Prop. 1956:100
('angående ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
1
Nr 100
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike; given Stockholms slott den 9 mars 1956.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikes- departeinentsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 12 regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av två avtal mellan Sverige och Frankrike, det ena angående ömsesidig rättshjälp i civil mål och det andra angående ömsesidig rättshjälp i brottmål.
GUSTAF ADOLF
Östen Undén
Propositionens huvudsakliga innebörd
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner dels ett rättshjälpsavtal, som i förhållandet mellan Sverige och Frankrike bestämmer sättet för till- Iäinpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i den av de båda länder na tillträdda multilaterala Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående ci vilprocessen, dels ett avtal om rättshjälp i brottmål.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 100
9
Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdeparte
menten anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av två
den 7 mars 1956 undertecknade rättshjålpsavtal mellan Sverige och Frank
rike och anför därvid följande.
För att genomföra en rättegång i ett land kan det ofta erfordras att ett
annat lands myndigheter lämnar sin medverkan genom att verkställa del
givning eller bevisupptagning eller på annat sätt. I viss utsträckning har så
dan rättshjälp blivit föremål för reglering genom internationella avtal. På
civilprocessens område är sålunda framför allt att märka den ännu gäl
lande multilaterala Haagkonventionen av den 17 juli 1905 angående vissa
till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna konven
tion, som är avsedd att ersättas av en ny väsentligen likalydande konven
tion i samma ämne dagtecknad i Haag den 1 mars 1954, är alltjämt gäl
lande bl. a. i förhållandet mellan Sverige och Frankrike.
Vad åter gäller samarbetet mellan Sverige och Frankrike i fråga om rätts
hjälp i brottmål fanns vissa, ehuru ofullständiga, bestämmelser härom i den
svensk-franska utlämningskonventionen av den 4 juni 1869. Sedan denna
konvention efter uppsägning från svenskt håll upphört att gälla med utgång
en av år 1954, lämnar de båda länderna varandra rättshjälp i brottmål utan
stöd av avtal.
Den nyssnämnda civilprocesskonventionen av den 17 juli 1905, till vilken
ett tjugutal stater är anslutna, ger i skilda kapitel regler för internationell
rättshjälp hänförande sig till delgivning av handlingar, bevisupptagning,
parts skyldighet att ställa säkerhet, kostnadsfri hjälp i rättegång in. m. I
stort sett kan konventionen sägas ha fungerat tillfredsställande för Sveriges
del, och de smärre meningsskiljaktigheter, som uppstått mellan Sverige och
andra fördragsslutande stater vid tillämpningen, har som regel utan svårig
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
3
het kunnat utjämnas på diplomatisk väg. Förhållandet till Frankrike har emellertid erbjudit särskilda problem, vilka sammanhänger med den franska rättens bestämmelser om delgivning av stämningar och andra rättegångs handlingar med personer bosatta utom Frankrike.
Enligt art. 69 mom. 10 i den franska Code de Procédure Civile skall per soner som är bosatta utomlands stämmas genom stämningshandlingens över lämnande till åklagarmyndigheten (le parquet) vid den franska domstol där käromålet anhängiggöres. Åklagarmyndigheten påtecknar handlingens original att stämning skett och sänder kopia till franska utrikesministeriet eller annan, i konvention utpekad myndighet för vidarebefordran till sva randen. Gäller stämningen en svarande med hemvist i Sverige, sänder frans ka utrikesministeriet handlingen till franska ambassaden i Stockholm, vars konsulära avdelning regelmässigt översänder handlingen till utrikesdeparte mentet med begäran att den skall delgivas med svaranden i enlighet med Haagkonventionens regler. Från utrikesdepartementet vidarebefordras hand lingen till länsstyrelsen i det län där svaranden har sitt hemvist. I normala fall uppdrager därefter länsstyrelsen åt polismyndighet eller stämningsman på platsen att verkställa delgivningen. Trots de många mellanled som hand lingen sålunda måste passera på sin vandring från den franska domstolen, representerad av dess parquet, till svaranden, nås denne i allmänhet av stäm ningen i så god tid att han får möjlighet att vidtaga erforderliga åtgärder för att bevaka sin rätt i processen. Skulle emellertid handlingen icke nå sva randen i tid, hindrar detta icke att rättegångsförfarandet i Frankrike ge nomföres. Delgivningen anses nämligen enligt sagda lagrum och fast rätts praxis ha ägt rum med den utomlands bosatte svaranden i behörig ord ning redan då stämningen överlämnades till åklagarmyndigheten. Från denna tidpunkt löper den i varje särskilt fall tillämpliga fristen, översändan det av en kopia av handlingen genom franska utrikesministeriets försorg har således icke någon avgörande processuell betydelse utan avser endast att svaranden skall underrättas om att han i behörig ordning instämts att svara inför fransk domstol. Oavsett huruvida stämningen faktiskt kommit sva randen tillhanda, kan domstolen sålunda utan hinder av svarandens från varo upptaga målet till prövning och avkunna dom däri.
Det nu tecknade rättsläget i Frankrike innebär, att svenska medborgare eller företag med franska affärsförbindelser kan riskera, att franska dom stolar fäller domar mot dem, utan att de ens har fått kännedom om att rättegångsförfarande inletts.
Art. 69 mom. 10 i Code de Proccdure Civile gäller enligt sin ordalydelse endast stämningar, men det däri föreskrivna förfaringssättet anses i princip tillämpligt även på delgivning av domar och andra handlingar i eller utom rättegång. Risken för rättsförluster minskas i någon män genom att för lorande part, som dömts i sin frånvaro, har vissa möjligheter dels att väcka talan om återvinning, dels att överklaga domen i högre rätt. Emellertid är det ingalunda uteslutet att den förlorande parten kan gå miste även om dessa rättsmedel till följd av förseningar i delgivningsförfarandet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
För svensk uppfattning är den franska rättens ståndpunkt i detta avse
ende helt främmande, och i Sverige liksom i många andra till Haagkonven-
tionen anslutna länder har vid upprepade tillfällen frågan ställts huruvida
det franska systemet för delgivning vore förenligt med Haagkonventionens
bestämmelser. Ett studium av förarbetena till konventionen synes likväl på
denna fråga endast kunna giva ett jakande svar. Problemet, som var aktu
ellt redan vid tillkomsten av den första civilprocesskonventionen av år 1896,
ägnades i själva verket betydande uppmärksamhet under arbetet med den
nu gällande konventionen vid den fjärde Haagkonferensen. På ett flertal
ställen i konferensens publicerade dokument framhålles sålunda att kon
ventionen icke avsåge att ingripa i den nationella rättens regler om behörig
delgivning utan endast syftade till att genom en avtalsmässig reglering få
till stånd ett effektivt och säkert sätt att med myndighets medverkan över
bringa rättegångshandlingar från ett fördragsslutande land till ett annat.
De med det franska delgivningssystemet förenade riskerna för personer
bosatta utom Frankrike har, som framgår av det föregående, bestått allt
sedan Haagkonventionens tillkomst och redan dessförinnan. Med vidgade
och intensifierade svensk-franska förbindelser har emellertid risktillfällena
för svenska intressen starkt ökat i antal och behovet av ett skydd gjort sig
alltmer gällande.
Då utsikterna till en ändring på internt franskt initiativ av de ifrågava
rande franska lagbestämmelserna bedömts vara ringa, har det ansetts an
geläget att genom förhandlingar med Frankrike söka få till stånd ett på av
tal grundat skydd för de svenska intressena. Det är härvid att märka att
enligt art. 26 i den franska konstitutionen ett i laga ordning ratificerat inter
nationellt avtal är tillämpligt, även om avtalsbestämmelserna skulle stå i
strid med de eljest enligt intern fransk rätt gällande reglerna.
Det har också ur praktiska synpunkter befunnits önskvärt att i samband
med sådana förhandlingar komplettera Haagkonventionen med närmare
föreskrifter såvitt gäller konventionens tillämpning på förhållandet mellan
Sverige och Frankrike.
Vad angår rättshjälpen i brottmål mellan de båda staterna, sker denna
för närvarande, som förut nämnts, helt utan avtalsmässigt underlag. Avsak
naden av avtalsregler har emellertid känts som en brist och i vissa fall
gett anledning till friktion i samarbetet. Därtill kommer att de förut åter
givna franska delgivningsbestämmelserna också är tillämpliga på brottmål,
med påföljd att svenska medborgare även i sådana mål kan bli dömda i
Frankrike utan att ha beretts tillfälle att försvara sig inför den franska
domstolen. Av dessa skäl har det ansetts lämpligt att upptaga förhandling
ar med Frankrike angående reglering även av rättshjälpen i brottmål.
På grundval av dessa överväganden instruerades beskickningen i Paris att
till franska regeringen framföra förslag om förhandlingar. Sådana kom till
stånd i Paris i juni 1955. Den svenska förhandlingsdelegationen stod under
ledning av utrikesrådet Sture Petrén.
Förhandlingarna resulterade i förslag till två avtal, det ena rörande rätts
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
5
hjälp i civilmål och det andra rörande rättshjälp i brottmål. De båda avtalen, som undertecknades i Paris den 7 mars 1956, träder i kraft så snart de ratificerats.
Avtalen i fransk originaltext jämte översättning till svenska är fogade så som bilagor till statsrådsprotokollet (bilagor A och B). Då bestämmelserna i avtalet om rättshjälp i civilmål till stor del utgöres av tillämpningsföre skrifter till Haagkonventionen och innehåller talrika hänvisningar till den na konvention, har det befunnits lämpligt att till protokollet foga jämväl sagda konventions originaltext jämte översättning (bilaga C).
Angående innehållet i avtalet om rättshjälp i civilanål må här anföras följande.
I inledningen förklaras att avtalet har det begränsade syftet att i förhål landet mellan Sverige och Frankrike bestämma sättet för tillämpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i 1905 års Haagkonvention om civilpro cessen.
Art. 1—3 behandlar delgivning av rättegångshandlingar och andra hand lingar.
I art. 1 fastslås att delgivning skall ske i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 2, 3, 4 och 5 i Haagkonventionen. Enligt art. 2 i sistnämnda kon vention kan vederbörande myndighet i den stat, som mottagit framställning om delgivning, i princip inskränka sig till att verkställa denna genom att överlämna handlingen till adressaten, såvitt denne frivilligt mottager den samma. Har i framställningen uttryckts önskemål om delgivning antingen i den form som för verkställande av liknande delgivning är föreskriven av lagen i den stat myndigheten tillhör eller i särskild form som icke strider mot samma lag, skall dock enligt art. 3 i Haagkonventionen sådant önskemål efterkommas, under förutsättning att vissa i artikeln angivna språkvillkor uppfyllts.
Såsom en komplettering till dessa bestämmelser i Haagkonventionen stad gas i art. 2 första stgeket att, i fall då någon vägrar att mottaga handling som förelägges honom med tillämpning av art. 2 i Haagkonventionen eller då överlämnandet av annan orsak icke kan ske, myndighet som mottagit framställning om delgivningen omedelbart skall återsända handlingen till den myndighet som gjort framställningen och därvid uppgiva anledningen till att överlämnandet icke kunnat ske.
Andra och tredje styckena i samma artikel innehåller avtalets centrala be stämmelser avseende svenska intressens skydd mot de förut omnämnda franska delgivningsreglerna. I andra stycket föreskrives sålunda att delgiv*- ning skall anses verkställd den dag då handlingen överlämnades eller dess mottagande vägrades. Det i detta stadgande liggande skyddet för svenska medborgare och företag, som invecklas i rättegång i Frankrike, inskränkes emellertid av stadgandet i tredje stycket. Enligt detta skall delgivning av handling, upprättad i Frankrike, likväl där anses behörigen verkställd fem ton dagar efter det att fransk diplomatisk eller konsulär myndighet i Sve
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
rige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet, såframt icke
redan dessförinnan handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.
Bestämmelsen innebär bl. a. att den frist, som i fransk processlagstiftning är
tillförsäkrad den med vilken delgivning sker, börjar löpa senast femton da
gar efter det att framställningen om delgivning av den franska myndighe
ten i Sverige avsänts till svensk myndighet som är behörig mottaga fram
ställningen. Ifrågavarande frister är av naturliga skäl av skiftande längd
beroende på arten av den processuella åtgärd varom fråga är i delgivnings
handlingen. Nämnas kan att den i detta sammanhang särskilt betydelsefulla
stämningsfristen vid franska tribunaux de premiére instance och tribunaux
de commerce är en månad, såvitt gäller personer bosatta utom Frankrike i
annat europeiskt land.
Art. 3 hänför sig till Haagkonventionens art. 6, i vilken stadgas att be
stämmelserna i konventionens tidigare artiklar icke inskränker 1. befo
genheten att översända handlingar med posten direkt till vederbörande i ut
landet; 2. befogenheten för part att verkställa delgivning omedelbart ge
nom kompetenta myndigheter i det land där delgivningen skall ske; samt
3. befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av handlingar
till i utlandet befintliga personer genom sina egna diplomatiska eller kon
sulära tjänstemän. Förutsättning för att befogenhet i dessa hänseenden skall
föreligga är enligt artikeln att vederbörande stater träffat avtal därom eller,
i brist på avtal, att den stat på vars område delgivningen skall ske, icke mot
sätter sig densamma; denna stat kan dock icke motsätta sig att diploma
tisk eller konsulär tjänsteman utan användande av tvångsmedel delgiver
handling med medborgare i den stat han företräder. I anslutning härtill före
skriver art. 3 i förevarande avtal, att bestämmelserna i avtalets föregående
två artiklar icke utesluter Sveriges respektive Frankrikes befogenhet att låta
sina konsuler direkt och utan användande av tvång överlämna delgivnings
handlingar till medborgare i det egna landet och icke heller befogenheten att
anlita de båda andra delgivningssätt som nämnts i mom. 1. och 2. i art. 6 i
Haagkonventionen. Adressatens medborgarskap skall bedömas enligt lagen i
det land där delgivningen skall ske.
Art. 4—7 innehåller vissa kompletterande bestämmelser till Haagkonven
tionens regler om bevisupptagning.
I art. 4 tillerkänner de fördragsslutande staterna varandra en befogenhet,
som förutsetts i art. 15 i Haagkonventionen, nämligen att låta sina respektive
diplomatiska eller konsulära tjänstemän verkställa viss bevisupptagning.
Under förutsättning att intet tvång kommer till användning, må således en
ligt art. 4 sådan tjänsteman anställa förhör med medborgare i det land tjäns
temannen företräder. Diplomatisk eller konsulär tjänsteman må också upp
taga bevis som sådan medborgare genom företeende av handlingar frivilligt
önskar förelägga honom. I kallelse till förrättning av ifrågavarande slag skall
uttryckligen angivas att förfarandet äger rum utan tvång. Medborgarskaps-
frågor som uppkommer vid tillämpningen av denna artikel skall bedömas
enligt lagen i det land där bevisupptagningen skall ske. Som en följd därav
7
må fx-ansk konsul i Sverige icke anställa förhör med fransk medborgare i Sverige, som tillika innehar svenskt medborgarskap.
Ett misslyckat försök till bevisupptagning genom diplomatisk eller kon sulär tjänsteman enligt föregående artikel utgör enligt art. 5 icke något hin der för en senare framställning i enlighet med Haagkonventionens art. 9. En ligt huvudregeln i sistnämnda artikel skall framställning av konsul för ve derbörande stat överlämnas till myndighet, som angives av den stat där åt gärden skall vidtagas. Bestämmelser om framställningens språkdräkt åter finnes i Haagkonventionens art. 10. En precisering av dessa bestämmelser i förhållandet mellan Sverige och Frankrike har gjorts i art. 6, där det heter att framställning om bevisupptagning skall vara åtföljd av översättning till det språk som brukas av den myndighet till vilken framställningen är rik tad. Vidare föreskrives i samma artikel att översättningen skall vara be styrkt av edsvuren översättare eller av översättare, som beedigat översätt ningen i enlighet med lagen i det land varifrån framställningen kommer. Med edsvuren översättare förstås här exempelvis av svensk handelskammare auktoriserad översättare och översättare som i Frankrike går under beteck ningen traducteur juré.
Art. 7 reglerar kostnadsfrågor vid bevisupptagning i anslutning till kost- nadsbestämmelserna i Haagkonventionens art. 16. I sistnämnda artikel stad gas såsom huvudregel att avgifter av vad slag de vara må icke får utkrävas för verkställande av bevisupptagning. Om annat ej överenskommits, må dock stat, där bevisupptagningen äger rum, av den andra staten utkräva ersättning för vad som blivit utbetalat till vittnen eller sakkunniga ävensom för vissa kostnader som föranletts av att vittnen icke frivilligt inställt sig eller för kost nader som uppstått genom att bevisupptagningen på begäran ägt rum i sär skild form. Genom avtalets art. 7 ger nu Sverige och Frankrike i sitt inbör des förhållande avkall på sin rätt enligt Haagkonventionen att utkräva er- lagd vittnesersättning, vilken kostnad föreskrives skola stanna på den stat där vittnesförhöret ägt rum. För kostnader som föranletts av vittnes under låtenhet att frivilligt inställa sig skall däremot den stat som begärt bevis upptagningen svara. Detsamma gäller kostnader för sakkunniga.
I art. 8—9 i avtalet har intagits bestämmelser om ställandet av säkerhet för rättegångskostnader.
I art. 8 stadgas sålunda att juridiska personer, som bildats i ettdera lan det i enlighet med dess lagar, i det andra landet skall åtnjuta de förmåner som tillerkännes fysiska personer enligt artiklarna 17, 18 och 19 i Haag konventionen. Stadgandet innebär att en sådan juridisk person, då den uppträder som kärande eller intervenient i rättegång, icke på grund av sin egenskap av utländsk skall kunna förpliktas att ställa säkerhet, av vad slag det vara må, eller att verkställa deposition till täckande av ersättning till domstolen. Genom hänvisningen till artiklarna 18 och 19 i Haagkonventio nen utfäster sig de båda staterna att tillse att juridiska personer, som med tillämpning av ovannämnda stadgande befriats från skyldigheten att ställa säkerhet eller verkställa deposition, icke därigenom undandrager sig verk
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
8
ställighet av dom avseende rättegångskostnader. Sådan dom skall enligt
avtalets art. 8, jämförd med Haagkonventionens art. 18, på domstolslandets
begäran kostnadsfritt göras verkställbar av behörig myndighet i det andra
landet efter viss formell undersökning, varom föreskrifter finnes i art. 19 i
Haagkonventionen.
Enligt art. 9 skall juridiska personer, som avses i art. 8, och fysiska per
soner, som är medborgare i endera av de fördragsslutande staterna, vid rät
tegång i den andra staten ha rätt att fordra ställande av säkerhet för rätte
gångskostnader under samma förutsättningar som denna stats egna med
borgare.
Art. 10 innehåller bestämmelser rörande avtalets tillämpningsområde. I
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Haagkonventionen stad
gas att avtalet, i vad avser Franska Republiken, är tillämpligt endast på det
europeiska Frankrike. Genom skriftväxling mellan de båda regeringarna
skall avtalet kunna göras tillämpligt även på Franska Republikens övriga
områden och på områden, vilka Franska Republiken företräder på det in
ternationella planet. Förutsättning härför är dock att Haagkonventionen
dessförinnan satts i kraft för dessa områden.
För undvikande av varje möjlighet till tveksamhet förklaras i art. 11, att
avtalet icke rubbar Haagkonventionens bestämmelser. Vidare förutses i den
na artikel att den nya Haagkonventionen av den 1 mars 1954 kommer att
träda i stället för den nu gällande konventionen. Avtalets bestämmelser skall
sålunda äga motsvarande tillämpning på den nya Haagkonventionen, så
snart denna trätt i kraft mellan Sverige och Frankrike.
I art. 12 föreskrives att avtalet skall träda i kraft den dag då ratifika
tionsinstrumenten utväxlas samt förbli gällande till utgången av en sexmå-
nadersfrist, räknad från dag då uppsägning skett.
Redogörelsen för innehållet i de särskilda artiklarna i avtalet om rätts
hjälp i civilmål är därmed avslutad. Här skall emellertid också nämnas att
Frankrike och Sverige vid avtalets undertecknande utväxlat ministeriella no
ter, i vilka de båda länderna upplyst varandra om vilka myndigheter — and
ra än vederbörande lands utrikesministerium — som är behöriga att mot
taga framställningar om delgivning. Innehållet i dessa skrivelser kommer
att beröras i det följande. Vid samma tillfälle har vidare från fransk sida avgi
vits en förklaring, varav framgår att Frankrike anser sig berättigat att, med
stöd av Haagkonventionens bestämmelser i art. 4 och 11 till skydd för för
dragsslutande stats suveränitet och säkerhet, avvisa eventuella svenska fram
ställningar om åtgärder som skulle strida mot Frankrikes ordre public. Stri
dande häremot är enligt skrivelsen allt som står i motsättning till principerna
i Frankrikes offentliga rätt (droit public) eller till dess lagar och goda seder.
Vad angår innehållet i avtalet om rättshjälp i brottmål
må anföras följande.
I art. 1 fastslås att de båda staterna är skyldiga att lämna varandra rätts
hjälp i brottmål med undantag för fall då den stat, som mottagit framställ
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
9
ning om rättshjälp, anser att målet är av politisk natur eller av beskaffen het att kränka statens suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller stri da mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public).
Art. 2—5 behandlar enligt sin rubrik översändandet och delgivning av rättegångshandlingar och domstolsbeslut.
Enligt art. 2 skall delgivningshandlingen avfattas på den myndighets språk, som begär delgivningen, och skall översändas på diplomatisk väg. 1 enlighet härmed kommer svenska delgivningshandlingar — utan översätt ning till franska — att tillställas franska utrikesministeriet av svenska be skickningen i Paris och franska delgivningshandlingar — utan översätt ning till svenska — att översändas till svenska utrikesdepartementet av Iranska ambassaden i Stockholm.
Vad beträffar framställningen om delgivning skall denna, ifrån vilketdera landet den än kommer, enligt art. 3 avfattas på franska eller vara åtföljd av översättning till franska. Den skall innehålla uppgift om den myndighet från vilken delgivningshandlingen härrör och om handlingens art. Därjäm te skall i framställningen bl. a. intagas en beskrivning av brottet samt den tilltalades eller dömdes namn.
I art. -i stadgas att delgivning i princip skall ske formlöst genom att hand lingen överlämnas till adressaten antingen på administrativ väg eller ge nom rekommenderad postförsändelse med mottagningskvitto. Därest i fram ställningen om delgivning begärts att denna skall ske i den form som före- skrives av den mottagande statens lag, skall sådan begäran dock efterkom mas.
Beviset om delgivningen skall översändas på diplomatisk väg, vilket i praktiken givetvis innebär att det skall befordras på samma väg som anli tats för framställningens översändande. Beviset kan utgöras av ett av adres saten undertecknat erkännande av mottagandet eller av det kvitto, undertecknat av adressaten, som erhålles vid delgivning genom posten eller av intyg om formen och tiden för delgivningen utfärdat av den myn dighet som mottagit framställningen. Då denna alltid skall riktas till veder börande utrikesministerium, skulle det, i betraktande av avtalets ordalydelse, måhända kunna förefalla som om sådant intyg endast finge utfärdas av mini steriet. Originaltextens uttryck Vautorité requise får emellertid anses även täcka den myndighet till vilken en framställning vidarebefordrats för delgiv- ningens verkställande. Artikeln ger slutligen förhållningsregler för det fall att delgivningen av eu eller annan anledning icke kunnat ske. Delgivningshand lingen skall då återställas på diplomatisk väg, samtidigt som uppgift lämnas om det hinder som mött för delgivningen. Har adressaten vägrat att mottaga handlingen, skall så noggrant som möjligt angivas under vilka omständig heter detta skett och vilka skäl som åberopats.
Art. 5 hör rätteligen icke hemma under den förut nämnda rubriken till art. 2—5 men har hänförts dit på grund av sitt direkta samband med del- givningsbeslämmelserna. Här stadgas nämligen att den som äger hemvist i ettdera av de fördragsslutande länderna icke må i sin frånvaro dömas av
10
judiciell myndighet i det andra landet förrän minst en månad förflutit se
dan underrättelsen om stämningen överlämnats till hemvistlandets rege
ring. Förutsättning för att regeln skall gälla är dock att den judiciella myn
digheten underrättats om den tilltalades adress. Detta torde få anses ha
skett, om adressen uppgivits vid polisförhör. Ehuru artikeln utformats som
en reciprok bestämmelse, har den betydelse endast för personer med hemvist
i Sverige vilka åtalas i Frankrike. Svensk lag medger som bekant icke att
någon dömes till ansvar i brottmål utan att han bevisligen mottagit stämning
i målet, och personer med hemvist i Frankrike har följaktligen icke behov
av en skyddsregel av ifrågavarande slag i samband med rättegång i Sverige.
Artikelns underliggande motiv är sålunda uteslutande att söka i den franska
lagen, vars relevanta bestämmelser i denna del redan tidigare berörts.
Art. 6—9 innehåller bestämmelser om bevisupptagning.
Enligt art. 6 skall framställning härom beslutas av judiciell myndighet
och översändas på diplomatisk väg. Under uttrycket judiciell myndighet
faller givetvis i första hand domstolarna i de båda länderna. Även de fran
ska undersökningsdomarna, juges cfinstruction, är att betrakta som judiciell
myndighet i avtalets mening. I vad mån även vissa andra franska myndig
heter kan hänföras under detta begrepp är svårare att fastslå. Frågan tor
de lämpligen böra överlåtas för besvarande i praxis, för svenskt vidkom
mande i första hand av utrikesdepartementet och i andra hand av de
svenska domstolarna. Klart är emellertid att icke polismyndighet eller åkla
gare, vare sig i Sverige eller Frankrike, äger påfordra bevisupptagning av
domstol under åberopande av avtalet. I brådskande fall äger den judiciella
myndighet, som beslutat anhålla om bevisupptagningen, att med avvikelse
från huvudregeln sända sin framställning direkt till viss myndighet i det
andra landet. Såsom mottagare av sådana brådskande framställningar har
utpekats, i Sverige, utrikesdepartementets rättsavdelning och, i Frankrike,
den i territoriellt hänseende behöriga åklagarmyndigheten. Kopia av fram
ställningen skall samtidigt sändas på diplomatisk väg. I praktiken torde
svenska domstolar, i de exceptionella fall då sådan framställning anses mo
tiverad, böra sända denna till åklagarmyndigheten (le parquet) vid domsto
len i det arrondissement (tribunal de premiére instance) där de av bevis
upptagningen berörda personerna eller föremålen finnes tillgängliga.
Framställning om bevisupptagning — regelmässigt bestående av dels en
domstolshandling, dels en diplomatisk följeskrivelse —• skall vara avfattad
på franska eller vara åtföljd av översättning till detta språk. Förekommer
bilagor till framställning av fransk judiciell myndighet, kan dock utrikes
departementet på eget eller vederbörande svenska domstols initiativ begära
översättning till svenska därav. Framställning av svensk domstol om bevis
upptagning i Frankrike måste sålunda föreläggas vederbörande franska
domstol på franska.
I art. 7 stadgas att bevisupptagning skall verkställas i enlighet med lag
stiftningen i den stat som mottagit framställningen och på dess språk.
Enligt art. 8 skall underrättelse om dagen och platsen för begärd bevis
Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1956
11
upptagnings verkställande lämnas endast om den stat, som gjort framställ ningen, uttryckligen hemställt därom.
När bevisupptagning verkställts, skall enligt art. 9 verkställighetshand- lingarna — utan översättning — översändas på diplomatisk väg. För den händelse bevisupptagningen av någon anledning icke kan ske, skall enligt samma artikel underrättelse omedelbart lämnas om det hinder som mött.
Om kostnaderna för delgivning och bevisupptagning stadgas i art. 10, att dessa må utkrävas endast om de avser sådan medverkan av sakkunnig eller officier ministeriet som lämnats på särskild begäran. Uttrycket officier ministériel, som saknar exakt svensk motsvarighet, har i den svenska över sättningen fått återges enbart med »stämningsman», ehuru under det franska uttrycket ingår även vissa andra funktionärer. Icke heller kostnader av nu ifrågavarande slag avses skola utkrävas, med mindre beloppets storlek kan motivera igångsättandet av den relativt omständliga återkravsproceduren. I överensstämmelse härmed har vid avtalets undertecknande skrivelser ut växlats enligt vilka de båda länderna avstår från sin rätt till ersättning enligt art. 10 i de fall där de ersättningsgilla kostnaderna icke överskrider 5 000 francs, respektive detta belopps motvärde i svenskt mynt, för närvarande ungefär 75 kronor.
Art. 11, första stycket, förutser möjligheten av att det kan bli nödvändigt att öva viss påtryckning för att förmå vittne eller sakkunnig att bege sig från det ena landet till domstol i det andra, som önskar höra honom. De båda avtalsslutande staterna har därför utfäst sig att, efter framställning på diplomatisk väg, uppmana vittnet eller den sakkunnige att efterkomma den på honom utfärdade kallelsen. Hörsammas kallelsen, skall vederbörande ha ersättning för sitt uppehåll i det andra landet och för kostnaderna för re san från och till bostadsorten. Ersättningen skall beräknas efter grunder, som i vart fall icke är för vederbörande oförmånligare än de som finnes fast ställda i domstolslandets taxor och reglementen.
Detta stadgande kompletteras i artikelns andra stycke av en regel om viss straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under uppehållet i det land där han på kallelse frivilligt inställt sig. Oavsett vittnets eller den sak kunniges nationalitet må han ej lagforas eller kvarhållas för brottslig gär ning eller för straffdom från tiden före hans avresa från det land, där han mottagit kallelsen. Till undvikande av missbruk av denna bestämmelse har det stadgats att immuniteten upphör, om vittnet eller den sakkunnige kvar- stannat i landet, oaktat han haft möjlighet att lämna detsamma under trettio på varandra följande dagar efter det att hans närvaro icke längre påford rades av de judiciella myndigheterna. Avbrott i en löpande utresefrist på grund av myndighetsåtgärd i domstolslandet innebär uppenbarligen att en ny frist på trettio sammanhängande dagar börjar löpa så snart hindret upphört. Även andra hinder kan emellertid vara att beakta. Sålunda bör ex empelvis en allmän transportstrejk på fristens trettionde dag medföra att en ny frist börjar löpa.
Art. 12 och 13 upptager föreskrifter om utväxling av straffregisterutdrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
12
I art. 12 stadgas att parterna på diplomatisk väg skall tillställa varandra
underrättelser — utan översättning — om straffdomar som i det ena landet
avkunnats mot medborgare i det andra landet och som är av beskaffenhet att
skola införas i domstolslandets straffregister. Det sagda skall gälla även om
den dömde jämväl är medborgare i domstolslandet och sålunda har dubbelt
medborgarskap. Uttrycket medborgare i avtalets mening har närmare definie
rats i art. 14.
Art. 13, som tager sikte på behovet av straffregisterupplysningar under
pågående förundersökning eller rättegång i brottmål, föreskriver att fram
ställningar på diplomatisk väg om utdrag ur straffregister skall efterkom
mas. Sådan framställning skall enligt den franska originaltexten utgå från
en magistrat, varmed avses domare och åklagare men exempelvis icke polis
myndighet. Förpliktelsen att på begäran översända straff registerutdrag är
icke begränsad till sådana som avser medborgare i det land där förunder
sökningen eller rättegången pågår. Korrespondensen skall ske på diploma
tisk väg.
Under rubriken »Slutbestämmelser» har i art. U—16 sammanförts en
begreppsdefinition, en bestämmelse om avtalets tillämpningsområde samt
ett avtalstekniskt stadgande.
Begreppsdefinitionen återfinnes i art. U, enligt vilken med uttrycket med
borgare skall förstås, såvitt gäller Frankrike, alla franska medborgare (na-
tionaux frangais), medborgare (ressortissants) i Franska Unionen och med
borgare (ressortissants) i stater och områden, vilka Frankrike företräder
på det internationella planet. Till Franska Unionen hör för närvarande, för
utom det europeiska Frankrike och Algeriet, de fyra transoceana departe
menten (Guadeloupe, Martinique, Réunion och Franska Guyana), de trans
oceana territorierna (Franska Västafrika, Franska Ekvatorialafrika, Mada
gaskar, Komorerna, Franska Somaliland, Nya Kaledonien, Franska Oceanien,
Saint-Pierre och Miquelon), de franska förvaltarskapsområdena (Togoland,
Kamerun) samt vissa andra områden, vilka i detta sammanhang icke torde
behöva beaktas. På det internationella planet företräder Frankrike alltjämt
Marocko och Tunisien, men om dessa båda länders internationella status på
går som bekant för närvarande förhandlingar.
Avtalets tillämpningsområde bestämmes i art. 15 för Franska Republikens
del till det europeiska Frankrike, Algeriet och de transoceana franska depar
tementen. Tillämpningsområdet kan genom skriftväxling utvidgas att om
fatta andra franska områden utom Europa och områden som Frankrike
företräder på det internationella planet.
I art. 16 slutligen stadgas att avtalet skall träda i kraft i och med utväx-
lingen av ratifikationsinstrumenten och förbli i kraft till dess endera staten
uppsäger detsamma med iakttagande av en uppsägningstid av sex månader.
Departementschefen
I ingressen till avtalet om rättshjälp i civilmål heter det
att avtalet syftar till att i förhållandet mellan Sverige och Frankrike be
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nv 100 år 1956
13
stämma sättet för tillämpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i 1905 års Haagkonvention angående civilprocessen. Emellertid är att märka att av talet på vissa punkter går utanför denna konventions ram. Detta gäller främst den ur svensk synpunkt viktiga skyddsregeln i art. 2, som till skillnad från Haagkonventionens delgivningsregler tränger in på den nationella process rättens område. Uppmärksammas bör också att avtalets art. 8 och 9 om ställande av säkerhet för rättegångskostnader innehåller vissa i förhållande till Haagkonventionen helt nya regler.
Art. 1—3 ansluter sig till det avsnitt i Haagkonventionen, art. 1—6, som behandlar delgivning.
I Haagkonventionen har man utgått från att samarbetet på detta område mellan de avtalsslutande staterna i allmänhet skall försiggå utan anlitande av diplomatiska kanaler. Den grundläggande förpliktelsen för de till Haag konventionen anslutna staterna består sålunda enligt samma konventions art. 1 i ett åtagande att efterkomma framställningar om delgivning från konsul för annat avtalsslutande land. Till vilken myndighet konsulerna skall rikta sina framställningar är icke närmare angivet i konventionen, utan denna förutsätter att de avtalsslutande staterna var för sig anvisar den eller de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga dylika framställningar. Skulle någon stat föredraga att framställningar om delgivning inom dess om råde göres på diplomatisk väg, står det emellertid enligt uttryckligt stad gande i artikeln staten i fråga fritt att påfordra sådant förfaringssätt. Vad beträffar Sverige och Frankrike har ingendera staten begagnat sig av sist nämnda möjlighet, såvitt gäller deras inbördes förhållande. Ehuru sålunda franska konsuler i Sverige har rätt, jämlikt 7 § i kungörelsen den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet, att rikta framställningar om delgivning av handlingar av civilrättslig natur direkt till länsstyrelserna, torde praktiskt taget alla franska framställningar om svensk medverkan vid delgivning framföras på diplomatisk väg. Ur fransk synpunkt erbjuder denna väg bl. a. fördelen att framställningen kan skrivas på franska. Framställning till länsstyrelse skall däremot vara avfat tad på svenska.
Delgivning av svenska handlingar i Frankrike sker för närvarande som regel utan anlitande av den diplomatiska vägen. De svenska diplomatiska och konsulära myndigheterna i Frankrike söker i stället i största möjliga utsträckning själva ombesörja delgivningen. Kan detta av praktiska skäl icke ske, brukar de vända sig direkt till fransk stämningsman (huissier) med begäran om delgivning. Sistnämnda tillvägagångssätt faller emellertid utom ramen för bestämmelsen i Haagkonventionens art. 1, eftersom dessa stämningsmän icke av Frankrike anvisats som mottagare av delgivnings handlingar.
För att underlätta de svensk-franska delgivningsärendenas handläggning i den ordning som Haagkonventionen förutsett, har de båda staterna i an slutning till art. 1 i förevarande avtal utväxlat ministeriella noter, i vilka utpekas de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga konsulers fram
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ställningar om delgivning av handlingar, nämligen i Frankrike åklagarmyn
digheten vid den domstol inom vars jurisdiktionsområde adressaten befin
ner sig och i Sverige länsstyrelsen i det län där adressaten Anstås. Framhållas
må i detta sammanhang att det även i framtiden blir möjligt att såsom hittills
anlita den diplomatiska vägen för framställningar om delgivning. Artikelns
eget innehåll utgöres blott av en hänvisning till artiklarna 2, 3, 4 och 5 i
Haagkonventionen. Av dessa artiklar torde här endast artiklarna 2 och 3
påkalla några närmare kommentarer.
Art. 2 i Haagkonventionen ger föreskrifter angående delgivning utan iakt
tagande av särskilda formaliteter. Mottager myndighet delgivningsframställ
ning, på vilken denna artikel är tillämplig, har myndigheten endast att
söka se till att handlingen kommer vederbörande tillhanda. Överlämnandet
kan ske på valfritt sätt. Vem som överlämnar handlingen till mottagaren
saknar sålunda betydelse. Det kan vara —- och är väl som regel i Sverige
— en stämningsman, men det kan också vara exempelvis en polisman utan
stämningsmans behörighet, en brevbärare eller annan postfunktionär. Det
förutsättes emellertid att adressaten som regel skriftligen erkänner motta
gandet. Skulle av någon anledning sådant erkännande icke ha lämnats, kan
delta jämlikt art. 5 i Haagkonventionen ersättas av ett myndighetsintyg
om formen och tidpunkten för delgivningen. Framställning om delgivning
enligt art. 2 skall efterkommas utan hänsyn till delgivningshandlingens
språkdräkt. Art. 3 i Haagkonventionen reglerar delgivning då vissa form
krav måste uppfyllas för att delgivningen skall kunna anses behörigen
verkställd. Delgivning enligt denna artikel sker endast under förutsättning
att handlingen är avfattad eller åtföljd av översättning på det språk, som
brukas av den myndighet som mottager framställningen, eller på annat mel
lan de berörda båda staterna överenskommet språk. Mottagandet av del
givningshandlingen i detta skick ger dock icke utan vidare anledning till
delgivning enligt art. 3. För att denna omedelbart skall företagas i någon
av de i artikeln förutsedda formerna — den i det verkställande landet för
liknande fall föreskrivna formen eller annan önskad form som ej strider mot
samma lands lagar —- måste uttrycklig begäran därom intagas i delgiv
ningsframställningen. Har så ej skett, kan den mottagande staten först pröva
om delgivning enligt art. 2 är möjlig. Misslyckas ett sådant delgivningsför-
sök, måste vederbörande myndighet emellertid söka verkställa delgivningen
i den form som dess egen lag föreskriver för motsvarande fall. Art. 2 inne
bär att delgivning i artikelns mening skall äga rum endast om den person
för vilken handlingen är avsedd frivilligt mottager denna. Anmärkas bör
att detta stadgande icke ålägger den myndighet som mottagit framställ
ningen skyldighet att vidtaga några andra delgivningsåtgärder, därest mot
tagandet av handlingen enligt art. 2 vägras. Bortsett från de nyss berörda
fallen, då språkvillkoren i art. 3 uppfyllts men begäran om delgivning i viss
form icke framförts, har vederbörande myndighet endast att återställa hand
lingen till delgivningsframställningens avsändare och därvid meddela, att
adressaten vägrat att mottaga handlingen. Adressaten kan givetvis vägra att
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
15
mottaga handlingen, även när den förelägges honom med tillämpning av del- givningsförfarande enligt art. 3. I detta fall konstateras emellertid hans väg ran i en sådan form att det gjorda delgivningsförsöket enligt lagen i det land som gjort framställningen som regel kan betraktas som en i behörig ordning verkställd delgivning. Ett skriftligt konstaterande av ett misslyckat delgivningsförsök enligt art. 2 torde däremot i många länder icke kunna tillerkännas vitsord som bevis om behörig delgivning.
Vad likväl beträffar tillämpningen av dessa båda artiklar på förhållandet mellan Sverige och Frankrike kan nämnas att överlämnande av delgivnings handlingar jämlikt art. 2 givetvis är tillfyllestgörande, såvitt gäller franska rättegångshandlingar. Såsom förut skildrats har den rättsligt verkande del- givningen redan skett i Frankrike vid le parquet. Den senare enligt Haag- konventionens regler tillkommande delgivningen är ur fransk synpunkt en dast att betrakta som en underrättelse om vad som förevarit. Enligt art. 2 i förevarande avtal sker nu i detta avseende en jämkning till skydd för svenska intressen, men denna jämkning ändrar icke den grundläggande regeln om delgivning genom handlingens överlämnande till le parquet. Erfarenheten visar också att man i franska delgivningsframställningar alltid nöjer sig med att begära delgivning enligt art. 2 i Haagkonventionen. Dessa framställ ningar efterkommes emellertid på svensk sida i många fall i överensstäm melse med föreskrifterna i art. 3, varvid stämningsman anlitas. Tillväga gångssättet torde bero på rent praktiska överväganden. Det är emellertid i detta sammanhang att observera att krav om ersättning för stämningsman- nens medverkan i dessa fall icke torde kunna göras gällande hos franska ve derbörande, trots att art. 7 i Haagkonventionen föreskriver att ersättning för dylik medverkan må utkrävas vid delgivning enligt art. 3. Rimligen kan icke denna bestämmelse vara tillämplig, då delgivningen visserligen skett en ligt sistnämnda artikel, men framställningen avsett delgivning enligt art. 2.
För Sveriges del synes delgivning av svenska rättegångshandlingar i Frank rike enligt art. 2 vara fullt tillfredsställande, under förutsättning att motta garen kvitterar handlingen med skriftligt erkännande. Däremot kan möjligen tvivel uppstå om delgivningens behöriga verkställande, om framställningen resulterar i fransk myndighets intyg antingen att handlingen formlöst över lämnats till adressaten eller representant för honom eller att vederbörande vägrat att mottaga densamma. Framställning om delgivning enligt art. 3 -— med ty åtföljande översättningstvång — torde därför ej sällan böra kom ma till användning från svensk sida.
Art. 2 i avtalet innehåller, som förut nämnts, de regler som syftar till att bereda svenska intressen skydd mot riskerna av de franska delgivningsreg lernas tillämpning på personer bosatta i Sverige. Artikelns bestämmelser härutinnan föregås emellertid i första stycket av ett stadgande om skyldig het för vederbörande myndighet att underrätta om hinder som kan ha mött för delgivning enligt Haagkonventionens art. 2. Denna skyldighet torde följa redan av samma konventions art. 1, men det har ansetts lämpligt alt kom plettera art. 2 med ett otvetydigt stadgande om skyldighetens närmare in
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
nebörd. Stadgandet bidrager dessutom till att draga upp en klar skiljelinje
mellan artiklarna 2 och 3 i Haagkonventionen.
I inledningen till detta anförande har en närmare redogörelse lämnats för
hurusom svenska medborgare och företag för närvarande löper vissa risker
för rättsförluster till följd av de franska reglerna i art. 69 mom. 10 i Code
de Procédure Civile om delgivning vid le parquet med personer bosatta utom
lands. Det kan sålunda inträffa, att svensk svarande i fransk rättegång dö-
mes tredskovis, utan att vederbörande erhållit vetskap om den mot honom
inledda rättegången. Mot sådan tredskodom finnes visserligen rättsmedel
både i form av återvinning (opposition) och vad (appel), men på grund av
samma delgivningsregler är det i vissa fall icke uteslutet att även de för be
gagnandet av dessa rättsmedel fastställda fristerna utlöper, utan att veder
börande i praktiken haft möjlighet att vidtaga erforderliga processuella åt
gärder.
Det är mot denna bakgrund som nu i andra och tredje styckena i art. 2
stadgas ett visst skydd för den med vilken delgivning sker. Då det i andra
stycket föreskrives att delgivningen skall anses verkställd den dag då hand
lingen överlämnades eller dess mottagande vägrades, är innebörden härav
att i den stat som begärt delgivningen någon verkan icke får tilläggas denna
förrän från den dag då handlingen tillställdes adressaten eller denne väg
rade att mottaga densamma. Ur svensk synpunkt innebär detta icke någon
avvikelse från vad som ändock skulle gälla beträffande rättegång i Sverige.
För Frankrikes del är stadgandet däremot liktydigt med ett uppgivande av
de processuella fristernas beräknande från dagen för delgivningshandlingens
överlämnande till le parquet. Denna eftergift till förmån för svenska intres
sen begränsas emellertid av föreskriften i artikelns tredje stycke om att del
givning av handling, upprättad i Frankrike, likväl där skall anses behörigen
verkställd femton dagar efter det att franska beskickningen eller franskt
konsulat i Sverige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet,
såframt icke redan dessförinnan handlingen överlämnats till adressaten eller
denne vägrat att mottaga densamma.
Denna reglering är att betrakta som ett kompromissresultat. Alltjämt kom
mer man sålunda att på svensk sida sakna en absolut garanti för att delgiv
ningshandlingarna tillställes adressaten i tillräckligt god tid. Eftersom emel
lertid den i art. 2 meddelade skyddsregeln innebär en förlängning av den or
dinära franska processuella fristen, finnes det likväl goda skäl att antaga att
stadgandet i praktiken skall tillgodose det svenska skyddsbehovet.
Skyddsbehovet gör sig naturligen i första hand gällande för personer och
företag som har egendom i Frankrike eller eventuellt annat land, där franska
domar kan verkställas. I Sverige är franska domar icke exigibla. Däremot är
det möjligt att de i viss utsträckning kan anses här besitta rättskraft i den
meningen att de svenska domstolarna kan förväntas lägga deras innehåll till
grund för avgöranden rörande sådant som varit föremål för dom i Frank
rike. Någon fullt klarläggande domstolspraxis i sådant hänseende föreligger
likväl icke, liksom frågan icke heller funnit något entydigt svar i svensk
17
doktrin. Den möjligheten måste emellertid beaktas att de svenska domsto larna kan visa sig benägna att för frågan om en fransk tredskodoms rätts kraft tillägga betydelse huruvida den stämningsdelgivning som föregått do men uppfyllt rimliga anspråk enligt svensk uppfattning. Med tanke härpå bör det nu förevarande avtalet icke få kunna tolkas sålunda att svensk dom stol därigenom avhänts möjligheten att från den nu angivna synpunkten laga ställning till verkan av en stämning till fransk domstol, som icke över lämnats till svaranden och som denne heller icke vägrat att mottaga. En så dan tolkning har också förebyggts genom att i tredje stycket i art. 2 uttryck ligen tillkännagivits att det endast är i Frankrike som en delgivning får an ses verkställd utan att handlingen överlämnats eller dess mottagande väg rats.
Art. 3 reglerar i anslutning till art. 6 i Haagkonventionen delgivning ge nom konsuls egen omedelbara försorg. Stadgandet innebär att svenska kon suler i Frankrike och franska konsuler i Sverige icke såsom för närvarande må verkställa delgivning med andra personer än sådana som är medborgare i det land konsuln företräder. Denna inskränkning av konsuls delgivnings- befogenheter torde å fransk sida vara grundad på suveränitetssynpunkter.
Å svensk sida är däremot regeln i första hand motiverad av en önskan att bereda personer bosatta i Sverige det skydd, enligt art. 2 i förevarande avtal, som automatiskt träder i funktion om handlingar emanerande från Frank rike, i stället för genom fransk konsul, delgives i överensstämmelse med Haagkonventionens huvudregler. Genom det nu ifrågavarande stadgandet har en precisering skett av den befogenhet att delgiva handlingar i civilmål, som tillerkänts konsul i art. 30 av den svensk-franska konsularkonventionen av år 1955.
Befogenheten att låta delgiva på de båda andra sätt, som förutsetts i Haag konventionens art. 6 under mom. 1. och 2., undergår genom art. 3 i före varande avtal ingen förändring. I avsaknad av särskilt avtal härom skall således enligt samma art. 6 andra stycket gälla, att delgivning på dessa sätt må ske om det land, där delgivningen skall ske, icke motsätter sig den samma. Sverige, som icke uppställt några förbud i dessa hänseenden, torde hittills ha saknat anledning att taga ställning till frågan, enär delgivning av franska handlingar på något av de båda förutsedda sätten veterligen ald rig ägt rum i Sverige. Frågan torde av samma skäl tills vidare kunna läm nas öppen. Några franska förbud mot delgivning av svenska handlingar i Frankrike på ifrågavarande sätt har ej meddelats. Detta har varit av stor betydelse i ärenden då skyndsam delgivning i Frankrike av svenska rätte gångshandlingar varit nödvändig. De svenska konsulerna har nämligen i så dana fall, såsom förut nämnts, kunnat vända sig direkt till franska stäm- ningsmän (liuissiers) för delgivningens verkställande. Detta förfaringssätt torde även i framtiden ofta böra komma till användning. Anmärkas bör att ersättning måste lämnas för stämningsmannens medverkan i sådana fall.
Stadgandcna i art. 4—7 i avtalet ansluter sig till Haagkonventionens art. 8—10 angående bevisupptagning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Möjligheten enligt art. 4 att verkställa viss bevisupptagning genom diplo
matiska eller konsulära tjänstemän har tillkommit på fransk begäran. För
Sveriges del torde stadgandet vara av mindre intresse i betraktande av att
svensk lag saknar bestämmelser om bevisupptagning i civilmål i denna form.
Befogenheten att företaga hithörande förrättningar har begränsats sålunda
att endast medborgare i det land den diplomatiske eller konsuläre tjänste
mannen företräder må av denne kallas till bevisupptagning, och att sådan
må komma till stånd endast om vederbörande lämnar sitt samtycke därtill.
Även i nu förevarande hänseende innebär avtalet en precisering av konsuls
befogenhet enligt art. 30 i den svensk-franska konsularkonventionen.
Ett misslyckat bevisupptagningsförsök av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman utgör enligt art. 5 icke något hinder för framställning om bevis
upptagning genom myndighets försorg enligt Haagkonventionen. Stadgandet
lorde icke påkalla någon särskild kommentar.
Av stadgandet i art. 6 följer att svenska domstolars framställningar om
bevisupptagning i Frankrike måste översättas till franska innan de vidare
befordras till vederbörande franska myndighet. Sådan översättning sker i
enlighet med kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rö
rande tillämpningen av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid
utländsk domstol. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i avtalet om
rättshjälp i brottmål är stadgandet i art. 6 helt reciprokt. Franska framställ
ningar om bevisupptagning i Sverige skall således vara åtföljda av översätt
ning till svenska.
Vad gäller stadgandet i art. 7 om kostnaderna för bevisupptagning är föl
jande att märka. Enligt huvudregeln i art. 16 i Haagkonventionen får er
sättning icke utkrävas för bevisupptagning verkställd på fördragsslutande
stats begäran. Vissa undantagsfall har dock uppställts. Viktigast ur prak
tiska synpunkter är undantagen avseende ersättning utbetalad till vittne
eller sakkunnig. För sådana kostnader, liksom för kostnader i övriga un
dantagsfall, må gottgörelse sökas hos den stat som påkallat bevisupptag
ningen. Genom stadgandet i art. 7 avstår nu Sverige och Frankrike från sin
rätt enligt Haagkonventionen att utkräva ersättning för kostnader för vitt
nen. Övriga undantag från huvudregeln i konventionens art. 16 skall där
emot alltjämt gälla. Skälet till den ömsesidiga eftergiften beträffande vitt-
nesersättning är att såväl Sverige som Frankrike funnit att de ersättnings-
gilla beloppen som regel är alltför små för att motivera det avsevärda admi
nistrativa och kamerala arbete som blir följden av återkrav.
En icke eftersträvad följd av stadgandet blir, att enskilda parter undgår
kostnader för vilka gottgörelse av dem skulle ha lämnats om vittnesförhöret
ägt rum i det land där rättegången pågår. Något missbruk av stadgandet i
detta hänseende torde dock icke vara att befara.
För svenskt vidkommande torde stagandets tillämpning icke kräva annat
författningsstöd än det som finnes i 10 § lagen den 20 december 1946 om
bevisupptagning åt utländsk domstol.
Stadgandena i art. 8 och 9 berör den särskilda processförutsättning som
brukar gå under beteckningen cautio judicatum solvi.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
19
Enligt Haagkonventionens art. 17 må medborgare i fördragsslutande land, som uppträder som kärande eller mellankommande part i rättegång i annat fördragsslutande land, icke på grund av sin egenskap av utlänning eller i följd av saknad av hemvist eller uppehållsort i domstolslandet för pliktas att ställa borgen eller annan säkerhet under vad namn det vara må eller att verkställa deposition för ersättning till domstol. För att vederbö rande kärande eller mellankommande part skall komma i åtnjutande av denna förmån måste han emellertid ha sitt hemvist i något av de länder som anslutit sig till Haagkonventionen. Sistnämnda förutsättning är att anse som grundvalen för konventionens bestämmelser i art. 18 och 19 om verkställighet av domar avseende rättegångskostnader. Enligt art. 18 för pliktar sig de fördragsslutande staterna att på begäran kostnadsfritt genom behörig myndighet göra sådana domar verkställbara, om den ersättnings- pliktige fritagits från skyldigheten att ställa säkerhet eller verkställa de position på grund av bestämmelserna i Haagkonventionens art. 17 eller i följd av lagstiftningen i domstolslandet. Stadgandet i art. 18 kompletteras i art. 19 av bestämmelser om förfarandet i det land där verkställighet sökes.
Den i art. 17 i Haagkonventionen stadgade förmånen avser endast fysiska personer. Genom stadgandet i art. 8 i förevarande avtal utsträckes emeller tid nu, såvitt gäller rättegångar i endera av de båda fördragsslutande sta terna, tillämpningen av art. 17 och exigibilitetsbestämmelserna i art. 18 och 19 till juridiska personer, som bildats i enlighet med lagen i den andra sta ten. Denna definition av de förmånsberättigade juridiska personerna får an ses innefatta förutsättningen att dessa alltjämt är hemmahörande i sitt ur sprungsland. Ett bolag, som bildats enligt fransk lag men som sedermera överflyttat hela sin verksamhet exempelvis till Marocko, synes därför icke kunna åberopa stadgandet i art. 8 för erhållandet av dispens från ställandet av säkerhet i svensk rättegång. I detta och liknande fall har nämligen grun den för tillämpningen av verkställighetsreglerna undanryckts.
Medan art. 8 tager sikte på kärandens situation, är utgångspunkten för bestämmelserna i art. 9 den motsatta. Stadgandets syfte är sålunda att i rättegång i ettdera landet tillförsäkra svarande hemmahörande i det andra landet samma rätt att kräva ställandet av säkerhet för rättegångskostnader som tillkommer svarande vilken är medborgare i domstolslandet. Rätten till nationell behandling i detta hänseende i domstolslandet har i artikeln till erkänts medborgare i det andra landet samt juridiska personer som bildats i enlighet med detta lands lagar. Genomförandet av artikelns bestämmelse innebär en uppmjukning av den restriktiva ståndpunkt som svensk rätt, till skillnad från processlagstiftningen i många andra länder, intagit i detta hänseende. Någon motsvarighet till denna regel finnes icke i Haagkonven- lionen.
Frågan i vad mån stadgandena i art. 8 och och 9 föranleder ändring i gällande svenska lagbestämmelser anmäles denna dag av chefen för justitie departementet.
Innehållet i slutbestämmelserna i art. 10—11 klargör bl. a. sambandet mellan förevarande avtal och Haagkonventionen.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
Avtalet skall således enligt art. 10, i likhet med vad som gäller för Haag-
konventionen, vara tillämpligt endast på det europeiska Frankrike. En ut
vidgning till andra franska områden eller av Frankrike på det internationel
la planet företrädda områden skall dock med svenskt samtycke kunna ske
under förutsättning att motsvarande utvidgning redan dessförinnan skett
såvitt gäller Haagkonventionen.
Avtalets principiella karaktär av tillämpningsföreskrifter till Haagkon
ventionen av den 17 juli 1905 understrykes av stadgandet i art. 11 att avta
let icke rubbar denna konventions bestämmelser. Sättes konventionen ur
kraft genom att den nya Haagkonventionen av år 1954 träder i dess ställe,
skall förevarande avtal utan särskild överenskommelse eller annan åtgärd
tillämpas på den nya konventionen. Beträffande sistnämnda konvention kan
nämnas att den skall träda i kraft på sextionde dagen efter det att det fjär
de ratifikationsinstrumentet deponerats och då skall ersätta 1905 års kon
vention i förhållandet mellan de stater som ratificerat den nya konventio
nen. Ingen stat har ännu ratificerat denna.
Enligt art. 12 skall avtalet upphöra att gälla sex månader efter uppsäg
ning. Ingen hänvisning har i detta sammanhang gjorts till Haagkonventio
nen. Avtalet bygger emellertid, såsom av art. 11 framgår, på förutsättningen
att antingen Haagkonventionen av år 1905 eller den av år 1954 är i kraft
mellan de båda länderna. Skulle detta förhållande bringas att upphöra, tor
de därför avtalet böra sättas ur kraft samtidigt härmed.
Jag övergår nu till avtalet om rät ts hjälp i brottmål.
Den allmänna förpliktelsen för parterna enligt art. 1 att bistå varandra
i brottmål är icke uttryckligen inskränkt till de former av rättshjälp som
reglerats i avtalets följande artiklar. Ingen tvekan torde emellertid kunna
råda om att förpliktelsen endast avser rättshjälp av dessa slag, nämligen
delgivning, bevisupptagning, utväxling av straffregisterutdrag samt viss
medverkan för att förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelse
att inställa sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet. Rättshjälp
i annan form är sålunda underkastad den diskretionära prövningsrätt som
för närvarande gäller över hela området för rättshjälp i brottmål. De i avta
let gjorda åtagandena medför i praktiken en utvidgning av området för det
svensk-franska rättshjälpssamarbetet endast såvitt avser utväxling av straff
registerutdrag. Under sådana omständigheter ligger avtalets största värde
dels i det skydd art. 5 bereder svenskar som instämts att svara i brottmål i
Frankrike, dels i den vägledning avtalet kan ge för myndigheternas hand
läggning av hithörande ärenden. Det undanröjer också de möjligheter till
friktion i det svensk-franska samarbetet på detta område, som framträtt på
grund av frånvaron av exempelvis bestämmelser angående de praktiskt vik
tiga språk- och översättningsfrågorna.
Vissa allmänna undantag från förpliktelsen att lämna rättshjälp i brott
mål har som förut nämnts fastställts i art. 1. Den stat som mottager fram
ställningen äger sålunda avvisa densamma, om staten skulle finna att det
ifrågavarande brottmålet är av politisk natur eller att med hänsyn till dess
beskaffenhet den begärda åtgärden skulle kränka statens suveränitet, med
föra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public).
Enligt 1 § lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning åt utländsk domstol skall framställning om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas, där fråga är om ansvar för gärning som har karaktären av politiskt brott eller som icke är i svensk lag belagd med straff. Även utan uttryckligt stad gande i lag eller annan författning gäller också andra inskränkningar be träffande rättshjälp åt utländsk domstol. Framställningar om sådan rätts hjälp skall nämligen göras hos utrikesdepartementet och detta vidarebeford rar självfallet icke en framställning, med mindre det befunnits att den be gärda åtgärden icke skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra risk för landets säkerhet eller strida mot allmänna svenska rättsprinciper. Samtliga hinder mot beviljande av rättshjälp åt utländsk domstol i brottmål, som en ligt det nu sagda kan möta på svensk sida, har tydligen täckning i avtals texten. I sådant hänseende är särskilt att märka att vid tolkningen av uttryc ket ordre public vägledning får sökas i den förut berörda franska förkla ringen avseende Haagkonventionens art. 4 och It. Därav följer bl. a. att ut trycket täcker även det svenska förbudet mot bevisupptagning i mål angåen de gärning som icke är straffbelagd i Sverige.
Nödvändigheten av att i brottmålssammanhang beakta de avtalsslutande staternas suveränitet, säkerhet och ordre public synes i och för sig utgöra tillräcklig grund för avtalets regel, i artiklarna 2, 6, It, 12 och 13, att fram ställning om rättshjälp skall ske på diplomatisk väg. Även språksvårighe ter talar emellertid för kanalisering av rättshjälpen på denna väg. Det enda undantaget från regeln återfinnes i art. 6, andra stycket, som medger att framställning om bevisupptagning i brådskande fall må sändas direkt av judiciell myndighet i det ena landet till behörig myndighet i det andra lan det. En kopia skall emellertid även i dessa fall sändas på diplomatisk väg. Regeln står i överensstämmelse med internationell sedvana och med de svenska författningarnas regler om rättshjälp i brottmål, vilka alla i prin cip förutsätter det svenska utrikesdepartementets medverkan. De avsteg som gjorts från principen hänför sig till nordiska länder och torde därför icke kunna åberopas i detta sammanhang.
I art. 2 har medgivits att delgivningshandlingar översändes utan över sättning. Den stat, till vilken framställningen riktas, får därför själv avgöra i vad mån översättning skall göras genom de egna myndigheternas försorg. Stadgandet synes i stort sett överensstämma med hittills gällande ordning. Enligt denna har sålunda till svenska utrikesdepartementet inkomna fran ska delgivningshandlingar vidarebefordrats utan översättning, oavsett adres saternas nationalitet och språkkunskaper. Icke heller i nu förevarande sammanhang synes anledning föreligga att ålägga utrikesdepartementet eller annan svensk myndighet att i större eller mindre utsträckning ombesörja översättning till svenska av delgivningshandlingar. Såsom i det följande an- gives torde eu svensk medborgares behov av att kunna fatta innebörden av den mottagna rättegångshandlingen kunna tillfredsställande tillgodoses på enklare sätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
21
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Art. 3 stadgar att framställning om delgivning skall avfattas på franska
språket eller vara åtföljd av översättning till samma språk. Då framställ
ning enligt avtalet endast kan göras på diplomatisk väg och då all officiell
diplomatisk skriftväxling mellan Sverige och Frankrike sker på franska
språket, har en sådan föreskrift befunnits naturlig.
I första hand för att underlätta handläggningen av delgivningsärendena
i vederbörande utrikesministerium har i art. 3 vidare föreskrivits att fram
ställning om delgivning bl. a. skall innehålla uppgift om delgivningshand
lingens art — stämning, dom, vittneskallelse e. d. — och en beskrivning av
brottet. Dessa grundläggande uppgifter torde i de flesta fall vara tillräckliga
för att sätta mottagaren i stånd att taga ställning till delgivningen. Det sy
nes därför lämpligt att utrikesdepartementet i de fall där det icke uppenbar
ligen är onödigt, fogar en översättning av dessa uppgifter till de franska del
givningshandlingarna.
I art. 4, som reglerar sättet för delgivningens verkställande, förutsättes att
denna i normala fall sker utan iakttagande av bestämda formaliteter. Fram
ställning om delgivning i den form som är föreskriven i det verkställande
landet skall dock efterkommas. I detta sammanhang bör observeras att även
i fråga om delgivning av stämning i brottmål den franska lagens formföre
skrifter känner såväl delgivning med svaranden personligen som delgivning
med representant för honom. I betraktande av att enligt svensk lag CRB
33: 13) stämning i brottmål alltid måste delges med svaranden personligen,
även om han befinner sig i utlandet, synes därför en framställning om del
givning i Frankrike av en svensk brottmålsstämning böra åtföljas av begä
ran om delgivning med svaranden personligen. Visserligen förutsättes att,
även vid formlös delgivning enligt huvudregeln i art. 4, handlingen över
lämnas direkt till den person, för vilken den är avsedd, men någon visshet
för att delgivningen icke sker på annat sätt föreligger icke. Såvitt gäller
delgivning i Sverige av franska domstolshandlingar är reglerna i art. 4 fullt
förenliga med de interna svenska författningarna. Enligt 2 § 3 mom. kun
görelsen den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av
utländsk myndighet, skall delgivning genom länsstyrelses försorg ske ge
nom att handlingen överlämnas eller genom postverket översändes till den
person som skall mottaga densamma, såvida icke den utländska myndig
heten begärt att handlingen skall delgivas i den form som för liknande del
givning är i svensk lag föreskriven eller att visst annat förfarande skall
iakttagas. För undvikande av postdelgivning av annat slag än det i art. 4
förutsedda synes utrikesdepartementet vid översändandet av franskt delgiv-
ningsärende till länsstyrelse böra underrätta om artikelns föreskrifter angå
ende postdelgivning. Artikelns utformning möjliggör för övrigt för utrikes
departementet att självt genom posten låta verkställa av fransk myndighet
begärd delgivning. I fall där tydlig adress lämnats är ett sådant förfarings
sätt stundom tillrådligt med hänsyn till den tidsbesparing som därigenom
kan uppnås. Är fråga om stämning, synes dock postdelgivning enligt art. 4
icke böra ifrågakomma. Skulle svaranden icke lösa ut den rekommende
rade försändelsen, blir nämligen denna liggande hos den svenska postanstal
23
ten under femton dagar, ankomstdagen oräknad, innan den återställes till avsändaren, med påföljd att en avsevärd del av delgivningsfristen förbrukas (jfr art. 5).
Enligt art. 4 kan beviset om verkställd delgivning utfärdas på tre olika sätt. Endast ett av dessa — intyg om formen och tiden för delgivningen — påkallar myndighets medverkan. De två andra typerna av bevis utgöres av skriftliga erkännanden i olika former om mottagandet av delgivningshand lingen. Bortsett från fall där underskriftens äkthet kan dragas i tvivels- mål, torde sådana erkännanden alltid vara tillfyllest som bevis om behörig delgivning enligt svensk lag. Detsamma kan icke utan vidare sägas om in tyg utfärdade av fransk myndighet. Uppenbarligen blir det sålunda, såsom förut påpekats beträffande stämning i brottmål, beroende av intygets inne håll om behörig delgivning skall anses ha blivit verkställd, där den svenska lagen kräver att handlingen överlämnats till vederbörande personligen.
Artikelns andra stycke avser bl. a. fall då person, med vilken delgivning skall ske, vägrat att mottaga handlingen. Redogörelse skall då lämnas för omständigheterna vid delgivningsförsöket och, såvitt möjligt, för skälen för adressatens vägran att mottaga handlingen. Möjligen kan åtagandet i sistnämnda hänseende för svenskt vidkommande komma att föranleda vissa kompletterande föreskrifter i anslutning till reglerna i 4 § i 1909 års kun görelse.
Art. 5 har liksom det motsvarande stadgandet i art. 2 andra och tredje styckena i avtalet angående rättshjälp i civilmål till syfte att bereda personer som befinner sig i Sverige ett visst skydd mot att utan deras vetskap rät tegångar mot dem inledes och genomföres i Frankrike, något som på grund av den franska processlagstiftningens delgivningsbestämmelser är möjligt, därest icke ett internationellt avtal lägger hinder i vägen. Skyddsbestäm melsen i fråga har emellertid med hänsyn till olikheterna mellan de båda processtyperna fått utformas på ett annat sätt än i avtalet angående rätts hjälp i civilmål. Ett villkor för att bestämmelsen skall träda i tillämpning är sålunda att den som blir tilltalad i Frankrike till vederbörande judi- ciella myndighet gjort anmälan om sin adress i Sverige. Den svenske bil förare som under resa i Frankrike blivit invecklad i en kollision kan salunda genom en dylik anmälan i samband med polisutredning på orten komma i åtnjutande av det skydd som art. 5 lämnar. Innebörden härav är att någon dom mot den frånvarande svaranden i intet fall skall kunna fällas, förrän det förflutit en månad efter det att underrättelse om stämningen nått svens ka utrikesdepartementet.
Vad därefter angår reglerna om bevisupptagning i art. 6—9. innebär de i art. 6 lämnade föreskrifterna beträffande formen för framställningen och sättet för dess översändande, såvitt gäller framställningens språkdräkt, att man å svensk sida icke krävt full reciprocitet. Franska domstolar äger så lunda översända sina framställningar på det egna språket, medan svenska domstolars framställningar skall tillställas den franske mottagaren på frans ka eller åtföljas av översättning till detta språk. Bakgrunden härtill är att man i praxis från utrikesdepartementets sida — på grund av franskans sär
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ställning som diplomatspråk — oftast accepterat framställningar från
franskt håll utan att kräva översättning till svenska. I sådana fall har utri
kesdepartementet som regel översatt den franska texten eller i varje fall
gjort en sammanfattning på svenska, innan framställningen sänts vidare
till vederbörande svenska domstol. Detta förfaringssätt torde även i framti
den böra få tillämpas. Vad beträffar de översättnings- och kostnadsfrågor
som uppstår i samband med svenska framställningar om bevisupptagning
i Frankrike, har dessa redan reglerats på ett tillfredsställande sätt i kungö
relsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol.
Stadgandet i art. 7 om tillämpning av lex fori vid bevisupptagning över
ensstämmer med huvudregeln i 5 § lagen den 20 december 1946 om bevis
upptagning åt utländsk domstol. Formuleringen avser icke att utesluta be
visupptagning enligt förfarande, som kan vara föreskrivet i det land som
påkallar bevisupptagningen, men en förutsättning för att begäran därom
skall efterkommas är att lagstiftningen i verkställighetslandet icke uppstäl
ler något hinder mot det angivna förfarandet.
De övriga bestämmelserna om bevisupptagning i art. 8 och 9 föranleder
ingen annan kommentar än ett konstaterande att svensk domstols skyldig
heter enligt dessa artiklar automatiskt uppfylles genom iakttagande av
reglerna i 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol.
Kostnadsbestämmelserna i art. 10 bygger, liksom motsvarande bestäm
melser i avtalet angående rättshjälp i civilmål, på principen att bistånd i
form av delgivning eller bevisupptagning skall lämnas utan kostnad av
något slag för den stat som påkallat åtgärden. Undantag från principen har
endast gjorts beträffande kostnader för medverkan av sakkunnig eller
stämningsman, när sådan medverkan begärts. Betydelsen av dessa undan
tag inskränkes som förut nämnts av en särskild överenskommelse enligt
vilken intet krav skall framställas, om det ersättningsgilla beloppet icke
överstiger 5 000 francs eller motvärdet i svenska kronor. Genom att belop
pet fixerats i en separat överenskommelse i form av skriftväxling kan i
framtiden eventuellt önskvärda jämkningar ske utan ändring av själva av
talet.
För principen om kostnadsfrihet talar, vid brottmål liksom vid civilmål,
i första hand praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp
å ömse sidor uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande här
av endast innebära en fördyring för båda staterna.
Tillämpningen på svensk sida av art. 10 och den särskilda överenskom
melsen torde förutsätta administrativa föreskrifter.
Det på franskt förslag tillkomna åtagandet i art. 11, första stycket, att
söka förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelser att inställa
sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet inskränker sig till en
förpliktelse att uppmana vederbörande att hörsamma kallelsen. Någon på
följd vid underlåtenhet att följa uppmaningen är således icke förutsedd. Om
någon efter sådan uppmaning inställer sig i det andra landet, skall han
erhålla resekostnads- och traktamentsersättning, som åtminstone är likvär
25
dig med den som beredes vittnen respektive sakkunniga enligt de i instäl lelselandet gällande taxorna och reglementena. Då inställelsen är frivillig, kan intet hindra vittnet eller den sakkunnige att betinga sig viss ersättning för sin inställelse. Detta gäller uppenbarligen också vittne eller sakkunnig, som väl delgivits kallelse i vanlig ordning men icke mottagit särskild upp maning av myndighet i vistelselandet.
Av större praktiskt och principiellt intresse är stadgandet i artikelns andra stycke om straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under uppehåll i det land dit han på kallelse frivilligt begivit sig för att höras av domstol. Under viss begränsad tid må inga åtgärder vidtagas mot honom på grund av brott eller straffdom från tiden före avresan till domstolslan det. Goda skäl synes tala för den stadgade immuniteten. Vittne eller sak kunnig, som är medveten om risken av ett åtal eller en straffverkställighet i det land dit han kallats, skulle med största sannolikhet vägra att efter komma kallelse som icke är förenad med sådan immunitetsrätt. En negativ inställning till vittnets eller den sakkunniges anspråk på fri lejd skulle un der sådana förhållanden icke öka domstolslandets möjligheter att lagfora vederbörande utan skulle endast vara till förfång för utredningen i det brott mål, vari denne önskas hörd som vittne eller sakkunnig.
Immunitetsbestämmelsen är till sin art icke ny i svensk rätt. I flertalet svenska utlämningskonventioner från tiden före 1913 års alltjämt gällande utlämningslag återfinnes sålunda ett stadgande om liknande immunitet för person som på kallelse frivilligt begivit sig från det ena konventionslandet till det andra för att höras som vittne i brottmål. Av dessa traktater har numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men konventionerna med Danmark, Norge och Belgien, som alla innehåller detta stadgande, är alltjämt i kraft. Konventionsstadgandet synes icke ha lämnat något spår efter sig i den interna svenska lagstiftningen. Icke heller finnes några bestämmelser om sakkunnigs immunitet under angivna omständig heter. Särskild svensk lagstiftning till bekräftelse av stadgandena i de äldre konventionerna och i nu förevarande avtal torde emellertid icke behöva föreslås i betraktande av att hithörande frågor i ett allmännare samman hang beaktats av straffrättskommittén i dess den 27 april 1953 avgivna förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). I 23 kap. 9 § av detta förslag stad gas sålunda att utan hinder av eljest uppställda regler om svensk straff lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skall gälla vad för sär skilda fall må följa av överenskommelser med främmande makt eller av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
I art. 12 och 13 stadgas skyldighet för de avtalsslutande staterna att hålla varandra underrättade om straffdomar, avkunnade i det egna landet mot det andras medborgare, samt att på begäran översända stråttregister- utdrag, som anses erforderliga under pågående förundersökning eller rät tegång. Stadgandena är givetvis i främsta rummet motiverade av en strä van att i förekommande fall ge domstolarna i de båda länderna ett säkrare underlag för straffmätning eller för bedömning av lämplig behandling av tilltalade personer. Utbyte av dylika upplysningar med andra länder har för
Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1050
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Sveriges del förutsetts i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 9 §,
som ger Konungen rätt att under förutsättning av ömsesidighet överens
komma därom. Med stöd därav föreligger särskilda överenskommelser med
Belgien, Danmark, Finland och Nederländerna. För tillämpningen å svensk
sida av nu ifrågavarande överenskommelse erfordras administrativa före
skrifter, i vilka torde böra beaktas det för Frankrikes del vidsträckta med-
borgarbegreppet enligt nästföljande artikel.
Såvitt angår Frankrike skall enligt art. 14 såsom medborgare i avtalets
mening förstås alla franska medborgare (nationaux franqais), medborgare
(ressortissants) i Franska Unionen och medborgare (ressortissants) i sta
ter och områden, vilka Frankrike företräder på det internationella planet.
Medan sålunda det franska medborgarbegreppet givits en vidsträckt inne
börd, har avtalets geografiska tillämpningsområde enligt art. 15 för Frank
rikes del begränsats till att omfatta det europeiska Frankrike och sådana
utomeuropeiska områden som har särskilt intim administrativ anknytning
till moderlandet. Avtalsförpliktelsen till rättshjälp i form av delgivning el
ler bevisupptagning består för Sveriges del följaktligen endast i förhållan
de till judiciella myndigheter inom sålunda angivna delar av det franska
statsområdet.
Vad slutligen beträffar det avtalstekniska stadgandet i art. 16 är endast
att konstatera att utformningen därav står helt i överensstämmelse med
av Sverige gängse tillämpade principer vid slutandet av internationella
avtal.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de båda nya rättshjälpsavta-
len, jämte det att de meddela närmare föreskrifter för de rättsvårdande
svenska och franska myndigheternas samverkan, skapar ett skydd mot olä
genheter av de franska delgivningsreglerna, som tidigare gjort sig märkbara.
Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå, att de här bi-
lagda avtalen mellan Sverige och Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i
civilmål (bilaga A) samt rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (bilaga
B) måtte föreläggas riksdagen, och hemställer alltså
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riks
dagen att godkänna att ratifikation sker av de båda avta
len.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlålas proposition av den ly
delse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Rosenblad
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
27
Bilaga A
Översättning
Convention entre le Royaume de Suéde et la République Francaise relative å l’aide nvutuelle judiciaire en matiére
civile et commereiale
Sa Majesté le Roi de Suéde et le Pre sident de la République Francaise, désirant, dans les rapports réciproques de leurs deux pays, préciser les modalités d’exécution et la portée de certaines dis positions de la Convention de La Haye du 17 Juillet 1905 sur la procédure civile å laquelle la Suéde et la France sont parties, ont décidé de conclure une convention å cet effet et ont nommé pour leurs Plénipotentiaires:
Sa Majesté le Roi de Suéde: Son Excellence M. Westman, Ambassa- deur de Suéde å Paris,
Le Président de la République Fran- (jaise: Son Excellence M. Massigli, Ambassa- deur de France, Secrétaire Général du Ministére des Affaires Etrangéres,
lesquels aprés avoir échangé leurs pleins pouvoirs, trouvés en bonne et due forme, sont convenus des dispositions suivantes:
I
Transmission des actes judieialres et extra-
judiciaircs
Artide ler
Les autorités qualifiées des Hautes Parties Contractantes feront effectuer les remises et significations d’actes con- formément aux dispositions des artides 2, 3, 4 et 5 de la Convention de La Haye du 17 Juillet 1905 relative å la procédure civile.
Artide 2
Si le destinataire refuse de recevoir 1’acte qui lui est présenté en application
Avtal mellan Konungariket Sverige och Franska Republiken rörande öm
sesidig rättshjälp i civilmål
Hans Majestät Konungen av Sverige och Franska Republikens President, vilka i förhållandet mellan sina båda länder önska närmare bestämma sättet för tillämpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i den av Sverige och Frankrike tillträdda Haagkonven- tionen den 17 juli 1905 angående civil processen, ha beslutat att för detta ändamål ingå ett avtal och ha till sina befullmäktigade ombud utsett,
Hans Majestät Konungen av Sverige, Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,
Franska Republikens President,
Ambassadören Massigli, generalsekre terare i utrikesministeriet,
vilka, efter att ha delgivit varandra sina fullmakter som befunnits i god och behörig form, överenskommit om föl jande bestämmelser:
I
Delgivning av rättegångshandlingar och
andra handlingar
Artikel 1
De Höga Fördragsslutande Parternas vederbörande myndigheter skola låta verkställa överlämnande och delgivning av handlingar i enlighet med bestäm melserna i artiklarna 2, 3, 4 och 5 i Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående civilprocessen.
Artikel 2
Vägrar någon att mottaga handling, som förelägges honom med tillämpning
28
Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1956
de 1’article 2 de la Convention de La
Have ou si cette remise ne peut étre
faite pour toute autre raison, 1’autorité
requise renverra immédiatement 1’acte
å 1’autorité requérante en indiquant
le motif pour lequel la remise n’a pu
avoir lieu.
La signification sera réputée exécutée
å la date de la remise ou du refus de
1’acte.
Toutefois la signification des actes
établis en France y sera considérée com-
me ayant été valablement effectuée
quinze jours apres l’envoi de 1’acte par
1’autorité diplomatique ou consulaire
francjaise aux autorités suédoises compé-
tentes si la remise ou le refus visés å
1’alinéa précédent ne sont pas intervenus
avant cette date.
Article 3
Les dispositions des artides qui pré
cédent n’excluent pas la faculté pour les
Hautes Parties Contractantes:
1. de faire remettre directement et
cans contrainte, par leurs consuls res-
pectifs, les actes judiciaires et extra-
judiciaires destinés å leurs propres
ressortissants.
En cas de conflit de législation, la
nationalité du destinataire de l’acte sera
déterminée par la loi du pays ou la
remise doit avoir lieu.
2. de recourir aux procédures pré-
vues aux paragraphes 1. et 2. de 1’article
6 de la Convention de La Haye.
II
Commisslons rogatoires
Article 4
Les Hautes Parties Contractantes se
reconnaissent réciproquement la faculté
de faire exécuter directement et sans
contrainte, par leurs agents diplomati-
ques et consulaires, les commissions ro-
gatoires tendant å 1’audition de leurs
ressortissants ou å la production de
documents par ees derniers. En cas de
conflit de législation, la nationalité de
la personne å entendre sera déterminée
par la loi du pays ou la commission roga-
toire doit étre exécutée.
av artikel 2 i Haagkonventionen, eller
kan den av annan orsak icke överlämnas
till honom, skall den myndighet som mot
tagit framställning om åtgärden omedel
bart återsända handlingen till den myn
dighet som gjort framställningen och
därvid uppgiva anledningen till att över
lämnandet icke kunnat ske.
Delgivningen skall anses verkställd
den dag då handlingen överlämnades
eller dess mottagande vägrades.
Delgivning av handling, upprättad i
Frankrike, skall likväl där anses behö
rigen verkställd femton dagar efter det
att fransk diplomatisk eller konsulär
myndighet avsänt handlingen till ve
derbörande svenska myndighet, såframt
icke handlingen enligt föregående stycke
överlämnats eller dess mottagande väg
rats före denna tidpunkt.
Artikel 3
Genom bestämmelserna i föregående
artiklar uteslutes icke de Höga För-
dragsslutande Parternas befogenhet
1. att låta sina respektive konsuler
direkt och utan tvång överlämna rätte
gångshandlingar och andra handlingar
till medborgare i det egna landet, var
vid i händelse av lagkonflikt adressa
tens medborgarskap skall bedömas en
ligt lagen i det land där överlämnandet
skall ske,
2. att anlita de förfaringssätt som
avses i moment 1. och 2. i artikel 6 i
Haagkonventionen.
II
Bevisupptagning
Artikel 4
De Höga Fördragsslutande Parterna
tillerkänna varandra befogenheten att
genom sina diplomatiska eller konsulära
tjänstemän direkt och utan tvång låta
verkställa handräckningsåtgärder som
avse förhör med egna medborgare eller
företeende av handlingar genom sådana.
I händelse av lagkonflikt bedömes den
persons medborgarskap som skall hö
ras enligt lagen i det land där åtgär
den skall vidtagas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
29
Toute convocation mentionnera ex- pressément que la procédure a lieu sans contrainte.
Article 5
Le fait qu’une tentative d’exécution de la commission rogatoire par le moyen prévu å 1’article 4 ait échoué par suite d’un refus de comparaitre, de déposer ou de produire des documents, ne fera pas obstacle å ce qu’une demande soit faite ultérieurement en conformité de 1’article 9 de la Convention de La Haye.
Article 6
Les commissions rogatoires devront étre accompagnées d’une traduction dans la langue de 1’autorité requise. Cette traduction sera certifiée par un traducteur assermenté ou dont le ser- ment sera regu conformément aux lois du pays requérant.
Article 7
Les indemnités payées aux témoins seront å la charge de l’Etat requis.
Toutefois, les frais occasionnés par la non comparution volontaire des témoins et les frais d’expertise resteront å la charge de l’Etat requérant.
III
Caution judicatum soM
Artide 8
Les personnes morales constituées dans l’un des deux Pays conformément aux lois de ce Pays bénéficieront, sur le territoire de l’autre, des dispositions des artides 17, 18 et 19 de la Convention de La Haye.
Article 9
Les personnes morales visées å 1’article précédent et les personnes physiques ressortissantes de l’une des deux Hautes Parties Contractantes auront, sur le territoire de l’autre, le droit d’exiger,
I kallelse skall uttryckligen angivas, att förfarandet äger rum utan tvång.
Artikel 5
Det förhållandet att försök till sådan bevisupptagning som avses i artikel 4 misslyckats till följd av vederbörandes vägran att inställa sig, att avge utsaga eller att förete handling skall icke utgöra hinder för att framställning senare göres i enlighet med artikel 9 i Haagkonven- tionen.
Artikel 6
Framställning om bevisupptagning skall vara åtföljd av översättning till det språk som brukas av den myndighet till vilken framställningen är riktad. Översättningen skall vara bestyrkt av edsvuren översättare eller av översät tare, som beedigat översättningen i en lighet med lagen i det land varifrån framställningen kommer.
Artikel 7
Vad som utbetalas i ersättning till vittne skall åvila den stat där vittnes förhöret äger rum.
Kostnader, som föranletts av vittnes underlåtenhet att frivilligt inställa sig, skola dock, liksom kostnader för sak kunniga, stanna på den stat som begärt bevisupptagningen.
III
Säkerhet för rättegångskostnader
Artikel 8
Juridiska personer, som bildats i ett- dera landet i enlighet med dess la gar, skola i det andra landet åtnjuta de förmåner, om vilka stadgas i artik larna 17, 18 och 19 i Haagkonventio- nen.
Artikel 9
Juridiska personer, som avses i före gående artikel, och fysiska personer, som äro medborgare i endera av de fördragsslutande staterna, skola i den andra staten ha rätt att fordra ställande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
dans les mémes conditions que les av säkerhet för rättegångskostnader
nationaux eux-mémes, la caution judica- under samma förutsättningar som denna
tum solvi.
stats egna medborgare.
Dispositions finales
Article 10
La présente Convention ne s’applique,
en ce qui concerne la République
Fran$aise, qu’å la France métropoli-
taine.
Elle pourra, par un simple échange de
lettres entre les deux Gouvernements,
étre étendue aux territoires non métro-
politains de la République Francaise et
å ceux qu’elle représente sur le plan
international, si la Convention de La
Haye du 17 Juillet 1905, relative å la
procédure civile, a été préalablement
mise en vigueur dans lesdits territoires.
Slutbestämmelser
Artikel 10
Detta avtal är, i vad avser Franska
Republiken, tillämpligt endast på det
europeiska Frankrike.
Avtalet kan genom skriftväxling mel
lan de båda regeringarna göras tillämp
ligt på Franska Republikens övriga
områden och på områden, vilka Franska
Republiken företräder på det internatio
nella planet, under förutsättning att
Haagkonventionen den 17 juli 1905
rörande civilprocessen dessförinnan satts
i kraft för sagda områden.
Article 11
La présente Convention ne déroge pas
aux dispositions de la Convention de
La Haye du 17 Juillet 1905 å laquelle
les deux Etats contractants sont et
demeurent parties.
Les dispositions de la présente Con
vention relatives å 1’application de la
Convention de La Haye du 17 Juillet
1905 s’appliqueront mutatis mutandis
å la Convention de La Haye du ler
Mars 1954 dés que celle-ci entrera en
vigueur entre les deux Hautes Parties
Contractantes.
Article 12
La présente Convention sera ratifiée
et entrera en vigueur dés 1’échange des
instruments de ratification qui aura lieu
å Stockholm aussitöt que faire se pourra.
Elle demeurera en vigueur jusqu’å
l’expiration d’un délai de six mois å
compter du jour ou l’une des deux
Hautes Parties Contractantes aura dé-
claré vouloir en faire cesser les effets.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé la présente Con
vention et y ont apposé leur sceau.
Fait en double å Paris, le 7 mars
1956.
Artikel 11
Detta avtal rubbar icke bestämmelser
na i Haagkonventionen den 17 juli 1905,
till vilken de båda fördragsslutande
staterna äro och förbliva anslutna.
Detta avtals bestämmelser om till-
lämpningen av Haagkonventionen den
17 juli 1905 skola, mutatis mutandis,
tillämpas på Haagkonventionen den 1
mars 1954, så snart denna konvention
träder i kraft mellan de båda Höga
Fördragsslutande Parterna.
Artikel 12
Detta avtal skall ratificeras och skall
träda i kraft med utväxlingen av ratifi
kationsinstrumenten, vilken skall äga
rum i Stockholm så snart ske kan.
Avtalet skall förbliva gällande till
utgången av en sexmånadersfrist räknad
från den dag då endera av de Höga För
dragsslutande Parterna förklarat sig
vilja försätta avtalet ur kraft.
Till bekräftande härav ha respektive
befullmäktigade ombud undertecknat
detta avtal och därå anbragt sina si
gill.
Som skedde i Paris i två exemplar
den 7 mars 1956.
(Underskrifter)
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
31
Convention entre le Royaume de Suéde et la République Fran^aise relativ o ä l’aide mutuelle judiciaire en matiére
pénale
Sa Majesté le Roi de Suéde et le Pré- sident de la République Fran^aise, dé- sirant régler d’un commun accord entre leurs deux Pays les questions relatives å l’aide mutuelle judiciaire en matiére pénale, ont décidé de conclure une Con vention å cet effet et ont nommé pour leurs Plénipotentiaires:
Sa Majesté le Roi de Suéde: Son Excellence M. Westman, Ambassa der de Suéde å Paris,
Le President de la République Fran- (jaise: Son Excellence M. Massigli, Ambassa der de France, Secrétaire Général du Ministére des Affaires Etrangéres,
lesquels aprés avoir échangé leurs pleins pouvoirs, trouvés en bonne et due forme, sont convenus des dispositions suivantes:
Article ler
Les Hautes Parties Contractantes s’engagent réciproquement å se préter 1’aide mutuelle judiciaire dans toute affaire pénale considérée par la Partie requise comme ne revétant pas un caractére politique ou n’étant pas de nature å porter atteinte å sa souveraine- té, å sa sécurité ou å son ordre public.
I
Transmission et reroise des aetes de procé-
dure et des déeisions judicinires
Article 2
Les aetes de procédure et les déeisions judiciaires destinés å étre notifiés aux personnes qui se trouvent sur le ter-
Bilaga B
Översättning
Avtal mellan Konungariket Sverige och Franska Republiken rörande öm
sesidig rättshjälp i brottmål
Hans Majestät Konungen av Sverige och Franska Republikens President, vilka önska avtalsmässigt mellan sina båda länder reglera frågor rörande rätts hjälp i brottmål, ha beslutat att för detta ändamål ingå ett avtal och ha till sina befullmäktigade ombud utsett,
Hans Majestät Konungen av Sverige, Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,
Franska Republikens President,
Ambassadören Massigli, generalsekre terare i utrikesministeriet,
vilka, efter att ha delgivit varandra sina fullmakter som befunnits i god och behörig form, överenskommit om föl jande bestämmelser:
Artikel 1
De Höga Fördragsslutande Parterna förplikta sig att lämna varandra bistånd i brottmål, som icke av den Part, vars bistånd begäres, anses vara av politisk natur eller av beskaffenhet att kränka dess suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public).
I
Översändande och delgivning av rättegångs
handlingar och domstolsbeslut
Artikel 2
Rättegångshandlingar och domstols beslut avsedda att delgivas personer, som uppehålla sig på endera Fördrags-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ritoire de 1’ime des Parties Contractantes
seront rédigés dans la langue de l’auto-
rité requérante et transmis par la voie
diplomatique.
Article 3
Les demandes de notification seront
rédigées en langue fran$aise ou accom-
pagnées d’une traduction dans cette
langue et devront contenir les indica-
tions suivantes:
— autorité dont émane l’acte ou la
décision,
— nature de l’acte ou de la décision,
— qualification de 1’infraction,
— nom de 1’inculpé ou du condamné,
— nom et adresse du destinataire.
Article 4
L’Etat requis fera procéder å la no
tification par simple remise de l’acte
ou de la décision au destinataire, soit
par la voie administrative, soit par
envoi postal sous pli recommandé avec
accusé de réception, å moins que l’Etat
requérant ne demande expressément que
la notification soit faite dans les formes
prescrites par la loi de la Partie requise.
La preuve de la notification se fera au
moyen, soit d’un récépissé daté, signé
par le destinataire, soit d’un accusé de
réception postal, soit d’une attestation
de 1’autorité requise constatant le fait,
la forme et la date de la notification;
l’un ou 1’autre de ees documents sera
immédiatement transmis å l’Etat re
quérant par la voie diplomatique.
Si la notification n’a pu avoir lieu,
l’Etat requis renverra l’acte å 1’autorité
requérante par la voie diplomatique
en indiquant les raisons qui se sont oppo-
sées å cette notification. Si le destina
taire a refusé de recevoir 1’acte, l’Etat
requis precisera, autant que possible,
les circonstances et les motifs du refus.
slutande Partens område, skola av
fattas på den myndighets språk som
begär delgivningen och översändas på
diplomatisk väg.
Artikel 3
Framställning om delgivning skall
avfattas på franska språket eller vara
åtföljd av översättning till detta språk
och skall innehålla uppgifter om:
myndighet från vilken handlingen eller
beslutet härrör;
handlingens eller beslutets art;
beskrivning av brottet;
den tilltalades eller dömdes namn;
adressatens namn och adress.
Artikel 4
Den stat som mottagit framställning
om delgivning skall låta verkställa denna
genom formlöst överlämnande av hand
lingen eller beslutet till adressaten an
tingen på administrativ väg eller genom
rekommenderad postförsändelse med
mottagningskvitto, såframt icke den
stat som gjort framställningen uttryck
ligen begärt, att delgivningen skall ske i
den form som föreskrives i den andra
statens lag. Bevis om delgivningen skall
lämnas i form av antingen daterat, av
adressaten underskrivet erkännande el
ler postens mottagningskvitto eller intyg
av den myndighet som mottagit fram
ställningen utvisande att delgivning
skett, formen för delgivningen samt
dagen för dess verkställande. Beviset
skall omedelbart på diplomatisk väg
översändas till den stat som begärt del
givningen.
Därest delgivning icke kunnat ske,
skall den stat som mottagit framställ
ningen, på diplomatisk väg återställa
handlingen till den myndighet som på
kallat åtgärden och därvid uppgiva det
hinder som mött för delgivningen. Om
adressaten vägrat mottaga handlingen,
skall den stat som mottagit framställ
ningen så noggrant som möjligt angiva
under vilka omständigheter och av vilka
skäl mottagandet vägrats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
33
Article 5
Les personnes domiciliées dans un des deux Pays ne pourront étre condamnées en leur absence par les autorités judi- ciaires de 1’autre Pays, auxquelles elles auront fait connaitre leur adresse, avant l’expiration d’un délai d’un mois suivant la remise d’un avis de citation au Gouvernement du pays du domicile.
Artikel 5
Den som äger hemvist i ettdera landet må ej dömas frånvarande av judiciell myndighet i det andra landet, vilken han underrättat om sin adress, med mindre en månad förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hem vistlandets regering.
II
Transmission et exécution des cominissions
rogatoires
Article 6
Les commissions rogatoires seront décernées par les autorités judiciaires. Elles seront rédigées en langue fran?aise ou accompagnées d’une traduction dans cette langue; toutefois le Gouvernement suédois pourra demander la traduction en langue suédoise des documents an- nexes.
Les commissions rogatoires seront adressées par la voie diplomatique; en cas d’urgence elles pourront étre adres sées directement:
en Suéde, å la Division Juridique du Ministére des Affaires Etrangéres,
en France, au parquet de la juridic- tion territorialement compétente,
å charge pour 1’autorité requérante d’en envoyer un double par la voie diplomatique.
Article 7
Les commissions rogatoires seront exécutées conformément å la législation de 1’Etat requis et dans la langue de cet Etat.
II
Översändande av framställningar om bevis
upptagning och verkställande därav
Artikel 6
Framställning om bevisupptagning skall beslutas av judiciell myndighet. Den skall vara avfattad på franska språ ket eller åtföljas av översättning till detta språk, svenska regeringen likväl obetaget att begära översättning till svenska av bilagda handlingar.
Framställning om bevisupptagning skall översändas på diplomatisk väg men må i brådskande fall sändas direkt,
i Sverige till utrikesdepartementets rättsavdelning,
i Frankrike till den i territoriellt hänseende behöriga åklagarmyndighe ten (le parquet), dock att den myndighet som gör så dan framställning skall vara skyldig att sända en kopia därav på diplomatisk väg.
Artikel 7
Bevisupptagning skall verkställas i enlighet med lagstiftningen i den stat som mottagit framställning därom och på dess språk.
Article 8
Sur sa demande expresse, 1’Etat requérant sera informé en temps utile, par 1’Etat requis, de la date et du lieu d’exécution de la commission rogatoire afin que les autorités ou parties inté- ressées puissent y assister.
Artikel 8
På uttrycklig begäran därom skall den stat som mottagit framställning om bevisupptagning underrätta den andra staten om dagen och platsen för dennas verkställande i så god tid, att veder börande myndigheter eller parter kunna inställa sig.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Article 9
Les commissions rogatoires exécutées
seront, dans tous les cas, renvoyées
sans délai par la voie diplomatique, avec
les piéces relatives å leur exécution.
Les piéces d’exécution ne seront pas
traduites.
Lorsque les commissions rogatoires
ne pourront pas étre exécutées, l’Etat
requis en informera immédiatement
1’Etat requérant, par la voie diploma
tique, en indiquant les raisons de l’in-
exécution.
III
Frais
Article 10
La notification des actes de procédure
et des décisions judiciaires et 1’exécution
des commissions rogatoires ne donneront
lieu qu’au remboursement des frais
entrainés par 1’intervention d’experts
ou d’officiers ministériels lorsque celle-ci
aura été demandée par l’Etat requérant.
IV
Comparution personelle des témoins et ex
perts
Article 11
Si, dans une cause pénale, la comparu
tion personnelle d’un témoin ou d’un
expert est nécessaire, une demande sera
adressée, en langue francjaise ou avec
une traduction dans cette langue, par
la voie diplomatique. Le témoin ou
1’expert sera engagé å se rendre å
1’invitation qui lui sera faite. Dans ce
cas, les indemnités de voyage et de
séjour, calculées depuis la résidence
du témoin ou de 1’expert, seront au
moms égales å celles prévues par les
tarifs et réglements en vigueur dans
le Pays ou la comparution devra avoir
lieu.
Le témoin ou 1’expert, quelle que soit
sa nationalité, cité dans l’un des deux
Pays et comparaissant volontairement
Artikel 9
Sedan bevisupptagning verkställts,
skall i varje särskilt fall besked därom
jämte handlingarna rörande verkstäl
ligheten utan dröjsmål översändas på
diplomatisk väg.
Verkställighetshandlingarna skola icke
översättas.
Kan begärd bevisupptagning icke
verkställas, skall den stat som mottagit
framställningen därom, omedelbart på
diplomatisk väg underrätta den stat
som påkallat åtgärden och därvid upp
giva det hinder som mött.
III
Kostnader
Artikel 10
Kostnader för delgivning av rätte
gångshandlingar och domstolsbeslut el
ler för bevisupptagning må utkrävas
endast såvitt gäller utgifter för sakkun
nigs eller stämningsmans medverkan,
då sådan påkallats av den stat som
begärt åtgärden.
IV
Tittnens och sakkunnigas personliga in
ställelse
Artikel 11
År vittnes eller sakkunnigs person
liga inställelse nödvändig i ett brott
mål, skall framställning därom, av
fattad på franska språket eller åt
följd av översättning till detta språk,
göras på diplomatisk väg. Vittnet eller
den sakkunnige skall uppmanas att
efterkomma kallelse som utfärdas på
honom. Om han gör detta, skall hans
ersättning för rese- och uppehållskost-
nader, beräknade från bostadsorten,
vara minst likvärdig med den ersätt
ning som finnes fastställd i gällande
taxor och reglementen i det land där
inställelsen skall ske.
Vittne eller sakkunnig, som efter att
ha mottagit kallelse i ettdera landet
frivilligt inställer sig inför domare i
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
35
devant les juges de l’autre Pays ne
pourra étre poursuivi ou détenu pour
des faits ou des condamnations de ca-
ractére pénal antérieurs å son départ
du territoire de l’Etat requis. Cette
immunité cessera lorsque le témoin ou
l’expert, ayant eu la possibilité de
quitter le territoire de l’Etat requérant
durant un délai ininterrompu de trente
jours apres que sa présence n’était plus
requise par les autorités judiciaires,
sera demeuré néanmoins sur ce territoire.
V
Ecliange des caslers judiciaires
Article 12
Les Hautes Parties Contractantes se
donneront réciproquement avis des
condamnations pénales emportant in-
scription au casier judiciaire sur leur
propre territoire, prononcées par les
autorités judiciaires de l’une d’elles å
1’encontre des ressortissants de l’autre.
Ces avis seront également donnés lorsque
le condamné apparaitra comme étant å
la fois le ressortissant des deux Hautes
Parties Contractantes.
Ils seront envoyés sans traduction par
la voie diplomatique.
Article 13
Les Hautes Parties Contractantes se
communiqueront les extraits du casier
judiciaire demandés par des magistrats
å 1’occasion de poursuites judiciaires.
Les demandes et extraits du casier
judiciaire seront adressés, sans traduc
tion, par la voie diplomatique et ne
donneront lieu au remboursement d’au-
cuns frais.
VI
Dispositions finaics
Article 14
Au sens de la présente Convention,
1’expression «ressortissants» désigne:
1. En ce qui concerne la Suéde, les
ressortissants suédois.
det andra landet, må icke, oavsett sin
nationalitet, lagforas eller kvarhållas
för brottslig gärning eller straffdom
från tiden före hans avresa från det
land där han mottagit kallelsen. Denna
immunitet upphör, därest vittnet eller
den sakkunnige kvarstannat i det land
där inställelsen skett, oaktat han haft
möjlighet att lämna landet under en tid
av trettio sammanhängande dagar efter
det att hans närvaro icke längre på
fordrades av de judiciella myndigheter
na.
V
Utväxling av straffregisterutdrag
Artikel 12
De Höga Fördragsslutande Parterna
skola underrätta varandra om straff
domar, som av det ena landets judici
ella myndigheter avkunnas gentemot
det andra landets medborgare och som
äro av beskaffenhet att skola införas
i det förra landets straffregister. Under
rättelse skall lämnas även i fall där
den dömde framstår såsom medborgare
i båda de fördragsslutande staterna
samtidigt.
Underrättelserna skola sändas utan
översättning på diplomatisk väg.
Artikel 13
De Höga Fördragsslutande Parterna
skola tillställa varandra utdrag ur straff
registret, när domare eller åklagare där
om gör framställning med anledning av
förundersökning och rättegång i brott
mål.
Straffregisterutdrag och framställ
ningar därom skola utan översättning
befordras på diplomatisk väg; ersättning
för kostnaderna må ej utkrävas.
VI
Slutbestämmelser
Artikel 14
I detta avtal förstås med uttrycket
»medborgare»
1. såvitt angår Sverige, svenska med
borgare;
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
2. En ce qui concerne la France,
tous les nationaux fran^ais, les res-
sortissants de 1’Union Francaise et les
ressortissants des Etats et territoires
dont la France assure la représentation
sur le plan International.
Article 15
La présente Convention sera applica-
ble, en ce qui concerne la République
Francaise, å la France métropolitaine,
å 1’Algérie et aux departements francais
d’outre-mer.
Elle pourra, par un simple échange de
lettres entre les deux gouvernements,
étre étendue aux autres territoires non
métropolitains de la République Fran-
(jaise et å ceux qu’elle représente sur le
plan international.
Article 16
La présente Convention sera ratifiée
et entrera en vigueur des 1’échange des
instruments de ratification qui aura
lieu å Stockholm aussitöt que faire se
pourra.
Elle demeurera en vigueur jusqu’å
1’expiration d’un délai de six mois å
compter du jour ou l’une des deux
Hautes Parties Contractantes aura dé-
claré vouloir en faire cesser les effets.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé la présente Conven
tion et y ont apposé leur sceau.
Fait en double ä Paris, le 7 mars
1956.
2. såvitt angår Frankrike, franska
medborgare, medborgare i Franska Unio
nen och medborgare i stater och om
råden, vilka Frankrike företräder på det
internationella planet.
Artikel 15
Detta avtal är, i vad avser Franska
Republiken, tillämpligt på det euro
peiska Frankrike, Algeriet och de trans
oceana franska departementen.
Avtalet kan genom skriftväxling mel
lan de båda regeringarna göras tillämp
ligt på Franska Republikens övriga
områden utanför Europa och på områden
som Franska Republiken företräder på
det internationella planet.
Artikel 16
Detta avtal skall ratificeras och träder
i kraft med utväxlingen av ratifika
tionsinstrumenten, vilken skall äga rum
i Stockholm så snart ske kan.
Avtalet skall förbliva i kraft till ut
gången av en sexmånadersfrist räknad
från den dag då endera av de Höga För-
dragsslutande Parterna förklarat sig
vilja försätta detsamma ur kraft.
Till bekräftande härav ha respektive
befullmäktigade ombud undertecknat
detta avtal och därå anbragt sina si
gill.
Som skedde i Paris i två exemplar
den 7 mars 1956.
(Underskrifter)
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
37
Bilaga C
Översättning
Internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen av internationell natur;
avslutad i Haag den 17 juli 1905 och undertecknad för Sveriges del samma dag;
ratificerad i Stockholm den 21 april 1909. Ratifikationsinstrumenten deponerade
i Haag den 24 april 1909.
Convention relative ä la procédure Konvention angående vissa till civil
civile
processen hörande ämnen
I. Communication (1’Actes Judiciaires et
Extrajudieiaires
Artide 1
En matiére civile ou commerciale, les
significations d’actes å destination de
personnes se trouvant å 1’étranger se fe-
ront, dans les Etats contractants, sur une
demande du consul de l’Etat requérant
adressée å 1’autorité qui sera désignée
par l’Etat requis. La demande contenant
1’indication de 1’autorité de qui émane
l’acte transmis, le nom et la qualité
des parties, 1’adresse du destinataire, la
nature de l’acte dont il s’agit, doit étre
rédigée dans la langue de 1’autorité re-
quise. Cette autorité enverra au consul
la piéce prouvant la signification ou in-
diquant le fait qui l’a empéchée.
Toutes les difficultés qui s’éléveraient
å 1’occasion de la demande du consul
seront réglées par la voie diplomatique.
Chaque Etat contractant peut décla-
rer, par une communication adressée aux
autres Etats contractants, qu’il entend
que la demande de signification å faire
sur son territoire, contenant les mentions
indiquées å Falinéa ler, lui soit adressée
par la voie diplomatique.
Les dispositions qui précédent ne s’op-
posent pas å ce que deux Etats contrac
tants s’entendent pour admettre la coin-
I. Delgivning av jndiciclla och extrajudi-
ciella handlingar
Artikel 1
I fråga om delgivning av handlingar,
vilka angå rättsförhållanden av civil
eller kommersiell natur och äro avsedda
att tillställas i utlandet vistande per
soner, skall för de fördragsslutande sta
terna gälla, att då begäran om sådan del
givning framställes av konsuln för den
stat, å vars sida delgivningen önskas,
hos myndighet, som angives av den stat,
där begäran framställes, denna begäran
skall efterkommas. Framställningen skall
angiva, av vilken myndighet handlingen
utfärdats, parternas namn och ställning,
mottagarens adress samt beskaffenheten
av den handling, varom fråga är; och
skall framställningen vara avfattad på
det språk, som brukas av den myndighet,
hos vilken framställningen sker. Samma
myndighet har sedermera att till kon
suln överlämna den handling, som ut
visar att delgivning skett eller det hin
der, som därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anled
ning av sådan framställning uppstått,
skall utjämnas på diplomatisk väg.
Det står en var av de fördragsslu
tande staterna fritt att i särskilt till de
övriga riktat meddelande påfordra, att
översändandet av sådana framställ
ningar om delgivning inom dess område,
vilka i första stycket omtalats, skall ske
på diplomatisk väg.
Förestående bestämmelser innefatta
ej hinder för två fördragsslutande stater
att överenskomma, det direkt skrift-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
munication directe entre leurs autorités
respectives.
Article 2
La signification se fera par les soins
de 1’autorité compétente de l’Etat requis.
Cette autorité, sauf les cas prévus dans
1’article 3, pourra se borner å effectuer
la signification par la remise de l’acte au
destinataire qui 1’accepte volontaire-
ment.
Article 3
Si l’acte å signifier est rédigé, soit
dans la langue de 1’autorité requise, soit
dans la langue convenue entre les deux
Etats intéressés, ou s’il est accompagné
d’une traduction dans l’une de ees lan-
gues, 1’autorité requise, au cas ou le désir
lui en serait exprimé dans la demande,
fera signifier l’acte dans la forme pre-
scrite par sa législation intérieure pour
1’exécution de significations analogues,
ou dans une forme spéciale, pourvu
qu’elle ne soit pas contraire å cette
législation. Si un pareil désir n’est pas
exprimé, 1’autorité requise cherchera
d’abord å effectuer la remise dans les
termes de 1’article 2.
Sauf entente contraire, la traduction
prévue dans 1’alinéa précédent sera cer-
tifiée conforme par l’agent diplomatique
ou consulaire de l’Etat requérant ou par
un tradueteur assermenté de l’Etat
requis.
Article 4
L’exécution de la signification prévue
par les artides 1, 2 et 3 ne pourra étre
refusée que si l’Etat, sur le territoire
duquel elle devrait étre faite, la juge de
nature å porter atteinte å sa souveraineté
ou å sa sécurité.
växling mellan myndigheterna i de
båda staterna må ske.
Artikel 2
Delgivningen skall verkställas genom
försorg av vederbörande myndighet i
den stat, där begäran därom framställts.
Denna myndighet kan, utom i fall, som
1 artikel 3 avses, inskränka sig till att
verkställa delgivningen genom hand
lingens överlämnande till mottagaren,
såvitt denne frivilligt mottager den.
Artikel 3
Om den handling, som skall delgivas,
är avfattad antingen på det språk, som
brukas av den myndighet, hos vilken
begäran om delgivningen skett, eller på
ett mellan vederbörande stater överens
kommet språk eller om handlingen är åt
följd av en översättning till ettdera av
dessa språk, skall den anmodade myn
digheten, såvitt önskan härom uttalats i
den gjorda framställningen, låta delgiva
handlingen i den form, som för verkstäl
lande av liknande delgivning är föreskri
ven av lagstiftningen i den stat, myn
digheten tillhör, eller i en särskild form,
så vitt den icke strider mot samma
lagstiftning. Har en sådan önskan icke
uttryckts, skall myndigheten först söka
verkställa delgivningen på sätt i artikel
2 föreskrivits.
Så vitt ej annat överenskommits,
skall riktigheten av den i föregående
stycke omförmälda översättning vara
bestyrkt av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman i den stat, från vars sida
delgivningen begärts, eller av edsvuren
översättare i den stat, där delgivningen
skall ske.
Artikel 4
Verkställandet av delgivning, varom i
artiklarna 1, 2 och 3 förmäles, kan icke
förvägras, med mindre den stat, inom
vars område den skall äga rum, anser
den vara av beskaffenhet att kränka dess
suveränitet eller medföra fara för dess
säkerhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
39
Article 5
La preuve de la signification se fera
au moyen, soit d’un récépissé daté et
légalisé du destinataire, soit d’une attes-
tation de 1’autorité de l’Etat requis,
constatant le fait, la forme et la date de la
signification.
Si l’acte å signifier a été transmis en
double exemplaire, le récépissé ou l’at-
testation doit se trouver sur l’un des
doubles ou y étre annexé.
Article 6
Les dispositions des artides qui pré-
cédent ne s’opposent pas:
1. å la faculté d’adresser directement
par la voie de la poste des actes aux in
téressés se trouvant å 1’étranger;
2. å la faculté pour les intéressés de
faire faire des significations directement
par les soins des officiers ministériels ou
des fonctionnaires compétents du pays de
destination;
3. å la faculté pour chaque Etat de
faire faire directement, par les soins de
ses agents diplomatiques ou consulaires,
les significations destinées aux personnes
se trouvant å 1’étranger.
Dans chacun de ees cas, la faculté
prévue n’existe que si des conventions
intervenues entre les Etats intéressés l’ad-
mettent ou si, å défaut de conventions,
l’Etat sur le territoire duquel la signi
fication doit étre faite ne s’y oppose pas.
Cet Etat ne pourra s’y opposer lorsque,
dans le cas de 1’alinéa ler, numéro 3,
l’acte doit étre signifié sans contrainte
å un ressortissant de 1’Etat requérant.
Article 7
Les significations ne pourront donner
lieu au remboursement de taxes ou de
frais de quelque nature que ce soit.
Toutefois, sauf entente contraire,
l’Etat requis aura le droit d’exiger de
l’Etat requérant le remboursement des
frais occasionnés par 1’intervention d’un
officicr ministériel ou par 1’emploi d’une
forme spéciale dans les cas de 1’arliclc 3.
Artikel 5
Såsom bevis om delgivningen skall
gälla antingen ett av mottagaren ut
färdat, daterat och legaliserat mottag
ningsbevis eller ett intyg av myndighe
ten i den stat, där framställningen blivit
gjord, utvisande, att delgivning ägt rum,
formen, under vilken den skett, samt
dagen för delgivningen.
Har delgivningshandlingen översänts
i två exemplar, skall mottagningsbeviset
eller intyget tecknas å eller vidfogas det
ena av dessa.
Artikel 6
Genom förestående bestämmelser gö-
res ej inskränkning i:
1. befogenheten att översända hand
lingar med posten direkt till vederböran
de i utlandet;
2. befogenheten att verkställa del
givning omedelbart genom kompetenta
myndigheter i det land, där delgivningen
skall ske;
3. befogenheten för varje stat att
låta verkställa delgivning av handlingar
till i utlandet befintliga personer genom
sina egna diplomatiska eller konsulära
tjänstemän.
I varje av dessa fall består en be
fogenhet endast, då mellan vederbörande
stater avslutade överenskommelser så
dant medgiva eller då, i brist av sådan
överenskommelse, den stat, på vars om
råde delgivningen skall ske, icke mot
sätter sig densamma. Denna stat kan
icke motsätta sig delgivningen, då i det
fall, som här ovan under 3. avses, hand
lingen utan användande av tvångsmedel
skall tillställas en undersåte i den stat,
från vars sida delgivningen önskas.
Artikel 7
För delgivningar få icke utkrävas av
gifter av något som helst slag.
Dock skall, där ej annat överenskom-
mits, den stat, hos vilken begäran om
delgivning framställts, äga att av den
stat, som begärt delgivningen, utkräva
ersättning för kostnader, som föranletts
av stämningsmäns medverkan vid del-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
givningen eller av användandet utav en
särskild form i fall, som i artikel 3 om-
förmälts.
II. Commissions rogatoires
Article 8
En matiére civile ou commerciale,
1’autorité judiciaire d’un Etat contrac-
tant pourra, conformément aux dispo
sitions de sa législation, s’adresser par
commission rogatoire å 1’autorité com-
pétente d’un autre Etat contractant
pour lui demander de faire, dans son
ressort, soit un acte d’instruction, soit
d’autres actes judiciaires.
Article 9
Les commissions rogatoires seront
transmises par le consul de 1’Etat requé-
rant å 1’autorité qui sera désignée par
l’Etat requis. Cette autorité enverra au
consul la piéce constatant 1’exécution de
la commission rogatoire ou indiquant le
fait qui en a empéché 1’exécution.
Toutes les difficultés qui s’éléveraient
å 1’occasion de cette transmission seront
réglées par la voie diplomatique.
Chaque Etat contractant peut décla-
rer, par une communication adressée
aux autres Etats contractants, qu’il
entend que les commissions rogatoires
å exécuter sur son territoire lui soient
transmises par la voie diplomatique.
Les dispositions qui précédent ne s’op-
posent pas å ce que deux Etats contrac
tants s’entendent pour admettre la trans
mission directe des commissions roga
toires entre leurs autorités respectives.
Article 10
Sauf entente contraire, la commission
rogatoire doit étre rédigée, soit dans la
langue de 1’autorité requise, soit dans la
langue convenue entre les deux Etats
intéressés, ou bien elle doit étre accom-
pagnée d’une traduction faite dans une
II. Begäran om handräckning i rättegång
Artikel 8
I mål eller ärende av civil eller kom
mersiell natur äger judiciell myndighet
i en av de fördragsslutande staterna att,
med iakttagande av bestämmelserna i
landets lagstiftning, hos behörig myn
dighet i en annan av dessa stater göra
framställning om vidtagande av åtgärder
till utredning i målet eller ärendet eller
av andra till dess behandling hörande
åtgärder.
Artikel 9
Dylik framställning skall av konsuln
för den stat, från vars sida framställ
ningen skett, överlämnas till myndig
het som angives av den stat, där fram
ställningen göres. Denna myndighet har
sedermera att till konsuln överlämna
den handling, som utvisar att handräck
ningen verkställts eller det hinder, som
därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anled
ning av sådan framställnings överläm
nande uppstått, skall utjämnas på diplo
matisk väg.
Det står en var av de fördragsslu
tande staterna fritt att i särskilt till de
övriga riktat meddelande påfordra, att
översändandet av framställningar om
handräckningar, som skola utföras inom
dess område, skall ske på diplomatisk
väg.
Förestående bestämmelser utgöra ej
hinder för två fördragsslutande stater att
överenskomma, det framställningar om
handräckning må direkt växlas mellan
myndigheterna i de båda staterna.
Artikel 10
Så framt ej annorlunda avtalats, skall
framställningen vara avfattad antingen
på det språk, som brukas av myndighet,
till vilken den är ställd, eller på ett mel
lan vederbörande stater överenskommet
språk eller ock skall framställningen vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
41
de ees langues et certifiée conforme par
un agent diplomatique ou consulaire de
1’Etat requérant ou par un tradueteur
assermenté de 1’Etat requis.
Article 11
L’autorité judiciaire å laquelle la com-
mission rogatoire est adressée sera obli-
gée d’y satisfaire en usant des mémes
moyens de contrainte que pour l’exé-
cution d’une commission des autorités
de l’Etat requis ou d’une demande for-
mée å cet effet par une partie intéressée.
Ces moyens de contrainte ne sont pas
nécessairement employés s’il s’agit de la
comparution de parties en cause.
L’autorité requérante sera, si elle le
demande, informée de la date et du lieu
ou il sera procédé å la mesure sollicitée,
afin que la partie intéressée soit en état
d’y assister.
L’exécution de la commission rogatoire
ne pourra étre refusée que:
1. si 1’authenticité du document n’est
pas établie;
2. si, dans l’Etat requis, 1’exécution
de la commission rogatoire ne rentre pas
dans les attributions du pouvoir judi
ciaire;
3. si l’Etat sur le territoire duquel
l’exécution devrait avoir lieu la juge de
nature å porter atteinte å sa souverai-
neté ou å sa sécurité.
Article 12
En cas d’incompétence de 1’autorité
requise, la commission rogatoire sera
transmise d’office å 1’autorité judiciaire
compétente du méme Etat, suivant les
régles établies par la législation de ce-
lui-ci.
Article 13
Dans tous les cas ou la commission
rogatoire n’est pas exécutée par l’auto-
åtföljd av en översättning till ettdera av
dessa språk, vilken översättning blivit
till riktigheten bestyrkt av diplomatisk
eller konsulär tjänsteman i den stat,
varifrån framställningen kommit, eller
av edsvuren översättare, tillhörande den
stat, där framställningen skett.
Artikel 11
Den judiciella myndighet, hos vilken
framställningen blivit gjord, är skyldig
att efterkomma denna med användande
av samma tvångsmedel, som då fråga är
om likartad framställning från annan
myndighet i den stat, förstnämnda myn
dighet själv tillhör, eller en begäran, som
för dylikt ändamål gjorts av en part.
Dock skall skyldighet ej föreligga att
använda dessa tvångsmedel i fråga om
parts inställelse.
Därest den myndighet, av vilken
framställningen gjorts, så fordrar, skall
den underrättas om tiden och platsen för
den åtgärd, som i anledning av framställ
ningen skall äga rum, på det att part,
som så önskar, må vara i tillfälle att
därvid tillstädesvara.
Vidtagandet av den begärda åtgärden
kan förvägras endast,
1. om handlingens äkthet icke bli
vit styrkt;
2. om i den stat, till vilken fram
ställningen skett, utförandet av den be
gärda åtgärden icke tillkommer dömande
myndighet;
3. om den stat, inom vars område
åtgärden skall verkställas, anser den
vara av beskaffenhet att kränka dess
suveränitet eller medföra fara för dess
säkerhet.
Artikel 12
Därest den myndighet, till vilken
framställningen blivit gjord, icke är be
hörig att vidtaga den begärda åtgärden,
skall framställningen, i enlighet med gäl
lande. bestämmelser, i tjänsteväg över
sändas till behörig judiciell myndighet i
samma stat.
Artikel 13
I alla de fall, då den begärda åt
gärden icke vidtagits av den myndighet,
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
nté requise, celle-ci en informera immé-
diatement 1’autorité requérante, en in-
diquant, dans le cas de Farticle 11, les
raisons pour lesquelles 1’exécution de la
commission rogatoire a été refusée et,
dans le cas de Farticle 12, 1’autorité å
laquelle la commission est transmise.
Article 14
L’autorité judiciaire qui procéde å
1’exécution d’une commission rogatoire
appliquera les lois de son pays, en ce qui
concerne les formes å suivre.
Toutefois, il sera déféré å la demande
de 1’autorité requérante, tendant å ce
qu’il soit procédé suivant une forme
spéciale, pourvu que cette forme ne
soit pas contraire å la législation de
1’Etat requis.
Article 15
Les dispositions des artides qui pré-
cédent n’excluent pas la faculté pour
chaque Etat de faire exécuter directe-
ment par ses agents diplomatiques ou
consulaires les commissions rogatoires,
si des conventions intervenues entre les
Etats intéressés 1’admettent ou si 1’Etat
sur le territoire duquel la commission
rogatoire doit étre exécutée ne s’y
oppose pas.
Article 16
L’exécution des commissions rogatoi
res ne pourra donner lieu au rembourse-
ment de taxes ou de frais de quelque
nature que ce soit.
Toutefois, sauf entente contraire,
1’Etat requis aura le droit d’exiger de
1’Etat requérant le remboursement des
indemnités payées aux témoins ou aux
experts, ainsi que des frais occasionnés
par Fintervention d’un officier ministé-
riel, rendue nécessaire parce que les
témoins n’ont pas comparu volontaire-
ment, ou des frais résultant de Fapplica-
tion éventuelle de Farticle 14, alinéa 2.
till vilken framställningen blivit gjord,
åligger det denna myndighet att omedel
bart därom underrätta den myndighet,
från vilken framställningen utgått, samt
tillika angiva, därest sådant fall är för
handen, som i artikel 11 avses, de skäl,
på grund varav åtgärdens vidtagande
förvägrats, samt i fall, som i artikel 12
omtalas, till vilken myndighet framställ
ningen blivit översänd.
Artikel 14
Den judiciella myndighet, som vid
tager den begärda åtgärden, skall därvid
i fråga om de former, som böra iakttagas,
tillämpa sitt eget lands lagar. Dock
skall, där användning av en viss form
begärts av den myndighet, som gjort
framställningen, denna form iakttagas,
så framt den icke strider mot lagstift
ningen i det land, till vilket framställ
ningen skett.
Artikel 15
Genom bestämmelserna i förestående
artiklar upphäves icke den befogenhet,
som kan tillkomma stat, att låta hand-
räckningsåtgärder vidtagas direkt av
dess diplomatiska eller konsulära tjäns
temän, om antingen detta tillvägagångs
sätt är genom fördrag mellan vederbö
rande stater medgivet, eller den stat,
på vars område åtgärden skall verk
ställas, icke motsätter sig dess vid
tagande.
Artikel 16
För vidtagande av handräckningsåt-
gärder få icke utkrävas avgifter av något
som helst slag.
Dock skall, där ej annat överens-
kommits, den stat, där åtgärd begärts,
äga att av den stat, varifrån framställ
ningen skett, utkräva ersättning för vad
till vittnen eller sakkunniga blivit ut
betalt ävensom för kostnader, som för
anletts av stämningsmäns medverkan
vid delgivning, när sådan påkallats där
av att vittnen icke frivilligt inställt
sig, eller för kostnader, som uppstått
då bestämmelsen i artikel 14 andra
punkten kommit till användning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
43
III. Cautiou judieatum sol vi
Artide 17
Aucune caution ni dépöt, sous quelque
•dénomination que ce soit, ne peut étre
imposé, å raison soit de leur qualité
d’étrangers, soit du défaut de domicile ou
de résidence dans le pays, aux nationaux
d’un des Etats contractants, ayant leur
domicile dans l’un de ees Etats, qui se-
ront demandeurs ou intervenants devant
les tribunaux d’un autre de ees Etats.
La méme régle s’applique au verse-
ment qui serait exigé des demandeurs ou
intervenants pour garantir les frais judi-
ciaires.
Les conventions par lesquelles des
Etats contractants auraient stipulé pour
leurs ressortissants la dispense de la
caution judieatum solvi ou du versement
des frais judiciaires sans condition de
domicile continueront å s’appliquer.
Article 18
Les condamnations aux frais et dépens
du procés, prononcées dans un des Etats
contractants contre le demandeur ou l’in-
tervenant dispensés de la caution, du dé
pöt ou du versement en vertu soit de
1’article 17, alinéas 1 et 2, soit de la loi
de l’Etat ou 1’action est intentée, seront,
sur une demande faite par la voie
diplomatique, rendues gratuitement exé-
cutoires par l’autorité compétente dans
chacun des autres Etats contractants.
La méme régle s’applique aux déci-
sions judiciaires par lesquelles le mon-
tant des frais du procés est fixé ulté-
rieurement.
Les dispositions qui précédent ne
s’opposent pas å ce que dcux Etats
contractants s’entendent pour permettre
que la demande d’exequatur soit aussi
faite direetement par la partic intc-
ressée.
III. Ports skyldighet att ställa säkerhet
Artikel 17
Där undersåte i en av de fördrags-
slutande staterna, med hemvist i någon
av dem, är kärande eller mellankom-
mande part vid domstol i en annan av
dessa stater, må han icke, på grund av
sin egenskap av utlänning eller i följd
av saknaden av hemvist eller uppehålls
ort inom landet, förpliktas att ställa
borgen eller annan säkerhet, under vad
namn det vara må.
Detsamma skall gälla med avseende å
skyldighet, som kan åligga kärande eller
mellankommande part, att verkställa
deposition till täckande av ersättning,
vilken skall till domstolen utgå.
Konventioner, varigenom mellan sär
skilda fördragsslutande stater överens-
kommits, att undersåtar i det ena landet
skola, oavsett deras hemvist, i det andra
vara befriade från att ställa säkerhet för
rättegångskostnader eller att nedsätta
penningar till täckande av ersättning åt
domstol, skola fortfarande äga kraft.
Artikel 18
Har i en av de fördragsslutande sta
terna kärande eller mellankommande
part, som antingen på grund av bestäm
melserna i artikel 17 första och andra
styckena eller i följd av lagstiftningen
i den stat, där rättegång varit anhängig-
gjord, är fritagen från att ställa säkerhet
eller verkställa deposition, varom ovan
sagts, dömts att betala rättegångs
kostnader, skall på därom i diplomatisk
väg gjord framställning denna dom i en
var av de övriga fördragsslutande sta
terna kostnadsfritt göras av därtill
kompetent myndighet verkställbar.
Samma regel gäller med avseende å
domstolsbeslut, varigenom rättegångs
kostnadernas belopp blivit senare be
stämt.
Förestående bestämmelser innefatta
icke hinder för två fördragsslutande sta
ter att överenskomma, det begäran att
erhålla förordnande om verkställighet
även må kunna framställas direkt av
part.
44
Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
Artide 19
Les décisions relatives aux frais et
dépens seront déclarées exécutoires sans
entendre les parties mais sauf recours
ultérieur de la partie condamnée, confor-
mément å la législation du pays ou l’exé-
cution est poursuivie.
L’autorité compétente pour statuer sur
la demande d’exequatur se bornera å exa-
miner:
1. si, d’aprés la loi du pays ou la
condamnation a été prononcée, l’expé-
dition de la décision réunit les conditions
nécessaires å son authentidté;
2. si, d’aprés la méme loi, la décision
est passée en force de chose jugée;
3. si le dispositif de la décision est
rédigé, soit dans la langue de 1’autorité
requise, soit dans la langue convenue
entre les deux Etats intéressés, ou bien
s’il est accompagné d’une traduction,
faite dans une de ees langues et, sauf
entente contraire, certifiée conforme par
un agent diplomatique ou consulaire de
1’Etat requérant ou par un tradueteur
assermenté de 1’Etat requis.
Pour satisfaire aux conditions pre-
scrites par 1’alinéa 2, numéro 1 et 2, il
suffira d’une déclaration de 1’autorité
compétente de l’Etat requérant consta-
tant que la décision est passée en force
de chose jugée. La compétence de cette
autorité sera, sauf entente contraire,
certifiée par le plus haut fonetionnaire
préposé å 1’administration de la justice
dans l’Etat requérant. La déclaration
et le certificat dont il vient d’étre parlé
doivent étre rédigés ou traduits confor-
mément å la régle contenue dans 1’alinéa,
2, numéro 3.
IT. Assistance jiidicialre gratnite
Artide 20
Les ressortissants de chacun des Etats
contractants seront admis dans tous les
Artikel 19
Beslut angående rättegångskostnader
skall utan parternas hörande förklaras
verkställbart, men skall den dömda par
ten äga den rätt till klagan, som lag
stiftningen i det land, där verkställighe
ten sökes, medgiver honom.
Myndighet, som är behörig att besluta
i anledning av framställd begäran om er
hållande av verkställighet, skall in
skränka sig att undersöka:
1. om, enligt lagen i det land, där
domen blivit meddelad, den handling,
på grund varav verkställigheten sökes,
uppfyller de för dess formella giltighet
uppställda villkor;
2. om enligt samma lag domen vun
nit laga kraft;
3. om den del av domen, som inne
fattar själva åläggandet, är avfattad an
tingen på det språk, som brukas av den
myndighet, hos vilken verkställighet
sökes, eller på ett mellan vederbörande
stater överenskommet språk eller ock är
åtföljd av en översättning till ett av
dessa språk, vilken, så vitt ej annor
lunda avtalats, blivit till riktigheten be
styrkt av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman i den stat, varifrån fram
ställningen skett, eller av edsvuren över
sättare, tillhörande den stat, där verk
ställigheten sökes.
Såsom bevis att de i andra stycket
under 1. och 2. uppställda förutsätt
ningar äro uppfyllda skall gälla ett av
kompetent myndighet i den stat, vari
från framställningen utgått, utfärdat
bevis, att domen vunnit laga kraft.
Denna myndighets kompetens skall, så
framt ej annorlunda avtalats, vara in
tygad av den högsta myndigheten inom
justitieförvaltningen i samma stat. Bevis
och intyg, varom nu nämnts, måste vara
avfattade eller översatta enligt bestäm
melsen under 3. i andra stycket här
ovan.
IV. Kostnadsfri rättshjälp
Artikel 20
Undersåtar i en var av de fördrags-
slutande staterna skola i alla andra av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
45
autres Etats contractants au bénéfice de
1’assistance judiciaire gratuite, comme
les nationaux eux-mémes, en se confor-
mant å la législation de 1’Etat ou l’assis-
tance judiciaire gratuite est réclamée.
Article 21
Dans tous les cas, le certificat ou la
déclaration d’indigence doit étre délivré
ou recjue par les autorités de la résidence
habituelle de 1’étranger, ou, å défaut de
celles-ci, par les autorités de sa résidence
actuelle. Dans le cas ou ees derniéres
autorités n’appartiendraient pas å un
Etat contractant et ne recevraient pas
ou ne délivreraient pas des certificats ou
des déclarations de cette nature, il suffira
d’un certificat ou d’une déclaration,
délivré ou re§ue par un agent diploma-
tique ou consulaire du pays auquel
1’étranger appartient.
Si le requérant ne réside pas dans le
pays ou la demande est formée, le certi
ficat ou la déclaration d’indigence sera
légalisé gratuitement par un agent diplo-
matique ou consulaire du pays ou le
document doit étre produit.
Article 22
L’autorité compétente pour délivrer
le certificat ou recevoir la déclaration
d’indigence pourra prendre des ren-
seignements sur la situation de fortune
du requérant auprés des autorités des
autres Etats contractants.
L’autorité chargée de statuer sur la
demande d’assistance judiciaire gratuite
conserve, dans les limites de ses attribu-
tions, le droit de contröler les certificats,
déclarations et renseignements qui lui
sont fournis.
Article 23
Si le bénéfice de 1’assistance judiciaire
gratuite a été accordé au ressortissant
d’un des Etats contractants, les signi-
fications relatives au méme procés qui
seraient å faire dans un autre de ees
Etats ne pourront donner lieu qu’au
remboursement par 1’Etat requérant å
l’Etat requis des frais occasionnés par
1’emploi d’une forme spéciale en vertu
de 1’article 3.
dessa stater åtnjuta enahanda förmån av
kostnadsfri rättshjälp, som i överens
stämmelse med gällande föreskrifter i det
land, där rättshjälpen sökes, tillkommer
landets egna undersåtar.
Artikel 21
I fråga om utlännings medellöshet
skall i varje fall bevis utfärdas eller
förklaring upptagas av myndighet i hans
boningsort eller, om han ej har fast bo
stad, av myndighet å den ort, där han
för tillfället uppehåller sig. I det fall
att dessa myndigheter skulle tillhöra
annan stat än någon av de fördragsslu-
tande och av dem dylika bevis ej ut
färdades eller förklaringar upptoges, må
av diplomatisk eller konsulär tjänsteman
för det land, utlänningen tillhör, utfär
dat bevis eller upptagen förklaring till
erkännas vitsord.
Om sökanden icke uppehåller sig i
det land, där rättshjälpen begäres, skall
beviset eller förklaringen om hans medel
löshet utan avgift legaliseras av en di
plomatisk eller konsulär tjänsteman för
det land, i vilket handlingen skall företes.
Artikel 22
Myndighet, som äger utfärda fattig-
domsbevis eller upptaga förklaring om
medellöshet, kan hos myndigheter i öv
riga fördragsslutande stater inhämta
upplysningar angående sökandens för-
mögenhetsvillkor.
Den myndighet, vilken det åligger
att besluta över gjord ansökning om
kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom
gränsen av sin behörighet rätten att
pröva de bevis, förklaringar och upplys
ningar, vilka densamma föreläggas.
Artikel 23
Har fri rättshjälp medgivits under
såte i någon av de fördragsslutande sta
terna, skola för delgivningar, som hava
avseende å samma rättegång och verk
ställts i eu annan av dessa stater, inga
andra ersättningar kunna av den stat,
där delgivningen sökts, utkrävas hos den
stat, som begärt delgivningen, än ersätt
ning för kostnader, som genom använd
ningen av en särskild form enligt artikel
3 uppkommit.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Dans le méme cas, 1’exécution de com-
missions rogatoires ne donnera lieu
qu’au remboursement par l’Etat re-
quérant å l’Etat requis des indemnités
payées aux témoins ou aux experts,
ainsi que des frais nécessités par l’ap-
plication éventuelle de 1’article 14,
alinéa 2.
V. ('ontrainte par corps
Article 24
La contrainte par corps, soit comme
moyen d’exécution, soit comme mesure
simplement conservatoire, ne pourra pas,
en matiére civile ou commerciale, étre
appliquée aux étrangers, appartenant å
un des Etats contractants dans les cas ou
elle ne serait pas applicable aux ressor-
tissants du pays. Un fait qui peut étre
invoqué par un ressortissant domicilié
dans le pays, pour obtenir la levée de la
contrainte par corps, doit produire le
méme effet au profit du ressortissant
d’un Etat contractant, méme si ce fait
s’est produit å 1’étranger.
YL Dispositions finales
Article 25
La présente Convention sera ratifiée et
les ratifications en seront déposées å La
Haye, des que six des Hautes Parties
Contractantes seront en mesure de le
faire.
Il sera dressé de tout dépöt de rati
fications un procés-verbal, dont une
copie, certifiée conforme, sera remise
par la voie diplomatique å chacun des
Etats contractants.
Article 26
La présente Convention s’applique de
plein droit aux territoires européens des
Etats contractants.
Si un Etat contractant en désire la
mise en vigueur dans ses territoires, pos-
sessions ou colonies, situés hors de
1’Europe, ou dans ses circonscriptions
I fall, som nu sagts, må verkställandet
av handräckning i rättegång ej heller för
anleda utkrävande mellan staterna av
annan ersättning än för belopp, utbetal
da till vittnen och sakkunniga, eller för
utlägg, som förorsakats genom tillämp
ning av bestämmelserna i artikel 14
andra stycket.
V. Bysättning
Artikel 24
I mål eller ärende, som ej angår brotts
lig gärning, må bysättning ej, vare sig
såsom exekutionsmedel eller såsom sä
kerhetsåtgärd, komma till användning
på utlänningar, tillhörande någon av de
fördragsslutande staterna, annorledes
än i de fall, där sådan åtgärd kan an
vändas gentemot landets egna underså
tar. Omständighet, som av en landets
egen undersåte, bosatt inom detsamma,
kan åberopas såsom grund för upphävan
de av bysättning, skall medföra samma
verkan till förmån för en undersåte av
någon av de övriga fördragsslutande
staterna även för det fall att samma om
ständighet inträffat i utlandet.
VI. Slutbestämmelser
Artikel 25
Denna konvention skall ratificeras och
ratifikationsinstrumenten skola depone
ras i Haag, så snart sex av de höga för
dragsslutande parterna äro i tillfälle där
till.
Vid varje deponering av ratifikations
instrument skall ett protokoll uppsät
tas, varav en behörigen styrkt avskrift
på diplomatisk väg skall tillställas en
var av de fördragsslutande staterna.
Artikel 26
Denna konvention skall tillämpas
inom de fördragsslutande staternas euro
peiska områden.
Om en fördragsslutande stat skulle
önska densammas försättande i gällande
kraft beträffande sina utomeuropeiska
områden, besittningar eller kolonier, el-
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
47
consulaires judiciaires, il notifiera son intention å cet effet par un acte, qui sera déposé dans les archives du Gouver- nement des Pays-Bas. Celui-ci en en- verra, par la voie diplomatique, une copie, certifiée conforme, å chacun des Etats contractants. La Convention en- trera en vigueur dans les rapports entre les Etats qui répondront par une dé- claration affirmative å cette notifica- tion et les territoires, possessions ou co- lonies, situés hors de 1’Europe, et les circonscriptions consulaires judiciaires, pour lesquels la notification aura été faite. La déclaration affirmative sera déposée, de méme, dans les archives du Gouvernement des Pays-Bas, qui en enverra, par la voie diplomatique, une copie, certifiée conforme, å chacun des Etats contractants.
Article 27
Les Etats représentés å la quatriéme Conférence de droit international privé sont admis å signer la présente Conven tion jusqu’au dépöt des ratifications prévu par 1’article 25, alinéa ler.
Apres ce dépot, ils seront toujours admis å y adhérer purement et simple- ment. L’Etat qui désire adhérer notifie son intention par un acte qui sera déposé dans les archives du Gouvernement des Pays-Bas. Celui-ci en enverra, par la voie diplomatique, une copie, certifiée conforme, å chacun des Etats contrac tants.
Article 28
La présente Convention remplacera la Convention de droit international privé du 14 novembre 1896 et le Protocole Additionnel du 22 mai 1897.
Elle entrera en vigueur le soixantiéme jour å partir de la date ou tous les Etats signataires ou adhérents de la Conven tion du 14 novembre 1896 auront déposé
ler inom sina konsulära jurisdiktions- områden, skall denna stat för sådant ändamål tillkännagiva denna sin avsikt uti en handling, vilken skall deponeras i nederländska regeringens arkiv. Ifråga varande regering skall på diplomatisk väg tillställa en var av de fördragsslutan- de staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda handling. Konventionen skall träda i kraft mellan å ena sidan de sta ter, som besvara detta tillkännagivande med en förklaring om godkännande av detsamma, och å andra sidan de utom europeiska områden, besittningar eller kolonier ävensom de konsulära juris- diktionsområden, med avseende å vilka tillkännagivandet gjorts. Förklaringen om godkännandet skall ävenledes de poneras i nederländska regeringens ar kiv, vilken regering på diplomatisk väg skall tillställa en var av de fördragsslu- tande staterna en behörigen styrkt av skrift av densamma.
Artikel 27
De stater, som voro representerade vid 4:de konferensen för internationell pri vaträtt, äga rätt att underteckna denna konvention ända till den i artikel 25 mom. 1 omförmälda tidpunkten för ratifikationsinstrumentens deponerande.
Efter denna tidpunkt skola de alltid äga rätt att utan vidare ansluta sig till densamma. Den stat, som önskar att an sluta sig till konventionen, skall tillkän nagiva denna sin avsikt i en skriftlig handling, som skall deponeras i neder ländska regeringens arkiv. Denna rege ring skall på diplomatisk väg tillställa en var av de fördragsslutande staterna en behörigen styrkt avskrift av sagda handling.
Artikel 28
Denna konvention skall ersätta den internationella privaträttskonventionen av den 14 november 1896 och tilläggs protokollet av den 22 maj 1897.
Konventionen träder i kraft på den sextionde dagen från den dag, då alla de stater, som undertecknat eller anslutit sig till konventionen den 14 november
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
leurs ratifications de la présente Con-
vention, et au plus tard le 27 avril 1909.
Dans le cas de 1’article 26, alinéa 2,
elle entrera en vigueur quatre mois
aprés la date de la déclaration affirmative
et, dans le cas de 1’article 27, alinéa 2, le
soixantiéme jour aprés la date de la noti-
fication des adhésions.
Il est entendu que les notifications
prévues par 1’article 26, alinéa 2, ne pour-
ront avoir lieu qu’aprés que la présente
Convention aura été mise en vigueur con-
formément å 1’alinéa 2 du présent
article.
Article 29
La présente Convention aura une du-
rée de 5 ans å partir de la date indiquée
dans 1’article 28, alinéa 2, pour sa mise
en vigueur.
Ce terme commencera å courir de cette
date, méme pour les Etats qui auront
fait le dépöt aprés cette date ou qui
auront adhéré postérieurement et aussi
en ce qui concerne les déclarations
affirmatives faites en vertu de 1’article
26, alinéa 2.
La Convention sera renouvelée tacite-
rnent de cinq ans en cinq ans, sauf dé-
nonciation.
La dénonciation devra étre notifiée, au
moms six mois avant 1’expiration du
terme visé aux alinéas 2 et 3, au Gou-
vernement des Pays-Bas, qui en donnera
connaissance å tous les autres Etats.
La dénonciation peut ne s’appliquer
qu’aux territoires, possessions ou colo-
nies, situés hors de 1’Europe, ou aussi
aux circonscriptions consulaires judi-
ciaires, compris dans une notification
faite en vertu de 1’article 26, alinéa 2.
La dénonciation ne produira son effet
qu’å l’égard de 1’Etat qui 1’aura notifiée.
La Convention restera exécutoire pour
les autres Etats contractants.
1896, hava deponerat sina ratifikations
instrument för nu förevarande konven
tion och senast den 27 april 1909.
I det fall, som beröres i artikel 26
mom. 2, skall konventionen träda i kraft
4 månader efter dagen för förklaringen
om godkännande, och i det fall, som be
handlas i artikel 27 mom. 2, på sextionde
dagen efter dagen för tillkännagivandet
om anslutning till konventionen.
Det är överenskommet att de till
kännagivanden, som omnämnas i artikel
26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än
förevarande konvention i enlighet med
mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.
Artikel 29
Denna konvention skall gälla i fem
år, räknat från den dag, som angives i
artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess
ikraftträdande.
Denna tid börjar löpa från ovan-
angivna dag jämväl för de stater, som
antingen efter sagda dag verkställt de-
poneringen av sina ratifikationsinstru
ment eller senare anslutit sig till kon
ventionen, och gäller denna bestämmelse
även för det fall att förklaringar om god
kännande i enlighet med artikel 26 mom.
2 avgivits.
Konventionen skall anses, utan vidare
tillkännagivande, förnyad för fem år i
sänder, därest den icke uppsäges.
Uppsägning skall tillkännagivas för
nederländska regeringen minst 6 måna
der före utgången av de i mom. 2 och 3
angivna tider, och skall nederländska
regeringen härom underrätta samtliga
de andra staterna.
Uppsägning kan inskränkas till att
avse endast utomeuropeiska områden,
besittningar eller kolonier ävensom kon
sulära jurisdiktionsområden, upptagna
i ett i enlighet med bestämmelsen i arti
kel 26 mom. 2 avfattat tillkännagivande.
Uppsägningen äger verkan blott gent
emot stat, som notificerat densamma.
För övriga stater bibehåller konven
tionen sin giltighet.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560401