2

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

ävensom förening vari sådant ämne ingår så ock beträffande atombränsle

som använts i atomreaktor. Särskilt tillstånd skall även fordras för uppfö­

rande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av

använt atombränsle in. m. Lagen innehåller också vissa allmänna regler om

sådana tillstånd samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen

och med stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmel­

ser m. m.

Därjämte föreslås vissa ändringar i lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m. Ändringarna innebär bl. a. att bestämmelserna i 9 kap. stenkolslagen

om bearbetning och export av uran m. m. överflyttas till atomenergilagen.

5

11

§•

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats som

biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befatt­

ning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen nyttja

yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där

det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller

affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon här­

emot, straffes med dagsböter eller fängelse.

12

§.

Brott som avses i 7 eller 9 § må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

av tillsynsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott som i 11 § sägs må åtalas av allmän åklagare allenast efter angi­

velse av målsägande.

13 §.

över beslut av myndighet enligt denna lag må klagan föras hos Konung­

en genom besvär, som skola ingivas till handelsdepartementet.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

14 §.

De föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956, men redan dessförinnan må med

delas beslut om tillstånd som avses i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

7

(Gällande lydelse)

68

§.

Den som, i annat fall än i 63 § and­

ra stycket sägs, utan koncession för

ändamål, som avses i 63 § första

stycket, eftersöker eller bearbetar

fyndighet av uranhaltigt, toriumhal-

tigt eller berylliumhaltigt mineral el­

ler utan tillstånd bearbetar uran, to-

rium eller beryllium eller förening,

mri någon av dessa metaller ingår,

så som i 66 § sägs, straffes högst

med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon i strid

mot 67 § första stycket ur riket utför

eller söker utföra material eller vara,

som där sägs.

69 §.

Uran, torium eller beryllium eller

förening, vari någon av dessa metal­

ler ingår, som, i annat fall än i 63 §

andra stycket sägs, utvunnits utan

koncession, tillfaller kronan.

Har någon brutit mot vad i 66 §

stadgas, är vad som därvid fram­

ställts så ock förråd av den ifrågava­

rande metallen, av förening av metal­

len eller av mineral med halt av me­

tallen, som han innehar, förverkat till

kronan.

Det som någon i strid mot 67 §

första stycket utfört eller sökt utföra

ur riket vare ock förverkat till kro­

nan.

(Föreslagen lydelse)

66

§.

Den som, i annat fall än i 63 § and­

ra stycket sägs, utan koncession för

ändamål, som avses i 63 § första

stycket, eftersöker eller bearbetar

fyndighet av uranhaltigt, toriumhal-

tigt eller berylliumhaltigt mineral,

straffes högst med straffarbete i två

år.

67 §.

Uran, torium eller beryllium eller

förening, vari något av dessa ämnen

ingår, som, i annat fall än i 63 § and­

ra stycket sägs, utvunnits utan kon­

cession, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

9

dessa spörsmål med undantag för lagstiftningsfrågorna anmäles denna dag

av chefen för handelsdepartementet.

Betänkandet har remissbehandlats. Jag anhåller nu att få upptaga ären­

det om lagstiftning på atomenergiområdet till behandling. Därvid torde jag

inledningsvis få redogöra för vissa grundläggande data rörande atomener­

gien och för principerna för utvinning av sådan energi. Med hänsyn till den

redogörelse för dessa frågor som lämnas av chefen för handelsdepartementet

torde det emellertid icke vara erforderligt att jag mera ingående uppehåller

mig härvid.

Inledning

Vid klyvning av vissa tunga atomslag, s. k. atombränslen, frigörs stora

energimängder. I särskilda anordningar, atomreaktorer, kan denna klyv-

ningsprocess regleras så, att man kontinuerligt kan tillvarataga den utveck­

lade energien och utnyttja den för praktiskt bruk. I en atomreaktor utveck­

las energi i form av värme. För dagen känner man icke något sätt att di­

rekt överföra denna värme till någon mera högvärdig form av energi, t. ex.

elektrisk sådan. I stället utnyttjar man värmen för att framställa ånga, som

via en turbin driver en elektrisk generator på samma sätt som i ett vanligt

ångkraftverk. Man kan också använda atomreaktorer för värmeverk, t. ex.

för central bostadsuppvärmning eller för olika industriella uppvärmnings-

ändamål.

Den vanligaste typen av atomreaktor har atombränslet anordnat i s. k.

bränsleelement, grupper av stavar eller plattor, där värmeutvecklingen sker.

Dessa stavar eller plattor är fördelade i ett s. k. moderatormaterial. De kan

t. ex. vara nedsänkta i en behållare, fylld med tungt vatten. Stavarna är

inkapslade i rör av aluminium, som förhindrar att klyvningsprodukterna

sprider sig i systemet. Som moderatormaterial och till kapslar kan även an­

vändas ämnet beryllium.

För närvarande känner man tre slag av atombränslen. Det primära atom­

bränslet är uran 235, ett atomslag som till en ringa del, 0,7 procent, ingår

i naturligt uran. Den återstående delen av naturligt uran utgöres av uran

238, som icke direkt kan utnyttjas som atombränsle. Däremot omvandlas

uran 238 vid bestrålning i en atomreaktor till ett nytt ämne, plutonium,

vilket är ett atombränsle av samma slag som uran 235. På enahanda sätt

som uran 238 utgör vanligt torium ett råämne till atombränsle och kan ge­

nom reaktorbestrålning omvandlas till atombränslet uran 233. Högrena

atombränslen såsom uran 235 och plutonium utgör sprängämnet i atom­

bomber. Såsom förut nämnts skapas plutonium i varje reaktor som helt

eller delvis utnyttjar naturligt uran som bränsle.

Vid driften av en atomreaktor alstras enorma mängder radioaktiv strål­

ning. Dessutom bildas stora mängder radioaktiva klyvningsprodukter. Till

skydd mot den kraftiga strålningen krävs säkerhetsåtgärder av skilda slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

11

är att staten skall kunna utöva kontroll över utnyttjandet av tillgångarna

av uran m. in. och användningen av ämnena. I förstnämnda hänseende ut­

övas kontrollen på det sättet att befogenheten att bearbeta fyndigheter med

sådana ämnen gjorts beroende av tillstånd av Kungl. Maj :t. Vidare regleras

bearbetandet av ämnena och exporten. Med hänsyn till vikten av sträng stat­

lig kontroll har föreskrivits att Kungl. Maj:t äger, när skäl därtill är, åter­

kalla meddelad koncession. En liknande bestämmelse finnes beträffande be­

arbetandet.

I 63 § första stycket stenkolslagen återfinns det grundläggande stadgan­

det, att rättighet att för utvinnande av uran, torium eller beryllium eller

förening, vari någon av dessa metaller ingår, eftersöka och bearbeta fyn­

dighet av uranhaltigt, toriumhaltigt eller berylliumhaltigt mineral är be­

roende på koncession, som meddelas av Kungl. Maj:t. Koncession må be­

gränsas att avse endast rätt till fyndighetens undersökning. Från bestäm­

melserna i första stycket meddelas i andra stycket ett undantagsstadgande

av innebörd, att borrning, sprängning, upptagande av provgropar och vid­

tagande av andra liknande åtgärder får ske utan koncession, om åtgärder­

na avser endast att erhålla prov ur fyndighet av uranhaltigt, toriumhaltigt

eller berylliumhaltigt mineral för analys. I tredje stycket stadgas, att kon­

cession må av Kungl. Maj :t återkallas, när skäl därtill är.

I 64 § har skett hänvisning till åtskilliga stadganden i lagen vilka gäller

för andra slag av fyndigheter än sådana av uranhaltigt, toriumhaltigt och

berylliumhaltigt mineral. Därjämte har meddelats vissa bestämmelser som

innebär avvikelser från de stadganden till vilka sålunda hänvisats. Härige­

nom regleras bl. a. frågorna om förfarandet i koncessionsärende, om kon­

kurrens mellan flera sökande, om ersättning till jordägare, om konkurrens

med inmutning, om frånträdande av koncession och om återställande av

inlöst mark till jordägaren.

Bland hänvisningarna i 64 § bör särskilt uppmärksammas hänvisningarna

till 56 § andra stycket samt till 10 och 58 §§. Enligt 56 § andra stycket skall

vid koncession fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga

att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest är

erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt. Genom hänvisningen till 10

och 58 §§ regleras den närmare omfattningen av den rätt koncessionen

medför.

Med hänsyn till de olika sätt på vilka å ena sidan uranhaltigt mineral

och å andra sidan toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral kan före­

komma har det ansetts erforderligt att beträffande uran genom hänvisning

till 58 § anknyta till den för alunskiffer stadgade särskilda ordningen och

beträffande de två övriga ämnena genom hänvisning till 10 § anknyta till

den för stenkol stadgade ordningen. Enligt båda dessa paragrafer stad­

gas, att den som erhållit koncession äger uteslutande rätt att, med de

inskränkningar och villkor lagen innehåller, inom det område koncessionen

omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintlig

fyndighet av ämnet i fråga ävensom att i samband därmed tillgodogöra sig

13

glödstrumpor, högeldfasta laboratorieutensilier, lysämnen samt av annan

vara i vilken halten av torium eller beryllium icke överstiger tre procent

av varans vikt. Slutligen stadgas i 3 § att mineral med en uranhalt eller

toriumhalt av högst 50 gram per ton eller med en berylliumhalt av högst

1 000 gram per ton ävensom i 2 § angivna varor samt ädelstenar med be-

rylliumhalt må utföras ur riket; dock skall iakttagas vad i kungörelsen den

9 juni 1950 angående allmänt exportförbud eller eljest finns stadgat om för­

bud mot eller villkor för utförseln.

Bestämmelser som är tillämpliga på framställning av atomenergi finns

vidare i lagen den 6 juni 19M om tillsgn å radiologiskt arbete m. in. Enligt

1 § i denna lag avses sålunda med radiologiskt arbete bl. a. arbete vari

ingår bruk av radioaktivt ämne överstigande viss myckenhet, som medi­

cinalstyrelsen äger fastställa. Vidare stadgas i samma paragraf, att radio­

logiskt arbete må bedrivas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen och

att tillstånd av medicinalstyrelsen även fordras för innehav, utan samband

med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne överstigande den av medicinal­

styrelsen fastställda myckenheten. Enligt 3 § äger medicinalstyrelsen före­

skriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmel­

ser. Gäller tillståndet bedrivande av radiologiskt arbete, skall dessa särskilda

bestämmelser avse att vinna största möjliga trygghet mot att skada genom

inverkan av strålning från radioaktivt ämne tillskyndas någon som är sys­

selsatt i arbetet. Är fråga om innehav av radioaktivt ämne, skall bestäm­

melserna åsyfta att ämnet så förvaras, att ej skada tillskyndas någon genom

de därifrån utgående strålarna, över ansökan om tillstånd skall medicinal­

styrelsen enligt 5 § inhämta utlåtande av radiofysiska institutionen vid karo­

linska sjukhuset. I 6 § stadgas att tillsyn å efterlevnaden av lagen och med

stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas, under medicinalstyrelsens

överinseende och ledning, av radiofysiska institutionen och vid institutionen

anställda befattningshavare (tillsyningsmän). I lagen har vidare upptagits

regler om hur tillsynen skall ske och om' befogenhet för medicinalstyrelsen

att vid behov förordna att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur

bruk och att återkalla meddelade tillstånd samt straffbestämmelser.

I detta sammanhang bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet år

1951 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga

för att verkställa utredning om radiofysiska institutionens organisation, till­

synsverksamhet m. in. Enligt direktiven för utredningen bör de sakkunniga

bl. a. överväga huruvida i fortsättningen tillsynsverksamheten lämpligen

bör vara förlagd till en institution vilken även är avsedd för forskning och

medverkan i sjukvårdsarbetet, i synnerhet om man beaktar att atomenergi­

forskningens utveckling kan föra med sig en ytterligare ökning av tillsyns­

verksamheten. Med stöd av vad som kan framkomma med avseende på be­

hovet av en statlig tillsyn inom strålskyddsområdet har utredningen att

verkställa en granskning av lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. in. i

avsikt att bringa densamma i överensstämmelse med numera föreliggande

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning

till men, förordna att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid förflutit

från deras datum.

Med stöd av bemyndiganden i sekretesslagen har Kungl. Maj :t utfärdat

kungörelser med förordnanden på försvarsväsendets område och på civil­

försvarets område samt om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna

handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden. Vidare har Kungl. Maj :t genom

kungörelsen den 4 januari 1939 (nr 7) meddelat förordnande jämlikt bl. a.

21 § sekretesslagen på civilförvaltningens område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

15

Departementspromemorian

I den allmänna motiveringen för en lagstiftning på atomenergiområdet

erinras i promemorian inledningsvis, att anledningen till de hittillsvarande

bestämmelserna i stenkolslagen om statlig kontroll över utvinningen och

användningen av uran, torium och beryllium var den betydelse som de

nämnda ämnena fått för utvinning av atomenergi och de konsekvenser ur

försvars- och utrikespolitiska synpunkter som följde därav. I promemorian

framhålles, att de skäl som föranlett lagstiftningen alltjämt föreligger. Vi­

dare anföres, att den snabba utvecklingen på atomenergiens område under

senare år gjort att även andra synpunkter kommit i förgrunden. Forsk­

ningen och utvecklingen har sålunda i högre grad än tidigare inriktats på

atomenergiens fredliga användning. Atomkraftanläggningar för elkraft är

för närvarande under uppförande i flera länder, främst i Förenta Staterna,

Sovjetunionen och England. Även i vårt land föreligger ganska långt fram­

skridna planer på att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk. För för­

verkligandet av dessa planer krävs stora insatser, och en samordning av

disponibla finansiella, personella och tekniska resurser måste ske. Driften

av atomreaktorer är vidare förenad med betydande risker och det är ett

allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda i det fortsatta

arbetet på atomenergiens område. Även nu anförda förhållanden talar för att

staten, såsom hittills, utövar kontroll över utvinningen och användningen av

uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av atomenergi samt

att kontrollen får avse också uppförande, innehav och drift av atomreak­

torer samt åtgärder med använt atombränsle.

Även ytterligare skäl talar enligt promemorian för att utvinningen av

atomenergi skall i vårt land, liksom i andra länder, ske under statlig kon­

troll. Sålunda har på senare tid vissa förberedelser gjorts för att åstad­

komma ett närmare samarbete mellan olika länder på atomenergiens områ­

de. Sverige har i stor utsträckning deltagit i dessa förberedelser. Detta sam­

arbete avses i första hand skola ske mellan regeringarna. Ett sådant samar­

bete erbjuder stora fördelar ur skilda synpunkter och det finns ej anledning

antaga annat än att Sverige även i fortsättningen skall komma att deltaga

däri. Det sålunda inledda internationella samarbetet förutsätter uppenbar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

17

gen bör stå kvar i denna lag. Vad åter angår bestämmelserna om bearbet­

ning och export av uran in. fl. ämnen torde dessa — utom såvitt angår

beryllium — jämte därmed sammanhängande straff- och förverkanderegler

böra brytas ut ur stenkolslagen och efter vissa jämkningar sammanföras i

en särskilda lag med de föreskrifter som enligt vad förut sagts är erforder­

liga i fråga om atomreaktorer och andra anläggningar samt använt atom­

bränsle. I samband härmed torde vissa jämkningar böra vidtagas i de be­

stämmelser som skall stå kvar i 9 kap. stenkolslagen. Bl. a. bör i 63, 65 och

69 §§ uttrycket metaller utbytas mot den ur vetenskaplig synpunkt mera

adekvata beteckningen ämnen. Vad beträffar beryllium framgår av den före­

gående redogörelsen att beryllium visserligen kan få betydelse för atom­

energiutvinningen men att detta ämne i motsats till uran, plutonium och

torium icke kan användas såsom eller omvandlas till atombränsle. Samma

är förhållandet med vissa andra ämnen av betydelse för atomenergiutvin­

ningen, såsom tungt vatten. Bibehåller man, såsom förutsatts i det före­

gående, bestämmelserna om koncession för utvinning av beryllium, torde

det ur förevarande synpunkter icke vara erforderligt att kräva särskilt till­

stånd för innehav och bearbetning av samt annan befattning med beryllium.

Däremot torde det vara av betydelse att inom landet befintliga tillgångar av

beryllium, berylliumföreningar eller berylliumhaltigt mineral icke föres ur

landet. Sådan utförsel kan i förekommande fall förhindras med stöd av kun­

görelsen den 9 juni 1950 angående allmänt exportförbud.

Enligt promemorian torde det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att i

den föreslagna lagstiftningen söka att mera i detalj reglera hithörande

spörsmål, utan det torde vara tillfyllest att meddela bestämmelser om att

särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm­

mer skall fordras för överlåtelse, förvärv, innehav och bearbetning av och

annan befattning med samt export av uran m. m. ävensom för uppförande,

innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av uran

m. m. Därjämte bör lagen innehålla vissa allmänna bestämmelser om så­

dana tillstånd. Det bör sålunda stadgas, att tillstånd må kunna begrän­

sas att avse viss tid. En dylik bestämmelse är av betydelse främst i fråga

om tillstånd för enskilda. Vidare bör möjlighet föreligga enligt lagen att vid

meddelande av tillstånd och under tillstånds giltighetstid uppställa de vill­

kor som anses påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt.

Tillstånd måste också under vissa förutsättningar kunna återkallas. Härut­

över bör i lagen upptagas vissa bestämmelser rörande tillsyn å efterlevna­

den av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom an­

svarsbestämmelser in. in. Det bör slutligen anförtros åt Kungl. Maj:t att

utforma de närmare föreskrifter som kan finnas erforderliga för tillämp­

ningen av lagstiftningen.

Det framhålles i promemorian, att lagstiftningen bör utformas på så­

dant sätt, att den icke hindrar att tillståndsgivningen fortlöpande kan an­

passas efter statsmakternas målsättning för det fortsatta atomenergiarbetet

och de resultat som den tekniska och vetenskapliga utvecklingen kan kom­

ma att frambringa.

Vidare anföres i promemorian, att eu lagstiftning av det innehål] som

nu angivits i viss mån torde innebära eu inskränkning i näringsfrihets-

2 Bihamj till riksdagens protokoll

1956

.

1

samt . Nr

178

na svenska elektriska aktiebolaget (Asea) och Sveriges yngre naturvetares

förening.

Av remissinstanserna har drygt hälften särskilt yttrat sig om den före­

slagna lagstiftningen. Dessa har i princip tillstyrkt lagförslagen eller icke

haft något att erinra mot desamma. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen att

den föreslagna lagstiftningen, vars väsentliga syfte styrelsen anser vara att

tillgodose säkerhetskraven samt önskemål om bästa utnyttjande av till­

gängliga materialresurser och dylikt men icke en statlig centraldirigering

av den tekniska utvecklingen, framstår som ändamålsenlig. IUksnåmnden

för ekonomisk försvarsberedskap har med hänsyn till de betydande säker­

hetsproblem som för närvarande är förbundna med atomenergiens utnytt­

jande ej någon erinran mot förslagen. Länsstyrelsen i Malmöhus lån fin­

ner det naturligt — särskilt med hänsyn till de faror som är förknippade

med utvinningen av atomenergi -— att tillståndstvång införes. Liknande

synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Norrbottens län, atomkommit-

mittén, Landsorganisationen i Sverige, Svenska gruvföreningen, Svenska

vattenkraftföreningen och Svenska värmeverksföreningen.

I fråga om lagstiftningens allmänna uppbyggnad har justitiekanslers-

ämbetet funnit det lämpligt att i den omfattning som föreslagits skapa en

särskild lagstiftning rörande kontrollen över atomenergien och att i sten­

kolslagen bibehålla där meddelade föreskrifter om eftersökande och be­

arbetande av fyndighet av det slag varom här är fråga. Även länsstyrelsen i

Södermanlands län finner det riktigt att ur stenkolslagen utbryta i huvud­

sak vad som stadgas angående bearbetning och export av uran m. m. Jäm­

väl Svenska gruvföreningen tillstyrker förslaget att från stenkolslagen till

atomenergilagen överflytta bestämmelserna om bearbetning och export av

uran m. in.

Gruvföreningen anför vidare i detta sammanhang, att vägande skäl kan

anföras för att även övriga i stenkolslagen upptagna bestämmelser om fyn­

digheter av uranhaltigt och därmed likställt mineral upptages i särskild

lag. I detta hänseende hänvisar föreningen till vad som från dess sida an­

fördes härom i yttrande till kommerskollegium i januari 1953. Redogörelse

för detta yttrande har lämnats i propositionen nr 207 år 1953. Därutöver

framhåller föreningen att hithörande bestämmelser i stenkolslagen är i be­

hov av lagteknisk översyn. Genom mängden av paragrafhänvisningar är

lagstiftningen svåröverskådlig och svårtillgänglig. Föreningen föreslår där­

för att frågan om upptagande av dessa bestämmelser i en särskild lag blir

föremål för utredning. Därvid bör även en översyn av bestämmelsernas

innehåll äga rum. Ett företag som innehar brytningsrätt till inmutningsbart

mineral torde sålunda böra uttryckligen tillerkännas företräde till kon­

cession på förevarande område, såvida icke skäl föreligger att antaga att

företaget ej skulle kunna utvinna och tillhandahålla det ämne som avses

med koncessionen på skäliga villkor. Bestämmelser som klart tillgodoser

upptäckarens intresse är vidare påkallade, inte minst med hänsyn till an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

19

gelägenheten av att uppmuntra företag och enskilda att eflerforska mi­

neral.

Även en del andra remissinstanser har i detta sammanhang framfört syn­

punkter i fråga om stenkolslagens bestämmelser på förevarande område.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke förfarandet för

erhållande av rättighet att eftersöka och bearbeta fyndighet av ifrågava­

rande slag är otidsenligt och bör förenklas. Särskilt har uppmärksam­

mats, att den i 4 § stenkolslagen stadgade tiden av tre månader från an­

söknings kungörande, inom vilken sakägare har att framställa erinran mot

ansökningen, är onödigt lång. Den synes med hänsyn till nu rådande goda

kommunikationer kunna betydligt avkortas. Kommerskollegium framhåller,

att vid stenkolslagens tillämpning med avseende på uran-, torium- och

berylliumhaltiga mineral det från andra delar av lagen hämtade ordet efter­

söka icke bör fattas i sin vidaste innebörd utan tolkas närmast såsom un­

dersöka, enär eljest varje åtgärd för uppsökande av hithörande mineral-

fyndigheter skulle vara underkastad koncessionstvång, vilket skulle med­

föra orimliga konsekvenser. Liknande synpunkter anlägges av Skånes han­

delskammare och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Två remissinstanser har ansett, att den föreslagna atomenergilagen bör

ges begränsad giltighetstid. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker

angelägenheten av att lagstiftningen ständigt anpassas efter nya rön och

erfarenheter. Lagen bör därför inom en ej alltför avlägsen framtid överses.

Underlåtenhet härutinnan kan medföra stora olägenheter, varjämte ej nu

förutsedda svårigheter kan uppstå vid det praktiska exploaterandet av den

nya energikällan. Därest lagstiftningen tidsbegränsas, torde vissa garantier

erhållas för att en verklig översyn kommer att äga rum. Länsstyrelsen i

Norrbottens län vill icke motsätta sig atomenergiutredningens förslag att

koncentrera försöksarbetet till Aktiebolaget Atomenergi men ifrågasätter

om icke denna fråga bör göras till föremål för omprövning efter viss tid.

Detta skulle kunna ske exempelvis genom att den föreslagna atomenergi-

lagen tidsbegränsas till förslagsvis tre år. Den nu föreslagna ordningens

lämplighet skulle då automatiskt komma att aktualiseras och kunna bedö­

mas med hänsyn tagen till de erfarenheter som vid denna tidpunkt kan ha

vunnits av försöksarbetets effekt.

I övrigt har i remissyttrandena mot den föreslagna lagstiftningen fram­

ställts vissa detaljanmärkningar till vilka jag återkommer i det följande.

Departementschefen

I departementspromemorian har anförts, att åtskilliga skäl talar för att

staten, liksom hittills, utövar kontroll över utvinningen och användningen

av uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av atomenergi

samt att denna kontroll får avse även uppförande, innehav och drift av

atomreaktorer samt åtgärder med använt atombränsle. Sålunda erinras till

en början om de konsekvenser ur försvars- och utrikespolitiska synpunkter

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

21

som följer av den betydelse uran in. m. fått för utvinning av atomenergi.

Vidare anföres att en samordning av våra tillgängliga finansiella, personella

och tekniska resurser måste ske för att planerna på atomreaktorer för prak­

tiskt bruk skall kunna förverkligas. Med hänsyn till de betydande risker

som är förenade med driften av atomreaktorer betonas det allmänna in­

tresset av att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda. Slutligen har även

påpekats att det internationella samarbetet på atomenergiens område, som

avses i första hand skola ske mellan regeringarna, uppenbarligen förutsät­

ter att utvecklingen på området sker under statlig tillsyn.

I syfte att möjliggöra sådan tillsyn föreslås i promemorian, delvis i an­

slutning till vad som på förevarande område redan nu gäller enligt sten­

kolslagen, en lagstiftning enligt vilken det skall krävas särskilt tillstånd för

all befattning med och även utförsel av atombränslen m. m. ävensom för

uppförande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbet­

ning av sådana ämnen som avses skola vara underkastade kontrollagstift-

ningen. Annan verksamhet på förevarande område, t. ex. tillverkning av

utrustning eller delar till atomenergianläggningar, omfattas däremot icke

av den föreslagna lagstiftningen.

Vad sålunda föreslagits har i huvudsak vunnit remissinstansernas gillan­

de. Även jag anser att en lagstiftning bör genomföras som möjliggör tillsyn

över verksamheten på atomenergiområdet i huvudsak i den utsträckning

som föreslagits i promemorian. En statlig kontroll på detta område är

uppenbarligen påkallad av ett flertal, tungt vägande skäl, såsom exempli­

fierats i det föregående.

Den föreslagna lagstiftningen synes mig vara i allt väsentligt väl avvägd.

Den är sålunda uppbyggd på sådant sätt att den icke hindrar att tillstånds-

givningen fortlöpande kan anpassas efter statsmakternas målsättning för

det fortsatta atomenergiarbetet och efter de resultat som den tekniska och

vetenskapliga utvecklingen kan komma att frambringa. Med hänsyn härtill

anser jag, i olikhet med vissa remissmyndigheter, att skäl icke föreligger

att tidsbegränsa lagstiftningen. Detta ståndpunktstagande får självfallet icke

hindra att sådana ändringar vidtages i lagstiftningen som kan visa sig på­

kallade av erfarenheter från lagens tillämpning. Principerna för tillstånds-

givningen behandlas denna dag av chefen för handelsdepartementet vid an­

mälan av frågan om riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet

och jag har därför icke anledning att här uppehålla mig därvid.

Såsom förordas i departementspromemorian torde sekretessbestämmel­

serna på atomenergiområdet böra bli föremål för en översyn vid lämplig tid­

punkt. Innan denna fråga närmare utretts, är jag dock icke beredd att före­

slå någon ändring i nu gällande bestämmelser på området. Emellertid bör

redan nu, till skydd för enskildas yrkes- och affärshemligheter, i den före­

slagna lagen stadgas tystnadsplikt för den som handlägger eller eljest tager

befattning med tillståndsärende eller som har att utöva tillsyn å efterlevna­

den av lagen och med stöd av denna meddelade villkor och föreskrifter. Så­

som framhållits i promemorian bör vidare kungörelsen den 4 januari 1939

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

22

Kungl. Maj.ts proposition, nr 17S år 1956

med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen om in­

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar kompletteras

med en punkt avseende ansöknings- och andra handlingar som enligt den

föreslagna lagstiftningen inkommer till myndighet.

Såsom anförts i promemorian torde det ej vara erforderligt att i närings-

frihetsförordningen införa en hänvisning till lagstiftningen i fråga.

DETALJUTFORMNINGEN

Atomenergilagen

Lagen torde lämpligen böra källas lag om rätt att utvinna atomenergi

m. in. (atomenergilag).

1

§•

I promemorian behandlas i denna paragraf frågan om tillstånd beträffan­

de befattning med atombränslen m. m. Innebörden av begreppet atombränsle

anges i paragrafen. Vidare anföres i promemorian.

,

<

Enligt 66 § stenkolslagen fordras tillstånd för bearbetning av uran m. m.

endast om bearbetningen skall ske för tekniskt eller vetenskapligt bruk. Det

är sålunda för närvarande tillåtet att i annat syfte bearbeta de i nämnda

paragraf uppräknade ämnena. Med hänsyn till att all användning av äm­

nen, som kan brukas såsom atombränsle eller är ägnade att omvandlas till

atombränsle, bör vara underkastad kontroll har nämnda begränsning ej

medtagits i lagförslaget Motsvarande gäller i fråga om använt atombränsle.

I den förut nämnda propositionen nr 207 år 1953 har förutsatts, att Kungl.

Maj :t för vissa fall skall kunna meddela generella tillstånd till bearbetning

och export. Genom kungörelsen den 4 december 1953 med vissa bestämmel­

ser om användning och utförsel av uran, torium och beryllium in. m. har

med stöd av 66 och 67 §§ stenkolslagen lämnats generellt tillstånd att för

vetenskapligt bruk vid universitet, högskola, forskningsanstalt eller liknan­

de vetenskaplig institution bearbeta dessa ämnen eller förening vari något

av dem ingår. Vidare har i samma kungörelse lämnats generellt tillstånd att

vid framställning av vissa industriella produkter bearbeta torium eller beryl­

lium eller förening vari något av dessa ämnen ingår. Sådana generella till­

stånd bör i fortsättningen lämnas med stöd av bestämmelserna i den före­

slagna lagen,

Om någon har erhållit koncession som avses i 63 § stenkolslagen, har det

enligt promemorian icke avsetts att han skall behöva tillstånd enligt före­

varande paragraf att för utvinnande av uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig

mineralfyndighet. För att icke någon tvekan skall behöva uppkomma i detta

avseende föreslås en uttrycklig bestämmelse i ämnet i sista stycket av para­

grafen.

23

Tillståndsgivningen anses i princip böra ligga i Kungl. Maj :ts hand. Det

kan emellertid av olika skäl komma att visa sig lämpligt att tillståndspröv­

ningen och den verksamhet som hänger samman därmed av Kungl. Maj :t

överlämnas åt någon redan bestående eller för ändamålet inrättad myndig­

het. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att tillstånd skall meddelas

av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Vad nu

sagts gäller även om tillstånd enligt 2 och 4 §§ i det vid promemorian fo­

gade lagförslaget.

Ingenjörsvetenskapsakademien avstyrker sådana bestämmelser som skulle

innebära föx-bud för företag eller grupper av företag eller vetenskapliga in­

stitutioner att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete, i den mån sådant

förbud icke är motiverat av politiska eller militära skäl. Forsknings- och

utvecklingsarbete på detta område liksom på andra områden bör lämnas

fritt. Området är så stort att olika gruppers erfarenheter och företagsamhet

måste utnyttjas. Alltför stor koncentration av utvecklingsarbetet kan leda

till att eventuella felbedömningar åsamkar större skada och tidsförlust än

vad som är fallet vid en fördelning av arbetet.

Justitiekanslersämbetet anser, att innebörden av bestämmelsen i sista

stycket av förevarande paragraf icke är fullt klar. En redaktionell jämk­

ning av ordalagen är enligt ämbetets mening påkallad. Även hovrätten över

Skåne och Blekinge ifrågasätter en omformulering av samma stycke. Enligt

hovrättens mening kan bestämmelsen begränsas till en erinran om att vad i

1 § stadgas icke länder till inskränkning i rätt som erhållits enligt 63 § sten­

kolslagen.

Departementschefen

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag, att atomenergi­

lagen bör inledas med en bestämmelse om att tillstånd av Kungl. Maj:t eller

myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kräves för varje slag av förvärv,

innehav, överlåtelse, bearbetning eller annan befattning med atombränslen.

Vad angår beryllium, som enligt vad i promemorian anförts visserligen kan

få betydelse för atomenergiutvinningen, bl. a. såsom moderatormaterial, men

icke kan användas såsom eller omvandlas till atombränsle, delar jag den

uppfattning som kommit till uttryck i promemorian att bestämmelserna i

stenkolslagen om koncession för utvinning av detta ämne bör bibehållas men

att särskilt tillstånd enligt atomenergilagen icke skall erfordras för annan

befattning därmed.

I anledning av vad ingenjörsvetenskapsakademien uttalat vill jag fram­

hålla, att generella tillstånd till forskningsarbete bör kunna lämnas i hu­

vudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller. I fråga om

principerna för tillståndsgivningen får jag i övrigt hänvisa till vad chefen

för handelsdepartementet anför härom.

Sista stycket i paragrafen torde lämpligen böra ges ett sådant innehåll

som hovrätten över Skåne och Blekinge avsett. Härigenom tillgodoses även

det av justitiekanslersämbetet framförda önskemålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

25

ämnen ingår förekommer i så ringa mängd att tillgodogörande därav ej

kan äga rum. Med stöd av denna föreskrift har i kungörelsen med vissa be­

stämmelser om användning och utförsel av uran, torium och beryllium m. m.

lämnats generellt medgivande att utföra mineral med en uranhalt eller to-

riumhalt av högst 50 gram per ton. Samtidigt har lämnats generellt till­

stånd att utföra mineral med en berylliumhalt av högst 1 000 gram per ton

ävensom vissa närmare angivna varor samt ädelstenar med berylliumhalt.

Ej heller sistnämnda i 67 § andra stycket stenkolslagen stadgade begräns­

ning torde vara behövlig. Motsvarighet till nyssnämnda generella tillstånd

kan lämnas med stöd av förevarande paragraf.

Justitiekanslersämbetet framhåller, att promemorieförslagets 4 § i olikhet

med vad i 3 § föreskrives icke innehåller några bestämmelser om villkor

för utförseltillstånd eller om återkallelse av meddelat tillstånd. Då någon

motivering till denna olikhet icke lämnas i förslaget, finner ämbetet svå­

righet möta att bedöma riktigheten av den ställning förslaget intager i före­

varande hänseende.

Departemen tschefen

Såsom jag förut anfört bör särskilt tillstånd fordras jämväl för utförsel

av ämne eller förening som avses i 1 §, mineral med halt av sådant ämne,

vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår.

Vad angår införsel torde, såsom anföres i promemorian, särskilda bestäm­

melser icke erfordras, eftersom förbudet att utan tillstånd förvärva eller

eljest taga befattning med uran m. m. även kommer att omfatta förvärv

eller lån därav utifrån. I förekommande fall kan sådan införsel även regle­

ras med stöd av kungörelsen den 14 mars 1947 angående allmänt import­

förbud. Såsom jag förut antytt torde det icke heller vara påkallat att sär­

skilt reglera frågan om tillverkning och utförsel av utrustning eller delar

till atomreaktorer eller anläggningar för bearbetning av sådana ämnen, som

avses skola vara underkastade kontrollagstiftningen.

I likhet med vad som föreslagits i promemorian anser jag icke erforder­

ligt att de nuvarande begränsningarna i 67 § andra stycket stenkolslagen

bibehålies. Generella tillstånd torde även för hithörande fall kunna lämnas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande gäller.

Enligt promemorians förslag kan i olikhet med vad som gäller i fråga om

tillstånd enligt 1 och 2 §§ vid tillstånd till utförsel icke fogas särskilda vill­

kor. Ej heller kan sådant tillstånd återkallas eller begränsas till att avse

viss tid. Enligt min mening kan emellertid vägande skäl åberopas för att så

skall kunna ske. Det kan sålunda med hänsyn till bl. a. det internationella

samarbetet på atomenergiens område vara av betydelse att tillstånd till ut­

försel kan förenas med villkor och att meddelat tillstånd kan återkallas el­

ler begränsas till att avse viss tid. Jag förordar därför att föreskrifterna

rörande utförsel upptages i 3 § samt att till 4 § föres bestämmelser om tids­

begränsning in. in. av tillstånd som avses i 1

3 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

27

I detta sammanhang framhålles i promemorian, att tillstånd bör vara per­

sonligt och alltså icke kunna överlåtas. Om en kommun som erhållit till­

stånd till reaktordrift i stället önskar driva reaktorn genom ett kommunalt

bolag, bör därför särskilt tillstånd krävas för detta. Även om formell över­

låtelse icke sker, bör nytt tillstånd stundom fordras. Så bör vara fallet om

t. ex. ett bolag som erhållit tillstånd ombildas genom fusion. Vad nu sagts

bär ansetts ligga i sakens natur och någon uttrycklig bestämmelse i ämnet

har därför icke ansetts erforderlig.

I flera av yttrandena har invändningar riktats mot uttalandet i prome­

morian att längre giltighetstid för tillstånd än tjugu år i allmänhet icke

iorde böra komma i fråga. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att i den mån

en dylik begränsning föranleder dem som överväger användning av atom­

energi att i onödan räkna med avskrivning av alla anläggningsdelar på högst

eu på så sätt maximerad giltighetstid, ett konstlat hinder för utvecklingen

därmed reses. En begränsad giltighetstid synes vara motiverad endast som

en måhända oundgänglig formalitet men icke av sakskäl, när det gäller an­

läggningar av här ifrågavarande slag, helst som det skall vara möjligt att

ändra och komplettera villkoren under koncessionstiden. Sveriges industri­

förbund anser det vara självklart, att tillstånds giltighetstid skall vara så

lång att anläggningen hinner avskrivas. Den begränsning i denna princip

som kommit till uttryck i promemorian kan förbundet därför ej acceptera.

Några skäl för att begränsa giltighetstiden till tjugu år har icke anförts.

Denna fråga får särskilt stor betydelse därför att värme- och elkraftkostna­

derna från atomreaktorer till övervägande del härrör från anläggningskost­

naderna och följaktligen starkt påverkas av avskrivningstiden. Fördenskull

yikar förbundet att den föreslagna begränsningen slopas och att möjlighet

lämnas öppen för betydligt längre giltighetstid. Aktiebolaget Atomenergi

ifrågasätter, om den till tjugu år angivna giltighetstiden är tillräcklig för

avskrivning av erforderliga investeringar. Svenska vattenkraftföreningen

framhåller, att — med hänsyn till de stora anläggningskostnaderna för en

atomkraftanläggning —• en begränsning av giltighetstiden till tjugu år skulle

medföra att högre kraftpriser måste uttagas än vad som eljest vore nödvän­

digt. Föreningen förordar därför att tillstånd må kunna beviljas med en

giltighetstid av minst trettio år. Svenska elverksföreningen uttalar, att giltig­

hetstidens längd bör anpassas till ekonomiska krav.

Justitiekanslcrsämbetet har i sitt yttrande berört två andra frågor. I fråga

om de föreslagna bestämmelserna att det skall ligga i Kungl. Maj:ls hand

alt under giltighetstiden för ett meddelat tillstånd dels uppställa nya villkor

— låt vara endast sådana som är påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur

allmän synpunkt - och dels återkalla tillståndet, om synnerliga skäl är

därtill, förefaller det ämbetet som om härigenom möjlighet beretts för för­

ändringar av så vittgående karaktär, att de kan vara oförenliga med skälig

hänsyn til! tillståndshavaren. Ämbetet anser, att detta kanske kan verka

hämmande på dem som till gagn för utvecklingen inom atomenergien skulle

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

vilja göra en insats och ifrågasätter därför, om icke en regel kunde införas

om rätt för tillståndshavaren att, där förändringen vore obillig mot honom,

helt eller delvis erhålla gottgörelse för uppkommen förlust.

Ämbetet framhåller vidare att enligt uttalande i promemorian tillstånd en­

ligt 4 § till utförsel av ifrågavarande ämnen skulle, liksom tillstånd enligt

1 och 2 §§, vara personligt och icke kunna överlåtas. Vid 3 § har anförts,

att detta ansetts ligga i sakens natur. Ämbetet anser att förhållandet icke

torde vara lika klart beträffande utförseltillstånd, eftersom ett sådant till­

stånd icke med nödvändighet synes behöva gälla viss person utan torde

kunna hänföras till varan. Anledning till ändring i lagtexten synes enligt

ämbetets mening dock icke föreligga. Något missförstånd bör ej kunna upp­

komma, om i tillståndsbesluten uttryckligen anges att tillståndet gäller viss

person och ej må överlåtas.

Departementschefen

Såsom antytts i promemorian är det ur allmän synpunkt angeläget att

möjlighet finnes att efter viss tid ompröva meddelade tillstånd. Sålunda kan

den allmänna inriktningen av atomenergiverksamheten medföra behov av

ändrade dispositioner. Att en viss giltighetstid anges i tillståndet synes också

vara av värde för tillståndshavaren. Denne kan då, till skillnad mot vad

som skulle vara fallet om tillståndet meddelats endast tillsvidare, i allmän­

het räkna med att få behålla tillståndet under den angivna tiden och han

kan inrikta sin verksamhet därefter. Med hänsyn till vad jag nu sagt bör

tillstånd kunna begränsas till att avse viss tid. Självfallet bör härvid all

rimlig hänsyn tagas till tillståndshavarens intressen. Vad angår frågan om

giltighetstidens längd har några remissinstanser uttalat farhågor för att en

giltighetstid om tjugu år ur ekonomisk synpunkt skulle vara alltför kort. I

anledning härav vill jag framhålla, att en längre giltighetstid bör kunna

bestämmas om förhållandena föranleder därtill, t. ex. om en anläggning be­

räknas kräva mycket stor kapitalinsats.

Såväl vid meddelande av tillstånd som under tillstånds giltighetstid bör,

såsom föreslagits i promemorian, kunna uppställas de villkor som finnes

påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Vidare bör gäl­

la att tillstånd skall kunna återkallas, om uppställt villkor icke iakttages

eller eljest synnerliga skäl föranleder därtill.

Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kan återkallelse av tillstånd

eller uppställande av nya villkor medföra olägenheter för den enskilde. När

fråga uppstår om att återkalla tillstånd bör självfallet tillbörlig hänsyn ta­

gas till den enskildes intresse. Motsvarande bör gälla om det blir aktuellt

att under tillstånds giltighetstid ändra uppställt villkor eller uppställa nya

villkor. Någon generell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall

kan uppstå torde emellertid icke böra uppställas. Skulle det i något fall

framstå som uppenbart obilligt att ersättning icke lämnas, får detta bli före­

mål för särskild prövning.

29

Tillstånd torde böra vara personligt och alltså icke kunna överlåtas. Jag

ansluter mig härutinnan till vad som anförts i promemorian. Vad där sagts

gäller självfallet även i fråga om utförseltillstånd. Såsom justitiekanslers-

ämbetet påpekat bör av tillståndsbesluten klart framgå, att tillståndet gäller

viss person och att det ej må överlåtas.

5 §•

Tillsyn å efterlevnaden av 1—3 §§ och av sådana villkor som meddelats

med stöd av 4 § torde böra utövas av myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­

mer. Såsom framgår av vad chefen för handelsdepartementet anför avses

icke att omedelbart tillskapa ett särskilt tillsynsorgan. Intill dess ett sådant

organ inrättats, torde tillsynen få utövas av Kungl. Maj :t genom för varje

särskilt fall förordnade experter.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser m. m. är de i

lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. in. meddelade före­

skrifterna, vilka närmast har karaktären av arbetarskyddslagstiftning, en­

ligt ordalagen tillämpliga på arbete med de i 1 § nämnda ämnena. Särskilda

bestämmelser om den tillsyn som bör ske ur nyssnämnda synpunkt behöver

därför icke upptagas i nu ifrågavarande lagförslag, men däremot synes det

lämpligt att i den föreslagna lagen hänvisa till att i fråga om tillsyn över

innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl gäller vad därom är

särskilt stadgat. Med denna hänvisning avses 1941 års lag. Såsom framgår

av den föregående redogörelsen har 1951 års strålskyddskommitté i upp­

drag att verkställa en översyn av nämnda lag. Om denna ersättes med en ny

lag i ämnet, kommer hänvisningen i stället att avse den nya lagen.

Vid tillståndsprövningen bör självfallet beaktas att strålskyddsintresset

tillgodoses.

6

§•

Tillsynsmyndigheten måste för att kunna fullgöra sin uppgift äga befo­

genhet att begära de upplysningar och infordra de handlingar som är er­

forderliga för tillsynens utövande, och den bör också kunna meddela de

föreskrifter som anses erforderliga för att trygga efterlevnaden av upp­

ställt villkor. Den som har att öva tillsyn måste vidare kunna påkalla till­

träde till anläggning eller plats, där verksamhet som avses i 1 eller 2 § be-

drives, samt även i övrigt göra sig underrättad om förhållande av betydelse

för tillämpningen av lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrif­

ter. Bestämmelser av denna innebörd har upptagits i förevarande paragraf.

7 §•

I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelser. Det är till en bör­

jan klart att man måste kunna ingripa med straff mot den som bryter mot

bestämmelserna i 1 eller 2 §. Vidare bör straff också stadgas för den som

olovligen ur riket utför ämne eller annat som avses i 3 §. I överensstämmel­

se med vad som eljest gäller i fråga om olovlig utförsel av varor bör försök

därtill straffas lika med fullbordat brott.

Kungi. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 195(i

Om någon som innehar tillstånd enligt lagen bryter mot uppställt vill­

kor, kan han med stöd av 4 § berövas sitt tillstånd. Det kan emellertid stun­

dom utgöra en alltför ingripande åtgärd att, när någon brutit mot uppställt

villkor, återkalla tillståndet. Det synes därför föreligga behov av att i sådant

fall kunna ingripa med straff. Åsidosättande av villkor kan för övrigt vara av

lika allvarlig beskaffenhet som brott mot 1, 2 eller 3 §. Med hänsyn härtill

föreslår jag, att åsidosättande av villkor upptages bland de straffbara gär­

ningarna.

För samtliga brott föreslår jag en gemensam straffskala. Denna omfattar

för normala fall dagsböter eller fängelse i högst sex månader. År brottet

grovt, skall straffet vara fängelse eller straffarbete i högst två år. Det synes

icke erforderligt att i lagen ange exempel på omständigheter som kan för­

anleda att brottet bör anses som grovt.

8

§.

I promemorian erinras om att för närvarande i 69 § stenkolslagen finnes

regler om förverkande, vilka anknyter till bestämmelserna i 66 och 67 § g om

bearbetning och utförsel av uran m. m. Vidare uttalas, att i den nya lagen

synes böra upptagas regler om förverkande som svarar mot innehållet i 1

och 2 samt 4 §§ i promemorians lagförslag. Reglerna om förverkande bör

enligt promemorian icke göras helt ovillkorliga, utan möjlighet bör finnas

att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda fallet.

Sålunda föreslås att ämne, mineral eller vara som omförmäles i 1 eller 4 §

i förekommande fall skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras helt

eller delvis förverkat. Finnes icke vad som sålunda skall förverkas längre i

behåll, bör i stället värdet kunna förklaras förverkat. Något behov av att

kunna förklara hel atomreaktor eller annan anläggning som avses i 2 §

förverkad synes enligt promemorian icke föreligga. Om någon utan till­

stånd uppför, innehar eller driver atomreaktor, torde det, ur de synpunkter

man vill tillgodose med lagstiftningen, vara tillfyllest att hindra honom från

att driva reaktorn genom att beröva honom atombränslet i reaktorn och det

förråd av atombränsle som han innehar eller i förekommande fall förklara

värdet förverkat, och motsvarande gäller om anläggning för bearbetning av

atombränsle m. m.

I promemorians lagförslag har i enlighet härmed i 8 § upptagits bestäm­

melser av innehåll att, om någon brutit mot vad i 1 eller 2 § stadgas, i 1 §

omförmält ämne eller förening, som han därvid innehaft, bearbetat eller

eljest tagit befattning med, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras

helt eller delvis förverkat till kronan samt att, om han icke längre innehar

ämnet eller föreningen, värdet i stället må förklaras förverkat. Vad sålunda

föreslagits skall gälla även beträffande ämne, mineral eller annat som nå­

gon i strid med vad i 4 § i förslaget stadgas utfört eller sökt utföra ur riket.

Jnstitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida det icke i viss mån kan

vara tveksamt om det i promemorian gjorda uttalandet, alt reglerna om

förverkande icke bör göras helt ovillkorliga utan att möjlighet bör finnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 178

dr

1956

31

att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda fal­

let, verkligen blir tillgodosett med den föreslagna begränsningen av förver­

kandepåföljden. Enligt ämbetets mening skulle det angivna önskemålet

kanske säkrare nås, om ordet »uppenbart» finge utgå. Å andra sidan är en­

ligt ämbetet att märka, att bestämmelserna synes bildade efter mönster av

2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, och att anledning måhända ej föreligger att

låta förverkandebestämmelserna bli lindrigare här än åtminstone i de fall

som avses i 2 kap. 17 § strafflagen. Ämbetet erinrar dock om, att exempel

på lindrigare bestämmelser finnes i exempelvis vapenförordningen och för­

ordningen om explosiva varor.

Riksåklagarämbetet anser det önskvärt, att möjlighet finnes att konfiske­

ra även egendom som gärningsmannen på lagligt sätt förvärvat efter brottet,

och föreslår, att förverkandebestämmelserna underkastas sådan jämkning

att detta blir möjligt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det med den lydelse 8 § i

förslaget erhållit torde kunna förefalla tveksamt om använt atombränsle

kan förklaras förverkat.

Departementschefen

I likhet med vad som föreslagits i promemoriah anser jag, att i lagen bör

finnas bestämmelser om förverkande som svarar mot innehållet i 1—3 §§.

Bestämmelserna bör emellertid icke göras helt ovillkorliga utan möjlighet bör

finnas att rätta förverkandepåföljden efter omständigheterna i det särskilda

fallet. Detta önskemål torde bäst komma till uttryck genom den i promemo­

rian efter mönster av ifrågavarande bestämmelser i allmänna strafflagen

valda formuleringen. I anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört fin­

ner jag sålunda — ehuru exempel på lindrigare bestämmelser förekommer

i

specialstraffrätten — ej skäl att frångå den föreslagna formuleringen. Med

hänsyn till den tillsyn som med stöd av 5 och-6 §§ kommer att utövas på

området och till möjligheten att återkalla tillstånd för den som i något vä­

sentligt avseende bryter mot bestämmelserna i lagen, torde det icke heller

vara erforderligt att vidga möjligheterna till konfiskation på sätt riksåkla­

garämbetet ifrågasatt.

Även använt atombränsle omfattas av förverkandebestämmelserna. Den

föreslagna lydelsen av paragrafen ger enligt min mening icke anledning till

någon tveksamhet på denna punkt.

9 §•

I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelser till 6 §. Straffsank­

tionen torde böra avse icke blott underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse

vad tillsynsmyndigheten med stöd av 6 § fordrar eller föreskriver utan även

lämnande av oriktig uppgift i fall som avses i nämnda paragraf. Ansvar för

lämnande av oriktig uppgift bör inträda även om den oriktiga uppgiften icke

lämnats uppsåtligen utan av oaktsamhet. I sistnämnda fall torde dock så­

som förutsättning för ansvar böra uppställas att oaktsamheten är att anse

som grov.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

10

§.

I promemorian föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga förelägga lämp­

ligt vite, om någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse villkor som av­

ses i 3 § i promemorians lagförslag (4 § i departementsförslaget) eller att

efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndigheten meddelat

med stöd av 6 §. Till stöd för denna bestämmelse anföres följande i prome­

morian.

Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse villkor eller föreskrift

som nu sagts kan drabbas av straff enligt 7 eller 9 § i lagförslaget. I hän­

delse den försumlige visar tredska, synes möjligheten att ingripa med straff

emellertid icke alltid vara tillfyllest för att trygga efterlevnaden av vill­

koret eller föreskriften. Det föreslås därför att tillsynsmyndigheten skall

kunna förelägga lämpligt vite. En sådan bestämmelse är motiverad icke

minst därmed, att det kan uppstå behov av att kunna ingripa med dylikt

tvångsmedel mot juridisk person. Finner tillsynsmyndigheten att meddelat

vitesföreläggande icke längre är erforderligt, skall det självfallet omedelbart

hävas. Frågan om utdömande av vite bör enligt promemorian prövas av

allmän domstol. Någon särskild bestämmelse härom anses emellertid icke

behöva upptagas i lagen. Av 18 § rättegångsbalkens promulgationslag torde

nämligen följa att talan om utdömande av vite skall anhängiggöras vid all­

män domstol, om annat ej föreskrivits. Av samma lagrum följer, att talan

skall utföras av allmän åklagare. Finner tillsynsmyndigheten att förelagt

vite bör utdömas, har myndigheten alltså att hos vederbörande åklagare be­

gära att denna anhängiggör talan därom.

Av lagförslaget följer, att en sådan underlåtenhet som omförmäles i före­

varande paragraf kan medföra såväl att den försumlige bestraffas som ock,

att tillsynsmyndigheten förelägger honom vite, vilket sedermera kan utdömas

av domstol. En sådan kumulering av straff och vite synes enligt promemo­

rian icke behöva ge anledning till betänkligheter. Enligt paragrafen skall

nämligen redan som betingelse för föreläggande av vite gälla att en under­

låtenhet förelupit av beskaffenhet att i princip föranleda straff. Det är såle­

des först när underlåtenheten fortsätter efter straffbarhetens inträde som

man enligt förslaget skall kunna reagera genom vitespåföljd. Straff- och

vitessanktionerna kommer med andra ord att åtminstone delvis avse un­

derlåtenhet icke under samma tid utan under olika tidsperioder.

Justitiekanslersåmbetet anser, att det måhända icke är tillräckligt att lita

till straffbestämmelserna i 7 och 9 §§ samt vitesmöjligheterna i 10 § för

alla fall av överträdelse av de i lagförslaget meddelade bestämmelserna. Det

kan tänkas fall då ett omedelbart handlande är av nöden. Ämbetet ifråga­

sätter därför, om icke polismyndigheten bör äga meddela handräckning

för att de åtgärder skall kunna vidtagas som finnes erforderliga. Möjligen

bör också föreskrivas, att den felande skall vara skyldig bestrida de kostna­

der som föranleds av åtgärderna. Om vad ämbetet anfört finnes förtjänt av

beaktande, kanske den kumulering av straff och vite, som följer av 10 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

33

skulle kunna undvikas, därest så skulle anses önskvärt. Liknande synpunkter

anföres av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Departementschefen

Såsom anföres i promemorian torde det ej alltid vara tillräckligt att kunna

ingripa med straff mot den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vill­

kor som avses i 4 § eller föreskrift som tillsynsmyndigheten meddelat med

stöd av 6 §. Vid sidan av straffbestämmelserna bör därför finnas möjlighet

till andra åtgärder mot den försumlige. Den i promemorian valda utvägen

alt använda vite finner jag lämplig och jag kan i allt väsentligt ansluta mig

till vad som därom anförts i promemorian. Såsom justitiekanslersämbetet

och länsstyrelsen i Södermanlands län anfört kan, med hänsyn till de risker

som är förenade med verksamheten på förevarande område, tänkas fall

då ett omedelbart handlande är påkallat. Dessa risker torde emellertid i hu­

vudsak avse strålskyddsfrågor. Redan nu gäller enligt 1941 års lag om till­

syn å radiologiskt arbete m. m. att medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet

enligt denna lag vid behov kan förordna att anläggning för radiologiskt ar­

bete skall sättas ur bruk. Av strålskyddskommitténs remissyttrande över

atomenergiutredningens betänkande framgår att kommittén avser att an­

passa strålskyddslagstiftningen till den nya utvecklingen och de speciella

skyddsbehov denna skapar samt att kommittén ämnar föreslå, att medicinal­

styrelsens nuvarande befattning med strålskyddsfrågorna överflyttas till ett

särskilt organ. Jag förutsätter att ett sådant organ kommer att få minst

samma befogenheter på strålskyddets område som nu tillkommer medicinal­

styrelsen. Med hänsyn till det anförda torde särskilda bestämmelser i lagen

om handräckning icke vara behövliga.

Vad angår den kumulering av straff och vite som i vissa fall kan följa

med den föreslagna avfattningen av paragrafen vill jag erinra om att en

liknande konstruktion valts i andra fall, t. ex. i 30 § allmänna förfogande­

lagen. 11

11

§•

I promemorian föreslås, att vad som inhämtats med stöd av bestämmel­

serna i 6 § ej må yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det

med bestämmelserna avsedda ändamålet. Den som bryter häremot skall en­

ligt förslaget straffas med böter eller fängelse i högst sex månader, om ej

brottet är i allmän strafflag belagt med straff.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om icke uttrycket att »vad som in­

hämtats med stöd av bestämmelserna i 6 §» är väl snävt. Sakförhållanden,

som ej bör yppas för obehöriga, torde kunna bli kända i samband med till­

synsverksamheten utan att falla in under nämnda uttryck eller framgå av

handlingar som är sekretessbelagda.

Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

35

Ändringarna i stenkolslagen

Beträffande det i departementspromemorian framlagda förslaget till änd­

ringar i stenkolslagen har svenska gruvföreningen uttalat, att vägande skäl

kan anföras för att överföra de i 9 kap. stenkolslagen kvarstående bestäm­

melserna till en särskild lag och i samband därmed verkställa en översyn

av bestämmelsernas innehåll. Vad gruvföreningen sålunda anfört förtjänar

enligt min mening att övervägas. Frågan kan emellertid icke behandlas i

detta sammanhang. Icke heller är jag beredd att nu taga ställning till den

av länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagna förkortningen av den i 4 §

stenkolslagen angivna tidsfristen. I anledning av vad bl. a. kommerskolle­

gium anfört om innebörden av uttrycket eftersöka i 63 § stenkolslagen vill

jag erinra om att genom den ändring som år 1950 vidtogs i denna paragraf

infördes vissa lättnader i fråga om förberedande undersökningar av fyndig-

heier av nu ifrågavarande slag. I den proposition som låg till grund för lag­

ändringen anförde jag bl. a., att stadgandet i nämnda paragraf icke torde

innebära att koncession kräves för vidtagande av varje åtgärd i syfte att.

upptäcka en uranfyndighet och att uttrycket »eftersöka och bearbeta» när­

mast torde böra tolkas på samma sätt som det i gruvlagen använda uttryc­

ket »undersöka och bearbeta».

Förslaget till ändringar i stenkolslagen föranleder i övrigt endast ett par

anmärkningar från min sida. Såsom föreslagits i promemorian torde det i

63 och 65 §§ använda uttrycket metaller i samband med övriga ändringar

böra utbytas mot den ur vetenskaplig synpunkt mera adekvata beteckningen

ämnen. Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang göra mot­

svarande ändring i 52 § gruvlagen eller i punkt 7 i övergångsbestämmelserna

till gruvlagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter i sitt yttrande om skäl

föreligger att bestämma straffskalan i den föreslagna 66 § stenkolslagen

annorlunda än som skett i 7 § förslaget till atomenergilag. I anledning härav

viil jag framhålla, att i detta hänseende icke föreslagits annan ändring i sten­

kolslagen än att de nuvarande straffbestämmelserna till 63 § överföres från

68 § till den föreslagna 66 §. Någon olägenhet av att bibehålla den nu gäl­

lande straffskalan lärer icke föreligga.

Lagändringarna bör i likhet med atomenergilagen träda i kraft den 1 juli

1956. Någon särskild övergångsbestämmelse torde icke erfordras.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats här­

vid fogade förslag1 till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr i6) angående

slenkolsfyndigheter m. m.

' Förslagen, som frånsett att i It § förslaget till atomenergilag straffet bestämts till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

har här utelämnats.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 dr 1956

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 april

1956.

Närvarande:

justitieråden L

ech

,

R

egner

,

L ^ind ,

regeringsrådet L

orichs

.

Enligt lagrådet den 25 april 1956 tillhandakommct utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 13 april 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över upprättade förslag till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr b6) angå­

ende stenkolsfyndigheter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detla protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Wieslander.

Lagrådet yttrade:

Enligt 25 kap. 3 § allmänna strafflagen är det straff, som jämte suspen­

sion eller avsättning kan ifrågakomma för ämbetsmans brott mot tystnads­

plikt, fängelse eller, i ringa fall, böter. När i specialförfattning funnits böra

stadgas straff för dylikt brott, har likaså i straffskalan merendels upp-

iagits fängelse utan maximering av strafftiden. Det synes ej finnas anled­

ning att beträffande brott mot den i It § i förslaget till atomenergilag stad­

gade tystnadsplikten göra avsteg härifrån. På grund härav hemställes att

straffet i nämnda paragraf bestämmes till dagsböter eller tängelse.

I övrigt föranleda förslagen ej någon erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 april 1956.

Närvarande:

Statsministern

E ^rlander ,

ministern för utrikes ärendena

U ^ndén ,

statsråden

Z ^etterberg , T ^orsten N ^ilsson , S ^träng , E ^ricsson , A ^ndersson , N ^orup ,

H ^edlund , P ^ersson , H ^jälmar N ^ilson , L ^indell , N ^ordenstam , L ^indström ,

L

ange

, L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler clie-

len för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27 april

1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 april 1956 remitterade

förslagen till

1) lag om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag); samt

2) lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr k6) angå­

ende stenkolsfyndigheter m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört bär 11 § i förslaget till lag om rätt

att utvinna atomenergi in. in. (atomenergilag) ändrats i överensstämmelse

med vad lagrådet förordat. De berörda lagförslagen torde med nu angiven

ändring få föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att

Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition före­

slå riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

500712