9

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup,

H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström,

L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdeparte­

menten anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av två

den 7 mars 1956 undertecknade rättshjålpsavtal mellan Sverige och Frank­

rike och anför därvid följande.

För att genomföra en rättegång i ett land kan det ofta erfordras att ett

annat lands myndigheter lämnar sin medverkan genom att verkställa del­

givning eller bevisupptagning eller på annat sätt. I viss utsträckning har så­

dan rättshjälp blivit föremål för reglering genom internationella avtal. På

civilprocessens område är sålunda framför allt att märka den ännu gäl­

lande multilaterala Haagkonventionen av den 17 juli 1905 angående vissa

till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna konven­

tion, som är avsedd att ersättas av en ny väsentligen likalydande konven­

tion i samma ämne dagtecknad i Haag den 1 mars 1954, är alltjämt gäl­

lande bl. a. i förhållandet mellan Sverige och Frankrike.

Vad åter gäller samarbetet mellan Sverige och Frankrike i fråga om rätts­

hjälp i brottmål fanns vissa, ehuru ofullständiga, bestämmelser härom i den

svensk-franska utlämningskonventionen av den 4 juni 1869. Sedan denna

konvention efter uppsägning från svenskt håll upphört att gälla med utgång­

en av år 1954, lämnar de båda länderna varandra rättshjälp i brottmål utan

stöd av avtal.

Den nyssnämnda civilprocesskonventionen av den 17 juli 1905, till vilken

ett tjugutal stater är anslutna, ger i skilda kapitel regler för internationell

rättshjälp hänförande sig till delgivning av handlingar, bevisupptagning,

parts skyldighet att ställa säkerhet, kostnadsfri hjälp i rättegång in. m. I

stort sett kan konventionen sägas ha fungerat tillfredsställande för Sveriges

del, och de smärre meningsskiljaktigheter, som uppstått mellan Sverige och

andra fördragsslutande stater vid tillämpningen, har som regel utan svårig­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

För svensk uppfattning är den franska rättens ståndpunkt i detta avse­

ende helt främmande, och i Sverige liksom i många andra till Haagkonven-

tionen anslutna länder har vid upprepade tillfällen frågan ställts huruvida

det franska systemet för delgivning vore förenligt med Haagkonventionens

bestämmelser. Ett studium av förarbetena till konventionen synes likväl på

denna fråga endast kunna giva ett jakande svar. Problemet, som var aktu­

ellt redan vid tillkomsten av den första civilprocesskonventionen av år 1896,

ägnades i själva verket betydande uppmärksamhet under arbetet med den

nu gällande konventionen vid den fjärde Haagkonferensen. På ett flertal

ställen i konferensens publicerade dokument framhålles sålunda att kon­

ventionen icke avsåge att ingripa i den nationella rättens regler om behörig

delgivning utan endast syftade till att genom en avtalsmässig reglering få

till stånd ett effektivt och säkert sätt att med myndighets medverkan över­

bringa rättegångshandlingar från ett fördragsslutande land till ett annat.

De med det franska delgivningssystemet förenade riskerna för personer

bosatta utom Frankrike har, som framgår av det föregående, bestått allt­

sedan Haagkonventionens tillkomst och redan dessförinnan. Med vidgade

och intensifierade svensk-franska förbindelser har emellertid risktillfällena

för svenska intressen starkt ökat i antal och behovet av ett skydd gjort sig

alltmer gällande.

Då utsikterna till en ändring på internt franskt initiativ av de ifrågava­

rande franska lagbestämmelserna bedömts vara ringa, har det ansetts an­

geläget att genom förhandlingar med Frankrike söka få till stånd ett på av­

tal grundat skydd för de svenska intressena. Det är härvid att märka att

enligt art. 26 i den franska konstitutionen ett i laga ordning ratificerat inter­

nationellt avtal är tillämpligt, även om avtalsbestämmelserna skulle stå i

strid med de eljest enligt intern fransk rätt gällande reglerna.

Det har också ur praktiska synpunkter befunnits önskvärt att i samband

med sådana förhandlingar komplettera Haagkonventionen med närmare

föreskrifter såvitt gäller konventionens tillämpning på förhållandet mellan

Sverige och Frankrike.

Vad angår rättshjälpen i brottmål mellan de båda staterna, sker denna

för närvarande, som förut nämnts, helt utan avtalsmässigt underlag. Avsak­

naden av avtalsregler har emellertid känts som en brist och i vissa fall

gett anledning till friktion i samarbetet. Därtill kommer att de förut åter­

givna franska delgivningsbestämmelserna också är tillämpliga på brottmål,

med påföljd att svenska medborgare även i sådana mål kan bli dömda i

Frankrike utan att ha beretts tillfälle att försvara sig inför den franska

domstolen. Av dessa skäl har det ansetts lämpligt att upptaga förhandling­

ar med Frankrike angående reglering även av rättshjälpen i brottmål.

På grundval av dessa överväganden instruerades beskickningen i Paris att

till franska regeringen framföra förslag om förhandlingar. Sådana kom till

stånd i Paris i juni 1955. Den svenska förhandlingsdelegationen stod under

ledning av utrikesrådet Sture Petrén.

Förhandlingarna resulterade i förslag till två avtal, det ena rörande rätts­

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

rige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet, såframt icke

redan dessförinnan handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.

Bestämmelsen innebär bl. a. att den frist, som i fransk processlagstiftning är

tillförsäkrad den med vilken delgivning sker, börjar löpa senast femton da­

gar efter det att framställningen om delgivning av den franska myndighe­

ten i Sverige avsänts till svensk myndighet som är behörig mottaga fram­

ställningen. Ifrågavarande frister är av naturliga skäl av skiftande längd

beroende på arten av den processuella åtgärd varom fråga är i delgivnings­

handlingen. Nämnas kan att den i detta sammanhang särskilt betydelsefulla

stämningsfristen vid franska tribunaux de premiére instance och tribunaux

de commerce är en månad, såvitt gäller personer bosatta utom Frankrike i

annat europeiskt land.

Art. 3 hänför sig till Haagkonventionens art. 6, i vilken stadgas att be­

stämmelserna i konventionens tidigare artiklar icke inskränker 1. befo­

genheten att översända handlingar med posten direkt till vederbörande i ut­

landet; 2. befogenheten för part att verkställa delgivning omedelbart ge­

nom kompetenta myndigheter i det land där delgivningen skall ske; samt

3. befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av handlingar

till i utlandet befintliga personer genom sina egna diplomatiska eller kon­

sulära tjänstemän. Förutsättning för att befogenhet i dessa hänseenden skall

föreligga är enligt artikeln att vederbörande stater träffat avtal därom eller,

i brist på avtal, att den stat på vars område delgivningen skall ske, icke mot­

sätter sig densamma; denna stat kan dock icke motsätta sig att diploma­

tisk eller konsulär tjänsteman utan användande av tvångsmedel delgiver

handling med medborgare i den stat han företräder. I anslutning härtill före­

skriver art. 3 i förevarande avtal, att bestämmelserna i avtalets föregående

två artiklar icke utesluter Sveriges respektive Frankrikes befogenhet att låta

sina konsuler direkt och utan användande av tvång överlämna delgivnings­

handlingar till medborgare i det egna landet och icke heller befogenheten att

anlita de båda andra delgivningssätt som nämnts i mom. 1. och 2. i art. 6 i

Haagkonventionen. Adressatens medborgarskap skall bedömas enligt lagen i

det land där delgivningen skall ske.

Art. 4—7 innehåller vissa kompletterande bestämmelser till Haagkonven­

tionens regler om bevisupptagning.

I art. 4 tillerkänner de fördragsslutande staterna varandra en befogenhet,

som förutsetts i art. 15 i Haagkonventionen, nämligen att låta sina respektive

diplomatiska eller konsulära tjänstemän verkställa viss bevisupptagning.

Under förutsättning att intet tvång kommer till användning, må således en­

ligt art. 4 sådan tjänsteman anställa förhör med medborgare i det land tjäns­

temannen företräder. Diplomatisk eller konsulär tjänsteman må också upp­

taga bevis som sådan medborgare genom företeende av handlingar frivilligt

önskar förelägga honom. I kallelse till förrättning av ifrågavarande slag skall

uttryckligen angivas att förfarandet äger rum utan tvång. Medborgarskaps-

frågor som uppkommer vid tillämpningen av denna artikel skall bedömas

enligt lagen i det land där bevisupptagningen skall ske. Som en följd därav

8

ställighet av dom avseende rättegångskostnader. Sådan dom skall enligt

avtalets art. 8, jämförd med Haagkonventionens art. 18, på domstolslandets

begäran kostnadsfritt göras verkställbar av behörig myndighet i det andra

landet efter viss formell undersökning, varom föreskrifter finnes i art. 19 i

Haagkonventionen.

Enligt art. 9 skall juridiska personer, som avses i art. 8, och fysiska per­

soner, som är medborgare i endera av de fördragsslutande staterna, vid rät­

tegång i den andra staten ha rätt att fordra ställande av säkerhet för rätte­

gångskostnader under samma förutsättningar som denna stats egna med­

borgare.

Art. 10 innehåller bestämmelser rörande avtalets tillämpningsområde. I

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Haagkonventionen stad­

gas att avtalet, i vad avser Franska Republiken, är tillämpligt endast på det

europeiska Frankrike. Genom skriftväxling mellan de båda regeringarna

skall avtalet kunna göras tillämpligt även på Franska Republikens övriga

områden och på områden, vilka Franska Republiken företräder på det in­

ternationella planet. Förutsättning härför är dock att Haagkonventionen

dessförinnan satts i kraft för dessa områden.

För undvikande av varje möjlighet till tveksamhet förklaras i art. 11, att

avtalet icke rubbar Haagkonventionens bestämmelser. Vidare förutses i den­

na artikel att den nya Haagkonventionen av den 1 mars 1954 kommer att

träda i stället för den nu gällande konventionen. Avtalets bestämmelser skall

sålunda äga motsvarande tillämpning på den nya Haagkonventionen, så

snart denna trätt i kraft mellan Sverige och Frankrike.

I art. 12 föreskrives att avtalet skall träda i kraft den dag då ratifika­

tionsinstrumenten utväxlas samt förbli gällande till utgången av en sexmå-

nadersfrist, räknad från dag då uppsägning skett.

Redogörelsen för innehållet i de särskilda artiklarna i avtalet om rätts­

hjälp i civilmål är därmed avslutad. Här skall emellertid också nämnas att

Frankrike och Sverige vid avtalets undertecknande utväxlat ministeriella no­

ter, i vilka de båda länderna upplyst varandra om vilka myndigheter — and­

ra än vederbörande lands utrikesministerium — som är behöriga att mot­

taga framställningar om delgivning. Innehållet i dessa skrivelser kommer

att beröras i det följande. Vid samma tillfälle har vidare från fransk sida avgi­

vits en förklaring, varav framgår att Frankrike anser sig berättigat att, med

stöd av Haagkonventionens bestämmelser i art. 4 och 11 till skydd för för­

dragsslutande stats suveränitet och säkerhet, avvisa eventuella svenska fram­

ställningar om åtgärder som skulle strida mot Frankrikes ordre public. Stri­

dande häremot är enligt skrivelsen allt som står i motsättning till principerna

i Frankrikes offentliga rätt (droit public) eller till dess lagar och goda seder.

Vad angår innehållet i avtalet om rättshjälp i brottmål

må anföras följande.

I art. 1 fastslås att de båda staterna är skyldiga att lämna varandra rätts­

hjälp i brottmål med undantag för fall då den stat, som mottagit framställ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

10

judiciell myndighet i det andra landet förrän minst en månad förflutit se­

dan underrättelsen om stämningen överlämnats till hemvistlandets rege­

ring. Förutsättning för att regeln skall gälla är dock att den judiciella myn­

digheten underrättats om den tilltalades adress. Detta torde få anses ha

skett, om adressen uppgivits vid polisförhör. Ehuru artikeln utformats som

en reciprok bestämmelse, har den betydelse endast för personer med hemvist

i Sverige vilka åtalas i Frankrike. Svensk lag medger som bekant icke att

någon dömes till ansvar i brottmål utan att han bevisligen mottagit stämning

i målet, och personer med hemvist i Frankrike har följaktligen icke behov

av en skyddsregel av ifrågavarande slag i samband med rättegång i Sverige.

Artikelns underliggande motiv är sålunda uteslutande att söka i den franska

lagen, vars relevanta bestämmelser i denna del redan tidigare berörts.

Art. 6—9 innehåller bestämmelser om bevisupptagning.

Enligt art. 6 skall framställning härom beslutas av judiciell myndighet

och översändas på diplomatisk väg. Under uttrycket judiciell myndighet

faller givetvis i första hand domstolarna i de båda länderna. Även de fran­

ska undersökningsdomarna, juges cfinstruction, är att betrakta som judiciell

myndighet i avtalets mening. I vad mån även vissa andra franska myndig­

heter kan hänföras under detta begrepp är svårare att fastslå. Frågan tor­

de lämpligen böra överlåtas för besvarande i praxis, för svenskt vidkom­

mande i första hand av utrikesdepartementet och i andra hand av de

svenska domstolarna. Klart är emellertid att icke polismyndighet eller åkla­

gare, vare sig i Sverige eller Frankrike, äger påfordra bevisupptagning av

domstol under åberopande av avtalet. I brådskande fall äger den judiciella

myndighet, som beslutat anhålla om bevisupptagningen, att med avvikelse

från huvudregeln sända sin framställning direkt till viss myndighet i det

andra landet. Såsom mottagare av sådana brådskande framställningar har

utpekats, i Sverige, utrikesdepartementets rättsavdelning och, i Frankrike,

den i territoriellt hänseende behöriga åklagarmyndigheten. Kopia av fram­

ställningen skall samtidigt sändas på diplomatisk väg. I praktiken torde

svenska domstolar, i de exceptionella fall då sådan framställning anses mo­

tiverad, böra sända denna till åklagarmyndigheten (le parquet) vid domsto­

len i det arrondissement (tribunal de premiére instance) där de av bevis­

upptagningen berörda personerna eller föremålen finnes tillgängliga.

Framställning om bevisupptagning — regelmässigt bestående av dels en

domstolshandling, dels en diplomatisk följeskrivelse —• skall vara avfattad

på franska eller vara åtföljd av översättning till detta språk. Förekommer

bilagor till framställning av fransk judiciell myndighet, kan dock utrikes­

departementet på eget eller vederbörande svenska domstols initiativ begära

översättning till svenska därav. Framställning av svensk domstol om bevis­

upptagning i Frankrike måste sålunda föreläggas vederbörande franska

domstol på franska.

I art. 7 stadgas att bevisupptagning skall verkställas i enlighet med lag­

stiftningen i den stat som mottagit framställningen och på dess språk.

Enligt art. 8 skall underrättelse om dagen och platsen för begärd bevis­

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1956

12

I art. 12 stadgas att parterna på diplomatisk väg skall tillställa varandra

underrättelser — utan översättning — om straffdomar som i det ena landet

avkunnats mot medborgare i det andra landet och som är av beskaffenhet att

skola införas i domstolslandets straffregister. Det sagda skall gälla även om

den dömde jämväl är medborgare i domstolslandet och sålunda har dubbelt

medborgarskap. Uttrycket medborgare i avtalets mening har närmare definie­

rats i art. 14.

Art. 13, som tager sikte på behovet av straffregisterupplysningar under

pågående förundersökning eller rättegång i brottmål, föreskriver att fram­

ställningar på diplomatisk väg om utdrag ur straffregister skall efterkom­

mas. Sådan framställning skall enligt den franska originaltexten utgå från

en magistrat, varmed avses domare och åklagare men exempelvis icke polis­

myndighet. Förpliktelsen att på begäran översända straff registerutdrag är

icke begränsad till sådana som avser medborgare i det land där förunder­

sökningen eller rättegången pågår. Korrespondensen skall ske på diploma­

tisk väg.

Under rubriken »Slutbestämmelser» har i art. U—16 sammanförts en

begreppsdefinition, en bestämmelse om avtalets tillämpningsområde samt

ett avtalstekniskt stadgande.

Begreppsdefinitionen återfinnes i art. U, enligt vilken med uttrycket med­

borgare skall förstås, såvitt gäller Frankrike, alla franska medborgare (na-

tionaux frangais), medborgare (ressortissants) i Franska Unionen och med­

borgare (ressortissants) i stater och områden, vilka Frankrike företräder

på det internationella planet. Till Franska Unionen hör för närvarande, för­

utom det europeiska Frankrike och Algeriet, de fyra transoceana departe­

menten (Guadeloupe, Martinique, Réunion och Franska Guyana), de trans­

oceana territorierna (Franska Västafrika, Franska Ekvatorialafrika, Mada­

gaskar, Komorerna, Franska Somaliland, Nya Kaledonien, Franska Oceanien,

Saint-Pierre och Miquelon), de franska förvaltarskapsområdena (Togoland,

Kamerun) samt vissa andra områden, vilka i detta sammanhang icke torde

behöva beaktas. På det internationella planet företräder Frankrike alltjämt

Marocko och Tunisien, men om dessa båda länders internationella status på­

går som bekant för närvarande förhandlingar.

Avtalets tillämpningsområde bestämmes i art. 15 för Franska Republikens

del till det europeiska Frankrike, Algeriet och de transoceana franska depar­

tementen. Tillämpningsområdet kan genom skriftväxling utvidgas att om­

fatta andra franska områden utom Europa och områden som Frankrike

företräder på det internationella planet.

I art. 16 slutligen stadgas att avtalet skall träda i kraft i och med utväx-

lingen av ratifikationsinstrumenten och förbli i kraft till dess endera staten

uppsäger detsamma med iakttagande av en uppsägningstid av sex månader.

Departementschefen

I ingressen till avtalet om rättshjälp i civilmål heter det

att avtalet syftar till att i förhållandet mellan Sverige och Frankrike be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ställningar om delgivning av handlingar, nämligen i Frankrike åklagarmyn­

digheten vid den domstol inom vars jurisdiktionsområde adressaten befin­

ner sig och i Sverige länsstyrelsen i det län där adressaten Anstås. Framhållas

må i detta sammanhang att det även i framtiden blir möjligt att såsom hittills

anlita den diplomatiska vägen för framställningar om delgivning. Artikelns

eget innehåll utgöres blott av en hänvisning till artiklarna 2, 3, 4 och 5 i

Haagkonventionen. Av dessa artiklar torde här endast artiklarna 2 och 3

påkalla några närmare kommentarer.

Art. 2 i Haagkonventionen ger föreskrifter angående delgivning utan iakt­

tagande av särskilda formaliteter. Mottager myndighet delgivningsframställ­

ning, på vilken denna artikel är tillämplig, har myndigheten endast att

söka se till att handlingen kommer vederbörande tillhanda. Överlämnandet

kan ske på valfritt sätt. Vem som överlämnar handlingen till mottagaren

saknar sålunda betydelse. Det kan vara —- och är väl som regel i Sverige

— en stämningsman, men det kan också vara exempelvis en polisman utan

stämningsmans behörighet, en brevbärare eller annan postfunktionär. Det

förutsättes emellertid att adressaten som regel skriftligen erkänner motta­

gandet. Skulle av någon anledning sådant erkännande icke ha lämnats, kan

delta jämlikt art. 5 i Haagkonventionen ersättas av ett myndighetsintyg

om formen och tidpunkten för delgivningen. Framställning om delgivning

enligt art. 2 skall efterkommas utan hänsyn till delgivningshandlingens

språkdräkt. Art. 3 i Haagkonventionen reglerar delgivning då vissa form­

krav måste uppfyllas för att delgivningen skall kunna anses behörigen

verkställd. Delgivning enligt denna artikel sker endast under förutsättning

att handlingen är avfattad eller åtföljd av översättning på det språk, som

brukas av den myndighet som mottager framställningen, eller på annat mel­

lan de berörda båda staterna överenskommet språk. Mottagandet av del­

givningshandlingen i detta skick ger dock icke utan vidare anledning till

delgivning enligt art. 3. För att denna omedelbart skall företagas i någon

av de i artikeln förutsedda formerna — den i det verkställande landet för

liknande fall föreskrivna formen eller annan önskad form som ej strider mot

samma lands lagar —- måste uttrycklig begäran därom intagas i delgiv­

ningsframställningen. Har så ej skett, kan den mottagande staten först pröva

om delgivning enligt art. 2 är möjlig. Misslyckas ett sådant delgivningsför-

sök, måste vederbörande myndighet emellertid söka verkställa delgivningen

i den form som dess egen lag föreskriver för motsvarande fall. Art. 2 inne­

bär att delgivning i artikelns mening skall äga rum endast om den person

för vilken handlingen är avsedd frivilligt mottager denna. Anmärkas bör

att detta stadgande icke ålägger den myndighet som mottagit framställ­

ningen skyldighet att vidtaga några andra delgivningsåtgärder, därest mot­

tagandet av handlingen enligt art. 2 vägras. Bortsett från de nyss berörda

fallen, då språkvillkoren i art. 3 uppfyllts men begäran om delgivning i viss

form icke framförts, har vederbörande myndighet endast att återställa hand­

lingen till delgivningsframställningens avsändare och därvid meddela, att

adressaten vägrat att mottaga handlingen. Adressaten kan givetvis vägra att

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

nebörd. Stadgandet bidrager dessutom till att draga upp en klar skiljelinje

mellan artiklarna 2 och 3 i Haagkonventionen.

I inledningen till detta anförande har en närmare redogörelse lämnats för

hurusom svenska medborgare och företag för närvarande löper vissa risker

för rättsförluster till följd av de franska reglerna i art. 69 mom. 10 i Code

de Procédure Civile om delgivning vid le parquet med personer bosatta utom­

lands. Det kan sålunda inträffa, att svensk svarande i fransk rättegång dö-

mes tredskovis, utan att vederbörande erhållit vetskap om den mot honom

inledda rättegången. Mot sådan tredskodom finnes visserligen rättsmedel

både i form av återvinning (opposition) och vad (appel), men på grund av

samma delgivningsregler är det i vissa fall icke uteslutet att även de för be­

gagnandet av dessa rättsmedel fastställda fristerna utlöper, utan att veder­

börande i praktiken haft möjlighet att vidtaga erforderliga processuella åt­

gärder.

Det är mot denna bakgrund som nu i andra och tredje styckena i art. 2

stadgas ett visst skydd för den med vilken delgivning sker. Då det i andra

stycket föreskrives att delgivningen skall anses verkställd den dag då hand­

lingen överlämnades eller dess mottagande vägrades, är innebörden härav

att i den stat som begärt delgivningen någon verkan icke får tilläggas denna

förrän från den dag då handlingen tillställdes adressaten eller denne väg­

rade att mottaga densamma. Ur svensk synpunkt innebär detta icke någon

avvikelse från vad som ändock skulle gälla beträffande rättegång i Sverige.

För Frankrikes del är stadgandet däremot liktydigt med ett uppgivande av

de processuella fristernas beräknande från dagen för delgivningshandlingens

överlämnande till le parquet. Denna eftergift till förmån för svenska intres­

sen begränsas emellertid av föreskriften i artikelns tredje stycke om att del­

givning av handling, upprättad i Frankrike, likväl där skall anses behörigen

verkställd femton dagar efter det att franska beskickningen eller franskt

konsulat i Sverige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet,

såframt icke redan dessförinnan handlingen överlämnats till adressaten eller

denne vägrat att mottaga densamma.

Denna reglering är att betrakta som ett kompromissresultat. Alltjämt kom­

mer man sålunda att på svensk sida sakna en absolut garanti för att delgiv­

ningshandlingarna tillställes adressaten i tillräckligt god tid. Eftersom emel­

lertid den i art. 2 meddelade skyddsregeln innebär en förlängning av den or­

dinära franska processuella fristen, finnes det likväl goda skäl att antaga att

stadgandet i praktiken skall tillgodose det svenska skyddsbehovet.

Skyddsbehovet gör sig naturligen i första hand gällande för personer och

företag som har egendom i Frankrike eller eventuellt annat land, där franska

domar kan verkställas. I Sverige är franska domar icke exigibla. Däremot är

det möjligt att de i viss utsträckning kan anses här besitta rättskraft i den

meningen att de svenska domstolarna kan förväntas lägga deras innehåll till

grund för avgöranden rörande sådant som varit föremål för dom i Frank­

rike. Någon fullt klarläggande domstolspraxis i sådant hänseende föreligger

likväl icke, liksom frågan icke heller funnit något entydigt svar i svensk

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Möjligheten enligt art. 4 att verkställa viss bevisupptagning genom diplo­

matiska eller konsulära tjänstemän har tillkommit på fransk begäran. För

Sveriges del torde stadgandet vara av mindre intresse i betraktande av att

svensk lag saknar bestämmelser om bevisupptagning i civilmål i denna form.

Befogenheten att företaga hithörande förrättningar har begränsats sålunda

att endast medborgare i det land den diplomatiske eller konsuläre tjänste­

mannen företräder må av denne kallas till bevisupptagning, och att sådan

må komma till stånd endast om vederbörande lämnar sitt samtycke därtill.

Även i nu förevarande hänseende innebär avtalet en precisering av konsuls

befogenhet enligt art. 30 i den svensk-franska konsularkonventionen.

Ett misslyckat bevisupptagningsförsök av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman utgör enligt art. 5 icke något hinder för framställning om bevis­

upptagning genom myndighets försorg enligt Haagkonventionen. Stadgandet

lorde icke påkalla någon särskild kommentar.

Av stadgandet i art. 6 följer att svenska domstolars framställningar om

bevisupptagning i Frankrike måste översättas till franska innan de vidare­

befordras till vederbörande franska myndighet. Sådan översättning sker i

enlighet med kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rö­

rande tillämpningen av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid

utländsk domstol. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i avtalet om

rättshjälp i brottmål är stadgandet i art. 6 helt reciprokt. Franska framställ­

ningar om bevisupptagning i Sverige skall således vara åtföljda av översätt­

ning till svenska.

Vad gäller stadgandet i art. 7 om kostnaderna för bevisupptagning är föl­

jande att märka. Enligt huvudregeln i art. 16 i Haagkonventionen får er­

sättning icke utkrävas för bevisupptagning verkställd på fördragsslutande

stats begäran. Vissa undantagsfall har dock uppställts. Viktigast ur prak­

tiska synpunkter är undantagen avseende ersättning utbetalad till vittne

eller sakkunnig. För sådana kostnader, liksom för kostnader i övriga un­

dantagsfall, må gottgörelse sökas hos den stat som påkallat bevisupptag­

ningen. Genom stadgandet i art. 7 avstår nu Sverige och Frankrike från sin

rätt enligt Haagkonventionen att utkräva ersättning för kostnader för vitt­

nen. Övriga undantag från huvudregeln i konventionens art. 16 skall där­

emot alltjämt gälla. Skälet till den ömsesidiga eftergiften beträffande vitt-

nesersättning är att såväl Sverige som Frankrike funnit att de ersättnings-

gilla beloppen som regel är alltför små för att motivera det avsevärda admi­

nistrativa och kamerala arbete som blir följden av återkrav.

En icke eftersträvad följd av stadgandet blir, att enskilda parter undgår

kostnader för vilka gottgörelse av dem skulle ha lämnats om vittnesförhöret

ägt rum i det land där rättegången pågår. Något missbruk av stadgandet i

detta hänseende torde dock icke vara att befara.

För svenskt vidkommande torde stagandets tillämpning icke kräva annat

författningsstöd än det som finnes i 10 § lagen den 20 december 1946 om

bevisupptagning åt utländsk domstol.

Stadgandena i art. 8 och 9 berör den särskilda processförutsättning som

brukar gå under beteckningen cautio judicatum solvi.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

Avtalet skall således enligt art. 10, i likhet med vad som gäller för Haag-

konventionen, vara tillämpligt endast på det europeiska Frankrike. En ut­

vidgning till andra franska områden eller av Frankrike på det internationel­

la planet företrädda områden skall dock med svenskt samtycke kunna ske

under förutsättning att motsvarande utvidgning redan dessförinnan skett

såvitt gäller Haagkonventionen.

Avtalets principiella karaktär av tillämpningsföreskrifter till Haagkon­

ventionen av den 17 juli 1905 understrykes av stadgandet i art. 11 att avta­

let icke rubbar denna konventions bestämmelser. Sättes konventionen ur

kraft genom att den nya Haagkonventionen av år 1954 träder i dess ställe,

skall förevarande avtal utan särskild överenskommelse eller annan åtgärd

tillämpas på den nya konventionen. Beträffande sistnämnda konvention kan

nämnas att den skall träda i kraft på sextionde dagen efter det att det fjär­

de ratifikationsinstrumentet deponerats och då skall ersätta 1905 års kon­

vention i förhållandet mellan de stater som ratificerat den nya konventio­

nen. Ingen stat har ännu ratificerat denna.

Enligt art. 12 skall avtalet upphöra att gälla sex månader efter uppsäg­

ning. Ingen hänvisning har i detta sammanhang gjorts till Haagkonventio­

nen. Avtalet bygger emellertid, såsom av art. 11 framgår, på förutsättningen

att antingen Haagkonventionen av år 1905 eller den av år 1954 är i kraft

mellan de båda länderna. Skulle detta förhållande bringas att upphöra, tor­

de därför avtalet böra sättas ur kraft samtidigt härmed.

Jag övergår nu till avtalet om rät ts hjälp i brottmål.

Den allmänna förpliktelsen för parterna enligt art. 1 att bistå varandra

i brottmål är icke uttryckligen inskränkt till de former av rättshjälp som

reglerats i avtalets följande artiklar. Ingen tvekan torde emellertid kunna

råda om att förpliktelsen endast avser rättshjälp av dessa slag, nämligen

delgivning, bevisupptagning, utväxling av straffregisterutdrag samt viss

medverkan för att förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelse

att inställa sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet. Rättshjälp

i annan form är sålunda underkastad den diskretionära prövningsrätt som

för närvarande gäller över hela området för rättshjälp i brottmål. De i avta­

let gjorda åtagandena medför i praktiken en utvidgning av området för det

svensk-franska rättshjälpssamarbetet endast såvitt avser utväxling av straff­

registerutdrag. Under sådana omständigheter ligger avtalets största värde

dels i det skydd art. 5 bereder svenskar som instämts att svara i brottmål i

Frankrike, dels i den vägledning avtalet kan ge för myndigheternas hand­

läggning av hithörande ärenden. Det undanröjer också de möjligheter till

friktion i det svensk-franska samarbetet på detta område, som framträtt på

grund av frånvaron av exempelvis bestämmelser angående de praktiskt vik­

tiga språk- och översättningsfrågorna.

Vissa allmänna undantag från förpliktelsen att lämna rättshjälp i brott­

mål har som förut nämnts fastställts i art. 1. Den stat som mottager fram­

ställningen äger sålunda avvisa densamma, om staten skulle finna att det

ifrågavarande brottmålet är av politisk natur eller att med hänsyn till dess

beskaffenhet den begärda åtgärden skulle kränka statens suveränitet, med­

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Art. 3 stadgar att framställning om delgivning skall avfattas på franska

språket eller vara åtföljd av översättning till samma språk. Då framställ­

ning enligt avtalet endast kan göras på diplomatisk väg och då all officiell

diplomatisk skriftväxling mellan Sverige och Frankrike sker på franska

språket, har en sådan föreskrift befunnits naturlig.

I första hand för att underlätta handläggningen av delgivningsärendena

i vederbörande utrikesministerium har i art. 3 vidare föreskrivits att fram­

ställning om delgivning bl. a. skall innehålla uppgift om delgivningshand­

lingens art — stämning, dom, vittneskallelse e. d. — och en beskrivning av

brottet. Dessa grundläggande uppgifter torde i de flesta fall vara tillräckliga

för att sätta mottagaren i stånd att taga ställning till delgivningen. Det sy­

nes därför lämpligt att utrikesdepartementet i de fall där det icke uppenbar­

ligen är onödigt, fogar en översättning av dessa uppgifter till de franska del­

givningshandlingarna.

I art. 4, som reglerar sättet för delgivningens verkställande, förutsättes att

denna i normala fall sker utan iakttagande av bestämda formaliteter. Fram­

ställning om delgivning i den form som är föreskriven i det verkställande

landet skall dock efterkommas. I detta sammanhang bör observeras att även

i fråga om delgivning av stämning i brottmål den franska lagens formföre­

skrifter känner såväl delgivning med svaranden personligen som delgivning

med representant för honom. I betraktande av att enligt svensk lag CRB

33: 13) stämning i brottmål alltid måste delges med svaranden personligen,

även om han befinner sig i utlandet, synes därför en framställning om del­

givning i Frankrike av en svensk brottmålsstämning böra åtföljas av begä­

ran om delgivning med svaranden personligen. Visserligen förutsättes att,

även vid formlös delgivning enligt huvudregeln i art. 4, handlingen över­

lämnas direkt till den person, för vilken den är avsedd, men någon visshet

för att delgivningen icke sker på annat sätt föreligger icke. Såvitt gäller

delgivning i Sverige av franska domstolshandlingar är reglerna i art. 4 fullt

förenliga med de interna svenska författningarna. Enligt 2 § 3 mom. kun­

görelsen den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av

utländsk myndighet, skall delgivning genom länsstyrelses försorg ske ge­

nom att handlingen överlämnas eller genom postverket översändes till den

person som skall mottaga densamma, såvida icke den utländska myndig­

heten begärt att handlingen skall delgivas i den form som för liknande del­

givning är i svensk lag föreskriven eller att visst annat förfarande skall

iakttagas. För undvikande av postdelgivning av annat slag än det i art. 4

förutsedda synes utrikesdepartementet vid översändandet av franskt delgiv-

ningsärende till länsstyrelse böra underrätta om artikelns föreskrifter angå­

ende postdelgivning. Artikelns utformning möjliggör för övrigt för utrikes­

departementet att självt genom posten låta verkställa av fransk myndighet

begärd delgivning. I fall där tydlig adress lämnats är ett sådant förfarings­

sätt stundom tillrådligt med hänsyn till den tidsbesparing som därigenom

kan uppnås. Är fråga om stämning, synes dock postdelgivning enligt art. 4

icke böra ifrågakomma. Skulle svaranden icke lösa ut den rekommende­

rade försändelsen, blir nämligen denna liggande hos den svenska postanstal­

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ställning som diplomatspråk — oftast accepterat framställningar från

franskt håll utan att kräva översättning till svenska. I sådana fall har utri­

kesdepartementet som regel översatt den franska texten eller i varje fall

gjort en sammanfattning på svenska, innan framställningen sänts vidare

till vederbörande svenska domstol. Detta förfaringssätt torde även i framti­

den böra få tillämpas. Vad beträffar de översättnings- och kostnadsfrågor

som uppstår i samband med svenska framställningar om bevisupptagning

i Frankrike, har dessa redan reglerats på ett tillfredsställande sätt i kungö­

relsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen

av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol.

Stadgandet i art. 7 om tillämpning av lex fori vid bevisupptagning över­

ensstämmer med huvudregeln i 5 § lagen den 20 december 1946 om bevis­

upptagning åt utländsk domstol. Formuleringen avser icke att utesluta be­

visupptagning enligt förfarande, som kan vara föreskrivet i det land som

påkallar bevisupptagningen, men en förutsättning för att begäran därom

skall efterkommas är att lagstiftningen i verkställighetslandet icke uppstäl­

ler något hinder mot det angivna förfarandet.

De övriga bestämmelserna om bevisupptagning i art. 8 och 9 föranleder

ingen annan kommentar än ett konstaterande att svensk domstols skyldig­

heter enligt dessa artiklar automatiskt uppfylles genom iakttagande av

reglerna i 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Kostnadsbestämmelserna i art. 10 bygger, liksom motsvarande bestäm­

melser i avtalet angående rättshjälp i civilmål, på principen att bistånd i

form av delgivning eller bevisupptagning skall lämnas utan kostnad av

något slag för den stat som påkallat åtgärden. Undantag från principen har

endast gjorts beträffande kostnader för medverkan av sakkunnig eller

stämningsman, när sådan medverkan begärts. Betydelsen av dessa undan­

tag inskränkes som förut nämnts av en särskild överenskommelse enligt

vilken intet krav skall framställas, om det ersättningsgilla beloppet icke

överstiger 5 000 francs eller motvärdet i svenska kronor. Genom att belop­

pet fixerats i en separat överenskommelse i form av skriftväxling kan i

framtiden eventuellt önskvärda jämkningar ske utan ändring av själva av­

talet.

För principen om kostnadsfrihet talar, vid brottmål liksom vid civilmål,

i första hand praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp

å ömse sidor uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande här­

av endast innebära en fördyring för båda staterna.

Tillämpningen på svensk sida av art. 10 och den särskilda överenskom­

melsen torde förutsätta administrativa föreskrifter.

Det på franskt förslag tillkomna åtagandet i art. 11, första stycket, att

söka förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelser att inställa

sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet inskränker sig till en

förpliktelse att uppmana vederbörande att hörsamma kallelsen. Någon på­

följd vid underlåtenhet att följa uppmaningen är således icke förutsedd. Om

någon efter sådan uppmaning inställer sig i det andra landet, skall han

erhålla resekostnads- och traktamentsersättning, som åtminstone är likvär­

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

Sveriges del förutsetts i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 9 §,

som ger Konungen rätt att under förutsättning av ömsesidighet överens­

komma därom. Med stöd därav föreligger särskilda överenskommelser med

Belgien, Danmark, Finland och Nederländerna. För tillämpningen å svensk

sida av nu ifrågavarande överenskommelse erfordras administrativa före­

skrifter, i vilka torde böra beaktas det för Frankrikes del vidsträckta med-

borgarbegreppet enligt nästföljande artikel.

Såvitt angår Frankrike skall enligt art. 14 såsom medborgare i avtalets

mening förstås alla franska medborgare (nationaux franqais), medborgare

(ressortissants) i Franska Unionen och medborgare (ressortissants) i sta­

ter och områden, vilka Frankrike företräder på det internationella planet.

Medan sålunda det franska medborgarbegreppet givits en vidsträckt inne­

börd, har avtalets geografiska tillämpningsområde enligt art. 15 för Frank­

rikes del begränsats till att omfatta det europeiska Frankrike och sådana

utomeuropeiska områden som har särskilt intim administrativ anknytning

till moderlandet. Avtalsförpliktelsen till rättshjälp i form av delgivning el­

ler bevisupptagning består för Sveriges del följaktligen endast i förhållan­

de till judiciella myndigheter inom sålunda angivna delar av det franska

statsområdet.

Vad slutligen beträffar det avtalstekniska stadgandet i art. 16 är endast

att konstatera att utformningen därav står helt i överensstämmelse med

av Sverige gängse tillämpade principer vid slutandet av internationella

avtal.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de båda nya rättshjälpsavta-

len, jämte det att de meddela närmare föreskrifter för de rättsvårdande

svenska och franska myndigheternas samverkan, skapar ett skydd mot olä­

genheter av de franska delgivningsreglerna, som tidigare gjort sig märkbara.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå, att de här bi-

lagda avtalen mellan Sverige och Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i

civilmål (bilaga A) samt rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (bilaga

B) måtte föreläggas riksdagen, och hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riks­

dagen att godkänna att ratifikation sker av de båda avta­

len.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlålas proposition av den ly­

delse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Rosenblad

28

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1956

de 1’article 2 de la Convention de La

Have ou si cette remise ne peut étre

faite pour toute autre raison, 1’autorité

requise renverra immédiatement 1’acte

å 1’autorité requérante en indiquant

le motif pour lequel la remise n’a pu

avoir lieu.

La signification sera réputée exécutée

å la date de la remise ou du refus de

1’acte.

Toutefois la signification des actes

établis en France y sera considérée com-

me ayant été valablement effectuée

quinze jours apres l’envoi de 1’acte par

1’autorité diplomatique ou consulaire

francjaise aux autorités suédoises compé-

tentes si la remise ou le refus visés å

1’alinéa précédent ne sont pas intervenus

avant cette date.

Article 3

Les dispositions des artides qui pré­

cédent n’excluent pas la faculté pour les

Hautes Parties Contractantes:

1. de faire remettre directement et

cans contrainte, par leurs consuls res-

pectifs, les actes judiciaires et extra-

judiciaires destinés å leurs propres

ressortissants.

En cas de conflit de législation, la

nationalité du destinataire de l’acte sera

déterminée par la loi du pays ou la

remise doit avoir lieu.

2. de recourir aux procédures pré-

vues aux paragraphes 1. et 2. de 1’article

6 de la Convention de La Haye.

II

Commisslons rogatoires

Article 4

Les Hautes Parties Contractantes se

reconnaissent réciproquement la faculté

de faire exécuter directement et sans

contrainte, par leurs agents diplomati-

ques et consulaires, les commissions ro-

gatoires tendant å 1’audition de leurs

ressortissants ou å la production de

documents par ees derniers. En cas de

conflit de législation, la nationalité de

la personne å entendre sera déterminée

par la loi du pays ou la commission roga-

toire doit étre exécutée.

av artikel 2 i Haagkonventionen, eller

kan den av annan orsak icke överlämnas

till honom, skall den myndighet som mot­

tagit framställning om åtgärden omedel­

bart återsända handlingen till den myn­

dighet som gjort framställningen och

därvid uppgiva anledningen till att över­

lämnandet icke kunnat ske.

Delgivningen skall anses verkställd

den dag då handlingen överlämnades

eller dess mottagande vägrades.

Delgivning av handling, upprättad i

Frankrike, skall likväl där anses behö­

rigen verkställd femton dagar efter det

att fransk diplomatisk eller konsulär

myndighet avsänt handlingen till ve­

derbörande svenska myndighet, såframt

icke handlingen enligt föregående stycke

överlämnats eller dess mottagande väg­

rats före denna tidpunkt.

Artikel 3

Genom bestämmelserna i föregående

artiklar uteslutes icke de Höga För-

dragsslutande Parternas befogenhet

1. att låta sina respektive konsuler

direkt och utan tvång överlämna rätte­

gångshandlingar och andra handlingar

till medborgare i det egna landet, var­

vid i händelse av lagkonflikt adressa­

tens medborgarskap skall bedömas en­

ligt lagen i det land där överlämnandet

skall ske,

2. att anlita de förfaringssätt som

avses i moment 1. och 2. i artikel 6 i

Haagkonventionen.

II

Bevisupptagning

Artikel 4

De Höga Fördragsslutande Parterna

tillerkänna varandra befogenheten att

genom sina diplomatiska eller konsulära

tjänstemän direkt och utan tvång låta

verkställa handräckningsåtgärder som

avse förhör med egna medborgare eller

företeende av handlingar genom sådana.

I händelse av lagkonflikt bedömes den

persons medborgarskap som skall hö­

ras enligt lagen i det land där åtgär­

den skall vidtagas.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

dans les mémes conditions que les av säkerhet för rättegångskostnader

nationaux eux-mémes, la caution judica- under samma förutsättningar som denna

tum solvi.

stats egna medborgare.

Dispositions finales

Article 10

La présente Convention ne s’applique,

en ce qui concerne la République

Fran$aise, qu’å la France métropoli-

taine.

Elle pourra, par un simple échange de

lettres entre les deux Gouvernements,

étre étendue aux territoires non métro-

politains de la République Francaise et

å ceux qu’elle représente sur le plan

international, si la Convention de La

Haye du 17 Juillet 1905, relative å la

procédure civile, a été préalablement

mise en vigueur dans lesdits territoires.

Slutbestämmelser

Artikel 10

Detta avtal är, i vad avser Franska

Republiken, tillämpligt endast på det

europeiska Frankrike.

Avtalet kan genom skriftväxling mel­

lan de båda regeringarna göras tillämp­

ligt på Franska Republikens övriga

områden och på områden, vilka Franska

Republiken företräder på det internatio­

nella planet, under förutsättning att

Haagkonventionen den 17 juli 1905

rörande civilprocessen dessförinnan satts

i kraft för sagda områden.

Article 11

La présente Convention ne déroge pas

aux dispositions de la Convention de

La Haye du 17 Juillet 1905 å laquelle

les deux Etats contractants sont et

demeurent parties.

Les dispositions de la présente Con­

vention relatives å 1’application de la

Convention de La Haye du 17 Juillet

1905 s’appliqueront mutatis mutandis

å la Convention de La Haye du ler

Mars 1954 dés que celle-ci entrera en

vigueur entre les deux Hautes Parties

Contractantes.

Article 12

La présente Convention sera ratifiée

et entrera en vigueur dés 1’échange des

instruments de ratification qui aura lieu

å Stockholm aussitöt que faire se pourra.

Elle demeurera en vigueur jusqu’å

l’expiration d’un délai de six mois å

compter du jour ou l’une des deux

Hautes Parties Contractantes aura dé-

claré vouloir en faire cesser les effets.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

respectifs ont signé la présente Con­

vention et y ont apposé leur sceau.

Fait en double å Paris, le 7 mars

1956.

Artikel 11

Detta avtal rubbar icke bestämmelser­

na i Haagkonventionen den 17 juli 1905,

till vilken de båda fördragsslutande

staterna äro och förbliva anslutna.

Detta avtals bestämmelser om till-

lämpningen av Haagkonventionen den

17 juli 1905 skola, mutatis mutandis,

tillämpas på Haagkonventionen den 1

mars 1954, så snart denna konvention

träder i kraft mellan de båda Höga

Fördragsslutande Parterna.

Artikel 12

Detta avtal skall ratificeras och skall

träda i kraft med utväxlingen av ratifi­

kationsinstrumenten, vilken skall äga

rum i Stockholm så snart ske kan.

Avtalet skall förbliva gällande till

utgången av en sexmånadersfrist räknad

från den dag då endera av de Höga För­

dragsslutande Parterna förklarat sig

vilja försätta avtalet ur kraft.

Till bekräftande härav ha respektive

befullmäktigade ombud undertecknat

detta avtal och därå anbragt sina si­

gill.

Som skedde i Paris i två exemplar

den 7 mars 1956.

(Underskrifter)

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

ritoire de 1’ime des Parties Contractantes

seront rédigés dans la langue de l’auto-

rité requérante et transmis par la voie

diplomatique.

Article 3

Les demandes de notification seront

rédigées en langue fran$aise ou accom-

pagnées d’une traduction dans cette

langue et devront contenir les indica-

tions suivantes:

— autorité dont émane l’acte ou la

décision,

— nature de l’acte ou de la décision,

— qualification de 1’infraction,

— nom de 1’inculpé ou du condamné,

— nom et adresse du destinataire.

Article 4

L’Etat requis fera procéder å la no­

tification par simple remise de l’acte

ou de la décision au destinataire, soit

par la voie administrative, soit par

envoi postal sous pli recommandé avec

accusé de réception, å moins que l’Etat

requérant ne demande expressément que

la notification soit faite dans les formes

prescrites par la loi de la Partie requise.

La preuve de la notification se fera au

moyen, soit d’un récépissé daté, signé

par le destinataire, soit d’un accusé de

réception postal, soit d’une attestation

de 1’autorité requise constatant le fait,

la forme et la date de la notification;

l’un ou 1’autre de ees documents sera

immédiatement transmis å l’Etat re­

quérant par la voie diplomatique.

Si la notification n’a pu avoir lieu,

l’Etat requis renverra l’acte å 1’autorité

requérante par la voie diplomatique

en indiquant les raisons qui se sont oppo-

sées å cette notification. Si le destina­

taire a refusé de recevoir 1’acte, l’Etat

requis precisera, autant que possible,

les circonstances et les motifs du refus.

slutande Partens område, skola av­

fattas på den myndighets språk som

begär delgivningen och översändas på

diplomatisk väg.

Artikel 3

Framställning om delgivning skall

avfattas på franska språket eller vara

åtföljd av översättning till detta språk

och skall innehålla uppgifter om:

myndighet från vilken handlingen eller

beslutet härrör;

handlingens eller beslutets art;

beskrivning av brottet;

den tilltalades eller dömdes namn;

adressatens namn och adress.

Artikel 4

Den stat som mottagit framställning

om delgivning skall låta verkställa denna

genom formlöst överlämnande av hand­

lingen eller beslutet till adressaten an­

tingen på administrativ väg eller genom

rekommenderad postförsändelse med

mottagningskvitto, såframt icke den

stat som gjort framställningen uttryck­

ligen begärt, att delgivningen skall ske i

den form som föreskrives i den andra

statens lag. Bevis om delgivningen skall

lämnas i form av antingen daterat, av

adressaten underskrivet erkännande el­

ler postens mottagningskvitto eller intyg

av den myndighet som mottagit fram­

ställningen utvisande att delgivning

skett, formen för delgivningen samt

dagen för dess verkställande. Beviset

skall omedelbart på diplomatisk väg

översändas till den stat som begärt del­

givningen.

Därest delgivning icke kunnat ske,

skall den stat som mottagit framställ­

ningen, på diplomatisk väg återställa

handlingen till den myndighet som på­

kallat åtgärden och därvid uppgiva det

hinder som mött för delgivningen. Om

adressaten vägrat mottaga handlingen,

skall den stat som mottagit framställ­

ningen så noggrant som möjligt angiva

under vilka omständigheter och av vilka

skäl mottagandet vägrats.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

Article 9

Les commissions rogatoires exécutées

seront, dans tous les cas, renvoyées

sans délai par la voie diplomatique, avec

les piéces relatives å leur exécution.

Les piéces d’exécution ne seront pas

traduites.

Lorsque les commissions rogatoires

ne pourront pas étre exécutées, l’Etat

requis en informera immédiatement

1’Etat requérant, par la voie diploma­

tique, en indiquant les raisons de l’in-

exécution.

III

Frais

Article 10

La notification des actes de procédure

et des décisions judiciaires et 1’exécution

des commissions rogatoires ne donneront

lieu qu’au remboursement des frais

entrainés par 1’intervention d’experts

ou d’officiers ministériels lorsque celle-ci

aura été demandée par l’Etat requérant.

IV

Comparution personelle des témoins et ex­

perts

Article 11

Si, dans une cause pénale, la comparu­

tion personnelle d’un témoin ou d’un

expert est nécessaire, une demande sera

adressée, en langue francjaise ou avec

une traduction dans cette langue, par

la voie diplomatique. Le témoin ou

1’expert sera engagé å se rendre å

1’invitation qui lui sera faite. Dans ce

cas, les indemnités de voyage et de

séjour, calculées depuis la résidence

du témoin ou de 1’expert, seront au

moms égales å celles prévues par les

tarifs et réglements en vigueur dans

le Pays ou la comparution devra avoir

lieu.

Le témoin ou 1’expert, quelle que soit

sa nationalité, cité dans l’un des deux

Pays et comparaissant volontairement

Artikel 9

Sedan bevisupptagning verkställts,

skall i varje särskilt fall besked därom

jämte handlingarna rörande verkstäl­

ligheten utan dröjsmål översändas på

diplomatisk väg.

Verkställighetshandlingarna skola icke

översättas.

Kan begärd bevisupptagning icke

verkställas, skall den stat som mottagit

framställningen därom, omedelbart på

diplomatisk väg underrätta den stat

som påkallat åtgärden och därvid upp­

giva det hinder som mött.

III

Kostnader

Artikel 10

Kostnader för delgivning av rätte­

gångshandlingar och domstolsbeslut el­

ler för bevisupptagning må utkrävas

endast såvitt gäller utgifter för sakkun­

nigs eller stämningsmans medverkan,

då sådan påkallats av den stat som

begärt åtgärden.

IV

Tittnens och sakkunnigas personliga in­

ställelse

Artikel 11

År vittnes eller sakkunnigs person­

liga inställelse nödvändig i ett brott­

mål, skall framställning därom, av­

fattad på franska språket eller åt­

följd av översättning till detta språk,

göras på diplomatisk väg. Vittnet eller

den sakkunnige skall uppmanas att

efterkomma kallelse som utfärdas på

honom. Om han gör detta, skall hans

ersättning för rese- och uppehållskost-

nader, beräknade från bostadsorten,

vara minst likvärdig med den ersätt­

ning som finnes fastställd i gällande

taxor och reglementen i det land där

inställelsen skall ske.

Vittne eller sakkunnig, som efter att

ha mottagit kallelse i ettdera landet

frivilligt inställer sig inför domare i

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

35

devant les juges de l’autre Pays ne

pourra étre poursuivi ou détenu pour

des faits ou des condamnations de ca-

ractére pénal antérieurs å son départ

du territoire de l’Etat requis. Cette

immunité cessera lorsque le témoin ou

l’expert, ayant eu la possibilité de

quitter le territoire de l’Etat requérant

durant un délai ininterrompu de trente

jours apres que sa présence n’était plus

requise par les autorités judiciaires,

sera demeuré néanmoins sur ce territoire.

V

Ecliange des caslers judiciaires

Article 12

Les Hautes Parties Contractantes se

donneront réciproquement avis des

condamnations pénales emportant in-

scription au casier judiciaire sur leur

propre territoire, prononcées par les

autorités judiciaires de l’une d’elles å

1’encontre des ressortissants de l’autre.

Ces avis seront également donnés lorsque

le condamné apparaitra comme étant å

la fois le ressortissant des deux Hautes

Parties Contractantes.

Ils seront envoyés sans traduction par

la voie diplomatique.

Article 13

Les Hautes Parties Contractantes se

communiqueront les extraits du casier

judiciaire demandés par des magistrats

å 1’occasion de poursuites judiciaires.

Les demandes et extraits du casier

judiciaire seront adressés, sans traduc­

tion, par la voie diplomatique et ne

donneront lieu au remboursement d’au-

cuns frais.

VI

Dispositions finaics

Article 14

Au sens de la présente Convention,

1’expression «ressortissants» désigne:

1. En ce qui concerne la Suéde, les

ressortissants suédois.

det andra landet, må icke, oavsett sin

nationalitet, lagforas eller kvarhållas

för brottslig gärning eller straffdom

från tiden före hans avresa från det

land där han mottagit kallelsen. Denna

immunitet upphör, därest vittnet eller

den sakkunnige kvarstannat i det land

där inställelsen skett, oaktat han haft

möjlighet att lämna landet under en tid

av trettio sammanhängande dagar efter

det att hans närvaro icke längre på­

fordrades av de judiciella myndigheter­

na.

V

Utväxling av straffregisterutdrag

Artikel 12

De Höga Fördragsslutande Parterna

skola underrätta varandra om straff­

domar, som av det ena landets judici­

ella myndigheter avkunnas gentemot

det andra landets medborgare och som

äro av beskaffenhet att skola införas

i det förra landets straffregister. Under­

rättelse skall lämnas även i fall där

den dömde framstår såsom medborgare

i båda de fördragsslutande staterna

samtidigt.

Underrättelserna skola sändas utan

översättning på diplomatisk väg.

Artikel 13

De Höga Fördragsslutande Parterna

skola tillställa varandra utdrag ur straff­

registret, när domare eller åklagare där­

om gör framställning med anledning av

förundersökning och rättegång i brott­

mål.

Straffregisterutdrag och framställ­

ningar därom skola utan översättning

befordras på diplomatisk väg; ersättning

för kostnaderna må ej utkrävas.

VI

Slutbestämmelser

Artikel 14

I detta avtal förstås med uttrycket

»medborgare»

1. såvitt angår Sverige, svenska med­

borgare;

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

2. En ce qui concerne la France,

tous les nationaux fran^ais, les res-

sortissants de 1’Union Francaise et les

ressortissants des Etats et territoires

dont la France assure la représentation

sur le plan International.

Article 15

La présente Convention sera applica-

ble, en ce qui concerne la République

Francaise, å la France métropolitaine,

å 1’Algérie et aux departements francais

d’outre-mer.

Elle pourra, par un simple échange de

lettres entre les deux gouvernements,

étre étendue aux autres territoires non

métropolitains de la République Fran-

(jaise et å ceux qu’elle représente sur le

plan international.

Article 16

La présente Convention sera ratifiée

et entrera en vigueur des 1’échange des

instruments de ratification qui aura

lieu å Stockholm aussitöt que faire se

pourra.

Elle demeurera en vigueur jusqu’å

1’expiration d’un délai de six mois å

compter du jour ou l’une des deux

Hautes Parties Contractantes aura dé-

claré vouloir en faire cesser les effets.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires

respectifs ont signé la présente Conven­

tion et y ont apposé leur sceau.

Fait en double ä Paris, le 7 mars

1956.

2. såvitt angår Frankrike, franska

medborgare, medborgare i Franska Unio­

nen och medborgare i stater och om­

råden, vilka Frankrike företräder på det

internationella planet.

Artikel 15

Detta avtal är, i vad avser Franska

Republiken, tillämpligt på det euro­

peiska Frankrike, Algeriet och de trans­

oceana franska departementen.

Avtalet kan genom skriftväxling mel­

lan de båda regeringarna göras tillämp­

ligt på Franska Republikens övriga

områden utanför Europa och på områden

som Franska Republiken företräder på

det internationella planet.

Artikel 16

Detta avtal skall ratificeras och träder

i kraft med utväxlingen av ratifika­

tionsinstrumenten, vilken skall äga rum

i Stockholm så snart ske kan.

Avtalet skall förbliva i kraft till ut­

gången av en sexmånadersfrist räknad

från den dag då endera av de Höga För-

dragsslutande Parterna förklarat sig

vilja försätta detsamma ur kraft.

Till bekräftande härav ha respektive

befullmäktigade ombud undertecknat

detta avtal och därå anbragt sina si­

gill.

Som skedde i Paris i två exemplar

den 7 mars 1956.

(Underskrifter)

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

37

Bilaga C

Översättning

Internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande

ämnen av internationell natur;

avslutad i Haag den 17 juli 1905 och undertecknad för Sveriges del samma dag;

ratificerad i Stockholm den 21 april 1909. Ratifikationsinstrumenten deponerade

i Haag den 24 april 1909.

Convention relative ä la procédure Konvention angående vissa till civil­

civile

processen hörande ämnen

I. Communication (1’Actes Judiciaires et

Extrajudieiaires

Artide 1

En matiére civile ou commerciale, les

significations d’actes å destination de

personnes se trouvant å 1’étranger se fe-

ront, dans les Etats contractants, sur une

demande du consul de l’Etat requérant

adressée å 1’autorité qui sera désignée

par l’Etat requis. La demande contenant

1’indication de 1’autorité de qui émane

l’acte transmis, le nom et la qualité

des parties, 1’adresse du destinataire, la

nature de l’acte dont il s’agit, doit étre

rédigée dans la langue de 1’autorité re-

quise. Cette autorité enverra au consul

la piéce prouvant la signification ou in-

diquant le fait qui l’a empéchée.

Toutes les difficultés qui s’éléveraient

å 1’occasion de la demande du consul

seront réglées par la voie diplomatique.

Chaque Etat contractant peut décla-

rer, par une communication adressée aux

autres Etats contractants, qu’il entend

que la demande de signification å faire

sur son territoire, contenant les mentions

indiquées å Falinéa ler, lui soit adressée

par la voie diplomatique.

Les dispositions qui précédent ne s’op-

posent pas å ce que deux Etats contrac­

tants s’entendent pour admettre la coin-

I. Delgivning av jndiciclla och extrajudi-

ciella handlingar

Artikel 1

I fråga om delgivning av handlingar,

vilka angå rättsförhållanden av civil

eller kommersiell natur och äro avsedda

att tillställas i utlandet vistande per­

soner, skall för de fördragsslutande sta­

terna gälla, att då begäran om sådan del­

givning framställes av konsuln för den

stat, å vars sida delgivningen önskas,

hos myndighet, som angives av den stat,

där begäran framställes, denna begäran

skall efterkommas. Framställningen skall

angiva, av vilken myndighet handlingen

utfärdats, parternas namn och ställning,

mottagarens adress samt beskaffenheten

av den handling, varom fråga är; och

skall framställningen vara avfattad på

det språk, som brukas av den myndighet,

hos vilken framställningen sker. Samma

myndighet har sedermera att till kon­

suln överlämna den handling, som ut­

visar att delgivning skett eller det hin­

der, som därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anled­

ning av sådan framställning uppstått,

skall utjämnas på diplomatisk väg.

Det står en var av de fördragsslu­

tande staterna fritt att i särskilt till de

övriga riktat meddelande påfordra, att

översändandet av sådana framställ­

ningar om delgivning inom dess område,

vilka i första stycket omtalats, skall ske

på diplomatisk väg.

Förestående bestämmelser innefatta

ej hinder för två fördragsslutande stater

att överenskomma, det direkt skrift-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

munication directe entre leurs autorités

respectives.

Article 2

La signification se fera par les soins

de 1’autorité compétente de l’Etat requis.

Cette autorité, sauf les cas prévus dans

1’article 3, pourra se borner å effectuer

la signification par la remise de l’acte au

destinataire qui 1’accepte volontaire-

ment.

Article 3

Si l’acte å signifier est rédigé, soit

dans la langue de 1’autorité requise, soit

dans la langue convenue entre les deux

Etats intéressés, ou s’il est accompagné

d’une traduction dans l’une de ees lan-

gues, 1’autorité requise, au cas ou le désir

lui en serait exprimé dans la demande,

fera signifier l’acte dans la forme pre-

scrite par sa législation intérieure pour

1’exécution de significations analogues,

ou dans une forme spéciale, pourvu

qu’elle ne soit pas contraire å cette

législation. Si un pareil désir n’est pas

exprimé, 1’autorité requise cherchera

d’abord å effectuer la remise dans les

termes de 1’article 2.

Sauf entente contraire, la traduction

prévue dans 1’alinéa précédent sera cer-

tifiée conforme par l’agent diplomatique

ou consulaire de l’Etat requérant ou par

un tradueteur assermenté de l’Etat

requis.

Article 4

L’exécution de la signification prévue

par les artides 1, 2 et 3 ne pourra étre

refusée que si l’Etat, sur le territoire

duquel elle devrait étre faite, la juge de

nature å porter atteinte å sa souveraineté

ou å sa sécurité.

växling mellan myndigheterna i de

båda staterna må ske.

Artikel 2

Delgivningen skall verkställas genom

försorg av vederbörande myndighet i

den stat, där begäran därom framställts.

Denna myndighet kan, utom i fall, som

1 artikel 3 avses, inskränka sig till att

verkställa delgivningen genom hand­

lingens överlämnande till mottagaren,

såvitt denne frivilligt mottager den.

Artikel 3

Om den handling, som skall delgivas,

är avfattad antingen på det språk, som

brukas av den myndighet, hos vilken

begäran om delgivningen skett, eller på

ett mellan vederbörande stater överens­

kommet språk eller om handlingen är åt­

följd av en översättning till ettdera av

dessa språk, skall den anmodade myn­

digheten, såvitt önskan härom uttalats i

den gjorda framställningen, låta delgiva

handlingen i den form, som för verkstäl­

lande av liknande delgivning är föreskri­

ven av lagstiftningen i den stat, myn­

digheten tillhör, eller i en särskild form,

så vitt den icke strider mot samma

lagstiftning. Har en sådan önskan icke

uttryckts, skall myndigheten först söka

verkställa delgivningen på sätt i artikel

2 föreskrivits.

Så vitt ej annat överenskommits,

skall riktigheten av den i föregående

stycke omförmälda översättning vara

bestyrkt av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman i den stat, från vars sida

delgivningen begärts, eller av edsvuren

översättare i den stat, där delgivningen

skall ske.

Artikel 4

Verkställandet av delgivning, varom i

artiklarna 1, 2 och 3 förmäles, kan icke

förvägras, med mindre den stat, inom

vars område den skall äga rum, anser

den vara av beskaffenhet att kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess

säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

39

Article 5

La preuve de la signification se fera

au moyen, soit d’un récépissé daté et

légalisé du destinataire, soit d’une attes-

tation de 1’autorité de l’Etat requis,

constatant le fait, la forme et la date de la

signification.

Si l’acte å signifier a été transmis en

double exemplaire, le récépissé ou l’at-

testation doit se trouver sur l’un des

doubles ou y étre annexé.

Article 6

Les dispositions des artides qui pré-

cédent ne s’opposent pas:

1. å la faculté d’adresser directement

par la voie de la poste des actes aux in­

téressés se trouvant å 1’étranger;

2. å la faculté pour les intéressés de

faire faire des significations directement

par les soins des officiers ministériels ou

des fonctionnaires compétents du pays de

destination;

3. å la faculté pour chaque Etat de

faire faire directement, par les soins de

ses agents diplomatiques ou consulaires,

les significations destinées aux personnes

se trouvant å 1’étranger.

Dans chacun de ees cas, la faculté

prévue n’existe que si des conventions

intervenues entre les Etats intéressés l’ad-

mettent ou si, å défaut de conventions,

l’Etat sur le territoire duquel la signi­

fication doit étre faite ne s’y oppose pas.

Cet Etat ne pourra s’y opposer lorsque,

dans le cas de 1’alinéa ler, numéro 3,

l’acte doit étre signifié sans contrainte

å un ressortissant de 1’Etat requérant.

Article 7

Les significations ne pourront donner

lieu au remboursement de taxes ou de

frais de quelque nature que ce soit.

Toutefois, sauf entente contraire,

l’Etat requis aura le droit d’exiger de

l’Etat requérant le remboursement des

frais occasionnés par 1’intervention d’un

officicr ministériel ou par 1’emploi d’une

forme spéciale dans les cas de 1’arliclc 3.

Artikel 5

Såsom bevis om delgivningen skall

gälla antingen ett av mottagaren ut­

färdat, daterat och legaliserat mottag­

ningsbevis eller ett intyg av myndighe­

ten i den stat, där framställningen blivit

gjord, utvisande, att delgivning ägt rum,

formen, under vilken den skett, samt

dagen för delgivningen.

Har delgivningshandlingen översänts

i två exemplar, skall mottagningsbeviset

eller intyget tecknas å eller vidfogas det

ena av dessa.

Artikel 6

Genom förestående bestämmelser gö-

res ej inskränkning i:

1. befogenheten att översända hand­

lingar med posten direkt till vederböran­

de i utlandet;

2. befogenheten att verkställa del­

givning omedelbart genom kompetenta

myndigheter i det land, där delgivningen

skall ske;

3. befogenheten för varje stat att

låta verkställa delgivning av handlingar

till i utlandet befintliga personer genom

sina egna diplomatiska eller konsulära

tjänstemän.

I varje av dessa fall består en be­

fogenhet endast, då mellan vederbörande

stater avslutade överenskommelser så­

dant medgiva eller då, i brist av sådan

överenskommelse, den stat, på vars om­

råde delgivningen skall ske, icke mot­

sätter sig densamma. Denna stat kan

icke motsätta sig delgivningen, då i det

fall, som här ovan under 3. avses, hand­

lingen utan användande av tvångsmedel

skall tillställas en undersåte i den stat,

från vars sida delgivningen önskas.

Artikel 7

För delgivningar få icke utkrävas av­

gifter av något som helst slag.

Dock skall, där ej annat överenskom-

mits, den stat, hos vilken begäran om

delgivning framställts, äga att av den

stat, som begärt delgivningen, utkräva

ersättning för kostnader, som föranletts

av stämningsmäns medverkan vid del-

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

givningen eller av användandet utav en

särskild form i fall, som i artikel 3 om-

förmälts.

II. Commissions rogatoires

Article 8

En matiére civile ou commerciale,

1’autorité judiciaire d’un Etat contrac-

tant pourra, conformément aux dispo­

sitions de sa législation, s’adresser par

commission rogatoire å 1’autorité com-

pétente d’un autre Etat contractant

pour lui demander de faire, dans son

ressort, soit un acte d’instruction, soit

d’autres actes judiciaires.

Article 9

Les commissions rogatoires seront

transmises par le consul de 1’Etat requé-

rant å 1’autorité qui sera désignée par

l’Etat requis. Cette autorité enverra au

consul la piéce constatant 1’exécution de

la commission rogatoire ou indiquant le

fait qui en a empéché 1’exécution.

Toutes les difficultés qui s’éléveraient

å 1’occasion de cette transmission seront

réglées par la voie diplomatique.

Chaque Etat contractant peut décla-

rer, par une communication adressée

aux autres Etats contractants, qu’il

entend que les commissions rogatoires

å exécuter sur son territoire lui soient

transmises par la voie diplomatique.

Les dispositions qui précédent ne s’op-

posent pas å ce que deux Etats contrac­

tants s’entendent pour admettre la trans­

mission directe des commissions roga­

toires entre leurs autorités respectives.

Article 10

Sauf entente contraire, la commission

rogatoire doit étre rédigée, soit dans la

langue de 1’autorité requise, soit dans la

langue convenue entre les deux Etats

intéressés, ou bien elle doit étre accom-

pagnée d’une traduction faite dans une

II. Begäran om handräckning i rättegång

Artikel 8

I mål eller ärende av civil eller kom­

mersiell natur äger judiciell myndighet

i en av de fördragsslutande staterna att,

med iakttagande av bestämmelserna i

landets lagstiftning, hos behörig myn­

dighet i en annan av dessa stater göra

framställning om vidtagande av åtgärder

till utredning i målet eller ärendet eller

av andra till dess behandling hörande

åtgärder.

Artikel 9

Dylik framställning skall av konsuln

för den stat, från vars sida framställ­

ningen skett, överlämnas till myndig­

het som angives av den stat, där fram­

ställningen göres. Denna myndighet har

sedermera att till konsuln överlämna

den handling, som utvisar att handräck­

ningen verkställts eller det hinder, som

därför mött.

Meningsskiljaktighet, som med anled­

ning av sådan framställnings överläm­

nande uppstått, skall utjämnas på diplo­

matisk väg.

Det står en var av de fördragsslu­

tande staterna fritt att i särskilt till de

övriga riktat meddelande påfordra, att

översändandet av framställningar om

handräckningar, som skola utföras inom

dess område, skall ske på diplomatisk

väg.

Förestående bestämmelser utgöra ej

hinder för två fördragsslutande stater att

överenskomma, det framställningar om

handräckning må direkt växlas mellan

myndigheterna i de båda staterna.

Artikel 10

Så framt ej annorlunda avtalats, skall

framställningen vara avfattad antingen

på det språk, som brukas av myndighet,

till vilken den är ställd, eller på ett mel­

lan vederbörande stater överenskommet

språk eller ock skall framställningen vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

41

de ees langues et certifiée conforme par

un agent diplomatique ou consulaire de

1’Etat requérant ou par un tradueteur

assermenté de 1’Etat requis.

Article 11

L’autorité judiciaire å laquelle la com-

mission rogatoire est adressée sera obli-

gée d’y satisfaire en usant des mémes

moyens de contrainte que pour l’exé-

cution d’une commission des autorités

de l’Etat requis ou d’une demande for-

mée å cet effet par une partie intéressée.

Ces moyens de contrainte ne sont pas

nécessairement employés s’il s’agit de la

comparution de parties en cause.

L’autorité requérante sera, si elle le

demande, informée de la date et du lieu

ou il sera procédé å la mesure sollicitée,

afin que la partie intéressée soit en état

d’y assister.

L’exécution de la commission rogatoire

ne pourra étre refusée que:

1. si 1’authenticité du document n’est

pas établie;

2. si, dans l’Etat requis, 1’exécution

de la commission rogatoire ne rentre pas

dans les attributions du pouvoir judi­

ciaire;

3. si l’Etat sur le territoire duquel

l’exécution devrait avoir lieu la juge de

nature å porter atteinte å sa souverai-

neté ou å sa sécurité.

Article 12

En cas d’incompétence de 1’autorité

requise, la commission rogatoire sera

transmise d’office å 1’autorité judiciaire

compétente du méme Etat, suivant les

régles établies par la législation de ce-

lui-ci.

Article 13

Dans tous les cas ou la commission

rogatoire n’est pas exécutée par l’auto-

åtföljd av en översättning till ettdera av

dessa språk, vilken översättning blivit

till riktigheten bestyrkt av diplomatisk

eller konsulär tjänsteman i den stat,

varifrån framställningen kommit, eller

av edsvuren översättare, tillhörande den

stat, där framställningen skett.

Artikel 11

Den judiciella myndighet, hos vilken

framställningen blivit gjord, är skyldig

att efterkomma denna med användande

av samma tvångsmedel, som då fråga är

om likartad framställning från annan

myndighet i den stat, förstnämnda myn­

dighet själv tillhör, eller en begäran, som

för dylikt ändamål gjorts av en part.

Dock skall skyldighet ej föreligga att

använda dessa tvångsmedel i fråga om

parts inställelse.

Därest den myndighet, av vilken

framställningen gjorts, så fordrar, skall

den underrättas om tiden och platsen för

den åtgärd, som i anledning av framställ­

ningen skall äga rum, på det att part,

som så önskar, må vara i tillfälle att

därvid tillstädesvara.

Vidtagandet av den begärda åtgärden

kan förvägras endast,

1. om handlingens äkthet icke bli­

vit styrkt;

2. om i den stat, till vilken fram­

ställningen skett, utförandet av den be­

gärda åtgärden icke tillkommer dömande

myndighet;

3. om den stat, inom vars område

åtgärden skall verkställas, anser den

vara av beskaffenhet att kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess

säkerhet.

Artikel 12

Därest den myndighet, till vilken

framställningen blivit gjord, icke är be­

hörig att vidtaga den begärda åtgärden,

skall framställningen, i enlighet med gäl­

lande. bestämmelser, i tjänsteväg över­

sändas till behörig judiciell myndighet i

samma stat.

Artikel 13

I alla de fall, då den begärda åt­

gärden icke vidtagits av den myndighet,

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

nté requise, celle-ci en informera immé-

diatement 1’autorité requérante, en in-

diquant, dans le cas de Farticle 11, les

raisons pour lesquelles 1’exécution de la

commission rogatoire a été refusée et,

dans le cas de Farticle 12, 1’autorité å

laquelle la commission est transmise.

Article 14

L’autorité judiciaire qui procéde å

1’exécution d’une commission rogatoire

appliquera les lois de son pays, en ce qui

concerne les formes å suivre.

Toutefois, il sera déféré å la demande

de 1’autorité requérante, tendant å ce

qu’il soit procédé suivant une forme

spéciale, pourvu que cette forme ne

soit pas contraire å la législation de

1’Etat requis.

Article 15

Les dispositions des artides qui pré-

cédent n’excluent pas la faculté pour

chaque Etat de faire exécuter directe-

ment par ses agents diplomatiques ou

consulaires les commissions rogatoires,

si des conventions intervenues entre les

Etats intéressés 1’admettent ou si 1’Etat

sur le territoire duquel la commission

rogatoire doit étre exécutée ne s’y

oppose pas.

Article 16

L’exécution des commissions rogatoi­

res ne pourra donner lieu au rembourse-

ment de taxes ou de frais de quelque

nature que ce soit.

Toutefois, sauf entente contraire,

1’Etat requis aura le droit d’exiger de

1’Etat requérant le remboursement des

indemnités payées aux témoins ou aux

experts, ainsi que des frais occasionnés

par Fintervention d’un officier ministé-

riel, rendue nécessaire parce que les

témoins n’ont pas comparu volontaire-

ment, ou des frais résultant de Fapplica-

tion éventuelle de Farticle 14, alinéa 2.

till vilken framställningen blivit gjord,

åligger det denna myndighet att omedel­

bart därom underrätta den myndighet,

från vilken framställningen utgått, samt

tillika angiva, därest sådant fall är för

handen, som i artikel 11 avses, de skäl,

på grund varav åtgärdens vidtagande

förvägrats, samt i fall, som i artikel 12

omtalas, till vilken myndighet framställ­

ningen blivit översänd.

Artikel 14

Den judiciella myndighet, som vid­

tager den begärda åtgärden, skall därvid

i fråga om de former, som böra iakttagas,

tillämpa sitt eget lands lagar. Dock

skall, där användning av en viss form

begärts av den myndighet, som gjort

framställningen, denna form iakttagas,

så framt den icke strider mot lagstift­

ningen i det land, till vilket framställ­

ningen skett.

Artikel 15

Genom bestämmelserna i förestående

artiklar upphäves icke den befogenhet,

som kan tillkomma stat, att låta hand-

räckningsåtgärder vidtagas direkt av

dess diplomatiska eller konsulära tjäns­

temän, om antingen detta tillvägagångs­

sätt är genom fördrag mellan vederbö­

rande stater medgivet, eller den stat,

på vars område åtgärden skall verk­

ställas, icke motsätter sig dess vid­

tagande.

Artikel 16

För vidtagande av handräckningsåt-

gärder få icke utkrävas avgifter av något

som helst slag.

Dock skall, där ej annat överens-

kommits, den stat, där åtgärd begärts,

äga att av den stat, varifrån framställ­

ningen skett, utkräva ersättning för vad

till vittnen eller sakkunniga blivit ut­

betalt ävensom för kostnader, som för­

anletts av stämningsmäns medverkan

vid delgivning, när sådan påkallats där­

av att vittnen icke frivilligt inställt

sig, eller för kostnader, som uppstått

då bestämmelsen i artikel 14 andra

punkten kommit till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

43

III. Cautiou judieatum sol vi

Artide 17

Aucune caution ni dépöt, sous quelque

•dénomination que ce soit, ne peut étre

imposé, å raison soit de leur qualité

d’étrangers, soit du défaut de domicile ou

de résidence dans le pays, aux nationaux

d’un des Etats contractants, ayant leur

domicile dans l’un de ees Etats, qui se-

ront demandeurs ou intervenants devant

les tribunaux d’un autre de ees Etats.

La méme régle s’applique au verse-

ment qui serait exigé des demandeurs ou

intervenants pour garantir les frais judi-

ciaires.

Les conventions par lesquelles des

Etats contractants auraient stipulé pour

leurs ressortissants la dispense de la

caution judieatum solvi ou du versement

des frais judiciaires sans condition de

domicile continueront å s’appliquer.

Article 18

Les condamnations aux frais et dépens

du procés, prononcées dans un des Etats

contractants contre le demandeur ou l’in-

tervenant dispensés de la caution, du dé­

pöt ou du versement en vertu soit de

1’article 17, alinéas 1 et 2, soit de la loi

de l’Etat ou 1’action est intentée, seront,

sur une demande faite par la voie

diplomatique, rendues gratuitement exé-

cutoires par l’autorité compétente dans

chacun des autres Etats contractants.

La méme régle s’applique aux déci-

sions judiciaires par lesquelles le mon-

tant des frais du procés est fixé ulté-

rieurement.

Les dispositions qui précédent ne

s’opposent pas å ce que dcux Etats

contractants s’entendent pour permettre

que la demande d’exequatur soit aussi

faite direetement par la partic intc-

ressée.

III. Ports skyldighet att ställa säkerhet

Artikel 17

Där undersåte i en av de fördrags-

slutande staterna, med hemvist i någon

av dem, är kärande eller mellankom-

mande part vid domstol i en annan av

dessa stater, må han icke, på grund av

sin egenskap av utlänning eller i följd

av saknaden av hemvist eller uppehålls­

ort inom landet, förpliktas att ställa

borgen eller annan säkerhet, under vad

namn det vara må.

Detsamma skall gälla med avseende å

skyldighet, som kan åligga kärande eller

mellankommande part, att verkställa

deposition till täckande av ersättning,

vilken skall till domstolen utgå.

Konventioner, varigenom mellan sär­

skilda fördragsslutande stater överens-

kommits, att undersåtar i det ena landet

skola, oavsett deras hemvist, i det andra

vara befriade från att ställa säkerhet för

rättegångskostnader eller att nedsätta

penningar till täckande av ersättning åt

domstol, skola fortfarande äga kraft.

Artikel 18

Har i en av de fördragsslutande sta­

terna kärande eller mellankommande

part, som antingen på grund av bestäm­

melserna i artikel 17 första och andra

styckena eller i följd av lagstiftningen

i den stat, där rättegång varit anhängig-

gjord, är fritagen från att ställa säkerhet

eller verkställa deposition, varom ovan

sagts, dömts att betala rättegångs­

kostnader, skall på därom i diplomatisk

väg gjord framställning denna dom i en

var av de övriga fördragsslutande sta­

terna kostnadsfritt göras av därtill

kompetent myndighet verkställbar.

Samma regel gäller med avseende å

domstolsbeslut, varigenom rättegångs­

kostnadernas belopp blivit senare be­

stämt.

Förestående bestämmelser innefatta

icke hinder för två fördragsslutande sta­

ter att överenskomma, det begäran att

erhålla förordnande om verkställighet

även må kunna framställas direkt av

part.

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

Artide 19

Les décisions relatives aux frais et

dépens seront déclarées exécutoires sans

entendre les parties mais sauf recours

ultérieur de la partie condamnée, confor-

mément å la législation du pays ou l’exé-

cution est poursuivie.

L’autorité compétente pour statuer sur

la demande d’exequatur se bornera å exa-

miner:

1. si, d’aprés la loi du pays ou la

condamnation a été prononcée, l’expé-

dition de la décision réunit les conditions

nécessaires å son authentidté;

2. si, d’aprés la méme loi, la décision

est passée en force de chose jugée;

3. si le dispositif de la décision est

rédigé, soit dans la langue de 1’autorité

requise, soit dans la langue convenue

entre les deux Etats intéressés, ou bien

s’il est accompagné d’une traduction,

faite dans une de ees langues et, sauf

entente contraire, certifiée conforme par

un agent diplomatique ou consulaire de

1’Etat requérant ou par un tradueteur

assermenté de 1’Etat requis.

Pour satisfaire aux conditions pre-

scrites par 1’alinéa 2, numéro 1 et 2, il

suffira d’une déclaration de 1’autorité

compétente de l’Etat requérant consta-

tant que la décision est passée en force

de chose jugée. La compétence de cette

autorité sera, sauf entente contraire,

certifiée par le plus haut fonetionnaire

préposé å 1’administration de la justice

dans l’Etat requérant. La déclaration

et le certificat dont il vient d’étre parlé

doivent étre rédigés ou traduits confor-

mément å la régle contenue dans 1’alinéa,

2, numéro 3.

IT. Assistance jiidicialre gratnite

Artide 20

Les ressortissants de chacun des Etats

contractants seront admis dans tous les

Artikel 19

Beslut angående rättegångskostnader

skall utan parternas hörande förklaras

verkställbart, men skall den dömda par­

ten äga den rätt till klagan, som lag­

stiftningen i det land, där verkställighe­

ten sökes, medgiver honom.

Myndighet, som är behörig att besluta

i anledning av framställd begäran om er­

hållande av verkställighet, skall in­

skränka sig att undersöka:

1. om, enligt lagen i det land, där

domen blivit meddelad, den handling,

på grund varav verkställigheten sökes,

uppfyller de för dess formella giltighet

uppställda villkor;

2. om enligt samma lag domen vun­

nit laga kraft;

3. om den del av domen, som inne­

fattar själva åläggandet, är avfattad an­

tingen på det språk, som brukas av den

myndighet, hos vilken verkställighet

sökes, eller på ett mellan vederbörande

stater överenskommet språk eller ock är

åtföljd av en översättning till ett av

dessa språk, vilken, så vitt ej annor­

lunda avtalats, blivit till riktigheten be­

styrkt av diplomatisk eller konsulär

tjänsteman i den stat, varifrån fram­

ställningen skett, eller av edsvuren över­

sättare, tillhörande den stat, där verk­

ställigheten sökes.

Såsom bevis att de i andra stycket

under 1. och 2. uppställda förutsätt­

ningar äro uppfyllda skall gälla ett av

kompetent myndighet i den stat, vari­

från framställningen utgått, utfärdat

bevis, att domen vunnit laga kraft.

Denna myndighets kompetens skall, så

framt ej annorlunda avtalats, vara in­

tygad av den högsta myndigheten inom

justitieförvaltningen i samma stat. Bevis

och intyg, varom nu nämnts, måste vara

avfattade eller översatta enligt bestäm­

melsen under 3. i andra stycket här

ovan.

IV. Kostnadsfri rättshjälp

Artikel 20

Undersåtar i en var av de fördrags-

slutande staterna skola i alla andra av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956

45

autres Etats contractants au bénéfice de

1’assistance judiciaire gratuite, comme

les nationaux eux-mémes, en se confor-

mant å la législation de 1’Etat ou l’assis-

tance judiciaire gratuite est réclamée.

Article 21

Dans tous les cas, le certificat ou la

déclaration d’indigence doit étre délivré

ou recjue par les autorités de la résidence

habituelle de 1’étranger, ou, å défaut de

celles-ci, par les autorités de sa résidence

actuelle. Dans le cas ou ees derniéres

autorités n’appartiendraient pas å un

Etat contractant et ne recevraient pas

ou ne délivreraient pas des certificats ou

des déclarations de cette nature, il suffira

d’un certificat ou d’une déclaration,

délivré ou re§ue par un agent diploma-

tique ou consulaire du pays auquel

1’étranger appartient.

Si le requérant ne réside pas dans le

pays ou la demande est formée, le certi­

ficat ou la déclaration d’indigence sera

légalisé gratuitement par un agent diplo-

matique ou consulaire du pays ou le

document doit étre produit.

Article 22

L’autorité compétente pour délivrer

le certificat ou recevoir la déclaration

d’indigence pourra prendre des ren-

seignements sur la situation de fortune

du requérant auprés des autorités des

autres Etats contractants.

L’autorité chargée de statuer sur la

demande d’assistance judiciaire gratuite

conserve, dans les limites de ses attribu-

tions, le droit de contröler les certificats,

déclarations et renseignements qui lui

sont fournis.

Article 23

Si le bénéfice de 1’assistance judiciaire

gratuite a été accordé au ressortissant

d’un des Etats contractants, les signi-

fications relatives au méme procés qui

seraient å faire dans un autre de ees

Etats ne pourront donner lieu qu’au

remboursement par 1’Etat requérant å

l’Etat requis des frais occasionnés par

1’emploi d’une forme spéciale en vertu

de 1’article 3.

dessa stater åtnjuta enahanda förmån av

kostnadsfri rättshjälp, som i överens­

stämmelse med gällande föreskrifter i det

land, där rättshjälpen sökes, tillkommer

landets egna undersåtar.

Artikel 21

I fråga om utlännings medellöshet

skall i varje fall bevis utfärdas eller

förklaring upptagas av myndighet i hans

boningsort eller, om han ej har fast bo­

stad, av myndighet å den ort, där han

för tillfället uppehåller sig. I det fall

att dessa myndigheter skulle tillhöra

annan stat än någon av de fördragsslu-

tande och av dem dylika bevis ej ut­

färdades eller förklaringar upptoges, må

av diplomatisk eller konsulär tjänsteman

för det land, utlänningen tillhör, utfär­

dat bevis eller upptagen förklaring till­

erkännas vitsord.

Om sökanden icke uppehåller sig i

det land, där rättshjälpen begäres, skall

beviset eller förklaringen om hans medel­

löshet utan avgift legaliseras av en di­

plomatisk eller konsulär tjänsteman för

det land, i vilket handlingen skall företes.

Artikel 22

Myndighet, som äger utfärda fattig-

domsbevis eller upptaga förklaring om

medellöshet, kan hos myndigheter i öv­

riga fördragsslutande stater inhämta

upplysningar angående sökandens för-

mögenhetsvillkor.

Den myndighet, vilken det åligger

att besluta över gjord ansökning om

kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom

gränsen av sin behörighet rätten att

pröva de bevis, förklaringar och upplys­

ningar, vilka densamma föreläggas.

Artikel 23

Har fri rättshjälp medgivits under­

såte i någon av de fördragsslutande sta­

terna, skola för delgivningar, som hava

avseende å samma rättegång och verk­

ställts i eu annan av dessa stater, inga

andra ersättningar kunna av den stat,

där delgivningen sökts, utkrävas hos den

stat, som begärt delgivningen, än ersätt­

ning för kostnader, som genom använd­

ningen av en särskild form enligt artikel

3 uppkommit.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956

Dans le méme cas, 1’exécution de com-

missions rogatoires ne donnera lieu

qu’au remboursement par l’Etat re-

quérant å l’Etat requis des indemnités

payées aux témoins ou aux experts,

ainsi que des frais nécessités par l’ap-

plication éventuelle de 1’article 14,

alinéa 2.

V. ('ontrainte par corps

Article 24

La contrainte par corps, soit comme

moyen d’exécution, soit comme mesure

simplement conservatoire, ne pourra pas,

en matiére civile ou commerciale, étre

appliquée aux étrangers, appartenant å

un des Etats contractants dans les cas ou

elle ne serait pas applicable aux ressor-

tissants du pays. Un fait qui peut étre

invoqué par un ressortissant domicilié

dans le pays, pour obtenir la levée de la

contrainte par corps, doit produire le

méme effet au profit du ressortissant

d’un Etat contractant, méme si ce fait

s’est produit å 1’étranger.

YL Dispositions finales

Article 25

La présente Convention sera ratifiée et

les ratifications en seront déposées å La

Haye, des que six des Hautes Parties

Contractantes seront en mesure de le

faire.

Il sera dressé de tout dépöt de rati­

fications un procés-verbal, dont une

copie, certifiée conforme, sera remise

par la voie diplomatique å chacun des

Etats contractants.

Article 26

La présente Convention s’applique de

plein droit aux territoires européens des

Etats contractants.

Si un Etat contractant en désire la

mise en vigueur dans ses territoires, pos-

sessions ou colonies, situés hors de

1’Europe, ou dans ses circonscriptions

I fall, som nu sagts, må verkställandet

av handräckning i rättegång ej heller för­

anleda utkrävande mellan staterna av

annan ersättning än för belopp, utbetal­

da till vittnen och sakkunniga, eller för

utlägg, som förorsakats genom tillämp­

ning av bestämmelserna i artikel 14

andra stycket.

V. Bysättning

Artikel 24

I mål eller ärende, som ej angår brotts­

lig gärning, må bysättning ej, vare sig

såsom exekutionsmedel eller såsom sä­

kerhetsåtgärd, komma till användning

på utlänningar, tillhörande någon av de

fördragsslutande staterna, annorledes

än i de fall, där sådan åtgärd kan an­

vändas gentemot landets egna underså­

tar. Omständighet, som av en landets

egen undersåte, bosatt inom detsamma,

kan åberopas såsom grund för upphävan­

de av bysättning, skall medföra samma

verkan till förmån för en undersåte av

någon av de övriga fördragsslutande

staterna även för det fall att samma om­

ständighet inträffat i utlandet.

VI. Slutbestämmelser

Artikel 25

Denna konvention skall ratificeras och

ratifikationsinstrumenten skola depone­

ras i Haag, så snart sex av de höga för­

dragsslutande parterna äro i tillfälle där­

till.

Vid varje deponering av ratifikations­

instrument skall ett protokoll uppsät­

tas, varav en behörigen styrkt avskrift

på diplomatisk väg skall tillställas en

var av de fördragsslutande staterna.

Artikel 26

Denna konvention skall tillämpas

inom de fördragsslutande staternas euro­

peiska områden.

Om en fördragsslutande stat skulle

önska densammas försättande i gällande

kraft beträffande sina utomeuropeiska

områden, besittningar eller kolonier, el-

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956

leurs ratifications de la présente Con-

vention, et au plus tard le 27 avril 1909.

Dans le cas de 1’article 26, alinéa 2,

elle entrera en vigueur quatre mois

aprés la date de la déclaration affirmative

et, dans le cas de 1’article 27, alinéa 2, le

soixantiéme jour aprés la date de la noti-

fication des adhésions.

Il est entendu que les notifications

prévues par 1’article 26, alinéa 2, ne pour-

ront avoir lieu qu’aprés que la présente

Convention aura été mise en vigueur con-

formément å 1’alinéa 2 du présent

article.

Article 29

La présente Convention aura une du-

rée de 5 ans å partir de la date indiquée

dans 1’article 28, alinéa 2, pour sa mise

en vigueur.

Ce terme commencera å courir de cette

date, méme pour les Etats qui auront

fait le dépöt aprés cette date ou qui

auront adhéré postérieurement et aussi

en ce qui concerne les déclarations

affirmatives faites en vertu de 1’article

26, alinéa 2.

La Convention sera renouvelée tacite-

rnent de cinq ans en cinq ans, sauf dé-

nonciation.

La dénonciation devra étre notifiée, au

moms six mois avant 1’expiration du

terme visé aux alinéas 2 et 3, au Gou-

vernement des Pays-Bas, qui en donnera

connaissance å tous les autres Etats.

La dénonciation peut ne s’appliquer

qu’aux territoires, possessions ou colo-

nies, situés hors de 1’Europe, ou aussi

aux circonscriptions consulaires judi-

ciaires, compris dans une notification

faite en vertu de 1’article 26, alinéa 2.

La dénonciation ne produira son effet

qu’å l’égard de 1’Etat qui 1’aura notifiée.

La Convention restera exécutoire pour

les autres Etats contractants.

1896, hava deponerat sina ratifikations­

instrument för nu förevarande konven­

tion och senast den 27 april 1909.

I det fall, som beröres i artikel 26

mom. 2, skall konventionen träda i kraft

4 månader efter dagen för förklaringen

om godkännande, och i det fall, som be­

handlas i artikel 27 mom. 2, på sextionde

dagen efter dagen för tillkännagivandet

om anslutning till konventionen.

Det är överenskommet att de till­

kännagivanden, som omnämnas i artikel

26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än

förevarande konvention i enlighet med

mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.

Artikel 29

Denna konvention skall gälla i fem

år, räknat från den dag, som angives i

artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess

ikraftträdande.

Denna tid börjar löpa från ovan-

angivna dag jämväl för de stater, som

antingen efter sagda dag verkställt de-

poneringen av sina ratifikationsinstru­

ment eller senare anslutit sig till kon­

ventionen, och gäller denna bestämmelse

även för det fall att förklaringar om god­

kännande i enlighet med artikel 26 mom.

2 avgivits.

Konventionen skall anses, utan vidare

tillkännagivande, förnyad för fem år i

sänder, därest den icke uppsäges.

Uppsägning skall tillkännagivas för

nederländska regeringen minst 6 måna­

der före utgången av de i mom. 2 och 3

angivna tider, och skall nederländska

regeringen härom underrätta samtliga

de andra staterna.

Uppsägning kan inskränkas till att

avse endast utomeuropeiska områden,

besittningar eller kolonier ävensom kon­

sulära jurisdiktionsområden, upptagna

i ett i enlighet med bestämmelsen i arti­

kel 26 mom. 2 avfattat tillkännagivande.

Uppsägningen äger verkan blott gent­

emot stat, som notificerat densamma.

För övriga stater bibehåller konven­

tionen sin giltighet.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560401