Prop. 1956:150
('med förslag till taxe- ringsförordning, m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956
1
Nr 150
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till taxe-
ringsförordning, m. m.; given Stockholms slott den
16 mars 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till 1) taxeringsförordning; 2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt
3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);
dels ock godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll förordade riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av 1955 års taxeringssakkunnigas betänkande framlägges i propositionen förslag till ny taxeringsförordning och delvis ändrad taxe ringsorganisation. Härvid har huvudsyftet varit att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad granskning av svår kontrollerade deklarationer men även att tillgodose de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd.
Enligt propositionen skall i varje stad med egen uppbördsförvaltning och i varje fögderi finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder med upp gift att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga beträffande vilka en mer ingående deklarationsgranskning är påkallad. I dessa nämnder, där på vanligt sätt ordföranden utses av länsstyrelsen och övriga ledamöter väljes av de kommunala organen, skall i gransknings- arbetet biträde åtnjutas av heltidsanställd tjänsteman, benämnd taxerings- assistent. Denne ersätter det nuvarande kronoombudet. Taxeringsassisten- 1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
2
terna placeras hos de lokala skattemyndigheterna, under vilka de admi
nistrativt sorterar. Taxeringsassistenten har att iakttaga de allmänna an
visningar för granskningsarbetets effektiva bedrivande, som taxerings-
intendenten i länet äger utfärda. På taxeringsnämndens ordförande an
kommer bl. a. att bevaka att tillfredsställande utredning finnes när fråga
uppkommer om avvikelse från deklaration. Taxeringsassistenten skall er
hålla biträde med sortering, längdföring in. fl. liknande uppgifter av i hu
vudsak manuell natur.
Då en likartad organisation redan genomförts i Stockholm, där även i
övrigt speciella förhållanden föreligger, skall assistenter tills vidare inte
anställas i denna stad.
Övriga taxeringsnämnder skall enligt förslaget ha samma organisation
och arbetsformer som hittills. Dock föreslås att arbetet med sortering och
längdföring skall övertas av de lokala skattemyndigheterna. Vidare skall
arbetsperioden i samtliga taxeringsnämnder förlängas till den 30 juni. Ge
nom dessa åtgärder erhålles ökad tid för kontroll och andra väsentliga
arbetsuppgifter.
Taxeringsassistenten skall under tiden mellan taxeringsperioderna i
huvudsak utnyttjas för taxeringsrevision. Kapaciteten för denna betydelse
fulla form av taxeringskontroll kommer härigenom att bli avsevärt större.
För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete
föreslås förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektioner, främst bland
revisionspersonalen.
Ytterligare föreslås att taxeringsintendentens ställning skall stärkas i
vissa hänseenden samt att hans arbetsbörda skall lättas genom ökade möj
ligheter att delegera arbetsuppgifter, bl. a. processföring i skattemål, på
underordnade befattningshavare.
Beträffande prövningsnämnderna föreslås olika åtgärder för att tillför
säkra dessa en obunden ställning som besvärsprövande organ. Taxerings-
intendenten och den skattskyldige skall inför nämnden processa såsom
likaberättigade parter. Detta innebär att prövningsnämnden inte får ändra
en taxering annat än på yrkande av part. Ändringar till den skattskyldiges
förmån skall dock i mål, som genom besvär dragits inför nämndens pröv
ning, kunna företas även utan yrkande.
Förbud föreslås för ledamot av prövningsnämnd att samtidigt vara leda
mot av taxeringsnämnd.
Den nuvarande anordningen att taxeringsintendenten skall deltaga i
prövningsnämndens överläggningar föreslås avskaffad. Intendenten blir
i fråga om rätt att vara närvarande i nämnden huvudsakligen likställd
med den skattskyldige.
För att åstadkomma en åtskillnad mellan den dömande och den fiska-
liska verksamheten förordas att särskilda prövningsnämndskanslier in
rättas inom länsstyrelserna. Åtgärden innebär indirekt en förstärkning av
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
3
taxeringssektionerna, vilka hittills i betydande omfattning tagits i an
språk för att biträda prövningsnämnderna med beredning av besvärs-
ärenden.
Bland ytterligare förslag på detta område må nämnas, att vissa enklare
mål skall kunna avgöras av ordföranden ensam samt att det muntliga
förfarandet ges ökad stadga. Ersättning skall av allmänna medel kunna
utgå till personer som inkallas för att höras upplysningsvis.
Riksskattenämndens kansli föreslås utbyggt med en byrå för taxerings-
kontroll, på vilken placeras en byråchef och fyra taxeringsrevisorer. I övrigt
lämnas riksskattenämndens organisation tills vidare orubbad.
På besvärsreglernas område är den viktigaste nyheten att de skattskyldiga
inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos kammarrätten och
regeringsrätten på grund av deklarationsförsummelse. Intresset av att
självdeklarationerna avges i tid föreslås i stället tillgodosett genom effek
tiviserade vites- och bötesbestämmelser.
Vidare förordas att de skattskyldigas möjligheter att efter den vanliga
besvärstidens utgång få för höga taxeringar nedsatta skall avsevärt vidgas.
Den nya taxeringsförordningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1958. Utbyggnaden av assistentorganisationen kan emellertid beräknas taga
åtskilliga år i anspråk. Fullt utbyggd torde förstärkningen av taxerings-
organisationen kräva en utgiftsökning på omkring 10 milj. kronor.
I propositionen föreslås även, att vissa naturaförmåner av mindre värde
fr. o. m. 1957 års taxering skall undantas från skatteplikt. Härigenom kan
arbetsgivarnas skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner
inskränkas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Förslag
till
taxeringsförordning
Härigenom förordnas som följer.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Inledande stadganden
1
§•
Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om
statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning
nedan stadgas. Därvid skall iakttagas, att taxeringarna bliva överensstäm
mande med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och
rättvisa.
2
§•
1 mom. I denna förordning förstås med
inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig
inkomstskatt;
förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;
allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 §
1 mom. kommunalskattelagen skall verkställas vart femte år; samt
särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk
ställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.
Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxe
ring innefattas under benämningen årlig taxering.
2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun
hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.
Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter
de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunderna.
Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats
utan att vara härstädes bosatt.
3 §•
Där ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i denna
förordning med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl över-
5
ståthållarämbetet samt med landsJcamrerare jämväl skattedirektören hos
överståthållarämbetet. Med vederbörande länsstyrelse avses, såvitt angår
den mellankommunala prövningsnämnden, överståthållarämbetet.
Med taxeringsintendenten i länet förstås i denna förordning i Stockholm
förste taxeringsintendenten, i län taxeringsintendenten samt, såvitt angår
mellankommunala prövningsnämnden, allmänna ombudet hos denna
nämnd. Under benämningen taxeringsintendent inbegripas jämväl biträ
dande taxeringsintendent samt den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst
utföra på taxeringsintendent ankommande göromål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
ANDRA AVDELNINGEN
Taxering för inkomst och förmögenhet
I. Om taxeringsorganisationen
4 §•
I län skola finnas lokala taxeringsdistrikt och särskilda taxeringsdistrikt.
Lokalt taxeringsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun.
När särskilda skäl därtill äro, må dock två eller flera kommuner samman
föras till ett lokalt taxeringsdistrikt.
För varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering inom distriktet, i den mån detta icke an
kommer på annan taxeringsnämnd enligt vad nedan i denna paragraf sägs.
I fögderi, så ock i stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas sär
skilt taxeringsdistrikt, inom vilket särskild taxeringsnämnd verkställer
taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomst
förhållanden med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest äro av mera
invecklad beskaffenhet. I fögderi och stad som nu sagts må ock inrättas
flera sådana särskilda taxeringsdistrikt.
I län skall finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt, där särskild
taxeringsnämnd verkställer taxering av andra skattskyldiga än fysiska per
soner, dödsbon och familjestiftelser.
En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbe
tet att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket
gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) verk
ställa dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i
17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig
förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 § 2 mom.
och 36 § folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoför-
samlingen i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt,
som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Taxering, som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses
äga rum å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.
5 §■
Länsstyrelsen skall indela länet i taxeringsdistrikt samt besluta om de
särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden.
Beslutet skall avse visst taxeringsår samt meddelas senast den 30 novem
ber året näst före taxeringsåret.
Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall ytt
rande infordras från kommunens styrelse ävensom, i stad med egen upp-
bördsförvaltning, från den lokala skattemyndigheten. Vad nu sagts om
inhämtande av yttrande från kommunens styrelse skall dock icke gälla
beträffande Stockholm.
6
§•
1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i sam
band med indelningen i taxeringsdistrikt. Därvid utses tillika, om ej för
ordnande meddelats enligt 2 mom., en person att i egenskap av kronoom-
bud vara ledamot i nämnden.
Övriga ledamöter väljas på sätt i 3 mom. stadgas under december månad
för nästföljande år.
2 mom. För särskild taxeringsnämnd, som enligt vad i 4 § fjärde stycket
stadgas skall verkställa taxering av fysiska personer, dödsbon och familje
stiftelser, skall länsstyrelsen förordna taxeringsassistent att biträda
nämnden.
Vad nu sagts skall dock icke gälla Stockholm.
3 mom. Val av ledamöter i taxeringsnämnd verkställes av fullmäktige i
vederbörande kommun. I fråga om särskild taxeringsnämnd, som avses i 4 §
femte stycket, skall dock valet förrättas av landstingskommunens förvalt
ningsutskott, därest i taxeringsdistriktet ingår mer än en kommun.
Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och
högst åtta. År fråga om särskild taxeringsnämnd, som i 2 mom. sägs, skall
minst en ledamot väljas för varje kommun, och må i följd härav flera än
åtta ledamöter väljas, dock högst tolv. Antalet ledamöter skall bestämmas
av dem, på vilka valet ankommer, dock att, om ledamöterna skola väljas
av skilda organ, länsstyrelsen skall bestämma antalet ledamöter i taxe
ringsnämnden samt angiva huru många av dem som skola väljas av varje
organ.
För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant.
Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart under
rätta länsstyrelsen, taxeringsnämndens ordförande och de valda.
4 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd
må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och
skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunal
7
lagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.
Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund
därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 13 § 1 mom.
kännedom om olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen företrädd,
har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje
grupp som skola väljas, överklagas det därefter företagna valet och befin-
nes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i
nämnden.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
7 §•
I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall
ordföranden, utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen
1) tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer med mera
dylikt,
2) lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som finnas
erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,
3) då deklarationsskyldig begagnar honom i 23 § medgiven rätt att munt
ligen avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift,
4) mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet
efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet,
5) i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande
deklarationer och andra uppgifter,
6) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer ho
nom, utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,
7) leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,
8)
vara föredragande i taxeringsnämnden,
9) ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, i den mån dessa
icke ankomma på annan,
10) lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet er
forderliga underrättelser och uppgifter, samt
11) avgiva yttranden i besvärsmål.
8
§•
I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall ord
föranden, utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen ha
till uppgift att utföra de åligganden som upptagas i 7 § vid 5), 7) och 11).
Därutöver åligger det ordföranden att granska deklarationer och andra
handlingar i den utsträckning som erfordras för en noggrann och tillför
litlig taxering. Ordföranden må, i den omfattning han finner påkallat, vara
föredragande i nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
8
9 §•
Kronoombudet har till åliggande särskilt
1) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkommande självdeklarationer, uppgifter och andra hand
lingar, dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel be
skaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens
bestämmande granskas allenast av denne,
2) att vid granskningen tillse, att kronans rätt vid taxeringen varder be
hörigen iakttagen, samt
3) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden på
kallas, biträda honom under taxeringsarbetet.
10
§.
I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxe-
ringsassistenten utföra de åligganden som angivas i 7 § vid 1)—3) samt
9) och 10).
Därjämte åligger det taxeringsassistenten huvudsakligen att
1) granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
2) biträda ordföranden vid införskaffande av felande deklarationer, upp
gifter och andra handlingar,
3) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer ho
nom, utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,
4) vara föredragande i taxeringsnämnden, i den mån icke ordföranden
finner sig böra utföra föredragningen,
5) upprätta förslag till de taxeringar som skola beslutas av nämnden, samt
6) i övrigt lämna ordföranden det biträde som av honom påkallas.
Taxeringsassistenten skall därjämte iakttaga vad länsstyrelsen eller
taxeringsintendenten i länet föreskrivit i avseende å taxeringsarbetets ord
nande och ändamålsenliga bedrivande.
Taxeringsassistenten skall, i den mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.
11
§•
1 mom. Varje län utgör ett prövningsdistrikt.
För varje prövningsdistrikt skall finnas en prövningsnämnd.
Efter framställning av länsstyrelsen må Kungl. Maj :t medgiva, att pröv
ningsnämnd sammanträder å två avdelningar. Då fråga är om beslut av
principiell innebörd, så ock eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, må
nämnden i dess helhet företa mål eller ärende till avgörande.
2 mom. För hela riket skall finnas en gemensam prövningsnämnd (den
mellankommunala prövningsnämnden).
3 mom. Prövningsnämnd prövar besvär över beslut av taxeringsnämnd
samt fullgör i övrigt de åligganden som enligt denna förordning eller annan
författning ankomma på nämnden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
9
1 mom. I länen är landskamreraren prövningsnämndens ordförande.
Prövningsnämnd i län skall bestå av ytterligare minst fyra och högst
åtta ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda å avdelningar, fyra
ledamöter å varje avdelning. För nämnda ledamöter skola finnas lika
många suppleanter. Dessa ledamöter och suppleanter utses av Kungl.
Maj :t för en tid av fyra år.
För den mellankommunala prövningsnämnden förordnar Kungl. Maj :t
för en tid av fyra år ordförande, vice ordförande samt ytterligare sex leda
möter jämte sju suppleanter. För samma tid förordnar Kungl. Maj :t all
mänt ombud hos nämnden.
Suppleant må närvara vid prövningsnämndens sammanträden endast då
han därtill kallats i anledning av uppkommet hinder för ledamot att till-
städeskomma.
1 länen skola ledamöter och suppleanter utses bland personer, som enligt
vad i 13 § sägs äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövnings-
distriktet.
Ledamot eller suppleant i prövningsnämnd må icke samtidigt vara leda
mot eller suppleant i taxeringsnämnd.
2 mom. Hos prövningsnämnd i län skall finnas kansli inom länsstyrelsen.
Kansliet står under landskamrérarens ledning.
Hos den mellankommunala prövningsnämnden skall finnas kansli, som
står under ledning av allmänna ombudet.
13 §.
1 mom. Till ledamöter och suppleanter i nämnderna böra utses redliga
och allmänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och
erfarenhet.
Av kommun må till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd väljas alle
nast den, som är inom kommunen mantalsskriven. Av landstingskommu
nens förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant i särskild taxerings
nämnd väljas allenast den, som är mantalsskriven i kommun, belägen inom
nämndens verksamhetsområde och tillika inom landstingskommunen.
Vid val av ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd, så ock
vid förordnande av ledamöter i prövningsnämnd skall tillses, att om
möjligt personer tillhörande olika inom distriktet förekommande grupper
av skattskyldiga komma att tillhöra nämnden ävensom att såvitt möjligt
kännedom om distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.
Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skola utses
personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor,
som ankomma på dylik nämnds handläggning. Därjämte bör tillses, att
inom nämnden kännedom såviLt möjligt kommer att förefinnas om olika
delar av nämndens verksamhetsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
12 §.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
2 mom. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara
ledamot eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med
mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av den som utsett honom.
3 mom. Till ledamot eller suppleant kan endast svensk medborgare utses.
Sådant uppdrag må ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurs
tillstånd.
4 mom. Kommer ledamot eller suppleant efter det han utsetts i den ställ
ning, att han ej längre är behörig att utöva uppdraget, skall han omedel
bart frånträda detsamma.
14 §.
1 mom. Av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse meddelat förordnande såsom
ordförande eller ledamot i prövningsnämnd eller taxeringsnämnd kan när
som helst återkallas.
Avgår ledamot eller suppleant i sådan nämnd, innan tjänstgöringstiden
är till ända, skall efterträdare till honom för den återstående tiden utses i
den ordning, som gällt beträffande den avgångne.
2 mom. Uteblir vald ledamot i taxeringsnämnd från sammanträde och
finnes icke suppleant för tillfället att tillgå, äga nämndens vid sammanträ
det närvarande ledamöter att, om det för taxeringsförrättningens fortgång
erfordras, inkalla annan till ledamot valbar person att deltaga i för
rättningen.
15 §.
Vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, må
taxeringsnämnd och prövningsnämnd anlita biträde av sakkunnig.
Då fråga är om biträde åt taxeringsnämnd, tillkallas sakkunnig av ord
föranden efter samråd med taxeringsintendenten i länet.
16 §.
1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet att
1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter
samt därvid efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de
deklarationer som skola behandlas av särskild taxeringsnämnd,
2) verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta icke om-
besörjes av länsstyrelsen,
3) vaka över att taxeringsassistent fullgör sina åligganden ävensom till
handahålla honom erforderlig biträdespersonal, samt
4) i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt
medverka vid taxeringsarbetet.
11
2 mom. Kommun må ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som
av länsstyrelsen godkännas, till förfogande för taxeringsarbete inom kom
munen för annat ändamål än som i 1 mom. avses. Godkännandet må när
som helst återkallas.
Sådan tjänsteman har att, i enlighet med de närmare föreskrifter läns
styrelsen och ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd finner skäl med
dela, granska deklarationer och uppgifter, hos nämndens ordförande göra
de erinringar, vartill granskningen må giva anledning, samt i övrigt lämna
ordföranden biträde vid fullgörandet av dennes åligganden.
3 mom. I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent,
äger ordföranden anlita skrivbiträde, som av honom tillkallas.
4 mom. Beträffande Stockholm skall i de hänseenden varom i denna
paragraf stadgas gälla vad Kungl. Maj:t därom förordnar.
17 §.
Taxeringsintendenten i länet skall, med iakttagande av bestämmelserna i
denna förordning, bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor samt verka
för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erfor
derlig omfattning granska verkställda taxeringar samt särskilt uppmärk
samma ojämnheter mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt.
Taxeringsintendenten äger anlita sakkunnig för utredning av taxerings-
fråga, som kräver särskild sakkunskap.
När så finnes erforderligt, äger taxeringsintendenten kalla ordförande
eller annan ledamot av taxeringsnämnd i prövningsdistriktet att infinna
sig för att meddela upplysningar.
Den som i annan befattning handlagt visst taxeringsärende må icke så
som taxeringsintendent taga befattning med samma ärende.
18 §.
Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskatte
nämnden) med uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet
främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av
de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt i denna för
ordning sägs.
Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran
meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
19 §.
Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter,
vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas till vice
ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.
Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytterligare två av
nämndens ledamöter skola vara lagfarna eller hava avlagt examen vid han
12
delshögskola. De nu nämnda ledamöterna skola tillika vara erfarna i domar
värv eller i administrativ verksamhet. Övriga ledamöter skola utses så att
kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet kommer
att förefinnas hos nämnden.
För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid
handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sam
manlagt sex suppleanter. Vad ovan stadgats angående ledamöterna skall äga
motsvarande tillämpning beträffande suppleanterna.
Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst återkallas.
Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående delen
av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.
Ledamöter och suppleanter skola vara svenska medborgare. Ej må upp
draget utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående när nämnden är att anse
som beslutför samt angående inkallandet av suppleanter så ock de föreskrif
ter i övrigt som finnas erforderliga för nämndens verksamhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
II. Om skyldighet att föra anteckningar, m. m.
20
§.
Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller
annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för
annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räken
skaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag
finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för
kontroll därav.
Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokförings
lagen och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
21
§.
Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss för
värvskälla icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning finnes skäligt.
III. Om skyldighet att avlämna självdeklaration
22
§.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgan
det i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering av
lämna deklaration (självdeklaration), nämligen:
13
1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller
inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,
2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera för
värvskällor under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100
kronor,
3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela
beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till samman
lagt minst 100 kronor,
4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattnings
årets utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår
sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor, samt
5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.
Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet
enligt punkterna 2)—4) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller
förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skatt
skyldig enligt kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt
eller förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller
förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med
hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.
Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxe
ras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas
vid deklarationsskyldighetens bedömande.
Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller kon
sulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons
hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och
bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock
sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de
bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid till-
lämpningen av vad i första stycket vid 3) är stadgat icke hava varit här i
riket bosatta.
I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig,
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för
den avlidne.
2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmel
serna i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva självdeklaration.
3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av
bestämmelserna i 1 mom. första stycket vid 3) och 4) så anses, som om
dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar
lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må upp
gift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller
ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 32 § stadgas.
23 §.
Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt fastställt formulär. Dock må, där deklaration infordrats
jämlikt 22 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna meddelas muntligen in
för taxeringsnämndens ordförande eller dess taxeringsassistent, som har att
införa desamma å deklarationsblankett och därå taga den deklarationsskyl-
diges underskrift.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
24 §.
1 mom. Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild
självdeklaration.
2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där
han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.
Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i
varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomst
skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild själv
deklaration i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal in
komstskatt.
Särskild självdeklaration skall dock i fall av behov efter anmaning av
givas jämväl inom det län, där allmän självdeklaration avgives, ävensom i
flera exemplar.
3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller stat
lig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var man
talsskriven för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava varit man
talsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till led
ning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i
samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till
kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering
15
till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild
självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal
inkomstskatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
25 §.
Allmän självdeklaration skall upptaga:
1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes samt nummer å för honom utfärdad debet
sedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret ävensom beträffande
utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk person det land, där
styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig, som allenast under
någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om den tid, han
sålunda haft bostad härstädes,
2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattnings
året åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i
vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av
den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit fastig
heten åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock,
därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret
eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till vilken
del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,
3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla,
4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen,
5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattnings
året, ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, dock
endast om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom,
6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för
året näst före taxeringsåret, ävensom
7) garantibelopp, vilket skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för
den skattskyldige i dennes hemortskommun.
Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivas i denna förordning.
Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl
uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över
vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten
andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig
skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgilt lämnas jäm
väl om sådan förmögenhet.
Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal, så
att överskjutande öretal bortfalla.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
26 §.
Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bok-
föringsmässiga grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och för
lustkonto, skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:
1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen,
2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett,
3) uppgift huru det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till över
ensstämmelse med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade
grunderna,
' 4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning,
5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag,
6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat ut
tagit ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till om
kostnader i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyl
dige åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,
7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom rese-
och representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till
anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock
att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften
skall lämnas först efter anmaning, samt
•
8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till leve
rans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.
Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan
räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande
innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.
Vad i denna paragraf stadgas skall av försäkringsanstalt, såvitt angår liv
försäkringsrörelse, iakttagas allenast i vad gäller uppgifter om huru värde
sättningen å lager samt fordringar skett; härutöver skall iakttagas vad i
27 § sägs om skyldighet att lämna där avsedda uppgifter.
27 §.
Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av för
säkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift
i de avseenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskatte
lagen. Motsvarande gäller beträffande utländsk försäkringsanstalt, som här
i riket drivit livförsäkringsrörelse, dock endast såvitt angår den till nämnda
rörelse hänförliga verksamheten.
Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning, förutom för
säkringsbolag, jämväl sådan understödsförening, vilken enligt sina stadgar
äger meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunder
stöd å högst 500 kronor för medlem.
17
Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration lämna uppgift å premieinkomsten här i riket,
fördelad å dels livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring, dels
sjuk-, olycksfalls- och brandförsäkring och dels annan försäkring, samt upp
gift å den eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kon
tor, ävensom, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna
premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Beträf
fande annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet föreligger icke skyl
dighet för utländsk försäkringsanstalt att lämna uppgifter om intäkter och
avdrag i förvärvskällan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
28 §.
Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen avser,
innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen; och
skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän själv
deklaration är stadgat.
29 §.
Är skattskyldigs inkomst enligt kommunalskattelagens bestämmelser om
beskattningsort att hänföra till mer än en kommun, skall i allmän eller
särskild självdeklaration lämnas de uppgifter, som erfordras för tillämp
ning av bestämmelserna i 56—59 §§ kommunalskattelagen.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall där
skattskyldigs inkomst jämlikt 60 § kommunalskattelagen skall fördelas
å olika administrativa områden inom samma kommun.
30 §.
1 mom. Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskatt
ningsåret varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt av vinst-
och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bok
föringen. Har i bokföringen intagits särskilt balanskonto eller vinst- och
förlustkonto och avviker sådant konto från räkning som nyss sagts, skall
vid deklarationen jämväl fogas bestyrkt avskrift av kontot.
Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar
enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av gäl
lande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av
räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.
För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag skall
avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och revi
sionsberättelser, som avgivits för beskattningsåret.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
18
För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av pro
tokoll eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts samt huru
vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall dock icke
gälla beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.
2 mom. läkare av jordbruk eller skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxe
rad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,
skall senast tre månader före ingången av det första beskattningsår, för vil
ket taxering skall ske enligt sådana grunder, göra anmälan härom till taxe-
ringsintendenten i det län, där jordbruksfastigheten är belägen.
31 §.
1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, med
dela de upplysningar till ledning för egen taxering, som kunna vara av be
tydelse för åsättande av en riktig taxering.
2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i an-
maningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erfor
derliga för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxe
ring. Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits
i anmaningen.
32 §.
Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 22 § 3 mom., skall av
fattas å blankett enligt fastställt formulär. Sådan uppgift bör senast den
31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 35 § sägs, eller ock till
ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren tillhör.
Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade upp
gifter samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötes
renar, som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade ren
längd, än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av
omständigheterna påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen
senast den 15 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter
avlämnandet översändas till den lokala skattemyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
33 §.
Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet,
skall i fall som nedan angivas särskild uppgift avlämnas rörande in
komst och förmögenhet, som icke i självdeklaration uppgivits till be
skattning.
Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger
1) pensionsstiftelse,
2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycks
fall,
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
19
3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,
4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till
viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och upp
fostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller
utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja veten
skaplig forskning, ävensom
5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas
ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som
angives vid 3) eller 4).
Uppgift avfattas å blankett enligt fastställt formulär och skall upptaga
inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och skulder vid nämnda
räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om de omständigheter,
vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.
Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars till länsstyrelsen i det län,
där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke
taxeringsintendenten i länet på därom gjord framställning medgivit be
frielse tills vidare från nämnda skyldighet.
Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter
anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för
bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.
34 §.
1 mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall, förså-
vitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast den
15 februari under taxeringsåret.
Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må åt
njuta anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.
Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må tillgodo
njuta liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den
31 oktober året näst före taxeringsåret.
Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning
å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.
2 mom. På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans
förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande
omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter
att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må genom särskilt be
slut utsättas annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.
Ansökan som i första stycket avses göres hos taxeringsintendenten i det
län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig för
mögenhetsskatt. Föreligger ej sådan skattskyldighet för sökanden, göres
ansökningen hos taxeringsintendenten i det län, där självdeklarationen skall
avlämnas.
Mot taxeringsintendentens beslut må talan ej föras.
3 mom. I 30 § 1 mom. tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar
skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer,
som den skattskyldige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna
avlämnas inom två veckor efter det desamma upprättats.
i mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning
vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom
den tid, som i anmaningen förelägges; dock att skyldighet icke föreligger att
på grund av anmaning avlämna självdeklaration eller uppgift å tidigare dag
än handlingen skolat avlämnas utan anmaning.
35 §.
Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall, jämte tillhörande
handlingar, avlämnas till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller
landsfiskal i det län, där taxeringen skall äga rum, eller ock till ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd.
Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun vid
tagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration
till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.
36 §.
Deklarationsskyldig, från vilken självdeklaration icke inkommit inom
föreskriven tid, må anmanas att avgiva självdeklaration.
Är avlämnad självdeklaration icke så upprättad, som i denna förordning
föreskrives, må den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande
uPPgift eller, där deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig, med
ny, på behörigt sätt upprättad deklaration.
Innan anmaning utfärdas, bör den deklarationsskyldige, om detta kan ske
utan olägenhet, på lämpligt sätt erinras om deklarationsskyldigheten.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
IV. Om kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering
37 §.
1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning
uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på
sätt framgår av följande uppställning:
j
Kung!. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
21
1. a) Statlig och kom
munal myndighet,
b) aktiebolag, ekono
misk förening, fond,
stiftelse och annan ju
ridisk person än döds
bo,
c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse eller jordbruk,
däri inbegripet skogs
bruk, i fråga om förmå
ner, som utgått från så
dan förvärvskälla, samt
d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet, i fråga
om förmåner, som ut
gått från sådan för
värvskälla.
Uppgiftsskyldig
Vem uppgiften skall avse
Den som hos den
uppgiftsskyldige inne
haft anställning eller
uppdrag eller utfört till
fälligt arbete eller som
av den uppgiftsskyldi
ge åtnjutit pension, liv
ränta eller periodiskt
utgående ersättning,
ävensom den som åt
njutit förmån från per
sonalstiftelse eller an
nan stiftelse.
Avlöning, arvode, annan er
sättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått kon
tant eller såsom naturaförmån
samt oavsett om densamma
utgör ersättning för kostna
der, som mottagaren haft att
bestrida. Har mottagaren haft
att erlägga vederlag för åtnju
ten naturaförmån, skall upp
gift om förmånen och veder
laget lämnas.
Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt ar
bete, om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett
lägre värde än 100 kronor för
hela året,
c) ersättning och förmån
till någon i anledning av till
fälligt arbete å annan fastig
het än jordbruksfastighet, om
vad som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 500 kronor
för hela året och det icke ut
gör avdragsgill omkostnad i
förvärvskällan rörelse,
d) utbetalning till rörelse-
idkare, som enligt lag varit
bokföringsskyldig, av ersätt
ning för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt av
rörelse för mottagaren,
e) av statlig myndighet ut
given förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för mot
tagaren,
f) förmåner i annat än pen
ningar, om det som mottaga
ren i sådant hänseende sam
manlagt från den uppgifts
skyldige åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen
haft ett värde icke översti
gande 400 kronor för helt år
räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke
Vad uppgiften skall avse
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Uppgiftsskyldig
2. Fysisk person som
varit skyldig att verk
ställa skatteavdrag en
ligt uppbördsförord-
ningen.
3. Försäkringsanstalt
och understödsför
ening.
4. Den som utbetalt
royalty eller periodiskt
utgående avgift för rät
tighet av goodwills na
tur, såsom varumärke,
firmanamn o. dyl., eller
för utnyttjande av pa
tent, mönster o. dyl.
5. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
inköp av jordbruks- el
ler trädgårdsprodukter
eller husdjur eller från
husdjur erhållna pro
dukter, allt i den mån
Kungl. Maj.-t därom för
ordnat.
6. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
förvärv av avverknings
rätt eller inköp av virke
eller andra skogseffek-
ter, allt i den mån
Vem uppgiften skall avse
Den å vilkens in
komst skatteavdrag sko
lat verkställas.
Den som från anstal
ten eller föreningen
uppburit belopp, ej un
derstigande 200 kronor
för hela året, på grund
av försäkring av den
art att skatteplikt för
beloppet föreligger.
Den till vilken royal-
tyn eller avgiften utbe
talts.
Den från vilken in
köp skett.
Den som ägt eller
brukat fastighet, från
vilken upplåtelse av av
verkningsrätt eller för
säljning av skogseffek-
ter ägt rum.
överstiga 500 kronor, trakta-
mentsersättning vid vistelse i
tjänsten utom tjänstgörings
orten med sammanlagt högst
500 kronor och representa-
tionsersättning, motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kronor,
samt
h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppen
barligen icke utgör skatteplik
tig intäkt för mottagaren.
Om uppgiftens innehåll
skall i tillämpliga delar gälla
vad ovan vid 1. sägs.
Vad uppgiften skall avse
Utgivet belopp.
Det utbetalda beloppet.
Utgivet vederlag i penning
ar, naturaprodukter eller an
nat.
Undantag: vederlag som
gottgjorts bokföringsskyldig
rörelseidkare.
Vederlag som utgivits eller
gottgjorts, ävensom vederlag,
om vars utgivande under se
nare år avtal träffats.
23
Kungl. Maj.is proposition nr 150 år 1956
Kungl. Maj:t därom för-
ordnat.
7. Den som bedrivit
förmedlingsverksamhet
eller annan därmed
jämförlig verksamhet,
allt i den mån Kungl.
Maj:t därom förordnat.
Uppgiftsskyldig
Vem uppgiften skall avse
Den som genom verk
samheten erhållit an
ställning, uppdrag eller
tillfälligt arbete eller
ock försålt egendom.
Vad uppgiften skall avse
Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgäng
lig-
2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 inom., skall iakt
tagas följande.
Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna för-
mäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd,
för vilken förmånen utgått.
I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktaments-
ersättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels
traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning
utgått.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och
vad som avdragits.
Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på grund
av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av vad så
lunda uppburits.
I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som
skett för uttagande av preliminär A-skatt.
Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga
är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostads
adress. Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår även
som om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret.
Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan
för ändamålet lämpad blankett.
3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1 mom.
första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande tjugufem, skall
vid uppgifterna fogas ett särskilt sammandrag över dessa, upptagande
namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom beträffande envar
av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån, som i övrigt
åtnjutits.
4 mom. Uppgifterna skola avlämnas senast den 31 januari under taxe
ringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration.
Uppgifter, som avses i 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till
länsstyrelsen i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i
24
3 mom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande sam
mandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens
allmänna självdeklaration må avlämnas.
Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis eller, om
i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis och skall medelst sär
skilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller
församling varje grupp av uppgifter avser.
38 §.
1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registre-
ringspliktigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan
anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet,
nämligen
a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomst
skatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan del
ägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklara
tion och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande an
delen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott
i bolaget eller rederiet; samt
b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för
värvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild
självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som
å varje delägare belöper.
Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in
komstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock
uPP§ift> som i b3 avses, icke lämnas för den kommunen.
Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs
i förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning
av bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.
Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 30 § 1 mom. första
och andra styckena omförmälda handlingar.
2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola vara avlämnade senast den 15
februari under taxeringsåret; dock må bolag eller rederi, som varit skyl
digt att föra räkenskaper och vars räkenskapsår gått tillända senare än
den 31 oktober under året före taxeringsåret, åtnjuta anstånd med upp
gifternas avlämnande till den 31 mars under taxeringsåret.
Uppgifterna skola avlämnas i den ordning, som gäller för avlämnande av
sj älvdeklaration.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
39 §.
1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för näst
föregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:
Kungl. Maj:ts proposition nr
1. Den som enligt 37 §
1 mom. första punkten
är skyldig att utan an-
maning avlämna kon
trolluppgift.
Uppgiftsskyldig
2. Den som för ar
betslag eller liknande
grupp av personer i en
summa uppburit visst
avlöningsbelopp såsom
ackordsöverskott eller
dylikt för att fördelas
inom laget eller grup
pen.
3.
Bankaktiebolag,
sparbank eller annan
penninginrättning.
4. Annan än penning
inrättning, därest ve
derbörande under näst
föregående år utbetalt
gäldränta eller haft
skuld, när fråga ej är
om lån mot obligatio
ner, förlagsbevis eller
andra för den allmänna
rörelsen avsedda för
skrivningar.
5. Fysisk eller juri
disk person, som haft
fordran.
6. Försäkringsanstalt
eller understödsför
ening.
7. Den som bedrivit
jordbruk, skogsbruk el
ler rörelse.
Vem uppgiften skall avse
Den som hos den
uppgiftsskyldige inne
haft anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete.
Medlem av arbetsla
get eller gruppen.
Namngiven skattskyl
dig.
Varje borgenär.
Namngiven skattskyl
dig.
Namngiven skattskyl
dig.
Namngiven annan nä
ringsidkare.
Vad uppgiften skall avse
Åtnjutna förmåner, därest
icke uppgiftsskyldighet utan
anmaning föreligger, med
upplysning, då förmånerna
avse kortare tid än helt år,
om den tidrymd, för vilken
de åtnjutits.
Till medlem utgivet belopp.
150 år 1956
25
Gottgjord ränta ävensom
beloppet av den skattskyldi
ges innestående medel vid
viss angiven tidpunkt.
Borgenärens namn och
hemvist, gäldräntans belopp
under föregående år och
skulden vid viss angiven tid
punkt.
Ränteinkomst från den
skattskyldige ävensom belop
pet av den skattskyldiges
skuld vid viss angiven tid
punkt.
Arten av uppgiven försäk
ring, beloppet av premie el
ler annan avgift, tid då så
dan mottagits, samt värdet
och arten av åtnjutna förmå
ner, som icke enligt annan
föreskrift uppgivits.
Belopp för vilket den upp
giftsskyldige under viss an
given tid köpt eller sålt va-
26
ror, därest beloppet i sälja
rens eller köparens hand är
skattepliktig intäkt eller av
dragsgill utgift, med angivan
de där så begäres av varu
slag och myckenhet, verkställ
da likvider, så ock av belopp å
provision eller annat, som ut
gjort sådan intäkt eller utgift.
Undantag: belopp avseende
köp eller försäljning av va
ror över disk och liknande
fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan full
göras.
Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgäng
lig-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Uppgiftsskyldig
Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse
8. Den som bedrivit Namngiven skattskyl-
förmedlingsverksamhet dig.
eller därmed jämförlig
verksamhet, om upp
gift icke skolat lämnas
utan anmaning.
2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig
att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande
uppgifter:
a) uppgift om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den
mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av
jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas
på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om
mottagarens namn och adress, samt
b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till
andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens
hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens namn
och adress.
Vad i detta moment stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej
avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgifts
skyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras.
3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är skyl
dig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar
och uttag under viss tid.
4 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och
avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser
han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften
ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av
27
den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom från
skyldighet att lämna uppgiften.
Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.
40 §.
Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver
vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj :t,
i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande,
lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven
tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt
samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända
bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över
räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och
senast för inrättningen kända bostadsadress.
41 §.
Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning till ledning vid värdesättning av
aktier i bolaget avlämna uppgift enligt fastställt formulär rörande bolagets
tillgångar och skulder jämte andra omständigheter av betydelse för värde
sättningen. Motsvarande skyldighet åligger ekonomisk förening.
42 §.
1 mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktie
bolag under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till över
vägande del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande
lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller delägarens taxering varje
år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift om beloppet av medlemmens
eller delägarens inbetalningar till föreningen eller bolaget och huru mycket
därav som utgör kapitaltillskott ävensom angående värdet av medlemmens
eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.
Omförmälda uppgift skall utan anmaning avlämnas senast den 15 februari
under taxeringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av själv
deklaration.
Uppgiften skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär.
2 mom. Efter anmaning åligger det bostadsförening eller bostadsaktiebolag
att även beträffande andra medlemmar eller delägare än som avses i 1 mom.
i den omfattning, som i anmaningen angives, avlämna uppgift angående
värdet av medlems eller delägares andel i föreningens eller bolagets behållna
förmögenhet.
3 mom. Det åligger bostadsförening eller bostadsaktiebolag att senast
den 8 februari under taxeringsåret underrätta medlem eller delägare om
värdet av medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets
behållna förmögenhet.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
I fall som avses i 1 mom. åligger det bostadsföreningen eller bostads
aktiebolaget att senast den 8 februari under taxeringsåret tillställa med
lemmen eller delägaren uppgift angående de i berörda moment omförmälda
förhållanden, i vad medlemmen eller delägaren angår.
43 §.
1 mom. Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier, så ock envar,
som här i riket utbekommit
a) utdelning å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk
juridisk person eller
b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obliga
tion, förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,
är skyldig att till ledning för egen taxering vid mottagandet av utdel
ningen eller räntan avgiva särskild uppgift härom. Lyftes beloppet för an
nans räkning, och överlämnas ej därvid en av denne avgiven vederbörlig
uppgift, skall uppgift i stället avgivas av den, som lyfter beloppet, och där
vid uppgivas namn och hemvist å den, för vars räkning beloppet lyftes. Ut
bekommer någon utdelning eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan
det värdepapper kupongen tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist
å den, från vilken kupongen förvärvats.
Uppgift avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den, som ut
betalar utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift avlämnas, innan
betalning sker.
2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å
svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt.
Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola för
varje år senast den 31 januari nästfoljande år av den som mottagit upp
gifterna avlämnas i enahanda ordning som gäller för avlämnande av kon
trolluppgifter, varom i 37 § 1 mom. punkterna 1—4 förmäles. Har i något
fall utbetalning av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörli
gen fullgjorts, skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.
Enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den
mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.
Maj :t bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,
må de förstöras.
3 mom. Kungl. Maj :t äger förordna, att även för andra fall än de, då
uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 1 mom.
föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller för
mögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening
rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat obliga
tioner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv
ningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Maj :t bestämmer i sådant fall jäm
väl i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall lämnas.
29
i mom. Kungl. Maj:t må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll efter-
sättes eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna
om jämkning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.
5 mom. Taxeringsintendent eller, efter hans förordnande, honom under
ställd tjänsteman är berättigad att hos den, som mottagit uppgifter som
i 1 mom. sägs, för taxeringskontroll taga del av dessa uppgifter. Den hos
vilken uppgifterna förvaras är därvid skyldig att lämna det biträde, som
erfordras för kontrollens genomförande.
44 §.
Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort person
eller företag i utlandet belopp eller förmån, som därest det gottgjorts person
eller företag här i riket skulle hava föranlett skyldighet att avlämna kon
trolluppgift, skall den som utgivit beloppet eller förmånen vara skyldig att
på sätt och i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver avlämna kontroll
uppgift till ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket.
45 §.
Hava föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke avläm
nats eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna förordning, må den
uppgiftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.
46 §.
För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
handling eller uppgift skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhanda
hållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överför
myndare.
Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar och som ej må utlämnas till envar.
Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad
därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,
av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller upp
giften tillhandahållas allenast efter framställning av taxeringsintendent som
avses i 3 § andra stycket första punkten. Finnes vid prövning av sådan
framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för
det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till
synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.
Efter ansökan av taxeringsintendent som i nästföregående stycke sägs må
Kungl. Maj :t förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas ho
nom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.
Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens ord
förande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses i
denna paragraf samma befogenhet som tillkommer här ovan avsedd taxe
ringsintendent.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter
47 §.
Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna för
ordning sägs, skall fullgöras
1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18
kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen
har under sin förvaltning,
2) för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller
4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin
förvaltning,
3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller testaments
exekutör, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen
avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklara
tions- eller uppgiftsskyldigheten,
4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för döds
boets upplösning haft att förvalta boets egendom,
5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och
dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller
ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik
menighet Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, samt
6) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre
består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.
48 §.
Blanketter till sådana deklarationer och uppgifter, för vilka formulär
fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning Kungl. Maj:t
föreskriver.
SO
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
49 §.
För de fall, da i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning
lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering, föreligger sådan
skyldighet jämväl i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattnings
året och som hava betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.
50 §.
1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av
ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av be
stämmelserna i denna förordning ankommer,
ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnden,
de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt
ledamöterna i prövningsnämnden.
Sakkunnig må granska självdeklaration, för vars behandling hans bi
träde påkallas.
31
Ordningsman i lappby och lappfogde äga verkställa granskning av själv
deklaration, som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt
avgivit.
Vid taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman som avses i 16 §
2 mom. må taga del av deklaration i den omfattning, som är erforderlig
för arbetets utförande.
För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Självdeklaration må
icke intagas i taxeringsnämnds eller prövningsnämnds protokoll i vidare
mån än som oundgängligen erfordras.
Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin
befattning böra erhålla del därav.
Självdeklaration må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bear
betning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken
Kungl. Maj :t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om
viss skattskyldigs taxering äger taga del av självdeklaration, som skolat
ligga till grund för taxeringen.
Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen
i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet
sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid
förekommande delgivningar inneslutas i förseglat konvolut, vilket skall
förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den förkla-
ringsskyldige eller annan vederbörande.
1 övrigt må självdeklaration, där ej annat följer av stadgande i allmän
lag, icke vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen,
lämnat skriftligt medgivande därtill.
2 mom. Självdeklarationer skola förvaras hos länsstyrelsen, där ej denna
förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit,
skola deklarationerna förstöras, där ej Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.
3 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt om självdeklaration gäller i
tillämpliga delar även beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till led
ning vid taxering, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll upprättade
handlingar; dock må uppgifter enligt 43 § 1 mom. vara tillgängliga även för
dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade med
hjälpare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
VI. Gemensamma bestämmelser rörande anmaning och delgivning
51 §.
Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 22 § 2 inom., 24 § 2 inom.,
31 § 2 inom., 33 och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § tillkommer taxerings
nämnd, taxeringsintendent samt prövningsnämnd. Sannna rätt tillkommer
32
tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån
så erfordras för uppdragets fullgörande, dock att tjänsteman som nu sagts
icke äger anmana någon att avlämna deklaration.
Anmaning som avses i 39 § 2 mom. må endast utfärdas av taxeringsinten-
denten i det län, där den uppgiftsskyldige är bosatt.
I de fall som avses i 39 § 3 inom., 41 § samt 42 § 2 mom. må anmaning
göras av taxeringsintendent.
52 §.
Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna
självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat an-
maningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om post
adress för den, som utfärdat anmaningen.
53 §.
I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd, taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må vite föreläggas.
54 §.
Finnes beträffande anmaning eller annan i denna förordning avsedd
handling vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer
skattskyldig eller annan tillhanda, må delgivning äga rum i den ordning
nedan sägs.
Rätt att använda sådan delgivning tillkommer taxeringsnämnd, taxerings
intendent, prövningsnämnd och länsstyrelse.
Delgivningen skall, där så ske kan, verkställas genom posten. Om sådan
delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning genom posten
av annan handling än stämning äga motsvarande tillämpning. Närmare
bestämmelser om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyn
dighet meddelas av Kungl. Maj :t.
Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för del-
givningens verkställande.
55 §.
Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas enligt bestäm
melserna i 54 §, där ej delgivningen finnes kunna på betryggande sätt ske i
annan ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
VII. Om taxeringsrevision
56 §.
1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda
beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller
33
eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller
uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller
annat organ, som avses i 46 § första stycket.
Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmed
lingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att upp
gifter av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar
eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.
Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erfor
derlig, ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifika
tioner ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande
verksamheten.
Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må
jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.
Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig skattskyldig må även verk
ställas kassainventering.
2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i
den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda
syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.
Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna
de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.
3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas
hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola
de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall
snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.
4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av hand
lingar av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revi
sionen sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings inne
håll av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen
sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens
innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på fram
ställning av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda
därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.
Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.
57 §.
1 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten i
länet.
Finner taxeringsintendenten taxeringsrevision böra verkställas i annat
län, skall han framställa begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.
Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten i länet eller
av tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verk-
3—-Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
ställande. Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt annan i bokföring
och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.
2 mom. Finner taxeringsnämnd taxeringsrevision vara erforderlig, har
nämnden att göra framställning därom till taxeringsintendenten i länet. Där
vid skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med tillhörande
handlingar överlämnas.
Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,
underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämnden, därvid översänd
deklaration skall återställas.
Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till denna nämnd.
58 §.
Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut
skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar, må
den som beslutat revisionen förelägga den försumlige lämpligt vite.
VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet
59 §.
Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom
länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.
Det åligger taxeringsintendenten i länet att övervaka taxeringsnämndernas
arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd.
Har taxeringsintendenten lämnat allmänna anvisningar för taxerings-
arbetets bedrivande, skall han ofördröjligen insända dessa till riksskatte
nämnden.
60 §.
Länsstyrelsen må då så finnes lämpligt kalla ordföranden och högst två
andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav att
å lämplig ort sammanträda inför landskamreraren för överläggningar röran
de taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda sak
kunniga kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och
rättvis taxering.
Öl
§.
1 mom. Taxeringsnämnds sammanträden hållas å tid och plats, som
bestämmas av ordföranden. Denne har att kalla ledamöterna till samman
trädena samt att om tid och plats härför på lämpligt sätt och i god tid un
derrätta länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet. Möter
för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för
honom utsedd suppleant samt tillika härom underrätta ordföranden.
35
Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av ordföranden jämte två av nämnden utsedda ledamöter.
2 mom. Taxeringsassistent äger deltaga i taxeringsnämndens överlägg
ningar men icke i dess beslut.
3 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av inkomst av renskötsel
ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik taxering hållas
i god tid före den 15 april; och åligger det taxeringsnämndens ordförande att
om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.
Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola sär
skilt kallas till dylikt sammanträde.
Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara när
varande, då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens
lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överläggningar
men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde medföra
det hos honom förvarade exemplaret av senast upprättade renlängd. Där så
ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
4 mom. Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom slutna
dörrar. Skattskyldig är dock berättigad att företräda inför taxeringsnämnd
för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom.
Där så ske kan utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång, bör taxe
ringsnämnd på stället meddela skattskyldig begärd upplysning rörande
hans taxering.
5 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänste
man äger närvara vid sammanträde med taxeringsnämnd för fullgörande
av den i 59 § stadgade skyldigheten.
62 §.
1 mom. Ledamot i taxeringsnämnd skall avträda:
då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,
föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,
då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse eller
förvaltning han tillhör, så ock
då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god
man eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande
av deklaration, som skall tjäna till ledning vid taxeringen.
Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla i fråga om taxeringsassistent.
2 mom. Är ordförande i taxeringsnämnd på grund av vad i 1 mom.
stadgats hindrad att deltaga i behandling av visst taxeringsärende, utser
nämnden inom sig viss ledamot att vid behandlingen av ärendet föra ordet.
63 §.
Beslut om taxering, så ock annat beslut, som innefattar avgörande i
sak, må icke fattas av taxeringsnämnd, såvida icke ordföranden och minst
Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
36
två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun,
minst tre andra ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten
att ledamot har att avträda vid behandling av viss taxering icke utgöra
hinder mot att beslut fattas rörande denna taxering.
Annat nämndens beslut än i första stycket sägs må fattas av ordföranden
ensam.
Anser taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsassistent att taxe
ring bort åsättas annorlunda än taxeringsnämnden beslutat, skall han på
deklaration eller därvid fogad handling angiva den taxering, han ansett
böra åsättas, ävensom i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skett.
Annan ledamot än ordföranden äger, om han deltagit i taxeringsnämndens
beslut, anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan
sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen
och avgivas sist vid justeringen av protokollet.
Av nämnden anlitad sakkunnig och lappfogde äga att beträffande taxe
ring, vid vars handläggning de biträtt, i enahanda ordning anteckna särskild
mening till protokollet.
64 §.
Uppstå skiljaktiga meningar inom taxeringsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller
den mening, som biträdes av ordföranden.
65 §.
Förekommer anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från
självdeklaration, skall, där hinder ej möter, tillfälle beredas den skattskyl-
dige att yttra sig i frågan. Dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande.
66
§.
Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 67 § stadgas,
för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommu
nal inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhets
skatt skall honom åsättas.
Så snart ske kan och såvitt möjligt före utgången av maj månad under
taxeringsåret skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskaft
beträffande sådana skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt
av annan taxeringsnämnd eller beträffande vilka besvär över taxeringen
skola prövas av den mellankommunala prövningsnämnden. Vid sådan taxe
ring bör, när anledning därtill föreligger, samråd äga rum med övriga
taxeringsnämnder, av vilka den skattskyldige skall taxeras. För envar, som
därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
37
jämväl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla,
ofördröj ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnder, dock icke i det fall
att besvär över taxeringen skola prövas av den mellankommunala prövnings-
nämnden.
Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med
ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill ägan
derätten tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig
förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda
taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda nämnd.
67 §.
Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommu
nalskattelagen må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan nämnd
anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda stad
gande, skall skriftlig anmälan härom göras hos taxeringsintendenten i länet,
som, därest besvär över taxeringen skola prövas av prövningsnämnden i
länet, äger göra framställning i frågan hos sagda nämnd. År däremot fråga
om skattskyldig, beträffande vilkens taxering besvär skola anföras hos den
mellankommunala prövningsnämnden, skall taxeringsintendenten skynd
samt med eget yttrande överlämna anmälan till allmänna ombudet hos
denna nämnd för sådan åtgärd och samtidigt härom underrätta taxerings
intendenten i annat län, där den skattskyldige, såvitt kunnigt är, blivit taxe
rad till kommunal inkomstskatt.
Om handläggning av framställning, som avses i första stycket, så ock
om fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla
vad i denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.
68
§.
För taxeringsnämnd skola föras följande taxeringslängder, nämligen
inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av nämnden beslutade taxeringar
skola införas med angivande av taxeringens belopp och den skattskyldiges
namn.
I inkomstlängden antecknas särskilt
dels i avseende å statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoin
komst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvs
källa, taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det
ej framgår av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förord
ningen om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas,
dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar in
komst,
dels ock, till ledning för påförande av skogsvårdsavgift, uppgift om de
värden å skogsmark och växande skog, varå avgiften skall beräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956
38
Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxe
rade inkomsten till minst 1 200 kronor för ensamstående och till samman
lagt minst 1 200 kronor för makar, som samtaxeras, skall den beräknade
taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke upp
kommer.
I förmögenhetslängden antecknas yrkesbeteckning för den skattskyldige
samt den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga och beskattningsbara
förmögenheten.
Närmare föreskrifter om taxeringslängds förande meddelas av Kungl.
Maj :t.
Taxeringslängd underskrives av taxeringsnämndens ordförande och de
ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Såvitt angår taxe
ringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxerings
längd jämväl underskrivas av denne.
69 §.
1 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen,skall deklara
tionen förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Tillika skall
till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden dekla
rationen frångåtts samt om skälen härför. Vad nu sagts skall jämväl gälla
beträffande avvikelse från annan av skattskyldig till ledning för egen
taxering lämnad uppgift eller upplysning.
Har taxering för inkomst eller förmögenhet åsatts skattskyldig, som icke
avgivit deklaration, skall underrättelse om taxeringen sändas till den skatt
skyldige, dock att sådan underrättelse icke är erforderlig, då den som i fas-
tighetslängden för året näst före taxeringsåret upptagits såsom ägare till
fastighet åsättes allenast taxering till kommunal inkomstskatt för garanti
belopp för fastigheten.
2 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas
enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga
förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt, skall till stiftelsen sändas underrättelse därom.
3 mom. Har dödsbo gjort framställning om befrielse från erläggande av
skatt, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut tillsändas dödsboet i
samma ordning som gäller för underrättelse om avvikelse från deklaration.
4 mom. Underrättelse som avses i denna paragraf skall undertecknas av
taxeringsnämndens ordförande. Underrättelsen skall tillika innehålla upp
lysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över taxe
ringsnämndens beslut.
Underrättelsen skall tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev.
Återkommer försändelsen såsom obeställbar och förekommer anledning
att den skattskyldige kan anträffas, bör, där så lämpligen kan ske, under
rättelsen delgivas honom i den ordning 54 § stadgar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
39
70 §.
Om besvär över skattskyldigs taxering skola prövas av den mellankom-
munala prövningsnämnden, skola, efter det taxering åsatts och längdföring
skett, deklarationer och övriga handlingar rörande den skattskyldige även
som, därest han samtaxeras med make, motsvarande handlingar rörande
maken så fort ske kan översändas till den mellankommunala prövnings
nämnden. Vid handlingarna skola fogas utdrag av taxeringslängd samt, i
förekommande fall, utdrag av taxeringsnämndens protokoll.
71 §.
Taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall vara avslutat
före utgången av juni månad under taxeringsåret.
Senast den 15 juli under taxeringsåret skola, där ej länsstyrelsen annor
lunda föreskriver, deklarationer och övriga taxeringsnämnden tillhanda-
komna handlingar överlämnas till länsstyrelsen.
72 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående taxerings
nämnds arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.
Kungl. Maj :ts proposition nr 150 år 1956
IX. Om besvär över taxeringsnämnds beslut
73 §.
Talan mot taxeringsnämnds beslut föres genom besvär hos prövnings
nämnden i länet.
Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda län, skall dock
den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär rörande den skatt
skyldiges taxering. Om den skattskyldige skall samtaxeras med make, skall
den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär jämväl rörande
makens taxering.
Uppkommer fråga, i vilket län skattskyldig skall taxeras, ankommer det
likaledes på den mellankommunala prövningsnämnden att pröva besvär
rörande taxering i nu avsett fall.
74 §.
Skattskyldig äger hos prövningsnämnden anföra besvär över taxerings
nämnds beslut om taxering, så ock över annat dess beslut som innefattar
avgörande i sak, allt såvitt honom rörer.
Kommun må anföra besvär i fråga om taxering till kommunal inkomst
skatt.
Taxeringsintendent äger genom besvär hos prövningsnämnden framställa
yrkande rörande taxeringsåtgärd, som av taxeringsnämnd vidtagits eller bort
40
vidtagas. Han må yrka ändring i taxeringsnämnds beslut även till den skatt
skyldiges förmån.
Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
75 §.
Besvär enligt 74 § skola ingivas eller insändas till kansliet hos den pröv-
ningsnämnd, som har att pröva besvären. Den omständigheten att besvären
ingivits eller insänts till kansliet hos annan prövningsnämnd må dock
ej utgöra hinder för målets prövning; i sådant fall skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva besvären.
76 §.
Besvär av skattskyldig skola hava inkommit senast den 15 augusti under
taxeringsåret.
Kommuns besvär skola anföras före utgången av augusti månad under
taxeringsåret.
Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april månad
året efter taxeringsåret. Har prövningsnämnden avgjort besvär över viss
skattskyldigs taxering, må taxeringsintendenten dock ej därefter anföra be
svär hos prövningsnämnden rörande samma taxering.
X. Om prövningsnämndernas verksamhet
77 §.
Hava besvär anförts av skattskyldig eller kommun, skall yttrande av
givas av taxeringsintendent. Innan yttrande inhämtas från taxeringsinten
denten, skall, när det icke finnes överflödigt, yttrande infordras från taxe
ringsnämndens ordförande.
Över besvär, som anförts av taxeringsintendent eller kommun, skall den
skattskyldige, om hinder härför ej möter, erhålla tillfälle att avgiva förkla-
ring, där ej fråga är om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende.
När så finnes påkallat, skall yttrande inhämtas från vederbörande kom
mun samt påminnelser eller nytt yttrande infordras från part.
Skriftväxlingen sker genom prövningsnämndens kansli.
Det åligger taxeringsintendent att vid besvär eller vid yttrande, som av-
gives över besvär, foga tillgänglig utredning.
78 §.
Tid och plats för sammanträde med prövningsnämnd bestämmes av ord
föranden, som har att kalla ledamöterna till sammanträdet. Där icke anled-
ning till annat förekommer, skall sammanträde hållas i residensstaden
eller, såvitt angår den mellankommunala prövningsnämnden, i Stockholm.
41
Är ledamot hindrad att inställa sig, skall anmälan därom göras hos ord
föranden, som inkallar suppleant i hans ställe.
Ordföranden är föredragande i nämnden, där icke annan föredragande
av länsstyrelsen utsetts.
Landshövdingen äger närvara vid nämndens sammanträden samt del
taga i överläggningarna men ej i besluten.
79 §.
Sammanträde med prövningsnämnd må ej övervaras av annan än tjänste
man, som biträder nämnden, där ej muntlig förhandling äger rum enligt
vad nedan i 80—84 §§ stadgas.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må taxeringsintendent vara när
varande vid handläggning av ärende, i vilket han icke är part. Taxerings
intendent må ock komma tillstädes för lämnande av muntlig upplysning i
mål eller ärende, när prövningsnämnden för visst fall så finner av särskilda
skäl påkallat. Likaledes må, där så anses erforderligt, ordförande eller annan
ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet kallas att infinna sig
vid sammanträde med prövningsnämnden för att meddela upplysningar.
80 §.
Muntlig förhandling skall hållas, när framställning därom göres av part,
dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller
eljest framstår såsom opåkallad. Prövningsnämnden må ock utan att part
därom gjort framställning förordna om muntlig förhandling.
81 §.
*
Till muntlig förhandling skola parterna kallas. Prövningsnämnden må
till förhandlingen kalla även annan person, om han är uppgiftsskyldig en
ligt denna förordning.
Den skattskyldige må, när så finnes erforderligt, vid vite föreläggas att
inställa sig personligen.
Vite må jämväl föreläggas annan, som kallas till muntlig förhandling.
Om delgivning av kallelse gäller vad i 54 § är stadgat.
Skattskyldigs eller annans utevaro utgör ej hinder för att mål eller ärende
handlägges muntligen och avgöres på föreliggande utredning.
82 §.
Vid muntlig förhandling må, utöver nämnden och de tjänstemän som
tillhandagå denna, endast de som kallats till förhandlingen vara närvarande,
där ej den skattskyldige begär att förhandlingen skall vara offentlig. Utan
hinder av vad nu sagts må sakkunnig, som anmodats av part, så ock om
bud för eller biträde åt part vara närvarande. Prövningsnämnden må även
tillåta annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta, att övervara
förhandlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
42
83 §.
Vad som förekommit vid muntlig förhandling skall upptagas i prövnings-
nämndens protokoll. Parts utveckling av talan skall dock ej upptagas i
protokollet, där det ej är påkallat av särskilda skäl.
Prövningsnämnden skall, om den skattskyldige gör framställning därom,
förordna att uppteckning av uppgifter, som vid förhandlingen lämnas an
gående dennes förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare
mån än som gäller i fråga om självdeklaration.
84 §.
I fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställ
företrädare för part efter kallelse av prövningsnämnden inställt sig vid
muntlig förhandling skall vad som finnes stadgat angående ersättning av
allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning, dock att ersätt
ningen alltid skall stanna å statsverket.
Om ersättning, som avses i denna paragraf, beslutar prövningsnämnden.
Beslutet må ej överklagas. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen.
85 §.
Ledamot i prövningsnämnd skall avträda:
då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,
föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,
då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse
eller förvaltning han tillhör,
då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god man
eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande av
deklaration, som tjänat till ledning vid den taxering, varom fråga är,
då fråga förekommer om taxering, i vars behandling han tidigare deltagit
i taxeringsnämnd eller med vilken han i annan egenskap än ledamot av
prövningsnämnden haft att taga befattning, samt
då eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba för
troendet till hans opartiskhet i målet.
Är landskamrerare på grund av vad ovan i denna paragraf stadgas hindrad
att i prövningsnämnd deltaga i behandling av mål eller ärende, inträder i
hans ställe den befattningshavare hos länsstyrelsen, som av länsstyrelsen
förordnats. '
86
§.
Prövningsnämnd må vid prövning av besvär icke bestämma taxering till
högre men väl till lägre belopp än part yrkat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
87 §.
Prövningsnämnden är ej beslutför, med mindre ordföranden och tre andra
ledamöter eller suppleanter äro tillstädes.
43
Beslut i mål eller ärende, som icke innefattar avgörande av målet eller
ärendet, så ock beslut över besvär som allenast avser rättelse av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av mot
part, må dock på nämndens vägnar fattas av ordföranden ensam.
88
§.
Uppstå skiljaktiga meningar inom prövningsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller
den mening, som biträdes av ordföranden.
89 §.
Prövningsnämnd skall avgöra mål och ärenden så snart ske kan. Besvär
av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som inkommit
under taxeringsåret, så ock besvär av taxeringsintendent rörande samma
års taxering, som inkommit före utgången av därpå följande april månad,
skola vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.
90 §.
Hos prövningsnämnd skall föras protokoll av tjänsteman vid nämndens
kansli.
Det för varje sammanträde förda protokollet skall senast inom åtta dagar
därefter justeras av ordföranden, som har att å protokollet anteckna dagen
för justeringen.
Av ordföranden å prövningsnämndens vägnar meddelat beslut över an
förda besvär antecknas i nämndens protokoll och justeras omedelbart.
Taxering, som innefattar ändring i vad taxeringsnämnden bestämt, skall
antecknas i taxeringslängden, där ej prövningsnämndens beslut meddelas
senare än den 30 juni året efter taxeringsåret. För sådan anteckning skola
utdrag av protokoll, utvisande den mellankommunala prövningsnämndens
beslut, översändas till kansliet hos prövningsnämnden i vederbörande län.
91 §.
Finner prövningsnämnd på grund av anmärkning eller eljest att något
nämndens beslut blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, skall nämnden, sedan parterna erhållit till
fälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse.
92 §.
Underrättelse om prövningsnämndens beslut skall inom två veckor efter
det nämndens protokoll justerats tillställas parterna, taxeringsintendent
dock endast om beslutet gått honom emot. Underrättelse till skattskyldig
skall sändas i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Återkommer för
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
44
sändelsen som obeställbar och förekommer anledning att den skattskyldige
kan anträffas, skall underrättelsen delgivas honom i den ordning 54 §
stadgar.
Underrättelse, som i denna paragraf omförmäles, skall innehålla upp
lysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.
93 §.
Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för nästkom
mande års taxering samt senast den 1 december året före taxeringsåret in
sända förslaget till riksskattenämnden. Denna skall senast den 20 i samma
månad återställa förslaget jämte de erinringar mot detsamma, som nämn
den funnit anledning framställa. Landskamreraren har att förelägga pröv-
ningsnämnden omförmälda förslag och erinringar. Prövningsnämnden skall
på grundval av nämnda handlingar fastställa anvisningar för taxeringen,
vilka senast den 15 januari taxeringsåret skola tillställas taxeringsnämn
derna och samtidigt översändas till riksskattenämnden.
94 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående prövnings-
nämnds arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
XI. Om besvär över prövningsnämnds beslut och kammarrättens utslag
95 §.
Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras hos kammarrätten av
taxeringsintendent, av skattskyldig såvitt honom rörer samt av kommun
i fråga om kommunal inkomstskatt,
1) om klaganden anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan
icke bifallits,
2) om prövningsnämnden ändrat taxeringsnämnds beslut utan att sådan
ändring yrkats av klaganden, samt
3) om prövningsnämnden såsom första instans meddelat beslut i taxe
rings- eller beskattningsfråga.
Besvär till kammarrätten över beslut, som prövningsnämnden meddelat
såsom andra instans, må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av
yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har denna
ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts av
klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens
beslut.
Utan hinder av vad ovan i denna paragraf stadgas äger taxeringsinten
dent samma behörighet att anföra besvär till den skattskyldiges förmån,
som tillkommer denne.
45
96 §.
Besvär till kammarrätten skola ingivas eller insändas till kansliet hos
den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den omstän
digheten att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrätten må
dock ej utgöra hinder för målets prövning; kammarrätten har att i sådant
fall omedelbart översända handlingarna till prövningsnämndens kansli.
Besvären skola vara inkomna,
om de anföras av skattskyldig, inom två månader från det han erhållit
del av det överklagade beslutet, samt
' om de anföras av taxeringsintendent eller kommun, inom två månader
från den dag, då prövningsnämndens protokoll justerades.
97 §.
Prövningsnämndens kansli har att vid besvär över nämndens beslut foga
såväl erforderliga utdrag av taxeringslängd och prövningsnämndens proto
koll som ock i målet ingivna handlingar. Genom prövningsnämndens kansli
skall över besvären infordras förklaring eller yttrande. Härav skall avskrift
översändas till klaganden. Där så finnes erforderligt, skall tillfälle beredas
till ytterligare skriftväxling.
Besvärsakt skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas
till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit till
prövningsnämndens kansli.
Från prövningsnämndens kansli skall omedelbart efter taxeringsårets ut
gång till kammarrätten insändas förteckning över besvär, som före nämnda
tidpunkt anförts enligt 95 §. Inkomma besvär efter taxeringsårets utgång,
skall förteckning över sådana besvär omedelbart efter varje månads utgång
insändas till kammarrätten.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
98 §.
Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande taxering
äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola vara inkomna
till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del
av kammarrättens utslag.
XII. Om besvär i särskild ordning
99 §.
Har skattskyldig icke erhållit i 69 § föreskriven underrättelse senast den
15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos pröv-
ningsnämnden intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om han
icke under taxeringsåret erhållit debetsedel å slutlig skatt i anledning av
den taxering, varom fråga är, inom ett år efter det han erhållit sådan debet
sedel.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
100
§.
Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,
1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av skatte
pliktig natur,
2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke
är skattskyldig,
3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för
fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst,
4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en
ort eller eljest taxerats å orätt ort,
5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende,
6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan
uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från
honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan
deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar
mot hans inkomst eller förmögenhet, samt
7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda
väsentligt lägre taxering.
I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej
tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omständighet eller
bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rät
telse sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i
annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av riktig
taxering.
Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter taxe
ringsåret.
101
§.
Taxeringsintendent må inom tid, som angives i 100 §, i där avsedda fall
anföra besvär till den skattskyldiges förmån samt i det vid 5) i första styc
ket av samma paragraf omförmälda fallet jämväl anföra besvär med yr
kande om ändring i taxering till den skattskyldiges nackdel.
102
§.
Har fastighets taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller
förmögenhetstaxering och sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammar
rätten eller genom beslut enligt 166, 181 eller 184 § av prövningsnämnd
sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller
förmögenhetstaxeringen bör bestämmas till annat belopp än som skett,
må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen för in
komst eller förmögenhet anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent
och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt, vederbörande
kommun.
Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader
och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag, då beslutet
rörande fastighetstaxeringen meddelades.
Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga
kraftägande beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger.
103 §.
Besvär som anförts i särskild ordning prövas, utom i de fall som nedan
sägs, av prövningsnämnd, som skolat avgöra besvär över den taxering vari
rättelse sökes.
Är taxeringen föremål för prövning av kammarrätten eller har den av
gjorts av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det
på kammarrätten att pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t; skall målet prövas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj :t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild
ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upp
tagas och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövningsnämnd.
104 §.
Skola besvär anföras i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall vad i
75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
47
XIII. Gemensamma bestämmelser rörande besvär
105 §.
1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj :t vid prövning av anförda
besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt
ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller
Kungl. Maj :t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i
taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sadant
fall icke höjas utöver vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta
yrkande om sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl.
Maj :t på den grund, att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskatt
ningsår än det, vilket taxeringen avser, må härav föranledd ändring vid
tagas i den skattskyldiges taxering för det beskattningsår, till vilket in
komsten eller utgiften rätteligen är att hänföra. Jämväl må, om någon av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att
48
annan person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj :t över
flytta taxeringen å denne.
Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj :t,
där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga
av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen eller It § 1 mom. förordningen om statlig inkomst
skatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t anförts rörande taxe
ring, som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidi
gare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid änd
ring av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om skattebefri
else i erforderlig mån ändras.
2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär, som anförts i särskild
ordning, skola bestämmelserna i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å
prövningsnämnden; dock skall, därest hos prövningsnämnd i län fråga upp
kommer om vidtagande av här ovan omförmäld åtgärd beträffande taxering
inom annat prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela
dess vidd överlämnas till avgörande av den mellankommunala prövnings
nämnden.
106 §.
Sker efter besvär eller eljest ändring i fråga om taxering till statlig
inkomstskatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till statlig
förmögenhetsskatt, som därav må föranledas.
107 §.
Angående fullföljd av talan mot beslut i anledning av besvär som an
förts i särskild ordning, så ock i fråga, som avses i 105 och 106 §§, skall i
tillämpliga delar gälla vad i denna förordning i övrigt är stadgat angående
besvär rörande taxering.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
108 §.
Har part anfört besvär över prövningsnämnds beslut eller kammarrättens
utslag i mål angående inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering, äger
även motpart föra talan mot beslutet eller utslaget, ehuru den för honom
stadgade besvärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med
sådana besvär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de
först anförda besvären skolat anföras.
Återkallas eller förfaller eljest den första besvärstalan, är ock den senare
besvärstalan förfallen.
109 §.
Beträffande sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst
skatt i ett län och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat län,
49
utan att likväl fråga är om sådant fall att besvär över taxeringarna enligt
73 § skola prövas av mellankommunala prövningsnämnden, böra taxerings-
intendenterna i de olika länen samråda för att åvägabringa en likformig
taxering.
no §.
I fråga om besvär enligt denna förordning skall vad som är stadgat för
kommun gälla jämväl för landstingskommun, municipalsamhälle och an
nan menighet, som äger utöva beskattningsrätt.
in §•
Den som vill anföra besvär över taxeringsnämnds eller prövningsnämnds
beslut är berättigad att av vederbörande myndighet eller tjänsteman kost
nadsfritt erhålla erforderligt utdrag av taxeringslängd samt av nämndens
protokoll; och må ej heller lösen fordras för andra protokollsutdrag och
expeditioner, som till följd av vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.
112
§.
Skattskyldig skall i besvärsskrifter och övriga inlagor i taxeringsärenden
lämna fullständig uppgift om sin postadress.
Klagande må föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande,
grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkommes ej före
läggande och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund
för prövning av målet, må besvären avvisas.
113 §.
Av prövningsnämnd behandlad taxeringsfråga må återförvisas till nämn
den för förnyad behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1956
XIV. Om eftertaxering
114 §.
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxe
ring, lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest
meddelandet föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han
blivit för lågt taxerad till kommunal inkomstskatt inom vederbörande kom
mun eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall han
eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering.
Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse
såsom ringa.
Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan
på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt
skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämp
ning av 21 §.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.
115 §.
Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats inom fem år
efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.
Har den skattskyldige avlidit, åsättes eftertaxering hans dödsbo, dock att
sådan eftertaxering icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.
116 §.
Fråga om eftertaxering prövas, efter framställning från taxeringsinten-
dent eller, i fråga om kommunal inkomstskatt, från kommun, av den pröv-
ningsnämnd, som haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxe
ring det år framställningen avser.
Om handläggning av sådan framställning, så ock om fullföljd av talan
mot beslut rörande eftertaxering skall i tillämpliga delar gälla vad förut i
denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.
XV. Om straff och viten
117 §.
Innehållet i deklaration eller annan i 50 § avsedd handling må, utom i
de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som
själv må taga del av handlingen i fråga.
Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid
taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 46 §, må ej
yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen
eller granskningen avsedda ändamålet.
Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt
yttrats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde
med prövningsnämnd som icke är offentligt.
Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
118
§.
Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklara
tion eller till sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift
angående renskötsel eller i upplysning, som i 31 § avses, stadgas i skatte-
strafflagen.
51
Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats,
skall taxeringsintendenten i länet göra anmälan till åklagare. Det åligger
taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten om fall,
i vilka sådant brott kan misstänkas.
119 §.
Har den, som är pliktig avgiva självdeklaration, till någon, som enligt
denna förordning är skyldig meddela kontrolluppgift angående honom,
lämnat oriktig upplysning rörande namn och andra förhållanden och har
han därvid haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga full
görande, straffes med dagsböter, lägst trettio.
120
§.
Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration, icke
behörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar
han självdeklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke
är ägnad att ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra
kronor.
Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas
1) den som ej fullgör skyldighet enligt 30 § 1 mom. eller 34 § 3 mom. att
avlämna där avsedda handlingar eller uppgifter,
2) den som ej fullgör skyldighet att utan anmaning avlämna uppgift, som
avses i 33 §, rörande inkomst och förmögenhet, som icke i självdeklaration
uppgivits till beskattning,
3) den som ej fullgör honom enligt 37 eller 38 § åliggande skyldighet att
utan anmaning avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering,
4) den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som
i 40 § sägs,
5) den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet att utan anmaning
avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag,
6) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena
samt 3 mom. föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om utdelningar
och räntor, samt
7) den som ej fullgör skyldighet enligt 44 § att lämna uppgift till led
ning vid beskattning utom riket.
Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning, där gärningen är belagd
med straff i strafflagen.
Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
121
§.
Har någon i allmän självdeklaration eller i annan uppgift till ledning för
taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande
52
förmögenhet, som skolat upptagas i deklarationen, straffes, där ej gärningen
är belagd med straff i skattestrafflagen eller innefattar ämbetsbrott, med
böter, högst trehundra kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
122
§.
Brott, som avses i 117 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.
Brott, varom i 120 och 121 §§ sägs, må av åklagare åtalas allenast efter
anmälan av taxeringsintendent.
123 §.
Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas under
etthundra kronor eller över tiotusen kronor.
Vite må icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller
ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.
124 §.
Om uttagande av vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av taxerings
intendent.
Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.
Vid prövning av anmälan enligt första stycket må jämväl fråga, huruvida
och med vilket belopp vitet bort föreläggas, komma under bedömande.
125 §.
Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.
Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om utdömande av vite må föras
genom besvär hos kammarrätten av den som förpliktats utgiva vite, så
ock av taxeringsintendenten i länet. Besvären skola hava inkommit till den
länsstyrelse, som meddelat det överklagade beslutet, inom tre veckor från
det klaganden fick del därav. Hava besvären inom angiven tid inkommit
direkt till kammarrätten, må det dock ej utgöra hinder för besvärens pröv
ning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingar
na till länsstyrelsen.
Sedan besvär, som avses i andra stycket, inkommit till länsstyrelsen,
skall denna infordra förklaring över besvären från motparten samt över
sända avskrift av förklaringen till klaganden. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna därom.
Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det ytt
rande, vartill omständigheterna giva anledning.
Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vife
skall vad i 98 § stadgas äga motsvarande tillämpning, dock att besvärs-
tiden skall vara tre veckor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
53
XVI. Särskilda föreskrifter
126 §.
Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket
må med avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.
127 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de föreskrifter med avseende å taxeringsför-
farandet, som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelse med
främmande stat till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning.
128 §.
Formulär till blanketter och längder, varom i denna förordning förmäles,
ävensom formulär till andra för taxeringsarbetet erforderliga blanketter
fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
riksskattenämnden.
129 §.
1 mom. Av statsmedel bestridas:
1) ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna,
2) gottgörelse för den medverkan i taxeringsarbetet, som enligt 16 §
1 mom. lämnas av lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvalt-
ning,
3) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän enligt 16 § 2
mom. eller annorledes, därest dessa anstalter finnas äga särskilt värde för
det allmänna, samt
4) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 3 mom. samt 5—8 mom.
här nedan.
2 mom. Det åligger länsstyrelsen att, enligt de närmare bestämmelser
Kungl. Maj:t utfärdar, meddela beslut om de ersättningar och bidrag, som
skola utgå enligt bestämmelserna i 1 mom. vid 1)—3).
3 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un
dersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj :t må finna nödigt
meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt
den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos
nämnden, av denna nämnd.
4 mom. Uppgift rörande de jämlikt 2 och 3 mom. utbetalda ersättnings
beloppen, avseende sistförflutna budgetår, skall årligen före juli månads
utgång av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
5 mom. De personer, som jämlikt 60 § inkallats av länsstyrelsen för med
delande av upplysningar eller för överläggningar rörande taxeringsarbetet,
54
de ordförande och andra ledamöter i taxeringsnämnd, som inställt sig
efter kallelse jämlikt 17 § tredje stycket och 79 § andra stycket, samt
de ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, som på vederbörlig
kallelse inställt sig vid instruktionssammanträde, som anordnats genom
länsstyrelsens försorg,
äga att för inställelsen åtnjuta arvode med nitton kronor för samman-
trädesdag samt i förekommande fall resekostnadsersättning och trakta
mente enligt rese- och traktamentsklass II B i allmänna resereglementet.
Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl sakkunnig,
som biträtt i taxeringsfrågor.
6 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med
taxeringsnämnd enligt 61 § 3 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.
7 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och
allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestäm
mas av Kungl. Maj:t.
Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt
protokollförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd kansli
personal bestämmes likaledes av Kungl. Maj :t.
Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter
anvisar Kungl. Maj :t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.
8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd, som icke är befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring,
åtnjuta arvode med trettio kronor om dagen. Ledamot, som är befattnings
havare i statens tjänst, skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning
för avlöningsförmåner, som han får avstå under tjänstledighet för ifråga
varande uppdrag, arvode med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj :t. Där
jämte skall ledamot i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt rese- och traktamentsklass I A i allmänna reseregle
mentet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
130 §.
Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant be
slutas av kommunen, att av dess medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kom
munallagen stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter i kommunala
nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå
jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt
61 § 3 mom.
De av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter i sär
skild taxeringsnämnd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträden
åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommu
nens medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
55
TREDJE AVDELNINGEN
Allmän fastighetstaxering
I. Om taxeringsorganisationen
131 §.
1 mom. För allmän fastighetstaxering skola i första instans finnas
å landet: beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering, och fas-
tighetstaxeringsnämnder, som besluta om taxering, samt
1 städerna: fastighetstaxeringsnämnder, som omedelbart verkställa taxe-
ring.
Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhets
områden äro beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt.
Beredningsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. Fas
tighetstaxeringsdistrikt å landet skall göras så stort, som omständigheterna
lämpligen medgiva, och omfatta flera beredningsdistrikt. Ett berednings
distrikt må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.
Indelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 30 april året
näst före taxeringsåret.
2 mom. Varje län utgör ett fastigbetsprövningsdistrikt med en fastig-
hetspr övning snämnd.
Fastighetsprövningsnämnd beslutar över anförda besvär och gjorda fram
ställningar i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt full
gör i övrigt de åligganden som enligt denna förordning ankomma på
nämnden.
132 §.
1 mom. Antalet ledamöter i beredningsnämnd bestämmes av länsstyrel
sen i samband med indelningen i beredningsdistrikt och skall utöver ord
föranden utgöra minst fyra.
Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i
beredningsdistrikt.
Övriga ledamöter jämte suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kom
munalfullmäktige senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I sam
band med valet må en av ledamöterna utses att på kommunens bekostnad
deltaga uti det i 144 § 1 mom. omförmälda sammanträdet.
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd må ej vara ledamot i någon av
de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna.
Om utgången av val skall den som därvid fört ordet underrätta länssty
relsen, ordföranden i beredningsnämnden och de valda.
2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i beredningsnämnd
må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och
skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommu
56
nallagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.
Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund
därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 172 §, jäm
förd med 13 § 1 inom., olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen
företrädda, har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter
för varje grupp som skola väljas. Överklagas det därefter företagna valet
och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse leda
möter i nämnden.
över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
133 §.
1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt ytterligare
u landet sex och i stad fyra eller, i vissa nedan i denna paragraf angivna
fall, sex ledamöter.
Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i sam
band med indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt.
I övrigt inträda i nämnden:
å landet:
a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter,
b) vederbörande beredningsnämndsordförande,
c) två av kommunalfullmäktige valda ledamöter, av vilka minst en skall
vara ledamot i beredningsnämnd inom vederbörande kommun,
och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens för
valtningsutskott valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsordfö-
randen då fråga är om taxering av fastighet inom hans beredningsdistrikt,
samt de av kommunalfullmäktige valda, då fråga är om taxering av fas
tighet inom kommun för vilken de valts; samt
1 stad:
tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetsdistriktets ut
sträckning eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige
valda ledamöter.
Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.
Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att
underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de
valda.
2 mom. Besvär över val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd må an
föras i den ordning, som i 132 § 2 mom. sägs. Vad i övrigt finnes stadgat i
samma moment skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande
val.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
134 §.
Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av de personer, som äro
ledamöter av prövningsnämnden i länet, samt ytterligare nio ledamöter,
57
vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före taxerings
året. Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som efter för
ordnande av länsstyrelsen eller val av landstingskommunens förvaltnings
utskott äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som
efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer
inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom
sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighets
värdering.
Enligt samma grunder, som gälla för utseende av ovannämnda nio leda
möter, utser länsstyrelsen sex suppleanter för dem.
Prövningsnämnden i Stockholm är tillika fastighetsprövningsnämnd i
staden.
Vad i 11 § 1 mom. tredje stycket är stadgat om prövningsnämnd skall även
gälla fastighetsprövningsnämnd.
Ordföranden i prövningsnämnden skall vara fastighetsprövningsnämn-
dens ordförande.
Fastighetsprövningsnämnd biträdes av det i 12 § 2 mom. omförmälda
kansliet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
135 §.
I län, där länsstyrelsen så finner erforderligt, förordnar länsstyrelsen
senast den 30 april året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger rum,
två personer (konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet) att vid nämn
da taxering biträda nämnderna, såvitt angår taxering av outbyggda vatten
fall, kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene före
träda taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap.
Konsulenterna skola biträda nämnderna vid taxeringen huvudsakligen
genom upprättande av liggare över vattenfallsfastigheter, som böra bliva
föremål för taxering, komplettering av deklarationsmaterialet samt avgi
vande av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen.
Konsulent äger, då fråga är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara
vid nämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men ej i be
slut.
II. Om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration m. m.
136 §.
1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastig
het, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom. eller 5 § 4 mom. kom
munalskattelagen, av fastighetens ägare utan anmaning avgivas deklaration
(allmän fastighetsdeklaration). Därest fastighet innehaves av någon, som
enligt 47 § kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares
58
ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, skall vad
nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.
Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt
formulär.
Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens
areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäk
ringsvärde, den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och
därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande
särskilda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjor
dens dränering, kreatursbesättningen och skogen, beträffande annan fastig
het, om anskaffningsår och anskaffningskostnader för sådana maskiner
och liknande tillgångar, för vilka särskilt maskinvärde skall angivas, samt
beträffande fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter om medelvatten-
föring och bruttofallhöjd vid medelvattenföring samt, där så kan ske, om
magasinsvolym för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolik
het väntas bliva genomförd, så ock, därest vattenfallet är utbyggt, om an
läggningsår och anskaffningskostnader.
Är jordbruksfastighet upplåten till brukande av annan, skall nu före
skriven deklarationsskyldighet i fråga om åkerjordens användning och dess
dränering samt om kreatursbesättningen åvila brukaren i stället för äga
ren eller innehavaren.
Kungl. Maj :t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsde
klaration utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för
statistiskt ändamål.
2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som finnas angivna i dekla-
rationsformuläret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
137 §.
Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september
året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas
antingen direkt till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet
eller fastighetstaxeringsnämnds ordförande i stad,
eller till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller landsfiskal i
det län där taxeringen skall äga rum.
Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun
vidtagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklara
tion till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.
138 §.
Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före taxe
ringsårets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller där
59
med likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren
eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan
till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet eller fastighets-
taxeringsnämnds ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,
då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i hu
vudskrift eller bestyrkt avskrift företes.
139 §.
1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall lokal skattemyn
dighet avlämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt stadgat,
överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från och med den 1 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med
den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.
Hypoteksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift å det värde, var
till i hypoteksinrättningen till belåning anmäld fastighet blivit uppskattad
vid värdering, som blivit för dylikt låns erhållande anställd och godkänd
under tiden från och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastig
hetstaxering senast ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften
skall avlämnas.
2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola avlämnas senast den 20 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, samt ingivas till
länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.
Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller försam-
lingsvis; och skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt
utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.
140 §.
Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid all
män fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å bygg
nader, som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.
141 §.
Uppgiftspliktig, från vilken fastighetsdeklaration eller annan uppgift till
ledning vid fastighetstaxering icke inom föreskriven tid inkommit, må an-
manas att avgiva sådan deklaration eller uppgift.
Är avlämnad deklaration eller uppgift icke så upprättad, som i denna
förordning sägs, må den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.
142 §.
Anmaning må utfärdas av fastiglietsprövningsnämnd, prövningsnämnd,
taxeringsintendent, ordföranden i beredningsnämnd eller fastighetstaxe-
ringsnämnd samt konsulent för taxering av vattenfallsfastighet, den sist
nämnde dock icke i vad avser avgivande av allmän fastighetsdeklaration.
Knngl. Majrts proposition nr 150 år 1956
60
Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är stadgat om anmaning skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande anmaning som här avses. Bestämmelserna
i 53—55 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fråga om ordförande i
beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd samt beträffande taxe-
ringsintendent, fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd och länssty
relse.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
III. Om förberedande åtgärder
143 §.
1 mom. Angående skyldighet dels för statens skogsforskningsinstitut att
före allmän fastighetstaxering fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar
samt till länsstyrelserna avlämna arealuppgifter in. m. dels ock för skogs
styrelsen att före sådan taxering till länsstyrelserna lämna uppgifter rö
rande virkespriser m. m. stadgas i skogsvärderingsinstruktionen.
Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på
grundval av anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov
inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvis
ningar varom likaledes är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.
2 mom. Före sammanträde, varom i 144 § 1 mom. förmäles, har landskam
reraren att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 139 § avlämnats, och
de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande
fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger
kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvär
dena att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.
144 §.
1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighets
taxering skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i
beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets lands
bygd ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt
132 § 1 inom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt
133 § 1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sam
manträda inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förbe
redande överläggningar rörande tillämpningen av de allmänna grunderna
vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen
till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av
sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastig
hetsvärdena inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värde
ring av skogsmark och skog.
Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid för
säljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastig
hetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna
61
saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock
för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på
nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 143 §
1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvis-
ningar ävensom, i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda
anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av
olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt
enhetliga grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sam
manträdet överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av
länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.
För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen lik
artade, böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den
redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, be
träffande fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för yt
enhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må
tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga
om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och
växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.
2 mom. Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering
i stad länsstyrelsen finna lämpligt, att sammanträde inför landskamreraren
hålles med ordförande och ledamöter av stadens fastighetstaxeringsnämn-
der, må sådant sammanträde äga rum före taxeringsarbetets påbörjande.
Därvid skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämpning.
3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första
och andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst
före taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar
för fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxerings-
anvisningar. Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst
före taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erin
ringar mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Lands
kamreraren har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda för
slag och erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av
nämnda handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga
anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 sep
tember året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i bered-
ningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt över
sändas till riksskattenämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr töO år 1956
145 §.
Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxe-
ringsanvisningarna och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit
62
ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna
tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbetet, skall
å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd med taxe-
ringsintendenten i länet angående tid och plats, sammankalla de av läns
styrelsen och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamö
terna i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till
fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överlägg
ningar rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering
inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kunna
förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.
146 §.
1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullstän-
digade med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit
i jordregistret, dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som
upplagts under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 septem
ber året näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande berednings-
nämnd översända omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen för
varade fastighetsdeklarationer och andra uppgifter rörande fastigheter inom
beredningsdistriktet.
1 den ordning, Kungl. Maj :t bestämmer, skall beredningsnämndens ord
förande därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistrik
tet angår.
2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämn-
den fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar
för taxeringen på sätt i 144 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ord
föranden i den beredningsnämnd å landet eller fastighetstaxeringsnämnd
i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 139 § omförmälda
uppgifterna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
IV. Om beredningsnämndernas verksamhet
147 §.
Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:
1) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom
framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklara
tionsskyldighet och sättet för dess fullgörande,
2) mottaga, ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra hand
lingar,
Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956
63
3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters in
förskaffande,
4) tillse att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å ägande
rättsförhållandena bliva iakttagna och införda i fastighetslängden,
5) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete
samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande,
6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder samt övriga
göromål av expeditionell art, samt
7) avgiva yttranden i besvärsmål.
Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta
biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas.
148 g.
1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som
ordföranden bestämmer efter samråd med ordföranden i fastighetstaxe-
ringsnämnden. Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i
sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta ordföranden i
beredningsnämnden.
Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.
2 mom. Sammanträde med beredningsnämnd skall hållas inom slutna
dörrar. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är dock be
rättigad att företräda inför beredningsnämnd för att meddela upplysningar
till ledning vid taxering av fastigheten.
3 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänste
man äger närvara vid sammanträde med beredningsnämnd till fullgörande
av vad honom åligger enligt 172 §, jämförd med 59 §.
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd äger närvara vid sådant samman
träde och därunder deltaga i överläggningen men ej i besluten.
149 §.
Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan
taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej mindre
rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och övriga
värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande de köp av jord
bruksfastighet inom distriktet, som förekommit under tiden efter senaste
allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande fastigheternas
allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas
av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter
med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning rörande det virkes-
förråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet eller vederbörlig del
därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i
64
förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet i övrigt av de
lokala skogstaxeringsanvisningarna.
150 §.
1 mom. Beredningsnämnden har att föreslå värden för fastigheterna i
distriktet.
2 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxe-
ringslängd (fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens fö
rande meddelas av Kungl. Maj :t. Fastighetslängden underskrives av bered
ningsnämndens ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämn
dens protokoll.
3 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen,
såvitt angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en
särskild längd enligt fastställt formulär. Denna längd skall med lämpliga
mellanrum under beredningsarbetet framläggas för nämnden, som i hän
delse av ojämnhet i taxeringen har att verkställa erforderlig jämkning.
Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt, skall längden i jus
terat skick fogas vid protokollet. Senast den 20 december skall ordföranden
översända sammandrag av längden till landskamreraren i länet.
151 §.
Vad i 62 och 64 §§ är stadgat om jäv och omröstning i taxeringsnämnd
skall äga motsvarande tillämpning beträffande beredningsnämnd.
Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, såvida icke ordföranden och
minst två ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att
ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke
utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.
Ordföranden har att i fastighetslängden angiva det värde, han ansett
böra föreslås, i de fall, då beredningsnämndens beslut utfallit på
annat sätt.
Annan ledamot i beredningsnämnd, som deltagit i nämndens beslut, äger
anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan samman
trädet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och
avgivas sist vid justeringen av protokollet.
Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars
handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.
152 §.
Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 decem
ber året näst före taxeringsåret.
Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad
med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd inneha
vare av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ord
föranden kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxerings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
65
värdet. Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att äga
ren eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari
till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot för
slaget.
Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på
dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ord
förande eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inorii tid, som i näst
föregående stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det
ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.
Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i
fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omstän
dighet, som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxerings
enheter, skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med
beredningsnämnden, som har att yttra sig över inkommen erinran samt i
förekommande fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och
förslag upptagas i protokollet.
Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ord
föranden i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighets-
längderna, behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklara
tioner och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till
ledning vid taxeringen, samt de enligt 146 § beredningsnämndens ord
förande tillhandakomna handlingarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956
V. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet
153 §.
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet skall huvudsakligen
1) för vinnande av jämnhet och likformighet i taxeringen följa arbetet
i beredningsnämnderna inom fastighetstaxeringsdistriktet samt i erforder
lig utsträckning lämna anvisningar för arbetets bedrivande,
2) före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från be-
redningsnämndernas ordförande inkomna längderna och övriga handlingar
och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de
enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastighetspröv-
ningsnämnden fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas uppskatt
ning av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser och förråds-
grupper samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer med upp
gifterna härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxeringsanvis-
ningarna,
3) vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,
som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen,
5 — B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
66
4) kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden och
om utsatt tid och ställe härför i god tid underrätta länsstyrelsen,
5) leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,
6)
ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder, samt övriga
göromål av expeditionell art, ävensom
7) avgiva yttranden i besvärsmål.
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden
som i 147 § stadgas för ordförande i beredningsnämnd. Det åligger honom
att i god tid underrätta länsstyrelsen om utsatt tid och plats för fastighets
taxeringsnämndens sammanträden.
Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande i fastig
hetstaxeringsnämnd åtnjuta biträde av personal, som för sådant ändamål
kan anvisas.
154 §.
1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd å landet hållas
å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot hinder att
tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant och
tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i nämnden är veder
börande beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter, som
tillhöra hans beredningsdistrikt.
Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.
Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.
Angående rätt för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
att företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten
i länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde
med fastighetstaxeringsnämnd å landet skola bestämmelserna i 148 § 2
och 3 mom. äga motsvarande tillämpning.
2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga
arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten i länet
angående tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens
förvaltningsutskott utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i
beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande be-
redningsdistrikten till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ord
föranden, med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande,
att avgiva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje
beredningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening,
huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överens
stämma med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och
anvisningar i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighets-
försäljningar i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sam
manträdet närvarande taga under övervägande och för anteckning till
protokollet uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av berednings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
67
nämndernas förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering
i hela fastighetstaxeringsdistriktet.
Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ord
föranden översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen
del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna
ävensom de i 150 § 3 mom. angivna sammandragen.
3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager
taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda samman
träde beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fort
går kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden
har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin
egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,
som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar där
efter med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet.
Nämndens sålunda fattade beslut skola, där de skilja sig från bered
ningsnämndens förslag, antecknas i fastighetslängderna.
Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och veder
börande beredningsnämndsordförande samt en av nämnden utsedd ledamot.
155 §.
1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom
staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot
hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd
suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.
Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.
Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.
Angående rätt för ägare och därmed likställd innehavare av fastighet att
företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten i
länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde med
fastighetstaxeringsnämnd i stad skola bestämmelserna i 148 § 2 och 3 mom.
äga motsvarande tillämpning.
2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och
har sådant sammanträde, som i 144 § 2 mom. omförmäles, icke funnits
erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastig-
hetstaxeringsnämnderna att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga
ordförande och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar
rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i
tillämpning vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av
den sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta samman
träde kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller
eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom
staden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
68
3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen
i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och lik
formighet mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden
bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid
yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.
Då ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet beredes tillfälle
att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han
samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxe-
ringsnämndens beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar
icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes
såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning om
vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxerings-
nämndens beslut rörande taxeringen.
Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fas-
tighetslängd, och skola i fråga om denna längd stadgandena i 150 § 2 mom.
hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxe
ringen, såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.
I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 150 § 3 mom.
sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till lands-
kamreraren i länet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
156 §.
Vad i 62 och 64 §§ är stadgat rörande jäv och omröstning i taxerings
nämnd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fastighetstaxerings
nämnd.
Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd å landet, såvida icke
ordföranden, föredraganden samt en av landstingskommunens förvaltnings
utskott vald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, samt av fastig
hetstaxeringsnämnd i stad, såvida icke ordföranden och minst två leda
möter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att ledamot av fastig
hetstaxeringsnämnd har att avträda vid behandling av viss taxering icke
utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.
Ordföranden skall i händelse av avvikande mening låta densamma an
tecknas till protokollet. Motsvarande skyldighet har föredragande i fastig
hetstaxeringsnämnd å landet.
Annan ledamot i fastighetstaxeringsnämnd, som deltagit i nämndens
beslut, äger anföra reservation mot beslut. Reservation skall anmälas innan
sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skrift
ligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.
Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars
handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
157 §.
1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å lan
det senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober
året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.
Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm
senast den 15 juni under taxeringsåret.
2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet
avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxe-
ringsnämnden, utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat
taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest beslutat
frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxeringsnämn
dens ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes namn
och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxerings
värde, som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan
ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och
postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,
som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om med
delande rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren
och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.
Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om
vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxerings
nämndens beslut.
3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall
fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastig-
hetsdeklarationerna och övriga handlingar ävensom berednings- och fastig-
hetstaxeringsnämndernas protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å
den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.
4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola
vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendent och fastighetspröv-
ningsnämnden samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad angår
Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst
fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.
VI. Om fastighetsprövningsnämndernas verksamhet
158 §.
Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar inkommit till
länsstyrelsen, skola längderna ävensom de hos berednings- och fastighets-
taxeringsnämnderna förda protokollen granskas, varvid taxeringsintendent
har att hos fastighetsprövningsnämnden göra framställningar om de åtgär
70
der, som erfordras för åstadkommande av en med skatteförfattningarna
överensstämmande, jämn och likformig fastighetstaxering.
Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande eller leda
mot i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering
kunniga och erfarna personer att under granskningsarbetet infinna sig
för upplysningars meddelande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956
159 §.
Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 154 § 2 mom. andra
stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till ut
rönande, huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden
jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkstäl
les sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna
och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.
Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den
1 oktober under taxeringsåret.
160 §.
1 mom. Fastighetsprövningsnämnds arbete skall vara avslutat senast
den 30 september under taxeringsåret, i Stockholm den 31 oktober.
2 mom. Fastighetsprövningsnämnd eller dess ordförande äger, där så
anses erforderligt, kalla ordförande eller ledamot i fastighetstaxerings
nämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering kunniga och erfarna personer
att infinna sig vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden eller hos
dess ordförande för att meddela upplysningar.
161 §.
Genom prövningsnämndens kansli skola införskaffas erforderliga yttran
den över hos fastighetsprövningsnämnden anförda besvär och gjorda fram
ställningar; där yttrandena därtill föranleda, skola påminnelser infordras
från vederbörande. Taxeringsintendent har att åvägabringa för besvärens
och framställningarnas prövning eljest erforderlig utredning.
162 §.
Beträffande fastighetsprövningsnämnds verksamhet skall i övrigt vad
som stadgas om prövningsnämnd i 78—88, 90—92 och 94 §§ gälla i till
lämpliga delar, därvid vad som stadgas angående besvär av taxeringsinten
dent skall tillämpas jämväl å framställning enligt 158 § samt vad som avser
skattskyldig skall gälla ägare eller därmed likställd innehavare av fastig
het och annan, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst.
Åtgärder, som avses i 91 §, skola, sedan fastighetsprövningsnämndens ar
bete avslutats, företagas av prövningsnämnden i länet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956
71
VII. Om fullföljd av talan
163 §.
1 mom. Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos
fastighetsprövningsnämnden
1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastig
heten rörer,
2) av vederbörande kommun.
Besvären skola avfattas skriftligen samt ingivas eller insändas till pröv-
ningsnämndens kansli,
i länen senast den 15 maj under taxeringsåret och
1 Stockholm senast den 10 augusti under taxeringsåret.
2 mom. Taxeringsintendent äger att genom framställning, som i 158 §
sägs, yrka ändring i fastighetstaxeringsnämnds beslut.
164 §.
1 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, så ock
kommun må hos kammarrätten anföra besvär över fastighetsprövnings-
nämnds beslut rörande viss fastighet
1) om klaganden besvärat sig hos fastighetsprövningsnämnden över fas-
tighetstaxeringsnämndens beslut men hans talan icke bifallits,
2) om fastighetsprövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan
att sådan ändring påyrkats av honom.
2 mom. Taxeringsintendent må hos kammarrätten anföra besvär, om fas
tighetsprövningsnämnden icke bifallit av honom gjord framställning ellei
fastighetsprövningsnämnden efter besvär ändrat fastighetstaxeringsnämnds
beslut.
3 mom. Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt
eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos fastighetsprövnings
nämnden. Har denna ändrat fastighetstaxeringsnämnds beslut utan att
yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten
icke innefatta längre gående yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet
med fastighetstaxeringsnämndens beslut.
4 mom. Vad i 96 och 97 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
beträffande besvär över allmän fastighetstaxering, dock att besvärsakt skall,
där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas till kammarrätten
inom fyra månader efter det att besvären inkommit till prövningsnämndens
kansli.
Vid besvär över fastighetsprövningsnämnds beslut i fråga om fastighets
taxering skall, utöver i 97 § angivna handlingar, fogas utdrag av taxerings-
längd beträffande närmast föregående taxering av fastigheten.
I förteckning över anförda besvär skola besvär över allmän fastighets
taxering upptagas för sig utan sammanblandning med övriga besvär.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
165 §.
1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående allmän fas
tighetstaxering skola deltaga tre av rättens ledamöter, därav minst två ordi
narie, av vilka sistnämnda en efter Kungl. Maj :ts förordnande skall föra
ordet, samt två av de särskilda ledamöter, om vilka i 2 mom. förmäles; dock
må utevaro av en av de särskilda ledamöterna icke hindra måls avgörande,
därest tre av kammarrättens ledamöter äro om slutet ense.
Utan hinder av vad i första stycket sägs äger Kungl. Maj :t beträffande
vissa grupper av ifrågavarande mål föreskriva, att bestämmelsen om sär
skilda ledamöters deltagande i målens handläggning ej skall äga till-
lämpning.
2 mom. Kungl. Maj :t förordnar för högst fem år i sänder minst nio,
högst tjugu i praktiska värv förfarna män med god kännedom om fastig-
hetsförhållandena i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter
i kammarrätten vid handläggning av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa
personer skola minst tre äga sakkunskap beträffande värdering av skogs
mark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfalls-
fastighet, minst två beträffande värdering av jordbruksfastighet i övrigt
och minst två beträffande värdering av annan fastighet i övrigt. Avgår
sådan person under den tid, för vilken han blivit utsedd, förordnar Kungl.
Maj :t annan person i hans ställe.
Ledamot som här sägs skall vara svensk medborgare. Ej må sådant
uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.
3 mom. Kungl. Maj :t äger meddela närmare föreskrifter angående in
kallande av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammar
rätten samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handlägg
ning av mål angående allmän fastighetstaxering och därmed samman
hängande frågor.
166 §.
1 mom. Besvär över allmän fastighetstaxering må hos prövningsnämnden
i länet anföras i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare
av fastighet.
1) om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen
från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt
4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,
2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall,
där taxering av fastigheten icke bort äga rum,
3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppen
bart förbiseende blivit felaktigt taxerad, samt
4) om underrättelse, som avses i 152 § andra stycket, 155 § 3 mom. första
och andra styckena eller 157 § 2 inom., haft felaktigt innehåll.
73
Har taxeringen prövats av kammarrätten eller av fastighetsprövnings-
nämnd, skola dock besvären anföras hos kammarrätten.
Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra
upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare hand
läggas av i första stycket avsedd prövningsnämnd.
2 mom. I fall som i 1 mom. sägs må besvär anföras jämväl av taxerings-
intendent.
3 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola vara inkomna före ut
gången av femte året efter taxeringsåret.
i mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd skall vad
i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.
167 §.
Över kammarrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering,
såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunal
skattelagen, må klagan icke föras.
Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående allmän
fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger
hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till
finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av
kammarrättens utslag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
168 §.
Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastig
het tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt
avtal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren
eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.
Vad i 107 samt 110—112 §§ är stadgat rörande besvär över taxering för
inkomst eller förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
besvär över allmän fastighetstaxering.
Utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t beträffande allmän fastighets
taxering skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämnds be
slut, för kännedom tillställas, förutom klaganden, den som vid taxeringsårets
ingång ägt fastigheten eller varit skyldig att erlägga skatt för garantibelopp
för densamma, den kommun, där fastigheten är belägen, taxeringsintenden-
ten i det län, där fastigheten är belägen, så ock där fastighetens ägare eller
därmed likställd innehavare vid ingången av taxeringsåret hade sin hem
ortskommun i annat län, taxeringsintendenten i det länet.
Vid sådant utslag eller beslut beträffande allmän fastighetstaxering, som
i 102 § första stycket sägs, skall fogas underrättelse till den skattskyldige
74
om rätt för honom att anföra besvär enligt nämnda paragraf och om vad
han därvid har att iakttaga.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
169 §.
Om vid prövning av besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t rörande
allmän fastighetstaxering befinnes, att taxeringen verkställts å orätt ort
eller å rätt ort underlåtits, må, efter vederbörandes hörande, vidtagas erfor
derlig rättelse å ort som vederbör; dock må taxeringen icke höjas utöver
vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yrkande om sådan
höjning.
Beträffande prövningsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärd som avses i
första stycket skola bestämmelserna i 105 § 2 mom. gälla i tillämpliga delar.
VIII. Om straff
170 §.
Vad i 117 § första, tredje och fjärde styckena samt 122 § första stycket
stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om allmän fastighetstaxering.
171 §.
1 mom. Den som i allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 136
§ 2 mom. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med
straff i strafflagen, dömas till dagsböter.
2 mom. Fullgör någon ej behörigen uppgiftsskyldighet enligt 139 §, gäl
ler vad i 120 § och 122 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat.
IX. Gemensamma bestämmelser
172 §.
Utöver vad som ovan angivits skola följande bestämmelser rörande taxe
ring för inkomst och förmögenhet äga motsvarande tillämpning eller hava
avseende jämväl å allmän fastighetstaxering:
1) 13—15 §§, 16 § 1 mom. 4) samt 2—4 mom. ävensom 17—19 §§ med
för taxeringsnämnder och prövningsnämnder gemensamma bestämmelser
samt med föreskrifter om riksskattenämnden m. m.,
2) 46 § angående uppgifter från statlig och kommunal myndighet in. in.,
3) 47—50 §§ angående gemensamma bestämmelser rörande deklaratio
ner och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av vederbörande
beskattningsnämnd, så ock konsulent för taxering av vattenfallsfastighet
äga deltaga i granskningen av deklarationer och uppgifter, som avlämnats
till ledning vid allmän fastighetstaxering,
75
4) 59 och 72 §§ angående taxeringsnämndernas verksamhet,
5) 123—125 §§ angående viten, samt
6) 126—128 §§ med särskilda föreskrifter.
173 §.
1 mom. Bestämmelserna i 129 § skola äga motsvarande tillämpning be
träffande kostnader för allmän fastighetstaxering, varvid följande skall
iakttagas.
1) Vad i 129 § 1 mom. vid 1) stadgas skall hava avseende å ersättning till
ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna
samt å de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna i fastighetstaxerings
nämnderna och konsulenterna för taxering av vattenfallsfastighet.
2) Vad i 129 § 5 mom. stadgas skall hava avseende å
de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. inkallats av länsstyrelsen för med
delande av upplysningar,
de personer, som till sammanträde enligt 144 § 1 eller 2 mom. särskilt
inkallats av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 155 § 2 mom. inkal
lats efter länsstyrelsens medgivande,
de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd, som
på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles
i 144 § 1 mom.,
de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i
144 § 2 mom., samt
de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse enligt 158 § andra
stycket.
3) Vad i 129 § 8 mom. stadgas skall hava avseende å ledamot i fastig-
hetsprövningsnämnd.
2 mom. I 165 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter
för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, ersättning av stats
medel enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj :t.
Angående gottgörelse av statsmedel för verkställande av undersökning,
varom i 159 § förmäles, förordnar Kungl. Maj :t.
3 mom. Vad i 130 § första stycket stadgas skall äga motsvarande till-
lämpning å kommunvald ledamot i beredningsnämnd och fastighetstaxe
ringsnämnd.
För inställelse vid fastighetstaxeringsnämnds sammanträden ävensom
för inställelse vid sammanträden, som omförmälas i 144 § 1 inom., 145 §
och 154 § 2 inom., äger av landstingskommuns förvaltningsutskott utsedd
ledamot av sådan nämnd åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersätt-
ning av landstingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade
grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
FJÄRDE AVDELNINGEN
Särskild fastighetstaxering
174 §.
Särskild fastighetstaxering verkställes inom vax-je lokalt taxeringsdistrikt
av distriktets lokala taxeringsnämnd. Dock må länsstyrelsen vid uppdel
ning av kommun i lokala taxeringsdistrikt förordna, att vid särskild fas
tighetstaxering annan indelning skall tillämpas än som föreskrives för årlig
taxering i övrigt.
Vad i denna förordning är stadgat rörande taxeringsnämndernas och
prövningsnämndernas verksamhet beträffande taxeringen för inkomst och
förmögenhet, så ock för sådan taxering meddelade gemensamma bestäm
melser rörande deklarationer och andra uppgifter ävensom föreskrifterna
om riksskattenämnden, de särskilda föreskrifterna i 126—128 §§ samt be
stämmelserna om viten i 123—125 §§ och om kostnader för taxeringsarbetet
i 129 och 130 §§ skola äga motsvarande tillämpning med avseende å hand-
havandet av särskild fastighetstaxering, i den mån icke här nedan annor
lunda stadgas.
175 §.
1 mom. Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger
rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att
böra jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av
nytt taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd inne
havare skyldig att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det
året avgiva deklaration (särskild fastighetsdeklaration).
Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighets
taxering behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera
ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare
eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.
Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt
formulär och innehålla upplysning om det förhållande, som skall föranleda
åsättande av nytt taxeringsvärde; och skall i övrigt om sådan deklaration
i tillämpliga delar gälla vad om allmän fastighetsdeklaration är stadgat.
2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet, även om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom.
föranleder deklarationsskyldighet, icke förelegat, skyldig avgiva särskild
fastighetsdeklaration rörande fastigheten.
3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter
anmaning skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som angivas i deklarations-
formuläret.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956
77
4 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som skall avgivas utan anmaning,
skall avlämnas senast den 15 februari.
Om plats för avlämnande av särskild fastighetsdeklaration samt om an
maning rörande deklaration eller uppgift till ledning vid särskild fastig
hetstaxering ävensom om delgivning skola bestämmelserna i 34 § 4 mom.,
35 och 36 §§ samt 51—55 §§ äga motsvarande tillämpning.
176 §.
Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid
särskild fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å
byggnader, som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.
177 §.
1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, har
taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden
har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom. kommunal
skattelagen nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket belopp det
nya värdet skall upptagas. För övriga taxering underkastade fastigheter
skola nästföregående års taxeringsvärden oförändrade upptagas.
Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställ
ningar om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet in
gående fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 g sista stycket kom
munalskattelagen förmäles.
2 mom. För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt beslår
av mer än en kommun, för varje kommun skall föras en längd över taxe
ringen av fastigheter (fastighetslängd). De beslutade taxeringarna skola
upptagas i längden. För varje fastighet, som taxeras, angivas taxeringens
belopp och namnet å den som vid taxeringsårets ingång varit ägare till fas
tigheten.
3 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller
jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen, med avvikelse från vad
som under nästföregående taxeringsår varit gällande, fördelat taxerings
värde å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter
eller har taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu
omförmäld taxeringsåtgärd, skall underrättelse om taxeringsnämndens be
slut sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare även
som, därest annan än ägaren eller innehavaren är skyldig att erlägga skatt
för garantibelopp för fastigheten, till denne.
Om sådan underrättelse skola bestämmelserna i 69 § 4 mom. äga mot
svarande tillämpning.
4 mom. Samtliga ledamöter av taxeringsnämnd må deltaga i granskningen
av särskild fastighetsdeklaration.
78
178 §.
1 mom. Taxering, som till följd av prövningsnämnds beslut tillkommit
eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall an
tecknas i vederbörlig fastighetslängd.
2 mom. Bestämmelserna i 92 § om underrättelse angående prövnings
nämnds beslut i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet skola
äga motsvarande tillämpning å sådan nämnds beslut rörande särskild fas
tighetstaxering, därvid vad som avser skattskyldig skall gälla ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet och annan, för vilken garantibe
lopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.
179 §.
1 mom. över beslut av taxeringsnämnd rörande särskild fastighetstaxe
ring må besvär anföras hos prövningsnämnden i länet
1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastig
heten rörer,
2) av vederbörande kommun, samt
3) av taxeringsintendent.
2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 75 och 76 §§
är stadgat rörande besvär i fråga om taxering för inkomst och förmögen
het äga motsvarande tillämpning.
180 §.
1 mom. Besvär över prövningsnämnds beslut rörande särskild fastighets
taxering må anföras hos kammarrätten av part som i 179 § sägs
1) om han anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan icke bi
fallits,
2) om prövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan att sådan
ändring påyrkats av honom.
Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller
delvis av yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har
denna ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts
av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens
beslut.
2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 96 och 97 §§
är stadgat rörande besvär till kammarrätten i fråga om taxering för in
komst och förmögenhet äga motsvarande tillämpning. I förteckning över
anförda besvär skola besvär över särskild fastighetstaxering upptagas för
sig utan sammanblandning med övriga besvär.
3 mom. I fråga om kammarrättens handläggning av mål angående sär
skild fastighetstaxering skall vad i 165 § är stadgat äga motsvarande till-
lämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
79
181 §.
1 mom. Vad i 99 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om ägare
eller därmed likställd innehavare av fastighet icke erhållit i 177 § 3 mom.
föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret.
2 mom. Besvär i fråga om särskild fastighetstaxering må jämväl anföras
i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare av fastig
het
1) om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen
från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt
4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,
2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där
taxering av fastigheten icke bort äga rum, samt
3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppen
bart förbiseende blivit felaktigt taxerad.
Besvär som nu sagts prövas av prövningsnämnden i länet. Har taxeringen
prövats av prövningsnämnden eller kammarrätten, ankommer det dock på
kammarrätten att pröva målet.
Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnes
böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare
handläggas av prövningsnämnden.
3 mom. I fall som i 2 mom. sägs må besvär jämväl anföras av taxerings-
intendent.
4 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola för att kunna upp
tagas till prövning vara inkomna före utgången av femte året efter taxe
ringsåret.
5 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall
vad i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.
182 §.
Över kammarrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxering,
såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunal
skattelagen, må klagan icke föras.
Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående sär
skild fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs,
äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna
till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del
av kammarrättens utslag.
183 §.
Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastig
het tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
80
upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt av
tal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren
eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.
Vad i 107, 108 samt 110—113 §§ är stadgat rörande besvär över taxering
för inkomst och förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträf
fande besvär över särskild fastighetstaxering.
Vad i 168 § tredje och fjärde styckena och 169 § stadgas skall äga mot
svarande tillämpning beträffande särskild fastighetstaxering.
184 §.
Därest efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde i anledning
av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastighet, som icke
blivit taxerad, har prövningsnämnden att efter anmälan av taxeringsinten-
dent vidtaga däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxe-
ringsperioden, där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,
som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen bör föranleda åsättande av
nytt taxeringsvärde.
Sådan anmälan hos prövningsnämnden må jämväl göras av fastighetens
ägare eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan
än ägaren eller innehavaren, av denne.
185 §.
Vad i 117 § första, tredje och fjärde styckena samt 122 § första stycket
stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om särskild fastighetstaxering.
186 §.
Den som i särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift som i 175 § 3 mom.
sägs uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad
att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med straff
i strafflagen, dömas till dagsböter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
Övergångsbestämmelser
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958, dock att förord
ningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,
som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.
I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.
1. Genom förordningen upphävas taxeringsförordningen den 28 septem
ber 1928 (nr 379), så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stri
dande mot den nya förordningens bestämmelser.
2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.
81
3. I fråga om taxeringar, som verkställts eller bort verkställas i första
instans år 1957 eller tidigare år, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla
med följande undantag:
a) Besvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t, som anföras efter den
31 december 1957, skola beredas och vidare handläggas enligt denna för
ordning.
b) I fråga om rätt att anföra besvär i särskild ordning skola denna för
ordnings bestämmelser äga tillämpning, om besvären inkomma efter den
31 december 1957. Vad nu sagts skall dock icke gälla sådana besvär, som
avses i 99 § och 181 § 1 mom. denna förordning.
c) Besvär, som efter den 31 december 1957 anföras i särskild ordning, skola
beredas och vidare handläggas enligt denna förordning.
d) På prövningsnämnd efter den 31 december 1957 ankommande upp
gifter skola fullgöras av prövningsnämnd, utsedd enligt bestämmelserna
i denna förordning.
e) Fråga om eftertaxering, som väckes efter den 31 december 1957, skall
handläggas och prövas enligt bestämmelserna i denna förordning.
4. Vad i 4 § fjärde stycket denna förordning stadgas skall, intill dess
taxeringsassistent förordnats för där angivet särskilt taxeringsdistrikt, icke
gälla, länsstyrelsen obetaget att inrätta sådant taxeringsdistrikt utan att
förordna taxeringsassistent för distriktet.
5. Intill dess indelning av länet i särskilda taxeringsdistrikt, som avses
i 4 § fjärde stycket denna förordning, blivit för länet i dess helhet genom
förd, må länsstyrelsen i samband med indelningen i lokala taxerings
distrikt i erforderlig omfattning förordna taxeringskonsulenter för sådana
distrikt.
Har taxeringskonsulent förordnats, åligger honom att granska själv
deklarationer och andra uppgifter, avgivna av fysiska personer, oskifta
dödsbon eller familjestiftelser, vilka äro rörelseidkare eller sådana idkare
av jordbruk eller skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper. Han har
därjämte att granska andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad
beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning.
Taxeringskonsulenten äger, då fråga är om deklaration eller annan upp
gift som av honom granskats, deltaga i taxeringsnämndens överläggningar
men icke i dess beslut.
Han äger vidare utfärda anmaning, som avses i 51 § första stycket denna
förordning, i den mån så erfordras för fullgörande av honom åvilande
granskning av deklaration eller annan uppgift, dock att han icke äger an-
mana skattskyldig att avlämna deklaration.
I fråga om ersättning åt taxeringskonsulent skall i tillämpliga delar gälla
vad i 129 g denna förordning stadgas om ersättning åt ordförande i taxe
ringsnämnd.
6—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
82
6. Erfordras utöver vad ovan stadgas särskilda bestämmelser i avseende
å denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana
bestämmelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
83
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 sep
tember 1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skola er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 §.
3 mom. Såsom intäkt------------ avsedda utgifter.
Förmånen av------ ------befattningshavare gällande.
Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i an
nat än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra
direkt vederlag för utfört arbete.
Anvisningar
till 32 §.
3. Såsom intäkt----------—- här nedan).
Angående värdesättningen------- — därmed minskas.
Förmån som avses i 32 § 3 mom. tredje stycket kan bestå i t. ex. rabatter
vid inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersätt
ning tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbets
givarens försorg ei’hållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nytt
janderätt till fastighet för vilken vederlaget bestämts till obetydligt lägre
belopp än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall
upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de
förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme
arbetsgivare. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing i normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För
att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsätt
ningen att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart
vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock
utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom
fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående av förmånen erhålla ersätt
ning i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd alt utgöra
direkt vederlag för utfört arbete.
1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1954:252 samt av punkt 3 av anvisningarna till 32 § se
1940:87(1.
84
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
85
Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
Härigenom förordnas, att 33 § 1 och 2 inom., 37 § 1 mom. samt 52 § taxe
ringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
33 §
1 mom. Till ledning-------- — följande uppställning:
Uppgiftsskyldig
1. a) Statlig och kom
munal myndighet,
b) aktiebolag, ekono
misk förening, fond,
stiftelse och annan ju
ridisk person än döds
bo,
c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse eller jordbruk,
däri inbegripet skogs
bruk, i fråga om för
måner, som utgått från
sådan förvärvskälla,
samt
d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet, i fråga
om förmåner, som ut
gått från sådan för
värvskälla.
Vem uppgiften skall avse
Den som hos den
uppgiftsskyldige inne
haft anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete eller
som av den uppgifts
skyldige åtnjutit pen
sion, livränta eller pe
riodiskt utgående er
sättning, ävensom den
som åtnjutit förmån
från personalstiftelse
eller annan stiftelse.
Vad uppgiften skall avse
Avlöning, arvode, annan
ersättning eller förmån, oav
sett huruvida denna utgått
kontant eller såsom natura
förmån samt oavsett om den
samma utgör ersättning för
kostnader, som mottagaren
haft att bestrida. Har motta
garen haft att erlägga veder
lag för åtnjuten naturaför
mån, skall uppgift om förmå
nen och vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt ar
bete, om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett
lägre värde än 100 kronor
för hela året,
c) ersättning och förmån
till någon i anledning av till
fälligt arbete å annan fastig
het än jordbruksfastighet,
om vad som sammanlagt ut
givits har lägre värde än 500
kronor för hela året och det
icke utgör avdragsgill om
kostnad i förvärvskällan rö
relse,
d) utbetalning till rörelse-
idkare, som enligt lag varit
Senaste lydelse se 1955:356.
86
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Uppgiftsskyldig
2. Fysisk person —
------- enligt uppbörds-
förordningen.
3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.
4. Den som —- — —
mönster o. dyl.
5. Den som —-------
därom förordnat.
6. Den som —-------
därom förordnat.
7. Den som------------
därom förordnat.
Vem uppgiften skall avse
Den å------------skatte
avdrag verkställts.
Den som------------ be
loppet föreligger.
Den till-------- — av
giften utbetalts.
Den från------------ in
köp skett.
Den som---------- ägt
rum.
Den som---------- för
sålt egendom.
Vad uppgiften skall avse
bokföringsskyldig, av ersätt
ning för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt av
rörelse för mottagaren,
e) av statlig myndighet ut
given förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för motta
garen,
f) förmåner i annat än pen
ningar, om det som mottaga
ren i sådant hänseende sam
manlagt från den uppgifts-
skyldige åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen
haft ett värde icke översti
gande 400 kronor för helt
år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke
överstiga 500 kronor, trakta-
mentsersättning vid vistelse
i tjänsten utom tjänstgörings
orten med sammanlagt högst
500 kronor och representa-
tionsersättning, motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kro
nor, samt
h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppen
barligen icke utgör skatte
pliktig intäkt för mottagaren.
Om uppgiftens-------- —
1. sägs.
Utgivet belopp.
Det utbetalda beloppet.
Utgivet vederlag — — —
eller annat.
Undantag: vederlag — —
—- bokföringsskyldig rörelse-
idkare.
Vederlag som------------av
tal träffats.
Ersättning eller — — —
finnes tillgänglig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
87
2 mom. Vid avlämnande----------- iakttagas följande.
Avser sådan-------------förmånen utgått.
I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktaments-
ersättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels
traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning
utgått.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön
och vad som avdragits.
Har arbetsgivare------------ sålunda uppburits.
I kontrolluppgift---------— preliminär A-skatt.
Särskild uppgiftshandling------- -----före taxeringsåret.
Uppgift skall-------------lämpad blankett.
1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift en
ligt 33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxe
ringsnämnd, som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller
uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,
den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsfor-
valtning, magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller lands
fiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. Uppgifter,
som avses i 33 § 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till länssty
relsen i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i 33 g
3 inom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande
sammandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgiva
rens allmänna självdeklaration må avlämnas.
Vad i-------------äga rum.
Uppgifter enligt-------------uppgifter avser.
För taxering-------------eller överförmyndare.
Vad nu------------- till envar.
Är handling,------------- utan bilall.
Efter ansökan-------------tredje styckena.
Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens
ordförande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som av
ses i denna paragraf, samma befogenhet som taxeringsintendent.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
37 §.
52
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1956.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
stats
råden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
N
orup
, H
edlund
, P
ersson
, H
jälmar
N
ilson
, L
indell
, N
ordenstam
,
L
indström
, L
ange
, L
indholm
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrad taxe-
ringsorganisation m. m. samt anför följande.
I. Inledning
I skrivelse den 13 maj 1950, nr 219, anhöll riksdagen med anledning
av vissa motioner, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad bevill
ningsutskottet anfört i sitt betänkande nr 46 till samma riksdag, låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxerings-
förfarandet och taxeringsprocessen. Utskottet angav i nämnda betänkande
såsom viktigaste mål för en sådan reform att nå ökad effektivitet i taxe-
ringsarbetet men tillika ökade garantier för rättssäkerheten.
Under erinran om riksdagens hemställan uppdrog min företrädare i
ämbetet åt 1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av
taxeringsförordningens bestämmelser.
Skattelagssakkunniga avgav hösten 1954 betänkande med förslag till
effektivare taxering (SOU 1954:24). Som ett komplement till nämnda
förslag överlämnades vidare från skattelagssakkunniga en promemoria med
förslag till föreskrifter i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering
(stencilerad). Förslagen innebar bl. a. väsentligt ökade skyldigheter att
lämna uppgifter till ledning vid egen och annans taxering samt vidgade
befogenheter för taxeringsmyndigheterna i deras kontrollerande verksam
het. Vidare förordades betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen
av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.
Sedan skattelagssakkunnigas förslag remissbehandlats, anmäldes de i
statsrådet den It mars 1955. Härvid uttalade min företrädare, att åtskilligt
av vad som föreslagits på området för främjande av ett riktigare full
görande av deklarationsplikten och i syfte att vidga möjligheterna till en
effektiv taxeringskontroll syntes vara av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad lagstiftning. Andra
89
åter av de förslag som skattelagssakkunniga framfört måste ytterligare
utredas, innan de kunde anmälas för slutligt ställningstagande. Vad an
gick den synnerligen betydelsefulla frågan om själva taxeringsorganisa-
tionen och vad därmed sammanhänger syntes denna vara av beskaffenhet
att böra göras till föremål för ytterligare utredning genom särskilda sak
kunniga, innan förslag i ämnet kunde underställas riksdagen.
Med avseende på utredningen i organisationsfrågorna uttalade dåvarande
departementschefen bl. a., att en lösning av spörsmålet om organisationen
i första instans uppenbarligen måste sökas efter den linjen, att det egent
liga utrednings- och kontrollarbetet utföres av heltidsanställda tjänstemän.
Bland övriga frågor, som borde prövas vid utredningen, nämndes prövnings-
nämndernas ställning och arbetsformer, taxeringssektionernas organisa
tion och verksamhet samt besvärsförfarandet. Om det vid fortsatta över
väganden skulle framstå som ändamålsenligt med ett centralt överordnat
organ, borde det tillika prövas, om detta organ kunde överta vissa andra
centralt handlagda frågor på hithörande områden. Slutligen anmärktes
att en fortsatt teknisk revision av taxeringsförordningens bestämmelser
borde verkställas inom finansdepartementet parallellt med organisations
utredningen.
I enlighet med det anförda beslöt Kungl. Maj:t att genom proposition
till 1955 års riksdag, nr 160, framlägga förslag till ändringar i taxerings-
förordningen in. fl. författningar. Förslagen innebar betydelsefulla ändringar
i taxeringsförordningens bestämmelser om uppgifter till ledning vid egen
och annans taxering, om granskning av handelsböcker och annan s. k.
taxeringsrevision samt om eftertaxering. De nya bestämmelserna avsåg att
ge taxeringsmyndigheterna vidgade befogenheter och ökade möjligheter
till kontroll. Förslagen syftade emellertid samtidigt till att, med avseende
på de frågor som upptogs till behandling, tillgodose enskildas krav på
rättssäkerhet samt befogade anspråk på sekretesskydd. Ytterligare före
slogs vissa jämkningar i reglerna för fastighetstaxering, varmed avsågs att
ge ökad tid åt arbetet med åsättande av taxeringsvärdena samt alt på
bättre sätt än tidigare meddela de skattskyldiga upplysning om beslutade
taxeringsvärden.
De genom propositionen framlagda förslagen bifölls med smärre jämk
ningar av riksdagen. I sitt i ämnet avgivna betänkande, nr 46, erinrade
bevillningsutskottet om alt förslagen var att betrakta som en första etapp
i en fullständig omarbetning av taxeringsförordningen. Utskottet under
strök, att behovet av reformer inom taxeringsväsendet länge varit påtag
ligt. Beträffande de föreliggande förslagen framhöll utskottet, att dessas
genomförande borde möjliggöra ett förbättrat taxeringsresultat redan år
1956. Utskottet fann det emellertid ligga i sakens natur, att verkningarna
av de då föreslagna reformerna skulle framträda fullt ut först senare, när
de tillämnade förstärkningarna inom taxeringsorganisationen genomförts.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att propositionen — såvitt
angick däri behandlade ämnen — väl tillgodosåg de önskemål om effek
tivitet i taxeringsarbetet och rättsskydd för den enskilde som framfördes
av 1950 års riksdag. Utskottet förutsatte såsom självklart, att rättssäker-
hetsfrågorna skulle vinna tillbörligt beaktande även vid den fortsatta ut
redningen i organisationsfrågorna och i samband därmed stående proces-
suella spörsmål samt vid utformningen av den nya taxeringsförordning,
i vilken de nu föreslagna bestämmelserna och organisationsutredningens
resultat var avsedda att inarbetas.
I enlighet med Kungl. Maj :ts den 11 mars 1955 lämnade bemyndigande
tillkallades numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning G. T.
Hedborg, tillika ordförande, chefen för inrikesdepartementets landsstats-
avdelning N. A. Hedfors, länsassessorn S. V. Svensson och numera lands-
kamreraren S. Ph. A. Wilkens att såsom sakkunniga verkställa en över
syn av taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål.
Såsom experter att biträda de sakkunniga tillkallades byrådirektören i sta
tens organisationsnämnd E. Norberg och byråchefen i finansdepartementet
S. S. Walberg.
Kommittén, som antog namnet 1955 års taxeringssakkunniga, avgav med
skrivelse den 17 december 1955 förslag till ändrad taxeringsorganisation
(SOU 1955: 51). Såsom ett gemensamt resultat av de sakkunnigas arbete
och den inom finansdepartementets rättsavdelning utförda lagtekniska
revisionen av de nuvarande bestämmelserna på området fogades vid be
tänkandet förslag till ny taxeringsförordning.
Taxeringssakkunniga har i enlighet med sina direktiv framlagt förslag
till en ny organisation för taxeringsarbetet i första instans, i vilken be
slutanderätten utövas av taxeringsnämnder med ungefär samma samman
sättning som nu men med gransknings-, kontroll- och expeditionsarbetet
överfört på heltidsanställda taxeringsassistenter och biträden till dessa. Vi
dare föreslås förstärkningar och rationaliseringar inom länsstyrelsernas
taxeringssektioner för att möjliggöra en effektivare taxeringskontroll. Pröv-
ningsnämnderna skall enligt förslaget ombildas till renodlade besvärs-
instanser, inför vilka det allmännas representanter och de skattskyldiga
skall processa som likaberättigade parter. Den nuvarande riksskattenämn
den föreslås förstärkt med några befattningshavare för taxeringskontroll.
Samtidigt förordas, att med nämnden sammanslås centrala uppbörds-
nämnden och kupongskattenämnden till ett gemensamt centralt organ,
kallat riksskattestyrelsen. Därutöver föreslås betydelsefulla ändringar i
besvärsreglerna och förfarandet i övrigt med syfte att främja effektivite
ten i taxeringsarbetet och att förstärka rättsskyddet för de skattskyldiga.
Över taxeringssakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden av
givits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräken-
skapsverket, statens organisationsnämnd, riksskattenämnden, centrala
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
91
uppbördsnämnden, kupongskattenämnden, generalpoststyrelsen, statistiska
centralbyrån, besvärssakkunniga, utredningen av frågan om begränsning
av fullföljdsrätten i taxeringsmål, statens lönenämnd, riksarkivet, över-
ståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellan-
kommunala prövningsnämnden, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers cen
tralorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sve
riges advokatsamfund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Föreningen Sve
riges landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Förening
en Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister, Sveri
ges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxe-
ringsnämndsordförandenas riksförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund åberopar
ett av delegerade för industriförbundet och vissa andra institutioner upprät
tat gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom av
givet av näringslivets skattedelegation. Sveriges akademikers centralorga
nisation bifogar och åberopar i vissa delar ett yttrande från Sveriges jurist
förbund.
Ytterligare yttranden och skrifter har inkommit från vissa organ, bl. a.
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening och Skånes han
delskammare, varjämte åtskilliga av de hörda myndigheterna bifogat av
dem infordrade utlåtanden.
Yttrandena ger allmänt uttryck för den meningen att det pågående
reformarbetet inom taxeringsväsendet i riktning mot ökad effektivitet och
ökad rättssäkerhet bör fullföljas. Även om delade meningar framträtt rö
rande vissa av taxeringssakkunniga behandlade, till sin natur starkt kontro
versiella frågor, ger yttrandena vid handen, att förslaget är ägnat att läggas
till grund för ett ståndpunktstagande av statsmakterna.
Med skrivelse den 9 december 1955 har riksskattenämnden meddelat,
att nämnden utfärdat anvisningar för taxeringsmyndigheterna angående
kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § gällande taxeringsförord-
ning. Under framhållande av att nämnden inte anser frågan om arbets
givares uppgiftsskyldighet jämlikt nämnda författningsrum slutgiltigt löst
genom dessa anvisningar bar nämnden anmält ärendet för den utredning
samt de vidare åtgärder vartill må finnas anledning.
Jag avser nu att anmäla de förut nämnda frågorna och skall till en
början lämna eu redogörelse för huvudinnehållet i taxeringssakkunnigas
förslag och för de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts
under remissbehandlingen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956
92
Beträffande innehållet i gällande taxeringsförordning får jag i huvud
sak hänvisa till de redogörelser som lämnats i skattelagssakkunnigas be
tänkande (s. 64—83) och i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag
(s. 34—46).
I taxeringssakkunnigas betänkande återges (s. 11—64) huvuddragen i
skattelagssakkunnigas förslag i organisationsfrågorna och de däröver av
givna yttrandena. Även till dessa redogörelser torde här få hänvisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
II. Allmänna synpunkter
Översikt över taxeringssakkunnigas förslag
De sakkunniga konstaterar att taxeringsorganisationen i första instans är
otidsenlig och bör effektiviseras. Arbetet i taxeringsnämnderna präglas av
den brådska, varunder arbetet bedrives; nämnderna har kort tid till för
fogande för utförande av sitt arbete, och detta bedrives regelmässigt av
vederbörande såsom en bisyssla. Sådana taxeringsnämnderna är organise
rade och verkar blir ej heller alltid rättssäkerhetssynpunkterna tillgodo
sedda. Dessa skäl har övertygat de sakkunniga om att taxeringsarbetet i
första instans bör handhas av heltidsanställda tjänstemän. Härmed avses
emellertid inte annat än att utredning, granskning och föredragning skall
utföras av tjänstemän, medan däremot beslutanderätten alltjämt skall för
behållas taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter och med ord
förande utsedd i huvudsak enligt nu tillämpade principer. Eu tjänstemanna-
taxering i denna bemärkelse är enligt de sakkunniga ägnad att snarare öka
än minska de förtroendevalda ledamöternas inflytande.
För det kvalificerade utredningsarbetet m. m. i första instans har med
ledning av arbetsmaterialets omfattning det erforderliga antalet tjänstemän
uppskattats till 500, vartill kommer häremot svarande biträden för sortering,
längdföring och liknande rutinuppgifter. Nu nämnda tjänstemän, benämnda
taxeringsassistenter, placeras i avlöningshänseende, huvudparten i 13—19
lönegraden och ett antal i 27 lönegraden (förste taxeringsassistenter). Taxe-
ringsassistenterna skall enligt förslaget i organisatoriskt hänseende lyda
under taxeringsintendenten och utom sin uppgift att biträda taxerings
nämnderna jämväl ha att lämna allmänheten upplysningar i taxerings-
frågor.
De nya taxeringstjänstemännen och deras biträden skall till övervägande
del placeras hos de lokala skattemyndigheterna. Endast förste taxerings-
assistenterna och deras biträden placeras hos länsstyrelsen. Genom en sådan
anordning finner de sakkunniga därjämte möjligt att avhjälpa vissa sedan
länge uppmärksammade olägenheter med att de lokala skattemyndigheter
nas arbete är ojämnt fördelat över året. I början av taxeringsperioden, då
93
arbetsbördan för de lokala skattemyndigheterna är relativt liten, kan för
taxeringsarbete utnyttjas utom de nu föreslagna taxeringsbiträdena jämväl
personal ur de lokala skattemyndigheternas nuvarande biträdeskår medan
i slutet av taxeringsperioden, då uppgifterna för biträdena inom taxerings-
arbetet minskar, taxeringsbiträdena kan användas för uppgifter, som åvilar
de lokala skattemyndigheterna, främst debiteringsarbete.
Ledningen och övervakningen av arbetet i första instans skall enligt taxe-
ringssakkunnigas förslag åvila taxeringsintendenten, som härtill avses
kunna förordna en eller flera taxeringsinspektörer eller — i fråga om
förste taxeringsassistenterna — länsrevisorn.
Den nya organisationen avses skola genomföras successivt under en tid
av fem år med början taxeringsåret 1958. Detta innebär bl. a. att i genom
snitt fyra taxeringsassistenter nyanställes vid varje länsstyrelse under
uppbyggnadsåren.
Taxeringsarbetet i första instans, som nu avslutas i maj resp. juni, före
slås skola få pågå till utgången av september månad. Förlängningen blir
möjlig endast om taxeringsnämnderna successivt fattar beslut om de olika
taxeringarna och i samband därmed meddelar de skattskyldiga besked om
avvikelser. Den normala besvärstiden kan då —• som de sakkunniga före
slår — bestämmas till kalendermånaden efter den, då underrättelse om
avvikelse utsänts. Då sålunda definitiva beslut föreligger, kan debiterings-
arbetet påbörjas allteftersom taxeringsarbetet fortgår. Även prövnings-
nämndens arbete kan igångsättas tidigare än nu.
Beträffande arbetsgången i första instans har de sakkunniga genomgått
och sökt uppdela de med taxeringen förbundna arbetsuppgifterna på taxe
ringsassistenter och biträden. För taxeringsnämndens ordförande kvarstår i
huvudsak att leda sammanträdena samt tillse att ifrågasatta avvikelser
från deklarationerna noggrant prövas på grundval av tillfredsställande ut
redning. Det förutsättes därjämte att ordföranden före sammanträdena ge
nomgått åtminstone de mera svårbedömda taxeringarna.
Under tid då taxeringsarbete i första instans inte pågår skall enligt för
slaget förste taxeringsassistenterna utnyttjas för taxeringsrevision och taxe
ringsassistenterna för biträde med annat taxeringsarbete enligt taxe-
ringsintendentens bestämmande ävensom med uppgifter, som ankommer på
häradsskrivare, t. ex. mantalsskrivning.
Under uppbyggnadstiden avses taxeringsarbetet i sådana taxeringsdistrikt,
som ännu kvarstår på den gamla ordningen, i huvudsak skola bedrivas på
samma sätt som nu sker.
De sakkunniga har funnit övervägande skäl tala för att bibehålla den
nuvarande organisationen med taxeringssektionerna inom landskontoren.
Vissa åtgärder — bl. a. avsevärt utökade möjligheter att till underordnad
personal delegera arbetsuppgifter för självständig handläggning — har
föreslagits för att lätta arbetsbördan för taxeringsintendenten. Härjämte
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
94
har förordats att revisionspersonalen skall bilda en skarpare än hittills
avgränsad detalj inom taxeringssektionerna under ledning av länsrevisorn
och i samband härmed att länsrevisorstjänsterna skall uppflyttas i löne
graden Ca 33.
Prövningsnämnderna skall enligt de sakkunnigas förslag omvandlas till
rena besvärsinstanser. I samband härmed föreslås, att prövningsnämnd
normalt skall bestå av landskamreraren och fyra ledamöter; endast för
det fall, att nämnden skall arbeta på två avdelningar, skall antalet leda
möter kunna uppgå till åtta. Ledamot av taxeringsnämnd får enligt för
slaget inte samtidigt vara ledamot av prövningsnämnd.
För att få till stånd en skillnad mellan prövningsnämndens och taxerings-
sektionernas verksamhet, vilket framstått såsom särskilt påkallat då pröv-
ningsnämnden anordnats som en rent dömande instans, föreslås ett sär
skilt prövningsnämndskansli, anknutet till kameralsektionen inom lands
kontoret och med uppgift att genom infordrande av yttranden eller eljest
bereda handläggningen av prövningsnämndsmål ävensom att ombesörja
förandet av prövningsnämndens protokoll in. m.
Prövningsnämndens inrättande som besvärsinstans har föranlett åtskilliga
förslag om ändringar i förfarandet, varvid i huvudsak de vid skattedom-
stolarna tillämpade principerna följts. I och med att förfarandet i rätts
säkerhetens intresse givits en mera domstolsmässig karaktär har de sak
kunniga funnit betydelsefullt att prövningsnämnden inte upptages av andra
än verkligt tvistiga frågor. På grund härav har föreslagits att ordföranden
ensam skall äga avgöra mål, i vilka någon meningsskiljaktighet ej föreligger
mellan parterna, ävensom mål, som avser rättelse av felräkning, misskriv
ning eller annat uppenbart förbiseende.
Processen i prövningsnämnden skall enligt de sakkunnigas förslag allt
jämt normalt vara skriftlig. En viss utvidgning av möjligheterna till munt
lig förhandling föreslås dock. Initiativ härtill skall utom av parterna kunna
tagas av pövningsnämnden. Ersättning såsom till vittne föreslås kunna
utgå av statsmedel till personer som utan att vara parter kallats till munt
lig förhandling för att lämna upplysningar. Såsom hittills skall enligt för
slaget handläggningen av mål inför prövningsnämnden ske inom stängda
dörrar. Därest skattskyldig så begär skall likväl muntlig förhandling vara
offentlig.
Beträffande den mellankommunala prövningsnämnden, som de sakkun
niga inte ansett böra undvaras, förordas att organisation och sammansätt
ning i huvudsak skall vara densamma som för prövningsnämnderna i länen.
Riksskattenämnden föreslås i viss omfattning utbyggd. Den verksamhet,
som hittills utövats av centrala uppbördsnämnden samt kupongskatte-
nämnden och kupongskattekontoret, lägges därvid under det centrala taxe-
ringsorganet. Detta — efter omorganisationen benämnt riksskattestyrelsen
— organiseras som ett verk med tre byråer, varav en i huvudsak motsvarar
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
95
den nuvarande riksskattenämndens kansli. Den andra byrån, till vilken
chefstjänstemannen hämtas från det nuvarande kansliet, skall huvudsak
ligen syssla med frågor avseende taxeringskontrollen, medan den tredje
skall omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet vissa internordiska in-
drivningsärenden. Till riksskattestyrelsen skall enligt förslaget finnas knu
ten en nämnd, riksskattestyrelsens nämnd, vilken skall besluta i ärenden
angående förhandsbesked ävensom övertaga de på centrala uppbördsnämn-
den och kupongskattenämnden nu ankommande avgörandena. I nämnden
föreslås riksskattestyrelsens chef bli ordförande.
Förslaget att inrätta prövningsnämnderna som besvärsinstanser föran
leder vissa ändringar beträffande besvärsreglerna.
Med hänsyn till den effektivisering av taxeringsarbetet, som anses kunna
vinnas om förslagen genomföres, har de sakkunniga vidare förordat, att
de skattskyldiga inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos
skattedomstolarna på grund av att de deklarerat för sent eller gjort sig
skyldiga till liknande försummelse.
För att stärka rättsskyddet för de skattskyldiga föreslås utvidgningar
i
möjligheterna att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse
i
materiellt sett för höga taxeringar. Sålunda skall talan härom få väckas
under fem år efter taxeringsåret och förutsättningarna för sådan talan
föreslås även i övrigt utvidgade.
Bestämmelserna om straff och viten har överarbetats och de senare —
med hänsyn till den ökade användning i taxeringsförfarandet som före
läggande av viten kan beräknas få — fullständigats.
Med hänsyn till utbyggnadstiden på fem år kommer de kostnadsökningar,
som föranledes av de framlagda förslagen, inte i sin helhet att omedelbart
bli aktuella. Första året beräknas kostnaderna bli 2,2 miljoner kronor högre
än de nuvarande. Den slutliga merkostnaden har — med bortseende från
vissa kostnader av delvis engångsnatur — beräknats till inemot fem miljo
ner kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Remissyttrandena
I nära nog samtliga avgivna yttranden vitsordas, direkt eller indirekt,
behovet av reformer i riktning mot ökad effektivitet i taxeringsarbetet och
ökat rättsskydd för de skattskyldiga.
De av taxeringssakkunniga framlagda förslagen har på viktiga punkter
—- här må nämnas taxeringssektionerna inom länsstyrelsen, prövnings
nämnderna och besvärsförfarandet — i huvudsak godtagits av flertalet
remissinstanser.
I andra frågor, främst taxeringsorganisationen i första instans och den
föreslagna riksskattestyrelsen, har meningarna varit mera delade. Att hel-
96
tidsanstalld personal ställes till förfogande för taxeringsarbetet i första
instans samt att den nuvarande riksskattenämnden i viss män utbygges
har emellertid förordats i nästan alla yttrandena.
Från de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts vid remiss
behandlingen torde här få återges följande.
Kammarrätten konstaterar med tillfredsställelse, att de sakkunniga i stor
utsträckning beaktat kravet på ökade möjligheter för de skattskyldiga att
bevaka sin rätt gentemot det fiskaliska intresset. Kammarrätten uttalar vi
dare, att den lösning av de organisatoriska problemen, som framlagts i för
slaget, torde som helhet betraktad i förening med redan genomförda
åtgärder för förbättring av deklarationskontrollen garantera en effektivise-
ring av taxeringsarbetet, under förutsättning av att personalfrågan kan lösas
på ett tillfredsställande sätt.
Besvärssakkunniga har med tillfredsställelse iakttagit, att de erinringar,
som de i yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare taxe
ring framställt, i stor utsträckning blivit beaktade i taxeringssakkunnigas
förslag. I huvudsak kan besvärssakkunniga ansluta sig till de principer,
som lagts till grund för förslaget. I vad detta angår taxeringsförfarandet
synes förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Att den
åsyftade reformen förutsätter en förbättrad taxeringsorganisation av den
art som taxeringssakkunniga föreslår och en central ledning synes besvärs
sakkunniga också tydligt. På samma gång som besvärssakkunniga vill ge
uttryck för sin uppskattning av det förtjänstfulla arbete, som taxerings
sakkunniga på mycket kort tid genomfört, vill de starkt framhålla, att en
revision av taxeringsförordningen av det genomgripande slag, som taxe
ringssakkunnigas förslag åsyftar, kräver noggranna överväganden och måste
byggas på ingående undersökningar. Uppenbarligen på grund av att så
kort tid stått till taxeringssakkunnigas förfogande, har dessa varit hän
visade till att vid författningsförslagets utarbetande i stort sett tillämpa
den nu gällande taxeringsförordningens erkänt bristfälliga disposition —
bär bortses från omläggningen beträffande reglerna om fastighetstaxering.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner, att förslaget i sina huvuddrag väl till
godoser det allmännas intresse av en ökad taxeringskontroll och ett effek
tivare taxeringsarbete. I åtskilliga detaljer har länsstyrelsen emellertid en
mot de sakkunniga avvikande mening. Med särskild tillfredsställelse hälsar
länsstyrelsen de försök som gjorts att bereda ett större rättsskydd åt de
skattskyldiga än som hittills förekommit. Också härutinnan finner emeller
tid länsstyrelsen vissa andra åtgärder böra vidtagas än vad de sakkunniga
föreslagit.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller som ett allmänt omdöme
om förslaget, att länsstyrelsen i princip ansluter sig till de huvudlinjer,
efter vilka de sakkunniga anser att ifrågavarande organisationsfrågor kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
97
lösas, om än länsstyrelsen i vissa avseenden —- och även i viktiga sådana
— anser sig böra intaga en annan ståndpunkt än de sakkunniga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar bl. a. följande.
Det förslag till effektivare taxering, som 1950 års skattelagssakkunniga
framlade år 1954, var behäftat med allvarliga brister ur rättssäkerhets
synpunkt. Det är därför glädjande att kunna konstatera att den överarbet-
ning, som taxeringssakkunniga verkställt av nämnda sakkunnigas förslag,
särskilt tagit sikte på kravet på skydd för de skattskyldiga och på rätts-
säkerhetsfrågorna överhuvudtaget.
I en väsentlig punkt innebär tyvärr de sakkunnigas förslag en missräk
ning. 1 sitt yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare
taxering framhöll länsstyrelsen som sin bestämda uppfattning, att en ut
ökning av bokgranskningspersonalens antal tillhörde en av de väsentligaste
åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen. Det måste konstate
ras, att den av taxeringssakkunniga föreslagna personalförstärkningen, i
och för sig omfattande, icke i tillräcklig grad tillgodoser kravet på effektiv
utökning av bokgranskningspersonalen.
I många andra avseenden är emellertid det nu framlagda betänkandet
förtjänt av ett högt vitsord och länsstyrelsen vill tillstyrka att innehållet i
betänkandet — dock först efter den överarbetning som påkallas av att
erinringar likväl på åtskilliga punkter måste riktas mot detsamma ■—- lägges
som grund till en proposition med förslag till utbyggnad av taxerings-
väsendet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län delar taxeringssakkunnigas uppfattning att
taxeringsförfarandet måste omgestaltas så att såväl det fiskaliska intresset
som rättssäkerhetskravet blir bättre tillgodosett än hittills. En effektiv taxe
ring torde dessutom enligt länsstyrelsen på längre sikt gagna syftet att
uppnå skattesänkning.
I yttrandet från länsstyrelsen i Hallands län understrykes, att på lång
sikt huvudvikten av en reform måste läggas vid första instans. De där be
slutade taxeringarna blir i regel beståndande och länsstyrelsen finner där
för viktigt att ett riktigt resultat där åstadkommes. Därvid anmäler sig som
en väsentlig faktor i första hand kontrollen av näringsidkares (rörelse-
idkares och jordbrukares) deklarationer. Detta och den alltmer framträ
dande kompliceringen i skattelagstiftningen kräver enligt länsstyrelsens
uppfattning ett tjänstemannainslag av kvalificerad art i taxeringsarbetet.
Vidare föreligger ett starkt behov av mindre kvalificerad biträdeshjälp, åt
vilken kan uppdragas uppgifter av mera rutinartad beskaffenhet. Vad de
sakkunniga anfört kan länsstyrelsen i stort sett godtaga som en lösning av
ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen vill dock förorda vissa undantag och
ändringar.
Enligt vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, har det i olika
sammanhang omvittnats, att taxeringsnämndernas förmåga att kritiskt be
döma det föreliggande uppgiftsmaterialet alltsomoftast givit rum för berät
tigade anmärkningar. De har, uttalar länsstyrelsen, mången gång givit prov
på bristande insikt i skatteförfattningarna. Då utvecklingen drivit det där-
7—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
hän, att blott en ringa bråkdel av det i taxeringsnämnderna handlagda
deklarationsmaterialet kan underkastas förnyad granskning å taxerings-
avdelningarna, finner länsstyrelsen, att tyngdpunkten i en taxeringsorgani-
sation, som icke radikalt tar sikte på taxeringsarbetets överlämnande åt
för ändamålet inrättade skatteverk, måste läggas på en effektivisering av
taxeringsarbetet i första instans.
Sveriges lantbruksförbund uttalar, att oaktat bland de sakkunniga inte in
gått någon representant för de enskilda intressena, måste som ett allmänt
omdöme om det nu framlagda förslaget framhållas, att målsättningen vid
förslagets utformning tydligtvis varit att icke allenast tillgodose de fiskala
intressena utan framför allt rättssäkerhetsintressena för de skattskyldiga.
Det framlagda förslaget måste sålunda enligt förbundets mening i sina
huvuddrag anses innebära en lösning av taxeringsprocessen, som i stort
måste hälsas med tillfredsställelse av den lojale skattskyldige.
Riksförbundet landsbygdens folk uttalar, att det framlagda förslaget sy
nes väl ägnat att bli föremål för lagstiftning.
I det av Sveriges juristförbund avgivna yttrandet, vilket Sveriges akade
mikers centralorganisation förklarat sig stödja i förevarande del, anföres
följande.
Förbundet kan livligt instämma i taxeringssakkunnigas konstaterande att
»organisation och förfarande måste anordnas så, att såväl det fiskaliska in
tresset som rättssäkerhetskraven blir bättre tillgodosedda än hittills». Bris
terna i det nuvarande taxeringsförfarandet är flera och allvarliga. En av
dessa är avsaknaden av enhetlighet vid avgörandet av taxeringsärenden i
första instans. Detta är kanske förklarligt med tanke på att ordförandeupp
dragen i taxeringsnämnderna handhavas som bisysslor av personer, som
icke alltid ha tid och möjlighet att sätta sig in i den alltmera svårbemästrade
skattelagstiftningen. En annan brist, som kanske i än högre grad är ägnad
att medföra rubbat förtroende för taxeringsmyndigheterna, ligger i det för
hållandet, att skönsmässiga taxeringar i stor omfattning åsättas utan till
räcklig utredning och utan att den skattskyldige alltid får tillfälle att fram
lägga sina synpunkter hos nämnden. Anledningen till detta missförhål
lande är framför allt att söka i själva grunden till den nuvarande organisa
tionen. Genom den tidsnöd som karakteriserar taxeringsarbetet är det helt
enkelt omöjligt att medhinna någon mera ingående utredning med skrift
växling eller personliga besök av de skattskyldiga.
I det framlagda förslaget har accepterats tanken på ett tvåpartsförhål-
lande. Detta är en av förslagets största förtjänster.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför bl. a.
Genom remissbehandlingen av 1954 års betänkande och den nu gjorda
överarbetningen hava problemställningarna ytterligare klarlagts och dis
kussionen kring ämnet fördjupats. Målet är att få fram rättvisa taxeringar.
Enighet råder om att taxeringsorganisationen måste stärkas för att detta
syfte skall nås. Det synes även klart, att huvudvikten vid en reform måste
läggas så att taxeringen i första instans skall bedrivas effektivt och under
betryggande former. Vad som göres eller icke göres i taxeringsnämnden blir
mestadels bestående. Detta betyder bl. a., att den första instansen måste
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
99
förses med arbetshjälp. Arbetshjälpen bör vara tillräcklig och lämpad för
uppgiften. Att kunna förvärva och utbilda tillräckliga och lämpliga arbets
krafter är emellertid i nuvarande arbetsmarknadsläge en vansklig uppgift,
som icke löses med ett trollslag. Det är därför viktigt att man utan dröjsmål
tar itu med uppgiften och planlägger för den kommande utvecklingen så
att rekrytering av den erforderliga nya personalen kan börja och utbild
ningen kan organiseras. Att sammankoppla frågan med en framtida pröv
ning av hålkortsredovisningens lämplighet inom uppbördsväsendet skulle
innebära ett ytterligare uppskov med taxeringsreformen. Vidare må under
strykas, att den nya taxeringsorganisationen bör växa fram i etapper.
Föreningen Sveriges landskamrerare delar helt uppfattningen att åtgärder
erfordras för att göra taxeringen effektivare. Särskilt beträffande andra
grupper än löntagare framträder enligt föreningen behovet av en förbättrad
taxeringskontroll med tydlighet.
På grund av de brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans och
då en eventuell reform av uppbördsväsendet synes komma att dröja avse
värd tid, vill Tjänstemännens centralorganisation inte motsätta sig, att en
ny taxeringsorganisation, i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag,
successivt uppbygges. Detta bör dock ske så att debiterings- och uppbörds-
verksamheten icke störs utan i stället i möjligaste mån underlättas. Taxe
ringsorganisationen finnes dock böra bli föremål för ny översyn i samband
med den omorganisation av uppbördsväsendet, som senare kan komma
i fråga. Vad som i första hand bör eftersträvas är enligt organisationens
mening ökad likställighet i fråga om skattebördornas fördelning, innebä
rande en effektivare kontroll av de grupper, i fråga om vilka denna hittills
varit bristfällig. Den underdeklaration som förekommer torde icke i nämn
värd utsträckning kunna uppdagas genom en intensifierad deklarations-
granskning utan torde kunna spåras endast genom granskning av bok
föringen eller därmed jämförliga åtgärder. Organisationen vill därför ge
uttryck för den uppfattningen, att förstärkningen av revisionspersonalen i
utredningens förslag synes alltför blygsam i jämförelse med utbyggnaden
av taxeringsorganisationen i första instans.
Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen, som dock ger ut
tryck för en mera kritisk inställning. I yttrandet erinras om att landsorga
nisationen på senare år upprepade gånger påtalat den upprörande ojämnhet
i skattebördornas fördelning, som den bristfälliga skattekontrollen medför.
Landsorganisationen anför vidare.
Att dessa brister missgynnar löntagarna har bekräftats av ett antal stat
liga utredningar. LO bär följaktligen med ett betydande intresse och stora
förväntningar motsett resultatet av 1955 års taxeringssakkunnigas arbete.
Det bör inte förnekas, att delta resultat inte till fullo infriar de förvänt
ningar, som man hyst på löntagarhåll. Den av de sakkunniga föreslagna
förstärkningen av taxeringsväsendet är nämligen så obetydlig och grund
tanken att endast eu skärpt kontroll av rörelseidkarnas och de juridiska per
sonernas deklarationer kan ge det allmänna mera väsentliga inkomsttill
skott, har varit i så ringa grad vägledande för de sakkunnigas arbete, att
det från löntagarsynpunkt kan synas tveksamt, huruvida förslaget över
huvudtaget innebär något egentligt framsteg. LO har den bestämda upp
fattningen, att mycket litet står att vinna genom en intensivare granskning
av löntagarnas deklarationer, utan att kontrollens tyngdpunkt måste för
läggas till en granskning av rörelseidkarnas och företagens deklarationer.
På denna avgörande punkt måste de sakkunnigas förslag betecknas som otill
fredsställande.
Riksskattenämnden erinrar om att man mot skattelagssakkunnigas
förslag till effektivare taxering från skilda håll gjort den erinringen att
detsamma icke tillräckligt sörjde för de beslutande myndigheternas själv
ständighet gentemot de kontrollerande organen. Det huvudintryck, det nu
framlagda förslaget ger, är, framhåller riksskattenämnden, att avvägningen
i förevarande hänseende blivit mera tillfredsställande än i det tidigare för
slaget. Enligt riksskattenämndens mening har man dock särskilt i fråga
om organisationen av den första taxeringsinstansen likväl icke uppnått en
tillfredsställande lösning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner, att man inte bör överskatta effek
ten av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Länsstyrelsen an
ser, att behovet av en så kostnadskrävande organisation som den föreslagna
måste vägas mot den med tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkterna
riktigare och effektivare taxering, som genom den föreslagna organisatio
nen skulle vara att förvänta.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen inte kan till
styrka att det framlagda förslaget till taxeringsförordning utan ingående
överarbetning lägges till grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län delar helt de sakkunnigas uppfattning
om nödvändigheten av att uppnå bättre taxeringsresultat men är ej över
tygad om, att målet bäst nås genom nu föreslagna åtgärder.
En genomgång av det föreliggande förslaget ger enligt överståthållar-
ämbetet vid handen att de sakkunniga icke synes ha beaktat de speciella
förhållandena beträffande Stockholm. För ett ställningstagande till de
problem, som för Stockholms del uppkommer när det gäller att taga ställ
ning till de sakkunnigas organisationsförslag, finner ämbetet en närmare
utredning vara erforderlig. På grund härav nödgas ämbetet avstyrka det
framlagda förslaget till ändrad taxeringsorganisation såvitt angår Stockholm
och hemställa att taxeringsorganisationen i huvudstaden göres till föremål
för särskild utredning.
Svenska landskommunernas förbund yttrar.
Syftet att åstadkomma en effektivare taxering med beaktande av med
borgarnas krav på rättssäkerhet är angeläget. Samtidigt bör man emeller
tid, såsom i betänkandet också anmärkts, hålla i minne, att organisations
problemet till en avsevärd del utgör en avvägningsfråga, där det gäller att
väga vad som genom en förbättrad organisation kan ernås i form av ökade
skatteintäkter samt riktigare och jämnare taxeringar mot en mer omfat
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
101
tande och kostnadskrävande administration, ökade kostnader för en ny
taxeringsorganisation, som tillgodoser detta syfte, böra alltså icke få verka
avskräckande om de äro av behovet påkallade och icke kunna genom ända-
målsenligare åtgärder undvikas. Styrelsen har emellertid icke kunnat helt
övertygas om behovet av en utbyggnad av taxeringsorganisationen av den
omfattning, som ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle inne
bära, såväl i fråga om den lokala taxeringsorganisationen som beträffande
topporganisationen.
Näringslivets skattedelegation gör vissa kritiska uttalanden under påpe
kande bland annat, att de sakkunniga inte redovisat några överläggningar
med representanter för de skattskyldiga. De föreliggande problemen är
enligt delegationens uppfattning ingalunda av sådan beskaffenhet, att de
bör behandlas som om de huvudsakligen var av intresse för de till taxe-
ringsväsendet fast knutna tjänstemännen. Det är, säger delegationen, för
de skattskyldiga, som dessa problem främst är av intresse.
Liknande synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund, som dock
framhåller, att det av de sakkunniga framlagda förslaget har vissa för
tjänster, och att förbundet på flera punkter ansluter sig till detsamma. I
vissa frågor, delvis av principiell natur, kan förbundet emellertid icke bi
träda det resultat, till vilket de sakkunniga kommit.
I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, vilken sistnämnda organisation un
derstryker, att förslaget innefattar mycket av värde från rättssäkerhets
synpunkt men också uppvisar allvarliga brister beträffande taxeringsar-
betets bedrivande i första instans och på taxeringssektionerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Departementschefen
Vid 1955 års riksdag genomfördes betydelsefulla ändringar i taxeringsför-
ordningen. Denna lagstiftning innebar en första etapp i arbetet på en större
taxeringsreform. Initiativet till reformarbetet har tagits av 1950 års
riksdag genom en skrivelse till Kungl. Maj :t. En första utredning har
verkställts av 1950 års skattelagssakkunniga, och deras förslag låg till
grund för fjolårets riksdagsbeslut. Utredningsarbetet har sedermera full
följts av taxeringssakkunniga, främst i fråga om organisationen samt för
farandet hos taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna.
Behovet av reformer inom taxeringsväsendet blev ingående belyst i sam
band med fjolårets riksdagsbeslut. Det konstaterades därvid att taxerings
organisationen och taxeringsförfarandet i viktiga hänseenden är föråldrade
och inte motsvarar de krav som nu måste ställas.
Brister har i första hand framträtt i fråga om taxeringskontrollen. Stora
belopp undandras årligen taxering, och ett betydande antal skattskyldiga
har år efter år opåtalt kunnat undgå att betala skatt för sin verkliga in
102
komst och förmögenhet. För dem som fullt ut erlagt skatt för sina inkoms
ter, främst de stora löntagargrupperna, har detta känts som en orättvisa.
Att en effektivare taxeringsorganisation åstadkommes är således inte bara
ett ekonomiskt intresse för stat och kommun utan även ett rättvisekrav
från stora medborgargrupper. Det står också klart, att möjligheterna att
företaga skattesänkningar är i hög grad beroende av att förefintligt skatte
underlag kan utnyttjas.
Men även frågan om rättsskyddet för den enskilde kräver uppmärksam
het i detta sammanhang. Taxeringsförfarandet berör snart sagt varje med
borgare, och skattetvisterna rör sig ofta om avsevärda belopp, bedömt rent
faktiskt eller i förhållande till den enskildes ekonomiska ställning. Taxe-
ringsförordningen har blivit en av våra viktigaste processuella författ
ningar. Det är då också ett självklart krav att skattetvisterna kan avgöras så
säkert och snabbt som möjligt är, samt under former, som skapar för
troende hos allmänheten. Det står numera klart att taxeringsförfarandet
inte i allo motsvarar dessa krav.
Vid diskussioner kring taxeringsförfarandet har önskemålen om effek
tivitet i taxeringsarbetet och kraven på rättsskydd för de skattskyldiga ofta
behandlats som mot varandra stridande intressen. I propositionen nr 160
till 1955 års riksdag belystes denna fråga närmare. Vad därvid uttalades
kan sammanfattas så, att effektivitet och rättssäkerhet ingalunda är oför
enliga begrepp, även om det i vissa hänseenden, t. ex. vid avgränsningen av
taxeringsmyndigheternas utredningsbefogenheter, kan bli nödvändigt att
göra en avvägning mellan olika intressen. Att önskemålen om en effektivare
taxering i sig innesluter ett viktigt rättvisekrav har nyss antytts. På det hela
taget sammanfaller intressena av effektivitet och rättssäkerhet. Det gäller
ytterst att åstadkomma rättvisa inte bara för den enskilde skattskyldige
utan även de skattskyldiga emellan.
Genom de 1955 beslutade reformerna har taxeringsmyndigheterna fått
ett mera omfattande material än tidigare till sitt förfogande för taxerings-
kontroll och deras undersökningsbefogenheter har vidgats. Uppgiften är
nu att skapa en organisation, som har bättre möjligheter att utnyttja de
ökade kontrollmöjligheterna, samt att utforma organisationen och för
farandet på sådant sätt att rättssäkerhetssynpunkterna blir bättre tillgodo
sedda än hittills.
De förslag som framlagts av taxeringssakkunniga visar, att det är möj
ligt att åstadkomma en taxeringsorganisation och ett taxeringsförfarande
som på en gång innebär ökad effektivitet och en förstärkning av rättsskyd
det. En oundgänglig förutsättning härför är emellertid att taxeringsväsen-
det tillföres större personalresurser. Det tekniska arbetet, inte minst taxe-
ringskontrollen, kräver i ökad omfattning insatser av väl skolad personal
som kan ägna erforderlig tid åt arbetet. Detta kan ske utan att man rubbar
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
103
den för vårt taxeringsväsende grundläggande principen att beslutanderätten
om taxeringarna i första hand skall utövas av nämnder, vilkas ledamöter är
förtroendevalda eller eljest kan sägas företräda de skattskyldiga. Men det
torde vara en oundgänglig förutsättning för att nämndernas dömande verk
samhet skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt att tekniskt bi
träde lämnas dem i större utsträckning än hittills.
Om de principiella utgångspunkter som här angivits torde numera i hu
vudsak råda enighet. Detta hindrar emellertid inte att man kan hysa delade
meningar om hur de organisatoriska frågorna bäst skall lösas.
Taxeringssakkunnigas förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt motta
gande, och åtskilliga av deras förslag har fått starkt stöd vid remissbehand
lingen. I flera yttranden riktas emellertid mot förslaget den allmänna in
vändningen att det inte i tillräcklig grad tillgodoser önskemålen om en effek
tivare granskning av de svårkontrollerade inkomsttagarna. Enligt min me
ning kan denna invändning inte frånkännas visst fog. De sakkunnigas för
slag om en fullt utbyggd tjänstemannaorganisation i första instans är visser
ligen principiellt tilltalande, och sett på längre sikt torde en sådan organisa
tion måhända få övervägas. Den utbyggnadsplan som framlagts i betän
kandet ger emellertid först efter flera år en tillfredsställande granskning
av hela området för de svårkontrollerade deklarationerna. Behovet av
förbättringar på detta område är så starkt framträdande, att det enligt min
uppfattning bör tillerkännas prioritet. Detta ställningstagande föranleder,
såsom närmare skall utvecklas i det följande, vissa ändringar i de sakkun
nigas förslag.
I några yttranden har uttalats farhågor för att en tjänstemannaorganisa
tion enligt de i sakkunnigförslaget uppdragna riktlinjerna skulle kunna
innebära ett tillbakaträngande av lekmännens inflytande. Jag kan inte dela
denna uppfattning. De sakkunniga har starkt understrukit, att beslutande
rätten alltjämt skall tillkomma nämndernas ledamöter och att tjänstemän
nens uppgift enbart blir att biträda nämnderna. Jag anser emellertid att lek
männens medverkan är så betydelsefull, att några missförstånd på denna
punkt inte bör få uppstå. I det följande kommer jag därför att förorda vissa
jämkningar i sakkunnigförslaget med syfte att starkare framhäva lek-
mannaledamöternas ansvar.
Med de ändringar som här antytts är jag beredd att i huvudsak tillstyrka
taxeringssakkunnigas organisationsförslag samt att förorda att det vid be
tänkandet fogade förslaget till ny taxeringsförordning lägges till grund för
lagstiftning. Jag vill tillägga, att om vad jag i det följande avser att förorda
blir godtaget, åtskilliga spörsmål om lönegradsplaceringar in. in. dylikt
kommer att aktualiseras. Härtill är jag inte beredd att nu taga slutlig
ställning. Hithörande frågor torde få anmälas vid ett senare tillfälle, lämp
ligen i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1957/58.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
III. Taxeringsarbetet i första instans
Taxeringssakkunniga
Allmänna synpunkter
Under rubriken allmänna synpunkter har de sakkunniga till en början
behandlat den vid remissbehandlingen av skattelagssakkunnigas förslag av
åtskilliga remissinstanser uppdragna frågan om inte en taxeringsreform
borde uppskjutas med tanke på de försök, som pågår i statens organisa-
tionsnämnds regi att utnyttja hålkortsmaskiner för längdföring och debi
tering.
Enligt inhämtade upplysningar avser den pågående undersökningen att
utröna möjligheterna att införa hålkortssystem såväl inom folkbokförings-
väsendet som inom uppbördsväsendet. I förra avseendet skall hålkortsre-
gistren omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer som be
skattas i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska personer
som skall beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola ersätta de
nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet
skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med hjälp av för olika
arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort, tillhörande folkbok-
föringsväsendet, skall åtskilliga arbetsuppgifter, avseende uträkning, debite
ring och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande skatt kunna
utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder avses skola fram
ställas maskinellt på grundval av hålkorten.
Försöksverksamhet pågår f. n. inom ett fögderi. Förslag rörande spörs
målets tekniska lösning kan väntas föreligga i slutet av 1956. Enligt de sak
kunniga torde därefter frågan om införande av hålkortssystem få bli före
mål för utredning genom särskilda sakkunniga varför det överslagsvis kan
beräknas att den planerade ändringen kan komma till stånd först i början
av 1960-talet. En sammankoppling av frågan om taxeringsorganisationen
härmed skulle medföra att den avsedda utbyggnaden av denna skulle
kunna ta sin början först vid nämnda tid. Då emellertid på grund av allvar
liga brister en genomgripande omorganisation av taxeringsväsendet omedel
bart syntes aktuell och det av de hittills utförda undersökningarna ännu inte
kunde avgöras om hålkortssystemet kunde komma till stånd, har de sak
kunniga inte ansett det föreligga skäl att med hänsyn till de berörda planer
na underlåta att vidtaga den omorganisation av taxeringsväsendet, som ur
andra synpunkter kan vara önskvärd. Skulle planerna på hålkortssystem för
uppbördsväsendet komma att genomföras, är det inte uteslutet att taxerings
organisationen bör bli föremål för ny översyn i samband med den omorga
nisation av uppbördsväsendet, som då kan komma i fråga.
105
De sakkunniga har vidare anfört att de vid fullgörande av sitt uppdrag
sökt taga hänsyn till det sammanhang som råder mellan taxering och upp
börd så att debiterings- och uppbördsverksamheten inte skall störas utan
tvärtom i möjligaste mån underlättas.
De riktlinjer efter vilka arbetet bedrivits framgår av följande uttalanden
i betänkandet.
De brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans, visar sig som
skattelagssakkunniga framhållit framför allt däri att stora inkomst- och
förmögenhetsbelopp undgår taxering och att statens fiskaliska intressen
sålunda inte behörigen tillvaratages. Det bör emellertid betonas, att bris
terna även är till förfång för de skattskyldiga. Hit hör t. ex. omotiverade
skönstaxeringar, avvikelser från självdeklarationer utan tillräcklig utred
ning m. m. Sådana brister vållar onödig irritation och medför besvär och
kostnader för den skattskyldige, som tvingas överklaga taxeringen. Vad nu
sagts ger vid handen att organisation och förfarande måste anordnas så
att såväl det fiskaliska intresset som rättssäkerhetskravet blir bättre till
godosedda än hittills.
Skattelagssakkunniga har vidare visat att en betydande underdeklaration
förekommer. Erfarenheten visar, att effektivt arbetande taxeringsmän kan
framtaga stora odeklarerade belopp. Redan tillvaron av en effektiv organi
sation bör vara ägnad att förbättra deklarationsuppgifterna. Denna indi
rekta verkan är inte den minst viktiga. Att åter åstadkomma en organisa
tion av sådan kvalitet och omfattning att underdeklaration skulle på det
hela taget försvinna torde vara utsiktslöst. Man torde kunna utgå från att
ju mer marginalen för underdeklaration inskränkes genom en effektivare
organisation desto svårare och dyrbarare blir det att ytterligare inskränka
på det utrymme för underdeklaration, som alltjämt kvarstår. Både statens
ekonomiska intresse och den enskildes krav på rättssäkerhet medför emel
lertid att man icke bör alltför mycket tveka inför de ökade kostnader en ny
taxeringsorganisation kan komma att medföra. Samtidigt bör emellertid
hållas i minne att organisationsproblemet till en avsevärd del utgör en
avvägningsfråga, där det gäller att väga vad som genom en förbättrad orga
nisation lcan ernås i form av ökade skatteintäkter samt riktigare och jäm
nare taxeringar mot en mer omfattande och kostnadskrävande administra
tion.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Taxeringsorganisationen i första instans
Till frågan om s. k. tjänstemannataxering har framhållits att enighet
råder om behovet av en förstärkning av taxeringsorganisationen i första
instans. Skattelagssakkunniga hade också — under hänvisning till att
grundläggande svagheter i det nuvarande systemet var att arbetet i första
instans konstruerats som en bisyssla och att denna bisyssla i betydande
omfattning måst anförtros personer utan tillräcklig utbildning för uppgiften
— föreslagit att arbetet skulle överflyttas på eu kår av heltidsanställda
tjänstemän.
En stor majoritet bland remissinstanserna hade tillstyrkt förslaget här-
utinnan eller lämnat det utan erinran, medan eu grupp förordat att den
106
nuvarande organisationen skulle bibehållas med den förstärkningen att till
underlättande av ordförandenas och kronoombudens arbete skulle tillhanda
hållas biträdeshjälp för rutinarbete och kvalificerad hjälp för granskning
av mer invecklade taxeringsfall.
Taxeringssakkunniga — som i detta sammanhang hänvisat till att före
dragande departementschefen i direktiven givit ett mycket klart uttryck för
den uppfattningen, att lösningen av frågan om en förbättrad taxeringsorga-
nisation i första instans måste vinnas genom någon form av tjänstemanna
taxering — har även för sin del funnit övervägande skäl tala härför. De
sakkunniga anför.
Det ekonomiska livets och skattelagstiftningens tilltagande komplicering
är sådan, att granskningsuppgifterna och det tekniska arbete, som fordras
för taxeringen, icke längre torde tillfredsställande kunna behärskas av per
soner, som — ofta utan särskild utbildning — sysslar härmed endast en
kortare tid av året. Bristande kunskap och träning medför förluster för det
allmänna och icke sällan rättsförluster för de skattskyldiga. Enbart en för
längning av tiden för taxeringsarbetet synes icke tillräcklig för att bota de
här anmärkta bristerna; en sådan åtgärd kan knappast ersätta vad som
brister i kunskap och teknisk rutin.
Den biträdeshjälp för rutinarbeten, som, därest den nuvarande organisa
tionen skulle bibehållas, behöver tillhandahållas ordförandena, synes förut
sätta inrättande av en särskild kår av heltidsanställda biträden. De göromål
det här är fråga om, t. ex. längdföring, är av sådan art att de fordrar en
insikt och träning, som knappast kan föreligga hos tillfälligt anställd per
sonal. Kvalificerad hjälp för svårare taxeringsfall är redan nu avsedd att
lämnas av de nuvarande taxeringskonsulenterna. Trots detta förekommer
de av skattelagssakkunniga påtalade bristerna i taxeringsarbetet. Det kan
därför ifrågasättas om inte ett bibehållande av den nuvarande organisatio
nen förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare taxeringsfallen.
Om man emellertid även med bibehållande av den nuvarande organisationen
skulle tvingas anställa tjänstemän för såväl rutinarbete som gransknings-
uppgifter synes det mest rationellt att på en gång ta steget fullt ut och
införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening.
En omständighet som särskilt talar för anställande av tjänstemän för
både gransknings- och rutinuppgifter är ordförandens ställning i den nu
varande organisationen. Välbekant torde vara att kronoombudsinstitutionen
icke fungerar på sätt ursprungligen avsetts. I själva verket torde kronoom-
budet regelmässigt endast intaga ställningen av biträde åt ordföranden. Ord
föranden uppbär sålunda även de funktioner, som avsetts skola tillkomma
kronoombudet bl. a. den att tillvarataga det allmännas intresse. Detta jämte
den omständigheten att ordföranden merendels själv utför undersöknings-
och kontrollarbetet torde i viss omfattning ha medfört att allmänhetens till
tro till ordförandens och nämndens opartiskhet på ett betänkligt sätt rub
bats och en radikal förändring av ordförandens ställning synes därför nöd
vändig.
Om en förlängning av tiden för taxeringsarbetet skall kunna ske, måste
iakttagas att prövningsnämndens arbete inte förhindras eller fördröjes. Vid
en förlängning av tiden får man utgå från att arbetet med samma års taxe
ring skall fortgå samtidigt i båda instanserna. För att detta skall bliva möj
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
107
ligt fordras en noggrann ordning och reda i fråga om det expeditionella i
första instans och vidare är det nödvändigt, att en ganska stark central
ledning av taxeringsarbetet inom länet kan göra sig gällande. Detta torde
endast kunna uppnås om tjänstemannataxering införes.
Under de senare åren har allmänt framhållits svårigheterna att rekrytera
ordföranden och kronoombud. Även om den nuvarande organisationen för-
stärkes med biträden och viss kvalificerad hjälp ställes till förfogande synes
uppdragen fortfarande komma att vara tyngande, besvärliga och framför
allt på grund av ordförandens dubbelställning obehagliga. Man synes därför
kunna förutsätta, att rekryteringssvårigheterna alltjämt skulle bestå.
I detta sammanhang har starkt betonats att med tjänstemannataxering
inte avses annat än att utredning och expeditionellt arbete skall utföras av
tjänstemän. Beslutanderätten bör alltjämt ligga hos taxeringsnämnder med
förtroendevalda ledamöter. De sakkunniga anser att en tjänstemannataxe
ring i denna bemärkelse är ägnad att snarare öka än minska dessa leda
möters inflytande.
I taxeringsnämndernas organisation och sammansättning har inte före
slagits andra ändringar än sådana som följer av förslaget om införande av
tjänstemannataxering. Då den tjänsteman, som skall biträda taxerings
nämnden, bl. a. får till uppgift att bevaka det allmännas intresse, skall upp
dragen som kronoombud falla bort liksom också de nuvarande uppdra
gen som taxeringskonsulenter. I fråga om ordföranden anföres.
Ordförande i taxeringsnämnden bör utses på samma sätt och efter samma
grunder som hittills. Då i taxeringsnämndens arbete kommer att deltaga
en taxeringsintendenten underställd befattningshavare synes det knappast
lämpligt att till ordförande utse annan vid länsstyrelsens taxeringssektion
anställd tjänsteman. Detta kunde nämligen ge sken av att taxeringen fast
ställdes av dessa båda tjänstemän och kanske också i realiteten verka mins
kande på nämndens inflytande. Principen bör med andra ord vara att till
ordförande utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad person,
som inte har att i sin ordinarie verksamhet syssla med taxeringsarbete. Att
vi inte velat direkt inskriva en regel härom i taxeringsförordningen sam
manhänger med att undantagsvis och alldeles särskilt under ett övergångs
skede länsstyrelserna bör ha möjlighet att mera fritt utse ordförande i
taxeringsnämnd.
Då — som nedan framhålles — ordförandens uppgifter kommer att redu
ceras högst väsentligt, bör det för uppdraget utgående arvodet avvägas med
hänsyn härtill. Den nuvarande synnerligen invecklade och arbetskrävande
metoden att fastställa arvodena hör avskaffas. Arvodena föreslås skola utgå
med för varje distrikt av länsstyrelsen för perioder om fem år fastställt
belopp.
Då arbetsuppgifterna, som avses för de föreslagna tjänstemännen, om
fattar både enkla rutinuppgifter och högt kvalificerade uppgifter, har före
slagits att organisationen skall omfatta dels mera kvalificerade tjänster,
taxeringsassistenter och förste taxeringsassistenter, dels biträden åt dessa.
Taxeringsassistenterna, i löneställning likställda med icke-ordinarie lands-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
kanslister, skall huvudsakligen inom de lokala taxeringsnämnderna handha
gransknings- och utredningsarbetet ävensom föredragningen av ärendena,
medan motsvarande uppgifter inom de särskilda taxeringsnämnderna för
taxering av juridiska personer skall uppdragas åt förste taxeringsassistenter
i 27 lönegraden. Dessa tjänstemän skall biträda taxeringsnämnderna och
såtillvida vara underställda dem som de — där ordföranden eller nämnden
finner ytterligare utredning eller åtgärder i visst taxeringsärende nödvän
diga — i princip skall vara skyldiga att införskaffa den ytterligare utred
ningen eller vidtaga de ifrågasatta åtgärderna. Däremot avses icke att dessa
tjänstemän skall vara ledamöter av nämnderna. De skall i organisatoriskt
hänseende som länsstyrelsetjänstemän närmast sortera under taxerings-
intendenterna och bör därför rimligen inte få deltaga i besluten om taxe
ring. I samma riktning verkar det av skattelagssakkunniga framhållna skä
let att härigenom undvikes att de personer, som verkställer utredningar,
också skulle ha att slutligt bedöma dem. Däremot skall de tilläggas rätt
och skyldighet att i sådana fall, då av dem framlagda förslag till taxering
inte följts, i nämndens protokoll anteckna detta.
Taxeringsassistenterna, förste taxeringsassistenterna och de biträden,
som skall tillhandagå de senare, skall alltså som länsstyrelsetjänstemän
närmast sortera under taxeringsintendenten.
De biträden däremot, som skall tillhandagå taxeringsassistenterna, har
ansetts böra tillhöra de lokala skattemyndigheternas biträdespersonal.
Denna anordning har — utom på den lokala placeringen av taxeringsorga-
nisationen i första instans, för vilken i det följande skall närmare redo
göras — grundats på följande överväganden.
Anda sedan den nya fögderiindelningen tillkom år 1946 har ett av de
svårare problemen då det gällt att beräkna behovet av arbetskraft för de
lokala skattemyndigheterna varit att dessa myndigheters arbetsbörda varit
mycket ojämnt fördelad över året. Efter en betydande anhopning av göro-
mål under senare halvåret, som varar till dess preliminärdebetsedlarna
expedierats i slutet av februari, inträder på häradsskrivarkontoren i mars
en period, kännetecknad av relativt liten arbetsbörda. Först i slutet av
maj, då de nya taxeringslängderna inkommer från taxeringsnämndsord-
förandena, stegras arbetsbördan ånyo. Härtill har hänsyn tagits vid be
stämmandet av antalet biträdestjänster på varje fögderi. Antalet har helt
naturligt inte kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under de perio
der arbetsbördan är störst, ty detta skulle medfört överorganisation under
de tider arbetsbördan är mindre, men å andra sidan har antalet heller icke
kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under den relativt korta del av
året då detta varit fallet. Följden har blivit att under perioden mars—maj
föreligger en viss arbetskraftsreserv å fögderierna medan ett behov av till
fällig arbetskraft yppar sig framför allt under senare halvåret. Förhållan
det har observerats av landskamreraren Alarik Wigert i hans den 17 de
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
109
cember 1952 avlämnade promemoria angående fögderiindelningen och
häradsskrivarkontorens organisation. I promemorian framkastades att den
na arbetskraftsreserv skulle — till fördel för såväl häradsskrivarorganisa-
tionen som taxeringsväsendet —- kunna under vårmånaderna utnyttjas för
rutinuppgifter i taxeringsår!]etet.
Även med den konstruktion av taxeringsorganisationen i första instans,
som av taxeringssakkunniga förordas, bör rimligen de hos häradsskrivarna
redan anställda biträdena tas i anspråk för taxeringsarbetet i den mån så
kan ske. Det förhåller sig också så att den kvantitet av biträdesarbete, som
måste utföras innan deklarationerna kan övertagas av taxeringsassistenten
för granskning, är väl så stor som den som återstår sedan taxeringen fast
ställts. Vidare är det ytterst viktigt att det förberedande biträdesarbetet
utföres så snabbt som möjligt så att det egentliga granskningsarbetet kan
komma igång. Behovet av arbetskraft i biträdesställning torde därför vara
störst i början av taxeringsperioden. Under den senare delen av taxerings-
perioden — som av det följande framgår föreslås en förlängning av denna
till den 1 oktober — minskar efter hand behovet av sådan arbetskraft.
Efter den 1 oktober kommer biträdena att behöva anlitas endast i ganska
ringa utsträckning för efterarbete.
Häradsskrivarorganisationen bör alltså förstärkas med det antal biträ
den som motsvarar behovet för taxeringsarbetet. Samtidigt skulle härads-
skrivaren åläggas att tillhandahålla taxeringsassistenten behövligt antal
biträden för taxeringsarbetet. Under den tid dessa biträden sysslar med
sådant arbete skulle de stå under ledning av vederbörande taxeringsassis-
tent. På detta sätt kommer de nyanställda biträdena in i en redan existe
rande biträdeskår med normala befordringsmöjligheter. Även om de ar
betsuppgifter, som avses skola tillkomma taxeringsbiträdena, i regel är
ganska enkla förekommer likväl däribland sådana av högre kvalitet. Genom
anslutningen till den större organisationen möter inte något hinder att för
sådana uppgifter avdela biträden av högre grad än kontorsbiträden.
De sakkunniga har uttalat att vissa möjligheter till konflikter rymmes
inom en sådan organisation. Det framhålles emellertid samtidigt, att efter
som både häradsskrivare och taxeringsassistenter ytterst lyder under läns
styrelsen och de båda tjänstemännen var för sig ur sina särskilda syn
punkter har intresse av att taxeringsarbetet bedrives snabbt och riktigt,
skall konfliktsituationer endast undantagsvis behöva uppkomma. Något
allvarligt hinder mot anordningen anses inte möta på denna grund.
Orsakerna till alt de sakkunniga icke velat underställa taxeringsassisten-
terna häradsskrivarna har redovisats på följande sätt.
Anledningen härtill är alt det måste anses vara av största vikt alt taxe-
ringsassistenterna sorterar under taxeringssektionen och står under taxe-
ringsintendentens ledning. Taxeringsassistenterna måste av taxeringsinten-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
no
denten kunna åläggas att i sitt gransknings- och utredningsarbete följa
intendentens direktiv. Detta är en ofrånkomlig förutsättning för enhetlig
het och effektivitet; taxeringsintendenten är ju även den som, under lands
hövdingen, har att svara för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande
inom länet. Härtill kommer följande. Häradsskrivare sorterar närmast
under uppbördssektionen och därigenom under landskamreraren. Med hän
syn till angelägenheten av att fastlägga prövningsnämndens ställning så
som en verklig prövningsinstans med en objektivitet, som inte av de skatt
skyldiga kan ifrågasättas, vore det föga önskvärt med en ordning enligt,
vilken taxeringsassistenterna i sin utredande verksamhet ytterst sorterade
under prövningsnämndens ordförande.
Det bör vidare uppmärksammas att den organisation för taxeringsarbetets
som nu föreslås, skall gälla jämväl för städerna med egen uppbördsförvalt-
ning. I dessa städer har hittills åtskilligt av det arbete, som nu avses skola
ombesörjas av biträden, verkställts av personal vid uppbördsverken. Den.
omfattning, vari detta sker, varierar för de olika städerna. Vi tillåter oss
i detta hänseende hänvisa till vad landskamreraren Harald Whitefield an
fört i sin den 31 januari 1949 avlämnade utredning med förslag angående
rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet (sten-
cilerad, s. 53 ff). Det synes oklokt att rubba på denna redan existerande
biträdesorganisation. Å andra sidan bör även i dessa städer de granskande
tjänstemännen — taxeringsassistenterna — vara statstjänstemän; detta lig
ger också i linje med att kostnaderna för ersättningar åt taxeringsnämnds-
ordförande och kronoombud även i de berörda städerna hittills bestritts av
statsverket.
Vid överväganden om var taxeringsassistenterna skall placeras — vid
länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna — har de sakkunniga,
som framgår av det förut sagda, funnit övervägande skäl tala för att huvud
delen av organisationen knytes till de lokala skattemyndigheterna. De sak
kunniga har sålunda föreslagit att taxeringsassistenterna och deras biträ
den skall placeras vid dessa myndigheter och förste taxeringsassistenterna
och deras biträden vid länsstyrelserna.
För en placering hos de lokala skattemyndigheterna talar enligt de sak
kunniga huvudsakligen följande skäl. I granskningsarbetet blir den nya
personalen beroende eller betjänt av tillgång till mantals- och taxerings-
längder, som finnes tillgängliga såväl på länsstyrelsen som hos de lokala
skattemyndigheterna, men dessutom av deklarationer för preliminär taxe
ring, arbetsgivarregister, lagfartsfbeteckningar, debiteringslängder, jord-
registerutdrag m. fl. handlingar, vilka endast finnes hos den lokala skatte
myndigheten. Tidsödande resor till och från sammanträden behöver inte
förekomma, därest assistenten är placerad vid den lokala skattemyndigheten
och har sin bostad i orten. Man torde kunna utgå från att sammanträdena
i vart fall såvitt det gäller södra och mellersta Sverige — regelmässigt
kan hållas på den lokala skattemyndighetens kontor.
En placering i orten medför därjämte att kommunikationen med de skatt
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
in
skyldiga i hög grad underlättas. Detta är till förmån såväl för taxerings-
assistenten som —- i måhända ännu högre grad — för de skattskyldiga.
De sakkunniga uttalar, att ett lyckligt genomförande av en ny taxerings-
organisation förutsätter en decentralisering.
Ytterligare skäl talar enligt de sakkunniga för en placering hos de lokala
skattemyndigheterna.
Taxeringsassistentens utredningsarbete måste i hög grad underlättas då
han lättare kommer att ha tillgång till de vanliga upplysningskällorna såsom
arbetsgivare och indrivningsmyndigheter. Vidare kan han utan svårighet
förvärva den orts- och personkännedom, som åtminstone i landsbygds
distrikt är en förutsättning för en riktig taxering. Genom placeringen hos
en redan i ortens förhållanden insatt tjänsteman kan man förvänta att taxe-
ringsassistenten icke ens i början av sin tjänstgöring behöver stå främmande
för dessa.
Placeringen vid de lokala skattemyndigheterna torde därjämte enligt de
sakkunnigas uppfattning medföra att lokalfrågan lättare kan lösas. I många
fall torde de lokala skattemyndigheterna redan disponera över utrymmen,
som medger inplacering av det antal tjänstemän varom här är fråga. Där
så inte är fallet får ökat utrymme tillföras de lokala skattemyndigheterna;
detta torde vara mindre svårt än att genomföra den mycket väsentliga
ökning av länsstyrelsernas lokalutrymmen, som det andra alternativet förut
sätter. De sakkunniga erinrar om att den övergångstid, under vilken orga
nisationen är avsedd att genomföras, medför att hela lokalfrågan inte ome
delbart måste lösas.
Införes metoden att debitera skatt med hålkortsmaskin, räknar de sak
kunniga med att de lokala skattemyndigheterna alltjämt blir behövliga.
De sakkunniga påpekar att dessa myndigheter därigenom skulle befrias
från en mycket stor del av sina nuvarande uppgifter. Fråga kan därför
uppkomma om att tillägga dem nya arbetsuppgifter. Även mot denna bak
grund anser de sakkunniga den föreslagna placeringen särskilt motiverad.
De skäl som anförts för en placering av taxeringsassistenterna vid de
lokala skattemyndigheterna har enligt de sakkunniga — då det gäller förste
taxeringsassistenterna, vilka huvudsakligen skall sysselsättas med taxering
av juridiska personer — inte samma betydelse. Härom anföres.
Orts- och personkännedomen har härvid icke samma värde; inte heller
de i det föregående omnämnda handlingarna angående preliminärskatten
m. in. Däremot finnes på länsstyrelsen tillgång till t. ex. föreningsregistret.
Ofta förhåller det sig så att huvudparten av bolagen har sitt säte i residens
staden och eu placering där av de tjänstemän som sysslar med taxering
i första instans av bolag ter sig ur den synpunkten naturlig. Vidare upp
kommer härvid ej sällan problem, för vilkas lösning den vid taxerings-
sektionen förefintliga sakkunskapen kan behöva anlitas. Vid länsstyrelserna
förvaras också de juridiska personernas deklarationer för tidigare år. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
112
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
förekommer t. ex. i samband med avskrivningsfrågor att deklarationer för
åtskilliga år tillbaka måste genomgås.
Det behövliga antalet taxeringsassistenter har av de sakkunniga endast
överslagsvis kunnat heräknas. Till utgångspunkt har därvid tagits att en
taxeringsassistent genomsnittligt borde kunna medhinna granskning av
8—10 000 deklarationer. Härvid förutsätter de sakkunniga att en månad
av taxeringsperioden kan komma att bortfalla på grund av semester och
sjukdom samt att taxeringsdistrikten, som i storlek varierar ganska avse
värt, kommer att omfatta 2—3 000 deklarationer och endast i undantags
fall göres mindre.
Under dessa förutsättningar och med hänsyn till att antalet självdekla
rationer rör sig omkring 4 250 000 beräknas 500 taxeringsassistenter er
fordras. Härav skulle 30 vara förste taxeringsassistenter.
Med hänsyn till de omfattande uppgifter som enligt förslaget skall åvila
biträdena har de sakkunniga inte ansett sig kunna räkna med mindre antal
än 500 d. v. s. ett biträde per assistent.
Ledningen och övervakningen av tjänstemännen i första instans skall
enligt förslaget åvila taxeringsintendenten, som härvid skall äga uppdraga
den omedelbara övervakningen åt taxeringsinspektörer — såvitt avser
taxeringsassistenterna — och länsrevisorn — såvitt avser förste taxerings-
assistenterna. För att fullfölja sina uppgifter härutinnan och för taxe
ringsnämndernas information t. ex. i fråga om ny skattelagstiftning skall
taxeringsintendenten eller av honom förordnade tjänstemän äga rätt att
närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden.
Då det knappast synes möjligt att på en gång rekrytera hela antalet
taxeringsassistenter föreslås i betänkandet att organisationen skall utbyg
gas under en tid av fem år med början taxeringsåret 1958. I ett medel
stort län skulle då behöva anställas 2—3 taxeringsassistenter årligen. Om
u^byggnaden anför de sakkunniga vidare.
Utbildning av den årgång taxeringsassistenter som skall träda i funktion
taxeringsåret 1958 synes kunna påbörjas på hösten 1957. Möjligt är dock
att rekryteringen till en början får ske ur redan utbildad personal, lands-
kanslister, andra befattningshavare vid länsstyrelserna eller häradsskrivar-
kontoren och där så kan finnas möjligt bland de nuvarande taxerings-
nämndsordförandena och kronoombuden.
De först tillsatta taxeringsassistenterna bör placeras på relativt enkla
distrikt för att där prövas. Längre fram och i samband med att en ny år-
gång tillkommer bör de tidigare anställda flyttas till något svårare distrikt,
varvid de nytillkomna får övertaga de enklare distrikten o. s. v.
Att den törsta, något erfarna argången insättes på enklare distrikt är
motiverat av att de ifrågavarande tjänstemännen kommer att utföra ett
nydaningsarbete, då den nya ordningen första gången genomföres. Där-
113
jämte vinnes att de minst rutinerade av de nuvarande ordförandena, som
regelmässigt innehar uppdrag i de enklare distrikten, först kommer in
under den nya ordningen. Genomföres principen konsekvent så att det
femte året assistenter "tillsättes i de besvärligaste distrikten blir följden
också att de kunnigaste taxeringsmännen inom den nuvarande organisa
tionen kommer att längst bibehållas vid sina uppdrag. För de alldeles ny
utbildade taxeringsassistenterna vinnes slutligen att de kan förvärva erfa
renhet i de enklare distrikten först för att därefter successivt övergå till
allt svårare uppgifter.
Det betonas att mycken uppmärksamhet måste ägnas organisationen
under utbyggnadstiden. Bl. a. anföres.
Framför allt är det nödvändigt att på ett så tidigt stadium som möjligt
söka bedöma, huruvida en nyanställd taxeringsassistent besitter de egen
skaper som krävs av en taxeringsfunktionär. Det bör starkt understrykas
att den aspiranttid den nyanställde taxeringsassistenten har att genomgå
verkligen blir en prövotid, under vilken olämpliga personer skall entledigas.
De uppgifter, som skall ankomma på dessa befattningshavare, är alltför
grannlaga och viktiga för att någon eftergift av kravet på lämplighet skall
kunna medges.
Samtidigt som den första årgången taxeringsassistenter anställes på hös
ten 1957, skall också den andra årgången anställas och dess utbildning
påbörjas; hösten 1958 anställes de som skall träda i funktion 1960 etc.
Av olika skäl förutser de sakkunniga att den nuvarande organisatio
nen undantagsvis kan komma att bestå i något taxeringsdistrikt ytterligare
något år.
Det skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma i vilken ordning ut
byggnaden skall ske.
I fråga om förste taxeringsassistenterna anför de sakkunniga.
I princip skall beträffande förste taxeringsassistenterna gälla detsamma
som för taxeringsassistenterna. Då på de flesta länsstyrelser endast en skall
anställas och då denne bör rekryteras ur den förefintliga revisionspersona-
len föreligger icke något hinder att redan hösten 1957 tillsätta dessa tjänster.
Det synes emellertidlämpligt att lämna länsstyrelserna frihet att när som
helst under de fem uppbyggnadsåren anställa förste taxeringsassistent.
Biträdestjänsterna föreslås skola tillsättas jämsides med taxeringsassi
stent- och förste taxeringsassistenttjänsterna.
Beträffande rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. in. av
biträdestjänsterna, vilka skall ingå i länsstyrelsens, häradsskrivarnas och
uppbördsverkens personal, synes — enligt de sakkunniga — några svårig
heter knappast behöva uppstå.
Taxeringsassistenterna föreslås, som förut omnämnts, i lönehänseende
skola jämställas med icke-ordinarie landskanslister, för vilka enligt Kungl.
brev den 12 december 1952 gäller följande befordringsgång: Cf 13 under
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
Kangl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
114
ett och ett halvt år, Ce 15 under ett och ett halvt år, Ce 17 under ett år
med slutlig placering i Ce 19.
De sakkunniga finner det ofrånkomligt att för dessa tjänstemän skapa
rimliga befordringsmöjligheter, då det inte kan anses förenligt med det
allmännas intresse att inrätta en stor kår av tjänstemän i de lägre mellan-
lönegraderna utan att sörja därför. Taxeringsassistenterna föreslås skola
kunna befordras till landskanslister (Ca 21), förste landskanslister (Ca 25)
och häradsskrivare (Ca 27, 29). De sakkunniga framhåller emellertid, att
dessa befordringsmöjligheter får anses förhållandevis små, samt anför
vidare.
Anledning finns därför att överväga, huruvida inte några av taxerings-
assistenttjänsterna skulle kunna placeras i något högre lönegrad, förslags
vis i Ca 21. Med hänsyn till skillnaden i kvalitet på arbetsuppgifter synes
det inte oriktigt att placera taxeringsassistenter med tjänstgöring i särskilda
distrikt eller i andra distrikt av motsvarande svårighetsgrad i denna löne
grad. Med tanke på den långa utbyggnadstiden är det knappast nödvändigt
att i detta sammanhang ta ställning till frågan. Vi har också avstått från
att framlägga något förslag men förordar att frågan upptages till prövning,
då organisationen utbyggts. Det kan antagas att man då lättare och säk
rare kan överväga behovet av sådana tjänster.
Förste taxeringsassistenterna föreslås skola placeras i lönegraden Ca 27
och rekryteras ur länsstyrelsernas revisionspersonal för att kunna beford
ras till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 eller högre tjänster inom
taxeringssektionerna. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som skall åvila
dessa tjänstemän, föreslås, att som kompetenskrav skall uppställas dels
examen vid handelshögskola dels minst tre års tjänstgöring vid taxerings-
sektion.
Då den erfarenhet som kan vinnas genom taxeringsarbete i första instans
måste anses synnerligen värdefull för arbetet inom taxeringssektion, för
ordas härjämte att som kompetenskrav för tjänster som förste taxerings
revisor i lönegraden Ca 29 och länsrevisor uppställes ett års tjänstgöring
såsom förste taxeringsassistent. Genom tjänstebyten mellan förste taxe-
ringsrevisorer och förste taxeringsassistenter skulle förvärvet av sådan
kompetens kunna underlättas. Alternativt kunde i stället för att inrätta
tjänster som förste taxeringsassistenter antalet förste taxeringsrevisorer i
lönegraden Ca 27 utökas och som ett tjänsteåliggande uppdras åt sådana
befattningshavare att fungera som förste taxeringsassistenter.
De sakkunniga omnämner slutligen i detta sammanhang att titeln taxe
ringsassistent f. n. är tjänstetitel för den personal inom den reglerade
befordringsgången för taxeringsrevisorer, som icke uppnått slutlönegraden.
Det föreslås att denna tjänstetitel utbytes mot titeln taxeringsrevisor.
Tiden för taxeringsarbetet
Taxeringssakkunniga finner i likhet med skattelagssakkunniga ofrån
komligt att förlänga taxeringsperioden. Härom anföres.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
115
Som förut framhållits, är enbart den omständigheten att taxeringen före
slås skola ombesörjas av heltidsanställda tjänstemän tillräckligt skäl för
att föreslå förlängning av taxeringsperioden. Under förutsättning att taxe-
ringsarbetet får fortgå till den 1 oktober har antalet taxeringsassistenter,
som behöver anställas, beräknats till 500. Skulle den nuvarande taxerings
perioden bibehållas, innebure detta att mer än dubbla antalet skulle be
hövas. Antalet biträden måste jämväl uppräknas i motsvarande mån. En
sådan organisation synes otänkbar i synnerhet som svårlösta problem skulle
uppstå då det gäller att sysselsätta personalen under övrig tid av året.
Då någon förändring av tidpunkten för avgivande av självdeklarationer
inte kan ifrågasättas, återstår enligt taxeringssakkunniga inte annat än
att som skattelagssakkunniga föreslagit förlänga taxeringsperioden framåt
i tiden. Däremot har taxeringssakkunniga inte funnit sig kunna förorda en
uppdelning av taxeringstiden i två perioder — såsom skattelagssakkunniga
föreslagit — med rätt för taxeringsnämnden att under den senare perioden
till behandling upptaga taxering som under den första antingen inte hunnit
tillräckligt utredas eller av annan anledning anses böra ändras. Som skäl
för sin ståndpunkt anför taxeringssakkunniga.
Anordningen med preliminära beslut medför att åtskilliga taxeringar,
som införts i längderna, senare kommer att ändras. Ofta skulle ändringen
komma så sent att den lokala skattemyndigheten redan påbörjat arbetet
med debiteringen och sålunda utfört ett arbete, som redan från början
varit utan mening. Man kan också vänta att antalet ändringar i taxerings-
längderna (eventuellt ändringslängder) kan bli så stort att situationen
skulle bli förvirrande för debiteringsmyndigheterna och utgöra en ytter
ligare källa till fel och misstag.
Det ligger i den skattskyldiges intresse att så snart som möjligt få besked
om sin taxering. En uppdelning på preliminär och slutlig behandling skulle
medföra att åtskilliga skattskyldiga, som haft den uppfattningen att deras
taxeringar varit godkända, får dessa omprövade. Ett alldeles nytt irrita
tionsmoment skulle härigenom skapas.
Den av skattelagssakkunniga förordade ordningen skulle vidare medföra
en sammanblandning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens arbets
uppgifter.
Vid sina överväganden om en förlängning av taxeringsperioden har de
sakkunniga i första hand funnit det nödvändigt att ta hänsyn till sambandet
mellan taxering och uppbörd. Tiden torde, uttalar de sakkunniga, inte
kunna utsträckas längre än att hänsyn till taxeringarna kan tagas vid
utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt. Eftersom tidpunkten för expedi
tion av dessa debetsedlar — den 15 december — framför allt med hänsyn
till de skattskyldigas anspråk på att inom rimlig tid erhålla redovisning
för inbetald preliminärskatt inte kunde skjutas framåt i tiden, måste tid
punkten för taxeringsarbetets avslutande fastställas så att debiterings-
arbetet kan avslutas inom föreskriven tid.
De sakkunniga föreslår att liden för taxeringsarbetets avslutande skall
fastställas till den 50 september samt att besluten om taxering skall fattas
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
116
successivt, varvid längdföring och underrättelse om eventuella avvikelser
likaledes verkställes undan för undan. I samband härmed föreslås att den
nuvarande fasta besvärstiden ersättes med en rörlig sådan.
Frågan om att fastställa taxeringarna successivt hade tidigare övervägts
av beskattningsorganisationssakkunniga (SOU 1942: 49 s. 186), som inte
ansett sig kunna förorda denna ordning. Härvid hade åberopats att taxe
ringsnämnden inte skulle kunna korrigera taxeringar, som beslutats i bör
jan av taxeringsperioden, med hänsyn till senare inkomna uppgifter eller
upplysningar, samt att prövningsnämnden, som med den ifrågasatta ord
ningen kunde antagas få börja sitt arbete tidigare, inte heller skulle kunna
ändra ett fattat beslut, oaktat så kunde finnas påkallat.
Härtill anför taxeringssakkunniga.
Invändningen att taxeringsnämnden inte i slutet av taxeringsperioden
skulle kunna ändra ett tidigare beslut torde inte vara avgörande då ändring
kan ske i prövningsnämnden. Flertalet av dessa ändringsfall torde hänföra
sig till sådana från andra taxeringsnämnder erhållna uppgifter, som beskatt-
ningsorganisationssakkunniga omnämner. Än mindre betydelse torde in
vändningen böra tillmätas då — som nedan i avsnittet om prövningsnämn
den föreslås — landskamreraren tillägges rätt att å prövningsnämndens
vägnar ensam besluta i enklare fall. Det synes också kunna förväntas att
underrättelseverksamheten taxeringsnämnderna emellan skall gå snabbare
och smidigare då den omhänderhas av tjänstemän än vad nu är fallet. An
talet ändringsfall torde redan på denna grund komma att nedgå.
Vad den andra invändningen beträffar synes inte heller den vara av så
dan art att den bör hindra en omläggning. Prövningsnämndsarbetet pågår
för närvarande från i huvudsak augusti ena året till juli andra året. Det kan
därför inte heller undvikas att fall förekommer då en redan prövad taxe
ring senare finnes ha bort fastställas på annat sätt än prövningsnämnden
gjort.
Taxeringssakkunniga framhåller att en sådan ordning skulle medföra för
delar för åtskilliga skattskyldiga, som skulle erhålla besked om sin taxering
tidigare än nu och för prövningsnämnderna — däri inbegripet mellankom-
munala prövningsnämnden — som skulle kunna påbörja arbetet tidigare.
Härefter tar de sakkunniga upp sambandet mellan taxering och debitering
till behandling. Efter en beskrivning av debiteringsrutinen, vartill här må
hänvisas (s. 91 i betänkandet), anför de sakkunniga.
Om taxeringsperioden skall förlängas till den 1 oktober måste ändringar
och förskjutningar företagas i den angivna rutinen. Taxeringslängderna,
som tidigare avlämnats i maj—juni, kommer efter den nya ordningen att
föreligga i motsvarande skick först i början av oktober. Att från denna tid
till mitten av december medhinna debiteringsarbetet torde icke vara möj
ligt. Det synes därför nödvändigt att vissa av de ovan angivna arbetsmomen
ten för debitering företages under löpande taxeringsperiod. Eftersom längd-
föringen skall ske hos den lokala skattemyndigheten möter det inte något
hinder att disponera längderna även för debiteringsarbete. Detta bör i den
mån så kan ske verkställas successivt allteftersom längdföringen fortskri
der. Ett liknande förfarande har enligt inhämtade upplysningar redan till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
117
lämpats vid häradsskrivarkontor, där häradsskrivaren varit taxeringsord-
förande och därför disponerat över längderna under taxeringsperioden.
Av de i debiteringsrutinen ingående åtgärderna kan — enligt de sakkun
niga — de som vidtages före debetsedelsutskrivningen verkställas succes
sivt. Denna och följande åtgärder ävensom sådana summerings- och av-
stämningsarbeten, soin kan företagas först sedan alla taxeringar införts i
längderna, skulle kvarstå till efter taxeringsperiodens utgång. De sakkun
niga anför.
Även om debiteringsarbetet i möjligaste mån bedrives successivt kommer
sålunda en avsevärd del att kvarstå till efter taxeringsperioden och medföra
en viss arbetsanhopning för lokala skattemyndigheterna. Emellertid kan —
någon tid efter taxeringsperiodens utgång — de till taxeringsarbetet anlitade
biträdena i stor utsträckning utnyttjas för debiteringsarbetet. Även taxe-
ringsassistenterna torde som tidigare framhållits under någon tid kunna
utnyttjas; speciellt lämpligt torde det vara att genom dessa tjänstemän från
häradsskrivarna avlasta arbete med mantalsskrivningen, som infaller sam
tidigt med det mest pressande debiteringsarbetet.
Samordnandet av arbetet inom de särskilda nämnderna för taxering av
juridiska personer och de lokala skattemyndigheternas arbete erbjuder sär
skilda problem, varom de sakkunniga anför.
Längdföringsarbetet i dessa nämnder avses skola ske vid länsstyrelserna
och längderna skulle därigenom inte disponeras av de lokala skattemyn
digheterna. Ett successivt genomfört debiteringsarbete torde i regel knappast
kunna komina i fråga. I förhållande till hela antalet skattskyldiga utgör de
juridiska personerna en ringa del. För de lokala skattemyndigheterna i all
mänhet bör det därför icke vara av någon större betydelse om debiterings
arbetet beträffande dessa skattskyldiga helt förlägges till tiden efter taxe
ringsperiodens utgång.
De sakkunniga har för den händelse vad sålunda föreslagits skulle befin
nas alltför pressande föreslagit följande alternativ.
För att de lokala skattemyndigheterna skall bliva i stånd att under löpan
de taxeringsperiod summera och avstämma en del av taxeringarna upprättas
två taxeringslängder. I den ena, vilken liksom hittills framställes genom
tryck, skall samtliga skattskyldiga upptagas. I denna, som föreslås skola
avlämnas den 1 juni (junilängden), skall införas alla de taxeringar, som då
fastställts, bl. a. de som i andra instans skall handläggas av mellankommu-
nala prövningsnämnden. Beträffande återstående skattskyldiga göres —
lämpligen med stämpel — hänvisning till den andra taxeringslängden. Den
na, som skall upprättas manuellt och avlämnas den 1 oktober (oktober
längden), kommer att upptaga alla taxeringar som fastställes under tiden
juni—september och utgör, sedan den sammanbundits med junilängden, i
princip en bilaga till eller en del av denna.
Genom en sådan anordning skulle det bli möjligt alt helt genomföra de
biteringsrutinen beträffande de taxeringar — de till antalet flesta — vilka
upptagits i junilängden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1950
De sakkunniga framhåller att en förlängning av taxeringsperioden kom
mer att medföra vissa problem då det gäller att tillgodose det behov av
kunskap om taxeringsutfallet som föreligger för det kommunala och statliga
budgetarbetet in. in. Härom hänvisas till betänkandet s. 94.
Arbetsgången i första instans
Under denna rubrik har de sakkunniga till en början redovisat vissa för
slag rörande förfarandet i första instans.
I fråga om omröstning erinras om stadgandet i 112 § taxeringsförord-
ningen, enligt vilket vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder
till den skatlskyldiges förmån. Därest denna grund inte kan tillämpas
har ordföranden utslagsröst. De sakkunniga anför.
Bestämmelsen synes föga rationell. I vissa fall kan det vara svårt att
avgöra vilken mening, som är för den skattskyldige fördelaktigast. I till
spetsade lägen synes bestämmelsen kunna föranleda upprepade omröst
ningar i samma ärende, nämligen först i sakfrågan, vilken utfaller med
lika röstetal, vidare om den ifrågavarande grunden kan tillämpas och slut
ligen om vilken mening, som verkligen är fördelaktigast.
Då genom den föreslagna omorganisationen taxeringsnämndsordföran-
den kommer att intaga ställningen som opartisk ledamot och följaktligen
har som enda uppgift att pröva i taxeringsärende förebragt material och ut
redning, synes den berörda bestämmelsen böra förenklas till en föreskrift
att ordföranden i taxeringsnämnd skall ha utslagsröst. Detsamma bör gälla
beträffande ordföranden i prövningsnämnd. Ur rättssäkerhetssynpunkt
torde häremot knappast något kunna invändas, då i båda fallen ordföranden
får antagas vara den inom nämnden, som besitter den grundligaste kun
skapen och erfarenheten i beskattningsfrågor.
Bestämmelserna angående plats för avlämnande av självdeklaration
m. m. har enligt de sakkunniga befunnits svårtolkade. Som en förenkling
i de skattskyldigas intresse föreslås att sådana handlingar skall få avlämnas
till överståthållarämbetet, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet utan hän
syn till om taxering skall verkställas inom myndighetens område eller ej
och vidare inom kommun å plats, som bestämts på föranstaltande av eller
i samråd med länsstyrelsen ävensom till taxeringsnämndens ordförande.
Om möjligheterna att avlämna deklarationer och andra handlingar på detta
sätt utökas, finner de sakkunniga, att landsfiskaler, magistrater och kom
munalborgmästare inte längre behöver anlitas som mottagare.
Om påföljden enligt 39 § taxeringsförordningen av förlust av rätten att
anföra besvär till kammarrätten och regeringsrätten, som inträder vid för
summelse att behörigen avlämna självdeklaration, uttalar de sakkunniga
att åtskilliga skäl talar för att den avskaffas. Hit hör bl. a. att påföljden
för att få någon verkan förutsätter att den skattskyldige skulle ha skäl att
antaga att prövningsnämnden medvetet skulle utnyttja hans rättslöshet till
119
att åsätta för hög taxering, något som enligt de sakkunniga torde falla på
sin egen orimlighet. Påföljden vei-kar enligt de sakkunniga också ojämnt
beroende på arten av den inkomst den skattskyldige uppburit. Slutligen
erinras om att besvärssakkunniga i sitt principbetänkande angående admi
nistrativt rättsskydd (SOU 1955: 19 s. 80) förklarat att förbud mot över
klagande av förvaltningsmyndighets beslut icke borde uppställas eller upp
rätthållas i andra fall än då det av praktiska skäl var påkallat och betänk
ligheter ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunde anses möta. Särskilt tvek
samma hade besvärssakkunniga ställt sig då ett fullföljdsförbud innebar
ett avskärande av möjligheten att få rättsfrågor prövade av förvaltnings
domstol.
På grund av dessa skäl föreslår de sakkunniga att påföljden avskaffas
och ersättes med böter, högst 300 kr. I detta sammanhang anföres.
Straffet torde i regel komma att utdömas genom strafföreläggande. För att
garantera att straffpåföljden icke onödigtvis ådömes torde stadgandets till-
lämpning böra göras beroende av angivelse från taxeringsintendenten. Detta
och en riktig tillämpning av föreskrifterna om åtalseftergift bör medföra
att de fall där försummelsen kan anses ursäktlig inte behöver föranleda
någon påföljd för den skattskyldige. Utan att i övrigt gå in på när deklara-
tionsförsummelse skall anses ursäktlig förutsätter vi att bötesstraffet regel
mässigt icke skall tillämpas i sådana fall då skattskyldig, ehuru deklara-
tionspliktig, likväl inte påföres taxerad inkomst, och inte heller då in
komsten består enbart eller huvudsakligen av folkpension. Det bör an
komma på taxeringsassistenten att underrätta taxeringsintendenten i vilka
fall angivelse till åtal kan ske. Att den föreslagna ändringen skulle med
föra någon nämnvärd ökning av antalet besvär till kammarrätten och rege
ringsrätten synes knappast behöva befaras.
Enligt gällande bestämmelser skall anmaning att avgiva självdeklara
tion eller annan för taxering avsedd uppgift eller upplysning tillställas den
uppgiftsskyldige i rekommenderat brev genom allmänna posten. Där så
finnes nödigt kan för anmaningens delgivande anlitas polismyndighet
(55 § 2 mom. TF). Efter en anmaning som icke hörsammas kan deklara-
tionspliktig ådömas dagsböter och delta är också fallet med en icke dekla-
rationspliktig, som icke hörsammar två anmaningar (141 § 2 mom. TF).
För att framtvinga deklaration kan vidare hos länsstyrelsen begäras vites
föreläggande.
De sakkunniga framhåller, att de nuvarande bestämmelserna om delgiv
ning av anmaningar erbjuder möjligheter för illojala deklarationspliktiga
att förhala taxeringsarbetet. Den som erhåller en avi om en rekommende
rad försändelse är inte pliktig att lösa ut den. Gör han inte det blir försän
delsen liggande på postanstalten i 14 dagar innan den returneras. Först
på detta stadium, då dyrbar tid redan gått förlorad, tillgrips vitesföreläg
gande. Hittills har vitesföreläggande emellertid förekommit i mycket ringa
omfattning därför att förfarandet vållar eu viss omgång. Det är nämligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
länsstyrelsen som har att besluta om och verkställa vitesföreläggandet.
Ny delgivning, i regel genom polismyndighet, erfordras och ytterligare tid
förlöper.
Under hänvisning till bestämmelserna i den nya rättegångsbalken om
vite som tvångsmedel för att framtvinga inställelse vid domstol och om
möjlighet att delgiva vitesförelägganden genom posten uttalar de sakkun
niga att en liknande ordning synes kunna komma till användning inom
taxeringsväsendet då det gäller anmaningar att avgiva självdeklarationer
eller att fullständiga sådana. De sakkunniga anför.
Det är emellertid opraktiskt och skulle föranleda alltför mycket arbete
att omedelbart tillgripa postdelgivning som normal anmaningsform. I stäl
let bör, sedan det konstaterats vilka skattskyldiga som försummat avgiva
deklaration, dessa i vanligt lösbrev på formulär tillhållas att fullgöra sin
skyldighet. Dessa brev kan uppsättas av biträdespersonal och skall under
skrivas av taxeringsassistenten.
Det kan antagas att huvudparten av de skattskyldiga efterkommer upp
maningen att deklarera. I detta sammanhang bör den tidigare omnämnda
anmälan till taxeringsintendenten om deklarationsförsummelse göras. Sam
mankopplingen med anmälan för eventuell angivelse till åtal bör för övrigt
inom inte alltför lång tid bidraga till att antalet försumliga sjunker.
Först om den skattskyldige inte låter sig avhöra bör delgivning av egent
lig anmaning äga rum. För att detta skall kunna ske i den ovan angivna
ordningen erfordras emellertid dels att taxeringsnämnderna berättigas att
delgiva anmaningarna genom posten och vidare att de tillägges rätt att
för ändamålet utsätta viten. Något hinder mot att taxeringsnämnderna be
rättigas anlita posten förefaller inte behöva föreligga i all synnerhet som
antalet delgivningsfall inte torde bli särskilt stort. Rätten att delgiva genom
polismyndighet måste därjämte bibehållas, då delgivning genom posten
inte kan ske överallt.
De sakkunniga betonar, att frågor om vites utdömande alltjämt avses
skola handläggas av länsstyrelsen.
Om arbetet i första instans framhålles allmänt att det skall vara taxe-
ringsassistentens skyldighet att gentemot taxeringsintendenten och läns
styrelsen svara för att detta i de honom anförtrodda distrikten behörigen
fortskrider. De sakkunniga anför vidare.
Han skall i förhållande till de biträden, som tilldelats honom, fungera
som arbetsledare och förman. Det ankommer därför på honom att tillse att
de arbetsuppgifter, som enligt vad nedan angives, bör tilldelas biträde, blir
tillfredsställande utförda. I sista hand faller därför även ansvaret för de
olika biträdesuppgifterna — här torde särskilt böra framhållas längd-
föringen — på honom. Visar det sig omöjligt för biträde att medhinna
arbetsuppgifterna skall det åligga taxeringsassistenten att själv ingripa,
om detta med hänsyn till de honom direkt åvilande uppgifterna kan ske,
eller eljest att i vederbörlig ordning påkalla ytterligare biträdeshjälp.
De sakkunniga övergår härefter att närmare behandla gången av arbetet
i första instans.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
121
I fråga om sorteringen framhålles att denna skall ske hos de lokala skatte
myndigheterna under ledning av taxeringsassistenterna var och en för
sitt distrikt. Sorteringen utgjorde ett omfattande och kostnadskrävande
arbetsmoment — med ledning av en av landskamreraren H. Whitefield
för taxeringsåret 1948 verkställd utredning kunde de nuvarande kostna
derna för sorteringen inom fögderikommunerna uppskattas till 1,2 milj.
kronor — och det torde anses uteslutet att den skulle kunna bemästras av
den fast anställda personalen. Tillfällig hjälp måste därför anlitas.
Av olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att all
sortering — således även i distrikt där tjänstemän inte anställts — omedel
bart övertogs av biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren. I dessa
distrikt skulle sorteringen alltjämt verkställas på samma sätt som hittills.
Efter sorteringen skall biträden numrera deklarationerna och i taxerings-
längden markera vilka deklarationer som inkommit ävensom vara taxe-
ringsassistenten behjälplig att konstatera vilka skattskyldiga, som skall
anmanas avge självdeklaration. Till biträdesarbetet hörde jämväl utskrift
och expedition av uppmaningar och anmaningar att deklarera.
Nästa steg i arbetsgången blir enligt de sakkunniga den förberedande
granskningen. I betänkandet anföres i denna del.
Härmed förstås sådana åtgärder — mestadels av rutinmässig karaktär —
som i huvudsak bör åvila biträdespersonal och som bör vidtagas innan den
egentliga sakgranskningen påbörjar. Hit hör
kontrollsummering;
avprickning av löneuppgifter och andra kontrolluppgifter, varvid oöver
ensstämmelser anmärkes i deklarationerna;
kontroll mot fastighetslängden att rätta taxeringsvärden uppförts i dekla
rationerna samt att garantibeloppen rätt uträknats;
kontroll av skatteavdrag och avdrag för pensionsavgifter mot debiterings-
längd;
kollationering av överföringen till sammanställningarna;
uppsättning av förfrågningar enligt formulär, t. ex. beträffande bris
tande överensstämmelse mellan löneuppgift och deklaration;
uppsättning av olika meddelanden till annan taxeringsnämnd, t. ex. om
taxering till kommunal inkomstskatt i annat distrikt (form. nr 16), om
avdrag för insättning på skogskonto, om periodiskt understöd m. in. (form.
nr 17);
anteckningar på deklarationer om förhållanden, som enligt vad biträdet
känner till eller observerat bör föranleda närmare undersökning;
expedition av meddelanden och underrättelser, sedan de underskrivits av
taxeringsassistenten.
De nu redovisade arbetsuppgifterna är mycket omfattande men inte svå
rare än att de bör kunna utföras av biträdespersonal. Uppgifterna är tänj
bara; ett erfaret och kunnigt biträde kan naturligen sträcka sin granskande
verksamhet längre in mot det område, där den slutliga granskningen tar
vid, än ett mindre erfaret. Det skall — som förut framhållits — åligga
taxeringsassistenten att övervaka och leda biträdenas arbete. Det kan också
antagas att assistenten vid behov måste hjälpa till med den förberedande
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
granskningen. Detta synes regelmässigt böra bli fallet i början av taxe-
ringsperioden, innan biträdet hunnit så långt, att assistenten har något att
fingranska.
De sakkunniga räknar med att detta arbete delvis kommer att bedrivas
jämsides med den slutliga granskningen. Det måste också bedrivas paral
lellt i de olika taxeringsdistrikt som taxeringsassistenten har att granska.
Den slutliga granskningen och utredningen skall i huvudsak åvila taxe
ringsassistenten.
I detta hänseende har taxeringsassistenten sålunda bland annat att
kollationera i erforderlig omfattning den av biträdet utförda förberedande
granskningen;
bedöma den redovisade inkomsten med hänsyn till verkställd kontant-
beräkning och till gängse bruttovinstprocent;
bedöma och utreda i deklarationerna framställda yrkanden av olika slag;
bedöma skäligheten av i deklarationerna angivna värden å naturaför
måner och förmögenhetstillgångar in. in.;
självständigt infordra kompletterande upplysningar från uppgiftspliktiga
ävensom införskaffa annan utredning, som kan vara behövlig;
avfatta andra meddelanden till taxeringsmyndigheter än sådana, som
utsänts under det förberedande granskningsarbetet;
lämna sådana skattskyldiga, vilkas deklarationsuppgifter inte utan vidare
kan godtagas, tillfälle att yttra sig och att pröva i anledning härav inkomna
invändningar mot ifrågasatt avvikelse;
bestämma ortsavdrag och göra anteckning härom å deklarationerna;
uppgöra förslag till underrättelser om avvikelser från självdeklarationer
i sådana fall, där det kan förväntas att den ifrågasatta avvikelsen godtages
av taxeringsnämnden;
verkställa anteckningar till ledning för längdföring å deklarationerna
från sådana skattskyldiga, vilkas taxering icke kan förväntas bli föremål
för diskussion;
i övrigt vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för att ett motiverat för
slag till taxering skall kunna framläggas.
Det framhålles att i dessa arbetsmoment ligger de måhända viktigaste,
svåraste och mest grannlaga uppgifterna. Framför allt betonas nödvändig
heten av att skattskyldig höres över ifrågasatt avvikelse från självdeklara
tion. Taxeringsassistenten skall utrustas med samma befogenheter att in
fordra utredning som för närvarande tillkommer taxeringsnämndens ord
förande, dock att utfärdande av anmaningar med vitesföreläggande bör an
komma på taxeringsnämndens ordförande. I detta sammanhang anför de
sakkunniga.
Till undvikande av missförstånd synes här böra betonas, att vad i upp
räkningen av taxeringsassistentens arbetsuppgifter sagts om upprättande
av förslag till underrättelser om avvikelser och om anteckningar för längd
föring icke skall innebära ett överflyttande av besluten om taxering till
123
honom. Åtskilliga — kanske de flesta — taxeringar och avvikelser är emel
lertid så enkla och självklara, att de här avsedda åtgärderna med fördel
kan vidtagas omedelbart. Det bör emellertid hållas i minne att det ankom
mer på nämnden att fatta beslut och att den omständigheten att taxerings-
assistenten på grund av taxeringens eller avvikelsens enklare beskaffenhet
anser sig kunna förutse detta inte får hindra att nämnden erhåller tillfälle
att taga ställning till assistentens förslag.
Granskningen av deklarationer i distrikt, där tjänstemannataxering ännu
ej införts, skall bedrivas efter samma grunder som hittills. Dock borde jäm
väl ordföranden i sådant distrikt tilläggas samma befogenhet att förelägga
viten.
Sedan tillräckligt antal deklarationer granskats, skall assistenten anmäla
detta för ordföranden, framhålla sådana taxeringar, som tett sig svårbe-
dömliga, och föreslå sammanträdesdag.
Ordföranden, som härefter hade att utsätta tid och plats för sammanträde,
förutsättes — åtminstone i sådana distrikt som inte enbart omfattar lön-
tagardeklaration — före sammanträdet genomgå de granskade deklaratio
nerna. De sakkunniga finner, att en sådan genomgång i vart fall under
organisationens första år är oundgänglig. Finner ordföranden brister före
ligga i utredningen, skall han kunna ålägga assistenten att fullständiga
denna.
Sammanträdena med taxeringsnämnden har föreslagits skola i huvud
sak tillgå som hittills med möjlighet för den skattskyldige att företräda
inför nämnden och motivera sina yrkanden. Med någon nämnvärd minsk
ning av tiden för sammanträdena räknar de sakkunniga inte. En sådan
minskning fick inte heller eftersträvas i den mån nämnden härigenom
skulle tvingas att nöja sig med en så summarisk genomgång av materialet
att möjligheterna till en allsidig bedömning av taxeringarna krympte.
Om utredningen i något ärende befinnes bristfällig, skulle nämnden kunna
uppdraga åt assistenten att fullständiga densamma.
Taxeringsnämndens protokoll, som med hänsyn till konstruktionen med
successiva beslut måste justeras efter varje sammanträde, föreslås skola
föras av assistenten och justeras av ordföranden. Denne skall ha att där
est ledamot anmäler reservation — låta anstå med justeringen under högst
fem dagar för att bereda ledamoten rådrum att inkomma med skriftlig re
servation. Att taxeringsassistenten skall ha rätt att till protokollet anteckna
de fall då hans förslag ej följts har förut nämnts. Ordföranden, som enligt
nu gällande bestämmelser har att i taxeringslängden anteckna de fall, då
hans mening inte blivit följd, föreslås i avseende å reservationer skola jäm
ställas med övriga ledamöter.
Efter sammanträdet skall assistenten dels avfatta återstående underrät
telser om avvikelser dels färdigställa deklarationerna så att biträdet kan
verkställa längdföring.
De sakkunniga har funnit nyssnämnda underrättelser vara av sådan vikt
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
124
— de förmedlar till den skattskyldige kunskaper om nämndens beslut och
utgör underlaget för eventuella besvär — att de bör undertecknas av ord
föranden med kontrasignation av assistenten. Att så sker har befunnits
motiverat jämväl för att ordföranden skall kontrollera att taxeringsnämn
dens beslut rätt genomförts.
Längdföringen avses skola ske successivt efter varje sammanträde. Av
olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att längd
föringen i distrikt, som kvarstår på den gamla ordningen, under utbygg-
nadstiden övertages av biträdespersonal vid de lokala skattemyndigheterna.
Sedan det egentliga taxeringsarbetet slutförts återstår ett ganska omfat
tande efterarbete. Av detta bör — enligt förslaget — bl. a. följande kunna
utföras av biträden, nämligen
upprättande av förteckningar av olika slag, t. ex. över personer, som gjort
sig skyldiga till förfarande som kan föranleda åtal, över skattskyldiga,
beträffande vilka anteckning skall göras i liggaren över avdrag för värde
minskning av skog;
underrättelser till andra taxeringsmyndigheter om verkställd taxering
(form. nr 18);
statistiska uppgifter rörande skattskyldiga;
uppgifter om taxeringsarbetets omfattning;
protokollsutdrag beträffande investeringsfonder, skattebefrielser för döds
bo in. in.;
expeditionsarbete.
Frågan om deklarationsmaterialets förvaring bör enligt de sakkun
niga lösas så att vid länsstyrelsen förvaras de deklarationer, som handlagts
inom särskild nämnd för taxering av juridiska personer, medan övriga be-
hålles hos den lokala skattemyndigheten. Om skyldigheten att verkställa
fullständig genomgång av materialet i andra instans avskaffas, finner de
sakkunniga att det inte föreligger samma behov för att förvara allt dekla-
rationsmaterial på länsstyrelsen som nu. Även om materialet förvarades
hos lokala skattemyndigheterna skulle det självfallet stå taxeringsintenden-
ten fritt att rekvirera in deklarationer för enstaka skattskyldiga, katego
rier av skattskyldiga eller deklarationerna inom hela distrikt. En ordning
som den föreslagna medför enligt de sakkunniga fördelar för de lokala
skattemyndigheterna och för taxeringsassistenten, då de skattskyldiga vän
der sig till honom med klagomål över taxeringen. Dessutom skulle den befria
länsstyrelsen från besväret att årligen skicka ut en och ta emot två dekla-
rationsårgångar. Visserligen måste med en sådan ordning kompletteringen
av prövningsnämndsbesvär med taxeringslängdsutdrag och deklarationer
verkställas av tjänstemännen i första instans. De sakkunniga påpekar emel
lertid, att så ändå under alla förhållanden måste ske beträffande de besvär
som inkommer innan taxeringsarbetet i första instans avslutats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
125
Om taxeringsassistenternas sysselsättning under tiden mellan taxerings-
perioderna anföres.
Under tiden slutet av oktober—den 15 februari kommer taxeringsassisten-
terna icke att vara sysselsatta med taxeringsarbete i första instans. Assisten
ten bör under denna tid bl. a. tillhandagå allmänheten med råd och upp
lysningar under deklarationsarbetet och besvara frågor som kan föranledas
av debetsedlarna å slutlig skatt. Som tidigare framhållits bör denna period
emellertid också kunna utnyttjas för vidareutbildning i särskilt anordnade
kurser. Hinder möter inte heller att assistenterna under denna tid tages in
på länsstyrelsen för att biträda med arbetet å taxeringssektionen.
Assistenterna kan vidare — med bibehållen placering — utnyttjas till
eftergranskning med bestämt utlagda och avgränsade uppgifter ävensom
till att uppsätta taxeringsintendentsbesvär i enklare mål. Med taxerings-
intendentens medgivande bör de också av länsstyrelsen kunna användas som
förstärkning åt eller vikarier för häradsskrivaren.
Under denna period torde härjämte böra uttagas de kompensationsledig-
heter för övertid, som taxeringsassistenterna kan ha att utfå. Sådana ledig
heter kan uppstå i ganska stor utsträckning, då taxeringsnämndssamman-
trädena i åtskilliga distrikt liksom för närvarande torde komma att hållas
på kvällarna.
Förste taxeringsassistent torde under den ifrågavarande perioden lämp
ligen böra utnyttjas för taxeringsrevision.
Slutligen framhåller de sakkunniga, att taxeringsarbetet i de distrikt, där
tjänstemannataxering ännu ej införts, i huvudsak bör utföras på samma
sätt som nu. De sakkunniga uttalar.
Tidigare har anförts att sortering och längdföring av olika skäl, framför
allt de svårigheter för de lokala skattemyndigheterna som skulle uppstå,
inte anses böra överflyttas på biträden vid dessa myndigheter. I annat sam
manhang har betydelsen av att debiteringsarbetet till viss del kan ske i sam
band med längdföringen framhållits. Utan att så sker kan — med en för
längd taxeringsperiod — debiteringsarbetet knappast medhinnas inom före
skriven tid. Då längdföringen inom de distrikt varom här är fråga inte skall
verkställas hos den lokala skattemyndigheten, kan inte heller något succes
sivt debiteringsarbete verkställas. Det blir därför inte möjligt att förlänga
taxeringsperioden i dessa distrikt under utbyggnadstiden.
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Huvudparten av remissinstanserna lämnar utan erinran av de sakkun
niga anförda synpunkter i anslutning till den pågående undersökningen om
användning av hålkortssystem inom folkbokförings-, taxerings- och upp-
bördsväsendet. I några yttranden framhålles uttryckligen att dessa försök
inte bör föranleda uppskov med en väl behövlig reform av taxeringsarbetet
i första instans. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda bl. a.
följande.
Länsstyrelsen är härom ense med de sakkunniga. En upprustning av
taxeringsväsendet tål icke längre något uppskov. Oavsett en blivande ratio
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
126
nalisering och ytterligare mekanisering av längdförings- och debiterings-
arbetet är behovet även i fortsättningen av lokala skattemyndigheter ute i
orterna med länsstyrelserna som ledande och sammanhållande organ så
uppenbart, att en utbyggnad av taxeringsväsendet med utnyttjande av dessa
myndigheter redan nu mycket väl kan ske.
Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Norrbottens län och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.
Vissa remissinstanser — riksräkenskapsverket, statens organisations-
nämnd, länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Älvsborgs län, krono-
kamreraren i Uppsala och Svenska stadsförbundet — uttalar att de på
gående försöken utgör anledning att iakttaga försiktighet när det gäller
att genomföra en upprustning av taxeringsväsendet med tjänstemän i den
omfattning de sakkunniga föreslagit, då inom ej alltför avlägsen framtid
personal inom uppbördsväsendet kan komma att frigöras i ganska stor om
fattning. Därför anser dessa remissinstanser, att man nu endast bör pro
visoriskt förstärka den nuvarande organisationen eller ock att man bör
inrikta sig på att genomföra omorganisationen under längre tid än som
föreslagits.
Statens organisationsnämnd anför sålunda.
Såvitt nämnden kan finna föreligger emellertid intet hinder att redan nu
fatta principbeslut om taxeringsväsendets organisation, i vart fall vad gäl
ler personalorganisationen, och att påbörja rekrytering och utbildning av
personal. Med hänsyn till de svårigheter som föreligga att nu bedöma utfal
let av en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den
föreslagna, vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall
vara genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre
sikt än fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en
tjänstemannataxering i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art
att granskning av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig
särskilt påkallad och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först
sedan härigenom erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genom
förandet av organisationen fullföljas. Vidare finnas skäl, som tala för att
låta frågan om organisationens lokala anknytning tills vidare stå öppen
även om andra skäl — åtminstone för närvarande — peka på en placering
vid lokala skattemyndigheten såsom den lämpligaste. Till dess att detta
spörsmål bleve prövat i samband med frågan om uppbördsväsendets orga
nisation, finge det stå länsstyrelserna fritt att ordna härmed på sätt i varje
särskilt fall kunde te sig lämpligast. Genom ett sådant provisorium skulle en
senare prövning av de ifrågavarande organisationsproblemen bliva
obunden.
Slutligen har en mindre grupp bland remissinstanserna förordat eller
ifrågasatt uppskov med den egentliga omorganisationen i avvaktan på ut
gången av de pågående försöken med hålkortssystem.
Hit hör Föreningen Sveriges landskanslister, Taxeringsnämndsordföran-
denas riksförbund och näringslivets skattedelegation.
Näringslivets skattedelegation anför.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
127
Ett genomförande av detta system kommer således, enligt vad ock de
sakkunniga framhålla, att i mycket hög grad påverka såväl länsstyrelser
nas som de lokala skattemyndigheternas och taxeringsmyndigheternas ar
betsuppgifter samt medföra en omorganisation av uppbördsväsendet. Det
ligger i öppen dag, att inom skatteväsendet sysselsatt arbetskraft i olika
grader genom en dylik rationaliseringsåtgärd kommer att frigöras. Det
upplyses vidare i betänkandet, att förslag rörande frågans tekniska lösning
väntas föreligga i slutet av innevarande år. Att statsmakterna utan av
vaktande av resultatet av dessa undersökningar — t. o. in. såsom i betän
kandet förutsättes redan vid innevarande års riksdag — skulle binda sig
för en utökning av de inom taxeringsväsendet heltidsanställda tjänstemän
nen med icke mindre än 500 befattningshavare förutom kanslipersonal
bör icke rimligen komma i fråga.
Vad de sakkunniga anfört om vikten av att taxeringsorganisationen an
ordnas så att det allmännas fiskaliska intresse och de skattskyldigas krav
på rättssäkerhet tillgodoses bättre än hittills och om orsakerna till bris
terna i taxeringsarbetet i första instans har ej mött någon erinran.
Till frågan om avvägningen mellan å ena sidan vad som kan ernås genom
en förbättrad organisation i form av ökade skatteintäkter samt riktigare
och jämnare taxeringar och å den andra de ökade kostnader, som härav
måste följa har Svenska landstingsförbundet anfört att organisationen bör
få växa fram successivt och att några av sparsamhetsskäl betingade syn
punkter beträffande lämpligt antal tjänstemän härvid inte bör anläggas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Taxeringsorganisationen i första instans
Enighet synes råda om behovet av förstärkning av taxeringsorganisa
tionen i första instans.
Mot att heltidsanställda tjänstemän anlitas för arbetet i första instans
har remissinstanserna regelmässigt inte uttalat principiella invändningar
utan tvärtom i åtskilliga fall uttalat sin anslutning till en sådan ordning.
Där invändningar förekommer avser de det föreliggande förslaget eller
detaljer däri, lämpligheten och nödvändigheten av att nu genomföra en
omorganisation el. likn.
Förslaget att inrätta taxeringsassistenttjänster biträdes
eller lämnas utan principiell erinran av statskontoret, kammarrätten, cen
trala uppbördsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bo
hus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Väster-
norrlands och Norrbottens län, besvärssakkunniga, statens organisations-
nämnd, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges ländskamre-
rare, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Svenska landstingsförbun
det, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Biksför-
bundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriför
ening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges advokat
128
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
samfund och Svenska företagares riksförbund. Till denna grupp av remiss
instanser synes också kunna hänföras Landsorganisationen i Sverige.
Åtskilliga av dessa remissinstanser framställer emellertid ändringsför
slag i olika avseenden. Dessa förslag motiveras i regel med att de sakkun
niga inte i tillräcklig mån inriktat organisationen på granskning av svår
kontrollerade deklarationer. Samma mening hävdas i allmänhet av de
remissinstanser, som intar en avvisande hållning till förslaget.
Tveksamma om de sakkunnigas förslag bör genomföras är justitiekans-
lersämbetet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsför
bundet.
Förslaget avstyrkes helt eller i väsentliga delar av riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jön
köpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens
län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattede-
legation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund. Överståt-
hållarämbetet avstyrker förslaget i vad angår Stockholm.
Huvudinvändningen från de hörda myndigheternas sida mot förslaget är
som nyss antytts att förstärkningen i första hand bort inriktas på att möj
liggöra en grundligare granskning av deklarationer från andra skattskyldiga
än löntagare. Vissa av remissinstanserna ifrågasätter därvid om inte en
mindre utbyggnad av tjänstemannaorganisationen kunnat vara tillräcklig.
Ur yttrandena från den grupp av myndigheter och sammanslutningar
som i princip ställt sig positiva till förslaget må här återges följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför.
Kontrollen av deklarationer från jordbrukare, rörelseidkare, fria före
tagare och andra »affärsmän» ställer mycket större krav på taxerings-
mannen än kontrollen av löntagarnas deklarationer. De sakkunniga uttala
också att det kan ifrågasättas om icke ett bibehållande av den nuvarande
organisationen förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare fal
len. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening besvaras jakande; härtill
kan läggas att inrättandet av en för kvalificerad deklarationsgranskning
utbildad kår av heltidsanställda konsulenter i förening med utsträckt tid
för taxeringsarbetet och biträdeshjälp för rutinarbetet synes ägnat att av
hjälpa de väsentligaste bristerna inom taxeringskontrollen. De sakkun
niga göra emellertid gällande att det synes mest rationellt att på en gång
ta steget fullt ut och införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening
beträffande alla deklarationer. Detta kanske låter sig säga men att märka
är att sakkunnigförslaget icke innefattar ett omedelbart inrättande av till
räckligt antal kvalificerade befattningshavare för kontroll av de i skatte
hänseende mer svårbedömda grupper av inkomsttagare (rörelseidkare, jord
brukare m. fl.). Enligt länsstyrelsens mening är det angelägnare att omedel
bart förstärka organisationen med arbetskrafter med kompetens att kon
trollera de mer svårbedömda deklarationerna än att inrätta den stora
assistentkåren för de enklare uppgifterna. Om biträdeshjälp organiseras
enligt sakkunnigförslaget, skulle sannolikt kontrollen av de enklare dekla-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1056
129
rationerna med fördel alltjämt kunna drivas i nuvarande ordning. Läns
styrelsen skulle sålunda helst se att tillräckligt antal kvalificerade befatt
ningar omedelbart inrättades för det svårare arbetet. Att införa tjänste
mannataxering beträffande löntagardeklarationer synes icke vara så bråd
skande. För en partiell reform på antytt sätt talar också den omständig
heten att förslaget om en stor assistentkår skulle kunna bedömas bättre
beträffande själva organisationen i samband med den väntade debiterings-
reformen. Länsstyrelsen vill emellertid icke motsätta sig förslaget om
assistenterna men har icke ansett sig kunna underlåta att peka på ange-
lägenhetsgraden av reformerna.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att det kan bli nödvändigt med
en viss kategoriuppdelning av deklarationer. Härigenom kan de mer svår-
bedömliga uttagas och granskas av särskilt kvalificerade tjänstemän. I
detta sammanhang rekommenderar länsstyrelsen inrättande av särskilda
distrikt för taxering av juridiska personer, rörelseidkare, jordbrukare med
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder ävensom vissa löntagare så
som handelsresande in. fl.
Även länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län rekommenderar en
kategoriuppdelning av materialet men inte bara genom inrättande av ytter
ligare särskilda taxeringsdistrikt utan jämväl genom en uppdelning på
olika granskare inom de lokala taxeringsdistrikten. Länsstyrelsen i Kristian
stads län anför.
I fråga om taxeringen av rörelseidkarna synes förslaget icke innebära
någon förbättring i förhållande till vad nu gäller. För detta läns vidkom
mande har föreslagits inrättande av endast en tjänst som förste taxerings-
assistent. För närvarande taxeras inom länet cirka 3 000 skattskyldiga inom
särskilt inrättade taxeringsdistrikt för rörelseidkare. Det kommer icke att
bli möjligt för en befattningshavare att förutom granskning av de juri
diska personernas inom länet deklarationer medhinna granskningen av
3 000 rörelseidkares deklarationer. De sakkunnigas förslag att låta taxering
i de särskilt inrättade rörelsedistrikten handhavas av taxeringsassistenter
kommer att innebära ett försvagande i förhållande till vad som nu gäller.
För att sålunda inte en direkt försämring av granskningen av dessa rörelse
idkares deklarationer skall inträda, om förslaget genomföres, erfordras för
detta län mer än en förste taxeringsassistent. Med hänsyn till önskvärd
heten att i större utsträckning än som skett kunna sammanföra taxeringen
av rörelseidkare till särskilt inrättade taxeringsdistrikt, ifrågasättes för
detta län inrättande av tre befattningar som förste taxeringsassistent.
Även i de vanliga taxeringsdistrikten för taxering av jordbrukare, rörelse
idkare och andra inkomsttagare förekomma vissa deklarationer av svårare
art än övriga. Dessa deklarationer ha hittills granskats av taxeringskonsu-
lenter med höga kvalifikationer och lång erfarenhet. Förslaget synes förut
sätta att hela utredningsarbetet inom ett taxeringsdistrikt anförtros åt
en och samma taxeringsassistent, vilken alltså har att handlägga deklara
tioner både av enklare och svårare beskaffenhet. Emellertid måste förut
sättas alt vid varje tidpunkt eu del taxeringsassistenter hava kortare
anställningstid och besitta mindre erfarenhet än övriga. För att inle eu
9 — - llihang till riksdagens protokoll 1056. 1 sand. Nr 150
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
försämring av taxeringen av de skattskyldiga med mer invecklade skatte-
förhållanden skall inträda, förtjänar övervägas, om en annan fördelning
av arbetsmaterialet mellan taxeringsassistenterna i fögderiet än den strängt
geografiska och till taxeringsdistrikten knutna uppdelningen kan tänkas.
De till ett taxeringsdistrikt hörande deklarationerna skola behandlas av
taxeringsnämnden efter granskning och utredning av taxeringsassistent
men, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, synas hinder icke föreligga varken
av principiell eller praktisk natur att låta olika taxeringsassistenter be
handla skilda grupper av skattskyldiga inom samma taxeringsdistrikt,
därvid givetvis de besvärligaste deklarationerna skulle behandlas av den
erfarnare taxeringsassistenten. Någon uppdelning av taxeringarna å olika
längder skulle därvid icke behöva förekomma, men protokollet måste givet
vis utmärka, vilka deklarationer, som granskats av den ene eller andre
taxeringsassistenten. Detta särskiljande i protokollet torde liksom mot
svarande särskiljande av de taxeringar, som behandlats under olika sam
manträden med taxeringsnämnden, lättast kunna göras genom hänvisning
i protokollet till bokstavs- eller siffermarkeringar i kanten på taxerings-
längden. Länsstyrelsen vill alltså ifrågasätta, att åt länsstyrelserna med-
gives rätt att på lämpligt sätt fördela gransknings- och utredningsarbetet
beträffande taxeringarna inom ett taxeringsdistrikt mellan olika taxerings
assistenter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län utför samma tanke på följande sätt.
En annan brist i de sakkunnigas uppläggning synes vara att behovet av
ett ökat antal särskilda distrikt på landsbygden icke starkare framhävts.
Om en sådan utvidgning företages — vilket länsstyrelsen finner ytterst önsk
värt — ligger det närmast till hands att hänföra den till fögderiindelningen,
dvs. tillskapa minst ett nytt särskilt distrikt per fögderi för granskning av
deklarationer, avgivna av rörelseidkare, fria yrkesutövare, handelsresande
m. fl. Om så sker, förordar länsstyrelsen att den assistent, som närmast skall
ha ansvaret för det särskilda distriktet inom fögderiet, får en förmansställ
ning i förhållande till övriga assistenter. Anordningen innebär att assisten
terna fögderivis bildar en granskningsgrupp, som kan disponeras inom fög-
deriets alla distrikt. Både granskningsarbetet och bevakningen vid samman
trädena lär på detta sätt kunna fullgöras bättre och smidigare, t. ex. vid
sjukdomsfall och arbetstoppar, än om granskningsmän på förhand skall
avdelas distriktsvis, redan innan materialet avgivits eller bearbetats. Säker
ligen skulle betydande besparingar härigenom kunna uppnås, beroende på
möjligheten att utnyttja tillfällig personal för enklare granskningsuppgifter.
På liknande sätt bör även granskningsarbetet på uppbördsverken lämpligen
organiseras. Länsstyrelsen tänker sig sålunda en granskningsorganisation
uppbyggd enligt i huvudsak följande riktlinjer. Länet indelas i 3 områden,
vartdera om ca 200 000 invånare, varav Malmö omfattar ett, övriga städer
med egen uppbördsförvaltning ett och fögderierna ett. Varje område bildar
i organisatoriskt hänseende som i Stockholm ett taxeringskontor, vars chef
utgöres av en taxeringsintendent, som sålunda närmast ålägges ansvaret
för taxeringsarbetets bedrivande inom de till respektive kontor hörande
taxeringsnämnderna. Till sin hjälp bör vederbörande chef ha erforderligt
antal taxeringsinspektörer samt fögderivis resp. uppbördsverksvis en gransk
ningsgrupp (taxeringsassistenter).
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
131
Länsstyrelsen i Örebro län finner den nuvarande konsulentorganisationen
böra bibehållas och utbyggas med heltidsanställda tjänstemän. Härvid anför
länsstyrelsen.
Enligt de sakkunnigas förslag förutsattes taxeringen av juridiska per
soner skola handläggas av förste taxeringsassistenter. Förslaget härom lik
som förslaget angående dessa assistenters rekrytering synes länsstyrelsen
ändamålsenligt. De sakkunniga har också framhållit, att antalet juridiska
personer i flertalet län är så begränsat, att assistenterna även borde kunna
medhinna annan kvalificerad taxering t. ex. i särskilda rörelsedistrikt. Ehuru
detta nog kan låta sig göra, måste dock länsstyrelsen framhålla, att förste
assistenten — endast en förutsattes skola finnas i Örebro län — endast kan
tänkas medhinna taxering i två ä tre rörelsedistrikt utöver distrikten för
juridiska personer. Fråga är då åt vilka personer uppgiften att handlägga
taxeringsarbetet i övriga rörelsedistrikt skal! anförtros. Det synes länssty
relsen uppenbart, att de lokalt placerade taxeringsassistenterna i lönegrad
Cf 13—Ce 19 i allmänhet icke är kvalificerade granska dylika deklarationer
liksom för övrigt ej heller deklarationer avgivna av jordbrukare med bok-
föringsmässig redovisning. I själva verket kan rimligen åt nämnda tjänste
män endast anförtros granskning av deklarationer avgivna av löntagare,
jordbrukare med kontantredovisning samt möjligen rörelscidkare med
mindre omfattande rörelser med s. k. enkel bokföring. För granskning av
övriga skattskyldigas deklarationer kräves medverkan av mera kvalificerad
personal med erforderliga kunskaper i bokföring. Länsstyrelsen anser där
för att den nuvarande konsulentorganisationen ej helt bör slopas. Svårbe-
dömliga deklarationer av den art som ovan nämnts bör taxeringsassistenten
insända till vederbörande konsulent, som förutsättes vara placerad hos läns
styrelsen. Denne skall efter granskning av dessa deklarationer själv före
draga dem vid taxeringsnämndens sammanträde på samma sätt som för när
varande sker. I själva verket tillämpas vid länsstyrelsen i viss utsträckning
redan nu att uppdrag som taxeringskonsulent med gott resultat fullgöres
som tjänsteuppdrag av vissa taxeringsinspektörer och landskanslister. Taxe-
ringskonsulenterna bör ha högre löneställning än taxeringsassistenterna.
Åtskilliga av de mera meriterade landskanslisterna är väl lämpade för dylika
arbetsuppgifter. Förutom uppdrag som konsulent åt de lokala taxerings
nämnderna bör dessa tjänstemän fullgöra uppdrag som taxeringsassistent
i de särskilda rörelseidkardistrikten i den mån detta arbete ej kan medhinnas
av förste taxeringsassistenten. Av särskild vikt är att i rörelseidkardistrikten
taxeras ej blott rörelscidkare utan — som för närvarande i regel sker —
även tjänsteläkare och handelsresande. Dessa kategorier skattskyldigas de
klarationer är nämligen i regel komplicerade.
En med länsstyrelsen i Örebro län nära överensstämmande ståndpunkt
intas av Landsorganisationen i Sverige, som starkt understryker vikten av
att kontrollen främst inriktas på andra än löntagardcklarationer, och anför.
LO är medveten om att cn snabb rekrytering av kvalificerad gransknings-
personal skulle stöta på betydande svårigheter. Under sådana förhållanden
torde det knappast vara välbetänkt alt avveckla systemet med taxerings-
konsulenter, som biträder taxeringsnämnderna med handläggning av mera
komplicerade taxeringar. LO vill sålunda förorda, all rulingranskningen av
deklarationerna sker genom taxeringsassistenter till erforderligt antal, men
alt det mera kvalificerade granskningsarbetet utförs av tjänstemän i avse
132
värt högre tjänsteställning. Under uppbyggnadstiden bör de nuvarande taxe-
ringskonsulenternas sakkunskap tas i anspråk i form av arvodesuppdrag,
varvid man dock bör sikta till att knyta konsulenterna mera permanent till
taxeringsorganisationen.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län rekommenderar inrättande av sär
skilda taxeringsdistrikt på landsbygden och anför.
En avsevärd vinst för taxeringsarbetets effektivitet vore om möjlighet be
reddes länsstyrelsen att även beträffande landsbygden inrätta speciella taxe
ringsdistrikt för rörelseidkares m. fl. taxering på sätt nu sker i vissa städer.
Sådana distrikt borde avse rörelseidkare samt läkare, tandläkare och andra
fria ykesutövare, större jordbrukare och särskilt jordbrukare med bokfö-
ringsmässig redovisning men icke hantverkare och andra mindre yrkesut
övare. Till distriktet, lämpligen omfattande landsbygden i ett fögderi, skulle
således hänföras skattskyldiga beträffande vilkas taxering den närmare
personkännedomen inom taxeringsnämnden vore av mindre betydelse. An
ordningen underlättas av att central längdföring för fögderi genomföres. I
dylikt distrikt kunde taxeringsnämnden lämpligen biträdas av taxerings-
tjänsteman i Ca 25, en tjänst som länsstyrelsen på annan plats i detta yttran
de ifrågasatt som befordringstjänst för taxeringsassistenterna.
Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner av liknande skäl anledning före
ligga att inrätta en tjänst i Ca 25 i varje fögderi.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån vill för sin del indela deklarations-
materialet, frånsett aktiebolagsdeklarationer och motsvarande, i tre huvud
grupper, dels deklarationer för löntagare, pensionärer och motsvarande,
vilka deklarationer samtliga är enkla att granska, dels deklarationer för
skattskyldiga rörelseidkare och andra, för vilka inkomstredovisningen sker
med ledning av en mera omfattande bokföring och där deklarationsgransk-
ningen kräver speciell sakkunskap i bokföring och därmed sammanhängande
skattemässiga frågor, och dels en mellangrupp, bestående av deklarationer
för jordbrukare (utan bokföringsmässig inkomstredovisning), hantverkare
och andra rörelseidkare med enklare bokföring, handelsresande och andra,
vilka deklarationer kan vara mer eller mindre besvärliga att granska utan
att granskningsmannen för den skull behöver vara sakkunnig bokförings-
man. Härtill anföres.
Med det system, som föreslagits av de sakkunniga, finner länsstyrelsen
det ofrånkomligt, att en allvarlig försämring kommer att inträda i kvalitén
på det arbete, som i dag icke utan skäl anses som det viktigaste och tillika
svåraste av taxeringsnämndernas göromål. Uppdelningen av gransknings-
arbetet bör därför icke ske geografiskt efter taxeringsdistrikt på så sätt, att
en person ålägges granska samtliga icke-löntagardeklarationer i ett distrikt,
oavsett deklarationernas art. En nödvändig specialisering bör eftersträvas
utan att därför taxeringsarbetet, såsom 1950 års skattelagssakkunniga före-
slogo, centraliseras till residensstaden. Kompetenskraven på dessa tjänste
män förutsätta en löneplacering, motsvarande befattningshavarnas i taxe-
ringsrevisorskarriären. Då dessa skulle rekryteras samtidigt med att läns
styrelsens bokgranskningspersonal utökas, befarar länsstyrelsen, att behovet
av kvalificerad personal icke inom överskådlig tid kommer att kunna täckas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956
133
I denna situation torde annan utväg icke stå öppen än att konsulentinstitutet
tillsvidare helt eller delvis bibehålies och att avvecklingen sker i den takt
nya tjänstemän hinna anställas och utbildas. Då allenast ett fåtal taxerings-
konsulenter i detta län gått att uppbringa utöver länsstyrelsens egna befatt
ningshavare, bör hinder icke möta för dessa senare befattningshavare att
även i fortsättningen inneha konsulentförordnande som extrauppdrag. I sär
skilda fall böra därjämte mera svårbedömda deklarationer kunna insändas
till länsstyrelsens taxeringssektion för granskning och utredning. Beträffan
de den sista av de ovannämnda deklarationsgrupperna, mellangruppen, bör
granskningen utföras av personer med landskanslistkompetens. Såväl inom
denna grupp som inom konsulentgruppen bör viss specialisering ske med
hänsyn till den specialutbildning, som olika befattningshavare kunna ha.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan befattningshavarna hos den lokala
skattemyndigheten samt särskiljandet av konsulentdeklarationerna bör gö
ras av myndighetens chef (häradsskrivaren respektive kronokamreraren).
Sveriges häradsskrivarförening anser sig böra starkt framhålla behovet
av att en förbättrad taxeringskontroll införes huvudsakligen vidkommande
skattskyldiga, som icke är löntagare, och att åtgärder snarast möjligt vid
tages för att effektivisera taxeringen.
Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges landslcamrerare och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, därvid den sistnämnda förening
en särskilt betonar vikten av att biträdesorganisationen snarast genomföres.
Jämväl de remissinstanser, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas
förslag, har fäst stort avseende vid att organisationen utformas så att gransk
ningen av de mera svårkontrollerade deklarationerna blir effektiv.
Riksräkenskapsverket anser en effektivisering av taxeringsväsendet kunna
uppnås inom den nuvarande organisationen genom att upprusta länsstyrel
sernas taxeringsrevisioner och att genomföra den föreslagna bilrädesorga-
nisationen. Ämbetsverket yttrar.
I olika sammanhang vitsordas, att förekommande underdeklaration i stort
sett är att finna inom förvärvskällan rörelse och bland kategorien fria yrkes
utövare. För en effektivare taxering med avseende å detta mindre antal skatt
skyldiga erfordras främst en förstärkning av länsstyrelsernas taxeringsre
vision. Riksräkenskapsverket anser sig däremot inte kunna tillstyrka för
slaget att tillskapa en stor, relativt lågt avlönad tjänstemannakår, som skall
göra det väsentliga taxeringsarbetet. Rekryteringssvårigheterna torde vara
uppenbara med hänsyn till såväl bristen på arbetskraft som de ovissa be-
fordringsutsikter förslaget innebär. Mot organisationsförslaget talar dock
kanske främst de mindre önskvärda verkningar, som införandet av en as
sistenttaxering torde komma att medföra i fråga om taxeringsnämndsord-
förandenas materiella kvalifikationer och nämndarbetets innebörd. De sak
kunniga ha själva uttalat att vad som vid taxeringsnämndens sammanträden
nu åligger ordföranden, kronoombudet och taxeringskonsulenten skall an
komma på taxeringsassistenten med undantag av att ordföranden skall föra
ordet och leda förhandlingarna. Det synes berättigat att antaga, att en ord
förande med så formella uppgifter icke i längden kommer att uppehålla den
nära kontakt med taxcringsproblemen, som nuvarande system föranleder.
K ungt. Maj.ts proposition nr 150 dr 1056
134
Ovan anförda synpunkter ha gjort, att riksräkenskapsverket icke känner
sig övertygat om att en övergång till tjänstemannataxering enligt de sak
kunnigas förslag skulle medföra övervägande fördelar.
Liknande synpunkter uttalas av riksskattenämnden, som anför.
Riksskattenämnden vill i stället ifrågasätta om man icke bör utbygga
den nuvarande konsulentorganisationen så att ett antal heltidsanställda
konsulenter anställes vid länsstyrelserna med uppgift att tillhandagå taxe-
ringsnämndsordförandena med utredning i mera invecklade eller svårbe
dömda taxeringsfall. Dessa konsulenter, som till antalet skulle bliva betyd
ligt färre än de av taxeringssakkunniga föreslagna assistenterna, skulle
hava högre löneställning än de sistnämnda och som regel hava sådan utbild
ning att de kunna befordras till högre tjänster inom landskontoren. Genom
en sådan organisation vinnes att de mera svårbedömda deklarationerna —
främst då från rörelseidkare men givetvis även från andra skattskyldiga,
i den mån anledning därtill föreligger — bli föremål för expertgranskning.
För deklarationer av lättare beskaffenhet finnes icke samma behov av dylik
granskning.
Riksskattenämnden är emellertid medveten om att den organisation, som
av nämnden ovan skisserats, med en kår av skrivbiträden vid de lokala
skattemyndigheterna och ett antal heltidsanställda konsulenter vid läns
styrelserna, icke kan helt avhjälpa de brister som vidlåda den nuvarande
organisationen med avseende på förhindrande av skatteflykt och åstad
kommande av likformighet vid taxeringen. Det är givetvis önskvärt att
dessa krav tillgodoses redan i första instans, då ett tillrättande av bristerna
härvidlag, såsom erfarenheterna från den nuvarande organisationen visar,
icke kan i godtagbar omfattning åstadkommas så sent som i andra instans.
En liknande ståndpunkt intages av vissa länsstyrelser ävensom av
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattedelegation, Sve
riges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation.
Överståthållarämbetet hävdar att så speciella förhållanden råder i Stock
holm att vid en omdaning av taxeringsväsendet i riket synes den ordning,
som i Stockholm för närvarande gäller beträffande den kvalificerade taxe
ringen i princip böra lämnas oförändrad. Ämbetet anför.
I Stockholm utgör frågan om tjänstemannataxering ett problem för sig.
Ämbetet vill erinra att i Stockholm taxeringsorganisationen avviker från
den för landet i övrigt gällande därutinnan, att befattningshavare vid äm
betets skatteavdelning ha att i sin tjänst fullgöra uppdrag såsom krono-
ombud i särskilda och speciella taxeringsnämnder till vilka senare anförtros
icke blott deklarationer, som avlämnats av rörelseidkare utan även deklara
tioner avseende övriga skattskyldiga därest deklarationerna anses vara av
mera krävande art. En under medverkan av tjänstemän bedriven taxering
är sålunda redan delvis införd i Stockholm nämligen beträffande den kvali
ficerade taxeringen. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträf
fande sådan taxering, som nu handlägges i speciell taxeringsnämnd i Stock
holm — innebärande att densamma skulle komma att överflyttas till de
lokala taxeringsnämnderna och handläggas av mindre kvalificerade befatt
ningshavare — skulle otvivelaktigt medföra en betydande försämring av
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
135
taxeringsresultatet; det skulle innebära att man toge ett steg tillbaka i
utvecklingen. En sådan anordning måste därför hos den för taxeringen i
huvudstaden ansvariga myndigheten uppväcka oro.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som hänvisar till de speciella fölhål
landena inom länet, intar i organisationsfrågan en ståndpunkt, som nara
anknyter till riksskattenämndens.
För sin del anser länsstyrelsen, att det icke återstår annat än att söka
förbättra den nu gällande' organisationen. Detta synes kunna ske genom
att ställa till taxeringsnämndernas förfogande dels kvalificerade biträden
för granskning av svårare deklarationer och särskild hjälp för sortering
av deklarationsmaterialet och andra rutinmässiga arbetsuppgifter samt
vidare genom att utsträcka tiden för taxeringsarbetets avslutande till den
1 juli.
Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen Sveriges taxerings-
revisorer understryker starkt behovet av kontroll av deklarationer, som
avges av rörelseidkare. Den förstnämnda föreningen, som framhåller önsk
värdheten av att specialdistrikt inrättas i större utsträckning än hittills
såväl i städerna som på landet, hävdar att vissa åtgärder till förstärkning
av taxeringsorganisationen omedelbart bör vidtagas. I anslutning härtill an-
föres följande.
Enligt föreningen bör såsom tidigare anförts den slutliga prövningen av
taxeringsorganisationen uppskjutas i avbidan på angivna lämpligare tid
punkt. Med hänsyn till påtalade brister i nuvarande taxeringsorganisation
anser föreningen det emellertid böra vidtagas vissa omedelbara åtgärder,
vilka utan att föregripa en slutlig prövning av organisationen äro ägnade
att tillgodose det väsentliga syftet med förslaget. Sålunda bör enligt för
eningens uppfattning taxeringsrevisionen avsevärt förstärkas. Vidare böra
taxeringsnämnderna befrias från allt sorterings- och därmed sammanhäng
ande arbete ävensom längdföring. Detta torde i varje fall i flertalet städer
med egna uppbördsverk redan vara förhållandet men bör, främst genom
lämplig förstärkning av häradsskrivarekontorens personal, genomföras gene
rellt. Arbetet i de lokala taxeringsnämnderna bedrives i övrigt enligt nu
gällande ordning. För svårare fall ställas taxeringskonsulenter till fÖl fo
gande. Särskilda taxeringsnämnder inrättas i vidgad omfattning. I dessa
nämnder, där kronoombuden elimineras och ersättas med tast anställd
personal, taxeringsassistenter, granskas deklarationerna av såväl taxeiings-
nämndens ordförande som taxeringsassistenten. Taxeringsassistenterna
böra äga sådan kompetens, att de under tid då arbetet i första instans ej
pågår kunna tagas i anspråk för bl. a. taxeringsrevision. Slutligen böra
taxeringsperioderna förlängas, dock icke utöver juni månad.
Kooperativa förbundet, som befarar en överdimensionering av gransk-
ningsapparaten såvitt gäller löntagarna om förslaget genomföres och en
försvagning såvitt gäller rörelseidkarna, föreslår följande.
De nuvarande ordförandena bör tillhandahållas hjälp med rena rutinupp
gifter. De invändningar, som de sakkunniga i detta sammanhang riktat
mot möjligheten att vid den lokala taxeringsmyndigheten anställa biträdes-
personal att tillhandagå taxeringsnämnderna, finner förbundet inte vägande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956
136
Det bör vara möjligt för häradsskrivaren eller annan tjänsteman vid den
lokala skattemyndigheten att ge erforderlig ledning och hjälp åt biträdes-
personalen.
För övriga skattskyldiga, sålunda aktiebolag, ekonomiska föreningar och
andra rörelseidkare, torde det vara lämpligt med en tjänstemannataxering,
ungefärligen i den form som de sakkunniga tänkt sig. För aktiebolag och
ekonomiska föreningar finnes redan nu särskilda taxeringsdistrikt och där
bör det egentliga granskningsarbetet kunna ombesörjas av en särskild
tjänsteman. För övriga rörelseidkare bör liksom nu är fallet i viss utsträck
ning rörelseidkaredistrikt inrättas på sådana orter, där antalet rörelse
idkare är tillräckligt stort och även här bör en särskild tjänsteman kunna
tillsättas. För andra taxeringsdistrikt åter, där antalet rörelseidkare eller
andra svårare deklarationer ej är så stort, bör det vara möjligt att låta
taxeringsnäinndsordföranden överlämna sådana deklarationer till en sär
skild, för flera distrikt gemensam tjänsteman. Det skulle med andra ord
bli ungefärligen samma ordning, som för närvarande gäller beträffande
taxeringskonsulenter. Fn översyn och förstärkning av denna organisation
torde emellertid vara tillrådlig. Om möjligt bör man undvika en förläng
ning av taxeringsperioden, men om detta visar sig vara oundgängligen
nödvändigt, bör detta göras med högst någon månad och gälla enbart så
dana skattskyldiga, vars taxering är mer invecklad än en vanlig löntagares.
I fråga om taxeringsnämndernas organisation och
sammansättning innehåller endast ett fåtal yttranden några in
vändningar mot vad som föreslagits.
Länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län
ävensom Föreningen Sveriges landskamrerare hävdar att taxeringsassisten-
ten bör vara ledamot av nämnden, varvid förstnämnda länsstyrelse och
föreningen utgår från att han skall fungera som det allmännas representant,
medan länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.
Då det därjämte, såsom länsstyrelsen ovan velat framhålla, enligt läns
styrelsens mening icke är lämpligt eller riktigt, att föredraganden i taxe
ringsnämnd är underordnad taxeringsintendenten, vill länsstyrelsen i stället
föreslå, att han under pågående arbete i taxeringsnämnd skall stå till ord
förandens förfogande för detta arbete, därvid ordförande i händelse av
meningsskiljaktighet har att helt bestämma omfattningen av utredningar
o. d. Någon angiven fiskalisk ställning anser länsstyrelsen icke böra till
komma taxeringsassistent. Med hänsyn till den position, föredraganden får
inom nämnden, bör han enligt länsstyrelsens mening också vara ledamot
av nämnden och med dess övriga ledamöter dela ansvaret för nämndens
beslut.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om ej möjlighet borde
skapas för speciell sammansättning av taxeringsnämnderna i visst fall och
anför.
För att icke få för små taxeringsdistrikt — ett taxeringsdistrikt synes
lämpligen böra omfatta 2 000—3 000 skattskyldiga och åtskilliga storkom
muner ha betydligt färre än 2 000 skattskyldiga — men ändå få en
välbehövlig person- och ortskännedom representerad i taxeringsnämnden
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
137
ifrågasätter länsstyrelsen om icke då så finnes lämpligt i nämnden kunde
ingå, utom ordföranden, en av varje i distriktet ingående storkommun —
i regel två — utsedd »ständig» ledamot och därutöver två eller flera av
resp. storkommun utsedda ledamöter, vilka tjänstgjorde i nämnden, när
taxeringen rörande ledamotens hemortskommun eller kanske församling
behandlades.
De sakkunnigas uttalande att till taxeringsnämndsordförande i princip
inte borde utses tjänsteman å taxeringssektionen har rönt gensagor i åt
skilliga yttranden. Elva länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxerings-
intendenter framhåller sålunda att ett förbud i denna riktning skulle verka
försvårande på rekryteringen till taxeringssektionerna och även göra det
svårare att finna lämpliga taxeringsnämndsordförande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda.
Länsstyrelsen ifrågasätter om ett sådant förbud kan anses motiverat. Det
kan dock rimligen här icke uppfattas som en tjänstemannataxering i egent
lig mening, eftersom taxeringsassistenternas uppgifter ju endast skall om
fatta utredningar och expeditionellt arbete. Enär taxeringsassistenterna så
lunda icke skulle utöva någon beslutanderätt vid fastställande av taxering,
bör enligt länsstyrelsens mening hinder icke föreligga att då så erfordras
för att erhålla fullt kompetent ordförande förordna tjänsteman vid taxe
ringssektionen till nämndsordförande. Enligt vad länsstyrelsen funnit, hava
dess tjänstemän väl utfört dem tilldelade taxeringsuppdrag, och ett uteslu
tande av dem skulle till skada för taxeringsarbetet begränsa antalet därför
lämpliga personer.
Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att en betydande lönelyftning för
befattningshavarna på taxeringssektionen skulle vara erforderlig för att
dessa inte skulle söka sig från sektionen.
Länsstyrelsen i Hallands län anför.
Enligt länsstyrelsens mening torde man härutinnan svårligen kunna göra
någon skillnad mellan tjänstemän å taxeringssektionen och länsstyrelsen i
övrigt. Utifrån sett tagas säkerligen alla länsstyrelsetjänstemän som en enhet.
Mindre viktigt är måhända att tjänstemännen på taxeringssektionen skulle
få en missgynnad ställning i förhållande till övriga tjänstemän på länssty
relsen därigenom att deras möjlighet till biinkomster skulle på ett speciellt
sätt beskäras. Genomförandet av en sådan ordning skulle dock säkerligen
försvåra rekryteringen på taxeringssektionen. då det är givet att exempelvis
eu förste länsnotarietjänst, med enligt de sakkunniga ganska självklar möj
lighet till ordförandeskap i taxeringsnämnd som biinkomst, verkar mera
lockande än en förste taxeringsinspektör stjänst i samma lönegrad utan
sådan möjlighet till biinkomst.
Även om länsstyrelsen, som sagt, delar de sakkunnigas uppfattning, att
tjänstemän vid taxeringssektionen i princip icke böra vara ordförande i
taxeringsnämnd, torde det dock vara praktiskt omöjligt att helt utesluta
dem och tjänstemän i övrigt vid länsstyrelsen från ordförandeuppdrag. Upp
draget som ordförande i taxeringsnämnd är av stort värde ur utbildnings-
synpunkt.
Det ifrågasatta förbudet skulle enligt vad länsstyrelsen i Skaraborgs län
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 15U dr 1956
framhåller verka försämrande på taxeringsresultatet i distrikt för taxering
av juridiska personer och rörelseidkare, där speciell sakkunskap hos ord
föranden är påkallad.
I samma fråga framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län.
Länsstyrelsen förstår väl de bevekelsegrunder som varit avgörande för
detta ställningstagande. Likväl anser länsstyrelsen det knappast välbetänkt
att sätta taxeringstjänstemännen i denna särställning. Länsstyrelsen be
tvivlar att det kunnat påvisas något fall, då en taxeringstjänsteman på grund
av denna sin ställning utfört uppdraget på ett olämpligt sätt. Tvärtom lärer
det med fog kunna göras gällande, att taxeringstjänsteinännens kunnighet
på detta område varit till stor nytta för arbetet i taxeringsnämnden. Där
till kommer att arbetet i första instansen är en mycket god skola för taxe-
ringstjänstemän, som därigenom få inblick i arbetslivets olika förhållanden,
vilket är av största värde för att förhindra en ensidig inriktning av arbetet
i tjänsten. Ett förbud för taxeringstjänstemännen att emottaga dylika upp
drag skulle dessutom för länsstyrelsen i hög grad försvåra rekryteringen till
denna yrkesgrupp. Vidare måste erinras om svårigheten att skaffa lämp
liga ordförande i taxeringsnämnderna. Även av dessa skäl anser länsstyrel
sen att man icke bör i nuvarande läge vidtaga åtgärder, som ökar dessa
svårigheter.
Motsatt ståndpunkt i fråga om länsstyrelsetjänstemännens behörighet att
mottaga uppdrag som ordförande intages av Sveriges advokatsamfund, som
anför.
Beträffande kravet alt ordföranden ej skall få utses bland dem som till
ordinarie arbete ha att syssla med taxeringar, lia de sakkunniga anfört att
man ej velat direkt inskriva en regel härom i förordningen, då länsstyrelser
na undantagsvis och alldeles särskilt under en övergångstid borde ha möj
lighet att mera fritt utse ordförande. Styrelsen kan ej dela denna uppfatt
ning. Det är mycket angeläget att det göres en skarp åtskillnad mellan de
hos länsstyrelserna anställda tjänstemännen och ordförande och ledamöter
i taxeringsnämnd. Det är därför av vikt att ordföranden ej får utses ur den
förstnämnda gruppen. Om man emellertid befarar att det under en över
gångsperiod skulle bliva svårt att finna lämpliga personer för ordförande
posterna, bör erforderligt undantag för viss kortare tid stadgas i övergångs
bestämmelserna. Styrelsen anser det vara av vikt att den av de sakkunniga
förordade regeln införes som en tvingande regel i förordningen. Erfaren
heten har visat att vid en lagstiftnings tillkomst framförda önskemål, som
ej reglerats i lagen, lätt komma att i praktiken helt åsidosättas.
En liknande ståndpunkt intas av besvärssakkunniga, som i likhet med
advokatsamfundet anser att uttryckligt stadgande bör intagas i taxerings-
förordningen. Besvärssakkunniga fortsätter.
Anses länsstyrelserna under övergångsskedet böra ha möjlighet att mera
fritt utse ordförande, såsom taxeringssakkunniga göra gällande, torde sär
skilt undantag kunna stadgas i övergångsbestämmelserna. Enligt besvärs-
sakkunnigas mening skulle det vara av värde om i lagen även inskreves de
positiva habilitetskrav, som taxeringssakkunniga angiva i motiven, nämli
gen att till ordförande skall utses någon betrodd och med ortserfarenhet ut
rustad person.
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 150 dr 1956
139
Förslaget att arvodena åt taxeringsnämndsordförande-
n a skall fastställas för en period av fem år anses av tolv länsstyrelser
och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter mindre lämpligt dels därför
att arvodet av olika skäl — penningvärdesförsämring, ändring i distriktets
eller arbetsbördans omfattning in. in. — kan behöva justeras dels därför att
man härigenom konnne att avhända sig möjligheten att särskilt premiera
ordförandena efter det mått av arbete, som nedlägges på uppdraget.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar.
I likhet med de sakkunniga anser föreningen, att man efter reformens
genomförande skall kunna nedskära nu utgående arvoden till ordföran
dena. Föreningen tror dock icke att det är möjligt eller lämpligt att fastställa
arvodena åt ordförandena för någon längre tid. Arbetsbelastningen inom
de olika distrikten växlar från tid till annan. Dyrtidskompensation måste
givas. Ersättningarna måste anpassas i förhållande till den kraft och skick
lighet, som ordförandena utveckla. Härtill kommer ytterligare en viktig
omständighet. Arvodena till ordförandena torde i den nya organisationen
böra bedömas även med hänsyn till kvaliteten hos den arbetshjälp som står
till taxeringsnämndernas förfogande för granskning och biträdesuppgifter.
För att vaka över att arbetet i taxeringsnämnderna bedrives så ekonomiskt
som möjligt blir det troligen nödvändigt att i framtiden göra budgetberäk
ningar på vad taxeringsarbetet i olika taxeringsnämnder -— eventuellt inom
olika fögderier eller städer — bör kosta. Avvägningen av ordförandearvo
det kan därför komma att sammankopplas med vad taxeringsarbetet i
första instans i övrigt kostar. Man bör av dessa skäl räkna med en viss
rörlighet i systemet och icke låsa fast ordförandearvodets storlek på ett
olämpligt sätt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att tre fjärdedelar av
föregående års arvode betraktas som grundarvode samt att frågan om till-
lägg till grundarvodet prövas efter taxeringsarbetets avslutande.
Länsstyrelserna i Hallands och Göteborgs och Bohus län uttalar sig för
en utvidgning av möjligheterna för kommunvalda ledamöter att granska
deklarationerna, därvid förstnämnda länsstyrelse anför.
Möjligheterna för kommunalvalda ledamöter att granska deklarationerna
bör utvidgas. Dock icke så att mera än eu .sådan ledamot bör få ta del av
samma deklaration. Utvidgningen bör i stället ordnas så att gransknings-
uppgiften enligt taxeringsnämndens beslut uppdelas på nämndens leda
möter exempelvis enligt geografisk grund.
Vad i betänkandet anförts rörande t axe ring sassistentens
ställning i förhållande till taxeringsnämnden har ingående diskuterats
i åtskilliga av remissvaren. Framför allt har därvid framhållits, att om
ordföranden inte ges närmare angivna uppgifter i fråga om granskning,
föredragning in. in., det kunde befaras att hans ställning blev för svag och
att härigenom det fiskala intresset, representerat av taxeringsassistenten,
140
skulle komma att dominera. Olika lösningar har föreslagits för att hindra
en sådan utveckling.
Länsstyrelsen i Blekinge län finner det nödvändigt att ordförandens upp
gifter närmare anges.
Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Blekinge, Göte
borgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, Svenska landstingsför
bundet samt näringslivets skattedelegation finner att ordföranden bör vara
föredragande eller ha rätt att efter eget bestämmande föredraga ärenden i
taxeringsnämnden. Den av nämnda remissinstanser i detta hänseende in
tagna ståndpunkten uttryckes av riksskattenämnden på följande sätt.
Det är angeläget, att lekmannainflytandet i betydande omfattning bibe
hålies för att organisationen skall kunna förvärva och bibehålla allmän
hetens förtroende. Så länge de nuvarande taxeringsnämndsordförandena
kvarstå i sina uppdrag, är det troligt att nämndernas ordförande komma
att genom sin kunnighet och erfarenhet rörande skattefrågor vara i stånd
att hävda sig mot assistenterna. Man måste emellertid befara att nytill
komna ordförande, om de icke vidare skola själva utreda och framför allt
om de icke vidare skola föredraga ärenden i nämnden, icke komma att
förvärva tillräcklig kännedom om skatteförfattningar m. m. för att kunna
hävda lekmannainflytandet och att assistenten därför så småningom, ehuru
icke ansvarig för besluten, dock blir dominerande i nämnden. Detta vore
särskilt betänkligt med tanke på att den tid som står till huds icke kom
mer att medge annat än en mycket knapphändig föredragning av deklara
tionerna. Om taxeringsnämndsordföranden själv föredrager deklaratio
nerna, kommer däremot assistentens ställning inom nämnden icke att bliva
lika framträdande och hans egenskap av en taxeringsintendenten under
ställd tjänsteman behöver icke i allmänhetens ögon i lika hög grad inne
bära risk för att taxeringsnämndens verksamhet är ensidigt fiskalisk. En
sådan anordning, som innebär att man mera bestämt skiljer mellan den
kontrollerande och den beslutande verksamheten, medför emellertid ett
avsevärt dubbelarbete.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför.
Med den uppgift taxeringsassistenterna skola ha enligt förslaget, näm
ligen bland annat att uppsätta besvär åt taxeringsintendenten i enklare
mål, där alltså partställning inträder i prövningsnänmden, synes det icke
heller lämpligt att över huvud låta honom vara föredragande i taxerings
nämnd. Länsstyrelsen fäster stort avseende just vid nämnda förhållande,
att utgången av ett taxeringsärende är i hög grad beroende på det sätt, på
vilket detsamma föredrages. Även om taxeringsassistenten icke är ledamot
i taxeringsnämnden, måste han likväl, såsom förut påpekats, komma att
utöva ett faktiskt inflytande på nämndens beslut.-------------
En god kår av taxeringsnämndsordförande kan icke upprätthållas, utan
att föredragningsskyldighet för ordföranden föreligger. Därigenom tvingas
han att sätta sig in i ärendets olika detaljer och taga den ståndpunkt, som
han med hänsyn till gällande skattelagstiftning anser vara riktig. Detta är
emellertid enligt länsstyrelsens förmenande en mycket viktig synpunkt,
vartill de största hänsyn bör tagas, bland annat med hänsyn till rekryte
ringen av ledamöter i prövningsnämnden, vilken rekrytering i framtiden
huvudsakligen torde komma att ske från f. d. ordförande i taxeringsnämn
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956
141
derna. En praktisk tillämpning av skatteförfattningarna, sådan som endast
en penetrering utav taxeringsärendena kan giva, är enligt länsstyrelsens
mening en förutsättning för lämpligheten såsom ledamot i prövnings-
nämnd, där det teoretiska kunnandet visserligen har sitt värde men givet
vis blir störst, då det förenas med erfarenhet ifrån det praktiska taxerings-
arbetet.
Näringslivets skattedelegation anför i fråga om föredragningen.
En grundläggande princip för tillgodoseende av rimlig rättssäkerhet måste
dock vara, att föredragningen inom nämnden och framläggandet av förslag
till taxering — särskilt med hänsyn till den i allmänhet summariska be
handling, som enligt sakens natur icke kan undvikas — sker av en person,
som icke har till uppgift att under tjänstemannaansvar och enligt anvis
ningar av överordnad partsrepresentant bevaka den ena partens intresse.
Förslaget innebär ett uppenbart åsidosättande av denna princip.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skara
borgs, Västmanlands och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter och Sveriges juristförbund rekommenderar att
ordförandena skall genomgå och granska deklarationerna, varvid ej sällan
framhålles behovet av kontroll över assistenten men också faran för ett för
sämrat taxeringsresultat.
Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
Men länsstyrelsen vill framhålla att det icke bör höra till undantagsfallen,
att ordföranden granskar deklarationsmaterialet före sammanträde. Viktigt
är att ordföranden i princip behåller ledningen jämväl över assistentens ar
bete och att taxeringsnämnden klart bibehålies vid ansvaret för taxerings
beslutet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.
Länsstyrelsen anser att en ordförande bör ha viss alagd skyldighet att
förhandsgranska det taxeringsmaterial, som förelägges taxeringsnämnden.
Det måste nämligen vara ofrånkomligt för en ordförande, som skall deltaga
i ansvaret för taxeringsnämndens beslut, att i förväg överväga och taga
ställning, åtminstone till omtvistliga taxeringsfall. Han måste också göra sig
förtrogen med gällande författning och meddelade prejudikat. I annat fall
blir ju förhållandet mycket lätt det att taxeringsnämnden helt kommer att
särskilt i svårare frågor kritiklöst följa taxeringstjänstemannens förslag. En
sådan utveckling torde icke de sakkunniga ha velat främja att döma av deras
allmänna uttalanden om lekmännens inflytande på taxeringen.
Länsstyrelsen föreslår alltså att i taxeringsförordningen intages skyldighet
för taxeringsnämndens ordförande att granska det föreliggande taxerings-
materialet och även att låta föranstalta om ytterligare utredning, därest han
finner sådan erforderlig.
På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar farhågor för att
tjänstemannainflytandet på taxeringarna skulle genom assistentens ställning
som föredragande ökas i så hög grad att tjänstemannataxering i delta ords
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
142
vanliga mening blev ett faktum. I fråga om ordförandens skyldigheter anför
föreningen följande.
Det synes förbundet helt naturligt, att en ansvarsmedveten ordförande ej
vilt deltaga i taxeringsbeslut utan att dessförinnan ha salt sig in i materialet.
På grund härav bör enligt förbundets mening skyldighet föreskrivas för ord
föranden att göra detta och arvodets storlek bör bestämmas med hänsyn här
till, enär eljest rekryteringen av dugliga och energiska taxeringsnämndsord-
förande kommer att försvåras.
Föreningen Sveriges taxeringsiniendenter upphåller sig särskilt vid faran
för en försämring av taxeringsresultatet.
Även om många av de nuvarande taxeringsnämndsordförandena icke äro
lämpliga för sina uppdrag och ännu fler ha otillräckliga kunskaper om de
snabbt växlande taxeringsföreskrifterna, så kan man dock icke bortse från
att flertalet ordförande bestå av kloka och erfarna män, som åtnjuta allmänt
förtroende. Skulle dessa ordförande visserligen stå kvar som taxerings-
nämndsordförande i den föreslagna organisationen men utan skyldighet att
granska deklarationerna, bleve följden att deras erfarenhet otillräckligt eller
icke alls utnyttjades. I detta sammanhang bör påpekas, att ett materiellt
riktigt bedömande av deklarationernas vederhäftighet och de skattskyldigas
inkomster och levnadskostnader mera torde vara beroende av erfarenhet och
omdöme samt blick för livets ekonomiska realiteter än av kännedom om
diverse detalj föreskrifter. Man har därför anledning räkna med en försäm
ring av det materiella taxeringsresultatet i många distrikt.
\ ad föreningen nu anfört manar till försiktighet inför övergången till ett
nytt system. Emellertid måste i detta sammanhang allvarligt beaktas de stän
digt ökade svårigheterna att på alla orter finna personer, som äro lämpliga
och villiga att taga på sig den svåra och grannlaga uppgiften att sköta taxe-
ringsarbetet. När de frivilliga — och goda — krafterna icke längre stå till
förfogande, måste något annat sättas i stället, som är minst lika gott. Även
om ordföranden hädanefter icke kommer alt i samma utsträckning som nu
tyngas med rutinarbete, torde de berörda rekryteringssvårigheterna icke
härigenom komma att försvinna. Ett tjänstemannainslag synes här vara den
enda lösningen. Härtill kommer att taxeringsarbetets tilltagande komplice-
ring beträffande vissa grupper av skattskyldiga till synes driver mot en spe
cialisering, som är såpass långt gående, att granskningsarbetet lämpligen till
sist bör anförtros åt tjänstemän. En tjänstemannagranskning i mening av
biträdesgranskning bör vidare med fördel kunna genomföras beträffande
det stora flertalet löntagare. Dessutom måste det betecknas såsom ett ange
läget önskemål att tjänstemannainslaget i taxeringsarbetet ökar så att det
allmänna genom sin representant kan utöva en effektiv ledning av arbetet
och därigenom säkra intresset av rättvisa vid beskattningen.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Västmanlands och
Gävleborgs län, besvärssakkunniga, Föreningen Sveriges landskamrerare
och näringslivets skattedelegation hävdar att taxeringsassistenterna bör
vara länsstyrelsens — icke taxeringsintendentens — underordnade, som
skall stå till taxeringsnämndernas förfogande under taxeringsarbetet, samt
att ordföranden utan ingripande från taxeringsintendenten skal! kunna diri
gera utredningsarbetet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
143
Utförligast uppehåller sig bcsvärssakkunniga vid frågan. De sakkunniga
anför.
Taxeringssakkunnigas förslag rörande taxeringsassistentens ställning väc
ker vidare farhågor för att taxeringsintendenten avses indirekt skola kunna
påverka taxeringarna i första instans och i viss mån göra taxeringsnämnder
nas beslutanderätt illusorisk. Taxeringssakkunniga förorda nämligen att
taxeringsassistenterna skola vara icke blott biträden åt taxeringsnämnderna
utan även representanter för taxeringsintendenten.
Såvitt besvärssakkunniga kunna förstå kan den föreslagna ordningen
leda till att taxeringsarbetet i första instans kommer att domineras av taxe
ringsintendenten. Detta är direkt olämpligt med hänsyn till taxeringsinten-
dentens ställning som partsorgan för det allmänna och torde äventyra taxe
ringsnämndernas anseende för opartiskhet. Skola taxeringsnämnderna bära
ansvaret för taxeringarna i första instans, böra de rimligen ha full frihet
att verkställa de utredningar och den granskning, som enligt deras upp
fattning erfordras. Att taxeringsnämnderna därvid ha att beakta de allmän
na direktiv och anvisningar som givits för taxeringsarbetet är självklart.
Taxeringsassistenten bör med utgångspunkt från dessa överväganden
givas en annan, mera entydig ställning än den taxeringssakkunniga förordat.
Taxeringsassistenten bör sortera under taxeringsnämnden och vara skyldig
att följa dennas direktiv. Allmänna anvisningar o. d. rörande taxerings
arbetet böra riktas till taxeringsnämnderna, ej till taxeringsassistenterna.
Anser taxeringsassistenten, att nämnden ställer krav på honom, vilkas iakt
tagande skulle hindra honom från att fullgöra vad som enligt allmänna an
visningar åligger honom, bör han hänvända sig till länsstyrelsen.
Mot den av de sakkunniga föreslagna biträdesorganisationen
för rutinarbeten har i princip ingenting invänts. I åtskilliga yttranden ut
talas — som av det föregående framgår — önskemål att biträdeshjälp bör
tillhandahållas ordförandena även om taxeringsassistenttjänsterna ej in
rättas.
De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna skall direkt sortera
under taxeringsintendenten och icke underordnas häradsskrivaren
möter invändningar i huvudparten av yttrandena. Allmänt anses att den
lokala skattemyndigheten bör ges ställning av överordnad i förhållande
till assistenterna. Denna ståndpunkt intas av sjutton länsstyrelser, statens
organisationsnämnd, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, landskommunernas förbund och Svensk industriför
ening.
I denna fråga anför länsstyrelsen i Stockholms län följande.
Länsstyrelsen förmenar att assistenterna bör vara länsstyrelsens och icke
taxeringsintendentens tjänstemän men stå till nämndernas förfogande då
taxeringsarbetet pågår. Alt de skola förläggas i orterna i anslutning till de
lokala skattemyndigheterna får länsstyrelsen tillstyrka. Beträffande sam
ordnandet mellan den lokala skattemyndigheten och assistenter måste läns-
144
styrelsen finna att de sakkunniga visat alltför stor försiktighet. Motiveringen
för de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende synes icke bindande och är
i allt fall helt knuten till tanken att assistenterna skola vara direkt under
ställda taxeringsintendenten. Behandlas assistenterna såsom länsstyrelsens
tjänstemän synes hinder icke möta för att underställa dem den lokala skatte
myndigheten. Man torde ha rätt att utgå från att våra kronokamrerare och
häradsskrivare, som på ett förtjänstfull! sätt kunnat leda den stora upp-
bördsreformen i hamn, även skulle visa sig kunna med ansvar och skicklig
het fullgöra en betydelsefull uppgift inom taxeringsväsendet. I allmänhet äro
nämnda befattningshavare redan nu goda taxeringsmän. Skulle något efter
sättande av arbetsuppgifter visa sig förekomma på ett eller annat håll kan
säkerligen snar rättelse vinnas genom ett påpekande eller ett tillrättaläg
gande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län hävdar bestämt, att den enda möjlig
heten att lösa spörsmålet är att låta häradsskrivaren få ansvar även för
taxeringsarbetet.
Länsstyrelsen anser en lämplig lösning vara att häradsskrivaren göres an
svarig för och får leda arbetet även i vad det gäller biträde åt taxerings
nämnderna. Taxeringsassistenternas ställning kan då icke bli så självständig
gentemot häradsskrivaren som de sakkunniga tänkt sig, då det blir nödvän
digt att även taxeringsassistenterna underordnas häradsskrivaren och att
denne får ett visst överinseende över deras arbete. Hur omfattande härads-
skrivarens tillsyn bör vara kan vara tveksamt. Att denna tillsyn bör i första
hand avse det löpande arbetet med mottagning och ordnande av taxerings-
material, upprättande av längder och annat skrivarbete, torde vara tydligt.
Mera tveksamt måste vara, huruvida häradsskrivaren därutöver bör tilldelas
några uppgifter, såsom i fråga om tillsyn över utredningsarbetet, gransk
ningen av taxeringsmaterialet och andra uppgifter, som åvila taxeringsassi-
stent i och för föredragningen i taxeringsnämnd. Med hänsyn till att må
hända icke alla häradsskrivare sysslat med taxering såsom ordförande eller
konsulent och kanske icke heller är lämpliga för sådana uppgifter, synes
det dock bäst att icke utsträcka häradsskrivarens allmänna skyldigheter till
detta område. Däremot kan det vara lämpligt att häradsskrivare inom sitt
fögderi får uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd eller som konsulent
i den mån han härtill befinnes lämplig och villig.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller utom andra skäl följande.
I detta sammanhang må ock kunna påpekas att en organisation, där hä
radsskrivaren i viss mån framstår som övervakare av taxeringsarbetet i
första instans, i allmänhetens ögon kan anses mer tilltalande än en taxe
ring, som verkställes med biträde av taxeringsintendenten direkt underord
nade tjänstemän, i synnerhet som denne senare enligt de sakkunnigas för
slag kommer att i taxeringsprocessen intaga en mer accentuerad partställ
ning än tidigare.
Av länsstyrelsen i Våsternorrlands län göres bl. a. följande uttalande.
Till skillnad mot vad de sakkunniga synas utgå ifrån, nämligen att härads-
skrivarna icke skola ta del i eller öva inflytande på taxeringsarbetet, vill
länsstyrelsen som sin bestämda åsikt uttala, att häradsskrivarna genom sin
övriga verksamhet synas särskilt lämpade att biträda taxeringsintendenten
genom att handleda och övervaka personal jämväl i arbetsuppgifter på taxe-
Kuiigl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
145
ringsväsendets område. Det bör ankomma på häradsskrivaren att ansvara
för att deklarationsmaterialet snabbt uppsorteras och kontrollräknas, att fe
lande deklarationer införskaffas, att deklarationerna efter svårighetsgrad
fördelas bland härför avsedda befattningshavare för granskning och utred
ning, att i förekommande fall påkalla hjälp från taxeringssektionen med
granskning och utredning, att tillse att granskningen fortskrider snabbt och
jämnt fördelat på de olika taxeringsdistrikten så att samtliga taxerings-
nämndsordförande inom fögderiet någorlunda kontinuerligt förses med fär-
diggranskat materiel, att samråda med taxeringsnämndsordförandena be
träffande tidpunkterna för taxeringsnämndssammanträdena, så att dessa
icke kollidera med varandra, samt att slutligen tillse att det egentliga taxe-
ringsarbetet och allt efterarbete med längdföring in. in. avslutas i behörig
tid.
På samma sätt böra i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamre-
rarna utnyttjas, såvida ej — såsom ovan antytts — i de större av dessa stä
der särskilda taxeringssektioner inrättas.
Sveriges häradsskrivarförening pekar på det naturliga sambandet mellan
folkbokföring, taxering och uppbörd och anför i detta sammanhang.
Erfarenheten visar att sambandet mellan folkbokföring, taxering och upp
börd för varje år blir allt intimare, och det förefaller därför naturligare, om
organisationen byggde på samordning av all tillgänglig kvalificerad arbets
kraft för att ernå effektivare taxering. De sakkunniga hava uttalat, att den
föreslagna organisationen å häradsskrivarkontoren har föranletts av strävan
att taga största möjliga hänsyn till att debiterings- och uppbördsverksam-
heten icke skall störas, utan tvärtom i möjligaste mån underlättas. Gränser
na mellan uppbörds- och taxeringsarbetet i de lokala skattemyndigheternas
verksamhet äro emellertid ofta så diffusa att en i administrativ ordning verk
ställd uppspaltning skulle motverka det angivna syftet. De inom landsstaten
lokalt placerade tjänstemännen, såsom häradsskrivare och landsfiskaler,
äro underställda länsstyrelsen och icke viss sektion inom länsstyrelsen och
hava således att fullgöra de uppgifter som anbefallas dem, oberoende av
vilken sektion som förordnat om dess utförande. Det kan därför varken an
ses nödvändigt eller lämpligt att speciellt beträffande taxeringsdetaljen in
föra nya regler i den bestående ordningen.
Föreningen summerar häradsskrivarnas roll i taxeringsarbetet på följande
sätt.
Den betydande erfarenhet, kunskap och rutin i fråga om taxering och
organisation, som häradsskrivarna besitter synes böra tillvaratagas då fråga
gäller att effektivisera taxeringsväsendet. Att häradsskrivarna icke skall taga
del i och öva inflytande på själva taxeringsarbetet torde få anses naturligt,
men däremot bör det ankomma på de lokala skattemyndigheterna att an
svara för att alla organisatoriska åtgöranden behörigen fullgöras samt att
taxeringsassistenterna erhålla biträdeshjälp i erforderlig utsträckning för
sina arbetsuppgifter. Om taxeringsassistenterna och biträdespersonalen stå
under ledning av gemensam chef får organisationen fasthet och befarade
konfliktsituationer inom häradsskrivarkontoren kunna undvikas och laxe-
ringsassistenterna kunna odelat ägna sig åt granskningsarbetet.
Det bör vidare omnämnas att länsstyrelsen i Göteborgs och Holms lön för
ordar att med taxeringsväsendets omorganisation i städer med egen
10 — Ililmng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
146
Knngl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056
uppbör (^förvaltning t. v. får anstå samt att särskild utredning
härom verkställes.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför beträffande organisationen i
dessa städer.
Beträffande den lokala skattemyndigheten i stad med eget uppbördsverk
föreslå de sakkunniga ett system liknande det för fögderierna på så sätt att
den enklare biträdeshjälpen avses skola lämnas av uppbördsverkens perso
nal under det att »de granskande tjänstemännen — taxeringsassistenterna»
skola vara statstjänstemän. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget
i sistnämnda avseende. Liksom i fögderierna synas befattningshavare i olika
lönestälining böra tillhandagå taxeringsnämnderna med mer eller mindre
sakkunnig biträdeshjälp. Befattningshavarna böra, liksom för närvarande
uppbördsverkens personal i övrigt, vara kommunala tjänstemän. Samtliga
med taxeringsgöromål sysselsatta befattningshavare skola självfallet följa
av taxeringsintendenten lämnade anvisningar och direktiv. I de större stä
derna med eget uppbördsverk synes sannolikt det mest rationella vara att
under kronokamreraren inrätta en särskild sektion för taxeringsgöromål
med särskild tjänsteman som souschef och närmast ansvarig för sektionens
verksamhet. För de ökade kostnader, som städerna åsamkas i samband med
denna utökning av uppbördsverkens arbetsuppgifter, böra städerna uppbära
ersättning av statsverket.
Taxeringsorganisationens lokala placering
Huvudparten av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran
vad de sakkunniga föreslagit om taxeringsorganisationens lokala placering.
Hit hör kammarrätten, centrala uppbördsnämnden, statens organisations-
nämnd, sexton länsstyrelser, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen
Sveriges landskamrerare, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riks
förbund.
Speciell vikt vid placeringsfrågan fäster Sveriges lantbruksförbund, Sven
ska landstingsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska
landskommunernas förbund. Ur det sistnämnda förbundets yttrande må
följande återges.
Då styrelsen sålunda anser sig kunna godtaga en lösning, som innebär
att taxeringsnämnderna tillföras ytterligare arbetskraft i form av biträden
för rutinarbete och taxeringsassistenter för granskning av dekiarationsmate-
rialet med reservation för att en sådan granskning får vara förbehållen de
klarationer, beträffande vilka ett behov härav kan anses föreligga, har sty
relsen förutsatt, att personalen ifråga blir knuten till den lokala skattemyn
digheten och därmed underställd denna. En för styrelsen väsentlig anmärk
ning riktades i dess yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas betänkan
de mot en föreslagen centralisering av taxeringsarbetet i första instans till
länsstyrelserna. Styrelsen förordade en decentralisering av detta arbete till
de lokala skattemyndigheterna såsom av olika skäl önskvärd. I fråga om
147
placeringen av den föreslagna taxeringsorganisationen har dessa synpunkter
med visst undantag beaktats.
Statens organisationsnämnd anser sig böra tillstyrka förslaget om place
ring hos de lokala skattemyndigheterna som ett provisorium intill dess
frågan om användningen av hålkort inom taxerings- och uppbördsväsendet
slutgiltigt lösts.
Länsstgrelsen i Jönköpings län framhåller att även med en decentralise
ring av organisationen lokalfrågan kan bli svår att lösa och föreslår att
denna göres till föremål för en skyndsam utredning.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.
Föreningen ifrågasätter om man icke — i varje fall såvitt angår de fög
derier, vilkas häradsskrivarkontor äro förlagda till residensstaden eller dess
grannskap — med fördel skulle kunna sammanföra assistent- och taxerings-
arbete under ett hos länsstyrelsen förlagt taxeringskontor. En liknande kon
centration av arbetet till någon större stad torde även i andra fall kunna
övervägas. Föreningen förutsätter emellertid, att taxeringskontoren i de
normala fallen komma att förläggas hos lokal skattemyndighet.
När i betänkandet anföres att lokalfrågan lättare kan lösas, om taxe
ringskontoren placeras hos de lokala skattemyndigheterna, måste dock rik
tas invändningar häremot. Taxeringskontoren måste vara tillräckligt rym
liga — rum skola finnas för assistenter och för nya biträden; dessutom måste
finnas sammanträdesrum och arkivlokaler. Att lokalsvårigheterna icke få
underskattas må i detta sammanhang understrykas.
Mot en placering vid de lokala skattemyndigheterna vänder sig länssty
relserna i Kronobergs, Blekinge och Västerbottens län samt Sveriges hant
verks- och småindustriorganisation. De remissinstanser, som förordar en
förstärkning av taxeringsorganisationen genom tillsättande av heltidsan
ställda konsulenter och biträden för rutinuppgifter, utgår regelmässigt från
att konsulenterna placeras vid länsstyrelserna och biträdesorganisationen
hos de lokala skattemyndigheterna.
Antalet tjänstemän
Ett allmänt omdöme är att det av de sakkunniga angivna antalet taxe-
ringsassistenter är för lågt beräknat. Denna ståndpunkt intas av riksskatte
nämnden, överståthållarämbetet, sjutton länsstyrelser, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter och Kooperativa förbundet.
I denna fråga anför länsstgrelsen i Jämtlands län, att det inom varje fög
deri i riket torde vara erforderligt att ha minst tre å fyra taxeringsassisten-
ter. Länsstyrelsen yttrar vidare.
Vid beräkning av antalet taxeringsassistenter hava de sakkunniga utgått
från att varje assistent skulle medhinna granskning av i genomsnitt 8 000—
10 000 deklarationer. Länsstyrelsen är av den uppfattningen att denna be
räkningsgrund icke är hållbar, i varje fall icke för Jämtlands län med huvud
parten av skattskyldiga inom landsbygdsdistrikt. Av länets 75 000 skatt
skyldiga återfinnas cirka Öl 000 inom landsbygdsdistrikten och av dessa äro
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
148
mer än 40 % jordbrukare eller rörelseidkare. Kontrollarbetet måste på grund
härav bli tidsödande och kan enligt länsstyrelsens mening icke medge
granskning av mer än 5 000 å 6 000 deklarationer per assistent eller 40 å 50
deklarationer per arbetsdag. Härvid förutsattes att granskningen kan för
delas jämt över hela den tidsperiod, som står till förfogande. Denna tid an-
tages, sedan en månad frånräknats för semester och annan ledighet, uppgå
till 6 månader, vilket motsvarar 150 arbetsdagar. Härav måste dock beräknas
åtgå minst 30 dagar till resor och sammanträden och för den egentliga de-
klarationskontrollen återstår då endast 120 arbetsdagar. Skulle emellertid,
såsom de sakkunniga synas förutsätta, huvudparten av taxeringsarbetet av
slutas före den 1 juni, kan uppenbarligen icke ens det här ovan skisserade
arbetsprogrammet genomföras. Om en effektiv taxering skall kunna åstad
kommas torde varje taxeringsassistent icke kunna tilldelas mer än högst
5 000 skattskyldiga i landsbygdsdistrikt och 6 000 ä 7 000 skattskyldiga i
stad. Länsstyrelsen anser med denna utgångspunkt att för detta län erford
ras minst 14 taxeringsassistenter utöver den förste taxeringsassistenten samt
därjämte ett biträde per assistent.
Länsstyrelsen i Hallands län, som uppskattar det behövliga antalet taxe
ringsassistenter i länet till 3 å 4 mer än vad de sakkunniga synes ha antagit,
framhåller följande.
De sakkunniga anför, att det behövliga antalet taxeringsassistenter endast
överslagsvis kunnat beräknas. En viss risk finnes uppenbarligen för att en
dylik beräkning skall bliva snäv. Å andra sidan är det helt otänkbart att
göra en beräkning som kan göra anspråk på någon exakthet. Problemet är
beroende av så många skiftande omständigheter. Många frågor stå ännu i
princip öppna. Det synes därför erforderligt, att ytterligare utredning om
personalbehovet göres, sedan principfrågorna och ordningen för reformens
genomförande klarlagts.
Länsstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att man knappast kan be
räkna att på en assistent skall ankomma mer än högst 8 000 deklarationer.
Till stöd härför kan länsstyrelsen åberopa följande.
Länsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att de lokala taxerings-
distrikten visserligen inte får göras för små men å andra sidan ej heller så
stora att orts- och personkännedomen försvagas. Om man skulle följa de
sakkunnigas rekommendation att taxeringsdistrikt endast i undantagsfall
skall omfatta mindre än 2 000 deklarationer skulle här i länet nära nog
samtliga taxeringsdistrikt å landsbygden komma att omfatta två kommuner.
Länsstyrelsen vill anse, att regelmässigt varje landskommun bör utgöra
ett särskilt taxeringsdistrikt. Detta förhållande medför otvivelaktigt en ökad
arbetsbörda för taxeringsassistenten.
Länsstyrelsen har vidare bibringats den uppfattningen, att de sakkunniga
vid sina beräkningar om antalet behövliga assistenter utgått bl. a. från an
talet allmänna självdeklarationer. I vart fall inom Hallands län utgör emel
lertid de särskilda självdeklarationerna en icke föraktlig del av taxerings
nämndernas arbetsbörda.
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Göte
borgs och Bohus län, Landsorganisationen i Sverige och Kooperativa för
bundet påpekar särskilt, att antalet förste taxeringsassistenter uppskattats
för lågt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
149
Vissa remissinstanser finner det inte nödvändigt att nu binda sig vid ett
visst antal tjänstemän. Behovet anses kunna säkrare avgöras efter hand
som utbyggnaden av den nya organisationen sker. Denna ståndpunkt intas
av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och Göteborgs och Bohus län
samt Svenska landstingsförbundet. Ur förbundets yttrande må anföras.
Vidkommande de sakkunnigas förslag att fastställa antalet assistenter till
500 får styrelsen som sin mening uttala, att uppbyggandet av denna tjänste
mannakader icke lämpligen bör till sin storlek bindas vid ett visst slutmål.
Det torde, i brist på varje praktisk erfarenhet av den föreslagna organisa
tionen, vara omöjligt att ens ungefärligt fastslå hur många tjänstemän denna
i färdigutbyggt skick tarvar. Under sådana förhållanden synes det riktigast,
att den successivt får växa fram och att hänsyn tages, icke till en fixerad
slutsiffra, men till det faktiska personalbehovet vid en given tidpunkt. Några
av sparsamhetsskäl betingade synpunkter beträffande lämpligt antal tjänste
män böra härvid icke anläggas.
De sakkunnigas uttalande att taxerings distrikten endast i un
dantagsfall bör omfatta mindre än 2 000 deklarationer har, utöver vad som
framgår av det nyss återgivna yttrandet av länsstyrelsen i Hallands län,
väckt kritik på flera håll.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.
De sakkunnigas beräkning av antalet behövliga tjänstemän i taxerings-
arbetet i första instans vilar på förutsättningen att taxeringsdistrikten skola
omfatta 2 000—3 000 deklarationer. Visserligen ha de sakkunniga tänkt sig
undantag för särskilda distrikt och distrikt med stort antal jordbrukare.
Länsstyrelsen anser dock, att någon allmän utvidgning av taxeringsdistrik
ten på landsbygden åtminstone för detta läns vidkommande icke bör ske.
Skälen härtill äro två, nämligen dels att länsstyrelsen velat ställa kraven
på ordförandens genomgång av deklarationerna högre än de sakkunniga, dels
behovet av att behålla den nödvändiga orts- och personkännedomen i nämn
derna.
Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Jönköpings län och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.
Om det behövliga antalet biträdestjänster har i yttrandena regel
mässigt endast allmänna uttalanden gjorts. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller emellertid följande.
I fråga om biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren ha de sakkunniga
tänkt sig en förstärkning med allenast i medeltal två kontorsbiträden å varje
fögderi och därutöver tillfällig personal i mindre utsträckning. Detta kan på
intet sätt vara tillräckligt, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Hur stor
förstärkningen bör vara är icke utrett och med tanke på blivande omlägg
ning av arbetet med förande av längder av olika slag och debiteringsarbetet
bör naturligtvis försiktighet iakttagas vid inrättande av nya tjänster. Möj
ligen bör därför antalet fasta tjänster i varje fögderi begränsas till i medel
tal det av de sakkunniga angivna — anslaget för tillfällig personal bör i
stället beräknas avsevärt högre än vad de sakkunniga föreslagit — men både
med hänsyn till vikten att erhålla biträden, kompetenta att biträda vid åt
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
150
minstone den enklare deklarationsgranskningen, och ur befordringssyn-
punkt är det angeläget att åtminstone någon av de föreslagna tjänsterna
placeras i högre lönegrad, i flertalet fögderier förslagsvis en kansliskrivar-
tjänst i lönegrad Ca 15.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Den nya organisationens genomförande
Åtskilliga yttranden ger uttryck för åsikten att det inte torde vara möj
ligt att utbygga den föreslagna organisationen på en så jämförelsevis be
gränsad tid som fem år.
Föreningen Sveriges taxering sintendenter uppehåller sig utförligast vid
denna fråga.
Föreningen har tidigare understrukit vikten av att den nya arbetsmetoden
sättes i kraft i den takt personal står till förfogande och att man under över
gångstiden i lämplig utsträckning nyttiggör den frivilliga arbetshjälp som
för närvarande finnes att tillgå.
Som aspiranter å taxeringsassistent-tjänsterna torde man i första hand
få tänka sig unga studenter, helst med viss handelsutbildning, eller personer
i liknande ställning och ålder. Man torde emellertid få utgå från att denna
personal icke på flera år kan anförtros självständigt arbete som taxerings-
assistenter. Innan de nått tillräcklig mognad härför synas de med fördel
kunna användas å taxeringssektionen. Genom att de unga aspiranternas för
ordnande å taxeringsassistenttjänst på detta sätt fördröjes kommer emeller
tid hela uppbyggnaden av organisationen att förskjutas framåt i tiden. Man
har därför anledning antaga att utbyggnadstiden kommer att överstiga de
i betänkandet angivna fem åren. Länsstyrelserna böra emellertid lämnas
tämligen fria händer att bestämma takten för organisationens utbyggnad allt
efter de växlande förhållandena inom varje län.
I fråga om biträdeshjälpen vill föreningen här på nytt understryka be
tydelsen av att denna bygges ut så snart som möjligt. Även de taxerings
nämnder, som arbeta enligt den gamla ordningen, torde med det snaraste
böra förses med ifrågavarande fasta biträdeshjälp.
Statens organisationsnämnd, som inte heller anser att organisationen bör
genomföras på så kort tid som föreslagits, anför.
Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att nu bedöma utfallet av
en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den före
slagna, vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall vara
genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre sikt än
fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en tjänste
mannataxering i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art att gransk
ning av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig särskilt påkallad
och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först sedan härigenom
erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genomförandet av organisatio
nen fullföljas.
Enligt nämnden är det givetvis en fördel att de nyanställda taxerings-
assistenterna till en början får pröva sina krafter på jämförelsevis enkla
distrikt. Anordningen har emellertid även bestämda olägenheter till följd.
Sålunda kommer den lokalkännedom, som kan förvärvas under första året
151
att bli av intet värde under de fem första åren. Vidare kommer -— åtminstone
i viss utsträckning — assistenterna att få underkasta sig förflyttningar mel
lan fögderierna, vilket särskilt i nuvarande tid vållar olägenhet och obehag
och måhända kan komma att försvåra rekryteringen. Även för taxerings
nämnderna skulle det te sig mindre tilltalande att, låt vara för en begränsad
period, ideligen byta föredragande.
Organisationsnämnden anvisar följande lösning av spörsmålet.
Därest organisationen skall genomföras på i princip 5 år, vilket dock
nämnden avstyrker, kan en lösning vara, att låta assistent, som avses för
de svårare distrikten, undergå eu grundligare utbildning och under viss del
av utbildningsperioden — både för att prövas och utbildas samt skaffa sig
lokalkännedom — fungera som kronoombud i de taxeringsnämnder, däi
han efter fullbordad utbildning skall placeras som assistent. Om än ett
fullständigt genomförande av organisationen härigenom något kan för
dröjas, vinnas fördelar — förutom de förut antydda — i form av bättre ut
bildning och därigenom ökad effektivitet med större förutsättningar att
redan från början ingiva förtroende för den nya organisationen, som
kunna tala för att den här antydda ordningen är att föredraga.
I första hand bör — enligt länsstyrelsen i Stockholms län — anställas
den personal som skall svara för granskningen av andra än löntagardekla-
rationer; assistenter åt de lokala taxeringsnämnderna finner länsstyrelsen
vara av lägre angelägenhetsgrad.
Liknande synpunkter anlägger länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs
och Örebro län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhåller att om tillsätt
ningen sker på detta sätt man skulle kunna undvika att flytta på taxerings-
assistenterna. Länsstyrelsen som förordar inrättande av taxeringsassistent-
tjänster i 25 lönegraden utvecklar sin tankegång på följande sätt.
Ännu viktigare är emellertid att denna jämkning möjliggör en önskvärd
omkastning ifråga om tempot för organisationens genomförande. Antalet
obefordrade, men redan taxeringsutbildade landskanslister är nämligen
åtminstone här — mycket stort. De utnyttjas redan nu för taxeringskontroll
som taxeringskonsulenter, men skulle sannolikt ha intresse för nya assistent
tjänster i 25 :e lönegraden eller förordnanden därå. Om detta är slutmålet,
saknas anledning att följa de sakkunnigas plan att börja rekryteringen i de
enklare lokala distrikten. Riktigare synes vara att redan i början av fem
årsperioden använda konsulentarvodena till löneförstärkningar för lämpliga
landskanslister, soin vill bli assistenter i särskilda distrikt. Härigenom till
godoses bättre än enligt de sakkunnigas förslag den nya organisationens
huvudsyfte med avseende å taxeringskontrollens inriktning.
Åtskilliga remissinstanser uttalar sig för att samtliga taxeringsnämnder
snarast möjligt beredes hjälp med rutingöromål som sortering och iängd-
föring.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför.
Mot de sakkunnigas förslag, att den nya organisationen skall genomföras
under en femårsperiod med början vid taxeringen 1958 har länsstyrelsen
icke annan erinran än att det biträdesarbete, såsom sortering, summering,
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
152
längdföring m. in., som avses skola utföras hos de lokala skattemyndig
heterna lämpligen bör utföras där från och med 1957 års taxering och
avse alla taxeringsdistrikt. Likaså bör även i de s. k. gamla distrikten
tiden för arbetets utförande förlängas till den 1 oktober. Dessa åtgärder
skulle otvivelaktigt medföra redan från och med 1957 års taxering en tillför
litligare granskning och utredning av taxeringsärendena i första instans, till
fördel för såväl det allmänna som de skattskyldiga.
De lokala skattemyndigheterna torde med sin nuvarande rutinerade bi-
trädespersonal, utökad med behövlig tillfällig arbetskraft, säkert kunna om
besörja nämnda sorteringsarbete in. m.
Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län även
som av Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Föreningen Sve
riges taxeringsintendenter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. m.
Vad de sakkunniga uttalat angående behovet av ytterligare b e f o r d-
ringstjänster för biträdespersonalen å häradsskrivarkon-
toren understrykes av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län.
Förslaget om taxeringsassistenternas löneställning
godtages av statskontoret. Den övervägande delen av remissinstanserna ut
talar emellertid att den föreslagna löneställningen måste anses för låg. Föl
jande må här återges.
Justitiekanslersämbetet framhåller att dess tvekan, huruvida det kan vara
möjligt att med de tilltänkta taxeringsassistenterna vinna en lämplig form
för taxeringsarbetet i första instans, framför allt hänför sig till den låga
löneställningen och fortsätter.
De skola under de fyra första åren hänföras till 13, 15 och 17 lönegraderna
och slutligt placeras i 19 lönegraden. Man frågar sig, om det är möjligt att
förvärva och behålla dugande krafter med en så pass låg lön och utan be
stämda utsikter till goda avancemang. Assistenterna skola ju icke blott vara
kunniga och omdömesgilla, de böra helst också ha förmåga att uppträda
med en viss auktoritet. Det synes ock berättigat spörja, om lönen står i rik
tig relation till det kvalificerade och grannlaga arbete, som fordras av en
taxeringsassistent, till betydelsen ur allmänt medborgerlig synpunkt av hans
syssla samt till den i viss mån utsatta ställning han intager. Duktigt folk
synes icke kunna förutsättas vilja åtaga sig ett så pass ansvarsfyllt och
krävande arbete som det förevarande för denna ringa lön. Komma åter tjäns
terna att rekryteras av mindre dugande personer, måste befaras, att det blir
klent beställt både med effektiviteten i arbetet och tillvaratagandet av de
enskildas rätt.
Liknande synpunkter framhålles av riksskattenämnden, som yttrar.
Om en tjänstemannataxering i enlighet med de sakkunnigas förslag trots
det anförda likväl skulle anses ofrånkomlig — en uppfattning som riks
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
153
skattenämnden emellertid icke är benägen att dela — är det nödvändigt att
assistenterna erhålla sådan löneställning och sådana befordringsutsikter att
möjlighet finnes att till dessa tjänster förvärva och behålla personer med
tillräckliga kvalifikationer för de uppgifter som skola åvila dem. Det är riks
skattenämndens uppfattning att detta icke är möjligt med den löneställning,
högst Ce 19, som föreslagits, och med de förhållandevis fåtaliga befordrings-
tjänster som finnas. Det förhållandet att den föreslagna organisationen av
ses skola utbyggas under en tid av fem år, kan icke ändra denna nämndens
åsikt. Riksskattenämnden befarar, att man med den föreslagna organisatio
nen i realiteten får en renodlad tjänstemannataxering och en tjänstemanna
taxering som icke är kvalitativt högtstående.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.
Det torde icke vara möjligt att under sådana förhållanden förvärva per
soner, som besitta tillräcklig insikt i allmänna ekonomiska frågor och den
mognad i omdömet, som äro nödvändiga förutsättningar för ett riktigt hand-
havande av de grannlaga och viktiga uppgifter, som äro dem anförtrodda.
Man torde även få räkna med, att dessa befattningshavare efter genom
gångna utbildningskurser komma att söka sig över till det fria näringslivet
eller andra arbetsfält, där bättre utkomstmöjligheter kunna erbjudas.
Av flera länsstyrelser föreslås att taxeringsassistenterna lägst placeras i
21 lönegraden samt att befordringstjänster i 25 lönegraden inrättas. Läns
styrelsen i Jämtlands län anför.
Med hänsyn till de kvalifikationer, som enligt vad länsstyrelsen här ovan
framhållit bör erfordras för erhållande av taxeringsassistenttjänst, anser
länsstyrelsen att taxeringsassistenterna icke rimligtvis böra erhålla lägre
löneställning än ordinarie landskanslister eller 21 lönegraden (Ca 21). Emel
lertid torde det kunna ifrågasättas om en sådan lönesättning är tillräcklig
för besättande av taxeringsassistenttjänsterna med dugliga befattningsha
vare. Visserligen bör en taxeringsassistent kunna få befordran till förste
landskanslist å landskontor i lönegrad Ca 25, men det begränsade antalet av
dessa tjänster och konkurrensen från landskanslisternas sida gör möjlig
heten till sådan befordran begränsad. För att skapa rimliga befordringsmöj-
ligheter för taxeringsassistenterna anser länsstyrelsen därför, att av taxe
ringsassistenttjänsterna skall en tjänst i varje fögderi vara inrättad i löne
grad Ca 25. Denna grupp av tjänstemän bör därvid lämpligen benämnas
förste taxeringsassistenter. Innehavaren av denna befattning bör utöva viss
ledning av taxeringsarbetet.
Liknande ståndpunkter i fråga om den föreslagna löneplaceringen intas
av åtskilliga av de hörda sammanslutningarna såsom Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen
tralorganisation och näringslivets skattedelegation.
Frågan om inrättande av befordringstjänster anses i många
yttranden inte kunna anstå. Merendels föreslås att sådana tjänster inrättas
i 21 och 25 lönegraden. Utförligast uppehåller sig Tjänstemännens central
organisation vid denna fråga. Under hänvisning till att de sakkunniga med
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
hänsyn till den långa utbyggnadstiden inte funnit nödvändigt att föreslå in
rättande av befordringstjänster anför organisationen.
Så länge så ej skett, skulle alltså taxeringsassistenterna i fråga om be
fordringar konkurrera med övriga extra-ordinarie landskanslister, vilkas
befordringsstandard redan nu är förhållandevis låg. Den standardhöjning,
som genomfördes i samband med länsstyrelsereformen och tjänsteförteck-
ningsrevisionen var otvivelaktigt mycket betydelsefull, men vid förhand
lingarna i dessa frågor räknade man med att det skulle bli behövligt med
ytterligare förbättringar av befordringsmöjligheterna för denna personal.
Som riktpunkt för befordringsstandarden uppställdes normerna inom lik
artade studentkarriärer i andra grenar av statsförvaltningen, inom vilka be
fordran till 21 lönegraden förutsattes kunna ske inom en tid av 8—9 år.
Förhållandena torde sedan dess ha ändrats, och man finner vid en jäm
förelse med andra studentkarriärer, att iandskanslisterna har en förhållande
vis låg befordringsstandard. Framför allt är antalet tjänster i 21 lönegraden
otillräckligt. Mot denna bakgrund synes det orimligt att successivt anställa
400—500 tjänstemän på rekryteringsstadiet och låta dessa konkurrera om
de redan nu alltför få befordringstjänsterna. Det kan för övrigt starkt ifråga
sättas, om taxeringsarbetets effektivitet skulle vinna på, att assistenttjäns
terna blev genomgångstjänster för tjänstemän, som sökte vinna befordran
till andra arbetsuppgifter inom landskanslistkarriären.
TCO har den uppfattningen att det utan tillfredsställande befordrings-
möjligheter inte kommer att gå att till taxeringsassistenttjänsterna förvärva
och behålla dugliga befattningshavare. Vid en bedömning av lönegradspla-
ceringen för taxeringsassistenterna bör beaktas att den ställning dessa
förutsättes få, både gentemot taxeringsnämnder och i övrigt synes komma
att ställa stora krav på vederbörande. Alldeles särskilda kvalifikationer
måste erfordras av dem, som skall ha att granska rörelsedeklarationerna och
de fria yrkesutövarnas deklarationer. En befordringsgång som den föreslagna
torde kunna accepteras under förutsättning av att härutöver så stort antal
tjänster i högre lönegrader inrättas, att nuvarande befordringsstandard för
landskanslistkåren under inga förhållanden försämras. Deklarationsmate-
rialets skiftande beskaffenhet motiverar en distriktsindelning som bl. a.
innebär att inom varje fögderi inrättas särskilda rörelsedistrikt, till vilka
de besvärligaste deklarationerna hänföres. För assistenter i sådana distrikt
är en speciell lönegradsplacering väl motiverad. Motsvarande granskning (i
särskilda distrikt) handhas f. n. av konsulenter och inspektörer i lönegra
derna 25 och 27.
En sådan personalorganisation bör från början genomföras, alt i första
omgången av utbyggnaden nuvarande landskanslister, vilka såsom ordfö
rande eller kronoombud har lång erfarenhet av taxeringsarbete, kan påräk
nas söka tjänster som taxeringsassistenter. Detta skulle kunna bli fallet med
den uppläggning som TCO ovan antytt. Med hänsyn till att taxeringsarbetets
effektivisering i första hand bör syfta till att skärpa kontrollen över de
kategorier, vilka hittills undandragit det allmänna medel för beskattning,
kan TCO inte godta de sakkunnigas förslag, att omorganisationen av de be
svärligaste distrikten skall komma i efterhand.
Från länsstyrelsehåll framhålles att inrättande av befordringstjänster i
tillräckligt antal framför allt är av vikt för att möjliggöra en tillfredsstäl
lande rekrytering. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför sålunda.
155
På taxeringsassistenierna kommer enligt förslaget att vila ett stort och
ansvarsfullt arbete. Det blir av största betydelse att till dessa tjänster er
hålla personer med särskilda förutsättningar och med god utbildning. Läns
styrelsen håller före att man för att få en god rekrytering måste erbjuda
bättre lönevillkor än de föreslagna. I första hand bör öppnas möjlighet till
befordran till någon ordinarie placering, t. ex. i Ca 21, och ett antal sådana
tjänster inrättas i lämplig proportion till antalet icke-ordinarie tjänster.
Ytterligare en fråga bör i detta sammanhang beröras. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, ha de sakkunniga avsett att taxeringsassistent skall ha kom
petens att bedöma taxeringsfrågor av allehanda slag i de lokala taxerings
nämnderna, således även de mest invecklade taxeringstall för jordbrukare
och andra näringsidkare. Det förutsättes härvid att taxeringsselctionens
personal skall vara beredd att biträda. Huruvida denna anordning kan bli
tillräckligt effektiv, kan ifrågasättas. Det torde i så fall krävas utökning
även av antalet taxeringsinspektörer. En annan utväg vore att för detta
fältarbete inom fögderiförvaltningen inrätta ett antal tjänster, som skulle
kunna vara befordringstjänster för taxeringsassistenterna. De borde i så
fall placeras i lönegrad Ca 25. Under övergångstiden till den nya organisa
tionen torde den nuvarande konsulentinstitutionen böra bibehållas, till en
början även där taxeringsassistenter finnas, innan dessa vuxit sig in i sina
uppgifter.
Liknande uttalanden göres av ytterligare tio länsstyrelser.
Föreningen Sveriges landskamrerare ifrågasätter, huruvida det icke vore
välbetänkt att redan från början räkna med ett skäligt antal befordrings
tjänster. All erfarenhet visar att tjänstemän, som saknar eller har dåliga
befordringsutsikter, icke i längden kan prestera önskvärda arbetsresultat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956
Tiden för taxeringsarbetet
Av yttrandena framgår att enighet i det närmaste råder om behovet av en
förlängning av taxeringsperioden.
En förlängning enligt de sakkunnigas förslag t. o. m. utgången av sep
tember månad under taxeringsåret tillstyrkes av fjorton länsstyrelser
och sju andra remissinstanser. Vissa av länsstyrelserna förordar därvid olika
system för längdföring av taxeringarna.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.
Föreningen förordar, att taxeringsarbetet i första instans skall vara slut
fört den 1 oktober. Även de taxeringsnämnder, som arbeta enligt den gamla
ordningen, torde böra givas sådan utsträckt tid. Emellertid torde det bliva
både lämpligt och nödvändigt att nämnderna slutföra huvudparten av taxe
ringsarbetet redan under våren. Tiden för sommarlängdens upprättande bör
såvitt möjligt bestämmas senare än som angivits i betänkandet, exempelvis
till den 1 eller helst den 15 juli. Bland annat med hänsyn till intresset av att
skatteunderlaget på betryggande sätt fixeras torde samtliga deklarationer
böra längdföras i sommarlängden. De deklarationer som på sommaren icke
behandlats i taxeringsnämnden längdföras i sommarlängden enligt vad
deklarationen visar. Oktoberlängden blir härigenom en ändringslängd.
Riksskattenämnden och kammarrätten är tveksamma om den föreslagna
förlängningen har den betydelse, som de sakkunniga tillagt den. Kammar
rätten anför.
En förlängning av tiden för taxeringsarbetet torde vara nödvändig, om
utredningsarbetet skall utföras av heltidsanställd personal. Om den lösning
de sakkunniga härutinnan föreslagit är den lämpligaste bar kammarrätten
svårt att bedöma. Kammarrätten vill endast erinra om att den nu gällande
tiden för taxeringsarbetets bedrivande vid ett genomförande av de sakkun
nigas förslag i realiteten icke kommer att förlängas med mycket mera än en
månad. Under juli och augusti månader torde man nämligen som regel
kunna räkna med minskad effektivitet i taxeringsarbetet på grund av svå
righeter att kommunicera med allmänheten under dessa månader, då se
mestrar normalt tagas ut.
Övriga remissinstanser som uttalat sig i denna fråga föreslår andra
slutdagar, den 30 juni (sex), den 31 juli (en), den 31 augusti (tre),
den 31 oktober eller 30 november (en). Två remissinstanser har utan att an
giva särskild slutdag uttalat sig för en kortare förlängning än som föresla
gits och en för en längre. En länsstyrelse förordar att deklarationstiden skall
förkortas till den 10 respektive den 28 februari och att möjlighet att medge
anstånd till den 1 juli med taxeringsarbetets avslutande skall skapas. Två
länsstyrelser föreslår skilda slutdagar för arbetet i lokala taxeringsdistrikt
— den 31 maj respektive den 30 juni — och särskilda taxeringsdistrikt —-
den 30 juni respektive den 30 september.
De myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig för en taxerings-
period till utgången av juni månad har understrukit att en sådan förläng
ning inte behöver föranleda särskilda svårigheter för debiteringsförrättare
eller för de kommunala och de statistiska myndigheterna. Föreningen Sve
riges taxering srevisor er, som förordar den 30 juni som slutdag, anför.
Den föreslagna utsträckningen i tiden för taxeringsarbetet torde ha ett
mera begränsat värde än de sakkunniga förutsatt. Under månaderna juli
och augusti, då de mera komplicerade deklarationerna skulle granskas, är
det enligt vad erfarenheten utvisar oftast förenat med stora svårigheter att
vinna kontakt med de skattskyldiga och deras medhjälpare. Det kommer
dessutom att bli mycket svårt att samla taxeringsnämndsledamöterna under
dessa månader.
Betydande olägenheter följa också med den föreslagna utsträckningen i
tiden. Många skattskyldiga få finna sig i att deras taxeringar bliva slutgil
tigt fastställda först lång tid efter det att deklarationen avgivits. Man måste
nämligen räkna med att ett mycket stort antal deklarationer kommer att
bli behandlade först efter den 1 juni. Det statliga och kommunala budget
arbetet försvåras genom att tillförlitliga inkomstuppgifter icke komma att
bli tillgängliga i tid. Härtill kommer, att ett omfattande manuellt längd-
föringsarbete blir nödvändigt beträffande alla taxeringar, som fastställas
efter den 1 juni.
Näringslivets skattedelegation, som förordar den 31 augusti såsom slut
dag, uttalar.
I fråga om den önskvärda förlängningen av tiden för taxeringsarbetet i
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
157
första instans synas de sakkunniga ha funnit en god lösning, om de ock en
ligt vår mening skjutit något över målet. Med hänsyn till de skattskyldigas
berättigade intresse av att inom rimlig tid erhålla kännedom om den åsatta
taxeringen bör tidsfristen icke utsträckas längre än som erfordras för att
vinna ett tillfredsställande taxeringsresultat. Om tiden utsträckes till den 1
september, skulle detta innebära den radikala förbättringen i förhållande
till vad som för närvarande gäller, att tiden för det egentliga taxer ingsarbe-
tets utförande fördubblades. En sådan väsentlig förlängning bör enligt vår
mening vara tillräcklig. Genom att bestämma nämnda dag som slutdag vin
ner man även, att den av de taxeringssakkunniga föreslagna tiden för debi-
teringsarbetet ökas med en månad, varigenom de lokala skattemyndigheter
nas behov av biträde av taxeringsassistenter blir mindre framträdande eller
bortfaller. Vi förorda sålunda, att taxeringsnämndernas arbete skall vara
avslutat senast den 1 september under taxeringsåret.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är yttrandena från de remissin
stanser som särskilt berörs av den föreslagna förlängningen.
Statistiska centralbyrån framhåller att om den föreslagna ändringen be
slutas, en viss försening kommer att ske beträffande flertalet av de statistik
grenar, som grundar sig på eller står i nära samband med deklarations- och
taxeringsmaterialet. Därjämte vill centralbyrån förorda, att innan beslut
fattas, en provundersökning måtte företagas för att utröna, huruvida de
preliminära uppgifter om taxeringsutfallet, som enligt förslaget skulle in
samlas, kan anses fylla måttet för budgetberäkningarna.
Riksråkenskapsverket anför.
Med hänsyn till budgetplaneringens samhällsekonomiska betydelse kan
riksråkenskapsverket för sin del icke godtaga de sakkunnigas uttalande att
det vid en omorganisation av taxeringsväsendet måste framstå som ett se
kundärt mål att tillhandahålla grundmaterial för nämnda arbete så snart
som möjligt. För riksräkenskapsverkets inkomstberäkningar är det icke
tillfyllest med preliminära uppgifter, grundade på summering av i deklara
tioner uppgivna siffror eller dylikt. Riksråkenskapsverket måste under alla
förhållanden förutsätta, att materialet i bearbetat skick finnes tillgängligt
för verket senast den 15 november. Detta torde i sin tur kräva att uppgiften
lämnas till statistiska centralbyrån senast den 15 oktober från de lokala
skattemyndigheterna i stället för såsom nu den 31 augusti. Riksräkenskaps-
verket vill emellertid särskilt understryka, att även om debiteringsarbetet
skett fortlöpande på grundval av successivt färdigställt taxeringsmaterial,
tiden för arbetets avslutande samt för summering och avstämning förefaller
alltför snävt tilltagen.
Vad så beträffar den förhandskalkyl, som riksråkenskapsverket under
senare år brukat avlämna till finansdepartementet redan i början av oktober
och som tjänat till ledning för budgetarbetet, är det uppenbart att denna,
om den skall bibehållas, måste grundas på preliminärt eller i vart fall ofull
ständigt grundmaterial, därest taxeringsperioden förlänges på sätt de sak
kunniga tänkt sig. För ett mera måttligt utsträckande av taxeringstiden,
exempelvis till utgången av juni månad, kunna givetvis även andra skäl
åberopas, exempelvis risk för ojämnhet i taxeringen vid en alltför långt ut
dragen taxeringsperiod, vissa olägenheter av att taxeringsnämnd och pröv-
ningsnämnd arbetar parallellt, semesterhänsyn o. s. v.
Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Centrala uppbördsniimnden, som ställer sig tveksam till förslaget, uttalar
beträffande de sakkunnigas huvudalternativ med endast en längd att debet-
sedelsskrivningen och de följande arbetsmomenten utgör kvantitativt en så
ansenlig del av debiteringsarbetet i dess helhet, att det — även om taxerings-
assistenterna och taxeringsbiträdena är helt frikopplade från taxerings-
arbetet — icke synes möjligt att medhinna dem på två månader. I vart fall
torde risken, att dessa arbetsmoment icke skall medhinnas, vara så stor
att den icke bör tagas.
Härefter anför nämnden.
Det av de sakkunniga som en nödfallsutväg föreslagna alternativet med
två taxeringslängder medför även olägenheter. Det erbjuder emellertid möj
lighet att före den 1 oktober medhinna debetsedelsskrivning in. m. på grund
val av junilängden och torde därför vara att föredraga. I stället för att ma
nuellt upprätta en särskild längd för taxeringarna efter den 1 juni synes
emellertid böra övervägas förfarandet att i den tilltryckta längden införa
nämnda taxeringar med röd skrift samt för varje uppslag i längden sum
mera taxeringarna före den 1 juni för sig och de därefter åsatta taxeringarna
för sig.
Sveriges häradsskrivarförening förklarar att taxeringsarbetet måste av
slutas tidigare än som föreslagits för att debiteringsarbetet och återbetal
ningen av överskjutande preliminär skatt skall inom föreskriven tid kunna
fullgöras tillfredsställande och för att undvika att utmätningsmannen skall
komma i tidsnöd vid undersökning för kvittning in. m., vilket kan leda
till förluster för statsverket.
Föreningen Sveriges kronokamrerare, som framhåller att en förlängning
av taxeringsperioden över sommaren till den 1 oktober skulle till icke obe
tydlig del bli skenbar på grund av semestrar m. m., anför.
Vid fixerande av denna tidpunkt för arbetets avslutande har uppenbar
ligen stor betydelse måst tillmätas den omständigheten, att varje reduce
ring av den föreslagna tiden omedelbart påverkar personalvolymen, d. v. s.
behovet av erforderlig personal för taxeringsarbetets fullgörande. Förening
en, som icke delar de sakkunnigas uppfattning att beslut bör omedelbart
fattas om tjänstemannataxering över hela fältet, finner anledning särskilt
understryka de svårigheter en förlängning av nuvarande taxeringsperioder
måste komma att få för det taxeringsarbetet efterföljande debiteringsarbetet.
Ur denna synpunkt är varje förlängning till olägenhet. Föreningen, som är
medveten om att nuvarande taxeringsperioder kunna föranleda ett efter
sättande av såväl det fiskaliska intresset som kanske än mera rättssäker
heten genom den summariska behandling av åtskilliga taxeringar, som tids-
nöden i vissa fall framtvingar, vill emellertid icke motsätta sig att en viss
förlängning av taxeringsperioderna sker, förslagsvis dock längst intill ut
gången av juni månad. Med hänsyn till att arbetsgivarna äro skyldiga att
inlämna sina kontrolluppgifter redan under januari månad vore det kanske
icke alldeles uteslutet att till exempelvis den 5—10 februari framflytta tid
punkten för avgivande av flertalet deklarationer.
Svenska landskommunernas förbund förklarar att en förlängning av tiden
159
för taxeringsarbetet är ofrånkomlig för åstadkommande av en rättvis och
effektiv taxering, men att en lösning samtidigt måste utfinnas som tillgodo
ser behovet för det kommunala budgetarbetet av besked om taxeringsut-
fallet. De sakkunniga hade föreslagit att de tidigare beskeden härom skulle
ersättas av preliminära uppgifter, därvid de förutsatt att uppgifterna skulle
grundas på en summering av de i deklarationerna angivna siffrorna. Ett så
beskaffat uppgiftsmaterial tillgodoser enligt förbundets uppfattning dock
icke det avsedda ändamålet, då detsamma endast skulle redovisa den taxe
rade inkomsten. För budgetberäkningsändamål var icke den taxerade
inkomsten utan den beskattningsbara av intresse.
Av liknande skäl förordar Svenska stadsförbundet en förlängning av
taxeringsperioden till den 15 juni eller möjligen den 1 juli, varigenom kom
munerna fortfarande skulle kunna få tillförlitliga uppgifter om skatteunder
laget vid ungefärligen samma tidpunkt som nu.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Arbetsgången i första instans
Vad de sakkunniga anfört rörande taxeringsnämndens befogenhet
lämnas i de flesta yttrandena utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län för
ordar emellertid att ärenden avseende tillämpning av förordningen om
ackumulerad inkomst ävensom ärenden angående fastställande av uppskatt-
ningsvärde å fastighet skall kunna avgöras av taxeringsnämnd. Ärendena
skulle härigenom kunna prövas snabbare än nu.
Förslaget att ordföranden i taxeringsnämnden skall
ha utslagsröst avstyrkes av kammarrätten och besvärssakkunniga.
Besvärssakkunniga anför.
Sedan år 1841 har för omröstning i beskattningsmål gällt att vid lika röste
tal den mening skall gälla som länder till den skattskyldiges förmån. Taxe-
ringssakkunniga föreslå nu ändring av denna hävdvunna regel under åbe
ropande av att den synes föga rationell. Såvitt besvärssakkunniga ha sig be
kant ha några allvarliga olägenheter av den hittillsvarande regeln icke för
sports. Den torde icke vara svårare att tillämpa än den regel med samma
innebörd, som finnes intagen i 29 kap. 3 § rättegångsbalken och gäller för
omröstning i brottmål. Regeln bör icke utan vägande skäl uppgivas för be-
skattningsmålens del. Vidare bör uppmärksammas, att kammarrätten och
regeringsrätten tillämpa andra omröstningsregler än de här föreslagna. Att
för de båda lägre instanserna införa eu specialreglering, som avviker från
den i högre instanser tillämpade ordningen, synes icke böra ifrågakomma.
Vad de sakkunniga föreslagit rörande plats för avlämnande
av självdeklarationer lämnas i allmänhet utan erinran. Över-
ståthållarämbetet anför emellertid såsom ett exempel på den särställning
Stockholm i olika avseenden intar alt ett sådant förslag inte i allmänhet
torde medföra något nämnvärt merarbele för myndigheterna utom just i
Stockholm och forisätter.
160
Betänker man att i huvudstaden finnes ett mycket stort antal arbetsgivare
och andra uppgiftsskyldiga med inkomsttagare över hela riket inses att den
enligt förslaget ämbetet tillkommande uppgiften med grovsortering av allt
avlämnat material — innebärande bl. a. efterforskning av vederbörandes
hemlän — kan få enorma proportioner och att följaktligen, om förslaget
genomföres, en särskild organisation måste tillskapas härför. För närva
rande saknar överståthållarämbetet alldeles personella resurser för utfö
rande av en dylik uppgift.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avlämning inte längre bör få ske till
ordföranden då sorteringsarbetet härigenom kan komma att fördröjas.
Vad som föreslagits i fråga om anmaningsförfarandet till-
styrkes eller lämnas i regel utan erinran.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län påtalar emellertid det mindre lämp
liga i att skilja mellan anmaningar och förfrågningar och anför.
Det måste anses mindre lämpligt att skilja på anmaningar och förfråg
ningar. Oavsett hur en förfrågan utformas, kommer denna alltid att för den
stora massan skattskyldiga betraktas som en anmaning, vilket den ju också
i verkligheten är. Länsstyrelsen vill här erinra om ett uttalande av justitie
ombudsmannen rörande påstått felaktigt förfarande av taxeringsintendent
genom anhållan till tandläkare att för granskning ställa patientregister till
taxeringsmyndighets förfogande (JO:s ämbetsberättelse 1947 sid. 87 o. ff.).
Vederbörande taxeringsintendent hade uppgivit att han endast anhållit att
patientregistren skulle ställas till förfogande för granskning och alltså icke
avsett att ge ett föreläggande i saken. Justitieombudsmannen anförde här
om: »För den skattskyldige framstår såväl en anhållan som en begäran om
patientkorts utlämnande såsom en anmaning, varom förmäles i 32 § 3 mom.
taxeringsförordningen.»
Alla förfrågningar till de skattskyldiga från taxeringsmyndigheternas
sida böra såväl formellt som reellt betecknas som anmaningar. Rätt att ut
färda anmaningar bör tillkomma dels taxeringsnämndens ordförande (och
sålunda icke, som de sakkunniga föreslagit, taxeringsnämnden), dels de
befattningshavare hos den lokala skattemyndigheten, som biträda taxerings
nämnden i dess arbete, dels taxeringsintendent, dels befattningshavare å
taxeringssektionen, som biträda taxeringsintendent i utredningsarbetet, dels
ock befattningshavare som verkställer taxeringsrevision, dock med den be
gränsningen att endast taxeringsnämndsordföranden och taxeringsintenden-
ten skola äga anmana skattskyldig deklarera och förelägga vite. Motsvarande
bör gälla infordrande av uppgifter till ledning vid annans taxering. Anma
ningar och förfrågningar från taxeringsnämndens och taxeringsintenden-
tens medhjälpare höra angivas gjorda »enligt uppdrag».
Besvärssakkunniga anför i samma fråga.
Med anmaning förstås enligt gällande terminologi hänvändelser av olika
slag till skattskyldiga med uppmaning att avgiva eller fullständiga deklara
tion, att lämna upplysningar etc. Det synes oklart vilken innebörd taxerings-
sakkunniga i sitt förslag vilja förläna ifrågavarande term. Av uttalanden i
motiven erhålles närmast den uppfattningen att taxeringssakkunniga la
borera dels med hänvändelser innehållande anmodanden o. d., dels med
»egentliga» anmaningar (se s. 102). Vari den sakliga skillnaden skall bestå
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
161
angives icke. Ett klarläggande på denna punkt är nödvändigt icke minst
med hänsyn till den betydelse spörsmålet har för frågan om taxeringsassi-
stentens utredningsbefogenheter. Taxeringsassistent förutsättes nämligen
kunna rikta hänvändelser av olika slag till de skattskyldiga med begäran
om uppgifter men skall enligt 29 § icke kunna utfärda anmaning.
Remissinstansernas uttalanden angående de föreslagna reglerna om v i-
tesförelägganden återges senare i avsnittet om straff och viten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Vad som föreslagits i fråga om sortering lämnas regelmässigt utan
erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i Västernorrlands län hävdar emellertid
att möjligheten att verkställa sorteringen i kommunal regi bör bibehållas
inte bara under uppbyggnadstiden utan jämväl senare. Länsstyrelserna i
Jönköpings och Västerbottens län förordar att sorteringen skall ombesörjas
och bekostas av kommunerna. Den sistnämnda länsstyrelsen anför.
Vad beträffar arbetet med sortering av deklarationsmaterialet synes denna
detalj i taxeringsarbetet böra utföras av vederbörande kommuner. Såvitt
länsstyrelsen kan finna skulle sorteringsarbetet, om det förlädes till respek
tive kommunalkontor och — eventuellt under överinseende av vederbörande
taxeringsnämndsordförande — utfördes av därstädes anställd personal, som
väl i regel får antagas besitta stor orts- och personkännedom, härigenom bli
bäst utfört. Kostnaderna härför synes kommunerna böra själva bära, då de
åtnjuta förmånen av att få uppbära den kommunala skatten oavkortad.
Olika åsikter har yppats i frågan om vem som bör underteckna under
rättelserna om avvikelse från självdeklaration. Länsstyrelsen i Värmlands
lån föreslår att detta skall ankomma på ordföranden medan länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens lån hävdar att det bör
vara assistentens åliggande.
För att underlätta längdföringen i synnerhet i särskilda distrikt föreslås
av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Hallands län olika
metoder för längdföringen. Som förut berörts har åtskilliga remiss
instanser föreslagit att längdföringen i olika taxeringsdistrikt snarast möj
ligt skall omhändertas av personal vid de lokala skattemyndigheterna.
Till frågan om taxeringsnämndernas möjligheter till sj älvrättelse
anför justitiekanslersämbetet att i den mån möjlighet till förenkling för vin
nande av rättelse av uppenbara fel föreligger, bör den tillvaratagas, och taxe
ringsnämnd lär därför böra kunna anförtros befogenhet att rätta klara fel
i samma utsträckning som de allmänna domstolarna.
Tre länsstyrelser, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter förordar jämväl att utrymme beredes för
självrättelse.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.
11—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150
Länsstyrelsen anser för sin del att det skulle vara beklagligt om alla rät
telser i ett beslut av taxeringsnämnden måste företagas i prövningsnämnden,
detta framför allt med hänsyn till det merarbete för de lokala skattemyn
digheterna, som därav följer. En rättelse i taxeringslängden är så avsevärt
mycket enklare att genomföra att det måste vara till fördel om så kan ske.
Länsstyrelsen anser därför att denna fråga bör ånyo övervägas. Det kan
tänkas ett förfarande så utformat, att alla dylika rättelser sker genom över-
strykning i taxeringslängden av de förut utförda beloppen och införande av
de justerade siffrorna med rött bläck för att ändringen skall markeras för
debiteringen. Rättelse skulle dock icke få ske mer än en gång för samma
skattskyldig. Meddelande om rättelsen skulle alltid tillställas skattskyldig.
Såvitt länsstyrelsen kan se skulle en sådan ordning vara till fördel för
debiteringsarbetet. Betänkligheter uppkommer givetvis med hänsyn till
prövningsnämndcns arbete. Det har anförts såsom nödvändigt att taxerings
nämnden icke företager ändring av beslut, som samtidigt besvärsvägen förts
under prövningsnämndens bedömande. Risken för kollisioner vid dylika fall
får väl ändå anses relativt obetydlig. Besvären till prövningsnämnden skall
ju regelmässigt kompletteras hos taxeringsassistenten, och i dylikt fall
måste ju även frågan om rättelse anmälas för prövningsnämnden för iakt
tagande i samband med besvärsfrågan.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som förordar att längdföringen
i junilängden skall avse alla deklarationer, således även sådana som ännu
ej varit föremål för slutligt beslut, anför.
Möjlighet till självrättelse bör finnas i viss utsträckning. Intill dess som
marlängden avslutats torde självrättelse till den skattskyldiges förmån böra
tillåtas beträffande deklarationer, där avvikelse gått ut; detta överensstäm
mer även med vad som på många håll för närvarande tillämpas. Under hös
ten upptagas till behandling de deklarationer, vilka icke medhunnits före
sommarlängdens avslutande. Då dessa deklarationer redan längdförts kan
höstbehandlingen sägas innebära en form av självrättelse. Häremot bör
dock knappast invändning kunna resas, eftersom vederbörande skattskyldig
i dessa fall icke erhållit del av något beslut från taxeringsnämnd om att
hans deklaration icke godkänts. Av diskretionshänsyn är det måhända icke
lämpligt att i sommarlängden utmärka om taxeringen är definitiv eller ej.
Detta synes ej heller nödvändigt. Höständringar torde kunna tillåtas i alla
fall, då avvikelse icke expedierats till den skattskyldige.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar att taxeringslängderna fort
farande skall underskrivas av samtliga ledamöter i taxeringsnämnden.
Beträffande deklarations materialets förvaring uttalar
riksarkivet att de lokala skattemyndigheternas arkivutrymmen är otidsenliga
och otillräckliga. Häradsskrivararkiven bör därför utökas och förbättras, så
att de blir tillräckliga, brandsäkra och fuktfria.
Landsarkivarien i Härnösand anför.
För ett genomsnittligt häradsskrivarekontor i Norrland uppgår ett års
deklarationsmaterial till 8—9 hyllmeter, alltså för en sjuårsperiod till ca
60 hyllmeter. Om därtill i framtiden vissa årgångar av detta material undan
163
tagas från gallring, såsom skett med materialet till 1928 års allmänna fas-
tighetsdeklarering (jämlikt SFS 977/1937), kommer beståndet att ytterli
gare ökas med flera hm. Redan nu ha de flesta häradsskrivarekontoren svårt
att härbärgera sina arkivalier, sedan källskattematerialet börjat flöda, och
detta trots att lands- och länsarkiven mottagit förtidsleveranser fram till
1917, i många fall till 1935. Av en undersökning om häradsskrivarnas arkiv-
utrymmen, som landsarkivet lät göra för 5 år sedan, framgick att omkring
hälften hade otillräckliga utrymmen vid denna tidpunkt. Vid ett förverkli
gande av betänkandets förslag om deklarationsmaterialets kommande för
varing måste således arkivlokalerna avsevärt utökas. Även vid en minsk
ning av antalet deklarationsårgångar till två jämte det löpande årets kom
mer arkivutrymmet hos många häradsskrivare att vara otillräckligt.
Liknande synpunkter framhålles av sex länsstyrelser och Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter. Dessa remissinstanser föreslår att hos den
lokala skattemyndigheten skall förvaras det löpande årets och näst före
gående års deklarationer.
Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar.
Beträffande samtliga häradsskrivarekontor gäller, att tillräckligt arkivut
rymme icke föreligger för att kunna förvara fem års deklarationsmaterial
för fögderiet. Arkiven, i den mån sådana finnas, äro icke brandsäkra. Såsom
en utväg vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att endast det löpande årets
och näst föregående års deklarationer får förvaras hos häradsskrivarna, me
dan de tidigare årens alltjämt skola inrymmas i länsstyrelsernas arkivloka
ler. Ett ökat arkivutrymme hos länsstyrelserna kommer att finnas genom
den nu tillåtna gallringen av prövningsnämndshandlingarna. Några större
olägenheter torde heller icke uppkomma med en sådan anordning, då det
icke erbjuder några svårigheter att till vederbörande häradsskrivare över
sända sådana äldre deklarationer, som kunna behövas vid det löpande årets
taxering.
I allmänhet torde ett års deklarationer inom ett fögderi upptaga omkring
10 hyllmeter. Med två års deklarationer förvarade hos häradsskrivarna torde
krävas ett utrymme, som icke är större än en sedvanlig vägg, mot vilken
arkivhyllorna kunna uppställas. Inkomstlängderna torde draga ungefär 2
hyllmeter och fastighetslängderna omkring en meter.
Beträffande taxeringsassistenternas sysselsättning
under tiden mellan taxerings perioder na uttalar Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter att det är tveksamt om de bör utnyttjas för
uppgifter, som ankommer på de lokala skattemyndigheterna, och länsstyrel
sen i Hallands län att de bör sysselsättas uteslutande med taxeringsarbete.
De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna bör tillhandagå all
mänheten med råd och upplysningar möter gensaga från två länsstyrelser,
Sveriges håradsskrivarförening och Svensk industriförening. Dessa remiss
instansers synpunkter på frågan framgår i huvudsak av vad sistnämnda
förening yttrar.
De sakkunniga föreslår att taxeringsassistenterna skall ha att lämna all
mänheten upplysningar i taxeringsfrågor, något som föreningen anser att
dessa till följd av sin ställning icke är lämpade till. Det är uppenbart, alt
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
164
den enskilde, när hans taxering prövas och avgöres, redan i första instans
utgör en part med utomordentligt svag position. Hans ekonomiska ställning
är starkt beroende av att han taxeras rätt och rättvist redan i första instans
— något som har avgörande betydelse framförallt för mängden av småföre
tagare, mot vilka s. k. skönsmässig taxering alltför ofta tillämpas — men
han äger icke rätt att, om han så önskar, personligen söka vederlägga de
påståenden och uppställningar, som hans motpart, representanten för det
allmänna kommer med. Denna representant kommer enligt de sakkunnigas
förslag att bli taxeringsassistenten, som sålunda på grund av nyssnämnda för
hållande redan a priori kommer i motsatsställning till den enskilde. Taxe-
ringsassistenterna torde knappast bli mäktiga den personlighetsklyvning,
som skulle erfordras för att nyssnämnda motsatsförhållande plötsligt skall
kunna omvandlas till det förtroende, som den enskilde medborgaren måste
kunna hysa till den person, som skall hjälpa och vägleda honom i den allt
mera olycksbådande skatteförfattningsdjungeln. En helt neutral och av
själva taxeringsarbetet oberoende myndighetsperson måste stå till allmän
hetens förfogande för denna viktiga uppgift och enligt föreningens mening
torde häradsskrivarna uppfylla de nödiga förutsättningarna härvidlag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Departementschefen
De sakkunniga har i nära anslutning till de för dem meddelade direk
tiven föreslagit en organisation, som innebär att kontroll, utredningar och
expeditionelit arbete i alla taxeringsdistrikt övertages av tjänstemän. Den
hävdvunna ordningen, enligt vilken beslutanderätten i första instans ut
övas av taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter, rubbas emel
lertid inte. Fastmera anser de sakkunniga att de förtroendevalda leda
möternas inflytande ökas, om besluten kan grundas på ett bättre material
än tidigare, förelagt nämnden av en dess befattningshavare som själv ej
äger delta i besluten. Förslaget uppbäres av syftet att på en gång bättre än
hittills tillgodose den enskildes krav på rättssäkerhet och det allmännas
intresse av en effektivare taxering.
Förslaget, som i princip accepterats av många remissinstanser, har även
enligt min mening påtagliga förtjänster.
Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar i princip anord
ningen med en tjänstemannataxering av den innebörd, som de sakkunniga
föreslår. En huvudinvändning mot förslaget är emellertid att en generellt
genomförd tjänstemannataxering, med hänsyn till nödvändigheten att iakt
taga de begränsningar som betingas av tillgång till personal och även av
kostnadshänsyn, i allt för liten grad kommer att främja det grundläggande
syftet med en taxeringsreform, nämligen att nå en skärpt kontroll av
rörelseidkare och andra svårkontrollerade skattskyldiga. På grund härav
förordas i remissyttrandena att man, i allt fall i ett inledande skede, ger
reformen en till angivet syfte begränsad inriktning men samtidigt också,
genom förbättrad lönesättning och liknande, skapar starkare garantier för
165
en verkligt effektiv organisation i denna del. Beträffande det stora antalet
taxeringsnämnder, d. v. s. de taxeringsdistrikt inom vilka främst löntagare
taxeras, skulle man däremot i huvudsak behålla den nuvarande ordningen.
Såsom närmare skall utvecklas i det följande har jag funnit att dessa
invändningar bör i allt väsentligt beaktas. När jag ansett mig böra intaga
denna ståndpunkt, har detta emellertid skett i fullt medvetande om att
man därmed får avstå från åtskilliga fördelar. Vissa av sakkunnigförsla
gets mest tilltalande sidor sammanhänger nämligen med att enligt detta
tjänstemän skulle överta taxeringsarbetet i alla distrikt. Jag vill inte utan vi
dare förbigå de i och för sig starka skäl som talar härför.
Till en början bör framhållas, att önskemålen om en väsentlig förläng
ning av taxeringsperioden knappast kan tillgodoses om inte tjänstemän
anställes för arbetet i alla taxeringsdistrikt. Vid en sådan förlängning måste
nämligen arbetet med ett års taxering åtminstone delvis fortgå samtidigt
i första och andra instans. Detta förutsätter en ordning och reda i fråga
om de expeditionella göromålen i första instans, som endast kan uppnås
inom en tjänstemannaorganisation. Förlängningen nödvändiggör vidare en
koordination mellan taxerings- och debiteringsarbetet, som måste förut
sätta tjänstemäns medverkan. Att på längre sikt tänka sig en anordning
med en avsevärd förlängning av taxeringsperioden för vissa taxerings
nämnder men inte för andra måste av flera skäl avvisas.
Det är vidare ett betydelsefullt önskemål, främst med tanke på allmän
hetens förtroende för taxeringsnämnderna, att ordföranden får inta en
markerat opartisk ställning. Den nuvarande ordningen är inte invänd-
ningsfri på denna punkt. Förvisso talar starka skäl, såsom de sakkunniga
påpekat, för en ordning enligt vilken ordföranden befrias från skyldig
heten att gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och ut
redande för att därefter själv ta del i och leda bedömandet av gransknings-
och utredningsresultatet.
Ytterligare en anledning att genomföra tjänstemannataxering över hela
linjen ligger i svårigheterna att rekrytera villiga och lämpliga ordförande.
Dessa svårigheter skulle i väsentlig mån undanröjas, om ordföranden be
friades från granskning och expeditionelit arbete och i huvudsak fick
leda nämndens arbete i vad detta avser fastställande av taxeringarna.
Man kan vidare anta, att — om tjänstemannataxering införes beträf
fande alla skattskyldiga — antalet taxeringsnämnder skulle kunna ned
bringas utan att den behövliga person- och ortskännedomen gick förlorad.
Härigenom skulle vinnas större jämnhet och enhetlighet i taxeringarna.
Med en organisation, som innefattar tjänstemannataxering över hela
linjen, har man slutligen bättre möjligheter att förverkliga det i och för
sig självklara önskemålet att ett kvalificerat taxeringsarbete sker redan i
första instans. Även om stora ansträngningar göres att genom efterföljande
kontroll åvägabringa rättelser av felaktigheter, blir likväl kvaliteten på
Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956
arbetet i taxeringsnämnderna av väsentlig betydelse för taxeringsresultatet
i stort.
Att jag, oaktat de skäl som kan åberopas för sakkunnigförslaget, likväl
nu anser mig böra förorda en utbyggnad av taxeringsorganisationen endast
i den mer begränsade omfattning, som flertalet remissinstanser förordat,
sammanhänger -— som framgår av det förut sagda -— med angelägenheten
av att tillgodose det enligt min mening för dagen mest angelägna, nämligen
en verklig effektivisering av granskningen utav de svårkontrollerade de
klarationerna. Det är knappast görligt att vinna detta väsentliga mål sam
tidigt med en över hela linjen utbyggd tjänstemannataxering.
Det må tilläggas, att till förmån för en mera begränsad utbyggnad av
taxeringsorganisationen även kan åberopas, att en framtida övergång till
hålkortsmaskiner för folkbokföring och debitering kan komma att leda till
friställande av personal, som är lämpad för taxeringsarbete, och att man
därför inte nu bör nyanställa en stor kår av relativt lågavlönade tjänstemän.
Med denna uppfattning uppkommer frågan hur en reform i angivet syfte
bör utformas.
Åtskilliga remissinstanser rekommenderar att de sakkunnigas förslag
genomföres på så sätt modifierat att i varje fögderi inrättas en högre tjänst,
merendels föreslagen i 25 lönegraden, för granskning av de komplicerade
deklarationerna. På flera håll förordas därvid inrättande av särskilda
distrikt för rörelseidkare, i vilka dessa mer kvalificerade taxeringsassisten-
ter skulle tjänstgöra.
Andra remissinstanser föreslår, att man inom varje fögderi bildar något
som skulle kunna kallas taxeringskontor med assistenter i olika lönegrader
— 19, 21 och 25 — för granskning av olika slag av deklarationer. Härvid
synes man utgå ifrån att taxeringsassistenterna inte skulle knytas till
något speciellt taxeringsdistrikt. De skulle ha att sins emellan och efter
svårighetsgrad fördela de olika distriktens deklarationer och därefter be
reda och i nämnderna föredraga på dem ankommande deklarationer. Med
denna organisation skulle man i varje taxeringsnämnd ha ett flertal före
dragande.
Slutligen förordas i en tredje grupp remissyttranden att frågan löses
genom en förstärkning av den nuvarande taxeringskonsulentorganisationen.
Man tänker sig härvid närmast att tillsätta heltidsanställda taxeringskon-
sulenter som skulle av taxeringsnämndsordförandena anmodas biträda i
mera svårbedömda fall.
Då det gäller att ta ställning till vilken av de ifrågakommande organisa-
tionslinjerna som bör väljas, må först beröras alternativet med heltidsan
ställda taxeringskonsulenter såsom närmast anknytande till nu gällande ord
ning. Systemet med taxeringskonsulenter infördes 1943 och innebär att läns
styrelsen ställer en eller flera konsulenter till de lokala taxeringsnämnder
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
167
nas förfogande för biträde med granskning av rörelseidkaredeklarationer
och andra mer svårbedömda deklarationer. Konsulentuppdragen är anord
nade som bisysslor.
Självfallet har denna anordning varit av visst värde. Men den torde
också ha visat sig behäftad med påtagliga svagheter, ingalunda hänförliga
endast till det förhållandet att fråga är om bisysslor. Dessa svagheter
kan sammanfattas med följande.
Taxeringskonsulenten för ett visst distrikt är ofta nog bosatt utanför
distriktet — merendels är det en länsstyrelsetjänsteman — och saknar
följaktligen inte sällan den lokalkännedom, som inte minst när det gäller
mindre rörelseidkare och liknande skattskyldiga är av betydande värde.
— Ordföranden tillställer konsulenten de deklarationer beträffande vilka
dennes hjälp med granskningen påfordras. Så småningom återsändes de
klarationen med en av konsulenten upprättad promemoria; inte alltid är
det möjligt — på sina håll lär detta höra till undantagen — för konsulen
ten att, såsom avsett är, personligen inställa sig i nämnden och där före
draga ärendet. Svårigheter föreligger med andra ord att samordna kon
sulentens fackmannamässiga erfarenhet med nämndens kännedom om de
lokala förhållandena. — Konsulenten har att betjäna ett flertal nämnder,
självfallet i varierande omfattning, och måste på den grund — om den
personliga inställelse skall iakttagas som torde vara en förutsättning för
att anordningen skall bli av egentligt värde — företaga resor i en omfatt
ning som åsamkar alltför stor tidsutdräkt. — En uppenbar brist i systemet
är vidare att konsulenten kommer att utnyttjas mycket ojämnt även av
den anledningen att hans medverkan ytterst blir beroende av ordförandens
bedömande huruvida en deklaration bör konsulentgranskas eller ej. —
Beträffande de deklarationer som granskas mot taxeringsperiodens slut —
fråga blir här främst om rörelseidkare som utnyttjat anståndstiden för
deklarationens avlämnande eller ofta just de besvärligaste fallen med-
hinnes ofta nog ingen konsulentgranskning.
Även om vissa av de nyss antydda svagheterna kan övervinnas genom
heltidsanställda taxeringskonsulenter, kommer likväl så betydande invänd
ningar att kvarstå att jag inte anser konsulentlinjen erbjuda en tillfreds
ställande lösning av frågan om taxeringsorganisationens effektivisering.
De övriga vid remissbehandlingen framförda organisationslinjerna an
sluter sig till sakkunnigförslaget därutinnan att tjänstemännen skulle pla
ceras ute i orterna, nämligen hos de lokala skattemyndigheterna. Jag finner
bärande skäl tala för en sådan placering.
Ett av dessa alternativ går, som förut nämnts, ut på att inrätta särskilda
taxeringsnämnder för taxering av mera svårbedömliga deklarationer inom
varje fögderi och att till dessa nämnder knyta heltidsanställda taxerings-
assistenter. För en sådan anordning talar åtskilliga skäl. Utom de rent
tekniska fördelarna med alt sammanföra materialet i ett distrikt, var
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
168
igenom t. ex. jämförelser mellan inkomsttagare i samma bransch under
lättas, blir det med denna organisationsform möjligt att genomföra en
specialisering av själva taxeringsnämnden. Till ledamöter kan sålunda ut
ses personer med särskilda förutsättningar att bedöma de spörsmål som
uppkommer vid taxering av rörelseidkare m. fl. Observeras bör vidare att
då denna nämnd så gott som uteslutande kommer att syssla med taxering
av sådana inkomsttagare de enskilda ledamöterna inom nämnden får till
fälle att förvärva betydligt mer omfattande kunskaper och erfarenheter
av rörelsetaxering än som kan bli fallet i en vanlig lokal taxeringsnämnd.
Det bör även tilläggas att den nu diskuterade ordningen ger en fasthet i
organisationen, som inte vinnes med något av övriga framförda förslag.
Alternativet med taxeringskontor, som framförts i några yttranden, förut
sätter att deklarationsmaterialet skall uppdelas på flera taxeringsassisten-
ter med olika kvalifikationer. Även detta förslag är förenat med vissa för
delar. Måhända kan det visa sig lämpligt att välja denna organisationsform,
om man i framtiden beslutar att övergå till en fullständig tjänstemanna
organisation i första instans. I ett läge, där man emellertid begränsar sig till
ett partiellt genomförande av tjänstemannataxering, synes anordningen
knappast ändamålsenlig.
Jag har därför funnit mig böra förorda alternativet med särskilda taxe
ringsnämnder, till vilka assistenter, placerade hos de lokala skattemyndig
heterna, anknytes för granskning, utredning och expeditionellt arbete.
Jag vill tillägga, att även om man väljer denna utväg vissa förbättringar
synes möjliga beträffande övriga taxeringsnämnder. Ordförandena i dessa
bör sålunda befrias från rutingöromål såsom sortering och längdföring.
För dessa uppgifter och för att tillhandagå assistenter i särskilda taxerings
nämnder jämväl med vissa andra rutingöromål bör inrättas, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit, biträdestjänster vid
de lokala skattemyndigheterna. Organisationen av de lokala taxeringsnämn
derna bör emellertid i övrigt t. v. lämnas orubbad, varvid dock den nuvaran
de anordningen med taxeringskonsulenter bör kunna successivt avvecklas,
allteftersom de nyss förordade särskilda nämnderna med taxeringsassisten-
ter bygges upp.
I fråga om de särskilda taxeringsnämnderna för taxering av juridiska
personer — i vilka taxeringsarbetet redan nu utföres på ett tillfredsstäl
lande sätt — förordar jag ingen annan ändring än att biträdeshjälp med
rutinarbete skall beredas jämväl ordföranden i sådan nämnd. Min stånd
punkt här bygger på det förhållandet att i dessa nämnder redan nu tjänst
gör de mest kvalificerade krafter, som är för länsstyrelserna tillgängliga.
Då på sätt nu angivits omorganisationen endast blir så att säga partiell,
finner jag mig, med hänsyn till önskemålet att undvika risken att debite-
ringsarbetet fördröjes, inte böra förorda den av de sakkunniga föreslagna
förlängningen av taxeringsperioden till den 1 oktober. I det ändrade läget
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
169
talar även vissa andra skäl mot en sådan utsträckning av perioden. En något
mindre förlängning eller till den 1 juli synes emellertid inte behöva möta
betänkligheter och kan därför förordas. Denna åtgärd innebär, i förening
med att ordföranden befrias från det betungande arbetet med sortering
och längdföring, att möjligheterna till granskning och kontroll blir avse
värt utökade även i sådana nämnder som inte kommer att åtnjuta biträde
av assistent.
Den nu förordade organisationen kommer att i sina huvuddrag ganska
nära ansluta till den organisation som gäller i Stockholm, där i betydande
omfattning vid överståthållarämbetets skatteavdelning anställd personal
tjänstgör såsom kronoombud i de mera kvalificerade taxeringsnämnderna.
Under sådana förhållanden och då taxeringsväsendet i Stockholm i åtskil
liga hänseenden skiljer sig från taxeringsväsendet i landet i övrigt vill jag
inte för närvarande förorda att några ändringar genomföres beträffande
taxeringsorganisationen i första instans i Stockholm. Fortsatta undersök
ningar bör emellertid äga rum i syfte att i Stockholm ernå en ordning, som
helt sammanfaller med den för landet i övrigt gällande.
De lokala nämnderna och de särskilda nämnderna för taxering av juri
diska personer bör ha oförändrad sammansättning. I de nyss förordade
särskilda nämnderna för taxering av rörelseidkare, som är fysiska per
soner, m. fl., alltså de nämnder där taxeringsassistent skall finnas, synes
emellertid som de sakkunniga föreslagit kronoombud inte längre böra
ingå. Jag finner inte skäl förorda att taxeringsassistenten, såsom i vissa
remissyttranden föreslås, skall vara ledamot av taxeringsnämnden.
Ledamöterna i de särskilda nämnderna för fögderierna eller i städer
med egen uppbördsförvaltning torde i princip höra utses på samma sätt
som ledamöterna i de lokala nämnderna, d. v. s. av stads- eller kommunal
fullmäktige. Detta möter ingen svårighet då distriktet omfattar stad eller
del av stad. I fögderierna ställer sig emellertid frågan något annorlunda.
Antalet kommuner i fögderierna varierar nämligen mellan en och elva.
Ehuru arbetet inom en taxeringsnämnd med många ledamöter otvivel
aktigt måste bli tyngre än inom en mindre nämnd, finner jag mig med hän
syn till vikten av att inom nämnden bevara det lokala inflytandet och tillgodo
se kravet på ortskännedom böra förorda att minst en ledamot skall utses av
varje i distriktet ingående kommun. På grund härav förordar jag att det
nuvarande maximiantalet ledamöter, såvitt angår dessa nämnder, höjes
från åtta till tolv.
I betänkandet föreslås förhud för tjänsteman vid länsstyrelses taxerings-
seklion att inneha uppdrag som ordförande eller kronoombud.
Detta förslag, för vilket i och för sig beaktansvärda skäl kan anföras, sy
nes, därest endast en partiell reform av organisationen i första instans ifråga-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
170
kommer, inte böra upptagas. Jag vill för övrigt erinra om mitt förut fram
förda förslag att de särskilda taxeringsnämnderna för aktiebolag m. fl. skall
bibehållas enligt nuvarande ordning, nämligen med hänsyn till att taxe
ringen där omhänderhaves av högkvalificerade befattningshavare. Dessa be
står till mycket stor del just av taxeringssektionens ordinarie personal, som
utför arbetet som en bisyssla; det kan med den intagna ståndpunkten alltså
inte ifrågakomma att utfärda det med de sakkunnigas uppläggning väl mo
tiverade förbudet mot rätt för denna personal att inneha taxeringsuppdrag.
Mer tveksam synes man enligt min mening kunna vara inför frågan huru
vida de avsedda nya taxeringsassistenterna bör kunna inneha uppdrag som
ordförande eller kronoombud. Vissa principiella invändningar kan anföras
häremot, och jag finner övervägande skäl tala för att assistenterna regel
mässigt inte erhåller sådana uppdrag. Något uttryckligt stadgande i ämnet
torde emellertid inte vara erforderligt.
I detta sammanhang vill jag något beröra en annan fråga, som under se
naste tiden aktualiserats från kommunalt håll, nämligen spörsmålet huru
vida stadsfiskal eller annan liknande befattningshavare vid åklagarväsen
det bör kunna erhålla taxeringsuppdrag såsom bisyssla. Såsom taxerings-
nämndsordförande skulle han få en omedelbar insyn i deklarationsmateria-
let och man har ifrågasatt lämpligheten av att han på denna väg skulle er
hålla upplysningar av betydelse för hans verksamhet såsom åklagare. Tve
kan har yppats om statsmakterna ansett en sådan ordning godtagbar, och
man har sett anledning till vissa konfliktsituationer kunna uppkomma.
Min avsikt är inte att här närmare ingå på detta ämne. Jag vill blott
nämna, att det inte kommit till min kännedom att i de fall, då åklagare hit
intills förordnats som befattningshavare i taxeringsnämnd, detta skulle
väckt gensaga. Läget torde i och för sig inte heller på denna punkt ändras,
därest den av mig i det föregående förordade taxeringsreformen genomföres.
Även om möjligen vissa skäl av principiell natur kan anföras mot taxerings
uppdrag för åklagare, torde det likväl inte finnas anledning att här taga
någon bestämd ståndpunkt. Frågan torde liksom hittills i varje särskilt fall
få prövas av länsstyrelserna.
I sakkunnigbetänkandet förordas en förenkling vid fastställandet av
taxeringsarvodena. Jag anser detta i hög grad önskvärt. Bestäm
melser i detta ämne torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela i admi
nistrativ väg. Därvid får även övervägas för vilken tid fastställda arvoden
skall gälla.
Vad de sakkunniga anfört om taxeringsassistentens ställ
ning i förhållande till taxeringsnämnden och dess ordförande har, som
den föregående redogörelsen utvisar, väckt viss kritik. Därvid har uttalats
att assistenten givits en alltför dominerande roll och att taxeringsnämndens
inflytande på taxeringarna skulle bli illusoriskt. Indirekt skulle, framhålles
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
det, taxeringsintendenten härigenom komma att dominera förfarandet i
första instans.
Dessa farhågor är enligt min mening väsentligt överdrivna. Att de sak
kunniga inte ansett sig kunna föreslå att taxeringsnämnden eller dess ord
förande utan inskränkning skulle kunna ge taxeringsassistenten direktiv
och pålägga honom arbetsuppgifter sammanhänger med att assistenten nor
malt skulle ha att biträda flera taxeringsnämnder. Med en sådan anordning
kunde det befaras att någon av dessa, till men för arbetet i de övriga nämn
derna, skulle belasta assistenten i inte godtagbar omfattning. Sådana kon
kurrenssituationer uppkommer emellertid inte med den organisation som
av mig förordats, eftersom assistenten skall biträda endast en taxerings
nämnd. Under sådana omständigheter finner jag mig kunna tillmötesgå de
i yttrandena uttalade önskemålen att taxeringsassistenten skall utan sär
skild begränsning vara skyldig att i sitt utredande arbete efterkomma an
visningar från taxeringsnämndens ordförande.
Det sist sagda torde i och för sig ge ett klart uttryck för att taxerings-
assistentens uppgift är strikt begränsad till införskaffande av all tillgäng
lig och för ärendets avgörande erforderlig utredning, därvid det tillkommer
inte intendenten utan nämnden eller dess ordförande att i förekommande
fall beordra en kompletterande utredning. Jag är likväl beredd att medverka
till ytterligare åtgärder i syfte att vinna garantier för att taxeringsnämnden
och inte dess assistent blir den som i realiteten fastställer taxeringarna. En
uttrycklig föreskrift bör sålunda införas därom att det skall åligga ordfö
randen att själv genomgå taxeringsmaterialet i den omfattning som erford
ras för en noggrann och tillförlitlig taxering. En absolut föreskrift om genom
gång av allt material skulle å andra sidan framtvinga ett mången gång lika
tidsödande som meningslöst dubbelarbete. Tilläggas må att då avvikelse från
deklaration skall ske eller av assistenten påkallas det ofrånkomligen bör an
komma på ordföranden att själv ta del av handlingarna.
Vad angår föredragningen i nämnden innebär de sakkunnigas förslag att
denna skall ankomma på taxeringsassistenten. Detta torde även vara den
naturligaste ordningen. Bestämmelserna synes dock böra så utformas att hin
der ej möter för ordföranden att själv överta föredragningen i den omfatt
ning han finner lämpligt. Därmed vinnes ytterligare garantier för att de
taxeringsnämnder, som kommer att åtnjuta biträde av taxeringsassistent,
bibehålies vid ett avgörande inflytande.
Det må tillfogas, att med den ökade arbetsbelastning i förhållande till de
sakkunnigas förslag, som med de nu angivna reglerna faller på taxerings
nämndens ordförande, några mer väsentliga kostnadsbesparingar i avseende
å ordförandearvodena knappast ifrågakommer.
Spörsmålet om taxe ringsassistentens ställning i öv
rigt inom den statliga administrationen bar även till
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
171
172
vunnit sig större uppmärksamhet i yttrandena. Det gäller här närmast frå
gan om taxeringsassistenten skall vara underställd länsstyrelsen eller taxe-
ringsintendenten och vidare spörsmålet om han i organisatoriskt hänseende
bör underordnas den lokala skattemyndigheten.
Vad i yttrandena anförts rörande det sistnämnda spörsmålet synes utgöra
vägande skäl för att låta de lokala skattemyndigheterna inta ställning så
som överordnade taxeringsassistenterna i administrativt hänseende. Här
med uppkommer emellertid åtskilliga problem.
Till en början uppställer sig frågan om taxeringsassistenternas anställ
ningsförhållanden i städer med egen uppbördsförvaltning. Enligt de sak
kunnigas förslag skulle även dessa assistenter ha ställning såsom länssty
relsetjänstemän. Intar man alltjämt denna ståndpunkt skulle taxerings-
organisationen i dessa städer komma att bestå av en kommunalt anställd
chef d. v. s. kronokamreraren, en eller flera statstjänstemän nämligen taxe
ringsassistenterna och kommunalt anställda biträden. En organisation av
detta slag synes inte invändningsfri. Vissa skäl kan onekligen anföras till
förmån för den av länsstyrelsen i Västernorrlands län anvisade utvägen att
anställa taxeringsassistenterna i dessa städer som kommunala tjänstemän.
Härigenom skulle vinnas en större organisatorisk enhetlighet och vidare
torde rekryteringen komma att underlättas då för uppdragen kvalificerade
assistenter inom uppbördsverken skulle kunna tillträda tjänst som taxe-
ringsassistent utan att behöva övergå från kommunal anställning till statlig.
Liksom de sakkunniga anser jag att kostnaden för den utökade taxerings-
organisationen bör bestridas av statsmedel. Därest taxeringsassistenterna
anställes som kommunala tjänstemän, bör städerna således erhålla full er
sättning härför, varför från denna synpunkt erinringar ej behöver möta.
Även med en sådan organisation följer emellertid vissa olägenheter. Man
kan peka på svårigheter att t. ex. vid sjukdom under taxeringsperioden er
hålla vikarier. Vidare kan problem uppkomma om staden av någon anled
ning önskar utnyttja taxeringsassistenten för andra uppgifter, under eller
mellan taxeringsperioderna. Fråga uppkommer även om länsstyrelsens even
tuella inflytande vid tillsättandet av assistenttjänsterna. Slutligen kan erinras
om taxeringsassistenternas avsedda sysslande med taxeringsrevision under
taxeringsintendentens mera direkta ledning under tid mellan taxerings
perioderna.
Som förut framhållits bör kostnaden under alla förhållanden stanna på
statsverket. I övrigt torde vara erforderligt med närmare överväganden an
gående de båda alternativen, innan slutlig ställning går att taga. Då detta
kan ske vid senare tillfälle, måhända lämpligen i samband med anslags-
äskandena för budgetåret 1957/58, torde förevarande spörsmål tills vidare
få lämnas öppet.
Ett andra problem blir att närmare fixera den lokala skattemyndighetens
uppgifter inom taxeringsväsendet. Det torde av flera skäl inte böra ifråga-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
173
komma att åt dessa uppdraga uppgifter inom det egentliga granskningsarbe-
tet. Då å andra sidan nu föreslås att sortering och längdföring för alla taxe-
ringsdistrikt, med undantag för särskilda taxeringsdistrikt för taxering av
juridiska personer, skall över tas av personal hos den lokala skattemyndig
heten utan att samtidigt taxeringsassistenter anställes för samtliga distrikt,
synes uppenbart att ansvaret för dessa uppgifter måste åläggas den lokala
skattemyndigheten.
Därest, i enlighet med vad nyss förordats, häradsskrivaren och krono-
kamreraren i administrativt och organisatoriskt hänseende erhåller en för
mansställning i förhållande till taxeringsassistenterna, torde de invändningar
mot de sakkunnigas förslag ha tillgodosetts som innebär att med detta kon
fliktsituationer lätt skulle kunna uppkomma. Taxeringsassistenterna blir
nämligen härigenom skyldiga underkasta sig vad lokal skattemyndighet i
ordnings- och därmed jämställda hänseenden föreskriver.
Å andra sidan måste det ofrånkomligen också bli så att taxeringsassisten
terna har att iakttaga de mera allmänna anvisningar och direktiv, som det
åligger taxeringsintendenten att lämna till fullföljande av den honom åvilan
de uppgiften att övervaka att taxeringsarbetet i länet bedrives ändamåls
enligt och effektivt. Här må även erinras att taxeringsassistenterna avses
skola mellan taxeringsperioderna biträda med taxeringsrevision och lik
nande arbetsuppgifter, i första hand vad gäller skattskyldiga inom veder
börande lokala skattemyndighets verksamhetsområde. I detta sitt arbete
måste assistenterna sortera omedelbart under intendenterna. Detta hindrar
inte att jämväl under nu avsedd tid av året assistenterna ordningsmässigt
har häradsskrivaren eller kronokamreraren som sin närmaste överordnade.
Som i det följande närmare kommer att utvecklas avses att de särskilda
taxeringsnämnderna för taxering av andra än aktiebolag och liknande skall
handlägga i första hand taxeringar av rörelseidkare och jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning av inkomsten. Organisationen bör tilltagas så,
att sådana inkomsttagare alltid kan taxeras inom dessa nämnder. Härutöver
bör i en utsträckning, som främst får bero på vad taxeringsassistenten visar
sig medhinna i fråga om granskning, vissa andra grupper av skattskyldiga
med mera svårkontrollerade deklarationer taxeras inom dessa nämnder. Om
som en allmän regel antages att en taxeringsassistent kan medhinna 1 200
rörelsedeklarationer och om det inom ett fögderi finns t. ex. 1 600 sådana
deklarationer, bör normalt två särskilda nämnder inrättas. Men eftersom
rörelsedeklarationerna i detta fall inte motsvarar full arbetsbörda för två
assistenter, får denna utfyllas med mer svårbedömda deklarationer av annan
art. Vissa åtgärder erfordras för att skilja ut de deklarationer som skall
granskas av särskilda nämnder. I fråga om rörelseidkare och jordbrukare
med bokföringsmässig inkomstredovisning möter detta ingen större svå
righet och kan ske i samband med sorteringen; i fråga om övriga inkomst
tagare, som bör granskas inom den särskilda taxeringsnämnden — det blir
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
här fråga t. ex. om löntagare med mer komplicerade inkomstförhållanden
eller större jordbrukare med redovisning enligt kontantprincipen — måste
ett urval ske efter andra grunder än rent rutinmässiga. Detta urval bör, efter
de anvisningar som ankommer på taxeringsintendenten i länet att meddela,
verkställas av den lokala skattemyndigheten. Det bör vidare ankomma på
ordförandena i de lokala taxeringsnämnderna att till den lokala skattemyn
digheten anmäla sådana fall, i vilka enligt deras mening taxeringen bör
handläggas av särskild nämnd.
Sammanfattningsvis bör på den lokala skattemyndigheten i huvudsak
ankomma
att övervaka taxeringsassistenterna i ordnings- och därmed jämställda
hänseenden;
att svara för att sortering, längdföring ävensom — i de taxeringsdistrikt
där taxeringsassistent tillsatts — övrigt rutinarbete utföres av biträden som
tillhandahålles av den lokala skattemyndigheten; samt
att efter taxeringsintendentens anvisningar verkställa urvalet av de skatt
skyldiga, vilkas taxeringar skall handläggas av sådan särskild taxerings
nämnd inom vilken taxeringsassistent är verksam.
Det bör framhållas att enligt min mening de på häradsskrivarkontoren
stationerade taxeringsassistenterna bör vara länsstyrelsetjänstemän oaktat
de i vissa hänseenden sorterar under häradsskrivarna. Taxeringsassisten
terna inordnas alltså inte i häradsskrivarorganisationen. I stället blir det
fastmer så att häradsskrivarna, med bibehållande i övrigt av sina nuvarande
åligganden, får vissa uppgifter inom taxeringsväsendet. Då dessa uppgifter
i huvudsak faller inom ramen för länsstyrelsens allmänna åliggande att
tillse att taxeringsarbetet i länet bedrives på ett ändamålsenligt sätt och
ansvaret för detta länsstyrelsens åliggande under landshövdingen vilar på
taxeringsintendenten, följer härav att häradsskrivaren i förevarande hän
seenden närmast får att göra med taxeringsintendenten. Såväl taxerings
assistenterna som häradsskrivarna får alltså vid fullgörande av sina upp
gifter inom taxeringsväsendet beakta de allmänna direktiv för taxerings-
arbetets bedrivande som taxeringsintendenten lämnar. Vad angår taxerings-
assistenternas sysslande med taxeringsrevision o. dyl. mellan taxerings-
perioderna ligger det i sakens natur att de därvid har att följa taxeringsin
tendentens direktiv.
Jag vill tillägga, att om den nu förordade organisationen tillskapas, man
måste räkna med att denna inte kan tänkas på en gång bli fullt färdig utan
får antas komma att efter hand som erfarenhet vinnes bli föremål för änd
ringar och kompletteringar.
Vad angår taxeringsassistenterna i städer med egen uppbördsförvaltning
viH jag erinra om mitt uttalande tidigare att deras ställning i olika hän
seenden måste göras till föremål för ytterligare undersökningar innan ett
avgörande kan ske.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
175
Den mera begränsade och på en skärpt granskning av svårkontrollerade
skattskyldiga inriktade omorganisationen, som nu förordas, förutsätter nya
beräkningar av personalbehovet.
I de särskilda distrikten för taxering av inkomsttagare av nyss antytt slag
bör, som förut framhållits, i första hand taxering ske av rörelseidkare, fria
näringsutövare och jordbrukare med redovisning efter bokföringsmässiga
grunder. Härutöver bör på sådana nämnder ankomma taxering av han
delsresande och andra inkomsttagare med mer invecklade eller svårbedöm
da inkomstförhållanden ävensom jordbrukare med redovisning enligt kon-
tantprincipen om jordbrukens omfattning eller andra erfarenhetsmässigt
kända förhållanden därtill föranleder. Vanliga kontrollsynpunkter förut
sätter att med sådana inkomsttagare sammanlevande äkta makar också
taxeras av de särskilda nämnderna. Sammanfattningsvis kan det sägas att
de taxeringar, som nu på sina håll granskas inom s. k. speciella taxerings
nämnder eller av taxeringskonsulenter, i fortsättningen normalt skall hand
läggas av de här ifrågavarande nämnderna.
I princip skall inom varje fögderi eller stad med egen uppbördsförvalt-
ning inrättas minst en särskild nämnd av detta slag, vilket också innebär
minst en tjänst som taxeringsassistent. Då det gäller att avgöra, huruvida
ytterligare sådana distrikt och tjänster bör inrättas, torde man i första hand
få inrikta sig på att tillse att organisationen får sådan omfattning att rörelse-
idkarna och jordbrukarna med bokföringsmässig redovisning av inkomster
kan bli föremål för den avsedda kvalificerade granskningen. För ett normal
fögderi om cirka 30 000 invånare torde i allmänhet ett distrikt vara till
fyllest. I åtskilliga fall understiger emellertid invånarantalet i fögderierna
avsevärt 30 000. Detta torde regelmässigt medföra att inom det särskilda
distriktet kan handläggas större del av övriga här förut nämnda skattskyl
digas deklarationer, nämligen främst löntagares med invecklade inkomst-
förhållanden och jordbrukares med redovisning enligt kontantprincipen, än
som kan ske inom de något större fögderierna. Vissa av städerna med egen
uppbördsförvaltning är även av den storleksordningen att det kan antagas
att en taxeringsassistent kan medhinna granskning av inte bara deklaratio
nerna från de i första hand avsedda grupperna av skattskyldiga utan even
tuellt också ytterligare deklarationer. Det bör då inte möta något hinder att
under sådana omständigheter utjämna taxeringsassistentens arbetsbörda
med t. ex. skyldighet att granska deklarationer från sådana skattskyldiga,
vilkas förmögenheter överstiger ett visst högre belopp. Om man förut
sätter att en taxeringsassistent skall medhinna granskning av 1 200 rörelse
deklarationer, torde — beroende på fögderiets eller stadens struktur — den
gräns där ytterligare ett särskilt distrikt bör inrättas, i många fall uppnås
vid ett invånarantal av omkring 40 000. I fögderier eller städer omedelbart
över denna gräns, där sålunda två särskilda taxeringsdistrikt inrättats, bör
nämndernas och taxeringsassistenternas arbetsbörda utjämnas på sätt nyss
angivits för de minsta städerna och fögderierna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
I fråga om de största städerna bör inte enbart antalet rörelseidkare vara
avgörande för hur många särskilda taxeringsdistrikt med genomförd tjänste
mannataxering, som bör inrättas. Här bör jämväl antalet inkomsttagare av
tjänst med invecklade eller svårbedömda inkomstförhållanden kunna mera
direkt inverka.
Det behövliga antalet taxeringsassistenttjänster kan för närvarande inte
exakt anges. Inom finansdepartementet gjorda beräkningar ger vid handen
att omkring 240 skulle vara behövliga. Det är emellertid klart att hänsyn
kan behöva tas till olika lokala förhållanden, som inte framgår av det till
gängliga statistiska materialet. Då den här föreslagna organisationen inte
skall träda i funktion förrän taxeringsåret 1958 och det dessutom får an
tagas förgå en ganska avsevärd tid, innan den helt uppbyggts, är i och för
sig inte heller erforderligt att nu binda sig för ett exakt antal tjänster. För ett
ställningstagande till den ifrågasatta taxeringsreformen torde vara till
räckligt med en uppgift att antalet assistenter i allt fall inte kommer att
överstiga 300 och troligen stannar vid ca 240.
Vad de sakkunniga anfört om minskning av antalet taxeringsdistrikt
torde, då förslaget om en helt genomförd tjänstemannataxering inte upp
tagits, i huvudsak förlora aktualitet. Emellertid bör en given följd av de
nyinrättade nämnderna bli att på vissa håll antalet lokala nämnder kan
nedbringas. I vad mån detta lämpligen kan ske får ankomma på läns
styrelserna att undersöka.
Frågan om antalet biträdestjänster kommer vid den föror
dade begränsade omorganisationen i annat läge än enligt de sakkunnigas
förslag. Enligt detta skulle taxeringsassistenterna i största möjliga utsträck
ning befrias från rutinuppgifter. På biträdena skulle i huvudsak ankomma
sortering, förberedande granskning — innefattande bl. a. kontrollsumme
ring, avprickning av olika uppgifter och annan rutinkontroll — längdföring
och allt rent expeditionelit arbete.
Det är angeläget att taxeringsassistenterna i största möjliga utsträckning
får syssla med kvalificerade uppgifter. Dessa tjänstemän bör därför till
handahållas biträdeshjälp i den utsträckning de sakkunniga föreslagit.
I fråga om de taxeringsnämnder, i vilka granskningsarbetet i sin helhet
fortfarande avses skola utföras av ordförande och kronoombud, synes
någon större svårighet att tillhandahålla biträdeshjälp med sortering och
längdföring inte föreligga om — som här föreslås — de lokala skattemyn
digheterna uttryckligen tillägges vissa uppgifter inom taxeringsvänsendet.
Annorlunda förhåller det sig emellertid med övriga uppgifter, som enligt
de sakkunniga skulle ankomma på biträden. De sakkunnigas förslag förut
sätter i fråga om dessa uppgifter en kontinuerlig handledning från taxe-
ringsassistentens sida eller i allt fall att denne samtidigt som biträdet
kan ha tillgång till deklarationsmaterialet. Om, som inte sällan händer,
taxeringsnämndsordföranden är bosatt på annan ort än häradsskrivarens
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
177
stationeringsort, är det i regel knappast praktiskt möjligt att utan risk
för försening av taxeringsarbetet bereda denne hjälp i form av förberedan
de granskning eller expeditionellt arbete. Under sådana omständigheter
har jag inte funnit mig böra föreslå att biträdeshjälp i här ifrågavarande
taxeringsnämnder regelmässigt lämnas för annat än sortering eller längd-
föring. Emellertid kan t. ex. inom städer med egen uppbördsförvaltning
eller där ordföranden är bosatt å häradsskrivarens stationeringsort eller
eljest i undantagsfall möjlighet föreligga att på ett smidigt sätt tillhanda
hålla biträdeshjälp i full utsträckning eller i varje fall beträffande flera
uppgifter än sortering och längdföring. Jag vill därför föreslå att det skall
ankomma på länsstyrelsen att förordna härom. Det synes mig klart att om
så sker, hänsyn härtill skall tas vid bestämmandet av arvoden. I fråga om
de särskilda taxeringsnämnder för taxering av juridiska personer, där ord
föranden är länsstyrelsetjänsteman eller bosatt i residensstaden, torde
biträdeshjälpen böra lämnas av vid länsstyrelsen anställda biträden.
Sorteringsarbetet torde som de sakkunniga föreslagit i ganska stor ut
sträckning böra ombesörjas av tillfällig personal. Detsamma gäller i viss
utsträckning längdföringen. Då på grund av vad förut anförts det inte kan
avgöras i vad mån biträdeshjälp i vidare mån än vad avser sortering och
längdföring kan komma att tillhandahållas i de distrikt, som inte omorga
niseras, torde behovet av nya biträdestjänster tills vidare kunna beräknas
till ca 240 eller samma antal som assistenttjänsterna för närvarande kan
antagas komma att uppgå till.
I övrigt synes man åtminstone till en början få lita till tillfälligt anställda.
Även i fråga om biträdesorganisationen gäller att erfarenheterna under
utbyggnadstiden bör få bli avgörande för ett fixerande av det slutliga beho
vet av tjänster.
Av biträdestjänsterna faller på städer med egen uppbördsförvaltning
ett visst antal. Då man får förutsätta att biträdet under senare halvåret
skall vara taxeringsassistenten behjälplig med upprättande av bokgransk-
ningspromemorior och liknande torde hela kostnaden även för den ökade
biträdespersonalen i städerna böra falla på statsverket.
I frågan om kompetenskraven för taxeringsassistenterna vill
jag här inskränka mig till att framhålla följande. Från både efektivi-
tets- och rättssäkerhetssynpunkter måste det kravet upprätthållas att assi
stenttjänsterna kan rekryteras med personer, som har erforderliga kun
skaper och förutsättningar i övrigt för de arbetsuppgifter varom blir fråga.
Vilka formella kompetenskrav som kan finnas lämpligt att uppställa torde
få prövas senare. I viss utsträckning synes för assistcntljänsterna lämpade
personer redan från början vara att tillgå. Å andra sidan får anses uppen
bart att samtliga nu ifrågavarande tjänster inte omedelbart kan besättas
12 — Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 150
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
178
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
med kompetenta innehavare. För att bästa möjliga personval skall kunna
ske bör länsstyrelserna beredas tillräcklig tid för organisationens slutliga ut
byggnad. Med hänsyn även till de skiftande lokala förutsättningarna synes
inte böra ifrågakomma att uttryckligen ange, när denna utbyggnad skall
vara slutförd. Självfallet får länstyrelserna inte onödigtvis dröja härmed,
vilket i sin tur torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bevaka.
Det må tilläggas att frågan om befordringsmöjligheterna för taxerings-
assistenterna, vilken fråga tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga remiss
yttranden, äger ett nära samband med assistenternas lönegradsplacering.
Även detta spörsmål torde därför få närmare behandlas i ett senare sam
manhang.
Som jag förut framhållit torde det av olika skäl inte böra komma i fråga
att förlänga tiden för taxeringsarbetet i den utsträckning
de sakkunniga föreslagit; detta deras förslag är nämligen att se mot bak
grunden av vad de förordat om tjänstemannataxeringens mera fullstän
diga genomförande. Jag föreslår emellertid att tidpunkten, då taxerings
arbetet skall vara avslutat, bestämmes till den 30 juni. Underrättelser om
avvikelser från självdeklaration torde därvid böra tillställas de skattskyl
diga senast den 15 juli.
Tiden för debiteringsarbetet kommer genom den förlängning, som här
föreslås, att minskas med något mer än en månad. Genom att längdfö-
ringsarbetet genomgående överföres på den lokala skattemyndigheten kan
å andra sidan förutsättas att ett successivt verkställande av detta arbete
kommer att ske och att följaktligen de nackdelar, som genom taxeringspe-
riodens förlängning kan uppstå, i viss mån neutraliseras genom att åtgär
der inom debiteringsrutinen kan vidtagas redan under taxeringsperioden.
Underrättelserna om taxeringsutfallet till kommuner m. fl. torde kunna
lämnas i samma ordning som för närvarande med mindre justeringar i
fråga om de tider, då avskrifter av längder, sammandrag m. m. skall
översändas.
Vad de sakkunniga anfört om överlämnande till mellankommunala
prövningsnämnden av deklarationer m. in. torde, oavsett att den av dem
föreslagna förlängningen av taxeringsperioden inte genomföres, likväl
kunna tillstyrkas. Hithörande deklarationer synes nästan uteslutande kom
ma att behandlas i de särskilda taxeringsnämnderna, i vilka om man bort
ser från nämnderna för taxering av juridiska personer tjänstemannataxe
ringen genomförts. Då på detta sätt materialet kan komma mellankommu-
nala prövningsnämnden tidigare tillhanda och då taxeringssektionerna här
igenom befrias från bestyret synes förslaget böra genomföras.
För de sakkunnigas förslag om en viss ändring av omröst-
ningsreglerna i taxeringsförordningen därhän att ordföranden skul
le få utslagsröst talar främst praktiska hänsyn. Då emellertid vissa erin
179
ringar av principiell art framställts mot förslaget och angelägenheten av en
reform är ganska ringa, förordar jag att nuvarande bestämmelser bibehålies.
Till vad länsstyrelsen i Västernorrlands län och besvärssakkunniga an
fört rörande an in aningar synes följande böra framhållas. Det är
riktigt att gällande taxeringsförordning i allt fall inte formellt ger den,
som har att verkställa deklarationsgranskning, rätt att framställa förfråg
ningar annat än i form av anmaningar. Beträffande sådana gäller bl. a.
enligt 55 § 2 mom. taxeringsförordningen att de skall tillställas den skatt
skyldige genom rekommenderat brev eller eventuellt delgivas genom polis
myndighet. Ett starkt behov av en mera formlös utredningsmöjlighet har
emellertid efter hand framträtt. Det torde numera också vara så att an-
maning att avgiva självdeklaration väl i regel sker genom rekommenderat
brev, medan däremot förfrågningar i allmänhet tillställes de skattskyldiga
i vanliga lösbrev. Inte sällan inhämtas också upplysningar från den skatt
skyldige genom telefonsamtal eller vid personliga sammanträffanden. Mot
en sådan utveckling synes ingenting vara att invända. Med hänsyn härtill
bör en jämkning vidtagas i den föreslagna författningstexten.
Som de sakkunniga framhållit är sorteringen ett mycket om
fattande arbetsmoment. Jag har tidigare också uttalat mig för att detta
arbete skall utföras av de lokala skattemyndigheterna. Sorteringen torde
redan från och med taxeringsåret 1958 böra övertagas av de lokala skatte
myndigheterna i samtliga taxeringsdistrikt, varvid som förut påpekats i
allmänhet torde få anlitas tillfällig personal. Då det kan möta svårig
heter att verkställa sorteringen i sin helhet på häradsskrivarkontoren,
torde länsstyrelserna böra lämnas en viss frihet att organisera arbetet.
Hinder bör således inte möta att, där överenskommelse därom kan träffas,
sorteringen mot vederbörlig gottgörelse anförtros kommunala myndig
heter etc.
Längdföringen, som från och med taxeringsåret 1958 bör åvila den lokala
skattemyndigheten, erbjuder, då särskilda taxeringsdistrikt inrättas, vissa
svårigheter. Genom att all längdföring, utom såvitt angår bolagsnämnderna,
centraliseras till den lokala skattemyndigheten torde likväl kunna und
vikas att speciella taxeringslängder upprättas för dessa distrikt. I sam
band med att de deklarationer utskiljes, som skall handläggas av sär
skild nämnd, kan i taxeringslängdens stomme genom stämpel utmärkas att
så skett. Av taxeringslängden, som alltså är gemensam för den särskilda
och den vanliga lokala nämnden, framgår då av vilken nämnd taxeringar
na handlagts. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erfor
derliga bestämmelser härom.
Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om underskrift av tax e-
ringslängder finner jag mig i princip böra tillstyrka. För att markera
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
180
taxeringsnämndens ansvar för taxeringen torde emellertid längden böra
undertecknas av ordföranden och de ledamöter, som utsetts att justera
protokollet. I de distrikt där tjänstemannataxering införts torde längden
härjämte böra kontrasigneras av taxeringsassistenten.
Vad angår den av vissa remissinstanser upptagna frågan om rätt för
taxeringsnämnden till s. k. självrättelse hänvisar jag till vad jag
senare kommer att anföra i avsnittet om besvärsreglerna. Där upptas även
till behandling de sakkunnigas förslag att besvärsrättens för
lust vid deklarations försummelse utbytes mot andra sank
tioner. — I specialmotiveringen behandlas spörsmålet om var själv
deklarationerna må avlämnas.
Vid den begränsade förlängning av taxeringsperioden som nu föreslås
och då tjänstemannataxering endast kommer att införas i ett mindre antal
taxeringsdistrikt än vad de sakkunniga räknat med bortfaller de huvudsak
liga skälen för att förvara deklarationsmaterialet hos de
lokala skattemyndigheterna. Då det emellertid av olika anledningar kan
finnas önskvärt att hos de lokala skattemyndigheterna förvara t. ex. det lö
pande årets wch nästföregående års deklarationer föreslås att länsstyrelser
na erhåller befogenhet att förordna härom. Där sådant förordnande med
delas torde jämväl de lokala skattemyndigheterna åläggas att omhänderha
komplettering av besvär till prövningsnämnden med deklarationer och taxe-
ringslängdsutdrag.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande fördelningen av arbets
uppgifter mellan biträde och taxeringsassistent m. m. finner jag mig kunna
tillstyrka med de avvikelser som följer av vad förut uttalats rörande ord
förandens granskningsskyldighet in. m. I taxeringsdistrikt där assistent ej
anställts kommer arbetet att i huvudsak bedrivas som hittills.
Som tidigare framhållits skall taxeringsassistenterna under tiden mellan
taxeringsperioderna sysselsättas med taxeringsrevision och annat liknande
arbete, i första hand inom den stad eller det fögderi där de är anställda.
På detta sätt kommer de att utgöra en avsevärd förstärkning av revisions-
personalen på taxeringssektionen. Deras utbildning får anses vara till
räcklig för att genomföra taxeringsrevision hos de flesta enskilda närings
idkare. De större eller mer invecklade granskningarna bör å andra sidan
förbehållas den högre kvalificerade personalen vid revisionsdetaljen, even
tuellt med biträde av taxeringsassistenten. Genom att taxeringsassistenterna
i denna sin verksamhet får tillfälle att koncentrera sig på beståndet av
rörelseidkare inom det fögderi eller den stad, där de är placerade, bör det
ställa sig lättare att systematisera denna verksamhet så att varje bokfö-
ringspliktig näringsidkare med vissa års mellanrum blir föremål för
granskning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
181
IV. Taxeringssektionema inom landskontoren
T axer ingssakkunniga
De sakkunniga har lämnat ingående redogörelser för den nuvarande orga
nisationen (s. 114), arbetsuppgifterna för taxeringssektionens personal (s.
114—119) och taxeringsintendentens ställning (s. 119—123) i förhållande
till landskamrerare och länsstyrelse. Till dessa redogörelser torde här få
hänvisas.
Till särskild behandling har de sakkunniga upptagit frågan om
taxeringssektionema bör ombildas till fristående
taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna eller om de i princip
bör behållas i sin nuvarande form som sektioner inom landskontoret. De
sakkunniga har ansett det ligga utanför sitt uppdrag att framlägga förslag
om att utbryta taxerings- och uppbördssektionerna samt häradsskrivar-
organisationen ur länsförvaltningen och låta dem bilda särskilda skatteverk.
De sakkunniga har inte heller ansett sig böra närmare ingå på möjlig
heten att från länsstyrelsens taxeringssektion skilja taxeringsintendenten
och viss honom underställd personal.
När 1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att en särskild taxe-
ringsavdelning skulle inrättas inom länsstyrelsen, fristående från landskon
toret, hade detta motiverats med att det skulle möjliggöra en rationell orga
nisation av taxeringsarbetet i första instans och av taxeringskontrollen.
Vidare hade som grund för förslaget åberopats skillnaden i arbetsuppgifter
mellan taxeringssektionen och landskontoret i övrigt ävensom de med den
nuvarande organisationen oundvikliga olägenheterna. Omorganisation hade
också ansetts påkallad med hänsyn till samordningen med det centrala organ
för taxeringsväsendet som de sakkunniga hade föreslagit skola inrättas.
Taxeringssakkunniga framhåller att den av dem föreslagna organisatio
nen av första instans i och för sig inte fordrar att taxeringssektionen ut-
brytes utan tvärtom — för samordnandet av taxeringsorganisationens arbete
med de lokala skattemyndigheternas — förutsätter tillhörighet till samma
verk.
Uttalandet att en självständig taxeringsavdelning skulle vara en förut
sättning för en rationellt anordnad taxeringskontroll synes enligt taxerings
sakkunniga sammanhänga med skattelagssakkunnigas åsikt att landskam-
rerarens chefskap över taxeringsintendenten medfört att arbetet med be
svären i prövningsnämnden fått gå i första rummet, varigenom bl. a. efter-
granskning och taxeringskontroll blivit eftersatta. Härtill anför taxerings
sakkunniga.
Arbetsbördan på taxeringssektionen hänför sig huvudsakligen till de skatt
skyldigas besvär och till taxeringsintendentsyrkanden om ändring i taxe
ringar. Båda slagen av ärenden måste av prövningsnämnden avgöras före
182
utgången av juni månad året efter taxeringsåret och det åligger taxerings-
intendenten att sörja för utredningen. Över antalet besvär av skattskyldiga
kan taxeringsintendenten självfallet inte råda; däremot kan den av dessa
besvär föranledda arbetsbördan påverka möjligheterna till eftergranskning
och annan taxeringskontroll. Den närmast till hands liggande förklaringen
till att revisionspersonal utnyttjats till andra uppgifter än bokgranskning
synes därför vara den, att antalet besvär stigit så att eftergranskning och
taxeringskontroll måst med hänsyn till personalresurserna eftersättas.
Vad skattelagssakkunniga anfört i fråga om eftergranskning och taxe
ringskontroll synes enligt taxeringssakkunnigas uppfattning därför närmast
vara att föra tillbaka på brister, som bör botas genom förstärkning av arbets
krafterna å taxeringssektionerna.
Skillnaden i arbetsuppgifter mellan taxeringssektionen och landskontoret
i övrigt syntes i och för sig knappast motivera ett utbrytande av taxerings
sektionen. I så fall skulle även andra av länsstyrelsens sektioner av liknande
skäl böra bilda särskilda avdelningar.
De sakkunniga finner vidare att samordningen med ett centralt taxerings-
organ inte behöver förutsätta en fristående taxeringsavdelning och detta i
vart fall inte då — som nu föreslås — det centrala organet inte skall er
hålla någon direktivrätt gentemot taxeringsmyndigheterna.
Skattelagssakkunnigas uttalanden om de övriga olägenheter som är ound
vikliga med den nuvarande organisationen får enligt taxeringssakkunniga
föras tillbaka på landskamrerarens förmansställning i vissa hänseenden till
taxeringsintendenten. Hit hörde vad som anförts rörande landskamrerarens
inflytande på anslagsfrågor och hans rätt att disponera över personal å taxe
ringssektionen ävensom spörsmålet om den inverkan på taxeringsintenden-
tens självständighet som landskamrerarens inflytande på hans befordran
ansetts kunna innebära.
De sakkunniga anför härutinnan.
I fråga om dispositionen av personalen torde böra anmärkas, att det endast
mycket sällan torde ha förekommit att personal å taxeringssektion dispo
nerats för andra uppgifter än sådana som avsett taxering eller beskattning.
Det bör observeras att — såsom ovan visats — landskamreraren inte ensam
kan företaga sådana åtgärder med personalen; detta fordrar beslut av
länsstyrelsen. Härvidlag bortses från att landskanslister på taxeringssektio
nerna förordnats som vikarier på häradsskrivartjänst. Detta är emellertid
en företeelse som — om man till denna sektion önskar rekrytera eller där
behålla dugliga landskanslister — sannolikt skulle komma att kvarstå även
om taxeringssektionerna utbröts. Däremot torde det i stor utsträckning
förekomma att landskamreraren tillfälligt eller mera stadigvarande uppdra
git åt personal på andra sektioner att fullgöra uppgifter vid taxeringssek
tionen.
Vad av skattelagssakkunniga anförts om landskamrerarens möjligheter
att påverka taxeringsintendentens befordran och den inverkan detta kunde
ha på den senares självständighet, synes taxeringssakkunniga överdrivet
och icke böra tillmätas större hetvdelse i detta sammanhang.
V
O
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
183
För att bibehålla den nuvarande organisationen talar enligt taxerings-
sakkunniga till eu början, att den visat sig funktionsduglig och vunnit en
viss hävd. De sakkunniga anför vidare.
När det gäller att bedöma värdet av organisationen bör man främst se till
under vilka villkor den fått fungera. Det bör då beaktas att tiden från dess
tillkomst år 1943 utmärkts av en utomordentlig livaktighet på beskattnings-
väsendets område. Nya uppgifter, tillfälliga och mera bestående, har snart
sagt varje år tillkommit. Hit hör t. ex. arbetet med kngskonjunkturskatt,
konjunkturskatt, investeringsskatt, investeringsavgifter och fondskatt. Vi
dare kan erinras om de talrika ändringarna i den permanenta skattelagstitt-
Samtidigt som arbetet komplicerats och ändrats genom ny lagstiftning har
av andra orsaker arbetsbördan visat en stark ansvällning. I detta hänseende
torde det vara tillräckligt att hänvisa till att antalet allmänna självdeklara
tioner år 1940 uppgick till 2 831 489, medan det år 1953 utgjorde 4 148 130,
vilket innebär en ökning med 1 316 641. År 1955 utgjorde antalet 4 250 018,
vilket jämfört med 1940 utgör en ökning med 1 418 529.
^
Den organisation, som tillkom genom 1943 ars reform, måste under sa-
dana omständigheter sägas ha utsatts för en stark påfrestning. Att vissa
brister därvid uppenbarats är otvivelaktigt; dessa torde emellertid i huvud
sak vara att hänföra till att organisationen i förhållande till arbetsuppgif
terna är för knappt tilltagen samt att — i någon utsträckning — brister
förekommer i den principiella uppbyggnaden av organisationen.
Andra skäl att bibehålla den nuvarande organisationen ligger enligt de
sakkunniga i de uppenbara fördelar som följer med möjligheterna att
kunna tillfälligt förstärka personalen på en sektion med personal ur en
annan. De sakkunniga påpekar vidare, att sambandet mellan taxering och
uppbörd är sådant att en utbrytning av enbart taxeringssektionen skulle bil
till nackdel för de båda verksamhetsgrenarna.
De sakkunniga gör härefter vissa uttalanden i utbildningsfrågan.
Inom taxeringsväsendet finns behov av såväl jurister — i huvudsak för
bedömande av vissa rättsliga frågor — som tjänstemän med examen vid
handelshögskola — i huvudsak för gransknings- och utredningsarbete. De
sistnämnda anställes vid taxeringssektionerna och tillbringar regelmässigt
sin tjänstetid där. Då de i allmänhet utnyttjas för bokföringsgranskningar
och utredningar av taxeringar avseende rörelseidkare, blir resultatet ime
sällan att deras erfarenhet blir begränsad till vissa sidor av taxeringsarbetef.
Som länsstyrelsen i Stockholms län framhållit kommer de i stor utsträck
ning att sakna allmän administrativ erfarenhet. För att råda hot på deda
vore det önskvärt att de någon tid finge tjänstgöra vid de Övriga sektionerna,
något som knappast vore möjligt om taxeringssektionen utbröts ur lands
kontoret.
Allvarligare än detta utbildningsproblem finner de sakkunniga emeller
tid juristernas vara. Eu jurist börjar efter tingstjänstgöring nästan undan
tagslöst som aspirant å tjänst som länsnotarie vid kameral- eller uppbörds-
sektionen för att efter några år övergå till taxeringssektionen som taxerings
inspektör. Han passerar härefter en befordringsgång på tjänster å kameral
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
sektionen, uppbördssektionen och taxeringssektionen för att så småningom,
om han därtill visar sig lämpad, bli taxeringsintendent och landskamrerare.
Under tider, då han inte är anställd å taxeringssektionen, har han genom
taxeringsuppdrag eller genom tillfälliga förordnanden å denna sektion möj-
lighet att i viss utsträckning hålla sig å jour med utvecklingen i fråga om
taxering. Som en utbildning för de högsta posterna inom landskontoret,
taxeringsintendent och landskamrerare, torde denna »saxande» beford-
ringsgång — ursprungligen rekommenderad av beskattningsorganisations-
sakkunniga vara ytterst värdefull, dels därför att den tillåter vederbörande
vinna erfarenhet inom hela det ämnesområde, som landskontorets arbets-
uPP§Hler omfattar — något som med hänsyn till bl. a. det intima sam
bandet mellan folkbokföring, taxering och uppbörd torde vara i hög grad
önskvärt — dels därför att den allmänt administrativa skolning, som här
igenom erhalles, på ett värdefullt sätt kompletterar de erfarenheter, som
vinnes vid tjänstgöringen på taxeringssektionen.
Före omorganisationen år 1943 hade de yngre juristerna automatiskt er
hållit utbildning på alla landskontorets arbetsområden, eftersom någon
egentlig uppdelning av dessa ännu ej genomförts. Hittills utnämnda lands
kamrerare har därför undantagslöst erhållit sin grundläggande utbildning
inom det gamla odelade landskontoret. Genom tillkomsten av taxerings-
avdelningen 1944 och uppbördsavdelningen 1946 har emellertid genomförts
den uppdelning av landskontoret som sedan genom sektionssystemets in
förande 1953 blivit konfirmerad. Under senare delen av 1940-talet och under
1950-talet har svårigheterna att bereda de yngre juristerna en utbildning,
som kunde tjäna som underlag för en befordran till landskamrerare, visser
ligen varit större än tidigare på grund av landskontorets uppdelning, men
likväl kunnat övervinnas genom den s. k. saxningen.
De sakkunniga finner, att om man utbryter taxeringssektionen ur lands
kontoret torde denna befordringsgång ännu mer försvåras, t. o. m. omöj-
liggöras. I detta hänseende hänvisas till att något utbyte av tjänstemän
mellan landskansli och landskontor icke förekommer, ehuru ett sådant åt
minstone i vissa avseenden skulle vara till förmån för båda avdelningarna.
Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar de sakkunniga att
taxeringssektionens nuvarande organisation bibehålies.
I avseende å åtgärder i syfte att förstärka taxering s-
intendentens ställning anföres i betänkandet bl. a. följande.
Taxeringssakkunniga erinrar, att den till taxeringsintendenten koncentre
rade arbetsbelastningen berörts av både 1950 års skattelagssakkunniga och
i de däröver avgivna remissyttrandena. Därvid framkom bl. a. följande.
I skatteförfattningarna uppdelas de arbetsuppgifter som taxeringen i andra
instans för med sig mellan länsstyrelsen, landskamreraren samt taxerings
intendenten. På taxeringsintendenten faller såväl svåra och arbetskrävande
uPPgifter, främst att bevaka det allmännas rätt i skattemål, som en mängd
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
185
detalj uppgifter. Åtskilligt av vad som åligger honom kan han fördela på
underlydande personal men måste likväl själv taga ställning till varje
ärende om man undantar sådana som överlåtits på biträdande taxerings-
intendent för självständig handläggning.
1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att av de nuvarande arbets
uppgifterna skulle endast de som sammanhängde med chefskapet för taxe-
ringsavdelningen förbehållas taxeringsintendenten, som huvudsakligen
skulle ha att ägna sig åt att samordna och leda arbetet på taxeringsavdel-
ningen.
Samma behov att helt frigöra taxeringsintendenten för chefsuppgiften
torde -— enligt taxeringssakkunniga — inte föreligga, om taxeringssektio-
nen kvarstår inom landskontoret. Han borde alltjämt fungera som högste
bevakare av det allmännas intresse i skattemål inom länet. Delegation borde
emellertid få förekomma i betydligt större omfattning än hittills varit
möjligt.
Om — som föreslagits — ett särskilt prövningsnämndskansli, knutet till
landskontorets kameralsektion, inrättas och taxeringssektionen därigenom
befrias från en icke oväsentlig arbetsbörda anser de sakkunniga möjligt att
utnyttja andra tjänstemän -— främst taxeringsinspektörer —- för uppgifter,
formellt åvilande taxeringsintendenten och då framför allt såsom allmänt
ombud i taxeringsmål. För dessa uppgifter borde utom biträdande taxe-
ringsintendenter främst taxeringsinspektörer med juridisk utbildning ut
nyttjas. Då det var av vikt att revisionspersonalen ostört fick ägna sig åt re
visionsuppgifter, låg det i linje härmed att skatteprocesserna -—• även i de
fall då utredning verkställts av revisionspersonal —- fördes av den juridiskt
skolade personalen.
På taxeringsintendenten själv skulle huvudsakligen falla dels de viktigare
skattemålen, däri inbegripna sådana som han funnit anledning övertaga från
underordnade allmänna ombud, dels de länsstyrelseärenden, som genom ar
betsordning uppdragits åt honom, dels ledningen och övervakningen av ar
betet i första instans och på taxeringssektionen.
Enligt gällande bestämmelser åligger det taxeringsintendenterna att när
mast under landshövdingen vaka över att taxeringsarbetet ordnas och be-
drives på ändamålsenligt sätt. Frågan om att befria landshövdingen från
det formella ansvaret för detta arbete hade diskuterats vid utfärdandet av
den nya länsstyrelseinstruktionen år 1953 men ej föranlett någon ändring.
De sakkunniga framför ej heller något förslag i sådan riktning.
I avseende å personaldispositionen å taxeringssektionen anföres.
Det är viktigt att personalen på taxeringssektionen hålles intakt för de
arbetsuppgifter, vartill den är avsedd. Det bör icke råda någon tvekan om
att det är taxeringsintendenten, som i princip skall disponera personalen
på sektionen. Föreskriften i 14 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen betager
också landskamreraren möjligheten att genom tillfälliga ändringar av ar
betsordningen disponera över personalen. Emellertid har landskamreraren
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
186
Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956
— som ovan framhållits — dels som föredragande i sådana länsstyrelse
ärenden, som avser taxerings- och beskattningsfrågor, dels för fullföljande
av arbetsuppgifter, som direkt ålagts honom enligt skatte- och taxeringsför-
fattningarna, rätt att anlita tjänstemän vid taxeringssektionen. I och med
att särskilt kansli för prövningsnämndsärenden inrättas vid kaineralsektio-
nen torde vissa av de landskamreraren direkt åvilande uppgifterna kunna
beredas av befattningshavare vid dessa. I andra fall åter — exempelvis vid
allmän fastighetstaxering — torde medverkan av personal vid taxeringssek
tionen fortfarande vara nödvändig. Klart torde det däremot vara att lands
kamreraren icke för andra på honom ankommande uppgifter skall äga
anlita personal på taxeringssektionen. För att så skall få ske erfordras
beslut av länsstyrelsen.
De sakkunniga finner inte skäl att förorda att landskamreraren fråntages
all dispositionsrätt över personalen på taxeringssektionen. Ett sådant förbud
skulle vara svårt att upprätthålla och vålla en i och för sig onödig omgång
i sådana fall, där samarbetet hittills gått smidigt. Det föreslås emellertid att
taxeringsintendenten skall befrias från den omedelbara skyldigheten att bi
träda landskamreraren i dennes uppgifter enligt skatte- och taxeringsför-
fattningarna. En sådan skyldighet skulle endast kunna åläggas honom av
länsstyrelsen.
De sakkunniga anför vidare.
Föreskrifterna i 28 § länsstyrelseinstruktionen om skyldighet för befatt
ningshavare att handlägga ärenden inom annan sektion av avdelningen eller
att tillfälligtvis utföra göromål på den andra avdelningen torde jämväl
kunna vara av en viss betydelse för taxeringsintendentens ställning. Endast
i enstaka undantagsfall torde föreligga något behov av att på detta sätt
utnyttja taxeringsintendenten på annan sektion eller på den andra avdel
ningen. Denne torde därför utan nackdel kunna undantagas, varigenom
vinnes att taxeringsintendenten inte utan beslut av Kungl. Maj :t kan be
lastas med andra göromål än sådana som handlägges å taxeringssektionen.
Däremot har de sakkunniga inte funnit anledning att föreslå att anslags
poster till icke-ordinarie personal skall särskilt beräknas och utgå för taxe
ringssektionen och särskilt för landskontoret i övrigt. 1950 års skattelags-
sakkunniga hade för sin del funnit det önskvärt. En sådan ordning hade,
framhåller taxeringssakkunniga, tidigare tillämpats men vissa invändningar
kunde riktas mot en återgång och frågan syntes dessutom vara av relativt
underordnad betydelse.
De sakkunniga föreslår vidare ändring i länsstyrelseinstruktionen av inne
börd att därest landskamrerare och taxeringsintendent vid handläggning av
ärende, som föredrages för den förstnämnde (avdelningschefsärende), stan
nar i olika meningar, ärendet skall underställas landshövdingen för av
görande.
I fråga om det inflytande på taxeringsintendentens självständighet, som
landskamrerarens möjlighet att påverka intendentens befordran kunde inne
bära, anför taxeringssakkunniga följande.
187
Dessa farhågor har synts oss överdrivna. Med hänsyn till det avseende,
som bl. a. de på området verksamma personalföreningarna fäst vid förhål
landet, har vi emellertid övervägt en åtgärd av innebörd att i befordrings-
ärenden införa visst inflytande från annat håll.
Inrättas det centrala organ som nedan föreslås — riksskattestyrelsen —
torde ganska snart inom denna styrelse samlas avsevärda erfarenheter
rörande ifrågavarande befattningshavares skicklighet och lämplighet för be
fordran till landskamrerare. Det synes önskvärt att utnyttja denna erfaren
het och vi vill därför föreslå att riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig
vid tillsättning av landskamreraretjänster. Någon ändring av länsstyrelse
instruktionen synes inte erforderlig. Däremot torde böra övervägas att i
instruktionen för riksskattestyrelsen ange att styrelsen har att på anfordran
inkomma med yttrande i dessa befordringsärenden. Det må tilläggas att
sådant yttrande enligt vår mening bör ankomma på styrelsen utan med
verkan av den dit anknutna nämnden.
De sakkunniga anför vidare att taxeringsintendentens huvudsakliga ar
betsuppgifter är sådana som sammanhänger med hans skyldighet att före
träda det allmänna i skattemål. Han intar i dessa ärenden en ställning som
principiellt är oberoende av landskamreraren och länsstyrelsen. Det synes
därför enligt de sakkunnigas mening också riktigt att taxeringsintendenten
själv skall ha att bestämma om fördelningen av dessa arbetsuppgifter. Detta
blir så mycket angelägnare som flera allmänna ombud —- enligt de sakkun
nigas förslag taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent och taxe
ringsinspektörer — skall kunna fungera vid varje prövningsnämnd. Det
kunde då tänkas inträffa att omfördelning av arbetsuppgifter inte alltför
sällan kunde behöva göras eller att en generellt bestämd arbetsfördelning i
enstaka fall behövde frångås, t. ex. därför att visst mål, som skulle omhän-
derhafts av taxeringsinspektör, visat sig vara av sådan art att det borde
övertagas av biträdande taxeringsintendent.
Vad nu sagts innebär icke att taxeringsintendenten ensam skulle handha
all arbetsfördelning inom taxeringssektionen. I fråga om de ärenden, som
enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar länsstyrelsen, skulle själv
fallet föredragningsskyldigheten liksom hittills fördelas och fastställas ge
nom arbetsordning.
Den fördelning av uppgifter som allmänt ombud vilken taxeringsintenden-
len avses skola verkställa torde, framhåller de sakkunniga, med hänsyn till
framför allt ansvarsfrågan böra ges en generell och otvetydig form, varvid
uppdelningen kan ske efter målens art, efter geografisk eller annan grund.
Vad sålunda föreslås medför ändring i 18 § länsstyrelseinstruktionen. Det
förutsattes att som legitimation i överinstanserna skall vara tillräckligt att
vederbörande kan åberopa av taxeringsintendenten utfärdat förordnande.
Enligt de sakkunniga medför av dem framlagda förslag inte sådan för-
ändring av taxeringsintendentens ställning att revidering av den 1953 prö
vade löneställningen behöver ske.
De sakkunniga anför vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
188
Inte heller titelfrågan skulle för taxeringsintendenternas del under sådana
omständigheter ha någon aktualitet. Emellertid har från olika håll fram
förts önskemål att titeln biträdande taxeringsintendent om möjligt borde
ändras. Efter övervägande av olika alternativ får vi föreslå att titeln taxe
ringsintendent i länen utbytes mot förste taxeringsintendent och titeln bi
trädande taxeringsintendent mot taxeringsintendent. I Stockholm, där tjäns
ter som biträdande taxeringsintendenter icke finnes och förste taxerings
intendent utgör en till lönegraden högre tjänst än taxeringsintendentstjäns-
terna i länen, skulle den nuvarande titulaturen bibehållas. Att titlarna kom
mer att beteckna tjänster i olika lönegrader i Stockholm och i länen synes
vara av mindre betydelse. Sakligt sett nås genom den föreslagna ändringen
överensstämmelse mellan titulaturen i Stockholm och i länen.
I fråga om övriga tjänstemän och deras arbetsuppgifter uttalar de sak
kunniga till en början att på de biträdande taxeringsintendenterna kommer
att falla huvudparten av arbetsbördan i fråga om viktigare skattemål. Åt
biträdande taxeringsintendent borde liksom nu kunna uppdragas alla de
uPP»ifter, som i skatte- och taxeringsförfattningarna ålåg taxeringsinten
dent. Den enda inskränkningen härutinnan, som borde gälla, är att han
icke skulle ha befogenhet att förordna om taxeringsrevision.
Taxeringsinspektörerna — häri inbegripet förste taxeringsinspektörer —-
hade hittills i huvudsak utnyttjats till att verkställa utredningar i andra
mål än sådana där utredningen gått ut på bokföringsgranskning, att avfatta
taxeringsintendentsyttranden i besvärsmål och att uppsätta yrkanden. För
dessa tjänstemän skulle tillkomma två nya arbetsuppgifter, nämligen dels
uppgifter i samband med ledningen och övervakningen av taxeringsorgani-
sationen i första instans, dels uppgiften att i tjänsten företräda det allmänna
i skattemål i enlighet med vad taxeringsintendenten härom bestämde.
Den senare uppgiften innebär att taxeringsinspektörerna själva i viss ut
sträckning kommer att få ta ansvaret för vad de tidigare utfört åt taxe
ringsintendenten. De sakkunniga finner självfallet att taxeringsintendenten
vid fördelningen av hithörande uppgifter har att ta hänsyn till vederbörandes
kvalifikationer och förmåga. I regel borde sålunda en förste taxeringsin
spektör i Ca 29 erhålla högre kvalificerade uppgifter än en i Ca 27 etc. Det
förutsättes som normalt att den taxeringsinspektör, som handhaft målet i
prövningsnämnden, skall ha att självständigt föra processen i högre instans.
Dock torde alltid åt taxeringsintendenten böra förbehållas rätten att besluta
om fullföljd till kammarrätten och regeringsrätten. En sådan regel skulle
innebära att taxeringsinspektör, som finner besvär böra anföras, skall under
ställa taxeringsintendenten denna fråga. Beslutar taxeringsintendenten att
besvär skall anföras, och finner han icke sådana särskilda skäl föreligga att
han själv bör övertaga målet, skall taxeringsinspektören anföra besvär och
i vanlig ordning vidare förfara med målet.
De sakkunniga anser inte otänkbart att antalet taxeringsinspektörer kan
behöva utökas på grund av de båda nya arbetsuppgifterna. Förslaget om
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
189
inrättande av ett särskilt prövningsnämndskansli kunde emellertid beräk
nas komma att medföra en viss lättnad. Framför allt kom härigenom att
frigöras biträdes- och landskanslistpersonal men också i någon utsträckning
taxeringsinspektörer. Den förstärkning som härigenom uppkom på taxc-
ringssektionen torde enligt de sakkunniga helt kunna utnyttjas för de upp
gifter som avses skola åvila biträdande taxeringsintendenter och taxerings
inspektörer. Först när den föreslagna ordningen fungerat någon tid torde
frågan om ytterligare förstärkning böra upptagas.
För landskanslists- och biträdespersonal föreslås ingen ändring i avseende
å ställning och arbetsuppgifter med undantag för att några befattnings
havare, framför allt sådana som sysslar med utskriftsarbete, kan behöva
överföras till det föreslagna prövningsnämndskansliet.
I fråga om revisionspersonalen framhåller de sakkunniga att
mot skattelagssakkunnigas förslag att låta denna personal bilda en särskild
avdelning inom taxeringssektionen under ledning av länsrevisorn har vid re
missbehandlingen icke riktats någon egentlig kritik. En sådan organisation
torde redan vara genomförd på åtskilliga länsstyrelser. I själva verket torde
det, uttalar taxeringssakkunniga, vara en dylik ordning som åsyftas då i 21 §
länsstyrelseinstruktionen om länsrevisorn föreskrives att det åligger honom
»att enligt av länsstyrelsen meddelade föreskrifter och taxeringsintendentens
närmare anvisningar leda och fördela arbetet bland revisionspersonalen».
De sakkunniga fortsätter.
Det kan synas tveksamt huruvida härutöver bör givas en bestämmelse
som definitivt avgränsar revisionspersonalen från övrig personal på taxe
ringssektionen; härigenom skulle komma att bildas en sektion inom sek
tionen. I och för sig synes en sådan åtgärd vara ägnad att låsa fast den inre
organisationen av taxeringssektionen, något som under vissa förhållanden
kan vara till nackdel. Å andra sidan torde genom en fixerad uppdelning
av personalen på detta sätt revisionsdetaljen erhålla en effektivitet, som
den skulle sakna vid en lösligare organisation. Det skulle härigenom bli
lättare att tillse att denna personal verkligen sysslar med de uppgifter, var
till den är avsedd, nämligen bokföringsgranskningar och annat utrednings
arbete beträffande taxeringen av jordbrukare, som deklarerar efter bokfö-
ringsmässiga grunder, rörelseidkare och huvudparten av de juridiska per
sonerna. Erhåller revisionsdetaljen en sådan fastare organisation är därmed
klarare markerat att hithörande tjänstemän ej bör engageras för andra
uppgifter.
Slutligen skulle en sådan organisation på ett annat sätt än hittills möjlig
göra för taxeringsintendentcn att avlasta arbetsuppgifter å länsrevisorn och
därför ligga i linje med vad som föreslagits till underlättande av taxerings
intendentens arbetsbörda. På grund av det anförda får vi föreslå att en sär
skild revisionsdetalj, förslagsvis benämnd taxeringsrevisionen, med där fast
placerade tjänstemän anordnas inom taxeringssektionen.
Vidare framhålles, att under utredningens gång såsom önskemål uttalats,
att befattningshavare inom taxeringsrevisionen, som utfört granskning, jäm
190
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
väl skulle äga att som allmänt ombud föra ett eventuellt mål om den ifråga
varande taxeringen i prövningsnämnden och skattedomstolarna. Som skäl
härför hade åberopats att det fick anses rationellt att den tjänsteman som
var insatt i målet också i fortsättningen fick handlägga det.
Motiveringen har emellertid inte synts de sakkunniga helt hållbar. Till
en början torde i åtskilliga fall någon större svårighet att, sedan vederbörlig
utredning i form av taxeringsrevision skett och redovisats, sätta sig in i
målen knappast föreligga. Detta var merendels fallet då som mycket ofta
händer den egentliga svårigheten ligger i bevisningen. I övriga fall — då
målets svårighetsgrad beror av mer eller mindre invecklade rättsliga bedö
manden — torde det enligt de sakkunnigas mening knappast kunna för
nekas, att en dubbel genomgång av målen i regel är till fördel. En sådan
ordning var ägnad att tillgodose de krav på rättssäkerhet, som de skatt
skyldiga med fog kunde ställa. Då denna ordning dessutom innebar att de
olika personalkategorierna kom att utnyttjas på det efter deras särskilda
utbildning lämpligaste sättet, syntes endast rent undantagsvis och då sär
skilda skäl därtill föranledde böra förekomma att åt revisionspersonal upp
drogs att processa i skattemål.
Länsrevisorn skulle vara föreståndare för taxeringsrevisionen och som
sådan leda och fördela revisionspersonalens arbete, fungera som sambands-
man i förhållande till den föreslagna riksskattestyrelsens byrå för taxerings-
kontroll ävensom uppgöra och för taxeringsintendenten framlägga plan
över bokgranskningsarbetets bedrivande.
Däremot finner sig de sakkunniga inte kunna föreslå att åt länsrevisorn
uppdrages att själv besluta om taxeringsrevision. Härutinnan anföres.
Man bör hålla i minnet att vad taxeringsrevisionen skall utföra är ett
viktigt led i taxeringsintendentens arbetsuppgifter. Det är taxeringsinten-
dentens uppgift att verkställa utredning i skattemål och att undersöka, huru
vida åsatta taxeringar överensstämmer med skattelagstiftningen. Håller
man detta klart, torde vara uppenbart att det inte ens från organisatorisk
synpunkt kan vara lämpligt att tillägga länsrevisorn befogenhet att själv
besluta om taxeringsrevision. Att sådant beslut bör fattas av taxeringsinten
denten i länet och att denne därvid bör göra valet av granskningsman med
största urskillning underströks starkt av riksdagen i samband med 1955
års ändringar i gällande taxeringsförordning.
Med hänsyn till bl. a. de nya arbetsuppgifter som tilldelas länsrevisorn
och hans ställning som en föreståndare för en skarpare än hittills avgränsad
detalj föreslås att tjänsterna som länsrevisorer, nu placerade i Ca 32 (tre
län) och Ca 31, uppflyttas i Ca 33. Samtidigt förordas, att det för taxe-
ringsintendent och biträdande taxeringsintendent gällande förbudet att inne
ha uppdrag vid taxeringen i första instans utvidgas att gälla jämväl läns
revisorer.
De sakkunniga föreslår en viss förstärkning av revisionspersonalen. Som
skäl härtill framhålles att den förekommande underdeklarationen i jämfö
191
relsevis stor utsträckning hänför sig till förvärvskällan rörelse. Såväl det
rent ekonomiska utbytet som den omständigheten att de i allmänhetens ögon
mest stötande exemplen på skatteflykt regelmässigt uppdagas genom bok
föringsgranskningar motiverar enligt de sakkunniga en sådan förstärkning.
Till frågan om vilka kategorier av tjänstemän en förstärkning bör om
fatta anföres följande.
Granskningsuppgifterna är av mycket skiftande slag. Vissa granskningar
torde inte kräva så kvalificerad personal som taxeringsrevisorer. Gransk
ningen av större företag, där redovisningen inte sällan sker genom hålkorts-
system och med tillämpning av komplicerade kontoplaner, kräver emeller
tid merendels högskoleutbildad personal, som helt behärskar bokförings-
tekniken. Emellertid avser många granskningsuppdrag skattskyldiga med
i allmänhet ganska enkel bokföring. Vid flera länsstyrelser har också med
gott resultat därtill lämpade landskanslister anlitats för granskningar av
enklare eller medelsvår art. Det synes därför föreligga anledning att pröva
en sammansättning av revisionspersonalen, som innefattar även sådana
tjänstemän.
Under utredningens gång har önskemål uttalats därom att i stället för
landskanslisttjänster borde inrättas tjänster, vilkas innehavare skulle be
nämnas taxeringskontrollanter och för vilka särskild befordringsgång skulle
anordnas. Som kompetenskrav för dessa tjänster har föreslagits examen
vid handelsgymnasium eller likvärdig teoretisk utbildning. Lämpligheten av
att för mellantjänster av det slag, som här avses, föreskriva särskilda
kompetenskrav torde emellertid enligt vår mening starkt kunna ifrågasättas.
För de ifrågavarande uppgifterna torde i själva verket de landskanslister,
som efter tjänstgöring på länsstyrelse genomgått s. k. häradsskrivarkurs
och därvid erhållit undervisning i såväl taxering som bokföring, mången
gång kunna vara väl lämpade. Att genom en kompetensföreskrift som den
ifrågasatta utestänga dessa tjänstemän synes icke böra ske. Vi förordar
därför inrättande av landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen.
De sakkunniga framhåller härjämte att anställande av ytterligare hög
skoleutbildad personal jämväl är motiverat med hänsyn till att de skatt
skyldiga i allt högre grad börjat anlita personal med sådan utbildning och
till att även tekniskt sett enklare granskningar kan vara av så grannlaga
natur, att de kräver särskilt kvalificerad personal.
Ett lämpligt antal biträdestjänster för rutinuppgifter föreslås därjämte
för att befria den högre personalen från rutinuppgifter, som lämpligen kan
anförtros åt biträden.
Sitt förslag om förstärkning av revisionspersonalen redovisar de sakkun
niga i särskild tablå.
I fråga om avvägningen av förstärkningens storlek anföres.
En viss försiktighet torde vara av nöden vid avvägningen av den förstärk
ning som hör vidtagas. Den påvisade storleksordningen av den förekom
mande underdeklarationen gör det troligt att den gräns, där lönsamheten
för det allmänna att tillsätta ytterligare granskningspersonal upphör, torde
vara avlägsen. Trots detta är det — i avvaktan på den verkan den före
slagna organisationen i första instans kan ha och på vad genom riksskatte-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
192
styrelsens verksamhet kan ernås — tillrådligt att beträffande storleken av
förstärkningen pröva sig fram genom var för sig jämförelsevis små upp
repade utbyggnader av organisationen. Genomföres den jämförelsevis be
gränsade förstärkning som här nedan föreslås kan genom fortlöpande sta
tistiska undersökningar, förslagsvis utförda genom riksskattestyrelsens för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Län
L
ä
n
sr
ev
is
o
re
r
C
a
3
3
Ta
xe
ri
ng
sr
ev
is
or
er
C
a
2
9
T
ax
er
in
gs
re
vi
so
re
r
C
a
2
7
T
ax
er
in
gs
re
vi
so
re
r
C
f
1
9
—
C
e
25
Lan
dska
nslister
C
a
2
1
Lan
dska
nslister
C
f
1
3
—
C
e
1
9
Kan
slibiträde
n
C
a
1
1
Ko
ntor
sbi
träd
en
C
f
4
—
C
a
8
S
u
m
m
a
Grupp I
Stockholms..........
1
1
2
3
1
1
2
11
Malmöhus............
1
1
4
4
1
1
1
4
17
Göteborgs o. Bohus
1
1
4
4
1
2
1
4
18
Grupp II
Älvsborgs.............
1
1
2
3
1
1
2
11
Västernorrlands. .
1
1
2
2
1
1
1
9
Grupp III A
Östergötlands.. . .
1
2
3
1
1
1
9
Kristianstads....
1
1
3
1
1
1
8
Värmlands............
1
1
3
1
1
1
8
Kopparbergs........
1
1
3
1
1
1
8
Gävleborgs...........
1
1
3
1
1
1
8
Grupp III B
Västerbottens. ...
1
1
3
1
1
1
8
Norrbottens.........
1
1
3
1
1
1
8
Grupp III C
Jönköpings..........
1
1
3
1
1
1
8
Kalmar.................
1
1
3
1
1
1
8
Skaraborgs...........
1
1
3
1
1
1
8
Örebro..................
1
1
3
1
1
1
8
Grupp IIID
Södermanlands.. .
1
1
3
1
1
1
8
Västmanlands . ..
1
1
3
1
1
7
Jämtlands............
1
1
3
1
1
7
Grupp IV
Uppsala................
1
1
3
1
1
7
Kronobergs..........
1
1
3
1
1
7
Blekinge...............
1
1
3
1
1
7
Hallands..............
1
1
3
1
1
7
Grupp V
Gotlands..............
1
1
1
3
24
5
33
71
2
18
24
31
208
Nuvarande tjäns-
ter (bortsett fr.
länsrevisorernas
löneställning)....
24
5
31
48
15
20
143
Ökning
0
0
2
23
5
35
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
193
sorg, erhållas god ledning vid ett bedömande av om ytterligare utbyggnad
bör ske och i vilken omfattning. Som utgångspunkt kan härvid tagas de
av 1950 års skattelagssakkunniga och av oss infordrade uppgifterna an
gående bokgranskningsverksamhetens omfattning och resultat. Ytterligare
anledningar att tills vidare föreslå endast en relativt måttlig utökning av
revisionspersonalen ligger i de rådande svårigheterna att anskaffa lokaler
och lämplig arbetskraft.
Slutligen redovisar de sakkunniga vissa överväganden rörande taxerings-
revisorernas och förste taxeringsrevisorernas löneställning.
Frågan hade bragts på tal av skattelagssakkunniga, som motiverat en
upp flyttning av dessa tjänster i lönegrad med att en sådan vore nödvändig
för att förhindra att revisionspersonalen på grund av sina tjänsters lägre
löneplacering lockades att söka över på tjänster av annan karaktär — sär
skilt taxeringsinspektörstjänster — där deras speciella erfarenhet och ut
bildning inte kunde utnyttjas.
Den av skattelagssakkunniga påtalade utvecklingen anser taxeringssak-
kunniga knappast kunna hejdas genom att t. ex. ett antal förste taxerings-
revisorstjänster i lönegraden Ca 29 inrättas, motsvarande det nuvarande an
talet förste taxeringsinspektörstjänster i samma lönegrad. Så länge som
examen vid handelshögskola berättigade till erhållande av förste taxerings-
inspektörstjänst torde alltid inträffa fall då revisionspersonal lockades att
söka sådan tjänst. För att förhindra detta skulle ett radikalt medel kunna
vara att förbehålla nyssnämnda tjänster åt personal med juridisk utbildning.
Åtminstone för närvarande finner emellertid de sakkunniga inte anledning
att framlägga förslag i denna riktning.
Remissyttrandena
De sakkunnigas uttalande atttaxeringssektionerna alltjämt
bör ingå som sektioner inom landskontoren biträdes av hu
vudparten av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen riks
skattenämnden, statens organisationsnämnd, nitton länsstyrelser, Sveriges
juristförbund och Föreningen Sveriges landskamrerare. Utbrytning av taxe-
ringssektionerna till särskilda avdelningar förordas av en länsstyrelse,
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxerings-
revisorer, Svensk industriförening och — mera tveksamt -—■ Kooperativa
förbundet.
Argumenteringen i frågan göres huvudsakligen efter ungefärligen samma
linjer som i yttrandena över 1950 års skattelagssakkunnigas förslag till
effektivare taxering. Från de nu avgivna yttrandena i denna del återges här
allenast följande.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.
13 •—■ Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150
194
Föreningen vill hävda, att de skäl som tala för en utbrytning äro bärande.
Föreningen vill till att börja med betona att den s. k. saxande befordrings-
gången, vilken i betänkandet bedömes såsom värdefull, bör kunna säkras,
även om taxeringsavdelningen utbrytes. Utsäges det att befordran och ut
nämning normalt skall ske i följande ordning: länsnotarie — taxerings
inspektör — länsassessor — biträdande taxeringsintendent — taxeringsin-
tendent — landskamrerare, kan något hinder för denna befordrings- och
utnämningsgångs genomförande knappast ligga i att taxeringsavdelningen
göres till en särskild avdelning. Föreningen ser icke något hinder för att
taxeringsintendenten, ehuru han är avdelningschef, må kunna övergå till
annan avdelning — chefstjänst — i detta fall landskamrerartjänst i samma
löneställning. Genom en utbrytning säkerställes taxeringssektionens an
språk på särskilda anslag till löner åt extra personal och till expenser. Del
är en icke så betydelselös fråga, som de sakkunniga förmena, att t. ex. löne
anslaget för personal, som skall arbeta med taxering, verkligen användes
för detta sitt ändamål. Men framför allt må understrykas, att en utbrytning
av taxeringssektionerna till särskilda avdelningar är det enda rationella
om man verkligen vill giva taxeringsintendenten ställning såsom ledare för
en effektivt arbetande tjänstemannastab.
För övrigt torde det icke vara förmätet uttala att utvecklingen måste gå
mot ett system, där uppbördsärenden och taxeringsärenden sammanföras
under gemensam ledning — detta må nu ske i den formen att särskilda
skatteverk, helt fristående från länsstyrelsen, bildas eller så att taxerings-
sektionen och uppbördssektionen sammanföras till en gemensam avdelning
inom länsstyrelsen. Som en förberedelse härför synes föreningen taxerings-
sektionernas utbrytande från landskontoren vara en ändamålsenlig åtgärd.
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer yttrar bl. a.
När det gäller utbildning av goda taxeringsmän är det nödvändigt, att
dessa genom lång kontinuerlig tjänstgöring inom taxeringsväsendet erhålla
tillräckliga kunskaper och erfarenheter av praktiskt taxeringsarbete. Den
saxande befordringsgången leder icke fram till ett godtagbart utbildnings-
resultat. Även ett kortare avbrott i utbildningen genom tjänstgöring på an
nan sektion medför, att tjänstemannen förlorar kontakten med det prak
tiska taxeringsarbetet och att hans duglighet som taxeringsman avtager i be
tydande grad. Den erfarenhet han erhåller genom arbete på andra sektioner
uppväger icke detta.
De svårigheter beträffande juristernas utbildning, som de sakkunniga på
visa äro helt beroende av att man sätter utbildningen av landskamrerare i
förgrunden samt att man låter befordringsgången till denna befattning gå
över taxeringsintendent stjänsten.
Om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoren, bör taxeringsinten-
dentstjänsten normalt bli slutljänst. För en sådan ordning tala tungt vä
gande skäl. Det kan icke vara lämpligt, att landskamreraren tillträder sin
befattning såsom föredragande och opartisk ordförande i prövningsnämn-
den omedelbart efter en som regel mångårig tjänst som taxeringsintendent.
Denne har närmast en åklagares ställning inför prövningsnämnden. De sak
kunniga ha också i sitt betänkande understrukit, att ett partsförhållande
verkligen föreligger. Den till landskamrerare utnämnde taxeringsintenden
ten kommer att få svårt att frigöra sig från sin tidigare fiskaliska inställ
ning. Ett sådant förhållande är oförenligt med de skattskyldigas krav på
rättssäkerhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
195
Beträffande den nuvarande organisationens allmänna ändamålsenlighet
framhåller föreningen.
Den nuvarande organisationen är icke ändamålsenlig. Detta beror fram
för allt på att landskamreraren är såväl prövningsnämndens ordförande som
taxeringsintendentens närmaste överordnade. Detta förhållande medför all
varliga olägenheter. En taxeringsintendent, som för sin befordran är be
roende av landskamreraren, kan icke uppträda så självständigt, som man
måste kräva av en person i hans ställning. De sakkunniga ha bagatelliserat
detta. Bland annat ha de framhållit, att liknande förhållanden förekomma
inom andra delar av statsförvaltningen utan att förorsaka större olägenheter.
Förhållandena inom taxeringsväsendet äro emellertid så speciella, att man
icke kan göra jämförelser med statsförvaltningen i övrigt. Förslaget att
riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig vid tillsättande av landskamrerare,
torde vara utan större värde. Vidare synes det olämpligt, att landskamrera
ren är personalchef och därigenom äger bestämma över taxeringsintenden-
ten underställd personal.
Vid sist berörda förhållande uppehåller sig utförligt länsstyrelsen i Upp
sala län.
Till rätta proportioner ha de sakkunniga reducerat det tidigare mycket
diskuterade spörsmålet om taxeringsintendentens osjälvständighet främst i
förhållande till landskamreraren. De ha nämligen konstaterat, att taxerings-
intendenten i fråga om sina huvudsakliga arbetsuppgifter intar en i förhål
lande till länsstyrelsen och landskamreraren oberoende ställning samt att
han i fråga om personaldispositionen intar en särställning jämfört med öv
riga sektionschefer men att han likväl icke är helt oberoende av landskamre
raren. Denna av landskamreraren beroende ställning anses ha sin grund i
följande förhållanden. Tillsättning av befattningshavare å taxeringssektio-
nen sker på landskamrerarens föredragning och anställande av tillfällig
personal beslutas av landskamreraren. Landskamreraren anses inverka på
taxeringsintendentens befordran till landskamrerare. Härtill kommer, att
landskamreraren i viss omfattning anlitar taxeringssektionens personal.
Sålunda är förste taxeringsinspektören föredragande inför landskamreraren
— såvitt angår detta län — i ärenden rörande bevis enligt arvskatteförord
ningen, taxeringsarvoden, vitesförelägganden och de mycket sällan förekom
mande övriga taxeringsärenden, varmed länsstyrelsen har att taga befatt
ning. Taxeringsintendenten deltager i handläggningen av de ärenden, som
avse taxeringsarvoden, och utseende av taxeringsnämndsordförande.
Ifråga om tillsättning av personal har landskamreraren icke annan ställ
ning än som föredragande inför landshövdingen och taxeringsintendenten
deltager i handläggningen av dessa ärenden. Några kontroverser härvidlag
mellan landskamreraren och taxeringsintendenten har icke förekommit. Be
träffande anställande av tillfällig personal är det lika mycket i landskam
rerarens som taxeringsintendentens intresse alt taxeringssektionen tillföres
behövliga arbetskrafter för arbetets utförande i föreskriven tid och ordning.
Ej heller härvidlag har några meningsskiljaktigheter rått. I fråga om taxe-
ringsarvodena och utseende av taxeringsnämndsordförande ha taxerings
intendentens förslag legat till grund vid ärendenas avgörande. Övriga taxe-
ringssektionsärcnden ha icke varit av den omfattning eller det antal, att
det egentliga taxeringsarbetet kan anses ha blivit lidande på att taxerings
inspektör berett dessa ärenden åt landskamreraren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
196
Huruvida landskamrerare utan skäl menligt inverkat på taxeringsinten-
dents befordran till landskamrerare är icke för länsstyrelsen känt. För öv
rigt tillsättes ju landskamrerartjänst av Kungl. Maj :t efter förslag av lands
hövdingen.
Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens
ställning har utökningen av möjligheterna till delega
tion av arbetsuppgifter till lägre personal inte mött någon prin
cipiell invändning. I en del detaljer har emellertid vissa påpekanden gjorts
och skiftande uppfattningar uttalats.
Statskontoret förutsätter, att en dylik delegering icke skall medföra, att
vederbörande kommer i åtnjutande av särskild gottgörelse i form av vika-
riatsersättning eller vikariatslön.
Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar i följande uttalande en motsatt
uppfattning.
Den av de sakkunniga förordade decentraliseringen av nu på taxerings-
intendenten ankommande uppgifter till befattningshavare i lägre grad är i
och för sig av omständigheterna framtvingad. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid om denna rimligen kan ske utan att löneställningen för härav
berörda upptages till förnyad omprövning. Skulle de sakkunnigas förslag
om förbud att utnyttja taxeringspersonal i taxeringsuppdrag å fritid genom
föras, äventyras taxeringssektionernas rekrytering och personalens fort
bildning i sådan grad, att för befattningshavarnas bibehållande inom sek
tionen kan komma att krävas betydande lönelyftning.
En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Uppsala län.
Riksskattenämnden och sex länsstyrelser ifrågasätter förstärkning av an
talet taxeringsinspektörstjänster på grund av de nya uppgifter — tillsynen
av arbetet i första instans och övertagandet av vissa taxeringsintendentsupp-
gifter — som skall åläggas dessa tjänstemän. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Skaraborgs och Jämtlands län yrkar att tjänster som biträdande taxerings-
intendenter inrättas i dessa län.
Justitiekanslersämbetct framhåller följande.
Med anledning av förslaget, att taxeringsintendent skall kunna fördela
uppgifter som allmänt ombud å underordnade, synes kunna framhållas vik
ten av att vid utformningen av bestämmelserna härom i den utsträckning
så kan ske tillses, att de svårare och betydelsefullare målen alltjämt bibehål
las hos intendenten. I den mån bestämmelserna lägga i intendentens hand
att verkställa fördelningen, skulle möjligen någon form av kontroll här
över vara önskvärd, så att befogenheten i fråga handhades på ett fullt an-
märkningsfritt sätt både ur det allmännas och de underordnade befattnings
havarnas synpunkt. Tillräcklig kännedom, hur fördelningen sker, vinnes
emellertid måhända vid prövningsnämndens handläggning av taxerings-
målen.
Olika meningar råder om de sakkunnigas uttalande att delegation av upp
gifter, ankommande på taxeringsintendenten, främst bör ske till biträdande
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
197
taxeringsintendenter och till taxeringsinspektörer med juridisk utbildning.
Uttalandet biträdes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Stock
holms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län, Föreningen Sveriges
landskamrerare, Sveriges juristförbund och Skånes handelskammare.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att länsrevisorer och
förste taxeringsinspektörer hittills fått vid sidan av sin ordinarie tjänst
fungera som biträdande taxeringsintendenter mot särskild vikariatsersätt-
ning, samt anför vidare.
Genom de sakkunnigas förslag beträffande taxeringsrevisionens konsoli
dering och länsrevisorns höjda löneställning samt delegation av taxerings-
intendents uppgifter torde det vara sörjt för att förordnanden av dylikt slag
med åtföljande splittring i arbetsuppgifterna icke vidare skall förekomma
beträffande länsrevisor. I övrigt kan nog sägas, att taxeringsinspektörs ar
bete som biträdande taxeringsintendent varit nära sammanfallande med
tjänstens normala uppgifter. Om delegation bör lämpligen äga rum till den
ena eller andra arbetskraften — jurist eller civilekonom — kan näppeligen
avgöras generellt utan hellre böra bero på reglering från fall till fall enligt
grunder, som av länsstyrelsen bestämmes.
Sveriges juristförbund vill till mönster ta förhållandena vid de allmänna
domstolarna.
Genom den principiellt betydelsefulla ändring av nuvarande organisation,
som omdanandet av den nuvarande prövningsnämnden till en skattedom-
stol innebär bör följden bli, att även principerna för utövandet av de fiska-
liska funktionerna hos prövningsnämnden omprövas. Den ordning som gäl
ler vid våra allmänna domstolar bör därvid vara vägledande. En avgränsning
bör i möjligaste mån göras mellan införskaffandet av utredningen i skatte-
målen samt bedömningen av utredningen och bevisningen. Utredningen bör
väsentligen företagas av taxeringsassistenterna och taxeringsrevisionen.
Förbundet delar de sakkunnigas uppfattning att revisionspersonalen bör
bilda en särskild arbetsenhet med huvudsaklig uppgift att handhava räken-
skapsgranskningar. Å andra sidan bör skatteprocesserna uteslutande om
besörjas av personal som bar särskild utbildning för hithörande uppgifter.
Då de sakkunnigas förslag i väsentlig mån tillgodoser dessa synpunkter får
förbundet tillstyrka förslaget i denna del.
Skånes handelskammare finner tanken att uppgiften att företräda det all
männa i skattemål främst bör anförtros taxeringsinspektörer med juridisk
utbildning obetingat riktig. För dylika uppgifter anses tingsmeriterade juris
ter företrädesvis böra anlitas.
Vissa av remissinstanserna intar i den förevarande frågan en ståndpunkt
som endast obetydligt skiljer sig från vad de sakkunniga uttalat. Ett exem
pel härpå utgör länsstyrelsen i Hallands län, som anför följande.
De sakkunniga utgå ifrån, att revisionspersonalen uteslutande skall ägna
sig åt taxeringsrevision. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning
och anser, alt revisionspersonalen i första band skall ägna sig åt (len viktiga
uppgiften alt utföra räkenskapsgranskningar. Men detta får icke utgöra
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
198
hinder för att en därför lämpad revisor tillfälligtvis får i uppdrag att föra
talan i skattemål. Länsstyrelsen tänker därvid närmast på länsrevisorn.
Det är icke betydelselöst, att han såsom ledare för revisionsarbetet kan få
inblick i skatteprocessen och komma i kontakt med ärendenas handläggning
i prövningsnämnden. Det kan dessutom verka stimulerande för hans arbete.
Därtill kommer att han skall kunna vinna befordran till taxeringsintendent.
En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner det lämpligt att, såsom på många håll
lärer förekomma, taxeringsrevisionen, åtminstone då det gäller mål av
större och vidlyftigare beskaffenhet, jämväl får biträda med uppsättande av
taxeringsintendentens yttrande eller besvär, vilka av taxeringsintendenten
sedan genomgås och av honom undertecknas. Att draga upp en strikt gräns
linje mellan revisionen och den övriga delen av taxeringssektionen anser
länsstyrelsen icke vara lämpligt. Det bör tvärtom där råda ett sådant sam
arbete, som möjliggör för det allmänna att på bästa sätt tillvarataga sina
intressen i taxeringsprocessen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län intar en mindre deciderad hållning och
yttrar.
De sakkunniga torde, fastän detta ej utsagts i förslaget, ha utgått från
att inspektörerna äro juridiskt utbildade och därför mera skolade än ekono
merna att processa i skattemål. Till taxeringsinspektörer utnämnas emeller
tid i tillsynes ökad omfattning civilekonomer eller därmed jämställda. Vid
denna länsstyrelse äro exempelvis inspektörerna i såväl 29 :e som 27 :e
lönegraden icke jurister. Det kan ifrågasättas om ej en civilekonom å revi-
sionsdetaljen har samma förutsättningar att företräda det allmänna i skatte
mål som en tjänsteman med samma eller lägre examen med inspektörstjänst.
Denna åsikt, som enligt länsstyrelsens mening ej saknar fog, har från före
trädare för revisionspersonalen framförts till länsstyrelsen, varför länssty
relsen ansett sig böra omnämna densamma i detta yttrande.
Taxeringsintendenten i Kopparbergs län framhåller i ett vid länsstyrelsens
yttrande fogat särskilt uttalande att ehuru åtskilliga av inspektörerna icke
äger juridisk utbildning, delegationsrätten torde böra omfatta även sådana
befattningshavare. Eljest skulle den föreslagna möjligheten för taxerings
intendenten att vinna lättnad i arbetsbördan i vissa län bli mer eller mindre
illusorisk.
Följande remissinstanser uttalar mera bestämt att rätten att delegera
uppgiften att som allmänna ombud föra process i skattemål bör omfatta
jämväl revisionspersonal, nämligen riksskattenämnden, länsstyrelserna i
Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västernorr-
lands, Jämtlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges taxeringsinten-
denter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Av dessa yttranden torde få återges följande.
Riksskattenämnden anför.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
199
De sakkunniga synas i fråga om uppdelningen av arbetsuppgifterna inom
taxeringssektionerna mellan processförande och utredande personal ha
fäst alltför stort avseende vid att processföringen skall anförtros endast åt
personer, som avlagt juridisk examen, medan civilekonomer föreslås icke
skola kunna erhålla dylika uppgifter. Erfarenheten torde dock visa, att det
avgörande härvidlag icke är allenast om vederbörande är jurist eller civil
ekonom utan att mycket beror på de personliga kvalifikationerna. Icke säl
lan torde det sålunda vara lämpligt att lägga processföringen i visst mål på
den befattningshavare som ombesörjt bokföringsgranskning i detsamma.
Det må vidare framhållas att man av en skicklig bokföringsgranskare bör
kräva att han är eu rutinerad taxeringsman och äger god erfarenhet av hur
en skatteprocess föres. Vid tillsättning av tjänst som taxeringsintendent,
vartill såväl jurister som civilekonomer äro formellt behöriga, bör därför
vederbörandes lämplighet för uppgiften vara avgörande, oavsett om meri
terna förvärvats genom tjänstgöring inom taxeringsrevisionen eller på
annat sätt.
Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,
Jämtlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar följande.
De sakkunniga ha gjort vissa uttalanden, vilka ge vid handen att de ej
anse det lämpligt att personer med taxeringsrevisors kompetens kunna er
hålla taxeringsinspektörs- och taxeringsintendentsbefattning. Länsstyrelsen
anser det fördelaktigt att nu gällande behörighetsvillkor gör det möjligt att
bland jurister och civilekonomer välja de för ledande poster bäst lämpade,
när nämnda tjänster skola besättas. Förefintliga befordringsmöjligheter äro
även av stort värde, när det gäller att förvärva och behålla dugliga civil
ekonomer i taxeringsarbetet. Ett klarläggande uttalande i kompetensfrågan
synes vara påkallat.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som anser att de sakkunniga
gått för långt i sina uttalanden i detta ämne, yttrar.
Vid bedömandet av denna fråga måste hållas i minnet att taxeringssektio
nerna äro hårt trängda av arbete. Det gäller att ekonomisera med personal
resurserna på bästa sätt. Den som är bäst lämpad för en uppgift bör an
vändas för denna. Det är icke utan vidare givet att en man med examen
från handelshögskola och lång erfarenhet om taxering och bokgranskning
skulle vara mindre skickad att föra processer i skattemål än en jurist, som
efter tingsutbildning skaffat sig taxeringsmeriter. Visserligen bör revisions-
personalen i första hand utnyttjas i den för det allmänna så viktiga bok-
granskningsverksamheten. Men detta bör icke hindra att en revisor, om
han är därtill lämplig, tilldelas uppdrag att föra talan i skattemål. Detta
överensstämmer även med att länsrevisor instruktionsmässigt skall kunna
vinna befordran till taxeringsintendentbefattning. Liksom hittills torde en
balans böra hållas mellan juristernas och civilekonomernas befordrings
anspråk och hänsyn tagas till att ett tillräckligt antal jurister böra befordras
till taxeringsintendenter för att sedermera kunna övergå till landskamrerare-
t jänst.
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anför.
Bortsett från de taxeringsinspektörer, som tidigare sysslat med revisions
arbete, har taxeringsinspektörerna i regel aldrig på egen band utfört eu
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
200
taxeringsrevision eller andra mera omfattande utredningar avseende nä
ringsidkares taxeringar. De sakna för övrigt i allmänhet kompetens att ut
föra dylika. Hittills ha sålunda taxeringsinspektörerna huvudsakligen varit
sysselsatta med mål utanför företagsbeskattningens område. Det framstår
därför ur rättssäkerhetssynpunkt som synnerligen vådligt, att dessa befatt
ningshavare regelmässigt skola tilldelas uppdrag som allmänt ombud på
områden, där de sakna kunskaper och erfarenheter.
Som de sakkunniga framhållit har en alltmer tydlig tendens visat sig hos
de skattskyldiga att såsom ombud anlita auktoriserade revisorer eller per
soner med motsvarande fackkunskap. Det är därför viktigt, att det allmän
nas ombud besitter samma kvalifikationer. Under avsevärd tid har också
ett stort antal befattningshavare med taxeringsrevisors kompetens innehaft
förordnande att som biträdande taxeringsintendenter föra talan i taxerings-
mål\De.ha fullgj°rt dessa åligganden på ett tillfredsställande sätt. Det finnes
därför icke anledning att nu frångå den praxis som hittills varit gällande.
EU genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle för övrigt
innebära en icke motiverad ändring av de av riksdagen fastställda kompe
tenskraven.
Liknande synpunkter framhålles av Sveriges köpmannaförbund samt Sve
riges hantverks- och småindustriorganisation.
Till vad de sakkunniga anfört rörande landshövdingens ansvar
för taxeringsarbetets bedrivande har länsstyrelsen i Upp
sala län anfört att med den självständiga ställning taxeringsintendenten har
och även i fortsättningen avses skola få i fråga om taxeringsarbetets ord
nande och bedrivande, det inte förefaller nödvändigt, att landshövdingen
har kvar det formella ansvaret för denna del av taxeringsintendentens
arbete.
Förslaget att det centrala taxeringsorganet skall höras vid tillsättning av
landskamrerartjänster mötes av delade meningar, speciellt på länsstyrelse
håll. Redogörelse för vad som yttrats i denna del torde få lämnas i anslutning
till de sakkunnigas förslag om ett centralt organ för taxeringsväsendet.
Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar om förslaget alt taxeringsintendenten
skall undantagas från den övriga befattningshavare å länsstyrelsen ålagda
skyldigheten att handlägga ärenden tillhörande annan sektion inom av
delningen eller tillfälligtvis utföra göromål å den andra avdelningen, att
detta förslag synes vara opraktiskt och onödigt. Denna skyldighet tages icke
i anspråk utan särskilt tvingande skäl och det torde enligt länsstyrelsens
uppfattning vara förutseende att behålla den även beträffande taxerings
intendenten. Vid krigstillstånd eller under andra extraordinära förhållan
den bör nämligen taxeringsintendenten kunna omedelbart tagas i anspråk
för andra än hans vanliga arbetsuppgifter.
I frågan om ändrad titel för taxeringsintendenter na
anför överståthållarämbetet.
Med föranledande av vad de sakkunniga anfört angående ändrad titel för
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
201
de nuvarande taxeringsintendenterna i länen vill överståthållarämbetet
slutligen anmärka att förslaget härom, ehuru i sig av underordnad bety
delse, icke innebär en rättvisande bedömning av intendenternas vid över
ståthållarämbetet uppgifter och ställning. Förslaget kan ock få en icke av
sedd verkan, nämligen om detsamma tages till utgångspunkt för en om
prövning av löneställningen för de förordade förste taxeringsintendenterna
och taxeringsintendenterna. Uppkommer en sådan situation kunna taxe
ringsintendenterna vid ämbetets skatteavdelning tänkas bli försatta i ett
försämrat löneläge. Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om det utta
lande i frågan, som gjordes av vederbörande departementschef i proposi
tionen angående omorganisation av överståthållarämbetet (nr 192/1947,
sid. 63). I enlighet med angivna uttalande torde taxeringsintendenterna vid
ämbetets skatteavdelning böra i lönehänseende alltjämt jämställas med de
föreslagna förste taxeringsintendenterna i länen.
Statens lönenåmnd finner ej tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka
den föreslagna förändringen i tjänstebenämningen.
F rågan om möjlighet att till taxeringsinspektörer de
legera uppgifter ankommande på taxeringsintendenten ävensom
behovet av ytterligare personal har förut berörts. I anslutning till nämnda
fråga har riksskattenämnden och flera länsstyrelser framhållit, att den lätt
nad som kan bli en följd av att ett kansli för prövningsnämnden inrättas
inte kan väntas bli sådan att den uppväger merbelastningen genom de nya
uppgifter, som skall åläggas taxeringsinspektörerna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.
Enligt de sakkunniga bör biträdande taxeringsintendent liksom nu kunna
fullgöra alla de uppgifter, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna
åligger taxeringsintendent, dock med den inskränkningen att biträdande
taxeringsintendent icke bör ha befogenhet att förordna om taxeringsrevi
sion. Länsstyrelsen finner praktiska skäl tala för en sådan uppmjukning
i vad som föreslagits, att taxeringsintendent må kunna åt biträdande taxe
ringsintendent eller länsrevisor delegera rätten att förordna om taxerings
revision och att i samband härmed utse granskningsman. Härigenom be
gränsas inte taxeringsintendentens möjligheter att fortlöpande följa arbe
tet å revisionsdetaljen.
De sakkunnigas förslag att skarpare än hittills avgränsa revisions
detaljen möter kritik i några yttranden.
Länsstyrelserna i Kalmar och Våsternorrlands län påpekar att det vis
serligen kan vara riktigt att hålla revisorerna samlade i en grupp under
länsrevisorerna men knappast rationellt att instruktionsmässigt begränsa
möjligheterna till fritt utnyttjande av taxeringspersonalen inom sektionens
hela arbetsfält.
Beträffande arbetsuppgifterna på taxeringsrevisionen framhåller För
eningen Sveriges taxeringsrevisorer bl. a. följande.
Erfarenheten från vissa länsstyrelser visar, att taxeringsintendent låtit
meddela beslut om taxeringsrevision utan att underrätta vederbörande läns-
202
revisor. Härigenom har arbetet på taxeringsrevisionen icke kunnat bedrivas
enligt på förhand uppgjorda planer.
För att åstadkomma en effektivt arbetande taxeringsrevision är det där
för nödvändigt, att trygghet skapas för att beslut om taxeringsrevision en
dast får meddelas efter samråd med länsrevisorn. Verkställigheten härav
och valet av granskningsman bör hänskjutas till länsrevisorn. En sådan
lösning kan icke motverka det syfte som riksdagen velat tillgodose med det
av de sakkunniga å sidan 138 åberopade uttalandet. Länsrevisorn är näm
ligen den befattningshavare som genom sin ställning och erfarenhet torde
ha de bästa förutsättningarna att i varje särskilt fall bedöma arbetets svå
righetsgrad och olika revisorers kvalifikationer. Taxeringsintendenterna vid
flertalet länsstyrelser torde aldrig själva ha utfört någon taxeringsrevision
och ha icke heller möjlighet att på samma sätt som länsrevisorerna på nära
håll följa revisionspersonalens arbete.
En annan viktig arbetsuppgift för revisorerna är värdering av icke börs
noterade aktier. Med hänsyn till arten av detta arbete är denna personal
mest lämplig härför. Enligt fastställda arbetsordningar för länsstyrelserna
är länsrevisorn i regel föredragande i ärende rörande aktievärdering. Det
framstår därför som anmärkningsvärt, att rätten att infordra uppgifter till
ledning vid värdesättning av aktier endast tillkommer taxeringsintendenten.
Föreningen hemställer, att åtminstone länsrevisorn tillägges sådan rätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Upp flyttningen av länsrevisorstjänsterna i lönegrad
33 tillstyrkes eller lämnas utan erinran i länsstyrelsernas yttranden.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför emellertid följande.
Vad angår förslaget att avskilja taxeringsrevisionspersonalen till en sär
skild arbetsdetalj under länsrevisorn har väl denna fråga icke någon större
betydelse, då taxeringsrevisionen i allt fall skall vara underordnad taxe
ringsintendenten. Förslaget att uppflytta länsrevisorn till lönegrad Ca 33 är
däremot ägnat att inge vissa betänkligheter med hänsyn till löneställningen
för länsstyrelsernas sektionschefer, som äro placerade i Ca 32. Det torde
komma att göras vägande invändningar emot att placera en detaljförestån
dare högre än en sektionschef och en sådan uppflyttning skulle med säker
het föra med sig krav på uppflyttning från andra håll. Om det befinnes
nödvändigt för att kunna rekrytera revisionspersonalen att bereda läns
revisorn bättre lön — vilket icke av länsstyrelsen bestrides då rekryterings-
svårigheterna av kända skäl äro stora — bör detta ske på annat sätt (ge
nom särskilt arvode eller dylikt).
Länsstyrelsen i Värmlands lån anlägger liknande synpunkter men anser
sig i och för sig intet att ha erinra mot att länsrevisorn hänföres till löne
grad Ca 33. Vid bifall härtill förutsätter länsstyrelsen, att frågan om biträ
dande taxeringsintendenters och länsassessorers lönegradsplacering uppta
ges till omprövning.
Föreningen Sveriges ta.reringsrevisorer anför.
De sakkunniga ha framhållit nödvändigheten av att skattemyndigheterna
ha tillgång till personal, som i utbildningshänseende är jämbördig med de
ombud — auktoriserade revisorer och personer med motsvarande fackkun
skap — som anlitas av de skattskyldiga. Nu utgående löner — med den
203
jämkning, som föreslagits beträffande länsrevisorn — äro icke tillräckliga
för att rekrytera och behålla dugande civilekonomer för det viktiga arbetet
inom revisionsavdelningarna. Befordringsförhållandena skulle också avgjort
bli sämre för revisionspersonalen än för den övriga kvalificerade persona
len å länsstyrelsernas taxeringssektioner.
Föreningen hävdar vidare att möjligheterna till extrainkomster genom
taxeringsuppdrag hittills möjliggjort en viss rekrytering, vilken nu fick an
tas bli omöjlig, samtidigt som många av de nuvarande revisorerna skulle
komma att söka andra anställningar. Det måste —- enligt föreningen — kon
stateras, att revisorerna fortfarande är för lågt placerade. För närvarande
är tjänster med annat, mindre fordrande arbete ofta placerade i högre löne
grad än de mera krävande tjänsterna på revisionsavdelningarna.
Föreningen yrkar, att chefen för revisionsavdelningen, vars arbetsuppgif
ter är desamma som åvilar revisionsintendenten vid överståthållarämbetet,
placeras i samma lönegrad som denne eller Ca 37. Under inga förhållanden
får enligt föreningen chefen för revisionsavdelningen placeras i lägre löne
grad än den vari biträdande taxeringsintendent kan komma att bli pla
cerad.
Statskontoret och statens lönenämnd har ej funnit bärande skäl anförda
för den föreslagna lönegradsuppflyttningen.
Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av taxe
ringsrevisionen anses av huvudparten av länsstyrelserna för snävt
tilltagen. Åtskilliga av länsstyrelserna hemställer om ytterligare förstärkning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.
Mot förslaget att omdana taxeringsrevisionen till en särskild revisions-
detalj framställer länsstyrelsen icke någon erinran. Enligt förslaget skulle
revisionspersonalen vid härvarande länsstyrelse utökas med en taxerings-
revisor i Cf 19—Ce 25. Samtidigt förutsättes emellertid, att utgående bidrag
till lön åt kommunalt anställda taxeringsrevisorer icke längre skulle vara
behövligt. Detta torde emellertid kunna ifrågasättas. Sedan några år till
baka har Eskilstuna stad en sådan revisor anställd i sin tjänst, en anord
ning, som befunnits särskilt lämplig med hänsyn till det stora antalet
rörelseidkare i staden. Därest bidraget från staten indrages, kan det tän
kas att tjänstemannen ifråga avdelas till andra uppgifter och således icke
längre sysselsättes med taxering, vilket skulle vara till skada. Det skulle
för Södermanlands län innebära, att antalet granskare icke utökades.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar en liknande åsikt beträffande den
för detta län angivna förstärkningen.
Beträffande de kategorier av tjänstemän förstärkningen avser och deras
löneställning anför Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer följande.
Tjänsterna i den reglerade befordringsgången vid länsstyrelsernas taxe
ringsrevisioner, som föreslagits utökade till 71, stå icke i rimlig proportion
till antalet befordringstjänster, som inklusive de föreslagna tjänsterna som
förste taxeringsassistent uppgå till 88. Detta innebär, att befordringstjäns-
Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956
terna för revisionspersonalen utgöra endast 45 procent. För övriga grupper
av kvalificerade tjänstemän äro förhållandena betydligt förmånligare. För
eningen kan därför icke tillstyrka, att de av de sakkunniga föreslagna 23
nya tjänsterna som taxeringsrevisorer skola placeras i den reglerade be-
fordringsgången.
Beträffande de föreslagna landskanslisttjänsterna yttrar länsstyrelsen i
Örebro län.
De sakkunniga gör gällande, att landskanslister, som genomgått härads-
skrivarkurs och därvid bibringats vissa kunskaper i bokföring, skulle vara
lämpliga som bokföringsgranskare. Därvid synes de sakkunniga utgått från
att de kunskaper i bokföring landskanslisterna bibringats på sådan kurs
vore likvärdiga med de kunskaper, som förvärvats av landskanslist, som
genomgått handelsgymnasium. Detta är emellertid enligt länsstyrelsens er
farenhet icke riktigt. Landskanslister, som avlagt väl vitsordad examen från
handelsgymnasium, har visat sig synnerligen användbara för bokgransk-
ningsuppdrag även av invecklad art, medan övriga landskanslister i regel
icke kan anförtros självständiga granskningsuppgifter. Det synes länssty
relsen angeläget att organisationen på taxeringssektionen upplägges så att
den möjliggör att de mera meriterade landskanslisternas speciella kvalifika
tioner tages i anspråk för svårare uppgifter såsom taxeringsrevisioner. Om
så ej sker, kan ej denna personal för framtiden bibehållas som bokförings
granskare utan kommer att inrikta sig på häradsskrivarekarriären.
Liknande synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,
som föreslår att landskanslisttjänsterna skall utgå och ersättas av taxerings-
konsulenter med handelshögskoleutbildning och avsedda för tjänstgöring
i första instans och på taxeringsrevisionen.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför i samma fråga.
Den ekonomiska skolning de landskanslister, vilka skall handha denna
granskning, har undergått är kanske blott en s. k. häradsskrivarkurs, vid
vilken de erhållit viss mycket elementär undervisning i taxerings- och
bokföringsfrågor. Denna teoretiska utbildning kan uppenbarligen icke vara
tillräcklig. Granskningen av mindre företag kommer emellertid att skötas
av dessa tjänstemän. Detta kommer med säkerhet att medföra otillfreds
ställande taxeringsåtgärder i form av felaktiga skönstaxeringar, felbedöm
ningar av rörelsernas räntabilitet på grund av bristande ekonomiskt om
döme etc. Just för bedömningen av dessa kategorier skattskyldiga krävs
ofta en mycket stor erfarenhet och ett mycket gott omdöme av vederbö
rande granskare. Kvalifikationskravet på dessa granskare kan och får ej
ställas lägre än på den personal, som handhar övrigt granskningsarbete.
Organisationen vill således bestämt påyrka, att granskning av mindre före
tags bokföring handhaves av lika kvalificerad personal som betr. övriga
företags bokföring.
Föreningen Sveriges landskanslister hävdar däremot att landskanslist-
personal bör ytterligare utnyttjas inom taxeringsrevisionen och yttrar.
Fn särskild fråga, som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet, är
— enligt föreningens mening — landskanslisternas insatser i det krävande
arbetet å taxeringssektionerna, icke minst inom revisionsavdelningarna där
städes. Redan nu anlitas landskanslister i stor utsträckning för speciellt ar-
205
bete inom dessa sektioner. Föreningen vågar påstå, att det arbete, som här
vid utförts —- även sådant av mera komplicerad art — varit tillfredsstäl
lande. För föreningen framstår det helt naturligt att landskanslisterna ut
nyttjas även för taxeringsarbetet inom länsstyrelserna och vill härvid er
inra om att dessa befattningshavare byggt på sin grundläggande utbildning
med specialutbildning i bl. a. taxeringsfrågor, enär de i allmänhet deltagit
i s. k. häradsskrivarkurser. Föreningen vill därför föreslå, att tillgänglig
taxeringsexpertis inom landskanslistkåren ytterligare utnyttjas inom taxe-
ringssektionerna.
Tjänstemännens centralorganisation är inne på en liknande tankegång,
då organisationen anför.
1950 års skattelagssakkunniga har påtalat den utvecklingen, att revisions-
personalen på grund av sina tjänsters låga löneplacering lockas att söka
tjänster av annan karaktär —- särskilt taxeringsinspektörstjänster. För att
hämma denna utveckling måste enligt TCO:s mening befordringsmöjlighe-
terna inom taxeringsrevisionen ökas. I syfte att nå en ökad rekrytering till
taxeringsrevisionen bör man därjämte överväga att låta revisionspersona-
len innefatta även landskanslistpersonal. Det vitsordas att, vid flera läns
styrelser därtill lämpade landskanslister med gott resultat anlitats för
granskning även av mer kvalificerad art. Det torde även vara möjligt att
uppmjuka kompetensbestämmelserna beträffande förste taxeringsrevisors-
tjänsten i 27 lönegraden, så att för uppgifterna särskilt väl lämpade lands
kanslister beredes möjlighet att vinna befordran inom revisionsarbetet.
Frågan om inrättande av tjänster i 29 lönegraden för taxeringsrevisorer
beröres av åtskilliga länsstyrelser, som förordar antingen att föreslagna nya
tjänster inrättas i denna lönegrad eller att sådana tjänster därutöver in
rättas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda följande.
De sakkunniga beröra avslutningsvis i föreliggande avsnitt taxerings-
revisorernas placering i lönegrader. Vad de sakkunniga här anfört föran
leder ej erinran från länsstyrelsens sida så till vida, att förslaget i och lör
sig icke motiverar ändrad lönesättning för taxeringsrevisorerna jämfört med
taxeringsinspektörerna. Med hänsyn till det stora antalet taxeringsrevisors-
tjänster, som kommer att inrättas sedan organisationen byggts ut, är det
emellertid av vikt att redan från början befordringsförhållandena göras
tillfredsställande. Det måste ur rekryteringssynpunkt anses oförsvarligt att
inrätta ett stort antal taxeringsrevisorstjänster i befordringsgången utan att
skäligt antal befordringstjänster inrättas. Enligt länsstyrelsens mening bör
antalet tjänster i befordringsgången icke vara större än vad som med nor
mal avgång erfordras för rekrytering av tjänster i lönegrad Ca 27 och högre
lönegrader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
Departementschefen
Vad de sakkunniga anfört under detta avsnitt finner jag mig i huvud
sak kunna biträda. Som jag förut framhållit bör emellertid frågor rörande
lönegradsplaceringar och vad därmed sammanhänger inte prövas nu utan
först i ett senare sammanhang.
Jag ansluter mig sålunda liksom flertalet remissinstanser till vad som
uttalats om taxeringssektionernas bibehållande inom landskontoren. Att
den med gällande ordning avsedda eftergranskning av deklarationsmate-
rialet på flertalet håll inte kunnat utföras i åsyftad omfattning synes mig
otvivelaktigt sammanhänga med den ansvällning, arbetsbördan undergått
under senare år. En utbrytning av taxeringssektionen torde härvidlag i
och för sig inte kunna medföra någon ändring. Däremot synes den för
stärkning, som tidigare föreslagits i avseende å organisationen i första in
stans, ävensom de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för stärkande
av taxeringsintendentens ställning och förstärkning av revisionspersonalen
liksom förslaget att inrätta ett prövningsnämndskansli vara ägnade att
åvägabringa en avgjord förbättring i detta avseende.
Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens
ställning torde den viktigaste vara att taxeringsintendenten i betydande
omfattning skall ha möjlighet att åt underordnad personal uppdraga göro-
mål som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar honom. Här
emot har rests invändningar endast i vissa detaljer.
Ehuru de sakkunniga ingenting anfört därom, torde man få utgå från
att skyldighet att mottaga sådan delegation avsetts skola ingå i taxerings
inspektörernas tjänsteåligganden och att sålunda vikariatsersättning regel
mässigt inte skall utgå då delegation sker. Häremot har jag intet att erinra.
Utredningen och avfattandet av taxeringsintendentens yttrande i de skatte
mål, som taxeringsinspektörerna enligt förslaget skulle överta för själv
ständig handläggning, torde nämligen för närvarande till mycket stor del
handhas av dessa tjänstemän. I ett stort antal fall torde taxeringsinten
dentens genomgång av målen endast inskränka sig till en jämförelsevis
summarisk granskning av taxeringsinspektörernas arbete. Å andra sidan
kan man inte bortse från att enligt den nuvarande ordningen åtskilliga
taxeringsinspektörer, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, brukar tillfälligt —
ibland dock för ganska lång tid — förordnas att utföra på taxeringsinten
denten ankommande göromål och därvid erhålla vikariatsersättning. Upp
drages nu åt dessa befattningshavare som ett tjänsteåliggande att utföra
sådana göromål, innebär detta att en löneförmån, som nu utgår, bortfaller.
Att medge vikariatsersättning i vanlig ordning torde emellertid vara ute
slutet. Det skulle förutsätta att man för varje ifrågakommande befattnings
havare finge halla reda på hur stor del av arbetstiden som åtgått för taxe-
ringsintendentsgöromål, vilket får antas vålla åtskilliga svårigheter. Vidare
bör bemärkas att de mål eller andra uppgifter, som avses skola överlåtas, åt
minstone i regel skall vara av mindre invecklad natur och anpassade efter
vederbörandes kunskaper och förmåga. Under sådana omständigheter torde
användning av vikariatsersättning för utmätande av ersättning knappast
vara tillfredsställande. Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
207
föreslå att de uppgifter, varom här är fråga, ålägges taxeringsinspektörerna
som ett tjänsteåliggande.
De sakkunniga har föreslagit att fördelningen på underordnade befatt
ningshavare av de göromål, som författningsenligt åvilar taxeringsinten-
dent, skall ankomma på denne. Häremot har justitiekanslersämbetet in
vänt att någon form av kontroll häröver kunde vara önskvärd, så att be
fogenheten i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt sätt både från
det allmännas och de underordnade befattningshavarnas synpunkt. Jag har
ingenting att erinra mot att en sådan kontroll anordnas. Fördelningen av
dessa arbetsuppgifter får sägas vara en uppgift som i vart fall till typen
ganska mycket närmar sig länsstyrelsens uppgift att tillse att taxerings-
arbetet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. För den skull får
jag föreslå att det skall åligga länsstyrelsen att fastställa generella före
skrifter om fördelningen samt att sådant ärende skall handläggas i samma
ordning som ärenden om taxeringsarbetets ändamålsenliga ordnande. På
detta sätt kommer inte landskamreraren att deltaga i dessa avgöranden. Att
taxeringsintendenten bör ha befogenhet att där så erfordras göra vissa
avsteg från de generella föreskrifterna synes mig självklart.
I olika sammanhang har framhållits att revisionspersonalen utnyttjats
för annat än taxeringsrevision och att härigenom dessa uppgifter blivit
eftersatta. För att motverka detta har de sakkunniga föreslagit att revi-
sionsdetaljen skall bilda en skarpare avgränsad enhet inom taxeringssek-
tionen. Härtill återkommer jag närmare i det följande. De sakkunnigas
uttalande, att uppdrag att företräda det allmänna i skatteprocesser främst
borde uppdragas åt den juridiskt skolade personalen och att revisionsper
sonalen endast undantagsvis borde anlitas härför sammanhänger klart
med denna fråga. På detta sätt skulle nämligen revisionspersonalen kunna
hållas intakt för de viktiga bokgranskningsuppgifterna, inte minst de av
mer offensiv karaktär beträffande vilka med nuvarande ordning ett icke
godtagbart eftersättande ägt rum.
Uttalandet att annan än revisionspersonalen i första hand borde utnyttjas
för processföringen biträdes av åtskilliga remissinstanser men har hos andra
väckt gensagor. På grund härav och då vissa uttalanden av de sakkunniga
ansetts kunna ge vid handen, att de ej funnit det lämpligt att personer med
taxeringsrevisors kompetens erhöll taxeringsinspektörs- och taxeringsin-
tendenlsbefattning, har ett klarläggande uttalande i denna kompetensfråga
efterlysts.
Såvitt jag kunnat finna torde inte ur betänkandet kunna utläsas något,
som kan tolkas därhän, att de sakkunniga velat rubba de gällande kom
petensföreskrifterna. Något förslag i den riktningen har inte heller fram
lagts. Enligt min mening har de sakkunniga endast eftersträvat att så
långt detta är möjligt den kvalificerade personalen skall bli utnyttjad i
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
208
den allmänna riktning som de olika befattningshavarnas utbildning i första
hand gör dem lämpade för.
I princip kan jag biträda de sakkunnigas ståndpunkt. Det synes mig själv
klart att befattningshavarna bör utnyttjas så alt deras utbildning kommer
till sin rätt. Det kan uppenbarligen inte vara ändamålsenligt att för utförande
av taxeringsrevision anställa personal med särskild utbildning härför och
sedan utnyttja den för ändamål, beträffande vilka annan personal allmänt
sett måste antagas ha bättre utbildning. I vad de sakkunniga anfört rörande
utnyttjande av revisionspersonalen för revisionsuppgifter kan jag därför
inte annat än instämma. Med denna uppfattning följer att de processuella
uPP§ifterna i allmänhet, i den mån de skall delegeras, bör anförtros åt
taxeringsinspektörer. I den mån personal med handelshögskoleutbildning
innehar tjänst som taxeringsinspektörer, bör emellertid enligt min mening
sådana uppgifter kunna anförtros också dem. Vad jag nyss anfört om revi-
sionspersonalens utnyttjande för revisionsuppgifter får i princip gälla hela
denna personal, således även länsrevisorn. Det skall ingalunda bortses från
att enligt gällande kompetensföreskrifter befattningshavare med examen vid
handelshögskola kan utnämnas å taxeringsintendenttjänst. Härutinnan har
jag inte för avsikt att föreslå någon ändring. Detta vore för övrigt inte heller
lämpligt med tanke på att denna befordringsmöjlighet har sin givna be
tydelse när det gäller en god rekrytering till läns- och taxeringsrevisors-
tjänsterna. En avvägning måste emellertid ske och denna synes lämpligen
böra resultera i att taxeringsintendenten, där särskilda skäl föreligger, skall
äga uppdraga åt länsrevisorn, undantagsvis möjligen även åt taxerings-
revisor, att utföra det allmännas talan i taxeringsmål. Att därvid i huvud
sak ifrågakommer mål, däri taxeringsrevision ägt rum, ligger i sakens natur.
Åtminstone f. n. torde taxeringsväsendet vara i behov av allt det stöd,
som kan vinnas därigenom att landshövdingen har att deltaga i beslut om
taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. På denna grund finner jag
mig, i likhet med de sakkunniga, inte böra föreslå någon ändring här
utinnan.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i avseende å taxeringsintenden-
tens ställning torde vara av den art att härigenom endast föranledes änd
ringar i länsstyrelseinstruktionen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att fatta beslut härutinnan.
Mot vad statens lönenämnd anfört torde inte förslaget om ändring av
taxeringsintendents och biträdande taxeringsintendents tjänstebenämning
böra upptagas.
Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om biträdande taxeringsintenden-
ter och taxeringsinspektörer anser jag mig kunna godtaga. Eftersom tjänste
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
209
mannaorganisationen i första instans i huvudsak kominer att inriktas på
taxering av rörelseidkare bör emellertid den omedelbara ledningen och till
synen av arbetet i första instans i dessa distrikt i viss omfattning även kunna
uppdragas åt länsrevisorn. Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs
län anfört angående delegation till biträdande taxeringsintendent eller läns-
revisor av befogenhet att förordna om taxeringsrevision får jag framhålla,
att med hänsyn till vad riksdagen uttalat i samband med behandlingen av
1955 års ändringar i taxeringsförordningen det inte torde böra ifrågakomma
med sådan delegation.
De sakkunnigas förslag i fråga om taxeringsrevisionen finner jag mig
jämväl i övrigt kunna i huvudsak biträda.
Till vad några länsstyrelser anfört om vådan av att instruktionsmässigt
begränsa möjlighetei-na till fritt utnyttjande av revisionspersonalen inom
sektionens hela arbetsfält vill jag framhålla, att även om denna personal
får bilda en särskild detalj under ledning av länsrevisorn, möjligheterna allt
jämt bör kvarstå att utnyttja personalen för andra ändamål än taxerings
revision där förhållandena så oundgängligen kräver. Arbetet med taxerings
revisioner är emellertid av sådan vikt och har för uppdagande av försök till
skatteflykt sådan betydelse, att hänsyn härtill bör tagas vid den inre orga
nisationen av taxeringssektionen. Om revisionspersonalen får bilda en en
het, bestående av såväl kvalificerade tjänstemän som biträden, inom vilken
allt hithörande arbete kan utföras, torde det finnas större anledning att anta
att personalen verkligen kommer att utnyttjas för sitt ändamål. Detta hind
rar självfallet inte att taxeringsintendenten alltjämt skall ha befogenhet att
där så behövs tillfälligt anvisa denna personal andra arbetsuppgifter. Det
finns inte skäl att anta att revisionspersonalen — även om man medräknar
den förstärkning de sakkunniga föreslagit — skulle komma att lida brist
på arbetsuppgifter inom sitt område. Tvärtom hävdas från många håll att
den föreslagna förstärkningen tilltagits för snävt. Fäster man i likhet med
mig det största avseende vid att bokgranskningsarbetet bedrives i tillräcklig
omfattning, så ges merendels knappast något utrymme för att utnyttja revi
sionspersonalen för andra uppgifter inom taxeringssektionen. Visar det sig
föreligga ett mera permanent behov härför så innebär detta närmast under
organisation i fråga om övrig personal.
Vad Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer föreslagit rörande befogenhet
för länsrevisor att utse granskningsman m. m. finner jag mig inte kunna
förorda av samma skäl som föranlett mig att inte biträda hemställan om rätt
för annan än taxeringsintendenten att besluta om taxeringsrevision.
Vad de sakkunniga föreslagit i avseende å förstärkning av revisionsperso
nalen har från några håll rönt kritik såväl i avseende å förstärkningens om
fattning, vilken ansetts vara för ringa, som i fråga om däri ingående personal.
Genom den nu föreslagna organisationen i första instans, som innebär att
14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
taxeringsassistenter anställes för granskning just av de mer svårkontrolle
rade deklarationerna samt dessa assistenter under tiden mellan taxerings-
perioderna eller sålunda mer än halva året kommer att utnyttjas för taxe
ringsrevision och liknande uppgifter, har frågan om förstärkning av läns
styrelsernas revisionspersonal emellertid kommit i ett annat läge. Med hän
syn härtill bör man, vad gäller den direkt till länsstyrelsen knutna revisions-
personalen, godta en förstärkning i den av de sakkunniga angivna om
fattningen.
Vad de sakkunniga uttalat om att det centrala taxeringsorganet genom
fortlöpande statistiska undersökningar bör söka bedöma det aktuella be
hovet av revisionspersonal finner jag mig också böra biträda. Med anledning
av vad några länsstyrelser anfört om den försvagning av taxeringsväsendet
som skulle inträda därest kommunalt anställda taxeringsrevisorer — sådana
finnes i vissa städer med egen uppbördsförvaltning — avskaffades, får jag
framhålla att, oaktat de sakkunniga uttalat att behov av statsbidrag till de
kommunala taxeringsrevisorerna efter omorganisationen inte längre torde
föreligga, i förslaget till lagtext likväl upptagits en bestämmelse som möjlig
gör sådant bidrag. Utbyggnaden av organisationen i första instans sådan den
här föreslagits måste som jag förut framhållit ta en avsevärd tid i anspråk.
Vid sådant förhållande bör de kommunala taxeringsrevisorerna bibehållas
åtminstone övergångsvis. Jag vill därför förorda att statsbidrag till deras
avlöning fortfarande skall kunna utgå.
Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen omfattar 25 taxerings
revisorer, varav en i vartdera av Malmöhus och Östergötlands län i lönegra
den Ca 27 och de övriga med avlöning enligt den reglerade befordrings-
gången (Cf 19—Ce 25). De sakkunniga har inte ansett sig böra föreslå någon
ändring av taxeringsrevisorernas lönegradsplacering. I och för sig har inte
efter den sista löneregleringen någonting inträffat som motiverar en sådan
ändring. Inrättas emellertid som föreslagits ytterligare taxeringsrevisors-
tjänster, kan det emellertid vara motiverat att ett större antal tjänster än för
närvarande blir befordringstjänster, då eljest tjänsterna i befordringsgången
skulle bli för många för att möjliggöra normala befordringsförhållanden.
I detta sammanhang inskränker jag mig till att förorda att 25 nya tjänster
av nu antytt slag inrättas. Frågan om och i vilken utsträckning dessa
tjänster skall bli befordringstjänster synes böra prövas senare.
Med anledning av vad vissa remissinstanser anfört angående särskilda
kompetensföreskrifter för landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen
får jag uttala att enligt min mening särskilda formella föreskrifter härom inte
bör uppställas. I den mån fråga är om ordinarie landskanslisttjänster skall
de allmänna kompetensföreskrifterna för sådana tjänster gälla; i fråga om
icke-ordinarie landskanslisttjänster bör det ankomma på länsstyrelserna att
tillse att personal som antages på sådana tjänster är i besittning av till
fredsställande kunskaper, framför allt i bokföring.
211
Det är känt — och åtskilliga exempel härpå kan anföras — att tjänste
män, som inte genomgått särskild utbildning, likväl på grund av särskild
fallenhet för revisionsarbete visat stor duglighet och kunnat avancera till
mycket höga poster inom taxeringsväsendet. Detta har möjliggjorts genom
personliga dispenser. För att bredda rekryteringen till taxeringsrevisionerna
och för att bereda för dessa uppgifter särskilt väl lämpade landskanslister
möjlighet att vinna ytterligare befordran kan ifrågasättas, såsom Tjänste
männens centralorganisation också gjort, att ändra kompetensföreskrifterna
så att jämväl annan utbildning än examen vid handelshögskola berättigar
till innehav av tjänster inom taxeringsrevisionen. Då emellertid från andra
synpunkter invändningar kan framställas häremot samt ordningen med
personliga dispenser synes ha fungerat tillfredsställande, förordar jag ingen
ändring i gällande regler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
V. Prövningsnämndema
Taxeringssakkunniga
De sakkunniga föreslår, att prövningsnämndens ställning
ändras därhän, att nämnden blir en renodlad besvärsinstans. Härvid erinras
till en början om den i skattelagssakkunnigas betänkande antydda möjlig
heten att prövningsnämndema — om taxeringsarbetet i första instans ut
vecklades på ett tillfredsställande sätt — skulle i en framtid kunna und
varas såsom mellaninstans i taxeringsmål, varigenom antalet instanser skulle
nedbringas från nuvarande fyra till tre. Taxeringssakkunniga anför här
om bl. a.
Man kan ställa sig frågande inför denna tanke. Av prövningsnämndema
handlagda ärenden uppgick år 1954 till omkring 125 000. Även om taxerings
arbetet i första instans utbygges och förbättras så långt detta rimligen kan
ske, är det troligt att denna stora mängd av ärenden inte kan nedbringas på
ett sådant sätt, att ärendena skulle kunna sammanföras centralt hos en
skattedomstol. En lokalt inrättad mellaninstans av prövningsnämndernas
typ lär därför knappast kunna undvaras.
Enligt taxeringssakkunnigas uppfattning kan det emellertid knappast be
stridas att den nuvarande ordningen med fyra instanser i taxeringsmål kan
te sig i viss mån överdimensionerad och att skäl kan anföras för en be
gränsning i någon form. Ett steg på väg mot en reform av sådan innebörd
skulle vara att — i samband med en förbättring av det grundläggande arbetet
bos taxeringsnämnderna — prövningsnämndema ges en starkare ställning
och inrättas som i verklig mening dömande instanser. Därigenom uppnås
nämligen att man redan i andra instans får en sådan besvärsprövning, som
måhända framstår som en förutsättning för en begränsning i vissa fall av
212
rätten att fullfölja talan till högsta instans. De sakkunniga erinrar om att
frågan om eu sådan begränsning är föremål för särskild utredning.
I detta sammanhang ingår taxeringssakkunniga på den kritik, som emel
lanåt riktats mot prövningsnämnderna i deras nuvarande funktioner. Till
viss del utgör prövningsnämndens verksamhet, framhåller de sakkunniga,
en fortsättning av det arbete som utförts hos taxeringsnämnderna. Arbetet
har inte ansetts avslutat i och med att taxeringarna fastställts av taxerings
nämnderna. En eftergranskning på prövningsnämndsstadiet är förutsatt och
när det gällt mera invecklade frågor, som taxeringsnämnderna på grund av
tidsnöd inte kunnat lösa, har det hänt att frågorna fått skjutas över till
prövningsnämnden för slutlig behandling där. Prövningsnämnderna har här
igenom en dubbelställning av på en gång granskande och dömande organ.
I allmänhetens ögon har detta föranlett den uppfattningen att prövnings
nämnderna är så nära knutna till taxeringsnämnderna att man inte där kan
vänta sig ett opartiskt bedömande av taxeringsnämndernas beslut. De sak
kunniga understryker, att även om en sådan uppfattning saknar grund,
den redan genom sin förekomst är ägnad att menligt påverka allmänhetens
förtroende för prövningsnämnderna såsom besvärsprövande instanser. I be
tänkandet anföres vidare.
Det är inte endast prövningsnämndernas granskningsverksamhet —
markerad av initiativrätten vid bedömningen av taxeringsfrågorna — som
kan ge anledning till en kritik av detta slag. En iögonenfallande omstän
dighet är också taxeringsintendentens närvaro vid nämndens sammanträ
den. För allmänheten måste taxeringsintendenten framstå som en motpart
i taxeringsprocessen. Att han är närvarande vid prövningsnämndens hand
läggning av ärendena och har tillfälle att i den skattskyldiges frånvaro på
verka nämnden genom muntlig utveckling av sin talan måste för de skatt
skyldiga te sig som ett obehörigt gynnande av det allmännas representant.
En annan omständighet som kan inverka menligt på förtroendet till pröv
ningsnämndernas självständighet är att nämnden till viss del utgöres av
personer som samtidigt är ledamöter av taxeringsnämnd. Slutligen kan
sägas att mängden av ärenden hos prövningsnämnden kan medföra eller i
varje fall inge den uppfattningen att handläggningen där alltid måste bli
tämligen summarisk. Ur denna synpunkt kan ifrågasättas om icke enklare
ärenden — där en summarisk handläggning verkligen är på sin plats —
borde behandlas i enklare ordning än genom formell föredragning inför
nämnden.
I anslutning härtill hänvisas till den principdiskussion som fördes i an
ledning av skattelagssakkunnigas betänkande. Skattelagssakkunniga hade
gjort gällande, att det skulle saknas grund för att i princip konstruera taxe-
ringsförfarandet som ett förfarande för avgörande av tvister mellan två
parter med motstridiga intressen. I propositionen nr 160 till 1955 års riks
dag hade emellertid departementschefen, i vad angår prövningsnämnderna,
inte godtagit skattelagssakkunnigas ståndpunkt utan framhållit, att förfa
randet i prövningsnämnden i allt väsentligt, om än med vissa modifikationer,
Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
213
är och för framtiden bör vara gestaltat som ett förfarande för avgörande av
tvister mellan parter. Taxeringssakkunniga finner, att även detta princip
uttalande synes ge fog för att man nu söker renodla prövningsnämndens
ställning som dömande instans och i samband därmed utrensar de moment
i dess verksamhet som inte överensstämmer med ett partsförhållande av
förevarande slag.
Taxeringssakkunniga framhåller vidare, att en dylik omläggning också
väl ansluter sig till den utveckling prövningsnämnderna efterhand under
gått. Genom 1943 års taxeringsreform togs ett första steg i riktning mot
att göra prövningsnämnderna till en domstolsinstans i taxeringsprocessen.
Att tanken då inte kunde fullföljas berodde närmast på att verksamheten
hos taxeringsnämnderna, även med de förbättringar som genomfördes, allt
jämt ansågs behäftad med sådana brister att man inte fann sig kunna avstå
från den efterföljande granskningen hos prövningsnämnderna. De sakkun
niga konstaterar emellertid att den självständiga initiativrätt beträffande
taxeringarna, som på grund härav bibehölls för prövningsnämnden och dess
ledamöter, alltmera mist i betydelse.
Den föreslagna omläggningen av taxeringsarbetet i första instans bör en
ligt de sakkunniga ge förutsättningar för att slopa prövningsnämndernas
självständiga granskningsrätt.
Det tillfogas emellertid, att förslaget inte innebär någon ändring i den för
speciella fall, bl. a. vid tillämpningen av reglerna om ackumulerad inkomst,
föreskrivna ordningen att prövningsnämnden tjänstgör som första instans.
De sakkunniga påpekar, att förslaget att konstruera prövningsnämnderna
som besvärsinstanser bl. a. innebär, att prövningsnämnden har att vid sina
avgöranden hålla sig inom ramen för partsyrkandena eller m. a. o. alt
prövningsnämndens initiativrätt liksom rätten för enskilda ledamöter av
nämnden att ställa yrkanden bortfaller.
Beträffande nämndens sammansättning torde här få erinras
om att nämnden för närvarande består av landskamreraren såsom ordfö
rande samt minst fyra och högst åtta ledamöter jämte suppleanter för
dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj :t
för en lid av fyra år.
Taxeringssakkunniga föreslår — i likhet med skattelagssakkunniga — att
antalet ledamöter skall minskas. Nämnden skall sålunda utgöras av lands
kamreraren som ordförande samt fyra andra ledamöter. Taxeringssakkun-
niga anför.
En vidlyftigare sammansättning synes icke lämplig, när nämnden över
går från beskattningsnämnd till enbart besvärsinstans. För att tillgodose
särskilda behov, som kan uppkomma i vissa prövningsdistrikt, bör emeller
tid Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen ha möjlighet att utöka
antalet ledamöter till åtta, varvid dock såsom villkor bör gälla att arbetet
bedrives på två avdelningar, vardera bestående av landskamreraren såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
214
ordförande och fyra ledamöter. Någon indelning av länet i flera prövnings-
distrikt skulle däremot inte ifrågakomma. Det skulle alltjämt vara fråga
om endast en prövningsnämnd. Den nuvarande bestämmelsen i 97 § sista
stycket taxeringsförordningen, om att i särskilda fall ärende skall kunna
hänskjutas till nämnden i dess helhet, torde härvid böra bibehållas. Som
exempel på dylikt ärende kan nämnas fastställandet av länsanvisningarna
för den årliga taxeringen.
Då det i vissa fall visat sig svårt att med nuvarande antal suppleanter
åstadkomma fulltalig prövningsnämnd, torde vidare antalet suppleanter
böra ökas till två för varje ledamot. Uttryckligen bör dock gälla att supp
leant icke får inkallas annat än vid förfall för ledamot. Suppleanterna torde
inte behöva vara personliga.
I fråga om valbarheten förordas i överensstämmelse med skattelagssak-
kunnigas förslag att ledamot eller suppleant i prövningsnämnd inte sam
tidigt får vara medlem i taxeringsnämnd. I betänkandet erinras om att detta
kan medföra vissa svårigheter i en del fall att i prövningsnämndsarbetet
få med de för uppdraget lämpligaste personerna. För den ändrade ställning,
som prövningsnämnden nu avses skola få, finnes dock detta villkor vara
så betydelsefullt, att det får anses väga mer än de invändningar som här
kan möta.
Med tanke på jäv eller annat oförmodat hinder förordar de sakkunniga,
att nämnden skall vara beslutför när ordföranden och tre ledamöter eller
suppleanter är närvarande.
I fråga om förfarandet när vid omröstning inom nämnden rösterna ut
faller så att majoritetsbeslut ej erhålles föreslås att ordföranden skall ha
utslagsröst.
De sakkunniga förordar, att ett särskilt prövningsnämndens
kansli inrättas inom länsstyrelsen. I denna fråga anföres följande.
Arbetet med beredning av besvären hos prövningsnämnden, uppsättning
av föredragningspromemorior, protokoll m. m. utföres för närvarande mesta
dels inom taxeringssektionerna. Det har ansetts praktiskt och arbetsbespa-
rande att en kortfattad redogörelse för ärendet upprättas samtidigt med
taxeringsintendentens yttrande samt att den därigenom erhållna promemo
rian användes vid föredragningen hos prövningsnämnden och sedermera i
oförändrad form, med tillägg för prövningsnämndens beslut, begagnas som
protokoll.
Förhållandet har ur olika synpunkter givit anledning till kritik. Det har
gjorts gällande att förberedandet av besvären hos prövningsnämnden på
ett obehörigt sätt inkräktar på taxeringssektionernas egentliga arbetsupp
gifter, vilka närmast bör bestå i ledning och understödjande av taxerings-
arbetet i första instans samt eftergranskning och taxeringskontroll. Vidare
har — främst ur de skattskyldigas synpunkt — påtalats det samröre som
här föreligger mellan prövningsnämndens och taxeringssektionens verksam
het. I princip har ansetts olämpligt att det förberedande arbetet hos den
dömande instansen utföres under taxeringsintendentens — den ena partens
— överinseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956
Taxeringssakkunniga har funnit denna fråga vara av särskild betydelse
samt anför.
Det är av vikt att här få till stånd en åtskillnad mellan prövningsnämn-
dernas och taxeringssektionernas verksamhet. Vi är medvetna om att den
nuvarande arbetsgången ur praktisk synpunkt har mycket som talar för
sig och att man på länsstyrelsehåll kan finna det mindre rationellt att från
gå det nu tillämpade och invanda systemet. För att taxeringssektionerna
skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter i den framtida taxeringsorganisa-
tionen och för att prövningsnämnderna skall kunna erhålla den renodlade
ställning av besvärsinstanser som åsyftas är det dock ett villkor att en om
läggning sker, varigenom det förberedande och expeditionella arbetet hos
prövningsnämnden överföres till ett nämndens kansli, friställt från taxe-
ringssektionen. En sådan omläggning synes också kunna genomföras utan
att den ur praktisk synpunkt skall behöva vålla alltför stora olägenheter i
form av dubbelarbete o. dyl.
Prövningsnämndens kansli skall enligt förslaget förläggas till landskon
torets kameralsektion. Kansliet kommer då att lyda under vederbörande
sektionschef, länsassessorn å kameralsektionen. I de fem län, där på kame
ralsektionen dessutom finnes anställd en länsassessor i lönegraden 31, skall
dock denne närmast handha chefskapet för prövningsnämndens kansli. De
sakkunniga anmärker, att personalbehovet i övrigt inom prövningsnämn
dens kansli kommer att variera efter arbetsbördan inom de olika länen. För
arbetet med referat av besvären erfordras biträde av personal i landskans-
lists ställning. Dessutom skall kansliet vara utrustat med biträden för diarie-
föring, skrivarbete m. m. Den förstärkning av arbetskraften inom kameral
sektionerna, som härvid kan erfordras, torde i någon utsträckning få till
godoses genom överflyttning av arbetskrafter från de nuvarande taxerings
sektionerna. De sakkunniga understryker emellertid att taxeringssektio
nerna inte bör försvagas genom en sådan överflyttning, utan att samtidigt
en utfyllnad där sker så att de bibehålies i stort sett vid nuvarande kapacitet.
Arbetsuppgifterna för prövningsnämndens kansli skulle i huvudsak bli
följande: diarieföring av besvär till prövningsnämnden; åtgärder för be
svärens komplettering med deklaration och utdrag av taxeringslängd; upp
sättning av kortfattade referat av besvären, vilka referat sedermera skall
ingå i de promemorior som tillställes prövningsnämndens ledamöter samt
i nämndens protokoll; utremittering av besvärsakterna för yttrande av-
vederbörande taxeringsassistent; överlämnande av besvären till taxerings-
sektionen för yttrande av vederbörande taxeringsintendent; ordnande av-
materialet för prövningsnämndens handläggning samt utskrift av föredrag-
ningspromemorior; uppsättning, utskrift och expedition av prövningsnämn
dens protokoll; utredningsarbete åt prövningsnämnden exempelvis vid för
beredelserna för länsanvisningarna; diarieföring och expedition av besvär
till kammarrätten och regeringsrätten.
Beträffande den i anslutning till skattelagssakkunnigas betänkande dis
kuterade frågan om förenklingar i föredragningspromemoriorna och proto-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
215
216
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1956
kollen hos prövningsnämnderna betonar taxeringssakkunniga, att det finns
anledning att iaktta varsamhet när det gäller förenklingssträvanden på detta
område. Före 1943 års taxeringsreform var prövningsnämndernas protokoll
ofta mycket knapphändiga. På grund av den — ingalunda obefogade — kri
tik som riktades häremot har de numera gjorts utförligare. Detta har legat
i linje med 1943 års taxeringsreform och får enligt taxeringssakkunnigas
uppfattning anses som en klar vinning, särskilt ur de skattskyldigas syn
punkt. Självfallet hör dock inte protokollet — liksom ej heller föredrag-
ningspromemoriorna hos prövningsnämnden — göras vidlyftigare än som
fordras för att ge en klar bild av vad ärendet gäller.
Taxeringssakkunniga yttrar vidare.
De system, som användes på länsstyrelserna för att bygga upp prövnings-
nämndsakterna och prövningsnämndens protokoll, är något varierande.
Olika praktiska synpunkter har här kunnat göra sig gällande. Utan att
direkt vilja fastlåsa förfarandet vid någon viss metod har vi funnit det
önskvärt att större likformighet här kommer till stånd. Det torde bli en
uPPgift för det blivande centrala organet inom taxeringsväsendet att när
mare studera förhållandena på detta område och verka härför. För att
belysa de nu avhandlade frågorna skall dock i huvuddrag anges hur vi
tänkt oss gången av arbetet med besvärens iordningställande för föredrag-
ning och protokollföring. Sedan besvären diarieförts hos prövningsnämndens
kansli översändes de av kansliet till vederbörande lokala skattemyndighet,
som har att komplettera dem med deklarationshandlingar och utdrag av
taxeringslängd. Utdraget införes på framsidan av en aktkappa, där utrym
men även bör finnas för besvärsreferat samt yttranden. I samband här
med infordras yttrande från taxeringsassistenten. Yttrandet tecknas på akt
kappans framsida. Akten insändes därefter till prövningsnämndens kansli,
som på detta stadium gör ett referat av besvärens innehåll. I allmänhet
kommer referatet endast att i koncentrerad form innehålla uppgift om i
vilket eller vilka avseenden taxeringsnämnden frångått klagandens dekla
ration samt om klagandens yrkanden. Referatet utskrives med maskin på
aktkappan. Akten överlämnas därefter — utan formlig remiss — till taxe-
ringssektionen för yttrande av vederbörande taxeringsintendent (taxerings
inspektör). Även intendentens yttrande tecknas på aktkappans framsida
(eventuellt, om utrymmet där inte förslår, med fortsättning på kappans
andra sida). Härefter går akten åter till prövningsnämndens kansli. De
ärenden som, enligt vad i det följande föreslås, skall kunna avgöras av lands-
kamreraren på prövningsnämndens vägnar, uttages nu för handläggning i
sådan ordning. Beträffande övriga ärenden — som skall föredragas i pröv
ningsnämnden — uppsättes föredragningspromemorior genom kansliets för
sorg. I dessa intages från aktkapporna taxeringslängdsutdraget, referatet och
i mån av behov innehållet i taxeringsintendentens yttrande. Promemoriorna
utskrives med genomskrift i så många exemplar att man samtidigt erhåller
ett exemplar för stomme till prövningsnämndens protokoll samt exemplar
för expedition av protokollsutdrag. De exemplar, som skall användas som
föredragningspromemorior i prövningsnämnden, häftas och tillställes nämn
dens ledamöter. Sedan prövningsnämnden avgjort ärendena kompletteras
protokollsexemplaren med nämndens beslut, varefter protokollet justeras
och utdragen expedieras.
217
De sakkunniga förordar även, att ändringslängderna slopas. Debiterings-
myndigheten föreslås i stället skola få underrättelse om prövningsnämndens
beslut genom protokollsutdrag. Motsvarande bör gälla fastighetstaxeringen.
Taxeringssakkunniga framhåller, att prövningsnämndernas ombildning
till besvärsinstanser aktualiserar åtskilliga frågor rörande förfarandet
hos nämnderna.
Enligt 97 § fjärde stycket taxeringsförordningen har taxeringsintenden-
ten för närvarande icke endast rätt utan även skyldighet att övervara pröv
ningsnämndens sammanträden. Föreskriften rimmar enligt de sakkunnigas
uppfattning illa med det partsförhållande, som får anses föreligga mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövningsnämndssta-
diet. De sakkunniga finner angeläget att partsförhållandet erkännes och får
sitt tydliga uttryck i processen. Taxeringsintendenten bör därför inte vara
närvarande vid prövningsnämndens sammanträden annat än i sådana fall
då jämväl den andra parten kallats att närvara. Vid dylika tillfällen bör
å andra sidan intendentens närvaro vara obligatorisk.
I enlighet härmed föreslås en utformning av bestämmelserna, som in
nebär att taxeringsintendenten icke äger övervara prövningsnämndens
sammanträden under annan förutsättning än att den skattskyldige kallats
till muntlig förhandling. I praktiken torde, framhåller de sakkunniga, en
sådan ordning inte behöva medföra komplikationer för prövningsnämndens
arbete. Möjligen kunde invändas att intendentens skriftliga yttranden i
målen, som hittills kunnat kompletteras muntligen, nu ibland får göras
något fylligare, vilket skulle innebära ett merarbete. Utan att vilja förringa
en sådan invändning anser de sakkunniga dock denna punkt i förslaget
vara av så väsentlig betydelse att den inte kan frånfallas av dylik grund.
Principen föreslås genomförd fullt ut att gälla även vid fastighetstaxe
ring. Förslaget hindrar dock inte att intendenten tillkallas av prövnings-
nämnden i ärenden där något utbildat partsförhållande inte föreligger,
exempelvis vid fastställande av länsanvisningarna för taxeringen.
Med det nu avhandlade förhållandet bör enligt de sakkunniga även följa
att taxeringsintendenten i författningstexten innefattas under benämningen
part och att hans yrkanden om påförande eller ändring av taxeringar fram
gent får karaktär av besvär. För att inte arbetet med yrkandenas uppsättning
respektive uppsättningen av protokollen i dessa ärenden skall behöva onödigt
tyngas genom en sådan omläggning finnes dock intendentens anförande av
besvär kunna ske i tämligen enkel form. De sakkunniga anmärker, att något
hinder inte synes föreligga för att detta sker på sätt som hittills varit bruk
ligt vid hans framställningar till prövningsnämnden, genom signering av
en utskrift som samtidigt genom mångfaldigande begagnas för kommunika
tion med den skattskyldige och sedermera för uppsättning samt utskrift
av protokoll. Beträffande föredragningen av ärendena i prövningsnämnden
Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
218
föreslås icke någon ändring i vad som nu gäller. De sakkunniga anmärker
emellertid, att deras — i det följande återgivna — förslag om förenklad
handläggning av vissa mål medför minskning av antalet promemorior.
Huruvida den förgranskning av besvärsakterna, som nu i allmänhet ut-
föres av nämndens ledamöter efter fördelning mellan dem, bör bibehållas
finner de sakkunniga tveksamt. Förfarandet saknar motsvarighet i annan
process. Den muntliga föredragningen inför nämnden med stöd av prome
moriorna bör också enligt de sakkunnigas uppfattning i och för sig vara
tillräcklig. De sakkunniga förordar emellertid att det nu tillämpade förfa
randet bibehålies, åtminstone såsom en möjlighet för nämndens ordförande
att förordna därom i den mån han så finner lämpligt. Emellertid framhålles,
att en dylik inläsning av handlingarna på förhand inte får ersätta den munt
liga föredragning som skall vara nämndens arbetsform.
De sakkunniga anför vidare.
Utredningen i målen hos prövningsnämnden bör liksom hittills normalt
förebringas i samband med de yttranden som skall avges. Det blir i första
hand taxeringsassistenten och därefter taxeringsintendenten, som får an
ledning att klarlägga ärendena för att kunna yttra sig däri på ett till
räckligt uttömmande sätt. Att yttrande därutöver regelmässigt skulle in
fordras från taxeringsnämndens ordförande är icke tänkt. I åtskilliga fall
kan det dock finnas anledning för taxeringsassistenten att samråda med
ordföranden när yttrande skall avges. Det är givet att såväl taxeringsassisten
ten som taxeringsintendenten skall genom direkt kommunikation med den
skattskyldige kunna inhämta kompletterande uppgifter och eljest verka
för infordrande av all den utredning som kan bidraga till att målet klar-
lägges. Intendentens yttrande över besvär av den skattskyldige bör sålunda
översändas till denne i den mån en sådan åtgärd inte framstår som över
flödig. Man torde få räkna med att på detta sätt målen är så utredda, när
de av taxeringsintenden