2

Vidare föreslås att företagare in. fl. skall kunna erhålla gottgörelse för

kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingri­

pande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra

spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser föreslås

skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka

ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemien 1953.

De nya ersättningsbestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1

juli 1956.

För budgetåret 1956/57 äskas ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

allmän sjukkassa, därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt sagda lag.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar

att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

4 §.

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas med

tre kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Del

lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

⁵ §•

Från ersättningen skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggspenning

och barntillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara

berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda be­

stämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för

ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller

enligt Konungens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas från

riksförsäkringsanstalten eller bolag som omförmäles i 1 § lagen om yrkes­

skadeförsäkring ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han

är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,

därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts lag­

stiftning om yrkesskadeförsäkring.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

6

§•

Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till ersättning en­

dast i den mån lönen understiger vad som eljest skulle hava utgått i er­

sättning åt honom enligt denna lag.

7 §•

Det ankommer på allmän sjukkassa att besluta om ersättning åt tillfällig

smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages av den lokalsjukkassa eller, där

sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa som smittbäraren tillhör. Till­

hör han icke någon sjukkassa, upptages ärendet av sjukkassan i den kom­

mun, där han är bosatt. Är smittbäraren icke bosatt i riket, upptages ärendet

av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

12

§.

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till

sökanden belopp som tillerkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till inrikesdepartementet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Särskild bestämmelse

13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen be­

stämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens ikraftträdande,

må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med dagen för ikraftträdan­

det och skall för avgörande av frågan, huruvida han är att betrakta som

kronisk smittbärare, även medräknas den tid, ingripandet dessförinnan

varat.

8

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§•

19 §.

ersättning jämlikt lagen om er­

sättning åt smittbärare;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför giva­

ren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna)

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1956.

10

näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om er­

sättning infördes emellertid icke utan Kungl. Maj :t skulle från fall till fall

pröva ersättningsfrågan.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda icke i princip av­

visande till tanken att det allmänna utgåve ersättning för förluster som

förorsakades av myndighets ingripanden. Tanken på det allmännas ersätt­

ningsskyldighet har sedan vuxit sig allt starkare. Ett steg mot en vidgad er­

sättning av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möj­

ligheten att av statsmedel bevilja ersättning åt personer som isolerats så­

som bacillbärare utan att de likväl vore att anse som kroniska bacillbärare.

Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse allenast

personer i mycket knappa omständigheter; omständigheterna skulle vara

ömmande.

Under de därefter följande åren behandlades frågan om ersättning till

bacillbärare upprepade gånger i riksdagen. Med anledning av riksdagens

hemställan fick medicinalstyrelsen 1944 i uppdrag att utreda frågan. Sty­

relsen framlade i november 1947 ett förslag angående generella regler om

ersättning till bacillbärare. I förslaget underströks det principiellt berätti­

gade i den enskildes ersättningskrav och hävdades, att generell rätt till er­

sättning av allmänna medel borde lagfästas. Vid remissbehandlingen av

förslaget anslöt sig också samtliga myndigheter och organisationer till denna

medicinalstyrelsens uppfattning. Rörande ersättningens storlek samt ord­

ningen för bestämmandet av densamma gick emellertid meningarna isär.

Förslaget ledde ej heller till någon proposition i ämnet.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring

och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll,

att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra

smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han vore

sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års

riksdag väckt motion, ingen åtgärd, emedan det ansågs att frågan om ersätt­

ning i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt, aktualiserades ånyo frågan om er­

sättning av allmänna medel men nu icke blott till bacillbärare utan även till

andra enskilda och till företag, som led förluster på grund av epidemien.

Denna fick en för svenska förhållanden osedvanlig omfattning, och ett myc­

ket stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsförtjänst,

rörelseförlust, m. m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden.

Med anledning härav utarbetades inom inrikesdepartementet ett förslag an­

gående ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i

samband med epidemien. Frågan underställdes riksdagen genom proposi­

tion nr 240/1953. Därvid betonades, att det vore de alldeles säregna omstän­

digheterna vid den ifrågavarande epidemien, som föranledde att ersättning

borde utgå, och att bestämmelserna därför icke finge tillmätas prejudice-

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

13

föranstalta om tillkallande av läkare. Kostnaden för dennes besök skall gäl­

das av staden. Motsvarande bestämmelser finns för landet, men där bekostas

läkarbesök av statsmedel.

Om någon av läkare förklarats behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom.

epidemilagen sägs, skall hälsovårdsnämnden enligt 3 § 1 mom. tillse, att

den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårds­

inrättning, såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och

de därvid mot spridning av smitta vidtagna åtgärderna godkännes av nämn­

den, eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan fara för

livet kan förflyttas. Hälsovårdsnämnds skyldighet att föranstalta om intag­

ning på sjukvårdsinrättning gäller enligt 2 mom. jämväl den som miss-

tänkes vara behäftad med någon av de angivna sjukdomarna, därest läkare

finner hans intagande vara av behovet påkallat.

Jämlikt 3 § 3 mom. äger hälsovårdsnämnd låta underkasta person, som

utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av någon av de i

2 § 1 mom. angivna sjukdomarna, den observation och den isolering, som

nämnden i det särskilda fallet kan finna erforderlig. Om en sådan person

för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppar sig och om det

ej är oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, skall hälso­

vårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar i fråga

om arbete, varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela honom

föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande av att smitta

sprides.

I 3 § 4 mom. stadgas att, om sjukdomen är av lindrig art, Konungen må,

därest vidtagande av de i 3 § föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägen­

heter, vilka kommer att stå i uppenbart missförhållande till vad som kunde

antagas vara att vinna med åtgärderna, meddela särskilda bestämmelser.

Om en person som är behäftad med någon av de nämnda sjukdomarna

blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller — för det fall att han åtnjuter

enskild vård — flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall

hälsovårdsnämnden jämlikt 4 § 1 mom. ombesörja, att den sjukes bostad

jämte hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar

ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transport­

medel underkastas erforderlig rening från smitta. Smittrening skall be­

kostas av hälsovårdsområdet. Där så anses nödigt äger hälsovårdsnämnd

låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gång- och sängkläder samt

andra föremål, vilka kan befaras överföra smitta (5 § 1 inom.).

Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 § 1 mom.

omförmälda sjukdomarna, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt

och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas, att

för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet, där sjukdomsfal­

let förekommit (6 §). I lägenhet, där fall av nyssnämnd sjukdom intiäffat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

21

ning 10—20 dagar. För personer, som konstaterats vara bacillbärare, kan

isolerings- och avstängningstiden däremot bli betydligt längre. Utrednings­

mannen hänvisar härutinnan till en vid betänkandet fogad sammanställ­

ning, som utvisar, att genomsnittstiden för avstängning i de ärenden rö­

rande ersättning till icke kroniska bacillbärare, som förekommit sedan

1935, uppgått till 25 dagar. Härtill anmärker utredningsmannen emellertid,

att ersättning endast ifrågakommit i ett mycket begränsat antal fall och

att en helt kort avstängning oftast kanske ej föranlett ansökan om ersätt­

ning. Även om avstängningstiden skulle vara av jämförelsevis kort varaktig­

het, i regel kortare än en sjukdomstid, kan dock inkomstbortfallet för den

enskilde vara kännbart, då avstängning ofta drabbar personer i små om­

ständigheter; särskilt utsatta är arbetare och andra anställda i livsmedels­

branschen. En annan tidigare framförd invändning mot att ersättning ut-

gives är att isolering och avstängning förekommer i så liten utsträckning

att generella ersättningsregler skulle vara obehövliga. Utredningsmannen

genmäler härtill, att det icke är antalet fall, som bör vara avgörande för

om ersättning skall utgå eller ejför den enskilde är ingripandet lika känn­

bart, vare sig det sker som en enstaka åtgärd eller i samband med en större

epidemi.

Beträffande ersättning för företagsförluster uttalar utredningsmannen,

att i sådana fall måhända kan sägas att ersättning ej alltid framstår som

lika angelägen, i vart fall när förlusterna håller sig inom vissa gränser.

Som ett led i bekämpandet av en epidemi kan emellertid befinnas erfor­

derligt med ingripanden av sådan räckvidd, att ett företag ej kan bära

därav föranledda förluster eller att det i vart fall framstår som obilligt att

möjlighet till ersättning ej föreligger. Utredningsmannen tillägger, att då

fråga är om mindre företag innehavaren kan vara lika beroende av före­

tagets löpande avkastning som en löntagare är beroende av sin lön.

På de nu redovisade skälen kommer utredningsmannen till den slut­

satsen, att det får anses i princip befogat att införa generella regler om

ersättning av allmänna medel åt dem, som får vidkännas förluster till följd

av ingripanden på hälsovårdens område.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om vem som bör svara

för ersättningarna. Olika lösningar skulle kunna tänkas, nämligen att kost­

naderna Pigges på kommunerna, sjukkassorna, landstingen eller staten.

Utredningsmannen anför.

Såsom tidigare nämnts svarar enligt epidemilagen hälsovårdsnämnderna

för vissa kostnader som uppstår vid smittrening m. in. Så har t. ex. hälso­

vårdsnämnderna att utgiva ersättning för gång- och sängkläder som för-

störes. Vissa kostnader åvilar sålunda redan nu primärkommunerna. I detta

sammanhang må jämväl erinras om att det för närvarande förekommer att

kommuner beviljar understöd åt personer som lidit förlust genom avstäng­

ning. Då bestämmelser om ersättning saknas, har kommunerna ansett sig

böra träda hjälpande emellan. Detta torde dock icke ha skett i någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

25

är •— såsom framhölls under riksdagsbehandlingen av den proposition vari

nämnda ersättningsregler upptogs och vilket även understrukits av utred­

ningsmannen — uppenbarligen otillfredsställande, att frågan i vad mån

ersättning skall utgå vid ingripanden av här avsedda slag bedömes olika,

beroende på om ingripandet företagits i samband med en större epidemi

eller som en enstaka åtgärd. För den enskilde är ingripandet lika kännbart

i båda fallen.

Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen numera genomförts och där­

igenom ett visst skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom beretts så gott som

hela befolkningen, har det förut berörda argumentet mot generella regler

om ersättning åt bacillbärare förlorat all bärkraft. Förhållandet är nu sna­

rare det omvända, nämligen att det ter sig inkonsekvent att lagstadgad rätt

till ersättning för mistad arbetsinkomst vid isolering på grund av smittfara

icke finnes.

Jag delar således obetingat utredningsmannens jämväl av remissinstan­

serna biträdda uppfattning, att det är principiellt befogat att införa gene­

rella regler om ersättning åt dem som till följd av hälsovårdsmyndighets in­

gripande går miste om arbetsinkomst. Lagstiftningen bör utformas så att

den enskilde i dessa fall får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa

bestämda grunder.

De ersättningsregler, som tillkom i anledning av 1953 års paratyfusepi-

demi, innefattade även bestämmelser om ersättning för för­

störda varupartier och andra företagsförluster. Ersätt­

ning av allmänna medel för sådana förluster har tidigare icke kommit i

fråga i samband med epidemier. Däremot lämnas vid ingripanden enligt

epizootilagstiftningen regelmässigt ersättning av statsmedel för värdeför­

störing och vissa andra företagsförluster. Utredningsmannens förslag inne­

bär att ersättning vid ingripanden på hälsovårdens område skall kunna

utgå även för nu berörda förluster.

Under remissbehandlingen har invändning häremot icke gjorts i vidare

mån än att statskontoret ansett generella ersättningsregler icke böra till­

skapas, därest möjligheter föreligger eller kan öppnas att försäkringsvägen

åstadkomma skydd mot sådana förluster, vilken fråga först borde klarläggas.

Det är uppenbart att vid en epidemi ingripanden mot företag kan behöva

göras, som medför betydande förluster, och många gånger kan det te sig

ohilligt att låta företagaren bära hela förlusten. Under 1953 års paratyfus-

epidemi företogs t. ex. åtskilliga ingripanden mot företag som medförde för­

luster av sådan omfattning, alt ersättning av allmänna medel framstod som

fullt motiverad. Vidare torde det f. n. icke finnas någon försäkringsform,

som kan medge skydd mot dylika förluster. Jag vill också erinra om att

inom olika branscher, kanske främst livsmedelsbranschen, förekommer ett

betydande antal mindre företag, vilkas innehavare kan vara lika beroende

av företagets löpande avkastning som en löntagare av sin lön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

29

tingen genom försäljning i en affärsrörelse eller genom servering i restau­

rang eller liknande inrättning, har att iakttaga vad som erfordras ur hy­

gienisk synpunkt och bekosta de anordningar och åtgärder som i sådant

hänseende är erforderliga. Han måste också själv i regel taga de ekonomiska

konsekvenserna av att varor som tillhandahålles är sådana att ingripanden

från myndigheternas sida måste ske.

Utredningsmannen kommer härefter in på åtgärder, som ingår i epidemi­

bekämpningen.

Beträffande varupartier som kan befaras föra smitta är, säger utrednings­

mannen, i första hand 91—94 och 100 §§ men också 7 § livsmedelsstadgan

av intresse. Där stadgas bl. a. om hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda

saluhållande av livsmedel, att taga prov för undersökning därav samt att

omhändertaga vara, som ej får saluhållas. Fråga uppkommer i de nu be­

rörda fallen huruvida förlust på grund av en säkerhetsåtgärd, företagen i

det allmännas intresse, bör drabba den enskilde, om han och hans leveran­

törer icke låtit sig komma någon försummelse till last och åtgärden visar sig

ej ha varit motiverad annat än ur allmän säkerhetssynpunkt. Vid besvaran­

det av denna fråga får man beakta, att hälsovårdsnämndens kontrollerande

verksamhet har värde för af färsinnehavaren; det är i hans intresse att

kontroll sker så att allmänheten kan hysa förtroende för företaget och dess

varor. Praktiska svårigheter skulle också uppkomma, tillägger utrednings­

mannen, därest en mera allmän rätt till ersättning infördes i fall av före­

varande slag. Han anser ersättningsfrågan därför böra betraktas på det sät­

tet, att det allmänna bör träda emellan endast i sådana fall där det skulle

drabba företagaren oskäligt tungt att själv bära förlusten. Utredningsman­

nen kommer då fram till att ersättning endast bör ifrågakomma då en

epidemi eller en epidemifara föranlett omfattande ingripanden beträffande

varupartier. Andra fall skulle måhända kunna tänkas, då ersättning kunde

vara motiverad, men de får anses vara av så speciell natur, att de ej lämpar

sig för en generell reglering.

Utredningsmannen påpekar vidare, att jämväl epidemilagen innehåller

vissa bestämmelser om ingripanden, som kan drabba egendom och företag.

Endast för det fallet att gång- eller sängkläder eller andra personliga till­

hörigheter förstöres i samband med smittrening finnes emellertid en ei-

sättningsbestämmelse i lagen. I enlighet med den ståndpunkt utrednings­

mannen förut intagit i denna del finner han alltså ersättning i särskild ord­

ning kunna ifrågakomma för andra förluster på grund av ingripanden jäm­

likt epidemilagen.

Vad beträffar övriga hälsovårdsförfattningar förekommer, såvitt nu är

i fråga, ej annan bestämmelse av intresse än karantänskungörelsens före­

skrifter om att fartyg kan hindras från att lasta eller lossa etc. Denna kun­

görelses karaktär anser utredningsmannen emellertid vara sådan, att er­

sättning av allmänna medel på grund av nämnda ingripanden ej bör ifråga­

komma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

33

Utredningsmannen börjar med en beräkning i vilken utsträckning det

kan förväntas att hälsovårdsnämnderna kommer att meddela beslut om

avstängning och isolering. Någon statistik finns ej på detta område. Ut­

redningsmannen anmärker att antalet ärenden angående ersättning åt ba­

cillbärare i samband med 1953 års paratyfusepidemi uppgick till knappt

1 000. Med ledning härav ävensom annat i betänkandet redovisat material

anser utredningsmannen att man måhända kan räkna med att avstäng-

ningsfallen i hela landet normalt kan komma att uppgå till 500 om året.

Under en omfattande epidemi kan antalet fall komma att öka betydligt.

Beträffande ersättningens storlek konstaterar utredningsmannen under

hänvisning till vid betänkandet fogade sammanställningar över ersättningar,

som Kungl. Maj :t beviljat kroniska bacillbärare och andra bacillbärare i

ömmande omständigheter, att ersättningarna i regel varit ringa — för kro­

niska bacillbärare 40 å 50 kr. i månaden och för andra bacillbärare endast

blygsamma belopp, i flertalet fall understigande den uppgivna inkomst­

förlusten.

Utredningsmannen lämnar härefter en redogörelse för de regler rörande

ersättningens storlek, som upptagits i de tidigare förslagen i ämnet. Därvid

erinras bl. a. om att enligt medicinalstyrelsens förslag 1947 ersättningen

skulle bestämmas i överensstämmelse med vad som gällde enligt lagarna

om försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för vissa yrkessjuk­

domar. Detta förslag innebar sålunda att sjukpenningen skulle beräknas i

förhållande till den årliga arbetsförtjänsten. Enligt lagarnas då gällande

lydelse skulle sjukpenningens storlek ha kommit att växla mellan 1: 50 kr.

om dagen för den, vars årliga arbetsförtjänst understeg 675 kr., och 9 kr.

om dagen för den, vars årsinkomst uppgick till 4 725 kr. eller däröver.

Utredningsmannen framhåller vidare, att frågan, huruvida full ersätt­

ning borde utgå för uppkommande inkomstförlust, var föremål för över­

vägande under förarbetena till 1953 års paratyfusepidemi. Med hänsyn

bland annat till de betänkligheter, som anfördes mot att behandla sjuka

och bacillbärare olika, ansågs det icke obilligt — i varje fall i frågans

dåvarande läge — att ersättningen i någon mån begränsades. Enligt den

då verkställda utredningen skulle ersättningen begränsas till 70 procent

av inkomstbortfallet i den mån det ej överstege 30 kr. för dag med möjlig­

het till större ersättning i ömmande fall. Efter förslag av riksdagen höjdes

emellertid procentsatsen till 80.

Utredningsmannen anför härefter.

Det har gjorts gällande att, eftersom en bacillbärares avstängning från

möjlighet att förvärva arbetsinkomst sker i samhällets intresse, full ersätt­

ning bör utgå. Häremot kan mera allmänt invändas, att man hittills ej

velat godtaga en sådan syn på samhällets skyldigheter vid nödvändiga

ingripanden mot den enskilde i det allmännas intresse. Om man nu inför

generella regler om ersättning synes det i vart fall vara försvarligt att

göra sådana mindre reduktioner av ersättningarna, som kan motiveras av

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

37

komstlägen enligt sjukförsäkringslagen. Siffrorna grundar sig på prelimi­

närskatten i en ort tillhörande ortsgrupp III och med statlig inkomstskatt

beräknad efter 110 procent av grundbeloppet samt med en sammanlagd

kommunal utdebitering av 14 kr. per skattekrona. Vidare har presumerats

att tiden sammanfaller med de veckor eller månader, för vilka preliminär­

skatteavdragen beräknats. Tabellerna har följande utseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Kompensation för ogift person utan barn

Inkomst­

gränser

Sjukpenning

under de

första 90

dagarna

Veckolön

vid

klassmitten

Veckolön vid

klassmitten

efter käll-

skatteavdrag

Kompe

första

sjukveckan

nsation

därefter föl­

jande sjuk­

veckor under

de första 90

dagarna

kr

kr

kr

kr

kr

%

kr

%

1 200— 1 800

3

29

27

12

44,4

21

77,8

1 800— 2 400

4

40

36

16

44,4

28

77,8

2 400— 3 000

5

52

44

20

45,5

35

79,5

3 000— 3 600

6

63

52

24

46,2

42

80,8

3 600— 4 200

7

75

60

28

46,7

49

81,7

4 200— 5 000

8

88

70

32

45,7

56

80,0

5 000— 5 800

9

104

81

36

44,4

63

77,8

5 800— 6 800

10

121

93

40

43,0

70

75,3

6 800— 8 400

12

146

no

48

43,6

84

76,4

8 400—10 200

14

179

133

56

42,1

98

73,7

10 200—12 000

16

213

153

64

41,8

112

73,2

12 000—14 000

18

250

179

72

40,2

126

70,4

14 000—

20

2881

201

80

39,8

140

69,7

1 Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

Kompensation för gift person1 med ett barntillägg av 3 kr per dag3

Inkomst­

gränser

Sjukpenning

under de

första 90

dagarna

Veckolön

vid

klassmitten

Veckolön vid

klassmitten

efter käll-

skatteavdrag

Kompe

första

sjukveckan

nsation

därefter föl­

jande sjuk­

veckor under

de första 90

dagarna

kr

kr

kr

kr

kr

I

%

kr

%

1 200— 1 800

3

29

28

24

85,7

42

150,0

1 800— 2 400

4

40

38

28

73,7

49

128,9

2 400— 3 000

5

52

48

32

66,7

56

116,7

3 000— 3 600

6

63

56

36

64,3

63

112,5

3 600— 4 200

7

75

66

40

60,6

70

106,1

4 200— 5 000

8

88

76

44

57,9

77

101,3

5 000— 5 800

9

104

86

48

55,8

84

97,7

5 800— 6 800

10

121

97

52

53,6

91

93,8

6 800— 8 400

12

146

115

60

52,2

105

91,3

8 400—10 200

14

179

140

68

48,6

119

85,0

10 200—12 000

16

213

163

76

46,6

133

81,6

12 000—14 000

18

250

192

84

43,8

147

76,6

14 000—

20

288»

218

92

42,2

161

73,9

1 Gift person, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst understigande 2 000 kr.

* Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

* Innebär att vederbörande har fem eller Ilera barn.

41

första sjukdomstiden, har man beträffande den frivilliga försäkringen in­

fört särskilda karenstider. Försäkringen kan sålunda meddelas på villkor

antingen att tillägget skall utgå omedelbart efter det den vanliga karens­

tiden, 3 dagar, tilländalupit eller ock att tillägget skall utgå först efter det

sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen under en sjuk­

period utgivits för 15, 30 eller 90 dagar.

Vidare må här nämnas att sjukkassemedlem, vilken till följd av studier

eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, äger hos

centralsjukkassan frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning

eller tillägg till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den

obligatoriska försäkringen. Sjukpenningen må utgöra 3, 4, 5 eller 6 kr.

per dag, dock högst det av dessa belopp, som motsvarar skillnaden mellan

6 kr. och sjukpenningen på grund av den obligatoriska försäkringen. Å

sådan sjukpenning utgår även barntillägg. Karenstiden utsträckes i dessa

fall till 18 dagar.

Beträffande den frivilliga försäkringen må i övrigt i detta sammanhang

nämnas, att sådan försäkring i regel må meddelas endast om medlemmen

ej fyllt 55 år och har god hälsa. Vidare må anmärkas att statsbidrag utgår

för den frivilliga försäkringen med viss procent.

Utredningsmannen anser, att om någon enligt nyssnämnda bestämmel­

ser för fall av sjukdom frivilligt skaffat sig ett skydd mot inkomstbortfall

utöver den obligatoriska försäkringen bör det komma honom till godo

även vid ingripanden av förevarande natur. Med den utformning reglerna

om den frivilliga försäkringen fått, kan man, menar utredningsmannen,

utgå ifrån att sjukpenningen även i dessa fall blir avpassad efter års­

inkomsten. Genom att särskilda regler införts för att förhindra överförsäk­

ring föreligger garanti mot att ersättning kommer att utgå med för högt

belopp. Betänkligheter synes honom ej heller böra föreligga mot ersätt­

ning åt studerande och med dem jämställda med utgångspunkt från deras

frivilliga sjukförsäkring. Visserligen skiljer sig denna kategori från de

tidigare behandlade därigenom, att något egentligt inkomstbortfall i regel

icke uppstår vid sjukdom eller isolering. Samma skäl som talar för att man

åt dem berett skydd vid sjukdom kan emellertid enligt utredningsmannens

mening åberopas även när det gäller ingripanden av förevarande art. Ge­

nom att t. ex. en studerande ålägges isolering under viss tid kan ett ekono­

miskt avbräck tillfogas honom bland annat såtillvida, att studietiden för-

länges och studiekostnaderna därigenom ökar. Anledning synes utrednings­

mannen därför icke föreligga att göra undantag för denna grupp. För dem

som sålunda har frivillig försäkring för sjukpenning eller tillägg därå bör

alltså den sammanlagda sjukpenningen kunna läggas till grund vid er­

sättningens bestämmande.

Emellertid torde det, yttrar utredningsmannen härefter, finnas betydande

grupper som har inkomst av annan förvärvsverksamhet än tjänst men som

icke bär begagnat sig av möjligheten att genom frivillig försäkring utöka

skyddet vid sjukdom. 1 dessa fall bör ytterligare ersättning kunna utgå i

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1956

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

90 dagar. De regler som han föreslår för de kroniska bacillbärarna skall så­

ledes träda i tillämpning, då bacillbärarskap varat 90 dagar i följd och där-

efter fortsätter, varemot för de första 90 dagarna skall tillämpas de för till­

fälliga bacillbärare föreslagna reglerna.

Till en början konstaterar utredningsmannen, att de kroniska bacillbä­

rarna utgör en mycket liten grupp, vilket framgår av att under åren 1932—

1955 endast 130 ärenden angående ersättning åt kroniska bacillbärare eller

alltså i medeltal ungefär 5 om året behandlats av Kungl. Maj :t. Utrednings­

mannen anser att, även med den föreslagna innebörden av begreppet kronisk

bacillbärare, man kan räkna med att fallen även i framtiden kommer att

bli fåtaliga.

Utredningsmannen överväger huruvida redan gällande sociallag­

stiftning kan tillämpas för att bereda de kroniska bacillbärarna ersätt­

ning vid ingripanden varom här är fråga och finner därvid endast anledning

att undersöka bestämmelserna i sjukförsäkringslagen och lagen om yrkes­

skadeförsäkring samt folkpensioneringslagens regler om invalidpension.

Härom anför utredningsmannen.

Sjukförsakringslagen stadgar för sjukdomstid utöver 90 dagar en lä«re

tilläggssjukpenning än för de första 90 dagarna, nämligen lägst 1 kr. och

högst 9 kr. om dagen. Efter 730 dagars sjukdom utgår ej någon sjukpenning.

Lagen om yrkesskadeförsäkring anknyter till sjukförsäkringslagen och

sjukpenning utgår efter samma grunder som sjukpenning för de första 90

dagarna enligt sistnämnda lag. Fortsätter sjukdomen utöver de 90 dagarna

utgar alltjämt hel sjukpenning, om sjukdomen medför förlust av arbets­

förmågan och halv sjukpenning, om arbetsförmågan till följd av sjukdomen

ar nedsatt med minst hälften. Om olycksfall efter upphörande av därav för­

orsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av

arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst Vio-del, utgives

livränta till den skadade. Livränta beräknas på grundval av den skadades

arliga arbetsförtjänst (ersättningsunderlaget). Vid förlust av arbetsförmå­

gan utgår “/

12

-delar av ersättningsunderlaget; vid nedsättning av arbetsför­

mågan sker reducering efter vissa grunder. Vid fastställande av ersättnings­

underlaget medräknas arbetsförtjänst som icke överstiger 7 200 kr. till hela

sitt belopp; den del av arbetsförtjänsten som överstiger detta belopp redu­

ceras efter vissa grunder.

Folkpensioneringslagens invalidpension innebär i stort sett följande I

11

-

validpension utgår för tid före fyllda 67 år till den som på grund av sjuk­

dom eller lyte ar ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsva­

rar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att arbetsoförmågan

kan anses varaktig. Till envar som är berättigad till invalidpension utgår

grundpension med 200 kr. om året. Jämte grundpension utgår tilläggspen­

sion med 600 kr. om året till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter

folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 800 kr. till annan

pensionsberatUgad. Tilläggspension minskas med Va-del av den pensions-

bera tigades årsinkomst

1

vad den må överstiga för gift pensionsberättigad

Vr; 0CJh „for annan pensionsberättigad 1 000 kr. samt med ytterligare

årsinkomsten må överstiga 1 050 kr. för gift pensionsberättigad

och 1 400 kr. tor annan pensionsberättigad.

57

Det synes utredningsmannen ej möjligt eller lämpligt att direkt tillämpa

någon av nu berörda metoder för bestämmande av ersättning åt kroniska

bacillbärare. Han anför härför följande skäl. Ingripandet mot dessa sträcker

sig över lång tid och förhållandena i de olika fallen är växlande, beroende

på vederbörandes yrke och andra omständigheter. Stundom kan man ej

förrän efter ett år avgöra, huruvida tillståndet är kroniskt. En kronisk

bacillbärare behöver ej nödvändigtvis vara bacillbärare under hela livet;

tillståndet kan upphöra efter några år. Man har sålunda möjlighet att ge­

nom operativa ingrepp häva tillståndet och det kan även på annat sätt upp­

höra. I regel är fråga om äldre personer, som kanske ej längre har sin arbets­

förmåga kvar eller som efter hand mister sin arbetsförmåga helt eller delvis.

Den ersättning, som skäligen bör utgå, kan därför svårligen beräknas direkt

på visst inkomstbortfall. Det är så mycket svårare, som man här för arbets­

föra personer har att göra med ett anpassningsproblem, där måhända de

svåraste ekonomiska verkningarna i vissa fall kan elimineras genom om­

skolning eller eljest övergång till annan sysselsättning. Fasta ersättnings­

regler skulle kunna framstå såsom obilliga i vissa fall; i andra åter skulle

de kunna vara ägnade att låsa fast förhållandena på ett olämpligt sätt.

Utredningsmannen finner sig därför böra förorda en friare prövning från

fall till fall, där hänsyn kan tagas till alla omständigheter, som kan med­

verka till en rättvis och skälig avvägning av ersättningarna. Under sådana

förhållanden blir emellertid — fortsätter utredningsmannen — svårigheterna

betydande, när det gäller att ge en vägledning för ersättningsbelop­

pens bestämmande.

Hitintills har ersättningen i regel bestämts till 40 å 50 kr. i månaden.

Enligt utredningsmannen bör beloppen nu läggas på en högre nivå än hit­

tills; redan den penningvärdesförändring, som ägt rum under senare år,

motiverar en väsentlig höjning. Till utgångspunkt anser utredningsman­

nen kunna tagas, att ersättningen i regel ej bör understiga grundsjuk­

penningens belopp, 3 kr. om dagen. Denna ersättning menar han alltid

kunna motiveras med hänsyn till de merutgifter och svårigheter av olika

slag, som ingripandet normalt medför. Framgår av utredningen i ersätt-

ningsärendet att vederbörande tillfogats ett inkomstbortfall, som han ej har

möjlighet att kompensera på annat sätt och som ej täckes av nämnda ersätt­

ning, bör enligt utredningsmannen beloppet höjas med beaktande av in­

komstbortfallets storlek, behovet och andra på ersättningsfrågan inverkande

omständigheter. Därvid bör emellertid, anser han, på grund av de särskilda

förhållanden som föreligger vid de långvariga ingripanden, varom här är

fråga, ersättning i regel utgå med lägre belopp än vad de föreslagna reg­

lerna om ersättning åt tillfälliga bacillbärare skulle ge. Fn reduktion om

50 procent skulle för den högsta sjukpenningklassens del innebära eu

ersättning av It) kr. om dagen, och en sådan ersättning synes utrednings­

mannen böra betraktas som maximum för kroniska bacillbärare. Sistnämnda

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

så att dessa kommer att sakna intresse för att bli definitivt sanerade från

sina baciller.

Invändningarna i övrigt avser ordningen för fastställandet

av ersättningarna.

Statskontoret, som enligt vad tidigare anmärkts förordar att sjukpen­

ningförsäkringens regler skall tillämpas på ersättningen åt bacillbärare un­

der 730 dagar och således därunder utges av sjukkassorna, anför i föreva­

rande sammanhang.

För de kroniska bacillbärarna bör, i den mån ersättning icke kommer att

utgå genom kassornas försorg, särskilt ansökningsförfarande föreskrivas.

Så bör även bliva fallet i fråga om företagsförluster. Utredningsmannens

förslag att beslutanderätten i dessa ärenden skulle anförtros länsstyrel­

serna kan statskontoret emellertid icke godtaga. Såväl beträffande kroniska

bacillbärare som företag är det enligt ämbetsverkets mening av synnerlig

vikt, att en enhetlig tillämpning av meddelade föreskrifter tryggas. Det

torde icke kunna förväntas, att dessa ofta ganska svårbedömbara fall skola

få en ens tillnärmelsevis enhetlig bedömning, om beslutanderätten skulle

ankomma på länsstyrelserna. Då man genom utredningsmannens förslag

kan bortse från de vanliga bacillbärarna, torde man icke kunna tillmäta

avgörande betydelse åt kravet på att ersättningens utbetalande i tiden nära

ansluter sig till förlustens uppkomst. Det må för övrigt i detta samman­

hang framhållas, att tidsutdräkten med behandlingen av paratyfusären-

dena från 1953 helt måste tillförskrivas svårigheterna i utredningshän-

seende. Ett stort antal ärenden voro, när de inkommo till statskontoret, i

det skick, att de måste återremitteras till länsstyrelserna för komplette­

ring. Erfarenheterna från dessas tolkning av bestämmelserna tala således

knappast för lämpligheten att anförtro länsstyrelserna beslutanderätten.

Antalet ersättningsfall torde icke heller annat än undantagsvis bli av den

storleksordning, att en decentraliserad prövning av denna anledning kan

anses påkallad.

Statskontoret föreslår härefter, att ersättningsfrågorna avseende kroniska

bacillbärare underkastas central prövning samt att beslutanderätten i första

instans anförtros medicinalstyrelsen, som enligt statskontoret torde ha de

bästa förutsättningarna att sakligt bedöma om och i vilken utsträckning isole-

ringsåtgärder är motiverade och följaktligen även i vilka fall behov av er­

sättning föreligger.

Central prövning av ifrågavarande ärenden förordas också av länsstyrel­

serna i Kristianstads, Västernorrlands samt Göteborgs och Bobits län även­

som av förste provinsialläkaren i Kristianstads län. De båda sistnämnda

föreslår därvid att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Försäkringsrådet har intet att erinra mot att länsstyrelsen får pröva och

avgöra ärendena men frågar, huruvida icke den ordningen bör genomföras,

att ansökan om ersättning visserligen ställes till länsstyrelsen men ingives

till sjukkassan, som med eget yttrande — upptagande tidigare inhämtade

uppgifter av vikt jämväl för den fortsatta bedömningen — vidarebefordrar

ansökningen till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

59

65

påbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd

minskning i arbetsförtjänst, ersättning utgå även i annat

hänseende än förut i kungörelsen sagts, om särskilda skäl därtill för­

anledde. Med denna bestämmelse avsågs förluster på grund av driftavbrott,

omsättningsminskning m. in. Utredningsmannen påpekar, att bestämmel­

sen har en motsvarighet i epizootilagstiftningen, där den tillämpas mycket

restriktivt; i huvudsak utgår ersättning endast i ömmande fall. Vidare

erinrar utredningsmannen, att i 1953 års promemoria rörande paratyfus-

ersättningarna förordades, att ersättning utgåves även i fall som icke vore

ömmande men där förlusten för ett företag drabbade särskilt kännbart,

men att i propositionen rörande ersättningarna uttalades, att tillämpningen

av den föreslagna regeln borde ske efter samma linjer som enligt epizooti­

lagstiftningen. Utredningsmannen förmodar, att detta uttalande motive­

rats av den tillfälliga karaktären av ersättningsreglerna med anledning

av paratyfusepidemien. Han framhåller, att man måste beakta att de fall

som här kommer i fråga kan vara mycket skiftande. Stundom är det fråga

om avbräck för storföretag, som har resurser att bära förlusterna, men

ibland gäller det småföretagare, som av sin rörelse har en inkomst, när­

mast att likställa med inkomst av arbetsanställning. För dessa senare kan

förlusterna, menar utredningsmannen, även om omständigheterna ej kan

sägas vara ömmande, vara mycket kännbara.

När det nu gäller en mera definitiv lagstiftning, där rättssynpunkter

bör bli mera framträdande än i en lagstiftning av understödskaraktär för

ett speciellt fall, anser utredningsmannen det motiverat att införa en

bestämmelse av ifrågavarande slag, dock med den innebörden, att ersätt­

ning skall kunna utgå i ömmande fall och i andra fall där förlusten drab­

bat särskilt kännbart. Därmed menar utredningsmannen, att förlusten skall

i förhållande till vederbörandes ekonomiska ställning ha varit så bety­

dande, att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av ekonomien.

I paratyfuskungörelsen fanns ingen bestämmelse om ersättning för

direkta utgifter, som en företagare haft för att effektuera ett av

myndighet meddelat förbud. Från statskontoret har utredningsmannen

fått den upplysningen, att ersättning enligt kungörelsen ej ansetts kunna

utgå för exempelvis utgifter för badvakt och avstängningsskyltar. Med

hänvisning till att ersättning enligt epizootilagstiftningen medges för kost­

nad för vakthållning och avspärrning föreslår utredningsmannen att en

motsvarande bestämmelse upptages även i detta sammanhang.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om

arbetsinkomst kunde enligt 7 § paratyfuskungörelsen få ersättning

efter de grunder, som bestämts för bacillbärare, dock ej för längre tid än

två månader. I anslutning härtill stadgades i 8 §, all ersättning kunde, då

omständigheterna vore ömmande, utgå även i andra fall eller med högre

belopp.

5— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Iiungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

67

kan kompletteras genom polismyndigheter och kommunala organ. De sökan­

dens deklarationer som finns hos länsstyrelsen torde, anser utrednings­

mannen, få begagnas vid prövningen. Han antar, alt för värderingen i all­

mänhet icke behöves något reglerat förfarande, men finner det lämpligt

att det i lagstiftningen upptages en bestämmelse om rätt för länsstyrelse

att anlita särskild värderingsman. Sådan av hushållningssällskap utsedd

värderingsman, som avses i 10 § epizootikungörelsen, torde därvid, anser

utredningsmannen, lämpligen kunna anlitas.

Utredningsmannen har upptagit de av honom föreslagna reglerna om er­

sättning för företagsförluster m. in. i ett utkast till kungörelse, vilket torde

såsom bilaga få fogas till protokollet i detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1056

Remissyttrandena

En allmän erfarenhet av 1953 års paratyfuskungörelse tycks vara, att

denna i stort sett väl fyllt sin uppgift. Då de nu föreslagna bestämmelserna

om ersättning för företagsförluster m. m. i huvudsak överensstämmer med

de i nämnda kungörelse upptagna reglerna, vinner utredningsmannens för­

slag även i denna del de flesta remissinstansers gillande.

Invändningar av mera principiell betydelse göres endast av Sveriges köp­

mannaförbund och Sveriges industriförbund, vilka hävdar att ersättning-

för uppkomna förluster bör grundas på allmänna skadeståndsregler och

således — om ett företag vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder mot

smittospridning — utgå för all skada, som åsamkas företaget genom myn­

dighets ingripande.

Stadgandet om ersättning för förluster å varupartier anses

av en del instanser böra omfatta jämväl andra kostnader och skador än

de i förslaget upptagna, samt av andra instanser böra begränsas genom

höjning av det i författningsrummet angivna minimibeloppet å 100 kr.

Sveriges slakteriförbund och Skånes handelskammare anför såsom exem­

pel på kostnader och skador, som borde vara ersättningsgilla, merkostnad

för egen slakt samt förluster vid nödslakt och genom fördröjning av varas

försäljning utan att varan förstöres eller väsentligt förändras. Sveriges

lanlbruksförbund och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. nämner i

samma syfte merkostnader inom driften såsom extra kostnader för per­

sonal, transportmedel, lagring in. in. Sistnämnda organisation vill vidare,

att stängning av mejeri, ostlager, torrmjölksfabrik, glassfabrik in. m. skall

berättiga till ersättning lika väl som stängning av försäljningsställe. Sveri­

ges köpmannaförbund finner det omotiverat att begränsa ersättningen till

sådana belopp, som överstiger 100 kr. Höjning av nyssnämnda minimi­

belopp föreslås däremot av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för

statens institut för folkhälsan och hälsovårdsnämnden i Linköping. Medi­

cinalstyrelsen anger förslagsvis beloppet 500 kr. och sagda hälsovårdsnämnd

68

200 kr. som en lämplig minimigräns. Sveriges slakteriförbund vill heller

icke motsätta sig en höjning av minimibeloppet till 300 kr., om ersättning

medges jämväl för de av förbundet angivna kostnaderna och förlusterna.

Den av utredningsmannen förordade värderingsregeln föranleder vissa

erinringar.

Statskontoret påpekar sålunda, att av utredningen icke framgår vilken

tidpunkt som skall vara avgörande vid bestämmandet av dagspriset, samt

anför vidare härom.

I utredningen nämnes visserligen skadetillfället men fråga uppstår då,

när skadan verkligen inträffar. I avvaktan på undersökning av ett varu­

parti kan försäljningsförbud utfärdas och partiet lagras. Förlusten kan i

detta fall icke bestämmas vid tidpunkten för förbudet, enär partiet eller

del därav senare kan frisläppas. Formellt sett kan förlusten således icke

konstateras vid den tidpunkt, då företagaren berövas förfoganderätten till

partiet, och goda skäl tala då närmast för att skadan anses ha inträffat

först, då definitivt beslut föreligger om varans förstöring. Ståndpunkts-

tagandet till denna fråga synes få betydelse även för spörsmålet om ersätt­

ning för lagringskostnader. Anser man att skada inträffar, då företagaren

berövas förfoganderätten, bör denne uppenbarligen erhålla ersättning för

uppkommande lagringskostnader. Om skadan anses inträffa först vid för­

störing, synes tveksamt, om ersättning för lagring bör utgå, i varje fall

om det rör sig om en mera begränsad tid.

Statskontoret finner därjämte, att värderingsregeln icke möjliggör beräk­

ning av ersättning till fabrikant.

I likhet med statskontoret finner länsstyrelsen i Kristianstads län samt

förste provinsialläkaren och länsveterinären i länet värderingsregeln böra

kompletteras så att den möjliggör fastställandet av ersättning för vara som

icke inköpts utan producerats på den gård eller av det företag, varemot

hälsovårdsmyndighetens åtgärd riktar sig.

Bestämmelsen om ersättning åt företag för utbetalad lön

till personal, som på grund av avstängning av rörelsen icke kunnat beredas

arbete, bör enligt statskontoret avfattas så, att därav klart framgår att den

icke avser lön som utgivits för tid då den anställde varit sjuk eller bacill­

bärare. Försäkringsrådet berör samma förhållande och framhåller vikten

av att dubbelutbetalning av statsmedel icke sker samt anför i övrigt härom.

En arbetstagare, som på grund av företagets avstängning ej kunnat be­

redas arbete men i vanlig ordning uppburit lön från företaget, kan ju bliva

behäftad med smitta av den sjukdom, som föranlett rörelsens avstängning.

Vidtager därefter myndighet till förekommande av smittans spridning ingri-

pande mot sådan person, blir han till följd av ingripandet berättigad till er­

sättning av statsmedel enligt den föreslagna lagen. Därjämte kan företaget

med stöd av ifråvarande stadgande erhålla ersättning av statsmedel för

den utbetalade lönen intill viss angiven procentsats. Enligt rådets mening

bör i dylikt fall skyldighet föreligga för bacillbäraren att från ersättningen

avräkna det lönebelopp, som han kan ha uppburit från företaget.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges slakteri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

70

föreligger det enligt förbundets mening skäl för att ersättning av statsmedel

utgår till epidemidistrikten i sådana fall, då kostnaderna för proven upp­

går till onormala belopp.

Hälsovårdsnämnden i Växjö framhåller, att sådana rutinundersökningar

avseende livsmedelspersonal, som företages på grund av länsstyrelsens för­

ordnande, icke ersättes jämlikt 23 a § epidemilagen av epidemidistriktet,

varför kommunen fått svara för kostnaderna. Då dessa med hänsyn till

provtagningarnas omfattning kan bli avsevärda och då undersökningarna

icke sker enbart i kommunens intresse, synes det hälsovårdsnämnden skä­

ligt, att kostnaderna fördelas mellan staten och kommunen efter de före­

slagna grunderna. Det borde emellertid av bestämmelsen framgå, huruvida

beloppet 1 000 kr. skulle avräknas å varje epidemi eller per år.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län finner det för närvarande

oklart, huruvida provtagningar som föreskrivits i samband med en hotfull

epidemiologisk situation skall bekostas av hälsovårdsnämnd eller av veder­

börande företag.

Samme läkare, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, läns­

veterinären i förstnämnda län, Sveriges hantverks- och småindustriorgani-

sation samt Sveriges köpmannaförbund föreslår en kraftig sänkning av

minimibeloppet å 1 000 kr.

Däremot finner Sveriges industriförbund beloppet riktigt avvägt.

Rätten till ersättning vid väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst bör enligt

Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare icke vara beroende

av en behovsprövning i det särskilda fallet, utan rättssynpunkterna bör bli

mera framträdande. Handelskammaren anser, att önskvärd begränsning av

ersättningarna lämpligare kan ernås genom en bestämmelse om att endast

förluster uppgående till visst högre belopp, förslagsvis 300 kr., ersättes.

Samma uppfattning har Sveriges industriförbund, som hävdar att även

storföretagen bör kunna tå ersättning och föreslår, att begränsningen åstad­

kommes genom att företagen i viss proportion till sin storlek får vidkännas

förluster, exempelvis från 100 kr. till 1 000 kr. Sveriges köpmannaförbund,

Svei-iges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges konditor­

förening anser, att företagarna under alla förhållanden bör erhålla samma

ersättning som personalen. Som skäl härför anföres, att de till dessa orga­

nisationer anslutna företagarna regelmässigt själva arbetar med i företaget,

varför t. ex. ett påbud om stängning av rörelsen skulle medföra fullständigt

inkomstbortfall för företagaren.

I anledning av utredningsmannens uttalande att förlust skall ersättas

enligt denna bestämmelse blott om förlusten varit så betydande, att före­

tagarens ekonomi blivit avsevärt rubbad, ställer länsstyrelsen i Kronobergs

län frågan, om icke bestämmelsen, i synnerhet när det gäller småföretag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

bör tolkas något välvilligare, så att företagaren icke behandlas annorlunda

än en arbetstagare, som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.

Lantbruks styrelsen biträder förslaget endast under förutsättning att

ifrågavarande bestämmelse får en välvillig tolkning.

Statskontoret samt länsstyrelsen i Stockholms län och länsveterinären

därstädes framhåller önskvärdheten av en likformig bedömning av ersätt­

ningsfrågorna enligt förevarande bestämmelser och enligt epizootikungörel-

sen. I samband därmed förordas av de båda sistnämnda en samordning mel­

lan ifrågavarande lagstiftningsarbete och den översyn av epizootikungörel-

sen, som uppdragits åt veterinärstyrelsen att utföra.

Ersättning till den som på grund av driftavbrott gatt

miste o in arbetsinkomst bör enligt landsorganisationen bestam­

mas enligt allmänna skadeståndsregler. Organisationen kan icke finna någon

godtagbar motivering vare sig för reduktionen av ersättningen till 80 procent

eller för maximeringen av ersättningsunderlaget till 30 kr. Ersättningen bor

i stället, anser landsorganisationen, motsvara inkomstbortfallet med avdrag

för eventuellt utgående understöd under driftavbrottet från arbetsgivare

eller sjukkassa samt för inkomst av arbete, som möjliggjorts genom drifts­

inställelsen. Enligt organisationens mening bör icke heller någon maxime-

ring i tiden förekomma, och i allt fall bör tidsbegränsningen skäligen icke

understiga tre månader. Därest de föreslagna begränsningsreglerna genom­

föres, erfordras — fortsätter landsorganisationen — en bestämmelse, inne­

bärande att vederbörande myndighet må, då omständigheterna är ömmande,

medge ersättning även i andra fall eller med högre belopp.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet vänder sig särskilt mot begräns­

ningen av ersättningsunderlaget. Detta bör enligt förbundet i varje fall

sättas så högt, att det motsvarar lönen för en anställd i vanlig tjänsteställ­

ning.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker utan erinran den nu be­

handlade bestämmelsen.

Av de föreslagna begränsningarna i fråga o in ratten till

ersättning framgår enligt medicinalstyrelsens mening icke klart om

__ såsom styrelsen anser böra vara fallet — dessa även omfattar under­

låtenhet att vidtaga av speciella omständigheter betingade särskilda åtgärder

mot smittospridning.

Mot uttrycket »allmänt vedertagen hygienisk standard» reagerar medi­

cinalstyrelsen, hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, samarbetskommittén för

hälsovårdsnämnderna i rikets större städer och svenska mejeriernas riks­

förening u. p. a. Vid en permanent reglering synes det medicinalstyrelsen

angeläget, atl intresset för bättre hygieniska anordningar vid slakterier och

andra livsmedelsföretag stimuleras genom att krav på »god hygienisk stan­

dard» uppställes som villkor för full ersättning enligt kungörelsen.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, som finner uttrycket alltför svavande

och förordar en fastare anknytning till gällande föreskrifter på området,

anför.

Hälsovårdsnämnden anser att en bestämmelse av här avsett slag i stället

skall knytas till gällande föreskrifter rörande den standard som i varje sär­

skilt fall är författningsvägen föreskriven och alt särskild vikt skall fästas

även vid de förelägganden och förbättringar, som må hava blivit i veder­

börlig ordning föreskrivna men som kanske icke bliva iakttagna. Härigenom

skulle man vid bedömningen kunna utgå från en fast norm, som redan är

klart definierad. Hänsyn till de svårigheter, som i det enskilda fallet må

hava förelegat för att hålla ett företag i föreskrivet skick, kan, om skäl där­

till föreligga, tagas vid författningstillämpningen. Den i utredningen före­

slagna texten skulle, synes det hälsovårdsnämnden, på ett olämpligt sätt

kunna komma att åberopas i syfte att uppnå överseende med försummelser

på detta område.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer

finner det önskvärt att i kommande proposition eller i tillämpningsföre­

skrifter en närmare bestämning av innebörden av detta enligt kommittén

tämligen vaga begrepp göres. Ett företag som icke iakttagit gällande be­

stämmelser eller som icke efterkommit tillhållanden eller förelägganden

från vederbörande hälsovårdsnämnd bör enligt kommitténs uppfattning icke

anses ha upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard.

Mejeriernas riksförening däremot befarar, att berörda uttryck vid till-

lämpningen blir alltför vittomfattande och föreslår, att bestämmelsen om­

arbetas så att därav närmare framgår i vilka fall en skadelidande kan gå

förlustig ersättning.

Medicinalstyrelsen föreslår vidare, att såsom villkor för ersättning jämväl

stadgas, att företagaren anordnar betryggande hälsokontroll. Frågan om

vilka krav härutinnan, som måste ställas vid olika företag, tarvar dock en­

ligt styrelsen närmare överväganden. Det synes därför styrelsen lämpligt,

att den särskilde sakkunnige, som utreder frågan om obligatorisk läkar­

undersökning av vissa grupper av livsmedelsarbetare, får i uppdrag att ut­

arbeta förslag till föreskrifter om hälsokontroll. Med slutligt ställningsta­

gande till kungörelseförslaget bör enligt styrelsen anstå till dess frågan

om införande av hälsokontroll närmare prövats. Sveriges läkarförbund un­

derstryker också betydelsen av att läkarundersökning i ökad utsträckning

sker av livsmedelsarbetare, även i form av regelbunden kontroll.

Statskontoret förutsätter, att begränsningarna i rätten till ersättning skall

tillämpas så, att om det konstaterats, att en epidemi uppstått och spritts

från ett företag, detta för att kunna få ersättning skall vara skyldigt att

visa, att företaget vidtagit alla de åtgärder för att hindra uppkomst och

spridning av smitta, som rimligen kunnat åvila företaget.

Överstäthållarämbetet finner det kunna vara av visst värde, att hälso­

vårdsnämnd ålägges att underrätta den myndighet, som skall pröva ifråga­

varande ersättningar, om iakttagna brister i hygieniskt avseende.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

74

för företagsförluster i samband med epidemibekämpande åtgärder har förut

utgått av statsmedel endast i anslutning till paratyfusepidemien 1953. Denna

epidemi föranledde en mångfald ingripanden av olika slag, som gav en rik­

haltig erfarenhet för bedömning av vilka förluster det här kan bli fråga om

att ersätta. Utredningsmannen har valt att till grund för ifrågavarande lag­

stiftning lägga den kungörelse om ersättning av statsmedel, som utfärdades

1953 i anledning av nämnda epidemi. De däri upptagna reglerna, för vilka i

viss mån epizootilagstiftningen utgjort förebild, har visat sig i stort sett

tillfredsställande. Med hänsyn härtill och då försiktigheten synes bjuda, att

mera genomgripande förändringar i de regler som hittills prövats icke göres

innan ytterligare erfarenhet rörande dessa ersättningsfrågor vunnits, finner

jag utredningsmannens uppläggning välbetänkt.

Enligt 1953 års kungörelse kunde ersättning utgå för förluster i samband

med förordnande att varuparti skulle förstöras eller behandlas på särskilt

sätt, för utgifter som blivit onyttiga, däribland löner, som företag utbetalt

till personal vilken till följd av ingripandet ej kunnat beredas arbete, för

kostnader avseende laboratorieundersökning av vissa prov samt, vid sär­

skilda skäl, för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbets­

förtjänst i andra fall än nyss sagts. Därjämte innehöll kungörelsen bl. a. en

bestämmelse om ersättning till den som på grund av driftavbrott gått miste

om arbetsinkomst.

Utredningsmannen föreslår att även i den generella lagstiftningen skall

upptagas bestämmelser som möjliggör att ersättning utgår för förluster av

nyssnämnda slag. Därutöver bör enligt hans mening direkta utgifter, som

företagare haft för att effektuera myndighets beslut, kunna ersättas med stöd

av lagstiftningen. Hans förslag innehåller också, som tidigare nämnts, en

regel om ersättning åt företagare, som blivit avstängd såsom bacillbärare.

Med det syfte jag inledningsvis angivit för ifrågavarande lagstiftning är

det väl förenligt, att ersättning blott utgår för vissa slag av förluster samt

att ersättningsberäkningen grundas ej på allmänna skadeståndsregler utan

i stället på skälighetsöverväganden. Att jag i huvudsak är ense med utred­

ningsmannen om vilka skador som bör kunna ersättas i denna ordning, fram­

går av vad jag förut sagt. Jag vill också rörande min inställning till dessa

frågor hänvisa till vad jag anfört i propositionen nr 240 år 1953 angående

anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien samma år.

I det följande kommer jag att närmast beröra de förluster av skilda slag,

som enligt utredningsmannens förslag skulle kunna ersättas, och de er­

inringar häremot som framställts under remissbehandlingen.

De förluster som kan uppkomma till följd av myndighets beslut

beträffande visst varuparti är av mångahanda slag. Först må

nämnas värdeförluster, då beslutet avser att varor skall förstöras eller för­

ändras. Vidare merkostnaden inom driften i samband med sådan åtgärd,

exempelvis för personal, transportmedel eller lagerlokaler. Även om beslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

75

icke får formen av ett ingripande avseende vissa varor, kan det få till följd att

varor förfares. I 1953 års kungörelse liksom i utredningsmannens förslag

nämnes att såsom värdeförstöring skall jämväl anses att myndighets för­

ordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas,

såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor

i följd därav förfarits. Att försäljningsställe måst stängas har sålunda an­

givits endast som ett exempel och med anledning av ett par remissyttranden

vill jag uttala, att, om förutsättningar i övrigt är för handen, ersättning lika

väl bör kunna ifrågakomma om myndighets beslut innebär att mejeri, ost­

lager el. dyl. måste stängas. Däremot framhöll jag i nämnda proposition, att

med bestämmelsen icke avsågs att ersätta indirekta förluster till följd av

myndighets åtgärd, såsom att viss vara icke kunnat vinna avsättning eller

att dess försäljning fördröjts utan att varan därigenom förstörts eller blivit

oanvändbar för sitt ändamål. Jag nämnde i det sammanhanget att slaktdjur

kunde minska i värde om slakten fördröjdes. Andra exempel på samma slags

skador är merkostnad för egen slakt och förluster vid nödslakt. Det är fort­

farande min uppfattning, att det skulle föra för långt, om även sådana för­

luster ersattes av statsmedel.

En ytterligare begränsning gjordes i 1953 års kungörelse genom stadgan­

det, att en skadelidande finge ersättning blott om det sammanlagda belop­

pet av värdeförstöring och kostnader, som han fått vidkännas, överstege

100 kr. Utredningsmannens förslag innebär på denna punkt ingen föränd­

ring. Vissa remissmyndigheter har påyrkat en höjning av beloppet och i något

yttrande har hävdats att begränsningen saknar fog. Jag anser beloppet ut­

göra en lämplig gräns för vad en skadelidande, som här avses, under alla

omständigheter själv bör svara för.

I utredningsmannens förslag har också bibehållits den i 1953 års kun­

görelse upptagna värderingsregeln, att värdet av vara skall bestämmas till

dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Statskontorets papekande att

viss tvekan kan råda om när skadan skall anses ha inträffat ger mig anled­

ning uttala, att skadan enligt min mening i princip får anses uppstå den dag

företagaren betages rätten att förfoga över varan på grund av myndighets

beslut. Priset på varan nämnda dag bör alltså läggas till grund för skade-

beräkningen. Att ersättning icke skall utgå, därest varan sedermera kan

säljas eller eljest användas för sitt ändamål, framgår av vad jag tidigare

anfört. Däremot synes mig uppkommande lagringskostnader böra vara er-

sättningsgilla.

Den värderingsmetod, som jag sålunda förordar, är ett uttryck för den

s. k. återanskaffningsprisprincipen. Detta innebär, att om skadan träffar

en detaljist så skall grossistpriset vara normerande för ersättningen. På

motsvarande sätt skall producentpriset läggas till grund för beräkningen

av skada bos grossist. Såsom framhållits i eu del remissvar kan metoden

icke följas, då det gäller alt fastställa skada, som drabbat producent. I så­

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

dant fall synes det nödvändigt att grunda skadeberäkningen på produ­

centpriset.

Ersättning för utbetalda löner till personal, som

På grund av rörelsens stängning icke kunnat beredas arbete, kunde enligt

1953 års kungörelse utgå med 80 procent av utgiften. Enligt utrednings­

mannens förslag göres ytterligare en begränsning, nämligen att ersättning

ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger 30 kr. för dag. Båda dessa

begränsningar har under remissbehandlingen betecknats såsom oberätti­

gade av vissa berörda sammanslutningar. I vart fall bör, anser man, det

maximerade lönebeloppet höjas. Grunden för den procentuella reduktionen

är den för hela lagstiftningen antagna principen, att en viss del av skadan

bör bäras av den skadelidande själv. Begränsningen av ersättningsunder-

laget är betingad av att ersättningen till bacillbärare enligt de nu föreslagna

reglerna icke skall utgå med hela inkomstbortfallet utan med det belopp,

som svarar mot sjukpenningen. Denna är maximerad till 20 kr. för dag.

Även med beaktande av att detta belopp i motsats till lönebeloppet är

skattefritt, synes mig maximeringen till 30 kr. för dag riktig från angivna

betingelse.

Statskontorets och försäkringsrådets påpekande, att ersättning av stats­

medel icke samtidigt bör utgå såväl till arbetstagare vilken blivit bacill­

bärare som till företag för utbetald lön till samme arbetstagare under tid

då denne varit bacillbärare, föranleder mig att föreslå ett tillägg till be­

stämmelsen. Detta tillägg kan lämpligen givas det innehållet, att från

ersättningen till företaget skall avräknas vad arbetstagare hos företaget

under den tid nämnda ersättning avser såsom bacillbärare uppburit av

statsmedel.

Bland andra utgifter som till följd av ingripandet blivit onyt-

t i g a har särskilt nämnts arrende eller hyra för område eller lokal, som

icke kunnat utnyttjas. Meningen är icke att — såsom antytts av en remiss­

myndighet — ersättning enligt denna bestämmelse skall utgå för den del

av de fasta utgifterna i rörelsen, som belöper på avstängningstiden. Så­

dana utgifter kan i vissa fall ersättas vid väsentligt intrång i näring, var­

till jag återkommer senare. Här avses i stället särskilda utgifter, mera

direkt hänförliga till avstängningstillfället. Ej heller är det, som från an­

nat håll ifrågasatts, åsyftat att ersättning enligt denna föreskrift skall utgå

till företagare, som tvingats stänga sin rörelse därför att han blivit iso­

lerad såsom bacillbärare.

Ersättning för kostnad för laboratorieundersök-

n i n g föreslås liksom enligt 1953 års kungörelse kunna utgå, då den sam­

manlagda kostnaden som en ersättningsberättigad i detta hänseende fått

vidkännas överstiger 1 000 kr. Här avses icke, som några remissinstanser

antagit, undersökningar som författningsenligt bekostas av hälsovårds­

nämnd eller epidemidistrikt utan företagskostnader i samband med en epi­

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

77

demi. Maximibeloppet 1 000 kr. hänför sig alltså till varje särskild epidemi.

Därav framgår jämväl att undersökningar, som kan anses ingå i en fort­

löpande kvalitetskontroll, icke skall bekostas av statsmedel. I enlighet med

ett påpekande under remissbehandlingen synes böra angivas, att ersättning

medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, godkänt av

medicinalstyrelsen. Någon sänkning av nämnda belopp — såsom föreslagits

i flera remissvar —- finner jag icke påkallad.

Beträffande den bestämmelse, som stadgar möjlighet för företagare att

då särskilda skäl föreligger vid väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst få ersätt­

ning i annat hänseende än förut sagts, vill jag i anledning av yttranden

från ett par företagarsammanslutningar först framhålla, att det även här

väsentligen bör anläggas skälighetssynpunkter. Motsvarande regel i 1953

års kungörelse ansåg jag böra tillämpas endast i ömmande fall och ersätt­

ning enligt den regeln har utgått blott i ett fåtal fall och med något tusen­

tal kronor. Utredningsmannen hävdar, att bestämmelsen i den generella

lagstiftningen bör omfatta även andra fall där förlusten drabbat särskilt

kännbart, varmed han menar att förlusten varit så betydande att den får

antagas ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Från

olika håll har betonats nödvändigheten av en välvillig tolkning av ifråga­

varande bestämmelse, i synnerhet när det gäller småföretagare för vilka

stängning av rörelsen kan medföra fullständigt inkomstbortfall. Länssty­

relsen i Kronobergs län har förklarat att företagaren i dessa fall ej bör be­

handlas annorlunda än en arbetstagare som vid driftavbrott förlorat ar­

betsinkomst. Jag anser mig i detta sammanhang kunna förorda en något

mindre restriktiv tillämpning av bestämmelsen än enligt 1953 års kungö­

relse. Ersättning torde sålunda stundom böra kunna ifrågakomma även

om företagarens ekonomi icke avsevärt rubbats. Det bör emellertid alltid

föreligga särskilda skäl och förlusten bör framstå som särskilt kännbar för

att ersättning skall utgå.

Utredningsmannens förslag att, i motsats till vad som gällde enligt 1953

års kungörelse, ersättning även skall kunna utgivas för direkta

utgifter som företagare haft för att effektuera myndighets förbud —

såsom utgifter för vakthållning och avspärrningsanordningar — kan jag

biträda.

De hittills genomgångna bestämmelserna avser ersättning till företagare

för förluster av olika slag. Som nämnts innehöll 1953 års kungörelse där­

jämte ett stadgande om ersättning till arbetstagare som

på grund av driftavbrott gått miste o in arbetsin-

k o in s t. Eu motsvarande bestämmelse anser utredningsmannen böra ingå

i den nya lagstiftningen och få den utformningen alt ersättning må utgå

med högst 80 procent av den förlorade inkomsten, i den mån den ej över­

stiger 30 kr. för dag och cj täckes genom ersättning enligt bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

78

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjuk­

kassa. Ersättning skall sålunda icke utgå till den som är berättigad till

ersättning såsom sjuk eller bacillbärare. Vidare föreslås ersättningstiden

enligt denna bestämmelse skola begränsas till två månader. I fråga om

de erinringar som gjorts huvudsakligen av landsorganisationen rörande

den procentuella reduktionen och maximeringen av ersättningsunderlaget

kan jag hänvisa till vad jag anfört beträffande bestämmelsen om ersätt­

ning till företagare för utbetald lön. De synpunkter jag tidigare utvecklat

i samband med bestämmelserna om ersättning åt bacillbärare på frågan

om behovet av en föreskrift, som medger särbehandling av ömmande fall,

äger enligt mitt förmenande giltighet även i förevarande sammanhang.

Jag delar däremot landsorganisationens uppfattning att gränsen i tiden

för ersättning enligt denna bestämmelse bör höjas till tre månader och

sålunda sammanfalla med maximala ersättningstiden för tillfälliga bacill­

bärare.

Reglerna om ersättning åt bacillbärare har jag, såsom framgått av vad

jag tidigare anfört, ansett böra utformas så att även företagare och

likställda, som blivit avstängda som bacillbärare, kan få

ersättning i den för bacillbärare föreslagna ordningen. Det föreligger med

en sådan lösning intet behov av någon ersättningsbestämmelse rörande

bacillbärare i lagstiftningen om ersättning för företagsförluster.

I det föregående har jag berört särskilda till de olika ersättningsbestäm­

melserna knutna begränsningar. Med 1953 års kungörelse som förebild

upptager utredningsmannen i sitt förslag jämväl vissa allmänna be­

gränsningar för rätten till ersättning. Ersättning skall

sålunda icke utgå eller utgå med minskat belopp, i fall den skadelidande

avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust eller genom vål­

lande eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för skadans

uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt veder­

tagen hygienisk standard. Detsamma skall gälla där någon dömes till an­

svar för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Lämnas i an­

sökan om ersättning medvetet oriktig uppgift, skall sökanden likaså gå

förlustig ersättningen. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av

sådana allmänna begränsningar betonats av åtskilliga instanser. Jag delar

uppfattningen att sådana allmänna begränsningar bör finnas. I anledning

av vad som anföres av medicinalstyrelsen vill jag som min mening uttala,

att en underlåtenhet av en skadelidande att vidtaga särskilda åtgärder mot

smittospridning självfallet bör kunna medföra att han går miste om er­

sättning. Beroende på omständigheterna kan en sådan underlåtenhet be­

dömas såsom försummelse, vållande eller grov vårdslöshet. Vad som i övrigt

i denna del utlöst kritik vid remissbehandlingen är uttrycket »allmänt

vedertagen hygienisk standard». Uttrycket har ansetts kunna leda till å

ena sidan att kraven på hygien ställes för låga och å andra sidan att be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

79

gränsningen i tillämpningen blir alltför vittomfattande. I anledning av

vad som sålunda anförts vill jag förorda att begränsningen i stället knytes

till att den skadelidande ej följt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift

i det avseende varom nu är fråga eller ej iakttagit sådan hygienisk stan­

dard som skäligen kan fordras. Med ställningstagande till medicinalsty­

relsens förslag att som villkor för ersättning jämväl skall stadgas att före­

tagaren anordnat betryggande hälsokontroll synes mig böra anstå till dess

nu pågående utredning i ämnet slutförts.

Den av utredningsmannen föreslagna ordningen för prövning­

en av ifrågavarande ersättningsärenden innebär att läns­

styrelsen i första instans skall besluta i ärenden, där det begärda beloppet

understiger 5 000 kr., samt att övriga ärenden och besvär över länsstyrel­

ses beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag tinner emellertid i likhet

med statskontoret övervägande skäl tala för att samtliga ärenden av före­

varande slag tills vidare och intill dess en fast praxis utbildat sig bör prövas

av central myndighet. Prövningen kan lämpligen liksom i fråga om ärendena

enligt 1953 års kungörelse uppdragas åt statskontoret. Någon begränsning av

statskontorets prövningsrätt med hänsyn till storleken av ersättningsansprå­

ken torde icke vara behövlig. Ansökan om ersättning bör ingivas till veder­

börande länsstyrelse, som efter erforderlig utredning med eget yttrande

överlämnar ansökningshandlingarna till statskontoret. Ytterligare må här

endast tilläggas att författningen bör upptaga en bestämmelse om rätt för

statskontoret att, där sannolika skäl föreligger för att ersättning bör utgå,

besluta om provisorisk utbetalning av ersättning. Besvär över statskontorets

beslut i dessa ärenden torde böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare

Utredningsmannen

I utredningen användes genomgående beteckningen bacillbärare för per­

soner, som misstänkes eller konstaterats bära smitta. Ordet bacillbärare har,

anför utredningsmannen, sedan lång tid tillbaka begagnats i de samman­

hang, varom nu är fråga, och han anser, att uttrycket på ett adekvat sätt

anger vilka slag av ersättningar som åsyftas.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser, däribland de som har att företräda medicinska

synpunkter, vänder sig mot beteckningen bacillbärare och menar, att denna

icke täcker vad som avses. Vid tidigare behandling av föreliggande problem

har man, yttrar medicinalstyrelsen, mest fäst avseende vid smitta av de

epidemiska sjukdomar, som framkallas av den biologiska gruppen baciller

eller bakterier. Situationen har emellertid under senare år förändrats genom

80

vidgad kunskap om virus och andra grupper av smittämnen. Medicinal­

styrelsen föreslår därför, att beteckningen bacillbärare utbytes mot smitt­

bärare. Övriga remissinstanser som uttalat sig i frågan framställer samma

förslag.

Departementschefen

På de av medicinalstyrelsen anförda skälen förordar jag att beteckningen

smittbärare användes i lagen i stället för bacillbärare. Såsom framgått av

den allmänna motiveringen föreslås olika ersättningsbestämmelser skola

gälla för tillfällig och kronisk smittbärare. Dessa bestämmelser bör därför

upptagas under rubrikerna Ersättning åt tillfällig smittbärare och Ersätt­

ning åt kronisk smittbärare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 ur 1956

1

§•

Utredningsmannen

Paragrafen innehåller den allmänna avgränsningen av fall, då ersättning

kan ifrågakomma, samt den föreslagna gränsdragningen mellan kroniska

smittbärare och övriga ersättningsberättigade. Enligt utredningsmannens

förslag skall med smittbärare förstås den som utan att vara sjuk är före­

mål för ingripande.

Remissyttrandena

Uttrycket »utan att vara sjuk» i utredningsmannens förslag har föranlett

vissa tolkningssvårigheter. Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Medicinalstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på, att begreppet »utan

att vara sjuk» icke får tolkas alltför bokstavligt. Det finnes personer, som,

ehuru de företer ett eller annat sjukdomstecken, knappast kan ur medi­

cinsk synpunkt anses vara arbetsoförmögna i sådan grad att de, om de

vore anslutna till den allmänna sjukförsäkringen, skulle kunna sjukskrivas.

Hit hör t. ex. fall med varbakterieinfektioner av kronisk typ i öron eller

övre luftvägar; emedan de utsöndrar smitta är de olämpliga för verksamhet

inom livsmedelsbranschen. Vidare hör hit personer med sår på händerna,

vissa eksem, som hindrar handtvagning o. s. v. De tillhör en icke alltför

ringa grupp personer, som icke alltid kan sjukskrivas enligt den allmänna

sjukförsäkringens principer, men som likväl bör avstängas från arbete

inom livsmedelsbranschen, temporärt eller för alltid. Dessa måste i den

föreslagna lagens mening vara att anse som »icke sjuka».

Styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium synes uppfatta stad­

gandet på samma sätt som medicinalstyrelsen.

Försäkringsrådet ger bestämmelsen en något annan innebörd såsom

framgår av följande uttalande.

Rådet förutsätter, att uttrycket »utan att vara sjuk» hänför sig till sjuk­

dom orsakad av ifrågavarande bacill och sålunda icke till sjukdom i all­

mänhet.

82

träder i tillämpning. Å andra sidan må redan i detta sammanhang fram­

hållas, att även en person, som är berättigad att uppbära sjukpenning, kan

få ersättning enligt denna lag. Så är fallet för det första då den, som miss-

tänkes eller konstaterats föra smitta, under tid för ingripandet har till minst

hälften nedsatt arbetsförmåga på grund av annan sjukdom. Vidare kan

det fallet tänkas, att en smittsam sjukdom visserligen icke medför förlust av

arbetsförmågan men nedsätter denna med minst hälften. I båda dessa fall

kan såväl sjukpenning som ersättning enligt denna lag utgå. Sjukpenningen

skall därvid avräknas från sistnämnda ersättning. Härom stadgas i 5 §.

Ersättning enligt denna lag utgår till svenska och utländska medborgare,

vare sig de är bosatta i riket eller endast på tillfälligt besök här.

Avgränsningen av de personer på vilka lagen är tillämplig kommer till

uttryck genom den i andra stycket upptagna definitionen på smittbärare.

Genom att för rätt till ersättning föreskrives icke som enligt utrednings­

mannens förslag att vederbörande skall kunna betraktas som frisk utan

endast att han icke till följd av smittsam sjukdom eller annat smittsamt

tillstånd förlorat sin arbetsförmåga, undgår man de tolkningssvårigheter,

som påpekats under remissbehandlingen. De fall som medicinalstyrelsen

och landsorganisationen berör omfattas sålunda av definitionen på smitt­

bärare i andra stycket.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

2

§•

Utredningsmannen

I 2 § första stycket i utredningsmannens förslag upptages huvudregeln

att ersättning skall utgå av statsmedel för förluster till följd av ifråga­

varande ingripanden. Med uttrycket förluster avser utredningsmannen en­

dast att uttrycka, att ersättningen i princip anses skola täcka en liden för­

lust. Hans mening är emellertid, att ersättningsreglerna skall vara generella

och i regel ingen utredning krävas huruvida och i vad mån i det enskilda

fallet uppkommit förlust.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslår utredningsman­

nen att någon karenstid icke skall gälla för den ersättning det här är fråga

om. Ersättning skall alltså enligt utredningsmannens förslag utgå fr. o. m.

den dag då myndighetens ingripande träder i tillämpning och därefter så

länge ingripandet består, dock längst under 90 dagar i följd. Efter denna

tid skall vederbörande behandlas som kronisk smittbärare och ersättnings­

frågan bedömas enligt bestämmelserna om ersättning åt dessa.

Remissyttrandena

Riksf ör säkring sanstalten anmärker, att, då utredningsmannen synes ha

avsett att ersättning skall utgå till smittbärare även om myndighets in-

83

gripande icke medfört något inkomstbortfall eller annan ekonomisk förlust,

en omformulering av paragrafen torde vara erforderlig.

Statskontoret anser, att ordet »förluster» bör utbytas mot ordet »inkomst­

bortfall».

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar, att arbetstagare, som avstänges

under pågående arbete, kan göra anspråk på lön av arbetsgivaren för den

del av dagen han varit i arbete och dessutom enligt förevarande stadgande

få full dagsersättning från sjukkassan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

Jag har i förhållande till utredningsmannens förslag gjort den omdispo­

sitionen, att den allmänna regeln att ersättning enligt lagen skall utgå av

statsmedel upptagits redan i den inledande bestämmelsen. Såsom framgår

av 1 § har icke längre utsagts att för rätt till ersättning förutsättes att

ingripandet medfört ekonomisk förlust. Sådan uppkommer givetvis i de

allra flesta fall men då det gäller ersättning åt tillfällig smittbärare skall

särskild utredning om inkomstbortfallet icke göras.

Reglerna om ersättning åt tillfällig smittbärare inledes i departements-

förslaget med en bestämmelse angående den tid varunder ersättning utgår.

Den av länsstyrelsen i Kronobergs län påtalade konsekvensen av att in­

gripande sker under pågående arbete synes man i enkelhetens intresse

få taga.

3 §•

Utredningsmannen

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför utrednings­

mannen rörande ersättningsbeloppens storlek följande.

Vissa konsekvenser av systemet med ersättningsreglernas anknytning till

sjukpenningförsäkringen synes böra något närmare belysas. Sålunda må

erinras om att sjukkassa i samband med inskrivning av medlem skall be­

sluta, huruvida medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad eller ej och,

om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra. När

kassan får kännedom om att medlems årsinkomst av tjänst eller annat

förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

skall kassan utan dröjsmål meddela det beslut som därav påkallas. Ändring

av medlems sjukpenningförsäkring till följd av sådant beslut må ej ske

förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet fat­

tats. Vidare åligger det försäkrad att så snart ske kan och senast inom

14 dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbets­

inkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Det skulle

sålunda kunna tänkas att eu person till följd av nyssnämnda bestämmel­

ser om placering i sjukpenningklass vid tiden för avstängningen har högre

inkomst än som svarar mot sjukpenningklassen. Det kan då synas otill­

84

fredsställande att ersättningen beräknas enbart med hänsyn till sjukpen­

ningklassen och icke med hänsyn till den faktiska inkomsten. I flertalet

fall torde emellertid en sådan situation bero på att vederbörande icke —

i enlighet med sin skyldighet jämlikt sjukförsäkringslagen — anmält den

förändring av inkomstens storlek som inträtt. En viss försummelse före­

ligger sålunda från den ersältningsberättigades sida och det kan då icke

anses obilligt att ersättningen beräknas på grundval av den lägre inkoms­

ten. Vissa fall kan dock tänkas, då anmälan om den ändrade inkomsten

visserligen gjorts men beslutet om uppflyttning i sjukpenningklass icke

hunnit träda i kraft innan ingripandet sker. Även i dessa fall skulle er­

sättningen komma att beräknas på det lägre beloppet. Dylika situationer

lärer dock bli sällsynta och de torde i regel kunna helt undvikas, genom

att anmälan om den högre inkomsten göres så snart vetskap därom er­

hållits. Å andra sidan kan den situationen tänkas att inkomsttagaren

underlåter att anmäla minskning av inkomst och att han i följd därav är

placerad i för hög sjukpenningklass. När det gäller sjukförsäkringen blir

följden då att sjukpenningen kan nedsättas eller helt indragas eller, om

sjukhjälp redan utgått, att under vissa förutsättningar återbetalnings-

skyldighet kan åläggas. Samma korrektiv mot missbruk synes kunna till-

lämpas när det gäller ersättningar av nu ifrågavarande slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Riksförsäkringsanstalten finner det oklart, huruvida utredningsmannen

avsett att ersättning skall kunna utgå till icke sjukpenningförsäkrad smitt­

bärare, som icke går miste om arbetsinkomst till följd av ingripandet. Om

ersättningen skall utbetalas av sjukkassorna är det enligt anstalten nöd­

vändigt, att ersättningsreglerna göres enkla. Sjukkassorna bör sålunda även

i fråga om de icke sjukpenningförsäkrade smittbärarna befrias från upp­

giften att i det enskilda fallet utreda, huruvida ingripandet medfört förlust.

Ersättning till här avsedd smittbärare skulle alltså utgå med 3 kr. för dag

jämte eventuellt barntillägg eller det högre belopp, som kan föranledas av

storleken av hans beräknade årsinkomst av tjänst. Denna beräkning bör

enligt riksförsäkringsanstalten ske efter de grunder, som eljest tillämpas

inom den allmänna sjukförsäkringen, och hänsyn bör således icke tagas

till rent tillfälliga arbetsinkomster.

Emellertid, fortsätter riksförsäkringsanstalten, kan ett ingripande även

drabba smittbärare i så låg ålder, att någon ersättning icke är motiverad.

Anstalten föreslår därför under hänvisning till 23 § arbetarskyddslagen att

rätten till ersättning begränsas till smittbärare, som fyllt eller under kalen­

deråret fyller 14 år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och förste provinsialläkaren i länet reage­

rar också mot att underåriga får ersättning utan närmare prövning och

föreslår, att för ersättning till person under 16 år skall krävas att denne

visar, att han gått miste om inkomst eller gjort annan förlust på grund

av ingripandet.

85

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att ersättningsbeloppet

när det gäller tillfällig smittbärare skall beräknas i huvudsak enligt reg­

lerna för sjukpenningförsäkringen. Jag avser därmed, att smittbäraren i

princip skall få ersättning med samma belopp för dag som han, om han

blivit sjuk den dag ingripandet sker, fått uppbära i sjukpenning och barn­

tillägg under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning

utgår. Hänsyn skall därvid tagas både till den obligatoriska och frivilliga för­

säkringen. Om för smittbärare, som är frivilligt försäkrad, gäller en karens­

tid på 18 dagar eller en karenstidsförlängning med 15 eller 30 dagar, skall

ersättningen likväl redan från första dagen utgå med det högsta belopp

smittbäraren äger utfå i sjukpenning. Däremot skall, som jag tidigare fram­

hållit, icke beaktas frivillig försäkring med karenstidsförlängning om 90

dagar. Samma ersättningsbelopp för dag bör gälla under hela den tid in­

gripandet avser, oavsett om inkomsten under denna tid undergår föränd­

ringar och oavsett om tilläggssjukpenningen enligt sjukförsäkringslagens

bestämmelser skulle ha nedgått under samma tid. För att företagare och

andra som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst

skall kunna få ersättning motsvarande hela deras årsinkomst av förvärvs­

arbete även om de icke är frivilligt försäkrade för högsta möjliga sjukpen­

ningtillägg fordras en kompletterande bestämmelse. Den kan lämpligen ut­

formas så att ersättningsbeloppet för dag skall motsvara den sjukpenning,

inbegripet sjukpenningtillägg, och barntillägg som skulle ha utgått om hela

årsinkomsten av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I första stycket

har, såvitt avser de som är sjukpenningförsäkrade, upptagits bestämmelser

med det nu angivna innehållet. Dessa är således tillämpliga i stort sett på

alla svenska medborgare över 16 år, som har en årsinkomst av förvärvs­

arbete uppgående till minst 1 200 kr. eller som oaktat de icke har sådan

inkomst är frivilligt försäkrade (hemmafruar och studerande).

Ersättning till smittbärare, som icke är sjukpenningförsäkrad, skall be­

räknas på samma sätt som om han varit obligatoriskt sjukpenningför­

säkrad. Det betyder att ersättningen lägst skall motsvara grundsjukpen­

ningen, oavsett om inkomsten uppgår till 1 200 kr. Likaså skall ersättnings­

beloppet efter nämnda regler bestämmas som om hela årsinkomsten av

förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I paragrafens andra stycke upp­

tages en bestämmelse med den här angivna innebörden.

I enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av läns­

styrelsen i Norrbottens län upptages i tredje stycket en föreskrift om att

ersättning ej utgår till den som är under 16 år med mindre han visar att

han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Såsom anmärkts i

den allmänna motiveringen bör med arbetsinkomst icke förstås en helt till­

fällig dagsförtjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

86

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

4 §.

Utredningsmannen

Enligt samma princip som i fråga om sjukpenningförsäkringen föreslås

att ersättningen skall minskas, om den ersättningsberättigade erhåller kost­

nadsfri vård å epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal som om-

förmäles i 18 § epidemilagen. Är han intagen å annan sjukvårdsinrättning

än sådan som avses i epidemilagen, t. ex. å vanligt sjukhus, torde han regel­

mässigt vara att anse som sjuk och berättigad till ersättning enligt sjukför­

säkringslagens bestämmelser. Ersättningsminskningen motsvarar vad som

är stadgat i sjukförsäkringslagen.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamhet på stad­

gandet i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen angående hempenning för

kvinnlig sjukkassemedlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år,

vilket är sjukförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make; hempen-

ningen utgör i detta fall minst tre kronor för dag.

Departementschefen

Utredningsmannens förslag att ersättning åt smittbärare skall minskas,

då smittbäraren är intagen på epidemivårdanstalt, synes mig böra utvidgas

till att omfatta jämväl annan sjukvårdsanstalt. Grunden för minskningen

är nämligen, att smittbäraren åtnjuter kostnadsfri vård. De sjukförsäkrade

får emellertid i regel sina sjukvårdskostnader helt ersatta av sjukkassan, då

vården meddelats på någon av de i sjukförsäkringslagen angivna sjuk-

vårdsanstalterna. Då det gäller person, som är berättigad till sjukpenning,

sker visserligen för tid han är intagen på sjukvårdsanstalt en minskning i

utgående förmåner redan genom att sjukpenningen utbytes mot hempenning.

Erhåller han för samma tid ersättning även som smittbärare, skall enligt

5 § i förevarande lagförslag från ersättningen avdragas hempenningen. Sker

icke samtidigt en minskning med belopp som svarar mot skillnaden mellan

sjukpenningen och hempenningen skulle smittbäraren totalt utfå högre

ersättning än han med hänsyn till den kostnadsfria vården bör vara be­

rättigad till.

I enlighet med försäkringsrådets påpekande bör en regel motsvarande

den i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen ingå även här. I nämnda lag­

rum stadgas, att å sjukvårdsanstalt intagen kvinna, som i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne

eller hennes make, hempenningen skall utgöra lägst tre kronor, vartill kom­

mer barntillägg om minst två kronor. I överensstämmelse härmed bör smitt-

bärarersättningen i berörda fall icke understiga fem kronor för dag.

87

5

§•

Utredningsmannen

Utredningsmannen förklarar, att ersättning enligt förevarande lag icke

skall kunna utgå jämsides med sjukpenning eller hempenning enligt sjuk-

och yrkesskadeförsäkringslagarna. Om en person är sjuk eller arbetsoför-

inögen på grund av yrkesskada, kan det ej anses att han tillfogas ytterligare

inkomstbortfall genom en isoleringsåtgärd. Han får då nöja sig med den er­

sättning som utgår i sjukpenning eller hempenning och detta även för det

fall, att sjukpenning utgår med det lägre belopp som ifrågakommer för tiden

efter 90 dagar.

På samma sätt bör enligt utredningsmannen det fall bedömas, då sjuk­

penning eller hempenning enligt sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna

visserligen icke utgår men skulle ha utgått om vederbörlig anmälan gjorts.

Det föreligger då en viss försummelse beträffande anmälningsskyldigheten

och det bör icke medföra, att ersättning utgår enligt förevarande lag i stället

för sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Försäkringsrådet påpekar, att i lagen icke beaktats det fallet, att en person

vid avstängningen uppbär endast halv sjukpenning till följd av sjukdom. Det

vore enligt rådet stötande, om en sådan person skulle vara utesluten från den

föreslagna ersättningen. Denna konsekvens synes rådet enklast kunna und­

vikas genom att 5 § utformas som en avdragsregel, d. v. s. att smittbärare un­

der tid för avstängning eller isolering tillerkännes ersättning enligt före­

varande lagförslag men att därvid avräknas den sjukpenning eller hempen­

ning, vartill han kan vara berättigad enligt sjukförsäkringslagen. Försäk­

ringsrådet framhåller därjämte, att liknande avdrag jämväl bör göras dels

för sjukpenning i anledning av sjukdomstillstånd, som ansetts utgöra recidiv

av sjukdom eller skada, ådragen före den 1 januari 1955 och där sjukpen­

ningen bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bo­

lag som omförmäles i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, dels ock för livränta

enligt yrlcessjukdomsförsäkringslagen (eventuellt olycksfallsförsäkringsla­

gen) som utgår i följd av smittbärarskap till person, vilken sedermera på

grund av myndighets ingripande mot honom såsom smittbärare blir berät­

tigad till ersättning enligt den lag som här föreslås.

Riksförsäkringsanstalten gör i stort sett samma påpekanden som försäk­

ringsrådet och förklarar — under framkallande bl. a. att i förevarande sam­

manhang hänsyn jämväl bör tagas till lagen om moderskapshjälp — att eu

genomgripande omarbetning av den bär behandlade bestämmelsen bör

äga rum.

88

Departementschefen

Med beaktande av vad försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten an­

fört anser jag, att i stället för vad utredningsmannen föreslagit 5 § bör ut­

formas så att från sinittbärarersättningen skall avräknas vad smittbäraren

under tiden för ingripandet må uppbära i sjukpenning eller hempenning och

barntdlägg enligt lagarna om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring eller

annan motsvarande författning ävensom i tilläggspenning och barntillägg

enligt lagen om moderskapshjälp. Detta innebär bl. a., att om smittbäraren

endast är berättigad till halv sjukpenning han erhåller ersättning enligt

detta lagförslag så att hans sammanlagda förmåner motsvarar hel sjuk­

penning. Jämväl då smittbäraren utfår halv sjukpenning därför att hans

arbetsförmåga nedsatts av smittsam sjukdom eller annat smittsamt till­

stånd skall stadgandet tillämpas på detta sätt.

Med hänsyn till de överenskommelser som träffats med andra länder om

reciprok tillämpning av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring på andra än

egna medborgare bör avdrag ske även för ersättning enligt främmande

makts berörda lagstiftning. En bestämmelse härom upptages i paragrafens

tredje stycke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

6

§•

Utredningsmannen

I denna paragraf regleras frågan om samordning av den föreslagna ersätt­

ningen med lön under avstängningstiden. Såsom framgår av vad tidigare

anförts är de flesta stats- och kommunalanställda tillförsäkrade lön — helt

eller delvis — då de avstänges från tjänstgöring till förhindrande av att

smitta sprides. Det kan enligt utredningsmannens mening då icke ifråga-

komma att av allmänna medel skall utgå jämväl ersättning enligt före­

varande lag.

Vad angår sjukförsäkringen har denna fråga lösts på det sättet, att sjuk­

penning alltid utgår enligt sjukförsäkringslagens regler. Å sjuklönen göres

emelleitid ett mot sjukpenningen svarande avdrag, s. k. sjukpenningavdrag.

En liknande lösning av samordningsfrågan beträffande den speciella form

av ersättning varom nu är fråga skulle, anser utredningsmannen, bli alltför

omständlig. Den skulle bland annat nödvändiggöra en omarbetning av samt­

liga avlöningsreglementen m. in. På grund härav föreslås, att den som under

ingripandet är tillförsäkrad lön som utgår av allmänna medel skall vara

berättigad till ersättning endast i den mån lönen understiger vad som eljest

skolat utgå i ersättning. Den som ansöker om ersättning enligt förevarande

lag bör därför enligt utredningsmannen vara skyldig att uppge om han under

avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av allmänna medel. Be­

stämmelse härom har intagits i 8 §.

89

Ifrågavarande samordningsregel har begränsats till de fall, då den ersätt-

ningsberättigade äger uppbära lön som utgår av allmänna medel. I och

för sig skulle man kunna tänka sig en liknande regel då enskild, privat ar­

betsgivare utbetalar lön under avstängningstiden, yttrar utredningsmannen

och fortsätter.

I och med att generella bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel

införes, lärer det emellertid endast i undantagsfall komma i fråga att den

enskilde arbetsgivaren utbetalar lön. Sker det likväl, torde det få vara en

sak arbetsgivaren och den anställde emellan. Vid upprättande av kollek­

tivavtal torde innebörden av ifrågavarande bestämmelse böra beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och hälsovårds­

nämnden i Malmö finner det principiellt betänkligt, att från ersättning till

smittbärare skall göras avdrag för lön blott för det fall att lönen utgått av

allmänna medel. Rättvisesynpunkter kräver enligt dessa myndigheter, att

ingen löntagargrupp får någon särställning i ifrågavarande hänseende.

Statskontoret anser uttrycket »allmänna medel» otillfredsställande, då

det kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Närmast torde — förklarar stats­

kontoret — bestämmelsen avse den som är anställd i statens, kommuns eller

statsunderstödd institutions tjänst eller med avlöning enligt prästlöne-

reglementet.

Departementschefen

Vad berörda remissmyndigheter anfört anser jag icke böra föranleda

någon ändring i utredningsmannens förslag.

Principiellt sett synes det riktigt, att ersättning skall utgå allenast för

de löneförmåner som bortfaller under en isolering, oavsett om lönen upp-

bäres i allmän eller enskild tjänst. Emellertid är det så gott som uteslu­

tande i förstnämnda fall som lön utgår under avstängning, varom här är

fråga. Det väsentliga är också att tillse att av allmänna medel icke sam­

tidigt tillhandahålles lön och ersättning enligt detta lagförslag. Sedan gene­

rella bestämmelser om ersättning åt smittbärare antagits, torde det bli än

mera sällsynt, att enskild arbetsgivare utger lön under avstängning. Det är

med hänsyn till de få sådana fall, som därefter kan tänkas förekomma,

icke motiverat att pålägga sjukkassorna en skyldighet att kontrollera, huru­

vida arbetstagare i enskild tjänst åtnjuter lön under tiden för ingripandet.

Då arbetstagare uppbär lön av allmänna medel kan kontrollen däremot

verkställas genom avlöningsförfattningarna in. in. Det torde för övrigt i

betraktande av de bestämmelser som gäller i ifrågavarande hänseende bli

ytterligt ovanligt att framställning göres om ersättning från sjukkassa av

anställda i allmän tjänst.

90

Uttrycket »allmänna medel» användes i liknande sammanhang t. ex. i

sjukförsäkringslagen. Jag anser uttrycket därför kunna begagnas även här

som en sammanfattning av de av statskontoret angivna fallen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

7

§•

Utredningsmannen

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, bör ersättnings-

ärendena handläggas av de allmänna sjukkassorna. Ärende angående ersätt­

ning bör då upptagas av den sjukkassa som bacillbäraren tillhör. Om han

icke tillhör någon sjukkassa, bör ärendet upptagas av sjukkassan i den

kommun, där han är mantalsskriven eller, om han icke är mantalsskriven

inom riket, av sjukkassan för den kommun, där han har sitt hemvist. Med

hemvist bör förstås kyrkobokföringsorten eller beträffande den som icke

är här i riket kyrkobokförd, den ort där han är bosatt.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten föreslår vissa redaktionella

jämkningar.

Departementschefen

I anledning av nämnda förslag i remissyttrandena har jag gjort vissa

redaktionella ändringar av bestämmelsen angående vilken sjukkassa som

skall handlägga ärendet.

Vidare föreslås en kompletterande bestämmelse av innehåll att ärende

angående ersättning åt smittbärare, som icke är bosatt i riket, skall upptagas

av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

Det kan synas lämpligt att — liksom beträffande frivillig sjukförsäkring

- centralsjukkassorna i första hand ombesörjer bokföring o. dyl. i fråga

om ersättning enligt denna lag och att lokalsjukkassorna sålunda endast

sköter utbetalningen. Föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ

ordning.

8

§•

Utredningsmannen

I likhet med vad som gäller beträffande ansökan om sjukhjälp enligt sjuk­

försäkringslagen föreslås, att framställning om ersättning skall göras inom

sex månader från den dag ersättningen avser vid äventyr att rätten till

ersättning eljest går förlorad.

I anslutning till vad som anförts under 6 § föreslås att det skall åligga

sökande, som under avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av

allmänna medel, att avge försäkran på heder och samvete angående den

91

lön han äger uppbära under avstängningstiden. Vilseledande uppgifter här-

utinnan kan, förklarar utredningsmannen, medföra att ersättningen ned-

sättes eller helt indrages, varjämte förfarandet torde kunna bliva att be­

döma som osann försäkran eller bedrägeri och således vara straffbelagt

enligt strafflagens bestämmelser.

Vid framställningen bör, anser utredningsmannen, fogas myndighetens

beslut om ingripandet. Det förutsättes att myndigheterna, närmast hälso­

vårdsnämnderna, meddelar formella beslut om ingripande och upptar be­

sluten i sina protokoll. Då det ibland kan tänkas komma att dröja någon

tid innan en hälsovårdsnämnd kan tillhandahalla beslutet, föreslås att be­

slutet skall kunna ersättas av ett bevis om beslutets innehåll. Sådant bevis

bör enligt utredningsmannens mening på begäran omedelbart tillhanda­

hållas av hälsovårdsnämnd. Av beslutet och beviset anser han böra framgå

anledningen till åtgärden, författningsbestämmelse på vilken beslutet grun­

das, den tid åtgärden avser ävensom de särskilda föreskrifter myndigheten

kan ha meddelat. Vidare fullständiga uppgifter om namn, födelsedatum och

-år, yrke, hemvist och adress, anställning och namn på arbetsgivaren. När­

mare bestämmelser om de uppgifter som sålunda och i övrigt kan ''ara er­

forderliga torde, säger utredningsmannen, det få ankomma på tillsynsmyn­

digheten att utfärda. Stöd för tillsynsmyndighetens befogenheter i detta

hänseende finns i 45 § andra stycket sjukförsäkringslagen, som föreslås

skola få motsvarande tillämpning i förevarande fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet förmodar, att utredningsmannen med sitt förslag

att hälsovårdsnämnd på begäran omedelbart skall tillhandahålla bevis om

ingripande närmast åsyftar att en intern delegationsrätt skall finnas. Då

de föreskrifter om delegationsrätt som innehålles i 3 § 4 mom. hälsovårds­

stadgan knappast möjliggör delegation av beslutanderätten i frågor av har

avsedd art, anser överståthållarämbetet önskvärt att lagliga förutsättningar

skapas för sådan delegation. Ämbetet fortsätter:

Härvid ifrågasätter ämbetet om icke hälsovårdsnämnd bör medgivas rätt

uppdraga även åt tjänsteläkare eller på arbetsplats anställd läkare att etter

nämndens anvisningar meddela beslut om ingripande och även utfärda bevis

härom, som kan gödtagas av sjukkassan. Vid 1953 års epidemi synes en

dylik delegation av beslutanderätt till distriktsläkare och andia läkare i

Stockholm i realiteten ha ägt rum. Avstängningar hade i många fall före­

tagits i enlighet med av hälsovårdsnämnden givna allmänna direktiv och

besluten synes i en del av fallen ha i efterhand konfirmerats av nämnden.

1 andra fall torde formella beslut av hälsovårdsnämnden icke ha fattats utan

läkarintygen godtagits såsom bevis om avstängningen i ersättningsärendena.

Såsom eu allmän erfarenhet från utredningen av ersättningsärendena i

samband med 1953 års epidemi kan anmärkas, att det ofta förelåg stora

svårigheter att erhålla tillfredsställande uppgifter om data för och arten

92

av de olika ingripanden, som företagits mot en ersättningssökande. Even­

tuella tillämpningsföreskrifter till lagen synes böra innehålla en erinran

om nödvändigheten av att noggranna journalanteckningar föras om vid­

tagna åtgärder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, samarbetskommittén för hälsovårdsnämn­

derna i rikets större städer och hälsovårdsnämnden i Malmö framlägger syn­

punkter på denna fråga, vilka i stort sett överensstämmer med överståt-

hållai ämbetets. Särskilt framhäves därutöver vikten av skyndsamhet såväl

då det gäller att besluta om här avsedda ingripanden som i fråga om utbe­

talandet av ersättningar. Hälsovårdsnämnden i Malmö förklarar, att det

bevis eller intyg som enligt 8 § skall fogas vid framställning om ersättning

bör vara utfärdat av vederbörande tjänsteläkare, varmed avses stadsläka­

ren eller provinsialläkaren. En konsekvens härav borde vara att den rätt

att föreskriva avstängning från arbete, som nu i vissa fall tillkommer skol-

läkare samt verksläkare eller anvisningsläkare, upphävdes. Även utrednings­

mannens förslag torde enligt nämnden böra medföra sådan konsekvens.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län påpekar, att myndigheter­

na under 1953 års paratyfusepidemi intagit den ståndpunkten, att på epi­

demisjukhus intagna personer är att anse som friska så snart sjukdoms­

tecken frånsett bacillutsöndring upphört och att alltså sjukpenning icke

skall utgå efter nämnda tidpunkt. En konsekvens av 8 § skulle då bli, att

patienten skulle nödgas anskaffa läkarintyg för erhållande av sjukpenning

för den del av intagningen, då han varit sjuk, och intyg från hälsovårds­

nämnd för återstoden av intagningstiden, då han varit smittbärare. En sådan

omgång synes förste provinsialläkaren knappast genomförbar. Intyg från

den behandlande läkaren på sjukhuset, att en patient efter viss dag är att

betrakta såsom smittbärare borde vara tillfyllest för utbetalning av ersätt­

ning enligt den föreslagna lagen, anser han.

Departementschefen

I enlighet med utredningsmannens förslag synes böra föreskrivas att an­

sökan om ersättning skall göras inom sex månader, vid äventyr att rätten

till ersättning förloras. Emellertid visar erfarenheterna från handläggningen

av ärendena enligt 1953 års kungörelse att behov finnes av en dispensmöj­

lighet. Det bör därför vara Konungen obetaget att, då särskilda skäl förelig-

gei, besluta att framställning må prövas även om den göres senare än sex

månader efter det skadan uppstod.

\ idare bör här stadgas att sökanden skall vara skyldig att avge försäkran

angående honom tillkommande lön eller annan ersättning som skall av­

räknas.

I övei ensstämmelse med de synpunkter som framkommit under remiss­

behandlingen synes det böra klart utsägas i stadgandet, att till stöd för fram­

ställning om ersättning kan åberopas tjänsteläkares bevis om ingripandet.

Med tjänsteläkare avses därvid stadsläkare eller provinsialläkare eller där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

93

med likställd läkare. Med hänsyn till den praxis, som utbildat sig på före­

varande område, torde det icke vara erforderligt att i förevarande samman­

hang vidtaga särskilda åtgärder för att möjliggöra delegation av beslutande­

rätten från hälsovårdsnämnden till tjänsteläkaren. En förutsättning för att

ersättning skall kunna utgå är att myndighet funnit ingripande nödvändigt.

I betraktande härav kan ett intyg av läkare på epidemisjukhus att en där

intagen person efter viss dag är att anse som smittbärare icke utan vidare

ersätta sådant bevis, som här avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1956

9 §•

Utredningsmannen

Utredningsmannen redogör härunder för de bestämmelser i sjukförsäk­

ringslagen, som bör äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning

enligt här ifrågavarande lag. Han anför härom.

Enligt 23 § första stycket sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning

för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är intagen

i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c) är häktad

eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt samt d) i annat fall än

nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas be­

kostnad. Dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning beträffande

nu ifrågavarande ersättning. Samma är förhållandet med det i 23 § andra

stycket upptagna undantaget beträffande den som är berättigad till ersätt­

ning enligt lagen om moderskapshjälp.

I 27 § första stycket anges de fall då sjukpenning jämte barntillägg må

nedsättas eller helt indragas. Detta skall kunna ske såframt försäkrad a)

ådragit sig sjukdom vid förövande av handling, för vilken straff genom laga-

kraftägande dom ådömts honom, b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig

undersökning och vård av läkare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor

för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som har kassans upp­

drag därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjuk­

husvård, då läkare funnit sådan vård vara av betydelse för sjukdomstidens

förkortande, c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­

synpunkt, d) vägrar att mottaga besök av person, som anställts för eller

eljest erhållit i uppdrag att verkställa sjukkontroll, e) medvetet eller av

grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhål­

lande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp, f) under sjukdom ändrar

vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom, g) under sjukdom avreser

till utlandet, där ej sjukkassa medgivit att sjukpenning må utgå under vis­

telse därstädes, h) utan giltigt skäl underlåter alt på sätt i 45 § stadgas an­

mäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenning­

försäkringen.

T den mån dessa bestämmelser går att tillämpa på de förhållanden, var­

om nu är fråga, bör de äga motsvarande giltighet.

Utöver de i 27 § första stycket angivna fallen bör nedsättning eller indrag­

ning av ersättning kunna ske om bacillbärare underlåter att följa av myn­

digheten meddelade föreskrifter angående vad bacillbärare har att iakttaga

under avstängningstiden. Efterlevnaden av dessa föreskrifter blir av sär­

skild betydelse för att syftet med ingripandet skall nås. Visserligen inne­

håller epidemilagen straffbestämmelse för vissa fall, då någon underlåter

att ställa sig av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse, och

i andra fall äger nämnden förelägga vite. Som ytterligare påföljd bör emel­

lertid stadgas att ersättningen i så fall må nedsättas eller helt indragas.

Enligt 32 § sjukförsäkringslagen utgår ej sjukhjälp för sjukdom, som

försäkrad avsiktligt ådragit sig. Motsvarande hör gälla beträffande ersätt­

ning åt bacillbärare. Har han avsiktligt ådragit sig baciller eller utsatt sig

för smittfara bör ersättning ej utgå.

I 46 § sjukförsäkringslagen föreskrives att arbetsgivare är skyldig att till

sjukkassa lämna uppgift angående anställdas avlönings- och anställnings­

förhållanden in. in. Vidare är olika myndigheter och inrättningar skyldiga

att i viss utsträckning lämna sjukkassa uppgift och upplysning som kan

vara av betydelse för kassan vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen.

Denna bestämmelse bör äga motsvarande tillämpning beträffande ifråga­

varande ersättningar. Av särskild betydelse blir denna bestämmelse för det

fall att den ersättningsberättigade icke är medlem av sjukkassa.

Sjukkassorna skall enligt 59 § sjukförsäkringslagen genom samarbete

underlätta tillämpningen av lagen och det åligger allmän sjukkassa att en­

ligt bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, för annan kassas

räkning utge sjukhjälp och utöva sjukkontroll. Ett liknande samarbete mel­

lan kassorna torde böra äga rum även beträffande ifrågavarande ersätt­

ningar.

Den enligt 89 § sjukförsäkringslagen genom sjukkassorna anordnade kon­

trollen bör självfallet avse även fall av här ifrågavarande slag.

Den formella handläggningen av ärenden om ersättning åt bacillbärare

bör överensstämma med sättet för handläggning av ärenden enligt sjuk­

försäkringslagen. Sålunda bör ett beslut av sjukkassa kunna överklagas hos

tillsynsmyndigheten, riksförsäkringsanstalten, och tillsynsmyndighetens be­

slut överklagas hos Kungl. Maj :t på samma villkor som enligt nämnda lag.

Bestämmelser härom finns i 101—103 §§ sjukförsäkringslagen.

Bestämmelserna i 105 och 106 §§ sjukförsäkringslagen innehåller följan­

de. Fordran på ersättning som innestår hos sjukkassa får ej utmätas för

gäld. Ej heller får rätt till ersättning överlåtas innan den ersättningsbe­

rättigade äger lyfta ersättningen. Om den ersättningsberättigade genom

oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakar att ersättning obehörigen ut­

går eller utgått med för högt belopp eller har någon eljest obehörigen eller

med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse

detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats där det ej i sär­

skilt fall är anledning att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldig-

het. Avräkning får på visst sätt ske av vad för mycket utgivits. Nu berörda

bestämmelser bör äga tillämpning jämväl i förevarande fall.

94

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Bland hänvisningarna i första stycket bör upptagas enligt försäkrings-

rådet 25 och 107 §§ sjukförsäkringslagen och enligt riksförsäkringsanstal­

ten 28 § tredje stycket samma lag.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium

utgår från att med stöd av denna paragraf såsom motprestation för er­

95

sättning skall kunna krävas att smittbäraren underkastar sig undersökning

och behandling, t. ex. med sulfapreparat eller antibiotika, eller operation.

Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län antyder lämpligheten av att

sådant villkor kan uppställas.

Departementschefen

Då såsom framgår av 5 § vissa förmåner enligt lagen om moderskaps-

hjälp väl skall avräknas från smittbärarersättning men däremot ej med­

föra hinder för att sådan ersättning utgår bör hänvisningen till 23 § sjuk­

försäkringslagen endast omfatta första stycket. Självfallet skall på grund av

hänvisningen till 23 § e) ej undantagas den som intagits å sjukvårdsanstalt

såsom smittbärare.

Utöver de av utredningsmannen föreslagna hänvisningarna till sjukför­

säkringslagen torde dessa böra avse 11 § tredje stycket, 28 § andra och

fjärde styckena, 30 § andra stycket och 107 § nämnda lag.

I 11 § tredje stycket sägs att sjukpenningförsäkringen ej må ändras un­

der sjukdomstiden. Hänvisningen till 28 § avser bestämmelser för det fall

att arbetsgivaren blir berättigad att uppbära ersättningen i arbetstagarens

ställe. I 30 § andra stycket sägs att om någon underlåter att uppbära sjuk-

hjälp inom sex månader efter det han meddelats att så kan ske må utbe­

talning vägras. 107 § handlar om rätt att göra gällande skadeståndsanspråk

m. m. och viss regressrätt.

Tilläggas må att genom hänvisningen till 103 § sjukförsäkringslagen be­

svär i dessa ärenden — liksom ärenden enligt sjukförsäkringslagen — kom­

mer att prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Besvären torde dock böra ingivas

till inrikesdepartementet i stället för socialdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

10

Utredningsmannen

Beträffande ersättning åt kroniska smittbärare har i den allmänna moti­

veringen angivits vissa allmänna grunder för ersättningsbeloppens bestäm­

mande.

Särskilda regler angående förlust av rätt till ersättning eller nedsättning

av ersättningsbelopp eller förlust av ersättning i särskilda fall finner utred­

ningsmannen ej vara erforderliga med hänsyn till den fria prövningsrätt den

beslutande myndigheten i dessa fall har. De personer, varom här är fråga,

är också så pass fåtaliga, att det kan förväntas att myndigheterna utan

svårighet kan utöva en sådan kontroll att bestämmelser av nämnt slag måste

framstå såsom onödiga. Den beslutande myndigheten kan, tillägger utred­

ningsmannen. i sitt beslut göra erforderliga reservationer för alt kunna, om

skäl därtill uppkommer, ändra ett meddelat beslut om ersättning.

96

Departementschefen

Denna paragraf innehåller regler om ersättning åt kroniska smittbärare.

Bestämmelsen torde icke tarva någon motivering utöver vad jag tidigare

anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

11

§.

I 11 § föreslås att ärende om ersättning åt kroniska smittbärare skall i

första instans handläggas av länsstyrelsen.

12

§.

Ärende som fullföljes till Kungl. Maj :t från länsstyrelse i frågor rörande

kroniska smittbärare torde böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

13 §.

Narmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen kan visa

sig erforderliga. I så fall bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter. I detta hän­

seende må särskilt påpekas, att föreskrifter kan böra meddelas om skyldig­

het för den myndighet som beslutar ingripande att skyndsamt underrätta

vederbörande sjukkassa därom. Sådan underrättelse är nämligen en förut­

sättning för att sjukkassan skall kunna utöva vederbörlig kontroll.

övergångsbestämmelser

Ifrågavarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956. De som

redan vid lagens ikraftträdande är föremål för ingripande som i 1 § sägs

sedan mer än 90 dagar i följd bör givetvis behandlas som kroniska smitt­

bärare. Även i övrigt synes vid avgörandet av frågan, huruvida en person

skall betraktas som kronisk smittbärare, böra medräknas den tid ingripan­

det före lagens ikraftträdande varat. Det innebär t. ex. att om ingripandet

varat 60 dagar, vederbörande har rätt till ersättning enligt de för tillfällig

smittbärare gällande reglerna endast under 30 dagar.

9. Följdändring i kommunalskattelagen

Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår att till de i 19 § kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) uppräknade inkomsterna, vilka icke räknas till

skattepliktig inkomst, skall läggas ersättning jämlikt lagen om ersättning

åt smittbärare.

97

Remissyttrandena

Kammarrätten tillstyrker förslaget om skattefrihet för ersättning åt smitt­

bärare, under förutsättning att ersättningen i huvudsak kommer att utgå

efter de i utredningsmannens lagutkast angivna grunderna. Några särbe­

stämmelser i beskattningshänseende för de föreslagna ersättningarna för

loretagsförluster m. in. finner kammarrätten icke motiverade.

Statskontoret ställer sig tveksamt, om icke ersättningen till kroniska smitt­

bärare bör jämställas med livränta eller periodiskt understöd och således

icke undantagas från skattskyldighet.

De hörda länsstyrelserna har i denna del icke framfört någon erinran mot

utredningsmannens förslag.

Svenska livsmedelsarbetarejörhundet utgår från alt den ersättning som

enligt utredningsmannens förslag skulle kunna utgå för mistad arbets­

inkomst vid driftavbrott skall vara skattefri samt att lön, som arbetsgivare

under sådan tid utbetalar till personalen och för vilken han i viss utsträck­

ning enligt samma förslag skulle kunna erhålla gottgörelse, skall betraktas

som förskott på förstnämnda ersättning och därför icke behöva för beskatt­

ning redovisas såsom inkomst av tjänst.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört bör ersättningen åt smittbärare vara skattefri.

I fråga om tillfälliga smittbärare följer detta redan av det system som valts

för bestämmandet av ersättningsbeloppen. Vid fastställandet av ersättning

åt kroniska smittbärare skall hänsyn tagas ej blott till inkomstförlusten på

grund av ingripandet utan även bl. a. till behovet av ersättning. Ompröv­

ning av ersättningen skall göras från tid till annan, därvid inträdda för­

ändringar i förhållandena skall beaktas. I betraktande härav synes ersätt­

ningen icke böra i skattehänseende jämställas med livränta eller periodiskt

understöd. Jämväl ersättningen åt kroniska smittbärare bör därför och i

enhetlighetens intresse vara skattefri.

Däremot torde skäl icke föreligga att undantaga ersättning enligt reglerna

om ersättning för företagsförluster m. m. från skattskyldighet.

Kangl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

10. Kostnadsfrågan

Departementschefen

Såsom utredningsmannen anfört är det uppenbarligen knappast möjligt

att med någon säkerhet ens ungefärligen beräkna kostnaderna för ifråga­

varande ersättningar. Kostnaderna blir givetvis främst beroende av i vilken

utsträckning epidemier förekommer. Med ledning bl. a. av de förluster, som

uppkom under 1953 års paratyfusepidemi, har utredningsmannen föresla-

7 — nihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 126

98

git, att •—• i avbidan på närmare erfarenheter av de föreslagna reglerna —

för första budgetåret beräknas ett förslagsanslag av 150 000 kronor. Mot

denna beräkning har jag intet att erinra.

I detta sammanhang torde jag få beröra även en annan fråga. Såsom jag'

redan tidigare anfört utgår sedan lång tid tillbaka ersättning åt kroniska

smittbärare efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall och sedan

budgetåret 1936/37 har enligt riksdagens bemyndigande motsvarande till-

lämpats i fråga om personer, som utan att ha konstaterats vara sjuka miss­

tänkts föra smitta och därför isolerats. Beträffande dem har utbetalning i

regel skett blott i ömmande fall, men i enlighet med mitt uttalande i fjol­

årets statsverk sproposition vid anmälan av elfte huvudtiteln — vilket ut­

talande riksdagen lämnade utan erinran — har bedömningen av frågan,

huruvida ömmande omständigheter förelegat, något uppmjukats. När det

gäller s. k. företagsförluster har icke funnits liknande möjlighet. Endast

löretagsförluster som omfattades av 1953 års paratyfuskungörelse har kun­

nat ersättas av statsmedel. På Kungl. Maj :ts prövning är f. n. beroende vissa

ansökningar om ersättning för företagsförluster, som inträffat efter den

1 januari 1954. I ett par av dessa fall har statskontoret i infordrat utlåtande

förklarat viss ersättning skäligen böra beredas sökanden. Det synes mig

vara i viss mån stötande att varje möjlighet f. n. saknas att kunna ersätta

sådana förluster som enligt den av mig nu föreslagna lagstiftningen blir er-

sättningsgilla om de inträffar efter den 1 juli 1956. Därest riksdagen icke

har något att erinra däremot torde Kungl. Maj :t därför böra äga besluta om

ersättning även i vissa sådana fall. Jag vill tillägga att ersättning synes mig

böra kunna komma i fråga endast om omständigheterna är ömmande eller

om eljest särskilda omständigheter föreligger. Sådana ansökningar bör så­

ledes behandlas restriktivt. Ersättningarna torde få belasta anslaget Vissa

kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

11. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom inrikesdepartementet upp­

rättade förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370);

dels medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättning åt

företagare m. fl., som tillfogas kostnader och förluster i an­

ledning av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen

eller livsmedelsstadgan, enligt i huvudsak förut angivna

grunder;

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Bilaga

Utredningsmannens förslag

till

Kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i

hälsovårdens intresse

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets

ingripande med stöd av epidemilagen och livsmedelsstadgan för att hindra

spridning av smittsam sjukdom, må utgå ersättning på sätt nedan sägs.

2

§•

Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller att där­

med skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må ersättning

utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas kostnad för

omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej fått säljas

eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats skall dock gälla

endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstöring och kostnader,

som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kronor.

Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att myndig­

hets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller

användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas

och varor i följd därav förfarits.

Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast

är att betrakta som .indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på

grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej

heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning för­

dröjts utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan förändring

att den ej kunnat användas för avsett ändamål.

Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas

till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.

3 §•

Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej

kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad

101

ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på löne­

belopp, i den mån de överstiga 30 kronor för dag.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd

av myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för

område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4

§.

Kostnad för undersökning på laboratorium av prov i andra fall än som

avses i 23 a § epidemilagen må ersättas i den mån sammanlagda beloppet

av vad en ersättningssökande i detta hänseende fått vidkännas överstiger

1 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

5 §•

Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl därtill

föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut sagts.

Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för avspärr­

ning av område, må den ock ersättas.

6

§.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om

han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller bacillbärare, erhålla

ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta ej över­

stiger 30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjuk­

kassa; dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än två månader.

Ersättning intill belopp, beräknat enligt de i första stycket angivna grun­

derna och för tid som där sägs, må utgå även till företagare, för vilken

förlust uppkommit genom ingripande mot honom såsom bacillbärare, om

han i den för bacillbärare stadgade ordningen är berättigad till ersättning

allenast för belopp motsvarande grundsjukpenning.

7 §•

Ersättning enligt denna kungörelse skall minskas med belopp som någon

på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.

8

§•

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust, varom

i denna kungörelse är fråga, må ersättning till honom icke utgå för sådan

förlust.

Har skadelidande eljest genom vållande eller försummelse medverkat

till skadan eller har han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast

dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard, må

bestämmas att ersättning ej skall utgå eller att ersättning skall utgå med

102

minskat belopp. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar för

förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan; om åtal i sådant fall

skall vederbörande åklagare underrätta länsstyrelsen.

Därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig

uppgift, utgår ej ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

9 §.

Ansökan om ersättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där

rörelsen drives eller, beträffande anställd, där han har sitt hemvist. Vid

framställningen skall fogas myndighetens beslut om ingripande och utred­

ning angående den förlust som sökanden lidit ävensom den övriga utred­

ning som sökanden önskar åberopa.

Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust framställas

inom sex månader från den dag anspråket uppkom.

Understiger det begärda beloppet 5 000 kronor, beslutar länsstyrelsen i

ärendet; i annat fall skall länsstyrelsen för Kungl. Maj:ts prövning med

eget yttrande insända ansökningshandlingarna till inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen äger för värdering anlita särskild värderingsman.

10

§.

Länsstyrelsen äger besluta att ersättning åt anställd skall utbetalas för

vecka eller månad.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplys­

ningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om sannolika skäl

föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna provisoriskt utgivas.

Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp eller finnes ersättning

icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom i fall som i 8 § sägs.

11

§•

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till inrikesdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1956.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................................

Förslag till lag om ersättning åt smittbärare............................................................

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 (nr 370)..................................................................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ...........................................................

1. Inledning................................................................................................................

2. Gällande bestämmelser.......................................................................................

3. Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan...................................................

4. Lagstiftningens tillämplighetsområde..............................................................

5. Ersättning åt tillfälliga bacillbärare................................................................

6. Ersättning åt kroniska bacillbärare.................................................................

7. Ersättning för företagsförluster m. .................................................................

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare.......................

9. Följdändring i kommunalskattelagen..............................................................

10. Kostnadsfrågan....................................................................................................

11. Departementschefens hemställan.....................................................................

Bilaga.............................................................................................................................

Sid.

1

3

7

9

9

12

19

26

32

55

62

79

96

97

98

100