med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 1

Nr 144

Kungl. Maj:ls proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given

Stockholms slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt 2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1934 års förordning om erkända arbetslöshetskassor ersättes av en ny förordning i ämnet.

I syfte att öka försäkringens effektivitet föreslås, att vissa grupper, som nu inte kan försäkra sig, under vissa förutsättningar skall kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäkringsskydd mot arbetslöshet. Till dessa grupper hör självständiga företagare och s. k. hemarbetare.

Liksom hittills anses det böra ankomma på kassorna själva att avgöra, huruvida ålderspensionärer skall få vara medlemmar i dem. Statsbidraget till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emellertid på visst sätt begränsat.

I övrigt föreslås åtskilliga ändringar i nu gällande lagstiftning. De flesta av dem rör tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som har större räckvidd må nämnas följande.

Den maximala ersättningstiden föreslås förlängd från 156 till 210 dagar. Ersättning skall enligt förslaget inte utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. I vissa fall föreslås halv ersättning skola utgå. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr li4

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, omfattande tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestämmelserna om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.

Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag endast smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.

De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september 1957.

Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunderstöden till arbetslösa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 3

Förslag

till

Förordning

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna förordning, må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.

Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skriftligen av föreningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfattas enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara bestyrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda därtill, må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse, att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.

4¶Kungl. Maj:ts proposition nr It4 år 1956

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må antagande vägras.

5 §.

Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva antagen till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, utgå med lägre belopp än eljest.

6 §•

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.

7 §.

Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett år—den 31 augusti påföljande år.

II. Om stadgarnas innehåll

Verksamhetsområde och medlemskap

8 §•

I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsområde angivas.

9 §.

1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas

1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,

2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,

3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning, samt

4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.

2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning, samt

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 5

I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet i kassan.

3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av medgivande som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).

10 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem må undantagas

1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,

2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,

3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn,

4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen,

5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,

6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och

7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5) sägs, må återinträde vägras honom.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första stycket 4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten. Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.

11 §.

I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begräns­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare, äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.

12 §.

Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kassan, åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.

13 §.

Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut varigenom han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) uteslutes ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer intyg som avses i 22 §.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej föreskrivas.

Klassindelning och klasstillhörighet m. in.

15 §.

Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsynsmyndigheten godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor i övrigt.

Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

Avgifter och uttaxering

16 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid, som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsföreningar.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956 7

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner skäligt. 17 §. Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlemsavgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt. Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte månaden. Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskriven tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligga, äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

Ersättningens former m. m.

18 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt eller delvis utgå i naturaförmåner. Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort. I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.

19 §. 1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår. 2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och kyrkoskrivet bos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten fullgöres, utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptivfadern, fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast till modern (adoptivmodern, fostermodern).

3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken. Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutvarande make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande husföreståndarinnetillägg skall vad som sägs i första stycket andra punkten äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

Villkor för rätt till ersättning

20 §.

Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

21 §.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka.

Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.

22 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956 9

eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av tillsynsmyndigheten. Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som där avses. 23 §. 1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter, eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller tolv månader. 2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträdande erlagt avgift, varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig eller uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke inräknas tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid, som infaller efter det han fyllt 67 år. Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem manader förkortas till lägst sexton veckor eller fyra månader. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången av det senare försäkringsåret. 24 §. Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande viss grupp av medlemmar medgiva

10¶Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem, 2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för tid, da han utför arbete som självständig företagare, samt 3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig företagare. Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid, då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större utsträckning än i andra stycket sägs.

25 §. Erkanda arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken medlem erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vilken han övergår. Överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring icke finnes anordnad. Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift erlagts till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid, för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid, for vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid, som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts. Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning. Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs, vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före kassans bildande erlagt till sammanslutningen. Överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

26 §. Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott tillhört erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning, allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956 11

brottet i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.

27 §. övergår medlem till klass med högre daghjälp, må den högre daghjälpen ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en avgift. Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldighet för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må daghjälp efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter. Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 § till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter. Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

28 §. 1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en sammanhängande tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (karenstid) och för dessa dagar företett intyg som i 22 § sägs. Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva förlängning av de tider, som angivas i första stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden beräknas, ej bestämmas längre än till sex månader. 1 karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava utgått, om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 33 § icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden. Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndigheten föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inraknas i karenstiden. 2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att hava uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller åtnjutit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig

12¶Kungl. Maj.ts proposition nr 14-4 år 1956

samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upphörande eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §. Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av medlem, som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta antalet dagar.

Ersättningens storlek

29 §. 1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor. Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn. Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg med samma belopp. 2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat arbete i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar, må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar, må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg utgivas med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete och jämväl söker sådant arbete. Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.

30 §. 1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej utgivas högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell). Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller månadsinkomst än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst. Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som medlemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 13

Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta moment, skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och därefter barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen nedsättas. 2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande understöd från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och familj etillägg utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.

Ersättningstiden

31 §. 1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtiosex dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst tvåhundratio dagar under varje sådant år. 1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år. 2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av 1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller medgivandet avser eller utgivits på grund av sadan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i främmande stat, som medgivandet gäller.

Inskränkningar i rätten till ersättning

32 §. Daghjälp må icke utgivas för 1) söndag, 2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag, 3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2), 4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp, och 5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar. Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må daghjälp ej heller utgivas för den sjätte dagen.

14 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

33 §. Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp, minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslutning till genomgången karenstid. Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa vad som är stadgat i första stycket. Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

34 §. Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må stadgas, att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas, skola förlängas, att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret, skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom. andra stycket.

35 §. I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjälpens belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av daghjälp. Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid beslutets meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.

36 §. Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956 15

lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning, att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall, samt att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur. Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område, där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

37 §. För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout), eller den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf meddelas av tillsynsmyndigheten.

38 §. Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkännas honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för tillsynsmyndigheten.

39 §. I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Ansökan om ersättning

40 §. Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansökningen skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§. Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.

Fondbildning

41 §. Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat, om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnittliga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag, om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp, och om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer. Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av vad i första stycket sägs. Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma fondens minimibelopp. Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande därtill. överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter.

42 §. Fondens tillgångar skola redovisas 1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats av staten, 2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Svenska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen, 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 17

sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis), 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd, eller 5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening, därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och förvalta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad a fastigheten skall \ara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens medgivande högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

Styrelse m. m. 43 §. Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom. Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten.

44 §. I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud.

III. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande av antagande

45 §. Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen. 2 — llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 744

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

46 §. Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar. I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet. 47 §. Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa, ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet. Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt. Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträde med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som myndigheten begär. Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna formulären. Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna meddelas av Konungen. 48 §. Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller, i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas. Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara pliktig att träda i likvidation. 49 §. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös­

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1956 19

hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits. Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig. Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

50 §. Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 § lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

IV. Straffbestämmelser

51 §. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter. Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försummelse åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Uppgår den 1 september 1957 antalet medlemmar i kassa, som antagits dessförinnan, icke till 1 500, skola äldre bestämmelser angående minsta antalet medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i denna understiger 1 500. Därest kassa enligt sina den 31 augusti 1957 gällande stadgar utgiver daghjälp för mindre antal dagar än som angives i 31 § 1 mom. andra stycket i den nya förordningen, må kassan så länge tillsynsmyndigheten det medgiver utgiva daghjälp för samma antal dagar varje försäkringsår efter det den nya förordningen trätt i kraft. Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Förslag till

Förordning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den om erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2 §• Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50 öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än fem kronor för varje ersättningsdag. Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet. För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av belopp, som i första och andra styckena sägs.

3 §• Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dåghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som svarar mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser. Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp, som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstatsbidrag.

4 §• För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 21

5 §. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet upphörde att gälla. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.

6 §• Familj etilläggsbidrag utgår med nedan angivet undantag för kalenderår med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året.

7 §•

I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst sjuttioåtta ersättningsdagar under försäkringsåret.

8 §• Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet år smedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag utgår, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000. Då kassa antages under villkor, som angives i 5 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, skall tillsynsmyndigheten bestämma, efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.

9 §■ Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna januari—februari, mars—april, maj—juni, juli—augusti, september oktober och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshetskassa gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vilken antagandet hela tiden varit gällande. Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar antalet dagar under året, för vilka dagbjälp utgått, dividerat med antalet

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetillläggsbidrag enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

10 §.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.

När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna antagas belöpa å samma tid.

11 §•

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1956

Bilaga

Bilaga till förordningen den om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Daghjälpsbidragets Daghjälpsbidragets storlek i procent av storlek i procent av hela bidragsunderlaget Antal ersättnings­ hela bidragsunderlaget Antal ersättningsenligt 3 § vid olika dagar per medlem enligt 3 § vid olika dagar per medlem antal ersättningsdagar antal ersättningsdagar per medlem per medlem

0,0 11 56,8

0—3

3.0 12 60,0 3.25

6.0 13 62.7

3.50 8,9 14 65.0 3.75

11.9 15 67.0 4

14.4 16 68.7 4.25

16.9 17 70.1 4.50

19.4 18 71,3 4.75

21.9 19 72.2 5

24.0 20 73.0

5.25

26.1 21 73.7 5.50

30,3 22 74.2 6

37.5 23 74,6 7

43.5 24 74.8

8

48,7 25 74.9 9 53,1 26 och där­ 75.0 10 över

Särskilda bestämmelser: Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande : Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor rörande arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstöden till arbetslösa samt anför.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillsattes år 1951 en särskild utredning — 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen1 -— med uppgift att verkställa en översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Sedermera uppdrogs åt utredningen att utreda även vissa frågor angående den av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa. Utredningen redovisade år 1952 en del av resultatet av sitt arbete. På grundval härav beslöt 1953 års riksdag avsevärda förbättringar av statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar kassorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7, rskr 185). Utredningen har numera slutfört sitt arbete och därvid lagt fram dels betänkande med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor in. m. (SOU 1955:27) och dels en promemoria angående vissa frågor rörande kontantunderstöden åt arbetslösa (stencilerad). Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium -— som bifogat yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,

1 Byråchefen L. Hultström, ordförande, ombudsmannen J. Christensson, ledamoten av riksdagens andra kammare Sven Gustafson, sekreteraren B. Hagård, förbundskassören Helga Johansson-Ekdahl, ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Lindberg, ombudsmannen R. Lindforss samt i frågor rörande kontantunderstödsverksamheten kommunalnämndsordföranden N. J. L. Eliasson och direktören T. H. Henriksson.

Kungl Maj:ts proposition nr 144 år 1956 25

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Över promemorian har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, utrikesdepartementets understödsnämnd, överståthållarämbetet — som överlämnat yttrande från stadskollegiet i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län — vilka bifogat yttranden från ett antal kommuner — Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska socialvårdsförbundet.

Jag hemställer nu att få till behandling upptaga hithörande spörsmål. Det synes härvid lämpligt att behandla försäkringen och kontantunderstödsverksamheten var för sig samt att inleda avsnittet rörande försäkringen med en kortfattad översikt av gällande bestämmelser.

Arbetslöshetsförsäkringen

Översikt av gällande bestämmelser

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar och lyder under lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar (nr 96; ändr. 457/1942, 190/1945, 854/1946, 288/1952 och 386/1955). Deras verksamhet regleras dessutom genom förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (nr 264; ändr. 227/1937, 99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947, 368/1947, 252/1949, 323/1953 och 268/1954), förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 265; ändr. 495/1941, 186/1943, 713/1946, 43/1948, 240/1950 och 324/1953), kungörelsen den 23 november 1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor (nr 554; ändr. 325/1953) samt kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 62). Vidare gäller kungörelsen den 8 november 1912 angående tillsyn å understödsföreningar m. m. (nr 304; ändr. 307/1932, 638/1934, 100/1938, 670/1947 och 226/1953).

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande

26¶Kungl Maj:ts proposition nr 744 år 1956

fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande till dessa. Rätt till inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom löntagare arbetar för annans räkning inom kassans verksamhetsområde, alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade löntagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt. I de olika fackförbundens stadgar föreskrives nämligen, att medlemmarna — med vissa undantag — också skall tillhöra förbundets arbetslöshetskassa.

Enligt 1 § kungörelsen angående tillsyn å understödsföreningar m. m. är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen. Beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en särskild delegation med representanter för kassorna.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa göres hos tillsynsmyndigheten. För antagande fordras bl. a., att kassans stadgar står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen (4 §). Kassornas stadgar kan emellertid i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än förordningen.

Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid, som skall omfatta minst sex dagar (22 §). Understöd får utgå för högst 156 dagar under loppet av en tolvmånadersperiod (23 §). Understödstiden i kassorna varierar mellan 90 och 156 dagar.

Rätt till understöd från arbetslöshetskassa kan i regel uppkomma först sedan medlemmen till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter (eller 12 månadsavgifter), det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att understöd skall kunna utgå fordras därjämte, att medlemmen erlagt som regel minst 20 veckoavgifter (eller fem månadsavgifter) inom de 12 månader, som ligger närmast före arbetslöshetens början, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret. Nämnda period om 12 månader kan i vissa fall förlängas (21 §).

Ett annat villkor för understöd är att den försäkrade kan förete intyg från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att något lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom (14 §). Försäkringen avser att bereda skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts därifrån, skall avstängas från rätt till understöd under en tid av fyra veckor. Samma påföljd drabbar den som vägrar antaga erbjudet arbete, vilket enligt gällande bestämmelser är att anse såsom lämpligt (15 §).

För understödsrätt fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete (14 §).

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till daghjälpen (17 §). Arbetslöshetskassan bestämmer själv daghjälpens storlek. Daghjälpen må dock inte fastställas till högre belopp än 20 kronor. Familjetillägg utgöres av barntillägg, som utgår med en krona 50 öre per dag för varje barn under 16 år, samt, i den mån kassa så beslutat, make­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 27

tillägg och husföreståndarinnetillägg, som utgår med två kronor per dag. Understödet maximeras genom särskilda överförsäkringsregler (20 §). För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då särskilda omständigheter föreligger kan inskränkningar göras i understödsrätten (22 §). Vissa inskränkningar i denna rätt är föreskrivna vid korttidsarbete m. m. (20 §). Arbetslöshetskasseförordningen innehåller vidare föreskrifter om vad stadgarna skall innehålla rörande avgifter och fondbildning (26—27 §§), rörande styrelse och revisorer samt rörande utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa (28—29 §§). Dessutom finns i förordningen regler om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och återkallande av antagande (30—35 §§) samt straffbestämmelser (37— 38 §§). Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom avgifter av de försäkrade samt genom statsbidrag. I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Avgift per månad upptages huvudsakligen i tjänstemannakassorna. Avgifternas storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa mellan olika försäkringsklasser. Enligt 13 § understödsföreningslagen skall avgifterna vara så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven fondbildning. Avgifternas upptagande får inte göras beroende av inträffade försäkringsfall. Ej heller får avgifterna utgå med olika belopp för olika grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk eller å understödsrätt till den del densamma grundas å erlagda medlemsavgifter. Enligt förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår statsbidraget i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar enligt vissa i 27 § arbetslöshetskasseförordningen upptagna regler. Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Denna får endast tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår till täckande av kassans löpande utgifter.

Vissa uppgifter angående verksamheten

Socialvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) lämnat en utförlig redogörelse för försäkringen t. o. in. år 1947 (s. 63—104). I det nu förevarande betänkandet (s. 35—45) redogöres för utvecklingen

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

därefter fram t. o. m. år 1954. Här torde få hänvisas till nämnda redogörelser. Några uppgifter av särskilt intresse redovisas dock i det följande.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid slutet av år 1954 43 kassor med 1 212 000 medlemmar (994 000 män och 218 000 kvinnor). Kassorna fördelade sig efter medlemsantal på följande sätt.

Medlemsantal Antal kassor

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 29

Medlemmarnas fördelning efter veckoavgifter (d. v. s. avgifter, som de enligt stadgarna hade att erlägga) den 31 december åren 1950, 1952 och

1954 framgår av följande tablå.

Antal medlemmar i % av hela antalet Veckoavgift försäkrade den 31 december år kr.

1950 1952 1954

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden sedan verksamhetens början år 1935 framgår av följande tablå. Uppgifterna avser

1 000-tal kronor.

Inkomster.

Uppskrivning Start­ Avgifter, Statsbidrag År av obliga­ Summa fonder räntor m. m.1 (egentligt) tionsvärden

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 31

Uppburna räntor uppgick under år 1954 till något över 6 miljoner kronor.

Statsbidragets (exkl. förvaltningsbidrag) andel av kassornas understödskostnader var under åren 1951—1954 resp. 35,0, 37,4, 44,4 och 53,7 %.

Försäkringens effektivitet, uttryckt i antalet ersättningsdagar i procent av antalet arbetslösa dagar (understödsprocent), var låg under försäkringens första år. Verksamheten var emellertid då i begynnelsestadiet och försäkringen hade en ringa omfattning. Under år 1940—1942 höll sig understödsprocenten strax under eller vid 30. I samband med den därefter följande minskningen av arbetslösheten och försäkringens kraftiga utbyggnad har effektiviteten varit låg. År 1951 uppgick understödsprocenten till endast 16,5 och år 1952 till 22,2. Understödsprocenten steg emellertid år 1953 till 31,8 och år 1954 till 33,1.

Den trots genomförda förbättringar låga effektiviteten under största delen av den redovisade tidsperioden torde enligt utredningen kunna förklaras av den höga sysselsättningen med relativt korta arbetslöshetsperioder. Vid större arbetslöshet med längre arbetslöshetsperioder ökades antalet understödda dagar dels genom att karenstidens inverkan minskade, dels genom att de försäkrade finge mera intresse av att verkligen taga ut ersättning från försäkringen. Under år då större arbetslöshetskassor började sin verksamhet påverkades effektiviteten härav, eftersom nybildade kassor som regel inte kunde börja utge understöd förrän de varit i verksamhet en viss tid.

Jag övergår nu till att behandla utredningens förslag och yttrandena däröver. Med hänsyn till att utredningens betänkande innefattar en detaljerad genomgång av nu gällande bestämmelser, anser jag mig kunna underlåta att lämna en sammanfattande redogörelse för de resultat, vartill utredningen kommit. Jag övergår därför direkt till att i särskilda avsnitt redogöra för vissa betydelsefulla spörsmål för att sedan upptaga återstående frågor i en specialmotivering.

Försäkringens omfattning

Gällande bestämmelser m. m.

För att en understödsförening skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa och därmed erhålla rätt till statsbidrag kräves enligt arbetslöshetskasseförordningen, att föreningen består av minst 500 medlemmar. Om särskilda omständigheter föranleder därtill, kan dock även förening med mindre medlemsantal antagas (3 §).

Enligt 7 § förordningen skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning;

32¶Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva, att personer som avses under 1) och 2) må kunna vinna inträde i kassan eller där kvarstå såsom medlemmar.

Enligt 21 § 5 mom. förordningen får arbete som utförts i medlemmens hem inte tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren för understödsrätt.

Genom bestämmelserna i 7 § och 21 § 5 mom. begränsas den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i princip till personer, som mot avlöning utför arbete för annans räkning, dvs. arbetstagarna, dock med undantag för hemarbetare och företagares familjemedlemmar.

Av 7 § 4) följer, att varje kassa är skyldig att själv fastställa en minimiålder för rätt till medlemskap i kassan. Någon maximiålder är inte föreskriven i förordningen, och inte heller föreligger skyldighet för kassorna att själva fastställa en övre åldersgräns för medlemskap. Däremot står det kassorna fritt att i stadgarna intaga föreskrifter härom. Genom bestämmelser i stadgarna äger kassorna vidare från rätt till medlemskap utesluta bl. a. den, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan synnerlig risk för arbetslöshet är för handen (8 § 3).

Av de nu verksamma kassorna har 29 infört särskilda bestämmelser i fråga om inträde för personer tillhörande de övre åldersgrupperna. Maximiåldern för inträde har sålunda fastställts till 67 år i 9 kassor, till 65 år i 6 kassor, till 60 år i 13 kassor och till 55 år i 1 kassa. Det kan anmärkas, att ifrågavarande åldersgränser ej gäller vid övergång från annan kassa.

En erkänd arbetslöshetskassa har i sina stadgar föreskrivit, att den som fyllt 67 år skall utträda ur kassan. En annan kassa har i sina stadgar intagit en bestämmelse om att från medlemskap i kassan skall uteslutas den som fyllt 70 år. Övriga arbetslöshetskassor har inte någon motsvarande bestämmelse i stadgarna.

Utredningen

Utredningen har å s. 51—53 i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter beträffande anslutningen till arbetslöshetsförsäkringe n. Av dessa uppgifter framgår bl. a. följande. Ca 59 procent av de arbetstagare, som kan betecknas som arbetarpersonal enligt 1950 års folkräkning, var arbetslöshetsförsäkrade vid utgången av år 1950.1 Anslutningen till försäkringen har ökat sedan dess. Vid utgången av år 1954 tillhörde av Lands-

1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vilken inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.

Kangl. Maj ds proposition nr 144 år 1956 33

organisationens medlemmar 1 060 000 eller omkring 78 procent försäkringen. Efter genomförandet av de förbättrade förmånerna och statsbidragen inom försäkringen har flera nya kassor tillkommit, den största — Pappersindustriarbetarnas — med ca 33 000 medlemmar. Av de till Landsorganisationen anslutna fackförbunden har emellertid av olika skäl förbund med sammanlagt ca 190 000 medlemmar inte bildat erkända arbetslöshetskassor, ehuru möjligheter därtill föreligger enligt nuvarande bestämmelser. De största av dessa förbund är Kommunalarbetareförbundet, Fastighetsarbetareförbundet, Telegraf- och telefonmannaförbundet samt Postmannaförbundet. Antalet arbetstagare, som betecknas såsom tjänstemän,-uppgick enligt 1950 års folkräkning till ca 846 000. Enligt utredningens beräkningar tillhörde 11,8 procent eller ca 100 000 av dessa arbetslöshetsförsäkringen vid utgången av 1950.1 Antalet medlemmar i fackliga organisationer, anslutna till Tjänstemännens centralorganisation, uppgick vid samma tidpunkt till 270 300. Av de till denna organisation anslutna medlemmarna tillhörde den 31 december 1954 ca 134 000 eller 80 procent av de i enskild tjänst anställda försäkringen. Under de senaste åren har nya erkända arbetslöshetskassor bildats, som avser tjänstemän. Av de till ifrågavarande organisation anslutna grupper, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen, märkes olika kategorier anställda inom statlig och kommunal förvaltning, de affärsdrivande verken samt sjukvård, den 31 december 1954 uppgående till sammanlagt ca 110 000. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att stora grupper anställda — på grundval av 1950 års folkräkning uppskattade till mer än 600 000 arbetare och mer än 700 000 tjänstemän — står utanför försäkringen, ehuru de enligt gällande bestämmelser är försäkringsbara. Anledningarna härtill kunde vara olika. I fråga om de icke fackligt organiserade kunde förutses, att en vidgad organisationsanslutning skulle ge underlag för en utbyggnad av försäkringsskyddet mot arbetslöshet, då vederbörande därigenom komme i närmare kontakt med försäkringen. I fråga om de fackligt organiserade grupper, som inte anslutits till försäkringen, torde skälet härför i flertalet fall vara att arbetslöshetsrisken av organisationsmedlemmarna bedömts vara så ringa, att sådan anslutning inte ansetts motiverad. I vissa fall torde man ha räknat med alt hjälp vid arbetslöshet kunde lämnas av organisationen med anlitande av egen understödskassa e. d.

Utredningen diskuterar härefter frågan om försäkringsskydd vid arbetslöshet för skilda grupper av medborgare och behandlar härvid först arbetstagarna i allmänhet. Enligt vad utredningen upplyser har arbetstagarbegreppet vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen givits eu relativt vidsträckt inne- 1 * 3

1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vil ken inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.

3 - B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 144-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H dr 1956

börd. Som exempel härpå nämner utredningen, att Handelsresandenas erkända arbetslöshetskassa efter samråd med tillsynsmyndigheten vid prövning av frågan om medlemskap tillämpat ett socialt betonat arbetstagarbegrepp utan strängare iakttagande av civilrättsliga bedömningsgrunder. Arbetstagarbegreppet bör enligt utredningens mening inom arbetslöshetsförsäkringen ges en mera vidsträckt innebörd än det civilrättsliga begreppet. Det avgörande borde vara en viss grupps reella ställning, varvid stor hänsyn borde tagas till avtalsförhållandena. Om sålunda t. ex. kollektivavtal funnes med bestämmelser om semester o. d. syntes detta enligt utredningen vara ett starkt skäl för att ifrågavarande grupp borde räknas till arbetstagare vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen utgår ifrån att arbetslöshetskasseförordningen utan särskilt förtydligande skall tolkas på detta sätt. Utredningen har prövat huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbetslöshetsrisk. Vid den utformning som försäkringen nu hade med arbetslöshetskassor starkt avgränsade gentemot varandra och utan annan riskutjämning mellan de olika kassorna än den, som åstadkommes genom statsbidraget, vore det enligt utredningens mening av stor betydelse att inom en arbetslöshetskassa funnes även medlemmar med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Härigenom möjliggjordes över huvud taget många gånger bildandet av en arbetslöshetskassa med rimliga avgifter och förmåner. Å andra sidan fördyrades administrationen av registreringen och uppbördsförfarandet etc. beträffande personer, som inte hade någon egentlig arbetslöshetsrisk. Allmänt sett syntes det önskvärt, att försäkringsskyddet vid arbetslöshet utsträcktes till så stora grupper anställda som möjligt. Bl. a. borde man ta hänsyn till att det som regel vore svårt att med säkerhet förutse att en viss yrkesgrupp inte ens på längre sikt riskerade arbetslöshet. Utredningen har inte ansett sig böra föreslå införande av möjlighet att vägra registrering av erkänd arbetslöshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk inte anses föreligga. Däremot syntes det enligt utredningens mening lämpligt, att statsbidraget kunde nedsättas om nämnvärd arbetslöshetsrisk inte ansåges vara för handen. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att antagande som erkänd arbetslöshetskassa må förknippas med villkor att medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är stadgat. Förutsättning för att sådant villkor skall kunna uppställas bör enligt utredningen vara, att utbetalningen av ersättning sannolikt blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Sedan erkända arbetslöshetskassor numera bildats av flertalet större fackförbund har, framhåller utredningen, frågan om bildande av kassor för mindre yrkesgrupper fått ökad aktualitet och detta särskilt med hänsyn till att kassa ofta redan finns inom samma eller angränsande yrkesområde. Det vore angeläget att en långtgående splittring av försäkringen på olika kassor undvekes och att en effektiv riskutjämning erbölles inom arbetslös­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är W56 35

hetskassorna. För att en viss garanti för en tillfredsställande riskutjämning skulle kunna erhållas krävdes ett relativt stort antal medlemmar i en kassa. Enligt utredningens mening borde minimiantalet medlemmar höjas från nuvarande 500 till 1 500, dock med bibehållande av möjligheten att göra undantag, om särskilda omständigheter föranledde därtill. Något återkallande av antagandet för redan existerande kassor med lägre medlemsantal än 1 500 ifrågasättes inte av utredningen. Utredningen behandlar även frågan om möjligheterna att till försäkringen ansluta smärre grupper arbetstagare som med hänsyn till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning till densamma. Inom flera organisationer, där huvuddelen av medlemmarna saknade egentlig arbetslöshetsrisk, bl. a. vissa organisationer för stats- och kommunalanställda, funnes mindre grupper, huvudsakligen omfattande yngre extraanställda, med viss arbetslöshetsrisk. Det vore önskvärt, att dessa grupper erhölle försäkringsskydd. Organisationer, som med hänsyn till sitt ringa medlemsantal ej lämpligen borde bilda egna kassor, borde ej heller ställas utanför försäkringen. Den lämpligaste lösningen av försäkringsproblemet för dessa grupper vore ofta anslutning till en redan fungerande kassa inom samma eller angränsande yrkesområde. En annan möjlighet vore att bilda en allmän arbetslöshetskassa, till vilken bl. a. ifrågavarande mindre grupper kunde anslutas. Upprättandet av en dylik allmän arbetslöshetskassa stötte emellertid på stora svårigheter i olika avseenden. Härom anför utredningen följande. Med hänsyn till angelägenheten av att en riskutjämning åstadkommes, måste kassan i viss utsträckning omfatta även grupper med liten arbetslöshetsrisk. Frågan om åstadkommandet av en riskutjämning och därmed rimliga försäkringsvillkor inom en dylik kassa är en av de vanskligaste. Svårigheter kan vidare uppkomma i fråga om avgränsningen av kassans verksamhetsområde, då komplikationer lätt uppkommer, om flera kassor är verksamma inom samma yrkesområde. Beräkningen av avgifter och förmåner stöter på speciella svårigheter, eftersom det är svårt att överblicka och uppskatta riskerna i en heterogent sammansatt kassa. Vidare måste beaktas de betydande svårigheterna med fondbildning och arbetslöshetskontroll liksom även behovet av säsongbegränsningsregler och andra specialbestämmelser. Utredningen finner det önskvärt, att en allmän arbetslöshetskassa kommer till stånd. En sådan kassa borde kunna anordnas som en erkänd arbetslöshetskassa jämlikt understödsföreningslagens och arbetslöshetskasseförordningens bestämmelser. I vart fall borde detta vara utgångspunkten för organisationsarbetet. Det vore inte osannolikt, att särskilt stöd trån statens sida komine att visa sig nödvändigt för att kassan skulle komma till stånd. Denna fråga kunde inte närmare bedömas utan att ett detaljerat förslag utarbetades på grundval av förhandlingar med berörda organisationer. Bildandet av eu allmän arbetslöshetskassa förutsatte alltså ett tidskrävande förhandlings- och organisationsarbete. Detta borde lämpligen utföras av

36¶Kungl. Maj. ts proposition nr 14i år 1956

tillsynsmyndigheten i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation m. fl. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndigheten erhåller i uppdrag att utforma förslag till en allmän arbetslöshetskassa. Utredningen förutsätter härvid, att eventuellt erforderligt biträde avsakkunniga ställes till tillsynsmyndighetens förfogande.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida personer, som uppbär folkpension i form av ålderspension, bör få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Det kan nämnas, att enligt socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring understödsrätten skulle upphöra vid 67 års ålder. Utredningen redovisar i följande tabell antalet hos arbetsförmedlingen viss dag i varje månad anmälda arbetslösa kassamedlemmar, fördelade på åldersgrupper. I tabellen, som bygger på arbetsmarknadsstyrelsens s. k. mittmånadsstatistik och som avser de under resp. år hopsummerade mittmånadstalen, har medtagits helt permitterade jämte Vs av de korttidsarbetande.

Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa kassamedlemmar år

1952 1953 1954 Åldersgrupp

Rel. tal Rel. tal Rel. tal Abs. tal 0/ Abs. tal Abs. tal

/o 0/ /o %

55.3 31.1

67 år och däröver .. 15 538 11.8 22 434 11.8 25 662 13.6

Summa 132 031 100.0 190 206 100.0 188 370 100.0

Med utgångspunkt från dessa uppgifter anser sig utredningen kunna räkna med att i nuvarande arbetsmarknadsläge ungefär 12 % av antalet understödsdagar per år faller å medlemmar som fyllt 67 år. Dessa medlemmar utgör ca 2 % av samtliga försäkrade. År 1954 kan den sammanlagda ersättningen till medlemmar som fyllt 67 år enligt utredningen beräknas ha uppgått till 5 å 7 milj. kronor och statsbidraget till omkring hälften därav. Nämnda år utbetalades av kassorna ca 68 milj. kronor i understöd. Statsbidraget till understödskostnaderna utgjorde ca 36,5 milj. kronor. Utredningen har vidare verkställt undersökning inom fyra erkända arbetslöshetskassor — Handelsanställdas in. fl., Fabriksarbetarnas, Lantarbetarnas samt Transportarbetarnas — beträffande understödsutbetalningen år 1953 till personer, som fyllt 67 år vid 1953 års ingång. Antalet årsmedlemmar i de undersökta kassorna uppgick år 1953 till sammanlagt ca 208 000, motsvarande något över 18 % av årsmedlemsantalet samma år

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 37

för hela försäkringen. Antalet medlemmar födda 1885 eller tidigare i de undersökta kassorna uppgick till 3 968 eller 1,9 % av kassornas sammanlagda medlemsantal. Antalet åldringar var störst i Fabriksarbetarnas kassa eller 4,3 % av antalet årsmedlemmar. Antalet medlemmar, som uppbar understöd under 1953 i ifrågavarande åldersgrupp, framgår av följande sammanställning.

Antalet Antal understödda medlemmar i % av med Därav Kassa samtliga understöd utförsäkrade medlemmar år i ålders­

1953 gruppen

38¶Kungl. Maj.ts proposition nr 7J4 år 1956

arbetslöshetskassa endast utgå till arbetslös medlem, som vore arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt uppfyllde gällande arbets- och avgiltsvillkor. Genom det kombinerade arbets- och avgiftsvillkor, vilket tillämpades inom arbetslöshetsförsäkringen, avgränsades denna till personer, som utfört förvärvsarbete omedelbart före arbetslösheten i en icke obetydlig utsträckning (i allmänhet 20 veckor av de senaste 52). bör äldre kassamedlemmar liksom för övriga medlemmar gällde alltså, att deras aktiva förvärvsverksamhet måste vara ådagalagd genom att de under de före arbetslösheten liggande tolv månaderna arbetat i sådan utsträckning, att det stipulerade minimiantalet avgifter erlagts. Sjukdomstid räknades emellertid inte in i den period om tolv månader, som avgiftsprövningen omfattade, och detta hade givetvis särskild betydelse för ifrågavarande åldersgrupper. Avgiftsvillkoren torde dock i stort sett kunna sägas hindra, att medlem, som under längre tid på grund av sin ålder varit borta från förvärvslivet eller som blivit utförsäkrad och i samband därmed lämnat förvärvslivet, på nytt kunde göra anspråk på ersättning från arbetslöshetskassan utan att ha genom en längre tids arbete styrkt att han vore yrkesverksam. Den som helt lämnat arbetslivet eller inte längre kunde betraktas som arbetsför kunde sålunda inte erhålla ersättning från försäkringen. Bedömandet huruvida en person i högre ålder vore att betrakta som arbetsför mötte dock praktiska svårigheter även om redogöraren kunde kräva att medlemmen styrkte sin arbetsförhet med läkarintyg. Arbetsförmågan avtoge, om akut sjukdom ej tillstötte, i regel kontinuerligt med åldern. Ju äldre medlemmen vore, desto mindre bleve möjligheten att placera honom i arbete och därigenom erhålla kontroll av arbetsförmågan. Utredningen framhåller, att gällande ordning i många fall leder till att äldre personer, som blir arbetslösa av annan anledning än akut sjukdom, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under den maximala ersättningstiden och därefter definitivt lämnar förvärvslivet. Detta förhållande gällde emellertid inte endast personer, som fyllt 67 år. Många lämnade sin anställning på grund av pensionering eller av annan anledning före 67 års ålder. En åldersgräns vid 67 år vore därför föga effektiv, då det gällde att förhindra vad man ville undvika i detta sammanhang, nämligen att arbetslivet avslutades med en ersättningsperiod. Även om det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlemmarna och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av ersättning till dessa åldersgrupper, talar enligt utredningens mening vägande skäl mot att personer med ålderspension utestänges från försäkringen. Det vore ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern i stor utsträckning fortfarande vore verksamma i yrkesarbete och måste betraktas som fullt arbetsföra. Den fortgående ökningen av medellivs­

744 39

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956

längden och förskjutningen inom befolkningen mot ett starkt ökat antal personer i de högre åldersgrupperna talade för att antalet yrkesverksamma personer i dessa åldersgrupper komrne att stiga. För dessa yrkesverksamma grupper svntes behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de natt folkpensionsåldern. Om en sådan person drabbades av arbetslöshet, sjntes det rimligt att han kunde få komma i åtnjutande av det skydd, som erbjödes genom arbetslöshetsförsäkringen. Den omständigheten att det i enskilda fall kunde vara svårt att bedöma huruvida en medlem längre vore att anse som arbetsför syntes inte vara tillräckligt skäl för att helt utesluta ifrågavarande grupp från möjligheten att kvarstå i försäkringen. Att folkpension i form av ålderspension utginge till en arbetslöshetsförsäkrad borde enligt utredningen alltså i och för sig inte utgöra hinder mot att han kvarstode i försäkringen. Utredningens överväganden utmynnar i slutsatsen, att arbetslöshetskassorna fortfarande själva bör äga bestämma huruvida ifrågavarande åldersgrupper skall uteslutas från försäkringen. Utredningen fortsätter. Då folkpensionärerna sålunda enligt utredningens mening fortfarande bör kunna vara medlemmar i arbetslöshetskassa, uppkommer fråga huruvida de i övriga avseenden genom tvingande bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen skall sättas i en särställning inom arbetslöshetsförsäkringen. Som tidigare framhållits, skall sjukdom inte inräknas i den tidsperiod av tolv månader, inom vilken i det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreskrivna avgifter skall vara erlagda. Ett tillgodoräknande av sjukdom på detta sätt vid prövningen av rätten till ersättning kan givetvis verka särskilt fördelaktigt för ålderspensionärerna. I samband med utformningen av nya bestämmelser beträffande avgiftsvillkoren har utredningen emelleitid i 18 § 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen intagit föreskrift, innebärande att medlem vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret inte får tillgodoräkna sjukdomstid, infallande efter det han fyllt 67 år. Ifrågavarande bestämmelse innebär en klar skärpning i förhållande till nu gällande. De begränsningar, som i övrigt kan diskuteras i detta sammanhang synes vara en minskning av ersättningsbeloppen och en förkortning av ersättningstiden. Dessa frågor behandlas i senare avsnitt (kap. 14 och 16). Utredningen vill dock redan här framhålla, att den inte finner tillräckliga skäl för sådana begränsningar föreligga. Härvid förutsättes emellertid, att den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem ägnas särskild uppmärksamhet. Eftersom det visat sig, att det som regel möter svårigheter att få ifrågavarande arbetskraft placerad i arbete, i många fall på grund av minskad arbetsförmåga, är det angeläget, att arbetsförmedlingen i sin verksamhet i största möjliga utsträckning visar de enskilda fallen speciellt intresse och söker erbjuda vederbörande arbete, som kan anses lämpligt med hänsyn till de individuella förhållandena. Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om aldeispensionärernas ställning inom försäkringen. En av utredningens ledamöter, herr Hagård, anser, att var och eu som förvärvat rätt till ålderspension från folkpen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

sioneringen bör uteslutas från rätt till ersättning från försäkringen. Som skäl härför anföres i huvudsak följande. Det vore naturligt att anse folkpensionen som en grundval för ålderspensionärernas försörjning, medan arbetsinkomsten bleve en ur alla synpunkter eftersträvansvärd komplettering. Vid arbetslöshet vore deras försörjning tryggad genom folkpensionen, som genom de senare årens reformer inte oväsentligt förbättrats. I första hand vore emellertid en ändring beträffande ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen motiverad av kravet på arbetsförhet. Genom folkpensioneringen hade en viss åldersgräns fixerats, då man räknade med att vederbörande i allmänhet lämnade arbetslivet på den grund att hans arbetsförmåga nedsatts i sådan utsträckning, att han inte längre vore i stånd till eller själv önskade fortsätta sitt förvärvsarbete. I varje fall hade en person över 67 års ålder väsentligt minskade möjligheter att erhålla ny anställning. En arbetslöshet bleve därför för många äldre arbetstagare orsaken till att de definitivt lämnade arbetslivet. Med hänsyn till svårigheten att bereda dem ny anställning, bleve möjligheten att pröva deras arbetsförhet ytterst begränsad, för att inte säga en chimär. Visserligen funnes äldre arbetstagare, som bevarade sin arbetsförmåga ännu i hög ålder, men detta vore inte tillräckligt skäl för att generellt medge personer i folkpensionsåldern rätt till ersättning från försäkringen. Bedömningen om till högre ålder komna personer hade kvar sin arbetsförmåga vore en så vansklig sak, att det inte kunde vara lämpligt att för deras del ha en rätt till ersättning, som vore beroende på prövningen av ett sådant villkor. En viktig princip i svensk socialförsäkring vore vidare, att man skulle undvika en sammanblandning av statsunderstödda hjälpformer. Att ett visst avsteg från denna princip kunde synas ha gjorts beträffande den allmänna sjukförsäkringen vore inte något bärande skäl för att folkpensionärer med ålderspension jämväl borde ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Förhållandena vore inte jämförbara i detta avseende. Utredningens ordförande, herr Hultström, delar visserligen majoritetens uppfattning att den som erhåller folkpension i form av ålderspension alltjämt borde kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och vid arbetslöshet erhålla ersättning från kassan men anser, att antalet ersättningsdagar bör maximeras till 78 (motsvarande ungefär tre månader) fr. o. m. det försäkringsår då medlem uppnår 67 års ålder. Ju längre tid en sådan pensionär vore arbetslös desto större vore sannolikheten för att det inte vore fråga om en tillfällig arbetslöshet utan om hans utträde ur förvärvsarbetet. Svårigheten att bedöma arbetsförheten måste också bli alltmera utpräglad ju längre tid som förflöte sedan den försäkrade haft arbete. Genom begränsningen erhölles vidare en nära överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringen. Förkortningen av ersättningstiden skulle leda till en ej oväsentlig kostnadsminskning, uppskattningsvis för statens del minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956 41

milj. kronor om året. En av utredningens experter, byråchefen Ringenson, instämmer i herr Hultströms uttalande.

Utredningen har även prövat, huruvida inte personer, som åtnjuter tjänstepension, borde undantagas från rätten till medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Därvid har utredningen funnit starka såväl teoretiska som praktiska skäl tala mot varje som helst inskränkning i rätten för dylika personer att tillhöra försäkringen.

När det gäller möjligheterna att utvidga arbetslöshetsförsäkringen till grupper som nu inte är försäkringsbara behandlar utredningen först företagarna. Efter att ha erinrat om att företagarna skulle omfattas av den av socialvårdskommittén föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen framhåller utredningen, att en företagares situation i samband med arbetslöshet i regel är en annan än en löntagares. En självständig företagare torde som regel gradvis drivas mot arbetslösheten, som sålunda inträdde successivt. Det vore naturligt, att en företagare inte nedlade rörelsen utan i det längsta räknade med dess fortsatta bestånd, även om den för tillfället inte gåve honom full försörjning. En företagare, som fortfarande dreve sitt företag, kunde inte betraktas som arbetslös. Först när han helt upphört med verksamheten kunde ersättning från arbetslöshetsförsäkringen komma i fråga. Intresset för en arbetslöshetsförsäkring, som lämnade ersättning först i detta läge, kunde inte förväntas vara stort bland företagarna. För stora grupper av dessa torde det te sig meningslöst att betala avgifter till en arbetslöshetsförsäkring, som lämnade ersättning först då de inte längre kunde räknas som företagare. Vid överläggningar, som utredningen haft med representanter för olika fackliga organisationer för företagare, hade denna inställning från företagarnas sida bestyrkts. Det hade vidare framhållits, att en obligatorisk anslutning i likhet med den inom de anställdas fackliga organisationer inte torde vara möjlig att genomföra. Man kunde därför enligt utredningens mening inte räkna med att företagarna i någon mera betydande utsträckning konime att utnyttja möjligheten till försäkring. Tillsammans med de administrativa svårigheter, som otvivelaktigt vore förknippade med en arbetslöshetsförsäkring för företagare, utgjorde detta starka skäl emot införandet av generell rätt för företagare att tillhöra försäkringen.

För vissa företagargrupper är emellertid enligt utredningens mening situationen i fråga om arbetslöshetsrisk inte mycket olik arbetstagarnas. Detta gällde främst grupper som stode på gränsen mellan arbetstagare och företagare men som måste hänföras till den sistnämnda gruppen. Härvid åsyftades bl. a. personer, som nyligen övergått från företagare till arbetstagare eller omvänt samt personer som omväxlande arbetade såsom arbetstagare och företagare. Det vore enligt utredningens mening angeläget, att

42¶Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1956

dessa grupper bereddes möjlighet att tillhöra försäkringen i större omfattning än som kunde ske enligt gällande bestämmelser.

Utredningen föreslår att företagare, som övergår till att bli arbetstagare, omedelbart utan dispens skall kunna bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Därigenom kunde något missbruk av försäkringen inte förekomma bl. a. med hänsyn till att ersättning över huvud taget inte kunde utgå förrän vederbörande som regel erlagt avgifter, motsvarande ett helt års arbete.

Utredningen anför vidare, att den nuvarande försäkringen inte alltid utgör ett effektivt skydd beträffande personer, vilka omväxlande arbetar som egna företagare och som arbetstagare, t. ex. småbrukare-skogsarbetare och fiskare-stuveriarbetare. Nämnda grupper kunde nu vara försäkrade som arbetstagare, om de inte arbetade mer än fem månader om året som egna företagare. Detta innebure, att den som vore egen företagare fem månader under en tolvmånadersperiod kunde vara arbetslös högst två månader under den återstående delen av perioden för att han skulle kunna erlägga de 20 veckoavgifter under hela perioden som erfordrades för rätt till ersättning. Möjligheterna att upparbeta ersättningsrätten vore sålunda starkt begränsade. En utvidgning av rätten för ifrågavarande grupp att erhålla ersättning skulle kunna åstadkommas genom införandet av skyldighet att erlägga samt rätt att tillgodoräkna avgifter för tid, då vederbörande arbetade som företagare. En dylik utvidgning skulle innebära ett effektivare arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupper. Härvid förbisåge utredningen inte att ändringar av detta slag kunde medföra vissa risker för missbruk, vilket ställde särskilda anspråk på kontrollen. Utvidgningen av försäkringen på angivet sätt borde därför göras beroende av särskild prövning av tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndigheten får befogenhet att medgiva att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare, får tillgodoräknas honom, därest han omväxlande arbetar för annans räkning och som självständig företagare.

I samband med behandlingen av avgiftsvillkoren föreslår utredningen — såsom kommer att framgå av den följande framställningen — att det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret (52-veckorsvillkoret) uppmjukas så att den som en gång fullgjort detta villkor men sedan lämnat kassan, under vissa förutsättningar skall kunna få tillgodoräkna sig de erlagda avgifterna vid återinträde inom fem år. En tillämpning av denna bestämmelse på företagarna skulle, anför utredningen, kunna underlätta för en företagare, som återgår till anställd, att ånyo bygga upp rätt till ersättning. Utredningen finner det emellertid lämpligare att möjlighet beredes ifrågavarande företagare att stå kvar i kassan och därigenom vidmakthålla sin ersättningsrätt. En förlängning av medlemskapet kunde visserligen redan enligt nuvarande bestämmelser dispensvägen medges av tillsynsmyndigheten, men

Knngl. Ma.ts proposition nr 144 år 1956 43

denna möjlighet hade aldrig utnyttjats i praktiken. Detta torde sammanhänga med att en företagare inte ägde tillgodoräkna avgifter för tid som företagare. För att dylika medlemmar skulle kunna upprätthålla en effektiv rätt till ersättning borde därför tillsynsmyndigheten erhålla befogenhet att också medge dem rätt att tillgodoräkna avgifter under högst tjugufyra månader efter det att medlemmen övergått till självständig företagare. Under sådana förutsättningar kunde en dylik medlem, då han nedlagt sitt företag, omedelbart erhålla ersättning, om han inte kunde få arbete som löntagare.

Utredningen behandlar slutligen frågan huruvida möjlighet bör öppnas för företagare att annat än övergångsvis tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser, att man inte kan räkna med att en sådan möjlighet koinme att utnyttjas i större utsträckning och finner ej heller önskvärt, att företagargrupper utan påtaglig arbetslöshetsrisk anslutes till försäkringen. Det syntes emellertid lämpligt att sådana företagargrupper som i fråga om arbetslöshetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av anställda kunde anknytas till försäkringen. Hindren för försäkring borde därför undanröjas för sådana grupper. Då en särskilt ingående prövning borde äga rum innan en företagargrupp anslötes till försäkringen, borde ett dispensförfarande tillämpas.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen en bestämmelse, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att för viss grupp av medlemmar medge, att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare, må tillgodoräknas i större utsträckning än som eljest är medgivet.

Dispens bör enligt utredningen lämnas endast under förutsättning att avgifts- och arbetslöshetskontrollen kan ordnas på ett betryggande sätt och att de med statsbidraget förbundna villkoren i övrigt uppfylles. Särskilt den lokala kontrollen vore av stor betydelse, när det gällde de självständiga företagarna. En förutsättning för dispens beträffande personer, som helt arbetade som självständiga företagare, borde vara att de utövade sin rörelse under ordnade former med särskild arbetslokal. Vidare borde dispensen begränsas att gälla huvudsakligen enmansföretagare eller i varje fall endast företagare, som arbetade i rörelsen i huvudsak under samma betingelser som anställda. Företagare, som hade flera anställda, borde i allmänhet inte tillhöra försäkringen.

Utredningen fortsätter.

Vad angår arbetslösheten och arbetslöshetsrisken må särskilt framhållas, att det i fråga om de självständiga företagarna torde vara mycket svårt att avgöra, huruvida arbetslösheten beror på förhållanden, över vilka företagaren själv kunnat råda eller inte. Ett rent affärsmässigt sett bra företag kan ge ett mindre gott driftresultat, om företagaren personligen inte är lämplig att omhänderha rörelsen. En företagare kan även genom alltför riskfyllda affärer vålla att företaget måste nedläggas. Man torde härvid

44¶Kungl. Ma.ts proposition nr 744 år 1956

emellertid som regel få förutsätta, att företagaren skall anses som oförvållat arbetslös så snart företaget måst nedläggas eller han av ekonomiska skäl nödgats överlåta rörelsen till annan.

Särskilt upprättandet av en betryggande arbetslöshetskontroll har framhållits som ett hinder mot ett inlemmande av företagarna i försäkringen. Uppsättes som villkor för rätt till ersättning, att företagarens befattning med företaget har upphört, synes emellertid svårigheterna egentligen inte vara större än beträffande arbetstagarna. Även om en företagare nedlagt sin rörelse, som drivits i öppen lokal, kan han vid arbetslöshet visserligen ha möjlighet att i viss utsträckning mottaga arbete från gamla kunder och i hemmet fortsätta den minskade rörelsen. Samma möjlighet föreligger emellertid även för arbetstagare. Vid arbetslöshet kan sådana utföra arbete som egna företagare. Genom det särskilda ansökningsförfarande, som föreslås av utredningen i samband med utbetalningen av ersättningen och varom särskilda bestämmelser intagits i 32 § arbetslöshetskasseförordningen, erhålles en viss kontroll härutinnan. Vidare torde man få förutsätta, att vederbörande arbetslöshetskassa vidtager speciella åtgärder beträffande den lokala kontrollen i fråga om företagarna.

Utredningen framhåller, att den nuvarande undantagsbestämmelsen beträffande företagares familjemedlemmar helt torde stå i överensstämmelse med den tidigare rådande uppfattningen om dessa personers ställning. Något egentligt anställningsförhållande hade inte ansetts föreligga i dessa fall. Vid bestämmelsens tillkomst hade vidare framhållits, att erfarenheterna från utlandet givit vid handen, att risk för missbruk av försäkringen förelåge, om personer anställda hos närstående släktingar tillätes ingå i erkänd arbetslöshetskassa. Uppfattningen beträffande ifrågavarande familjemedlemmars rättsliga ställning hade emellertid med åren modifierats. Den omvärdering, som ägt rum och som tagit sig uttryck bl. a. i den nya yrkesskadeförsäkringslagen, borde ses mot bakgrunden av de ändrade anställningsförhållanden, som numera rätt allmänt torde gälla för familjemedlemmarna vid deras sysselsättning i den anhöriges företag. Utvecklingen torde ha gått därhän, att familjemedlemmar, som arbetade i företaget, i allt större utsträckning arbetade under samma villkor som vanliga anställda.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den nuvarande undantagsbestämmelsen beträffande arbetsgivares familjemedlemmar begränsas till att gälla den som är gift med arbetsgivaren. Liksom nu är fallet, föreslås tillsynsmyndigheten äga befogenhet att medge dispens. Utredningen anser det ligga i sakens natur, att arbetslöshetskontrollen i här ifrågavarande fall måste ordnas efter något andra linjer än normalt, bl. a. med hänsyn till att prövningen av rätten till ersättning inte alltid kan grundas på arbetsgivarintyg.

Utredningen har övervägt möjligheterna att utsträcka arbetslöshetsförsäkringen till att gälla hemarbetare, d. v. s. personer som i sitt eget

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 45

hem utför arbete för annans räkning. Hemarbetarna skulle enligt socialvårdskommitténs förslag omfattas av den obligatoriska försäkringen.

Utredningen upplyser, att antalet hemarbetare enligt uppgifter i kommerskollegii industriberättelse för år 1953 uppgick till 19 183. Utredningen har inte ansett det påkallat att göra en allmän undersökning beträffande antalet hemarbetare och hemarbetets omfattning. För att få underlag för bedömande av frågan huruvida det vore lämpligt att under nuvarande förhållanden öppna möjligheter för hemarbetarna att få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen har utredningen emellertid gjort en mindre undersökning beträffande vissa hemarbetares sysselsättningsförhållanden, orsaken till hemarbetet etc. Undersökningen har utförts under hösten 1953 och omfattat hemarbetare inom sex fackförbund. En redogörelse för undersökningen lämnas å s. 71—74 i betänkandet.

Utredningen anser det inte lämpligt att förbehållslöst bereda hemarbetarna möjlighet att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen men finner det önskvärt, att de nuvarande hindren i lagstiftningen beträffande ifrågavarande yrkesgrupps försäkringsbarhet undanröjes. Tillsynsmyndigheten borde erhålla befogenhet att avgöra huruvida viss grupp hemarbetare arbetade under sådana förhållanden, att en tillfredsställande avgifts- och arbetslöshetskontroll kunde anordnas och att de även på denna grund kunde anses försäkringsbara. I arbetslöshetskasseförordningen borde därför införas en bestämmelse att tillsynsmyndigheten ägde medgiva kassa rätt att i sina stadgar föreskriva avgiftsplikt och tillgodoräknanderätt för viss grupp av medlemmar för tid, då arbetet utfördes i hemmet.

De hemarbetare, som kan komma i fråga för arbetslöshetsförsäkring, är enligt utredningens mening främst sådana som har hemarbetet som sin huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. I praktiken torde man få låta det kombinerade avgifts- och arbetsvillkoret vara reglerande beträffande tillhörigheten till försäkringen. Försäkringsbarhet kunde enligt utredningen inte anses föreligga i andra fall än där en betryggande avgiftskontroll kunde uppnås. Av den gjorda undersökningen att döma syntes några större svårigheter i detta avseende inte uppkomma.

I fråga om arbetslöshetskontrollen uppställer sig enligt utredningens mening större svårigheter. Visserligen hade hemarbetarna bl. a. på grund av semesterlagstiftningen och avtalsväsendet kommit att anknytas fastare till sina respektive företag och man kunde måhända genom olika åtgärder komma vidare på denna väg. Den möjligheten förelåge dock alltjämt, att en hemarbetare kunde utföra arbete för flera arbetsgivare. Vid arbetslöshet hos en arbetsgivare kunde han därför ändå utföra arbete för annan arbetsgivares räkning. Utredningen anser sig dock kunna konstatera, att åtminstone under vissa förhållanden en tillfredsställande kontroll kan ordnas.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

Utredningen fortsätter.

Avgörande för hemarbetarnas försäkringsbarhet är, om de kan taga annat arbete än hemarbete vid arbetslöshet. De bör i vanlig ordning ha skyldighet att vara anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I första hand bör därvid önskemål om hemarbete tillgodoses. Finns inte sådant arbete att tillgå, skall de vara skyldiga att taga annat lämpligt arbete i samma utsträckning som andra försäkrade. Sannolikt torde när det gäller hemarbete kontakten mellan arbetsgivare och arbetsförmedling inte vara så utvecklad som i andra fall. En förutsättning för att hemarbetare skall kunna medtagas i arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid vara att man även i fråga om dem söker åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan arbetsgivarna och arbetsförmedlingen.

Yttrandena

Vad utredningen anfört beträffande arbetstagare i allmänhet har i de flesta yttrandena inte mött någon gensaga.

Någon erinran har sålunda ej gjorts mot förslaget att förbehåll om nedsättning av medlemsbidraget skall kunna göras vid registrering av arbetslöshetskassa för yrkesgrupp med särskilt liten arbetslöshetsrisk.

Frågan om minimigränsen för niedlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa har endast berörts av Tjänstemännens centralorganisation, som ifrågasätter huruvida inte ett lämpligt minimum vore 3 000 medlemmar, vilket f. n. vore övre gräns för det högsta förvaltningsbidraget. Organisationen förutsätter härvid, att tillsynsmyndighetens möjligheter till undantag kommer att kvarstå.

Med anledning av förslaget om särskild utredning rörande möjligheterna att få till stånd en allmän arbetslöshetskassa framhåller Tjänstemännens centralorganisation, att enskilda personer inte bör anslutas till en allmän kassa utan hänvisas till den inom vederbörande yrkesområde verksamma kassan. I allmänhet torde även andra grupper kunna anslutas till en redan fungerande kassa. Vidare kunde ifrågasättas, om det vore möjligt att inom en allmän kassas ram åstadkomma riskutjämning. Om det visade sig praktiskt genomförbart att bilda och driva en allmän kassa, hade organisationen inte något att erinra mot att en sådan komme till stånd. Statstjänstemännens riksförbund understryker svårigheterna att organisera en allmän kassa men motsätter sig inte utredning av frågan, då en sådan kassa syntes kunna tillgodose ett uppkommande behov av försäkringsskydd för grupper, som av olika anledningar inte lämpligen kunde bilda egna kassor. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget, att möjligheterna att på frivillig grund erhålla arbetslöshetsförsäkringsskydd i en eller annan form utvidgas. Huruvida detta borde ske genom bildande av en allmän arbetslöshetskassa eller på annat sätt vore en fråga, som styrelsen inte ansåge sig kunna taga ställning till utan att närmare utredning härom företagits. Med hänsyn till styrelsens begränsade per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 47

sonalresurser borde utredningsuppdraget överlämnas till en särskild utredningsman att utföras med hjälp av erforderlig expertis.

Frågan om ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen har ägnats uppmärksamhet i flera yttranden.

Utredningsmajoritetens förslag att arbetslöshetskassa liksom nu är fallet själv skall äga avgöra huruvida ålderspensionärer skall kunna vara medlemmar i kassan och erhålla ersättning från densamma tillstyrkes eller lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Socialstyrelsen framhåller, att personer i åldrarna över 67 år så långt det låter sig göra bör behandlas som andra människor. Vad deras förhållande till arbetslöshetsförsäkringen beträffade utgjorde utformningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en tillräcklig kontroll på att vederbörande vore arbetsför. Någon begränsning av ersättningsrätten på grund av ålder borde inte införas i arbetslöshetskasseförordningen. I motsats till utredningen och till vad som f. n. gällde ansåge styrelsen, att inte heller kassorna borde äga stadga en dylik begränsning. Vid detta sitt ställningstagande förbisåge styrelsen inte, att frågan kunde komma i ett annat läge och behöva omprövas, därest och när en lag om allmän pensionsförsäkring kunde bli genomförd och komma i tillämpning.

Det inom utredningen reservationsvis framförda förslaget att personer som fyllt 67 år inte bör få uppbära ersättning från erkända arbetslöshetskassor tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation samt handelskamrarna i Göteborg och Malmö. Lantarbetsgivareföreningen framhåller, att om folkpensionärerna alltjämt skall äga rätt tillhöra erkänd arbetslöshetskassa konsekvensen härav synes bli att man inom den offentliga arbetsförmedlingen måste intensifiera sina ansträngningar att skaffa äldre personer arbete.

Det likaledes reservationsvis framförda förslaget att ålderspensionärer bör få vara medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna men att ersättningstiden för dem bör begränsas till högst 78 dagar per år förordas av arbetsmarknadsstyrelsen. Rent principiellt kunde det enligt styrelsens mening sägas, att en ålderspension åsyftade att utgöra en ersättning för inkomstbortfall i samband med en på grund av åldern inträdd arbetsoförmåga. Sett ur denna synpunkt borde således ej ålderspension och arbetslöshetsförsäkring kunna sammankopplas. Av praktiska skäl hade man emellertid använt ett schematiskt åldersstreck. Att en person hade ålderspension behövde därför inte innebära att hans arbetsförmåga måste vara mer eller mindre nedsatt. Han kunde sålunda fortfarande tillhöra arbetsmarknaden och ur denna synpunkt vara berättigad att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Man måste emellertid beakta, att kontrollen av arbets­

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

förmågan i dessa fall många gånger vore mycket svår att genomföra. Svårigheten att fastställa arbetsförmågan hos åldringar medförde i sin tur svårigheter då det gällde tillämpningen av överförsäkringsbestämmelserna i deras fall. Styrelsen funne det motiverat, att en schematisk begränsning gjordes i folkpensionärernas rätt att erhålla ersättning från försäkringen och förordade, att antalet ersättningsdagar maximerades till 78 i dessa fall. Denna lösning borde dock betraktas som endast provisorisk. Om frågan om utbyggnad av folkpensioneringen och införandet av allmän tjänstepension bleve löst, borde folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen upptagas till förnyad prövning. Om folkpensionärerna även i fortsättningen medgåves att tillhöra försäkringen, kunde man överväga ett system liknande det i Danmark tillämpade med rätt att välja mellan å ena sidan att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan att ansöka om folkpension eller det i Norge tillämpade, enligt vilket vederbörande temporärt finge avstå från folkpensionen. Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) tillstyrker utredningsmajoritetens förslag men anser att medlem, som samtidigt med att han söker ersättning från erkänd arbetslöshetskassa uppbär folkpension, endast bör äga rätt till ett försäkringsbelopp, som är begränsat med hänsyn till den utgående folkpensionen.

Svenska sjukkasseförbundet anser, att den av herr Hultström reservationsvis förordade begränsade ersättningstiden efter uppnådda 67 år bör lagfästas. Med hänsyn vidare till den önskvärda avgränsningen mellan de olika socialförsäkringsgrenarna inte minst i betraktande av den väntade framtida fullständiga samordningen mellan försäkringarna kan förbundet inte finna motiverat eller lämpligt att bereda personer, som uppbär ålderspension enligt lagen om folkpensionering, högre ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen än den som kan tillförsäkras dem enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Pensionsstyrelsen finner det klart, att arbetslöshetsförsäkringen ur ren principsynpunkt inte bör omfatta åldringar. Eftersom denna försäkring inte vore obligatorisk, syntes emellertid de enskilda kassorna inte böra helt betagas möjligheten att såsom medlemmar behålla personer som fyllt 67 år. Med hänsyn till folkpensionens storlek syntes det omotiverat att lämna statsbidrag till samtidig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Statsbidragsbestämmelserna syntes i varje fall böra ändras på sådant sätt att arbetslöshetskassa, som enligt stadgarna läte sina medlemmar kvarstå efter fyllda 67 år, inte ägde uppbära statsbidrag i den mån detta direkt eller enligt genomsnittsberäkningar skulle avse ersättningar till medlemmar över nämnda ålder. Ehuru styrelsen sålunda förordade att kassorna bibehölles vid sin rätt att — dock utan bidrag av statsmedel — utbetala ersättning till personer över 67 år, delade styrelsen å andra sidan det reservationsvis framlagda förslaget att ersättningstiden i sådana fall borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 49

begränsas till högst 78 dagar. Kommerskollegium finner, att frågan om folkpensionärernas ställning skulle kunna lösas på det sättet, att statsbidrag inte finge utgå till person som fyllt 67 år men att hinder inte skulle föreligga för vederbörande kassa att låta sådan person vara medlem i kassan, därvid denne emellertid inte skulle äga lyfta högre understöd än som motsvarade annan medlem tillkommande belopp, minskat med statsbidraget. I andra hand förordar kollegium en minskning av den medgivna ersättningstiden i enlighet med herr Hultströms reservation.

Statskontoret anser, att det skulle stå i överensstämmelse med utredningsdirektiven att helt utesluta folkpensionärerna från arbetslöshetsförsäkringen. Därest emellertid ett försäkringsskydd även i fortsättningen skulle anses böra beredas folkpensionärer, håller ämbetsverket i allt fall före, att detta borde begränsas på det sättet att endast den som före 60 års ålder blivit medlem i arbetslöshetskassa bibehölles vid sin ersättningsrätt även sedan han uppnått 67 års ålder. Från den tidpunkt, då ålderspension börjat utgå, borde dock antalet ersättningsdagar reduceras till ett visst antal dagar i ett för allt, förslagsvis 156, motsvarande den maximala ersättningstiden för ett år enligt nu gällande bestämmelser. Fn dylik reducering torde emellertid påkalla en minskning i avgifterna för folkpensionärerna.

Beträffande tjänstepensionärernas ställning anför Tjänstemännens centralorganisation, att det bör ankomma på de skilda kassorna att i sina stadgar införa sådana bestämmelser rörande inskränkning i rätten för de pensionerade att uppbära ersättning, som tjänstepensionernas storlek och andra förhållanden inom vederbörande kassas verksamhetsområde kan föranleda.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisalion finner de i förslaget angivna riktlinjerna beträffande företagare i princip tillfredsställande. Organisationen framhåller emellertid, att behovet av stöd vid minskad omsättning och arbetslöshet för företagare inte ter sig på samma sätt som fölen löntagare. I företagarnas intresse torde i stället ligga att i första hand rekonstruera företaget eller på annat sätt skapa betingelser för en fortsatt verksamhet. För dem som stode på gränsen mellan företagare och arbetstagare, nämligen dels personer som nyligen etablerat sig som företagare efter att tidigare ha varit arbetstagare och dels tidigare företagare som av olika skäl beslutat återgå till att bli arbetstagare, kunde dock behov av en försäkringsform mot arbetslöshet finnas. Beträffande det förstnämnda fallet ansåge organisationen den föreslagna bestämmelsen om rätt att kvarstå i arbetslöshetskassa i högst 24 månader tillfredsställande ur småföretagsamhetens synvinkel. Den av utredningen för det senare fallet satta normen för begreppet arbetslöshet — att vederbörande helt upphört med verksamheten — droge en klar gränslinje för de fall i vilka ersättning för 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

50 Kungl. Maj:ts proposition nr lti är 1956

arbetslöshet skulle kunna utgå. Det torde vara möjligt att åstadkomma en betryggande kontroll bl. a. med hänsyn till bokföringsskyldigheten. Organisationen hölle för troligt, att anslutningen av företagare till försäkringen komme att bli relativt liten men ansåge det vara principiellt riktigt att möjlighet till frivillig anslutning funnes för de företagare som så önskade. Riksförbundet landsbygdens folk hälsar med tillfredsställelse de föreslagna ändringarna, som möjliggjorde medlemskap i erkända arbetslöshetskassor för dem som omväxlande vore självständiga företagare, beroende uppdragstagare och arbetstagare. Under senare år hade hos vissa grupper av medlemmar, framför allt innehavare av stödjordbruk och andra personer i liknande ställning, ett ökat intresse förmärkts för erhållande av det stöd som medlemskap i arbetslöshetskassa medförde. Riksförbundet ansåge det angeläget, att dessa grupper komme i samma ställning som andra arbetstagargrupper och vore för sin del berett att stödja strävandena att inrätta arbetslöshetskassor för ifrågavarande grupper. Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att en medlem som nedlagt sitt företag skall kunna erhålla ersättning, om han inte omedelbart därefter kan få anställning. Svårigheterna att upprätta en betryggande arbetslöshetskontroll vore emellertid uppenbara och kassorna borde måhända nödgas vidtaga särskilda kontrollåtgärder. Med hänsyn till kontrollsvårigheterna ställer sig Svenska lantarbetsgivareföreningen tveksam till utredningens förslag i fråga om företagarna. Om det emellertid skulle yppa sig möjlighet att övervinna dessa, borde man kunna överväga att med löntagare jämställa företagare som omväxlande hade ställning som sådan och som löntagare. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget att en företagare, som lägger ned sitt företag och söker anställning som lönearbetare omedelbart utan dispensförfarande skall kunna vinna inträde i arbetslöshetskassa. Däremot kunde styrelsen med hänsyn till kontrollsvårigheterna inte tillstyrka, att den som växelvis arbetade som arbetstagare och företagare eller den som överginge till att bli företagare från att ha varit anställd finge tillgodoräkna sig avgifter för tid, då vederbörande arbetade som företagare. Av principiella och praktiska skäl funne sig styrelsen inte heller kunna tillstyrka förslaget att öppna möjlighet till arbetslöshetsförsäkring för enbart företagare, vilka i fråga om arbetslöshetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av anställda. Utredningen hade enligt styrelsens mening inte givit någon anvisning på hur avgifts- och arbetslöshetskontrollen skulle kunna ordnas för ifrågavarande fall på ett betryggande sätt. Styrelsen hade inte något att erinra emot att den i annat sammanhang föreslagna bestämmelsen om rätt att vid återinträde i en arbetslöshetskassa tillgodoräkna ett en gång fullgjort icke tidsbestämt avgiftsvillkor gjordes tillämplig på företagarna. Härigenom hade man underlättat för den som återgått till att vara an­

Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 51

ställd att ånyo bygga upp sin rätt till ersättning. Arbetsmarknadsstyrelsens försåkringsdelegation (majoriteten) biträder utredningens förslag.

Handelskammaren i Gävle avstyrker en utvidgning av försäkringen på föreslaget sätt med hänsyn till de stora svårigheter i fråga om övervakning av kvalifikationerna, som uppställer sig.

I fråga om företagares familjemedlemmar förordar arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till svårigheterna med arbetslöshetskontrollen ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Den däri medgivna dispensmöjligheten borde i fortsättningen huvudsakligen endast användas beträffande familjemedlemmar i företag, där majoriteten av de arbetande utgjordes av andra an arbetsgivarens familjemedlemmar.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ingen erinran emot att familjemedlemmar ur arbetslöshetssynpunkt betraktas på samma sätt som övriga i produktionen sysselsatta.

Beträffande förslaget att utvidga försäkringen även till hemarbetare framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att de hemarbetare som har möjlighet att uppfylla de allmänna villkoren för ersättning från arbetslöshetskassorna är relativt få. Även om möjligheter till en betryggande avgiftskontroll i många fall torde föreligga måste stora svårigheter uppställa sig beträffande arbetslöshetskontrollen. Eftersom det i allmänhet vore speciella förhållanden som förorsakat, att vederbörande blivit hemarbetare, ernåddes enligt styrelsens mening inte någon nämnvärd effekt genom hemarbetarnas medtagande i försäkringen under samma villkor som övriga försäkrade och hemarbetarnas arbetslöshetsförsäkringsproblem kunde inte sägas ha lösts. Gjordes å andra sidan avsteg från angivna villkor uppkomme komplicerade problem av både principiell och praktisk innebörd. Styrelsen avstyrker att hemarbetarna i denna sin egenskap beredes möjlighet till arbetslöshetsförsäkring. Styrelsens försåkringsdelegation (majoriteten) tillstyrker däremot utredningens förslag.

Statskontoret anser, att en så svårbedömbar och svåradministrerad grupp som hemarbetarna inte bör inordnas under arbetslöshetsförsäkringen. Även Handelskammaren i Gävle avstyrker förslaget. Handelns arbetsgivareorganisation ställer sig kritisk till detsamma.

Departementschefen

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca 1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emellertid utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utveck­

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

las ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrupper, som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana villkor och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det framstår som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år 1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hänseende. Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetydliga grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a rbetstagare. Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är tämligen flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad innebörd. Häremot synes inte vara något att erinra.

Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisationerna. Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbetstagare är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen, som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning. Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.

Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbetslöshetsrisk kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur riskutjämningssynpunkt av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse, som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbetslöshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under vill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956 53

kor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehandlingen.

Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill, antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlemmar bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå längre än utredningen föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbetslöshetskassa främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hänsyn till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet av en dylik kassa föreligger. I

I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om personer som uppbär folkpension i form av ålderspension. Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximiålder för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder bestämts till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när medlem fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkivarbete och beredskapsarbete.

Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålders-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

pensionärer bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhållande till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.

Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.

Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer, kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas hänföra sig till dem.

Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålders­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 är 1956 55

pensionärer inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålderspensionärer, bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas av kassorna själva. Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning. De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.

Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasseförordningen äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 månaderna längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas, men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för företagare att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att företagare inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen även om de författningsmässiga hindren för deras anslutning undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för personer, som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen. Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra. Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas honom under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt åberopat kontrollsvårigheter.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt försäkringsskydd. En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryggande kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslöshetskontrollen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsynsmyndigheten efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad utredningen föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.

Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäkringen. Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifrågavarande regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare. Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som härigenom kommer alt föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas, huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.

Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till försäkringen. Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakttagas med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshetsförsäkringen enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrupper, som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsättningar för avgiftskontroll m. in. konstateras föreligga. Till dessa grupper torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför förslaget i denna del.

\issa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make, föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestämmelser inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1056 57

säkringen, om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, medan övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bärande och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till medlemskap undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna 12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar, barn eller adoptivbarn.

Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräknas honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns arbetsgivareorganisation -— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshetsförsäkring av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening hör detta inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utredningen föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att, innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avseenden skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontrollsvårigheterna inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäkringen men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla betryggande kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utredningens förslag i fråga om hemarbetarna.

F ör.säkringsåret

Gällande bestämmelser in. m.

Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

månader (23 § 1 st.). För varje dag, för vilken understöd begäres, måste således i princip en prövning göras, om medlemmen redan erhållit högsta medgivna antalet understödsdagar under en tolvmånadersperiod, d. v. s. de senaste 365 kalenderdagarna, prövningsdagen inräknad. Skulle en arbetslös dag bli t. ex. den 157 :e understödda dagen under tolvmånadersperioden, kan understöd alltså inte utbetalas för densamma. Medlemmen är utförsäkrad. Har en medlems rätt till understöd upphört på grund av utförsäkringsreglerna, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt erhållit arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst två veckoavgifter (23 § 3 st.). Denna bestämmelse är avsedd att hindra att en försäkrad under ett och samma arbetslöshetsfall erhåller understöd först i maximiantalet dagar och härefter genom tolvmånadersperiodens successiva flyttning framåt i ytterligare ett antal dagar. Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximiantal understödsdagar får utgå, skall i vissa fall förlängas. I tolvmånadersperioden må nämligen inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete eller under högst sex månader bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller därmed likställd kurs (23 § 4 st.). Understödsåret kan därför i vissa fall komma att beröra avsevärt längre tid än tolv månader. Ifrågavarande bestämmelser är betingade av den i 21 § arbetslöshetskasseförordningen medgivna rätten att vid prövning av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret bortse från viss tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna, exempelvis sjukdom, värnplikt och barnsbörd. De förmåner, som härigenom medgives de försäkrade, motsvaras således av restriktioner när det gäller prövningen av unders lödstidens längd.

Utredningen

Utredningen framhåller, att det tillämpade systemet med en successiv framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande prövningsåret, har påtagliga olägenheter. Genom att tolvmånadersperioden förskötes ett steg i taget för varje ny arbetslös dag vore det inte alltid givet, att en ny ersättningsdag under löpande arbetslöshetsperiod behövde innebära, att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje prövningstillfälle aktuella tolvmånadersperioden också ökades med en. Genom att underlåta att ta ut ersättning för viss dag kunde den försäkrade själv fördröja, att utförsäkring inträdde. I många fall kunde det vara svårt att på förhand fastställa, när utförsäkring faktiskt inträdde. Härtill komme, att den normala tolvmånaders utförsäkringsperioden i händelse av därunder förekommande sjukdom, värnpliktstjänstgöring och vissa andra fall av

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 59

s. k. överhoppningsbar tid skulle förlängas med motsvarande tid. Allt detta gjorde, att tillämpningen av reglerna om det rullande prövningsåret ofta kunde bli tidsödande och inverka försvårande både vid de lokala redogörarnas arbete och på den efterkontroll av alla utbetalda ersättningar, som verkställdes på kassornas huvudkontor. Införandet av en generellt till tiden fixerad prövningstid för utförsäkringen, ett s. k. fast prövningsår, skulle enligt utredningens mening i jämförelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna innebära en betydande förenkling i olika avseenden. Vid ett system med fast prövningsår behövde man vid prövningen av utförsäkringen inte gå längre tillbaka än till den första dagen av året. Utförsäkring bleve aktuell först under den senare hälften av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering av antalet ersättningsdagar för varje medlem kunde lätt konstateras hur många sådana dagar som uttagits under året och som därutöver eventuellt kunde återstå innan vederbörande bleve utförsäkrad. Den försäkrade hade vid ett fast prövningsår inte samma möjligheter att påverka utförsäkring och rätten att tillgodoräkna genomgången karenstid. Vidare kunde bestämmelserna om förlängning av utförsäkringsperioden vid sjukdom, värnplikt etc., som vore besvärliga att tillämpa i praktiken, avskaffas i samband med införandet av ett fast prövningsår. Dessutom kunde den nuvarande s. k. tvåveckorsregeln slopas. Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle uppnås genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen bestämmelser härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt, då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. in. den 1 september t. o. m. den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestämmelse om nyprövning av det tidsbestämda avgittsvillkoret torde enligt utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.

Yttrandena

Frågan om en övergång till ett fast prövningsår har berörts endast i ett mindre antal yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att införandet av ett fast försäkringsår torde komma att i olika hänseenden underlätta försäkringsorganens uppgifter. Socialstyrelsen finner förslaget innebära en mycket välmotiverad förenkling av gällande svårtillämpade bestämmelser. En följd av bestämmelserna bleve emellertid, alt den som blivit permitterad i början av försäkringsåret kunde ta ut eu understödsperiod men den

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 14t år 1956

som permitterats först sedan första hälften av försäkringsåret gått till ända finge två försäkringsperioder. Det syntes bl. a. ur rättvisesynpunkt motiverat med någon spärregel som förhindrade uttag av dubbel period i det senare fallet. Enligt Svenska lantarbetsgivareföreningen är ett fast försäkringsår fördelaktigt ur administrativ synpunkt. Föreningen vore likväl tveksam om lämpligheten av att på ett dylikt sätt fixera försäkringsåret, då det ville synas som om härigenom försäkringstagarna kunde komma att tillförsäkras understöd i större utsträckning än som avsetts. Föreningen kunde inte finna, att utredningen tillräckligt belyst detta förhållande. Handelns arbetsgivareorganisation anser likaledes, att ett fast försäkringsår innebär avsevärda lättnader vid handläggningen av försäkringsfallen. Även om man hade anledning antaga, att utredningen underskattat det antal fall av dubbla ersättningsperioder, som kunde komma alt inträffa trots de i begränsningssyfte föreslagna anordningarna, funne organisationen dock med hänsyn till värdet av de förenklingar förslaget skulle medföra, att detsamma innebure en pataglig förbättring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.

Departementschefen

Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnyttjas. Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel fullgör sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utredningen framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssynpunkter. Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast prövningsår, kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövningsår — vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kommer otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenheter torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar uttag av dubbel ersällningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbetslöshetsperioder. Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är 1956 61

Villkoren för ersättning

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 14 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen gäller som villkor för rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa, att medlemmen är arbetslös, att han fyllt 16 år samt är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete, att han i föreskriven ordning anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ävensom att han uppfyller vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning. För rätt till ersättning kräves i princip att arbetslösheten inte är självförvållad. De regler, som gäller härom, kommer att behandlas närmare i ett följande avsnitt. I 21 § 1 mom. förordningen är avgiftsvillkoren närmare preciserade. Som ett första villkor föreskrives, att medlemmen antingen erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter eller också erlagt minst 12 veckoavgifter eller tre månadsavgifter och därefter fullgjort värnpliktstjänstgöring under så lång tid, att densamma jämte den tid för vilken avgifter erlagis motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader (det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret). Villkoret innebär, att de försäkrade innan under stödsrätt kan uppkomma måste lia minst ett års medlemskap i kassan. De angivna avgifterna behöver inte vara erlagda inom viss tid före arbetslöshetens inträdande. Såsom ytterligare villkor gäller, att medlemmen under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter till kassan (det s. k. tidsbestäm da avgiftsvillkoret). Viss nedsättning av antalet avgifter enligt detta avgiftsvillkor kan medgivas av tillsynsmyndigheten i fall, då myndigheten för en kassa föreskrivit inskränkning i understödsrätten på grund av regelbundet återkommande säsongarbetslöshet eller av annan särskild anledning. I princip skall det tidsbestämda avgiftsvillkoret prövas vid början av varje arbetslöshetsperiod. Undantag härifrån gäller emellertid i fråga om medlem, som efter att ha varit arbetslös erhåller arbete för högst 24 dagar, under förutsättning att han vid detta arbetes början var berättigad till daghjälp och omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, skall inte inräknas tid då medlemmen på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta gäller även om medlemmen innehaft arbetsanställning efter sjukdomen. I detta fall måste medlemmen emellertid styrka sjukdomen genom läkarintyg. Tid, varunder medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, skall alltid borträknas vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Tid, under vilken kvinnlig medlem i samband med barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, skall borträknas intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

börden. Vidare skall avräknas högst sex månader för bevistande av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller för kurs, som tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts. Den tid, varom här är fråga, skall sålunda överhoppas vid beräkningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Med avseende å det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall vidare iakttagas, att om medlem avstänges från understödsrätt på grund av att han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av att han skilts från arbetet till följd av otillbörligt uppförande, arbetslösheten skall anses ha inträtt först vid avstängningstidens slut. I 21 § 2 mom. finnes bestämmelser om rätt i vissa fall för medlem att helt eller delvis få tillgodoräkna sig avgifter, som han erlagt såsom medlem av annan in- eller utländsk arbetslöshetskassa eller motsvarande sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp. Beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan, må vid tilllämpning av avgiftsvillkoren endast tagas i betraktande avgifter, som belöper å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. Motsvarande gäller beträffande avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp (21 § 4 mom.). Medlem får endast tillgodoräknas avgift, som erlagts antingen för tid då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd (21 § 5 mom.).

Daghjälp får inte utgå till kassamedlem förrän efter viss karenstid (22 §). Karenstiden skall omfatta minst sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd av högst 21 dagar. Kassorna kan i sina stadgar fastställa längre karenstid. Denna får dock inte bestämmas längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden må kunna intjänas, ej längre än till sex månader. Även om en förlängd karenstid tillämpas, måste bestämmelserna om minimikarenstiden vara uppfyllda. Karensen kan därför inte i något fall betraktas som genomgången, om inte minst sex arbetslösa dagar ligger inom de 21 dagar, som infallit närmast före den första dag, för vilken understöd begäres. Med hänsyn till att en tillämpning av karensreglerna utan modifikationer i en del fall skulle leda till alltför hårda konsekvenser, har meddelats vissa undantagsbestämmelser. Ny karens behöver sålunda inte genomgås, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 24 dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring inte kan erhålla daghjälp. Samma bestämmelser gäller för bevistande under högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956 63

ställas med sådan kurs. Ej heller behöver ny karens genomgås av medlem, som på grund av säsonginskränlcningsregler inte kan erhålla daghjälp, eller som avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstänges från understöd. I samtliga de fall, då undantag medgivits från den allmänna skyldigheten att efter avbrott i arbetslöshetstiden genomgå ny karens, kräves, att medlemmen vid hindrets inträdande var understödsberättigad samt att han omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

Vid beräkning av karenstid får hänsyn inte tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. Härmed åsyftas de olika i förordningen upptagna diskvalifikationsgrunderna för understöd.

För vissa dagar utgår icke daghjälp (18 §) och sådana dagar kan inte inräknas i karenstiden. Söndagar kan sålunda inte utgöra karensdagar, och andra helgdagar kan endast räknas som karensdagar, om vederbörande medlem var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Semesterdagar eller andra dagar, för vilka avlöning utgår, får inte räknas som karensdagar.

För att en arbetslös dag skall kunna räknas som karensdag kräves, att medlemmen för ifrågavarande dag företett intyg, utvisande att han personligen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller erhållit dispens från sådan arbetsansökan.

Om medlem, som är berättigad till daghjälp, inte för någon av sju på varandra följande dagar, söndagar oräknade, kan förete intyg från arbetsförmedlingen, skall ny karenstid börja löpa (det s. k. kontaktvillkoret). En medlem kan alltså inte utan att förlora karensen vara borta från arbetsförmedlingen mer än sex dagar i följd, såvida han inte har giltig anledning av det slag, som gäller i fråga om befrielse från skyldigheten att genomgå ny karens, d. v. s. arbete för högst 24 dagar, sjukdom, barnsbörd etc.

Utredningen upplyser, att tre arbetslöshetskassor i sina stadgar föreskrivit att karenstiden skall uppgå till tolv dagar. Beträffande övriga kassor finnes i stadgarna föreskriven en karenstid av sex dagar. Vissa av kassorna har särskilda karenstidsbestämmelser vid arbetslöshet i samband med helger, s. k. karensförbjudna dagar, och vid säsongarbetslöshet. I stadgarna föreskrives i några fall, att understöd inte får utgå till vissa medlemsgrupper, t. ex. statsanställda, förrän de varit arbetslösa en längre tid, t. ex. sex månader.

Utredningen

Utredningen föreslår, att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa — i likhet med vad som nu är fallet — endast skall kunna utgå till medlem, som är arbetslös och fyllt 16 år, är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete samt i föreskriven ordning a n-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

mält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. I anslutning till dessa allmänna villkor för rätt till ersättning diskuterar utredningen vissa speciella frågor, vilka torde få behandlas i senare sammanhang.

Vad angår avgiftsvillkoren har utredningen övervägt, huruvida det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret kunde slopas eller antalet avgifter minskas, men inte ansett sig böra förorda sådan åtgärd. Däremot föreslår utredningen två andra ändringar i syfte att mildra detta villkor. Sålunda föreslås att medlem, som uppfyllt det icke tidsbestämda avgiltsvillkoret och därefter av godtagbart skäl lämnat försäkringen t. ex. för att arbeta utomlands eller beträffande kvinna för att sköta hem och barn på därom gjord framställning må medgivas rätt att vid återinträde inom fem år tillgodoräkna sig det en gång fullgjorda avgiftsvillkoret.

Vidare anser utredningen det rimligt att ungdomar, som inträder i försäkringen, skall såvitt avser ifrågavarande avgiftsvillkor få tillgodoräkna åtminstone en del av tiden för yrkesutbildning och därigenom beredas möjlighet att snabbare än nu är fallet bygga upp sin rätt till ersättning. Utredningen föreslår därför, att medlem, som erlagt minst 12 veckoavgifter eller tre månadsavgifter och därefter genomgått yrkesutbildning, skall äga rätt att tillgodoräkna utbildningstiden för uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Med yrkesutbildning avses här såväl skolutbildning, t. ex. utbildning vid central verkstadsskola, som särskilda kurser, vilka syftar till utbildning i visst yrke, förkovran i yrket eller omskolning till annat yrke. Däremot avses inte mera tillfälliga kurser, där medlemmen under åberopande av att han vore arbetslös skulle ha kunnat erhålla understöd, om han uppfyllde avgiftsvillkoren.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret finner utredningen ej anledning föreslå någon ändring såvitt angår antalet avgifter eller prövningstiden.

Däremot föreslår utredningen — vilken såsom tidigare anförts förordat en övergång till ett fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret — att det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall prövas endast en gång under varje försäkringsår nämligen i anslutning till den första ersättningsdagen under året. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall enligt förslaget ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Sistnämnda bestämmelse anges närmast syfta till att minska antalet fall, där två ersättningsperioder kunde följa på varandra under två olika försäkringsår.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret gäller för närvarande, att i den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. Utredningen framhåller, att prövningen av rätten till ersättning skulle förenklas, om prövningen kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956 65

begränsas i tiden och omfatta längst en period av 12 månader. Det nuvarande överhoppningsinstitutet borde ersättas med något annat. Den enda framkomliga vägen syntes därvid vara, att ifrågavarande tid finge tillgodoräknas som arbetad tid. Man vore emellertid då inne på en för försäkringen helt ny linje. Annan tid än arbetad tid skulle nämligen grunda rätt till ersättning.

Vad särskilt angår militärtjänstgöring framhåller utredningen, att den omständigheten att en person inkallades till militärtjänstgöring inte borde påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, enär militärtjänstgöringen ur försäkringens synpunkt borde betraktas som ett för samhällets räkning utfört arbete. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen, att tid varunder medlem på grund av värnpliktstjänstgöring varit befriad från avgift vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall helt likställas med tid för vilken avgift erlagts. Härigenom vunnes också den förenklingen, att samma princip komme att gälla härutinnan beträffande de båda avgiftsvillkoren. Den enda skillnad som kvarstode vore, att man i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret finge börja tillgodoräkna ifrågavarande tid först sedan ett visst antal avgifter erlagts till kassan.

Även yrkesutbildning kunde enligt utredningens mening likställas med fullgjort arbete. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, som medger försäkrad, vilken varit avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning, att tillgodoräkna sig yrkesutbildningstiden vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Frågan om vad som därvid skulle avses med yrkesutbildning finge bedömas på samma sätt som skedde i samband med det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Även i fråga om barnsbörd förordar utredningen, i syfte att begränsa prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, en rätt att tillgodoräkna tid, som på grund av barnsbörd varit avgiftsbefriad. Med hänsyn till att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa svårigheter, bl. a. ur kontrollsynpunkt, samt med tanke på utformningen av karensreglerna, föreslås emellertid i fråga om barnsbörd, att endast tid, då medlemmen uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts.

Vad slutligen angår sjukdomstid anför utredningen bl. a.

När det gäller tillgodoräknande av sjukdom kan, bortsett från ett bibehållande i stort sett av nuvarande överhoppningsinstitut, närmast ifrågakomma regler, som medger att sjukdomstid i viss utsträckning räknas som arbetad tid. Finnes inga särskilda bestämmelser, som begränsar lillgodoräknanderätten, kan en medlem grunda sin rätt till ersättning, såvitt angår 20-veckorsvillkoret, helt på sjukdom. Man bryter sålunda vid en dylik allmän tillgodoräknanderätt mot den nuvarande grundprincipen inom försäkringen, att endast arbetad tid får tillgodoräknas i 20-veckorsvillkoret. Regeln har emellertid den fördelen, att prövningen inte i något fall behöver 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 'ii

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

sträcka sig utöver en tolvmånadersperiod. Redogöraren behöver vid understödsprövningen inte gå längre tillbaka än till närmast föregående försäkringsår. Långvarig sjukdom kommer inte att beröva en medlem understödsrätten, såvida han uppfyller 52-veckorsvillkoret. En dylik regel torde i praktiken i stort sett ge samma resultat som regler om överhoppning av sjukdomstid.

Utredningen framhåller, att det givetvis vore möjligt att — såsom socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring — kräva viss, låt vara mycket kort tids förvärvsarbete före ifrågavarande sjukdomstid. Därmed hade man inte givit helt avkall på den nuvarande principen, att endast arbetad tid kunde läggas till grund för rätt till ersättning. Härom anför utredningen.

En dylik bestämmelse har emellertid den nackdelen, att en medlem, som varit sjuk under hela prövningsperioden om 12 månader, inte kan uppbära ersättning från arbetslöshetskassan, om han efter friskskrivningen skulle vara arbetslös. Han skulle i sådant fall vara hänvisad att söka socialhjälp eller kontantunderstöd. En begränsning av tillgodoräknanderätten är således socialt sett inte tillfredsställande. Häremot kan invändas att medlemmen mycket snart kan bli ersättningsberättigad från arbetslöshetskassan, om kravet på arbetad tid ej ställes alltför högt. I många fall torde längre sjukdomstid oftast följas av en tids arbetsträning, arbetsvärd, omskolning eller dylikt, vilken tid enligt förslaget bör få tillgodoräknas som arbetad tid.

Efter prövning av olika regler beträffande tillgodoräknande av sjukdomstid har utredningen med hänsyn till de förenklingar, som därigenom kunde uppnås, funnit sig böra föreslå, att två sjukveckor eller två sjukmånader skall likställas med vecka eller månad, för vilken avgift erlagts. Som villkor härför föreslås dock, att medlemmen på lämpligt sätt styrker att han varit sjuk den tid han i detta avseende vill tillgodoräkna sig.

Utredningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen framhållit som sin mening, att ålderspensionärerna borde ha rätt att tillhöra försäkringen. I fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret anser utredningen emellertid en skärpning av gällande regler påkallad. Utredningen föreslår, att sjuktid, som infaller efter det att den försäkrade uppnått 67 års ålder, inte får likställas med arbetad tid.

Utredningen har vid sina överväganden av olika möjligheter att öka arbetslöshetsförsäkringens effektivitet även prövat frågan om karenstiden men funnit sig icke böra föreslå någon allmän förkortning av densamma. Den borde alltså enligt utredningens mening liksom nu i allmänhet vara sex dagar. Enligt Internationella arbetsorganisationens konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet borde en längre karenstid än sex dagar normalt inte förekomma. Detta borde tydligt framgå av förordningen. Då särskilda skäl förelåge, t. ex. vid säsongarbetslöshet, borde dock kassa kunna i sina stadgar föreskriva en längre karenstid.

Utredningen framhåller att för de fall, då en längre karenstid än sex

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i är 1956 67

dagar tillämpades, f. n. gällde, att medlemmen för att vara berättigad till daghjälp jämväl måste uppfylla det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar. I allmänhet torde detta krav vara uppfyllt om medlemmen uppfyllde det strängare kravet på en längre karenstid, men skulle det verkligen kontrolleras, att så vore fallet, måste ett sådant dubbelt karensvillkor bli administrativt svårhanterligt. Med hänsyn till den ringa betydelse, som det extra kravet på sex karensdagar under loppet av 21 dagar under alla omständigheter måste ha i kassor med strängare karensbestämmelser, föreslår utredningen, att denna speciella bestämmelse skall utgå.

Utredningen berör vidare frågan om karenstid i samband med jul- och nyårshelgerna. Utredningen framhåller därvid, att ansvällningen av kassornas utbetalning av ersättningar i samband med de inom vissa yrkesområden förekommande s. k. årsskiftespermitteringarna i flera avseenden visat sig utgöra ett problem. Genom att de normalt arbetsfria helgdagarna och helgdagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar hade permitteringar på ett fåtal dagar kunnat leda till betydande utbetalningar. För att så långt möjligt minska omfattningen av sådana utbetalningar hade flera kassor i sina stadgar intagit en bestämmelse att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna inte finge räknas som karensdagar. Införandet av helgdagslön hade emellertid på ett flertal områden medfört väsentliga förändringar i här berörda avseenden. Inom de yrkesområden, där helgdagslön genomförts, komme anspråk på karenstid eller ersättning för helgdagar i samband med tillfällig permittering huvudsakligen att göras av medlemmar, vilka på grund av för kort anställningstid i företaget inte kvalificerat sig för helgdagslön. Härtill komme även de medlemmar, som avskedats före helgen. Utredningen hade övervägt lämpligheten av ett generellt förbud mot att inräkna vissa helgdagar och helgdagsaftnar i samband med jul- och nyårshelgerna i karenstiden. Med hänsyn till att problemet med utbetalning av ersättning i samband med årsskiftespermitteringar i fortsättningen kunde antagas bli väsentligt reducerat, torde dock skälen för ett sådant förbud inte längre vara lika påtagliga som tidigare. Då emellertid utvecklingen i förevarande avseende inte med säkerhet kunde förutsägas, vore det lämpligt, att tillsynsmyndigheten gåves befogenhet att i det fall, då utgivningen av ersättning inom en kassa tenderade att i större omfattning koncentreras kring jul och nyår, föreskriva att vissa dagar vid dessa helger inte skulle få inräknas i karenstiden. Denna befogenhet behövde inte utsträckas till påskhelgen, enär några praktiska svårigheter hittills inte syntes ha gjort sig gällande i samband med denna helg.

Såsom framgår av det följande föreslår utredningen, alt ersättning inte skall utgå för enstaka arbetslös dag. Sådan dag skall enligt förslaget inte heller inräknas i karenslid. Vid driftinskränkning, som omfattar mer än en dag i veckan, föreslås ersättning som regel inte skola utgå för en av de

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

arbetslösa dagarna under veckan, men karenstiden föreslås omfatta även denna dag.

Utredningen förordar vidare, att dagar, då medlem uppbär lialv sjukpenning eller arbetar högst fyra timmar, inte skall räknas som karensdagar, även om halv ersättning eljest skulle ha kunnat utgå.

Utredningen behandlar härefter vissa fall av karensbefrielse och diskuterar därvid först frågan om samordning mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna såtillvida, att karenstid inte skall behöva genomgås av den som blir arbetslös efter att ha varit sjuk. En motsvarande bestämmelse avseende övergång från arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen hade intagits i sjukförsäkringslagen, vilken föreskreve, att karenstid ej skulle tillämpas, när den försäkrade vid sjukperiodens början ägde uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Utredningen föreslår, att karens inte skall behöva fullgöras vid arbetslöshet i anslutning till sjukperiod, då sjukpenning eller hempenning utgått för minst tre dagar. Vid övergång från moderskapsförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen förelåge inte samma skäl för karensbefrielse som vid övergång från sjukförsäkringen, såtillvida att någon karenstid ej förekomme inom moderskapsförsäkringen. Framför allt med hänsyn till önskvärdheten av en friktionsfri övergång mellan olika socialförsäkringsgrenar, finner utredningen emellertid lämpligt, att undantag beträffande kravet på karenstid medgives även i detta fall.

Enligt utredningens mening talar vissa skäl för befrielse från karenstid även i de fall då arbetslösheten föregåtts av värnpliktstjänstgöring av viss varaktighet. Denna tjänstgöring innebure i allmänhet ekonomiska uppoffringar för vederbörande och nedsatte hans möjligheter att stå någon självrisk vid arbetslöshet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att kravet på karens inom arbetslöshetsförsäkringen eftergives efter värnpliktstjänstgöring av minst 30 dagar.

Som allmänt villkor för karensbefrielse föreslås, att medlemmen anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen efter sjuk- eller moderskapsförsäkringsförmånens upphörande eller värnpliktstjänstgöringens slut.

Utredningen har prövat frågan om slopande eller modifiering av kravet på genomgång av ny karenstid vid upprepade perioder av arbetslöshet. Mot nuvarande bestämmelser hade i fråga om detta krav gjorts den invändningen, att det drabbade olika beroende på om arbetslösheten vore förlagd i ett sträck eller uppdelad i flera perioder. Med hänsyn främst till att väsentliga kostnadsökningar skulle bli följden har utredningen avvisat såväl tanken på att göra karenstiden kortare vid upprepade perioder av arbetslöshet som tanken på en till sju dagar förlängd karenstid, som inte skulle behöva förnyas under samma försäkringsår. En viss förbättring skulle enligt utredningens mening dock uppnås, om nu föreliggande möjlighet för den som uppbär daghjälp att utan ny karenstid utföra arbete

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i år 1956 69

intill 24 dagar utsträcktes till att gälla om medlemmen arbetat upp till 48 dagar. Detta skulle innebära en fördubbling av den tid en medlem kunde ha arbete utan att därför behöva genomgå ny karenstid. Ytterligare skäl talade för en sådan utsträckning av den medgivna arbetsperioden. Denna borde vara så tilltagen, att det verkligen lönade sig för den som vore arbetslös att ta ett arbete. Skulle ny karens genomgås efter en relativt kort arbetsperiod, komme medlemmen i ett svårt läge eftersom han vore helt utan inkomst de upprepade karensperioderna. Angivna förhållande belyser utredningen genom följande exempel.

En medlem med hustru och två barn, boende i ortsgrupp III, förutsättes ha den i arbetslöshetsförsäkringen för närvarande vanligaste daghjälpen, 16: 50 kronor. I daghjälp jämte familjetillägg erhåller han från arbetslöshetskassan 21: 50 kronor per dag, vilket motsvarar 129 kronor per vecka. En ny karenstid medför således för honom en förlust av detta belopp. Om han blir erbjuden arbete med en arbetsförtjänst av 200 kronor per vecka, får han vidkännas avdrag för preliminär skatt med 43 kronor.1 Nettolönen är således 157 kronor. För att han inte skall komma i ett sämre ekonomiskt läge än vid arbetslöshet genom att anta ett arbete med 200 kronors lön per vecka, måste han arbeta i det närmaste fem veckor, innan krav kan ställas på genomgång av ny karenstid.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en höjning av den medgivna arbetade tiden från 24 till 48 dagar. Om reglerna i övrigt bibehölles oförändrade, komme denna förlängning emellertid att accentuera ett problem, vilket redan med nuvarande bestämmelser medförde vissa olägenheter. Såsom karensbestämmelserna för närvarande vore konstruerade kunde nämligen en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för en ny 24-dagarsperiod. I den praktiska tillämpningen hade detta bl. a. inneburit, att medlemmar med en till fem dagar avkortad arbetsvecka under obegränsad tid kunnat få tillgodoräkna sig genomgången karens. Dessutom hade det uppenbarligen varit tämligen lätt att arrangera någon eller några dagars ledighet för att vid eventuell senare permittering slippa karenstid. Det vore angeläget att karensreglerna inte helt sattes ur kraft vid återkommande kortvarig arbetslöshet.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att en koncentration av arbetslösheten motsvarande minst fem daghjälpsdagar av sex på varandra följande dagar skall krävas för att ny 48-dagarsperiod skall börja löpa. En sådan bestämmelse skulle öppna möjlighet att i en given situation ta ett tillfälligt arbete på en dag utan att därför äventyra denna förlängning av karenstidens giltighet. För den, som efter att ha fullgjort karenstid arbetade exempelvis 30 dagar, vore permitterad tre dagar och därefter ånyo arbetade 30 dagar, skulle de båda arbetsperioderna räknas samman, och ny karenstid skulle krävas efter den andra arbetsperioden. Det

1 Enl. skattetabell III: 13/1955.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

torde finnas anledning räkna med att den skärpning av karensreglerna, som på angivet sätt erhölles, i viss mån skulle uppväga den ökning av kassornas utbetalningar, som en förlängning av den medgivna arbetsperioden från 24 till 48 dagar koinme att medföra. I den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna skulle en medlem, som uppbure löpande ersättning, alltid ha en 48-dagarsperiod framför sig varunder han inte behövde genomgå ny karenstid. Om han av någon anledning upphörde att söka daghjälp, måste han, om han återkomme efter en längre tidrymd än åtta veckor, styrka sig ha haft högst 48 dagars arbete för att inte behöva genomgå ny karens. Sökte han daghjälp inom de åtta veckorna, funnes ingen anledning att ur karenssynpunkt göra någon särskild utredning beträffande den arbetade tiden. Vid korttidsarbete, då medlem inte i något fall hade minst fem daghjälpsdagar av sex på varandra följande dagar, komme de arbetade dagarna att sammanräknas. Då summan överstege 48 dagar, skulle medlemmen genomgå ny karenstid. Samma resultat erhölles beträffande medlem, som av annan anledning än driftinskränkning vid företaget under längre tid vore arbetslös ett fåtal dagar per vecka. Det borde enligt utredningens mening åvila tillsynsmyndigheten att avgöra vilken bevisning, som borde krävas då en medlem med åberopande av att han inte arbetat utöver 48 dagar ville tillgodoräkna redan genomgången karenstid. Hade medlemmen varit förhindrad att utföra arbete viss tid, borde hindret styrkas genom intyg om exempelvis sjukdom, värnpliktstjänstgöring, kurs eller barnsbörd. Om inte något arbetshinder förelegat, borde avsaknaden av arbete normalt styrkas genom föreskrivet intyg från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt arbete hos denna. Ett resultat av det sålunda skisserade kravet på bevisning i fråga om egentlig arbetslöshet — då arbetshinder ej förelegat — bleve, att frivillig arbetsledighet, vid vilken medlemmen inte sökte nytt arbete hos förmedlingen, i likhet med arbetad tid komme att räknas in i de 48 dagarna.

Utredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om karenstid medförde, att två i nuvarande regler ingående villkor skulle bortfalla. Det ena vore det s. k. kontaktvillkoret, som innebure, att ny karenstid skulle fullgöras av medlem, vilken under loppet av sju på varandra följande dagar inte kunde förete intyg, att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det andra avsåge, att medlem, som på grund av arbete under högst 24 dagar, sjukdom eller vissa andra arbetshinder inte uppfyllde kontaktvillkoret, på nytt måste söka daghjälp omedelbart efter arbetets slut eller hindrets upphörande; i annat fall krävdes ny karenstid. Utredningens förslag innebure, att kontaktvillkoret ersattes med den beskrivna specialkontrollen i de fall, då medlem efter längre bortovaro än åtta veckor återkomme med krav på att inte behöva genomgå ny karenstid, samt inräknandet i de 48 dagarna av tid, då medlemmen utan bevisat arbetshinder uraktlåtit att besöka arbetsförmedlingen.

Utredningen tillägger, att de av ändringarna i karensbestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 71

föranledda ökningarna av statens kostnader kunde uppskattas till ca 1,3 milj. kronor vid 2,5 understödsdagar per årsmedlem och ca 3,2 milj. kronor vid 5 understödsdagar per årsmedlem.

Yttrandena

Vad angår det icke tidsbestämda avgifts v ill koret tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen den föreslagna möjligheten för kassa att medgiva medlem, som vid utträde ur kassan fullgjort nämnda villkor, att vid återinträde inom fem år inte behöva ånyo fullgöra detsamma. Eventuellt kunde en kortare tid, exempelvis tre år, övervägas. I fråga om den av utredningen föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildningstid för uppfyllande av nu ifrågavarande avgiftsvillkor framhåller styrelsen, att denna rätt bör vara knuten inte till utbildningens mera varaktiga eller tillfälliga karaktär utan till dess syftemål. Endast tid avseende skolutbildning, yrkesutbildning eller omskolning borde få tillgodoräknas, vilket sammanhängde med att sådan tid inte borde betraktas som arbetslös och understödsberättigad tid i arbetslöshetsförsäkringens mening. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation finner den föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildning önskvärd men ifrågasätter, om inte ett förtydligande av vad som åsyftades med »yrkesutbildning» vore nödvändigt. Enligt samorganisationens uppfattning borde med uttrycket »yrkesutbildning» i detta sammanhang avses special- och även annan utbildning samt kurs, vartill bidrag utginge från staten, landsting eller kommun, ävensom kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts. Överstyrelsen för yrkesutbildning befarar, att svårigheter kommer att uppstå att med den utgångspunkt utredningen valt avgöra, huruvida viss kurs skulle vara att hänföra till den ena eller den andra gruppen av kurser. Enligt överstyrelsens mening torde det därför för tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna bli nödvändigt med en närmare precisering av gränsdragningen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ledighet för barnsbörd bör jämställas med värnplikt även i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret och föreslår, att tid, varunder medlem uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapsförsäkring, skall inräknas i de 52 kvalifikationsveckor som ifrågavarande avgiftsvillkor avser.

Beträffande det tidsbestämda a v gifts v ill kor et tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen, att värnplikts-, yrkesutbildnings- och barnbördsveckor skall få tillgodoräknas. 1 denna del innebure förslaget i sak inte någon större avvikelse från den nu tillämpade ordningen, enligt vilken tid för värnpliktstjänstgöring och barnsbörd utgjorde s. k. överhoppningsbar tid. Antalet sådana fall torde liksom hittills bli relativt begränsat. Den föreslagna rätten att tillgodoräkna även sjukveckor syntes emellertid medföra en icke oväsentlig uppmjukning av förevarande avgiftsvillkor. Dessutom

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

kunde understödsrätt uppkomma i vissa fall, då sådan rätt inte skulle föreligga enligt nuvarande bestämmelser. Åtskilliga personer som reellt sett inte längre tillhörde arbetsmarknaden eller gjorde det i mycket ringa omfattning och som nu diskvalificerades genom det jämförelsevis stränga kombinerade avgifts- och arbetsvillkoret, komme att kunna göra rätt till ersättning gällande, därest sådan rätt skulle kunna förvärvas enbart eller huvudsakligen genom tillgodoräknande av sjukdomstid. Den kategori försäkrade, som hölle på att successivt lämna arbetslivet och som skulle kunna utnyttja nu angivna tillgodoräknanderätt, torde vara icke obetydlig och hade säkerligen avsevärd arbetslöshetsrisk. Härtill komme att dessa personers rätt till ersättning ofta vore svår att bedöma vad gällde villkoret om arbetsförmåga och skyldigheten att vara arbetssökande. Styrelsen delade därför inte utredningens uppfattning, att den föreslagna tekniska omläggningen av prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle komma att ge ersättningsrätt endast i vissa enstaka fall, då motsatt resultat skulle ha erhållits med nuvarande regler. Den arbetslöshetsrisk, som kassorna svarade lör, måste komma att öka, vilket i vissa fall kunde få inverkan på de försäkrades avgifter i höjande riktning. Denna effekt skulle kunna till en del motverkas genom att avgiftsplikt ålades för all sådan tid som finge tillgodoräknas vid bedömande av understödsrätten, d. v. s. praktiskt taget kontinuerlig betalning till arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som inom den frivilliga sjukförsäkringen. Principiellt sett kunde en sådan ordning vara riktig. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna bl. a. på grund av sammankopplingen med den fackliga avgiftsbetalningen vore styrelsen emellertid inte beredd att föreslå genomförandet av en dylik omläggning.

Det måste slutligen, framhåller styrelsen vidare, vara principiellt oriktigt att utnyttjandet av en socialförsäkring skulle för en försäkrad bygga upp rätt till ersättning från en annan socialförsäkring, så mycket mer som denna försäkring inte finge någon ekonomisk gottgörelse härför genom avgifter. Samtidigt konsumerade den som utnyttjade arbetslöshetsförsäkringen sin rätt till fortsatt ersättning från densamma.

Styrelsen fortsätter.

Om den av utredningen föreslagna tillgodoräknanderätten beträffande sjukdomstid accepteras är det nödvändigt med en kompletterande bestämmelse av följande innebörd. Den som en gång vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret fått tillgodoräkna sjuktid för ett visst antal veckor måste nästa gång vid prövning av detta avgiftsvillkor kunna redovisa tillgodoräkningsbara avgifter för minst lika många veckor, d. v. s. haft arbete lika lång tid. Härigenom förhindras de försäkrade att år efter år helt eller till större delen grunda sin understödsrätt på sjukdomstid. Denna regel bör vara relativt lätt att tillämpa, eftersom på medlemmens matrikelkort för varje försäkringsår kan noteras vad för slags veckor som tillgodoräknats vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att den som mot slutet av ett försäkringsår erhåller ersättning från arbetslöshets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 73

kassan, vilken ersättning helt eller till väsentlig del grundats på sjukdomstid, icke skall förlora sin understödsrätt vid omprövningen av avgiftsvillkoret under det nya försäkringsåret, bör emellertid någon slags undantagsregel för dessa fall skapas. Möjligen kan detta åstadkommas genom att låta ovan angivna regel avse en tvåårsperiod. Styrelsen tillägger, att om den sålunda föreslagna spärregeln ej godtoges, i varje fall den av utredningen föreslagna åldern, då sjukdomstid ej längre skulle få tillgodoräknas borde sänkas från 67 till 60 år. Härigenom skulle man kunna undvika ett stort antal fall då rätt till ersättning på objektiva grunder inte borde föreligga. Ett införande av denna lägre gräns föranledde dock tvekan ur den synpunkten, att därigenom avskures från rätten till ersättning även en del fall, då ersättning från arbetslöshetsförsäkringen hade varit befogad, exempelvis vid arbetsförlust och arbetslöshet efter långvarig arbetsoförmåga på grund av olycksfall som inträffat efter det den försäkrade fyllt 60 år. — Styrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) har inte anslutit sig till styrelsens förslag om en sänkning av åldersgränsen. Landsorganisationen finner den i fråga om tillgodoräknande av sjukdomstid föreslagna skärpningen för medlemmar, som uppnått 67 års ålder, obefogad. Den inskränkning som kunde anses befogad gällde medlem över 67 år, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit ersättning från försäkringen på uteslutande sjukveckor. Sådan medlem borde inte på nytt ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört arbete i sådan omfattning att det kunde anses bevisat att han fortfarande vore arbetsför. Frågan om yngre konvalescenters och långvarigt yrkesskadades rätt att erhålla ersättning från försäkringen borde hänskjutas till utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning. Det måste betraktas såsom eftersträvansvärt att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kompletterade vårandra vid skyddet av sådana personers inkomstbortfall på grund av arbetslöshet i samband med eller strax efter en sjukdom eller yrkesskada. Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation avstyrker de föreslagna särbestämmelserna för folkpensionärer. Däremot anser samorganisationen, att medlem, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit ersättning från försäkringen på uteslutande sjukveckor och därvid blivit utförsäkrad, på nytt inte skall ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört arbete i sådan omfattning, att han ägt erlägga avgift för 8 veckor eller 2 månader. Tjänstemännens centralorganisation finner, att de föreslagna ändringarna skulle underlätta prövningsförfarandet och samtidigt tillgodose medlemmarnas intressen. 1 de fall ersättning upprepade gånger förvärvades av samma medlem huvudsakligen genom sjukdomsperioder, borde emellertid omsorgsfullt undersökas, huruvida vederbörande i egentlig mening kunde anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Enligt organisationens mening vore det eljest stötande, att folkpensionärerna sattes i särställning, när det

74 Kungi. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

gällde möjligheten att tillgodoräkna sjuktid för erhållande av rätt till ersättning.

Vad härefter angår de föreslagna ändringarna i karensbestä in melserna finner arbetsmarknadsstyrelsen de undantag beträffande skyldigheten att genomgå karens, vilka utredningen föreslår, väl motiverade. Även förlängningen av den arbetsperiod, efter vilken ny karens ej kräves, från 24 till 48 dagar samt slopandet av det s. k. kontaktvillkoret innebure väsentliga förbättringar inte minst ur praktisk-administrativ synpunkt. Enligt utredningens förslag skulle i karenstid endast få inräknas dag, för vilken medlem eljest skulle ha erhållit daghjälp, med ett undantag; dag, för vilken daghjälp inte skulle ha utgått på grund av korttidsavdrag vid driftinskränkning, skulle nämligen inräknas i karenstiden. För att ernå enhetlighet och underlätta de lokala redogörarnas arbete finner styrelsen det angeläget att motsvarande rätt att räkna karens borde gälla även dag, för vilken daghjälp ej skulle ha utgått vid fem dagars arbetsvecka. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, huruvida inte vid beräkning av karenstid hänsyn borde tagas även till tid, varunder medlem uppburit sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning, som riksförsäkringsanstalten eller bolag, varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, har att tillämpa. Enligt anstaltens uppfattning borde i varje fall tid, under vilken medlem uppburit sjukpenning enligt 11 § andra eller tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen, i förevarande hänseende jämställas med tid, varunder han uppburit sjukpenning enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Överstyrelsen för yrkesutbildning anser skäl tala för att tid för yrkesutbildning likställes med värnpliktstid även i fråga om karensvillkoret. Statskontoret har inte någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna i vad de avser befrielse från skyldigheten att fullgöra karenstid efter sjukdom, barnsbörd eller värnplikt. Däremot kan ämbetsverket inte finna att tillräckliga skäl anförts för den ifrågasatta utökningen från 24 till 48 dagar av den tid, under vilken kassamedlem skulle kunna utföra arbete utan att fördenskull behöva genomgå ny karenstid, en anordning som vid nuvarande sysselsättningsförhållanden beräknats medföra en årlig utgiftsökning för statsverket av inte mindre än 2—3 milj. kronor. Därest i allt fall en modifiering av karensbestämmelserna i förevarande avseende ansåges böra komma till stånd, borde enligt statskontorets mening den medgivna arbetsperioden skäligen begränsas till högst 35 dagar. Med hänsyn till den beräknade ökningen av statsutgifterna och till angelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge iaktta den största återhållsamhet ifrågasätter kommerskollegium, om förslaget nu bör genomföras. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhåller i fråga om karensförbjudna dagar vid helger, att i det fall skäl kunde föreligga att

Kungl. Maj:ts proposition nr tU år 1956

inskränka karens- och understödsrätt i samband med helgpermittermg det inte borde ankomma på tillsynsmyndigheten utan på kassan själv att ta hänsyn till detta.

Departementschefen

Enighet råder om att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa i likhet med vad som nu är fallet — endast bör utgå till medlem över 16 år, som är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Jag saknar därför anledning att närmare uppehålla mig vid dessa allmänna ersättningsvillkor.^ Till vissa med dem sammanhängande specialfrågor torde jag dock få återkomma senare. Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens ändamål är det naturligt, att rätten till ersättning knytes till den förutsättningen att vederbörande sedan viss tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. För att i detta hänseende avgränsa de ersättningsberättigade kategorierna finnes i nuvarande bestämmelser uppställda två avgiftsvillkor. Det ena av dem, det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad till ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter till kassan. Enligt det andra, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret, skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträdande ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande av båda villkoren. Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas för tid då den försäkrade mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet av förstnämnda avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på arbetsmarknaden, och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han allt fortfarande brukar ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande. Genom dessa kombinerade avgiftsvillkor vinnes sålunda på ett naturligt sätt en avgränsning av de ersättningsberättigade ur den synpunkt som inledningsvis berörts. Utredningen har inte funnit skäl föreligga att övergå till en annan ordning härutinnan och under remissbehandlingen har ej heller framkommit önskemål härom. Även jag anser, att ifrågavarande båda avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot synes vissa detaljändringar böra övervägas. Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret föreslår utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande bestämmelser skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare på nytt inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till ersättning skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före avbrottet. Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort ifråga­

7f> Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

varande villkor, må på därom gjord framställning befrias från skyldigheten att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom fem år. Mot en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd att komma till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda ur kassan, har remissinstanserna inte haft något att erinra, men arbetsmarknadsstyrelsen har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden borde förkortas. Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga avbrott i medlemskapet bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik eller för vård av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare än utredningen förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas lör uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om medlemmen före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknanderätt skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom nyrss nämnts visserligen främst till sydte att från ersättningsrätt utmönstra dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det symes rimligt att med y rkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkesutbildning, som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utredningen föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgiftsvillkoret bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även barnbördstid skall fa tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera bestämmelserna rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp. Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utredningen föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det föregående berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret. F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, sedan det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva omprövas i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkringsår. För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny' arbetslöshet skall anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att

4 77

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1956

omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäkringen. Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres. Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid, då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samtliga dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet, eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret för att ha rätt till ersättning. Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redogöraren skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall inte som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. Enligt utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt lagen" om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i remissyttrandena. Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emellertid svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillkorets syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat arbetsmarknaden i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt angår detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdomstid. Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte ansett sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den begränsningen, att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte alls skall få tillgodoräknas.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen framförts vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande, att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna säkerligen skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen bär att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av utredningen föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdomstid ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen som ett slopande av densamma.

Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen. Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft arbete under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjukdomsperiodens början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer. Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta endast skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej finns enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande medlem i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa fördelarna.

Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att förorda bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsynstagande till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder medlem visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.

Emellertid återstår frågan, om man — såsom utredningen förordat — bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhoppningsregeln i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjukdomsperioder torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det

Knngl. Maj:ts proposition nr Hi år 1956 79

tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånadersperioden. Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjukdomar av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårigheter att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersättningstid, varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är detta inte tillfredsställande. På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden. Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkesutbildning och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna metoden att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag att så sker. Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid. Jag övergår härefter till frågan om kar en st iden i arbetslöshetsförsäkringen. Att en viss karenstid måste vara föreskriven inom denna försäkring liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde bl. a. av ekonomiska skäl vara uppenbart. Vad som bär skall diskuteras är dels karenstidens längd och dels vissa specialproblem rörande karensberäkningen. Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan. Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna. Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden förlängts det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå. Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid, exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd karenstid nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden uppfyllts bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse. Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka daghjälp skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a., att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om medlemmen var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och nyårshelgerna inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kassorna på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om helgdagsaftnar och helgdagar, da medlemmarna är lediga från arbetet men ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållande av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utredningen, som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karenstiden av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsområde kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remissorgan utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifrågasatt, om det inte borde ankomma på kassorna själva att bedöma behovet av begränsningar vid helgpermittering. I detta avseende överensstämmer emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall, t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda förslaget i denna del. I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956 81

reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända. Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid inskränkning i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbetslöshet, som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall reducera antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karenshänseende tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.

Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karensdag. Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karensdag. Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande avseende.

I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under de närmast före den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte intjänat sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar det s. k. kontaktvillkoret.

I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från karenstid men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genomgå karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny karenstid.

Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens förslag sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas genomgå karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäkringarna motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda 1'ör- 0—■ Ii i h ant/ till diksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

säkring för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider därför att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.

Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karenstid är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukförsäkringens tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbetslöshetskassan beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyssnämnda regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstidskravet skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha uppburit hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sammanhang kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen har att tillämpa.

Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karensvillkoret skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit tillläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med att det inte förekommer någon karenstid i fråga om moderskapshjälpen. Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnpliktstjänstgöring av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.

I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956 83

kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genomgå karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränkningsregler eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han avvisat erbjudet lämpligt arbete.

Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.

Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.

Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från statskontorets och kommcrskollegiets sida, vilka under åberopande av de ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad utökning av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuvarande 24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1956

anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med utredningen finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna fördubblingen av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens förslag.

Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen framlagda författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny karenstid och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser. Häremot synes intet vara att erinra.

F örsäkringsersättningarna

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts skall erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i form av familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Understöd får därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av reseoch flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort. I annan form än nu sagts får understöd ej utgivas (17 § 1 inom.).

Daghjälp utgår inte för söndag. Inte heller får daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Daghjälp utgår inte för dag, då medlemmen med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem, eller äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp (18 §).

Daghjälpens storlek fastställes av kassan själv men får inte överstiga 20 kronor om dagen (20 § 1 mom.). Kassan kan i sina stadgar föreskriva, att medlemmarna skall fördelas i olika klasser efter daghjälpens storlek. Även andra klassindelningsgrunder kan emellertid tillämpas. I förordningen föreskrives endast, att stadgarna skall innehålla erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval (20 § 5 mom.).

Barntillägget utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket tillägg utgår. Maketillägget och husföreståndarinnetillägget utgör vartdera två kronor om dagen (20 § 2 mom.).

Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 85

tillägg utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. I intet fall får dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en person. Är flera personer berättigade till barntillägg för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de berättigade, samt eljest till modern (17 § 2 mom. 1 st.).

Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlemmen varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Maketillägg skall dock inte lämnas om den, för vilken sådant tillägg eljest skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 § 2 mom. 2 st.).

Husföreståndarinnetillägg utgår till medlem, som inte är gift och ej heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Husföreståndarinnetillägg skall dock inte lämnas, om husföreståndarinnan, bortsett från arbetet i medlemmens hem, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 § 2 mom. 3 st.).

Vissa överförsäkringsregler finnes givna i 20 § förordningen. Sålunda får såsom daghjälp inte utgivas mer än som svarar mot, för medlem som är familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I daghjälp och familjetillägg får inte tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som svarar mot fyra femtedelar av den nyss angivna arbetsförtjänsten. Måste understödet på grund härav minskas, skall först maketillägget eller husföreslåndarinnetillägget samt därefter, om det erfordras, jämväl barntilllägget nedsättas eller helt innehållas.

Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyldighet mot den, med vilken medlemmen är eller varit gift, eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant eller som äger uppbära husföreståndarinnetillägg.

Är medlem i anledning av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, får daghjälp och familjetillägg utgivas till honom allenast i den mån understödet inte uppgår till den i överförsäkringsreglerna närmare angivna andelen av arbetsförtjänsten. Kassa äger i sina stadgar föreskriva, alt daghjälp till medlem, som uppbär dylikt understöd, får utgå allenast i den mån understödet inte uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen (20 § 3 inom.). Regler om avräkningsförfarande i andra fall finnes inte i förordningen. Några föreskrifter om hänsynstagande till utgående folkpensio-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956 ner eller livräntor etc. vid fastställandet av ersättningens storlek finnes således inte.

Daghjälp får inte utgå för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande månader. Maximitiden får bestämmas till lägst 90 dagar. Sedan medlemmen fått understöd för högsta möjliga antal dagar under en tolvmånadersperiod, är han utförsäkrad och kan inte få understöd på nytt, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst två veckoavgifter, samt uppfyller övriga föreskrivna villkor för understödsrätt (23 §). .-i*!

Varje kassa skall i sina stadgar ha angivet, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd må kunna ändras (5 §). Föreligger någon sådan förutsättning, äger kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Eljest föreskrivet minimum för understödstiden eller 90 dagar får därvid underskridas, så länge beslutet gäller (24 §).

Utredningen

Med hänsyn till att utredningen i sitt år 1952 avgivna betänkande, vilket lagts till grund för beslut vid 1953 års riksdag, behandlat frågan om försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion har utredningen inte ansett sig böra på nytt ta upp denna fråga. Utredningen utgår sålunda ifrån att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntillägg samt, efter kassornas eget val, make- och husföreståndarinnetillägg.

Däremot har utredningen prövat åtskilliga speciella spörsmål rörande försäkringsersättningarna. Till dem hör frågan huruvida lagstiftningen bör innehålla bestämmelser om att ersättning ej skall utgå för vissa dagar.

Någon ändring föreslås härvid inte i den nu gällande regeln att daghjälp ej utgives för söndag.

Med de relativt höga ersättningar, som blivit möjliga genom de senaste förbättringarna, finns enligt utredningens mening inte alltid motiv för att ersättning skall utgå för helgdag. Rent försäkringsmässigt sett skulle ersättning över huvud taget inte utgå för helgdagar, om den försäkrade, då han hade arbete, inte hade inkomst sådan dag. I arbetslöshetskassor med ersättningar, som lämnade låg kompensation för inkomstbortfallet, vore det emellertid av sociala skäl alltjämt befogat att lämna ersättning även för ifrågavarande helgdagar. Härtill komme, att tendensen syntes vara att lön i ökande utsträckning utginge även för helgdagar. Utredningen föreslår därför, att nuvarande bestämmelser beträffande rätten till ersättning för helgdagar inte ändras, men förutsätter därvid att ersättningsrät-

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1956 87

ten i dessa fall prövas av kassan och tillsynsmyndigheten, om daghjälpen är hög i förhållande till det allmänna löneläget inom kassans verksamhetsområde och medlemmarna som regel ej har lön för helgdagar. Kassan hade i sådant fall möjlighet att i sina stadgar intaga inskränkande bestämmelser i fråga om rätten till ersättning för helgdagar.

I detta sammanhang diskuterar utredningen frågan, huruvida ersättning bör utgå för dagar, då arbete enligt kollektivavtal inte skall utföras, d. v. s. avtalse n liga fridagar. Denna fråga vore ej direkt reglerad i förordningen. Nio kassor hade emellertid i sina stadgar intagit en föreskrift, att dylika dagar skulle jämställas med helgdagar. Enligt utredningens mening borde ersättning från försäkringen i princip begränsas till de fall, då förlusten av arbetsinkomst berodde på bristande tillgång på arbete. I kollektivavtal föreskriven fridag utan lön kunde inte gärna hänföras till dessa fall, varför ett uttryckligt förbud mot utgivande av ersättning för avtalsenlig fridag kunde anses motiverat. Svårigheter kunde emellertid uppkomma vid avgörandet om en medlem lydde under visst kollektivavtal. Dessutom vore de avtalsenliga fridagarna i sak mycket närstående helgdagarna. Möjlighet borde därför finnas att med tillsynsmyndighetens medgivande vid prövningen av ersättningsrätten likställa avtalsenlig fridag med helgdag. Utformningen av sådant medgivande borde ske i anslutning till förhållandena inom vederbörande kassas verksamhetsområde.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen en regel av innebörd, att ersättning ej må utgivas för avtalsenlig fridag, såvida inte tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med helgdag.

Rörande rätten till ersättning för dag, för vilken semesterersättning utgår, anför utredningen bl. a.

Vid nuvarande bestämmelser föreligger således inte något hinder för att en arbetstagare först erhåller semesterersättning för visst antal dagar och sedermera ersättning från arbetslöshetskassan för motsvarande dagar. Det kan ifrågasättas om inte särskilda bestämmelser borde införas för att begränsa rätten till ersättning från arbetslöshetskassa vid utbekommen semesterersättning. Vid utformningen av dylika bestämmelser uppkommer emellerlid flera problem. I en del fall är det sålunda svårt att fastställa antalet dagar, för vilka semesterersättning utgått. Vidare uppkommer fråga, huruvida hänsyn skall tagas till dessa dagar omedelbart vid arbetslöshet eller om inskränkningen i ersättningsrätten endast skall gälla för en viss del av året, som regel sommarhalvåret, och endast för det fall vederbörande permitteras i samband med att övriga anställda åtnjuter semester. Skall hänsyn tagas till semesterersättningen redan vid första uppkommande arbetslöshet och inskränkning då göras i medlemmens rätt till ersättning, måste det innebära, att han äger uppbära ersättning från kassan om han därefter skulle permitteras i anledning av semester på arbetsplatsen. Hur dessa frågor än löses måste det i många fall för kassorna och framför allt redogörarna bli ett omständligt och arbetskrävande förfarande att utreda och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr t-it år 1956

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen inte ansett sig böra gå längre än att uttala angelägenheten av att de erkända arbetslöshetskassorna överväger att i sina stadgar intaga bestämmelser, avfattade med hänsyn till de för kassan speciella förhållandena, som reglerar rätten till ersättning i ifrågavarande fall.

Utredningen föreslår, att den bestämmelse i förordningen skall utgå, enligt vilken daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem. Utredningen finner det självfallet, att den som uppbär hela eller större delen av sin lön inte är arbetslös i förordningens mening även om han på grund av semester eller annan liknande anledning är befriad från tjänstgöringsskyldighet.

Utredningen behandlar härefter frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag samt anför bl. a.

Det är uppenbart, att försäkringen i första hand bör vara anordnad med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet, d. v. s. omfattande flera veckor eller några månader. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade självrisk genom karenstiden. Härutöver har genom korttidsreglerna gjorts en begränsning av ersättningsrätten, vilken enligt huvudregeln innebär att vid arbetslöshet på grund av driftinskränkning hos den ordinarie arbetsgivaren antalet dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten kan medge undantag från denna begränsningsregel. Även om de sålunda gällande bestämmelserna tages i betraktande synes frågan om införandet av en allmän regel om att ersättning ej utgår, då arbetslösheten är begränsad till en dag i veckan, böra övervägas. Det vanligaste fallet torde vara att det är lördagen som är arbetslös. Med den inom flertalet yrken kortare arbetstiden denna dag är inkomstbortfallet och därmed motivet för ersättning relativt ringa vid sådan arbetslöshet. Det föreligger på grund härav stor risk för överförsäkring, om ersättning utgår för sådana dagar. Det möter också särskilda svårigheter att bereda den arbetslöse annat arbete, om arbetslösheten är begränsad till en lördag och över huvud taget är kontrollproblemet svårlöst. Vad nu sagts om lördagar gäller, med vissa begränsningar, också enstaka arbetslös dag, som infaller på annan veckodag. Det synes därför lämpligt, att arbetslöshet, som är begränsad till en dag i en vecka, generellt undantages från ersättningsrätt.

Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, om medlemmen under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp ej heller må utgivas för den sjätte dagen.

En bestämmelse av denna innebörd skulle, framhåller utredningen, även reglera frågan om ersättning för försäkrad, som normalt arbetar fem dagar per vecka och därunder fullgör full veckoarbetstid, vilken fråga inte nu vore reglerad i förordningen. En försäkrad med normalt femdagars ar­

Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956

betsvecka skulle därmed, även om han av någon anledning kunde anses som arbetslös den sjätte dagen, inte erhålla ersättning för denna dag. Hade han arbetat fem dagar under veckan och erhållit full veckolön, förelåge i själva verket inte något inkomstbortfall för den sjätte dagen. Utredningen berör även frågan om medlems ersättningsrätt under tid då han genomgår kurs. Den omständigheten att medlemmen bevistade kurs borde enligt utredningens mening inte utesluta honom från möjlighet att erhålla ersättning från den erkända arbetslöshetskassan under kurstiden. Uppfyllde medlemmen stipulerade villkor innebärande bl. a. att han vore oförhindrad att taga arbete borde han kunna erhålla ersättning. I fråga om längre kurser, särskilt kurser för yrkesutbildning, torde man kunna utgå från att medlemmen vore fast bunden och förhindrad att när som helst taga anställning. Han uppfyllde i sådant fall inte villkoren för ersättningsrätt. Vore det däremot frågan om kurser av kortare varaktighet torde man kunna förutsätta, att medlemmen borde kunna avbryta kursen och taga arbete, och han borde i detta fall kunna erhålla ersättning. Utredningen förutsätter, att tillsynsmyndigheten lämnar närmare anvisningar i fråga om rätten till ersättning under tid, då arbetslös genomgår kurs. Vidare upptar utredningen spörsmålet om rätten till ersättning för dag, då medlemmen blott söker deltidsarbete. Därvid framhåller utredningen, att sökande av deltidsarbete inte borde helt utestängas från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Begränsade en försäkrad sitt utbud av arbetskraft att gälla endast vissa tider eller vissa arbetsuppgifter borde som grundregel gälla, att den försäkrade för att över huvud taget kunna anses berättigad till ersättning måste ha förmåga och vilja att taga arbete inom yrke, som kunde anses tillhöra arbetsmarknaden, eller, i det fall han vore lokalt arbetssökande, ortens arbetsmarknad. En viss minimigräns måste sättas, dels med hänsyn till att de försäkrade borde stå en viss självrisk och dels med hänsyn till att en försäkrad, som uppbure ersättning från försäkringen, i realiteten måste tillhöra arbetsmarknaden. Det vore vidare ur försäkringens synpunkt av intresse att arbetslösheten samlades och inte utspredes, då möjligheterna att skaffa vederbörande arbete vore större vid arbetslöshet, som varade hel dag, än vid arbetslöshet, som omfattade endast någon timme per dag. I anslutning tdl vad sålunda anförts föreslår utredningen, att i förordningen införes en allmän bestämmelse av innebörd att ersättning inte får utgå for dag då medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Utredningen har övervägt, huruvida d aghjälpsmaxi m u in skulle kunna slopas, men avvisat tanken härpå under motivering att det bade med hänsyn till behovet av eu samordning med sjukförsäkringen och av

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

allmänt administrativa skäl vore lämpligt, att en yttre ram för försäkringsersättningarnas storlek funnes fastställd av statsmakterna. Någon höjning av daghjälpsmaximum föreslås inte heller av utredningen. Vidare har utredningen undersökt de tekniska möjligheterna att skapa en indexreglering av försäkringsersättningarna och avgifterna efter arbetslönernas utveckling; rörande denna undersökning hänvisas till betänkandet s. 126—129. I samband härmed har utredningen jämväl kommit in på frågan om klassindelningen i kassorna. Enligt utredningens uppfattning är en samtidig reglering av ersättningar och avgifter vid försäkringens nuvarande utformning ej praktiskt möjlig. Även en indexreglering enbart av daghjälpsbeloppen i de enskilda kassorna kunde uteslutas av praktiska skäl. En automatisk reglering av daghjälpsbeloppen syntes endast tänkbar genom att dessa fixerades i förhållande till arbetsförtjänsten antingen så att daghjälpen fastställdes till viss andel av denna eller genom ett system med obligatorisk klassindelning. Det förstnämnda tillvägagångssättet vore av praktiskt administrativa skäl helt uteslutet, och det borde inte komma i fråga att genom en obligatorisk klassindelning efter arbetsförtjänsten beröva kassorna rätten att själva bestämma daghjälpens storlek. Kassorna borde fortfarande ha möjlighet att i anslutning till förhållandena inom vederbörande fackförbund och efter samråd med tillsynsmyndigheten besluta om klassindelning ej blott efter arbetsinkomst utan även efter ålder, arbetslöshetsrisk, säsongarbetslöshetsförhållanden m. m. Den nuvarande föreskriften i 20 § 5 mom. förordningen, att erkänd kassa i sina stadgar skulle intaga regler till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval, borde emellertid utbyggas med en bestämmelse att tillsynsmyndigheten skulle pröva och godkänna saväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av en olämplig flyttning av medlemmarna mellan de olika klasserna. En klassindelning efter arbetsförtjänsten torde kunna beräknas komma till användning i betydande utsträckning. Härigenom skulle en begränsad automatisk anknytning av daghjälpen till arbetsförtjänsten erhållas inom flera kassor. Någon generell lösning av problemet om en automatisk reglering av daghjälpen ernåddes emellertid inte på detta sätt. Utredningen har således kommit till uppfattningen, alt en allmän lösning av frågan om indexreglering inte lämpligen kan åstadkommas vid försäkringens nuvarande utformning. Däremot syntes en indexreglering tekniskt genomförbar beträffande maximibeloppet för daghjälpen. Emellertid vore det nu gällande maximibeloppet, 20 kronor, fastställt med en viss marginal, som medgåve en höjning av daghjälpen i kassorna, om löneutvecklingen skulle ge anledning därtill. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde en indexreglering av daghjälpsmaximum inte ensam vara tillräcklig. En sådan utveckling torde kräva att såväl försäkrings­

Knugl. Maj:ts proposition nr Ht år 1956

ersättningarnas storlek som deras finansiering upptoges till mera allmänt övervägande. Utredningen förutsatte, att dessa frågor skulle upptagas till behandling, när löneutvecklingen gåve anledning därtill. Med hänsyn härtill förelåge enligt utredningens mening f. n. inte tillräckliga skäl att komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum. Rörande frågan om indexreglering är en av utredningens ledamöter, hr Christensson, av skiljaktig mening och anser, att daghjälpen bör fastställas till ett belopp, som med utgångspunkt från 20 kronor om dagen raknas upp efter en löneindex. Beloppen borde fastställas år från år av Kungl. Maj :t efter förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.

I fråga om barntillägget anför utredningen bl. a. Den grundläggande regeln för erhållande av barntillägg är inom arbetslöshetsförsäkringen att barnet skall vara kyrkoskrivet hos medlemmen, men inom sjukförsäkringen att vårdnaden om barnet skall tillkomma sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denna sammanlever, ävensom att barnet är hemmavarande. De praktiska olägenheterna av denna skiljaktighet beträffande reglerna synes inte behöva bli stora. Den inom arbetslöshetsförsäkringen gällande regeln har den fördelen att den möjliggör e för redogörarna enkelt system för kontroll av rätten till barntillägg, därigenom att den arbetslöse medlemmen har att förete prästbevis. Utredningen föreslår ingen ändring på denna punkt. En skillnad består mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen i fråga om fosterbarn i det att barntillägg utgår för sådana barn inom den förra försäkringen men ej inom den senare. —--------Med hansyn till de starka skäl som talar för att fosterbarn likställes med andra barn och da det synes angeläget att i detta fall få enhetliga bestämmelser inom itragavarande två socialförsäkringsgrenar, föreslår emellertid utredningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen skall utgå även for fosterbarn enligt samma regler som för barn och adoptivbarn. Beträffande barn till sammanlevande makar så gällde, fortsätter utredningen, för sjukförsäkringens del, att barntillägg kunde utgå endast vid endera makens sjukdom. Inom arbetslöshetsförsäkringen utginge däremot barntillägg, om båda makarna vore arbetslöshetsförsäkrade, såväl vid mannens som vid hustruns arbetslöshet, dock att om båda makarna vore arbetslösa samtidigt barntillägg utginge endast till mannen. Eu anpassning av arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser efter sjukförsäkringens skulle på ifrågavarande punkt innebära en begränsning av rätten till barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen. Trots intresset av enhetliga regler inom de båda försäkringarna ansåge sig utredningen inte böra föreslå en ändring pa denna punkt. Utredningen yttrar vidare. En skillnad mellan de båda försäkringarna föreligger också i fråga om rätten till barntillägg, då föräldrarna inte sammanlever och modern har vårdnaden om barnet. Fadern kan inom båda försäkringarna erhalla barntillägg om han är underhållsskyldig samt fullgör underhållsskyldigheten.

Knugl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956

Om fadern och modern är sjuka samtidigt får emellertid modern barntillagg medjm fadern får barntillägg om föräldrarna är arbetslösa samtidigt. 1 och för sig synes sjukförsäkringens regel på denna punkt vara att föredra. Den av föräldrarna hos vilken barnet är kyrkobokfört borde alltså ha företräde inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid att ™an blbehaller den f. n. inom båda försäkringarna gällande regeln att barntittagg för samma barn inte samtidigt får utgå till två eller flera personer. Sasom forut nämnts har socialstyrelsen i tidigare sammanhang företrätt den meningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör unna utgå till båda föräldrarna. En sådan anordning avvisades uttryckligen redan då barntilläggen infördes (prop. 1941:214). Otvivelaktigt kan mot den nu gallande bestämmelsen erinras att dess upprätthållande är s!ar kontrollera. I fall då de till barntillägg berättigade försäkrade bor pa skilda orter ar det ofta i praktiken omöjligt att åstadkomma en säker kontroll. I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att dubbla barntillägg får utgå om försäkrad, hos vilken barnet är kyrkoskrivet, och forsakrad, som ej har barnet kyrkoskrivet hos sig men är berättigad till barntillägg på grund av underhållsskyldighet, samtidigt är arbetslösa. Härigenom torde en del av de mest svårkontrollerade fallen bortfalla. I övrigt föreslås inte någon ändring i nu gällande regler om barntillägg. Utredningen har övervägt att föreslå, att make till ägg inte skall utgå för make, som uppbär folkpension in. m. eller fullgör militärtjänstgöring, men avvisat tanken härpå under motivering att regler av detta innehall måste medföra en betydande belastning för redogörarna. Ej heller i övrigt föreslår utredningen någon ändring i vad som nu gäller beträffande maketillägg. Enligt 'vad utredningen upplyser har mot de nuvarande bestämmelserna om husföreståndarinnetillägg främst riktats den anmärkningen, att villkoret om huvudsaklig försörjning vore svårt att tillämpa. Vid provning av detta villkor hade bl. a. ansetts nödvändigt att i vissa fall taga i betraktande även inkomster, som inte härrörde från tjänsten som husföreståndarinna utan t. ex. utgjorde pension eller inkomst av förmögenhet. Kravet på huvudsaklig försörjning vore emellertid principiellt berättigat. Motivering för husföreståndarinnetillägg saknades t. ex. om medlemmen bodde tillsammans med sin moder, som förestode hans hushåll, men medlemmen endast bestrede sin andel av kostnaderna medan modern bestrede sm andel. Efter övervägande av de praktiska svårigheterna i olika fall vid prövningen av villkoret om huvudsaklig försörjning har utredningen stannat för att förorda, att detta villkor strykes. Detta innebure otvivelaktigt en utvidgning av rätten till husföreståndarinnetillägg. Den nu gällande förutsättningen att vederbörande skulle förestå den försäkrades hushåll innefattade emellertid ett krav på en viss arbetsinsats och möjliggjorde för redogörarna att avvisa fall av uppenbart missbruk. Vidare inskränkte det nuvarande kravet på varaktigt sammanboende ävensom bestämmelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956 93

att tillägg ej utginge om husföreståndarinnan hade annat arbete under tid motsvarande minst tre dagar i veckan, möjligheten till missbruk. Dessa båda förutsättningar borde bibehållas.

Utredningen har diskuterat, huruvida en reducering av försäkringsersättningen bör ske i vissa fall. Vad först angår det fall, att en kassamedlem utför arbete i begränsad omfattning å dag, då han i övrigt är arbetslös, lämnar utredningen följande upplysningar rörande den praxis som nu tillämpas. Enligt praxis kan ersättning utgå även för dag, under vilken arbete har utförts i viss omfattning. Har en försäkrad utfört avlönat arbete för annans räkning i högst två timmar räknas dagen som arbetslös (den s. k. tvåtimmarsregeln). Har en försäkrad vid sidan om sin ordinarie anställning en bisysselsättning (t. ex. som portvakt) anses han vid arbetslöshet inom huvudyrket berättigad uppbära understöd, om tiden för arbete i bisysselsättningen uppgår till högst tre timmar per dag. Skulle den arbetade tiden i bisysselsättningen överskrida tre timmar, kan medlemmen ända anses arbetslös och understödsberättigad, såvida han i bisysselsättningen inte förtjänat mer än vad han skulle ha gjort vid tre timmars arbete inom det egna yrket. Arbete såsom egen företagare betraktas principiellt på samma sätt som arbete i en bisysselsättning. . En förutsättning för understödsrätt är i fråga om bisysselsättning och arbete för egen räkning att medlemmen är oförhindrad att åta sig heldagsarbete för annans räkning. Enligt vad utredningen funnit fungerade den s. k. tvåtimmarsregeln otillfredsställande dels därigenom att det vore ofördelaktigt för de försäkrade att taga arbete, som varade mer än två timmar men mindre än en hel arbetsdag, dels därigenom att den medgivna arbetsförtjänsten jämte försäkringsersättning kunde uppgå till högre belopp än den försäkiades vanliga dagsförtjänst. Det skulle vara en fördel om regeln i stället kunde utformas så att den försäkrade inte tillskyndades en ekonomisk förlust genom att han under tid, då han vore arbetslös, toge tillfälligt arbete, som varade kortare tid än hel dag. Helst borde den behållna inkomsten för den försäkrade vid arbete i begränsad omfattning bli större än den fulla försäkringsersättningen men lägre än då han hade arbete i för honom normal utsträckning. Rätten till ersättning från försäkringen för en endast delvis arbetslös dag finge emellertid inte utformas på sådant sätt, att försäkringsersättningen bleve en permanent löneutfyllnad t. ex. för den som med eller mot sin vilja överginge till att mera varaktigt arbeta kortare tid än full arbetstid. Utredningen har med dessa utgångspunkter övervägt olika möjligheter att få till stånd en anpassning av försäkringsersättningen i dessa fall och funnit, alt ett system, där den uppburna lönen jämte försäkringsersättningen skulle rymmas inom överförsäkringsgränsen, icke kunde förordas av praktiska skäl. Det skulle nämligen förutsätta, att man i varje enskilt

Kungl. Maj :ts proposition nr 1H år 1956

fall måste fastställa den normala arbetsförtjänsten per dag för den försäkrade och ha fullständiga uppgifter om arbetsförtjänsten redan vid arbetets avslutande. En annan utväg syntes vara att låta försäkringsersättningen minska i proportion till den arbetade tiden. Utredningen hade övervägt att föreslå en allmän regel av innebörd att den som toge arbete för mer än två men ej över fyra timmar skulle erhålla halv ersättning. En sådan regel måste emellertid bli administrativt tyngande och kunde därför endast införas inom kassa där nu ifrågavarande problem vore särskilt framträdande. Vidare kunde ej bortses från risken av missbruk. Utredningen har därför begränsat sig till att dels föreslå lagfästande av tvåtimmarsregeln och dels därutöver förorda en bestämmelse, innebärande att arbetslöshetskassa med tillsynsmyndighetens medgivande må till medlem, som före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar. Utredningen framhåller, att förutsättning för ett dylikt medgivande måste vara, att tillräckliga garantier mot missbruk finnes och en tillfredsställande kontroll kan ordnas. Enligt utredningens mening bör allmän ålderspension inte få inverka på ersättningsbeloppens storlek. Som skäl härför anföres bl. a., att ersättningen från försäkringen anpassades efter arbetsförtjänsten dels genom klassindelningen i de fall arbetsförtjänsten vore avgörande för klassindelningen och dels genom tillämpning av överförsäkringsreglerna. Inte heller tj änstepension föreslås skola påverka storleken av försäkringsersättningen. Utredningen framhåller, att ersättning från försäkringen helt naturligt inte kan utga, om den försäkrade på grund av ohälsa eller i övrigt bristande arbetsförmåga inte kan taga arbete. För invalidpension och sjukbidrag från folkpensioneringen fordrades som regel, att arbetsförmågan kunde anses vara nedsatt med minst 2/3. I dylika fall kunde kravet på arbetsförhet ej anses uppfyllt, varför ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inte kunde utgå. Beträffande det fall, att den försäkrade åtnjuter halv sjukpenning anför utredningen. Enligt bestämmelserna för den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen kan halv sjukpenning utgå för varje dag, då arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Det förutsätts alltså i de båda nämnda försäkringarna, att vederbörande skall besitta en viss arbetsförmåga och att ersättningen skall bestämmas med hänsyn härtill. Då det mycket väl kan tänkas att en person som tillerkänts halv sjukpenning inte kan få arbete, föreligger här en fråga om samordning mellan de två försäkringarna. Har vederbörande inom sjukförsäkringen ansetts ha en med hälften reducerad arbetsförmåga, förutsätter utredningen att han kan erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Halv sjukpenning skall emellertid utgå även om arbetsförmågan är nedsatt med mer än hälften utan att dock förlust av hela arbetsförmågan föreligger. Anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

arbetsförmågan t. ex. vara nedsatt med 2/3 skall endast halv sjukpenning utgå. I detta fall skulle vederbörande inte kunna få någon ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och alltså bli hänvisad uteslutande till den ha va sjukpenningen. Såtillvida synes en brist i samordningen mellan de bada orsäkringarna föreligga. Avgörande för om detta problem kan fa praktisk betydelse torde bli det sätt, varpå möjligheten att utge halv sjukpenning utnyttjas inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna för en exakt bestämning av arbetsförmågan synes det försvarligt att tills vidare räkna med att halv sjukpenning i stort sett kommer att utgå endast i fall då förutsättningar finns att vid arbetslöshet komplettera sjukpenningen med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Skulle erfarenheten visa att den nu ifrågavarande luckan i samordningen medför praktiska olägenheter, bör saken upptas till förnyad prövning. Det förhållandet att halv sjukpenning utgår finner utredningen bora föranleda, att ersättningen från arbetslöshetskassan minskas till hälften. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att om medlem for viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa och han för samma dag äger erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, denna ersättning skall nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått. Utredningen berör vidare spörsmålet huruvida livränta från yrkesskadeförsäkringen bör påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, och finner, att så inte bör vara förhållandet. Den som uppbure dylik livränta kunde nämligen inte sällan vara arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens mening, och det avgörande för ersättningen från denna försäkring vore i vad mån vederbörande kunde anses arbetsför och villig att åtaga sig arbete. Motsvarande synpunkter gjorde sig enligt utredningens mening gällande beträffande förtidspension på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga. Vad slutligen angår understöd anser utredningen, att nuvarande regel härom i 20 § 3 mom. 1 st. förordningen bör bibehållas utan någon saklig ändring.

Utredningen erinrar om att de i 20 § arbetslöshetskasseförordningen givna överförsäkringsreglerna erhöll sin nuvarande utformning vid 1953 års riksdag, närmast såsom ett provisorium i avvaktan på utredningens definitiva förslag. Ett effektivt skydd mot överförsäkring erhölles, framhåller utredningen, genom att daghjälpen för en kassa eller särskild klass inom en kassa fastställdes med hänsyn till medlemmarnas löneförhållanden på sådant satt, att risk för överförsäkring endast kunde förekomma i ett begränsat antal fall. Sådan risk förelåge i allmänhet blott för partiellt arbetsföra och deltidsarbetande med ovanligt låg arbetsförtjänst i förhållande till den för hela kassan eller klassen beräknade normalförtjänsten, ävensom i fall då många barntillägg utginge. Denna avvägning av daghjälpens storlek måste grundas på en kollektiv bedömning av medlemmarnas arbetsförtjänst. När det åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

gällde beräkningen av den arbetsförtjänst, till vilken ersättningen från försäki ingen skulle ställas i relation vid prövningen av överförsäkringen i det speciella fallet, kunde såväl en kollektiv som en individuell bestämning övervägas. Gällande bestämmelser kunde närmast betecknas som regler fölen kollektiv bestämning av arbetsförtjänsten. Kollektivet hänförde sig till arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Hänsyn skulle emellertid tagas till den försäkrades arbetsförmåga, varigenom en individuell prövning gåves ett visst utrymme. De nuvarande överförsäkringsreglerna hade visat sig svåra att tillämpa i flera avseenden. Bestämmelserna gåve ingen klar definition av kollektivet. Efter det bestämmelserna tillkommit, hade löne- och arbetsförhållandena ändrats betydligt, bl. a. genom ackordsarbetets allt större omfattning, och därigenom hade det blivit svårare att bedöma vilken inkomst som skulle vara avgörande. Det viktigaste syftet med överförsäkringsreglerna vore att förhindra, att en försäkrad erhölle mera i ersättning från försäkringen än den förlorade arbetsförtjänsten (nettoförtjänsten). Skulle detta syfte med överförsäkringsreglerna nås, vore enligt utredningens mening en individuell beräkning av arbetsförtjänsten i överförsäkringsfallen att föredraga. Med hänsyn till det anförda anser utredningen, att överförsäkringsbestämmelserna bör ändras sa att de i första hand kommer att bygga på en individuell beräkning av arbetsinkomsten. I särskilda fall, t. ex. efter långvarig bortovaro från förvärvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd eller väinpliktstjänstgöring, kunde emellertid en individuell beräkning av arbetsinkomsten inte komma i fråga. I sådana fall borde arbetsförtjänsten bestämmas kollektivt i huvudsak efter samma grunder som nu. Den maximala försäkringsersättningen skall enligt utredningens förslag fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Den normala dagsförtjänsten skulle därvid beräknas till 7" av den vanliga veckoförtjänsten eller till 1jatk av månadslönen. Med tanke närmast på deltidsarbetande, å vilka dessa regler inte alltid kunde tillämpas, föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten skall, där särskilda omständigheter föreligger, kunna medgiva att veckoeller månadsinkomsten får delas med lägre tal än enligt huvudregeln. Utredningen fortsätter. Den maximala försäkringsersättningen bör fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Tillfälliga avvikelser från det normala, såsom tillfälligt övertidsarbete, bör alltså inte inverka. Förekommer övertidsarbete mera regelbundet, bör emellertid även den arbetsförtjänst som hänför sig till övertidsarbetet medräknas vid fastställandet av den normala förtjänsten för den försäkrade. Normalt förekommande ersättningar, såsom tidlön, ackordslön eller ersättning för arbete på obekväm arbetstid, skall inräknas i den försäkringsbara arbetsförtjänsten. Gratifikationer och andra liknande ersättningar, som i allmänhet inte utgår regelmässigt, torde däremot inte böra medräknas. I de fall drickspengar

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956 97

eller annan ersättning från tredje man, vilken har samband med arbetet hos arbetsgivaren, utgör en mera väsentlig och regelbundet utgående del av löneförmånerna, bör sådan ersättning medräknas vid fastställandet av den dagliga arbetsförtjänsten. Vidare bör utgående naturaförmåner, såsom beldädnadsersättning, inräknas. Har den försäkrade under den närmaste tiden innan han blev arbetslös tillfälligt haft arbete med högre eller lägre inkomst än vad som kan anses normalt för honom, bör den normala inkomsten läggas till grund för beräkningen.

Utredningen framhåller vidare, att den inkomst med vilken försäkringsersättningen skall jämföras givetvis bör vara nettoarbetsförtjänsten. Genom källskattesystemets införande hade man nu fått helt andra möjligheter än tidigare att på ett enkelt sätt fastställa den ungefärliga nettoarbetsförtjänsten. Utredningen finner vissa svårigheter föreligga när det gäller att på grundval av tabellerna för preliminär skatt bedöma det verkliga skatteavdragets storlek och betydelse men förordar dock, att man vid fastställandet av överförsäkringsgränser grundade på nettoförtjänsten utgår från källskatteavdraget. För den försäkrade torde det nämligen vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsförtjänst han vanligen finge i handen och inte med nettoförtjänsten per år efter avdrag för slutlig skatt.

Vad beträffar överförsäkringsmarginalen mellan maximal försäkringsersättning och arbetsförtjänst framhåller utredningen, att marginalen i första hand bör täcka gällande källskatteavdrag. Vissa schematiseringar måste därvid göras för att få ett system, som kunde bli praktiskt tillämpligt. överförsäkringsgränserna borde därvid beräknas med hänsyn till en viss källskattetabell, som kunde anses vara den mest typiska. Enligt utredningens mening borde emellertid utöver överförsäkringsmarginalen avseende källskatteavdrag finnas en viss ytterligare marginal. Denna kunde inte siffermässigt bedömas på samma sätt som skattemarginalen. Utredningen anför härom bl. a.

Ett starkt skäl för en relativt stor marginal är att det måste framstå som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att taga arbete än att uppbära försäkringsersättning. Hur stor marginalen speciellt med hänsyn härtill skulle behöva vara, är mycket svårt att bedöma. Rent psykologiska faktorer torde här spela en viss roll. Behovet av en extra marginal utöver skattemarginalen är beroende även av andra faktorer än de nu nämnda. Vid fastställandet av överförsäkringsreglerna måste sålunda hänsyn tagas till karenstidens längd och utformningen i övrigt av karensreglerna. Av betydelse vid fastställandet av marginalen är vidare att man genom en begränsning av den maximala försäkringsersättningen kan förhindra, att risk för överförsäkring uppkommer vid ersättningsberättigad arbetslöshet som omfattar endast fredag—lördag.

Ovan angivna förhållanden talar för en relativt stor marginal mellan brultoförtjänsten och den ersättning, som högst skall kunna utgå från försäkringen enligt överförsäkringsreglerna. Denna marginal bör enligt utred-

7-—li i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 14i

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

ningens mening motsvara avdraget för preliminär skatt jämte J/8 av den efter sådant avdrag återstående nettoinkomsten. 1js eller 12,5 procent av nettoinkomsten motsvarar nära 1ji0 av bruttoförtjänsten.

Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att marginalen mellan bruttoförtjänsten och den maximala ersättningen från försäkringen enligt överförsäkringsreglerna fastställes till vanligen förekommande avdrag för preliminär skatt samt en marginal härutöver av ungefär 1/8 av nettoförtjänsten för familjeförsörjare. Beträffande icke familjeförsörjare föreslås samma överförsäkringsgräns som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca 15 kronor, motsvarande en maximal försäkringsersättning av 11 kronor 50 öre. överförsäkringsgränsen anpassas enligt förslaget därefter successivt efter beskattningsförhållandena så, att maximal daghjälp, 20 kronor, kan nås vid en dagsförtjänst av 30 kronor 50 öre.

Utredningen, som vid sina beräkningar utgått från skattetabellen III: 13/1955, tillägger.

De av utredningen föreslagna överförsäkringsreglerna medför en varierande kompensationsgrad, räknat på bruttoförtjänsten. Vid en bruttodagsförtjänst av tio kronor blir kompensationsgraden vid maximal försäkringsersättning 80 procent för såväl gift som ogift, vid en dagsförtjänst av 15 kronor 76,7 procent. I högre inkomstlägen är kompensationsgraden olika för gift och ogift. Vid en dagsförtjänst av 24 kronor är kompensationsprocenten maximalt 67 för ogift och 71 för gift. Högsta möjliga daghjälp, 20 kronor, kan utgå till ogift vid en lägsta dagsförtjänst av 30: 50 kronor. Kompensationsgraden blir i detta fall 65,6 procent. Vid en dagsförtjänst av 32 kronor är kompensationsgraden för gift 68,8 procent, vid en dagsförtjänst av 35 kronor 68,6 procent samt vid en dagsförtjänst av 45 kronor 67,8 procent. Även räknat på nettoförtjänsten kan marginalen komma att variera något. Som regel ligger den maximala försäkringsersättningen emellertid omkring 87,5 procent av nettoförtjänsten.

Tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens förslag ske med hjälp av en särskild överförsäkringstabell. Förslag till en dylik tabell har utarbetats av utredningen, som därvid såsom utgångspunkt för beräkningarna valt nyssnämnda skattetabell III: 13/1955. För att komma den slutliga skatten så nära som möjligt har beräkningarna gjorts på den övre inkomstgränsen i varje skatteavdragsklass i tabellen. Efter dessa beräkningar på grundval av skatteavdraget har beloppen för den maximala ersättningen utjämnats.

Enligt utredningens mening bör överförsäkringstabellen inte intagas i förordningen. Om varje ändring i tabellen förutsatte beslut av riksdagen, kunde det möta praktiska svårigheter att vid behov snabbt anpassa tabellen efter ändringar i fråga om skatteuttaget. Det syntes därför lämpligast, att endast de allmänna grunderna intoges i förordningen samt att tabellen fastställdes av Kungl. Maj :t.

Den av utredningen uppgjorda tabellen återfinnes såsom en bilaga i betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 99

Vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens förslag med familjeförsörjare avses den som äger uppbära familjetillägg.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler, att överförsäkringsavdrag i första hand skall göras på make- eller husföreståndarinnetillägg samt därefter på barntillägget och sist daghjälpen.

Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om överförsäkringsavdragen. En av utredningens ledamöter, hr Christensson, framhåller, att den av kommitténs majoritet förordade beräkningen av dessa avdrag innebure en väsentlig skärpning av gällande bestämmelser. I det skatteavdrag, som kommittén räknat med, inginge även avgifter till sjukkassorna, vilka avgifter toges ut av medlemmen vid årets slut, även om han någon tid av året inte haft lönearbete. överförsäkringsavdraget borde därför utöver avdraget för preliminär skatt vara 10 procent i stället för av kommitténs majoritet förordade 12,5 procent.

Även en annan av utredningens ledamöter, fru Johansson-Ekdahl, anser, att en lägre procentsats än 12,5 skulle vara rimligare för marginalen mellan nettoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen.

Utredningen behandlar slutligen frågan om ersättningstidens längd. För sin del finner utredningen, att något mera allmänt behov av en längre maximal ersättningstid än 156 dagar, d. v. s. ett halvt år, inte framträtt under senare år. Vissa skäl talade dock för att möjlighet borde beredas kassorna att utsträcka den längsta understödstiden utöver den nu medgivna. I en del kassor, framför allt tjänstemannakassor, förekomme visserligen få men i allmänhet långvariga arbetslöshetsfall. Det kunde vidare framhållas, att den tekniska utvecklingen beträffande beredskapsarbeten och andra arbeten med syfte att motverka arbetslöshet medfört allt större krav på teknisk utrustning och planering, vilket innebure att möjligheterna att vid en mera omfattande arbetslöshet snabbt sätta i gång sådana arbeten i tillräcklig omfattning vore mindre än tidigare var fallet.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen befogenhet för tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet dagar bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. En särskild prövning borde emellertid fordras för att understödstiden skulle få förlängas. Härvid borde bl. a. övervägas, om inte daghjälpsbeloppet borde bestämmas till lägre belopp för den förlängda tiden. Eftersom en person efter längre tids arbetslöshet i allmänhet inte längre kunde anses tillhöra sitt vanliga yrke utan finge anses ha övergått till en mera allmän arbetskraftsreserv talade vissa skäl för ett enhetligt daghjälpsbelopp för hela försäkringen för den förlängda tiden. Med hänsyn till bl. a. spridningen bland kassorna i fråga om daghjälpsbeloppen torde det vara svårt att genomföra en enhetlig daghjälp. Tillsynsmyndigheten syntes emellertid böra beakta förhållandet. Vissa kategorier med särskilt stor arbetslöshetsrisk borde kunna undantagas från förlängningen.

100 Kungl. Maj:ts proposition, nr 1H år 1956

Utredningen har prövat, huruvida den maximala ersättningstiden bör förkortas för folkpensionärer. Med den ståndpunkt, som jag i avsnittet rörande försäkringens omfattning intagit till frågan om folkpensionärernas ställning inom försäkringen, torde anledning saknas att här redovisa utredningens överväganden i denna del. Jag kan därför inskränka mig till att hänvisa till betänkandet s. 168—169.

Vad angår ersättningstidens minimigräns framhåller utredningen, att om den högsta medgivna ersättningstiden förlängdes till 210 dagar, ett bibehållande av den nuvarande lägre gränsen vid 90 dagar skulle kunna leda till en ökad splittring mellan kassorna i fråga om försäkringsförmånerna. Dessutom torde man enligt utredningens mening nu befinna sig i ett läge, då man kunde kräva en effektivisering av försäkringen på denna punkt. Utredningen föreslår därför en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar. Tillsynsmyndigheten föreslås emellertid erhålla befogenhet att medge kassa, som vid bestämmelsernas ikraftträdande hade en maximal ersättningstid understigande 120 dagar, att även i fortsättningen ha en kortare ersättningstid än den eljest föreskrivna.

Yttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att kassorna — såsom utredningen förordat — intager bestämmelser i stadgarna beträffande rätten till ersättning för dagar, för vilka semesterersättning utgår.

Frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag beröres av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att ersättning inte skall utgå för sjätte dagen, om medlem under veckans övriga dagar utfört arbete i sådan utsträckning att ersättning inte kunnat utgå för någon av dessa dagar, borde enligt organisationens mening kompletteras sålunda, att nämnda inskränkning i ersättningsrätten — i analogi med vad utredningen föreslår beträffande korttidsreglerna — inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till genomgången karenstid och att den ej heller skall tillämpas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.

Rörande frågan om understödsrätt under tid, då medlem genomgår kurs, anför arbetsmarknadsstyrelsen, att avgörande härvidlag borde vara inte kurstidens längd utan om kursen hade karaktär av yrkesutbildning eller ej. Endast i det senare fallet borde ersättning utgå från arbetslöshetskassan. Det vore angeläget med en klar gränsdragning mellan tid, då en medlem vore arbetslös i försäkringens mening, och tid då han underginge yrkesutbildning. Styrelsen utginge ifrån att en arbetslös deltagare i yrkesutbildningskurs på annat sätt skulle erhålla bidrag till sitt och familjens uppehälle. Styrelsen ansåge därför att, såsom f. n. gällde, ersättning inte skulle kunna utgå till den som deltoge i sådan kurs.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi år 1956 101

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner en mera preciserad gränsdragning mellan de båda nu ifrågavarande slagen av kurser nödvändig.

Vad angår möjligheterna att skapa en automatisk reglering av försäkringsersättningarna efter löneutvecklingen delar socialstyrelsen utredningens uppfattning, att en dylik anknytning inte lämpligen kan genomföras. Styrelsen framhåller därvid, att det inte finnes någon allmän löneindex och att indextalet för den genomsnittliga timförtjänsten inom industrien inte lämpligen kan användas för detta syfte. Försäkringsinspektionen anser däremot utredningens invändningar mot en indexreglering av maximidaghjälpen föga övertygande och instämmer i denna del i hr Christenssons reservation. Socialstyrelsen borde förslagsvis få i uppdrag att utarbeta en för arbetslöshetsförsäkringen lämpad särskild löneindex och tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen föreslå regler om hur löneindexändringar skulle påverka maximibeloppet. Som ett alternativ kunde övervägas att helt slopa daghjälpsmaximum, så att endast den mera rationella begränsning som låge i överförsäkringsreglerna bibehölles. Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation instämmer i Christenssons reservation i denna del. Landsorganisationen anser likaledes, att daghjälpen bör knytas till en särskild löneindex. Tjänstemännens centralorganisation framhåller däremot, att en indexreglering av daghjälpsbeloppen inte skulle fylla det av reservanten angivna syftet. Frågan om justering av daghjälpsmaximum och andra försäkringsersättningar borde i stället tas upp till förnyad prövning, när utvecklingen gåve anledning därtill.

Rörande villkoren för familj etillägg anför Tjänstemännens centralorganisation, att förutsättningarna för erhållande av barntillägg borde utformas analogt med motsvarande bestämmelse inom den allmänna sjukförsäkringen, så att rätten till barntillägg gjordes beroende av om barnet vore hemmavarande och vårdnaden av barnet tillkomme kassamedlemmen.

Enligt statskontoret har bärande skäl inte anförts för ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen i princip utgår vid såväl mannens som hustruns arbetslöshet. Hinder borde inte möta att i förevarande avseende, med tillämpning av de inom sjukförsäkringen antagna grunderna, begränsa rätten till barntillägg att gälla endast vid endera makens arbetslöshet. På så sätt skulle det inte behöva bli fråga om samtidigt utgivande av barnbidrag till båda föräldrarna, vilket utredningen eljest ansett ändamålsenligt i vissa fall. Maketillägg borde inte utgå för make, som uppbure folkpension, fullgjorde militärtjänstgöring eller uppbure sjukpenning respektive moderskapspenning. Erforderliga upplysningar i förevarande hänseende borde kunna innefattas i den skriftliga ansökan, som enligt utredningens mening borde ligga till grund för ersättningarnas utbetalning. Statskontoret kunde

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

inte heller tillstyrka utredningens förslag, att villkoret för husföreståndarinnetillägg avseende huvudsaklig försörjning upphävdes.

Beträffande frågan om reducerad ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i vissa fall uttalar arbetsmarknadsstyrelsen sin tillfredsställelse med att utredningens förslag öppnar möjlighet för arbetslöshetskassorna att vid tillfälliga kortare arbeten med 2—4 timmars varaktighet utbetala halv ersättning. Detta skulle komma att underlätta arbetsförmedlingens möjligheter att erbjuda arbetslösa kassamedlemmar sådant arbete. Utredningen hade inte tagit ställning till hur halv ersättning skulle bedömas vid tillämpningen av utförsäkringsbestämmelserna. Styrelsen utginge från att dylik halv ersättningsdag skulle räknas som hel dag vid beräkning av det maximala antalet ersättningsdagar. Vidare förutsatte styrelsen, att vid halv ersättning i samband med halv sjukpenning fristämpling skedde för arbetslöshet.

Statskontoi-et finner inte anledning till erinran mot förslaget om författningsmässig reglering av den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmarsregeln men anser, att utredningen inte anfört bärande skäl för ett frångående av den hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade principen, att ersättning endast utgår för helt arbetslösa dagar. Den av utredningen förordade anordningen med halv ersättning för dag i sådana fall, då medlemmen antingen erhållit arbete i högst fyra timmar eller uppbure halv sjukpenning från allmän sjukkassa, måste uppenbarligen motverka det av utredningen uttalade önskemålet att få till stånd enkla och lättillämpliga bestämmelser på förevarande område. Statskontoret avstyrker därför detta förslag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att den s. k. tvåtimmarsregeln kan innebära viss risk för överförsäkring, och föreslår att möjlighet till nedsättning av ersättningen från kassan öppnas även vid ifrågavarande korttidssysselsättning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att den föreslagna regeln om halv ersättning borde -—- såsom utredningen även torde ha avsett — gälla också då medlem uppbär halv sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller annan författning, som riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses i 1 § nämnda lag har att tillämpa.

Utredningens förslag i fråga om överförsäkringsreglerna lillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret finner ej anledning till erinran mot utredningsförslaget i denna del men tillägger, att erfarenheterna torde få utvisa i vad mån den med den individuella prövningen åsyftade effektiviseringen av överförsäkringsreglerna kunde anses uppväga det ökade administrativa besvär, som individuell beräkning av försäkrads normalinkomst givetvis måste medföra. Utredningens förslag i denna del finner arbetsmarknadsstyrelsen vara i stort sett väl avvägt. Styrelsen ifrågasätter emellertid om det med hänsyn till de därmed förbundna

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1956 103

administrativa olägenheterna är värt att upprätthålla den lilla differens som kommer att föreligga i överförsäkringstabellen mellan lägsta arbetsförtjänst för icke familjeförsörjare och för familjeförsörjare vid en försäkringsersättning mellan 12 och 20 kronor. Genom enhetliga överförsäkringsgränser för de båda kategorierna skulle arbetet underlättas för de lokala redogörarna. Enligt styrelsens uppfattning måste det verka förvillande att överförsäkringsgränserna sammanfölle i vissa inkomstlägen, medan de inte gjorde det i andra. En medlem kunde under en och samma arbetslöshetsperiod komma att tillhöra olika grupper beroende på exempelvis till vilken av makarna barntillägg utginge. Differensen varierade mellan tre och fem procent, en tolerans som borde kunna medgivas med hänsyn till den bristande exakthet som med nödvändighet måste finnas hos det material, som låge till grund för överförsäkringsprövningen. I regel bleve överförsäkringsbestämmelserna förutom för familjeförsörjare med många barn tillämpliga endast för deltidsarbetare och partiellt arbetsföra. Speciellt för den sistnämnda gruppen vore det enligt styrelsen svårt att fastställa den inkomst, utifrån vilken överförsäkringen borde prövas. Med hänsyn härtill vore överförsäkringstabellen enligt styrelsens uppfattning onödigt preciserad. Styrelsen föreslår därför att tabellen förenklas på sådant sätt att den erhåller en gemensam kolumn för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare.

Majoriteten i arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation tillstyrker utredningsförslaget i fråga om principerna för överförsäkringstabellens konstruktion men föreslår, att procentsatsen för marginalen mellan nettolön och högsta medgivna försäkringsersättning fastställes till fem procent. Samma ståndpunkt intages av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som erinrar om att en bred marginal mellan den normala nettoinkomsten och de utgående ersättningarna redan finns i de fastställda ersättningsbeloppen, överförsäkringsreglerna satte in först vid sådant inkomstläge, att de drabbade medlemmar och medlemsgrupper, som tillhörde de lägsta inkomsttagarna i varje klass. Eftersom dessa grupper redan tidigare måste ha svårighet med sin försörjning, borde skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst vara så liten som möjligt. Därför borde marginalen fastställas till endast fem procent, något som skulle medge en önskvärd nivå för försäkringsbeloppet för de lägre inkomsttagarna men inte påverka försäkringsersättningarna för medlemmar i normalt inkomstläge.

Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag i princip men framhåller, att den föreslagna marginalen innebär en viss skärpning som bl. a. torde komma att särskilt drabba barnfamiljerna. Styrelsen föreslår därför en justering nedåt av marginalavdraget så att eu försämring jämfört med nuvarande förhållanden inte inträder annat än i sådana fall, där överförsäkringsavdraget varit uppenbart ineffektivt.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Landsorganisationen framhåller bl. a., att skillnaden mellan realinkomst erhållen från utfört arbete respektive från understöd från erkänd arbetslöshetskassa kan hållas ganska liten förutsatt att arbetsförmedlingens kapacitet är tillräcklig och att reglerna om arbetsanvisning tillämpas på ett riktigt sätt. I sådant fall funnes det knappast anledning att låta oförvållat arbetslös medlem, som stode till arbetsmarknadens förfogande men som inte kunde anvisas lämpligt arbete, vidkännas oskälig minskning av sin realinkomst på grund av den situation vari han råkat. Med hänsyn härtill anser landsorganisationen, att marginalen bör vara tio procent. Detta vore även motiverat med hänsyn till att marginalen borde påverkas av avgifterna till allmän sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Tjänstemännens centralorganisation anser, att vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna dagsförtjänsten bör beräknas till 1/a,5 av månadslönen i stället för 1j2a av denna. I fråga om ersättningstiden understryker arbetsmarknadsstyrelsen vikten av att antalet ersättningsdagar i kassorna i möjligaste mån ökas. Styrelsen har inte något att invända mot utredningens förslag men anser, att tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att medgiva kassa att för viss grupp av medlemmar med speciell arbetslöshetsrisk tillämpa ett lägre antal dagar än det föreslagna minimiantalet 120 dagar. Det syntes nämligen lämpligt, att det, om utredningens förslag i övrigt antoges, skapades större möjligheter till avvägning mellan att ge medlemmar i viss åldersgrupp daghjälp under kortare tid än 120 dagar och att helt utesluta dem. Statskontoret avstyrker den föreslagna förlängningen av ersättningstiden, enär enligt utredningens eget uttalande behov av en längre maximal ersättningstid än den nu gällande inte framträtt under senare år och en förlängning inte tillräckligt motiverats i betänkandet. I konsekvens härmed borde också den lägre gränsen för ersättningstiden bibehållas vid nuvarande 90 dagar. Även enligt Svenska lantarbetsgivareföreningens mening framstår en utsträckning av ersättningstiden som omotiverad. Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att maximera antalet ersättningsdagar för ålderspensionärerna till nu gällande 90 dagar. Förlängningen av maximitiden till 210 dagar tillstyrkes av organisationen, som framhåller att denna förlängning tar sikte på de arbetslöshetsfall, som medför särskilt svårt ekonomiskt avbräck för medlemmarna. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inte något att erinra mot utredningens förslag i denna del men anser att en anvisning bör givas om att halv dagsersättning vid beräkning av högsta antalet daghjälpsdagar skall likställas med dagsersättning för hel dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Departementschefen

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades så sent som år 1953 och bör därför, såsom utredningen anfört, inte nu upptagas på nytt. Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa, av utredningen berörda specialfrågor rörande försäkringsersättningarna. En av dessa frågor är, huruvida lagstiftningen bör innehålla förbud för kassorna att utgiva ersättning för vissa dagar. F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan helgdag utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att medlemmen var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det påkallat att ändra dem. I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emellertid i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Utredningen har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud häremot. Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utredningen dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva, att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utredningens förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att erinra. Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersättning utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har darfor inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hänsyn till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde. Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet inflyter i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt. Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte må utgivas för dag, då medlemmen med helt e 11 e i delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättningsberättigad skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför, att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras. Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfredsställande arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger understundom en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållandet, då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkringsersättning, eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall, där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten inträffar på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten vanligen är lägre än Övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang erinras om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en. Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan. Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte dagen. Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstanser utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till genomgången karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttidsavdrag, då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag, att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka. Beträffande i ätten till ersättning under kurstid synes böra vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

bryta kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare — uppfyller medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning, som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvaiande anvisningar,i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utredningens synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera arbetsmarknadsstyrelsens i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser, som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäkringsersättning. Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för strang. En medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle nämligen därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att när som helst taga ett arbete. Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslos tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänseende betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbetad tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvisningar om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser. Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott söker deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen ingen anledning till erinran. I

I arbetslöshetskasseförordningen är fastställt ett maxi m umförd a ghjälpens storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna grans äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna fordelas i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualise-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

rade frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexreglering av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik anordning förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter arbetsinkomsten, men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss medlemsgrupp, vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlemmarnas yrkesfördelning in. in. Dessa olika omständigheter gör sig gällande med olika styrka i de skilda kassorna. Eu indexreglering av daghj älpsbeloppen torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rörande löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäkringens nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter administrativt bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag därför, att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas. En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gällande maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda kassoi na. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å 20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för vtterligaie höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet medlemmar f. n. har tillförsäkrats en dagbjälp — frånsett familjetillägg — av 16 17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18 kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt, såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter. Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsinaximum, och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexreglering av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slopas. Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956 109

finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågavarande alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt att ein yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersättningarnas storlek. För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande frågor. Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsynsmyndigheten rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.

Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörsmålen rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att såvitt möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera administrationen genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka samboende- och vårdnadsförliållandena mellan den tilläggsberättigade och barnet är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda. En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbetslöshetsförsäkringens barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa sammanbor — vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern — under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjligheten att uppbära barntillägg, som skulle bii följden om arbetslöshetskasseförordningens regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna punkt. Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, medför arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbetslöshet för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyldig och visar alt han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgai i dylikt fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne. Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet, jtt modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslöshetsförsäkringens barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föi-

no Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

aldrarna, hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på annan ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid. \ idare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg. Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde skapas samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av föräldrarna. Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av utredningen framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget. I fråga om maketilläggen har utredningen ej föreslagit någon ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till sådant tillägg bär föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militärtjänstgöring. I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till maketillägg. Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall erhålla sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll. Statskontoret vill emellertid bibehalla detta villkor. För egen del anser jag, att de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifrågavarande tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant tillägg bör utgivas.

Jag övergår härefter till frågan huruvida ersättning från försäkringen i vissa fall bör reduceras. Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör kunna utgå för dag, då arbete utf öres i begränsad omfattn i n g. Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956 in

ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k. Ivåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som arbetslös i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkringsersättningarna. En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. tvåtimmarsregeln men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersättning. En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes, att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll ordnas. Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkringsrisken anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu föreslagna karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att antaga erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet. Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för medlemmen. Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger. Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslöshetskassa inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande uppbär ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen, etlersom medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsförsäkringens mening. Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för

112 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått. Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbetslöshetsförsäkringens regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samordning med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbetslöshetskassorna göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erinran från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid -— kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen. Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yrkesskadeförsäkringen eller en förtidspension på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen. Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbetslöshetskassa, innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.

Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen erhöll ar 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu framlagt ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker i väsentliga avseenden från gällande regler. För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp medlemmen förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undantagsfallen måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som förhindrar överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare och partiellt arbetsföra m. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt. För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 113

reglerna beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbetsförtjänsten skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet övertidsarbete samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från förvärvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten skall enligt förslaget beräknas till Vo av den vanliga veclcoförtjänsten resp. V26 av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses utgöra vederbörandes dagsförtjänst.

I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat — vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till V35 av månadslönen i stället för 1/2o-

överförsäkringsreglerna bör utformas så att en viss marginal finnes mellan den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom ersättningen är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlemmen i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Utredningen har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familjeförsörjare. Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättningsbelopp för båda grupperna.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

Den marginal, som bör finnas mellan försäkringsersättningens högsta belopp och medlemmens arbetsförtjänst, bör emellertid icke begränsas till skatteavdraget. Marginalen bör även avvägas bl. a. med hänsyn till dels att vid arbetslöshet vissa utgifter utöver skatten bortfaller, dels att medlemmen kan ha visst arbete och därmed viss arbetsinkomst utan att förlora försäkringsersättningen, dels ock att en garanti bör erhållas för att det för medlemmen kommer att framstå som fördelaktigare att ha arbete än att uppbära ersättning från försäkringen. Storleken av denna ytterligare marginal kan inte på samma sätt som källskatteavdraget siffermässigt fastställas och bör därför beräknas schablonmässigt. Utredningen har efter olika överväganden stannat för att förorda, att marginalen bestämmes till ca 10 procent av bruttoförtjänsten. Detta skulle motsvara ca Va eller 12,5 procent av nettoinkomsten, d. v. s. av bruttoförtjänsten efter avdraget för preliminärskatt.

Med utgångspunkt från de riktlinjer som sålunda uppdragits har utredningen utarbetat en särskild överförsäkringstabell, där samma överförsäkringsgräns använts för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca 15 kronor, varefter överförsäkringsgränserna successivt anpassats efter skillnaderna dessa grupper emellan i beskattningshänseende. Vid sina beräkningar har utredningen använt skattetabellen III: 13/1955 såsom den för detta år vanligast förekommande. Utredningsförslaget innebär, att de allmänna grunderna för beräkningen av överförsäkringsgränserna skall angivas i förordningen men att tabellen inte skall intagas där utan fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj :t. Därigenom kan ändringar i tabellen lättare göras i anslutning till ändringar i skatteuttaget.

Såväl reservationsvis inom utredningen som i några remissyttranden har förordats en lägre marginal än 12,5 procent mellan nettoförtjänsten och högsta ersättningen. Härvid har bl. a. åberopats, att överförsäkringsreglerna i allmänhet främst drabbar sådana inkomstgrupper, där försörjningssvårigheterna kräver att skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst är så liten som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen, som funnit de föreslagna överförsäkringsreglerna väl avvägda, har förordat en förenkling av tabellen på sådant sätt att för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare genomgående sättes samma gränsvärden. I övriga yttranden har utredningsförslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Rörande överförsäkringsmarginalens storlek kan givetvis råda delade meningar och man kan diskutera såväl högre som lägre tal än som föreslagits. Den av utredningen valda marginalen liksom också det av utredningen förordade systemet i övrigt synes mig i belysning av de olika intressen som här gör sig gällande kunna godtagas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits om verkningarna av de föreslagna reglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 115

Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av utredningen och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sammanfatta dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så, att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkringsärendena. Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd tabell.

Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt förordat, att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersättningstiden är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva förlängning av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt, att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undantaga grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.

Ersättningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträdandet har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utredningsförslaget ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpensionärernas ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden inte föreskrivas.

Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vilken hel daghjälp utgives.

116 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd

Gällande bestämmelser m. in.

De bestämmelser, som reglerar ersättningsrätten vid korttidsarbete, återfinnes i 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Enligt dessa bestämmelser äger erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift. Har sådan föreskrift inte meddelats, skall vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag). Om det finns skäl därtill, äger dock tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medge viss kassa befrielse från skyldigheten att tillämpa nämnda begränsning av understödsrätten. Sådan begränsning skall inte ske efter arbetsperiod, som överstiger 24 dagar.

Intill år 1952 hade 17 av arbetslöshetskassorna erhållit dispens av tillsynsmyndigheten från att tillämpa regeln om korttidsavdrag. Med hänsyn till den ökade förekomsten av korttidsarbete, bl. a. inom textilindustrien, beslöt tillsynsmyndigheten i juni 1952, att arbetslöshetskassor, som erhållit sådan dispens, från och med den 1 juli 1952 och tills vidare skulle tillämpa ifrågavarande bestämmelse för medlemmar, som arbetade fem dagar per vecka. Detta beslut gäller fortfarande.

Bestämmelser avseende säsongarbetslöshet finnes i 21 § 1 mom. 2 st. och 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen. Om erkänd arbetslöshetskassa innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, eller om eljest särskilda omständigheter föreligger, äger tillsynsmyndigheten enligt 22 § sista st. beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp inte får utgå förrän efter viss längre karenstid eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud inte får utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer. Tillsynsmyndigheten får dock inte bestämma karenstiden till längre än tre månader och den tid, inom vilken karensdagarna skall ligga, till längre än sex månader.

I 21 § 1 mom. 2 st. stadgas, att om tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista st. föreskrivit inskränkning i understödsrätten, myndigheten äger medgiva, att antalet avgifter, som skall vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna, må bestämmas till lägre tal än 20 för kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med månads­

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956 117

avgifter, dock ej lägre än 16 för kassa med veckoavgifter eller fyra för kassa med månadsavgifter. Utredningen upplyser, att den i 22 § sista st. anvisade möjligheten att genom förlängd karenstid begränsa utgivningen av ersättning under lågsäsong inte kommit till användning i någon större utsträckning samt lämnar i anslutning härtill bl. a. följande uppgifter rörande innehållet i kassornas stadgar. En över hela året gällande karenstid av 12 dagar, som i väsentlig grad kan förutsättas påverka ersättningsfrekvensen även under lågsäsong, tilllämpas f. n. i Sveriges teateranställdas kassa. Den tillämpas även, men av andra skäl, i Arhetsledarnas samt Handelsresandenas kassor.

Två kassor, Musikernas och Sveriges teateranställdas, har sina säsongbegränsningsbestämmelser utformade med hänsyn till medlemmarnas individuella förhållanden. I den förra kassan är medlemmen helt avskuren från ersättning för månad under vilken han närmast föregående ar inte haft arbete i sådan utsträckning att han erlagt avgift för minst två veckor. I Teateranställdas kassa gäller, att medlem som är scenisk artist äger uppbära ersättning endast för dag, vilken ligger i månad varunder han minst ett av de två närmast föregående åren haft arbete i sådan omfattning att avgift med tillgodoräknanderätt erlagts till kassan. Den vanligast förekommande metoden för säsongbegränsning av ersättningsrätten är en särskild maximering av antalet ersättningsdagar under lågsäsongen. Lantarbetarnas kassa har för gift kvinnlig medlem begränsat antalet ersättningsdagar till 24 under tiden 1/12—31/3. Vägarbetarnas kassa har under samma tidrymd en begränsning till högst 40 ersättningsdagar, varvid dock vissa medlemsgrupper med särskilt fasta anställningsförhållanden är undantagna från begränsningen. I Sjöfolkets och Stewardarnas kassor är antalet ersättningsdagar under tiden 1/1—30/4 maximerat till 36 och för medlemmar i Maskinbefälets kassa får antalet dagar under samma tidrymd inte överstiga 30. Skogs- och flottningsarbetarna har två begränsningstider, 1/4—31/5 och 1/11—31/12 med högst 24 ersättningsdagar i varje. Fabriksarbetarna har som beredskapsåtgärd infört stadgebestämmelser om säsongbegränsning för arbetare inom torv- och byggnadsämnesindustrierna, vilka skall träda i tillämpning i händelse av mera omfattande säsongarbetslöshet bland dessa grupper. Gemensamt för flertalet av de i de två föregående styckena uppräknade säsonginskränkande bestämmelserna är att de inte skall tillämpas pa medlemmar, som genom arbete och därmed förenad avgiftsbetalning i viss föreskriven utsträckning under lågsäsongerna dokumenterat sig inte vara säsongarbetare. Denna metod att med ledning av medlemmarnas konstaterade sysselsättning under tidigare lågsäsonger avgöra deras karaktär av säsongarbetare eller icke säsongarbetare och därmed deras ersättningsrätt har i byggnadsbranschens kassor fått en mera detaljerad utformning. _______ - För hela kassan eller vederbörande daghjälpsklass fastställes numera varje år relationen (i procent ) mellan antalet under de två senast förflutna begränsningstiderna erlagda avgifter och det med hänsyn till medlemsantalet högsta tänkbara antalet avgifter under samma tid. Det för kassan eller klassen gällande högsta antalet ersättningsdagar under den kommande begränsningstiden avläses därefter enligt nedanstående tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956

Högsta antal ersättningsdagar under Betalningsintensitet under tidigare begränsningstiden begränsningstider Transport(%) Byggnads- arbetarkassorna nas kassa (stuveriarb.)

Som tabellen utvisar vidtages ingen särskild säsongbegränsning då antalet erlagda avgifter i procent av högsta möjliga antal uppgår till 80 procent eller mera. Vid fallande avgiftsbetalning skärpes successivt begränsningen och när antalet erlagda avgifter inte utgör mer än 54,99 procent av högsta möjliga antal, erhåller byggnadskassornas medlemmar högst 18 ersättningsdagar under begränsningstiden, som sträcker sig från 1 december till 31 mars. För de i Transportarbetarnas kassa ingående stuveriarbetarna är begränsningstiden fastställd till perioden 1 januari—31 mars och antalet ersättningsdagar har för denna kortare tid satts något lägre i enlighet^ med kolumnen längst till höger i tabellen. Utfallet vintersäsongen 1954/55 blev i Bleck- och plåtslagarnas kassa att ingen säsongbegränsning skulle gälla för ersättningsrätten. För Byggnadsarbetarnas vidkommande blev högsta antalet dagar 36, vilket innebar en sänkning med sex dagar från föregående år. I Murarnas kassa sattes antalet till 24, likaledes en sänkning med 6 dagar, medan målarna i likhet med närmast föregående period erhöll intill 36 dagar under begränsningstiden. Beträffande stuveriarbetarna, för vilka klimatförhållandena på ett avgörande men i olika landsändar mycket varierande sätt ingriper i sysselsättningen, har antalet ersättnmgsdagar under begränsningstiden måst fastställas avdelningsvis.

Bleck- och plåtslagarnas, Byggnadsarbetarnas och Murarnas kassor har utöver de redovisade bestämmelserna även behållit något av det individuella momentet vid fastställandet av antalet ersättningsdagar under begränsningstiden. Den som under den närmast föregående begränsningstiden inte uppburit ersättning för det högsta antalet dagar och således har visst antal dagar outtagna, kan enligt dessa kassors stadgar lägga detta antal till det i tabellen angivna.

Utredningen upplyser vidare, att sådan lindring av avgiftsvillkoren, som avses i 21 § 1 mom. 2 st., förekommer i Byggnadsarbetarnas, Målarnas, Skogs- och flottningsarbetarnas samt Transportarbetarnas (beträffande stuveriarbetare) kassor, vilka för ersättningsrätt kräver 18 erlagda veckoavgifter de senaste 12 månaderna, samt i Murarnas kassa, som fordrar minst 19 avgifter.

Särskilda bestämmelser angående rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-t år 1956

finnes inte meddelade i annan mån än att daglijälp enligt 18 § arbetslöshetskasseförordningen inte må utgivas till medlem, som äger rätt till tillläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Tillsynsmyndigheten har emellertid den 15 februari 1943 utfärdat vissa riktlinjer för arbetslöshetskassorna vid avgörande av ärenden rörande ersättning vid havandeskap och barnsbörd, de s. k. havandeskapsdirektiven. Rörande dessa direktiv lämnar utredningen följande upplysningar. Direktiven utgår från att en kvinnlig medlem, som permitterats eller a\skedats på grund av havandeskapet eller som slutat på egen begäian av samma anledning i allmänhet måste betraktas såsom arbetsoförmögen och sålunda måste avstängas från rätt till understöd. I övrigt utgår nian från att ifrågavarande medlemmar alltid måste betraktas som arbetsoföra under tiden två veckor före till och med sex veckor efter barnsbörden. Under denna tid skulle försäkringsersättning alltså inte kunna utgå. Då det emellertid inte är möjligt att i förväg exakt ange vilken dag nedkomsten skall äga rum, har man av lämplighetsskäl utgått från att understöd må kunna utbetalas även under de två sista veckorna före barnsbörden, under förutsättning att en motsvarande inskränkning av understödsrätten göres efter barnsbörden. Understödsrätten blir enligt direktiven i första hand beroende av anledningen till arbetslösheten. Om medlemmen blivit arbetslös av anledning, som inte har samband med havandeskapet, må understöd kunna utbetalas intill barnsbörden. Medlemmen äger sålunda utan att riskera indragning av understödet vägra antaga arbete, som inte lämpar sig för hennes tillstånd. Därvid bör hon emellertid genom läkarintyg styrka arbetets olämplighet.

Har medlemmen åter permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet eller har hon slutat på egen begäran av samma anledning, bör hon i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstängas från understöd tdl dess hon efter barnsbörden åter blir understödsberättigad enligt direktiven. I undantagsfall kan hon emellertid betraktas såsom arbetsför och tillerkännas understöd. En förutsättning härför är, att det arbete, som medlemmen lämnat, varit i alldeles särskild grad olämpligt för hennes tillstånd (exempelvis arbete med lyftning, skiftarbete, servitrisarbete, butiksbiträdesarbete) och att omständigheterna även i övrigt ger vid handen att medlemmen, trots att hon inte kan utföra sitt ordinarie arbete, likväl kan betraktas som arbetsför. Efter barnsbörden bör understöd inte utgå under de narmaste sex veckorna. Undantagna från denna regel är medlemmar, som efter barnsbörden utfört arbete inom jordbruk, trädgårds- eller boskapsskötsel eller inom handel, hotell-, restaurang- och kaférörelse, i husligt arbete, i badanstalter samt i rak- och frisérsalonger, eller, efter företeende av läkarintyg, inom annat yrkesområde, under minst tre dagar och som därefter blivit oförvållat arbetslösa på grund av arbetsbrist. Jämväl efter de sex veckorna (respektive den kortare tid, som en tillämpning av de nyssnämnda reglerna kan föranleda) skall viss inskränkning av understödsrätten äga rum, nämligen om medlemmen uppburit understöd under de närmast före barnsbörden förflutna två veckorna. I dylikt fall skall de sex veckorna (eller den nyss berörda kortare tiden) förlängas med lika många dagar som medlemmen uppburit understöd under den angivna tvåveekorsperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

Ä\en för den efterföljande tiden måste ofta en viss inskränkning av understodsrätten göras. Medlemmen måste nämligen styrka, att omvårdnad611 om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete. Hon måste salunda styrka, att barnet kan omhändertagas av någon hemmavarande hjälp eller släkting, av grannar, å barnkrubba eller dylikt. Sådan prövning bor alltid äga rum, då medlemmen söker understöd första gåneen efter barnsbörden.

Utredningen

Vad angår frågan om rätten till ersättning vid korttidsarbete framhåller utredningen, att en nedskärning av den ordinarie arbetstiden kan ske antingen genom en minskning av antalet arbetsdagar, exempelvis per vecka, eller genom en reduktion av den dagliga arbetstiden. Åtskilliga kombinationer kunde förekomma. Arbetstiden kunde exempelvis vara inskränkt varannan vecka. De nuvarande särskilda bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen avsåge den förstnämnda formen av korttidsarbete. Vid en nedskärning av arbetstiden per dag utginge inte någon ersättning, för så vitt inte arbetstiden utgjorde högst två timmar i vilket fall full ersättning utginge enligt den s. k. tvåtimmarsregeln. Utredningen fortsätter. Det ar givet, att det för vederbörande företag är en fördel, att dess erfarna, yrkesskickliga arbetskraft står till företagets disposition och när som helst kan övergå till arbete med full arbetstid, om förhållandena snabbt skulle ändra sig. Om driftinskränkningen är kortvarig och mindre omfattande, är det också en fördel för arbetstagarna, att de inte behöver byta arbetsplats, även om arbetsförtjänsten för en tid skulle bli reducerad. Aven för samhället kan det vara ett intresse att arbetskraften för en kortare tid på detta sätt utgör en viss arbetskraftsreserv för ett företag Omflyttning av arbetskraft från ett yrkesområde till ett annat kan i många fall verka produktionshämmande. Först då man ser att korttidsarbetet blir av lång varaktighet, är det därför ur samhällets synpunkt angeläget, att en omdisponering av arbetskraften såvitt möjligt äger rum. önskvärdheten av att arbetskraft sysselsättes i korttidsarbete är även beroende av läget på arbetsmarknaden. Under en relativt omfattande arbetslöshet kan en starkt reducerad arbetstid per arbetstagare vara att föredraga framför att vederbörande företag avskedar arbetsstyrkan. Korttidsarbetet kan alltså i vissa lagen vara socialt motiverat. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetskraft inom vissa näringsområden är det däremot önskvärt, att arbetskraften överföres från områden med sysselsättningssvårigheter till bristområdena. I dessa fall är det ofta lämpligare att arbetsgivaren om det är möjligt avskedar en viss del av arbetsstyrkan än att korttidsarbete införes. Det kan emellertid ibland vara omöjligt för arbetsgivaren att välja mellan reducerad arbetstid för hela arbetsstyrkan eller entledigande av en del av de anställda därför att driften är så ordnad, att hela arbetsstyrkan måste vara sysselsatt samtidigt.

Enligt utredningens mening bör man utgå från att rätt till ersättning från försäkringen i princip bör föreligga även vid korttidsarbete. Den försäkrade hade nämligen genom driftinskränkningen i viss omfattning blivit

Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 121

arbetslös och därigenom även åsamkats ett inkomstbortfall. Vissa skäl talade emellertid för inskränkning i ersättningsrätten. Härom anföres följande.

Rätt till ersättning vid korttidsarbete kan leda till att företagen i onödigt stor utsträckning tillgriper inskränkning i arbetstiden och att en rationell fördelning av arbetskraften därigenom motverkas. I en del fall kan driftinskränkningen vara överenskommen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstiden inom ett visst yrke kan t. ex. vara fastställd till fyra dagar i veckan under de tider av året då orderlillgången erfarenhetsmässigt är liten. Det kan även tänkas fall där såväl arbetsgivaren som arbetstagarna har intresse av en viss tids driftinskränkning i form av korttidsarbete samt för den skull arbetstid och sysselsättning planeras så, att ersättning skall kunna utgå från försäkringen. I dessa fall skall försäkringsersättning ej utgå. Det kan emellertid vara svårt att utan mera ingående undersökningar avgöra, om en driftinskränkning i själva verket är överenskommen mellan arbetsgivaren och arbetstagarna eller icke.

Såsom framgår av den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för försäkringsersättningarna har utredningen föreslagit en regel av innebörd att ersättning ej utgår vid arbetslöshet en dag i vecka då medlemmen har arbete i fem dagar. Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om denna regel samt tillägger, att den vore avsedd att tillämpas såväl vid korttidsarbete som vid annan form av femdagars arbetsvecka.

I fråga om korttidsarbete, som innebär att antalet arbetsdagar minskas till fyra eller mindre, föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i huvudsak bibehålies. För medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han vore fortlöpande anställd, hade arbete mindre än fem dagar i veckan, skulle sålunda det antal dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Eftersom det inte vore rimligt, att karenstiden skulle förlängas därigenom att ersättning inte skulle kunna utgå omedelbart efter karensen, föreslås dock att avdrag inte skall göras i omedelbar anslutning till genomgången karens. Enligt den föreslagna regeln kunde med nyssnämnda undantag ersättning utgå endast för en dag, om driftinskränkningen omfattade två dagar under veckan, för två dagar vid driftinskränkning omfattande tre dagar o. s. v. Tillsynsmyndigheten borde dock såsom för närvarande vore fallet äga befogenhet att medgiva dispens härifrån. Utredningen förutsatte emellertid att dylik dispens inte lämnades generellt utan begränsades till sådana fall, då försäkringsersättning utan inskränkning kunde anses särskilt motiverad av sociala eller andra skäl. Hade dispens medgivits, borde tillsynsmyndigheten kunna indraga dispensen för en viss grupp kassamedlemmar i ett särskilt fall, exempelvis vid ett visst företag, utan att särskilda bestämmelser om denna befogenhet meddelades i förordningen. För att bestämmelsen om korttidsavdrag inte skulle kunna kringgås genom en oregelbunden förläggning av de arbetslösa dagarna borde i förordningen intagas en särskild bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten alt för­

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

ordna om motsvarande tillämpning av avdragsregeln vid driftinskränkning, som ej innefattade regelbunden minskning av antalet arbetsdagar per vecka. Utredningen tillägger, att enligt dess förslag ersättningsrätt inte skulle föreligga vid korttidsarbete i form av'förkortning av den dagliga arbetstiden i annan mån än den s. k. tvåtimmarsregeln medgåve. Vidare skulle de av utredningen föreslagna karensreglerna komma att innebära en viss skärpning i fråga om ersättningen vid korttidsarbete.

Utredningen lämnar i betänkandet (s. 179—186) vissa uppgifter angående arbetslöshetsförsäkringen i samband med säsongarbetslöshet samt hänvisar därvid bl. a. till följande två tabeller med jämförelse mellan verksamheten i byggnadskassorna (Byggnadsarbetarnas, Murarnas och Målarnas) och den samlade försäkringsrörelsen åren 1950—1954.

Ersättningsdagar Utgiven ersättning per medlem milj. kronor År Byggnads­ ByggnadsByggnadsSamtliga Samtliga kassorna i % kassorna kassorna av samtliga

Kungi. Maj.ts proposition nr 144 är 1956 123

ersättningsdagar per medlem mot genomsnittssiffran 2,6 år 1950 och 9,8 dagar mot i genomsnitt 3,6 år 1953. Denna skillnad återkommer givetvis i de utbetalade beloppen. År 1954, då de nya ersättningsbeloppen helt börjat tillämpas, utbetalade de tre byggnadskassorna 28,3 miljoner kronor i ersättning till arbetslösa, således 42 procent av i hela rörelsen utgivna 68,1 miljoner kronor. Av statsbidraget till ersättningar (exklusive förvaltningsbidraget) utgick till dessa kassor 19,3 miljoner, d. v. s. mer än hälften av vad som betalades till hela försäkringen. Siffrorna bör ses mot bakgrunden av att de ifrågavarande byggnadskassornas medlemmar utgjorde ca 13 procent av samtliga försäkrade.

Även om statsbidraget utjämnar påfrestningarna på kassornas egna fonder, nödvändiggör olikheter i arbetslöshetsrisk ändå väsentliga skillnader i avgiftssättningen. Den genomsnittliga veckoavgiften utgjorde för de tre byggnadskassornas vidkommande 2: 17 kronor vid årsskiftet 1954—1955 medan genomsnittet för samtliga kassor var 1: 02 kronor. Den högre avgiftssättningen för byggnadsindustriens arbetare återspeglas även i summan av de inbetalda avgifterna, som år 1954 utgjorde 13,6 miljoner kronor, d. v. s. 27 procent av i hela rörelsen inbetalade 49,5 miljoner kronor. Byggnadskassornas andel av de erlagda försäkringspremierna var sålunda ungefär dubbelt så stor som deras andel (13 %) av medlemsantalet.

Utredningen framhåller, att säsongarbetslösheten under de senaste årtiondena otvivelaktigt minskats avsevärt. Frågan huruvida en fortsatt utveckling i riktning mot en allt större säsongutjämning kunde påräknas vore givetvis av det allra största intresse. Av betydelse i detta sammanhang vore såväl den allmänna konjunkturutvecklingen som samhällets åtgärder. Hur stor andel av den hittills inträdda säsongutjämningen som borde tillskrivas sistnämnda åtgärder och möjligheterna att genom sådana åtgärder åstadkomma ytterligare förbättringar i detta hänseende hade varit föremål för olika uppfattning. Detta spörsmål fölle utanför utredningens uppdrag. Det kunde endast understrykas den utomordentliga vikten från arbetslöshetsförsäkringens synpunkt av att dylika möjligheter tillvaratoges.

Vid överväganden rörande arbetslöshetsförsäkringen bör man enligt utredningens mening utgå ifrån att säsongarbetslösheten alltjämt är en realitet. Mest framträdande är den inom byggnadsfacken, där arbetslöshetsprocenten vintertid även under de senaste åren tidvis överstigit 10 och för enskilda fackförbund under kortare perioder kunnat stiga över 20 procent. Också inom andra yrkesområden gjorde sig säsongarbetslösheten fortfarande starkt gällande, såsom inom skogs- och flottningsarbete och stuveriarbete. Då någon säker uppfattning inte kunde erhållas om säsongarbetslösheten i framtiden borde man räkna med att sadan arbetslöshet komme att finnas och att den i samband med en mera allmän arbetsbrist kunde få större proportioner än f. n. Man torde också böra räkna med att den samhällsekonomiska utvecklingen kunde leda inte bara till fortsatt säsongutjämning utan även till att säsongproblem framträdde inom nya områden. Ett exempel härpå vore att under de senaste åren eu tendens till säsongarbetslöshet gjort sig gällande inom lantarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Utredningen anför vidare. Såvitt angår arbetslöshetsförsäkringen kan läget beträffande säsongarbetslosheten sammanfattas på följande sätt. Ersättningsrätten är inom de kassor, där den årligen regelbundet återkommande arbetslösheten har större betydelse, tämligen snävt begränsad. Icke desto mindre är utbetalningen från försäkringen till mycket stor del betingad av säsongarbetslöshet. Såsom lör ut nämnts liar under de senaste åren ca 40 och tidigare ca 45 procent av utbetalningarna kommit på byggnadsfackens kassor, vilka omfattar endast ca 13 pi ocent av samtliga kassors medlemsantal. Av statsbidragen har 50—BO procent utgått till dessa kassor. Sedan försäkringens tillkomst har tillsynsmyndigheten haft befoaenhet att föreskriva säsongrestriktioner. Socialvårdskommittén räknade med sådana restriktioner inom en obligatorisk kasseförsäkring enligt kommitténs alternativ II, ehuru ej beträffande daghjälpens grundbelopp. Såsom huvudskäl för fortsatta restriktioner åberopades de stora kraven på fondbildning och därmed pa avgifter som skulle uppkomma inom kassor med större säsongarbetslöshet. I fråga om motivet för säsongrestriktioner har ofta framhållits, att lönerna inom vissa säsongyrken, företrädesvis inom byggnadsbranschen, är så högt satta, att de innefattar även viss kompensation för den tid vederbörande drabbas av säsongarbetslöshet. Det har beträffande dessa yrkeskategorier anförts, att de inte borde ha rätt att uppbära försäkringsersättning under säsongarbetslöshetsperioder. Man skulle sålunda enligt "detta resonemang kunna skilja på två kategorier, säsongkompenserade och icke säsongkompenserade. I viss utsträckning är detta också utan tvivel riktigt. Det erbjuder emellertid stora svårigheter att i praktiken lägga en sådan uppdelning till grund för behandlingen av frågan om säsongrestriktioner inom arbetslöshetsförsäkringen. Vid bedömningen av huruvida en viss yrkesgrupp skall anses vara säsongkompenserad måste man bedöma dess lön i förhållande till en normallön, vilken endast kan fastställas tämligen godtyckligt. Hänsyn måste vidare tagas till arbetsförhållanden, yrkesutbildning och andra faktorer, vilket ökar godtyckligheten i bedömningen. Rent försäkringsmässigt kan säsongrestriktioner sägas vara motiverade av att en person eller en grupp arbetstagare som regelbundet är arbetslös under en dödsäsong har ett mera begränsat försäkringsobjekt än den som regelmässigt har arbete året runt. Om denna princip renodlades, skulle varje försäkrad erhålla ersättning ett antal dagar, som stod i proportion till utfört arbete (antal erlagda avgifter). Ett dylikt system vore emellertid otänkbart att genomföra i praktiken. Vissa schematiseringar måste göras. Det är emellertid denna försäkringsmässiga syn på säsongarbetslösheten som ligger till grund för det nu inom byggnadskassorna tillämpade systemet. Enligt detta system anses inkomstbortfallet på grund av säsongarbetslöshet vara försäkringsbart på så sätt, att ersättning kan utgå från försäkringen i proportion till det arbete den försäkrade har utfört under tidigare dödsäsonger. Ett mått på försäkringsobjektet erhålles genom avgiflsinbetalningen under tidigare säsongbegränsningsperioder, eftersom avgifter betalas endast för veckor, då den försäkrade utfört ett visst mått av arbete för annans räkning. Försäkringsobjektets omfattning fastställdes kollektivt för en viss grupp eller vissa grupper försäkrade. Én individuell beräkningsmetod med fastställande av antalet ersättningsdagar efter avgiftsinbetalningen i varje särskilt fall är även tänkbar och har tidigare tillämpats i

Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956 125

praktiken. Med hänsyn till det administrativa arbetet har den kollektiva beräkningsmetoden befunnits enklast. Ur social synpunkt är det utan tvivel förknippat med nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen inte täcker hela året. Sålunda kan den som på grund av säsongbegränsningen ej är berättigad till ersättning från sin kassa ofta i stället erhålla kontantunderstöd eller annan — av samhället helt bekostad — hjälp. Av betydelse vid en allmän bedömning av frågan om säsongrestriktioner är vidare å ena sidan kostnaderna för staten samt å andra sidan avgifternas storlek och därmed möjligheterna att uppehålla en frivillig arbetslöshetsförsäkring för de berörda yrkesgrupperna. Utredningen finner för sin del, att säsongrestriktionerna såsom de nu tilllämpas innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen som här gör sig gällande, och föreslår därför ingen ändring beträffande den allmänna frågan om säsongrestriktioner. Det vore emellertid önskvärt om ett kompletterande skydd kunde ordnas t. ex. genom särskilda fortsättningskassor, bildade av vederbörande fackförbund utanför den statsunderstödda försäkringens ram. Enligt gällande bestämmelser hade, anför utredningen vidare, tillsynsmyndigheten rättighet men ej skyldighet att föreskriva säsongbegränsningar. I praktiken uppstode emellertid vanligen tvång att tillämpa säsongbegränsningar främst av det skälet att avgifterna eljest skulle bli alltför höga. Någon ändring av den nuvarande bestämmelsen borde inte göras. Att närmare ange när säsongrestriktioner borde tillämpas vore inte lämpligt, bl. a. av den anledningen att det inte vore möjligt att klart definiera begreppet säsongarbetslöshet. En smidig anpassning efter förhållandena i varje kassa eller klass vore möjlig vid bibehållande av nuvarande bestämmelser. Utredningen har granskat de olika i 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen upptagna metoderna för genomförande av säsongbegränsning. I anslutning härtill anför utredningen bl. a. Sammanfattningsvis må framhållas, att utredningen vid genomgång av de möjligheter som närmast står till buds för en reglering av ersättningsrätten vid säsongarbetslöshet funnit, att det inom några kassor för närvarande tillämpade systemet med ett högsta medgivet antal ersättningsdagar under säsongbegränsningsperioden, fastställt i proportion till utfört arbete (avgiftsbetalningen) i stort sett motsvarar de krav, som kan ställas på dylika regler ur skilda synpunkter. Antalet ersättningsdagar anpassas på ett smidigt sätt efter försäkringsobjektets omfattning (utfört arbete). Tenderar säsongarbetslösheten att minska, anpassas antalet ersättningsdagar under säsongbegränsningsperioden därefter. Ifrågavarande regler har därjämte den fördelen att de verkar lika för alla oberoende av om arbetslösheten inträder före eller under säsongbegränsningstiden. Alla kan uppbära ersättning under denna tid i det högsta medgivna antalet dagar, såvitt de i övrigt uppfyller villkoren för ersättningsrätt. De övriga av utredningen här ovan redovisade möjligheterna har inte samma fördelar som nyssnämnda system. Utredningen har därför övervägt, huruvida inte samtliga kassor med säsongarbetslöshet borde genom sär-

Kiingl. Maj:ts proposition nr U4 är 1956

be*tammelfer åläggas att tillämpa ifrågavarande system. Eftersom iorhallandena varierar och försäkringen omfattar så många olika yrken, har emellertid utredningen ansett att andra möjligheter bör stå öppna för den handelse någon av dem i det enskilda fallet visar sig vara lämpligare.

Utredningens övervägande av hithörande spörsmål utmynnar i slutsatsen, att nu gällande bestämmelser beträffande möjligheterna att begränsa ersättningsrätten vid säsongarbetslöshet bör bibehållas.

Vid behandlingen av frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen ■vid havandeskap och barnsbörd berör utredningen först förhållandena under tiden före nedkomsten. Efter att ha erinrat om de s. k. havandeskapsdirektiven anför utredningen härom. Utredningen anser, att man vid bedömandet av frågan om medlemmarnas ratto ersättning från arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen kan utga från presumtionen, att kvinnan inte är att betrakta som arbetsför 14 dagar före den beräknade tiden för nedkomsten. För tiden därförut anses kvinnan arbetsför och oförhindrad, om hennes tillstånd medgiver henne att taga arbete i viss utsträckning, även om det måste vara lättare arbete. Eftersom enligt bestämmelserna beträffande moderskapshjälpen tilläggspennin» kan utgå tidigast fr. o. in. 45 dagen före nedkomsten, kommer, därest vederbörande ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt kan anses arbetsför, att under vissa förutsättningar föreligga möjlighet till ersättning från såväl arbetslöshets- som moderskapsförsäkringarna under tiden mellan 45 och 14 dägar före nedkomsten. Kvinnan har således inom vissa gränser möjlighet att välja vilken försäkring hon vill begagna sig av. Före 45 dagen kan&endast ersättning från arbetslöshetsförsäkringen komma i fråga. . ^ niånga fall påierkas kvinnans arbetsförmåga inom det ordinarie vrket inte i nämnvärd grad av havandeskapet. Hon kan fortsätta med sitt förvärvsarbete intill ett par veckor före förlossningen. I dessa fall är frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inte aktuell. Har kvinnan emellertid exempelvis ett tyngre arbete eller ett arbete, som innebär kontakt i storre utsträckning med allmänheten, måste hon som regel sluta arbetet inom sitt yrke på ett relativt tidigt stadium av havandeskapet och söka ett lättare eller mindre exponerat arbete. Om något sådant inte kan beredas henne, ar hon berättigad till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Kvinnan kan emellertid aven bli permitterad eller avskedad på grund av brist på arbete etc. Aven i dessa fall kan kvinnan erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen intill 14 dagar före förlossningen, såvida lämpligt arbete inte kan beredas henne och hon inte uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäkrmfn;,Aven efter moderskapsförsäkringens genomförande kommer sålunda med tillämpning av nu gällande regler ersättning att i stor utsträckning utgå tran de erkanda arbetslöshetskassorna till havande kvinnor. Rörande besöksordningen på arbetsförmedlingen i ifrågavarande fall anför utredningen. När en havande kvinna med hänsyn till sitt tillstånd är tvungen att sluta sitt ordinarie arbete eller blir permitterad eller arbetslös av annan anledning, är hon, om hon önskar erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, enligt gällande bestämmelser skyldig att personligen besöka arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 127

förmedlingen och där söka arbete. Ett sådant personligt besök synes också lämpligt. Härvid bör den arbetssökande och förmedlingstjänstemannen tillsammans diskutera igenom sökandens förhållanden och möjligheter att taga arbete. Man bör härvid kunna komma fram till vilka arbeten, som kan anses lämpliga för sökanden med hänsyn till just hennes speciella förhållanden. För att sökandens problem i lugn och ro skall kunna diskuteras igenom och klarläggas, synes det lämpligt att besöken på arbetsförmedlingen sker på en tid då antalet besökande i allmänhet är litet, ev. vid särskilt fastställda tider. Därigenom att man från början får kartlagt vilka arbeten den sökande kan åtaga sig, torde arbetsförheten och ett erbjudet arbetes lämplighet lättare kunna bedömas. Man har då att gå efter de uppgifter, som framkommit vid medlemmens personliga besök på förmedlingen. Däremot synes det inte nödvändigt, att ifrågavarande medlemmar lika ofta som övriga försäkrade besöker arbetsförmedlingen efter det första personliga besöket. Just beträffande havande kvinnor föreligger ofta de förhållanden man utgått från vid utformningen av bestämmelserna i 19 § arbetslöshetskasseförordningen beträffande besök på arbetsförmedlingen. Ofta har den arbetssökande lång väg till förmedlingen. Vidare kan det vara betungande för henne att, om inte särskilda besökstider ordnas eller annan ordning tillämpas, sitta i arbetsförmedlingens väntrum. Slutligen kan anföras, att antalet arbetstillfällen för ifrågavarande medlemmar torde vara relativt begränsat under normala förhållanden. Arbetsgivarna torde i regel inte gärna anställa kvinnor i långt framskridet havandeskap, om annan arbetskraft finns tillgänglig. Utredningen anser det därför lämpligt, att tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelserna i 19 § arbetslöshetskasseförordningen, vilka av utredningen inte föreslås ändrade, generellt medger att havande kvinnor fr. o. m. exempelvis femte havandeskapsmånaden vid arbetslöshet inte skall behöva besöka arbetsförmedlingen personligen mer än en gång varannan vecka.

Kravet på arbetsförhet kunde, fortsätter utredningen, i praktiken sägas innebära, att kvinnan skulle vara i stånd att utföra lättare arbete. Ansågs hon av läkare böra helt avhålla sig från även lättare arbete finge man förutsätta att hon vore berättigad till ersättning från sjukförsäkringen. Samma vore förhållandet, om arbetsförmågan var nedsatt med minst hälften. Bedömningen av vilka arbeten, som kunde anses lämpliga för havande kvinnor, borde ske med varsamhet och under individuella hänsynstaganden. Med en sådan bedömning komme under normala förhållanden de förvärvsarbetande havande kvinnorna att ha trygghet mot inkomstbortfall under tid då tilläggspenning ej utginge, i det att om kvinnan vid arbetslöshet inte kunde erhålla arbete som var lämpligt med hänsyn till havandeskapet ersättning utginge från den erkända arbetslöshetskassan. Med den av utredningen förordade uppmjukningen av reglerna för besöksordningen på arbetsförmedlingen torde skyldigheten att vara anmäld som arbetssökande icke heller behöva bli betungande. Beträffande tiden efter barnsbörden framhåller utredningen, att kvinnan enligt de nuvarande havandeskapsdirektiven som regel betraktas såsom icke arbetsför under sex veckor eller 42 dagar. Utredningen påkallar ingen

128 144

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956

ändring liärutinnan. Då tillläggspenning från moderskapsförsäkringen korame att kunna utgå under 45—90 dagar efter nedkomsten, beroende på hur många dagar som uttagits före densamma, säkerställdes i de flesta fall ersättning för inkomstbortfallet under denna tid. När möjligheten att erhålla tillläggspenning upphörde, bleve kvinnan ånyo hänvisad till arbetslöshetsförsäkringen i den mån hon inte fått arbete eller vore oförmögen till arbete. I det senare fallet kunde hon erhålla sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen. Rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bleve även här beroende av att kvinnan vore villig och oförhindrad att taga anställning samt att hon vore anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Hänsyn borde emellertid tagas till de särskilda förhållandena. För besök på arbetsförmedlingen bör gälla vad förut sagts i fråga om besöksskyldigheten före nedkomsten. Det största problemet efter nedkomsten torde i allmänhet vara, huruvida kvinnan kunde anses oförhindrad att åta sig arbete med hänsyn till de krav amningen och vården i övrigt av det nyfödda barnet — eventuellt jämte vården av övriga barn — ställde på henne. En relativt generös tolkning syntes här vara befogad. Utredningen tillägger. En arbetsansökan som begränsas med hänsyn till kvinnans möjligheter att få barnen omhändertagna synes ofta kunna godtagas. Detta torde överensstämma med nuvarande praxis sasom framgår av följande av tillsynsmyndigheten prövade fall. En medlem i Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa erbjöds tre olika heldagsanställningar. Medlemmen hade två minderåriga barn. Medlemmens broder hade förklarat sig villig se till barnen efter kl. 18. Medlemmen hade därför förklarat sig villig ta arbete 4—5 timmar per dag efter nyssnämnda tidpunkt. Annan tillsyn av barnen kunde inte ordnas. Tillsynsmyndigheten förklarade, att de erbjudna arbetena inte kunde anses lämpliga, varför medlemmen vore understödsberättigad oaktat arbetsvägran. Medlemmen ansågs vidare vara oförhindrad att åtaga sig arbete och därför understödsberättigad. Det angivna exemplet visar, att man har tämligen vidsträckt möjlighet att i praxis erhålla en smidig anpassning till de skiftande förhållandena. Genom en dylik helt ordinär tolkning av begreppet lämpligt arbete kommer inkomstbortfall under tiden efter barnsbörden att i stor utsträckning kunna kompenseras för tid, då tilläggspenning inte utgår från moderskapsförsäkringen. Det må emellertid framhållas, att kvinnan vid tillämpning av de för arbetslöshetsförsäkringen gällande grunderna inte kan beredas skydd för inkomstbortfall om hon är helt förhindrad att taga arbete på grund av barnets skötsel. Följande exempel må anföras. En medlem i Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa hade under tiden augusti 1949—maj 1952 varit anställd på en textilfabrik med barnkrubba, där hon haft sin minderårige son placerad. Hon blev permitterad och saknade då möjlighet att ordna tillsyn över barnet. Tillsynsmyndigheten förklarade medlemmen icke understödsberättigad, då hon var förhindrad att taga arbete på grund av tillsynen av det minderåriga barnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 129

Det kan ifrågasättas, huruvida inte ersättning —- särskilt om under stödsrätten uppbyggts under det barnet varit bortplacerat — borde kunna utgå från arbetslöshetsförsäkringen i fall liknande det anförda, där på orten för andra försäkrade finnes möjlighet att placera barnet men denna möjlighet för tillfället och av särskilda skäl inte kan utnyttjas av medlemmen.

Olägenheterna med det angivna systemet är, anför utredningen, de stora krav det ställer på arbetsförmedlingen och kassornas redogörare. Utredningen fortsätter.

Bedömningen av arbetsförheten och ett visst arbetes lämplighet torde icke sällan ändå erbjuda svårigheter och medför att ofta ett betydande arbete måste nedläggas på utredningar. Dessa olägenheter synes emellertid kunna undvikas endast genom att kravet på villighet och möjlighet att åta sig ett med havandeskapet förenligt arbete eftergives. Detta är vad som sker under den tid tilläggspenning utgår från moderskapsförsäkringen. Under denna tid bortfaller prövningsproblemen inom arbetslöshetsförsäkringen. Såtillvida innebär moderskapsförsäkringens genomförande en lättnad vid handhavandet av arbetslöshetsförsäkringen. Skulle emellertid kravet på villighet och möjlighet att åta sig arbete efterges inom arbetslöshetsförsäkringen skulle det i praktiken innebära, att 90-dagarsperioden utsträcktes för arbetslöshetskassornas medlemmar.

Yttrandena

Frågan om rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid korttidsarbete behandlas bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen, som instämmer i utredningens uppfattning att det i ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetskraft inom vissa näringsområden är önskvärt att arbetskraft från områden med sysselsättningssvårigheter överföres till bristområden. Styrelsen fortsätter.

Sett ur denna synpunkt kan styrelsen därför ej dela utredningens uppfattning, att det är en samhällets angelägenhet att först då man ser att korttidsarbetet blir av lång varaktighet den berörda arbetskraften omdisponeras. Denna utredningens skrivning kan uttydas så, att en ganska lång tid tillätes förflyta, innan åtgärder vidtages för en omplacering av arbetskraften. Ofta torde det vara så, att läget vid berörda företag i förväg kan bedömas för viss tid och att åtgärder med ledning därav bör kunna diskuteras mellan företaget och det lokala arbetsmarknadsorganet redan vid korttidsarbetets inträdande eller före den aktuella tidpunkten. Självfallet skall åtgärder vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda arbetskraften om icke korttidsarbetet bedöms bli av helt tillfällig art. Av naturliga skäl kan det, såsom utredningen angivit, för eu arbetsgivare vara förenat med svårigheter att välja mellan å ena sidan korttidsarbete och å andra sidan att helt permittera ett visst antal arbetstagare, vilket möjliggör, att den kvarvarande arbetsstyrkan kan arbeta full tid. Ibland kan behov ofrånkomligen föreligga för en arbetsgivare att de dagar företaget är i gång sysselsätta ett visst antal arbetstagare. Exempel saknas dock inte på att företag utan att det varit betingat av driftmässiga orsaker under längre tid bedrivit ofullständig sysselsättning. Ersättningen från arbetslöshetskassan till arbetstagarna bar där så småningom mera framstått som lönekompcn- <) — B ihan y till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 h ’i

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

sation än som hjälp under ett övergångsskede. Därmed har också den ofullständiga sysselsättningen på ett olyckligt sätt konserverats. På så sätt kan en på lång sikt önskvärd förändring av sysselsättningen vid olika företag eller företagstyper motverkas eller hindras. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett sig föranlåten att ingripa i ett flertal sådana fall.

Enligt styrelsens mening föreligger anledning att under vissa omständigheter vid korttidsarbete mera begränsa ersättningen från arbetslöshetskassa än som föreslagits av utredningen. Den reduktion som nu tillämpades, nämligen indragning av ersättningen en dag per vecka, hade inte alltid visat sig vara tillräcklig för att påverka arbetstagarnas villighet att bryta korttidsarbetet. Det borde därför övervägas, om inte tillsynsmyndigheten borde givas möjlighet att i de fall, då så kan anses påkallat, begränsa rätten till ersättning med ytterligare en dag per vecka. I fråga om den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för tillsynsmyndigheten att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftinskränkning, som inte omfattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar per vecka, framhåller styrelsen, att uttrycket »regelbunden» borde utgå, då detsamma kunde vålla tolkningssvårigheter och missförstånd. Det vore nämligen inte regelbundenheten i och för sig hos korttidsarbetet som här närmast åsyftades utan det förhållandet, att korttidsarbete undantagsvis kunde förekomma i andra former än inskränkning av antalet arbetsdagar per vecka. Det kunde tänkas en sådan ordning att driften påginge för fullt t. ex. tre veckor i taget, varefter komme en helt arbetsledig vecka, följd av ytterligare tre oavkortade arbetsveckor jämte en ledig vecka o. s. v. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det vara ytterst svårt att på förhand överblicka, vilka följder en befogenhet för tillsynsmyndigheten att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftinskränkning, som inte innefattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar per vecka, kan ha för medlemmarnas rätt att erhålla ersättning från försäkringen. Samorganisationen avstyrker införandet av en sådan bestämmelse.

Vad utredningen anfört rörande ersättning vid säsongarbetslöshet har föranlett uttalande endast av statskontoret, som understryker den belastning som ersättningsrätten vid säsongarbetslöshet enligt de i betänkandet redovisade undersökningarna utgör för arbetslöshetsförsäkringen. Mot bakgrunden härav syntes lämpligheten av det nuvarande ersättningssystemet i fråga om säsongarbetarna kunna starkt ifrågasättas. Statskontoret föreslår, att spörsmålet upptages till förnyad undersökning. Med anledning av vad utredningen anfört angående arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att generell dispens i fråga om besöksskyldigheten inte bör medges för någon speciell grupp av kassamedlemmar. Genom indi­

Kungi. Maj.ts proposition nr lib år 1956 131

viduell dispensgivning borde givetvis vederbörlig hänsyn tagas till såväl de havande kvinnornas personliga förhållanden som läget på arbetsmarknaden.

Socialstyrelsen ansluter sig till vad utredningen anfört. Enligt styrelsens mening vore det angeläget, att nyblivna mödrar på något sätt bereddes tillfälle att under en tid av sex månader efter nedkomsten ostört ägna sig åt barnets skötsel. Denna fråga borde emellertid upptagas i annat sammanhang.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller bl. a., att man inte kan bortse från att det tillämpade systemet lämnar plats för en viss osäkerhet om rätten till ersättning från arbetslöshetskassa för ett inkomstbortfall under graviditet. Förbundet funne det angeläget, att berörda myndigheter även i fortsättningen följde erfarenheterna från de båda försäkringsformerna — arbetslöshets- och moderskapsförsäkringarna — och härvid övervägde den lämpligaste formen för ett försäkringsskydd för inkomstbortfall vid graviditet och barnsbörd i de fall, då på grund av arbetets art ett längre försäkringsskydd vore befogat än det som erbjödes i den nuvarande moderskapsförsäkringen. Med hänsyn till att arbetsförmedlingarna redan nu hade stora möjligheter att smidigt anpassa medlemmarnas besöksskyldighet till de personliga omständigheterna i varje speciellt fall, kunde förbundet inte finna det nödvändigt med den ytterligare uppmjukning av besöksreglerna, som utredningen föreslagit speciellt för gravida kvinnor.

Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund kan de förhållanden, under vilka gravida kvinnor före den tidpunkt då rätt till moderskapshjälpens tilläggspenning inträder kan tillerkännas ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, anses tillfredsställande. Förbundet tillstyrker utredningens förslag till föreskrifter beträffande sådana arbetssökandes besök på arbetsförmedlingen. Vad anginge tiden efter nedkomsten hade utredningen ifrågasatt om inte under vissa förutsättningar understöd borde kunna utgå i fall, där en medlem på grund av tillfälliga vårdnadsproblem vore förhindrad att taga arbete. Förbundet ville livligt hoppas, att man skulle ägna denna viktiga angelägenhet fortsatt uppmärksamhet. I själva verket kunde man fråga sig om inte på denna väg nya perspektiv kunde öppna sig för vårdnadsfrågan under barnets första år. All sakkunskap vore enstämmig i att modern under barnets spädbarnstid av många olika skäl borde beredas möjlighet att avhålla sig från förvärvsarbete och vårda barnet. Som det nu vore finge ett stort antal mödrar återuppta sitt arbete vid den tidpunkt under spädbarnsåret, nämligen 6-månadersåldern, då psykologerna ansåge barnets behov av kontinuerlig kontakt med sin mor vara särskilt stor. Den idealiska lösningen vore, om man genom rimlig ersättning för inkomstbortfallet kunde bereda mödrarna tillfälle att själva vårda barnen intill 9 månaders eller ett års ålder. Måhända vore det möjligt alt åstadkomma detta genom att gå vidare på den väg beträffande understöd från arbetslöshetsförsäkringen, för vilken man —- att döma av de anförda exemp­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

len — redan nu inte vore främmande. Eftersom försäkringen i stor utsträckning baserades på försäkringstagarnas egna inbetalda avgifter och medlemskap under ett år i kassorna krävdes för att bli understödsberättigad, borde det i varje fall inte behöva betraktas som någon oskälig förmån. Med tanke på de dryga kostnader, som spädbarnshem med nödvändighet droge, kunde man med fog undra om inte denna väg även skulle bli ekonomiskt försvarbar förutom de ovärderliga psykologiska och sociala fördelar den skulle innebära för de förvärvsarbetande mödrarna och deras barn. Denna fråga borde inte betraktas som en kostnadsfråga enbart för kvinnorna, utan måste ses som en gemensam angelägenhet för familjerna och samhället.

Departementschefen

Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen äger erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte skall utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i utredningens förslag och torde ej heller vara erforderlig. Även utan stöd av särskilt stadgande torde det nämligen stå kassorna fritt att — utöver de begränsningar i ersättningsrätten som är direkt påbjudna i förordningen — föreskriva de ytterligare inskränkningar, som med hänsyn till förekomsten av korttidsarbete, säsongarbetslöshet o. dyl. kan finnas påkallade. Att kassorna härvid inte får överskrida de gränser, som i förordningen är uppdragna beträffande t. ex. karenstidens längd och antalet ersättningsdagar per år, torde knappast behöva påpekas.

Om en kassa inte i sina stadgar begränsat rätten till ersättning vid korttidsarbete, d. v. s. vid inskränkning av den ordinarie driften, gäller f. n., att daghjälp till medlem som har dylikt arbete inte utan särskild dispens får utgivas för samtliga arbetslösa dagar. Meddelas inte dispens skall nämligen enligt arbetslöshetskasseförordningen, som i denna del är av tvingande natur, det antal dagar under varje vecka, för vilka medlemmen eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttidsavdrag). Vid femdagarsvecka utgives således ingen daghjälp, vid fyradagarsvecka lämnas daghjälp för en dag o. s. v.

I det föregående har jag tillstyrkt utredningens förslag, att daghjälp inte skall få utgivas vid arbetslöshet som omfattar endast en dag i en kalendervecka. Genomföres detta förslag erfordras inte några särskilda regler om korttidsavdrag vid femdagarsvecka.

I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka har utredningen föreslagit, att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Förslaget har i denna del godtagits av alla remissinstanser utom arbetsmarknadsstyrelsen, som ifrågasatt, om inte tillsynsmyndigheten borde ges möjlighet att minska antalet ersättningsdagar per vecka med två. För egen del anser jag det inte erforderligt att skärpa korttidsreglerna på dylikt sätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr f44 år 1956 133

Enligt utredningens förslag skall korttidsavdrag ej göras i omedelbar anslutning till genomgången karens. I stort sett torde denna regel medföra samma effekt som den i arbetslöshetskasseförordningen nu intagna bestämmelsen om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod, som överstiger 24 dagar. Med hänsyn härtill och då någon erinran under remissbehandlingen inte framställts mot förslaget i förevarande avseende, tillstyrker jag att det godtages. I samband härmed kan den nuvarande föreskriften om att korttidsavdrag ej skall ske efter längre arbetsperiod än 24 dagar utmönstras. I syfte att förhindra att korttidsreglerna kringgås genom en oregelbunden förläggning av de arbetslösa dagarna har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande tillämpning av dessa regler vid »driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minskning av antalet arbetsdagar per vecka». Förslaget har i denna del avstyrkts av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation men tillstyrkts av övriga remissinstanser. Själv anser jag, att förslaget bör genomföras. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen anfört bör dock till undvikande av tolkningssvårigheter och missförstånd den av utredningen förordade bestämmelsen förtydligas genom att ordet »regelbunden» uteslutes. Arbetsmarknadsstyrelsen har i anslutning till vissa uttalanden av utredningen i sitt yttrande tagit upp frågan rörande omplacering av personer med korttidsarbete. Därvid har styrelsen — som funnit utredningens skrivning tyda på att ganska lång tid tillätes förflyta innan åtgärder vidtoges för att omplacera sådana personer — framhållit, att åtgärder självfallet skulle vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda arbetskraften om inte korttidsarbetet bedömdes bli av helt tillfällig art. Med anledning härav vill jag framhålla, att ersättning från försäkringen utgår endast under förutsättning att vederbörande är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att lämpligt arbete ej kan beredas honom. Detta grundläggande villkor gäller helt naturligt även i fall, då arbetslösheten är förorsakad av driftinskränkning. Härutöver vill jag endast understryka önskvärdheten av att frågan om en omplacering av arbetskraft, som på grund av driftinskränkning inte kan beredas full sysselsättning, på ett Så tidigt stadium som möjligt upptages till diskussion mellan vederbörande arbetsförmedlingsorgan och de berörda parterna. Visar det sig härvid, atL driftinskränkningen inte är av tillfällig art, bör åtgärder snarast vidtagas från arbetsförmedlingens sida i syfte att bereda den friställda arbetskraften heltidsarbete.

Av de uppgifter, som redovisats av utredningen, framgår alt de kassor inom vilkas verksamhetsområden säsongarbetslöshet förekoinmer — främst kassorna inom byggnadsbranschen — svarar för eu väsentlig del av de försäkringsersättningar som utbetalas. Detta är naturligt, då säsongarbetslösheten under senare år varit vårt mest framträdande arbets-

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

löshetsproblem. Ett av huvudmålen för den förda arbetsmarknadspolitiken har varit att minska säsongarbetslösheten och stora ansträngningar har gjorts i detta syfte. Även i framtiden måste åtgärder för säsongutjämning komma att intaga en central plats bland de arbetsmarknadspolitiska åtgärdei na. I den mån dessa åtgärder blir framgångsrika kommer säsongproblemet inom arbetslöshetsförsäkringen att minska i betydelse. Såsom utredningen anfört är det ur sociala synpunkter förknippat med nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen i fråga om säsongyrkena inte täcker hela året. Säsongrestriktioner torde emellertid, bl. a. av ekonomiska skäl, inte kunna undvikas. I första hand bör det ankomma på kassorna själva att införa de begränsningar som anses erforderliga. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att skilda metoder f. n. användes i olika kassor. Häremot torde i och för sig inte vara något att erinra. Emellertid torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten har befogenhet att även mot kassornas vilja föreskriva de säsongrestriktioner, som kan anses påkallade. Dessa befogenheter bör vara preciserade i förordningen. F. n. gäller i detta avseende, att tillsynsmyndigheten äger påbjuda förlängning av karenstiden, meddela förbud mot utgivande av ersättning under viss tid av åiet eller föreskriva uppdelning av den maximala daghjälpstiden i två perioder. I likhet med utredningen anser jag, att de säsongrestriktioner, som nu tillämpas i kassorna, innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen som gör sig gällande. Nagon lagstiftningsåtgärd är därför enligt min mening inte påkallad för att förmå kassorna att övergiva de regler, som nu tilllämpas av dem. Inte heller torde det vara erforderligt att vare sig utvidga eller inskränka de befogenheter, som tillsynsmyndigheten har enligt gällande lagstiftning. Jag förordar därför alt de bestämmelser rörande ersättningsrätt vid säsongarbetslöshet, som finnes upptagna i den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen, bibehålies utan ändring i sak.

Jag övergår härefter till frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid havandeskap och barnsbörd. Genom 1954 års lag om moderskapshjälp är förvärvsarbetande kvinnor i regel tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall — s. k. tilläggspenning — under en period av 90 dagar i samband med barnsbörd. Före och efter denna period är de vid sjukdom hänvisade till den allmänna sjukförsäkringen och vid arbetslöshet hänvisade till arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetskasseförordningen innehåller inte någon annan bestämmelse om samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen än att daghjälp ej får utgå till medlem, som åtnjuter tilläggspenning. Någon ändring eller komplettering av denna regel har inte föreslagits av utredningen och torde inte heller vara erforderlig. Enligt de allmänna villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 135

måste varje medlem, som gör anspråk på dylik ersättning, vara arbetsför och oförhindrad att taga arbete samt anmäld såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessutom kräves, att lämpligt arbete inte kunnat beredas vederbörande. Av vad utredningen anfört framgår, att dessa villkor tillämpas på ett smidigt sätt när det gäller kvinnor, som väntar eller nyligen fött barn. Det finns alltså goda möjligheter att inom ramen för gällande lagstiftning taga hänsyn till de särskilda förhållanden, som föreligger i samband med havandeskap och barnsbörd. Liksom hittills torde det få ankomma på tillsynsmyndigheten att uppdraga riktlinjer i fråga om ordningen för besök på arbetsförmedlingen och att ge kassorna direktiv för behandlingen av ärenden rörande ersättning åt ifrågavarande kvinnor. Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag endast framhålla, att gällande bestämmelser givetvis inte får tänjas så långt, att de allmänna villkoren för rätt till ersättning uppges. Sålunda måste bl. a. krävas, att vederbörande verkligen är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete. En annan sak är att hänsyn kan och bör tagas till arbetets art, arbetstidens längd och andra dylika omständigheter.

Arbetslöshetskontrollen m. m.

Gällande bestämmelser m. m. Närmare bestämmelser beträffande arbetslöshetskontrollen har i arbetslöshetskasseförordningen meddelats huvudsakligen i fråga om skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen. Enligt 19 § skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen hos oigan för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. År medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bli synnerligen betungande för honom eller föreligger eljest särskilda omständigheter, må skyldigheten eftergivas honom. Avser eftergiften viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, meddelas beslut därom av arbetsförmedlingsanstalt, i annat fall av tillsynsmyndigheten. Intyg, som utfärdats om arbetsansökan eller om meddelad eftergift därifrån, skall ingivas till kassan av medlemmen, då han söker ersättning. Dylikt intyg skall bevaras bland kassans handlingar. Skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen gäller även för karenstiden. Med hänsyn till att ersättning i princip inte får utgå annat än vid oforvållad arbetslöshet, måste kontrollen av arbetslösheten även omfatta ett klarläggande av orsaken till denna. Som ett led i denna del av kontrollen har i 25 § intagits en föreskrift att medlem, vars arbetsanställning upphör, hos sin arbetsgivare skall anhålla om intyg utvisande den tid under vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphörande. Där medlem ansöker om daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av drittinskränkning, skall han hos arbetsgivaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Arbetsgivarintyget skall, då ansökan om understöd göres av medlem, överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar. Arbetsgivarintyget kan aven användas som ett led i avgiftskontrollen. I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i 8 § 1 st. 4) arbetslöshetskasseförordningen, enligt vilka den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd, må kunna uteslutas från rätt att kvarstå såsom medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Ifrågavarande bestämmelser kompletteras genom den i kungörelsen om den offentliga arbetsförmedlingen intagna föreskriften (6 §) att om arbetssökande, som söker ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, anmälan härom omedelbart skall göras till kassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade instruktioner skall liknande rapportering ske även då arbetsförmedlingen finner andra skäl för en särskild prövning av medlemmens rätt till ersättning. I samband med att understöd begäres — vilket i regel kan ske muntligen — har vederbörande kassa och dess lokala redogörare att verkställa undersökning och prövning av medlemmens understödsrätt. Den kontroll, som härigenom utövas och som till omfattningen varierar från fall till fall, är av stor betydelse. Redogöraren intar en nyckelställning i arbetslöshetskontrollen. Med sin ofta ingående kännedom om medlemmens personliga förhållanden har han särskilda förutsättningar att bedöma om medlemmen uppfyller de för understödsrätten gällande allmänna villkoren att vara arbetslös och oförhindrad att åta sig arbete. Såväl tillsynsmyndigheten som kassorna ägnar också inom ramen för sina personalresurser mycket arbete åt att utbilda redogöraren för denna uppgift.

I 15 § 1 st. finns regler om avstängning från rätt till understöd. Det föreskrives där, att understöd till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, inte får utgivas för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

I 15 § 2 st. lämnas en närmare definition av vad som skall betraktas såsom lämpligt arbete. Erbjudet arbete skall sålunda anses lämpligt under förutsättning, att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, att det inte hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt att inte heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhallanden eller arbetets natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 137

Vad sålunda stadgas angående arbetskonflikt äger inte avseende å konflikt, som befunnits strida mot lagen om kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran ej förelegat. Inom område, där kollektivavtal gäller äger sådan förklaring dock giltighet endast för tid, till dess arbetsdomstolen eller, om enligt avtal tvisten kan hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

Utredningen

Beträffande ar betslös hetskontrollen anför utredningen bl. a. Kontrollen av att ersättning endast lämnas kassamedlem som är oförvållat arbetslös, arbetsför samt oförhindrad att åta sig arbete är en svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av den största betydelse. Ett mycket viktigt led i kontrollen är skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen. Det är givetvis för arbetslöshetsförsäkringen av stor betydelse att arbetsförmedlingen är väl utbyggd så att tillgängliga arbetstillfällen snabbt kan erbjudas de arbetslösa. Ju bättre arbetsförmedlingen är rustad desto mindre blir risken för missbruk av försäkringen. Ansvaret för arbetslöshetskontrollen vilar emellertid främst på kassornas redogörare, vilka i regel prövar medlemmarnas ansökningar om ersättning. Arbetsförmedlingen kan endast intyga att vederbörande medlem är anmäld som arbetssökande och att arbete inte kunnat erbjudas honom genom förmedlingen. Redogöraren har att ta hänsyn även till andra omständigheter än förmedlingens intyg. Han har huvudansvaret för att alla villkor för rätt till ersättning är uppfyllda. Detta är en väsentlig anledning till att redogörarnas arbetsbörda i andra avseenden i den mån så är möjligt bör minskas så att de får tillfälle att ägna huvuddelen av sitt arbete åt kontrollen. För att arbetslöshetskontrollen skall vara effektiv måste den ständigt stimuleras och hållas levande av kassornas centrala ledning och tillsynsmyndigheten. I fråga om kontrollsystemet avviker utredningens förslag endast såtillvida från vad som nu gäller, att ansökan om understöd, som f. n. i regel kan ske muntligen, enligt förslaget skall göras skriftligen. Detta kan enligt utredningens mening förväntas understryka medlemmarnas ansvar för att de lämna fullständiga och riktiga uppgifter. Utredningen har övervägt, huruvida skyldighet bör stadgas för arbetsgivare att lämna s. k. arbetsgivarintyg, men stannat för afl inte nu föreslå dylik skyldighet. Skulle svårighet att erhålla sådana intyg göra sig gällande i mera betydande utsträckning borde frågan om en lagreglering upptagas på nytt. I samband med behandlingen av frågan om arbetslöshetskontrollen understryker utredningen vikten av information bland de olika grupper, som beröres av försäkringen. En självklar förutsättning för att redogörarna skulle kunna utöva en effektiv arbetslöshetskontroll vore, att de vore väl insatta i gällande bestämmelser och hade klart för sig det ansvar, som åvilade dem i detta hänseende. Uppgiften alt upplysa medlemmarna om de grundläggande förutsättningarna för rätten till ersättning vore svår och

138 Kungl. Maj. ts proposition nr år 1956

arbetskrävande men det torde ofta vara just okunnighet om dessa förutsättningar, som föranlett påträffade fall av missbruk. Vad anginge företagarna vore det nödvändigt att också informera dem om arbetslöshetsförsäkringen, dess funktion, finansiering o. s. v. så att de bleve medvetna om arbetsgivarintygets betydelse och i eget och det allmännas intresse kunde medverka till alt stävja eventuella försök till missbruk av försäkringen. Det vore en synnerligen viktig uppgift för såväl de enskilda kassorna som tillsynsmyndigheten att tillhandahålla information i dessa avseenden. Utöver vad nu sagts fäster utredningen uppmärksamheten på den möjlighet som numera synes föreligga att utnyttja debetsedeln för preliminär skatt som ett led i kontrollen av att kassamedlem saknar anställning och inte utfört arbete för annans räkning å dag, för vilken han begär ersättning från arbetslöshetskassan, å debetsedeln skulle nämligen antecknas den tid för vilken skatteavdrag gjorts. Debetsedeln borde därför kunna utnyttjas såväl för kontroll av avgiftsinbetalningen som för kontroll av huruvida kassamedlem haft anställning. Utredningen tänkte sig inte någon allmän skyldighet för de försäkrade att förete debetsedeln men ansåg att den kunde komma till användning för stickprovskontroll och i liknande sammanhang. Utredningen framhåller slutligen, att samarbetet med den allmänna sjukförsäkringen för kontroll att kassamedlemmar inte samtidigt söker full ersättning från såväl arbetslöshetskassan som sjukkassan är en angelägenhet av betydelse för båda försäkringsgrenarna. Utredningen förutsätter, att parterna finner vägar för ett smidigt och effektivt samarbete på denna punkt.

Rörande avstängning från rätten till ersättning anför utredningen. Inom all försäkring gäller, att ersättning inte skall utgå till den, som själv vållat skadan. Särskilda regler måste finnas till förhindrande av att ersättning utgår i dylika fall. Liksom varje annan försäkring måste arbetslöshetsförsäkringen därför kringgärdas av bestämmelser, som inskränker helt eller delvis — rätten till ersättning, då den försäkrade genom egna åtgärder antingen framkallat sin arbetslöshet eller i väsentlig mån förorsakat en eljest sannolikt inte nödvändig fortsättning av en arbetslöshet, vari han sedan någon tid befunnit sig. I det förra fallet är det oftast fråga om ett frivilligt lämnande av innehaft arbete, i det senare som regel ett avvisande av erbjudet arbete. De i 15 § 1 st. arbetslöshetskasseförordningen intagna bestämmelserna beträffande de fall som skall föranleda avstängning bör enligt utredningens mening bibehållas. Med ifrågavarande fall borde emellertid likställas fall, där medlem utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen varit vållande till att anställning inte kommit till stånd. Avstängningsreglerna borde kompletteras med

Kungl. Maj.ts proposition nr 244 år 1956 139

en föreskrift härom. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida det inte vore möjligt att i förordningen intaga mera preciserade bestämmelser beträffande de omständigheter som skulle föranleda en avstängning. Utredningen hade emellertid inle funnit det lämpligt att i förordningen intaga dylika detaljerade bestämmelser. Vid prövningen av frågan om avstängningstidens längd har utredningen inte funnit skäl föreligga att frångå nuvarande bestämmelser om en enhetlig avstängningstid, omfattande fyra veckor. En gradering av avstängningstiden skulle visserligen i vissa fall kunna leda till större rättvisa, men torde möta alltför stora svårigheter i den praktiska tillämpningen. Utredningen anför vidare. Avstängningsförfarandet kan inom arbetslöshetsförsäkringen även användas i andra sammanhang än i samband med frågan om huruvida arbetslösheten skall anses självförvållad eller inte. Avstängningsförfarandet kan exempelvis användas i rent disciplinärt syfte. Inom den schweiziska försäkringen finnes en bestämmelse, enligt vilken försäkrad skall avstängas från understödsrätt, om han lämnar osanna eller ofullständiga uppgifter, på annat sätt inte iakttagit sin uppgiftsskyldighet eller orättmätigt tager understöd. I den holländska försäkringen föreskrives, att understöd inte kan utgå till arbetstagare som inte följer stadgarna eller som begår handlingar,^ vilka förorsakar eller kan förorsaka komplikationer för kassan. I här ifrågavarande fall finnes enligt nuvarande bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen möjlighet att utesluta medlemmen. Enligt föreskrifterna i 8 § må nämligen den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning kunna uteslutas ur kassan. Efter en uteslutning kan vederbörande omedelbart vinna återinträde i kassan. Han måste emellertid då på nytt som regel erlägga 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter, innan han kan komma i åtnjutande av ersättning. Medlemmen måste alltså arbeta minst ett år för att kunna erhålla ersättningsrätt. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetstillfällen kan det dröja en avsevärd tid utöver ett år, innan rätten till ersättning på nytt är upparbetad. Det straff, som en uteslutning i ifrågavarande fall skall utgöra, kan därför komma att verka alltför hårt, allrahelst som det på grund av det icke tidsbestämda avgiftsvillkorets konstruktion inte blir avgränsat till viss bestämd tid. Ur sociala och andra synpunkter är uteslutningen därför inte lämplig i de fall, där eu viss åtgärd visserligen bör vidtagas gentemot medlemmen men där straffet med hänsyn till arten av förseelsen inte bör verka alltför hårt. Det bör enligt utredningens mening finnas möjlighet för arbetslöshetskassorna att vidtaga andra åtgärder i dylika fall. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, alt medlem, som svikligen uppgivit eller förtigit något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, må gå förlustig sin ersättningsrätt under högst ett år. En dylik spärrtid bleve alltså begränsad till tiden. Vederbörande kvarstode som medlem i kassan och behövde inte på nytt fullgöra det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Det funnes emellertid fall, där en uteslutning ur kassan kunde vara fullt motiverad. Den nuvarande bestämmelsen härom i 8 § 1 st. 4) arbetslöshetskasseförordningen om uteslutning borde därför bibehållas.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr Hi ur 1956

Utredningen framhåller, att definitionen av begreppet lämpligt arbete av naturliga skäl måste vara allmänt hållen, samt fortsätter. Arbetslivets förhållanden växlar ständigt. Det är inte möjligt att i en författningsbestämmelse täcka alla de fall, som kan uppkomma i det praktiska livet. Frågan om ett erbjudet arbete skall anses lämpligt eller inte måste bedömas från fall till fall. Inte minst den försäkrades personliga förhållanden kan vara av avgörande betydelse. Under de år försäkringen varit i verksamhet har man samlat rik erfarenhet, varigenom vissa riktlinjer kunnat erhållas utöver de i arbetslöshetskasseförordningen meddelade. Dessa är emellertid inte av den art att de bör intagas i förordningen. I denna bör intagas endast de mera allmänna riktlinjerna. Den närmare utformningen av de allmänna riktlinjerna i fråga om begreppet lämpligt arbete är av stor betydelse för arbetslöshetsförsäkringen och indirekt för arbetsmarknaden. Det är därför angeläget, att man så långt det är möjligt tar hänsyn till alla de synpunkter, som kan vara av intresse i sammanhanget. Vidare bör man eftersträva att begreppet får en sådan utformning, att de subjektiva prövningsmomenten begränsas till minsta möjliga. I olika sammanhang har framhållits, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen inte är någon yrkesförsäkring. Under förarbetena till lagstiftningen anfördes från representanter för åtskilliga yrkesorganisationer starka betänkligheter mot skyldigheten för deras medlemmar att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete inom annat yrke. Departementschefen framhöll emellertid i propositionen till 1933 års riksdag (nr 209) i anledning härav, att intet yrke kan sättas i särställning i fråga om den allmänna skyldigheten för de försäkrade att antaga varje erbjudet arbete, som enligt de föreskrivna reglerna skulle betraktas såsom lämpligt. o Kravet på att de försäkrade skall taga arbete även utanför yrkesområdet får emellertid inte drivas för långt. Begreppet lämpligt arbete måste ges en sådan utformning och tillämpning, att försäkringen ständigt i varje enskilt fall är neutral i arbetsmarknadsparternas kamp om arbetsvillkoren, däribland lönerna. Vidare måste de försäkrades skyldighet att taga arbete vara oberoende av konjunkturförändringarna på arbetsmarknaden. Den omständigheten att försäkringen inte är någon yrkesförsäkring bör inte heller föranleda en onödig yrkesväxling. Det ligger i såväl arbetsgivarens som den enskilde arbetssökandens liksom i den allmänna produktionseffektivitetens intresse att arbetstagaren så långt det är möjligt placeras i arbete inom det egna yrket. De stora kapitaltillgångar, som de enskildas yrkesfärdigheter representerar, bör tillvaratagas. Den enskilde individen har helt naturligt en önskan att få fortsätta i sitt gamla yrke för att kunna utnyttja sina yrkesfärdigheter. En placering inom annat yrke kan i många fall åtminstone till en början betyda eu minskad arbetseffeklivitet, som är till nackdel för alla parter. Under förarbetena till arbetslöshetskasseförordningen bar utsagts, att kassamedlem har rätt att anse erbjudet arbete såsom icke lämpligt om det ligger inom annat yrke, då utsikt finnes att snart få ett någorlunda varaktigt arbete inom det egna yrket. Lagstiftningens eller förarbetenas anvisningar anger emellertid inte någon bestämd tidsfrist för detta senare arbetes början. Det vore givetvis värdefullt, om preciserade bestämmelser kunde meddelas härom i arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen anser emellertid, att det inte är möjligt att i förordningen intaga bestämmelser

Kungl. Maj. ts proposition nr lii är 1956

härom, som på ett ur alla synpunkter rättvist sätt skulle reglera ifrågavarande förhållande. Frågan får bedömas från fall till fall. Bland de omständigheter, som bör verka avgörande på frågan om erbjudet arbete är lämpligt eller ej ur förevarande synpunkter, kan nämnas spörsmålet huruvida medlem har löfte om anställning inom den närmaste tiden samt de aktuella sysselsättningsförhållandena över huvud taget inom det geografiska område, inom vilket den arbetslöse kan anses vara arbetssökande. En relativt lång tidsfrist kan anses skälig, om arbete erbjudes på annan ort än bostadsorten. Likaså bör familjeförsörjare i sistnämnda fall tillerkännas längre tidsfrist än andra försäkrade. Frågan om en försäkrads rätt alt avvisa erbjudet arbete med motivering att han snart får arbete inom det egna yrket är särskilt aktuell betiäffande säsongarbetarna, framför allt byggnadsarbetarna inför en stundande arbetssäsong. Säsongarbetarna bör inte inta någon särställning i fråga om skyldigheten att ta erbjudet arbete. Såsom hittills bör nuvarande allmänna regler och tillämpad praxis även gälla denna kategori utan undantag. Kan en säsongarbetare inför en stundande arbetssäsong inom det egna yiket åberopa, att han så snart verksamheten åter kommer i gång erhåller arbete inom yrket, synes han inte vara skyldig att ta arbete inom annat yrke i varje fall inte på annan ort. Säsongarbetarna torde i viss utsträckning få anses böra stå till disposition att omedelbart kunna rycka in i sina ordinarie yrken, så snart arbetssäsongen inledes. Några generella regler beträffande'skyldigheten att ta arbete synes lämpligen inte böra meddelas. Frågan måste avgöras från fall till fall efter allmänna avväganden. Som ett komplement till skyldigheten att taga arbete utanför yrket kan sägas i princip gälla, att de försäkrade även måste taga arbete utanför bostadsorten. Vissa omständigheter är av den natur, att de bör ge medlemmen rätt att uppträda endast såsom lokalt arbetssökande, d. v. s. medlemmen tillerkännes rätt att avvisa erbjudet arbete på annan ort. Bland dessa omständigheter märkes främst familjeförhållanden. Enbart den omständigheten, att medlemmen är gift, bör emellertid inte generellt kunna åbeiopas i detta fall. Även en gift kvinnlig medlem måste anses skyldig att antaga arbete utanför bostadsorten, såvida bon inte har minderåriga barn, åldrig eller sjuklig anförvant i hemmet att vårda. I dessa fall bör bon givetvis beredas tillfälle att efter arbetets slut få ägna sig åt deras skötsel. Finnes inga dylika särskilda omständigheter, bör hon liksom gift manlig medlem val a skyldig att taga lämpligt arbete på annan ort. Skötseln av mindre fastighet bör inte i och för sig kunna godkännas som skäl för alt få uppträda som lokalt arbetssökande. Är det fråga om ett småbruk med husdjur, blir förhållandet ett annat. Finnes inte någon annan person än medlemmen, som kan sköta djuren, måste han anses ha godtagbara skäl för alt anses som lokalt arbetssökande. Man kan inte kräva, alt medlemmen skall sälja djuren för att kunna taga elt kanske tillfälligt arbete utanför hemorten. Att en medlem medgives rätt att uppträda endast som lokalt arbetssökande innebär inte att han får begränsa sitt arbetskraftsutbud till arbeten på själva hemorten. Ett arbete utanför hemorten bör ur bär ifrågavarande synpunkt gälla som lämpligt för alla försäkrade, om det är möjligt för vederbörande att återvända till hemmet dagligen, överstiger bortovaron från hemmet 12 timmar, synes dock undantag kunna göras för lokalt arbetssökande. 1 fråga om gifta kvinnor med barn torde gränsen kunna sättas något

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

lägre. En bedömning får ske från fall till fall. Arbetsplatsens belägenhet i förhållande till bostaden, kommunikationerna dem emellan, väglag o. s. v. måste således i vissa fall tagas i beaktande vid bedömandet av ett erbjudet arbetes lämplighet. Gäller arbetserbjudandet ett arbete så beläget, att vederbörande inte kan återvända hem dagligen, är arbetet lämpligt endast om bostad och kost kan ordnas på arbetsorten. Den försäkrade får dessutom inte hindras i uppfyllandet av sina underhålls- och försörjningsplikter. Erbjudes mera stadigvarande arbete pa annan, avlägsen ort, bör tillgången eller ej av lämplig familjebostad i förekommande fall spela stor roll. Såvitt utredningen kunnat finna överensstämmer nu gällande praxis med vad sålunda anförts. Även i andra hänseenden, såsom när det gällde arbetsförmåga, skälig avlöning etc. måste en motsvarande avvägning komma till stånd. Utredningen, som tagit del av de av tillsynsmyndigheten utfärdade anvisningarna och uppgifter om praxis, hade icke funnit anledning att föreslå annan ändring från vad som nu gällde än att såsom ytterligare förutsättning för att arbete skulle anses som lämpligt stadgades, att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvarade vad som i lag och författning kunde finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Utredningen tillägger, att en korttidsarbetande, som erbjudes ett lämpligt stadigvarande arbete med full sysselsättning, bör vara skyldig att antaga detta, om förutsättningarna i övrigt för att man skall kunna anse arbetet såsom lämpligt är uppfyllda. Motsatsen borde givetvis gälla, om man kunde förvänta att full arbetstid vid hans ordinarie arbetsplats inom kort tid åter komme att införas. Särskild bestämmelse i detta ämne syntes dock ej erfordras. Slutligen uttalar utredningen som sin uppfattning att medlem, som vägrar deltaga i kurs för fortsatt utbildning i det egna yrket eller för omskolning till annat yrke, inte bör betraktas som självförvållat arbetslös.

Yttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande arbetslöshetskontrol- 1 e n har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Bland dem som tillstyrkt förslaget att ansökan om ersättning skall göras skriftligen märkes arbetsmarknadsstyrelsen. En motsatt ståndpunkt intages endast av ett remissorgan, nämligen De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som inte kan dela utredningens uppfattning beträffande fördelen av ett skriftligt ansökningsförfarande. De förväntningar, som utredningen ställde på den töreslagna bestämmelsen härom, vore överdrivna. Ett skriftligt ansökningsförfarande skulle dessutom lägga än större arbetsbörda på försäkringens handhavare. Enligt samorganisationens mening borde det ankomma på varje enskild kassa att besluta om den upplysningsverksamhet, som kunde befinnas nödvändig för att understryka medlem­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 143

marnas ansvar för att lämna riktiga uppgifter vid ansökan om ersättning från arbetslöshetskassa.

I fråga om arbelslöshetskontrollen innehåller yttrandena i övrigt i huvudsak följande.

Med hänsyn till arbetsgivarintygets centrala funktion i försäkringens kontrollsystem understryker arbetsmarknadsstyrelsen vikten av information om försäkringen bland de olika grupper, som beröres av densamma, inte minst företagarna. Styrelsen poängterar vidare betydelsen av att arbetsförmedlingen är väl utbyggd och uttrycker förhoppningen, att hänsyn härtill måtte tagas vid bedömningen av arbetsförmedlingens personalbehov. I flera län vore arbetsförmedlingsorganisationen redan nu otillräcklig för att på ett fullgott sätt fullgöra kontrolluppgiften och för att länsarbetsnämnderna skulle kunna påtaga sig ansvaret härför. Särskilt vore detta enligt styrelsens mening förhållandet beträffande ombudsorganisationen.

Handelskammaren i Gävle anmärker bl. a., att utredningen inte klarlagt frågan om kontrollen av att arbetslösa ersättningstagare inte också uppbär extra arbetsinkomster.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det enligt dess erfarenhet stundom förekomme, att arbetstagare med huvudsaklig sysselsättning inom icke säsongbetonad industri toge anställning inom säsongfack. När säsongen upphört anmälde sig arbetstagaren såsom arbetslös och lyckades utfå förmåner från arbetslöshetsförsäkringen, trots att vederbörande skulle kunna beredas sysselsättning inom sitt huvudyrke. Det vore uppenbart, att ett sådant förfarande stode i strid med både nuvarande och föreslagen författning och kunde hänföras till en viss slapphet i kontrollen. Föreningen förutsatte därför, att tillsynsmyndigheten finge sin uppmärksamhet riktad på detta problem och vidtoge åtgärder för att göra kontrollen så effektiv som möjligt.

Riksförsäkringsanstalten tar i sitt yttrande upp frågan om arbetslöshetskontrollen och den allmänna sjukförsäkringen. Det vore enligt anstaltens mening angeläget, att en effektiv kontroll ordnades på sådant sätt, att densamma med hänsyn till sjukkassornas redan nu synnerligen stora arbetsbörda medförde minsta möjliga arbete för sjukkassornas del. En generell föreskrift för sjukkassa att rapportera till arbetslöshetskassa så snart sjukpenning utgåves, kunde därför inte ifrågakomma. Kontrollen syntes i stället i huvudsak böra ordnas pa sa sätt, att medlemmen inte komme i åtnjutande av ersättning utan att ha lämnat en på heder och samvete underskriven försäkran, att han för den lid ersättningen avsagc inte uppburit eller ämnade begära sjukpenning från allmän sjukkassa. För sådan försäkran borde användas ett enhetligt formulär. I förordningen om erkända arbetslöshetskassor borde — i likhet med vad som för sjukförsäkringens del gjorts i 98 § andra stycket sjukförsäkringslagen - intagas en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten ägde fastställa för kassornas

144 Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

verksamhet erforderliga formulär, ävensom en föreskrift om skyldighet för kassorna att begagna formulären.

Utredningens förslag att avstängningsreglerna kompletteras så, att avstängning skall kunna drabba medlem, som utan att ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande vållat, att anställning inte kommit till stånd, tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen. Landsorganisationen framhåller, att tillämpningen i väsentligaste mån bleve beroende på arbetsförmedlingens kvalifikationer vid bedömningen av den arbetssökandes lämplighet för anvisat arbete. Erbjudande av arbetstillfälle borde i princip betraktas som en förmån för den arbetssökande och klart stadgade skäl måste föreligga vid vägran att antaga erbjudet arbete. Landsorganisationen ville därför tillstyrka den föreslagna kompletteringen, eftersom den syftade till att befrämja en särskild rörlighet mellan olika yrkesområden och branscher med hänsyn till arbetsmarknadens behov. Tjänstemännens centralorganisation anser, att det i författningen klart bör utsägas, att avstängning må ifrågakomma endast då av verkställd utredning tveklöst framgår, att den arbetssökande varit vållande till att anställning ej kommit till stånd. På liknande sätt uttalar sig arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

I fråga om innebörden av begreppet lämpligt arbete ansluter sig socialstyrelsen helt till vad utredningen anfört. Styrelsen understryker särskilt vikten av att tillämpningen inte leder till onödig yrkesväxling. Som utredningen framhållit låge det såväl i arbetsgivarens som i den enskilde arbetssökandens och den allmänna produktionseffektivitetens intresse att arbetstagaren så långt det vore möjligt placerades i arbete inom det egna yrket. Det vore enligt styrelsens mening även angeläget, att han placerades i uppgifter där hans kunskaper och färdigheter i största möjliga utsträckning kunde utnyttjas. Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. Styrelsen har i betänkandet funnit vissa uttalanden angående arbetserbjudandet, vilka om utredningens resonemang skall åberopas som vägledning torde kunna få icke önskvärda konsekvenser för arbetsförmedlingens möjligheter att fungera som clearingorgan på arbetsmarknaden. Flera uttryck i betänkandet kan föranleda misstolkning i denna riktning. De vaga formuleringar som givits vid definitionen av »lämpligt arbete» kan sålunda ge anledning till missförstånd. Om arbete står till buds, som enligt förordningen kan betraktas som lämpligt, skall i enlighet med allmänt tillämpad praxis sådant arbete också erbjudas den arbetslöse. Detta skall vara vägledande icke blott vid erbjudande av arbete utanför yrkesområdet utan även beträffande arbete på annan ort. Att vissa hänsyn skall tagas vid arbetserbjudandet är självklart, men de vaga formuleringar, som utredningen givit på en del punkter, kan som nämnts lätt föranleda miss­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1W ur 1956 145

tolkning av vad som skall gälla såväl vid arbetserbjudandet som vid tolkningen av begreppet lämpligt arbete.

Utredningen anser, att en medlem som har löfte om anställning inom den närmaste tiden skall kunna åberopa detta som skäl för att ej taga ett erbjudet arbete. Styrelsen finner detta uttalande vara alltför kategoriskt och onyanserat.

Det måste sålunda anses mindre lämpligt och knappast förenligt med en aktiv arbetsmarknadspolitik, att en kassamedlem genom att uppge, att arbete väntas, fördröjer ett ställningstagande till erbjudet arbete. Detta kan innebära, att i tider med en i övrigt hög sysselsättning lediga arbetstillfällen icke nöjaktigt tillvaratas samtidigt med att försäkringsersättning utgår. Självfallet skall onödig yrkesväxling eller olämplig lokal omflyttning icke uppmuntras. Men då läget bedömes sådant att förflyttningar måste ske, om de arbetslösa skall erhålla nya arbeten, bör sådana strävanden icke motverkas genom mer eller mindre lösa uppgifter om väntat arbete. Erfarenheten ger i en del fall vid handen, att arbetsgivare och arbetstagare väl förstått att utnyttja arbetslöshetskassan som en utjämnande ekonomisk faktor.

Arbetserbjudanden till säsongarbetande kassamedlemmar kan enligt styrelsens uppfattning icke lämnas efter så schematiska grunder, som utredningen angivit i sitt betänkande (sid. 214). De säsongarbetande omfattar en mångfald olika grupper med vitt skilda löne- och arbetsvillkor samt anställningsförhållanden. Av arbetsmarknadsstyrelsen företagna undersökningar har visat alt en del av dessa arbetarkategorier, såsom exempelvis sockerbrukens kampanjarbetare och tegelbrukens säsonganställda i stor utsträckning har en mycket ofullständig sysselsättning. För de flesta av dessa säsongarbetare torde en omplacering till andra fack med jämnare arbetstillgång uppenbart vara en fördel. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten på ytterligare en säsongnäring, där arbetstillgången växlar avsevärt på grund av säsongvariationer, nämligen konservindustrin, inom vilken man ofta icke har eu utan flera säsongtoppar under året. Härtill kommer att säsongerna på grund av den ojämna råvarutillförseln ofta uppträder oregelbundet och är av starkt växlande varaktighet. Också förhållandena inom den av utredningen särskilt omnämnda säsongarbetargruppen — byggnadsarbetarna — varierar avsevärt. Utredningens skrivning kan anses tillämplig främst på kassamedlemmar, som är tämligen fast knutna till ett visst företag.

Det framstår sålunda som angeläget, att uppgift om väntat arbete på lämpligt sätt bekräftas, varvid beräknad väntetid anges. Vidare skall väntetid begränsas och därtill bör kassamedlem inte beredas tillfälle att åberopa ytterligare väntetid i den takt det först väntade arbetet icke kommit till stånd, allt i överensstämmelse med den praxis som härutinnan tillämpas av arbetsförmedlingsorganen.

Utredningen har inte närmare redogjort för innebörden av sitt uttalande alt den försäkrade dessutom icke får hindras i uppfyllandet av sina underhålls- och försörjningsplikter. Det är oklart huruvida utredningen härmed menat att familjeförsörjare överhuvud taget icke skall kunna anvisas arbete på annan ort, om familjebostad icke omedelbart kan erbjudas. Förhållandena på bostadsmarknaden gör det ofta omöjligt att omgående uppdriva familjebostad i samband med ett arbctserbjudande. I de fall 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 11 i

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1956

arbetsgivare ställer bostad till förfogande uppställes ofta som villkor att anställningen åtminstone tillträdes, innan familjebostad utlämnas.

Om man sålunda skulle vänta med arbetserbjudande till familjeförsörjare, tills familjebostad står till omgående disposition, skulle omflyttning av gifta kassamedlemmar i flertalet fall omöjliggöras. Även på denna punkt har en fast praxis utformats innebärande att ett åberopande av nämnda omständigheter endast i undantagsfall godtages. Uttrycket att arbetet är lämpligt endast om bostad och kost kan ordnas på arbetsorten får enligt styrelsens mening därför icke tolkas så att arbetsförmedlingen skall vara skyldig att ordna bostads- och kostfrågan, innan arbetserbjudande göres.

Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) säger sig inte kunna ur utredningens betänkande utläsa, att risk för de konsekvenser skulle föreligga som förutsattes i vissa delar av styrelsens utlåtande.

Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till utredningens uttalande, att säsongarbetarna inte bör intaga någon särställning beträffande skyldigheten att antaga erbjudet arbete. Säsongarbetarna utgjorde en reservarbetskraft, exempelvis inom jordbruks- och stuveriarbete, som inte i regel borde bindas vid andra anställningar, så att de hindrades att återgå till sitt egentliga arbete, så snart behov därav uppstode. Vad dagsersättningen beträffade vore dess avvägning enligt handelskammaren en fråga av ömtålig natur. Ersättningen vore skattefri, vilket innebure att den hade ett större värde än som framginge av de faktiskt utbetalda beloppen. Det arbete, som erbjödes den arbetslöse, borde därför lönebestämmas med hänsyn härtill, enär denne annars kunde tänkas föredraga att falla tillbaka på den inkomst, som försäkringen erbjöde.

Tjänstemännens centralorganisation understryker nödvändigheten av att avstängning inte sker, när arbetserbjudandet är ofullständigt eller olämpligt. I förordningen borde därför stadgas, att ersättning inte finge indragas, då arbetssökande avvisat arbetserbjudande, som inte varit förenat med sådana upplysningar, att den försäkrade kunnat bedöma arbetets lämplighet, eller som uppenbarligen strede mot god sedvänja inom arbetslivet eller mot en rationell disponering av ledig arbetskraft. På liknande sätt uttalar sig De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Departementschefen

Såsom utredningen anfört är arbetslöshetskontrollen en svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av största betydelse för försäkringen. Det kontrollsystem, som nu tillämpas, bygger på en medverkan från den offentliga arbetsförmedlingen. En förutsättning för att ersättning skall utgå är nämligen, att vederbörande kan förete intyg från arbetsförmedlingen om att han därstädes sökt arbete utan att sådant kunnat beredas honom. Denna förutsättning bör givetvis gälla även i fortsättningen. Huvudansvaret för att ersättning inte utgives

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956 147

obehörigen vilar emellertid på kassorna själva och då i första hand på deras lokala redogörare, som i varje enskilt fall har att pröva huruvida förutsättningarna för ersältningsrätt är uppfyllda. Huru denna prövning skall ske är inte närmare angivet i arbetslöshetskasseförordningen och det torde inte heller vara möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera kontrollförfarandet. Uppenbart är dock att kassorna i viss utsträckning måste grunda sina beslut på uppgifter från de försäkrade själva och deras arbetsgivare. Det är därför angeläget att båda dessa kategorier är väl informerade om gällande bestämmelser och medvetna om vikten av att kassorna erhåller korrekta och fullständiga upplysningar om alla relevanta fakta. I likhet med utredningen förutsätter jag att kassorna och tillsynsmyndigheten verkar för att upplysning om försäkringens funktion och finansiering, villkoren för ersättningsrätt m. m. sprides bland såväl arbetsgivare som arbetstagare. För att understryka medlemmarnas ansvar för att fullständiga och riktiga upplysningar lämnas har utredningen föreslagit, att ansökan om ersättning — i motsats till vad som nu gäller — alltid skall göras skriftligt. Mot detta förslag har jag intet att erinra. För vinnande av enhetlighet synes det lämpligt att ansökningen avfattas på formulär som fastställes av tillsynsmyndigheten. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit bör ett sådant formulär innehålla en försäkran på heder och samvete att vederbörande för den tid ersättningen avser inte uppburit eller kommer att uppbära sjukpenning från allmän sjukkassa. Härigenom torde hänvändelse till sjukkassorna för erhållande av kontroll kunna begränsas. Det bör föreskrivas, att tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär samt att kassorna är skyldiga att begagna formulären.

Enligt gällande bestämmelser skall den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Någon ändring av dessa regler har ej ifrågasatts och torde ej heller vara erforderlig. Emellertid har utredningen föreslagit, att avstängning under en tid av fyra veckor skall kunna ske även i ett annat fall, nämligen då vederbörande utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning ej kommit till stånd. Då det enligt min mening måste anses välbetänkt alt komplettera lagstiftningen med en regel av denna innebörd, tillstyrker jag att så sker. Med anledning av vad som anförts av Tjänstemännens centralorganisation och vissa andra remissinstanser vill jag tillstyrka, att ifrågavarande regel — såsom framgår av den föreslagna ordalydelsen —- endast är avsedd att

148 Kungl. Maj. ts proposition nr tH år 1956

komma till användning, då det är uppenbart, att medlemmen själv vållat den uppkomna situationen. I samband med behandlingen av avstängningsreglerna har utredningen tagit upp frågan om den påföljd som bör drabba en medlem, vilken svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning. Enligt nu gällande bestämmelser kan den som förfarit på dylikt sätt uteslutas ur kassan. Konsekvensen härav blir att vederbörande, om han vinner återinträde i kassan, på nytt måste bygga upp sin rätt till ersättning genom att betala minst 52 veckoavgifter. Enligt utredningens mening kan denna påföljd i vissa fall verka alltför hård i förhållande till förseelsens art. Utredningen har därför föreslagit, att kassorna ges möjlighet att välja mellan att utesluta vederbörande från medlemskap och att frånkänna honom rätt till ersättning under högst ett år. Häremot har jag inte något att erinra.

Såsom tidigare anförts skall en arbetslös medlem avstängas från rätt till ersättning, om han avvisar erbjudet lämpligt arbete. Enligt nu gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete anses lämpligt, om det motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter samt är förenat med skälig avlöning och inte hänför sig till arbetsplats, där konflikt råder, och om ej heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till hans personliga förhållanden eller arbetets natur. Utredningen har inte föreslagit någon annan ändring i dessa regler än att såsom ytterligare förutsättning för att ett arbete skall anses lämpligt stadgas, att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller författning finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Vad sålunda föreslagits har genomgående godtagits under remissbehandlingen och även jag ansluter mig till förslaget i denna del. Det ligger i sakens natur att frågan, huruvida ett erbjudet arbete kan anses lämpligt eller ej, måste bedömas från fall till fall med ledning av de allmänna riktlinjer, som uppdragits i lagtexten. Under den tid försäkringen varit i tillämpning, har på detta område utbildat sig en rikhaltig praxis, som ännu inte publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven prejudikatsamling eller på annat auktoritativt sätt. Utredningen har emellertid såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen gjort vissa uttalanden rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete och härvid använt vissa formuleringar, som —• enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande -— skulle kunna missförstås och tagas till intäkt för en icke önskvärd uppmjukning av praxis. Med anledning härav vill jag framhålla, att de principer, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen redogjort i sitt yttrande, enligt min mening bör vara normgivande vid den praktiska handläggningen av frågor om lämpligt arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen

Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens instruktion skall hos styrelsen finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkringsdelegationen, som med vissa undantag i styrelsens ställe skall handha hithörande ärenden. Delegationen hestår av fem ledamöter, nämligen generaldirektören (ordförande) och ytterligare en representant för arbetsmarknadsstyrelsen samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskassorna. Ärendena beredes och föredrages av tjänstemän å den särskilda byrå, försäkringsbyrån, som inom styrelsen handlägger ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen. Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen har tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i förordningen och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten har även att tillhandagå kassorna med råd och upplysningar rörande deras verksamhet. Kassorna är å sin sida pliktiga att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassornas räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassorna eller deras styrelser. Det åligger dem också att till tillsynsmyndigheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som äskas av tillsynsmyndigheten. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från arbetslöshetskasseförordningen förekommer eller att eljest anledning föreligger till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten föreskriva viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall ha vidtagits. Ställer sig kassa inte meddelad anvisning till efterrättelse, kan antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig (34 §). Enligt kungörelsen den 30 december 1947 om den offentliga arbetsförmedlingen skall arbetsförmedlingen i de fall arbetssökande, som är understödssökande medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga erbjudet lämpligt arbete, omedelbart göra anmälan härom till arbetslöshetskassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Redogöraren verkställer omedelbart utredning i ett dylikt ärende och insänder därefter handlingarna till kassans huvudkontor. Den rapport, som tillställes tillsynsmyndigheten, översändes efter registrering till kassans huvudkontor. Efter beredning av ärendet fattas beslut om medlemmens ersättningsrätt antingen av kassastyrelsen eller elt arbetsutskott inom denna. Jämlikt 3 § övervakningskungörelsen över­

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H är 1956

sändes ärendet därefter till tillsynsmyndigheten. Inkommande ärenden granskas på försäkringsbyrån. I tveksamma fall avgöres ärendena av den särskilda delegationen för försäkringsärenden inom tillsynsmvndigheten.

Utredningen

Beträffande tillsynsmyndighetens ställning i allmänhet anför utredningen.

När det gäller understödsföreningar, som inte antagits till erkända kassor, har tillsynsmyndigheten ställning endast som registreringsorgan och rådgivande organ med något vidsträcktare befogenhet i en del avseenden. I fråga om de understödsföreningar, som antagits till erkända arbetslöshetskassor, har tillsynsmyndigheten därigenom att med erkännandet följer statsbidrag och därmed uppfyllandet av vissa villkor för bidragets erhållande, fått en något större befogenhet i en del fall. I stort sett bygger emellertid trots detta den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen på självstyrelse i stor utsträckning, vilket i många avseenden får r^'n.as mera väsentliga fördelarna med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens utformning. Det skulle visserligen ur vissa synpunkter vara önskvärt, att de erkända arbetslöshetskassorna frikopplades från understödsföreningslagen, vilken fråga diskuterats av utredningen. Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av bestämmelserna i denna lag. Ändringar i dessa torde få upptagas i andra sammanhang. Med hänsyn till att de erkända arbetslöshetskassorna enligt utredningens mening tills vidare alltjämt bör organiseras som understödsföreningar, måste tillsynsmyndighetens ställning anpassas därefter. Denna bör alltjämt i huvudsak vara ett allmänt tillsyns-, rådgivande och inspektionsorgan. Tillsynsmyndigheten skall å ena sidan tillvarataga statens intressen när det gäller arbetslöshetsförsäkringen i fråga om bl. a. tillämpningen av statsbidragsbestämmelserna. Å andra sidan måste tillsynsmyndigheten också vid granskning av arbetslöshetskassornas verksamhet tillse, att enskilda kassamedlemmars rätt inte åsidosättes. Det kan synas vara en brist i försäkringen, att det inte finns ett besvärsinstitut inom denna. Visserligen kan varje enskild kassamedlem i understödsfall hänvända sig till tillsynsmyndigheten för inhämtande av råd och upplysningar etc. men den enda möjligheten för medlemmarna att på rättslig väg vinna rättelse är att föra talarn mot kassan inför allmän domstol. Utredningen har övervägt även frågan om införandet av ett besvärsinstitut men funnit, att det inte är lämpligt under nuvarande förhållanden. Frågan om införandet av ett besvärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen torde lämpligen böra upptagas i samband med den vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en socialförsäkringsdomstol.

I fråga om tillsynsmyndighetens befattning med ärenden angående arbetsvägran och liknande ärenden upplyser utredningen bl. a., att tillsynsmyndigheten enligt den praxis som utbildat sig med särskild noggrannhet och ofta efter mycket ingående utredningar prövar de fall, där medlemmen tillerkänts ersättning av kassan. Denna detaljerade granskning finge anses utgöra garanti för att såväl statens som de enskilda kassamed­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H ur 1956

lemmarnas intressen tillvaratoges. Ur de försäkrades synpunkt kunde det nu tillämpade förfarandet i viss utsträckning anses utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut. Utredningen har övervägt, huruvida inte tillsynsmyndighetens befattning med dessa ärenden kunde begränsas genom att granskningen av fall, där vederbörande kassa beslutat avstängning från ersättningsrätt, upphörde. Emellertid har utredningen avvisat tanken på en dylik begränsning och som skäl härför anfört följande. Det bör emellertid uppmärksammas, att granskningen och expedieringen av okomplicerade avstängningsfall tar förhållandevis liten tid i ansprak. Vid granskningen av avstängningsfallen framkommer vidare understundom skäl att i ena eller andra hänseendet påkalla korrigering av kassas beslut, exempelvis då kassan befinnes ha frånkänt medlemmen rätten till ersättning, oaktat han enligt tillsynsmyndighetens mening inte bort avstangas. Ur medlemmarnas synpunkt måste det vara av stor vikt att möjligheten inte bortfaller för ett dylikt ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Visserligen kan det göras gällande, att medlemmarna själva kan begära tillsynsmyndighetens ingripande om de anser sig orättmätigt berövade sin rätt ti ersättning och att deras intressen härigenom borde anses bli tillräckligt tillvaratagna. För den enskilde försäkrade torde det emellertid vara nära nog ogörligt att förskaffa sig sådan kännedom om arbetslöshetsförsäkringens regler och praxis, att han själv kan bedöma sina möjligheter att erhal a ändring i ett avstängningsbeslut. Granskningen av avstängningsfallen torde vidare vara av vikt med hänsyn till enhetligheten i arbetslöshetsförsäkringens praxis. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att det ofta inträffar att en grupp av arbetsvägransfall, vilka avser samma arbete och medlemmar med nära nog identiska personliga omständigheter, fördelar sig på två eller flera kassor, vilka fattar sinsemellan olika beslut. I dylika fall skulle det uppenbarligen lätt uppkomma olägenheter, om granskningen inskränktes till allenast fall där avstängning inte beslutats. For tillsynsmyndighetens bedömning av fall av godkänd arbetsvägran är det även av väsentlig betydelse att följa kassornas praxis beträffande avstängningar. Slutsatsen av" vad nu anförts torde bli, att ett avskaffande av granskningen av avstängningsfallen skulle medföra betydande olägenheter, samtidigt som arbetsbesparingen bleve förhållandevis ringa. Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om kodifiering och publicering av det omfattande system av regler, som i ärenden rörande rätt till ersättning utbildat sig vid tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningen och kassornas stadgar. Enligt vad utredningen hade sig bekant hade det hittills inte varit möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen att medhinna en genomarbetning och kodifiering av detta regelsystem. Ett dylikt tillstånd vore inte tillfredsställande. Avsaknaden av en prejudikatsamling och av auktoritativa kommentarer till beslut, vilka avsetts få prejudicerandc innebörd, hade medfört betydande svårigheter föi såväl kassorna som för tillsynsmyndigheten och dess befattningshavare. Även för arbetsförmedlingsorganen syntes det vara cn avsevärd nackdel, att man inte kunde hämta ledning ur cn aktsamling, ägnad att belysa tillsyns-

Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1956

myndighetens praxis. Den av tillsynsmyndigheten verkställda granskningen °rde dartor leda till meddelandet av riktlinjer, lämpligen exemplifierade med beslut, om hur olika situationer skulle bedömas. Utredningen framhåller vidare betydelsen av den rådgivande och uppysande verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid k u r s e r och konferenser, samt understryker vikten av att tillsynsmyndigheten på detta satt aktivt engagerar sig vid det praktiska handhavandet av försäkringen. fråga om tillsynsmyndighetens inspektionsverksamhet uppehåller sig utredningen huvudsakligen vid den lokala inspektionen. Dess syfte vore att kontrollera redogörarnas verksamhet, särskilt i fråga om avgiftsuppbord, fristämpling, medlemsintagning, utgivning av ersättning samt redogorarkontrollen av medlemmars arbetslöshet. En klar uppfattning om en redogorares skötsel av sitt uppdrag kunde inte erhållas endast geett kort besök och nåSon timmes granskning av hans handlingar utan arfor erfordrades att vederbörande inspektör i viss utsträckning kunde tolja redogorarens verksamhet, närvara vid utbetalning av ersättning, «e- ~mtal mCd dC arbetslösa medlemmarna göra sig underrättad om deras lorhallanden av betydelse för ersättningsrätten samt söka kontakt med arbetsgivarna på orten och med sjukkassan för att stickprovsvis kontrollera att ersättning från denna och arbetslöshetskassan inte uttagits samtidigt. Självfallet vore det inte möjligt att med en sådan inspektionsverksamhet na mer an en ringa del av samtliga avdelningar varje år med hänsyn till att avdelningarnas antal numera uppginge till ca 10 000. För att tillsynsmyndigheten skulle erhålla inblick i de olika kassornas sätt att lokalt fullgöra små uppgifter vore det emellertid nödvändigt att ett inte alltför litet antal stickprov kunde tagas genom dessa s. k. punktinspektioner, vid vilka även klarlades det sätt, på vilket den lokala arbetsförmedlingen fullgjorde små uppgifter gentemot arbetslöshetsförsäkringen. Vad angår tillsynsmyndighetens reviderande uppgifter erinrar utredningen om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningsagen ager förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av kassastyrelsens förvaltning och kassans räkenskaper. Frågan om i vilken utsträckning det skall åligga tillsynsmyndigheten att granska arbetslöshetskassornas räkenskaper, är enligt utredningens mening beroende på hur långt man anser sig böra sträcka tillsynen över kassorna. Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen hade tillsynsmyndigheten möjlighet till en ingående granskning av erkänd arbetslöshetskassas ekonomiska verksamhet och räkenskaper. Det nu tillämpade systemet inom försäkringen vore i princip upplagt på en detaljerad revision av kassornas räkenskaper. Hos tillsynsmyndigheten anställd tjänsteman granskade kassas ekonomiska verksamhet och undertecknade även revisionsberättelsen. Utredningen fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956 153

Med hänsyn till den stora omfattningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska rörelse och de relativt stora statsbidrag, som utgår till verksamheten, är det helt naturligt angeläget att en ur alla synpunkter tillfredsställande granskning göres. Enligt utredningens mening är det, även om på senare år allt flera kassor anlitat auktoriserade revisorer, emellertid inte rimligt, att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har andra arbetsuppgifter, skall åläggas det ansvar som åvilar en revisor när det gäller granskningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet. Skall tillsynsmyndigheten i fortsättningen handha revisionen av kassornas bokföring, torde en omläggning av verksamheten bli nödvändig. Den tjänsteman, som undertecknar revisionsberättelsen, bör kunna göra det i vetskap om att granskningen av bokföringen motsvarar de krav, som skäligen kan ställas på den. För att uppnå detta skulle tillsynsmyndigheten behöva en särskild revisionsavdelning.

Fördelen med alt lägga den kamerala revisionen hos tillsynsmyndigheten skulle närmast vara, att denna därigenom finge särskilda förutsättningar att påverka uppläggningen av kassornas bokföring och få sina önskemål tillgodosedda beträffande exempelvis redovisning av understödsutgivning och avgiftsinbetalning. Dessa syften kan emellertid även nås genom en inspektion, vilken icke förbindes med kameral revision. Under alla förhållanden måste tillsynsmyndighetens inspektörer även i fortsättningen utöva granskning av utgivning av ersättning, register, avgiftsindrivning samt huvudkontorens direktiv till och kontroll över de lokala redogörarna. Den viktiga funktionen att vara förbindelseman mellan kassan och tillsynsmyndigheten, som nu utövas av tillsynsmyndighetens revisor, måste upprätthållas.

En minskning, om än i mindre omfattning, i försäkringsbyråns nuvarande åligganden kan tänkas, om tillsynsmyndighetens kamerala revision upphörde och ersattes med anordningen att den kamerala revisionen av kassorna ombesörjdes av yrkesrevisorer — godkända granskningsmän eller auktoriserade revisorer. Anlitandet av yrkesrevisorer kan ske i olika former. En lösning synes vara att kassorna gemensamt ordnar ett revisionsinstitut. Frågan härom har upptagits till behandling av kassorna.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation. Emellertid säger sig utredningen ha bibringats den uppfattningen, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation är nödvändig för att tillsynen skall kunna fullgöras i den omfattning och enligt de riktlinjer, som föreslagits av utredningen.

En av utredningens ledamöter, hr Hagård, har — med hänsyn till försäkringsdelegationens centrala ställning inom försäkringen och dess viktiga funktion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen betydelsefulla frågor — ansett att utredningen hort ingående pröva delegationens sammansättning och ställning.

Yttrandena

De frågor, som behandlas i förevarande avsnitt, har inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet under remissbehandlingen.

Med hänsyn till den betydelse statsbidragen kommit att få för försäkringen anser Handelns arbetsgivareorganisation att frågan om införandet

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

av ett besvärsinstitut redan nu bör övervägas. Organisationen understryker vidare vikten av att en samling av tillsynsmyndighetens prejudicerande beslut skyndsamt kommer till stånd till ledning för kassorna och arbetsförmedlingsorganen. I likhet med utredningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det inte rimligt, att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har andra arbetsuppgifter, ålägges det ansvar som åvilar en revisor när det gäller arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet. Det vore mest ändamålsenligt att — i likhet med vad som föreskrives i lagen om försäkringsrörelse — i arbetslöshetskasseförordningen intoges föreskrift om viss skyldighet för erkänd arbetslöshetskassa att anlita auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Styrelsen delade vidare utredningens uppfattning, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation vore nödvändig för att tillsynen skulle kunna fullgöras i den omfattning och enligt de riktlinjer, som utredningen närmare angivit. Det vore styrelsens avsikt att snarast möjligt upptaga frågan om en sådan förstärkning av försäkringsbyrån att byråns organisation komme att motsvara arbetslöshetsförsäkringens nuvarande läge samt att därefter hos statsmakterna göra framställning om erforderlig utökning av byråns personal. Tjänstemännens centralorganisation hälsar med tillfredsställelse, att utredningen föreslagit en förstärkning av försäkringsbyråns organisation. Försäkringsbyråns uppgift borde inte vara en kritisk kontroll utan utformas som en konsultativ verksamhet. Sådana uppgifter som utarbetande av en prejudikatsamling och anordnande av informationskonferenser hade med nuvarande organisation inte tillräckligt kunnat beaktas. Enligt vad försäkringsinspektionen uttalar förefölle det inte uteslutet, att i en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som vore grundad på branschvis organiserade kassor, det ännu lättare än i en allmän obligatorisk och mera enhetligt organiserad försäkring kunde uppstå konflikter mellan önskemålet att å ena sidan göra försäkringen så effektiv som möjligt och å andra sidan undvika att den bidroge till att hämma en sådan rörlighet på arbetsmarknaden, som kunde befinnas önskvärd. I organisationen och bestämmelserna funnes åtskilliga drag, som visade att man varit uppmärksam på denna fara och sökt göra den så liten som möjligt. Frågan vore emellertid, om det inte kunde övervägas att söka skaffa ytterligare garantier för att förhållandena på arbetsmarknaden ännu mer uppmärksammades i tillsynsarbetet — antingen så att representationen för arbetsmarknadsstyrelsen i arbetslöshetsförsäkringsdelegationen förstärktes eller genom att chefen för arbetsmarknadsstyrelsen finge fullmakt att på vissa indikationer överföra beslutanderätten i frågor, som vore av vikt med hänsyn till behovet av en lämplig rörlighet på arbetsmarknaden, till arbetsmarknadsstyrelsen. Försäkringsinspektionen visste inte om bestämmelserna i instruktionen för arbetsmarknadsstyrelsen skapade tillräcklig garanti i berörda hänseenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr l li år 1956 155

Inspektionen ifrågasatte dock om det inte med hänsyn till nämnda problem kunde vara skäl att överväga försäkringsdelegationens sammansättning och ställning på det sätt reservanten Hagård föreslagit.

Även statskontoret tar upp frågan om försäkringsdelegationen och hänvisar till det enligt dess mening anmärkningsvärda förhållandet, att flertalet ledamöter i denna delegation utgöres av representanter för de erkända arbetslöshetskassorna (3 av 5 ledamöter). Med hänsyn till arbetsmarknadsstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet för ifrågavarande försäkringsverksamhet torde starka skäl få anses tala för den reservationsvis framförda uppfattningen, att en översyn av delegationens sammansättning och ställning vore motiverad. Av de uppgifter, som i betänkandet lämnats angående tillsynsverksamhetens bedrivande, syntes vidare framgå, att tillsynsmyndighetens befogenheter i vissa hänseenden vore oklara och att praxis beträffande exempelvis prövningen av fall av arbetsvägran måhända gått längre än som ursprungligen avsetts. Med hänsyn härtill samt i betraktande jämväl av de uttalanden, som vid försäkringens tillkomst gjordes om önskvärdheten av att undgå en byråkratisering av verksamheten och olämpligheten av att insnöra kassornas lokala förvaltning i enhetliga och stela normer, syntes det statskontoret påkallat, att frågan om tillsynsverksamhetens uppgifter och organisation gjordes till föremål för särskild undersökning.

Svenska arbetsgivareföreningen instämmer i detta avseende i hr Hagårds reservation.

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag, att frågan om införande av ett besvärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör upptagas i förevarande sammanhang.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de befogenheter, som enligt gällande bestämmelser tillkommer tillsynsmyndigheten. Även enligt min mening hör de bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen, som reglerar tillsynsverksamheten, lämnas oförändrade i sak.

Ett viktigt led i tillsynsverksamheten utgör den granskning av kassornas beslut i enskilda ersättningsärenden, som verkställes i anledning av inkomna rapporter om avvisande av lämpligt arbete m. m. I likhet med utredningen finner jag angeläget att denna granskning, som i viss mån kan sägas utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut, inte begränsas. Det är vidare önskvärt, att den praxis, som utbildat sig eller kommer att utbilda sig på hithörande område, på lämpligt sätt offentliggöres genom tillsynsmyndighetens försorg.

Vad utredningen anfört om betydelsen av den rådgivande och upplysande verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid kurser och konferenser, samt om inspektionsverksamhet vill jag understryka.

156 Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år 1956

Enligt arbetslöshetskasseförordningen ar kassa skyldig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper. I praktiken tillgår härvid så, att tjänstemän, anställda på arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå, utses att vara revisorer i kassorna. Både utredningen och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat betänkligheter mot att ifrågavarande tjänstemän ålägges det ansvar, som revisorssysslan medför. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle det vara mest ändamålsenligt att anlita auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän. Även utredningen har — dock utan att framlägga något förslag — varit inne på denna tanke och i samband därmed upplyst, att kassorna själva tagit upp frågan om inrättande av ett gemensamt revisionsinstitut. I avvaktan på det resultat, vartill detta initiativ kan leda, anser jag mig f. n. inte böra föreslå någon ändring i nu gällande regler om revision. Jag vill erinra om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningslagen har befogenhet att utse en revisor i varje kassa. Om så skulle anses påkallat kan tillsynsmyndigheten med stöd av detta stadgande utse vrkesrevisorer att granska kassornas räkenskaper.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre organisation och jag är inte beredd att nu upptaga denna fråga eller någon del därav till prövning. Det av en reservant inom utredningen samt vissa remissorgan väckta spörsmålet om försäkringsdelegationens sammansättning och ställning bör således inte prövas i förevarande sammanhang.

Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt den förut omnämnda förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) utgår statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor såsom grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidrag utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50 öre. Grundstatsbidraget får dock icke i något fall lippgå till högre belopp än fem kronor för varje understödsdag. Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall grundstatsbidraget utgå med 40 procent av det fastställda beloppet.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för daghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp, som svarar mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem och år. Daghjälpsbidrag utgår först då antalet understödda dagar per års-

144 157

Kungl. Maj:ts proposition nr är 1956

medlem överstiger tre. Daghjälpsbidragsprocenten stiger från 3,0 vid 3,25 understödsdagar till 75,0 vid 26—35 understödda dagar per årsmedlem. Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp motsvarande 75 procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag utgår med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som inte överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000. För kassa, i vilken medlemmarna är fördelade i olika understödsklasser, beräknas grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid avåret, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet upphörde att gälla. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan. Kassa kan dock efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Om särskilda skäl föreligger därtill, kan efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antagas belöpa på samma tid.

Utredningen

Eftersom frågan om finansieringssystemet, kostnadsfördelningen samt statsbidragets former och belopp behandlats i utredningens år 1952 avgivna betänkande, har utredningen i förevarande sammanhang endast upptagit frågor rörande vissa smärre ändringar i statsbidragsförordningen. Utredningen anför, att enligt den praxis som utbildat sig tillsynsmyndigheten kan rikta erinran mot kassas beslut och även innehålla statsbidraget i ett enskilt fall. Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur att statsbidrag inte bör kunna utgå om tillsynsmyndigheten funnit, att en medlem inte bort tillerkännas ersättning. En särskild bestämmelse härom finner utredningen inte nödvändig. Beträffande grundstatsbidraget framhåller utredningen, alt fall kunde uppkomma, där daghjälp skulle utgå med lägre belopp än det för kassan eller klassen gällande. Daghjälpen kunde sålunda komma att minskas på grund av den s. k. sextonveckorsregeln, överförsäkringsreglerna eller de

158 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H ur 1956

föreslagna bestämmelserna om nedsättning av ersättningsbeloppet. Eftersom grundstatsbidraget utginge med visst bestämt belopp och inte med viss andel av daghjälpskostnaderna, uppkomme fråga, huruvida grundstatsbidraget skulle reduceras i de här avsedda fallen. Utredningen föreslår, att grundstatsbidraget nedsättes till hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad, som utför arbete mer än två men ej över fyra timmar, men att helt grundstatsbidrag utgives, då halv daghjälp utgår samtidigt med halv sjukpenning. I övriga fall, där försäkringsersättning utgår, föreslås helt grundstatsbidrag skola utgivas. Beträffande daghjälpsbidraget har utredningen anfört bl. a. följande. Daghjälpsbidrag utgår med 75 procent i det fall antalet ersatta dagar per medlem uppgår till 26—35. Överstiger antalet dagar 35, beräknas daghjälpsbidragsprocenten genom att 75 multipliceras med 35/n, där n betecknar antalet ersatta dagar per medlem. Daghjälpsbidraget kommer därför att utgå med en sjunkande procent av kostnaderna för ersättningar allteftersom antalet ersatta dagar per medlem stiger över 35. En effektivisering av arbetslöshetsförsäkringen bör enligt utredningens mening genomföras även i det avseendet, att kassorna beredes ökade möjligheter att utge ersättning i viss utsträckning även i de fall arbetslösheten skulle bli mera omfattande. Man torde inte alltid eller för alla yrkesgrupper kunna förvänta, att arbetslinjen skall kunna genomföras så snabbt att avsedd lättnad uppnås för arbetslöshetskassorna inom den tid man närmast åsyftat. Vidare kan framhållas, att det ur såväl samhällets som den enskilde individens synpunkt är lämpligare att ersättning utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från den helt av allmänna medel bekostade kontantunderstödsverksamheten. Utredningen föreslår därför att den nuvarande begränsningen av daghjälpsbidraget slopas. Daghjälpsbidraget bör således utgå med 75 procent av kostnaderna för daghjälp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per medlem uppgår till eller överstiger 26.

Enligt utredningens förslag skall daghjälpsbidrag inte utgå vid halv ersättning. Ej heller skall dag, för vilken halv ersättning utgått, medräknas vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för klassen eller kassan. Utredningen föreslår vidare, att bestämmelserna om daghjälpsbidrag kompletteras med en föreskrift, att reglerna för beräkning av sådant bidrag i fall då antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört att gälla under ett kalenderår skall äga motsvarande tillämpning beträffande fall, då en kassas klassindelning ändrats under kalenderåret. Därjämte föreslår utredningen en ändring i bestämmelserna om utbetalning av förskott å statsbidrag. Enligt de nuvarande bestämmelserna kunde, anför utredningen, statsbidraget i viss utsträckning utbetalas kvartalsvis i efterskott. F. n. hade kassa att till tillsynsmyndigheten insända rapport över verksamheten under envar av perioderna januari—februari, mars__ april etc. Om tillsynsmyndigheten funne det erforderligt, vore kassa dock skyldig att avgiva sådan rapport för varje kalendermånad. Om huvudregeln tillämpades, komme redovisningsperioderna inte att sammanfalla med kvar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 ur 1956 159

tal. Ville en kassa göra framställning om avräkning för exempelvis första kvartalet, måste särskild redovisning upprättas för den tredje månaden i kvartalet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill en bestämmelse innebärande att kassa efter utgången av två redovisningsperioder må erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å perioderna. Den omständigheten att utredningen föreslår införande av ett försäkringsår omfattande tiden 1/9—31/8 bör enligt utredningens mening inte medföra någon ändring i fråga om beräkningen av statsbidraget. Detta borde fortfarande beräknas per kalenderår.

Utredningen har å s. 242—246 i betänkandet redovisat sina kostnadsberäkningar. Den del av utredningens arbete som redovisas i förevarande betänkande avsåge, framhåller utredningen, i stor utsträckning tekniska justeringar och förenklingar på olika punkter. I vissa avseenden hade utredningen också sökt att utan några mera väsentliga kostnadsökningar åstadkomma skäligare tillämpning och därmed ökad effektivitet. I viss mån komme de redovisade orsakerna till kostnadsstegringar att balanseras av åtstramningar på andra punkter. Den kostnadsökning som föranleddes av de föreslagna ändringarna i karensbestämmelserna kunde förutsägas inom tämligen snäva gränser. På grundval av stickprovsundersökningar vore det ganska rimligt att antaga att dessa ändringar komme att medföra en genomsnittlig ökning av ersättningsfrekvensen med 4 procent inom hela försäkringen, åtminstone så länge arbetslösheten hölle sig på en måttlig nivå. Under förutsättning av en arbetslöshet, som med nuvarande regler resulterade i en ersättningsfrekvens motsvarande 2,5 ersättningsdagar per medlem och år (genomsnittet för de senaste tio åren) kunde ökningen av statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen beräknas till i runt tal 1,3 milj. kronor. Utginge man i stället från ett arbetsmarknadsläge, vilket med nuvarande regler skulle ge en dubbelt så hög ersättningsfrekvens som den de tio senaste åren, d. v. s. fem dagar per medlem och år, skulle kostnadsökningen med i övrigt oförändrade förutsättningar beträffande medlemsantal och ersättningsbelopp kunna beräknas till ca 3,2 milj. kronor. De av ändringarna i karensbestämmelserna föranledda ökningarna av statens kostnader skulle således, fortsätter utredningen, kunna antagas ligga mellan 1,3 och 3,2 milj. kronor. En viss förhöjning av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens finge man av olika skäl räkna med. Därtill komme vissa mindre kostnadsökningar i samband med andra ändringsförslag. Under förutsättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge syntes det realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av 2 å 3 milj. kronor per år. Här avsåges emellertid endast automatiska höjningar. De ökningar, som kunde föranledas av en utökning av de försäkrades krets

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

eller av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor, fölle utanför dessa beräkningar. Såsom kommer att framgå av det följande föreslår utredningen, att den förordade nya lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring skall träda i kraft den 1 september 1956 men att vissa möjligheter skall föreligga för kassorna att tillämpa den nuvarande lagstiftningen t. o. m. den 31 augusti 1957. I samband med behandlingen av kostnadsfrågan uttalar utredningen, att endast ett fåtal kassor kunde antagas börja tillämpa de nya bestämmelserna redan den 1 september 1956. För flertalet kassor komme troligen dessa bestämmelser i full tillämpning först ett år senare. Detta innebure, att kostnadsökningarna i mycket ringa grad kunde beräknas belasta statsbudgeten åren 1956j57 och 1957/58. Först budgetåret 1958/59, då de nya bestämmelserna varit i tillämpning ett helt år, komme ändringarnas effekt på kostnaderna att göra sig gällande i full utsträckning. Utredningens förslag beräknas medföra en ökning av de på de försäkrade fallande kostnaderna med uppskattningsvis ca 4 procent. I allmänhet behövde denna ökning inte leda till höjning av avgifterna, då ökningen merendels kunde inrymmas i förefintliga säkerhetsmarginaler.

Yttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den i och för sig berättigade differentieringen i fråga om statsbidraget vid halv försäkringsersättning framtvingar en statistisk uppdelning på de olika kategorierna, vilken medför ett merarbete. Det vore enligt styrelsens uppfattning av administrativa skäl önskvärt, att enhetlighet uppnåddes. Då halv ersättning i samband med halv sjukpenning torde bli det dominerande, borde det av utredningen föreslagna statsbidraget i dessa fall, d. v. s. helt grundstatsbidrag, tillämpas även för ersättning i samband med halv arbetsdag. Någon fråga av större ekonomisk betydelse kunde detta knappast vara. Viss kompensation erhölles för övrigt genom att de halva dagarna inte medräknades vid beräkning av daghjälpsbidraget. Styrelsen förutsatte, att antalet fall då halv ersättning utginge i samband med halv arbetsdag komme att bli tämligen begränsat, och komme att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa fall för att förhindra ett obehörigt utnyttjande av de förordade bestämmelserna. Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser utgår förvaltningsbidrag bl. a. för arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att detta arvode nu fastställes av tillsynsmyndigheten såsom ett arvode per sammanträde, varvid antalet arvoden maximeras. Som regel ägde ifrågavarande styrelseledamot inte rätt att utöver nämnda arvode mottaga någon ersättning från kassan. De nuvarande ersättningsbestämmelserna vore för snäva. Det syntes rimligt, att tillsynsmyndighetens styrelseledamot erhölle möjlighet att deltaga i årsmöten, som förlagts till annan ort än den där kassans huvud-

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956 161

kontor vore beläget, och få sina kostnader härför täckta av statsmedel. Detsamma gällde om styrelseledamoten för sin egen information deltoge i instruktionskurser, anordnade av tillsynsmyndigheten eller kassan. Den ifrågasatta rätten till förvaltningsbidrag borde kunna komma till stånd genom att det nu använda ordet »arvode» utbyttes mot »ersättning». Styrelsen uttalar vidare, att möjligheten att erhålla förskott i vissa fall utnyttjas även då direkt behov av dylikt förskott inte föreligger. Härigenom åsamkades tillsynsmyndigheten en onödig administrativ belastning. Utbetalning av förskott borde göras beroende av om behov av dylikt förskott förelåge på grund av utbetalning av försäkringsersättning. I statsbidragsförordningen borde därför intagas en bestämmelse, som gåve tillsynsmyndigheten möjlighet att i varje enskilt fall bedöma behovet av förskottsmedel. Slutligen framhåller styrelsen, att de nuvarande bestämmelserna om att kassornas bokföring och beräkningen av statsbidrag skulle ske kalenderårsvis innebure, att kassorna belastades med arbete med bokslut m. m. just under den tid av året, då arbetslösheten framförallt i kassor med säsongarbetslöshet vore som mest omfattande. Den regelbundna säsongarbetslösheten under vintern komme att delas på olika redovisningsår, vilket ur olika synpunkter kunde vara till nackdel. Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det önskvärt att bokföringsåret sammanfaller med det föreslagna fasta försäkringsåret. Statskontoret erinrar beträffande förslaget om upphävande av den nuvarande maximigränsen för beräkningen av daghjälpsbidraget om att detta spörsmål tidigare varit föremål för statsmakternas prövning vid såväl 1941 som 1946 års riksdagar utan att föranleda någon åtgärd. Utgångspunkten syntes härvid ha varit den, att arbetslöshetsförsäkringen som sådan inte kunde anses lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna av en arbetslöshet, som tagit större omfattning. I betänkandet hade inte anförts sådana omständigheter, att tillräckliga skäl kunde anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga om avvägningen av daghjälpsbidraget. Statskontoret erinrar vidare om att ämbetsverket i utlåtande över utredningens tidigare förslag framhållit, att detta förslag måste medföra en övervältring av kostnaderna på statsverket, vilket strede mot grundtanken med försäkringsverksamheten. Statskontoret hade där vidare framhållit, att därest hinder skulle anses föreligga för erforderlig höjning av avgifterna, en omläggning av grunderna för daghjälpsbidraget finge övervägas. Statskontoret vidhölle och funne anledning än en gång understryka sin sålunda uttalade uppfattning.

It — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr lii

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Departementschefen

Frågan om finansieringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt statsbidragets former och belopp behandlades av riksdagen år 1953 och har därför inte iipptagits av utredningen i dess nu förevarande betänkande. Anledning saknas även enligt min mening att nu ånyo diskutera dessa grundläggande spörsmål. Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa speciella s t a t s b idragsfrågor, som aktualiserats av utredningen eller i remissyttrandena. Det ligger i sakens natur, att statsbidrag inte bör utgå till utgifter, som en kassa utbetalat i strid mot arbetslöshetskasseförordningen eller kassans stadgar. Om tillsynsmyndigheten vid granskningen av ett enskilt försäkringsärende finner, att kassan utbetalat ersättning trots att sådan ej bort utgå eller att kassan utbetalat för högt belopp, bör därför statsbidrag ej beräknas på vad som utgivits felaktigt. Så sker ej heller, ty enligt den praxis som utbildat sig innehåller tillsynsmyndigheten statsbidraget i dylika fall. Någon direkt bestämmelse härom finns inte f. n. och torde, såsom utredningen funnit, ej heller vara erforderlig. Utredningen har föreslagit, att grundstatsbidraget skall nedsättas till hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad som utför arbete i högst fyra timmar. I andra fall skall enligt förslaget grundstatsbidrag utgå med fullt belopp även om daghjälpens belopp nedsättes. Helt grundstatsbidrag skall sålunda utgå t. ex. om daghjälpens belopp minskas med tillämpning av överförsäkringsreglerna eller halv daghjälp utgives samtidigt med halv sjukpenning. Mot de föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen endast gjorts en invändning. Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till de administrativa olägenheter en särredovisning skulle medföra föreslagit, att helt grundstatsbidrag skall lämnas även då halv daghjälp utgår till försäkrad enligt fyratimmarsregeln. För egen del kan jag inte tillstyrka, att statsbidrag i ifrågavarande fall lämnas i större utsträckning än utredningen föreslagit. Det skulle emellertid utan tvivel innebära en administrativ fördel att ha enhetliga regler beträffande statsbidrag i de båda fall, då halv ersättning skall kunna utgå. En sådan enhetlighet kan vinnas genom att grundstatsbidraget nedsättes till hälften även då halv ersättning utgår jämsides med halv sjukpenning. Då en regel härom inte torde komma att leda till någon mera betydande belastning av kassorna, förordar jag att en dylik regel genomföres. Utredningens förslag i övrigt rörande grundstatsbidraget kan jag biträda. I fråga om daghjälpsbidraget föreslår utredningen, att den nuvarande begränsningen vid 35 ersättningsdagar per årsmedlem slopas. Daghjälpsbidraget skall enligt förslaget utgå med 75 procent av kostnaderna för daghjälp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per

Kungl. Maj. ts proposition nr lbb år 1956 163

medlem uppgår till eller överstiger 26. Statskontoret framhåller härutinnan, att utredningen inte anfört sådana omständigheter, att tillräckliga skäl kan anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga om avvägningen av daghjälpsbidraget. Frågan synes ha ringa praktisk betydelse, då det är osannolikt att arbetslösheten för viss kassa eller klass kommer att överstiga 35 ersättningsdagar per årsmedlem. Det synes emellertid inte motiverat att statsbidragsandelen i en kassas utgifter skall minska, om nämnda gräns verkligen i något undantagsfall skulle uppnås. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Ej heller i övrigt har jag något att invända mot utredningens förslag beträffande daghjälpsbidraget. Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning har jag föreslagit, att registrering av erkänd arbetslöshetskassa må ske under villkor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Finnes dylikt villkor böra uppställas, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå. Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna om förvaltningsbidrag, att kassa skall kunna erhålla bidrag motsvarande vad som utbetalats till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, icke blott i form av arvode utan även såsom ersättning exempelvis för resekostnader. Jag har ingenting att invända mot en sådan utvidgning av statsbidraget, vilken inte torde komma att medföra större ekonomiska konsekvenser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten meddelar närmare bestämmelser angående vilka ersättningar som må utges till ifrågavarande styrelseledamöter. I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i avsnittet rörande försäkringens omfattning föreslagit, att statsbidrag till ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäkringsår efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år. I fråga om bestämmelserna rörande utbetalning av statsbidrag i förskott under löpande kalenderår har utredningen inte föreslagit annan ändring än att den nu föreskrivna beräkningen kvartalsvis skall ersättas med beräkning för fyramånadersperioder. Omläggningen är föranledd av att kassornas redovisningar numera som regel lämnas för två månader i taget. Mot detta förslag har jag i och för sig intet att erinra. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid föreslagit, att förskottsbestäxnmelserna skall ändras även i ett annat avseende. F. n. gäller att kassa har rätt att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag som skäligen kan antagas belöpa på kvartalet. När särskilda skäl äro därtill kan eltcr tillsynsmyndighetens beprövande förskott utbetalas i viss större

164 Kungl. Mnj:ts proposition nr 1H år 1956

utsträckning. Styrelsen anser, att varje utbetalning av statsbidrag bör göras beroende av om behov därav föreligger på grund av utbetalning av försäkringsersättning från kassan. Jag delar styrelsens uppfattning på denna punkt. Bestämmelserna om förskottsutbetalning av statsbidrag bör därför ersättas med en allmän föreskrift att förskott å statsbidrag om skäl därtill föreligger må utbetalas efter tillsynsmyndighetens beprövande. Härvid bör den maximeringsregel, som nu gäller i fråga om medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, kvarstå orubbad. Arbetsmarknadsstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har i sina remissyttranden framfört önskemål om att kassornas bokföringsår sammanfaller med försäkringsåret. Som skäl härför har aberopats, att kassorna på grund av att bokföringen och beräkningen av statsbidraget sker per kalenderår belastas med arbete med bokslut just under den tid på året, då arbetslösheten framför allt i kassor med säsongarbetslöshet är som mest omfattande. För egen del är jag inte beredd att nu föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka bygger på föreskrifter i understödsföreningslagen.

Det är vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, eftersom ett flertal på kostnaderna inverkande faktorer, såsom arbetslöshetens omfattning, arbetslöshetsperiodernas längd o. s. v., är osäkra. Utredningen framhåller, att de ändringar, som mera påtagligt kommer att öka kostnaderna för försäkringen, avser karensbestämmelserna. Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på grund av föreslagna detaljändringar. I viss mån kommer kostnadsökningarna emellertid att balanseras av kostnadsminskningar på andra punkter till följd av skärpta bestämmelser. Utredningen räknar med en viss förhöjning av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens. Under förutsättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det enligt utredningen realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen med 2 å 3 milj. kronor per år. De ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor faller utanför dessa utredningens beräkningar. De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag huvudsakligen på en punkt, som kan vara av betydelse i kostnadshänseende. I fråga om ålderspensionärerna föreslår jag en begränsning av statsbidraget till ersättningskostnader till högst 78 dagar per medlem och försäkringsår. En dylik inskränkning i rätten till statsbidrag måste innebära en besparing i fråga om statsverkets kostnader i förhållande till utredningens beräkningar. Det är emellertid inte möjligt att exakt ange, i vilken grad kostnaderna kan komma att minska. I det följande kommer jag att föreslå, att de nya bestämmelserna skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956 165

träda i kraft den 1 september 1957. Till följd härav kommer budgetåret 1956/1957 inte att beröras av de nya bestämmelserna. Budgetåret 1957/1958, då statsbidrag skall utbetalas för kalenderåret 1957, kommer att beröras i någon mån men först budgetåret 1958/1959, då de nya bestämmelserna varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna att göra sig gällande i full utsträckning.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående och med ledning av vad i övrigt framkommit vid behandlingen av utredningens förslag har inom socialdepartementet upprättats förslag till dels förordning om erkända arbetslöshetskassor och dels förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Innebörden av dessa förslag har i vissa delar erhållit sin belysning av det redan anförda. Beträffande förslagens enskildheter må i övrigt anföras följande.

Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor

1—4 -§§. Dessa paragrafer motsvarar 1—4 §§ i gällande förordning. Beträffande det i 3 § angivna minimiantalet medlemmar hänvisas till vad som anförts i avsnittet om försäkringens omfattning.

5 §• Börande innehållet i denna paragraf, som saknar motsvarighet i nuvarande förordning, må hänvisas till vad under avsnittet om försäkringens omfattning anförts rörande registrering av erkänd arbetslöshetskassa under villkor om reducerat statsbidrag. Vidare hänvisas till 8 § tredje stycket i förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i nuvarande förordning.

7 §• I denna paragraf har intagits en definition av begreppet »försäkringsår».

8 §• Gällande förordning innehåller i 5 § vissa bestämmelser om vad stadgarna skall innehålla för att understödsförening skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa. Dessa bestämmelser har i delvis omarbetad form överförts till olika paragrafer i förslaget. Föreskriften att kassans

166 Kungl. Maj. ts proposition nr H4 år 1956

verksamhetsområde skall angivas i stadgarna har överförts till förevarande paragraf. 9 §• Denna paragraf motsvarar 7 § i gällande förordning. I 1 mom. anges de personer, som skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa, och i 2 mom. anges de, som skall vägras rätt att kvarstå i sådan kassa. 3 mom. innehåller dispensregler. 1 mom. 1) och 2) överensstämmer helt med vad som nu gäller. Innebörden av 1 mom. 3) och 4) är att den, som inte är arbetstagare i försäkringens bemärkelse eller som är arbetstagare uteslutande i förhållande till sin make, skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Från båda dessa regler kan enligt 3 mom. dispens ges; härom hänvisas till vad som anförts i avsnittet rörande försäkringens omfattning. Här må endast tillläggas, att frågan huruvida en person är att anse som arbetstagare inte bör bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena den dag, då inträdesansökningen göres. Om han brukar utföra arbete för annans räkning bör hans ansökan om inträde med andra ord inte avslås av den anledningen att han just vid ansökningstillfället inte utför dylikt arbete. Bestämmelserna i 2 mom. 1 st. samt de därtill knutna dispensreglerna i 3 mom. torde inte tarva några kommentarer utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen. Stadgandet i 2 mom. 2 st., vilket föreslagits av utredningen och godtagits under remissbehandlingen, är nytt men överensstämmer med vad som redan nu tillämpas i praxis.

10 §. Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i gällande förordning utom i följande hänseenden. Bland de i 1 st. 4) upptagna diskvalifikationsgrunderna har i enlighet med utredningens förslag inte medtagits det i nuvarande förordning angivna fallet, att synnerlig arbetslöshetsrisk föreligger på grund av osedlig vandel. Stadgandet i 1 st. 3) har tidigare avhandlats i avsnittet om försäkringens omfattning. Enligt 1 st. 5) skall uteslutning kunna ske inte blott — såsom nu är fallet — då medlem svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning utan även då han svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap. I 2 st. har på förslag av utredningen införts en ny bestämmelse, enligt vilken den som uteslutits på grund av svikligt förfarande må kunna vägras återinträde. F. n. är detta inte möjligt och den som uteslutits måste därför ges nytt medlemskap om han begär det. I 3 st. har intagits en föreskrift att beslut om vägrat återinträde enligt 2 st. skall anmälas till tillsynsmyndigheten. Härigenom torde tillfredsställande säkerhet vinnas för att kassa inte på oskäligt sätt utnyttjar möjligheten att vägra återinträde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

11 §• Här stadgat förbud för kassa att införa andra diskvalifikationsgrunder i fråga om medlemskap än som anges i förordningen överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 8 § i nuvarande förordning. Vad angår utlänningar motsvarar paragrafen gällande 13 §, dock att det dar brukade uttrycket »utländsk medborgare» utbytts mot »den som ej är svensk medborgare» i syfte att under paragrafens tillämpning innefatta även statslösa personer.

12 §.

Denna paragraf överensstämmer med 9 § i gällande förordning.

13 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 §, vari föresknves, att om medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än svikligt förfarande, på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd, uteslutningen skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända. Tvekan har rått om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». Enligt utredningen har bestämmelsen givits den tolkningen, att understödstiden avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varat endast en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten förordar jag i anslutning till vad utredningen föreslagit, att bestämmelsen uppmjukas så att uteslutningen träder i kraft först vid utgången av den första period om sex dagar i följd, under vilken medlemmen inte för någon dag företer intyg att han i föreskriven ordning sökt arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Om medlemmen vid tidpunkten för beslutets fattande har arbete eller av annan anledning då inte äger uppbära daghjalp, är paragrafen inte tillämplig och beslutet träder i sådant fall i kraft omedelbart. 14 §. Paragrafen motsvarar 12 § i gällande förordning.

15 §. Beträffande 1 st. hänvisas till vad som anförts i avsnittet om försäkringsersättningarna. I 2 st. har införts bestämmelser om när övergång mellan olika klasser eller kassor skall anses hava ägt rum. Dessa bestämmelser, som inte har någon motsvarighet i nuvarande förordning, syftar bl. a. till att förhindra, att medlem med utnyttjande av medgiven respittid för avgiftsbetalnmg skall kunna göra gällande att han retroaktivt skall uppflyttas till högre daghjälpsklass än den där han är redovisad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

16 §. 1 och 3 st. motsvarar 26 § i gällande förordning. Genom att hänvisnmg 8ores till 24 § i förslaget kommer den tid, för vilken fast medlemsavgift uttages, att korrespondera med tid, för vilken medlem må tillgodoräknas avgift. 2 st. motsvarar 5 § 3) i nuvarande förordning.

17 §. Denna paragraf motsvarar nuvarande 11 §.

18 §. Paragrafen överensstämmer med 17 § 1 mom. 1 st. 1 p. samt 2 och 3 st. ävensom 3 mom. i nuvarande förordning.

19 §. Bestämmelser av samma innehåll som de i 1 mom. upptagna återfinnes i 17 § 1 mom. 1 st. i gällande förordning. Rörande 2 och 3 mom., vilka motsvarar 17 §-2 mom. i nuvarande förordning, må hänvisas till vad som anförts om familjetilläggen i avsnittet om försäkringsersättningarna.

20 §.

I denna paragraf, som motsvarar en del av 14 § 1 mom. i nuvarande förordning, fastslås de grundläggande villkoren för rätt till ersättning, nämligen att vederbörande skall vara över 16 år, arbetslös, arbetsför och oförhindrad att taga arbete. 21 §• Bestämmelserna i 1 st. motsvarar 25 § i gällande förordning. Bestämmelsen i 2 st. är tillkommen på förslag av utredningen.

22 §• Bestämmelserna i 1 st. har samma innebörd som 19 § 1 st. i nuvarande förordning. I denna är inte angivet men förutsatt att medlem skall anskaffa intyg från arbetsförmedlingen, vilket skall ingivas till kassan vid ansökan om ersättning. Uttrycklig bestämmelse härom har intagits i 2 st.

23 §• Rörande innehållet i denna paragraf, som motsvarar 21 § 1 mom. 1__4 st. i nuvarande förordning, må hänvisas till vad som anförts under avsnitten om villkoren for ersättning och om ersättning vid säsongarbetslöshet. I 21 § 1 mom. 5 st. i gällande förordning föreskrives, att vid tillämpning av avgiftsvillkoren arbetslösheten i fall, då medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav varit avstängd från ersättning, skall anses ha inträtt först vid avstängningstidens slut. I utredningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956 169

förslag har intagits motsvarande bestämmelse. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid framhållit, att denna bestämmelse visserligen i princip vore riktig men att den saknade ekonomisk och praktisk betydelse. Eftersom den utgjorde en onödig minnesbelastning för redogörarna borde den enligt styrelsens mening utgå. Jag ansluter mig till arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning och någon motsvarighet till denna bestämmelse har därför inte upptagits i departementsförslaget.

24 §.

Innehållet i denna paragraf har behandlats under avsnittet om försäkringens omfattning. Paragrafen motsvarar 21 § 5 mom. i nuvarande förordning.

25 §.

Denna paragraf avser överenskommelse om eller medgivande till rätt att i erkänd arbetslöshetskassa tillgodoräkna tid, för vilken avgift erlagts till annan kassa eller sammanslutning eller till främmande stats försäkring. I dessa avseenden överensstämmer paragrafen i huvudsak med 21 § 2 mom. i nuvarande förordning. Därjämte öppnar förevarande paragraf möjlighet till att i de avsedda fallen hänsyn även tages till tid, som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts. Härutinnan överensstämmer förslaget med vad som förordats av utredningen.

26 §.

Första punkten motsvarar 21 § 4 mom. i gällande förordning. En komplettering har gjorts så att full korrespondens uppnås med 25 § i förslaget.

Rörande innehållet i andra punkten hänvisas till vad som anförts rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret i avsnittet om villkoren för ersättning.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ersätter 21 § 1 mom. sista st. i nuvarande förordning, vari stadgas, att då medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej må utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst 16 veckoavgifter eller fyra månadsavgifter, men att vid övergång till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner bestämmelserna i denna klass omedelbart skall tillämpas på honom.

Utredningen har framhållit, att syftet med förevarande bestämmelser varit att skapa en viss garanti för att de försäkrade betalade avgifter för den daghjälp de vid arbetslöshet komme att göra anspråk på samt att förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i kassor med sådana restriktioner under begränsningstidcn överginge till andra kassor. I fråga om de försäkrades möjligheter att välja daghjälps-

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

klass är emellertid, enligt vad utredningen upplyser, läget nu ett annat än tidigare, enär klasstillhörighetsreglerna utformats så, att medlemmarna som regel vore tvungna att tillhöra viss klass. Rörande verkningarna av nuvarande s. k. 16-veckorsregel har utredningen anfört, att om medlem i samband med tillfällig övergång till ett annat yrkesområde flyttade över till en arbetslöshetskassa med sämre förmåner, han vid återflyttning till den gamla kassan måste erlägga minst 16 veckoavgifter, innan han kunde komma i åtnjutande av de bättre förmåner, som han fått behålla om han stått kvar i kassan. En medlem kunde på detta sätt komma i ett sämre läge, om han toge anställning utanför kassans verksamhetsområde, än om han stått kvar i den gamla kassan. Bestämmelserna kunde vidare i sin nuvarande utformning vara svåra att praktiskt tillämpa i fall, då det inte gällde överflyttning till kassa med högre daghjälp men väl till kassa med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn skulle nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner etc. Det vore bl. a. av dessa skäl angeläget med förenklade bestämmelser. Utredningen har föreslagit, att 16-veckor sregeln inte skall gälla, då medlem vid tvingande klasstillhörighet övergår till klass med högre daghjälp i samma eller annan kassa. Såsom ett synligt uttryck för att övergången skett i vederbörlig ordning borde krävas, att minst en avgift erlagts i den högre klassen. Hade han däremot stadgeenlig möjlighet att själv påverka klasstillhörigheten, borde däremot 16-veckorsregeln alltjämt gälla. Denna regel skulle även iakttagas i fall då medlem inte lämnat riktiga uppgifter beträffande förhållanden, som kunde vara av betydelse för hans överflyttning till högre daghjälpsklass. När det gällde övergång från klass med säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa borde 16-veckorsregeln bibehållas såvitt gällde tillämpning av begränsningsreglerna. Skedde flyttningen däremot mellan olika kassor, syntes 16-veckorsregeln kunna slopas även med avseende på säsongbegränsningen. Den tillflyttade kassan kunde nämligen med andra berörda kassor träffa överenskommelse om undantag i fråga om rätten att vid flyttning tillgodoräkna tidigare erlagda avgifter. Härigenom kunde en systematisk överflyttning från säsongkassor motverkas. Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i förevarande sammanhang kräva ett lägre antal veckoavgifter än 16. Med hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiserades sökte att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller driftinskränkningar, fordrades emellertid ett relativt stort antal avgifter för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skulle vara effektiv. Utredningen hade därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter icke borde nedsättas. Utredningens förslag i nu berörda hänseenden har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen, och paragrafen har avfattats så att den i sak överensstämmer med förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956 171

28 §. Rörande innehållet i denna paragraf, som ersätter 22 § 1—4 st. i nuvarande förordning, hänvisas till vad tidigare anförts om karenstiden under avsnittet om villkoren för ersättning.

29 §. Bestämmelserna i 1 mom. motsvaras i nuvarande förordning av 20 § 1 mom. 1 st. sista ledet och 2 mom. 1 st., under det att vad i 2 mom. av förevarande paragraf stadgas ej har motsvarighet i gällande bestämmelser. Rörande sistnämnda mom. må hänvisas till vad som anförts under avsnittet om försäkringsersättningarna. 30 §. Rörande överförsäkringsreglerna i 1 mom. hänvisas till vad därom anförts under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuvarande bestämmelser härom återfinnes i 20 § 1 mom. 1 st. och 2 mom. 2 st. arbetslöshetskasseförordningen. Vad angår 2 mom., som ersätter 20 § 3 mom. i nuvarande förordning, må hänvisas till vad under nyssnämnda avsnitt anförts om rätt till ersättning i fall, då medlem åtnjuter understöd i anledning av arbetslöshet.

31 §. 1 mom. ersätter 23 § i gällande förordning och 2 mom. ersätter nuvarande 21 § 3 mom. I de gällande bestämmelserna föreslås här vissa ändringar, vilka angivits under avsnitten om försäkringsersättningarna och försäkringsåret. 32 §. Denna paragrafs bestämmelser om att daghjälp inte skall utgå för vissa dagar har behandlats under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuvarande bestämmelser återfinnes i 18 § i gällande förordning. Såsom villkor för rätt till ersättning för annan helgdag än söndag anges liksom f. n„ att medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. I utredningsförslaget har använts uttrycket »oförvållat arbetslös». Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att detta uttryck borde utbytas mot det mera konkreta uttrycket »berättigad till daghjälp». Enligt min mening kan det av arbetsmarknadsstyrelsen förordade uttrycket medföra viss begränsning av ersättningsrätten i förhållande till vad nu gäller. Motsvarande torde i visst avseende även gälla det av utredningen föreslagna uttrycket. Visserligen är det klart, att självförvållad arbetslöshet i princip inte bör kunna åberopas för rätt till ersättning för påföljande eller nästföregående helgdag. Men arbetslöshet, som fortsätter efter utgången av sådan avstängningstid som stadgas i 36 §, bör kunna åberopas i förevarande fall, ehuru denna arbetslöshet börjat såsom självförvållad. Jag har därför föredragit nuvarande formulering.

172 Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 33 och 34 §§. I fråga om innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 20 § 4 mom. och 22 § sista st. i den nuvarande förordningen, hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande ersättning vid korttidsarbete och säsongarbetslöshet. 35 §. Paragrafen överensstämmer bortsett från vissa, huvudsakligen redaktionella jämkningar med 5 § 4) och 24 § i gällande förordning.

36 §. Innehållet i denna paragraf, som motsvarar 15 § arbetslöshetskasseförordningen, har behandlats i avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen m. m. 37 §. Denna paragraf har samma innehåll som 16 § i nu gällande förordning. 38 §. Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i arbetslöshetskasseförordningen, hänvisas till avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen. 39 §. Paragrafen har i huvudsak samma innehåll som 14 § 2 mom. i gällande förordning. 40 §. Rörande denna pragraf hänvisas till avsnittet om arbetslöshetskontrollen m. m. Jfr 19 § sista st. och 25 § sista p. gällande förordning.

41 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om fondbildning.

Gällande bestämmelser

Enligt 27 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshetskassa såsom fond avsätta tillgångar motsvarande i fråga om kassor med 10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. I fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder skall såsom fond avsättas minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av angivna siffror bestämmer. Utbetalning av understöd får ej påbörjas förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956 173

lämnat medgivande därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden, vilken endast får tagas i anspråk i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter.

Utredningen

Utredningen framhåller, att en av fondbildningens viktigaste uppgifter inom arbetslöshetsförsäkringen i dess nuvarande utformning måste vara att göra det möjligt för arbetslöshetskassorna att även vid en något ökad arbetslöshet av egna medel tillgodose medlemmarnas berättigade krav på ersättning från kassan utan att behöva möta svårigheter att skaffa fram likvida medel och därvid mera regelmässigt behöva lita till avräkning å statsbidraget. Erfarenheterna visade, att man bl. a. ur dessa synpunkter inte hade möjlighet att sänka kravet på fondbildningen inom de erkända arbetslöshetskassorna. Kassan måste kunna fylla de förväntningar, som dess medlemmar rimligtvis hade rätt att hysa då det gällde hjälp av kassan vid arbetslöshet. Enligt utredningens mening är det uppenbart, att extraordinära åtgärder i form av uttaxering å medlemmarna eller minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd så långt möjligt bör undvikas. Såväl de försäkrades som statsmakternas tillit till försäkringens förmåga att erbjuda ett effektivt skydd mot arbetslöshetens skadeverkningar skulle eljest försvagas på ett sätt, som särskilt för en frivillig försäkring skulle kunna bli ödesdigert. Uttaxeringsförfarandet gåve dessutom vid en större arbetslöshet endast ringa och otillräcklig effekt. En minskning av daghjälpens storlek eller ersättningstidens längd kunde i många lägen få den konsekvensen, att understödsformer, som helt bekostades av allmänna medel, måste komma till ökad användning — ett förhållande som ur samhällets synpunkt inte kunde anses tillfredsställande. Det vore med hänsyn till det anförda av betydelse, att fondbestämmelserna vore utformade på ett sådant sätt att ifrågavarande särskilda åtgärder skulle behöva tillgripas endast i undantagsfall. Fondens storlek måste enligt utredningens mening i första hand sättas i relation till antalet medlemmar i kassan. Med hänsyn till den mindre riskutjämning, som komme till stånd i en kassa med ett litet antal medlemmar än i en kassa med större antal medlemmar, måste fondens storlek vara relativt sett större i kassor med litet medlemsantal. De i de nuvarande bestämmelserna angivna gränserna och proportionstalen syntes vara väl avvägda i nyssnämnda syfte. Ifrågavarande bestämmelser syntes därför i och för sig inte behöva ändras i detta avseende. De borde dock förtydligas med ett tillägg innebärande att fonden skulle beräknas utslagen per medlem. Med hänsyn till att samtliga regelbundna inkomster borde läggas till grund vid beräkningen av fondens minimistorlek borde vidare denna bestämmas som en multipel inte blott av avgifter och statsbidrag utan även

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

av influtna räntor. Tillsynsmyndigheten borde härjämte tillerkännas befogenhet att vid en avsevärd ökning av försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna eller statsbidraget i en kassa föreskriva att såsom fond skulle avsättas större tillgångar än enligt huvudregeln. Med nuvarande bestämmelser kan fondens storlek definitivt fastställas först sedan kassan varit i verksamhet under tio år. Tillsynsmyndigheten fastställer emellertid vid kassans registrering en preliminär fond, som beräknas med hänsyn till den väntade understödsutbetalningen i kassan etc. Utredningen föreslår att en direkt bestämmelse intages i arbetslöshetskasseförordningen beträffande fastställandet av en preliminär fond årligen för erkänd arbetslöshetskassa intill dess att kassan varit i verksamhet tio år och fonden således definitivt kan fastställas. Utredningen framhåller, att det f. n. inte finns föreskrift eller riktlinjer om huru man skulle förfara med en kassas fond i det fall en viss grupp av medlemmarna överginge till annan erkänd arbetslöshetskassa. Organisatoriska förändringar, sammanslagning, delning av fackförbund etc., ägde rum på det fackliga området gång efter annan. I allmänhet berördes även resp. erkända arbetslöshetskassor av dessa förändringar. Vid olika tillfällen hade under de år arbetslöshetsförsäkringen varit i funktion uppkommit fråga om en uppdelning av olika kassors fonder. I de fall, som hittills inträffat, hade de berörda arbetslöshetskassorna träffat överenskommelser om överförandet av fondmedel. Utredningen har övervägt att föreslå en bestämmelse rörande dylik överföring av fondmedel. Då förutsättningarna för tillämpningen av en sådan bestämmelse samt beräkningsgrunden emellertid knappast kunde anges med önskvärd exakthet, har utredningen avstått härifrån. Utredningen understryker, att överenskommelser mellan fackförbund om överflyttning av medlemmar bör omfatta även konsekvenserna för berörda arbetslöshetskassors del samt att tillsynsmyndigheten härvid naturligen bör anlitas som sakkunnig och medlande instans.

Yttrandena

Utredningens förslag i förevarande avseende har godtagits under remissbehandlingen. Försäkringsinspektionen, som i princip inte har något att invända mot förslaget, påpekar dock, att den i nuvarande fonderingsbestäminelser förekommande siffran 500 lämpligen kunde ändras till 1 500 som en konsekvens av den av utredningen förordade skärpningen av lägsta medlemsantalet.

Departementschefen

Även efter den nya lagstiftningens genomförande kommer det åtminstone under en övergångstid att finnas ett antal kassor med lägre medlemsantal än 1 500. Den jämkning i utredningens förslag, som ifrågasatts av försäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 175

ringsinspektionen, innebär en viss skärpning av fonderingsbestämmelserna för en del av dessa småkassor. En sådan skärpning synes mig inte påkallad. Jag ansluter mig därför i detta avseende liksom också i övrigt till vad utredningen föreslagit. 42 §. Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 27 § 5 och 6 st. i nu gällande förordning, innehåller regler om fondmedlens placering.

Utredningen

Utredningen erinrar om att de nuvarande bestämmelserna om fondplaceringen antogs vid 1949 års riksdag (prop. nr 192, andra lagutsk. uti. nr 31, rd. skr. nr 319). Härvid behandlades bl. a. frågan om införande av rätt för kassorna att placera viss del av fonderna i av svenska industriföretag utfärdade obligationer samt vissa andra inhemska värdehandlingar, vilka enligt nu gällande bestämmelser ej vore tillåtna placeringsobjekt. Förslag i denna riktning avvisades av statsmakterna. Härvid hänvisades bl. a. till det samband som rådde mellan arbetslöshetskasseförordningens placeringsbestämmelser och motsvarande bestämmelser i understödsföreningslagen, vilken lag i sinom tid torde komma att bli föremål för en allmän översyn. Med hänsyn till vad sålunda anfördes har utredningen inte ansett sig böra framlägga några förslag om en mera allmän utvidgning av placeringsmöjligheterna. Emellertid förordar utredningen vissa jämkningar i nu gällande bestämmelser. Sålunda föreslås, att i uppräkningen av de tillåtna placeringarna införes obligationer utfärdade av Svensk fartygskredit aktiebolag samt att i uppräkningen nu förekommande ordet »postsparbanken» utbytes mot »postverket». Sistnämnda ändring avser att täcka placering å postgiro. En av utredningens ledamöter, herr Christensson, anser att fonden borde kunna få redovisas på ett något friare sätt än hittills. Härom hänvisas till betänkandet s. 256—257.

Yttrandena

Försäkringsinspektionen erinrar om att kassornas fondmedel för närvarande inte får placeras i industriobligationer eller andra värdehandlingar, som till sin art eller den säkerhet de erbjuder kan anses likvärdiga. Reglerna för placeringen vore avsevärt snävare än de som jämlikt 274 § lagen om försäkringrörelse gällde för försäkringsfonden för livförsäkringar. Oaktat de likheter som ovedersägligen funnes mellan liv- och arbetslöshetsförsäkring, låge enligt inspektionens åsikt dock en väsentlig skillnad däri att speciella krav på arbetslöshetskassornas likviditet måste ställas vid ett arbetsmarknadsläge under fallande konjunktur. Vad anginge av Svensk fartygskredit aktiebolag utfärdade obligationer ansåge inspektionen att

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

dessa tills vidare närmast borde jämställas med av svenskt industriföretag utfärdade obligationer. De borde således icke intagas i arbetslöshetskasseförordningen.

Även statskontoret håller före att obligationer, som utfärdats av Svensk fartygskredit aktiebolag närmast borde vara att jämställa med industriobligationer och därför inte borde godkännas som placeringsobjekt för kassorna. Bank- och fondinspektionen däremot framhåller, att den av utredningen föreslagna utvidgningen syntes naturlig med hänsyn till arten av ifrågavarande bolags verksamhet — denna verksamhet vore i själva verket analog med den som bedreves av Svenska skeppshypotekskassan — samt till att bolagsordningen fastställts av Kungl. Maj :t och verksamheten ställts under tillsyn av inspektionen.

Utredningens förslag att utbyta ordet »postsparbanken» mot »postverket» lämnas utan erinran av statskontoret och bank- och fondinspektionen men avstyrkes av riksråkenskapsverket, som framhåller att förslaget i denna del innebär ett avsteg från principen att fondmedlen skall göras räntebärande. Gällande bestämmelser hindrade inte att fondmedel, som måste tagas i anspråk till följd av att kassornas inkomster ej försloge till täckande av löpande utgifter, kortfristigt placerades på postgiro.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att det nuvarande stadgandet om placering av fondmedel i obligationer, utfärdade av Inteckningsbanken aktiebolag, kan utgå, enär detta företag fått sin verksamhet så ändrad, att det inbegrepes bland de hypoteksaktiebolag, som stode under tillsyn av inspektionen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser att kassorna bör medgivas rätt till väsentligt friare placeringsmöjligheter i enlighet med vad som tillätes inom andra försäkringsgrenar samt jämväl äga rätt att utan begränsning placera fondmedel i fastigheter, som kassorna är ägare av eller delägare i.

Departementschefen

De nuvarande placeringsbestämmelserna antogs efter ingående överväganden av statsmakterna ar 1949 och anledning saknas enligt min mening att nu i något avseende frångå dem. Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen påpekat rörande Inteckningsbanken aktiebolag bör emellertid en formell ändring i den nuvarande uppräkningen av tillåtna placeringsobjekt göras genom att obligationer, utfärdade av detta företag, uteslutes ur uppräkningen.

43 och 44 §§.

Dessa paragrafer har samma innehåll som 28 och 29 §§ i gällande förordning. Av skäl, som angivits i avsnittet om statsbidragsbestämmelser och

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 177

kostnadsberäkning, har dock det i nuvarande 28 § förekommande uttrycket »arvode» utbytts mot »ersättning». Dessutom har orden »från statsverket» fått utgå; jfr 8 § förslaget till statsbidragsförordning.

45—50 §§. Innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 30—35 §§ i gällande förordning, har delvis berörts i avsnittet rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen och torde i övrigt ej behöva särskilt kommenteras.

51 §. Motsvarar 37 § och 38 § 2 st. i nuvarande förordning.

Ikraftträdande m. m.

Utredningen

De nya bestämmelserna bör enligt utredningens mening träda i kraft vid ingången av ett försäkringsår. Den tidigast tänkbara tidpunkten för ikraftträdandet vore därför den 1 september 1956. Vissa praktiska skäl talade för att bestämmelserna sattes i kraft så snart som möjligt. Bl. a. hade kassorna i väntan på den nya lagstiftningen skjutit upp en del åtgärder, som annars skulle ha vidtagits i vanlig ordning. Det vore vidare en fördel om föreningar, som ansökte om antagande till erkänd arbetslöshetskassa, kunde registreras med stadgar i enlighet med de nya bestämmelserna. För en väl tilltagen övergångstid talade å andra sidan nödvändigheten av ett noggrant förberedelsearbete för registreringen av nya kassastadgar samt den begränsade tillgången på personal för detta arbete. Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 september 1956 samt att de skall genomföras av kassorna senast den 1 september 1957. Under en övergångstid av ett år skall således, enligt utredningens förslag, den reviderade förordningen vara gällande vid sidan av nuvarande författning. Förutom övergångsbestämmelser, föranledda av utredningens förslag beträffande ikraftträdandet, föreslår utredningen en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att för kassor, som vunnit erkännande före den 1 september 1956, minimigränsen för antalet medlemmar i likhet med vad som f. n. gäller sättes till 500 medlemmar. Vidare föreslås en särskild övergångsbestämmelse beträffande kassor, som enligt gällande bestämmelser har en lägsta ersättningstid, understigande den föreslagna om 120 dagar.

Y ttrnndena

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker, att tidpunkten för ikraftträdandet sättes till den 1 september 1956. Det vore inte möjligt att vid sidan av det 12 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1H

178 Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1956

löpande arbetet till nämnda tidpunkt vidtaga alla de mycket omfattande förberedelsearbeten, som övergången till de nya bestämmelserna koinrne att kräva. Styrelsen kunde inte heller tillstyrka utredningens förslag om successiv övergång till de nya bestämmelserna under ett år. En rad komplikationer måste uppkomma om de gamla och nya bestämmelserna skulle gälla i olika kassor samtidigt. Styrelsen föreslår, att den nya förordningen om erkända arbetslöshetskassor liksom även den nya förordningen om statsbidrag till sådana kassor träder i kraft den 1 september 1957. Tjänstemännens centralorganisation finner det önskvärt, att kassorna i möjligaste mån genomför de nya bestämmelserna samtidigt, förslagsvis fr. o. in. den 1 september 1957. De nya bestämmelserna borde utfärdas i så god tid, att intervallen mellan ikraftträdandet av dessa och genomförandet av desamma inom de skilda kassorna inte bleve så knapp, att bl. a. de nödvändiga stadgeändringarna inom kassorna bleve otillräckligt beredda. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker vikten av att de nya bestämmelserna förberedes och fastställes av statsmakterna i så god tid, att de efter vederbörlig behandling kan tillämpas i de kassor, som så önskar, redan fr. o. m. den 1 september 1956.

Departementschefen

Av skäl, som anförts av arbetsmarknadsstyrelsen, bör de föreslagna bestämmelserna träda i kraft först den 1 september 1957 och då genomföras för samtliga erkända arbetslöshetskassor. Om medlemsantalet i en kassa, som antagits enligt äldre bestämmelser, vid ikraftträdandet av den nya förordningen ej uppgår till 1 500, bör nuvarande regler om minsta antalet medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i kassan understiger 1 500. Utger kassa vid den nya förordningens ikraftträdande daghjälp för mindre antal dagar än som är tillåtet enligt den nya förordningen bör kassan, så länge tillsynsmyndigheten medger det, även i fortsättningen få utgiva daghjälp för samma antal dagar, räknat per försäkringsår. övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad som nu anförts.

Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Innehållet i detta förslag har delvis berörts i den allmänna motiveringen. I övrigt överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 1934 års förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 september 1957. Äldre bestämmelser bör dock gälla i fråga om statsbidrag för tiden dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 179

Kontantunderstödsverksamheten

Översikt av gällande bestämmelser m. m.

Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa regleras genom lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd (nr 475), kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet, (nr 278; ändr. 473/1954) — den s. k. arbetslöshetskungörelsen —■ samt särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter. Hjälpverksamheten bedrives under följande huvudformer, nämligen beredskapsarbeten, arkivarbeten, musikerhjälp, kontantunder stödsverksamhet samt särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet.

Den centrala ledningen utövas av arbetsmarknadsstyrelsen, som härvid biträdes av länsarbetsnämnderna. De lokala åtgärderna för hjälpverksamheten ombesörjes inom kommun av arbetslöshetsnämnd. Kommun kan antingen inrätta särskild arbetslöshetsnämnd eller uppdraga i stad åt drätselkammare och på landet åt kommunalnämnd att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd äger Konungen förordna, att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas.

Enligt arbetslöshetskungörelsen har kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd vid arbetslöshet och som önskar för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag, att innan verksamheten påbörjas inhämta arbetsmarknadsstyrelsens medgivande därtill. Statsbidrag till understödsverksainhet utgår endast under förutsättning att ifrågavarande understöd förklarats inte vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd. Styrelsen bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd vid varje tillfälle må utgå.

Kontantunderstöd utgår i form av dagunderstöd och hyreshjälp.

Enligt av riksdagen godkända och av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade regler må arbetslöshetsnämnd variera understödsbeloppet efter behovet i varje särskilt fall. Därvid skall tillses, att sammanlagda understödet (summan av dagunderstöd och hyreshjälp) inte kommer att uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.

Understöd må utgå endast till den som på grund av arbetslöshet, vilken varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav.

Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa må dagunderstöd inte utgivas för tid, varunder han åtnjuter daghjälp från kassan. Hyreshjälp må däremot i ömmande fall och i enlighet med vad därom är särskilt bestämt utgå till försäkrad, som uppbär daghjälp från kassan. Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som åtnjutit daghjälp under den enligt kassans stadgar

180 Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

medgivna längsta tiden, kan erhålla arbetslöshetshjälp fr. o. m. den dag, då daghjälpen från kassan upphörde att utgå.

Kontantunderstöd lämnas som regel inte till den som fyllt 67 år.

Arbetslöshetsnämnd bör noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas till vad som påkallas av verkligt behov och särskilt iakttaga, att verksamheten inte kommer arbetsovilliga eller i övrigt obehöriga till godo. Den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller vägrat antaga erbjudet lämpligt arbete må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbetslöshetsnämnden bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat.

Både dagunderstöd och hyreshjälp är skattepliktig inkomst. Enligt bestämmelser i 10 § uppbördsförordningen skall dock preliminär A-skatt inte utgå för sådant kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.

Statsbidrag till kommunernas åtgärder enligt arbetslöshetskungörelsen utgår i form av arbetsbidrag och årskostnadsbidrag. Den grundläggande principen för systemet med årskostnadsbidrag är, att kommunernas egna kostnader för arbetslöshetsbekämpande åtgärder skall begränsas. Detta sker genom fastställandet av en övre gräns för kommunernas arbetslöshetskostnader. Kommunerna indelas härvid i tre grupper med maximal egen kostnad av resp. 1.50, 1.25 och 1 krona per skattekrona. En normalbidragsprocent till statskommunala beredskapsarbeten, som årligen fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen, är bestämmande för till vilken grupp en kommun skall hänföras. Normalbidragsprocenten fastställes bl. a. på grundval av antalet skattekronor per innevånare och den totala skattebelastningen. Särskilt statsbidrag med 75 % av kostnaderna utgår till kontantunderstöd, som utgives till hjälpsökande vilken saknar hemortsrätt i kommunen.

Endast ett fåtal kommuner har under senare år bedrivit kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag. Genomsnittliga antalet understödda år 1954 utgjorde 343 mot 864 året förut. Högst var antalet understödda i februari, då det uppgick till 1 034. Under hela året lämnades dagunderstöd i Stockholm, Göteborg, Malmö och Solna samt under större eller mindre del av året dessutom i 12 andra städer och 4 landskommuner. Antalet understödsdagar utgjorde för hela år 1954 ca 74 300 mot 162 500 år 1953. I statsbidrag utanordnades 126 128 kronor.

I samband med dagunderstöd lämnades under år 1954 hyreshjälp i 15 städer och 3 landskommuner. Antalet dagunderstödda, som åtnjöt hyreshjälp, utgjorde i medeltal 265. Högst var antalet i februari, då det uppgick till 865. Kostnaderna för denna hyreshjälpsverksamhet uppgick under 1954 till ca 227 000 kronor mot 500 000 kronor under 1953. I statsbidrag utanordnades år 1954 62 999 kronor.

Hyreshjälp till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor som komple­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 181

ment till försäkringsersättningen utgick under år 1954 i mycket liten omfattning. I medeltal åtnjöt 13 personer sådan hjälp. Kostnaderna uppgick till ca 8 600 kronor mot 156 600 kronor 1953. Statsbidraget uppgick 1954 till 1 854 kronor. Beträffande kontantunderstödens belopp meddelas bestämmelser av Kungl. Maj :t. Nu gällande belopp har fastställts genom beslut den 30 januari och 30 oktober 1953. Dagunderstödets grundbelopp är dyrortsgraderat, varvid landets kommuner indelats i tre grupper efter i huvudsak de bestämmelser om ortsindelning i 1935 års folkpensioneringslag, som gällde vid lagens upphörande den 31 december 1947. Dagunderstödets maximibelopp utgör för ensamstående i ortsgrupp I 5 kronor, i ortsgrupp II 5.25 kronor samt i ortsgrupp III 5.50 kronor. I fråga om familjeförsörjare tillkommer för make en krona 75 öre per dag samt för varje barn under 16 år en krona 25 öre per dag. Dagunderstödet utgår för sex dagar per vecka. Hyreshjälpen kan för ensamstående uppgå till högst 30 kronor per månad i ortsgrupp I, 45 kronor i ortsgrupp II samt 65 kronor i ortsgrupp III. Beträffande familjeförsörjare kan hyreshjälpen i resp. ortsgrupper uppgå till högst 60, 90 och 135 kronor. I Göteborg, Malmö och Hälsingborg kan dock hyreshjälp utgå med 75 konor per månad för ensamstående och 150 kronor för familjeförsörjare samt i Stockholm med 100 kronor beträffande ensamstående och 175 kronor i fråga om familjeförsörjare. Hyreshjälpen får inte överstiga den faktiska bostadskostnaden. Till själva hyran får emellertid i förekommande fall läggas kostnad, som den hjälpsökande har för uppvärmning av lägenheten.

Utredningens förslag

Vissa allmänna frågor

Utredningen erinrar inledningsvis, att kontantunderstöden enligt socialvårdskommitténs förslag skulle avskaffas som särskild hjälpform och att arbetsföra personer, vilka ej kunde erhålla arbete, i stället skulle tillförsäkras möjlighet att erhålla socialhjälp. I propositionen 1955: 177 med förslag till lag om socialhjälp avvisades emellertid kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden. Föredragande departementschefen anmärkte bl. a., att kommitténs förslag byggde på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i betydande omfattning skulle bestridas av statsmedel medan propositionen förutsatte att socialhjälpen skulle finansieras av kommunerna. Bortsett från att själva grunden för kommitténs förslag härigenom rycktes undan talade emellertid både principiella och praktiska skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten vid arbetslöshet icke i detta sammanhang borde avskaffas. Det gällde här icke en socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Enligt det i propositionen framlagda och av riksdagen numera (L2U 1955.39; skr. 1955:397) i allt väsentligt godkända förslaget till lag om socialhjälp har enligt 12 § rätten till socialhjälp begränsats till minderårig ävensom till den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Enligt 13 § må socialhjälp i andra fall än som avses i 12 § meddelas enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Utredningen konstaterar, att vad som tidigare gällt i stort sett bibehålies. Kommunen äger rätt men ej skyldighet att lämna socialhjälp till arbetsföra hjälpsökande. Hjälpbehovet för dessa förutsättes i huvudsak skola tillgodoses i annan ordning. Utredningen framhåller att kontantunderstöden i enlighet med det anförda bör ses som ett led i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Kontantunderstöden var tidigare den viktigaste formen för hjälp åt arbetslösa i annan form än genom arbete. Sedan arbetslöshetsförsäkringen tillkommit och så småningom utvecklats till att omfatta flertalet anställda med arbetslöshetsrisk, har försäkringen blivit den viktigaste formen för kontanthjälp. I den mån arbete ej kan beredas den arbetslöse, är det därför numera arbetslöshetsförsäkringen som i första hand skall tillgodose hjälpbehovet. Först i tredje linjen kommer kontantunderstöden, vilkas funktion måste vara att lämna kontanthjälp i fall då en arbetslös varken kan beredas arbete eller hjälp genom försäkringen. Utredningen anser det knappast möjligt att helt eliminera behovet av en kontant hjälpform vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen. En sådan försäkring måste alltid förknippas med vissa villkor och det kommer därför alltid att finnas personer som inte uppfyller dessa villkor och som alltså inte kan få hjälp genom försäkringen men som ändock måste beredas hjälp. Kontantunderstöd kommer salunda f. n. i fråga dels för vissa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor och dels för personer som ej är arbetslöshetsförsäkrade. Utredningen anför, att av viss betydelse vid bedömande av reglerna för kontantunderstöden är vilket arbetsmarknadsläge som förutsättes. Kontantunderstödens användning och betydelse har under de senaste åren varit ringa även med hänsyn till de goda sysselsättningsförhållandena. I ett arbetsmarknadsläge med låg arbetslöshet torde denna verksamhet även i fortsättningen komma att vara av mindre betydelse. Utredningen har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att kontantunderstödsverksamheten i sin nuvarande utformning närmast skall motsvara ett dylikt arbetsmarknadsläge. Härvid har icke bortsetts från att ett arbetsmarknadsläge kan uppkomma, där sysselsättningssvårigheterna blir betydande och den kontanta understödslinjen måste utnyttjas i stor omfattning. Utredningen framhåller att särskilda åtgärder i ett sådant läge torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

bli nödvändiga men att den inte ansett det möjligt eller påkallat att i nuvarande läge utarbeta detaljerade förslag i detta hänseende. Frågan bör i stället upptagas till behandling i samband med arbetet på åstadkommande av beredskap för dylika situationer. Utredningen behandlar härefter frågan om rätten till h j a 1 p för oförvållat arbetslösa och konstaterar, att någon sådan rätt f. n. inte finns stadgad. Socialhjälpslagen innebär icke någon ändring på denna punkt. Frågan uppkommer då om ersättningsrätt bör stadgas beträffande de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Utredningen anser det uteslutet, att samhället skulle tillförsäkra arbetslösa rätt till en med arbetslöshetsförsäkringen jämförlig hjälp, vilken skulle erhållas utan egen insats genom avgiftsbetalning. Samhällets inställning bör vara, att den möjlighet till trygghet vid arbetslöshet som erbjudes genom försäkringen i första hand skall utnyttjas. Någon allmän rätt för oförvållat arbetslösa till kontantunderstöd bör därför inte under nuvarande förhållanden införas. Enligt utredningen torde man kunna utgå från att ingen som på grund av arbetslöshet verkligen är i behov av hjälp blir utan sådan. I praktiken synes därför fråga om införandet av en rätt till kontantunderstöd sakna större betydelse. Utredningen anser det inte heller erforderligt att föreslå bestämmelser om skyldighet för kommun att anordna kontantunderstödsverksamhet. Då statsbidrag utgår till kontantunderstödsverksamhet, ligger det i kommunernas intresse att i det fall sysselsättningssvårigheterna blir stora inom kommunen anordna dylik verksamhet.

Vissa uppgifter angående socialhjälp m. m. Beträffande socialhjälpen (fattigvården) anför utredningen, att några särskilda understödsbelopp inte kan anges då understödet utgår helt efter behovsprövning. Emellertid förekommer, särskilt beträffande större städer och kommuner, att allmänna understödsnormer fastställes, som skall vara vägledande vid bestämmandet av understödets storlek. För att få ett begrepp om understödsnivån inom socialhjälpen har utredningen från ett antal kommuner inhämtat uppgifter beträffande de den 1 september 1955 tillämpade normerna och understödsbeloppen. Av 110 redovisade kommuner har 69 uppgivit specificerade belopp för understöd till bostad och uppehälle i övrigt. 24 kommuner har angivit maximalbelopp för det sammanlagda understödet, varjämte 17 kommuner uppgivit sig tillämpa den av Svenska socialvårdsförbundet för beräkning av ersättning mellan fattigvårdsstyrelser utarbetade s. k. normaltaxan. Utredningen anför, att det erbjuder stora vanskligheter både att jämföra socialhjälpsbeloppcn i olika kommuner och att jämföra dessa belopp med kontantunderstöden. Utredningen har dock gjort ett försök att sammanställa de från kommunerna inkomna uppgifterna.

*84 Kungl. Maj. ts proposition nr Ht år 1956

De av fattigvårdsstyrelserna lämnade uppgifterna avser månadsunderstöd. För att lättare erhålla en jämförelse med kontantunderstödet har dessa månadsbelopp av utredningen omräknats i dagbelopp varvid månadsbeloppen dividerats med 25. I följande sammanställningar har medtagits av utredningen redovisade uppgifter från 65 av de 69 kommuner, som uppgivit särskilda belopp för bostad och uppehälle i övrigt.

I fråga om understöd per dag för ensamstående till uppehälle (exkl. bostad) fördelade sig de inkomna uppgifterna på följande sätt.

Socialhjälp Antal kommuner i ortsgrupp per dag kr.

I 52 av kommunerna uppgick alltså fattigvårdsunderstödet till eller översteg dagunderstödets (grundbeloppets) nuvarande maximibelopp, 5.50 kronor.

Maketillägget, d. v. s. skillnaden mellan understödet för makar och för ensamstående, inom de här redovisade kommunerna fördelade sig på följande sätt.

Socialhjälpens Antal kommuner i ortsgrupp maketillägg kr.

5 4 3 2 s:a

1.00—1.49

Maketillägget uppgick alltså i mer än 2/3 av de redovisade kommunerna till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor.

Barntillägget varierade ofta efter barnantalet. Barntillägg till ensamstående och till makar redovisades i allmänhet för sig. Barntillägget till makar uppgick till följande belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956 185

Antal kommuner i ortsgrupp Socialhjälpens barntilllägg kr. (makar)

5 4 3 1 2 s:a

första barnet

andra barnet

tredje barnet

Barntilläggen är sålunda koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50 kronor. Endast i ett mindre antal fall uppgick barntillägget i de redovisade kommunerna till lägre belopp än kontantunderstödets. Flertalet av de redovisade kommunerna har ingen annan maximering av socialhjälpen till hyra m. m. än den faktiska bostadskostnaden. Utredningen redovisar härefter de normalbelopp för existensmin im u m, som centrala uppbördsnämnden fastställt att tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet tills vidare under år 1956. Beloppen utgör för dag (de av nämnden angivna veckobeloppen dividerade med sex) följande.

Belopp i kr. per dag i ortsgrupp Familjetyp

2 3 4 5 Stockholm

13.33 13.83 14.33 14.67 15.00

I fråga om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäkringen erinrar utredningen, att väsentliga höjningar av daghjälpsbeloppen genomförts i de olika kassorna som en följd av 1953 års riksdagsbeslut.

186 Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1956

Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 december 1954 har redovisats i en å s. 28 i det föregående intagen tablå. Den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen uppskattades av utredningen i oktober 1955 till 14.65 kronor för hela försäkringen. Härtill kom familjetillägg d. v. s. make- eller husföreståndarinnetillägg med 2 kronor och barntillägg med 1.50 kronor för varje barn. Då det genomsnittliga familjetilllägget beräknades till ca 2 kronor, skulle den genomsnittliga försäkringsersättningen uppgå till 16.65 kronor per dag. Utöver ersättning från försäkringen kan såsom förut nämnts utgå hyreshjälp från arbetslöshetsnämnd.

Sammanlagt 118 322 försäkrade hade den 1 januari 1955 en daghjälp understigande 10 kronor. De lägre daghjälpsbeloppen avsåg huvudsakligen yngre medlemmar, lärlingar, elever m. fl. eller i allmänhet lågavlönade grupper. Utredningen anser, att man vid en jämförelse med kontantunderstöden i stort sett kan bortse från daghjälpsbeloppen under 10 kronor. De kassamedlemmar, som var tillförsäkrade en daghjälp mellan 10 och 15 kronor uppgick den 1 januari 1955 till sammanlagt 435 000 eller ca 36 % av de försäkrade. Av dessa hade 33 143 av de ca 36 000 medlemmarna i Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa en daghjälp av 10 kronor eller ungefär samma belopp som det maximala kontantunderstödet i Stockholm. Bland andra grupper försäkrade nämnes skogs- och flottningsarbetarna (25 935), som hade en daghjälp av 12 kronor, sjöfolket (20 226) med en daghjälp av 12.50 kronor samt järnvägsmännen (17 470) och vägarbetarna (16 285), vilka hade en daghjälp av 14.50 kronor. Vidare framhålles, att största delen av pappersindustriarbetarna (30 254) och en stor grupp medlemmar i fabriksarbetarnas kassa (46 131 av ca 61 000 medl.) hade en daghjälp av 13.50 kronor.

Av betydelse för bedömningen av kontantunderstödens storlek är enligt utredningen vidare löneläget, särskilt beträffande de lägre avlönade. Arbetsförtjänsten inkl. övertids- och skifttillägg samt semesterlön och övriga förmåner uppgick i genomsnitt för hela landet för vuxna manliga industriarbetare år 1954 till 4.29 kronor per tinnne och för en åttatimmarsdag alltså till något över 34 kronor. Exklusive nämnda tillägg uppgick den genomsnittliga timförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare till 3.89 kronor eller för en åttatimmarsdag till ca 31 kronor. För olika industrigrupper uppgick den genomsnittliga arbetsförtjänsten räknat per åttatimmarsdag till högst 39.36 kronor (gruvindustri) och lägst 26.08 kronor (textil- och beklädnadsindustri). I anslutning till de lämnade uppgifterna anmärker utredningen, att kollektivavtalen som regel innehåller överenskommelse om en gradering av arbetslönen efter dyrort, varvid i allmänhet tillämpas den statliga lönegrupperingen. Spännvidden mellan lönerna i de olika ortsgrupperna är i en del fall betydande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 714 år 1956 187

Kontantunderstödens belopp

Enligt utredningen bör vid bestämmande av kontantunderstödens belopp hänsyn tagas till huvudsakligen tre olika faktorer. Grundläggande måste vara behovet av understöd för att säkerställa en rimlig minimistandard för den arbetslöse och hans familj. Vidare bör kontantunderstöden avvägas så att de inte ger förmåner jämförliga med vad de arbetslöshetsförsäkrade erhåller genom sina kassor. Slutligen måste hänsyn tagas till lönenivån, i det att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå till den lön, som faktiskt utgår inom yrken med låg lönesättning. Vad som skall anses utgöra en rimlig minimistandard är enligt utredningen inte utan vidare givet. Utredningen anför, att man vid bedömningen härav i praktiken främst är hänvisad till en jämförelse med socialhjälpen. Både kontantunderstöden och socialhjälpen är behovsprövade hjälpformer. Den skillnaden föreligger att socialhjälpen främst är avsedd för personer som är oförmögna till arbete medan endast arbetsföra kan erhålla kontantunderstöd. Minimistandarden för bostad och uppehälle i övrigt måste dock på det hela taget vara densamma. Härtill kommer, att den omständigheten att kontantunderstödens belopp varit lägre än socialhjälpens visat sig föranleda olägenheter. Mest har detta framträtt i Stockholm, där man under senare år ansett det nödvändigt att i betydande utsträckning komplettera kontantunderstöden med socialhjälp. En mera allmän tillämpning av de båda hjälpformerna samtidigt i de enskilda hjälpfallen stämmer inte väl överens med tanken att upprätthålla kontantunderstöden som en särskild från socialhjälpen skild hjälpform. Utredningen finner det sålunda önskvärt att kontantunderstödens normer åtminstone i stort sett medger samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt lämnas i form av socialhjälp. Den förut lämnade redogörelsen för understödsnormerna inom socialhjälpen tyder enligt utredningen på att minimibehovet av understöd för uppehället bedömes olika i skilda kommuner. En markerad skillnad synes föreligga mellan Stockholm och vissa förortskommuner å ena sidan samt de andra större städerna å andra sidan. De i Stockholm tillämpade normerna finner utredningen vara av speciellt intresse, eftersom de är bland de högsta redovisade och förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp varit ett särskilt problem i denna stad. Utgår man från Stockholmsnormerna skulle till uppehälle — men ej bostad — erfordras 7 kronor per dag för ensamstående. För makar utan barn skulle erlordras 10.60 kronor eller sålunda ett maketillägg om 3.60 kronor. För barn erfordras tillägg utgörande för första barnet 2.40 kronor (barn till ensamstående) eller 2.20 kronor (barn till makar), för andra barnet 2 kronor, för tredje barnet 1.60 kronor. Jämfört med nuvarande kontantunderstöd skulle alltså erfordras följande höjningar.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Nuv. kontant- Erforderligt Familjetyp Ökning kr. understöd kr. belopp kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1956 189

ligger vidare däri, att kontantunderstöden i princip är skattepliktig intäkt i motsats till socialhjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Vid lika belopp är försäkringsersättningen därför som regel mera värd än kontantunderstödet. Även om en del andra förhållanden och bestämmelser rörande försäkringen innebär sådana fördelar, att de i och för sig får anses bilda en viss marginal till försäkringens förmån, kan man enligt utredningen dock icke bortse från den väsentliga omständigheten att medlemskap i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter. Alla praktiska möjligheter bör därför utnyttjas att även i fråga om beloppen låta försäkringen framstå som den tydligt bästa formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Beträffande möjligheten att hålla en sådan marginal framhåller utredningen att den omständigheten att kontantunderstöden också är avsedda för kassamedlemmarna gör det svårare att upprätthålla den marginal i förhållande till försäkringen som är önskvärd med hänsyn till de icke försäkrade. Ett osäkerhetsmoment är bostadskostnaderna. Medan kontantunderstöden är uppdelade i ett belopp för bostadskostnaden och ett för uppehället i övrigt utgår försäkringsersättningen utan sådan uppdelning. Utredningen har bl. a. av detta skäl övervägt att föreslå, att även kontantunderstöden skall konstrueras som ett enhetligt belopp motsvarande kassornas daghjälp samt därutöver familjetillägg. Framförallt i nuvarande situation med den stora skillnaden i hyresnivån i äldre och nyare fastigheter skulle emellertid ett enhetligt kontantunderstöd verka otillfredsställande. En arbetslös med relativt låg bostadskostnad skulle få större belopp till förfogande för uppehället än en med hög bostadskostnad. Detta förhållande skulle endast kunna undvikas genom att enhetsbeloppet i det enskilda fallet anpassades efter den arbetslöses bostadskostnader. Systemet skulle således ändå i själva verket leda till en differentiering av beloppet efter bostadskostnaden. Utredningen förordar av dessa skäl ett bibehållande av nuvarande system med uppdelning av understödet på dagunderstöd och hyreshjälp. Vad angår förhållandet mellan kontantunderstöden och de faktiskt utgående försäkringsersättningarna anför utredningen, att det är svårt att göra exakta jämförelser dels med hänsyn till den olika uppbyggnaden av kontantunderstöd och försäkringsersättning, dels på grund av att daghjälpens belopp växlar mellan de olika kassorna. I följande sammanställning har gjorts en jämförelse mellan socialhjälpen i Stockholm samt försäkringsersättningarna vid vissa daghjälpsbelopp. För att erhålla jämförbaihet måste försäkringsersättningarna minskas med ett belopp motsvarande hyreshjälpen. I sammanställningen har denna beräknats motsvara för ensamstående 3 kronor om dagen (75 kronor i manaden) samt för familjeförsörjare 6 kronor om dagen (150 kronor i månaden). Den högsta medgivna hyreshjälpen är f. n. i Stockholm 100 resp. 175 kronor i manaden.

190 Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

Social- Försäkringsersättning (minskad med be- Familjetyp räknad liyresdel) vid en daghjälp av kr. Stockholm

kr. 11.00

13.00 15.00 16.50

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 191

Social­ Försäkringsersättning (minskad med behjälpen i räknad hyresdel) vid en daghjälp av kr. Familjetyp Göteborg

13.40 11.20 13.20 15.20 16.70

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Utredningen upptar vidare i detta sammanhang frågan om kontantunderstödens dyrortsgradering samt erinrar, att förslag tidigare väckts bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen om ett slopande av graderingen. Utredningen anser, att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i sin nuvarande form kan slopas. I stället bör överlåtas till vederbörande kommuner att själva inom en viss given ram fastställa kontantunderstödets belopp. Därigenom att en fri sektor skapas, inom vilken kommunerna har att fastställa beloppen, kan kontantunderstöden anpassas efter socialhjälpen, levnadskostnaderna in. in. i kommunen. På detta sätt erhålles en gradering av understödsbeloppen.

Utredningen konstaterar, att de nuvarande kontantunderstödens grundbelopp är för låga i förhållande till såväl socialhjälpens standard som till lönenivån inom låglönegrupperna. De nuvarande ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen medger även en viss höjning av understödsbeloppen.

Den verkställda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna inom vissa kommuner visar enligt utredningen, att understödet för ensamstående, omräknat per dag, i övervägande antalet kommuner uppgår till eller överstiger det maximala dagunderstödet, 5.50 kronor. Det i undersökningen förekommande högsta socialhjälpsbeloppet uppgår till 180 kronor per månad eller omräknat efter 25 dagar 7.20 kronor per dag. I Stockholm uppgår beloppet till 7 kronor, i Göteborg till 6 kronor samt i Malmö till 5.20 kronor. Dagunderstödets grundbelopp uppgår f. n. i ortsgrupp II till 5.25 kronor och i ortsgrupp I till 5.00 kronor. Endast i 12 av de i undersökningen ingående kommunerna har socialhjälpsbeloppet uppgivits uppgå till 5—5.49 kronor.

Utredningen anför, att när det gäller anpassningen av dagunderstödets grundbelopp efter försäkringsersättningarna samma svårigheter inte möter som när det gäller kontantunderstöden till familjeförsörjare. Dagunderstödet till ensamstående jämte viss skälig hyreshjälp torde alltid kunna fastställas till ett belopp, som ger en viss marginal i förhållande till vanligen förekommande försäkringsersättningar till ensamstående. Vid fastställandet av dagunderstödets grundbelopp synes därför hänsyn i första hand kunna tagas till socialhjälpsstandarden. Med utgångspunkt härifrån anser utredningen, att för dagunderstödets grundbelopp bör fastställas en minimigräns vid 6 kronor samt en maximigräns vid 8 kronor. Vederbörande kommun skall själv äga fastställa dagunderstödets grundbelopp inom den sålunda givna ramen. Statsbidrag bör utgå endast på minimibeloppet 6 kronor.

I fråga om familjetilläggen framhåller utredningen, att den gjorda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna visar att såväl maketillägg som barntillägg ligger högre inom socialhjälpen än inom kontantunderstödsverksamheten. I de redovisade kommunerna uppgår maketillägget inom socialhjälpen till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor. Barn-

Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1956 193

tillägget varierar i många fall efter antalet barn i familjen. Endast i ett mindre antal fall uppgår socialhjälpens barntillägg till lägre belopp än kontantunderstödets. Barntilläggen inom socialhjälpen är beträffande de redovisade kommunerna koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50 kronor. Beträffande familjeförsörjare är det enligt utredningen svårare än beträffande icke familjeförsörjare att upprätthålla en viss marginal i förhållande till ersättningen från försäkringen. Kontantunderstödens familjetillägg skulle behöva höjas betydligt för att komma i nivå med familjetilläggen inom socialhjälpen. Höjningen av beloppen bör dock begränsas med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser, att familj etilläggen inom kontantunderstödsverksamheten bör uppgå till samma belopp som inom försäkringen och föreslår sålunda, att maketillägget höjes till 2 kronor och barntillägget till en krona 50 öre. Vad angår hyreshj älpen finner utredningen, med hänsyn till läget på bostadsmarknaden och svårigheterna att relativt snabbt i en nödsituation anpassa bostadsstandarden efter det uppkomna läget, att särskilda skäl talar för att det faktiska hjälpbehovet bör täckas av kontantunderstödet. Utredningen anser, att det även i ett annat läge på bostadsmarknaden torde vara svårt att kräva att en arbetslös omedelbart skall söka sig en billigare bostad. Utredningen föreslår, att hyreshjälp skall kunna utgå inom den ram, som de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna för det sammanlagda kontantunderstödet medger. Hyreshjälpen bör inom denna ram täcka den faktiska bostadskostnaden, såvida denna kan anses skälig med hänsyn till den arbetslöses normala förhållanden. Därest vederbörande kommun finner erforderligt, bör emellertid inte hinder möta att fastställa maximibelopp för hyreshjälpen. Liksom i fråga om dagunderstödets grundbelopp föreslår utredningen emellertid en maximering av statsbidraget till hyreshjälpen. Statsbidrag föreslås utgå på hyreshjälpsbelopp om högst 75 kronor per månad beträffande ensamstående och högst 150 kronor per månad för familjeförsörjare. I detta sammanhang berör utredningen en av arbetslöshetsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg i tidigare sammanhang väckt fråga beträffande det bidragsbehov som kan föreligga i fall då familjeförsörjare har barn över 16 år vilket på grund av arbetslösheten riskerar att behöva avbryta sin utbildning och söka sig ut på arbetsmarknaden. Utredningen anser för sin del, att det här rör sig om ett viktigt problem, som emellertid bör lösas i ett vidsträcktare sammanhang än det nu förevarande. Utredningen anför, att det viktigaste syftet med m aximeringsreg- 1 e r utöver de fastställda maximibeloppen bör vara att förhindra, att en arbetslös i kontantunderstöd erhåller mera än han brukar ha i arbetsförtjänst under vanliga förhållanden. Enligt nuvarande bestämmelser skall arbetslöshetsnämnd tillse, att sammanlagda understödet icke kommer att 13 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr lbb

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1956

uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller till de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning. Utredningen föreslår, att denna kombinerade kollektiva-individuella beräkningsmetod bibehålies. En viss marginal bör sålunda finnas mellan kontantunderstödets sammanlagda maximibelopp och den fastställda låglönen—arbetsförtjänsten.

Ett starkt skäl för en sådan marginal är enligt utredningen att det måste framstå som avgjort fördelaktigare att taga arbete än att uppbära kontantunderstöd. För en viss marginal talar även förhållandet till försäkringsersättningarna. Den maximala ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen fastställes enligt den av utredningen föreslagna arbetslöshetskasseförordningens överförsäkringsregler till belopp, som ger en marginal gentemot bruttoförtjänsten. Skall kontantunderstödet understiga försäkringsersättningen i samma inkomstläge, måste marginalen göras större än i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen föreslår, att kontantunderstödet maximalt får uppgå till det belopp som vid motsvarande inkomst — låglönen i orten eller, om den hjälpsökandes inkomst varit lägre, denna lägre inkomst — högst får utgå enligt försäkringens överförsäkringstabell, minskat med en ytterligare marginal som i fråga om ensamstående utgör 15 % av den maximala försäkringsersättningen samt i fråga om familjeförsörjare hälften av marginalen för ensamstående.

Enligt de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna skulle kontantunderstödet vid olika arbetsförtjänster kunna uppgå till högst följande belopp.

Arbetsförtjänst Max. kontantunderstöd kr. Max. försäkringsers. kr. j per dag kr.

Vissa övriga frågor

Utredningen anför, att den individuella behovsprövning som skall förekomma enligt arbetslöshetskungörelsen till stor del försvunnit under senare år på grund av att kontantunderstödens maximibelopp fått karaktären av normalbelopp. Enligt utredningens mening bör emellertid behovsprövningen inom kontantunderstödsverksamheten vara en realitet, ökat utrymme härför erhålles vid genomförandet av utredningens förslag beträffande understödens belopp. Utredningen framhåller, att behovsprövningen måste ta hänsyn till den hjälpsökandes ekonomiska situation som

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956 195

helhet, innefattande å ena sidan hans försörjningsskyldighet samt å andra sidan hans ev. tillgångar, inkomst av tillfälligt arbete, familjemedlemmarnas inkomster o. s. v. Några exakta regler finner utredningen det icke möjligt att ange men anser sig dock böra framhålla bl. a. följande synpunkter.

Inkomst och innehav av kapital måste inverka på frågan om bedömningen av hjälpbehovet. Av viss betydelse måste här anses vara, om ifrågavarande medel är disponibla för omedelbart bruk. Har den sökande en fastighet, eget hem eller dylikt, är kapitalet bundet. Det kan inte anses rimligt, att han för en tids arbetslöshet skall behöva belåna fastigheten. Innehav av eget hem bör därför såsom hittills inte i och för sig tillmätas större betydelse. I detta fall bör prövas, huruvida den i det följande omnämnda låneformen lämpligen bör användas. I allmänhet kan däremot kapital insatt å bankkonto disponeras när som helst. En obligation eller aktie kan belånas^ eller försäljas på ett relativt enkelt sätt, även om priset kan vara oförmånligt för säljaren. I princip bör man hålla på att den arbetslöse skall vara skyldig att utnyttja sådana tillgångar. Smärre besparingar synes dock inte alltid böra inverka på hans möjligheter att erhalla kontantunderstöd. Att fastställa en viss gräns i fråga om det kapital, som inte skall medräknas vid behovsprövningen, torde inte vara möjligt.

För att inte de arbetslösas intresse att ta kortvariga arbeten skall motverkas, synes praktiska skäl tala för att den hjälpsökande bör kunna få ha någon arbetsförtjänst utan att detta inverkar minskande på kontantunderstödet. Hur stor denna arbetsförtjänst kan vara måste med hänsyn till behovsprövningens natur avgöras i varje enskilt fall.

I fråga om livräntors, pensioners etc. inverkan på kontantunderstödets storlek torde inte kunna anges några exakta regler. Även i dessa fall får hjälpbehovet prövas från fall till fall. Uppbär en arbetslös halv sjukpenning, måste detta påverka behovsprövningen. Tillhör den arbetslöse en hög sjukpenningklass, kan tänkas, att lian får hänvisas att helt klara sig på den halva sjukpenningen.

Det synes ligga i behovsprövningens natur, att man vid denna undersöker, huruvida den hjälpsökande har rätt till ersättning från annat håll på grund av den iråkade arbetslösheten och om han i så fall har utnyttjat dessa möjligheter. Den som har rätt till ersättning från t. ex. erkänd arbetslöshetskassa men inte gjort några anspråk gällande gentemot kassan, synes inte böra erhålla kontantunderstöd. Först sedan ersättning från annat håll utgått i den utsträckning som är möjlig, bör kontantunderstöd beviljas. Några direkta bestämmelser härom i arbetslöshetskungörelsen synes emellertid inte erforderliga.

Utredningen har övervägt huruvida kontantunderstöd i form av 1 å n lämpligen kan komma till användning. Ehuru låneformen sannolikt skulle få betydelse endast i tämligen sällsynta fall, anser sig utredningen dock böra föreslå, att i arbetslöshetskungörelsen införes en bestämmelse om att kontantunderstöd, om hjälpbehovet uppenbarligen är av tillfällig art, hör lämnas som lån.

Slutligen har utredningen berört förhållandet mellan ko nt a n t understöd och socialhjälp. Utredningen framhåller, att innebörden av gällande bestämmelser är att kontantunderstöd och socialhjälp,

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

bortsett från vissa specialfall, inte får utgå samtidigt till en arbetslös. För att få en uppfattning om hur bestämmelserna tillämpats har utredningen inhämtat uppgifter från ett antal kommuner, som någon gång under tiden januari 1953—augusti 1955 bedrivit kontantunderstödsverksamhet. Av de 26 kommuner, som svarat på utredningens frågor, har 11 uppgivit, att socialhjälp inte utgått samtidigt med kontantunderstöd. Lika många kommuner, nämligen Nacka, Solna, Märsta, Linköping, Norrköping, Västervik, Landskrona, Malmö, Göteborg, Uddevalla och Lidköping, har meddelat, att socialhjälp utgått samtidigt i enstaka fall. Fyra kommuner, Stockholm, Södertälje, Hälsingborg och Halmstad, har uppgivit, att socialhjälp utgått samtidigt i ett flertal fall.

Utredningen anser det angeläget, att de båda hjälpformerna så långt det är möjligt hålles helt skilda åt. Det av utredningen framlagda förslaget beträffande kontantunderstödens former och belopp medger att kommunerna själva inom vissa gränser får bestämma beloppens storlek, bl. a. skall den faktiska bostadskostnaden kunna täckas av hyreshjälpen. Ifrågavarande förslag syftar enligt utredningen till att socialhjälp skall behöva förekomma endast i rena undantagsfall. Den som uppbär kontantunderstöd bör kunna erhålla socialhjälp för täckande av ett rent tillfälligt hjälpbehov, t. ex. för nyanskaffning av kläder, utan att detta skall behöva påverka kontantunderstödet. Den som för sig eller sin familj uppbär fortlöpande socialhjälp bör emellertid inte erhålla kontantunderstöd.

Vissa ändringar i arbetslöshetskungörelsen m. m.

Vid en genomgång av arbetslöshetskungörelsen har utredningen — utöver vad som motiveras av de nu redovisade förslagen — funnit sig böra föreslå vissa ändringar, betingade av den nya socialhjälpslagen och bestämmelserna i utredningens förslag till ny arbetslöshetskasseförordning.

Här torde böra omnämnas, att utredningen föreslår en ändring i den bestämmelse i nämnda kungörelse, enligt vilken arbetslöshetsnämnd, som finner sig inte böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande som har hemortsrätt inom annan kommun, må hänvisa honom att söka dylik hjälp i hemortsrättskommunen samt efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen tilldela honom understöd för hans resa dit (11 §). Har sökanden vistats inom kommunen under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet, bör arbetslöshetshjälp beredas honom inom vistelsekommunen.

Utredningen framhåller i detta sammanhang, att särskilt statsbidrag utgår med 75 procent av kostnaderna till kontantunderstöd, som utgives till hjälpsökande vilken saknar hemortsrätt i kommunen. Överskjutande 25 procent får inräknas i underlaget för årskostnadsbidraget.

Med hänsyn till socialhjälpslagens bestämmelser anser utredningen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr IM är 1956 197

föreskrifterna i 11 § arbetslöshetskungörelsen helt kan slopas. De nuvarande hemsändningsreglerna i denna paragraf skulle vid socialhjälpslagens införande anknytas till mantalsskrivningskommunen. Då kontantunderstödet nu i viss utsträckning genom niomånadersregeln är knutet till vistelsekommunen, skulle en anknytning till mantalsskrivningskommunen i själva verket sakna större praktisk betydelse. Genom det höga statsbidraget, 75 procent av kostnaderna jämte årskostnadsbidrag, drabbas inte kommunerna av någon större ekonomisk belastning, om vistelsekommunen i realiteten påtager sig hjälpen till arbetslös, som inte är mantalsskriven i kommunen. Utredningen anser, att nuvarande statsbidragsbestämmelser för ifrågavarande fall bör bibehållas oförändrade.

12 § arbetslöshetskungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser om karenstid. Utredningen erinrar, att enligt dess förslag till ny arbetslöshetskasseförordning karenstid inte skall behöva genomgås, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig under minst trettio dagar. I fråga om sjukdom synes en motsvarande bestämmelse vara motiverad i arbetslöshetskungörelsen.

Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna i 13 § arbetslöshetskungörelsen om avstängning från understöd, lämpligt arbete m. m., vilka bestämmelser överensstämmer med arbetslöshetsförsäkringens, ändras i anslutning till den nya arbetslöshetskasseförordningen.

Förslagen beträffande kontantunderstöden anses även böra föranleda en jämkning i kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 473; ändr. 372/1954) angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn.

Särskilt yttrande

En av utredningens ledamöter, herr Henriksson, har i särskilt yttrande anfört i huvudsak följande.

Den gränsdragning som i propositionen 1955: 177 med förslag till lag om socialhjälp in. in. gjorts mellan arbetslöshetslijälp och socialhjälp synes ha bort föranleda, att alla genom arbetslöshet uppkomna behov tillgodosågos med anlitande av arbetslöshctsmedel och att socialhjälp helt lämnades å sido. Så har i viss mån skett genom att arbetslöshetsnämnderna lämnats befogenhet att inom i förslaget' angivna gränser utgiva arbetslöshetslijälp utan statsbidrag. I dessa fall skulle arbetslöshetshjälpen eljest fått suppleras med socialhjälp. Om kontantunderstöden skola bevara arbetskraften i tider med arbetsbrist, måste de medge den arbetslöse att föra en dräglig tillvaro. Kommunerna borde därför ha medgivits rätt att genom arbetslöshetsnämnd lämna den hjälp de anse erforderlig. Härigenom hade man kunnat undvika att två sociala organ med olika regler för behovsprövning bli inkopplade.

Vad beträffar maximeringen av understödet, torde såväl den kollektiva som den individuella gränsen i praktiken bli svar att tastställa, bland annat därför att lönestatistiken släpar efter upp till två år och en stor del av arbets-

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

löshetsklientelet normalt försörjer sig med tillfälliga arbeten. Beräkningen av den inkomst, som skall ligga till grund för reducering enligt försäkringens överförsäkringstabell, får ett drag av godtycke och denna mer eller mindre godtyckligt fastställda inkomst skall sedan ytterligare reduceras med i förslaget angivna procentsatser, önskan att under alla förhållanden låta arbetslöshetsunderstödet understiga försäkringsförmånerna är förståelig, men det bör framhållas, att den försäkrades eget bidrag till försäkringen i vissa kassor är minimalt. Det finns kassor, där medlemmarna erlägga under 25 öre för vecka och för denna avgift tillförsäkras skattefri daghjälp med 17 kronor för dag under 156 dagar eller 442 kronor för månad under sex månader. Som jämförelse kan nämnas att skatten för en ensamstående arbetslös i Stockholm för närvarande beräknas till lägst 31 kronor för månad (dagunderstöd 26 X 5: 50 + hyreshjälp 90:—/månad = 233:—/månad). Den i olika sammanhang framförda synpunkten att möjlighet förefinns, att utan anslutning till facklig organisation bli medlem av arbetslöshetskassa saknar praktiskt värde. I förslaget framhålles, att det måste framstå som avgjort fördelaktigare att taga arbete än att uppbära understöd, varför en marginal mellan understöd och arbetsförtjänst måste upprätthållas. Så kan emellertid ej alltid ske, då det förekommer, att socialhjälp på grund av för låg arbetsinkomst beviljas även i fall, där inkomsten är normal inom yrket. Därest sådan arbetstagare blir arbetslös, medför en tillämpning av reduceringsreglerna endast motsvarande höjning av socialhjälpen. Beträffande förslaget att i vissa fall lämna kontantunderstöd i form av lån kan vissa erinringar göras. Det kan bl. a. ifrågasättas, huruvida icke kostnaden för det administrativa arbetet med lånens bevakande och drivande i många fall kommer att överstiga lånebeloppet. Frågan om hur det hjälpbehov, som kan föreligga för hemmavarande barn över 16 år, skall tillgodoses, har lämnats åsido för att lösas i ett vidsträcktare sammanhang. För att avsett syfte skall uppnås är det nödvändigt, att hjälp kan lämnas så snart familjeförsörjaren blir arbetslös och hjälpbehovet därigenom aktualiseras. Det synes därför lämpligast, att även denna hjälp lämnas genom arbetslöshetsnämnd, så att behovsprövningen blir samtidig och enhetlig i likhet med vad som nu gäller enligt familjebidragsförfattningarna. I samma ordning bör även kassamedlems överåriga barn kunna tillgodoses.

Yttrandena

Utredningens förslag att kontantunderstödsverksamheten i sin nuvarande utformning närmast skall motsvara ett arbetsmarknadsläge med låg arbetslöshet och att frågan om åtgärder i ett läge med betydande sysselsättningssvårigheter bör upptagas i samband med arbetet på åstadkommande av en beredskap för dylika situationer finner överståthållarämbetct föga lyckligt. Enligt ämbetet bör man utnyttja rådande relativt förmånliga arbetsmarknadsläge till att utarbeta ett system, som håller för påfrestningarna i ett sämre läge. De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation hemställer, att åtgärder för utredning av kontantunderstödsverksamheten i ett dylikt läge vidtages utan dröjsmål. Arbetslöshetsnämnden i Stockholm och länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sig i samma riktning. Arbetsmark­

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956

nadsstyrelsen framhåller, att en ändring av bestämmelserna säkei ligen kan bli påkallad i ett arbetsmarknadsläge med stor arbetslöshet men att andringen i så fall huvudsakligen torde bli aktuell vad gäller understödens belopp. Socialstyrelsen föreslår, att arbetet på en beredskap för ett försämrat arbetsmarknadsläge även skall innefatta utredning av förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen, kontantunderstöden och socialhjälpen i hela dess vidd, varvid också frågorna rörande beskattning av hjälpen vid arbetslöshet och existensminimum bör beaktas.

Mot utredningens förslag att någon allmän rätt till kontantunder s t ö d icke bör införas har erinringar anförts av arbetslöshetsnämnden i Stockholm och statens socialvårdskonsulent i första distriktet, vilka båda anser det önskvärt att rätt till dylik hjälp fastställes.

Vad utredningen anfört om de faktorer, som bör bestämma kontantunderstödens belopp, har föranlett vissa allmänna uttalanden. Sålunda framhåller socialstyrelsen, att de svårigheter som utredningen haft att övervinna närmast hänfört sig till tvånget att inpassa kontantunderstödet i det ej sällan trånga — ibland obefintliga — utrymmet mellan de starkt varierande ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen och de lika starkt varierande socialt!jälpsbeloppen. Med givna förutsättningar d. v. s. att avgifterna i försäkringen skall beräknas efter arbetslöshetsrisken och över huvud taget enligt nuvarande grunder, att statsbidrag till försäkringen skall utgå med i stort sett oförändrade belopp samt att kontantunderstödet skall inpassas mellan försäkringsersättningen och socialhjälpen — synes utredningens uppgift enligt styrelsens mening närmast ha varit olöslig. Enligt överståthållarämbetet synes det bästa sättet att angripa berörda samordningsproblem vara att vidtaga mera genomgripande åtgärder beträffande både kontantunderstöden och ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen. TCO uttalar, att det råder uppenbara svårigheter att jämföra ersättningarna från arbetslöshetskassorna med kontantunderstöden och understöd i form av socialhjälp. Trots dessa jämförelsesvåiigheter måste emellertid kontantunderstöden och försäkringsersättningarna avpassas så, att en tydlig marginal uppehälles dem emellan. I annat fall måste det ur individens synpunkt te sig meningslöst att ansluta sig till en arbetslöshetskassa. Ä andra sidan måste kontantunderstöden ligga i nivå med socialhjälpsbeloppen, då i annat fall en kombination av två stödformer skulle bli erforderlig. Svenska stadsförbundet erinrar, att förbundet i yttrande över tidigare föreslagna ändringar av bestämmelserna rörande kontantunderstöden framhållit, att för oförvållat arbetslösa inte rimligtvis kan upprätthållas en lägre levnadsstandard än för socialvårdens hjälpsökande. Svenska socialvårdsförbundet anför, att införandet av vissa maximibelopp förtar konlantunderstödens karaktär av behovsprövad hjälp, vilket ytterligare markeras genom att understöden föreslås avvägda inte endast med hänsyn till förefintligt försäkringsskydd utan också kollektivt till ortens

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

låglön och individuell tidigare inkomst. Kontantunderstödsverksamheten synes härigenom närmast få karaktären av en slags försäkring av lägre valör, vars undantagsställning vidare framhäves genom bestämmelsen att fortlöpande socialhjälp inte får utgå jämsides.

Utredningens principiella utgångspunkt att en marginal till arbetslöshetsförsäkringen bör upprätthållas delas av remissorganen. Olika meningar har dock givits tillkänna beträffande de lämpliga och möjliga vägarna till en godtagbar lösning av problemet.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför, att eftersom kontantunderstödet men ej försäkringsersättningarna i princip är skattepliktig inkomst betydande svårigheter uppstår att jämföra de olika förmånerna sinsemellan. I många fall kan det av riksdagen uttalade önskemålet om en tydlig skillnad till förmån för de försäkrade icke tillgodoses. Samorganisationen föreslår därför, att de olika hjälpformerna vid arbetslöshet skall jämställas ur skattesynpunkt genom att även kontantunderstöden blir skattefria. En sadan skattefrihet måste emellertid medföra — om den önskade relationen mellan hjälpformerna skall kunna uppnås — att de av utredningen föreslagna beloppen måste omprövas. Landsorganisationen delar utredningens uppfattning att kontantunderstöden regelmässigt inte bör överstiga ersättningar som lämnas av erkänd arbetslöshetskassa. Emellertid bör man inte överdriva behovet av skillnader i hjälpens storlek vare sig i den ena eller den andra hjälpformen. Organisationen utgår från att försäkringsersättningarna kommer att bli den mest betvdelsefulla grenen i skyddet av den friställda arbetskraftens levnadsstandard under mera kortvariga arbetslöshetsperioder. Övriga former innebär blott kompletteringar. Det kan då inte vara obefogat att den kommunala statsunderstödda hjälpverksamheten utgår i former som gör det möjligt att anpassa hjälpens storlek efter det individuella hjälpbehovet. TCO erinrar, att utredningen vid övervägandet av förhållandet mellan kontantunderstöden och försäkringsersättningarna gjort jämförelse med den genomsnittligt i kassorna till för säkrade daghjälpen, d. v. s. ca 15 kronor. Även vid en sådan jämförelse är enligt organisationens mening marginalen för snäv. Önskemålen om en tydlig marginal torde endast kunna tillgodoses om man efter överenskommelse om förenhetligande av socialhjälpsbeloppen och anpassning av kontantunderstöden till dessa kan fastställa försäkringsersättningarna til! sådant belopp, att en tillräcklig marginal uppstår. Svenska stadsförbundet betonar, att det med nuvarande utformning av arbetslöshetsförsäkringen är ett synnerligen svårlöst för att inte säga olösligt problem att åstadkomma en tillfredsställande marginal. Förbundet ifrågasätter om inte mera genomgripande åtgärder måste vidtagas beträffande antingen kontantunderstöden eller arbetslöshetsförsäkringen, ev. bådadera, för att säkerställa en rätt avvägning. Svenska socialvårdsförbundet understryker försäkringens egenvärde och framhåller, att ovissheten om möjligheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956 201

att kunna erhålla arbetslöshetshjälp i sig själv utgör en så betydande osäkerhetsfaktor att försäkringen inte synes behöva befara någon konkurrens från arbetslöshetshjälpen. Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) anser, att utredningens uttalande, att vid en jämförelse mellan kontantunderstöden och försäkringsersättningarna avseende inte bör fästas vid de lägsta daghjälpsbeloppen i kassorna, inte är berättigat och saknar konsekvens. Det torde nämligen vara just de arbetslöshetsförsäkrade med en daghjälp understigande 15 kronor, som kan komma i ett ogynnsamt läge i förhållande till dem som uppbär kontantunderstöd. Stadskollegiet i Stockholm anser av liknande skäl, att utredningens förslag inte innebär någon lösning av marginalproblemet. Utredningens förslag att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden skall slopas har mött invändningar endast från stadskollegiet i Göteborg, som inte finner förslaget försvarligt så länge dyrortsgradering finns kvar på andra områden. I yttrandena framföres ett flertal alternativ till utredningens förslag att för dagunderstödets grundbelopp skall fastställas en minimigräns vid 6 kronor och en maximigräns vid 8 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen föreslår, att grundbeloppet skall utgöra högst 8 kronor utan begränsning nedåt. Drätselkammaren i Norrköping anser, att minimigränsen bör fastställas vid 7 kronor och maximigränsen vid 9 kronor. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att minimigränsen höjes till 7 kronor. TCO anser sig i avvaktan på en reform som omfattar justering av såväl socialhjälpens belopp som kontantunderstöden och försäkringsersättningarna endast kunna tillstyrka att grundbeloppet höjes till 6 kronor. Statskontoret förordar, att minimigränsen fastställes till 5 kronor. Stadskollegiet i Stockholm anför, att den av utredningen eftersträvade korrespondensen med socialhjälpsnormerna icke kan uppnås för alla kategorier, varför kommunerna bör medgivas rätt att själva avgöra kontantunderstödens övre gräns. Svenska stadsförbundet har givit uttryck åt samma uppfattning. Länsstyrelsen i Stockholms län, statens socialvårdskonsulent i första distriktet och drätselkammaren i Hälsingborg har framhållit önskvärdheten av att kontantunderstöd kan lämnas med samma belopp som socialhjälp. Utredningens förslag att f a in i 1 j e t i 11 ä g g e n skall uppgå till samma belopp som inom arbetslöshetsförsäkringen tillstyrkes i de flesta yttrandena. Socialstyrelsen anser emellertid att en ytterligare höjning av familjetillläggen inom såväl kontantunderstödsverksamheten som arbetslöshetsförsäkringen bör övervägas, medan statskontoret finner, att tillräckliga skäl icke föreligger för eu uppräkning av kontantunderstödsverksamhetens familj etillägg. Statens socialvårdskonsulent i första distriktet samt drätsclkamrarna i Sundbyberg, Malmö och Hälsingborg kan inte ansluta sig till utredningens

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

uppfattning att frågan om barntillägg till barn över 16 år bör lösas i annat sammanhang. Även hjälpbehovet för denna grupp bör, anföres i dessa yttranden, tillgodoses inom kontantunderstödsverksamheten. Utredningens förslag att den nuvarande maxiineringen av hyreshjälp e n skall slopas tillstyrkes allmänt. I åtskilliga yttranden har invändningar rests mot utredningens förslag att statsbidraget beträffande kontantunderstödets grundbelopp endast skall utgå å ett belopp av 6 kronor och beträffande hyreshjälpen endast å ett belopp per månad av 75 kronor för ensamstående och 150 kronor för familj ef örsörj are. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle en sådan begränsning innebära en uppenbar orättvisa mot vissa kommuner. Ett annat och viktigare skäl mot den föreslagna begränsningen är emellertid dess inverkan på gällande system med årskostnadsbidrag, vilket innebär att olika kommungrupper inte skall behöva vidkännas mer än vissa belopp per skattekrona i egna kostnader för arbetslöshetsbekämpande åtgärder och att vad som går därutöver helt skall ersättas av statsmedel. Denna garanti åt kommunerna skulle om den föreslagna begränsningen genomföres sättas ur kraft, varvid en icke oväsentlig del av kommunernas arbetslöshetskostnader skulle kunna komma att falla utanför årskostnadsunderlaget. Överståthållarämbetet anser, att utredningens förslag innebär en försämring och komplicering av statsbidragsgrunderna. Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att de av utredningen föreslagna statsbidragsbestämmelserna ger anledning till bestämda erinringar. Under alla förhållanden kan det enligt stadskollegiet inte anses rimligt, att statsbidragen skall baseras på lägre belopp än de föreslagna maximibeloppen för kontantunderstöden. Stadskollegiet i Göteborg uttalar, att förslaget innebär en övervältring på kommunerna av i princip erkända statliga utgifter. Drätselkammaren i Malmö understryker, att den föreslagna differentieringen ifråga om statsbidraget synes strida mot principen att arbetslöshetens bekämpande är ett arbetsmarknadsproblem och inte en socialfråga. Arbetslöshetsnämnden i Solna anser, att huvuddelen av kostnaderna för arbetslöshetshjälpen bör falla på staten. Utredningens förslag till begränsning av bidragsunderlaget avstyrkes vidare av Landsorganisationen, Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet, drätselkammaren i Sundbyberg, arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg och kommunalnämnden i Boo kommun. Enligt socialstyrelsen bör statsbidrag få utgå på hela dagunderstödets grundbelopp d. v. s. upp till 8 kronor. Statskontoret, som tillstyrkt att minimigränsen för dagunderstödets grundbelopp bör fastställas till 5 kronor, anser dock att statsbidraget i enlighet med utredningens förslag bör få beräknas å understödsbelopp upp till 6 kronor. Vad angår de föreslagna m a x i in e r i n g s r e g 1 e r n a för det sammanlagda kontantunderstödet uttalar överståthållarämbetet och länssty­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956 203

relsen i Gävleborgs lön tveksamhet om reglerna erbjuder en tillräcklig marginal i förhållande till försäkringsersättningarna. I andra yttranden förordas däremot en uppmjukning av bestämmelserna. Sålunda erinrar arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsen i tidigare sammanhang ej motsatt sig, att arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsregler gjordes tillämpliga på kontantunderstöden. Däremot avstyrker styrelsen bestämt den av utredningen föreslagna väsentligt skärpta utformningen. Marginalen mellan försäkringsersättning och kontantunderstöd finge anses tillräcklig genom den allmänna maximeringen av understödsbeloppen. Enligt styrelsens för säkring sdelegation (majoriteten) talar vissa skäl för införandet av ett i jämförelse med utredningens förslag modifierat system åsyftande en progressiv ökning av marginalen på så sätt att för de lägsta inkomsttagarna något extra avdrag utöver försäkringens överförsäkringstabell icke göres medan det extra avdraget för hjälpsökande, som haft högre inkomster, göres successivt större än utredningen föreslagit. Delegationen framhåller, att en så konstruerad maximeringstabell, helt frikopplad från överförsäkringstabellen, också har den fördelen att övriga av utredningen föreslagna särskilda spärregler borde kunna slopas. Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation finner, att särskilda spärregler kan slopas om ett system med skattefrihet för kontantunderstöden kombinerad med en stark progressivitet beträffande maximeringsregeln i förhållande till försäkringsbestämmelserna införes. Skulle skattefrihet för kontantunderstöden inte kunna medgivas anser samorganisationen angeläget, att det för bevarande av försäkringens förmånsställning krävs att skatten till skillnad mot vad nu är fallet avdrages vid utbetalning av understöd. Landsorganisationen hyser den uppfattningen, att några maximeringsregler med fixa gränser i förhållande till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa inte bör införas. Det bör kunna räcka med att tillsynsmyndigheten utfärdar föreskrifter att hänsyn skall tas till storleken av de på orten allmännast förekommande daghjälpsbeloppen i erkända arbetslöshetskassor, dock så att kontanthjälpen inte får överstiga vad som rymmes inom försäkringens överförsäkringsregler. Socialstyrelsen avstyrker med hänsyn till barnfamiljerna och låglönegrupperna det av utredningen töreslagna extra avdraget utöver överförsäkringsreglerna. Svenska socialvårdsförbundet är av samma mening. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att maximeringsreglerna böi uppmjukas för sådana ömmande fall, där understödet till uppehället på grund av den höga hyran kommer att understiga minimibehovet. Drätselkammaren i Norrköping anför liknande synpunkter. Även arbetslöshetsnämnden i Stockholm och drätselkammaren i Sundbyberg anser, att de föreslagna maximeringsreglerna i vissa fall medger alltför låga understöd. Utredningens förslag om en särskild maxiinering i förhållande till låglönen i orten avstyrkes, främst med hänsyn till svårigheten att fastställa denna lön, av hl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen och TCO.

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1956

Beträffande frågan om be hovs prov ningen erinrar arbetsmarknadsstyrelsen om utredningens uttalande att man i princip bör hålla på att den arbetslöse skall vara skyldig att utnyttja sådana tillgångar som kapital insatt på bankkonto samt obligationer och aktier, som kan belånas eller försäljas, även om priset kan vara oförmånligt för säljaren. Enligt styrelsen strider detta uttalande i viss mån mot hittills tillämpad praxis i det man ansett sig böra vara inte alltför restriktiv vid bedömandet av vad som skall anses som smärre besparingar. Någon skärpning av tillämpad praxis kan styrelsen inte tillstyrka. Denna uppfattning delas även av arbetslöshetsnämnden i Solna och Svenska socialvårdsförbnndet. Utredningens förslag att kontantunderstöd skall kunna lämnas som 1 å n om hjälpbehovet uppenbarligen är av tillfällig art avstyrkes eller befinnes tveksamt i flertalet av de remissyttranden där frågan berörts, varvid som skäl anföres att återbetalningsskyldigheten principiellt avskaffats vad beträffar den obligatoriska socialhjälpen. Uttalande i annan riktning göres dock av Landsorganisationen, som anser att låneformens lämplighet inte torde kunna avgöras förrän efter viss tids tillämpning och därför inte vill motsätta sig att låneformen prövas i särskilda fall. Drätselkammaren i Malmö har intet att erinra mot att låneformen användes i vissa fall. Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker utredningens förslag. Vad utredningen anfört om förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp har i allmänhet lämnats utan erinran i yttrandena. Socialstyrelsen anser dock med tanke på barnrika familjer att man bör kunna acceptera att kompletterande socialhjälp får utgå i fall där kontantunderstödet kan komma att understiga socialhjälpens standard. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Svenska socialvårdsförbundet uttalar sig för att kontantunderstöd skall kunna kompletteras med socialhjälp. Det av utredningen framlagda förslaget om slopande av föreskrifterna i It § arbetslös hetskungörelsen har behandlats i några remissyttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om inte angivna föreskrifter bör bibehållas, varvid dock begreppet mantalsskrivningskommun skulle ersätta hemortskommun. Denna speciella form av understöd för hemresa har visat sig värdefull exempelvis i fråga om avmönstrade sjömän. Det är bekant, anför styrelsen, att intresse finns i vissa städers arbetslöshetsnämnder för ett bibehållande av förevarande bestämmelser, som ofta innebär en fördel för de hjälpsökande snarare än för den tillfälliga vistelsekommunen. Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att förslaget om vistelsekommunens skyldighet gentemot hjälpsökande arbetslös är av stort värde. Emellertid kan det ligga i den enskildes intresse och tillika vara motiverat från arbetsmarknadspolitisk synpunkt, att vistelsekommunens arbetslöshetsnämnd kan bevilja särskild reseersättning till ort, där sökanden har god

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1956 205

förankring. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sig bekant några fall då en sökande på grund av föreskrifterna i It § arbetslöshetskungörelsen inte ansetts kunna erhålla hjälp av arbetslöshetsnämnden i vistelsekommunen. Jämväl vederbörande fattigvårdsstyrelse har vägrat att utge understöd åt sökanden. Någon annan hjälpform har inte funnits att tillgå och sökanden har lämnats utan hjälp med risk för förfall till bettleri o. dyl. Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att föreskrifterna i nämnda paragraf helt skall slopas, då vederbörande arbetslöshetsnämnd härigenom erhåller större möjlighet att i angivna fall ge hjälpbehövande arbetslösa understöd. Arbetslöshetsnämnden i Stockholm anser, att It § bör bibehållas i en eller annan form. Den av utredningen föreslagna ändringen, att genomgång av karenst i d inte skall fordras av den, som före arbetslöshetens inträdande uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för minst tre dagar, tillstyrkes av utrikesdepartementets understödsnämnd, som även förordar, att motsvarande förändring vid bifall till utredningens förslag vidtages i kungörelsen angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det rimligt, att kontantunderstöd skall kunna utgå omedelbart även till värnpliktig. En bestämmelse härom bör därför införas. Arbetslöshetsnämnden i Stockholm, drätselkammaren i Malmö och arbetslöshetsnämnden i Hälsingborg delar denna uppfattning.

Departementschefen

Den av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten ingår sedan 1914 som ett led i de statliga och statsunderstödda åtgärderna vid arbetslöshet. Från början var kontantunderstöden den viktigaste formen för hjälp åt oförvållat arbetslösa som icke kunde beredas arbete. Sedan arbetslöshetsförsäkringen tillkommit och utvecklats till att omfatta flertalet grupper med arbetslöshetsrisk har försäkringen blivit den viktigaste formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Frågan har även varit före att i enlighet med ett av socialvårdskommittén väckt förslag slopa kontantunderstöden som särskild hjälpform och ersätta dem med socialhjälp. I samband med att riksdagen förra året antog den nya socialhjälpslagen fastslogs dock, att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten av principiella och praktiska skäl icke bör avskaffas. Kontantunderstöden är av betydelse dels för de grupper med arbetslöshetsrisk, som fortfarande icke omtattas av arbetslöshetsförsäkringen, dels ock för de medlemmar i arbetslöshetskassorna, vilka på grund av utförsäkring eller att de eljest inte uppfyller försäkringens villkor ej kan erhålla

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

hjälp genom kassorna. Med hänsyn till det nära sambandet med arbetslöshetsförsäkringen har det ansetts lämpligt att i anslutning till översynen av försäkringen närmare överväga även kontantunderstödens regler, främst i syfte att undersöka möjligheterna att erhålla mera permanenta riktlinjer för avvägningen i förhållande till försäkringsersättningarna. Ifrågavarande spörsmål har utretts av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen har till en början berört vissa allmänna frågor av betydelse för utformningen av kontantunderstödens regler, nämligen vilket arbetsmarknadsläge som bör förutsättas och om rätt till erhållande av kontantunderstöd vid arbetslöshet bör stadgas. Vad gäller den första frågan delar jag utredningens uppfattning att reglerna för kontantunderstöden bör utformas för att närmast motsvara ett arbetsmarknadsläge som det nuvarande med låg arbetslöshet. De särskilda åtgärder som sannolikt torde bli erforderliga i ett läge med betydande sysselsättningssvårigheter torde såsom utredningen förutsatt få upptagas till behandling i samband med den allmänna beredskapsplaneringen mot en arbetslöshetskris. Som framgår av vad utredningen anfört har frågan om rätt till erhållande av lcontantunderstöd huvudsakligen teoretiskt intresse och synes lämpligen kunna anstå tills vidare. För den närmare utformningen av kontantunderstödens regler har utredningen uppställt den målsättningen att kontantunderstöden i stort sett skall medge samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt lämnas i form av socialhjälp, vidare att den väsentliga omständigheten att medlemskap i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter skall utmärkas genom en tydlig marginal till försäkringens förmån samt slutligen att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå till den lön, som utgår inom låglöneyrkena. Enligt min mening finns inte något att invända mot denna principiella uPpläggning. Som utredningen med instämmande i flera remissyttranden själv påpekat är det emellertid knappast möjligt att i praktiken helt förena dessa synpunkter med hänsyn till föreliggande stora variationer i fråga om å ena sidan socialhjälpens belopp i olika kommuner och å andra sidan försäkringsersättningarna inom de olika kassorna. Svårigheterna härvidlag belyses ytterligare av att socialhjälpsnormerna i Stockholm, vilka utledningen funnit vara av speciellt intresse då de är bland de högsta och förhållandet mellan kontantunderstöd och socialhjälp där varit ett särskilt problem, höjts med tio procent sedan utredningen framlagt sina förslag. I den centrala fragan om kontantunderstödets storlek föreslår utredningen att för dagunderstödets grundbelopp fastställes en minimigräns vid 6 kronor samt en maximigräns vid 8 kronor. Den nuvarande dyrortsgraderingen förutsättes slopad men statsbidrag skall kunna utgå endast på minimibeloppet 6 kronor. Familjetilläggen föreslås höjda för att i likhet med familjetiHäggen inom arbetslöshetsförsäkringen utgå med 2 kronor i maketill-

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956 207

lägg och 1 krona 50 öre för varje barn under 16 år. Den nuvarande maximigränsen för hyreshjälpen föreslås slopad men statsbidrag skall kunna utgå endast för ett hyreshjälpsbelopp på högst 75 kronor per månad för ensamstående och högst 150 kronor per månad för familjeförsörjare. Utredningen föreslår vidare, att det totala kontantunderstödet högst skall få uppgå till det belopp som vid motsvarande inkomst får utgå enligt arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringstabell, minskat med en ytterligare marginal som i fråga om ensamstående utgör 15 procent av den maximala försäkringsersättningen samt i fråga om familjeförsörjare hälften av marginalen för ensamstående. Slutligen föreslår utredningen, att det totala kontantunderstödet skall maximeras i förhållande till låglönen på orten.

En av de bärande principerna i utredningens förslag har såsom förut framhållits varit, att kontantunderstöden bör avvägas så att de inte ger förmåner jämförliga med dem de arbetslöshetsförsäkrade erhåller genom sina kassor. Jag finner denna princip vara av väsentlig betydelse. Emellertid har vid remissbehandlingen ur olika synpunkter riktats kritik mot skilda delar av utredningens förslag. En genomgående kritik har varit att förslaget med dess olika bestämmelser och spärregler synes onödigt invecklat och kan leda till svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Jag finner det även för egen del önskvärt med ett enklare, system. Ett sådant torde också kunna konstrueras utan uppgivande av principen att kontantunderstödets totalbelopp bör ligga något under de förmåner som erhålles genom arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningens förslag att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i sin nuvarande form skall slopas har tillstyrkts i de flesta remissyttrandena och jag biträder detsamma. Jag anser mig även böra biträda utredningens förslag att kommunerna själva skall ha frihet att inom en viss given ram bestämma med vilka belopp kontantunderstöd skall kunna utgå inom kommunen. Därigenom att kommunerna på detta sätt erhåller viss frihet att fastställa beloppen kan kontantunderstöden anpassas efter socialhjälpen, levnadskostnaderna m. m. i kommunen.

Kontantunderstödet utgöres nu av dels dagunderstöd, vilket utgår med lägre belopp för ensamstående och ett något högre belopp för makar, dels hyreshjälp. Härtill kommer ett särskilt tillägg för varje barn under 16 år. Motsvarande förmåner inom arbetslöshetsförsäkringen utgöres av daghjälp jämte i förekommande fall familjetillägg, bestående av make- eller husföreståndarinnetillägg samt barntillägg. I anslutning till den inom försäkringen tillämpade terminologin föreslår jag, att den nuvarande uppdelningen av kontantunderstödet i dagunderstöd och hyreshjälp slopas och att för dessa i fortsättningen användes den gemensamma beteckningen dagunderstöd. Utöver dagunderstödet bör liksom nu är fallet utgå särskilt barntillägg för varje barn under 16 år.

När det sedan gäller att fastställa den ram, inom vilken kommunerna

208 Kungl. Maj:ts proposition nr lib år 1956

skall kunna bestämma dagunderstödet (grundbelopp och hyreshjälp) för kommunen, bör man enligt min mening direkt knyta an till den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen för hela arbetslöshetsförsäkringen. Denna utgör f. n. mellan 14 och 15 kronor. I förevarande sammanhang torde man kunna räkna med sistnämnda belopp. För att en viss marginal skall kunna upprätthållas i förhållande till försäkringen bör dagunderstödet för ensamstående maximeras till ett något lägre belopp än den genomsnittliga daghjälpen för försäkringen, lämpligen tre kronor lägre. Dagunderstödet för ensamstående skulle alltså f. n. kunna fastställas till högst 12 kronor. På motsvarande sätt bör dagunderstödet för makar maximeras till ett något lägre belopp än den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen ökad med försäkringens maketillägg. Marginalen bör i detta fall dock inte vara större än en krona. Dagunderstödet för makar skulle sålunda f. n. kunna uppgå till högst 16 kronor. I förekommande fall bör härtill komma samma barntillägg som inom försäkringen, 1 krona 50 öre för varje barn. Maximibeloppet för dagunderstödet bör vid lämpliga tillfällen revideras med hänsyn till de ändringar den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen för hela försäkringen kan komma att undergå.

Genom det nu föreslagna systemet torde administrationen av kontantunderstöden bli väsentligt enklare än enligt utredningens förslag. De av utredningen föreslagna maximeringsreglerna i fråga om dagunderstödets grundbelopp samt statsbidraget till detta belopp och hyreshjälpen synes inte erforderliga. Även behovet av den av utredningen föreslagna maximeringen i förhållande till arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringstabell minskas, då den av mig förordade generella maximeringen av kontantunderstödets sammanlagda belopp innebär att detta belopp inte kan i samma utsträckning som enligt utredningsförslaget variera på grund av olika bostadskostnader. En särskild maximering i förhållande till den arbetslöses tidigare inkomst torde därför bli aktuell endast i de lägsta inkomstlägena. Inte heller i dessa fall bör kontantunderstöd utgå med högre belopp än den hjälpsökande med hänsyn till inkomsten skulle ha kunnat erhålla fi ån arbetslöshetsförsäkringen. Det synes emellertid få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att utfärda de särskilda bestämmelser som erfordras till förhindrande härav. På samma sätt bör styrelsen, om anledning därtill befinnes föreligga, äga meddela bestämmelser till förhindrande av att kontantunderstöd utgår med belopp som motsvarar eller överstiger låglönen i orten.

Den nuvarande möjligheten att i ömmande fall lämna visst kontantunderstöd till bostadskostnaderna åt den som uppbär ersättning från erkänd arbetslöshetskassa synes böra bibehållas.

Beträffande den i några yttranden aktualiserade frågan om det bidragsbehov, som kan föreligga för barn över 16 år, är jag ense med utredningen att detta problem bör lösas i ett större sammanhang än det nu förevarande.

K it ny I. Maj.ts proposition nr ltl ur 1956 209

Såsom utredningen framhållit bör behovspröva ingen beträffande kontantunderstöden vara eu realitet. Någon skärpning av nuvarande praxis synes dock inte påkallad. Utredningens förslag att kontantunderstöd skall kunna lämnas som lån för avhjälpande av ett uppenbart tillfälligt behov kan jag icke tillstyrka.

Vad slutligen angår förhållandet mellan kontantunderstöden och socialhjälpen anser jag i likhet med utredningen att de båda hjälpformerna bör hållas skilda. Kontantunderstöd bör sålunda inte kunna utgå till den som uppbär socialhjälp i annat fall än då socialhjälpen lämnats för täckande av ett rent tillfälligt hjälpbehov.

I It § arbetslöshetskungörelsen stadgas att arbetslöshetsnämnd äger hänvisa arbetslös, som har hemortsrätt inom annan kommun, att söka hjälp i hemortskommunen samt efter tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen tilldela honom understöd för hans resa dit. Paragrafen innehåller emellertid också regeln att den som vistats minst nio månader i kommun där han ej äger hemortsrätt och under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet bör beredas arbetslöshetslijälp inom vistelsekommunen. Utredningen har med hänsyn till socialhjälpslagens bestämmelser föreslagit, att paragrafen skall upphävas. Arbetsmarknadsstyrelsen har däremot ifrågasatt om ej paragrafen borde bibehållas med den ändringen att begreppet hemortskommun skulle bytas ut mot mantalsskrivningskommun. För min del anser jag inte sistnämnda lösning lämplig. Huvudregeln bör enligt min mening vara att den arbetslöse erhåller hjälp i vistelsekommunen. Då det emellertid framhållits att det kan vara eu fördel för honom alt få understöd för resa till sin hemkommun, anser jag mig inte böra motsätta mig att sådant understöd får lämnas i speciella fall. Jag törordar, att i paragrafen utsäges, att arbetslös bör erhålla hjälp i vistelsekommunen men att understöd för resa till mantalsskrivningskommunen tår lämnas efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. Det särskilda statsbidrag som nu utgår när den arbetslöse inte har hemortsrätt i vistelsekommunen bör i framtiden lämnas när den arbetslöse inte är mantalsskriven där.

Mot den av utredningen föreslagna kompletteringen av karensreglerna har jag intet alt erinra. Ytterligare uppmjukning av dessa regler anser jag däremot inte motiverad. Bestämmelserna om avstängning från understöd, lämpligt arbete in. in. bör ändras i anslutning till den nya förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i arbetslöshetskungörelsen som i övrigt föranledes av vad jag i det föregående förordat ävensom de jämkningar som påkallas med anledning av socialhjälpslagen. Detsamma torde få gälla kungörelsen om understöd åt sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Ifrågavarande understöd bygger såsom utredningen erinrat på nuvarande regler för kontantunderstöden. 14—llihany till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr Ui'i

210 Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1956

Hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts och med framhållande av att hinder icke svnes föreligga för att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession hemställer föredragande departementschefen härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att ilels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till 1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt 2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor ; dels ock godkänna de av departementschefen förordade ändrade riktlinjerna beträffande kontantunderstöd till arbetslösa. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Börje Carlsson

Kungl. Maj:Is proposition nr 744 år 1950 211

212 Kungl. Maj:ts proposition nr tH är 19ÖG

Sid.