Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar som syftar till att förbättra Sveriges möjligheter att medverka till att brott, som berör flera stater, kan utredas och lagföras.

Den svenska lagstiftningen saknar regler om sådan internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet som gäller förhör. Det innebär att Sverige inte kan bistå främmande stat med sådana åtgärder om den som skall höras inte medverkar frivilligt. Eftersom många länder har ett krav på ömsesidighet i sin lagstiftning på området, kan denna brist dessutom inverka negativt på Sveriges möjligheter att få motsvarande hjälp. I propositionen föreslås att det införs regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att lämna utländsk undersökningsdomare eller åklagare bistånd med förhör på förundersökningsstadiet. Härigenom kan tvångsmedel tillgripas om den som skall höras inte medverkar frivilligt. Vidare föreslås att även en annan utländsk myndighet än en undersökningsdomare eller åklagare blir behörig att göra framställning om förhör i den utsträckning Sverige kommit överens om detta med den främmande staten. En sådan behörighet förutsätter sålunda att Sverige godtagit den vid bilaterala eller multilaterala förhandlingar.

Den svenska lagstiftningen om bevisupptagning åt utländsk domstol tillåter i brottmål endast utländsk domstol eller undersökningsdomare att göra framställning om bevisupptagning. En del främmande staters rättsordning innebär att det ankommer på någon annan, t.ex. en åklagare,

• Sida 2
•  Original

att begära bevisupptagning vid utländsk domstol. I propositionen föreslås att utländska åklagare skall vara behöriga att göra framställning om bevisupptagning vid svensk domstol. Om Sverige kommit överens om detta med den främmande staten skall även annan ha rätt att göra framställning om bevisupptagning.

• Sida 3
•  Original

I propositionen föreslås också att lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol ändras så att svenska åklagare kan hos svensk domstol utverka att bevisupptagning på förundersökningsstadiet skall ske vid utländsk domstol. Vidare införs en möjlighet att hålla bevisupptagning i form av förhör med målsägande vid utländsk domstol. I samband med detta förtydligas lagtexten så att det klart framgår att bevisupptagning vid utländsk domstol även omfattar förhör med medmisstänkta som inte är tilltalade i målet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

• Sida 26
•  Original

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,

2. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid ut ländsk domstol,

3. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om in ternationellt samarbete på brottmålsområdet.

• Sida 29
•  Original

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om

bevisupptagning åt utländsk domstol

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (l946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.

• Sida 30
•  Original

Nuvarande lydelse

• Sida 31
•  Original

Föreslagen lydelse

1 §

1

Har i visst mål eller ärende utländsk domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidtagande av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder framställningen genom Utrikesdepartementet överlämnad till den svenska domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas

efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning som ej

motsvarar brott enligt svensk lag. Ej heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part höras på ed eller under sanningsförsäkran.

Avser framställning enligt första stycket fråga om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, äger denna lag

tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i

stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.

Lika med utländsk domstol anses i denna lag annan utländsk

judiciell myndighet och det europeiska patentverket.

¹Senaste lydelse 1979:99.

• Sida 32
•  Original

Har i visst mål eller ärende en

utländsk domstol gjort framställning hos en svensk domstol om

att det skall vidtas någon åtgärd som hör till rättegången,

såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och överlämnas framställningen genom Utrikesdepartementet till den svenska domstolen, skall den

begärda åtgärden vidtas i enlighet med denna lag. Vad som nu har sagts skall inte tillämpas, om det är fråga om ansvar för en

gärning som inte motsvarar brott enligt svensk lag. I mål om ansvar för brottslig gärning får inte heller en part höras under ed eller sanningsförsäkran.

Avser en framställning enligt

första stycket fråga om ansvar för en gärning, som har karaktär av politiskt brott, skall denna lag tillämpas endast om framställningen har gjorts av en domstol i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.

Lika med utländsk domstol

anses i denna lag utländsk undersökningsdomare och åklagare

samt det europeiska patentverket och annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får göra sådan framställning.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

• Sida 33
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om

bevisupptagning vid utländsk domstol

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 34
•  Original

Föreslagen lydelse

1 §

I mål eller ärende som är vid svensk domstol anhängigt må

rätten förordna, att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sanningsförsäkran eller skriftligt bevis

skall upptagas vid utländsk domstol.

I brottmål må bevisupptagning som nu sagts äga rum allenast om synnerliga skäl äro därtill.

• Sida 35
•  Original

I mål eller ärende vid en

svensk domstol får domstolen besluta att bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får avse syn,

skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran, målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra eller tredje stycket rättegångsbalken .

I brottmål får bevisupptagning

enligt första stycket äga rum endast om det finns synnerliga

skäl.

På begäran av åklagare får en

svensk domstol besluta att åtgärder som avses i 23 kap. 13 - 15 §§ rättegångsbalken skall vidtas vid en utländsk domstol.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

• Sida 36
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435)

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall införas två nya paragrafer, 9 och 10 §§, samt närmast före 9 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 37
•  Original

Föreslagen lydelse

• Sida 38
•  Original

Förhör i samband med förundersökning

• Sida 39
•  Original

9 §

Om förundersökning eller

liknande förfarande pågår i en främmande stat, får på begäran av en utländsk undersökningsdomare eller åklagare förhör hållas enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångbalken. Sådant förhör får också hållas på begäran av någon annan, om Sverige i en internationell överenskommelse har åtagit sig det i förhållande till den främmande staten.

En framställning om förhör

enligt första stycket får inte beviljas, om den gärning som framställningen avser inte motsvarar brott enligt svensk lag. Avser en framställning en gärning som har karaktär av politiskt brott, tillämpas första stycket endast om framställningen har gjorts av någon i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i den konventionen.

10 §

• Sida 40
•  Original

En framställning om förhör

enligt 9 § skall ges in till Utrikesdepartementet på diplomatisk väg, om inte Sverige med den främmande staten har kommit överens om en annan ordning.

Framställningen skall

innehålla uppgift om – den eller de personer som skall höras, – den brottsliga gärningen samt tid och plats för den, – vad förhöret skall avse.

Utrikesdepartementet skall

överlämna ärendet till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Ärendet skall därefter redovisas till Utrikesdepartementet.

Anses omständigheterna vara

sådana att framställningen inte bör bifallas, prövar regeringen om framställningen skall avslås.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

• Sida 41
•  Original

Ärendet och dess beredning

I departementspromemorian Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17) föreslås vissa lagändringar som ger Sverige bättre möjligheter att samarbeta med främmande stat på förundersökningsstadiet. De lagförslag som lagts fram i promemorian finns i bilaga 1. Förslagen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju93/965). Regeringen tar i detta ärende upp promemorians lagförslag. Frågan om Sveriges tillträde till förverkandekonventionen tas upp i ett annat sammanhang.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 1 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. Förslagen som remitterades till Lagrådet finns i bilaga 3. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga

4. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.

Internationell rättshjälp i brottmål

Gällande ordning

Sverige lämnar sedan gammalt andra länder internationell – eller inbördes – rättshjälp i brottmål. Rättshjälp lämnas i princip både till stater som Sverige har träffat en överenskommelse med om internationell rättshjälp och sådana stater som inte kan stödja en framställning om rättshjälp på en särskild överenskommelse. En del länder kräver emellertid avtal med den andra staten för att lämna den rättshjälp. Sådana avtal skapar också klarhet mellan länderna under vilka förutsättningar rättshjälpen lämnas. Avtalen brukar också innehålla bestämmelser som syftar till att underlätta det praktiska förfarandet.

Mellan de nordiska länderna gäller överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42), se cirkuläret (1995:419) om inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning. Överenskommelsen omfattar såväl tvistemål som brottmål.

På brottmålsområdet finns en multilateral reglering genom en den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (se prop. 1961:48). Sverige ratificerade konventionen 1967. I samband med detta gjordes vissa förbehåll och förklaringar (SÖ 1968:15). Konventionen trädde i kraft för Sveriges del den 1 maj 1968. Sverige har därefter ändrat två av förbehållen (SÖ 1977:88 och 1992:4).

• Sida 42
•  Original

I konventionen åtar sig staterna att lämna varandra internationell rättshjälp i största möjliga utsträckning i mål eller ärenden som avser beivrandet av brott. Konventionen omfattar huvudsakligen bevisupptagning – varmed förstås utredning och överlämnande av bevismaterial eller handlingar – delgivning av rättegångshandlingar och judiciella beslut, översändande av utdrag ur kriminalregister, lagföring i annat land samt underrättelse om brottmålsdomar. Rättshjälpskonventionen har kompletterats med ett tilläggsprotokoll av den 17 mars 1978, som i vissa hänseenden utvidgar konventionens tillämpningsområde, bl.a. i fråga om brott mot skatte- och avgiftsförfattningar och rättshjälp på verkställighetsstadiet. Sverige har tillträtt tilläggsprotokollet (SÖ 1979:12).

Frågor om sådan rättshjälp behandlas även i en del andra multilaterala konventioner, t.ex. de europarådskonventioner som rör överförande av lagföring och straffverkställighet. Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår dessutom i vissa utlämningsavtal. En del bestämmelser av den innebörden finns sålunda i den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (prop. 1958:139, SÖ 1959:65) liksom i 1870 års avtal med Belgien om ömsesidigt utlämnande av förbrytare (SFS 1870:37 och 39) och avtalet den 7 mars 1956 med Frankrike om ömsesidig rättshjälp i brottmål (prop. 1956:100; SÖ 1959:14). Det sistnämnda avtalet sattes emellertid i stora delar ur kraft genom Sveriges och Frankrikes anslutningar till den europeiska rättshjälpskonventionen (jfr SÖ 1969:50). Efter att under en lång följd av år inte ha ingått några bilaterala avtal utanför Norden om inbördes rättshjälp ingick Sverige under 1980-talet sådana avtal med Ungern (prop. 1985/86:8, SÖ 1986:5), Tyska Demokratiska Republiken (prop. 1986/87:96, SÖ 1987:18) och Polen (prop. 1989/90:55, SÖ 1990:9). Avtalet med f.d. Tyska Demokratiska Republiken upphörde enligt överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland att gälla i samband med de två tyska staternas enande den 3 oktober 1990 (SÖ 1992:3). De former av rättshjälp som omfattas av avtalen med Ungern och Polen är delgivning, bevisupptagning och överförande av lagföring. Bestämmelserna har sin motsvarighet i den europeiska rättshjälpkonventionen.

De svenska bestämmelserna om internationell rättshjälp återfinns i en mängd olika författningar. Förfarandet när en svensk domstol vill anlita en utländsk domstol för att skaffa fram utredning i en rättegång regleras i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och i kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av nämnda lag. I 1 § i lagen föreskrivs att bevisupptagning inför utländsk domstol i brottmål får ske endast om det finns synnerliga skäl. Delgivning i brottmål i utlandet sker genom Utrikesdepartementet med stöd av en kungörelse i ämnet (SFS 1933:618).

Bestämmelserna om bevisupptagning vid svensk domstol är i

• Sida 43
•  Original

princip desamma i brottmål och tvistemål. Förfarandet regleras i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. I kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater finns bl.a. regler om att kostnader som har uppstått vid bevisupptagningen i vissa sammanhang skall betalas av svenska staten.

Bestämmelser rörande utländska framställningar om beslag och husrannsakan finns i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångs-medel på begäran av främmande stat.

I 2-5 §§ lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet finns regler om överförande av en i Sverige frihetsberövad person till främmande stat för förhör eller konfrontation som avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet. Lagen reglerar också frågan om immunitet för vittnen m.fl.

Delgivning på begäran av utländsk myndighet utförs enligt kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet antingen av Utrikesdepartementet eller en länsstyrelse. I praktiken ombesörjer Utrikesdepartementet de flesta delgivningarna. Länsstyrelserna handlägger dock framställningar om delgivning från övriga Norden. Vid utförandet av delgivning tillämpas i princip delgivningslagen (1970:428), men en begäran om delgivning i annan ordning skall åtgärdas, om det kan ske.

De aktuella lagarna har en i grunden likartad uppbyggnad. I särskilda bestämmelser finns regler om vilka åtgärder som Sverige lämnar bistånd med. I anslutning till dessa finns föreskrifter om vilka villkor som gäller för att aktuellt bistånd skall ges. Ett exempel på mer allmänna villkor är att gärningen, som är föremål för utredning eller lagföring i den främmande staten, skall motsvara brott enligt svensk lag eller att brottet skall vara av viss svårhet eller att det inte får röra sig om ett politiskt brott. De olika villkoren är oftast tvingande; om något av dem inte är uppfyllt kan den begärda åtgärden inte vidtas. Författningarna innehåller även regler om själva förfarandet. I förhållande till stater utanför Norden, som Sverige inte träffat särskild överenskommelse med, gäller så gott som genomgående att framställningen skall ges in till Utrikesdepartementet. Normalt skall framställningen ges in på diplomatisk väg, såvida det inte finns en överenskommelse om att direkt kommunikation är tillåten. I fråga om förfarandet inom Sverige gäller i stort sett samma regler som när motsvarande åtgärd vidtas i samband med en inhemsk utredning av eller lagföring för brott.

I lagen (1994:569) med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien ges bestämmelser om internationell rättshjälp från Sveriges sida till tribunalen. I fråga om förfarandet vid verkställandet av olika rättshjälpsåtgärder hänvisar lagen i stor utsträckning till de

• Sida 44
•  Original

ovannämnda lagarna. Eftersom enskilda stater enligt Förenta nationernas resolution om inrättandet av tribunalen är skyldiga att samarbeta med tribunalen, saknas det dock hänvisningar till de villkor som enligt dessa lagar gäller för att en begäran skall kunna bifallas.

Reformbehovet

Det internationella samarbetet på brottmålsområdet är under ständig utveckling. Sverige är aktivt engagerat i detta arbete.

Genom unionsfördraget i Maastricht infördes inom EU ett samarbete i rättsliga och inre angelägenheter. Ett område som enligt fördraget skall betraktas som en fråga av gemensamt intresse är straffrättsligt arbete. Inom EU är arbetet på detta område inriktat på att utveckla samarbetet mellan medlemsländerna i fråga om att beivra gränsöverskridande brottslighet.

Europarådet har inrättat en expertkommitté som har till uppgift att se över tillämpningen av de olika europeiska konventionerna på brottmålsområdet. Arbetet är bl.a. inriktat på möjligheterna att utvidga användningen av 1959 års rättshjälpskonvention.

I Förenta nationernas regi pågår sedan en längre tid ett internationellt samarbete som syftar till att en internationell brottmålsdomstol skall inrättas. Målet är att skapa ett internationellt organ med världsvid behörighet att döma över mycket allvarliga brott och då främst krigsförbrytelser.

Sverige har också pågående överläggningar med främmande stater om att ingå ytterligare bilaterala avtal om internationell rättshjälp i brottmål.

Det intensiva internationella samarbetet på området påverkar den svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp. Sedan en tid pågår inom Justitiedepartementet en översyn av de internationella straffprocessuella frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och modern lagstiftning som kan svara mot de krav som i dag ställs i det internationella samarbetet. Arbetet är omfattande och dessutom i viss mån beroende av det pågående internationella arbetet.

Det finns dock anledning att redan nu ta upp vissa reformer på området. Det rör sig om ändringar som det är angeläget att genomföra så snabbt som möjligt, nämligen lagändringar som krävs för ett förbättrat internationellt samarbete på förundersökningsstadiet. Det handlar om att skapa rättsliga förutsättningar för bl.a. utländska åklagare att få bistånd av svenska åklagare med förhör på förundersökningsstadiet (avsnitt 5.1), och av svenska domstolar med bevisupptagning (avsnitt 5.2). Det finns inte några regler i svensk rätt som hindrar svensk åklagare från att begära bistånd av utländsk åklagare på förundersökningsstadiet. Om och i vad mån en sådan framställning kan bifallas beror helt på lagstiftningen och

• Sida 45
•  Original

praxis i den främmande staten. I den delen behövs det därför inte några lagändringar. Däremot krävs regler för att svensk åklagare skall kunna begära att bevisupptagning på förundersökningsstadiet sker vid utländsk domstol (avsnitt 5.3).

• Sida 46
•  Original

Internationell rättshjälp på

förundersökningsstadiet

Bistånd av svensk åklagare

Regeringens förslag: Bestämmelser införs som gör det möjligt för svensk åklagare att på begäran av utländsk undersökningsdomare eller åklagare hålla förhör enligt reglerna i 23 kap. rättegångsbalken. I den utsträckning

Sverige kommit överens om det med främmande stat får sådana förhör hållas även på begäran av annan än undersökningsdomare eller åklagare.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att en utländsk undersökningsdomare eller åklagarmyndighet skall få göra framställning om förhör på förundersökningsstadiet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del tillstyrker promemorians förslag eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

Den svenska

lagstiftningen innehåller inte några generella regler om internationellt samarbete som begärs av en utländsk åklagare och riktas till en svensk åklagare. I förhållande till den av Förenta nationerna inrättade Jugoslavientribunalen lämnar dock Sverige sådan rättshjälp, se 11 § lagen (1994:569) med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien. Denna avsaknad av lagstiftning hindrar i och för sig inte att det förekommer informellt samarbete med utländska polis- och åklagarmyndigheter som också omfattar förhör i utredningssyfte under förundersökning. I dessa fall är det dock inte möjligt att använda tvångsmedel. Bistånd kan därför lämnas i Sverige endast i den utsträckning som förhörspersonen frivilligt går med på att höras.

Begränsningarna i fråga om möjligheterna för Sverige att lämna rättshjälp i form av förhör under förundersökning är av många skäl otillfredsställande. Avsaknaden av möjligheter att från svensk sida använda tvångsmedel när ett förhör sker på begäran av en utländsk åklagare innebär också att man alltid måste räkna med samma begränsningar när det gäller en begäran om förhör utomlands. I den mån andra stater ger rättshjälp åt svenska myndigheter i större utsträckning än Sverige kan lämna, beror detta således uteslutande på välvilja från dessa stater. Såsom föreslås i promemorian bör det därför införas regler som gör det möjligt för svenska åklagare att bistå främmande stat med förhör under förundersökning för att tvångsmedel skall kunna tillgripas om den som skall höras inte medverkar frivilligt.

I promemorian föreslås att förhör får hållas om en utländsk undersökningsdomare eller åklagarmyndighet begär det. Regeringen delar promemorians uppfattning att detta är en lämplig avgränsning i fråga om vilka som skall vara generellt

• Sida 47
•  Original

behöriga att göra en framställning. En sådan bestämmelse bör vara tillämplig oavsett om Sverige och den främmande staten har tillträtt en konvention eller har någon bilateral överenskommelse på området eller inte. En begränsning till åklagare och undersökningsdomare kan samtidigt leda till att vissa stater inte kan utnyttja de nya reglerna. Det är inte ovanligt att förundersökning på vissa områden – t.ex. på narkotikabrottsområdet – leds av en särskild myndighet eller att förundersökningen helt och hållet sköts av polisen. Det kan enligt regeringens mening inte komma i fråga att generellt öppna en möjlighet för t.ex. utländska polismyndigheter att ansöka om den aktuella åtgärden. Situationen är däremot annorlunda om Sverige i förhållande till en främmande stat träffar en överenskommelse om att en framställning får komma från annan än en undersökningsdomare eller åklagare. Sverige har ju vid sådana överläggningar möjlighet att bedöma om den främmande statens önskemål på denna punkt är acceptabelt. Bestämmelserna bör utformas så att de lämnar utrymme för sådana överenskommelser.

I promemorian föreslås att en framställning inte skall få beviljas om den gärning som framställningen gäller inte motsvarar brott enligt svensk lag. Avser framställningen en gärning som har karaktär av politiskt brott kan ett bifall komma i fråga endast om framställningen kommer från en stat som har tillträtt 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention. Justitiekanslern har i sitt remissyttrande efterlyst ett klargörande om en framställning kan avslås i andra fall.

Enligt regeringens mening bör de förutsättningar som sätts upp för att rättsligt bistånd över huvud taget skall komma i fråga vara desamma som gäller enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Kravet på dubbel straffbarhet och att gärningen i princip inte får ha karaktär av politiskt brott bör således vara av absolut natur. Om dessa krav inte är uppfyllda skall framställningen således avslås. Är dessa förutsättningar däremot uppfyllda innebär detta inte att framställningen alltid måste bifallas. Som Justitiekanslern anfört i sitt remissyttrande kan det i undantagssituationer vara så att förhållandena i den främmande staten är sådana att det skulle framstå som stötande och från politiska utgångspunkter kanske omöjligt att låta svenska myndigheter genomföra en förundersökning här i landet. Den i promemorian valda formuleringen att förhör får hållas ger enligt regeringens mening utrymme för att vägra bistånd i sådana situationer.

I promemorian föreslås att Riksåklagaren skall pröva om en framställning skall avslås. Mot bakgrund av vad som nu anförts finner regeringen emellertid det vara en mer lämplig lösning att ett formligt beslut om att avslå en framställning skall fattas av regeringen.

Regeringen återkommer i författningskommentaren till den

• Sida 48
•  Original

närmare utformningen av reglerna. När det gäller handläggningen av en framställning väljer regeringen i förhållande till promemorians lagförslag en något annorlunda lösning, som delvis har sin förebild i 11 § lagen (1994:569) med anledning av inrättandet av Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien.

Bevisupptagning vid svensk domstol

Regeringens förslag: Bevisupptagning vid svensk domstol skall kunna ske även på begäran av en utländsk åklagare. I den utsträckning Sverige kommit överens om det med främmande stat skall även annan ha rätt att begära bevisupptagning.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att utländsk åklagarmyndighet skall ges behörighet att begära bevisupptagning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol regleras endast bevisupptagning på begäran av utländsk domstol, annan judiciell myndighet eller det europeiska patentverket (1 §). Med judiciell myndighet avses annan sådan myndighet än domstol, t.ex. undersökningsdomare (prop. 1930:5 s. 5). Allmän åklagare anses i det här sammanhanget inte falla under begreppet judiciell myndighet (se t.ex. prop. 1956:100 s. 10).

Lagstiftningen ger således inte möjlighet för utländsk åklagare att begära bevisupptagning vid svensk domstol. Den angivna begränsningen i lagstiftningen innebär att man inte tar till vara alla möjligheter att underlätta brottsutredning som berör flera stater eller personer som befinner sig i annan stat än den där utredningen pågår. Det svenska kravet på att en begäran om bevisupptagning skall komma från en domstol eller myndighet som fyller liknande funktion tar inte hänsyn till att en brottsutredning i många länder sker i en annan ordning än vad som är fallet här. I en del länder faller det inte på domstol utan t.ex. på åklagaren att komplettera utredningen med utomlands upptagen bevisning. Då den svenska lagstiftningen inte gör det möjligt att åtgärda en sådan begäran riskerar man dessutom att en svensk begäran om bevisupptagning inte verkställs ifall den aktuella staten har ett krav på ömsesidighet i sin rättshjälpslagstiftning.

I promemorian föreslås att lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol ändras så att bevisupptagning kan genomföras även på begäran av utländsk åklagare. Regeringen menar att det är en lämplig avgränsning att ha en generell bestämmelse som innebär att utländsk åklagare blir, vid sidan av utländsk domstol och

• Sida 49
•  Original

undersökningsdomare, behörig att begära bevisupptagning.

Det bör dock, liksom när det gäller förhör under förundersökning (se avsnitt 5.1), lämnas utrymme för Sverige att ingå överenskommelse med främmande stat om att en framställning får komma från någon annan än en domstol, undersökningsdomare eller åklagare.

Med hänsyn till detta föreslår regeringen att, i den utsträckning Sverige träffat avtal om det, även annan än en domstol, undersökningsdomare eller åklagare skall vara behörig att begära bevisupptagning vid svensk domstol.

Med sådana ändringar blir rubriken till lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol språkligt sett något missvisande. Som tidigare nämnts (avsnitt 4.2) förbereds inom Justitiedepartementet en genomgripande reform av lagstiftningen angående internationell rättshjälp. Mot bakgrund av detta finns det inte nu skäl nog för att ändra lagens rubrik.

Bevisupptagning vid utländsk domstol

Regeringens förslag: Svensk åklagare skall hos svensk domstol kunna begära att bevisupptagning på förundersökningsstadiet sker vid utländsk domstol.

Bevisupptagning vid utländsk domstol skall även kunna avse målsägande och medmisstänkta som inte är tilltalade i målet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna del tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.

Skälen för regeringens förslag:

Svensk åklagares behörighet att begära bevisupptagning vid utländsk domstol

Såsom redovisats i det föregående (avsnitt 4.2) finns det inga regler i svensk rätt som hindrar en svensk åklagare från att under förundersökning begära bistånd från utländsk åklagare. Sådana hinder kan däremot finnas enligt den främmande statens lagstiftning. I vissa länder krävs t.ex. – av samma skäl som hittills gällt i Sverige – att framställningen om inbördes rättshjälp härrör från en utländsk domstol. Enligt 1 § lagen (1947:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol får i mål eller ärende som är anhängigt vid svensk domstol rätten förordna att bevis skall tas upp vid utländsk domstol. Lagen ger sålunda inte svensk åklagare möjlighet att under en förundersökning begära sådan bevisupptagning.

Det svenska straffprocessförfarandet är så konstruerat att det i allmänhet ankommer på rätten att avgöra om bevis skall upptas utom huvudförhandling. En förundersökningsledare kan

• Sida 50
•  Original

dock enligt bestämmelserna i 23 kap.13-15 §§rättegångsbalken begära att bevisupptagning skall ske under förundersökningen. Det gäller främst fall då ett vittne vägrar att yttra sig under förundersökningen, då föremål eller handling skall tillhandahållas för besiktning eller då det finns risk för att ett bevis går förlorat innan huvudförhandling kan hållas. Sådana situationer kan naturligtvis bli aktuella även då bevisningen finns utomlands.

Det saknas enligt regeringens mening skäl för att i fråga om brottsutredning som sträcker sig över gränserna ha en reglering som kan inverka hämmande på möjligheterna att kunna slutföra utredningen. Remissinstanserna har också tillstyrkt promemorians förslag att lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol ändras så att svensk åklagare hos svensk domstol kan begära att bevisupptagning skall ske i främmande stat. Frågan om att begära bevisupptagning utomlands torde i praktiken bli aktuell i mål där åklagare enligt reglerna i 23 kap. rättegångsbalken är förundersökningsledare. Regeringen delar därför promemorians bedömning att en begäran skall få göras av åklagare och inte av annan som kan vara förundersökningsledare.

Regeringen föreslår mot bakgrund av detta att promemorians förslag i denna del genomförs.

Förhör vid utländsk domstol med målsägande och medmisstänkta som inte är tilltalade i målet

I promemorian föreslås vidare att det skall bli möjligt att enligt lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol föranstalta om förhör utomlands med en målsägande som inte för talan och med en medmisstänkt som inte är tilltalad i det mål i vilket förhöret begärs.

När det gäller målsägandeförhör innebär förslaget en utvidgning av gällande reglering. Vid tillkomsten av lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol gällde att förhör med målsägande inte ansågs utgöra bevisning i rättegångsbalkens mening. När det gällde förhör med part i rättegång, dvs. parter i tvistemål, tilltalade och målsägande som för talan, togs endast förhör under sanningsförsäkran med part i tvistemål upp som ett särskilt bevismedel. Det var enligt den då gällande regleringen inte heller möjligt att ta upp förhör med målsägande utom huvudförhandlingen.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1988, har förhör med målsägande fått en annan ställning (prop. 1986/87:89, SFS 1987:747). De skall numera uttryckligen behandlas som bevisning. Detta gäller oavsett om målsäganden är part i rättegången eller inte. Det är också numera möjligt att hålla sådana förhör utom huvudförhandling (37 kap. 3 § jämförd med 36 kap. 19 § rättegångsbalken).

Med hänsyn till den ändrade regleringen i fråga om förhör

• Sida 51
•  Original

med en målsägande är det enligt regeringens mening konsekvent att också införa en möjlighet till sådana förhör inför en utländsk domstol. I promemorian föreslås också att det i 1 § andra stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol införs en regel om att förhör med målsägande som inte för talan skall få tas upp vid utländsk domstol.

Enligt första stycket i paragrafens nuvarande lydelse får bl.a. bevis i form av partsförhör under sanningsförsäkran tas upp vid utländsk domstol. Detta innefattar inte förhör med målsägande som för talan. Med promemorians förslag blir konsekvensen att målsägandeförhör kan tas upp vid utländsk domstol endast om målsäganden inte för talan. Detta är inte önskvärt. Regeringen föreslår i stället den lösningen att första stycket kompletteras på sådant sätt att uppräkningen av de bevis som får tas upp vid utländsk domstol även omfattar målsägande.

Förslaget i fråga om förhör med medmisstänkta har enligt promemorian tillkommit i förtydligande syfte. Genom rättsfallet NJA 1990 s. 273 är det i och för sig redan fastslaget att lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol kan analogiskt tillämpas när det gäller bevisupptagning med en medmisstänkt. För tydlighetens skull är det dock lämpligt att lagens 1 § får en utformning som uttryckligen anger att bevisupptagning vid utländsk domstol även omfattar förhör med medmisstänkta.

Enligt bestämmelserna i 37 kap. rättegångsbalken kan förhör i bevissyfte ske utom huvudförhandling även då part inte hörs under sanningsförsäkran. Bevisupptagning i form av förhör med den tilltalade eller med part i tvistemål som inte hörs under sanningsförsäkran kan således ske vid svensk domstol. Det saknas tillräckligt underlag för att i detta ärende behandla frågan om sådana förhör skall kunna tas upp även vid utländsk domstol. Som nämnts i det föregående (avsnitt 4.2) pågår inom Justitiedepartementet en översyn av lagstiftningen om internationell rättshjälp. Frågan får övervägas vidare i samband med denna översyn.

Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna bedöms inte medföra några ökade kostnader för staten.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft snarast, lämpligen den 1 januari 1996. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

• Sida 52
•  Original

Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816)

om bevisupptagning åt utländsk domstol

1 §

I första och andra styckena har endast några mindre språkliga justeringar gjorts.

I tredje stycket anges vilka som är behöriga att begära bevisupptagning. Lagändringen innebär att, förutom undersökningsdomare samt det europeiska patentverket, även utländsk åklagare är behörig att begära bevisupptagning vid svensk domstol. Bestämmelsen är i denna del av generell karaktär. Behörigheten är inte beroende av att Sverige har någon form av överenskommelse med den främmande staten eller att svenska myndigheter har möjlighet att begära bevisupptagning i den aktuella staten.

Dessutom har paragrafen kompletterats med en bestämmelse som innebär att även annan kan vara behörig att göra en framställning om bevisupptagning. Behörighet tillkommer den som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får göra framställning om bevisupptagning. Bestämmelsen avser såväl bilaterala avtal som multilaterala överenskommelser. Denna bestämmelse omfattar formellt även det europeiska patentverkets behörighet att göra framställning om bevisupptagning. Eftersom lagen på flera ställen innehåller särregler som gäller i förhållande till det europeiska patentverket har det bedömts som lämpligt att även i fortsättningen uttryckligen nämna verkets behörighet att göra en framställning om bevisupptagning.

Motiven för ändringarna i tredje stycket har behandlats i avsnitt 5.2.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817)

om bevisupptagning vid utländsk domstol

1 §

I paragrafen regleras under vilka förutsättningar bevisupptagning får ske vid utländsk domstol och vilka former av bevisning som får tas upp.

Paragrafens första stycke har ändrats så att förhör med målsägande kan tas upp vid utländsk domstol. Dessutom anges uttryckligen att det är möjligt att ta upp förhör med medmisstänkta, som inte är tilltalade i målet, vid utländsk domstol. Ändringen utgör endast ett förtydligande av den ordning som redan gäller.

I andra stycket har endast vissa språkliga justeringar gjorts. Det tredje stycket är nytt. Genom bestämmelsen får även åklagare rätt att i samband med en pågående förundersökning begära att bevisupptagning skall ske vid en utländsk domstol.

• Sida 53
•  Original

Åklagaren skall vända sig till domstolen, som gör framställning till den utländska domstolen. Av hänvisningen till 23 kap.13-15 §§rättegångsbalken följer att förhör kan hållas med vittnen och sakkunniga och att skriftliga bevis kan företes eller tillhandahållas. Bestämmelserna gäller inte förhör med den misstänkte själv. Åklagare kan sålunda inte heller utverka sådana förhör vid utländsk domstol.

Ändringarna har kommenterats i avsnitt 5.3.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:435)

med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet

9 §

Genom paragrafen införs en möjlighet för svensk åklagare att på begäran av utländsk åklagare förordna om förhör på förundersökningsstadiet. Regleringen innebär att tvångsmedel kan tillgripas i fall då den som skall höras vägrar medverka till att förhör kommer till stånd. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.1. Som en första förutsättning gäller att en förundersökning eller ett liknande förfarande har inletts i den främmande staten. Bestämmelsen är inte begränsad till förfaranden som exakt motsvarar det svenska förundersökningsförfarandet. Det skall dock vara frågan om ett på något sätt formaliserat förfarande som syftar till att utreda brott. Det krävs däremot inte att utredningen nått det stadium då någon bestämd misstänkt person finns.

Som en ytterligare förutsättning gäller att den gärning som utreds skall motsvara brott enligt svensk lag. Mycket snäva begränsningar gäller också i fråga om brott som har karaktär av politiskt brott.

Behöriga att göra framställning är utländsk undersökningsdomare och åklagare. Även annan är behörig om Sverige i förhållande till den främmande staten kommit överens om detta. Denna reglering omfattar såväl bilaterala avtal som multilaterala sådana.

Förhöret skall hållas enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken. Det innebär att förhör kan komma i fråga såväl med en misstänkt som med någon annan som kan antas komma att lämna uppgifter av betydelse för utredningen. För förhöret gäller samma regler om tvångsmedel, tidsfrister m.m. som för förhör under en svensk förundersökning.

10 §

I paragrafen, som är ny, regleras förfarandet då en framställning om förhör på förundersökningsstadiet görs. En framställning skall ges in till Utrikesdepartementet. Den skall ges in på diplomatisk väg såvida inte Sverige och den aktuella staten har kommit överens om direkt kommunikation. I paragrafen ges bestämmelser om vilka uppgifter som måste

• Sida 54
•  Original

framgå av framställningen. Om framställningen inte är komplett i detta hänseende men det i övrigt framgår att den kan utgöra grund för att hålla förhör, bör ingivaren få tillfälle att komplettera framställningen med de uppgifter som saknas. Det torde även vara lämpligt att Utrikesdepartementet kontrollerar att den eller de personer, som önskas hörda, kan påträffas i landet. Om så inte är fallet kan Utrikesdepartementet genast redovisa ärendet till den som gjort framställningen med upplysning om att framställningen inte kan åtgärdas och anledningen till detta.

Utrikesdepartementet skall enligt andra stycket överlämna framställningen till Riksåklagaren för de åtgärder som påkallas av framställningen. Det normala torde bli att Riksåklagaren överlämnar framställningen till den åklagarmyndighet där förhörspersonen eller någon av dessa finns. Sedan Riksåklagaren återfått handlingarna från den åklagarmyndighet som haft att verkställa den begärda åtgärden skall ärendet redovisas till Utrikesdepartementet, som därefter skall redovisa ärendet till den som gjort framställningen.

Finner Utrikesdepartementet vid sin inledande granskning av framställningen, eller framkommer det senare under ärendets handläggning, att det finns skäl för att avslå framställningen skall regeringen pröva denna fråga. Detta framgår av tredje

stycket.

• Sida 55
•  Original