Prop. 1956:144

('med förslag till förord\xad ning om erkända arbetslöshetskassor m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

1

Nr 144

Kungl. Maj:ls proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om erkända arbetslöshetskassor samt 2) förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1934 års förordning om erkända arbetslös­ hetskassor ersättes av en ny förordning i ämnet.

I syfte att öka försäkringens effektivitet föreslås, att vissa grupper, som nu inte kan försäkra sig, under vissa förutsättningar skall kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och genom avgiftsbetalning bygga upp ett försäk­ ringsskydd mot arbetslöshet. Till dessa grupper hör självständiga företa­ gare och s. k. hemarbetare.

Liksom hittills anses det böra ankomma på kassorna själva att avgöra, huruvida ålderspensionärer skall få vara medlemmar i dem. Statsbidraget till kassas kostnader för ersättningar åt ålderspensionärer föreslås emel­ lertid på visst sätt begränsat.

I övrigt föreslås åtskilliga ändringar i nu gällande lagstiftning. De flesta av dem rör tekniska detaljfrågor. Bland de ändringar som har större räck­ vidd må nämnas följande.

Den maximala ersättningstiden föreslås förlängd från 156 till 210 dagar. Ersättning skall enligt förslaget inte utgå för enstaka arbetslös dag i en vecka. I vissa fall föreslås halv ersättning skola utgå. 1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr li4

2

Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka

från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, om­

fattande tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestäm­

melserna om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av

nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.

Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbets­

löshetskassor. I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag en­

dast smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den

föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.

De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september

1957.

Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunder-

stöden till arbetslösa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

3

Förslag

till

Förordning

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder med­

lem ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna för­

ordning, må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av

den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om under­

stödsföreningar.

Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt

stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbets­

löshetskassa».

2

§.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skrift­

ligen av föreningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas

antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom an­

gående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller

annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfat­

tas enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara be­

styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunder­

skrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda där­

till, må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II

i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.

4

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller

till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslös­

hetskassa och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med

hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må an­

tagande vägras.

5 §.

Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva an­

tagen till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa

ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under vill­

kor att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stad­

gat, utgå med lägre belopp än eljest.

6

§•

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda

medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.

7 §.

Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett

år—den 31 augusti påföljande år.

Kungl. Maj:ts proposition nr It

4

år 1956

II. Om stadgarnas innehåll

Verksamhetsområde och medlemskap

8 §•

I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsom­

råde angivas.

9 §.

1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall

undantagas

1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,

2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,

3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

samt

4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.

2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa

skall undantagas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlö­

ning användas till arbete för annans räkning, samt

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.

5

I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträ­ det i kassan.

3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av med­ givande som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).

10 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­ stå som medlem må undantagas

1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att med­ lem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt så­ lunda föreskrivet villkor,

2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att med­ lem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst om­ råde, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,

3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn,

4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbets­ löshet är för handen,

5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av bety­ delse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,

6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och

7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stad­ garna.

Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5) sägs, må återinträde vägras honom.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå som medlem vägras någon av anledning som i första styc­ ket 4) omförmäles, skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas för till­ synsmyndigheten. Detsamma skall iakttagas beträffande beslut, varigenom någon jämlikt andra stycket vägras återinträde.

11

§.

I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­ stå som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begräns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

6

ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,

äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa före­

skriva de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.

12

§.

Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kas­

san, åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under med­

lemmens senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid

skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.

13 §.

Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut var­

igenom han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) ute­

slutes ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första

period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer

intyg som avses i 22 §.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej före­

skrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

Klassindelning och klasstillhörighet m. in.

15 §.

Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsyns­

myndigheten godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med

skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäk-

ringsvillkor i övrigt.

Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han

tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt

begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp

anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund

varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre

daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

Avgifter och uttaxering

16 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid,

som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsför­

eningar.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å med­

lemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas

och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.

7

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i

kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik

särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner

skäligt.

17 §.

Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa

med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlems­

avgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften

eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyl­

dighet kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten

beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att

utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast

vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte

månaden.

Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskri­

ven tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan

grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl före­

ligga, äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att

inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga

kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande

godkännas av tillsynsmyndigheten.

Ersättningens former m. m.

18 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för

dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg

till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt

eller delvis utgå i naturaförmåner.

Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och

flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.

19 §.

1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så be­

slutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg

må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.

2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn

eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äkten­

skap eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och

kyrkoskrivet bos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956

8

mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt

tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten full-

göres, utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade

till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptiv-

fadern, fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast

till modern (adoptivmodern, fostermodern).

3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som

varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han

fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken.

Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutva­

rande make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller

själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära

maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam

bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande hus­

föreståndarinnetillägg skall vad som sägs i första stycket andra punkten

äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens

hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Villkor för rätt till ersättning

20

§.

Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är ar­

betsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

21

§.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla

om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och

orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på

grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,

skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar

varje vecka.

Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han

så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.

22

§.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall

den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka

arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyl­

digheten att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för ho­

nom eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet

eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag

9

eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av

tillsynsmyndigheten.

Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om

att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som

där avses.

23 §.

1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa

med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter,

eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter

samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värn­

pliktig varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte

den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller

tolv månader.

2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas

endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i

kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv

månader närmast före arbetslöshetens inträdande

erlagt avgift,

varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst­

göring som värnpliktig eller

uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.

I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke in­

räknas tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit

förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,

som infaller efter det han fyllt 67 år.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av

rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första

stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem manader förkortas till

lägst sexton veckor eller fyra månader.

Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid

tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången

av det senare försäkringsåret.

24 §.

Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som

erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts

till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då

han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åt­

njutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller

barnsbörd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande

viss grupp av medlemmar medgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

10

1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,

2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans

räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift

för tid, da han utför arbete som självständig företagare, samt

3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans

räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för

en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig

företagare.

Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,

då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större

utsträckning än i andra stycket sägs.

25 §.

Erkanda arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken med­

lem erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodo­

räknas ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf

angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vil­

ken han övergår. Överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas

med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbets­

löshetsförsäkring icke finnes anordnad.

Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de

där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift er­

lagts till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid,

för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt

eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid,

for vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid,

som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts.

Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kas­

san varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshets-

hjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i

kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs,

vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före

kassans bildande erlagt till sammanslutningen.

Överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola

för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

26 §.

Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott till­

hört erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,

allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av­

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

11

brottet i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid ut­ träde ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid åter- inträde inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.

27 §.

övergår medlem till klass med högre daghjälp, må den högre daghjäl­ pen ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en av­ gift. Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldig­ het för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må daghjälp efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.

Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 § till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.

Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga mot­ svarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

28 §.

1 mom. Daghjälp må icke utgå till medlem, förrän han under en samman­ hängande tid av högst tjugoen dagar varit arbetslös sex dagar (karenstid) och för dessa dagar företett intyg som i 22 § sägs.

Om särskilda skäl föranleda därtill, äger kassa föreskriva förlängning av de tider, som angivas i första stycket. Karenstiden må dock ej utsträckas längre än till tre månader och den tid, inom vilken karenstiden beräknas, ej bestämmas längre än till sex månader.

1 karenstid inräknas endast dag, för vilken hel daghjälp skulle hava ut­ gått, om karenstiden gått till ända. Dag, för vilken daghjälp jämlikt 33 § icke skulle hava utgått, må dock inräknas i karenstiden.

Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kort­ varig arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndig­ heten föreskriva, att vissa dagar vid dessa helger icke skola inraknas i karenstiden.

2 mom. Karenstid anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter att hava

uppburit hel sjukpenning eller hempenning enligt lagen om allmän sjuk­ försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karens­ tiden, eller

åtnjutit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller under minst trettio dagar fullgjort tjänstgöring såsom värnpliktig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upp­

hörande eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §.

Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten

föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter

det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort

karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av

sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av med­

lem, som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta anta­

let dagar.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-4 år 1956

Ersättningens storlek

29 §.

1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor.

Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn.

Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg

med samma belopp.

2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat ar­

bete i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar,

må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han

å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar,

må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg ut­

givas med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast

gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete

och jämväl söker sådant arbete.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och

familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.

30 §.

1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej ut­

givas högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som

framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).

Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om

medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som

medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbets­

tid som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger

tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller må­

nadsinkomst än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst.

Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra

stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten van­

liga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och

av samma arbetsförmåga som medlemmen.

13

Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta mo­

ment, skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och där­

efter barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen ned­

sättas.

2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande under­

stöd från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande

av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och fa­

milj etillägg utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den

högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Ersättningstiden

31 §.

1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtio-

sex dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för

viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst två­

hundratio dagar under varje sådant år.

1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under

ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för

medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år.

2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt

vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av

1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken

utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller med­

givandet avser eller utgivits på grund av sadan obligatorisk arbetslöshets­

försäkring i främmande stat, som medgivandet gäller.

Inskränkningar i rätten till ersättning

32 §.

Daghjälp må icke utgivas för

1) söndag,

2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående

eller efterföljande vardag,

3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik

fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),

4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om

moderskapshjälp, och

5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan ut­

sträckning, att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må dag­

hjälp ej heller utgivas för den sjätte dagen.

14

33 §.

Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fort­

löpande är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal

dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp,

minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslut­

ning till genomgången karenstid.

Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den

tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att

tillämpa vad som är stadgat i första stycket.

Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första

stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej

innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

34 §.

Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årli­

gen regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständighe­

ter, äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss

grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må

stadgas,

att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas,

skola förlängas,

att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller

att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret,

skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vil­

ken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken

karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom.

andra stycket.

35 §.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbets­

löshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska

ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjäl­

pens belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av dag­

hjälp.

Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid be­

slutets meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet

skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej

upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst

förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.

36 §.

Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

Kungi. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

15

lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl

genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till

stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande

till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag

och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektiv­

avtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda

beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom om­

råde, där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet

allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må

hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

37 §.

För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är före­

mål för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne-

och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf med­

delas av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956

38 §.

Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande

av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas

ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkän-

nas honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas

för tillsynsmyndigheten.

39 §.

I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som

ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att

uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Ansökan om ersättning

40 §.

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansök­

ningen skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§.

Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.

Fondbildning

41 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsva­

rande per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnitt-

liga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av

erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,

om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma

sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det

belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.

Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltnings­

kostnaderna eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten

föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av

vad i första stycket sägs.

Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall

tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, be­

stämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten

med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i öv­

rigt lämnat medgivande därtill.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

42 §.

Fondens tillgångar skola redovisas

1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garan­

terats av staten,

2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga­

riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Sven­

ska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom

finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, post­

sparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller central­

kassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel-

17

sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter ut­ färdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garante­ rade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande er­ hållit Konungens tillstånd, eller

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, eller i aktier i aktiebolag eller andelar i ekonomisk förening, därest bolaget eller föreningen uteslutande har till uppgift att äga och för­ valta sådan fastighet; dock att i varje fall åbyggnad a fastigheten skall \ara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må med tillsynsmyndighetens med­ givande högst en femtedel av fondens tillgångar redovisas i skuldförbin­ delser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

Styrelse m. m.

43 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.

Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsyns­ myndigheten.

44 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

III. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande

av antagande

45 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvis­ ning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgi­ vits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen. 2 — llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 744

18

46 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår

samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de sär­

skilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsva­

rande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

47 §.

Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga

om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,

ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsyns­

myndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,

protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till samman­

träde med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyn­

digheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som

myndigheten begär.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforder­

liga formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna for­

mulären.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshets­

kassorna meddelas av Konungen.

48 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,

i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre

medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,

åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos

tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så

snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att

likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas så­

dant medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, un­

der vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet

återkallas.

Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant

medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det

nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara

pliktig att träda i likvidation.

49 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning före­

kommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

19

hetskassas verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksam­ het, som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

50 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 79 § lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenhe­ ten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr H

4

år 1956

IV. Straffbestämmelser

51 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försum­ melse åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla.

Uppgår den 1 september 1957 antalet medlemmar i kassa, som antagits dessförinnan, icke till 1 500, skola äldre bestämmelser angående minsta an­ talet medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i denna understiger 1 500.

Därest kassa enligt sina den 31 augusti 1957 gällande stadgar utgiver daghjälp för mindre antal dagar än som angives i 31 § 1 mom. andra styc­ ket i den nya förordningen, må kassan så länge tillsynsmyndigheten det medgiver utgiva daghjälp för samma antal dagar varje försäkringsår efter det den nya förordningen trätt i kraft.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Förslag

till

Förordning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den

om erkända

arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag,

daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2

§•

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje

dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor

25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av

25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50

öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än

fem kronor för varje ersättningsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall

grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.

För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om

erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av

belopp, som i första och andra styckena sägs.

3 §•

Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalen­

derår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för

dåghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa va­

rit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som sva­

rar mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till an­

talet ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna

förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp,

som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor

utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstats­

bidrag.

4 §•

För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända

arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbi­

draget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

21

5 §.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upp­ hört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fal­ let till dess antagandet upphörde att gälla.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande beräkning av daghjälpsbidraget för viss klass, då klassindelningen inom erkänd arbetslöshetskassa ändrats under kalenderåret.

6

§•

Familj etilläggsbidrag utgår med nedan angivet undantag för kalenderår med belopp, motsvarande sjuttiofem procent av kassans sammanlagda ut­ gifter för familjetillägg under året.

7

§•

I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år, utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst sjuttioåtta ersättningsdagar under försäkringsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

8

§•

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till antalet år smedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i ersättning till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Medlemsbidrag utgår, där ej annat följer av vad i tredje stycket sägs, med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som icke överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 3 000 men icke 25 000, och med tre kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

Då kassa antages under villkor, som angives i 5 § förordningen om er­ kända arbetslöshetskassor, skall tillsynsmyndigheten bestämma, efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.

9

§■

Antalet årsmedlemmar under visst kalenderår motsvarar en sjättedel av summan av antalet medlemmar vid utgången av envar av perioderna ja­ nuari—februari, mars—april, maj—juni, juli—augusti, september oktober och november—december eller, om antagande till erkänd arbetslöshetskassa gällt endast under del av året, vid utgången av varje dylik period, under vil­ ken antagandet hela tiden varit gällande.

Antalet ersättningsdagar per medlem under visst kalenderår motsvarar antalet dagar under året, för vilka dagbjälp utgått, dividerat med antalet

22

årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke

inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetill-

läggsbidrag enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning

utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

10

§.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.

När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa

utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag,

som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio

tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna an­

tagas belöpa å samma tid.

11

§•

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av stats­

bidrag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen

den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om

statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1956

23

Bilaga

Bilaga till förordningen den

om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor

Antal ersättnings-

dagar per medlem

0—3

3.25

3.50

3.75

4

4.25

4.50

4.75

5

5.25

5.50

6

7

8

9

10

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

Antal ersättnings­

dagar per medlem

0,0

3.0

6.0

8,9

11.9

14.4

16.9

19.4

21.9

24.0

26.1

30,3

37.5

43.5

48,7

53,1

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26 och där­

över

56,8

60,0

62.7

65.0

67.0

68.7

70.1

71,3

72.2

73.0

73.7

74.2

74,6

74.8

74.9

75.0

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt

framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna pro­

centtalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels

procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande :

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor rörande arbets­

löshetsförsäkringen och kontantunderstöden till arbetslösa samt anför.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillsattes år 1951 en särskild utred­

ning — 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen1 -— med uppgift

att verkställa en översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga stats­

understödda arbetslöshetsförsäkringen. Sedermera uppdrogs åt utredningen

att utreda även vissa frågor angående den av kommunerna med bidrag av

statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa.

Utredningen redovisade år 1952 en del av resultatet av sitt arbete. På

grundval härav beslöt 1953 års riksdag avsevärda förbättringar av stats­

bidragen till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar

kassorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7,

rskr 185).

Utredningen har numera slutfört sitt arbete och därvid lagt fram dels

betänkande med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor

in. m. (SOU 1955:27) och dels en promemoria angående vissa frågor

rörande kontantunderstöden åt arbetslösa (stencilerad).

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkrings-

anstalten, pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och

fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium -— som bifogat

yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorga­

nisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,

1 Byråchefen L. Hultström, ordförande, ombudsmannen J. Christensson, ledamoten av

riksdagens andra kammare Sven Gustafson, sekreteraren B. Hagård, förbundskassören Helga

Johansson-Ekdahl, ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Lindberg, ombudsmannen

R. Lindforss samt i frågor rörande kontantunderstödsverksamheten kommunalnämndsord-

föranden N. J. L. Eliasson och direktören T. H. Henriksson.

25

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbyg­

dens folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvin­

nors samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Över promemorian har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, utrikesdepartementets

understödsnämnd, överståthållarämbetet — som överlämnat yttrande från

stadskollegiet i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län — vilka bifogat ytt­

randen från ett antal kommuner — Landsorganisationen i Sverige, Tjänste­

männens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, De erkända

arbetslöshetskassornas samorganisation, Svenska landskommunernas för­

bund, Svenska stadsförbundet och Svenska socialvårdsförbundet.

Jag hemställer nu att få till behandling upptaga hithörande spörsmål. Det

synes härvid lämpligt att behandla försäkringen och kontantunderstöds-

verksamheten var för sig samt att inleda avsnittet rörande försäkringen

med en kortfattad översikt av gällande bestämmelser.

Kungl Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Arbetslöshetsförsäkringen

Översikt av gällande bestämmelser

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom

beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen

handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva

och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt hän­

seende understödsföreningar och lyder under lagen den 24 mars 1938 om

understödsföreningar (nr 96; ändr. 457/1942, 190/1945, 854/1946, 288/1952

och 386/1955). Deras verksamhet regleras dessutom genom förordningen

den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (nr 264; ändr. 227/1937,

99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947, 368/1947,

252/1949, 323/1953 och 268/1954), förordningen den 15 juni 1934 om stats­

bidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 265; ändr. 495/1941, 186/1943,

713/1946, 43/1948, 240/1950 och 324/1953), kungörelsen den 23 november

1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor (nr 554; ändr.

325/1953) samt kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen

av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 62). Vidare

gäller kungörelsen den 8 november 1912 angående tillsyn å understödsför­

eningar m. m. (nr 304; ändr. 307/1932, 638/1934, 100/1938, 670/1947 och

226/1953).

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom

rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande

26

fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande

till dessa. Rätt till inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom

löntagare arbetar för annans räkning inom kassans verksamhetsområde,

alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade

löntagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt.

I de olika fackförbundens stadgar föreskrives nämligen, att medlemmarna

— med vissa undantag — också skall tillhöra förbundets arbetslöshetskassa.

Enligt 1 § kungörelsen angående tillsyn å understödsföreningar m. m. är

arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen.

Beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en särskild delegation

med representanter för kassorna.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa göres hos tillsyns­

myndigheten. För antagande fordras bl. a., att kassans stadgar står i över­

ensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen (4 §). Kassornas stad­

gar kan emellertid i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än

förordningen.

Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid, som

skall omfatta minst sex dagar (22 §). Understöd får utgå för högst 156

dagar under loppet av en tolvmånadersperiod (23 §). Understödstiden i kas­

sorna varierar mellan 90 och 156 dagar.

Rätt till understöd från arbetslöshetskassa kan i regel uppkomma först

sedan medlemmen till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter (eller 12 må­

nadsavgifter), det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att understöd

skall kunna utgå fordras därjämte, att medlemmen erlagt som regel minst

20 veckoavgifter (eller fem månadsavgifter) inom de 12 månader, som lig­

ger närmast före arbetslöshetens början, det s. k. tidsbestämda avgifts­

villkoret. Nämnda period om 12 månader kan i vissa fall förlängas (21 §).

Ett annat villkor för understöd är att den försäkrade kan förete intyg

från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att något

lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom (14 §). Försäkringen avser

att bereda skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande

skilts därifrån, skall avstängas från rätt till understöd under en tid av

fyra veckor. Samma påföljd drabbar den som vägrar antaga erbjudet ar­

bete, vilket enligt gällande bestämmelser är att anse såsom lämpligt (15 §).

För understödsrätt fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen

är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete (14 §).

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för

dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till

daghjälpen (17 §). Arbetslöshetskassan bestämmer själv daghjälpens stor­

lek. Daghjälpen må dock inte fastställas till högre belopp än 20 kronor.

Familjetillägg utgöres av barntillägg, som utgår med en krona 50 öre per

dag för varje barn under 16 år, samt, i den mån kassa så beslutat, make­

Kungl Maj:ts proposition nr 744 år 1956

27

tillägg och husföreståndarinnetillägg, som utgår med två kronor per dag.

Understödet maximeras genom särskilda överförsäkringsregler (20 §).

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då

särskilda omständigheter föreligger kan inskränkningar göras i understöds-

rätten (22 §). Vissa inskränkningar i denna rätt är föreskrivna vid kort­

tidsarbete m. m. (20 §).

Arbetslöshetskasseförordningen innehåller vidare föreskrifter om vad

stadgarna skall innehålla rörande avgifter och fondbildning (26—27 §§),

rörande styrelse och revisorer samt rörande utövande av den befogenhet,

som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa (28—29 §§). Dess­

utom finns i förordningen regler om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor

och återkallande av antagande (30—35 §§) samt straffbestämmelser (37—

38 §§).

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom avgifter av de

försäkrade samt genom statsbidrag.

I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Avgift

per månad upptages huvudsakligen i tjänstemannakassorna. Avgifternas

storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa mellan olika för-

säkringsklasser. Enligt 13 § understödsföreningslagen skall avgifterna vara

så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkoms­

ter kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltnings­

kostnader och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven

fondbildning. Avgifternas upptagande får inte göras beroende av inträffade

försäkringsfall. Ej heller får avgifterna utgå med olika belopp för olika

grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes

av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk eller å under-

stödsrätt till den del densamma grundas å erlagda medlemsavgifter.

Enligt förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår

statsbidraget i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggs-

bidrag och förvaltningsbidrag.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar enligt vissa

i 27 § arbetslöshetskasseförordningen upptagna regler. Utbetalning av

understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fon­

dens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande

därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Denna får endast

tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår till täckande av

kassans löpande utgifter.

Vissa uppgifter angående verksamheten

Socialvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag

angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) läm­

nat en utförlig redogörelse för försäkringen t. o. in. år 1947 (s. 63—104). I

det nu förevarande betänkandet (s. 35—45) redogöres för utvecklingen

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

därefter fram t. o. m. år 1954. Här torde få hänvisas till nämnda redogörelser.

Några uppgifter av särskilt intresse redovisas dock i det följande.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid slutet av år 1954 43 kassor med

1 212 000 medlemmar (994 000 män och 218 000 kvinnor). Kassorna förde­

lade sig efter medlemsantal på följande sätt.

Medlemsantal

Antal kassor

100 000— .............

2

50 000—100 000 .............

4

25 000— 50 000 ___

9

15 000— 25 000 ...........

7

10 000— 15 000 ...................

8

5 000— 10 000 ........................

2

2 000— 5 000 ................................

7

— 2 000 .........................................

4

Summa

43

De försäkrades antal torde vid utgången av 1955 ha uppgått till ca

1 240 000.

Genomsnittligt utbetalad daghjälp och familjetillägg per understödsdag

vart och ett av åren 1945 och 1950—1954 framgår av följande tabell.

År

I genomsnitt utbetalat per ersättningsdag

daghjälp

kr.

familjetillägg

kr.

summa

kr.

1945 ...............................................

5,03

1,16

6,19

1950 ..........................................

6,55

1,50

8,05

1951 ............................

6,83

1,41

8,24

1952 .....................................

7,10

1,20

8,30

1953 ..........................................

8,71

1,50

10,21

1954 ..................................

14,64

2,02

16,66

Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 de­

cember åren 1950, 1952 och 1954 framgår av följande tablå.

Tillförsäkrat dag-

hjälpsbelopp

kr.

Antal medlemmar den 31 december år

1950

1952

1954

totalt

%

totalt

%

totalt

0/

/o

16,00—17,00...............

628 535

51,9

14,00—15,99..........................

_

_

148 544

12,3

12,00—13,99........................

_

_

205 684

17,0

10,00—11,99............................

_

_

110 695

9,1

8,00— 9,99............................

376 785

34,7

613 455

53,7

86 084

7,1

6,00— 7,99........................

478 602

44,1

409 170

35,8

31 701

2,6

4,00— 5,99............................

218 084

20,1

119 900

10,5

537

0,0

2,00— 3,99............................

11 702

1,1

638

0,0

Summa

1 085 173

100,0

1 143 163

100,0

1 211780

100,0

29

Medlemmarnas fördelning efter veckoavgifter (d. v. s. avgifter, som de enligt stadgarna hade att erlägga) den 31 december åren 1950, 1952 och 1954 framgår av följande tablå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Veckoavgift

kr.

Antal medlemmar i % av hela antalet

försäkrade den 31 december år

1950

1952

1954

3,00— ........................

1,2

2,50—2,99........................

1,5

2,00—2,49.......................

8,5

1,50—1,99....................... 2,8

2,8

8,3

1,00—1,49....................... 10,6

11,6

25,2

0,75—0 99........................ 17,7

21,5

23,6

0,50—0,74........................ 41,5

33,0

11,1

0,25—0,49........................ 17,1

20,0

14,0

—0,24........................ 10,3

11,1

6,6

Summa 100,0

100,0

100,0

Arbetslöshetens och understödsrörelsens omfattning i arbetslöshetskas­ sorna åren 1935—1954 redovisas i följande tabell, som innehåller uppgifter om dels antalet för arbetslöshet fristämplade veckor i procent av antalet möjliga (arbetslöshetsprocenten) och dels antalet understödda dagar.

År

Arbetslöshetsprocent

Antal unde

totalt (1 000-tal)

rstödsdagar

per medlem

1935 ................................ 9,0

158

3,9

1936 ................................

11,4

400

5,2

1937 ................................

8,9

624

5,2

1938 ................................ 7,9

988

5,6

1939 ................................ 6,4

806

4,3

1940 ................................ 7,9

1 502

7,3

1941 ................................ 8,6

2 027

7,4

1942 ................................ 5,2

2 169

5,1

1943 ................................ 4,9

1 851

2,7

1944 ................................

5,1

1 995

2,7

1945 ................................ 5,1

2 423

3,0

1946 ................................ 4,0

1 639

1,9

1947 ................................ 3,9

1 588

1,7

1948 ................................

4,4

2 372

2,3

1949 ................................ 3,9

2 948

2,8

1950 ................................ 3,5

2 805

2,6

1951 ................................ 2,9

1 674

1,5

1952 ................................ 3,4

2 715

2,4

1953 ................................ 3,6

4 112

3,6

1954 ................................ 3,4

4 088

3,5

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 14

4

år 1956

De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden sedan verk­

samhetens början år 1935 framgår av följande tablå. Uppgifterna avser

1 000-tal kronor.

Inkomster.

År

Start­

fonder

Avgifter,

räntor m. m.1

Statsbidrag

(egentligt)

Uppskrivning

av obliga­

tionsvärden

Summa

1935—39...................

2 953

11440

4 535

18 928

1940—44...................

18 340

55 085

22 921

274

96 620

1945—49...................

6 540

133 713

46 344

186 597

1950............................

33 259

12 719

11

45 989

1951............................

57

35 075

7 732

168

43 032

1952............................

36 632

11 434

48 066

1953............................

42 983

22 223

136

65 342

1954............................

172

59 973

40 881

101 026

Summa

28 062

408 160

168 789

589

605 600

1 Häri ingår anslag från organisationer (dock ej startfonder) samt vissa bidrag av pris-

utjämningsmedel.

Utgifter.

År

Understöd

Förvaltning

m. m.

Nedskrivning

av obliga­

tionsvärden

Fondering

Summa

1935—39........................

8 515

2 729

332

7 352

18 928

1940—44........................

38 993

10 980

46 647

96 620

1945—49........................

77 717

22 960

85 920

186 597

1950................................

22 578

5 403

724

17 284

45 989

1951................................

13 791

6 228

1 150

21 863

43 032

1952................................

22 537

6 991

1 310

17 228

48 066

1953................................

42 006

7 534

24

15 778

65 342

1954................................

68 094

8 231

1 536

23 165

101 026

Summa

294 231

71 056

5 076

235 237

605 600

Försäkringens inkomster fördelar sig efter olika källor procentuellt på

följande sätt.

År

Inkomster i %

Summa

Avgifter,

räntor

startfonder

m. m.

Statsbidrag

1935—39 .......................

76,0

24,0

100,0

1940—44 .......................

76,3

23,7

100,0

1945—49 .......................

75,2

24,8

100,0

1950 ................................

72,3

27,7

100,0

1951 ................................

82,0

18,0

100,0

1952 ................................

76,2

23,8

100,0

1953 ................................

66,0

34,0

100,0

1954 ................................

59,5

40,5

100,0

31

Uppburna räntor uppgick under år 1954 till något över 6 miljoner kronor. Statsbidragets (exkl. förvaltningsbidrag) andel av kassornas understöds- kostnader var under åren 1951—1954 resp. 35,0, 37,4, 44,4 och 53,7 %.

Försäkringens effektivitet, uttryckt i antalet ersättningsdagar i procent av antalet arbetslösa dagar (understödsprocent), var låg under försäkringens första år. Verksamheten var emellertid då i begynnelsestadiet och försäk­ ringen hade en ringa omfattning. Under år 1940—1942 höll sig understöds- procenten strax under eller vid 30. I samband med den därefter följande minskningen av arbetslösheten och försäkringens kraftiga utbyggnad har effektiviteten varit låg. År 1951 uppgick understödsprocenten till endast 16,5 och år 1952 till 22,2. Understödsprocenten steg emellertid år 1953 till 31,8 och år 1954 till 33,1.

Den trots genomförda förbättringar låga effektiviteten under största delen av den redovisade tidsperioden torde enligt utredningen kunna förklaras av den höga sysselsättningen med relativt korta arbetslöshetsperioder. Vid större arbetslöshet med längre arbetslöshetsperioder ökades antalet under­ stödda dagar dels genom att karenstidens inverkan minskade, dels genom att de försäkrade finge mera intresse av att verkligen taga ut ersättning från försäkringen. Under år då större arbetslöshetskassor började sin verk­ samhet påverkades effektiviteten härav, eftersom nybildade kassor som regel inte kunde börja utge understöd förrän de varit i verksamhet en viss tid.

Jag övergår nu till att behandla utredningens förslag och yttrandena där­ över. Med hänsyn till att utredningens betänkande innefattar en detalje­ rad genomgång av nu gällande bestämmelser, anser jag mig kunna under­ låta att lämna en sammanfattande redogörelse för de resultat, vartill utred­ ningen kommit. Jag övergår därför direkt till att i särskilda avsnitt redogöra för vissa betydelsefulla spörsmål för att sedan upptaga återstående frågor i en specialmotivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Försäkringens omfattning

Gällande bestämmelser m. m.

För att en understödsförening skall kunna antagas till erkänd arbetslös­ hetskassa och därmed erhålla rätt till statsbidrag kräves enligt arbetslös- hetskasseförordningen, att föreningen består av minst 500 medlemmar. Om särskilda omständigheter föranleder därtill, kan dock även förening med mindre medlemsantal antagas (3 §).

Enligt 7 § förordningen skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbets­ löshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att sam­ tidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning;

32

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva, att personer

som avses under 1) och 2) må kunna vinna inträde i kassan eller där kvar­

stå såsom medlemmar.

Enligt 21 § 5 mom. förordningen får arbete som utförts i medlemmens

hem inte tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren för understöds-

rätt.

Genom bestämmelserna i 7 § och 21 § 5 mom. begränsas den frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen i princip till personer, som mot avlöning utför

arbete för annans räkning, dvs. arbetstagarna, dock med undantag för

hemarbetare och företagares familjemedlemmar.

Av 7 § 4) följer, att varje kassa är skyldig att själv fastställa en minimi­

ålder för rätt till medlemskap i kassan. Någon maximiålder är inte före­

skriven i förordningen, och inte heller föreligger skyldighet för kassorna

att själva fastställa en övre åldersgräns för medlemskap. Däremot står

det kassorna fritt att i stadgarna intaga föreskrifter härom. Genom bestäm­

melser i stadgarna äger kassorna vidare från rätt till medlemskap utesluta

bl. a. den, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan

synnerlig risk för arbetslöshet är för handen (8 § 3).

Av de nu verksamma kassorna har 29 infört särskilda bestämmelser i

fråga om inträde för personer tillhörande de övre åldersgrupperna. Maximi-

åldern för inträde har sålunda fastställts till 67 år i 9 kassor, till 65 år i

6 kassor, till 60 år i 13 kassor och till 55 år i 1 kassa. Det kan anmärkas,

att ifrågavarande åldersgränser ej gäller vid övergång från annan kassa.

En erkänd arbetslöshetskassa har i sina stadgar föreskrivit, att den som

fyllt 67 år skall utträda ur kassan. En annan kassa har i sina stadgar intagit

en bestämmelse om att från medlemskap i kassan skall uteslutas den som

fyllt 70 år. Övriga arbetslöshetskassor har inte någon motsvarande bestäm­

melse i stadgarna.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Utredningen

Utredningen har å s. 51—53 i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter

beträffande anslutningen till arbetslöshetsförsäkring-

e n. Av dessa uppgifter framgår bl. a. följande. Ca 59 procent av de arbets­

tagare, som kan betecknas som arbetarpersonal enligt 1950 års folkräkning,

var arbetslöshetsförsäkrade vid utgången av år 1950.1 Anslutningen till för­

säkringen har ökat sedan dess. Vid utgången av år 1954 tillhörde av Lands-

1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vilken

inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.

33

organisationens medlemmar 1 060 000 eller omkring 78 procent försäk­ ringen. Efter genomförandet av de förbättrade förmånerna och statsbidragen inom försäkringen har flera nya kassor tillkommit, den största — Pappers­ industriarbetarnas — med ca 33 000 medlemmar. Av de till Landsorganisa­ tionen anslutna fackförbunden har emellertid av olika skäl förbund med sammanlagt ca 190 000 medlemmar inte bildat erkända arbetslöshetskassor, ehuru möjligheter därtill föreligger enligt nuvarande bestämmelser. De största av dessa förbund är Kommunalarbetareförbundet, Fastighetsarbe- tareförbundet, Telegraf- och telefonmannaförbundet samt Postmannaför- bundet.

Antalet arbetstagare, som betecknas såsom tjänstemän,-uppgick enligt 1950 års folkräkning till ca 846 000. Enligt utredningens beräkningar till­ hörde 11,8 procent eller ca 100 000 av dessa arbetslöshetsförsäkringen vid utgången av 1950.1 Antalet medlemmar i fackliga organisationer, anslutna till Tjänstemännens centralorganisation, uppgick vid samma tidpunkt till 270 300. Av de till denna organisation anslutna medlemmarna tillhörde den 31 december 1954 ca 134 000 eller 80 procent av de i enskild tjänst anställda försäkringen. Under de senaste åren har nya erkända arbetslöshetskassor bildats, som avser tjänstemän. Av de till ifrågavarande organisation anslutna grupper, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen, märkes olika kategorier anställda inom statlig och kommunal förvaltning, de affärsdrivande verken samt sjukvård, den 31 december 1954 uppgående till sammanlagt ca 110 000.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att stora grupper anställda — på grundval av 1950 års folkräkning uppskattade till mer än 600 000 arbetare och mer än 700 000 tjänstemän — står utanför försäkringen, ehuru de enligt gällande bestämmelser är försäkringsbara. Anledningarna härtill kunde vara olika. I fråga om de icke fackligt organiserade kunde förutses, att en vidgad organisationsanslutning skulle ge underlag för en utbyggnad av försäkringsskyddet mot arbetslöshet, då vederbörande därigenom komme i närmare kontakt med försäkringen. I fråga om de fackligt organiserade grupper, som inte anslutits till försäkringen, torde skälet härför i flertalet fall vara att arbetslöshetsrisken av organisationsmedlemmarna bedömts vara så ringa, att sådan anslutning inte ansetts motiverad. I vissa fall torde man ha räknat med alt hjälp vid arbetslöshet kunde lämnas av organisa­ tionen med anlitande av egen understödskassa e. d.

Utredningen diskuterar härefter frågan om försäkringsskydd vid arbets­ löshet för skilda grupper av medborgare och behandlar härvid först ar­ betstagarna i allmänhet.

Enligt vad utredningen upplyser har arbetstagarbegreppet vid tillämp­ ning av arbetslöshetskasseförordningen givits eu relativt vidsträckt inne- 1 * 3

1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vil ken inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.

3 - B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 144-

Kangl. Maj ds proposition nr 144 år 1956

34

börd. Som exempel härpå nämner utredningen, att Handelsresandenas er­

kända arbetslöshetskassa efter samråd med tillsynsmyndigheten vid pröv­

ning av frågan om medlemskap tillämpat ett socialt betonat arbetstagar-

begrepp utan strängare iakttagande av civilrättsliga bedömningsgrunder.

Arbetstagarbegreppet bör enligt utredningens mening inom arbetslöshets­

försäkringen ges en mera vidsträckt innebörd än det civilrättsliga begrep­

pet. Det avgörande borde vara en viss grupps reella ställning, varvid stor

hänsyn borde tagas till avtalsförhållandena. Om sålunda t. ex. kollektiv­

avtal funnes med bestämmelser om semester o. d. syntes detta enligt ut­

redningen vara ett starkt skäl för att ifrågavarande grupp borde räknas till

arbetstagare vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen. Utred­

ningen utgår ifrån att arbetslöshetskasseförordningen utan särskilt förtyd­

ligande skall tolkas på detta sätt.

Utredningen har prövat huruvida försäkringen bör omfatta även perso­

ner utan arbetslöshetsrisk. Vid den utformning som försäkringen nu hade

med arbetslöshetskassor starkt avgränsade gentemot varandra och utan

annan riskutjämning mellan de olika kassorna än den, som åstadkommes

genom statsbidraget, vore det enligt utredningens mening av stor betydelse

att inom en arbetslöshetskassa funnes även medlemmar med ingen eller liten

arbetslöshetsrisk. Härigenom möjliggjordes över huvud taget många gånger

bildandet av en arbetslöshetskassa med rimliga avgifter och förmåner. Å

andra sidan fördyrades administrationen av registreringen och uppbördsför-

farandet etc. beträffande personer, som inte hade någon egentlig arbetslös­

hetsrisk. Allmänt sett syntes det önskvärt, att försäkringsskyddet vid arbets­

löshet utsträcktes till så stora grupper anställda som möjligt. Bl. a. borde

man ta hänsyn till att det som regel vore svårt att med säkerhet förutse att

en viss yrkesgrupp inte ens på längre sikt riskerade arbetslöshet.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå införande av möjlighet att

vägra registrering av erkänd arbetslöshetskassa på grund av att arbetslös­

hetsrisk inte anses föreligga. Däremot syntes det enligt utredningens mening

lämpligt, att statsbidraget kunde nedsättas om nämnvärd arbetslöshetsrisk

inte ansåges vara för handen. Utredningen föreslår därför en bestämmelse

av innebörd, att antagande som erkänd arbetslöshetskassa må förknippas

med villkor att medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är

stadgat. Förutsättning för att sådant villkor skall kunna uppställas bör en­

ligt utredningen vara, att utbetalningen av ersättning sannolikt blir syn­

nerligen ringa i förhållande till medlemsantalet.

Sedan erkända arbetslöshetskassor numera bildats av flertalet större

fackförbund har, framhåller utredningen, frågan om bildande av kassor

för mindre yrkesgrupper fått ökad aktualitet och detta särskilt med hänsyn

till att kassa ofta redan finns inom samma eller angränsande yrkesområde.

Det vore angeläget att en långtgående splittring av försäkringen på olika

kassor undvekes och att en effektiv riskutjämning erbölles inom arbetslös­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H dr 1956

35

hetskassorna. För att en viss garanti för en tillfredsställande riskutjämning

skulle kunna erhållas krävdes ett relativt stort antal medlemmar i en kassa.

Enligt utredningens mening borde minimiantalet medlemmar höjas från

nuvarande 500 till 1 500, dock med bibehållande av möjligheten att göra

undantag, om särskilda omständigheter föranledde därtill. Något återkal­

lande av antagandet för redan existerande kassor med lägre medlemsantal

än 1 500 ifrågasättes inte av utredningen.

Utredningen behandlar även frågan om möjligheterna att till försäkringen

ansluta smärre grupper arbetstagare som med hänsyn till försäkringens

uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning till densamma. Inom flera

organisationer, där huvuddelen av medlemmarna saknade egentlig arbets­

löshetsrisk, bl. a. vissa organisationer för stats- och kommunalanställda,

funnes mindre grupper, huvudsakligen omfattande yngre extraanställda,

med viss arbetslöshetsrisk. Det vore önskvärt, att dessa grupper erhölle

försäkringsskydd. Organisationer, som med hänsyn till sitt ringa medlems­

antal ej lämpligen borde bilda egna kassor, borde ej heller ställas utanför

försäkringen. Den lämpligaste lösningen av försäkringsproblemet för dessa

grupper vore ofta anslutning till en redan fungerande kassa inom samma

eller angränsande yrkesområde. En annan möjlighet vore att bilda en

allmän arbetslöshetskassa, till vilken bl. a. ifrågavarande mindre grupper

kunde anslutas. Upprättandet av en dylik allmän arbetslöshetskassa stötte

emellertid på stora svårigheter i olika avseenden. Härom anför utredningen

följande.

Med hänsyn till angelägenheten av att en riskutjämning åstadkommes,

måste kassan i viss utsträckning omfatta även grupper med liten arbetslös-

hetsrisk. Frågan om åstadkommandet av en riskutjämning och därmed rim­

liga försäkringsvillkor inom en dylik kassa är en av de vanskligaste. Svårig­

heter kan vidare uppkomma i fråga om avgränsningen av kassans verksam­

hetsområde, då komplikationer lätt uppkommer, om flera kassor är verk­

samma inom samma yrkesområde. Beräkningen av avgifter och förmåner

stöter på speciella svårigheter, eftersom det är svårt att överblicka och upp­

skatta riskerna i en heterogent sammansatt kassa. Vidare måste beaktas de

betydande svårigheterna med fondbildning och arbetslöshetskontroll lik­

som även behovet av säsongbegränsningsregler och andra specialbestäm­

melser.

Utredningen finner det önskvärt, att en allmän arbetslöshetskassa kom­

mer till stånd. En sådan kassa borde kunna anordnas som en erkänd arbets­

löshetskassa jämlikt understödsföreningslagens och arbetslöshetskasseför-

ordningens bestämmelser. I vart fall borde detta vara utgångspunkten för

organisationsarbetet. Det vore inte osannolikt, att särskilt stöd trån statens

sida komine att visa sig nödvändigt för att kassan skulle komma till stånd.

Denna fråga kunde inte närmare bedömas utan att ett detaljerat förslag

utarbetades på grundval av förhandlingar med berörda organisationer. Bil­

dandet av eu allmän arbetslöshetskassa förutsatte alltså ett tidskrävande

förhandlings- och organisationsarbete. Detta borde lämpligen utföras av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är W56

36

tillsynsmyndigheten i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation m. fl.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndig­

heten erhåller i uppdrag att utforma förslag till en allmän arbetslöshets­

kassa. Utredningen förutsätter härvid, att eventuellt erforderligt biträde av-

sakkunniga ställes till tillsynsmyndighetens förfogande.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida

personer, som uppbär folkpension i form av ålders­

pension, bör få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Det kan nämnas, att

enligt socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäk­

ring understödsrätten skulle upphöra vid 67 års ålder.

Utredningen redovisar i följande tabell antalet hos arbetsförmedlingen

viss dag i varje månad anmälda arbetslösa kassamedlemmar, fördelade

på åldersgrupper. I tabellen, som bygger på arbetsmarknadsstyrelsens s. k.

mittmånadsstatistik och som avser de under resp. år hopsummerade mitt-

månadstalen, har medtagits helt permitterade jämte Vs av de korttids-

arbetande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 14i år 1956

Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa kassamedlemmar år

Åldersgrupp

1952

1953

1954

Abs. tal

Rel. tal

0/

/o

Abs. tal

Rel. tal

0/

/o

Abs. tal

Rel. tal

%

Under 50 år...............

77 379

58.6

110 838

58.3

55.3

50—66 år...................

39 114

29.6

56 934

29.9

31.1

67 år och däröver ..

15 538

11.8

22 434

11.8

25 662

13.6

Summa

132 031

100.0

190 206

100.0

188 370

100.0

Med utgångspunkt från dessa uppgifter anser sig utredningen kunna

räkna med att i nuvarande arbetsmarknadsläge ungefär 12 % av antalet

understödsdagar per år faller å medlemmar som fyllt 67 år. Dessa med­

lemmar utgör ca 2 % av samtliga försäkrade. År 1954 kan den samman­

lagda ersättningen till medlemmar som fyllt 67 år enligt utredningen be­

räknas ha uppgått till 5 å 7 milj. kronor och statsbidraget till omkring

hälften därav. Nämnda år utbetalades av kassorna ca 68 milj. kronor i

understöd. Statsbidraget till understödskostnaderna utgjorde ca 36,5 milj.

kronor.

Utredningen har vidare verkställt undersökning inom fyra erkända ar­

betslöshetskassor — Handelsanställdas in. fl., Fabriksarbetarnas, Lant­

arbetarnas samt Transportarbetarnas — beträffande understödsutbetal-

ningen år 1953 till personer, som fyllt 67 år vid 1953 års ingång. Antalet

årsmedlemmar i de undersökta kassorna uppgick år 1953 till sammanlagt

ca 208 000, motsvarande något över 18 % av årsmedlemsantalet samma år

37

för hela försäkringen. Antalet medlemmar födda 1885 eller tidigare i de undersökta kassorna uppgick till 3 968 eller 1,9 % av kassornas samman­ lagda medlemsantal. Antalet åldringar var störst i Fabriksarbetarnas kassa eller 4,3 % av antalet årsmedlemmar. Antalet medlemmar, som uppbar understöd under 1953 i ifrågavarande åldersgrupp, framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Kassa

Antal medlemmar

med understöd

år 1953

Därav utförsäkrade

Antalet understödda

i % av

samtliga medlemmar

i ålders­ gruppen

Handelsanställdas.........

81

43

15.8

Fabriksarbetarnas .... 407

144

15.8

Lantarbetarnas ...........

104

6

19.7

Transportarbetarnas ..

184

68

52.9

Av samtliga undersökta medlemmar i åldersgruppen, 3 968, uppbar sam­ manlagt 776 eller 19,6 % understöd under året.

Antalet understödsdagar för ifrågavarande medlemmar under år 1953 framgår av följande tabell.

Antalet understödsdagar för

Kassa

hela

ifrågavarande åldersgrupp

kassan

abs. tal

rel. tal (%)

Handelsanställdas ....

63 273 6 591

10.4

Fabriksarbetarnas ....

223 812 34 694

15.5

100 585

7 320

7.3

Transportarbetarnas .. 121 452

16 752

13.8

Eftersom endast två arbetslöshetskassor ansett sig böra föreskriva en övre gräns för medlemskap, satt vid 67 resp. 70 år, synes man enligt ut­ redningen kunna utgå från att ålderspensionärernas ställning inom kas­ sorna i allmänhet inte vållat dem större svårigheter vare sig av ekonomisk art eller på annat sätt. Enligt gällande bestämmelser hade kassorna f. ö. möjlighet att begränsa ersättningsrätten för ifrågavarande medlemmar. Det kunde också erinras om de möjligheter som 8 § arbetslöshetskasse- förordningen erbjöde att i kassornas stadgar intaga föreskrifter om ute­ slutning av medlem, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbets­ förmågan synnerlig risk för arbetslöshet vore för handen. Även andra bestämmelser hade betydelse för de äldre medlemmarnas rätt till ersätt­ ning, bl. a. överförsäkringsreglerna. Viktigast vore emellertid de allmänna villkoren för ersättningsrätt. Enligt dessa finge ersättning från erkänd

arbetslöshetskassa endast utgå till arbetslös medlem, som vore arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt uppfyllde gäl­ lande arbets- och avgiltsvillkor. Genom det kombinerade arbets- och avgifts- villkor, vilket tillämpades inom arbetslöshetsförsäkringen, avgränsades denna till personer, som utfört förvärvsarbete omedelbart före arbetslös­ heten i en icke obetydlig utsträckning (i allmänhet 20 veckor av de senaste 52). bör äldre kassamedlemmar liksom för övriga medlemmar gällde alltså, att deras aktiva förvärvsverksamhet måste vara ådagalagd genom att de under de före arbetslösheten liggande tolv månaderna arbetat i sådan ut­ sträckning, att det stipulerade minimiantalet avgifter erlagts. Sjukdomstid räknades emellertid inte in i den period om tolv månader, som avgifts- prövningen omfattade, och detta hade givetvis särskild betydelse för ifråga­ varande åldersgrupper. Avgiftsvillkoren torde dock i stort sett kunna sägas hindra, att medlem, som under längre tid på grund av sin ålder varit borta från förvärvslivet eller som blivit utförsäkrad och i samband därmed läm­ nat förvärvslivet, på nytt kunde göra anspråk på ersättning från arbets­ löshetskassan utan att ha genom en längre tids arbete styrkt att han vore yrkesverksam. Den som helt lämnat arbetslivet eller inte längre kunde betraktas som arbetsför kunde sålunda inte erhålla ersättning från för­ säkringen. Bedömandet huruvida en person i högre ålder vore att betrakta som arbetsför mötte dock praktiska svårigheter även om redogöraren kunde kräva att medlemmen styrkte sin arbetsförhet med läkarintyg. Arbetsför­ mågan avtoge, om akut sjukdom ej tillstötte, i regel kontinuerligt med åldern. Ju äldre medlemmen vore, desto mindre bleve möjligheten att placera honom i arbete och därigenom erhålla kontroll av arbetsförmågan.

Utredningen framhåller, att gällande ordning i många fall leder till att äldre personer, som blir arbetslösa av annan anledning än akut sjukdom, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under den maximala ersätt- ningstiden och därefter definitivt lämnar förvärvslivet. Detta förhållande gällde emellertid inte endast personer, som fyllt 67 år. Många lämnade sin anställning på grund av pensionering eller av annan anledning före 67 års ålder. En åldersgräns vid 67 år vore därför föga effektiv, då det gällde att förhindra vad man ville undvika i detta sammanhang, nämligen att arbets­ livet avslutades med en ersättningsperiod.

Även om det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlem­ marna och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av ersättning till dessa åldersgrupper, talar enligt utredningens mening vä­ gande skäl mot att personer med ålderspension utestänges från försäk­ ringen. Det vore ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern i stor utsträckning fortfarande vore verksamma i yrkesarbete och måste betraktas som fullt arbetsföra. Den fortgående ökningen av medellivs­

Kungl. Maj.ts proposition nr

7J4

år 1956

39

längden och förskjutningen inom befolkningen mot ett starkt ökat antal personer i de högre åldersgrupperna talade för att antalet yrkesverksamma personer i dessa åldersgrupper komrne att stiga. För dessa yrkesverksamma grupper svntes behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de natt folkpensionsåldern. Om en sådan person drabbades av arbetslöshet, sjntes det rimligt att han kunde få komma i åtnjutande av det skydd, som er- bjödes genom arbetslöshetsförsäkringen. Den omständigheten att det i en­ skilda fall kunde vara svårt att bedöma huruvida en medlem längre vore att anse som arbetsför syntes inte vara tillräckligt skäl för att helt ute­ sluta ifrågavarande grupp från möjligheten att kvarstå i försäkringen. Att folkpension i form av ålderspension utginge till en arbetslöshetsförsäkrad borde enligt utredningen alltså i och för sig inte utgöra hinder mot att han kvarstode i försäkringen.

Utredningens överväganden utmynnar i slutsatsen, att arbetslöshetskas­ sorna fortfarande själva bör äga bestämma huruvida ifrågavarande ålders­ grupper skall uteslutas från försäkringen.

Utredningen fortsätter. Då folkpensionärerna sålunda enligt utredningens mening fortfarande bör kunna vara medlemmar i arbetslöshetskassa, uppkommer fråga huru­ vida de i övriga avseenden genom tvingande bestämmelser i arbetslöshets- kasseförordningen skall sättas i en särställning inom arbetslöshetsförsäk­ ringen. Som tidigare framhållits, skall sjukdom inte inräknas i den tids­ period av tolv månader, inom vilken i det tidsbestämda avgiftsvillkoret föreskrivna avgifter skall vara erlagda. Ett tillgodoräknande av sjukdom på detta sätt vid prövningen av rätten till ersättning kan givetvis verka sär­ skilt fördelaktigt för ålderspensionärerna. I samband med utformningen av nya bestämmelser beträffande avgiftsvillkoren har utredningen emellei- tid i 18 § 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen intagit föreskrift, inne­ bärande att medlem vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret inte får tillgodoräkna sjukdomstid, infallande efter det han fyllt 67 år. Ifråga­ varande bestämmelse innebär en klar skärpning i förhållande till nu gäl­ lande.

De begränsningar, som i övrigt kan diskuteras i detta sammanhang sy­ nes vara en minskning av ersättningsbeloppen och en förkortning av er- sättningstiden. Dessa frågor behandlas i senare avsnitt (kap. 14 och 16). Utredningen vill dock redan här framhålla, att den inte finner tillräckliga skäl för sådana begränsningar föreligga. Härvid förutsättes emellertid, att den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem ägnas särskild uppmärk­ samhet. Eftersom det visat sig, att det som regel möter svårigheter att få ifrågavarande arbetskraft placerad i arbete, i många fall på grund av mins­ kad arbetsförmåga, är det angeläget, att arbetsförmedlingen i sin verksam­ het i största möjliga utsträckning visar de enskilda fallen speciellt intresse och söker erbjuda vederbörande arbete, som kan anses lämpligt med hän­ syn till de individuella förhållandena.

Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om aldeispensionärernas ställning inom försäkringen. En av utredningens ledamöter, herr Hagård, anser, att var och eu som förvärvat rätt till ålderspension från folkpen­

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

sioneringen bör uteslutas från rätt till ersättning från försäkringen. Som skäl härför anföres i huvudsak följande. Det vore naturligt att anse folk­ pensionen som en grundval för ålderspensionärernas försörjning, medan arbetsinkomsten bleve en ur alla synpunkter eftersträvansvärd komplet­ tering. Vid arbetslöshet vore deras försörjning tryggad genom folkpen­ sionen, som genom de senare årens reformer inte oväsentligt förbättrats. I första hand vore emellertid en ändring beträffande ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen motiverad av kravet på arbetsförhet. Genom folkpensioneringen hade en viss åldersgräns fixerats, då man räknade med att vederbörande i allmänhet lämnade arbetslivet på den grund att hans arbetsförmåga nedsatts i sådan utsträckning, att han inte längre vore i stånd till eller själv önskade fortsätta sitt förvärvs- arbete. I varje fall hade en person över 67 års ålder väsentligt minskade möjligheter att erhålla ny anställning. En arbetslöshet bleve därför för många äldre arbetstagare orsaken till att de definitivt lämnade arbetslivet. Med hänsyn till svårigheten att bereda dem ny anställning, bleve möjlig­ heten att pröva deras arbetsförhet ytterst begränsad, för att inte säga en chimär. Visserligen funnes äldre arbetstagare, som bevarade sin arbets­ förmåga ännu i hög ålder, men detta vore inte tillräckligt skäl för att generellt medge personer i folkpensionsåldern rätt till ersättning från för­ säkringen. Bedömningen om till högre ålder komna personer hade kvar sin arbetsförmåga vore en så vansklig sak, att det inte kunde vara lämp­ ligt att för deras del ha en rätt till ersättning, som vore beroende på pröv­ ningen av ett sådant villkor. En viktig princip i svensk socialförsäkring vore vidare, att man skulle undvika en sammanblandning av statsunder­ stödda hjälpformer. Att ett visst avsteg från denna princip kunde synas ha gjorts beträffande den allmänna sjukförsäkringen vore inte något bä­ rande skäl för att folkpensionärer med ålderspension jämväl borde ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Förhållandena vore inte jämförbara i detta avseende.

Utredningens ordförande, herr Hultström, delar visserligen majoritetens uppfattning att den som erhåller folkpension i form av ålderspension allt­ jämt borde kunna tillhöra erkänd arbetslöshetskassa och vid arbetslöshet erhålla ersättning från kassan men anser, att antalet ersättningsdagar bör maximeras till 78 (motsvarande ungefär tre månader) fr. o. m. det för­ säkringsår då medlem uppnår 67 års ålder. Ju längre tid en sådan pensio­ när vore arbetslös desto större vore sannolikheten för att det inte vore fråga om en tillfällig arbetslöshet utan om hans utträde ur förvärvsarbetet. Svårigheten att bedöma arbetsförheten måste också bli alltmera utpräglad ju längre tid som förflöte sedan den försäkrade haft arbete. Genom be­ gränsningen erhölles vidare en nära överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringen. Förkortningen av ersättningstiden skulle leda till en ej oväsentlig kostnadsminskning, uppskattningsvis för statens del minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

41

milj. kronor om året. En av utredningens experter, byråchefen Ringenson, instämmer i herr Hultströms uttalande.

Utredningen har även prövat, huruvida inte personer, som åt­ njuter tjänstepension, borde undantagas från rätten till med­ lemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Därvid har utredningen funnit starka såväl teoretiska som praktiska skäl tala mot varje som helst inskränkning i rätten för dylika personer att tillhöra försäkringen.

När det gäller möjligheterna att utvidga arbetslöshetsförsäkringen till grupper som nu inte är försäkringsbara behandlar utredningen först före­ tagarna. Efter att ha erinrat om att företagarna skulle omfattas av den av socialvårdskommittén föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäk­ ringen framhåller utredningen, att en företagares situation i samband med arbetslöshet i regel är en annan än en löntagares. En självständig före­ tagare torde som regel gradvis drivas mot arbetslösheten, som sålunda inträdde successivt. Det vore naturligt, att en företagare inte nedlade rörelsen utan i det längsta räknade med dess fortsatta bestånd, även om den för tillfället inte gåve honom full försörjning. En företagare, som fort­ farande dreve sitt företag, kunde inte betraktas som arbetslös. Först när han helt upphört med verksamheten kunde ersättning från arbetslöshets­ försäkringen komma i fråga. Intresset för en arbetslöshetsförsäkring, som lämnade ersättning först i detta läge, kunde inte förväntas vara stort bland företagarna. För stora grupper av dessa torde det te sig meningslöst att betala avgifter till en arbetslöshetsförsäkring, som lämnade ersättning först då de inte längre kunde räknas som företagare. Vid överläggningar, som utredningen haft med representanter för olika fackliga organisationer för företagare, hade denna inställning från företagarnas sida bestyrkts. Det hade vidare framhållits, att en obligatorisk anslutning i likhet med den inom de anställdas fackliga organisationer inte torde vara möjlig att genom­ föra. Man kunde därför enligt utredningens mening inte räkna med att företagarna i någon mera betydande utsträckning konime att utnyttja möjligheten till försäkring. Tillsammans med de administrativa svårigheter, som otvivelaktigt vore förknippade med en arbetslöshetsförsäkring för före­ tagare, utgjorde detta starka skäl emot införandet av generell rätt för företagare att tillhöra försäkringen.

För vissa företagargrupper är emellertid enligt utredningens mening situationen i fråga om arbetslöshetsrisk inte mycket olik arbetstagarnas. Detta gällde främst grupper som stode på gränsen mellan arbetstagare och företagare men som måste hänföras till den sistnämnda gruppen. Härvid åsyftades bl. a. personer, som nyligen övergått från företagare till arbets­ tagare eller omvänt samt personer som omväxlande arbetade såsom arbets­ tagare och företagare. Det vore enligt utredningens mening angeläget, att

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956

42

dessa grupper bereddes möjlighet att tillhöra försäkringen i större omfatt­

ning än som kunde ske enligt gällande bestämmelser.

Utredningen föreslår att företagare, som övergår till att bli arbetstagare,

omedelbart utan dispens skall kunna bli medlem i erkänd arbetslöshets­

kassa. Därigenom kunde något missbruk av försäkringen inte förekomma

bl. a. med hänsyn till att ersättning över huvud taget inte kunde utgå förrän

vederbörande som regel erlagt avgifter, motsvarande ett helt års arbete.

Utredningen anför vidare, att den nuvarande försäkringen inte alltid

utgör ett effektivt skydd beträffande personer, vilka omväxlande arbetar

som egna företagare och som arbetstagare, t. ex. småbrukare-skogsarbetare

och fiskare-stuveriarbetare. Nämnda grupper kunde nu vara försäkrade

som arbetstagare, om de inte arbetade mer än fem månader om året som

egna företagare. Detta innebure, att den som vore egen företagare fem

månader under en tolvmånadersperiod kunde vara arbetslös högst två må­

nader under den återstående delen av perioden för att han skulle kunna

erlägga de 20 veckoavgifter under hela perioden som erfordrades för rätt

till ersättning. Möjligheterna att upparbeta ersättningsrätten vore sålunda

starkt begränsade. En utvidgning av rätten för ifrågavarande grupp att

erhålla ersättning skulle kunna åstadkommas genom införandet av skyl­

dighet att erlägga samt rätt att tillgodoräkna avgifter för tid, då veder­

börande arbetade som företagare. En dylik utvidgning skulle innebära ett

effektivare arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupper. Härvid förbisåge

utredningen inte att ändringar av detta slag kunde medföra vissa risker för

missbruk, vilket ställde särskilda anspråk på kontrollen. Utvidgningen av

försäkringen på angivet sätt borde därför göras beroende av särskild pröv­

ning av tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyn­

digheten får befogenhet att medgiva att avgift för tid, då medlem arbetat

som självständig företagare, får tillgodoräknas honom, därest han omväx­

lande arbetar för annans räkning och som självständig företagare.

I samband med behandlingen av avgiftsvillkoren föreslår utredningen —

såsom kommer att framgå av den följande framställningen — att det icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret (52-veckorsvillkoret) uppmjukas så att den

som en gång fullgjort detta villkor men sedan lämnat kassan, under vissa

förutsättningar skall kunna få tillgodoräkna sig de erlagda avgifterna vid

återinträde inom fem år. En tillämpning av denna bestämmelse på före­

tagarna skulle, anför utredningen, kunna underlätta för en företagare, som

återgår till anställd, att ånyo bygga upp rätt till ersättning. Utredningen

finner det emellertid lämpligare att möjlighet beredes ifrågavarande före­

tagare att stå kvar i kassan och därigenom vidmakthålla sin ersättnings-

rätt. En förlängning av medlemskapet kunde visserligen redan enligt nu­

varande bestämmelser dispensvägen medges av tillsynsmyndigheten, men

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1956

Knngl. Ma.ts proposition nr 144 år 1956

43

denna möjlighet hade aldrig utnyttjats i praktiken. Detta torde samman­ hänga med att en företagare inte ägde tillgodoräkna avgifter för tid som företagare. För att dylika medlemmar skulle kunna upprätthålla en effektiv rätt till ersättning borde därför tillsynsmyndigheten erhålla befogenhet att också medge dem rätt att tillgodoräkna avgifter under högst tjugufyra månader efter det att medlemmen övergått till självständig företagare. Under sådana förutsättningar kunde en dylik medlem, då han nedlagt sitt företag, omedelbart erhålla ersättning, om han inte kunde få arbete som löntagare.

Utredningen behandlar slutligen frågan huruvida möjlighet bör öppnas för företagare att annat än övergångsvis tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser, att man inte kan räkna med att en sådan möjlighet koinme att utnyttjas i större utsträckning och finner ej heller önskvärt, att företagargrupper utan påtaglig arbetslöshetsrisk anslutes till försäk­ ringen. Det syntes emellertid lämpligt att sådana företagargrupper som i fråga om arbetslöshetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av anställda kunde anknytas till försäkringen. Hindren för försäkring borde därför undanröjas för sådana grupper. Då en särskilt ingående prövning borde äga rum innan en företagargrupp anslötes till försäkringen, borde ett dispensförfarande tillämpas.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen en bestäm­ melse, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att för viss grupp av medlemmar medge, att avgift för tid, då medlem arbetat som självständig företagare, må tillgodoräknas i större utsträckning än som eljest är medgivet.

Dispens bör enligt utredningen lämnas endast under förutsättning att avgifts- och arbetslöshetskontrollen kan ordnas på ett betryggande sätt och att de med statsbidraget förbundna villkoren i övrigt uppfylles. Särskilt den lokala kontrollen vore av stor betydelse, när det gällde de självständiga företagarna. En förutsättning för dispens beträffande personer, som helt arbetade som självständiga företagare, borde vara att de utövade sin rörelse under ordnade former med särskild arbetslokal. Vidare borde dispensen begränsas att gälla huvudsakligen enmansföretagare eller i varje fall endast företagare, som arbetade i rörelsen i huvudsak under samma betingelser som anställda. Företagare, som hade flera anställda, borde i allmänhet inte tillhöra försäkringen.

Utredningen fortsätter. Vad angår arbetslösheten och arbetslöshetsrisken må särskilt framhål­ las, att det i fråga om de självständiga företagarna torde vara mycket svårt att avgöra, huruvida arbetslösheten beror på förhållanden, över vilka före­ tagaren själv kunnat råda eller inte. Ett rent affärsmässigt sett bra före­ tag kan ge ett mindre gott driftresultat, om företagaren personligen inte är lämplig att omhänderha rörelsen. En företagare kan även genom alltför riskfyllda affärer vålla att företaget måste nedläggas. Man torde härvid

44

emellertid som regel få förutsätta, att företagaren skall anses som oförvål-

lat arbetslös så snart företaget måst nedläggas eller han av ekonomiska skäl

nödgats överlåta rörelsen till annan.

Särskilt upprättandet av en betryggande arbetslöshetskontroll har fram­

hållits som ett hinder mot ett inlemmande av företagarna i försäkringen.

Uppsättes som villkor för rätt till ersättning, att företagarens befattning

med företaget har upphört, synes emellertid svårigheterna egentligen inte

vara större än beträffande arbetstagarna. Även om en företagare nedlagt

sin rörelse, som drivits i öppen lokal, kan han vid arbetslöshet visserligen

ha möjlighet att i viss utsträckning mottaga arbete från gamla kunder och

i hemmet fortsätta den minskade rörelsen. Samma möjlighet föreligger

emellertid även för arbetstagare. Vid arbetslöshet kan sådana utföra arbete

som egna företagare. Genom det särskilda ansökningsförfarande, som före­

slås av utredningen i samband med utbetalningen av ersättningen och var­

om särskilda bestämmelser intagits i 32 § arbetslöshetskasseförordningen,

erhålles en viss kontroll härutinnan. Vidare torde man få förutsätta, att

vederbörande arbetslöshetskassa vidtager speciella åtgärder beträffande

den lokala kontrollen i fråga om företagarna.

Utredningen framhåller, att den nuvarande undantagsbestämmelsen be­

träffande företagares familjemedlemmar helt torde stå i

överensstämmelse med den tidigare rådande uppfattningen om dessa per­

soners ställning. Något egentligt anställningsförhållande hade inte ansetts

föreligga i dessa fall. Vid bestämmelsens tillkomst hade vidare framhållits,

att erfarenheterna från utlandet givit vid handen, att risk för missbruk

av försäkringen förelåge, om personer anställda hos närstående släktingar

tillätes ingå i erkänd arbetslöshetskassa. Uppfattningen beträffande ifråga­

varande familjemedlemmars rättsliga ställning hade emellertid med åren

modifierats. Den omvärdering, som ägt rum och som tagit sig uttryck bl. a.

i den nya yrkesskadeförsäkringslagen, borde ses mot bakgrunden av de

ändrade anställningsförhållanden, som numera rätt allmänt torde gälla för

familjemedlemmarna vid deras sysselsättning i den anhöriges företag. Ut­

vecklingen torde ha gått därhän, att familjemedlemmar, som arbetade i

företaget, i allt större utsträckning arbetade under samma villkor som

vanliga anställda.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den nu­

varande undantagsbestämmelsen beträffande arbetsgivares familjemedlem­

mar begränsas till att gälla den som är gift med arbetsgivaren. Liksom

nu är fallet, föreslås tillsynsmyndigheten äga befogenhet att medge dispens.

Utredningen anser det ligga i sakens natur, att arbetslöshetskontrollen i

här ifrågavarande fall måste ordnas efter något andra linjer än normalt,

bl. a. med hänsyn till att prövningen av rätten till ersättning inte alltid

kan grundas på arbetsgivarintyg.

Utredningen har övervägt möjligheterna att utsträcka arbetslöshetsför­

säkringen till att gälla hemarbetare, d. v. s. personer som i sitt eget

Kungl. Ma.ts proposition nr

744

år 1956

45

hem utför arbete för annans räkning. Hemarbetarna skulle enligt social- vårdskommitténs förslag omfattas av den obligatoriska försäkringen.

Utredningen upplyser, att antalet hemarbetare enligt uppgifter i kom- merskollegii industriberättelse för år 1953 uppgick till 19 183. Utredningen har inte ansett det påkallat att göra en allmän undersökning beträffande antalet hemarbetare och hemarbetets omfattning. För att få underlag för bedömande av frågan huruvida det vore lämpligt att under nuvarande för­ hållanden öppna möjligheter för hemarbetarna att få tillhöra arbetslös­ hetsförsäkringen har utredningen emellertid gjort en mindre undersök­ ning beträffande vissa hemarbetares sysselsättningsförhållanden, orsaken till hemarbetet etc. Undersökningen har utförts under hösten 1953 och omfattat hemarbetare inom sex fackförbund. En redogörelse för under­ sökningen lämnas å s. 71—74 i betänkandet.

Utredningen anser det inte lämpligt att förbehållslöst bereda hemarbe­ tarna möjlighet att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen men finner det önsk­ värt, att de nuvarande hindren i lagstiftningen beträffande ifrågavarande yrkesgrupps försäkringsbarhet undanröjes. Tillsynsmyndigheten borde er­ hålla befogenhet att avgöra huruvida viss grupp hemarbetare arbetade under sådana förhållanden, att en tillfredsställande avgifts- och arbetslös- hetskontroll kunde anordnas och att de även på denna grund kunde anses försäkringsbara. I arbetslöshetskasseförordningen borde därför införas en bestämmelse att tillsynsmyndigheten ägde medgiva kassa rätt att i sina stadgar föreskriva avgiftsplikt och tillgodoräknanderätt för viss grupp av medlemmar för tid, då arbetet utfördes i hemmet.

De hemarbetare, som kan komma i fråga för arbetslöshetsförsäkring, är enligt utredningens mening främst sådana som har hemarbetet som sin huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. I praktiken torde man få låta det kombinerade avgifts- och arbetsvillkoret vara reglerande beträf­ fande tillhörigheten till försäkringen. Försäkringsbarhet kunde enligt ut­ redningen inte anses föreligga i andra fall än där en betryggande avgifts- kontroll kunde uppnås. Av den gjorda undersökningen att döma syntes några större svårigheter i detta avseende inte uppkomma.

I fråga om arbetslöshetskontrollen uppställer sig enligt utredningens mening större svårigheter. Visserligen hade hemarbetarna bl. a. på grund av semesterlagstiftningen och avtalsväsendet kommit att anknytas fastare till sina respektive företag och man kunde måhända genom olika åtgärder komma vidare på denna väg. Den möjligheten förelåge dock alltjämt, att en hemarbetare kunde utföra arbete för flera arbetsgivare. Vid arbetslös­ het hos en arbetsgivare kunde han därför ändå utföra arbete för annan arbetsgivares räkning. Utredningen anser sig dock kunna konstatera, att åtminstone under vissa förhållanden en tillfredsställande kontroll kan ordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

46

Utredningen fortsätter.

Avgörande för hemarbetarnas försäkringsbarhet är, om de kan taga an­

nat arbete än hemarbete vid arbetslöshet. De bör i vanlig ordning ha skyl­

dighet att vara anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I första

hand bör därvid önskemål om hemarbete tillgodoses. Finns inte sådant ar­

bete att tillgå, skall de vara skyldiga att taga annat lämpligt arbete i samma

utsträckning som andra försäkrade. Sannolikt torde när det gäller hemar­

bete kontakten mellan arbetsgivare och arbetsförmedling inte vara så ut­

vecklad som i andra fall. En förutsättning för att hemarbetare skall kunna

medtagas i arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid vara att man även i

fråga om dem söker åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan ar­

betsgivarna och arbetsförmedlingen.

Yttrandena

Vad utredningen anfört beträffande arbetstagare i allmänhet

har i de flesta yttrandena inte mött någon gensaga.

Någon erinran har sålunda ej gjorts mot förslaget att förbehåll om ned­

sättning av medlemsbidraget skall kunna göras vid registrering av arbets­

löshetskassa för yrkesgrupp med särskilt liten arbetslöshetsrisk.

Frågan om minimigränsen för niedlemsantalet i erkänd arbetslöshets­

kassa har endast berörts av Tjänstemännens centralorganisation, som

ifrågasätter huruvida inte ett lämpligt minimum vore 3 000 medlemmar,

vilket f. n. vore övre gräns för det högsta förvaltningsbidraget. Organisa­

tionen förutsätter härvid, att tillsynsmyndighetens möjligheter till undan­

tag kommer att kvarstå.

Med anledning av förslaget om särskild utredning rörande möjligheterna

att få till stånd en allmän arbetslöshetskassa framhåller

Tjänstemännens centralorganisation, att enskilda personer inte bör anslu­

tas till en allmän kassa utan hänvisas till den inom vederbörande yrkes­

område verksamma kassan. I allmänhet torde även andra grupper kunna

anslutas till en redan fungerande kassa. Vidare kunde ifrågasättas, om

det vore möjligt att inom en allmän kassas ram åstadkomma riskutjäm­

ning. Om det visade sig praktiskt genomförbart att bilda och driva en all­

män kassa, hade organisationen inte något att erinra mot att en sådan

komme till stånd. Statstjänstemännens riksförbund understryker svårig­

heterna att organisera en allmän kassa men motsätter sig inte utredning av

frågan, då en sådan kassa syntes kunna tillgodose ett uppkommande behov

av försäkringsskydd för grupper, som av olika anledningar inte lämpligen

kunde bilda egna kassor. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget,

att möjligheterna att på frivillig grund erhålla arbetslöshetsförsäkrings-

skydd i en eller annan form utvidgas. Huruvida detta borde ske genom

bildande av en allmän arbetslöshetskassa eller på annat sätt vore en fråga,

som styrelsen inte ansåge sig kunna taga ställning till utan att närmare

utredning härom företagits. Med hänsyn till styrelsens begränsade per­

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

47

sonalresurser borde utredningsuppdraget överlämnas till en särskild ut­

redningsman att utföras med hjälp av erforderlig expertis.

Frågan om ålderspensionärernas ställning inom arbets­

löshetsförsäkringen har ägnats uppmärksamhet i flera yttranden.

Utredningsmajoritetens förslag att arbetslöshetskassa liksom nu är fal­

let själv skall äga avgöra huruvida ålderspensionärer skall kunna vara

medlemmar i kassan och erhålla ersättning från densamma tillstyrkes eller

lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen, Tjänstemännens cen­

tralorganisation och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Socialstyrelsen framhåller, att personer i åldrarna över 67 år så långt

det låter sig göra bör behandlas som andra människor. Vad deras förhål­

lande till arbetslöshetsförsäkringen beträffade utgjorde utformningen av

det tidsbestämda avgiftsvillkoret en tillräcklig kontroll på att vederbörande

vore arbetsför. Någon begränsning av ersättningsrätten på grund av ålder

borde inte införas i arbetslöshetskasseförordningen. I motsats till utred­

ningen och till vad som f. n. gällde ansåge styrelsen, att inte heller kassorna

borde äga stadga en dylik begränsning. Vid detta sitt ställningstagande

förbisåge styrelsen inte, att frågan kunde komma i ett annat läge och be­

höva omprövas, därest och när en lag om allmän pensionsförsäkring kunde

bli genomförd och komma i tillämpning.

Det inom utredningen reservationsvis framförda förslaget att personer

som fyllt 67 år inte bör få uppbära ersättning från erkända arbetslöshets­

kassor tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbets-

givareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation samt handelskamrarna

i Göteborg och Malmö. Lantarbetsgivareföreningen framhåller, att om folk-

pensionärerna alltjämt skall äga rätt tillhöra erkänd arbetslöshetskassa

konsekvensen härav synes bli att man inom den offentliga arbetsförmed­

lingen måste intensifiera sina ansträngningar att skaffa äldre personer

arbete.

Det likaledes reservationsvis framförda förslaget att ålderspensionärer

bör få vara medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna men att er-

sättningstiden för dem bör begränsas till högst 78 dagar per år förordas

av arbetsmarknadsstyrelsen. Rent principiellt kunde det enligt styrelsens

mening sägas, att en ålderspension åsyftade att utgöra en ersättning för

inkomstbortfall i samband med en på grund av åldern inträdd arbets­

oförmåga. Sett ur denna synpunkt borde således ej ålderspension och

arbetslöshetsförsäkring kunna sammankopplas. Av praktiska skäl hade

man emellertid använt ett schematiskt åldersstreck. Att en person hade

ålderspension behövde därför inte innebära att hans arbetsförmåga måste

vara mer eller mindre nedsatt. Han kunde sålunda fortfarande tillhöra

arbetsmarknaden och ur denna synpunkt vara berättigad att tillhöra arbets­

löshetsförsäkringen. Man måste emellertid beakta, att kontrollen av arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

förmågan i dessa fall många gånger vore mycket svår att genomföra.

Svårigheten att fastställa arbetsförmågan hos åldringar medförde i sin tur

svårigheter då det gällde tillämpningen av överförsäkringsbestämmelserna

i deras fall. Styrelsen funne det motiverat, att en schematisk begränsning

gjordes i folkpensionärernas rätt att erhålla ersättning från försäkringen

och förordade, att antalet ersättningsdagar maximerades till 78 i dessa fall.

Denna lösning borde dock betraktas som endast provisorisk. Om frågan om

utbyggnad av folkpensioneringen och införandet av allmän tjänstepension

bleve löst, borde folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäk­

ringen upptagas till förnyad prövning. Om folkpensionärerna även i fort­

sättningen medgåves att tillhöra försäkringen, kunde man överväga ett

system liknande det i Danmark tillämpade med rätt att välja mellan å

ena sidan att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan att an-

söka om folkpension eller det i Norge tillämpade, enligt vilket vederbö­

rande temporärt finge avstå från folkpensionen. Arbetsmarknadsstyrelsens

försäkringsdelegation (majoriteten) tillstyrker utredningsmajoritetens för­

slag men anser att medlem, som samtidigt med att han söker ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa uppbär folkpension, endast bör äga rätt

till ett försäkringsbelopp, som är begränsat med hänsyn till den utgående

folkpensionen.

Svenska sjukkasseförbundet anser, att den av herr Hultström reserva­

tionsvis förordade begränsade ersättningstiden efter uppnådda 67 år bör lag­

fästas. Med hänsyn vidare till den önskvärda avgränsningen mellan de olika

socialförsäkringsgrenarna inte minst i betraktande av den väntade fram­

tida fullständiga samordningen mellan försäkringarna kan förbundet inte

finna motiverat eller lämpligt att bereda personer, som uppbär ålders­

pension enligt lagen om folkpensionering, högre ersättning från den stats­

understödda arbetslöshetsförsäkringen än den som kan tillförsäkras dem

enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Pensionsstyrelsen finner det klart, att arbetslöshetsförsäkringen ur ren

principsynpunkt inte bör omfatta åldringar. Eftersom denna försäkring

inte vore obligatorisk, syntes emellertid de enskilda kassorna inte böra

helt betagas möjligheten att såsom medlemmar behålla personer som fyllt

67 år. Med hänsyn till folkpensionens storlek syntes det omotiverat att

lämna statsbidrag till samtidig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Statsbidragsbestämmelserna syntes i varje fall böra ändras på sådant sätt

att arbetslöshetskassa, som enligt stadgarna läte sina medlemmar kvarstå

efter fyllda 67 år, inte ägde uppbära statsbidrag i den mån detta direkt

eller enligt genomsnittsberäkningar skulle avse ersättningar till medlem­

mar över nämnda ålder. Ehuru styrelsen sålunda förordade att kassorna

bibehölles vid sin rätt att — dock utan bidrag av statsmedel — utbetala

ersättning till personer över 67 år, delade styrelsen å andra sidan det

reservationsvis framlagda förslaget att ersättningstiden i sådana fall borde

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 14

4

år 1956

49

begränsas till högst 78 dagar. Kommerskollegium finner, att frågan om

folkpensionärernas ställning skulle kunna lösas på det sättet, att stats­

bidrag inte finge utgå till person som fyllt 67 år men att hinder inte skulle

föreligga för vederbörande kassa att låta sådan person vara medlem i kas­

san, därvid denne emellertid inte skulle äga lyfta högre understöd än som

motsvarade annan medlem tillkommande belopp, minskat med statsbi­

draget. I andra hand förordar kollegium en minskning av den medgivna

ersättningstiden i enlighet med herr Hultströms reservation.

Statskontoret anser, att det skulle stå i överensstämmelse med utred­

ningsdirektiven att helt utesluta folkpensionärerna från arbetslöshetsför­

säkringen. Därest emellertid ett försäkringsskydd även i fortsättningen

skulle anses böra beredas folkpensionärer, håller ämbetsverket i allt fall

före, att detta borde begränsas på det sättet att endast den som före 60 års

ålder blivit medlem i arbetslöshetskassa bibehölles vid sin ersättningsrätt

även sedan han uppnått 67 års ålder. Från den tidpunkt, då ålderspension

börjat utgå, borde dock antalet ersättningsdagar reduceras till ett visst

antal dagar i ett för allt, förslagsvis 156, motsvarande den maximala ersätt­

ningstiden för ett år enligt nu gällande bestämmelser. Fn dylik reducering

torde emellertid påkalla en minskning i avgifterna för folkpensionärerna.

Beträffande tjänstepensionärernas ställning anför Tjäns­

temännens centralorganisation, att det bör ankomma på de skilda kas­

sorna att i sina stadgar införa sådana bestämmelser rörande inskränkning

i rätten för de pensionerade att uppbära ersättning, som tjänstepensioner­

nas storlek och andra förhållanden inom vederbörande kassas verksam­

hetsområde kan föranleda.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisalion finner de i förslaget

angivna riktlinjerna beträffande företagare i princip tillfredsställande.

Organisationen framhåller emellertid, att behovet av stöd vid minskad om­

sättning och arbetslöshet för företagare inte ter sig på samma sätt som föl­

en löntagare. I företagarnas intresse torde i stället ligga att i första hand

rekonstruera företaget eller på annat sätt skapa betingelser för en fortsatt

verksamhet. För dem som stode på gränsen mellan företagare och arbets­

tagare, nämligen dels personer som nyligen etablerat sig som företagare

efter att tidigare ha varit arbetstagare och dels tidigare företagare som av

olika skäl beslutat återgå till att bli arbetstagare, kunde dock behov av

en försäkringsform mot arbetslöshet finnas. Beträffande det förstnämnda

fallet ansåge organisationen den föreslagna bestämmelsen om rätt att kvar­

stå i arbetslöshetskassa i högst 24 månader tillfredsställande ur småföre-

tagsamhetens synvinkel. Den av utredningen för det senare fallet satta

normen för begreppet arbetslöshet — att vederbörande helt upphört med

verksamheten — droge en klar gränslinje för de fall i vilka ersättning för

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

50

arbetslöshet skulle kunna utgå. Det torde vara möjligt att åstadkomma en

betryggande kontroll bl. a. med hänsyn till bokföringsskyldigheten. Orga­

nisationen hölle för troligt, att anslutningen av företagare till försäkringen

komme att bli relativt liten men ansåge det vara principiellt riktigt att

möjlighet till frivillig anslutning funnes för de företagare som så önskade.

Riksförbundet landsbygdens folk hälsar med tillfredsställelse de före­

slagna ändringarna, som möjliggjorde medlemskap i erkända arbetslöshets­

kassor för dem som omväxlande vore självständiga företagare, beroende

uppdragstagare och arbetstagare. Under senare år hade hos vissa grupper

av medlemmar, framför allt innehavare av stödjordbruk och andra perso­

ner i liknande ställning, ett ökat intresse förmärkts för erhållande av det

stöd som medlemskap i arbetslöshetskassa medförde. Riksförbundet an­

såge det angeläget, att dessa grupper komme i samma ställning som andra

arbetstagargrupper och vore för sin del berett att stödja strävandena att

inrätta arbetslöshetskassor för ifrågavarande grupper.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att en medlem som ned­

lagt sitt företag skall kunna erhålla ersättning, om han inte omedelbart

därefter kan få anställning. Svårigheterna att upprätta en betryggande

arbetslöshetskontroll vore emellertid uppenbara och kassorna borde må­

hända nödgas vidtaga särskilda kontrollåtgärder. Med hänsyn till kontroll-

svårigheterna ställer sig Svenska lantarbetsgivareföreningen tveksam till

utredningens förslag i fråga om företagarna. Om det emellertid skulle

yppa sig möjlighet att övervinna dessa, borde man kunna överväga att med

löntagare jämställa företagare som omväxlande hade ställning som sådan

och som löntagare.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget att en

företagare, som lägger ned sitt företag och söker anställning som löne-

arbetare omedelbart utan dispensförfarande skall kunna vinna inträde i

arbetslöshetskassa. Däremot kunde styrelsen med hänsyn till kontroll­

svårigheterna inte tillstyrka, att den som växelvis arbetade som arbets­

tagare och företagare eller den som överginge till att bli företagare från

att ha varit anställd finge tillgodoräkna sig avgifter för tid, då veder­

börande arbetade som företagare. Av principiella och praktiska skäl funne

sig styrelsen inte heller kunna tillstyrka förslaget att öppna möjlighet till

arbetslöshetsförsäkring för enbart företagare, vilka i fråga om arbetslös­

hetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av

anställda. Utredningen hade enligt styrelsens mening inte givit någon an­

visning på hur avgifts- och arbetslöshetskontrollen skulle kunna ordnas för

ifrågavarande fall på ett betryggande sätt. Styrelsen hade inte något att

erinra emot att den i annat sammanhang föreslagna bestämmelsen om

rätt att vid återinträde i en arbetslöshetskassa tillgodoräkna ett en gång

fullgjort icke tidsbestämt avgiftsvillkor gjordes tillämplig på företagarna.

Härigenom hade man underlättat för den som återgått till att vara an­

Kungl. Maj:ts proposition nr lti är 1956

51

ställd att ånyo bygga upp sin rätt till ersättning. Arbetsmarknadsstyrelsens

försåkringsdelegation (majoriteten) biträder utredningens förslag.

Handelskammaren i Gävle avstyrker en utvidgning av försäkringen på

föreslaget sätt med hänsyn till de stora svårigheter i fråga om övervakning

av kvalifikationerna, som uppställer sig.

I fråga om företagares familjemedlemmar förordar ar­

betsmarknadsstyrelsen med hänsyn till svårigheterna med arbetslöshets-

kontrollen ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Den däri

medgivna dispensmöjligheten borde i fortsättningen huvudsakligen endast

användas beträffande familjemedlemmar i företag, där majoriteten av de

arbetande utgjordes av andra an arbetsgivarens familjemedlemmar.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ingen erinran emot

att familjemedlemmar ur arbetslöshetssynpunkt betraktas på samma sätt

som övriga i produktionen sysselsatta.

Beträffande förslaget att utvidga försäkringen även till hemarbetare

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att de hemarbetare som har möj­

lighet att uppfylla de allmänna villkoren för ersättning från arbetslöshets­

kassorna är relativt få. Även om möjligheter till en betryggande avgifts-

kontroll i många fall torde föreligga måste stora svårigheter uppställa sig

beträffande arbetslöshetskontrollen. Eftersom det i allmänhet vore spe­

ciella förhållanden som förorsakat, att vederbörande blivit hemarbetare, er­

nåddes enligt styrelsens mening inte någon nämnvärd effekt genom hem­

arbetarnas medtagande i försäkringen under samma villkor som övriga

försäkrade och hemarbetarnas arbetslöshetsförsäkringsproblem kunde inte

sägas ha lösts. Gjordes å andra sidan avsteg från angivna villkor upp-

komme komplicerade problem av både principiell och praktisk innebörd.

Styrelsen avstyrker att hemarbetarna i denna sin egenskap beredes möjlig­

het till arbetslöshetsförsäkring. Styrelsens försåkringsdelegation (majori­

teten) tillstyrker däremot utredningens förslag.

Statskontoret anser, att en så svårbedömbar och svåradministrerad grupp

som hemarbetarna inte bör inordnas under arbetslöshetsförsäkringen. Även

Handelskammaren i Gävle avstyrker förslaget. Handelns arbetsgivareorga­

nisation ställer sig kritisk till detsamma.

Departementschefen

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i

verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca

1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emel­

lertid utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obliga­

torisk arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har

det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utveck­

Kungi. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

52

las ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrup­

per, som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna

av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas

om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från

densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om

arbetslöshetsförsäkringen.

Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att

främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana vill­

kor och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det fram­

står som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den

förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år

1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hän­

seende. Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetyd-

liga grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a r-

betstagare. Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är täm­

ligen flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika

lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen

har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad inne­

börd. Häremot synes inte vara något att erinra.

Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisatio­

nerna. Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i

dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshets­

kassa. Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte

tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens

natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbets­

tagare är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen,

som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning.

Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst

stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen

anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa

att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.

Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbets­

löshetsrisk kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur risk-

utjämningssynpunkt av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas

medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra

sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som

eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas

praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt

hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse,

som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbets­

löshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte

anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under vill­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

53

kor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp

än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av

ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag

biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehand­

lingen.

Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i en erkänd

arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för

tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill,

antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd

kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlem­

mar bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft

något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det

nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå

längre än utredningen föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla

uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas sam-

organisation m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbets­

löshetskassa främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hän­

syn till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning

till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull

komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet

till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna

och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt

vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd

erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få

prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet

av en dylik kassa föreligger. I

I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om

personer som uppbär folkpension i form av ålders­

pension. Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximi-

ålder för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den

mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till

medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer

som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss

högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem

skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder be­

stämts till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för

den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när med­

lem fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande

arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkiv­

arbete och beredskapsarbete.

Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålders-

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956

54

pensionärer bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett

senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhål­

lande till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid

i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom

utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller

mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara

medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.

Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspen­

sionärer fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För

dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt

legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall

på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens

arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av

sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt

utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning

gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbets­

för och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som

nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga in­

skränkningar i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkrings­

ersättning.

Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att

ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan

hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den

praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre

kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn

till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vansk­

ligt att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande

blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses

arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder

måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen på­

pekat leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir

arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal er-

sättningstid och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte

anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till

ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan

endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensio­

närer, kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknads­

läge ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas

hänföra sig till dem.

Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning

inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha

övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills

vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålders­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

55

pensionärer inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till

ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersätt-

ningsdagar d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under

vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstäm­

melse med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för

ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och

samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anled­

ning att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålders­

pensionärer, bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas

av kassorna själva.

Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upp­

tages till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare

pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lös­

ning. De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett pro­

visorium.

Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa

nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasse-

förordningen äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 måna­

derna längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig före­

tagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans

räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att

kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas,

men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för före­

tagare att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i

denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att före­

tagare inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslös­

hetsförsäkringen även om de författningsmässiga hindren för deras anslut­

ning undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de

anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för per­

soner, som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen.

Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att

bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart

utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot

har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra.

Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes

befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för

tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas ho­

nom under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan

företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag

beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men

avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt

åberopat kontrollsvårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 är 1956

56

För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår

till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid

kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt för­

säkringsskydd. En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryg­

gande kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter

endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslös-

hetskontrollen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsyns­

myndigheten efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna

dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening

inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad ut­

redningen föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.

Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande

arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste

en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara

medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva

året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäk­

ringen. Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifråga­

varande regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge

vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd

genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare.

Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik

befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas

på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som här­

igenom kommer alt föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med

varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas,

huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt

skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som

självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en

tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.

Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet

att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till för­

säkringen. Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en

sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakt­

tagas med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshets­

försäkringen enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrup­

per, som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsätt­

ningar för avgiftskontroll m. in. konstateras föreligga. Till dessa grupper

torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse

under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför

förslaget i denna del.

\issa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make,

föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestäm­

melser inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

57

säkringen, om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna

varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens

make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd

arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, me­

dan övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att

dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bä­

rande och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det

stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till med­

lemskap undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna

12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar,

barn eller adoptivbarn.

Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för

hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsyns­

myndigheten tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då

kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräk­

nas honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre

remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns ar­

betsgivareorganisation -— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshets­

försäkring av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett

samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle

av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa

problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa

hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening hör detta

inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna

från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla

beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utred­

ningen föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att,

innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild

grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avse­

enden skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde

variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontroll­

svårigheterna inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäk­

ringen men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla be­

tryggande kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen

torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utred­

ningens förslag i fråga om hemarbetarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1056

F ör.säkringsåret

Gällande bestämmelser in. m.

Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem

för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande

58

månader (23 § 1 st.). För varje dag, för vilken understöd begäres, måste så­

ledes i princip en prövning göras, om medlemmen redan erhållit högsta

medgivna antalet understödsdagar under en tolvmånadersperiod, d. v. s. de

senaste 365 kalenderdagarna, prövningsdagen inräknad. Skulle en arbetslös

dag bli t. ex. den 157 :e understödda dagen under tolvmånadersperioden, kan

understöd alltså inte utbetalas för densamma. Medlemmen är utförsäkrad.

Har en medlems rätt till understöd upphört på grund av utförsäkrings-

reglerna, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt erhållit

arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst två

veckoavgifter (23 § 3 st.). Denna bestämmelse är avsedd att hindra att en

försäkrad under ett och samma arbetslöshetsfall erhåller understöd först i

maximiantalet dagar och härefter genom tolvmånadersperiodens successiva

flyttning framåt i ytterligare ett antal dagar.

Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximiantal under­

stödsdagar får utgå, skall i vissa fall förlängas. I tolvmånadersperioden

må nämligen inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit

sig från förvärvsarbete, på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga

sig förvärvsarbete eller under högst sex månader bevistat kurs, vartill bi­

drag utgår från staten, landsting eller kommun, eller därmed likställd

kurs (23 § 4 st.). Understödsåret kan därför i vissa fall komma att beröra

avsevärt längre tid än tolv månader. Ifrågavarande bestämmelser är be­

tingade av den i 21 § arbetslöshetskasseförordningen medgivna rätten att

vid prövning av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret bortse från viss tid

under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna,

exempelvis sjukdom, värnplikt och barnsbörd. De förmåner, som härige­

nom medgives de försäkrade, motsvaras således av restriktioner när det gäl­

ler prövningen av unders lödstidens längd.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

Utredningen

Utredningen framhåller, att det tillämpade systemet med en successiv

framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande pröv­

ningsåret, har påtagliga olägenheter. Genom att tolvmånadersperioden för­

skötes ett steg i taget för varje ny arbetslös dag vore det inte alltid givet,

att en ny ersättningsdag under löpande arbetslöshetsperiod behövde inne­

bära, att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje prövnings-

tillfälle aktuella tolvmånadersperioden också ökades med en. Genom att

underlåta att ta ut ersättning för viss dag kunde den försäkrade själv för­

dröja, att utförsäkring inträdde. I många fall kunde det vara svårt att på

förhand fastställa, när utförsäkring faktiskt inträdde. Härtill komme, att

den normala tolvmånaders utförsäkringsperioden i händelse av därunder

förekommande sjukdom, värnpliktstjänstgöring och vissa andra fall av

59

s. k. överhoppningsbar tid skulle förlängas med motsvarande tid. Allt detta

gjorde, att tillämpningen av reglerna om det rullande prövningsåret ofta

kunde bli tidsödande och inverka försvårande både vid de lokala redo­

görarnas arbete och på den efterkontroll av alla utbetalda ersättningar,

som verkställdes på kassornas huvudkontor.

Införandet av en generellt till tiden fixerad prövningstid för utförsäk­

ringen, ett s. k. fast prövningsår, skulle enligt utredningens mening i jäm­

förelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna innebära en betydande

förenkling i olika avseenden. Vid ett system med fast prövningsår behövde

man vid prövningen av utförsäkringen inte gå längre tillbaka än till den

första dagen av året. Utförsäkring bleve aktuell först under den senare

hälften av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering

av antalet ersättningsdagar för varje medlem kunde lätt konstateras hur

många sådana dagar som uttagits under året och som därutöver eventuellt

kunde återstå innan vederbörande bleve utförsäkrad. Den försäkrade hade

vid ett fast prövningsår inte samma möjligheter att påverka utförsäkring

och rätten att tillgodoräkna genomgången karenstid. Vidare kunde bestäm­

melserna om förlängning av utförsäkringsperioden vid sjukdom, värnplikt

etc., som vore besvärliga att tillämpa i praktiken, avskaffas i samband med

införandet av ett fast prövningsår. Dessutom kunde den nuvarande s. k.

tvåveckorsregeln slopas.

Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle upp­

nås genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen be­

stämmelser härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen

försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två

maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan

två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt,

då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen

föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. in. den 1 september t. o. m.

den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestäm­

melse om nyprövning av det tidsbestämda avgittsvillkoret torde enligt

utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa

antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

Yttrandena

Frågan om en övergång till ett fast prövningsår har berörts endast i ett

mindre antal yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att införandet

av ett fast försäkringsår torde komma att i olika hänseenden underlätta

försäkringsorganens uppgifter. Socialstyrelsen finner förslaget innebära en

mycket välmotiverad förenkling av gällande svårtillämpade bestämmelser.

En följd av bestämmelserna bleve emellertid, alt den som blivit permitte-

rad i början av försäkringsåret kunde ta ut eu understödsperiod men den

60

som permitterats först sedan första hälften av försäkringsåret gått till

ända finge två försäkringsperioder. Det syntes bl. a. ur rättvisesynpunkt

motiverat med någon spärregel som förhindrade uttag av dubbel period i

det senare fallet.

Enligt Svenska lantarbetsgivareföreningen är ett fast försäkringsår för­

delaktigt ur administrativ synpunkt. Föreningen vore likväl tveksam om

lämpligheten av att på ett dylikt sätt fixera försäkringsåret, då det ville

synas som om härigenom försäkringstagarna kunde komma att tillförsäkras

understöd i större utsträckning än som avsetts. Föreningen kunde inte

finna, att utredningen tillräckligt belyst detta förhållande. Handelns arbets­

givareorganisation anser likaledes, att ett fast försäkringsår innebär avse­

värda lättnader vid handläggningen av försäkringsfallen. Även om man

hade anledning antaga, att utredningen underskattat det antal fall av

dubbla ersättningsperioder, som kunde komma alt inträffa trots de i be-

gränsningssyfte föreslagna anordningarna, funne organisationen dock med

hänsyn till värdet av de förenklingar förslaget skulle medföra, att det­

samma innebure en pataglig förbättring i jämförelse med nuvarande be­

stämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14t år 1956

Departementschefen

Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för

arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnytt­

jas. Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration

vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel full­

gör sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utred­

ningen framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssyn-

punkter. Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast pröv­

ningsår, kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar

för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövnings­

år — vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kom­

mer otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenhe­

ter torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder

kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med

anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar

uttag av dubbel ersällningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte

kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt

minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmel­

serna torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som

det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att

förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbets­

löshetsperioder. Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i

enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är 1956

61

Villkoren för ersättning

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 14 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen gäller som villkor för

rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa, att medlemmen är arbets­

lös, att han fyllt 16 år samt är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga

arbete, att han i föreskriven ordning anmält sig såsom arbetssökande hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen ävensom att han uppfyller

vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning.

För rätt till ersättning kräves i princip att arbetslösheten inte är självför-

vållad. De regler, som gäller härom, kommer att behandlas närmare i ett

följande avsnitt.

I 21 § 1 mom. förordningen är avgiftsvillkoren närmare preciserade.

Som ett första villkor föreskrives, att medlemmen antingen erlagt minst

52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter eller också erlagt minst 12 vecko-

avgifter eller tre månadsavgifter och därefter fullgjort värnpliktstjänst­

göring under så lång tid, att densamma jämte den tid för vilken avgifter

erlagis motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader (det s. k. icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret). Villkoret innebär, att de för­

säkrade innan under stödsrätt kan uppkomma måste lia minst ett års med­

lemskap i kassan. De angivna avgifterna behöver inte vara erlagda inom

viss tid före arbetslöshetens inträdande.

Såsom ytterligare villkor gäller, att medlemmen under de närmast före

arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst 20 vecko­

avgifter eller fem månadsavgifter till kassan (det s. k. tidsbestäm da

avgiftsvillkoret). Viss nedsättning av antalet avgifter enligt detta

avgiftsvillkor kan medgivas av tillsynsmyndigheten i fall, då myndigheten

för en kassa föreskrivit inskränkning i understödsrätten på grund av regel­

bundet återkommande säsongarbetslöshet eller av annan särskild anledning.

I princip skall det tidsbestämda avgiftsvillkoret prövas vid början av

varje arbetslöshetsperiod. Undantag härifrån gäller emellertid i fråga om

medlem, som efter att ha varit arbetslös erhåller arbete för högst 24 dagar,

under förutsättning att han vid detta arbetes början var berättigad till dag-

hjälp och omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgif­

ter skall vara erlagt, skall inte inräknas tid då medlemmen på grund av

sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta gäller även om med­

lemmen innehaft arbetsanställning efter sjukdomen. I detta fall måste

medlemmen emellertid styrka sjukdomen genom läkarintyg. Tid, varunder

medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, skall alltid borträknas vid pröv­

ningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Tid, under vilken kvinnlig

medlem i samband med barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, skall

borträknas intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns­

62

börden. Vidare skall avräknas högst sex månader för bevistande av kurs,

vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller för kurs,

som tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss

nämnts. Den tid, varom här är fråga, skall sålunda överhoppas vid beräk­

ningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Med avseende å det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall vidare iakttagas,

att om medlem avstänges från understödsrätt på grund av att han frivil­

ligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av att han skilts

från arbetet till följd av otillbörligt uppförande, arbetslösheten skall anses

ha inträtt först vid avstängningstidens slut.

I 21 § 2 mom. finnes bestämmelser om rätt i vissa fall för medlem att

helt eller delvis få tillgodoräkna sig avgifter, som han erlagt såsom med­

lem av annan in- eller utländsk arbetslöshetskassa eller motsvarande sam­

manslutning för beredande av arbetslöshetshjälp.

Beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan, må vid till-

lämpning av avgiftsvillkoren endast tagas i betraktande avgifter, som be­

löper å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. Motsvarande gäller be­

träffande avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller

sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp (21 § 4 mom.).

Medlem får endast tillgodoräknas avgift, som erlagts antingen för tid

då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts

annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han med helt eller

delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjuk­

dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd (21 § 5 mom.).

Daghjälp får inte utgå till kassamedlem förrän efter viss karenstid

(22 §). Karenstiden skall omfatta minst sex dagar, vilka skall ligga inom

en tidrymd av högst 21 dagar. Kassorna kan i sina stadgar fastställa längre

karenstid. Denna får dock inte bestämmas längre än till tre månader och den

tid, inom vilken karenstiden må kunna intjänas, ej längre än till sex må­

nader. Även om en förlängd karenstid tillämpas, måste bestämmelserna om

minimikarenstiden vara uppfyllda. Karensen kan därför inte i något fall

betraktas som genomgången, om inte minst sex arbetslösa dagar ligger

inom de 21 dagar, som infallit närmast före den första dag, för vilken

understöd begäres.

Med hänsyn till att en tillämpning av karensreglerna utan modifikatio­

ner i en del fall skulle leda till alltför hårda konsekvenser, har meddelats

vissa undantagsbestämmelser. Ny karens behöver sålunda inte genomgås,

då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 24

dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring

inte kan erhålla daghjälp. Samma bestämmelser gäller för bevistande un­

der högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting

eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

63

ställas med sådan kurs. Ej heller behöver ny karens genomgås av medlem,

som på grund av säsonginskränlcningsregler inte kan erhålla daghjälp,

eller som avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstänges

från understöd. I samtliga de fall, då undantag medgivits från den all­

männa skyldigheten att efter avbrott i arbetslöshetstiden genomgå ny ka­

rens, kräves, att medlemmen vid hindrets inträdande var understödsberät-

tigad samt att han omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo

ansöker om daghjälp.

Vid beräkning av karenstid får hänsyn inte tagas till arbetslöshet under

tid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. Härmed åsyftas de olika

i förordningen upptagna diskvalifikationsgrunderna för understöd.

För vissa dagar utgår icke daghjälp (18 §) och sådana dagar kan inte

inräknas i karenstiden. Söndagar kan sålunda inte utgöra karensdagar, och

andra helgdagar kan endast räknas som karensdagar, om vederbörande

medlem var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Semester­

dagar eller andra dagar, för vilka avlöning utgår, får inte räknas som

karensdagar.

För att en arbetslös dag skall kunna räknas som karensdag kräves, att

medlemmen för ifrågavarande dag företett intyg, utvisande att han per­

sonligen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga

arbetsförmedlingen eller erhållit dispens från sådan arbetsansökan.

Om medlem, som är berättigad till daghjälp, inte för någon av sju på

varandra följande dagar, söndagar oräknade, kan förete intyg från arbets­

förmedlingen, skall ny karenstid börja löpa (det s. k. kontaktvillkoret). En

medlem kan alltså inte utan att förlora karensen vara borta från arbets­

förmedlingen mer än sex dagar i följd, såvida han inte har giltig anledning

av det slag, som gäller i fråga om befrielse från skyldigheten att genomgå

ny karens, d. v. s. arbete för högst 24 dagar, sjukdom, barnsbörd etc.

Utredningen upplyser, att tre arbetslöshetskassor i sina stadgar föreskri­

vit att karenstiden skall uppgå till tolv dagar. Beträffande övriga kassor

finnes i stadgarna föreskriven en karenstid av sex dagar. Vissa av kas­

sorna har särskilda karenstidsbestämmelser vid arbetslöshet i samband

med helger, s. k. karensförbjudna dagar, och vid säsongarbetslöshet. I stad­

garna föreskrives i några fall, att understöd inte får utgå till vissa med­

lemsgrupper, t. ex. statsanställda, förrän de varit arbetslösa en längre tid,

t. ex. sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956

Utredningen

Utredningen föreslår, att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa — i

likhet med vad som nu är fallet — endast skall kunna utgå till medlem,

som är arbetslös och fyllt 16 år, är arbetsför och i övrigt

oförhindrad att taga arbete samt i föreskriven ordning a n-

64

mält sig som arbetssökande hos den offentliga ar­

betsförmedlingen. I anslutning till dessa allmänna villkor för rätt

till ersättning diskuterar utredningen vissa speciella frågor, vilka torde få

behandlas i senare sammanhang.

Vad angår avgiftsvillkoren har utredningen övervägt, huruvida det

icke tidsbestämda avgiftsvillkoret kunde slopas eller an­

talet avgifter minskas, men inte ansett sig böra förorda sådan åtgärd. Där­

emot föreslår utredningen två andra ändringar i syfte att mildra detta vill­

kor. Sålunda föreslås att medlem, som uppfyllt det icke tidsbestämda av-

giltsvillkoret och därefter av godtagbart skäl lämnat försäkringen t. ex.

för att arbeta utomlands eller beträffande kvinna för att sköta hem och

barn på därom gjord framställning må medgivas rätt att vid återinträde

inom fem år tillgodoräkna sig det en gång fullgjorda avgiftsvillkoret.

Vidare anser utredningen det rimligt att ungdomar, som inträder i för­

säkringen, skall såvitt avser ifrågavarande avgiftsvillkor få tillgodoräkna

åtminstone en del av tiden för yrkesutbildning och därigenom beredas möj­

lighet att snabbare än nu är fallet bygga upp sin rätt till ersättning. Utred­

ningen föreslår därför, att medlem, som erlagt minst 12 veckoavgifter eller

tre månadsavgifter och därefter genomgått yrkesutbildning, skall äga rätt

att tillgodoräkna utbildningstiden för uppfyllande av det icke tidsbestämda

avgiftsvillkoret. Med yrkesutbildning avses här såväl skolutbildning, t. ex.

utbildning vid central verkstadsskola, som särskilda kurser, vilka syftar till

utbildning i visst yrke, förkovran i yrket eller omskolning till annat yrke.

Däremot avses inte mera tillfälliga kurser, där medlemmen under åbero­

pande av att han vore arbetslös skulle ha kunnat erhålla understöd, om

han uppfyllde avgiftsvillkoren.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret finner ut­

redningen ej anledning föreslå någon ändring såvitt angår antalet avgifter

eller prövningstiden.

Däremot föreslår utredningen — vilken såsom tidigare anförts förordat

en övergång till ett fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret — att det

tidsbestämda avgiftsvillkoret skall prövas endast en gång under varje för­

säkringsår nämligen i anslutning till den första ersättningsdagen under

året. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall

enligt förslaget ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det

senare försäkringsåret. Sistnämnda bestämmelse anges närmast syfta till

att minska antalet fall, där två ersättningsperioder kunde följa på varandra

under två olika försäkringsår.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret gäller för närvarande, att

i den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter

skall vara erlagt, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom

samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. Utredningen framhåller, att

prövningen av rätten till ersättning skulle förenklas, om prövningen kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

65

begränsas i tiden och omfatta längst en period av 12 månader. Det nuva­

rande överhoppningsinstitutet borde ersättas med något annat. Den enda

framkomliga vägen syntes därvid vara, att ifrågavarande tid finge tillgodo­

räknas som arbetad tid. Man vore emellertid då inne på en för försäk­

ringen helt ny linje. Annan tid än arbetad tid skulle nämligen grunda

rätt till ersättning.

Vad särskilt angår militärtjänstgöring framhåller utredningen, att den

omständigheten att en person inkallades till militärtjänstgöring inte borde

påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, enär militär­

tjänstgöringen ur försäkringens synpunkt borde betraktas som ett för sam­

hällets räkning utfört arbete. I överensstämmelse härmed föreslår utred­

ningen, att tid varunder medlem på grund av värnpliktstjänstgöring varit

befriad från avgift vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall

helt likställas med tid för vilken avgift erlagts. Härigenom vunnes också

den förenklingen, att samma princip komme att gälla härutinnan beträf­

fande de båda avgiftsvillkoren. Den enda skillnad som kvarstode vore, att

man i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret finge börja tillgodo­

räkna ifrågavarande tid först sedan ett visst antal avgifter erlagts till

kassan.

Även yrkesutbildning kunde enligt utredningens mening likställas med

fullgjort arbete. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, som medger

försäkrad, vilken varit avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning, att till­

godoräkna sig yrkesutbildningstiden vid prövningen av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret. Frågan om vad som därvid skulle avses med yrkesutbild­

ning finge bedömas på samma sätt som skedde i samband med det icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Även i fråga om barnsbörd förordar utredningen, i syfte att begränsa

prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, en rätt att tillgodo­

räkna tid, som på grund av barnsbörd varit avgiftsbefriad. Med hänsyn till

att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa

svårigheter, bl. a. ur kontrollsynpunkt, samt med tanke på utformningen

av karensreglerna, föreslås emellertid i fråga om barnsbörd, att endast tid,

då medlemmen uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp,

skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts.

Vad slutligen angår sjukdomstid anför utredningen bl. a.

När det gäller tillgodoräknande av sjukdom kan, bortsett från ett bibe­

hållande i stort sett av nuvarande överhoppningsinstitut, närmast ifråga-

komma regler, som medger att sjukdomstid i viss utsträckning räknas som

arbetad tid. Finnes inga särskilda bestämmelser, som begränsar lillgodo-

räknanderätten, kan en medlem grunda sin rätt till ersättning, såvitt an­

går 20-veckorsvillkoret, helt på sjukdom. Man bryter sålunda vid en dylik

allmän tillgodoräknanderätt mot den nuvarande grundprincipen inom för­

säkringen, att endast arbetad tid får tillgodoräknas i 20-veckorsvillkoret.

Regeln har emellertid den fördelen, att prövningen inte i något fall behöver

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 'ii

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

66

sträcka sig utöver en tolvmånadersperiod. Redogöraren behöver vid under-

stödsprövningen inte gå längre tillbaka än till närmast föregående försäk­

ringsår. Långvarig sjukdom kommer inte att beröva en medlem understöds-

rätten, såvida han uppfyller 52-veckorsvillkoret. En dylik regel torde i

praktiken i stort sett ge samma resultat som regler om överhoppning av

sjukdomstid.

Utredningen framhåller, att det givetvis vore möjligt att — såsom social-

vårdskommittén föreslagit i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshets­

försäkring — kräva viss, låt vara mycket kort tids förvärvsarbete före

ifrågavarande sjukdomstid. Därmed hade man inte givit helt avkall på den

nuvarande principen, att endast arbetad tid kunde läggas till grund för rätt

till ersättning. Härom anför utredningen.

En dylik bestämmelse har emellertid den nackdelen, att en medlem, som

varit sjuk under hela prövningsperioden om 12 månader, inte kan uppbära

ersättning från arbetslöshetskassan, om han efter friskskrivningen skulle

vara arbetslös. Han skulle i sådant fall vara hänvisad att söka socialhjälp

eller kontantunderstöd. En begränsning av tillgodoräknanderätten är såle­

des socialt sett inte tillfredsställande. Häremot kan invändas att medlem­

men mycket snart kan bli ersättningsberättigad från arbetslöshetskassan,

om kravet på arbetad tid ej ställes alltför högt. I många fall torde längre

sjukdomstid oftast följas av en tids arbetsträning, arbetsvärd, omskolning

eller dylikt, vilken tid enligt förslaget bör få tillgodoräknas som arbetad tid.

Efter prövning av olika regler beträffande tillgodoräknande av sjukdoms­

tid har utredningen med hänsyn till de förenklingar, som därigenom kunde

uppnås, funnit sig böra föreslå, att två sjukveckor eller två sjukmånader

skall likställas med vecka eller månad, för vilken avgift erlagts. Som vill­

kor härför föreslås dock, att medlemmen på lämpligt sätt styrker att han

varit sjuk den tid han i detta avseende vill tillgodoräkna sig.

Utredningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen fram­

hållit som sin mening, att ålderspensionärerna borde ha rätt att till­

höra försäkringen. I fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret anser ut­

redningen emellertid en skärpning av gällande regler påkallad. Utredningen

föreslår, att sjuktid, som infaller efter det att den försäkrade uppnått 67

års ålder, inte får likställas med arbetad tid.

Utredningen har vid sina överväganden av olika möjligheter att öka

arbetslöshetsförsäkringens effektivitet även prövat frågan om karens­

tiden men funnit sig icke böra föreslå någon allmän förkortning av

densamma. Den borde alltså enligt utredningens mening liksom nu i all­

mänhet vara sex dagar. Enligt Internationella arbetsorganisationens kon­

vention nr 102 angående minimistandard för social trygghet borde en längre

karenstid än sex dagar normalt inte förekomma. Detta borde tydligt framgå

av förordningen. Då särskilda skäl förelåge, t. ex. vid säsongarbetslöshet,

borde dock kassa kunna i sina stadgar föreskriva en längre karenstid.

Utredningen framhåller att för de fall, då en längre karenstid än sex

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

67

dagar tillämpades, f. n. gällde, att medlemmen för att vara berättigad till

daghjälp jämväl måste uppfylla det vanliga kravet på sex karensdagar

inom loppet av 21 dagar. I allmänhet torde detta krav vara uppfyllt om

medlemmen uppfyllde det strängare kravet på en längre karenstid, men

skulle det verkligen kontrolleras, att så vore fallet, måste ett sådant dub­

belt karensvillkor bli administrativt svårhanterligt. Med hänsyn till den

ringa betydelse, som det extra kravet på sex karensdagar under loppet av

21 dagar under alla omständigheter måste ha i kassor med strängare karens­

bestämmelser, föreslår utredningen, att denna speciella bestämmelse skall

utgå.

Utredningen berör vidare frågan om karenstid i samband med jul- och

nyårshelgerna. Utredningen framhåller därvid, att ansvällningen av kas­

sornas utbetalning av ersättningar i samband med de inom vissa yrkes­

områden förekommande s. k. årsskiftespermitteringarna i flera avseenden

visat sig utgöra ett problem. Genom att de normalt arbetsfria helgdagarna

och helgdagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar hade permitte-

ringar på ett fåtal dagar kunnat leda till betydande utbetalningar. För att

så långt möjligt minska omfattningen av sådana utbetalningar hade flera

kassor i sina stadgar intagit en bestämmelse att vissa dagar vid jul- och

nyårshelgerna inte finge räknas som karensdagar. Införandet av helgdags-

lön hade emellertid på ett flertal områden medfört väsentliga förändringar

i här berörda avseenden. Inom de yrkesområden, där helgdagslön genom­

förts, komme anspråk på karenstid eller ersättning för helgdagar i sam­

band med tillfällig permittering huvudsakligen att göras av medlemmar,

vilka på grund av för kort anställningstid i företaget inte kvalificerat sig

för helgdagslön. Härtill komme även de medlemmar, som avskedats före

helgen. Utredningen hade övervägt lämpligheten av ett generellt förbud mot

att inräkna vissa helgdagar och helgdagsaftnar i samband med jul- och

nyårshelgerna i karenstiden. Med hänsyn till att problemet med utbetal­

ning av ersättning i samband med årsskiftespermitteringar i fortsättningen

kunde antagas bli väsentligt reducerat, torde dock skälen för ett sådant för­

bud inte längre vara lika påtagliga som tidigare. Då emellertid utvecklingen

i förevarande avseende inte med säkerhet kunde förutsägas, vore det lämp­

ligt, att tillsynsmyndigheten gåves befogenhet att i det fall, då utgivningen

av ersättning inom en kassa tenderade att i större omfattning koncentreras

kring jul och nyår, föreskriva att vissa dagar vid dessa helger inte skulle

få inräknas i karenstiden. Denna befogenhet behövde inte utsträckas till

påskhelgen, enär några praktiska svårigheter hittills inte syntes ha gjort

sig gällande i samband med denna helg.

Såsom framgår av det följande föreslår utredningen, alt ersättning inte

skall utgå för enstaka arbetslös dag. Sådan dag skall enligt förslaget inte

heller inräknas i karenslid. Vid driftinskränkning, som omfattar mer än

en dag i veckan, föreslås ersättning som regel inte skola utgå för en av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i är 1956

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

arbetslösa dagarna under veckan, men karenstiden föreslås omfatta även

denna dag.

Utredningen förordar vidare, att dagar, då medlem uppbär lialv sjukpen­

ning eller arbetar högst fyra timmar, inte skall räknas som karensdagar,

även om halv ersättning eljest skulle ha kunnat utgå.

Utredningen behandlar härefter vissa fall av karensbefrielse och disku­

terar därvid först frågan om samordning mellan sjuk- och arbetslöshets­

försäkringarna såtillvida, att karenstid inte skall behöva genomgås av den

som blir arbetslös efter att ha varit sjuk. En motsvarande bestämmelse av­

seende övergång från arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen hade

intagits i sjukförsäkringslagen, vilken föreskreve, att karenstid ej skulle

tillämpas, när den försäkrade vid sjukperiodens början ägde uppbära dag-

hjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Utredningen föreslår, att karens inte

skall behöva fullgöras vid arbetslöshet i anslutning till sjukperiod, då sjuk­

penning eller hempenning utgått för minst tre dagar. Vid övergång från

moderskapsförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen förelåge inte samma

skäl för karensbefrielse som vid övergång från sjukförsäkringen, såtillvida

att någon karenstid ej förekomme inom moderskapsförsäkringen. Framför

allt med hänsyn till önskvärdheten av en friktionsfri övergång mellan olika

socialförsäkringsgrenar, finner utredningen emellertid lämpligt, att undan­

tag beträffande kravet på karenstid medgives även i detta fall.

Enligt utredningens mening talar vissa skäl för befrielse från karens­

tid även i de fall då arbetslösheten föregåtts av värnpliktstjänstgöring av

viss varaktighet. Denna tjänstgöring innebure i allmänhet ekonomiska upp­

offringar för vederbörande och nedsatte hans möjligheter att stå någon

självrisk vid arbetslöshet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att kra­

vet på karens inom arbetslöshetsförsäkringen eftergives efter värnplikts­

tjänstgöring av minst 30 dagar.

Som allmänt villkor för karensbefrielse föreslås, att medlemmen anmäler

sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen

efter sjuk- eller moderskapsförsäkringsförmånens upphörande eller värn­

pliktstjänstgöringens slut.

Utredningen har prövat frågan om slopande eller modifiering av kravet

på genomgång av ny karenstid vid upprepade perioder av arbetslöshet. Mot

nuvarande bestämmelser hade i fråga om detta krav gjorts den invänd­

ningen, att det drabbade olika beroende på om arbetslösheten vore förlagd

i ett sträck eller uppdelad i flera perioder. Med hänsyn främst till att

väsentliga kostnadsökningar skulle bli följden har utredningen avvisat

såväl tanken på att göra karenstiden kortare vid upprepade perioder av

arbetslöshet som tanken på en till sju dagar förlängd karenstid, som inte

skulle behöva förnyas under samma försäkringsår. En viss förbättring

skulle enligt utredningens mening dock uppnås, om nu föreliggande möj­

lighet för den som uppbär daghjälp att utan ny karenstid utföra arbete

69

intill 24 dagar utsträcktes till att gälla om medlemmen arbetat upp till

48 dagar. Detta skulle innebära en fördubbling av den tid en medlem kunde

ha arbete utan att därför behöva genomgå ny karenstid. Ytterligare skäl

talade för en sådan utsträckning av den medgivna arbetsperioden. Denna

borde vara så tilltagen, att det verkligen lönade sig för den som vore arbets­

lös att ta ett arbete. Skulle ny karens genomgås efter en relativt kort arbets­

period, komme medlemmen i ett svårt läge eftersom han vore helt utan in­

komst de upprepade karensperioderna. Angivna förhållande belyser utred­

ningen genom följande exempel.

En medlem med hustru och två barn, boende i ortsgrupp III, förutsättes

ha den i arbetslöshetsförsäkringen för närvarande vanligaste daghjälpen,

16: 50 kronor. I daghjälp jämte familjetillägg erhåller han från arbetslös­

hetskassan 21: 50 kronor per dag, vilket motsvarar 129 kronor per vecka.

En ny karenstid medför således för honom en förlust av detta belopp. Om

han blir erbjuden arbete med en arbetsförtjänst av 200 kronor per vecka,

får han vidkännas avdrag för preliminär skatt med 43 kronor.1 Nettolönen

är således 157 kronor. För att han inte skall komma i ett sämre ekono­

miskt läge än vid arbetslöshet genom att anta ett arbete med 200 kronors

lön per vecka, måste han arbeta i det närmaste fem veckor, innan krav kan

ställas på genomgång av ny karenstid.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en höjning av den

medgivna arbetade tiden från 24 till 48 dagar. Om reglerna i övrigt bibe-

hölles oförändrade, komme denna förlängning emellertid att accentuera ett

problem, vilket redan med nuvarande bestämmelser medförde vissa olägen­

heter. Såsom karensbestämmelserna för närvarande vore konstruerade kun­

de nämligen en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för en ny 24-dagars-

period. I den praktiska tillämpningen hade detta bl. a. inneburit, att med­

lemmar med en till fem dagar avkortad arbetsvecka under obegränsad tid

kunnat få tillgodoräkna sig genomgången karens. Dessutom hade det uppen­

barligen varit tämligen lätt att arrangera någon eller några dagars ledighet

för att vid eventuell senare permittering slippa karenstid. Det vore angeläget

att karensreglerna inte helt sattes ur kraft vid återkommande kortvarig

arbetslöshet.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att en koncentration

av arbetslösheten motsvarande minst fem daghjälpsdagar av sex på var­

andra följande dagar skall krävas för att ny 48-dagarsperiod skall börja

löpa. En sådan bestämmelse skulle öppna möjlighet att i en given situa­

tion ta ett tillfälligt arbete på en dag utan att därför äventyra denna för­

längning av karenstidens giltighet. För den, som efter att ha fullgjort ka­

renstid arbetade exempelvis 30 dagar, vore permitterad tre dagar och där­

efter ånyo arbetade 30 dagar, skulle de båda arbetsperioderna räknas sam­

man, och ny karenstid skulle krävas efter den andra arbetsperioden. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i år 1956

1 Enl. skattetabell III: 13/1955.

70

torde finnas anledning räkna med att den skärpning av karensreglerna,

som på angivet sätt erhölles, i viss mån skulle uppväga den ökning av kas­

sornas utbetalningar, som en förlängning av den medgivna arbetsperioden

från 24 till 48 dagar koinme att medföra. I den praktiska tillämpningen av

de föreslagna reglerna skulle en medlem, som uppbure löpande ersättning,

alltid ha en 48-dagarsperiod framför sig varunder han inte behövde genom­

gå ny karenstid. Om han av någon anledning upphörde att söka daghjälp,

måste han, om han återkomme efter en längre tidrymd än åtta veckor, styrka

sig ha haft högst 48 dagars arbete för att inte behöva genomgå ny karens.

Sökte han daghjälp inom de åtta veckorna, funnes ingen anledning att ur

karenssynpunkt göra någon särskild utredning beträffande den arbetade

tiden. Vid korttidsarbete, då medlem inte i något fall hade minst fem dag-

hjälpsdagar av sex på varandra följande dagar, komme de arbetade dagarna

att sammanräknas. Då summan överstege 48 dagar, skulle medlemmen

genomgå ny karenstid. Samma resultat erhölles beträffande medlem, som av

annan anledning än driftinskränkning vid företaget under längre tid vore

arbetslös ett fåtal dagar per vecka. Det borde enligt utredningens mening

åvila tillsynsmyndigheten att avgöra vilken bevisning, som borde krävas

då en medlem med åberopande av att han inte arbetat utöver 48 dagar

ville tillgodoräkna redan genomgången karenstid. Hade medlemmen varit

förhindrad att utföra arbete viss tid, borde hindret styrkas genom intyg om

exempelvis sjukdom, värnpliktstjänstgöring, kurs eller barnsbörd. Om inte

något arbetshinder förelegat, borde avsaknaden av arbete normalt styrkas

genom föreskrivet intyg från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt

arbete hos denna. Ett resultat av det sålunda skisserade kravet på bevisning

i fråga om egentlig arbetslöshet — då arbetshinder ej förelegat — bleve, att

frivillig arbetsledighet, vid vilken medlemmen inte sökte nytt arbete hos för­

medlingen, i likhet med arbetad tid komme att räknas in i de 48 dagarna.

Utredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om karenstid

medförde, att två i nuvarande regler ingående villkor skulle bortfalla. Det

ena vore det s. k. kontaktvillkoret, som innebure, att ny karenstid skulle

fullgöras av medlem, vilken under loppet av sju på varandra följande dagar

inte kunde förete intyg, att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det

andra avsåge, att medlem, som på grund av arbete under högst 24 dagar,

sjukdom eller vissa andra arbetshinder inte uppfyllde kontaktvillkoret, på

nytt måste söka daghjälp omedelbart efter arbetets slut eller hindrets upp­

hörande; i annat fall krävdes ny karenstid. Utredningens förslag innebure,

att kontaktvillkoret ersattes med den beskrivna specialkontrollen i de fall,

då medlem efter längre bortovaro än åtta veckor återkomme med krav

på att inte behöva genomgå ny karenstid, samt inräknandet i de 48 dagarna

av tid, då medlemmen utan bevisat arbetshinder uraktlåtit att besöka

arbetsförmedlingen.

Utredningen tillägger, att de av ändringarna i karensbestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

71

föranledda ökningarna av statens kostnader kunde uppskattas till ca 1,3

milj. kronor vid 2,5 understödsdagar per årsmedlem och ca 3,2 milj. kro­

nor vid 5 understödsdagar per årsmedlem.

Yttrandena

Vad angår det icke tidsbestämda avgifts v ill koret till­

styrker arbetsmarknadsstyrelsen den föreslagna möjligheten för kassa att

medgiva medlem, som vid utträde ur kassan fullgjort nämnda villkor, att

vid återinträde inom fem år inte behöva ånyo fullgöra detsamma. Eventuellt

kunde en kortare tid, exempelvis tre år, övervägas. I fråga om den av utred­

ningen föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildningstid för uppfyl­

lande av nu ifrågavarande avgiftsvillkor framhåller styrelsen, att denna

rätt bör vara knuten inte till utbildningens mera varaktiga eller tillfälliga

karaktär utan till dess syftemål. Endast tid avseende skolutbildning, yrkes­

utbildning eller omskolning borde få tillgodoräknas, vilket sammanhängde

med att sådan tid inte borde betraktas som arbetslös och understödsberät-

tigad tid i arbetslöshetsförsäkringens mening. De erkända arbetslöshetskas­

sornas samorganisation finner den föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkes­

utbildning önskvärd men ifrågasätter, om inte ett förtydligande av vad som

åsyftades med »yrkesutbildning» vore nödvändigt. Enligt samorganisatio-

nens uppfattning borde med uttrycket »yrkesutbildning» i detta samman­

hang avses special- och även annan utbildning samt kurs, vartill bidrag ut-

ginge från staten, landsting eller kommun, ävensom kurs, vilken tillsyns­

myndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts. Över­

styrelsen för yrkesutbildning befarar, att svårigheter kommer att uppstå att

med den utgångspunkt utredningen valt avgöra, huruvida viss kurs skulle

vara att hänföra till den ena eller den andra gruppen av kurser. Enligt över­

styrelsens mening torde det därför för tillämpningen av de föreslagna be­

stämmelserna bli nödvändigt med en närmare precisering av gränsdrag­

ningen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ledighet för barnsbörd bör

jämställas med värnplikt även i fråga om det icke tidsbestämda avgifts-

villkoret och föreslår, att tid, varunder medlem uppburit tilläggspenning

enligt lagen om moderskapsförsäkring, skall inräknas i de 52 kvalifika-

tionsveckor som ifrågavarande avgiftsvillkor avser.

Beträffande det tidsbestämda a v gifts v ill kor et tillstyrker

arbetsmarknadsstyrelsen, att värnplikts-, yrkesutbildnings- och barnbörds-

veckor skall få tillgodoräknas. 1 denna del innebure förslaget i sak inte nå­

gon större avvikelse från den nu tillämpade ordningen, enligt vilken tid

för värnpliktstjänstgöring och barnsbörd utgjorde s. k. överhoppningsbar

tid. Antalet sådana fall torde liksom hittills bli relativt begränsat. Den före­

slagna rätten att tillgodoräkna även sjukveckor syntes emellertid medföra

en icke oväsentlig uppmjukning av förevarande avgiftsvillkor. Dessutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

72

kunde understödsrätt uppkomma i vissa fall, då sådan rätt inte skulle före­

ligga enligt nuvarande bestämmelser. Åtskilliga personer som reellt sett inte

längre tillhörde arbetsmarknaden eller gjorde det i mycket ringa omfatt­

ning och som nu diskvalificerades genom det jämförelsevis stränga kombi­

nerade avgifts- och arbetsvillkoret, komme att kunna göra rätt till ersätt­

ning gällande, därest sådan rätt skulle kunna förvärvas enbart eller huvud­

sakligen genom tillgodoräknande av sjukdomstid. Den kategori försäkrade,

som hölle på att successivt lämna arbetslivet och som skulle kunna ut­

nyttja nu angivna tillgodoräknanderätt, torde vara icke obetydlig och hade

säkerligen avsevärd arbetslöshetsrisk. Härtill komme att dessa personers

rätt till ersättning ofta vore svår att bedöma vad gällde villkoret om arbets­

förmåga och skyldigheten att vara arbetssökande. Styrelsen delade därför

inte utredningens uppfattning, att den föreslagna tekniska omläggningen

av prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle komma att ge

ersättningsrätt endast i vissa enstaka fall, då motsatt resultat skulle ha

erhållits med nuvarande regler. Den arbetslöshetsrisk, som kassorna sva­

rade lör, måste komma att öka, vilket i vissa fall kunde få inverkan på de

försäkrades avgifter i höjande riktning. Denna effekt skulle kunna till en

del motverkas genom att avgiftsplikt ålades för all sådan tid som finge till­

godoräknas vid bedömande av understödsrätten, d. v. s. praktiskt taget

kontinuerlig betalning till arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som

inom den frivilliga sjukförsäkringen. Principiellt sett kunde en sådan ord­

ning vara riktig. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna bl. a. på

grund av sammankopplingen med den fackliga avgiftsbetalningen vore sty­

relsen emellertid inte beredd att föreslå genomförandet av en dylik om­

läggning.

Det måste slutligen, framhåller styrelsen vidare, vara principiellt oriktigt

att utnyttjandet av en socialförsäkring skulle för en försäkrad bygga upp

rätt till ersättning från en annan socialförsäkring, så mycket mer som

denna försäkring inte finge någon ekonomisk gottgörelse härför genom

avgifter. Samtidigt konsumerade den som utnyttjade arbetslöshetsförsäk­

ringen sin rätt till fortsatt ersättning från densamma.

Styrelsen fortsätter.

Om den av utredningen föreslagna tillgodoräknanderätten beträffande

sjukdomstid accepteras är det nödvändigt med en kompletterande bestäm­

melse av följande innebörd. Den som en gång vid prövningen av det tids­

bestämda avgiftsvillkoret fått tillgodoräkna sjuktid för ett visst antal vec­

kor måste nästa gång vid prövning av detta avgiftsvillkor kunna redovisa

tillgodoräkningsbara avgifter för minst lika många veckor, d. v. s. haft

arbete lika lång tid. Härigenom förhindras de försäkrade att år efter år

helt eller till större delen grunda sin understödsrätt på sjukdomstid. Denna

regel bör vara relativt lätt att tillämpa, eftersom på medlemmens matrikel­

kort för varje försäkringsår kan noteras vad för slags veckor som tillgodo­

räknats vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att den

som mot slutet av ett försäkringsår erhåller ersättning från arbetslöshets­

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

73

kassan, vilken ersättning helt eller till väsentlig del grundats på sjukdoms­

tid, icke skall förlora sin understödsrätt vid omprövningen av avgiftsvill-

koret under det nya försäkringsåret, bör emellertid någon slags undantags­

regel för dessa fall skapas. Möjligen kan detta åstadkommas genom att låta

ovan angivna regel avse en tvåårsperiod.

Styrelsen tillägger, att om den sålunda föreslagna spärregeln ej godtoges,

i varje fall den av utredningen föreslagna åldern, då sjukdomstid ej längre

skulle få tillgodoräknas borde sänkas från 67 till 60 år. Härigenom skulle

man kunna undvika ett stort antal fall då rätt till ersättning på objektiva

grunder inte borde föreligga. Ett införande av denna lägre gräns föranledde

dock tvekan ur den synpunkten, att därigenom avskures från rätten till er­

sättning även en del fall, då ersättning från arbetslöshetsförsäkringen hade

varit befogad, exempelvis vid arbetsförlust och arbetslöshet efter långvarig

arbetsoförmåga på grund av olycksfall som inträffat efter det den försäk­

rade fyllt 60 år. — Styrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) har inte

anslutit sig till styrelsens förslag om en sänkning av åldersgränsen.

Landsorganisationen finner den i fråga om tillgodoräknande av sjuk­

domstid föreslagna skärpningen för medlemmar, som uppnått 67 års ålder,

obefogad. Den inskränkning som kunde anses befogad gällde medlem över

67 år, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit ersättning från

försäkringen på uteslutande sjukveckor. Sådan medlem borde inte på nytt

ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört arbete i sådan omfattning

att det kunde anses bevisat att han fortfarande vore arbetsför. Frågan om

yngre konvalescenters och långvarigt yrkesskadades rätt att erhålla ersätt­

ning från försäkringen borde hänskjutas till utredningen om socialförsäk­

ring och arbetsanpassning. Det måste betraktas såsom eftersträvansvärt att

sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kompletterade vårandra vid skyddet

av sådana personers inkomstbortfall på grund av arbetslöshet i samband

med eller strax efter en sjukdom eller yrkesskada.

Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation avstyrker de

föreslagna särbestämmelserna för folkpensionärer. Däremot anser samorga-

nisationen, att medlem, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit

ersättning från försäkringen på uteslutande sjukveckor och därvid blivit

utförsäkrad, på nytt inte skall ha rätt att erhålla ersättning, förrän han ut­

fört arbete i sådan omfattning, att han ägt erlägga avgift för 8 veckor eller

2 månader.

Tjänstemännens centralorganisation finner, att de föreslagna ändringarna

skulle underlätta prövningsförfarandet och samtidigt tillgodose medlem­

marnas intressen. 1 de fall ersättning upprepade gånger förvärvades av sam­

ma medlem huvudsakligen genom sjukdomsperioder, borde emellertid om­

sorgsfullt undersökas, huruvida vederbörande i egentlig mening kunde an­

ses stå till arbetsmarknadens förfogande. Enligt organisationens mening

vore det eljest stötande, att folkpensionärerna sattes i särställning, när det

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

gällde möjligheten att tillgodoräkna sjuktid för erhållande av rätt till er­

sättning.

Vad härefter angår de föreslagna ändringarna i karensbe-

stä in melserna finner arbetsmarknadsstyrelsen de undantag beträf­

fande skyldigheten att genomgå karens, vilka utredningen föreslår, väl mo­

tiverade. Även förlängningen av den arbetsperiod, efter vilken ny karens

ej kräves, från 24 till 48 dagar samt slopandet av det s. k. kontaktvillkoret

innebure väsentliga förbättringar inte minst ur praktisk-administrativ syn­

punkt. Enligt utredningens förslag skulle i karenstid endast få inräknas

dag, för vilken medlem eljest skulle ha erhållit daghjälp, med ett undan­

tag; dag, för vilken daghjälp inte skulle ha utgått på grund av korttids-

avdrag vid driftinskränkning, skulle nämligen inräknas i karenstiden. För

att ernå enhetlighet och underlätta de lokala redogörarnas arbete finner

styrelsen det angeläget att motsvarande rätt att räkna karens borde gälla

även dag, för vilken daghjälp ej skulle ha utgått vid fem dagars arbetsvecka.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, huruvida inte vid beräkning av

karenstid hänsyn borde tagas även till tid, varunder medlem uppburit sjuk­

penning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning, som

riksförsäkringsanstalten eller bolag, varom sägs i 1 § lagen om yrkesskade­

försäkring, har att tillämpa. Enligt anstaltens uppfattning borde i varje fall

tid, under vilken medlem uppburit sjukpenning enligt 11 § andra eller

tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen, i förevarande hänseende jäm­

ställas med tid, varunder han uppburit sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser skäl tala för att tid för yrkesut­

bildning likställes med värnpliktstid även i fråga om karensvillkoret.

Statskontoret har inte någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna

i vad de avser befrielse från skyldigheten att fullgöra karenstid efter sjuk­

dom, barnsbörd eller värnplikt. Däremot kan ämbetsverket inte finna att

tillräckliga skäl anförts för den ifrågasatta utökningen från 24 till 48 dagar

av den tid, under vilken kassamedlem skulle kunna utföra arbete utan att

fördenskull behöva genomgå ny karenstid, en anordning som vid nuva­

rande sysselsättningsförhållanden beräknats medföra en årlig utgiftsökning

för statsverket av inte mindre än 2—3 milj. kronor. Därest i allt fall en

modifiering av karensbestämmelserna i förevarande avseende ansåges böra

komma till stånd, borde enligt statskontorets mening den medgivna arbets­

perioden skäligen begränsas till högst 35 dagar.

Med hänsyn till den beräknade ökningen av statsutgifterna och till

angelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge iaktta den största

återhållsamhet ifrågasätter kommerskollegium, om förslaget nu bör genom­

föras.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhåller i fråga

om karensförbjudna dagar vid helger, att i det fall skäl kunde föreligga att

75

inskränka karens- och understödsrätt i samband med helgpermittermg det

inte borde ankomma på tillsynsmyndigheten utan på kassan själv att ta

hänsyn till detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr tU år 1956

Departementschefen

Enighet råder om att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa i likhet

med vad som nu är fallet — endast bör utgå till medlem över 16 år, som

är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga

arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den of­

fentliga arbetsförmedlingen. Jag saknar därför anledning att

närmare uppehålla mig vid dessa allmänna ersättningsvillkor.^ Till vissa

med dem sammanhängande specialfrågor torde jag dock få återkomma

senare.

Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens ändamål är det naturligt, att

rätten till ersättning knytes till den förutsättningen att vederbörande sedan

viss tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. För att i detta hänseende

avgränsa de ersättningsberättigade kategorierna finnes i nuvarande bestäm­

melser uppställda två avgiftsvillkor. Det ena av dem, det s. k. icke tids­

bestämda avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad till

ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månads­

avgifter till kassan. Enligt det andra, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret,

skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträ­

dande ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter

till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande av båda vill­

koren. Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas för tid då den för­

säkrade mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet av förstnämnda

avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på arbetsmarknaden,

och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han allt fortfarande bru­

kar ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.

Genom dessa kombinerade avgiftsvillkor vinnes sålunda på ett naturligt

sätt en avgränsning av de ersättningsberättigade ur den synpunkt som in­

ledningsvis berörts. Utredningen har inte funnit skäl föreligga att övergå

till en annan ordning härutinnan och under remissbehandlingen har ej

heller framkommit önskemål härom. Även jag anser, att ifrågavarande båda

avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot synes vissa detaljändringar

böra övervägas.

Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret före­

slår utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande bestäm­

melser skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare på nytt

inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till ersättning

skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före avbrottet.

Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort ifråga­

7f>

varande villkor, må på därom gjord framställning befrias från skyldigheten

att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom fem år. Mot

en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd att komma

till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda ur kas­

san, har remissinstanserna inte haft något att erinra, men arbetsmarknads­

styrelsen har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden borde förkortas.

Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga avbrott i medlem­

skapet bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik eller för vård

av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare än utred­

ningen förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del.

Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas

lör uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om med­

lemmen före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande

minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknande-

rätt skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom

nyrss nämnts visserligen främst till sydte att från ersättningsrätt utmönstra

dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det symes rimligt att

med y rkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkes­

utbildning, som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag

har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utred­

ningen föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgifts­

villkoret bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det

gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag

kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även

barnbördstid skall fa tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera be­

stämmelserna rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl

i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i

minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara

barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen

om moderskapshjälp.

Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utred­

ningen föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det före­

gående berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret.

F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av

varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, se­

dan det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den

första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva om­

prövas i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkrings­

år. För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till

skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är

arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny' arbetslöshet skall

anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta

innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

77

omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu

berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes

mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäk­

ringen. Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter

bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres.

Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det

föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I

denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller

sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid,

då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns­

börd avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samt­

liga dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn

härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i

nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet,

eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret

för att ha rätt till ersättning.

Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redo-

göraren skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena

under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att

man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall inte

som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan

i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. En­

ligt utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då

han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst­

göring som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt

lagen" om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte

komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till

vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i re­

missyttrandena.

Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emel­

lertid svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillko­

rets syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat ar­

betsmarknaden i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt an­

går detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdoms­

tid. Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om

tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte an­

sett sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande

överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning

av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få till­

godoräknas som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den be­

gränsningen, att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år,

inte alls skall få tillgodoräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii

4

år 1956

78

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen fram­

förts vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande,

att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna sä­

kerligen skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen

bär att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort

antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa

skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av ut­

redningen föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid

prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna

viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter

för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdoms­

tid ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen

som ett slopande av densamma.

Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt

fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvill­

koret inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av ar­

betslöshetsförsäkringen. Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan

vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft ar­

bete under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjuk­

domsperiodens början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer.

Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om

denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta en­

dast skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej finns

enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes

antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten

som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att

ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande med­

lem i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom

ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln

med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något

som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa

fördelarna.

Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att för­

orda bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsyns­

tagande till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder med­

lem visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen

rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.

Emellertid återstår frågan, om man — såsom utredningen förordat —

bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhopp-

ningsregeln i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den

försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjuk­

domsperioder torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

79

tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånaders-

perioden. Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjuk­

domstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras

vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna

begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter

till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst

avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjuk­

domar av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i

förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre

anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller

vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat

i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårig­

heter att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande

står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall

leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersätt-

ningstid, varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är

detta inte tillfredsställande.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det

tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlem­

men fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden.

Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt

min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkes­

utbildning och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna meto­

den att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med

hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag

att så sker.

Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av

olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas

vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt

i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid.

Jag övergår härefter till frågan om kar en st iden i arbetslöshetsförsäk­

ringen. Att en viss karenstid måste vara föreskriven inom denna försäkring

liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde bl. a. av ekonomiska skäl vara

uppenbart. Vad som bär skall diskuteras är dels karenstidens längd och

dels vissa specialproblem rörande karensberäkningen.

Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den

får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd

av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken

föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller

jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan.

Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna.

Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga

tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej

Knngl. Maj:ts proposition nr Hi år 1956

80

får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden för­

längts det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under

alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå.

Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är

inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa

utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas

till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid,

exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag

härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd ka­

renstid nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden upp­

fyllts bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse.

Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler

hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte

kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka dag-

hjälp skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a.,

att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av

samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om med­

lemmen var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor

har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och ny­

årshelgerna inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kas­

sorna på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens

regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om

helgdagsaftnar och helgdagar, da medlemmarna är lediga från arbetet men

ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållan­

de av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid

jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad

omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön

får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utred­

ningen, som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karens­

tiden av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och

nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet

att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsom­

råde kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband

med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remiss­

organ utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifråga­

satt, om det inte borde ankomma på kassorna själva att bedöma behovet

av begränsningar vid helgpermittering. I detta avseende överensstämmer

emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall,

t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där

tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga

karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda

förslaget i denna del.

I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

81

reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under

en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär

halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det

naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas

som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar

dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för

dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då

daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid in­

skränkning i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare

avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbets­

löshet, som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som

senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall redu­

cera antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karens­

hänseende tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.

Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som

omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till

vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karens­

dag. Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens

borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla

i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös

dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karens­

dag. Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande

avseende.

I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under

de närmast före den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte in­

tjänat sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om

medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete

intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar

det s. k. kontaktvillkoret.

I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från ka­

renstid men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genom­

gå karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och

förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny

karenstid.

Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens för­

slag sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är

naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas ge­

nomgå karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes

här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäk­

ringarna motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring

för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpen­

ningförsäkringen. I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda 1'ör-

0—■ Ii i h ant/ till diksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956

82

säkring för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från

erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min

företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga

om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast

syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider där­

för att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.

Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt

analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämli­

gen blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbets­

löshetsförsäkringen skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter

att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för

minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karens­

tid är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukför­

säkringens tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbets­

löshetskassan beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyss­

nämnda regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots

den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara

åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstids­

kravet skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha upp­

burit hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras

antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom

riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning

enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sam­

manhang kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga

författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskade-

försäkringsbolagen har att tillämpa.

Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karens-

villkoret skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit till-

läggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad

analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med

att det inte förekommer någon karenstid i fråga om moderskapshjälpen.

Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och

även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnplikts­

tjänstgöring av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De

skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför

att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen

för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i

karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.

I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt

utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

83

kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten

företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsför­

medlingen. Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant

sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en

viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genom­

gå karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad

arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat

högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter

arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om

han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning

av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränknings-

regler eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller

om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han av­

visat erbjudet lämpligt arbete.

Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i

andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.

Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges

så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att

behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan

mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte

kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar

än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket

sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på

presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler

sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra

åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utred­

ningen ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.

Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod

skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall

nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast

fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse

skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp

för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del

syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft

vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från

statskontorets och kommcrskollegiets sida, vilka under åberopande av de

ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar

bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad ut­

ökning av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuva­

rande 24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om

arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

84

anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med ut­

redningen finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är

ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna för­

dubblingen av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som

förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika

intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utred­

ningens förslag.

Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det

för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen fram­

lagda författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny ka­

renstid och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser.

Häremot synes intet vara att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr

444

år 1956

F örsäkringsersättningarna

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts skall erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd

dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i

form av familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg

samt, i den mån kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinne-

tillägg. Understöd får därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese-

och flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort. I annan

form än nu sagts får understöd ej utgivas (17 § 1 inom.).

Daghjälp utgår inte för söndag. Inte heller får daghjälp utgivas för annan

helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller

efterföljande vardag. Daghjälp utgår inte för dag, då medlemmen med helt

eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts

för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem, eller äger rätt till

tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp (18 §).

Daghjälpens storlek fastställes av kassan själv men får inte överstiga

20 kronor om dagen (20 § 1 mom.). Kassan kan i sina stadgar föreskriva,

att medlemmarna skall fördelas i olika klasser efter daghjälpens storlek.

Även andra klassindelningsgrunder kan emellertid tillämpas. I förord­

ningen föreskrives endast, att stadgarna skall innehålla erforderliga be­

stämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt

klassval (20 § 5 mom.).

Barntillägget utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket

tillägg utgår. Maketillägget och husföreståndarinnetillägget utgör vartdera

två kronor om dagen (20 § 2 mom.).

Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under

16 år vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på

av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör

honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barn­

85

tillägg utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller

utom äktenskap. I intet fall får dock barntillägg för ett och samma barn

utgå till mera än en person. Är flera personer berättigade till barntillägg

för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de be­

rättigade, samt eljest till modern (17 § 2 mom. 1 st.).

Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlem­

men varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet

sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet.

Maketillägg skall dock inte lämnas om den, för vilken sådant tillägg eljest

skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i

veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 §

2 mom. 2 st.).

Husföreståndarinnetillägg utgår till medlem, som inte är gift och ej

heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad

med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att före­

stå medlemmens hushåll. Husföreståndarinnetillägg skall dock inte läm­

nas, om husföreståndarinnan, bortsett från arbetet i medlemmens hem,

har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller

själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 § 2 mom. 3 st.).

Vissa överförsäkringsregler finnes givna i 20 § förordningen. Sålunda

får såsom daghjälp inte utgivas mer än som svarar mot, för medlem som

är familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar

av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom

samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I daghjälp

och familjetillägg får inte tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som

svarar mot fyra femtedelar av den nyss angivna arbetsförtjänsten. Måste

understödet på grund härav minskas, skall först maketillägget eller hus-

föreslåndarinnetillägget samt därefter, om det erfordras, jämväl barntill-

lägget nedsättas eller helt innehållas.

Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyl-

dighet mot den, med vilken medlemmen är eller varit gift, eller mot barn

eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och hu­

vudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant eller som äger uppbära

husföreståndarinnetillägg.

Är medlem i anledning av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbun­

det utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, får daghjälp

och familjetillägg utgivas till honom allenast i den mån understödet inte

uppgår till den i överförsäkringsreglerna närmare angivna andelen av ar­

betsförtjänsten. Kassa äger i sina stadgar föreskriva, alt daghjälp till med­

lem, som uppbär dylikt understöd, får utgå allenast i den mån understödet

inte uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen (20 §

3 inom.). Regler om avräkningsförfarande i andra fall finnes inte i för­

ordningen. Några föreskrifter om hänsynstagande till utgående folkpensio-

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

86

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956

ner eller livräntor etc. vid fastställandet av ersättningens storlek finnes så­

ledes inte.

Daghjälp får inte utgå för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet

av tolv på varandra följande månader. Maximitiden får bestämmas till lägst

90 dagar. Sedan medlemmen fått understöd för högsta möjliga antal dagar

under en tolvmånadersperiod, är han utförsäkrad och kan inte få under­

stöd på nytt, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst två

veckoavgifter, samt uppfyller övriga föreskrivna villkor för understödsrätt

(23 §).

.-i*!

Varje kassa skall i sina stadgar ha angivet, under vilka förutsättningar

beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kas­

sans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd

må kunna ändras (5 §). Föreligger någon sådan förutsättning, äger kas­

sans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta dag­

hjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Eljest föreskrivet

minimum för understödstiden eller 90 dagar får därvid underskridas, så

länge beslutet gäller (24 §).

Utredningen

Med hänsyn till att utredningen i sitt år 1952 avgivna betänkande, vil­

ket lagts till grund för beslut vid 1953 års riksdag, behandlat frågan om

försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion har utredningen inte an­

sett sig böra på nytt ta upp denna fråga. Utredningen utgår sålunda ifrån

att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntillägg samt, efter kas­

sornas eget val, make- och husföreståndarinnetillägg.

Däremot har utredningen prövat åtskilliga speciella spörsmål rörande för­

säkringsersättningarna. Till dem hör frågan huruvida lagstift­

ningen bör innehålla bestämmelser om att ersättning

ej skall utgå för vissa dagar.

Någon ändring föreslås härvid inte i den nu gällande regeln att daghjälp

ej utgives för söndag.

Med de relativt höga ersättningar, som blivit möjliga genom de senaste

förbättringarna, finns enligt utredningens mening inte alltid motiv för att

ersättning skall utgå för helgdag. Rent försäkringsmässigt sett skulle

ersättning över huvud taget inte utgå för helgdagar, om den försäkrade,

då han hade arbete, inte hade inkomst sådan dag. I arbetslöshetskassor

med ersättningar, som lämnade låg kompensation för inkomstbortfallet,

vore det emellertid av sociala skäl alltjämt befogat att lämna ersättning

även för ifrågavarande helgdagar. Härtill komme, att tendensen syntes

vara att lön i ökande utsträckning utginge även för helgdagar. Utredningen

föreslår därför, att nuvarande bestämmelser beträffande rätten till ersätt­

ning för helgdagar inte ändras, men förutsätter därvid att ersättningsrät-

87

ten i dessa fall prövas av kassan och tillsynsmyndigheten, om daghjälpen

är hög i förhållande till det allmänna löneläget inom kassans verksam­

hetsområde och medlemmarna som regel ej har lön för helgdagar. Kassan

hade i sådant fall möjlighet att i sina stadgar intaga inskränkande bestäm­

melser i fråga om rätten till ersättning för helgdagar.

I detta sammanhang diskuterar utredningen frågan, huruvida ersättning

bör utgå för dagar, då arbete enligt kollektivavtal inte skall utföras, d. v. s.

avtalse n liga fridagar. Denna fråga vore ej direkt reglerad i för­

ordningen. Nio kassor hade emellertid i sina stadgar intagit en föreskrift,

att dylika dagar skulle jämställas med helgdagar. Enligt utredningens me­

ning borde ersättning från försäkringen i princip begränsas till de fall, då

förlusten av arbetsinkomst berodde på bristande tillgång på arbete. I kollek­

tivavtal föreskriven fridag utan lön kunde inte gärna hänföras till dessa

fall, varför ett uttryckligt förbud mot utgivande av ersättning för avtals-

enlig fridag kunde anses motiverat. Svårigheter kunde emellertid uppkomma

vid avgörandet om en medlem lydde under visst kollektivavtal. Dessutom

vore de avtalsenliga fridagarna i sak mycket närstående helgdagarna. Möj­

lighet borde därför finnas att med tillsynsmyndighetens medgivande vid

prövningen av ersättningsrätten likställa avtalsenlig fridag med helgdag.

Utformningen av sådant medgivande borde ske i anslutning till förhållan­

dena inom vederbörande kassas verksamhetsområde.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen en regel av inne­

börd, att ersättning ej må utgivas för avtalsenlig fridag, såvida inte till­

synsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med helgdag.

Rörande rätten till ersättning för dag, för vilken semester­

ersättning utgår, anför utredningen bl. a.

Vid nuvarande bestämmelser föreligger således inte något hinder för att

en arbetstagare först erhåller semesterersättning för visst antal dagar och

sedermera ersättning från arbetslöshetskassan för motsvarande dagar. Det

kan ifrågasättas om inte särskilda bestämmelser borde införas för att be­

gränsa rätten till ersättning från arbetslöshetskassa vid utbekommen se­

mesterersättning. Vid utformningen av dylika bestämmelser uppkommer

emellerlid flera problem. I en del fall är det sålunda svårt att fastställa an­

talet dagar, för vilka semesterersättning utgått. Vidare uppkommer fråga,

huruvida hänsyn skall tagas till dessa dagar omedelbart vid arbetslöshet

eller om inskränkningen i ersättningsrätten endast skall gälla för en viss

del av året, som regel sommarhalvåret, och endast för det fall vederbörande

permitteras i samband med att övriga anställda åtnjuter semester. Skall

hänsyn tagas till semesterersättningen redan vid första uppkommande ar­

betslöshet och inskränkning då göras i medlemmens rätt till ersättning,

måste det innebära, att han äger uppbära ersättning från kassan om han

därefter skulle permitteras i anledning av semester på arbetsplatsen. Hur

dessa frågor än löses måste det i många fall för kassorna och framför

allt redogörarna bli ett omständligt och arbetskrävande förfarande att ut­

reda och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1956

88

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen inte ansett sig böra

gå längre än att uttala angelägenheten av att de erkända arbetslöshetskas­

sorna överväger att i sina stadgar intaga bestämmelser, avfattade med hän­

syn till de för kassan speciella förhållandena, som reglerar rätten till er­

sättning i ifrågavarande fall.

Utredningen föreslår, att den bestämmelse i förordningen skall utgå, en­

ligt vilken daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt

eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet

från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i med­

lemmens hem. Utredningen finner det självfallet, att den som uppbär hela

eller större delen av sin lön inte är arbetslös i förordningens mening även

om han på grund av semester eller annan liknande anledning är befriad

från tjänstgöringsskyldighet.

Utredningen behandlar härefter frågan om ersättning för enstaka

arbetslös dag samt anför bl. a.

Det är uppenbart, att försäkringen i första hand bör vara anordnad med

tanke på arbetslöshet av viss varaktighet, d. v. s. omfattande flera veckor

eller några månader. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade

självrisk genom karenstiden. Härutöver har genom korttidsreglerna gjorts

en begränsning av ersättningsrätten, vilken enligt huvudregeln innebär att

vid arbetslöshet på grund av driftinskränkning hos den ordinarie arbetsgiva­

ren antalet dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berätti­

gad till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten kan medge undan­

tag från denna begränsningsregel. Även om de sålunda gällande bestäm­

melserna tages i betraktande synes frågan om införandet av en allmän

regel om att ersättning ej utgår, då arbetslösheten är begränsad till en dag

i veckan, böra övervägas. Det vanligaste fallet torde vara att det är lör­

dagen som är arbetslös. Med den inom flertalet yrken kortare arbetstiden

denna dag är inkomstbortfallet och därmed motivet för ersättning relativt

ringa vid sådan arbetslöshet. Det föreligger på grund härav stor risk för

överförsäkring, om ersättning utgår för sådana dagar. Det möter också sär­

skilda svårigheter att bereda den arbetslöse annat arbete, om arbetslösheten

är begränsad till en lördag och över huvud taget är kontrollproblemet svår­

löst. Vad nu sagts om lördagar gäller, med vissa begränsningar, också en­

staka arbetslös dag, som infaller på annan veckodag. Det synes därför lämp­

ligt, att arbetslöshet, som är begränsad till en dag i en vecka, generellt

undantages från ersättningsrätt.

Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, om med­

lemmen under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan ut­

sträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp

ej heller må utgivas för den sjätte dagen.

En bestämmelse av denna innebörd skulle, framhåller utredningen, även

reglera frågan om ersättning för försäkrad, som normalt arbetar fem da­

gar per vecka och därunder fullgör full veckoarbetstid, vilken fråga inte

nu vore reglerad i förordningen. En försäkrad med normalt femdagars ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr t-it år 1956

89

betsvecka skulle därmed, även om han av någon anledning kunde anses

som arbetslös den sjätte dagen, inte erhålla ersättning för denna dag. Hade

han arbetat fem dagar under veckan och erhållit full veckolön, förelåge i

själva verket inte något inkomstbortfall för den sjätte dagen.

Utredningen berör även frågan om medlems ersättningsrätt under tid

då han genomgår kurs. Den omständigheten att medlemmen be­

vistade kurs borde enligt utredningens mening inte utesluta honom från

möjlighet att erhålla ersättning från den erkända arbetslöshetskassan un­

der kurstiden. Uppfyllde medlemmen stipulerade villkor innebärande bl. a.

att han vore oförhindrad att taga arbete borde han kunna erhålla ersätt­

ning. I fråga om längre kurser, särskilt kurser för yrkesutbildning, torde

man kunna utgå från att medlemmen vore fast bunden och förhindrad att

när som helst taga anställning. Han uppfyllde i sådant fall inte villkoren

för ersättningsrätt. Vore det däremot frågan om kurser av kortare varaktig­

het torde man kunna förutsätta, att medlemmen borde kunna avbryta

kursen och taga arbete, och han borde i detta fall kunna erhålla ersätt­

ning. Utredningen förutsätter, att tillsynsmyndigheten lämnar närmare an­

visningar i fråga om rätten till ersättning under tid, då arbetslös genom­

går kurs.

Vidare upptar utredningen spörsmålet om rätten till ersättning för dag,

då medlemmen blott söker deltidsarbete. Därvid fram­

håller utredningen, att sökande av deltidsarbete inte borde helt utestängas

från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Begränsade en för­

säkrad sitt utbud av arbetskraft att gälla endast vissa tider eller vissa ar­

betsuppgifter borde som grundregel gälla, att den försäkrade för att över

huvud taget kunna anses berättigad till ersättning måste ha förmåga och

vilja att taga arbete inom yrke, som kunde anses tillhöra arbetsmarkna­

den, eller, i det fall han vore lokalt arbetssökande, ortens arbetsmarknad.

En viss minimigräns måste sättas, dels med hänsyn till att de försäkrade

borde stå en viss självrisk och dels med hänsyn till att en försäkrad, som

uppbure ersättning från försäkringen, i realiteten måste tillhöra arbets­

marknaden. Det vore vidare ur försäkringens synpunkt av intresse att ar­

betslösheten samlades och inte utspredes, då möjligheterna att skaffa veder­

börande arbete vore större vid arbetslöshet, som varade hel dag, än vid

arbetslöshet, som omfattade endast någon timme per dag. I anslutning tdl

vad sålunda anförts föreslår utredningen, att i förordningen införes en

allmän bestämmelse av innebörd att ersättning inte får utgå for dag då

medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Utredningen har övervägt, huruvida d aghjälpsmaxi m u in skulle

kunna slopas, men avvisat tanken härpå under motivering att det bade

med hänsyn till behovet av eu samordning med sjukförsäkringen och av

Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956

90

allmänt administrativa skäl vore lämpligt, att en yttre ram för försäk­

ringsersättningarnas storlek funnes fastställd av statsmakterna. Någon höj­

ning av daghjälpsmaximum föreslås inte heller av utredningen.

Vidare har utredningen undersökt de tekniska möjligheterna att skapa

en indexreglering av försäkringsersättningarna och avgifterna efter

arbetslönernas utveckling; rörande denna undersökning hänvisas till be­

tänkandet s. 126—129. I samband härmed har utredningen jämväl kom­

mit in på frågan om klassindelningen i kassorna.

Enligt utredningens uppfattning är en samtidig reglering av ersättningar

och avgifter vid försäkringens nuvarande utformning ej praktiskt möjlig.

Även en indexreglering enbart av daghjälpsbeloppen i de enskilda kassorna

kunde uteslutas av praktiska skäl. En automatisk reglering av daghjälps­

beloppen syntes endast tänkbar genom att dessa fixerades i förhållande till

arbetsförtjänsten antingen så att daghjälpen fastställdes till viss andel av

denna eller genom ett system med obligatorisk klassindelning. Det först­

nämnda tillvägagångssättet vore av praktiskt administrativa skäl helt ute­

slutet, och det borde inte komma i fråga att genom en obligatorisk klass­

indelning efter arbetsförtjänsten beröva kassorna rätten att själva be­

stämma daghjälpens storlek. Kassorna borde fortfarande ha möjlighet att

i anslutning till förhållandena inom vederbörande fackförbund och efter

samråd med tillsynsmyndigheten besluta om klassindelning ej blott efter

arbetsinkomst utan även efter ålder, arbetslöshetsrisk, säsongarbetslöshets-

förhållanden m. m. Den nuvarande föreskriften i 20 § 5 mom. förord­

ningen, att erkänd kassa i sina stadgar skulle intaga regler till förhindrande

av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval, borde emellertid ut­

byggas med en bestämmelse att tillsynsmyndigheten skulle pröva och god­

känna saväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stad­

gar som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av

en olämplig flyttning av medlemmarna mellan de olika klasserna. En

klassindelning efter arbetsförtjänsten torde kunna beräknas komma till

användning i betydande utsträckning. Härigenom skulle en begränsad auto­

matisk anknytning av daghjälpen till arbetsförtjänsten erhållas inom flera

kassor. Någon generell lösning av problemet om en automatisk reglering

av daghjälpen ernåddes emellertid inte på detta sätt.

Utredningen har således kommit till uppfattningen, alt en allmän lös­

ning av frågan om indexreglering inte lämpligen kan åstadkommas vid

försäkringens nuvarande utformning. Däremot syntes en indexreglering

tekniskt genomförbar beträffande maximibeloppet för daghjälpen. Emel­

lertid vore det nu gällande maximibeloppet, 20 kronor, fastställt med en

viss marginal, som medgåve en höjning av daghjälpen i kassorna, om löne­

utvecklingen skulle ge anledning därtill. Vid en mera betydande ändring

av penningvärdet torde en indexreglering av daghjälpsmaximum inte en­

sam vara tillräcklig. En sådan utveckling torde kräva att såväl försäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

91

ersättningarnas storlek som deras finansiering upptoges till mera allmänt

övervägande. Utredningen förutsatte, att dessa frågor skulle upptagas till

behandling, när löneutvecklingen gåve anledning därtill. Med hänsyn här­

till förelåge enligt utredningens mening f. n. inte tillräckliga skäl att

komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum.

Rörande frågan om indexreglering är en av utredningens ledamöter, hr

Christensson, av skiljaktig mening och anser, att daghjälpen bör fastställas

till ett belopp, som med utgångspunkt från 20 kronor om dagen raknas

upp efter en löneindex. Beloppen borde fastställas år från år av Kungl.

Maj :t efter förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.

Knugl. Maj:ts proposition nr Ht år 1956

I fråga om barntillägget anför utredningen bl. a.

Den grundläggande regeln för erhållande av barntillägg är inom arbets­

löshetsförsäkringen att barnet skall vara kyrkoskrivet hos medlemmen,

men inom sjukförsäkringen att vårdnaden om barnet skall tillkomma sjuk-

kassemedlemmen eller make, med vilken denna sammanlever, ävensom att

barnet är hemmavarande. De praktiska olägenheterna av denna skiljaktig­

het beträffande reglerna synes inte behöva bli stora. Den inom arbetslös­

hetsförsäkringen gällande regeln har den fördelen att den möjliggör e

för redogörarna enkelt system för kontroll av rätten till barntillägg, där­

igenom att den arbetslöse medlemmen har att förete prästbevis. Utred­

ningen föreslår ingen ändring på denna punkt.

En skillnad består mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen

i fråga om fosterbarn i det att barntillägg utgår för sådana barn inom den

förra försäkringen men ej inom den senare. —--------Med hansyn till de

starka skäl som talar för att fosterbarn likställes med andra barn och da

det synes angeläget att i detta fall få enhetliga bestämmelser inom itraga-

varande två socialförsäkringsgrenar, föreslår emellertid utredningen, att

barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen skall utgå även for fosterbarn

enligt samma regler som för barn och adoptivbarn.

Beträffande barn till sammanlevande makar så gällde, fortsätter utred­

ningen, för sjukförsäkringens del, att barntillägg kunde utgå endast vid

endera makens sjukdom. Inom arbetslöshetsförsäkringen utginge däremot

barntillägg, om båda makarna vore arbetslöshetsförsäkrade, såväl vid man­

nens som vid hustruns arbetslöshet, dock att om båda makarna vore arbets­

lösa samtidigt barntillägg utginge endast till mannen. Eu anpassning av

arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser efter sjukförsäkringens skulle på

ifrågavarande punkt innebära en begränsning av rätten till barntillägg inom

arbetslöshetsförsäkringen. Trots intresset av enhetliga regler inom de båda

försäkringarna ansåge sig utredningen inte böra föreslå en ändring pa

denna punkt.

Utredningen yttrar vidare.

En skillnad mellan de båda försäkringarna föreligger också i fråga om

rätten till barntillägg, då föräldrarna inte sammanlever och modern har

vårdnaden om barnet. Fadern kan inom båda försäkringarna erhalla barn­

tillägg om han är underhållsskyldig samt fullgör underhållsskyldigheten.

92

Om fadern och modern är sjuka samtidigt får emellertid modern barntill-

agg medjm fadern får barntillägg om föräldrarna är arbetslösa samtidigt.

1 och för sig synes sjukförsäkringens regel på denna punkt vara att före­

dra. Den av föräldrarna hos vilken barnet är kyrkobokfört borde alltså ha

företräde inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid att

™an blbehaller den f. n. inom båda försäkringarna gällande regeln att barn-

tittagg för samma barn inte samtidigt får utgå till två eller flera personer.

Sasom forut nämnts har socialstyrelsen i tidigare sammanhang företrätt

den meningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör

unna utgå till båda föräldrarna. En sådan anordning avvisades uttryck­

ligen redan då barntilläggen infördes (prop. 1941:214). Otvivelaktigt kan

mot den nu gallande bestämmelsen erinras att dess upprätthållande är

s!ar kontrollera. I fall då de till barntillägg berättigade försäkrade bor

pa skilda orter ar det ofta i praktiken omöjligt att åstadkomma en säker

kontroll.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att dubbla

barntillägg får utgå om försäkrad, hos vilken barnet är kyrkoskrivet, och

forsakrad, som ej har barnet kyrkoskrivet hos sig men är berättigad till

barntillägg på grund av underhållsskyldighet, samtidigt är arbetslösa. Här­

igenom torde en del av de mest svårkontrollerade fallen bortfalla.

I övrigt föreslås inte någon ändring i nu gällande regler om barntillägg.

Utredningen har övervägt att föreslå, att make till ägg inte skall

utgå för make, som uppbär folkpension in. m. eller fullgör militärtjänst­

göring, men avvisat tanken härpå under motivering att regler av detta inne­

hall måste medföra en betydande belastning för redogörarna. Ej heller i öv­

rigt föreslår utredningen någon ändring i vad som nu gäller beträffande

maketillägg.

Enligt 'vad utredningen upplyser har mot de nuvarande bestämmelserna

om husföreståndarinnetillägg främst riktats den anmärk­

ningen, att villkoret om huvudsaklig försörjning vore svårt att tillämpa.

Vid provning av detta villkor hade bl. a. ansetts nödvändigt att i vissa fall

taga i betraktande även inkomster, som inte härrörde från tjänsten som

husföreståndarinna utan t. ex. utgjorde pension eller inkomst av förmögen­

het. Kravet på huvudsaklig försörjning vore emellertid principiellt berät­

tigat. Motivering för husföreståndarinnetillägg saknades t. ex. om medlem­

men bodde tillsammans med sin moder, som förestode hans hushåll, men

medlemmen endast bestrede sin andel av kostnaderna medan modern be-

strede sm andel. Efter övervägande av de praktiska svårigheterna i olika

fall vid prövningen av villkoret om huvudsaklig försörjning har utredningen

stannat för att förorda, att detta villkor strykes. Detta innebure otvivel­

aktigt en utvidgning av rätten till husföreståndarinnetillägg. Den nu gäl­

lande förutsättningen att vederbörande skulle förestå den försäkrades hus­

håll innefattade emellertid ett krav på en viss arbetsinsats och möjliggjorde

för redogörarna att avvisa fall av uppenbart missbruk. Vidare inskränkte

det nuvarande kravet på varaktigt sammanboende ävensom bestämmelsen,

Knugl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956

93

att tillägg ej utginge om husföreståndarinnan hade annat arbete under tid

motsvarande minst tre dagar i veckan, möjligheten till missbruk. Dessa

båda förutsättningar borde bibehållas.

Utredningen har diskuterat, huruvida en reducering av försäk­

ringsersättningen bör ske i vissa fall.

Vad först angår det fall, att en kassamedlem utför arbete i begrän­

sad omfattning å dag, då han i övrigt är arbetslös, lämnar utred­

ningen följande upplysningar rörande den praxis som nu tillämpas.

Enligt praxis kan ersättning utgå även för dag, under vilken arbete har

utförts i viss omfattning. Har en försäkrad utfört avlönat arbete för an­

nans räkning i högst två timmar räknas dagen som arbetslös (den s. k.

tvåtimmarsregeln). Har en försäkrad vid sidan om sin ordinarie anställ­

ning en bisysselsättning (t. ex. som portvakt) anses han vid arbetslöshet

inom huvudyrket berättigad uppbära understöd, om tiden för arbete i bi-

sysselsättningen uppgår till högst tre timmar per dag. Skulle den arbetade

tiden i bisysselsättningen överskrida tre timmar, kan medlemmen ända an­

ses arbetslös och understödsberättigad, såvida han i bisysselsättningen inte

förtjänat mer än vad han skulle ha gjort vid tre timmars arbete inom det

egna yrket. Arbete såsom egen företagare betraktas principiellt på samma

sätt som arbete i en bisysselsättning.

.

En förutsättning för understödsrätt är i fråga om bisysselsättning och

arbete för egen räkning att medlemmen är oförhindrad att åta sig heldags-

arbete för annans räkning.

Enligt vad utredningen funnit fungerade den s. k. tvåtimmarsregeln

otillfredsställande dels därigenom att det vore ofördelaktigt för de försäk­

rade att taga arbete, som varade mer än två timmar men mindre än en hel

arbetsdag, dels därigenom att den medgivna arbetsförtjänsten jämte för­

säkringsersättning kunde uppgå till högre belopp än den försäkiades van­

liga dagsförtjänst. Det skulle vara en fördel om regeln i stället kunde ut­

formas så att den försäkrade inte tillskyndades en ekonomisk förlust ge­

nom att han under tid, då han vore arbetslös, toge tillfälligt arbete, som

varade kortare tid än hel dag. Helst borde den behållna inkomsten för den

försäkrade vid arbete i begränsad omfattning bli större än den fulla för­

säkringsersättningen men lägre än då han hade arbete i för honom normal

utsträckning. Rätten till ersättning från försäkringen för en endast delvis

arbetslös dag finge emellertid inte utformas på sådant sätt, att försäkrings­

ersättningen bleve en permanent löneutfyllnad t. ex. för den som med eller

mot sin vilja överginge till att mera varaktigt arbeta kortare tid än full

arbetstid.

Utredningen har med dessa utgångspunkter övervägt olika möjligheter

att få till stånd en anpassning av försäkringsersättningen i dessa fall och

funnit, alt ett system, där den uppburna lönen jämte försäkringsersätt­

ningen skulle rymmas inom överförsäkringsgränsen, icke kunde förordas

av praktiska skäl. Det skulle nämligen förutsätta, att man i varje enskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

94

fall måste fastställa den normala arbetsförtjänsten per dag för den för­

säkrade och ha fullständiga uppgifter om arbetsförtjänsten redan vid arbe­

tets avslutande. En annan utväg syntes vara att låta försäkringsersättningen

minska i proportion till den arbetade tiden. Utredningen hade övervägt att

föreslå en allmän regel av innebörd att den som toge arbete för mer än två

men ej över fyra timmar skulle erhålla halv ersättning. En sådan regel

måste emellertid bli administrativt tyngande och kunde därför endast in­

föras inom kassa där nu ifrågavarande problem vore särskilt framträdande.

Vidare kunde ej bortses från risken av missbruk. Utredningen har därför

begränsat sig till att dels föreslå lagfästande av tvåtimmarsregeln och dels

därutöver förorda en bestämmelse, innebärande att arbetslöshetskassa med

tillsynsmyndighetens medgivande må till medlem, som före arbetslöshe­

tens inträdande haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv

ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar. Ut­

redningen framhåller, att förutsättning för ett dylikt medgivande måste

vara, att tillräckliga garantier mot missbruk finnes och en tillfredsställande

kontroll kan ordnas.

Enligt utredningens mening bör allmän ålderspension inte få

inverka på ersättningsbeloppens storlek. Som skäl härför anföres bl. a., att

ersättningen från försäkringen anpassades efter arbetsförtjänsten dels ge­

nom klassindelningen i de fall arbetsförtjänsten vore avgörande för klass­

indelningen och dels genom tillämpning av överförsäkringsreglerna.

Inte heller tj änstepension föreslås skola påverka storleken av

försäkringsersättningen.

Utredningen framhåller, att ersättning från försäkringen helt naturligt

inte kan utga, om den försäkrade på grund av ohälsa eller i övrigt bristande

arbetsförmåga inte kan taga arbete. För invalidpension och sjuk­

bidrag från folkpensioneringen fordrades som regel, att arbetsförmågan

kunde anses vara nedsatt med minst 2/3. I dylika fall kunde kravet på ar­

betsförhet ej anses uppfyllt, varför ersättning från arbetslöshetsförsäk­

ringen inte kunde utgå.

Beträffande det fall, att den försäkrade åtnjuter halv sjukpen­

ning anför utredningen.

Enligt bestämmelserna för den allmänna sjukförsäkringen och yrkes­

skadeförsäkringen kan halv sjukpenning utgå för varje dag, då arbetsför­

mågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Det förutsät­

ts alltså i de båda nämnda försäkringarna, att vederbörande skall be­

sitta en viss arbetsförmåga och att ersättningen skall bestämmas med hän­

syn härtill. Då det mycket väl kan tänkas att en person som tillerkänts halv

sjukpenning inte kan få arbete, föreligger här en fråga om samordning mel­

lan de två försäkringarna. Har vederbörande inom sjukförsäkringen an­

setts ha en med hälften reducerad arbetsförmåga, förutsätter utredningen

att han kan erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Halv sjuk­

penning skall emellertid utgå även om arbetsförmågan är nedsatt med mer

än hälften utan att dock förlust av hela arbetsförmågan föreligger. Anses

Kungl. Maj :ts proposition nr 1H år 1956

95

arbetsförmågan t. ex. vara nedsatt med 2/3 skall endast halv sjukpenning

utgå. I detta fall skulle vederbörande inte kunna få någon ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen och alltså bli hänvisad uteslutande till den ha va

sjukpenningen. Såtillvida synes en brist i samordningen mellan de bada or-

säkringarna föreligga. Avgörande för om detta problem kan fa praktisk

betydelse torde bli det sätt, varpå möjligheten att utge halv sjukpenning

utnyttjas inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till de praktiska svårighe­

terna för en exakt bestämning av arbetsförmågan synes det försvarligt att

tills vidare räkna med att halv sjukpenning i stort sett kommer att utgå

endast i fall då förutsättningar finns att vid arbetslöshet komplettera sjuk­

penningen med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Skulle erfaren­

heten visa att den nu ifrågavarande luckan i samordningen medför prak­

tiska olägenheter, bör saken upptas till förnyad prövning.

Det förhållandet att halv sjukpenning utgår finner utredningen bora för­

anleda, att ersättningen från arbetslöshetskassan minskas till hälften. Ut­

redningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att om medlem for

viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa och han för samma

dag äger erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, denna ersätt­

ning skall nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.

Utredningen berör vidare spörsmålet huruvida livränta från yr­

kesskadeförsäkringen bör påverka ersättningen från arbetslös­

hetsförsäkringen, och finner, att så inte bör vara förhållandet. Den som

uppbure dylik livränta kunde nämligen inte sällan vara arbetsför i arbets­

löshetsförsäkringens mening, och det avgörande för ersättningen från

denna försäkring vore i vad mån vederbörande kunde anses arbetsför och

villig att åtaga sig arbete. Motsvarande synpunkter gjorde sig enligt utred­

ningens mening gällande beträffande förtidspension på grund av

sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad slutligen angår understöd anser utredningen, att nuvarande

regel härom i 20 § 3 mom. 1 st. förordningen bör bibehållas utan någon

saklig ändring.

Utredningen erinrar om att de i 20 § arbetslöshetskasseförordningen

givna överförsäkringsreglerna erhöll sin nuvarande utform­

ning vid 1953 års riksdag, närmast såsom ett provisorium i avvaktan på

utredningens definitiva förslag.

Ett effektivt skydd mot överförsäkring erhölles, framhåller utredningen,

genom att daghjälpen för en kassa eller särskild klass inom en kassa fast­

ställdes med hänsyn till medlemmarnas löneförhållanden på sådant satt,

att risk för överförsäkring endast kunde förekomma i ett begränsat antal

fall. Sådan risk förelåge i allmänhet blott för partiellt arbetsföra och del­

tidsarbetande med ovanligt låg arbetsförtjänst i förhållande till den för hela

kassan eller klassen beräknade normalförtjänsten, ävensom i fall då många

barntillägg utginge. Denna avvägning av daghjälpens storlek måste grundas

på en kollektiv bedömning av medlemmarnas arbetsförtjänst. När det åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

96

gällde beräkningen av den arbetsförtjänst, till vilken ersättningen från för-

säki ingen skulle ställas i relation vid prövningen av överförsäkringen i

det speciella fallet, kunde såväl en kollektiv som en individuell bestämning

övervägas. Gällande bestämmelser kunde närmast betecknas som regler föl­

en kollektiv bestämning av arbetsförtjänsten. Kollektivet hänförde sig till

arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbets­

löse. Hänsyn skulle emellertid tagas till den försäkrades arbetsförmåga,

varigenom en individuell prövning gåves ett visst utrymme. De nuvarande

överförsäkringsreglerna hade visat sig svåra att tillämpa i flera avseen­

den. Bestämmelserna gåve ingen klar definition av kollektivet. Efter det

bestämmelserna tillkommit, hade löne- och arbetsförhållandena ändrats be­

tydligt, bl. a. genom ackordsarbetets allt större omfattning, och därigenom

hade det blivit svårare att bedöma vilken inkomst som skulle vara avgö­

rande. Det viktigaste syftet med överförsäkringsreglerna vore att förhindra,

att en försäkrad erhölle mera i ersättning från försäkringen än den för­

lorade arbetsförtjänsten (nettoförtjänsten). Skulle detta syfte med över­

försäkringsreglerna nås, vore enligt utredningens mening en individuell

beräkning av arbetsförtjänsten i överförsäkringsfallen att föredraga.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen, att överförsäkringsbe-

stämmelserna bör ändras sa att de i första hand kommer att bygga på en

individuell beräkning av arbetsinkomsten. I särskilda fall, t. ex. efter lång­

varig bortovaro från förvärvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd eller

väinpliktstjänstgöring, kunde emellertid en individuell beräkning av arbets­

inkomsten inte komma i fråga. I sådana fall borde arbetsförtjänsten be­

stämmas kollektivt i huvudsak efter samma grunder som nu.

Den maximala försäkringsersättningen skall enligt utredningens förslag

fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för

den försäkrade. Den normala dagsförtjänsten skulle därvid beräknas till

7" av den vanliga veckoförtjänsten eller till 1jatk av månadslönen. Med tanke

närmast på deltidsarbetande, å vilka dessa regler inte alltid kunde tillämpas,

föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten

skall, där särskilda omständigheter föreligger, kunna medgiva att vecko-

eller månadsinkomsten får delas med lägre tal än enligt huvudregeln.

Utredningen fortsätter.

Den maximala försäkringsersättningen bör fastställas i förhållande till

den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Tillfälliga av­

vikelser från det normala, såsom tillfälligt övertidsarbete, bör alltså inte

inverka. Förekommer övertidsarbete mera regelbundet, bör emellertid även

den arbetsförtjänst som hänför sig till övertidsarbetet medräknas vid fast­

ställandet av den normala förtjänsten för den försäkrade. Normalt förekom­

mande ersättningar, såsom tidlön, ackordslön eller ersättning för arbete på

obekväm arbetstid, skall inräknas i den försäkringsbara arbetsförtjänsten.

Gratifikationer och andra liknande ersättningar, som i allmänhet inte utgår

regelmässigt, torde däremot inte böra medräknas. I de fall drickspengar

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956

97

eller annan ersättning från tredje man, vilken har samband med arbetet hos

arbetsgivaren, utgör en mera väsentlig och regelbundet utgående del av

löneförmånerna, bör sådan ersättning medräknas vid fastställandet av den

dagliga arbetsförtjänsten. Vidare bör utgående naturaförmåner, såsom be-

ldädnadsersättning, inräknas. Har den försäkrade under den närmaste ti­

den innan han blev arbetslös tillfälligt haft arbete med högre eller lägre in­

komst än vad som kan anses normalt för honom, bör den normala in­

komsten läggas till grund för beräkningen.

Utredningen framhåller vidare, att den inkomst med vilken försäkrings­

ersättningen skall jämföras givetvis bör vara nettoarbetsförtjänsten. Genom

källskattesystemets införande hade man nu fått helt andra möjligheter än

tidigare att på ett enkelt sätt fastställa den ungefärliga nettoarbetsför­

tjänsten. Utredningen finner vissa svårigheter föreligga när det gäller att

på grundval av tabellerna för preliminär skatt bedöma det verkliga skatte­

avdragets storlek och betydelse men förordar dock, att man vid faststäl­

landet av överförsäkringsgränser grundade på nettoförtjänsten utgår från

källskatteavdraget. För den försäkrade torde det nämligen vara naturligast

att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsförtjänst han vanligen

finge i handen och inte med nettoförtjänsten per år efter avdrag för slut­

lig skatt.

Vad beträffar överförsäkringsmarginalen mellan maximal försäkrings­

ersättning och arbetsförtjänst framhåller utredningen, att marginalen i

första hand bör täcka gällande källskatteavdrag. Vissa schematiseringar

måste därvid göras för att få ett system, som kunde bli praktiskt tillämp­

ligt. överförsäkringsgränserna borde därvid beräknas med hänsyn till en

viss källskattetabell, som kunde anses vara den mest typiska. Enligt ut­

redningens mening borde emellertid utöver överförsäkringsmarginalen av­

seende källskatteavdrag finnas en viss ytterligare marginal. Denna kunde

inte siffermässigt bedömas på samma sätt som skattemarginalen. Utred­

ningen anför härom bl. a.

Ett starkt skäl för en relativt stor marginal är att det måste framstå

som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att taga arbete än att uppbära

försäkringsersättning. Hur stor marginalen speciellt med hänsyn härtill

skulle behöva vara, är mycket svårt att bedöma. Rent psykologiska fakto­

rer torde här spela en viss roll. Behovet av en extra marginal utöver skatte­

marginalen är beroende även av andra faktorer än de nu nämnda. Vid fast­

ställandet av överförsäkringsreglerna måste sålunda hänsyn tagas till ka­

renstidens längd och utformningen i övrigt av karensreglerna. Av bety­

delse vid fastställandet av marginalen är vidare att man genom en begräns­

ning av den maximala försäkringsersättningen kan förhindra, att risk för

överförsäkring uppkommer vid ersättningsberättigad arbetslöshet som om­

fattar endast fredag—lördag.

Ovan angivna förhållanden talar för en relativt stor marginal mellan

brultoförtjänsten och den ersättning, som högst skall kunna utgå från för­

säkringen enligt överförsäkringsreglerna. Denna marginal bör enligt utred-

7-—li i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 14i

98

ningens mening motsvara avdraget för preliminär skatt jämte J/8 av den

efter sådant avdrag återstående nettoinkomsten. 1js eller 12,5 procent av

nettoinkomsten motsvarar nära 1ji0 av bruttoförtjänsten.

Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att marginalen mellan brutto­

förtjänsten och den maximala ersättningen från försäkringen enligt över-

försäkringsreglerna fastställes till vanligen förekommande avdrag för pre­

liminär skatt samt en marginal härutöver av ungefär 1/8 av nettoförtjänsten

för familjeförsörjare. Beträffande icke familjeförsörjare föreslås samma

överförsäkringsgräns som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst

av ca 15 kronor, motsvarande en maximal försäkringsersättning av 11 kro­

nor 50 öre. överförsäkringsgränsen anpassas enligt förslaget därefter suc­

cessivt efter beskattningsförhållandena så, att maximal daghjälp, 20 kronor,

kan nås vid en dagsförtjänst av 30 kronor 50 öre.

Utredningen, som vid sina beräkningar utgått från skattetabellen III:

13/1955, tillägger.

De av utredningen föreslagna överförsäkringsreglerna medför en varie­

rande kompensationsgrad, räknat på bruttoförtjänsten. Vid en bruttodags-

förtjänst av tio kronor blir kompensationsgraden vid maximal försäkrings­

ersättning 80 procent för såväl gift som ogift, vid en dagsförtjänst av 15

kronor 76,7 procent. I högre inkomstlägen är kompensationsgraden olika

för gift och ogift. Vid en dagsförtjänst av 24 kronor är kompensationspro-

centen maximalt 67 för ogift och 71 för gift. Högsta möjliga daghjälp, 20

kronor, kan utgå till ogift vid en lägsta dagsförtjänst av 30: 50 kronor.

Kompensationsgraden blir i detta fall 65,6 procent. Vid en dagsförtjänst av

32 kronor är kompensationsgraden för gift 68,8 procent, vid en dagsför­

tjänst av 35 kronor 68,6 procent samt vid en dagsförtjänst av 45 kronor

67,8 procent. Även räknat på nettoförtjänsten kan marginalen komma att

variera något. Som regel ligger den maximala försäkringsersättningen emel­

lertid omkring 87,5 procent av nettoförtjänsten.

Tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens för­

slag ske med hjälp av en särskild överförsäkringstabell. Förslag till en dylik

tabell har utarbetats av utredningen, som därvid såsom utgångspunkt för

beräkningarna valt nyssnämnda skattetabell III: 13/1955. För att komma

den slutliga skatten så nära som möjligt har beräkningarna gjorts på den

övre inkomstgränsen i varje skatteavdragsklass i tabellen. Efter dessa be­

räkningar på grundval av skatteavdraget har beloppen för den maximala

ersättningen utjämnats.

Enligt utredningens mening bör överförsäkringstabellen inte intagas i

förordningen. Om varje ändring i tabellen förutsatte beslut av riksdagen,

kunde det möta praktiska svårigheter att vid behov snabbt anpassa tabel­

len efter ändringar i fråga om skatteuttaget. Det syntes därför lämpligast,

att endast de allmänna grunderna intoges i förordningen samt att tabellen

fastställdes av Kungl. Maj :t.

Den av utredningen uppgjorda tabellen återfinnes såsom en bilaga i be­

tänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

99

Vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens

förslag med familjeförsörjare avses den som äger uppbära familjetillägg.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler, att överförsäk-

ringsavdrag i första hand skall göras på make- eller husföreståndarinne-

tillägg samt därefter på barntillägget och sist daghjälpen.

Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om överförsäkringsavdragen.

En av utredningens ledamöter, hr Christensson, framhåller, att den av

kommitténs majoritet förordade beräkningen av dessa avdrag innebure en

väsentlig skärpning av gällande bestämmelser. I det skatteavdrag, som

kommittén räknat med, inginge även avgifter till sjukkassorna, vilka av­

gifter toges ut av medlemmen vid årets slut, även om han någon tid av

året inte haft lönearbete. överförsäkringsavdraget borde därför utöver av­

draget för preliminär skatt vara 10 procent i stället för av kommitténs ma­

joritet förordade 12,5 procent.

Även en annan av utredningens ledamöter, fru Johansson-Ekdahl, anser,

att en lägre procentsats än 12,5 skulle vara rimligare för marginalen mel­

lan nettoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen.

Utredningen behandlar slutligen frågan om ersättningstidens

längd. För sin del finner utredningen, att något mera allmänt behov av en

längre maximal ersättningstid än 156 dagar, d. v. s. ett halvt år, inte fram­

trätt under senare år. Vissa skäl talade dock för att möjlighet borde bere­

das kassorna att utsträcka den längsta understödstiden utöver den nu med­

givna. I en del kassor, framför allt tjänstemannakassor, förekomme vis­

serligen få men i allmänhet långvariga arbetslöshetsfall. Det kunde vidare

framhållas, att den tekniska utvecklingen beträffande beredskapsarbeten

och andra arbeten med syfte att motverka arbetslöshet medfört allt större

krav på teknisk utrustning och planering, vilket innebure att möjligheterna

att vid en mera omfattande arbetslöshet snabbt sätta i gång sådana arbeten

i tillräcklig omfattning vore mindre än tidigare var fallet.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen befogenhet för

tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet da­

gar bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. En särskild pröv­

ning borde emellertid fordras för att understödstiden skulle få förlängas.

Härvid borde bl. a. övervägas, om inte daghjälpsbeloppet borde bestämmas

till lägre belopp för den förlängda tiden. Eftersom en person efter längre

tids arbetslöshet i allmänhet inte längre kunde anses tillhöra sitt vanliga

yrke utan finge anses ha övergått till en mera allmän arbetskraftsreserv

talade vissa skäl för ett enhetligt daghjälpsbelopp för hela försäkringen för

den förlängda tiden. Med hänsyn till bl. a. spridningen bland kassorna i

fråga om daghjälpsbeloppen torde det vara svårt att genomföra en enhetlig

daghjälp. Tillsynsmyndigheten syntes emellertid böra beakta förhållandet.

Vissa kategorier med särskilt stor arbetslöshetsrisk borde kunna undantagas

från förlängningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

100

Utredningen har prövat, huruvida den maximala ersättningstiden bör för­

kortas för folkpensionärer. Med den ståndpunkt, som jag i avsnittet rö­

rande försäkringens omfattning intagit till frågan om folkpensionärernas

ställning inom försäkringen, torde anledning saknas att här redovisa utred­

ningens överväganden i denna del. Jag kan därför inskränka mig till att

hänvisa till betänkandet s. 168—169.

Vad angår ersättningstidens minimigräns framhåller utredningen, att om

den högsta medgivna ersättningstiden förlängdes till 210 dagar, ett bibehål­

lande av den nuvarande lägre gränsen vid 90 dagar skulle kunna leda till

en ökad splittring mellan kassorna i fråga om försäkringsförmånerna. Dess­

utom torde man enligt utredningens mening nu befinna sig i ett läge, då

man kunde kräva en effektivisering av försäkringen på denna punkt. Ut­

redningen föreslår därför en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar.

Tillsynsmyndigheten föreslås emellertid erhålla befogenhet att medge kassa,

som vid bestämmelsernas ikraftträdande hade en maximal ersättningstid

understigande 120 dagar, att även i fortsättningen ha en kortare ersätt­

ningstid än den eljest föreskrivna.

Yttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att kassorna — såsom

utredningen förordat — intager bestämmelser i stadgarna beträffande rät­

ten till ersättning för dagar, för vilka semesterersättning utgår.

Frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag beröres av

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen att ersättning inte skall utgå för sjätte dagen, om

medlem under veckans övriga dagar utfört arbete i sådan utsträckning att

ersättning inte kunnat utgå för någon av dessa dagar, borde enligt orga­

nisationens mening kompletteras sålunda, att nämnda inskränkning i er-

sättningsrätten — i analogi med vad utredningen föreslår beträffande kort-

tidsreglerna — inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till genom­

gången karenstid och att den ej heller skall tillämpas i omedelbar an­

slutning till arbetslöshet, som varat minst tre ersättningsberättigade dagar

i intilliggande vecka.

Rörande frågan om understödsrätt under tid, då medlem genomgår kurs,

anför arbetsmarknadsstyrelsen, att avgörande härvidlag borde vara inte

kurstidens längd utan om kursen hade karaktär av yrkesutbildning eller ej.

Endast i det senare fallet borde ersättning utgå från arbetslöshetskassan.

Det vore angeläget med en klar gränsdragning mellan tid, då en medlem

vore arbetslös i försäkringens mening, och tid då han underginge yrkes­

utbildning. Styrelsen utginge ifrån att en arbetslös deltagare i yrkesutbild­

ningskurs på annat sätt skulle erhålla bidrag till sitt och familjens uppe­

hälle. Styrelsen ansåge därför att, såsom f. n. gällde, ersättning inte skulle

kunna utgå till den som deltoge i sådan kurs.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 1H år 1956

101

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner en mera preciserad gränsdrag­

ning mellan de båda nu ifrågavarande slagen av kurser nödvändig.

Vad angår möjligheterna att skapa en automatisk reglering

av försäkringsersättningarna efter löneutvecklingen delar

socialstyrelsen utredningens uppfattning, att en dylik anknytning inte lämp­

ligen kan genomföras. Styrelsen framhåller därvid, att det inte finnes nå­

gon allmän löneindex och att indextalet för den genomsnittliga timför-

tjänsten inom industrien inte lämpligen kan användas för detta syfte. För-

säkringsinspektionen anser däremot utredningens invändningar mot en in­

dexreglering av maximidaghjälpen föga övertygande och instämmer i denna

del i hr Christenssons reservation. Socialstyrelsen borde förslagsvis få i upp­

drag att utarbeta en för arbetslöshetsförsäkringen lämpad särskild löne­

index och tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen föreslå regler om hur

löneindexändringar skulle påverka maximibeloppet. Som ett alternativ

kunde övervägas att helt slopa daghjälpsmaximum, så att endast den mera

rationella begränsning som låge i överförsäkringsreglerna bibehölles. Även

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation instämmer i Christens­

sons reservation i denna del. Landsorganisationen anser likaledes, att dag­

hjälpen bör knytas till en särskild löneindex. Tjänstemännens centralorga­

nisation framhåller däremot, att en indexreglering av daghjälpsbeloppen

inte skulle fylla det av reservanten angivna syftet. Frågan om justering av

daghjälpsmaximum och andra försäkringsersättningar borde i stället tas

upp till förnyad prövning, när utvecklingen gåve anledning därtill.

Rörande villkoren för familj etillägg anför Tjänstemännens cen­

tralorganisation, att förutsättningarna för erhållande av barntillägg borde

utformas analogt med motsvarande bestämmelse inom den allmänna sjuk­

försäkringen, så att rätten till barntillägg gjordes beroende av om barnet

vore hemmavarande och vårdnaden av barnet tillkomme kassamedlemmen.

Enligt statskontoret har bärande skäl inte anförts för ett bibehållande

av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka barntillägg inom arbetslös­

hetsförsäkringen i princip utgår vid såväl mannens som hustruns arbets­

löshet. Hinder borde inte möta att i förevarande avseende, med tillämp­

ning av de inom sjukförsäkringen antagna grunderna, begränsa rätten till

barntillägg att gälla endast vid endera makens arbetslöshet. På så sätt

skulle det inte behöva bli fråga om samtidigt utgivande av barnbidrag till

båda föräldrarna, vilket utredningen eljest ansett ändamålsenligt i vissa

fall. Maketillägg borde inte utgå för make, som uppbure folkpension, full­

gjorde militärtjänstgöring eller uppbure sjukpenning respektive moder-

skapspenning. Erforderliga upplysningar i förevarande hänseende borde

kunna innefattas i den skriftliga ansökan, som enligt utredningens mening

borde ligga till grund för ersättningarnas utbetalning. Statskontoret kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi år 1956

102

inte heller tillstyrka utredningens förslag, att villkoret för husföreståndarin-

netillägg avseende huvudsaklig försörjning upphävdes.

Beträffande frågan om reducerad ersättning från arbetslös­

hetsförsäkringen i vissa fall uttalar arbetsmarknadsstyrelsen sin tillfreds­

ställelse med att utredningens förslag öppnar möjlighet för arbetslöshets­

kassorna att vid tillfälliga kortare arbeten med 2—4 timmars varaktighet

utbetala halv ersättning. Detta skulle komma att underlätta arbetsförmed­

lingens möjligheter att erbjuda arbetslösa kassamedlemmar sådant arbete.

Utredningen hade inte tagit ställning till hur halv ersättning skulle bedömas

vid tillämpningen av utförsäkringsbestämmelserna. Styrelsen utginge från

att dylik halv ersättningsdag skulle räknas som hel dag vid beräkning av

det maximala antalet ersättningsdagar. Vidare förutsatte styrelsen, att vid

halv ersättning i samband med halv sjukpenning fristämpling skedde för

arbetslöshet.

Statskontoi-et finner inte anledning till erinran mot förslaget om författ-

ningsmässig reglering av den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmars-

regeln men anser, att utredningen inte anfört bärande skäl för ett från­

gående av den hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade principen,

att ersättning endast utgår för helt arbetslösa dagar. Den av utredningen

förordade anordningen med halv ersättning för dag i sådana fall, då med­

lemmen antingen erhållit arbete i högst fyra timmar eller uppbure halv

sjukpenning från allmän sjukkassa, måste uppenbarligen motverka det av

utredningen uttalade önskemålet att få till stånd enkla och lättillämpliga

bestämmelser på förevarande område. Statskontoret avstyrker därför detta

förslag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att den s. k. tvåtimmars-

regeln kan innebära viss risk för överförsäkring, och föreslår att möjlighet

till nedsättning av ersättningen från kassan öppnas även vid ifrågavarande

korttidssysselsättning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att den föreslagna regeln om halv er­

sättning borde -—- såsom utredningen även torde ha avsett — gälla också

då medlem uppbär halv sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

eller annan författning, som riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses

i 1 § nämnda lag har att tillämpa.

Utredningens förslag i fråga om överförsäkringsreglerna

lillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret finner ej

anledning till erinran mot utredningsförslaget i denna del men tillägger,

att erfarenheterna torde få utvisa i vad mån den med den individuella pröv­

ningen åsyftade effektiviseringen av överförsäkringsreglerna kunde anses

uppväga det ökade administrativa besvär, som individuell beräkning av

försäkrads normalinkomst givetvis måste medföra. Utredningens förslag i

denna del finner arbetsmarknadsstyrelsen vara i stort sett väl avvägt. Sty­

relsen ifrågasätter emellertid om det med hänsyn till de därmed förbundna

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

103

administrativa olägenheterna är värt att upprätthålla den lilla differens

som kommer att föreligga i överförsäkringstabellen mellan lägsta arbets­

förtjänst för icke familjeförsörjare och för familjeförsörjare vid en försäk­

ringsersättning mellan 12 och 20 kronor. Genom enhetliga överförsäkrings-

gränser för de båda kategorierna skulle arbetet underlättas för de lokala

redogörarna. Enligt styrelsens uppfattning måste det verka förvillande att

överförsäkringsgränserna sammanfölle i vissa inkomstlägen, medan de

inte gjorde det i andra. En medlem kunde under en och samma arbetslös­

hetsperiod komma att tillhöra olika grupper beroende på exempelvis till

vilken av makarna barntillägg utginge. Differensen varierade mellan tre

och fem procent, en tolerans som borde kunna medgivas med hänsyn till

den bristande exakthet som med nödvändighet måste finnas hos det mate­

rial, som låge till grund för överförsäkringsprövningen. I regel bleve över-

försäkringsbestämmelserna förutom för familjeförsörjare med många barn

tillämpliga endast för deltidsarbetare och partiellt arbetsföra. Speciellt för

den sistnämnda gruppen vore det enligt styrelsen svårt att fastställa den

inkomst, utifrån vilken överförsäkringen borde prövas. Med hänsyn härtill

vore överförsäkringstabellen enligt styrelsens uppfattning onödigt precise­

rad. Styrelsen föreslår därför att tabellen förenklas på sådant sätt att den

erhåller en gemensam kolumn för familjeförsörjare och icke familjeför­

sörjare.

Majoriteten i arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation tillstyrker

utredningsförslaget i fråga om principerna för överförsäkringstabellens kon­

struktion men föreslår, att procentsatsen för marginalen mellan nettolön

och högsta medgivna försäkringsersättning fastställes till fem procent.

Samma ståndpunkt intages av De erkända arbetslöshetskassornas sam-

organisation, som erinrar om att en bred marginal mellan den normala

nettoinkomsten och de utgående ersättningarna redan finns i de fastställda

ersättningsbeloppen, överförsäkringsreglerna satte in först vid sådant

inkomstläge, att de drabbade medlemmar och medlemsgrupper, som till­

hörde de lägsta inkomsttagarna i varje klass. Eftersom dessa grupper redan

tidigare måste ha svårighet med sin försörjning, borde skillnaden mellan

försäkringsersättning och nettoinkomst vara så liten som möjligt. Därför

borde marginalen fastställas till endast fem procent, något som skulle

medge en önskvärd nivå för försäkringsbeloppet för de lägre inkomsttagarna

men inte påverka försäkringsersättningarna för medlemmar i normalt in­

komstläge.

Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag i princip men framhåller,

att den föreslagna marginalen innebär en viss skärpning som bl. a. torde

komma att särskilt drabba barnfamiljerna. Styrelsen föreslår därför en

justering nedåt av marginalavdraget så att eu försämring jämfört med

nuvarande förhållanden inte inträder annat än i sådana fall, där över-

försäkringsavdraget varit uppenbart ineffektivt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1956

104

Landsorganisationen framhåller bl. a., att skillnaden mellan realinkomst

erhållen från utfört arbete respektive från understöd från erkänd arbets­

löshetskassa kan hållas ganska liten förutsatt att arbetsförmedlingens

kapacitet är tillräcklig och att reglerna om arbetsanvisning tillämpas på ett

riktigt sätt. I sådant fall funnes det knappast anledning att låta oförvållat

arbetslös medlem, som stode till arbetsmarknadens förfogande men som

inte kunde anvisas lämpligt arbete, vidkännas oskälig minskning av sin

realinkomst på grund av den situation vari han råkat. Med hänsyn härtill

anser landsorganisationen, att marginalen bör vara tio procent. Detta vore

även motiverat med hänsyn till att marginalen borde påverkas av avgif­

terna till allmän sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa.

Arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, De erkända arbetslöshetskas­

sornas samorganisation och Tjänstemännens centralorganisation anser, att

vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna dagsförtjänsten bör beräknas

till 1/a,5 av månadslönen i stället för 1j2a av denna.

I fråga om ersättningstiden understryker arbetsmarknadsstyrel­

sen vikten av att antalet ersättningsdagar i kassorna i möjligaste mån ökas.

Styrelsen har inte något att invända mot utredningens förslag men anser,

att tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att medgiva kassa att för viss

grupp av medlemmar med speciell arbetslöshetsrisk tillämpa ett lägre antal

dagar än det föreslagna minimiantalet 120 dagar. Det syntes nämligen

lämpligt, att det, om utredningens förslag i övrigt antoges, skapades större

möjligheter till avvägning mellan att ge medlemmar i viss åldersgrupp dag-

hjälp under kortare tid än 120 dagar och att helt utesluta dem.

Statskontoret avstyrker den föreslagna förlängningen av ersättnings­

tiden, enär enligt utredningens eget uttalande behov av en längre maximal

ersättningstid än den nu gällande inte framträtt under senare år och en

förlängning inte tillräckligt motiverats i betänkandet. I konsekvens härmed

borde också den lägre gränsen för ersättningstiden bibehållas vid nuvarande

90 dagar.

Även enligt Svenska lantarbetsgivareföreningens mening framstår en ut­

sträckning av ersättningstiden som omotiverad.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en höjning av den lägre

gränsen till 120 dagar men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att

maximera antalet ersättningsdagar för ålderspensionärerna till nu gällande

90 dagar. Förlängningen av maximitiden till 210 dagar tillstyrkes av orga­

nisationen, som framhåller att denna förlängning tar sikte på de arbets-

löshetsfall, som medför särskilt svårt ekonomiskt avbräck för medlem­

marna.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inte något att

erinra mot utredningens förslag i denna del men anser att en anvisning bör

givas om att halv dagsersättning vid beräkning av högsta antalet dag-

hjälpsdagar skall likställas med dagsersättning för hel dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

105

Departementschefen

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp

jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan

så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge

hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete

på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades

så sent som år 1953 och bör därför, såsom utredningen anfört, inte nu upp­

tagas på nytt.

Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa, av utredningen berörda special­

frågor rörande försäkringsersättningarna. En av dessa frågor är, huruvida

lagstiftningen bör innehålla förbud för kassorna att utgiva

ersättning för vissa dagar.

F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan helg­

dag utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att med­

lemmen var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har

utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det på­

kallat att ändra dem.

I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt

till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag

då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emeller­

tid i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Ut­

redningen har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig

fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud här­

emot. Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall

avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utred­

ningen dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva,

att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utred­

ningens förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att

erinra.

Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att

försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersätt­

ning utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid

visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har darfor

inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera

ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hän­

syn till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde.

Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem

genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har

sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet in­

flyter i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt.

Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte

må utgivas för dag, då medlemmen med helt e 11 e i delvis

bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

106

Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det

i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättnings-

berättigad skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför,

att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras.

Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad

med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för

enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte

är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfreds­

ställande arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger under­

stundom en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållan­

det, då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär

full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkrings­

ersättning, eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall,

där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten in­

träffar på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten

vanligen är lägre än Övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang er­

inras om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid

arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag

är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag

innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en.

Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i

varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan.

Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i

veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som

föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka

i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat

utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte

dagen.

Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstan­

ser utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett

att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår

organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till ge-

nomgången karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det

följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttids­

avdrag, då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än

en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande

fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför

inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen

ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag,

att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som

varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.

Beträffande i ätten till ersättning under kurstid synes böra

vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

107

bryta kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte

är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare — uppfyller

medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete

och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest

övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning,

som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvaiande an­

visningar,i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utred­

ningens synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera ar­

betsmarknadsstyrelsens i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser,

som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäk­

ringsersättning. Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för strang. En

medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle näm­

ligen därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att

när som helst taga ett arbete.

Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning

i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för

vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit

gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslos

tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid

prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänse­

ende betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbe­

tad tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang

använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att

därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för

utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmark­

nadsstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen

för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvis­

ningar om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser.

Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott sö­

ker deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall

stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kor­

tare tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen

ingen anledning till erinran. I

I arbetslöshetskasseförordningen är fastställt ett maxi m umförd a g-

hjälpens storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna grans

äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna for­

delas i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i

stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur

ekonomiska synpunkter olämpligt klassval.

Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta

låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av

daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

108

rade frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexregle­

ring av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen

har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning

av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik an­

ordning förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter ar­

betsinkomsten, men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana

omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss med­

lemsgrupp, vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlem­

marnas yrkesfördelning in. in. Dessa olika omständigheter gör sig gällande

med olika styrka i de skilda kassorna. Eu indexreglering av daghj älpsbelop­

pen torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela

näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena

inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rö­

rande löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen

indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna

levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de

olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäk­

ringens nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter admi­

nistrativt bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag där­

för, att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas.

En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet

av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gäl­

lande maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda

kassoi na. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å

20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för vtterli-

gaie höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis

redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet med­

lemmar f. n. har tillförsäkrats en dagbjälp — frånsett familjetillägg — av

16 17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18

kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara

påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt,

såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte

ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde

nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till

omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att

höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter.

Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att

komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsinaximum,

och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har

emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av

några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexregle­

ring av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slo­

pas. Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

109

finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågava­

rande alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med

hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt

att ein yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersätt­

ningarnas storlek.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande

frågor.

Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en

klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra

förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen

i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsyns­

myndigheten rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och

reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste

finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en

sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.

Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren

för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörs­

målen rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att så­

vitt möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om

barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten

till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt

för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera admi­

nistrationen genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka sam­

boende- och vårdnadsförliållandena mellan den tilläggsberättigade och bar­

net är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda.

En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbets­

löshetsförsäkringens barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa

sammanbor — vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern

— under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i

den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjlighe­

ten att uppbära barntillägg, som skulle bii följden om arbetslöshetskasse-

förordningens regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har

emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna

punkt.

Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, med­

för arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbets­

löshet för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyl-

dig och visar alt han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgai i dy­

likt fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne.

Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet,

jtt modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslös­

hetsförsäkringens barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956

no

aldrarna, hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte

ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger

med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på an­

nan ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid.

\ idare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen

liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn

och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg.

Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden

invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde ska­

pas samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av för­

äldrarna. Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma

barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av ut­

redningen framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som

kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna

ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utrednings­

förslaget.

I fråga om maketilläggen har utredningen ej föreslagit någon

ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till

sådant tillägg bär föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning

eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militär­

tjänstgöring. I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med

hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa

förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till

maketillägg.

Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen

förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall er­

hålla sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll.

Statskontoret vill emellertid bibehalla detta villkor. För egen del anser jag, att

de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret

strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifråga­

varande tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant

tillägg bör utgivas.

Jag övergår härefter till frågan huruvida ersättning från för­

säkringen i vissa fall bör reduceras.

Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör

kunna utgå för dag, då arbete utf öres i begränsad omfatt-

n i n g. Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasse-

förordningen inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott

avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen

leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag

skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel

skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

in

ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k.

Ivåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som ar­

betslös i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två

timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till

tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som

enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt

berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkrings­

ersättningarna. En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två

timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som

uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed

har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som

tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. två-

timmarsregeln men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersätt­

ning. En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete

före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes,

att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få

utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant

medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga

garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll

ordnas.

Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som

finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från

Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkrings-

risken anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av

tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu före­

slagna karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att an­

taga erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter

antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen

föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet.

Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig

bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för med­

lemmen. Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet

med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar

medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande

garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger.

Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslös­

hetskassa inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande upp­

bär ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler

torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär

invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen, etler-

som medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsför­

säkringens mening.

Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

112

viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshets­

försäkringen för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha ut­

gått. Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbets­

löshetsförsäkringens regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget

åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samord­

ning med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbets­

löshetskassorna göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes

om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom

sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erin­

ran från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande

regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med

vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid -—

kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riks­

försäkringsanstalten och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen.

Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yr­

kesskadeförsäkringen eller en förtidspension på grund

av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört

inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.

Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter

fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbets­

löshetskassa, innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad

nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall

skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna

medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av

utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av

medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.

Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäk-

ringen erhöll ar 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu fram­

lagt ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker

i väsentliga avseenden från gällande regler.

För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt

att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp med­

lemmen förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första

hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att

medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten

för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undan­

tagsfallen måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som för­

hindrar överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare

och partiellt arbetsföra m. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt.

För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa

vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

113

reglerna beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst

med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga

som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall

göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid

denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen

vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbets­

förtjänsten skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet över­

tidsarbete samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar

ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell

beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten

med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från för­

värvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv

beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten

skall enligt förslaget beräknas till Vo av den vanliga veclcoförtjänsten resp.

V26 av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott

vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda

skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses

utgöra vederbörandes dagsförtjänst.

I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en

som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna

metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de

enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat —

vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till V35 av

månadslönen i stället för 1/2o-

överförsäkringsreglerna bör utformas så att en viss marginal finnes mel­

lan den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom er­

sättningen är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget

på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det

slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlem­

men i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkrings­

ersättningen med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för

preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje

enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör

man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Ut­

redningen har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser

skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses

vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen

göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen

familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familje­

försörjare. Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen

och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättnings­

belopp för båda grupperna.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

Den marginal, som bör finnas mellan försäkringsersättningens högsta be­ lopp och medlemmens arbetsförtjänst, bör emellertid icke begränsas till skatteavdraget. Marginalen bör även avvägas bl. a. med hänsyn till dels att vid arbetslöshet vissa utgifter utöver skatten bortfaller, dels att medlemmen kan ha visst arbete och därmed viss arbetsinkomst utan att förlora försäk­ ringsersättningen, dels ock att en garanti bör erhållas för att det för med­ lemmen kommer att framstå som fördelaktigare att ha arbete än att upp­ bära ersättning från försäkringen. Storleken av denna ytterligare marginal kan inte på samma sätt som källskatteavdraget siffermässigt fastställas och bör därför beräknas schablonmässigt. Utredningen har efter olika övervägan­ den stannat för att förorda, att marginalen bestämmes till ca 10 procent av bruttoförtjänsten. Detta skulle motsvara ca Va eller 12,5 procent av netto­ inkomsten, d. v. s. av bruttoförtjänsten efter avdraget för preliminär­ skatt.

Med utgångspunkt från de riktlinjer som sålunda uppdragits har utred­ ningen utarbetat en särskild överförsäkringstabell, där samma överförsäk- ringsgräns använts för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst av ca 15 kronor, varefter överförsäkringsgränserna succes­ sivt anpassats efter skillnaderna dessa grupper emellan i beskattningshän­ seende. Vid sina beräkningar har utredningen använt skattetabellen III: 13/1955 såsom den för detta år vanligast förekommande. Utrednings­ förslaget innebär, att de allmänna grunderna för beräkningen av överför­ säkringsgränserna skall angivas i förordningen men att tabellen inte skall intagas där utan fastställas i särskild ordning av Kungl. Maj :t. Därigenom kan ändringar i tabellen lättare göras i anslutning till ändringar i skatte­ uttaget.

Såväl reservationsvis inom utredningen som i några remissyttranden har förordats en lägre marginal än 12,5 procent mellan nettoförtjänsten och högsta ersättningen. Härvid har bl. a. åberopats, att överförsäkringsreglerna i allmänhet främst drabbar sådana inkomstgrupper, där försörjningssvårig­ heterna kräver att skillnaden mellan försäkringsersättning och nettoinkomst är så liten som möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen, som funnit de föreslagna överförsäkringsreglerna väl avvägda, har förordat en förenkling av tabellen på sådant sätt att för familjeförsörjare och icke familjeförsörjare genom­ gående sättes samma gränsvärden. I övriga yttranden har utredningsförsla­ get tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Rörande överförsäkringsmarginalens storlek kan givetvis råda delade me­ ningar och man kan diskutera såväl högre som lägre tal än som föreslagits. Den av utredningen valda marginalen liksom också det av utredningen för­ ordade systemet i övrigt synes mig i belysning av de olika intressen som här gör sig gällande kunna godtagas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits om verkningarna av de föreslagna reglerna.

115

Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fast­

ställa överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av ut­

redningen och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sam­

manfatta dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till

den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens

utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så,

att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkrings-

ärendena. Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja

sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande

fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till med­

lemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd

tabell.

Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt för­

ordat, att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersätt­

ningstiden är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndig­

heten skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva för­

längning av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt,

att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom

ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med

utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan

om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för

den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undan­

taga grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.

Ersättningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har

förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet

för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträ­

dandet har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den

lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss

åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utrednings­

förslaget ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpen­

sionärernas ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av

utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att

avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års

ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden

inte föreskrivas.

Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min

mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vil­

ken hel daghjälp utgives.

Kungl. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

116

Kungi. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap

och barnsbörd

Gällande bestämmelser m. in.

De bestämmelser, som reglerar ersättningsrätten vid korttidsarbete,

återfinnes i 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Enligt dessa be­

stämmelser äger erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar föreskriva, att

daghjälp inte må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid

det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal

dagar än som är vanligt vid full drift. Har sådan föreskrift inte meddelats,

skall vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka

medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttids-

avdrag). Om det finns skäl därtill, äger dock tillsynsmyndigheten i den

omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medge viss kassa be­

frielse från skyldigheten att tillämpa nämnda begränsning av understöds-

rätten. Sådan begränsning skall inte ske efter arbetsperiod, som överstiger

24 dagar.

Intill år 1952 hade 17 av arbetslöshetskassorna erhållit dispens av till­

synsmyndigheten från att tillämpa regeln om korttidsavdrag. Med hänsyn

till den ökade förekomsten av korttidsarbete, bl. a. inom textilindustrien,

beslöt tillsynsmyndigheten i juni 1952, att arbetslöshetskassor, som erhållit

sådan dispens, från och med den 1 juli 1952 och tills vidare skulle tillämpa

ifrågavarande bestämmelse för medlemmar, som arbetade fem dagar per

vecka. Detta beslut gäller fortfarande.

Bestämmelser avseende säsongarbetslöshet finnes i 21 § 1 mom.

2 st. och 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen. Om erkänd arbets­

löshetskassa innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslös­

het årligen regelbundet förekommer, eller om eljest särskilda omstän­

digheter föreligger, äger tillsynsmyndigheten enligt 22 § sista st. beträf­

fande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp inte får utgå förrän

efter viss längre karenstid eller att för viss bestämd tid av året daghjälp

över huvud inte får utgå eller att den längsta medgivna understödstiden

under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två

perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regel­

bundet förekommer. Tillsynsmyndigheten får dock inte bestämma karens­

tiden till längre än tre månader och den tid, inom vilken karensdagarna

skall ligga, till längre än sex månader.

I 21 § 1 mom. 2 st. stadgas, att om tillsynsmyndigheten med stöd av

22 § sista st. föreskrivit inskränkning i understödsrätten, myndigheten äger

medgiva, att antalet avgifter, som skall vara erlagda under de närmast före

arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna, må bestämmas till lägre

tal än 20 för kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med månads­

117

avgifter, dock ej lägre än 16 för kassa med veckoavgifter eller fyra för

kassa med månadsavgifter.

Utredningen upplyser, att den i 22 § sista st. anvisade möjligheten att

genom förlängd karenstid begränsa utgivningen av ersättning under låg­

säsong inte kommit till användning i någon större utsträckning samt läm­

nar i anslutning härtill bl. a. följande uppgifter rörande innehållet i kas­

sornas stadgar.

En över hela året gällande karenstid av 12 dagar, som i väsentlig grad

kan förutsättas påverka ersättningsfrekvensen även under lågsäsong, till-

lämpas f. n. i Sveriges teateranställdas kassa. Den tillämpas även, men av

andra skäl, i Arhetsledarnas samt Handelsresandenas kassor.

Två kassor, Musikernas och Sveriges teateranställdas, har sina säsong-

begränsningsbestämmelser utformade med hänsyn till medlemmarnas indi­

viduella förhållanden. I den förra kassan är medlemmen helt avskuren från

ersättning för månad under vilken han närmast föregående ar inte haft

arbete i sådan utsträckning att han erlagt avgift för minst två veckor. I

Teateranställdas kassa gäller, att medlem som är scenisk artist äger upp­

bära ersättning endast för dag, vilken ligger i månad varunder han minst

ett av de två närmast föregående åren haft arbete i sådan omfattning att

avgift med tillgodoräknanderätt erlagts till kassan.

Den vanligast förekommande metoden för säsongbegränsning av ersätt-

ningsrätten är en särskild maximering av antalet ersättningsdagar under

lågsäsongen. Lantarbetarnas kassa har för gift kvinnlig medlem begränsat

antalet ersättningsdagar till 24 under tiden 1/12—31/3. Vägarbetarnas kassa

har under samma tidrymd en begränsning till högst 40 ersättningsdagar,

varvid dock vissa medlemsgrupper med särskilt fasta anställningsförhål­

landen är undantagna från begränsningen. I Sjöfolkets och Stewardarnas

kassor är antalet ersättningsdagar under tiden 1/1—30/4 maximerat till 36

och för medlemmar i Maskinbefälets kassa får antalet dagar under samma

tidrymd inte överstiga 30. Skogs- och flottningsarbetarna har två begräns-

ningstider, 1/4—31/5 och 1/11—31/12 med högst 24 ersättningsdagar i varje.

Fabriksarbetarna har som beredskapsåtgärd infört stadgebestämmelser om

säsongbegränsning för arbetare inom torv- och byggnadsämnesindustri-

erna, vilka skall träda i tillämpning i händelse av mera omfattande säsong­

arbetslöshet bland dessa grupper.

Gemensamt för flertalet av de i de två föregående styckena uppräknade

säsonginskränkande bestämmelserna är att de inte skall tillämpas pa med­

lemmar, som genom arbete och därmed förenad avgiftsbetalning i viss

föreskriven utsträckning under lågsäsongerna dokumenterat sig inte vara

säsongarbetare. Denna metod att med ledning av medlemmarnas konsta­

terade sysselsättning under tidigare lågsäsonger avgöra deras karaktär av

säsongarbetare eller icke säsongarbetare och därmed deras ersättningsrätt

har i byggnadsbranschens kassor fått en mera detaljerad utformning.

_______ - För hela kassan eller vederbörande daghjälpsklass fastställes nu­

mera varje år relationen (i procent ) mellan antalet under de två senast

förflutna begränsningstiderna erlagda avgifter och det med hänsyn till

medlemsantalet högsta tänkbara antalet avgifter under samma tid. Det för

kassan eller klassen gällande högsta antalet ersättningsdagar under den

kommande begränsningstiden avläses därefter enligt nedanstående tabell.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956

Betalningsintensitet

under tidigare

begränsningstider

(%)

Högsta antal ersättnings­

dagar under

begränsningstiden

Byggnads-

kassorna

Transport­

arbetar­

nas kassa

(stuveriarb.)

80.00—

75.00— 79.99

70.00— 74.99

67.50—69.99

65.00— 67.49

60.00— 64.99

55.00— 59.99

—54.99

ingen säsong

50

42

36

30

24

22

18

begränsning

37

30

27

22

18

15

13

Som tabellen utvisar vidtages ingen särskild säsongbegränsning då an­

talet erlagda avgifter i procent av högsta möjliga antal uppgår till 80 pro­

cent eller mera. Vid fallande avgiftsbetalning skärpes successivt begräns­

ningen och när antalet erlagda avgifter inte utgör mer än 54,99 procent

av högsta möjliga antal, erhåller byggnadskassornas medlemmar högst 18

ersättningsdagar under begränsningstiden, som sträcker sig från 1 decem­

ber till 31 mars. För de i Transportarbetarnas kassa ingående stuveriarbe-

tarna är begränsningstiden fastställd till perioden 1 januari—31 mars och

antalet ersättningsdagar har för denna kortare tid satts något lägre i en­

lighet^ med kolumnen längst till höger i tabellen. Utfallet vintersäsongen

1954/55 blev i Bleck- och plåtslagarnas kassa att ingen säsongbegränsning

skulle gälla för ersättningsrätten. För Byggnadsarbetarnas vidkommande

blev högsta antalet dagar 36, vilket innebar en sänkning med sex dagar

från föregående år. I Murarnas kassa sattes antalet till 24, likaledes en

sänkning med 6 dagar, medan målarna i likhet med närmast föregående

period erhöll intill 36 dagar under begränsningstiden. Beträffande stuveri-

arbetarna, för vilka klimatförhållandena på ett avgörande men i olika lands­

ändar mycket varierande sätt ingriper i sysselsättningen, har antalet ersätt­

nmgsdagar under begränsningstiden måst fastställas avdelningsvis.

Bleck- och plåtslagarnas, Byggnadsarbetarnas och Murarnas kassor har

utöver de redovisade bestämmelserna även behållit något av det individuella

momentet vid fastställandet av antalet ersättningsdagar under begränsnings­

tiden. Den som under den närmast föregående begränsningstiden inte upp­

burit ersättning för det högsta antalet dagar och således har visst antal

dagar outtagna, kan enligt dessa kassors stadgar lägga detta antal till det

i tabellen angivna.

Utredningen upplyser vidare, att sådan lindring av avgiftsvillkoren, som

avses i 21 § 1 mom. 2 st., förekommer i Byggnadsarbetarnas, Målarnas,

Skogs- och flottningsarbetarnas samt Transportarbetarnas (beträffande stu-

veriarbetare) kassor, vilka för ersättningsrätt kräver 18 erlagda veckoavgif-

ter de senaste 12 månaderna, samt i Murarnas kassa, som fordrar minst

19 avgifter.

Särskilda bestämmelser angående rätten till ersättning från arbetslös­

hetsförsäkringen i samband med havandeskap och barnsbörd

119

finnes inte meddelade i annan mån än att daglijälp enligt 18 § arbetslös-

hetskasseförordningen inte må utgivas till medlem, som äger rätt till till-

läggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Tillsynsmyndigheten har

emellertid den 15 februari 1943 utfärdat vissa riktlinjer för arbetslöshets­

kassorna vid avgörande av ärenden rörande ersättning vid havandeskap och

barnsbörd, de s. k. havandeskapsdirektiven. Rörande dessa direktiv läm­

nar utredningen följande upplysningar.

Direktiven utgår från att en kvinnlig medlem, som permitterats eller a\-

skedats på grund av havandeskapet eller som slutat på egen begäian av

samma anledning i allmänhet måste betraktas såsom arbetsoförmögen och

sålunda måste avstängas från rätt till understöd. I övrigt utgår nian från

att ifrågavarande medlemmar alltid måste betraktas som arbetsoföra un­

der tiden två veckor före till och med sex veckor efter barnsbörden. Under

denna tid skulle försäkringsersättning alltså inte kunna utgå. Då det emel­

lertid inte är möjligt att i förväg exakt ange vilken dag nedkomsten skall

äga rum, har man av lämplighetsskäl utgått från att understöd må kunna

utbetalas även under de två sista veckorna före barnsbörden, under förut­

sättning att en motsvarande inskränkning av understödsrätten göres efter

barnsbörden.

Understödsrätten blir enligt direktiven i första hand beroende av anled­

ningen till arbetslösheten. Om medlemmen blivit arbetslös av anledning,

som inte har samband med havandeskapet, må understöd kunna utbetalas

intill barnsbörden. Medlemmen äger sålunda utan att riskera indragning av

understödet vägra antaga arbete, som inte lämpar sig för hennes tillstånd.

Därvid bör hon emellertid genom läkarintyg styrka arbetets olämplighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-t år 1956

Har medlemmen åter permitterats eller avskedats på grund av havande­

skapet eller har hon slutat på egen begäran av samma anledning, bör hon

i allmänhet betraktas såsom arbetsoför och avstängas från understöd tdl

dess hon efter barnsbörden åter blir understödsberättigad enligt direktiven.

I undantagsfall kan hon emellertid betraktas såsom arbetsför och tillerkän­

nas understöd. En förutsättning härför är, att det arbete, som medlemmen

lämnat, varit i alldeles särskild grad olämpligt för hennes tillstånd (exem­

pelvis arbete med lyftning, skiftarbete, servitrisarbete, butiksbiträdesarbete)

och att omständigheterna även i övrigt ger vid handen att medlemmen, trots

att hon inte kan utföra sitt ordinarie arbete, likväl kan betraktas som ar­

betsför.

Efter barnsbörden bör understöd inte utgå under de narmaste sex vec­

korna. Undantagna från denna regel är medlemmar, som efter barnsbörden

utfört arbete inom jordbruk, trädgårds- eller boskapsskötsel eller inom han­

del, hotell-, restaurang- och kaférörelse, i husligt arbete, i badanstalter samt

i rak- och frisérsalonger, eller, efter företeende av läkarintyg, inom annat

yrkesområde, under minst tre dagar och som därefter blivit oförvållat ar­

betslösa på grund av arbetsbrist. Jämväl efter de sex veckorna (respektive

den kortare tid, som en tillämpning av de nyssnämnda reglerna kan för­

anleda) skall viss inskränkning av understödsrätten äga rum, nämligen

om medlemmen uppburit understöd under de närmast före barnsbörden

förflutna två veckorna. I dylikt fall skall de sex veckorna (eller den nyss

berörda kortare tiden) förlängas med lika många dagar som medlemmen

uppburit understöd under den angivna tvåveekorsperioden.

120

Ä\en för den efterföljande tiden måste ofta en viss inskränkning av

understodsrätten göras. Medlemmen måste nämligen styrka, att omvård­

nad611 om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete. Hon måste

salunda styrka, att barnet kan omhändertagas av någon hemmavarande

hjälp eller släkting, av grannar, å barnkrubba eller dylikt. Sådan prövning

bor alltid äga rum, då medlemmen söker understöd första gåneen efter

barnsbörden.

Utredningen

Vad angår frågan om rätten till ersättning vid korttidsarbete

framhåller utredningen, att en nedskärning av den ordinarie arbetstiden

kan ske antingen genom en minskning av antalet arbetsdagar, exempel­

vis per vecka, eller genom en reduktion av den dagliga arbetstiden. Åtskil­

liga kombinationer kunde förekomma. Arbetstiden kunde exempelvis vara

inskränkt varannan vecka. De nuvarande särskilda bestämmelserna inom

arbetslöshetsförsäkringen avsåge den förstnämnda formen av korttids­

arbete. Vid en nedskärning av arbetstiden per dag utginge inte någon er­

sättning, för så vitt inte arbetstiden utgjorde högst två timmar i vilket

fall full ersättning utginge enligt den s. k. tvåtimmarsregeln.

Utredningen fortsätter.

Det ar givet, att det för vederbörande företag är en fördel, att dess er­

farna, yrkesskickliga arbetskraft står till företagets disposition och när

som helst kan övergå till arbete med full arbetstid, om förhållandena

snabbt skulle ändra sig. Om driftinskränkningen är kortvarig och mindre

omfattande, är det också en fördel för arbetstagarna, att de inte behöver

byta arbetsplats, även om arbetsförtjänsten för en tid skulle bli reducerad.

Aven för samhället kan det vara ett intresse att arbetskraften för en kor­

tare tid på detta sätt utgör en viss arbetskraftsreserv för ett företag Om­

flyttning av arbetskraft från ett yrkesområde till ett annat kan i många

fall verka produktionshämmande. Först då man ser att korttidsarbetet blir

av lång varaktighet, är det därför ur samhällets synpunkt angeläget, att

en omdisponering av arbetskraften såvitt möjligt äger rum. önskvärdheten

av att arbetskraft sysselsättes i korttidsarbete är även beroende av läget på

arbetsmarknaden. Under en relativt omfattande arbetslöshet kan en starkt

reducerad arbetstid per arbetstagare vara att föredraga framför att veder­

börande företag avskedar arbetsstyrkan. Korttidsarbetet kan alltså i vissa

lagen vara socialt motiverat. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbets­

kraft inom vissa näringsområden är det däremot önskvärt, att arbetskraf­

ten överföres från områden med sysselsättningssvårigheter till bristområ­

dena. I dessa fall är det ofta lämpligare att arbetsgivaren om det är möjligt

avskedar en viss del av arbetsstyrkan än att korttidsarbete införes. Det kan

emellertid ibland vara omöjligt för arbetsgivaren att välja mellan reducerad

arbetstid för hela arbetsstyrkan eller entledigande av en del av de anställda

därför att driften är så ordnad, att hela arbetsstyrkan måste vara syssel­

satt samtidigt.

Enligt utredningens mening bör man utgå från att rätt till ersättning

från försäkringen i princip bör föreligga även vid korttidsarbete. Den för­

säkrade hade nämligen genom driftinskränkningen i viss omfattning blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

121

arbetslös och därigenom även åsamkats ett inkomstbortfall. Vissa skäl

talade emellertid för inskränkning i ersättningsrätten. Härom anföres

följande.

Rätt till ersättning vid korttidsarbete kan leda till att företagen i onödigt

stor utsträckning tillgriper inskränkning i arbetstiden och att en rationell

fördelning av arbetskraften därigenom motverkas. I en del fall kan drift­

inskränkningen vara överenskommen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetstiden inom ett visst yrke kan t. ex. vara fastställd till fyra dagar i

veckan under de tider av året då orderlillgången erfarenhetsmässigt är

liten. Det kan även tänkas fall där såväl arbetsgivaren som arbetstagarna

har intresse av en viss tids driftinskränkning i form av korttidsarbete samt

för den skull arbetstid och sysselsättning planeras så, att ersättning skall

kunna utgå från försäkringen. I dessa fall skall försäkringsersättning ej

utgå. Det kan emellertid vara svårt att utan mera ingående undersökningar

avgöra, om en driftinskränkning i själva verket är överenskommen mellan

arbetsgivaren och arbetstagarna eller icke.

Såsom framgår av den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för

försäkringsersättningarna har utredningen föreslagit en regel av innebörd

att ersättning ej utgår vid arbetslöshet en dag i vecka då medlemmen har

arbete i fem dagar. Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om

denna regel samt tillägger, att den vore avsedd att tillämpas såväl vid kort­

tidsarbete som vid annan form av femdagars arbetsvecka.

I fråga om korttidsarbete, som innebär att antalet arbetsdagar minskas

till fyra eller mindre, föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser i

huvudsak bibehålies. För medlem, som på grund av driftinskränkning vid

det företag, där han vore fortlöpande anställd, hade arbete mindre än fem

dagar i veckan, skulle sålunda det antal dagar under varje vecka, för

vilka han eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en. Eftersom

det inte vore rimligt, att karenstiden skulle förlängas därigenom att ersätt­

ning inte skulle kunna utgå omedelbart efter karensen, föreslås dock att

avdrag inte skall göras i omedelbar anslutning till genomgången karens.

Enligt den föreslagna regeln kunde med nyssnämnda undantag ersättning

utgå endast för en dag, om driftinskränkningen omfattade två dagar under

veckan, för två dagar vid driftinskränkning omfattande tre dagar o. s. v.

Tillsynsmyndigheten borde dock såsom för närvarande vore fallet äga

befogenhet att medgiva dispens härifrån. Utredningen förutsatte emeller­

tid att dylik dispens inte lämnades generellt utan begränsades till sådana

fall, då försäkringsersättning utan inskränkning kunde anses särskilt

motiverad av sociala eller andra skäl. Hade dispens medgivits, borde till­

synsmyndigheten kunna indraga dispensen för en viss grupp kassamed­

lemmar i ett särskilt fall, exempelvis vid ett visst företag, utan att sär­

skilda bestämmelser om denna befogenhet meddelades i förordningen. För

att bestämmelsen om korttidsavdrag inte skulle kunna kringgås genom

en oregelbunden förläggning av de arbetslösa dagarna borde i förordningen

intagas en särskild bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten alt för­

Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

122

ordna om motsvarande tillämpning av avdragsregeln vid driftinskränk­

ning, som ej innefattade regelbunden minskning av antalet arbetsdagar

per vecka.

Utredningen tillägger, att enligt dess förslag ersättningsrätt inte skulle

föreligga vid korttidsarbete i form av'förkortning av den dagliga arbets­

tiden i annan mån än den s. k. tvåtimmarsregeln medgåve. Vidare skulle

de av utredningen föreslagna karensreglerna komma att innebära en viss

skärpning i fråga om ersättningen vid korttidsarbete.

Utredningen lämnar i betänkandet (s. 179—186) vissa uppgifter an­

gående arbetslöshetsförsäkringen i samband med säsongarbetslös­

het samt hänvisar därvid bl. a. till följande två tabeller med jämförelse

mellan verksamheten i byggnadskassorna (Byggnadsarbetarnas, Murarnas

och Målarnas) och den samlade försäkringsrörelsen åren 1950—1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

År

Ersättningsdagar

per medlem

Utgiven ersättning

milj. kronor

Byggnads­

kassorna

Samtliga

Byggnads­

kassorna

Samtliga

Byggnads­

kassorna i %

av samtliga

1950...................

8,7

2,6

9,8

22,6

43,4

1951...................

5,1

1,5

6,3

13,8

45,7

1952...................

4,0

2,4

8,8

22,5

39,1

1953...................

9,8

3,6

16,1

42,0

38,3

1954...................

9,6

3,5

28,3

68,1

41,6

År

Statsbidrag till

utgiven ersättning

milj. kronor

Erlagda avgifter

milj. kronor

Medlemsantal 31/12

Bygg-

nads-

kas-

sorna

Samt­

liga

Bygg-

nads-

kas-

sorna

i % av

samt­

liga

Bygg-

nads-

kas-

sorna

Samt­

liga

Bygg-

nads-

kas-

sorna

i % av

samt­

liga

Byggnads­

kassorna

Samtliga

Bygg­

nadskas­

sorna

i % av

samtliga

1950...............

6,1

9,9

61,6

7,3

29,6

24,5

140 000

1 085 000

12,9

1951...............

2,9

4,8

60,4

7,4

30,7

24,2

143 000

1 122 000

12,7

1952...............

4,6

8,4

54,8

7,7

31,5

24,4

148 000

1 143 000

12,9

1953...............

10,1

18,6

54,3

9,7

35,6

27,2

153 000

1 148 000

13,3

1954...............

19,3

36,6

52,7

13,6

49,5

27,4

159 000

1212 000

13,1

Tabellerna kommenteras av utredningen på följande sätt.

Ersättningsfrekvensen uttryckt i antalet betalade ersättningsdagar per

medlem och år är en lämplig utgångspunkt för jämförelser mellan verksam­

heten i olika kassor. Som tabellen utvisar ligger det för byggnadskassorna

iakttagna antalet dagar samtliga år väsentligt över genomsnittet, t. ex. 8,7

123

ersättningsdagar per medlem mot genomsnittssiffran 2,6 år 1950 och 9,8

dagar mot i genomsnitt 3,6 år 1953. Denna skillnad återkommer givetvis

i de utbetalade beloppen. År 1954, då de nya ersättningsbeloppen helt bör­

jat tillämpas, utbetalade de tre byggnadskassorna 28,3 miljoner kronor

i ersättning till arbetslösa, således 42 procent av i hela rörelsen utgivna

68,1 miljoner kronor. Av statsbidraget till ersättningar (exklusive förvalt-

ningsbidraget) utgick till dessa kassor 19,3 miljoner, d. v. s. mer än hälften

av vad som betalades till hela försäkringen. Siffrorna bör ses mot bakgrun­

den av att de ifrågavarande byggnadskassornas medlemmar utgjorde ca

13 procent av samtliga försäkrade.

Även om statsbidraget utjämnar påfrestningarna på kassornas egna fon­

der, nödvändiggör olikheter i arbetslöshetsrisk ändå väsentliga skillnader

i avgiftssättningen. Den genomsnittliga veckoavgiften utgjorde för de tre

byggnadskassornas vidkommande 2: 17 kronor vid årsskiftet 1954—1955

medan genomsnittet för samtliga kassor var 1: 02 kronor. Den högre avgifts­

sättningen för byggnadsindustriens arbetare återspeglas även i summan av

de inbetalda avgifterna, som år 1954 utgjorde 13,6 miljoner kronor, d. v. s.

27 procent av i hela rörelsen inbetalade 49,5 miljoner kronor. Byggnads­

kassornas andel av de erlagda försäkringspremierna var sålunda ungefär

dubbelt så stor som deras andel (13 %) av medlemsantalet.

Utredningen framhåller, att säsongarbetslösheten under de senaste år­

tiondena otvivelaktigt minskats avsevärt. Frågan huruvida en fortsatt ut­

veckling i riktning mot en allt större säsongutjämning kunde påräknas

vore givetvis av det allra största intresse. Av betydelse i detta sammanhang

vore såväl den allmänna konjunkturutvecklingen som samhällets åtgärder.

Hur stor andel av den hittills inträdda säsongutjämningen som borde till­

skrivas sistnämnda åtgärder och möjligheterna att genom sådana åtgärder

åstadkomma ytterligare förbättringar i detta hänseende hade varit före­

mål för olika uppfattning. Detta spörsmål fölle utanför utredningens upp­

drag. Det kunde endast understrykas den utomordentliga vikten från arbets­

löshetsförsäkringens synpunkt av att dylika möjligheter tillvaratoges.

Vid överväganden rörande arbetslöshetsförsäkringen bör man enligt ut­

redningens mening utgå ifrån att säsongarbetslösheten alltjämt är en

realitet. Mest framträdande är den inom byggnadsfacken, där arbetslös-

hetsprocenten vintertid även under de senaste åren tidvis överstigit 10

och för enskilda fackförbund under kortare perioder kunnat stiga över

20 procent. Också inom andra yrkesområden gjorde sig säsongarbetslös­

heten fortfarande starkt gällande, såsom inom skogs- och flottningsarbete

och stuveriarbete. Då någon säker uppfattning inte kunde erhållas om sä­

songarbetslösheten i framtiden borde man räkna med att sadan arbetslöshet

komme att finnas och att den i samband med en mera allmän arbetsbrist

kunde få större proportioner än f. n. Man torde också böra räkna med

att den samhällsekonomiska utvecklingen kunde leda inte bara till fort­

satt säsongutjämning utan även till att säsongproblem framträdde inom

nya områden. Ett exempel härpå vore att under de senaste åren eu tendens

till säsongarbetslöshet gjort sig gällande inom lantarbetet.

Kungi. Maj.ts proposition nr

144

är 1956

124

Utredningen anför vidare.

Såvitt angår arbetslöshetsförsäkringen kan läget beträffande säsongarbets-

losheten sammanfattas på följande sätt. Ersättningsrätten är inom de kas­

sor, där den årligen regelbundet återkommande arbetslösheten har större

betydelse, tämligen snävt begränsad. Icke desto mindre är utbetalningen

från försäkringen till mycket stor del betingad av säsongarbetslöshet. Såsom

lör ut nämnts liar under de senaste åren ca 40 och tidigare ca 45 procent av

utbetalningarna kommit på byggnadsfackens kassor, vilka omfattar endast

ca 13 pi ocent av samtliga kassors medlemsantal. Av statsbidragen har

50—BO procent utgått till dessa kassor.

Sedan försäkringens tillkomst har tillsynsmyndigheten haft befoaenhet

att föreskriva säsongrestriktioner. Socialvårdskommittén räknade med så­

dana restriktioner inom en obligatorisk kasseförsäkring enligt kommitténs

alternativ II, ehuru ej beträffande daghjälpens grundbelopp. Såsom huvud­

skäl för fortsatta restriktioner åberopades de stora kraven på fondbildning

och därmed pa avgifter som skulle uppkomma inom kassor med större

säsongarbetslöshet.

I fråga om motivet för säsongrestriktioner har ofta framhållits, att lönerna

inom vissa säsongyrken, företrädesvis inom byggnadsbranschen, är så högt

satta, att de innefattar även viss kompensation för den tid vederbörande

drabbas av säsongarbetslöshet. Det har beträffande dessa yrkeskategorier

anförts, att de inte borde ha rätt att uppbära försäkringsersättning under

säsongarbetslöshetsperioder. Man skulle sålunda enligt "detta resonemang

kunna skilja på två kategorier, säsongkompenserade och icke säsongkom-

penserade. I viss utsträckning är detta också utan tvivel riktigt. Det erbju­

der emellertid stora svårigheter att i praktiken lägga en sådan uppdelning

till grund för behandlingen av frågan om säsongrestriktioner inom arbets­

löshetsförsäkringen. Vid bedömningen av huruvida en viss yrkesgrupp skall

anses vara säsongkompenserad måste man bedöma dess lön i förhållande

till en normallön, vilken endast kan fastställas tämligen godtyckligt. Hän­

syn måste vidare tagas till arbetsförhållanden, yrkesutbildning och andra

faktorer, vilket ökar godtyckligheten i bedömningen.

Rent försäkringsmässigt kan säsongrestriktioner sägas vara motiverade

av att en person eller en grupp arbetstagare som regelbundet är arbetslös

under en dödsäsong har ett mera begränsat försäkringsobjekt än den som

regelmässigt har arbete året runt. Om denna princip renodlades, skulle

varje försäkrad erhålla ersättning ett antal dagar, som stod i proportion till

utfört arbete (antal erlagda avgifter). Ett dylikt system vore emellertid

otänkbart att genomföra i praktiken. Vissa schematiseringar måste göras.

Det är emellertid denna försäkringsmässiga syn på säsongarbetslösheten

som ligger till grund för det nu inom byggnadskassorna tillämpade systemet.

Enligt detta system anses inkomstbortfallet på grund av säsongarbets­

löshet vara försäkringsbart på så sätt, att ersättning kan utgå från försäk­

ringen i proportion till det arbete den försäkrade har utfört under tidigare

dödsäsonger. Ett mått på försäkringsobjektet erhålles genom avgiflsinbetal-

ningen under tidigare säsongbegränsningsperioder, eftersom avgifter beta­

las endast för veckor, då den försäkrade utfört ett visst mått av arbete för

annans räkning. Försäkringsobjektets omfattning fastställdes kollektivt för

en viss grupp eller vissa grupper försäkrade. Én individuell beräknings­

metod med fastställande av antalet ersättningsdagar efter avgiftsinbetal-

ningen i varje särskilt fall är även tänkbar och har tidigare tillämpats i

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

125

praktiken. Med hänsyn till det administrativa arbetet har den kollektiva

beräkningsmetoden befunnits enklast. Ur social synpunkt är det utan tvi­

vel förknippat med nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen inte täcker

hela året. Sålunda kan den som på grund av säsongbegränsningen ej är

berättigad till ersättning från sin kassa ofta i stället erhålla kontantunder-

stöd eller annan — av samhället helt bekostad — hjälp. Av betydelse vid

en allmän bedömning av frågan om säsongrestriktioner är vidare å ena

sidan kostnaderna för staten samt å andra sidan avgifternas storlek och

därmed möjligheterna att uppehålla en frivillig arbetslöshetsförsäkring för

de berörda yrkesgrupperna.

Utredningen finner för sin del, att säsongrestriktionerna såsom de nu till-

lämpas innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen som här gör

sig gällande, och föreslår därför ingen ändring beträffande den allmänna

frågan om säsongrestriktioner. Det vore emellertid önskvärt om ett kom­

pletterande skydd kunde ordnas t. ex. genom särskilda fortsättningskassor,

bildade av vederbörande fackförbund utanför den statsunderstödda för­

säkringens ram.

Enligt gällande bestämmelser hade, anför utredningen vidare, tillsyns­

myndigheten rättighet men ej skyldighet att föreskriva säsongbegräns­

ningar. I praktiken uppstode emellertid vanligen tvång att tillämpa säsong­

begränsningar främst av det skälet att avgifterna eljest skulle bli alltför

höga. Någon ändring av den nuvarande bestämmelsen borde inte göras.

Att närmare ange när säsongrestriktioner borde tillämpas vore inte lämp­

ligt, bl. a. av den anledningen att det inte vore möjligt att klart definiera

begreppet säsongarbetslöshet. En smidig anpassning efter förhållandena i

varje kassa eller klass vore möjlig vid bibehållande av nuvarande bestäm­

melser.

Utredningen har granskat de olika i 22 § sista st. arbetslöshetskasse-

förordningen upptagna metoderna för genomförande av säsongbegränsning.

I anslutning härtill anför utredningen bl. a.

Sammanfattningsvis må framhållas, att utredningen vid genomgång av

de möjligheter som närmast står till buds för en reglering av ersättnings-

rätten vid säsongarbetslöshet funnit, att det inom några kassor för närva­

rande tillämpade systemet med ett högsta medgivet antal ersättningsdagar

under säsongbegränsningsperioden, fastställt i proportion till utfört arbete

(avgiftsbetalningen) i stort sett motsvarar de krav, som kan ställas på dy­

lika regler ur skilda synpunkter. Antalet ersättningsdagar anpassas på ett

smidigt sätt efter försäkringsobjektets omfattning (utfört arbete). Tenderar

säsongarbetslösheten att minska, anpassas antalet ersättningsdagar under

säsongbegränsningsperioden därefter. Ifrågavarande regler har därjämte

den fördelen att de verkar lika för alla oberoende av om arbetslösheten

inträder före eller under säsongbegränsningstiden. Alla kan uppbära ersätt­

ning under denna tid i det högsta medgivna antalet dagar, såvitt de i övrigt

uppfyller villkoren för ersättningsrätt.

De övriga av utredningen här ovan redovisade möjligheterna har inte

samma fördelar som nyssnämnda system. Utredningen har därför övervägt,

huruvida inte samtliga kassor med säsongarbetslöshet borde genom sär-

Kungl. Maj.is proposition nr

144

år 1956

126

be*tammelfer åläggas att tillämpa ifrågavarande system. Eftersom

iorhallandena varierar och försäkringen omfattar så många olika yrken, har emellertid utredningen ansett att andra möjligheter bör stå öppna för den handelse någon av dem i det enskilda fallet visar sig vara lämpligare.

Utredningens övervägande av hithörande spörsmål utmynnar i slutsatsen, att nu gällande bestämmelser beträffande möjligheterna att begränsa er- sättningsrätten vid säsongarbetslöshet bör bibehållas.

Kiingl. Maj:ts proposition nr U4 är 1956

Vid behandlingen av frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen ■vid havandeskap och barnsbörd berör utredningen först för­ hållandena under tiden före nedkomsten. Efter att ha erinrat om de s. k. havandeskapsdirektiven anför utredningen härom.

Utredningen anser, att man vid bedömandet av frågan om medlemmarnas ratto ersättning från arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen kan utga från presumtionen, att kvinnan inte är att betrakta som arbetsför 14 da­ gar före den beräknade tiden för nedkomsten. För tiden därförut anses kvin­ nan arbetsför och oförhindrad, om hennes tillstånd medgiver henne att taga arbete i viss utsträckning, även om det måste vara lättare arbete. Eftersom enligt bestämmelserna beträffande moderskapshjälpen tilläggspennin» kan utgå tidigast fr. o. in. 45 dagen före nedkomsten, kommer, därest vederbö­ rande ur arbetslöshetsförsäkringens synpunkt kan anses arbetsför, att un- der vissa förutsättningar föreligga möjlighet till ersättning från såväl ar­ betslöshets- som moderskapsförsäkringarna under tiden mellan 45 och 14 dägar före nedkomsten. Kvinnan har således inom vissa gränser möjlighet att välja vilken försäkring hon vill begagna sig av. Före 45 dagen kan&en- dast ersättning från arbetslöshetsförsäkringen komma i fråga. . ^ niånga fall påierkas kvinnans arbetsförmåga inom det ordinarie vrket inte i nämnvärd grad av havandeskapet. Hon kan fortsätta med sitt för­ värvsarbete intill ett par veckor före förlossningen. I dessa fall är frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen inte aktuell. Har kvinnan emellertid exempelvis ett tyngre arbete eller ett arbete, som innebär kontakt i storre utsträckning med allmänheten, måste hon som regel sluta arbetet inom sitt yrke på ett relativt tidigt stadium av havandeskapet och söka ett lät­ tare eller mindre exponerat arbete. Om något sådant inte kan beredas henne, ar hon berättigad till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Kvinnan kan emellertid aven bli permitterad eller avskedad på grund av brist på arbete etc. Aven i dessa fall kan kvinnan erhålla ersättning från arbetslöshetsför­ säkringen intill 14 dagar före förlossningen, såvida lämpligt arbete inte kan beredas henne och hon inte uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäk- rmfn;,Aven efter moderskapsförsäkringens genomförande kommer sålunda med tillämpning av nu gällande regler ersättning att i stor utsträckning utgå tran de erkanda arbetslöshetskassorna till havande kvinnor.

Rörande besöksordningen på arbetsförmedlingen i ifrågavarande fall anför utredningen.

När en havande kvinna med hänsyn till sitt tillstånd är tvungen att sluta sitt ordinarie arbete eller blir permitterad eller arbetslös av annan anled­ ning, är hon, om hon önskar erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäk­ ringen, enligt gällande bestämmelser skyldig att personligen besöka arbets­

127

förmedlingen och där söka arbete. Ett sådant personligt besök synes också lämpligt. Härvid bör den arbetssökande och förmedlingstjänstemannen till­ sammans diskutera igenom sökandens förhållanden och möjligheter att taga arbete. Man bör härvid kunna komma fram till vilka arbeten, som kan anses lämpliga för sökanden med hänsyn till just hennes speciella förhållanden. För att sökandens problem i lugn och ro skall kunna diskuteras igenom och klarläggas, synes det lämpligt att besöken på arbetsförmedlingen sker på en tid då antalet besökande i allmänhet är litet, ev. vid särskilt fast­ ställda tider. Därigenom att man från början får kartlagt vilka arbeten den sökande kan åtaga sig, torde arbetsförheten och ett erbjudet arbetes lämp­ lighet lättare kunna bedömas. Man har då att gå efter de uppgifter, som framkommit vid medlemmens personliga besök på förmedlingen.

Däremot synes det inte nödvändigt, att ifrågavarande medlemmar lika ofta som övriga försäkrade besöker arbetsförmedlingen efter det första per­ sonliga besöket. Just beträffande havande kvinnor föreligger ofta de för­ hållanden man utgått från vid utformningen av bestämmelserna i 19 § ar- betslöshetskasseförordningen beträffande besök på arbetsförmedlingen. Ofta har den arbetssökande lång väg till förmedlingen. Vidare kan det vara be­ tungande för henne att, om inte särskilda besökstider ordnas eller annan ordning tillämpas, sitta i arbetsförmedlingens väntrum. Slutligen kan anfö­ ras, att antalet arbetstillfällen för ifrågavarande medlemmar torde vara re­ lativt begränsat under normala förhållanden. Arbetsgivarna torde i regel inte gärna anställa kvinnor i långt framskridet havandeskap, om annan arbets­ kraft finns tillgänglig. Utredningen anser det därför lämpligt, att tillsyns­ myndigheten med stöd av bestämmelserna i 19 § arbetslöshetskasseförord- ningen, vilka av utredningen inte föreslås ändrade, generellt medger att ha­ vande kvinnor fr. o. m. exempelvis femte havandeskapsmånaden vid arbets­ löshet inte skall behöva besöka arbetsförmedlingen personligen mer än en gång varannan vecka.

Kravet på arbetsförhet kunde, fortsätter utredningen, i praktiken sägas innebära, att kvinnan skulle vara i stånd att utföra lättare arbete. Ansågs hon av läkare böra helt avhålla sig från även lättare arbete finge man förutsätta att hon vore berättigad till ersättning från sjukförsäkringen. Samma vore förhållandet, om arbetsförmågan var nedsatt med minst hälften.

Bedömningen av vilka arbeten, som kunde anses lämpliga för havande kvinnor, borde ske med varsamhet och under individuella hänsynstaganden. Med en sådan bedömning komme under normala förhållanden de förvärvs­ arbetande havande kvinnorna att ha trygghet mot inkomstbortfall under tid då tilläggspenning ej utginge, i det att om kvinnan vid arbetslöshet inte kunde erhålla arbete som var lämpligt med hänsyn till havandeskapet ersättning utginge från den erkända arbetslöshetskassan. Med den av utredningen för­ ordade uppmjukningen av reglerna för besöksordningen på arbetsförmedling­ en torde skyldigheten att vara anmäld som arbetssökande icke heller be­ höva bli betungande.

Beträffande tiden efter barnsbörden framhåller utredningen, att kvinnan enligt de nuvarande havandeskapsdirektiven som regel betraktas såsom icke arbetsför under sex veckor eller 42 dagar. Utredningen påkallar ingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

128

ändring liärutinnan. Då tillläggspenning från moderskapsförsäkringen kora- me att kunna utgå under 45—90 dagar efter nedkomsten, beroende på hur många dagar som uttagits före densamma, säkerställdes i de flesta fall ersätt­ ning för inkomstbortfallet under denna tid. När möjligheten att erhålla till- läggspenning upphörde, bleve kvinnan ånyo hänvisad till arbetslöshetsförsäk­ ringen i den mån hon inte fått arbete eller vore oförmögen till arbete. I det senare fallet kunde hon erhålla sjukpenning från den allmänna sjukförsäk­ ringen. Rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bleve även här beroende av att kvinnan vore villig och oförhindrad att taga anställning samt att hon vore anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedling­ en. Hänsyn borde emellertid tagas till de särskilda förhållandena. För besök på arbetsförmedlingen bör gälla vad förut sagts i fråga om besöksskyldig- heten före nedkomsten. Det största problemet efter nedkomsten torde i all­ mänhet vara, huruvida kvinnan kunde anses oförhindrad att åta sig arbete med hänsyn till de krav amningen och vården i övrigt av det nyfödda barnet — eventuellt jämte vården av övriga barn — ställde på henne. En relativt generös tolkning syntes här vara befogad.

Utredningen tillägger. En arbetsansökan som begränsas med hänsyn till kvinnans möjligheter att få barnen omhändertagna synes ofta kunna godtagas. Detta torde överens­ stämma med nuvarande praxis sasom framgår av följande av tillsynsmyndig­ heten prövade fall.

En medlem i Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa erbjöds tre olika heldagsanställningar. Medlemmen hade två minderåriga barn. Med­ lemmens broder hade förklarat sig villig se till barnen efter kl. 18. Medlem­ men hade därför förklarat sig villig ta arbete 4—5 timmar per dag efter nyss­ nämnda tidpunkt. Annan tillsyn av barnen kunde inte ordnas. Tillsyns­ myndigheten förklarade, att de erbjudna arbetena inte kunde anses lämpliga, varför medlemmen vore understödsberättigad oaktat arbetsvägran. Med­ lemmen ansågs vidare vara oförhindrad att åtaga sig arbete och därför un­ derstödsberättigad.

Det angivna exemplet visar, att man har tämligen vidsträckt möjlighet att i praxis erhålla en smidig anpassning till de skiftande förhållandena. Ge­ nom en dylik helt ordinär tolkning av begreppet lämpligt arbete kommer in­ komstbortfall under tiden efter barnsbörden att i stor utsträckning kunna kompenseras för tid, då tilläggspenning inte utgår från moderskapsförsäk­ ringen.

Det må emellertid framhållas, att kvinnan vid tillämpning av de för ar­ betslöshetsförsäkringen gällande grunderna inte kan beredas skydd för in­ komstbortfall om hon är helt förhindrad att taga arbete på grund av bar­ nets skötsel. Följande exempel må anföras. En medlem i Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa hade under tiden augusti 1949—maj 1952 varit anställd på en textilfabrik med barnkrubba, där hon haft sin minderårige son placerad. Hon blev permitterad och saknade då möjlighet att ordna till­ syn över barnet. Tillsynsmyndigheten förklarade medlemmen icke under­ stödsberättigad, då hon var förhindrad att taga arbete på grund av tillsynen av det minderåriga barnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

129

Det kan ifrågasättas, huruvida inte ersättning —- särskilt om under stöds­

rätten uppbyggts under det barnet varit bortplacerat — borde kunna utgå

från arbetslöshetsförsäkringen i fall liknande det anförda, där på orten för

andra försäkrade finnes möjlighet att placera barnet men denna möjlighet

för tillfället och av särskilda skäl inte kan utnyttjas av medlemmen.

Olägenheterna med det angivna systemet är, anför utredningen, de stora

krav det ställer på arbetsförmedlingen och kassornas redogörare. Utred­

ningen fortsätter.

Bedömningen av arbetsförheten och ett visst arbetes lämplighet torde icke

sällan ändå erbjuda svårigheter och medför att ofta ett betydande arbete

måste nedläggas på utredningar. Dessa olägenheter synes emellertid kunna

undvikas endast genom att kravet på villighet och möjlighet att åta sig ett med

havandeskapet förenligt arbete eftergives. Detta är vad som sker under den tid

tilläggspenning utgår från moderskapsförsäkringen. Under denna tid bort­

faller prövningsproblemen inom arbetslöshetsförsäkringen. Såtillvida inne­

bär moderskapsförsäkringens genomförande en lättnad vid handhavandet av

arbetslöshetsförsäkringen. Skulle emellertid kravet på villighet och möjlighet

att åta sig arbete efterges inom arbetslöshetsförsäkringen skulle det i prakti­

ken innebära, att 90-dagarsperioden utsträcktes för arbetslöshetskassornas

medlemmar.

Yttrandena

Frågan om rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen vid kort­

tidsarbete behandlas bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen, som instämmer

i utredningens uppfattning att det i ett arbetsmarknadsläge med brist på ar­

betskraft inom vissa näringsområden är önskvärt att arbetskraft från om­

råden med sysselsättningssvårigheter överföres till bristområden. Styrelsen

fortsätter.

Sett ur denna synpunkt kan styrelsen därför ej dela utredningens uppfatt­

ning, att det är en samhällets angelägenhet att först då man ser att korttids­

arbetet blir av lång varaktighet den berörda arbetskraften omdisponeras.

Denna utredningens skrivning kan uttydas så, att en ganska lång tid tillätes

förflyta, innan åtgärder vidtages för en omplacering av arbetskraften. Ofta

torde det vara så, att läget vid berörda företag i förväg kan bedömas för viss

tid och att åtgärder med ledning därav bör kunna diskuteras mellan före­

taget och det lokala arbetsmarknadsorganet redan vid korttidsarbetets in­

trädande eller före den aktuella tidpunkten. Självfallet skall åtgärder vid­

tagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den friställda arbets­

kraften om icke korttidsarbetet bedöms bli av helt tillfällig art. Av naturliga

skäl kan det, såsom utredningen angivit, för eu arbetsgivare vara förenat

med svårigheter att välja mellan å ena sidan korttidsarbete och å andra

sidan att helt permittera ett visst antal arbetstagare, vilket möjliggör, att

den kvarvarande arbetsstyrkan kan arbeta full tid. Ibland kan behov ofrån­

komligen föreligga för en arbetsgivare att de dagar företaget är i gång syssel­

sätta ett visst antal arbetstagare. Exempel saknas dock inte på att företag

utan att det varit betingat av driftmässiga orsaker under längre tid be­

drivit ofullständig sysselsättning. Ersättningen från arbetslöshetskassan

till arbetstagarna bar där så småningom mera framstått som lönekompcn-

<) — B ihan y till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 h ’i

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

130

sation än som hjälp under ett övergångsskede. Därmed har också den ofull­ ständiga sysselsättningen på ett olyckligt sätt konserverats. På så sätt kan en på lång sikt önskvärd förändring av sysselsättningen vid olika företag eller företagstyper motverkas eller hindras. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett sig föranlåten att ingripa i ett flertal sådana fall.

Enligt styrelsens mening föreligger anledning att under vissa omständig­ heter vid korttidsarbete mera begränsa ersättningen från arbetslöshets­ kassa än som föreslagits av utredningen. Den reduktion som nu tillämpades, nämligen indragning av ersättningen en dag per vecka, hade inte alltid visat sig vara tillräcklig för att påverka arbetstagarnas villighet att bryta korttidsarbetet. Det borde därför övervägas, om inte tillsynsmyndigheten borde givas möjlighet att i de fall, då så kan anses påkallat, begränsa rätten till ersättning med ytterligare en dag per vecka.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för tillsyns­ myndigheten att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftin­ skränkning, som inte omfattar regelbunden minskning av antalet arbets­ dagar per vecka, framhåller styrelsen, att uttrycket »regelbunden» borde utgå, då detsamma kunde vålla tolkningssvårigheter och missförstånd. Det vore nämligen inte regelbundenheten i och för sig hos korttidsarbetet som här närmast åsyftades utan det förhållandet, att korttidsarbete undantags­ vis kunde förekomma i andra former än inskränkning av antalet arbetsda­ gar per vecka. Det kunde tänkas en sådan ordning att driften påginge för fullt t. ex. tre veckor i taget, varefter komme en helt arbetsledig vecka, följd av ytterligare tre oavkortade arbetsveckor jämte en ledig vecka o. s. v.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det vara ytterst svårt att på förhand överblicka, vilka följder en befogenhet för tillsyns­ myndigheten att föreskriva tillämpning av korttidsreglerna vid driftin­ skränkning, som inte innefattar regelbunden minskning av antalet arbets­ dagar per vecka, kan ha för medlemmarnas rätt att erhålla ersättning från försäkringen. Samorganisationen avstyrker införandet av en sådan bestäm­ melse.

Vad utredningen anfört rörande ersättning vid säsongarbetslös­ het har föranlett uttalande endast av statskontoret, som understryker den belastning som ersättningsrätten vid säsongarbetslöshet enligt de i betän­ kandet redovisade undersökningarna utgör för arbetslöshetsförsäkringen. Mot bakgrunden härav syntes lämpligheten av det nuvarande ersättnings­ systemet i fråga om säsongarbetarna kunna starkt ifrågasättas. Statskon­ toret föreslår, att spörsmålet upptages till förnyad undersökning.

Med anledning av vad utredningen anfört angående arbetslöshetsförsäk­ ringen i samband med havandeskap och barnsbörd uttalar ar­ betsmarknadsstyrelsen, att generell dispens i fråga om besöksskyldigheten inte bör medges för någon speciell grupp av kassamedlemmar. Genom indi­

Kungl. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

131

viduell dispensgivning borde givetvis vederbörlig hänsyn tagas till såväl de

havande kvinnornas personliga förhållanden som läget på arbetsmarknaden.

Socialstyrelsen ansluter sig till vad utredningen anfört. Enligt styrelsens

mening vore det angeläget, att nyblivna mödrar på något sätt bereddes till­

fälle att under en tid av sex månader efter nedkomsten ostört ägna sig åt

barnets skötsel. Denna fråga borde emellertid upptagas i annat samman­

hang.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller bl. a., att man inte kan

bortse från att det tillämpade systemet lämnar plats för en viss osäkerhet

om rätten till ersättning från arbetslöshetskassa för ett inkomstbortfall

under graviditet. Förbundet funne det angeläget, att berörda myndigheter

även i fortsättningen följde erfarenheterna från de båda försäkringsfor­

merna — arbetslöshets- och moderskapsförsäkringarna — och härvid över­

vägde den lämpligaste formen för ett försäkringsskydd för inkomstbortfall

vid graviditet och barnsbörd i de fall, då på grund av arbetets art ett längre

försäkringsskydd vore befogat än det som erbjödes i den nuvarande moder-

skapsförsäkringen. Med hänsyn till att arbetsförmedlingarna redan nu hade

stora möjligheter att smidigt anpassa medlemmarnas besöksskyldighet till

de personliga omständigheterna i varje speciellt fall, kunde förbundet inte

finna det nödvändigt med den ytterligare uppmjukning av besöksreglerna,

som utredningen föreslagit speciellt för gravida kvinnor.

Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund kan de förhållanden,

under vilka gravida kvinnor före den tidpunkt då rätt till moderskaps-

hjälpens tilläggspenning inträder kan tillerkännas ersättning från arbets­

löshetsförsäkringen, anses tillfredsställande. Förbundet tillstyrker utred­

ningens förslag till föreskrifter beträffande sådana arbetssökandes besök på

arbetsförmedlingen. Vad anginge tiden efter nedkomsten hade utredningen

ifrågasatt om inte under vissa förutsättningar understöd borde kunna

utgå i fall, där en medlem på grund av tillfälliga vårdnadsproblem vore

förhindrad att taga arbete. Förbundet ville livligt hoppas, att man skulle

ägna denna viktiga angelägenhet fortsatt uppmärksamhet. I själva verket

kunde man fråga sig om inte på denna väg nya perspektiv kunde öppna sig

för vårdnadsfrågan under barnets första år. All sakkunskap vore enstämmig

i att modern under barnets spädbarnstid av många olika skäl borde bere­

das möjlighet att avhålla sig från förvärvsarbete och vårda barnet. Som det

nu vore finge ett stort antal mödrar återuppta sitt arbete vid den tid­

punkt under spädbarnsåret, nämligen 6-månadersåldern, då psykologerna

ansåge barnets behov av kontinuerlig kontakt med sin mor vara särskilt

stor. Den idealiska lösningen vore, om man genom rimlig ersättning för

inkomstbortfallet kunde bereda mödrarna tillfälle att själva vårda barnen

intill 9 månaders eller ett års ålder. Måhända vore det möjligt alt åstad­

komma detta genom att gå vidare på den väg beträffande understöd från

arbetslöshetsförsäkringen, för vilken man —- att döma av de anförda exemp­

Kungi. Maj.ts proposition nr lib år 1956

132

len — redan nu inte vore främmande. Eftersom försäkringen i stor utsträck­

ning baserades på försäkringstagarnas egna inbetalda avgifter och medlem­

skap under ett år i kassorna krävdes för att bli understödsberättigad, borde

det i varje fall inte behöva betraktas som någon oskälig förmån. Med tanke

på de dryga kostnader, som spädbarnshem med nödvändighet droge, kunde

man med fog undra om inte denna väg även skulle bli ekonomiskt försvarbar

förutom de ovärderliga psykologiska och sociala fördelar den skulle inne­

bära för de förvärvsarbetande mödrarna och deras barn. Denna fråga borde

inte betraktas som en kostnadsfråga enbart för kvinnorna, utan måste ses

som en gemensam angelägenhet för familjerna och samhället.

Departementschefen

Enligt 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen äger erkänd arbets­

löshetskassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp inte skall utgå till

medlem, som på grund av driftinskränkning vid det företag, där han är

anställd, har arbete ett mindre antal dagar än som är vanligt vid full drift.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i utredning­

ens förslag och torde ej heller vara erforderlig. Även utan stöd av särskilt

stadgande torde det nämligen stå kassorna fritt att — utöver de begräns­

ningar i ersättningsrätten som är direkt påbjudna i förordningen — före­

skriva de ytterligare inskränkningar, som med hänsyn till förekomsten av

korttidsarbete, säsongarbetslöshet o. dyl. kan finnas påkallade. Att kas­

sorna härvid inte får överskrida de gränser, som i förordningen är upp­

dragna beträffande t. ex. karenstidens längd och antalet ersättningsdagar

per år, torde knappast behöva påpekas.

Om en kassa inte i sina stadgar begränsat rätten till ersättning vid kort­

tidsarbete, d. v. s. vid inskränkning av den ordinarie driften, gäller

f. n., att daghjälp till medlem som har dylikt arbete inte utan särskild

dispens får utgivas för samtliga arbetslösa dagar. Meddelas inte dispens

skall nämligen enligt arbetslöshetskasseförordningen, som i denna del är

av tvingande natur, det antal dagar under varje vecka, för vilka medlem­

men eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttids-

avdrag). Vid femdagarsvecka utgives således ingen daghjälp, vid fyra-

dagarsvecka lämnas daghjälp för en dag o. s. v.

I det föregående har jag tillstyrkt utredningens förslag, att daghjälp

inte skall få utgivas vid arbetslöshet som omfattar endast en dag i en kalen­

dervecka. Genomföres detta förslag erfordras inte några särskilda regler

om korttidsavdrag vid femdagarsvecka.

I fråga om fyradagars- eller kortare arbetsvecka har utredningen före­

slagit, att nuvarande regler om korttidsavdrag bibehålies. Förslaget har i

denna del godtagits av alla remissinstanser utom arbetsmarknadsstyrel­

sen, som ifrågasatt, om inte tillsynsmyndigheten borde ges möjlighet att

minska antalet ersättningsdagar per vecka med två. För egen del anser jag

det inte erforderligt att skärpa korttidsreglerna på dylikt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

133

Enligt utredningens förslag skall korttidsavdrag ej göras i omedelbar

anslutning till genomgången karens. I stort sett torde denna regel medföra

samma effekt som den i arbetslöshetskasseförordningen nu intagna be­

stämmelsen om att korttidsavdrag ej skall ske efter arbetsperiod, som över­

stiger 24 dagar. Med hänsyn härtill och då någon erinran under remiss­

behandlingen inte framställts mot förslaget i förevarande avseende, till­

styrker jag att det godtages. I samband härmed kan den nuvarande före­

skriften om att korttidsavdrag ej skall ske efter längre arbetsperiod än 24

dagar utmönstras.

I syfte att förhindra att korttidsreglerna kringgås genom en oregelbun­

den förläggning av de arbetslösa dagarna har utredningen föreslagit, att

tillsynsmyndigheten skall äga förordna om motsvarande tillämpning av

dessa regler vid »driftinskränkning, som ej innefattar regelbunden minsk­

ning av antalet arbetsdagar per vecka». Förslaget har i denna del avstyrkts

av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation men tillstyrkts av

övriga remissinstanser. Själv anser jag, att förslaget bör genomföras. Såsom

arbetsmarknadsstyrelsen anfört bör dock till undvikande av tolkningssvå-

righeter och missförstånd den av utredningen förordade bestämmelsen för­

tydligas genom att ordet »regelbunden» uteslutes.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i anslutning till vissa uttalanden av ut­

redningen i sitt yttrande tagit upp frågan rörande omplacering av personer

med korttidsarbete. Därvid har styrelsen — som funnit utredningens skriv­

ning tyda på att ganska lång tid tillätes förflyta innan åtgärder vidtoges

för att omplacera sådana personer — framhållit, att åtgärder självfallet

skulle vidtagas från arbetsförmedlingens sida för att omplacera den fri­

ställda arbetskraften om inte korttidsarbetet bedömdes bli av helt tillfällig

art. Med anledning härav vill jag framhålla, att ersättning från försäk­

ringen utgår endast under förutsättning att vederbörande är anmäld som

arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att lämpligt ar­

bete ej kan beredas honom. Detta grundläggande villkor gäller helt natur­

ligt även i fall, då arbetslösheten är förorsakad av driftinskränkning. Här­

utöver vill jag endast understryka önskvärdheten av att frågan om en

omplacering av arbetskraft, som på grund av driftinskränkning inte kan

beredas full sysselsättning, på ett Så tidigt stadium som möjligt upptages

till diskussion mellan vederbörande arbetsförmedlingsorgan och de berörda

parterna. Visar det sig härvid, atL driftinskränkningen inte är av tillfällig

art, bör åtgärder snarast vidtagas från arbetsförmedlingens sida i syfte att

bereda den friställda arbetskraften heltidsarbete.

Av de uppgifter, som redovisats av utredningen, framgår alt de kassor

inom vilkas verksamhetsområden säsongarbetslöshet förekoin-

mer — främst kassorna inom byggnadsbranschen — svarar för eu väsent­

lig del av de försäkringsersättningar som utbetalas. Detta är naturligt, då

säsongarbetslösheten under senare år varit vårt mest framträdande arbets-

Kungl. Maj. ts proposition nr

f44

år 1956

134

löshetsproblem. Ett av huvudmålen för den förda arbetsmarknadspolitiken

har varit att minska säsongarbetslösheten och stora ansträngningar har

gjorts i detta syfte. Även i framtiden måste åtgärder för säsongutjämning

komma att intaga en central plats bland de arbetsmarknadspolitiska åtgär-

dei na. I den mån dessa åtgärder blir framgångsrika kommer säsongproble­

met inom arbetslöshetsförsäkringen att minska i betydelse.

Såsom utredningen anfört är det ur sociala synpunkter förknippat med

nackdelar att arbetslöshetsförsäkringen i fråga om säsongyrkena inte täc­

ker hela året. Säsongrestriktioner torde emellertid, bl. a. av ekonomiska

skäl, inte kunna undvikas. I första hand bör det ankomma på kassorna

själva att införa de begränsningar som anses erforderliga. Av den tidigare

lämnade redogörelsen framgår, att skilda metoder f. n. användes i olika

kassor. Häremot torde i och för sig inte vara något att erinra. Emellertid

torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten har befogenhet att även

mot kassornas vilja föreskriva de säsongrestriktioner, som kan anses på­

kallade. Dessa befogenheter bör vara preciserade i förordningen. F. n. gäller

i detta avseende, att tillsynsmyndigheten äger påbjuda förlängning av

karenstiden, meddela förbud mot utgivande av ersättning under viss tid

av åiet eller föreskriva uppdelning av den maximala daghjälpstiden i två

perioder.

I likhet med utredningen anser jag, att de säsongrestriktioner, som nu

tillämpas i kassorna, innebär en godtagbar avvägning av de olika intressen

som gör sig gällande. Nagon lagstiftningsåtgärd är därför enligt min mening

inte påkallad för att förmå kassorna att övergiva de regler, som nu till-

lämpas av dem. Inte heller torde det vara erforderligt att vare sig utvidga

eller inskränka de befogenheter, som tillsynsmyndigheten har enligt gäl­

lande lagstiftning. Jag förordar därför alt de bestämmelser rörande ersätt-

ningsrätt vid säsongarbetslöshet, som finnes upptagna i den nuvarande ar-

betslöshetskasseförordningen, bibehålies utan ändring i sak.

Jag övergår härefter till frågan om ersättning från arbetslöshetsförsäk­

ringen vid havandeskap och barnsbörd.

Genom 1954 års lag om moderskapshjälp är förvärvsarbetande kvinnor

i regel tillförsäkrade ersättning för inkomstbortfall — s. k. tilläggspen-

ning — under en period av 90 dagar i samband med barnsbörd. Före och

efter denna period är de vid sjukdom hänvisade till den allmänna sjukför­

säkringen och vid arbetslöshet hänvisade till arbetslöshetsförsäkringen. Ar-

betslöshetskasseförordningen innehåller inte någon annan bestämmelse om

samordningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäk-

ringen än att daghjälp ej får utgå till medlem, som åtnjuter tilläggspen-

ning. Någon ändring eller komplettering av denna regel har inte föresla­

gits av utredningen och torde inte heller vara erforderlig. Enligt de all­

männa villkoren för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

135

måste varje medlem, som gör anspråk på dylik ersättning, vara arbetsför

och oförhindrad att taga arbete samt anmäld såsom arbetssökande hos den

offentliga arbetsförmedlingen. Dessutom kräves, att lämpligt arbete inte

kunnat beredas vederbörande. Av vad utredningen anfört framgår, att dessa

villkor tillämpas på ett smidigt sätt när det gäller kvinnor, som väntar

eller nyligen fött barn. Det finns alltså goda möjligheter att inom ramen

för gällande lagstiftning taga hänsyn till de särskilda förhållanden, som

föreligger i samband med havandeskap och barnsbörd. Liksom hittills torde

det få ankomma på tillsynsmyndigheten att uppdraga riktlinjer i fråga

om ordningen för besök på arbetsförmedlingen och att ge kassorna direktiv

för behandlingen av ärenden rörande ersättning åt ifrågavarande kvinnor.

Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag endast

framhålla, att gällande bestämmelser givetvis inte får tänjas så långt, att

de allmänna villkoren för rätt till ersättning uppges. Sålunda måste bl. a.

krävas, att vederbörande verkligen är arbetsför och oförhindrad att åtaga

sig arbete. En annan sak är att hänsyn kan och bör tagas till arbetets art,

arbetstidens längd och andra dylika omständigheter.

Arbetslöshetskontrollen m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Närmare bestämmelser beträffande arbetslöshetskontrollen

har i arbetslöshetskasseförordningen meddelats huvudsakligen i fråga om

skyldigheten att besöka arbetsförmedlingen. Enligt 19 § skall medlem, som

önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen hos oigan

för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. År medlem­

men avlägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att per­

sonligen inställa sig bli synnerligen betungande för honom eller föreligger

eljest särskilda omständigheter, må skyldigheten eftergivas honom. Avser

eftergiften viss dag eller visst antal dagar av varje vecka, meddelas beslut

därom av arbetsförmedlingsanstalt, i annat fall av tillsynsmyndigheten.

Intyg, som utfärdats om arbetsansökan eller om meddelad eftergift därifrån,

skall ingivas till kassan av medlemmen, då han söker ersättning. Dylikt

intyg skall bevaras bland kassans handlingar. Skyldigheten att besöka

arbetsförmedlingen gäller även för karenstiden.

Med hänsyn till att ersättning i princip inte får utgå annat än vid ofor-

vållad arbetslöshet, måste kontrollen av arbetslösheten även omfatta ett

klarläggande av orsaken till denna. Som ett led i denna del av kontrollen

har i 25 § intagits en föreskrift att medlem, vars arbetsanställning upp­

hör, hos sin arbetsgivare skall anhålla om intyg utvisande den tid under

vilken medlemmen utfört arbete och orsaken till anställningens upphö­

rande. Där medlem ansöker om daghjälp på grund av minskning i antalet

arbetsdagar till följd av drittinskränkning, skall han hos arbetsgivaren

Kungl. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

136

anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Arbetsgivar-

intyget skall, då ansökan om understöd göres av medlem, överlämnas till

kassan, som har att förvara det bland sina handlingar. Arbetsgivarintyget

kan aven användas som ett led i avgiftskontrollen.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i 8 § 1 st. 4) arbets-

löshetskasseförordningen, enligt vilka den som svikligen uppgiver eller för­

tiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till under­

stöd, må kunna uteslutas från rätt att kvarstå såsom medlem i erkänd

arbetslöshetskassa.

Ifrågavarande bestämmelser kompletteras genom den i kungörelsen om

den offentliga arbetsförmedlingen intagna föreskriften (6 §) att om arbets­

sökande, som söker ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att

antaga erbjudet lämpligt arbete, anmälan härom omedelbart skall göras till

kassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt av arbetsmarknadsstyrelsen ut­

färdade instruktioner skall liknande rapportering ske även då arbetsförmed­

lingen finner andra skäl för en särskild prövning av medlemmens rätt till

ersättning.

I samband med att understöd begäres — vilket i regel kan ske muntligen

— har vederbörande kassa och dess lokala redogörare att verkställa under­

sökning och prövning av medlemmens understödsrätt. Den kontroll, som

härigenom utövas och som till omfattningen varierar från fall till fall, är

av stor betydelse. Redogöraren intar en nyckelställning i arbetslöshetskon-

trollen. Med sin ofta ingående kännedom om medlemmens personliga för­

hållanden har han särskilda förutsättningar att bedöma om medlemmen

uppfyller de för understödsrätten gällande allmänna villkoren att vara

arbetslös och oförhindrad att åta sig arbete. Såväl tillsynsmyndigheten som

kassorna ägnar också inom ramen för sina personalresurser mycket arbete

åt att utbilda redogöraren för denna uppgift.

I 15 § 1 st. finns regler om avstängning från rätt till un­

derstöd. Det föreskrives där, att understöd till den, som frivilligt utan

giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande

skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, inte får utgivas

för de fyra närmast följande veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

I 15 § 2 st. lämnas en närmare definition av vad som skall betraktas

såsom lämpligt arbete. Erbjudet arbete skall sålunda anses lämp­

ligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande

till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det inte hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att inte heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till

sökandens personliga förhallanden eller arbetets natur.

137

Vad sålunda stadgas angående arbetskonflikt äger inte avseende å kon­

flikt, som befunnits strida mot lagen om kollektivavtal eller av tillsyns­

myndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skä­

lig anledning till arbetsvägran ej förelegat. Inom område, där kollektiv­

avtal gäller äger sådan förklaring dock giltighet endast för tid, till dess ar­

betsdomstolen eller, om enligt avtal tvisten kan hänskjutas till skiljemän,

dessa meddelat beslut angående konflikten.

Utredningen

Beträffande ar betslös hetskontrollen anför utredningen bl. a.

Kontrollen av att ersättning endast lämnas kassamedlem som är oförvål-

lat arbetslös, arbetsför samt oförhindrad att åta sig arbete är en svår och

grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av den största betydelse.

Ett mycket viktigt led i kontrollen är skyldigheten att besöka arbetsför­

medlingen. Det är givetvis för arbetslöshetsförsäkringen av stor betydelse att

arbetsförmedlingen är väl utbyggd så att tillgängliga arbetstillfällen snabbt

kan erbjudas de arbetslösa. Ju bättre arbetsförmedlingen är rustad desto

mindre blir risken för missbruk av försäkringen.

Ansvaret för arbetslöshetskontrollen vilar emellertid främst på kassor­

nas redogörare, vilka i regel prövar medlemmarnas ansökningar om er­

sättning. Arbetsförmedlingen kan endast intyga att vederbörande medlem är

anmäld som arbetssökande och att arbete inte kunnat erbjudas honom ge­

nom förmedlingen. Redogöraren har att ta hänsyn även till andra omständig­

heter än förmedlingens intyg. Han har huvudansvaret för att alla villkor för

rätt till ersättning är uppfyllda. Detta är en väsentlig anledning till att redo­

görarnas arbetsbörda i andra avseenden i den mån så är möjligt bör minskas

så att de får tillfälle att ägna huvuddelen av sitt arbete åt kontrollen.

För att arbetslöshetskontrollen skall vara effektiv måste den ständigt

stimuleras och hållas levande av kassornas centrala ledning och tillsyns­

myndigheten.

I fråga om kontrollsystemet avviker utredningens förslag endast såtillvida

från vad som nu gäller, att ansökan om understöd, som f. n. i regel kan

ske muntligen, enligt förslaget skall göras skriftligen. Detta kan enligt ut­

redningens mening förväntas understryka medlemmarnas ansvar för att

de lämna fullständiga och riktiga uppgifter.

Utredningen har övervägt, huruvida skyldighet bör stadgas för arbets­

givare att lämna s. k. arbetsgivarintyg, men stannat för afl inte nu föreslå

dylik skyldighet. Skulle svårighet att erhålla sådana intyg göra sig gäl­

lande i mera betydande utsträckning borde frågan om en lagreglering upp­

tagas på nytt.

I samband med behandlingen av frågan om arbetslöshetskontrollen un­

derstryker utredningen vikten av information bland de olika grupper, som

beröres av försäkringen. En självklar förutsättning för att redogörarna

skulle kunna utöva en effektiv arbetslöshetskontroll vore, att de vore väl

insatta i gällande bestämmelser och hade klart för sig det ansvar, som

åvilade dem i detta hänseende. Uppgiften alt upplysa medlemmarna om

de grundläggande förutsättningarna för rätten till ersättning vore svår och

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

138

Kungl. Maj. ts proposition nr år 1956

arbetskrävande men det torde ofta vara just okunnighet om dessa förut­

sättningar, som föranlett påträffade fall av missbruk. Vad anginge före­

tagarna vore det nödvändigt att också informera dem om arbetslöshetsför­

säkringen, dess funktion, finansiering o. s. v. så att de bleve medvetna

om arbetsgivarintygets betydelse och i eget och det allmännas intresse

kunde medverka till alt stävja eventuella försök till missbruk av försäk­

ringen. Det vore en synnerligen viktig uppgift för såväl de enskilda kas­

sorna som tillsynsmyndigheten att tillhandahålla information i dessa av­

seenden.

Utöver vad nu sagts fäster utredningen uppmärksamheten på den möj­

lighet som numera synes föreligga att utnyttja debetsedeln för preliminär

skatt som ett led i kontrollen av att kassamedlem saknar anställning och

inte utfört arbete för annans räkning å dag, för vilken han begär ersätt­

ning från arbetslöshetskassan, å debetsedeln skulle nämligen antecknas

den tid för vilken skatteavdrag gjorts. Debetsedeln borde därför kunna

utnyttjas såväl för kontroll av avgiftsinbetalningen som för kontroll av

huruvida kassamedlem haft anställning. Utredningen tänkte sig inte nå­

gon allmän skyldighet för de försäkrade att förete debetsedeln men ansåg

att den kunde komma till användning för stickprovskontroll och i lik­

nande sammanhang.

Utredningen framhåller slutligen, att samarbetet med den allmänna sjuk­

försäkringen för kontroll att kassamedlemmar inte samtidigt söker full

ersättning från såväl arbetslöshetskassan som sjukkassan är en angelägen­

het av betydelse för båda försäkringsgrenarna. Utredningen förutsätter, att

parterna finner vägar för ett smidigt och effektivt samarbete på denna

punkt.

Rörande avstängning från rätten till ersättning anför

utredningen.

Inom all försäkring gäller, att ersättning inte skall utgå till den, som

själv vållat skadan. Särskilda regler måste finnas till förhindrande av att

ersättning utgår i dylika fall. Liksom varje annan försäkring måste arbets­

löshetsförsäkringen därför kringgärdas av bestämmelser, som inskränker

helt eller delvis — rätten till ersättning, då den försäkrade genom egna

åtgärder antingen framkallat sin arbetslöshet eller i väsentlig mån förorsa­

kat en eljest sannolikt inte nödvändig fortsättning av en arbetslöshet, vari

han sedan någon tid befunnit sig. I det förra fallet är det oftast fråga om

ett frivilligt lämnande av innehaft arbete, i det senare som regel ett avvi­

sande av erbjudet arbete.

De i 15 § 1 st. arbetslöshetskasseförordningen intagna bestämmelserna

beträffande de fall som skall föranleda avstängning bör enligt utredningens

mening bibehållas. Med ifrågavarande fall borde emellertid likställas fall,

där medlem utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete

likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen varit vållande till att anställ­

ning inte kommit till stånd. Avstängningsreglerna borde kompletteras med

139

en föreskrift härom. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida det inte vore

möjligt att i förordningen intaga mera preciserade bestämmelser beträf­

fande de omständigheter som skulle föranleda en avstängning. Utredningen

hade emellertid inle funnit det lämpligt att i förordningen intaga dylika

detaljerade bestämmelser.

Vid prövningen av frågan om avstängningstidens längd har utredningen

inte funnit skäl föreligga att frångå nuvarande bestämmelser om en enhet­

lig avstängningstid, omfattande fyra veckor. En gradering av avstängnings­

tiden skulle visserligen i vissa fall kunna leda till större rättvisa, men torde

möta alltför stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Utredningen anför vidare.

Avstängningsförfarandet kan inom arbetslöshetsförsäkringen även an­

vändas i andra sammanhang än i samband med frågan om huruvida arbets­

lösheten skall anses självförvållad eller inte. Avstängningsförfarandet kan

exempelvis användas i rent disciplinärt syfte. Inom den schweiziska försäk­

ringen finnes en bestämmelse, enligt vilken försäkrad skall avstängas från

understödsrätt, om han lämnar osanna eller ofullständiga uppgifter, på an­

nat sätt inte iakttagit sin uppgiftsskyldighet eller orättmätigt tager under­

stöd. I den holländska försäkringen föreskrives, att understöd inte kan utgå

till arbetstagare som inte följer stadgarna eller som begår handlingar,^ vilka

förorsakar eller kan förorsaka komplikationer för kassan. I här ifrågava­

rande fall finnes enligt nuvarande bestämmelser i arbetslöshetskasseförord-

ningen möjlighet att utesluta medlemmen. Enligt föreskrifterna i 8 § må

nämligen den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av be­

tydelse för bedömande av hans rätt till ersättning kunna uteslutas ur kas­

san. Efter en uteslutning kan vederbörande omedelbart vinna återinträde i

kassan. Han måste emellertid då på nytt som regel erlägga 52 veckoavgifter

eller 12 månadsavgifter, innan han kan komma i åtnjutande av ersättning.

Medlemmen måste alltså arbeta minst ett år för att kunna erhålla ersätt-

ningsrätt. I ett arbetsmarknadsläge med brist på arbetstillfällen kan det

dröja en avsevärd tid utöver ett år, innan rätten till ersättning på nytt är

upparbetad. Det straff, som en uteslutning i ifrågavarande fall skall utgöra,

kan därför komma att verka alltför hårt, allrahelst som det på grund av det

icke tidsbestämda avgiftsvillkorets konstruktion inte blir avgränsat till viss

bestämd tid. Ur sociala och andra synpunkter är uteslutningen därför inte

lämplig i de fall, där eu viss åtgärd visserligen bör vidtagas gentemot med­

lemmen men där straffet med hänsyn till arten av förseelsen inte bör verka

alltför hårt. Det bör enligt utredningens mening finnas möjlighet för arbets­

löshetskassorna att vidtaga andra åtgärder i dylika fall.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, alt medlem, som

svikligen uppgivit eller förtigit något förhållande av betydelse för bedö­

mande av hans rätt till ersättning, må gå förlustig sin ersättningsrätt un­

der högst ett år. En dylik spärrtid bleve alltså begränsad till tiden. Veder­

börande kvarstode som medlem i kassan och behövde inte på nytt fullgöra

det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. Det funnes emellertid fall, där en

uteslutning ur kassan kunde vara fullt motiverad. Den nuvarande bestäm­

melsen härom i 8 § 1 st. 4) arbetslöshetskasseförordningen om uteslutning

borde därför bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr

244

år 1956

140

Utredningen framhåller, att definitionen av begreppet lämpligt ar­

bete av naturliga skäl måste vara allmänt hållen, samt fortsätter.

Arbetslivets förhållanden växlar ständigt. Det är inte möjligt att i en

författningsbestämmelse täcka alla de fall, som kan uppkomma i det prak­

tiska livet. Frågan om ett erbjudet arbete skall anses lämpligt eller inte

måste bedömas från fall till fall. Inte minst den försäkrades personliga för­

hållanden kan vara av avgörande betydelse. Under de år försäkringen varit

i verksamhet har man samlat rik erfarenhet, varigenom vissa riktlinjer

kunnat erhållas utöver de i arbetslöshetskasseförordningen meddelade.

Dessa är emellertid inte av den art att de bör intagas i förordningen. I denna

bör intagas endast de mera allmänna riktlinjerna.

Den närmare utformningen av de allmänna riktlinjerna i fråga om be­

greppet lämpligt arbete är av stor betydelse för arbetslöshetsförsäkringen

och indirekt för arbetsmarknaden. Det är därför angeläget, att man så långt

det är möjligt tar hänsyn till alla de synpunkter, som kan vara av intresse

i sammanhanget. Vidare bör man eftersträva att begreppet får en sådan ut­

formning, att de subjektiva prövningsmomenten begränsas till minsta möj­

liga.

I olika sammanhang har framhållits, att den frivilliga arbetslöshetsför­

säkringen inte är någon yrkesförsäkring. Under förarbetena till lagstift­

ningen anfördes från representanter för åtskilliga yrkesorganisationer star­

ka betänkligheter mot skyldigheten för deras medlemmar att vid risk av

understödets indragande antaga erbjudet arbete inom annat yrke. Departe­

mentschefen framhöll emellertid i propositionen till 1933 års riksdag (nr

209) i anledning härav, att intet yrke kan sättas i särställning i fråga om

den allmänna skyldigheten för de försäkrade att antaga varje erbjudet ar­

bete, som enligt de föreskrivna reglerna skulle betraktas såsom lämpligt.

o Kravet på att de försäkrade skall taga arbete även utanför yrkesområdet

får emellertid inte drivas för långt. Begreppet lämpligt arbete måste ges en

sådan utformning och tillämpning, att försäkringen ständigt i varje enskilt

fall är neutral i arbetsmarknadsparternas kamp om arbetsvillkoren, där­

ibland lönerna. Vidare måste de försäkrades skyldighet att taga arbete vara

oberoende av konjunkturförändringarna på arbetsmarknaden.

Den omständigheten att försäkringen inte är någon yrkesförsäkring bör

inte heller föranleda en onödig yrkesväxling. Det ligger i såväl arbetsgiva­

rens som den enskilde arbetssökandens liksom i den allmänna produktions-

effektivitetens intresse att arbetstagaren så långt det är möjligt placeras i

arbete inom det egna yrket. De stora kapitaltillgångar, som de enskildas

yrkesfärdigheter representerar, bör tillvaratagas. Den enskilde individen har

helt naturligt en önskan att få fortsätta i sitt gamla yrke för att kunna ut­

nyttja sina yrkesfärdigheter. En placering inom annat yrke kan i många

fall åtminstone till en början betyda eu minskad arbetseffeklivitet, som är

till nackdel för alla parter.

Under förarbetena till arbetslöshetskasseförordningen bar utsagts, att

kassamedlem har rätt att anse erbjudet arbete såsom icke lämpligt om det

ligger inom annat yrke, då utsikt finnes att snart få ett någorlunda var-

aktigt arbete inom det egna yrket. Lagstiftningens eller förarbetenas anvis­

ningar anger emellertid inte någon bestämd tidsfrist för detta senare arbe­

tes början. Det vore givetvis värdefullt, om preciserade bestämmelser kunde

meddelas härom i arbetslöshetskasseförordningen. Utredningen anser emel­

lertid, att det inte är möjligt att i förordningen intaga bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi ur 1956

141

härom, som på ett ur alla synpunkter rättvist sätt skulle reglera ifrågava­

rande förhållande. Frågan får bedömas från fall till fall. Bland de omstän­

digheter, som bör verka avgörande på frågan om erbjudet arbete är lämp­

ligt eller ej ur förevarande synpunkter, kan nämnas spörsmålet huruvida

medlem har löfte om anställning inom den närmaste tiden samt de aktuella

sysselsättningsförhållandena över huvud taget inom det geografiska om­

råde, inom vilket den arbetslöse kan anses vara arbetssökande. En relativt

lång tidsfrist kan anses skälig, om arbete erbjudes på annan ort än bo­

stadsorten. Likaså bör familjeförsörjare i sistnämnda fall tillerkännas

längre tidsfrist än andra försäkrade.

Frågan om en försäkrads rätt alt avvisa erbjudet arbete med motivering

att han snart får arbete inom det egna yrket är särskilt aktuell betiäffande

säsongarbetarna, framför allt byggnadsarbetarna inför en stundande ar-

betssäsong. Säsongarbetarna bör inte inta någon särställning i fråga om

skyldigheten att ta erbjudet arbete. Såsom hittills bör nuvarande allmänna

regler och tillämpad praxis även gälla denna kategori utan undantag. Kan

en säsongarbetare inför en stundande arbetssäsong inom det egna yiket

åberopa, att han så snart verksamheten åter kommer i gång erhåller arbete

inom yrket, synes han inte vara skyldig att ta arbete inom annat yrke i

varje fall inte på annan ort. Säsongarbetarna torde i viss utsträckning få

anses böra stå till disposition att omedelbart kunna rycka in i sina ordi­

narie yrken, så snart arbetssäsongen inledes. Några generella regler beträf­

fande'skyldigheten att ta arbete synes lämpligen inte böra meddelas. Frå­

gan måste avgöras från fall till fall efter allmänna avväganden.

Som ett komplement till skyldigheten att taga arbete utanför yrket kan

sägas i princip gälla, att de försäkrade även måste taga arbete utanför bo­

stadsorten. Vissa omständigheter är av den natur, att de bör ge medlemmen

rätt att uppträda endast såsom lokalt arbetssökande, d. v. s. medlemmen

tillerkännes rätt att avvisa erbjudet arbete på annan ort. Bland dessa om­

ständigheter märkes främst familjeförhållanden. Enbart den omständighe­

ten, att medlemmen är gift, bör emellertid inte generellt kunna åbeiopas i

detta fall. Även en gift kvinnlig medlem måste anses skyldig att antaga ar­

bete utanför bostadsorten, såvida bon inte har minderåriga barn, åldrig eller

sjuklig anförvant i hemmet att vårda. I dessa fall bör bon givetvis beredas

tillfälle att efter arbetets slut få ägna sig åt deras skötsel. Finnes inga dy­

lika särskilda omständigheter, bör hon liksom gift manlig medlem val a

skyldig att taga lämpligt arbete på annan ort.

Skötseln av mindre fastighet bör inte i och för sig kunna godkännas som

skäl för alt få uppträda som lokalt arbetssökande. Är det fråga om ett små­

bruk med husdjur, blir förhållandet ett annat. Finnes inte någon annan per­

son än medlemmen, som kan sköta djuren, måste han anses ha godtagbara

skäl för alt anses som lokalt arbetssökande. Man kan inte kräva, alt med­

lemmen skall sälja djuren för att kunna taga elt kanske tillfälligt arbete

utanför hemorten.

Att en medlem medgives rätt att uppträda endast som lokalt arbetssökan­

de innebär inte att han får begränsa sitt arbetskraftsutbud till arbeten på

själva hemorten. Ett arbete utanför hemorten bör ur bär ifrågavarande syn­

punkt gälla som lämpligt för alla försäkrade, om det är möjligt för veder­

börande att återvända till hemmet dagligen, överstiger bortovaron från

hemmet 12 timmar, synes dock undantag kunna göras för lokalt arbetssö­

kande. 1 fråga om gifta kvinnor med barn torde gränsen kunna sättas något

Kungl. Maj. ts proposition nr lii är 1956

142

lägre. En bedömning får ske från fall till fall. Arbetsplatsens belägenhet i

förhållande till bostaden, kommunikationerna dem emellan, väglag o. s. v.

måste således i vissa fall tagas i beaktande vid bedömandet av ett erbjudet

arbetes lämplighet.

Gäller arbetserbjudandet ett arbete så beläget, att vederbörande inte kan

återvända hem dagligen, är arbetet lämpligt endast om bostad och kost kan

ordnas på arbetsorten. Den försäkrade får dessutom inte hindras i uppfyl­

landet av sina underhålls- och försörjningsplikter. Erbjudes mera stadig­

varande arbete pa annan, avlägsen ort, bör tillgången eller ej av lämplig

familjebostad i förekommande fall spela stor roll.

Såvitt utredningen kunnat finna överensstämmer nu gällande praxis med

vad sålunda anförts. Även i andra hänseenden, såsom när det gällde arbets­

förmåga, skälig avlöning etc. måste en motsvarande avvägning komma till

stånd. Utredningen, som tagit del av de av tillsynsmyndigheten utfärdade

anvisningarna och uppgifter om praxis, hade icke funnit anledning att

föreslå annan ändring från vad som nu gällde än att såsom ytterligare

förutsättning för att arbete skulle anses som lämpligt stadgades, att för­

hållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvarade vad som i lag och för­

fattning kunde finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande av

ohälsa och olycksfall.

Utredningen tillägger, att en korttidsarbetande, som erbjudes ett lämpligt

stadigvarande arbete med full sysselsättning, bör vara skyldig att antaga

detta, om förutsättningarna i övrigt för att man skall kunna anse arbetet

såsom lämpligt är uppfyllda. Motsatsen borde givetvis gälla, om man kunde

förvänta att full arbetstid vid hans ordinarie arbetsplats inom kort tid åter

komme att införas. Särskild bestämmelse i detta ämne syntes dock ej

erfordras.

Slutligen uttalar utredningen som sin uppfattning att medlem, som väg­

rar deltaga i kurs för fortsatt utbildning i det egna yrket eller för omskol­

ning till annat yrke, inte bör betraktas som självförvållat arbetslös.

Yttrandena

Vad utredningen föreslagit beträffande arbetslöshetskontrol-

1 e n har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.

Bland dem som tillstyrkt förslaget att ansökan om ersättning skall göras

skriftligen märkes arbetsmarknadsstyrelsen. En motsatt ståndpunkt intages

endast av ett remissorgan, nämligen De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation, som inte kan dela utredningens uppfattning beträffande

fördelen av ett skriftligt ansökningsförfarande. De förväntningar, som ut­

redningen ställde på den töreslagna bestämmelsen härom, vore överdrivna.

Ett skriftligt ansökningsförfarande skulle dessutom lägga än större arbets­

börda på försäkringens handhavare. Enligt samorganisationens mening

borde det ankomma på varje enskild kassa att besluta om den upplysnings­

verksamhet, som kunde befinnas nödvändig för att understryka medlem­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

143

marnas ansvar för att lämna riktiga uppgifter vid ansökan om ersättning

från arbetslöshetskassa.

I fråga om arbelslöshetskontrollen innehåller yttrandena i övrigt i hu­

vudsak följande.

Med hänsyn till arbetsgivarintygets centrala funktion i försäkringens

kontrollsystem understryker arbetsmarknadsstyrelsen vikten av informa­

tion om försäkringen bland de olika grupper, som beröres av densamma,

inte minst företagarna. Styrelsen poängterar vidare betydelsen av att ar­

betsförmedlingen är väl utbyggd och uttrycker förhoppningen, att hänsyn

härtill måtte tagas vid bedömningen av arbetsförmedlingens personalbehov.

I flera län vore arbetsförmedlingsorganisationen redan nu otillräcklig för

att på ett fullgott sätt fullgöra kontrolluppgiften och för att länsarbets­

nämnderna skulle kunna påtaga sig ansvaret härför. Särskilt vore detta

enligt styrelsens mening förhållandet beträffande ombudsorganisationen.

Handelskammaren i Gävle anmärker bl. a., att utredningen inte klarlagt

frågan om kontrollen av att arbetslösa ersättningstagare inte också upp­

bär extra arbetsinkomster.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det enligt dess erfarenhet

stundom förekomme, att arbetstagare med huvudsaklig sysselsättning inom

icke säsongbetonad industri toge anställning inom säsongfack. När sä­

songen upphört anmälde sig arbetstagaren såsom arbetslös och lyckades

utfå förmåner från arbetslöshetsförsäkringen, trots att vederbörande skulle

kunna beredas sysselsättning inom sitt huvudyrke. Det vore uppenbart, att

ett sådant förfarande stode i strid med både nuvarande och föreslagen för­

fattning och kunde hänföras till en viss slapphet i kontrollen. Föreningen

förutsatte därför, att tillsynsmyndigheten finge sin uppmärksamhet riktad

på detta problem och vidtoge åtgärder för att göra kontrollen så effektiv

som möjligt.

Riksförsäkringsanstalten tar i sitt yttrande upp frågan om arbetslöshets-

kontrollen och den allmänna sjukförsäkringen. Det vore enligt anstaltens

mening angeläget, att en effektiv kontroll ordnades på sådant sätt, att

densamma med hänsyn till sjukkassornas redan nu synnerligen stora

arbetsbörda medförde minsta möjliga arbete för sjukkassornas del. En

generell föreskrift för sjukkassa att rapportera till arbetslöshetskassa så

snart sjukpenning utgåves, kunde därför inte ifrågakomma. Kontrollen

syntes i stället i huvudsak böra ordnas pa sa sätt, att medlemmen inte

komme i åtnjutande av ersättning utan att ha lämnat en på heder och

samvete underskriven försäkran, att han för den lid ersättningen avsagc

inte uppburit eller ämnade begära sjukpenning från allmän sjukkassa.

För sådan försäkran borde användas ett enhetligt formulär. I förordningen

om erkända arbetslöshetskassor borde — i likhet med vad som för sjuk­

försäkringens del gjorts i 98 § andra stycket sjukförsäkringslagen - inta­

gas en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten ägde fastställa för kassornas

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

44

år 1956

144

verksamhet erforderliga formulär, ävensom en föreskrift om skyldighet för

kassorna att begagna formulären.

Utredningens förslag att avstängningsreglerna kompletteras

så, att avstängning skall kunna drabba medlem, som utan att ha avvisat

ett erbjudet lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande vållat, att an­

ställning inte kommit till stånd, tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen.

Landsorganisationen framhåller, att tillämpningen i väsentligaste mån bleve

beroende på arbetsförmedlingens kvalifikationer vid bedömningen av den

arbetssökandes lämplighet för anvisat arbete. Erbjudande av arbetstillfälle

borde i princip betraktas som en förmån för den arbetssökande och klart

stadgade skäl måste föreligga vid vägran att antaga erbjudet arbete. Lands­

organisationen ville därför tillstyrka den föreslagna kompletteringen, efter­

som den syftade till att befrämja en särskild rörlighet mellan olika yrkes­

områden och branscher med hänsyn till arbetsmarknadens behov. Tjänste­

männens centralorganisation anser, att det i författningen klart bör utsä­

gas, att avstängning må ifrågakomma endast då av verkställd utredning

tveklöst framgår, att den arbetssökande varit vållande till att anställning

ej kommit till stånd. På liknande sätt uttalar sig arbetsmarknadsstyrelsens

försäkringsdelegation och De erkända arbetslöshetskassornas samorgani-

sation.

I fråga om innebörden av begreppet lämpligt arbete ansluter sig

socialstyrelsen helt till vad utredningen anfört. Styrelsen understryker sär­

skilt vikten av att tillämpningen inte leder till onödig yrkesväxling. Som

utredningen framhållit låge det såväl i arbetsgivarens som i den enskilde

arbetssökandens och den allmänna produktionseffektivitetens intresse att

arbetstagaren så långt det vore möjligt placerades i arbete inom det egna

yrket. Det vore enligt styrelsens mening även angeläget, att han placera­

des i uppgifter där hans kunskaper och färdigheter i största möjliga ut­

sträckning kunde utnyttjas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.

Styrelsen har i betänkandet funnit vissa uttalanden angående arbetserbju-

dandet, vilka om utredningens resonemang skall åberopas som vägledning

torde kunna få icke önskvärda konsekvenser för arbetsförmedlingens

möjligheter att fungera som clearingorgan på arbetsmarknaden. Flera

uttryck i betänkandet kan föranleda misstolkning i denna riktning. De

vaga formuleringar som givits vid definitionen av »lämpligt arbete» kan

sålunda ge anledning till missförstånd. Om arbete står till buds, som en­

ligt förordningen kan betraktas som lämpligt, skall i enlighet med allmänt

tillämpad praxis sådant arbete också erbjudas den arbetslöse. Detta skall

vara vägledande icke blott vid erbjudande av arbete utanför yrkesområdet

utan även beträffande arbete på annan ort. Att vissa hänsyn skall tagas

vid arbetserbjudandet är självklart, men de vaga formuleringar, som ut­

redningen givit på en del punkter, kan som nämnts lätt föranleda miss­

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

145

tolkning av vad som skall gälla såväl vid arbetserbjudandet som vid tolk­

ningen av begreppet lämpligt arbete.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1W ur 1956

Utredningen anser, att en medlem som har löfte om anställning inom den

närmaste tiden skall kunna åberopa detta som skäl för att ej taga ett er­

bjudet arbete. Styrelsen finner detta uttalande vara alltför kategoriskt och

onyanserat.

Det måste sålunda anses mindre lämpligt och knappast förenligt med

en aktiv arbetsmarknadspolitik, att en kassamedlem genom att uppge, att

arbete väntas, fördröjer ett ställningstagande till erbjudet arbete. Detta kan

innebära, att i tider med en i övrigt hög sysselsättning lediga arbetstillfäl­

len icke nöjaktigt tillvaratas samtidigt med att försäkringsersättning ut­

går. Självfallet skall onödig yrkesväxling eller olämplig lokal omflyttning

icke uppmuntras. Men då läget bedömes sådant att förflyttningar måste

ske, om de arbetslösa skall erhålla nya arbeten, bör sådana strävanden

icke motverkas genom mer eller mindre lösa uppgifter om väntat arbete.

Erfarenheten ger i en del fall vid handen, att arbetsgivare och arbets­

tagare väl förstått att utnyttja arbetslöshetskassan som en utjämnande

ekonomisk faktor.

Arbetserbjudanden till säsongarbetande kassamedlemmar kan enligt sty­

relsens uppfattning icke lämnas efter så schematiska grunder, som utred­

ningen angivit i sitt betänkande (sid. 214). De säsongarbetande omfattar

en mångfald olika grupper med vitt skilda löne- och arbetsvillkor samt an­

ställningsförhållanden. Av arbetsmarknadsstyrelsen företagna undersök­

ningar har visat alt en del av dessa arbetarkategorier, såsom exempelvis

sockerbrukens kampanjarbetare och tegelbrukens säsonganställda i stor ut­

sträckning har en mycket ofullständig sysselsättning. För de flesta av dessa

säsongarbetare torde en omplacering till andra fack med jämnare arbets-

tillgång uppenbart vara en fördel. Styrelsen vill rikta uppmärksamheten

på ytterligare en säsongnäring, där arbetstillgången växlar avsevärt på

grund av säsongvariationer, nämligen konservindustrin, inom vilken man

ofta icke har eu utan flera säsongtoppar under året. Härtill kommer att

säsongerna på grund av den ojämna råvarutillförseln ofta uppträder oregel­

bundet och är av starkt växlande varaktighet. Också förhållandena inom

den av utredningen särskilt omnämnda säsongarbetargruppen — byggnads­

arbetarna — varierar avsevärt. Utredningens skrivning kan anses tillämp­

lig främst på kassamedlemmar, som är tämligen fast knutna till ett visst

företag.

Det framstår sålunda som angeläget, att uppgift om väntat arbete på

lämpligt sätt bekräftas, varvid beräknad väntetid anges. Vidare skall vänte­

tid begränsas och därtill bör kassamedlem inte beredas tillfälle att åbe­

ropa ytterligare väntetid i den takt det först väntade arbetet icke kommit

till stånd, allt i överensstämmelse med den praxis som härutinnan tilläm­

pas av arbetsförmedlingsorganen.

Utredningen har inte närmare redogjort för innebörden av sitt utta­

lande alt den försäkrade dessutom icke får hindras i uppfyllandet av sina

underhålls- och försörjningsplikter. Det är oklart huruvida utredningen

härmed menat att familjeförsörjare överhuvud taget icke skall kunna an­

visas arbete på annan ort, om familjebostad icke omedelbart kan erbjudas.

Förhållandena på bostadsmarknaden gör det ofta omöjligt att omgående

uppdriva familjebostad i samband med ett arbctserbjudande. I de fall

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 11 i

146

arbetsgivare ställer bostad till förfogande uppställes ofta som villkor att

anställningen åtminstone tillträdes, innan familjebostad utlämnas.

Om man sålunda skulle vänta med arbetserbjudande till familjeförsör­

jare, tills familjebostad står till omgående disposition, skulle omflyttning

av gifta kassamedlemmar i flertalet fall omöjliggöras. Även på denna punkt

har en fast praxis utformats innebärande att ett åberopande av nämnda

omständigheter endast i undantagsfall godtages. Uttrycket att arbetet är

lämpligt endast om bostad och kost kan ordnas på arbetsorten får enligt

styrelsens mening därför icke tolkas så att arbetsförmedlingen skall vara

skyldig att ordna bostads- och kostfrågan, innan arbetserbjudande göres.

Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) säger sig

inte kunna ur utredningens betänkande utläsa, att risk för de konsekven­

ser skulle föreligga som förutsattes i vissa delar av styrelsens utlåtande.

Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till utredningens uttalande,

att säsongarbetarna inte bör intaga någon särställning beträffande skyldig­

heten att antaga erbjudet arbete. Säsongarbetarna utgjorde en reservarbets­

kraft, exempelvis inom jordbruks- och stuveriarbete, som inte i regel borde

bindas vid andra anställningar, så att de hindrades att återgå till sitt egent­

liga arbete, så snart behov därav uppstode. Vad dagsersättningen beträf­

fade vore dess avvägning enligt handelskammaren en fråga av ömtålig na­

tur. Ersättningen vore skattefri, vilket innebure att den hade ett större

värde än som framginge av de faktiskt utbetalda beloppen. Det arbete, som

erbjödes den arbetslöse, borde därför lönebestämmas med hänsyn härtill,

enär denne annars kunde tänkas föredraga att falla tillbaka på den in­

komst, som försäkringen erbjöde.

Tjänstemännens centralorganisation understryker nödvändigheten av att

avstängning inte sker, när arbetserbjudandet är ofullständigt eller olämp­

ligt. I förordningen borde därför stadgas, att ersättning inte finge indra­

gas, då arbetssökande avvisat arbetserbjudande, som inte varit förenat med

sådana upplysningar, att den försäkrade kunnat bedöma arbetets lämplig­

het, eller som uppenbarligen strede mot god sedvänja inom arbetslivet eller

mot en rationell disponering av ledig arbetskraft. På liknande sätt uttalar

sig De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Departementschefen

Såsom utredningen anfört är arbetslöshetskontrollen en

svår och grannlaga uppgift, vars effektiva handhavande är av största

betydelse för försäkringen. Det kontrollsystem, som nu tillämpas, byg­

ger på en medverkan från den offentliga arbetsförmedlingen. En förut­

sättning för att ersättning skall utgå är nämligen, att vederbörande kan

förete intyg från arbetsförmedlingen om att han därstädes sökt arbete

utan att sådant kunnat beredas honom. Denna förutsättning bör givetvis

gälla även i fortsättningen. Huvudansvaret för att ersättning inte utgives

Kungl. Maj. ts proposition nr 1

44

år 1956

147

obehörigen vilar emellertid på kassorna själva och då i första hand på

deras lokala redogörare, som i varje enskilt fall har att pröva huruvida

förutsättningarna för ersältningsrätt är uppfyllda. Huru denna prövning

skall ske är inte närmare angivet i arbetslöshetskasseförordningen och det

torde inte heller vara möjligt att genom detaljerade bestämmelser reglera

kontrollförfarandet. Uppenbart är dock att kassorna i viss utsträckning

måste grunda sina beslut på uppgifter från de försäkrade själva och deras

arbetsgivare. Det är därför angeläget att båda dessa kategorier är väl in­

formerade om gällande bestämmelser och medvetna om vikten av att kas­

sorna erhåller korrekta och fullständiga upplysningar om alla relevanta

fakta. I likhet med utredningen förutsätter jag att kassorna och tillsyns­

myndigheten verkar för att upplysning om försäkringens funktion och

finansiering, villkoren för ersättningsrätt m. m. sprides bland såväl arbets­

givare som arbetstagare.

För att understryka medlemmarnas ansvar för att fullständiga och

riktiga upplysningar lämnas har utredningen föreslagit, att ansökan om

ersättning — i motsats till vad som nu gäller — alltid skall göras skrift­

ligt. Mot detta förslag har jag intet att erinra. För vinnande av enhetlig­

het synes det lämpligt att ansökningen avfattas på formulär som fast­

ställes av tillsynsmyndigheten. Såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit

bör ett sådant formulär innehålla en försäkran på heder och samvete att

vederbörande för den tid ersättningen avser inte uppburit eller kommer

att uppbära sjukpenning från allmän sjukkassa. Härigenom torde hän­

vändelse till sjukkassorna för erhållande av kontroll kunna begränsas.

Det bör föreskrivas, att tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassor­

nas verksamhet erforderliga formulär samt att kassorna är skyldiga att be­

gagna formulären.

Enligt gällande bestämmelser skall den, som frivilligt utan giltig an­

ledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts

från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, avstängas från

rätt till ersättning under en tid av fyra veckor. Någon ändring

av dessa regler har ej ifrågasatts och torde ej heller vara erforderlig.

Emellertid har utredningen föreslagit, att avstängning under en tid av

fyra veckor skall kunna ske även i ett annat fall, nämligen då veder­

börande utan att uttryckligen ha avvisat ett erbjudet lämpligt arbete likväl

genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning ej kommit

till stånd. Då det enligt min mening måste anses välbetänkt alt komplettera

lagstiftningen med en regel av denna innebörd, tillstyrker jag att så sker.

Med anledning av vad som anförts av Tjänstemännens centralorganisation

och vissa andra remissinstanser vill jag tillstyrka, att ifrågavarande regel

— såsom framgår av den föreslagna ordalydelsen —- endast är avsedd att

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

148

komma till användning, då det är uppenbart, att medlemmen själv vållat

den uppkomna situationen.

I samband med behandlingen av avstängningsreglerna har utredningen

tagit upp frågan om den påföljd som bör drabba en medlem, vilken svik-

ligen uppgivit eller förtegat något förhållande av betydelse för bedömande

av hans rätt till ersättning. Enligt nu gällande bestämmelser kan den som

förfarit på dylikt sätt uteslutas ur kassan. Konsekvensen härav blir att

vederbörande, om han vinner återinträde i kassan, på nytt måste bygga

upp sin rätt till ersättning genom att betala minst 52 veckoavgifter. Enligt

utredningens mening kan denna påföljd i vissa fall verka alltför hård i

förhållande till förseelsens art. Utredningen har därför föreslagit, att

kassorna ges möjlighet att välja mellan att utesluta vederbörande från

medlemskap och att frånkänna honom rätt till ersättning under högst ett

år. Häremot har jag inte något att erinra.

Såsom tidigare anförts skall en arbetslös medlem avstängas från rätt

till ersättning, om han avvisar erbjudet lämpligt arbete. Enligt

nu gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete anses lämpligt, om det

motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter samt är förenat med

skälig avlöning och inte hänför sig till arbetsplats, där konflikt råder, och

om ej heller eljest särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till

hans personliga förhållanden eller arbetets natur. Utredningen har inte

föreslagit någon annan ändring i dessa regler än att såsom ytterligare

förutsättning för att ett arbete skall anses lämpligt stadgas, att förhållan­

dena på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller författ­

ning finnes stadgat rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks­

fall. Vad sålunda föreslagits har genomgående godtagits under remiss­

behandlingen och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.

Det ligger i sakens natur att frågan, huruvida ett erbjudet arbete kan

anses lämpligt eller ej, måste bedömas från fall till fall med ledning av de

allmänna riktlinjer, som uppdragits i lagtexten. Under den tid försäk­

ringen varit i tillämpning, har på detta område utbildat sig en rikhaltig

praxis, som ännu inte publicerats i någon av tillsynsmyndigheten utgiven

prejudikatsamling eller på annat auktoritativt sätt. Utredningen har emel­

lertid såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen gjort vissa ut­

talanden rörande tolkningen av begreppet lämpligt arbete och härvid

använt vissa formuleringar, som —• enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller i sitt yttrande -— skulle kunna missförstås och tagas till in­

täkt för en icke önskvärd uppmjukning av praxis. Med anledning härav

vill jag framhålla, att de principer, för vilka arbetsmarknadsstyrelsen redo­

gjort i sitt yttrande, enligt min mening bör vara normgivande vid den prak­

tiska handläggningen av frågor om lämpligt arbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr tH år 1956

Vissa frågor rörande tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

149

Gällande bestämmelser

Såsom förut nämnts är arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för

de erkända arbetslöshetskassorna. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens in­

struktion skall hos styrelsen finnas en delegation, arbetslöshetsförsäkrings-

delegationen, som med vissa undantag i styrelsens ställe skall handha hit­

hörande ärenden. Delegationen hestår av fem ledamöter, nämligen general­

direktören (ordförande) och ytterligare en representant för arbetsmark­

nadsstyrelsen samt tre representanter för de erkända arbetslöshetskas­

sorna. Ärendena beredes och föredrages av tjänstemän å den särskilda

byrå, försäkringsbyrån, som inom styrelsen handlägger ärenden rörande

arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen har tillsynsmyndigheten att

övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa bedriver sin verksamhet i enlighet

med bestämmelserna i förordningen och kassans stadgar samt på ett i

övrigt ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten har även att tillhandagå

kassorna med råd och upplysningar rörande deras verksamhet. Kassorna

är å sin sida pliktiga att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller

dess ombud tillfälle att granska kassornas räkenskaper, protokoll och öv­

riga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kas­

sorna eller deras styrelser. Det åligger dem också att till tillsynsmyndig­

heten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som

äskas av tillsynsmyndigheten.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från arbetslöshetskasseförord­

ningen förekommer eller att eljest anledning föreligger till anmärkning mot

erkänd arbetslöshetskassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela

kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans

verksamhet, som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten före­

skriva viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall ha

vidtagits. Ställer sig kassa inte meddelad anvisning till efterrättelse, kan

antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till statsbidrag helt

eller delvis för viss tid förlustig (34 §).

Enligt kungörelsen den 30 december 1947 om den offentliga arbetsför­

medlingen skall arbetsförmedlingen i de fall arbetssökande, som är under-

stödssökande medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vägrar att antaga er­

bjudet lämpligt arbete, omedelbart göra anmälan härom till arbetslöshets­

kassan och arbetsmarknadsstyrelsen. Redogöraren verkställer omedelbart

utredning i ett dylikt ärende och insänder därefter handlingarna till kassans

huvudkontor. Den rapport, som tillställes tillsynsmyndigheten, översändes

efter registrering till kassans huvudkontor. Efter beredning av ärendet fat­

tas beslut om medlemmens ersättningsrätt antingen av kassastyrelsen eller

elt arbetsutskott inom denna. Jämlikt 3 § övervakningskungörelsen över­

150

sändes ärendet därefter till tillsynsmyndigheten. Inkommande ärenden

granskas på försäkringsbyrån. I tveksamma fall avgöres ärendena av den

särskilda delegationen för försäkringsärenden inom tillsynsmvndigheten.

Utredningen

Beträffande tillsynsmyndighetens ställning i allmän­

het anför utredningen.

När det gäller understödsföreningar, som inte antagits till erkända kas-

sor, har tillsynsmyndigheten ställning endast som registreringsorgan och

rådgivande organ med något vidsträcktare befogenhet i en del avseenden. I

fråga om de understödsföreningar, som antagits till erkända arbetslöshets­

kassor, har tillsynsmyndigheten därigenom att med erkännandet följer stats­

bidrag och därmed uppfyllandet av vissa villkor för bidragets erhållande,

fått en något större befogenhet i en del fall. I stort sett bygger emellertid

trots detta den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäk­

ringen på självstyrelse i stor utsträckning, vilket i många avseenden får

r^'n.as

mera väsentliga fördelarna med den nuvarande arbetslöshets­

försäkringens utformning. Det skulle visserligen ur vissa synpunkter vara

önskvärt, att de erkända arbetslöshetskassorna frikopplades från under­

stödsföreningslagen, vilken fråga diskuterats av utredningen. Utredningen

har emellertid inte ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av bestäm­

melserna i denna lag. Ändringar i dessa torde få upptagas i andra samman­

hang.

Med hänsyn till att de erkända arbetslöshetskassorna enligt utredningens

mening tills vidare alltjämt bör organiseras som understödsföreningar,

måste tillsynsmyndighetens ställning anpassas därefter. Denna bör alltjämt

i huvudsak vara ett allmänt tillsyns-, rådgivande och inspektionsorgan.

Tillsynsmyndigheten skall å ena sidan tillvarataga statens intressen när

det gäller arbetslöshetsförsäkringen i fråga om bl. a. tillämpningen av stats-

bidragsbestämmelserna. Å andra sidan måste tillsynsmyndigheten också vid

granskning av arbetslöshetskassornas verksamhet tillse, att enskilda kassa­

medlemmars rätt inte åsidosättes. Det kan synas vara en brist i försäkring­

en, att det inte finns ett besvärsinstitut inom denna. Visserligen kan varje

enskild kassamedlem i understödsfall hänvända sig till tillsynsmyndighe­

ten för inhämtande av råd och upplysningar etc. men den enda möjligheten

för medlemmarna att på rättslig väg vinna rättelse är att föra talarn mot

kassan inför allmän domstol. Utredningen har övervägt även frågan om in­

förandet av ett besvärsinstitut men funnit, att det inte är lämpligt under nu­

varande förhållanden. Frågan om införandet av ett besvärsinstitut inom ar­

betslöshetsförsäkringen torde lämpligen böra upptagas i samband med den

vid olika tillfällen väckta frågan om inrättandet av en socialförsäkrings-

domstol.

I fråga om tillsynsmyndighetens befattning med ärenden angående

arbetsvägran och liknande ärenden upplyser utredningen bl. a., att

tillsynsmyndigheten enligt den praxis som utbildat sig med särskild nog­

grannhet och ofta efter mycket ingående utredningar prövar de fall, där

medlemmen tillerkänts ersättning av kassan. Denna detaljerade granskning

finge anses utgöra garanti för att såväl statens som de enskilda kassamed­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H är 1956

151

lemmarnas intressen tillvaratoges. Ur de försäkrades synpunkt kunde det

nu tillämpade förfarandet i viss utsträckning anses utgöra en ersättning

för ett besvärsinstitut.

Utredningen har övervägt, huruvida inte tillsynsmyndighetens befattning

med dessa ärenden kunde begränsas genom att granskningen av fall, där

vederbörande kassa beslutat avstängning från ersättningsrätt, upphörde.

Emellertid har utredningen avvisat tanken på en dylik begränsning och som

skäl härför anfört följande.

Det bör emellertid uppmärksammas, att granskningen och expedieringen

av okomplicerade avstängningsfall tar förhållandevis liten tid i ansprak.

Vid granskningen av avstängningsfallen framkommer vidare understundom

skäl att i ena eller andra hänseendet påkalla korrigering av kassas beslut,

exempelvis då kassan befinnes ha frånkänt medlemmen rätten till ersätt­

ning, oaktat han enligt tillsynsmyndighetens mening inte bort avstangas.

Ur medlemmarnas synpunkt måste det vara av stor vikt att möjligheten inte

bortfaller för ett dylikt ingripande från tillsynsmyndighetens sida. Visser­

ligen kan det göras gällande, att medlemmarna själva kan begära tillsyns­

myndighetens ingripande om de anser sig orättmätigt berövade sin rätt ti

ersättning och att deras intressen härigenom borde anses bli tillräckligt

tillvaratagna. För den enskilde försäkrade torde det emellertid vara nära

nog ogörligt att förskaffa sig sådan kännedom om arbetslöshetsförsäkring­

ens regler och praxis, att han själv kan bedöma sina möjligheter att erhal a

ändring i ett avstängningsbeslut. Granskningen av avstängningsfallen torde

vidare vara av vikt med hänsyn till enhetligheten i arbetslöshetsförsäkring­

ens praxis. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att det ofta in­

träffar att en grupp av arbetsvägransfall, vilka avser samma arbete och

medlemmar med nära nog identiska personliga omständigheter, fördelar

sig på två eller flera kassor, vilka fattar sinsemellan olika beslut. I dylika

fall skulle det uppenbarligen lätt uppkomma olägenheter, om granskningen

inskränktes till allenast fall där avstängning inte beslutats. For tillsyns­

myndighetens bedömning av fall av godkänd arbetsvägran är det även av

väsentlig betydelse att följa kassornas praxis beträffande avstängningar.

Slutsatsen av" vad nu anförts torde bli, att ett avskaffande av granskningen

av avstängningsfallen skulle medföra betydande olägenheter, samtidigt som

arbetsbesparingen bleve förhållandevis ringa.

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om kodifiering

och publicering av det omfattande system av regler, som i ärenden

rörande rätt till ersättning utbildat sig vid tillämpningen av arbetslöshets-

kasseförordningen och kassornas stadgar. Enligt vad utredningen hade sig

bekant hade det hittills inte varit möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen att

medhinna en genomarbetning och kodifiering av detta regelsystem. Ett

dylikt tillstånd vore inte tillfredsställande. Avsaknaden av en prejudikat­

samling och av auktoritativa kommentarer till beslut, vilka avsetts få

prejudicerandc innebörd, hade medfört betydande svårigheter föi såväl

kassorna som för tillsynsmyndigheten och dess befattningshavare. Även

för arbetsförmedlingsorganen syntes det vara cn avsevärd nackdel, att

man inte kunde hämta ledning ur cn aktsamling, ägnad att belysa tillsyns-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H ur 1956

Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1956

myndighetens praxis. Den av tillsynsmyndigheten verkställda granskningen

°rde dartor leda till meddelandet av riktlinjer, lämpligen exemplifierade

med beslut, om hur olika situationer skulle bedömas.

Utredningen framhåller vidare betydelsen av den rådgivande och upp-

ysande verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid k u r s e r och

konferenser, samt understryker vikten av att tillsynsmyndigheten på

detta satt aktivt engagerar sig vid det praktiska handhavandet av för-

säkringen.

fråga om tillsynsmyndighetens inspektionsverksamhet uppe­

håller sig utredningen huvudsakligen vid den lokala inspektionen. Dess

syfte vore att kontrollera redogörarnas verksamhet, särskilt i fråga om

avgiftsuppbord, fristämpling, medlemsintagning, utgivning av ersättning

samt redogorarkontrollen av medlemmars arbetslöshet. En klar uppfattning

om en redogorares skötsel av sitt uppdrag kunde inte erhållas endast ge-

ett kort besök och nåSon timmes granskning av hans handlingar utan

arfor erfordrades att vederbörande inspektör i viss utsträckning kunde

tolja redogorarens verksamhet, närvara vid utbetalning av ersättning, «e-

~mtal mCd dC arbetslösa medlemmarna göra sig underrättad om deras

lorhallanden av betydelse för ersättningsrätten samt söka kontakt med ar­

betsgivarna på orten och med sjukkassan för att stickprovsvis kontrollera

att ersättning från denna och arbetslöshetskassan inte uttagits samtidigt.

Självfallet vore det inte möjligt att med en sådan inspektionsverksamhet

na mer an en ringa del av samtliga avdelningar varje år med hänsyn till

att avdelningarnas antal numera uppginge till ca 10 000. För att tillsyns­

myndigheten skulle erhålla inblick i de olika kassornas sätt att lokalt full­

göra små uppgifter vore det emellertid nödvändigt att ett inte alltför litet

antal stickprov kunde tagas genom dessa s. k. punktinspektioner, vid vilka

även klarlades det sätt, på vilket den lokala arbetsförmedlingen fullgjorde

små uppgifter gentemot arbetslöshetsförsäkringen.

Vad angår tillsynsmyndighetens reviderande uppgifter erinrar

utredningen om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsförenings-

agen ager förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i gransk­

ningen av kassastyrelsens förvaltning och kassans räkenskaper.

Frågan om i vilken utsträckning det skall åligga tillsynsmyndigheten att

granska arbetslöshetskassornas räkenskaper, är enligt utredningens mening

beroende på hur långt man anser sig böra sträcka tillsynen över kassorna.

Enligt 32 § arbetslöshetskasseförordningen hade tillsynsmyndigheten möj­

lighet till en ingående granskning av erkänd arbetslöshetskassas ekonomiska

verksamhet och räkenskaper. Det nu tillämpade systemet inom försäk­

ringen vore i princip upplagt på en detaljerad revision av kassornas räken­

skaper. Hos tillsynsmyndigheten anställd tjänsteman granskade kassas

ekonomiska verksamhet och undertecknade även revisionsberättelsen.

Utredningen fortsätter.

153

Med hänsyn till den stora omfattningen av arbetslöshetskassornas eko­

nomiska rörelse och de relativt stora statsbidrag, som utgår till verksamhe­

ten, är det helt naturligt angeläget att en ur alla synpunkter tillfredsstäl­

lande granskning göres. Enligt utredningens mening är det, även om på se­

nare år allt flera kassor anlitat auktoriserade revisorer, emellertid inte rim­

ligt, att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har

andra arbetsuppgifter, skall åläggas det ansvar som åvilar en revisor när det

gäller granskningen av arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet.

Skall tillsynsmyndigheten i fortsättningen handha revisionen av kassornas

bokföring, torde en omläggning av verksamheten bli nödvändig. Den tjänste­

man, som undertecknar revisionsberättelsen, bör kunna göra det i vetskap

om att granskningen av bokföringen motsvarar de krav, som skäligen kan

ställas på den. För att uppnå detta skulle tillsynsmyndigheten behöva en

särskild revisionsavdelning.

Fördelen med alt lägga den kamerala revisionen hos tillsynsmyndighe­

ten skulle närmast vara, att denna därigenom finge särskilda förutsättningar

att påverka uppläggningen av kassornas bokföring och få sina önskemål

tillgodosedda beträffande exempelvis redovisning av understödsutgivning

och avgiftsinbetalning. Dessa syften kan emellertid även nås genom en in­

spektion, vilken icke förbindes med kameral revision. Under alla förhållan­

den måste tillsynsmyndighetens inspektörer även i fortsättningen utöva

granskning av utgivning av ersättning, register, avgiftsindrivning samt hu­

vudkontorens direktiv till och kontroll över de lokala redogörarna. Den vik­

tiga funktionen att vara förbindelseman mellan kassan och tillsynsmyndig­

heten, som nu utövas av tillsynsmyndighetens revisor, måste upprätthållas.

En minskning, om än i mindre omfattning, i försäkringsbyråns nuva­

rande åligganden kan tänkas, om tillsynsmyndighetens kamerala revision

upphörde och ersattes med anordningen att den kamerala revisionen av

kassorna ombesörjdes av yrkesrevisorer — godkända granskningsmän el­

ler auktoriserade revisorer. Anlitandet av yrkesrevisorer kan ske i olika

former. En lösning synes vara att kassorna gemensamt ordnar ett revi-

sionsinstitut. Frågan härom har upptagits till behandling av kassorna.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighe­

tens inre organisation. Emellertid säger sig utredningen ha bi­

bringats den uppfattningen, att en förstärkning av försäkringsbyråns or­

ganisation är nödvändig för att tillsynen skall kunna fullgöras i den om­

fattning och enligt de riktlinjer, som föreslagits av utredningen.

En av utredningens ledamöter, hr Hagård, har — med hänsyn till för-

säkringsdelegationens centrala ställning inom försäkringen och dess vik­

tiga funktion vid avgörandet av ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen

betydelsefulla frågor — ansett att utredningen hort ingående pröva delega­

tionens sammansättning och ställning.

Yttrandena

De frågor, som behandlas i förevarande avsnitt, har inte tilldragit sig

någon större uppmärksamhet under remissbehandlingen.

Med hänsyn till den betydelse statsbidragen kommit att få för försäk­

ringen anser Handelns arbetsgivareorganisation att frågan om införandet

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

154

av ett besvärsinstitut redan nu bör övervägas. Organisationen understryker

vidare vikten av att en samling av tillsynsmyndighetens prejudicerande

beslut skyndsamt kommer till stånd till ledning för kassorna och arbets­

förmedlingsorganen.

I likhet med utredningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det inte rim­

ligt, att tjänstemän hos tillsynsmyndigheten, som till huvuduppgift har

andra arbetsuppgifter, ålägges det ansvar som åvilar en revisor när det

gäller arbetslöshetskassornas ekonomiska verksamhet. Det vore mest ända­

målsenligt att — i likhet med vad som föreskrives i lagen om försäkrings­

rörelse — i arbetslöshetskasseförordningen intoges föreskrift om viss skyl­

dighet för erkänd arbetslöshetskassa att anlita auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman. Styrelsen delade vidare utredningens uppfatt­

ning, att en förstärkning av försäkringsbyråns organisation vore nödvändig

för att tillsynen skulle kunna fullgöras i den omfattning och enligt de rikt­

linjer, som utredningen närmare angivit. Det vore styrelsens avsikt att

snarast möjligt upptaga frågan om en sådan förstärkning av försäkrings-

byrån att byråns organisation komme att motsvara arbetslöshetsförsäk­

ringens nuvarande läge samt att därefter hos statsmakterna göra framställ­

ning om erforderlig utökning av byråns personal.

Tjänstemännens centralorganisation hälsar med tillfredsställelse, att ut­

redningen föreslagit en förstärkning av försäkringsbyråns organisation.

Försäkringsbyråns uppgift borde inte vara en kritisk kontroll utan utformas

som en konsultativ verksamhet. Sådana uppgifter som utarbetande av en

prejudikatsamling och anordnande av informationskonferenser hade med

nuvarande organisation inte tillräckligt kunnat beaktas.

Enligt vad försäkringsinspektionen uttalar förefölle det inte uteslutet, att

i en frivillig arbetslöshetsförsäkring, som vore grundad på branschvis or­

ganiserade kassor, det ännu lättare än i en allmän obligatorisk och mera

enhetligt organiserad försäkring kunde uppstå konflikter mellan önskemå­

let att å ena sidan göra försäkringen så effektiv som möjligt och å andra

sidan undvika att den bidroge till att hämma en sådan rörlighet på arbets­

marknaden, som kunde befinnas önskvärd. I organisationen och bestäm­

melserna funnes åtskilliga drag, som visade att man varit uppmärksam

på denna fara och sökt göra den så liten som möjligt. Frågan vore emeller­

tid, om det inte kunde övervägas att söka skaffa ytterligare garantier för

att förhållandena på arbetsmarknaden ännu mer uppmärksammades i till­

synsarbetet — antingen så att representationen för arbetsmarknadsstyrel­

sen i arbetslöshetsförsäkringsdelegationen förstärktes eller genom att che­

fen för arbetsmarknadsstyrelsen finge fullmakt att på vissa indikationer

överföra beslutanderätten i frågor, som vore av vikt med hänsyn till behovet

av en lämplig rörlighet på arbetsmarknaden, till arbetsmarknadsstyrelsen.

Försäkringsinspektionen visste inte om bestämmelserna i instruktionen för

arbetsmarknadsstyrelsen skapade tillräcklig garanti i berörda hänseenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

44

år 1956

155

Inspektionen ifrågasatte dock om det inte med hänsyn till nämnda problem

kunde vara skäl att överväga försäkringsdelegationens sammansättning och

ställning på det sätt reservanten Hagård föreslagit.

Även statskontoret tar upp frågan om försäkringsdelegationen och hän­

visar till det enligt dess mening anmärkningsvärda förhållandet, att fler­

talet ledamöter i denna delegation utgöres av representanter för de erkända

arbetslöshetskassorna (3 av 5 ledamöter). Med hänsyn till arbetsmarknads­

styrelsens ställning som tillsynsmyndighet för ifrågavarande försäkrings-

verksamhet torde starka skäl få anses tala för den reservationsvis fram­

förda uppfattningen, att en översyn av delegationens sammansättning och

ställning vore motiverad. Av de uppgifter, som i betänkandet lämnats an­

gående tillsynsverksamhetens bedrivande, syntes vidare framgå, att till­

synsmyndighetens befogenheter i vissa hänseenden vore oklara och att

praxis beträffande exempelvis prövningen av fall av arbetsvägran måhända

gått längre än som ursprungligen avsetts. Med hänsyn härtill samt i be­

traktande jämväl av de uttalanden, som vid försäkringens tillkomst gjordes

om önskvärdheten av att undgå en byråkratisering av verksamheten och

olämpligheten av att insnöra kassornas lokala förvaltning i enhetliga och

stela normer, syntes det statskontoret påkallat, att frågan om tillsynsverk­

samhetens uppgifter och organisation gjordes till föremål för särskild

undersökning.

Svenska arbetsgivareföreningen instämmer i detta avseende i hr Hagårds

reservation.

Departementschefen

I likhet med utredningen anser jag, att frågan om införande av ett be-

svärsinstitut inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör upptagas i föreva­

rande sammanhang.

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i de befogenheter, som en­

ligt gällande bestämmelser tillkommer tillsynsmyndigheten. Även enligt

min mening hör de bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen, som

reglerar tillsynsverksamheten, lämnas oförändrade i sak.

Ett viktigt led i tillsynsverksamheten utgör den granskning av kassornas

beslut i enskilda ersättningsärenden, som verkställes i anledning av in­

komna rapporter om avvisande av lämpligt arbete m. m. I likhet med ut­

redningen finner jag angeläget att denna granskning, som i viss mån kan

sägas utgöra en ersättning för ett besvärsinstitut, inte begränsas. Det är

vidare önskvärt, att den praxis, som utbildat sig eller kommer att utbilda

sig på hithörande område, på lämpligt sätt offentliggöres genom tillsyns­

myndighetens försorg.

Vad utredningen anfört om betydelsen av den rådgivande och upplysande

verksamhet, som bedrives genom föreläsningar vid kurser och konferenser,

samt om inspektionsverksamhet vill jag understryka.

Kungl. Maj.ts proposition nr l li år 1956

156

Enligt arbetslöshetskasseförordningen ar kassa skyldig att när som helst

bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans

räkenskaper. I praktiken tillgår härvid så, att tjänstemän, anställda på ar­

betsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå, utses att vara revisorer i kas­

sorna. Både utredningen och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat betänklig­

heter mot att ifrågavarande tjänstemän ålägges det ansvar, som revisors-

sysslan medför. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen skulle det vara mest ända­

målsenligt att anlita auktoriserade revisorer eller godkända gransknings-

män. Även utredningen har — dock utan att framlägga något förslag —

varit inne på denna tanke och i samband därmed upplyst, att kassorna

själva tagit upp frågan om inrättande av ett gemensamt revisionsinstitut.

I avvaktan på det resultat, vartill detta initiativ kan leda, anser jag mig

f. n. inte böra föreslå någon ändring i nu gällande regler om revision. Jag

vill erinra om att tillsynsmyndigheten enligt 77 § understödsföreningslagen

har befogenhet att utse en revisor i varje kassa. Om så skulle anses påkal­

lat kan tillsynsmyndigheten med stöd av detta stadgande utse vrkesreviso-

rer att granska kassornas räkenskaper.

Utredningen har inte behandlat frågan om tillsynsmyndighetens inre or­

ganisation och jag är inte beredd att nu upptaga denna fråga eller någon

del därav till prövning. Det av en reservant inom utredningen samt vissa

remissorgan väckta spörsmålet om försäkringsdelegationens sammansätt­

ning och ställning bör således inte prövas i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år 1956

Statsbidragsbestämmelser samt kostnadsberäkning

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt den förut omnämnda förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) ut­

går statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor såsom grundstatsbidrag,

daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

Grundstatsbidrag utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, med

dels ett grundbelopp av två kronor 25 öre vid en daghjälp av fem kronor

50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona, varmed

daghjälpen överstiger fem kronor 50 öre. Grundstatsbidraget får dock icke

i något fall lippgå till högre belopp än fem kronor för varje understödsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall

grundstatsbidraget utgå med 40 procent av det fastställda beloppet.

Daghjälpsbidraget utgår för kalenderår med viss procentuell andel av

kassans sammanlagda kostnader för daghjälp under tid av året, då anta­

gande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande, efter avdrag dock från

nämnda kostnader av belopp, som svarar mot grundstatsbidraget. Procent­

talet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per medlem

och år. Daghjälpsbidrag utgår först då antalet understödda dagar per års-

157

medlem överstiger tre. Daghjälpsbidragsprocenten stiger från 3,0 vid 3,25

understödsdagar till 75,0 vid 26—35 understödda dagar per årsmedlem.

Familjetilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp motsvarande 75

procent av kassans sammanlagda utgifter för familjetillägg under året.

Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till

antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlems­

bidrag), dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode

till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidrag

utgår med fem kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som

inte överstiger 3 000, med fyra kronor per årsmedlem för det antal års­

medlemmar, som överstiger 3 000 men inte 25 000, och med tre kronor per

årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som överstiger 25 000.

För kassa, i vilken medlemmarna är fördelade i olika understödsklasser,

beräknas grundstatsbidraget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört

att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av-

året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,

räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet

till dess antagandet upphörde att gälla.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan. Kassa kan dock

efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det

bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet. Om särskilda skäl

föreligger därtill, kan efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa utbe­

talas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag, som

belöper å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio tion­

delar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kan antagas

belöpa på samma tid.

Utredningen

Eftersom frågan om finansieringssystemet, kostnadsfördelningen samt

statsbidragets former och belopp behandlats i utredningens år 1952 avgivna

betänkande, har utredningen i förevarande sammanhang endast upptagit

frågor rörande vissa smärre ändringar i statsbidragsförordningen.

Utredningen anför, att enligt den praxis som utbildat sig tillsynsmyndig­

heten kan rikta erinran mot kassas beslut och även innehålla statsbidraget

i ett enskilt fall. Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur

att statsbidrag inte bör kunna utgå om tillsynsmyndigheten funnit, att en

medlem inte bort tillerkännas ersättning. En särskild bestämmelse härom

finner utredningen inte nödvändig.

Beträffande grundstatsbidraget framhåller utredningen, alt fall kunde

uppkomma, där daghjälp skulle utgå med lägre belopp än det för kassan

eller klassen gällande. Daghjälpen kunde sålunda komma att minskas på

grund av den s. k. sextonveckorsregeln, överförsäkringsreglerna eller de

Kungl. Maj:ts proposition nr

144

är 1956

158

föreslagna bestämmelserna om nedsättning av ersättningsbeloppet. Efter­

som grundstatsbidraget utginge med visst bestämt belopp och inte med viss

andel av daghjälpskostnaderna, uppkomme fråga, huruvida grundstats­

bidraget skulle reduceras i de här avsedda fallen. Utredningen föreslår, att

grundstatsbidraget nedsättes till hälften, då halv daghjälp utgår till försäk­

rad, som utför arbete mer än två men ej över fyra timmar, men att helt

grundstatsbidrag utgives, då halv daghjälp utgår samtidigt med halv sjuk­

penning. I övriga fall, där försäkringsersättning utgår, föreslås helt grund­

statsbidrag skola utgivas.

Beträffande daghjälpsbidraget har utredningen anfört bl. a. följande.

Daghjälpsbidrag utgår med 75 procent i det fall antalet ersatta dagar per

medlem uppgår till 26—35. Överstiger antalet dagar 35, beräknas daghjälps-

bidragsprocenten genom att 75 multipliceras med 35/n, där n betecknar an­

talet ersatta dagar per medlem. Daghjälpsbidraget kommer därför att utgå

med en sjunkande procent av kostnaderna för ersättningar allteftersom

antalet ersatta dagar per medlem stiger över 35. En effektivisering av arbets­

löshetsförsäkringen bör enligt utredningens mening genomföras även i det

avseendet, att kassorna beredes ökade möjligheter att utge ersättning i viss

utsträckning även i de fall arbetslösheten skulle bli mera omfattande.

Man torde inte alltid eller för alla yrkesgrupper kunna förvänta, att arbets­

linjen skall kunna genomföras så snabbt att avsedd lättnad uppnås för

arbetslöshetskassorna inom den tid man närmast åsyftat. Vidare kan fram­

hållas, att det ur såväl samhällets som den enskilde individens synpunkt

är lämpligare att ersättning utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från

den helt av allmänna medel bekostade kontantunderstödsverksamheten. Ut­

redningen föreslår därför att den nuvarande begränsningen av daghjälps­

bidraget slopas. Daghjälpsbidraget bör således utgå med 75 procent av kost­

naderna för daghjälp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet under­

stödda dagar per medlem uppgår till eller överstiger 26.

Enligt utredningens förslag skall daghjälpsbidrag inte utgå vid halv er­

sättning. Ej heller skall dag, för vilken halv ersättning utgått, medräknas

vid fastställandet av daghjälpsbidragsprocenten för klassen eller kassan.

Utredningen föreslår vidare, att bestämmelserna om daghjälpsbidrag

kompletteras med en föreskrift, att reglerna för beräkning av sådant bidrag

i fall då antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upp­

hört att gälla under ett kalenderår skall äga motsvarande tillämpning be­

träffande fall, då en kassas klassindelning ändrats under kalenderåret.

Därjämte föreslår utredningen en ändring i bestämmelserna om utbetal-

ning av förskott å statsbidrag. Enligt de nuvarande bestämmelserna kunde,

anför utredningen, statsbidraget i viss utsträckning utbetalas kvartalsvis i

efterskott. F. n. hade kassa att till tillsynsmyndigheten insända rapport

över verksamheten under envar av perioderna januari—februari, mars__

april etc. Om tillsynsmyndigheten funne det erforderligt, vore kassa dock

skyldig att avgiva sådan rapport för varje kalendermånad. Om huvudregeln

tillämpades, komme redovisningsperioderna inte att sammanfalla med kvar­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H ur 1956

159

tal. Ville en kassa göra framställning om avräkning för exempelvis första

kvartalet, måste särskild redovisning upprättas för den tredje månaden i

kvartalet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill en bestämmelse inne­

bärande att kassa efter utgången av två redovisningsperioder må erhålla

utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen kan antagas

belöpa å perioderna.

Den omständigheten att utredningen föreslår införande av ett försäk­

ringsår omfattande tiden 1/9—31/8 bör enligt utredningens mening inte

medföra någon ändring i fråga om beräkningen av statsbidraget. Detta

borde fortfarande beräknas per kalenderår.

Utredningen har å s. 242—246 i betänkandet redovisat sina kostnads­

beräkningar. Den del av utredningens arbete som redovisas i före­

varande betänkande avsåge, framhåller utredningen, i stor utsträckning

tekniska justeringar och förenklingar på olika punkter. I vissa avseenden

hade utredningen också sökt att utan några mera väsentliga kostnadsök­

ningar åstadkomma skäligare tillämpning och därmed ökad effektivitet. I

viss mån komme de redovisade orsakerna till kostnadsstegringar att balan­

seras av åtstramningar på andra punkter.

Den kostnadsökning som föranleddes av de föreslagna ändringarna i

karensbestämmelserna kunde förutsägas inom tämligen snäva gränser. På

grundval av stickprovsundersökningar vore det ganska rimligt att antaga

att dessa ändringar komme att medföra en genomsnittlig ökning av ersätt-

ningsfrekvensen med 4 procent inom hela försäkringen, åtminstone så

länge arbetslösheten hölle sig på en måttlig nivå. Under förutsättning av

en arbetslöshet, som med nuvarande regler resulterade i en ersättnings-

frekvens motsvarande 2,5 ersättningsdagar per medlem och år (genomsnit­

tet för de senaste tio åren) kunde ökningen av statens kostnader för arbets­

löshetsförsäkringen beräknas till i runt tal 1,3 milj. kronor. Utginge man

i stället från ett arbetsmarknadsläge, vilket med nuvarande regler skulle

ge en dubbelt så hög ersättningsfrekvens som den de tio senaste åren, d. v. s.

fem dagar per medlem och år, skulle kostnadsökningen med i övrigt oför­

ändrade förutsättningar beträffande medlemsantal och ersättningsbelopp

kunna beräknas till ca 3,2 milj. kronor.

De av ändringarna i karensbestämmelserna föranledda ökningarna av

statens kostnader skulle således, fortsätter utredningen, kunna antagas

ligga mellan 1,3 och 3,2 milj. kronor. En viss förhöjning av den senaste

tioårsperiodens ersättningsfrekvens finge man av olika skäl räkna med.

Därtill komme vissa mindre kostnadsökningar i samband med andra änd­

ringsförslag. Under förutsättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknads­

läge syntes det realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av 2 å 3

milj. kronor per år. Här avsåges emellertid endast automatiska höjningar.

De ökningar, som kunde föranledas av en utökning av de försäkrades krets

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

ur 1956

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

eller av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kas­

sor, fölle utanför dessa beräkningar.

Såsom kommer att framgå av det följande föreslår utredningen, att den

förordade nya lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring skall träda i kraft

den 1 september 1956 men att vissa möjligheter skall föreligga för kas­

sorna att tillämpa den nuvarande lagstiftningen t. o. m. den 31 augusti 1957.

I samband med behandlingen av kostnadsfrågan uttalar utredningen, att

endast ett fåtal kassor kunde antagas börja tillämpa de nya bestämmelserna

redan den 1 september 1956. För flertalet kassor komme troligen dessa

bestämmelser i full tillämpning först ett år senare. Detta innebure, att kost­

nadsökningarna i mycket ringa grad kunde beräknas belasta statsbudgeten

åren 1956j57 och 1957/58. Först budgetåret 1958/59, då de nya bestämmel­

serna varit i tillämpning ett helt år, komme ändringarnas effekt på kost­

naderna att göra sig gällande i full utsträckning.

Utredningens förslag beräknas medföra en ökning av de på de försäk­

rade fallande kostnaderna med uppskattningsvis ca 4 procent. I allmänhet

behövde denna ökning inte leda till höjning av avgifterna, då ökningen

merendels kunde inrymmas i förefintliga säkerhetsmarginaler.

Yttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den i och för sig berättigade

differentieringen i fråga om statsbidraget vid halv försäkringsersättning

framtvingar en statistisk uppdelning på de olika kategorierna, vilken med­

för ett merarbete. Det vore enligt styrelsens uppfattning av administrativa

skäl önskvärt, att enhetlighet uppnåddes. Då halv ersättning i samband

med halv sjukpenning torde bli det dominerande, borde det av utredningen

föreslagna statsbidraget i dessa fall, d. v. s. helt grundstatsbidrag, tillämpas

även för ersättning i samband med halv arbetsdag. Någon fråga av större

ekonomisk betydelse kunde detta knappast vara. Viss kompensation erhölles

för övrigt genom att de halva dagarna inte medräknades vid beräkning av

daghjälpsbidraget. Styrelsen förutsatte, att antalet fall då halv ersättning

utginge i samband med halv arbetsdag komme att bli tämligen begränsat,

och komme att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa fall för att förhindra

ett obehörigt utnyttjande av de förordade bestämmelserna.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser utgår förvalt-

ningsbidrag bl. a. för arvode till styrelseledamot, som utsetts av tillsyns­

myndigheten. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att detta arvode nu

fastställes av tillsynsmyndigheten såsom ett arvode per sammanträde, var­

vid antalet arvoden maximeras. Som regel ägde ifrågavarande styrelse­

ledamot inte rätt att utöver nämnda arvode mottaga någon ersättning från

kassan. De nuvarande ersättningsbestämmelserna vore för snäva. Det syntes

rimligt, att tillsynsmyndighetens styrelseledamot erhölle möjlighet att del-

taga i årsmöten, som förlagts till annan ort än den där kassans huvud-

161

kontor vore beläget, och få sina kostnader härför täckta av statsmedel. Det­

samma gällde om styrelseledamoten för sin egen information deltoge i

instruktionskurser, anordnade av tillsynsmyndigheten eller kassan. Den

ifrågasatta rätten till förvaltningsbidrag borde kunna komma till stånd

genom att det nu använda ordet »arvode» utbyttes mot »ersättning».

Styrelsen uttalar vidare, att möjligheten att erhålla förskott i vissa fall

utnyttjas även då direkt behov av dylikt förskott inte föreligger. Här­

igenom åsamkades tillsynsmyndigheten en onödig administrativ belastning.

Utbetalning av förskott borde göras beroende av om behov av dylikt för­

skott förelåge på grund av utbetalning av försäkringsersättning. I stats-

bidragsförordningen borde därför intagas en bestämmelse, som gåve till­

synsmyndigheten möjlighet att i varje enskilt fall bedöma behovet av för­

skottsmedel.

Slutligen framhåller styrelsen, att de nuvarande bestämmelserna om att

kassornas bokföring och beräkningen av statsbidrag skulle ske kalender-

årsvis innebure, att kassorna belastades med arbete med bokslut m. m. just

under den tid av året, då arbetslösheten framförallt i kassor med säsong­

arbetslöshet vore som mest omfattande. Den regelbundna säsongarbetslös­

heten under vintern komme att delas på olika redovisningsår, vilket ur

olika synpunkter kunde vara till nackdel.

Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser det önsk­

värt att bokföringsåret sammanfaller med det föreslagna fasta försäkrings­

året.

Statskontoret erinrar beträffande förslaget om upphävande av den nu­

varande maximigränsen för beräkningen av daghjälpsbidraget om att detta

spörsmål tidigare varit föremål för statsmakternas prövning vid såväl 1941

som 1946 års riksdagar utan att föranleda någon åtgärd. Utgångspunkten

syntes härvid ha varit den, att arbetslöshetsförsäkringen som sådan inte

kunde anses lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna av

en arbetslöshet, som tagit större omfattning. I betänkandet hade inte anförts

sådana omständigheter, att tillräckliga skäl kunde anses föreligga att frångå

den hittills tillämpade principen i fråga om avvägningen av daghjälps­

bidraget.

Statskontoret erinrar vidare om att ämbetsverket i utlåtande över utred­

ningens tidigare förslag framhållit, att detta förslag måste medföra en

övervältring av kostnaderna på statsverket, vilket strede mot grundtanken

med försäkringsverksamheten. Statskontoret hade där vidare framhållit, att

därest hinder skulle anses föreligga för erforderlig höjning av avgifterna,

en omläggning av grunderna för daghjälpsbidraget finge övervägas. Stats­

kontoret vidhölle och funne anledning än en gång understryka sin sålunda

uttalade uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956

It — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr lii

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Departementschefen

Frågan om finansieringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt statsbidragets former och belopp behandlades av riksdagen år 1953 och har därför inte iipptagits av utredningen i dess nu förevarande betänkande. Anledning sak­ nas även enligt min mening att nu ånyo diskutera dessa grundläggande spörsmål. Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa speciella s t a t s b i- dragsfrågor, som aktualiserats av utredningen eller i remissytt­ randena.

Det ligger i sakens natur, att statsbidrag inte bör utgå till utgifter, som en kassa utbetalat i strid mot arbetslöshetskasseförordningen eller kassans stadgar. Om tillsynsmyndigheten vid granskningen av ett enskilt försäk- ringsärende finner, att kassan utbetalat ersättning trots att sådan ej bort utgå eller att kassan utbetalat för högt belopp, bör därför statsbidrag ej beräknas på vad som utgivits felaktigt. Så sker ej heller, ty enligt den praxis som utbildat sig innehåller tillsynsmyndigheten statsbidraget i dylika fall. Någon direkt bestämmelse härom finns inte f. n. och torde, såsom utredningen funnit, ej heller vara erforderlig.

Utredningen har föreslagit, att grundstatsbidraget skall nedsättas till hälften, då halv daghjälp utgår till försäkrad som utför arbete i högst fyra timmar. I andra fall skall enligt förslaget grundstatsbidrag utgå med fullt belopp även om daghjälpens belopp nedsättes. Helt grundstatsbidrag skall sålunda utgå t. ex. om daghjälpens belopp minskas med tillämpning av överförsäkringsreglerna eller halv daghjälp utgives samtidigt med halv sjukpenning. Mot de föreslagna reglerna har vid remissbehandlingen endast gjorts en invändning. Arbetsmarknadsstyrelsen har med hänvisning till de administrativa olägenheter en särredovisning skulle medföra föreslagit, att helt grundstatsbidrag skall lämnas även då halv daghjälp utgår till försäkrad enligt fyratimmarsregeln. För egen del kan jag inte tillstyrka, att statsbidrag i ifrågavarande fall lämnas i större utsträckning än utred­ ningen föreslagit. Det skulle emellertid utan tvivel innebära en administ­ rativ fördel att ha enhetliga regler beträffande statsbidrag i de båda fall, då halv ersättning skall kunna utgå. En sådan enhetlighet kan vinnas genom att grundstatsbidraget nedsättes till hälften även då halv ersättning utgår jämsides med halv sjukpenning. Då en regel härom inte torde komma att leda till någon mera betydande belastning av kassorna, förordar jag att en dylik regel genomföres.

Utredningens förslag i övrigt rörande grundstatsbidraget kan jag biträda. I fråga om daghjälpsbidraget föreslår utredningen, att den nuvarande begränsningen vid 35 ersättningsdagar per årsmedlem slopas. Daghjälps­ bidraget skall enligt förslaget utgå med 75 procent av kostnaderna för dag­ hjälp, minskade med grundstatsbidrag, då antalet understödda dagar per

163

medlem uppgår till eller överstiger 26. Statskontoret framhåller härut-

innan, att utredningen inte anfört sådana omständigheter, att tillräckliga

skäl kan anses föreligga att frångå den hittills tillämpade principen i fråga

om avvägningen av daghjälpsbidraget. Frågan synes ha ringa praktisk

betydelse, då det är osannolikt att arbetslösheten för viss kassa eller klass

kommer att överstiga 35 ersättningsdagar per årsmedlem. Det synes emel­

lertid inte motiverat att statsbidragsandelen i en kassas utgifter skall

minska, om nämnda gräns verkligen i något undantagsfall skulle uppnås.

Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Ej heller i övrigt

har jag något att invända mot utredningens förslag beträffande daghjälps­

bidraget.

Vid behandlingen av frågan om försäkringens omfattning har jag före­

slagit, att registrering av erkänd arbetslöshetskassa må ske under villkor

att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än

som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av ersätt­

ning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Finnes dylikt

villkor böra uppställas, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att be­

stämma efter vilka grunder medlemsbidraget skall utgå.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit sådan ändring av bestämmelserna

om förvaltningsbidrag, att kassa skall kunna erhålla bidrag motsvarande

vad som utbetalats till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten,

icke blott i form av arvode utan även såsom ersättning exempelvis för

resekostnader. Jag har ingenting att invända mot en sådan utvidgning av

statsbidraget, vilken inte torde komma att medföra större ekonomiska

konsekvenser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten meddelar närmare

bestämmelser angående vilka ersättningar som må utges till ifrågavarande

styrelseledamöter.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i avsnittet rörande försäk­

ringens omfattning föreslagit, att statsbidrag till ersättning åt ålderspen­

sionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar varje försäk­

ringsår efter det, under vilket vederbörande fyllt 67 år.

I fråga om bestämmelserna rörande utbetalning av statsbidrag i förskott

under löpande kalenderår har utredningen inte föreslagit annan ändring

än att den nu föreskrivna beräkningen kvartalsvis skall ersättas med

beräkning för fyramånadersperioder. Omläggningen är föranledd av att

kassornas redovisningar numera som regel lämnas för två månader i taget.

Mot detta förslag har jag i och för sig intet att erinra. Arbetsmarknads­

styrelsen har emellertid föreslagit, att förskottsbestäxnmelserna skall ändras

även i ett annat avseende. F. n. gäller att kassa har rätt att efter varje

kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag som

skäligen kan antagas belöpa på kvartalet. När särskilda skäl äro därtill

kan eltcr tillsynsmyndighetens beprövande förskott utbetalas i viss större

Kungl. Maj. ts proposition nr lbb år 1956

164

utsträckning. Styrelsen anser, att varje utbetalning av statsbidrag bör göras

beroende av om behov därav föreligger på grund av utbetalning av försäk­

ringsersättning från kassan. Jag delar styrelsens uppfattning på denna

punkt. Bestämmelserna om förskottsutbetalning av statsbidrag bör därför

ersättas med en allmän föreskrift att förskott å statsbidrag om skäl därtill

föreligger må utbetalas efter tillsynsmyndighetens beprövande. Härvid bör

den maximeringsregel, som nu gäller i fråga om medlemsbidrag och dag-

hjälpsbidrag, kvarstå orubbad.

Arbetsmarknadsstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas sam-

organisation har i sina remissyttranden framfört önskemål om att kassor­

nas bokföringsår sammanfaller med försäkringsåret. Som skäl härför har

aberopats, att kassorna på grund av att bokföringen och beräkningen av

statsbidraget sker per kalenderår belastas med arbete med bokslut just

under den tid på året, då arbetslösheten framför allt i kassor med säsong­

arbetslöshet är som mest omfattande. För egen del är jag inte beredd att

nu föreslå en ändring av hithörande bestämmelser, vilka bygger på före­

skrifter i understödsföreningslagen.

Det är vanskligt att göra beräkningar av kostnaderna för arbets­

löshetsförsäkringen, eftersom ett flertal på kostnaderna inverkande fak­

torer, såsom arbetslöshetens omfattning, arbetslöshetsperiodernas längd

o. s. v., är osäkra. Utredningen framhåller, att de ändringar, som mera

påtagligt kommer att öka kostnaderna för försäkringen, avser karens­

bestämmelserna. Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på

grund av föreslagna detaljändringar. I viss mån kommer kostnadsökning­

arna emellertid att balanseras av kostnadsminskningar på andra punkter

till följd av skärpta bestämmelser. Utredningen räknar med en viss för­

höjning av den senaste tioårsperiodens ersättningsfrekvens. Under förut­

sättning av ett tämligen stabilt arbetsmarknadsläge synes det enligt utred­

ningen realistiskt att räkna med en sammanlagd höjning av statens kost­

nader för arbetslöshetsförsäkringen med 2 å 3 milj. kronor per år. De

ökningar, som kan föranledas av en utökning av de försäkrades krets eller

av särskilda dispositioner beträffande ersättningsrätten i enskilda kassor

faller utanför dessa utredningens beräkningar.

De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens för­

slag huvudsakligen på en punkt, som kan vara av betydelse i kostnads-

hänseende. I fråga om ålderspensionärerna föreslår jag en begränsning av

statsbidraget till ersättningskostnader till högst 78 dagar per medlem och

försäkringsår. En dylik inskränkning i rätten till statsbidrag måste inne­

bära en besparing i fråga om statsverkets kostnader i förhållande till utred­

ningens beräkningar. Det är emellertid inte möjligt att exakt ange, i vilken

grad kostnaderna kan komma att minska.

I det följande kommer jag att föreslå, att de nya bestämmelserna skall

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1H år 1956

165

träda i kraft den 1 september 1957. Till följd härav kommer budgetåret

1956/1957 inte att beröras av de nya bestämmelserna. Budgetåret 1957/1958,

då statsbidrag skall utbetalas för kalenderåret 1957, kommer att beröras

i någon mån men först budgetåret 1958/1959, då de nya bestämmelserna

varit i tillämpning ett helt år, kommer ändringarnas effekt på kostnaderna

att göra sig gällande i full utsträckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående och med led­

ning av vad i övrigt framkommit vid behandlingen av utredningens förslag

har inom socialdepartementet upprättats förslag till dels förordning om

erkända arbetslöshetskassor och dels förordning om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.

Innebörden av dessa förslag har i vissa delar erhållit sin belysning av det

redan anförda. Beträffande förslagens enskildheter må i övrigt anföras

följande.

Förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor

1—4 -§§.

Dessa paragrafer motsvarar 1—4 §§ i gällande förordning. Beträffande

det i 3 § angivna minimiantalet medlemmar hänvisas till vad som anförts

i avsnittet om försäkringens omfattning.

5 §•

Börande innehållet i denna paragraf, som saknar motsvarighet i nuva­

rande förordning, må hänvisas till vad under avsnittet om försäkringens

omfattning anförts rörande registrering av erkänd arbetslöshetskassa under

villkor om reducerat statsbidrag. Vidare hänvisas till 8 § tredje stycket i

förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

6

§•

Denna paragraf motsvarar 6 § i nuvarande förordning.

7

§•

I denna paragraf har intagits en definition av begreppet »försäkringsår».

8

§•

Gällande förordning innehåller i 5 § vissa bestämmelser om vad stad­

garna skall innehålla för att understödsförening skall kunna antagas till

erkänd arbetslöshetskassa. Dessa bestämmelser har i delvis omarbetad

form överförts till olika paragrafer i förslaget. Föreskriften att kassans

166

Kungl. Maj. ts proposition nr H4 år 1956

verksamhetsområde skall angivas i stadgarna har överförts till förevaran­

de paragraf.

9

§•

Denna paragraf motsvarar 7 § i gällande förordning. I 1 mom. anges de

personer, som skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa, och i 2 mom.

anges de, som skall vägras rätt att kvarstå i sådan kassa. 3 mom. innehåller

dispensregler.

1 mom. 1) och 2) överensstämmer helt med vad som nu gäller. Innebör­

den av 1 mom. 3) och 4) är att den, som inte är arbetstagare i försäkring­

ens bemärkelse eller som är arbetstagare uteslutande i förhållande till

sin make, skall vägras inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Från båda

dessa regler kan enligt 3 mom. dispens ges; härom hänvisas till vad som

anförts i avsnittet rörande försäkringens omfattning. Här må endast till­

läggas, att frågan huruvida en person är att anse som arbetstagare inte

bör bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena den dag, då in­

trädesansökningen göres. Om han brukar utföra arbete för annans räk-

ning bör hans ansökan om inträde med andra ord inte avslås av den anled­

ningen att han just vid ansökningstillfället inte utför dylikt arbete.

Bestämmelserna i 2 mom. 1 st. samt de därtill knutna dispensreglerna

i 3 mom. torde inte tarva några kommentarer utöver vad som anförts i den

allmänna motiveringen. Stadgandet i 2 mom. 2 st., vilket föreslagits av ut­

redningen och godtagits under remissbehandlingen, är nytt men överens­

stämmer med vad som redan nu tillämpas i praxis.

10

§.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i gällande förordning utom

i följande hänseenden. Bland de i 1 st. 4) upptagna diskvalifikationsgrun-

derna har i enlighet med utredningens förslag inte medtagits det i nuva­

rande förordning angivna fallet, att synnerlig arbetslöshetsrisk föreligger på

grund av osedlig vandel. Stadgandet i 1 st. 3) har tidigare avhandlats i av­

snittet om försäkringens omfattning. Enligt 1 st. 5) skall uteslutning kunna

ske inte blott — såsom nu är fallet — då medlem svikligen uppgiver eller

förtiger något förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till er­

sättning utan även då han svikligen uppgiver eller förtiger något förhål­

lande av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap.

I 2 st. har på förslag av utredningen införts en ny bestämmelse, enligt

vilken den som uteslutits på grund av svikligt förfarande må kunna vägras

återinträde. F. n. är detta inte möjligt och den som uteslutits måste därför

ges nytt medlemskap om han begär det. I 3 st. har intagits en föreskrift att

beslut om vägrat återinträde enligt 2 st. skall anmälas till tillsynsmyndig­

heten. Härigenom torde tillfredsställande säkerhet vinnas för att kassa inte

på oskäligt sätt utnyttjar möjligheten att vägra återinträde.

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

11

§•

Här stadgat förbud för kassa att införa andra diskvalifikationsgrunder

i fråga om medlemskap än som anges i förordningen överensstämmer i

sak med vad som gäller enligt 8 § i nuvarande förordning. Vad angår utlän­

ningar motsvarar paragrafen gällande 13 §, dock att det dar brukade ut­

trycket »utländsk medborgare» utbytts mot »den som ej är svensk med­

borgare» i syfte att under paragrafens tillämpning innefatta även statslösa

personer.

12

§.

Denna paragraf överensstämmer med 9 § i gällande förordning.

13 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 §, vari föresknves, att om med­

lem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än svikligt förfarande, på

grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till understöd, uteslut­

ningen skall anses ha skett först då löpande understödstid gått till ända.

Tvekan har rått om innebörden av uttrycket »löpande understödstid». En­

ligt utredningen har bestämmelsen givits den tolkningen, att understöds-

tiden avbrytes så snart den uteslutne fått arbete, även om detta varat endast

en dag. För att inte motverka villigheten att ta även kortvariga arbeten för­

ordar jag i anslutning till vad utredningen föreslagit, att bestämmelsen

uppmjukas så att uteslutningen träder i kraft först vid utgången av den

första period om sex dagar i följd, under vilken medlemmen inte för någon

dag företer intyg att han i föreskriven ordning sökt arbete hos den offent­

liga arbetsförmedlingen. Om medlemmen vid tidpunkten för beslutets fat­

tande har arbete eller av annan anledning då inte äger uppbära daghjalp,

är paragrafen inte tillämplig och beslutet träder i sådant fall i kraft ome­

delbart.

14 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i gällande förordning.

15 §.

Beträffande 1 st. hänvisas till vad som anförts i avsnittet om försäk­

ringsersättningarna.

I 2 st. har införts bestämmelser om när övergång mellan olika klasser

eller kassor skall anses hava ägt rum. Dessa bestämmelser, som inte har

någon motsvarighet i nuvarande förordning, syftar bl. a. till att förhindra,

att medlem med utnyttjande av medgiven respittid för avgiftsbetalnmg

skall kunna göra gällande att han retroaktivt skall uppflyttas till högre

daghjälpsklass än den där han är redovisad.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

16 §.

1 och 3 st. motsvarar 26 § i gällande förordning. Genom att hänvis-

nmg 8ores till 24 § i förslaget kommer den tid, för vilken fast medlems­

avgift uttages, att korrespondera med tid, för vilken medlem må tillgodo­

räknas avgift.

2 st. motsvarar 5 § 3) i nuvarande förordning.

17 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 11 §.

18 §.

Paragrafen överensstämmer med 17 § 1 mom. 1 st. 1 p. samt 2 och 3

st. ävensom 3 mom. i nuvarande förordning.

19 §.

Bestämmelser av samma innehåll som de i 1 mom. upptagna återfinnes

i 17 § 1 mom. 1 st. i gällande förordning.

Rörande 2 och 3 mom., vilka motsvarar 17 §-2 mom. i nuvarande förord­

ning, må hänvisas till vad som anförts om familjetilläggen i avsnittet om

försäkringsersättningarna.

20

§.

I denna paragraf, som motsvarar en del av 14 § 1 mom. i nuvarande för­

ordning, fastslås de grundläggande villkoren för rätt till ersättning, näm­

ligen att vederbörande skall vara över 16 år, arbetslös, arbetsför och oför­

hindrad att taga arbete.

21 §•

Bestämmelserna i 1 st. motsvarar 25 § i gällande förordning. Bestäm­

melsen i 2 st. är tillkommen på förslag av utredningen.

22 §•

Bestämmelserna i 1 st. har samma innebörd som 19 § 1 st. i nuvarande

förordning. I denna är inte angivet men förutsatt att medlem skall an­

skaffa intyg från arbetsförmedlingen, vilket skall ingivas till kassan vid

ansökan om ersättning. Uttrycklig bestämmelse härom har intagits i 2 st.

23 §•

Rörande innehållet i denna paragraf, som motsvarar 21 § 1 mom. 1__4 st.

i nuvarande förordning, må hänvisas till vad som anförts under avsnitten

om villkoren for ersättning och om ersättning vid säsongarbetslöshet.

I 21 § 1 mom. 5 st. i gällande förordning föreskrives, att vid tillämp­

ning av avgiftsvillkoren arbetslösheten i fall, då medlem frivilligt utan

giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande

skilts från arbetet och till följd härav varit avstängd från ersättning,

skall anses ha inträtt först vid avstängningstidens slut. I utredningens

169

förslag har intagits motsvarande bestämmelse. Arbetsmarknadsstyrelsen

har emellertid framhållit, att denna bestämmelse visserligen i princip vore

riktig men att den saknade ekonomisk och praktisk betydelse. Eftersom

den utgjorde en onödig minnesbelastning för redogörarna borde den enligt

styrelsens mening utgå. Jag ansluter mig till arbetsmarknadsstyrelsens upp­

fattning och någon motsvarighet till denna bestämmelse har därför inte

upptagits i departementsförslaget.

24 §.

Innehållet i denna paragraf har behandlats under avsnittet om försäk­

ringens omfattning. Paragrafen motsvarar 21 § 5 mom. i nuvarande för­

ordning.

25 §.

Denna paragraf avser överenskommelse om eller medgivande till rätt att

i erkänd arbetslöshetskassa tillgodoräkna tid, för vilken avgift erlagts till

annan kassa eller sammanslutning eller till främmande stats försäkring.

I dessa avseenden överensstämmer paragrafen i huvudsak med 21 § 2 mom.

i nuvarande förordning. Därjämte öppnar förevarande paragraf möjlighet

till att i de avsedda fallen hänsyn även tages till tid, som må tillgodoräk­

nas ehuru avgift ej erlagts. Härutinnan överensstämmer förslaget med vad

som förordats av utredningen.

26 §.

Första punkten motsvarar 21 § 4 mom. i gällande förordning. En kom­

plettering har gjorts så att full korrespondens uppnås med 25 § i förslaget.

Rörande innehållet i andra punkten hänvisas till vad som anförts rörande

det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret i avsnittet om villkoren för ersätt­

ning.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf ersätter 21 § 1 mom. sista st. i nu­

varande förordning, vari stadgas, att då medlem övergår från klass med

lägre daghjälp till klass med högre daghjälp eller från klass med begrän­

sade försäkringsförmåner till klass med större sådana förmåner, daghjälp

enligt bestämmelserna i den klass, till vilken medlemmen övergår, ej må

utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst 16 vecko-

avgifter eller fyra månadsavgifter, men att vid övergång till klass med

lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner bestämmelserna

i denna klass omedelbart skall tillämpas på honom.

Utredningen har framhållit, att syftet med förevarande bestämmelser

varit att skapa en viss garanti för att de försäkrade betalade avgifter för

den daghjälp de vid arbetslöshet komme att göra anspråk på samt att

förhindra ett kringgående av säsongrestriktioner genom att medlemmar i

kassor med sådana restriktioner under begränsningstidcn överginge till

andra kassor. I fråga om de försäkrades möjligheter att välja daghjälps-

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956

170

klass är emellertid, enligt vad utredningen upplyser, läget nu ett annat än

tidigare, enär klasstillhörighetsreglerna utformats så, att medlemmarna som

regel vore tvungna att tillhöra viss klass.

Rörande verkningarna av nuvarande s. k. 16-veckorsregel har utred­

ningen anfört, att om medlem i samband med tillfällig övergång till ett

annat yrkesområde flyttade över till en arbetslöshetskassa med sämre för­

måner, han vid återflyttning till den gamla kassan måste erlägga minst 16

veckoavgifter, innan han kunde komma i åtnjutande av de bättre förmåner,

som han fått behålla om han stått kvar i kassan. En medlem kunde på

detta sätt komma i ett sämre läge, om han toge anställning utanför kassans

verksamhetsområde, än om han stått kvar i den gamla kassan. Bestäm­

melserna kunde vidare i sin nuvarande utformning vara svåra att praktiskt

tillämpa i fall, då det inte gällde överflyttning till kassa med högre dag-

hjälp men väl till kassa med bättre försäkringsförmåner i övrigt. Hänsyn

skulle nämligen i sådana fall tagas till förekomsten av säsongrestriktioner

etc. Det vore bl. a. av dessa skäl angeläget med förenklade bestämmelser.

Utredningen har föreslagit, att 16-veckor sregeln inte skall gälla, då med­

lem vid tvingande klasstillhörighet övergår till klass med högre daghjälp

i samma eller annan kassa. Såsom ett synligt uttryck för att övergången

skett i vederbörlig ordning borde krävas, att minst en avgift erlagts i den

högre klassen. Hade han däremot stadgeenlig möjlighet att själv påverka

klasstillhörigheten, borde däremot 16-veckorsregeln alltjämt gälla. Denna

regel skulle även iakttagas i fall då medlem inte lämnat riktiga uppgifter

beträffande förhållanden, som kunde vara av betydelse för hans överflytt­

ning till högre daghjälpsklass. När det gällde övergång från klass med

säsongbegränsning till klass utan sådan begränsning inom samma kassa

borde 16-veckorsregeln bibehållas såvitt gällde tillämpning av begränsnings-

reglerna. Skedde flyttningen däremot mellan olika kassor, syntes 16-vec­

korsregeln kunna slopas även med avseende på säsongbegränsningen. Den

tillflyttade kassan kunde nämligen med andra berörda kassor träffa över­

enskommelse om undantag i fråga om rätten att vid flyttning tillgodoräkna

tidigare erlagda avgifter. Härigenom kunde en systematisk överflyttning

från säsongkassor motverkas.

Utredningen har övervägt, huruvida det inte skulle vara möjligt att i

förevarande sammanhang kräva ett lägre antal veckoavgifter än 16. Med

hänsyn bl. a. till att man genom det varselsystem som praktiserades sökte

att lång tid i förväg få kännedom om planerade driftnedläggelser eller

driftinskränkningar, fordrades emellertid ett relativt stort antal avgifter

för att en regel med 16-veckorsregelns syfte skulle vara effektiv. Utred­

ningen hade därför kommit till den uppfattningen att antalet avgifter icke

borde nedsättas.

Utredningens förslag i nu berörda hänseenden har inte mött någon gen­

saga under remissbehandlingen, och paragrafen har avfattats så att den i

sak överensstämmer med förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

28 §.

Rörande innehållet i denna paragraf, som ersätter 22 § 1—4 st. i nuva­

rande förordning, hänvisas till vad tidigare anförts om karenstiden under

avsnittet om villkoren för ersättning.

29 §.

Bestämmelserna i 1 mom. motsvaras i nuvarande förordning av 20 §

1 mom. 1 st. sista ledet och 2 mom. 1 st., under det att vad i 2 mom. av

förevarande paragraf stadgas ej har motsvarighet i gällande bestämmelser.

Rörande sistnämnda mom. må hänvisas till vad som anförts under avsnittet

om försäkringsersättningarna.

30 §.

Rörande överförsäkringsreglerna i 1 mom. hänvisas till vad därom an­

förts under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuvarande bestämmel­

ser härom återfinnes i 20 § 1 mom. 1 st. och 2 mom. 2 st. arbetslöshets-

kasseförordningen.

Vad angår 2 mom., som ersätter 20 § 3 mom. i nuvarande förordning,

må hänvisas till vad under nyssnämnda avsnitt anförts om rätt till ersätt­

ning i fall, då medlem åtnjuter understöd i anledning av arbetslöshet.

31 §.

1 mom. ersätter 23 § i gällande förordning och 2 mom. ersätter nuvarande

21 § 3 mom. I de gällande bestämmelserna föreslås här vissa ändringar,

vilka angivits under avsnitten om försäkringsersättningarna och försäk­

ringsåret.

32 §.

Denna paragrafs bestämmelser om att daghjälp inte skall utgå för vissa

dagar har behandlats under avsnittet om försäkringsersättningarna. Nuva­

rande bestämmelser återfinnes i 18 § i gällande förordning.

Såsom villkor för rätt till ersättning för annan helgdag än söndag anges

liksom f. n„ att medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efter­

följande vardag. I utredningsförslaget har använts uttrycket »oförvållat

arbetslös». Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att detta uttryck borde

utbytas mot det mera konkreta uttrycket »berättigad till daghjälp». Enligt

min mening kan det av arbetsmarknadsstyrelsen förordade uttrycket med­

föra viss begränsning av ersättningsrätten i förhållande till vad nu gäller.

Motsvarande torde i visst avseende även gälla det av utredningen före­

slagna uttrycket. Visserligen är det klart, att självförvållad arbetslöshet i

princip inte bör kunna åberopas för rätt till ersättning för påföljande eller

nästföregående helgdag. Men arbetslöshet, som fortsätter efter utgången av

sådan avstängningstid som stadgas i 36 §, bör kunna åberopas i före­

varande fall, ehuru denna arbetslöshet börjat såsom självförvållad. Jag har

därför föredragit nuvarande formulering.

172

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

33 och 34 §§.

I fråga om innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 20 § 4 mom.

och 22 § sista st. i den nuvarande förordningen, hänvisas till vad i den

allmänna motiveringen anförts rörande ersättning vid korttidsarbete och

säsongarbetslöshet.

35 §.

Paragrafen överensstämmer bortsett från vissa, huvudsakligen redak­

tionella jämkningar med 5 § 4) och 24 § i gällande förordning.

36 §.

Innehållet i denna paragraf, som motsvarar 15 § arbetslöshetskasseför-

ordningen, har behandlats i avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen m. m.

37 §.

Denna paragraf har samma innehåll som 16 § i nu gällande förordning.

38 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i arbetslöshets-

kasseförordningen, hänvisas till avsnittet rörande arbetslöshetskontrollen.

39 §.

Paragrafen har i huvudsak samma innehåll som 14 § 2 mom. i gällande

förordning.

40 §.

Rörande denna pragraf hänvisas till avsnittet om arbetslöshetskontrollen

m. m. Jfr 19 § sista st. och 25 § sista p. gällande förordning.

41 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fondbildning.

Gällande bestämmelser

Enligt 27 § arbetslöshetskasseförordningen skall erkänd arbetslöshets­

kassa såsom fond avsätta tillgångar motsvarande i fråga om kassor med

10 000 medlemmar eller däröver minst två gånger genomsnittliga beloppet

av de tio sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter och er­

hållet statsbidrag. I fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder

skall såsom fond avsättas minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat

belopp och i fråga om kassor med flera än 500 men färre än 10 000 med­

lemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av angivna

siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd får ej påbörjas förrän tillsynsmyndigheten med

hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt

173

lämnat medgivande därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fon­

den, vilken endast får tagas i anspråk i den mån kassans inkomster ej

förslå till täckande av kassans löpande utgifter.

Utredningen

Utredningen framhåller, att en av fondbildningens viktigaste uppgifter

inom arbetslöshetsförsäkringen i dess nuvarande utformning måste vara

att göra det möjligt för arbetslöshetskassorna att även vid en något ökad

arbetslöshet av egna medel tillgodose medlemmarnas berättigade krav på

ersättning från kassan utan att behöva möta svårigheter att skaffa fram

likvida medel och därvid mera regelmässigt behöva lita till avräkning å

statsbidraget. Erfarenheterna visade, att man bl. a. ur dessa synpunkter

inte hade möjlighet att sänka kravet på fondbildningen inom de erkända

arbetslöshetskassorna. Kassan måste kunna fylla de förväntningar, som

dess medlemmar rimligtvis hade rätt att hysa då det gällde hjälp av kassan

vid arbetslöshet.

Enligt utredningens mening är det uppenbart, att extraordinära åtgär­

der i form av uttaxering å medlemmarna eller minskning av daghjälpens

storlek eller understödstidens längd så långt möjligt bör undvikas. Såväl

de försäkrades som statsmakternas tillit till försäkringens förmåga att er­

bjuda ett effektivt skydd mot arbetslöshetens skadeverkningar skulle eljest

försvagas på ett sätt, som särskilt för en frivillig försäkring skulle kunna

bli ödesdigert. Uttaxeringsförfarandet gåve dessutom vid en större arbets­

löshet endast ringa och otillräcklig effekt. En minskning av daghjälpens

storlek eller ersättningstidens längd kunde i många lägen få den kon­

sekvensen, att understödsformer, som helt bekostades av allmänna medel,

måste komma till ökad användning — ett förhållande som ur samhällets

synpunkt inte kunde anses tillfredsställande. Det vore med hänsyn till det

anförda av betydelse, att fondbestämmelserna vore utformade på ett sådant

sätt att ifrågavarande särskilda åtgärder skulle behöva tillgripas endast i

undantagsfall.

Fondens storlek måste enligt utredningens mening i första hand sättas

i relation till antalet medlemmar i kassan. Med hänsyn till den mindre

riskutjämning, som komme till stånd i en kassa med ett litet antal med­

lemmar än i en kassa med större antal medlemmar, måste fondens storlek

vara relativt sett större i kassor med litet medlemsantal. De i de nuvarande

bestämmelserna angivna gränserna och proportionstalen syntes vara väl

avvägda i nyssnämnda syfte. Ifrågavarande bestämmelser syntes därför i

och för sig inte behöva ändras i detta avseende. De borde dock förtydligas

med ett tillägg innebärande att fonden skulle beräknas utslagen per med­

lem. Med hänsyn till att samtliga regelbundna inkomster borde läggas till

grund vid beräkningen av fondens minimistorlek borde vidare denna be­

stämmas som en multipel inte blott av avgifter och statsbidrag utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

174

av influtna räntor. Tillsynsmyndigheten borde härjämte tillerkännas be­

fogenhet att vid en avsevärd ökning av försäkringsersättningarnas belopp,

förvaltningskostnaderna eller statsbidraget i en kassa föreskriva att såsom

fond skulle avsättas större tillgångar än enligt huvudregeln.

Med nuvarande bestämmelser kan fondens storlek definitivt fastställas

först sedan kassan varit i verksamhet under tio år. Tillsynsmyndigheten

fastställer emellertid vid kassans registrering en preliminär fond, som be­

räknas med hänsyn till den väntade understödsutbetalningen i kassan etc.

Utredningen föreslår att en direkt bestämmelse intages i arbetslöshetskasse-

förordningen beträffande fastställandet av en preliminär fond årligen för

erkänd arbetslöshetskassa intill dess att kassan varit i verksamhet tio år

och fonden således definitivt kan fastställas.

Utredningen framhåller, att det f. n. inte finns föreskrift eller riktlinjer

om huru man skulle förfara med en kassas fond i det fall en viss grupp av

medlemmarna överginge till annan erkänd arbetslöshetskassa. Organisa­

toriska förändringar, sammanslagning, delning av fackförbund etc., ägde

rum på det fackliga området gång efter annan. I allmänhet berördes även

resp. erkända arbetslöshetskassor av dessa förändringar. Vid olika till­

fällen hade under de år arbetslöshetsförsäkringen varit i funktion upp­

kommit fråga om en uppdelning av olika kassors fonder. I de fall, som

hittills inträffat, hade de berörda arbetslöshetskassorna träffat överens­

kommelser om överförandet av fondmedel.

Utredningen har övervägt att föreslå en bestämmelse rörande dylik över­

föring av fondmedel. Då förutsättningarna för tillämpningen av en sådan

bestämmelse samt beräkningsgrunden emellertid knappast kunde anges

med önskvärd exakthet, har utredningen avstått härifrån. Utredningen

understryker, att överenskommelser mellan fackförbund om överflyttning

av medlemmar bör omfatta även konsekvenserna för berörda arbetslöshets­

kassors del samt att tillsynsmyndigheten härvid naturligen bör anlitas som

sakkunnig och medlande instans.

Yttrandena

Utredningens förslag i förevarande avseende har godtagits under remiss­

behandlingen. Försäkringsinspektionen, som i princip inte har något att

invända mot förslaget, påpekar dock, att den i nuvarande fonderingsbestäm-

inelser förekommande siffran 500 lämpligen kunde ändras till 1 500 som

en konsekvens av den av utredningen förordade skärpningen av lägsta

medlemsantalet.

Departementschefen

Även efter den nya lagstiftningens genomförande kommer det åtminstone

under en övergångstid att finnas ett antal kassor med lägre medlemsantal

än 1 500. Den jämkning i utredningens förslag, som ifrågasatts av försäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

175

ringsinspektionen, innebär en viss skärpning av fonderingsbestämmelserna

för en del av dessa småkassor. En sådan skärpning synes mig inte påkallad.

Jag ansluter mig därför i detta avseende liksom också i övrigt till vad ut­

redningen föreslagit.

42 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 27 § 5 och 6 st. i nu

gällande förordning, innehåller regler om fondmedlens placering.

Utredningen

Utredningen erinrar om att de nuvarande bestämmelserna om fondplace­

ringen antogs vid 1949 års riksdag (prop. nr 192, andra lagutsk. uti. nr 31,

rd. skr. nr 319). Härvid behandlades bl. a. frågan om införande av rätt

för kassorna att placera viss del av fonderna i av svenska industriföretag

utfärdade obligationer samt vissa andra inhemska värdehandlingar, vilka

enligt nu gällande bestämmelser ej vore tillåtna placeringsobjekt. Förslag

i denna riktning avvisades av statsmakterna. Härvid hänvisades bl. a. till

det samband som rådde mellan arbetslöshetskasseförordningens placerings-

bestämmelser och motsvarande bestämmelser i understödsföreningslagen,

vilken lag i sinom tid torde komma att bli föremål för en allmän översyn.

Med hänsyn till vad sålunda anfördes har utredningen inte ansett sig böra

framlägga några förslag om en mera allmän utvidgning av placerings-

möjligheterna.

Emellertid förordar utredningen vissa jämkningar i nu gällande bestäm­

melser. Sålunda föreslås, att i uppräkningen av de tillåtna placeringarna

införes obligationer utfärdade av Svensk fartygskredit aktiebolag samt att

i uppräkningen nu förekommande ordet »postsparbanken» utbytes mot

»postverket». Sistnämnda ändring avser att täcka placering å postgiro.

En av utredningens ledamöter, herr Christensson, anser att fonden borde

kunna få redovisas på ett något friare sätt än hittills. Härom hänvisas till

betänkandet s. 256—257.

Yttrandena

Försäkringsinspektionen erinrar om att kassornas fondmedel för när­

varande inte får placeras i industriobligationer eller andra värdehand­

lingar, som till sin art eller den säkerhet de erbjuder kan anses likvärdiga.

Reglerna för placeringen vore avsevärt snävare än de som jämlikt 274 §

lagen om försäkringrörelse gällde för försäkringsfonden för livförsäkringar.

Oaktat de likheter som ovedersägligen funnes mellan liv- och arbetslöshets­

försäkring, låge enligt inspektionens åsikt dock en väsentlig skillnad däri

att speciella krav på arbetslöshetskassornas likviditet måste ställas vid ett

arbetsmarknadsläge under fallande konjunktur. Vad anginge av Svensk

fartygskredit aktiebolag utfärdade obligationer ansåge inspektionen att

Kungl. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

176

dessa tills vidare närmast borde jämställas med av svenskt industriföretag utfärdade obligationer. De borde således icke intagas i arbetslöshetskasse- förordningen.

Även statskontoret håller före att obligationer, som utfärdats av Svensk fartygskredit aktiebolag närmast borde vara att jämställa med industri­ obligationer och därför inte borde godkännas som placeringsobjekt för kas­ sorna. Bank- och fondinspektionen däremot framhåller, att den av utred­ ningen föreslagna utvidgningen syntes naturlig med hänsyn till arten av ifrågavarande bolags verksamhet — denna verksamhet vore i själva verket analog med den som bedreves av Svenska skeppshypotekskassan — samt till att bolagsordningen fastställts av Kungl. Maj :t och verksamheten ställts under tillsyn av inspektionen.

Utredningens förslag att utbyta ordet »postsparbanken» mot »postverket» lämnas utan erinran av statskontoret och bank- och fondinspektionen men avstyrkes av riksråkenskapsverket, som framhåller att förslaget i denna del innebär ett avsteg från principen att fondmedlen skall göras ränte­ bärande. Gällande bestämmelser hindrade inte att fondmedel, som måste tagas i anspråk till följd av att kassornas inkomster ej försloge till täc­ kande av löpande utgifter, kortfristigt placerades på postgiro.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att det nuvarande stadgandet om placering av fondmedel i obligationer, utfärdade av Inteckningsbanken aktiebolag, kan utgå, enär detta företag fått sin verksamhet så ändrad, att det inbegrepes bland de hypoteksaktiebolag, som stode under tillsyn av inspektionen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anser att kassorna bör medgivas rätt till väsentligt friare placeringsmöjligheter i enlighet med vad som tillätes inom andra försäkringsgrenar samt jämväl äga rätt att utan begränsning placera fondmedel i fastigheter, som kassorna är ägare av eller delägare i.

Departementschefen

De nuvarande placeringsbestämmelserna antogs efter ingående över­ väganden av statsmakterna ar 1949 och anledning saknas enligt min mening att nu i något avseende frångå dem. Med hänsyn till vad bank- och fond­ inspektionen påpekat rörande Inteckningsbanken aktiebolag bör emellertid en formell ändring i den nuvarande uppräkningen av tillåtna placerings- objekt göras genom att obligationer, utfärdade av detta företag, uteslutes ur uppräkningen.

43 och 44 §§.

Dessa paragrafer har samma innehåll som 28 och 29 §§ i gällande för­ ordning. Av skäl, som angivits i avsnittet om statsbidragsbestämmelser och

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

177

kostnadsberäkning, har dock det i nuvarande 28 § förekommande uttrycket

»arvode» utbytts mot »ersättning». Dessutom har orden »från statsverket»

fått utgå; jfr 8 § förslaget till statsbidragsförordning.

45—50 §§.

Innehållet i dessa paragrafer, som motsvarar 30—35 §§ i gällande för­

ordning, har delvis berörts i avsnittet rörande tillsynen över arbetslöshets­

försäkringen och torde i övrigt ej behöva särskilt kommenteras.

51 §.

Motsvarar 37 § och 38 § 2 st. i nuvarande förordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Ikraftträdande m. m.

Utredningen

De nya bestämmelserna bör enligt utredningens mening träda i kraft

vid ingången av ett försäkringsår. Den tidigast tänkbara tidpunkten för

ikraftträdandet vore därför den 1 september 1956. Vissa praktiska skäl

talade för att bestämmelserna sattes i kraft så snart som möjligt. Bl. a.

hade kassorna i väntan på den nya lagstiftningen skjutit upp en del åt­

gärder, som annars skulle ha vidtagits i vanlig ordning. Det vore vidare

en fördel om föreningar, som ansökte om antagande till erkänd arbetslös­

hetskassa, kunde registreras med stadgar i enlighet med de nya bestämmel­

serna. För en väl tilltagen övergångstid talade å andra sidan nödvändig­

heten av ett noggrant förberedelsearbete för registreringen av nya kassa­

stadgar samt den begränsade tillgången på personal för detta arbete.

Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 sep­

tember 1956 samt att de skall genomföras av kassorna senast den 1 sep­

tember 1957. Under en övergångstid av ett år skall således, enligt utred­

ningens förslag, den reviderade förordningen vara gällande vid sidan av

nuvarande författning.

Förutom övergångsbestämmelser, föranledda av utredningens förslag be­

träffande ikraftträdandet, föreslår utredningen en särskild övergångsbe­

stämmelse, innebärande att för kassor, som vunnit erkännande före den

1 september 1956, minimigränsen för antalet medlemmar i likhet med vad

som f. n. gäller sättes till 500 medlemmar. Vidare föreslås en särskild över­

gångsbestämmelse beträffande kassor, som enligt gällande bestämmelser

har en lägsta ersättningstid, understigande den föreslagna om 120 dagar.

Y ttrnndena

Arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker, att tidpunkten för ikraftträdandet

sättes till den 1 september 1956. Det vore inte möjligt att vid sidan av det

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1H

178

löpande arbetet till nämnda tidpunkt vidtaga alla de mycket omfattande förberedelsearbeten, som övergången till de nya bestämmelserna koinrne att kräva. Styrelsen kunde inte heller tillstyrka utredningens förslag om successiv övergång till de nya bestämmelserna under ett år. En rad kompli­ kationer måste uppkomma om de gamla och nya bestämmelserna skulle gälla i olika kassor samtidigt. Styrelsen föreslår, att den nya förordningen om erkända arbetslöshetskassor liksom även den nya förordningen om statsbidrag till sådana kassor träder i kraft den 1 september 1957.

Tjänstemännens centralorganisation finner det önskvärt, att kassorna i möjligaste mån genomför de nya bestämmelserna samtidigt, förslagsvis fr. o. in. den 1 september 1957. De nya bestämmelserna borde utfärdas i så god tid, att intervallen mellan ikraftträdandet av dessa och genomföran­ det av desamma inom de skilda kassorna inte bleve så knapp, att bl. a. de nödvändiga stadgeändringarna inom kassorna bleve otillräckligt beredda.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker vikten av att de nya bestämmelserna förberedes och fastställes av statsmakterna i så god tid, att de efter vederbörlig behandling kan tillämpas i de kassor, som så önskar, redan fr. o. m. den 1 september 1956.

Departementschefen

Av skäl, som anförts av arbetsmarknadsstyrelsen, bör de föreslagna be­ stämmelserna träda i kraft först den 1 september 1957 och då genomföras för samtliga erkända arbetslöshetskassor. Om medlemsantalet i en kassa, som antagits enligt äldre bestämmelser, vid ikraftträdandet av den nya för­ ordningen ej uppgår till 1 500, bör nuvarande regler om minsta antalet medlemmar alltjämt gälla för kassan så länge medlemsantalet i kassan understiger 1 500. Utger kassa vid den nya förordningens ikraftträdande daghjälp för mindre antal dagar än som är tillåtet enligt den nya förord­ ningen bör kassan, så länge tillsynsmyndigheten medger det, även i fort­ sättningen få utgiva daghjälp för samma antal dagar, räknat per försäk­ ringsår. övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad som nu anförts.

Kungl. Maj. ts proposition nr

144

år 1956

Förslaget till förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Innehållet i detta förslag har delvis berörts i den allmänna motiveringen. I övrigt överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 1934 års förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. De nya bestäm­ melserna bör träda i kraft den 1 september 1957. Äldre bestämmelser bör dock gälla i fråga om statsbidrag för tiden dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

179

Kontantunderstödsverksamheten

Översikt av gällande bestämmelser m. m.

Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa regle­ ras genom lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd (nr 475), kun­ görelsen den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åt­ gärder vid arbetslöshet, (nr 278; ändr. 473/1954) — den s. k. arbetslöshets- kungörelsen —■ samt särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter. Hjälpverksamheten bedrives under följande huvudformer, nämligen bered­ skapsarbeten, arkivarbeten, musikerhjälp, kontantunder stödsverksamhet samt särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet.

Den centrala ledningen utövas av arbetsmarknadsstyrelsen, som härvid biträdes av länsarbetsnämnderna. De lokala åtgärderna för hjälpverksam­ heten ombesörjes inom kommun av arbetslöshetsnämnd. Kommun kan an­ tingen inrätta särskild arbetslöshetsnämnd eller uppdraga i stad åt drät­ selkammare och på landet åt kommunalnämnd att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd äger Konungen förordna, att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas.

Enligt arbetslöshetskungörelsen har kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd vid arbetslöshet och som önskar för sådant ändamål åt­ njuta statsbidrag, att innan verksamheten påbörjas inhämta arbetsmark­ nadsstyrelsens medgivande därtill. Statsbidrag till understödsverksainhet utgår endast under förutsättning att ifrågavarande understöd förklarats inte vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd. Styrelsen bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd vid varje tillfälle må utgå.

Kontantunderstöd utgår i form av dagunderstöd och hyreshjälp. Enligt av riksdagen godkända och av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade regler må arbetslöshetsnämnd variera understödsbeloppet efter behovet i varje särskilt fall. Därvid skall tillses, att sammanlagda understödet (sum­ man av dagunderstöd och hyreshjälp) inte kommer att uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller de inkomster ve­ derbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.

Understöd må utgå endast till den som på grund av arbetslöshet, vilken varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav.

Till medlem i erkänd arbetslöshetskassa må dagunderstöd inte utgivas för tid, varunder han åtnjuter daghjälp från kassan. Hyreshjälp må där­ emot i ömmande fall och i enlighet med vad därom är särskilt bestämt utgå till försäkrad, som uppbär daghjälp från kassan. Medlem av erkänd ar­ betslöshetskassa, som åtnjutit daghjälp under den enligt kassans stadgar

180

medgivna längsta tiden, kan erhålla arbetslöshetshjälp fr. o. m. den dag, då daghjälpen från kassan upphörde att utgå.

Kontantunderstöd lämnas som regel inte till den som fyllt 67 år. Arbetslöshetsnämnd bör noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas till vad som påkallas av verkligt behov och särskilt iakttaga, att verksam­ heten inte kommer arbetsovilliga eller i övrigt obehöriga till godo. Den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otill­ börligt uppförande skilts från arbetet eller vägrat antaga erbjudet lämp­ ligt arbete må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbetslöshets- nämnden bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande in­ träffat.

Både dagunderstöd och hyreshjälp är skattepliktig inkomst. Enligt be­ stämmelser i 10 § uppbördsförordningen skall dock preliminär A-skatt inte utgå för sådant kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.

Statsbidrag till kommunernas åtgärder enligt arbetslöshetskungörelsen utgår i form av arbetsbidrag och årskostnadsbidrag. Den grundläggande principen för systemet med årskostnadsbidrag är, att kommunernas egna kostnader för arbetslöshetsbekämpande åtgärder skall begränsas. Detta sker genom fastställandet av en övre gräns för kommunernas arbetslöshets- kostnader. Kommunerna indelas härvid i tre grupper med maximal egen kostnad av resp. 1.50, 1.25 och 1 krona per skattekrona. En normalbidrags­ procent till statskommunala beredskapsarbeten, som årligen fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen, är bestämmande för till vilken grupp en kommun skall hänföras. Normalbidragsprocenten fastställes bl. a. på grundval av antalet skattekronor per innevånare och den totala skattebelastningen. Sär­ skilt statsbidrag med 75 % av kostnaderna utgår till kontantunderstöd, som utgives till hjälpsökande vilken saknar hemortsrätt i kommunen.

Endast ett fåtal kommuner har under senare år bedrivit kontantunder- stödsverksamhet med statsbidrag. Genomsnittliga antalet understödda år 1954 utgjorde 343 mot 864 året förut. Högst var antalet understödda i februari, då det uppgick till 1 034. Under hela året lämnades dagunder­ stöd i Stockholm, Göteborg, Malmö och Solna samt under större eller mindre del av året dessutom i 12 andra städer och 4 landskommuner. Antalet un- derstödsdagar utgjorde för hela år 1954 ca 74 300 mot 162 500 år 1953. I statsbidrag utanordnades 126 128 kronor.

I samband med dagunderstöd lämnades under år 1954 hyreshjälp i 15 städer och 3 landskommuner. Antalet dagunderstödda, som åtnjöt hyres­ hjälp, utgjorde i medeltal 265. Högst var antalet i februari, då det uppgick till 865. Kostnaderna för denna hyreshjälpsverksamhet uppgick under 1954 till ca 227 000 kronor mot 500 000 kronor under 1953. I statsbidrag utan­ ordnades år 1954 62 999 kronor.

Hyreshjälp till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor som komple­

Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

181

ment till försäkringsersättningen utgick under år 1954 i mycket liten om­

fattning. I medeltal åtnjöt 13 personer sådan hjälp. Kostnaderna uppgick

till ca 8 600 kronor mot 156 600 kronor 1953. Statsbidraget uppgick 1954

till 1 854 kronor.

Beträffande kontantunderstödens belopp meddelas bestämmelser av

Kungl. Maj :t. Nu gällande belopp har fastställts genom beslut den 30 ja­

nuari och 30 oktober 1953. Dagunderstödets grundbelopp är dyrortsgrade-

rat, varvid landets kommuner indelats i tre grupper efter i huvudsak de

bestämmelser om ortsindelning i 1935 års folkpensioneringslag, som gällde

vid lagens upphörande den 31 december 1947. Dagunderstödets maximi­

belopp utgör för ensamstående i ortsgrupp I 5 kronor, i ortsgrupp II 5.25

kronor samt i ortsgrupp III 5.50 kronor. I fråga om familjeförsörjare till­

kommer för make en krona 75 öre per dag samt för varje barn under 16

år en krona 25 öre per dag. Dagunderstödet utgår för sex dagar per vecka.

Hyreshjälpen kan för ensamstående uppgå till högst 30 kronor per månad

i ortsgrupp I, 45 kronor i ortsgrupp II samt 65 kronor i ortsgrupp III.

Beträffande familjeförsörjare kan hyreshjälpen i resp. ortsgrupper uppgå

till högst 60, 90 och 135 kronor. I Göteborg, Malmö och Hälsingborg kan

dock hyreshjälp utgå med 75 konor per månad för ensamstående och 150

kronor för familjeförsörjare samt i Stockholm med 100 kronor beträf­

fande ensamstående och 175 kronor i fråga om familjeförsörjare. Hyres­

hjälpen får inte överstiga den faktiska bostadskostnaden. Till själva hyran

får emellertid i förekommande fall läggas kostnad, som den hjälpsökande

har för uppvärmning av lägenheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Utredningens förslag

Vissa allmänna frågor

Utredningen erinrar inledningsvis, att kontantunderstöden enligt social-

vårdskommitténs förslag skulle avskaffas som särskild hjälpform och att

arbetsföra personer, vilka ej kunde erhålla arbete, i stället skulle tillför­

säkras möjlighet att erhålla socialhjälp. I propositionen 1955: 177 med

förslag till lag om socialhjälp avvisades emellertid kommitténs förslag i

fråga om kontantunderstöden. Föredragande departementschefen anmärkte

bl. a., att kommitténs förslag byggde på förutsättningen att kostnaderna

för socialhjälpen i betydande omfattning skulle bestridas av statsmedel

medan propositionen förutsatte att socialhjälpen skulle finansieras av kom­

munerna. Bortsett från att själva grunden för kommitténs förslag härige­

nom rycktes undan talade emellertid både principiella och praktiska skäl

för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverksamheten

vid arbetslöshet icke i detta sammanhang borde avskaffas. Det gällde här

icke en socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga.

182

Enligt det i propositionen framlagda och av riksdagen numera (L2U

1955.39; skr. 1955:397) i allt väsentligt godkända förslaget till lag om

socialhjälp har enligt 12 § rätten till socialhjälp begränsats till minder­

årig ävensom till den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom

arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från ar­

bete. Enligt 13 § må socialhjälp i andra fall än som avses i 12 § med­

delas enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma eller,

om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erfor­

derligt. Utredningen konstaterar, att vad som tidigare gällt i stort sett

bibehålies. Kommunen äger rätt men ej skyldighet att lämna socialhjälp

till arbetsföra hjälpsökande. Hjälpbehovet för dessa förutsättes i huvud­

sak skola tillgodoses i annan ordning.

Utredningen framhåller att kontantunderstöden i enlighet med det an­

förda bör ses som ett led i de arbetsmarknadspolitiska åt­

gärderna. Kontantunderstöden var tidigare den viktigaste formen för

hjälp åt arbetslösa i annan form än genom arbete. Sedan arbetslöshetsför­

säkringen tillkommit och så småningom utvecklats till att omfatta fler­

talet anställda med arbetslöshetsrisk, har försäkringen blivit den viktigaste

formen för kontanthjälp. I den mån arbete ej kan beredas den arbetslöse,

är det därför numera arbetslöshetsförsäkringen som i första hand skall

tillgodose hjälpbehovet. Först i tredje linjen kommer kontantunderstöden,

vilkas funktion måste vara att lämna kontanthjälp i fall då en arbetslös

varken kan beredas arbete eller hjälp genom försäkringen. Utredningen

anser det knappast möjligt att helt eliminera behovet av en kontant hjälp-

form vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen. En sådan försäkring måste

alltid förknippas med vissa villkor och det kommer därför alltid att fin­

nas personer som inte uppfyller dessa villkor och som alltså inte kan få

hjälp genom försäkringen men som ändock måste beredas hjälp. Kontant-

understöd kommer salunda f. n. i fråga dels för vissa medlemmar i erkända

arbetslöshetskassor och dels för personer som ej är arbetslöshetsförsäkrade.

Utredningen anför, att av viss betydelse vid bedömande av reglerna för

kontantunderstöden är vilket arbetsmarknadsläge som förutsät­

tes. Kontantunderstödens användning och betydelse har under de senaste

åren varit ringa även med hänsyn till de goda sysselsättningsförhållandena.

I ett arbetsmarknadsläge med låg arbetslöshet torde denna verksamhet

även i fortsättningen komma att vara av mindre betydelse. Utredningen

har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att kontantunderstöds-

verksamheten i sin nuvarande utformning närmast skall motsvara ett dy­

likt arbetsmarknadsläge. Härvid har icke bortsetts från att ett arbets­

marknadsläge kan uppkomma, där sysselsättningssvårigheterna blir bety­

dande och den kontanta understödslinjen måste utnyttjas i stor omfatt­

ning. Utredningen framhåller att särskilda åtgärder i ett sådant läge torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

183

bli nödvändiga men att den inte ansett det möjligt eller påkallat att i

nuvarande läge utarbeta detaljerade förslag i detta hänseende. Frågan bör

i stället upptagas till behandling i samband med arbetet på åstadkom­

mande av beredskap för dylika situationer.

Utredningen behandlar härefter frågan om rätten till h j a 1 p för

oförvållat arbetslösa och konstaterar, att någon sådan rätt f. n. inte finns

stadgad. Socialhjälpslagen innebär icke någon ändring på denna punkt.

Frågan uppkommer då om ersättningsrätt bör stadgas beträffande de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Utredningen anser det uteslutet, att

samhället skulle tillförsäkra arbetslösa rätt till en med arbetslöshetsför­

säkringen jämförlig hjälp, vilken skulle erhållas utan egen insats genom

avgiftsbetalning. Samhällets inställning bör vara, att den möjlighet till

trygghet vid arbetslöshet som erbjudes genom försäkringen i första hand

skall utnyttjas. Någon allmän rätt för oförvållat arbetslösa till kontant-

understöd bör därför inte under nuvarande förhållanden införas. Enligt

utredningen torde man kunna utgå från att ingen som på grund av arbets­

löshet verkligen är i behov av hjälp blir utan sådan. I praktiken synes

därför fråga om införandet av en rätt till kontantunderstöd sakna större

betydelse.

Utredningen anser det inte heller erforderligt att föreslå bestämmelser

om skyldighet för kommun att anordna kontantunderstödsverksamhet. Då

statsbidrag utgår till kontantunderstödsverksamhet, ligger det i kommu­

nernas intresse att i det fall sysselsättningssvårigheterna blir stora inom

kommunen anordna dylik verksamhet.

Vissa uppgifter angående socialhjälp m. m.

Beträffande socialhjälpen (fattigvården) anför utredningen, att

några särskilda understödsbelopp inte kan anges då understödet utgår helt

efter behovsprövning. Emellertid förekommer, särskilt beträffande större

städer och kommuner, att allmänna understödsnormer fastställes, som skall

vara vägledande vid bestämmandet av understödets storlek. För att få ett

begrepp om understödsnivån inom socialhjälpen har utredningen från ett

antal kommuner inhämtat uppgifter beträffande de den 1 september 1955

tillämpade normerna och understödsbeloppen. Av 110 redovisade kommu­

ner har 69 uppgivit specificerade belopp för understöd till bostad och uppe­

hälle i övrigt. 24 kommuner har angivit maximalbelopp för det samman­

lagda understödet, varjämte 17 kommuner uppgivit sig tillämpa den av

Svenska socialvårdsförbundet för beräkning av ersättning mellan fattig-

vårdsstyrelser utarbetade s. k. normaltaxan.

Utredningen anför, att det erbjuder stora vanskligheter både att jämföra

socialhjälpsbeloppcn i olika kommuner och att jämföra dessa belopp med

kontantunderstöden. Utredningen har dock gjort ett försök att samman­

ställa de från kommunerna inkomna uppgifterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

De av fattigvårdsstyrelserna lämnade uppgifterna avser månadsunder-

stöd. För att lättare erhålla en jämförelse med kontantunderstödet har

dessa månadsbelopp av utredningen omräknats i dagbelopp varvid månads-

beloppen dividerats med 25. I följande sammanställningar har medtagits

av utredningen redovisade uppgifter från 65 av de 69 kommuner, som

uppgivit särskilda belopp för bostad och uppehälle i övrigt.

I fråga om understöd per dag för ensamstående till uppehälle (exkl.

bostad) fördelade sig de inkomna uppgifterna på följande sätt.

*84

Kungl. Maj. ts proposition nr Ht år 1956

Socialhjälp

per dag kr.

Antal kommuner i ortsgrupp

5

4

3

2

s:a

4.00—4.49

1

1

4.50—4.99

____

_

5.00—5.49

1

8

3

12

5.50—5.99

2

1

6

9

6.00—6.49

5

1

14

4

24

6.50—6.99

2

6

8

7.00—7.49

3

5

3

ii

S:a

10

10

38

7

65

I 52 av kommunerna uppgick alltså fattigvårdsunderstödet till eller

översteg dagunderstödets (grundbeloppets) nuvarande maximibelopp, 5.50

kronor.

Maketillägget, d. v. s. skillnaden mellan understödet för makar och för

ensamstående, inom de här redovisade kommunerna fördelade sig på föl­

jande sätt.

Socialhjälpens

maketillägg kr.

Antal kommuner i ortsgrupp

5

4

3

2

s:a

1.00—1.49

1.50—1.99

____

2

2

2.00—2.49

1

____

1

2

2.50—2.99

3

2

3

_

8

3.00—3.49

2

2

13

2

19

3.50—3.99

3

3

16

5

27

4.00—4.49

1

3

3

7

S:a

10

10

38

7

65

Maketillägget uppgick alltså i mer än 2/3 av de redovisade kommunerna

till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor.

Barntillägget varierade ofta efter barnantalet. Barntillägg till ensamstå­

ende och till makar redovisades i allmänhet för sig. Barntillägget till makar

uppgick till följande belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

185

Socialhjälpens barntill-

lägg kr. (makar)

Antal kommuner i ortsgrupp

5

4

3 1

2

s:a

första barnet

0.50—0.99

1

1

1.00—1.49

1

3

4

1.50—1.99

2

1

5

8

2.00—2.49

7

8

28

7

50

2.50—2.99

2

2

S:a

10

10

38

7

65

andra barnet

0.50—0.99

1

1

2

1.00—1.49

1

3

2

6

1.50—1.99

4

2

11

3

20

2.00—2.49

4

5

24

4

37

S:a

10

10

38

7

65

tredje barnet

0.50—0.99

1

1

2

1.00—1.49

3

2

11

2

18

1.50—1.99

3

3

5

11

2.00—2.49

2

5

21

5

33

2.50—2.99

1

1

S:a

10

10

38

7

65

Barntilläggen är sålunda koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50

kronor. Endast i ett mindre antal fall uppgick barntillägget i de redo­

visade kommunerna till lägre belopp än kontantunderstödets.

Flertalet av de redovisade kommunerna har ingen annan maximering

av socialhjälpen till hyra m. m. än den faktiska bostadskostnaden.

Utredningen redovisar härefter de normalbelopp för existensmin i-

m u m, som centrala uppbördsnämnden fastställt att tjäna till ledning vid

bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet tills vidare under

år 1956. Beloppen utgör för dag (de av nämnden angivna veckobeloppen

dividerade med sex) följande.

Belopp i kr. per dag i ortsgrupp

Familjetyp

2

3

4

5

Stockholm

Ensamstående............

10.00

10.33

10.67

11.00

11.17

13.33

13.83

14.33

14.67

15.00

» m. 1 barn ....

14.33

14.83

15.33

15.67

16.00

* » 2 * ....

15.33

15.50

15.83

16.00

16.00

I fråga om ersättningarna inom arbetslöshetsförsäk­

ringen erinrar utredningen, att väsentliga höjningar av daghjälpsbelop-

pen genomförts i de olika kassorna som en följd av 1953 års riksdagsbeslut.

186

Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 de­ cember 1954 har redovisats i en å s. 28 i det föregående intagen tablå. Den genomsnittligt tillförsäkrade daghjälpen uppskattades av utredningen i oktober 1955 till 14.65 kronor för hela försäkringen. Härtill kom familje- tillägg d. v. s. make- eller husföreståndarinnetillägg med 2 kronor och barn­ tillägg med 1.50 kronor för varje barn. Då det genomsnittliga familjetill- lägget beräknades till ca 2 kronor, skulle den genomsnittliga försäkrings­ ersättningen uppgå till 16.65 kronor per dag. Utöver ersättning från för­ säkringen kan såsom förut nämnts utgå hyreshjälp från arbetslöshets- nämnd.

Sammanlagt 118 322 försäkrade hade den 1 januari 1955 en daghjälp understigande 10 kronor. De lägre daghjälpsbeloppen avsåg huvudsakligen yngre medlemmar, lärlingar, elever m. fl. eller i allmänhet lågavlönade grupper. Utredningen anser, att man vid en jämförelse med kontantunder- stöden i stort sett kan bortse från daghjälpsbeloppen under 10 kronor. De kassamedlemmar, som var tillförsäkrade en daghjälp mellan 10 och 15 kronor uppgick den 1 januari 1955 till sammanlagt 435 000 eller ca 36 % av de försäkrade. Av dessa hade 33 143 av de ca 36 000 medlemmarna i Lantarbetarnas erkända arbetslöshetskassa en daghjälp av 10 kronor eller ungefär samma belopp som det maximala kontantunderstödet i Stockholm. Bland andra grupper försäkrade nämnes skogs- och flottningsarbetarna (25 935), som hade en daghjälp av 12 kronor, sjöfolket (20 226) med en daghjälp av 12.50 kronor samt järnvägsmännen (17 470) och vägarbetarna (16 285), vilka hade en daghjälp av 14.50 kronor. Vidare framhålles, att största delen av pappersindustriarbetarna (30 254) och en stor grupp med­ lemmar i fabriksarbetarnas kassa (46 131 av ca 61 000 medl.) hade en dag­ hjälp av 13.50 kronor.

Av betydelse för bedömningen av kontantunderstödens storlek är enligt utredningen vidare löneläget, särskilt beträffande de lägre avlönade. Arbetsförtjänsten inkl. övertids- och skifttillägg samt semesterlön och övriga förmåner uppgick i genomsnitt för hela landet för vuxna manliga industri­ arbetare år 1954 till 4.29 kronor per tinnne och för en åttatimmarsdag alltså till något över 34 kronor. Exklusive nämnda tillägg uppgick den genomsnittliga timförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare till 3.89 kronor eller för en åttatimmarsdag till ca 31 kronor. För olika industri­ grupper uppgick den genomsnittliga arbetsförtjänsten räknat per åttatim­ marsdag till högst 39.36 kronor (gruvindustri) och lägst 26.08 kronor

(textil- och beklädnadsindustri). I anslutning till de lämnade uppgifterna

anmärker utredningen, att kollektivavtalen som regel innehåller överens­ kommelse om en gradering av arbetslönen efter dyrort, varvid i allmänhet tillämpas den statliga lönegrupperingen. Spännvidden mellan lönerna i de olika ortsgrupperna är i en del fall betydande.

Kungl. Maj. ts proposition nr

744

år 1956

187

Kontantunderstödens belopp

Enligt utredningen bör vid bestämmande av kontantunderstödens belopp

hänsyn tagas till huvudsakligen tre olika faktorer. Grundläggande måste

vara behovet av understöd för att säkerställa en rimlig minimistandard för

den arbetslöse och hans familj. Vidare bör kontantunderstöden avvägas så

att de inte ger förmåner jämförliga med vad de arbetslöshetsförsäkrade

erhåller genom sina kassor. Slutligen måste hänsyn tagas till lönenivån,

i det att kontantunderstöden bör vara lägre än eller möjligen högst uppgå

till den lön, som faktiskt utgår inom yrken med låg lönesättning.

Vad som skall anses utgöra en rimlig minimistandard är enligt

utredningen inte utan vidare givet. Utredningen anför, att man vid bedöm­

ningen härav i praktiken främst är hänvisad till en jämförelse med social­

hjälpen. Både kontantunderstöden och socialhjälpen är behovsprövade

hjälpformer. Den skillnaden föreligger att socialhjälpen främst är avsedd

för personer som är oförmögna till arbete medan endast arbetsföra kan

erhålla kontantunderstöd. Minimistandarden för bostad och uppehälle i

övrigt måste dock på det hela taget vara densamma. Härtill kommer, att

den omständigheten att kontantunderstödens belopp varit lägre än social­

hjälpens visat sig föranleda olägenheter. Mest har detta framträtt i Stock­

holm, där man under senare år ansett det nödvändigt att i betydande

utsträckning komplettera kontantunderstöden med socialhjälp. En mera

allmän tillämpning av de båda hjälpformerna samtidigt i de enskilda hjälp-

fallen stämmer inte väl överens med tanken att upprätthålla kontantunder­

stöden som en särskild från socialhjälpen skild hjälpform. Utredningen

finner det sålunda önskvärt att kontantunderstödens normer åtminstone i

stort sett medger samma understöd till uppehälle och bostad som faktiskt

lämnas i form av socialhjälp.

Den förut lämnade redogörelsen för understödsnormerna inom social­

hjälpen tyder enligt utredningen på att minimibehovet av understöd för

uppehället bedömes olika i skilda kommuner. En markerad skillnad synes

föreligga mellan Stockholm och vissa förortskommuner å ena sidan samt

de andra större städerna å andra sidan. De i Stockholm tillämpade nor­

merna finner utredningen vara av speciellt intresse, eftersom de är bland

de högsta redovisade och förhållandet mellan kontantunderstöd och social­

hjälp varit ett särskilt problem i denna stad. Utgår man från Stockholms-

normerna skulle till uppehälle — men ej bostad — erfordras 7 kronor per

dag för ensamstående. För makar utan barn skulle erlordras 10.60 kronor

eller sålunda ett maketillägg om 3.60 kronor. För barn erfordras tillägg

utgörande för första barnet 2.40 kronor (barn till ensamstående) eller

2.20 kronor (barn till makar), för andra barnet 2 kronor, för tredje barnet

1.60 kronor.

Jämfört med nuvarande kontantunderstöd skulle alltså erfordras föl­

jande höjningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr

714

år 1956

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Familjetyp

Nuv. kontant-

understöd kr.

Erforderligt

belopp kr.

Ökning kr.

Ensamstående..............................................

5.50

7.00

1.50

*

med 1 barn........................

6.75

9.40

2.65

» * 2 * .......................

8.00

11.40

3.40

»

» 3

* ........................

9.25

13.00

3.75

Makar.........................................

7.25

10.60

3.35

» med 1 barn.......................................

8.50

12.80

4.30

» » 2 * ............................

9.75

14.80

5.05

»

»

3

» ........................

11.00

16.40

5.40

Härtill kommer bostadskostnaderna. Beträffande dessa anför utred­

ningen, att de för kontantunderstöden gällande maximibeloppen, 100 kro­

nor i månaden för ensamstående och 175 kronor för familjeförsörjare, i

flertalet fall torde förslå till täckande av den faktiska hyran, vilken utgör

socialhjälpens maximum.

Vid jämförelsen har bortsetts från att socialhjälpen kan lämna hjälp

utöver normernas maximibelopp till bränsle, lyse, kläder och skodon.

En motsvarande jämförelse beträffande Göteborg och Malmö ger föl­

jande resultat.

Familjetyp

Nuv. social­

hjälp kr.

Nuv. kontant-

understöd kr.

Erforderlig

ökning kr.

Göteborg Malmö

Göteborg Malmö

Göteborg Malmö

Ensamstående........................

6.00

5.20

5.50

5.25

0.50

*

med 1 barn...............

8.20

7.60

6.75

6.50

1.45

1.10

» » 2 » ...............

10.20

9.20

8.00

7.75

2.20

1.45

»

» 3

»

...............

11.60

10.40

9.25

9.00

2.35

1.40

Makar...............................

9.40

8.20

7.25

7.00

2.15

1.20

*

med 1 barn..............................

11.60

10.60

8.50

8.25

3.10

2.35

» » 2 » ..........................

13.40

12.20

9.75

9.50

3.65

2.70

»

» 3

»

...................

15.00

13.40

11.00

10.75

4.00

2.65

Vad angår frågan om en marginal mellan kontantunderstöden och

arbetslöshetsförsäkringens ersättningar erinrar utredningen

bl. a. om riksdagens uttalande i samband med behandlingen av proposi­

tionen 1953: 166. Sammansatta stats- och andra lagutskottet (utlåtande

nr 7) anförde därvid, att det för att arbetslöshetsförsäkringen skulle vinna

önskvärd omfattning helt naturligt fordrades att den erbjöd förmåner som

var bättre än de som erhölls utan avgiftsbetalning. Utskottet förklarade

sig hysa den uppfattningen att mellan arbetslöshetsförsäkringens under-

stödsnivå och kontantunderstöden ständigt måste finnas en tydlig skillnad

till förmån för de försäkrade för att försäkringen icke skulle riskera för­

lora i effektivitet. Häremot gjorde riksdagen ingen erinran.

Utredningen framhåller att försäkringen uppenbarligen har ett egenvärde

i sin egenskap av försäkring. En viss marginal till försäkringens förmån

189

ligger vidare däri, att kontantunderstöden i princip är skattepliktig intäkt

i motsats till socialhjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.

Vid lika belopp är försäkringsersättningen därför som regel mera värd än

kontantunderstödet. Även om en del andra förhållanden och bestämmelser

rörande försäkringen innebär sådana fördelar, att de i och för sig får anses

bilda en viss marginal till försäkringens förmån, kan man enligt utred­

ningen dock icke bortse från den väsentliga omständigheten att medlem­

skap i arbetslöshetskassa förutsätter erläggande av avgifter. Alla praktiska

möjligheter bör därför utnyttjas att även i fråga om beloppen låta försäk­

ringen framstå som den tydligt bästa formen för kontanthjälp vid arbets­

löshet.

Beträffande möjligheten att hålla en sådan marginal framhåller utred­

ningen att den omständigheten att kontantunderstöden också är avsedda

för kassamedlemmarna gör det svårare att upprätthålla den marginal i

förhållande till försäkringen som är önskvärd med hänsyn till de icke för­

säkrade. Ett osäkerhetsmoment är bostadskostnaderna. Medan kontant­

understöden är uppdelade i ett belopp för bostadskostnaden och ett för

uppehället i övrigt utgår försäkringsersättningen utan sådan uppdelning.

Utredningen har bl. a. av detta skäl övervägt att föreslå, att även kontant­

understöden skall konstrueras som ett enhetligt belopp motsvarande kas­

sornas daghjälp samt därutöver familjetillägg. Framförallt i nuvarande

situation med den stora skillnaden i hyresnivån i äldre och nyare fastig­

heter skulle emellertid ett enhetligt kontantunderstöd verka otillfredsstäl­

lande. En arbetslös med relativt låg bostadskostnad skulle få större belopp

till förfogande för uppehället än en med hög bostadskostnad. Detta för­

hållande skulle endast kunna undvikas genom att enhetsbeloppet i det

enskilda fallet anpassades efter den arbetslöses bostadskostnader. Systemet

skulle således ändå i själva verket leda till en differentiering av beloppet

efter bostadskostnaden. Utredningen förordar av dessa skäl ett bibehål­

lande av nuvarande system med uppdelning av understödet på dagunder­

stöd och hyreshjälp.

Vad angår förhållandet mellan kontantunderstöden och de faktiskt utgå­

ende försäkringsersättningarna anför utredningen, att det är svårt att göra

exakta jämförelser dels med hänsyn till den olika uppbyggnaden av kon­

tantunderstöd och försäkringsersättning, dels på grund av att daghjälpens

belopp växlar mellan de olika kassorna. I följande sammanställning har

gjorts en jämförelse mellan socialhjälpen i Stockholm samt försäkrings­

ersättningarna vid vissa daghjälpsbelopp. För att erhålla jämförbaihet

måste försäkringsersättningarna minskas med ett belopp motsvarande

hyreshjälpen. I sammanställningen har denna beräknats motsvara för

ensamstående 3 kronor om dagen (75 kronor i manaden) samt för familje­

försörjare 6 kronor om dagen (150 kronor i månaden). Den högsta med­

givna hyreshjälpen är f. n. i Stockholm 100 resp. 175 kronor i manaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1956

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1956

Social-

Försäkringsersättning (minskad med be-

Familjetyp

Stockholm

räknad liyresdel) vid en daghjälp av kr.

kr.

11.00

13.00

15.00 16.50

Ensamstående.................................

7.00 8.00

10.00 12.00

13.50

Makar.............................

10.60

7.00

9.00

11.00

12.50

» med 1 barn..........................

12.80

8.50

10.50 12.50 14.00

» » 2 » ..........................

14.80 10.00

12.00

14.00 15.50

>

» 3 » ..........................

16.40 11.50

13.50

15.50 17.00

Jämförelsen visar, anför utredningen, att socialhjälpens maximibelopp i vissa fall även absolut sett överstiger försäkringsersättningarna. För ma­ kar utan barn fordras sålunda en daghjälp om minst 15 kronor för att försäkringsersättningen skall överstiga socialhjälpsbeloppen och för makar med barn måste daghjälpen uppgå till minst 16 kronor. Resultatet kan också uttryckas så att i fråga om den del av de försäkrade — uppgående till mer än hälften av samtliga — som har en daghjälp om minst 16 kro­ nor, en betydande marginal finnes mellan socialhjälpen och försäkrings­ ersättningen så vitt angår ersättningarna till ensamstående samt att även för makar med upp till tre barn försäkringsersättningen överstiger social­ hjälpens maximibelopp.

Resultatet av en jämförelse på angivet sätt mellan kontantunderstödet och försäkringsersättningen är givetvis beroende på vilket hyreshjälpsbelopp man väljer vid jämförelsen. Räknar man med ett något högre belopp för hyra än i förenämnda exempel, exempelvis 4 kronor för ensamstående och 7 kronor för familjeförsörjare, blir resultatet följande.

Familjetyp

Social­ hjälpen i Stockholm

kr.

Försäkringsersättning (minskad med be­

räknad hyresdel) vid en daghjälp av kr.

11.00

13.00 15.00

16.50

Ensamstående..........................

7.00

7.00 9.00

11.00 12.50

Makar.....................................

10.60

6.00 8.00

10.00 11.50

* med 1 barn..........................

12.80

7.50 9.50

11.50 13.00

» » 2 » .....................

14.80

9.00

11.00 13.00

14.50

» » 3 » ...................

16.40

10.50

12.50 14.50

16.00

I fråga om ensamstående överstiger försäkringsersättningen socialhjäl­ pen, när daghjälpen är högre än 11 kronor. Reträffande familjeförsörjare utan barn måste daghjälpen vara minst 16 kronor och för familjeförsör­ jare med barn 17 kronor.

Göres motsvarande jämförelse beträffande socialhjälpsnormerna i Göte­ borg och uppskattas därvid hyresbeloppen till exempelvis 2.40 kronor för ensamstående och 4.80 kronor för familjeförsörjare (60 resp. 120 kronor per månad) blir resultatet följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

44

år 1956

191

Familjetyp

Social­

hjälpen i

Göteborg

kr.

Försäkringsersättning (minskad med be­

räknad hyresdel) vid en daghjälp av kr.

11.00

13.00

15.00

16.50

6.00

8.60

10.60

12.60

14.10

9.40

8.20

10.20

12.20

13.70

11.60

9.70

11.70

13.70

15.20

13.40

11.20

13.20

15.20

16.70

*

» 3

»

..........................

15.00

12.70

14.70

16.70

18.20

I fråga om Göteborg skulle en marginal föreligga beträffande ensamstå­

ende vid 9 kronors daghjälp eller mera, om kontantunderstödet sattes lika

med socialhjälpen. Beträffande makar skulle en marginal föreligga vid en

daghjälp av ca 13 kronor eller däröver samt i fråga om makar med ett barn

likaledes vid 13 kronors daghjälp eller däröver, med två barn vid minst

14 kronors daghjälp. För makar med tre barn skulle en marginal finnas vid

en daghjälp av 14 kronor eller däröver.

Vid övervägande av förhållandet mellan kontantunderstöden och för­

säkringsersättningarna bör man enligt utredningen inte fästa största vik­

ten vid jämförelsen med de kassor som har de lägsta förekommande dag-

hjälpsbeloppen. Det synes ligga nära till hands att i stället göra jämförel­

sen med den genomsnittligt i kassorna tillförsäkrade daghjälpen. Denna

är f. n. ca 14.65 kronor, vilket belopp vid beräkningarna i detta samman­

hang lämpligen kan avrundas till 15 kronor. En jämförelse mellan försäk­

ringsersättningarna med denna utgångspunkt samt socialhjälpsbeloppen i

Stockholm, Göteborg och Malmö med vissa såsom exempel valda hyres­

belopp för ensamstående resp. familjeförsörjare visar följande.

Familjetyp

Försäk-

ringsers.

daghj.

15.00 kr.

Socialhjälpen kr. per dag i

Stockholm

Göteborg

Malmö

Hyra

3.00/6.00

Hyra

4.00/7.00

Hyra

2.40/4.80

Hyra

2.40/4.80

Ensamstående.................................

15.00

10.00

11.00

8.40

7.60

Makar................................................

17.00

16.60

17.60

14.20

13.00

» med 1 barn..........................

18.50

18.80

19.80

16.40

15.40

» » 2 » ..........................

20.00

20.80

21.80

18.20

17.00

»

* 3

*

-----'..................

21.50

22.40

23.40

19.80

18.20

Jämförelsen visar, anför utredningen, att det i fråga om familjeförsörjare

inte är möjligt att fastställa en bestämd marginal i förhållande till kontant­

understöden om dessa skall åtminstone något så när motsvara social­

hjälpens standard i Stockholm. Beträffande Göteborg och Malmö kan där­

emot en viss marginal påräknas.

192

Utredningen upptar vidare i detta sammanhang frågan om kontantunder-

stödens dyrortsgradering samt erinrar, att förslag tidigare väckts

bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen om ett slopande av graderingen. Utred­

ningen anser, att dyrortsgraderingen av kontantunderstöden i sin nuva­

rande form kan slopas. I stället bör överlåtas till vederbörande kommu­

ner att själva inom en viss given ram fastställa kontantunderstödets be­

lopp. Därigenom att en fri sektor skapas, inom vilken kommunerna har att

fastställa beloppen, kan kontantunderstöden anpassas efter socialhjälpen,

levnadskostnaderna in. in. i kommunen. På detta sätt erhålles en gradering

av understödsbeloppen.

Utredningen konstaterar, att de nuvarande kontantunderstödens grund­

belopp är för låga i förhållande till såväl socialhjälpens standard som

till lönenivån inom låglönegrupperna. De nuvarande ersättningarna från

arbetslöshetsförsäkringen medger även en viss höjning av understöds­

beloppen.

Den verkställda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna inom

vissa kommuner visar enligt utredningen, att understödet för ensamstå­

ende, omräknat per dag, i övervägande antalet kommuner uppgår till eller

överstiger det maximala dagunderstödet, 5.50 kronor. Det i undersökningen

förekommande högsta socialhjälpsbeloppet uppgår till 180 kronor per

månad eller omräknat efter 25 dagar 7.20 kronor per dag. I Stockholm

uppgår beloppet till 7 kronor, i Göteborg till 6 kronor samt i Malmö till

5.20 kronor. Dagunderstödets grundbelopp uppgår f. n. i ortsgrupp II till

5.25 kronor och i ortsgrupp I till 5.00 kronor. Endast i 12 av de i under­

sökningen ingående kommunerna har socialhjälpsbeloppet uppgivits uppgå

till 5—5.49 kronor.

Utredningen anför, att när det gäller anpassningen av dagunderstödets

grundbelopp efter försäkringsersättningarna samma svårigheter inte möter

som när det gäller kontantunderstöden till familjeförsörjare. Dagunderstö­

det till ensamstående jämte viss skälig hyreshjälp torde alltid kunna fast­

ställas till ett belopp, som ger en viss marginal i förhållande till vanligen

förekommande försäkringsersättningar till ensamstående. Vid fastställan­

det av dagunderstödets grundbelopp synes därför hänsyn i första hand

kunna tagas till socialhjälpsstandarden. Med utgångspunkt härifrån anser

utredningen, att för dagunderstödets grundbelopp bör fastställas en minimi­

gräns vid 6 kronor samt en maximigräns vid 8 kronor. Vederbörande kom­

mun skall själv äga fastställa dagunderstödets grundbelopp inom den så­

lunda givna ramen. Statsbidrag bör utgå endast på minimibeloppet 6 kronor.

I fråga om familjetilläggen framhåller utredningen, att den

gjorda undersökningen beträffande socialhjälpsnormerna visar att såväl

maketillägg som barntillägg ligger högre inom socialhjälpen än inom kon-

tantunderstödsverksamheten. I de redovisade kommunerna uppgår make­

tillägget inom socialhjälpen till belopp, liggande mellan 3 och 4 kronor. Barn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

193

tillägget varierar i många fall efter antalet barn i familjen. Endast i ett

mindre antal fall uppgår socialhjälpens barntillägg till lägre belopp än kon-

tantunderstödets. Barntilläggen inom socialhjälpen är beträffande de redo­

visade kommunerna koncentrerade till belopp mellan 1.50 och 2.50 kronor.

Beträffande familjeförsörjare är det enligt utredningen svårare än be­

träffande icke familjeförsörjare att upprätthålla en viss marginal i förhål­

lande till ersättningen från försäkringen. Kontantunderstödens familje-

tillägg skulle behöva höjas betydligt för att komma i nivå med familje-

tilläggen inom socialhjälpen. Höjningen av beloppen bör dock begränsas

med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen anser, att familj e-

tilläggen inom kontantunderstödsverksamheten bör uppgå till samma be­

lopp som inom försäkringen och föreslår sålunda, att maketillägget höjes

till 2 kronor och barntillägget till en krona 50 öre.

Vad angår hyreshj älpen finner utredningen, med hänsyn till lä­

get på bostadsmarknaden och svårigheterna att relativt snabbt i en nöd­

situation anpassa bostadsstandarden efter det uppkomna läget, att sär­

skilda skäl talar för att det faktiska hjälpbehovet bör täckas av kontant-

understödet. Utredningen anser, att det även i ett annat läge på bostads­

marknaden torde vara svårt att kräva att en arbetslös omedelbart skall söka

sig en billigare bostad.

Utredningen föreslår, att hyreshjälp skall kunna utgå inom den ram, som

de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna för det sammanlagda

kontantunderstödet medger. Hyreshjälpen bör inom denna ram täcka den

faktiska bostadskostnaden, såvida denna kan anses skälig med hänsyn till

den arbetslöses normala förhållanden. Därest vederbörande kommun fin­

ner erforderligt, bör emellertid inte hinder möta att fastställa maximi­

belopp för hyreshjälpen. Liksom i fråga om dagunderstödets grundbelopp

föreslår utredningen emellertid en maximering av statsbidraget till hyres­

hjälpen. Statsbidrag föreslås utgå på hyreshjälpsbelopp om högst 75 kro­

nor per månad beträffande ensamstående och högst 150 kronor per månad

för familjeförsörjare.

I detta sammanhang berör utredningen en av arbetslöshetsnämnderna i

Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg i tidigare sammanhang väckt

fråga beträffande det bidragsbehov som kan föreligga i fall då familjeför­

sörjare har barn över 16 år vilket på grund av arbetslösheten riskerar att

behöva avbryta sin utbildning och söka sig ut på arbetsmarknaden. Utred­

ningen anser för sin del, att det här rör sig om ett viktigt problem, som

emellertid bör lösas i ett vidsträcktare sammanhang än det nu förevarande.

Utredningen anför, att det viktigaste syftet med m aximeringsreg-

1 e r utöver de fastställda maximibeloppen bör vara att förhindra, att en

arbetslös i kontantunderstöd erhåller mera än han brukar ha i arbetsför­

tjänst under vanliga förhållanden. Enligt nuvarande bestämmelser skall

arbetslöshetsnämnd tillse, att sammanlagda understödet icke kommer att

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr lbb

Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1956

194

uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller till de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställ- ning. Utredningen föreslår, att denna kombinerade kollektiva-individuella beräkningsmetod bibehålies. En viss marginal bör sålunda finnas mellan kontantunderstödets sammanlagda maximibelopp och den fastställda låg­ lönen—arbetsförtjänsten.

Ett starkt skäl för en sådan marginal är enligt utredningen att det måste framstå som avgjort fördelaktigare att taga arbete än att uppbära kontant- understöd. För en viss marginal talar även förhållandet till försäkrings­ ersättningarna. Den maximala ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen fastställes enligt den av utredningen föreslagna arbetslöshetskasseförord- ningens överförsäkringsregler till belopp, som ger en marginal gentemot bruttoförtjänsten. Skall kontantunderstödet understiga försäkringsersätt­ ningen i samma inkomstläge, måste marginalen göras större än i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen föreslår, att kontantunderstödet maximalt får uppgå till det belopp som vid motsvarande inkomst — låg­ lönen i orten eller, om den hjälpsökandes inkomst varit lägre, denna lägre inkomst — högst får utgå enligt försäkringens överförsäkringstabell, minskat med en ytterligare marginal som i fråga om ensamstående utgör 15 % av den maximala försäkringsersättningen samt i fråga om familje­ försörjare hälften av marginalen för ensamstående.

Enligt de av utredningen föreslagna maximeringsreglerna skulle kon­ tantunderstödet vid olika arbetsförtjänster kunna uppgå till högst föl­ jande belopp.