Prop. 1955:37
('med förslag till förord\xad ning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
1
Nr 37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340), m. m.; given Stockholms slott den 30 decem
ber 1954.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över mrikes- ärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens ytt rande över härvid fogade förslag till dels förordning om ändring i vapenför ordningen den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
Från vapenförordningens tillämpningsområde skall enligt propositionen undantagas kulammunition till jaktstudsare med kaliber överstigande
6,5 mm.
Vidare föreslås i propositionen en decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna. Sålunda skall det enligt förslaget ankomma på polis myndigheterna att handlägga — förutom såsom f. n. ansökningar om till stånd att inneha hagelgevär och rätt att förvärva ammunition — jamval ansökningar om tillstånd att inneha andra skjutvapen samt ärenden om återkallelse av tillstånd och angående inlösen av vapen. Länsvapenregistren föreslås skola slopas utom såvitt angår ärenden rörande handel med skjut vapen. I Stockholm skall dock såsom hittills vapenärenden handläggas av överståthållarämbetet.
Förslaget avser därjämte att bereda lättnader för svenska, danska, finska och norska medborgare i gällande bestämmelser om införsel av jakt- och tävlingsvapen med tillhörande ammunition.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 37.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).
Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§, 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 14—
17 §§, 18 § 1 mom., 20, 27—29 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom., 39 och 40 §§
samt 41 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma förordning skall införas
en ny paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse:)
2
§.
Med ammunition--------------------------
Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor,
hagelpatroner och tändhattar för
sådana samt patron- och laddnings-
hylsor utan tändhattar, avsedda för
sådana handvapen för vilka förord
ningen gäller.
Utöver vad---------------------------- och
3§.
Där ej annat föranledes av be
stämmelserna i 6, 9, 29 eller 31 §,
må skjutvapen innehavas allenast av
den som enligt denna förordning
eller på grund av kungörelsen den 26
juli 1927 (nr 338) med vissa bestäm-
(Föreslagen lydelse:)
2
§.
nu sagts.
Från förordningens tillämpning
undantagas hagel, massiva kulor,
hagelpatroner och tändhattar för
sådana samt patron- och laddnings-
hylsor utan tändhattar, avsedda för
sådana handvapen för vilka förord
ningen gäller, ävensom kulammuni
tion för jaktstudsare med kaliber
överstigande 6,5 millimeter.
giftstadgan.
2 a §.
Med hemvist förstås i denna för
ordning kyrkobokföringsorten eller
beträffande den, som icke är här i
riket kyrkobokförd, den ort, där han
är bosatt.
3 §.
Där ej annat föranledes av bestäm
melserna i 6, 9, 29, 31 eller 35 §, må
skjutvapen innehavas allenast av
den som enligt denna förordning
eller på grund av kungörelsen den
26 juli 1927 (nr 338) med vissa be-
1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 17 § samt 41 § 2 mom., se SFS 1952: 291
och av 18 § 1 mom., se SFS 1951: 292.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
3
(Nuvarande lydelse:}
melser angående skjutvapen och am munition eller vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) erhållit till stånd att förvärva, innehava eller in föra vapnet eller som enligt någon av sistnämnda båda författningar deklarerat vapnet och erhållit före skrivet bevis därom (deklarations- bevis).
5 §•
i mom. Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen; eller
vill någon, som genom arv eller testamente eller på grund av gifto rätt förvärvar skjutvapen, innehava vapnet; eller
vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutva pen,
har han att hos länsstyrelsen i det län, dår han har sitt hemvist, eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagelgevär, hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist, söka tillstånd att innehava vapnet. Vad nu stad gats skall ock gälla, där annan än den som yrkesmässigt tillverkar skjutvapen själv vill förfärdiga så dant vapen.
Ansökan beträffande------------------Angående skyldighet-------- — —
(Föreslagen lydelse:)
stämmelser angående skjutvapen och ammunition eller vapenkungö relsen den 22 juni 1934 (nr 315) er hållit tillstånd att förvärva, inne hava eller införa vapnet eller som en ligt någon av sistnämnda båda för fattningar deklarerat vapnet och er hållit föreskrivet bevis därom (de- klarationsbevis).
5
§•
1 mom. Vill någon genom köp, by te, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen; eller
vill någon, som genom arv eller testamente eller på grund av gifto rätt förvärvar skjutvapen, innehava vapnet; eller
vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjut vapen,
har han att hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist, eller, om han har sitt hemvist i
Stockholm, hos öv er ståthållar ämbe tet söka tillstånd att innehava vap net. Vad nu stadgats skall ock gälla, där annan än den som yrkesmässigt tillverkar skjutvapen själv vill för färdiga sådant vapen.
------ägde rum. ---------- i 19 §.
7 §•
7 §.
Ansökan om —-------------------------sökanden innehar. År fråga — — — — — — rörande vapnet. Ansökningen ingives i Stockholm Ansökningen ingives i Stockholm till överståthållarämbetet och i öv- till överståthållarämbetet och i öv riga delar av riket till polismyndig- riga delar av riket till polismyndig heten i orten; dock må den som heten i orten. tillhör den nomadiserande lappbc-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
folkningen i stället ingiva ansökning
en till lappfogden.
Myndighet som mottagit ansök
ningen skall, dår ej myndigheten
själv har att pröva densamma, in
sända den jämte eget yttrande till
länsstyrelsen.
8
§.
2 mom. Där länsstyrelsen eller,
om tillstånd meddelas av polismyn
dighet, denna myndighet i särskilt
fall ej annat förordnar, vare tillstånd
att innehava skjutvapen förfallet, så
framt vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.
Den som
(Föreslagen lydelse:)
8
§•
2 mom. Där den tillståndsbevil-
jande myndigheten i särskilt fall ej
annat förordnar, vare tillstånd att
innehava skjutvapen förfallet, så
framt vapnet ej förvärvats inom sex
månader från dagen för tillståndets
meddelande.
meddelat tillståndet.
14 §.
Länsstyrelse må återkalla till
stånd att innehava skjutvapen eller,
där fråga är om deklarerat vapen,
meddela förbud mot fortsatt innehav
av vapnet, därest innehavaren åda
galagt sådana egenskaper, att han
icke vidare bör betros med att in
nehava skjutvapen, eller till följd av
sjukdom, alkoholmissbruk eller dy
likt finnes olämplig att innehava
sådant vapen eller då eljest skälig
anledning förekommer därtill. Har
vederbörande sitt hemvist inom an
nan länsstyrelses område, skall den
na länsstyrelse underrättas om åter-
kallelsen eller förbudet.
15 §.
Där tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, åligger det efter
anmaning innehavaren att till myn
dighet som i 7 § tredje stycket sägs
14 §.
Myndighet som i 5 § 1 mom. för
sta stycket avses må återkalla till
stånd att innehava skjutvapen eller,
där fråga är om deklarerat vapen,
meddela förbud mot fortsatt innehav
av vapnet, därest innehavaren ådaga
lagt sådana egenskaper, att han icke
vidare bör betros med att innehava
skjutvapen, eller till följd av sjuk
dom, alkoholmissbruk eller dylikt
finnes olämplig att innehava sådant
vapen eller då eljest skälig anledning
förekommer därtill.
15 §.
Där tillstånd att innehava vapen
återkallats eller förbud mot innehav
av vapen meddelats, åligger det efter
anmaning innehavaren att till myn
dighet som i 5 § 1 mom. första styc-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
eller till den, som myndigheten be
stämmer, ofördröjligen avlämna vap
net jämte till detsamma hörande am
munition, så ock tillstånds- eller de-
klarationsbeviset rörande vapnet. Det
åligger den, till vilken vapnet och
ammunitionen sålunda överlämnats,
att förvara egendomen på betryggan
de sätt.
16 §.
Vapen och ammunition, som av
lämnats efter vad i 15 § sägs, skola,
sedan beslutet om återkallelsen eller
förbudet vunnit laga kraft, av kro
nan inlösas, såvida ej egendomen
jämlikt 36 § förklaras förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader
från delfåendet av beslutet eller inom
den längre tid länsstyrelsen i särskilt
fall bestämmer hos myndighet som
i 7 § tredje stycket sägs styrker, att
egendomen överlåtits till någon som
äger innehava densamma eller att
egendomen eljest tillhör annan än
innehavaren och ägaren själv är be
rättigad att innehava densamma. I
sådant fall skall vapnet och ammuni
tionen överlämnas till honom.
Länsstyrelsen fastställer det värde,
efter vilket inlösen skall ske. Där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning
till den som idkar handel med vapen
eller ammunition.
Innan länsstyrelsen företager vär
dering som nu sagts, skall länssty
relsen lämna egendomens ägare till
fälle att inkomma med den utred
ning, som finnes erforderlig för att
styrka egendomens värde. Sedan det-
(Föreslagen lydelse:)
ket avses eller till den, som myn
digheten bestämmer, ofördröjligen
avlämna vapnet jämte till detsamma
hörande ammunition, så ock till
stånds- eller deklarationsbeviset rö
rande vapnet. Det åligger den, till
vilken vapnet och ammunitionen så
lunda överlämnats, att förvara egen
domen på betryggande sätt.
16 §.
Vapen och ammunition, som av
lämnats efter vad i 15 § sägs, skola,
sedan beslutet om återkallelsen eller
förbudet vunnit laga kraft, av kro
nan inlösas, såvida ej egendomen
jämlikt 36 § förklaras förverkad el
ler innehavaren sist inom tre måna
der från delfåendet av beslutet eller
inom den längre tid myndighet, som
meddelat beslutet om återkallelse, i
särskilt fall bestämmer hos myn
digheten styrker, att egendomen
överlåtits till någon som äger inne
hava densamma eller att egendomen
eljest tillhör annan än innehavaren
och ägaren själv är berättigad att
innehava densamma. I sådant fall
skall vapnet och ammunitionen över
lämnas till honom.
Myndigheten fastställer det värde,
efter vilket inlösen skall ske. Där ej
särskilda skäl till annat föranleda,
skall värdet beräknas efter det pris,
som kan påräknas vid försäljning
till den som idkar handel med vapen
eller ammunition.
Innan myndigheten företager vär
dering som nu sagts, skall myndighe
ten lämna egendomens ägare tillfälle
att inkomma med den utredning,
som finnes erforderlig för att styr-
6
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
ta fastställts, skall lösensumman ge- ka egendomens värde. Sedan detta
nom länsstyrelsens försorg utbetalas fastställts, skall lösensumman genom
till egendomens ägare.
myndighetens försorg utbetalas till
egendomens ägare.
Med vapen----------------- • — — särskilt föreskrivet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
För värdering som i andra stycket
sägs må länsstyrelsen anlita sakkun
nig myndighet eller sakkunnig en
skild person. Åt enskild person, som
biträtt vid värderingen, äger länssty
relsen av statsmedel utbetala skälig
ersättning.
17 §.
Har ansökan om tillstånd att in
nehava vapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund
av giftorätt, avslagits, skall vad i
15 och 16 §§ stadgas äga motsvaran
de tillämpning, såframt sökanden ej
sist inom tre månader från delfåen-
det av avslagsbeslutet eller inom den
längre tid länsstyrelsen eller, där av
slagsbeslutet meddelats av polismyn
dighet, denna myndighet i särskilt
fall bestämmer hos myndighet som i
7 § tredje stycket sägs eller hos den,
som sistnämnda myndighet bestäm
mer, styrker, att egendomen överlå
tits till någon, som äger innehava
densamma, eller gjorts varaktigt
obrukbar.
18 §.
1 mom. Den som — ------- --------------
Återlämnas ej vapnet och är ej
fråga om fall som avses i 37 §, skall
polismyndigheten skyndsamt under
rätta länsstyrelsen om omhänderta
gandet. Beslutar länsstyrelsen ej
återkallelse eller förbud enligt vad i
14 § sägs, skall vapnet återställas.
För värdering som i andra styc
ket sägs må myndigheten anlita sak
kunnig myndighet eller sakkunnig
enskild person. Enskild person,
som biträtt vid värderingen, äger av
statsmedel åtnjuta skälig ersättning.
17 §.
Har ansökan om tillstånd att in
nehava vapen, som förvärvats ge
nom arv eller testamente eller på
grund av giftorätt, avslagits, skall
vad i 15 och 16 §§ stadgas äga mot
svarande tillämpning, såframt sö
kanden ej sist inom tre månader
från delfåendet av avslagsbeslutet
eller inom den längre tid som den
myndighet, vilken meddelat avslags
beslutet, i särskilt fall bestämmer hos
myndigheten styrker, att egendomen
överlåtits till någon, som äger inne
hava densamma, eller gjorts varak
tigt obrukbar.
18 §.
innehava vapnet.
Återlämnas ej vapnet och är ej
fråga om fall som avses i 37 § skall
anmälan om omhändertagandet
skyndsamt göras till myndighet som
i 5 § i mom. första stycket avses.
Beslutar myndigheten ej återkallelse
eller förbud enligt vad i 14 § sägs,
skall vapnet återställas.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
20
§.
Där tillstånds- eller deklarations- bevis förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos den myndighet, som utfärdat detsamma, nytt bevis utfärdas. Ansökan skall, där bevi set förstörts eller förkommit, inne hålla på tro och heder avgiven för klaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det nya beviset ofördröj- ligen återställas till den myndighet, som utfärdat detsamma.
27 §.
Tillstånd att förvärva ammuni tion må i Stockholm av överståthållaråmbetet och i övriga delar av ri ket av polismyndigheten återkallas, därest tillståndshavaren utan att vara berättigad därtill överlåtit eller eljest missbrukat ammunition, som han förvärvat på grund av tillstån det, eller eljest skälig anledning före kommer därtill.
Har tillstånd att innehava vapen återkallats eller förbud mot inne hav av vapen meddelats, må läns styrelsen jämväl återkalla för vapen- innehavaren utfärdat tillstånd röran de ammunition till vapnet.
Därest återkallelse------- - — —----
(Föreslagen lydelse:)
20
§.
Där tillstånds- eller deklarations- bevis förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses nytt bevis utfärdas. Ansökan skall, där beviset förstörts eller förkommit, in nehålla på tro och heder avgiven för klaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det nya beviset ofördröj- ligen återställas till myndigheten.
27 §.
Tillstånd att förvärva ammunition må av myndighet som i 5 § i mom. första stycket avses återkallas, där est tillståndshavaren utan att vara berättigad därtill överlåtit eller el jest missbrukat ammunition, som han förvärvat på grund av tillstån det, eller eljest skälig anledning före kommer därtill.
Har tillstånd att innehava vapen återkallats eller förbud mot innehav av vapen meddelats, må myndighe ten jämväl återkalla för vapeninne havaren utfärdat tillstånd rörande ammunition till vapnet.
- återställa tillståndsbeviset.
28 §.
Vill någon-------------
28 §.
— föreskrivna villkoren.
Tillstånd må meddelas endast för viss tid, högst fem år. I beslutet skall angivas det antal och slag vapen, som må på en gång innehavas, samt den plats, där rörelsen må bedrivas.
I beslut om tillstånd skall angi vas det antal och slag vapen, som må på en gång innehavas, samt den plats, där rörelsen må bedrivas.
8
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
Har tillståndshavare-------- -- — -— -------- eller vikarie.
Över meddelat —--------- - —-------- bevis utfärdas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
29 §.
29 §.
Tillstånd att-------------------------- tillståndet avser.
Förvärv av------ -------------- - — och beteckning.
Över rekvisitioner--------------------- -
Vill den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen förvär
va vapen som tillståndet avser av
annan än den, som är berättigad att
tillverka eller idka handel med så
dan vara, skall han tillika göra an
mälan därom hos polismyndigheten
i den ort, där han utövar sin rörelse.
I Stockholm skall anmälan dock gö
ras hos överståthållarämbetet. An
mälan skall innehålla uppgift om
överlåtarens namn och hemvist, det
vapen överlåtelsen avser, den myn
dighet, som utfärdat det av överlåta
ren åberopade tillstånds- eller dekla-
rationsbeviset rörande vapnet, samt
bevisets nummer och dagen för dess
utfärdande. Om överlåtelsen skall
polismyndigheten underrätta läns
styrelsen i det län, dår överlåtaren
har sitt hemvist.
anteckningen gjordes.
Vill den som erhållit tillstånd att
idka handel med skjutvapen förvärva
vapen som tillståndet avser av annan
än den, som är berättigad att till
verka eller idka handel med sådan
vara, skall han tillika göra anmälan
därom hos polismyndigheten i den
ort, där han utövar sin rörelse. I
Stockholm skall anmälan dock göras
hos överståthållarämbetet. Anmälan
skall innehålla uppgift om överlåta
rens namn och hemvist, det vapen
överlåtelsen avser, den myndighet,
som utfärdat det av överlåtaren åbe
ropade tillstånds- eller deklarations-
beviset rörande vapnet, samt bevisets
nummer och dagen för dess utfär
dande. Om överlåtelsen skall myn
dighet, hos vilken anmälan gjorts,
underrätta polismyndigheten i den
ort, där överlåtaren har sitt hemvist,
eller, om han har sitt hemvist i Stock
holm, överståthållarämbetet.
35 §.
1 mom. Utan tillstånd
Tillstånd till------------
Avser ansökan----------
Beträffande tillstånd -
35 §.
----------- explosiva varor.
sitt säte.
till prövning.
— — delar gälla.
Utan hinder av vad ovan stadgats
må, enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av generaltullstyrel
sen, svenska, danska, finska och nor
ska medborgare till riket från Dan
mark, Finland eller Norge för till-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
Den som erhållit tillstånd att in föra skjutvapen och ammunition äger innehava egendomen för det ändamål tillståndet avser. Rörande innehavet skall vad förut i denna förordning är stadgat om innehav av vapen och ammunition äga mot svarande tillämpning.
Utan hinder
(Föreslagen lydelse:)
fällig användning härslädes vid jakt eller tävling införa sedvanliga jaktoch tävlingsskjutvapen jämte till hörande ammunition mot avgivan de, vid tullklarering, av skriftlig deklaration ävensom företeende av tillstånds- eller anmälning sbevis, som i hemlandet må erfordras för rätt att innehava vapnen, eller ock bevis av hemlandsmyndighet att för så dan rätt ej kråves tillstånd eller an mälan.
Den som erhållit tillstånd att in föra skjutvapen och ammunition äger innehava egendomen för det än damål tillståndet avser. Vapen och ammunition, som införts jämlikt femte stycket, må under högst tre månader från införseldagen inneha vas av den, som infört egendomen, utan att särskilt tillstånd därtill er fordras. Rörande innehavet i fall som i detta stycke sägs skall vad förut i denna förordning är stadgat om innehav av vapen och ammuni tion äga motsvarande tillämpning,
inom riket.
36 §.
7 mom. Dömes någon för förseelse som i denna paragraf sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari så dan dom meddelats, åligger det dom stolen att ofördröjligen om domen underrätta länsstyrelsen i det lån, där den dömde har sitt hemvist, eller, där fråga är om den som idkar han del med skjutvapen eller ammuni tion, länsstyrelsen i det län, där rö relsen utövas. Enahanda underrättel seplikt åligger domstolen, där någon
36 §.
7 mom. Dömes någon för förseelse som i denna paragraf sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan dom meddelats, åligger det domstolen att ofördröjligen om do men underrätta myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där fråga är om den som idkar han del med skjutvapen eller ammuni tion, länsstyrelsen i det län, där rö relsen utövas. Enahanda underrättel seplikt åligger domstolen, där nå-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
som övertygats om gärning som av
ses i denna paragraf förklarats jäm
likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.
(Föreslagen lydelse:)
gon som övertygats om gärning som
avses i denna paragraf förklarats
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej
kunna fällas till ansvar.
39 §.
Hos länsstyrelse, så ock hos polis
myndighet i annan ort än Stockholm
skall, i enlighet med de närmare fö
reskrifter Konungen utfärdar, föras
register för anteckning av uppgifter
rörande ärenden som avses i denna
förordning.
40 §.
Polismyndighets beslut må över
klagas hos länsstyrelsen sist å tret
tionde dagen efter det klaganden er
höll del av beslutet.
Över länsstyrelsens beslut i ären
de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller
30 §, må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava in
kommit till inrikesdepartementet in-
39 §.
Hos myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket sägs skall föras regis
ter för anteckning av uppgifter rö
rande ärenden som avses i denna för
ordning.
Hos länsstyrelse skall föras sär
skilt register rörande ärenden om
handel med skjutvapen.
Närmare föreskrifter angående re
gistrens förande utfärdar Konungen.
40 §.
Polismyndighets beslut må över
klagas hos länsstyrelsen.
Över länsstyrelses beslut i ären
de, som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30
§, må klagan föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola ingivas
till inrikesdepartementet.
om tid som i första stycket sägs.
Talan mot--------------------------- ej föras.
Polismyndighets och--------------------- - — annorlunda förordnas.
41 §.
2 mom. Utan hinder av vad i 8 § 1
mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig an
ordna verkskydd, i den mån skjutva
pen enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon
som är inskriven i verkskyddets
ordnings- och bevakningstjänst.
41 §.
2 mom. Utan hinder av vad i 8 §
1 mom. är stadgat må tillstånd att
innehava skjutvapen beviljas den,
som författningsenligt är skyldig an
ordna verkskydd, i den mån skjut
vapen enligt gällande specialplan för
verkskyddet erfordras för någon som
är inskriven i verkskyddets ordnings-
och bevakningstjänst. Tillstånd med-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
(Nuvarande lydelse:)
Tillstånd meddelas, efter polische
fens och civilförsvarschefens höran
de, av länsstyrelsen i det län, där den
anläggning eller byggnad är belägen,
för vilken verkskydd skall vara or
ganiserat.
(Föreslagen lydelse:)
delas, i förekommande fall efter po
lischefens och civilförsvarschefens
hörande, av polismyndigheten i den
ort, där den anläggning eller bygg
nad är belägen, för vilken verkskydd
skall vara organiserat, dock att i
Stockholm tillstånd meddelas av
överståthållarämbetet.
Vad i----------- ----------— övnings- eller tävlingsskjutning.
Vid tillstånd----------------- — — finnas erforderliga.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
F örslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor.
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva
varor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
2
§.
Denna förordning —--------förordnad person.
Beträffande ammunition och tänd-
medel, som avses i vapenförordning
en, samt hagelpatroner och härför
avsedda tändhattar skola bestämmel
serna i 5 och 7 kapitlen av denna för
ordning äga tillämpning allenast på
tillverkares och handlandes befatt
ning med sådana varor i och för rö
relsen.
Beträffande ammunition och tänd-
medel, som avses i vapenförordning
en, samt hagelpatroner och härför
avsedda tändhattar ävensom kulam
munition för jaktstudsare med kali
ber överstigande 6,5 millimeter skola
bestämmelserna i 5 och 7 kapitlen av
denna förordning äga tillämpning
allenast på tillverkares och handlan
des befattning med sådana varor i
och för rörelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
13
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 195b.
Närvarande: Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, stats
råden
S
köld
, Z
etterberg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
,
N
orup
, H
edlund
, P
ersson
, H
jälmar
N
ilson
, L
indell
, N
ordenstam
,
L
indström
, L
ange
.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Nordenstam, anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför därvid följande.
Den 18 april 1953 avgav statens organisationsnämnd en promemoria med förslag till vissa ändringar i vapenförordningen jämte därtill hörande an visningar. Vidare överlämnade svenska gruppen av nordiska parlamen tariska kommittén för friare samfärdsel m. m. med skrivelse den 10 juli 1953 dels protokoll från presidiesammanträde inom kommittén den 9 juni 1953, utvisande att presidiet beslutat att å kommitténs vägnar framlägga vissa förslag till lättnader i tullhänseende enligt protokollet närslutna pro memorior, dels ock, såvitt nu är i fråga, en promemoria med förslag till lättnader beträffande in- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen inklusive ammunition för användning under tillfällig vistelse i annat nordiskt land.
över organisationsnämndens och kommitténs promemorior har efter re miss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statskontoret, sta tistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göte borgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, centralförbundet för befälsutbildning, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska jägareförbundet, svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbun- det och Sveriges vapenhandlareförening. Vidare har efter remiss yttranden avgivits över organisationsnämndens promemoria av medicinalstyrelsen och över kommitténs promemoria av generaltullstyrelsen, statens handels- och industrikommission samt föreningen Norden.
Vid flera av de nämnda yttrandena har fogats utlåtanden av samman
slutningar eller underordnade myndigheter eller tjänstemän. Sålunda bär
insänts av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren och krimi
nalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttrande
från länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen
i Södermanlands län yttranden från poliskammaren i Eskilstuna, lands
fiskalerna i Rönö, Trosa, Strängnäs, Rekarne, Vingåkers, Valla och Vill-
åttinge distrikt samt från länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Öster
götlands län yttranden från poliskammaren i Norrköping och länsavdel
ningen av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Kronobergs
län yttranden från landsfogden i länet, länsavdelningen av föreningen
Sveriges landsfiskaler och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Malmö
hus län yttranden från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler och Skånska jägarsällskapet, av länsstyrelsen
i Goteborgs och Bohus län yttranden från landsfogden i länet, poliskam
maren i Göteborg och länets jaktvårdsförening, av länsstyrelsen i Värm
lands län yttranden från landsfogden i länet, landsfiskalen i Charlotten-
bergs distrikt, länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler och
förste provinsialläkaren i länet, av länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden
från poliskammaren i Borås och landsfogden i länet, av länsstyrelsen i
Jamtlands län yttranden från polischefen i Östersund och länsföreningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler, av länsstyrelsen i Norrbottens län
yttranden från landsfogden i länet, polischefen i Luleå och landsfiskalerna
i Gällivare, Nederluleå och Övertorneå distrikt samt av generaltullstyrelsen
yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tull
kamrarna i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom
gränstullkammaren i Karlstad.
Jag anhåller nu att få upptaga de i promemoriorna berörda spörsmålen
till narmare behandling. Jag kommer därvid först att behandla organisa-
tionsnämndens förslag för att därefter övergå till de av kommittén fram
lagda förslagen.
14
Iiiingl. Maj:ts proposition nr 37.
Vapenförordningens tillämpningsområde
Gällande bestämmelser
För rätt att inneha skjutvapen kräves enligt vapenförordningen den
10 juni 1949 i allmänhet att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller
införa vapnet eller att detsamma på grund av äldre bestämmelser dekla
rerats i särskild ordning. Skjutvapen får ej heller överlåtas eller upplåtas
till annan än den som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Visst
undantag göres för utlåning på kortare tid, högst två veckor.
För rätt att förvärva ammunition fordras likaledes i allmänhet att sär
skilt tillstånd erhållits.
15
1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen.
Vidare uppräknas där de skjutvapen som skall vara undantagna från för
ordningens tillämpning. Sålunda sägs, att bestämmelserna i förordningen
ej gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för fram
laddning avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrust
ning och med dem likartade, ej heller skjutvapen för slakt, signalgivning,
livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller tjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.
I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och
projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger till-
lämpning, vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne
eller annat ämne, dels ock tändhattar och andra tändmedel, avsedda för
ammunition som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undan
tages emellertid hagel, massiva kulor, hagelpatroner och tändhattar för
sådana samt patron- och laddningshylsor utan tändhattar, avsedda för
sådana handvapen för vilka förordningen gäller.
Jämlikt 8 § 1 mom. må tillstånd att inneha skjutvapen meddelas endast
enskild person, som finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan an
tagas ej komma att missbruka detsamma. Är det fråga om pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl
föreligger. Utan hinder av bestämmelsen att tillstånd får meddelas endast
enskild person må enligt 9 § tillstånd beviljas bl. a. skytteförbund och
skytteföreningar tillhörande det frivilliga statskontrollerade skytteväsen-
det. För övning eller tävling må därefter sammanslutningen på vissa när
mare angivna villkor utlåna skjutvapen till medlem. Vapen som innehas av
i 9 § omnämnda sammanslutningar må icke förvaras i skyttepaviljong eller
annan liknande lokal, med mindre polismyndigheten i den ort, där lokalen
är belägen, godkänt densamma.
I detta sammanhang må anmärkas en undantagsbestämmelse i 41 §
3 inom., enligt vilken skjutvapen må — utan hinder av föreskrifterna om
tillstånd — överlåtas eller upplåtas från kronan till sammanslutning, be
träffande vilken Kungl. Maj :t förordnat därom.
Tillstånd att förvärva ammunition må beviljas allenast den som äger
inneha sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd, och tillstånd
gäller i regel ett år från dagen för dess meddelande. Jämlikt 23 § må till
stånd att förvärva ammunition meddelas endast enskild person, som finnes
vara i behov av ammunitionen samt skäligen kan antagas ej komma att
missbruka densamma. Tillstånd må dock jämväl beviljas sammanslutning
som avses i 9 § och sådan sammanslutning må till sina medlemmar eller
till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att för
brukas vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under samman
slutningens kontroll.
Vidare må nämnas, att Kungl. Maj :t den 25 november 1949 fastställt
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenför
ordningen.
Statens organisationsnamnet
I sin promemoria tar organisationsnämnden först upp frågan om vid
gade undantag från vapenförordningens tillämpning.
Vad angår skjutvapen behandlar nämnden först spörsmålet om
licensfrihet för hagelgevär och anför därvid — efter att ha berört frågans
tidigare behandling — att tillräcklig anledning att förorda licensfrihet för
detta slag av vapen knappast torde föreligga. Med hänsyn till det alltmer
utbredda utövandet av jakt och nedgången av viltbeståndet anser nämnden
redan ur rent jaktliga synpukter, att den kontroll och hämmande faktor,
som nuvarande tillståndstvång innebär, ej bör avlägsnas.
Däremot föreslår nämnden, att organisationerna inom det frivilliga stats-
kontrollerade skytteväsendet skall äga att utan tillstånd till låns mottaga
armégevär från kronans tygförråd. Härom heter det i promemorian.
Den uppmjukning som här ifrågasättes, gäller de armégevär, som skytte-
förbunden och skytteföreningarna inom det frivilliga statskontrollerade
skytteväsendet till låns mottaga från försvarsväsendets tygförråd. Ett stort
antal av de gevär, som skytteföreningarna i riket disponera för upplåtelse
till sina medlemmar vid övningar och tävlingar, utgöres av dylika ur kro
nans förråd lånade vapen. Den tillståndsprövning, som dessa lån nu under
kastas, torde endast vara av rent formell natur. Ur säkerhets- och kontroll
synpunkt vill hinder ej synas föreligga att slopa tillståndstvånget vid dessa
upplåtelser. Ifrågavarande vapen äro omsorgsfullt bokförda vid kronans
förråd och kunna givetvis såsom blott utlånade återfordras, om så skulle
påkallas. Den frivilliga skytterörelsen är vidare statsunderstödd och stats-
kontrollerad samt ledes av pålitliga och ansvarskännande medborgare.
I fråga om ammunition föreslår organisationsnämnden att från
licenstvång skall frigöras kulammunition för jaktstudsare med 6,5 mm
kaliber och därutöver.
Nämnden uttalar härom till en början, att licenstvånget tvivelsutan inne
bär vissa olägenheter och utgifter för den enskilde. Efter att ha redogjort
för den tidigare behandlingen av frågan om upphävande av iicenstvånget
■— därvid såsom skäl för licenstvångets bibehållande särskilt framhållits,
att det med hänsyn till jaktstudsarnas farlighetsgrad icke kunde vara till
rådligt att låta envar, som vore berättigad att inneha kulgevär för jakt
ändamål, fritt anskaffa obegränsade mängder ammunition till detsamma
— anför nämnden följande.
Vid ett bedömande av nu omhandlade spörsmål må till en början fram
hållas, att ammunition till hagelgevär alltsedan 1922 års förordning varit
undantagen från tillståndstvång. Vidare bör beaktas, att enligt 21 § 2 mom.
vapenförordningen må deltagare i jakt för begagnande under jakten till
annan deltagare fritt överlåta ammunition ävensom vid tillfällig upplåtelse
av skjutvapen upplåtaren till låntagaren utan att licens erfordras över
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
17
lämna ammunition till det utlånade vapnet. Någon större svårighet för en person, som tilläventyrs fått avslag å sin ansökan om ammunition sförvärv, att genom förmedling av vänner och bekanta ändock få tillgång till ammu nition, torde på grund härav — i synnerhet som ju ansökningar om ammu- nitionsförvärv normalt böra beviljas — icke föreligga. Det vill även synas inkonsekvent, att en tillfällig vapenlåntagare medges fritt förvärv av ammu nition, under det att denna rätt ej tillerkännes en person, som efter veder börlig prövning befunnits lämplig att inneha jaktvapen. Tages jämväl hän syn till de lättnader i avseende å förvärv av jaktammunition, som nya vapenförordningen i förhållande till tidigare bestämmelser innefattar — såsom utsträckning av licensens allmänna giltighetstid till ett år, rätt till successivt uttagande av beviljad kvantitet samt en liberalare tillståndsgiv- ning överhuvud — kan det med fog ifrågasättas, om licenstvånget i denna del bör bibehållas. Härför skulle blott tala faran för vissa fall av missbruk vid ett frisläppande. Det må visserligen äga sin riktighet, att den omstän digheten att en person en gång prövats lämplig att inneha skjutvapen, ej innefattar någon absolut garanti för att han även i fortsättningen kominer att besitta de erforderliga kvalifikationerna. I de förhållandevis fåtaliga fall, där missbruk av vapen konstaterats eller kan befaras, synes emeller tid ingripande i första hand böra ske i den form, att rätten att inneha vapen fråntages vederbörande. Att låta reaktionen från myndigheternas sida bestå i enbart ett avslag å ansökan om ammunitionsförvärv synes där emot skäligen verkningslöst.
Hinder ur jaktvårdssynpunkt att från licenstvång lösgöra studsarammu- nition från och med 6,5 mm och därutöver synes ej böra möta; härigenom skulle t. ex. ammunition till studsartyperna med kaliber 6,5, 7,62, 8 och 9,3 mm fritt kunna förvärvas. Vad 6,5 mm jaktstudsare beträffar torde prövningen vid meddelande av tillstånd till innehav av denna vapentyp städse ha varit mycket restriktiv, varför i allmänhet blott särskilt kvalifi cerade jägare inneha sådana vapen.
I den händelse frisläppandet av jaktammunitionen kunde komma att medföra en intensifiering och ett underlättande av inskjutning och övnings- skjutning med älgstudsare i anslutning till den årliga älgjakten, skulle detta bidraga till att i sin mån tillgodose ett befogat önskemål.
Kul jaktvapnens allmänna farlighetsgrad — särskilt med avseende å tänkbart illegalt bruk i orostider — torde ej kunna tillmätas så stor vikt som de rent jaktliga faktorerna. Det må, såvitt angår befarad illegal an vändning, til lika framhållas, att väsentligt ändrade förhållanden inträtt sedan kontrollen över vapeninnehav infördes mot slutet av första världs kriget. De väpnade styrkornas handvapenutrustning var då en helt annan än nu, när kulsprutepistoler och automatgevär få svara för den huvud sakliga eldkraften. Den omständigheten att etl ganska begränsat parti 6,5 mm Huskvarna jaktstudsare, vartill den vanliga armégevärsammuni- tionen lär passa, på sin lid tillförts marknaden, synes ej heller behöva för anleda till ändrat bedömande av förevarande fråga.
Med hänsyn till det ovan anförda synes jaktammunitionen kunna lös göras från licens tvång. Undantag bör dock göras för ammunition till dels de militärgevär, vilka enligt 4 S fjärde st. jaktstadgan i vissa iall må be gagnas vid jakt (Reminglongevär nr 1867/89 vid al! slags jakt och milihir- gevär i övrigt vid jakt å säl eller varg under vissa förhållanden), dels ork pistoler vid grytjakt å räv eller grävling. 2 - Ililving till riksdagens protokoll 1.9.74. 1 sand. Nr 37.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
18
Beträffande ammunition till s. k. salongsgevär anför nämnden följande.
Det kan vidare ifrågasättas, om ej ytterligare ett undantag från licens
frihet bör göras. Här åsyftas ammunition till de s. k. salongsgevären
(5,6 å 6 mm eller kal. 22). Tidigare var tillståndsgivningen beträffande
denna vapentyp tämligen liberal och ett stort antal innehavare av sådana
vapen torde för närvarande finnas i vårt land. Under senaste årtionde har
emellertid från ansvarigt jaktvårdshåll och jägarnas egna organisationer
en alltmera kritisk inställning kommit till uttryck mot denna vapentyp.
Det har gjorts gällande att vapnet, på grund av kulans relativt låga utgångs-
hastighet och härav följande ringa anslagsenergi och starkt krokiga bana,
lämpar sig illa som jaktvapen. Vidare har påtalats, att salongsgevär före
trädesvis användes av ynglingar, som ofta sakna den erforderliga ansvars
känslan och de kvalifikationer i övrigt, som en god jägare bör besitta, var
för vapnet ofta brukats på okynne och vållat ohägn och skadeskjutningar
bland det vilda. Det har dock tillika framhållits, att vapnet i rätta händer
i sin mån är ägnat alt tjäna jaktvården, enär detsamma med fördel kan
användas vid efterhållande av mindre skadedjur. I några fall kan vapnet
dessutom vara lämpat för jakt i egentlig mening, t. ex. vid jakt å ekorre.
Med föranledande av kritiken har det i anvisningarna till 1949 års vapen
förordning uttalats, att tillstånd till förvärv av salongsgevär för jakt som
regel bör lämnas endast för utrotande av skadedjur. I samband härmed har
utsagts, att en noggrann prövning bör ske beträffande såväl sökandens per
sonliga kvalifikationer som hans behov av vapnet.
På grund av det nu anförda torde även ammunition till salongsgevär allt
jämt böra vara underkastad licenstvång.
Slutligen anmärker nämnden, att ett frisläppande av kulammunition till
jaktgevär skulle föranleda eu minskning i statens stämpeluppbörd med
uppskattningsvis 30 000 kronor årligen.
Remissyttrandena
Organisationsnämndens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
flertalet remissyttranden. I de tillstyrkande yttrandena understrykes önsk
värdheten av att åstadkomma förenklingar i handläggningen av vapenären
dena utan att likväl säkerhetssynpunkterna åsidosättes. Vissa remissinstan
ser hyser emellertid betänkligheter mot en uppmjukning av bestämmel
serna och särskilt beträffande förslaget om frisläppande av kulammuni
tion har delade meningar kommit fili uttryck.
Vad angår vapenförordningens tillämpning å skjutvapen må
nämnas, att poliskammaren i Borås och landsfiskalen i Strängnäs distrikt
förordar, att licenstvånget beträffande hagelgevär skall upphävas. Det
framhålles därvid bl. a., att ingen numera kan ifrågasätta, att slätborrade
jaktgevär skulle kunna få någon betydelse vid ett försök till statskupp och
att licenstvånget icke har någon större betydelse ur jaktvårdssynpunkt,
eftersom det inte är svårt för en sökande alt skaffa intyg om jakträtt.
Landsfiskalen i Strängnäs distrikt har vidare framhållit, att vapenför-
ordningen borde äga tillämpning å luft- eller fjäderbössor och luft- eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
19
fjäderpistoler så till vida, att i förordningen stadgades, att barn under viss ålder icke finge utan målsmans närvaro använda dylika vapen ute i det fria. Som motivering åberopas, att det ofta händer olyckor när barn leker med dylika vapen och att pojkar ofta gör sig skyldiga till djurplågeri genom att med sådana vapen skadeskjuta småfåglar och andra mindre djur. Ändring i samma riktning har påyrkats av föreningen Djurens Vänner i
Göteborg i skrivelse den 9 september 1954 till chefen för inrikesdeparte mentet.
Förslaget att frisläppa viss j a k t a in munition från licenstvång till- styrkes eller lämnas utan erinran av bl. a. chefen för försvarsstaben, läns styrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Även jaktvårdsorganisationerna — på ett undantag när — tillstyrker uppmjukningar beträffande handeln med ammunition.
Sålunda tillstyrkes förslaget av Svenska jägareförbundet, Skånska jägarsällskapet samt Södermanlands och Kronobergs läns jaktvärdsföreningar. I några yttranden ifrågasättes dock om icke gränsen för fri ammunition bör dragas på annat sätt än nämnden föreslagit.
Följande remissinstanser avstyrker organisationsnämndens ifrågavaran de förslag, nämligen länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län, landsfogden i Kronobergs län, centralpolisen i Malmö, polischefen i Luleå, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening. En tveksam hållning in tar statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Sockholms län, in. fl.
Länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar, att på sina håll sökanden f. n. måste genom bevis om godkänd provskjutning styrka sin skjutskick lighet innan polismyndigheten tillstyrker ansökan om licens å älgstudsare eller meddelar tillstånd till inköp av ammunition för sådant vapen. Denna möjlighet till kontroll av en persons skjutskicklighet skulle bortfalla. Läns styrelsen i Malmöhus län hänvisar till att det på grund av studsarnas far- lighetsgrad är av vikt, att ammunition till sådana vapen icke utlämnas med mindre en noggrann prövning skett av vederbörande deklarants be hov och personliga kvalifikationer. Polischefen i Luleå anser, att ifråga varande typer av jaktvapen i orostider kan komma till farlig illegal an vändning om möjlighet skulle finnas alt anskaffa ammunition i större mängder. Enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler finns det ett stort antal vapen i allmänhetens ägo, som icke är registrerade, och den svårighet som dessa illegala vapeninnehavare har att komma över ammunition skulle bortfalla vid förslagets genomförande, vilket icke är tilltalande vare sig ur samhällelig kontrollsynpunkt eller ur jaktvårdssynpunkt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
20
Statens kriminaltekniska anstalt, som finner förslaget ur säkerhetssyn
punkt mindre tillfredsställande, förordar likväl fri inköpsrätt men med
viss kvantitetsbegränsning. Även statspolisintendenten anser vissa begräns
ningar nödvändiga och förordar dels en viss minimiålder för inköp av
dylik ammunition, exempelvis 18 år, dels oek att inköp bör få ske endast
på rekvisition enligt en särskild blankett, i vilken köparens namn och
adress finns angiven. Därigenom skulle möjlighet finnas att förhindra att
direkt olämpliga personer, vilka kunna tänkas missbruka ammunition,
kommer i besittning av den, varjämte genom de hos vapenhandlaren kvar-
liggande rekvisitionssedlarna viss efterkontroll skulle möjliggöras. Liknande
ståndpunkt intar överståthullarämbetet, som rekommenderar ett rekvisi-
tionssystem, där köparen skriftligen får bekräfta, att han innehar vapen
med vederbörligt tillstånd eller eljest har legalt behov av ammunition. En
ligt ämbetet bör sådana föreskrifter omfatta jämväl hagelpatroner och in
tagas i explosivvaruförordningen med tilläggsbestämmelser. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser, att om licenstvångel upphäves det blir nödvändigt
att i annan ordning utöva kontroll över handeln med ammunition för att
i relativt enkla former skapa viss garanti mot missbruk. Därvid kunde
ÖArervägas, att föreskriva skyldighet för köparen alt visa upp sitt deklara
tions- eller tillståndsbevis. Liknande synpunkter framföres av landsfiskalen
i Nederluleå distrikt.
I fråga om kalibern på den ammunition som bör vara licensfri kommer
olika meningar till uttryck i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser sålunda, att det bör övervägas, om icke ammunition till jaktstud-
sare av 6,5 ram kaliber fortfarande bör vara licensbelagd. Då denna ammu
nition även passar till 6,5 mm mausergevär och sådana gevär i stor utsträck
ning av skytteföreningarna och hemvärnet lånas ut till medlemmarna
respektive hemvärnsmännen — i båda fallen ofta helt unga personer —
är det enligt länsstyrelsens uppfattning mycket som talar för att frige
endast ammunition till jaktstudsare med en kaliber överstigande 6,5 mm.
Ett bibehållande av licenstvånget för 6,5 mm studsarammunition skulle bli
föga betungande för jägarna, då endast ett ganska begränsat antal jakt
studsare av denna kaliber torde finnas i bruk. Länsstyrelsen i Kronobergs
lån — som uttalar, att ett slopande av tillståndstvånget för all jaktammuni-
tion skulle innebära den bekvämaste lösningen men att från jägare- och
jaktvårdshåll rests ett visst motstånd häremot — föreslår, att licensfrihet
vid köp av kulammunition för jaktvapen bör medgivas för ammunition från
och med 7 mm och uppåt, dock med undantag för de i viss, i 4 § jaktstad
gan angiven jakt tillåtna militärvapnen samt grytjaktpistoler. I sin moti
vering anför länsstyrelsen bl. a. följande.
Ett likaledes omstritt vapen är den jaktstudsare kal. 6,5, till vilken det
nuvarande armégevärets ammunition kan användas. Detta förhållande har
Kungl. Maj.ts proposition nr 31.
21
uppmärksammats och haft till följd att tillstånd till förvärv av vapnet i fråga i allmänhet utfärdats sparsamt. I detta län har sålunda tillstånd med delats endast i ett fåtal fall och då till personer, som efter noggrann pröv ning befunnits motsvara högt ställda anspråk på personliga kvalifikationer samt därutöver gjort sig kända såsom intresserade och kunniga samt aktivt verksamma jaktvårdare. Förefintligheten av dessa vapen, som lör övrigt på grund av sina mindre goda skjutegenskaper enligt uppgift från jägare håll icke motsvarat förväntningarna och därför icke längre äro så efter frågade, skulle icke i och för sig behöva medföra alt ett undantag från licensfrihet vid ammunitionsförvärv gjordes, därest över hela landet iakt tagits samma återhållsamhet i tillståndsgivningen. Enligt uppgift från här varande jaktvårdsförening har studsaren emellertid erhållit stor spridning speciellt inom de nordligare länen, och ett bibehållande av licenstvånget vid ammunitionsförvärv kan måhända därför vara tillrådligt.
Även Kronobergs läns jaktvårdsförening hyser tveksamhet mot att släppa fri 6,5 ram ammunition.
I flera yttranden beröres frågan om licensfrihet för ammunition till de s. k. salongsgevären. Länsstgrelserna i Östergötlands och Norrbottens län samt Stockholms och Värmlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att även dylik ammunition bör bli föremål för en fri handel. Därvid framhålles, att vederbörandes lämplighet att inneha och bruka vapnet prövas när tillstånd därtill sökes, att licenstvånget icke effek tivt kan förhindra olämplig användning av salongsgevär, att vapenförord ningen icke är någon jaktvårdslagstiftning och att jaktvårdssynpunkterna skall beaktas i jaktstadgan samt att det skulle medföra klara och enhet liga bestämmelser om all jaktammunition undantoges från licenstvång.
En motsatt uppfattning intager bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och
Jämtlands län, landsfogden i Norrbottens lön och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas bl. a., att salongs gevär är olämpliga för jakt och att ammunitionen i viss utsträckning pas sar till pistoler och revolvrar samt att det är angeläget att förhindra ren okynnesskjutning, vartill de vapnen lätt inbjuder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Departementschefen
Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den tillkom efter ett omfattande utredningsarbete och bestämmelserna torde i stort sett ha fått eu lämplig och ändamålsenlig avvägning. Det framstår emellertid som en angelägenhet av vikt, att ständigt tillse, all alla möjlig heter till rationalisering och arbetsbesparing väl tillvaratages. Av denna an ledning ansåg man sig redan efter något års erfarenhet av den nya förord ningen kunna genomföra vissa förenklingar i handläggningen av vapenären dena. Sålunda överflyttades 1952 tillståndsgivningen beträffande hagelgevär från länsstyrelserna till polismyndigheterna.
Statens organisationsnämnd har nu framlagt förslag om ytterligare för-
22
Kungl. Maj:ts proposition tir 37.
enkiinga- och rationaliseringsåtgärder. Förslagen innebär främst en fort
satt decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna, till vilken
fråga jag återkommer, och vidare ett frigörande av viss kulammunition från
licenstvång, varjämte vissa detalj bestämmelser, som i praktiken medfört
mindre tillfredsställande resultat, föreslås skola ändras eller kompletteras.
Av utredningen och remissyttrandena synes framgå, att skäl finnes för att
nu — oaktat den förhållandevis korta tid, som förflutit från vapenförord
ningens tillkomst — åter pröva frågan, huruvida vissa förenklingar i regle
ringen kan göras utan att syftet med vapenförordningen, nämligen att för
hindra missbruk av skjutvapen, eftersättes.
Vad då angår den nu förevarande frågan om vapenförordningens tillämp
ningsområde har organisationsnämnden föreslagit vissa uppmjukningar så
väl i fråga om vapen som ammunition.
Vapenförordningen omfattar f. n. alla egentliga skjutvapen. Att rubba
på denna huvudprincip synes mig icke böra komma i fråga. För att i största
möjliga utsträckning förhindra missbruk av skjutvapen måste myndig
heterna ha möjligheter att pröva sökandens kvalifikationer och behov av
vapen. Tanken att undantaga hagelgevär från licenstvång har framförts
redan i tidigare sammanhang, men förslag i den riktningen har avvisats av
statsmakterna. Även organisationsnämnden har i sin förenämnda prome
moria ställt sig avvisande till eu sådan ändring, därvid nämnden åberopat
främst jaktvårdssynpunkter. Några enstaka remissinstanser har däremot
förordat, att licenstvånget för jaktgevär skall upphävas. Visserligen kan
jag dela deras åsikt, att slätborrade hagelgevär numera knappast kan
tänkas få någon större betydelse vid angrepp mot rikets säkerhet, men
vapnen är ingalunda ofarliga och de kan lätt missbrukas i en olämplig per
sons hand. Jaktvårdssynpunkterna kan icke heller frånkännas betydelse.
Att såsom ifrågasattes i samband med 1952 års ändringar i vapenförord
ningen införa ett förbudssystem i stället för ett tillståndssystem synes mig
— som jag redan då framhöll — icke utgöra någon tillfredsställande lös
ning. Jag förordar därför i likhet med organisationsnämnden, att det nu
varande tillståndssystemet i fråga om hagelgevär bibehålies oförändrat.
Från kronans förråd utlånas f. n. i ganska stor utsträckning armégevär
och kulsprutepistoler till skytteförbunden och skytteföreningarna inom
det frivilliga statskontrollerade skytteväsendet. Utlåningen äger rum på
viss tid och återlämning av vapnen skall ske bl. a. vid förstärkt försvars
beredskap eller mobilisering eller vid anfordran av armétygförvaltningen.
För att få låna dessa vapen måste skytteorganisationerna i enlighet med
vapenförordningens bestämmelser söka tillstånd hos vederbörande läns
styrelse. I sin promemoria har organisationsnämnden föreslagit, att särskilt
tillstånd icke skall behövas vid dessa lån av armégevär.
Den tillståndsprövning som här äger rum torde numera få anses vara när
23
mast av rent formell natur. Det finns ju möjligheter att på annat sätt reglera utlåningen, och vapnen kan när som helst återfordras. Organisationerna är vidare underkastade kontroll från statens sida. På grund härav och med hän syn till att organisationerna får anses stå under ledning av pålitliga och ansvarskännande personer har jag i och för sig ingenting att erinra mot den föreslagna uppmjukningen. Emellertid synes det mig icke vara er forderligt att vidtaga någon ändring i vapenförordningen för att genomföra detta förslag. Kungl. Maj:t torde nämligen med stöd av 41 § 3 mom. vapen förordningen kunna förordna därom.
Luftgevär och luftpistoler förorsakar årligen flera svåra olyckor och vapnen användes med all sannolikhet i ganska stor utsträckning av pojkar vid jakt på småfåglar och andra mindre djur. Det är därför angeläget, att med olika medel försöka motverka missbruk av vapnen. I första hand måste det ankomma på föräldrarna att tillse, att barn icke handskas vårds löst med luftvapen. Men från det allmännas sida bör man också medverka till att försöka stävja missbruk. Detta synes mig kunna ske genom att i lokala ordningsstadgor intages föreskrifter om vapnens användning. Jag vill vidare erinra om att 1949 års jaktutredning har att pröva frågan om åtgärder för att förhindra okynnesskytte med luftvapen. Jag anser därför icke tillräckliga skäl föreligga att såsom från olika håll föreslagits nu inbe gripa luftvapen under vapenförordningen.
Vad angår frågan om licensfrihet för ammunition vill jag erinra om att hagelammunition redan enligt de före den nya vapenförordningen gällan de bestämmelserna var undantagen från licenstvång. Några olägenheter av den fria handeln med dylik ammunition har icke försports. Organisations- nämnden vill nu gå ett steg längre och från licenstvång frigöra kulammu nition för jaktstudsare med 6,5 mm kaliber och därutöver. Förslaget härut- innan tillstyrkes i det övervägande antalet remissyttranden. En del remiss myndigheter har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Därvid har åberopats studsarnas farlighetsgrad och angelägenheten av att kunna pröva en sökandes personliga kvalifikationer ävensom risken för att dessa vapen skall kunna komma till illegal användning. För egen del vill jag ifrågasätta om dessa skäl är tillräckligt vägande för att man skall avstå från de för delar som ett slopande av licenstvånget onekligen innebär såväl för den en skilde som för myndigheterna. Tillståndsgivningen beträffande jaktstudsare torde vara ganska restriktiv och den som fått tillstånd att inneha ett sådant vapen lärer i allmänhet också besitta de personliga kvalifikationer, som bör fordras för att få förvärva ammunition. Och om en person missbrukat eller kan befaras komma att missbruka vapnet synes mig — såsom organisations- näinnden också framhållit — den riktiga reaktionen från myndigheternas sida vara, att vederbörande fråntages vapnet och icke att han endast vägras att köpa ammunition. Att, såsom från en del håll föreslagits, införa eu ny form av kontroll bestående i vissa begränsningar i inköpsrätten och ett sär
Kungi. Maj:is proposition nr 37.
24
skilt rekvisitionsförfarande anser jag mindre lämpligt med hänsyn till att
de eftersträvade fördelarna då åter i viss mån skulle gå förlorade.
Av nu anförda skäl anser jag att kulammunition till jaktstudsare bör
kunna i vissa fall frigöras från licenstvång. Undantag härifrån torde till en
början böra göras för ammunition till de s. k. salongsgevären med en kaliber
av 5,6 å 6 mm. Från jaktvårdshåll intar man numera en mycket kritisk håll
ning mot denna vapentyp och i de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna
rörande tillämpningen av vapenförordningen sägs, att tillstånd till förvärv av
salongsgevär för jakt som regel bör lämnas endast för utrotande av skade
djur. Tidigare var emellertid tillståndsgivningen beträffande dessa vapen
liberal och ett stort antal sådana vapen lärer finnas i vårt land. Det torde
vidare vara obestridligt, att just denna vapentyp inbjuder till ren okynnes-
skjutning. För att såvitt möjligt förhindra att salongsgevären missbrukas,
synes därför såsom organisationsnämnden föreslagit ammunition till dessa
vapen alltjämt böra vara underkastad licenstvång.
Som nämnts har organisationsnämnden ansett att friheten från licens
tvång bör omfatta jaktammunition med kaliber av 6,5 mm och däröver. I
vissa remissyttranden — bl. a. från länsstyrelserna i Stockholms och Krono
bergs län — föreslås emellertid, att ammunition av 6,5 mm kaliber fortfa
rande skall vara licensbelagd. Därvid åberopas bl. a. att sådan ammunition
passar till de armégevär, som i stor utsträckning av skytteföreningarna och
hemvärnet lånas ut till medlemmarna. Frisläppes 6,5 mm ammunition upp
står här onekligen en betydande risk för missbruk. Främst av detta skäl
anser jag mig icke kunna biträda nämndens förslag på denna punkt. Enligt
min mening bör gränsen i stället dragas så, att ammunition för jaktstudsare
med en kaliber överstigande 6,5 mm frigöres från licenstvång.
All ammunition till militärgevär — även sådana som i vissa fall må an
vändas till jakt — liksom all ammunition till pistoler och liknande fick-
vapen bör liksom hittills vara underkastad licenstvång. Med hänsyn bl. a.
till ärendenas ringa antal föreligger i dessa fall icke samma skäl för en upp
mjukning och säkerhetssynpunkterna framträder här med betydligt större
styrka än i fråga om jaktvapen.
Förslaget att frisläppa nyssnämnda kulammunition från licenstvång för
anleder eu ändring jämväl i förordningen om explosiva varor.
Decentralisering av tillståndsgivningen
Gällande bestämmelser
Den som med äganderätt vill förvärva eller såsom lån eller eljest inne
hava annan tillhörigt skjutvapen har jämlikt 5 § 1 mom. vapenförordningen
att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där han har sitt hem
vist, eller, om han är bosatt utom Stockholm och ansökningen avser hagel-
gevär, hos polismyndigheten i den ort, där han har sitt hemvist. Ansökan
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
25
om tillstånd att innehava skjutvapen skall ingivas i Stockholm till overståt- hållarämbetet och i övriga delar av riket till polismyndigheten i orten eller i visst fall till lappfogde. Den myndighet som mottagit ansökningen skall, om myndigheten icke själv äger pröva densamma, insända ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen.
Ansökningen skall innehålla upplysning om det ändamål, för vilket sökanden ämnar använda vapnet samt de omständigheter han vill åberopa till utredning om behovet för honom att inneha vapnet. Ansökningen skall vidare innehålla uppgift om sökandens namn, födelsetid, yrke och hemvist, överlåtarens eller upplåtarens namn, yrke och hemvist samt vapnets be teckning och kaliber. I ansökningen skall därjämte angivas det antal och
slag av skjutvapen sökanden innehar.
över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. Polismyndighets beslut i dessa ärenden må överklagas hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut får däremot talan ej föras.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 37.
Organisationsnämnden
Nämnden föreslår en fullständig decentralisering till polismyndighe terna av tillståndsgivningen, vilket innebär att från länsstyrelserna till polismyndigheterna skall överflyttas licensgivningen jämväl beträffande andra vapen än hagelgevär. Mot polismyndighets beslut i vapenärende
skall talan få föras hos länsstyrelsen.
I sin promemoria redogör nämnden för frågans tidigare behandling och erinrar i samband därmed om att under 1920-talet prövningen av ärenden beträffande såväl vapen som ammunition ankom på polismyndigheterna, men att ärendena till följd av klagomål över alltför oenhetlig praxis vid tillståndsprövningen sedermera återfördes till länsstyrelserna. Vid till komsten av nu gällande vapenförordning överflyttades emellertid ånyo ärenden angående ammunition till de lokala polismyndigheterna och år 1952 överflyttades till dem jämväl tillståndsgivningen beträffande hagel gevär. För Stockholms vidkommande gjordes emellertid ingen ändring.
Organisationsnämnden finner det nuvarande systemet föga tillfredsstäl lande. I och för sig synes det nämnden naturligast, att all tillståndsgivning ankommer på en och samma myndighet. Visserligen får i regel prövningen av ansökningar och tillstånd till förvärv av andra vapen än hagelgevär anses vara mera grannlaga än i fråga om hagelgevären. Detta är dock enligt nämnden mera en gradskillnad än en artskillnad och synes i varje fall knappast motivera, att beslutanderätten uppdelas mellan myndigheter på högre och lägre plan som nu är fallet. Nämnden påvisar vidare att hagcl- gevären utgör den största gruppen bland förekommande typer av vapen
samt fortsätter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Ur service synp a n k t är det för allmänheten en olägenhet att nödgas lösa
vapen- och ammunitionslicens från två olika myndigheter. Ökade kostna
der och hingre väntetid orsakas härav. Sett ur denna synvinkel vore det för
den sökande allmänheten fördelaktigast, om all licensgivning förlädes till
polismyndigheterna.
Ur åtskilliga andra synpunkter torde en sådan lösning av frågan även
vara att föredraga. Under senare år har ju spörsmålet om ökad decentra
lisering av beslutanderätten och ärendenas handläggning hos de statliga
förvaltningsmyndigheterna ägnats ganska ingående uppmärksamhet. Många
av decentraliseringsutredningens förslag ha redan blivit genomförda och
det torde kunna förväntas, att den allmänna utvecklingen leder mot ytter
ligare avlastning av arbetsuppgifter från högre till lägre myndigheter, där
så befinnes lämpligt och möjligt. Självfallet föreligger i allmänhet ej an
ledning att påfordra andra decentraliseringar än sådana, som lämna eu
nettovinst ur rationaliserings- och besparingssynpunkter. Detta är i regel
fallet, då den lägre myndigheten får självständig beslutanderätt i ärenden,
där den tidigare endast haft att verkställa utredning och avgiva yttrande.
Vad angår vapenförvärvsärendena synes en betydande nettovinst ur
arbetsbesparingssynpunkt kunna göras vid en överflyttning av all tillstånds
prövning till polismyndigheterna. Polismyndigheterna ha nu att företaga
utredning och yttra sig i de ärenden av detta slag, vari länsstyrelserna allt-
jämt äro beslutande; vidare ha polismyndigheterna att föra kortregister
jämväl beträffande dessa vapenärenden. Ett visst merarbete för polismyn
digheterna skulle en sådan överflyttning medföra, men denna ökade be
lastning skulle på grund av nyss angivna omständigheter ej tillnärmelsevis
vara av samma storleksordning som den arbetslättnad, som härigenom
skulle vinnas hos länsstyrelserna. Ifrågavarande merarbete hos polismyn
digheterna torde f. ö. i någon mån kunna kompenseras genom att den utred
ning angående sökanden och dennes förhållanden, som nu verkställes i
samband med ansökan om vapenlicens, skulle kunna göras mera formlös
än vad nu ofta är fallet. Därest tillika i enlighet med härom framlagt för
slag licensfrihet för huvuddelen av förekommande ammunitionsslag genom
föres, skulle troligen polismyndigheternas merarbete med anledning av till-
ståndsgivningen i fråga om andra vapen än hagelgevär uppvägas av arbets-
minskningen beträffande ammunitionstillstånden.
Såsom av det tidigare anförda framgår är det främst kravet på lik-
formighet vid tillståndsprövningen, som ansetts utgöra hinder mot en de
centralisering till polismyndigheterna av licensgivningen beträffande skjut-
,-apen. Denna synpunkt anser emellertid organisationsnäinnden av olika
anledningar ha förlorat i betydelse under de senaste åren och anför härom
följande.
Till en början må framhållas, att överförandet av tillståndsgivningen i
fråga om den stora gruppen hagelgevär nu är ett faktum. Även om till
ståndsprövningen beträffande dessa vapen i allmänhet är enklare och
mindre giannlaga än vad fallet är i fråga om flertalet andra vapentyper,
kan givetvis även här prövningen ibland erbjuda vanskligheter och erfordra
nyanserat bedömande. Till följd av skärpt urval och utbildning samt ut-
gallring i samband med omorganisationer beklädas landsfiskalsbefattning-
ama emellertid numera som regel av välkvalificerade tjänstemän med sko-
Kungi. Maj:is proposition nr 37.
27
lat omdöme. (I detta sammanhang må erinras om att handläggningen av vapenärenden under senare år å ett flertal länsstyrelser vård anförtrodd åt landskanslist samt att enligt föreliggande utkast tdl normatarbetsord- ning för länsstyrelserna detta avses bliva det normala beträffande denna ärendegrupp.) Såvitt kunnat utrönas har överflyttningen av tillstandsgn- ningen beträffande hagelgevär även utfallit val. Anledning naknas till an tagande, att detta förhållande skulle ändras, därest polismyndigheterna an förtroddes licensgivningen jämväl i fråga om Övriga vapentyper.
Risken för en alltför oenhetlig praxis torde fa anses reducerad geno de av Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna rörande vapenforoidmn0ens tillämpning med dess tämligen utförliga föreskrifter och rekommendatio ner, såvitt angår prövningen av ansökningar om tillstånd att inneha skjut vapen. Det omvittnas allmänt, att dessa visat sig vara av varde för skapandet av en mera enhetlig praxis i förevar ande hanseende. Det fou sättes, att dessa anvisningar i samband med överflyttning av all vape licensgivning till polismyndigheten överarbetas och kompletteras med hän syn till vunna erfarenheter. Det förutsättes vidare att, liksom nu ar fallet beträffande hagelgevären, klagorätt hos länsstyrelsen over polismyndig hetens beslut skall föreligga.
Likformighetskravet torde således ej längre bora utgöra hinder mot ett överförande av här ifrågavarande tillståndsgivnmg a polismyndigheterna. Ej heller torde den minskning i statens stämpeluppbord, som foranledes av att licens lämnas i samma tillståndsbevis å forvarv av saval vapen som ammunition, varom ansökan gjorts samtidigt, böra utgöra något skal av mera vägande natur mot den ifrågasatta överflyttningen; harutinnan bil det f. ö. en återgång till den ordning, som gällde innan tillståndsgivmngen beträffande ammunition överfördes till polismyndigheterna.
överföringen av licensgivningen bör enligt organisationsnämnden avse samtliga vapenförordningens bestämmelser underkastade vapen. Nämnden
uttalar härom följande.
Att t. ex. göra undantag för fickvapen på grund av dessas farlighetsgrad och den därmed följande mera restriktiva och grannlaga provningen torde ej böra ifrågakomma. Den omständigheten att länsstyrelsen i vassa lan i större eller mindre utsträckning tager kontakt med landsfogden, innan till stånd till förvärv av sådant vapen lämnas, synes ej heller bora utgöra hin der mot den föreslagna decentraliseringen. Dylik kontakt kan vid behov tagas av polismyndigheten, per telefon eller på annat lämpligt satt.
Som ett ytterligare skäl för eu överflyttning av licensgivningen åberopar nämnden, att det skulle på ett avgörande sätt bidraga till att eliminera den dubbelregistrering av vapenärenden, som i det följande kommer att nar-
mare beröras.
Remissyttrandena
Organisationsnämndens förslag om decentralisering av tillståndsgiv- ningen beträffande vapen tillstyrkes eller lämnas utan erinran i sa gott som samtliga remissyttranden. Allmänt framhålles, att eu decentralisering är önskvärd ur rationaliserings- och besparingssynpunkter och att det skulle
28
medföra stora fördelar för allmänheten att slippa att behöva vända sig till
skilda myndigheter för lösen av vapen- och ammunitionslicenser. Vidare
uttalas, att länsstyrelserna genomgående grundar sina beslut på det av
polismyndigheterna förebragta utredningsmaterialet och att tillståndsgiv-
nmgen beträffande hagelgevär fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till
de av Kungl. Maj:t utfärdade anvisningarna anses några risker för oen
hetlig praxis icke längre föreligga. Från polishåll framhålles att arbetet
för polismyndigheterna kommer att öka, vilket kan komma att medföra
krav på personalförstärkningar.
Av de tillstyrkande remissmyndigheterna må här nämnas chefen för för
svarsstaben, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, läns
styrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro
nobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Älvsborgs, Jämtlands
och Norrbottens län samt föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges
stadsfiskaler. I några yttranden sägs, att närmare anvisningar angående
tillståndsprövningen bör utfärdas, och i något yttrande ifrågasättes, om icke
länsstyxelserna även i fortsättningen bör handlägga ärenden angående vapen
för verkskydd.
I sitt tillstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län bl. a., att
nu gällande system måste anses föga tillfredsställande samt fortsätter.
För allmänheten är det en olägenhet att behöva hänvända sig till olika
myndigheter för lösen av vapen — och/eller ammunitionslicens. Längre expe
ditionstid och kostnadsökning föranledes även härav. Ur rationaliserings-
och besparingssynpunkt synes det lämpligt att från länsstyrelsen decentra-
isera beslutanderätten och handläggningen till polismyndigheterna, som
redan nu ha att verkställa utredning och avgiva yttranden i de vapenärenden,
som handläggas av länsstyrelserna, samt att tora kortregister ej endast över
av polismyndigheterna själva beslutade vapen- och ammunitionsärenden
utan aven i de vapenärenden, vari länsstyrelsen beslutar. Fn dubbelregistre
ring förekommer sålunda, som innebär ett betydande dubbelarbete och där
för ej bör godtagas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län — som likaledes tillstyrker förslaget __
uttalar bl. a. följande.
I fråga om överförande av tillståndsgivningen för alla vapen till polis
myndigheten vill länsstyrelsen till en början understryka, att den nuvarande
ordningen med två myndigheter som tillståndsgivare icke kan anses ända
målsenlig. De betänkligheter, som tidigare framförts emot den nu föreslagna
decentraliseringen och som även varit orsaken till att tillståndsgivningen
återförts till länsstyrelserna, ha grundats på farhågan för oenhetlighet i
praxis. Olikheter i bedömningen av vapentypers lämplighet för jakt, sökan-
dens behov och dylika detaljer ha tidigare avspeglats i polismyndigheternas
yttranden i ansökningsärenden. Länsstyrelsen har emellertid funnit, att de
av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifterna och anvisningarna rörande till-
ainpningen av vapenförordningen i stort sett eliminerat denna oenhetlighet.
Da lansstyrelsen även i övrigt finner de i förslaget framlagda skälen för en
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
29
överflyttning av tillståndsgivningen bärande, vill länsstyrelsen tillstyrka för slaget i denna del.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att organisationsnämndens för slag skulle leda till en välbehövlig förenkling i handläggningen av vapen ärendena. Länsstyrelsen säger sig emellertid hysa den uppfattningen, att polismyndigheterna är mindre restriktiva än länsstyrelserna. Länsstyrelsen förutsätter därför, att om tillståndsgivningen decentraliseras till polismyn digheterna, dessa får ytterligare föreskrifter och anvisningar rörande till- lämpningen av vapenförordningen, varigenom en rimlig och riktig tillstånds prövning skulle främjas. Även länsstyrelsen i Södermanlands lån -— som bl. a. påpekar, att f. n. olika fordringar torde uppställas inom olika län för tillstånd till förvärv av salongsgevär — understryker angelägenheten av att mera detaljerade föreskifter lämnas i anvisningarna.
Endast några enstaka remissmyndigheter intager en kritisk hållning till det framlagda förslaget. Dit hör överståthållarämbetet, som hyser en viss tveksamhet beträffande lämpligheten av att nu återföra beslutanderätten i vapenärenden till de lokala polismyndigheterna och i samband därmed slopa de centrala vapenregistren. Ämbetet anför härom följande.
Vapenförordningen trädde i kraft så sent som år 1950. Den bygger på ett omfattande utredningsarbete, och dess olika bestämmelser måste väl få anses utgöra resultatet av en i tiden aktuell avvägning mellan å ena sidan den enskildes bekvämlighet och å andra sidan det allmännas intresse av att praxis icke företer alltför många lokala variationer. Den korta tid, som förflutit, lärer väl icke ha påtagligt förändrat förhållandet mellan dessa intressen inbördes. De strävanden mot en enhetlig praxis i vapen frågor, som på sin tid föranledde vapenärendenas överflyttande från de lokala polismyndigheterna till länsstyrelserna, kommo vid vapenförord ningens tillkomst att ytterligare intensifieras genom utarbetandet och fast ställandet av särskilda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av förordningen. Dessa likformighetssträvanden kunna väl knappast gyn nas av en återgång till det gamla, särskilt som nämnda föreskrifter och anvisningar, om de utbyggas ytterligare i detalj, i underordnad myndighets hand lätt hämma ett självständigt bedömande. Utan att vilja ifrågasätta de lokala polismyndigheternas kompetens såsom beslutande organ i vapen frågor vill överståthållarämbetet vidare påpeka, att inom vapenförordning ens tillämplighetsområde falla frågor, som icke lämpligen böra avgöras av länsstyrelserna underordnade myndigheter. Så är exempelvis fallet beträf fande industriverkskyddens behov av vapen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker visserligen förslaget men framför eu del kritiska synpunkter bl. a. i anledning av att förevarande lagstiftning ändrats vid upprepade tillfällen. Länsstyrelsen yttrar följande.
Tillståndsgivningen beträffande vapen och ammunition har alltsedan till- slåndstvång infördes flyttats fram och tillbaka mellan länsstyrelserna och polismyndigheterna. Varje flyttning har medfört ett ej ringa merarbete
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
för nämnda myndigheter med tv åtföljande kostnader för det allmänna. Innan man åter bestämmer sig för eu decentralisering av tillståndsgiv ningen bör det noga övervägas om fördelarna, d. v. s. huvudsakligen arbets- besparingen med eu decentralisering, äro av den storleksordning att de uppväga de nackdelar i form av oenhetlig praxis som en decentraliserad tillståndsgivning ovedersägligen medför. Den decentralisering av tillstånds- givningen beträffande hagelgevär, som skedde 1952, har enligt Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening visat sig mindre lycklig.
De besparingar ur arbets- och kostnadssynpunkt som en decentralisering skulle medföra synas länsstyrelsen dock vara av den storlek att länsstyrel sen vill tillstyrka organisationsnämndens förslag. Däremot är länsstyrelsen långt ifrån övertygad om alt risken för en avsevärt oenhetlig praxis vid en decentralisering skall kunna elimineras genom alt såsom organisations- nämnden föreslagit dels de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna i an ledning av vapenförordningen överarbetades och gjordes mera detaljerade,
dels ock talan mot polismyndighets beslut i hithörande ärenden finge föras hos vederbörande länsstyrelse. Härutöver erfordras enligt länsstyrelsens mening dels att det föreskrives skyldighet att beträffande jaktvapen in hämta jaktvårdskonsulentens yttrande och, om polismyndigheten ej anser sig kunna följa dennes förslag, överlämna ärendet till länsstyrelsen för av görande, dels ock beträffande övriga vapen polismyndigheten får rätt att i tveksamma fall hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. Dessa föreskrifter komma givetvis att medföra ökat arbete för polismyndigheterna men faran för en avsevärt oenhetlig praxis är så stor att ovannämnda säkerhetsventil bär finnas. Trots anvisningar från vederbörande departement har det icke varit möjligt att åvägabringa någon enhetlig praxis länsstyrelserna emellan och om nu polismyndigheterna få hand om tillståndsgivningen är det att befara att praxis blir ännu mera skiftande.
Beträffande jaktvårdsorganisationernas inställning till organisations nämndens förslag må nämnas, att Svenska jägareförbundet uttryckli gen tillstyrker förslaget och alt Södermanlands och Kronobergs läns jakt vårds föreningar lämnar detsamma utan erinran. Däremot intager Skänska jägarsällskapet och Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening en avvisande hållning till den föreslagna decentraliseringen. Skånska jägarsäll skapet uttalar sålunda, att tillståndsgivningen bör kvarligga hos länsstyrel serna i varje fall beträffande ansökningar om tillstånd att förvärva salongs- gevär eller kulgevär med kaliber 6,5 X 54 mm.
Från jaktvårdshåll understrykes vapenförordningens betydelse ur jakt- vårdssynpunkt och i samband därmed framhålles önskvärdheten av att ett samarbete kominer till stånd mellan polismyndigheterna och länsjaktvårds- föreningarna i likhet med vad som hittills varit fallet mellan föreningarna och länsstyrelserna. Södermanlands läns jaktvårdsförening berör närmare detta samarbete och anför hl. a. följande.
Huvudparten av de till länsjaktvårdsförening eller jaktvårdskonsulent remitterade ansökningarna ha avsett salongsgevär, kaliber 5,6 eller 6 mm, och ha i de allra flesta fall ansökningarna varit tillstyrkta av polismyndig heterna. Beträffande Södermanlands län ha vid av jaktvårdskonsulenten
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
31
företagen närmare utredning rörande sökandenas behov och de övriga om ständigheter — tätbebyggelse in. m. —- som ha samband med vapnets an vändning i de allra flesta fall ansökningar måst av länsjaktvårdsföreningen avstyrkas. Sålunda har av hittills under år 1953 till länsjaktvårdsför eningen remitterade 15 st. ansökningar om tillstånd att få förvärva salongs- gevär blott en ansökan kunnat såsom motiverad tillstyrkas. Av dessa an sökningar voro icke mindre än 14 st. tillstyrkta av polismyndigheterna, Till den i organisationsnämndens promemoria omnämnda nedgången i antalet meddelade tillstånd att förvärva salongsgevär torde i icke oväsentlig mån hava bidragit länsjaktvårdsf öreningarnas och jaktvårdskonsulenternas restriktiva inställning till vapentypens lämplighet för jaktändamål, vilken inställning kunnat delgivas länsstyrelserna just i samband med avgivande av infordrade yttranden över ansökningar.
Det synes därför länsjaktvårdsf öreningen önskvärt, att om tillstånds- givningen helt överflyttades å polismyndigheterna, föreskrift eller rekom mendation utfärdades för desamma, att inhämta jaktvårdskonsulents ellei länsjaktvårdsförenings yttrande i de fall ansökan avsåge förvärv för jakt ändamål av vapen, vars lämplighet för avsett ändamål kan ifrågasättas.
Även Göteborgs och Bohns läns jaktvårdsforening berör frågan om sam arbete mellan tillståndsmyndigheten och jaktvårdsorganen och anför härom följande.
Redan överförandet av licensgivningen vid förvärv av hagelgevär till orts- polismyndigheten har medfört en icke önskad variation i bedömnings grunderna beträffande behov av dylika vapen, vilket icke kan sägas verka till jaktvårdens fromma, icke minst genom att jaktvårdsorganet i länet länsjaktvårdsf öreningen och den numera statsanställde jaktvårdskonsu- lenten — ställts utanför handläggningen av ansök ningsärenden rörande dylika vapen. Det lär väl knappast kunna förutsättas att landsfiskaler och andra nu beslutade polismyndigheter besitta den sakkunskap i jaktliga frågor, som erfordras för att bedöma t. ex. jaktmarkernas lämplighet, ville- brådstillgång och jaktsätt. Så länge dessa ärenden handlades av länssty relserna funnos helt andra möjligheter till kontakt mellan den beslutande myndigheten och jaktvårdskonsulenten. Sedan licensgivning beträffande hagelgevär överförts till polismyndigheterna har beträffande detta län icke i något fall inträffat att jaktvårdskonsulentens yttrande infordrats. I den framlagda promemorian sägs, att, med de utfärdade tillämpningsbestäm- melserna som grund, någon större skillnad i tillämpningen icke skulle vara att befara från de olika polismyndigheternas sida. Det torde kunna kon stateras att redan mellan de olika länsstyrelserna förefanns en hel del ojämnheter i bedömning av dessa frågor och det torde väl tå anses natur ligt om ett tjugotal polismyndigheter inom ett län icke kunna intrimmas på ett fullständigt enhetligt tänkande när det gäller dessa frågors be handling.
Kronobergs låns jaktvårds förening understryker nödvändigheten av afl detaljerade anvisningar beträffande tillståndsgivningen utfärdas och anser alt dessa bör innehålla en fullständig förteckning över till jakt lämpade vapentyper. I denna förteckning bör enligt föreningens mening icke upp tagas salongsgevär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
32
Vad särskilt angår frågan om tillståndsgivningen beträffande pistoler
och andra fickvapen beröres den uttryckligen i några yttranden.
Statspolisintcndenten anför härom.
Tillståndsgivningen beträffande farligare vapen, såsom pistoler, bör även
den i konsekvens med förslaget i övrigt överföras till polismyndigheterna,
då det ju i annat fall fortfarande kommer att finnas två tillståndsgivande
myndigheter, vilket det föreslagna förfarandet avser att undvika. Polis
myndigheterna torde erfarenhetsmässigt intaga en mycket restriktiv håll
ning beträffande tillståndsgivningen, varför överflyttningen härvid ur
säkerhetssynpunkt icke torde väcka några allvarligare farhågor.
Svenska pistolskytteförbundet anför bl. a. följande.
En decentralisering av beslutanderätten i frågor rörande förvärv eller
innehav av enhandsvapen på sätt organisationsnämnden har föreslagit kan
trots de reglerande tillämpningsföreskrifterna måhända till en början med
föra en större olikhet i ärendenas handläggning än vad som för närvarande
är fallet. Pistolskytteförbundet anser dock att denna olägenhet, som enligt
förbundets förmenande efter hand torde komma att upphöra, uppväges av
den förenkling och tidsbesparing som det föreslagna systemet i sig självt
otvivelaktigt innebär. Av synnerlig betydelse är självfallet att endast så
dana personer erhålla tillstånd att inneha t. ex. pistoler, som äro väl kända
för laglydnad och pålitlighet ur samhällets synpunkt samt uppfylla de all
männa kvalifikationer för innehav av vapen, för vilka närmare redogöres i
de av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifterna till vapenförord
ningen. Förbundet vill dock särskilt framhålla önskvärdheten utav att
de personer, mot vilka betänkligheter ur nämnda synpunkter icke hysas,
på ett så enkelt sätt som möjligt få sina behov av enhandsvapen tillgodo
sedda. Detta torde kunna ske genom att tillståndsgivningen decentralise
ras till de lokala polismyndigheterna, vilka i regel dels väl känna till en
sökandes allmänna kvalifikationer på området, dels själva torde vara ange
lägna om en på saklig grund byggd granskning av inkommande ansök
ningar, dels ock i personellt avseende få anses vara mycket kvalificerade
för uppgifterna.
Landsfogden i Värmlands län anser däremot att det ur allmän säkerhets
synpunkt är påkallat, att länsstyrelserna alltjämt handhar ärenden an
gående pistoler och att de föra ett länsregister över sådana vapen, vilket
arbete icke torde bliva särskilt betungande för länsstyrelserna, då till
ståndsgivningen är synnerligen sparsam.
En del remissinstanser anser att i fråga om pistoler erfordras närmare
anvisningar eller ytterligare säkerhetsföreskrifter. Hit hör bl. a. länsstyrel
serna i Stockholms, Södermanlands och Norrbottens län.
I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län sägs bl. a. följande.
Vad beträffar skjutvapen i allmänhet behöver man knappast hysa några
betänkligheter mot den föreslagna decentraliseringen ur vare sig säker
hets- eller andra synpunkter. Däremot är det icke alldeles givet, att det
bör överlåtas på polismyndigheterna att lämna tillstånd att förvärva och
inneha pistol eller annat fickvapen. För dylikt tillstånd synes nämligen
även i fortsättningen böra fordras att »synnerliga skäl» är för handen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
33
Erfarenheterna från de senaste åren visar, att vissa polismyndigheter regel mässigt tillstyrker förvärv av pistol, när det icke finns någon anmärkning mot sökandens personliga kvalifikationer. I detta sammanhang må fram hållas, att ett bibehållande av länsstyrelsernas tillståndsprövning beträf fande fickvapen skulle, därest länsvapenregistren slopades, med hänsyn till dessa tillståndsärendens ringa antal, så gott som helt sakna betydelse ur arbetsbelastningssynpunkt. Länsstyrelsen anser emellertid, att även dessa tillståndsärenden bör kunna decentraliseras under förutsättning att polismyndigheterna får närmare anvisningar rörande tillståndsgivningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår en kompletterande bestäm melse, innefattande föreskrift för polismyndigheterna att vid handläggning av ärenden om tillstånd till förvärv eller innehav av pistoler och andra fick vapen samt alla automatvapen obligatoriskt underställa ärendena landsfog den, med skyldighet för denne att i tveksamma fall samråda med läns styrelsen. Endast med dessa tillägg anser sig länsstyrelsen kunna biträda organisationsnämndens förslag. Även länsstyrelsen i Norrbottens län an ser sig kunna tillstyrka förslaget endast under förutsättning att kontakt med landsfogden regelmässigt tages av polismyndigheten före avgörandet av framställningar om förvärv av fickvapen.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 37.
Departementschefen
Enligt nu gällande ordning äger polismyndigheterna pröva ansökningar om rätt att inneha hagelgevär och om tillstånd att förvärva ammunition under det att övriga vapenärenden handlägges av länsstyrelserna. Hos båda dessa myndigheter föres vidare särskilda register över vapenärenden.
Det torde vara uppenbart, att en decentralisering av samtliga vapenären den till polismyndigheterna skulle medföra tämligen stora besparingar ur arbetssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att polismyndig heterna f. n. verkställer utredning och avger yttranden i alla de vapen ärenden, som handlägges av länsstyrelserna. Vidare skall dessa ärenden antecknas även i polismyndigheternas register. Om man i samband med en fullständig decentralisering av tillståndsgivningen jämväl kunde slopa länsstyrelsernas vapenregister skulle otvivelaktigt en avsevärd arbetsbe- sparing uppnås. Även för allmänheten skulle den föreslagna decentralise ringen medföra bestämda fördelar. I alla vapenärenden — vare sig det gällde förvärv av vapen eller ammunition — hade man då att vända sig till en och samma myndighet och därtill en myndighet, som för det stora fler talet är lättare att komma i förbindelse med än länsstyrelserna. Hela för farandet skulle enligt detta system bliva betydligt smidigare än f. n. Det måste vidare ur principiell synpunkt anses tillfredsställande, om man kunde undvika två tillståndsgivande myndigheter och i stället få ett en hetligt system med eu enhetlig instansordning. Jag finner sålunda den föreslagna decentraliseringen förenad med avsevärda fördelar. 3—Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 37.
Det skäl, som främst åberopats — såväl vid frågans tidigare behandling som i förevarande sammanhang — mot en överflyttning av all tillstånds prövning till polismyndigheterna, är att kravet på likformighet då icke skulle kunna tillgodoses. Jag vill gärna medge, att denna synpunkt för tjänar all uppmärksamhet, men såsom organisationsnämnden framhållit måste den anses ha förlorat i betydelse under de senare åren. Härtill torde i hög grad ha bidragit de av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningarna rörande vapenförordningens tillämpning. Dessa anvisningar innehåller ganska ut förliga rekommendationer och många exempel och de torde lämna en god ledning för de olika ärendenas bedömning. Att anvisningarna haft stor betydelse för en utveckling mot enhetlig praxis framgår bl. a. av remiss yttrandena. Avsikten är nu att dessa anvisningar skall omarbetas och kom pletteras med hänsyn till de föreslagna ändringarna och vunna erfaren heter.
Då det gäller att bedöma risken för en utveckling mot oenhetlig praxis måste man vidare hålla i minnet, att tillståndsgivningen beträffande den största gruppen skjutvapen, nämligen hagelgevär, redan 1952 överflyttades till polismyndigheterna och att denna överflyttning synes ha utfallit väl och till allmän belåtenhet. Endast i något enstaka remissyttrande fram- föres en motsatt uppfattning. Visserligen må det äga sin riktighet, att till ståndsprövningen beträffande hagelgevär i allmänhet är enklare och mindre grannlaga än vad fallet är beträffande andra vapentyper, men i det sam manhanget måste man även beakta, att polismyndigheterna har stor erfarenhet av hithörande och liknande ärenden. Det finns därför ingen anledning att antaga, att ärendena — som inom länsstyrelserna nu i stor utsträckning handlägges av en landskanslist — skall bli prövade på ett mindre omdömesgillt sätt om förslagen genomföres.
Polismyndigheterna äger som nyss anmärkts redan nu stor erfarenhet av hur ifrågavarande ärenden bör bedömas. Förutom att de sedan 1952 har att på egen hand avgöra ärendena angående hagelgevär verkställer de näm ligen — som jag redan nämnt — den egentliga utredningen och avger ytt rande även i andra vapenärenden. Dessa yttranden, vilka ofta grundar sig på personlig kännedom om sökanden, hans kvalifikationer och behov, till- mätes nu den största betydelse och enligt vad som framhålles i remiss yttrandena grundar länsstyrelserna genomgående sina beslut därpå.
Att helt komma från ojämnheter i bedömningen är — liksom på så många andra områden —- självfallet icke möjligt. Enligt min mening bör emellertid kravet på likformighet kunna tillgodoses i önskvärd utsträck ning även om vapenärendena överflyttas till polismyndigheterna. Härtill torde kunna medverka vissa anordningar, som jag i det följande kommer att föreslå. Då vidare remissinstanserna så gott som enhälligt tillstyrkt en decentralisering, vill jag förorda att en sådan nu genomföres. För Stock
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
35
holms del bör dock icke göras någon ändring i det nuvarande förfarandet. Det torde sålunda alltjämt böra ankomma på överståthållarämbetet att handlägga vapenärendena.
I något remissyttrande har uttalats, att viss risk föreligger för att polis myndigheterna kommer att bedöma ärendena mindre restriktivt än läns styrelserna. Det är uppenbarligen angeläget att tillse, att så icke blir fallet. Vid övervägande av detta spörsmål har det synts mig lämpligt, att låta länsstyrelserna utöva viss tillsyn över polismyndigheternas handläggning av vapenärendena. Det torde härvid vara tillräckligt, att länsstyrelsen i samband med inspektion hos polismyndigheten eller på annat lämpligt sätt granskar avgjorda ärenden och försöker bilda sig en uppfattning om polismyndigheternas praxis samt i samband därmed lämnar råd och anvis ningar. En föreskrift om denna tillsyn bör intagas i instruktionen för läns styrelserna.
Man skulle vidare kunna tänka sig vissa andra särskilda anordningar, som måhända skulle vara ägnade att i viss mån bidraga till en enhetlig praxis. Jaktvårdsorganisationerna har sålunda understrukit önskvärdheten av ett samarbete mellan den tillståndsbeviljande myndigheten och läns- jaktvårdsföreningarna eller jaktvårdskonsulenterna. Detta samarbete, som i viss mån redan praktiserats, anser jag vara av stor betydelse och det bör fortsätta. Då det gäller för jakt avsedda vapen och särskilt sådana vilkas lämplighet kan ifrågasättas, såsom t. ex. salongsgevären, synes det lämpligt att inhämta yttrande från vederbörande jaktvårdsorganisation. Jag finner dock icke erforderligt att i vapenförordningen införa någon uttrycklig be stämmelse härom, utan det torde få anses vara tillräckligt om en rekom mendation intages i anvisningarna.
Ej heller vill jag förorda ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört förslag om att polismyndigheterna i vissa fall skulle hänskjuta ärendena till länsstyrelsen. Jag är icke övertygad om att några större för delar skulle stå att vinna med en bestämmelse därom och jag är vidare, som jag redan nämnt, angelägen om att få fram så enhetliga och klara bestämmelser som möjligt.
Sistnämnda synpunkt har också i viss mån varit vägledande för mig då det gällt att taga ställning till frågan, huruvida jämväl tillståndsprövningen beträffande pistoler och andra fickvapen bör överflyttas till polismyndig heterna. Med hänsyn till dessa vapens farlighetsgrad och den mera grann- laga prövning som här skall ske — tillstånd må ej meddelas med mindre synnerliga skäl föreligger — skulle man kunna tänka sig, att även i fort sättningen låta länsstyrelserna handha denna prövning. Ur arbetsbelast- ningssynpunkt skulle en sådan anordning vara utan större betydelse. Emel lertid har remissinstanserna på något enstaka undantag när tillstyrkt eller lämnat utan erinran organisationsnämndens förslag jämväl i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
36
Jag vill här särskilt erinra om vad som framhålles i statspolisintendentens
yttrande, vari bl. a. sägs, att polismyndigheterna erfarenhetsmässigt intar
en mycket restriktiv hållning beträffande tillståndsgivningen, varför över
flyttningen av tillståndsprövningen ur säkerhetssynpunkt icke torde väcka
några allvarligare farhågor. I vissa yttranden föreslås en föreskrift om
skyldighet för polismyndigheterna att före avgörandet underställa ärendet
landsfogden för yttrande. I tveksamma fall synes det mig lämpligt, att
polismyndigheten inhämtar landsfogdens mening, vilket bör kunna ske helt
formlöst t. ex. per telefon, men jag anser icke erforderligt, att i vapenför
ordningen intaga en uttrycklig föreskrift därom. Det torde vara tillräckligt,
att i anvisningarna rekommendera ett sådant förfarande. Jag anser det
således icke vara förenat med någon risk ur säkerhetssynpunkt att till polis
myndigheterna överflytta tillståndsgivningen även i fråga om fickvapen.
Man skulle då få ett enhetligt system för ärendenas handläggning och upp
nå fördelar jämväl med hänsyn till vapenregistreringen.
I likhet med vad som gäller beträffande hagelgevär och ammunition bör
polismyndigheternas beslut kunna överklagas hos länsstyrelserna. Ett
dylikt besvärsförfarande torde också i viss mån kunna bidraga till en
enhetlig praxis. Över länsstyrelsernas beslut bör däremot såsom hittills
talan ej få föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Återkallelse av tillstånd till vapeninnehav
Gällande bestämmelser
Enligt 14 § vapenförordningen kan länsstyrelse återkalla tillstånd att
inneha skjutvapen eller i fråga om deklarerat vapen meddela förbud mot
fortsatt innehav av vapnet. Detta må ske om innehavaren ådagalagt så
dana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha skjutvapen,
eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes olämplig att
inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer därtill.
Om tillstånd återkallats eller förbud meddelats åligger det jämlikt 15 §
efter anmaning innehavaren att i regel till polismyndigheten ofördröj ligen
avlämna vapnet jämte ammunition och tillstånds- och deklarationsbevis.
I 16 § stadgas, att vapen och ammunition, som avlämnats enligt 15 §,
skall inlösas av kronan, såvida ej egendomen förklarats förverkad eller
innehavaren sist inom tre månader från delfåendet av beslutet om åter
kallelse eller förbud mot fortsatt innehav eller inom den längre tid läns
styrelsen i särskilt fall bestämmer styrker, att egendomen överlåtits till
någon som äger inneha den eller att egendomen eljest tillhör annan än
37
innehavaren och ägaren själv är berättigad att inneha densamma. I sådant fall skall vapnet och ammunitionen överlämnas till honom.
Länsstyrelsen skall fastställa värdet efter vilket inlösen skall ske. Där ej särskilda skäl till annat föranleder, skall värdet beräknas efter det pris, som kan påräknas vid försäljning till den som idkar handel med vapen eller ammunition. Innan länsstyrelsen företager värdering skall länssty relsen lämna egendomens ägare tillfälle att inkomma med den utredning, som finnes erforderlig för att styrka egendomens värde. Länsstyrelsen må för värderingen anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person.
Jämlikt 18 § 2 mom. äger polismyndighet, om en persons innehav av skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk, besluta om omhändei- tagande av vapnet jämte till detsamma hörande ammunition.
Organisationsnämnden
Nämnden uttalar inledningsvis, att det torde vara en allmän regel, att återkallelse av ett tillstånd eller rättighet ankommer på den myndighet, som meddelat tillståndet eller rättigheten, även om lagstiftningen stundom tillerkänt lägre myndigheter befogenhet att företaga provisoriska eller interremistiska ingripanden. Nämnden fortsätter.
Därest all tillståndsgivning rörande vapeninnehav överflyttas å polis myndigheterna, torde samtidigt befogenheten att återkalla tillstånd till vapeninnehav böra överföras å dessa myndigheter. Härför talar ej endast principiella skäl. Det skulle således knappast te sig tillfredsställande, att polismyndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall, där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av polismyndigheten. Många gånger kan en dylik prövning vara av mera grannlaga och svårbedömd natur än själva återkallelsen. Denna är i de allra flesta fall av rent rutinmässig karaktär, föranledd av anmälan från läkare vid sinnessjukhus enligt av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär.
Organisationsnämnden har indelat återkallelsegrunderna i sinnessjuk dom, alkoholmissbruk och missbruk av vapen in. in. och enligt verkställda undersökningar hos en viss länsstyrelse har nämnden funnit, att nära nog 80 procent av samtliga återkallelser hänfört sig till sinnessjukdom, eller alltså till fall, där återkallelsebeslutet icke gärna kunde innefatta någon egentlig saklig prövning från den återkallande myndighetens sida. I dessa fall kan enligt nämndens mening hinder ej anses föreligga mot att låta polismyndighet besluta om återkallelse. I fråga om återkallelse vid alkohol missbruk torde denna — fortsätter organisationsnämnden — oftast föran ledas av nykterhetsnämnds anmälan till polismyndighet i enlighet med be stämmelsen i 13 § vapenförordningen och återkallelse vid missbruk av vapen in. in. har merendels sin upprinnelse i ingripanden — med omhän dertagande av vapen i förekommande fall — från polismyndighets sida. Nämnden anför vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Även i de båda sistnämnda, mera sparsamt förekommande fallen torde återkallelsebefogenheten lämpligen böra tilläggas den tillståndsgivande polismyndigheten. Såsom ingripande myndighet på förstadiet i många fall och med sin i regel goda personkännedom, torde denna äga väl så goda förutsättningar som tjänsteman å länsstyrelsen, att i dessa ärenden träffa det riktiga avgörandet. Polismyndigheten skulle vidare på ett smidigare sätt än länsstyrelsen såsom återkallande myndighet kunna medverka till och övervaka det, till undvikande av inlösen, önskvärda förfarandet, var igenom vederbörande vapeninnehavare beredes tillfälle att inom viss tid till annan person överlåta det omhändertagna vapnet. Det förutsättes än vidare, att klagorätt hos länsstyrelsen skall förefinnas över polismyndighets beslut om återkallelse eller meddelande av förbud mot fortsatt innehav av vapen. Mot länsstyrelsens beslut i dessa mål bör i sådan händelse talan ej få föras. Den belastning för länsstyrelserna, som ifrågavarande besvärsmål komma att medföra, kunde förväntas i huvudsak uppvägas av motsvarande avlastning hos Kungl. Maj :t, detta även med hänsyn till att länsstyrelserna enligt nu gällande ordning ha att remissledes handlägga hos Kungl. Maj :t anförda besvärsmål.
Beslut om inlösen till kronan av indragna vapen anser organisations- nämnden däremot alltfort böra ankomma på länsstyrelserna. Härom sägs det i nämndens promemoria följande.
Dessa ärenden äro tämligen fåtaliga i förhållande till antalet återkallel- ser, enär vapnen som regel överlåtas under hand, efter det återkallelse- beslut meddelats. I allmänhet synes länsstyrelserna föranstalta om central värdering av vapen, som skola inlösas antingen detta sker å vederbörlig tygstation, eller med anlitande av sakkunnig person på residensorten. Detta förfaringssätt torde vara till fördel för ett önskvärt fackmannamässigt bedömande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Remissyttrandena
I samtliga yttranden tillstyrkes eller lämnas utan erinran organisations- nämndens förslag, att till polismyndigheterna överflytta befogenheten att återkalla tillstånd till vapeninnehav. Endast en minoritet inom Krono bergs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler hyser motsatt uppfattning. I de tillstyrkande yttrandena framhålles bl. a., att befogen heten att återkalla helt naturligt bör tillkomma samma myndighet som har att meddela tillstånd och att de flesta besluten i ifrågavarande hän seende grundar sig å läkarrapporter och sålunda sker rutinmässigt. Men även beträffande övriga fall anses polismyndigheterna väl skickade att fatta besluten.
Statskontoret och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan icke bi träda organisationsnämndens förslag, att talan ej skall få föras mot läns styrelsens beslut i ifrågavarande mål. Statskontoret finner det ur skilda synpunkter angeläget, att besvär srätt föreligger över länsstyrelses beslut
39
i dylika fall och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den
allmänna inställningen hos landets befolkning skulle kunna tolkas så, att
ingen bör berövas sitt tillstånd att inneha vapen utan att ha möjlighet att
få sin sak prövad hos Kungl. Maj :t.
Beträffande frågan på vem det skall ankomma att fatta beslut om i n-
lösen till kronan av indragna vapen biträder flertalet remissinstanser
organisationsnämndens förslag, att dessa beslut skall ankomma på läns
styrelserna. Statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönkö
pings, Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län samt poliskammaren i
Borås anser emellertid, att om såväl tillstånds- som återkallelseäiendena
överlämnas till polismyndigheterna bör jämväl ärendena angående inlösen
överflyttas dit.
Statspolisintendenten uttalar, att det vill synas som om polismyndig
heterna skulle äga förutsättningar för att handlägga även dessa spörsmål
och att det förefaller inkonsekvent, att låta handläggningen av dessa ären
den kvarbliva å länsstyrelserna, då man ju därigenom fortfarande skulle
få två myndigheter som i första instans avgjorde vapenärenden. Rätten att
anföra besvär över polismyndigheternas beslut torde tillgodose kravet på
tillvaratagande av den enskildes rättsliga anspråk härvidlag.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a. följande.
Överlämnas åt polismyndigheterna att pröva såväl licens- som återkal-
lelseärenden, finns det enligt länsstyrelsens mening icke tillräckliga skäl
att fortfarande förbehålla länsstyrelserna beslutanderätten i fråga om in
lösen till kronan av indragna vapen. Att ett skjutvapen inlöses är ju en i
vapenförordningen stadgad följd av ett återkallelsebeslut eller ett förbud
att inneha vapen, och frågan blir ej föremål för annan prövning än be
stämmande av löseskillingen. Det torde vara ganska vanligt, att länsstyrel
serna hos vederbörande tygstation begär besiktning och värdering av vapen
som skall inlösas och följer denna värdering, där inte särskilda skäl till
annat föranleder. Denna ordning torde, om inlösenärendena överflyttas
till de lokala polismyndigheterna, böra rekommenderas i föreskrifterna och
anvisningarna rörande tillämpningen av vapenförordningen. Självfallet bör
möjlighet finnas att hos länsstyrelsen överklaga polismyndighets värde-
ringsbeslut.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att värderingen av vapnen
alltid bör ske å vederbörlig tygstation, vilket synes borga för en fackmässig
och objektiv bedömning. Beträffande värderingen anför länsstyrelsen i
Malmöhus län följande.
Vid värdering av skjutvapen anlitar länsstyrelsen i regel sakkunnig per
son i Malmö. I tveksamma fall har jämväl vederbörande tygstation an
litats. I allmänhet ha de av tygstationen åsatta värdena överensstämt med
den sakkunniges. Däremot ha de genom polismyndigheternas försorg inför
skaffade värderingsintygen från vapenhandlare på platsen stundom visat
högre värden än den värdering, som gjorts av den sakkunnige eller å tyg
stationen. För att säkerställa enhetlighet vid värderingen synes det därför
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
40
åtminstone som huvudregel böra föreskrivas, att polismyndigheterna skola
föranstalta om värdering genom vederbörande tygstation.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar bl. a. följande.
Visserligen har härstädes tillämpats central värdering av vapen, som
skolat inlösas, men ett flertal andra länsstyrelser ha uppdragit åt polis
myndigheten att ombesörja sådan värdering. Vapenägarens ekonomiska
intresse torde bliva lika väl tillgodosett därest värderingen sker genom
polismyndighetens försorg och vapnet därefter av samma myndighet an
tingen försäljes, eventuellt efter anbud, till lägst det av värderingsmannen
åsatta priset, eller överlämnas till vederbörande militära förråd. Polismyn
digheterna omhänderhava ju för övrigt redan bestyret med de vapen, som
av domstol förklarats förverkade. Länsstyrelsen vill därför förorda, att
jämväl inlösningsförfarandet överföres till polismyndigheten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som likaledes anser att ärendena angående
inlösen bör handläggas av polismyndigheterna, ifrågasätter dock, huruvida
icke handläggningen av dessa ärenden lämpligen kunde anförtros chefen
för vederbörande tygstation, från vilken myndighet länsstyrelserna nu
nästan undantagslöst införskaffar värdering av de vapen, som skall inlösas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Departementschefen
Om all tillståndsgivning i fråga om vapenärenden överflyttas till polis
myndigheterna synes det mig vara en naturlig konsekvens, att polismyn
digheterna även får befogenhet att återkalla tillstånd. Såsom organisations-
nämnden framhållit skulle det knappast te sig tillfredsställande, att polis
myndighet ägde rätt att avgöra frågan om nytt vapeninnehav i sådana fall,
där länsstyrelsen beslutat om återkallelse av tillstånd, som meddelats av
polismyndigheten. Anledningen till återkallelse är i det stora flertalet fall
sinnessjukdom eller alkoholmissbruk. I dessa fall föreligger i regel en
anmälan från läkare vid sinnessjukhus eller från nykterhetsnämnd och
prövningen av ärendet torde icke förorsaka några större svårigheter. Men
även för övriga fall, där en mera grannlaga prövning erfordras, torde polis
myndigheterna få anses skickade att avgöra frågan.
Enligt organisationsnämnden bör det även i framtiden ankomma på läns
styrelserna att meddela beslut om inlösen av vapen till kronan och fast
ställa det värde, efter vilket inlösen skall ske. Statspolisintendenten och en
del länsstyrelser har emellertid föreslagit, att även dessa ärenden skall
överlämnas till polismyndigheterna. Därvid framhålles, att länsstyrelserna
i regel begär besiktning och värdering hos vederbörande tygstation eller av
sakkunnig person och att dessa värden lägges till grund för beslutet om
inlösen. Om samma förfarande bibehålies vid ärendenas överflyttning till
polismyndigheterna, anses vapenägarnas intresse bli lika väl tillgodosett
som f. n. Vidare framhålles, att rätt givetvis skulle förefinnas att anföra
besvär över polismyndigheternas beslut, vilket vore ägnat att tillgodose den
41
enskildes rättsliga anspråk. Jag finner de sist nämnda synpunkterna för tjäna beaktande och då det synes mig i viss mån inkonsekvent, att låta just dessa ärenden kvarbliva hos länsstyrelserna, vill jag förorda, att till polis myndigheterna överlämnas jämväl ärendena angående inlösen av vapen. Jag förutsätter därvid, att besiktning och värdering av vapnet i regel sker av vederbörande tygstation eller annan myndighet eller person som kan
anses lika sakkunnig.
Jämlikt nu gällande bestämmelser får länsstyrelsernas beslut om åter kallelse och om inlösen av vapen överklagas hos Kungl. Maj :t. Organisa- tionsnämnden har emellertid föreslagit, att dessa beslut icke skulle få överklagas. Då jag icke anser decentraliseringen utgöra tillräcklig anled ning att borttaga den nuvarande rätten att fullfölja talan till högsta instans och då antalet sådana ärenden är förhållandevis ringa, kan jag icke biträda
nämndens förslag i denna del.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Vapenregistreringen m. m.
Gällande bestämmelser
I 30 § vapenförordningen stadgas, att hos länsstyrelse och hos polismyn dighet i annan ort än Stockholm skall, i enlighet med de närmare föreskrif ter Konungen utfärdar, föras register för anteckning av uppgifter rörande
ärenden som avses i förordningen.
De av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna innefattar bl. a. följande.
Länsstyrelsernas register skall endast innehålla uppgifter om innehav av skjutvapen, dock med undantag av hagelgevär. Polismyndigheternas register (liksom överståthållarämbetets) skall däremot innehålla uppgifter om såväl ammunitionsärenden som innehav av vapen av alla slag.
I länsregistren skall fortlöpande antecknas inkomna ansökningar om till" stånd att inneha vapen, ändra vapen, idka handel med vapen eller införa vapen och ammunition, länsstyrelsens beslut i dessa ärenden, vidare beslut om återkallelse av tillstånd som nyss sagts och förbud mot fortsatt inne hav av deklarerat vapen och därmed sammanhängande åtgärder samt be slut om utfärdande av nytt tillstånds- eller deklarationsbevis. Vidare skall i länsregistret antecknas underrättelser, som lämnats länsstyrelsen jäm likt bestämmelserna i 8 § 2 inom., 13 och 18 §§, 28 § tredje stycket och 36 § 7 mom. vapenförordningen, d. v. s. dels meddelande från den som er hållit tillstånd att förvärva vapen, att han ej begagnat sig av vapenlicensen inom stadgad giltighetstid av sex månader, dels underrättelse från nykter- hetsnämnd till polismyndighet att vapeninnehav bör omprövas på grund av alkoholmissbruk, dels anmälan från polismyndighet om omhändertaget vapen, dels anmälan att vapenhandlare avlidit eller försatts i konkurs, dels och underrättelse från domstol då någon dömts för förseelse mot vapen- förordningen. Ytterligare är vissa andra meddelanden av beskaffenhet att böra antecknas i registret. Hit hör exempelvis uppgifter, som är av be tydelse för att förhindra att olämpliga personer erhåller vapenlicenser, polis
myndighets beslut om återkallelse av ammunitionslicens, anmälan enligt
19 § vapenförordningen (angående vapeninnehav hos dödsbo eller kon
kursbo).
Polismyndigheternas register skall såvitt avser vapeninnehav väsentligen
innehålla samma uppgifter som länsregistren. Det åligger därför länssty
relserna att underrätta polismyndigheten i den ort, där vederbörande är
mantalsskriven, om beslut, som länsstyrelsen meddelar i sådant hänseende,
liksom om andra förhållanden, varom polismyndigheten bör äga kännedom.
Beträffande aminunitionsärenden skall i polismyndigheternas register
antecknas inkomna ansökningar att få förvärva ammunition, polismyndig
hetens beslut i dessa ärenden samt beslut om återkallelse av ammunitions
licens.
För registreringen skall användas blanketter, som fastställts av blankett
kommissionen.
länsstyrelserna att tillse, att polismyndigheternas register är
skick. I detta syfte bör polismyndigheternas register — sedan
såväl länsvapenregistren som de lokala registren översetts efter jämförelse
med de alfabetiska adressregistren å länsbyråerna för folkbokföringen —
tid efter annan granskas mot länsvapenregistren.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Organisationsnämnden
Nämnden erinrar om att nämnden redan 1948 påtalat det irrationella i
dubbelregistreringen av vapenärendena och ifrågasatt, om icke länsstyrel
sernas vapenregister skulle kunna slopas. Vidare erinrar nämnden om
att jämväl 19o0 års besparingsutredning funnit den nuvarande anordningen
innebära ett betydande dubbelarbete, som ej kunde godtagas.
Etter att ha berört frågans behandling vid 1952 års riksdag, då läns
vapenregistren ansågs böra bibehållas med hänsyn till att registren i oros
tider kunde vara av värde och att desamma torde kunna hållas aktuella på
ett smidigare sätt än polismyndigheternas register, anför organisations
nämnden följande.
Därest den licensgivning, som alltjämt ligger kvar å länsstyrelserna, över
flyttas till polismyndigheterna, bör endast ett register, förlagt till polis
myndigheterna, föras. Värdet av att ha tillgång till länsvapenregistret som
cential upplysningskälla för ett helt län kan i ett sådant läge knappast
anses motivera ett bibehållande av länsvapenregistren. Detta värde synes
f. ö. ej vara så stort efter ett fullständigande av de lokala registren. Det
torde vara mera sällan som någon myndighet har anledning att efterforska
vapeninnehav hos en person, vars hemvist inom länet ej är känd; i dylikt
fall kan dessutom med fördel förfrågan först göras hos länsbyrån för folk
bokföringen. Vad åter angår länsregistrens värde i oroliga tider må fram
hållas, att registren numera äro ofullständiga, enär ammunitionsförvärv
och innehav av hagelgevär icke längre antecknas däri. Polismyndigheternas
register äro däremot fullständiga. Det torde väl även i första hand vara
Polismyndigheterna, som i förekommande fall få anledning ingripa. Dess
utom upptagas samtliga vapeninnehavare i länsbyråns alfabetiska adress
register.
43
Härefter kommer organisationsnämnden in på frågan vad som står att vinna genom länsvapenregistrens slopande och uttalar härom följande.
Länsvapenregistren äro mycket omfattande. Vid de mindre länsstyiel- serna — bortsett från Gotlands län — uppgår antalet registerkort till 15 å 20 000 och vid de allra största överstiger antalet 75 000 registerkort. Samtliga länsregister torde omfatta ett bestånd av ca 600 000 kort. Genom snittligen torde minst en befattningshavare i biträdesgraderna, vid de storre länsstyrelserna mer och vid de små mindre än en år säl betskraft, vara sta digvarande sysselsatt vid vapenregistret. Härutöver kommer det arbete, som föredragande och andra tjänstemän hos länsstyrelserna nedlägga i dessa ärenden.
I belysning härav komme självfallet ett slopande av länsvapenregistren i förening med decentralisering av tillståndsgivning och återkallelser att medföra en betydande arbetslättnad och besparing hos länsstyrelserna.
För polismyndigheterna åter skulle ett slopande av länsvapenregistren icke medföra någon egentlig ökning av arbetet med de lokala registren. Förandet av dessa register måste dock ske med större omsorg än vad nu på sina håll torde vara fallet. I syfte att skapa ett gott utgångsläge i detta hänseende torde det bliva nödvändigt att överse och tullstandiga polismyn digheternas register i samband med slopandet av länsvapenregistren. Enk last synes detta kunna ske genom att länsvapenregistren utskiftas på polis chef sdistrikten och jämföras med de lokala registren. Eu dylik aktualisering av polismyndigheternas register bleve ett engångsarbete, för vilket tilltal ig arbetskraft i mån av behov lämpligen bör ställas till förfogande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
I samband med vapenregistreringen behandlar organisationsnämnden frågan om avis eringsförf arand et och tar i samband därmed även upp spörs målet om tolkningen av hemvistbegreppet enligt vapenförordningen. Be stämmelserna om avisering, som finns intagna i de av Kungl. Maj :t utfär dade anvisningarna, innebär bl. a., att länsvapenregistren och polismyndig heterna skall underrätta länsbyrån för folkbokföring om meddelade vapen licenser, om vapeninnehavare som inflyttat från annat län eller annan polismyndighets område o. s. v. Vidare åligger det länsbyrån att underratta länsvapenregistret då en vapeninnehavare flyttat till församling inom annan kommun, ändrat namn, avlidit, utvandrat eller överförts till obefintlighets- boken. Länsvapenregistret har sedan att i sin tur underrätta vederbörande polismyndighet, som i fall vapeninnehavaren flyttat till annat polischcts- distrikt skall underrätta polismyndigheten i inflyttningsorten. Har vapen innehavaren utflyttat till annat län, skall länsstyrelsen i det nya länet
underrättas.
Organisationsnämnden har — i anslutning till förslaget om länsvapen registrens slopande — förordat eu mera rationell och enhetlig aviserings- metodik än den som t', n. tillämpas. Då emellertid bestämmelserna om avi- seringsförfarandet icke upptagits i vapenförordningen torde anledning sak nas all bär närmare gå in på dessa spörsmål. Det är endast eu fråga i detta
sammanhang, som är av den beskaffenhet, alt
or dess lösande i enlighet
med organisationsnämndens förslag ändring synes böra göras i själva vapenförordningen och det gäller frågan om hemvistbegreppet. Tolkningen av detta begrepp är av betydelse såväl för aviseringsförfarandet som för bedömandet av respektive myndigheters behörighet att handlägga vapen ärenden.
Organisationsnämnden framhåller, att vapenförordningens hemvistbe grepp blivit föremål för olika tolkning i den praktiska tillämpningen och att detta medfört vissa svårigheter. Nämnden uttalar sålunda, att man vid vapenförordningens tillkomst torde ha utgått ifrån att med vederbörandes hemvist skulle förstås hans mantalsskrivningsort under det att tillämp ningsföreskrifterna och de av riksbyrån för folkbokföringen utfärdade föreskrifterna om aviseringsproceduren synes bygga på en löpande flytt- nmgsavisering, grundad på förändringarna i kyrkobokföringen av vapen- innehavare. I praxis har härigenom oklarhet uppstått.
Nämnden redogör härefter för hur växlande praxis är och anför följande. Somliga länsstyrelser anse sig icke behöriga att pröva ansökan om till stånd till vapenförvärv, innan sökanden hunnit bliva mantalsskriven i kom mun inom länet; även om vederbörandes vapenkort tidigare översänts från utflyttningslänet anse sig dessa länsstyrelser förhindrade att upptaga an sökan till behandling utan återställa den till sökanden med besked härom eller överlämna den till länsstyrelsen i utflyttningslänet för vidare åtgärd. Andra länsstyrelser åter synas i dessa fall icke anse hinder möta mot pröv ning av ansökan om vapenförvärv. Flertalet undersökta länsstyrelser synas efter erhållna avier från länsbyrån om vapeninnehavares utflyttning fort löpande eller med kortare eller längre intervaller översända vapenkorten till vapenregistren vid länsstyrelserna i inflyttningslänen. Några länsstyrelser däremot samla dessa avier på hög under hela året och expediera vapen korten först omkring årsskiftet, då mantalsskrivningen ägt rum; i åt minstone något län göres i kontrollsyfte dessförinnan skriftlig förfrågan hos pastorsämbetena i inflyttningsförsamlingarna, huruvida vederbörande alltjamt äro kyrkoskrivna därstädes. Vad nu sagts torde i tillämpliga delar gälla i fråga om polismyndigheternas handläggning av vapenärenden. Då det gäller översändande av vapenkort från polismyndighet i utflyttningsort till sådan myndighet i inflyttningsort, äro polismyndigheterna givetvis be roende av i vilken takt och omfattning länsbyråernas aviseringar till läns- vapenregistren vidarebefordras från vapendetaljerna till polismyndig-
nGi6rn3.
Organisationsnämnden fortsätter. Hemvistbegreppet i vapenförordningen torde böra anknytas till den fak tiska bosättningen enligt kyrkobokföringen. Först härigenom synes det för en löpande aktualisering av vapenregistren nödvändiga samarbetet mellan registren och länsbyråerna på ett rationellt och smidigt sätt kunna äga ru™j.,Så snart en Polismyndighet — efter den föreslagna omläggningen — erhållit meddelande från länsbyrån om vapeninnehavares flyttning till annat polischef sdistrikt, bör det åligga myndigheten att utan dröjsmål över sanda vederbörandes vapenregisterkort till polismyndigheten å inflyttnings- orten. Å denna hor det därefter ankomma att handlägga alla polismyndig het avilande vapenärenden beträffande den inflyttade personen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
45
Remissyttrandena
Förslaget att slopa Iänsvapenregistren tillstyrkes eller lamnas
utan erinran i så gott som samtliga remissyttranden. Därvid åberopas i
huvudsak de av organisationsnämnden anförda skälen. I något yttrande
anföres därjämte, att det är viktigt att vapenregistren förvaras så, att de ej
kan falla i en angripares hand och att det även ur denna synpunkt synes
lämpligt, att endast ett sådant register finnes. I en del yttranden föreslås
vissa kompletterande föreskrifter. Endast några enstaka remissinstanser
intar en tveksam eller avvisande ståndpunkt.
Till den sistnämnda gruppen hör bl. a. överståthållarämbetet, som i sitt
yttrande ifrågasätter, huruvida icke de motiv för uppläggandet och föran
det av aktuella centrala register, som åberopades vid vapenförordningens
tillkomst, äger oförändrad aktualitet i dag. Chefen för försvarsstaben
understryker, att effektiva vapenregister är nödvändiga ur säkerhetssyn
punkt, men att det torde ankomma på annan myndighet att bedöma, huru
vida detta krav tillgodoses om länsvapenregistren slopas. Skånska jägar-
sällskapet och länsjaktvårdsföreningen i Göteborgs och Bohus lan avstyr
ker uttryckligen, att länsvapenregistren slopas. Sistnämnda förening ut
talar därvid, att för den kontroll över jaktvapeninnehavet, som nu kan ut
övas av jaktvårdsorganisationerna, måste ett spridande av registren till
ortsmyndigheterna innebära en nackdel.
Enligt landsfogden i Värmlands län —- som anser att länsstyrelsena allt
fort bör handhava ärenden angående fickvapen — bör länsstyrelserna fora
ett särskilt länsregister beträffande dessa vapen. Meddelanden om tillstånd
att förvärva sådana vapen bör dock lämnas lokal polismyndighet i tillstånds-
innehavarens hemort för att intagas i det lokala vapenregistret. Lands
fogden framhåller, att ett centralt länsregister över tillstånd att inneha fick
vapen synes vara påkallat ur allmän övervakningssynpunkt. Liknande syn
punkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter, huruvida icke polismyn
digheternas register ur kontrollsynpunkt borde kompletteras med ett cen
tralt för hela landet gemensamt sådant, förslagsvis fört vid statens krimi
naltekniska anstalt.
I vissa yttranden från polishåll framhålles, att vid förslagets genom
förande mer personal erfordras hos polismyndigheterna och att det kan
visa sig förenat med stora svårigheter, att avdela tillräckligt kvalificerad
personal för att föra registren, vilket i sin tur kan komma att påverka
registrens tillförlitlighet. Det betonas vidare, att i varje fall under en viss
övergångstid personalförstärkning blir erforderlig. Så t. ex. uttalar Värm
lands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler följande.
Vid ett slopande av länsregistren skulle dessa utsändas till polismyndig
heterna och eu mycket noggrann revision av registren ske. Skall detta
kunna göras någorlunda snabbt, lär tillfällig personal vara nödvändig for
uppgiften. Den ordinarie personalen kan icke medhinna detta utan att revisionen drager så långt ut på tiden att övergången till den nya ordningen blir lidande därav.
Vad angår him vistbegreppet instämmer statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen i organisationsnämndens förslag, att med hemvist i vapenförordningen skall förstås kyrkobokföringsorten och icke mantalsskrivningsorten. Centralbyrån fortsätter.
Regeln bör därvid tillämpas konsekvent, så att kyrkobokföringsorten blir avgörande för vilken myndighet som är behörig i olika avseenden även i sådana fall, då mantalsskrivningen utvisar en senare bosättningsort än kyrkobokföringen (de s. k. »ej kyrkfallen» enligt en gängse jargong). Detta synes böra föranleda en terminologisk ändring i författningen, då tolk ningen av ordet hemvist såsom avseende mantalsskrivningsorten torde hava viss hävd.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde det närmast ha varit ett förbi seende att hemvistbegreppet ej anknöts till den faktiska bosättningen enligt kyrkobokföringen, då länsvapenregistret anknöts till folkbokföringen. Länsbyrån för folkbokföring vid länsstyrelsen i Södermanlands län anser det nödvändigt att, om en tillfredsställande löpande aktualisering av vapen registret skall kunna erhållas, hemvistbegreppet anknytes till kyrkobok föringsorten. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att en huvudbeting else för att avisering och därav följande utredningsarbete skall kunna ske utan onödig tidsutdräkt är, att vapenförordningens hemortsbegrepp knytes till kyrkobokföringsorten i stället för såsom nu till mantalsskrivningsorten. Den anhopning av vapenregisterkort för utflyttade personer, som här upp kommit i avvaktan på vederbörandes mantalsskrivning i inflyttningsorten, fortsätter länsstyrelsen, har varit hindrande för arbetets jämna fortgång och ofta vållat besvär för allmänheten.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det föreslagna uttrycket »faktiska bosättningen enligt kyrkobokföringen» icke lämpligt, då den faktiska bo sättningen i vissa fall icke skall medföra kyrkobokföring och i andra fall icke kommer att medföra kyrkobokföring. Hemvistbegreppet synes därför enligt länsstyrelsen böra anknytas enbart till kyrkobokföringen.
Departementschefen
Frågan om att slopa länsvapenregistren var föremål för prövning så sent som vid 1952 års riksdag. Jag ansåg mig då icke kunna biträda ett av be- sparingsutredningen framlagt förslag om registrens avskaffande, då jag förmenade, att de kunde vara av betydelse särskilt i orostider och att dessa register kunde hållas aktuella på ett smidigare sätt än de lokala registren. Om nu, i enlighet med vad jag förordat, en fullständig decentralisering av vapenärendena till polismyndigheterna genomföres blir emellertid läget ett annat. Det torde då knappast längre kunna anses motiverat att bibe hålla länsvapenregistren. Med den nya ordningen synes mig polismyndig
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
47
heternas register utan svårighet kunna hållas aktuella. Dessa register får också ett särskilt värde genom att de är fullständiga i motsats till vad för hållandet f. n. är med länsvapenregistren, i vilka icke intages några upp gifter om innehav av hagelgevär och tillstånd att förvärva ammunition. Under orostider torde det vidare i första hand ankomma på polismyndig heterna att i förekommande fall ingripa. Det är därför angeläget, att dessa myndigheter ständigt har tillgång till ett aktuellt register. Förslaget att slopa länsvapenregistren har icke heller mött motstånd hos remissinstan serna. I något yttrande har den tanken framförts, att ett särskilt register över fickvapen skulle föras hos länsstyrelserna, och någon remissinstans anser, att polismyndigheternas register ur kontrollsynpunkt borde komplet teras med ett centralt, för hela landet gemensamt register. Jag kan icke finna tillräckliga skäl att genomföra dessa förslag, vilka skulle medföra ett högst betydande merarbete.
Såsom framgår av organisationsnämndens utredning kommer läns- vapenregistrens slopande att hos länsstyrelserna medföra en betydande ar- betslättnad och stora besparingar utan att polismyndigheternas arbete kom mer att nämnvärt ökas.
Det blir emellertid av vikt att tillse, att polismyndigheternas register redan från början blir så fullständiga som möjligt. Länsvapenregistren torde därför böra utskiftas på polismyndigheterna och jämföras med de lokala registren. För detta engångsarbete kan på sina håll behov av tillfällig arbetskraft uppstå. Det är angeläget att polismyndigheternas övertagande av registren förberedes i god tid — där så kan ske under medverkan av den personal, som inom länsstyrelserna sköter registren — så att arbetsanhop- ningen i görligaste mån begränsas.
Under hänvisning till vad jag nu anfört vill jag sålunda förorda, att läns vapenregistren slopas.
Det synes mig vidare angeläget att i detta sammanhang undanröja den oklarhet som f. n. råder angående hemvistbegreppet. Denna oklarhet har, såsom framgår av vad jag tidigare anfört, medfört otillfredsställande föi- hållanden inte bara när det gäller frågan om vilken myndighet som skall vara behörig att pröva en ansökan om tillstånd till vapenförvärv utan kanske främst beträffande aviseringsproceduren. Såvitt angår vapenären dena bör enligt min mening med hemvist förstås kyrkobokföringsorten eller, om vederbörande ej är kyrkoskriven här i riket, den ort, där han är bosatt. En uttrycklig bestämmelse härom bör intagas i vapenförordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Duplett av tillstånds- eller deklarationsbevis
Gällande bestämmelser
I 20 § vapenförordningen stadgas, att om tillstånds- eller deklarations bevis förstörts eller förkommit eller undergålt sådan förändring, att det icke lämpligen kan användas, nytt bevis må utfärdas efter ansökan hos den
myndighet, som utfärdat det tidigare beviset. Om beviset förstörts eller förkommit skall ansökan innehålla på tro och heder avgiven förklaring om förlusten av beviset. Skulle beviset tillrättakomma, skall detta eller det nya beviset ofördröjligen återställas till den myndighet, som utfärdat det samma.
Organisationsnämnden
Enligt organisationsnämnden har nyssnämnda bestämmelse på ett mindre lyckligt sätt bidragit till att vapenregistren i stor utsträckning belastas med inaktuella kort. Den omständigheten att det tillkommer den myndighet, som en gång utfärdat beviset, att även utfärda duplettbevis har nämligen medfört, att en tillståndsgivande myndighet vid vapeninnehavares flyttning icke frånhänder sig dennes registerkort utan att göra en avskrift därav. Nämnden anser därför att bestämmelsen bör ändras därhän, att det skall ankomma på polismyndigheten i det distrikt, inom vilket sökanden har sitt hemvist, att utfärda duplett av tillståndsbevis och med hemvist bör även i detta fall förstås vederbörandes kyrkobokföringsort. Med en förenklad och förbättrad aviseringsgång torde detta system, anför nämnden, komma att verka både smidigt och säkert och bliva för den enskilde fördelaktigast.
Organisationsnämnden behandlar härefter frågan, hur duplett av till ståndsbevis skall utfärdas och anför härom följande.
I det till grund för gällande vapenförordning liggande betänkandet förut sattes, att duplett av tillståndsbevis, enär koncept till vapenlicens i allmän het ej toges, skulle komma att utfärdas i form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Någon formlig bestämmelse härom inflöt emel lertid ej i förordningen.
Av företagna undersökningar framgår att länsstyrelserna nu förfara olika vid utfärdande av duplett. Somliga länsstyrelser utfärda duplett i form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort, andra åter använda för detta syfte länstryckets blankett till vapenlicens, några länsstyrelser ut färda duplett i form av diariebevis o. s. v. Till följd härav skiftar stämpel- beläggningen mellan 1, 2 eller 3 kronor.
Det torde i författningstexten böra utsägas, att duplett skall utfärdas
i
form av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort. Om så sker är detta ett ytterligare skäl att slopa nuvarande bestämmelse om avgivande av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett liksom även av skyldigheten att återställa tillrättakommet bevis. Enhetlig avgift för dupletten komme även härigenom att bliva uttagen.
Remissyttrandena
Organisationsnämndens förslag lämnas utan erinran i de flesta remiss yttrandena. Det är endast ett par remissinstanser som närmare berör ifrågavarande spörsmål.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man icke bör slopa den i 20 § vapenförordningen stadgade skyldigheten att avgiva förklaring på tro och heder. Länsstyrelsen anför härom följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
49
Nämnden vill emellertid samtidigt slopa den i vapenförordningens 20 §
stadgade skyldigheten att i ansökan om nytt tillstånds- eller deklarations-
bevis avgiva förklaring på tro och heder om förlusten av beviset ävensom
skyldigheten att, när bevis kommit tillrätta, återställa detta eller det nya
beviset. Av förarbetena till 1949 års vapenförordning framgår, att detta
stadgande utformats efter mönster av bestämmelserna om körkort och om
legitimationskort enligt legitimationskungörelsen. Något skäl synes icke
föreligga att — i samband med att duplett av tillstånds- eller deklarations-
bevis ersättes av avskrift eller utdrag av vederbörandes vapenkort helt
slopa nyssnämnda förpliktelser.
Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att om duplett utfärdas i form
av utdrag ur vapenregistret kommer i regel å utdraget icke att vara angivet
för vilket ändamål vapnet må innehavas. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län berör frågan om duplettbeviset och ändamålet med vapeninnehavet
samt anför därom följande.
Vid utfärdande av duplettbevis beträffande skjutvapen bör av beviset
såväl som av den ursprungliga licensen framgå, för vilket ändamål veder
börande erhållit tillstånd att inneha vapnet. I allmänhet torde ändamålet
icke antecknas å registerkorten. I fråga om äldre tillstånd, där ansöknings
handlingarna utgallrats, finnes ingen möjlighet att fastställa det ändamal
för vilket tillståndet meddelats. Det synes länsstyrelsen därför med hän
syn till innehållet i 36 § vapenförordningen nödvändigt, att polismyndig
heten tillägges rätt att vid ansökan om duplettbevis i förekommande fall
ompröva ändamålet, oavsett vad tidigare licens innehållit i förevarande av-
seende. Duplettbevisen böra under sådana förhållanden alltid utfärdas å
länstryckets blankett till vapenlicens med angivande av ändamålet samt för
ses med påstämpling »Duplettbevis».
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Departementschefen
Jag biträder organisationsnämndens förslag, att det skall ankomma på
polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist och där \eder-
börandes vapenregisterkort sålunda skall finnas — att utfärda duplettbevis.
Det nuvarande systemet — att duplettbevis utfärdas av den myndighet som
utfärdat det ursprungliga beviset — bär medfört, att vapenregistren be
lastas med avskrifter av alla registerkort för utflyttade personer enbart
med tanke på att vederbörande möjligen eu gång i framtiden kommer att
anhålla om duplettbevis. Metoden förefaller mig i hög grad opraktisk.
Vid utfärdande av duplettbevis förfar länsstyrelserna f. n. olika. Här bör
eif enhetligt förfarande komma till stånd bl. a. med hänsyn till stämpel-
beläggningen. Den lämpligaste lösningen torde vara att utfärda duplett-
beviset i form av en avskrift av vederbörandes vapenkort. För alt av duplett-
beviset skall framgå, för vilket ändamål vapnet må innehavas, bör ända
målet alltid antecknas icke endast å den ursprungliga vapenlicensen utan
även å själva vapenkortet. Närmare föreskrifter om utfärdande av duplett
bevis får intagas i anvisningarna till vapenförordningen.
4 — liiharuf till riksdagens protokoll 1!)!54. I sand. Nr 37.
Enligt organisationsnämnden bör den nuvarande föreskriften om av givande av förklaring på tro och heder i ansökan om utfående av duplett samt om skyldighet att återställa tillrättakommet bevis slopas. I likhet med länsstyrelsen i Stockholms län kan jag icke finna något bärande skäl för att slopa denna förpliktelse. Det torde tvärtom vara av vikt, bl. a. med hän syn till risken för att bevis skall missbrukas, att förhindra att duplettbevis utfärdas i andra fall än när originalbeviset verkligen förkommit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Avveckling av dödsbos vapeninnehav
Gällande bestämmelser
Enligt 5 § 1 inom. andra stycket vapenförordningen skall ansökan be träffande vapen, som förvärvats genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt, ingivas så snart ske kan och sist inom tre månader från det bo uppteckning förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från det arvskiftet eller bodelningen ägde rum. Till denna bestämmelse ansluter sig ett stadgande i 19 § vapenförordningen, enligt vilket det åligger den som har vård om dödsbo eller konkursbo, där vapen finnes, att inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde hos polismyndigheten i orten göra skriftlig anmälan om vapeninnehavet, såvida ej någon inom samma tid gjort ansökan om tillstånd till innehav av vapnet i vanlig ordning.
Organisationsnämnden
Organisationsnämnden framhåller, att utredningar rörande dödsbos vapeninnehav och därav föranledda regleringar av vapeninnehaven före kommer ofta och vållar myndigheterna ett ej ringa arbete. Genom den löpande avisering om vapeninnehavares död, som av länsbyråerna lämnas de tillståndsgivande myndigheterna, beredes dessa tillfälle att vidtaga av dödsfallen betingade åtgärder, såvitt angår de avlidnas vapeninnehav. För vapenregistrens aktualisering och tillförlitlighet är det också enligt nämn den viktigt, att detta arbete bedrives med omsorg och energi och att till räckliga medel för framtvingande av en avveckling av dödsbos vapeninne hav finnes. Härutinnan anser emellertid organisationsnämnden att det brister i ett visst hänseende och anför därom följande.
Om nämligen, såsom mycket vanligt är, dödsbodelägare leva samman i oskiftat bo, synas lagliga möjligheter att tillgripa tvång för åstadkommande av en reglering av dödsboets vapeninnehav saknas eller i vart fall vara mycket tvivelaktiga och utan större praktiskt värde. Straffbestämmelserna om olaga vapeninnehav synas knappast vara tillämpliga för delägare i oskiftat bo, även om någon av delägarna i vidare mån än de andra kan anses ha den faktiska vårdnaden om den avlidnes vapen.
51
Nämnden erinrar härefter om ett under förarbetena till den nuvarande vapenförordningen framfört förslag om att delägare i oskiftat dödsbo skulle vara pliktiga att viss tid efter dödsfallet vidtaga nödiga anstalter i avseende å innehavet av de vapen, som ägts av den avlidne. Ett sådant förslag ansågs emellertid icke kunna genomföras, emedan frågan om äganderätten till den avlidnes vapen vid tiden för dödsfallet icke alltid vore slutgiltigt avgjord. I stället infördes bestämmelsen om anmälningsskyldighet beträffande av liden persons vapeninnehav. Detta stadgande anser organisationsnämnden dock icke lösa problemet. Nämnden anför härefter följande.
Licensplikt med straffpåföljd vid underlåtenhet torde därför uttryckligen böra införas för delägare även i oskiftat dödsbo, därest den avlidnes vapen ej inom förslagsvis tre månader efter det bouppteckning upprättats av döds boet överlåtits till utomstående person. Utan hinder av att arvskifte och i förekommande fall bodelning tills vidare icke avses att äga rum, bör det gå att träffa ett avgörande om hur det skall förfaras med den avlidnes vapen. Ett sådant avgörande behöver ju icke nödvändigtvis innebära, att ett vapen med äganderätt tillägges någon av dödsbodelägarna med föregri pande av blivande arvskifte och bodelning. Det behöver blott innefatta, att vapnet under tiden för samlevnaden i oskiftat bo skall innehavas av någon av delägarna. I sådan händelse torde, om ansökan om tillstånd till innehavet avslås, bestämmelserna om inlösen i 17 § vapenförordningen icke böra bliva tillämpliga, förrän tilläventyrs samtliga dödsbodelägare er hållit avslag å innehavsansökan.
Även om den av organisationsnämnden förordade skärpningen ej genom föres, ifrågasätter nämnden, huruvida ej stadgandet om dödsbos och kon kursbos anmälningsplikt bör upphävas. Som skäl för denna ståndpunkt anför nämnden följande.
Beträffande dödsbo erhålla ju de tillståndsgivande myndigheterna avi- sering om vapeninnehavares död från länsbyråerna. De fall, där den av lidne utan licens eller deklaration innehaft vapen, torde numera ej vara så många, att de motivera en allmän anmälningsplikt. I fråga om konkursbo torde konkursgäldenären ofta nog faktiskt få disponera över sitt vapen under konkursen samt efter dess avslutande behålla detsamma. I de fall åter, där vapnet av konkursboet överlåtes till annan person, torde konkurs förvaltningen tillse, att vapnet ej överlämnas till köparen, förrän denne erbållit vederbörligt tillstånd till innehavet. I båda fallen vill ur kontroll synpunkt särskild anmälan till polismyndighet om konkursboets vapen innehav synas överflödig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Remissyttrandena
I en del yttranden understrykes, att de nuvarande bestämmelserna an gående dödsbos avveckling av vapeninnehav icke är tillräckligt effektiva. Sålunda sägs i yttrande från polismästaren i Stockholm följande.
Utredningar rörande dödsbos vapeninnehav vållar kriminalpolisen myc ket besvär. Den i 19 g vapenförordningen omförmälda anmälningsskyldig heten bar därvid visat sig vara föga ändamålsenlig. I slor utsträckning
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
torde sådan anmälan underlåtas. Gällande bestämmelser i övrigt i hi i-
hörande avseende äro även av den art att lagliga möjligheter att åstad
komma en avveckling av dödsbos vapeninnehav oftast saknas. För att
undanröja rådande olägenheter härutinnan bör därför straff sanktionerad
bestämmelse införas innebärande skyldighet för delägare i oskiftat dödsbo
att inom föreslagen tid antingen själv söka vapenlicens eller också att över
låta den avlidnes vapen.
I ett yttrande från centralpolisavdelningen i Malmö sägs, att enligt nu
varande knapphändiga bestämmelser omöjliggöres belt enkelt en inom
någorlunda rimlig tid genomförd avveckling av dödsbos vapeninnehav, där
för att någon tid icke finnes angiven, varunder dödsbos vapeninnehav skall
vara reglerade. Landsfiskalen i Strängnäs distrikt säger, att det är synner
ligen vanligt, att dödsbodelägare leva samman i oskiftat dödsbo under myc
ket lång tid och att frågan då står öppen, om vem av dödsbodelägarna som
skall stå såsom ansvarig för innehavet av vapen, soin tillhört arvlåtaren.
Landsfiskalen fortsätter.
För kontrollens skull borde det vara en av dödsbodelägarna som står för
innehavet. Inom detta distrikt föreligger just ett sådant fall, då ett vapen
(pistol), som tillhört en arvlåtare, vars arvingar sedan flera år tillbaka leva
i oskiftat dödsbo, fortfarande står registrerat på den döde utan att åtmins
tone hittills ett avgörande kunnat träffas huru det skall förfaras med vap
net. Detta förvaras nämligen i en låst låda i ett skrivbord, som tillhör
dödsbodelägarna gemensamt och vartill en av delägarna har nyckeln. Denne
dödsbodelägare är bosatt på annan ort och av polismyndigheten hittills
gjorda ansträngningar att få honom att vidtaga sådana åtgärder, att vap
net kan av polismyndigheten omhändertagas, ha varit förgäves. Ärendet
har nu underställts länsstyrelsens prövning. Det nu relaterade fallet visar
enligt min mening, att hithörande område av vapenlagstiftningen bör kom
pletteras med effektiva regler för att förhindra uppkomsten av en nu be
skriven situation, som knappast kan kallas tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har principiellt intet att erinra
mot organisationsnämndens förslag men framför vissa svnpunkter, som
enligt länsstyrelsens mening bör beaktas vid utformningen av bestämmel
serna. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.
Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att för närvarande ett betydligt
antal dödsbon existera oskiftade och att därför i promemorian borde be
rörts frågan om från vilken tidpunkt licensplikt bör inträda för delägare i
sådant vid förslagets genomförande oskiftat dödsbo. I förslaget förutsättes
vidare att om dödsbodelägare erhåller avslag å ansökan om innehav av
vapen tillhörigt dödsboet inlösen av vapnet icke bör kunna ske förrän even
tuellt samtliga dödsbodelägare erhållit avslag å liknande framställningar.
Därvid har emellertid icke upptagits till diskussion frågan huru lång tids
frist som bör medgivas mellan den dag då lagakraftägande beslut om av
slag å en delägares ansökan föreligger och den dag då ansökan av annan
dödsbodelägare senast skall ha ingivits till vederbörande myndighet eller
vapnet senast överlåtits till utomstående. Dessa synpunkter böra enligt
länsstyrelsens mening beaktas vid utformningen av bestämmelserna i nu
förevarande hänseende.
52
53
I några yttranden förordas, att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall bibehållas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sålunda, att anmäl ningsplikten bör bibehållas med hänsyn till att vapen fortfarande finnes, som icke deklarerats eller för vilka tillstånd aldrig meddelats. Landsfogden i
Kronobergs län kan icke finna att några bärande skäl föreligger för att upphäva anmälningsplikten.
Endast två remissmyndigheter, nämligen överståthällarämbetet och läns styrelsen i Kronobergs län, ställer sig helt avvisande till organisations- nämndens ifrågavarande förslag. Beträffande förslaget att införa licens plikt för delägare i oskiftat dödsbo uttalar överståthällarämbetet, att enligt gällande bestämmelser underrättas vederbörande vapenregistermyndighet vid inträffat dödsfall och kan — oberoende av om nu föreskriven anmäl ningsplikt fullgöres eller ej — vidtaga erforderliga åtgärder beträffande dödsboets vapen. Under sådana förhållanden anser ämbetet en straffsank- tionerad licensplikt av så tvivelaktig konstruktion som den föreslagna sakna berättigande. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser såväl den föreslagna straffbestämmelsen som anmälningsskyldigheten obehövlig och anför följande.
Den aktualitet vapenregistret erhåller genom fortlöpande kontroll mot folkbokföringsregistret gör enligt länsstyrelsens mening stadgandet i 19 § vapenförordningen om anmälningsskyldighet för den, som har vård om avliden persons bo beträffande i boet befintliga vapen, överflödigt. De åt gärder, som av länsstyrelsen vidtagas, då en vapeninnehavare avlidit, torde i de flesta fall vara påbörjade innan vårdnadshavare^ tidsfrist utgått, och grunda sig således på den från folkbokföringsregistret erhållna uppgiften om dödsfallet. Något komplement till denna uppgift i form av skriftlig anmälan från den, som har vård om boet, synes icke erforderlig. Måhända bör dock stadgandet stå kvar i vad angår konkursbos vapen. Det torde icke erfordras att införa straffbestämmelser för underlåtenhet att registrera dödsbos eller konkursbos vapen på viss person, enär erfarenheten har visat, att dylika ärenden i regel kunnat tillrättaläggas trots avsaknaden av straff påföljd.
Departementschefen
Enligt organisationsnämnden är de nuvarande bestämmelserna om av veckling av dödsbos vapeninnehav icke tillräckligt effektiva, vilket haft till följd, att det i vissa fall över huvud taget icke varit möjligt att fram tvinga eu avveckling. Nämnden har därför föreslagit, alt licensplikt skall införas för delägare i oskiftat dödsbo om den avlidnes vapen ej inom tre månader efter det bouppteckning upprättats överlåtits till utomstående person. Underlåtenhet att söka licens skulle medföra straffansvar. Även i cn del remissyttranden framhålles svårigheterna att få till stand en a\- veckling av dödsbos vapeninnehav. Emellertid torde del här röra sig om undantagsfall. Vidare lärer, då avveckling ej ägl rum inom tre månader
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
från bouppteckningens förrättande, under vissa omständigheter ansvar för
olaga vapeninnehav kunna ifrågasättas för den eller de dödsbodelägare, som
faktiskt innehar vapnet eller disponerar över detsamma. Med hänsyn här
till och då organisationsnämndens förslag torde möta vissa praktiska svå-
righeter vill jag icke nu förorda någon ändring av gällande bestämmelser.
Ej heller anser jag skäl föreligga att nu slopa den i 19 § vapenförord
ningen föreskrivna anmälningsskyldigheten.
^
Kungl. Maj :ts proposition nr 37.
Licensinnehavares anmälningsskyldighet då erhållet tillstånd
ej begagnats
Gällande bestämmelser
Jämlikt 8 § 2 mom. vapenförordningen är som regel tillstånd att inneha
skjutvapen förfallet, såframt vapnet ej förvärvats inom sex månader från
dagen för tillståndets meddelande. Den som ej före utgången av denna tid
tör\är\at vapnet, skall sist inom en månad därefter skriftligen underrätta
den myndighet som meddelat tillståndet, överträdelse av denna föreskrift
är icke straffbelagd.
Organisationsnämnden
Nämnden framhåller, att det för vapenregistrens tillförlitlighet självfallet
ar av stor vikt, att nyssnämnda anmälningsskyldighet iakttages, då eljest
åtskilliga personer kommer att vara registrerade som vapeninnehavare,
ehuru de i verkligheten ej alls innehar vapen eller visst vapen jämte annat
eller andra vapen. Nämnden fortsätter.
Erfarenheten torde emellertid ha givit vid handen (t. ex. i samband med
dödsbo utredningar) att ifrågavarande anmälningsplikt ej fullgöres i den
utsträckning, som önskvärt vore.
Med anledning härav skulle det kunna ifrågasättas att införa straffansvar
för underlåtenhet att göra anmälan i fall som här avses. Det synes emel
lertid tvivelaktigt, om ett stadgande om straffpåföljd kommer att medföra
önskad effekt. Med hänsyn härtill synes införande av straffansvar för be
rörda underlåtenhet ej vara att förorda.
Å den nuvarande vapenlicensblankettens baksida är en erinran om ifråga
varande anmälningsskyldighet inryckt bland vissa andra med fin stil tryckta
utdrag ur vapenförordningen. Det bör övervägas att flytta denna erinran
till den fria högra delen av licensens baksida och där trycka densamma på
ett iögonfallande sätt.
Remissyttrandena
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.
I likhet med organisationsnämnden anser länsstyrelsen nuvarande be
stämmelser i 8 § 2 mom. vapenförordningen om anmälningsskyldighet, då
erhållen vapenlicens ej begagnats, icke tillräckliga för att åstadkomma ett
55
jullt tillförlitligt vapenregister. Icke heller de av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärderna synas tillfyllest för en effektivisering av anmälnings plikten. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke den nuvarande anmälnings skyldigheten borde slopas och ersättas med en bestämmelse om skyldighet för vederbörande vapenöverlåtare att, så snart överlåtelsen ägt rum, gora anmälan härom till licensmyndigheten. För att underlätta denna anmäl ningsskyldighet kunde vapenlicensen lämpligen utställas i ytterligare eu exemplar, som vapenöverlåtaren efter överlåtelsen hade att insända ul licensmyndigheten, som då hade att verkställa vederbörlig anteckning i vapenregistret och underrätta länsbyran om vapenförvärvet.
I en vid poliskammarens i Norrköping yttrande fogad promemoria, upp rättad i polisens ordonnansavdelning, sägs beträffande ifrågavarande an
mälningsskyldighet följande.
Denna anmälningsskyldighet fullgöres praktiskt taget aldrig. Då cirka 90 procent av vapnen inköpas hos vapenhandlare har detta problem bär i staden lösts på så sätt, att handlarna besökts ett par gånger årligen för bland annat kontroll av vilka licensinnehavare som köpt ut respektive vapen inom föreskriven tid. Har så ej skett har licensinnehavaren tillskrivits och licensen återfordrats. Även om straffansvar för den försumlige införes torde — som i förslaget anförts — ej någon nämnvärd förbättring harut- innan komma till stånd.
Enligt Södermanlands läns jaktvårdsförening bör straffsanktion införas.
Departementschefen
Tillstånd att inneha vapen förfaller om vapnet ej förvärvats inom sex månader från dagen för tillståndets meddelande och om tillståndet ej ut nyttjas, skall den tillståndsbeviljande myndigheten underrättas. Det är uppenbarligen av betydelse för vapenregistrens tillförlitlighet, att denna anmälningsskyldighet fullgöres. Så torde emellertid ofta icke vara fallet. Organisationsnämnden har diskuterat frågan, huruvida straffansvar bör införas för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Då det synes nämnden tvivelaktigt om straffpåföljd skulle medföra önskad effekt, har nämnden icke velat förorda en sådan åtgärd utan i stället föreslagit, att en erinran om anmälningsskyldigheten skall tryckas på vapenlicensen på ett mera iögonfallande sätt än f. n. Icke heller jag är övertygad om att en straffbestämmelse skulle medföra någon påtaglig förbättring härvidlag och jag anser, att med införandet av en sådan bestämmelse i varje fall bör anstå t. v. Jag biträder sålunda organisationsnämndens ståndpunkt i detta
spörsmål.
Handels tillstånden
Gällande bestämmelser
Enligt 28 § vapenförordningen har den som vill idka handel med skjut vapen att söka tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen
skall utövas.
Kungl. Majrts proposition nr 37.
I 28 § ändra stycket stadgas, att tillstand må ineddelas endast för viss tid, liögst fem år.
I beslutet skall vidare angivas det antal och slag vapen, som må på en gång innehavas, samt den plats, där rörelsen skall bedrivas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Organisationsnämnden
Organisationsnämnden finner det knappast erforderligt att begränsa tiden för tillstånds giltighet på sätt som skett och anför härom bl. a. följande.
Dylik begränsning föreligger ej i fråga om de närbesläktade tillstånden att idka handel med explosiva varor. Skälen för en periodisk omprövning av tillstånden torde ej kunna anses vara så mycket starkare beträffande skjutvapen, att en dylik skillnad är motiverad.
Vid frågans bedömande torde böra beaktas, att länsstyrelse och polis myndigheter äga ganska vidsträckta kontrollbefogenheter gentemot vapen- handlare. Sålunda kan länsstyrelsen, om anledning därtill yppats, återkalla ett löpande tillstånd att driva handel med skjutvapen. Det åligger vidare polismyndighet att dels tillse att olaga handel med skjutvapen ej äger rum samt att vapen, som innehavas av handlande, förvaras på föreskrivet sätt,
dels ock att minst en gång årligen låta granska de inköps- och försäljnings- bocker jämte bilagor, som handlande är pliktig att föra, så ock, då anled ning därtill förekommer, hans lager av skjutvapen. Handlande är därjämte skyldig att när som helst hålla nämnda böcker och bilagor tillgängliga för polisman samt lämna av denne begärda upplysningar om inköpta och för sålda vapen samt förefintligt lager därav ävensom rörande andra förhål- landen, som äro av betydelse för fullgörande av den allmänna tillsyn, som åligger polismyndighet.
Med denna starka kontroll över vapenhandlare samt de möjligheter till ingripande mot dylik handlare, som föreligga, synes det ej vara erforderligt med periodisk omprövning av handelstillstånd, utan sådant bör utan olä genhet kunna meddelas att gälla tills vidare. I betraktande torde även komma att handel med vapen som regel utövas av fast etablerade solida företag, ofta i samband med järnhandelsrörelse.
Remissyttrandena
Endast några enstaka remissinstanser har berört ifrågavarande spörsmål. De har därvid tillstyrkt organisationsnämndens förslag.
Departementschefen
Ansökningar om tillstånd att idka handel med skjutvapen anser jag i lik het med organisationsnämnden alltfort böra prövas av länsstyrelserna. Dessa ärenden utgör en speciell grupp, som bör bedömas ur andra synpunkter än övriga vapenärenden. Vidare rör det sig här om ett förhållandevis litet antal ärenden. Länsstyrelserna bör även föra ett särskilt register över dessa. Om beviljade tillstånd bör polismyndigheten i den ort, där rörelsen skall utövas, underrättas.
Mot organisationsnämndens förslag att slopa den nuvarande begräns-
57
ningen av handelstillstånden till fem år har jag ej något att erinra. Dessa
tillstånd torde utan olägenhet kunna utfärdas att gälla tills vidare. Jag vill
i samband härmed erinra om att vapenhandlarna är underkastade mycket
stark kontroll och att länsstyrelsen när som helst har möjlighet att åter
kalla tillstånden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
In- och utförsel av jakt- och tävlingsvapen
Gällande bestämmelser
Enligt 35 § vapenförordningen må skjutvapen och ammunition ej införas
till riket utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det
län, där sökanden har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av
länsstyrelsen i det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon
för deltagande i tävling eller övning, som anordnas av någon i förordningen
närmare angiven sammanslutning, vill införa skjutvapen eller ammunition,
må dock tillstånd sökas hos länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens
styrelse har sitt säte. Avser ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd
att utan hinder av gällande utförselförbud inom viss tid återutföra vapen,
som sökanden innehar för personligt bruk, eller ammunition till sådant
vapen, ankommer det på länsstyrelsen att även upptaga ansökningen i
denna del till prövning. Beträffande bedömningen av ansökningar om till
stånd till införsel och om förfarandet i ansökningsärenden skall allmänna
bestämmelser i vapenförordningen om tillstånd till förvärv och innehav gälla
i tillämpliga delar. Den som fått tillstånd att införa skjutvapen och ammu
nition äger inneha egendomen för det ändamål tillståndet avser.
För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införes för den resan
des personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 § d tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929.
Vapen och ammunition är även, i den mån de medföres av resande för
eget bruk under resan, undantagna från det allmänna import- och export
förbudet.
För utförsel av vapen och ammunition erfordras enligt kungörelsen den
25 november 1949 angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel
särskilt tillstånd. Tillstånd beviljas i allmänhet av chefen för handels
departementet. I kungörelsen erinras dock om möjligheten enligt 35 §
vapenförordningen att söka tillstånd hos länsstyrelse för utförsel av vapen
och ammunition, som införts till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen,
att om någon vill för personligt bruk från riket utföra vapen eller ammuni
tion och ämnar inom viss tid återinföra vapnet eller överbliven ammuni
tion, äger den länsstyrelse, som enligt vapenförordningen må bevilja till
stånd till införseln, jämväl meddela tillstånd till utförseln.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Nordiska parkmeniariska kommittén för friare samfärdsel m.m.
Beträffande tidigare strävanden att förenkla in- och utförselbestämmel
se! na i fråga om jakt- och tävlingsvapen anför kommittén.
Vid VI nordiska jägarkongressen i Oslo 1935 påtalades från en del
nordiska jägare de svårigheter, som med gällande bestämmelser mötte den
jägare, soin i och för jakt i ett eller flera av de fyra nordiska länderna
hade att från eget land medföra jaktgevär och ammunition.
Kongressen förutsatte att, därest den inresande jägaren vid anhållan
om att få medföra vapen och ammunition medförde ett av centraljakl-
vårdssammanslutning i eget land utfärdat intyg om att jägaren i fråga
vore en pålitlig och rättskaffens man, för vilken sammanslutningen i fråga
kunde ikläda sig ansvaret, skulle lättnader kunna beviljas så till vida att
jaktvapen och ammunition kunde utan vidare få införas och åter utföras
blott mot uppvisandet av ovan angivna intyg för respektive tull- och polis-
myndigheter. Det borde endast bli fråga om verkliga jaktvapen, ej om
armégevär, revolvrar o. d. Man kunde även enligt kongressen tänka sig en
lämplig begränsning av den myckenhet ammunition, som skulle få med
föras.
Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel in. in. beslöt
vid sammanträden i Göteborg och Köpenhamn hösten 1951 att hänvända
sig till jaktvårds- och andra berörda organisationer i de nordiska län
derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med förslag till önsk
värda och realiserbara lättnader beträffande bl. a. in- och utförseln av
jaktgevär vid färd mellan de nordiska länderna. För utredning av denna
och liknande frågor rörande liberaliseringen av den internordiska trafiken
tillsattes ett underutskott. Nämnda underutskott tillskrev under vintern
^951
52 samtliga mer betydande jaktvårdsorganisationer i de fyra län
derna med hemställan, att dessa måtte framkomma med konkreta förslag
till önskade lättnader.
Som en följd av utskottets verksamhet upptog den VIII nordiska jägar
kongressen vid sammanträde i Helsingfors den 18—20 maj 1952 frågan
till gemensam behandling och gjorde följande uttalande i vad avser frågan
om jaktvapen: »Angående in- och utförsel av jaktgevär vid färd mellan
de nordiska länderna har kongressen den uppfattningen att de gällande
bestämmelserna kunna betydligt förenklas. Kongressen anser att jakt
vapen, medförda från hemlandet vid resor mellan de nordiska länderna,
fritt bör få in- och utföras mot uppvisande av dels den av det egna landets
myndigheter utfärdade vapenlicensen dels ock deklaration angående vap
nets fabrikationsmärke, art och kaliber. Vad beträffar medförd ammuni
tion anser kongressen att hagelammunition bör få in- och utföras i valfri
mängd, men att kulammunition bör begränsas till 50 skott för varje kul
gevär.»
I promemorian framställes härefter kommitténs förslag. Därvid yttras
till en början.
Det synes kommittén vara ändamålsenligt att föreskrifterna rörande
resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under till
fällig vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestäm
melser om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida
vapen skall få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör
59
änligt kommitténs uppfattning andra synpunkter ligga iii! grund än vid
kommersiell eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.
I Danmark, Finland, Norge och Sverige äro föreskrifterna rörande be-
viljande av vapenlicenser i stort sett lika såtillvida att personer, soin av
en eller annan anledning icke bör få inneha vapen, utestängas trån möjlig
heterna att erhålla vapenlicens. Man torde därför kunna uppställa pre-
sumtionen att en person från ett nordiskt grannland, som innehar licens
för vapen i det egna landet, i princip skulle kunna tå denna licens god
känd i de andra länderna.
Anledningen till att myndigheterna, oaktat det ovan anförda, önskar
öva en viss kontroll över in- och utförseln av jakt- och tävlingsvapen ge
nom resandetrafiken torde sålunda knappast ligga däri att man önskar
kontrollera vapeninnehavarens lämplighet att handha vapen utan främst
det förhållandet att icke behöriga personer icke skola kunna tillägna sig
vapen utan licens eller att resandetrafiken i övrigt begagnas i otillåtet
syfte. En kontroll över att vapen icke definitivt in- eller utföres utan myn
digheternas godkännande borde emellertid enligt kommitténs uppfattning
kunna verkställas utan att medborgare från de nordiska länderna, som
önska medföra vapen vid tillfälligt besök i landet på förhand skall behöva
ha utverkat tillstånd härför. En kontroll utövad av gränstullstationerna
genom verkställande av anteckning om in- och återutförseln respektive
ut- och återinförseln av ifrågavarande vapen inom viss begränsad tid borde
vara fullt tillräcklig för att tjäna det önskade syftet.
Kommittén föreslår att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige skall låta föranstalta att personer, som är medborgare i de fyra
länderna vid resa må in- och utföra i respektive land normalt brukliga
och tillåtna jaktgevär och andra jaktvapen ävensom vapen för tävlings-
ändamål för bruk i landet respektive utanför landet under en tidrymd av
högst tre månader på följande villkor:
Den av det egna landets myndigheter utfärdade vapenlicensen skall upp
visas. I Danmark bosatt person, som medför icke räfflat hagelgevär, bör
dock befrias från denna skyldighet, enär något danskt licenstvång beträf
fande dylika vapen icke föreligger.
Deklaration angående vapnets fabrikationsmärke, art och kaliber samt
vederbörandes namn och adress i hemlandet och besökslandet skall göras
på föreskrivet sätt till vederbörlig tullpersonal på ut- resp. inreseorterna.
Enligt kommitténs mening bör en dylik deklaration enklast kunna verk
ställas genom ifyllande av blanketter i två exemplar, varvid det ena exem
plaret avlämnas till tullen vid in- resp. utförseln och det andra vid åter
utförseln resp. återinförseln. Genom sammanparning av mot varandra kor
responderande blanketter torde utan svårigheter och utan större admi
nistrativ apparat bli möjligt att omedelbart konstatera om någon person
brutit mot bestämmelserna.
Kommittén anser vidare, att motsvarande bestämmelser bör kunna till-
lämpas vid tillfällig införsel av vapen av olika slag för lävlingsbruk. hör
ntorn vapenlicens (motsvarande) bör då vapeninnehavaren, när Iråga är
om införsel av andra vapen än jaktgevär och i övrigt tillåtna jaktvapen,
Kungl. Mcij. ts proposition nr 37.
60
på tullstationen i inreseorten uppvisa skriftlig inbjudan från tävlings-
organisationen i landet.
Beträffande in- och utförseln av till vapnet passande ammunition anser
kommittén, att hagelammunition och ammunition till miniatyrgevär bör
fa in- och utföras i mängd som motsvarar det normala behovet under
vistelsen. Ut- och införsel av ammunition för tävlingsändamål bör sålunda
kunna tillåtas i för olika slag av tävlingar nödiga mängder ökade med
en skälig mängd för övningsändamål.
Remissyttrandena
Icke i något av de inkomna yttrandena har förslaget helt avstyrkts.
I det följande kommer att anges i vilka yttranden som reservationer an
mälts eller ändring påyrkats. I övriga yttranden tillstyrkes förslaget helt.
Kriminaltekniska anstalten tillstyrker förslaget under förutsättning att
motsvarande bestämmelser meddelas i övriga skandinaviska länder samt
att kontrollen vid in- och utförsel ur riket sker på betryggande sätt.
Statspolisintendenten anser, att den föreslagna lättnaden bör begränsas
till sådana fall, som avser vapen och ammunition för tävlingsbruk. En
motsvarande frigivning beträffande in- och utförsel av vapen för jakt
ändamål bör av säkerhetsskäl ej förekomma, enär i dylika fall ej samma
möjligheter till kontroll föreligger, speciellt icke om in- och utförsel kan
väntas ske i större skala.
Generaltullstyrelsen anför.
Tullverket har sig icke ålagt och saknar för övrigt möjlighet att utöva
någon kontroll därå, att av resande medförda vapen efter in- eller utförsel
därav verkligen bliva återutförda respektive återinförda. Med hänsyn till
de numera tillämpade lättnaderna i tullkontrollen, såvitt angår den inter-
nordiska resandetrafiken, kan från tullverkets sida ej heller upprätthållas
någon mera noggrann kontroll å vad de resande medföra. Enär under
sökning endast sker stickprovsvis, kan alltså in- och utförsel särskilt a a
mindre vapen och ammunition, som den resande bär på sig eller förvarai
i handbagage, lätt undandraga sig tullverkets kontroll.
„ 4V kommittén föreslagen liberalisering av den nordiska resandetrafiken,
såvitt angår in- och utförsel av vapen och ammunition för jakt- och täv-
Iingsändamål, torde för vart lands vidkommande allenast kräva dispens
från vapenförordningen och krigsmaterielkungörelsen. Det undandrager sig
stj-relsens bedömande, huruvida och under vilka förutsättningar en sådan
dispens låter sig genomföra. Eu effektiv kontroll å resandes in- och ut
försel av vapen och ammunition skulle med hänsyn till ovanberörda lätt
nader i tullkontrollen i varje fall kräva en helt annan och mera omständ
lig procedur än vad kommittén synes ha förutsatt genom ett deklarations-
förfarande vid in- och utresa.
Förslaget synes hava avfattats med tanke närmast på att vapen och
ammunition medföras av resande såsom handbagage. Kommittén har så
lunda ej behandlat den i förevarande sammanhang ej helt oviktiga frågan
om genomförande av lättnader i transiteringshänseende vid försändning
av vapen och ammunition såsom inskrivet resgods från ett till annat nor
Kiingl. Maj:ts proposition nr 37.
61
diskt land över mellanliggande sådant land. Enligt 35 § 1 inom. sista
stycket vapenförordningen må skjutvapen och ammunition transiteras alle
nast till ort inom riket. Kungl. Maj:t är emellertid oförhindrad att med
stöd av 1 § sista stycket transiteringsförordningen (nuvarande lydelse, se
SFS 1935 nr 252) lämna tillstånd till transitering av vapen och ammuni
tion till utrikes ort.
Ur svnpunkten av de intressen, tullverket har att tillvarataga, är från
styrelsens sida eljest icke något att erinra i anledning av kommitténs
förslag.
Tulldirektionen i Stockholm ifrågasätter om icke beträffande grupp av7
tävlande deklarationen bör upprättas av gruppledaren utan att gruppmed
lemmarnas enskilda vapenlicenser behöver uppvisas. I fråga om ammuni
tion anses förslaget oklart såtillvida som däri icke omnämnes kulammuni
tion till jaktgevär i allmänhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län och tullkammaren i Hälsingborg anser
det ej nödvändigt att för införsel av tävlingsvapen uppställes som villkor
att inbjudan till tävling uppvisas. Länsstyrelsen yttrar, att individuell
inbjudan ofta icke torde föreligga; i den deklaration som skall avgivas
hör emellertid det ändamål för vilket vapnet medföres klart angivas i
fråga om såväl tävlings- somt jaktvapen. Tullkammaren anför, att det
kan ifrågasättas om vilken person eller förening som helst skall god
kännas som inbjudare. Om svaret på denna fråga är nej, kan det uppstå
svårighet för vederbörande tulltjänsteman att avgöra om inbjudan kan
godtagas. — Nämnda länsstyrelse går även in på frågan om rätt att med
föra ammunition och anför.
Kommitténs förslag att ammunition till hagelgevär och miniatyrgevär
skulle få in- och utföras i mängd, som motsvarar det normala behovet
under vistelsen, finner länsstyrelsen mindre lämpligt med hänsyn bland
annat till att prövningen av behovet helt skulle ankomma på tullpersonalen.
För denna uppgift, som är av helt annat slag än tullens övriga arbete,
skulle personalen med säkerhet komma att stå ganska främmande. Det
bör därför övervägas, om man inte kan finna någon mera schematisk
metod för att fastslå, vilka kvantiteter ammunition som får medföras. Det
kan sålunda ifrågasättas, om ej en viss mängd ammunition kunde få med
tagas utan särskild prövning. Denna kvantitet kunde för varje särskilt
slag av vapen bestämmas efter samråd med skytte- och jägarorganisa
tionerna. För det fall att en resande önskar medföra större mängd ammu
nition än sålunda fixerats, hör kanske övervägas att låta den nu tillämpade
ordningen gälla. Utformas bestämmelsen om rätt att medföra hagel- och
miniatyrgevärsammunition på sätt länsstyrelsen nu ifrågasatt, synes den
böra gälla även annan ammunition, som är avsedd för jakt eller tävlings-
ändamål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö påpekar att
i Danmark icke automatiska salongsgevär med eu kaliber icke överstigande
22 (6 mm) är licensfria. Med hänsyn till den noggranna prövning som
bär tillämpas vid licensgivning beträffande sådana vapen bör för rätt till
Kiingl. Maj.ts proposition nr 37.
62
införsel från Danmark av salongsgevär krävas att vapeninnehavaren upp
visar ett av central jaktvardssammanslutning i Danmark utfärdat intyg
om att han uppfyller de villkor som här erfordras för innehav av dylikt
vapen. — Nämnda länsstyrelse anför vidare, att vid införsel av jaktvapen
innehavaren bör styrka sin jakträtt samt upplysas om de i Sverige gäl
lande bestämmelserna om jaktkort. Beträffande tävlingsvapen anser läns
styrelsen att sådana bör tå införas utan licens endast vid gruppresor. Den
sammanslutning, som anordnar tävlingen, bör lämpligen i god tid före
tävlingen till vederbörande gränstullstation insända uppgift om de ut
ländska deltagarna.
Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför, att rätten till in- och utförsel bör
begränsas till att avse passkontrollorterna och ej få utövas vid de s. k.
överfartsställena.
Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i länet och landsfiskalen i
Charlottenbergs distrikt framhåller, att vid införsel deklarationen bör
innehålla en försäkran på heder och samvete att vapnet och överbliven
ammunition skall utföras senast tre månader efter inresedagen. Härigenom
skulle uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter i deklarationen kunna
bestraffas enligt 13 kap. 10 § strafflagen. Ett liknande uttalande göres
av tulldirektionen i Göteborg.
Handels- och industrikommissionen ifrågasätter om avgivande av de
klaration alls behöver fordras, därest vederbörlig vapenlicens uppvisas.
Slutligen kan nämnas, att föreningen Norden ifrågasätter om icke de
föreslagna bestämmelserna kan göras tillämpliga även å medborgare i
Island.
Departementschefen
börevarande förslag utgör ett led i de pågående strävandena att underlätta
samfärdseln mellan de nordiska länderna. Tidigare har som bekant lätt
nader genomförts bl. a. i fråga om passkontrollen, och det är givetvis
önskvärt att man i den mån så kan ske fortsätter på den inslagna vägen
mot större frihet i det internordiska umgänget.
Kommitténs förslag om en friare ordning beträffande tillfällig in- och
utförsel av jakt- och tävlingsvapen med ammunition innebär på ett, visser
ligen begränsat, område en avsevärd uppmjukning av gällande bestäm
melser och dess realiserande skulle därför i sin mån tjäna de nämnda
strävandena, b rågan blir då, om säkerhetskravet kan anses lägga hinder
i vägen för att genomföra dessa lättnader. Det är härvid att märka att i de
fyra nordiska länderna Sverige, Danmark, Finland och Norge i stort sett
gäller samma lagbestämmelser om licenstvång för rätt att inneha skjuL-
vapen samt att en av huvudtankarna i förslaget är att vid in- och utförsel
skall företes licens av vederbörande hemlandsmyndighet. Enär fordring
arna för erhållande av licens torde vara ungefär desamma i alla länderna,
synes det rimligt att man i elt vart land godtar eu licens som beviljats i
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
63
något av de andra. På grund härav och då det av kommittén föreslagna
deklarationsförfarandet torde innebära möjlighet till en lullt tillfredsstäl
lande kontroll av att återutförsel respektive återinförsel sker, finner jag
mig kunna i huvudsak förorda förslaget, vilket i princip tillstyrkts i alla
remissyttrandena.
Med hänsyn till att genom den föreslagna anordningen med uppvisande
av hemlandslicens och avlämnande av deklaration säkerhetskravet synes
vara lika väl tillgodosett beträffande jaktvapen som i fråga om tävlings-
vapen finner jag ej skäl att, såsom i ett yttrande förordats, inskränka
reformen till sistnämnda slag av vapen. Lättnaderna bör avse alla sed
vanliga slag av jakt- och tävlingsskjutvapen. Vid avgörandet av vad som
är sedvanligt får skiljas på olika fall. Automatvapen torde åtminstone icke
f. n. kunna anses som sedvanliga tävlingsvapen annat än vid militära
tävlingar. — Jag kan icke ansluta mig till ett i ett yttrande framfört för
slag att lättnaderna beträffande tävlingsvapen skall gälla endast vid
gruppresor.
Utredningen har föreslagit att i Danmark bosatt person skall få hit in
föra slätborrat hagelgevär utan alt vara skyldig uppvisa licens, detta eme
dan för innehav av sådant vapen i Danmark icke kräves tillstånd. Fråga
om att medge liknande befrielse uppkommer även beträffande införsel
från Danmark av finkalibriga salongsgevär. I detta sammanhang bör
vidare uppmärksammas att enligt gällande lagbestämmelser medlemmar i
en skvtteförening eller i ett militärt förband, t. ex. en hemvärnsavdelning
som skall deltaga i eu tävling i grannlandet, har rätt att inneha till dem
i denna deras egenskap utlämnade vapen utan att personlig licens krävs.
För dessa och liknande fall kan uppenbarligen icke krävas företeende av
licens. Som förutsättning för att frihet från in- och utförseltillstånd skall
föreligga bör emellertid i sådana fall fordras att vederbörande vid gräns-
passeringen styrker, att han för innehav av vapnet i hemlandet icke be
höver licens. Bestyrkandet bör ske genom företeende av intyg från polis-,
tull- eller annan myndighet i hemlandet.
Som nyss nämnts tjänar den deklaration, som skall avgivas såväl vid
införsel som utförsel, syftet att myndigheterna skall lå kontroll över att
återutförsel respektive återinförsel sker. Kontrollen vinnes genom att de
klarationerna granskas mot varandra. Om det befinnes att försummelse
föreligger, bör polisutredning företagas. Det torde lämpligen kunna över
lämnas åt generaltullstyrelsen att meddela föreskrifter om innehållet i de
klaration liksom att i övrigt närmare reglera tillämpningen av de nya be
stämmelserna.
De nya bestämmelserna torde böra avse blott införsel av vapen för till
fällig användning vid jakt eller tävling här i riket. Att, såsom kommittén
föreslagit, för införsel av tävlingsvapen kräva, alt ändamålet — tillfällig
användning styrkcs genom företeende av skriftlig inbjudan till tävling,
skulle väl innebära ännu en säkerhet mot illegal införsel om samtidigt krct-
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
64
sen av godtagbara inbjudare på något sätt begränsades. Enär emellertid
vid en sådan begränsning praktiska svårigheter torde uppstå och refor
mens värde äventyras och då vidare övriga säkerhetskrav synes vara till
räckliga, anser jag att företeende av tävlingsinbjudan icke bör krävas.
Beträffande frågan vilken ammunitionsmängd som skall tillåtas för in
försel, vill jag förorda, att i författningen icke angives annan begränsning
än att ammunitionen skall vara avsedd för tillfällig användning vid jakt
eller tävling. I en sådan bestämning ligger icke blott en kvalitativ utan även
en kvantitativ begränsning. Det torde kunna överlåtas åt vederbörande
tulltjänstemän att bedöma vad som i det särskilda fallet kan anses vara
erforderlig mängd. Givetvis bör det icke ifrågakomma att stoppa införsel
annat än i alldeles uppenbara fall av missbruk.
I 35 § vapenförordningen regleras dels rätten till införsel — och i visst
fall även utförsel — av vapen och ammunition och dels rätten att här i
riket inneha vad som införts. Den tidsbegränsning av tre månader som
avses i kommittéförslaget kan lämpligen genomföras så, att rätten att
inneha införd egendom upphör tre månader efter införseln. För den som
bryter häremot inträder straff- och förverkandepåföljd såsom vid annat
olagligt innehav av vapen och ammunition.
Motsvarande lättnader för utförsel av jakt- och tävlingsvapen torde böra
beredas genom ändringar i kungörelsen angående förbud mot utförsel från
riket av krigsmateriel.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upp
rättats förslag till dels förordning om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340), dels ock förordning om ändrad lydelse av 2 § förord
ningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor. De ändringar i vapen
förordningen, som jag tidigare icke närmare berört, är antingen en följd av
övriga förslag eller ändringar av formell art och de torde icke tarva någon
närmare motivering.
De förordade författningsändringarna synes böra träda i kraft den 1
januari 1956. Över förslagen torde riksdagens yttrande böra inhämtas.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom pro
position inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikes
departementet upprättade förslag till förordning om ändring i vapenför
ordningen den 10 juni 1949 (nr 340) ävensom till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 10 juni 1948 (nr 341) om explosiva varor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55
412231
Ur protokollet:
Ulla Chruzander