställa sig.

Härefter anför kommittén följande.

Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbe­ greppet, måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna för bygg­ nader i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens bei åkning föran­ leda ungefär samma invändningar ur konjunkturpolitisk synpunkt som en av­ skrivning å nuvärdet. Det kan anmärkas att enligt den offentliga statistiken det år 1952 taxerade byggnadsvärdet för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter utgjorde ca 9 miljarder kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekono­ miska föreningar finns ej. Om här bortses från att avskrivningen ofta i stället grundas på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknar en årlig avskrivning med 2 procent erliålles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag av ca 180 miljoner kronor. Om man tänker sig ett stadgande av innebörd att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett dubbelt så högt procent­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

170

tal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med likaledes ca 180 miljoner

kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader än för närvarande möjligen

inte i och för sig stimulera till ökade investeringar just i byggnader under hög­

konjunktur, men de genom ökade avskrivningar i företagen kvarhållna vinst­

medlen, som med hänsyn till de stora värden, det är fråga om, uppenbarligen

blir mycket betydande, skulle stå till företagens fria disposition för andra in­

vesteringar. Följaktligen talar även de särskilda synpunkter, som kommittén har

att iakttaga, för ett bibehållande av nu gällande grunder för värdeminsknings-

avdrag å byggnader.

Enligt vad kommittén därefter anför borde vid bedömningen av frågan

om avskrivning å byggnader beaktas att en mera väsentlig uppmjukning

av de för byggnader gällande avskrivningsreglerna måste antagas minska

1 öretagens intresse för avsättning till investeringsfonder. Investeringsfon­

derna i deras tilltänkta utformning hade av kommittén bedömts såsom

varande det inom beskattningsområdet enda mera verksamma medlet föl­

en stimulans till investeringar i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt

kunde följaktligen invändningar riktas mot en mera väsentlig uppmjuk­

ning av avskrivningsreglerna för byggnader.

På anförda skäl kunde kommittén inte förorda ändrade grunder för be­

räkning av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid fann kommit­

tén angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medgavs, som be­

tingades av byggnadernas ekonomiska livslängd.

Kommittén kunde inte helt frigöra sig från uppfattningen att — även om

pi axis under senare ar i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare __

det förhållandet alltjämt förelåg, att vid bestämmandet av värdeminsk-

mngsavdragets storlek tillräcklig hänsyn inte togs till att en byggnads

ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och

produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understeg den

fysiska livslängden. Kommittén förordade med hänsyn härtill att en viss

omredigering gjordes av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen, varigenom tydligare markerades den vikt som borde

lastas vid den ekonomiska livslängden, när det gällde att fastställa skälig

avskrivningsprocent.

Det får tilläggas, att vad kommittén i förevarande hänseende anfört och

förordat inte föranlett någon reservation inom kommittén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Remissyttrandena

Kommitténs uttalanden och förslag i fråga om avskrivning å byggnader

har i det helt övervägande antalet yttranden tillstyrktseller lämnats utan

erinran. Den av kommittén föreslagna omredigeringen av den ifrågavarande

anvisningspunkten avstyrkes dock av länsstyrelsen i Västerbottens län. I

det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet ifrågasättes beho­

vet av den föreslagna ändringen.

171

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas. Sedan kammarrätten förklarat sig intet ha att erinra mot den av kom­ mittén föreslagna ändringen i förevarande anvisningspunkt framhålles, att den ifrågasatta uppmjukningen av föreskrifterna om vardeminskmngs- avdrag för byggnader kunde leda till att nu sedan åtskilliga år tillämpade procenttal för beräkning av ifrågavarande värdeminskningsavdrag kom att frångås i deklarationerna, något som kunde ge upphov till taxerings- besvär i' icke ringa omfattning. Med hänsyn till att bestämmandet av de procenttal, som skulle ligga till grund för värdeminskningsavdragens be­ räkning, i regel förutsatte skönsmässiga bedömningar, syntes det önsk­ värt, att riksskattenämnden, om de föreslagna bestämmelserna antogs, ut­ färdade tämligen utförliga anvisningar till ledning för skattskyldiga och taxeringsmyndigheter rörande den omfattning, vari den nya lydelsen av av- dragsbestämmelserna borde föranleda frångående av nu tillämpade pro­ centtal för avdragsberäkning.

I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet understrykes vad kommittén anfört om att vid bestämmande av storleken av värdeminsk- ningsavdraget för byggnad »tillräcklig hänsyn inte tages till att en bygg­ nads ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och produktionens därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger den fysiska livslängden». Enligt förbundets mening torde man med hänsyn till de problem, som var förenade med en verklig uppmjukning av avskriv- ningsreglerna för byggnader, i förevarande sammanhang icke komma myc- keUängre än till den omredigering av anvisningarna till 29 § i kommunal­ skattelagen, som kommittén föreslagit.

Sveriges köpmannaförbund framhåller för detaljhandelns del angelägen­ heten av att i praxis de synpunkter, som legat till grund for kommitténs förslag till omredigering av anvisningspunkten, beaktades även i fråga om butiks- och lagerfastigheter, där kraven på rationalisering och modernise­ ring numera medförde en snabbare ekonomisk värdeminskning än tidigare.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare framhåller, att det förelåg utomordentligt stora svårigheter att komma till rätta med de spörs­ mål som sammanhängde med frågan om avskrivning å byggnader, inte minst vad gällde de taxeringstekniska spörsmålen. Kommittén hade lämnat frågeställningarna öppna men dock föreslagit en från näringslivets syn­ punkt tacknämlig omredigering i hithörande anvisningspunkt i syfte att nå bättre anpassning mellan den ekonomiska livslängden och avskriv- ningsprocentens storlek.

Kungl. Maj. ts proposition nr i00

Länsstyrelsen i Västerbottens län

framhåller, att de av kommittén före­

slagna ändringarna för avskrivning å byggnader, anvanda i rörelse, fick anses som eu viss uppmjukning av gällande föreskrifter och praxis. Lans- slvrelsen hyste emellertid farhåga för att vid den praktiska tillämpningen

172

av desamma onödiga tvister skulle komma att uppstå om frågan om eu

bySSnads ekonomiska livslängd, spörsmål som var synnerligen svårbedöm-

liga för taxeringsmyndigheterna. Gällande bestämmelser och de i praxis

tillämpade procentsatserna för avskrivning å byggnad i rörelse torde ge

ett sådant godtagbart resultat, att någon ändring av bestämmelserna här-

utinnan inte borde ske, såvida de ej kompletterades med lämplig regel om

beskattning av vinst vid försäljning av byggnad i rörelse, som innehafts

mer än 10 år. Kommittén hade emellertid inte ansett sig böra föreslå någon

sådan bestämmelse. Länsstyrelsen förordade därför att någon ändring infe

skedde i nu gällande avskrivningsregler för bvggnader.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Redan nu beaktas i praxis de speciella omständigheter som kan påverka eu

åyggnads ekonomiska livslängd. Den föreslagna omredigeringen till förmån för

ökade avsknvningsprocenter innebär därför ingen saklig ändring. Behovet av

förtydligande bör bedömas även mot bakgrunden av att det vid efterhandskontroll

ar ylterst svårt att utmönstra ombyggnadskostnader, som därför ofta lär av­

dragas som reparationskostnader. Vidare blir del allt vanligare, att kontorsloka­

ler inrymmes i samma byggnadskropp som verkstäder, lager och andra egent­

liga dnftutrymmen. Byggnader och maskiner betraktas ofta som en samman­

hangande enhet. Det är vanskligt att fastställa den rätta avskrivningsprocenten

tor olika delar av en och samma byggnad och valet av genomsnittsprocent sker

i regel till den skattskyldiges förmån. Länsstyrelsen är därför icke helt övertygad

om att den ifrågasatta omredigeringen erfordras.

Några remissinstanser har framhållit önskvärdheten av att frågan om

avdrag för värdeminskning å byggnader gjordes till föremål för ny utred­

ning. Yttranden av denna innebörd har avgivits av kammarrätten, läns­

styrelsen i Stockholms län, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareför­

ening och handelskammaren i Gävle. Även näringslivets skattedelegation,

som dock inte gjort något bestämt uttalande härom, svnes vara av den

meningen.

Kammarrätten framhåller, att frågor om avdrag för värdeminskning å

byggnader under senare år till skillnad mot vad tidigare varit fallet endast

mera sällan varit föremål för taxeringsbesvär, beroende på att avdrag nu­

mera schablonmässigt medgavs enligt procenttal, i fråga om vilka en täm­

ligen omfattande praxis förelåg. Enligt kammarrättens uppfattning hade

det vant önskvärt, att frågan om ifrågavarande värdeminskningsavdrag

av kommittén upptagits till något utförligare behandling, eftersom nu gäl­

lande regler och därpå grundad praxis inte alltid torde leda till fullt till­

fredsställande resultat. I vissa fall medförde den starkt schabloniserade

tillämpningen, att avdrag medgavs med otillräckliga belopp, under det att

i andra fall medgivna avdrag inte motsvarades av verkliga kostnader. Kam­

marratten ville därför uttala önskvärdheten av att bestämmelserna om

avdrag för värdeminskning å byggnader i lämpligt sammanhang upptogs

till ytterligare övervägande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

173

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte vara beredd förorda att högre avskrivningsprocent för värdeminskning å byggnader än som nu i praxis godtogs skulle medgivas generellt. Frågan härom innefattade ett ämne, där disparata åsikter förelåg. Enligt länsstyrelsens mening borde detta spörsmål bli föremål för en särskild omprövning.

Handelskammaren i Gävle, som i första hand tillstyrkt den av kommittén föreslagna omredigeringen av anvisningarna, betonar önskvärdheten av att förnyad utredning företogs med sikte på att astadkomma ytterligare uppmjukning i fråga om avskrivningsreglerna för i rörelse nyttjade bygg­ nader. Enligt handelskammarens mening var ett beaktande av behovet att beräkna avskrivningarna på nuvärdet av särskild betydelse i fråga om detta slag av tillgångar.

Slutligen torde här få återgivas av länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län framförda ändringsförslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, om vissa begränsningar av nedskrivningsrätten genomfördes beträffande tillgångsgrupper där den oreglerade värderingsrätten onekligen medfört överdrifter, det torde finnas anledning att undersöka möjligheten att uppmjuka de bestämmelser, som reglerade rätten till avdrag för utgifter för i rörelse använd fastighet. Kost­ nader för ändringsarbeten, som inte medförde förbättrad räntabilitet utan endast gjordes för att följa med utvecklingen och som skedde inom den tidigare fastighetsvolymen, borde kunna få avdragas i större utsträckning än som nu var fallet. En sådan utvidgning av avdragsrätten förutsatte emel­ lertid en viss utvidgning av inkomstbegreppet, vilket emellertid knappast kunde tänkas ifrågakomma annat än beträffande juridiska personer; för fysiska personer, vilka ofta förvärvat en fastighet genom arv, skulle en sådan omläggning sannolikt icke vara möjlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar bl. a., att de möjligheter till en- gångsnedskrivningar å byggnader, som förelåg genom investeringsfonder­ na, aktualiserade frågan om en ändring av inkomstbegreppet. Det syntes i och för sig skäligt, att vinst vid avyttring av byggnad i rörelse samt vinst på grund av utfallen brandskadeersättning för byggnad i rörelse hänfördes till skattepliktig inkomst. De betänkligheter, som kommittén uttalat mot eu sådan utsträckning av inkomstbegreppet, skulle väsentligt minskas, om vinst vid avyttring eller brand fick användas till direktnedskrivning å ny­ byggnader eller kvarvarande byggnader i rörelse.

I vissa fall skulle det säkerligen föreligga svårigheter att utreda det taxe- ringsmässiga restvärdet å byggnaderna, men erfarenheten torde ha visat, att det var möjligt att komma fram till rimliga lösningar av dessa frågor. Fördelningen av köpeskillingen på byggnadsvärde och markvärde borde härvid i de fall, då utredning härom inte förebragts, kunna ske med led­ ning av det laxerade byggnadsvärdet och det taxerade markvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

174

Ett skäl, som enligt länsstyrelsens mening i synnerhet talade för en änd­

ring av gällande inkomstbegrepp, var att det ofta beträffande industribygg­

nader var mycket svårt att avgöra, vad som var att hänföra till byggnad

och vad som var maskiner. Därjämte var det synnerligen vanligt, att kost­

nader för nybyggnader och icke avdragsgilla förbättringskostnader ej akti­

verades utan belastade rörelsen det år de utfördes.

Departementschefen

Gällande regler om avskrivning å byggnader är inte så utformade att

de föranleder några erinringar från konjunkturpolitisk synpunkt. Att kom­

mittén likväl upptagit bestämmelserna i fråga till behandling samman­

hänger dels med att från näringslivets sida hävdas att rådande praxis är vid

bestämmande av värdeminskningsavdragens storlek väl restriktiv och dels

med att från samma håll gjorts gällande att en åtstramning i avskrivningen

å inventarier borde motivera liberalare avskrivningsregler för byggnader.

Kommittén har för egen del avvisat sistnämnda argument men funnit fog

föreligga för att föreslå en sådan omredigering av ifrågavarande bestäm­

melser att tydligare än vad nu är fallet markeras den vikt, som bör fästas

vid den ekonomiska livslängden hos en byggnad, när det gäller att fast­

ställa skälig avskrivningsprocent. Någon egentlig ändring i nuvarande be­

stämmelsers principiella innebörd avses däremot inte med förslaget.

I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser vill jag för­

orda att kommitténs förslag genomföres. Huruvida det kan finnas erfor-

deiligt att, som kammarrätten ifragasatt, riksskattenämnden efter en för­

fattningsändring utfärdar vägledande anvisningar, kan ej nu bedömas.

Det får ankomma på nämnden att pröva denna fråga.

Från några håll har förordats en fortsatt prövning av frågan om ända­

målsenliga regler för byggnadsavskrivning. Jag känner mig av de anförda

motiveringarna knappast övertygad om angelägenheten härav. Vad exem­

pelvis länsstyrelsen i Stockholms län anfört om teoretiskt tänkbara regler

för avskrivning vid vissa till- och ombyggnader synes kunna ge anledning

till både principiella och praktiska invändningar.

Som nämnts förordar jag emellertid att kommitténs föreslagna omredi­

gering av punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen godtages.

7. Värdering av varulager

Gällande bestämmelser

I 41 § kommunalskattelagen stadgas att inkomst av rörelse skall beräk­

nas enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa inte står i strid med

särskilda bestämmelser i lagen. I anvisningarna till nämnda paragraf an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

175

gives detta stadgande innebära bland annat att hänsyn skall vid inkomst­ beräkningen tagas till in- och utgående lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat in. in. ävensom till fordringar och skulder. Den i räken­ skaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning ellei förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags place­ ringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lanefordringar in. in. skall för skattskyldiga som haft ordnad bokföring endast om särskilda omständigheter därtill föranleder frangas vid inkomstbeiäkningen.

Dessa bestämmelser anses innebära, att en värdesättning å lagret kan god­ kännas i taxeringshänseende därest densamma inte strider mot god köp­ mannased, även om värderingen i och för sig skulle vara sådan, att tvekan kan råda om den överensstämmer med vad som vanligen kan betecknas såsom gott affärsbruk. Det är endast skattskyldiga med ordnad bokföring som kan göra anspråk på att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen skall äga vitsord vid taxeringen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas att nedskrivning av värdet a rättigheter till kontraherade ej levererade tillgångar godkännes endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skatt­ skyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljes.

Om beskattningsmyndighet frångått den skattskyldiges på hans räken­ skaper grundade inkomstberäkning och sasom inkomst för ett år beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstbeiäkning­ en för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn häi- till justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten inte för det året ånyo tages till beskattning.

Såsom bestämmelserna om varulagervärderingen utformats i kommunal­ skattelagen lämnar de inte något mera bestämt svar på frågan var grän­ sen går för en i beskattningshänseende godtagbar nedskrivning av varu­ lagret.

Inte heller skattedomstolarna har velat binda sig för någon fix nedre gräns i fråga om tillåten nedskrivning. Detta torde sammanhänga med att nedskrivningsbehovet är mycket olika för skilda varuslag och bianscher och även kan växla högst betydligt mellan olika företag inom samma bransch. Nedskrivningsbehovet kan också variera med hänsyn till det vid varje bokslutstillfälle rådande konjunkturläget. Skattedomstolarna har därför bedömt frågan om gränsen för tillåten nedskrivning från fall till fall.

Av föreliggande rättsfall framgår, att rörelseidkare i praxis ansetts ha

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

176

en mycket vidsträckt — om än ej obegränsad — rätt att verkställa nedskriv­

ning å varulager i rörelsen.

Det må tilläggas att om för visst beskattningsår lagret är kvantitativt oför­

ändrat eller har ökat, varulagervärderingen torde kunna frångås endast

när fråga är om ökning av dold reserv i varulagret under beskattningsåret.

Däremot torde eu skattskyldig om lagertillgångarna minskat inte kunna

göra anspråk på att få bibehålla befintlig dold reserv. En dylik reserv lärer

nämligen böra upplösas i den mån lagret nedgår till sin mängd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Ett försök att tillämpa en lägsta gräns för lagervärderingen vid inkomst­

taxeringen har sedan ar 1950 gjorts av mellankommunala prövningsnämn-

den. Den lägsta gränsen har därvid i princip angivits till 30 procent av lag­

rets anskaffningsvärde, i förekommande fall reducerat med hänsyn till in-

kurans och prisfall, som kan konstateras å balansdagen. Från denna

huvudregel kan dock undantag göras. Om prisstegringen för varulagret

överstiger 100 procent av förkrigspriserna medgives sålunda, att den över­

skjutande prisstegringen först får bortskrivas. Det därefter återstående

beloppet får nedskrivas med 70 procent. Är det utgående lagrets anskaff­

ningsvärde lika stort eller större än anskaffningsvärdet för det ingående

lagret medgiver nämnden att den ingående reserven räknad i kronor får

bibehållas oförändrad, även om bokföringsvärdet för det utgående varu­

lagret härigenom skulle komma att understiga 30 procent av anskaffnings­

värdet. Vidare får samma procentuella nedskrivning bibehållas för det utgå­

ende varulagret som medgivits för varulagret vid beskattningsårets ingång.

Dessutom anser nämnden att, om ett företag tillämpat samma värderings-

piinciper under en längre följd av år, dessa värderingsprinciper ofta kan

godkännas vid beskattningen. Om sålunda en skattskyldig under en längre

tidsperiod konsekvent tillämpat normallagervärdering och om normallager-

priserna är skäliga, synes nämndens mening vara att en sådan värdering

bör godtagas vid beskattningen, såvida varulagrets värde ej blir negativt.

Även då en skattskyldig värderar varulagret efter från år till år oförändrade

å-priser godtages detta, om å-priserna är rimliga.

De av mellankommunala prövningsnämnden sålunda tillämpade reglerna

for lagervärdering vid inkomsttaxeringen torde ha accepterats av fler­

talet andra beskattningsnämnder. Därvid synes dock främst huvudre­

geln, d. v. s. en lägsta gräns för lagervärderingen vid 30 procent av an­

skaffnings- eller återanskaffningsvärdet, ha tillämpats. Dessa värderings­

regler har ännu inte kommit under beskattningsdomstolarnas prövning.

Vidare torde böra erinras om att under de senaste åren vissa inskränk­

ningar i nedskrivningsrätten temporärt beslutats som ett led i den förda

ekonomiska politiken. Sålunda antog 1951 års vårriksdag förordningen

177

den 30 mars 1951, nr 151, om investeringsskatt och samma års höstriksdag

förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelsei

om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomst­

skatt.

Bestämmelserna i förordningen om investeringsskatt, vilka här berö-

res endast i vad avser investeringar i varulager, innebar i princip att en

särskild skatt skulle erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 ökat

sitt varulager. Skatt utgick emellertid endast om vid lagerökning den

dolda reserven — skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde

— samtidigt ökat; skatten beräknades till 10 procent av ett beskattnings­

bart belopp, som motsvarade reservökningen eller, om värdet av lagerök­

ningen var lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning

och av ökning av dold reserv skulle därvid i regel ske vid jämförelse med

lagret vid 1949 års utgång. En reservökning, som tillskapats genom att till

investeringsfond avsatta medel tagits i anspråk, föranledde inte taxering

till investeringsskatt. Bestämmelserna om investeringsskatt var inte tillämp­

liga på rörelseidkare med omsättning understigande 300 000 kronor för år.

Den tillfälliga förordningen om värdering av varulager, som antogs av

1951 års höstriksdag, avsåg samtliga rörelseidkare samt skulle gälla vid

1953 och 1954 års taxeringar. Förordningens bestämmelser kom emellertid

aldrig att tillämpas enär 1952 års riksdag med hänsyn till det ändrade

ekonomiska läget upphävde förordningen innan densamma trätt i till-

lämpning. Samtidigt antog sistnämnda års riksdag en förordning (SFS

755/1952) med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års taxe­

ring. Även denna förordning upphävdes emellertid innan densamma hun­

nit tillämpas. Avsikten med dessa tillfälliga bestämmelser var att begränsa

investeringar i lager i förvärvskällan rörelse genom att förhindra att lager­

ökningar skulle delvis kunna finansieras med obeskattade vinstmedel.

Förordningarna avsågs sålunda tillämpliga om rörelseidkare vid utgången

av de mot ovan nämnda taxeringsår svarande beskattningsåren ökat sitt

varulager i jämförelse med varulagret vid utgången av det beskattningsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars 1952 respektive före den 1 mars

1953, det s. k. jämförelselagret. Huvudregeln var att vid lagerökning fick

den dolda reserven inte öka. Hade den dolda reserven i sådant fall ökat,

skulle i princip ett belopp motsvarande reservökningen tilläggas netto­

intäkten av rörelse. Vid beräkningen av detta tillägg fanns emellertid vissa

spärregler. Tillägget fick sålunda inte överstiga värdet av lagerökningen.

Man hade med andra ord velat förhindra just möjligheten att nedskriva

lagerökningen. För att möjliggöra en viss konsolidering för nystartade

företag och företag med små jämförelselager hade den modifikationen före­

skrivits, att eu nedskrivning till 50 procent av lagrets (åter-)anskaffnings-

värde alltid var tillåten. Tillägget fick i enlighet härined inte överstiga

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, hällten av det lägre

12 — Biliang till riksdagens protokoll 1055. t sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena å lagret vid beskattnings­ årets utgång och, å andra sidan, det bokförda värdet av samma lager.

Särskilda invenieringsbestämmelser. Kommunalskattelagen innehåller inte några regler om inventering av varulager. I samband med avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen meddelades emellertid av 1945 års riksdag vissa bestämmelser i detta ämne att tillfälligt gälla. För att i möjligaste mån skapa garantier för att hela lagret medtogs i inventariet föreskrevs nämligen i en förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling (SFS 777/1945) att i regel två i inventeringen deltagande personer skulle å inventariet teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid inventeringen inte någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. För att hindra att inneliggande varulager värderades för lågt föreskrevs vidare, att i inventariet skulle för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning och förbrukning i rörelse, angivas anskaffningsvärdet eller dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet). Den skattskyl- dige ägde dock om han så önskade i stället angiva utförsäljningspriset, näm­ ligen under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kunde på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda .ingivna priset. Om en skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt tillämpat annan tillförlitlig värderingsmetod, fick den skattskyldige även vid 1945 års inventering angiva värdena enligt denna metod, under förut­ sättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å inneliggande lager kunde på ett tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt från de i inven­ tariet angivna värdena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

Företagsbeskattningskommittén

Av kommittén verkställd undersökning av lagernedskrivningar. I betän­ kandet redovisas en av företagsbeskattningskommittén verkställd undersök­ ning av lagervärderingen i ca 4 700 aktiebolag och ekonomiska föreningar på grundval av de av dessa skattskyldiga år 1952 avgivna deklarationerna för taxering till investeringsskatt. Från den i betänkandet (s. 178—201) lämnade redogörelsen, vartill i övrigt hänvisas, torde följande få återges.

Det undersökta materialet utgöres av uppgifter angående lagervärden m. in. som lämnats av aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas sty­ relse har sitt säte inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Väst­ manlands och Västernorrlands län samt därjämte av vissa aktiebolag, vil­ kas styrelse har sitt säte i Stockholms stad. Av bolag, vilkas styrelse har sitt säte i nämnda stad, har medtagits bolag inom fyra av stadens åtta bolagstaxeringsdistrikt.

Beträffande det undersökta materialets representativitet anför kom­ mittén.

179

Genom att uppgifter hämtats från samtliga ifrågakommande aktiebolag och eko­ nomiska föreningar från län i skilda delar av landet har en viss garanti vunnits för att de olika branscherna är tillfredsställande representerade.

Beträffande industrin torde den omständigheten att uppgifterna endast avser aktiebolag och ekonomiska föreningar knappast minska materialets representa­ tivitet, enär industriföretag av någon betydelse i regel drives i form av aktiebolag.

Även företag inom grosshandeln drives i så stor utsträckning såsom aktiebolag eller ekonomiska föreningar att materialet, trots dess begränsning till dylika juri­ diska personer, torde vara tillräckligt belysande.

För detaljhandeln däremot kan materialet inte sägas vara representativt, men det bör dock kunna ge en viss ledning för bedömning av lagernedskrivningen inom denna del av handeln.

Enligt kommitténs beräkning kan antagas att det undersökta materialet för industrins del omfattar mellan 30 och 40 procent av hela industrin med hänsyn till lagerhållningen. Beträffande gross- och detaljhandeln är i av­ saknad av jämförbar statistik någon motsvarande bedömning svår att göra.

Från deklarationerna till investeringsskatt har uppgift bl. a. hämtats i fråga om varulagren vid 1949 och 1951 års — eller motsvarande räkenskaps­års — utgång beträffande anskaffnings- och bokföringsvärdena. Med an­ skaffningsvärde förstås här det lägsta av anskaffnings- och återanskaff- ningsvärdena (lagret värderas efter lägsta värdets princip) och efter av­ drag för inkurans. I de fall inkuransavdraget angivits i deklarationerna har även uppgift härom insamlats.

I en kommentar till undersökningen framhåller kommittén att, då under­ sökningen byggde på uppgifter, som lämnats i deklarationer till ledning för taxering och uppgifterna varit mycket svårkontrollerbara och i hög grad beroende på vederbörande företags eget bedömande, man inte kunde bortse från att de av företagen gjorda beräkningarna inte var helt rättvisande. Man måste sålunda räkna med, att då det gällt att beräkna t. ex. inkuransavdrag och prisstegring detta kunde ha skett så att beräkningen varit till före­ tagens förmån vid taxeringen. Det hade nämligen legat i företagens intresse att visa att lagerökningen och reservökningen i lagren mellan åren 1949 och 1951 varit så liten som möjligt. Härav följde att företagen hade intresse av att visa ett högt anskaffningsvärde å 1949 års lager och således ett litet inkuransavdrag i detta lager, en hög prisstegring mellan 1949 och 1951 samt ett lågt anskaffningsvärde å 1951 års lager och således ett stort in­ kuransavdrag i detta lager. Man kunde inte bortse från att detta kunde ha påverkat de lämnade uppgifterna.

Kommittén framhåller vidare, att det borde observeras att skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde inte alltid behövde i sin helhet ha föranletts av en egentlig nedvärdering. Även om uttrycket nedskrivning för enkelhetens skull användes för att beteckna differensen mellan nyss angivna värden, fick delta uttryck täcka även den del av differensen som kunde ha föranletts av en prisstegring å lagertillgångarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

180

Undersökningen visar bl. a. att nedskrivningen vid 1951 års utgång i

kronor räknad var betydande och uppgick till sammanlagt mer än 4 miljar­

der kronor. Då det undersökta materialet enligt kommitténs uppskattning

knappast kan omfatta mer än \U av lagerhållningen hos samtliga landets

företag (undersökningen omfattar t. ex. endast en ringa del av detaljhan­

deln) räknar kommittén med att den sammanlagda nedskrivningen av lager­

hållningen vid 1951 års slut utgjorde mellan 10 och 20 miljarder kronor.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att prisstegringen under åren

1950 och 1951 uppgick till mer än 30 procent. Å andra sidan påpekar kom­

mittén att enligt den verkställda undersökningen skillnaden mellan an­

skaffningsvärde och bokfört värde år 1949 uppgick till sammanlagt ca

3 miljarder kronor. Detta innebär, anför kommittén, att den sammanlagda

nedskrivningen vid utgången av år 1949 inte mera avsevärt kan ha under­

stigit motsvarande nedskrivningar år 1951.

Av den verkställda undersökningen finner man att den procentuella ned­

skrivningen i förhållande till lagrens anskaffningsvärden obetydligt för­

ändrats mellan 1949 och 1951. För industrin inkl. byggnadsverksamheten

har den procentuella nedskrivningen något ökat, för grosshandel och detalj­

handel något minskat. De framkomna procenttalen är för industrin 56

resp. 58, för grosshandeln 53 resp. 50 och för detaljhandeln 58 resp. 52.

Kommittén har även undersökt den genomsnittliga procentuella nedskriv­

ningen inom olika branscher inom industrin, grosshandeln och detaljhan­

deln. Den procentuella nedskrivningen för olika branscher företer betydande

avvikelser från de nyss angivna genomsnittssiffrorna.

Vad beträffar industrin ligger nedskrivningsprocenten — om man bort­

ser från byggnadsverksamhet, livsmedelsindustri och kraft-, belysnings-

och vattenverk, där nedskrivningen inte är jämförbar med läget inom andra

områden — mellan 50 och 70 procent av anskaffningsvärdena. Största ned­

skrivningsprocenten visar pappers- och grafisk industri, 78 procent, samt

textil- och beklädnadsindustri, 63 procent.

Även grosshandeln utvisar — fransett ett par branscher — en variation

i nedskrivningsprocenten mellan 50—70 procent. Nedskrivningsprocenten

är dock i stort sett något lägre än för industrin.

Nedskrivningsprocenten inom detaljhandeln synes i regel ligga något över

motsvarande nedskrivningsprocent för grosshandeln.

För såväl industri som gross- och detaljhandel framgår av utredningen

att den procentuella nedskrivningen i stort sett är större hos företag med

stora lager än hos företag med mindre lager.

Vidare visar utredningen, om man går till de enskilda företagen, att ned­

skrivningsprocenten varierar mycket mellan olika företag även inom samma

bransch. Ett inte ringa antal företag har högre nedskrivningsprocent än

70, d. v. s. de har gjort större nedskrivning än som mellankommunala pröv-

ningsnämnden enligt huvudregeln medger. Utredningen ger emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

181

också vid handen att hos inånga företag skulle nedskrivningen vara ganska obetydlig. De stora procentuella nedskrivningarna finns hos de gamla före­ tagen och hos dessa främst hos dem med stora lager. Även i andra ålders­ grupper är tendensen, som förut berörts, den att ju större lagren är desto större är nedskrivningsprocenten.

Det torde böra framhållas att den i det föregående angivna lagernedskriv­ ningen beräknats å anskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans.

Beträffande verkställda inkuransavdrag framgår av utredningen att en­ dast en del företag öppet redovisat inkuransavdragen. Avdragen visar stor spridning även då det gäller företag inom en och samma bransch.

Kommitténs överväganden och förslag. Kommittén erinrar till en början om att i utredningsdirektiven hade framhållits att det i fråga om varu­ lagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka huruvida bestämmel­ ser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager under tider då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömdes såsom från samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna därvid utformas så att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Vidare hade framhållits, att bestämmelserna närmast syntes böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras skola gälla för eu viss förestående tidsperiod.

Härefter anför kommittén följande.

Såsom skattelagarnas värderingsregler beträffande varulager kommit att tilllämpas i praxis, d. v. s. att en mycket långt gående nedvärdering tillåtes, kan reglerna inte anses fylla de krav som från konjunkturpolitisk synpunkt bör upp­ ställas, nämligen att de inte skall verka direkt investeringsstimulerande i högkonjunkturlägen. Sådana inte önskvärda verkningar av värderingsreglerna kan som i direktiven antytts motverkas genom särskilda bestämmelser som sättes i kraft när en återhållsamhet i investeringar är från samhällets synpunkt önskvärd. Då det emellertid som kommittén i tidigare sammanhang framhållit ofta är svårt att avgöra när dylika bestämmelser skall börja tillämpas, kan skattelagarnas vär­ deringsregler i ett tidigt skede av en högkonjunktur, innan beredskapslagstiftningen satts in, stimulera och underlätta investeringar i sådan omfattning att svårigheter därigenom kan uppkomma att i ett senare läge bemästra de inflationistiska tendenserna i högkonjunkturen. Därtill kommer att en beredskaps­ lagstiftning på detta område torde bli nödvändig att utforma på det sätt, att en före ikraftträdandet av denna lagstiftning på grundval av de permanenta värde­ ringsreglerna bildad reserv får bibehållas. Om de permanenta bestämmelserna tillåtit en mycket betydande nedskrivning, har företagen därigenom fått större möjlighet att öka lagret även om beredskapslagstiftningen inte skulle tillåta en nedskrivning av lagerökningen. Det bör nämligen uppmärksammas att företagets likviditet förbättrats genom den minskning av skatten som erhållits genom ned­ skrivningen och att företaget genom den stora reserven i lagret fått möjlighet att även efter en lagerökning, som ej får nedskrivas, hålla lagret i dess helhet bok­ fört i betryggande värde. Därjämte må framhållas att de medel, som genom lagernedskrivningar frigöres, kan disponeras även för andra investeringar än i varulager, I. ex. i inventarier. Som framgår av vad som anförts i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

182

redogörelsen för kommitténs lagerundersökning kan de medel varom här är fråga

uppgå till synnerligen stora belopp. De skäl, som kommittén anfört för eu per­

manent begränsning av den fria avskrivningsrätten beträffande inventarier, kan

därför och i än större utsträckning åberopas även för restriktivare permanenta

värderingsregler i fråga om varulager.

Kommittén tillägger, att då nuvarande värderingsregler avseende varu­

lager infördes i skattelagarna år 1928 lagstiftaren knappast torde ha räknat

med att de skulle innebära möjlighet till en så långt gående nedvärdering

som praxis numera tillät. Begreppet god köpmannased när det gällde varu­

lagervärdering hade i hög grad påverkats av skattetrycket i förening med

frånvaron av en i skattelagstiftningen angiven nedre gräns för värderingen.

Det torde numera över huvud vara svårt att hävda att en nedvärdering gått

så långt att den kunde sägas strida mot god köpmannased. I andra länder

med striktare värderingsregler i skattelagstiftningen, t. ex. i England, torde

en sådan lagervärdering som regelmässigt tillämpades av svenska företag

anses direkt strida mot vad där ansågs som god köpmannased.

Frånvaron av mera preciserade lagervärderingsregler i skattelagarna

hade, enligt vad därefter anföres, medfört, att den skattskyldiges värdesätt­

ning i allmänhet godtagits av beskattningsnämnderna. Frågor rörande till-

läinpningen av värderingsbestämmelserna avseende varulager hade mycket

sällan kommit under beskattningsdomstolarnas prövning. Detta berodde

även därpå att tillförlitliga uppgifter angående företagens lagervärdering

mera sällan stått taxeringsmyndigheterna till buds. Endast i undantagsfall

redovisade företagen öppet i balansräkningen de nedvärderingar som verk­

ställts. Från taxeringsmyndigheternas sida hade framhållits, att även vid

direkta förfrågningar svårigheter understundom förelegat att erhålla till­

fredsställande uppgifter. Företagen framhöll att inventeringen inte var så

verkställd att de utan ett mycket tidskrävande arbete kunde framräkna

anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet för lagren. Otvivelaktigt förelåg

en strävan hos många företag att hålla lagervärderingen dold för insyn.

Bristen på klara upplysningar beträffande lagret skapade ofta överdrivna

föreställningar om förekomsten av dolda reserver och hade inte kunnat

undgå att hos taxeringsmyndigheterna skapa en misstro mot de uppgifter

angående lagren som erhölls i samband med taxeringen.

Kommittén påpekar att av en i betänkandet lämnad redogörelse (s. 154

—178) för uttalanden, gjorda av länsstyrelserna och vissa näringsorgani-

sationer rörande erfarenheterna beträffande skattelagarnas regler om lager­

värdering framgick, att de hörda myndigheterna ganska enstämmigt ansett

en inskränkning i rätten till nedskrivning önskvärd och att vissa länssty­

relser funnit att värderingsreglerna understundom utnyttjats på ett sätt

som betecknats som missbruk.

Härefter framhåller kommittén bl. a., att från näringslivets sida häv­

dades att de liberala värderingsreglerna varit av mycket stor betydelse och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

183

att någon inskränkning i desamma därför inte borde ske. Därvid anfördes, att den dolda vinstutjämningen genom varierande lagervärdering ersatte den öppna resultatutjämningen. Man pekade även på förhållandena efter första världskriget, då skattelagstiftningen inte medgav företagen sådan möjlighet till nedvärdering av lagren att de kunde skydda sig mot förlus­ terna genom de våldsamma prisfallen. Jämförelse gjordes därvid med de stora prisförändringar som under de senaste åren skett beträffande vissa råvaror. Vidare framhölls att den frihet, som företagen åtnjutit beträffande lagervärderingen, varit av ovärderlig betydelse, när det gällt att skapa förut­ sättningar för en konsolidering av företagens finansiella ställning och möj­ liggöra för företagen att redovisa jämnare vinster med därav betingade för­ delar bl. a. i konjunkturutj ämnande hänseende. Det betonades att den konjunkturberedskap, som företagen under senare decennier kunnat bygga upp, till stor del vilat på en försiktig lagervärdering och att alla strävanden att begränsa utrymmet för en sådan måste medföra risker för en försämrad konjunkturberedskap i framtiden.

Det var enligt vad i betänkandet framhalles även kommitténs uppfatt­ ning att de liberala värderingsreglerna otvivelaktigt medverkat till en kon­ solidering och en utveckling av näringslivet som från det allmännas syn­ punkt varit av värde. Även om det allmänna fått bidraga till denna utveck­ ling genom att lämna avsevärda skattekrediter, borde inte enbart sist­ nämnda synpunkt vara ett tillräckligt motiv från det allmännas synpunkt att alltför radikalt beskära möjligheterna till nedvärderingar av varulagren med anlitande av obeskattade vinstmedel. Däremot borde det vara önskvärt från såväl skattemyndigheternas som företagens synpunkt att få klarlagt var gränsen för en tillåten nedvärdering gick. Därjämte var det, såsom tidigare framhållits, från konjunkturpolitisk synpunkt nödvändigt att värderingsreglerna inte var så liberala att de i begynnande högkonjunktur­ lägen verkade alltför investeringsstimulerande. En avvägning mellan de nu anförda synpunkterna måste därför ske.

De permanenta värderingsreglerna. Kommittén anför, att det inte torde kunna resas några berättigade invändningar mot sådan nedvärdering av lagren, som var nödvändig för att erhålla hetryggande säkerhet mot för­ luster på grund av inkurans och prisfallsrisk. Däremot var det svårt att motivera att lagervärderingen enligt räkenskaperna skulle ligga till grund för inkomsttaxeringen även i sådana fall, där lagervärderingen utnyttjades i sådana vinstreglerande syften som t. ex. att nedbringa den bokförings- mässiga vinsten med hänsyn till intresset att hålla tillbaka aktieägarnas krav på högre utdelning, de anställdas krav på höjda löner eller till risk för ökad konkurrens etc. Det var inte heller tillfredsställande att lager­ värderingen skulle utgöra eu ersättning för eu öppen resultatutjämning mellan olika år. Det kunde också riktas erinringar mot att en konsolidering

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

184

med obeskattade vinstmedel skulle ske genom lagernedskrivning eftersom

behovet av en dylik konsolidering inte behövde stå i proportion till det inne­

liggande lagrets storlek. Det kunde t. ex. — såsom i ett fall vilket särskilt

belysts inom kommittén — förhålla sig på det sättet att ett företag överlät

tillverkningen av detaljer och halvfabrikat åt underleverantörer. Hela ris­

ken för denna del av tillverkningen låg i realiteten hos beställaren, men

det var underleverantören som formellt hade möjlighet att verkställa ned­

skrivning å varulager trots att han hade ett fastställt försäljningspris. I

detta fall var det endast beställaren som kunde ställa berättigade krav på

en skattefri konsolidering för täckande av riskerna. Kommittén hade med

det sagda endast velat redovisa problemställningen och även giva exempel

på att den omständigheten att en rörelseidkare hade ett varulager i och för

sig inte behövde innebära att vederbörande hade ett berättigat anspråk att

få nedskriva detsamma med obeskattade vinstmedel. Det skulle från såväl

konjunkturpolitiska som andra synpunkter vara önskvärt om man kunde

skapa andra möjligheter för resultatutjämning och eventuellt även för kon­

solidering med obeskattade vinstmedel samt låta lagervärderingen endast

taga sikte på förluster på grund av risken för inkurans och prisfall.

Kommittén hade, framhålles vidare, undersökt möjligheterna att lösa

problemet med en öppen resullatutjämning. Kommittén hade emellertid

av olika skäl funnit sig inte kunna förorda längre gående åtgärder än en

förlustutjämning begränsad till juridiska personer. Då det gällde lager-

värderingen hade kommittén med hänsyn härtill inte velat helt bortse från

önskemålet att bereda viss resultatutjämning genom varierande lagervär­

dering. Detta innebar att de lagervärderingsregler som kommittén ville för­

orda borde medge en viss möjlighet till konsolidering med obeskattade

vinstmedel under goda vinstår. Men kommittén fann inte fog för lager­

värderingsregler som syftade till att täcka alla de risker en verksamhet

förde med sig. Inte heller var det från det allmännas synpunkt enligt kom­

mitténs mening invändningsfritt att företagens fortsatta finansiering delvis

skulle ske med obeskattade vinstmedel, då det givetvis inte alltid kunde

förutsättas att de medel som genom skattekrediten ställdes till företagens

förfogande genomgående utnyttjades på ett från det allmännas synpunkt

lämpligt sätt. Det borde även framhållas, anför kommittén, att den om­

ständigheten att ett företag hade sitt lager nedskrivet till ett lågt värde i

och för sig inte utgjorde någon garanti för att företaget var välkonsoliderat

och väl berett att möta en lågkonjunktur.

Kommittén framhåller, att då det gällde att utforma striktare regler för

varulagervärderingen det enligt kommitténs mening skulle vara önskvärt

om man kunde anknyta bestämmelserna till värderingsprinciper, som i den

teoretiska företagsekonomin var mera allmänt accepterade, samt anför

härom.

Sådana värderingsregler tillåter emellertid i allmänhet inte någon ned- resp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

185

uppskrivning av lagret med hänsyn till resultatutvecklingen. Man skulle sålunda utesluta möjligheten för företagen att utnyttja lagervärderingen för resultatutjämning. Det bör ej ifrågakomma att ett företag skall kunna äga tillämpa viss värderingsprincip i tider då denna medför en lagervärdering som är förmånlig från företagets synpunkt men frångå samma princip när denna i ett annat läge inte leder till önskvärt resultat. Det har vid diskussion inom kommittén fram­ hållits, att om ett företag vill konsekvent tillämpa en i den företagsekonomiska teorin godtagen metod, detta borde vara tillåtet. Därvid har hävdats att många företag söker att konsekvent tillämpa någon form av normallagermetod. Denna värderingsmetod innebär att det lager företaget normalt behöver för sin verk­ samhet upptages till konstanta och betryggande låga priser. Om lagret ett visst år överstiger normallagret värderas lagerökningen till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Om lagret minskar under normallagret upplägges en reserv, som möjliggör att det sedermera pånyttfyllda normallagret kan nedskrivas till de för detta lager tillämpade priserna.

Det torde emellertid enligt vad kommittén erfarit höra till undantagen att ett företag tillämpar en normallagermetod som kan göra anspråk på att vara konse­ kvent genomförd. I allt fall torde företagen i regel inte underlåta att skriva upp lagret då så är nödvändigt för att undvika att redovisa förluster eller för att av olika skäl, t. ex. med hänsyn till möjligheterna att verkställa oförändrad utdel­ ning, redovisa högre bokföringsmässig vinst än det verkliga resultatet för året medger. Därtill kommer att det för taxeringsmyndigheterna torde vara omöjligt att avgöra vad som kan anses motsvara ett företags normallager. Ett normallager förändras nämligen när företagets verksamhet ökar eller minskar och med hänsyn till bl. a. möjligheterna att snabbt komplettera lagren. Det torde även vara omöj­ ligt att närmare precisera hur värderingen skall tillgå då normallagret ändras med hänsyn till företagets utvidgning eller inskränkning eller på grund av att normallagrets sammansättning ändrats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Enligt kommitténs mening borde därför — om striktare värderingsregler skulle införas i skattelagsstiftningen — detta ske genom att fastställa vad som i flertalet fall skulle utgöra lägsta gräns för värderingen. Denna lägsta gräns borde fastställas till en viss procent av lagrets anskaffnings- (till­ verknings-) eller återanskaffningsvärde, d. v. s. enligt i huvudsak samma princip som tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden. Mot så­ dana regler kunde anföras att de, om lagren var nedskrivna till lägsta till- låtna värden, medförde att reserverna framtogs vid lagerminskningar. Emel­ lertid borde den lägsta gränsen sättas så pass lågt att företagen inom ramen för tillåten nedskrivning hade möjlighet att även vid måttliga lagerminsk­ ningar tillämpa någon form av normallagermetod med skäliga värden för normallagret. Att eu lägsta gräns föreskrevs innebar inte att företagen nödvändigtvis måste ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Risk förelåg naturligtvis att, om en lägsta gräns fastställdes, det kom alt bli en viss strä­ van hos företagen att ha sina lager nedskrivna till denna gräns. Gränsen borde av detta skäl inte sättas alltför låg.

Kommittén framhåller därefter att, om lagren var nedskrivna till lägsta gräns, man kunde befara att företagen, om lagren minskat under beskatt­

186

ningsåret, forcerade lageranskaffningen före balansdagen för att slippa

framtaga reserver till beskattning.

Härom yttrar kommittén vidare.

En sådan följd av skattelagarnas värderingsregler är inte önskvärd. Lagerpå-

fyllnad bör ske då den av andra orsaker än hänsyn till beskattningseffekten är

lämplig att verkställa. Även nuvarande värderingsregler skapar en strävan hos

företagen att liålla stora lager å balansdagen även om det av andra skäl skulle

varit lämpligt att något dröja med lagerinköpen. För att i viss mån eliminera

denna verkan av värderingsreglerna — en verkan som måste bli större ju libe­

ralare reglerna är —- har kommittén ansett sig böra föreslå, att den nedvärdering,

som en viss balansdag godtages i beskattningshänseende, skall alternativt få be­

räknas å medeltalet av lagrens anskaffningsvärden (återanskaffningsvärden) vid

beskattningsårets slut och vid de två närmast föregående beskattningsårens ut­

gång. En sådan bestämmelse medför att en negativ lagervärdering i vissa fall kan

komma att tillåtas. Om lagret vid beskattningsårets utgång avsevärt minskat, kan

vad som anses utgöra skälig nedskrivning av medeltalet av de tre årens lager bli

större än anskaffningsvärdet å lagret. I sådant fall får företaget upplägga en

värderegleringsfond för lagret, varvid avdrag medgives vid inkomsttaxeringen

för avsättning till denna fond. Har för visst beskattningsår avdrag medgivits för

avsättning till sådan fond, skall beloppet återföras till beskattning under nästföl-

jande beskattningsår. Vid detta beskattningsårs utgång får så bedömas om avdrag

för ny avsättning eventuellt kan ifrågakomma. Vid beräkning av det medeltal av

de tre senaste årens lager, å vilken tillåten nedskrivning får beräknas, kan av

praktiska skäl inte ifrågakomma att omräkna lagren till samma penningvärde i

de fall prisförändringar ägt rum mellan åren. En förutsättning för att en skatt­

skyldig skall få beräkna nedskrivningen å ett treårsmedeltal måste vara att lian

haft ordnad bokföring och att avsättning i förekommande fall till lagerreglerings­

fond sker i räkenskaperna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

Kommittén tillfogar att i tider, då en mycket påtaglig bristsituation före­

låg, det kunde bli nödvändigt föreskriva speciella varulagervärderings­

regler av i stort sett samma innebörd som de i förordningen med proviso­

riska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager

in. m. (SFS 278/1948) upptagna reglerna. Då utformningen av dylika regler

måste anpassas efter den speciella situationen hade kommittén ansett sig

inte kunna framlägga något förslag till en lagstiftning av sådan innebörd.

Därefter anföres att mot införandet av en lägsta gräns för lagervärderingen

hade även invänts att, om lagret var nedskrivet till lägsta medgivna värde,

ett kvantitativt oförändrat lager inte kunde bibehållas i oförändrat bokfört

värde vid stigande priser. Detta innebar att företagen tvingades skriva upp

sina lager och framtaga inte realiserade vinster till beskattning. Emellertid

borde, framhåller kommittén, företagen inom ramen för tillåten nedskriv­

ning kunna vid måttliga prisstegringar tillämpa en normallagermetod. I

tider av våldsammare prisstegringar förelåg i regel ett sådant konjunktur­

läge då sådana speciella värderingsregler, som kommittén i annat samman­

hang närmare behandlade, borde tillämpas. Dessa värderingsregler borde

187

i princip innebära att företagets normallager fick, oberoende av prissteg­ ringar, bibehållas i oförändrat bokfört värde.

Enligt kommitténs mening borde, om i skattelagarna angavs en lägsta gräns för värderingen, den tillåtna nedskrivningen beräknas å ett värde å lagret som motsvarade det lägsta av anskaffnings- respektive tillverknings­ värdet och återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång. Med an­ skaffningsvärde avsågs härvid de senast aktuella anskaffningspriserna. Det sagda innebar att lagret skulle värderas enligt principen »först in—först ut». Denna princip innebar att de först inköpta varorna ansågs först sålda. Lag­ ret vid beskattningsårets utgång skulle sålunda anses bestå av de senast inköpta varorna.

Beträffande värderingen av inom det egna företaget producerade till­ gångar anför kommittén följande.

l)å fråga är om tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom anskaffningsvärde i princip anses direkta tillverkningskostnader (material och arbetslöner) ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock ej behöver tagas till ränta å eget kapital. Det torde vara nödvändigt att i skatte­ lagarna på detta sätt definiera vad som utgör tillverkningsvärde för inom före­ taget tillverkade varor. Det blir alltmer vanligt att man inom industrin vid inven­ teringen upptager dylika tillgångar endast till värden motsvarande direkta kost­ nader. Något pålägg göres med andra ord inte för indirekta kostnader. Detta innebär att en betydande nedvärdering redan vid inventeringen i själva verket skett å dessa tillgångar i förhållande till vad som är fallet för den rörelseidkare som vid inventeringen medräknat de indirekta tillverkningskostnaderna. Dessa kostnader varierar givetvis mycket starkt mellan olika branscher. I vissa bran­ scher kan de indirekta kostnaderna uppgå till något tiotal procent av direkta arbetslöner under det att i andra branscher dylika kostnader kan uppgå till ett par hundra procent. Vid bedömningen av om ett företag underskridit den lägsta gränsen för värdesättningen måste för tillgångar som här avses i anskaffnings­ värdet även inräknas skäligt pålägg för indirekta kostnader. Grunderna för be­ räkningen av detta pålägg bör i deklarationen angivas av företaget. Några en­ hetliga normer för påläggets beräkning kan inte föreskrivas då pålägget av natui- liga skäl måste bliva olika för olika branscher och olika företag. För inom det egna företaget tillverkade varor kan ett återanskaffningsvärde vid beskattnings­ årets utgång i regel inte angivas. Om beräknat försäljningspris för dylika till­ gångar är lägre än tillverkningsvärdet skall tillgångarna däremot upptagas till för­ säljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna.

Därefter anföres att om eu lägsta gräns för lagervärderingen fastställdes det torde bli nödvändigt att föreskriva, att eventuellt avdrag för inkurans skulle redovisas öppet. I inkuransavdraget låg sä mycket av subjektiv be­ dömning att värdet av en fastställd nedre gräns för lagervärderingen till stor del gick förlorad om nedvärderingen med hänsyn till inkurans skulle godkännas utan närmare prövning. För företag inom handeln borde in­ kuransavdraget motsvara lika stor procent av den verkliga anskaffnings­ kostnaden som nedsättningen av utförsäljningspriset på grund av inkurans utgjorde av utförsäljningspriset för kuranta varor. För industriföretagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

188

torde någon dylik regel för beräkning av inkuransavdrag svårligen kunna

angivas. Icke kuranta varor torde, då berörda princip för inkuransavdra-

gets beräkning inte kunde tillämpas, få upptagas till beräknat utförsälj-

ningspris i den mån detta var lägre än tillverkningsvärdet. Inom industrin

torde okuranta varor ofta endast ha ett skrotvärde till vilket värde dessa

varor borde upptagas. Även denna reducering av tillverkningsvärdet borde

dock redovisas öppet.

Kommittén förutsatte att företagare i inkomstdeklarationen ålades att

angiva värdet å varulagret värderat till det lägsta av anskaffnings- respek­

tive tillverkningsvärdet och återanskaffningsvärdet (utan avdrag för in-

kurans) vid beskattningsårets utgång. Särskild föreskrift härom borde in­

tagas i taxeringsförordningen. Från detta värde skulle avdrag därefter göras

för inkurans. Om inkuransavdraget inte översteg 5 procent av det upp­

tagna lagervärdet och om ett sålunda beräknat avdrag inte syntes i det en­

skilda fallet oskäligt, borde detta avdrag i regel utan särskild prövning

kunna godtagas av taxeringsmyndigheterna. För branscher där inkurans­

avdraget regelmässigt var betydande, t. ex. modebetonade branscher, skulle

enligt kommitténs förslag riksskattenämnden efter framställning från och

i samråd med vederbörande näringsorganisationer fastställa den högre pro­

centsats för inkuransavdrag, som inom dessa branscher i regel borde kunna

godtagas utan särskild prövning. Endast om en rörelseidkare kunde göra

sannolikt att inkuransavdraget för hans rörelse på grund av särskilda om­

ständigheter var avsevärt högre än det avdrag som erhölls enligt sålunda

angivna procentsatser borde han vara berättigad till högre avdrag. Å det

erhållna värdet å lagret efter avdrag för inkurans skulle så den tillåtna

nedvärdei ingen beräknas. Det borde tilläggas att om lagret huvudsakligen

bestod av råvaror och stapelprodukter, inkuransavdraget i regel borde vara

obetydligt.

Enligt vad därefter framhålles var kommittén väl medveten om att många

erinringar kunde riktas mot en dylik schablonisering av avdraget för in­

kurans. Förhållandena var inom olika branscher och företag så olikartade,

att det mången gång var omöjligt att i en enda procentsats inbegripa så

vitt skilda sortiment som t. ex. textilgrossistens och kolonialvarugrossistens.

Dessa omständigheter, ävensom variationerna mellan olika år och i vissa

fall även mellan olika orter, medförde att en hög procentsats måste väljas,

för att den skulle kunna täcka alla praktiska fall. Ä andra sidan kunde,

om nedskrivningsprocenten sattes för låg, vissa företag komma i sådant

läge, att det lönade sig bättre att utsortera en inkurant vara än att bibe­

hålla densamma och redovisa den i inventariet. Det torde även medföra

stora svårigheter till och med för branschorganisationerna att beräkna en

normal inkuransnedskrivning för en viss bransch enär mycket betydande

variationer kunde förekomma hos olika företag inom samma bransch. Trots

dessa invändningar mot en schablonisering av avdraget ansåg kommittén

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

övervägande skäl tala för att man på angivet sätt reglerade inkuransned- sk rivningen.

Rörande frågan om den procentsats med vilken nedskrivning bör få ske gör kommittén följande allmänna uttalanden.

Vid avvägningen av denna procentsats måste såsom tidigare framhållits hänsyn tagas till att de permanenta värderingsreglerna väl bör vara liberala men av kon­ junkturpolitiska skäl mer restriktiva än de nuvarande. Därjämte torde man få räkna med som förut framhållits att om en viss gräns för lagervärderingen fast­ ställes, detta kan antagas påverka vissa företag så att de strävar efter att hålla lagren nedvärderade till denna gräns. Även detta talar för att gränsen inte sättes alltför lågt. Mot en alltför låg gräns talar även det förhållandet att om företagen har sina lager nedskrivna till denna gräns det måste bli en strävan hos dem att bibehålla lagret även i tider då det skulle vara bättre att minska lagerhållningen. Den av mellankommunala prövningsnämnden tillämpade procentsatsen synes med hänsyn härtill medgiva möjlighet till en alltför långt gående nedvärdering. Vid avvägningen av procentsatsen måste hänsyn även tagas till att kommittén före­ slår regler för en viss öppen förlustutjämning för juridiska personer. Visserligen har kommittén inte ansett sig kunna föreslå liknande regler för fysiska personer, men det torde förhålla sig så — vilket även den av kommittén gjorda utredningen angående lagernedskrivningar visar —■ att de procentuellt sett mycket stora ned­ skrivningarna gjorts av företag med stora lager. Dessa företag drives regelmässigt i aktiebolags- eller föreningsform. En begränsning i nedskrivningsmöjligheterna skulle därför främst drabba sådana företag, för vilka möjlighet till en viss öppen förlustutjämning vid ett genomförande av kommitténs förslag lämnas. Vidare bör framhållas att den tillåtna nedskrivningen enligt kommitténs förslag alternativt får beräknas å medeltalet av värdena av de tre senaste årens lager. Även detta motiverar att procentsatsen inte sättes alltför högt.

Å andra sidan måste en sådan nedvärdering tillåtas att en säker garanti erhålles för prisfallsrisker och att därutöver en viss möjlighet till skattefri konsolidering lämnas.

Därefter anföres att kommittén efter sina överväganden kommit till att den lägsta gränsen för lagervärdering för flertalet företag borde sättas vid 50 procent av anskaffnings- (tillverknings-) respektive återanskaffningsvär- det å lagren efter avdrag för inkurans. Häremot fick vägas den öppnade möjligheten till att värdera lagret enligt en modifierad normallagermetod, innebärande t. o. in. i vissa lägen en rätt till negativa lagervärden, och till möjligheten av förlustutjämning. Även ett förslag, för vilket strax skall redogöras, innebär, yttrar kommittén vidare, ytterligare uppmjukningar i den av kommittén förordade värderingsregeln, framförallt för industrin, vilken visat den högsta genomsnittliga nedvärderingen.

För att garantera att värderingsreglerna gav fullt betryggande säkerhet för prisfallsrisk skulle enligt kommitténs förslag en alternativ värderings­ regel kunna tillämpas för sådana varor, vilka var underkastade de största prisförändringarna, nämligen råvaror och stapelprodukter, d. v. s. varor vilka undergått mycket liten grad av förädling och för vilka eu ständig efter­ frågan fanns och på grund därav även kontinuerliga prisnoteringar. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

189

190

dessa varor borde såsom underlag för beräkning av tillåten nedskrivning

alternativt få användas de lägsta priserna under senaste femårsperiod;

med lägsta pris avsågs lägsta marknadspris. Om sådana priser lades till

grund för värderingen, borde nedskrivningsprocenten dock ej sättas högre

än till 30 procent. Därvid borde särskilt avdrag för inkurans medgivas en­

dast om det kunde visas att mera avsevärd inkurans förekom i detta lager.

Det borde inte möta något hinder att företaget värderade en del av sitt lager

av råvaror och stapelprodukter enligt huvudregeln och en annan del enligt

denna specialregel.

I betänkandet (s. 212—215) redovisas en av kommittén gjord undersök­

ning hur en värdering enligt huvudregeln, d. v. s. en nedskrivning till 50

procent av dagsvärdet, beträffande sulfitved, bly, kopparplåt och stenkol —

för vilka uppgifter om priser vid de olika årens slut funnits tillgängliga —

ställer sig i förhållande till en värdering av samma tillgångar till 70 procent

av lägsta värdet under en femårsperiod. Utredningen visar att en tillämp­

ning av de båda metoderna ger i stort samma resultat, dock att en mera

jämn lagervärdering erhålles vid användning av lägsta värdet under en

femårsperiod, enär tillfälliga prisstegringar inte slår igenom i lagervärdena.

Kommittén framhåller, att de i det föregående behandlade reglerna var

avsedda att gälla för flertalet företag. Kommittén hade inte härutöver an­

sett sig kunna framlägga förslag om en differentiering av den tillåtna ned­

skrivningen i syfte att tillgodose olika i verkligheten förekommande varia­

tioner i nedskrivningsbehoven. Varje differentiering på huvudgrupper måste

nämligen bli godtycklig. Inom handeln hade t. ex. företag med snabb om­

sättning mindre prisfallsrisker än företag med långsam omsättning, inom

industrin var prisfallsriskerna större beträffande varor där råvarukostna­

derna dominerade men mindre beträffande varor där arbetskostnaderna var

utslagsgivande. Om emellertid ett företag kunde visa att reglerna inte gav

tillräckligt skydd mot befarat prisfall, skulle givetvis en längre gående ned­

värdering godkännas. För vissa företag åter kunde en nedvärdering enligt

huvudregeln inte tillåtas. Detta gällde t. ex. banker och andra penningin­

rättningar, försäkringsföretag, byggnadsföretag med lager av fastigheter,

företag vilkas lager i betydande utsträckning bestod av prisgaranterade

varor, industriföretag som arbetade på beställning etc. För dessa företag

hade kommittén inte ansett görligt att föreslå fixerade lägsta gränser för

nedvärderingen. Det torde få överlåtas åt praxis att utifrån en i lagstift­

ningen angiven allmän princip här skapa värderingsnormer, som för olika

typer av företag måste bli ganska varierande. Såsom norm för nedvärde­

ringen borde gälla att denna skulle ge säker täckning för de risker, som var

förknippade med lagerhållningen men i övrigt inte ge större utrymme för

en konsolidering än vad för övriga företag ifrågakom. Det var också möj­

ligt att sedan erfarenhet av de nya reglerna vunnits det blev möjligt att för

olika typer av företag närmare angiva vad som i regel borde vara gräns

Kungl. Maj. ts proposition nr 100

191

för nedvärderingen vid inkomsttaxeringen. Möjligen kunde riksskattenämn­ den genom att lämna taxeringsmyndigheterna vägledande anvisningar på­ verka praxis i här avsedd riktning.

I detta sammanhang har kommittén även berört frågan om gränsdrag­ ningen mellan varulager och fordringar, då det gäller beställningsarbeten.

Härom anför kommittén.

Då fråga är om beställningsarbeten, som utgör lös egendom t. ex. varvsindustrins fartygsbeställningar, är de under tillverkning varande tillgångarna att anse som tillverkarens varulager. I den mån riskerna i fråga om detta lager i realiteten ligger, såsom kommittén i tidigare sammanhang framhållit, hos beställaren, kan tillverkaren inte göra anspråk på att få nedskriva detta lager i skattehänseende efter samma grunder som andra lagertillgångar. Nedskrivning bör ske för att ge garanti för de förlustrisker, som kan vara förknippade med beställningen. Då det däremot gäller arbeten som nedlägges å fastighet tillhörande beställaren är det inte längre fråga om varulager för entreprenören. Genom de å fastigheten nedlagda arbetena har entreprenören fått en fordran å beställaren, svarande mot nedlagda kostnader, och denna fordran får endast nedskrivas i beskattningshän­ seende, därest det göres sannolikt att risk föreligger för förlust å entreprenad­ arbetet. Materiallagret utgör entreprenörens varulager. Utläggen för å fastig­ heten utförda arbeten är däremot enligt kommitténs mening bokföringsmässigt och skattemässigt att hänföra till fordringar.

Därefter uttalas att av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt framgick, att praxis intagit den ståndpunkten att — om lagret inte minskat under beskattningsåret — en ingående dold reserv i lagret skulle få bibe­ hållas även om lagret var mycket lågt värderat. Om värderingsreglerna ut­ formades enligt kommitténs förslag skulle värderingen av lagret vid be­ skattningsårets utgång bedömas oberoende av hur det ingående lagret vär­ derats. Det kunde enligt kommitténs mening inte föreligga något berättigat krav att en reservering i lager, som gjorts med obeskattade medel, skulle få bibehållas då reserveringen inte längre kunde anses vara nödvändig.

Kommittén ville också framhålla att bedömningen av lagervärderingen skulle, för skattskyldig som hade flera förvärvskällor, bedömas för varje förvärvskälla för sig. Enligt bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen med de till denna paragraf hörande anvisningarna skedde nämligen in­ komstberäkningen särskilt för varje förvärvskälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100

Bestämmelser om inventering av varulager. I avseende härå anför kom­ mittén att om värderingsreglerna utformades på det sätt kommittén före­ slog, nämligen att en fix nedre gräns för värderingen fastställdes för fler­ talet företag, man måste skapa förutsättningar för att skattemyndigheterna skulle kunna kontrollera att denna gräns inte underskreds. Såsom tidigare framhållits förutsatte kommittén att uppgift å lagervärdena lämnades i inkom stdeklarationen. Därjämte syntes det nödvändigt införa sådana be­ stämmelser beträffande inventeringen av lagren att dessa värden med till-

192

Facklig säkerhet kunde framräknas och kontrolleras. Även för genom­

förandet av den särskilda lagstiftning, som för vissa konjunkturlägen kunde

befinnas erforderlig, var dylika bestämmelser av avgörande betydelse. En

förutsättning för att en sådan speciell lagstiftning skulle kunna genomföras

och redan från början få avsedd effekt var nämligen, att företagen kunde

lämna tillförlitliga uppgifter angående inte blott årets utan även vissa

tidigare års lagervärden och att möjlighet till kontroll av dessa förelåg.

Vidare erinrades om att från taxeringsmyndigheternas sida ofta påtalats

svårigheterna att av de skattskyldiga få säkra uppgifter angående lager­

värdena och även att kontrollera uppgivna värden. Detta förhållande måste

anses otillfredsställande med hänsyn till den stora betydelsen av tillförlit­

liga uppgifter om lagervärdena för såväl inkomst- som förmögenhetsbe-

räkningen.

Kommittén hade undersökt möjligheterna att införa permanenta bestäm­

melser för inventering av varulager. Kommittén hade därvid funnit att dy­

lika inventeringsbestämmelser i princip borde utformas på sätt skedde i

1945 års förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av

varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling. Mot

sistnämnda inventeringsbestämmelser hade invänts att desamma särskilt

ined hänsyn till att de beslöts vid en så relativt sen tidpunkt medförde ett

betungande merarbete för de skattskyldiga utan att i nämnvärd grad öka

myndigheternas möjligheter till kontroll av lagervärderingen, dels ock att

det material, som därigenom framkom, inte skulle kunna effektivt utnytt­

jas av beskattningsmyndigheterna. Kommittén var medveten om att inven-

teringsbestännnelser inte i och för sig gav en säker garanti för rätta lager­

värden. Genom sådana bestämmelser fick likväl taxeringsmyndigheterna

helt andra möjligheter än vad för närvarande var fallet att kontrollera

lagervärderingen. Enligt kommitténs uppfattning var alltså inventerings­

bestämmelser en nödvändig förutsättning för införande av de värderings-

bestämmelser som kommittén i det föregående föreslagit liksom för till­

fälligt skärpta värderingsbestämmelser. Kommittén hade övervägt om lag­

fästa inventeringsbestämmelser skulle vara en alltför betungande anordning

från företagens synpunkt. Emellertid hade kommittén, som i denna fråga

haft samråd med företrädare för företagens expertis på detta område, inte

bibragts den uppfattningen att så skulle bli fallet. Å andra sidan borde

vid bestämmelsernas utformning viss hänsyn tagas till den praxis som

redan utbildats hos vissa företag i avseende å inventeringen. Redan enligt

bokföringslagen torde förutsättas att inventeringen skedde post för post

till vissa värden. Det syntes inte vara någon alltför stor belastning att av

företagen kräva att dessa poster upptogs till sådana värden som erfordrades

för bestämmelsernas tillämpning.

Kommittén framhåller att bestämmelserna i 1945 års förordning beträf­

fande de värden, till vilka inventeringen skulle ske, även syntes kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100