2

Den nuvarande utförsäkringsperioden om 12 månader, räknat tillbaka

från varje ersättningsdag, föreslås ersatt med ett fast försäkringsår, om­

fattande tiden den 1/9—31/8. Nya överförsäkringsregler förordas. Bestäm­

melserna om avgifts- och karensvillkor föreslås — med bibehållande av

nuvarande huvudregler — ändrade på vissa punkter.

Förslag framlägges till ny förordning om statsbidrag till erkända arbets­

löshetskassor. I förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag en­

dast smärre ändringar, av vilka de flesta är föranledda av innehållet i den

föreslagna nya arbetslöshetskasseförordningen.

De båda nya förordningarna är avsedda att träda i kraft den 1 september

1957.

Slutligen behandlas i propositionen vissa spörsmål rörande kontantunder-

stöden till arbetslösa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁷⁴⁴ år 1956

3

Förslag

till

Förordning

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder med­

lem ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna för­

ordning, må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av

den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om under­

stödsföreningar.

Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt

stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbets­

löshetskassa».

2

§.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skrift­

ligen av föreningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas

antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom an­

gående föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller

annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfat­

tas enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara be­

styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunder­

skrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda där­

till, må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II

i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.

4

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller

till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslös­

hetskassa och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med

hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må an­

tagande vägras.

5 §.

Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva an­

tagen till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa

ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under vill­

kor att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stad­

gat, utgå med lägre belopp än eljest.

6

§•

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda

medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.

7 §.

Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett

år—den 31 augusti påföljande år.

Kungl. Maj:ts proposition nr It

4

år 1956

II. Om stadgarnas innehåll

Verksamhetsområde och medlemskap

8 §•

I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsom­

råde angivas.

9 §.

1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall

undantagas

1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,

2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,

3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

samt

4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.

2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa

skall undantagas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlö­

ning användas till arbete för annans räkning, samt

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid

än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.

6

ningar än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,

äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa före­

skriva de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.

12

§.

Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kas­

san, åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under med­

lemmens senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid

skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.

13 §.

Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära daghjälp, beslut var­

igenom han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) ute­

slutes ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första

period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer

intyg som avses i 22 §.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej före­

skrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

Klassindelning och klasstillhörighet m. in.

15 §.

Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsyns­

myndigheten godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med

skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäk-

ringsvillkor i övrigt.

Står det medlem fritt att övergå till annan daghjälpsklass än den han

tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt

begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre daghjälp

anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund

varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre

daghjälp anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad

nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.

Avgifter och uttaxering

16 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta medlemsavgifter för tid,

som avses i 24 §. Om sådana avgifter stadgas i lagen om understödsför­

eningar.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å med­

lemmarna skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas

och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.

7

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas vid inträde i

kassan eller vid övergång till klass med högre daghjälp eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik

särskild avgift icke bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten finner

skäligt.

17 §.

Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa

med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlems­

avgift eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften

eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyl­

dighet kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten

beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att

utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast

vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte

månaden.

Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskri­

ven tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan

grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl före­

ligga, äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att

inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga

kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande

godkännas av tillsynsmyndigheten.

Ersättningens former m. m.

18 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva ersättning dels i form av ett för

dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av familjetillägg

till daghjälpen. Om skäl äro därtill, må daghjälp och familjetillägg helt

eller delvis utgå i naturaförmåner.

Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och

flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.

19 §.

1 mom. Familjetillägg utgår i form av barntillägg samt, om kassan så be­

slutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Husföreståndarinnetillägg

må endast utgivas av kassa, vari maketillägg utgår.

2 mom. Barntillägg utgår till medlem, som själv har barn, adoptivbarn

eller fosterbarn eller vars make har barn i tidigare gifte eller utom äkten­

skap eller adoptivbarn, under förutsättning att barnet är under 16 år och

kyrkoskrivet bos medlemmen. Därest medlemmen är underhållsskyldig

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1956

8

mot eget eller andra makens barn eller adoptivbarn under 16 år och på sätt

tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att underhållsskyldigheten full-

göres, utgår barntillägg, ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.

Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade

till barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptiv-

fadern, fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast

till modern (adoptivmodern, fostermodern).

3 mom. Maketillägg utgår till gift medlem ävensom till medlem, som

varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han

fullgör honom åliggande underhållsskyldighet mot förutvarande maken.

Maketillägg skall dock icke utgivas om medlemmens make eller förutva­

rande make har förvärvsarbete motsvarande minst tre dagar i veckan eller

själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Husföreståndarinnetillägg utgår till ogift medlem, som icke äger uppbära

maketillägg, under förutsättning att medlemmen varaktigt har gemensam

bostad med kvinna, vilken förestår medlemmens hushåll. Beträffande hus­

föreståndarinnetillägg skall vad som sägs i första stycket andra punkten

äga motsvarande tillämpning, därvid dock hushållsarbete i medlemmens

hem icke skall räknas som förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Villkor för rätt till ersättning

20

§.

Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är ar­

betsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

21

§.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla

om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och

orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på

grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning,

skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar

varje vecka.

Kan medlemmen icke erhålla intyg, som i första stycket sägs, skall han

så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden.

22

§.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall

den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka

arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle av annan anledning skyl­

digheten att personligen inställa sig bliva synnerligen betungande för ho­

nom eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må denna skyldighet

eftergivas honom. Beslut härom meddelas, därest eftergiften avser viss dag

9

eller visst antal dagar varje vecka, av arbetsförmedlingsanstalt och eljest av

tillsynsmyndigheten.

Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten anskaffa intyg om

att han sökt arbete på sätt i första stycket sägs eller erhållit eftergift som

där avses.

23 §.

1 mom. Ersättning må utgivas till medlem först sedan han

antingen till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa

med månadsavgifter, minst tolv sådana avgifter,

eller till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter

samt därefter på grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring som värn­

pliktig varit befriad från avgiftsplikt under så lång tid att densamma jämte

den tid, för vilken avgifter erlagts, motsvarar minst femtiotvå veckor eller

tolv månader.

2 mom. Ersättning må första gången under varje försäkringsår utgivas

endast under förutsättning att medlemmen för minst tjugo veckor eller, i

kassa med månadsavgifter, för minst fem månader under en period av tolv

månader närmast före arbetslöshetens inträdande

erlagt avgift,

varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst­

göring som värnpliktig eller

uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp.

I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke in­

räknas tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit

förhindrad att åtaga sig arbete. Vad nu sagts gäller dock ej sjukdomstid,

som infaller efter det han fyllt 67 år.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrivit begränsning av

rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första

stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem manader förkortas till

lägst sexton veckor eller fyra månader.

Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid

tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången

av det senare försäkringsåret.

24 §.

Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som

erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts

till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då

han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åt­

njutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller

barnsbörd.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande

viss grupp av medlemmar medgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

10

1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning,

må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,

2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans

räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift

för tid, da han utför arbete som självständig företagare, samt

3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans

räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för

en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig

företagare.

Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,

då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större

utsträckning än i andra stycket sägs.

25 §.

Erkanda arbetslöshetskassor äga överenskomma, att tid, för vilken med­

lem erlagt avgift i en kassa, ävensom tid, som jämlikt 23 § skall tillgodo­

räknas ehuru avgift ej erlagts, skall vid prövning av de i nämnda paragraf

angivna villkoren helt eller delvis räknas honom tillgodo i kassa, till vil­

ken han övergår. Överenskommelse av motsvarande innebörd må träffas

med erkänd arbetslöshetskassa i främmande stat, där obligatorisk arbets­

löshetsförsäkring icke finnes anordnad.

Finnes i främmande stat obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och äga de

där försäkrade helt eller delvis räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift er­

lagts till svensk erkänd arbetslöshetskassa, må sådan kassa medgiva, att tid,

för vilken avgift erlagts till den främmande statens försäkring, må helt

eller delvis tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §. Vad nu sagts om tid,

for vilken avgift erlagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tid,

som må tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts.

Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kas­

san varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshets-

hjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

Kassa må jämväl medgiva, att medlem, som omedelbart före inträdet i

kassan tillhört annan sammanslutning än i första eller tredje stycket sägs,

vid tillämpning av 23 § 1 mom. må tillgodoräknas avgifter, som han före

kassans bildande erlagt till sammanslutningen.

Överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola

för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.

26 §.

Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott till­

hört erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,

allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste av­

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

samt för senast sjunde kalenderdagen efter försäkringsförmånens upp­

hörande eller tjänstgöringens slut företer intyg som avses i 22 §.

Ny karenstid skall ej krävas, när medlem på sätt tillsynsmyndigheten

föreskriver styrker, att han icke haft arbete mer än fyrtioåtta dagar efter

det han senast fullgjort eller jämlikt första stycket anses hava fullgjort

karenstid eller efter det han senast uppburit daghjälp för minst fem av

sex på varandra följande dagar. Ny karenstid skall dock fullgöras av med­

lem, som uppburit daghjälp för det jämlikt 31 § fastställda högsta anta­

let dagar.

¹²

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-4 år 1956

Ersättningens storlek

29 §.

1 mom. Daghjälp må icke överstiga tjugo kronor.

Barntillägg utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn.

Maketillägg utgår med två kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg

med samma belopp.

2 mom. Utför medlem å dag, då han i övrigt är arbetslös, avlönat ar­

bete i högst två timmar eller, då fråga är om bisyssla, i högst tre timmar,

må hel daghjälp jämte familjetillägg likväl utgivas till honom. Därest han

å sådan dag utför avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar,

må med tillsynsmyndighetens medgivande daghjälp och familjetillägg ut­

givas med hälften av vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts skall dock endast

gälla, om medlemmen före arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete

och jämväl söker sådant arbete.

Uppbär medlem för viss dag halv sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring, skall daghjälp och

familjetillägg för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skolat utgå.

30 §.

1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande fall, familjetillägg må ej ut­

givas högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som

framgår av en av Konungen fastställd tabell (överförsäkringstabell).

Med dagsförtjänst avses en sjättedel av den veckoinkomst eller, i fråga om

medlem med månadslön, en tjugofemtedel av den månadsinkomst, som

medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen åtnjöt under arbets­

tid som var normal för honom. Där särskilda omständigheter föreligga, äger

tillsynsmyndigheten medgiva, att större andel av medlems vecko- eller må­

nadsinkomst än nu sagts skall anses utgöra hans dagsförtjänst.

Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra

stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten van­

liga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och

av samma arbetsförmåga som medlemmen.

13

Måste ersättningen minskas på grund av vad som stadgas i detta mo­

ment, skall först maketillägget eller husföreståndarinnetillägget och där­

efter barntillägget nedsättas eller helt innehållas samt sist daghjälpen ned­

sättas.

2 mom. Åtnjuter medlem i anledning av arbetslöshet fortlöpande under­

stöd från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande

av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa, må daghjälp och fa­

milj etillägg utgivas högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan den

högsta ersättning, som må utgå enligt 1 mom., och understödet.

Kungl. Maj:ts proposition nr ¹⁴⁴ år 1956

Ersättningstiden

31 §.

1 mom. Medlem må icke uppbära daghjälp för mer än etthundrafemtio-

sex dagar under varje försäkringsår. Tillsynsmyndigheten äger dock för

viss kassa eller viss klass medgiva, att daghjälp må utgå för högst två­

hundratio dagar under varje sådant år.

1 annat fall än som avses i 35 § skall den tid, för vilken daghjälp under

ett försäkringsår längst må utgå, utgöra minst etthundratjugo dagar för

medlem, som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år.

2 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt

vad i 25 § första, andra eller tredje stycket sägs, skall vid tillämpning av

1 mom. med ersättning, som utgives av kassan, likställas ersättning, vilken

utgivits av kassa eller sammanslutning som överenskommelsen eller med­

givandet avser eller utgivits på grund av sadan obligatorisk arbetslöshets­

försäkring i främmande stat, som medgivandet gäller.

Inskränkningar i rätten till ersättning

32 §.

Daghjälp må icke utgivas för

1) söndag,

2) annan helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående

eller efterföljande vardag,

3) avtalsenlig fridag, såvida icke tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik

fridag må likställas med sådan helgdag, som angives under 2),

4) dag, då medlemmen äger rätt till tilläggspenning enligt lagen om

moderskapshjälp, och

5) dag, för vilken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Har medlem under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan ut­

sträckning, att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, må dag­

hjälp ej heller utgivas för den sjätte dagen.

14

33 §.

Har medlem på grund av driftinskränkning vid det företag, där han fort­

löpande är anställd, arbete mindre än fem dagar i veckan, skall det antal

dagar under varje vecka, för vilka han eljest är berättigad till daghjälp,

minskas med en. Sådan minskning skall dock ej ske i omedelbar anslut­

ning till genomgången karenstid.

Då skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten i den omfattning och för den

tid myndigheten bestämmer medgiva kassa befrielse från skyldigheten att

tillämpa vad som är stadgat i första stycket.

Tillsynsmyndigheten äger jämväl föreskriva, att bestämmelserna i första

stycket skola äga motsvarande tillämpning vid driftinskränkning, som ej

innefattar minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

34 §.

Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årli­

gen regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständighe­

ter, äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss

grupp av dem föreskriva begränsning i rätten till daghjälp. Därvid må

stadgas,

att karenstiden och den tid, inom vilken karenstiden skall beräknas,

skola förlängas,

att daghjälp ej skall utgivas för viss tid av året, eller

att den tid, för vilken daghjälp längst må utgå under försäkringsåret,

skall uppdelas i två perioder, av vilka den ena skall omfatta tid under vil­

ken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Ej må med stöd av första stycket karenstiden eller den tid, inom vilken

karenstiden skall beräknas, utsträckas längre än som sägs i 28 § 1 mom.

andra stycket.

35 §.

I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbets­

löshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska

ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av daghjäl­

pens belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av dag­

hjälp.

Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid be­

slutets meddelande är berättigad att uppbära daghjälp eller ej. Beslutet

skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej

upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst

förordna, att beslutet icke längre skall äga tillämpning.

36 §.

Till den som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

Kungi. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

15

lämpligt arbete eller utan att uttryckligen hava avvisat sådant arbete likväl

genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till

stånd, må ersättning icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande

till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder,

att förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvara vad som i lag

och författning kan finnas föreskrivet rörande åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektiv­

avtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda

beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom om­

råde, där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet

allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må

hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

37 §.

För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är före­

mål för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne-

och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf med­

delas av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1956

38 §.

Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande

av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas

ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkän-

nas honom. Beslut härom skall av kassans styrelse ofördröjligen anmälas

för tillsynsmyndigheten.

39 §.

I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som

ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att

uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Ansökan om ersättning

40 §.

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansök­

ningen skola fogas intyg, som avses i 21 och 22 §§.

Intygen skola förvaras bland kassans handlingar.

Fondbildning

41 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsva­

rande per medlem räknat,

om kassan har minst 10 000 medlemmar: minst två gånger genomsnitt-

liga beloppet per medlem av de tio sistförflutna årens inkomster i form av

erlagda avgifter, räntor och erhållet statsbidrag,

om kassan har högst 500 medlemmar: minst fyra gånger ett på samma

sätt beräknat belopp, och

om kassan har flera än 500 men färre än 10 000 medlemmar: minst det

belopp, tillsynsmyndigheten med ledning av ovan angivna siffror bestämmer.

Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltnings­

kostnaderna eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten

föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer av

vad i första stycket sägs.

Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall

tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, be­

stämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten

med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i öv­

rigt lämnat medgivande därtill.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

42 §.

Fondens tillgångar skola redovisas

1) i obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garan­

terats av staten,

2) i obligationer, utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga­

riket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan eller Sven­

ska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom

finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, post­

sparbanken, svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller central­

kassa för jordbrukskredit, med undantag av sådana för den allmänna rörel-

18

46 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår

samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de sär­

skilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsva­

rande det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

47 §.

Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga

om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,

ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsyns­

myndigheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,

protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till samman­

träde med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyn­

digheten insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som

myndigheten begär.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforder­

liga formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna for­

mulären.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshets­

kassorna meddelas av Konungen.

48 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,

i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre

medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,

åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos

tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så

snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att

likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas så­

dant medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, un­

der vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet

återkallas.

Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant

medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det

nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara

pliktig att träda i likvidation.

49 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning före­

kommer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslös­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Förslag

till

Förordning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den

om erkända

arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom grundstatsbidrag,

daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2

§•

Grundstatsbidrag utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, för varje

dag, för vilken daghjälp utgivits, med dels ett grundbelopp av två kronor

25 öre vid en daghjälp av fem kronor 50 öre, dels ock ett tilläggsbelopp av

25 öre för varje hel krona, varmed daghjälpen överstiger fem kronor 50

öre; dock må grundstatsbidraget ej i något fall uppgå till högre belopp än

fem kronor för varje ersättningsdag.

Har daghjälpen fastställts till lägre belopp än fem kronor 50 öre, skall

grundstatsbidraget utgå med fyrtio procent av det fastställda beloppet.

För dag, då halv ersättning utgives enligt 29 § 2 mom. förordningen om

erkända arbetslöshetskassor, skall grundstatsbidrag utgå med hälften av

belopp, som i första och andra styckena sägs.

3 §•

Där ej annat följer av vad nedan sägs, utgår daghjälpsbidrag för kalen­

derår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för

dåghjälp under tid av året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa va­

rit gällande, efter avdrag dock från nämnda kostnader av belopp som sva­

rar mot grundstatsbidraget. Procenttalet bestämmes i förhållande till an­

talet ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna

förordning som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

Vid beräkning av daghjälpsbidraget skall hänsyn ej tagas till daghjälp,

som jämlikt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor

utgår med halvt belopp, eller på sådan daghjälp belöpande grundstats­

bidrag.

4 §•

För kassa, där medlemmarna jämlikt 15 § förordningen om erkända

arbetslöshetskassor äro fördelade på olika klasser, beräknas grundstatsbi­

draget och daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

22

årsmedlemmar under samma år. I antalet ersättningsdagar må dock icke

inräknas dag, för vilken grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetill-

läggsbidrag enligt 7 § ej utgår, och icke heller dag, för vilken halv ersättning

utgår enligt 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

10

§.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan.

När skäl äro därtill må efter tillsynsmyndighetens beprövande till kassa

utbetalas intill hela beloppet av grundstatsbidrag och familjetilläggsbidrag,

som belöpa å tiden från årets början till utbetalningsdagen, samt intill nio

tiondelar av medlemsbidrag och daghjälpsbidrag, som skäligen kunna an­

tagas belöpa å samma tid.

11

§•

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av stats­

bidrag meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1957, då förordningen

den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

upphör att gälla. Äldre bestämmelser skola dock äga tillämpning i fråga om

statsbidrag för tiden före den nya förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr lkk år 1956

23

Bilaga

Bilaga till förordningen den

om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor

Antal ersättnings-

dagar per medlem

0—3

3.25

3.50

3.75

4

4.25

4.50

4.75

5

5.25

5.50

6

7

8

9

10

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

Antal ersättnings­

dagar per medlem

0,0

3.0

6.0

8,9

11.9

14.4

16.9

19.4

21.9

24.0

26.1

30,3

37.5

43.5

48,7

53,1

Daghjälpsbidragets

storlek i procent av

hela bidragsunderlaget

enligt 3 § vid olika

antal ersättningsdagar

per medlem

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26 och där­

över

56,8

60,0

62.7

65.0

67.0

68.7

70.1

71,3

72.2

73.0

73.7

74.2

74,6

74.8

74.9

75.0

Särskilda bestämmelser:

Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt

framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna pro­

centtalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels

procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande :

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

,

N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor rörande arbets­

löshetsförsäkringen och kontantunderstöden till arbetslösa samt anför.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillsattes år 1951 en särskild utred­

ning — 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen1 -— med uppgift

att verkställa en översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga stats­

understödda arbetslöshetsförsäkringen. Sedermera uppdrogs åt utredningen

att utreda även vissa frågor angående den av kommunerna med bidrag av

statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa.

Utredningen redovisade år 1952 en del av resultatet av sitt arbete. På

grundval härav beslöt 1953 års riksdag avsevärda förbättringar av stats­

bidragen till de erkända arbetslöshetskassorna samt av de ersättningar

kassorna lämnar till sina medlemmar vid arbetslöshet (prop. 166, SL2U 7,

rskr 185).

Utredningen har numera slutfört sitt arbete och därvid lagt fram dels

betänkande med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor

in. m. (SOU 1955:27) och dels en promemoria angående vissa frågor

rörande kontantunderstöden åt arbetslösa (stencilerad).

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

försäkringsinspektionen, socialstyrelsen, statskontoret, riksförsäkrings-

anstalten, pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bank- och

fondinspektionen, försvarets socialbyrå, kommerskollegium -— som bifogat

yttranden från vissa handelskammare — riksräkenskapsverket, Landsorga­

nisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation,

1 Byråchefen L. Hultström, ordförande, ombudsmannen J. Christensson, ledamoten av

riksdagens andra kammare Sven Gustafson, sekreteraren B. Hagård, förbundskassören Helga

Johansson-Ekdahl, ledamoten av riksdagens andra kammare Carl Lindberg, ombudsmannen

R. Lindforss samt i frågor rörande kontantunderstödsverksamheten kommunalnämndsord-

föranden N. J. L. Eliasson och direktören T. H. Henriksson.

25

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Riksförbundet landsbyg­

dens folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska sjukkasseförbundet, Statstjänstemännens riksförbund, Yrkeskvin­

nors samarbetsförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Över promemorian har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret, utrikesdepartementets

understödsnämnd, överståthållarämbetet — som överlämnat yttrande från

stadskollegiet i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län — vilka bifogat ytt­

randen från ett antal kommuner — Landsorganisationen i Sverige, Tjänste­

männens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, De erkända

arbetslöshetskassornas samorganisation, Svenska landskommunernas för­

bund, Svenska stadsförbundet och Svenska socialvårdsförbundet.

Jag hemställer nu att få till behandling upptaga hithörande spörsmål. Det

synes härvid lämpligt att behandla försäkringen och kontantunderstöds-

verksamheten var för sig samt att inleda avsnittet rörande försäkringen

med en kortfattad översikt av gällande bestämmelser.

Kungl Maj:ts proposition nr 144 år 1956

Arbetslöshetsförsäkringen

Översikt av gällande bestämmelser

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom genom

beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäkringen

handhaves av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva

och erkända av tillsynsmyndigheten. Kassorna är i föreningsrättsligt hän­

seende understödsföreningar och lyder under lagen den 24 mars 1938 om

understödsföreningar (nr 96; ändr. 457/1942, 190/1945, 854/1946, 288/1952

och 386/1955). Deras verksamhet regleras dessutom genom förordningen

den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor (nr 264; ändr. 227/1937,

99/1938, 494/1941, 185/1943, 405/1944, 332/1946, 712/1946, 245/1947, 368/1947,

252/1949, 323/1953 och 268/1954), förordningen den 15 juni 1934 om stats­

bidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 265; ändr. 495/1941, 186/1943,

713/1946, 43/1948, 240/1950 och 324/1953), kungörelsen den 23 november

1934 angående övervakandet av erkända arbetslöshetskassor (nr 554; ändr.

325/1953) samt kungörelsen den 20 februari 1948 angående handläggningen

av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (nr 62). Vidare

gäller kungörelsen den 8 november 1912 angående tillsyn å understödsför­

eningar m. m. (nr 304; ändr. 307/1932, 638/1934, 100/1938, 670/1947 och

226/1953).

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade såsom

rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna är bildade av vederbörande

26

fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande

till dessa. Rätt till inträde i sådan kassa föreligger för envar, vilken såsom

löntagare arbetar för annans räkning inom kassans verksamhetsområde,

alltså även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade

löntagare är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt.

I de olika fackförbundens stadgar föreskrives nämligen, att medlemmarna

— med vissa undantag — också skall tillhöra förbundets arbetslöshetskassa.

Enligt 1 § kungörelsen angående tillsyn å understödsföreningar m. m. är

arbetsmarknadsstyrelsen tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen.

Beslutanderätten i vissa hithörande ärenden utövas av en särskild delegation

med representanter för kassorna.

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa göres hos tillsyns­

myndigheten. För antagande fordras bl. a., att kassans stadgar står i över­

ensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningen (4 §). Kassornas stad­

gar kan emellertid i viss utsträckning innehålla strängare bestämmelser än

förordningen.

Kassamedlem erhåller vid arbetslöshet understöd efter en karenstid, som

skall omfatta minst sex dagar (22 §). Understöd får utgå för högst 156

dagar under loppet av en tolvmånadersperiod (23 §). Understödstiden i kas­

sorna varierar mellan 90 och 156 dagar.

Rätt till understöd från arbetslöshetskassa kan i regel uppkomma först

sedan medlemmen till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter (eller 12 må­

nadsavgifter), det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att understöd

skall kunna utgå fordras därjämte, att medlemmen erlagt som regel minst

20 veckoavgifter (eller fem månadsavgifter) inom de 12 månader, som lig­

ger närmast före arbetslöshetens början, det s. k. tidsbestämda avgifts­

villkoret. Nämnda period om 12 månader kan i vissa fall förlängas (21 §).

Ett annat villkor för understöd är att den försäkrade kan förete intyg

från den offentliga arbetsförmedlingen, att han sökt arbete men att något

lämpligt sådant inte kunnat erbjudas honom (14 §). Försäkringen avser

att bereda skydd vid oförvållad arbetslöshet. Den, som frivilligt utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande

skilts därifrån, skall avstängas från rätt till understöd under en tid av

fyra veckor. Samma påföljd drabbar den som vägrar antaga erbjudet ar­

bete, vilket enligt gällande bestämmelser är att anse såsom lämpligt (15 §).

För understödsrätt fordras vidare, att den arbetslöse kassamedlemmen

är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete (14 §).

Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av ett för

dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels i form av familjetillägg till

daghjälpen (17 §). Arbetslöshetskassan bestämmer själv daghjälpens stor­

lek. Daghjälpen må dock inte fastställas till högre belopp än 20 kronor.

Familjetillägg utgöres av barntillägg, som utgår med en krona 50 öre per

dag för varje barn under 16 år, samt, i den mån kassa så beslutat, make­

Kungl Maj:ts proposition nr ⁷⁴⁴ år 1956

27

tillägg och husföreståndarinnetillägg, som utgår med två kronor per dag.

Understödet maximeras genom särskilda överförsäkringsregler (20 §).

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då

särskilda omständigheter föreligger kan inskränkningar göras i understöds-

rätten (22 §). Vissa inskränkningar i denna rätt är föreskrivna vid kort­

tidsarbete m. m. (20 §).

Arbetslöshetskasseförordningen innehåller vidare föreskrifter om vad

stadgarna skall innehålla rörande avgifter och fondbildning (26—27 §§),

rörande styrelse och revisorer samt rörande utövande av den befogenhet,

som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa (28—29 §§). Dess­

utom finns i förordningen regler om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor

och återkallande av antagande (30—35 §§) samt straffbestämmelser (37—

38 §§).

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom avgifter av de

försäkrade samt genom statsbidrag.

I de flesta kassor betalar medlemmarna en viss avgift per vecka. Avgift

per månad upptages huvudsakligen i tjänstemannakassorna. Avgifternas

storlek varierar mellan de olika kassorna och inom dessa mellan olika för-

säkringsklasser. Enligt 13 § understödsföreningslagen skall avgifterna vara

så avvägda, att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkoms­

ter kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltnings­

kostnader och övriga föreningen åliggande utgifter ävensom till föreskriven

fondbildning. Avgifternas upptagande får inte göras beroende av inträffade

försäkringsfall. Ej heller får avgifterna utgå med olika belopp för olika

grupper av föreningens medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes

av olikhet medlemmarna emellan i avseende å försäkringsrisk eller å under-

stödsrätt till den del densamma grundas å erlagda medlemsavgifter.

Enligt förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår

statsbidraget i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag, familjetilläggs-

bidrag och förvaltningsbidrag.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar enligt vissa

i 27 § arbetslöshetskasseförordningen upptagna regler. Utbetalning av

understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fon­

dens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande

därtill, överskott å verksamheten skall tillföras fonden. Denna får endast

tagas i anspråk i den mån kassans inkomster inte förslår till täckande av

kassans löpande utgifter.

Vissa uppgifter angående verksamheten

Socialvårdskommittén har i sitt betänkande med utredning och förslag

angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) läm­

nat en utförlig redogörelse för försäkringen t. o. in. år 1947 (s. 63—104). I

det nu förevarande betänkandet (s. 35—45) redogöres för utvecklingen

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

därefter fram t. o. m. år 1954. Här torde få hänvisas till nämnda redogörelser.

Några uppgifter av särskilt intresse redovisas dock i det följande.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid slutet av år 1954 43 kassor med

1 212 000 medlemmar (994 000 män och 218 000 kvinnor). Kassorna förde­

lade sig efter medlemsantal på följande sätt.

Medlemsantal

Antal kassor

100 000— .............

2

50 000—100 000 .............

4

25 000— 50 000 ___

9

15 000— 25 000 ...........

7

10 000— 15 000 ...................

8

5 000— 10 000 ........................

2

2 000— 5 000 ................................

7

— 2 000 .........................................

4

Summa

43

De försäkrades antal torde vid utgången av 1955 ha uppgått till ca

1 240 000.

Genomsnittligt utbetalad daghjälp och familjetillägg per understödsdag

vart och ett av åren 1945 och 1950—1954 framgår av följande tabell.

År

I genomsnitt utbetalat per ersättningsdag

daghjälp

kr.

familjetillägg

kr.

summa

kr.

1945 ...............................................

5,03

1,16

6,19

1950 ..........................................

6,55

1,50

8,05

1951 ............................

6,83

1,41

8,24

1952 .....................................

7,10

1,20

8,30

1953 ..........................................

8,71

1,50

10,21

1954 ..................................

14,64

2,02

16,66

Kassamedlemmarnas fördelning efter tillförsäkrad daghjälp den 31 de­

cember åren 1950, 1952 och 1954 framgår av följande tablå.

Tillförsäkrat dag-

hjälpsbelopp

kr.

Antal medlemmar den 31 december år

1950

1952

1954

totalt

%

totalt

%

totalt

0/

/o

16,00—17,00...............

628 535

51,9

14,00—15,99..........................

—

—

_

_

148 544

12,3

12,00—13,99........................

—

—

_

_

205 684

17,0

10,00—11,99............................

—

—

_

_

110 695

9,1

8,00— 9,99............................

376 785

34,7

613 455

53,7

86 084

7,1

6,00— 7,99........................

478 602

44,1

409 170

35,8

31 701

2,6

4,00— 5,99............................

218 084

20,1

119 900

10,5

537

0,0

2,00— 3,99............................

11 702

1,1

638

0,0

Summa

1 085 173

100,0

1 143 163

100,0

1 211780

100,0

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 14

4

år 1956

De erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska förhållanden sedan verk­

samhetens början år 1935 framgår av följande tablå. Uppgifterna avser

1 000-tal kronor.

Inkomster.

År

Start­

fonder

Avgifter,

räntor m. m.1

Statsbidrag

(egentligt)

Uppskrivning

av obliga­

tionsvärden

Summa

1935—39...................

2 953

11440

4 535

18 928

1940—44...................

18 340

55 085

22 921

274

96 620

1945—49...................

6 540

133 713

46 344

—

186 597

1950............................

—

33 259

12 719

11

45 989

1951............................

57

35 075

7 732

168

43 032

1952............................

—

36 632

11 434

—

48 066

1953............................

—

42 983

22 223

136

65 342

1954............................

172

59 973

40 881

—

101 026

Summa

28 062

408 160

168 789

589

605 600

1 Häri ingår anslag från organisationer (dock ej startfonder) samt vissa bidrag av pris-

utjämningsmedel.

Utgifter.

År

Understöd

Förvaltning

m. m.

Nedskrivning

av obliga­

tionsvärden

Fondering

Summa

1935—39........................

8 515

2 729

332

7 352

18 928

1940—44........................

38 993

10 980

—

46 647

96 620

1945—49........................

77 717

22 960

—

85 920

186 597

1950................................

22 578

5 403

724

17 284

45 989

1951................................

13 791

6 228

1 150

21 863

43 032

1952................................

22 537

6 991

1 310

17 228

48 066

1953................................

42 006

7 534

24

15 778

65 342

1954................................

68 094

8 231

1 536

23 165

101 026

Summa

294 231

71 056

5 076

235 237

605 600

Försäkringens inkomster fördelar sig efter olika källor procentuellt på

följande sätt.

År

Inkomster i %

Summa

Avgifter,

räntor

startfonder

m. m.

Statsbidrag

1935—39 .......................

76,0

24,0

100,0

1940—44 .......................

76,3

23,7

100,0

1945—49 .......................

75,2

24,8

100,0

1950 ................................

72,3

27,7

100,0

1951 ................................

82,0

18,0

100,0

1952 ................................

76,2

23,8

100,0

1953 ................................

66,0

34,0

100,0

1954 ................................

59,5

40,5

100,0

32

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder.

Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva, att personer

som avses under 1) och 2) må kunna vinna inträde i kassan eller där kvar­

stå såsom medlemmar.

Enligt 21 § 5 mom. förordningen får arbete som utförts i medlemmens

hem inte tillgodoräknas vid prövningen av avgiftsvillkoren för understöds-

rätt.

Genom bestämmelserna i 7 § och 21 § 5 mom. begränsas den frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen i princip till personer, som mot avlöning utför

arbete för annans räkning, dvs. arbetstagarna, dock med undantag för

hemarbetare och företagares familjemedlemmar.

Av 7 § 4) följer, att varje kassa är skyldig att själv fastställa en minimi­

ålder för rätt till medlemskap i kassan. Någon maximiålder är inte före­

skriven i förordningen, och inte heller föreligger skyldighet för kassorna

att själva fastställa en övre åldersgräns för medlemskap. Däremot står

det kassorna fritt att i stadgarna intaga föreskrifter härom. Genom bestäm­

melser i stadgarna äger kassorna vidare från rätt till medlemskap utesluta

bl. a. den, för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan

synnerlig risk för arbetslöshet är för handen (8 § 3).

Av de nu verksamma kassorna har 29 infört särskilda bestämmelser i

fråga om inträde för personer tillhörande de övre åldersgrupperna. Maximi-

åldern för inträde har sålunda fastställts till 67 år i 9 kassor, till 65 år i

6 kassor, till 60 år i 13 kassor och till 55 år i 1 kassa. Det kan anmärkas,

att ifrågavarande åldersgränser ej gäller vid övergång från annan kassa.

En erkänd arbetslöshetskassa har i sina stadgar föreskrivit, att den som

fyllt 67 år skall utträda ur kassan. En annan kassa har i sina stadgar intagit

en bestämmelse om att från medlemskap i kassan skall uteslutas den som

fyllt 70 år. Övriga arbetslöshetskassor har inte någon motsvarande bestäm­

melse i stadgarna.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

Utredningen

Utredningen har å s. 51—53 i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter

beträffande anslutningen till arbetslöshetsförsäkring-

e n. Av dessa uppgifter framgår bl. a. följande. Ca 59 procent av de arbets­

tagare, som kan betecknas som arbetarpersonal enligt 1950 års folkräkning,

var arbetslöshetsförsäkrade vid utgången av år 1950.1 Anslutningen till för­

säkringen har ökat sedan dess. Vid utgången av år 1954 tillhörde av Lands-

1 Uppgifterna beträffande antalet försäkrade grundar sig på organisationstillhörighet vilken

inte helt överensstämmer med folkräkningens indelning.

34

börd. Som exempel härpå nämner utredningen, att Handelsresandenas er­

kända arbetslöshetskassa efter samråd med tillsynsmyndigheten vid pröv­

ning av frågan om medlemskap tillämpat ett socialt betonat arbetstagar-

begrepp utan strängare iakttagande av civilrättsliga bedömningsgrunder.

Arbetstagarbegreppet bör enligt utredningens mening inom arbetslöshets­

försäkringen ges en mera vidsträckt innebörd än det civilrättsliga begrep­

pet. Det avgörande borde vara en viss grupps reella ställning, varvid stor

hänsyn borde tagas till avtalsförhållandena. Om sålunda t. ex. kollektiv­

avtal funnes med bestämmelser om semester o. d. syntes detta enligt ut­

redningen vara ett starkt skäl för att ifrågavarande grupp borde räknas till

arbetstagare vid tillämpning av arbetslöshetskasseförordningen. Utred­

ningen utgår ifrån att arbetslöshetskasseförordningen utan särskilt förtyd­

ligande skall tolkas på detta sätt.

Utredningen har prövat huruvida försäkringen bör omfatta även perso­

ner utan arbetslöshetsrisk. Vid den utformning som försäkringen nu hade

med arbetslöshetskassor starkt avgränsade gentemot varandra och utan

annan riskutjämning mellan de olika kassorna än den, som åstadkommes

genom statsbidraget, vore det enligt utredningens mening av stor betydelse

att inom en arbetslöshetskassa funnes även medlemmar med ingen eller liten

arbetslöshetsrisk. Härigenom möjliggjordes över huvud taget många gånger

bildandet av en arbetslöshetskassa med rimliga avgifter och förmåner. Å

andra sidan fördyrades administrationen av registreringen och uppbördsför-

farandet etc. beträffande personer, som inte hade någon egentlig arbetslös­

hetsrisk. Allmänt sett syntes det önskvärt, att försäkringsskyddet vid arbets­

löshet utsträcktes till så stora grupper anställda som möjligt. Bl. a. borde

man ta hänsyn till att det som regel vore svårt att med säkerhet förutse att

en viss yrkesgrupp inte ens på längre sikt riskerade arbetslöshet.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå införande av möjlighet att

vägra registrering av erkänd arbetslöshetskassa på grund av att arbetslös­

hetsrisk inte anses föreligga. Däremot syntes det enligt utredningens mening

lämpligt, att statsbidraget kunde nedsättas om nämnvärd arbetslöshetsrisk

inte ansåges vara för handen. Utredningen föreslår därför en bestämmelse

av innebörd, att antagande som erkänd arbetslöshetskassa må förknippas

med villkor att medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp än eljest är

stadgat. Förutsättning för att sådant villkor skall kunna uppställas bör en­

ligt utredningen vara, att utbetalningen av ersättning sannolikt blir syn­

nerligen ringa i förhållande till medlemsantalet.

Sedan erkända arbetslöshetskassor numera bildats av flertalet större

fackförbund har, framhåller utredningen, frågan om bildande av kassor

för mindre yrkesgrupper fått ökad aktualitet och detta särskilt med hänsyn

till att kassa ofta redan finns inom samma eller angränsande yrkesområde.

Det vore angeläget att en långtgående splittring av försäkringen på olika

kassor undvekes och att en effektiv riskutjämning erbölles inom arbetslös­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H dr 1956

35

hetskassorna. För att en viss garanti för en tillfredsställande riskutjämning

skulle kunna erhållas krävdes ett relativt stort antal medlemmar i en kassa.

Enligt utredningens mening borde minimiantalet medlemmar höjas från

nuvarande 500 till 1 500, dock med bibehållande av möjligheten att göra

undantag, om särskilda omständigheter föranledde därtill. Något återkal­

lande av antagandet för redan existerande kassor med lägre medlemsantal

än 1 500 ifrågasättes inte av utredningen.

Utredningen behandlar även frågan om möjligheterna att till försäkringen

ansluta smärre grupper arbetstagare som med hänsyn till försäkringens

uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning till densamma. Inom flera

organisationer, där huvuddelen av medlemmarna saknade egentlig arbets­

löshetsrisk, bl. a. vissa organisationer för stats- och kommunalanställda,

funnes mindre grupper, huvudsakligen omfattande yngre extraanställda,

med viss arbetslöshetsrisk. Det vore önskvärt, att dessa grupper erhölle

försäkringsskydd. Organisationer, som med hänsyn till sitt ringa medlems­

antal ej lämpligen borde bilda egna kassor, borde ej heller ställas utanför

försäkringen. Den lämpligaste lösningen av försäkringsproblemet för dessa

grupper vore ofta anslutning till en redan fungerande kassa inom samma

eller angränsande yrkesområde. En annan möjlighet vore att bilda en

allmän arbetslöshetskassa, till vilken bl. a. ifrågavarande mindre grupper

kunde anslutas. Upprättandet av en dylik allmän arbetslöshetskassa stötte

emellertid på stora svårigheter i olika avseenden. Härom anför utredningen

följande.

Med hänsyn till angelägenheten av att en riskutjämning åstadkommes,

måste kassan i viss utsträckning omfatta även grupper med liten arbetslös-

hetsrisk. Frågan om åstadkommandet av en riskutjämning och därmed rim­

liga försäkringsvillkor inom en dylik kassa är en av de vanskligaste. Svårig­

heter kan vidare uppkomma i fråga om avgränsningen av kassans verksam­

hetsområde, då komplikationer lätt uppkommer, om flera kassor är verk­

samma inom samma yrkesområde. Beräkningen av avgifter och förmåner

stöter på speciella svårigheter, eftersom det är svårt att överblicka och upp­

skatta riskerna i en heterogent sammansatt kassa. Vidare måste beaktas de

betydande svårigheterna med fondbildning och arbetslöshetskontroll lik­

som även behovet av säsongbegränsningsregler och andra specialbestäm­

melser.

Utredningen finner det önskvärt, att en allmän arbetslöshetskassa kom­

mer till stånd. En sådan kassa borde kunna anordnas som en erkänd arbets­

löshetskassa jämlikt understödsföreningslagens och arbetslöshetskasseför-

ordningens bestämmelser. I vart fall borde detta vara utgångspunkten för

organisationsarbetet. Det vore inte osannolikt, att särskilt stöd trån statens

sida komine att visa sig nödvändigt för att kassan skulle komma till stånd.

Denna fråga kunde inte närmare bedömas utan att ett detaljerat förslag

utarbetades på grundval av förhandlingar med berörda organisationer. Bil­

dandet av eu allmän arbetslöshetskassa förutsatte alltså ett tidskrävande

förhandlings- och organisationsarbete. Detta borde lämpligen utföras av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är W56

36

tillsynsmyndigheten i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation m. fl.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyndig­

heten erhåller i uppdrag att utforma förslag till en allmän arbetslöshets­

kassa. Utredningen förutsätter härvid, att eventuellt erforderligt biträde av-

sakkunniga ställes till tillsynsmyndighetens förfogande.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida

personer, som uppbär folkpension i form av ålders­

pension, bör få tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Det kan nämnas, att

enligt socialvårdskommitténs förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäk­

ring understödsrätten skulle upphöra vid 67 års ålder.

Utredningen redovisar i följande tabell antalet hos arbetsförmedlingen

viss dag i varje månad anmälda arbetslösa kassamedlemmar, fördelade

på åldersgrupper. I tabellen, som bygger på arbetsmarknadsstyrelsens s. k.

mittmånadsstatistik och som avser de under resp. år hopsummerade mitt-

månadstalen, har medtagits helt permitterade jämte Vs av de korttids-

arbetande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 14i år 1956

Antalet hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa kassamedlemmar år

Åldersgrupp

1952

1953

1954

Abs. tal

Rel. tal

0/

/o

Abs. tal

Rel. tal

0/

/o

Abs. tal

Rel. tal

%

Under 50 år...............

77 379

58.6

110 838

58.3

55.3

50—66 år...................

39 114

29.6

56 934

29.9

31.1

67 år och däröver ..

15 538

11.8

22 434

11.8

25 662

13.6

Summa

132 031

100.0

190 206

100.0

188 370

100.0

Med utgångspunkt från dessa uppgifter anser sig utredningen kunna

räkna med att i nuvarande arbetsmarknadsläge ungefär 12 % av antalet

understödsdagar per år faller å medlemmar som fyllt 67 år. Dessa med­

lemmar utgör ca 2 % av samtliga försäkrade. År 1954 kan den samman­

lagda ersättningen till medlemmar som fyllt 67 år enligt utredningen be­

räknas ha uppgått till 5 å 7 milj. kronor och statsbidraget till omkring

hälften därav. Nämnda år utbetalades av kassorna ca 68 milj. kronor i

understöd. Statsbidraget till understödskostnaderna utgjorde ca 36,5 milj.

kronor.

Utredningen har vidare verkställt undersökning inom fyra erkända ar­

betslöshetskassor — Handelsanställdas in. fl., Fabriksarbetarnas, Lant­

arbetarnas samt Transportarbetarnas — beträffande understödsutbetal-

ningen år 1953 till personer, som fyllt 67 år vid 1953 års ingång. Antalet

årsmedlemmar i de undersökta kassorna uppgick år 1953 till sammanlagt

ca 208 000, motsvarande något över 18 % av årsmedlemsantalet samma år

42

dessa grupper bereddes möjlighet att tillhöra försäkringen i större omfatt­

ning än som kunde ske enligt gällande bestämmelser.

Utredningen föreslår att företagare, som övergår till att bli arbetstagare,

omedelbart utan dispens skall kunna bli medlem i erkänd arbetslöshets­

kassa. Därigenom kunde något missbruk av försäkringen inte förekomma

bl. a. med hänsyn till att ersättning över huvud taget inte kunde utgå förrän

vederbörande som regel erlagt avgifter, motsvarande ett helt års arbete.

Utredningen anför vidare, att den nuvarande försäkringen inte alltid

utgör ett effektivt skydd beträffande personer, vilka omväxlande arbetar

som egna företagare och som arbetstagare, t. ex. småbrukare-skogsarbetare

och fiskare-stuveriarbetare. Nämnda grupper kunde nu vara försäkrade

som arbetstagare, om de inte arbetade mer än fem månader om året som

egna företagare. Detta innebure, att den som vore egen företagare fem

månader under en tolvmånadersperiod kunde vara arbetslös högst två må­

nader under den återstående delen av perioden för att han skulle kunna

erlägga de 20 veckoavgifter under hela perioden som erfordrades för rätt

till ersättning. Möjligheterna att upparbeta ersättningsrätten vore sålunda

starkt begränsade. En utvidgning av rätten för ifrågavarande grupp att

erhålla ersättning skulle kunna åstadkommas genom införandet av skyl­

dighet att erlägga samt rätt att tillgodoräkna avgifter för tid, då veder­

börande arbetade som företagare. En dylik utvidgning skulle innebära ett

effektivare arbetslöshetsskydd för ifrågavarande grupper. Härvid förbisåge

utredningen inte att ändringar av detta slag kunde medföra vissa risker för

missbruk, vilket ställde särskilda anspråk på kontrollen. Utvidgningen av

försäkringen på angivet sätt borde därför göras beroende av särskild pröv­

ning av tillsynsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att tillsynsmyn­

digheten får befogenhet att medgiva att avgift för tid, då medlem arbetat

som självständig företagare, får tillgodoräknas honom, därest han omväx­

lande arbetar för annans räkning och som självständig företagare.

I samband med behandlingen av avgiftsvillkoren föreslår utredningen —

såsom kommer att framgå av den följande framställningen — att det icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret (52-veckorsvillkoret) uppmjukas så att den

som en gång fullgjort detta villkor men sedan lämnat kassan, under vissa

förutsättningar skall kunna få tillgodoräkna sig de erlagda avgifterna vid

återinträde inom fem år. En tillämpning av denna bestämmelse på före­

tagarna skulle, anför utredningen, kunna underlätta för en företagare, som

återgår till anställd, att ånyo bygga upp rätt till ersättning. Utredningen

finner det emellertid lämpligare att möjlighet beredes ifrågavarande före­

tagare att stå kvar i kassan och därigenom vidmakthålla sin ersättnings-

rätt. En förlängning av medlemskapet kunde visserligen redan enligt nu­

varande bestämmelser dispensvägen medges av tillsynsmyndigheten, men

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1956

44

emellertid som regel få förutsätta, att företagaren skall anses som oförvål-

lat arbetslös så snart företaget måst nedläggas eller han av ekonomiska skäl

nödgats överlåta rörelsen till annan.

Särskilt upprättandet av en betryggande arbetslöshetskontroll har fram­

hållits som ett hinder mot ett inlemmande av företagarna i försäkringen.

Uppsättes som villkor för rätt till ersättning, att företagarens befattning

med företaget har upphört, synes emellertid svårigheterna egentligen inte

vara större än beträffande arbetstagarna. Även om en företagare nedlagt

sin rörelse, som drivits i öppen lokal, kan han vid arbetslöshet visserligen

ha möjlighet att i viss utsträckning mottaga arbete från gamla kunder och

i hemmet fortsätta den minskade rörelsen. Samma möjlighet föreligger

emellertid även för arbetstagare. Vid arbetslöshet kan sådana utföra arbete

som egna företagare. Genom det särskilda ansökningsförfarande, som före­

slås av utredningen i samband med utbetalningen av ersättningen och var­

om särskilda bestämmelser intagits i 32 § arbetslöshetskasseförordningen,

erhålles en viss kontroll härutinnan. Vidare torde man få förutsätta, att

vederbörande arbetslöshetskassa vidtager speciella åtgärder beträffande

den lokala kontrollen i fråga om företagarna.

Utredningen framhåller, att den nuvarande undantagsbestämmelsen be­

träffande företagares familjemedlemmar helt torde stå i

överensstämmelse med den tidigare rådande uppfattningen om dessa per­

soners ställning. Något egentligt anställningsförhållande hade inte ansetts

föreligga i dessa fall. Vid bestämmelsens tillkomst hade vidare framhållits,

att erfarenheterna från utlandet givit vid handen, att risk för missbruk

av försäkringen förelåge, om personer anställda hos närstående släktingar

tillätes ingå i erkänd arbetslöshetskassa. Uppfattningen beträffande ifråga­

varande familjemedlemmars rättsliga ställning hade emellertid med åren

modifierats. Den omvärdering, som ägt rum och som tagit sig uttryck bl. a.

i den nya yrkesskadeförsäkringslagen, borde ses mot bakgrunden av de

ändrade anställningsförhållanden, som numera rätt allmänt torde gälla för

familjemedlemmarna vid deras sysselsättning i den anhöriges företag. Ut­

vecklingen torde ha gått därhän, att familjemedlemmar, som arbetade i

företaget, i allt större utsträckning arbetade under samma villkor som

vanliga anställda.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att den nu­

varande undantagsbestämmelsen beträffande arbetsgivares familjemedlem­

mar begränsas till att gälla den som är gift med arbetsgivaren. Liksom

nu är fallet, föreslås tillsynsmyndigheten äga befogenhet att medge dispens.

Utredningen anser det ligga i sakens natur, att arbetslöshetskontrollen i

här ifrågavarande fall måste ordnas efter något andra linjer än normalt,

bl. a. med hänsyn till att prövningen av rätten till ersättning inte alltid

kan grundas på arbetsgivarintyg.

Utredningen har övervägt möjligheterna att utsträcka arbetslöshetsför­

säkringen till att gälla hemarbetare, d. v. s. personer som i sitt eget

Kungl. Ma.ts proposition nr

744

år 1956

46

Utredningen fortsätter.

Avgörande för hemarbetarnas försäkringsbarhet är, om de kan taga an­

nat arbete än hemarbete vid arbetslöshet. De bör i vanlig ordning ha skyl­

dighet att vara anmälda som arbetssökande på arbetsförmedlingen. I första

hand bör därvid önskemål om hemarbete tillgodoses. Finns inte sådant ar­

bete att tillgå, skall de vara skyldiga att taga annat lämpligt arbete i samma

utsträckning som andra försäkrade. Sannolikt torde när det gäller hemar­

bete kontakten mellan arbetsgivare och arbetsförmedling inte vara så ut­

vecklad som i andra fall. En förutsättning för att hemarbetare skall kunna

medtagas i arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid vara att man även i

fråga om dem söker åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan ar­

betsgivarna och arbetsförmedlingen.

Yttrandena

Vad utredningen anfört beträffande arbetstagare i allmänhet

har i de flesta yttrandena inte mött någon gensaga.

Någon erinran har sålunda ej gjorts mot förslaget att förbehåll om ned­

sättning av medlemsbidraget skall kunna göras vid registrering av arbets­

löshetskassa för yrkesgrupp med särskilt liten arbetslöshetsrisk.

Frågan om minimigränsen för niedlemsantalet i erkänd arbetslöshets­

kassa har endast berörts av Tjänstemännens centralorganisation, som

ifrågasätter huruvida inte ett lämpligt minimum vore 3 000 medlemmar,

vilket f. n. vore övre gräns för det högsta förvaltningsbidraget. Organisa­

tionen förutsätter härvid, att tillsynsmyndighetens möjligheter till undan­

tag kommer att kvarstå.

Med anledning av förslaget om särskild utredning rörande möjligheterna

att få till stånd en allmän arbetslöshetskassa framhåller

Tjänstemännens centralorganisation, att enskilda personer inte bör anslu­

tas till en allmän kassa utan hänvisas till den inom vederbörande yrkes­

område verksamma kassan. I allmänhet torde även andra grupper kunna

anslutas till en redan fungerande kassa. Vidare kunde ifrågasättas, om

det vore möjligt att inom en allmän kassas ram åstadkomma riskutjäm­

ning. Om det visade sig praktiskt genomförbart att bilda och driva en all­

män kassa, hade organisationen inte något att erinra mot att en sådan

komme till stånd. Statstjänstemännens riksförbund understryker svårig­

heterna att organisera en allmän kassa men motsätter sig inte utredning av

frågan, då en sådan kassa syntes kunna tillgodose ett uppkommande behov

av försäkringsskydd för grupper, som av olika anledningar inte lämpligen

kunde bilda egna kassor. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget,

att möjligheterna att på frivillig grund erhålla arbetslöshetsförsäkrings-

skydd i en eller annan form utvidgas. Huruvida detta borde ske genom

bildande av en allmän arbetslöshetskassa eller på annat sätt vore en fråga,

som styrelsen inte ansåge sig kunna taga ställning till utan att närmare

utredning härom företagits. Med hänsyn till styrelsens begränsade per­

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

47

sonalresurser borde utredningsuppdraget överlämnas till en särskild ut­

redningsman att utföras med hjälp av erforderlig expertis.

Frågan om ålderspensionärernas ställning inom arbets­

löshetsförsäkringen har ägnats uppmärksamhet i flera yttranden.

Utredningsmajoritetens förslag att arbetslöshetskassa liksom nu är fal­

let själv skall äga avgöra huruvida ålderspensionärer skall kunna vara

medlemmar i kassan och erhålla ersättning från densamma tillstyrkes eller

lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen, Tjänstemännens cen­

tralorganisation och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Socialstyrelsen framhåller, att personer i åldrarna över 67 år så långt

det låter sig göra bör behandlas som andra människor. Vad deras förhål­

lande till arbetslöshetsförsäkringen beträffade utgjorde utformningen av

det tidsbestämda avgiftsvillkoret en tillräcklig kontroll på att vederbörande

vore arbetsför. Någon begränsning av ersättningsrätten på grund av ålder

borde inte införas i arbetslöshetskasseförordningen. I motsats till utred­

ningen och till vad som f. n. gällde ansåge styrelsen, att inte heller kassorna

borde äga stadga en dylik begränsning. Vid detta sitt ställningstagande

förbisåge styrelsen inte, att frågan kunde komma i ett annat läge och be­

höva omprövas, därest och när en lag om allmän pensionsförsäkring kunde

bli genomförd och komma i tillämpning.

Det inom utredningen reservationsvis framförda förslaget att personer

som fyllt 67 år inte bör få uppbära ersättning från erkända arbetslöshets­

kassor tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbets-

givareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation samt handelskamrarna

i Göteborg och Malmö. Lantarbetsgivareföreningen framhåller, att om folk-

pensionärerna alltjämt skall äga rätt tillhöra erkänd arbetslöshetskassa

konsekvensen härav synes bli att man inom den offentliga arbetsförmed­

lingen måste intensifiera sina ansträngningar att skaffa äldre personer

arbete.

Det likaledes reservationsvis framförda förslaget att ålderspensionärer

bör få vara medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna men att er-

sättningstiden för dem bör begränsas till högst 78 dagar per år förordas

av arbetsmarknadsstyrelsen. Rent principiellt kunde det enligt styrelsens

mening sägas, att en ålderspension åsyftade att utgöra en ersättning för

inkomstbortfall i samband med en på grund av åldern inträdd arbets­

oförmåga. Sett ur denna synpunkt borde således ej ålderspension och

arbetslöshetsförsäkring kunna sammankopplas. Av praktiska skäl hade

man emellertid använt ett schematiskt åldersstreck. Att en person hade

ålderspension behövde därför inte innebära att hans arbetsförmåga måste

vara mer eller mindre nedsatt. Han kunde sålunda fortfarande tillhöra

arbetsmarknaden och ur denna synpunkt vara berättigad att tillhöra arbets­

löshetsförsäkringen. Man måste emellertid beakta, att kontrollen av arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

förmågan i dessa fall många gånger vore mycket svår att genomföra.

Svårigheten att fastställa arbetsförmågan hos åldringar medförde i sin tur

svårigheter då det gällde tillämpningen av överförsäkringsbestämmelserna

i deras fall. Styrelsen funne det motiverat, att en schematisk begränsning

gjordes i folkpensionärernas rätt att erhålla ersättning från försäkringen

och förordade, att antalet ersättningsdagar maximerades till 78 i dessa fall.

Denna lösning borde dock betraktas som endast provisorisk. Om frågan om

utbyggnad av folkpensioneringen och införandet av allmän tjänstepension

bleve löst, borde folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäk­

ringen upptagas till förnyad prövning. Om folkpensionärerna även i fort­

sättningen medgåves att tillhöra försäkringen, kunde man överväga ett

system liknande det i Danmark tillämpade med rätt att välja mellan å

ena sidan att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen och å andra sidan att an-

söka om folkpension eller det i Norge tillämpade, enligt vilket vederbö­

rande temporärt finge avstå från folkpensionen. Arbetsmarknadsstyrelsens

försäkringsdelegation (majoriteten) tillstyrker utredningsmajoritetens för­

slag men anser att medlem, som samtidigt med att han söker ersättning

från erkänd arbetslöshetskassa uppbär folkpension, endast bör äga rätt

till ett försäkringsbelopp, som är begränsat med hänsyn till den utgående

folkpensionen.

Svenska sjukkasseförbundet anser, att den av herr Hultström reserva­

tionsvis förordade begränsade ersättningstiden efter uppnådda 67 år bör lag­

fästas. Med hänsyn vidare till den önskvärda avgränsningen mellan de olika

socialförsäkringsgrenarna inte minst i betraktande av den väntade fram­

tida fullständiga samordningen mellan försäkringarna kan förbundet inte

finna motiverat eller lämpligt att bereda personer, som uppbär ålders­

pension enligt lagen om folkpensionering, högre ersättning från den stats­

understödda arbetslöshetsförsäkringen än den som kan tillförsäkras dem

enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Pensionsstyrelsen finner det klart, att arbetslöshetsförsäkringen ur ren

principsynpunkt inte bör omfatta åldringar. Eftersom denna försäkring

inte vore obligatorisk, syntes emellertid de enskilda kassorna inte böra

helt betagas möjligheten att såsom medlemmar behålla personer som fyllt

67 år. Med hänsyn till folkpensionens storlek syntes det omotiverat att

lämna statsbidrag till samtidig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Statsbidragsbestämmelserna syntes i varje fall böra ändras på sådant sätt

att arbetslöshetskassa, som enligt stadgarna läte sina medlemmar kvarstå

efter fyllda 67 år, inte ägde uppbära statsbidrag i den mån detta direkt

eller enligt genomsnittsberäkningar skulle avse ersättningar till medlem­

mar över nämnda ålder. Ehuru styrelsen sålunda förordade att kassorna

bibehölles vid sin rätt att — dock utan bidrag av statsmedel — utbetala

ersättning till personer över 67 år, delade styrelsen å andra sidan det

reservationsvis framlagda förslaget att ersättningstiden i sådana fall borde

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 14

4

år 1956

49

begränsas till högst 78 dagar. Kommerskollegium finner, att frågan om

folkpensionärernas ställning skulle kunna lösas på det sättet, att stats­

bidrag inte finge utgå till person som fyllt 67 år men att hinder inte skulle

föreligga för vederbörande kassa att låta sådan person vara medlem i kas­

san, därvid denne emellertid inte skulle äga lyfta högre understöd än som

motsvarade annan medlem tillkommande belopp, minskat med statsbi­

draget. I andra hand förordar kollegium en minskning av den medgivna

ersättningstiden i enlighet med herr Hultströms reservation.

Statskontoret anser, att det skulle stå i överensstämmelse med utred­

ningsdirektiven att helt utesluta folkpensionärerna från arbetslöshetsför­

säkringen. Därest emellertid ett försäkringsskydd även i fortsättningen

skulle anses böra beredas folkpensionärer, håller ämbetsverket i allt fall

före, att detta borde begränsas på det sättet att endast den som före 60 års

ålder blivit medlem i arbetslöshetskassa bibehölles vid sin ersättningsrätt

även sedan han uppnått 67 års ålder. Från den tidpunkt, då ålderspension

börjat utgå, borde dock antalet ersättningsdagar reduceras till ett visst

antal dagar i ett för allt, förslagsvis 156, motsvarande den maximala ersätt­

ningstiden för ett år enligt nu gällande bestämmelser. Fn dylik reducering

torde emellertid påkalla en minskning i avgifterna för folkpensionärerna.

Beträffande tjänstepensionärernas ställning anför Tjäns­

temännens centralorganisation, att det bör ankomma på de skilda kas­

sorna att i sina stadgar införa sådana bestämmelser rörande inskränkning

i rätten för de pensionerade att uppbära ersättning, som tjänstepensioner­

nas storlek och andra förhållanden inom vederbörande kassas verksam­

hetsområde kan föranleda.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisalion finner de i förslaget

angivna riktlinjerna beträffande företagare i princip tillfredsställande.

Organisationen framhåller emellertid, att behovet av stöd vid minskad om­

sättning och arbetslöshet för företagare inte ter sig på samma sätt som föl­

en löntagare. I företagarnas intresse torde i stället ligga att i första hand

rekonstruera företaget eller på annat sätt skapa betingelser för en fortsatt

verksamhet. För dem som stode på gränsen mellan företagare och arbets­

tagare, nämligen dels personer som nyligen etablerat sig som företagare

efter att tidigare ha varit arbetstagare och dels tidigare företagare som av

olika skäl beslutat återgå till att bli arbetstagare, kunde dock behov av

en försäkringsform mot arbetslöshet finnas. Beträffande det förstnämnda

fallet ansåge organisationen den föreslagna bestämmelsen om rätt att kvar­

stå i arbetslöshetskassa i högst 24 månader tillfredsställande ur småföre-

tagsamhetens synvinkel. Den av utredningen för det senare fallet satta

normen för begreppet arbetslöshet — att vederbörande helt upphört med

verksamheten — droge en klar gränslinje för de fall i vilka ersättning för

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

50

arbetslöshet skulle kunna utgå. Det torde vara möjligt att åstadkomma en

betryggande kontroll bl. a. med hänsyn till bokföringsskyldigheten. Orga­

nisationen hölle för troligt, att anslutningen av företagare till försäkringen

komme att bli relativt liten men ansåge det vara principiellt riktigt att

möjlighet till frivillig anslutning funnes för de företagare som så önskade.

Riksförbundet landsbygdens folk hälsar med tillfredsställelse de före­

slagna ändringarna, som möjliggjorde medlemskap i erkända arbetslöshets­

kassor för dem som omväxlande vore självständiga företagare, beroende

uppdragstagare och arbetstagare. Under senare år hade hos vissa grupper

av medlemmar, framför allt innehavare av stödjordbruk och andra perso­

ner i liknande ställning, ett ökat intresse förmärkts för erhållande av det

stöd som medlemskap i arbetslöshetskassa medförde. Riksförbundet an­

såge det angeläget, att dessa grupper komme i samma ställning som andra

arbetstagargrupper och vore för sin del berett att stödja strävandena att

inrätta arbetslöshetskassor för ifrågavarande grupper.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att en medlem som ned­

lagt sitt företag skall kunna erhålla ersättning, om han inte omedelbart

därefter kan få anställning. Svårigheterna att upprätta en betryggande

arbetslöshetskontroll vore emellertid uppenbara och kassorna borde må­

hända nödgas vidtaga särskilda kontrollåtgärder. Med hänsyn till kontroll-

svårigheterna ställer sig Svenska lantarbetsgivareföreningen tveksam till

utredningens förslag i fråga om företagarna. Om det emellertid skulle

yppa sig möjlighet att övervinna dessa, borde man kunna överväga att med

löntagare jämställa företagare som omväxlande hade ställning som sådan

och som löntagare.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inte något att erinra mot förslaget att en

företagare, som lägger ned sitt företag och söker anställning som löne-

arbetare omedelbart utan dispensförfarande skall kunna vinna inträde i

arbetslöshetskassa. Däremot kunde styrelsen med hänsyn till kontroll­

svårigheterna inte tillstyrka, att den som växelvis arbetade som arbets­

tagare och företagare eller den som överginge till att bli företagare från

att ha varit anställd finge tillgodoräkna sig avgifter för tid, då veder­

börande arbetade som företagare. Av principiella och praktiska skäl funne

sig styrelsen inte heller kunna tillstyrka förslaget att öppna möjlighet till

arbetslöshetsförsäkring för enbart företagare, vilka i fråga om arbetslös­

hetsrisk och allmänna arbetsförhållanden stode relativt nära grupper av

anställda. Utredningen hade enligt styrelsens mening inte givit någon an­

visning på hur avgifts- och arbetslöshetskontrollen skulle kunna ordnas för

ifrågavarande fall på ett betryggande sätt. Styrelsen hade inte något att

erinra emot att den i annat sammanhang föreslagna bestämmelsen om

rätt att vid återinträde i en arbetslöshetskassa tillgodoräkna ett en gång

fullgjort icke tidsbestämt avgiftsvillkor gjordes tillämplig på företagarna.

Härigenom hade man underlättat för den som återgått till att vara an­

Kungl. Maj:ts proposition nr lti är 1956

51

ställd att ånyo bygga upp sin rätt till ersättning. Arbetsmarknadsstyrelsens

försåkringsdelegation (majoriteten) biträder utredningens förslag.

Handelskammaren i Gävle avstyrker en utvidgning av försäkringen på

föreslaget sätt med hänsyn till de stora svårigheter i fråga om övervakning

av kvalifikationerna, som uppställer sig.

I fråga om företagares familjemedlemmar förordar ar­

betsmarknadsstyrelsen med hänsyn till svårigheterna med arbetslöshets-

kontrollen ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna. Den däri

medgivna dispensmöjligheten borde i fortsättningen huvudsakligen endast

användas beträffande familjemedlemmar i företag, där majoriteten av de

arbetande utgjordes av andra an arbetsgivarens familjemedlemmar.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ingen erinran emot

att familjemedlemmar ur arbetslöshetssynpunkt betraktas på samma sätt

som övriga i produktionen sysselsatta.

Beträffande förslaget att utvidga försäkringen även till hemarbetare

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att de hemarbetare som har möj­

lighet att uppfylla de allmänna villkoren för ersättning från arbetslöshets­

kassorna är relativt få. Även om möjligheter till en betryggande avgifts-

kontroll i många fall torde föreligga måste stora svårigheter uppställa sig

beträffande arbetslöshetskontrollen. Eftersom det i allmänhet vore spe­

ciella förhållanden som förorsakat, att vederbörande blivit hemarbetare, er­

nåddes enligt styrelsens mening inte någon nämnvärd effekt genom hem­

arbetarnas medtagande i försäkringen under samma villkor som övriga

försäkrade och hemarbetarnas arbetslöshetsförsäkringsproblem kunde inte

sägas ha lösts. Gjordes å andra sidan avsteg från angivna villkor upp-

komme komplicerade problem av både principiell och praktisk innebörd.

Styrelsen avstyrker att hemarbetarna i denna sin egenskap beredes möjlig­

het till arbetslöshetsförsäkring. Styrelsens försåkringsdelegation (majori­

teten) tillstyrker däremot utredningens förslag.

Statskontoret anser, att en så svårbedömbar och svåradministrerad grupp

som hemarbetarna inte bör inordnas under arbetslöshetsförsäkringen. Även

Handelskammaren i Gävle avstyrker förslaget. Handelns arbetsgivareorga­

nisation ställer sig kritisk till detsamma.

Departementschefen

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i

verksamhet sedan år 1935, har utvecklats så att den nu omfattar ca

1 240 000 försäkrade. Betydande grupper av förvärvsarbetande står emel­

lertid utanför försäkringen. Sedan det klarlagts, att införande av en obliga­

torisk arbetslöshetsförsäkring inte kan betraktas som en aktuell fråga, har

det synts motiverat att överväga om den frivilliga försäkringen kan utveck­

Kungi. Maj.ts proposition nr

144

år 1956

52

las ytterligare så att densamma kommer att omfatta alla de persongrup­

per, som kan anses vara i behov av försäkringsskydd mot verkningarna

av oförvållad arbetslöshet. Samtidigt härmed har ansetts böra övervägas

om någon grupp, som nu omfattas av försäkringen, bör undantas från

densamma. Dessa överväganden har uppdragits åt 1951 års utredning om

arbetslöshetsförsäkringen.

Det är uppenbart, att den viktigaste åtgärd som kan vidtagas för att

främja försäkringens utbredning är att bereda de försäkrade sådana vill­

kor och arbetslöshetskassorna sådant stöd av det allmänna, att det fram­

står som en avgjord fördel att ansluta sig till försäkringen. Genom den

förbättring av statsbidragen och försäkringsförmånerna som beslöts år

1953 synes ett relativt tillfredsställande läge ha åstadkommits i detta hän­

seende. Som en följd härav har också under de senaste åren icke obetyd-

liga grupper, som tidigare stått utanför försäkringen, anslutit sig till denna.

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen är i princip avsedd för a r-

betstagare. Gränsen mellan arbetstagare och fria företagare är täm­

ligen flytande och den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika

lagar och författningar, är inte entydig. Inom arbetslöshetsförsäkringen

har arbetstagarbegreppet givits en ganska vidsträckt, socialt betonad inne­

börd. Häremot synes inte vara något att erinra.

Arbetslöshetsförsäkringen har byggts upp av de fackliga organisatio­

nerna. Dess utveckling har i hög grad främjats genom att medlemskap i

dessa organisationer förenats med medlemskap i erkänd arbetslöshets­

kassa. Visserligen står kassorna öppna även för arbetstagare, vilka inte

tillhör den fackorganisation som bildat kassan, men det ligger i sakens

natur att förutsättningarna för anslutning av fackligt oorganiserade arbets­

tagare är ogynnsamma. Den möjlighet att vinna inträde i försäkringen,

som lagstiftningen erbjuder dem, har begagnats endast i ringa omfattning.

Utanför försäkringen står också vissa fackförbundsmedlemmar, främst

stats- och kommunalanställda. Anledningen härtill torde såsom utredningen

anfört i flertalet fall vara, att arbetslöshetsrisken bedömts vara så ringa

att anslutning till försäkringen inte ansetts motiverad.

Frågan huruvida försäkringen bör omfatta även personer utan arbets­

löshetsrisk kan ses ur olika synvinklar. Å ena sidan är det bl. a. ur risk-

utjämningssynpunkt av stor betydelse att det bland en arbetslöshetskassas

medlemmar finns grupper med ingen eller liten arbetslöshetsrisk. Å andra

sidan kan vägande skäl anföras mot att staten enligt samma grunder som

eljest bidrager till sådana kassor, vars medlemmar såvitt det kan bedömas

praktiskt taget inte löper risk för arbetslöshet. Utredningen, som övervägt

hithörande spörsmål, har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse,

som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vägra registrering av en arbets­

löshetskassa på grund av att arbetslöshetsrisk för dess medlemmar inte

anses föreligga. Däremot föreslås, att registrering må ske under vill­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

53

kor att statsbidrag i form av medlemsbidrag skall utgå med lägre belopp

än som eljest är föreskrivet, om det är sannolikt att utbetalningen av

ersättning blir synnerligen ringa i förhållande till medlemsantalet. Jag

biträder detta förslag, som genomgående tillstyrkts under remissbehand­

lingen.

Enligt utredningens förslag skall minimiantalet medlemmar i en erkänd

arbetslöshetskassa höjas från nuvarande 500 till 1 500 med möjlighet för

tillsynsmyndigheten att, om särskilda omständigheter föranleder därtill,

antaga jämväl understödsförening med mindre medlemsantal till erkänd

kassa. Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att 3 000 medlem­

mar bör vara minimigräns, under det att övriga remissinstanser inte haft

något att erinra mot utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att det

nuvarande minimiantalet bör höjas och anser det inte lämpligt att gå

längre än utredningen föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall erhålla

uppdrag att i samarbete med De erkända arbetslöshetskassornas sam-

organisation m. fl. upptaga förhandlingar om bildande av en allmän arbets­

löshetskassa främst för vissa smärre grupper arbetstagare, som med hän­

syn till försäkringens uppbyggnad har svårigheter att vinna anknytning

till densamma. En sådan kassa skulle enligt min mening vara en värdefull

komplettering av försäkringen. Det synes emellertid naturligt att initiativet

till att bilda en dylik kassa tages av de närmast berörda organisationerna

och att arbetsmarknadsstyrelsen medverkar på samma sätt som är vanligt

vid tillkomsten av nya arbetslöshetskassor. Huruvida särskilt statligt stöd

erfordras till en allmän kassa av den typ utredningen tänkt sig, torde få

prövas först sedan det visat sig att övriga förutsättningar för bildandet

av en dylik kassa föreligger. I

I arbetslöshetskasseförordningen finns f. n. inga direkta bestämmelser om

personer som uppbär folkpension i form av ålders­

pension. Det förutsättes dock, att kassa kan fastställa viss maximi-

ålder för rätten att inträda i och skyldigheten att utträda ur kassan. I den

mån kassa inte beslutat annat gäller sålunda såväl i fråga om rätt till

medlemskap som rätt till ersättning samma regler för ålderspensionärer

som för andra kassamedlemmar. Åtskilliga kassor har bestämt en viss

högsta ålder för inträde i kassan men endast två har beslutat att medlem

skall utträda ur kassan vid viss ålder; i ena fallet har denna ålder be­

stämts till 67 år, i det andra till 70 år. Socialvårdskommittén föreslog för

den obligatoriska försäkringen, att medlemskapet skulle upphöra när med­

lem fyllde 67 år. Denna åldersgräns gäller med vissa undantag beträffande

arbetslöshetshjälp i form av kontantunderstöd samt hänvisning till arkiv­

arbete och beredskapsarbete.

Utredningens majoritet har ansett, att nuvarande regler rörande ålders-

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956

54

pensionärer bör bibehållas. I ett avseende, vartill jag återkommer i ett

senare avsnitt, föreslås dock för denna grupp en inskränkning i förhål­

lande till vad som nu gäller, nämligen i fråga om behandlingen av sjuktid

i samband med prövning av avgiftsvillkoren. Såväl reservationsvis inom

utredningen som i flera yttranden har föreslagits ytterligare, mer eller

mindre omfattande inskränkningar i rätten för ålderspensionärer att vara

medlemmar i eller uppbära ersättning från arbetslöshetskassa.

Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspen­

sionärer fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För

dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt

legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall

på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens

arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av

sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt

utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning

gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbets­

för och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som

nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga in­

skränkningar i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkrings­

ersättning.

Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att

ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan

hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den

praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre

kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn

till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vansk­

ligt att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande

blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses

arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder

måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen på­

pekat leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir

arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal er-

sättningstid och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte

anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till

ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan

endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensio­

närer, kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknads­

läge ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas

hänföra sig till dem.

Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning

inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha

övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills

vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålders­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

55

pensionärer inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till

ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersätt-

ningsdagar d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under

vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstäm­

melse med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för

ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och

samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anled­

ning att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålders­

pensionärer, bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas

av kassorna själva.

Jag förutsätter, att folkpensionärernas ställning inom försäkringen upp­

tages till förnyat övervägande i samband med att frågan om ett effektivare

pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lös­

ning. De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett pro­

visorium.

Vad härefter angår de självständiga företagarna är dessa

nu i stort sett uteslutna från försäkringen. Enligt 7 § arbetslöshetskasse-

förordningen äger nämligen den, som under de senast förflutna 12 måna­

derna längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig före­

tagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans

räkning, inte rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att

kvarstå som medlem i sådan kassa. Viss dispens kan visserligen lämnas,

men reglerna härom är så utformade, att möjlighet inte föreligger för före­

tagare att erlägga och tillgodoräkna sig avgifter för tid då han arbetar i

denna egenskap. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att före­

tagare inte kan förväntas i större utsträckning ansluta sig till arbetslös­

hetsförsäkringen även om de författningsmässiga hindren för deras anslut­

ning undanröjes. Med tanke på företagargrupper som reellt står nära de

anställda har utredningen emellertid föreslagit ökade möjligheter för per­

soner, som är eller nyligen varit företagare, att ansluta sig till försäkringen.

Sålunda föreslås, att den som övergått från att vara företagare till att

bli arbetstagare eller söka arbete som anställd skall kunna omedelbart

utan dispensförfarande vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa. Häremot

har jag i likhet med remissinstanserna intet att erinra.

Vidare har utredningen föreslagit, att tillsynsmyndigheten tillerkännes

befogenhet att beträffande viss grupp medlemmar medgiva, att avgift för

tid då medlem arbetar som självständig företagare må tillgodoräknas ho­

nom under högst 24 månader efter det att han övergått till att bli sådan

företagare. Detta förslag har liksom övriga i det följande nämnda förslag

beträffande företagarna godtagits i det stora flertalet av yttranden men

avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, som till stöd för sin ståndpunkt

åberopat kontrollsvårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 är 1956

56

För egen del finner jag det naturligt, att en arbetstagare, som övergår

till att bli självständig företagare, får möjlighet att under en övergångstid

kvarstå i försäkringen och genom avgiftsbetalning vidmakthålla sitt för­

säkringsskydd. En förutsättning härför bör givetvis vara, att en betryg­

gande kontroll kan utövas över att vederbörande tillgodoräknas avgifter

endast för den tid, då han verkligen arbetar, liksom också att arbetslös-

hetskontrollen kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Skulle tillsyns­

myndigheten efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter finna

dessa förutsättningar vara uppfyllda bör lagstiftningen enligt min mening

inte lägga hinder i vägen för att dispens meddelas i enlighet med vad ut­

redningen föreslagit. Jag tillstyrker därför förslaget även i denna del.

Särskilda problem uppkommer beträffande personer, som omväxlande

arbetar såsom företagare och anställda. Enligt gällande bestämmelser måste

en person arbeta som anställd minst sju månader om året för att vara

medlem i erkänd arbetslöshetskassa. Den som är lönearbetare under halva

året och egen företagare under återstoden kan alltså inte tillhöra försäk­

ringen. Visserligen äger tillsynsmyndigheten medge dispens från ifråga­

varande regel men tillsynsmyndigheten äger inte befogenhet att medge

vederbörande rätt att uppbygga och vidmakthålla sitt försäkringsskydd

genom att erlägga avgifter för den tid, han arbetar som egen företagare.

Utredningens förslag innebär, att tillsynsmyndigheten tillerkännes en dylik

befogenhet. För egen del finner jag rimligt, att lagstiftningen uppmjukas

på sätt utredningen föreslagit. Den vidgade rätt att ge dispens, som här­

igenom kommer alt föreligga för tillsynsmyndigheten, bör utnyttjas med

varsamhet. Vid prövningen av dispensärenden bör i första hand övervägas,

huruvida blott en del av de avgifter, som erfordras för att ersättningsrätt

skall föreligga, bör få erläggas för tid då den försäkrade utför arbete som

självständig företagare. En förutsättning för dispens bör alltid vara, att en

tillfredsställande kontroll kan åstadkommas.

Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet

att i andra fall än de nu nämnda medge företagare att ansluta sig till för­

säkringen. Det synes föga sannolikt, att det blir aktuellt att utnyttja en

sådan bestämmelse i större utsträckning. Stor försiktighet bör också iakt­

tagas med hänsyn till kontrollsvårigheterna. Emellertid bör arbetslöshets­

försäkringen enligt min mening i princip öppnas för alla företagargrup­

per, som har behov av sådan försäkring och beträffande vilka förutsätt­

ningar för avgiftskontroll m. in. konstateras föreligga. Till dessa grupper

torde framför allt höra sådana företagare, som arbetar i sin egen rörelse

under i huvudsak samma betingelser som anställda. Jag tillstyrker därför

förslaget i denna del.

\issa anhöriga till arbetsgivaren — nämligen hans make,

föräldrar, adoptant, barn eller adoptivbarn — får enligt gällande bestäm­

melser inte utan särskild dispens från tillsynsmyndigheten tillhöra för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

57

säkringen, om de under mer än fem av de sist förflutna 12 månaderna

varit anställda hos honom. Enligt utredningens förslag skall arbetsgivarens

make även i fortsättningen vara utesluten från rätten att tillhöra erkänd

arbetslöshetskassa såvida dispens ej meddelas av tillsynsmyndigheten, me­

dan övriga familjemedlemmar skall kunna tillhöra sådan kassa utan att

dispens behöver ges. De skäl som anförts för detta förslag synes mig bä­

rande och jag tillstyrker därför att det genomföres. Emellertid bör det

stå kassorna fritt att genom bestämmelser i stadgarna från rätten till med­

lemskap undantaga personer, som under minst fem av de senast förflutna

12 månaderna använts till arbete uteslutande av föräldrar, adoptivföräldrar,

barn eller adoptivbarn.

Utredningen har slutligen föreslagit, att de hinder, som nu föreligger för

hemarbetare att tillhöra försäkringen, undanröjes genom att tillsyns­

myndigheten tillerkännes befogenhet att medgiva, att avgift för tid, då

kassamedlem mot avlöning arbetar för annans räkning, får tillgodoräk­

nas honom utan hinder av att arbetet utföres i medlemmens hem. De tre

remissorgan — arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och Handelns ar­

betsgivareorganisation -— som särskilt tagit upp frågan om arbetslöshets­

försäkring av hemarbetarna, har avstyrkt detta förslag med i stort sett

samma motivering: anslutningen av hemarbetare till försäkringen skulle

av allt att döma bli ringa men kontrollsvårigheterna och de administrativa

problemen betydande. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt lösa

hithörande frågor får inte underskattas, men enligt min mening hör detta

inte utgöra ett tillräckligt skäl för att kategoriskt utestänga hemarbetarna

från försäkringen. Att genom lagregler fastslå vad som i detalj bör gälla

beträffande kontroll och dylikt är knappast möjligt. Genom det av utred­

ningen föreslagna dispensförfarandet ges tillsynsmyndigheten möjlighet att,

innan anslutning till försäkringen kommer till stånd, för varje särskild

grupp pröva förutsättningarna för att försäkringsvillkoren i olika avse­

enden skall kunna uppfyllas. Arbetsförhållandena för hemarbetarna torde

variera betydligt. För somliga grupper lär det med hänsyn till kontroll­

svårigheterna inte vara möjligt att ordna med en anslutning till försäk­

ringen men för andra grupper synes det vara relativt lätt att erhålla be­

tryggande kontroll i olika avseenden. Även de administrativa problemen

torde vara olika stora för skilda grupper av hemarbetare.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag mig böra biträda utred­

ningens förslag i fråga om hemarbetarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1056

F ör.säkringsåret

Gällande bestämmelser in. m.

Enligt arbetslöshetskasseförordningen må daghjälp inte utgå till medlem

för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet av tolv på varandra följande

58

månader (23 § 1 st.). För varje dag, för vilken understöd begäres, måste så­

ledes i princip en prövning göras, om medlemmen redan erhållit högsta

medgivna antalet understödsdagar under en tolvmånadersperiod, d. v. s. de

senaste 365 kalenderdagarna, prövningsdagen inräknad. Skulle en arbetslös

dag bli t. ex. den 157 :e understödda dagen under tolvmånadersperioden, kan

understöd alltså inte utbetalas för densamma. Medlemmen är utförsäkrad.

Har en medlems rätt till understöd upphört på grund av utförsäkrings-

reglerna, kan han inte ånyo erhålla understöd, förrän han på nytt erhållit

arbete och erlagt tillgodoräkningsbara avgifter, motsvarande minst två

veckoavgifter (23 § 3 st.). Denna bestämmelse är avsedd att hindra att en

försäkrad under ett och samma arbetslöshetsfall erhåller understöd först i

maximiantalet dagar och härefter genom tolvmånadersperiodens successiva

flyttning framåt i ytterligare ett antal dagar.

Den period av tolv månader, inom vilken medgivet maximiantal under­

stödsdagar får utgå, skall i vissa fall förlängas. I tolvmånadersperioden

må nämligen inte inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit

sig från förvärvsarbete, på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga

sig förvärvsarbete eller under högst sex månader bevistat kurs, vartill bi­

drag utgår från staten, landsting eller kommun, eller därmed likställd

kurs (23 § 4 st.). Understödsåret kan därför i vissa fall komma att beröra

avsevärt längre tid än tolv månader. Ifrågavarande bestämmelser är be­

tingade av den i 21 § arbetslöshetskasseförordningen medgivna rätten att

vid prövning av det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret bortse från viss tid

under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna,

exempelvis sjukdom, värnplikt och barnsbörd. De förmåner, som härige­

nom medgives de försäkrade, motsvaras således av restriktioner när det gäl­

ler prövningen av unders lödstidens längd.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

Utredningen

Utredningen framhåller, att det tillämpade systemet med en successiv

framflyttning av prövningstiden för utförsäkringen, det s. k. rullande pröv­

ningsåret, har påtagliga olägenheter. Genom att tolvmånadersperioden för­

skötes ett steg i taget för varje ny arbetslös dag vore det inte alltid givet,

att en ny ersättningsdag under löpande arbetslöshetsperiod behövde inne­

bära, att sammanlagda antalet ersättningsdagar i den vid varje prövnings-

tillfälle aktuella tolvmånadersperioden också ökades med en. Genom att

underlåta att ta ut ersättning för viss dag kunde den försäkrade själv för­

dröja, att utförsäkring inträdde. I många fall kunde det vara svårt att på

förhand fastställa, när utförsäkring faktiskt inträdde. Härtill komme, att

den normala tolvmånaders utförsäkringsperioden i händelse av därunder

förekommande sjukdom, värnpliktstjänstgöring och vissa andra fall av

59

s. k. överhoppningsbar tid skulle förlängas med motsvarande tid. Allt detta

gjorde, att tillämpningen av reglerna om det rullande prövningsåret ofta

kunde bli tidsödande och inverka försvårande både vid de lokala redo­

görarnas arbete och på den efterkontroll av alla utbetalda ersättningar,

som verkställdes på kassornas huvudkontor.

Införandet av en generellt till tiden fixerad prövningstid för utförsäk­

ringen, ett s. k. fast prövningsår, skulle enligt utredningens mening i jäm­

förelse med de nuvarande utförsäkringsreglerna innebära en betydande

förenkling i olika avseenden. Vid ett system med fast prövningsår behövde

man vid prövningen av utförsäkringen inte gå längre tillbaka än till den

första dagen av året. Utförsäkring bleve aktuell först under den senare

hälften av prövningsåret. Genom fortlöpande anteckningar och summering

av antalet ersättningsdagar för varje medlem kunde lätt konstateras hur

många sådana dagar som uttagits under året och som därutöver eventuellt

kunde återstå innan vederbörande bleve utförsäkrad. Den försäkrade hade

vid ett fast prövningsår inte samma möjligheter att påverka utförsäkring

och rätten att tillgodoräkna genomgången karenstid. Vidare kunde bestäm­

melserna om förlängning av utförsäkringsperioden vid sjukdom, värnplikt

etc., som vore besvärliga att tillämpa i praktiken, avskaffas i samband med

införandet av ett fast prövningsår. Dessutom kunde den nuvarande s. k.

tvåveckorsregeln slopas.

Med hänsyn till de stora fördelar, som ur olika synpunkter skulle upp­

nås genom införandet av ett fast understödsår, föreslår utredningen be­

stämmelser härom. Det fasta prövningsåret föreslås erhålla benämningen

försäkringsåret. För att så långt möjligt nedbringa antalet fall, då två

maximala ersättningsperioder följer på varandra, bör övergången mellan

två försäkringsår enligt utredningens mening förläggas till den tidpunkt,

då arbetslösheten i allmänhet är lägst under kalenderåret. Utredningen

föreslår, att försäkringsåret omfattar tiden fr. o. in. den 1 september t. o. m.

den 31 augusti. Ett på detta sätt fastställt försäkringsår jämte en bestäm­

melse om nyprövning av det tidsbestämda avgittsvillkoret torde enligt

utredningens uppfattning vara relativt effektivt, när det gällde att begränsa

antalet ersättningsfall vid övergången mellan två prövningsår.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

Yttrandena

Frågan om en övergång till ett fast prövningsår har berörts endast i ett

mindre antal yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att införandet

av ett fast försäkringsår torde komma att i olika hänseenden underlätta

försäkringsorganens uppgifter. Socialstyrelsen finner förslaget innebära en

mycket välmotiverad förenkling av gällande svårtillämpade bestämmelser.

En följd av bestämmelserna bleve emellertid, alt den som blivit permitte-

rad i början av försäkringsåret kunde ta ut eu understödsperiod men den

60

som permitterats först sedan första hälften av försäkringsåret gått till

ända finge två försäkringsperioder. Det syntes bl. a. ur rättvisesynpunkt

motiverat med någon spärregel som förhindrade uttag av dubbel period i

det senare fallet.

Enligt Svenska lantarbetsgivareföreningen är ett fast försäkringsår för­

delaktigt ur administrativ synpunkt. Föreningen vore likväl tveksam om

lämpligheten av att på ett dylikt sätt fixera försäkringsåret, då det ville

synas som om härigenom försäkringstagarna kunde komma att tillförsäkras

understöd i större utsträckning än som avsetts. Föreningen kunde inte

finna, att utredningen tillräckligt belyst detta förhållande. Handelns arbets­

givareorganisation anser likaledes, att ett fast försäkringsår innebär avse­

värda lättnader vid handläggningen av försäkringsfallen. Även om man

hade anledning antaga, att utredningen underskattat det antal fall av

dubbla ersättningsperioder, som kunde komma alt inträffa trots de i be-

gränsningssyfte föreslagna anordningarna, funne organisationen dock med

hänsyn till värdet av de förenklingar förslaget skulle medföra, att det­

samma innebure en pataglig förbättring i jämförelse med nuvarande be­

stämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14t år 1956

Departementschefen

Det är angeläget att de möjligheter som kan finnas att förenkla de för

arbetslöshetsförsäkringen gällande tämligen komplicerade reglerna utnytt­

jas. Inte minst betingas detta intresse av att försäkringens administration

vilar på ett mycket stort antal — ca 10 000 — redogörare, vilka i regel full­

gör sina uppgifter vid sidan om sitt yrkesarbete. Vissa av de av utred­

ningen framlagda förslagen motiveras huvudsakligen med förenklingssyn-

punkter. Ett av dessa förslag är det som avser införande av ett fast pröv­

ningsår, kallat försäkringsåret, för beräkningen av det maximiantal dagar

för vilka arbetslös medlem äger erhålla ersättning. Ett dylikt fast prövnings­

år — vilket tillämpas bl. a. i den danska arbetslöshetsförsäkringen — kom­

mer otvivelaktigt att innebära en administrativ förenkling. Vissa olägenhe­

ter torde inte kunna undgås, främst så tillvida att två ersättningsperioder

kan komma i en följd eller nära inpå varandra. Socialstyrelsen har med

anledning härav ansett det motiverat med någon spärregel som förhindrar

uttag av dubbel ersällningsperiod. En dylik regel torde emellertid inte

kunna införas utan att den åsyftade administrativa förenklingen avsevärt

minskas. Med den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmel­

serna torde olägenheterna inte heller bli framträdande, i synnerhet som

det måste anses falla inom den arbetsmarknadspolitiska målsättningen att

förhindra förekomst i större utsträckning av mycket långa enskilda arbets­

löshetsperioder. Jag anser därför att ett fast prövningsår bör införas i

enlighet med de av utredningen föreslagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H är 1956

61

Villkoren för ersättning

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 14 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen gäller som villkor för

rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa, att medlemmen är arbets­

lös, att han fyllt 16 år samt är arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga

arbete, att han i föreskriven ordning anmält sig såsom arbetssökande hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen ävensom att han uppfyller

vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning.

För rätt till ersättning kräves i princip att arbetslösheten inte är självför-

vållad. De regler, som gäller härom, kommer att behandlas närmare i ett

följande avsnitt.

I 21 § 1 mom. förordningen är avgiftsvillkoren närmare preciserade.

Som ett första villkor föreskrives, att medlemmen antingen erlagt minst

52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter eller också erlagt minst 12 vecko-

avgifter eller tre månadsavgifter och därefter fullgjort värnpliktstjänst­

göring under så lång tid, att densamma jämte den tid för vilken avgifter

erlagis motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader (det s. k. icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret). Villkoret innebär, att de för­

säkrade innan under stödsrätt kan uppkomma måste lia minst ett års med­

lemskap i kassan. De angivna avgifterna behöver inte vara erlagda inom

viss tid före arbetslöshetens inträdande.

Såsom ytterligare villkor gäller, att medlemmen under de närmast före

arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst 20 vecko­

avgifter eller fem månadsavgifter till kassan (det s. k. tidsbestäm da

avgiftsvillkoret). Viss nedsättning av antalet avgifter enligt detta

avgiftsvillkor kan medgivas av tillsynsmyndigheten i fall, då myndigheten

för en kassa föreskrivit inskränkning i understödsrätten på grund av regel­

bundet återkommande säsongarbetslöshet eller av annan särskild anledning.

I princip skall det tidsbestämda avgiftsvillkoret prövas vid början av

varje arbetslöshetsperiod. Undantag härifrån gäller emellertid i fråga om

medlem, som efter att ha varit arbetslös erhåller arbete för högst 24 dagar,

under förutsättning att han vid detta arbetes början var berättigad till dag-

hjälp och omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgif­

ter skall vara erlagt, skall inte inräknas tid då medlemmen på grund av

sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete. Detta gäller även om med­

lemmen innehaft arbetsanställning efter sjukdomen. I detta fall måste

medlemmen emellertid styrka sjukdomen genom läkarintyg. Tid, varunder

medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring, skall alltid borträknas vid pröv­

ningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Tid, under vilken kvinnlig

medlem i samband med barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, skall

borträknas intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns­

62

börden. Vidare skall avräknas högst sex månader för bevistande av kurs,

vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, eller för kurs,

som tillsynsmyndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss

nämnts. Den tid, varom här är fråga, skall sålunda överhoppas vid beräk­

ningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Med avseende å det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall vidare iakttagas,

att om medlem avstänges från understödsrätt på grund av att han frivil­

ligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av att han skilts

från arbetet till följd av otillbörligt uppförande, arbetslösheten skall anses

ha inträtt först vid avstängningstidens slut.

I 21 § 2 mom. finnes bestämmelser om rätt i vissa fall för medlem att

helt eller delvis få tillgodoräkna sig avgifter, som han erlagt såsom med­

lem av annan in- eller utländsk arbetslöshetskassa eller motsvarande sam­

manslutning för beredande av arbetslöshetshjälp.

Beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan, må vid till-

lämpning av avgiftsvillkoren endast tagas i betraktande avgifter, som be­

löper å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden. Motsvarande gäller be­

träffande avgifter, som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller

sammanslutning för beredande av arbetslöshetshjälp (21 § 4 mom.).

Medlem får endast tillgodoräknas avgift, som erlagts antingen för tid

då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts

annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då han med helt eller

delvis bibehållen avlöning åtnjutit ledighet av annan anledning än sjuk­

dom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd (21 § 5 mom.).

Daghjälp får inte utgå till kassamedlem förrän efter viss karenstid

(22 §). Karenstiden skall omfatta minst sex dagar, vilka skall ligga inom

en tidrymd av högst 21 dagar. Kassorna kan i sina stadgar fastställa längre

karenstid. Denna får dock inte bestämmas längre än till tre månader och den

tid, inom vilken karenstiden må kunna intjänas, ej längre än till sex må­

nader. Även om en förlängd karenstid tillämpas, måste bestämmelserna om

minimikarenstiden vara uppfyllda. Karensen kan därför inte i något fall

betraktas som genomgången, om inte minst sex arbetslösa dagar ligger

inom de 21 dagar, som infallit närmast före den första dag, för vilken

understöd begäres.

Med hänsyn till att en tillämpning av karensreglerna utan modifikatio­

ner i en del fall skulle leda till alltför hårda konsekvenser, har meddelats

vissa undantagsbestämmelser. Ny karens behöver sålunda inte genomgås,

då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 24

dagar eller på grund av sjukdom, barnsbörd eller värnpliktstjänstgöring

inte kan erhålla daghjälp. Samma bestämmelser gäller för bevistande un­

der högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting

eller kommun, eller kurs, vilken tillsynsmyndigheten förklarat skola jäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

63

ställas med sådan kurs. Ej heller behöver ny karens genomgås av medlem,

som på grund av säsonginskränlcningsregler inte kan erhålla daghjälp,

eller som avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav avstänges

från understöd. I samtliga de fall, då undantag medgivits från den all­

männa skyldigheten att efter avbrott i arbetslöshetstiden genomgå ny ka­

rens, kräves, att medlemmen vid hindrets inträdande var understödsberät-

tigad samt att han omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo

ansöker om daghjälp.

Vid beräkning av karenstid får hänsyn inte tagas till arbetslöshet under

tid, då av annan orsak understöd inte kunnat utgå. Härmed åsyftas de olika

i förordningen upptagna diskvalifikationsgrunderna för understöd.

För vissa dagar utgår icke daghjälp (18 §) och sådana dagar kan inte

inräknas i karenstiden. Söndagar kan sålunda inte utgöra karensdagar, och

andra helgdagar kan endast räknas som karensdagar, om vederbörande

medlem var arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Semester­

dagar eller andra dagar, för vilka avlöning utgår, får inte räknas som

karensdagar.

För att en arbetslös dag skall kunna räknas som karensdag kräves, att

medlemmen för ifrågavarande dag företett intyg, utvisande att han per­

sonligen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga

arbetsförmedlingen eller erhållit dispens från sådan arbetsansökan.

Om medlem, som är berättigad till daghjälp, inte för någon av sju på

varandra följande dagar, söndagar oräknade, kan förete intyg från arbets­

förmedlingen, skall ny karenstid börja löpa (det s. k. kontaktvillkoret). En

medlem kan alltså inte utan att förlora karensen vara borta från arbets­

förmedlingen mer än sex dagar i följd, såvida han inte har giltig anledning

av det slag, som gäller i fråga om befrielse från skyldigheten att genomgå

ny karens, d. v. s. arbete för högst 24 dagar, sjukdom, barnsbörd etc.

Utredningen upplyser, att tre arbetslöshetskassor i sina stadgar föreskri­

vit att karenstiden skall uppgå till tolv dagar. Beträffande övriga kassor

finnes i stadgarna föreskriven en karenstid av sex dagar. Vissa av kas­

sorna har särskilda karenstidsbestämmelser vid arbetslöshet i samband

med helger, s. k. karensförbjudna dagar, och vid säsongarbetslöshet. I stad­

garna föreskrives i några fall, att understöd inte får utgå till vissa med­

lemsgrupper, t. ex. statsanställda, förrän de varit arbetslösa en längre tid,

t. ex. sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1956

Utredningen

Utredningen föreslår, att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa — i

likhet med vad som nu är fallet — endast skall kunna utgå till medlem,

som är arbetslös och fyllt 16 år, är arbetsför och i övrigt

oförhindrad att taga arbete samt i föreskriven ordning a n-

64

mält sig som arbetssökande hos den offentliga ar­

betsförmedlingen. I anslutning till dessa allmänna villkor för rätt

till ersättning diskuterar utredningen vissa speciella frågor, vilka torde få

behandlas i senare sammanhang.

Vad angår avgiftsvillkoren har utredningen övervägt, huruvida det

icke tidsbestämda avgiftsvillkoret kunde slopas eller an­

talet avgifter minskas, men inte ansett sig böra förorda sådan åtgärd. Där­

emot föreslår utredningen två andra ändringar i syfte att mildra detta vill­

kor. Sålunda föreslås att medlem, som uppfyllt det icke tidsbestämda av-

giltsvillkoret och därefter av godtagbart skäl lämnat försäkringen t. ex.

för att arbeta utomlands eller beträffande kvinna för att sköta hem och

barn på därom gjord framställning må medgivas rätt att vid återinträde

inom fem år tillgodoräkna sig det en gång fullgjorda avgiftsvillkoret.

Vidare anser utredningen det rimligt att ungdomar, som inträder i för­

säkringen, skall såvitt avser ifrågavarande avgiftsvillkor få tillgodoräkna

åtminstone en del av tiden för yrkesutbildning och därigenom beredas möj­

lighet att snabbare än nu är fallet bygga upp sin rätt till ersättning. Utred­

ningen föreslår därför, att medlem, som erlagt minst 12 veckoavgifter eller

tre månadsavgifter och därefter genomgått yrkesutbildning, skall äga rätt

att tillgodoräkna utbildningstiden för uppfyllande av det icke tidsbestämda

avgiftsvillkoret. Med yrkesutbildning avses här såväl skolutbildning, t. ex.

utbildning vid central verkstadsskola, som särskilda kurser, vilka syftar till

utbildning i visst yrke, förkovran i yrket eller omskolning till annat yrke.

Däremot avses inte mera tillfälliga kurser, där medlemmen under åbero­

pande av att han vore arbetslös skulle ha kunnat erhålla understöd, om

han uppfyllde avgiftsvillkoren.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret finner ut­

redningen ej anledning föreslå någon ändring såvitt angår antalet avgifter

eller prövningstiden.

Däremot föreslår utredningen — vilken såsom tidigare anförts förordat

en övergång till ett fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret — att det

tidsbestämda avgiftsvillkoret skall prövas endast en gång under varje för­

säkringsår nämligen i anslutning till den första ersättningsdagen under

året. Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall

enligt förslaget ny arbetslöshet anses ha inträtt i och med ingången av det

senare försäkringsåret. Sistnämnda bestämmelse anges närmast syfta till

att minska antalet fall, där två ersättningsperioder kunde följa på varandra

under två olika försäkringsår.

Beträffande det tidsbestämda avgiftsvillkoret gäller för närvarande, att

i den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter

skall vara erlagt, inte inräknas tid för värnpliktstjänstgöring, sjukdom

samt barnsbörd eller kurs i viss utsträckning. Utredningen framhåller, att

prövningen av rätten till ersättning skulle förenklas, om prövningen kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

65

begränsas i tiden och omfatta längst en period av 12 månader. Det nuva­

rande överhoppningsinstitutet borde ersättas med något annat. Den enda

framkomliga vägen syntes därvid vara, att ifrågavarande tid finge tillgodo­

räknas som arbetad tid. Man vore emellertid då inne på en för försäk­

ringen helt ny linje. Annan tid än arbetad tid skulle nämligen grunda

rätt till ersättning.

Vad särskilt angår militärtjänstgöring framhåller utredningen, att den

omständigheten att en person inkallades till militärtjänstgöring inte borde

påverka rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, enär militär­

tjänstgöringen ur försäkringens synpunkt borde betraktas som ett för sam­

hällets räkning utfört arbete. I överensstämmelse härmed föreslår utred­

ningen, att tid varunder medlem på grund av värnpliktstjänstgöring varit

befriad från avgift vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall

helt likställas med tid för vilken avgift erlagts. Härigenom vunnes också

den förenklingen, att samma princip komme att gälla härutinnan beträf­

fande de båda avgiftsvillkoren. Den enda skillnad som kvarstode vore, att

man i fråga om det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret finge börja tillgodo­

räkna ifrågavarande tid först sedan ett visst antal avgifter erlagts till

kassan.

Även yrkesutbildning kunde enligt utredningens mening likställas med

fullgjort arbete. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, som medger

försäkrad, vilken varit avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning, att till­

godoräkna sig yrkesutbildningstiden vid prövningen av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret. Frågan om vad som därvid skulle avses med yrkesutbild­

ning finge bedömas på samma sätt som skedde i samband med det icke

tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Även i fråga om barnsbörd förordar utredningen, i syfte att begränsa

prövningstiden för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, en rätt att tillgodo­

räkna tid, som på grund av barnsbörd varit avgiftsbefriad. Med hänsyn till

att en obegränsad tillgodoräknanderätt skulle medföra vissa administrativa

svårigheter, bl. a. ur kontrollsynpunkt, samt med tanke på utformningen

av karensreglerna, föreslås emellertid i fråga om barnsbörd, att endast tid,

då medlemmen uppburit tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp,

skall få tillgodoräknas som tid, för vilken avgift erlagts.

Vad slutligen angår sjukdomstid anför utredningen bl. a.

När det gäller tillgodoräknande av sjukdom kan, bortsett från ett bibe­

hållande i stort sett av nuvarande överhoppningsinstitut, närmast ifråga-

komma regler, som medger att sjukdomstid i viss utsträckning räknas som

arbetad tid. Finnes inga särskilda bestämmelser, som begränsar lillgodo-

räknanderätten, kan en medlem grunda sin rätt till ersättning, såvitt an­

går 20-veckorsvillkoret, helt på sjukdom. Man bryter sålunda vid en dylik

allmän tillgodoräknanderätt mot den nuvarande grundprincipen inom för­

säkringen, att endast arbetad tid får tillgodoräknas i 20-veckorsvillkoret.

Regeln har emellertid den fördelen, att prövningen inte i något fall behöver

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1 'ii

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

66

sträcka sig utöver en tolvmånadersperiod. Redogöraren behöver vid under-

stödsprövningen inte gå längre tillbaka än till närmast föregående försäk­

ringsår. Långvarig sjukdom kommer inte att beröva en medlem understöds-

rätten, såvida han uppfyller 52-veckorsvillkoret. En dylik regel torde i

praktiken i stort sett ge samma resultat som regler om överhoppning av

sjukdomstid.

Utredningen framhåller, att det givetvis vore möjligt att — såsom social-

vårdskommittén föreslagit i sitt betänkande om obligatorisk arbetslöshets­

försäkring — kräva viss, låt vara mycket kort tids förvärvsarbete före

ifrågavarande sjukdomstid. Därmed hade man inte givit helt avkall på den

nuvarande principen, att endast arbetad tid kunde läggas till grund för rätt

till ersättning. Härom anför utredningen.

En dylik bestämmelse har emellertid den nackdelen, att en medlem, som

varit sjuk under hela prövningsperioden om 12 månader, inte kan uppbära

ersättning från arbetslöshetskassan, om han efter friskskrivningen skulle

vara arbetslös. Han skulle i sådant fall vara hänvisad att söka socialhjälp

eller kontantunderstöd. En begränsning av tillgodoräknanderätten är såle­

des socialt sett inte tillfredsställande. Häremot kan invändas att medlem­

men mycket snart kan bli ersättningsberättigad från arbetslöshetskassan,

om kravet på arbetad tid ej ställes alltför högt. I många fall torde längre

sjukdomstid oftast följas av en tids arbetsträning, arbetsvärd, omskolning

eller dylikt, vilken tid enligt förslaget bör få tillgodoräknas som arbetad tid.

Efter prövning av olika regler beträffande tillgodoräknande av sjukdoms­

tid har utredningen med hänsyn till de förenklingar, som därigenom kunde

uppnås, funnit sig böra föreslå, att två sjukveckor eller två sjukmånader

skall likställas med vecka eller månad, för vilken avgift erlagts. Som vill­

kor härför föreslås dock, att medlemmen på lämpligt sätt styrker att han

varit sjuk den tid han i detta avseende vill tillgodoräkna sig.

Utredningen har såsom framgår av den föregående redogörelsen fram­

hållit som sin mening, att ålderspensionärerna borde ha rätt att till­

höra försäkringen. I fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret anser ut­

redningen emellertid en skärpning av gällande regler påkallad. Utredningen

föreslår, att sjuktid, som infaller efter det att den försäkrade uppnått 67

års ålder, inte får likställas med arbetad tid.

Utredningen har vid sina överväganden av olika möjligheter att öka

arbetslöshetsförsäkringens effektivitet även prövat frågan om karens­

tiden men funnit sig icke böra föreslå någon allmän förkortning av

densamma. Den borde alltså enligt utredningens mening liksom nu i all­

mänhet vara sex dagar. Enligt Internationella arbetsorganisationens kon­

vention nr 102 angående minimistandard för social trygghet borde en längre

karenstid än sex dagar normalt inte förekomma. Detta borde tydligt framgå

av förordningen. Då särskilda skäl förelåge, t. ex. vid säsongarbetslöshet,

borde dock kassa kunna i sina stadgar föreskriva en längre karenstid.

Utredningen framhåller att för de fall, då en längre karenstid än sex

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1956

67

dagar tillämpades, f. n. gällde, att medlemmen för att vara berättigad till

daghjälp jämväl måste uppfylla det vanliga kravet på sex karensdagar

inom loppet av 21 dagar. I allmänhet torde detta krav vara uppfyllt om

medlemmen uppfyllde det strängare kravet på en längre karenstid, men

skulle det verkligen kontrolleras, att så vore fallet, måste ett sådant dub­

belt karensvillkor bli administrativt svårhanterligt. Med hänsyn till den

ringa betydelse, som det extra kravet på sex karensdagar under loppet av

21 dagar under alla omständigheter måste ha i kassor med strängare karens­

bestämmelser, föreslår utredningen, att denna speciella bestämmelse skall

utgå.

Utredningen berör vidare frågan om karenstid i samband med jul- och

nyårshelgerna. Utredningen framhåller därvid, att ansvällningen av kas­

sornas utbetalning av ersättningar i samband med de inom vissa yrkes­

områden förekommande s. k. årsskiftespermitteringarna i flera avseenden

visat sig utgöra ett problem. Genom att de normalt arbetsfria helgdagarna

och helgdagsaftnarna kunnat utnyttjas som karensdagar hade permitte-

ringar på ett fåtal dagar kunnat leda till betydande utbetalningar. För att

så långt möjligt minska omfattningen av sådana utbetalningar hade flera

kassor i sina stadgar intagit en bestämmelse att vissa dagar vid jul- och

nyårshelgerna inte finge räknas som karensdagar. Införandet av helgdags-

lön hade emellertid på ett flertal områden medfört väsentliga förändringar

i här berörda avseenden. Inom de yrkesområden, där helgdagslön genom­

förts, komme anspråk på karenstid eller ersättning för helgdagar i sam­

band med tillfällig permittering huvudsakligen att göras av medlemmar,

vilka på grund av för kort anställningstid i företaget inte kvalificerat sig

för helgdagslön. Härtill komme även de medlemmar, som avskedats före

helgen. Utredningen hade övervägt lämpligheten av ett generellt förbud mot

att inräkna vissa helgdagar och helgdagsaftnar i samband med jul- och

nyårshelgerna i karenstiden. Med hänsyn till att problemet med utbetal­

ning av ersättning i samband med årsskiftespermitteringar i fortsättningen

kunde antagas bli väsentligt reducerat, torde dock skälen för ett sådant för­

bud inte längre vara lika påtagliga som tidigare. Då emellertid utvecklingen

i förevarande avseende inte med säkerhet kunde förutsägas, vore det lämp­

ligt, att tillsynsmyndigheten gåves befogenhet att i det fall, då utgivningen

av ersättning inom en kassa tenderade att i större omfattning koncentreras

kring jul och nyår, föreskriva att vissa dagar vid dessa helger inte skulle

få inräknas i karenstiden. Denna befogenhet behövde inte utsträckas till

påskhelgen, enär några praktiska svårigheter hittills inte syntes ha gjort

sig gällande i samband med denna helg.

Såsom framgår av det följande föreslår utredningen, alt ersättning inte

skall utgå för enstaka arbetslös dag. Sådan dag skall enligt förslaget inte

heller inräknas i karenslid. Vid driftinskränkning, som omfattar mer än

en dag i veckan, föreslås ersättning som regel inte skola utgå för en av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i är 1956

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1956

arbetslösa dagarna under veckan, men karenstiden föreslås omfatta även

denna dag.

Utredningen förordar vidare, att dagar, då medlem uppbär lialv sjukpen­

ning eller arbetar högst fyra timmar, inte skall räknas som karensdagar,

även om halv ersättning eljest skulle ha kunnat utgå.

Utredningen behandlar härefter vissa fall av karensbefrielse och disku­

terar därvid först frågan om samordning mellan sjuk- och arbetslöshets­

försäkringarna såtillvida, att karenstid inte skall behöva genomgås av den

som blir arbetslös efter att ha varit sjuk. En motsvarande bestämmelse av­

seende övergång från arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen hade

intagits i sjukförsäkringslagen, vilken föreskreve, att karenstid ej skulle

tillämpas, när den försäkrade vid sjukperiodens början ägde uppbära dag-

hjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Utredningen föreslår, att karens inte

skall behöva fullgöras vid arbetslöshet i anslutning till sjukperiod, då sjuk­

penning eller hempenning utgått för minst tre dagar. Vid övergång från

moderskapsförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen förelåge inte samma

skäl för karensbefrielse som vid övergång från sjukförsäkringen, såtillvida

att någon karenstid ej förekomme inom moderskapsförsäkringen. Framför

allt med hänsyn till önskvärdheten av en friktionsfri övergång mellan olika

socialförsäkringsgrenar, finner utredningen emellertid lämpligt, att undan­

tag beträffande kravet på karenstid medgives även i detta fall.

Enligt utredningens mening talar vissa skäl för befrielse från karens­

tid även i de fall då arbetslösheten föregåtts av värnpliktstjänstgöring av

viss varaktighet. Denna tjänstgöring innebure i allmänhet ekonomiska upp­

offringar för vederbörande och nedsatte hans möjligheter att stå någon

självrisk vid arbetslöshet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att kra­

vet på karens inom arbetslöshetsförsäkringen eftergives efter värnplikts­

tjänstgöring av minst 30 dagar.

Som allmänt villkor för karensbefrielse föreslås, att medlemmen anmäler

sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen senast sjunde kalenderdagen

efter sjuk- eller moderskapsförsäkringsförmånens upphörande eller värn­

pliktstjänstgöringens slut.

Utredningen har prövat frågan om slopande eller modifiering av kravet

på genomgång av ny karenstid vid upprepade perioder av arbetslöshet. Mot

nuvarande bestämmelser hade i fråga om detta krav gjorts den invänd­

ningen, att det drabbade olika beroende på om arbetslösheten vore förlagd

i ett sträck eller uppdelad i flera perioder. Med hänsyn främst till att

väsentliga kostnadsökningar skulle bli följden har utredningen avvisat

såväl tanken på att göra karenstiden kortare vid upprepade perioder av

arbetslöshet som tanken på en till sju dagar förlängd karenstid, som inte

skulle behöva förnyas under samma försäkringsår. En viss förbättring

skulle enligt utredningens mening dock uppnås, om nu föreliggande möj­

lighet för den som uppbär daghjälp att utan ny karenstid utföra arbete

69

intill 24 dagar utsträcktes till att gälla om medlemmen arbetat upp till

48 dagar. Detta skulle innebära en fördubbling av den tid en medlem kunde

ha arbete utan att därför behöva genomgå ny karenstid. Ytterligare skäl

talade för en sådan utsträckning av den medgivna arbetsperioden. Denna

borde vara så tilltagen, att det verkligen lönade sig för den som vore arbets­

lös att ta ett arbete. Skulle ny karens genomgås efter en relativt kort arbets­

period, komme medlemmen i ett svårt läge eftersom han vore helt utan in­

komst de upprepade karensperioderna. Angivna förhållande belyser utred­

ningen genom följande exempel.

En medlem med hustru och två barn, boende i ortsgrupp III, förutsättes

ha den i arbetslöshetsförsäkringen för närvarande vanligaste daghjälpen,

16: 50 kronor. I daghjälp jämte familjetillägg erhåller han från arbetslös­

hetskassan 21: 50 kronor per dag, vilket motsvarar 129 kronor per vecka.

En ny karenstid medför således för honom en förlust av detta belopp. Om

han blir erbjuden arbete med en arbetsförtjänst av 200 kronor per vecka,

får han vidkännas avdrag för preliminär skatt med 43 kronor.1 Nettolönen

är således 157 kronor. För att han inte skall komma i ett sämre ekono­

miskt läge än vid arbetslöshet genom att anta ett arbete med 200 kronors

lön per vecka, måste han arbeta i det närmaste fem veckor, innan krav kan

ställas på genomgång av ny karenstid.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen en höjning av den

medgivna arbetade tiden från 24 till 48 dagar. Om reglerna i övrigt bibe-

hölles oförändrade, komme denna förlängning emellertid att accentuera ett

problem, vilket redan med nuvarande bestämmelser medförde vissa olägen­

heter. Såsom karensbestämmelserna för närvarande vore konstruerade kun­

de nämligen en enda arbetslös dag bilda utgångspunkt för en ny 24-dagars-

period. I den praktiska tillämpningen hade detta bl. a. inneburit, att med­

lemmar med en till fem dagar avkortad arbetsvecka under obegränsad tid

kunnat få tillgodoräkna sig genomgången karens. Dessutom hade det uppen­

barligen varit tämligen lätt att arrangera någon eller några dagars ledighet

för att vid eventuell senare permittering slippa karenstid. Det vore angeläget

att karensreglerna inte helt sattes ur kraft vid återkommande kortvarig

arbetslöshet.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att en koncentration

av arbetslösheten motsvarande minst fem daghjälpsdagar av sex på var­

andra följande dagar skall krävas för att ny 48-dagarsperiod skall börja

löpa. En sådan bestämmelse skulle öppna möjlighet att i en given situa­

tion ta ett tillfälligt arbete på en dag utan att därför äventyra denna för­

längning av karenstidens giltighet. För den, som efter att ha fullgjort ka­

renstid arbetade exempelvis 30 dagar, vore permitterad tre dagar och där­

efter ånyo arbetade 30 dagar, skulle de båda arbetsperioderna räknas sam­

man, och ny karenstid skulle krävas efter den andra arbetsperioden. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 14i år 1956

1 Enl. skattetabell III: 13/1955.

70

torde finnas anledning räkna med att den skärpning av karensreglerna,

som på angivet sätt erhölles, i viss mån skulle uppväga den ökning av kas­

sornas utbetalningar, som en förlängning av den medgivna arbetsperioden

från 24 till 48 dagar koinme att medföra. I den praktiska tillämpningen av

de föreslagna reglerna skulle en medlem, som uppbure löpande ersättning,

alltid ha en 48-dagarsperiod framför sig varunder han inte behövde genom­

gå ny karenstid. Om han av någon anledning upphörde att söka daghjälp,

måste han, om han återkomme efter en längre tidrymd än åtta veckor, styrka

sig ha haft högst 48 dagars arbete för att inte behöva genomgå ny karens.

Sökte han daghjälp inom de åtta veckorna, funnes ingen anledning att ur

karenssynpunkt göra någon särskild utredning beträffande den arbetade

tiden. Vid korttidsarbete, då medlem inte i något fall hade minst fem dag-

hjälpsdagar av sex på varandra följande dagar, komme de arbetade dagarna

att sammanräknas. Då summan överstege 48 dagar, skulle medlemmen

genomgå ny karenstid. Samma resultat erhölles beträffande medlem, som av

annan anledning än driftinskränkning vid företaget under längre tid vore

arbetslös ett fåtal dagar per vecka. Det borde enligt utredningens mening

åvila tillsynsmyndigheten att avgöra vilken bevisning, som borde krävas

då en medlem med åberopande av att han inte arbetat utöver 48 dagar

ville tillgodoräkna redan genomgången karenstid. Hade medlemmen varit

förhindrad att utföra arbete viss tid, borde hindret styrkas genom intyg om

exempelvis sjukdom, värnpliktstjänstgöring, kurs eller barnsbörd. Om inte

något arbetshinder förelegat, borde avsaknaden av arbete normalt styrkas

genom föreskrivet intyg från arbetsförmedlingen om att medlemmen sökt

arbete hos denna. Ett resultat av det sålunda skisserade kravet på bevisning

i fråga om egentlig arbetslöshet — då arbetshinder ej förelegat — bleve, att

frivillig arbetsledighet, vid vilken medlemmen inte sökte nytt arbete hos för­

medlingen, i likhet med arbetad tid komme att räknas in i de 48 dagarna.

Utredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om karenstid

medförde, att två i nuvarande regler ingående villkor skulle bortfalla. Det

ena vore det s. k. kontaktvillkoret, som innebure, att ny karenstid skulle

fullgöras av medlem, vilken under loppet av sju på varandra följande dagar

inte kunde förete intyg, att han sökt arbete hos arbetsförmedlingen. Det

andra avsåge, att medlem, som på grund av arbete under högst 24 dagar,

sjukdom eller vissa andra arbetshinder inte uppfyllde kontaktvillkoret, på

nytt måste söka daghjälp omedelbart efter arbetets slut eller hindrets upp­

hörande; i annat fall krävdes ny karenstid. Utredningens förslag innebure,

att kontaktvillkoret ersattes med den beskrivna specialkontrollen i de fall,

då medlem efter längre bortovaro än åtta veckor återkomme med krav

på att inte behöva genomgå ny karenstid, samt inräknandet i de 48 dagarna

av tid, då medlemmen utan bevisat arbetshinder uraktlåtit att besöka

arbetsförmedlingen.

Utredningen tillägger, att de av ändringarna i karensbestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

71

föranledda ökningarna av statens kostnader kunde uppskattas till ca 1,3

milj. kronor vid 2,5 understödsdagar per årsmedlem och ca 3,2 milj. kro­

nor vid 5 understödsdagar per årsmedlem.

Yttrandena

Vad angår det icke tidsbestämda avgifts v ill koret till­

styrker arbetsmarknadsstyrelsen den föreslagna möjligheten för kassa att

medgiva medlem, som vid utträde ur kassan fullgjort nämnda villkor, att

vid återinträde inom fem år inte behöva ånyo fullgöra detsamma. Eventuellt

kunde en kortare tid, exempelvis tre år, övervägas. I fråga om den av utred­

ningen föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkesutbildningstid för uppfyl­

lande av nu ifrågavarande avgiftsvillkor framhåller styrelsen, att denna

rätt bör vara knuten inte till utbildningens mera varaktiga eller tillfälliga

karaktär utan till dess syftemål. Endast tid avseende skolutbildning, yrkes­

utbildning eller omskolning borde få tillgodoräknas, vilket sammanhängde

med att sådan tid inte borde betraktas som arbetslös och understödsberät-

tigad tid i arbetslöshetsförsäkringens mening. De erkända arbetslöshetskas­

sornas samorganisation finner den föreslagna rätten att tillgodoräkna yrkes­

utbildning önskvärd men ifrågasätter, om inte ett förtydligande av vad som

åsyftades med »yrkesutbildning» vore nödvändigt. Enligt samorganisatio-

nens uppfattning borde med uttrycket »yrkesutbildning» i detta samman­

hang avses special- och även annan utbildning samt kurs, vartill bidrag ut-

ginge från staten, landsting eller kommun, ävensom kurs, vilken tillsyns­

myndigheten förklarat skola jämställas med kurs som nyss nämnts. Över­

styrelsen för yrkesutbildning befarar, att svårigheter kommer att uppstå att

med den utgångspunkt utredningen valt avgöra, huruvida viss kurs skulle

vara att hänföra till den ena eller den andra gruppen av kurser. Enligt över­

styrelsens mening torde det därför för tillämpningen av de föreslagna be­

stämmelserna bli nödvändigt med en närmare precisering av gränsdrag­

ningen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser att ledighet för barnsbörd bör

jämställas med värnplikt även i fråga om det icke tidsbestämda avgifts-

villkoret och föreslår, att tid, varunder medlem uppburit tilläggspenning

enligt lagen om moderskapsförsäkring, skall inräknas i de 52 kvalifika-

tionsveckor som ifrågavarande avgiftsvillkor avser.

Beträffande det tidsbestämda a v gifts v ill kor et tillstyrker

arbetsmarknadsstyrelsen, att värnplikts-, yrkesutbildnings- och barnbörds-

veckor skall få tillgodoräknas. 1 denna del innebure förslaget i sak inte nå­

gon större avvikelse från den nu tillämpade ordningen, enligt vilken tid

för värnpliktstjänstgöring och barnsbörd utgjorde s. k. överhoppningsbar

tid. Antalet sådana fall torde liksom hittills bli relativt begränsat. Den före­

slagna rätten att tillgodoräkna även sjukveckor syntes emellertid medföra

en icke oväsentlig uppmjukning av förevarande avgiftsvillkor. Dessutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

72

kunde understödsrätt uppkomma i vissa fall, då sådan rätt inte skulle före­

ligga enligt nuvarande bestämmelser. Åtskilliga personer som reellt sett inte

längre tillhörde arbetsmarknaden eller gjorde det i mycket ringa omfatt­

ning och som nu diskvalificerades genom det jämförelsevis stränga kombi­

nerade avgifts- och arbetsvillkoret, komme att kunna göra rätt till ersätt­

ning gällande, därest sådan rätt skulle kunna förvärvas enbart eller huvud­

sakligen genom tillgodoräknande av sjukdomstid. Den kategori försäkrade,

som hölle på att successivt lämna arbetslivet och som skulle kunna ut­

nyttja nu angivna tillgodoräknanderätt, torde vara icke obetydlig och hade

säkerligen avsevärd arbetslöshetsrisk. Härtill komme att dessa personers

rätt till ersättning ofta vore svår att bedöma vad gällde villkoret om arbets­

förmåga och skyldigheten att vara arbetssökande. Styrelsen delade därför

inte utredningens uppfattning, att den föreslagna tekniska omläggningen

av prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle komma att ge

ersättningsrätt endast i vissa enstaka fall, då motsatt resultat skulle ha

erhållits med nuvarande regler. Den arbetslöshetsrisk, som kassorna sva­

rade lör, måste komma att öka, vilket i vissa fall kunde få inverkan på de

försäkrades avgifter i höjande riktning. Denna effekt skulle kunna till en

del motverkas genom att avgiftsplikt ålades för all sådan tid som finge till­

godoräknas vid bedömande av understödsrätten, d. v. s. praktiskt taget

kontinuerlig betalning till arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som

inom den frivilliga sjukförsäkringen. Principiellt sett kunde en sådan ord­

ning vara riktig. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna bl. a. på

grund av sammankopplingen med den fackliga avgiftsbetalningen vore sty­

relsen emellertid inte beredd att föreslå genomförandet av en dylik om­

läggning.

Det måste slutligen, framhåller styrelsen vidare, vara principiellt oriktigt

att utnyttjandet av en socialförsäkring skulle för en försäkrad bygga upp

rätt till ersättning från en annan socialförsäkring, så mycket mer som

denna försäkring inte finge någon ekonomisk gottgörelse härför genom

avgifter. Samtidigt konsumerade den som utnyttjade arbetslöshetsförsäk­

ringen sin rätt till fortsatt ersättning från densamma.

Styrelsen fortsätter.

Om den av utredningen föreslagna tillgodoräknanderätten beträffande

sjukdomstid accepteras är det nödvändigt med en kompletterande bestäm­

melse av följande innebörd. Den som en gång vid prövningen av det tids­

bestämda avgiftsvillkoret fått tillgodoräkna sjuktid för ett visst antal vec­

kor måste nästa gång vid prövning av detta avgiftsvillkor kunna redovisa

tillgodoräkningsbara avgifter för minst lika många veckor, d. v. s. haft

arbete lika lång tid. Härigenom förhindras de försäkrade att år efter år

helt eller till större delen grunda sin understödsrätt på sjukdomstid. Denna

regel bör vara relativt lätt att tillämpa, eftersom på medlemmens matrikel­

kort för varje försäkringsår kan noteras vad för slags veckor som tillgodo­

räknats vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. För att den

som mot slutet av ett försäkringsår erhåller ersättning från arbetslöshets­

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

73

kassan, vilken ersättning helt eller till väsentlig del grundats på sjukdoms­

tid, icke skall förlora sin understödsrätt vid omprövningen av avgiftsvill-

koret under det nya försäkringsåret, bör emellertid någon slags undantags­

regel för dessa fall skapas. Möjligen kan detta åstadkommas genom att låta

ovan angivna regel avse en tvåårsperiod.

Styrelsen tillägger, att om den sålunda föreslagna spärregeln ej godtoges,

i varje fall den av utredningen föreslagna åldern, då sjukdomstid ej längre

skulle få tillgodoräknas borde sänkas från 67 till 60 år. Härigenom skulle

man kunna undvika ett stort antal fall då rätt till ersättning på objektiva

grunder inte borde föreligga. Ett införande av denna lägre gräns föranledde

dock tvekan ur den synpunkten, att därigenom avskures från rätten till er­

sättning även en del fall, då ersättning från arbetslöshetsförsäkringen hade

varit befogad, exempelvis vid arbetsförlust och arbetslöshet efter långvarig

arbetsoförmåga på grund av olycksfall som inträffat efter det den försäk­

rade fyllt 60 år. — Styrelsens försäkringsdelegation (majoriteten) har inte

anslutit sig till styrelsens förslag om en sänkning av åldersgränsen.

Landsorganisationen finner den i fråga om tillgodoräknande av sjuk­

domstid föreslagna skärpningen för medlemmar, som uppnått 67 års ålder,

obefogad. Den inskränkning som kunde anses befogad gällde medlem över

67 år, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit ersättning från

försäkringen på uteslutande sjukveckor. Sådan medlem borde inte på nytt

ha rätt att erhålla ersättning, förrän han utfört arbete i sådan omfattning

att det kunde anses bevisat att han fortfarande vore arbetsför. Frågan om

yngre konvalescenters och långvarigt yrkesskadades rätt att erhålla ersätt­

ning från försäkringen borde hänskjutas till utredningen om socialförsäk­

ring och arbetsanpassning. Det måste betraktas såsom eftersträvansvärt att

sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kompletterade vårandra vid skyddet

av sådana personers inkomstbortfall på grund av arbetslöshet i samband

med eller strax efter en sjukdom eller yrkesskada.

Även De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation avstyrker de

föreslagna särbestämmelserna för folkpensionärer. Däremot anser samorga-

nisationen, att medlem, som under ett försäkringsår byggt upp och erhållit

ersättning från försäkringen på uteslutande sjukveckor och därvid blivit

utförsäkrad, på nytt inte skall ha rätt att erhålla ersättning, förrän han ut­

fört arbete i sådan omfattning, att han ägt erlägga avgift för 8 veckor eller

2 månader.

Tjänstemännens centralorganisation finner, att de föreslagna ändringarna

skulle underlätta prövningsförfarandet och samtidigt tillgodose medlem­

marnas intressen. 1 de fall ersättning upprepade gånger förvärvades av sam­

ma medlem huvudsakligen genom sjukdomsperioder, borde emellertid om­

sorgsfullt undersökas, huruvida vederbörande i egentlig mening kunde an­

ses stå till arbetsmarknadens förfogande. Enligt organisationens mening

vore det eljest stötande, att folkpensionärerna sattes i särställning, när det

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 744 år 1956

gällde möjligheten att tillgodoräkna sjuktid för erhållande av rätt till er­

sättning.

Vad härefter angår de föreslagna ändringarna i karensbe-

stä in melserna finner arbetsmarknadsstyrelsen de undantag beträf­

fande skyldigheten att genomgå karens, vilka utredningen föreslår, väl mo­

tiverade. Även förlängningen av den arbetsperiod, efter vilken ny karens

ej kräves, från 24 till 48 dagar samt slopandet av det s. k. kontaktvillkoret

innebure väsentliga förbättringar inte minst ur praktisk-administrativ syn­

punkt. Enligt utredningens förslag skulle i karenstid endast få inräknas

dag, för vilken medlem eljest skulle ha erhållit daghjälp, med ett undan­

tag; dag, för vilken daghjälp inte skulle ha utgått på grund av korttids-

avdrag vid driftinskränkning, skulle nämligen inräknas i karenstiden. För

att ernå enhetlighet och underlätta de lokala redogörarnas arbete finner

styrelsen det angeläget att motsvarande rätt att räkna karens borde gälla

även dag, för vilken daghjälp ej skulle ha utgått vid fem dagars arbetsvecka.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, huruvida inte vid beräkning av

karenstid hänsyn borde tagas även till tid, varunder medlem uppburit sjuk­

penning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning, som

riksförsäkringsanstalten eller bolag, varom sägs i 1 § lagen om yrkesskade­

försäkring, har att tillämpa. Enligt anstaltens uppfattning borde i varje fall

tid, under vilken medlem uppburit sjukpenning enligt 11 § andra eller

tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen, i förevarande hänseende jäm­

ställas med tid, varunder han uppburit sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser skäl tala för att tid för yrkesut­

bildning likställes med värnpliktstid även i fråga om karensvillkoret.

Statskontoret har inte någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna

i vad de avser befrielse från skyldigheten att fullgöra karenstid efter sjuk­

dom, barnsbörd eller värnplikt. Däremot kan ämbetsverket inte finna att

tillräckliga skäl anförts för den ifrågasatta utökningen från 24 till 48 dagar

av den tid, under vilken kassamedlem skulle kunna utföra arbete utan att

fördenskull behöva genomgå ny karenstid, en anordning som vid nuva­

rande sysselsättningsförhållanden beräknats medföra en årlig utgiftsökning

för statsverket av inte mindre än 2—3 milj. kronor. Därest i allt fall en

modifiering av karensbestämmelserna i förevarande avseende ansåges böra

komma till stånd, borde enligt statskontorets mening den medgivna arbets­

perioden skäligen begränsas till högst 35 dagar.

Med hänsyn till den beräknade ökningen av statsutgifterna och till

angelägenheten av att i nuvarande statsfinansiella läge iaktta den största

återhållsamhet ifrågasätter kommerskollegium, om förslaget nu bör genom­

föras.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation framhåller i fråga

om karensförbjudna dagar vid helger, att i det fall skäl kunde föreligga att

75

inskränka karens- och understödsrätt i samband med helgpermittermg det

inte borde ankomma på tillsynsmyndigheten utan på kassan själv att ta

hänsyn till detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr tU år 1956

Departementschefen

Enighet råder om att ersättning från erkänd arbetslöshetskassa i likhet

med vad som nu är fallet — endast bör utgå till medlem över 16 år, som

är arbetslös, arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga

arbete samt anmält sig som arbetssökande hos den of­

fentliga arbetsförmedlingen. Jag saknar därför anledning att

närmare uppehålla mig vid dessa allmänna ersättningsvillkor.^ Till vissa

med dem sammanhängande specialfrågor torde jag dock få återkomma

senare.

Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens ändamål är det naturligt, att

rätten till ersättning knytes till den förutsättningen att vederbörande sedan

viss tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden. För att i detta hänseende

avgränsa de ersättningsberättigade kategorierna finnes i nuvarande bestäm­

melser uppställda två avgiftsvillkor. Det ena av dem, det s. k. icke tids­

bestämda avgiftsvillkoret, innebär, att medlemmen för att bli berättigad till

ersättning som regel måste ha erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månads­

avgifter till kassan. Enligt det andra, det s. k. tidsbestämda avgiftsvillkoret,

skall medlemmen under de sista 12 månaderna före arbetslöshetens inträ­

dande ha erlagt som regel minst 20 veckoavgifter eller fem månadsavgifter

till kassan. Samma avgifter kan tillgodoräknas för uppfyllande av båda vill­

koren. Eftersom avgifter i princip blott tillgodoräknas för tid då den för­

säkrade mot avlöning utför arbete, innebär uppfyllandet av förstnämnda

avgiftsvillkor, att medlemmen mera varaktigt inträtt på arbetsmarknaden,

och uppfyllandet av det andra avgiftsvillkoret, att han allt fortfarande bru­

kar ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.

Genom dessa kombinerade avgiftsvillkor vinnes sålunda på ett naturligt

sätt en avgränsning av de ersättningsberättigade ur den synpunkt som in­

ledningsvis berörts. Utredningen har inte funnit skäl föreligga att övergå

till en annan ordning härutinnan och under remissbehandlingen har ej

heller framkommit önskemål härom. Även jag anser, att ifrågavarande båda

avgiftsvillkor i princip bör bibehållas. Däremot synes vissa detaljändringar

böra övervägas.

Vad angår det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret före­

slår utredningen uppmjukningar i två avseenden. Enligt nuvarande bestäm­

melser skall detta villkor, om medlem utträder ur kassan men senare på nytt

inträder i densamma, uppfyllas efter återinträdet för att rätt till ersättning

skall föreligga, och detta även om villkoret redan fullgjorts före avbrottet.

Utredningen förordar, att medlem, som vid utträde ur kassa fullgjort ifråga­

7f>

varande villkor, må på därom gjord framställning befrias från skyldigheten

att ånyo fullgöra detsamma om han vinner återinträde inom fem år. Mot

en sådan regel, som enligt utredningens motivering är avsedd att komma

till användning då medlemmen haft godtagbart skäl för att utträda ur kas­

san, har remissinstanserna inte haft något att erinra, men arbetsmarknads­

styrelsen har ifrågasatt, om inte den föreslagna femårstiden borde förkortas.

Med hänsyn till att vissa stundom tämligen långvariga avbrott i medlem­

skapet bör kunna godtagas, t. ex. avbrott för utlandspraktik eller för vård

av minderåriga barn, synes mig tiden inte böra sättas kortare än utred­

ningen förordat. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del.

Värnpliktstjänstgöring får enligt gällande bestämmelser tillgodoräknas

lör uppfyllande av det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen om med­

lemmen före tjänstgöringen erlagt avgifter till kassan för tid motsvarande

minst ca ett kvartal. Utredningen föreslår, att motsvarande tillgodoräknande-

rätt skall finnas i fråga om yrkesutbildning. Detta avgiftsvillkor har såsom

nyrss nämnts visserligen främst till sydte att från ersättningsrätt utmönstra

dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet, men det symes rimligt att

med y rkesarbete likställa inte blott värnpliktstjänstgöring utan även yrkes­

utbildning, som infaller efter en avgiftsperiod av minst ca ett kvartal. Jag

har därför i likhet med remissinstanserna intet att erinra mot vad utred­

ningen föreslagit i detta avseende. Med hänsyn till ändamålet med avgifts­

villkoret bör man emellertid enligt min mening inte gå härutöver, när det

gäller att tillgodoräkna annan tid än sådan för vilken avgift erlagts. Jag

kan därför inte biträda det i ett remissyttrande väckta förslaget, att även

barnbördstid skall fa tillgodoräknas. Detta skulle för övrigt komplicera be­

stämmelserna rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man väl

i så fall finge å ena sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i

minst tio månader och å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara

barnbördstiden till de dagar, för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen

om moderskapshjälp.

Vad angår det tidsbestämda avgiftsvillkoret har utred­

ningen föreslagit vissa ändringar, som äger samband med den i det före­

gående berörda övergången till fast prövningsår, det s. k. försäkringsåret.

F. n. gäller, att förevarande villkor som regel skall prövas vid början av

varje ny arbetslöshetsperiod. Utredningens förslag innebär, att villkoret, se­

dan det befunnits uppfyllt i samband med att ersättning utgivits för den

första arbetslöshetsperioden under ett försäkringsår, inte skall behöva om­

prövas i samband med senare ersättningsperioder under samma försäkrings­

år. För att minska antalet fall då två ersättningsperioder, hänförliga till

skilda försäkringsår, kommer i följd föreslås vidare, att för medlem, som är

arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, ny' arbetslöshet skall

anses ha inträtt i och med ingången av det senare försäkringsåret. Detta

innebär, att det tidsbestämda avgiftsvillkoret i förevarande fall kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

77

omprövas under loppet av en sammanhängande arbetslöshetsperiod. De nu

berörda förslagen, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, synes

mig vara ägnade att underlätta det administrativa handhavandet av försäk­

ringen. Då de dessutom synes leda till resultat, som ur sakliga synpunkter

bör kunna godtagas, tillstyrker jag, att de genomföres.

Såsom förut nämnts skall i fråga om det tidsbestämda avgiftsvillkoret det

föreskrivna antalet avgifter vara erlagt inom en tolvmånadersperiod. I

denna period inräknas emellertid inte tid för värnpliktstjänstgöring eller

sjukdom, ej heller tid för vissa kurser, dock längst sex månader, eller tid,

då medlemmen intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barns­

börd avhållit sig från förvärvsarbete. Tolvmånadersperioden skall i samt­

liga dessa fall i stället förlängas i motsvarande utsträckning. Att hänsyn

härvid tages till barnbördstid torde sammanhänga därmed att kvinnan i

nu avsedda fall kan förutsättas ha erforderlig anknytning till arbetslivet,

eftersom hon ju måste ha uppfyllt det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret

för att ha rätt till ersättning.

Utredningen har funnit det önskvärt, att prövningen av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret begränsas till att avse en period av längst 12 månader. Redo-

göraren skulle därmed inte behöva gå längre tillbaka än till förhållandena

under det föregående försäkringsåret. För att uppnå detta syfte föreslås, att

man vid beräkningen av avgiftsvillkorets tolvmånadersperiod skall inte

som nu bortse från tid för värnpliktstjänstgöring och kurser m. m. — utan

i stället i princip jämställa sådan tid med tid för vilken avgift erlagts. En­

ligt utredningens förslag skall medlemmen sålunda få tillgodoräknas tid, då

han varit befriad från avgiftsplikt på grund av yrkesutbildning eller tjänst­

göring som värnpliktig, ävensom tid då tilläggspenning uppburits enligt

lagen" om moderskapshjälp. I nu angivna hänseenden torde förslaget inte

komma att i praktiken innebära någon större förändring i förhållande till

vad nu gäller och i denna del har förslaget ej heller föranlett erinran i re­

missyttrandena.

Att tillämpa tillgodoräknanderegeln även på sjukdomstid bereder emel­

lertid svårigheter. Därmed skulle nämligen det tidsbestämda avgiftsvillko­

rets syfte att från ersättningsrätt utmönstra dem som reellt sett lämnat ar­

betsmarknaden i viss mån äventyras. En medlem skulle nämligen såvitt an­

går detta avgiftsvillkor kunna grunda ersättningsrätten på enbart sjukdoms­

tid. Med hänsyn till de administrativa förenklingar, som skulle vinnas om

tillgodoräknanderegeln även gällde sjukdomstid, har utredningen inte an­

sett sig böra i fråga om sådan tid förorda bibehållande av den nuvarande

överhoppningsmetoden utan i stället föreslagit en modifierad tillgodoräkning

av sjukdomstid. Förslaget innebär, att hälften av sådan tid skall få till­

godoräknas som tid, för vilken avgift erlagts. Ytterligare föreslås den be­

gränsningen, att sjukdomstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år,

inte alls skall få tillgodoräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii

4

år 1956

78

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen fram­

förts vissa erinringar. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen gjort gällande,

att en sådan tillgodoräknanderegel trots de föreslagna begränsningarna sä­

kerligen skulle medföra ökning av den arbetslöshetsrisk, som försäkringen

bär att svara för, ävensom att ersättning skulle komma att utgå i ett stort

antal fall, då rätt härtill i själva verket inte borde föreligga. Av dessa

skäl har i några remissyttranden diskuterats olika jämkningar i den av ut­

redningen föreslagna regeln. Därvid har bl. a. förordats att den, som vid

prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret en gång fått tillgodoräkna

viss sjukdomstid, vid nästa prövningstillfälle måste kunna redovisa avgifter

för viss, ev. lika lång tid. Vad angår den åldersgräns, efter vilken sjukdoms­

tid ej skulle få tillgodoräknas, har ifrågasatts såväl en sänkning av gränsen

som ett slopande av densamma.

Vid övervägande av hithörande spörsmål bör enligt min mening stor vikt

fästas vid att sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvill­

koret inte bedömes så att tillfälle öppnas för obehörigt utnyttjande av ar­

betslöshetsförsäkringen. Den nu gällande regeln innebär, att en medlem kan

vara ersättningsberättigad även om han på grund av sjukdom inte haft ar­

bete under lång tid. Förutsättningen härför är emellertid, att han vid sjuk­

domsperiodens början uppfyllde de krav ifrågavarande avgiftsvillkor ställer.

Enligt utredningsförslaget skulle ersättningsrätt kunna förvärvas även om

denna förutsättning ej föreligger. Utredningen har räknat med att detta en­

dast skulle medföra ersättningsrätt i enstaka fall då sådan rätt ej finns

enligt gällande bestämmelser. Av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört synes

antagligt att utredningen underskattat den utvidgning av ersättningsrätten

som den föreslagna regeln skulle medföra. Det synes icke osannolikt att

ersättning skulle komma att lämnas i ett flertal fall, då vederbörande med­

lem i realiteten ej tillhör arbetsmarknaden. Att å andra sidan — såsom

ifrågasatts vid remissbehandlingen — komplettera den föreslagna regeln

med begränsningar skulle uppenbarligen komplicera tillämpningen, något

som också bör beaktas vid bedömningen av de åsyftade administrativa

fördelarna.

Efter övervägande av nu anförda synpunkter har jag stannat för att för­

orda bibehållande i huvudsak av nuvarande bestämmelser rörande hänsyns­

tagande till sjukdomstid vid prövningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Sjukdomstid bör sålunda utgöra s. k. överhoppningsbar tid, varunder med­

lem visserligen inte kvalificerar sig till ersättning men då å andra sidan ingen

rätt på grund av redan erlagda avgifter går förlorad.

Emellertid återstår frågan, om man — såsom utredningen förordat —

bör ha en särregel för ålderspensionärer. Härvid bör beaktas, att överhopp-

ningsregeln i fråga om sjukdomstid vanligen blott är av betydelse för den

försäkrade när det gäller sjukdomar av längre varaktighet. Vid kortare sjuk­

domsperioder torde nämligen medlemmen som regel hinna uppfylla det

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

79

tidsbestämda avgiftsvillkoret under den återstående delen av tolvmånaders-

perioden. Den av utredningen föreslagna begränsningen innebär, att sjuk­

domstid, som infaller efter det medlemmen fyllt 67 år, inte skall privilegieras

vid prövningen av nämnda avgiftsvillkor. Såsom nyss nämnts skulle denna

begränsning i allmänhet inte återverka på ålderspensionärens möjligheter

till ersättning efter kortvarig sjukdomstid, utan dess verkan skulle främst

avse längre sjukdomsperioder. Ålderspensionärer, som drabbas av sjuk­

domar av längre varaktighet, blir emellertid ofta ur stånd att återinträda i

förvärvslivet. Då sjukdomen upphört kan de med andra ord ofta inte längre

anses arbetsföra i försäkringens mening och de bör till följd härav ej heller

vara berättigade till ersättning från försäkringen. Som jag redan utvecklat

i ett tidigare avsnitt är det i praktiken ofta förknippat med stora svårig­

heter att i sådana fall utreda, huruvida vederbörande verkligen fortfarande

står till arbetsmarknadens förfogande. Gällande ordning torde i många fall

leda till att ersättning utgår i nu avsedda situationer under maximal ersätt-

ningstid, varefter vederbörande lämnar förvärvslivet. Enligt min mening är

detta inte tillfredsställande.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att vid prövningen av det

tidsbestämda avgiftsvillkoret sjukdomstid, som infaller efter det medlem­

men fyllt 67 år, ej skall privilegieras utan inräknas i tolvmånadersperioden.

Ett bibehållande av överhoppningsregeln för sjukdomstid utesluter enligt

min mening inte, att man beträffande tid för värnpliktstjänstgöring, yrkes­

utbildning och barnsbörd övergår till den av utredningen föreslagna meto­

den att tillgodoräkna sådan tid såsom tid, för vilken avgift erlagts. Med

hänsyn till den administrativa förenkling som vinnes därmed förordar jag

att så sker.

Den av några remissorgan berörda frågan i vilken omfattning kurser av

olika slag skall anses utgöra sådan yrkesutbildning, som må tillgodoräknas

vid prövningen av avgiftsvillkoren, ämnar jag behandla i följande avsnitt

i samband med spörsmålet om ersättning för sådan tid.

Jag övergår härefter till frågan om kar en st iden i arbetslöshetsförsäk­

ringen. Att en viss karenstid måste vara föreskriven inom denna försäkring

liksom inom t. ex. sjukförsäkringen torde bl. a. av ekonomiska skäl vara

uppenbart. Vad som bär skall diskuteras är dels karenstidens längd och

dels vissa specialproblem rörande karensberäkningen.

Kassorna har f. n. en viss frihet att bestämma karenstidens längd. Den

får dock inte vara kortare än sex dagar, vilka skall ligga inom en tidrymd

av 21 dagar. Någon ändring i denna regel om minimikarenstid har varken

föreslagits av utredningen eller ifrågasatts i något remissyttrande. Ej heller

jag anser det motiverat att genomföra någon ändring härutinnan.

Kassorna kan emellertid fastställa längre karenstid än den nyss angivna.

Deras frihet är dock begränsad såtillvida att karenstiden ej får överstiga

tre månader och att den tidrymd, inom vilken karenstiden skall intjänas, ej

Knngl. Maj:ts proposition nr Hi år 1956

80

får vara längre än sex månader. Det är att märka, att om karenstiden för­

längts det vanliga kravet på sex karensdagar inom loppet av 21 dagar under

alla omständigheter måste vara uppfyllt för att ersättning skall kunna utgå.

Kassornas rätt att inom de angivna gränserna förlänga karenstiden är

inte knuten till vissa förutsättningar. Den har likväl utnyttjats i blott ringa

utsträckning. Utredningen har föreslagit, att denna rätt skall begränsas

till att blott avse fall, då särskilda skäl föreligger till förlängd karenstid,

exempelvis säsongarbetslöshet. Jag ansluter mig till utredningens förslag

härom. I likhet med utredningen anser jag vidare, att det vid förlängd ka­

renstid nu gällande kravet på att även den vanliga minimikarenstiden upp­

fyllts bör slopas såsom varande utan egentlig betydelse.

Vid tillämpning av karensbestämmelserna skall enligt nu gällande regler

hänsyn inte tagas till arbetslöshetstid, då av annan orsak understöd inte

kunnat utgå. I karenstiden skall sålunda blott inräknas dagar, för vilka dag-

hjälp skulle ha utgått, om karensvillkoret varit uppfyllt. Därav följer bl. a.,

att söndagar inte utgör karensdagar, enär daghjälp inte utgår för dem. Av

samma skäl blir andra helgdagar inräknade i karenstiden blott om med­

lemmen var arbetslös föregående eller efterföljande vardag. Flera kassor

har i sina stadgar intagit bestämmelser om att vissa dagar vid jul- och ny­

årshelgerna inte skall räknas som karensdagar. Anledningen till att kas­

sorna på detta sätt ansett sig böra skärpa arbetslöshetskasseförordningens

regler är den ansvällning av kassornas utbetalningar, som skulle uppstå om

helgdagsaftnar och helgdagar, da medlemmarna är lediga från arbetet men

ej arbetslösa i vanlig mening, finge utnyttjas som karensdagar för erhållan­

de av daghjälp under de i vissa yrken förekommande permitteringarna vid

jul- och nyårshelgerna. På grund av att helgdagslön införts i alltmer vidgad

omfattning har emellertid detta problem reducerats; dagar med sådan lön

får nämligen ej räknas som karensdagar. Med hänsyn härtill har utred­

ningen, som övervägt att förorda generellt förbud mot inräknande i karens­

tiden av vissa dagar vid ifrågavarande helger, avböjt tanken härpå och

nöjt sig med att föreslå, att tillsynsmyndigheten tillerkännes befogenhet

att föreskriva dylik begränsning för viss kassa, inom vars verksamhetsom­

råde kortvarig arbetslöshet förekommer i större utsträckning i samband

med jul och nyår. Detta förslag har lämnats utan erinran av alla remiss­

organ utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ifråga­

satt, om det inte borde ankomma på kassorna själva att bedöma behovet

av begränsningar vid helgpermittering. I detta avseende överensstämmer

emellertid utredningsförslaget med vad som redan nu gäller i analoga fall,

t. ex. enligt de s. k. säsongbegränsningsreglerna i 22 § förordningen, där

tillsynsmyndigheten tillagts befogenhet att ingripa bl. a. genom att förlänga

karenstiden. Jag vill därför ansluta mig till det av utredningen framlagda

förslaget i denna del.

I det följande ämnar jag förorda, att daghjälp skall kunna utgå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

81

reducerat belopp för vissa dagar, nämligen dels då medlem arbetar under

en begränsad tid av dagen men i övrigt är arbetslös och dels då han uppbär

halv sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen. Jag finner det

naturligt att — såsom utredningen föreslagit — sådana dagar inte räknas

som karensdagar och att karenstiden sålunda i princip endast omfattar

dagar, för vilka hel daghjälp skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

Emellertid föreslår utredningen, att karens i ett visst fall skall få räknas för

dag, för vilken daghjälp eljest inte skulle ha utgått, nämligen för dag då

daghjälp inte utgives på grund av de regler om s. k. korttidsavdrag vid in­

skränkning i den ordinarie driften, vilka kommer att behandlas i ett senare

avsnitt. Då rätt till daghjälp principiellt borde föreligga även vid arbets­

löshet, som är förorsakad av driftinskränkning, men det — av skäl som

senare kommer att utvecklas — torde vara nödvändigt att i dylikt fall redu­

cera antalet ersättningsdagar, synes det rimligt att medlemmen får i karens­

hänseende tillgodoräkna sig dag, för vilken korttidsavdrag skulle ha gjorts.

Enligt utredningens förslag skall daghjälp inte utgå vid arbetslöshet, som

omfattar endast en dag i en kalendervecka. En följd av detta förslag, till

vilket jag återkommer senare, blir att sådan dag ej heller räknas som karens­

dag. Arbetsmarknadsstyrelsen anser emellertid att rätt att räkna karens

borde föreligga även för dylik dag. Såsom jag närmare kommer att utveckla

i följande avsnitt bör ersättningsrätt inte föreligga för enstaka arbetslös

dag, och enligt min mening bör sådan dag inte heller få räknas som karens­

dag. Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag i förevarande

avseende.

I princip skall f. n. karens på nytt genomgås så snart vederbörande under

de närmast före den aktuella arbetslösheten liggande 21 dagarna inte in­

tjänat sex karensdagar. Vidare gäller, att ny karens måste genomgås, om

medlem under loppet av sju på varandra följande dagar inte kan förete

intyg att han sökt arbete på arbetsförmedlingen. Vad sist sagts innefattar

det s. k. kontaktvillkoret.

I nuvarande förordning finnes inga bestämmelser om befrielse från ka­

renstid men väl regler om dispens i vissa fall från kravet att på nytt genom­

gå karenstid. Utredningen har föreslagit vissa regler om karensbefrielse och

förordat en utvidgning av möjligheterna till dispens från genomgång av ny

karenstid.

Vad först angår frågan om befrielse från karenstid tar utredningens för­

slag sikte på fall av sjukdom, barnsbörd och värnpliktstjänstgöring. Det är

naturligtvis otillfredsställande, att en medlem som varit sjuk nödgas ge­

nomgå karenstid om han efter tillfrisknandet inte kan få arbete. Man synes

här böra eftersträva en samordning mellan arbetslöshets- och sjukförsäk­

ringarna motsvarande den som stadgas i lagen om allmän sjukförsäkring

för övergång från arbetslöshetsförsäkringen till den obligatoriska sjukpen­

ningförsäkringen. I sådant fall tillämpas inte karenstid i sistnämnda 1'ör-

0—■ Ii i h ant/ till diksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1956

82

säkring för den som vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från

erkänd arbetslöshetskassa. Rörande denna samordningsfråga anförde min

företrädare i ämbetet i propositionen 1953: 178 bl. a., att det här vore fråga

om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen och att det knappast

syntes skäligt, att en försäkrad skulle behöva avvakta två karenstider där­

för att orsaken till inkomstbortfallet ändrades.

Inom arbetslöshetsförsäkringen kan samordningsregeln inte avfattas helt

analogt med sjukförsäkringens, emedan karenstiden inom den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen är kortare än i arbetslöshetsförsäkringen, nämli­

gen blott tre dagar. Utredningen har föreslagit, att karenstiden inom arbets­

löshetsförsäkringen skall anses fullgjord, när medlem blir arbetslös efter

att ha uppburit sjukpenning eller hempenning från allmän sjukkassa för

minst tre dagar. Denna regel tar sikte på normalfallen, då nämnda karens­

tid är sex dagar, vilka dagar då kommer att motsvara summan av sjukför­

säkringens tre karensdagar och de tre sjukförmånsdagarna. I fall då arbets­

löshetskassan beslutat längre karenstid än sex dagar skulle emellertid nyss­

nämnda regel medföra, att i de avsedda sjukdomsfallen karenstiden trots

den beslutade förlängningen endast bleve sex dagar. Detta torde ej vara

åsyftat. Regeln bör därför enligt min mening utformas så att karenstids­

kravet skall anses fullgjort, då medlemmen blir arbetslös efter att ha upp­

burit hel sjukpenning eller hel hempenning för så många dagar, att deras

antal ökat med tre motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden. Såsom

riksförsäkringsanstalten påpekat bör med sjukpenning eller hempenning

enligt sjukförsäkringslagen likställas sjukpenning eller hempenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man i förevarande sam­

manhang kunna bortse från sjukpenning eller hempenning enligt övriga

författningar, som riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga yrkesskade-

försäkringsbolagen har att tillämpa.

Vad åter angår barnbördstid innebär utredningsförslaget, att karens-

villkoret skall efterges, när medlem blir arbetslös efter att ha uppburit till-

läggspenning enligt lagen om moderskapshjälp. Att regeln ej är utformad

analogt med den för sjukförsäkringsfallen avsedda sammanhänger med

att det inte förekommer någon karenstid i fråga om moderskapshjälpen.

Mot förslaget i denna del har remissorganen inte haft någon erinran och

även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningens förslag att karenskravet skall eftergivas efter värnplikts­

tjänstgöring av minst 30 dagar har allmänt godtagits av remissorganen. De

skäl, som anförts för detta förslag, synes mig bärande och jag anser därför

att det bör godtagas. Däremot kan jag inte tillstyrka det av överstyrelsen

för yrkesutbildning framförda förslaget att tid för yrkesutbildning skall i

karenshänseende likställas med värnpliktstjänstgöring.

I samtliga fall av karensbefrielse, som nu behandlats, uppställes enligt

utredningsförslaget som allmänt villkor, att vederbörande för senast sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

83

kalenderdagen efter upphörande av den karensbefriande omständigheten

företer intyg om att han i vederbörlig ordning sökt arbete hos arbetsför­

medlingen. Det synes rimligt såväl att kräva att vederbörande på sådant

sätt dokumenterar sitt återinträde på arbetsmarknaden som att medge en

viss respittid därmed. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Jag övergår härefter till frågan om dispens från kravet att på nytt genom­

gå karenstid. Här gäller f. n., att ny karens inte skall krävas vid upprepad

arbetslöshet, om medlemmen mellan båda arbetslöshetsperioderna arbetat

högst 24 dagar. En förutsättning härför är dock, att han omedelbart efter

arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. Motsvarande gäller, om

han mellan arbetslöshetsperioderna ej kunnat erhålla daghjälp i anledning

av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring eller säsonginskränknings-

regler eller på grund av yrkesutbildningskurs under högst sex månader eller

om han under mellantiden varit avstängd från understöd, emedan han av­

visat erbjudet lämpligt arbete.

Utredningens förslag innebär i vissa avseenden en uppmjukning men i

andra avseenden en skärpning av nu gällande bestämmelser.

Uppmjukningen består däri, att den nuvarande 24-dagarsfristen förlänges

så, att en medlem, som fullgjort karens, kan ha arbete 48 dagar utan att

behöva genomgå ny karens. Återkommer han och begär daghjälp sedan

mer än 48 dagar förflutit, skall han genomgå ny karens, såvida han inte

kan styrka att han under avbrottstiden inte haft arbete under flera dagar

än 48. Det förutsättes, att tillsynsmyndigheten skall föreskriva, på vilket

sätt angivna förhållande skall styrkas. De nu berörda reglerna bygger på

presumtionen, att kassamedlem, som inte i vederbörlig ordning anmäler

sig såsom arbetslös, har arbete. Om han påstår motsatsen, anses det böra

åligga honom att dokumentera sina uppgifter. Med hänsyn härtill har utred­

ningen ansett sig kunna låta det nuvarande kontaktvillkoret bortfalla.

Skärpningen ligger däri att inte vilken som helst kort arbetslöshetsperiod

skall få räknas som utgångspunkt för 48-dagarsfristen. Nämnda frist skall

nämligen enligt förslaget räknas från den tidpunkt, då medlemmen senast

fullgjort karenstid eller enligt nyss behandlade regler om karensbefrielse

skall anses ha fullgjort karenstid eller då han senast uppburit daghjälp

för minst fem av sex på varandra följande dagar. Förslaget i denna del

syftar bl. a. till att förhindra, att karensreglerna i praktiken sättes ur kraft

vid regelbundet återkommande kortvarig arbetslöshet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har endast föranlett erinran från

statskontorets och kommcrskollegiets sida, vilka under åberopande av de

ekonomiska konsekvenserna av utökningen av 24-dagarsperioden förordar

bibehållande av nuvarande regel eller i varje fall en mera begränsad ut­

ökning av perioden. För egen del finner jag, att karenskravet med nuva­

rande 24-dagarsperiod i alltför många fall drabbar olika beroende på om

arbetslösheten ligger i en följd eller är uppdelad i flera perioder, och jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1956

84

anser därför en ändring av dessa bestämmelser påkallad. I likhet med ut­

redningen finner jag, att en förlängning av den medgivna arbetsperioden är

ägnad att motverka angivna olägenhet. Den av utredningen föreslagna för­

dubblingen av denna period synes i förening med de ändringar i övrigt, som

förordats av utredningen, innebära en lämplig avvägning mellan de olika

intressen, som här gör sig gällande. Med hänsyn härtill biträder jag utred­

ningens förslag.

Slutligen må anmärkas, att medlem, som uppburit daghjälp under det

för kassan fastställda högsta antalet dagar, enligt det av utredningen fram­

lagda författningsförslaget under alla förhållanden måste fullgöra ny ka­

renstid och sålunda inte äger åberopa nyss angivna dispensbestämmelser.

Häremot synes intet vara att erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr

444

år 1956

F örsäkringsersättningarna

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts skall erkänd arbetslöshetskassa utgiva understöd

dels i form av ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i

form av familjetillägg till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg

samt, i den mån kassan så beslutat, maketillägg och husföreståndarinne-

tillägg. Understöd får därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese-

och flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort. I annan

form än nu sagts får understöd ej utgivas (17 § 1 inom.).

Daghjälp utgår inte för söndag. Inte heller får daghjälp utgivas för annan

helgdag, med mindre medlemmen var arbetslös nästföregående eller

efterföljande vardag. Daghjälp utgår inte för dag, då medlemmen med helt

eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete, som utförts

för annans räkning annorstädes än i medlemmens hem, eller äger rätt till

tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp (18 §).

Daghjälpens storlek fastställes av kassan själv men får inte överstiga

20 kronor om dagen (20 § 1 mom.). Kassan kan i sina stadgar föreskriva,

att medlemmarna skall fördelas i olika klasser efter daghjälpens storlek.

Även andra klassindelningsgrunder kan emellertid tillämpas. I förord­

ningen föreskrives endast, att stadgarna skall innehålla erforderliga be­

stämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt

klassval (20 § 5 mom.).

Barntillägget utgör en krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket

tillägg utgår. Maketillägget och husföreståndarinnetillägget utgör vartdera

två kronor om dagen (20 § 2 mom.).

Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn under

16 år vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest på

av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör

honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barn­

85

tillägg utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller

utom äktenskap. I intet fall får dock barntillägg för ett och samma barn

utgå till mera än en person. Är flera personer berättigade till barntillägg

för samma barn, skall tillägget utgå till fadern, om han är en av de be­

rättigade, samt eljest till modern (17 § 2 mom. 1 st.).

Maketillägg utgår till medlem för make eller den, med vilken medlem­

men varit gift och beträffande vilken på av tillsynsmyndigheten föreskrivet

sätt styrkes, att medlemmen fullgör honom åliggande underhållsskyldighet.

Maketillägg skall dock inte lämnas om den, för vilken sådant tillägg eljest

skolat utgå, har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i

veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 §

2 mom. 2 st.).

Husföreståndarinnetillägg utgår till medlem, som inte är gift och ej

heller uppbär maketillägg, för kvinna, som varaktigt har gemensam bostad

med medlemmen och erhåller sin huvudsakliga försörjning genom att före­

stå medlemmens hushåll. Husföreståndarinnetillägg skall dock inte läm­

nas, om husföreståndarinnan, bortsett från arbetet i medlemmens hem,

har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller

själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa (17 § 2 mom. 3 st.).

Vissa överförsäkringsregler finnes givna i 20 § förordningen. Sålunda

får såsom daghjälp inte utgivas mer än som svarar mot, för medlem som

är familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar

av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom

samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. I daghjälp

och familjetillägg får inte tillhopa utbetalas högre belopp för dag än som

svarar mot fyra femtedelar av den nyss angivna arbetsförtjänsten. Måste

understödet på grund härav minskas, skall först maketillägget eller hus-

föreslåndarinnetillägget samt därefter, om det erfordras, jämväl barntill-

lägget nedsättas eller helt innehållas.

Såsom familjeförsörjare skall anses medlem, som har försörjningsskyl-

dighet mot den, med vilken medlemmen är eller varit gift, eller mot barn

eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och hu­

vudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant eller som äger uppbära

husföreståndarinnetillägg.

Är medlem i anledning av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbun­

det utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, får daghjälp

och familjetillägg utgivas till honom allenast i den mån understödet inte

uppgår till den i överförsäkringsreglerna närmare angivna andelen av ar­

betsförtjänsten. Kassa äger i sina stadgar föreskriva, alt daghjälp till med­

lem, som uppbär dylikt understöd, får utgå allenast i den mån understödet

inte uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen (20 §

3 inom.). Regler om avräkningsförfarande i andra fall finnes inte i för­

ordningen. Några föreskrifter om hänsynstagande till utgående folkpensio-

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

86

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956

ner eller livräntor etc. vid fastställandet av ersättningens storlek finnes så­

ledes inte.

Daghjälp får inte utgå för mer än sammanlagt 156 dagar under loppet

av tolv på varandra följande månader. Maximitiden får bestämmas till lägst

90 dagar. Sedan medlemmen fått understöd för högsta möjliga antal dagar

under en tolvmånadersperiod, är han utförsäkrad och kan inte få under­

stöd på nytt, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst två

veckoavgifter, samt uppfyller övriga föreskrivna villkor för understödsrätt

(23 §).

.-i*!

Varje kassa skall i sina stadgar ha angivet, under vilka förutsättningar

beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans medlemmar eller kas­

sans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens längd

må kunna ändras (5 §). Föreligger någon sådan förutsättning, äger kas­

sans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta dag­

hjälpens storlek eller minska understödstidens längd. Eljest föreskrivet

minimum för understödstiden eller 90 dagar får därvid underskridas, så

länge beslutet gäller (24 §).

Utredningen

Med hänsyn till att utredningen i sitt år 1952 avgivna betänkande, vil­

ket lagts till grund för beslut vid 1953 års riksdag, behandlat frågan om

försäkringsersättningarnas allmänna konstruktion har utredningen inte an­

sett sig böra på nytt ta upp denna fråga. Utredningen utgår sålunda ifrån

att ersättningarna skall bestå av daghjälp och barntillägg samt, efter kas­

sornas eget val, make- och husföreståndarinnetillägg.

Däremot har utredningen prövat åtskilliga speciella spörsmål rörande för­

säkringsersättningarna. Till dem hör frågan huruvida lagstift­

ningen bör innehålla bestämmelser om att ersättning

ej skall utgå för vissa dagar.

Någon ändring föreslås härvid inte i den nu gällande regeln att daghjälp

ej utgives för söndag.

Med de relativt höga ersättningar, som blivit möjliga genom de senaste

förbättringarna, finns enligt utredningens mening inte alltid motiv för att

ersättning skall utgå för helgdag. Rent försäkringsmässigt sett skulle

ersättning över huvud taget inte utgå för helgdagar, om den försäkrade,

då han hade arbete, inte hade inkomst sådan dag. I arbetslöshetskassor

med ersättningar, som lämnade låg kompensation för inkomstbortfallet,

vore det emellertid av sociala skäl alltjämt befogat att lämna ersättning

även för ifrågavarande helgdagar. Härtill komme, att tendensen syntes

vara att lön i ökande utsträckning utginge även för helgdagar. Utredningen

föreslår därför, att nuvarande bestämmelser beträffande rätten till ersätt­

ning för helgdagar inte ändras, men förutsätter därvid att ersättningsrät-

87

ten i dessa fall prövas av kassan och tillsynsmyndigheten, om daghjälpen

är hög i förhållande till det allmänna löneläget inom kassans verksam­

hetsområde och medlemmarna som regel ej har lön för helgdagar. Kassan

hade i sådant fall möjlighet att i sina stadgar intaga inskränkande bestäm­

melser i fråga om rätten till ersättning för helgdagar.

I detta sammanhang diskuterar utredningen frågan, huruvida ersättning

bör utgå för dagar, då arbete enligt kollektivavtal inte skall utföras, d. v. s.

avtalse n liga fridagar. Denna fråga vore ej direkt reglerad i för­

ordningen. Nio kassor hade emellertid i sina stadgar intagit en föreskrift,

att dylika dagar skulle jämställas med helgdagar. Enligt utredningens me­

ning borde ersättning från försäkringen i princip begränsas till de fall, då

förlusten av arbetsinkomst berodde på bristande tillgång på arbete. I kollek­

tivavtal föreskriven fridag utan lön kunde inte gärna hänföras till dessa

fall, varför ett uttryckligt förbud mot utgivande av ersättning för avtals-

enlig fridag kunde anses motiverat. Svårigheter kunde emellertid uppkomma

vid avgörandet om en medlem lydde under visst kollektivavtal. Dessutom

vore de avtalsenliga fridagarna i sak mycket närstående helgdagarna. Möj­

lighet borde därför finnas att med tillsynsmyndighetens medgivande vid

prövningen av ersättningsrätten likställa avtalsenlig fridag med helgdag.

Utformningen av sådant medgivande borde ske i anslutning till förhållan­

dena inom vederbörande kassas verksamhetsområde.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningen en regel av inne­

börd, att ersättning ej må utgivas för avtalsenlig fridag, såvida inte till­

synsmyndigheten medgivit, att dylik fridag må likställas med helgdag.

Rörande rätten till ersättning för dag, för vilken semester­

ersättning utgår, anför utredningen bl. a.

Vid nuvarande bestämmelser föreligger således inte något hinder för att

en arbetstagare först erhåller semesterersättning för visst antal dagar och

sedermera ersättning från arbetslöshetskassan för motsvarande dagar. Det

kan ifrågasättas om inte särskilda bestämmelser borde införas för att be­

gränsa rätten till ersättning från arbetslöshetskassa vid utbekommen se­

mesterersättning. Vid utformningen av dylika bestämmelser uppkommer

emellerlid flera problem. I en del fall är det sålunda svårt att fastställa an­

talet dagar, för vilka semesterersättning utgått. Vidare uppkommer fråga,

huruvida hänsyn skall tagas till dessa dagar omedelbart vid arbetslöshet

eller om inskränkningen i ersättningsrätten endast skall gälla för en viss

del av året, som regel sommarhalvåret, och endast för det fall vederbörande

permitteras i samband med att övriga anställda åtnjuter semester. Skall

hänsyn tagas till semesterersättningen redan vid första uppkommande ar­

betslöshet och inskränkning då göras i medlemmens rätt till ersättning,

måste det innebära, att han äger uppbära ersättning från kassan om han

därefter skulle permitteras i anledning av semester på arbetsplatsen. Hur

dessa frågor än löses måste det i många fall för kassorna och framför

allt redogörarna bli ett omständligt och arbetskrävande förfarande att ut­

reda och bedöma, huruvida ersättningsrätt skall föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1956

88

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen inte ansett sig böra

gå längre än att uttala angelägenheten av att de erkända arbetslöshetskas­

sorna överväger att i sina stadgar intaga bestämmelser, avfattade med hän­

syn till de för kassan speciella förhållandena, som reglerar rätten till er­

sättning i ifrågavarande fall.

Utredningen föreslår, att den bestämmelse i förordningen skall utgå, en­

ligt vilken daghjälp ej må utgivas för dag då medlem med helt

eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet

från arbete, som utförts för annans räkning annorstädes än i med­

lemmens hem. Utredningen finner det självfallet, att den som uppbär hela

eller större delen av sin lön inte är arbetslös i förordningens mening även

om han på grund av semester eller annan liknande anledning är befriad

från tjänstgöringsskyldighet.

Utredningen behandlar härefter frågan om ersättning för enstaka

arbetslös dag samt anför bl. a.

Det är uppenbart, att försäkringen i första hand bör vara anordnad med

tanke på arbetslöshet av viss varaktighet, d. v. s. omfattande flera veckor

eller några månader. För arbetslöshet under kort tid står de försäkrade

självrisk genom karenstiden. Härutöver har genom korttidsreglerna gjorts

en begränsning av ersättningsrätten, vilken enligt huvudregeln innebär att

vid arbetslöshet på grund av driftinskränkning hos den ordinarie arbetsgiva­

ren antalet dagar under varje vecka, för vilka medlem eljest varit berätti­

gad till daghjälp, minskas med en. Tillsynsmyndigheten kan medge undan­

tag från denna begränsningsregel. Även om de sålunda gällande bestäm­

melserna tages i betraktande synes frågan om införandet av en allmän

regel om att ersättning ej utgår, då arbetslösheten är begränsad till en dag

i veckan, böra övervägas. Det vanligaste fallet torde vara att det är lör­

dagen som är arbetslös. Med den inom flertalet yrken kortare arbetstiden

denna dag är inkomstbortfallet och därmed motivet för ersättning relativt

ringa vid sådan arbetslöshet. Det föreligger på grund härav stor risk för

överförsäkring, om ersättning utgår för sådana dagar. Det möter också sär­

skilda svårigheter att bereda den arbetslöse annat arbete, om arbetslösheten

är begränsad till en lördag och över huvud taget är kontrollproblemet svår­

löst. Vad nu sagts om lördagar gäller, med vissa begränsningar, också en­

staka arbetslös dag, som infaller på annan veckodag. Det synes därför lämp­

ligt, att arbetslöshet, som är begränsad till en dag i en vecka, generellt

undantages från ersättningsrätt.

Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innehåll att, om med­

lemmen under en kalendervecka i fem dagar utfört arbete i sådan ut­

sträckning att hel daghjälp ej kunnat utgå för någon av dagarna, daghjälp

ej heller må utgivas för den sjätte dagen.

En bestämmelse av denna innebörd skulle, framhåller utredningen, även

reglera frågan om ersättning för försäkrad, som normalt arbetar fem da­

gar per vecka och därunder fullgör full veckoarbetstid, vilken fråga inte

nu vore reglerad i förordningen. En försäkrad med normalt femdagars ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr t-it år 1956

89

betsvecka skulle därmed, även om han av någon anledning kunde anses

som arbetslös den sjätte dagen, inte erhålla ersättning för denna dag. Hade

han arbetat fem dagar under veckan och erhållit full veckolön, förelåge i

själva verket inte något inkomstbortfall för den sjätte dagen.

Utredningen berör även frågan om medlems ersättningsrätt under tid

då han genomgår kurs. Den omständigheten att medlemmen be­

vistade kurs borde enligt utredningens mening inte utesluta honom från

möjlighet att erhålla ersättning från den erkända arbetslöshetskassan un­

der kurstiden. Uppfyllde medlemmen stipulerade villkor innebärande bl. a.

att han vore oförhindrad att taga arbete borde han kunna erhålla ersätt­

ning. I fråga om längre kurser, särskilt kurser för yrkesutbildning, torde

man kunna utgå från att medlemmen vore fast bunden och förhindrad att

när som helst taga anställning. Han uppfyllde i sådant fall inte villkoren

för ersättningsrätt. Vore det däremot frågan om kurser av kortare varaktig­

het torde man kunna förutsätta, att medlemmen borde kunna avbryta

kursen och taga arbete, och han borde i detta fall kunna erhålla ersätt­

ning. Utredningen förutsätter, att tillsynsmyndigheten lämnar närmare an­

visningar i fråga om rätten till ersättning under tid, då arbetslös genom­

går kurs.

Vidare upptar utredningen spörsmålet om rätten till ersättning för dag,

då medlemmen blott söker deltidsarbete. Därvid fram­

håller utredningen, att sökande av deltidsarbete inte borde helt utestängas

från rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Begränsade en för­

säkrad sitt utbud av arbetskraft att gälla endast vissa tider eller vissa ar­

betsuppgifter borde som grundregel gälla, att den försäkrade för att över

huvud taget kunna anses berättigad till ersättning måste ha förmåga och

vilja att taga arbete inom yrke, som kunde anses tillhöra arbetsmarkna­

den, eller, i det fall han vore lokalt arbetssökande, ortens arbetsmarknad.

En viss minimigräns måste sättas, dels med hänsyn till att de försäkrade

borde stå en viss självrisk och dels med hänsyn till att en försäkrad, som

uppbure ersättning från försäkringen, i realiteten måste tillhöra arbets­

marknaden. Det vore vidare ur försäkringens synpunkt av intresse att ar­

betslösheten samlades och inte utspredes, då möjligheterna att skaffa veder­

börande arbete vore större vid arbetslöshet, som varade hel dag, än vid

arbetslöshet, som omfattade endast någon timme per dag. I anslutning tdl

vad sålunda anförts föreslår utredningen, att i förordningen införes en

allmän bestämmelse av innebörd att ersättning inte får utgå for dag då

medlem sökt arbete för kortare tid än fyra timmar.

Utredningen har övervägt, huruvida d aghjälpsmaxi m u in skulle

kunna slopas, men avvisat tanken härpå under motivering att det bade

med hänsyn till behovet av eu samordning med sjukförsäkringen och av

Kungl. Maj.is proposition nr 144 år 1956

90

allmänt administrativa skäl vore lämpligt, att en yttre ram för försäk­

ringsersättningarnas storlek funnes fastställd av statsmakterna. Någon höj­

ning av daghjälpsmaximum föreslås inte heller av utredningen.

Vidare har utredningen undersökt de tekniska möjligheterna att skapa

en indexreglering av försäkringsersättningarna och avgifterna efter

arbetslönernas utveckling; rörande denna undersökning hänvisas till be­

tänkandet s. 126—129. I samband härmed har utredningen jämväl kom­

mit in på frågan om klassindelningen i kassorna.

Enligt utredningens uppfattning är en samtidig reglering av ersättningar

och avgifter vid försäkringens nuvarande utformning ej praktiskt möjlig.

Även en indexreglering enbart av daghjälpsbeloppen i de enskilda kassorna

kunde uteslutas av praktiska skäl. En automatisk reglering av daghjälps­

beloppen syntes endast tänkbar genom att dessa fixerades i förhållande till

arbetsförtjänsten antingen så att daghjälpen fastställdes till viss andel av

denna eller genom ett system med obligatorisk klassindelning. Det först­

nämnda tillvägagångssättet vore av praktiskt administrativa skäl helt ute­

slutet, och det borde inte komma i fråga att genom en obligatorisk klass­

indelning efter arbetsförtjänsten beröva kassorna rätten att själva be­

stämma daghjälpens storlek. Kassorna borde fortfarande ha möjlighet att

i anslutning till förhållandena inom vederbörande fackförbund och efter

samråd med tillsynsmyndigheten besluta om klassindelning ej blott efter

arbetsinkomst utan även efter ålder, arbetslöshetsrisk, säsongarbetslöshets-

förhållanden m. m. Den nuvarande föreskriften i 20 § 5 mom. förord­

ningen, att erkänd kassa i sina stadgar skulle intaga regler till förhindrande

av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval, borde emellertid ut­

byggas med en bestämmelse att tillsynsmyndigheten skulle pröva och god­

känna saväl själva klassindelningen och reglerna härför i kassans stad­

gar som de särskilda föreskrifter, som måste finnas till förhindrande av

en olämplig flyttning av medlemmarna mellan de olika klasserna. En

klassindelning efter arbetsförtjänsten torde kunna beräknas komma till

användning i betydande utsträckning. Härigenom skulle en begränsad auto­

matisk anknytning av daghjälpen till arbetsförtjänsten erhållas inom flera

kassor. Någon generell lösning av problemet om en automatisk reglering

av daghjälpen ernåddes emellertid inte på detta sätt.

Utredningen har således kommit till uppfattningen, alt en allmän lös­

ning av frågan om indexreglering inte lämpligen kan åstadkommas vid

försäkringens nuvarande utformning. Däremot syntes en indexreglering

tekniskt genomförbar beträffande maximibeloppet för daghjälpen. Emel­

lertid vore det nu gällande maximibeloppet, 20 kronor, fastställt med en

viss marginal, som medgåve en höjning av daghjälpen i kassorna, om löne­

utvecklingen skulle ge anledning därtill. Vid en mera betydande ändring

av penningvärdet torde en indexreglering av daghjälpsmaximum inte en­

sam vara tillräcklig. En sådan utveckling torde kräva att såväl försäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

91

ersättningarnas storlek som deras finansiering upptoges till mera allmänt

övervägande. Utredningen förutsatte, att dessa frågor skulle upptagas till

behandling, när löneutvecklingen gåve anledning därtill. Med hänsyn här­

till förelåge enligt utredningens mening f. n. inte tillräckliga skäl att

komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsmaximum.

Rörande frågan om indexreglering är en av utredningens ledamöter, hr

Christensson, av skiljaktig mening och anser, att daghjälpen bör fastställas

till ett belopp, som med utgångspunkt från 20 kronor om dagen raknas

upp efter en löneindex. Beloppen borde fastställas år från år av Kungl.

Maj :t efter förslag av arbetsmarknadsstyrelsen.

Knugl. Maj:ts proposition nr Ht år 1956

I fråga om barntillägget anför utredningen bl. a.

Den grundläggande regeln för erhållande av barntillägg är inom arbets­

löshetsförsäkringen att barnet skall vara kyrkoskrivet hos medlemmen,

men inom sjukförsäkringen att vårdnaden om barnet skall tillkomma sjuk-

kassemedlemmen eller make, med vilken denna sammanlever, ävensom att

barnet är hemmavarande. De praktiska olägenheterna av denna skiljaktig­

het beträffande reglerna synes inte behöva bli stora. Den ^inom arbetslös­

hetsförsäkringen gällande regeln har den fördelen att den möjliggör e

för redogörarna enkelt system för kontroll av rätten till barntillägg, där­

igenom att den arbetslöse medlemmen har att förete prästbevis. Utred­

ningen föreslår ingen ändring på denna punkt.

En skillnad består mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen

i fråga om fosterbarn i det att barntillägg utgår för sådana barn inom den

förra försäkringen men ej inom den senare. —--------Med hansyn till de

starka skäl som talar för att fosterbarn likställes med andra barn och da

det synes angeläget att i detta fall få enhetliga bestämmelser inom itraga-

varande två socialförsäkringsgrenar, föreslår emellertid utredningen, att

barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen skall utgå även for fosterbarn

enligt samma regler som för barn och adoptivbarn.

Beträffande barn till sammanlevande makar så gällde, fortsätter utred­

ningen, för sjukförsäkringens del, att barntillägg kunde utgå endast vid

endera makens sjukdom. Inom arbetslöshetsförsäkringen utginge däremot

barntillägg, om båda makarna vore arbetslöshetsförsäkrade, såväl vid man­

nens som vid hustruns arbetslöshet, dock att om båda makarna vore arbets­

lösa samtidigt barntillägg utginge endast till mannen. Eu anpassning av

arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser efter sjukförsäkringens skulle på

ifrågavarande punkt innebära en begränsning av rätten till barntillägg inom

arbetslöshetsförsäkringen. Trots intresset av enhetliga regler inom de båda

försäkringarna ansåge sig utredningen inte böra föreslå en ändring pa

denna punkt.

Utredningen yttrar vidare.

En skillnad mellan de båda försäkringarna föreligger också i fråga om

rätten till barntillägg, då föräldrarna inte sammanlever och modern har

vårdnaden om barnet. Fadern kan inom båda försäkringarna erhalla barn­

tillägg om han är underhållsskyldig samt fullgör underhållsskyldigheten.

92

Om fadern och modern är sjuka samtidigt får emellertid modern barntill-

agg medjm fadern får barntillägg om föräldrarna är arbetslösa samtidigt.

1 och för sig synes sjukförsäkringens regel på denna punkt vara att före­

dra. Den av föräldrarna hos vilken barnet är kyrkobokfört borde alltså ha

företräde inom arbetslöshetsförsäkringen. Detta förutsätter emellertid att

™an blbehaller den f. n. inom båda försäkringarna gällande regeln att barn-

tittagg för samma barn inte samtidigt får utgå till två eller flera personer.

Sasom forut nämnts har socialstyrelsen i tidigare sammanhang företrätt

den meningen, att barntillägg inom arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör

unna utgå till båda föräldrarna. En sådan anordning avvisades uttryck­

ligen redan då barntilläggen infördes (prop. 1941:214). Otvivelaktigt kan

mot den nu gallande bestämmelsen erinras att dess upprätthållande är

s!ar kontrollera. I fall då de till barntillägg berättigade försäkrade bor

pa skilda orter ar det ofta i praktiken omöjligt att åstadkomma en säker

kontroll.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att dubbla

barntillägg får utgå om försäkrad, hos vilken barnet är kyrkoskrivet, och

forsakrad, som ej har barnet kyrkoskrivet hos sig men är berättigad till

barntillägg på grund av underhållsskyldighet, samtidigt är arbetslösa. Här­

igenom torde en del av de mest svårkontrollerade fallen bortfalla.

I övrigt föreslås inte någon ändring i nu gällande regler om barntillägg.

Utredningen har övervägt att föreslå, att make till ägg inte skall

utgå för make, som uppbär folkpension in. m. eller fullgör militärtjänst­

göring, men avvisat tanken härpå under motivering att regler av detta inne­

hall måste medföra en betydande belastning för redogörarna. Ej heller i öv­

rigt föreslår utredningen någon ändring i vad som nu gäller beträffande

maketillägg.

Enligt 'vad utredningen upplyser har mot de nuvarande bestämmelserna

om husföreståndarinnetillägg främst riktats den anmärk­

ningen, att villkoret om huvudsaklig försörjning vore svårt att tillämpa.

Vid provning av detta villkor hade bl. a. ansetts nödvändigt att i vissa fall

taga i betraktande även inkomster, som inte härrörde från tjänsten som

husföreståndarinna utan t. ex. utgjorde pension eller inkomst av förmögen­

het. Kravet på huvudsaklig försörjning vore emellertid principiellt berät­

tigat. Motivering för husföreståndarinnetillägg saknades t. ex. om medlem­

men bodde tillsammans med sin moder, som förestode hans hushåll, men

medlemmen endast bestrede sin andel av kostnaderna medan modern be-

strede sm andel. Efter övervägande av de praktiska svårigheterna i olika

fall vid prövningen av villkoret om huvudsaklig försörjning har utredningen

stannat för att förorda, att detta villkor strykes. Detta innebure otvivel­

aktigt en utvidgning av rätten till husföreståndarinnetillägg. Den nu gäl­

lande förutsättningen att vederbörande skulle förestå den försäkrades hus­

håll innefattade emellertid ett krav på en viss arbetsinsats och möjliggjorde

för redogörarna att avvisa fall av uppenbart missbruk. Vidare inskränkte

det nuvarande kravet på varaktigt sammanboende ävensom bestämmelsen,

Knugl. Maj:ts proposition nr 1U år 1956

93

att tillägg ej utginge om husföreståndarinnan hade annat arbete under tid

motsvarande minst tre dagar i veckan, möjligheten till missbruk. Dessa

båda förutsättningar borde bibehållas.

Utredningen har diskuterat, huruvida en reducering av försäk­

ringsersättningen bör ske i vissa fall.

Vad först angår det fall, att en kassamedlem utför arbete i begrän­

sad omfattning å dag, då han i övrigt är arbetslös, lämnar utred­

ningen följande upplysningar rörande den praxis som nu tillämpas.

Enligt praxis kan ersättning utgå även för dag, under vilken arbete har

utförts i viss omfattning. Har en försäkrad utfört avlönat arbete för an­

nans räkning i högst två timmar räknas dagen som arbetslös (den s. k.

tvåtimmarsregeln). Har en försäkrad vid sidan om sin ordinarie anställ­

ning en bisysselsättning (t. ex. som portvakt) anses han vid arbetslöshet

inom huvudyrket berättigad uppbära understöd, om tiden för arbete i bi-

sysselsättningen uppgår till högst tre timmar per dag. Skulle den arbetade

tiden i bisysselsättningen överskrida tre timmar, kan medlemmen ända an­

ses arbetslös och understödsberättigad, såvida han i bisysselsättningen inte

förtjänat mer än vad han skulle ha gjort vid tre timmars arbete inom det

egna yrket. Arbete såsom egen företagare betraktas principiellt på samma

sätt som arbete i en bisysselsättning.

.

En förutsättning för understödsrätt är i fråga om bisysselsättning och

arbete för egen räkning att medlemmen är oförhindrad att åta sig heldags-

arbete för annans räkning.

Enligt vad utredningen funnit fungerade den s. k. tvåtimmarsregeln

otillfredsställande dels därigenom att det vore ofördelaktigt för de försäk­

rade att taga arbete, som varade mer än två timmar men mindre än en hel

arbetsdag, dels därigenom att den medgivna arbetsförtjänsten jämte för­

säkringsersättning kunde uppgå till högre belopp än den försäkiades van­

liga dagsförtjänst. Det skulle vara en fördel om regeln i stället kunde ut­

formas så att den försäkrade inte tillskyndades en ekonomisk förlust ge­

nom att han under tid, då han vore arbetslös, toge tillfälligt arbete, som

varade kortare tid än hel dag. Helst borde den behållna inkomsten för den

försäkrade vid arbete i begränsad omfattning bli större än den fulla för­

säkringsersättningen men lägre än då han hade arbete i för honom normal

utsträckning. Rätten till ersättning från försäkringen för en endast delvis

arbetslös dag finge emellertid inte utformas på sådant sätt, att försäkrings­

ersättningen bleve en permanent löneutfyllnad t. ex. för den som med eller

mot sin vilja överginge till att mera varaktigt arbeta kortare tid än full

arbetstid.

Utredningen har med dessa utgångspunkter övervägt olika möjligheter

att få till stånd en anpassning av försäkringsersättningen i dessa fall och

funnit, alt ett system, där den uppburna lönen jämte försäkringsersätt­

ningen skulle rymmas inom överförsäkringsgränsen, icke kunde förordas

av praktiska skäl. Det skulle nämligen förutsätta, att man i varje enskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

94

fall måste fastställa den normala arbetsförtjänsten per dag för den för­

säkrade och ha fullständiga uppgifter om arbetsförtjänsten redan vid arbe­

tets avslutande. En annan utväg syntes vara att låta försäkringsersättningen

minska i proportion till den arbetade tiden. Utredningen hade övervägt att

föreslå en allmän regel av innebörd att den som toge arbete för mer än två

men ej över fyra timmar skulle erhålla halv ersättning. En sådan regel

måste emellertid bli administrativt tyngande och kunde därför endast in­

föras inom kassa där nu ifrågavarande problem vore särskilt framträdande.

Vidare kunde ej bortses från risken av missbruk. Utredningen har därför

begränsat sig till att dels föreslå lagfästande av tvåtimmarsregeln och dels

därutöver förorda en bestämmelse, innebärande att arbetslöshetskassa med

tillsynsmyndighetens medgivande må till medlem, som före arbetslöshe­

tens inträdande haft heldagsarbete och söker sådant arbete, utgiva halv

ersättning för dag, då medlemmen erhållit arbete i högst fyra timmar. Ut­

redningen framhåller, att förutsättning för ett dylikt medgivande måste

vara, att tillräckliga garantier mot missbruk finnes och en tillfredsställande

kontroll kan ordnas.

Enligt utredningens mening bör allmän ålderspension inte få

inverka på ersättningsbeloppens storlek. Som skäl härför anföres bl. a., att

ersättningen från försäkringen anpassades efter arbetsförtjänsten dels ge­

nom klassindelningen i de fall arbetsförtjänsten vore avgörande för klass­

indelningen och dels genom tillämpning av överförsäkringsreglerna.

Inte heller tj änstepension föreslås skola påverka storleken av

försäkringsersättningen.

Utredningen framhåller, att ersättning från försäkringen helt naturligt

inte kan utga, om den försäkrade på grund av ohälsa eller i övrigt bristande

arbetsförmåga inte kan taga arbete. För invalidpension och sjuk­

bidrag från folkpensioneringen fordrades som regel, att arbetsförmågan

kunde anses vara nedsatt med minst 2/3. I dylika fall kunde kravet på ar­

betsförhet ej anses uppfyllt, varför ersättning från arbetslöshetsförsäk­

ringen inte kunde utgå.

Beträffande det fall, att den försäkrade åtnjuter halv sjukpen­

ning anför utredningen.

Enligt bestämmelserna för den allmänna sjukförsäkringen och yrkes­

skadeförsäkringen kan halv sjukpenning utgå för varje dag, då arbetsför­

mågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst hälften. Det förutsät­

ts alltså i de båda nämnda försäkringarna, att vederbörande skall be­

sitta en viss arbetsförmåga och att ersättningen skall bestämmas med hän­

syn härtill. Då det mycket väl kan tänkas att en person som tillerkänts halv

sjukpenning inte kan få arbete, föreligger här en fråga om samordning mel­

lan de två försäkringarna. Har vederbörande inom sjukförsäkringen an­

setts ha en med hälften reducerad arbetsförmåga, förutsätter utredningen

att han kan erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa. Halv sjuk­

penning skall emellertid utgå även om arbetsförmågan är nedsatt med mer

än hälften utan att dock förlust av hela arbetsförmågan föreligger. Anses

Kungl. Maj :ts proposition nr 1H år 1956

95

arbetsförmågan t. ex. vara nedsatt med 2/3 skall endast halv sjukpenning

utgå. I detta fall skulle vederbörande inte kunna få någon ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen och alltså bli hänvisad uteslutande till den ha va

sjukpenningen. Såtillvida synes en brist i samordningen mellan de bada or-

säkringarna föreligga. Avgörande för om detta problem kan fa praktisk

betydelse torde bli det sätt, varpå möjligheten att utge halv sjukpenning

utnyttjas inom sjukförsäkringen. Med hänsyn till de praktiska svårighe­

terna för en exakt bestämning av arbetsförmågan synes det försvarligt att

tills vidare räkna med att halv sjukpenning i stort sett kommer att utgå

endast i fall då förutsättningar finns att vid arbetslöshet komplettera sjuk­

penningen med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Skulle erfaren­

heten visa att den nu ifrågavarande luckan i samordningen medför prak­

tiska olägenheter, bör saken upptas till förnyad prövning.

Det förhållandet att halv sjukpenning utgår finner utredningen bora för­

anleda, att ersättningen från arbetslöshetskassan minskas till hälften. Ut­

redningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att om medlem for

viss dag uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa och han för samma

dag äger erhålla ersättning från erkänd arbetslöshetskassa, denna ersätt­

ning skall nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha utgått.

Utredningen berör vidare spörsmålet huruvida livränta från yr­

kesskadeförsäkringen bör påverka ersättningen från arbetslös­

hetsförsäkringen, och finner, att så inte bör vara förhållandet. Den som

uppbure dylik livränta kunde nämligen inte sällan vara arbetsför i arbets­

löshetsförsäkringens mening, och det avgörande för ersättningen från

denna försäkring vore i vad mån vederbörande kunde anses arbetsför och

villig att åtaga sig arbete. Motsvarande synpunkter gjorde sig enligt utred­

ningens mening gällande beträffande förtidspension på grund av

sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga.

Vad slutligen angår understöd anser utredningen, att nuvarande

regel härom i 20 § 3 mom. 1 st. förordningen bör bibehållas utan någon

saklig ändring.

Utredningen erinrar om att de i 20 § arbetslöshetskasseförordningen

givna överförsäkringsreglerna erhöll sin nuvarande utform­

ning vid 1953 års riksdag, närmast såsom ett provisorium i avvaktan på

utredningens definitiva förslag.

Ett effektivt skydd mot överförsäkring erhölles, framhåller utredningen,

genom att daghjälpen för en kassa eller särskild klass inom en kassa fast­

ställdes med hänsyn till medlemmarnas löneförhållanden på sådant satt,

att risk för överförsäkring endast kunde förekomma i ett begränsat antal

fall. Sådan risk förelåge i allmänhet blott för partiellt arbetsföra och del­

tidsarbetande med ovanligt låg arbetsförtjänst i förhållande till den för hela

kassan eller klassen beräknade normalförtjänsten, ävensom i fall då många

barntillägg utginge. Denna avvägning av daghjälpens storlek måste grundas

på en kollektiv bedömning av medlemmarnas arbetsförtjänst. När det åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

96

gällde beräkningen av den arbetsförtjänst, till vilken ersättningen från för-

säki ingen skulle ställas i relation vid prövningen av överförsäkringen i

det speciella fallet, kunde såväl en kollektiv som en individuell bestämning

övervägas. Gällande bestämmelser kunde närmast betecknas som regler föl­

en kollektiv bestämning av arbetsförtjänsten. Kollektivet hänförde sig till

arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbets­

löse. Hänsyn skulle emellertid tagas till den försäkrades arbetsförmåga,

varigenom en individuell prövning gåves ett visst utrymme. De nuvarande

överförsäkringsreglerna hade visat sig svåra att tillämpa i flera avseen­

den. Bestämmelserna gåve ingen klar definition av kollektivet. Efter det

bestämmelserna tillkommit, hade löne- och arbetsförhållandena ändrats be­

tydligt, bl. a. genom ackordsarbetets allt större omfattning, och därigenom

hade det blivit svårare att bedöma vilken inkomst som skulle vara avgö­

rande. Det viktigaste syftet med överförsäkringsreglerna vore att förhindra,

att en försäkrad erhölle mera i ersättning från försäkringen än den för­

lorade arbetsförtjänsten (nettoförtjänsten). Skulle detta syfte med över­

försäkringsreglerna nås, vore enligt utredningens mening en individuell

beräkning av arbetsförtjänsten i överförsäkringsfallen att föredraga.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen, att överförsäkringsbe-

stämmelserna bör ändras sa att de i första hand kommer att bygga på en

individuell beräkning av arbetsinkomsten. I särskilda fall, t. ex. efter lång­

varig bortovaro från förvärvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd eller

väinpliktstjänstgöring, kunde emellertid en individuell beräkning av arbets­

inkomsten inte komma i fråga. I sådana fall borde arbetsförtjänsten be­

stämmas kollektivt i huvudsak efter samma grunder som nu.

Den maximala försäkringsersättningen skall enligt utredningens förslag

fastställas i förhållande till den normala lönen vid normal arbetstid för

den försäkrade. Den normala dagsförtjänsten skulle därvid beräknas till

7" av den vanliga veckoförtjänsten eller till 1jatk av månadslönen. Med tanke

närmast på deltidsarbetande, å vilka dessa regler inte alltid kunde tillämpas,

föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken tillsynsmyndigheten

skall, där särskilda omständigheter föreligger, kunna medgiva att vecko-

eller månadsinkomsten får delas med lägre tal än enligt huvudregeln.

Utredningen fortsätter.

Den maximala försäkringsersättningen bör fastställas i förhållande till

den normala lönen vid normal arbetstid för den försäkrade. Tillfälliga av­

vikelser från det normala, såsom tillfälligt övertidsarbete, bör alltså inte

inverka. Förekommer övertidsarbete mera regelbundet, bör emellertid även

den arbetsförtjänst som hänför sig till övertidsarbetet medräknas vid fast­

ställandet av den normala förtjänsten för den försäkrade. Normalt förekom­

mande ersättningar, såsom tidlön, ackordslön eller ersättning för arbete på

obekväm arbetstid, skall inräknas i den försäkringsbara arbetsförtjänsten.

Gratifikationer och andra liknande ersättningar, som i allmänhet inte utgår

regelmässigt, torde däremot inte böra medräknas. I de fall drickspengar

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1956

97

eller annan ersättning från tredje man, vilken har samband med arbetet hos

arbetsgivaren, utgör en mera väsentlig och regelbundet utgående del av

löneförmånerna, bör sådan ersättning medräknas vid fastställandet av den

dagliga arbetsförtjänsten. Vidare bör utgående naturaförmåner, såsom be-

ldädnadsersättning, inräknas. Har den försäkrade under den närmaste ti­

den innan han blev arbetslös tillfälligt haft arbete med högre eller lägre in­

komst än vad som kan anses normalt för honom, bör den normala in­

komsten läggas till grund för beräkningen.

Utredningen framhåller vidare, att den inkomst med vilken försäkrings­

ersättningen skall jämföras givetvis bör vara nettoarbetsförtjänsten. Genom

källskattesystemets införande hade man nu fått helt andra möjligheter än

tidigare att på ett enkelt sätt fastställa den ungefärliga nettoarbetsför­

tjänsten. Utredningen finner vissa svårigheter föreligga när det gäller att

på grundval av tabellerna för preliminär skatt bedöma det verkliga skatte­

avdragets storlek och betydelse men förordar dock, att man vid faststäl­

landet av överförsäkringsgränser grundade på nettoförtjänsten utgår från

källskatteavdraget. För den försäkrade torde det nämligen vara naturligast

att jämföra försäkringsersättningen med den arbetsförtjänst han vanligen

finge i handen och inte med nettoförtjänsten per år efter avdrag för slut­

lig skatt.

Vad beträffar överförsäkringsmarginalen mellan maximal försäkrings­

ersättning och arbetsförtjänst framhåller utredningen, att marginalen i

första hand bör täcka gällande källskatteavdrag. Vissa schematiseringar

måste därvid göras för att få ett system, som kunde bli praktiskt tillämp­

ligt. överförsäkringsgränserna borde därvid beräknas med hänsyn till en

viss källskattetabell, som kunde anses vara den mest typiska. Enligt ut­

redningens mening borde emellertid utöver överförsäkringsmarginalen av­

seende källskatteavdrag finnas en viss ytterligare marginal. Denna kunde

inte siffermässigt bedömas på samma sätt som skattemarginalen. Utred­

ningen anför härom bl. a.

Ett starkt skäl för en relativt stor marginal är att det måste framstå

som avgjort fördelaktigare för en försäkrad att taga arbete än att uppbära

försäkringsersättning. Hur stor marginalen speciellt med hänsyn härtill

skulle behöva vara, är mycket svårt att bedöma. Rent psykologiska fakto­

rer torde här spela en viss roll. Behovet av en extra marginal utöver skatte­

marginalen är beroende även av andra faktorer än de nu nämnda. Vid fast­

ställandet av överförsäkringsreglerna måste sålunda hänsyn tagas till ka­

renstidens längd och utformningen i övrigt av karensreglerna. Av bety­

delse vid fastställandet av marginalen är vidare att man genom en begräns­

ning av den maximala försäkringsersättningen kan förhindra, att risk för

överförsäkring uppkommer vid ersättningsberättigad arbetslöshet som om­

fattar endast fredag—lördag.

Ovan angivna förhållanden talar för en relativt stor marginal mellan

brultoförtjänsten och den ersättning, som högst skall kunna utgå från för­

säkringen enligt överförsäkringsreglerna. Denna marginal bör enligt utred-

7-—li i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 14i

98

ningens mening motsvara avdraget för preliminär skatt jämte J/8 av den

efter sådant avdrag återstående nettoinkomsten. 1js eller 12,5 procent av

nettoinkomsten motsvarar nära 1ji0 av bruttoförtjänsten.

Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att marginalen mellan brutto­

förtjänsten och den maximala ersättningen från försäkringen enligt över-

försäkringsreglerna fastställes till vanligen förekommande avdrag för pre­

liminär skatt samt en marginal härutöver av ungefär 1/8 av nettoförtjänsten

för familjeförsörjare. Beträffande icke familjeförsörjare föreslås samma

överförsäkringsgräns som för familjeförsörjare upp till en dagsförtjänst

av ca 15 kronor, motsvarande en maximal försäkringsersättning av 11 kro­

nor 50 öre. överförsäkringsgränsen anpassas enligt förslaget därefter suc­

cessivt efter beskattningsförhållandena så, att maximal daghjälp, 20 kronor,

kan nås vid en dagsförtjänst av 30 kronor 50 öre.

Utredningen, som vid sina beräkningar utgått från skattetabellen III:

13/1955, tillägger.

De av utredningen föreslagna överförsäkringsreglerna medför en varie­

rande kompensationsgrad, räknat på bruttoförtjänsten. Vid en bruttodags-

förtjänst av tio kronor blir kompensationsgraden vid maximal försäkrings­

ersättning 80 procent för såväl gift som ogift, vid en dagsförtjänst av 15

kronor 76,7 procent. I högre inkomstlägen är kompensationsgraden olika

för gift och ogift. Vid en dagsförtjänst av 24 kronor är kompensationspro-

centen maximalt 67 för ogift och 71 för gift. Högsta möjliga daghjälp, 20

kronor, kan utgå till ogift vid en lägsta dagsförtjänst av 30: 50 kronor.

Kompensationsgraden blir i detta fall 65,6 procent. Vid en dagsförtjänst av

32 kronor är kompensationsgraden för gift 68,8 procent, vid en dagsför­

tjänst av 35 kronor 68,6 procent samt vid en dagsförtjänst av 45 kronor

67,8 procent. Även räknat på nettoförtjänsten kan marginalen komma att

variera något. Som regel ligger den maximala försäkringsersättningen emel­

lertid omkring 87,5 procent av nettoförtjänsten.

Tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens för­

slag ske med hjälp av en särskild överförsäkringstabell. Förslag till en dylik

tabell har utarbetats av utredningen, som därvid såsom utgångspunkt för

beräkningarna valt nyssnämnda skattetabell III: 13/1955. För att komma

den slutliga skatten så nära som möjligt har beräkningarna gjorts på den

övre inkomstgränsen i varje skatteavdragsklass i tabellen. Efter dessa be­

räkningar på grundval av skatteavdraget har beloppen för den maximala

ersättningen utjämnats.

Enligt utredningens mening bör överförsäkringstabellen inte intagas i

förordningen. Om varje ändring i tabellen förutsatte beslut av riksdagen,

kunde det möta praktiska svårigheter att vid behov snabbt anpassa tabel­

len efter ändringar i fråga om skatteuttaget. Det syntes därför lämpligast,

att endast de allmänna grunderna intoges i förordningen samt att tabellen

fastställdes av Kungl. Maj :t.

Den av utredningen uppgjorda tabellen återfinnes såsom en bilaga i be­

tänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1956

99

Vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna skall enligt utredningens

förslag med familjeförsörjare avses den som äger uppbära familjetillägg.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler, att överförsäk-

ringsavdrag i första hand skall göras på make- eller husföreståndarinne-

tillägg samt därefter på barntillägget och sist daghjälpen.

Utredningens förslag är ej enhälligt i fråga om överförsäkringsavdragen.

En av utredningens ledamöter, hr Christensson, framhåller, att den av

kommitténs majoritet förordade beräkningen av dessa avdrag innebure en

väsentlig skärpning av gällande bestämmelser. I det skatteavdrag, som

kommittén räknat med, inginge även avgifter till sjukkassorna, vilka av­

gifter toges ut av medlemmen vid årets slut, även om han någon tid av

året inte haft lönearbete. överförsäkringsavdraget borde därför utöver av­

draget för preliminär skatt vara 10 procent i stället för av kommitténs ma­

joritet förordade 12,5 procent.

Även en annan av utredningens ledamöter, fru Johansson-Ekdahl, anser,

att en lägre procentsats än 12,5 skulle vara rimligare för marginalen mel­

lan nettoförtjänsten och den maximala försäkringsersättningen.

Utredningen behandlar slutligen frågan om ersättningstidens

längd. För sin del finner utredningen, att något mera allmänt behov av en

längre maximal ersättningstid än 156 dagar, d. v. s. ett halvt år, inte fram­

trätt under senare år. Vissa skäl talade dock för att möjlighet borde bere­

das kassorna att utsträcka den längsta understödstiden utöver den nu med­

givna. I en del kassor, framför allt tjänstemannakassor, förekomme vis­

serligen få men i allmänhet långvariga arbetslöshetsfall. Det kunde vidare

framhållas, att den tekniska utvecklingen beträffande beredskapsarbeten

och andra arbeten med syfte att motverka arbetslöshet medfört allt större

krav på teknisk utrustning och planering, vilket innebure att möjligheterna

att vid en mera omfattande arbetslöshet snabbt sätta i gång sådana arbeten

i tillräcklig omfattning vore mindre än tidigare var fallet.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen befogenhet för

tillsynsmyndigheten att för viss kassa eller klass medgiva, att antalet da­

gar bestämmes till högre antal än 156 dock högst 210. En särskild pröv­

ning borde emellertid fordras för att understödstiden skulle få förlängas.

Härvid borde bl. a. övervägas, om inte daghjälpsbeloppet borde bestämmas

till lägre belopp för den förlängda tiden. Eftersom en person efter längre

tids arbetslöshet i allmänhet inte längre kunde anses tillhöra sitt vanliga

yrke utan finge anses ha övergått till en mera allmän arbetskraftsreserv

talade vissa skäl för ett enhetligt daghjälpsbelopp för hela försäkringen för

den förlängda tiden. Med hänsyn till bl. a. spridningen bland kassorna i

fråga om daghjälpsbeloppen torde det vara svårt att genomföra en enhetlig

daghjälp. Tillsynsmyndigheten syntes emellertid böra beakta förhållandet.

Vissa kategorier med särskilt stor arbetslöshetsrisk borde kunna undantagas

från förlängningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

100

Utredningen har prövat, huruvida den maximala ersättningstiden bör för­

kortas för folkpensionärer. Med den ståndpunkt, som jag i avsnittet rö­

rande försäkringens omfattning intagit till frågan om folkpensionärernas

ställning inom försäkringen, torde anledning saknas att här redovisa utred­

ningens överväganden i denna del. Jag kan därför inskränka mig till att

hänvisa till betänkandet s. 168—169.

Vad angår ersättningstidens minimigräns framhåller utredningen, att om

den högsta medgivna ersättningstiden förlängdes till 210 dagar, ett bibehål­

lande av den nuvarande lägre gränsen vid 90 dagar skulle kunna leda till

en ökad splittring mellan kassorna i fråga om försäkringsförmånerna. Dess­

utom torde man enligt utredningens mening nu befinna sig i ett läge, då

man kunde kräva en effektivisering av försäkringen på denna punkt. Ut­

redningen föreslår därför en höjning av den lägre gränsen till 120 dagar.

Tillsynsmyndigheten föreslås emellertid erhålla befogenhet att medge kassa,

som vid bestämmelsernas ikraftträdande hade en maximal ersättningstid

understigande 120 dagar, att även i fortsättningen ha en kortare ersätt­

ningstid än den eljest föreskrivna.

Yttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att kassorna — såsom

utredningen förordat — intager bestämmelser i stadgarna beträffande rät­

ten till ersättning för dagar, för vilka semesterersättning utgår.

Frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag beröres av

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen att ersättning inte skall utgå för sjätte dagen, om

medlem under veckans övriga dagar utfört arbete i sådan utsträckning att

ersättning inte kunnat utgå för någon av dessa dagar, borde enligt orga­

nisationens mening kompletteras sålunda, att nämnda inskränkning i er-

sättningsrätten — i analogi med vad utredningen föreslår beträffande kort-

tidsreglerna — inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till genom­

gången karenstid och att den ej heller skall tillämpas i omedelbar an­

slutning till arbetslöshet, som varat minst tre ersättningsberättigade dagar

i intilliggande vecka.

Rörande frågan om understödsrätt under tid, då medlem genomgår kurs,

anför arbetsmarknadsstyrelsen, att avgörande härvidlag borde vara inte

kurstidens längd utan om kursen hade karaktär av yrkesutbildning eller ej.

Endast i det senare fallet borde ersättning utgå från arbetslöshetskassan.

Det vore angeläget med en klar gränsdragning mellan tid, då en medlem

vore arbetslös i försäkringens mening, och tid då han underginge yrkes­

utbildning. Styrelsen utginge ifrån att en arbetslös deltagare i yrkesutbild­

ningskurs på annat sätt skulle erhålla bidrag till sitt och familjens uppe­

hälle. Styrelsen ansåge därför att, såsom f. n. gällde, ersättning inte skulle

kunna utgå till den som deltoge i sådan kurs.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 1H år 1956

101

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner en mera preciserad gränsdrag­

ning mellan de båda nu ifrågavarande slagen av kurser nödvändig.

Vad angår möjligheterna att skapa en automatisk reglering

av försäkringsersättningarna efter löneutvecklingen delar

socialstyrelsen utredningens uppfattning, att en dylik anknytning inte lämp­

ligen kan genomföras. Styrelsen framhåller därvid, att det inte finnes nå­

gon allmän löneindex och att indextalet för den genomsnittliga timför-

tjänsten inom industrien inte lämpligen kan användas för detta syfte. För-

säkringsinspektionen anser däremot utredningens invändningar mot en in­

dexreglering av maximidaghjälpen föga övertygande och instämmer i denna

del i hr Christenssons reservation. Socialstyrelsen borde förslagsvis få i upp­

drag att utarbeta en för arbetslöshetsförsäkringen lämpad särskild löne­

index och tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen föreslå regler om hur

löneindexändringar skulle påverka maximibeloppet. Som ett alternativ

kunde övervägas att helt slopa daghjälpsmaximum, så att endast den mera

rationella begränsning som låge i överförsäkringsreglerna bibehölles. Även

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation instämmer i Christens­

sons reservation i denna del. Landsorganisationen anser likaledes, att dag­

hjälpen bör knytas till en särskild löneindex. Tjänstemännens centralorga­

nisation framhåller däremot, att en indexreglering av daghjälpsbeloppen

inte skulle fylla det av reservanten angivna syftet. Frågan om justering av

daghjälpsmaximum och andra försäkringsersättningar borde i stället tas

upp till förnyad prövning, när utvecklingen gåve anledning därtill.

Rörande villkoren för familj etillägg anför Tjänstemännens cen­

tralorganisation, att förutsättningarna för erhållande av barntillägg borde

utformas analogt med motsvarande bestämmelse inom den allmänna sjuk­

försäkringen, så att rätten till barntillägg gjordes beroende av om barnet

vore hemmavarande och vårdnaden av barnet tillkomme kassamedlemmen.

Enligt statskontoret har bärande skäl inte anförts för ett bibehållande

av de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka barntillägg inom arbetslös­

hetsförsäkringen i princip utgår vid såväl mannens som hustruns arbets­

löshet. Hinder borde inte möta att i förevarande avseende, med tillämp­

ning av de inom sjukförsäkringen antagna grunderna, begränsa rätten till

barntillägg att gälla endast vid endera makens arbetslöshet. På så sätt

skulle det inte behöva bli fråga om samtidigt utgivande av barnbidrag till

båda föräldrarna, vilket utredningen eljest ansett ändamålsenligt i vissa

fall. Maketillägg borde inte utgå för make, som uppbure folkpension, full­

gjorde militärtjänstgöring eller uppbure sjukpenning respektive moder-

skapspenning. Erforderliga upplysningar i förevarande hänseende borde

kunna innefattas i den skriftliga ansökan, som enligt utredningens mening

borde ligga till grund för ersättningarnas utbetalning. Statskontoret kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi år 1956

102

inte heller tillstyrka utredningens förslag, att villkoret för husföreståndarin-

netillägg avseende huvudsaklig försörjning upphävdes.

Beträffande frågan om reducerad ersättning från arbetslös­

hetsförsäkringen i vissa fall uttalar arbetsmarknadsstyrelsen sin tillfreds­

ställelse med att utredningens förslag öppnar möjlighet för arbetslöshets­

kassorna att vid tillfälliga kortare arbeten med 2—4 timmars varaktighet

utbetala halv ersättning. Detta skulle komma att underlätta arbetsförmed­

lingens möjligheter att erbjuda arbetslösa kassamedlemmar sådant arbete.

Utredningen hade inte tagit ställning till hur halv ersättning skulle bedömas

vid tillämpningen av utförsäkringsbestämmelserna. Styrelsen utginge från

att dylik halv ersättningsdag skulle räknas som hel dag vid beräkning av

det maximala antalet ersättningsdagar. Vidare förutsatte styrelsen, att vid

halv ersättning i samband med halv sjukpenning fristämpling skedde för

arbetslöshet.

Statskontoi-et finner inte anledning till erinran mot förslaget om författ-

ningsmässig reglering av den hittills i praxis tillämpade s. k. tvåtimmars-

regeln men anser, att utredningen inte anfört bärande skäl för ett från­

gående av den hittills inom arbetslöshetsförsäkringen tillämpade principen,

att ersättning endast utgår för helt arbetslösa dagar. Den av utredningen

förordade anordningen med halv ersättning för dag i sådana fall, då med­

lemmen antingen erhållit arbete i högst fyra timmar eller uppbure halv

sjukpenning från allmän sjukkassa, måste uppenbarligen motverka det av

utredningen uttalade önskemålet att få till stånd enkla och lättillämpliga

bestämmelser på förevarande område. Statskontoret avstyrker därför detta

förslag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att den s. k. tvåtimmars-

regeln kan innebära viss risk för överförsäkring, och föreslår att möjlighet

till nedsättning av ersättningen från kassan öppnas även vid ifrågavarande

korttidssysselsättning.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att den föreslagna regeln om halv er­

sättning borde -—- såsom utredningen även torde ha avsett — gälla också

då medlem uppbär halv sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

eller annan författning, som riksförsäkringsanstalten eller bolag som avses

i 1 § nämnda lag har att tillämpa.

Utredningens förslag i fråga om överförsäkringsreglerna

lillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret finner ej

anledning till erinran mot utredningsförslaget i denna del men tillägger,

att erfarenheterna torde få utvisa i vad mån den med den individuella pröv­

ningen åsyftade effektiviseringen av överförsäkringsreglerna kunde anses

uppväga det ökade administrativa besvär, som individuell beräkning av

försäkrads normalinkomst givetvis måste medföra. Utredningens förslag i

denna del finner arbetsmarknadsstyrelsen vara i stort sett väl avvägt. Sty­

relsen ifrågasätter emellertid om det med hänsyn till de därmed förbundna

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

103

administrativa olägenheterna är värt att upprätthålla den lilla differens

som kommer att föreligga i överförsäkringstabellen mellan lägsta arbets­

förtjänst för icke familjeförsörjare och för familjeförsörjare vid en försäk­

ringsersättning mellan 12 och 20 kronor. Genom enhetliga överförsäkrings-

gränser för de båda kategorierna skulle arbetet underlättas för de lokala

redogörarna. Enligt styrelsens uppfattning måste det verka förvillande att

överförsäkringsgränserna sammanfölle i vissa inkomstlägen, medan de

inte gjorde det i andra. En medlem kunde under en och samma arbetslös­

hetsperiod komma att tillhöra olika grupper beroende på exempelvis till

vilken av makarna barntillägg utginge. Differensen varierade mellan tre

och fem procent, en tolerans som borde kunna medgivas med hänsyn till

den bristande exakthet som med nödvändighet måste finnas hos det mate­

rial, som låge till grund för överförsäkringsprövningen. I regel bleve över-

försäkringsbestämmelserna förutom för familjeförsörjare med många barn

tillämpliga endast för deltidsarbetare och partiellt arbetsföra. Speciellt för

den sistnämnda gruppen vore det enligt styrelsen svårt att fastställa den

inkomst, utifrån vilken överförsäkringen borde prövas. Med hänsyn härtill

vore överförsäkringstabellen enligt styrelsens uppfattning onödigt precise­

rad. Styrelsen föreslår därför att tabellen förenklas på sådant sätt att den

erhåller en gemensam kolumn för familjeförsörjare och icke familjeför­

sörjare.

Majoriteten i arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsdelegation tillstyrker

utredningsförslaget i fråga om principerna för överförsäkringstabellens kon­

struktion men föreslår, att procentsatsen för marginalen mellan nettolön

och högsta medgivna försäkringsersättning fastställes till fem procent.

Samma ståndpunkt intages av De erkända arbetslöshetskassornas sam-

organisation, som erinrar om att en bred marginal mellan den normala

nettoinkomsten och de utgående ersättningarna redan finns i de fastställda

ersättningsbeloppen, överförsäkringsreglerna satte in först vid sådant

inkomstläge, att de drabbade medlemmar och medlemsgrupper, som till­

hörde de lägsta inkomsttagarna i varje klass. Eftersom dessa grupper redan

tidigare måste ha svårighet med sin försörjning, borde skillnaden mellan

försäkringsersättning och nettoinkomst vara så liten som möjligt. Därför

borde marginalen fastställas till endast fem procent, något som skulle

medge en önskvärd nivå för försäkringsbeloppet för de lägre inkomsttagarna

men inte påverka försäkringsersättningarna för medlemmar i normalt in­

komstläge.

Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag i princip men framhåller,

att den föreslagna marginalen innebär en viss skärpning som bl. a. torde

komma att särskilt drabba barnfamiljerna. Styrelsen föreslår därför en

justering nedåt av marginalavdraget så att eu försämring jämfört med

nuvarande förhållanden inte inträder annat än i sådana fall, där över-

försäkringsavdraget varit uppenbart ineffektivt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144- år 1956

104

Landsorganisationen framhåller bl. a., att skillnaden mellan realinkomst

erhållen från utfört arbete respektive från understöd från erkänd arbets­

löshetskassa kan hållas ganska liten förutsatt att arbetsförmedlingens

kapacitet är tillräcklig och att reglerna om arbetsanvisning tillämpas på ett

riktigt sätt. I sådant fall funnes det knappast anledning att låta oförvållat

arbetslös medlem, som stode till arbetsmarknadens förfogande men som

inte kunde anvisas lämpligt arbete, vidkännas oskälig minskning av sin

realinkomst på grund av den situation vari han råkat. Med hänsyn härtill

anser landsorganisationen, att marginalen bör vara tio procent. Detta vore

även motiverat med hänsyn till att marginalen borde påverkas av avgif­

terna till allmän sjukkassa och erkänd arbetslöshetskassa.

Arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, De erkända arbetslöshetskas­

sornas samorganisation och Tjänstemännens centralorganisation anser, att

vid tillämpningen av överförsäkringsreglerna dagsförtjänsten bör beräknas

till ^1/a,5 av månadslönen i stället för 1j2a av denna.

I fråga om ersättningstiden understryker arbetsmarknadsstyrel­

sen vikten av att antalet ersättningsdagar i kassorna i möjligaste mån ökas.

Styrelsen har inte något att invända mot utredningens förslag men anser,

att tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att medgiva kassa att för viss

grupp av medlemmar med speciell arbetslöshetsrisk tillämpa ett lägre antal

dagar än det föreslagna minimiantalet 120 dagar. Det syntes nämligen

lämpligt, att det, om utredningens förslag i övrigt antoges, skapades större

möjligheter till avvägning mellan att ge medlemmar i viss åldersgrupp dag-

hjälp under kortare tid än 120 dagar och att helt utesluta dem.

Statskontoret avstyrker den föreslagna förlängningen av ersättnings­

tiden, enär enligt utredningens eget uttalande behov av en längre maximal

ersättningstid än den nu gällande inte framträtt under senare år och en

förlängning inte tillräckligt motiverats i betänkandet. I konsekvens härmed

borde också den lägre gränsen för ersättningstiden bibehållas vid nuvarande

90 dagar.

Även enligt Svenska lantarbetsgivareföreningens mening framstår en ut­

sträckning av ersättningstiden som omotiverad.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en höjning av den lägre

gränsen till 120 dagar men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att

maximera antalet ersättningsdagar för ålderspensionärerna till nu gällande

90 dagar. Förlängningen av maximitiden till 210 dagar tillstyrkes av orga­

nisationen, som framhåller att denna förlängning tar sikte på de arbets-

löshetsfall, som medför särskilt svårt ekonomiskt avbräck för medlem­

marna.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har inte något att

erinra mot utredningens förslag i denna del men anser att en anvisning bör

givas om att halv dagsersättning vid beräkning av högsta antalet dag-

hjälpsdagar skall likställas med dagsersättning för hel dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

105

Departementschefen

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa utgår i form av daghjälp

jämte familjetillägg. Familjetillägget består av barntillägg och, om kassan

så beslutat, make- och husföreståndarinnetillägg. Vidare kan kassan utge

hjälp till vissa rese- och flyttningskostnader till den som erhållit arbete

på annan ort. Frågan om dessa förmåners allmänna konstruktion prövades

så sent som år 1953 och bör därför, såsom utredningen anfört, inte nu upp­

tagas på nytt.

Däremot bör ståndpunkt tagas till vissa, av utredningen berörda special­

frågor rörande försäkringsersättningarna. En av dessa frågor är, huruvida

lagstiftningen bör innehålla förbud för kassorna att utgiva

ersättning för vissa dagar.

F. n. gäller, att daghjälp inte utgår för söndag. För annan helg­

dag utgives däremot daghjälp, dock endast under förutsättning att med­

lemmen var arbetslös vardagen före eller efter helgdagen. I dessa regler har

utredningen ej föreslagit någon ändring och inte heller jag finner det på­

kallat att ändra dem.

I den nuvarande förordningen har inte reglerats frågan, huruvida rätt

till ersättning föreligger för a v t a 1 s e n 1 i g fridag, d. v. s. för dag

då enligt kollektivavtal arbete inte skall utföras. Vissa kassor har emeller­

tid i sina stadgar bestämt, att sådan dag skall jämställas med helgdag. Ut­

redningen har funnit, att ersättning i princip inte bör utgå för avtalsenlig

fridag och därför föreslagit, att i förordningen skall stadgas förbud här­

emot. Med hänsyn bl. a. till vissa praktiska svårigheter att i enskilda fall

avgöra om ett kollektivavtal äger tillämpning för viss medlem, har utred­

ningen dock ansett, att tillsynsmyndigheten bör få möjlighet att medgiva,

att avtalsenlig fridag likställes med annan helgdag än söndag. Mot utred­

ningens förslag härutinnan har jag i likhet med remissorganen intet att

erinra.

Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser för att förhindra, att

försäkringsersättning utgives för dag för vilken semesterersätt­

ning utgår. Att utforma generella bestämmelser härom har emellertid

visat sig vara förknippat med stora svårigheter och utredningen har darfor

inskränkt sig till att förorda, att kassorna överväger att i stadgarna reglera

ersättningsrätten för ifrågavarande dagar på sätt som är lämpligt med hän­

syn till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde.

Även jag anser, att man bäst kan komma till rätta med förevarande problem

genom stadgebestämmelser. Jag förutsätter, att tillsynsmyndigheten har

sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och att föreskrifter i ämnet in­

flyter i kassornas stadgar i alla de fall, där så anses erforderligt.

Den nuvarande förordningen upptager en bestämmelse, att daghjälp inte

må utgivas för dag, då medlemmen med helt e 11 e i delvis

bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

106

Denna begränsning i ersättningsrätten torde emellertid följa redan av det

i det föregående berörda villkoret, att medlemmen för att vara ersättnings-

berättigad skall vara arbetslös. I likhet med utredningen finner jag därför,

att ifrågavarande bestämmelse kan utmönstras.

Såsom utredningen anfört bör försäkringen i första hand vara anordnad

med tanke på arbetslöshet av viss varaktighet. Skall ersättning utgå för

enstaka arbetslösa dagar uppkommer vissa problem, som inte

är lätta att bemästra. Sålunda möter svårigheter att anordna en tillfreds­

ställande arbetslöshetskontroll i dylika fall. Därjämte föreligger under­

stundom en viss risk för överkompensation. Så är framför allt förhållan­

det, då vederbörande normalt har arbete fem dagar i veckan och uppbär

full veckolön. I dylikt fall borde egentligen ej utgå någon försäkrings­

ersättning, eftersom något inkomstbortfall ej uppkommer. Ett annat fall,

där det finns risk för överkompensation, föreligger när arbetslösheten in­

träffar på en lördag, då arbetstiden och därmed även arbetsinkomsten

vanligen är lägre än Övriga veckodagar. Det må i detta sammanhang er­

inras om att enligt gällande bestämmelser s. k. korttidsavdrag göres vid

arbetslöshet, som är föranledd av att den normala driften vid ett företag

är inskränkt med en eller flera dagar i veckan. Reglerna om korttidsavdrag

innebär, att antalet ersättningsberättigade dagar i veckan minskas med en.

Om en kassamedlem på grund av driftinskränkning är arbetslös en dag i

varje vecka, erhåller han således inte någon ersättning från kassan.

Utredningen har ansett, att arbetslöshet som är begränsad till en dag i

veckan generellt bör undantagas från ersättningsrätt. Den bestämmelse som

föreslagits härom har utformats så, att om medlem under en kalendervecka

i fem dagar utfört arbete i sådan utsträckning, att hel daghjälp inte kunnat

utgå för någon av dagarna, daghjälp inte heller skall utgivas för den sjätte

dagen.

Utredningens nu ifrågavarande förslag har godtagits av alla remissinstan­

ser utom De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, som ansett

att vissa undantag bör göras från den föreslagna regeln. Sålunda föreslår

organisationen, att regeln inte skall gälla i omedelbar anslutning till ge-

nomgången karenstid. En sådan modifikation ämnar jag visserligen i det

följande i enlighet med utredningens förslag förorda såvitt angår korttids­

avdrag, då den normala driften vid ett företag är inskränkt med mer än

en dag i veckan. Situationen är emellertid annorlunda i de nu ifrågavarande

fallen, som endast avser en dags arbetslöshet i veckan, och jag kan därför

inte tillstyrka, att den föreslagna regeln begränsas på sätt organisationen

ansett. Ej heller finner jag anledning att biträda organisationens förslag,

att regeln inte skall iakttagas i omedelbar anslutning till arbetslöshet, som

varat minst tre ersättningsberättigade dagar i intilliggande vecka.

Beträffande i ätten till ersättning under kurstid synes böra

vara avgörande, om medlemmen kan antagas vara i stånd och villig att av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

107

bryta kursen och taga ett arbete, så snart sådant erbjudes, eller om så inte

är förhållandet. I det förra fallet — men inte i det senare — uppfyller

medlemmen det allmänna villkoret att vara oförhindrad att taga arbete

och han bör därmed vara berättigad till ersättning från försäkringen, därest

övriga villkor därför är uppfyllda. Härmed vinnes en klar gränsdragning,

som står i överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens nuvaiande an­

visningar,i förevarande avseende och även torde ligga i linje med utred­

ningens synpunkter härvidlag. Jag är därför inte beredd att acceptera ar­

betsmarknadsstyrelsens i remissyttrandet angivna mening, att alla kurser,

som har karaktär av yrkesutbildning, skall utesluta från rätt till försäk­

ringsersättning. Denna linje kan dessutom i vissa fall vara för strang. En

medlem, som under arbetslöshet söker förkovra sig i sitt yrke, skulle näm­

ligen därmed förlora sin rätt till ersättning även om han vore beredd att

när som helst taga ett arbete.

Vid behandlingen av avgiftsvillkoren har föreslagits, att yrkesutbildning

i viss utsträckning skall få likställas med arbetad tid, d. v. s. med tid för

vilken avgift erlägges. I detta avseende bör såsom utredningen framhållit

gälla, att kurstid, som enligt vad nyss anförts bör betraktas som arbetslos

tid för vilken rätt till ersättning föreligger, inte skall få tillgodoräknas vid

prövningen av avgiftsvillkoren. Samma tid bör nämligen inte i ett hänse­

ende betraktas som arbetslös och samtidigt i ett annat avseende som arbe­

tad tid. Rörande innebörden av det av utredningen i olika sammanhang

använda uttrycket »yrkesutbildning» delar jag utredningens uppfattning, att

därmed bör avses såväl egentlig skolutbildning som särskilda kurser för

utbildning, förkovran eller omskolning. Det bör ankomma på arbetsmark­

nadsstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter, främst överstyrelsen

för yrkesutbildning, efter de angivna riktlinjerna utarbeta närmare anvis­

ningar om tillämpningen av nu avsedda bestämmelser.

Vad angår frågan om ersättning för dag, då medlem blott sö­

ker deltidsarbete, föreslår utredningen, att i förordningen skall

stadgas, att ersättning inte må utgå för dag då medlem sökt arbete för kor­

tare tid än fyra timmar. Häremot finner jag i likhet med remissorganen

ingen anledning till erinran. I

I arbetslöshetskasseförordningen är fastställt ett maxi m umförd a g-

hjälpens storlek, nämligen 20 kronor om dagen. Inom denna grans

äger kassan fastställa daghjälpsbeloppet. Därvid kan medlemmarna for­

delas i olika klasser. Om så sker skall enligt 20 § 5 mom. förordningen i

stadgarna intagas erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett ur

ekonomiska synpunkter olämpligt klassval.

Daghjälpsmaximum var före 1953 års riksdagsbeslut åtta kronor. Detta

låga maximibelopp hindrade under åren dessförinnan en anpassning av

daghjälpsbeloppen efter löneutvecklingen, en omständighet som aktualise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

108

rade frågan om möjligheterna att ordna en automatisk indexregle­

ring av daghjälpsbeloppen efter arbetslönernas utveckling. Utredningen

har prövat detta spörsmål och därvid funnit, att en automatisk anpassning

av ersättningar och avgifter skulle stöta på olika svårigheter. En dylik an­

ordning förutsätter, att ersättningar och avgifter endast avväges efter ar­

betsinkomsten, men så är ingalunda förhållandet. Här inverkar även sådana

omständigheter som arbetslöshetsrisken inom kassan eller för viss med­

lemsgrupp, vidare karenstid, ersättningstid, krav på fondbildning, medlem­

marnas yrkesfördelning in. in. Dessa olika omständigheter gör sig gällande

med olika styrka i de skilda kassorna. Eu indexreglering av daghj älpsbelop­

pen torde för övrigt ej kunna anknytas till en allmän löneindex för hela

näringslivet utan skulle med hänsyn till de starkt varierande förhållandena

inom kassornas olika verksamhetsområden kräva särskilda beräkningar rö­

rande löneutvecklingen för olika kassor. Skulle därjämte familjetilläggen

indexregleras, borde dessa uppenbarligen i stället anknytas till de allmänna

levnadskostnaderna. En indexreglering av daghjälpsbelopp och avgifter i de

olika kassorna ter sig därför synnerligen svår att åstadkomma med försäk­

ringens nuvarande utformning och skulle under alla omständigheter admi­

nistrativt bli i hög grad betungande. I likhet med utredningen anser jag där­

för, att tanken på en sådan indexreglering bör avvisas.

En utväg är att indexreglera enbart daghjälpens maximibelopp. Behovet

av en sådan reglering blir givetvis beroende av i vilket förhållande nu gäl­

lande maximum står till lönenivån och till daghjälpens storlek i de enskilda

kassoi na. Därvid kan konstateras, att det nuvarande maximibeloppet å

20 kronor ännu bereder en relativt tillfredsställande marginal för vtterli-

gaie höjning av daghjälpen vid stigande lönenivå. Av den inledningsvis

redovisade statistiken för kassornas verksamhet framgår, att flertalet med­

lemmar f. n. har tillförsäkrats en dagbjälp — frånsett familjetillägg — av

16 17 kronor om dagen och att den högsta daghjälpen icke överstiger 18

kronor. En omedelbar höjning av maximibeloppet torde därför inte vara

påkallad. Vid en mera betydande ändring av penningvärdet torde för övrigt,

såsom utredningen framhållit, en indexreglering av daghjälpsmaximum inte

ensam vara tillräcklig. Behöver daghjälpen höjas utöver 20 kronor, torde

nämligen även försäkringsersättningarnas finansiering böra upptagas till

omprövning bl. a. med hänsynstagande till kassornas olika möjligheter att

höja daghjälpen utan att tvingas uttaga alltför betungande avgifter.

Utredningens majoritet har ansett, att tillräckliga skäl f. n. saknas att

komplicera bestämmelserna med en indexreglering av daghjälpsinaximum,

och denna uppfattning delas av flertalet remissorgan. En reservant har

emellertid förordat en dylik reglering och har därutinnan vunnit stöd av

några remissinstanser. Därvid har såsom ett alternativ till en indexregle­

ring av daghjälpsmaximum ifrågasatts, att detta maximum helt skulle slo­

pas. Den enda kvarstående begränsningen av daghjälpsbeloppen skulle då

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1956

109

finnas i överförsäkringsreglerna. Utredningen har övervägt även ifrågava­

rande alternativ men inte ansett sig kunna förorda detsamma bl. a. med

hänsyn till att det ur samordnings- och administrativ synpunkt är av vikt

att ein yttre ram finnes fastställd av statsmakterna för försäkringsersätt­

ningarnas storlek.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt i förevarande

frågor.

Enligt min mening bör kassorna alltjämt ha rätt att besluta om en

klassindelning inte bara efter arbetsinkomst utan även efter andra

förhållanden. Utredningen har föreslagit, att den förut berörda bestämmelsen

i 20 § 5 mom. förordningen skall ersättas av ett stadgande, som ger tillsyns­

myndigheten rätt att pröva och godkänna såväl själva klassindelningen och

reglerna härför i kassans stadgar som de särskilda föreskrifter, som måste

finnas till förhindrande av olämplig flyttning mellan olika klasser. Mot en

sådan bestämmelse har jag i likhet med remissorganen intet att erinra.

Utredningen har föreslagit vissa smärre ändringar i fråga om villkoren

för rätt till f a in i 1 j e t i 11 ä g g. De av utredningen diskuterade spörs­

målen rörande barntilläggen sammanhänger med intresset att så­

vitt möjligt samordna arbetslöshets- och sjukförsäkringarnas regler om

barntillägg. I den förra försäkringen är rätten till sådant tillägg knuten

till barnets kyrkoskrivning hos medlemmen. Denna omständighet är lätt

för redogöraren att kontrollera genom prästbevis. Att komplicera admi­

nistrationen genom att införa sjukförsäkringens regler, enligt vilka sam­

boende- och vårdnadsförliållandena mellan den tilläggsberättigade och bar­

net är avgörande för rätten till barntillägg, har utredningen ej velat förorda.

En annan olikhet mellan de båda försäkringarna är, att rätten till arbets­

löshetsförsäkringens barntillägg är knuten till båda makarna, om dessa

sammanbor — vid samtidig arbetslöshet utgår dock tillägg blott till fadern

— under det att i sjukförsäkringen rätt till barntillägg endast innefattas i

den ena makens försäkring. Med hänsyn till den begränsning av möjlighe­

ten att uppbära barntillägg, som skulle bii följden om arbetslöshetskasse-

förordningens regler i detta avseende anslötes till sjukförsäkringens, har

emellertid utredningen ansett sig böra avstå från en samordning på denna

punkt.

Om barnets föräldrar inte sammanbor och barnet vårdas av modern, med­

för arbetslöshetsförsäkringens regler, att barntillägget vid samtidig arbets­

löshet för båda föräldrarna utgår till fadern, om denne är underhållsskyl-

dig och visar alt han fullgör underhållsskyldigheten. Däremot utgai i dy­

likt fall intet tillägg till modern, även om barnet är kyrkoskrivet hos henne.

Här leder sjukförsäkringens bestämmelser till det mera rimliga resultatet,

jtt modern erhåller barntillägget. Utredningen har föreslagit, att arbetslös­

hetsförsäkringens barntillägg i sådant fall skall utgå även till den av föi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1956

no

aldrarna, hos vilken barnet är kyrkoskrivet. Att utredningen därvid inte

ansett sig böra beröva den andra av föräldrarna tillägget sammanhänger

med svårigheterna att kontrollera, huruvida denne, som kanske bor på an­

nan ort, är arbetslös och uppbär barntillägg för barnet för samma tid.

\ idare innebär utredningens förslag, att man i arbetslöshetsförsäkringen

liksom inom sjukförsäkringen skall likställa fosterbarn med naturliga barn

och adoptivbarn i fråga om rätten till barntillägg.

Mot utredningens förslag rörande barntilläggen har i två remissyttranden

invänts, att en större likformighet med sjukförsäkringens regler borde ska­

pas samt att rätten till barntillägg borde knytas endast till den ena av för­

äldrarna. Jag är medveten om önskemålet att såvitt möjligt skapa samma

barntilläggsregler i båda försäkringarna men anser å andra sidan de av ut­

redningen framhållna praktiska skälen motivera de skiljaktigheter, som

kvarstår enligt förslaget. I tillämpningen torde för övrigt de olika reglerna

ge samma resultat i flertalet fall. Jag ansluter mig därför till utrednings­

förslaget.

I fråga om maketilläggen har utredningen ej föreslagit någon

ändring i nuvarande bestämmelser. Statskontoret har ifrågasatt, om rätt till

sådant tillägg bär föreligga i fall då maken uppbär folkpension, sjukpenning

eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp eller fullgör militär­

tjänstgöring. I likhet med utredningen finner jag emellertid, att man med

hänsyn till svårigheterna för redogörarna att medhinna en kontroll av dessa

förhållanden bör avstå från att göra en sådan begränsning av rätten till

maketillägg.

Vad angår husföreståndarinnetilläggen har utredningen

förordat slopande av det nu gällande villkoret, att kvinnan i fråga skall er­

hålla sin huvudsakliga försörjning genom att förestå medlemmens hushåll.

Statskontoret vill emellertid bibehalla detta villkor. För egen del anser jag, att

de praktiska svårigheterna att pröva detta villkor bör föranleda att villkoret

strykes, framför allt som övriga förutsättningar för erhållande av ifråga­

varande tillägg torde medföra en tillräcklig avgränsning av de fall, då sådant

tillägg bör utgivas.

Jag övergår härefter till frågan huruvida ersättning från för­

säkringen i vissa fall bör reduceras.

Härvid skall först beröras spörsmålet om i vilken mån ersättning bör

kunna utgå för dag, då arbete utf öres i begränsad omfatt-

n i n g. Det har vid tillämpningen av den nuvarande arbetslöshetskasse-

förordningen inte befunnits möjligt att begränsa försäkringen till att blott

avse fall av heltidsarbetslöshet. En sådan begränsning skulle nämligen

leda till att en medlem genom endast någon timmes arbete under en dag

skulle diskvalificeras från rätt till ersättning för denna dag, något som i regel

skulle innebära en ren förlust för honom och göra honom obenägen att taga

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956

in

ett tillfälligt deltidsarbete. Med hänsyn härtill har i praxis införts den s. k.

Ivåtimmarsregeln. Denna regel innebär, att medlemmen skall anses som ar­

betslös i försäkringens mening viss dag även om han arbetar upp till två

timmar resp., om han har en bisysselsättning, arbetar i denna syssla upp till

tre timmar. För sådan dag utgår full daghjälp. Ifrågavarande regel, som

enligt utredningens förslag skall lagfästas, upphäver emellertid inte helt

berörda olägenheter, framför allt inte efter 1953 års höjning av försäkrings­

ersättningarna. En medlem, som tar ett arbete vilket varar längre än två

timmar ehuru ej full tid, kommer många gånger i ett sämre läge än den som

uppbär full ersättning från försäkringen. För att komma till rätta härmed

har utredningen förordat en kompletterande regel av innebörd, att den som

tar arbete för så lång tid att hel daghjälp inte kan utgå enligt den s. k. två-

timmarsregeln men för högst fyra timmar skall kunna erhålla halv ersätt­

ning. En förutsättning skall dock vara att medlemmen haft heldagsarbete

före arbetslöshetens inträdande samt söker sådant arbete. Vidare förutsättes,

att halv ersättning enligt den föreslagna kompletteringsregeln inte skall få

utgivas med mindre tillsynsmyndigheten lämnat medgivande därtill. Sådant

medgivande bör enligt utredningens mening endast givas, då tillräckliga

garantier mot missbruk finnes, bl. a. genom att en tillfredsställande kontroll

ordnas.

Utredningens förslag har föranlett erinran från statskontorets sida, som

finner att kompletteringsregeln skulle komplicera försäkringen, samt från

Svenska ^^arbetsgivareföreningen, som med hänsyn till överförsäkrings-

risken anser att daghjälpen bör kunna nedsättas även i de fall som täcks av

tvåtimmarsregeln. För egen del finner jag, att deltidsregler av den nu före­

slagna karaktären är påkallade, framför allt som det åligger medlem att an­

taga erbjudet lämpligt arbete även om det blott är deltidsarbete. En efter

antalet arbetade timmar graderad ersättningsskala av det slag utredningen

föreslår synes mig tillfredsställa rimliga krav på administrativ enkelhet.

Den befarade risken för överkompensation torde vara relativt obetydlig

bl. a. med hänsyn till det inkomstbortfall, som karenstiden medför för med­

lemmen. Jag tillstyrker därför utredningens förevarande förslag. I likhet

med utredningen förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten endast lämnar

medgivande till tillämpning av den nya fyratimmarsregeln då betryggande

garantier mot obehörigt utnyttjande av densamma föreligger.

Såsom utredningen anfört bör storleken av ersättningen från arbetslös­

hetskassa inte röna inverkan av det förhållandet, att vederbörande upp­

bär ålderspension eller tj änstepension. Särskilda regler

torde ej erfordras om att ersättning inte skall utgå till den som uppbär

invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen, etler-

som medlemmen i sådant fall ej är att anse som arbetsför i arbetslöshetsför­

säkringens mening.

Om medlem uppbär halv sjukpenning från allmän sjukkassa för

Kungl. Maj.ts proposition nr

744

år 1956

112

viss dag, skall enligt utredningens förslag hans ersättning från arbetslöshets­

försäkringen för samma dag nedsättas till hälften av vad eljest skulle ha ut­

gått. Förslaget har blott kritiserats av statskontoret, som finner att arbets­

löshetsförsäkringens regler skulle kompliceras därav. Genom förslaget

åstadkommes emellertid en viss och enligt min mening godtagbar samord­

ning med sjukförsäkringen, varvid avvägningen av ersättningen från arbets­

löshetskassorna göres schablonmässig i avvaktan på att erfarenhet vinnes

om hur möjligheten att utge halv sjukpenning kommer att utnyttjas inom

sjukförsäkringen. Jag vill därför tillstyrka förslaget. I anledning av en erin­

ran från riksförsäkringsanstalten föreslår jag emellertid, att motsvarande

regel införes för de fall, då medlemmen uppbär halv sjukpenning enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring. Däremot torde man här — i analogi med

vad som föreslagits i fråga om samordningsregeln avseende karenstid -—

kunna bortse från fall enligt övriga författningar, som tillämpas av riks­

försäkringsanstalten och de ömsesidiga yrkesskadeförsäkringsbolagen.

Den omständigheten att medlem åtnjuter en livränta från yr­

kesskadeförsäkringen eller en förtidspension på grund

av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga, bör såsom utredningen anfört

inte i och för sig påverka ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.

Vad slutligen angår fall, då medlem i anledning av arbetslöshet åtnjuter

fortlöpande understöd från annan sammanslutning än erkänd arbets­

löshetskassa, innebär utredningens förslag inte någon ändring i sak av vad

nu gäller. Det föreslås nämligen att daghjälp och familjetillägg i dylikt fall

skall utgå med högst skillnaden mellan det enligt överförsäkringsreglerna

medgivna högsta beloppet och understödet. Motsvarande skall enligt den av

utredningen föreslagna författningstexten gälla då understödet utgives av

medlemmens arbetsgivare. Mot dessa regler har jag intet att erinra.

Frågan om överförsäkringsreglerna i arbetslöshetsförsäk-

ringen erhöll ar 1953 en provisorisk lösning, och utredningen har nu fram­

lagt ett förslag till mera definitiv reglering av frågan. Detta förslag avviker

i väsentliga avseenden från gällande regler.

För att inte försäkringen skall utnyttjas obehörigt är det givetvis av vikt

att ersättningen inte överstiger eller ens är lika stor som det belopp med­

lemmen förlorar i arbetsförtjänst. Skydd mot överförsäkring vinnes i första

hand genom att daghjälpsbeloppen i kassan eller klassen fastställes så att

medlem som regel får något mindre i ersättning än vad arbetsförtjänsten

för kassans eller klassens medlemmar i allmänhet uppgår till. För undan­

tagsfallen måste emellertid finnas särskilda överförsäkringsregler, som för­

hindrar överkompensation. Sådana fall utgör exempelvis deltidsarbetare

och partiellt arbetsföra m. fl., vilkas normalinkomst ligger lågt.

För överförsäkringsreglernas tillämpning är det av betydelse att fastställa

vederbörandes arbetsförtjänst. Vad angår de nuvarande överförsäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1956

113

reglerna beräknas arbetsförtjänsten företrädesvis kollektivt, d. v. s. främst

med hänsyn till vad arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga

som den arbetslöse förtjänar. Utredningen har förordat, att man i stället skall

göra en individuell beräkning av arbetsförtjänsten där så är möjligt. Vid

denna beräkning skall tagas i betraktande den arbetsförtjänst medlemmen

vanligen åtnjuter under den arbetstid som är normal för honom. I arbets­

förtjänsten skall därvid medräknas t. ex. ersättning för regelbundet över­

tidsarbete samt normalt förekommande ackordslön, tidlön och drickspengar

ävensom regelmässigt utgående naturaförmåner. I fall där en individuell

beräkning inte är möjlig, t. ex. då medlemmen haft olika kortvariga arbeten

med mycket växlande löneförhållanden eller varit borta längre tid från för­

värvsarbete på grund av sjukdom, barnsbörd e. d., förutsättes en kollektiv

beräkning ske efter i huvudsak samma grunder som f. n. Dagsförtjänsten

skall enligt förslaget beräknas till Vo av den vanliga veclcoförtjänsten resp.

V²⁶ av den vanliga månadslönen. Med tanke bl. a. på dem som arbetar blott

vissa dagar i veckan föreslås, att tillsynsmyndigheten skall, när särskilda

skäl föreligger därtill, kunna medgiva att större andel än nu nämnts anses

utgöra vederbörandes dagsförtjänst.

I likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget om övergång till en

som regel individuell beräkning av vederbörandes arbetsförtjänst. Denna

metod måste nämligen leda till att överförsäkringsreglerna slår rättare i de

enskilda fallen. Dock anser jag att — såsom några remissorgan förordat —

vid tillämpningen av dessa regler dagsförtjänsten bör beräknas till V35 av

månadslönen i stället för 1/2o-

överförsäkringsreglerna bör utformas så att en viss marginal finnes mel­

lan den högsta försäkringsersättningen och arbetsförtjänsten. Eftersom er­

sättningen är skattefri bör marginalen i varje fall uppgå till skatteavdraget

på ifrågavarande arbetsförtjänst. Därvid torde hänsyn böra tas inte till det

slutliga skatteavdraget utan till det preliminära, eftersom det för medlem­

men i förevarande situation torde vara naturligast att jämföra försäkrings­

ersättningen med den arbetsinkomst, som utgår efter källskatteavdraget för

preliminärskatt. Det bör av praktiska skäl inte komma i fråga att här i varje

enskilt fall uträkna det källskatteavdrag som skall verkställas. I stället bör

man nöja sig med att beräkna källskatteavdraget mera schablonmässigt. Ut­

redningen har föreslagit, att överförsäkringsmarginalen i vad den avser

skatteavdraget beräknas med ledning av den skattetabell, som kan anses

vara den för året vanligast förekommande, samt att vidare den förenklingen

göres, att högsta ersättningsbelopp fastställes blott för två grupper, nämligen

familjeförsörjare, d. v. s. familjetilläggsberättigad medlem, och icke familje­

försörjare. Skillnaden mellan gruppbeloppen blir ringa i lägre inkomstlägen

och utredningen har förordat att man där har samma högsta ersättnings­

belopp för båda grupperna.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1956

115

Såsom utredningen föreslagit bör det ankomma på Kungl. Maj :t att fast­

ställa överförsäkringstabell. Därvid bör de riktlinjer som förordats av ut­

redningen och till vilka jag anslutit mig följas. Att i författningstext sam­

manfatta dessa riktlinjer är förenat med stora svårigheter. Med hänsyn till

den schablonmässiga beräkning, som är avsedd att användas vid tabellens

utarbetande, är det i varje fall inte möjligt att precisera författningstexten så,

att den kan tjäna till ledning vid det praktiska handhavandet av försäkrings-

ärendena. Under sådana omständigheter anser jag, att man bör kunna nöja

sig med att i förordningen föreskriva, att daghjälp jämte i förekommande

fall familjetillägg ej må utgivas med högre belopp i förhållande till med­

lemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd

tabell.

Vad angår ersättningstiden har jag i ett föregående avsnitt för­

ordat, att denna tid skall beräknas för försäkringsår. Den maximala ersätt­

ningstiden är f. n. 156 dagar. Utredningen har föreslagit, att tillsynsmyndig­

heten skall erhålla befogenhet att för viss kassa eller viss klass medgiva för­

längning av denna tid, dock till högst 210 dagar. Det synes mig värdefullt,

att möjlighet öppnas för förstärkning av försäkringens effektivitet genom

ökat antal ersättningsdagar, och jag biträder därför förslaget. I likhet med

utredningen finner jag, att vid tillsynsmyndighetens prövning av frågan

om förlängd understödstid bör beaktas om det kan vara påkallat att för

den längre tiden föreskriva enhetlig daghjälp eller att från denna tid undan­

taga grupper med särskilt stor arbetslöshetsrisk.

Ersättningstiden får f. n. ej sättas kortare än 90 dagar. Utredningen har

förordat en höjning av denna lägre gräns till 120 dagar, dock med möjlighet

för tillsynsmyndigheten att medgiva dispens för kassor, som vid ikraftträ­

dandet har kortare maximitid än 120 dagar. Arbetsmarknadsstyrelsen och

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker en sådan höjning av den

lägre gränsen men förordar, att kassorna erhåller möjlighet att för viss

åldersgrupp sätta lägre ersättningstid. En sådan modifiering av utrednings­

förslaget ligger i linje med vad jag i tidigare avsnitt anfört rörande folkpen­

sionärernas ställning inom försäkringen och jag föreslår därför, att den av

utredningen förordade höjningen av den lägre gränsen begränsas till att

avse medlemmar, som vid försäkringsårets ingång ännu ej uppnått 67 års

ålder. För övriga medlemmar bör någon nedre gräns för ersättningstiden

inte föreskrivas.

Slutligen må nämnas, att dag för vilken halv daghjälp utgår enligt min

mening bör vid beräkningen av ersättningstiden likställas med dag, för vil­

ken hel daghjälp utgives.

Kungl. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

116

Kungi. Maj:ts proposition nr

144

år 1956

Ersättning vid korttidsarbete, säsongarbetslöshet samt havandeskap

och barnsbörd

Gällande bestämmelser m. in.

De bestämmelser, som reglerar ersättningsrätten vid korttidsarbete,

återfinnes i 20 § 4 mom. arbetslöshetskasseförordningen. Enligt dessa be­

stämmelser äger erkänd arbetslöshetskassa i sina stadgar föreskriva, att

daghjälp inte må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid

det företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal

dagar än som är vanligt vid full drift. Har sådan föreskrift inte meddelats,

skall vid driftinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka

medlem eljest varit berättigad till daghjälp, minskas med en (s. k. korttids-

avdrag). Om det finns skäl därtill, äger dock tillsynsmyndigheten i den

omfattning och för den tid myndigheten bestämmer medge viss kassa be­

frielse från skyldigheten att tillämpa nämnda begränsning av understöds-

rätten. Sådan begränsning skall inte ske efter arbetsperiod, som överstiger

24 dagar.

Intill år 1952 hade 17 av arbetslöshetskassorna erhållit dispens av till­

synsmyndigheten från att tillämpa regeln om korttidsavdrag. Med hänsyn

till den ökade förekomsten av korttidsarbete, bl. a. inom textilindustrien,

beslöt tillsynsmyndigheten i juni 1952, att arbetslöshetskassor, som erhållit

sådan dispens, från och med den 1 juli 1952 och tills vidare skulle tillämpa

ifrågavarande bestämmelse för medlemmar, som arbetade fem dagar per

vecka. Detta beslut gäller fortfarande.

Bestämmelser avseende säsongarbetslöshet finnes i 21 § 1 mom.

2 st. och 22 § sista st. arbetslöshetskasseförordningen. Om erkänd arbets­

löshetskassa innesluter medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslös­

het årligen regelbundet förekommer, eller om eljest särskilda omstän­

digheter föreligger, äger tillsynsmyndigheten enligt 22 § sista st. beträf­

fande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp inte får utgå förrän

efter viss längre karenstid eller att för viss bestämd tid av året daghjälp

över huvud inte får utgå eller att den längsta medgivna understödstiden

under loppet av tolv på varandra följande månader skall uppdelas i två

perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regel­

bundet förekommer. Tillsynsmyndigheten får dock inte bestämma karens­

tiden till längre än tre månader och den tid, inom vilken karensdagarna

skall ligga, till längre än sex månader.

I 21 § 1 mom. 2 st. stadgas, att om tillsynsmyndigheten med stöd av

22 § sista st. föreskrivit inskränkning i understödsrätten, myndigheten äger

medgiva, att antalet avgifter, som skall vara erlagda under de närmast före

arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna, må bestämmas till lägre

tal än 20 för kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med månads­

117

avgifter, dock ej lägre än 16 för kassa med veckoavgifter eller fyra för

kassa med månadsavgifter.

Utredningen upplyser, att den i 22 § sista st. anvisade möjligheten att

genom förlängd karenstid begränsa utgivningen av ersättning under låg­

säsong inte kommit till användning i någon större utsträckning samt läm­

nar i anslutning härtill bl. a. följande uppgifter rörande innehållet i kas­

sornas stadgar.

En över hela året gällande karenstid av 12 dagar, som i väsentlig grad

kan förutsättas påverka ersättningsfrekvensen även under lågsäsong, till-

lämpas f. n. i Sveriges teateranställdas kassa. Den tillämpas även, men av

andra skäl, i Arhetsledarnas samt Handelsresandenas kassor.

Två kassor, Musikernas och Sveriges teateranställdas, har sina säsong-

begränsningsbestämmelser utformade med hänsyn till medlemmarnas indi­

viduella förhållanden. I den förra kassan är medlemmen helt avskuren från

ersättning för månad under vilken han närmast föregående ar inte haft

arbete i sådan utsträckning att han erlagt avgift för minst två veckor. I

Teateranställdas kassa gäller, att medlem som är scenisk artist äger upp­

bära ersättning endast för dag, vilken ligger i månad varunder han minst

ett av de två närmast föregående åren haft arbete i sådan omfattning att

avgift med tillgodoräknanderätt erlagts till kassan.

Den vanligast förekommande metoden för säsongbegränsning av ersätt-

ningsrätten är en särskild maximering av antalet ersättningsdagar under

lågsäsongen. Lantarbetarnas kassa har för gift kvinnlig medlem begränsat

antalet ersättningsdagar till 24 under tiden 1/12—31/3. Vägarbetarnas kassa

har under samma tidrymd en begränsning till högst 40 ersättningsdagar,

varvid dock vissa medlemsgrupper med särskilt fasta anställningsförhål­

landen är undantagna från begränsningen. I Sjöfolkets och Stewardarnas

kassor är antalet ersättningsdagar under tiden 1/1—30/4 maximerat till 36

och för medlemmar i Maskinbefälets kassa får antalet dagar under samma

tidrymd inte överstiga 30. Skogs- och flottningsarbetarna har två begräns-

ningstider, 1/4—31/5 och 1/11—31/12 med högst 24 ersättningsdagar i varje.

Fabriksarbetarna har som beredskapsåtgärd infört stadgebestämmelser om

säsongbegränsning för arbetare inom torv- och byggnadsämnesindustri-

erna, vilka skall träda i tillämpning i händelse av mera omfattande säsong­

arbetslöshet bland dessa grupper.

Gemensamt för flertalet av de i de två föregående styckena uppräknade

säsonginskränkande bestämmelserna är att de inte skall tillämpas pa med­

lemmar, som genom arbete och därmed förenad avgiftsbetalning i viss

föreskriven utsträckning under lågsäsongerna dokumenterat sig inte vara

säsongarbetare. Denna metod att med ledning av medlemmarnas konsta­

terade sysselsättning under tidigare lågsäsonger avgöra deras karaktär av

säsongarbetare eller icke säsongarbetare och därmed deras ersättningsrätt

har i byggnadsbranschens kassor fått en mera detaljerad utformning.

_______ - För hela kassan eller vederbörande daghjälpsklass fastställes nu­

mera varje år relationen (i procent ) mellan antalet under de två senast

förflutna begränsningstiderna erlagda avgifter och det med hänsyn till

medlemsantalet högsta tänkbara antalet avgifter under samma tid. Det för

kassan eller klassen gällande högsta antalet ersättningsdagar under den

kommande begränsningstiden avläses därefter enligt nedanstående tabell.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1H år 1956