2

Kungi. Maj.ts proposition nr lb7 år 1956

denna. Den ordning i vilken prislåsning sker har emellertid förenklats, och

den nya lagen upptager endast två former för prisingripanden, nämligen

högstpris, som motsvarar det nuvarande normalpriset, och stoppris. Så­

som en nyhet har införts möjlighet för Kungl. Maj:t att, när så erfordras

för genomförande av prisreglering, förordna om varustandardisering, var­

med avses föreskrifter att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst

utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt.

En förutsättning för att den nuvarande prisregleringen skall kunna slo­

pas angives vara att statens nuvarande möjligheter att ingripa mot kon­

kurrensbegränsningar inom näringslivet och att eljest främja konkurren­

sen mellan företagarna utvidgas. Förslag härom framlägges för riksdagen

i särskild proposition efter anmälan av chefen för handelsdepartementet.

Den föreslagna beredskapslagen skall enligt förslaget träda i kraft den

1 januari 1957. Med hänsyn härtill föreslås, att den nuvarande prisregle­

ringslagens giltighetstid, vilken utgår vid halvårsskiftet 1956, förlänges till

årets slut.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger före­

skriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss

tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjäns­

ten, vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då

icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den

angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag

senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen

överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som

i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av

rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.

Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myn­

dighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopp­

priset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och fin­

nes priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myn­

dighet som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Så­

dan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som till­

handahåller förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är

gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myn­

dighet som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras

eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten

eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast

viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära

eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet till-

lämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till

självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissätt­

ning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6

§■

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskri­

das, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens ut­

förande fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rö­

rande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

6

Kungl, Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­

ningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om

gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest

varit av särskilt farlig art.

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, döines till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14 §.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som med­

delats jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet be­

gånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till så­

dant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den som

tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas underkastad

ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han uppsåtligen

förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning

å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller villkor som avses i

7 §.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,

skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att

till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om syn­

nerliga skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller

eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst

anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse

av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att

å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som

icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla

även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden Z^etterberg, T^orsten

N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H^edlund, P^ersson,

H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^ange, L^indholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny prisreglerings-

lagstiftning m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Offentlig priskontroll har tillämpats alltsedan slutet av år 1939 och ut­

övas för närvarande med stöd av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Mot

bakgrunden av de senaste årens utveckling på det ekonomiska området och

de därigenom förändrade betingelserna för den statliga priskontrollen be­

myndigade Kungl. Maj :t i beslut den 17 december 1954 chefen för handels­

departementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och av­

giva förslag i fråga om behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grun­

derna för den prisreglerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig. I

enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ericsson, såsom utredningsmän ordföranden i näringsfrihetsrå-

det, f. d. lagmannen Alfred Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Ceder-

wall, ekonomen i Svenska metallindustriarbetareförbundet fil. lic. Hans

Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Fridolf

Jansson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne

Nilstein, ledamoten av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren,

direktören Holger Ohlin, ledamoten av riksdagens första kammare distrikts-

överläraren Dagmar Ranmark, direktören Ragnar Sachs, ordföranden och

chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra kam­

mare Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn

Erik Strandh.

De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års priskontrollutredning,

av§a' den 3 december 1955 betänkande »Konkurrens och priser» (SOU

1955: 45) med förslag till allmän prisregleringslag, vissa ändringar i lag­

stiftningen till motverkande av konkurrensbegränsningen inom näringsli­

vet in. m.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

förslag samt rörande organisationsfrågan kommer chefen för handelsdepar­

tementet senare denna dag att anmäla förslag härom. I det följande kom­

mer jag därför att beröra dessa spörsmål endast i den mån så erfordras för

bedömande av frågan om den nya prisregleringslagstiftningen.

I skrivelse den 3 februari 1956 har statens priskontrollnämnd — för den

händelse ny prisregleringslagstiftning icke kommer att träda i kraft den 1

juli 1956 -— hemställt om förlängd giltighetstid för gällande prisreglerings­

lag intill dess annan lagstiftning om den framtida priskontrollen blir gäl­

lande. Nämndens framställning kommer att behandlas i samband med att

ställning tages till frågan om ny lagstiftning på området.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet om ny prisregleringslagstiftning

till behandling.

II. Prisregleringslagen och dess tillämpning

Nu gällande allmänna bestämmelser om prisreglering innefattas i prisreg­

leringslagen den 30 juni 19i7 (nr 303J. Lagen gällde ursprungligen endast

för ett år men har därefter successivt förlängts, senast till och med den 30

juni 1956. Genom lag den 30 juni 1948, nr 408, har prisregleringslagen un­

dergått viss ändring.

Prisregleringslagens nuvarande innehåll är i huvudsak följande.

För att lagen skall träda i tillämpning fordras ett särskilt förordnande.

Dylikt förordnande kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. För­

ordnandet meddelas av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke. Om riksda­

gen ej är samlad, kan under vissa villkor provisoriskt förordnande medde­

las av Kungl. Maj:t (1 §).

Vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av

tjänst skall, om Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet så be­

stämt, gälla visst normalpris, som ej får överskridas utan tillstånd av myn­

digheten (3 §). Med tjänst avses i lagen sådan tjänst, som någon yrkesmäs­

sigt eller eljest som företagare utför åt annan. Med utförande av tjänst

jämställes dels utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, som om­

fattar minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, dels upplåtelse

av rätt att nyttja förnödenhet. Med försäljning av förnödenhet jämställes

dels överlåtelse och upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet, dels

upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller att där taga torv,

ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga

avkastning (2 §).

Sådana priser, som någon till offentlig myndighet utfäst sig att högst

tillämpa vid försäljning av förnödenhet eller utövande av tjänst, får icke

överskridas utan myndighetens tillstånd. Detsamma gäller beträffande ut­

fästelse om den ordning, i vilken försäljning skall ske eller tjänsten utfö­

ras (4 §).

12

hushållningen anmäla ärendet till Kungl. Maj :t. Med avseende å tillämpning­

en av de särskilda stadgandena i prisregleringslagen har nämnden ett fler­

tal åligganden, som uppräknas i instruktionen.

Prispolitiken under 1940-talet kom i stort att präglas av det allmänna

prisstopp, som infördes den 31 oktober 1942 och efterföljdes av en skärpt

prisreglering. Under 1950-talet förändrades betydligt betingelserna för den

prisreglerande verksamheten. Efter hand har prisregleringen hävts för allt

liera varor. I de av Kungl. Maj:t senast utfärdade direktiven för den pris­

reglerande verksamheten — fastställda i juni 1953 — anges, att prisstoppet

för viss vara kan hävas även i sådana fall, då en prisstegring kan väntas

inträda, dock endast om särskilda skäl föreligger. Främjandet av prissänk­

ningar skall vara en central punkt i verksamheten. Prisutvecklingen på om­

råden, vilka undantagits från prisstoppet, skall enligt direktiven följas. I

vissa fall har följden härav blivit, att prisstopp återinförts. Numera faller

dock endast en ringa del av samtliga varor och tjänster under den direkta

prisregleringen. Om man utgår från de i socialstyrelsens konsumentprisin­

dex beaktade varugrupperna, vilka i princip återspeglar den totala privata

konsumtionen, var i februari 1956 — om hyresposten frånräknas — endast

omkring 10 procent föremål för direkt prisreglering. För närvarande är föl­

jande varor och tjänster priskontrollerade enligt lagstiftningen, nämligen

mjukt bröd, brännved, radio, grammofonskivor, medicin, frisörarbeten, pen­

sionatvistelse, buss- och taxiresor, bensin och bildäck. En följd av denna

utveckling är att PKN:s verksamhet numera är huvudsakligen inriktad på

att övervaka prisutvecklingen för sådana varor och tjänster, som ej är före­

mål för direkt prisreglerande åtgärder. III.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

III. Lagstiftningen om konkurrensbegränsning

Samhällets möjligheter att motverka skadliga konkurrensbegränsningar

inom näringslivet grundas dels på lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om över­

vakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet och dels på lagen den

25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbe­

gränsning inom näringslivet.

1946 års lag anger inledningsvis såsom sitt syfte att förebygga skadlig

verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet samt stadgar, att för

detta ändamål övervakning skall ske genom registrering av konkurrensbe-

gränsande överenskommelser och genom särskild undersökning. Denna verk­

samhet skall utövas genom en av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Den som

yrkesmässigt säljer förnödenhet eller driver annan rörelse av vissa i lagen

närmare angivna slag, är — dock först efter anmaning av övervakningsmyn­

digheten — skyldig att anmäla av honom ingånget eller eljest biträtt kar­

tellavtal eller annan liknande konkurrensbegränsande åtgärd, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden inom riket. I

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden (kartellfallet)

eller

inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken

sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en vä­

sentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet (monopolfallet).

Om skadlig verkan föreligger och denna är förorsakad av kartell- eller

monopolförhållanden, ankommer det på ombudsmannaämbetet för närings-

frihetsfrågor att taga initiativ till förhandling inför näringsfrihetsrådet.

Skulle ombudsmannen besluta att icke upptaga ett ärende till behandling

inför rådet, kan förhandling påkallas av enskild part. Näringsfrihetsrådets

uppgift är i första hand att avgöra, om konkurrensbegränsningen är skad­

lig eller ej. Därest rådet finner, att skadlig verkan föreligger, skall rådet

genom förhandling söka få konkurrensbegränsningen hävd eller modifierad.

Om detta misslyckas, har rådet icke några exekutiva befogenheter men skall

i fall av större vikt anmäla saken för Kungl. Maj:t.

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

IV. Tidigare förslag rörande prisregleringslagstiftningen

Frågan om priskontrollens bibehållande var under efterkrigsåren före­

mål för starka meningsmotsättningar.

Vid 1946 års riksdag framlades motionsvägen förslag om att den statliga

priskontrollen skulle bestå även sedan mera normala förhållanden inträtt

och därvid framför allt inriktas på monopolistiskt betingad prissättning.

Förslaget ax-visades dock av riksdagen, liksom fallet blev med framställ­

ningar från motionärer vid 1947 års riksdag om utredning av den statliga

priskontrollens framtid och fortsatta organisation. I sitt remissyttrande

över de senare motionerna sade sig priskontrollnämnden vara av den be­

stämda övertygelsen, att konkurrensen under normala förhållanden verka­

de som hårdare prisregulator och gåve effektivare resultat än vad som vore

möjligt för statlig priskontroll. Nämnden hävdade sålunda, att priskontrol­

len borde avvecklas i den mån en rikligare varuförsörjning skapade förut­

sättningar för en sådan konkurrens, att avvecklingen kunde ske utan risk

för prisutvecklingen. Andra lagutskottet uttalade i anslutning till samma

motioner, att priskontrollen under rådande akuta inflationsfara borde be­

stå och att frågan om priskontrollens eventuella framtida uppgifter därför

vore alltför tidigt väckt.

Vid 1949 års riksdag förekom motioner om avskaffande av den prisreg-

lerande verksamheten, varvid såsom motiv för yrkandet angavs, att något

behov av en dylik verksamhet icke längre förelåge. Å andra sidan hade då­

varande chefen för finansdepartementet i den för samma års riksdag fram­

lagda propositionen om förlängning av prisregleringslagen uttalat att en

av förutsättningarna för återvinnande av den samhällsekonomiska balan­

sen vore en fortsatt stabilisering av priserna och att en förutsättning härför

vore, att den statliga priskontrollen alltjämt upprättliölles. Vederbörande

16

skulle -visserligen ibland kunna mäta en fördel eller olägenhet av prisregle­

ring i ett visst begränsat avseende, om man verkställde synnerligen ingåen­

de utredningar, men den sammanfattande slutsatsen skulle ändå i så hög

grad få baseras på subjektiva bedömningar, att de gjorda mätningarna mås­

te tillmätas ringa betydelse.

Vid sin bedömning av frågan om det framtida behovet av priskontroll har

utredningen utgått från den grundinställningen, att en effektiv konkurrens

utgör den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Utredning­

en sammanfattar de resonemang, som ligger bakom denna slutsats, sålunda.

Med utgångspunkt från sina inkomstförhållanden, prisrelationerna mellan

olika nyttigheter och sin privata värderingsskala bestämmer varje konsu­

ment vad och hur mycket han skall köpa. Alla de enskilda uppfattningarna

sammansmältes till en total efterfrågan. Om denna vid rådande pris visar

sig vara större än utbudet, stiger priset, vilket stimulerar produktionen. Re­

dan förefintliga producenter finner det då lönande att producera mera, och

nya producenter lockas fram av vinstmöjligheterna. Om efterfrågan vid

gällande pris blir mindre än utbudet, uppkommer motsatt reaktion.

Den fria konkurrensens teori kan alltså sägas vara en teori för produk­

tionens automatiska anpassning efter efterfrågan. Systemet uppnår aldrig

jämvikt, men genom pris- och produktionsanpassningar synes det föreligga

en ständig strävan mot en dylik.

Om priserna, såsom teorin förutsätter, anpassas efter kostnaderna, kom­

mer alla val av producenter, distributörer och konsumenter att kunna ske

på mest ekonomiska sätt. Med priser och kostnader som ledning kan produ­

centen välja de mest ekonomiska produktionsmetoderna och de lämpligaste

distributionsvägarna. Alla inköps- och försäljningstransaktioner kan ske

på det mest ekonomiska sättet med hänsyn tagen till de sammanlagda kost­

naderna för säljare och köpare etc.

När produktionen måste minskas på ett område, faller vidare enligt teorin

först den minst effektiva produktionen bort. Detta frambringar en strävan

hos företagen att pressa ned kostnaderna för att därmed öka chanserna att

motstå konkurrensen från andra företag.

För att teorin om den fria konkurrensens ekonomiska verkningar skall

äga giltighet fordras emellertid, framhåller de sakkunniga, att två huvud­

förutsättningar är uppfyllda.

För det första kräves samhällsekonomisk balans. Rubbningar i denna

kan uppstå på olika sätt. Det mest markerade av dessa fall uppkommer

under krigsförhållanden med avspärrning från utlandet, då samhällseko­

nomin kännetecknas av en stark varubrist och tvånget att utnyttja den in­

hemska produktionsapparaten till en delvis ny produktionsinriktning. Ett

annat typfall utgör de i vissa lägen uppkommande våldsamma internationella

prisstegringarna på strategiskt viktiga råvaror, såsom t. ex. var fallet under

den s. k. Koreakrisen. De internationella prisstegringarna kan därvid för­

rycka den samhällsekonomiska balansen inom landet. Denna kan emeller­

tid även rubbas av orsaker, som är hänförliga till förhållanden inom landet.

En vinst- eller löneinflation eller bådadera kan uppstå under en överkon­

junktur med överfull sysselsättning.

För det andra förutsättes effektiva konkurrensförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 \7 år 1956

18

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

AU en priskontroll kan ha den nämnda effekten, innebär emellertid icke,

att detta gäller generellt eller att priskontroll i alla situationer är ett lämp­

ligt instrument för att åstadkomma densamma. Priskontrollens begränsning

ligger däri, att den verkar generellt över hela fältet och att den endast kan

åstadkomma en av de fördelar, som konsumenterna önskar uppnå i sina in­

köp, nämligen ett lägre pris. Med en rationell struktur avses emellertid icke

endast en struktur, som i ett visst avseende medför låga kostnader. Priset

måste även vägas mot de prestationer, konsumenterna får i form av kvali­

tet, service in. in., och det gäller sålunda att åstadkomma en avvägning.

Denna avvägning måste ge mycket olika resultat för skilda konsumentgrup­

per, framför allt vad beträffar konsumenter i olika inkomstklasser. I begrep­

pet rationell struktur ligger sålunda även en sådan differentiering av priser

och prestationer, att olika konsumentgrupper har möjlighet att välja mellan

olika kombinationer. Vidare måste hänsyn tagas till återverkningar icke

endast inom det led, som drabbas av priskontrollen, utan även i andra led,

främst i produktionen.------------------------------------------------------------------ — -—

Det är i och för sig tänkbart att minska riskerna för en felaktig använd­

ning av priskontrollen genom mycket ingående utredningar-, där man kart­

lägger alla förhållanden mellan priser, kostnader och prestationer i olika led,

så att man, när man företar ett prisreglerande ingrepp i strukturpåverkande

syfte, kan förutsätta, att strukturen blir mer rationell än förut. Sådana ut­

redningar är emellertid normalt synnerligen komplicerade och tidskrävande.

De är därigenom svåra att hantera för en priskontrollerande myndighet, som

skall bevaka större varuområden.

Även om de utredningstekniska svårigheterna kan lösas och man genom

priskontroll i ett visst fall kan uppnå en strukturrationaliserande effekt,

kvarstår dock den begränsningen, att man endast använder ett medel för att

åstadkomma rationalisering. Det är troligt, att man skulle kunna uppnå

ännu bättre resultat efter en allsidig utredning genom att direkt ingripa mot

de företeelser, som man eljest söker indirekt motverka genom priskontroll.

Även denna svaghet kan dock elimineras genom att man kombinerar pris­

kontroll med andra åtgärder, t. ex. med förhandlingar med berörda företa­

gare på grundval av allsidiga utredningar. Man har "emellertid därmed kom­

mit så långt från det huvudsakliga syftet med en priskontroll, att det kan

ifrågasättas, om administrationen härav kan infogas i den organisation, som

i övrigt erfordras för samhällets verksamhet på prisområdet.

Utredningen tar även upp frågan huruvida prisreglering kan befrämja

Iöretagens utvecklingstakt. När en hård och effektiv konkurrens råder, kan

enligt utredningens uppfattning en statlig priskontroll icke fylla någon upp­

gift ur denna synpunkt. Om konkurrensen icke är effektiv, kan förhållandet

vara annorlunda, ehuru så icke behöver vara fallet, eftersom företag även i

sådana fall ofta är utsatta för en betydande press. Denna kan uppträda på

tillgångssidan genom importkonkurrens eller konkurrens från substituerbara

produkter. Den kan även uppträda på efterfrågesidan i form av ändringar

av köparnas inköpsinriktning. Det är enligt utredningens uppfattning eu

mycket invecklad sak att avgöra, huruvida förhållandet mellan press och

vinster är det riktiga i ett speciellt fall. Vid bedömningen måste hänsyn även

tagas till den alternativa möjligheten att stimulera konkurrensen och däri­

genom undvika svårigheterna att utreda det enskilda fallet.

Utredningen behandlar även spörsmålet om priskontrollen såsom medel

20

Utredningen uttalar vidare, att priskontrollen kan ha verkat till förmån

för utländska konkurrenter i förhållande till svenska företag. Samtidigt kon­

stateras emellertid att intet sådant fall kunnat exemplifieras konkret.

Företagsenkäten har, anför utredningen, klart visat att det föreligger svå­

righeter att genomföra en rationell prisdifferentiering under priskontrollti-

den. Det har lämnats många exempel på att företag icke tillåtits genomföra

en differentiering utan fått vänta, till dess priskontrollen upphört. Utred­

ningen anser emellertid, att man icke får tillmäta dessa exempel alltför stor

betydelse vid en bedömning av framtida förhållanden. Det ligger visserligen

i priskontrollens natur, att den skapar en viss stelhet i priserna, men detta

behöver i och för sig icke förhindra en smidig övergång till ett differentierat

prissystem. Utredningen påpekar också, att ett priskontrollerande organ —

såsom förekommit ofta även under senare år — kan ta initiativet till en

rationell prisdifferentiering inom en bransch.

Utredningen berör slutligen priskontrollens inverkan på distributionens

struktur och framhåller hur valet mellan olika distributionsvägar (möjlighe­

ten av direktdistribution) kan påverkas av grossistmarginalernas avvägning.

De sakkunniga anser det otvetydigt, att det föreligger risk för snedvridning

men att det är mycket svårt att avgöra, huruvida den kan få någon prak­

tisk betydelse vid sidan av andra faktorer, som även medför risk för sam­

ma typ av snedvridning i ett läge, där priskontroll fyller någon funktion,

d. v. s. vid stark efterfrågan. Priskontroll kan enligt utredningen även med­

föra vissa risker för snedvridning i detaljhandelns struktur, nämligen i för­

hållandet mellan olika företagsformer i detaljhandeln.

Vid sin bedömning av frågan i vilka fall av avvikelser från effektiva kon­

kurrensförhållanden, som behov föreligger av statlig priskontroll, tager ut­

redningen först upp frågan om priskontrollens penningvärdevårdande bety­

delse. De sakkunniga har i sin analys härav och vid de därpå grundade över­

vägandena skilj t mellan tre olika fall. I det första belyses de faktorer, som

under krigstider erfarenhetsmässigt leder till knapphet, och vilka åtgärder

som i dylika fall är påkallade för att motverka prisstegringstendenser. I det

andra diskuteras priskontrollen i en situation med rådande internationell

varuknapphet på vissa viktiga produkter, som genom en därav betingad mar­

kant prisstegring via utrikeshandeln hotar att undergräva penningvärdet.

Såsom exempel på en sådan situation kan nämnas förhållandena under Ko­

reakrisen. I det tredje fallet slutligen behandlas en situation med en av

främst inhemska förhållanden betingad markant uppåtgående löne- och pris­

spiral. För korthetens skull har utredningen betecknat de tre fallen som

»krigsfallet», »Koreakrisfallet» och »inflation av inhemska orsaker».

Beträffande »krigsfallet» kommer utredningen till den slutsatsen

att man bör kunna tillgripa priskontroll såsom ett medel vid sidan av gene­

rellt verkande ekonomiskt politiska medel för att i största möjliga utsträck­

ning bibehålla samhällsekonomisk balans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

inhemska prisnivån, som en uppkommande stegring i import- eller export­

priserna eller i bådadera kan väntas få. I anslutning härtill anföres.

Den företagna analysen av den troliga utvecklingen i samband med en

mera markant höjning av import- eller exportprisnivån har enligt utred­

ningens åsikt klart påvisat behovet av åtgärder för att i största möjliga ut­

sträckning bekämpa hotet av en inflationistisk prisutveckling. Utredningen

vill härvid betona inte bara de allmänt samhällsskadliga verkningarna, som

en dylik utveckling kan väntas få för bl. a. produktion, sparande och vissa

befolkningsgruppers försörjning, utan också risken för att kostnadsnivån

inom landet förskjutes så mycket jämfört med andra länders, att det egna

landets konkurrenskraft gentemot utlandet allvarligt försämras med risk

för att den fulla sysselsättningen går förlorad, när prisutvecklingen — så­

som erfarenhetsmässigt händer efter en tid — stabiliseras eller vänder nedåt.

Att en statlig prisreglerande verksamhet i sådant fall kan verksamt bidra

till samhällsekonomisk stabilitet, framgår enligt utredningens uppfattning

klart av främst följande omständigheter.

1. Det är synnerligen svårt att uppnå en gynnsam effekt med allmänna

ekonomisk-politiska åtgärder i en inflatorisk press av typ Koreakris. För

att dessa skall verka dämpande, måste de insättas mycket snabbt och med

en våldsam kraft. I inledningsskedet av en sådan kris är emellertid prissteg­

ringarna begränsade till vissa varugrupper, vilka, även om de har stor be­

tydelse i det senare förloppet, endast berör en ringa del av näringslivet. De

allmänna ekonomisk-politiska åtgärderna drabbar emellertid hela närings­

livet, och man löper därför risken att åstadkomma icke avsedda svårigheter

i andra sektorer av näringslivet. Även om de generellt verkande medlen

måste övervägas och användas vid lämpliga tidpunkter, förefaller det där­

för icke troligt, att man enbart med dylika medel — även med hänsyn tagen

till alla dess verkningar — kan hindra de internationella prisstegringarna

att slå igenom.

2. I de flesta fall kan efter en tids prishöjningar en tendens till prisfall

väntas. Har man under prisstegringsperioden genom priskontroll kunnat

dämpa den horisontella prisstegringseffekten, d. v. s. de prisstegringar, som

åtminstone till en början är en konsekvens av en stegring i import- eller

exportpriserna på samma eller liknande varor, finns gott hopp om att de

inflationistiska dragen i utvecklingen inte bara fördröjs utan även förhind­

ras att slå igenom. En fördröjning av prisstegringarna kan nämligen vän­

tas medföra, att löntagarnas krav på ökade löner som kompensation för

fördyrade levnadskostnader blir mindre än vad som skulle ha varit fallet,

om den horisontella prisstegringseffekten fritt fått göra sig gällande. Av det­

ta följer, att även den allmänna kostnadsnivån för produktion och konsum­

tion får en lugnare utveckling, vilket kan vara av största betydelse för be­

varandet av landets konkurrenskraft gentemot utlandet, särskilt om priser­

na där senare börjar falla.

3. En begränsning av prisstegringarna är enligt utredningens åsikt av

största betydelse med hänsyn även till faran för att den kumulativt upp­

åtgående pris- och lönespiralen fortsätter även efter det att uppgången i

export- och importpriserna upphört. Som tidigare framhållits, kan det för­

väntas, att en återgång till de före den ursprungliga prishöjningen gällande

inkomstrelationerna för olika bransch- och löntagarkategorier kommer att

eftersträvas. Eftersom lönerna är mycket trögrörliga nedåt, kan en dylik

strävan väntas medföra svåra inflationspåfrestningar, om inkomstutveck­

lingen under prisstegringsperioden varit olikartad för skilda kategorier.

²²

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

23

Vad beträffar »inflation av inhemska orsaker» har utred­

ningen kommit till den slutsatsen, att prisreglering i regel icke bör tillgri­

pas i ett sådant fall. Begränsade prisstegringar bör i de flesta fall kunna

bemästras med användande av andra medel än priskontroll. Utredningen

anser sig emellertid icke kunna bortse från möjligheten av att de inflato­

riska krafterna även i ett sådant fall kan tänkas göra sig gällande med en

sådan kraft, att de icke kan behärskas med generellt verkande medel, och

att en statlig priskontroll då skulle kunna bidraga till att återställa den sam­

hällsekonomiska balansen. Utredningen påpekar särskilt den psykologiska

betydelse, som enbart möjligheten att införa priskontroll kan få på både

företagarnas och löntagarnas handlande. Det kan därför i en dylik situation

bli naturligt för statsmakterna att använda priskontroll såsom ett instru­

ment i strävandena att skydda penningvärdet.

De sakkunniga anför, att, även utan att krigsfall eller sådana okontroller­

bara förhållanden som Koreakrisfallet förekommer, stor risk kan föreligga

för att den samhällsekonomiska balansen rubbas. Att så kan vara fallet, får

ses mot bakgrunden av den av samhället klart uttalade målsättningen om

bevarandet av den fulla sysselsättningen, vilken tid efter annan visat sig in­

nebära stora risker för en inflationistisk prisutveckling. Utredningen utveck­

lar närmare sin syn på denna inflationsrisk.

I ett samhälle med bestående full sysselsättning har man anledning att

räkna med att en stark benägenhet till ökad efterfrågan på varor och tjäns­

ter gör sig gällande från alla sektorer inom samhällsekonomin. Den allmänt

höga efterfrågan gör det troligt, att varje enskild företagare i största möj­

liga utsträckning strävar efter att öka sitt företags produktion, eftersom

han under rådande förhållanden i regel icke behöver riskera att ej finna

avsättning för sina varor. Denna strävan till ökad produktion medför en hög

investeringsbenägenhet och en ökad efterfrågan på material och arbetskraft.

Om en viss arbetslöshet och någon outnyttjad produktionskapacitet finnes,

är det möjligt att till en tid täcka företagens ökade efterfrågan genom att

taga dessa produktionsreserver i anspråk. Redan innan den fulla sysselsätt­

ningen av arbetskraft och produktionskapacitet nåtts, kan dock pa vissa om­

råden »flaskhalsar» väntas uppkomma i form av brist på bl. a. yrkesutbil-

dad arbetskraft och visst material. Ökningen av tillgången på varor och

tjänster sker nämligen i regel betydligt saktare än efterfrågeökningen. Här­

av följer en viss risk för prishöjningar, samtidigt som de anställda kommer

i ett mycket gott förhandlingsläge vid lönediskussionerna. I det rådande

goda avsättningsläget kommer företagarna helt naturligt att ogärna gå till

kostsamma konflikter i lönefrågor, eftersom de har goda möjligheter att

kompensera kostnadsökningarna genom prishöjningar. Dessa prishöjningar,

vilka kan väntas bli allmänna, då full sysselsättning uppnåtts, leder till yt­

terligare lönekrav. På sådant sätt utbildas en inflationistisk löne- och pris­

spiral.

Utredningen framhåller att de inflationistiska krafterna i vissa situatio­

ner kan bli så starka, att de allmänna ekonomisk-politiska medlen ej blir

tillräckliga för att säkra penningvärdet. Särskilt gäller detta, om den sam­

hällsekonomiska balansen redan rubbats och ett efterfrågeöverskolt utbildat

sig. Men även utan att den allmänna balansen mera påtagligt rubbats, inne­

Kungl. Mnj.ts proposition nr H7 år 1956

24

bär den fulla sysselsättningen enligt utredningen, att löntagarorganisatio­

nerna får en stark ställning och möjlighet att genomdriva lönekrav, som

kanske går utöver det förefintliga utrymmet. De sakkunniga anför.

Arbetsgivarnas motstånd är svagare, då kostnaderna för en konflikt på

arbetsmarknaden ter sig avskräckande för företagarna jämfört med de vins­

ter, de skulle uppnå i ett läge, där man räknar med att kunna ta ut löne­

ökningarna i form av prisstegringar. Visserligen har man anledning att räk­

na med att insikten om de ogynnsamma verkningarna av alltför långtgå­

ende lönestegringar är utbredd och att löntagarorganisationerna är med-

vetna om de samhällsekonomiska samband, i vilka lönefrågorna utgör ett

viktigt led. Utvecklingen är emellertid ofta splittrad. Särskilt goda vinster

och betydande lönestegringar på vissa områden tenderar att åstadkomma

krav på lönehöjningar också på andra områden. Även det förhållandet, att

en löntagargrupp anser sig vara en låglönegrupp, kan framkalla betydande

krav på löneökningar. Den dynamik, som därigenom utlöses, kan medföra

sammanlagda lönehöjningar, som måste föranleda prisstegringar, vilka ånyo

leder till krav på höjda löner.

Utredningen har ställt frågan, huruvida priskontroll i sådana fall kan

verksamt bidraga till att återställa den samhällsekonomiska balansen, om

denna rubbats, eller eljest förhindra uppkomsten av en uppdrivning växelvis

av löner och priser på angivet sätt. De sakkunniga anför härvid, att löne­

ökningarna i vissa fall måste slå igenom i högre priser. Åtgärder måste ock­

så i första hand insättas för att återställa balansen i samhällsekonomin. Ut­

redningen är emellertid av den uppfattningen att, om det nämnda läget in­

träffat och en inflationistisk löne- och prisspiral är under full utveckling,

en priskontroll kan verksamt bidraga till att stabilisera prisnivån. Detta sker

enligt utredningens uppfattning dels genom priskontrollens direkta verkan

på prisnivån, dels genom den psykologiska effekt som priskontrollen får på

lörväntningarna om den framtida prisutvecklingen och därmed både på lön­

tagarnas och företagarnas handlande.

Utredningen har visserligen konstaterat, att man genom en priskontroll

icke kan hindra lönehöjningarna att slå igenom i form av höjda priser, men

däiemot kan man enligt dess uppfattning hindra en därutöver på kort sikt

ej kostnadsmässigt betingad ytterligare höjning orsakad av en förväntan

om att de höjda lönerna även skall medge en ökad efterfrågan. De sakkun-

mga betonar dock, att man här icke kan göra något generellt uttalande.

På många områden har företagarna icke ens möjlighet att kompensera löne­

ökningarna genom ökade priser, på andra anser man sig kunna kompen­

sera löneökningarna men ej mera. Det kan även förekomma, att man ökar

sin vinstnivå i samband med de nödvändiga prishöjningarna.

Den trämsta verkan av priskontroll anser utredningen vara av psykolo­

gisk art. Denna verkan kan enligt utredningens åsikt mycket väl tänkas

uppnås redan genom att möjlighet finns att ingripa med priskontroll. Före­

komsten av priskontroll dämpar fruktan för och förväntningarna om fort­

satt prisuppgång. Detta verkar i sin tur dämpande på löntagarorganisatio­

nernas krav, konsumenternas konsumtionsbenägenhet och företagarnas in-

Kungl. Maj.ts proposition nr U-7 år 1956

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utredningen övergår härefter till att kritiskt granska 1946 och 1953 års

lagar om konkurrensbegränsning i näringslivet. Med hänsyn till att chefen

för handelsdepartementet kommer att upptaga utredningens förslag i före­

varande del, torde det vara tillfyllest att här endast i korthet redovisa de

sakkunnigas synpunkter och innebörden av deras ståndpunktstagande.

Vad först gäller 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrens­

begränsning erinrar utredningen om att näringsfrihetsrådets förhandlings­

möjlighet är begränsad till vissa typer av konkurrensbegränsningar, medan

andra faller utanför lagen.

Det kan gentemot 1953 års lag hävdas, anför de sakkunniga, att dess ef­

fektivitet är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den över­

vakande myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogenhet

men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täcker

alla typer av konkurrensbegränsningar.

Vad den första principiella invändningen beträffar, anser utredningen, att

lagen verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida den­

na svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför

med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande

avseende.

Den punkt, på vilken utredningen gjort ett undantag, rör det fallet, att

den skadliga verkningen av konkurrensbegränsningen ligger däri, att ett

pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna och rättelse icke kan

nås genom förhandling. Samtidigt som utredningen deklarerat, att det icke

är möjligt att bygga upp ett system av »skäliga priser», anser utredningen,

att man efter ett slopande av den allmänna priskontrollen måste ha kvar

en möjlighet att ingripa i särskilda fall. Medan det icke går att avgöra, vad

som är ett skäligt pris, är det dock fullt möjligt att avgöra, när ett pris är

uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister i konkurrensen.

Kan konkurrens därvid icke åstadkommas förhandlingsvägen, kvarstår som

enda tänkbara åtgärd att fastställa ett högsta pris för förnödenheten eller

tjänsten i fråga.

Vad den andra principiella invändningen beträffar, alltså att lagen icke

medger förhandlingsrätt i fråga om alla konkurrensbegränsningar, som kan

vara samhällsskadliga, anser utredningen däremot, att den korta tillämp-

ningstiden för 1953 års lag icke utgör något argument mot en effektivise-

ring. Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen,

att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegränsning­

ar uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda företa­

gare. På detta område har man för närvarande priskontroll såsom ett in­

strument att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av

1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa pris­

kontrollinstrumentet.

Utvidgningen av 1953 års lag till att avse alla former av konkurrensbe-

gränsande företeelser innebär vidgade möjligheter att ingripa mot monopo-

28

lag förutsätter. Verksamheten skall enligt förslaget förläggas till ett nyin­

rättat organ, förslagsvis benämnt statens pris- och kartellbijrå.

Det nya organet skall enligt förslaget ha till uppgift att dels följa och

analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen, dels bedriva

konsumentupplysning i prisfrågor, dels övervaka konkurrensbegränsningar

inom näringslivet genom registrering av konkurrensbegränsande överens­

kommelser och genom särskilda undersökningar, dels ock utföra sådana

undersökningar, som näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för

näringsfrihetsfrågor finner nödvändiga för sin verksamhet. För att dessa

uPP§ifter skall kunna lösas, fordras bl. a. vissa ändringar i den lagstiftning,

som reglerar uppgiftsskyldigheten för företagare in. m.

Beträffande ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och närings­

frihetsrådet föreslås vissa utökningar i personellt avseende.

En följd av utredningens förslag blir, att den verksamhet upphör, som nu

bedrivs inom PKN, inom kommerskollegii monopolutredningsbyrå och inom

avdelningen för analys av pris- och marknadsförhållanden på kommerskol­

legii statistiska byrå.

Vad härefter gäller 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegräns­

ning i näringslivet föreslår utredningen, att denna ersättes av en ny lag, för­

slagsvis benämnd lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens­

förhållanden. I sak innebär den nya lagstiftningen i huvudsak att de äldre

bestämmelserna ■— med hänsyn till den föreslagna utvidgade tillsyns- och

undersökningsverksamhet som kommer att åvila pris- och kartellbyrån —

utbygges med dels föreskrifter om skyldighet för yrkesutövare att lämna

uppgifter om tillämpade priser samt om förhållanden, som kan inverka på

bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter, kostnader och vinster i rörel­

sen, dels ock stadgande om skyldighet att för undersökning av frågor, som

rör prisbildningen, förete handelsböcker m. m. samt att lämna erforderliga

uppgifter.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om prisreglering av bostads-

upplåtelser i hotell- och pensionatrörelse. De sakkunniga, vilka erinrar om

att gällande prisregleringslag är tillämplig på sådan rörelse, som omfat­

tar minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, förklarar att de med

hänsyn till de särskilda förhållandena på området icke anser sig kunna för­

orda ett frisläppande av prisbildningen i fråga om sådan uthyrning. Det

framhålles, att hotell- och pensionatbranschen företer särdrag bl. a. i det

hänseendet, att konkurrensförhållandena betydligt avviker från motsvarande

förhållanden inom produktionen och handeln. Utredningen anser att vid

ett genomförande av utredningens förslag det därför torde vara ofrånkom­

ligt, att hyresregleringslagen bringas i tillämpning å dylik uthyrning.

Vad gäller tidpunkten för genomförandet av utredningens förslag har ut­

redningen tänkt sig ett ikraftträdande den 1 juli 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i7 år 1956

rationellt och effektivt arbetande näringsliv. Emellertid anser förbundet att

det kan anföras åtskilliga exempel på att konkurrensen väl kan vara fri,

effektiv och hård men ändock icke få till följd lägsta möjliga priser, vilket

för konsumenterna är ett kriterium på att den kan anses tillfredsställande.

Dagens oerhört rika och svåröverskådliga varumarknad ger enligt förbun­

dets åsikt en företagare möjlighet att konkurrera i många andra former än

genom priskonkurrens, former som i själva verket oftare har en tendens att

driva upp kostnaderna och därmed priserna. Förbundet vill icke dölja sin

uppfattning att det i åtskilliga avseenden vore till fördel att för ingripan­

den vid rubbningar i den samhällsekonomiska balansen ha en permanent

samhällelig prisreglering. Erfarenheten icke minst under hösten 1955 pekar

enligt förbundets mening ganska klart i denna riktning. Visar det sig emel­

lertid att enhälligheten inom utredningen kring förslaget om beredskapslag-

stiftningen kommer att få en motsvarighet vid den slutgiltiga behandlingen i

riksdagen, kan förbundet för sin del acceptera detta som en kompromiss-

lösning.

Statens priskontrollnämnd accepterar i princip grundsatsen om den effek­

tiva konkurrensen som den verksammaste prisregulatorn men betonar att

den direkta prisregleringen kan slopas endast under vissa förutsättningar.

För det första skall från näringslivets sida ådagaläggas en verklig vilja

till effektiv konkurrens. För det andra måste skapas samhälleliga organ

med uppgift att stimulera och underlätta konkurrensen genom att undan­

röja hinder för densamma och för det tredje bör verkningarna av konkur­

rensen kunna mätas. Dessutom bör möjligheter finnas till ingripanden från

det allmännas sida i prisreglerande syfte då så påkallas av oskälig pris­

sättning. Nämnden vill icke avvisa utsikterna att förhandlingsvägen nå goda

resultat men kan icke blunda för svårigheterna, att i ett så komplicerat och

genomorganiserat samhälle som vårt åstadkomma effektiva konkurrensför­

hållanden.

Utredningens uppfattning att effektiv konkurrens är den ur

samhällets synpunkt bästa prisregulatorn understrykes

å andra sidan i flertalet yttranden från företagarhåll och delas även av de

flesta övriga remissinstanserna. Innebörden av begreppet effektiv konkur­

rens skärskådas närmare i ett par yttranden.

Sveriges industriförbund anser sålunda att detta begrepp av utredning­

en definieras så snävt, att en sådan konkurrens som utredningen synes åsyf­

ta knappast existerar på många varuområden och icke heller kan anses efter­

strävansvärd i det moderna samhället. Utredningens bestämningar känne­

tecknar enligt förbundets åsikt snarast den fria konkurrensen enligt den eko­

nomiska liberalismens teori men kan icke utan vidare identifieras med veder­

tagna krav på effektiv konkurrens i nutidens ekonomiska samhälle. Avvikel­

ser från den fria konkurrensen behöver sålunda icke innebära att konkurren­

sen ej fyller rimliga krav på effektivitet. Liknande synpunkter framföres

av Sveriges köpmannaförbund samt av Kcmisk-tekniska och livsmedelsfabri-

kanters förening som tillägger att ett visst mått av samverkan — med den

32

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

att de svenska men ej de utländska företagens kalkyler blir föremål för

granskning. Vidare framhåller förbundet att de ämbetsmän, som verkar

inom prismyndigheten lätt får för stor makt, och att ärendenas handlägg­

ning kan förlora i objektivitet genom att ett flertal viktiga funktioner — ut­

redande, förhörsledande, åklagande och dömande — kommer att åvila en

och samma myndighet. Ytterligare anför förbundet att erfarenheten visat

att priskontrollens ingripande mot en viss varugrupp i ett stort sortiment

varor lätt kan skada en hel branschs rykte och därmed sänka dess försälj­

ningssiffror. Allmänheten uppfattar ej tillräckligt tydligt att ingreppet blott

gäller en viss vara utan tror att priskontrollen ingripit mot hela branschen

och reagerar med köpinotstånd.

Jämväl utredningens uttalanden om behovet av en allmänt

konkurrensbefrämjande politik från statens sida betonas

starkt från företagarhåll. Svenska bankföreningen framhåller att man sär­

skilt bör undvika att genom regleringar och andra ingripanden av liknande

slag eller genom beskattningens höjd och utformning försvåra startandet av

nya företag och genomförandet av nya idéer. — Sveriges grossistförbund an­

ser att statsmakterna i detta avseende i hög grad försummat att ta hänsyn

till den fria konkurrensens krav. Om utvecklingshämmande regleringar av­

skaffas, ett rimligare skattesystem införes och en med generellt verkande

penningpolitiska och andra medel bedriven ekonomisk politik föres, som

skapar jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, då skapas enligt förbun­

dets mening också ett ekonomiskt klimat som vida effektivare än någon

lagstiftning framtvingar en produktivitetshöjande konkurrens. —- Länssty­

relsen i Kronobergs lön anför liknande synpunkter.

Beträffande behovet av prisreglering vid krig eller

krigsfara är remissinstanserna med ett undantag eniga med utredning­

en. Undantaget utgöres av länsstyrelsen i Älvsborgs län som avstyrker pris­

reglering vid krigsfara. Länsstyrelsen utgår därvid från att prisregleringen

icke avses införd i annat syfte än att söka hindra en inhemsk inflation och

att den ej heller avser åtgärder i syfte att hålla exportpriserna nere. I ett

sådant läge anser länsstyrelsen det troligast att man söker åstadkomma en

prisutjämning genom subventionering av importen, helt eller delvis bekos­

tad av en avgift på exporten. Härför skulle fordras en lagstiftning som kan

göras avsevärt effektivare och smidigare än de föreslagna stadgandena.

Övriga instanser som yttrat sig i frågan anser prisreglering behövlig icke

blott vid krig utan även vid krigsfara. Ståndpunkten motiveras från före-

tagarsidan, exempelvis av Sveriges industriförbund, med att det i så fall

är fråga om ett led i en statlig tvångshushållning, där icke blott företagare

utan även andra grupper i samhället får bringa offer i det gemensammas

intresse. Industriförbundet tillägger att en inflationistisk prisutveckling

även i sådant fall bäst bekämpas genom allmänt verkande medel men att

priskontrollen kan utgöra ett betydelsefullt komplement till dylika åtgär­

der. Prisregleringen bör dock enligt förbundets åsikt begränsas till att mot­

verka spekulativa prisstegringar som icke motsvaras av kostnadshöjningar.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

betänkligheter — intagits i förfogande- och ransoneringslagarna anser för­

bundet sig icke kunna motsätta sig förslaget på denna punkt. En förutsätt­

ning är dock att såsom riktlinjer för lagens tillämplighet i motiven uttryck­

ligen anges att förordnandet får komma till användning först om generellt

verkande medel visar sig icke tillfyllest för att bemästra en inflation samt

att regleringen skall avvecklas så snart förutsättningar för dess införande

icke längre är för handen.

Även Stockholms handelskammare anser sig icke böra motsätta sig för­

slaget med hänsyn till att förutsättningarna för tillämpning av prisregle­

ringslagen av många skäl bör vara desamma som beträffande förfogande-

och ransoneringslagarna

Även Svenska bankföreningen finner förslaget om prisreglering på grund

av internationella prisstegringar tveksamt. Skånes handelskammare, som ej

vill motsätta sig förslaget i denna del, pekar på nödvändigheten att pris­

regleringen i ett dylikt läge handhaves med mycket stor varsamhet. För

den händelse priserna genom regleringen hålles tillbaka på den inhemska

marknaden, medan utlandspriserna obehindrat stiger, är det nämligen risk

för att importörerna icke vågar täcka in sina behov på utlandsmarknaderna

utan väntar därmed till den senare tidpunkt, då de är absolut nödsakade

att verkställa sina inköp. I den mån utlandspriserna under mellantiden yt­

terligare stigit har prisregleringen indirekt medverkat till att folkhushållet

måst betala ett högre pris för varorna i fråga än som eljest varit fallet,

varjämte den bidragit till att den erforderliga påfyllningen av varulagren

utifrån stoppats, vilket kan bli ytterst olyckligt ur beredskapssynpunkt.

Tjänstemännens centralorganisation anser å andra sidan att det är nöd­

vändigt att möjlighet finns att sätta lagen i tillämpning i en sådan situa­

tion. Samma ståndpunkt intar, som tidigare torde ha framgått, Landsorga­

nisationen i Sverige.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför som motivering för sitt avstyrkande

— utom att det torde bli svårt att fastslå när de angivna förutsättningarna

för prisregleringens ikraftsättande föreligger — att internationella kriser

i allmänhet medför mera successiva prisstegringar under en längre tids­

period, varvid återverkningarna på den inhemska prisnivån till en början

är relativt små. Också vid Koreakrisen kom den allvarligaste pressen på

den inhemska prisnivån först i samband med att världsprisstegringarna

slog igenom på våra exportvaror, vilket skedde vid en betydligt senare tid­

punkt än prisstegringen för importvarorna. En dylik prisstegring på export­

varorna är i vissa avseenden ännu farligare än prisstegringar på importva­

ror, då exportprisernas höjning medför helt andra möjligheter för lönehöj­

ningar inom landet och därav följande prisstegringar för inhemska pro­

dukter. Ur inflationssynpunkt kan denna prisstegring vara betydligt far­

ligare än prisstegringarna på importerade varor eftersom sistnämnda pris­

stegringar kan försvinna i samband med sänkta importpriser medan det

är avsevärt svårare att eliminera sådana prishöjningar som skapat förut­

sättningar för och även medfört inhemska lönestegringar. Länsstyrelsen fin­

36

Såsom i ett senare sammanhang skall beröras, göres i åtskilliga yttranden

uttalanden om att riksdagen bör medverka vid förordnande om lagens till-

lämpning i ett läge, där inflation av inhemska orsaker hotar.

Kommers kollegium (generaldirektören och en ledamot), som tillstyrker

förslaget, anser det ej sällan svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, huru­

vida orsakerna till en allmän prisstegring är att hänföra helt till inhemska

eller utländska förhållanden. Erfarenheterna under det senaste årtiondet

ger enligt kollegium närmast belägg för att den yttersta grunden till en

prisstegring kan vara att finna utomlands, även om den omedelbara anled­

ningen är att hänföra till inhemska förhållanden. Det synes därför kolle­

gium föga ändamålsenligt att låta avgörandet av frågan, om lagen skall få

sättas i kraft eller ej, vara beroende på så osäkra bedömanden som om or­

saken till en väntad prisstegring är förhållandena inom landet eller utom

landet. Dessutom känner kollegium sig ej helt övertygat om att inhemska

förhållanden icke bör under sådana omständigheter föranleda prisingripan­

den av det slag varom här är fråga. Tillräckliga skäl att i fråga om lagens

tillämplighet skilja mellan prisstegringar av utländska och inhemska orsa­

ker föreligger därför icke enligt kollegii mening.

Övcrståthållarämbetet förklarar sig icke ha något att erinra mot att pris­

regleringslagen skall kunna träda i tillämpning jämväl vid inflationspå-

frestningar, som har sin grund i inhemska förhållanden, men utgår från

att avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas endast i undantagsfall.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser visserligen att frågan, om infla-

tionspåfrestningar som har sin grund i inhemska förhållanden skall kun­

na motivera ett införande av prisreglering, kan förefalla diskutabel. I all­

mänhet torde sådana inflationstendenser böra bemästras med generellt ver­

kande finans- och penningpolitiska medel. Länsstyrelsen ansluter sig dock

till uppfattningen att möjlighet att tillgripa prisreglering bör finnas i de

lägen, då omedelbara åtgärder i prisdämpande syfte är av nöden men man

icke hinner avvakta verkningarna av andra åtgärder. Länsstyrelsen fram­

håller särskilt den stora psykologiska betydelse som ligger i möjligheten

att ingripa med prisreglering för att påverka företagarnas och löntagarnas

dispositioner.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig, under åberopande sär­

skilt av de psykologiska faktorerna, icke ha något att erinra mot förslaget

i denna del.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor uttalar att det för kon­

sumenterna givetvis kan te sig betänkligt att helt avhända statsmakten

möjligheten att utnyttja prisreglering vid sidan av mera generellt verkande

medel för att motverka prisstegringar. När konsumentrepresentanterna i ut­

redningen helt anslutit sig till tanken att man normalt skall lita till kon­

kurrensen som verksam prisregulator, synes det därför ämbetet realistiskt

att såsom en återförsäkring i ett handlingsprogram för motverkande av

inflation inrymma även möjlighet att genomföra prisreglering vid fara för

allvarlig stegring av det allmänna prisläget vare sig denna beror av utländska

Kungl. Maj.ts proposition nr 1£7 år 1956

38

Kungl. Maj.ts proposition nr i il år 1956

återhållsamhet eftersom prisregleringen till sist kommer att skipa rättvisa

dem emellan. Företagarna kan vidare finna med sina intressen förenligt

att hålla en något för hög prisnivå för att ha prutmån, då prisregleringen

träder i tillämpning. Rådet anser vidare att priskontroll i krislägen som

betingas uteslutande av inhemska förhållanden är en på det hela taget lika

ingripande åtgärd som förfogande och ransonering och att sålunda också

principiella skäl kan åberopas mot förslaget att här gå längre än i förfo­

gande- och ransoneringslagarna. Slutligen anför rådet att statsmakterna

genom att avstå från en beredskapslag på prisregleringsområdet, tillämplig

vid inflationsrisk av inhemska orsaker, kan på det mest otvetydiga sätt ge

uttryck åt sin avsikt att med generellt verkande medel skydda penning­

värdet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utvecklingen under efterkrigsti­

den torde visa att man ej får knyta alltför stora förhoppningar till en lag­

stiftning om prisreglering vid risker för inflation av inhemska orsaker.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar uppfattningen att prisreglering

är ett så vittgående ingrepp i det ekonomiska livet att det knappast är be­

fogat behandla den på annat sätt än förfogande och ransonering. Skulle

prisreglering anses nödvändig av orsaker som inträffat inom riket, bör en­

ligt länsstyrelsens uppfattning det vanliga lagstiftningsförfarandet komma

till användning. Vad utredningen anfört om den psykologiska betydelse

som möjligheten att införa prisreglering skulle kunna få på företagarnas

och löntagarnas handlande är enligt länsstyrelsens uppfattning icke till­

räckligt bärande.

De synpunkter som anförts av de avstyrkande myndigheterna återkom­

mer i viss utsträckning även i företagarorganisationernas yttranden. Sve­

riges grossistförbund anför sålunda bl. a. såsom skäl mot förslaget att det

innebär ett klart avsteg från den för förfogande- och ransoneringslagarna

gällande principen att ingripanden skall ske endast på grund av utrikes

händelse. Förbundet anser vidare att de betänkligheter, som förbundet ut­

talat i fråga om prisreglering vid internationella prisstegringar, gör sig gäl­

lande med särskild styrka, när bedömandena måste göras med utgångs­

punkt från helt interna svenska förhållanden. Risken för att lagstiftningen

på grund av i sak ovidkommande politiska skäl och utanför den ram ut­

redningen åsyftat bringas i tillämpning även i ett läge, då en sådan åtgärd

icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig, anser förbundet vara betydande

i detta fall. Frestelsen att vid en befarad rubbning av den samhällsekono­

miska balansen tillgripa prisreglering i stället för penningpolitiska medel

och andra generellt verkande åtgärder kan också ligga alltför nära till hands.

Av dessa skäl anser sig förbundet icke kunna biträda förslaget i denna

del.

Sveriges köpmannaförbund erinrar om att förfogande- och ransonerings­

lagarna icke kan sättas i tillämpning på grund av tilldragelser som hänför

sig uteslutande till vårt land, samt att detta vid lagarnas tillkomst moti­

verades med att det i sådana fall ofta rörde sig om situationer som vore

40

process väl kommit i gång, är möjligheten att hejda den genom prisregle­

ring enligt föreningens uppfattning mycket begränsad även om man tar

steget fullt ut och låter regleringen gälla även arbetslönerna.

Svenska sparbanksföreningen hävdar att hittillsvarande erfarenheter inga­

lunda ger vid handen att prisreglering vid en av inhemska orsaker be­

tingad inflationsfara är ett tjänligt medel att skydda penningvärdet. För­

eningen anser att den psykologiska effekten av bestämmelsen kan ifråga­

sättas. Föreningen avstyrker förslaget i denna del.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anser att erfarenheten närmast ger vid

handen att en väntad prisreglering utlöser prisstegringar. Bolaget anser

att det ej finns fog att ge prisregleringslagen en vidare tillämpning än för­

fogande- och ransoneringslagarna.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening framhåller att de

av prisregleringen följande konsekvenserna för svenska företag som kon­

kurrera med importerade varor blir särskilt påtagliga om prisreglering in­

föres vid risk för inflation av enbart inhemska orsaker. Föreningen anser

att den psykologiska effekten av den föreslagna bestämmelsen kan beräk­

nas bli ogynnsam såväl i fråga om företagare och löntagare, varvid för­

eningen nämner företagare som använder råvaror med snabbt varierande

priser som med avseende å statsmakterna. Föreningen avstyrker förslaget.

Även Svensk industriförening anser att frestelsen att tillgripa prisregle­

ring i stället för generellt verkande medel kan bli för stor om möjlighet finns

att sätta lagen i tillämpning vid inflation av enbart inhemska orsaker. För­

eningen yttrar att bittra erfarenheter visar att en införd prisreglering icke

kommer att bli avskaffad i brådrasket. Föreningen motsätter sig förslaget

i denna del.

Sveriges hotell- och restaurantförbund kan icke ansluta sig till förslaget

i denna del. Eftersom den fulla sysselsättningens politik medför en infla­

tionsrisk, som utredningen anser vara permanent, är det enligt förbundets

mening icke konsekvent att beteckna den situation då fara föreligger för

inflation av inhemska orsaker som extraordinär. Förbundet uttalar farhå­

gor för att förslaget i denna del innebär att lagens karaktär av beredskaps­

lag går förlorad.

Stockholms handelskammare, som avstyrker att lagen skall kunna sättas

i kraft vid inflationsfara av inhemska orsaker, uttalar att utredningen för­

bigått den principiellt betydelsefulla frågan om priskontrollens oförenlig­

het med vedertagna grundsatser om näringsfrihet och avtalsfrihet. Kamma­

ren anser att prisreglering icke är något tjänligt instrument mot sådana

inflatoriska tendenser som beror på den inom landet förda ekonomiska po­

litiken och tillägger att den psykologiska betydelse, som möjligheten att

införa prisreglering ansetts ha, tillmätts alltför stor betydelse. Enligt kam­

marens uppiattning skulle prisreglering -— om sådan vore sakligt moti­

verad i förevarande fall — utan svårighet kunna vidtagas på grund av

en allmän lag, som stiftades då faran för inflation uppkomme. Den före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956

42

att priskontrollen göres tillämplig i situationer, som uppkommit uteslu­

tande av inhemska orsaker.

Sveriges lantbruksförbund anser att en sådan vinst- och löneinflation,

som föranledes uteslutande av händelser inom landet, är mindre trolig, enär

den på grund av sambandet med världsmarknaden torde ebba ut redan på

ett tidigt stadium. En sådan självförvållad inflation bör enligt förbundets

mening förebyggas eller bekämpas genom en effektiv och målmedveten eko­

nomisk politik och ej genom prisreglering. Det föreligger ej heller anled­

ning till brådska i sådant fall. Frågan om åtgärder bör därför enligt för­

bundets mening behandlas genom att riksdagen får ta ställning i varje sär­

skilt fall.

Frågan om förhållandet mellan allmän prisreglering

och prisregleringarna på jordbrukets område behand­

las av Sveriges lantbruksförbund, som erinrar om att regleringen av jord­

brukspriserna genom beslut av 1955 års riksdag utformats så att de in­

hemska priserna tillätes svänga mellan vissa prisgränser utan att bli före­

mål lör statliga ingripanden. En konsekvens härav blir enligt förbundets

mening att prisreglering ej får tillgripas för att hejda en prisstegring som

håller sig under den övre gränsen. De priser förbundet åsyftar är partipri­

serna. Prisregleringen i fråga om jordbrukspriserna måste alltså begränsa

sig till förädlings- och handelsmarginalerna i följande led.

Riksförbundet landsbygdens folk framför samma synpunkter.

Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter

en utvidgning av 1953 års lag godtages med eller utan reserva­

tioner av samtliga hörda myndigheter utom länsstyrelserna i Älvsborgs och

Värmlands län. Förslaget härom tillstyrkes vidare av löntagarorganisatio­

nerna, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Inköpscen-

tralernas aktiebolag ICA, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbyg­

dens folk och Svensk industriförening. Från företagarhåll uttalas mer eller

mindre starka betänkligheter mot de föreslagna utvidgningarna av konkur-

rensbegränsningslagstiftningen.

Det övervägande antalet företagarorganisationer har intagit en direkt

avstyrkande hållning. Av handelskamrarna har alla utom en förklarat sig

avstyrka utvidgningen. Även Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisan­

de till utredningens förslag i denna del.

Landsorganisationen i Sverige uttalar att avskaffande av prisregleringen

under mera normala förhållanden självfallet förutsätter att samhällets över­

vakning av och ingrepp mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar

sker med snabbhet och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för

närvarande ej vara fallet.

Sveriges grossistförbund anser däremot att något reellt samband mellan

ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot

konkurrensbegränsning i själva verket ej finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1956

u

tankegång anser kollegium kunna invändas att konsumenten visserligen

känner priset men att han icke vet efter vilka grunder detta beräknats och

därför icke heller kan avgöra om priset är skäligt. Enligt kollegii mening

är det dock ej troligt att konsumentupplysningen skulle nämnvärt bidraga

till att för den enskilde konsumenten klargöra de invecklade problemen på

prisområdet. Kommerskollegium vill på grund av det anförda ifrågasätta

behovet av en direkt konsumentupplysning i prisfrågor. Allmänhetens be­

hov av upplysning kan i stället som nu tillgodoses genom de särskilda un­

dersökningar som utföres på området.

Sveriges industriförbund vitsordar visserligen att varumarknadens utök­

ning kan bereda vissa svårigheter för konsumenter att orientera sig om

marknadens möjligheter. Men därför är det enligt förbundets mening inga­

lunda säkert att konsumentupplysning i statlig regi skulle vara det enda

eller ens det bästa medlet att hjälpa konsumenterna till bättre prismed­

vetande. Konsumenternas eget omdöme och självverksamhet bör icke under­

skattas, åtminstone icke när det gäller vanliga varuslag. Förbundet anser

det också kunna betvivlas att konsumenterna mera allmänt skall ha tid

att ta del av upplysningsmaterialet. Prisupplysningarna bör enligt utred­

ningen kompletteras med uppgift om prestationen. För att bedöma presta­

tionen måste man, anför förbundet, emellertid merendels veta en rad olika

saker: betalningsvillkor, service, garanti etc. och icke minst kvalitetsegen­

skaperna hos den ifrågakommande varan. Upplysningsverksamheten anses

vidare skola omfatta icke blott priser utan även marginalsättningen, intäk­

ter, kostnader, vinster m. m. Förbundet finner det svårt att inse att dylika

upplysningar skulle vara till någon nämnvärd nytta för allmänheten. För­

bundet anser det osannolikt att allmänheten skulle visa större intresse för

dessa invecklade frågor. Det anförda torde enligt förbundets uppfattning

visa att spörsmålet om konsumentupplysning i prisfrågor är otillräckligt

utrett.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anför liknande synpunkter och till­

lägger att i den mån företagen utredning på något område ger vid handen

att fri konkurrens ej föreligger, bör enligt bolagets mening upplysning

därom bibringas konsumenterna. Dessutom utvecklar bolaget ytterligare

synpunkter på upplysning om marginaler, intäkter, kostnader, vinster o. d.

Bolaget anser att det i regel torde vara av föga intresse varför en säljare hål­

ler lägre pris än en annan. Det väsentliga torde vara att han gör det. Detta

förhållande lärer säljaren vid fri konkurrens icke underlåta att ge till känna.

Priskännedom och prismedvetande är sålunda en följd av effektiv kon­

kurrens.

Jämväl Stockholms handelskammare anser att upplysningar om margi­

nalsättning, intäkter, kostnader, vinster o. d. saknar värde för konsumen­

terna. Kammaren befarar att lättfattliga kommunikéer om verkställda un­

dersökningar kan skapa vanföreställningar och alltså vara ägnade att skär­

pa i stället för att överbrygga motsättningarna mellan konsumenter och

företagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

45

Smålands och Blekinge handelskammare ställer frågan vilka priser kon­

sumenterna skall upplysas om. De fasta bruttopriserna är ju förbjudna och

riktpriserna är inga fasta priser.

Svenska bankföreningen finner det osäkert i vad mån det över huvud är

möjligt att med framgång bedriva konsumentupplysning. I vart fall är en­

ligt föreningens åsikt uppgifter om marginaler och priser därvid av mindre

intresse än undersökningar angående relationer mellan pris och kvalitet

och jämförelser med varupriser i utlandet.

Sambandet mellan priskännedom och varukännedom framhålles även av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges köpmannaför­

bund, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening, Inköpscentra-

lernas aktiebolag ICA, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Stock­

holms handelskammare samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

ICA-bolaget och köpmannaförbundet anser även att utredningen icke tillräck­

ligt klargjort spörsmålet om konsumentupplysningen.

Förslaget rörande inhämtande av uppgifter om priser,

marginaler, kostnader in. m. behandlas tämligen knapphändigt

i yttrandena. Det synes dock icke möta mera allvarligt motstånd. Kommers-

kollegium ansluter sig till grundtanken i förslaget och länsstyrelsen i Väster­

norrlands län förklarar sig dela utredningens uppfattning i denna del. Sve­

riges industriförbund har i princip ingen erinran mot förslaget att ett stat­

ligt organ skall följa och analysera den inhemska och internationella prisut­

vecklingen men anser att verksamheten borde kunna begränsas till att i

första hand omfatta de områden som är föremål för konkurrensbegränsning

i en eller annan form. Länsstyrelsen i Värmlands län ställer sig synnerligen

tveksam till förslaget. Svenska grossistförbundet anser att behov av ifråga­

varande uppgifter förekommer endast då verklig anledning finns att befara

att skadlig prissättning föreligger. Uppgifter bör då inhämtas endast för

att möjliggöra en analys av eventuella konkurrensbegränsningar. Förbundet

citerar vidare vissa uttalanden av grosshandelns utredningsinstitut, i vilka

vanskligheterna vid prisanalyser framhäves. Svenska bankföreningen anser

att frågan fått för stora proportioner och Svensk industriförening hävdar,

att denna s. k. prisövervakning icke tjänar något praktiskt ändamål i en fri

marknad där den fria konkurrensen stimuleras bl. a. genom lagstiftningsåt­

gärder och praktiskt taget hela världsmarknaden får utöva sitt tryck på

prisbildningen.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA uttalar som sin åsikt att så snart anled­

ning föreligger till antagande att inom något område av näringslivet fri

konkurrens icke råder, skall utredning företagas om pris- och marknads­

förhållanden. Om det därvid befinnes befogat att verkställa speciella pris­

analyser, bör utredningarna utvidgas till att avse även sådana. Syftet med

åtgärderna bör vara att utröna om några ur allmän synpunkt skadliga verk­

ningar kan påvisas. För detta erfordras emellertid enligt bolagets åsikt icke

någon allmän och fortlöpande prisregistrering. Det torde vara tillräckligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 är 1956

46

med stickprovsundersökningar. Bolaget anser att sådan prisregistrering ej

heller är påkallad för konsumentupplysningen, vilken enligt bolagets mening

bör taga sikte på varukännedom och upplysning om konkurrensbegräns­

ningar.

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation sy­

nes utgå från att den i denna del föreslagna verksamheten skall komma till

stånd.

Utredningens uttalanden rörande prisbildningen i fråga om

hotell- och pensionatrum har berörts av statens hyresråd och

Stockholms handelskammare.

Hgresrådet erinrar om att rådet i yttrande över hyresregleringskommitténs

betänkande om hyresregleringens avveckling m. m. tillstyrkt kommitténs

förslag att helt upphäva hyresregleringslagens tillämplighet beträffande bo-

stadsupplåtelse i hotell- och pensionatrörelse. Rådet framhåller att hyres­

regleringslagens bestämmelser om nedsättning av hyra och om uppsägnings-

skydd icke är lämpade för tillfälliga upplåtelser till resande i hotell och

pensionat. Enligt 6 § hyresregleringslagen kan nedsättning ske av hyra för

bostad, som uthyres i möblerat skick, under förutsättning att hyran är avse­

värt högre än omständigheterna föranleder. Dylikt beslut ingriper i gäl­

lande hyresavtal men äger ej utan vidare tillämpning å nytt avtal. Visserligen

kan hyresnämnd föreskriva att lägenheten skall vara underkastad den för

omöblerade lägenheter gällande regleringen, men denna är föga ägnad att

tillämpas på hotellrum som uthyres till resande. Uppenbart är vidare att

bestämmelserna om uppsägningsskydd icke kan användas vid tillfällig ut­

hyrning till resande. Hyresrådet uttalar på grund av det anförda som sin

mening att kontroll på prisbildningen vid uthyrning av rum till resande i

hotell och pensionat icke kan utövas med stöd av hyresregleringslagen.

Stockholms handelskammare finner utredningens ståndpunktstagande i

frågan svårförståeligt. Den brist på hotell- och pensionatrum som föreligger

beror enligt kammarens uppfattning i icke ringa grad på statsmakternas åt­

gärder i fråga om pris-, hyres- och byggnadsreglering. Den enda möjligheten

att snabbt ernå en förbättring av läget är att snarast möjligt häva regle­

ringarna och ge möjlighet för branschen att i frihet anpassa sig efter utveck­

lingen. Kammaren tillägger att de prisstegringar som eventuellt kan komma

att inträda på ifrågavarande lokaler om prisregleringen hävs saknar sam­

hällsekonomisk betydelse. Hänsyn bör tas till att tillgången på dylika rum

i icke ringa utsträckning kompletteras med enskilda uthyrningsrum.

Frågan om tidpunkten för förslagets genomförande

upptages till behandling av kommerskollegium och Landsorganisationen i

Sverige.

Kommerskollegium ifrågasätter om icke genomförandet av den nya ord­

ningen lämpligen kan uppskjutas ett år. Som skäl hänvisar kollegium till

den korta tid som står till buds, därest frågan skulle underställas vårens

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

48

melser registreras i kartellregistret och blir därmed i princip offentliga. In­

till den 1 januari 1956 har 1 617 avtal registrerats, av vilka 579 eller 36 pro­

cent vid samma tidpunkt upphört att gälla. Dessutom kan enligt lagen sär­

skild undersökning äga rum till utrönande av förekomsten av konkurrens­

begränsning inom viss verksamhet. Vid sådan undersökning är företagaren

skyldig att lämna nödiga uppgifter.

Verksamheten enligt prisregleringslagen handhaves av statens priskon-

irollnämnd. Förhandling enligt 1953 års lag sker inför näringsfrihetsrådet,

där talan å det allmännas vägnar föres av ombudsmannen för näringsfri-

hetslrågor. Uppgifterna enligt 1946 års lag tillkommer huvudsakligen kom-

merskollegii monopolutredningsbyrå.

1947 års prisregleringslag utgör i stort sett endast en överarbetning av den

prisregleringslagstiftning, som gällde under andra världskriget samt de förs­

ta åren däretter och som tillkommit i huvudsak för att ge statsmakterna möj­

lighet att bemästra de genom krigstidens varuknapphet uppkomna tenden­

serna till prisstegringar. Lagen är icke av permanent karaktär. Den gällde

ursprungligen blott ett år och har sedan varje år förlängts för ett år åt

gången, senast till och med den 30 juni 1956. Enligt sin ordalydelse är la­

gen avsedd att tillämpas blott vid krig eller krigsfara eller eljest under utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden. Av det sagda framgår att skäl

föreligger för en omprövning av behovet av bestämmelser på förevarande

område och den lämpliga utformningen av sådana eventuella bestämmel­

ser. En utredning angående behovet av fortsatt statlig priskontroll och om

grunderna för eventuellt erforderlig priskontrollerande verksamhet har nu­

mera också verkställts av 1954 års priskontrollutredning. Utredningen har

i samband därmed även behandlat frågan om statens verksamhet i syfte att

befrämja konkurrensen inom näringslivet.

Utredningen föreslår, att prisreglering icke skall förekomma under nor­

mala tider utan tillgripas endast i extraordinära situationer, d. v. s. vid krig

och krigsfara samt eljest vid betydande fara för inflatoriska rubbningar i

den samhällsekonomiska balansen. Sådana rubbningar kan vållas av inter­

nationella prisstegringar såsom vid den s. k. Koreakrisen hösten 1950—våren

1952. Vid en dylik kris bör enligt utredningen prisreglering kunna använ­

das som ett medel vid sidan av generellt verkande åtgärder i syfte att bevara

den samhällsekonomiska balansen. En inflation av inhemska orsaker bör en­

ligt utredningens mening i första hand bekämpas med andra medel. De in­

flatoriska krafterna kan dock tänkas bli så starka att de generella medlen

blir otillräckliga. Med hänsyn särskilt till den psykologiska betydelse som

prisreglering kan få för både företagares och löntagares handlande anser ut­

redningen, att dylik reglering i ett sådant läge kan bidra till den samhälls­

ekonomiska balansen. Redan möjligheten att kunna införa prisreglering kan

enligt utredningen vara tillräcklig. Utredningen förordar därför att möjlig­

het att tillgripa prisreglering skall finnas även vid fara för inflation av in­

hemska orsaker. Utredningen föreslår en allmän prisregleringslag i form av

en beredskapslag, avsedd att sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller

bereda möjlighet till prisreglering i övriga nyss angivna fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

50

Kungl. Mcij:ts proposition nr 147 år 1956

Slutligen finner utredningen att samhällets administrativa resurser på

området bör samordnas och stärkas. Utredningen, vars förslag innebär att

priskontrollnämndens verksamhet skall upphöra, föreslår därför ett nytt

organ, förslagsvis kallat statens pris- och kartellbyrå, som skall överta

monopolutredningsbyråns hittillsvarande verksamhet samt handha den pris-

övervakande och konsumentupplysande verksamheten. Även viss personell

förstärkning av näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för närings-

frihetsfrågor föreslås.

Den nya ordningen föreslås av utredningen träda i kraft den 1 juli 1956.

Förslagets huvudlinje, d. v. s. att prisreglering skall ske blott i extraor­

dinära lägen och att statens verksamhet under normala förhållanden skall

begränsas till konkurrensbefrämjande åtgärder, godtages av remissinstan­

serna. Från löntagarhåll framhålles dock att förslagets genomförande krä­

ver en intensifiering av den konkurrensbefrämjande verksamheten. Även för

egen del finner jag att avgörande för frågan om samhället kan avstå från

direkt prisreglering under normala tider är samhällets möjligheter att på

annat sätt effektivt verka för sund prisbildning.

En ytterligare förutsättning för att avstå från prisreglering eller möjlighet

därtill under mer normala tider måste anses vara att en beredskapslagstift-

ning erbjuder möjlighet till snabba ingripanden när ett tillspetsat läge upp­

kommit eller hotar. I detta avseende knyter sig intresset främst till frågan

om förutsättningarna för att prisreglering skall

kunna tillgripas. Full enighet råder om att prisreglering skall få äga

rum om riket kommer i krig, och utredningens förslag om möjlighet att

reglera priserna, då landet råkar i krigsfara, har ej heller mött starkare in­

vändningar. Erfarenheterna från andra världskriget visar också enligt min

uppfattning klart på nödvändigheten av att lagen avser sådana lägen. Något

kraftigare invändningar reses mot utredningens förslag att prisreglering

skall kunna införas även vid internationella prisstegringar. Man bestrider

dock i allmänhet icke att prisreglering i ett dylikt läge kan vara erforderlig

för att förhindra prisstegringar och spekulation, i varje fall under den första

tiden innan allmänt verkande finans- och penningpolitiska medel hinner nå

sin fulla verkan. Invändningarna går i stället ut på att prisstegringarna icke

sätter in med större snabbhet än att det är möjligt att i varje speciellt fall

genom särskild lagstiftning införa prisreglering. För egen del tvekar jag ej

om att prisreglering även vid inflationsrisk till följd av internationella pris­

stegringar kan behövas som en komplettering till de finans- och penning­

politiska medlen. Vidare är jag mot bakgrunden av erfarenheterna från

efterkrigstiden av den bestämda uppfattningen att man därvid måste ha

möjlighet att med stöd av en beredskapslagstiftning ingripa med den snabb­

het, som den av utredningen förordade lagstiftningen ger.

Utredningens förslag att samma möjlighet skall finnas vid risk för infla­

tion av inhemska orsaker är däremot föremål för skilda meningar. Medan

löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget härom, avstyrkes eller kri­

tiseras det främst av företagarnas företrädare. De hörda myndigheterna har

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

min mening ej bärande. Jag anser därför att principiella skäl icke bör hindra

att en beredskapslagstiftning ger möjlighet att föreskriva prisreglering till

skydd för penningvärdet även om hotet mot detta är av rent inhemsk grund.

Av vad jag sålunda anfört framgår att jag anser en förutsättning för

att ej vidare bibehålla prisreglering i normala tider vara införandet av en

prisregleringslag av beredskapskaraktär, som ger möjlighet att reglera pri­

serna vid krig och krigsfara samt vid risk för inflation vare sig denna be­

ror av internationella eller inhemska förhållanden. I vissa yttranden utta­

lade farhågor för att förslaget skall medföra risk för att prisreglering till-

gripes i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel

ger mig anledning framhålla att prisreglering självfallet icke skall införas

annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen

nödvändigt. I anslutning till vad Sveriges lantbruksförbund uttalat vill jag

framhålla, att enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, som

håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av statsmakterna i samband

med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas som grund för en

tillämpning av prisregleringslagen.

Såsom förut anförts måste förslaget om prisregleringens slopande för

normala förhållanden bedömas även mot bakgrund av samhällets konkur-

rensbefrämjande verksamhet.

Förslaget innebär i denna del till en början att de avvikelser från den

effektiva konkurrensen som har sin grund i bristande priskännedom och

prismedvetande hos konsumenterna skall motverkas genom konsument­

upplysning i prisfrågor från samhällets sida. I vissa remissytt­

randen ifrågasättes emellertid värdet av en sådan i statlig regi bedriven

verksamhet.

För egen del anser jag emellertid att eu dylik verksamhet från statens

sida, rätt bedriven, bör kunna bliva av stort värde för konsumenterna. Pris­

regleringen kan undvaras endast om konkurrensen blir tillräckligt effektiv.

Som utredningen belyst förutsätter detta bl. a. att konsumenterna sättes i

stånd att utnyttja sin köpkraft på det för dem förmånligaste sättet. Varu­

marknaden är emellertid så rikhaltig och svåröverskådlig och prisbildnings-

frågorna så invecklade att detta icke gärna kan ske utan särskilda hjälp­

medel. Med hänsyn till konkurrensens betydelse för den allmänna prisnivån

och för utvecklingen inom samhället är det uppenbarligen en angelägen stat­

lig uppgift att tillse att dylika hjälpmedel finnes. En viss konsumentupp­

lysning i statlig regi förekommer redan nu, bl. a. genom priskontrollnämn-

dens presskommunikéer. Såvitt kan bedömas har denna verksamhet en icke

obetydlig verkan i fråga om allmänhetens priskännedom och prismedvetan­

de. En utvidgning av den konsumentupplysande verksamheten från statens

sida är därför enligt min mening i hög grad önskvärd.

En förutsättning för att den konsumentupplysande verksamheten skall

kunna bedrivas på önskvärt sätt är att samhällsorganen får tillräckliga möj­

ligheter följa prisutvecklingen och omständigheterna vid prissättningen.

Detta är också ett villkor för att samhället skall kunna utöva en effektiv

prisövervakning, en verksamhet som nu bedrives av priskontroll-

54

en på prissättningen när det gäller upplåtelser av hotell- och pensionatrum.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, är för närvarande

prisregleringslagen i viss utsträckning tillämplig på sådana upplåtelser. Ut­

redningen har förklarat sig icke vara beredd frisläppa prisbildningen i fråga

om den uthyrning, som nu omfattas av prisreglering, och uttalat att hyres­

regleringslagen bör bringas i tillämpning å dylik uthyrning vid upphävan­

det av prisregleringslagen. Frågan huruvida hyresregleringslagen i fortsätt­

ningen skall omfatta nu ifrågavarande bostadsupplåtelser torde komma att

avgöras i samband med ställningstagandet till hyresregleringskommitténs

förslag om avveckling av hyresregleringen. Oavsett vilken ståndpunkt, som

därvid kan komma att tagas, kan det enligt min mening icke komma i fråga

att för ett så begränsat område som hotell- och pensionatrörelse bibehålla

den nu gällande ordningen för prisreglering.

Godtages vad jag i det föregående förordat angående en prisregleringslag

av beredskapskaraktär m. in., aktualiserar detta vissa frågor av organisato­

risk art. Dessa kommer att senare denna dag anmälas av chefen för han­

delsdepartementet. Organisationsändringarna torde, efter vad jag inhämtat,

icke utan betydande svårigheter kunna genomföras vid tidigare tidpunkt än

årsskiftet 1956/57. Med hänsyn härtill bör med den nya lagstiftningens

ikraftträdande anstå till den 1 januari 1957. Detta leder i sin tur till att den

nuvarande prisregleringslagens giltighetstid, vilken som förut nämnts ut­

går vid halvårsskiftet 1956, bör förlängas till utgången av innevarande år. VI.

VI. Utformningen av en allmän prisregleringslag

-4*

Förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen

Utredningen

De sakkunniga erinrar om hur man nyligen i allmänna förfogandelagen

den 26 maj 1954 och allmänna ransoneringslagen samma dag gått till väga

när det gällt att närmare angiva de krisförhållanden, under vilka lagstift­

ningen bör träda i tillämpning. Enligt 1954 års lagstiftning i dessa ämnen

gäller följande.

a) Kommer riket i krig, träder de särskilda stadgandena i allmänna för­

fogandelagen och allmänna ransoneringslagen omedelbart i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Kungl. Maj:t senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skall tillämpas, dock att vad nu sagts ej skall gälla om bestämmel­

serna alltjämt skall äga tillämpning på grund av förordnande enligt b) eller

c) här nedan.

b) Vid krigsfara, vari riket befinner sig, kan Kungl. Maj :t förordna att

stadgandena i nyssnämnda lagar skall äga tillämpning. Sådant förordnande

skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riks­

dagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir

förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av

riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnan­

det upphävas av Kungl. Maj :t senast före nästkommande rilcsdagssessions

avslutande.

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

56

väntad allmän prishöjning. I stället måste man inrikta sig på att söka när­

mare beskriva den omfattning, som den inträdda eller befarade prisstegring­

en skall ha, för att beredskapslagstiftningen skall få sättas i tillämpning.

En viss begränsning av lagstiftningens tillämpningsområde kan, utan att

man äventyrar dess effektivitet, uppnås genom att krav uppställes på att

det skall vara fråga om en företeelse, som påverkar det allmänna prisläget.

En bestämmelse med sådant innehåll får den konsekvensen, att beredskaps­

lagstiftningen icke kan sättas i kraft enbart på grund av en omständighet,

s?.1?1 hlott påverkar prisläget inom en mindre del av marknaden, såvida pris­

höjningarna icke kan förmodas komma att sprida sig till övriga delar av

denna.

Emellertid är det icke tillräckligt att begränsa beredskapsfallet endast på

detta sätt. En tendens till prisstegringar bör icke få föranleda, att bered­

skapslagstiftningen sättes i tillämpning blott av den anledningen, att pris­

stegringen förväntas beröra ett stort område. Hänsyn måste givetvis också

tagas till prishöjningens storlek. Visserligen är det av lätt insedda skäl icke

lämpligt att i lagen angiva något visst procenttal, till vilket prisstegringen

skall uppgå, eller att söka på annat motsvarande sätt ge kravet en matema­

tiskt exakt utformning. Man torde få nöja sig med att helt allmänt angiva,

att prisstegringen skall vara av sådan storlek, att den även av detta skäl

är att bedöma såsom allvarlig. Mot en sådan avfattning av lagtexten kan

givetvis invändas, att uttrycket är tänjbart och möjligen kan tänkas med-

giva att lagstiftningen sättes i tillämpning även i ett läge, då en sådan åt­

gärd icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig. I stort sett synes emellertid

uttrycket täcka vad som åsyftas, nämligen att det skall vara fråga om ett

påtagligt krisläge och att en direkt priskontroll sålunda icke är avsedd att

ingå som ett normalt led i statsmakternas ekonomiska politik. Anledning

torde icke föreligga till antagande att Kungl. Maj:t skulle fastslå förhan-

denvaron av ett krisläge enbart för att därmed nå ett allmänpolitiskt mål.

Med hänsyn till svårigheterna att i detalj förutse de framtida händelser,

som kan föranleda behov av den tilltänkta lagstiftningen, synes knappast

lämpligt att ge tillämpningsområdet en snävare avgränsning än nu sagts.

I anslutning till detta resonemang framhåller utredningen — under hän­

visning till sin tidigare uttalade uppfattning — att en lagstiftning av föreva­

rande slag bör kunna sättas i tillämpning även om behovet av priskontroll

är att söka uteslutande i händelse, som inträffat inom riket.

Behovet av att i vissa fall kunna snabbt ingripa mot hotande prishöj-

ningstendenser bör enligt utredningen medföra, att beredskapslagstiftningen

om prisreglering också i ett annat hänseende får något annan utformning än

förebilderna i nyssnämnda två beredskapslagar. Enligt dessa kan ett ingri­

pande, som icke föranledes av krig eller krigsfara, ej vidtagas av Kungl.

Maj :t utan riksdagens samtycke. Beträffande ingripanden i prisreglerande

syfte skulle en motsvarande ordning kunna föranleda ett ödesdigert dröjs­

mål med de behövliga åtgärderna. De intressen, som talar för att varje pris­

ingripande blir föremål för kontroll genom riksdagen, torde enligt de sak­

kunniga fa anses tillgodosedda, om i den tilltänkta lagen intages en bestäm­

melse rörande skyldighet för Kungl. Maj :t att inom viss tid underställa frå­

gan riksdagens prövning.

Den tilltänkta lagstiftningen bör enligt utredningens mening — liksom all­

Iiungl. Mnj:ts proposition nr H7 år 1956

58

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1956

den sedvanliga ordningen för stiftande av lag alltför tidsödande. Närings-

frihetsrådet anser det naturligt att formerna för lagens ikraftsättande i detta

fall överensstämmer med reglerna i förfogande- och ransoneringslagarna

för motsvarande fall. Enligt rådets mening behöver några skadeverkningar

knappast befaras, om avgörandet uppskjutes tills riksdagen sagt sitt ord.

Även grossist-, köpmanna- och industriförbunden hänvisar till förfogande-

och ransoneringslagarna. De anser att det ej kan med fog göras gällande att

ett skyndsamt ingripande är mera påkallat i fråga om prisregleringen än

när det gäller förfogande eller ransonering. Köpmannaförbundet tillägger

att med den föreslagna övervakningen av prisutvecklingen måste möjlighe­

ter föreligga att i god tid upptäcka hotande situationer på prisområdet.

Ståndpunkten att riksdagens samtycke skall erfordras för lagens ikraft­

sättande vid »Koreafallet» delas även av Svenska försäljnings- och reklam-

förbundet samt Stockholms handelskammare.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation säger sig endast med

största tveksamhet kunna acceptera förslaget om lagens ikraftsättande i

»Koreafallet». Organisationen anser att man kan förutsätta att andra till

buds stående medel användes innan lagen sättes i kraft. Organisationen

avstyrker bestämt förslaget att Kungl. Maj :t skall vid inflation av inhemska

orsaker kunna sätta lagen i kraft utan riksdagens hörande. Det är enligt

organisationens åsikt icke förenligt med grundprinciperna för den svenska

samhällskonstruktionen med dess maktfördelning mellan Kungl. Maj :t och

riksdagen att riksdagens beslutanderätt åsidosättes annat än i extrema un­

dantagsfall. Sådant fall föreligger ej vid inflationsrisk av inhemska orsa­

ker. En inhemsk inflationstendens är enligt organisationens uppfattning

en långsamt framväxande företeelse som icke fordrar att lagstiftningen sät­

tes i kraft »över en natt».

Samma inställning till förslaget om formerna för lagens tillämplighet vid

inflation av inhemska orsaker intages av länsstyrelsen i Kronobergs län,

Svenska sparbanksföreningen och Svensk industriförening. Länsstyrelsen

anför att införande av prisreglering under fredsförhållanden är en så bety­

delsefull åtgärd att den bör beslutas av båda statsmakterna. Det föreslagna

nya organet kan vid behov omvandlas till en priskontrollnämnd, varför be­

slutet snabbt kan genomföras. Några praktiska hinder för riksdagens med­

verkan anser länsstyrelsen knappast behöva uppstå, eftersom riksdagsses-

sion numera pågår under större delen av året.

Priskontrollnämnden behandlar vissa andra spörsmål. Nämnden biträder

förslaget att det skall föreligga fara för stegring av det allmänna prisläget

för att lagen skall få sättas i kraft. Vidare anser nämnden att situationen bör

vara sådan att man kan befara prisstegringar av den storleksordningen att

de kan medföra rubbningar av den samhällsekonomiska balansen. I anled­

ning av vissa uttalanden i betänkandet framhåller nämnden att det för att

lagen skall kunna sättas i tillämpning icke erfordras att prisstegring redan

skall ha skett. Nämnden förordar att uppgifterna att handha detaljerna i

prisregleringsverksamheten skall i likhet med vad som är fallet enligt gäl­

lande lag kunna delegeras till underordnade myndigheter.

60

Att på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de sistnämnda beredskaps-

1 allen bjuder betydande svårigheter och det torde vara omöjligt att uppnå

en formulering, om vars tolkning icke olika meningar inom vissa gränser

kan råda. Det naturligaste torde vara att såsom utredningen gjort söka en

formel, som uttrycker lagens allmänna syfte. Att i författningen försöka

närmare angiva de faktorer, t. ex. varuknapphet, vilkas prisstegrande verkan

lagen avser att bryta, lär knappast låta sig göra. I allt fall torde, vilken me­

tod man än väljer, gränsdragningen för lagens användningsområde bli vansk­

lig. Mot den formulering, varom de sakkunniga enats, kan alltså visserligen

invändas att dess allmänna ordalag kan tänkas lämna visst utrymme för

olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl. Maj:t rätt att

besluta prisreglering. Å andra sidan anser jag att en snävare avgränsning

icke är lämplig. Enligt min mening torde av de sakkunnigas avfattning av

lagtexten det väsentliga tillräckligt tydligt framgå, nämligen att prisregle­

ring vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt kris­

läge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring.

Det torde icke böra ifrågakomma att nu — såsom ifrågasatts av en re­

missinstans göra några uttalanden om vilka varor eller varugrupper som

i ett givet fall bör beröras av prisreglering. Självfallet är emellertid, att

prisreglerande åtgärder icke får givas större omfattning eller göras mera

ingripande än som nödvändigtvis betingas av den föreliggande situationen.

Ett flertal remissinstanser har mer eller mindre starkt uttalat sig för att

prisreglering i andra fall än vid krig eller krigsfara icke skall kunna infö­

ras med mindre riksdagen lämnat sitt samtycke. Särskilt har dessa uttalan­

den gällt det fall, där prisingripanden finnes nödvändiga i ett krisläge, vars

grund är att söka inom riket.

Jag har redan tidigare framhållit betydelsen av att Kungl. Maj :t i nu ifrå­

gavarande beredskapsfall kan förfoga över prisreglerande åtgärder, och jag

underströk därvid vikten av att erforderliga prisingripanden kan verkstäl­

las med snabbhet. En ordning, som förutsätter att riksdagens samtycke först

inhämtas innan ingripande kan ske, skulle — såsom ock utredningen anför

— kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål med behövliga åtgärder. En så­

dan omgång synes även vara ägnad att minska den psykologiska verkan,

som, enligt vad jag tidigare anfört, kan väntas följa av möjligheten att i vis­

sa lägen snabbt ingripa med prisreglering. De sakkunnigas förslag att för­

ordnande om prisreglering inom en månad eller, där riksdagssession icke

pågår, inom en månad från början av nästkommande session skall under­

ställas riksdagen torde fullt tillfredsställande tillgodose intresset av att riks­

dagen får tillfälle att pröva ett meddelat förordnande om prisreglering. Jag

vin tillägga, att om den av utredningen enhälligt förordade anordningen

godtages, detta givetvis inte hindrar Kungl. Maj :t att inhämta riksdagens

medgivande redan innan prisreglerande åtgärder vidtages. Det kan förut­

sättas, att så kommer att ske när förhållandena medgiver det. I detta sam­

manhang må ännu en gång understrykas, att jag anser prisreglering i freds­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

61

tid utgöra endast ett komplement till de generella ekonomisk-politiska med­

len, och att prisingripanden av denna art bör ske endast när det finnes ound­

gängligen nödvändigt.

B. Prisregleringslagens omfattning

Utredningen

De sakkunniga erinrar om att de nyttigheter som enligt nuvax-ande pris­

regleringslag kan underkastas ingripanden i prisreglerande syfte är av två

slag, nämligen förnödenheter och tjänster. Därjämte ges vissa komplette­

rande bestämmelser, som något utvidgar dessa begrepp utöver det innehåll,

de torde äga i det allmänna språkbruket. Utredningen föreslår, att de nya

lagbestämmelserna i det väsentliga utformas efter mönster av de nu gäl­

lande.

Utredningen diskuterar huruvida icke i lagens tillämpningsområde bör

göras den inskränkningen, att ingripanden i prisreglerande syfte begränsas

till sådana förnödenheter och tjänster, som är av betydelse för befolkningen

eller produktionen. Det kan ju, anför de sakkunniga, knappast sägas vara

något vitalt intresse att förhindra prisförhöjningar å varor och tjänster,

vilka icke föres i marknaden i sådan omfattning, att prissättningen kan sä­

gas påverka den allmänna prisnivån, och vilka icke heller fyller någon vik­

tigare funktion i folkhushållet. I ett läge, då brist råder på viktiga varor,

inträffar emellertid ofta förskjutningar i fråga om de olika varugrupper­

nas inbördes betydelse, och det kan exempelvis hända, att en förut obeak­

tad vara får avsevärd betydelse såsom ersättning för en annan mera svåråt­

komlig artikel. I sådana situationer, då den tilltänkta lagstiftningen kan

tänkas träda i funktion, är det därför mycket svårt att draga någon gräns

mellan varor som har och varor som icke har betydelse ur allmän synpunkt.

Vidare kan man enligt utredningen förmoda, att en lagstadgad begräns­

ning av den prisreglerande verksamheten till att avse blott vissa varugrup­

per kan komma att hos både producenter och distributörer öka intresset för

de icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla

varorna, och därigenom leda till en snedvridning av det ekonomiska livet.

Starka skäl talar således mot att befogenheten för Kungl. Maj:t att förord­

na om prisreglering begränsas att avse endast mera betydelsefulla varor.

Skälen för att uppställa en dylik begränsning försvagas dessutom av att möj­

ligheten att införa prisreglering enligt vad nyss föreslagits skall föreligga

blott i vissa klart avgränsade situationer. Utredningen föreslår därför, att

de nuvarande reglerna bibehålies även i detta hänseende.

Remissyttrandena

Förslaget om beredskapslagstiftningens omfattning har under remissbe­

handlingen icke föranlett annat yttrande än att Svenska företagares riks­

förbund förklarar sig instämma i utredningens uppfattning att lagens till-

62

lämpningsområde ej skall begränsas till tjänster och varor som är av bety­

delse för befolkningen eller produktionen. Föreningen framhåller särskilt

den uppenbara risken för intrikata tolknings- och tillämpningsproblem, om

man intar motsatt ståndpunkt.

Försäkringsinspektionen framhåller att försäkringsrörelsen i många av­

seenden har en speciell prägel och att försäkringsbolagens prissättning re­

dan under normala tider är föremål för statlig kontroll. För livförsäkring­

ens del, anför inspektionen, leder en inflationistisk inkomststegring hos all­

mänheten vanligen till högre medelförsäkringssummor i det nytecknade be­

ståndet och därmed också till ökad tillgång för bolagen på medel för bestri­

dande av de stigande förvaltningskostnaderna. För det gamla beståndets del

sker icke motsvarande ökning av medel. Inflationen skapar därför ett starkt

tvång till rationalisering. Varje förändring i premiegrunderna skall god­

kännas av Kungl. Maj :t eller inspektionen. Uppkommande överskott skall

enligt grunder, som fastställes av Kungl. Maj :t eller inspektionen, återbäras

till de försäkrade. Inspektionen utövar tillsyn över omkostnadernas utveck­

ling. Med hänsyn till det anförda finner inspektionen det svårt att se hur

för livförsäkringsväsendets del en speciell prisregleringsmakt skulle kunna

ge något nytt av värde. Inom skadeförsäkringen medför vanligen prissteg­

ringen ökning av premieintäkter och således av medel till bestridande av

ökade förvaltningskostnader. Inspektionen granskar i efterhand premiernas

skälighet utom såvitt angår sjö- och transportförsäkring samt svenska bolags

alfär i utlandet och utländska bolags affär i Sverige. Inspektionen anser det

möjligt att i fråga om skadeförsäkringar en särskild prisregleringsbefogen-

het i extraordinära lägen skulle kunna vara till viss nytta. Detta gäller även

trafikförsäkringen ehuru skälighetskontrollen där är strängare genomförd

än inom övriga försäkringsgrenar. I enlighet härmed förordar inspektionen

att den allmänna prisregleringslagen icke bör göra något undantag för för-

säkringsverksamhet i allmänhet men väl för bedrivandet av livförsäkring

och, såsom därmed jämställd, annan personförsäkring, som meddelas för

livstid eller för längre tid än tio år.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag överensstämmer med gällande lagstiftning vad

gäller de nyttigheter, som kan underkastas prisreglering. Beredskapslagen

skall sålunda ha tillämpning på »förnödenheter* och »tjänster». Utredning­

en har diskuterat, huruvida icke den inskränkningen i lagens omfattning

borde göras att prisingripanden skall begränsas till sådana förnödenheter

och tjänster, som är av betydelse för befolkningen och produktionen. En så­

dan gränsdragning skulle emellertid i praktiken ställa sig utomordentligt

svår. Enligt min mening har utredningen även goda skäl för sin förmodan

att en lagstadgad begränsning av prisregleringen till blott vissa varugrupper

kan komma att i både producent- och handelsledet öka intresset för de

icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla va­

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

64

att en företagare hos offentlig myndighet utfäst sig att vid försäljning av

viss förnödenhet eller utförande av viss tjänst icke överskrida visst i utfäs­

telsen angivet pris. Bestämmelserna om utfäst pris gäller dessutom i det fal­

let, att en företagare hos offentlig myndighet utlovat att i annat hänseende

än beträffande priset iakttaga någon viss ordning för försäljning eller utfö­

rande av tjänst, t. ex. beträffande kreditgivning, leveranstid e. d. Vidare

upptager prisregleringslagen bestämmelser, enligt vilka förbud kan medde­

las att försälja eller saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda

viss tjänst med mindre priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på för­

hand godkänt. Denna pristyp betecknas i lagen såsom godkänt pris. Ytterli­

gare varianter kan uppkomma genom att viss företagare får tillstånd att

frångå normalpris, stoppris, utfäst pris eller godkänt pris; för dylika fall kan

man säga att för denne företagare gäller ett särskilt bestämt pris. Med avse­

ende å stoppris och godkänt pris ges vissa ytterligare bestämmelser, enligt

vilka förordnande om prissänkning kan meddelas under särskilda omstän­

digheter. Om så sker, kommer i stället för stoppriset eller det godkända pri­

set att gälla ett av myndighet fastställt pris.

De sakkunniga anför, att de skilda typerna av reglerade priser tillkommit

successivt genom ett flertal lagstiftningsåtgärder under tiden alltsedan 1939,

och att några av de möjligheter lagen sålunda bjuder icke alls eller blott i

enstaka undantagsfall kommit till användning. Utredningen anser emeller­

tid pristypen normalpris böra bibehållas i den tilltänkta lagstiftningen men

menar, att själva beteckningen »normalpris» ej helt täcker vad som åsyftas

utan föreslår den enligt de sakkunnigas mening mera talande benämning­

en »högstpris». Även prislypen stoppris betecknas såsom oundgänglig i en

blivande beredskapslagstiftning. De sakkunniga anför.

Inom många områden är prissättningen så varierande, att det icke eller

endast med svårighet går att där tillämpa en bestämmelse om högstpris.

En och samma förnödenhet eller tjänst kan betinga olika pris inom skilda

orter i riket, och denna prissättning härrör oftast icke blott ur tillfälligheter

utan har sin rot i förhållanden, som kräver det största beaktande vid en

prisreglering. Olikheter i prissättningen kan bero t. ex. på den grad av ser­

vice, som löretagaren lämnar sina kunder, eller på att viss förnödenhet eller

tjänst erbjudes i olika antal former eller kvaliteter. De nu anförda exemplen

torde till tullo visa, att det i praktiken är ogörligt att genomföra en pris­

reglering enbart genom att fastställa högstpriser på de förnödenheter och

tjänster, som föres i marknaden. Möjlighet måste därjämte finnas att ge­

nomföra regleringen efter mera generella linjer, så att prismyndigheten åt­

minstone i någon omfattning befrias från uppgiften att sätta ett särskilt

pris på varje vara eller tjänst. Detta syfte nås för närvarande genom bestäm­

melserna om prisstopp, vilka såsom nyss nämnts innebär, att priserna ge­

nerellt låses vid läget en viss dag men att prismyndigheten har möjlighet

att medge avvikelser.

Från högstpris och stoppris bör enligt utredningen i särskilda fall kunna

föreskrivas de undantag, som finnes påkallade av särskilda omständigheter.

Vad särskilt angår stoppriset bör vidare — liksom nu — höjningar eller

sänkningar kunna föreskrivas med generell giltighet.

Vad angår pristypen utfäst pris skiljer sig denna från typen normalpris

i sak blott däri, att normalpriset bestämmes av prismyndigheten oavsett

huruvida överenskommelse kunnat träffas med vederbörande näringsidkare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 1'i7 år 1956

I samband med att bestämmelserna om tvångskartellering och etablerings-

spärr år 1942 gjordes till föremål för genomgripande överarbetning och ut­

byggnad, uttalade vederbörande departementschef bl. a., att det i då rådan­

de läge vore av vikt, att onödig, prisfördyrande mellanhandel förhindrades

och att den statliga priskontrollen för att hindra sådan mellanhandel borde

ha tillgång till bestämmelser, med stöd av vilka ett auktorisationsförfaran-

de skulle kunna genomföras. Av detta och andra uttalanden framgår, att

man ansåg en fortgående prisreglering kunna medföra mindre lämpliga

strukturella förändringar inom näringslivet, som endast kunde förhindras

genom att även rätten att driva näring underkastades statlig reglering. Det

betonades emellertid också kraftigt, att tillskapandet av dylika bestämmel­

ser utgjorde ett djupgående ingrepp i näringsfriheten och att den i stadgan­

det avsedda befogenheten att kräva auktorisation såsom villkor för drivan­

de av näring icke borde få tagas i anspråk i andra fall än då så vore erfor­

derligt för att komma till rätta med allvarliga, med krisläget samman­

hängande missförhållanden.

Den omständigheten att man under andra världskrigets krisförhållanden

trots starka betänkligheter ansåg sig nödsakad att införa bestämmelser om

tvångskartellering och etableringsspärr, talar enligt de sakkunnigas mening

för att stadganden i dessa ämnen kan komma att bli behövliga även i ett

framtida krisläge. Utredningen betonar i detta sammanhang kraftigt vad

som vid bestämmelsernas tillkomst uttalades om att dessa i princip är att

anse som mera ingripande än själva priskontrollen och givetvis är avsedda

blott för enstaka trängande undantagsfall. Förhållandet kan enligt utred­

ningen lämpligen understrykas på det sättet, att befogenheten att meddela

förordnanden av nu avsedd innebörd förbehålles Kungl. Maj :t och att såle­

des någon möjlighet ej införes att delegera befogenheten till någon Kungl.

Maj :t underordnad myndighet.

Förevarande förslag innebär även att i den föreslagna lagstiftningen bi­

behålies det nuvarande stadgandet rörande märkning av varor,

förbud mot försäljning annorledes än efter mått och

vikt m. in. enligt vilket prismyndigheten äger meddela föreskrift om

skyldighet för den som bedriver yrkesmässig försäljning av förnödenhet att

å försäljningsstället ha anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt

angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått eller, där

förnödenheten försäljes förpackad, i förpackningar märkta på visst sätt, så

ock annan dylik bestämmelse som må vara ägnad att motverka oskälig pris­

stegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnö­

denheten.

De sakkunniga erinrar om att stadgandet icke ger prismyndigheten be­

fogenhet att utfärda föreskrifter rörande kvalitet, format e. d. på de varor

som saluhålles. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att prisregle­

ringslagen icke innehåller något stadgande, vilket direkt berör möjligheten

att utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra före­

skrifter, som tar sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet be­

stämma, hur de förnödenheter och tjänster skall vara beskaffade, som er-

67

bjudes i marknaden. Utredningen hänvisar till ett uttalande av dåvarande

chefen för finansdepartementet i samband med tillkomsten av 1943 års lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942, vari departe­

mentschefen tog avstånd från tanken på en sådan utvidgning av lagens

ordningsföreskrifter att dessa skulle medföra befogenhet att föreskriva stan­

dardisering. Departementschefen anförde bl. a., att föreskrifter av så in­

gripande natur icke torde kunna betecknas som ordningsföreskrifter och

att det syntes lämpligt att, i den mån standardisering av viss tillverkning

vore påkallad av hänsyn till krisläget, föreskrifter därom meddelades av

Kungl. Maj :t i den för ekonomisk lagstiftning gällande ordningen.

Det sålunda anförda utesluter emellertid enligt de sakkunniga icke, att

stadganden i ämnet inflyter i en beredskapslagstiftning av nu förevarande

art. Därest fråga om utfärdande av sådana bestämmelser uppkommer, torde

det — bl. a. med hänsyn till nutida uppfattning i konstitutionella frågor -—

vara lämpligt att till stöd för desamma kunna åberopa icke blott bestämmel­

serna i § 89 regeringsformen utan också ett uttryckligt bemyndigande inom

den speciella lagstiftningen på området. De sakkunniga anser en bestäm­

melse i ämnet därför väl försvara eu plats i den tilltänkta beredskapslag-

stiftningen.

Vad angår den närmare utformningen av bestämmelserna finner utred­

ningen det ej vara möjligt att på förhand avgöra, i vilka hänseenden före­

skrifter kan komma att visa sig behövliga i en krissituation. Bestämmelsen

måste därför taga form av ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj :t att

närmare reglera beskaffenheten av de varor och tjänster, som får tillhanda­

hållas i yrkesmässig verksamhet. Av det redan anförda framgår, att denna

befogenhet — i motsats till den befogenhet att utfärda ordningsföreskrif­

ter, vilken omtalats under föregående avsnitt i detta kapitel — enligt utred­

ningens mening icke bör delegeras till prismyndigheten eller annan myn­

dighet utan förbehållas Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan om uppgiftsskyldighet för näringsid­

kare framhåller de sakkunniga, att bestämmelser i detta hänseende uppen­

barligen ej kan avvaras hur beredskapslagstiftningen än konstrueras. De

sakkunniga erinrar emellertid om att deras förslag innebär, att en registre­

rande och prisövervakande verksamhet skall bedrivas även när beredskaps­

lagstiftningen icke tillämpas. För handhavande av denna verksamhet er­

fordras också bestämmelser om uppgiftsskyldighet av minst samma omfatt­

ning som prisregleringslagens stadganden i detta ämne. Dessa bör enligt de

sakkunniga intagas i den för normala fall avsedda lagstiftningen, och några

ytterligare stadganden härom i beredskapslagstiftningen föreslås därför icke.

ltemissyttrandena

I fråga om formerna för direkta p r i s i n g r i p a n d e n anser

priskontrollncimnden att normalpris och stoppris icke kan undvaras och att

utbytet av beteckningen normalpris mot högstpris är välbetänkt. Nämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

68

liar intet att erinra mot borttagandet av bestämmelserna om utfäst pris. Rö­

rande godkänt pris anför nämnden vissa synpunkter. Genom meto­

den godkänt pris, vilket innebär att vederbörande tillverkare är skyldig att

före saluhållande av varorna inhämta godkännande av priset från nämnden,

har enligt vad nämnden upplyser så omfattande och svårbemästrade varu­

områden som textil- och konfektionsområdena samt skodon prisreglerats på

ett smidigt sätt. Erfarenhetsmässigt vet nämnden, att prisreglering inom

fabrikantledet på hela beklädnadsområdet måste byggas upp så att priset

bestämmes innan varan kommer ut i marknaden. Behov synes sålunda

nämnden föreligga att behålla bestämmelserna om godkänt pris. Utredning­

ens uttalande att syftet med godkänt pris lika väl kan tillgodoses genom

en lämplig avfattning av bestämmelserna om skyldighet för tillverkare och

distributörer att lämna uppgifter om sin verksamhet till prismyndigheten

kan nämnden biträda endast under den förutsättningen att prismyndigheten

äger befogenhet att föreskriva skyldighet för tillverkare och distributörer

att viss tid före saluhållande eller försäljning av icke tidigare prissatt vara

eller före erbjudande eller utförande av icke tidigare prissatt tjänst till

myndigheten inkomma med vissa uppgifter. Nämnden gör ej något bestämt

uttalande i frågan men anser det kunna ifrågasättas om det är lämpligt att

borttaga en behövlig prisregleringsform ur sitt rätta sammanhang och åter­

införa den via lagen om uppgiftsskyldighet, som väl rätteligen är avsedd att,

åtminstone i första hand, tjäna andra ändamål.

Kommerskollegium tillstyrker förslaget om begränsning av prisreglerings-

formerna till högstpris och stoppris. Förslaget synes kollegium praktiskt och

ägnat att underlätta lagens tillämpning.

Frågan om tvångs karteller ing och nyetableringsko n-

troll upptages i några yttranden. Näringsfrilietsrådet anser att dessa före­

teelser så klart strider mot eljest vedertagna regler om näringsfrihet, att

det kan starkt ifrågasättas om icke deras användningsområde bör begränsas

till krig eller krigsfara. Under förutsättning att rådets förslag, att lagen

i fredstid skulle kunna sättas i tillämpning endast med riksdagens samtycke,

blir godtaget påyrkar dock rådet icke något stadgande om sådan begräns­

ning. — Kommerskollegium intar samma ståndpunkt, medan Sveriges gros­

sistförbund av liknande skäl avstyrker att möjlighet öppnas till tvångskar-

tellering. — Kooperativa förbundet framhåller faran av att tvångskartelle-

ring o. dyl. leder till uppkomsten av priskarteller som består även sedan den

statliga prisregleringen upphört. Förbundet anser därför påkallat att lagen

inskränker möjligheten att meddela föreskrift om tvångskartellering och ny-

etableringsspärr till krig och krigsfara. Behövs dylika bestämmelser i andra

situationer anser förbundet särskild lag böra stiftas därom. — Tjänstemän­

nens centralorganisation framhåller liknande skäl men vill ej bestämt mot­

sätta sig att bestämmelserna intas i lagen. Deras nödvändighet synes dock

organisationen diskutabel, eftersom de är avsedda endast för enstaka träng­

ande undantagsfall. — Sveriges köpmannaförbund utgår från att bestäm­

melserna ej skall tillämpas annat än vid krig eller krigsfara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1956

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

slag att göra ingripanden i syfte att prisreglera nytillkomna varor och tjäns­

ter beroende av att viss föreskriven uppgiftsskyldighet fullgöres kan emel­

lertid leda till omständlighet och torde även från andra synpunkter vara

mindre tillfredsställande. Enligt min mening behöver härav icke följa att

i beredskapslagen upptages en tredje pristyp av samma karaktär som »god­

känt pris». Det torde vara tillfyllest om i lagen införes stadgande, som ger

den prisreglerande myndigheten befogenhet att föreskriva att viss förnöden­

het icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras eller erbjudas

med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten eller tjänsten.

En bestämmelse av denna utformning torde möjliggöra att effektiv prisreg­

lering kan utövas även inom varuområden, där sortimentsförändringar är

ofta förekommande. Med det tillägg jag nu förordat synes de sakkunnigas

förslag rörande formerna för prisingripanden erbjuda en god lösning och

jag förordar att lagen utformas i enlighet med vad jag nu anfört. Liksom ut­

redningen finner jag beredskapslagen böra innehålla stadgande, som för­

bjuder, att någon vid tillhandahållande av prisreglerad förnödenhet eller

tjänst fordrar att även annan förnödenhet inköpes eller tjänst tages i an­

språk (s. k. kombinationsavtal).

Utredningen har till sitt förslag överfört bestämmelserna i gällande lag­

stiftning om tvångskartellering och nyetableringsspärr. Ifrågavarande

tvångsåtgärder och deras användning diskuterades ingående i samband med

att bestämmelserna härom år 1942 (prop. nr 337) överarbetades, och det

torde icke vara erforderligt att här ånyo redovisa de skäl, som motiverar att

Kungl. Maj :t utrustas med befogenheter i detta avseende. Enligt min upp­

fattning är bestämmelser av detta innehåll oundgängliga i en beredskaps-

lagstiftning som den föreslagna. Såväl tvångskartellering som nyetablerings­

spärr utgör för näringslivet — såsom också flera remissinstanser framhållit

—- djupt ingripande åtgärder. Ingrepp av denna art är även ägnade att mot­

verka samhällets strävanden att upplösa konkurrenshämmande företeelser

i det ekonomiska livet. Icke minst den sistnämnda synpunkten föranleder

till en mycket försiktig tillämpning av bestämmelserna. Ett förfarande av

detta slag bör icke utan synnerliga skäl användas såsom ett självständigt

prisregleringsmedel utan i stället vara ett komplement till redan gjorda pris­

ingripanden. Under alla förhållanden bör tvångskartellering och nyetable­

ringsspärr brukas endast i trängande undantagsfall när så finnes nödvän­

digt för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden och när andra

utvägar icke står till buds. Jag finner det med hänsyn härtill även riktigt

att någon delegation av Kungl. Maj :ts befogenheter icke skall kunna före­

komma. Jag kan däremot icke biträda den från vissa remissinstanser fram­

förda meningen att användningsområdet för dessa åtgärder bör begränsas

till krigs- och krigsfarefallen. Även under andra förhållanden kan undan­

tagsvis sådant läge tänkas uppkomma att de möjligheter till kraftfulla in­

gripanden som lagen erbjuder behöver helt utnyttjas.

Såsom en nyhet har i de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse

om varustandardisering. Stadgandet ger Kungl. Maj:t möjlighet att före­

71

skriva att förnödenhet endast får tillhandahållas i visst utförande, till viss

myckenhet, i viss förpackning eller dylikt. Tidigare har sådana föreskrifter

kunnat utfärdas med stöd av den då gällande förfogandelagstiftningen.

Jag är av den meningen, att bestämmelse om standardisering icke kan av­

varas utan att effektiviteten i lagstiftningen eftersättes. Tvång av denna

art kan givetvis medföra allvarliga konsekvenser för berörda delar av nä­

ringslivet. Föreskrifter härom bör därför inskränkas till fall där standardi­

sering framstår såsom en ofrånkomlig nödvändighet för att prisreglering

skall fungera tillfredsställande. Även beträffande bestämmelserna om va-

rustandardisering har från remisshåll ifrågasatts huruvida dess tillämpning

skulle inskränkas till fall av krig eller krigsfara. Vad jag tidigare anfört på

tal om tvångskartellering gäller även här och jag anser inte försvarligt att

försvaga lagstiftningens effektivitet i de krissituationer, som ej kan hän­

föras till nämnda fall.

Såsom utredningen föreslagit bör i beredskapslagen upptagas stadgande

motsvarande den i gällande lag intagna bestämmelsen rörande ordningsföre­

skrifter om märkning av varor, m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

D. Prisocker

Utredningen

F-f {

De sakkunniga erinrar om att de nuvarande bestämmelserna i detta äm­

ne, vilka återfinnes i 8 § prisregleringslagen, innebär förbud att vid över­

låtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst uppbära, träffa avtal om

eller kräva vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tilläm­

pade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säl­

jarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt

tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

Ej heller får någon .saluföra förnödenheten mot vederlag, som nu sagts, eller

erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag. Överträdelse härav

straffas enligt 12 § samma lag med dagsböter eller fängelse i högst sex må­

nader eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom

grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Utredningen anser att en allmän bestämmelse om prisocker i ett krisläge

kan ha en ganska viktig uppgift att fylla, och finner sig därför — även om

vissa principiella betänkligheter möter mot en sådan bestämmelse — böra

förorda, att en motsvarighet till det nuvarande stadgandet i detta ämne in­

flyter i den nya beredskapslagstiftningen om prisreglering.

Med den nuvarande utformningen av prisregleringslagen har bestämmel­

sen om prisocker enligt utredningens mening förlorat i betydelse. Härom

anföres.

Då bestämmelsen infördes, åberopades till stöd för densamma, att en när­

mare reglering av priserna i regel måste begränsas till betydelsefullare varu­

72

slag. För att icke priserna på vissa utanför prisregleringarna liggande om­

råden skulle oskäligt drivas i höjden och därvid draga med sig jämväl pri­

serna på andra varuslag, syntes en allmän prisockerbestämmelse vara av

nöden. En sådan bestämmelse kunde genom sin blotta tillvaro väntas utöva

en icke betydelselös prisåterhållande verkan. Det syntes även vara av värde,

att näringsidkarna inom de prisreglerade områdena kunde räkna med att

näringsidkarna inom de icke reglerade områdena i varje fall icke tilläts

göra oskäliga vinster. Emellertid medgavs att stora svårigheter erbjöd sig

icke blott vid utformningen av en prisockerlagstiftning utan även och fram-

tör allt vid tillämpningen av densamma. Bestämmelsen måste få en ganska

väg utformning, vilket givetvis måste medföra osäkerhet i tillämpningen.

Da trots detta förslag framlades om en allmän prisockerbestämmelse, var

den avgörande synpunkten omöjligheten att i annan form genomföra en ge­

nerell priskontroll.

Av de skäl, som sålunda ligger till grund för stadgandet, har det, vilket

går ut på att stadgandet erfordras såsom komplement till den direkta pris­

kontrollen, väsentligt förlorat i betydelse genom tillkomsten av reglerna om

stoppris. Dessa sistnämnda regler ger, såsom förut anmärkts, möjlighet att

utan vidlyftiga förberedelser införa generell priskontroll på stora delar av

marknaden. Det är t. o. in., såsom erfarenheten visar, möjligt att lägga hela

marknaden under prisstopp. Däremot kan man med fog ifrågasätta, huru­

vida ett stadgande om straff för prisocker är något effektivt medel att hålla

tillbaka väntade prishöjningar. I sakens natur ligger, att ett sådant stad­

gande knappast kan tänkas komma till användning annat än i de undantags­

vis då överpriset är betydande och lätt påvisbart. Skall bestämmelsen an­

vändas för att hålla den allmänna prisnivån nere, är det emellertid nödvän­

digt att även och kanske i första hand rikta uppmärksamheten på de priser,

som huvudparten av företagarna tillämpar.

I anslutning till dessa synpunkter anför de sakkunniga att den omstän­

digheten, att bestämmelsens direkta verkan måhända icke är särskilt bety­

dande, likväl icke hindrar, att den fyller ett visst behov. Stor betydelse tor­

de böra tillmätas de psykologiska skäl, som ligger till grund för bestämmel­

sen. På privaträttens område gäller, att man icke får begagna sig av annans

trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig för­

mån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken

vederlag icke skall utgå. Sådant förfarande är dessutom straffbelagt i 21

kap. 5 § strattlagen. De nämnda bestämmelserna har med säkerhet en stark

förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I ett krisläge, då utpräglad

knapphet råder på ett flertal förnödenheter, kan det icke utan fog göras

gällande, att envar som har behov av en svåranskaffad förnödenhet befin­

ner sig i trångmål och är beroende av den, som kan anskaffa förnödenheten

i tiåga. Det är då föga märkligt, om opinionen kraftigt reagerar mot even­

tuella iörsök att utnyttja situationen till stegring av priset på sådana för­

nödenheter. Även om förekomsten av »jobbarvinster» icke alltid behöver ha

någon avsevärd betydelse för prisläget i allmänhet, representerar de dock

otta ett mycket påfallande moment i en fortgående prishöjning och kan där-

tör öva en psykologisk verkan, som ej bör underskattas. En kriminalisering

av hela den gärningstyp, som består i uttagande av mera uppenbart över­

pris, tjänar att hålla företeelsen inom rimliga gränser och minskar därige­

Kungl. Maj.ts proposition nr It? år 1956

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

I överensstämmelse med vad jag nu anfört såväl vad rör principerna för

en ny lagstiftning som i fråga om dess utformning har inom finansdepartemen­

tet utarbetats förslag till dels allmän prisregleringslag dels ock lag om fort­

satt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Förslagen torde så­

som Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

VII. Specialmotivering

I det följande avser jag att lämna en redogörelse för detaljutformningen

av det inom departementet upprättade förslaget till allmän prisreglerings­

lag. Där icke annat utsäges avser paragrafhänvisningarna detta förslag.

¹ §•

Såsom i det föregående redogjorts för har paragrafen utformats med mot­

svarande stadganden i allmänna förfogandelagen och allmänna ransone­

ringslagen som förebild. Jag har i det tidigare även redovisat de väsentli­

gaste avvikelserna från nämnda båda lagar. Här må tillfogas att paragrafen

skiljer sig från motsvarande lagrum i nämnda lagstiftning även såtillvida

som i andra stycket — där bestämmelser gives för det fall att riket råkar i

krigsfara —- icke angivits någon tidsfrist inom vilken ett meddelat förord­

nande om tillämpning av beredskapslagstiftningen skall sättas ur kraft,

utan endast utsagts att så skall ske sedan krigsfaran upphört. Olikheten

sammanhänger med att Kungl. Maj :t enligt tredje stycket av förslaget, om

de där angivna förutsättningarna är för handen, kan förlänga förordnandet

med stöd av sistnämnda bestämmelse utan att dessförinnan hänskjuta frå­

gan till riksdagen.

2

§•

Denna paragraf, som innehåller de närmare bestämmelserna om högst­

pris, ansluter nära till det i 3 § gällande prisregleringslag förekommande

stadgandet om normalpris. Skillnaden består —- förutom i den ändrade be­

nämningen — blott däri, att det i nuvarande lagtext nyttjade ordet ^före­

tagare» icke längre begagnas såsom beteckning för den, vilken utför tjänst

åt annan. Jämkningen motiveras av att termen »företagare» nyttjas i an­

nan bemärkelse i 1953 års lag om konkurrensbegränsning. Benämningen

högstpris anser jag väl vald och bättre än »normalpris» ägnad att uttrycka

prisformens funktion.

3 §.

Utredningen

De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om stoppris har med

några mindre redaktionella jämkningar överförts dit från gällande lag.

Kungl. Mcij:ts proposition nr ⁷⁴⁷ år 1956

75

Remissyttrandena

Kommerskollegium invänder mot förslaget, att stadgandet att såsom stopp­

pris i visst fall skall betraktas »det pris som den angivna dagen var att anse

som gängse pris» är för vagt utformat. Mången gång torde det bli svårt för

vederbörande företagare att avgöra, huru högt pris lian egentligen äger ut­

taga. Ett misstag kan med de av utredningen föreslagna straffbestämmel­

serna medföra straff för honom även om oaktsamheten ej är grov.

Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter huruvida icke stadgandet såvitt

avser överlåtelse av rörelse borde utformas så att ny ägare har att som

stoppris iakttaga »på orten gängse stoppris» eller liknande. Det kan enligt

förbundet många gånger vara svårt eller omöjligt för en ny ägare att få reda

på vilka stoppris, som gällde för den tidigare innehavaren.

Departementschefen

Såsom kommerskollegium anfört kan bestämmelserna om stoppris med­

föra svårigheter vid tillämpningen. Vid oenhetlig prissättning inom orten

gör sig vanskligheterna särskilt påminta när det gäller att avgöra vad som

är att anse såsom »gängse pris». Men även eljest kan det — såsom köpman­

naförbundets erinran visar exempel på — vara besvärligt att av bestämmel­

serna klart sluta sig till vilket pris som är tillåtet. Det torde emellertid lig­

ga i sakens natur att en prislåsning av så generell natur som stoppris i vis­

sa enskilda fall visar sig osmidig att tillämpa. Detta synes vara en olägen­

het, som får tagas för att vinna de prispolitislca fördelar, som åtgärden har.

I tveksamma fall har den enskilde näringsidkaren alltid möjlighet att vända

sig till den lokala eller centrala prismyndigheten för att få besked om de

priser, som han äger tillämpa. Sådana hänvändelser har under den tid pris­

reglering förekommit varit ytterst vanliga och, om så även framdeles för-

fares, synes den osäkerhet, som bestämmelsernas utformning eljest kan för­

anleda till, kunna i praktiken i avsevärd mån undvikas. Vad gäller köpman­

naförbundets synpunkter vill jag tillägga, att frågan om prisstoppsbestäm-

melsernas tillämpning på nyetablerade företagare ingående diskuterades när

gällande bestämmelser fick sin utformning (prop. 17/1945 s. 53 ff). Såsom

därav framgår tillkom den nuvarande bestämmelsen för att hindra ett otill­

börligt kringgående av prisstoppet genom överlåtelse av rörelse, i vilket fall

enligt tidigare avfattning av lagrummet den nye ägaren var oförhindrad till-

lämpa gängse pris, som kunde vara icke obetydligt högre än det eljest gäl­

lande stoppriset. Med hänsyn till vad jag nu anfört är jag icke beredd att

vidtaga någon saklig ändring i utformningen av prisstoppsbestämmelserna.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om stoppris överensstämmer där­

för i allt väsentligt med motsvarande regler i 6 § gällande prisregleringslag.

Jämkningarna i bestämmelsernas ordalydelse bar i huvudsak till syfte att

åstadkomma viss formell överensstämmelse med straffbestämmelserna i

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

10 § av förslaget. Vidare har, av skäl som anförts vid 2 §, den i nuvarande

lag nyttjade termen »företagare» ersatts med annat uttryck.

4

§•

Såsom jag i det föregående anfört har jag funnit lämpligt, att i den före­

slagna lagen införes stadgande, som ger den prisreglerande myndigheten

befogenhet att föreskriva, att viss förnödenhet icke må försäljas eller salu-

hållas eller viss tjänst utföras eller erbjudas med mindre priset för förnö­

denheten eller tjänsten reglerats. Avsikten är att härigenom kunna förhind­

ra att artiklar eller tjänster vid sidan om redan tidigare prisreglerade till-

handahålles utan att priset först kunnat fastställas. Bestämmelsen härom,

vilken utformats i nära överensstämmelse med den motsvarande bestämmel­

sen om godkänt pris i nuvarande prisregleringslag, har ansetts böra få sin

plats i anslutning till stadgandena om högstpris och stoppris. Brott mot före­

skrift enligt paragrafen är helagt med straff enligt det allmänna stadgandet

i 10 §.

5

§•

Denna paragraf, som innehåller förbud mot prisocker, avses i sak helt

överensstämma med stadgandet i 8 § gällande prisregleringslag. Med den

i förslaget begagnade formuleringen »tillhandahållande av förnödenhet eller

tjänst» åsyftas icke blott det fall då en förnödenhet sålts eller en tjänst

kommit till utförande mot sådant oskäligt vederlag, som avses i paragrafen,

utan även det fall, då vederbörande hållit förnödenheten till salu eller er­

bjudit sig att utföra tjänsten mot dylikt vederlag, utan att något avtal kom­

mit till stånd.

6

§.

De här angivna föreskrifterna om förbud mot kombinationsavtal är lika-

lydande med motsvarande föreskrifter i 9 § gällande prisregleringslag.

7 §•

Förebild till den här upptagna bestämmelsen om tvångskartellering in. m.

är 5 § nuvarande prisregleringslag.

Åtgärder, som omnämnes i tredje stycket av förslaget, kan enligt nuva­

rande lag komma i fråga allenast i den mån så finnes erforderligt för att

hindra onödig, fördyrande mellanhandel med viss förnödenhet eller eljest

för att undanröja missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i

följd av de i 1 § av lagen angivna utomordentliga förhållandena och medför

onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst. Att, såsom fallet är

i nu gällande prisregleringslag, särskilt framhålla onödig mellanhandel som

en antaglig orsak till prisfördyring i kristider, synes enligt utredningen -—

och jag delar denna uppfattning — mindre lämpligt. I förslaget har därför

skett en sådan omformulering av lagtexten, att det i nuvarande bestämmel­

ser angivna exemplet bortfaller.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

förslaget icke straffas annat än som delaktig i den andres brott och detta

blott under de förutsättningar som närmare angives i 16 §.

Vidare straffbelägges i denna paragraf överträdelse av sådana föreskrif­

ter om tvångskartellering m. in. och varustandardisering som meddelats

med stöd av 7 respektive 9 § i förslaget. Eftersom förstnämnda paragraf in­

nefattar möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna om tvångskartellering icke

blott av sådana företagare som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller

utför viss tjänst utan även av dem som yrkesmässigt inköper viss förnöden­

het, har straffbudet fått en sådan avfattning, att det avser även sistnämnda

fall. Till skillnad från nuvarande regler riktar sig emellertid bestämmelsen

i förslaget blott mot den kartelleringspliktige företagaren och icke mot den

som inlåter sig i handel med honom. Huruvida även denne skall straffas, är

enligt förslaget att bedöma på grundval av delaktighetsreglerna i 16 §.

Med förevarande straffbestämmelse avses endast uppsåtligt brott. Bedö­

mandet av när uppsåt föreligger förutsättes ske enligt allmänna straffrätts­

liga principer. Vad särskilt angår frågan, huruvida bevisning erfordras om

att vederbörande haft kännedom om den föreskrift, som överträtts, hänvisas

till bestämmelsen i 22 § av förslaget, enligt vilken det ankommer på Kungl.

Maj :t att meddela närmare bestämmelser rörande delgivning av bl. a. ut­

färdade föreskrifter rörande priser, tvångskartellering etc. Sedan delgivning

ägt rum i sålunda bestämd ordning, torde vederbörande i regel ej kunna till

sitt friande åberopa, att han icke ägt kännedom om föreskriften. Den så­

lunda föreslagna regleringen överensstämmer med motsvarande bestäm­

melser i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen men in­

nefattar vissa avvikelser från nu gällande prisregleringslag.

Den i paragrafen upptagna strafflatituden överensstämmer med vad som

föreskrivits i närmast motsvarande stadganden i gällande prisregleringslag

samt i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.

11

§.

Bestämmelsen har tillkommit efter mönster av liknande stadganden i all­

männa förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen. Gällande prisregle­

ringslag saknar motsvarighet till stadgandet.

12

§.

I likhet med gällande prisregleringslag och i viss formell överensstäm­

melse med förfogande- och ransoneringslagstiftningen har i förslaget inta­

gits en särskild straffbestämmelse för grova brott av beskaffenhet som av­

ses i 10 §. Bland de omständigheter, som bör särskilt beaktas vid bedömande,

huruvida ett brott är grovt, har i överensstämmelse med nuvarande pris­

regleringslag upptagits, att gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig

vinst av betydande storlek. Efter mönster från övriga två här förut angivna

lagar har härjämte tillagts de fall, då gärningsmannen begagnat vilseledan­

de bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

79

13 §.

Utredningen har föreslagit, att i beredskapslagen införes en bestämmelse,

varigenom gärning enligt 10 § belägges med straff ehuru den förövats av

oaktsamhet. Bestämmelsen, vartill motsvarighet saknas i nuvarande lag, mo­

tiveras av de sakkunniga med de ofta framträdande svårigheterna att före­

bringa tillfredsställande utredning, huruvida gärning, som avses i 10 §, för­

övats med uppsåt. För att trygga lagstiftningens effektivitet torde det därför

enligt utredningens mening vara nödvändigt, att i lagen upptages en bestäm­

melse av föreslaget innehåll och att straffet, vad angår allvarligare fall, icke

sättes alltför lågt. Emellertid bör också beaktas den stötande konsekvens

av en dylik bestämmelse, som består i att åtal kan tänkas äga rum och

straff utmätas för rent tillfälliga förbiseenden av utfärdade föreskrifter och

för bagatellartade överträdelser. I anslutning till stadgandena i 36 § allmän­

na förfogandelagen och 32 § allmänna ransoneringslagen föreslår de sakkun­

niga därför å ena sidan, att från straffbarhet undantages sådana fall, då

oaktsamheten är ringa, men å andra sidan att en särskild strängare straff­

latitud införes för grovt brott, som begås av oaktsamhet. Vad utredningen

sålunda anfört har icke rönt någon invändning under remissbehandlingen.

För egen del finner jag mig kunna biträda vad de sakkunniga sålunda före­

slagit och departementsförslaget har upprättats i överensstämmelse härmed.

15 §.

Stadgandet, som ej motsvaras av någon bestämmelse i nuvarande lag, är

utformat i enlighet med motsvarande bestämmelser i 39 § allmänna förfo­

gandelagen och 40 § allmänna ransoneringslagen.

16 §.

Paragrafens regler om ansvar för medverkan till brott som avses i 10—

13 §§ överensstämmer i princip med innehållet i 12 § 2 mom. andra stycket

nuvarande prisregleringslag.

17 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen om skyldighet att

utgiva vederlag ansluter till stadgandet i 12 § 3 mom. gällande prisreglerings­

lag. Viss jämkning har dock skett i överensstämmelse med de stadganden

om förverkande av egendom, som givits i 40 § allmänna förfogandelagen

och 41 § allmänna ransoneringslagen. Sålunda har förutsättningen för stad­

gandets tillämplighet icke knutits till det förhållandet, att vederbörande fäl-

les till ansvar för brottet, utan till själva den gärning, som i lagen belagts

med straff. Vidare har uttryckligen angivits, att domstolen, om särskilda

förhållanden föranleder därtill, äger underlåta att ådöma sådan påföljd,

som nu avses.

Kungl. Majds proposition nr 147 år 1956

18 §.

Bestämmelsen motsvarar 15 § första stycket gällande lag.

80

Kungl. Maj. ts proposition nr lk7 år 1956

19 §.

Beträffande begreppet tjänst har de sakkunniga föreslagit viss saklig för­

ändring i förhållande till gällande lag såvitt avser den tilltänkta författning­

ens tillämplighet å hotell- och pensionatrörelse.

Enligt stadgande i 1 och 6 §§ hyresregleringslagen kan denna, erinrar ut­

redningen, under vissa förhållanden i princip bli tillämplig bl. a. i fråga om

uthyrning av möblerade rum och lägenheter. Jämlikt 26 § skall lagen dock

ej äga tillämpning på bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse, i den

mån prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå. Enligt sin ursprungliga

lydelse var 1947 års prisregleringslag tillämplig bl. a. i fråga om sådan ho­

tell- eller pensionatrörelse, som enligt lag fordrade myndighets tillstånd.

Detta innebar att från tillämpning av prisregleringslagen uteslöts sådan

byggnad eller lägenhet, som innehöll högst fyra för gästers härbärgerande

avsedda rum och icke var avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än

åtta, såvida byggnaden ej utgjorde del av hotell eller pensionat av större om­

fattning. Genom en år 1948 genomförd lagändring utvidgades emellertid un­

dantaget så, att prisregleringslagen blev tillämplig på hotell- eller pensio­

natrörelse, blott om denna omfattade minst nio för gästers härbärgerande

avsedda rum. Hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar högst åtta gästrum,

är alltså f. n. icke underkastad bestämmelserna i prisregleringslagen, men

däremot är hyresregleringslagen tillämplig på rörelsen.

Utredningen har ansett det vara av vikt, att tillämpningsområdet för det

nu förevarande förslaget så nära som möjligt överensstämmer med tillämp­

ningsområdet för konkurrensbegränsningslagen och den föreslagna lagen

om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Konkur­

rensbegränsningslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig bl. a. på den som

yrkesmässigt utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd. Någon olägenhet torde icke behöva möta, om bered-

skapslagstiftningen rörande prisreglering får sitt tillämpningsområde be­

stämt efter samma princip. Även om lagen får denna vidgade omfattning,

behöver detta icke innebära, att en prisreglering, som genomföres med stöd

av lagen, göres lika omfattande. Lagen anger ju blott den yttersta gränsen

för möjligheten att genomföra en prisreglering.

Av dessa orsaker har utredningen ansett sig böra föreslå en sådan lydelse

av nu förevarande bestämmelse, att prisreglering kan införas beträffande

hotell- och pensionatrörelse av sådan omfattning, att därtill fordras myn­

dighets tillstånd.

Jag finner i likhet med utredningen att beredskapslagstiftningens till-

lämpningsområde så långt möjligt bör överensstämma med den näraliggan­

de lagstiftningen om konkurrensbegränsning m. m. Någon olägenhet härav

synes icke behöva förekomma. Jag förordar därför att paragrafen utfor­

mas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Liksom enligt gällande lag bör med försäljning av förnödenhet jämstäl­

las överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art

samt upplåtelse av rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler,

grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga av­

kastning.

För tydlighetens skull har såsom ett tredje stycke i förslaget fått inflyta

en bestämmelse motsvarande 12 § 2 mom. första stycket i nuvarande pris­

regleringslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

81

22

§.

En viss motsvarighet till denna bestämmelse återfinnes i 19 § nuvarande

prisregleringslag. De närmare förebilderna till stadgandet är emellertid att

söka i 48 § allmänna förfogandelagen och 46 § allmänna ransoneringslagen.

Beträffande innebörden av stadgandet om delgivning genom kungörelse el­

ler annorledes av prisföreskrifter m. m. hänvisas till vad som yttrats vid 10 §

i förslaget.

Utredningen

Utredningen tar i anslutning till denna paragraf upp frågan om den ord­

ning i vilken direktiv för prismyndigheten bör utfärdas. De sakkunniga an­

för.

Det har inom utredningen framhållits, att de regler, som myndigheten

har att följa vid prissättningen, är endast ofullständigt angivna genom

bestämmelserna i 2 och 3 §§ förslaget och att man av dessa bestämmelser i

själva verket ej kan utläsa mer än vissa allmänna principer, t. ex. att lika

fall bör behandlas lika. Ur rättssäkerhetssynpunkt hade det givetvis varit

önskvärt, att man kunnat åstadkomma en mera ingående reglering i lag

av principerna för avgöranden i prisfrågor och även kunnat anordna någon

form för prövning i judiciell ordning av frågan, huruvida ett träffat avgöran­

de överensstämmer med dessa principer. Detta torde dock av praktiska

skäl icke vara möjligt. Av desto större betydelse är det då, att de direktiv,

som Kungl. Maj :t med stöd av förevarande bestämmelse utfärdar för den

prisreglerande verksamheten, göres klara och entydiga samt i övrigt fyller

de anspråk, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på desamma.

I själva verket får direktiven en så central betydelse för näringslivet, att det

kan ifrågasättas, om de icke bör tillkomma i samma form som en allmän

lag. Så långt vill utredningen visserligen icke gå, men utredningen vill fram­

hålla det som synnerligen önskvärt att direktiven — på sätt redan nu är

brukligt — snarast efter utfärdandet framlägges för riksdagen samt där­

igenom göres till föremål för granskning och offentlig kritik på liknande

sätt som fallet är med en allmän författning.

Remissyttrandena

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges in­

dustriförbund samt Smålands och Blekinge handelskammare har tagit upp

tanken att direktiven borde tillkomma i form av allmän lag och uttalat sig

för en sådan ordning.

(i

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

82

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit bör det även i fortsättningen ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda direktiv för den prisreglerande verksamheten. Jag

kan icke biträda den i vissa remissyttranden uttalade meningen, att direk­

tiven för verksamheten skall meddelas i form av allmän lag. En sådan ord­

ning skulle förhindra ingripanden med den snabbhet som är åsyftad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

YIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlå­

tande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ake Gustafsson

Kungl. Maj.ts proposition nr l'i7 år 1956

33

Bilaga

Förslag

till

Allmän prisregleringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riks-

dagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vi­

dare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestäm­

melserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämn­

da bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess pröv­

ning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke

inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är

detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen

upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av

allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§

stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga

tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession

icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session under­

ställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställ­

ning ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall

äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §>§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Om prisreglering

2

§.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig försäljning

av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.

Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför

tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger be­

stämma på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

84

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger före­

skriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss

tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjäns­

ten, vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då

icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den

angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag

senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen

överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som

i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av

rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.

Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myn­

dighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopp­

priset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och fin­

nes priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myn­

dighet som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Så­

dan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som till­

handahåller förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är

gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myn­

dighet som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras

eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten

eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast

viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst betinga

sig eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet

tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn

till självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid pris­

sättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskri­

das. må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens ut­

förande fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rö­

rande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

85

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej

särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller

sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbin­

der sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna

lag upjpställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa

eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första styc­

ket under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av han­

deln med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållan­

dena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,

äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut

i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnö­

denheten eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

8

§.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig för­

säljning av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående

skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss

beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter, vikt

eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar

märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande el­

ler förbrukning av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla, även i fråga

om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.

9 §•

Erfordras för genomförande av prisreglering föreskrift utöver vad i 8 §

sägs, såsom att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till

viss mvdkenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att

förordna därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 ur 1956

Om straff m. m.

10

§.

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen be­

tingar sig eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i

föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för för­

nödenhet eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvs­

verksamhet eller som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag

överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant

högre pris, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §

eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.

¹¹ §•

Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverk­

samhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes

till dagsböter.

12

§.

Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller

till straffarbete i högst två år.

86

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­

ningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om

gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest

varit av särskilt farlig art.

Kungl. Maj.ts proposition nr t bl år 1956

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14

§.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som med­

delats jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet be­

gånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst må ej straffas för med­

verkan till sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren el­

ler den som tillhandahållit tjänsten, med mindre han uppsåtligen förlett

denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å säljare

och den som tillhandahållit tjänst i fråga om sådant i 10—13 §§ omför-

inält brott, som begåtts av köparen eller mottagaren av tjänsten.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,

skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att

till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om svn-

nerliga skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller

eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst

anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse

av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att

å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som

icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla

även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden L^ech,

R^egner,

L^ind,

regeringsrådet L^orichs.

Enligt lagrådet den 16 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23

februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) allmän prisregleringslag; samt

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn G. Borggård.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till allmän prisregleringslag

9 §•

Enligt utredningens motiv avses med förevarande paragraf att Kungl.

Maj :t skall äga utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra före­

skrifter som ta sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet bestäm­

ma hur de förnödenheter skola vara beskaffade som erbjudas i marknaden.

I paragrafen angives att föreskrifterna kunna avse att förnödenhet må till­

handahållas endast i visst utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning

»eller dylikt». Av det citerade tillägget framgår att bemyndigandet icke är

begränsat till allenast de särskilt angivna slagen av föreskrifter utan även

omfattar andra likartade standardiseringsföreskrifter. För att uttrycka be-

myndigandets innebörd synes det därför onödigt att inleda uppräkningen

med ordet »såsom», vilket kunde anses medgiva utfärdande av reglerings-

föreskrifter även i andra hänseenden än som enligt motiven är avsett. En

jämkning av ordalagen torde fördenskull vara påkallad.

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

mars 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, N^orup, H^edlund,

P^ersson, H^jälmar N^ilson, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 22 mars

1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitterade

förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört har 9 och 16 §§ i förslaget till all­

män prisregleringslag jämkats i överensstämmelse med vad lagrådet för­

ordat. Härutöver har viss redaktionell ändring vidtagits i 5 och 10 §§. De

berörda lagförslagen torde med nu angivna jämkningar få föreläggas riks­

dagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att

Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition före­

slå riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Ringström

560880 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag